11.3.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 65/1

(1)

Oskuldspresumtionen och rätten till en rättvis rättegång garanteras i artiklarna 47 och 48 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), artikel 6 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (nedan kallad Europakonventionen), artikel 14 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (nedan kallad ICCPR-konventionen) och artikel 11 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna.

(2)

Unionen har satt sig som mål att bevara och utveckla ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Enligt ordförandeskapets slutsatser från Europeiska rådets möte i Tammerfors den 15–16 oktober 1999, särskilt punkt 33, skulle förstärkt ömsesidigt erkännande av domar och andra avgöranden av rättsliga myndigheter och en nödvändig tillnärmning av lagstiftning underlätta samarbetet mellan behöriga myndigheter och främja det rättsliga skyddet av enskildas rättigheter. Principen om ömsesidigt erkännande bör därför utgöra grunden för det rättsliga samarbetet inom unionen på det civilrättsliga och det straffrättsliga området.

(3)

Enligt fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) ska det straffrättsliga samarbetet inom unionen bygga på principen om ömsesidigt erkännande av domar och andra rättsliga avgöranden.

(4)

Genomförandet av den principen förutsätter att medlemsstaterna har förtroende för varandras straffrättsliga system. Omfattningen av principen om ömsesidigt erkännande är beroende av en rad faktorer, som inbegriper mekanismer till skydd för misstänktas och tilltalades rättigheter och gemensamma miniminormer för att underlätta tillämpningen av den principen.

(5)

Även om medlemsstaterna är parter i Europakonventionen och ICCPR-konventionen har erfarenheten visat att detta i sig inte alltid räcker för att skapa tillräckligt förtroende för andra medlemsstaters straffrättsliga system.

(6)

Den 30 november 2009 antog rådet en resolution om en färdplan för att stärka misstänktas eller tilltalades processuella rättigheter vid straffrättsliga förfaranden (nedan kallad färdplanen) (3). I färdplanen, som ska genomföras stegvis, uppmanas till antagande av åtgärder avseende rätten till översättning och tolkning (åtgärd A), rätten till information om rättigheter och om anklagelsen (åtgärd B), rätten till juridisk rådgivning och rättshjälp (åtgärd C), rätten till kommunikation med släktingar, arbetsgivare och konsulära myndigheter (åtgärd D) och särskilda skyddsåtgärder för utsatta misstänkta eller tilltalade (åtgärd E).

(7)

Den 11 december 2009 välkomnade Europeiska rådet färdplanen och införlivade den i Stockholmsprogrammet – Ett öppet och säkert Europa i medborgarnas tjänst och för deras skydd  (4) (punkt 2.4). Europeiska rådet underströk att färdplanen inte är uttömmande och uppmanade kommissionen att undersöka behovet av en komplettering när det gäller minimiregler för processuella rättigheter för misstänkta och tilltalade och att bedöma om andra frågor, till exempel oskuldspresumtionen, behöver behandlas i syfte att förbättra samarbetet på detta område.

(8)

Hittills har tre åtgärder om processuella rättigheter i straffrättsliga förfaranden antagits enligt färdplanen, nämligen Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/64/EU (5), 2012/13/EU (6) och 2013/48/EU (7).

(9)

Syftet med detta direktiv är att stärka rätten till en rättvis rättegång i straffrättsliga förfaranden genom att föreskriva gemensamma minimiregler avseende vissa aspekter av oskuldspresumtionen och rätten att närvara vid rättegången.

(10)

Genom att fastställa gemensamma minimiregler om skyddet för misstänktas och tilltalades processuella rättigheter syftar detta direktiv till att stärka medlemsstaternas förtroende för varandras straffrättsliga system, och således till att underlätta det ömsesidiga erkännandet av avgöranden i straffrättsliga frågor. Sådana gemensamma minimiregler kan också avlägsna hinder för den fria rörligheten för medborgare inom medlemsstaternas hela territorium.

(11)

Detta direktiv bör tillämpas endast på straffrättsliga förfaranden, enligt den tolkning som gjorts av Europeiska unionens domstol (nedan kallad domstolen), utan att det påverkar tillämpningen av rättspraxis i Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen). Detta direktiv bör inte tillämpas på civilrättsliga förfaranden eller på administrativa förfaranden, inbegripet administrativa förfaranden som kan leda till sanktioner, såsom förfaranden rörande konkurrens, handel, finansiella tjänster, vägtrafik, skatter eller skattetillägg, och utredningar som administrativa myndigheter utför i samband med sådana förfaranden.

(12)

Detta direktiv bör gälla fysiska personer som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden. Det bör vara tillämpligt från det tillfälle då en person är misstänkt eller tilltalad för att ha begått ett brott, eller ett påstått brott, och därmed även innan den personen underrättas av en medlemsstats behöriga myndigheter, genom formell delgivning eller på annat sätt, om att han eller hon är misstänkt eller tilltalad. Detta direktiv bör vara tillämpligt i alla skeden av det straffrättsliga förfarandet fram till dess att det slutliga avgörandet om att den misstänkte eller tilltalade har begått brottet har vunnit laga kraft. Rättsliga åtgärder och rättsmedel som är tillgängliga först när det berörda avgörandet redan vunnit laga kraft, inbegripet talan inför Europadomstolen, bör inte omfattas av tillämpningsområdet för detta direktiv.

(13)

I detta direktiv erkänns att behoven och graderna av skydd i fråga om vissa aspekter av oskuldspresumtionen är olika beroende på om det är fråga om fysiska eller juridiska personer. I fråga om fysiska personer behandlas sådant skydd i en omfattande rättspraxis från Europadomstolen. Europeiska unionens domstol har dock erkänt att de rättigheter som härleds från oskuldspresumtionen inte tillkommer juridiska personer på samma sätt som fysiska personer.

(14)

Mot bakgrund av det skede som utvecklingen av nationell rätt och av rättspraxis på nationell nivå och unionsnivå för närvarande befinner sig i, är det för tidigt att lagstifta på unionsnivå om en oskuldspresumtion för juridiska personer. Därför bör detta direktiv inte vara tillämpligt på juridiska personer. Detta bör inte påverka tillämpningen av en oskuldspresumtion för juridiska personer enligt, i synnerhet, Europakonventionen och enligt den tolkning av denna som gjorts av Europadomstolen och av domstolen.

(15)

En oskuldspresumtion för juridiska personer bör säkerställas genom befintliga lagstiftningsgarantier och rättspraxis, vars utveckling bör ligga till grund för en bedömning av behovet av åtgärder på unionsnivå.

(16)

Oskuldspresumtionen skulle överträdas om offentliga uttalanden av myndigheter, eller rättsliga avgöranden utöver dem som avser frågan om skuld, framställde en misstänkt eller tilltalad som skyldig, så länge den personen inte har bevisats vara skyldig enligt lag. Sådana uttalanden och rättsliga avgöranden bör inte ge uttryck för att den personen är skyldig. Detta bör inte påverka sådana åtgärder från åklagaren som syftar till att styrka den misstänktes eller tilltalades skuld, såsom åtalet, och inte heller rättsliga avgöranden som får till följd att en uppskjuten påföljd får verkan, förutsatt att rätten till försvar respekteras. Detta bör inte heller påverka preliminära beslut av processuell karaktär som fattas av rättsliga eller andra behöriga myndigheter och grundas på misstanke eller bevisning som talar till den misstänktes eller tilltalades nackdel, såsom beslut om häktning, förutsatt att sådana beslut inte hänvisar till den misstänkte eller tilltalade som skyldig. Innan den behöriga myndigheten meddelar ett preliminärt avgörande av processuell karaktär kan den först behöva säkerställa att det föreligger tillräcklig bevisning som talar till den misstänktes eller tilltalades nackdel för att motivera det aktuella beslutet, och beslutet skulle kunna innehålla en hänvisning till denna bevisning.

(17)

Begreppet offentliga uttalanden från myndigheter bör avse varje uttalande vars innehåll hänför sig till ett brott och som härrör från antingen en myndighet som är delaktig i det straffrättsliga förfarandet i fråga om detta brott, som rättsliga myndigheter, polis eller andra brottsbekämpande myndigheter, eller från en annan myndighet, som ministrar och andra offentliga tjänstemän, vilket inte påverkar nationell lagstiftning om immunitet.

(18)

Skyldigheten att inte hänvisa till misstänkta eller tilltalade som skyldiga bör inte hindra myndigheter från att offentligt sprida uppgifter om det straffrättsliga förfarandet när detta är absolut nödvändigt av skäl som rör brottsutredningen, som när videomaterial släpps och när allmänheten ombeds att hjälpa till med att identifiera den som påstås ha begått ett brott, eller när detta sker i allmänhetens intresse, som när invånarna i ett visst område av säkerhetsskäl informeras om ett påstått miljöbrott eller när åklagaren eller en annan behörig myndighet tillhandahåller objektiva uppgifter om utvecklingen av det straffrättsliga förfarandet i avsikt att förhindra att den allmänna ordningen störs. Användningen av sådana skäl bör begränsas till situationer där detta skulle vara rimligt och proportionellt, med beaktande av samtliga intressen. I alla händelser bör inte det sätt på och det sammanhang i vilket informationen sprids skapa ett intryck av att en person är skyldig innan han eller hon enligt lag har förklarats vara skyldig.

(19)

Medlemsstaterna bör vidta lämpliga åtgärder för att se till att myndigheterna, när de lämnar information till medierna, inte hänvisar till misstänkta eller tilltalade som skyldiga så länge dessa inte har förklarats vara skyldiga enligt lag. I detta syfte bör medlemsstaterna informera myndigheterna om vikten av att noggrant beakta oskuldspresumtionen när dessa lämnar ut eller sprider information till medierna. Detta bör inte påverka nationell rätt som skyddar tryck- och yttrandefriheten i media.

(20)

De behöriga myndigheterna bör avstå från att framställa misstänkta eller tilltalade som skyldiga, i domstol eller offentligt, genom att använda fysiskt begränsande åtgärder, exempelvis handbojor, glasburar, inhägnader och fotbojor, såvida användningen av sådana åtgärder inte behövs i det enskilda fallet, antingen av säkerhetsskäl – bland annat för att hindra misstänkta eller tilltalade från att skada sig själva eller andra, eller från att skada egendom – eller för att hindra misstänkta eller tilltalade från att avvika eller ha kontakt med tredje parter, exempelvis vittnen eller brottsoffer. Möjligheten att tillämpa fysiskt begränsande åtgärder innebär inte att de behöriga myndigheterna måste fatta ett formellt beslut om användning av sådana åtgärder.

(21)

Där det är möjligt bör de behöriga myndigheterna också avstå från att i domstol eller offentligt presentera misstänkta eller tilltalade i fängelsekläder, för att undvika att ge intryck av att dessa personer är skyldiga.

(22)

Bevisbördan för att fastställa misstänktas och tilltalades skuld åvilar åklagaren, och alla tvivel bör vara till den misstänktes eller tilltalades fördel. Oskuldspresumtionen överträds om bevisbördan överförs från åklagaren till försvaret, utan att detta påverkar domstolens befogenheter att utföra utredningar på eget initiativ, domstolens oberoende när den bedömer den misstänktes eller tilltalades skuld och användningen av presumtioner om sakförhållanden eller rättsläget rörande det straffrättsliga ansvaret för en misstänkt eller tilltalad. Sådana presumtioner bör hållas inom rimliga gränser, med beaktande av vikten av det saken rör och med iakttagande av rätten till försvar, och de medel som används bör stå i rimlig proportion till det legitima mål som eftersträvas. Sådana presumtioner bör kunna kullkastas, och de bör under alla omständigheter endast användas om rätten till försvar respekteras.

(23)

I en del medlemsstater ansvarar inte bara åklagaren utan även domare och behöriga domstolar för att söka efter bevisning som talar till den misstänktes eller tilltalades såväl fördel som nackdel. Medlemsstater som saknar kontradiktorisk process bör kunna upprätthålla sina rådande ordningar under förutsättning att dessa är förenliga med detta direktiv och andra relevanta bestämmelser i unionsrätt och internationell rätt.

(24)

Rätten att tiga är en viktig aspekt av oskuldspresumtionen och bör fungera som ett skydd mot självangivelse.

(25)

Rätten att inte vittna mot sig själv är också en viktig del av oskuldspresumtionen. När misstänkta och tilltalade ombeds att yttra sig eller att svara på frågor bör de inte tvingas att lägga fram bevis eller handlingar eller lämna information som kan leda till självangivelse.

(26)

Rätten att tiga och rätten att inte vittna mot sig själv bör gälla med avseende på frågor som har samband med de brott som en person är misstänkt eller tilltalad för att ha begått och inte till exempel med avseende på frågor som har att göra med identifieringen av en misstänkt eller tilltalad.

(27)

Rätten att tiga och rätten att inte vittna mot sig själv innebär att de behöriga myndigheterna inte bör tvinga misstänkta eller tilltalade att lämna information om dessa personer inte önskar göra detta. För att avgöra huruvida rätten att tiga eller rätten att inte vittna mot sig själv har kränkts bör Europadomstolens tolkning av rätten till en rättvis rättegång i enlighet med Europakonventionen beaktas.

(28)

Utövandet av rätten att tiga eller rätten att inte vittna mot sig själv bör inte användas mot en misstänkt eller tilltalad och bör inte i sig betraktas som bevis för att vederbörande har begått det aktuella brottet. Detta bör inte påverka nationella bestämmelser om domstolars eller domares bevisprövning, förutsatt att rätten till försvar respekteras.

(29)

Utövandet av rätten att inte vittna mot sig själv bör inte hindra behöriga myndigheters upptagning av bevisning som lagligen kan erhållas från de misstänkta eller tilltalade genom användning av lagenliga tvångsmedel och som finns oberoende av den misstänktes eller tilltalades vilja, såsom material som erhållits till följd av en husrannsakan, material som det finns en rättslig skyldighet att bevara och på begäran lägga fram, prover av utandningsluft, blod och urin samt vävnad för DNA-analys.

(30)

Rätten att tiga och rätten att inte vittna mot sig själv bör inte hindra medlemsstaterna från att besluta att med avseende på mindre förseelser, som trafikförseelser, handläggningen av ärendet eller målet eller av vissa av dess delar kan genomföras skriftligen eller utan att den misstänkte eller tilltalade förhörs av behöriga myndigheter med avseende på den aktuella förseelsen, under förutsättning att detta är förenligt med rätten till en rättvis rättegång.

(31)

Medlemsstaterna bör överväga att säkerställa att misstänkta eller tilltalade, när de får information om rättigheter i enlighet med artikel 3 i direktiv 2012/13/EU, också får information om rätten att inte vittna mot sig själva, i enlighet med vad som tillämpas enligt nationell rätt i överensstämmelse med det här direktivet.

(32)

Medlemsstaterna bör överväga att säkerställa att, när misstänkta eller tilltalade får rättighetsinformation i enlighet med artikel 4 i direktiv 2012/13/EU, denna information också omfattar en uppgift om rätten att inte vittna mot sig själv, i enlighet med vad som tillämpas enligt nationell rätt i överensstämmelse med det här direktivet.

(33)

Rätten till en rättvis rättegång är en av grundprinciperna i ett demokratiskt samhälle. Rätten för misstänkta och tilltalade att närvara vid rättegången bygger på denna rättighet och bör säkerställas i hela unionen.

(34)

Om misstänkta eller tilltalade av skäl utom deras kontroll inte kan närvara vid rättegången bör de ges möjlighet att begära ett nytt datum för rättegången inom den tidsfrist som föreskrivs i nationell rätt.

(35)

Misstänktas och tilltalades rätt att vara närvarande vid rättegången är inte absolut. På vissa villkor bör misstänkta och tilltalade uttryckligen eller genom tyst medgivande, men på ett otvetydigt sätt, kunna avstå från denna rätt.

(36)

Under vissa förhållanden bör det vara möjligt att meddela ett avgörande om den misstänktes eller tilltalades skuld eller oskuld även om den berörda personen inte är närvarande vid rättegången. Detta kan vara fallet om den misstänkte eller tilltalade i vederbörlig tid har underrättats om rättegången och om följderna av utevaro men trots detta uteblir. Att den misstänkte eller tilltalade har underrättats om rättegången bör förstås som att han eller hon kallas personligen eller att personen i fråga på annat sätt officiellt informeras om datum och tid för rättegången på ett sätt som gör det möjligt för honom eller henne att bli medveten om rättegången. Att informera den misstänkte eller tilltalade om följderna av utevaro bör särskilt förstås som att denna person informeras om att ett avgörande kan meddelas om han eller hon uteblir från rättegången.

(37)

Det bör också vara möjligt att hålla en rättegång som kan leda till ett avgörande om skuld eller oskuld i den misstänktes eller tilltalades utevaro om denna person har underrättats om rättegången och gett fullmakt till en försvarare som utsetts av den misstänkte eller tilltalade själv eller av staten att företräda honom eller henne vid rättegången och som också företrätt den misstänkte eller tilltalade.

(38)

Vid bedömningen av om det sätt på vilket informationen tillhandahålls är tillräckligt för att säkerställa en persons kännedom om rättegången bör i förekommande fall särskilt beaktas dels de ansträngningar som myndigheterna har gjort för att informera den berörda personen, dels de ansträngningar som den berörda personen har gjort för att ta emot den information som riktas till honom eller henne.

(39)

Om medlemsstaterna föreskriver en möjlighet att hålla en rättegång i en misstänkts eller tilltalads utevaro, och villkoren för att meddela ett avgörande i en misstänkts eller tilltalads utevaro inte är uppfyllda eftersom den misstänkte eller tilltalade trots rimliga ansträngningar inte kunnat hittas, exempelvis eftersom personen har flytt eller avvikit, bör det ändå vara möjligt att meddela ett avgörande i den misstänktes eller tilltalades utevaro och att verkställa detta avgörande. I detta fall bör medlemsstaterna se till att när misstänkta eller tilltalade informeras om avgörandet, särskilt när de grips, de också bör informeras om möjligheten att angripa avgörandet och om rätten till en ny rättegång, eller om andra rättsmedel. Sådan information bör ges skriftligen. Informationen kan också ges muntligen, förutsatt att en uppgift om att informationen har lämnats registreras i enlighet med dokumentationsförfarandet enligt nationell rätt.

(40)

De behöriga myndigheterna i medlemsstaterna bör tillåtas att tillfälligt utvisa en misstänkt eller tilltalad från rättegången när detta sker för att se till att det straffrättsliga förfarandet förlöper korrekt. Detta kan exempelvis vara fallet när en misstänkt eller tilltalad stör förhandlingarna och måste föras ut från förhandlingssalen efter beslut av domaren eller då det är tydligt att närvaron av en misstänkt eller tilltalad medför att ett vittne inte kan höras på ett tillfredsställande sätt.

(41)

Rätten att närvara vid sin egen rättegång kan endast utövas om en eller flera förhandlingar hålls. Detta innebär att rätten att närvara vid sin egen rättegång inte kan tillämpas om nationella processrättsliga regler inte föreskriver förhandling. Sådana nationella regler bör vara förenliga med stadgan och med Europakonventionen, såsom dessa tolkas av domstolen och av Europadomstolen, i synnerhet rörande rätten till en rättvis rättegång. Detta är exempelvis fallet om förfarandet genomförs på förenklat sätt genom, helt eller delvis, skriftligt förfarande eller ett förfarande utan förhandling.

(42)

Medlemsstaterna bör se till att man vid genomförandet av detta direktiv, särskilt vad gäller rätten att närvara vid sin egen rättegång och rätten till en ny rättegång, beaktar sårbara personers särskilda behov. Enligt kommissionens rekommendation av den 27 november 2013 om processuella garantier för sårbara misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden (8) bör med sårbara misstänkta eller sårbara tilltalade förstås alla misstänkta eller tilltalade som inte kan förstå eller effektivt delta i straffrättsliga förfaranden på grund av ålder, mentalt eller fysiskt tillstånd eller eventuellt funktionshinder.

(43)

Barn är sårbara och bör ges ett särskilt mått av skydd. Därför bör särskilda rättssäkerhetsgarantier gälla för vissa av de rättigheter som föreskrivs i detta direktiv.

(44)

Principen om effektiv unionsrätt kräver att medlemsstaterna inför lämpliga och effektiva rättsmedel i händelse av ett åsidosättande av en rättighet som gäller för enskilda enligt unionsrätten. Ett effektivt rättsmedel vid ett åsidosättande av någon av de rättigheter som föreskrivs i detta direktiv bör så långt det är möjligt ha till effekt att misstänkta eller tilltalade får samma ställning som den de skulle ha haft om åsidosättandet inte hade inträffat, i syfte att skydda rätten till en rättvis rättegång och rätten till försvar.

(45)

När domstolar och domare värderar uttalanden som misstänkta eller tilltalade har gjort eller bevisning som upptagits med åsidosättande av deras rätt att tiga eller deras rätt att inte vittna mot sig själva, bör de respektera rätten till försvar och rätten till en rättvis rättegång. I detta sammanhang bör man beakta rättspraxis från Europadomstolen, enligt vilken hela förfarandet ska anses orättvist om man som bevisning tillåter uttalanden som erhållits genom tortyr eller annan misshandel som strider mot artikel 3 i Europakonventionen för att fastställa relevanta fakta i ett straffrättsligt förfarande. Enligt FN:s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning bör inget uttalande som konstateras ha gjorts till följd av tortyr åberopas som bevisning i förfaranden, förutom mot en person som är åtalad för tortyr, som bevisning för att uttalandet gjorts.

(46)

För att övervaka och utvärdera hur effektivt detta direktiv är bör medlemsstaterna skicka tillgängliga uppgifter till kommissionen med avseende på genomförandet av de rättigheter som fastställs i detta direktiv. Sådana uppgifter skulle kunna omfatta uppgifter som registrerats av rättsliga myndigheter och brottsbekämpande myndigheter om rättsmedel som har använts vid åsidosättande av någon av de aspekter av oskuldspresumtionen som omfattas av detta direktiv eller av rätten att vara närvarande vid rättegången.

(47)

Detta direktiv garanterar de grundläggande rättigheter och principer som erkänns i stadgan och i Europakonventionen, inbegripet förbudet mot tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling, rätten till frihet och säkerhet, respekten för privatlivet och familjelivet, människans rätt till integritet, barnets rättigheter, integrering av personer med funktionshinder, rätten till ett effektivt rättsmedel och rätten till en rättvis rättegång samt oskuldspresumtionen och rätten till försvar. Hänsyn bör särskilt tas till artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget), enligt vilken unionen ska erkänna de rättigheter, friheter och principer som fastställs i stadgan, och enligt vilken de grundläggande rättigheterna, såsom de garanteras i Europakonventionen och såsom de följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner, ska ingå i unionsrätten som allmänna principer.

(48)

Eftersom detta direktiv fastställer minimiregler bör medlemsstaterna kunna utvidga de rättigheter som fastställs i detta direktiv för att föreskriva en högre skyddsnivå. Den skyddsnivå som medlemsstaterna tillhandahåller bör aldrig understiga de normer som anges i stadgan och Europakonventionen, såsom dessa tolkas av domstolen och Europadomstolen.

(49)

Eftersom målen för detta direktiv, nämligen att fastställa gemensamma minimiregler för vissa aspekter av oskuldspresumtionen och rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av dess omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i EU-fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(50)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 21 om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, och utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4 i det protokollet, deltar Förenade kungariket och Irland inte i antagandet av detta direktiv och är därför inte bundna av det och omfattas inte av dess tillämpning.

(51)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, deltar Danmark inte i antagandet av detta direktiv och är därför inte bundet av det och omfattas inte av dess tillämpning.

a)

Vissa aspekter av oskuldspresumtionen i straffrättsliga förfaranden.

b)

Rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden.

a)

den misstänkte eller tilltalade i rätt tid har underrättats om rättegången och konsekvenserna av utevaro, eller om

b)

den misstänkte eller tilltalade, efter att ha blivit underrättad om rättegången, företräds av en försvarare med fullmakt som utsetts av antingen den misstänkte eller tilltalade eller av staten.

11.3.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 65/12

(1)

I sitt meddelande av den 18 april 2012 med titeln Att skapa förutsättningar för en återhämtning med ökad sysselsättning betonade kommissionen att samarbetet mellan medlemsstaterna behöver förbättras och aviserade samråd om inrättande av ett forum på unionsnivå mellan arbetsmiljöinspektioner och andra tillsynsmyndigheter för att motarbeta odeklarerat arbete i syfte att förbättra samarbetet, utbyta bästa praxis och fastställa gemensamma principer för inspektioner.

(2)

I enlighet med artikel 148 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) antog rådet genom beslut (EU) 2015/1848 (4) riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik. Dessa riktlinjer ger medlemsstaterna vägledning när de utarbetar sina nationella reformprogram och genomför reformer. Sysselsättningsriktlinjerna utgör grunden för de landsspecifika rekommendationer som rådet utfärdar till medlemsstaterna enligt den artikeln. Under de senaste åren har dessa landsspecifika rekommendationer inkluderat rekommendationer om åtgärder för att motverka odeklarerat arbete.

(3)

Att främja sysselsättningen och förbättra levnads- och arbetsvillkoren tillhör målen för socialpolitiken enligt artikel 151 i EUF-fördraget. För att bidra till uppnåendet av dessa mål kan unionen stödja och komplettera medlemsstaternas åtgärder i fråga om hälsa och säkerhet i arbetet, arbetsvillkor, integrering av personer som står utanför arbetsmarknaden och när det gäller att motverka social utestängning. I enlighet med artikel 153.2 a i EUF-fördraget kan unionen besluta om åtgärder för att främja samarbete mellan medlemsstaterna, med undantag av åtgärder som omfattar harmonisering av medlemsstaternas lagar och andra författningar.

(4)

I sin resolution av den 14 januari 2014 om effektiva yrkesinspektioner för att förbättra arbetsförhållandena i Europa välkomnade Europaparlamentet kommissionens initiativ att inrätta ett europeiskt forum och uppmanade till ökat samarbete på unionsnivå för att bekämpa odeklarerat arbete, som enligt resolutionen är till skada för unionens ekonomi, leder till illojal konkurrens, sätter den finansiella bärkraften i unionens sociala modeller på spel och leder till allt sämre socialt skydd och anställningsskydd för arbetstagarna.

(5)

Odeklarerat arbete definierades i kommissionens meddelande av den 24 oktober 2007 med titeln Kraftfullare åtgärder mot odeklarerat arbete som ”varje betald verksamhet som till sin art inte är lagstridig men som inte anmälts till myndigheterna, med beaktande av de skillnader som förekommer i medlemsstaternas kontrollsystem”. Denna definition uteslöt all illegal verksamhet.

(6)

Odeklarerat arbete har ofta en gränsöverskridande dimension. Odeklarerat arbete kan vara av olika art i olika länder, beroende på de ekonomiska, administrativa och sociala förhållandena. Nationell lagstiftning om odeklarerat arbete och de definitioner som används på nationell nivå skiljer sig åt. Åtgärder för att bekämpa odeklarerat arbete bör därför skräddarsys så att hänsyn tas till dessa skillnader.

(7)

Odeklarerat arbete beräknas utgöra en betydande del av unionens ekonomi. Eftersom odeklarerat arbete definieras på olika sätt i medlemsstaternas nationella lagstiftningar är det svårt att få exakta uppgifter om hur utbrett fenomenet är.

(8)

Missbruk av ställningen som egenföretagare, enligt definitionen i nationell rätt, antingen inom det egna landet eller över gränserna, är en form av falskdeklarerat arbete som ofta förknippas med odeklarerat arbete. Det är fråga om falskt egenföretagande när en person deklareras som egenföretagare men i själva verket uppfyller villkor som är typiska för ett anställningsförhållande, i syfte att undvika vissa rättsliga skyldigheter eller skyldigheter att betala skatter och avgifter. Det forum som inrättas genom detta beslut (nedan kallat forumet) bör bekämpa odeklarerat arbete i dess olika former samt falskdeklarerat arbete som förknippas med odeklarerat arbete, inklusive falskt egenföretagande.

(9)

Odeklarerat arbete får allvarliga konsekvenser för de berörda arbetstagarna, som måste gå med på osäkra och i vissa fall riskfyllda arbetsvillkor, åtskilligt lägre löner, allvarliga kränkningar av arbetstagares rättigheter och avsevärt minskat skydd enligt arbetsrätts- och socialskyddslagstiftningen och därmed får otillräckliga sociala förmåner, sämre pensionsrättigheter och sämre tillgång till hälso- och sjukvård, liksom sämre möjligheter till kompetensutveckling och livslångt lärande.

(10)

Odeklarerat arbete har olika former av negativa följder för samhället och ekonomin, men forumet syftar till att förbättra arbetsvillkor och att främja arbetsmarknadsintegration och social delaktighet. Odeklarerat arbete får allvarliga budgetkonsekvenser genom minskade intäkter via skatter och sociala avgifter, vilket undergräver den långsiktiga stabiliteten i systemen för socialt skydd. Det inverkar negativt på sysselsättning och produktivitet och snedvrider konkurrensvillkoren.

(11)

Odeklarerat arbete har olika inverkan på olika sociala grupper, bland annat kvinnor, migranter och hushållsanställda, eftersom vissa odeklarerade arbetstagare befinner sig i en särskilt utsatt situation.

(12)

Medlemsstaterna har infört en rad olika strategier och åtgärder för att bekämpa odeklarerat arbete. De har dessutom slutit bilaterala avtal och genomfört multilaterala projekt som rör vissa aspekter av odeklarerat arbete. Bekämpningen av det komplexa problemet med odeklarerat arbete återstår fortfarande att utveckla och kräver ett holistiskt synsätt. Forumet bör inte hindra tillämpningen av bilaterala eller multilaterala avtal eller överenskommelser om administrativt samarbete.

(13)

Att delta i forumets verksamhet påverkar inte medlemsstaternas behörighet och/eller skyldigheter att bekämpa odeklarerat arbete, inbegripet deras nationella eller internationella ansvar enligt bland annat Internationella arbetsorganisationens (ILO) relevanta och tillämpliga konventioner, såsom konvention nr 81 om yrkesinspektion.

(14)

Samarbetet mellan medlemsstaterna på unionsnivå är fortfarande långt ifrån heltäckande, både när det gäller deltagande medlemsstater och de frågor som samarbetet rör. Det finns ingen formell mekanism för gränsöverskridande samarbete mellan berörda myndigheter i medlemsstaterna som gör det möjligt att på ett heltäckande sätt ta itu med frågor som rör odeklarerat arbete.

(15)

Att främja samarbete mellan medlemsstaterna på unionsnivå är nödvändigt för att hjälpa medlemsstaterna att vidta mer ändamålsenliga och effektiva åtgärder för att bekämpa odeklarerat arbete. Forumet bör här sträva efter att underlätta och stödja utbytet av bästa praxis och information och att tillhandahålla en ram på unionsnivå i syfte att utveckla ett gemensamt synsätt samt gemensam expertis och analys vad gäller odeklarerat arbete. Utväxlade definitioner och gemensamma begrepp avseende odeklarerat arbete bör återspegla utvecklingen på arbetsmarknaden. Forumet bör också uppmuntra samarbete mellan olika tillsynsmyndigheter i de medlemsstater som deltar i sådana gränsöverskridande insatser på frivillig grund.

(16)

Detta beslut syftar till att främja samarbete mellan medlemsstaterna på unionsnivå. Situationen när det gäller odeklarerat arbete skiljer sig mycket mellan medlemsstaterna, varför även behoven hos berörda myndigheter och andra aktörer i de olika medlemsstaterna i fråga om områden för samarbete skiljer sig åt. Medlemsstaterna är fortsatt behöriga att avgöra i vilken utsträckning de ska delta i den verksamhet som godkänts av forumet på plenarnivå.

(17)

Ett nära och effektivt samarbete mellan medlemsstaterna i syfte att de ska stödja och komplettera varandras åtgärder för bekämpning av odeklarerat arbete bör uppmuntras på unionsnivå. Nationella åtgärder beror på de specifika förhållandena i de enskilda medlemsstaterna, och forumets verksamhet kan inte ersätta en bedömning på nationell nivå av vilka åtgärder som lämpligen bör vidtas.

(18)

Medlemsstaterna och deras berörda myndigheter är fortsatt behöriga att identifiera, analysera och lösa praktiska problem i anslutning till genomförandet av relevant unionsrätt om arbetsvillkor och arbetstagares sociala skydd samt att avgöra vilka åtgärder som bör vidtas på nationell nivå för att genomföra resultaten av forumets verksamhet.

(19)

Forumet bör använda alla relevanta informationskällor, särskilt undersökningar, bilaterala avtal mellan medlemsstaterna och multilaterala samarbetsprojekt, och skapa synergieffekter mellan befintliga instrument och strukturer på unionsnivå för att se till att åtgärderna får en så stark avskräckande eller förebyggande effekt som möjligt. Forumets insatser kan ske i form av en ram för gemensamma utbildningar, inbördes utvärderingar, skapandet av verktyg såsom en interaktiv kunskapsbank, med hänsyn tagen till befintliga genomförbarhetsstudier, bland annat arbetet inom Europeiska fonden för förbättring av levnads- och arbetsvillkor (Eurofound) och, med beaktande av vikten av uppgiftsskydd, lösningar för datadelning. EU-kampanjer eller gemensamma strategier kan öka medvetenheten om odeklarerat arbete, med utgångspunkt i sådana politiska åtgärder och strategier för ökad medvetenhet om odeklarerat arbete som i olika hög grad redan finns i medlemsstaterna. Forumet bör även involvera icke-statliga aktörer, eftersom de är viktiga källor till information.

(20)

Forumet bör bidra till att stärka samarbetet mellan medlemsstaterna, bland annat genom att underlätta innovativa tillvägagångssätt för gränsöverskridande samarbete och genomförande och genom att utvärdera medlemsstaternas erfarenheter av sådant samarbete. Informationsutbyten i god tid är en grundläggande förutsättning för att förhindra odeklarerat arbete.

(21)

Om en medlem av forumet anser det fördelaktigt för utbytet av information och bästa praxis inom forumet att ta upp specifika fall, bör dessa fall anonymiseras på lämpligt sätt. Forumet kan bara vara effektivt i en miljö där personer som tar upp fall av odeklarerat arbete skyddas mot ogynnsam behandling. Forumet bör därför vara ett forum för utbyte av bästa praxis i detta hänseende.

(22)

Forumet bör kunna använda utbytet av information och bästa praxis för att ge värdefulla bidrag inför möjliga åtgärder på unionsnivå för att bekämpa odeklarerat arbete, bland annat från kommissionens sida. När det gäller den europeiska planeringsterminen skulle forumets verksamhet kunna ge ett värdefullt bidrag när åtgärder mot odeklarerat arbete övervägs.

(23)

Olika nationella tillsynsmyndigheter är involverade med avseende på odeklarerat arbete, till exempel arbetsmiljöinspektioner, andra myndigheter som arbetar med frågor som rör hälsa och säkerhet på arbetsplatsen, socialförsäkringsinspektioner och skattemyndigheter. I vissa fall kan även migrationsmyndigheter och arbetsförmedlingar, liksom tullmyndigheter och myndigheter som ansvarar för genomförandet av den gemensamma transportpolitiken, polisen, åklagarmyndigheten och arbetsmarknadens parter vara involverade.

(24)

För att bekämpa odeklarerat arbete på ett heltäckande sätt och med goda resultat behöver en kombination av politiska åtgärder vidtas i medlemsstaterna. Detta bör underlättas genom främjande av strukturerat samarbete mellan berörda myndigheter och andra aktörer. Forumet bör omfatta alla berörda nationella myndigheter, särskilt tillsynsmyndigheter, som leder och/eller deltar i arbetet med att bekämpa odeklarerat arbete. Medlemsstaterna är fortsatt behöriga att avgöra vilka myndigheter som ska företräda dem inom forumets olika verksamheter. Samarbetet mellan medlemsstaternas nationella myndigheter bör vara förenligt med tillämplig unionsrätt och nationell rätt.

(25)

För att forumet ska uppnå sina mål bör det stödjas av en högt uppsatt företrädare i varje medlemsstat som bör samordna och upprätthålla kontakten med medlemsstaternas myndigheter samt i förekommande fall med andra aktörer, såsom arbetsmarknadens parter, som arbetar med de mångfasetterade aspekterna av odeklarerat arbete.

(26)

Forumet bör involvera arbetsmarknadens parter på unionsnivå, både branschövergripande och inom de sektorer som påverkas mest av odeklarerat arbete, eller som spelar en särskild roll när det gäller att bekämpa sådant arbete, och bör samarbeta med relevanta internationella organisationer såsom ILO, Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling och unionens byråer, särskilt Eurofound och Europeiska arbetsmiljöbyrån (EU-Osha). Att Eurofound och EU-Osha deltar i forumets arbete som observatörer bör inte innebära att deras nuvarande uppdrag utvidgas.

(27)

Forumet bör anta sin arbetsordning samt arbetsprogram och regelbundna rapporter.

(28)

Forumet bör kunna inrätta arbetsgrupper för att undersöka specifika frågor och bör ha möjlighet att konsultera personer med särskild kompetens på området.

(29)

Forumet bör samarbeta med relevanta expertgrupper och kommittéer på unionsnivå vilkas verksamhet har anknytning till odeklarerat arbete.

(30)

Forumet och dess verksamhet bör finansieras via Progress-delen av Europeiska unionens program för sysselsättning och social innovation (EaSI) inom ramen för de anslag som fastställs av Europaparlamentet och rådet. Kommissionen bör se till att forumet använder de ekonomiska resurser som det tilldelats på ett öppet och effektivt sätt.

(31)

Med hänsyn till vikten av öppenhet och tillgång till handlingar som återspeglas i de principer som fastslås i artikel 15 i EUF-fördraget bör forumet bedriva sitt arbete på ett öppet sätt och i enlighet med dessa principer.

(32)

Kommissionen bör vidta de administrativa åtgärder som är nödvändiga för att inrätta forumet.

(33)

Forumet bör fullt ut respektera de grundläggande rättigheter och iaktta de principer som erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

(34)

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 (5) och Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG (6) samt relevanta nationella genomförandeåtgärder är tillämpliga på den bearbetning av personuppgifter som sker inom ramen för detta beslut.

(35)

Europeiska datatillsynsmannen har hörts i enlighet med artikel 28.2 i förordning (EG) nr 45/2001.

a)

en högt uppsatt företrädare som utses av varje medlemsstat för att företräda den medlemsstaten,

b)

en företrädare för kommissionen,

c)

maximalt fyra företrädare för branschövergripande arbetsmarknadsparter på unionsnivå, vilka ska utses av dessa arbetsmarknadsparter, varvid arbetstagare och arbetsgivare ska vara lika företrädda.

a)

Maximalt 14 företrädare för arbetsmarknadens parter inom sektorer där odeklarerat arbete är vanligt förekommande, vilka ska utses av dessa arbetsmarknadsparter, varvid arbetstagare och arbetsgivare ska vara lika företrädda.

b)

En företrädare för Eurofound.

c)

En företrädare för EU-Osha.

d)

En företrädare för ILO.

e)

En företrädare för varje tredjeland i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

a)

stärka samarbetet mellan medlemsstaternas berörda myndigheter och andra involverade aktörer för att på ett mer ändamålsenligt och effektivt sätt bekämpa odeklarerat arbete i dess olika former och falskdeklarerat arbete som förknippas med det, inklusive falskt egenföretagande,

b)

förbättra medlemsstaternas olika berörda myndigheters och aktörers kapacitet att bekämpa odeklarerat arbete med avseende på dess gränsöverskridande aspekter, och på så vis bidra till likvärdiga konkurrensvillkor,

c)

öka allmänhetens medvetenhet om frågor med anknytning till odeklarerat arbete och om det brådskande behovet av lämpliga åtgärder samt uppmuntra medlemsstaterna att öka sina insatser mot odeklarerat arbete.

a)

utbyta bästa praxis och information,

b)

utveckla expertis och analys,

c)

uppmuntra till och underlätta innovativa metoder för effektivt och ändamålsenligt gränsöverskridande samarbete och utvärdera erfarenheter,

d)

bidra till övergripande insikter om frågor med anknytning till odeklarerat arbete.

a)

Öka kunskapen om odeklarerat arbete, även i fråga om orsaker och regionala skillnader, genom utväxling av definitioner och genom gemensamma begrepp, evidensbaserade mätverktyg och främjande av jämförande analyser och relevanta metodinstrument för datainsamling, med utgångspunkt i arbete som bedrivs av andra aktörer, såsom sysselsättningskommittén och kommittén för socialt skydd.

b)

Förbättra kunskaperna om och den ömsesidiga förståelsen av olika system och rutiner för att bekämpa odeklarerat arbete, inbegripet dess gränsöverskridande aspekter.

c)

Utveckla analyser av hur verkningsfulla olika åtgärder för att bekämpa odeklarerat arbete är, bland annat förebyggande åtgärder och sanktioner.

d)

Utarbeta verktyg för ett effektivt utbyte av information och erfarenheter, till exempel en kunskapsbank med olika metoder och vidtagna åtgärder, såsom bilaterala eller multilaterala avtal som tillämpas i medlemsstaterna för att bekämpa odeklarerat arbete.

e)

Utveckla verktyg, såsom riktlinjer för tillsyn, anvisningar om god praxis och utväxling av principer för inspektioner för att bekämpa odeklarerat arbete, och utvärdera erfarenheter av sådana verktyg.

f)

Underlätta och stödja olika former av samarbete mellan medlemsstater, genom att utöka deras kapacitet att ta itu med gränsöverskridande aspekter av odeklarerat arbete genom främjande och underlättande av innovativa förhållningssätt, till exempel personalutbyte, användning av databaser i enlighet med gällande nationell uppgiftsskyddslagstiftning, och gemensam verksamhet, samt utvärdering av erfarenheter av sådant samarbete som de deltagande medlemsstaterna bedriver.

g)

Undersöka möjligheten att genomföra ett system för snabbt informationsutbyte och förbättra datadelningen i enlighet med unionens bestämmelser om uppgiftsskydd, bland annat möjligheten att använda informationssystemet för den inre marknaden (IMI), vilket inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1024/2012 (7), och systemet för elektroniskt utbyte av socialförsäkringsuppgifter (EESSI).

h)

Utbyta information om de nationella myndigheternas erfarenheter av tillämpning av unionsrätt som är relevant för att bekämpa odeklarerat arbete.

i)

Utveckla och, när så är lämpligt, förbättra utbildningskapaciteten för berörda myndigheter och utveckla en ram för gemensam fortbildning.

j)

Anordna inbördes utvärderingar för att följa framstegen med att bekämpa odeklarerat arbete i de medlemsstater som väljer att delta i sådana utvärderingar.

k)

Utbyta erfarenheter och utveckla bästa praxis när det gäller samarbete mellan de berörda myndigheterna i medlemsstaterna och, i förekommande fall, tredjeländer, för att effektivisera sådant samarbete när man bekämpar problem i samband med odeklarerat arbete som berör dessa länder.

l)

Öka medvetenheten om problemet med odeklarerat arbete genom att bedriva gemensam verksamhet, såsom EU-kampanjer, och genom att samordna regionala eller unionstäckande strategier, inklusive sektorsspecifika strategier.

m)

Utbyta erfarenheter när det gäller rådgivning och information till arbetstagare som berörs av odeklarerat arbete.

a)

sin arbetsordning,

b)

tvååriga arbetsprogram, med angivande av bland annat forumets prioriteringar och en konkret beskrivning av den verksamhet som avses i artikel 6,

c)

rapporter om forumet vartannat år,

d)

inrättandet av arbetsgrupper för att undersöka frågor som specificerats i dess arbetsprogram, inbegripet de praktiska arrangemangen för dessa arbetsgrupper, vilka ska upplösas så snart som deras uppdrag är utfört.

11.3.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 65/21

11.3.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 65/22

(1)

Enligt förordningen bör Europeiska stödkontoret för asylfrågor, nedan kallat stödkontoret, för att kunna utföra sitt uppdrag stå öppet för deltagande av sådana länder som slutit avtal med EU och därmed har antagit och tillämpar EU-rätten på det område som omfattas av denna förordning, särskilt Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz, nedan kallade associerade länder.

(2)

Schweiz har ingått avtal med EU och har därmed antagit och tillämpar EU-rätten på det område som omfattas av förordningen, i synnerhet avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om kriterier och mekanismer för att fastställa vilken stat som ska ansvara för handläggningen av en asylansökan som görs i en medlemsstat eller i Schweiz (2).

11.3.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 65/38

(1)

I förordning (EG) nr 515/97 föreskrivs att fraktförare ska överlämna uppgifter om containerrörelser för sådana händelser som anges i artikel 18a.6 i den förordningen till databasen för meddelanden om containerstatus (nedan kallad CSM-databasen) som förvaltas av kommissionen, men endast i den mån dessa är kända för den rapporterande fraktföraren och uppgifter för dessa händelser har tagits fram, samlats in eller bevarats i de elektroniska registren.

(2)

För att uppgifter om containerrörelser ska kunna analyseras i rätt tid och för att säkerställa en obehindrad överföring av sådana uppgifter från sjöfraktföretag till CSM-databasen, samt för att garantera en hanterbar variation i fråga om formerna för kodning av uppgifter, bör det specificeras hur ofta rapportering av meddelanden om containerstatus ska ske och vilket uppgiftsformat och vilken överföringsmetod som ska användas.

(3)

På grund av containertrafikens stora volym och regelbundna förändringar, måste man snabbt kunna identifiera misstänkta containerrörelser för att upptäcka bedrägerier på ett effektivt sätt. För att de inlämnade uppgifterna ska kunna användas effektivt, så att risken minskas för att misstänkta sändningar flyttas till en okänd plats innan sökning efter misstänkta sändningar kan utföras effektivt, bör fraktförarna vara skyldiga att överföra meddelanden om containerstatus till CSM-databasen senast 24 timmar efter det att meddelandet tagits fram, samlats in eller bevarats i fraktförarens elektroniska register.

(4)

För att minska den ekonomiska bördan för branschen och underlätta överföringen av meddelanden om containerstatus bör fraktförarna åläggas att använda en av de ledande standarderna ANSI ASC X12 eller UN/EDIFACT. ANSI ASC X12 är ett protokoll för elektroniskt datautbyte (EDI) från den amerikanska standardiseringsorganisationen ANSI, medan UN/EDIFACT är den EDI-standard som utvecklats inom ramen för Förenta nationerna (FN). Användningen av dessa standarder bör minska fraktförarnas kostnader för att genomföra bestämmelserna eftersom de anses vara allmänt använda för elektroniskt datautbyte inom sjöfartsindustrin för elektroniskt datautbyte.

(5)

För att garantera säker överföring av uppgifter och en tillräcklig nivå av konfidentialitet och integritet hos de överförda uppgifterna bör meddelanden om containerstatus överföras via Secure Shell File Transfer Protocol (SFTP) som utarbetats av IETF (Internet Engineering Task Force). Denna metod ger de säkerhetsgarantier som krävs och kan godtas av branschen vad gäller genomförbarhet. För att minska genomförandekostnaderna bör fraktförare tillåtas att även använda andra överföringsmetoder under förutsättning att de garanterar samma nivå av uppgiftsskydd som SFTP.

(6)

För att minska den ekonomiska bördan i samband med överföring av meddelanden om containerstatus bör fraktförare tillåtas att överföra alla sådana meddelanden som tagits fram, samlats in eller bevarats i deras elektroniska register, utan att välja ut enskilda meddelanden. I sådana fall bör kommissionen och medlemsstaternas behöriga myndigheter ges tillgång till dessa uppgifter och kunna använda dem i enlighet med bestämmelserna i förordning (EG) nr 515/97.

(7)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från den kommitté som inrättats genom förordning (EG) nr 515/97.

a)

selektiv rapportering av enskilda meddelanden om containerstatus i enlighet med artikel 18a.6 i förordning (EG) nr 515/97, eller

b)

överföring av alla meddelanden om containerstatus som tagits fram, samlats in eller bevarats i fraktförarens elektroniska register utan att enskilda meddelanden väljs ut.

11.3.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 65/40

(1)

Ändamålet med tullinformationssystemet (TIS) är att lämna hjälp till de behöriga myndigheterna för att förebygga, utreda och beivra aktiviteter som strider mot tull- och jordbrukslagstiftningen. För att uppnå detta ändamål för medlemsstaternas behöriga myndigheter in uppgifter i TIS om relevanta händelser, som t.ex. beslag eller kvarhållande av varor. För att TIS ska fortsätta att tillgodose de behöriga myndigheternas behov bör förteckningen över de uppgifter som ska ingå i TIS uppdateras.

(2)

Varje händelse som rapporteras i TIS omfattar ett antal centrala aspekter som behövs för att en meningsfull tolkning av ärendet ska kunna göras. För att de behöriga myndigheterna lätt ska kunna identifiera specifika ärenden eller händelser i TIS bör det vara möjligt att söka efter ärendereferenser i TIS och därför bör sådana referenser inkluderas som en uppgift i TIS.

(3)

Bedräglig verksamhet innebär normalt ett aktivt deltagande av en eller flera personer. En korrekt och otvetydig identifiering av personer som är inblandade i potentiellt bedrägliga verksamheter är av yttersta vikt för att utredningen av händelserna ska kunna genomföras som sig bör. Uppgifter om företag och personer som är inblandade i bedrägliga verksamheter eller potentiellt bedrägliga verksamheter bör därför rapporteras i TIS.

(4)

Eftersom metoderna för kommersiella bedrägerier, samt metoderna för att dölja sådana, beror på transportmedel, är det viktigt att en närmare beskrivning av transportmedel inkluderas som en obligatorisk uppgift i TIS.

(5)

Transportmönster som inte är ekonomiskt motiverade anses vara relevanta indikatorer för vissa typer av bedrägeri, såsom exempelvis felaktig deklaration av ursprung. Det är därför viktigt att veta detaljerna om de resrutter som används för godstransporter, eftersom dessa kan vara viktiga för identifieringen av bedräglig verksamhet. Därför anses uppgifter om resruttens etapper nödvändiga för en korrekt utredning av tullrelaterade bedrägerier, och dessa uppgifter bör inkluderas som en TIS-uppgift.

(6)

Tull och andra avgifter varierar beroende på varans särskilda egenskaper. För att säkerställa en korrekt uppföljning av ärenden eller händelser som rapporteras i TIS bör därför en närmare beskrivning av de berörda varorna föras in i TIS.

(7)

Analys av konkreta beslag, förverkanden eller kvarhållanden av varor bidrar till utvecklingen av förebyggande åtgärder som hindrar att samma typ av tullrelaterade bedrägerier upprepas i framtiden. Därför anses det viktigt att inkludera relevanta uppgifter om beslag, kvarhållande eller förverkande i TIS.

(8)

Varje åtgärd som vidtas av de berörda myndigheterna bör vara motiverad och bör därför baseras på lämpliga riskindikatorer. Därför bör uppgifter om riskbedömning inkluderas som en TIS-uppgift.

(9)

Beroende på ärendet i fråga kan den relevanta dokumentation som bifogas i TIS variera avsevärt. Den kan omfatta, men är inte begränsad till, kommersiella handlingar som erhållits av de behöriga myndigheterna.

(10)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från den kommitté som inrättats genom förordning (EG) nr 515/97.

a)

De uppgifter som är gemensamma för alla kategorierna i artikel 24 i förordning (EG) nr 515/97:

b)

Ytterligare uppgifter för kategorierna i artikel 24 a i förordning (EG) nr 515/97:

c)

Ytterligare uppgifter för kategorierna i artikel 24 b i förordning (EG) nr 515/97:

d)

Ytterligare uppgifter för kategorierna i artikel 24 c i förordning (EG) nr 515/97:

e)

Ytterligare uppgifter för kategorierna i artikel 24 d i förordning (EG) nr 515/97:

f)

Ytterligare uppgifter för kategorierna i artikel 24 e i förordning (EG) nr 515/97:

g)

Ytterligare uppgifter för kategorierna i artikel 24 f i förordning (EG) nr 515/97:

h)

Ytterligare uppgifter för kategorierna i artikel 24 g i förordning (EG) nr 515/97:

i)

Ytterligare uppgifter för kategorierna i artikel 24 h i förordning (EG) nr 515/97:

11.3.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 65/49

(1)

I enlighet med artikel 18 i förordning (EU) nr 596/2014 ska emittenter, deltagare på marknaden för utsläppsrätter, auktionsplattformar, auktionsförrättare och auktionsövervakare eller andra personer som handlar på deras vägnar eller för deras räkning upprätta insiderförteckningar och uppdatera dem i enlighet med ett exakt format.

(2)

Upprättandet av ett exakt format, inklusive användningen av standardmallar, bör underlätta den enhetliga tillämpningen av kravet på att upprätta och uppdatera insiderförteckningar i förordning (EU) nr 596/2014. Det bör även säkerställa att behöriga myndigheter förses med nödvändig information för att kunna skydda finansmarknadernas integritet och utreda eventuellt marknadsmissbruk.

(3)

Eftersom åtskillig insiderinformation kan förekomma inom ett företag samtidigt bör insiderförteckningar exakt ange den specifika insiderinformation som personer som arbetar för emittenter, deltagare på marknaden för utsläppsrätter, auktionsplattformar, auktionsförrättare och auktionsövervakare har haft tillgång till (huruvida det till exempel är en affär, ett projekt, en företagshändelse eller en ekonomisk händelse, offentliggörande av årsredovisningar eller vinstvarningar). I detta syfte bör insiderförteckningen vara uppdelad i avsnitt med ett separat avsnitt för varje insiderinformation. Varje avsnitt bör förteckna alla personer som har tillgång till samma specifika insiderinformation.

(4)

För att undvika att flera poster rör samma personer i olika avsnitt i insiderförteckningarna får emittenterna, deltagarna på marknaden för utsläppsrätter, auktionsplattformarna, auktionsförrättarna och auktionsövervakarna eller de personer som handlar på deras vägnar eller för deras räkning, besluta om att upprätta och uppdatera ett tilläggsavsnitt i insiderförteckningen, som kallas för avsnittet med personer som har permanent tillgång till insiderinformation, som är av ett annat slag än resten av avsnitten i insiderförteckningen, eftersom det inte upprättas på grund av förekomsten av specifik insiderinformation. I ett sådant fall bör avsnittet med personer som har permanent tillgång till insiderinformation endast innehålla de personer som, på grund av karaktären hos deras funktion eller befattning, alltid har tillgång till all insiderinformation hos emittenten, deltagaren på marknaden för utsläppsrätter, auktionsplattformen, auktionsförrättaren eller auktionsövervakaren.

(5)

Insiderförteckningen bör i princip innehålla personuppgifter som underlättar identifieringen av de personer som har tillgång till insiderinformation. Sådan information bör innefatta födelsedatum, hemadress och, i tillämpliga fall, de berörda personernas nationella identifieringsnummer.

(6)

Insiderförteckningen bör också innehålla uppgifter som kan bistå de behöriga myndigheterna i genomförandet av utredningar, för att skyndsamt analysera handelsbeteendet hos personer som har tillgång till insiderinformation, för att upprätta kopplingar mellan personer som har tillgång till insiderinformation och personer som är inblandade i misstänkt handel, och för att identifiera kontakter mellan dem vid avgörande tidpunkter. I detta avseende är telefonnummer mycket viktiga eftersom de gör det möjligt för den behöriga myndigheten att agera skyndsamt och att vid behov begära ut trafikuppgifter. Sådana uppgifter bör dessutom tillhandahållas inledningsvis, så att utredningens integritet inte äventyras av att den behöriga myndigheten under utredningens gång måste återkomma till emittenten, deltagaren på marknaden för utsläppsrätter, auktionsplattformen, auktionsförrättaren, auktionsövervakaren eller den person som har tillgång till insiderinformation med ytterligare begäranden om information.

(7)

För att säkerställa att insiderförteckningen kan göras tillgänglig för den behöriga myndigheten så snart som möjligt på begäran, och för att inte äventyra en utredning genom att behöva efterfråga information från personerna i insiderförteckningen, bör insiderförteckningen upprättas i elektroniskt format och alltid uppdateras utan dröjsmål när någon av de omständigheter som anges i förordning (EU) nr 596/2014 för uppdatering av insiderförteckningen inträffar.

(8)

Användningen av särskilda elektroniska format för inlämningen av insiderförteckningar enligt vad som fastställs av behöriga myndigheter bör också minska den administrativa bördan för behöriga myndigheter, emittenter, deltagare på marknaden för utsläppsrätter, auktionsplattformar, auktionsförrättare och auktionsövervakare, och för dem som handlar på deras vägnar eller för deras räkning. De elektroniska formaten bör låta informationen i insiderförteckningen förbli konfidentiell och de regler som fastställs i unionslagstiftningen om behandling av personuppgifter och överföring av sådana uppgifter bör kunna följas.

(9)

Eftersom emittenter på en tillväxtmarknad för små och medelstora företag är undantagna från skyldigheten att upprätta och uppdatera insiderförteckningar, och därför får ta fram och lagra den informationen i ett annat format än ett elektroniskt format enligt kraven i denna förordning, till skillnad från övriga emittenter, är det nödvändigt att inte ålägga emittenter på en tillväxtmarknad för små och medelstora företag att använda ett elektroniskt format för inlämning av insiderförteckningar till behöriga myndigheter. Det lämpar sig likaså att inte kräva att vissa personuppgifter lämnas in när sådana uppgifter inte finns tillgängliga för de emittenterna vid den tidpunkt då insiderförteckningen begärs. Insiderförteckningar bör i vilket fall lämnas in på ett sätt som säkerställer informationens fullständighet, konfidentialitet och integritet.

(10)

Denna förordning grundar sig på det förslag till tekniska standarder för genomförande som Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten översänt till kommissionen.

(11)

Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten har genomfört öppna offentliga samråd om det utkast till tekniska standarder för genomförande som denna förordning grundar sig på, analyserat möjliga relaterade kostnader och fördelar och efterfrågat ett yttrande från intressentgruppen för värdepapper och marknader, som inrättats genom artikel 37 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1095/2010 (2).

(12)

För att säkerställa väl fungerande finansmarknader måste denna förordning träda i kraft snabbt och bestämmelserna i denna förordning och bestämmelserna i förordning (EU) nr 596/2014 tillämpas från samma dag som de i förordning (EU) nr 596/2014.

a)

konfidentialitet för den information som ingår, genom att säkerställa att tillgången till insiderförteckningen är begränsad till tydligt identifierade personer från emittenten, deltagaren på marknaden för utsläppsrätter, auktionsplattformen, auktionsförrättaren och auktionsövervakaren eller en person som handlar på dess vägnar eller för dess räkning som behöver den tillgången på grund av karaktären hos hans eller hennes funktion eller befattning,

b)

noggrannhet i fråga om den information som finns i insiderförteckningen,

c)

tillgång till och återvinning av tidigare versioner av insiderförteckningen.

11.3.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 65/56

(1)

Förordning (EG) nr 1831/2003 innehåller bestämmelser om godkännande av fodertillsatser samt de skäl och förfaranden som gäller för att ett godkännande ska beviljas eller ändras.

(2)

Genom kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 98/2012 (2) godkändes till och med den 28 februari 2022 användningen av preparatet av 6-fytas (EC 3.1.3.26) framställt av Komagataella pastoris (DSM 23036), tidigare Pichia pastoris, för slaktkycklingar, slaktkalkoner, kycklingar som föds upp till värphöns, kalkoner som föds upp för avel, värphöns, andra fågelarter avsedda för slakt och värpning, avvanda smågrisar, slaktsvin och suggor, efter en ansökan i enlighet med artikel 7 i förordning (EG) nr 1831/2003.

(3)

I enlighet med artikel 13.3 i förordning (EG) nr 1831/2003 har innehavaren av godkännandet föreslagit att villkoren för godkännandet av det preparatet som fodertillsats för slaktsvin ska ändras genom att den rekommenderade lägsta halten sänks från 250 OTU/kg till 125 OTU/kg. Ansökan åtföljdes av relevanta stödjande uppgifter. Kommissionen vidarebefordrade ansökan till Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (nedan kallad myndigheten).

(4)

Myndigheten konstaterade i sitt yttrande av den 9 juli 2015 (3) att preparatet av 6-fytas (EC 3.1.3.26) framställt av Komagataella pastoris (DSM 23036) under de föreslagna användningsvillkoren kan vara effektivt för slaktsvin vid den begärda rekommenderade lägsta halten på 125 OTU/kg helfoder. Myndigheten anser inte att det behövs några särskilda krav på en plan för övervakning efter försäljning. Den bekräftade även den rapport om analysmetoderna för fodertillsatsen som lämnats av det referenslaboratorium som inrättats genom förordning (EG) nr 1831/2003.

(5)

Bedömningen av preparatet av 6-fytas (EC 3.1.3.26) framställt av Komagataella pastoris (DSM 23036) visar att det uppfyller villkoren för godkännande i artikel 5 i förordning (EG) nr 1831/2003.

(6)

Förordning (EU) nr 98/2012 bör därför ändras i enlighet med detta.

(7)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från ständiga kommittén för växter, djur, livsmedel och foder.

11.3.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 65/59

(1)

I genomförandeförordning (EU) nr 543/2011 fastställs, i enlighet med resultatet av de multilaterala handelsförhandlingarna i Uruguayrundan, kriterierna för kommissionens fastställande av schablonvärden vid import från tredjeländer, för de produkter och de perioder som anges i del A i bilaga XVI till den förordningen.

(2)

Varje arbetsdag fastställs ett schablonimportvärde i enlighet med artikel 136.1 i genomförandeförordning (EU) nr 543/2011 med hänsyn till varierande dagliga uppgifter. Denna förordning bör därför träda i kraft samma dag som den offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.

11.3.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 65/61

(1)

I enlighet med rådets beslut nr 185/2014/EU (1) undertecknade kommissionen den 11 februari 2014 avtalet mellan Europeiska unionen och Schweiziska edsförbundet om villkoren för Schweiziska edsförbundets deltagande i Europeiska stödkontoret för asylfrågor (nedan kallat avtalet), med förbehåll för att det ingås.

(2)

Avtalet bör godkännas.

(3)

Enligt skäl 21 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 439/2010 (2) deltar Förenade kungariket och Irland i den förordningen, som är bindande för Förenade kungariket och Irland. De bör därför tillämpa artikel 49.1 i förordning (EU) nr 439/2010 genom att delta i detta beslut. Förenade kungariket och Irland deltar därför i detta beslut.

(4)

Enligt skäl 22 i förordning (EU) nr 439/2010 deltar Danmark inte i den förordningen, som inte är bindande för Danmark. Danmark deltar därför inte i detta beslut.

11.3.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 65/63

(1)

I artikel IX.3 och IX.4 i Marrakechavtalet om upprättande av Världshandelsorganisationen (nedan kallat WTO-avtalet) fastställs förfarandena för att bevilja undantag rörande de multilaterala handelsavtalen i WTO-avtalets bilaga 1A, 1B eller 1C samt bilagorna till dessa.

(2)

Den 27 juli 2007 beviljades Jordanien en förlängning av övergångsperioden enligt avtalet om subventioner och utjämningsåtgärder (nedan kallat SCM-avtalet), för att avskaffa Jordaniens program för exportstöd i form av partiell eller total befrielse från inkomstskatt på vinsten från viss export. Den förlängningen löpte till och med den 31 december 2013 med en utfasningsperiod som avslutades den 31 december 2015, i enlighet med förfarandet för förlängning enligt artikel 27.4 i SCM-avtalet för övergångsperioden för vissa utvecklingsländer enligt artikel 27.2 b i det avtalet.

(3)

Enligt artikel IX.3 i WTO-avtalet lämnade Jordanien in en begäran om undantag från sin utfasningsskyldighet enligt artikel 27.4 i SCM-avtalet till och med den 31 december 2018 vad gäller landets program för exportstöd.

(4)

Beviljandet av undantaget skulle inte ha någon negativ inverkan på unionens ekonomi eller handelsintressen och skulle stödja Jordaniens insatser för att bemöta de ekonomiska utmaningar som landet står inför på grund av det svåra och instabila politiska läget i regionen.

(5)

Det är därför lämpligt att fastställa den ståndpunkt som ska intas på unionens vägnar inom WTO:s allmänna råd för att stödja Jordaniens begäran om undantag.

11.3.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 65/64

(1)

I enlighet med rådets beslut 97/836/EG (1) anslöt sig unionen till Förenta nationernas ekonomiska kommission för Europas (Unece) överenskommelse om antagande av enhetliga tekniska föreskrifter för hjulförsedda fordon och för utrustning och delar som kan monteras eller användas på hjulförsett fordon samt om villkoren för ömsesidigt erkännande av typgodkännande utfärdade på grundval av dessa föreskrifter (nedan kallad den reviderade överenskommelsen av år 1958).

(2)

I enlighet med rådets beslut 2000/125/EG (2) anslöt sig unionen till överenskommelsen om fastställande av globala tekniska föreskrifter för hjulförsedda fordon och för utrustning och delar som kan monteras eller användas på hjulförsett fordon (nedan kallad parallellöverenskommelsen).

(3)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/46/EG (3) har ersatt medlemsstaternas godkännandesystem med ett godkännandeförfarande på unionsnivå, och upprättat en harmoniserad ram med administrativa bestämmelser och allmänna tekniska krav för alla nya fordon, system, komponenter och separata tekniska enheter. Genom det direktivet inordnades Uneceföreskrifter i systemet för EU-typgodkännande för fordon, antingen som krav för typgodkännande eller som alternativ till unionslagstiftningen. Sedan direktiv 2007/46/EG antogs har Uneceföreskrifter i allt större utsträckning inordnats i unionslagstiftning vid EU-typgodkännande av fordon.

(4)

Mot bakgrund av de erfarenheter som gjorts och den tekniska utvecklingen behöver man anpassa de krav som rör vissa delar eller egenskaper som regleras i Uneceföreskrifter nr 10, 34, 41, 46, 48, 50, 51, 53, 55, 60, 73, 83, 94, 107, 110, 113, 118, 125, 128, 130 och 131 till den tekniska utvecklingen.

(5)

För att fastställa enhetliga bestämmelser för typgodkännande av tysta vägtransportfordon med hänsyn till deras lägre ljudnivå bör nya Uneceföreskrifter om tysta vägtransportfordon antas.

(6)

Det är därför nödvändigt att fastställa den ståndpunkt som ska intas på unionens vägnar i den administrativa kommittén för den reviderade överenskommelsen av år 1958 och i den verkställande kommittén för parallellöverenskommelsen när det gäller antagandet av dessa Unece-akter.