29.11.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 321/1

(1)

Den 25 juni 2012 bemyndigade rådet kommissionen och unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik att inleda förhandlingar med Nya Zeeland om ett ramavtal som ska ersätta den gemensamma förklaringen om förbindelser och samarbete mellan Europeiska unionen och Nya Zeeland av den 21 september 2007.

(2)

Förhandlingarna om partnerskapsavtalet om förbindelser och samarbete mellan Europeiska unionen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Nya Zeeland, å andra sidan (nedan kallat avtalet) slutfördes den 30 juli 2014. Avtalet återspeglar både de traditionellt nära förbindelserna och de allt starkare banden mellan parterna samt deras önskan att stärka och bredda förbindelserna på ett målmedvetet och innovativt sätt.

(3)

I artikel 58 i avtalet föreskrivs att unionen och Nya Zeeland provisoriskt får tillämpa vissa av avtalets bestämmelser, som de båda parterna gemensamt fastställer, i avvaktan på att det träder i kraft.

(4)

Avtalet bör därför undertecknas på unionens vägnar och vissa bestämmelser i avtalet bör tillämpas provisoriskt, i avvaktan på att de föraranden som är nödvändiga för avtalets ingående avslutas.

—

Artikel 3 (Dialog)

—

Artikel 4 (Samarbete i regionala och internationella organisationer)

—

Artikel 5 (Politisk dialog)

—

Artikel 53 (Gemensam kommitté) (med undantag för punkterna 3 g och h)

—

Avdelning X (Slutbestämmelser) (med undantag för artiklarna 57 och 58.1 och 58.3), i den utsträckning det är nödvändigt för att säkerställa den provisoriska tillämpningen av de bestämmelser i avtalet som avses i den här artikeln.

29.11.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 321/3

a)

Möten på stats- och regeringschefsnivå, som ska hållas regelbundet när parterna anser det nödvändigt.

b)

Samråd och besök på ministernivå, som ska hållas vid sådana tillfällen och på sådana platser som bestäms av parterna.

c)

Samråd på utrikesministernivå, som ska hållas regelbundet, om möjligt årligen.

d)

Möten mellan tjänstemän på högre nivå för samråd om frågor av ömsesidigt intresse eller genomgångar och samarbete om viktigare inhemska eller internationella skeenden.

e)

Sektorsdialoger om frågor av gemensamt intresse.

f)

Delegationsutbyten mellan Europaparlamentet och det nyzeeländska parlamentet.

a)

främja grundläggande principer om demokratiska värderingar, mänskliga rättigheter och rättsstaten, bland annat i multilaterala forum, och

b)

samarbeta om och vid behov samordna det praktiska arbetet till stöd för demokratiska principer, mänskliga rättigheter och rättsstatsprincipen, även i tredjeländer.

a)

när så är lämpligt vidta åtgärder för att underteckna, ratificera eller ansluta sig till alla andra relevanta internationella instrument och till fullo genomföra dem,

b)

upprätthålla ett effektivt system för nationell exportkontroll, som inbegriper kontroller för såväl export som transitering av varor med koppling till massförstörelsevapen, däribland kontroll av slutanvändningen av teknik med dubbla användningsområden i samband med massförstörelsevapen och som inbegriper effektiva sanktioner i fall då reglerna för exportkontroll överträds.

a)

vidta åtgärder för att genomföra Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen (nedan kallad Romstadgan) och, när så är lämpligt, tillhörande instrument,

b)

utbyta erfarenheter med regionala partner när det gäller antagande av de rättsliga anpassningar som krävs för att Romstadgan ska kunna ratificeras och genomföras, och

c)

samarbeta för att främja målet om Romstadgans universalitet och integritet.

a)

Inom ramen för ett fullständigt genomförande av FN:s säkerhetsråds resolutioner 1267, 1373 och 1540 och andra relevanta FN-resolutioner och internationella instrument.

b)

Genom att utbyta information om terroristgrupper och deras stödnätverk i enlighet med tillämplig internationell och nationell rätt.

c)

Genom att utbyta åsikter om

d)

Genom att samarbeta för att fördjupa det internationella samförståndet om bekämpningen av terrorism och om ett regelverk för den, och genom att arbeta för att snarast möjligt nå en överenskommelse om den övergripande konventionen om internationell terrorism som ska komplettera de befintliga FN-instrumenten för terrorismbekämpning.

e)

Genom att främja samarbete mellan FN-medlemsstater för att med alla lämpliga medel verkningsfullt genomföra FN:s globala strategi för terrorismbekämpning.

a)

utbyta åsikter och vid behov samordna sina ståndpunkter om utvecklingsfrågor i regionala och internationella forum för att främja en inkluderande och hållbar tillväxt för mänsklig utveckling, och

b)

utbyta information om sina respektive utvecklingsprogram och vid behov samordna insatser i länderna för att öka deras inverkan på hållbar utveckling och fattigdomsutrotning.

a)

En årlig handelspolitisk dialog mellan tjänstemän på högre nivå, kompletterad med ministermöten om handel, när parterna så fastställer.

b)

En årlig dialog om handel med jordbruksprodukter.

c)

Andra sektoriella utbyten, när parterna så fastställer.

a)

Informationsutbyte.

b)

Importkrav på den andra partens hela territorium.

c)

Kontroller av hela eller delar av de inspektions- och certifieringssystem som den andra partens myndigheter använder i enlighet med Codex Alimentarius, OIE:s och IPPC:s tillämpliga internationella normer för bedömningen av sådana system.

d)

Erkännande av skadegörarfria och sjukdomsfria områden och områden med låg förekomst av skadegörare eller sjukdomar.

a)

Frågor om utbud och efterfrågan, bilaterala handels- och investeringsfrågor samt frågor av intresse som härrör från internationell handel.

b)

Tariffära och icke-tariffära handelshinder för råvaror, tillhörande tjänster och investeringar.

c)

Parternas regelverk.

d)

Bästa praxis i fråga om hållbar utveckling inom gruvindustrin, inbegripet strategier för mineraler, fysisk planering och tillståndsförfaranden.

a)

Praxis avseende samt främjande, spridning, rationalisering, förvaltning, harmonisering, skydd och effektiv tillämpning av immateriella rättigheter.

b)

Förebyggande av överträdelser av immateriella rättigheter.

c)

Kampen mot varumärkesförfalskning och pirattillverkning, genom lämpliga former av samarbete.

d)

Verksamheten i de organ som ansvarar för skydd och säkerställande av skyddet av immateriella rättigheter.

a)

Nya Zeeland ska på begäran av en medlemsstat utan vidare formaliteter återta medborgare i Nya Zeeland som uppehåller sig irreguljärt på medlemsstatens territorium.

b)

Varje medlemsstat ska på begäran av Nya Zeeland utan vidare formaliteter återta medborgare i medlemsstaten som uppehåller sig irreguljärt på Nya Zeelands territorium.

a)

Åsiktsutbyte om olika aspekter av informationssamhället, särskilt utbyggnaden av höghastighetsbredband, politiken för elektronisk kommunikation och reglering av sådan kommunikation, bland annat vad gäller samhällsomfattande tjänster, utfärdande av licenser och allmänna tillstånd, integritetsskydd och skydd av personuppgifter, e-förvaltning och öppen förvaltning, internetsäkerhet samt tillsynsmyndigheternas oberoende och effektivitet.

b)

Sammanlänkning av och interoperabilitet hos forskningsnät samt hos infrastrukturer och tjänster för beräkning och behandling av vetenskapliga data, även i ett regionalt sammanhang.

c)

Standardisering, certifiering och spridning av ny informations- och kommunikationsteknik.

d)

Aspekter på informations- och kommunikationsteknik och -tjänster som rör säkerhet, förtroende och integritet, bland annat främjande av onlinesäkerhet, bekämpning av missbruk av informationsteknik och alla typer av elektroniska medier samt utbyte av information.

e)

Utbyte av åsikter om åtgärder för att hantera frågan om internationella roamingavgifter.

a)

Samarbete om enskilda personers rörlighet i utbildningssyfte genom främjande och underlättande av utbyte av studerande, forskare, akademisk och administrativ personal vid institutioner för högre utbildning samt lärare.

b)

Gemensamma samarbetsprojekt mellan utbildningsinstitutioner i unionen och Nya Zeeland i syfte att främja utveckling av kursplaner, gemensamma studieprogram och examina samt rörlighet för personal och studerande.

c)

Institutionellt samarbete och institutionella band och partnerskap i syfte att stärka kunskapstriangelns utbildningsdel och främja utbyte av erfarenheter och kunnande.

d)

Stöd till reformer av politiken genom studier, konferenser, seminarier, arbetsgrupper, riktmärkning och utbyte av information och god praxis, särskilt mot bakgrund av Bologna- och Köpenhamnsprocesserna och de verktyg och principer som ökar insynen och innovationen i utbildningen.

a)

hälsoskydd,

b)

övervakning av smittsamma sjukdomar (t.ex. influensa och akuta sjukdomsutbrott) och annan verksamhet inom ramen för det internationella hälsoreglementet (2005), inbegripet beredskapsåtgärder för att hantera allvarliga gränsöverskridande hot, särskilt beredskapsplanering och riskbedömning,

c)

samarbete om standarder och bedömning av överensstämmelse för att hantera regleringsfrågor och de risker som produkter är förknippade med (bland annat läkemedel och medicintekniska produkter),

d)

frågor som rör genomförandet av Världshälsoorganisationens (WHO) ramkonvention om tobakskontroll, och

e)

frågor som rör genomförandet av WHO:s globala förfarandekod för internationell rekrytering av hälso- och sjukvårdspersonal.

a)

övergång till ekonomier med låga utsläpp av växthusgaser genom nationellt lämpliga begränsningsstrategier och begränsningsåtgärder, bland annat strategier för grön tillväxt,

b)

utformning, införande och tillämpning av marknadsbaserade mekanismer, särskilt system för handel med utsläppsrätter,

c)

offentliga och privata finansieringsinstrument för klimatåtgärder,

d)

forskning, utveckling och utbyggnad av teknik för låga utsläpp av växthusgaser, och

e)

övervakning av växthusgaser och analys av deras effekter, inbegripet utveckling och genomförande av anpassningsstrategier när så är lämpligt.

a)

utarbeta strategier för att öka energitryggheten,

b)

främja global handel med och investeringar i energi,

c)

öka konkurrenskraften,

d)

förbättra de globala energimarknadernas funktion,

e)

utbyta information och politiska erfarenheter via befintliga multilaterala forum,

f)

främja användningen av förnybara energikällor samt utveckling och användning av ren, diversifierad och hållbar energiteknik, inbegripet tekniker för förnybar energi med låga utsläpp,

g)

med hjälp av insatser på såväl utbudssidan som efterfrågesidan uppnå en rationell användning av energi, genom att främja energieffektivitet i produktion, transport, distribution och slutanvändning av energi,

h)

genomföra sina internationella åtaganden att rationalisera och på medellång sikt fasa ut ineffektiva subventioner av fossila bränslen som uppmuntrar slösaktig konsumtion, och

i)

utbyta bästa praxis vid prospektering och produktion av energi.

a)

utbyte av information om deras respektive strategier och metoder,

b)

en förstärkning av luftfartsförbindelserna mellan unionen och Nya Zeeland i syfte att

c)

målen om oinskränkt tillträde till de internationella sjöfartsmarknaderna och en handel baserad på sund konkurrens på affärsmässig grund, och

d)

ömsesidigt erkännande av körkort för landbaserade motorfordon.

a)

genom effektiv förvaltning av Kommissionen för bevarande och förvaltning av långvandrande fiskbestånd i västra och mellersta Stilla havet och på grundval av bästa tillgängliga vetenskapliga rön, säkerställa ett långsiktigt bevarande och hållbart utnyttjande av långvandrande fiskbestånd inom deras hela område i västra och mellersta Stilla havet, inbegripet genom att, i enlighet med FN:s relevanta konventioner och andra internationella instrument, fullt ut erkänna de särskilda kraven för små östater och öterritorier under utveckling samt säkerställa en öppen beslutsprocess,

b)

säkerställa bevarandet och det rationella utnyttjandet av marina levande tillgångar inom ramen för Kommissionen för bevarande av marina levande tillgångar i Antarktis, inbegripet insatser för att bekämpa IUU-fiske i det område som omfattas av konventionen om bevarande av marina levande tillgångar i Antarktis,

c)

säkerställa antagandet och genomförandet av effektiva bevarande- och förvaltningsåtgärder för bestånd inom ramen för den regionala fiskeriförvaltningsorganisationen för södra Stilla havet, och

d)

underlätta anslutningen till regionala fiskeriförvaltningsorganisationer där den ena parten är ledamot och den andra en anslutande part.

a)

främja ett effektivt genomförande av detta avtal,

b)

följa utvecklingen av de övergripande förbindelserna mellan parterna,

c)

vid behov begära information från sådana kommittéer och andra organ som inrättats inom ramen för andra särskilda avtal mellan parterna som utgör en del av den gemensamma institutionella ramen i enlighet med artikel 52.1, och ta eventuella rapporter som lagts fram av sådana kommittéer och andra organ i betraktande,

d)

diskutera och lägga fram förslag om alla frågor av gemensamt intresse, även framtida åtgärder och tillgängliga resurser för att genomföra dem,

e)

fastställa prioriteringar i förhållande till syftet med detta avtal,

f)

finna lämpliga metoder för att avvärja sådana problem som kan uppkomma på de områden som omfattas av detta avtal,

g)

arbeta för att lösa eventuella tvister som uppkommer vid tillämpningen eller tolkningen av detta avtal,

h)

granska information som en part lagt fram i enlighet med artikel 54, och

i)

vid behov utfärda rekommendationer och anta beslut för att ge verkan åt specifika aspekter av detta avtal.

29.11.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 321/31

Bilaga 6, ny förklarande anmärkning (0.42a):

En ny förklarande anmärkning till artikel 42a ska läggas till enligt följande:

Bilaga 2, artikel 4.2 i:

Den befintliga texten ska ersättas med följande:

Bilaga 2, artikel 4.2 iii:

Den befintliga texten ska ersättas med följande:

Bilaga 2, ny artikel 5

Efter den ändrade artikel 4 ska följande införas:

Bilaga 2, skiss nr 9:

Den befintliga skiss nr 9 ska ersättas med följande:

”Skiss nr 9

EXEMPEL PÅ KONSTRUKTION AV ETT FORDON MED SKJUTBARA TÄLTDUKAR

Skiss nr 9 fortsättning

Skiss nr 9 fortsättning

”

Bilaga 2, ny skiss nr 10:

Efter den nya skiss nr 9 ska följande införas:

”Skiss nr 10

EXEMPEL PÅ KONSTRUKTION AV ETT FORDON MED SKJUTBART TÄLTTAK

Skiss nr 10 fortsättning

Skiss nr 10 fortsättning

”

Bilaga 7, del I, artikel 5.2 i:

Den befintliga texten ska ersättas med följande:

Bilaga 7, del I, artikel 5.2 iii:

Den befintliga texten ska ersättas med följande:

Bilaga 7, del I, ny artikel 6:

Efter den ändrade artikel 5 ska följande införas:

Bilaga 7, del I, skiss nr 9:

Den befintliga skiss nr 9 ska ersättas med följande:

”Skiss nr 9

EXEMPEL PÅ EN KONSTRUKTION AV EN CONTAINER MED SKJUTBAR TÄLTDUK

Skiss nr 9 fortsättning

Skiss nr 9 fortsättning

”

Bilaga 7, del I, ny skiss nr 10:

Efter den nya skiss nr 9 ska följande införas:

”Skiss nr 10

EXEMPEL PÅ EN KONSTRUKTION AV EN CONTAINER MED SKJUTBART TÄLTTAK

Skiss nr 10 fortsättning

Skiss nr 10 fortsättning

”

29.11.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 321/45

(1)

Med tanke på den rådande situationen på marknaden för skummjölkspulver när det gäller prisåterhämtningen och den höga nivån på interventionslagren är det lämpligt att inleda försäljning av skummjölkspulver från offentlig intervention genom ett anbudsförfarande i enlighet med genomförandeförordning (EU) 2016/1240.

(2)

För att hantera försäljningen från intervention på lämpligt sätt är det nödvändigt att specificera det datum före vilket den kvantitet skummjölkspulver som är till salu ska ha tagits upp i offentlig intervention.

(3)

Enligt artikel 28.4 b, c och d i genomförandeförordning (EU) 2016/1240 är det nödvändigt att fastställa de perioder som omfattas (anbudsperioderna), de minimikvantiteter för vilka anbud får lämnas och storleken på den säkerhet som ska ställas vid inlämnandet av ett anbud.

(4)

Vid tillämpning av artikel 31.1 i genomförandeförordning (EU) 2016/1240 är det nödvändigt att fastställa tidsfrister inom vilka medlemsstaterna ska anmäla alla giltiga anbud till kommissionen.

(5)

För en effektiv förvaltning bör medlemsstaterna göra sina anmälningar till kommissionen i enlighet med kommissionens förordning (EG) nr 792/2009 (3).

(6)

Kommittén för den samlade marknadsordningen inom jordbruket har inte avgivit något yttrande inom den tidsfrist som beslutades av dess ordförande.

29.11.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 321/48

(1)

Den 18 april 2012 införde rådet, genom rådets förordning (EU) nr 325/2012 (2) (nedan kallad den omtvistade förordningen), en slutgiltig antidumpningstull på import av oxalsyra med ursprung i Indien och Folkrepubliken Kina, på mellan 14,6 % och 52,2 %, efter en antidumpingsundersökning enligt artikel 5 i rådets förordning (EG) nr 1225/2009 (3).

(2)

Genom dom av den 20 maj 2015 (4) ogiltigförklarade tribunalen den omtvistade förordningen såvitt den berör Yuanping Changyuan Chemicals Co. Ltd, en samarbetsvillig kinesisk exporterande tillverkare. Tribunalen fann att rådets resonemang i två frågor avseende fastställande av nivån för undanröjande av skada inte var förenligt med artikel 296 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

(3)

Efter domstolens dom offentliggjorde kommissionen ett tillkännagivande om att den hade beslutat att återuppta antidumpningsundersökningen beträffande import av oxalsyra i syfte att genomföra domen med avseende på Yuanping Changyuan Chemicals Co. Ltd

(4)

Såsom anges i skälen 66 och 83 i den omtvistade förordningen hävdar Yuanping Changyuan Chemicals Co. Ltd att kommissionen inte fullt ut hade inkluderat en justering på 6,5 % som motsvarar normal tull vid beräkningen av skademarginalen.

(5)

Kommissionen hade i den ursprungliga undersökningen konstaterat att påståendet var berättigat och ändrat beräkningarna när det gäller skademarginalen enligt följande: Det slutgiltiga vägda genomsnittliga importpriset beräknades genom att till det vägda genomsnittliga exportpriset cif unionens gräns för Yuanping Changyuan Chemicals Co. Ltd, för de två typerna av raffinerad och oraffinerad oxalsyra, addera först 6,5 % för tullar och sedan ett fast belopp på 10/ton för kostnader efter import.

(6)

Resultatet blev en minskning av Yuanping Changyuan Chemicals Co. Ltd:s skademarginal till 18,7 %. Såsom redan förklarats i skäl 83 och 87 i den omtvistade förordningen förblev den minskade skademarginalen emellertid över den dumpningsmarginal som fastställts för Yuanping Changyuan Chemicals Co. Ltd (14,6 %), som också ligger till grund för antidumpningstullen.

(7)

Såsom anges i skälen 142 och 143 i kommissionens förordning (EU) nr 1043/2011 (5) beträffande införande av provisoriska åtgärder i det aktuella fallet, och så som bekräftas av den omtvistade förordningen, var den vinst som användes för beräkningen av nivån för undanröjande av skada 8 % av omsättningen, vilket ansågs vara den vinst som unionsindustrin rimligen kunde ha förväntats uppnå under normala konkurrensförhållanden om det inte hade förekommit någon skadevållande dumpning. Nedan redogörs för motiveringen för tillämpningen av detta belopp.

(8)

I den undersökning som ledde till den omtvistade förordningen fastställdes att det under skadeundersökningsperioden gick unionsindustrin antingen med förlust eller gjorde mycket liten vinst. Denna vinstnivå var inte tillräcklig för att upprätthålla tillverkningen på medellång sikt. Under den skadeundersökningsperiod som beaktades i den ursprungliga undersökningen förekom det dessutom betydande import, till priser som i genomsnitt var lägre än de priser som konstaterats vara dumpade priser i den ursprungliga undersökningsperioden. Denna lågprisimport hade en negativ inverkan på unionsindustrins ekonomiska resultat. Därför kunde de faktiska vinstnivåer som unionsindustrin uppnått under skadeundersökningsperioden inte anses vara en vinst som unionsindustrin rimligen kunde förväntas uppnå under normala konkurrensförhållanden.

(9)

Under den ursprungliga undersökningen hade kommissionen dessutom inte samlat in några uppgifter om unionsindustrins vinst under perioden före skadeundersökningsperioden. Följaktligen förelåg inga uppgifter om unionsindustrin under en period omedelbart före skadeundersökningsperioden, som skulle kunna användas som en rimlig vinstmarginal för beräkningen av skademarginalen. Efter meddelandet av dessa uppgifter hävdade Yuanping att kommissionen borde ha använt information som faller utanför skadeundersökningsperioden i syfte att göra en ordentlig bedömning för att fastställa vinstmålet.

(10)

Denna begäran avvisades. Unionsdomstolarna har tillerkänt kommissionen stort utrymme för skönsmässig bedömning i fråga om vilken tidsperiod som ska beaktas vid fastställande av skada (6). Kommissionen fastställde i början av den ursprungliga undersökningen en tidsperiod för att samla in information för bedömningen av skada, nämligen skadeundersökningsperioden (1 januari 2007–31 december 2010), och samlade inte in uppgifter som faller utanför denna period. Såsom förklaras i skäl 23 nedan måste kommissionen dessutom, inom ramen för detta återupptagande av undersökningen, förlita sig uteslutande på den information som fanns tillgänglig vid den ursprungliga undersökningen.

(11)

Kommissionen har därför analyserat det vinstmål som föreslagits av klaganden i den undersökning som ledde till den omtvistade förordningen. I klagomålet föreslogs en målvinstmarginal på 10 % för beräkning av skademarginalen. I detta hänseende noterade kommissionen att den vinstmarginal som använts av rådet vid ett tidigare förfarande som avsåg import av oxalsyra från Indien och Kina under 1991 var 10 % (7). Klaganden motiverade denna siffra med att en sådan lönsamhetsnivå skulle kunna uppnås om det tillverkats vid fullt kapacitetsutnyttjande. De vinstmarginaler som klaganden föreslagit motsvaras emellertid inte av faktiska uppgifter om vinst som uppnås i avsaknad av dumpad import under normala konkurrensförhållanden, utan bygger på en hypotetisk situation med fullt kapacitetsutnyttjande. Eftersom klaganden inte har visat att det fullständiga kapacitetsutnyttjande som låg till grund för den föreslagna vinstmarginalen uppnåddes eller skulle kunna uppnås under normala marknadsvillkor utan dumpad import, kunde den påstådda målvinsten inte användas.

(12)

Mot bakgrund av detta granskade kommissionen den vinstmarginal som fastställts i samband med andra undersökningar rörande den kemiska industrin, som också berörda kapitalintensiva branscher som oxalsyreindustrin, med liknande produktionsprocesser.

(13)

Med beaktande av de vinstmarginaler som har använts i tidigare undersökningar inom den kemiska sektorn (8) (inklusive den vinstmarginal som användes i den föregående undersökningen avseende oxalsyra) konstaterades det att en vinstmarginal på 8 % ansågs utgöra en rimlig vinst som unionsindustrin skulle kunna uppnå under normala marknadsförhållanden i avsaknad av skadevållande dumpning.

(14)

Kommissionen undersökte även den vinstmarginal som använts i undersökningar avseende andra sektorer, som, liksom den kemiska industrin, är kapitalintensiva. I detta hänseende konstaterade kommissionen att den vinstmarginal som använts vid dessa undersökningar (9) överensstämde med den genomsnittliga vinstmarginalen för den kemiska sektorn, inklusive oxalsyra.

(15)

På grundval av de överväganden som nämns ovan, och av att det saknas faktiska uppgifter om lönsamhet som skulle kunna uppnås av unionsindustrin under undersökningsperioden under normala förhållanden och i avsaknad av skadevållande dumpning, fann kommissionen det lämpligt att fastställa en sådan skälig vinstmarginal på grundval av den vägda genomsnittliga vinstmarginal som fastställdes i antidumpningsundersökningar för andra kemiska industrier och andra industrier med liknande egenskaper, t.ex. att de är kapitalintensiva. Mot denna bakgrund drar kommissionen slutsatsen att 8 % var den vinstmarginal som unionsindustrin rimligen kunde förväntas uppnå under normala konkurrensförhållanden, dvs. om det inte förekom någon dumpad import, och denna vinstmarginal bör därför användas vid beräkningen av nivån för undanröjande av skada.

(16)

Kommissionen delgav de omständigheter och överväganden som nämns ovan den 29 juni 2016. Yuanping Changyuan Chemicals Co. Ltd och unionsindustrin gavs möjlighet att lämna synpunkter på detta delgivande.

(17)

Synpunkter inkom inom de fastställda tidsfristerna och beaktades. Den 11 augusti 2016 hölls en förhandling mellan kommissionen och Yuanping.

(18)

Till följd av de synpunkter som lämnats av berörda parter gjordes några ändringar i förhållande till den ursprungliga handlingen av den 29 juni 2016. Kommissionen delgav därför återigen ovanstående omständigheter och överväganden till berörda parter den 24 augusti 2016.

(19)

Efter delgivandet av dessa uppgifter hävdade Oxaquim att det var oklart huruvida Yuanpings påstående enligt skäl 4 helt eller delvis var berättigat. I detta avseende bekräftade kommissionen att påståendet var berättigat i sin helhet. Såsom förklaras närmare i skälen 5 och 6 beaktades kommentarerna från Yuanping vid tidpunkten för den ursprungliga undersökningen till fullo i kommissionens reviderade beräkning i den ursprungliga undersökningen.

(20)

För sin del hävdade Yuanping att kommissionen i samband med verkställandet av domstolens dom genomfört en analys i efterhand för att motivera den ursprungliga undersökningens resultat. Enligt Yuanping bevisades detta av det faktum att kommissionen grundat sig på rådets genomförandeförordning (EU) nr 1138/2011 (10), som publicerades efter bedömningen av vinstmarginalen i detta förfarande. Yuanping hävdade att en sådan analys i efterhand inte kan användas för att motivera de ursprungliga slutsatserna. Detta påstående var felaktigt och avvisades av följande skäl.

(21)

För det första, vad gäller de fall som använts för bedömningen av vinstmarginalen (varav bara ett fåtal har hänvisats till i förordningen), är Yuanping påstående faktamässigt felaktigt. Lönsamhetsmålet i alla dessa fall, inklusive den ovan nämnda förordningen som Yuanping hänvisar till ovan, hade antingen provisoriskt eller slutgiltigt fastställts före bestämningen av vinstmålet i den ursprungliga undersökningen.

(22)

För att följa domstolens dom i enlighet med artikel 266 FEUF ska kommissionen ge en motivering i enlighet med artikel 296 FEUF när det gäller de konstateranden som gjorts i den ursprungliga undersökningen och för vilka domstolen ansett att motiveringen var bristfällig. Därvid måste kommissionen förlita sig på den information som fanns tillgänglig vid tidpunkten för den ursprungliga undersökningen.

(23)

Kommissionen motiverade därför denna bedömning, t.ex. användningen av 8 % som målvinst, uteslutande på grundval av uppgifter som den tidigare hade åberopat i samband med den ursprungliga undersökningen.

(24)

Dessutom fanns all den information som kommissionen framlagt i denna förordning redan i akten i den ursprungliga undersökningen och/eller var allmänt tillgänglig vid den tidpunkten. Sådan information lämnades till Yuanping även i denna undersökning, vilket visar att kommissionen inte tillämpade någon ny bevisning i sin förbättrade motivering.

(25)

Yuanping hävdade vidare att ett administrativt förfarande inte räcker för att korrigera de fel som domstolen upptäckte.

(26)

Detta påstående avvisades. Domstolen har inte visat att kommissionens konstateranden är materiellt eller väsentligt fel. Snarare slog domstolen fast att den omtvistade förordningen i vissa fall saknade en tillräcklig motivering. En förstärkt motivering i denna förordning i enlighet med artikel 296 i EUF-fördraget är det lämpligaste sättet för att följa domstolens dom.

(27)

Slutligen hävdade Yuanping att de siffror som kommissionen använder för kostnader efter import, dvs. 10/ton är för låga. Till stöd för detta påstående försåg Yuanping kommissionen med bevis i form av flera fakturor från 2016, där kostnaderna efter import sades vara högre.

(28)

Detta påstående avvisades. De siffror för kostnader efter import som användes av kommissionen i den ursprungliga undersökningen byggde på kontrollerade uppgifter från samarbetsvilliga icke-närstående importörer. I detta sammanhang har Yuanping inte kunnat motivera varför kommissionen skulle göra en ny beräkning av dessa siffror med okontrollerade uppgifter från en period utanför undersökningsperioden.

(29)

Denna förordning överensstämmer med yttrandet från den kommitté som inrättats genom artikel 15.1 i förordning (EG) nr 1225/2009.

29.11.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 321/53

(1)

Den 10 november 2008 antog rådet gemensam åtgärd 2008/851/Gusp (1) om inrättande av EU:s militära insats Atalanta (nedan kallad Atalanta).

(2)

Den 21 november 2014 ändrade rådets beslut 2014/827/Gusp (2) gemensam åtgärd 2008/851/Gusp och förlängde Atalanta till och med den 12 december 2016.

(3)

Den strategiska översynen av Atalanta 2016 ledde till slutsatsen att Atalantas mandat bör förlängas till och med december 2018.

(4)

Gemensam åtgärd 2008/851/Gusp bör ändras i enlighet med detta.

(5)

I enlighet med artikel 5 i protokollet om Danmarks ställning, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, deltar Danmark inte i arbetet med att utarbeta och genomföra sådana unionsbeslut och unionsåtgärder som har anknytning till försvarsfrågor. Danmark deltar inte i genomförandet av detta beslut och deltar därför inte i finansieringen av denna insats.

1.

I artikel 14 ska följande punkt läggas till:

”5.   Det finansiella referensbeloppet för de gemensamma kostnaderna för EU:s militära insats för perioden 13 december 2016–31 december 2018 ska uppgå till 11 064 000 EUR. Den procentandel av referensbeloppet som avses i artikel 25.1 i rådets beslut (Gusp) 2015/528 (*1) ska vara 0 %.

(*1)  Rådets beslut (Gusp) 2015/528 av den 27 mars 2015 om inrättande av en mekanism för att förvalta finansieringen av de gemensamma kostnaderna för Europeiska unionens operationer med militära eller försvarsmässiga konsekvenser (Athena) och om upphävande av beslut 2011/871/Gusp (EUT L 84, 28.3.2015, s. 39).”"

2.

Artikel 16.3 ska ersättas med följande:

”3.   EU:s militära insats ska upphöra den 31 december 2018.”

29.11.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 321/55

(1)

Den 22 juli 2014 antog rådet beslut 2014/486/Gusp (1) om Europeiska unionens rådgivande uppdrag för reform av den civila säkerhetssektorn i Ukraina (EUAM Ukraina).

(2)

Genom beslut 2014/486/Gusp, ändrat genom beslut (Gusp) 2015/2249 (2), tillhandahölls EUAM Ukraina ett finansiellt referensbelopp till och med den 30 november 2016 och ett mandat till och med den 30 november 2017.

(3)

Den 12 maj 2016 antog rådet beslut (Gusp) 2016/712 (3) genom vilket det finansiella referensbeloppet för perioden till och med den 30 november 2016 anpassades.

(4)

Ett finansiellt referensbelopp bör fastställas för perioden 1 december 2016-30 november 2017, och beslut 2014/486/Gusp bör därför ändras i enlighet med detta.

1.

Artikel 14.1 ska ersättas med följande:

”1.   Det finansiella referensbelopp som är avsett att täcka utgifterna för EUAM Ukraina till och med den 30 november 2014 ska vara 2 680 000 EUR. Det finansiella referensbelopp som är avsett att täcka utgifterna för EUAM Ukraina för perioden 1 december 2014–30 november 2015 ska vara 13 100 000 EUR. Det finansiella referensbelopp som är avsett att täcka utgifterna för EUAM Ukraina för perioden 1 december 2015–30 november 2016 ska vara 17 670 000 EUR. Det finansiella referensbelopp som är avsett att täcka utgifterna för EUAM Ukraina för perioden 1 december 2016–30 november 2017 ska vara 20 800 000 EUR. Det finansiella referensbeloppet för efterföljande perioder ska fastställas av rådet.”

2.

I artikel 17 ska följande punkt införas:

”1a.   Den höga representanten ska bemyndigas att till Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån (Frontex) lämna ut säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter och dokument som EUAM Ukraina ger upphov till upp till den säkerhetsskyddsklassificeringsnivå som fastställs av rådet i enlighet med beslut 2013/488/EU. Det ska i detta syfte ingås överenskommelser mellan den höga representanten och Frontex.”

29.11.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 321/57

(1)

Genom en elektronisk anmälan av den 9 januari 2014 anmälde de italienska myndigheterna, i enlighet med artikel 108.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (nedan kallat EUF-fördraget ), den ytterligare ersättning som beviljades av den regionala förvaltningsdomstolen i Piemonte till Arfea – Aziende Riunite Filovie ed Autolinee (nedan kallat Arfea) för tillhandahållandet av passagerartransporter med buss genom koncessioner som den italienska regionen Piemonte (nedan kallad regionen) beviljade under perioden 1997–1998 (nedan kallad den granskade perioden).

(2)

Anmälan registrerades under ärendenummer SA.38132. Efter en begäran om upplysningar som kommissionen skickade den 7 februari 2014 för att klargöra huruvida den ytterligare ersättningen hade betalats, bekräftade regionen den 11 mars 2014 att den hade betalat ut den ytterligare ersättningen till Arfea den 7 februari 2014, det vill säga efter att den italienska regeringen hade anmält åtgärden till kommissionen. Åtgärden behandlas därför som en icke anmäld åtgärd.

(3)

Ytterligare upplysningar lämnades av de italienska myndigheterna den 7 april 2014 och den 21 maj 2014, och efter en begäran om upplysningar som skickades av kommissionen den 24 juli 2014 lämnade de italienska myndigheterna ytterligare upplysningar den 20 augusti 2014.

(4)

Genom en skrivelse av den 23 februari 2015 underrättade kommissionen Italien om sitt beslut att inleda det förfarande som anges i artikel 108.2 i EUF-fördraget avseende detta stöd. De italienska myndigheterna inkom med sina synpunkter på beslutet att inleda förfarandet genom en skrivelse av den 16 april 2015.

(5)

I sitt beslut att inleda förfarandet, som offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning  (2), uppmanade kommissionen berörda parter att inkomma med sina synpunkter på åtgärden.

(6)

Den enda berörda part som inkom med synpunkter till svar på beslutet att inleda förfarandet var Arfea, mottagaren av åtgärden. Inlagorna från Arfea mottogs den 30 juli 2015 och översändes den 18 augusti 2015 till Italien, som gavs möjlighet att reagera. Italiens svar på synpunkterna mottogs genom en skrivelse av den 24 september 2015.

(7)

Arfea är ett privat företag som tillhandahåller lokal kollektivtrafik genom koncessioner och privata kommersiella transporttjänster. Enligt de italienska myndigheterna drev Arfea ett nät av bussförbindelser som koncessionshavare i provinsen Alessandria och provinsen Asti (nedan kallade provinserna) under hela den granskade perioden (1997 och 1998). Företaget tillhandahöll även andra privata tjänster, såsom turisttjänster och bussuthyrning.

(8)

Enligt den information som de italienska myndigheterna lämnade har regionen redan betalat ut offentliga bidrag till Arfea för den ovannämnda tjänsten under perioden 1997–1998 i enlighet med regionstyrelsens rambeslut (Delibera della Giunta, D.G.R.) nr 658-2041 av den 16 februari 1984 (nedan kallat rambeslutet från 1984) om genomförande av lag nr 151/1981 (3) och regional lag nr 16/1982 (4). I dessa lagar fastställdes reglerna för att bevilja offentliga bidrag för investeringar och driftsförluster till enheter eller företag som tillhandahåller passagerartransporttjänster. Enligt artikel 1 i regional lag nr 16/1982 utgörs sådana tjänster av ”tjänster som normalt avser kollektivtransport av personer eller varor som tillhandahålls kontinuerligt eller periodvis med taxor, tidtabeller, trafikfrekvenser och fördefinierade resvägar och icke-differentierat erbjudande”. År 1997 begärde och beviljades Arfea också ytterligare offentliga bidrag från regionen för 1997 i enlighet med artikel 12 i lag nr 472/1999. Eftersom dessa offentliga bidrag verkar ha betalats ut till Arfea mer än tio år innan kommissionen sände sin första begäran om upplysningar till den italienska staten, kommer bidragen inte att granskas enligt detta beslut.

(9)

Efter det att en dom av Consiglio di Stato (Italiens högsta förvaltningsdomstol) gett en leverantör av transporttjänster rätt till retroaktiv ersättning för bedrivande av allmän trafik direkt i enlighet med rådets förordning (EEG) nr 1191/69 (5) utöver den ersättning som leverantören redan hade fått i enlighet med nationell lagstiftning (6), begärde Arfea år 2007 ytterligare ersättning från regionen på grundval av denna förordning för de ekonomiska nackdelar som företaget lidit på grund av den allmänna trafikplikt som det påstås ha ålagts 1997 respektive 1998. Enligt Arfea gav belopp det fick, och som beräknats i enlighet med nationell lagstiftning, inte full ersättning för den driftsförlust som den allmänna trafikplikten innebar. Begäran avslogs av regionen genom skrivelser av den 14 maj 2007 och den 25 januari 2008. Genom överklaganden nr. 913/2007 och 438/2008 överklagade Arfea och andra transportföretag dessa skrivelser, som avslog deras begäran om ytterligare ersättning.

(10)

Genom domar av den 18 februari 2010 (Sentenze nr 976 och 977/2010) biföll den regionala förvaltningsdomstolen i Piemonte (nedan kallad den regionala förvaltningsdomstolen) Arfeas överklaganden och beslutade att företaget hade rätt till ytterligare ersättning för den allmänna trafik det hade bedrivit, i enlighet med förordning (EEG) nr 1191/69.

(11)

I domarna förklarade den regionala förvaltningsdomstolen att ett företag som bedriver allmän trafik inte kan nekas ersättning för de kostnader som utförandet av tjänsten faktiskt åsamkat. Den otillräckliga bidragsnivå som Italien tillämpade skulle ha inneburit en oberättigad nackdel för koncessionshavaren. Den regionala förvaltningsdomstolen ansåg dessutom att Arfea hade rätt till ersättning för bedrivande av allmän trafik även utan en föregående begäran om att den allmänna trafikplikten skulle upphävas. Enligt den regionala förvaltningsdomstolen måste regionen fastställa det exakta beloppet för den ytterligare ersättning som skulle betalas till Arfea på grundval av tillförlitliga uppgifter från företagets redovisning som visar skillnaden mellan de kostnader som kan tillskrivas den del av Arfeas verksamhet som rör den allmänna trafikplikten och motsvarande intäkter. Regionen beräknade dock inte den ersättning som skulle betalas till Arfea enligt den regionala förvaltningsdomstolens beslut.

(12)

Genom beslut (ordinanze istruttorie) nr 198 och 199 av den 14 februari 2013 utsåg den regionala förvaltningsdomstolen en expert (nedan kallad experten) med uppgift att kontrollera huruvida de belopp som Arfea uppgav (1 446 526 euro för 1997 och 421 884 euro för 1998) hade beräknats i enlighet med förordning (EEG) nr 1191/1969 och punkterna 87–95 i domen i målet Altmark (7). Det framgår av den regionala förvaltningsdomstolens domar (giudizio per l'ottemperanza) nr 1070 och 1071/2013 av den 10 oktober 2013 att experten bekräftade att den ekonomiska nackdel i form av en underkompensation som drabbat Arfea uppgick till 1 196 780 euro för 1997 och 102 814 euro för 1998. Den regionala förvaltningsdomstolen bestämde de ytterligare ersättningsbelopp som regionen var skyldig att betala till Arfea i enlighet med detta och beslutade att beloppen skulle betalas ut senast den 7 februari 2014. De italienska myndigheterna bekräftade att regionen betalade ut beloppen till Arfea den 7 februari 2014.

(13)

Det är regionens utbetalning av dessa ytterligare ersättningar till Arfea till följd av domarna nr 1070 och 1071/2013 som utgör de icke anmälda åtgärderna och som är föremål för detta beslut.

(14)

Som förklaras i föregående avsnitt utsåg den regionala förvaltningsdomstolen en expert för att fastställa den ytterligare ersättning som regionen var skyldig Arfea. Den 17 juni 2013 utfärdade experten två rapporter, en för 1997 och en för 1998. Experten gjorde redovisningskorrigeringar i den ersättningsberäkning som Arfeas konsulter utfört men bekräftade att metoden för att beräkna den ytterligare ersättningen överensstämde med artikel 10 och följande artiklar i förordning (EEG) nr 1191/69 och punkterna 87–95 i domen i målet Altmark. Experten använde följande metod:

(15)

I sina rapporter förklarar experten att de uppgifter som användes för bekräftelsen hade godkänts av regionen. I motsats till påståendet från de italienska myndigheterna anser experten att det är möjligt att på grundval av Arfeas redovisning bestämma kostnaderna för fullgörandet av den allmänna trafikplikt som regionen Piemonte påstås ha ålagt företaget. Enligt experten kan vissa kostnader direkt tillskrivas den allmänna trafikplikten medan vissa gemensamma kostnader endast kan särskiljas genom en indirekt fördelning mellan Arfeas offentliga och privata verksamheter. Den indirekta fördelningen av gemensamma kostnader gjordes utifrån kriterier som angavs i den så kallade basmodell (modelli base) som Arfea påstår sig ha utarbetat på grundval av instruktioner som regionen har tillhandahållit (de så kallade Istruzioni 97). Kriterierna angav vilken procentandel av verksamheten som utgjordes av allmän trafik inom och mellan städer i regionen, respektive vilken procentandel som utgjordes av annan, privat verksamhet (till exempel bussuthyrning). Experten tillämpade dessa procentsatser på de gemensamma kostnader som det hävdades inte gick att särredovisa.

(16)

När det gäller överensstämmelse med Altmarkdomen tar experten inte ställning till huruvida Arfea faktiskt ålades några klart definierade allmännyttiga skyldigheter, eftersom det inte ingick i hans uppdrag. Han bekräftar att kriterierna för beräkning av de offentliga bidragen fastställdes genom rambeslutet från 1984 och att den ytterligare ersättning som bekräftades av hans rapporter inte överstiger vad som är nödvändigt för att täcka hela eller delar av de kostnader som fullgörandet av den allmänna trafikplikten åsamkat, med hänsyn tagen till relevanta intäkter och en skälig vinst från fullgörandet av skyldigheterna.

(17)

Experten instämmer med de beräkningar som Arfeas konsulter gjort i fråga om den skäliga vinsten, som definieras som en genomsnittlig kapitalavkastning baserad på följande antaganden:

(18)

Experten hävdar slutligen att Arfeas enhetskostnader för 1997 och 1998 överensstämmer med kostnaderna för ett genomsnittligt välskött företag som tillhandahåller liknande tjänster på marknaden.

(19)

Därmed skulle de ytterligare ersättningarna för 1997 och 1998 (1 196 780 euro för 1997 och 102 814 euro för 1998) motsvara skillnaden mellan det bekräftade underskottet och den ekonomiska nettoeffekten, minus de offentliga bidrag som redan har betalats av regionen.

(20)

De italienska myndigheterna lämnade 28 koncessioner (disciplinari di concessione) som provinserna har beviljat Arfea för att bedriva trafik på 27 regionala linjer och en interregional linje, med olika giltighetsdatum. Några av koncessionerna var helt klart i kraft under den granskade perioden, medan det för andra inte finns några uppgifter om att de förlängts utan bara om senare ändringar:

(21)

Alla koncessioner beviljades på årsbasis och förnyades genom en begäran om förnyelse senast en månad före koncessionens slutdatum samt betalning av en koncessionsavgift. Samtliga koncessioner föreskriver att tjänsterna utförs helt på företagets egen risk. Flera koncessioner innehåller hänvisningar till regionala tabeller som fastställer taxor. I fem koncessioner anges att tillhandahållandet av tjänsten inte medför rätt till bidrag eller ersättning av något slag. I de återstående 23 koncessionerna anges att tillgång till offentliga bidrag är underställt villkoret att koncessionens bestämmelser efterlevs och att de relevanta beräkningarna ska göras på grundval av rambeslutet från 1984 (10).

(22)

Såsom förklaras i beslutet att inleda förfarandet hyste kommissionen vissa tvivel om huruvida åtgärden var förenlig med den inre marknaden.

(23)

För det första ifrågasatte kommissionen huruvida de fyra villkor som Europeiska unionens domstol (nedan kallad EU-domstolen) fastställt i sin rättspraxis i målet Altmark var uppfyllda.

(24)

För det andra hyste kommissionen tvivel om huruvida åtgärden i fråga var undantagen från anmälningsskyldigheten enligt artikel 17.2 i förordning (EEG) nr 1191/69. I synnerhet uttryckte kommissionen tvivel om för det första huruvida någon allmän trafikplikt ensidigt hade ålagts Arfea av regionen, och för det andra huruvida ersättningen i fråga uppfyllde alla kraven i förordning (EEG) nr 1191/69. Om inget av dessa två villkor kunde visas vara uppfyllda skulle den anmälda åtgärdens förenlighet i stället bedömas enligt förordning (EG) nr 1370/2007.

(25)

För det tredje hyste kommissionen tvivel om huruvida åtgärden i fråga var förenlig med förordning (EG) nr 1370/2007. Kommissionen ifrågasatte om Arfea hade ålagts någon allmän trafikplikt i den mening som avses i förordning (EG) nr 1370/2007 genom avtal om allmän trafik eller allmänna bestämmelser. När det gällde huruvida koncessionsavtalen kunde betraktas som avtal om allmän trafik betvivlade kommissionen att avtalen uppfyllde kraven i artikel 4 i förordning (EG) nr 1370/2007, som fastställer det obligatoriska innehållet i avtal om allmän trafik. Kommissionen hyste också tvivel om huruvida beräkningen av den ersättning som Arfea beviljades uppfyllde de krav som fastställs i förordning (EG) nr 1370/2007 för att förhindra alltför höga ersättningar.

(26)

För det fjärde hyste kommissionen tvivel om åtgärdens art. Kommissionen ifrågasatte särskilt huruvida åtgärden i fråga i stället för ersättning för att bedriva allmän trafik kunde betraktas som skadestånd på grund av fel, vilket inte utgör en fördel i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget.

(27)

I sina inlagor ansåg de italienska myndigheterna att den anmälda åtgärden utgjorde statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget, i synnerhet eftersom den inte uppfyllde samtliga villkor som EU-domstolen fastslagit i Altmarkdomen. De italienska myndigheterna ansåg också att den ersättning som regionen beviljat inte var förenlig med vare sig förordning (EEG) nr 1191/69 eller förordning (EG) nr 1370/2007. I detta avseende anförde Italien i huvudsak följande argument.

(28)

De italienska myndigheterna betonade att varken något ensidigt eller något kontraktsenligt åläggande av allmän trafikplikt förekommit för busstrafiken under den granskade perioden. För det första hävdar Italien att Arfeas verksamhet bedrevs på grundval av koncessioner som måste förnyas årligen på företagets begäran. Koncessionerna (totalt 28 stycken som räknas upp i skäl 19) innehöll en skyldighet att använda ett av regionen godkänt taxesystem för en förutbestämd tidtabell i utbyte mot en exklusiv rätt att trafikera de berörda linjerna, men de fastställde inte någon specifik allmän trafikplikt i den mening som avses i artikel 2 i förordning (EEG) nr 1191/69. Enligt de italienska myndigheterna angav koncessionerna inte heller några i förväg fastställda ersättningskriterier med hänvisning till en specifik allmän trafikplikt. Beviljande av ersättning i efterhand genom en dom från en nationell domstol skulle vara oförenligt med detta krav.

(29)

För det andra anger samtliga koncessionshandlingar att trafiken ska bedrivas helt på företagets egen risk och att transportföretaget ska bära hela kostnaden. Trots att de koncessioner som de italienska myndigheterna lämnade föreskrev att trafiken skulle bedrivas helt på företagets egen risk begärde Arfea vid upprepade tillfällen att koncessionerna skulle förlängas.

(30)

För det tredje visar koncessionshandlingarna också att de linjer som trafikerades av företagets bussar ändrades vid flera tillfällen på företagets begäran, och det kan därför uteslutas att någon allmän trafikplikt har ålagts, ens underförstått, av den upphandlande regionala eller provinsiella myndigheten.

(31)

De italienska myndigheterna förklarade dessutom att företaget, i utbyte mot ensamrätt att bedriva transporter enligt de angivna villkoren och med de ändringar som gjorts på företagets begäran, som ersättning för den bedrivna trafiken i enlighet med italiensk lag fick bidrag för driftskostnaderna baserade på en standardkostnad beräknad enligt rambeslutet från 1984. Standardkostnaden för den bedrivna trafiken beräknades i enlighet med då gällande lagstiftning (lag nr 151/81 och regional lag nr 16/82), som innehöll bestämmelser om bidrag för kostnader för att bedriva lokal kollektivtrafik baserade på standardiserade bidragsberättigade utgifter. Bidraget var avsett att helt täcka bolagets driftsförluster. Enligt den italienska lagstiftningen var syftet med bidragen för driftskostnader att göra det möjligt för transportföretaget att uppnå ekonomisk balans, medan ytterligare underskott skulle tillskrivas ineffektiv förvaltning från transportföretagets sida. Följaktligen förutsattes det uttryckligen att alla sådana underskott skulle bäras av företaget, eftersom det hade underlåtit att vidta alla de åtgärder som krävs för att minska kostnaderna och öka intäkterna.

(32)

De italienska myndigheterna hävdar också att den ytterligare ersättning som beviljades i efterhand av den expert som domstolen utsåg är ett tydligt brott mot kraven i de gemensamma principerna för beräkning av ersättning i artiklarna 10 och följande artiklar i förordning (EEG) nr 1191/69. Enligt de italienska myndigheterna analyserade den expert som domstolen anlitat helt enkelt de kostnader och intäkter som bolagets konsult presenterade och som hade fastställts i efterhand och i avsaknad av lämplig särredovisning. Experten konstaterade sedan att resultatet, bortsett från ett par punkter där avvikelser hittades, i huvudsak var korrekt.

(33)

De italienska myndigheterna anser inte heller att ersättningen uppfyller något av kraven i förordning (EG) nr 1370/2007. I synnerhet följer beräkningen av ersättningens storlek inte den metod som anges i bilagan till förordning (EG) nr 1370/2007 för beräkning av den ekonomiska nettoeffekt som fullgörandet av allmän trafikplikt får.

(34)

Slutligen hävdar de italienska myndigheterna att den regionala förvaltningsdomstolen i sina beslut beslutade att ekonomisk kompensation skulle utbetalas till Arfea för fullgörandet av trafikplikt år 1997 och 1998, men den beviljade ingen ersättning för den skada som uppstått till följd av att bidragen inte har betalats ut. De italienska myndigheterna förklarade att Arfea den 6 juni 2014 lämnade in en ansökan om skadestånd utöver den ersättning som företaget redan hade beviljats av den regionala förvaltningsdomstolen. Enligt de italienska myndigheterna skulle detta visa att den ersättning som Arfea beviljats av den regionala förvaltningsdomstolen, och som är föremål för detta beslut, inte utgjorde något skadestånd.

(35)

Den enda berörda part som inkom med synpunkter på beslutet att inleda förfarandet var Arfea, mottagaren av åtgärden. I sina inlagor tog Arfea avstånd från kommissionens preliminära ståndpunkter i beslutet att inleda förfarandet.

(36)

Arfea hävdar för det första att kommissionen bör bedöma den ifrågavarande åtgärdens förenlighet och lagenlighet enligt förordning (EEG) nr 1191/69, och inte enligt förordning (EG) nr 1370/2007. Enligt Arfea kan förordning (EG) nr 1370/2007 inte tillämpas på förhållanden som uppkom innan förordningen trädde i kraft, dvs. före den 3 december 2009, vilket ska anses ha bekräftats av tribunalen i dess dom av den 20 mars 2013 i målet Andersen (mål T-92/11). Arfea vidhåller emellertid att de ersättningar som företaget har beviljats under alla omständigheter uppfyller kraven i förordning (EG) nr 1370/2007.

(37)

För det andra hävdar Arfea att det ålades allmän trafikplikt i den mening som avses i artikel 2.1 och 2.2 i förordning (EEG) nr 1191/69. Enligt Arfea utgör lokal kollektivtrafik allmän trafik. I Italien tilldelas denna trafik genom administrativa koncessioner, och en allmän trafikplikt kopplad till tillhandahållandet av trafiken fastställs i koncessionsavtalen och i avtal och bestämmelser som åtföljer koncessionsavtalen. I Arfeas fall rör den allmänna trafikplikten verksamhetsprogram, busslinjer, hållplatser och taxor. Beträffande det faktum att det i koncessionerna anges att trafiken ska bedrivas på företagets egen risk, hävdar Arfea att detta avser säkerhetsrisker för passagerare och tredje man, inte någon allmän affärsrisk.

(38)

För det tredje hävdar Arfea att dess underlåtelse att ansöka om upphävande av den allmänna trafikplikten i enlighet med artikel 4 i förordning (EEG) nr 1191/69, inte fråntar företaget rätt till ersättning i enlighet med förordning (EEG) nr 1191/69. Enligt Arfea skulle det förfarande som föreskrivs i artikel 4 i förordning (EEG) nr 1191/69 inte vara tillämpligt för allmän trafikplikt som ett företag ålagts efter ikraftträdandet av förordning (EEG) nr 1191/69. Denna tolkning av artikel 4 i förordning (EEG) nr 1191/69 stöds enligt Arfea av domstolens dom av den 3 mars 2014 i målet CTP (mål C-518/12).

(39)

För det fjärde hävdar Arfea, beträffande beräkningen av den ersättning som företaget har beviljats av den regionala förvaltningsdomstolen i regionen Piemonte, att kommissionen inte kan ifrågasätta rapporten från den expert som domstolen utsett, eftersom den utgör en preliminär teknisk aktivitet som faller inom de nationella domstolarnas exklusiva ansvar. Enligt Arfea ska under alla omständigheter kriterierna för beräkningen av ersättningen ha fastställts i förväg i regionparlamentets beslut av den 16 februari 1984, och företaget ska inte ha erhållit en alltför hög ersättning. Ersättningarna i fråga ska därför anses uppfylla de krav som fastställs i det hänseendet i förordning (EEG) nr 1191/69.

(40)

För det femte bör enligt Arfea de argument som sammanfattas i skälen 37 till och med 39 även vara tillämpliga i bedömningen av de ifrågavarande ersättningarnas förenlighet med kraven i förordning (EG) nr 1370/2007. I fråga om ersättningarnas förenlighet med de formella krav i förordningen som kommissionen anför i skäl 64 och följande skäl i beslutet att inleda förfarandet, hävdar Arfea att de kraven inte bör tillämpas i det aktuella ärendet. Enligt Arfea skulle det vara juridiskt och logiskt omöjligt att påvisa förenlighet med dessa krav, eftersom de ifrågavarande förhållandena rådde flera år före det datum då förordning (EG) nr 1370/2007 trädde i kraft.

(41)

Slutligen hävdar Arfea att de ersättningar som företaget beviljats av den regionala förvaltningsdomstolen i regionen Piemonte uppfyller de fyra Altmarkvillkoren. För det första ska Arfea ha ålagts klart definierade skyldigheter att tillhandahålla allmännyttiga tjänster i enlighet med det första villkoret i Altmarkdomen. För det andra ska ersättningskriterierna ha fastställts i förväg på ett öppet och objektivt sätt i regionparlamentets beslut av den 16 februari 1984, i enlighet med det andra villkoret i Altmarkdomen. För det tredje ska expertrapporten ha kommit fram till att ersättningen inte översteg de kostnader som har uppkommit i samband med skyldigheterna att tillhandahålla allmännyttiga tjänster, inklusive en skälig vinst, i enlighet med det tredje villkoret i Altmarkdomen. Slutligen ska Arfea anses vara ett genomsnittligt och välskött företag i den mening som avses i de fjärde villkoret i Altmardomen, vilket framgår av det faktum att dess genomsnittliga kostnad per kilometer understeg de regionala standardkostnaderna.

(42)

I sina kommentarer till Arfeas synpunkter bekräftar de italienska myndigheterna återigen sin ståndpunkt i kommentarerna till beslutet att inleda förfarandet, utan ytterligare synpunkter.

(43)

Enligt artikel 107.1 i fördraget är ”stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den inre marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna”.

(44)

För att en stödåtgärd ska anses utgöra statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget måste den därför kumulativt uppfylla samtliga av följande villkor:

(45)

Kommissionen konstaterar att den regionala förvaltningsdomstolen i sina domar kräver att regionen ska betala ytterligare ersättning till Arfea för tillhandahållandet av reguljära bussförbindelser 1997 och 1998 på regionala linjer. Experten bekräftade att Arfea lidit en ekonomisk nackdel i form av underkompensation till ett belopp av 1 196 780 euro för 1997 och 102 814 euro för 1998 till följd av allmän trafikplikt som påstås ha ålagts företaget. Den 7 februari 2014 betalade regionen detta belopp till Arfea för att följa domarna.

(46)

Det faktum att en nationell domstol beordrade regionen att betala ersättning till ett företag innebär inte att den region som följer domen inte är ansvarigt för stödet, eftersom statens nationella domstolar anses utgöra statliga organ och således är bundna av kravet på lojalt samarbete (11).

(47)

Åtgärden kan således tillskrivas staten, och de medel som har använts för att betala ut ersättningen utgör statliga medel.

(48)

Kommissionen konstaterar först och främst att Arfea bedriver en ekonomisk verksamhet, nämligen persontransport mot ersättning. Arfea bör därför anses utgöra ett företag i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget.

(49)

Åtgärden bör dessutom betraktas som selektiv, eftersom den bara gynnar Arfea.

(50)

När det gäller beviljandet av en ekonomisk fördel följer av domen i Altmarkmålet att vederlag som beviljas av staten eller med hjälp av statliga medel till företag som ersättning för allmän trafikplikt som har ålagts dem inte innebär en ekonomisk fördel för de berörda företagen, och därmed inte utgör stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget, under förutsättning att samtliga av följande fyra kumulativa villkor är uppfyllda:

(51)

Enligt domen i Altmarkmålet ska samtliga fyra villkor vara uppfyllda kumulativt för att utesluta förekomsten av en ekonomisk fördel när företag ges ersättning för att fullgöra en ålagd allmän trafikplikt.

(52)

När det gäller det första Altmarkvillkoret konstaterar kommissionen för det första att det ankommer på medlemsstaterna att visa att ett visst företag har ålagts skyldighet att tillhandahålla allmännyttiga tjänster och att åläggandet av sådana allmännyttiga tjänster är motiverat av hänsyn till allmänt intresse (12). De italienska myndigheterna förklarade dock inte vilka allmännyttiga tjänster som Arfea ålades att tillhandahålla av hänsyn till allmänt intresse. Myndigheterna hävdade tvärtom att Arfea inte hade ålagts någon skyldighet att tillhandahålla några allmännyttiga tjänster.

(53)

För det andra konstaterar kommissionen att begreppet allmännyttig skyldighet avser villkor som ålagts ett transportföretag som det inte skulle ha något eget kommersiellt intresse av att bedriva utan att få ersättning, eller åtminstone inte i samma omfattning eller på samma villkor. Villkoren måste dessutom definieras klart av myndigheten i ett beslut om tilldelning. Arfea har inte kunnat redogöra för exakt vilka allmännyttiga skyldigheter företaget har ålagts och inte heller kunnat visa att dessa allmännyttiga skyldigheter klart har definierats i ett beslut om tilldelning. Dessutom anser kommissionen av de anledningar som förklaras i skälen 77 till 82 nedan att det finns goda grunder att anta att inga sådana klart definierade allmännyttiga skyldigheter har ålagts Arfea.

(54)

När det gäller det andra villkoret i domen i Altmarkmålet konstaterar kommissionen att kriterierna för beräkningen av den ersättning som Arfea har tillerkänts genom domar i den regionala förvaltningsdomstolen inte fastställdes i förväg. De fastställdes enbart på grundval av en efterhandsberäkning som gjordes av en expert och som baserades på olika antaganden, utan lämpliga förklaringar och utan särredovisning.

(55)

I motsats till vad Arfea hävdar kan kriterierna för beräkningen av dessa ersättningar inte anses ha fastställts i regionparlamentets beslut av den 16 februari 1984. De ersättningar som Arfea beviljades av den regionala förvaltningsdomstolen är ytterligare ersättningar, vars syfte var att exakt täcka kostnaderna för de allmännyttiga skyldigheter som påstås ha ålagts företaget och som inte täcktes helt av de ersättningar som företaget beviljades genom regionparlamentets beslut av den 16 februari 1984.

(56)

Ett sådant tillvägagångssätt står i strid med det andra Altmarkvillkoret, och ersättning som beviljas på denna grundval utgör statligt stöd. Domstolen har i sin dom i Altmarkmålet klargjort att ”[o]m en medlemsstat ersätter de förluster som ett företag åsamkats utan att kriterierna för en sådan ersättning har fastställts i förväg, när det i efterhand visar sig att genomförandet av vissa uppgifter inom ramen för skyldigheterna att tillhandahålla allmännyttiga tjänster inte har varit ekonomiskt lönsamt, utgör detta också en ekonomisk åtgärd som omfattas av begreppet statligt stöd i den mening som avses i artikel [107.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt]” (13).

(57)

Kommissionen drar därför slutsatsen att den anmälda åtgärden inte uppfyller det andra Altmarkvillkoret.

(58)

När det gäller det tredje Altmarkvillkoret anser kommissionen för det första att det i de fall då företag bedriver både verksamhet som utgör allmännyttiga skyldigheter och verksamhet som inte utgör allmännyttiga skyldigheter är omöjligt att fastställa de exakta kostnaderna för fullgörandet av de allmännyttiga skyldigheterna utan en lämplig särredovisning av transportföretagets olika verksamheter.

(59)

I det aktuella ärendet har de italienska myndigheterna hävdat att Arfea inte tillämpat en lämplig särredovisning av de verksamheter som påstås omfattas av allmännyttiga skyldigheter som ålagts av regionen Piemonte och företagets övriga verksamheter. Även kommissionen uttryckte tvivel om huruvida Arfea hade tillämpat en sådan särredovisning, och Arfea lämnade inte några synpunkter i frågan. De utdrag från Arfeas räkenskaper som den av domstolen utsedda experten använde för att fastställa ersättningsbeloppen visar inte heller på någon särredovisning av Arfeas olika verksamheter. Den kostnadsfördelning som gjordes av den av domstolen utsedda experten utfördes i efterhand baserat på den basmodell som Arfeas konsulter hade utarbetat, som fastställde procentsatser för hur kostnaderna skulle fördelas mellan Arfeas olika verksamheter.

(60)

För det andra anser kommissionen att de vinstnivåer som experten använder vid beräkningen av ersättningsbeloppen är högre än vad som kan anses vara en rimlig vinst i den mening som avses i det tredje Altmarkvillkoret.

(61)

Experten ansåg att en avkastning på investerat kapital på 12,89 % för 1997 och 10,81 % för 1998 var en rimlig vinstnivå.Nivån baseras på avkastningen av tioåriga italienska statsobligationer (6,8 % 1997) plus en genomsnittlig riskpremie (4,8 % för 1997) som korrigeras uppåt för att ta hänsyn till Arfeas egen finansiella situation (med 1,28 för 1997).

(62)

Kommissionen konstaterar att den riskpremie som experten har fastställt är anmärkningsvärt hög med tanke på att de risker som Arfea exponerades för var ganska begränsade. Arfea innehade koncessionerna med ensamrätt, vilket skyddade företaget från konkurrens från andra transportföretag, och den ersättning som experten fastställde gav ersättning för hela den kostnad som påstås ha uppkommit vid fullgörandet av den allmännyttiga skyldigheten.

(63)

Kommissionen konstaterar dessutom att experten, samtidigt som denne uppgav att transportsektorn hade fördelen av att ha en genomsnittlig risk som låg under marknadsnivån, korrigerade riskpremien uppåt för att ta hänsyn till Arfeas egna finansiella exponering, som var högre än branschgenomsnittet. Genom att göra så beaktade experten inte en risknivå för ett genomsnittligt transportföretag, utan Arfeas egen risk, som var högre än genomsnittet i branschen.

(64)

Med hänsyn till ovanstående anser kommissionen inte att det tredje Altmarkvillkoret är uppfyllt.

(65)

Mot bakgrund av Altmarkvillkorens kumulativa karaktär och det faktum att åtgärden i fråga inte uppfyller de tre första Altmarkvillkoren finns det ingen anledning för kommissionen att undersöka om det fjärde Altmarkvillkoret är uppfyllt.

(66)

På grundval av ovanstående anser kommissionen att den ytterligare ersättning som har betalats till Arfea för tjänster som utförts under den granskade perioden inte uppfyller de fyra kumulativa villkoren i domen i målet Altmark och därför ger bolaget en selektiv ekonomisk fördel i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget.

(67)

Kommissionen konstaterar för det första att ersättningarna i fråga beviljades Arfea genom två domar i den regionala förvaltningsdomstolen i Piemonte av den 10 oktober 2013 och att de betalades ut av regionen Piemonte den 7 februari 2014, det vill säga långt efter det att marknaden för persontransporter med buss hade öppnats för konkurrens inom EU.

(68)

I Altmarkdomen konstaterade EU-domstolen att flera medlemsstater sedan år 1995 har börjat öppna vissa trafikmarknader för konkurrens från företag som är etablerade i andra medlemsstater, vilket innebar att flera företag redan tillhandahöll stads-, förorts- och regionaltrafik i andra medlemsstater än sin ursprungsstat vid den tidpunkten.

(69)

Följaktligen kan all ersättning som ges till Arfea anses riskera att snedvrida konkurrensen om tillhandahållande av persontransporter med buss och påverka handeln mellan medlemsstaterna i den utsträckning att har en negativ inverkan på möjligheten för transportföretag etablerade i andra medlemsstater att erbjuda sina tjänster i Italien och stärker Arfeas marknadsställning eftersom företaget befrias från kostnader för den löpande driften som det annars skulle ha tvingats bära.

(70)

Kommissionen konstaterar vidare att Arfea är aktivt på andra marknader, såsom privata transporttjänster, och därmed konkurrerar med andra företag inom unionen på de marknaderna. All ersättning som Arfea beviljas riskerar också att snedvrida konkurrensen och påverka handeln mellan medlemsstaterna även på dessa marknader.

(71)

Kommissionen drar därför slutsatsen att åtgärden snedvrider konkurrensen och påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

(72)

Mot bakgrund av ovanstående drar kommissionen slutsatsen att åtgärden utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget.

(73)

För att den regionala förvaltningsdomstolens slutsats skulle vara giltig, dvs. att Arfea var berättigat till ytterligare ersättning för allmän trafikplikt i enlighet med förordning (EEG) nr 1191/69, skulle det krävas att Arfea hade förvärvat rätten till ytterligare ersättning vid den tidpunkt då tjänsterna utfördes och att ersättningsutbetalningarna hade undantagits från det obligatoriska anmälningsförfarandet i enlighet med artikel 17.2 i förordning (EEG) nr 1191/69. I den utsträckning ersättningen utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget skulle ett underlåtande att anmäla ersättningen annars leda till att ersättningen blir olaglig i enlighet med artikel 108 i fördraget. Detta beror på att enligt artikel 17.2 i förordning (EEG) nr 1191/69 undantas ersättning som betalats enligt förordningen från kravet på förhandsinformation i artikel 108.3 i fördraget och behöver således inte anmälas.

(74)

Av domen i målet Combus följer att begreppet ersättning för allmännyttiga tjänster i den mening som avses i den bestämmelsen måste tolkas på ett mycket restriktivt sätt (14). Undantaget från anmälan i artikel 17.2 i förordning (EEG) nr 1191/69 omfattar endast ersättning för allmän trafikplikt som ensidigt ålagts ett företag i enlighet med artikel 2 i den förordningen, och som beräknas enligt den metod som anges i artiklarna 10–13 i samma förordning (gemensamma principer för beräkning av ersättning). Undantaget gäller emellertid inte för avtal om allmän trafik enligt definitionen i artikel 14. Ersättning som betalas enligt ett avtal om allmän trafikplikt enligt definitionen i artikel 14 i förordning (EEG) nr 1191/69 och som medför statligt stöd måste anmälas till kommissionen innan den betalas ut. Underlåtande att göra detta leder till att ersättningen anses utgöra olagligen genomfört stöd i enlighet med artikel 108 i fördraget.

(75)

Frågan om huruvida de italienska myndigheterna verkligen omfattades av undantaget från förhandsinformation i enlighet med artikel 17.2 i förordning (EEG) nr 1191/69 i det aktuella ärendet beror för det första på om Arfea verkligen ensidigt ålagts allmän trafikplikt av regionen, och för det andra på om den ersättning som betalats för den skyldigheten uppfyller kraven i förordning (EEG) nr 1191/69. Kommissionen kommer att undersöka båda frågorna i tur och ordning.

(76)

Enligt Arfea ålade regionen Piemonte företaget allmän trafikplikt som definierades i koncessionsavtalen för tillhandahållande av busstransporttjänster samt i avtal och bestämmelser som åtföljer koncessionsavtalen. Den allmänna trafikplikten rörde verksamhetsprogram, busslinjer, hållplatser och taxor.

(77)

Kommissionen konstaterar för det första att det i koncessionsavtalen tydligt angavs att de var giltiga i endast ett år och kunde förnyas på begäran av leverantören av transporttjänsterna mot betalning av en koncessionsavgift. Härav följer att koncessionerna utgjorde grunden för ett avtalsförhållande mellan Arfea och regionen Piemonte, som Arfea ingick frivilligt.

(78)

Det kan därför inte anses att någon allmän trafikplikt i den mening som avses i förordning (EEG) nr 1191/69 ensidigt ålades Arfea på grundval av avtalen. Som tribunalen erinrade om i sin dom av den 3 mars 2016 i målet Simet (mål T-15/14), skiljer sig ett frivilligt ingående i ett avtalsförhållande från ett ensidigt åläggande av allmän trafikplikt och medför ingen en förpliktelse om ersättning enligt förordning (EEG) nr 1191/69 (15).

(79)

För det andra konstaterar kommissionen att Arfea inte tydligt angav vilka avtal och bestämmelser som åtföljer koncessionsavtalen som skulle ha ålagt företaget allmän trafikplikt. Kommissionen inser emellertid att Arfea avser de avtal om busslinjer och tidtabeller som åtföljde koncessionsavtalen, samt de tabeller som fastställde regionala taxor som några av koncessionsavtal hänvisade till.

(80)

Kommissionen konstaterar att dessa avtal om busslinjer och tidtabeller inte kan anses ensidigt ålägga Arfea någon allmän trafikplikt. I likhet med koncessionsavtalen ingick Arfea avtalen frivilligt. Innehållet i dessa avtal, till exempel busslinjerna, har dessutom ändrats på Arfeas begäran för flera av koncessionerna. De kan därför inte anses ensidigt ha ålagt någon allmän trafikplikt i den mening som avses i artikel 2 i förordning (EEG) nr 1191/69.

(81)

Beträffande tabellerna med regionala taxor, där de högsta tillåtna taxorna för samtliga passagerare fastställs, konstaterar kommissionen att tribunalen tydligt har förklarat i sin dom av den 3 mars 2016 i målet Simet (mål T-15/14) att sådana allmänna regler om taxor inte ålägger någon allmän trafikplikt i den mening som avses i artikel 2 i förordning (EEG) nr 1191/69. Enligt domstolen är skyldigheten att följa taxebestämmelser i den mening som avses i denna bestämmelse begränsad till högsta tillåtna taxor för en viss kategori av resande eller vissa godsslag och omfattar inte allmänna prispolitiska åtgärder (16).

(82)

Kommissionen konstaterar slutligen att det faktum att Arfea begärde förlängning av koncessionerna och även betalade en koncessionsavgift för detta under alla omständigheter knappast är förenligt med åläggande av allmän trafikplikt i den mening som avses i artikel 2.1 i förordning (EEG) nr 1191/69. Enligt den bestämmelsen avses med allmän trafikplikt ”skyldigheter som ett transportföretag inte alls skulle fullgöra eller inte fullgöra i samma utsträckning eller på samma sätt, om det tog hänsyn enbart till sina egna affärsintressen”. Som tribunalen konstaterade i sin dom av den 3 mars 2016 i målet Simet (mål T-15/14) är det svårt att anta att ett företag begär förlängning av en koncession, med tanke på de skyldigheter som det medför, om utförandet av koncessionen inte låg i företagets kommersiella intresse.

(83)

Även om det skulle visa sig att Arfea ensidigt har ålagts allmän trafikplikt i det aktuella ärendet, vilket inte är fallet, måste ersättningen för dessa tjänster ändå uppfylla de gemensamma principerna för beräkning av ersättning (avsnitt IV) i förordning (EEG) nr 1191/69) för att undantas från kravet på förhandsinformation i enlighet med artikel 17.2 i förordningen. Kommissionen anser inte att så är fallet.

(84)

Kommissionen erinrar för det för första om att det följer av artiklarna 10 och 11 i förordning (EEG) nr 1191/69 att en ersättning inte får vara högre än den kostnad som ett företag har åsamkats till följd av åläggande av allmän trafikplikt. I artikel 1.5 i förordning (EEG) nr 1191/69, i den version som gällde från och med den 1 juli 1992, fastställs dessutom att ”[o]m ett transportföretag inte bara bedriver trafikverksamhet som omfattas av allmän trafikplikt, utan också är engagerat i annan verksamhet, skall sådan trafikverksamhet som regleras av allmän trafikplikt drivas som ett separat affärsområde där åtminstone följande villkor är uppfyllda:

[…]”

(85)

För det andra påpekar kommissionen att det enligt artikel 13 i förordning (EEG) nr 1191/69 är förvaltningen som i förväg ska fastställa ersättningsbeloppet.

(86)

I det aktuella ärendet anser kommissionen att de ersättningar som Arfea beviljats inte uppfyller dessa krav.

(87)

För det första konstaterar kommissionen, såsom anges i skäl 59, att det inte har visats att Arfea tillämpat en lämplig särredovisning av de verksamheter i företaget som påstås omfattas av allmän trafikplikt respektive av företagets övriga verksamheter, vilket krävs enligt artikel 1.5 a i förordning (EEG) nr 1191/69. Tvärtom visar de utdrag från Arfeas räkenskaper för åren 1997 och 1998 som den av domstolen utsedda experten använde för att fastställa ersättningsbeloppen att kostnaderna inte särredovisades per verksamhet.

(88)

För det andra konstaterar kommissionen att ersättningen till Arfea i strid mot artikel 13 i förordning (EEG) nr 1191/69 inte har fastställts i förväg, utan har bestämts på grundval av en efterhandsbedömning i enlighet med den regionala förvaltningsdomstolens beslut.

(89)

Mot bakgrund av dessa konstateranden drar kommissionen slutsatsen att de ytterligare ersättningar som den regionala förvaltningsdomstolen i Piemonte beviljat Arfea inte var undantagna från obligatorisk förhandsanmälan på grundval av artikel 17.2 i förordning (EEG) nr 1191/69.

(90)

Eftersom det inte har visats att den granskade åtgärden var undantagen från kravet på förhandsanmälan enligt artikel 17.2 i förordning (EEG) nr 1191/69 måste dessa betalningars förenlighet med den inre marknaden undersökas, eftersom de, såsom förklaras i avsnitt 6.1, utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget.

(91)

Artikel 93 i fördraget innehåller regler för förenligheten av statligt stöd på området samordning av transport och allmän trafikplikt på transportområdet, och utgör lex specialis med avseende på artikel 107.3 och även artikel 106.2, eftersom den innehåller särskilda regler för förenligheten av statligt stöd. EU-domstolen har slagit fast att enligt den artikeln är ”stöd till transporter endast […] förenliga med fördraget i klart fastställda fall samt under förutsättning att dessa stöd inte skadar [unionens] allmänna intressen” (17).

(92)

Den 3 december 2009 trädde förordning (EG) nr 1370/2007 i kraft och därmed upphävdes förordning (EEG) nr 1191/69 och rådets förordning (EEG) nr 1107/70 (18). Förordning (EG) nr 1370/2007 är tillämplig på ersättning för allmän trafikplikt rörande kollektivtrafik på järnväg och väg.

(93)

Kommissionen anser att undersökningen av den icke anmälda åtgärdens förenlighet bör göras i enlighet med förordning (EG) nr 1370/2007, eftersom den utgör gällande lagstiftning vid tiden för antagandet av detta beslut. Kommissionen konstaterar dessutom att den ytterligare ersättning som Arfea beviljats av den regionala förvaltningsdomstolen betalades ut den 7 februari 2014 (19).

(94)

Enligt artikel 9.1 i förordning (EG) nr 1370/2007 ska ”[e]rsättning för allmän trafik som utbetalas i enlighet med denna förordning för drift av kollektivtrafik eller uppfyllande av taxevillkor som fastställts i allmänna bestämmelser, […] vara förenlig med den [inre] marknaden. Sådan ersättning ska vara undantagen från kravet på förhandsanmälan enligt artikel [108.3] i fördraget”.

(95)

Av de skäl som anges nedan anser kommissionen att den anmälda ersättningen inte uppfyller villkoren i förordning (EG) nr 1370/2007 och därför inte kan anses förenlig med den inre marknaden på grundval av artikel 9.1 i den förordningen.

(96)

För det första konstaterar kommissionen att koncessionsavtalen inte uppfyller kraven i artikel 4 i den förordningen, i vilken obligatoriskt innehåll i allmänna bestämmelser och avtal om allmän trafik fastställs:

(97)

För det andra konstaterar kommissionen att den ifrågavarande åtgärden inte uppfyller de relevanta kraven i förordning (EG) nr 1370/2007 om beräkningen av ersättningens storlek.

(98)

I artikel 6.1 i förordning (EG) nr 1370/2007 anges, när det gäller direkttilldelade avtal om allmän trafik, att ersättningen ska vara förenlig med bestämmelserna i förordning (EG) nr 1370/2007 och med bestämmelserna i bilagan, så att ersättningen inte överstiger vad som krävs för fullgörandet av den allmänna trafikplikten.

(99)

Enligt punkt 2 i bilagan till förordning (EG) nr 1370/2007 anges att ersättningen inte får överstiga ett belopp som motsvarar summan av följande faktorer: kostnader som uppstått i samband med den allmänna trafikplikten minus taxeintäkter, minus eventuella positiva ekonomiska effekter som uppstår inom det nät som används enligt den berörda allmänna trafikplikten, plus en skälig vinst. I punkt 4 i bilagan fastställs också att kostnader och inkomster ska beräknas enligt gällande revisions- och skattebestämmelser. I punkt 5 i bilagan föreskrivs att ”ett kollektivtrafikföretag, som inte bara bedriver trafik som beviljas ersättning enligt reglerna för allmän trafikplikt utan även bedriver annan verksamhet, [ska] föra separata räkenskaper för de allmännyttiga tjänsterna på ett sätt som åtminstone uppfyller följande villkor:

(100)

Som redan nämnts i skäl 59 tillämpade Arfea dock ingen lämplig särredovisning av de verksamheter i företaget som påstås omfattas av allmän trafikplikt respektive företagets övriga verksamheter, vilket krävs enligt punkt 5 i bilagan till förordning (EG) nr 1370/2007. Det är således omöjligt att visa att den ersättning som slutligen betalades ut inte överstiger ett belopp som motsvarar den ekonomiska nettoeffekten som motsvarar summan av de verkningar, positiva som negativa, som fullgörandet av den allmänna trafikplikten får för kollektivtrafikföretagets kostnader och inkomster (punkt 2 i bilagan till förordning (EG) nr 1370/2007). I avsaknad av på förhand fastställda ersättningskriterier måste all beräkning av ersättning göras i efterhand på grundval av godtyckliga antaganden, vilket gjordes av Arfeas konsulter och av den expert som den regionala förvaltningsdomstolen i Piemonte anlitade. Såsom förklaras i skälen 60–63 är de vinstnivåer som experten använder vid beräkningen av ersättningsbeloppen högre än vad som kan anses vara en rimlig vinst.

(101)

För det tredje konstaterar kommissionen att Arfea själv har medgett att kraven i förordning (EG) nr 1370/2007 inte var uppfyllda i det aktuella ärendet, eftersom företaget hävdade att förenligheten med kraven skulle vara juridiskt och logiskt omöjlig då de ifrågavarande förhållandena rådde flera år före det datum då förordningen trädde i kraft.

(102)

Kommissionen anser att den ytterligare ersättning som beslutades av den regionala förvaltningsdomstolen inte utbetalades i enlighet med förordning (EG) nr 1370/2007 och anser följaktligen att den icke anmälda åtgärden är oförenlig med den inre marknaden.

(103)

I beslutet att inleda förfarandet uppmanade kommissionen berörda parter att lämna synpunkter på huruvida domarna i den regionala förvaltningsdomstolen rör beviljande av skadestånd för en påstådd lagöverträdelse eller beviljande av ersättning för tillhandahållande av en allmännyttig tjänst på grundval av rådets tillämpliga förordningar. Endast de italienska myndigheterna lämnade synpunkter och hävdade att den ifrågavarande åtgärden utgjorde ersättning för fullgörande av allmän trafikplikt, inte beviljande av skadestånd.

(104)

Kommissionen påpekar i detta sammanhang att skadestånd på grund av fel eller beteende för vilka de nationella myndigheterna själva kan göras ansvariga (20) under vissa omständigheter inte ger en fördel och därför inte ska anses utgöra statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget (21). Skadestånd skiljer sig från statligt stöd eftersom syftet med skadestånd är att den skadelidande partens situation ska återställas till den situation som denna befann sig i före den skadliga handlingen, som om den inte inträffat (restitutio in integrum).

(105)

Skadestånd måste emellertid grundas på en allmän ersättningsregel för att undantas från bestämmelserna om statligt stöd (22). Kommissionen erinrar även om att EU-domstolen i sin dom i målet Lucchini ansåg att en nationell domstol var förhindrad att tillämpa nationell lagstiftning när tillämpningen av denna ”utgör hinder för gemenskapsrättens tillämpning så till vida att bestämmelsen skulle omöjliggöra återkrav av ett statligt stöd som har beviljats i strid med gemenskapsrätten” (23). Den underliggande principen för detta uttalande är att en nationell lagbestämmelse inte kan tillämpas om den utgör ett hinder för en korrekt tillämpning av unionsrätten (24). Tribunalen har i sin dom av den 3 mars 2016 i målet Simet (mål T-15/14) slagit fast att ett skadestånd som utgörs av ersättning för en skada uppkommen till följd av åläggande av allmän trafikplikt inte kan undgå att betraktas som statligt stöd enbart på grund av att ersättningen utgör skadestånd, eftersom det skulle innebära ett kringgående av artiklarna 107 och 108 i fördraget (25).

(106)

När det gäller de ytterligare ersättningar som Arfea beviljades av den regionala förvaltningsdomstolen konstaterar kommissionen för det första att den regionala förvaltningsdomstolens i sina domar nämner Arfeas rätt till ersättning enligt artiklarna 6, 10 och 11 i förordning (EEG) nr 1191/69, som ska fastställas av förvaltningen på grundval av tillförlitliga uppgifter. Detta tyder på att Arfeas rätt till ytterligare ersättning enligt den regionala förvaltningsdomstolen inte härrör från en allmän regel om skadestånd på grund av fel eller beteende för vilka de nationella myndigheterna kan göras ansvariga, utan från rättigheter som påstås härröra från förordning (EEG) nr 1191/69.

(107)

För det andra konstaterar kommissionen att Arfea den 6 juni 2014 till italienska domstolar lämnade in en ansökan om skadestånd från regionen Piemonte utöver de ersättningar som redan hade beviljats av den regionala förvaltningsdomstolen. Arfea gjorde i sin ansökan gällande att företaget lidit skada till följd av det sena erkännandet och den sena utbetalningen av de ersättningar som regionen var skyldig företaget för åren 1997 och 1998. Det tyder på att Arfea själv inte anser att de ersättningar som redan beviljats av den regionala förvaltningsdomstolen utgör skadestånd.

(108)

För det tredje anser kommissionen under alla omständigheter att beviljande av skadestånd till Arfea som ersättning för de kostnader som uppstått till följd av de italienska myndigheternas påstådda ensidiga åläggande av allmän trafikplikt skulle strida mot artiklarna 107 och 108 i fördraget.

(109)

Skälet till det är att detta skulle ge exakt samma resultat för Arfea som beviljande av ersättning för allmän trafik för den granskade perioden, trots att koncessionsavtalen för trafiken i fråga varken var undantagna från kravet på förhandsinformation eller uppfyllde de väsentliga kraven i förordning (EEG) nr 1191/69 eller förordning (EG) nr 1370/2007, såsom visas ovan.

(110)

Om beviljande av sådan ersättning vore möjlig skulle det alltså i praktiken möjliggöra kringgående av reglerna om statligt stöd och de villkor fastställda av EU:s lagstiftare på vilka de behöriga myndigheterna, när de ålägger eller ingår avtal om allmän trafikplikt, ger kollektivtrafikföretagen ersättning för de kostnader som åsamkats av fullgörande av allmän trafikplikt. Det planerade skadeståndet motsvarande summan av stödbeloppen skulle i själva verket utgöra ett indirekt statligt stöd som är olagligt och oförenligt med den inre marknaden (26). Såsom påpekats ovan har tribunalen gjort klart att reglerna om statligt stöd under sådana omständigheter inte kan kringgås enbart därför att den ifrågavarande åtgärden skulle utgöra skadestånd (27).

(111)

Kommissionen anser därför inte att den regionala förvaltningsdomstolens dom avser en ersättning för skada som Arfea lidit på grund av fel eller beteende för vilka de nationella myndigheterna kan göras ansvariga, utan som beviljande av olagligt och oförenligt statligt stöd, vilket är förbjudet enligt artikel 107.1 i fördraget.

(112)

Mot bakgrund av ovanstående drar kommissionen slutsatsen att den icke anmälda åtgärden utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget, vilket är oförenligt med den inre marknaden.

(113)

Enligt fördraget och domstolens fasta rättspraxis är kommissionen, när den har fastställt att en stödåtgärd inte är förenlig med den inre marknaden, behörig att besluta att den berörda medlemsstaten ska upphäva eller ändra stödet (28). Domstolen har också konsekvent hävdat att avsikten med en medlemsstats skyldighet att upphäva stöd som kommissionen har betraktat som oförenligt med den inre marknaden är att återställa den situation som rådde innan stödet beviljades (29).

(114)

Domstolen har i detta hänseende förklarat att målet uppnås när stödmottagaren har återbetalat det belopp som har beviljats i form av olagligt stöd och därigenom förlorar de fördelar den åtnjöt på marknaden i förhållande till sina konkurrenter och den situation som förelåg före utbetalningen av stödet är återställd (30).

(115)

I enlighet med denna rättspraxis föreskrivs i artikel 16.1 i rådets förordning (EU) 2015/1589 (31) att kommissionen ”[v]id negativa beslut i fall av olagligt stöd ska […] besluta att den berörda medlemsstaten ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att återkräva stödet från mottagaren […]”.

(116)

Med tanke på att de ifrågavarande åtgärderna genomfördes i strid mot artikel 108 i fördraget och är att anse som olagligt och oförenligt stöd, måste de återbetalas för att återställa den situation som rådde på marknaden innan de beviljades. Återkravet bör täcka tiden räknat från när Arfea beviljades fördelen, det vill säga när stödet ställdes till mottagarens förfogande (det vill säga den 7 februari 2014) och fram till den faktiska återbetalningen, och de belopp som ska återbetalas ska löpa med ränta fram till återbetalningen.

a)

Det totala belopp (kapital och räntor) som ska återkrävas från stödmottagaren.

b)

En detaljerad beskrivning av de åtgärder som redan har vidtagits eller som planeras för att rätta sig efter detta beslut.

c)

Dokument som visar att stödmottagaren har anmodats att betala tillbaka stödet.

—

Kostnader som uppstått i samband med en eller flera förpliktelser som gäller allmän trafik och som ålagts av den eller de behöriga myndigheterna och som omfattas av ett avtal om allmän trafik och/eller av en allmän bestämmelse,

—

minus eventuella positiva ekonomiska effekter som uppstår inom det nät som används enligt den berörda allmänna trafikplikten,

—

minus taxeintäkter eller annan inkomst som uppstår vid fullgörandet av den allmänna trafikplikten,

—

plus en skälig vinst,

29.11.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 321/76

(1)

Aviär influensa är en smittsam virussjukdom hos fåglar, inklusive fjäderfä. Infektioner med aviära influensavirus hos tamfjäderfä orsakar två huvudformer av denna sjukdom som har olika virulens. Den lågpatogena formen orsakar vanligen endast milda symtom, medan den högpatogena formen leder till mycket hög dödlighet hos de flesta fjäderfäarter. Sjukdomen kan få allvarliga konsekvenser för lönsamheten inom fjäderfäuppfödningen.

(2)

Aviär influensa förekommer huvudsakligen hos fåglar, men under vissa omständigheter även hos människor, även om risken i allmänhet är mycket låg.

(3)

Vid utbrott av aviär influensa finns det risk för att sjukdomsagenset sprids till andra anläggningar där fjäderfä eller andra fåglar i fångenskap hålls. Till följd av detta kan sjukdomsagenset spridas från en medlemsstat till andra medlemsstater eller till tredjeländer via handel med levande fåglar eller produkter från dem.

(4)

I rådets direktiv 2005/94/EG (3) anges vissa förebyggande åtgärder för övervakning och tidigt påvisande av aviär influensa samt de minimiåtgärder för bekämpning som ska vidtas vid ett utbrott av sjukdomen hos fjäderfä eller andra fåglar i fångenskap. Enligt det direktivet ska skydds- och övervakningsområden upprättas vid ett utbrott av högpatogen aviär influensa.

(5)

Nederländerna har underrättat kommissionen om ett utbrott av högpatogen aviär influensa av subtyp H5N8 på en anläggning inom dess territorium där fjäderfä eller andra fåglar i fångenskap hålls, och har omedelbart vidtagit de åtgärder som krävs enligt direktiv 2005/94/EG, inbegripet upprättande av skydds- och övervakningsområden.

(6)

Kommissionen har granskat dessa åtgärder i samarbete med Nederländerna och konstaterar att gränserna för de skydds- och övervakningsområden som den behöriga myndigheten i den medlemsstaten har upprättat befinner sig på tillräckligt avstånd från den anläggning där utbrottet bekräftades.

(7)

För att förhindra onödiga störningar i handeln inom unionen och för att undvika att tredjeländer inför omotiverade handelshinder, måste man på unionsnivå snabbt fastställa de skydds- och övervakningsområden som upprättats i samband med högpatogen aviär influensa i Nederländerna.

(8)

I väntan på nästa möte i ständiga kommittén för växter, djur, livsmedel och foder bör man därför i bilagan till detta beslut fastställa de skydds- och övervakningsområden i Nederländerna där de djurhälsoåtgärder för sjukdomsbekämpning som föreskrivs i direktiv 2005/94/EG ska vidtas, och det bör anges hur länge denna regionalisering ska gälla.

(9)

Detta beslut kommer att ses över vid nästa möte i ständiga kommittén för växter, djur, livsmedel och foder.

29.11.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 321/80

(1)

Aviär influensa är en smittsam virussjukdom hos fåglar, inklusive fjäderfä. Infektioner med aviära influensavirus hos tamfjäderfä orsakar två huvudformer av denna sjukdom som har olika virulens. Den lågpatogena formen orsakar vanligen endast milda symtom, medan den högpatogena formen leder till mycket hög dödlighet hos de flesta fjäderfäarter. Sjukdomen kan få allvarliga konsekvenser för lönsamheten inom fjäderfäuppfödningen.

(2)

Aviär influensa förekommer huvudsakligen hos fåglar, men under vissa omständigheter även hos människor, även om risken i allmänhet är mycket låg.

(3)

Vid utbrott av aviär influensa finns det risk för att sjukdomsagenset sprids till andra anläggningar där fjäderfä eller andra fåglar i fångenskap hålls. Till följd av detta kan sjukdomsagenset spridas från en medlemsstat till andra medlemsstater eller till tredjeländer via handel med levande fåglar eller produkter från dem.

(4)

I rådets direktiv 2005/94/EG (3) anges vissa förebyggande åtgärder för övervakning och tidigt påvisande av aviär influensa samt de minimiåtgärder för bekämpning som ska vidtas vid ett utbrott av sjukdomen hos fjäderfä eller andra fåglar i fångenskap. Enligt det direktivet ska skydds- och övervakningsområden upprättas vid ett utbrott av högpatogen aviär influensa.

(5)

Sverige har underrättat kommissionen om ett utbrott av högpatogen aviär influensa av subtyp H5N8 på en anläggning inom dess territorium där fjäderfä eller andra fåglar i fångenskap hålls, och har omedelbart vidtagit de åtgärder som krävs enligt direktiv 2005/94/EG, inbegripet upprättande av skydds- och övervakningsområden.

(6)

Kommissionen har granskat dessa åtgärder i samarbete med Sverige och konstaterar att gränserna för de skydds- och övervakningsområden som den behöriga myndigheten i den medlemsstaten har upprättat befinner sig på tillräckligt avstånd från den anläggning där utbrottet bekräftades.

(7)

För att förhindra onödiga störningar i handeln inom unionen och för att undvika att tredjeländer inför omotiverade handelshinder, måste man på unionsnivå snabbt fastställa de skydds- och övervakningsområden som upprättats i samband med högpatogen aviär influensa i Sverige.

(8)

I väntan på nästa möte i ständiga kommittén för växter, djur, livsmedel och foder bör man därför i bilagan till detta beslut fastställa de skydds- och övervakningsområden i Sverige där de djurhälsoåtgärder för sjukdomsbekämpning som föreskrivs i direktiv 2005/94/EG ska vidtas, och det bör anges hur länge denna regionalisering ska gälla.

(9)

Detta beslut kommer att ses över vid nästa möte i ständiga kommittén för växter, djur, livsmedel och foder.