15.12.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 340/1

15.12.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 340/2

(1)

Förordning (EU) nr 1380/2013 har som mål att gradvis eliminera utkast inom alla unionens fisken genom införande av en landningsskyldighet för fångster av arter som omfattas av fångstbegränsningar.

(2)

Genom artikel 15.6 i den förordningen ges kommissionen befogenhet att genom delegerade akter anta utkastplaner för en period om högst tre år, på grundval av gemensamma rekommendationer som tagits fram av medlemsstaterna i samråd med de berörda rådgivande nämnderna.

(3)

Belgien, Danmark, Frankrike, Förenade kungariket, Nederländerna, Sverige och Tyskland har ett direkt fiskeriförvaltningsintresse i Nordsjön. Efter samråd med den rådgivande nämnden för Nordsjön, lämnade dessa medlemsstater den 3 juni 2016 in en gemensam rekommendation till kommissionen om en ny utkastplan för vissa demersala fisken i Nordsjön. Vetenskapliga bidrag har erhållits från relevanta vetenskapliga organ och granskats av vetenskapliga, tekniska och ekonomiska kommittén för fiskerinäringen (STECF). Den 14 juli hölls ett expertgruppmöte där de berörda åtgärderna diskuterades. Vid mötet närvarade 28 medlemsstater och kommissionen samt Europaparlamentet som observatör.

(4)

De åtgärder som ingår i den gemensamma rekommendationen är förenliga med artikel 18.3 i förordning (EU) nr 1380/2013.

(5)

Vid tillämpning av den förordningen omfattar Nordsjön Ices-zonerna IIIa och IV. Eftersom vissa demersala bestånd som är relevanta för den föreslagna utkastplanen även förekommer i unionens vatten i Ices-sektion IIa rekommenderar de berörda medlemsstaterna att även Ices-sektion IIa omfattas av utkastplanen.

(6)

När det gäller Nordsjön ska, i enlighet med artikel 15.1 c i förordning (EU) nr 1380/2013, landningsskyldigheten gälla senast från och med den 1 januari 2016 inom följande fisken:

I enlighet med artikel 15.5 i förordning (EU) nr 1380/2013, anges i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/2440 (3) vilka arter som måste landas från och med den 1 januari 2016. Dessa arter är gråsej, kolja, havskräfta, tunga, rödspätta, kummel och nordhavsräka. I delegerad förordning (EU) 2015/2440 fastställs också en skyldighet att landa bifångster av nordhavsräka. Den här förordningen bör återinföra bestämmelserna i delegerad förordning (EU) 2015/2440 om vilka arter som ska landas och bör ange de ytterligare arter och fisken som kommer att omfattas av landningsskyldigheten under 2017 och 2018.

(7)

De berörda medlemsstaterna hävdar att reglerna om fiskeansträngningen i kapitel III i rådets förordning (EG) nr 1342/2008 (4) utgör ett hinder för ett framgångsrikt genomförande av landningsskyldigheten för torsk eftersom den fiskeansträngningsordning som fastställs i det kapitlet skulle hämma den flexibilitet som krävs för att anpassa fiskemönstren, såsom valet av område och fiskeredskap, när landningsskyldigheten väl införs. Förordning (EG) nr 1342/2008 är för närvarande föremål för en översyn av medlagstiftarna. För att förhindra att fiskeansträngningsordningen och landningsskyldigheten för torsk tillämpas samtidigt bör landningsskyldigheten för torsk tillämpas först när fiskeansträngningsordningen upphör att gälla.

(8)

Genom delegerad förordning (EU) 2015/2440 infördes ett undantag från skyldigheten att landa all fångst för arter för vilka det finns vetenskapliga belägg för en hög överlevnadsgrad (”undantag grundat på hög överlevnadsgrad”) som gäller för fångster av havskräfta i Ices-sektion IIIa, under förutsättning att burar eller vissa bottentrålar används. Enligt den delegerade förordningen måste medlemsstater som har ett direkt förvaltningsintresse i Nordsjön för kommissionen lägga fram ytterligare vetenskaplig information till stöd för undantaget för de specificerade bottentrålarna. Denna information har lämnats in och STECF har dragit slutsatsen att informationen är tillräcklig. Därför bör detta undantag ingå i den nya utkastplanen.

(9)

Den gemensamma rekommendationen innehåller ett undantag grundat på hög överlevnadsgrad för fångst av havskräfta i Ices-delområde IV för vissa redskap, på villkor att en selektivitetsanordning i form av en nätrist används.

(10)

Den gemensamma rekommendationen innehåller ett undantag grundat på hög överlevnadsgrad för fångst av tunga i Ices-delområde IV med vissa redskap och förutsatt att vissa villkor som främjar överlevnadsförmågan för tunga uppfylls.

(11)

På grundval av de vetenskapliga belägg som presenteras i den gemensamma rekommendationen och som granskats av STECF och med beaktande av redskapens, fiskemetodernas och ekosystemets egenskaper, bör dessa undantag tas med i denna förordning för år 2017. Medlemsstaterna bör lämna ytterligare uppgifter så att STECF ytterligare kan bedöma överlevnadsgraden för havskräfta och tunga som fångas i Ices-delområde IV med de aktuella tråltyperna och så att kommissionen kan se över det relevanta undantaget.

(12)

Genom delegerad förordning (EU) 2015/2440 införs undantag av mindre betydelse för

Den gemensamma rekommendationen föreslår en fortsatt tillämpning av dessa undantag. De bör därför ingå i den nya utkastplanen.

(13)

Den gemensamma rekommendationen innehåller ett undantag av mindre betydelse för kombinationen tunga, kolja och vitling som fångas med vissa bottentrålar i Ices-sektion IIIa, ett undantag av mindre betydelse för kombinationen tunga, kolja och vitling som fångas med burar i Ices-sektion IIIa och, för år 2018, ett undantag av mindre betydelse för vitling som fångas med bottentrålar i Ices-sektion IVc.

(14)

På grundval av de övertygande belägg som medlemsstaterna lagt fram för de undantag som granskats av STECF, som fann att undantagen var baserade på motiverade argument för att en ytterligare förbättring av selektiviteten är svår att uppnå och/eller innebär oproportionella kostnader i hantering av oönskade fångster, anser kommissionen att det är lämpligt att fastställa undantagen av mindre betydelse i enlighet med den procentsats som föreslås i den gemensamma rekommendationen, inom de gränser som anges i artikel 15.5 c i förordning (EU) nr 1380/2013.

(15)

Genom artikel 18a i förordning (EG) nr 850/98 ges kommissionen befogenhet att, med avseende på att anta utkastplaner och för de arter som omfattas av landningsskyldigheten, fastställa en minsta referensstorlek för bevarande i syfte att säkerställa skydd av unga exemplar av marina organismer. Dessa minsta referensstorlekar för bevarande får, vid behov, avvika från de storlekar som fastställs i bilaga XII till förordning (EG) nr 850/98. För havskräfta i Ices-sektion IIIa är det lämpligt att behålla de minsta referensstorlekar för bevarande som fastställs i delegerad förordning (EU) 2015/2440, dvs. en total längd på 105 mm och en ryggsköldslängd på 32 mm. En minsta stjärtlängd på 59 mm bör läggas till, grundat på den gemensamma rekommendationen och STECF:s bedömning som anger att denna stjärtlängd motsvarar de gällande värdena vad gäller total längd och ryggsköldslängd.

(16)

Utkastplanerna får också inbegripa tekniska åtgärder för fisken eller arter som omfattas av landningsskyldigheten. För att öka fiskeredskapens selektivitet och minska oönskade fångster i Skagerrak, är det lämpligt att behålla ett antal tekniska åtgärder, vilka unionen och Norge kom överens om under 2011 (5) och 2012 (6).

(17)

För att garantera lämplig kontroll bör det fastställas särskilda krav på att medlemsstaterna upprättar förteckningar över fartyg som omfattas av denna förordning.

(18)

Eftersom åtgärderna i denna förordning direkt påverkar den ekonomiska verksamhet som är knuten till unionsfartygens planering av fiskeåret, bör denna förordning träda i kraft omedelbart efter det att den har offentliggjorts. Den bör tillämpas 1 januari 2017–31 december 2018 för att vara förenlig med den tidsram som anges i artikel 15 i förordning (EU) nr 1380/2013.

a)

Fångster med burar (FPO (7)).

b)

Fångster i Ices-sektion IIIa med bottentrålar (OTB, TBN) med en maskstorlek på minst 70 mm och utrustade med artsorterande rist med ett spaltavstånd på högst 35 mm.

c)

Fångster i Ices-sektion IIIa med bottentrålar (OTB, TBN) med en maskstorlek på minst 90 mm och utrustade med en Seltra-panel.

d)

Under 2017, fångster i Ices-sektion IV med bottentrålar (OTB, TBN) med en maskstorlek på minst 80 mm och utrustade med en selektivitetsanordning i form av en nätrist.

a)

För tunga, upp till högst 3 % av de totala årliga fångsterna av denna art med fartyg som använder grimgarn och nät (GN, GNS, GND, GNC, GTN, GTR, GEN, GNF), i Ices-sektion IIIa, Ices-delområde IV och unionens vatten i Ices-sektion IIa.

b)

För tunga under minsta referensstorlek för bevarande upp till högst 7 %, under 2017, och 6 %, under 2018, av de totala årliga fångsterna av denna art med fartyg som använder bomtrålar (TBB) med en maskstorlek på 80–119 mm och med en ökad maskstorlek i bomtrålens förlängning, i Ices-delområde IV.

c)

För havskräfta under minsta referensstorlek för bevarande, upp till högst 6 % av de totala årliga fångsterna av denna art med fartyg som använder bomtrålar (OTB, TBN, OTT, TB) med en maskstorlek på 80–99 mm, i Ices-delområde IV och unionens vatten i Ices-sektion IIa.

d)

Under 2017, för kombinationen tunga och kolja under minsta referensstorlek för bevarande, upp till högst 2 % av de totala årliga fångsterna av havskräfta, tunga, kolja och nordhavsräka inom fisket efter havskräfta med fartyg som använder bottentrålar (OTB, TBN) med en maskstorlek på minst 70 mm och utrustade med en artsorterande rist med ett spaltavstånd på högst 35 mm, i Ices-sektion IIIa.

e)

Under 2018, för kombinationen tunga, kolja och vitling under minsta referensstorlek för bevarande, upp till högst 4 % av de totala årliga fångsterna av havskräfta, tunga, kolja, vitling och nordhavsräka inom fisket efter havskräfta med fartyg som använder bottentrålar (OTB, TBN) med en maskstorlek på minst 70 mm och utrustade med en artsorterande rist med ett spaltavstånd på högst 35 mm, i Ices-sektion IIIa.

f)

För kombinationen tunga, kolja och vitling under minsta referensstorlek för bevarande, upp till högst 1 % av de totala årliga fångsterna av havskräfta, tunga, kolja, vitling och nordhavsräka inom fisket efter nordhavsräka med fartyg som använder bottentrålar (OTB) med en maskstorlek på minst 35 mm och utrustade med en artsorterande rist med ett spaltavstånd på högst 19 mm, med ett oblockerat fiskutsläpp, i Ices-sektion IIIa.

g)

För kombinationen tunga, kolja och vitling, upp till högst 0,5 % av de totala årliga fångsterna av havskräfta, tunga, kolja, vitling och nordhavsräka inom fisket efter havskräfta med burar (FPO), i Ices-sektion IIIa.

h)

Under 2018, för vitling, upp till högst 7 % av de totala årliga fångsterna av havskräfta, kolja, tunga, nordhavsräka, vitling, rödspätta, gråsej och torsk inom blandfisket efter tunga, vitling och arter utan fångstbegränsningar med fartyg som använder bottentrålar (OTB, OTT) med en maskstorlek på 70–99 mm, i Ices-sektion IVc.

a)

Total längd: 105 mm.

b)

Stjärtlängd: 59 mm.

c)

Ryggsköldslängd: 32 mm.

a)

Trålar med en maskstorlek i struten på minst 90 mm, förutsatt att de är utrustade med en Seltra-panel eller en sorteringsrist med högst 35 mm spaltavstånd.

b)

Trålar med minst 70 mm fyrkantsmaska i struten och utrustade med en sorteringsrist med högst 35 mm spaltavstånd.

c)

Trålar med en minsta maskstorlek under 70 mm vid fiske efter pelagiska arter eller industriarter, förutsatt att fångsten innehåller mer än 80 % av en eller flera pelagiska arter eller industriarter.

d)

Trålar med en minsta maskstorlek på 35 mm i struten vid fiske efter nordhavsräka, förutsatt att trålen är utrustad med en sorteringsrist med högst 19 mm spaltavstånd.

—

utformad med en övre panel som består av fyrkantsmaska med minst 120 mm maskstorlek,

—

minst 3 meter lång, och

—

minst lika bred som sorteringsristens bredd.

15.12.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 340/9

(1)

Motparter är skyldiga att skydda sig mot kreditexponeringar gentemot derivatmotparter genom att samla in marginalsäkerheter i de fall då kontrakten inte clearas av en central motpart. Denna förordning fastställer standarder för en utväxling av säkerheter som sker i tid och är korrekt och på lämpligt vis separerad. Standarderna bör vara obligatoriska för säkerheter som motparter är skyldiga att samla in eller ställa i enlighet med den här förordningen. Motparter som kommer överens om att samla in eller ställa säkerhet utöver kraven i denna förordning bör kunna välja om de vill utväxla säkerheterna i enlighet med dessa standarder.

(2)

Motparter som omfattas av artikel 11.3 i förordning (EU) nr 648/2012 bör beakta de olika riskprofilerna för icke-finansiella motparter som befinner sig under clearingtröskeln enligt artikel 10 i den förordningen när de inrättar sina riskhanteringsförfaranden för OTC-derivatkontrakt (over-the-counter) som ingås med sådana enheter. Det är därför lämpligt att låta motparterna avgöra huruvida den motpartsrisk som uppstår genom icke-finansiella motparter som ligger under clearingtröskeln behöver reduceras genom utväxling av säkerheter. Eftersom icke-finansiella motparter som är etablerade i ett tredjeland och som skulle ligga under tröskelvärdet om de var etablerade i unionen kan antas ha samma riskprofiler som icke-finansiella motparter som ligger under clearingtröskeln och som är etablerade i unionen, bör samma regler gälla för båda typerna av enheter i syfte att undvika regelarbitrage.

(3)

Motparter i OTC-derivatkontrakt som inte clearas centralt behöver skyddas mot risken för fallissemang hos den andra motparten. Därför krävs två typer av säkerheter i form av marginalsäkerheter för att hantera de risker som motparterna är exponerade för. Den första typen är tilläggsmarginalsäkerheter som skyddar motparter mot exponeringar som är hänförliga till rådande marknadsvärde av deras OTC-derivatkontrakt. Den andra typen är initiala marginalsäkerheter som skyddar motparter mot potentiella förluster som kan uppstå genom förändringar i marknadsvärdet för derivatpositionen vilka uppkommer mellan den senaste utväxlingen av tilläggsmarginalsäkerheter före en motparts fallissemang och det ögonblick då OTC-derivatkontrakten ersätts eller motsvarande risk säkras.

(4)

Eftersom centrala motparter kan vara auktoriserade som kreditinstitut enligt unionslagstiftningen måste OTC-derivatkontrakt som inte clearas centralt och som centrala motparter ingår under ett obeståndsförfarande undantas från kraven i denna förordning eftersom de redan omfattas av bestämmelserna i kommissionens delegerade förordning (EU) nr 153/2013 (2) och därför inte av bestämmelserna i denna förordning.

(5)

För OTC-derivatkontrakt som inte clearas centralt vilka inbegriper betalning av en förhandspremie för att säkerställa avtalets fullgörande har inte den motpart som erhåller premien (”optionssäljaren”) någon befintlig eller potentiell framtida exponering gentemot motparten. Dessutom täcks det dagliga ”mark-to-market”-värdet av sådana kontrakt redan av betalningen av denna premie. Om nettningsmängden omfattar sådana optionspositioner bör det därför stå optionssäljaren fritt att inte samla in initiala marginalsäkerheter eller tilläggsmarginalsäkerheter för sådana OTC-derivat så länge optionssäljaren inte exponeras för några kreditrisker. Motparten som betalar premien (”optionsköparen”) bör dock samla in både initiala marginalsäkerheter och tilläggsmarginalsäkerheter.

(6)

Tvistlösningsmekanismer som ingår i bilaterala avtal mellan motparter kan bidra till att minska antalet tvister och lösa dem snabbare, men motparter bör i första hand samla in åtminstone det oomtvistade beloppet, om beloppet för ett marginalsäkerhetskrav ifrågasätts. Detta minskar riskerna med de omtvistade transaktionerna och säkerställer därmed att OTC-derivatkontrakt som inte clearas centralt har säkerhet i så stor utsträckning som möjligt.

(7)

För att säkerställa lika villkor mellan olika jurisdiktioner, i fall då en motpart som är etablerad i unionen ingår ett OTC-derivatkontrakt som inte clearas centralt med en motpart som är etablerad i ett tredjeland, bör initiala marginalsäkerheter och tilläggsmarginalsäkerheter utväxlas i båda riktningarna. Motparter som är etablerade i unionen och har transaktioner med motparter etablerade i tredjeländer bör även i fortsättningen vara skyldiga att bedöma den rättsliga verkställbarheten av bilaterala avtal och effektiviteten i separeringsavtalen.

(8)

Det är lämpligt att låta motparter tillämpa ett minsta transfereringsbelopp vid utväxling av säkerheter, för att minska den operativa bördan vid utväxling av mindre belopp när exponeringar endast rör sig obetydligt. Det bör emellertid säkerställas att ett sådant minsta transfereringsbelopp endast används för operativa syften och inte som en kredit utan säkerhet mellan motparter. En övre gräns bör därför fastställas för detta minsta transfereringsbelopp.

(9)

Av praktiska skäl kan det i vissa fall vara lämpligare att ha separata minsta transfereringsbelopp för initiala marginalsäkerheter och tilläggsmarginalsäkerheter. Det bör då vara möjligt för motparter att komma överens om sådana separata minsta transfereringsbelopp för initiala marginalsäkerheter och tilläggsmarginalsäkerheter. Dock bör summan av de separata minsta transfereringsbeloppen inte överstiga den övre gränsen för minsta transfereringsbelopp. Av praktiska skäl bör det vara möjligt att fastställa minsta transfereringsbelopp i den valuta i vilken marginalsäkerheter vanligtvis utväxlas, vilken inte behöver vara euro.

(10)

Jurisdiktioner i vissa tredjeland kan fastställa en annan räckvidd för förordning (EU) nr 648/2012 med avseende på kraven för utväxling av säkerheter för OTC-derivatkontrakt som inte clearas centralt. Om denna förordning skulle kräva att endast OTC-derivatavtal som inte clearas centralt vilka omfattas av förordning (EU) nr 648/2012 tas med i beräkningen av marginalsäkerheter för gränsöverskridande nettningsmängder skulle det därför kunna innebära att motparter i olika jurisdiktioner måste göra de nödvändiga beräkningarna flera gånger för att ta hänsyn till olika definitioner eller olika omfattning av produkter enligt respektive marginalsäkerhetskrav. Detta skulle kunna leda till felaktiga marginalsäkerhetsberäkningar. Dessutom skulle det sannolikt öka risken för tvister. Att tillåta användning av en större mängd produkter i gränsöverskridande nettningsmängder så att de innehåller alla de OTC-derivatkontrakt som är föremål för utväxling av säkerheter i den ena eller den andra jurisdiktionen skulle göra insamlingen av marginalsäkerheter enklare och smidigare. En sådan ansats ligger i linje med ambitionen i förordning (EU) nr 648/2012 att minska systemriskerna, eftersom ett större antal produkter skulle omfattas av kravet på marginalsäkerhet.

(11)

När motparter väljer att samla in initiala marginalsäkerheter i kontanter bör säkerheten inte vara föremål för värderingsavdrag, förutsatt att säkerhetens valuta är densamma som den valuta i vilken kontraktet uttrycks. Om initiala marginalsäkerheter däremot samlas in i kontanter i en annan valuta än den valuta i vilken avtalet uttrycks, kan de olika valutorna leda till valutarisker. Ett värderingsavdrag för valutaobalanser bör därför tillämpas på initiala marginalsäkerheter som samlas in i kontanter i annan valuta. För tilläggsmarginalsäkerheter som samlas in i kontanter behövs inget värderingsavdrag enligt BCBS/Ioscos ram, även om betalningen görs i en annan valuta än kontraktets valuta.

(12)

Vid fastställandet av nivån för krav på initiala marginalsäkerheter har Baselkommittén för banktillsyn och Internationella organisationen för värdepapperstillsyn uttryckligen tagit hänsyn till två aspekter i sin ram för marginalsäkerhetskrav för derivat som inte clearas centralt (Margin requirements for non-centrally cleared derivatives) från mars 2015 (nedan kallad BCBS/Ioscos ram). Den första aspekten gäller likvida tillgångar av hög kreditkvalitet som täckning för kraven på initiala marginalsäkerheter. Den andra är proportionalitetsprincipen, eftersom små finansiella och icke-finansiella motparter kan drabbas på ett oproportionerligt sätt av kraven på initiala marginalsäkerheter. För att lika konkurrensvillkor ska gälla bör denna förordning införa en tröskel under vilken två motparter inte behöver utväxla initial marginalsäkerhet, som exakt motsvarar tröskeln i BCBS/Ioscos ram. Detta torde innebära betydande kostnadsbesparingar och operativ underlättnad för mindre aktörer, och även bidra till aspekten vad gäller likvida tillgångar av hög kreditkvalitet, utan att äventyra de övergripande målen för förordning (EU) nr 648/2012.

(13)

Tröskelvärdena bör alltid beräknas på gruppnivå, men investeringsfonder bör betraktas som ett specialfall eftersom de kan skötas av en enda förvaltare och ses som en enda grupp. Om fonderna emellertid är tydligt avskilda pooler av tillgångar och inte har säkerhet, garanti eller stöd från andra investeringsfonder eller från investeringsförvaltaren själv, är deras risk relativt skild från resten av gruppen. Sådana investeringsfonder bör därför behandlas som separata enheter vid beräkningen av tröskeln i linje med BCBS/Ioscos ram.

(14)

När det gäller initiala marginalsäkerheter kan kraven i denna förordning förväntas få en mätbar effekt på marknadens likviditet eftersom tillgångar som ställs som säkerhet inte kan realiseras eller på annat sätt återanvändas under det ej centralt clearade OTC-derivatkontraktets löptid. Sådana krav innebär betydande förändringar i marknadspraxis och leder till vissa operativa och praktiska problem som måste hanteras när de nya kraven träder i kraft. Med tanke på att tilläggsmarginalsäkerheten redan täcker faktiska fluktuationer i det ej centralt clearade OTC-derivatkontraktets värde upp till det läge där betalning inte fullgörs, anses det rimligt att tillämpa ett tröskelvärde motsvarande ett teoretiskt bruttobelopp för utestående kontrakt på 8 miljarder euro, för krav på initial marginalsäkerhet. Detta tröskelvärde tillämpas på gruppnivå eller, om motparten inte är en del av en grupp, på den enskilda enheten. Det aggregerade teoretiska bruttobeloppet för utestående kontrakt bör användas som referens eftersom det är ett lämpligt mått för att bedöma storleken och komplexiteten hos en portfölj bestående av OTC-derivatkontrakt som inte clearas centralt. Det är också ett mått som är lätt att kontrollera och rapportera. Dessa tröskelvärden är även i linje med BCBS/Ioscos ram för OTC-derivatkontrakt som inte clearas centralt och är därför förenliga med internationella standarder.

(15)

Exponeringar som härrör antingen från kontrakt eller motparter som är permanent eller tillfälligt undantagna eller delvis undantagna från marginalsäkerheter bör också ingå i beräkningen av det aggregerade teoretiska bruttobeloppet. Detta beror på att alla kontrakt bidrar till att bestämma storleken och komplexiteten hos en motparts portfölj. OTC-derivatkontrakt som inte clearas centralt och som kan undantas från kraven i denna förordning är därför också relevanta för bestämning av storleken, omfattningen och komplexiteten hos motpartens portfölj och bör därför också ingå i beräkningen av tröskelvärdena.

(16)

Det är lämpligt att fastställa särskilda riskhanteringsförfaranden för vissa typer av OTC-derivatkontrakt som inte clearas centralt och som uppvisar särskilda riskprofiler. I synnerhet bör utväxling av tilläggsmarginalsäkerhet utan initial marginalsäkerhet, i linje med BCBS/Ioscos ram, anses vara en lämplig säkerhet för fysiskt avvecklade valutakontrakt. Eftersom swappar i två valutor (cross-currency swaps) kan delas upp i en sekvens av valutaterminer bör på samma sätt endast räntekomponenten omfattas av initial marginalsäkerhet.

(17)

Hänsyn bör tas till de svårigheter som emittenter av täckta obligationer eller säkerhetspooler har när det gäller att ställa säkerheter. Under vissa givna villkor bör emittenter av täckta obligationer eller säkerhetspooler därför inte åläggas att ställa säkerhet. På detta sätt får emittenter av täckta obligationer eller säkerhetspooler en viss flexibilitet samtidigt som man säkerställer att riskerna för deras motparter är begränsade. Det kan finnas rättsliga hinder för emittenter av täckta obligationer eller säkerhetspooler i samband med att de ställer och samlar in icke-kontanta initiala marginalsäkerheter eller tilläggsmarginalsäkerheter, eller ställer kontanta tilläggsmarginalsäkerheter, eftersom betalning av tilläggsmarginalsäkerhet skulle kunna betraktas som en prioriterad fordran jämfört med obligationsinnehavarens fordran, vilket kan utgöra ett rättsligt hinder. Även möjligheten att ersätta eller återkalla den initiala marginalsäkerheten skulle kunna betraktas som en prioriterad fordran jämfört med obligationsinnehavarens fordran vilket utgör samma typ av hinder. Det finns dock inga hinder för emittenter av täckta obligationer eller säkerhetspooler att återlämna kontanta medel som samlats in som tilläggsmarginalsäkerhet. Motparter till emittenter av täckta obligationer eller säkerhetspooler bör därför åläggas att ställa kontant tilläggsmarginalsäkerhet och ges rätten att få tillbaka hela eller en del av den, men emittenter av täckta obligationer eller säkerhetspooler bör endast vara skyldiga att ställa tilläggsmarginalsäkerhet för det kontantbelopp som mottagits tidigare.

(18)

Motparter bör alltid bedöma den rättsliga verkställbarheten för avtal om nettning och separering. Om bedömningarna mot bakgrund av lagstiftningen i det tredje landet ger ett negativt resultat bör motparter använda sig av andra arrangemang än ömsesidig utväxling av marginalsäkerheter. För att säkerställa samstämmighet med internationella standarder och därmed undvika en situation där motparter i unionen inte kan handla med motparter i dessa jurisdiktioner, och för att garantera lika konkurrensvillkor för motparter i unionen, bör man fastställa en lägsta tröskel under vilken de kan handla med motparter som är etablerade i de jurisdiktionerna utan att utväxla initial marginalsäkerhet eller tilläggsmarginalsäkerhet. Om motparterna har möjlighet att samla in marginalsäkerheter och kan säkerställa att bestämmelserna i denna förordning kan följas för insamlade säkerheter, till skillnad från ställda säkerheter, bör motparter i unionen alltid vara skyldiga att samla in säkerheter. Exponeringar som härrör från kontrakt med motparter etablerade i jurisdiktioner i tredjeland och som inte täcks av säkerhet på grund av rättsliga hinder i dessa jurisdiktioner, bör begränsas genom att man fastställer en gräns, eftersom kapital inte anses likvärdigt med marginalsäkerhet för exponeringar som härrör från OTC-derivatkontrakt som inte clearas centralt och eftersom motparter som omfattas av marginalsäkerhetskrav enligt denna förordning inte alltid även omfattas av kapitalkrav. Denna gräns bör fastställas på ett sådant sätt att den är lätt att beräkna och kontrollera. För att undvika att detta ger upphov till systemrisk och att sådan särskild behandling öppnar möjligheter att kringgå bestämmelserna i denna förordning, bör gränsen läggas på en försiktig nivå. En sådan behandling kan anses tillräckligt försiktig eftersom det även finns andra riskreducerande tekniker som ett alternativ till marginalsäkerheter.

(19)

För att ge skydd mot en situation då säkerheten inte kan realiseras omedelbart efter fallissemang hos en motpart måste man när man beräknar initiala marginalsäkerheter beakta perioden från den senaste utväxlingen av säkerheter för en nettningsmängd av kontrakt med en fallerande motpart fram till dess att kontrakten har slutavräknats och den marknadsrisk som uppstått har säkrats på nytt. Denna period kallas marginalriskperiod (MPOR) och är samma verktyg som i artikel 272.9 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 (3), med avseende på motpartsrisk för kreditinstitut. Eftersom de två förordningarna har olika syften och bestämmelserna i förordning (EU) nr 575/2013 gäller beräkning av marginalriskperioden endast för kapitalbaskrav, bör denna förordning innehålla särskilda bestämmelser om den marginalriskperiod som krävs för riskhanteringsförfarandena för OTC-derivatkontrakt som inte clearas centralt. Marginalriskperioden bör ta hänsyn till de förfaranden som föreskrivs i denna förordning för utväxling av marginalsäkerheter.

(20)

Initial marginalsäkerhet och tilläggsmarginalsäkerhet bör generellt utväxlas senast vid slutet av den bankdag som följer efter dagen för genomförandet. En längre tid för utväxling av tilläggsmarginalsäkerhet tillåts där detta kompenseras genom en lämplig beräkning av marginalriskperioden. Alternativt, om krav på initial marginalsäkerhet inte är tillämpliga, bör en längre tid tillåtas om ytterligare tilläggsmarginalsäkerhet samlas in motsvarande ett lämpligt belopp.

(21)

När motparter utvecklar modeller för initiala marginalsäkerheter och beräknar lämpliga marginalriskperioder bör de beakta att det krävs modeller som fångar upp marknadens likviditet, antalet deltagare på den marknaden och de aktuella OTC-derivatkontraktens volym. Det är samtidigt viktigt med en modell som båda parter kan förstå, reproducera och stödja sig på för att lösa tvister. Därför bör motparter tillåtas kalibrera modellen och beräkna marginalriskperiod enbart med hänsyn till marknadsvillkor utan att behöva anpassa sina skattningar efter egenskaperna hos enskilda motparter. Detta innebär i sin tur att motparter kan välja att anta olika modeller för att beräkna beloppen för initiala marginalsäkerheter som utväxlas mellan dem, och att dessa belopp inte nödvändigtvis är symmetriska.

(22)

En modell för att beräkna initial marginalsäkerhet måste kalibreras med lämpliga mellanrum, men ny kalibrering kan leda till oväntade nivåer på marginalsäkerhetskraven. Därför bör en lämplig period fastställas då marginalsäkerheterna fortfarande kan utväxlas baserat på den tidigare kalibreringen. Detta bör ge motparterna tillräckligt med tid för att uppfylla marginalsäkerhetskrav som uppstår i och med kalibreringen.

(23)

Säkerheter bör anses vara fritt överlåtbara om det i händelse av fallissemang hos den som ställer säkerheten inte finns några regleringsmässiga eller juridiska hinder eller anspråk från tredje man, inbegripet anspråk från ett utomstående förvaringsinstitut. Vissa anspråk, t.ex. ersättning för kostnader för överföring av säkerheter, i form av panträtt som rutinmässigt tillämpas på alla värdepappersöverföringar bör inte betraktas som hinder eftersom det skulle leda till en situation där hinder alltid konstateras.

(24)

Den motpart som samlar in säkerheten bör ha operativ kapacitet att realisera säkerheten i händelse av fallissemang hos den som ställer den. Den motpart som samlar in säkerheten bör också kunna använda de kontanta medlen från realiseringen till att ingå ett motsvarande kontrakt med en annan motpart eller till att säkra den risk som uppstår. Tillträde till marknaden bör därför vara en grundförutsättning för den som samlar in säkerheter, så att denne antingen kan sälja den eller återköpa den inom rimlig tid. Denna kapacitet bör vara oberoende från den som ställer säkerheten.

(25)

Insamlade säkerheter måste ha tillräckligt hög likviditet och kreditkvalitet för att den motpart som samlar in dem ska kunna avveckla positionerna utan förlust på grund av betydande värdeförändringar om den andra motparten fallerar. Säkerhetens kreditkvalitet bör bedömas utifrån erkända metoder, till exempel kreditbetyg som utfärdas av externa institut för kreditbedömning. För att minska risken för en automatisk förlitan på externa kreditvärderingar bör det emellertid införas ett antal ytterligare skyddsåtgärder. Bland dessa skyddsåtgärder bör ingå möjligheten att använda intern riskklassificeringsmetod (internmetod) och möjligheten att skjuta upp ersättning av säkerhet som inte längre är godtagbar på grund av sänkt kreditvärdighet, i syfte att på ett effektivt sätt minska eventuella tröskeleffekter som kan uppstå till följd av att man i alltför hög grad förlitar sig på externa kreditvärderingar.

(26)

Värderingsavdrag minskar risken för att den insamlade säkerheten vid finansiella påfrestningar inte är tillräcklig för att täcka marginalsäkerhetsbehoven, men andra riskreducerande åtgärder behövs också i samband med icke-kontanta säkerheter för att säkerställa att de effektivt och snabbt kan realiseras. Motparter bör särskilt se till att de insamlade säkerheterna är lämpligt diversifierade vad gäller enskilda emittenter, typer av emittenter och tillgångsklasser.

(27)

Realisering av säkerhet som ställts av motparter som inte är systemviktiga har obetydliga effekter på den finansiella stabiliteten. Dessutom kan koncentrationsgränser för initiala säkerhetsmarginaler vara betungande för motparter med små OTC-derivatportföljer eftersom de ibland bara har en begränsad uppsättning av godtagbara säkerheter att ställa. Även om säkerhetsdiversifiering är en lämplig riskåtgärd bör den därför ändå inte krävas av motparter som inte är systemviktiga. Å andra sidan bör systemviktiga finansinstitut och andra motparter med stora OTC-derivatportföljer som handlar med varandra tillämpa koncentrationsgränser åtminstone för initiala marginalsäkerheter, däribland för godtagbara säkerheter som utgörs av statspapper utgivna av EU:s medlemsstater. Dessa motparter har tillräcklig förmåga att antingen omvandla säkerheter eller tillgå ett flertal marknader och emittenter, så att de kan diversifiera de ställda säkerheterna. Artikel 131 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU (4) föreskriver att institut som är systemviktiga enligt unionsrätten ska identifieras. Eftersom förordning (EU) nr 648/2012 har ett så brett tillämpningsområde bör dock ett kvantitativt tröskelvärde införas så att kraven på koncentrationsgränser också gäller för motparter som inte är systemviktiga enligt de befintliga klassificeringarna, men som ändå bör omfattas av sådana gränser på grund av sina omfattande OTC-derivatportföljer.

(28)

Pensionssystem omfattas av ömsesidiga krav på säkerhet. Det är dock viktigt att undvika att sådana krav innebär en alltför stor börda som inverkar på resultaten från dessa system och därmed på pensionsinkomsterna för framtida pensionärer. Pensionssystemens skyldigheter gentemot pensionärer anges i lokal valuta och deras investeringar måste därför vara i samma valuta för att undvika valutarisker och därmed förknippade kostnader. Bestämmelser om koncentrationsgränser bör därför inte gälla för pensionssystem på samma sätt som för andra motparter. Det är dock viktigt att det finns lämpliga riskhanteringsförfaranden för att övervaka och åtgärda eventuella koncentrationsrisker till följd av denna undantagsordning. Tillämpningen av dessa bestämmelser för pensionssystem bör övervakas och ses över mot bakgrund av marknadsutvecklingen.

(29)

Med tanke på svårigheterna att separera kontant säkerhet bör motparterna ges möjlighet att ställa en mindre del av den initiala marginalsäkerheten i form av kontanter, och förvaringsinstituten bör få lov att återinvestera denna kontanta säkerhet. Kontanter hos ett förvaringsinstitut utgör emellertid en skuld som förvaringsinstitutet har gentemot den motpart som ställer säkerheten, och detta ger upphov till en kreditrisk för motparten. För att minska systemrisker bör därför användningen av kontanter som initial marginalsäkerhet omfattas av diversifieringskrav, åtminstone för systemviktiga institut. Systemviktiga institut bör åläggas att antingen begränsa beloppet för initiala marginalsäkerheter som samlas in i kontanter, eller diversifiera exponeringarna genom att använda mer än ett förvaringsinstitut.

(30)

Det bör inte finnas någon betydande positiv korrelation mellan säkerhetens värde och kreditvärdigheten hos den som ställer säkerheten, eller värdet på den underliggande portföljen av derivat som inte clearas centralt, eftersom det skydd som utgörs av den insamlade säkerheten då skulle bli mindre effektivt. Värdepapper utgivna av den som ställer säkerheten eller dess närstående enheter bör därför inte godtas som säkerhet. Motparter bör också vara skyldiga att övervaka att det inte föreligger några andra former av korrelationsrisk för insamlade säkerheter.

(31)

Om en motpart fallerar bör det vara möjligt för den motpart som inte fallerar att realisera tillgångar som samlats in som initial marginalsäkerhet eller tilläggsmarginalsäkerhet tillräckligt snabbt för att skydda mot förluster på OTC-derivatkontrakt som inte clearas centralt. Tillgångarna bör därför vara mycket likvida och inte förenade med större kredit-, marknads- och valutarisker. Om säkerhetens värde är exponerat för sådana risker bör lämpligt riskanpassade värderingsavdrag tillämpas.

(32)

Motparterna bör inrätta effektiva operativa förfaranden för att säkerställa att säkerheter kan överföras i lämplig tid. Förfarandena för ömsesidig utväxling av säkerheter måste därför vara tillräckligt detaljerade, öppet redovisade och robusta. Om motparterna inte kan enas om och inrätta operativa ramar för att beräkna, anmäla och avsluta marginalsäkerhetskrav på ett effektivt sätt kan detta leda till tvister och misslyckad utväxling av säkerheter som resulterar i osäkrade exponeringar i samband med OTC-derivatkontrakt. Följaktligen är det av stor vikt att motparter tar fram tydliga interna riktlinjer och standarder för överföring av säkerheter. Eventuella avvikelser från dessa riktlinjer bör granskas noga av alla berörda interna parter som måste godkänna sådana avvikelser. Alla tillämpliga bestämmelser för operativ utväxling av säkerheter bör dessutom registreras i detalj på ett robust, snabbt och systematiskt sätt.

(33)

För att skapa rättssäkerhet bör ett avtal om utväxling av säkerheter ingås mellan motparter som ingår OTC-derivatkontrakt som inte clearas centralt. Avtalet bör innehålla alla materiella rättigheter och skyldigheter för motparterna vad gäller OTC-derivatkontrakt som inte clearas centralt.

(34)

En säkerhet fungerar som skydd för den motpart som samlar in den mot fallissemang hos den motpart som har ställt ut den. Båda motparterna är dock skyldiga att se till att det sätt på vilket säkerheten förvaras inte ökar risken för förlust av överskjutande säkerhet för den motpart som har ställt den, om den motpart som har samlat in säkerheten fallerar. I avtalet mellan motparterna bör det därmed ges möjlighet för båda motparterna att få tillgång till säkerheten i lämplig tid när de har rätt till det; av detta skäl behövs bestämmelser om separering och krav på en bedömning av avtalets effektivitet i detta avseende, med beaktande av de rättsliga begränsningarna och marknadspraxis i varje jurisdiktion.

(35)

Återpantsättning och återanvändning av säkerheter som samlats in som initiala marginalsäkerheter skulle skapa nya risker för motparter på grund av tredje mans fordringar på tillgångarna i händelse av fallissemang. Vid fallissemang hos den som samlar in den initiala marginalsäkerheten eller den tredje parten, kan rättsliga och operativa svårigheter försena återlämnandet av säkerheten, eller till och med göra det omöjligt. För att bestämmelserna ska fungera och för att säkerställa att motpartsrisker verkligen reduceras bör det därför inte vara tillåtet att återpantsätta och återanvända säkerheter som samlats in som initiala marginalsäkerheter.

(36)

Mot bakgrund av svårigheterna att separera kontanter, av nuvarande praxis i vissa jurisdiktioner för utväxling av kontanta säkerheter och av behovet av att använda kontanter istället för värdepapper under vissa omständigheter då det finns operativa hinder för att överlåta värdepapper, bör marginalsäkerhet som samlats in i form av kontanter alltid förvaras av en centralbank eller ett utomstående kreditinstitut, eftersom detta säkerställer separering från de två motparterna i ett kontrakt. För att säkerställa separering bör det utomstående kreditinstitutet inte tillhöra samma grupp som någon av parterna.

(37)

När en motpart underrättar den berörda behöriga myndigheten om sin avsikt att utnyttja undantaget för transaktioner inom gruppen bör den tillhandahålla kompletta handlingar med alla uppgifter som krävs för att den behöriga myndigheten ska kunna göra sin bedömning och besluta om villkoren för undantaget är uppfyllda.

(38)

För att en grupp ska anses ha tillräckligt sunda och robusta riskhanteringsförfaranden måste ett antal villkor vara uppfyllda. Gruppen måste säkerställa att exponeringarna inom gruppen övervakas löpande, och garantera att de skyldigheter som uppstår genom OTC-derivatkontrakt inom gruppen kan avvecklas i lämplig tid med hjälp av verktyg för övervakning och likviditet på gruppnivå som är lämpliga med tanke på transaktionernas komplexitet.

(39)

För att undantaget för transaktioner inom gruppen ska vara tillämpligt måste det säkerställas att det inte finns lagstiftning, regler eller administrativa eller andra tvingande bestämmelser i tillämplig lag som skulle kunna utgöra ett rättsligt hinder för motparter inom gruppen att uppfylla sina skyldigheter att överföra pengar eller återbetala skulder eller värdepapper enligt villkoren för transaktionerna inom gruppen. Gruppen eller motparterna inom gruppen bör inte heller ha operativ praxis eller affärspraxis som skulle kunna leda till att medel inte finns tillgängliga för att uppfylla betalningsförpliktelserna när de förfaller på daglig basis eller till att medlen inte kan överföras genast på elektronisk väg.

(40)

Denna förordning innehåller ett antal detaljerade krav som måste uppfyllas för att en grupp ska beviljas undantag från att ställa säkerhet i samband med transaktioner inom gruppen. Om en av de två motparterna i gruppen har hemvist i ett tredjeland för vilket fastställande av likvärdighet i enlighet med artikel 13.2 i förordning (EU) nr 648/2012 ännu inte har gjorts, måste gruppen utväxla tilläggsmarginalsäkerhet och på lämpligt vis separerad initial marginalsäkerhet för alla transaktioner inom gruppen med dotterbolagen i dessa tredjeländer. För att undvika en oproportionerlig tillämpning av marginalsäkerhetskraven och med hänsyn till liknande krav för clearingskyldigheter, bör denna förordning föreskriva en senarelagd tillämpning av detta specifika krav. På så sätt ges tillräckligt med tid för att slutföra förfarandet för fastställande av likvärdighet, utan att ställa krav som innebär en ineffektiv resursfördelning för grupper med dotterbolag med hemvist i tredjeländer.

(41)

Med beaktande av proportionalitetsprincipen bör motparter som har mindre portföljer, och därför i allmänhet mindre transaktioner, ges längre tid för att anpassa sina interna system och rutiner så att de överensstämmer med kraven i denna förordning. För att få en god balans mellan att minska risker som uppstår i samband med OTC-derivat som inte clearas centralt och att tillämpa denna förordning på ett proportionerligt sätt, samt för att uppnå samstämmighet på internationell nivå och minimera möjligheterna till regelarbitrage för att undvika marknadsstörningar, måste kraven införas stegvis. Infasningsperioden för de nya krav som införs genom denna förordning tar hänsyn till tidsplanen i BCBS/Ioscoramen, vilken fastställdes mot bakgrund av en kvantitativ konsekvensbedömning där unionens kreditinstitut ingick.

(42)

Kommissionens delegerade förordning (*1) förtydligar definitionen av fysiskt avvecklade valutaterminer inom unionen. För närvarande är definitionen emellertid inte tillämplig och sådana produkter definieras på olika sätt i unionen. För att inte skapa ojämlika konkurrensvillkor inom unionen måste därför tillämpningen av motsvarande riskreduceringstekniker anpassas till den dag då den delegerade akten börjar tillämpas. Ett visst datum då de relevanta kraven i alla händelser måste börja tillämpas anges också för att undvika alltför stora förseningar med att införa riskreduceringsteknikerna.

(43)

För att undvika fragmentering av marknaden och för att garantera lika konkurrensvillkor på global nivå för motparter som är etablerade i unionen, och med tanke på att utväxling av tilläggsmarginalsäkerhet och initial marginalsäkerhet för aktieoptioner och aktieindexoptioner i vissa jurisdiktioner inte omfattas av motsvarande krav, bör reglerna för dessa produkter införas stegvis. En infasningsperiod gör det möjligt att övervaka utvecklingen av regler i andra jurisdiktioner och att se till att det finns lämpliga regler i unionen för att reducera motpartsrisken för sådana kontrakt, samtidigt som man tar bort möjligheter till regelarbitrage.

(44)

Av rättssäkerhetsskäl och för att undvika potentiella störningar på finansmarknaderna är det lämpligt att klargöra behandlingen av befintliga kontrakt.

(45)

Denna förordning grundar sig på det förslag till tekniska tillsynsstandarder som Europeiska bankmyndigheten, Europeiska försäkrings- och pensionsmyndigheten och Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten har lagt fram för kommissionen.

(46)

Europeiska bankmyndigheten, Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten och Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten har anordnat öppna offentliga samråd om det förslag till tekniska tillsynsstandarder som denna förordning bygger på, analyserat de potentiella kostnaderna och fördelarna därav och begärt ett yttrande från den bankintressentgrupp som inrättats i enlighet med artikel 37 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 (5), ett yttrande från den intressentgrupp för försäkring och återförsäkring och den intressentgrupp för tjänstepensioner som inrättats i enlighet med artikel 37 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1094/2010 (6), och den intressentgrupp för värdepapper och marknader som inrättats i enlighet med artikel 37 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1095/2010 (7).

(47)

I enlighet med det förfarande som anges i artikel 10.1 femte, sjätte och sjunde styckena i förordning (EU) nr 1093/2010, artikel 10.1 femte, sjätte och sjunde styckena i förordning (EU) nr 1095/2010 och i artikel 10.1 femte, sjätte och sjunde styckena i förordning (EU) nr 1094/2010 ingår i denna förordning ändringar av förslaget till tekniska tillsynsstandarder som lämnats in på nytt i form av ett formellt yttrande till kommissionen av Europeiska bankmyndigheten, Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten och Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten, på grundval av kommissionens föreslagna ändringar.

a)

Godtagbara säkerheter för OTC-derivatkontrakt som inte clearas centralt i enlighet med avsnitt 2.

b)

Beräkning och insamling av marginalsäkerheter för OTC-derivatkontrakt som inte clearas centralt i enlighet med avsnitt 3.

c)

Förvaltning och värdering av säkerheter för OTC-derivatkontrakt som inte clearas centralt i enlighet med avsnitt 5.

d)

Beräkning av det anpassade värdet av säkerheter i enlighet med avsnitt 6.

e)

Utbyte av information mellan motparter och godkännande och registrering av alla undantag från riskhanteringsförfarandena enligt vad som avses i punkt 1.

f)

Rapportering till företagsledningen av de undantag som anges i kapitel II.

g)

Villkoren i alla nödvändiga avtal som ska ingås av motparterna senast vid den tidpunkt då ett ej centralt clearat OTC-derivatkontrakt ingås, inklusive villkoren i nettningsavtalet och i avtalet om utväxling av säkerhet i enlighet med artikel 3.

h)

Regelbunden kontroll av likviditeten för den säkerheten som ska utväxlas.

i)

Återhämtande av säkerheten i lämplig tid av den motpart som ställer säkerheten från den insamlande motparten i händelse av fallissemang.

j)

Regelbunden översyn av de exponeringar som härrör från OTC-derivatkontrakt som utgör transaktioner inom gruppen och snabb avveckling av de skyldigheter som följer av dessa kontrakt.

a)

Alla betalningsskyldigheter som uppstår mellan motparter.

b)

Villkoren för skyldigheter avseende nettningsbetalning.

c)

Fallissemangshändelser eller andra uppsägningsvillkor för OTC-derivatkontrakt som inte clearas centralt.

d)

Alla beräkningsmetoder som används för betalningsskyldigheter.

e)

Villkoren för skyldigheter avseende nettningsbetalning vid uppsägning.

f)

Överföring av rättigheter och skyldigheter vid uppsägning.

g)

Tillämplig rätt för transaktioner med OTC-derivatkontrakt som inte clearas centralt.

a)

Vilken nivå på säkerhet och vilken typ av säkerhet som krävs.

b)

Arrangemangen för separering.

c)

Den nettningsmängd som utväxlingen av säkerhet utgår från.

d)

Förfarandena för anmälan, bekräftelse och anpassning av marginalsäkerheter.

e)

Förfaranden för uppfyllande av marginalsäkerhetskrav för varje typ av godtagbar säkerhet.

f)

Förfaranden, metoder, tidsfrister och ansvarsfördelning för beräkning av marginalsäkerheter och värdering av säkerheter.

g)

Händelser som betraktas som fallissemang, eller villkoren för uppsägning.

h)

Tillämplig rätt för OTC-derivatkontrakt som inte clearas centralt.

i)

Tillämplig rätt för avtalet om utväxling av säkerheter.

a)

Kontanter i form av pengar som har krediterats ett konto, oavsett valutaslag, eller liknande fordringar som avser återbetalning av pengar (t.ex. inlåning på penningmarknaden).

b)

Guld i form av guldtackor av s.k. Good Delivery-status.

c)

Räntebärande värdepapper som emitterats av medlemsstaternas nationella regeringar eller centralbanker.

d)

Räntebärande värdepapper som emitterats av medlemsstaternas delstatliga självstyrelseorgan eller lokala myndigheter vars exponeringar behandlas som exponeringar mot den nationella regeringen i medlemsstaten i enlighet med artikel 115.2 i förordning (EU) nr 575/2013.

e)

Räntebärande värdepapper som emitterats av medlemsstaternas offentliga organ vars exponeringar behandlas som exponeringar mot den nationella regeringen, delstatliga självstyrelseorgan eller lokala myndigheter i medlemsstaten i enlighet med artikel 116.4 i förordning (EU) nr 575/2013.

f)

Räntebärande värdepapper som emitterats av medlemsstaternas delstatliga självstyrelseorgan eller lokala myndigheter utöver dem som avses i led d.

g)

Räntebärande värdepapper som emitterats av medlemsstaternas offentliga organ utöver dem som avses i led e.

h)

Räntebärande värdepapper som emitterats av multilaterala utvecklingsbanker som förtecknas i artikel 117.2 i förordning (EU) nr 575/2013.

i)

Räntebärande värdepapper som emitterats av internationella organisationer som förtecknas i artikel 118 i förordning (EU) nr 575/2013.

j)

Räntebärande värdepapper som emitterats av tredjeländers nationella regeringar eller centralbanker.

k)

Räntebärande värdepapper som emitterats av tredjeländers delstatliga självstyrelseorgan eller lokala myndigheter som uppfyller kraven i leden d och e.

l)

Räntebärande värdepapper som emitterats av tredjeländers delstatliga självstyrelseorgan eller lokala myndigheter utöver dem som avses i leden d och e.

m)

Räntebärande värdepapper som emitterats av kreditinstitut eller värdepappersföretag, inklusive obligationer enligt artikel 52.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG (8).

n)

Företagsobligationer.

o)

Den bäst rangordnade tranchen, enligt definitionen i artikel 4.61 i förordning (EU) nr 575/2013, som inte är en återvärdepapperisering enligt definitionen i artikel 4.63 i samma förordning.

p)

Konvertibla obligationer som endast kan konverteras till aktier som ingår i ett index som specificeras enligt artikel 197.8 a i förordning (EU) nr 575/2013.

q)

Aktier som ingår i ett index som specificeras enligt artikel 197.8 a i förordning (EU) nr 575/2013.

r)

Andelar eller aktier i företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag), under förutsättning att villkoren i artikel 5 är uppfyllda.

a)

Tillgångarna är inte emitterade av den motpart som ställer säkerheten.

b)

Tillgångarna är inte emitterade av enheter som tillhör samma grupp som den motpart som ställer säkerheten.

c)

Tillgångarna är i övrigt inte förenade med någon betydande korrelationsrisk enligt artikel 291.1 a och b i förordning (EU) nr 575/2013.

a)

Andelarna eller aktierna har en daglig offentlig prisnotering.

b)

Fondföretagen investerar enbart i tillgångar som är godtagbara i enlighet med artikel 4.1.

c)

Fondföretagen uppfyller kriterierna i artikel 132.3 i förordning (EU) nr 575/2013.

a)

De interna kreditbetyg som avses i punkt 3 för den motpart som samlar in säkerheten.

b)

De interna kreditbetyg som avses i punkt 3 för den motpart som ställer säkerheten, om denna motpart är etablerad inom unionen eller i ett tredjeland där den motpart som ställer säkerheten är föremål för gruppbaserad tillsyn som bedöms likvärdig med den tillsyn som styrs av unionsrätten i enlighet med artikel 127 i direktiv 2013/36/EU.

c)

En kreditvärdering som har utfärdats av ett erkänt externt kreditvärderingsinstitut enligt definitionen i artikel 4.98 i förordning (EU) nr 575/2013 eller en kreditvärdering av ett exportkreditorgan enligt artikel 137 i den förordningen.

a)

Steg 4 eller högre för tillgångar som avses i punkt 1.

b)

Högre än steg 4 för tillgångar som avses i punkt 2.

a)

De ska förbjuda motparterna att utväxla ytterligare tillgångar som bedöms vara av den kreditkvalitet som avses i punkt 3.

b)

De ska innehålla en tidsplan för att under en tid av högst två månader ersätta tillgångar som bedöms vara av den kreditkvalitet som avses i punkt 3 och som redan har utväxlats som säkerhet.

c)

De ska fastställa ett kreditkvalitetssteg som kräver omedelbar ersättning av de tillgångar som avses i punkt 3.

d)

De ska tillåta att motparter ökar värderingsavdragen på säkerheten i den mån den inte har ersatts i enlighet med den tidsplan som avses i led b.

a)

Det sammanlagda värdet på insamlade initiala marginalsäkerheter som tillhör de tillgångsklasser som avses i artikel 4.1 b, f, g och l–r och som har emitterats av en och samma enhet, eller av enheter som tillhör samma grupp, får inte överstiga det större av följande värden:

b)

Det sammanlagda värdet på insamlade initiala marginalsäkerheter som tillhör de tillgångsklasser som avses i artikel 4.1 o, p och q, där tillgångarna som tillhör de tillgångsklasser som avses i punkterna p och q i den artikeln har emitterats av institut enligt definitionen i förordning (EU) nr 575/2013, får inte överstiga det större av följande värden:

a)

Det sammanlagda värdet på insamlade initiala marginalsäkerheter som tillhör de tillgångsklasser som avses i artikel 4.1 c–l och som har emitterats av en och samma enhet, eller av enheter som har sin hemvist i samma land, får inte överstiga 50 % av insamlade initiala marginalsäkerheter från den motparten.

b)

Om initial marginalsäkerhet samlas in i kontanter ska den koncentrationsgräns på 50 % som avses i led a också beakta riskexponering som härrör från den tredje part eller det förvaringsinstitut som innehar kontanterna.

a)

Institut som har identifierats som globala systemviktiga institut i enlighet med artikel 131 i direktiv 2013/36/EU.

b)

Institut som har identifierats som andra systemviktiga institut i enlighet med artikel 131 i direktiv 2013/36/EU.

c)

Motparter som inte är pensionssystem där det sammanlagda värdet på de säkerheter som ska samlas in överstiger 1 miljard euro.

a)

Ett nytt OTC-derivatkontrakt som inte clearas centralt verkställs eller läggs till i nettningsmängden.

b)

Ett befintligt OTC-derivatkontrakt som inte clearas centralt löper ut eller tas bort från nettningsmängden.

c)

Ett befintligt OTC-derivatkontrakt som inte clearas centralt utlöser en betalning eller annan leverans förutom att ställa eller samla in marginalsäkerhet.

d)

Den initiala marginalsäkerheten beräknas enligt den schablonmetod som avses i artikel 11.1 och ett befintligt kontrakt omklassificeras vad gäller tillgångsklass enligt bilaga IV punkt 1 till följd av förkortad löptid.

e)

Ingen beräkning har skett under föregående tio bankdagar.

a)

Om två motparter är belägna i samma tidszon ska beräkningen göras på grundval av nettningsmängden från föregående bankdag.

b)

Om två motparter är belägna i olika tidszoner ska beräkningen göras på grundval av de transaktioner i nettningsmängden som ingåtts före kl. 16.00 föregående bankdag i den tidszon där klockan blir 16.00 först.

a)

Under loppet av samma bankdag som den beräkningsdag som fastställts i enlighet med artikel 9.3.

b)

Om villkoren i punkt 2 är uppfyllda, under loppet av två bankdagar från den beräkningsdag som fastställts i enlighet med artikel 9.3.

a)

Nettningsmängder som innehåller derivatkontrakt som inte omfattas av krav på initial marginalsäkerhet enligt denna förordning, där den motpart som ställer säkerheten, på dagen för beräkning av tilläggsmarginalsäkerheten eller tidigare, har tillhandahållit ett förskottsbelopp av godtagbar säkerhet beräknat på samma sätt som det som gäller för initiala marginalsäkerheter i enlighet med artikel 15, där den motpart som samlar in säkerheten har använt sig av en marginalriskperiod som minst motsvarar antalet dagar mellan och inklusive beräkningsdagen och insamlingsdagen.

b)

Nettningsmängder som innehåller kontrakt som omfattas av krav på initial marginalsäkerhet enligt denna förordning, där den initiala marginalsäkerheten har anpassats på något av följande sätt:

a)

Modellen ska inkludera riskfaktorer som motsvarar de olika valutor i vilka de kontrakten i nettningsmängden är utställda.

b)

Modellen ska inkludera ränteriskfaktorer som motsvarar de olika valutor i vilka de kontrakten är utställda.

c)

Avkastningskurvan ska delas upp i minst sex löptidsintervall för ränteriskexponering för de viktigaste valutorna och marknaderna.

d)

Modellen ska beakta risken för rörelser mellan olika avkastningskurvor och mellan olika löptidsintervall.

e)

Modellen ska inkludera separata riskfaktorer, åtminstone för varje aktie, aktieindex, råvara eller råvaruindex som är av betydelse för de kontrakten.

f)

Modellen ska beakta den risk som uppkommer till följd av mindre likvida positioner och positioner med begränsad pristransparens vid realistiska marknadsscenarier.

g)

Modellen ska beakta risker, som inte på annat sätt beaktas i modellen, som uppstår i samband med derivatkontrakt där den underliggande tillgången är lån.

h)

Modellen ska beakta risken för rörelser mellan likartade men ej identiska underliggande riskfaktorer, och exponering för värdeförändringar som uppstår till följd av bristande överensstämmelse mellan löptider.

i)

Modellen ska beakta de viktigaste icke-linjära sambanden.

j)

Modellen ska inkludera metoder för utfallstester som inbegriper statistiska tester av modellens resultat.

k)

Modellen ska fastställa vilka händelser som ska leda till ändrad modell, kalibrering eller andra korrigerande åtgärder.

a)

Den period som kan förflyta mellan den senaste utväxlingen av tilläggsmarginalsäkerhet och till det att motparten fallerar.

b)

Den uppskattade period som krävs för att ersätta vart och ett av de ej centralt clearade OTC-derivatkontrakten inom nettningsmängden eller säkra riskerna förknippade med dem, med beaktande av likviditeten på den marknad där dessa typer av kontrakt handlas, den totala volymen för ej centralt clearade OTC-derivatkontrakten på denna marknad, och antalet deltagare på marknaden.

a)

Tillgängliga data är otillräckliga eller avspeglar inte den verkliga volatiliteten i ett OTC-derivatkontrakt eller i en portfölj med sådana kontrakt inom nettningsmängden.

b)

Skattningarna leder till en försiktig marginalsäkerhetsnivå.

a)

Räntor, valutor och inflation.

b)

Aktier.

c)

Lån.

d)

Råvaror och guld.

e)

Övriga.

a)

En inledande validering av modellen av lämpligt kvalificerade personer som är oberoende av dem som utvecklade modellen.

b)

En uppföljande validering vid varje tillfälle då en betydande ändring görs av modellen, och minst en gång om året.

c)

Regelbunden granskning för att bedöma följande:

a)

Den ska göra det möjligt för en kunnig tredje part att förstå modellens konstruktion och operativa detaljer.

b)

Det ska omfatta modellens viktigaste antaganden och begränsningar.

c)

Den ska klargöra under vilka förhållanden antagandena för modellen inte längre är giltiga.

a)

En daglig värdering av den säkerheten som innehas, i enlighet med avsnitt 6.

b)

De rättsliga arrangemangen och en struktur för innehav av säkerhet som ger tillgång till säkerheten, om den innehas av tredje part.

c)

Om initial marginalsäkerhet innehas av den som tillhandahåller säkerheten: att säkerheten innehas på insolvensskyddade depåkonton.

d)

Att icke-kontant initial marginalsäkerhet upprätthålls i enlighet med punkterna 3 och 4.

e)

Att kontant initial marginalsäkerhet upprätthålls på likvidkonton hos centralbanker eller kreditinstitut som uppfyller samtliga följande krav:

f)

Tillgång till outnyttjad säkerhet för förvaltaren eller annan insolvenshandläggare hos den fallerande motparten.

g)

Att den initiala marginalsäkerheten är fritt överlåtbar i lämplig tid till den motpart som ställt den i händelse av fallissemang hos den motpart som samlat in den.

h)

Att icke-kontant säkerhet kan överlåtas utan regleringsmässiga eller juridiska hinder eller anspråk från tredje man, inklusive från den insamlande motpartens förvaltare eller utomstående förvaringsinstitut, utöver panträtt för kostnader och avgifter i samband med tillhandahållande av depåkonton och utöver panträtt som rutinmässigt tillämpas på alla värdepapper i ett clearingsystem där sådana säkerheter kan innehas.

i)

Att alla outnyttjade säkerheter i sin helhet återlämnas till den motpart som ställt säkerheten, exklusive kostnader som uppstått vid insamling och innehav av säkerheten.

a)

Ersättningen sker i enlighet med villkoren i det avtal mellan motparter som avses i artikel 3.

b)

Den alternativa säkerheten är godtagbar i enlighet med avsnitt 2.

c)

Den alternativa säkerhetens värde är tillräckligt för att uppfylla marginalsäkerhetskraven, efter eventuella tillämpliga värderingsavdrag.

a)

I bokföringen hos en innehavare som är tredje part eller ett förvaringsinstitut.

b)

Via andra rättsligt bindande arrangemang.

a)

Säkerhet som innehas för egen räkning av den insamlande motparten ska separeras från resten av den motpartens egna tillgångar.

b)

Säkerhet som innehas av den motpart som ställer säkerheten utan att detta är för egen räkning ska separeras från resten av den motpartens egna tillgångar.

c)

Säkerhet som innehas i bokföringen hos ett förvaringsinstitut eller annan tredje part ska separeras från de egna tillgångarna hos denne innehavare som är tredje part eller förvaringsinstitutet.

a)

Integrering av skattningarna i motpartens riskhanteringsprocess, vilket ska göras minst en gång per år.

b)

Integrering av skattade värderingsavdrag i den dagliga riskhanteringen.

c)

Validering av betydande förändringar i förfarandet för att beräkna skattningarna.

d)

Kontroll av hur konsekventa, aktuella och tillförlitliga de datakällor är som används för att beräkna skattningarna.

e)

Riktighet och lämplighet vad gäller antagandena om volatilitet.

a)

Den tilläggsmarginalsäkerhet som ska erläggas från dess senaste insamling, beräknad i enlighet med artikel 10, inbegripet eventuell överskjutande säkerhet.

b)

Den initiala marginalsäkerhet som ska erläggas från dess senaste insamling, beräknad i enlighet med artikel 11, inbegripet eventuell överskjutande säkerhet.

a)

OTC-derivat som inte clearas centralt och som omfattas av marginalsäkerhetskrav enligt denna förordning.

b)

Kontrakt som uppfyller båda följande villkor:

a)

OTC-derivatkontrakt som avvecklas fysiskt och som enbart omfattar utbyte av två olika valutor vid ett bestämt framtida datum till en fast kurs som parterna enas om på handelsdagen för valutautbyteskontraktet (valutaterminer).

b)

OTC-derivatkontrakt som avvecklas fysiskt och som enbart omfattar utbyte av två olika valutor vid ett bestämt framtida datum till en fast kurs som parterna enas om på handelsdagen för valutautbyteskontraktet, och omvänt utbyte av de två valutorna vid ett senare datum till en fast kurs som parterna också enas om på handelsdagen för valutautbyteskontraktet (valutaswappar).

c)

Utbyte av kapitalbeloppet för OTC-derivatkontrakt som inte clearas centralt där motparterna enbart utbyter kapitalbeloppet och alla räntebetalningar i en valuta, mot kapitalbeloppet och räntebetalningar i en annan valuta, vid bestämda tidpunkter enligt en fastställd formel (valutaränteswappar).

a)

Medlen är tydligt separerade tillgångspooler för fondens insolvens- eller konkursändamål.

b)

De separerade tillgångspoolerna har inte säkerhet, garanti eller annat finansiellt stöd från andra investeringsfonder eller från sina förvaltare.

a)

Ingen av motparterna ingår i någon grupp.

b)

Motparterna ingår i olika grupper.

c)

Båda motparterna ingår i samma grupp.

a)

Medlen är tydligt separerade tillgångspooler för fondens insolvens- eller konkursändamål.

b)

De separerade tillgångspoolerna har inte säkerhet, garanti eller annat finansiellt stöd från andra investeringsfonder eller från sina förvaltare.

a)

Tilläggsmarginalsäkerhet ställs inte av emittenten av täckta obligationer eller säkerhetspoolen utan samlas in från dennes motpart i kontanter och återlämnas till motparten vid förfall.

b)

Initial marginalsäkerhet ställs inte och samlas inte in.

a)

OTC-derivatkontraktet avslutas inte i händelse av resolution eller insolvens hos emittenten av den täckta obligationen eller säkerhetspoolen.

b)

Motparten i ett OTC-derivatkontrakt som ingås med emittenter av täckta obligationer eller med pooler för säkring av täckta obligationer rangordnas som minst likställd (pari-passu) med innehavarna av de täckta obligationerna, såvida inte motparten i det OTC-derivat som ingåtts med en emittent av täckta obligationer eller med en pool för säkring av täckta obligationer är den fallerande eller den berörda parten, eller avsäger sig sin rangordning som minst likställd.

c)

OTC-derivatkontraktet är registrerat eller bokfört i säkerhetspoolen för den täckta obligationen i enlighet med den nationella lagstiftningen om täckta obligationer.

d)

OTC-derivatkontraktet används endast för att risksäkra ränte- eller valutaobalanser i den säkerhetspool som är kopplad till den täckta obligationen.

e)

Nettningsmängden omfattar inte OTC-derivatkontrakt som inte har koppling till säkerhetspoolen för den täckta obligationen.

f)

Den täckta obligation som OTC-derivatkontraktet är kopplat till uppfyller kraven i artikel 129.1, 129.2 och 129.3 i förordning (EU) nr 575/2013.

g)

Den säkerhetspool för den täckta obligationen som OTC-derivatkontraktet är kopplat till omfattas av ett rättsligt krav på säkerhet på minst 102 %.

a)

Den rättsliga översyn som avses i artikel 2.3 visar att nettningsavtalet och, om sådant används, avtalet om utväxling av säkerhet, inte helt säkert kan göras rättsligt gällande vid alla tidpunkter.

b)

Den rättsliga översyn som avses i artikel 19.6 visar att de separeringskrav som avses i artikel 19.3, 19.4 och 19.5 inte kan uppfyllas.

a)

Punkt 1 a och, om tillämpligt, punkt 1 b gäller.

b)

Den rättsliga översyn som avses i punkt 1 a och b visar att insamling av säkerhet i enlighet med denna förordning inte är möjligt ens på bruttobasis.

c)

Den andel som beräknats i enlighet med punkt 3 är lägre än 2,5 %.

a)

Summan av de teoretiska beloppen för alla utestående OTC-derivatkontrakt för den grupp som motparten ingår i, som ingåtts efter denna förordnings ikraftträdande och för vilka ingen marginalsäkerhet har samlats in från motparter som är etablerade i ett tredjeland och för vilka punkt 2 b gäller.

b)

Summan av de teoretiska beloppen för alla utestående OTC-derivatkontrakt för den grupp som motparten ingår i, utom OTC-derivatkontrakt som utgör transaktioner inom gruppen.

a)

All information som behövs för att bedöma om de villkor som anges i respektive artikel 11.6, 11.7, 11.8, 11.9 eller 11.10 i förordning (EU) nr 648/2012 är uppfyllda.

b)

Den information och de handlingar som avses i artikel 18.2 i kommissionens delegerade förordning (EU) nr 149/2013 (10).

a)

Uppgift om undantaget är ett fullständigt eller partiellt undantag.

b)

Vid partiella undantag, tydligt angivande av gränserna för undantaget.

a)

De villkor enligt respektive artikel 11.6, 11.7, 11.8, 11.9 eller 11.10 i förordning (EU) nr 648/2012 som inte är uppfyllda.

b)

En sammanfattning av skälen till att dessa villkor inte anses vara uppfyllda.

a)

Valutakontroller.

b)

Regleringsmässiga, administrativa, rättsliga eller avtalsmässiga ramar som hindrar ömsesidigt finansiellt stöd eller väsentligen påverkar kapitalöverföringen inom gruppen.

c)

Att något av villkoren för tidigt ingripande, rekonstruktion och resolution enligt vad som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU (11) är uppfyllda med följden att den behöriga myndigheten ser ett hinder för en snabb överföring av eget kapital eller återbetalning av skulder.

d)

Förekomsten av minoritetsintressen som begränsar beslutsbefogenheten inom de enheter som utgör gruppen.

e)

Motpartens rättsliga struktur, enligt vad som anges i dess stadgar, stiftelseurkund och interna regler.

a)

Otillräcklig tillgång till icke intecknade eller likvida tillgångar för den berörda motparten vid förfall.

b)

Hinder av operativ art som i praktiken försenar eller stoppar sådana överföringar eller återbetalningar vid förfall.

a)

Från en månad efter dagen för denna förordnings ikraftträdande om båda motparter har, eller ingår i grupper som var och en har, ett aggregerat genomsnittligt teoretiskt belopp för derivat som inte clearas centralt som överstiger 3 000 miljarder euro.

b)

Från och med den 1 september 2017, om båda motparter har, eller ingår i grupper som var och en har, ett aggregerat genomsnittligt teoretiskt belopp för derivat som inte clearas centralt som överstiger 2 250 miljarder euro.

c)

Från och med den 1 september 2018, om båda motparter har, eller ingår i grupper som var och en har, ett aggregerat genomsnittligt teoretiskt belopp för derivat som inte clearas centralt som överstiger 1 500 miljarder euro.

d)

Från och med den 1 september 2019, om båda motparter har, eller ingår i grupper som var och en har, ett aggregerat genomsnittligt teoretiskt belopp för derivat som inte clearas centralt som överstiger 750 miljarder euro.

e)

Från och med den 1 september 2020, om båda motparter har, eller ingår i grupper som var och en har, ett aggregerat genomsnittligt teoretiskt belopp för derivat som inte clearas centralt som överstiger 8 miljarder euro.

a)

Tre år efter dagen för denna förordnings ikraftträdande, om inget beslut om likvärdighet har antagits i enlighet med artikel 13.2 i förordning (EU) nr 648/2012 för tillämpningen av artikel 11.3 i samma förordning, med avseende på det berörda tredjelandet.

b)

Den senare av följande tidpunkter, om beslut om likvärdighet har antagits i enlighet med artikel 13.2 i förordning (EU) nr 648/2012 för tillämpningen av artikel 11.3 i samma förordning, med avseende på det berörda tredjelandet.

a)

En motpart är etablerad i ett tredjeland och den andra motparten är etablerad i unionen.

b)

Den motpart som är etablerad i ett tredjeland är antingen en finansiell motpart eller en icke-finansiell motpart.

c)

Den motpart som är etablerad i unionen är något av följande:

d)

Båda motparterna omfattas helt och hållet av samma konsolidering i enlighet med artikel 3.3 i förordning (EU) nr 648/2012.

e)

Båda motparterna omfattas av lämpliga centraliserade förfaranden för bedömning, mätning och kontroll av risker.

f)

Kraven i kapitel III är uppfyllda.

a)

Från en månad efter dagen för denna förordnings ikraftträdande för motparter som har, eller som ingår i grupper som var och en har, ett aggregerat genomsnittligt teoretiskt belopp för OTC-derivat som inte clearas centralt som överstiger 3 000 miljarder euro.

b)

Från den dag som infaller senast av den 1 mars 2017 och en månad efter dagen för ikraftträdandet av denna förordning, för andra motparter.

a)

31 december 2018, om den förordning som avses i punkt b inte redan är tillämplig.

b)

Första tillämpningsdagen för kommissionens delegerade förordning (*2) som preciserar vissa tekniska detaljer rörande definitionen av finansiella instrument med avseende på fysiskt avvecklade valutaterminer, eller den dag som bestäms i enlighet med punkt 1, om den dagen infaller senare.

a)

De är registrerade på den sista bankdagen i mars, april och maj 2016 vad gäller de motparter som avses i artikel 36.1 a.

b)

De är registrerade på den sista bankdagen i mars, april och maj det år som anges i vart och ett av leden i artikel 36.1.

c)

De omfattar alla enheter i gruppen.

d)

De omfattar alla gruppens OTC-derivatkontrakt som inte clearas centralt.

e)

De omfattar alla OTC-derivatkontrakt inom gruppen som inte clearas centralt, och vart och ett räknas en gång.

a)

Medlen är tydligt separerade tillgångspooler för fondens insolvens- eller konkursändamål.

b)

De separerade tillgångspoolerna har inte säkerhet, garanti eller annat finansiellt stöd från andra investeringsfonder eller från sina förvaltare.

15.12.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 340/47

(1)

I enlighet med artikel 50.2 a i förordning (EU) nr 1151/2012 har Italiens ansökan om registrering av namnet ”Oliva de Gaeta” offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning  (2).

(2)

Inga invändningar enligt artikel 51 i förordning (EU) nr 1151/2012 har inkommit till kommissionen, och därför bör namnet ”Oliva de Gaeta” registreras.

15.12.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 340/48

(1)

Genom beslut (EU) 2016/1623 av den 1 juni 2016 (2) godkände rådet undertecknandet och den provisoriska tillämpningen av det ekonomiska partnerskapsavtalet mellan Europeiska unionen och dess medlemsstater, å ena sidan, och de avtalsslutande SADC-staterna, å andra sidan (3) (nedan kallat avtalet)

(2)

I avtalet föreskrivs att tullar på import till unionen av varor med ursprung i SADC-staterna ska minskas eller avskaffas i enlighet med tidsplanen för avskaffande av tullar i bilaga I till avtalet. I bilaga I föreskrivs att minskningen eller avskaffandet av tullar för vissa varor med ursprung i Sydafrika beviljas inom ramen för tullkvoterna.

(3)

I del 1 avsnitt B i bilaga I till avtalet föreskrivs att unionen ska bevilja tullkvoterna i den ordning ansökningarna inkommer. Kommissionen ska bevilja dessa tullkvoter i enlighet med bestämmelserna om förvaltning av tullkvoter i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/2447 (4).

(4)

I protokoll 4 till avtalet föreskrivs att tillämpningen av artiklarna i avdelning II om handel och avdelning III om handelsrelaterade frågor med tillhörande bilagor och protokoll i avtalet om handel, utveckling och samarbete med Sydafrika (5) med undantag av artikel 31 om sjötransporter ska upphävas vid en provisorisk tillämpning av detta avtal av EU och en ratificering av Sydafrika. Därför bör rådets förordning (EG) nr 2793/1999 (6) tillfälligt upphävas från och den dag då avtalet börjar tillämpas provisoriskt.

(5)

I artikel 16 i protokoll 3 i avtalet föreskrivs att medgivanden om tillträde till jordbruksmarknaden endast beviljas den part som ombesörjer en underrättelse i enlighet med artikel 3.3 i detta protokoll, från och med den första dagen i den månad som följer efter det att den andra parten har mottagit underrättelsen. Eftersom den berörda underrättelsen togs emot i oktober 2016 bör de berörda medgivandena beviljas från och med den 1 november 2016.

För att säkerställa en effektiv tillämpning och förvaltning av de tullkvoter som beviljas i avtalet och som kommissionen ska bevilja i den ordning ansökningarna inkommer ska denna förordning tillämpas från och med den 1 november 2016.

(6)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från tullkodexkommittén.

15.12.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 340/57

(1)

I genomförandeförordning (EU) nr 543/2011 fastställs, i enlighet med resultatet av de multilaterala handelsförhandlingarna i Uruguayrundan, kriterierna för kommissionens fastställande av schablonvärden vid import från tredjeländer, för de produkter och de perioder som anges i del A i bilaga XVI till den förordningen.

(2)

Varje arbetsdag fastställs ett schablonimportvärde i enlighet med artikel 136.1 i genomförandeförordning (EU) nr 543/2011 med hänsyn till varierande dagliga uppgifter. Denna förordning bör därför träda i kraft samma dag som den offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.

15.12.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 340/59

(1)

Enligt artikel 8.2 i beslut (Gusp) 2016/610 bemyndigade rådet kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik att fatta vederbörliga beslut om godtagande av föreslagna bidrag från tredjestater till Europeiska unionens militära GSFP-utbildningsuppdrag i Centralafrikanska republiken (EUTM RCA).

(2)

I enlighet med rekommendationen från EU:s uppdragschef för EUTM RCA om ett förslag från Republiken Serbien och på inrådan av Europeiska unionens militära kommitté i detta hänseende bör bidraget godtas och betraktas som betydande.

(3)

I enlighet med artikel 5 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, deltar Danmark inte i arbetet med att utarbeta och genomföra sådana unionsbeslut och unionsåtgärder som har anknytning till försvarsfrågor. Följaktligen deltar Danmark inte i antagandet av detta beslut, som inte är bindande för eller tillämpligt på Danmark.

15.12.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 340/60

(1)

Medlemsstaterna har sedan 2011 tillfälligt upphört med den i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 (1) (nedan kallad Dublinförordningen) föreskrivna överföringen till Grekland av personer som ansöker om internationellt skydd, sedan det i två domar från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) och Europeiska unionens domstol (2) fastställts att det grekiska asylsystemet har systembrister som medför kränkningar av de grundläggande rättigheterna för personer som ansöker om internationellt skydd och överförs från andra medlemsstater till Grekland i enlighet med rådets förordning (EG) nr 343/2003 (3).

(2)

Europarådets ministerkommitté har övervakat situationen i Grekland sedan Europadomstolens dom 2011 i målet M.S.S. mot Belgien och Grekland. Detta har gjorts på grundval av de lägesrapporter som Grekland måste lämna in för att styrka att domen verkställs och på grundval av uppgifter från icke-statliga och internationella organisationer som verkar i Grekland, till exempel FN:s flyktingkommissariat (nedan kallat UNHCR). På grundval av en begäran som Grekland lämnade in i juni 2016 har ministerkommittén gått med på att skjuta upp utvärderingsförfarandet mot bakgrund av att Grekland för närvarande upplever ett enormt migrationstryck, att situationen är exceptionell, instabil och inte densamma som den var då M.S.S.-domen avkunnades för fem år sedan.

(3)

Till följd av M.S.S.-domen har Grekland åtagit sig att reformera sitt asylsystem på grundval av en nationell handlingsplan för asylreform och migrationshantering som lades fram i augusti 2010 och omarbetades i januari 2013. Den 1 oktober 2015 lade Grekland fram en färdplan för rådet för hur omplaceringssystemet och systemet med mottagningscentrum ska genomföras, där vissa åtgärder prioriteras för att säkerställa genomförandet av de överenskomna asyl- och mottagningsåtgärder som ännu inte vidtagits.

(4)

Samtidigt fortsätter den pågående flykting- och migrationskrisen att sätta press på asyl- och migrationssystemen i Grekland, som det huvudsakliga landet för första inresa på östra Medelhavsrutten. Mellan januari och den 4 december 2016 anlände 171 909 migranter irreguljärt till Grekland (4). Uttalandet från EU och Turkiet (5) har visserligen lett till att betydligt färre personer dagligen anländer till Grekland från Turkiet (6), men det har också medfört nya skyldigheter för de grekiska myndigheterna. Det genomsnittliga antal personer som dagligen anländer till Grekland har dessutom ökat sedan början av augusti 2016 jämfört med perioden 1 maj–31 juli 2016 (7). Situationen i Grekland har också förändrats avsevärt på grund av att västra Balkanrutten i praktiken har stängts, vilket gör att tredjelandsmedborgare inte kan resa vidare. Som en följd av detta finns nu fler än 62 000 tredjelandsmedborgare som irreguljärt tagit sig till Grekland i landet (8). Samtidigt visar det system för omplacering i nödsituationer som grundar sig på två beslut från rådet (9) (nedan kallade omplaceringsbesluten) en positiv trend speciellt i Grekland, där omplaceringsöverföringarna har ökat och för närvarande rör sig omkring 1 000 personer per månad. Fler insatser behövs dock från alla medlemsstaterna för att lätta trycket på Grekland. Därför uppmanar kommissionen alla medlemsstaterna att göra utfästelser och omplacera varje månad för att uppnå minst 2 000 omplaceringsöverföringar per månad i december 2016 och successivt öka det månatliga antalet (10).

(5)

Den 10 februari respektive den 15 juni 2016 lade kommissionen fram två rekommendationer till Republiken Grekland om de brådskande åtgärder som Grekland ska vidta så att överföringar enligt Dublinförordningen kan återupptas (11). Slutsatsen i rekommendationerna var att situationen i Grekland fortfarande behöver förbättras avsevärt innan kommissionen kan göra en ny bedömning om ett eventuellt återupptagande av överföringar till Grekland enligt Dublinförordningen. Den 28 september 2016 lade kommissionen fram en tredje rekommendation till Republiken Grekland om de särskilda brådskande åtgärder som Grekland ska vidta så att överföringar enligt Dublinförordningen kan återupptas (12) (nedan kallad den tredje rekommendationen). Slutsatsen i den tredje rekommendationen var att Grekland fortfarande befinner sig i en svår situation med de många nya asylsökandena, framför allt till följd av genomförandet av det så kallade förhandsregistreringsprojektet och den fortsatta tillströmningen av irreguljära migranter. Det fanns dessutom andra viktiga åtgärder som behövde vidtas för att avhjälpa de kvarstående systembristerna i det grekiska asylsystemet, framför allt på grund av kapacitetsbrist. På grundval av de ytterligare framsteg som uppnåtts bör ett framtida återupptagande av överföringar till Grekland enligt Dublinförordningen i enlighet med den tredje rekommendationen beakta hur den här svåra situationen påverkar hur asylsystemet fungerar som helhet, och överföringarna bör därför inledas gradvis och bedömas från fall till fall.

(6)

Genom en skrivelse av den 22 november 2016 lämnade Grekland ytterligare uppgifter till kommissionen om den aktuella situationen för asylsökande i Grekland och om de framsteg som Grekland gjort för att reformera sitt asylsystem. Grekland uttryckte också oro inför utsikterna till ett eventuellt återupptagande av Dublinöverföringarna, mot bakgrund av antalet migranter i Grekland, som innebär en oproportionerligt stor belastning för landet sett till dess storlek och resulterar i en situation där asyl- och mottagningskapaciteten har nått sin gräns. Grekland framhöll också att antalet omplaceringar därifrån till andra medlemsstater fortfarande ligger långt under den nivå som anges i omplaceringsbesluten. Grekland underströk dock att landet inte eftersträvar något permanent undantag från Dublinsystemet och efterlyste genuin solidaritet och hjälp tills situationen i landet har normaliserats helt.

(7)

Enligt Greklands uppgifter från den 22 november 2016 har omkring 39 000 asylansökningar lämnats in till den grekiska asylmyndigheten sedan den 1 januari 2016. Den 30 september väntade fler än 17 000 fall på att tas upp i första instans. De grekiska myndigheterna bedömer att sammanlagt 50 000 asylansökningar kommer att ha lämnats in före slutet av 2016 (13). På grund av bland annat att situationen i Grekland har stabiliserats och att det blivit lättare att få tillträde till asylförfarandet har den grekiska asylmyndigheten nu betydligt fler asylansökningar att handlägga än under de tidigare åren.

(8)

I sina tidigare rekommendationer har kommissionen noterat de förbättringar av den rättsliga ramen som Grekland har gjort för att säkerställa att de nya rättsliga bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU (14) (det omarbetade direktivet om asylförfaranden) och Europaparlamentets och rådets 2013/33/EU (15) (det omarbetade direktivet om mottagningsvillkor) har införlivats i den nationella lagstiftningen. Det grekiska parlamentet antog en ny lag (lag 4375/2016) den 3 april 2016 (16). Den 22 juni 2016 godkände parlamentet en ändring av lag 4375/2016 som bland annat ändrade överklagandekommittéernas sammansättning och de asylsökandes rätt att höras muntligt i överklagandekommittéer (17). Den 31 augusti 2016 antog det grekiska parlamentet även en lag om flyktingbarn i skolåldern som vistas i Grekland (18).

(9)

När det gäller mottagningskapaciteten har Grekland under det senaste året avsevärt ökat sin totala mottagningskapacitet för både irreguljära migranter och personer som ansöker om internationellt skydd. Enligt den dagliga informationen från de grekiska myndigheterna den 6 december 2016 finns det 71 539 platser tillgängliga huvudsakligen i tillfälliga mottagningsanläggningar, inbegripet inkvartering som tillhandahålls av UNHCR (se skäl 11), för både irreguljära migranter och personer som ansöker om internationellt skydd i Grekland (19). Det finns dock allvarliga utmaningar vad gäller kapaciteten på Egeiska öarna, som har blivit överbelastade: den maximala mottagningskapaciteten är fortfarande runt 8 200 platser medan det totala antalet registrerade migranter på öarna den 5 december 2016 var 16 295 (20).

(10)

Grekland har också ökat inkvarteringsmöjligheterna för utsatta sökande, speciellt ensamkommande barn. Den 17 november 2016 fanns 1 191 platser tillgängliga i förläggningar för ensamkommande barn oavsett om de är asylsökande eller inte. Ytterligare 130 platser som lämpar sig för ensamkommande barn planeras vara inrättade senast i slutet av 2016. Kapaciteten för utsatta sökande är emellertid fortfarande långt ifrån tillräcklig, eftersom anläggningarna för närvarande är fullbelagda och det finns en väntelista på 1 199 ensamkommande barn som behöver få en plats i en lämplig anläggning (21). Det går följaktligen för långsamt framåt på det här området och det är uppenbart att Grekland måste intensifiera sina ansträngningar för att se till att det finns tillräckligt många mottagningsanläggningar för ensamkommande barn för att tillgodose behoven av sådan inkvartering.

(11)

I januari 2016 undertecknade kommissionen och UNHCR ett delegeringsavtal om totalt 80 miljoner euro i syfte att inrätta 20 000 platser vid öppna anläggningar (system med hyrda lägenheter, hotellvouchers och värdfamiljer), i huvudsak för personer som ansöker om internationellt skydd och är berättigade till omplacering. Delegeringsavtalet sågs över i juli 2016 i syfte att i inkvarteringsprogrammet även inbegripa möjligheten att inrätta platser i omplaceringsanläggningar som drivs av UNHCR och att i texten förtydliga att inkvarteringsprogrammet inte bara riktar sig till personer som ska omplaceras utan även till andra asylsökande, i synnerhet personer som kan vara berättigade till familjeåterförening enligt Dublinförordningen och utsatta kategorier, bland annat ensamkommande barn och barn som skiljts från sin familj, personer med funktionshinder, äldre, ensamstående föräldrar, kroniskt sjuka och gravida kvinnor. Antalet tillgängliga inkvarteringsplatser har ökat betydligt sedan september (med omkring 8 100). UNHCR åtog sig i december 2015 att genom sitt hyressystem skapa 20 000 platser för sökande som är berättigade till omplacering. Den 6 december fanns 20 145 platser tillgängliga, varav 6 344 var platser i hotell/hela byggnader, 11 711 i lägenheter, 484 i värdfamiljer, 960 i omplaceringslokaler och 646 i anläggningar specifikt avsedda för ensamkommande barn (22). Eftersom det nuvarande delegeringsavtalet löper ut den 31 december 2016 har kommissionen inlett diskussioner med UNHCR om att förlänga systemet till 2017, på grundval av en uppdaterad bedömning av Greklands mottagningsbehov.

(12)

I fråga om kvalitet uppfyller många av mottagningsanläggningarna i Grekland ännu inte kraven i direktiv 2013/33/EU om mottagningsvillkor för personer som ansöker om internationellt skydd, speciellt på öarna och i vissa av de tillfälliga anläggningarna på fastlandet. Mottagningscentrumen på öarna är inte bara överfulla utan har också undermåliga materiella förhållanden i fråga om sanitet och hygien och tillgång till grundläggande tjänster såsom hälso- och sjukvård, speciellt för utsatta grupper. Säkerheten är otillräcklig och spänningar mellan olika nationaliteter förekommer fortfarande. På fastlandet tillhandahålls UNHCR:s inkvarteringssystem under godtagbara förhållanden, men en stor del av den återstående mottagningskapaciteten består av läger (för närvarande används 53 lägerområden) och akutmottagningsanläggningar med mycket varierande och ofta undermåliga förhållanden, i fråga om både materiella villkor och säkerhet. Man har inlett arbetet med att göra en del av dessa anläggningar vinterbonade, men det går långsamt framåt. Även med förbättringar kommer det att vara svårt att bygga om vissa läger till lämpliga permanenta mottagningsanläggningar, och det kan bli nödvändigt att stänga dem och stärka andra.

(13)

Dessutom verkar den övergripande samordningen av mottagningen i Grekland vara otillräcklig, på grund av avsaknaden av ett tydligt rättsligt ramverk och övervakningssystem, då vissa läger tillfälligt förvaltas av migrationsministeriet och vissa av mottagnings- och identifieringsmyndigheten. Något beslut har ännu inte fattats om vilka anläggningar som ska göras permanenta. Mottagningsmyndigheten arbetar fortfarande på att bygga upp kapaciteten.

(14)

Av det ovanstående följer att Grekland fortfarande behöver göra framsteg när det gäller att inrätta tillräcklig och tillfredställande permanent öppen mottagningskapacitet som är särskilt avsedd för asylsökande och som håller lämplig standard enligt EU:s regelverk. Detta bör inbegripa en centraliserad förvaltning av alla mottagningsanläggningar tillsammans med ett system för fortlöpande kontroll av de materiella villkoren för anläggningarna och de tjänster som erbjuds där. Vissa tillfälliga anläggningar bör byggas om till permanenta, men man bör dock också bibehålla tillräcklig kapacitet i fråga om tillfälliga anläggningar för att tillgodose eventuella kapacitetsbrister som beror på oväntade inflöden. Dessutom måste de grekiska myndigheterna, vilket krävdes redan i den tredje rekommendationen, tillhandahålla mer exakta uppgifter om mottagningskapaciteten och en övergripande och kontinuerligt uppdaterad bedömning av hur mycket och vilken typ av mottagningskapacitet som behövs.

(15)

Betydande förbättringar har noterats i de tidigare rekommendationerna vad gäller inrättandet av de regionala asylkontoren. Enligt den grekiska lagstiftningen ska regionala asylkontor inrättas i regionerna Attika, Thessaloniki, Trakien, Epirus, Thessalien, Västra Grekland, Kreta, Lesbos, Chios, Samos, Leros och Rhodos (23). Genom beslut av direktören för asylmyndigheten är det också möjligt att inrätta självständiga asylenheter i syfte att täcka asylmyndighetens ökade behov. Enligt de uppgifter som Grekland uppgav i meddelandet av den 22 november 2016 har sju regionala kontor hittills inlett sin verksamhet, i regionerna Attika, Trakien, Thessaloniki, Lesbos, Samos, Rhodos och Patras. Dessutom har verksamheten inletts vid nio oberoende asylenheter i Pireus, Evros, Xanthi, Leros, Kos, Korinth och en omplaceringsenhet i Alimos. Enligt lagstiftningen ska ytterligare tre regionala asylkontor inleda sin verksamhet i områdena Kos, Epirus (Ioannina), Kreta (Heraklion) och Thessalien (Volos).

(16)

Den grekiska asylmyndigheten håller på att utöka sin kapacitet. För närvarande arbetar 478 personer vid asylmyndigheten (24). Detta antal omfattar tjänster vid den centrala enheten samt de inrättade regionala kontoren och asylenheterna. Den nationella budgeten omfattar 250 tjänster, medan resten finansieras genom olika EU- och EES-källor. Enligt planerna kommer personalen senast i slutet av året att utökas till 659. Detta är utöver den personal som UNHCR anställt på visstidskontrakt, Easos personal och medlemsstaternas experter som utstationerats via Easo till den grekiska asylmyndigheten för en viss tid. De grekiska myndigheternas avsikt är att ersätta alla kontraktsanställda med fast anställda senast i slutet av 2017 och att inte öka kapaciteten ytterligare. Den grekiska asylmyndigheten har angett för kommissionens avdelningar att en snabbare personalökning inte är möjlig på grund av bristen på mer erfaren personal som kan utbilda, handleda och överse de nyanställda. Eftersom asylmyndigheten kommer att ha tredubblats i omfattning under 2016 har den angett att den snarast möjligt behöver konsolideras, speciellt för att stärka sakkunskapen hos mellanchefer och personal.

(17)

På grund av den omfattande ökningen av antalet asylansökningar i Grekland är det inte ännu klart om det nuvarande och planerade antalet tjänster vid asylmyndigheten är tillräckligt för att handlägga den nuvarande och sannolika framtida mängden ärenden inom rimlig tid och på ett godtagbart sätt. En av asylmyndighetens högsta prioriteringar bör vara att minska den tid som går från det att en ansökan påbörjas tills den inlämnas fullständigt. Perioden är just nu ofta för lång, vilket påverkar de berörda personernas rättigheter och orsakar frustration bland dem som påverkas. Den bör avkortas i enlighet med artikel 6.2 i direktivet om asylförfaranden, som anger att en person som ansöker om asyl har ”en faktisk möjlighet att lämna in sin ansökan så snart som möjligt”. Det är också viktigt att ansökningarna handläggs inom de tidsfrister som anges i direktivet när de väl lämnats in, och normalt inom 6 månader. Handläggningen av en inlämnad asylansökan tar för närvarande i bästa fall flera månader, förutom omplaceringsärenden som handläggs snabbare. Det råder också stor osäkerhet om hur snabbt det kommer att gå att handlägga de ärenden som nu är eftersläpande. Kommissionen beaktar dock vederbörligen den oro som Grekland uttryckte i sitt meddelande av den 22 november 2016, enligt vilket en ännu snabbare ökning av personalen vid asylmyndigheten skulle hota att påverka beslutens enhetlighet och kvalitet.

(18)

Det finns ett brådskande behov av att bedöma om ökningen av personalresurser vid asylmyndigheten hittills är tillräcklig, och också att bedöma hur kommissionen, berörda EU-organ och även medlemsstaterna på bästa sätt kan bistå Grekland för att snabbare ta itu med dessa ansökningar. Man bör utföra en omfattande och fortlöpande uppdaterad behovsbedömning som beaktar det antal asylansökningar som för närvarande väntar på handläggning och som sannolikt kommer att handläggas av asylmyndigheten vid en given tidpunkt och den mängd personal som krävs eller sannolikt krävs för att handlägga dessa ansökningar. Denna personal skulle kunna bestå av ytterligare resurser som Grekland själv tillhandahåller och av utstationerade experter från medlemsstaterna i form av en stödgrupp från Easo. Utan att ge avkall på kvaliteten bör man utreda hur arbetsmetoderna kan rationaliseras och effektiviseras för att påskynda intervjuerna och förfarandena, med stöd från Easo i tillämpliga fall.

(19)

Asylsökande måste ha faktisk tillgång till rättsmedel mot ett negativt beslut om deras anspråk. Viktiga framsteg har gjorts i detta avseende. Överklagandemyndigheten och överklagandekommittéer inrättades genom lag 4375/2016 som antogs i april 2016. Genom lag 4399/2016 som antogs i juni 2016 inrättades nya överklagandekommittéer. De ansvarar för att granska alla överklaganden av den grekiska asylmyndighetens beslut vilka lämnats in sedan den 20 juli 2016. De för närvarande sex överklagandekommittéerna prioriterar ärenden som lämnas in på de grekiska öarna, för att bidra till genomförandet av uttalandet från EU och Turkiet. En överklagandekommitté har också inrättats sedan den 21 juli som suppleant till de permanenta kommittéerna (25). För att klara av den ökande mängden ärenden och hantera eftersläpande ärenden avser Grekland att inrätta ytterligare sju kommittéer som förväntas inleda sin verksamhet senast i slutet av december 2016, och det totala antalet kommittéer ska uppgå till 20 senast i slutet av februari 2017.

(20)

Genom lag nr 4399/2016 ändrades också strukturen i kommittéerna som numera består av tre medlemmar: två domare från förvaltningsdomstolen och en grekisk medborgare med relevant bakgrund och erfarenhet som föreslås av UNHCR eller den nationella kommittén för mänskliga rättigheter.

(21)

Enligt de grekiska myndigheternas uppgifter i meddelandet av den 22 november 2016 har 2 347 överklaganden tagits upp inför överklagandekommittéerna sedan den 21 juli 2016, men bara 573 beslut har utfärdats.

(22)

De gamla överklagandekommittéerna som inrättades för att pröva asylöverklaganden i eftersläpande grekiska ärenden hade från början fått ett tilläggsmandat att, utöver att pröva överklaganden av förstainstansbeslut i sak, även bedöma överklaganden avseende prövningsbarheten efter uttalandet från EU och Turkiet. Enligt de grekiska myndigheternas uppgifter av den 22 november har fler än 2 000 överklaganden som lämnats in mellan april och den 20 juli 2016 tagits upp inför dessa kommittéer för eftersläpande ärenden. Inrättandet av de nya överklagandekommittéerna den 24 juni 2016 (26) har bidragit till att minska bördan för de 20 överklagandekommittéerna för eftersläpande ärenden och gjort det möjligt för dem att öka takten i handläggningen av eftersläpande överklaganden.

(23)

Ytterligare framsteg har gjorts med de sedan länge eftersläpande överklagandena enligt det gamla förfarandet som regleras genom presidentdekret 114/2010. Antalet eftersläpande ärenden var den 22 november 2016 omkring 6 589 (en minskning från totalt omkring 51 000 ärenden som ansågs vara eftersläpande i början av 2013 och omkring 8 075 ärenden i september 2016). De grekiska myndigheterna har av humanitära skäl beviljat de personer uppehållstillstånd, vars asylansökan länge väntat på ett avgörande och som är berättigade till uppehållstillstånd av humanitära skäl eller andra synnerliga skäl i enlighet med den grekiska lagen 4375/2016. Uppehållstillstånden utfärdas med en giltighet på två år och kan förlängas (27). De ger samma rättigheter och förmåner som en person med status som subsidiärt skyddsbehövande åtnjuter i Grekland (28), och dessa personer betraktas då inte längre som asylsökande. Vissa eftersläpande överklaganden prövas dock i sak. Trots de betydande framsteg som har gjorts sedan de tidigare rekommendationerna bör Grekland fortsätta sina ansträngningar för att slutföra handläggningen av ännu inte avgjorda överklaganden, och säkerställa att sökande som ännu inte fått sitt överklagande prövat har möjlighet att utöva sin rätt till ett effektivt rättsmedel.

(24)

Med beaktande av det ökande antalet ansökningar som lämnats in i Grekland sedan genomförandet av uttalandet från EU och Turkiet är det än viktigare att ha en fullt bemannad överklagandemyndighet, som klarar av att handlägga det kraftigt ökande antal överklaganden som förväntas. Utan att ge avkall på kvaliteten och utan att det påverkar kommittémedlemmarnas oberoende bör kommittéerna bli effektivare. Detta skulle i synnerhet kunna inbegripa att kommittén sammanträder oftare, att rättshjälp används vid utarbetandet av beslut, att kommittéerna specialiserar sig och att medlemmarna anlitas på heltid. Mer stödpersonal bör också anställas (29). En kontinuerlig behovsbedömning bör också göras på grundval av det antal överklaganden som ännu inte avgjorts i de olika överklagandeinstanserna och som sannolikt kommer att handläggas av dem, i syfte att bedöma om antalet kommittéer är tillräckligt och arbetsmetoderna lämpliga.

(25)

Den nya lagen (lag 4375/2016) föreskriver att kostnadsfri rättshjälp ska tillhandahållas sökande i överklagandeskedet. Alla åtgärder för genomförandet av denna lag har i praktiken ännu inte vidtagits. Ett ministerbeslut om genomförande av bestämmelsen om rättshjälp enligt lag 4375/2016 antogs den 9 september 2016. Finansieringen av genomförandet av kostnadsfri rättshjälp har säkerställts genom det nationella programmet inom ramen för asyl-, migrations- och integrationsfonden (Amif). Dessutom beviljades UNHCR ett bidragsavtal inom ramen för Amifs katastrofbiståndsmedel för det totala beloppet 30 miljoner euro (30). UNHCR använder bland annat dessa medel för att erbjuda personer som ansöker om internationellt skydd kostnadsfri rättshjälp i överklagandeskedet fram till början av 2017, då de grekiska myndigheterna förväntas ha infört sitt eget system för kostnadsfri rättshjälp. Två projekt genomförs i samarbete med icke-statliga organisationer (Metaction och Greek Council for Refugees): ett på öarna, med vilket omfattar alla överklaganden, och det andra på fastlandet, vilket endast omfattar en del, för överklaganden som lämnas in i Aten och Thessaloniki, och inte för asylsökande som hålls i förvar. Den 19 september underrättade Grekland kommissionen om att den förteckning över advokater som ska föras av asylmyndigheten kommer att fastställas i början av 2017. Grekland bör vidta de åtgärder som krävs för att utan dröjsmål garantera rätten till kostnadsfri rättshjälp för alla asylsökande som lämnar in överklaganden.

(26)

Ännu kvarstår allvarliga farhågor kring skyddet av utsatta sökande, bland annat ensamkommande barn, i synnerhet sett till bristen på ett fungerande förmyndarskapssystem, otillräckligheter vad gäller lämplig inkvartering och allmänna farhågor om deras säkerhet. Den nya lagen 4375/2016 föreskriver att ett nytt mottagningsdirektorat och ett direktorat för social integration, som båda ska omfatta specialiserade avdelningar för mottagande och integrering av ensamkommande barn, ska inrättas inom ministeriet för inrikes frågor och administrativ omstrukturering, och att juridiskt ombud ska tillhandahållas. Trots detta måste de grekiska myndigheterna alltjämt anta genomförandeåtgärder för att säkerställa att lämpliga förfarandegarantier och mottagningsvillkor för ensamkommande barn upprätthålls i praktiken. En ytterligare rättslig ram som bör inbegripa bestämmelser om ett effektivt förmyndarsystem måste ännu antas. De grekiska myndigheterna har bekräftat att ministeriet för arbete och social solidaritet, som har ansvaret för ensamkommande barn, förbereder en ny lag om förmyndarskap som bör vara färdig före slutet av 2016. Genom den här lagen skulle en speciell tjänst, möjligen en avdelning, kunna inrättas för förmyndarsystemet. Ett ministerbeslut om åldersbedömning av ensamkommande barn som ansöker om asyl har visserligen redan antagits av den grekiska regeringen (31), men det rapporteras fortfarande om osäkerhet kring det praktiska genomförandet av bedömningen på grund av avsaknad av identitetshandlingar och ett rättsmedel för den åldersbedömning som utförs av polisen.

(27)

Betydande framsteg har gjorts i fråga om utbildning. Lag 4415/2016 från augusti 2016 syftar bland annat till att säkerställa psykosocialt stöd och undervisning för barn till asylsökande och en smidig integrering i det grekiska utbildningssystemet för dem som kommer att stanna i Grekland, efter en förberedande övergångsperiod. Trots lokalt motstånd vidtar de grekiska myndigheterna betydande åtgärder för att effektivt genomföra denna rättsliga ram till fullo.

(28)

Enligt flera berörda parter är situationen för ensamkommande barn fortfarande i allmänhet osäker, med många farhågor om deras säkerhet vid mottagningscentrumen på fastlandet och på öarna. Vissa anger att barn fortfarande hålls i förvar eller i ”skyddade” områden inom öppna mottagningscentrum under långa perioder i trånga och osanitära förhållanden utan någon företrädare eller tillgång till rättshjälp, tills lämplig inkvartering kan hittas för dem (32). Såsom anges i skäl 10 utgör bristen på lämplig inkvartering för barn fortfarande ett stort problem som snabbt måste åtgärdas.

(29)

Europeiska kommissionen har försett Grekland med betydande medel för att stödja landets insatser att förbättra asylsystemet så att det uppfyller EU-normerna. Sedan början av 2015 har Grekland beviljats över 352 miljoner euro i katastrofbistånd genom fonderna för inrikes frågor (Amif och fonden för inre säkerhet), antingen direkt till de grekiska myndigheterna eller via unionsbyråer och internationella organisationer med verksamhet i Grekland. Av detta belopp beviljades omkring 90 miljoner euro direkt till de grekiska myndigheterna i juli 2016 för att stärka deras kapacitet att förbättra levnadsvillkoren och tillhandahålla primärvård på flyktingförläggningar, och att tillhandahålla migranter mottagnings- samt hälso- och sjukvårdstjänster. Omfattande medel (omkring 198 miljoner euro) för att täcka migranternas och flyktingarnas grundläggande humanitära behov ges även till humanitära partnerorganisationer genom det nyligen inrättade instrumentet för krisstöd. Dessa medel bidrar till genomförandet av den beredskapsplan som utvecklats i samarbete mellan kommissionen, de grekiska myndigheterna och/eller berörda parter för att ta itu med den nuvarande humanitära situationen på plats och/eller stödja genomförandet av uttalandet från EU och Turkiet.

(30)

Detta katastrofbistånd ges utöver de 509 miljoner euro som anslagits till Grekland för perioden 2014–2020 genom de nationella programmen inom ramen för Amif och fonden för inre säkerhet och gör därmed Grekland till den första medlemsstaten att dra nytta av EU-fonderna för inrikes frågor.

(31)

Grekland bör säkerställa att sådana ekonomiska medel till fullo och utan dröjsmål utnyttjas på det mest effektiva och ändamålsenliga sättet. I detta syfte ser man över de grekiska nationella programmen inom ramen för fonderna för inrikes frågor (Amif, fonden för inre säkerhet) för att anpassa dem till de nya prioriteringarna. Översynen av det nationella programmet inom Amif har slutförts, medan översynen av det nationella programmet inom fonden för inre säkerhet är i slutskedet och snart slutförd. Även om det formella utnämnandet av den nya ansvariga myndigheten har slutförts, i enlighet med de krav som anges i den rättsliga grunden, måste förfaranden och operativa åtgärder fortfarande göras enhetliga för att sörja för att de grekiska myndigheterna fullt ut börjar mobilisera den finansiering som finns tillgänglig inom de nationella programmen så att brådskande behov kan tillgodoses, speciellt i fråga om mottagande och andra tjänster för migranter som befinner sig i landet.

(32)

Enligt kommissionens meddelande av den 4 mars 2016Att återvända till Schengen  (33) är säkerställandet av ett fullt fungerande Dublinsystem en förutsättning för alla vidare insatser som behövs för att stabilisera asyl-, migrations- och gränspolitiken. Dessa insatser för en återgång till ett normalt fungerande Dublinsystem bör i sin tur leda till en återgång till ett normalt fungerande Schengenområde. Det tillfälliga upphävandet av Dublinöverföringar till Grekland sedan 2011 har skapat ett incitament för asylsökande som anländer till Grekland på ett irreguljärt sätt att förflytta sig vidare till andra medlemsstater, vilket är en av faktorerna bakom de sekundära förflyttningar som undergräver Schengensystemets funktion. Det är därför viktigt att Grekland snarast möjligt vidtar de utestående åtgärder som anges i den här rekommendationen. Samtidigt bör det vara en prioritet att omarbeta Dublinreglerna i enlighet med kommissionens förslag (34) på grundval av målen solidaritet och en jämn fördelning av bördan mellan medlemsstaterna. Förhandlingar pågår om detta förslag.

(33)

Kommissionen noterar de viktiga framsteg som Grekland har gjort sedan M.S.S.-domen 2011 med stöd av kommissionen, Easo, medlemsstater och internationella och icke-statliga organisationer för att det grekiska asylsystemet ska fungera bättre. Grekland befinner sig dock fortfarande i en svår situation med de många nya asylsökandena, framför allt till följd av genomförandet av förhandsregistreringsprojektet, den fortsatta tillströmningen av irreguljära migranter – om än på lägre nivåer än före mars 2016 – och landets plikter inom ramen för genomförandet av uttalandet från EU och Turkiet. Dessutom måste andra viktiga åtgärder vidtas för att avhjälpa de kvarstående bristerna i det grekiska asylsystemet, i synnerhet i fråga om kvaliteten på mottagningsanläggningarna, behandlingen av utsatta sökande och den takt i vilken asylansökningar registreras, lämnas in och granskas i de två instanserna. För att beakta hur den här svåra situationen påverkar asylsystemet som helhet och för att undvika att placera en ohållbar börda på Grekland är det ännu inte möjligt att rekommendera ett fullständigt återupptagande av Dublinöverföringarna till Grekland, även om det fortfarande är det slutliga målet.

(34)

Betydande framsteg har dock gjorts i Grekland genom att man inrättat de viktiga institutionella och rättsliga strukturerna för ett fungerande asylsystem. Det finns också goda utsikter till att ett fullständigt fungerande asylsystem ska vara inrättat inom en snar framtid, när väl de kvarstående bristerna har avhjälpts, i synnerhet i fråga om mottagningsvillkor och behandlingen av utsatta personer, däribland ensamkommande barn. Det är därför lämpligt att rekommendera att överföringarna bör återupptas gradvis och på grundval av enskilda garantier, med beaktande av mottagningskapaciteten och behandlingen av ansökningar i enlighet med relevant EU-lagstiftning, och med beaktande av den för närvarande otillräckliga behandlingen av vissa kategorier av personer, i synnerhet utsatta sökande, bland annat ensamkommande barn. Återupptagandet bör dessutom inte tillämpas retroaktivt, utan gälla asylsökande som Grekland bär ansvar för från ett visst datum för att undvika att en ohållbar börda placeras på landet. Det bör rekommenderas att detta datum fastställs till den 15 mars 2017.

(35)

På grundval av det ovanstående fastställs i denna rekommendation de åtgärder som de grekiska myndigheterna bör vidta eller upprätthålla för att Dublinöverföringar av asylsökande som har rest in i Grekland på ett irreguljärt sätt via de yttre gränserna ska kunna upptas från och med den 15 mars 2017, eller av personer för vilka Grekland bär ansvar enligt andra kriterier än artikel 13 i kapitel III i Dublinförordningen från detta datum. Med detta mål i åtanke bör Grekland utan dröjsmål vidta alla åtgärder i denna rekommendation. I enlighet med principen om solidaritet och rättvis ansvarsfördelning bör de andra medlemsstaterna också bidra till att uppnå detta mål, i synnerhet genom att utstationera experter för att bistå de grekiska myndigheterna genom att svara på Easos olika ansökningsomgångar samt att till fullo uppfylla sina omplaceringsskyldigheter enligt omplaceringsbesluten.

(36)

Denna rekommendation anger också formerna för återupptagandet av överföringar, som bör inbegripa nära samarbete mellan de grekiska myndigheterna och myndigheterna i de överförande medlemsstaterna kring enskilda överföringar, på grundval av skyldigheten till solidariskt samarbete mellan medlemsstaterna, för att säkerställa att personen inkvarteras på ett lämpligt sätt i enlighet med de standarder som anges i direktiv 2013/33/EU och att personens skyddsansökan handläggs i enlighet med direktiv 2013/32/EU. Detta kommer att kräva att Grekland lämnar tydliga garantier för varje person som ska överföras om hur denna kommer att behandlas. Dessutom bör en stöd- och rapporteringsmekanism bestående av en Easogrupp av experter från medlemsstaterna inrättas för att hjälpa till att säkerställa att sådana standarder tillämpas i praktiken för de överförda personerna.

(37)

Regelbundna rapporter från Grekland om de framsteg som har gjorts med att genomföra dessa åtgärder är av yttersta vikt för att säkerställa fullständigt genomförande av denna rekommendation. Grekland bör därför tillhandahålla en första rapport senast den 15 februari 2017 i enlighet med denna rekommendation, innehållande i synnerhet en beskrivning av de grekiska myndigheternas förfarande för att tillhandahålla garantier för enskilda överföringar med avseende på den relevanta EU-lagstiftningen. Därefter bör Grekland rapportera varannan månad om genomförandet av denna rekommendation.

(38)

Utgående från dessa rapporter och annan relevant information som finns tillhanda eller annan utveckling kommer kommissionen regelbundet att rapportera om de framsteg som har gjorts i fråga om genomförande av denna rekommendation och vid behov uppdatera rekommendationerna.

(39)

Det är uteslutande myndigheterna i medlemsstaterna som har ansvaret för att besluta om ett återupptagande av överföringar i enskilda fall. Detta sker under överinseende av domstolarna, som kan begära förhandsavgörande hos EU-domstolen om tolkningen av Dublinförordningen.

1.

Grekland bör fortsätta sina ansträngningar för att säkerställa att mottagningsanläggningarna är tillräckliga för att inkvartera alla som ansöker om internationellt skydd på landets territorium och att mottagningsvillkoren vid alla dessa mottagningsanläggningar uppfyller de normer som fastställs i EU-lagstiftningen. Grekland bör i första hand prioritera följande:

Grekland bör även säkerställa att ett lämpligt antal tillfälliga öppna mottagningsanläggningar, utöver de permanenta anläggningarna, kan hållas tillgängliga eller göras tillgängliga med kort varsel, så att oväntade inflöden av personer som ansöker om internationellt skydd och personer i beroendeställning till dessa kan inkvarteras under tillfredsställande förhållanden.

De grekiska myndigheterna bör genomföra en övergripande behovsbedömning av hur mycket och hurdan mottagningskapacitet som behövs och uppdatera den bedömningen kontinuerligt allteftersom situationen utvecklas.

2.

Grekland bör fortsätta sina insatser för att säkerställa att alla personer som ansöker om internationellt skydd har effektiv tillgång till asylförfarandet, i synnerhet genom att göra följande:

Den behovsbedömning som avses i led a bör fortlöpande uppdateras och innehålla uppgifter om antalet anställda.

3.

Grekland bör fortsätta sina ansträngningar för att säkerställa att effektiva rättsmedel finns att tillgå för alla som ansöker om internationellt skydd, i synnerhet genom att säkerställa följande:

De grekiska myndigheterna bör, på grundval av en fullständig och kontinuerlig behovsbedömning, fastställa hur många överklagandekommittéer den nya överklagandemyndigheten kommer att behöva för att granska alla överklaganden som lämnas in av personer som ansöker om internationellt skydd, hur många anställda som behövs för att dessa kommittéer ska fortsätta att fungera smidigt samt eventuella andra åtgärder som kan behövas, till exempel ändrade arbetsmetoder. Detta bör i synnerhet omfatta en bedömning av huruvida de 20 överklagandekommittéerna som ska inrättas senast i slutet av februari 2017 är tillräckliga.

4.

Grekland bör säkerställa att den rättsliga ramen för tillgång till kostnadsfri rättshjälp verkställs i praktiken och att alla asylsökande erbjuds nödvändig rättshjälp för rättslig prövning av administrativa beslut om ansökningar om internationellt skydd. Grekland bör i synnerhet göra följande:

5.

Grekland bör säkerställa att lämpliga strukturer inrättas och lämpliga åtgärder vidtas för identifiering och behandling av utsatta sökande, däribland ensamkommande barn. Grekland bör i synnerhet göra följande:

6.

Grekland bör säkerställa att de betydande EU-medel som tillhandahålls utnyttjas fullt ut, i synnerhet genom att utan dröjsmål mobilisera de resurser som finns tillgängliga inom ramen för de nationella programmen för Amif och fonden för inre säkerhet och utreda kompletterande finansiering från strukturfonderna. I detta sammanhang bör Grekland vidta de åtgärder som krävs för att till fullo mobilisera den finansiering som finns tillgänglig inom ramen för de nationella programmen i syfte att tillgodose akuta behov, speciellt i fråga om mottagande och andra tjänster för de migranter som befinner sig i landet, i synnerhet genom att förbättra samordningen mellan de berörda parterna, stärka den operativa kapaciteten och förbättra genomförandemekanismen.

7.

Medlemsstaterna uppmanas att ge Grekland ytterligare stöd genom att utse experter som svar på Easos ansökningsomgångar, genom att säkerställa längre utstationeringar och genom att erbjuda erfarnare och mer specialiserade profiler.

8.

Det rekommenderas att överföringen av asylsökande till Grekland enligt förordning (EU) nr 604/2013 bör återupptas under de villkor och enligt de former som anges i led 9 och 10.

9.

Återupptagandet av överföringar bör gälla asylsökande som har rest in i Grekland på ett irreguljärt sätt via de yttre gränserna från och med den 15 mars 2017 eller andra personer som Grekland bär ansvaret för enligt andra kriterier än artikel 13 i kapitel III i förordning (EU) nr 604/2013 gradvis från det datumet, förutsatt att mottagningskapaciteten och behandlingen av sökande i Grekland är förenlig med direktiv 2013/32/EU och 2013/33/EU. Utsatta asylsökande, till exempel ensamkommande barn, bör inte överföras till Grekland för närvarande.

10.

Innan en sökande överförs till Grekland uppmanas medlemsstaternas myndigheter att samarbeta nära med de grekiska myndigheterna för att se till att de villkor som anges i led 9 uppfylls och i synnerhet att den sökande kommer att tas emot i en mottagningsanläggning som uppfyller de standarder som anges i EU-lagstiftningen, särskilt direktiv 2013/33/EU om mottagningsvillkor, att den sökandes ansökan kommer att granskas inom den tidsfrist som anges i direktiv 2013/32/EU om asylförfaranden, och att den sökande kommer att behandlas på ett sätt som i alla andra relevanta aspekter överensstämmer med EU-lagstiftningen. De grekiska myndigheterna uppmanas att samarbeta fullständigt och ge sådana garantier till de andra medlemsstaterna.

11.

Easo bör inrätta en grupp av experter från medlemsländerna som ska utstationeras i Grekland med uppgift att stödja samarbetet mellan medlemsstaterna och rapportera om huruvida de personer som överförts tillbaka till Grekland enligt Dublinförordningen behandlas i enlighet med de garantier som Grekland ska ge enligt led 10.

12.

Grekland uppmanas att senast den 15 februari 2017 tillhandahålla en rapport om de framsteg som har gjorts med att genomföra denna rekommendation. Rapporten bör särskilt innefatta en beskrivning av de åtgärder som har vidtagits för att genomföra de kvarvarande brister som konstaterats i denna rekommendation, inbegripet hur de grekiska myndigheterna har avsatt, eller planerar att avsätta, de nödvändiga mänskliga och materiella resurser som avses i led 1–5 i denna rekommendation och en beskrivning av de fortlöpande behovsbedömningar som avses i led 1–3 i denna rekommendation. Den bör dessutom innehålla en detaljerad beskrivning av hur de grekiska myndigheterna avser att genomföra förfarandet för att tillhandahålla sådana garantier i enskilda fall vilka avses i led 10.

13.

Rapporten ska även innehålla uppgifter om följande:

14.

Grekland uppmanas att efter den 15 februari 2017 rapportera varannan månad om genomförandet av denna rekommendation.

15.12.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 340/72