ISSN 1977-0820

Europeiska unionens

officiella tidning

L 239

European flag  

Svensk utgåva

Lagstiftning

60 årgången
19 september 2017


Innehållsförteckning

 

II   Icke-lagstiftningsakter

Sida

 

 

FÖRORDNINGAR

 

*

Kommissionens delegerade förordning (EU) 2017/1575 av den 23 juni 2017 om ändring av delegerad förordning (EU) 2015/242 om närmare bestämmelser om de rådgivande nämndernas funktion inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken

1

 

*

Kommissionens delegerade förordning (EU) 2017/1576 av den 26 juni 2017 om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 540/2014 vad gäller kraven på akustiska fordonsvarningssystem för EU-typgodkännande av fordon ( 1 )

3

 

*

Kommissionens genomförandeförordning (EU) 2017/1577 av den 5 september 2017 om godkännande av en annan ändring än en mindre ändring av produktspecifikationen för ett namn som tagits upp i registret över skyddade ursprungsbeteckningar och skyddade geografiska beteckningar (Acciughe sotto sale del mar Ligure [SGB])

8

 

*

Kommissionens genomförandeförordning (EU) 2017/1578 av den 18 september 2017 om ändring av genomförandeförordning (EU) nr 1194/2013 om införande av en slutgiltig antidumpningstull och om slutgiltigt uttag av den preliminära tull som införts på import av biodiesel med ursprung i Argentina och Indonesien

9

 

 

Kommissionens genomförandeförordning (EU) 2017/1579 av den 18 september 2017 om fastställande av den tilldelningskoefficient som ska tillämpas på de kvantiteter som omfattas av ansökningar om importlicenser som lämnades in under perioden 1–7 september 2017 och om fastställande av de kvantiteter som ska läggas till den kvantitet som fastställts för delperioden 1 januari–31 mars 2018 inom ramen för de tullkvoter som öppnats genom förordning (EG) nr 533/2007 för fjäderfäkött

25

 

 

Kommissionens genomförandeförordning (EU) 2017/1580 av den 18 september 2017 om fastställande av de kvantiteter som ska läggas till den kvantitet som fastställts för delperioden 1 januari–31 mars 2018 inom ramen för de tullkvoter som öppnats genom förordning (EG) nr 539/2007 för ägg och äggalbumin

28

 

 

Kommissionens genomförandeförordning (EU) 2017/1581 av den 18 september 2017 om fastställande av den tilldelningskoefficient som ska tillämpas på de kvantiteter som omfattas av ansökningar om importlicenser som lämnades in under perioden 1–7 september 2017 inom ramen för de tullkvoter som öppnats genom förordning (EG) nr 1385/2007 för fjäderfäkött

30

 

 

Kommissionens genomförandeförordning (EU) 2017/1582 av den 18 september 2017 om fastställande av vilka kvantiteter som ska läggas till den kvantitet som fastställts för delperioden 1 januari–31 mars 2018 inom ramen för den tullkvot som öppnades genom förordning (EG) nr 536/2007 för fjäderfäkött från Amerikas förenta stater

32

 

 

BESLUT

 

*

Kommissionens beslut (EU) 2017/1583 av den 1 september 2017 om specificering, i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/7/EG, av standarden EN ISO 17994:2014 som standard för mikrobiologiska metoders likvärdighet [delgivet med nr C(2017) 5843]

34

 

 

REKOMMENDATIONER

 

*

Kommissionens rekommendation (EU) 2017/1584 av den 13 september 2017 om samordnade insatser vid storskaliga cyberincidenter och cyberkriser

36

 


 

(1)   Text av betydelse för EES.

SV

De rättsakter vilkas titlar är tryckta med fin stil är sådana rättsakter som har avseende på den löpande handläggningen av jordbrukspolitiska frågor. De har normalt en begränsad giltighetstid.

Beträffande alla övriga rättsakter gäller att titlarna är tryckta med fetstil och föregås av en asterisk.


II Icke-lagstiftningsakter

FÖRORDNINGAR

19.9.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 239/1


KOMMISSIONENS DELEGERADE FÖRORDNING (EU) 2017/1575

av den 23 juni 2017

om ändring av delegerad förordning (EU) 2015/242 om närmare bestämmelser om de rådgivande nämndernas funktion inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken

EUROPEISKA KOMMISSIONEN HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013 av den 11 december 2013 om den gemensamma fiskeripolitiken, om ändring av rådets förordningar (EG) nr 1954/2003 och (EG) nr 1224/2009 och om upphävande av rådets förordningar (EG) nr 2371/2002 och (EG) nr 639/2004 och rådets beslut 2004/585/EG (1), särskilt artikel 45.4, och

av följande skäl:

(1)

I artikel 43 i förordning (EU) nr 1380/2013 föreskrivs att rådgivande nämnder ska inrättas för att främja att alla berörda parter inom sektorn för fiske och vattenbruk företräds på ett väl avvägt sätt samt bidra till att målen för den gemensamma fiskeripolitiken uppnås.

(2)

I enlighet med artikel 45.4 i förordning (EU) nr 1380/2013 antog kommissionen delegerad förordning (EU) 2015/242 (2) om närmare bestämmelser om de rådgivande nämndernas funktion inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken.

(3)

I artikel 2 i delegerad förordning (EU) 2015/242 definieras bland annat begreppen ”branschorganisationer” och ”andra intressegrupper”, som är de två kategorier av berörda parter som företräds i de rådgivande nämnderna i enlighet med artikel 45.1 i förordning (EU) nr 1380/2013.

(4)

Definitionen av begreppet ”branschorganisationer” måste anpassas ytterligare till ordalydelsen i artikel 45.1 i förordning (EU) nr 1380/2013 för att undvika potentiella tolkningsproblem.

(5)

Med tanke på att det kan finnas blandade organisationer som företräder både fiskesektorn och andra intressen är det nödvändigt att närmare ange att generalförsamlingen beslutar vilken av de två kategorier som avses i artikel 45.1 i förordning (EU) nr 1380/2013 som medlemmarna i de rådgivande nämnderna tillhör.

(6)

I artikel 4 i delegerad förordning (EU) 2015/242 fastställs de rådgivande nämndernas struktur och organisation och i synnerhet generalförsamlingens utnämning av den verkställande kommittén.

(7)

Mot bakgrund av de rådgivande nämndernas sammansättning, såsom den definieras i punkt 2 a i bilaga III till förordning (EU) nr 1380/2013, där 60 % av platserna i generalförsamlingen och den verkställande kommittén är förbehållna branschorganisationer och 40 % andra intressegrupper, är det nödvändigt att ge båda kategorierna rätt att själva besluta om sin representation i den verkställande kommittén och på så sätt garantera att alla berörda parter företrädes på ett väl avvägt sätt i de rådgivande nämnderna.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Delegerad förordning (EU) 2015/242 ska ändras på följande sätt:

1.

Artikel 2.2 ska ersättas med följande:

”2.    branschorganisationer : organisationer som företräder fiskesektorn (inbegripet anställda fiskare) och, i förekommande fall, vattenbruksaktörer och företrädare för berednings- och saluföringssektorerna.”

2.

Artikel 4 ska ändras på följande sätt:

a)

I punkt 2 ska följande led läggas till som led c:

”c)

fatta beslut om medlemmarna i de rådgivande nämnderna ska klassificeras som ”branschorganisationer” eller ”andra intressegrupper”. Detta beslut ska grundas på objektiva och kontrollerbara kriterier, till exempel bestämmelser i den berörda organisationens stadgar, dess medlemsförteckning samt typ av verksamhet.”

b)

Punkt 3 ska ersättas med följande:

”3.   Generalförsamlingen ska bland de personer som branschorganisationer och andra intressegrupper har tillsatt på sina tilldelade platser utse en verkställande kommitté med högst 25 medlemmar. Efter samråd med kommissionen får generalförsamlingen besluta att utse en verkställande kommitté med högst 30 medlemmar för att säkerställa en lämplig representation för småskaliga flottor.”

Artikel 2

Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i Bryssel den 23 juni 2017.

På kommissionens vägnar

Jean-Claude JUNCKER

Ordförande


(1)  EUT L 354, 28.12.2013, s. 22.

(2)  Kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/242 av den 9 oktober 2014 om närmare bestämmelser om de rådgivande nämndernas funktion inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken (EUT L 41, 17.2.2015, s. 1).


19.9.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 239/3


KOMMISSIONENS DELEGERADE FÖRORDNING (EU) 2017/1576

av den 26 juni 2017

om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 540/2014 vad gäller kraven på akustiska fordonsvarningssystem för EU-typgodkännande av fordon

(Text av betydelse för EES)

EUROPEISKA KOMMISSIONEN HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 540/2014 av den 16 april 2014 om motorfordons ljudnivå och om utbytesljuddämpningssystem och om ändring av direktiv 2007/46/EG och om upphävande av direktiv 70/157/EEG (1), särskilt artikel 8 andra stycket och artikel 9, och

av följande skäl:

(1)

I förordning (EU) nr 540/2014 fastställs krav för EU-typgodkännande av alla nya fordon av kategorierna M (fordon för persontransport) och N (fordon för varutransport) avseende deras ljudnivå. I den förordningen fastställs också åtgärder avseende akustiska fordonsvarningssystem (AVAS-system) för hybridelfordon och fordon med endast eldrift för att varna oskyddade trafikanter.

(2)

Efter antagandet av Uneces föreskrifter nr 138 om godkännande av tysta vägtransportfordon, vilket skedde vid det 168:e mötet i Uneces världsforum för harmonisering av fordonsföreskrifter den 8–11 mars 2016, bör bilaga VIII till förordning (EU) nr 540/2014 ses över i syfte att förbättra noggrannheten i kraven på AVAS-system vad gäller det avgivna ljudets typ och volym, ljudgenereringsmetoden, pausknappen och ljudet i stationärt tillstånd.

(3)

Informationsdokumentet enligt bilaga I till Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/46/EG (2) för användning vid EU-typgodkännande av ett fordon med avseende på tillåten ljudnivå och addendumet till intyget om EU-typgodkännande bör ses över för att återspegla de detaljerade kraven på AVAS-system.

(4)

För att göra det möjligt att godkänna hybridelfordon och fordon med endast eldrift som är utrustade med AVAS-system är det dessutom lämpligt att införa provningskrav för miniminivåer på AVAS-systemets avgivna ljud vid rörelse framåt och bakåt samt frekvensbyten på det avgivna ljudet.

(5)

Förordning (EU) nr 540/2014 bör därför ändras i enlighet med detta.

(6)

Med tanke på att förordning (EU) nr 540/2014 började gälla den 1 juli 2016 och att den inte kan tillämpas fullt ut utan de ändringar av bilaga VIII som införs genom den här förordningen, bör den här förordningen träda i kraft så snart som möjligt.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Ändringar av förordning (EU) nr 540/2014

Förordning (EU) nr 540/2014 ska ändras på följande sätt:

1.

Bilaga I ska ändras på följande sätt:

a)

I tillägg 1 ska följande punkt införas som punkt 12.8:

”12.8   Akustiskt fordonsvarningssystem

12.8.1

Godkännandenummer för en fordonstyp med avseende på dess ljudnivå enligt Uneces föreskrifter nr 138 (1)

eller

12.8.2

Fullständig hänvisning till provningsresultaten för ljudnivån från det akustiska fordonsvarningssystemet, uppmätta i enlighet med förordning (EU) nr 540/2014 (1)”

b)

I tillägg 2 ska addendumet ändras på följande sätt:

i)

Punkt 3 ska ersättas med följande:

”3.

Akustiskt fordonsvarningssystem installerat: ja/nej (1)”

ii)

Följande punkt ska läggas till som punkt 4:

”4.

Anmärkningar…”.

2.

Bilaga VIII ska ersättas med texten i bilagan till denna förordning.

Artikel 2

Ikraftträdande

Denna förordning träder i kraft den tredje dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i Bryssel den 26 juni 2017.

På kommissionens vägnar

Jean-Claude JUNCKER

Ordförande


(1)  EUT L 158, 27.5.2014, s. 131.

(2)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/46/EG av den 5 september 2007 om fastställande av en ram för godkännande av motorfordon och släpvagnar till dessa fordon samt av system, komponenter och separata tekniska enheter som är avsedda för sådana fordon (”Ramdirektiv”) (EUT L 263, 9.10.2007, s. 1).


BILAGA

BILAGA VIII

MÄTNINGAR GÄLLANDE DET AKUSTISKA FORDONSVARNINGSSYSTEMET

AVSNITT I

I denna bilaga föreskrivs åtgärder för akustiska fordonsvarningssystem (AVAS-system) för hybridelfordon eller fordon med endast eldrift.

I.1.   Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 2 a och b ska bestämmelserna i avsnitt II tillämpas på ett AVAS-system som installerats

a)

i en fordonstyp som godkänts före den 1 juli 2019,

b)

i ett nytt fordon som grundar sig på en typ som avses i led a före den 1 juli 2021.

I.2.   Bestämmelserna i avsnitt III ska tillämpas på ett AVAS-system som installerats

a)

i en fordonstyp som godkänts före den 1 juli 2019, om tillverkaren så väljer,

b)

i ett nytt fordon som grundar sig på en typ som avses i led a,

c)

i en fordonstyp som godkänts den 1 juli 2019 eller senare,

d)

i ett nytt fordon som grundar sig på en typ som avses i led c,

e)

i ett nytt fordon den 1 juli 2021 eller senare.

AVSNITT II

II.1   Systemets prestanda

Ett AVAS-system som är installerat i ett fordon ska uppfylla kraven i punkterna II.2 och II.3.

II.2   Driftförhållanden

a)

Ljudgenereringsmetod

AVAS-systemet ska automatiskt generera ljud inom ett minsta fordonshastighetsintervall från start och upp till cirka 20 km/tim samt vid backning. Om fordonet är försett med en förbränningsmotor som är i drift inom det ovan definierade fordonshastighetsintervallet, får AVAS-systemet inte generera något ljud.

För fordon som har en ljudvarningsanordning vid backning är det inte nödvändigt att AVAS-systemet genererar ljud vid backning.

b)

På- och avstängningsknapp

AVAS-systemet ska ha en på- och avstängningsknapp som är lättillgänglig för fordonets förare. AVAS-systemet ska automatiskt återgå till aktiverat läge när fordonet startas om.

c)

Dämpning

AVAS-systemets ljudnivå får dämpas tillfälligtvis under fordonets drift.

II.3   Ljudets typ och volym

a)

Det ljud som genereras av AVAS-systemet ska vara ett kontinuerligt ljud som ger fotgängare och andra trafikanter information om ett fordons drift. Ljudet bör ha en tydlig koppling till fordonets gång och bör likna ljudet från ett fordon av samma kategori som är försett med en förbränningsmotor.

b)

Det ljud som genereras av AVAS-systemet ska ha en tydlig koppling till fordonets gång, exempelvis genom automatisk variation av ljudnivå eller ljudegenskaper synkroniserat med fordonets hastighet.

c)

Den ljudnivå som genereras av AVAS-systemet får inte överstiga den ungefärliga ljudnivån hos ett fordon av kategori M1 som är försett med en förbränningsmotor och körs under samma förhållanden.

AVSNITT III

III.1   Systemets prestanda

AVAS-systemet ska uppfylla kraven i punkterna III.2–III.6.

III.2   Driftförhållanden

a)

Ljudgenereringsmetod

AVAS-systemet ska automatiskt generera ljud inom ett minsta fordonshastighetsintervall från start och upp till cirka 20 km/tim samt vid backning. Om fordonet är försett med en förbränningsmotor som är i drift inom detta fordonshastighetsintervall, får AVAS-systemet inte generera något ljud.

Fordon som har en total ljudnivå som uppfyller kraven i punkt 6.2.8 i Uneces föreskrifter nr 1383 (1), med en marginal på +3 dB(A), måste inte utrustas med ett AVAS-system. De krav som fastställs i punkt 6.2.8 i Uneces föreskrifter nr 138 för tredjedels oktavband och de krav som fastställs i punkt 6.2.3 i Uneces föreskrifter nr 138 för frekvensbyte enligt definitionen av frekvensbyte i punkt 2.4 i de föreskrifterna ska inte tillämpas på de fordonen.

För fordon som har en ljudvarningsanordning vid backning är det inte nödvändigt att AVAS-systemet genererar ljud vid backning, under förutsättning att ljudet från varningsanordningen vid backning uppfyller kraven i punkt 6.2 andra stycket och punkt 6.2.2 i Uneces föreskrifter nr 138.

Det ljud som genereras av den fordonstyp som lämnas in för godkännande ska mätas enligt de metoder som anges i bilaga 3 till och punkterna 6.2.1.3 och 6.2.2.2 i Uneces föreskrifter nr 138.

b)

På- och avstängningsknapp

AVAS-systemet får vara utrustat med en mekanism som är lättillgänglig för fordonets förare och som gör det möjligt för föraren att aktivera och avaktivera AVAS-systemet (en pausfunktion). Om en pausfunktion finns ska AVAS-systemet automatiskt återgå till aktiverat läge när fordonet startas om.

Dessutom ska pausfunktionen uppfylla kraven i punkt 6.2.6 i Uneces föreskrifter nr 138.

c)

Dämpning

AVAS-systemets ljudnivå får dämpas tillfälligtvis under fordonets drift. I sådana fall ska AVAS-systemets ljudnivå uppfylla kraven i punkt 6.2.8 i Uneces föreskrifter nr 138.

III.3   Ljudets typ och volym

a)

Det ljud som genereras av AVAS-systemet ska vara ett kontinuerligt ljud som ger fotgängare och andra trafikanter information om ett fordons drift. Ljudet ska ha en tydlig koppling till fordonets gång, exempelvis genom automatisk variation av ljudnivå eller ljudegenskaper synkroniserat med fordonets hastighet. Ljudet ska likna ljudet från ett fordon av samma kategori som är försett med en förbränningsmotor.

Följande regler ska tillämpas:

i)

Ljudet från AVAS-systemet ska, om det genereras när fordonet befinner sig i rörelse, i tillämpliga fall uppfylla kraven i punkterna 6.2.1.1, 6.2.1.2, 6.2.1.3, 6.2.2.1, 6.2.2.2 och 6.2.3 i Uneces föreskrifter nr 138.

ii)

Fordonet får i enlighet med punkt 6.2.4 i Uneces föreskrifter nr 138 avge ett ljud när det står stilla.

b)

Fordonstillverkaren får göra det möjligt för föraren att välja mellan alternativa ljud som alla ska uppfylla kraven i punkt 6.2.5 i Uneces föreskrifter nr 138.

c)

Den ljudnivå som genereras av AVAS-systemet får inte överstiga den ungefärliga ljudnivån hos ett fordon av kategori M1 som är försett med en förbränningsmotor och körs under samma förhållanden. Dessutom ska kraven i punkt 6.2.7 i Uneces föreskrifter nr 138 tillämpas.

d)

Den totala ljudnivå som avges av ett fordon som uppfyller kraven i punkt 2 a andra stycket får inte överstiga den ungefärliga ljudnivån hos ett fordon av kategori M1 som är försett med en förbränningsmotor och körs under samma förhållanden.

III.4   Krav på provbanan

Till och med den 30 juni 2019 får ISO-standard 10844:1994 tillämpas som alternativ till ISO-standard 10844:2014 för att kontrollera att provbanan uppfyller kraven i punkt 2.1.2 i bilaga 3 till Uneces föreskrifter nr 138.

III.5   Typgodkännandeintyg

Fordonstillverkaren ska som bilaga till EU-typgodkännandeintyget tillhandahålla något av följande dokument:

a)

Det meddelande som avses i punkt 5.3 i Uneces föreskrifter nr 138 i enlighet med mallen som fastställs i bilaga 1 till de föreskrifterna.

b)

Provningsresultaten för ljudnivån från AVAS-systemet, uppmätt i enlighet med denna förordning.

III.6   Märkningar

Varje komponent i AVAS-systemet ska vara försedd med följande märkning:

a)

Tillverkarens handelsnamn eller varumärke.

b)

Ett tilldelat identifieringsnummer.

Märkningarna ska vara lätt läsbara och outplånliga.


(1)  OJ L 9, 13.1.2017, p. 33.


19.9.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 239/8


KOMMISSIONENS GENOMFÖRANDEFÖRORDNING (EU) 2017/1577

av den 5 september 2017

om godkännande av en annan ändring än en mindre ändring av produktspecifikationen för ett namn som tagits upp i registret över skyddade ursprungsbeteckningar och skyddade geografiska beteckningar (Acciughe sotto sale del mar Ligure [SGB])

EUROPEISKA KOMMISSIONEN HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1151/2012 av den 21 november 2012 om kvalitetsordningar för jordbruksprodukter och livsmedel (1), särskilt artikel 52.2, och

av följande skäl:

(1)

Kommissionen har i enlighet med artikel 53.1 första stycket i förordning (EU) nr 1151/2012 granskat Italiens ansökan om godkännande av en ändring av produktspecifikationen för den skyddade geografiska beteckningen ”Acciughe sotto sale del mar Ligure”, vilken registrerades i enlighet med kommissionens förordning (EG) nr 776/2008 (2).

(2)

Eftersom den aktuella ändringen inte utgör en mindre ändring i den mening som avses i artikel 53.2 i förordning (EU) nr 1151/2012 har kommissionen offentliggjort ansökan om ändring i Europeiska unionens officiella tidning  (3) i enlighet med artikel 50.2 a i den förordningen.

(3)

Inga invändningar enligt artikel 51 i förordning (EU) nr 1151/2012 har inkommit till kommissionen och därför bör ändringen av produktspecifikationen godkännas.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Den ändring av produktspecifikationen som har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning rörande namnet ”Acciughe sotto sale del mar Ligure” (SGB) godkänns.

Artikel 2

Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i Bryssel den 5 september 2017.

På kommissionens vägnar

För ordföranden

Phil HOGAN

Ledamot av kommissionen


(1)  EUT L 343, 14.12.2012, s. 1.

(2)  Kommissionens förordning (EG) nr 776/2008 av den 4 augusti 2008 om införande av vissa beteckningar i registret över skyddade ursprungsbeteckningar och skyddade geografiska beteckningar [Acciughe sotto sale del Mar Ligure (SGB), Brussels grondwitloof (SGB), Œufs de Loué (SGB)] (EUT L 207, 5.8.2008, s. 7).

(3)  EUT C 146, 11.5.2017, s. 10.


19.9.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 239/9


KOMMISSIONENS GENOMFÖRANDEFÖRORDNING (EU) 2017/1578

av den 18 september 2017

om ändring av genomförandeförordning (EU) nr 1194/2013 om införande av en slutgiltig antidumpningstull och om slutgiltigt uttag av den preliminära tull som införts på import av biodiesel med ursprung i Argentina och Indonesien

EUROPEISKA KOMMISSIONEN HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/476 av den 11 mars 2015 om de åtgärder som unionen får vidta till följd av rapporter som antagits av Världshandelsorganisationens tvistelösningsorgan när det gäller antidumpningsåtgärder eller antisubventionsåtgärder (1) (nedan kallad WTO-bemyndigandeförordningen), särskilt artiklarna 1 och 2, och

av följande skäl:

1.   GÄLLANDE ÅTGÄRDER

(1)

Rådet införde genom genomförandeförordning (EU) nr 1194/2013 av den 19 november 2013 en slutgiltig antidumpningstull på import av biodiesel med ursprung i Argentina och Indonesien (nedan kallad förordningen om slutgiltig tull) (2).

2.   RAPPORTER ANTAGNA AV WTO:S TVISTLÖSNINGSORGAN

(2)

Den 26 oktober 2016 antog Världshandelsorganisationens (WTO) tvistlösningsorgan (nedan kallat tvistlösningsorganet) rapporten från överprövningsorganet (3) och rapporten från panelen (4), i dess ändrade lydelse enligt överprövningsorganets rapport, (nedan kallade rapporterna) i tvisten Europeiska unionen — antidumpningsåtgärder beträffande biodiesel från Argentina (WT/DS473/15). Tvistlösningsorganet angav att panelens rapport bör läsas tillsammans med överprövningsorganets rapport. I överprövningsorganets rapport konstaterades bland annat att Europeiska unionen handlat i strid med följande:

Artikel 2.2.1.1 i WTO:s antidumpningsavtal genom att produktionskostnaden inte beräknades för den undersökta produkten på grundval av producenternas bokföring.

Artikel 2.2 i WTO:s antidumpningsavtal och artikel VI.1 b ii) i Gatt 1994 genom att produktionskostnaden i Argentina inte användes när normalvärdet för biodiesel konstruerades.

Artikel 9.3 i WTO:s antidumpningsavtal och artikel VI.2 i Gatt 1994 genom att antidumpningstullar införts som överskrider den dumpningsmarginal som borde ha fastställts i enlighet med artikel 2 i WTO:s antidumpningsavtal respektive artikel VI.1 i Gatt 1994.

(3)

Dessutom konstaterade panelen bland annat att Europeiska unionen hade agerat i strid med följande:

Artiklarna 3.1 och 3.4 i WTO:s antidumpningsavtal i fråga om EU:s bedömning av den dumpade importens inverkan på den inhemska industrin när det gäller bedömningen av produktionskapacitet och kapacitetsutnyttjande.

(4)

Överprövningsorganet rekommenderade tvistlösningsorganet att begära av Europeiska unionen att den anpassar sina åtgärder i enlighet med WTO:s antidumpningsavtal och Gatt 1994.

3.   FÖRFARANDE

(5)

Den 20 december 2016 inledde Europeiska kommissionen (nedan kallad kommissionen) i enlighet med artikel 1.3 i WTO-bemyndigandeförordningen en översyn (nedan kallad översynen) genom ett tillkännagivande (5) i Europeiska unionens officiella tidning (nedan kallat tillkännagivandet om inledande). Kommissionen informerade berörda parter i den undersökning som ledde till genomförandeförordning (EU) nr 1194/2013 (nedan kallad den ursprungliga undersökningen) om översynen och det sätt på vilket kommissionen avsåg att beakta rapporternas slutsatser.

(6)

Berörda parter gavs möjlighet att lämna synpunkter på inledandet av översynsundersökningen och att begära att bli hörda av kommissionen och/eller förhörsombudet för handelspolitiska förfaranden.

(7)

Kommissionen sände ett frågeformulär gällande uppgifter om unionsindustrins produktion och produktionskapacitet till European Biodiesel Board (nedan kallat EBB) och utförde därefter ett kontrollbesök på plats.

4.   BERÖRD PRODUKT

(8)

Den produkt som berörs är fettsyramonoalkylestrar och/eller paraffiniska gasoljor framställda genom syntes och/eller vätebehandling, av icke-fossilt ursprung, i ren form eller i en blandning med ursprung i Argentina och Indonesien, som för närvarande klassificeras enligt KN-nr ex 1516 20 98, ex 1518 00 91, ex 1518 00 95, ex 1518 00 99, ex 2710 19 43, ex 2710 19 46, ex 2710 19 47, 2710 20 11, 2710 20 15, 2710 20 17, ex 3824 99 92, 3826 00 10 och ex 3826 00 90 (nedan kallad den berörda produkten eller biodiesel).

(9)

Rapporterna påverkar inte undersökningsresultaten i skälen 16–27 i förordningen om slutgiltig tull avseende den berörda produkten och den likadana produkten.

5.   REVIDERADE UNDERSÖKNINGSRESULTAT AVSEENDE DUMPNING MOT BAKGRUND AV RAPPORTERNA

(10)

Såsom angavs i tillkännagivandet om inledande såg kommissionen över de slutgiltiga undersökningsresultaten från den ursprungliga undersökningen med beaktande av tvistlösningsorganets rekommendationer och utslag. Översynen gjordes på grundval av uppgifter som samlades in under den ursprungliga undersökningen och uppgifter som mottogs av berörda parter efter offentliggörandet av tillkännagivandet om inledande.

(11)

Den ursprungliga undersökningen av dumpning och skada omfattade perioden från den 1 juli 2011 till den 30 juni 2012 (nedan kallad undersökningsperioden eller UP). När det gäller de parametrar som är av betydelse för skadebedömningen undersöktes uppgifter för perioden från och med den 1 januari 2009 till och med slutet av undersökningsperioden (nedan kallad skadeundersökningsperioden).

(12)

Denna förordning syftar till att korrigera aspekter i förordningen om slutgiltig tull som är oförenliga med WTO och anpassa den till rapporterna.

5.1   Medtagande av Indonesien

(13)

I tillkännagivandet om inledande hänvisade kommissionen till de antidumpningsåtgärder på import av biodiesel från Indonesien som infördes genom samma förordning om slutgiltig tull. Dessa åtgärder är för närvarande föremål för en pågående WTO-tvist initierad av Indonesien mot unionen (6) (nedan kallade EU-åtgärder när det gäller Indonesien). I den tvisten har Indonesien gjort liknande påståenden som dem som har tagits upp i rapporterna. Eftersom överprövningsorganets rättsliga tolkning i rapporterna förefaller vara relevant även för undersökningen beträffande Indonesien, ansåg kommissionen det lämpligt att de antidumpningsåtgärder som införts på import av biodiesel från Indonesien också undersöktes inom ramen för en parallell översyn i enlighet med artikel 2.1 i WTO-bemyndigandeförordningen, särskilt till den del förordningen om slutgiltig tull konstaterats vara oförenlig med artikel 2.2.1.1 i WTO:s antidumpningsavtal.

(14)

I skälen 12–20 i det allmänna meddelandet av uppgifter redovisade kommissionen sin preliminära analys av tillämpningen av överprövningsorganets tolkning av artikel 2.2.1.1 i WTO:s antidumpningsavtal med avseende på den indonesiska undersökningen.

(15)

Efter meddelandet av uppgifter lämnade de berörda parterna synpunkter som ifrågasatte kommissionens analys, bland annat huruvida överprövningsorganets tolkning var tillämplig och huruvida kommissionen hade befogenhet att agera på eget initiativ enligt tolkningen av WTO-bemyndigandeförordningen.

(16)

Eftersom det behövdes mer tid för den analysen beslutade kommissionen att inte avsluta översynen rörande Indonesien vid den tidpunkten, utan istället fortsätta analysen med beaktande av de inlämnade synpunkterna. Den översyn som inleddes i enlighet med artikel 2.1 i WTO-bemyndigandeförordningen pågår alltså fortfarande och förblir öppen när det gäller Indonesien. Alla berörda parter underrättades om detta genom ett reviderat meddelande om uppgifter av den 31 juli 2017, och de gavs tillfälle att lämna synpunkter.

(17)

Den indonesiska regeringen hävdade att kommissionen hade åsidosatt allmänna principer i unionsrätten genom att först informera om sin avsikt att ändra förordningen om slutgiltig tull avseende Indonesien och därefter dra tillbaka den uppgiften för att kunna fortsätta undersökningen beträffande Indonesien.

(18)

För det första ansåg den indonesiska regeringen att detta leder till ojämlik och diskriminerande behandling av indonesiska producenter gentemot de argentinska exporterande producenterna, eftersom kommissionen påstods ha angivit i tillkännagivandet om inledande att indonesisk import av biodiesel befinner sig i en situation liknande den för import från Argentina. Senareläggningen av översynen beträffande Indonesien missgynnar uppenbart de indonesiska exporterande producenterna i förhållande till de argentinska exportörerna.

(19)

Eftersom kommissionen för det andra inledde översynen med avseende på import av biodiesel från både Indonesien och Argentina bör de indonesiska exportörerna rimligen kunna förvänta sig att översynen avseende Indonesien avslutas samtidigt som den avseende Argentina. Förväntningarna stärktes ytterligare genom det första meddelandet av uppgifter där kommissionen föreslog att även ändra förordningen om slutgiltig tull för Indonesien. Kommissionen påstods följaktligen, genom att ändra sin ståndpunkt i ett reviderat meddelande om uppgifter, ha åsidosatt principen om berättigade förväntningar.

(20)

För det tredje hävdade den indonesiska regeringen att kommissionen bröt mot principen om god tro genom att utesluta den indonesiska importen från översynen i ett sent skede av förfarandet efter det att den hade varit inkluderad under hela undersökningen.

(21)

Inledningsvis erinrade kommissionen om att tvistlösningsorganet redan har nått ett slutgiltigt avgörande om EU-åtgärderna mot importen av biodiesel från Argentina, medan den fristående tvisten om antidumpningsåtgärder beträffande biodiesel från Indonesien fortfarande pågår vid WTO. De senare betraktas därmed som en icke ifrågasatt åtgärd i den mening som avses i artikel 2.1 i WTO-bemyndigandeförordningen. Detta framgår bland annat av att ordet ”rapport” i artikel 1.1 i WTO-bemyndigandeförordningen används för att beskriva en omtvistad åtgärd som tvistlösningsorganet har behandlat och uttalat sig om.

(22)

Kommissionen erinrade också om att begreppen ”likabehandling” och ”icke-diskriminering” i unionsrätten förbjuder att lika situationer behandlas olika och att olika situationer behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för detta (7). Vid tillämpningen av rapporterna är de indonesiska och argentinska exporterande producenterna inte objektivt sett i samma situation: genomförandet med anledning av undersökningen av skadevållande dumpning orsakad av den berörda produkten från Argentina baserades på artikel 1.1 i WTO-bemyndigandeförordningen och avslutas genom denna förordning, medan genomförandet med anledning av undersökningen av samma praxis från Indonesiens sida baserades på artikel 2.1 i WTO-bemyndigandeförordningen och fortfarande pågår. En diskriminering kan endast uppstå om aktörer i samma situation får olika rättslig behandling.

(23)

Eftersom översynen av genomförandet av tvistlösningsorganets avgörande när det gäller Argentina och Indonesien inleddes på olika rättsliga grunder innebär det faktum att översynen av undersökningen om skadevållande dumpning från Argentina avslutades före undersökningen om skadevållande dumpning från Indonesien inte att lika situationer behandlas olika. Detta beror på att aktörerna befinner sig i olika situationer.

(24)

I motsats till vad den indonesiska regeringen anför föreligger följaktligen inte någon kränkning av principen om likabehandling eller icke-diskriminering i den mening de har i unionsrätten. Under alla omständigheter har unionslagstiftaren genom att använda tillåtande formuleringar (”får” och ”om den anser detta lämpligt”) i artikel 2.1 i WTO-bemyndigandeförordningen gett kommissionen väsentligt utrymme för eget skön när det gäller att bedöma huruvida en rekommendation från WTO om en icke ifrågasatt åtgärd ska tillämpas eller inte.

(25)

Efter att ha analyserat de synpunkter som inkom efter meddelandet av uppgifter ansåg kommissionen, såsom anges i skäl 16, det lämpligt att inte avsluta översynen beträffande Indonesien vid den tidpunkten, utan i stället fortsätta bedömningen av huruvida de slutsatserna också var tillämpliga på Indonesien med beaktande av de erhållna synpunkterna.

(26)

Vidare kan kommissionen inte godta argumentet att ett meddelande av uppgifter skapar berättigade förväntningar på de slutgiltiga slutsatserna av en undersökning. Syftet med meddelandet av uppgifter är tvärtom att informera de berörda parterna om kommissionens preliminära undersökningsresultat och ge dem möjlighet att utöva sin rätt till försvar. Att meddela uppgifter är något som just görs för att kommissionen ska kunna beakta argument och omständigheter som läggs fram av berörda parter.

(27)

Av den anledningen anges det uttryckligen i följebrevet till samtliga berörda parter att meddelandet av uppgifter inte påverkar något beslut som kommissionen kan komma att fatta, men att om ett sådant beslut fattas på grundval av andra omständigheter och överväganden, så kommer dessa att meddelas företaget snarast möjligt. I detta särskilda fall ledde meddelandet av uppgifter till att kommissionen bestämde sig för att den behöver mer tid för att analysera huruvida tvistlösningsorganets slutsatser är tillämpliga på Indonesien. Beslutet är ett tillfälligt ställningstagande och föregriper inte nödvändigtvis kommissionens slutliga avgörande. Det är dessutom ett uttryck för det betydande utrymme för skönsmässig bedömning kommissionen har inom ramen för den gemensamma handelspolitiken när den bedriver den typ av översyn som inleddes genom WTO-bemyndigandeförordningen.

(28)

Följaktligen kan en berörd part inte förlita sig på att principen om berättigade förväntningar ger något skydd förrän kommissionen har avslutat översynen, ifall kommissionen väljer att agera inom ramen för de befogenheter den tillerkänns av unionslagstiftaren (8). Det argumentet måste följaktligen också förkastas.

(29)

Slutligen kan man inte härleda ond tro från det faktum att ändringen inträffade efter det att kommissionen meddelade sin preliminära ståndpunkt, och Indonesiens regering har inte heller lagt fram något bevis för detta. Kommissionen har noggrant genomfört alla steg i översynen i full respekt för vederbörliga processuella rättigheter för alla berörda parter.

(30)

Kommissionen avvisade därför påståendena om att den bröt mot grundläggande EU-rättsliga principer när den utövade utrymmet för eget skön och beslutade att i detta skede av översynen inte ändra antidumpningsåtgärderna beträffande Indonesien i full respekt för vederbörliga processuella rättigheter för alla berörda parter.

(31)

Efter det reviderade meddelandet av uppgifter invände en exporterande producent i Indonesien (Wilmar) mot kommissionens uppfattning att den behövde mer tid för att slutföra sin översyn beträffande Indonesien på grund av de entydiga slutsatserna i rapporterna. Företaget hävdade även att åtgärderna mot Indonesien borde ändras. Kommissionen anser att den enligt WTO-bemyndigandeförordningen är behörig att ändra en icke ifrågasatt åtgärd och att dess befogenhet att agera på eget initiativ därför inte kan ifrågasättas. Slutligen hävdade Wilmar att om kommissionens slutsatser avseende Indonesien ska skjutas upp, så bör också slutsatserna om Argentina skjutas upp. Från dess synpunkt sett finns det rättsliga frågor i det pågående indonesiska WTO-förfarandet som också kan bli relevanta och tillämpliga på åtgärderna beträffande import av biodiesel från Argentina, särskilt när det gäller vinstmarginalen.

(32)

Kommissionen enades med Wilmar om att den i princip är behörig att dra slutsatser om en icke ifrågasatt åtgärd i enlighet med artikel 2.1 i WTO-bemyndigandeförordningen. Efter att ha granskat de synpunkter som mottagits använde dock kommissionen, såsom förklaras i skäl 16, sin lagliga rätt till en skönsmässig bedömning i enlighet med artikel 2.1 i WTO-bemyndigandeförordningen och beslutade att det inte i detta skede var lämpligt att avsluta översynen beträffande Indonesien.

(33)

När det gäller Wilmars begäran att även undersökningsresultaten när det gäller Argentina borde skjutas upp erinrade kommissionen om att den metod som användes i förordningen om slutgiltig tull för att fastställa en vinstmarginal bekräftades i rapporterna. Den omstridda punkten i det pågående indonesiska ärendet togs inte upp beträffande Argentina. Under alla omständigheter har unionen och Argentina enats om en rimlig tidsperiod för att genomföra slutsatserna i rapporterna, vilken bör respekteras.

5.2   Fastställande av normalvärdet och beräkning av dumpningsmarginalerna

(34)

I detta avsnitt redogörs för de undersökningsresultat i den ursprungliga undersökningen som omprövats i fråga om de rekommendationer och slutsatser i rapporterna som unionen hade agerat i strid med:

Artikel 2.2.1.1 genom att produktionskostnaden inte beräknades för den undersökta produkten på grundval av producentens bokföring.

Artikel 2.2 i WTO:s antidumpningsavtal och artikel VI.1 b ii) i Gatt 1994 genom att produktionskostnaden i Argentina inte användes när normalvärdet för biodiesel konstruerades.

Artikel 9.3 i WTO:s antidumpningsavtal och artikel VI.2 i Gatt 1994 genom att antidumpningstullar införts som överskrider den dumpningsmarginal som borde ha fastställts i enlighet med artikel 2 i WTO:s antidumpningsavtal respektive artikel VI.1 i Gatt 1994.

(35)

Såsom nämns i skäl 28 i förordningen om slutgiltig tull fastslog kommissionen att normalvärdet måste konstrueras, eftersom den inhemska försäljningen inte ansågs ske vid normal handel. Denna slutsats har inte bestridits och fortsätter att gälla.

(36)

I skälen 29–34 i förordningen om slutgiltig tull konstaterade kommissionen att skillnaderna i de exportskatter som införts av Argentina på den viktigaste råvaran (sojabönolja och sojabönor i Argentina), och de som tillämpas på den färdiga produkten (biodiesel), har pressat ned priserna på hemmamarknaden i Argentina och därför bör beaktas när normalvärdet konstrueras.

(37)

När normalvärdet konstruerades ersatte kommissionen därför de kostnader för den viktigaste råvaran som angavs i de exporterande producenternas bokföring med referenspriser som offentliggjorts av de behöriga myndigheterna i de berörda länderna.

(38)

Vidare baserade kommissionen sina slutsatser i den ursprungliga undersökningen på tolkningen att artikel 2.2.1.1 i WTO:s antidumpningsavtal ger den undersökande myndigheten rätt att avstå från att använda uppgifter från de exporterande producenterna, om den anser att de antingen i) är oförenliga med god redovisningssed, eller ii) inte på ett rimligt sätt återspeglar kostnaderna i samband med produktion och försäljning av den berörda produkten (se skäl 42 i förordningen om slutgiltig tull).

(39)

Både panelen och överprövningsorganet ansåg att kommissionens konstaterande att de inhemska priserna på sojabönor i Argentina var lägre än de internationella priserna på grund av det argentinska exportskattesystemet inte i sig var tillräcklig grund för att dra slutsatsen att producenternas bokföring på ett rimligt sätt återspeglade kostnaderna för sojabönor i samband med produktion och försäljning av biodiesel, eller för att bortse från de relevanta kostnaderna i denna bokföring när normalvärdet för biodiesel konstruerades.

(40)

Efter rapporterna beräknade kommissionen på nytt normalvärdet för exporterande producenter i Argentina. Den metod som användes för denna nya beräkning var identisk med den metod som beskrivs i skälen 40–49 för Argentina i kommissionens förordning (EU) nr 490/2013 (9).

(41)

Av anledningar som förklaras i skäl 45 i förordningen om provisorisk tull ansågs den inhemska försäljningen inte ha skett vid normal handel, och normalvärdet för den likadana produkten måste konstrueras i enlighet med artikel 2.3 och 2.6 i grundförordningen. Detta gjordes genom att försäljningskostnader, allmänna kostnader och administrationskostnader samt en skälig vinstmarginal lades till de justerade tillverkningskostnaderna under undersökningsperioden.

(42)

Såsom förklaras i skäl 46 i förordningen om provisorisk tull ansåg kommissionen att vinsten inte kunde beräknas på faktiska uppgifter från företagen i urvalet i Argentina. Därför fastställdes tillägget för vinst när normalvärdet konstruerades i enlighet med artikel 2.6 c i grundförordningen utifrån den rimliga vinst som en ung och innovativ kapitalintensiv industri av denna typ kan uppnå under normala konkurrensförhållanden på en fri och öppen marknad, dvs. 15 % av omsättningen.

(43)

I flera inlagor som lämnades i samband med översynen gjorde EBB gällande att rapporterna inte hindrade kommissionen från att göra en justering för råvarukostnaderna när normalvärdet konstruerades, om det var tillräckligt motiverat. EBB hävdade att mot bakgrund av den differentierade exportskattemekanismens dramatiska effekt på unionsmarknaden och de olika rättsliga möjligheter som övervägs i dessa rapporter som underlag för en sådan justering, bör åtgärderna mot Argentina behållas på nuvarande nivå, om än av andra orsaker.

(44)

EBB hänvisade särskilt till förklaringen i överprövningsorganets rapport enligt vilken EU-myndigheternas fastställande att de inhemska priserna på sojabönor i Argentina var lägre än de internationella priserna på grund av det argentinska exportskattesystemet inte i sig var tillräcklig grund för att dra slutsatsen att producenternas bokföring inte på ett rimligt sätt återspeglade kostnaderna för sojabönor (punkt 6.55 i överprövningsorganets rapport), och hävdade att man i WTO-rapporterna behållit möjligheten att bortse från råvarukostnader och att justera dessa kostnader om de konstaterats vara otillförlitliga.

(45)

Enligt EBB snedvrider det differentierade exportskattesystemet råvarumarknaden i en sådan utsträckning att de normala villkoren vad gäller utbud och efterfrågan inte längre är de avgörande faktorerna för en transaktion och i praktiken överför värde från råvaruproducenter till biodieselproducenter utan att detta är motiverat på marknadsmässig grund. Detta var enligt EBB att jämställa med situationer där transaktionerna inte följer armslängdsprincipen och/eller där det är frågan om någon ”annan form av agerande” som skulle kunna påverka tillförlitligheten hos de kostnader som bokförts av en exporterande producent och som utgör en ett berättigat skäl till att bortse från dessa kostnader även om de utgör faktiska kostnader.

(46)

Till stöd för sitt påstående att det differentierade exportskattesystemet snedvrider råvarumarknaden åberopar EBB bland annat en analys som utförts av dess egna experter och en studie som EBB själv beställt med titeln Measuring the Distortion to Biodiesel Costs in Argentina Caused by Differential Export Taxes on Soybean Products (nedan kallad Heffley-studien), vilken man menar visar på att det differentierade exportskattesystemet leder till en konstlad och betydande sänkning av de inhemska priserna på råvarorna i fråga, vilka således inte är att anse som tillförlitliga.

(47)

Heffley-studien byggde på uppgifter som hade samlats in i Argentina och Förenta staterna 2010–2016 om kostnaden för att producera biodiesel i dessa två länder. Den innehöll också en särskild analys av marknaden under perioden oktober 2011–september 2012. I studien fastställdes att produktionskostnaden för biodiesel av sojabönor (sojametylestrar, SME) i Argentina var lägre än produktionskostnaden för samma produkt i Förenta staterna. Denna skillnad på 27 % berodde enligt studien uteslutande på det differentierade exportskattesystemet.

(48)

I ett andra steg jämfördes i studien exportpriset för SME från Argentina (utan angivande av destination) med det genomsnittliga marknadspriset för SME i Förenta staterna. Det genomsnittliga argentinska exportpriset på 875 US-dollar/ton var lägre än priset på den inhemska marknaden i Förenta staterna på 1 198 US-dollar/ton. Detta torde utgöra ett starkt incitament för att importera biodiesel från Argentina. I studien konstaterades att denna snedvridning härrör direkt från det differentierade exportskattesystemet.

(49)

EBB betonade dessutom att det är helt följdriktigt enligt antidumpningsförfarandet att det ska vidtas en korrigering av sådana snedvridningar. Man hävdade att sådana snedvridningar bör korrigeras genom lämpliga kostnadsjusteringar, i synnerhet för råvarukostnaderna, så att de hamnar på den nivå som de skulle ha gjort om det inte hade förekommit någon snedvridning. Kommissionen skulle enligt EBB således bara på nytt fastställa de faktiska kostnaderna såsom de skulle vara under normala marknadsförhållanden på exportörens marknad för produktionen och försäljningen av den berörda produkten.

(50)

Flera biodieselproducenter invände mot EBB:s förslag att kommissionen skulle bortse från de bokförda råvarukostnaderna med hänvisning till att dessa kostnader skulle vara att anse som otillförlitliga på grund av det differentierade exportskattesystemet. De upprepade att panelen och överprövningsorganet uttryckligen avvisat argumentet att det differentierade exportskattesystemet i sig skulle utgöra grund för att bortse från bokförda kostnader och att det hursomhelst inte är möjligt för en undersökande myndighet att bortse från kostnader om bokföringen återspeglar de faktiska kostnaderna på ett korrekt sätt.

(51)

Kommissionen medgav att överprövningsorganet inte i sig uteslutit att det under vissa specifika omständigheter skulle kunna vara möjligt för en undersökande myndighet att göra avsteg från de bokförda kostnaderna, om det framgår av undersökningen att kostnaderna t.ex. hade över- eller undervärderats eller om transaktioner som inte följt armslängdsprincipen eller någon ”annan form av agerande” hade påverkat tillförlitligheten hos de bokförda kostnaderna (se punkt 6.41 i överprövningsorganets rapport).

(52)

Överprövningsorganet har dock även angett att Argentinas exportskattesystem inte i sig utgör tillräcklig grund för att dra slutsatsen att producenternas bokföring inte på ett rimligt sätt återspeglar kostnaderna för den råvara som sammanhänger med produktionen och försäljningen av biodiesel, eller för att bortse från de relevanta kostnaderna enligt den bokföringen när normalvärdet för biodiesel konstruerades (se punkt 6.55 i överprövningsorganets rapport).

(53)

EBB:s argument bygger på antagandet att det differentierade exportskattesystemets påstådda snedvridande verkan skulle göra att kostnaden för råvaran i fråga inte är att anse som tillförlitlig och därför inte bör beaktas. EBB vidhåller att de inhemska priserna på sojabönor i Argentina var lägre än de internationella priserna på grund av det argentinska exportskattesystemet. Att godta detta argument skulle emellertid vara detsamma som att – i strid med överprövningsorganets slutsatser – erkänna att det differentierade exportskattesystemet i sig får verkningar som gör att man bör bortse från de faktiska kostnaderna i företagets bokföring endast på grund av att de är lägre än de internationella priserna. I detta hänseende påpekade kommissionen även att den ursprungliga undersökningen bekräftade att de faktiska råvarukostnaderna återspeglades i företagens bokföring på ett korrekt sätt.

(54)

Kommissionen avvisade därför EBB:s påstående, eftersom det inte skulle vara i linje med slutsatserna i rapporterna.

(55)

I syfte att anpassa åtgärderna till rapporterna och WTO:s bestämmelser, ansåg kommissionen därför att det var nödvändigt att konstruera normalvärdet på grundval av de faktiska kostnaderna såsom de framgår av respektive företags bokföring.

(56)

Efter meddelandet av uppgifter upprepade EBB att WTO:s utslag tillät kommissionen att tillgripa en kostnadsjustering i det aktuella fallet. Man hävdade att kommissionen hade gjort en felaktig tolkning av WTO:s utslag och EBB:s argument.

(57)

EBB ansåg att kommissionen bortsett från att det i rapporterna förklarades att de inhemska priserna på sojabönor i Argentina var lägre än de internationella priserna på grund av det argentinska exportskattesystemet. EBB hävdade att utslaget inte, såsom kommissionen gjort gällande, fastställde att den snedvridning som det differentierade exportskattesystemet orsakade i sig inte skulle vara tillräcklig grund för en kostnadsjustering.

(58)

Vidare upprepade och underströk EEB att det faktum att priserna på den inhemska marknaden var otillförlitliga på grund av det differentierade exportskattesystemet var tillräcklig grund för att dra slutsatsen att producenternas bokföring inte på ett rimligt sätt återspeglade kostnaderna för sojabönor i samband med produktion och försäljning av biodiesel. Eftersom de inhemska priserna var otillförlitliga var det möjligt att bortse från de bokförda kostnaderna, och EBB hade försett kommissionen med all information som behövdes för att justera kostnaderna.

(59)

EBB insisterade på att panelen och överprövningsorganet hade slagit fast att de utredande myndigheterna hade rätt att undersöka tillförlitligheten hos de kostnader som bokförts av producenter/exportörer, särskilt att undersöka om samtliga kostnader hade tagits upp, om kostnaderna hade över- eller underskattats, och om transaktioner som inte följer armslängdsprincipen eller någon annan form av agerande påverkade tillförlitligheten hos de rapporterade kostnaderna. EEB ansåg att verkan av det differentierade exportskattesystemet var jämförbar med transaktioner som inte följer armslängdsprincipen och/eller utgjorde någon annan form av agerande som skulle kunna påverka tillförlitligheten hos de rapporterade kostnaderna (10).

(60)

Kommissionen bedömde detta påstående på nytt, även mot bakgrund av hörandet med förhörsombudet den 20 juli 2017. Kommissionen framförde i skälen 51–55 att de faktiska råvarukostnaderna återspeglades på ett korrekt sätt i de argentinska företagens bokföring och att den kostnadsjustering som tidigare gjorts hade konstaterats vara oförenlig med EU:s skyldigheter inom ramen för WTO.

(61)

Kommissionen höll inte med om EBB:s tolkning av panelens och överprövningsorganets slutsatser. Exempelvis är fotnot 400 i panelens rapport mer nyanserad än vad EBB:s inlaga gör gällande. Panelen fastslog att den granskning av bokföringen som följer av uttrycket ”på ett rimligt sätt motsvarar” i artikel 2.2.1.1 inte omfattar en granskning av rimligheten i de enskilda rapporterade kostnaderna, om de faktiska kostnader som bokförts av producenten eller exportören annars, inom acceptabla gränser, konstateras vara korrekta.

(62)

När EEB hävdade att verkan av det differentierade exportskattesystemet var jämförbar med transaktioner som inte följer armslängdsprincipen och/eller utgjorde någon annan form av agerande var det dock precis en sådan granskning av rimligheten i dessa rapporterade kostnader man åsyftade.

(63)

Dessutom var verkan av det differentierade exportskattesystemet varken i) jämförbar med en transaktion som inte följer armslängdsprincipen eller ii) utgjorde en ”annan form av agerande” som skulle kunna påverka tillförlitligheten hos de kostnader som bokförts av en exporterande producent. Oavsett den exakta räckvidden för dessa begrepp avvisade panelen och överprövningsorganet uttryckligen kommissionens grundläggande argument att den snedvridning av priset som förorsakades av Argentinas differentierade exportskattesystem i sig var tillräcklig grund för att bortse från en exporterande producents bokförda kostnader (11).

(64)

Efter det reviderade meddelandet av uppgifter vidhöll EBB sin ståndpunkt att kommissionen hade feltolkat överprövningsorganets uttalande i punkt 6.55 i dess rapport och förbisett den möjlighet som erbjuds i punkt 6.41 i samma rapport att granska tillförlitligheten hos de bokförda kostnaderna för råvaror och att bortse från sådana kostnader om de befunnits otillförlitliga samt framförde en del ytterligare argument till stöd för sin ståndpunkt.

(65)

När det gäller det första påståendet hävdade EBB att överprövningsorganets uttalande i punkt 6.55, där det står att EU-myndigheternas fastställande att de inhemska priserna på sojabönor i Argentina var lägre än de internationella priserna på grund av det argentinska exportskattesystemet inte i sig var tillräcklig grund för att dra slutsatsen att producenternas bokföring inte på ett rimligt sätt återspeglade kostnaderna för sojabönor i samband med produktion och försäljning av biodiesel, eller för att bortse från de kostnaderna när normalvärdet konstruerades för biodiesel, inte är en rättslig bedömning av överprövningsorganet, vilket kommissionen hävdade, utan enbart ett citat från kommissionens egna slutsatser i förordningen om slutgiltig tull. EBB anförde vidare att formuleringen ”inte i sig var tillräcklig grund” innebär att det argentinska exportskattesystemet hade kunnat vara tillräcklig grund för att bortse från kostnaderna, men att kommissionen underlät att göra den analys som krävdes. Kommissionens tolkning av punkt 6.55 bortsåg också från den omständigheten att överprövningsorganet fann det nödvändigt att även behandla följdfrågan om ett referensvärde. Detta hade inte behövts om överprövningsorganet ansett det helt uteslutet att det argentinska exportskattesystemet kunde ligga till grund för en kostnadsjustering.

(66)

Kommissionen godtog inte EBB:s tolkning.

(67)

För det första är överprövningsorganets uttalande i punkt 6.55 inte enbart ett citat från kommissionens egna slutsatser. Det utgör tvärtom en integrerad del av tolkningen av artikel 2.2.1.1 i WTO:s antidumpningsavtal som överprövningsorganet framför i punkt 6.56. Överprövningsorganet instämde uttryckligen med panelen i att denna bestämmelse inte utgjorde tillräcklig grund för kommissionens slutsats att bortse från de bokförda kostnaderna för argentinska biodieselproducenter, eftersom de inhemska priserna på sojabönor i Argentina var lägre än de internationella priserna till följd av det argentinska exportskattesystemet. Överprövningsorganet upprepade ordagrant denna slutsats i nästa punkt 6.56 under rubriken ”Slutsatser”.

(68)

För det andra innebär formuleringen ”inte i sig var tillräcklig grund” enligt kommissionens uppfattning att blotta förekomsten av exportskattesystemet inte var tillräcklig grund för att motivera en kostnadsjustering såsom gjordes i den ursprungliga undersökningen. Om överprövningsorganets främsta skäl (vilket hävdas av EBB) till att peka på en brist i EU-åtgärdernas förenlighet med WTO var otillräcklig argumentation från kommissionens sida i den ursprungliga förordningen hade det redovisats tydligt. Men ingenting sådant framfördes av överprövningsorganet och panelen. I stället användes förmodligen formuleringen ”i sig” för att tydliggöra att det argentinska exportskattesystemets funktion inte ”som sådan” kan leda till en kostnadsjustering i enlighet med artikel 2.2.1.1 i WTO:s antidumpningsavtal oavsett hur väl underbyggda argumenten för eller hur väl dokumenterad dess snedvridande effekter var.

(69)

För det tredje förkastar kommissionen den slutsats EBB drar av att överprövningsorganet behandlade påståendet om att referensvärdena i punkterna 6.58–6.83 var ett tecken på att exportskattesystemet i Argentina faktiskt kunde ha varit tillräcklig grund för att bortse från de bokförda kostnaderna för råmaterial. Såsom framgår av rubriken före punkt 6.58 behandlade överprövningsorganet här ett annat påstående från Argentina grundat på artikel 2.2 i antidumpningsavtalet.

(70)

Kommissionen övergick därefter till det andra påståendet från EBB, nämligen att punkt 6.41 i överprövningsorganets rapport gav en tydlig signal om att det är tillåtet att bortse från kostnader upptagna i ett företags bokföring om de underliggande metoderna påverkar tillförlitligheten hos de redovisade kostnaderna. EBB påpekade vidare att panelen bara nämnde detta i en fotnot, men att överprövningsorganet hade funnit det nödvändigt att nämna det i rapporttexten. Detta torde enligt EBB visa att överprövningsorganet ville undanröja en alltför restriktiv tolkning av artikel 2.2.1.1 i antidumpningsavtalet och ge en tydlig signal om att en kostnadsjustering är en möjlighet i det sammanhanget.

(71)

I punkt 6.41 behandlade överprövningsorganet påståendet från EU att panelrapporten tycktes antyda att en utredande myndighet skulle bli tvungen att acceptera alla kostnader i ett företags bokföring på villkor att de motsvarade faktiska kostnader utan hänsyn till hur orimliga kostnaderna var jämfört med ett mätvärde eller referensvärde baserat på normala marknadsvillkor. Det förkastade den uppfattningen och erinrade om att panelen faktiskt hade godtagit att den utredande myndigheten undersöker tillförlitligheten och exaktheten i producenternas bokföring. Den utredande myndigheten fick således avgöra om samtliga kostnader hade tagits upp, om de faktiska kostnaderna hade över- eller underskattats samt om transaktioner som inte följde armslängdsprincipen eller någon annan form av agerande påverkade tillförlitligheten hos de bokförda kostnaderna.

(72)

Kommissionen höll med EBB om att överprövningsorganet hade bekräftat panelens slutsats att den utredande myndigheten fick bortse från bokförda kostnader om den fann transaktioner som inte följde armlängdsprincipen eller någon annan form av agerande som påverkade deras tillförlitlighet. Den ansåg det vidare normalt att överprövningsorganet behandlade ett påstående i texten till utslaget snarare än i en fotnot, som panelen hade gjort. Varken panelen eller överprövningsorganet lade dock fram några slutsatser eller antydningar om att exportskattesystemet i Argentina skulle kunna omfattas av ett undantag gällande en praxis som påverkar tillförlitligheten. Om panelen eller överprövningsorganet hade ansett att det argentinska exportskattesystemet borde betraktas som en annan form av agerande med påverkan på tillförlitligheten hade de klargjort den punkten och avstått från att påtala en brist i EU-åtgärdernas förenlighet med WTO.

(73)

Kommissionen vidhöll därför sin tolkning av rapporterna att EU inte, med hänvisning till en snedvridning förorsakad av den blotta förekomsten av det argentinska exportskattesystemet, kunde bortse från faktiska och korrekt bokförda kostnader när den konstruerade normalvärdet av biodiesel i Argentina.

(74)

Kommissionen gick därefter vidare till synpunkten från EBB – som efter meddelandet av uppgifter även framfördes av Fediol, en leverantör till unionens biodieselindustri – att kommissionen borde undersöka alternativa bevis för kostnadsjusteringar som motverkar de snedvridande effekterna av det differentierade exportskattesystemet på produktionskostnaden för biodiesel i Argentina. I detta hänseende påpekade kommissionen att insamling av alternativa bevis för kostnadsjusteringar som motverkar de snedvridande effekterna av det differentierade exportskattesystemet inte var avsikten med denna översyn.

Under alla omständigheter konstaterade kommissionen att bevisningen i Heffley-studien inte kunde anses utgöra en tillräckligt stabil grund för en ny kostnadsjustering av de skäl som följer.

(75)

För det första omfattade undersökningsperioden tiden juli 2011–juni 2012, medan Heffley-studien specifikt analyserade perioden oktober 2011–september 2012. Perioderna i fråga överlappar följaktligen varandra endast delvis, vilket gör det tveksamt om slutsatserna i studien kan överföras till den underliggande undersökningen utan att anpassas. Kommissionen kunde inte åtgärda denna bristande överensstämmelse utan uppgifter för perioden juli 2011–september 2011.

(76)

För det andra uppskattades de amerikanska produktionskostnaderna i studien på grundval av priserna på sojabönor på den amerikanska marknaden. Denna ekonomiska metod grundar sig på antaganden utan att ge några tillförlitliga uppgifter om de faktiska produktionskostnaderna för amerikansk biodiesel. Även om man skulle kunna förlita sig enbart på antaganden, är uppfattningen att kostnaderna för produktion av biodiesel från rå sojaolja skulle vara identiska i Förenta staterna och Argentina inte välgrundad. För det tredje bortser man genom att använda ett ”genomsnittligt” argentinskt exportpris från att exportpriset till unionen faktiskt kan vara högre än genomsnittet. Under undersökningsperioden för den ursprungliga undersökningen uppgick exportpriset för argentinsk biodiesel till EU till 967 euro/ton, vilket motsvarar 1 294 US-dollar/ton, med tillämpning av de växelkurser som gällde vid den tidpunkten och som anges i ärendehandlingarna. I studien användes dock ett genomsnittligt exportpris på 1 071 US-dollar/ton för denna period. Detta visar att den påstådda fördelen av det differentierade exportskattesystemet inte kunde härröra direkt från exportpriserna till unionen.

(77)

För det fjärde utgår studien helt enkelt från antagandet, utan att detta styrks av adekvat bevisning, att (den låga) produktionskostnaden på Argentinas inhemska marknad under skadeundersökningsperioden uteslutande berodde på det differentierade exportskattesystemet. Studien tar inte hänsyn till några andra faktorer som skulle kunna ge en komparativ fördel och som skulle kunna leda till att det är billigare att producera biodiesel i Argentina än i Förenta staterna.

(78)

Kommissionen drog därför slutsatsen att det inte går att på ett korrekt sätt ersätta den kostnad som bokförts av de argentinska biodieselproducenterna med det referensvärde som föreslås i Heffley-studien.

(79)

Efter det reviderade meddelandet av uppgifter klargjorde EBB att syftet med studien endast var att ge ett exempel på hur kommissionen skulle kunna uppskatta och mäta storleken på snedvridningen (den bristande tillförlitligheten) förorsakad av det argentinska exportskattesystemet och inte att ersätta en analys gjord av kommissionen på basis av dess egna kontrollerade uppgifter som samlades in under den ursprungliga undersökningen.

(80)

EBB lämnade också in en reviderad studie med referensuppgifter som uteslutande hörde till perioden för den ursprungliga undersökningen och som uppvisade ett snarlikt resultat, dvs. en snedvridning av de inhemska priserna på sojabönor på ca 27 %. EBB ifrågasatte vidare kommissionens uppfattning att den åberopade studien var baserad på produktionskostnaden i Förenta staterna. Studien var tvärtom baserad på en uppskattad produktionskostnad för biodiesel i Argentina. Vidare var kommissionens kritik av att studien baserades på ett genomsnittligt exportpris missriktad, eftersom exportpriset i sig saknade betydelse vid beräkning av den snedvridning av biodieselkostnaderna i Argentina som orsakas av exportskattesystemet. Slutligen hävdade EBB att eventuella påstådda komparativa fördelar inte kunde förklara en prisskillnad på ca 30 % och att, i brist på bevis för motsatsen, den enda rimliga förklaringen till skillnaden var exportskattesystemet i Argentina.

(81)

Kommissionen har granskat förklaringarna och förtydligandena från EBB. Kommissionen medgav att den reviderade studien visade på en snedvridning av de inhemska priserna på sojabönor som under undersökningsperioden uppgick till ca 27 %. Men den var inte övertygad på de andra tre punkterna.

(82)

Såsom EBB själv medgav baserades de beräknade bearbetningskostnaderna för en producent i Argentina på tre analyser: en grundade sig på uppgifter om genomsnittliga kostnader och priser under sex år för Förenta staterna och Argentina, en grundade sig på samma uppgifter under ett år för Förenta staterna och Argentina, och en grundade sig på uppgifter under ett år för Argentina, varvid Argentinas exportpris användes som proxyvariabel för världsmarknadspriset. Det är tydligt att situationen i Förenta staterna användes som referensvärde utanför landet för att göra en uppskattning av vad kostnaderna i Argentina hade varit om inte exportskattesystemet hade lett till snedvridning.

(83)

Det framgick vidare inte varför Argentinas exportpriser till EU inte beaktades i en studie inriktad på att fastställa vilken fördel en argentinsk biodieselproducent hade av det differentierade exportskattesystemet.

(84)

Dessutom bestred kommissionen aldrig att det differentierade exportskattesystemet leder till en konstlad sänkning av de argentinska biodieselproducenternas kostnader för insatsvaror, utan den motsatte sig endast antagandet att det differentierade exportskattesystemet var den enda orsaken till en så kolossal fördel som ca 30 %.

5.3   De på nytt beräknade dumpningsmarginalerna

(85)

Efter meddelandet av uppgifter lämnade vissa argentinska exporterande producenter synpunkter avseende specifika företag om påstådda fel i beräkningen av dumpning. När så var lämpligt rättade kommissionen dessa fel och ändrade dumpningsmarginalerna och tullsatserna i enlighet med detta.

(86)

De reviderade tullarna för alla argentinska exportörer mot bakgrund av slutsatserna och rekommendationen i WTO-rapporterna, uttryckta som pris cif vid unionens gräns, före tull, är följande:

Land

Företag

Dumpningsmarginal

Argentina

Aceitera General Deheza S.A., General Deheza, Rosario, Bunge Argentina S.A., Buenos Aires

8,1 %

Louis Dreyfus Commodities S.A., Buenos Aires

4,5 %

Molinos Río de la Plata S.A., Buenos Aires, Oleaginosa Moreno Hermanos S.A.F.I.C.I. y A., Bahia Blanca, Vicentin S.A.I.C., Avellaneda

6,6 %

Andra samarbetsvilliga företag

6,5 %

Alla övriga företag

8,1 %

6.   REVIDERADE UNDERSÖKNINGSRESULTAT AVSEENDE SKADA MOT BAKGRUND AV RAPPORTERNA

(87)

I rapporterna konstaterades bl.a. att EU hade åsidosatt artikel 3.1 och 3.4 i antidumpningsavtalet vid sin bedömning av den dumpade importens inverkan på den inhemska industrin när det gäller produktionskapacitet och kapacitetsutnyttjande. I rapporterna ogiltigförklarades dock inte slutsatsen att unionsindustrin lidit väsentlig skada under skadeundersökningsperioden.

(88)

Panelen konstaterade att EU-myndigheterna åsidosatt artikel 3.1 och 3.4 i antidumpningsavtalet genom att godkänna reviderade uppgifter som lämnats av EU:s inhemska industri i ett sent skede av undersökningen utan att försäkra sig om uppgifternas korrekthet och tillförlitlighet (punkt 7.395 i panelens rapport). De reviderade uppgifterna gällde oanvänd kapacitet. Samtidigt konstaterade panelen att de reviderade uppgifterna inte hade någon betydande roll för EU-myndigheternas slutsats i förordningen om slutgiltig tull när det gäller överkapacitet som en ”annan faktor” som vållat skada (vilket bekräftas i punkt 6.174 i överprövningsorganets rapport).

(89)

Vissa exporterande producenter och CARBIO, den argentinska sammanslutningen av exportörer av biodiesel, hävdade att begreppet ”oanvänd kapacitet”, såsom det förklarades i förordningen om slutgiltig tull, var ganska meningslöst inom denna industri. Antingen fanns kapaciteten, eller så fanns den inte.

(90)

För importören Gunvor och CARBIO var det den strukturella överkapaciteten i industrin till följd av omotiverade ökningar av produktionskapaciteten, trots låga nivåer för kapacitetsutnyttjande, och inte nivån för kapacitetsutnyttjande i sig själv, som vållade skada för den inhemska industrin.

(91)

CARBIO och argentinska och indonesiska exporterande producenter hävdade vidare att kommissionen var tvungen att på nytt granska produktionskapaciteten och kapacitetsutnyttjandet på grundval av ”faktisk bevisning”. Dess granskning borde utgöra en ”objektiv granskning” av dessa faktorer.

(92)

Kommissionen behandlar denna fråga i avsnitten 6.1–6.4.

6.1   Svar på frågeformuläret och kontroller

(93)

Kommissionen sände ett frågeformulär till EBB med begäran om förklaringar om i) vilken metod som användes för att beräkna både produktionskapacitet och kapacitetsutnyttjande för unionsindustrin under skadeundersökningsperioden, och ii) varför dessa uppgifter reviderades under den ursprungliga undersökningen och på vilka grunder de nya uppgifterna togs fram.

(94)

Kommissionen bad också EBB att förklara sin tolkning av begreppet ”oanvänd kapacitet”; varför man ansåg att den inte skulle inkluderas i den totala produktionskapaciteten för unionsindustrin under skadeundersökningsperioden och hur den oanvända kapaciteten beräknades för företag som inte var anslutna till EBB.

(95)

Kommissionen mottog svaret på frågeformuläret, analyserade det och utförde därefter ett kontrollbesök hos EBB den 26 april 2017. På begäran av kommissionen hade EBB inför kontrollbesöket förberett alla styrkande handlingar och arbetsblad som använts vid utarbetandet av svaren på frågeformuläret, i synnerhet de som kopplar samman de lämnade uppgifterna med driftsbokföringen och räkenskaperna för kommissionens kontroller på plats.

(96)

Kommissionen granskade de styrkande handlingarna, dubbelkontrollerade de rapporterade uppgifterna för skadeundersökningsperioden vid källan, och fann att uppgifterna i driftsbokföringen och räkenskaperna stämde överens med de reviderade uppgifterna i den ursprungliga undersökningen om produktionskapacitet och kapacitetsutnyttjande för perioden 1 januari 2009 till slutet av undersökningsperioden. Dokumenten innehåller konfidentiella företagsspecifika uppgifter och kan inte lämnas ut.

(97)

Gunvor och CARBIO hävdade i en inlaga att kommissionens frågeformulär till EBB inte var tillräckligt för att uppfylla kraven i artiklarna 3.1 och 3.4 i antidumpningsavtalet. EBB borde vara tvungen att förklara hur de reviderade uppgifterna stöddes av offentliga uppgifter och kommissionen borde inte godta de uppgifter som tillhandahölls av EBB utan vidare.

(98)

Dessutom hävdade Gunvor och CARBIO att EBB:s svar på frågeformuläret hade omarbetats betydligt och att de berörda parterna till följd av detta inte hade någon möjlighet att förstå hur uppgifterna samlats in, bedömts och kontrollerats mot andra källor, och därmed inte heller var i stånd att bedöma trovärdigheten i de relevanta uppgifterna från EBB.

(99)

Båda parter lämnade in uppgifter från Eurostat om produktion, kapacitet och förbrukning av biodiesel i EU och noterade likheten mellan dessa och uppgifterna i förordningen om provisorisk tull, vilka samlats in och lämnats till kommissionen av EBB. De hävdade att kommissionen borde ha använt uppgifter från Eurostat i stället för EBB:s uppgifter som var justerade för oanvänd kapacitet.

(100)

De hävdade vidare att EBB:s definition av oanvänd kapacitet var för vag och att förslaget om att minska produktionskapaciteten genom att utesluta ”oanvänd kapacitet” dykt upp först efter offentliggörandet av förordningen om provisorisk tull, när det stod klart att de sifferuppgifter som anges i förordningen om provisorisk tull skulle göra det mycket svårare att säkert fastställa ett orsakssamband mellan den påstått dumpade importen och den skada som påstods ha vållats unionsindustrin.

(101)

Kommissionen avvisade dessa påståenden, vilket förklaras i avsnitten 6.2 till 6.4. Den bedömde noggrant svaren i frågeformuläret, granskade därefter uppgifterna under ett kontrollbesök på plats hos EBB och konstaterade att de inlämnade och reviderade uppgifterna var korrekta och tillförlitliga och att det inte fanns någon anledning att ändra de reviderade siffror som använts för förordningen om slutgiltig tull (se även skälen 53–58).

(102)

Dessutom noterar kommissionen att de uppgifter som samlats in av EBB ligger i linje med Eurostats uppgifter och att de sistnämnda uppgifterna därför utgör en oberoende bekräftelse på EBB-uppgifternas korrekthet och tillförlitlighet. Eurostats uppgifter kunde emellertid inte ha använts i den ursprungliga undersökningen eftersom de offentliggjordes först 2014.

(103)

De reviderade uppgifter som användes i förordningen om slutgiltig tull (skäl 131) (se tabell nedan) var således korrekta och bekräftades efter kontrollbesöket.

 

2009

2010

2011

UP

Produktionskapacitet (i ton)

18 856 000

18 583 000

16 017 000

16 329 500

Index 2009 = 100

100

99

85

87

Produktionsvolym (i ton)

8 729 493

9 367 183

8 536 884

9 052 871

Index 2009 = 100

100

107

98

104

Kapacitetsutnyttjande

46 %

50 %

53 %

55 %

Index 2009 = 100

100

109

115

120

6.2   Total produktion i EU: Förtydliganden om EBB:s metod för insamling av produktionsuppgifter

(104)

I mars 2013, innan de provisoriska åtgärderna hade offentliggjorts, försåg EBB kommissionen med uppgifter om unionsindustrins produktion, både för EBB:s medlemmar och för företag som inte var anslutna till EBB.

(105)

De rapporterade produktionsuppgifterna gavs per företag, oavsett om de var EBB-medlemmar eller inte. Denna bottom-up-strategi säkerställde att de produktionsuppgifter som lämnades gav en rättvisande bild av EU:s produktion.

(106)

EBB:s medlemmar tillhandahåller produktionsuppgifter till EBB kvartalsvis i ett formulär som skickas av EBB och sedan dubbelkontrolleras mot marknadsinformationskällor. EBB lägger särskild vikt vid produktionsuppgifter eftersom de används för att bestämma EBB-medlemmarnas finansiella bidrag till organisationen.

(107)

Produktionsuppgifter från företag som inte är anslutna till EBB samlas in genom direkta kontakter med företagen. De rapporterade uppgifterna dubbelkontrolleras sedan med hjälp av andra marknadsinformationskällor, däribland nationella intresseorganisationer, andra producenter och specialiserade tidskrifter.

(108)

Uppgifterna från EBB är därmed de bästa tillgängliga uppgifterna om EU-omfattande produktion för både EBB-medlemmar och företag som inte är anslutna till EBB, baserade på konsekvent rapportering från EBB om den faktiska produktionen för vart och ett av de företag i EU som producerar biodiesel.

(109)

Dessa uppgifter användes av EBB för att fastställa unionens totala produktion på vilken den grundade sina inlagor.

6.3   Total produktionskapacitet i EU: Förtydliganden om EBB:s metod för insamling av uppgifter om produktionskapacitet

(110)

I mars 2013, innan de provisoriska åtgärderna hade offentliggjorts, försåg EBB kommissionen med uppgifter om unionsindustrins produktionskapacitet, både för EBB:s medlemmar och för företag som inte var anslutna till EBB.

(111)

På samma sätt som för produktionsuppgifterna lämnades de på företagsnivå, både i fråga om EBB:s medlemmar och för företag som inte var anslutna till EBB.

(112)

Uppgifter om produktionskapacitet tillhandahålls av EBB:s medlemmar två gånger om året i ett formulär som skickas av EBB och sedan dubbelkontrolleras mot marknadsinformationskällor. För att säkerställa att uppgifterna är jämförbara begär EBB av sina medlemmar att de rapporterar kapaciteten baserat på 330 arbetsdagar per år för varje anläggning för att ta hänsyn till oundvikligt anläggningsunderhåll.

(113)

Uppgifter om produktionskapacitet från företag som inte är anslutna till EBB samlas in genom direkta kontakter med företagen, och precis som för produktionsuppgifterna dubbelkontrolleras dessa uppgifter.

(114)

Eftersom EBB endast begär en ”ögonblicksbild” av företagets produktionskapacitet för en viss dag och begreppet kapacitet inte alltid tolkas på samma sätt av alla företag, bör uppgifter från EBB om produktionskapacitet ses som mindre exakta än uppgifter om produktion.

(115)

Uppgifterna från EBB är dock de bästa uppgifter som finns att tillgå om EU-omfattande produktionskapacitet för EBB-medlemmar och företag som inte är anslutna till EBB, baserade på konsekvent rapportering från EBB om den faktiska produktionskapaciteten för vart och ett av de företag i EU som producerar biodiesel.

6.4   Förtydliganden om EBB:s definition av ”oanvänd kapacitet”

(116)

Efter offentliggörandet av förordningen om provisorisk tull, och såsom beskrivs i förordningen om slutgiltig tull, blev det uppenbart att de offentliggjorda uppgifterna om produktionskapacitet inte på ett korrekt sätt återspeglar den faktiska situationen för unionsindustrin. Kommissionen begärde därför att EBB skulle förtydliga sina uppgifter om produktionskapacitet.

(117)

EBB försåg kommissionen med uppdaterade uppgifter för både sina medlemmar och icke-anslutna företag som identifierade icke tillgänglig så kallad ”avställd” produktionskapacitet, eller ”oanvänd kapacitet”, som ursprungligen hade redovisats som en del av EU:s totala produktionskapacitet.

(118)

Den oanvända kapaciteten bestäms av EBB i samband med beräkningen av produktionen och produktionskapaciteten utifrån uppgifter som lämnats av de enskilda företagen. På grund av det ovannämnda förfarandet för uppgiftsinsamling var det nödvändigt med en översyn av de uppgifter som lämnats för företag som inte var anslutna till EBB för att säkerställa att uppgifterna om produktionskapaciteten så exakt som möjligt återspeglar verkligheten för EU-industrin.

(119)

De uppgifter som tillhandahölls av EBB mellan förordningarna om provisorisk och slutgiltig tull var de bästa som fanns att tillgå om EU-omfattande produktionskapacitet för EBB-medlemmar och företag som inte var anslutna till EBB, baserade på konsekvent rapportering från EBB om den faktiska produktionskapaciteten för vart och ett av de företag i EU som producerar biodiesel.

6.5   Synpunkter efter meddelandet av uppgifter

(120)

Efter meddelandet om kommissionens undersökningsresultat om skada inkom flera berörda parter med synpunkter på dessa undersökningsresultat.

(121)

Den argentinska sammanslutningen av exportörer av biodiesel, CARBIO, upprepade den ståndpunkt man framfört under översynsundersökningen, nämligen att Eurostats aktuella uppgifter om biodieselproduktion och produktionskapacitet borde användas i den nu aktuella analysen av skada och orsakssamband i stället för de uppgifter som använts i den ursprungliga undersökningen.

(122)

Kommissionen avvisade detta påstående. Eurostats uppgifter överensstämde med de ursprungliga uppgifterna från EBB. EBB rättade dock därefter dessa uppgifter för att bättre återspegla oanvänd kapacitet under den ursprungliga undersökningen. Såsom anges i avsnitt 6.4 kontrollerade kommissionen dessa uppdateringar i den nu aktuella översynsundersökningen. Följaktligen återspeglar de ursprungliga uppgifterna från Eurostat inte den mest korrekta bilden av produktion och biodiesel som kommissionen kontrollerat och använt i det nu aktuella fallet.

(123)

CARBIO hävdade också att kommissionen borde definiera ”oanvänd kapacitet” mer exakt. Kommissionen upprepade att den definierat ”oanvänd kapacitet” i skälen 131–132 i förordningen om slutgiltig tull. Eftersom det i WTO-rapporterna inte hade framförts några invändningar mot kommissionens definition av ”oanvänd kapacitet”, fanns det ingen anledning att ändra den för denna översyn.

7.   MEDDELANDET AV UPPGIFTER

(124)

Alla parter underrättades om kommissionens undersökningsresultat och beviljades en tidsfrist inom vilken de kunde lämna synpunkter.

(125)

Efter meddelandet av uppgifter underrättade den exporterande producent Molinos de la Plata kommissionen om att företaget exporterade till unionen under namnet ”Molinos Agro S.A.” och inte under namnet ”Molinos Río de la Plata S.A.”, och lade fram bevisning för detta.

(126)

Kommissionen granskade bevisningen och drog slutsatsen att namnbytet var tillräckligt väl underbyggt, och godtog således begäran.

(127)

Efter meddelandet av uppgifter begärde den samarbetsvilliga indonesiska exportören Wilmar att bli hörd, vilket beviljades. Wilmar gjorde företagsspecifika påståenden om beräkningen av dumpning och skada och begärde att dess vinstmarginal skulle minskas.

(128)

Kommissionen avslog dessa krav eftersom de inte var kopplade till genomförandet av WTO-rapporten om Argentina. Dessutom ingår de flesta av dem i den pågående WTO-tvisten efter talan väckt av Indonesien.

(129)

Efter det reviderade meddelandet av uppgifter tryckte Wilmar på att dess begäran gällande den vinstmarginal som användes för att konstruera normalvärdet inte omfattas av WTO-tvisten, utan är fristående från tvisten och grundar sig endast på bestämmelserna i den grundläggande antidumpningsförordningen. Begäran borde därför behandlas i denna översyn. Wilmar hävdade också att det inte ligger i unionens intresse att bibehålla åtgärderna och att de därför borde avslutas.

(130)

Kommissionen erinrade om att denna översyn har inletts på grundval av WTO-bemyndigandeförordningen för att genomföra panelens och överprövningsorganets slutsatser och rekommendationer i tvisten Europeiska unionen — antidumpningsåtgärder beträffande biodiesel från Argentina (WT/DS473/15). Översynen är således begränsad till frågor som tagits upp inför WTO och möjliga följdändringar och/eller tekniska ändringar kopplade till tvisten. Därför kan inget av Wilmars påståenden tas upp till sakprövning. Dessutom erinrade kommissionen om att ett liknande påstående om vinstmarginalen gjordes av Wilmar under den ursprungliga undersökningen och avvisades (se skälen 43–46 i genomförandeförordning (EU) nr 1194/2013). Efter meddelandet av uppgifter lämnade den samarbetsvilliga argentinska exporterande producenten COFCO Argentina SA (tidigare Noble Argentina SA) in en begäran om att behandlas som ny exporterande producent och upptas i förteckningen över företag med individuella tullsatser som ”andra samarbetsvilliga företag”.

(131)

Kommissionen underrättade företaget om att det bör följa förfarandet för nya exporterande producenter i artikel 3 i förordningen om slutgiltig tull.

(132)

Efter meddelandet av uppgifter begärde EBB att bli hörd av förhörsombudet och anförde som skäl att kommissionens ståndpunkt inte hade fastställts på grundval av ett objektivt rättsligt resonemang, utan på grundval av politiska intressen.

(133)

Vid hörandet den 20 juli 2017 ansåg förhörsombudet inte att EBB:s rätt till försvar i egenskap av berörd part hade åsidosatts. Samtidigt uppmanade förhörsombudet kommissionen att motivera sitt ställningstagande om varför man inte kunde bortse från de argentinska priserna på sojabönor med hänvisning till att de var att anse som otillförlitliga. Kommissionen tog med denna aspekt i sin bedömning av de synpunkter som inkom efter utlämnandet av uppgifter, såsom anges i skälen 60–63.

8.   SLUTGILTIGA ÅTGÄRDER

(134)

Till följd av ovanstående översyn drar kommissionen slutsatsen att den skadevållande dumpning som fastställdes i den ursprungliga undersökningen har bekräftats.

(135)

De antidumpningsåtgärder som tillämpas på import av biodiesel med ursprung i Argentina och Indonesien och som infördes genom genomförandeförordning (EU) nr 1194/2013 bör därför bibehållas, med de ändrade dumpningsmarginalerna för Argentina enligt vad som anges ovan.

(136)

Följande slutgiltiga antidumpningstullar ska tillämpas på den berörda produkten:

Land

Företag

Dumpningsmarginal

Skademarginal

Antidumpningstull

Argentina

Aceitera General Deheza S.A., General Deheza, Rosario, Bunge Argentina S.A., Buenos Aires

8,1 %

22,0 %

8,1 %

Louis Dreyfus Commodities S.A., Buenos Aires

4,5 %

24,9 %

4,5 %

Molinos Agro S.A., Buenos Aires, Oleaginosa Moreno Hermanos S.A.F.I.C.I. y A., Bahia Blanca, Vicentin S.A.I.C., Avellaneda

6,6 %

25,7 %

6,6 %

Andra samarbetsvilliga företag

6,5 %

24,6 %

6,5 %

Alla övriga företag

8,1 %

25,7 %

8,1 %

(137)

Artikel 1.2 i förordningen om slutgiltig tull bör därför ändras i enlighet med detta.

(138)

Den kommitté som inrättats i enlighet med artikel 15.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1036 (12) har inte avgett något yttrande.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Tabellen över de slutgiltiga antidumpningstullsatser som ska tillämpas på nettopriset fritt unionens gräns, före tull, för produkter producerade av de företag som förtecknas i artikel 1.2 i genomförandeförordning (EU) nr 1194/2013 ska ersättas med följande tabell:

Land

Företag

Tullsats

euro per ton netto

Taric-tilläggsnummer

Argentina

Aceitera General Deheza S.A., General Deheza, Rosario, Bunge Argentina S.A., Buenos Aires

79,56

B782

Louis Dreyfus Commodities S.A., Buenos Aires

43,18

B783

Molinos Agro S.A., Buenos Aires, Oleaginosa Moreno Hermanos S.A.F.I.C.I. y A., Bahia Blanca, Vicentin S.A.I.C., Avellaneda

62,91

B784

Andra samarbetsvilliga företag:

Cargill S.A.C.I., Buenos Aires, Unitec Bio S.A., Buenos Aires, Viluco S.A., Tucuman

62,52

B785

Alla övriga företag

79,56

B999

Indonesien

PT Ciliandra Perkasa, Jakarta

76,94

B786

PT Musim Mas, Medan

151,32

B787

PT Pelita Agung Agrindustri, Medan

145,14

B788

PT Wilmar Bioenergi Indonesia, Medan, PT Wilmar Nabati Indonesia, Medan

174,91

B789

Andra samarbetsvilliga företag:

PT Cermerlang Energi Perkasa, Jakarta

166,95

B790

Alla övriga företag

178,85

B999

Artikel 2

Denna förordning träder i kraft dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i Bryssel den 18 september 2017.

På kommissionens vägnar

Jean-Claude JUNCKER

Ordförande


(1)  EUT L 83, 27.3.2015, s. 6.

(2)  Rådets genomförandeförordning (EU) nr 1194/2013 av den 19 november 2013 om införande av en slutgiltig antidumpningstull och om slutgiltigt uttag av den preliminära tull som införts på import av biodiesel med ursprung i Argentina och Indonesien (EUT L 315, 26.11.2013, s. 2).

(3)  WT/DS473/AB/R och WT/DS473/AB/R/Add.1.

(4)  WT/DS473/R och WT/DS473/R/Add.1.

(5)  EUT C 476, 20.12.2016, s. 3. Tillkännagivande om inledande i fråga om gällande antidumpningsåtgärder beträffande import av biodiesel med ursprung i Argentina och Indonesien efter rekommendationerna och utslagen från Världshandelsorganisationens tvistlösningsorgan i tvisten EU – antidumpningsåtgärder beträffande biodiesel (DS473), 2016/C 476/04.

(6)  EU – antidumpningsåtgärder beträffande biodiesel från Indonesien, DS480.

(7)  Se t.ex. förslag till avgörande av generaladvokat Francis G. Jacobs av den 29 april 2004, Europe Chemi-Con (Deutschland) GmbH mot Europeiska unionens råd, mål C-422/02 P, ECLI:EU:C:2004:277, punkt 36.

(8)  Se dom av den 7 maj 1991, Nakajima All Precision Co. Ltd mot Europeiska gemenskapernas råd, mål C-69/89, ECLI:EU:C:1991:186, punkt 120. Se också helt nyligen förslag till avgörande av generaladvokat Campos Sánchez-Bordona av den 20 juli 2017, Deichmann SE mot Hauptzollamt Duisburg, mål C-256/16, ECLI:EU:C:2017:580, punkt 49.

(9)  Kommissionens förordning (EU) nr 490/2013 av den 27 maj 2013 om införande av en preliminär antidumpningstull på import av biodiesel med ursprung i Argentina och Indonesien (EUT L 141, 28.5.2013, s. 6).

(10)  Panelens rapport, EU – Biodiesel, punkt 7.242, fotnot 400; överprövningsorganets rapport, EU – Biodiesel, punkt 6.41.

(11)  Överprövningsorganets rapport, EU – Biodiesel, punkterna 6.54–6.55; panelens rapport, EU – Biodiesel, punkterna 7.248–7.249.

(12)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1036 av den 8 juni 2016 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska unionen (EUT L 176, 30.6.2016, s. 21).


19.9.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 239/25


KOMMISSIONENS GENOMFÖRANDEFÖRORDNING (EU) 2017/1579

av den 18 september 2017

om fastställande av den tilldelningskoefficient som ska tillämpas på de kvantiteter som omfattas av ansökningar om importlicenser som lämnades in under perioden 1–7 september 2017 och om fastställande av de kvantiteter som ska läggas till den kvantitet som fastställts för delperioden 1 januari–31 mars 2018 inom ramen för de tullkvoter som öppnats genom förordning (EG) nr 533/2007 för fjäderfäkött

EUROPEISKA KOMMISSIONEN HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1308/2013 av den 17 december 2013 om upprättande av en samlad marknadsordning för jordbruksprodukter och om upphävande av rådets förordningar (EEG) nr 922/72, (EEG) nr 234/79, (EG) nr 1037/2001 och (EG) nr 1234/2007 (1), särskilt artikel 188, och

av följande skäl:

(1)

Genom kommissionens förordning (EG) nr 533/2007 (2) öppnas årliga tullkvoter för import av fjäderfäkött.

(2)

De kvantiteter som omfattas av ansökningar om importlicenser som lämnades in under perioden 1–7 september 2017 för delperioden 1 oktober–31 december 2017 överskrider, för vissa kvoter, de kvantiteter som är tillgängliga. Det bör därför beslutas om i vilken omfattning importlicenser kan utfärdas genom att det fastställs en tilldelningskoefficient, beräknad i enlighet med artikel 7.2 i kommissionens förordning (EG) nr 1301/2006 (3), som ska tillämpas på de begärda kvantiteterna.

(3)

De kvantiteter som omfattas av ansökningar om importlicenser som lämnades in under perioden 1–7 september 2017 för delperioden 1 oktober–31 december 2017 är, för vissa kvoter, mindre än de kvantiteter som är tillgängliga. Det bör därför fastställas för vilka kvantiteter inga ansökningar lämnats in, och dessa kvantiteter bör läggas till den kvantitet som fastställts för nästföljande delkvotperiod.

(4)

För att säkerställa att åtgärden får avsedd verkan bör denna förordning träda i kraft samma dag som den offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

1.   Den tilldelningskoefficient som anges i bilagan till denna förordning ska tillämpas på de kvantiteter som omfattas av ansökningar om importlicenser som lämnats in enligt förordning (EG) nr 533/2007 för delperioden 1 oktober–31 december 2017.

2.   De kvantiteter för vilka inga ansökningar om importlicenser lämnats in enligt förordning (EG) nr 533/2007 och som ska överföras till delperioden 1 januari–31 mars 2018 anges i bilagan till den här förordningen.

Artikel 2

Denna förordning träder i kraft samma dag som den offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i Bryssel den 18 september 2017.

På kommissionens vägnar

För ordföranden

Jerzy PLEWA

Generaldirektör

Generaldirektoratet för jordbruk och landsbygdsutveckling


(1)  EUT L 347, 20.12.2013, s. 671.

(2)  Kommissionens förordning (EG) nr 533/2007 av den 14 maj 2007 om öppnande och förvaltning av tullkvoter för fjäderfäkött (EUT L 125, 15.5.2007, s. 9).

(3)  Kommissionens förordning (EG) nr 1301/2006 av den 31 augusti 2006 om gemensamma regler för administrationen av sådana importtullkvoter för jordbruksprodukter som omfattas av ett system med importlicenser (EUT L 238, 1.9.2006, s. 13).


BILAGA

Löpnummer

Tilldelningskoefficient – ansökningar som lämnats in för delperioden 1 oktober–31 december 2017

(%)

Kvantiteter för vilka inga ansökningar lämnats in och som ska läggas till de tillgängliga kvantiteterna för delperioden 1 januari–31 mars 2018

(kg)

09.4067

1,838508

09.4068

0,162074

09.4069

0,134791

09.4070

890 500


19.9.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 239/28


KOMMISSIONENS GENOMFÖRANDEFÖRORDNING (EU) 2017/1580

av den 18 september 2017

om fastställande av de kvantiteter som ska läggas till den kvantitet som fastställts för delperioden 1 januari–31 mars 2018 inom ramen för de tullkvoter som öppnats genom förordning (EG) nr 539/2007 för ägg och äggalbumin

EUROPEISKA KOMMISSIONEN HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1308/2013 av den 17 december 2013 om upprättande av en samlad marknadsordning för jordbruksprodukter och om upphävande av rådets förordningar (EEG) nr 922/72, (EEG) nr 234/79, (EG) nr 1037/2001 och (EG) nr 1234/2007 (1), särskilt artikel 188.2 och 188.3, och

av följande skäl:

(1)

Genom kommissionens förordning (EG) nr 539/2007 (2) öppnas årliga tullkvoter för import av ägg och äggalbumin.

(2)

De kvantiteter som omfattas av ansökningar om importlicenser som lämnades in under perioden 1–7 september 2017 för delperioden 1 oktober–31 december 2017 är mindre än de kvantiteter som är tillgängliga. Det bör därför fastställas för vilka kvantiteter inga ansökningar lämnats in, och dessa kvantiteter bör läggas till den kvantitet som fastställts för nästföljande delkvotperiod.

(3)

För att säkerställa att åtgärden får avsedd verkan bör denna förordning träda i kraft samma dag som den offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

De kvantiteter för vilka inga ansökningar om importlicenser lämnats in enligt förordning (EG) nr 539/2007 och som ska överföras till delperioden 1 januari–31 mars 2018 anges i bilagan till den här förordningen.

Artikel 2

Denna förordning träder i kraft samma dag som den offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i Bryssel den 18 september 2017.

På kommissionens vägnar

För ordföranden

Jerzy PLEWA

Generaldirektör

Generaldirektoratet för jordbruk och landsbygdsutveckling


(1)  EUT L 347, 20.12.2013, s. 671.

(2)  Kommissionens förordning (EG) nr 539/2007 av den 15 maj 2007 om öppnande och förvaltning av tullkvoter för ägg och äggalbumin (EUT L 128, 16.5.2007, s. 19).


BILAGA

Löpnummer

Kvantiteter för vilka inga ansökningar lämnats in och som ska läggas till de tillgängliga kvantiteterna för delperioden 1 januari–31 mars 2018

(i kg skaläggsekvivalenter)

09.4015

67 500 000

09.4401

377 061

09.4402

6 820 000


19.9.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 239/30


KOMMISSIONENS GENOMFÖRANDEFÖRORDNING (EU) 2017/1581

av den 18 september 2017

om fastställande av den tilldelningskoefficient som ska tillämpas på de kvantiteter som omfattas av ansökningar om importlicenser som lämnades in under perioden 1–7 september 2017 inom ramen för de tullkvoter som öppnats genom förordning (EG) nr 1385/2007 för fjäderfäkött

EUROPEISKA KOMMISSIONEN HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1308/2013 av den 17 december 2013 om upprättande av en samlad marknadsordning för jordbruksprodukter och om upphävande av rådets förordningar (EEG) nr 922/72, (EEG) nr 234/79, (EG) nr 1037/2001 och (EG) nr 1234/2007 (1), särskilt artikel 188.1 och 188.3, och

av följande skäl:

(1)

Genom kommissionens förordning (EG) nr 1385/2007 (2) öppnas årliga tullkvoter för import av fjäderfäkött.

(2)

De kvantiteter som omfattas av ansökningar om importlicenser som lämnades in under perioden 1–7 september 2017 för delperioden 1 oktober–31 december 2017 överskrider, för vissa kvoter, de kvantiteter som är tillgängliga. Det bör därför beslutas om i vilken omfattning importlicenser kan utfärdas genom att det fastställs en tilldelningskoefficient, beräknad i enlighet med artikel 7.2 i kommissionens förordning (EG) nr 1301/2006 (3), som ska tillämpas på de begärda kvantiteterna.

(3)

För att säkerställa att åtgärden får avsedd verkan bör denna förordning träda i kraft samma dag som den offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Den tilldelningskoefficient som anges i bilagan till denna förordning ska tillämpas på de kvantiteter som omfattas av ansökningar om importlicenser som lämnats in enligt förordning (EG) nr 1385/2007 för delperioden 1 oktober–31 december 2017.

Artikel 2

Denna förordning träder i kraft samma dag som den offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i Bryssel den 18 september 2017.

På kommissionens vägnar

För ordföranden

Jerzy PLEWA

Generaldirektör

Generaldirektoratet för jordbruk och landsbygdsutveckling


(1)  EUT L 347, 20.12.2013, s. 671.

(2)  Kommissionens förordning (EG) nr 1385/2007 av den 26 november 2007 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 774/94 beträffande öppnande och förvaltning av vissa gemenskapstullkvoter för fjäderfäkött (EUT L 309, 27.11.2007, s. 47).

(3)  Kommissionens förordning (EG) nr 1301/2006 av den 31 augusti 2006 om gemensamma regler för administrationen av sådana importtullkvoter för jordbruksprodukter som omfattas av ett system med importlicenser (EUT L 238, 1.9.2006, s. 13).


BILAGA

Löpnummer

Tilldelningskoefficient – ansökningar som lämnats in för delperioden 1 oktober–31 december 2017

(i %)

09.4410

0,122017

09.4411

0,147890

09.4412

0,124570

09.4420

0,138450

09.4421

09.4422

0,138449


19.9.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 239/32


KOMMISSIONENS GENOMFÖRANDEFÖRORDNING (EU) 2017/1582

av den 18 september 2017

om fastställande av vilka kvantiteter som ska läggas till den kvantitet som fastställts för delperioden 1 januari–31 mars 2018 inom ramen för den tullkvot som öppnades genom förordning (EG) nr 536/2007 för fjäderfäkött från Amerikas förenta stater

EUROPEISKA KOMMISSIONEN HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1308/2013 av den 17 december 2013 om upprättande av en samlad marknadsordning för jordbruksprodukter och om upphävande av rådets förordningar (EEG) nr 922/72, (EEG) nr 234/79, (EG) nr 1037/2001 och (EG) nr 1234/2007 (1), särskilt artikel 188.2 och 188.3, och

av följande skäl:

(1)

Genom kommissionens förordning (EG) nr 536/2007 (2) öppnades en tullkvot för import av produkter från sektorn för fjäderfäkött från Amerikas förenta stater.

(2)

De kvantiteter som omfattas av ansökningar om importlicenser som lämnats in under perioden 1–7 september 2017 för delperioden 1 oktober–31 december 2017 understiger de kvantiteter som är tillgängliga. Det bör därför fastställas för vilka kvantiteter det inte har lämnats in några ansökningar, och att lägga till de senare till den kvantitet som fastställts för den följande delkvotperioden.

(3)

För att säkerställa att åtgärden får avsedd verkan bör denna förordning träda i kraft samma dag som den offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

De kvantiteter för vilka det inte har lämnats in några ansökningar i enlighet med förordning (EG) nr 536/2007, som ska läggas till delperioden 1 januari–31 mars 2018 återfinns i bilagan till föreliggande förordning.

Artikel 2

Denna förordning träder i kraft samma dag som den offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i Bryssel den 18 september 2017.

På kommissionens vägnar

För ordföranden

Jerzy PLEWA

Generaldirektör

Generaldirektoratet för jordbruk och landsbygdsutveckling


(1)  EUT L 347, 20.12.2013, s. 671.

(2)  Kommissionens förordning (EG) nr 536/2007 av den 15 maj 2007 om öppnande och förvaltning av en tullkvot för fjäderfäkött från Amerikas förenta stater (EUT L 128, 16.5.2007, s. 6).


BILAGA

Löpnummer

Kvantiteter som inte omfattas av någon ansökan om att lägga till kvantiteter under delperioden 1 januari–31 mars 2018

(kg produktvikt)

09.4169

10 453 692


BESLUT

19.9.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 239/34


KOMMISSIONENS BESLUT (EU) 2017/1583

av den 1 september 2017

om specificering, i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/7/EG, av standarden EN ISO 17994:2014 som standard för mikrobiologiska metoders likvärdighet

[delgivet med nr C(2017) 5843]

EUROPEISKA KOMMISSIONEN HAR ANTAGIT DETTA BESLUT

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/7/EG av den 15 februari 2006 om förvaltning av badvattenkvaliteten och om upphävande av direktiv 76/160/EEG (1), särskilt artikel 15.2 a, och

av följande skäl:

(1)

I kommissionens beslut 2009/64/EG (2) specificeras den internationella standarden ISO 17994:2004(E) Vattenundersökningar – Kriterier för fastställande av ekvivalens mellan mikrobiologiska metoder som standard för mikrobiologiska metoders likvärdighet för tillämpningen av direktiv 2006/7/EG.

(2)

Standarden ISO 17994:2004(E) är föråldrad och har uppdaterats tekniskt (t.ex. terminologisk uppdatering, tydligare specifikationer och tillägg av en ny bilaga om tekniska beräkningar).

(3)

Standarden ISO 17994:2004(E) har därför ersatts av en senare version, ISO 17994:2014 Water quality – Requirements for the comparison of the relative recovery of microorganisms by two quantitative methods (Vattenundersökningar – Riktlinjer vid jämförelse av det relativa utbytet av mikroorganismer mellan två kvantitativa metoder). Denna internationella standard har införlivats av Europeiska standardiseringskommittén i europeisk standard EN ISO 17994:2014. Därför bör standard EN ISO 17994:2014 specificeras som standard för mikrobiologiska metoders likvärdighet för tillämpningen av direktiv 2006/7/EG.

(4)

Beslut 2009/64/EG bör därför upphävas.

(5)

De åtgärder som fastställs i detta beslut är förenliga med yttrandet från den kommitté som inrättats enligt artikel 16.1 i direktiv 2006/7/EG.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

För tillämpningen av artikel 3.9 i direktiv 2006/7/EG ska standarden EN ISO 17994:2014 Water quality – Requirements for the comparison of the relative recovery of microorganisms by two quantitative methods (Vattenundersökningar – Riktlinjer vid jämförelse av det relativa utbytet av mikroorganismer mellan två kvantitativa metoder) specificeras som standard för mikrobiologiska metoders likvärdighet.

Artikel 2

Beslut 2009/64/EG ska upphöra att gälla.

Artikel 3

Detta beslut riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel den 1 september 2017.

På kommissionens vägnar

Karmenu VELLA

Ledamot av kommissionen


(1)  EUT L 64, 4.3.2006, s. 37.

(2)  Kommissionens beslut 2009/64/EG av den 21 januari 2009 om specificering, i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/7/EG, av standarden ISO 17994:2004(E) som standard för mikrobiologiska metoders likvärdighet (EUT L 23, 27.1.2009, s. 32).


REKOMMENDATIONER

19.9.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 239/36


KOMMISSIONENS REKOMMENDATION (EU) 2017/1584

av den 13 september 2017

om samordnade insatser vid storskaliga cyberincidenter och cyberkriser

EUROPEISKA KOMMISSIONEN HAR ANTAGIT DENNA REKOMMENDATION

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 292, och

av följande skäl:

(1)

Användningen och beroendet av informations- och kommunikationsteknik är av grundläggande betydelse inom alla sektorer av ekonomin i en tid när våra företag och medborgare är mer sammanlänkade och ömsesidigt beroende än någonsin tidigare, både över sektors- och nationsgränser. En cyberincident som påverkar organsationer i fler än en medlemsstat eller rentav i hela unionen och som kan leda till allvarliga störningar på den inre marknaden och mer allmänt i de nätverk och informationssystem som unionens ekonomi, demokrati och samhällsliv förlitar sig på, är ett scenario som medlemsstaterna och EU-institutionerna måste vara väl förberedda inför.

(2)

En cyberincident kan anses vara en kris på unionsnivå när den störning som den orsakar är alltför omfattande för att en berörd medlemsstat ska kunna hantera den på egen hand eller när den påverkar två eller flera medlemsstater med så vittomfattande konsekvenser av teknisk eller politisk natur att den kräver snabb samordning och skyndsamma åtgärder på unionspolitisk nivå.

(3)

Cyberincidenter kan utlösa en bredare kris som påverkar verksamhetssektorer utöver nätverks- och informationssystem och kommunikationsnät, vilket innebär att ett lämpligt svar på sådana kriser måste bygga på både it-åtgärder och andra motåtgärder.

(4)

Cyberincidenter är oförutsägbara och inträffar och utvecklas ofta inom mycket korta tidsspann. Därför måste de drabbade enheterna och de som har ansvar för att hantera och mildra effekterna av incidenten snabbt samordna sina insatser. Dessutom är cyberincidenter ofta inte begränsade till ett specifikt geografiskt område, utan kan uppkomma samtidigt eller spridas mycket snabbt i många länder.

(5)

En effektiv reaktion på storskaliga cyberincidenter och cyberkriser på EU-nivå kräver ett snabbt och effektivt samarbete mellan alla berörda parter och är beroende av beredskapen och kapaciteten hos enskilda medlemsstater samt avsamordnade gemensamma insatser som stöds med resurser från unionen. Snabba och effektiva reaktioner på incidenter bygger därför på att det finns på förhand fastställda och i möjligaste mån beprövade samarbetsförfaranden och samarbetsmekanismer, med klart definierade roller och ansvarsområden för de viktigaste aktörerna på nationell nivå och på unionsnivå.

(6)

I sina slutsatser om skydd av kritisk informationsinfrastruktur av den 27 maj 2011 (1) uppmanade rådet medlemsstaterna att ”stärka samverkan mellan medlemsstaterna och, på grundval av nationella erfarenheter och resultat av krishantering och i samarbete med Enisa, bidra till utvecklingen av europeiska mekanismer för samarbete vid it-incidenter som ska testas inom ramen för nästa CyberEurope-övning 2012”.

(7)

I 2016 års meddelande Stärka Europas system för cyberresiliens och främja en konkurrenskraftig och innovativ cybersäkerhetsbransch  (2) uppmuntrades medlemsstaterna att utnyttja it-säkerhetsdirektivets (3) samarbetsmekanismer maximalt och öka det gränsöverskridande samarbetet om beredskap inför storskaliga cyberincidenter. Kommissionen tillade att en samordnad strategi för krissamarbete mellan de olika delarna av cyberekosystemet, i form av en konkret plan, skulle öka beredskapen, och att en sådan plan även bör säkerställa synergieffekter och samstämmighet med befintliga krishanteringsmekanismer.

(8)

I rådets slutsatser om ovannämnda meddelande (4) uppmanade medlemsstaterna kommissionen att lägga fram en sådan plan för behandling av berörda organ och andra relevanta aktörer. It-säkerhetsdirektivet föreskriver dock ingen ram för samarbete på unionsnivå vid storskaliga cyberincidenter och cyberkriser.

(9)

Kommissionen samrådde med medlemsstaterna i två separata samrådsseminarier som hölls i Bryssel den 5 april respektive den 4 juli 2017, med deltagande av företrädare för medlemsstaternas it-incidentcentrum (nedan kallade CSIRT-enheter), den samarbetsgrupp som inrättats genom it-säkerhetsdirektivet och rådets övergripande arbetsgrupp för cyberfrågor samt företrädare för Europeiska utrikestjänsten, Enisa, Europol/EC3 och rådets generalsekretariat.

(10)

Den föreliggande planen för samordnade insatser vid storskaliga cyberincidenter och cyberkriser på unionsnivå (nedan kallad samordningsplanen) som bifogas denna rekommendation, är ett resultat av dessa samråd och kompletterar meddelandet Stärka Europas system för cyberresiliens och främja en konkurrenskraftig och innovativ cybersäkerhetsbransch.

(11)

I samordningsplanen beskrivs och fastställs mål för och former av samarbete mellan medlemsstaterna och EU:s institutioner, organ och byråer (nedan kallade EU:s institutioner) när det gäller att reagera på storskaliga cyberincidenter och cyberkriser och säkerställa att befintliga mekanismer för krishantering kan dra full nytta av befintliga enheter för cybersäkerhet på EU-nivå.

(12)

Vid hantering av cyberkriser i den mening som avses i skäl 2 kommer man för samordning av åtgärder på unionspolitisk nivå i rådet att använda arrangemang för integrerad politisk krishantering (IPCR) (5); kommissionen kommer att använda Argus-förfarandet (6) (förfarandet för gränsöverskridande krissamordning på hög nivå). Om krisen har en yttre dimension eller en dimension som rör den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken (GSFP) och denna dimension är betydande, kommer Europeiska utrikestjänstens krishanteringsmekanism (6) att aktiveras.

(13)

På vissa områden finns det sektoriella mekanismer för krishantering som möjliggör samarbete vid cyberincidenter eller cyberkriser. När det gäller det europeiska globala systemet för satellitnavigering (GNSS) till exempel finns det, i rådets beslut 2014/496/Gusp (7), redan regler som fastställer de respektive rollerna för rådet, den höga representanten, kommissionen, Europeiska byrån för GNSS och medlemsstaterna inom den kedja för operativt ansvar som upprättats i syfte att reagera på ett hot mot unionen, medlemsstaterna eller GNSS, inbegripet i händelse av cyberattacker. Denna rekommendation bör därför inte påverka tillämpningen av sådana mekanismer.

(14)

Medlemsstaterna har huvudansvaret för insatserna i händelse av storskaliga cyberincidenter eller cyberkriser som drabbar dem. Kommissionen, den höga representanten och andra EU-institutioner eller avdelningar inom EU har dock en viktig roll som grundas på unionsrätten eller på det faktum att cyberincidenter och cyberkriser kan påverka alla delar av den ekonomiska verksamheten inom den inre marknaden, unionens säkerhet och internationella förbindelser samt institutionerna själva.

(15)

Bland de nyckelaktörer som på EU-nivå ansvarar för insatser vid cyberkriser finns de nyligen inrättade strukturerna och mekanismerna inom ramen för it-säkerhetsdirektivet, nämligen nätverket av it-incidentcentrum (nedan kallat CSIRT-nätverket) samt relevanta byråer och organ: Europeiska unionens byrå för nät- och informationssäkerhet (Enisa), Europeiska it-brottscentrumet vid Europol (Europol/EC3), Europeiska unionens underrättelseanalyscentrum (EU Intcen), direktoratet för underrättelseverksamhet vid Europeiska unionens militära stab (EUMS INT) och lägescentralen (Sitroom), som arbetar tillsammans som EU:s gemensamma kapacitet för underrättelseanalys (Single Intelligence Analysis Capacity – SIAC), EU:s gemensamma enhet för hybridhot (baserad vid Intcen), organisationen för incidenthantering för EU:s institutioner (Cert-EU) och centrumet för samordning av katastrofberedskap inom Europeiska kommissionen.

(16)

Samarbete mellan medlemsstaterna i samband med insatser på teknisk nivå vid cyberincidenter bedrivs genom CSIRT-nätverket, som inrättats genom it-säkerhetsdirektivet. Enisa tillhandahåller sekretariatstjänster för nätverket och stöder aktivt samarbetet mellan de nationella incidenthanteringsgrupperna. De nationella CSIRT-enheterna och EU:s incidenthanteringsorganisation (Cert-EU) samarbetar och utbyter information på frivillig basis inbegripet, vid behov, för att hantera cyberincidenter som påverkar en eller flera medlemsstater. På begäran av en företrädare för en medlemsstats CSIRT-enhet kan de diskutera och, om det finns förutsättningar för det, fastställa en samordnad insats för att hantera en incident som har konstaterats inom den berörda medlemsstatens jurisdiktion. Relevanta förfaranden kommer att fastställas i CSIRT-nätverkets operationella standardförfaranden (8).

(17)

CSIRT-nätverket har också till uppgift att diskutera, utforska och identifiera ytterligare former av operativt samarbete, inklusive med avseende på kategorier av risker och incidenter, tidiga varningar, ömsesidigt bistånd, principer och metoder för samordning, när medlemsstaterna hanterar gränsöverskridande risker och incidenter.

(18)

Den samarbetsgrupp som inrättas genom artikel 11 i it-säkerhetsdirektivet har till uppgift att ge strategisk vägledning för verksamheten i CSIRT-nätverket, diskutera medlemsstaternas förmåga och beredskap och, på frivillig grund, utvärdera nationella strategier för säkerhet i nätverks- och informationssystem och CSIRT-enheternas effektivitet, samt identifiera bästa praxis.

(19)

Ett särskilt arbete som pågår inom samarbetsgruppen är att utarbeta riktlinjer för rapportering av incidenter, i enlighet med artikel 14.7 i it-säkerhetsdirektivet, med avseende på vilka omständigheter som ska vara för handen för att leverantörer av samhällsviktiga tjänster ska vara skyldiga att rapportera incidenter i enlighet med artikel 14.3 och vilka format och förfaranden som ska användas för sådana rapporter (9).

(20)

Medvetenhet om och förståelse av aktuell situation, riskläge och hot, uppnådd genom rapporter, bedömningar, forskning, undersökning och analys, är avgörande för att möjliggöra välgrundade beslut. En sådan ”situationsmedvetenhet” – hos alla berörda aktörer – är avgörande för en effektiv och samordnad hantering. Situationsmedvetenhet inbegriper uppgifter om incidentens orsaker såväl som om dess konsekvenser och ursprung. Det är ett erkänt faktum att detta förutsätter utbyte och delning av information mellan berörda parter i ett lämpligt format, med en gemensam taxonomi för att beskriva incidenten och på ett tillräckligt säkert sätt.

(21)

Insatser för att hantera cyberincidenter kan se ut på många olika sätt. Det kan röra sig om att identifiera tekniska åtgärder, vilket kan innebära att två eller fler enheter gemensamt utreder incidentens tekniska orsaker (t.ex. analys av sabotageprogram), eller identifiera metoder som en organisation kan använda för att se om den har drabbats (t.ex. angreppsindikatorer, IOC). Det kan också handla om att fatta operativa beslut om att tillämpa sådana åtgärder och på politisk nivå besluta om användning av andra instrument, såsom ramen för gemensamma insatser mot fientlig cyberverksamhet (10) eller EU:s operativa protokoll för att motverka hybridhot (11), beroende på typen av incident.

(22)

De europeiska medborgarnas och företagens förtroende för digitala tjänster är en avgörande förutsättning för en väl fungerande digital inre marknad. Därför spelar kriskommunikation en särskilt viktig roll för att minska de negativa effekterna av cyberincidenter och cyberkriser. Kommunikation kan också användas i samband med ramen för en gemensam diplomatisk respons som ett sätt att påverka beteendet hos (potentiella) angripare som agerar från tredjeländer. Samordning av offentlig kommunikation för att begränsa de negativa effekterna av cyberincidenter och cyberkriser och offentlig kommunikation för att påverka en angripare är avgörande för att politiska insatser ska fungera.

(23)

Information till allmänheten om hur de på användarnivå och organisatorisk nivå kan mildra effekterna av en incident (exempelvis genom att använda en patch eller vidta kompletterande åtgärder för att undvika hotet etc.) kan vara ett effektivt sätt att mildra en storskalig cyberincident eller cyberkris.

(24)

Kommissionen är i färd med att, via den infrastruktur för digitala tjänster när det gäller cybersäkerhet som finns hos Fonden för ett sammanlänkat Europa (nedan kallad FSE), utveckla en kärnplattformsbaserad samarbetsmekanism, kallad MeliCERTes, mellan de deltagande medlemsstaternas CSIRT-enheter för att öka deras beredskap mot, samarbete kring och hantering av framväxande cyberhot och cyberincidenter. Genom konkurrensutsatta ansökningsomgångar för beviljande av bidrag inom ramen för FSE samfinansierar kommissionen CSIRT-enheter i medlemsstaterna i syfte att stärka deras operativa förmåga på nationell nivå.

(25)

Cybersäkerhetsövningar på EU-nivå är av avgörande betydelse för att stimulera och förbättra samarbetet mellan medlemsstaterna och den privata sektorn. För detta ändamål organiserar Enisa sedan 2010 regelbundna cyberincidentövningar på europeisk nivå (”Cyber Europe”).

(26)

I rådets slutsatser om genomförandet av den gemensamma förklaringen från Europeiska rådets ordförande, Europeiska kommissionens ordförande och Natos generalsekreterare (12) efterlyses ett stärkt samarbete i it-insatser genom ömsesidigt deltagande av tjänstemän i respektive övningar, inklusive framför allt Cyber Coalition och Cyber Europe.

(27)

Den ständigt föränderliga hotbilden och cybersäkerhetsincidenter på senare tid är en indikation på den ökade risk som unionen står inför, och medlemsstaterna bör agera på denna rekommendation utan vidare dröjsmål, och i vilket fall som helst före slutet av 2018.

HÄRIGENOM REKOMMENDERAS FÖLJANDE.

1.

Medlemsstaterna och EU-institutionerna bör införa en EU-ram för hantering av cyberkriser som införlivar de mål och former för samarbetet som anges i samordningsplanen i enlighet med de vägledande principerna i denna.

2.

EU-ramen för hantering av cyberkriser bör särskilt ange berörda aktörer, EU-institutioner och myndigheter i medlemsstaterna på alla erforderliga nivåer – tekniska, operativa, strategiska/politiska – och när så krävs utarbeta standardförfaranden som fastställer på vilket sätt dessa aktörer samarbetar inom ramen för EU:s krishanteringsmekanismer. Tonvikten bör ligga på att möjliggöra utbyte av information utan onödigt dröjsmål och på att samordna insatser vid storskaliga cyberincidenter och cyberkriser.

3.

Därför bör medlemsstaternas behöriga myndigheter samarbeta för att närmare specificera formerna för informationsutbytet och samarbetet. Samarbetsgruppen bör utbyta erfarenheter om dessa frågor med berörda EU-institutioner.

4.

Medlemsstaterna bör se till att deras nationella mekanismer för krishantering på lämpligt sätt beaktar hanteringen av cyberincidenter och tillhandahåller nödvändiga förfaranden för samarbete på EU-nivå inom EU-ramens kontext.

5.

När det gäller EU:s befintliga mekanismer för krishantering bör medlemsstaterna, i linje med samordningsplanen och tillsammans med kommissionens avdelningar och Europeiska utrikestjänsten, fastställa praktiska genomföranderiktlinjer för integrering av sina nationella enheter och förfaranden för krishantering och cybersäkerhet i befintliga EU-mekanismer för krishantering, nämligen EU:s arrangemang för integrerad politisk krishantering (IPCR) och Europeiska utrikestjänstens krishantering (EEAS CRM). Medlemsstaterna bör i synnerhet se till att det finns lämpliga strukturer för att möjliggöra ett effektivt flöde av information mellan de nationella myndigheterna för krishantering och deras företrädare på EU-nivå inom ramen för EU:s krishanteringsmekanismer.

6.

Medlemsstaterna bör fullt ut utnyttja de möjligheter som erbjuds av programmet för infrastruktur för digitala tjänster när det gäller cybersäkerhet (DSI) inom Fonden för ett sammanlänkat Europa (FSE), och samarbeta med kommissionen för att säkerställa att den kärnplattformsbaserade samarbetsmekanism som för närvarande är under utveckling erbjuder alla nödvändiga funktioner och uppfyller deras samarbetskrav även vid cyberkriser.

7.

Medlemsstaterna bör, med hjälp av Enisa och på grundval av tidigare arbete inom detta område, samarbeta för att utarbeta och anta en gemensam taxonomi och mall för lägesrapporter som ska beskriva de tekniska orsakerna bakom och effekterna av cyberincidenter i syfte att ytterligare stärka det tekniska och operativa samarbetet vid kriser. Medlemsstaterna bör därvid ta hänsyn till det pågående arbetet inom samarbetsgruppen rörande riktlinjer för rapportering av incidenter, särskilt aspekter som rör utformningen av nationella rapporter.

8.

De förfaranden som anges i ramen bör testas och vid behov revideras på grundval av erfarenheter från medlemsstaternas deltagande i cybersäkerhetsövningar på nationell och regional nivå, på unionsnivå och inom ramen för cyberdiplomati och Nato. De bör särskilt testas i samband med CyberEurope-övningar som anordnas av Enisa. CyberEurope 2018 innebär en första sådan möjlighet.

9.

Medlemsstaterna och EU-institutionerna bör regelbundet öva på sin hantering av storskaliga cyberincidenter och cyberkriser, såväl på nationell som på europeisk nivå. Även den politiska hanteringen bör vid behov bli föremål för sådana övningar. I lämpliga fall bör enheter från den privata sektorn kunna delta.

Utfärdad i Bryssel den 13 september 2017.

På kommissionens vägnar

Mariya GABRIEL

Ledamot av kommissionen


(1)  Rådets slutsatser om skydd av kritisk informationsinfrastruktur – Resultat och kommande åtgärder: vägen mot global it-säkerhet, dokument 10299/11, Bryssel den 27 maj 2011.

(2)  COM(2016) 410 final, 5.7.2016.

(3)  Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/1148 av den 6 juli 2016 om åtgärder för en hög gemensam nivå på säkerhet i nätverks- och informationssystem i hela unionen (EUT L 194, 19.7.2016, s. 1).

(4)  Dokument 14540/16 av den 15 november 2016.

(5)  Mer information återfinns i avsnitt 3.1 i tillägget om krishantering, samarbetsmekanismer och aktörer på EU-nivå.

(6)  Ibidem.

(7)  Rådets beslut 2014/496/Gusp av den 22 juli 2014 om de aspekter av utbyggnaden, driften och användningen av det europeiska globala systemet för satellitnavigering som påverkar säkerheten i Europeiska unionen och om upphävande av gemensam åtgärd 2004/552/Gusp (EUT L 219, 25.7.2014, s. 53).

(8)  Under utarbetande; förväntas bli antagna mot slutet av 2017.

(9)  Riktlinjerna beräknas vara klara i slutet av 2017.

(10)  Rådets slutsatser om en ram för en gemensam diplomatisk respons från EU mot skadlig it-verksamhet (”verktygslåda för cyberdiplomati”), dok. 9916/17.

(11)  Joint Staff Working Document, EU operational protocol for countering hybrid threats, ”EU-Playbook” (ej översatt till svenska), SWD(2016) 227 final, 5.7.2016.

(12)  ST 15283/16, 6 december 2016.


BILAGA

Plan för samordnade insatser vid stora gränsöverskridande cyberincidenter och cyberkriser

INLEDNING

Denna plan är avsedd att användas vid cyberincidenter som leder till störningar som är så omfattande att den berörda medlemsstaten inte kan hantera dem på egen hand, eller som påverkar två eller flera medlemsstater eller EU-institutioner och har så vidsträckta och betydande tekniska eller politiska konsekvenser att det krävs snabb politisk samordning och reaktion på EU-nivå.

En sådan storskalig cyberincident betraktas som en ”kris”.

Om en EU-omfattande kris med it-relaterade inslag skulle uppstå är det rådet som svarar för den politiska samordningen på EU-nivå, med användning av EU:s arrangemang för integrerad politisk krishantering (IPCR).

Inom kommissionen sker samordningen i enlighet med varningssystemet Argus.

Om krisen är sådan att den yttre politiken eller den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken (GSFP) berörs på ett betydande sätt aktiveras den Europeiska utrikestjänstens (EEAS) krishanteringsmekanism.

I den här planen beskrivs hur man inom dessa etablerade krishanteringsmekanismer bör utnyttja både de befintliga enheterna för cybersäkerhet på EU-nivå och arrangemangen för samarbete mellan medlemsstaterna.

Planen utgår från ett antal grundprinciper (proportionalitet, subsidiaritet, komplementaritet och konfidentialitet) och lägger fram de centrala målen för samarbetet (effektiva insatser, gemensam situationsmedvetenhet, offentlig kommunikation) på tre nivåer (strategisk/politisk, operativ och teknisk nivå), vilka mekanismer och aktörer som är inblandade samt vilka åtgärder som ska användas för att uppfylla de centrala målen.

Planen täcker inte krishanteringens hela cykel (förebyggande/begränsande åtgärder, beredskap, insatser och återställande) utan är inriktad på insatsfasen. Vissa andra åtgärder behandlas dock, särskilt åtgärder för att nå en gemensam situationsmedvetenhet.

Det är också viktigt att notera att cyberincidenter kan vara upprinnelsen till eller ingå i en bredare kris som påverkar andra sektorer. Eftersom de flesta cyberkriser även kan förväntas ge direkta fysiska effekter måste man svara på sådana kriser med hjälp av både it-åtgärder och andra begränsningsåtgärder. Krishanteringen bör samordnas med andra krishanteringsmekanismer på EU-nivå, nationell eller sektorspecifik nivå.

Slutligen bör det påpekas att denna plan inte ersätter eller påverkar några befintliga mekanismer, arrangemang eller instrument som inrättats inom vissa sektorer eller policyområden, som till exempel inom det europeiska globala systemet för satellitnavigering (GNSS) (1).

Grundprinciper

Nedanstående principer ligger till grund för arbetet mot att uppnå målen och för att fastställa vilka åtgärder som krävs, och fördela roller och ansvarsområden mellan olika aktörer eller mekanismer. Samma principer måste också beaktas när vidare riktlinjer för genomförandet utarbetas i framtiden.

Proportionalitet: De allra flesta cybersincidenter som drabbar medlemsstaterna är långt mindre omfattande än vad som kan anses utgöra en nationell ”kris”, och än mindre en kris på EU-nivå. Grunden för samarbete mellan medlemsstaterna för att reagera på sådana incidenter utgörs av nätverket för enheter för hantering av it-säkerhetsincidenter (Computer Security Incident Response Teams, CSIRT-enheter) som inrättats genom direktivet för säkerhet i nätverks- och informationssystem (2). Nationella CSIRT-enheter samarbetar och utbyter information på daglig och frivillig basis, och vid behov även som svar på cyberincidenter som påverkar en eller flera medlemsstater, i enlighet med nätverkets operationella standardförfaranden. I den föreliggande planen bör man därför utnyttja dessa standardförfaranden och se till att de omfattar specifika arbetsuppgifter som rör cyberkriser.

Subsidiaritet: Subsidiaritetsprincipen är av central betydelse. Medlemsstaterna har huvudansvaret för att vidta omedelbara åtgärder om de drabbas av storskaliga cyberincidenter eller cyberkriser, men EU-kommissionen, Europeiska utrikestjänsten och andra av EU:s institutioner, kontor, byråer och organ spelar en viktig roll. Detta framgår tydligt av IPCR-arrangemanget, men har även stöd i unionsrätten eller motiveras helt enkelt av att cyberincidenter och cyberkriser kan påverka alla delar av den inre marknadens ekonomiska aktivetet, unionens säkerhet och internationella förbindelser, liksom institutionerna själva.

Komplementaritet: Planen har tagits fram med full hänsyn till befintliga mekanismer för krishantering på EU-nivå: EU-arrangemanget för integrerad politisk krishantering (IPCR), Argus och EEAS krishanteringsmekanism. I planen integreras också strukturerna och mekanismerna i det nya direktivet om nät- och informationssäkerhet (dvs. nätverket med CSIRT-enheter) samt relevanta byråer och organ, dvs. Europeiska unionens byrå för nät- och informationssäkerhet (Enisa), Europeiska it-brottscentrumet vid Europol (Europol/EC3), Europeiska unionens underrättelseanalyscentrum (EU Intcen), direktoratet för underrättelseverksamhet vid Europeiska unionens militära stab (EUMS INT) och lägescentralen (Sitroom) i Intcen, vilka arbetar tillsammans som Siac (Single Intelligence Analysis Capacity), EU:s gemensamma enhet för hybridhot (inom Intcen) samt incidenthanteringsorganisationen för EU:s institutioner och byråer (CERT-EU). Planen måste vara utformad så att samspelet och samarbetet mellan dessa strukturer och mekanismer ger största möjliga komplementaritet och minsta möjliga överlappning.

Konfidentialitet: Allt utbyte av information inom ramen för denna plan måste följa tillämpliga säkerhetsbestämmelser (3), bestämmelser om skydd av personuppgifter och Traffic Light Protocol (4). För utbyte av säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter ska tillgängliga ackrediterade verktyg (5) användas, oavsett vilket klassificeringssystem som tillämpas. När det gäller behandling av personuppgifter måste utbytet ske i linje med gällande EU-regler, särskilt den allmänna dataskyddsförordningen (6), direktivet om integritet och elektronisk kommunikation (7) samt förordningen om skydd för enskilda då unionens institutioner, organ, kontor och byråer behandlar personuppgifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter (8).

Centrala mål

Samarbetet enligt denna plan ligger på tre nivåer såsom nämnts ovan – politisk, operativ och teknisk nivå. Samarbetet kan på varje nivå omfatta informationsutbyte och gemensamma åtgärder, och syftar till att uppnå följande centrala mål:

Möjliggöra effektiva insatser: Insatser kan göras på många olika sätt, allt från att identifiera tekniska åtgärder, vilket kan innebära att två eller fler enheter gemensamt utreder incidentens tekniska orsaker (t.ex. analys av sabotageprogram) eller att identifiera metoder som en organisation kan använda för att se om den har drabbats (t.ex. angreppsindikatorer, IOC), till att fatta operativa beslut om att tillämpa sådana tekniska åtgärder och på politisk nivå besluta att utlösa andra instrument, såsom EU:s diplomatiska respons mot fientlig internetverksamhet (verktygslåda för cyberdiplomati) eller EU:s operativa protokoll för att motverka hybridhot, beroende på typen av incident.

Uppnå en gemensam situationsmedvetenhet: Att alla berörda aktörer på samtliga tre nivåer (teknisk, operativ och politisk nivå) har en tillräckligt god förståelse av händelserna allteftersom de utvecklas är nödvändigt för en samordnad reaktion. Situationsmedvetenhet kan handla om tekniska uppgifter om incidentens orsaker såväl som dess konsekvenser och ursprung. Eftersom cyberincidenter kan drabba många olika områden (finans, energi, transport, hälso- och sjukvård etc.) är det mycket viktigt att lämplig information, i lämplig form, utan dröjsmål når alla berörda aktörer.

Enas om centrala budskap för offentlig kommunikation (9): Kriskommunikation spelar en viktig roll för att begränsa de negativa effekterna av cyberincidenter och cyberkriser, men kan också användas för att påverka de (potentiella) angriparnas beteende. Ett lämpligt budskap kan också användas för att tydligt signalera de sannolika konsekvenserna av ett diplomatiskt svar och därigenom påverka angriparnas beteende. Enhetlig offentlig kommunikation för att begränsa de negativa effekterna av cyberincidenter och cyberkriser och för att påverka en angripare är avgörande för att politiska åtgärder ska fungera. Särskilt viktigt för cybersäkerheten är att sprida korrekt och praktisk information om vad allmänheten kan göra för att begränsa effekterna av en incident (till exempel att använda en patch eller agera på annat sätt för att undvika hotet).

SAMARBETE MELLAN MEDLEMSSTATER OCH MELLAN MEDLEMSSTATER OCH EU-AKTÖRER PÅ TEKNISK, OPERATIV OCH STRATEGISK/POLITISK NIVÅ

Effektiv respons på stora cyberincidenter eller cyberkriser på EU-nivå är beroende av ett effektivt tekniskt, operativt och strategiskt/politiskt samarbete.

På varje nivå har de berörda aktörerna specifika uppgifter för att uppnå tre centrala mål:

Samordnade insatser

Gemensam situationsmedvetenhet

Offentlig kommunikation

Under loppet av incidenten eller krisen varnar, informerar och stödjer lägre samarbetsnivåer de högre nivåerna, och de högre nivåerna ger vägledning (10) och fattar beslut åt de lägre nivåerna, efter behov.

Samarbete på teknisk nivå

Typ av aktiviteter:

Incidenthantering (11) under en cyberkris.

Övervakning av incidenter, inklusive löpande analys av hot och risker.

Potentiella aktörer:

Planens centrala samarbetsmekanism på teknisk nivå är nätverket för CSIRT-enheter, under ledning av ordförandeskapet och med sekretariatsstöd från Enisa.

Medlemsstater

De behöriga myndigheter och gemensamma kontaktpunkter som inrättas genom direktivet om nät- och informationssäkerhet.

CSIRT-enheter.

EU:s organ/kontor/byråer

Enisa.

Europol/EC3.

CERT-EU.

Europeiska kommissionen

ERCC (det operativa centrumet för samordning av katastrofberedskap vid GD Europeiskt civilskydd och humanitära biståndsåtgärder, med beredskap dygnet runt) och den utsedda ansvariga tjänstegrenen (antingen GD Kommunikationsnät, innehåll och teknik eller GD Migration och inrikes frågor beroende på typen av incident), generalsekretariatet (Argus-sekretariatet), GD Personal och säkerhet (säkerhetsdirektoratet), GD Informationsteknik (it-säkerhet).

För andra EU-byråer (12): respektive ansvarigt generaldirektorat inom kommissionen eller EEAS (första kontaktpunkt).

EEAS

Siac (Single Intelligence Analysis Capacity: EU Intcen, EUMS INT).

EU:s lägescentral och den utsedda ansvariga geografiska eller tematiska tjänstegrenen.

EU:s gemensamma enhet för hybridhot (ingår i EU Intcen – cybersäkerhet i samband med hybridhot).

Gemensam situationsmedvetenhet:

Som en del av det löpande samarbetet på teknisk nivå för att stödja en gemensam situationsmedvetenhet i unionen bör Enisa ta fram regelbundna tekniska EU-lägesrapporter om cyberincidenter och cyberhot, baserade på allmänt tillgänglig information, sin egen analys och rapporter som den får från medlemsstaternas CSIRT-enheter (på frivillig basis) eller de gemensamma kontaktpunkterna enligt direktivet om nät- och informationssäkerhet, det Europeiska it-brottscentrumet (EC3) vid Europol och CERT-EU och, i tillämpliga fall, Europeiska unionens underrättelseanalyscentrum (Intcen) vid den Europeiska utrikestjänsten (EEAS). Rapporten bör göras tillgänglig för berörda enheter inom rådet, kommissionen, den höga representanten/vice ordföranden och CSIRT-nätverket.

Om det rör sig om en större incident utarbetar CSIRT-nätverkets ordförande med bistånd av Enisa en EU-lägesrapport om cyberincidenten (13) som läggs fram för ordförandeskapet, kommissionen och den höga representanten/vice ordföranden genom det roterande ordförandeskapets CSIRT-enhet.

Alla andra EU-byråer rapporterar till sina respektive generaldirektorat som i sin tur rapporterar till kommissionens ansvariga avdelning.

CERT-EU ger tekniska rapporter till CSIRT-nätverket, EU:s institutioner och organ (enligt vad som är tillämpligt) och Argus (om aktiverat).

Europol/EC3  (14) och CERT-EU bistår CSIRT-nätverket med dataforensisk analys av tekniska artefakter och annan teknisk information.

EEAS Siac: EU:s gemensamma enhet för hybridhot rapporterar på Intcens vägnar till relevanta avdelningar inom EEAS.

Insatser:

CSIRT-nätverket utbyter tekniska uppgifter och teknisk analys om incidenten, som t.ex. IP-adresser och angreppsindikatorer (IOC) (15). Denna information bör ges utan onödigt dröjsmål till Enisa och inte senare än 24 timmar efter det att incidenten upptäcks.

I enlighet med standardrutinerna samverkar CSIRT-nätverkets medlemmar i arbetet med att analysera tillgängliga tekniska artefakter och annan teknisk information som rör incidenten för att fastställa orsaken och möjliga tekniska begränsningsåtgärder.

Enisa bistår CSIRT-enheternas tekniska verksamhet med sin sakkunskap och i enlighet med sitt mandat (16).

Medlemsstaternas CSIRT-enheter samordnar sina tekniska insatser med stöd från Enisa och kommissionen.

EEAS Siac: EU:s gemensamma enhet för hybridhot sätter på Intcens vägnar igång processen för att samla in preliminär bevisning.

Offentlig kommunikation:

CSIRT-enheterna upprättar teknisk rådgivning (17) och sårbarhetsvarningar (18) och sprider dem till sina respektive målgrupper och till allmänheten i enlighet med de godkännandeförfaranden som tillämpas i varje enskilt fall.

Enisa underlättar framställning och spridning av gemensam kommunikation från CSIRT-nätverket.

Enisa samordnar sin offentliga kommunikation med CSIRT-nätverket och kommissionens talespersonstjänst.

Enisa och EC3 samordnar sin offentliga kommunikation baserat på den gemensamma situationsbild som medlemsstaterna har kommit överens om. Båda samordnar sin offentliga kommunikation med kommissionens talespersonstjänst.

Om krisen är sådan att den yttre politiken eller den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken (GSFP) berörs, ska den offentliga kommunikationen samordnas med EEAS och den höga representantens/vice ordförandens talespersonstjänst.

Samarbete på operativ nivå

Typ av aktiviteter:

Underlag till beslut på politisk nivå.

Samordning av cyberkrisens hantering (efter behov).

Bedömning av konsekvenserna och påverkan på EU-nivå och förslag till begränsningsåtgärder.

Potentiella aktörer:

Medlemsstater

De behöriga myndigheter och gemensamma kontaktpunkter som inrättas genom direktivet om nät- och informationssäkerhet.

CSIRT-enheter, EU:s byråer för cybersäkerhet.

Andra nationella sektorsmyndigheter (om incidenten eller krisen berör flera sektorer).

EU:s organ/kontor/byråer

Enisa.

Europol/EC3.

CERT-EU.

Europeiska kommissionen

Generalsekretariatets (ställföreträdande) generalsekreterare (Argus).

GD Kommunikationsnät, innehåll och teknik/GD Migration och inrikes frågor.

Kommissionens säkerhetsmyndighet.

Andra generaldirektorat (om incidenten eller krisen berör flera sektorer).

EEAS

Den (ställföreträdande) generalsekreteraren för krishantering och Siac (EU Intcen och EUMS INT).

EU:s gemensamma enhet för hybridhot.

Rådet

Ordförandeskapet (ordföranden för den övergripande arbetsgruppen för cyberfrågor eller Coreper (19)) med stöd av rådets generalsekretariat eller kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik (Kusp) (20) och med hjälp av IPCR-arrangemanget (om det aktiveras).

Situationsmedvetenhet:

Bidrag till utarbetandet av politiska och strategiska lägesrapporter (t.ex. ISAA-rapporter om IPCR aktiveras).

Rådets övergripande arbetsgrupp för cyberfrågor förbereder möten i Coreper eller Kusp, beroende vilket som är tillämpligt.

Om IPCR aktiveras:

Ordförandeskapet kan begära rundabordssamtal i samband med förberedelserna för mötena i Coreper eller Kusp, och bjuda in relevanta aktörer från medlemsstaterna, institutionerna, organen och utomstående parter, t.ex. tredjeländer och internationella organisationer. Dessa samtal är krismöten för att identifiera flaskhalsproblem och utarbeta förslag till åtgärder för övergripande frågor.

Kommissionens ansvariga tjänstegren eller EEAS ansvarar för processen för integrerad situationsmedvetenhet och -analys (ISAA) och utarbetar ISAA-rapporten med bidrag från Enisa, CSIRT-nätverket, Europol/EC3, EUMS INT, Intcen och alla andra berörda aktörer. I ISAA-rapporten görs en EU-omfattande bedömning på grundval av korrelation mellan tekniska incidenter och krisbedömning (hotbildsanalys, riskbedömning, icke-tekniska konsekvenser och effekter, ej it-relaterade aspekter av incidenten eller krisen etc.) som är anpassad till de operativa och politiska behoven.

Om Argus aktiveras:

CERT-EU och EC3 (21) bidrar direkt till informationsutbytet inom kommissionen.

Om EEAS krishanteringsmekanism aktiveras:

Siac intensifierar sitt arbete med att samla in uppgifter och sammanställer information från alla källor samt utarbetar en analys och bedömning av incidenten.

Insatser (efter begäran på politisk nivå):

Gränsöverskridande samarbete med gemensamma kontaktpunkter och nationella behöriga myndigheter (direktivet om nät- och informationssäkerhet) för att begränsa konsekvenser och effekter.

Aktivering av alla tekniska begränsningsåtgärder och samordning av den tekniska kapacitet som krävs för att stoppa attacken eller minska effekterna på de angripna informationssystemen.

Samarbete och, om så beslutas, samordning av teknisk kapacitet för att möjliggöra gemensamma eller samordnade insatser i enlighet med CSIRT-nätverkets standardrutiner .

Bedömning av behovet av samarbete med relevanta tredje parter.

Beslutsfattande enligt Argus-processen (om aktiverad).

Utarbetande av beslut och samordning enligt IPCR-arrangemanget (om aktiverat).

Stöd till EEAS beslutsfattande genom EEAS krishanteringsmekanism (om aktiverad), även när det gäller kontakter med tredjeländer och internationella organisationer samt åtgärderför att skydda GSFP-uppdrag och GSFP-insatser och EU:s delegationer.

Offentlig kommunikation:

Enas om offentliga meddelanden om händelsen.

Om krisen är sådan att den yttre politiken eller den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken (GSFP) berörs, ska den offentliga kommunikationen samordnas med EEAS och den höga representantens/vice ordförandens talespersonstjänst.

Samarbete på strategisk/politisk nivå

Potentiella aktörer:

Medlemsstaterna: ministrar med ansvar för cybersäkerhet.

Europeiska rådet: ordföranden.

Rådet: det roterande ordförandeskapet.

Vid åtgärder inom ramen för ”verktygslådan för cyberdiplomati”: Kusp och den övergripande arbetsgruppen.

Europeiska kommissionens ordförande: ordföranden eller vice ordförande/kommissionsledamot med delegerad behörighet.

Unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik/vice ordförande för kommissionen.

Typ av aktiviteter: Strategisk och politisk hantering av krisens it-aspekter och andra aspekter, däribland åtgärder inom ramen för EU:s gemensamma diplomatiska respons mot fientlig internetverksamhet.

Gemensam situationsmedvetenhet:

Identifiering av hur de störningar som krisen orsakar påverkar EU:s funktionssätt.

Insatser:

Aktivera ytterligare krishanteringsmekanismer och krishanteringsinstrument beroende på typ av incident och dess effekter. Civilskyddsmekanismen kan till exempel bli aktuell.

Vidta åtgärder inom ramen för EU:s gemensamma diplomatiska respons mot fientlig internetverksamhet.

Tillhandahålla akut stöd till berörda medlemsstater, till exempel genom en fond för nödåtgärder i samband med cyberhot (22), när en sådan fond finns tillgänglig.

Samarbete och samordning med internationella organisationer när så är lämpligt, t.ex. Förenta nationerna (FN), Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) och i synnerhet Nato.

Bedöma nationella säkerhets- och försvarskonsekvenser.

Offentlig kommunikation:

Besluta om en gemensam kommunikationsstrategi gentemot allmänheten.

SAMORDNADE INSATSER TILLSAMMANS MED MEDLEMSSTATERNA PÅ EU-NIVÅ INOM RAMEN FÖR IPCR-ARRANGEMANGEN

Enligt principen om komplementaritet på EU-nivå är detta avsnitt särskilt inriktat på det centrala målet och de ansvarsområden och uppgifter som sköts om av medlemsstaternas myndigheter, CSIRT-nätverket, Enisa, CERT-EU, Europol/EC3, Intcen, EU:s gemensamma enhet för hybridhot och rådets arbetsgrupp för övergripande frågor om cybersäkerhet inom IPCR-processen. Aktörer förväntas agera i enlighet med fastställda förfaranden på EU-nivå eller nationell nivå.

Det bör särskilt noteras att det i samband med en incident/kris vidtas åtgärder både på nationell nivå och (när så krävs) inom CSIRT-nätverket. Detta sker enligt subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna, men oberoende av om EU:s krishanteringsmekanism kopplas in eller ej. Se figur 1.

Figur 1

Hantering av cyberincidenter/-kriser på EU-nivå

Image

Samtliga uppgifter som beskrivs nedan ska utföras i enlighet med och under efterlevande av de operativa standardförfarandena/bestämmelserna för berörda samarbetsmekanismer och i enlighet med de mandat och befogenheter som fastställts för enskilda aktörer och institutioner. För att uppnå bästa möjliga samarbete och effektivt kunna bemöta storskaliga cyberincidenter och cyberkriser kan det krävas vissa tillägg till eller ändringar av dessa förfaranden/bestämmelser.

Inte alla aktörer som omnämns nedan kan åläggas att vidta åtgärder i samband med en viss incident. Ändå bör planen och samarbetsmekanismernas relevanta operativa standardförfaranden beakta dessa aktörers eventuella medverkan.

En cyberincident eller cyberkris kan påverka samhället i olika hög grad. Därför blir både cyberåtgärder och andra åtgärder nödvändiga, om en hög grad av flexibilitet ska kunna uppnås i fråga om medverkan av sektorernas aktörer på alla nivåer och eventuella lämpliga reaktioner.

Cybersäkerhet och krishantering – cybersäkerhet som en del av IPCR-processen

De IPCR-arrangemang som beskrivs i standardförfarandena för IPCR (23) följer successivt de steg som beskrivs nedan (vissa av dessa steg vidtas beroende på situationen).

För varje steg anges verksamhet och aktörer med särskild inriktning på cybersäkerhet. Vid varje steg visas, som en läshjälp, texten från standardförfarandena för IPCR åtföljd av de särskilda åtgärderna i planen. Genom detta sekventiella tillvägagångssätt blir det också möjligt att identifiera luckor i fråga om kapacitet och förfaranden som lägger hinder i vägen för en effektiv insats vid cyberkriser.

Figur 2 (nedan (24)) är en grafisk återgivning av IPCR-processen där de nya inslagen är blåmarkerade.

Figur 2

Särskilda delar av IPCR med särskild inriktning på cybersäkerhet

Image

Anm.: Med tanke på den typ av hybridhot på it-området som är utformat för att ligga under tröskeln för en uppenbar kris måste EU vidta både förebyggande åtgärder och beredskapsåtgärder. EU:s gemensamma enhet för hybridhot har till uppgift att snabbt analysera relevanta incidenter och underrätta berörda samordningsstrukturer. Den regelbundna rapporteringen från enheten kan tjäna som information i utformningen av den sektoriella politiken för ökad beredskap.

Steg 1 – Regelbunden sektoriell övervakning och förvarning: De befintliga regelbundna sektoriella lägesrapporterna och förvarningarna ger rådets ordförandeskap indikationer om kriser under uppsegling och deras tänkbara utveckling.

Identifierade luckor: På EU-nivå finns för närvarande inga regelbundna och samordnade lägesrapporter om cybersäkerheten och förvarningar om incidenter (och hot) avseende cybersäkerheten.

Plan Cybersäkerheten inom EU – säkerhetsläge och övervakning/rapportering

En regelbunden teknisk lägesrapport om cybersäkerheten i EU om incidenter och hot avseende cybersäkerheten kommer att utarbetas av Enisa på grundval av offentligt tillgänglig information, egna analyser och rapporter som delas med Enisa genom medlemsstaternas CSIRT-nätverk (frivilligt) eller it-säkerhetsdirektivets kontaktpunkter, Europeiskt it-brottscentrum (EC3) vid Europol, CERT-EU och Europeiska unionens underrättelseanalyscentrum (Intcen) vid Europeiska utrikestjänsten. Rapporten ska göras tillgänglig för berörda rådsorgan, kommissionen och CSIRT-nätverket.

På uppdrag av Siac bör EU:s gemensamma enhet för hybridhot sammanställa en operativ lägesrapport om cybersäkerheten inom EU. Rapporten innebär också ett stöd till ramen för en gemensam diplomatisk respons från EU mot skadlig internetverksamhet.

Båda rapporterna sprids till aktörerna på EU-nivå och i medlemsstaterna för att bidra till deras orientering om läget och informera beslutsfattare samt för att underlätta gränsöverskridande regionalt samarbete.

När en incident har upptäckts

Steg 2 – Analys och rådgivning: Kommissionens avdelningar, utrikestjänsten och rådets generalsekretariat stöder sig på tillgängliga uppgifter om övervakning och förvarning för att hålla varandra underrättade om utvecklingen, så att de har beredskap att bistå ordförandeskapet för möjlig aktivering av IPCR (fullskalig eller genom informationsutbyte).

Plan:

För kommissionen, GD Kommunikationsnät, innehåll och teknik, GD Migration och inrikes frågor, GD Personal och säkerhet samt GD Informationsteknik, med stöd av Enisa, EC3 och CERT-EU

EEAS. På grundval av det arbete som utförs av EU:s lägescentral (SitRoom) och underrättelsekällor tillhandahåller EU:s gemensamma enhet för hybridhot situationsmedvetenhet om faktiska och potentiella hybridhot som påverkar EU och dess partner, särskilt i fråga om cyberhot. När den analysen och bedömningen från EU:s gemensamma enhet för hybridhot antyder förekomst av möjliga hot mot en medlemsstat, partnerländer eller partnerorganisationer, kommer Intcen i enlighet med fastställda förfaranden att (i första hand) sprida information på operativ nivå. På operativ nivå utarbetas sedan rekommendationer för den politiskt strategiska nivån, också om att eventuellt övergå från övervakning till krishanteringsåtgärder (t.ex. utrikestjänstens mekanism för krishantering eller IPCR:s övervakningssida).

CSIRT-nätverkets ordförande, med bistånd av Enisa, utarbetar en EU-lägesrapport om cyberincidenten (25) som läggs fram för ordförandeskapet, kommissionen och den höga representanten/vice ordföranden genom det roterande ordförandeskapets CSIRT-enhet.

Steg 3 – Bedömning/beslut om IPCR-aktivering: Ordförandeskapet utvärderar behovet av politisk samordning, informationsutbyte och beslutsfattande på EU-nivå. I detta syfte kan ordförandeskapet sammankalla ett informellt rundabordsmöte. Ordförandeskapet gör en första kartläggning av de områden som kräver insatser av Coreper eller rådet. Detta utgör grunden för riktlinjerna för utarbetandet av rapporterna om integrerad situationsmedvetenhet och -analys. Ordförandeskapet kommer, mot bakgrund av krisens natur, dess eventuella konsekvenser och relaterade politiska behov, att besluta om behovet av att sammankalla möten i rådets berörda arbetsgrupper och/eller Coreper och Kusp.

Plan

Deltagare i rundabordsmötena:

Kommissionen och utrikestjänsten kommer att bistå ordförandeskapet med råd inom sina respektive behörighetsområden.

Medlemsstaternas företrädare i den övergripande arbetsgruppen för cyberfrågor, med stöd av experter från medlemsstaterna (CSIRT-enheter, myndigheter med behörighet i cybersäkerhet och andra).

Politisk/strategisk vägledning för ISAA-rapporterna på grundval av den senaste lägesrapporten om cyberincidenter och kompletterande uppgifter från deltagarna i rundabordsmötet.

Relevanta arbetsgrupper och kommittéer:

Den övergripande arbetsgruppen för cyberfrågor.

Kommissionen, Europeiska utrikestjänsten och rådets generalsekretariat, i fullt samförstånd och samråd med ordförandeskapet, kan också besluta om aktivering av IPCR i informationsutbytesfasen genom att skapa en krishemsida, som förberedelse inför en eventuell fullskalig aktivering.

Steg 4 – IPCR-aktivering/-insamling och utbyte av information: Vid aktivering (i form av informationsutbyte eller fullskaligt), skapas en krishemsida på IPCR:s webbplattform som medger särskilt informationsutbyte kring aspekter som kommer att bidra till en integrerad situationsmedvetenhet och situationsanalys och förbereda diskussionen på politisk nivå. Vilken avdelning som ansvarar för integrerad situationsmedvetenhet och situationsanalys (vid kommissionen eller Europeiska utrikestjänsten) beror på omständigheterna i det enskilda fallet.

Steg 5 – Utarbetande av rapporterna om integrerad situationsmedvetenhet och situationsanalys: Utarbetandet av ISAA-rapporterna kommer att inledas. Kommissionen och utrikestjänsten kommer att lägga fram rapporterna enligt de operationella standardförfarandena och kan ytterligare främja informationsutbytet på IPCR:s webbplattform, eller utfärda särskilda förfrågningar om information. Rapporterna utformas efter behoven på politisk nivå (dvs. Coreper eller rådet) enligt vad som fastställs av ordförandeskapet och anges i vägledningen. Därigenom medges en strategisk överblick av situationen och en saklig diskussion om de punkter på dagordningen som fastställts av ordförandeskapet. Enligt de operationella standardförfarandena är det cyberkrisens natur som avgör huruvida rapporten utarbetats av något av kommissionens direktorat (GD Kommunikationsnät, innehåll och teknik eller GD Migration och inrikes frågor) eller av Europeiska utrikestjänsten.

När IPCR aktiverats kommer ordförandeskapet att skissera särskilda fokusområden för integrerad situationsmedvetenhet och situationsanalys för att stödja den politiska samordningen och/eller beslutsprocessen i rådet. Efter samråd med kommissionens avdelningar och utrikestjänsten kommer ordförandeskapet också att ange tidpunkten för rapporten.

Plan

Rapporten innehåller bidrag från berörda tjänster, däribland

CSIRT-nätverket i form av lägesrapporten om cyberincidenter i EU,

EC3, EU:s lägescentral, EU:s gemensamma enhet för hybridhot och CERT-EU. EU:s gemensamma enhet för hybridhot kommer att stödja och bidra till den avdelning som ansvarar för rapporten och IPCR:s rundabordssamtal, beroende på vad som är tillämpligt,

EU:s olika byråer och organ beroende på de sektorer som påverkas,

medlemsstaternas myndigheter (men inte CSIRT-enheterna).

Insamling av data till den integrerade situationsmedvetenheten och situationsanalysen (26):

Kommissionen och EU-organ: It-systemet Argus står för det interna kärnnätverket för integrerad situationsmedvetenhet och situationsanalys. EU:s byråer skickar sina bidrag till sina respektive ansvariga generaldirektorat, vilka i sin tur kommer att förse Argus med relevant information. Kommissionens avdelningar och byråer samlar in information från befintliga sektoriella nätverk tillsammans med medlemsstaterna och internationella organisationer och från andra relevanta källor.

Europeiska utrikestjänsten: EU:s lägescentral, som stöds av övriga berörda avdelningar inom utrikestjänsten, står för det interna kärnnätverket och är gemensam kontaktpunkt för integrerad situationsmedvetenhet och situationsanalys. Europeiska utrikestjänsten inhämtar upplysningar från tredjeländer och berörda internationella organisationer.

Steg 6 – Förberedelser inför ordförandeskapets informella rundabordssamtal: Ordförandeskapet, biträtt av rådets generalsekretariat, fastställer tidsplan, dagordning, deltagare, förväntade resultat (eventuella konkreta sådana) för ordförandeskapets informella rundabordsmöte. På uppdrag av ordförandeskapet vidarebefordrar generalsekretariatet relevant information på IPCR:s webbplattform, och särskilt då kungörelsen av mötet.

Steg 7 – Ordförandeskapets rundabordsmöte/förberedelser för EU:s politiska samordning/beslutsfattande: Ordförandeskapet sammankallar ett informellt rundabordsmöte för att se över situationen samt för att förbereda och se över punkter som ska meddelas Coreper eller rådet. Ordförandeskapets informella rundabordssamtal blir också ett forum för utveckling, granskning och diskussion av alla förslag till åtgärder som ska läggas fram för Coreper/rådet.

Plan:

Rådets övergripande arbetsgrupp för it-frågor bör utarbeta underlag åt Kusp och Coreper.

Steg 8 – Politisk samordning och beslutsfattande i Coreper/rådet: Resultatet av Corepers/rådets möten avser samordning av reaktionerna på samtliga nivåer, beslut om undantagsåtgärder, politiska uttalanden osv. Dessa beslut utgör också en uppdaterad politisk/strategisk vägledning för vidare utarbetande av rapporter om integrerad situationsmedvetenhet och situationsanalys.

Plan

Det politiska beslutet att samordna insatserna mot cyberkrisen ska genomföras genom den verksamhet (utförd av respektive aktörer) som beskrivs ovan i avsnitt 1 ”Samarbete på teknisk, operativ och strategisk/politisk nivå” i fråga om insatser och offentlig kommunikation.

Utarbetande av rapporter om integrerad situationsmedvetenhet och situationsanalys fortsätter på grundval av samarbete på teknisk, operativ och politisk/strategisk nivå i fråga om situationsmedvetenhet, vilket också beskrivs i avsnitt 1.

Steg 9 – Effektövervakning: Den enhet som ansvarar för integrerad situationsmedvetenhet och situationsanalys, med stöd av dem som bidrar till arbetet, kommer att tillhandahålla information om krisens utveckling och effekterna av de politiska beslut som fattats. Denna återkoppling blir ett stöd i utvecklingsprocessen och i ordförandeskapets beslut om fortsatt deltagande från EU:s politiska nivå eller utfasning av IPCR.

Steg 10 – Utfasning: Enligt samma förfarande som för aktiveringen kan ordförandeskapet sammankalla ett informellt rundabordsmöte för att bedöma möjligheten att låta IPCR förbli aktiv. Ordförandeskapet kan besluta att avsluta eller nedgradera aktiveringen.

Plan

Enisa kan uppmanas att, i enlighet med sitt mandat, bidra till eller utföra en teknisk efterhandsundersökning av incidenten.


(1)  Beslut 2014/496/Gusp.

(2)  Direktiv (EU) 2016/1148.

(3)  Kommissionens beslut (EU, Euratom) 2015/443 av den 13 mars 2015 om säkerhet inom kommissionen (EUT L 72, 17.3.2015, s. 41) och kommissionens beslut (EU, Euratom) 2015/444 av den 13 mars 2015 om säkerhetsbestämmelser för skydd av säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter (EUT L 72, 17.3.2015, s. 53). Beslut av unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik av den 19 april 2013 om Europeiska utrikestjänstens säkerhetsbestämmelser (EUT C 190, 29.6.2013, s. 1). Rådets beslut 2013/488/EU av den 23 september 2013 om säkerhetsbestämmelser för skydd av säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter (EUT L 274, 15.10.2013, s. 1).

(4)  https://www.first.org/tlp/

(5)  I juni 2016 fanns följande kanaler för överföring av information: Cims (Classified Information Management System), Acid (krypteringsalgoritmer), RUE (säkert system för att skapa, utbyta och lagra dokument klassificerade som RESTREINT UE/EU RESTRICTED) och Solan. Andra sätt att t.ex. överföra säkerhetsskyddsklassificerad information är PGP eller S/MIME.

(6)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning) (EUT L 119, 4.5.2016, s. 1).

(7)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kommunikation) (EUT L 201, 31.7.2002, s. 37).

(8)  Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 av den 18 december 2000 om skydd för enskilda då gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen behandlar personuppgifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter (EGT L 8, 12.1.2001, s. 1) – under översyn.

(9)  I detta sammanhang är det viktigt att notera att offentlig kommunikation kan vara både kommunikation om incidenten till allmänheten i stort eller förmedling av mer teknisk eller operativ information till kritiska sektorer och/eller till de drabbade. För detta kan man behöva använda konfidentiella kanaler för informationsspridning och särskilda tekniska verktyg eller plattformar. I båda fallen är kommunikation med aktörer och med allmänheten inom landet varje medlemsstats egen behörighet och dess eget ansvar. Därför, och i linje med subsidiaritetsprincipen som beskrivs ovan, har medlemsstaterna det yttersta ansvaret för den information som sprids inom deras territorium och de nationella CSIRT-enheterna har ansvar för informationen till sin målgrupp.

(10)  Tillstånd att agera – vid cyberkriser är snabba reaktionstider av avgörande betydelse för att fastställa lämpliga begränsningsåtgärder. För att göra det möjligt att reagera snabbt kan en medlemsstat frivilligt ge en annan medlemsstat ”tillstånd att agera” så att den medlemsstaten kan agera omedelbart, utan att behöva samråda med högre nivåer eller EU-institutionerna eller gå genom alla officiella kanaler som krävs i normalfallet, när detta inte är nödvändigt vid en viss incident (en CSIRT-enhet bör t.ex. inte vara tvungen att samråda med högre nivåer för att vidarebefordra värdefull information till en CSIRT-enhet i en annan medlemsstat).

(11)  Med incidenthantering avses alla förfaranden som stöder upptäckt, analys och begränsning av en incident och insatser mot incidenten.

(12)  Relevanta EU-byråer eller EU-organ deltar beroende på typ av incident och dess konsekvenser för olika sektorer (ekonomi, transport, energi, hälso- och sjukvård etc.).

(13)  EU-lägesrapporter om cyberincidenter är sammanställningar av nationella rapporter från nationella CSIRT-enheter. Rapportens format ska beskrivas i CSIRT-nätverkets operationella standardförfaranden.

(14)  I enlighet med regelverket för EC3 och gällande villkor och förfaranden.

(15)  Angreppsindikator (indicator of compromise, IOC) är inom dataforensik en artefakt som kan observeras i ett nätverk eller ett operativsystem och som med mycket stor säkerhet påvisar ett intrång. Typiska sådana indikatorer är virussignaturer och IP-adresser, MD5-hashvärden för sabotageprogram eller URL eller domännamn för command and control-servar i botnät.

(16)  Förslag till förordning om en europeisk byrå för cybersäkerhet, Enisa, och om upphävande av förordning (EU) nr 526/2013 samt om cybersäkerhetscertifiering för informations- och kommunikationsteknik av den 13 september 2017.

(17)  Rådgivning av teknisk natur om orsakerna till incidenten och möjliga begränsningsåtgärder.

(18)  Information om de tekniska svagheter som utnyttjas för att störa it-systemen.

(19)  Ständiga representanternas kommitté/Coreper (artikel 240 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt – EUF-fördraget) ansvarar för att förbereda arbetet i Europeiska unionens råd.

(20)  Kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik är en kommitté inom Europeiska unionens råd som arbetar med den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp), som anges i artikel 38 i fördraget om Europeiska unionen.

(21)  I enlighet med regelverket för EC3 och gällande villkor och förfaranden.

(22)  En fond för nödåtgärder i samband med cyberhot föreslås i det gemensamma meddelandet om hög cybersäkerhet i EU, resiliens, avskräckande åtgärder och försvar, JOIN(2017) 450/1.

(23)  Från dokument 12607/15 ”IPCR: operationella standardförfaranden”, som antogs av gruppen Ordförandeskapets vänner och noterades av Coreper i oktober 2015

(24)  En större version av figuren återfinns i bilagan.

(25)  Lägesrapporten om cyberincidenter i EU är en sammanställning av nationella rapporter från nationella CSIRT-enheter. Rapportens format bör anges i CSIRT-nätverkets operationella standardförfaranden.

(26)  Operationella standardförfaranden för den integrerade situationsmedvetenheten och situationsanalysen.


TILLÄGG

1.   KRISHANTERING, SAMARBETSMEKANISMER OCH AKTÖRER PÅ EU-NIVÅ

Krishanteringsmekanismer

Arrangemanget för integrerad politisk krishantering (IPCR): Arrangemanget för integrerad politisk krishantering, som godkändes av rådet den 25 juni 2013 (1), är utformat för att underlätta snabb politisk samordning och reaktion på EU-nivå om det uppstår en omfattande kris. IPCR stöder också samordning på politisk nivå av åtgärder till följd av åberopande av solidaritetsklausulen (artikel 222 i EUF-fördraget), enligt definitionen i rådets beslut 2014/415/EU om närmare bestämmelser för unionens genomförande av solidaritetsklausulen som antogs den 24 juni 2014. IPCR:s operationella standardförfaranden (2) fastställer aktiveringsprocessen och de efterföljande åtgärder som ska vidtas.

Argus: Krishanteringssystem som inrättades av Europeiska kommissionen 2005 för att erbjuda en särskild samordningsprocess om det inträffar en omfattande kris som berör flera sektorer. Det stöds av ett allmänt förvarningssystem (it-verktyg) med samma namn. Argus omfattar två faser: Fas II (vid omfattande sektorsövergripande kris) triggar möten i krissamordningskommittén (CCC) som står under ansvar av kommissionens ordförande eller en för uppgiften särskilt utsedd kommissionsledamot. I krissamordningskommittén sammanförs företrädare för relevanta generaldirektorat inom kommissionen, kanslier och andra EU-avdelningar som ska leda och samordna de insatser som föranleds av krisen. Under ledning av den ställföreträdande generalsekreteraren ska krissamordningskommittén bedöma situationen, överväga olika möjligheter och anta genomförbara beslut vad gäller EU-verktygen och EU-instrumenten under kommissionens ansvar, och säkerställa att besluten genomförs (3)  (4).

EEAS krishanteringsmekanism: EEAS krishanteringsmekanism är ett strukturerat system genom vilket EEAS kan hantera kriser och nödsituationer av extern karaktär eller med en viktig yttre dimension – bl.a. hybridhot – och som kan påverka, eller som faktiskt påverkar, EU:s eller någon medlemsstats intressen. Genom att relevant tjänsteman från kommissionen och rådets sekretariat alltid medverkar vid krishanteringsmekanismens möten främjas synergieffekter mellan diplomatiska insatser, säkerhets- och försvarsinsatser och de finansiella instrument, handels- och samarbetsinstrument som förvaltas av kommissionen. Krisenheten kan aktiveras under krisens hela varaktighet.

Samarbetsmekanismer

CSIRT-nätverket: CSIRT-nätverket (nätverk för CSIRT-enheter) samlar alla nationella och statliga CSIRT-enheter och incidenthanteringsorganisationen för EU:s institutioner och byråer (CERT-EU). Nätverket har till syfte att möjliggöra och förbättra informationsutbytet mellan CSIRT-enheterna om hot och cyberincidenter och även samarbeta för att bemöta cyberincidenter och cyberkriser.

Rådets övergripande arbetsgrupp för cyberfrågor: Arbetsgruppen inrättades för att säkerställa strategisk och övergripande samordning inom rådet i frågor som rör cyberpolitik och kan involveras i både lagstiftande och icke-lagstiftande verksamhet.

Aktörer

Enisa: Europeiska unionens byrå för nät- och informationssäkerhet inrättades år 2004. Byrån arbetar nära medlemsstaterna och den privata sektorn för att ge råd och lösningar i frågor som EU-omfattande cybersäkerhetsövningar, utarbetandet av nationella strategier för cybersäkerhet, samarbete mellan CSIRT-enheterna och kapacitetsuppbyggnad. Enisa samarbetar direkt med CSIRT-enheter i hela EU och fungerar som sekretariat för CSIRT-nätverket.

ERCC: Det operativa centrumet för samordning av katastrofberedskap inom kommissionen (vid GD Europeiskt civilskydd och humanitära biståndsåtgärder, GD ECHO) har beredskap dygnet runt och stöder och samordnar ett brett spektrum av verksamhet som rör förebyggande åtgärder, beredskap och insatser. Centrumet invigdes 2013 och fungerar som sambandscentral för kommissionens krishantering (samverkar med andra EU-centrum för krisberedskap), bland annat som IPCR:s centrala kontaktpunkt dygnet runt.

Europol/EC3: Europeiska it-brottscentrumet vid Europol (EC3) inrättades 2013 inom Europol och stöder brottsbekämpande insatser mot it-brottslighet i EU. EC3 erbjuder operativt och analytiskt stöd till medlemsstaternas utredningar och tjänar som centralenhet för brottsinformation och underrättelser och stöder medlemsstaternas insatser och undersökningar med operativ analys, samordning och sakkunskap samt högspecialiserad teknisk och digital kriminalteknisk stödkapacitet.

CERT-EU: Incidenthanteringsorganisationen för EU:s institutioner och byråer har i uppdrag att förbättra EU-institutionernas och EU-byråernas skydd mot cyberhot. Den ingår i CSIRT-nätverket. CERT-EU har tekniska avtal om utbyte av information om cyberhot med Nato CIRC, vissa tredjeländer och viktiga kommersiella aktörer på området för cybersäkerhet.

EU:s underrättelsetjänst omfattar Europeiska unionens underrättelseanalyscentrum (Intcen) och direktoratet för underrättelseverksamhet vid Europeiska unionens militära stab (EUMS INT) och de arbetar tillsammans som SIAC (Single Intelligence Analysis Capacity). Siacs uppdrag är att tillhandahålla underrättelseanalys, tidig varning och situationsmedvetenhet till Europeiska unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik och till Europeiska utrikestjänsten (EEAS). Siac erbjuder sina tjänster till EU:s olika beslutande organ på områdena för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp), den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken (GSFP) och terroristbekämpning, samt till medlemsstaterna. EU Intcen och EUMS INT är inte operativa byråer och har ingen kapacitet att samla underrättelser. Det operativa ansvaret för underrättelseverksamheten ligger hos medlemsstaterna. Siac hanterar endast strategisk analys.

EU:s gemensamma enhet för hybridhot: Det gemensamma meddelandet om motverkande av hybridhot från april 2016 utser EU:s gemensamma enhet för hybridhot (EU HFC) som kontaktpunkt för all källanalys avseende hybridhot i EU: uppdraget godkändes i december 2016 av kommissionen genom en internremiss. Enheten för hybridhot är baserad i Intcen och är en del av Siac, vilket innebär att den arbetar tillsammans med EUMS INT och har en permanent militär ledamot som tjänstgör vid den. Ordet hybrid syftar på att en statlig eller icke-statlig aktör avsiktligt använder en kombination av flera olika dolda/öppna, militära/civila verktyg och redskap, som cyberattacker, desinformationskampanjer, spionage, ekonomiska påtryckningar, utnyttjande av inofficiella styrkor eller annan statsfientlig verksamhet. EU HFC arbetar med ett omfattande nätverk av kontaktpunkter, både inom kommissionen och i medlemsstaterna, för att tillhandahålla det integrerade svar/myndighetsövergripande tillvägagångssätt som krävs för att bemöta olika utmaningar.

EU SitRoom: EU:s lägescentral (EU SitRoom) är en del av EU:s underrättelseanalyscentrum (EU Intcen) och förser EEAS med den operativa kapacitet som krävs för att garantera omedelbar och effektiv krishantering. Lägescentralen är ett permanent civil-militärt standby-organ som tillhandahåller världsomspännande övervakning och situationsmedvetenhet dygnet runt.

Relevanta instrument

Ram för en gemensam diplomatisk respons från EU mot fientlig internetverksamhet: Ramen, som antogs i juni 2017, är en del av EU:s strategi för cyberdiplomati, och bidrar till att förebygga konflikter, begränsa hot mot cybersäkerheten samt till att öka stabiliteten i internationella relationer. Ramen utnyttjar den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitikens åtgärder fullt ut och vid behov även restriktiva åtgärder. Ett utnyttjande av åtgärderna inom ramen skulle uppmuntra samarbete, underlätta begränsning av omedelbara och långsiktiga hot och påverka beteendet hos den ansvariga förövaren och potentiella våldsutövare på lång sikt.

2.   CYBERSÄKERHET OCH KRISSAMORDNING INOM IPCR-ARRANGEMANGET – ÖVERGRIPANDE SAMORDNING OCH POLITISK UPPTRAPPNING

IPCR-arrangemanget kan användas (och har använts) för att hantera tekniska och operativa frågor, men alltid ur ett politiskt/strategiskt perspektiv.

I fråga om upptrappning kan IPCR användas beroende på krisnivå genom att gå från ”övervakningsläge” till ”informationsutbytesläge”, vilket är den första nivån av IPCR-aktivering, och därifrån till ”full IPCR-aktivering”.

Beslutet om full aktivering fattas av Europeiska unionens råds roterande ordförandeskap. Kommissionen, EEAS och rådets generalsekretariat kan aktivera IPCR i informationsutbytesläge. Övervakning respektive informationsutbyte ger upphov till olika nivåer av informationsutbyte; informationsutbyte aktiverar en begäran om utarbetade av ISAA-rapporter. Vid full aktivering tillkommer rundabordssamtal inom IPCR, där ordförandeskapet deltar (vanligtvis ordföranden för Coreper II, eller en sakkunnig från ständiga representationens rådgivargrupp, men rundabordssamtal har undantagsvis hållits på ministernivå).

Aktörer:

 

Det roterande ordförandeskapet (vanligen ordföranden för Coreper) har huvudansvaret.

 

För Europeiska rådet, ordförandens kansli.

 

För Europeiska kommissionen, ställföreträdande generalsekreterare/generaldirektoratsnivå och/eller sakkunniga experter.

 

För EEAS, ställföreträdande generalsekreterare/verkställande direktör och/eller sakkunniga experter.

 

För rådets generalsekretariat, generalsekreterarens kansli, IPCR-teamet och de ansvariga generaldirektoraten.

Typ av aktiviteter: Skapa en gemensam integrerad bild av situationen och trappa upp medvetenheten om flaskhalsar eller brister på alla tre nivåer i syfte att åtgärda dem på politisk nivå, fatta beslut kring bordet om dessa faller inom deltagarnas behörighet, eller ta fram förslag till insatser som sedan går vidare till Coreper II och upp till rådet.

Gemensam situationsmedvetenhet:

 

(Icke aktiv): IPCR-övervakningssidor kan skapas för att följa utvecklingen i situationer som kan komma att trappas upp till en kris med återverkningar för EU.

 

(IPCR – informationsutbyte): ISAA-rapporter kommer att utarbetas av ISAA-ledningen på grundval av uppgifter från kommissionen, EEAS och medlemsstaterna (via IPCR-frågeformulär).

 

(IPCR – full aktivering): Som ett komplement till ISAA-rapporterna sammanför rundabordssamtalen inom IPCR olika berörda aktörer i medlemsstaterna, inom kommissionen, EEAS, relevanta byråer m.fl. för diskussion om brister och flaskhalsar.

Samarbete och insatser:

Aktivera/synkronisera ytterligare krishanteringsmekanismer och krishanteringsinstrument beroende på typ av incident och dess effekter. Dessa kan till exempel omfatta civilskyddsmekanismen, ramen för en gemensam diplomatisk respons från EU mot fientlig internetverksamhet eller den gemensamma ramen för att motverka hybridhot.

Kriskommunikation:

IPCR:s nätverk för kriskommunikation kan aktiveras av ordförandeskapet, efter samråd med berörda avdelningar inom kommissionen, rådets generalsekretariat och EEAS, som stöd för att ta fram gemensamma meddelanden eller för att bygga vidare på de mest effektiva kommunikationsverktygen.

3.   CYBERSÄKERHET OCH KRISHANTERING I ARGUS – INFORMATIONSUTBYTE MED EUROPEISKA KOMMISSIONEN

Efter de oväntade kriser som krävde åtgärder på europeisk nivå, t.ex. terroristattackerna i Madrid (mars 2004), tsunamin i Sydostasien (december 2004) och terroristattackerna i London (juli 2005) inrättade kommissionen samordningssystemet Argus 2005, som stöds av ett allmänt förvarningssystem med samma namn (5)  (6). Systemet ska tillhandahålla en specifik krishanteringsprocess om det inträffar en omfattande kris som berör flera sektorer och möjliggöra utbyte av krisrelaterad information i realtid och säkerställa snabbt beslutsfattande.

Argus omfattar två faser som är beroende av hur allvarlig händelsen är:

 

Fas I: används för informationsutbyte i samband med en kris av begränsad omfattning.

Exempel på nyligen inträffade händelser som rapporterats inom Fas I är skogsbränderna i Portugal och Israel, Berlinattacken 2016, översvämningar i Albanien, orkanen Matthew i Haiti och torkan i Bolivia. Alla generaldirektorat kan öppna en Fas I-händelse när de anser att en situation inom deras behörighetsområde är tillräckligt allvarlig för att föranleda informationsutbyte. GD CNECT och GD HOME kan till exempel öppna en Fas I-händelse när de bedömer att en cybersituation inom deras respektive behörighetsområden är tillräckligt allvarlig för att föranleda eller gynnas av informationsutbyte.

 

Fas II: sätts igång vid en omfattande kris som berör flera sektorer eller vid ett förutsebart eller överhängande hot för unionen.

Med Fas II följer en särskild samordningsprocess som gör det möjligt för kommissionen att fatta beslut och organisera en snabb, samordnad och samstämmig insats på högsta nivå inom sitt befogenhetsområde och i samarbete med andra institutioner. Fas II är avsedd för en omfattande kris som berör flera sektorer eller vid ett förutsebart eller överhängande hot om en sådan kris. Exempel på verkliga Fas II-händelser är migrations-/flyktingkrisen (2015– pågår fortfarande), trippelkatastrofen i Fukushima (2011) och vulkanen Eyjafjallajökulls utbrott på Island (2010).

Fas II aktiveras av kommissionens ordförande, på dennes initiativ eller på begäran av en kommissionsledamot. Ordföranden kan tilldela det politiska ansvaret för kommissionens insatser till den kommissionsledamot som har ansvar för den avdelning som är mest berörd av den föreliggande krisen eller besluta att själv behålla ansvaret.

Fas II föreskriver krismöten i krissamordningskommittén (CCC). Mötena sammankallas under ledning av kommissionens ordförande eller den kommissionsledamot som tilldelats ansvaret. Generalsekretariatet kallar till dessa möten genom Argus it-verktyg. Krissamordningskommittén är en särskild operativ krishanteringsstruktur som inrättats för att leda och samordna kommissionens insatser med anledning av en kris och sammanföra företrädare för kommissionens relevanta generaldirektorat, kanslier och andra EU-avdelningar. Under ledning av den ställföreträdande generalsekreteraren ska krissamordningskommittén bedöma situationen, överväga olika möjligheter, fatta beslut och säkerställa att beslut och åtgärder genomförs och samtidigt säkerställa att insatserna är samstämmiga och konsekventa. Krissamordningskommittén får stöd av generalsekretariatet.

4.   EEAS KRISHANTERINGSMEKANISM

EEAS krishanteringsmekanism aktiveras när det uppstår en allvarlig situation eller en nödsituation som berör eller på något sätt involverar EU:s externa dimension. Krishanteringsmekanismen aktiveras av den ställföreträdande generalsekreteraren för krishantering efter samråd med den höga representanten/vice ordföranden eller generalsekreteraren. Den ställföreträdande generalsekreteraren för krishantering kan även uppmanas att inleda krishanteringsmekanismen av den höga representanten/vice ordföranden, eller generalsekreteraren, eller en annan ställföreträdande generalsekreterare eller verkställande direktör.

Krishanteringsmekanismen bidrar till att EU:s krisinsatser inom säkerhetsstrategin blir samstämmiga. Krishanteringsmekanismen främjar också synergieffekter mellan diplomatiska insatser, säkerhets- och försvarsinsatser och de finansiella instrument, handels- och samarbetsinstrument som förvaltas av kommissionen.

Krishanteringsmekanismen är kopplad till kommissionens allmänna krishanteringssystem (Argus) och EU-arrangemang för integrerad politisk krishantering (IPCR) så att man kan dra nytta av synergieffekter vid samtidig aktivering. Lägescentralen inom EEAS fungerar som en sambandscentral mellan EEAS och krishanteringssystemen inom rådet och kommissionen.

Den första åtgärd som normalt gäller i samband med användningen av krishanteringsmekanismen är att sammankalla till ett krismöte mellan de chefer inom EEAS, kommissionen och rådet som är direkt berörda av den aktuella krisen. Krismötet gör en bedömning av krisens kortsiktiga effekter och kan besluta att vidta omedelbara åtgärder, eller aktivera krisenheten, eller sammankalla en krisplattform. Dessa tillvägagångssätt kan tillämpas i alla tidssekvenser.

Krisenheten är ett insatsrum i liten skala där företrädare för de avdelningar inom EEAS, kommissionen och rådet som är ansvariga för krisinsatserna samlas för att fortlöpande övervaka situationen och ge stöd till beslutsfattare vid utrikestjänstens huvudkontor. När den aktiverats är krisenheten i drift dygnet runt alla veckodagar.

Krisplattformen samlar relevanta avdelningar inom EEAS, kommissionen och rådet för att bedöma krisernas effekter på medellång och lång sikt och besluta om vilka åtgärder som ska vidtas. Den leds av den höga representanten/vice ordföranden, eller generalsekreteraren eller den ställföreträdande generalsekreteraren för krishantering. Krisplattformen utvärderar hur effektiva EU-insatserna är i krislandet eller krisregionen, beslutar om ändringar av kompletterande åtgärder samt diskuterar förslag till rådets åtgärder. Krisplattformen är ett särskilt inkallat möte och är därför inte aktiverat på ständig basis.

Specialgruppen är sammansatt av företrädare för de avdelningar som är ansvariga för insatserna och kan aktiveras för att följa och underlätta genomförandet av EU:s insatser. Den utvärderar resultaten av EU:s åtgärder, utarbetar policydokument och policyalternativ, bidrar till utarbetandet av den politiska ramen för krisåtgärder (PFCA), bidrar till kommunikationsstrategin och beslutar om andra arrangemang som kan underlätta genomförandet av EU:s insatser.

5.   REFERENSDOKUMENT

Nedan följer en förteckning över dokument som har beaktats vid utarbetandet av planen:

The European Cyber Crises Cooperation Framework, version 1, den 17 oktober 2012.

Report on Cyber Crisis Cooperation and Management, Enisa, 2014.

Actionable Information for Security Incident Response, Enisa, 2014.

Common practices of EU-level crisis management and applicability to cyber crises, Enisa, 2015.

Strategies for Incident Response and Cyber Crisis Cooperation, Enisa, 2016.

EU Cyber Standard Operating Procedures, Enisa, 2016.

A good practice guide of using taxonomies in incident prevention and detection, Enisa, 2017.

Meddelande från kommissionen: Stärka Europas system för cyberresiliens och främja en konkurrenskraftig och innovativ cybersäkerhetsbransch, COM(2016) 410 final, den 5 juli 2016.

Rådets slutsatser om att stärka Europas system för cyberresiliens och främja en konkurrenskraftig och innovativ cybersäkerhetsbransch – rådets slutsatser (15 november 2016) 14540/16.

Rådets beslut 2014/415/EU av den 24 juni 2014 om närmare bestämmelser för unionens genomförande av solidaritetsklausulen (EUT L 192, 1.7.2014, s. 53).

Slutförande av processen för översyn av EU:s arrangemang för samordning vid katastrofer och kriser: EU:s integrerade arrangemang för politisk krishantering (IPCR), 10708/13, den 7 juni 2013.

Integrerad situationsmedvetenhet och -analys (ISAA) – Operationella standardförfaranden, DS 1570/15, den 22 oktober 2015.

Kommissionens bestämmelser gällande inrättandet av det allmänna förvarningssystemet ”ARGUS”, KOM(2005) 662 slutlig, den 23 december 2005.

Kommissionens beslut 2006/25/EG, Euratom av den 23 december 2005 om ändring av den interna arbetsordningen (EUT L 19, 24.1.2006, s. 20).

ARGUS Modus Operandi, Europeiska kommissionen, den 23 oktober 2013.

Rådets slutsatser om en ram för en gemensam diplomatisk respons från EU mot fientlig internetverksamhet (verktygslåda för cyberdiplomati), dok. 9916/17.

EU:s operativa protokoll för att motverka hybridhot (EU Playbook), dok. SWD(2016) 227.

EEAS krishanteringsmekanism, den 8 november 2016 [Ares(2017)880661]. Gemensamt arbetsdokument från avdelningarna: EU:s operativa protokoll för att motverka hybridhot, ”EU Playbook”, SWD(2016) 227 final, den 5 juli 2016.

Gemensamt meddelande till Europaparlamentet och rådet: Gemensam ram för att motverka hybridhot – Europeiska unionens insatser, JOIN(2016) 18 final, den 6 april 2016.

EEAS(2016) 1674 – Arbetsdokument från Europeiska utrikestjänsten – EU:s enhet för hybridhot – Mandat.

6.   INSLAG I IPCR-PROCESSEN MED SÄRSKILD INRIKTNING PÅ CYBERSÄKERHET

Image


(1)  Dok. 10708/13 om Slutförande av processen för översyn av EU:s arrangemang för samordning vid katastrofer och kriser: EU:s integrerade arrangemang för politisk krishantering (IPCR), som godkändes av rådet den 24 juni 2013.

(2)  Dok. 12607/15 om IPCR:s operationella standardförfaranden godkänt av gruppen Ordförandeskapets vänner och noterat av Coreper i oktober 2015.

(3)  Kommissionens bestämmelser gällande inrättandet av det allmänna förvarningssystemet ”ARGUS”, KOM(2005) 662 slutlig, 23.12.2005.

(4)  Kommissionens beslut 2006/25/EG, Euratom av den 23 december 2005 om ändring av den interna arbetsordningen (EUT L 19, 24.1.2006, s. 20) gällande inrättandet av det allmänna förvarningssystemet Argus.

(5)  Europeiska gemenskapernas kommission, den 23 december 2005: Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén – Kommissionens bestämmelser gällande inrättandet av det allmänna förvarningssystemet ”ARGUS”, KOM(2005) 662 slutlig.

(6)  Beslut 2006/25/EG, Euratom.