(1)

Det är nödvändigt att fastställa närmare bestämmelser om de delar som minst bör ingå i en omstruktureringsplan för verksamheten för att den ska godkännas och om minimiinnehållet i de rapporter som ska sammanställas vid omstrukturering av de institut och enheter som omfattas av bestämmelserna i direktiv 2014/59/EU.

(2)

De riktlinjer och meddelanden som kommissionen har antagit för att bedöma om unionens regler om statligt stöd efterlevs i samband med omstruktureringar enligt artikel 107.3 i fördraget av företag inom finanssektorn som befinner sig i trångmål kan vara en lämplig utgångspunkt vid upprättandet av omstruktureringsplaner för verksamheten även när inget statligt stöd har getts, eftersom de har samma syfte som omstruktureringsplaner, dvs. att återställa institutets eller enhetens bärkraft på lång sikt.

(3)

En omstruktureringsplan för verksamheten bör kunna använda information i återhämtningsplanen och resolutionsplanen om denna information fortfarande är relevant för att återställa bärkraften på lång sikt hos det institut eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d i direktiv 2014/59/EU och med beaktande av tillämpningen av skuldnedskrivningsverktyget.

(4)

Omstruktureringen av ett institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d i direktiv 2014/59/EU och av dess verksamhet efter tillämpning av skuldnedskrivningsverktyget bör angripa orsakerna till dess fallissemang. Utgångspunkten för omstruktureringsstrategin bör därför vara de faktorer som var orsaken till att institutet eller enheten försattes i resolution. Strategin kan även ta hänsyn till åtgärder som den behöriga myndigheten eller resolutionsmyndigheten har vidtagit för att förebygga och hantera kriser. Orsaken till och graden av svårigheter som sådana institut eller enheter hamnat i kan belysas genom information om deras uppfyllande av relevanta lagstadgade krav och tillsynskrav innan de försattes i resolution.

(5)

Även om särskilda orsaker kan ligga bakom fallissemanget för det institut eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d i direktiv 2014/59/EU kan institutet eller enheten ha haft andra brister som även om de inte utlöste fallissemanget kunde undergräva dess långsiktiga bärkraft. Omstruktureringen bör angripa alla brister. En bra omstruktureringsstrategi bör utgå från en uttömmande analys av det institut eller den enhet som ska omstruktureras, dess styrkor och svagheter, relevanta marknader där institutet eller enheten bedriver verksamhet, samt risker och möjligheter på dessa marknader. För att en omstruktureringsplan för verksamheten ska bedömas som trovärdig av resolutionsmyndigheten och den behöriga myndigheten bör återställandet av institutets eller enhetens långsiktiga bärkraft ske utifrån försiktiga antaganden.

(6)

Att återställa den långsiktiga bärkraften hos ett institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d i direktiv 2014/59/EU efter resolution innebär att institutet eller enheten, senast vid omstruktureringsperiodens slut, ska kunna genomföra sin interna kapitalutvärdering (IKU) och uppfylla alla relevanta tillsynskrav och andra lagstadgade krav på lång sikt, samt även ha en långsiktigt hållbar bärkraftig affärsmodell.

(7)

Resolutionsmyndigheten och den behöriga myndigheten bör ges tillräckligt detaljerad information för att kunna bedöma omstruktureringsplanen för verksamheten och övervaka dess genomförande. Kravet på sådan information bör ta hänsyn till hur relevant den är för bolagsstrukturen hos det institut eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d i direktiv 2014/59/EU och för omstruktureringen, samt till dess tillförlitlighet, särskilt vid en systemkris.

(8)

Fluktuationer är en naturlig del av konjunkturcykeln. Analyser av alternativa scenarier bör därför göras avseende alla affärsplaner genom lämpliga ändringar av viktiga underliggande antaganden. Även om långsiktig bärkraft bör återställas i samtliga scenarier skulle utarbetandet av fullständiga alternativa omstruktureringsstrategier leda till oproportionerligt stora kostnader för det institut eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d i direktiv 2014/59/EU, samtidigt som sannolikheten att ett alternativt scenario inträffar i princip bör vara mindre än för grundscenariot.

(9)

Omstruktureringsplanen för verksamheten bör göra det möjligt för resolutionsmyndigheten och den behöriga myndigheten att bedöma planens inverkan på uppnåendet av resolutionsmålen och i synnerhet på behovet att säkra kontinuiteten hos kritiska funktioner och förhindra betydande negativa effekter på det finansiella systemet.

(10)

Övervakningen av genomförandet av omstruktureringsplanen för verksamheten bör vara tillräckligt frekvent och ingående för att göra det möjligt att i ett tidigt skede upptäcka eventuella avvikelser eller andra svårigheter. Kvartalsrapportering av data och resultat är vanlig inom den finansiella sektorn och möjliggör sådana tidiga observationer. Omstruktureringsplanen för verksamheten bör, när detta är motiverat på grund av omständigheterna, även tillåta ändringar av de milstolpar eller åtgärder som ursprungligen förutses i den.

(11)

Denna förordning baseras på det förslag till tekniska tillsynsstandarder som Europeiska bankmyndigheten (EBA) har överlämnat till Europeiska kommissionen.

(12)

EBA har i enlighet med artikel 15.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 (2) genomfört ett öppet offentligt samråd om de förslag till tekniska tillsynstandarder som denna förordning grundar sig på, analyserat de möjliga kostnaderna och fördelarna och begärt ett yttrande från den bankintressentgrupp som inrättats.

(1)

Genom direktiv 2014/59/EU ges resolutionsmyndigheter befogenhet att skriva ned och konvertera skulder för ett institut under resolution.

(2)

Derivatkontrakt kan utgöra en betydande andel av skuldstrukturen i vissa kreditinstitut. Värderingen av sådana kontrakt är emellertid en komplex process eftersom deras värde sammanhänger med värdet av underliggande instrument, tillgångar eller enheter, vilket utvecklas med tiden och kristalliseras först vid löptidens slut eller vid avslutandet.

(3)

Tidigare erfarenheter visar att komplexiteten i värdering av derivatskulder när en av motparterna fallerar kan göra värderingsprocessen tidskrävande, medföra enorma kostnader och ge upphov till rättstvister.

(4)

Praxis illustrerar dessutom att derivatkontrakt kan omfatta olika metoder för att fastställa de belopp som motparterna är skyldiga vid avslutande, där vissa av dem låter den motpart som inte fallerar själv fastställa avräkningsbelopp eller avräkningsdatum, eller båda två.

(5)

För att undvika moralisk risk och säkerställa resolutionsåtgärdernas effektivitet bör resolutionsmyndigheterna därför anta och genomföra lämpliga metoder för att värdera de skulder som hänför sig till derivatkontrakt inom en tidsfrist som är förenlig med en skyndsam resolutionshantering och som grundar sig på objektiv och, om så är möjligt, lätt tillgänglig information. Det är viktigt att värderingsmetoden anger vissa procedurregler för meddelande av beslut om avslutande från resolutionsmyndigheten, liksom hur uppgifter om ersättningshandel kan erhållas från motparter som berörs av avslutandet.

(6)

Derivatkontrakt som omfattas av nettningsavtal ger upphov till ett enda avräkningsbelopp vid händelse av en förtida kontraktsenlig uppsägning. I artikel 49 i direktiv 2014/59/EU anges att värdet av sådana kontrakt fastställs på nettobasis i enlighet med avtalsvillkoren. Resolutionsmyndigheten eller den oberoende värderaren bör därför iaktta de nettningsmängder som fastställs i nettningsavtalen, utan möjlighet att välja ut vissa kontrakt och undanta andra.

(7)

I enlighet med artikel 49 i direktiv 2014/59/EU fastställs derivatkontraktens värde av resolutionsmyndigheten eller av den oberoende värderaren som en del i den värderingsprocess som utförs enligt artikel 36 i det direktivet. När det gäller derivatskulder bör värderingsprocessen inriktas på att bestämma en snabb förhandsvärdering i skuldnedskrivningssyfte, och samtidigt ge resolutionsmyndigheten tillräcklig flexibilitet för efterhandsjustering av fordringsbeloppen.

(8)

Bedömningen av huruvida derivatskulder ska skrivas ned eller undantas från skuldnedskrivningsverktygets tillämpningsområde enligt artikel 44.3 i direktiv 2014/59/EU bör göras före beslutet om avslutande, som en del i värderingsprocessen enligt artikel 36 i det direktivet.

(9)

Värderingen av derivatskulder bör möjliggöra för resolutionsmyndigheterna att bedöma, innan de fattar beslut om avslutandet, det potentiella belopp till vilket dessa skulder skulle kunna nedskrivas efter avräkningen, liksom den potentiella värdeförstörelse som kan uppstå som ett resultat av avslutandet.

(10)

Avslutandet av derivatkontrakt kan ge upphov till ytterligare förluster som inte återspeglas i värderingen av fortsatt verksamhet, till exempel på grund av motpartens faktiska ersättningskostnader som skulle öka de avräkningskostnader som institutet under resolution är skyldigt, eller på grund av kostnader som institutet under resolution ådrar sig genom återupptagen handel med exponeringar som är föremål för öppna marknadsrisker till följd av avslutandet. Om uppkomna skulder eller förväntade skulder från avslutandet av derivat överstiger andelen av de motsvarande skulder som faktiskt är tillgängliga för nedskrivning, kan den överskjutande förlusten öka nedskrivningsbördan för andra borgenärer till institutet under resolution. I sådana fall bör det förlustbelopp som skulle bäras av skulder som inte hänför sig till derivatkontrakt i en nedskrivning vara högre än utan avslutande och skuldnedskrivning av derivatkontrakt, och därför kan resolutionsmyndigheten överväga att undanta derivatkontrakt från skuldnedskrivning i enlighet med artikel 44.3 d i direktiv 2014/59/EU och med kommissionens delegerade förordning (EU) 2016/860 (2) som antagits enligt artikel 44.11 i det direktivet. Varje utövande av nedskrivningsbefogenheten vad gäller sådana skulder bör vara föremål för de undantag som anges i artikel 44.2 i direktiv 2014/59/EU och för de diskretionära undantag som anges i artikel 44.3 i det direktivet vilka specificeras i delegerad förordning (EU) 2016/860.

(11)

Eftersom artikel 49.3 och 49.4 i direktiv 2014/59/EU måste tolkas konsekvent bör de metoder och principer för värdering av derivat som utförs av oberoende värderare och resolutionsmyndigheter specificeras.

(12)

En värderingsmetod som stöder sig på faktiska eller hypotetiska ersättningskostnader för avräknade skulder skulle uppnå resultat liknande dominerande marknadspraxis och skulle vara förenlig med de principer som styr den värdering som krävs enligt artikel 74 i direktiv 2014/59/EU, vilken syftar till att bedöma om aktieägare och borgenärer skulle ha behandlats bättre om institutet under resolution hade genomgått normala insolvensförfaranden (principen om ”inte sämre villkor för borgenär”).

(13)

Vid tillämpning av värderingsmetoden bör resolutionsmyndigheten kunna stödja sig på olika uppgiftskällor, inbegripet uppgiftskällor från institutet under resolution, motparter eller tredjeparter. Det är emellertid lämpligt att ange principer för de uppgiftstyper som måste beaktas under värderingens gång för att säkerställa en objektiv värdebestämning.

(14)

Motparter i derivatkontrakt som avslutas av resolutionsmyndigheter får välja att ingå ett eller flera ersättningskontrakt för att ersätta sin exponering efter avslutandet. Sådan ersättningshandel bör utgöra en privilegierad uppgiftskälla för värderingen så länge som kontrakten ingås på kommersiellt rimliga villkor vid avräkningsdatumet eller så snart efteråt som är praktiskt möjligt. När resolutionsmyndigheterna meddelar beslutet om avslutande bör de därför ge motparterna möjlighet att lägga fram bevis på kommersiellt rimlig ersättningshandel inom en tidsfrist som är förenlig med den förväntade referenstidpunkten för värderingen. Om en motpart har tillhandahållit sådana bevis inom tidsfristen bör värderaren fastställa avräkningsbeloppet till samma pris som denna ersättningshandel. Om motparterna inte har lagt fram bevis på kommersiellt rimlig ersättningshandel före tidsfristens utgång bör resolutionsmyndigheterna kunna utföra sin värdering på grundval av tillgänglig marknadsinformation, till exempel mittkurser och marginalen mellan köp- och säljkurs för att bedöma de hypotetiska ersättningskostnaderna, dvs. den förlust eller de kostnader som skulle ha uppstått som följd av återupprättande av en risksäkring eller en relaterad handelsposition grundad på nettoriskexponering.

(15)

Derivatprodukter och derivatmarknader är mycket heterogena och det är inte möjligt att fastställa en enda marknadspraxis för ingående av ersättningskontrakt. Därför måste begreppet ”kommersiellt rimlig ersättningshandel” definieras brett för att möjliggöra för värderaren att utföra den bedömning som krävs under samtliga marknadsförhållanden. Detta begrepp bör därför förstås som ett ersättningskontrakt som ingås på grundval av en nettoriskexponering, på villkor som är förenliga med allmän marknadspraxis, samt med rimliga ansträngningar för att uppnå bästa valuta för pengarna. Värderaren kan särskilt beakta, bland annat, antalet försäljare som motparten kontaktat, antalet fasta bud som erhållits samt huruvida det bud som erbjuder bästa pris har valts. Resolutionsmyndigheten bör också i meddelandet om avslutande kunna specificera de kriterier som den kommer att tillämpa i sin bedömning.

(16)

Unionslagstiftningen som antagits under senare år har, i enlighet med internationella standarder, strävat efter att öka transparens och riskreducering på marknaden för derivatkontrakt, genom att föreskriva obligatorisk clearing via centrala motparter för standardiserade OTC-derivat, värdering och marginalsäkerhetskrav för derivat som clearas av centrala motparter, samt för ett brett spektrum av OTC-derivat och obligatorisk rapportering till transaktionsregister för samtliga OTC-derivat.

(17)

Om en clearingmedlem som är en central motpart blir föremål för resolution och resolutionsmyndigheten avslutar derivatkontrakt före skuldnedskrivningen, skulle denna clearingmedlem betraktas som en clearingmedlem på obestånd med avseende på den centrala motparten i förhållande till den eller de berörda nettningsmängderna. De interna förfaranden och mekanismer som styr en clearingmedlems obeståndsförfaranden och som genomförs av centrala motparter mot bakgrund av kraven i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 (3) erbjuder en fast grund för att fastställa värdet av den derivatskuld som uppstår i nettningsmängden från avslutandet, också i samband med skuldnedskrivning i ett resolutionsförfarande.

(18)

Att genomföra obeståndsförfaranden för centrala motparter kan ta flera dagar eller mer efter den utlösande händelsen. I det särskilda fallet resolution kan väntan på att obeståndsförfaranden ska avslutas över en mycket lång tid för att fastställa derivatens värde undergräva resolutionens tidsplan och mål, och kan leda till onödiga störningar på finansmarknaderna. Det är därför nödvändigt att resolutionsmyndigheten enas med den centrala motparten och dennes behöriga myndighet om en tidsfrist inom vilken det förtida uppsägningsbeloppet ska fastställas, med beaktande av både den centrala motpartens och resolutionsmyndighetens begränsningar.

(19)

Det förtida uppsägningsbelopp som fastställs av den centrala motparten i enlighet med dess obeståndsförfaranden inom den överenskomna tidsfristen bör godkännas av värderaren. Om den centrala motparten underlåter att fastställa det förtida uppsägningsbeloppet inom den överenskomna tidsfristen eller inte tillämpar sina obeståndsförfaranden, bör resolutionsmyndigheten ha möjlighet att förlita sig på sina egna uppskattningar för att fastställa det förtida uppsägningsbeloppet. Resolutionsmyndigheten bör också kunna tillämpa ett preliminärt fastställande som grundar sig på dess egna uppskattningar, där en sådan åtgärd kan motiveras med resolutionsförfarandets akuta karaktär, och förutsatt att myndigheten uppdaterar sin värdering efter det att den centrala motparten avslutat sitt obeståndsförfarande vid tidsfristens utgång. Resolutionsmyndigheten bör kunna beakta information som den centrala motparten tillhandahållit efter det att tidsfristen för den definitiva värderingen i efterhand har gått ut, om den är tillgänglig vid den tidpunkten, och i vilket fall vid värderingen av skillnad i behandling i enlighet med artikel 74 i direktiv 2014/59/EU. Denna förordning bör inte påverka de obeståndsförfaranden som genomförs av centrala motparter i enlighet med förordning (EU) nr 648/2012.

(20)

Bestämmelserna i denna förordning bör inte inverka på centrala motparters interna förfaranden för överföring av tillgångar och positioner som inrättats mellan en clearingmedlem på obestånd och dess kunder, som antagits i enlighet med artikel 48.4 i förordning (EU) nr 648/2012, och bör vara förenliga med övriga relevanta bestämmelser eller villkor för auktorisering som kan påverka avslutande av relevanta derivatkontrakt.

(21)

Tidpunkten för värdering av derivatkontrakt bör återspegla en värderingsprincip som beaktar de faktiska eller hypotetiska ersättningskostnader som motparterna ådragit sig. För att värderingen ska vara så exakt som möjligt bör den utföras vid avräkningsdatumet eller, om detta inte är kommersiellt rimligt, på den första dag och vid den tidpunkt som ett marknadspris är tillgängligt för den underliggande tillgången. I de fall där det förtida uppsägningsbeloppet fastställs av en central motpart eller till ersättningskontraktens pris, bör referenstidpunkten vara tidpunkten för kontraktens fastställande av den centrala motpartens fastställande eller tidpunkten för ersättningshandeln.

(22)

Om resolutionsmyndigheten, på grund av brådskande omständigheter, beslutar att utföra en preliminär värdering enligt artikel 36.9 i direktiv 2014/59/EU, bör resolutionsmyndigheten eller värderaren vara i stånd, som en del av den preliminära värderingen, att lägga fram ett preliminärt fastställande av derivatskuldernas värde före den referenstidpunkten, grundat på värdeuppskattningar och tillgängliga uppgifter vid den tidpunkten. Om resolutionsmyndigheten vidtar resolutionsåtgärder på grundval av den preliminära värderingen enligt artikel 36.12 i direktiv 2014/59/EU, skulle relevant observerad marknadsutveckling eller bevis för faktisk ersättningshandel vid referenstidpunkten antingen återspeglas i en påföljande preliminär värdering eller i den definitiva värdering som utförs enligt artikel 36.10 i det direktivet.

(23)

Denna förordning grundar sig på det förslag till tekniska tillsynsstandarder som Europeiska bankmyndigheten har förelagt kommissionen.

(24)

Den Europeiska bankmyndigheten har genomfört öppna offentliga samråd om det förslag till tekniska standarder för tillsyn som denna förordning bygger på, samrått med Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten, analyserat de potentiella kostnaderna och fördelarna därav och begärt ett yttrande från den bankintressentgrupp som inrättats i enlighet med artikel 37 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 (4).

a)

etablerad i unionen och auktoriserad i enlighet med det förfarande som anges i artiklarna 14–21 i förordning (EU) nr 648/2012, eller

b)

etablerad i ett tredjeland och godkänd i enlighet med det förfarande som anges i artikel 25 i förordning (EU) nr 648/2012.

(1)

Förordning (EG) nr 1098/2007 innehåller bestämmelser om fredningstider för torskbestånden i Östersjön.

(2)

Enligt artikel 29.2 i förordning (EG) nr 1098/2007 får kommissionen undanta Ices-delområdena 27 och 28.2 från begränsningar om den mängd torsk som fångats i Ices-delområdena 27 och 28.2 under den senaste rapporteringsperioden ligger under ett visst tröskelvärde.

(3)

Mot bakgrund av de berörda medlemsstaternas rapporter och yttrandet från vetenskapliga, tekniska och ekonomiska kommittén för fiskerinäringen bör Ices-delområdena 27 och 28.2 undantas från dessa begränsningar under 2016.

(4)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från kommittén för fiske och vattenbruk.

(1)

I genomförandeförordning (EU) nr 543/2011 fastställs, i enlighet med resultatet av de multilaterala handelsförhandlingarna i Uruguayrundan, kriterierna för kommissionens fastställande av schablonvärden vid import från tredjeländer, för de produkter och de perioder som anges i del A i bilaga XVI till den förordningen.

(2)

Varje arbetsdag fastställs ett schablonimportvärde i enlighet med artikel 136.1 i genomförandeförordning (EU) nr 543/2011 med hänsyn till varierande dagliga uppgifter. Denna förordning bör därför träda i kraft samma dag som den offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.

(1)

I kommissionens genomförandebeslut 2014/709/EU (4) fastställs djurhälsoåtgärder för att bekämpa afrikansk svinpest i vissa medlemsstater. I delarna I, II, III och IV i bilagan till det genomförandebeslutet avgränsas och förtecknas vissa områden i dessa medlemsstater uppdelade efter risknivå utifrån den epidemiologiska situationen. Förteckningen omfattar vissa områden i Polen.

(2)

I augusti 2016 påvisades två utbrott av afrikansk svinpest hos tamsvin i powiat bialski i Polen i ett område som för närvarande förtecknas i del I i bilagan till genomförandebeslut 2014/709/EU. Utbrottet i samband med de senaste förändringarna i den epidemiologiska situationen utgör en ökning av risknivån som måste tas i beaktande. Vissa områden i Polen som förtecknas i del I i bilagan till genomförandebeslut 2014/709/EU bör därför nu förtecknas i del III i samma bilaga.

(3)

Kommissionen konstaterar att det har förekommit flera nya utbrott hos tamsvin som enligt preliminär bevisning skulle kunna tillskrivas mänsklig verksamhet i stället för viltlevande svin och som därför omfattas av ett separat kommissionsbeslut. Så snart Polen har lämnat styrkt bevisning avseende dessa utbrott bör de åtgärder som föreskrivs i detta beslut ses över för att utesluta risken för att sjukdomen sprids till viltlevande svin.

(4)

Utvecklingen av den aktuella epidemiologiska situationen vad gäller afrikansk svinpest hos drabbade populationer av viltlevande svin i unionen bör beaktas vid bedömningen av den djurhälsorisk som situationen avseende denna sjukdom utgör i Polen. För att fokusera bekämpningsåtgärderna i genomförandebeslut 2014/709/EU och förhindra att afrikansk svinpest sprids ytterligare samt för att förhindra onödiga störningar i handeln inom unionen och undvika att tredjeländer inför omotiverade handelshinder, bör unionsförteckningen över de områden som omfattas av de djurhälsoåtgärder för sjukdomsbekämpning som fastställs i bilagan till det genomförandebeslutet ändras med beaktande av förändringarna i den aktuella epidemiologiska situationen vad gäller denna sjukdom i Polen.

(5)

Bilagan till genomförandebeslut 2014/709/EU bör därför ändras i enlighet med detta.

(6)

De åtgärder som föreskrivs i detta beslut är förenliga med yttrandet från ständiga kommittén för växter, djur, livsmedel och foder.

(1)

Afrikansk svinpest är en infektiös virussjukdom som drabbar populationer av tamsvin och viltlevande svin och kan ha allvarliga konsekvenser för lönsamheten inom svinuppfödningen och leda till störningar i handeln inom unionen och exporten till tredjeländer.

(2)

Vid utbrott av afrikansk svinpest finns det en risk för att sjukdomsagenset sprids till andra anläggningar för svinhållning och till viltlevande svin. Till följd av detta kan sjukdomsagenset spridas från en medlemsstat till andra medlemsstater och till tredjeländer via handel med levande svin eller produkter från dem.

(3)

Genom rådets direktiv 2002/60/EG (3) införs minimiåtgärder för bekämpning av afrikansk svinpest inom unionen. Enligt artikel 9 i direktiv 2002/60/EG ska det vid utbrott av denna sjukdom upprättas skydds- och övervakningszoner där de åtgärder som fastställs i artiklarna 10 och 11 i det direktivet ska tillämpas.

(4)

Polen har underrättat kommissionen om det aktuella läget i fråga om afrikansk svinpest inom dess territorium och har i enlighet med artikel 9 i direktiv 2002/60/EG upprättat skydds- och övervakningszoner där de åtgärder som avses i artiklarna 10 och 11 i det direktivet tillämpas.

(5)

För att förhindra onödiga störningar i handeln inom unionen och för att undvika att tredjeländer inför omotiverade handelshinder, måste man på unionsnivå i samarbete med Polen redogöra för de skydds- och övervakningszoner som upprättats med avseende på afrikansk svinpest i denna medlemsstat.

(6)

De områden som fastställts som skydds- och övervakningszoner i Polen bör därför anges i bilagan till detta beslut och det bör anges hur länge denna regionalisering ska gälla.

(7)

Under augusti 2016 har det förekommit sex utbrott hos tamsvin i powiat wysokomazowiecki, zambrowski, białostocki och bielski. Under förutsättning att Polen lägger fram preliminär bevisning för att dessa utbrott är kopplade till mänsklig verksamhet och att det finns bevis för att afrikansk svinpest inte förekommer i populationen av viltlevande svin i de berörda områdena, krävs det särskilda och proportionella åtgärder som även tar hänsyn till det faktum att Polen åtar sig att tillämpa kompletterande nationella åtgärder för kontroll av förflyttningar av djur samt av marknader. Dessa åtgärder bör omfatta tillämpning av de åtgärder som fastställs i direktiv 2002/60/EG, särskilt vad gäller de stränga begränsningarna för förflyttning och transport av svin i artiklarna 10 och 11 i det direktivet i områden som hör till två sammanhängande zoner enligt bilagan.

(8)

För att man ska kunna ta hänsyn till den övergripande epidemiologiska situationen och vidta lämpliga åtgärder måste kommissionens genomförandebeslut 2014/709/EU (4) ses över. Så snart Polen har lämnat styrkt bevisning avseende de ovannämnda utbrotten bör de åtgärder som föreskrivs i det genomförandebeslutet också ses över för att utesluta risken för att sjukdomen sprids till viltlevande svin.

(9)

I kommissionens genomförandebeslut (EU) 2016/1367 (5) fastställs vissa skyddsåtgärder mot afrikansk svinpest i Polen. Sedan det antogs har den epidemiologiska situationen för sjukdomen förändrats och åtgärderna behöver anpassas. För tydlighetens skull bör genomförandebeslut (EU) 2016/1367 därför upphävas och ersättas med det här beslutet.

(10)

De åtgärder som föreskrivs i detta beslut är förenliga med yttrandet från ständiga kommittén för växter, djur, livsmedel och foder.