ISSN 1977-0820

Europeiska unionens

officiella tidning

L 323

European flag  

Svensk utgåva

Lagstiftning

58 årgången
9 december 2015


Innehållsförteckning

 

II   Icke-lagstiftningsakter

Sida

 

 

INTERNATIONELLA AVTAL

 

*

Information om datumet för undertecknande av protokollet om fastställande av de fiskemöjligheter och den ekonomiska ersättning som föreskrivs i partnerskapsavtalet om fiske mellan Europeiska gemenskapen, å ena sidan, och Danmarks regering och Grönlands lokala regering, å andra sidan

1

 

 

FÖRORDNINGAR

 

*

Kommissionens förordning (EU) 2015/2285 av den 8 december 2015 om ändring av bilaga II till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 om fastställande av särskilda bestämmelser för genomförandet av offentlig kontroll av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel vad gäller levande musslor, tagghudingar, manteldjur och marina snäckor och av bilaga I till förordning (EG) nr 2073/2005 om mikrobiologiska kriterier för livsmedel ( 1 )

2

 

*

Kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/2286 av den 8 december 2015 om godkännande av en annan ändring än en mindre ändring av produktspecifikationen för en beteckning som tagits upp i registret över garanterade traditionella specialiteter (Belokranjska pogača [GTS])

5

 

 

Kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/2287 av den 8 december 2015 om fastställande av schablonimportvärden för bestämning av ingångspriset för vissa frukter och grönsaker

6

 

 

BESLUT

 

*

Rådets beslut (EU) 2015/2288 av den 30 november 2015 om de bidrag som medlemsstaterna ska betala för att finansiera Europeiska utvecklingsfonden, inbegripet taket för bidragsbeloppet 2017, beloppet för 2016, första delbetalningen för 2016 och en vägledande, icke-bindande prognos för de förväntade årliga bidragsbeloppen för 2018 och 2019

8

 

*

Rådets beslut (EU) 2015/2289 av den 3 december 2015 om fastställande av den ståndpunkt som ska intas på Europeiska unionens vägnar i den gemensamma kommitté som inrättats enligt avtalet mellan Europeiska unionen och Republiken Kap Verde om förenklat utfärdande av viseringar för kortare vistelse till medborgare i Republiken Kap Verde och i Europeiska unionen med avseende på antagandet av gemensamma riktlinjer för tillämpningen av avtalet

11

 

*

Kommissionens delegerade beslut (EU) 2015/2290 av den 12 juni 2015 om tillfällig likvärdighet hos de solvensordningar som gäller i Australien, Bermuda, Brasilien, Kanada, Mexiko och Amerikas förenta stater och som gäller för försäkrings- och återförsäkringsföretag med huvudkontor i dessa länder

22

 

*

Kommissionens genomförandebeslut (EU) 2015/2291 av den 7 december 2015 om ändring av genomförandebeslut 2013/722/EU vad gäller det högsta beloppet för unionens finansiella stöd till programmet för utrotning av rabies i Lettland under 2014 [delgivet med nr C(2015) 8607]  ( 1 )

27

 

*

Beslut nr 2/2015 från den gemensamma jordbrukskommittén av den 19 november 2015 om ändringen av tillägg 1 och 2 till bilaga 9 till avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om handel med jordbruksprodukter [2015/2292]

29

 


 

(1)   Text av betydelse för EES

SV

De rättsakter vilkas titlar är tryckta med fin stil är sådana rättsakter som har avseende på den löpande handläggningen av jordbrukspolitiska frågor. De har normalt en begränsad giltighetstid.

Beträffande alla övriga rättsakter gäller att titlarna är tryckta med fetstil och föregås av en asterisk.


II Icke-lagstiftningsakter

INTERNATIONELLA AVTAL

9.12.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 323/1


Information om datumet för undertecknande av protokollet om fastställande av de fiskemöjligheter och den ekonomiska ersättning som föreskrivs i partnerskapsavtalet om fiske mellan Europeiska gemenskapen, å ena sidan, och Danmarks regering och Grönlands lokala regering, å andra sidan

Den 27 november 2015 undertecknade Europeiska unionen samt Danmark och Grönland protokollet om fastställande av de fiskemöjligheter och den ekonomiska ersättning som föreskrivs i partnerskapsavtalet om fiske.

Protokollet ska därför tillämpas provisoriskt från och med den 1 januari 2016 i enlighet med artikel 14 i protokollet.


FÖRORDNINGAR

9.12.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 323/2


KOMMISSIONENS FÖRORDNING (EU) 2015/2285

av den 8 december 2015

om ändring av bilaga II till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 om fastställande av särskilda bestämmelser för genomförandet av offentlig kontroll av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel vad gäller levande musslor, tagghudingar, manteldjur och marina snäckor och av bilaga I till förordning (EG) nr 2073/2005 om mikrobiologiska kriterier för livsmedel

(Text av betydelse för EES)

EUROPEISKA KOMMISSIONEN HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 av den 29 april 2004 om livsmedelshygien (1), särskilt artikel 4.4,

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda bestämmelser för genomförandet av offentlig kontroll av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel (2), särskilt artikel 18 inledningsfrasen och punkt 13, och

av följande skäl:

(1)

I förordning (EG) nr 854/2004 fastställs särskilda bestämmelser för genomförandet av offentlig kontroll av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel. Enligt den förordningen ska medlemsstaterna se till att produktion och utsläppande på marknaden av levande musslor, levande tagghudingar, levande manteldjur och levande marina snäckor genomgår offentlig kontroll i enlighet med bilaga II i samma förordning.

(2)

Enligt kapitel II del A punkt 2 i bilaga II till förordning (EG) nr 854/2004 ska den behöriga myndigheten klassificera produktionsområden från vilka den godkänner upptagning av levande musslor i tre kategorier efter halten av fekal förorening.

(3)

För klassificeringen av produktionsområden bör den behöriga myndigheten fastställa en period för provtagning från varje produktions- och återutläggningsområde för att säkerställa förenlighet med kraven i den förordningen.

(4)

Enligt kapitel II del A punkt 3 i bilaga II till förordning (EG) nr 854/2004 får den behöriga myndigheten klassificera områden från vilka upptagning av levande musslor avsedda för direkt konsumtion är tillåten som kategori A-områden. Levande musslor som tas upp från dessa områden ska uppfylla de hälsokrav för levande musslor som fastställs i avsnitt VII kapitel V i bilaga III till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 (3).

(5)

I kommissionens förordning (EG) nr 2073/2005 (4) fastställs mikrobiologiska kriterier för vissa mikroorganismer samt tillämpningsbestämmelser som livsmedelsföretagare ska uppfylla när det gäller de allmänna och specifika hygienkrav som avses i artikel 4 i förordning (EG) nr 852/2004. Närmare bestämt fastställs där ett livsmedelssäkerhetskriterium för Escherichia coli i levande musslor och levande tagghudingar, manteldjur och snäckor.

(6)

Codex alimentarius innehåller ett annat kriterium för E. coli i produkter som släpps ut på marknaden än Europeiska unionens lagstiftning. Kriteriet i Codex alimentarius är en treklassplan (n = 5, c = 1, m = 230 och M = 700 E. coli MPN/100g kött och intravalvulär vätska), medan Europeiska unionens kriterium är en tvåklassplan (n = 1, c = 0, M = 230 E. coli MPN/100g kött och intravalvulär vätska). Skillnaden har betydelse för internationell handel. Kriteriet i Codex alimentarius, som bygger på internationell standard, bör återspeglas i bestämmelserna i bilaga II till förordning (EG) nr 854/2004 om klassificering av kategori A-områden.

(7)

Med en treklassplan i likhet med den i Codex alimentarius är det mer sannolikt att partier som inte uppfyller kraven påvisas, särskilt när kontamineringsnivåerna ligger nära det tillåtna gränsvärdet. Metoden i Codex alimentarius anses vara vetenskapligt exaktare vid testning av slutprodukter, och den ger i genomsnitt ett i stort sett likvärdigt hälsoskydd.

(8)

Förordning (EG) nr 2073/2005 och förordning (EG) nr 854/2004 bör anpassas till Codex alimentarius när det gäller detta kriterium och bör därför ändras i enlighet med detta.

(9)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från ständiga kommittén för växter, djur, livsmedel och foder.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Förordning (EG) nr 854/2004 ska ändras på följande sätt:

1.

Kapitel II i bilaga II ska ändras på följande sätt:

a)

Före del A ska meningarna ”Referensmetoden för analys av E. coli är detektions- och MPN-metoden som specificeras i EN/ISO 16649-3. Andra metoder får användas om de har validerats mot denna referensmetod i enlighet med kriterierna i EN/ISO 16140.” läggas till.

b)

Meningarna i del A punkterna 4 och 5 ”Referensmetoden för denna analys är MPN-femrörstest med tre utspädningar enligt ISO 16649-3. Andra metoder får användas om de har validerats mot denna referensmetod i enlighet med kriterierna i EN/ISO 16140.” ska utgå.

2.

Kapitel II del A punkt 2 i bilaga II ska ersättas med följande:

”2.

Den behöriga myndigheten ska klassificera produktionsområden från vilka den godkänner upptagning av levande musslor i tre kategorier efter halten av fekal förorening. Den får, när det är lämpligt, göra detta i samarbete med livsmedelsföretagaren. För klassificeringen av produktionsområden ska den behöriga myndigheten fastställa en period för översyn av provtagningsdata från varje produktions- och återutläggningsområde för att säkerställa förenlighet med kraven i denna punkt och i punkterna 3, 4 och 5.”

3.

Kapitel II del A punkt 3 i bilaga II ska ersättas med följande:

”3.

Den behöriga myndigheten får klassificera områden från vilka upptagning av levande musslor avsedda för direkt konsumtion är tillåten som kategori A-områden. Levande musslor från dessa områden som släpps ut på marknaden ska uppfylla de hälsokrav som fastställs i avsnitt VII kapitel V i bilaga III till förordning (EG) nr 853/2004.

Av de prover på levande musslor från dessa områden som har samlats in under provtagningsperioden får i 80 % av proverna inte gränsvärdet 230 E. coli per 100 g kött och intravalvulär vätska överskridas. I resterande 20 % av proverna får inte gränsvärdet 700 E. coli per 100 g kött och intravalvulär vätska överskridas.

Vid utvärdering av resultaten för den angivna perioden för översyn av klassificeringen som kategori A-område får den behöriga myndigheten, baserat på en riskbedömning grundad på en undersökning, besluta att bortse från ett avvikande resultat där gränsvärdet 700 E. coli per 100 g kött och intravalvulär vätska överskrids.”

Artikel 2

I bilaga I till förordning (EG) nr 2073/2005 ska kapitel 1 ändras på följande sätt:

1.

I tabellen om Livsmedelssäkerhetskriterier ska rad 1.25 ersättas med följande:

”1.25

Levande musslor och levande tagghudingar, manteldjur och marina snäckor

E. coli (15)

5 (16)

1

230 MPN i 100 g kött och intravalvulär vätska

700 MPN i 100 g kött och intravalvulär vätska

EN/ISO 16649-3

Produkter som släppts ut på marknaden under hållbarhetstiden”

2.

Fotnot 16 ska ersättas med följande:

”(16)

I varje provenhet ingår ett minsta antal individer enligt EN ISO 6887-3.”

3.

a)

I avsnittet ”Tolkning av analysresultaten” ska meningen ”De angivna gränserna gäller för varje provenhet, med undantag av E. coli för levande musslor och levande tagghudingar, manteldjur och marina snäckor där gränsen gäller för det poolade provet.”

ersättas med följande:

”De angivna gränserna gäller för varje provenhet.”

b)

I avsnittet ”Tolkning av analysresultaten” ska avsnittet om ”L. monocytogenes i andra ätfärdiga livsmedel och E. coli i levande musslor” ersättas med följande:

L. monocytogenes i andra ätfärdiga livsmedel:

tillfredsställande, om inget analysresultat överstiger den angivna gränsen,

otillfredsställande, om något analysresultat överstiger den angivna gränsen.

E. coli i levande musslor och levande tagghudingar, manteldjur och marina snäckor:

tillfredsställande, om alla fem analysresultaten är ≤ 230 MPN/100 g kött och intravalvulär vätska eller om ett av de fem analysresultaten är > 230 MPN/100 g kött och intravalvulär vätska men ≤ 700 MPN/100 g kött och intravalvulär vätska,

otillfredsställande, om något av de fem analysresultaten är > 700 MPN/100 g kött och intravalvulär vätska eller om minst två av de fem analysresultaten är > 230 MPN/100 g kött och intravalvulär vätska.”

Artikel 3

Denna förordning träder i kraft den tredje dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Den skall tillämpas från och med den 1 januari 2017.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i Bryssel den 8 december 2015.

På kommissionens vägnar

Jean-Claude JUNCKER

Ordförande


(1)  EUT L 139, 30.4.2004, s. 1.

(2)  EUT L 139, 30.4.2004, s. 206.

(3)  Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung (EUT L 139, 30.4.2004, s. 55).

(4)  Kommissionens förordning (EG) nr 2073/2005 av den 15 november 2005 om mikrobiologiska kriterier för livsmedel (EUT L 338, 22.12.2005, s. 1).


9.12.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 323/5


KOMMISSIONENS GENOMFÖRANDEFÖRORDNING (EU) 2015/2286

av den 8 december 2015

om godkännande av en annan ändring än en mindre ändring av produktspecifikationen för en beteckning som tagits upp i registret över garanterade traditionella specialiteter (Belokranjska pogača [GTS])

EUROPEISKA KOMMISSIONEN HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1151/2012 av den 21 november 2012 om kvalitetsordningar för jordbruksprodukter och livsmedel (1), särskilt artikel 52.2, och

av följande skäl:

(1)

Kommissionen har i enlighet med artikel 53.1 första stycket i förordning (EU) nr 1151/2012 granskat Sloveniens begäran om godkännande av en ändring av produktspecifikationen för den garanterade traditionella specialiteten ”Belokranjska pogača”, vilken registrerades i enlighet med kommissionens förordning (EU) nr 182/2010 (2).

(2)

Eftersom den aktuella ändringen inte utgör en mindre ändring i den mening som avses i artikel 53.2 i förordning (EU) nr 1151/2012 har kommissionen offentliggjort ansökan om ändring i Europeiska unionens officiella tidning  (3) i enlighet med artikel 50.2 b i den förordningen.

(3)

Inga invändningar enligt artikel 51 i förordning (EU) nr 1151/2012 har inkommit till kommissionen, och därför bör ändringen av produktspecifikationen godkännas.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Den ändring av produktspecifikationen som har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning rörande beteckningen ”Belokranjska pogača” (GTS) godkänns.

Artikel 2

Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i Bryssel den 8 december 2015.

På kommissionens vägnar

Jean-Claude JUNCKER

Ordförande


(1)  EUT L 343, 14.12.2012, s. 1.

(2)  Kommissionens förordning (EU) nr 182/2010 av den 3 mars 2010 om införande av en beteckning i registret över garanterade traditionella specialiteter (Belokranjska pogača [GTS]) (EUT L 53, 4.3.2010, s. 1).

(3)  EUT C 224, 9.7.2015, s. 8.


9.12.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 323/6


KOMMISSIONENS GENOMFÖRANDEFÖRORDNING (EU) 2015/2287

av den 8 december 2015

om fastställande av schablonimportvärden för bestämning av ingångspriset för vissa frukter och grönsaker

EUROPEISKA KOMMISSIONEN HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1308/2013 av den 17 december 2013 om upprättande av en samlad marknadsordning för jordbruksprodukter och om upphävande av rådets förordningar (EEG) nr 922/72, (EEG) nr 234/79, (EG) nr 1037/2001 och (EG) nr 1234/2007 (1),

med beaktande av kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 543/2011 av den 7 juni 2011 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 1234/2007 vad gäller sektorn för frukt och grönsaker och sektorn för bearbetad frukt och bearbetade grönsaker (2), särskilt artikel 136.1, och

av följande skäl:

(1)

I genomförandeförordning (EU) nr 543/2011 fastställs, i enlighet med resultatet av de multilaterala handelsförhandlingarna i Uruguayrundan, kriterierna för kommissionens fastställande av schablonvärden vid import från tredjeländer, för de produkter och de perioder som anges i del A i bilaga XVI till den förordningen.

(2)

Varje arbetsdag fastställs ett schablonimportvärde i enlighet med artikel 136.1 i genomförandeförordning (EU) nr 543/2011 med hänsyn till varierande dagliga uppgifter. Denna förordning bör därför träda i kraft samma dag som den offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

De schablonimportvärden som avses i artikel 136 i genomförandeförordning (EU) nr 543/2011 fastställs i bilagan till denna förordning.

Artikel 2

Denna förordning träder i kraft samma dag som den offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i Bryssel den 8 december 2015.

På kommissionens vägnar

För ordföranden

Jerzy PLEWA

Generaldirektör för jordbruk och landsbygdsutveckling


(1)  EUT L 347, 20.12.2013, s. 671.

(2)  EUT L 157, 15.6.2011, s. 1.


BILAGA

Schablonimportvärden för bestämning av ingångspriset för vissa frukter och grönsaker

(euro/100 kg)

KN-nummer

Kod för tredjeland (1)

Schablonimportvärde

0702 00 00

MA

88,7

TR

83,5

ZZ

86,1

0707 00 05

MA

95,7

TR

155,6

ZZ

125,7

0709 93 10

MA

63,6

TR

138,8

ZZ

101,2

0805 10 20

MA

83,9

TR

62,7

UY

52,1

ZA

55,2

ZZ

63,5

0805 20 10

MA

70,7

ZZ

70,7

0805 20 30, 0805 20 50, 0805 20 70, 0805 20 90

TR

88,3

ZA

96,8

ZZ

92,6

0805 50 10

TR

93,1

ZZ

93,1

0808 10 80

AU

155,4

CL

87,5

NZ

213,1

US

118,8

ZA

137,7

ZZ

142,5

0808 30 90

CN

80,5

TR

135,4

ZZ

108,0


(1)  Landsbeteckningar som fastställs i kommissionens förordning (EU) nr 1106/2012 av den 27 november 2012 om tillämpning av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 471/2009 om gemenskapsstatistik över utrikeshandeln med icke-medlemsstater vad gäller uppdateringen av nomenklaturen avseende länder och territorier (EUT L 328, 28.11.2012, s. 7). Koden ZZ står för ”övrigt ursprung”.


BESLUT

9.12.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 323/8


RÅDETS BESLUT (EU) 2015/2288

av den 30 november 2015

om de bidrag som medlemsstaterna ska betala för att finansiera Europeiska utvecklingsfonden, inbegripet taket för bidragsbeloppet 2017, beloppet för 2016, första delbetalningen för 2016 och en vägledande, icke-bindande prognos för de förväntade årliga bidragsbeloppen för 2018 och 2019

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA BESLUT

med beaktande av fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

med beaktande av det interna avtalet mellan företrädarna för Europeiska unionens medlemsstaters regeringar, församlade i rådet, om finansiering av Europeiska unionens bistånd inom den fleråriga budgetramen för perioden 2014–2020 i enlighet med AVS–EU-partnerskapsavtalet, och om tilldelning av ekonomiskt stöd till de utomeuropeiska länder och territorier på vilka den fjärde delen av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt är tillämplig (1) (nedan kallat det interna avtalet), särskilt artikel 7,

med beaktande av rådets förordning (EU) 2015/323 av den 2 mars 2015 med budgetförordning för elfte Europeiska utvecklingsfonden (2) (nedan kallad budgetförordningen för elfte EUF), särskilt artikel 21.2,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag, och

av följande skäl:

(1)

I enlighet med förfarandet i artiklarna 21–24 i budgetförordningen för elfte EUF ska kommissionen lägga fram ett förslag som anger taket för det årliga beloppet för medlemsstaternas bidrag för 2017, bidragsbeloppet för 2016, beloppet för den första delbetalningen av bidraget för 2016 och en vägledande, icke-bindande prognos för bidragsbeloppen för 2018 och 2019.

(2)

I enlighet med artikel 52 i budgetförordningen för elfte EUF har Europeiska investeringsbanken (EIB) meddelat kommissionen sina uppdaterade prognoser över åtaganden och betalningar inom ramen för de instrument som den förvaltar.

(3)

I artikel 22.1 i budgetförordningen för elfte EUF anges att infordran av bidrag i första hand ska gälla belopp som fastställts för tidigare Europeiska utvecklingsfonder. Följaktligen bör bidrag infordras inom ramen för tionde EUF.

(4)

Den 10 november 2014 antog rådet ett beslut i vilket taket för det årliga beloppet för medlemsstaternas bidrag till EUF för 2016 fastställdes till 3 350 000 000 EUR för kommissionen och till 250 000 000 EUR för EIB.

(5)

I enlighet med artikel 1 andra stycket i rådets beslut 2013/759/EU (3) ska medlemsstaternas bidrag som fastställs enligt artikel 1.2 a i de interna avtalen för åttonde, nionde och tionde EUF minskas i motsvarande utsträckning efter ikraftträdandet av det interna avtalet för elfte EUF. Minskningarna kommer att påverka medlemsstaternas bidrag för 2015, 2016 och 2017 enligt det alternativ för justering som varje medlemsstat valt.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Taket för det årliga beloppet för medlemsstaternas bidrag till EUF för 2017 fastställs härmed till 3 850 000 000 EUR för kommissionen och till 150 000 000 EUR för EIB.

Artikel 2

Det årliga beloppet för medlemsstaternas bidrag till EUF för 2016 fastställs härmed till 3 600 000 000 EUR. Av detta belopp ska 3 450 000 000 EUR fördelas till kommissionen och 150 000 000 EUR fördelas till EIB.

Artikel 3

De bidrag till EUF som varje medlemsstat ska betala in till kommissionen och EIB inom ramen för den första delbetalningen för 2016 anges i bilagan till detta beslut.

Betalningar av dessa bidrag får kombineras med justeringar till följd av genomförandet av avdraget av de anslagna medlen enligt beslut 2013/759/EU, i enlighet med en justeringsplan som överlämnas av varje medlemsstat till kommissionen vid antagandet av den tredje delbetalningen för 2015.

Artikel 4

Den vägledande prognosen för det förväntade årliga bidragsbeloppet fastställs härmed, för 2018, till 4 150 000 000 EUR för kommissionen och till 250 000 000 EUR för EIB samt, för 2019, till 4 150 000 000 EUR för kommissionen och till 300 000 000 EUR för EIB.

Artikel 5

Detta beslut träder i kraft samma dag som det antas.

Utfärdat i Bryssel den 30 november 2015.

På rådets vägnar

É. SCHNEIDER

Ordförande


(1)  EUT L 210, 6.8.2013, s. 1.

(2)  EUT L 58, 3.3.2015, s. 17.

(3)  Rådets beslut 2013/759/EU av den 12 december 2013 om övergångsåtgärder för förvaltningen av EUF från den 1 januari 2014 till ikraftträdandet av elfte Europeiska utvecklingsfonden (EUT L 335, 14.12.2013, s. 48).


BILAGA

Medlemsstater

Bidragsnyckel tionde EUF %

Första delbetalningen 2016

Betalt till EIB tionde EUF

Betalt till kommissionen tionde EUF

Totalt

ÖSTERRIKE

2,41

0,00

42 175 000,00

42 175 000,00

BELGIEN

3,53

0,00

61 775 000,00

61 775 000,00

BULGARIEN

0,14

0,00

2 450 000,00

2 450 000,00

CYPERN

0,09

0,00

1 575 000,00

1 575 000,00

TJECKIEN

0,51

0,00

8 925 000,00

8 925 000,00

DANMARK

2,00

0,00

35 000 000,00

35 000 000,00

ESTLAND

0,05

0,00

875 000,00

875 000,00

FINLAND

1,47

0,00

25 725 000,00

25 725 000,00

FRANKRIKE

19,55

0,00

342 125 000,00

342 125 000,00

TYSKLAND

20,50

0,00

358 750 000,00

358 750 000,00

GREKLAND

1,47

0,00

25 725 000,00

25 725 000,00

UNGERN

0,55

0,00

9 625 000,00

9 625 000,00

IRLAND

0,91

0,00

15 925 000,00

15 925 000,00

ITALIEN

12,86

0,00

225 050 000,00

225 050 000,00

LETTLAND

0,07

0,00

1 225 000,00

1 225 000,00

LITAUEN

0,12

0,00

2 100 000,00

2 100 000,00

LUXEMBURG

0,27

0,00

4 725 000,00

4 725 000,00

MALTA

0,03

0,00

525 000,00

525 000,00

NEDERLÄNDERNA

4,85

0,00

84 875 000,00

84 875 000,00

POLEN

1,30

0,00

22 750 000,00

22 750 000,00

PORTUGAL

1,15

0,00

20 125 000,00

20 125 000,00

RUMÄNIEN

0,37

0,00

6 475 000,00

6 475 000,00

SLOVAKIEN

0,21

0,00

3 675 000,00

3 675 000,00

SLOVENIEN

0,18

0,00

3 150 000,00

3 150 000,00

SPANIEN

7,85

0,00

137 375 000,00

137 375 000,00

SVERIGE

2,74

0,00

47 950 000,00

47 950 000,00

FÖRENADE KUNGARIKET

14,82

0,00

259 350 000,00

259 350 000,00

Totalt EU-27

100,00

0,00

1 750 000 000,00

1 750 000 000,00


9.12.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 323/11


RÅDETS BESLUT (EU) 2015/2289

av den 3 december 2015

om fastställande av den ståndpunkt som ska intas på Europeiska unionens vägnar i den gemensamma kommitté som inrättats enligt avtalet mellan Europeiska unionen och Republiken Kap Verde om förenklat utfärdande av viseringar för kortare vistelse till medborgare i Republiken Kap Verde och i Europeiska unionen med avseende på antagandet av gemensamma riktlinjer för tillämpningen av avtalet

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA BESLUT

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 77.2 a jämförd med artikel 218.9,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag, och

av följande skäl:

(1)

Avtalet mellan Europeiska unionen och Republiken Kap Verde om förenklat utfärdande av viseringar för kortare vistelse till medborgare i Republiken Kap Verde och i Europeiska unionen (1) (nedan kallat avtalet) trädde i kraft den 1 december 2014.

(2)

Enligt artikel 10 i avtalet ska parterna inrätta en gemensam kommitté. Det föreskrivs att den gemensamma kommittén i synnerhet ska ha till uppgift att övervaka genomförandet av avtalet.

(3)

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 (2) inrättade förfaranden och villkor för utfärdande av viseringar för transitering genom medlemsstaternas territorium eller för planerade vistelser på medlemsstaternas territorium på högst 90 dagar under en 180-dagarsperiod.

(4)

Gemensamma riktlinjer behövs för att säkerställa att Republiken Kap Verdes och medlemsstaternas konsulat genomför avtalet på ett harmoniserat sätt, och för att klargöra förhållandet mellan bestämmelserna i avtalet och de bestämmelser i avtalsparternas lagstiftning som fortsätter att gälla för viseringsfrågor som inte omfattas av avtalet.

(5)

Den ståndpunkt som ska intas på unionens vägnar i den gemensamma kommittén beträffande antagandet av de gemensamma riktlinjerna för genomförande av avtalet bör därför fastställas.

(6)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, deltar Danmark inte i antagandet av detta beslut, som inte är bindande för eller tillämpligt på Danmark.

(7)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 21 om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, och utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4 i det protokollet, deltar dessa medlemsstater inte i antagandet av detta beslut, som inte är bindande för eller tillämpligt på dem.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Den ståndpunkt som ska intas på unionens vägnar i den gemensamma kommitté som inrättats enligt avtalet mellan Europeiska unionen och Republiken Kap Verde om förenklat utfärdande av viseringar för kortare vistelse till medborgare i Republiken Kap Verde och i Europeiska unionen ska, med avseende på antagandet av gemensamma riktlinjer för tillämpningen av avtalet, grunda sig på det utkast till beslut av den gemensamma kommittén som åtföljer det här beslutet.

Artikel 2

Detta beslut träder i kraft samma dag som det antas.

Utfärdat i Bryssel den 3 december 2015.

På rådets vägnar

F. BRAZ

Ordförande


(1)  EUT L 282, 24.10.2013, s. 3.

(2)  Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex) (EUT L 243, 15.9.2009, s. 1).


UTKAST TILL

BESLUT nr 1/2015 AV DEN GEMENSAMMA KOMMITTÉ SOM INRÄTTATS ENLIGT AVTALET MELLAN EUROPEISKA UNIONEN OCH REPUBLIKEN KAP VERDE OM FÖRENKLAT UTFÄRDANDE AV VISERINGAR FÖR KORTARE VISTELSE TILL MEDBORGARE I REPUBLIKEN KAP VERDE OCH I EUROPEISKA UNIONEN

av den

med avseende på antagandet av gemensamma riktlinjer för genomförande av avtalet

GEMENSAMMA KOMMITTÉN HAR ANTAGIT DETTA BESLUT

med beaktande av avtalet mellan Europeiska unionen och Republiken Kap Verde om förenklat utfärdande av viseringar för kortare vistelse till medborgare i Republiken Kap Verde och i Europeiska unionen (1) (nedan kallat avtalet), särskilt artikel 10, och av följande skäl:

Avtalet trädde i kraft den 1 december 2014.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

De gemensamma riktlinjerna för genomförande av avtalet mellan Europeiska unionen och Republiken Kap Verde om förenklat utfärdande av viseringar för kortare vistelse till medborgare i Republiken Kap Verde och i Europeiska unionen antas i enlighet med bilagan till detta beslut.

Artikel 2

Detta beslut träder i kraft samma dag som det antas.

Utfärdat i

På Europeiska unionens vägnar

På Republiken Kap Verdes vägnar


(1)  EUT L 282, 24.10.2013, s. 3.

BILAGA

GEMENSAMMA RIKTLINJER FÖR GENOMFÖRANDE AV AVTALET MELLAN EUROPEISKA UNIONEN OCH REPUBLIKEN KAP VERDE OM FÖRENKLAT UTFÄRDANDE AV VISERINGAR FÖR KORTARE VISTELSE TILL MEDBORGARE I REPUBLIKEN KAP VERDE OCH I EUROPEISKA UNIONEN

Syftet med avtalet mellan Europeiska unionen och Republiken Kap Verde om förenklat utfärdande av viseringar för kortare vistelse till medborgare i Republiken Kap Verde och i Europeiska unionen (nedan kallat avtalet), som trädde i kraft den 1 december 2014, är att på grundval av ömsesidighet förenkla förfarandena för utfärdande av viseringar för vistelser på högst 90 dagar per 180-dagarsperiod för medborgare i Republiken Kap Verde (nedan kallad Kap Verde) och i Europeiska unionen (nedan kallad unionen).

Genom avtalet fastställs ömsesidiga, rättsligt bindande rättigheter och skyldigheter för att förenkla förfarandena för utfärdande av viseringar för kortare vistelse till medborgare i Kap Verde och i unionen.

Dessa riktlinjer, som antagits av den gemensamma kommitté som inrättas genom avtalet (nedan kallad den gemensamma kommittén), syftar till att säkerställa ett korrekt och harmoniserat genomförande av avtalet av de diplomatiska och konsulära beskickningarna i Kap Verde och i medlemsstaterna. Dessa riktlinjer utgör inte en del av avtalet och är därför inte rättsligt bindande. Det rekommenderas ändå starkt att diplomatisk och konsulär personal följer dem konsekvent vid genomförandet av bestämmelserna i avtalet.

Riktlinjerna är utarbetade som ett dokument vilket vid behov bör uppdateras mot bakgrund av erfarenheter som görs vid genomförandet av avtalet.

I.   ALLMÄNNA FRÅGOR

1.1   Syfte och tillämpningsområde

I artikel 1 i avtalet anges följande:

”Syftet med detta avtal är att på grundval av ömsesidighet förenkla utfärdandet av viseringar för vistelser på högst 90 dagar per 180-dagarsperiod för medborgare i Kap Verde och i unionen.”

Avtalet är tillämpligt på alla medborgare i Kap Verde och i unionen som ansöker om viseringar för kortare vistelse, oavsett i vilket land de är bosatta.

Avtalet är inte tillämpligt på statslösa med uppehållstillstånd som utfärdats av Kap Verde eller av medlemsstaterna. Denna personkategori omfattas av bestämmelserna i unionens regelverk om visering.

1.2   Avtalets räckvidd

I artikel 2 i avtalet anges följande:

”1.   De åtgärder för att förenkla utfärdandet av viseringar som föreskrivs i detta avtal ska vara tillämpliga på medborgare i Kap Verde och i unionen endast i den mån dessa inte är undantagna från viseringsskyldighet enligt unionens, medlemsstaternas eller Kap Verdes lagar och andra författningar, detta avtal eller andra internationella avtal.

2.   Den nationella lagstiftningen i Kap Verde eller i medlemsstaterna eller unionslagstiftningen ska vara tillämplig på frågor som inte omfattas av bestämmelserna i detta avtal, såsom vägran att utfärda visering, erkännande av resedokument, bevis för att det finns tillräckliga medel för uppehället samt avvisnings- och utvisningsåtgärder.”

Utan att det hindrar tillämpningen av artikel 8 i avtalet påverkar avtalet inte gällande unionsbestämmelser och nationella bestämmelser om viseringskrav och undantag från viseringskrav. Medlemsstaterna får t.ex. i enlighet med artikel 4 i rådets förordning (EG) nr 539/2001 (1) föreskriva undantag från viseringskravet till exempel för sådana personkategorier som civila besättningsmedlemmar på fartyg och luftfartyg.

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 (2) (nedan kallad viseringskodexen) tillämpas med avseende på alla frågor som inte omfattas av avtalet, såsom fastställandet av vilket Schengenland som är ansvarigt för att handlägga en viseringsansökan, skälen för att avslå viseringsansökningar och rätten att överklaga avslag. Schengenbestämmelserna och nationell rätt ska dessutom fortsätta tillämpas på frågor som inte regleras i avtalet, däribland erkännande av resehandlingar, dokument som styrker resans syfte och tillräckliga medel för uppehället, handläggningstiden för viseringsansökningar, nekad inresa till medlemsstaternas territorium och utvisningsfrågor.

Även om de villkor som anges i avtalet är uppfyllda kan utfärdandet av viseringen fortfarande avslås om de villkor som anges i artikel 5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006 (3) (nedan kallad kodexen om Schengengränserna) inte är uppfyllda, dvs. om personen inte innehar en giltig resehandling, finns registrerad i Schengens informationssystem, anses utgöra en risk för inre säkerhet, allmän ordning, osv.

Andra möjligheter för flexibilitet i utfärdandet av viseringar i enlighet med viseringskodexen fortsätter att gälla. Till exempel kan viseringar för flera inresor med en lång giltighetstid – upp till fem år – utfärdas till andra kategorier av personer än de som anges i artikel 4, om villkoren i viseringskodexen (artikel 24) är uppfyllda. På samma sätt kommer bestämmelserna i viseringskodexen för sänkt eller inte uttagen viseringsavgift fortsätta att gälla (artikel 16.5 och 16.6). Den nationella lagstiftningen i Kap Verde fortsätter att tillämpas på alla frågor som avser Kap Verdes utfärdande av viseringar för unionsmedborgare och som inte regleras i avtalet, till exempel de frågor som nämnts i de tre föregående styckena.

1.3   Typer av viseringar som omfattas av avtalet

Enligt artikel 3 d i avtalet definieras ”visering” som ”ett tillstånd som har utfärdats eller ett beslut som har fattats av en medlemsstat eller av Kap Verde och som krävs för inresa i, transitering genom eller en planerad vistelse i sammanlagt högst 90 dagar inom den medlemsstatens, andra medlemsstaters eller Kap Verdes territorium”.

De förenklade viseringsförfaranden som föreskrivs i avtalet är tillämpliga både på enhetliga viseringar som gäller inom medlemsstaternas hela territorium och på viseringar med territoriellt begränsad giltighet. De är också tillämpliga på viseringar för kortare vistelser och transitviseringar som Kap Verde utfärdat till unionsmedborgare.

1.4   Beräkning av den längd på vistelsen som medges enligt viseringen

Enligt artikel 5.1 i kodexen om Schengengränserna avses med kortare vistelse ”90 dagar under en period på 180 dagar, vilket innebär att den period på 180 dagar som föregår varje dag av vistelsen ska beaktas”.

Inresedagen ska räknas som den första dagen av vistelsen inom medlemsstaternas territorium och utresedagen ska räknas som den sista dagen av vistelsen inom medlemsstaternas territorium. Begreppet ”en” innebär att man tillämpar en ”rörlig” 180-dagars referensperiod, som går ut på att man går bakåt i tiden och räknar varje dag av vistelsen under den senaste 180-dagarsperioden, för att kontrollera om kravet på 90 dagar av 180 dagar fortsatt uppfylls. Detta innebär att en bortovaro från medlemsstaternas territorium under en oavbruten period av 90 dagar ger rätt till en ny vistelse på upp till 90 dagar.

Det finns ett on-lineverktyg som kan användas för att räkna ut perioderna för kortare tillåten vistelse enligt de nya bestämmelserna: http://ec.europa.eu/dgs/home-affairs/what-we-do/policies/borders-and-visas/border-crossing/index_en.htm.

Nedan följer ett exempel på beräkning av en vistelses längd på grundval av den nya definitionen:

En person som innehar en visering för flera inresor med ett års giltighet (18.4.2014–18.4.2015) reser in för första gången den 19 april 2014 och stannar i tre dagar. Samma person reser sedan in igen den 18 juni 2014 och stannar i 86 dagar. I ett sådant fall skulle situationen kunna vara följande vissa givna datum:

Den 11 september 2014: Under de senaste 180 dagarna (16.3.2014–11.9.2014) hade personen vistats i landet i tre dagar (19.4.2014–21.4.2014) plus 86 dagar (18.6.2014–11.9.2014) = 89 dagar = inte längre än tillåtet. Personen får fortfarande stanna i högst en dag.

Från och med den 16.10.2014: Personen skulle kunna resa in och stanna i ytterligare tre dagar (den 16.10.2014 blir vistelsen den 19.4.2014 irrelevant (utanför 180-dagarsperioden), den 17.10.2014 blir vistelsen den 20.4.2014 irrelevant (utanför 180-dagarsperioden), osv.).

Från och med den 15.12.2014: Personen skulle kunna resa in och stanna i ytterligare 86 dagar (den 15.12.2014 blir vistelsen den 18.6.2014 irrelevant (utanför 180-dagarsperioden), den 16.12.2014 blir vistelsen den 19.6.2014 irrelevant, etc.).

1.5   Situationen för de medlemsstater som ännu inte tillämpar Schengenregelverket fullt ut, medlemsstater som inte deltar i EU:s gemensamma viseringspolitik och associerade länder

Medlemsstater som anslöt sig till unionen år 2004 (Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern), 2007 (Bulgarien och Rumänien) och 2013 (Kroatien) är bundna av avtalet från och med dess ikraftträdande.

Bulgarien, Cypern, Kroatien och Rumänien tillämpar ännu inte Schengenregelverket fullt ut. De kommer att fortsätta att utfärda nationella viseringar med en giltighet som inskränker sig till deras nationella territorium. När dessa medlemsstater fullt ut har genomfört Schengenregelverket kommer de fortsätta att tillämpa avtalet.

Nationell lagstiftning fortsätter att tillämpas på alla frågor som inte omfattas av avtalet fram till dagen då Schengenregelverket genomförs fullt ut i dessa medlemsstater. Från och med den dagen ska Schengenbestämmelserna och/eller nationell lagstiftning tillämpas på frågor som inte omfattas av avtalet.

Bulgarien, Cypern, Kroatien och Rumänien har rätt att erkänna uppehållstillstånd, D-viseringar och viseringar för kortare vistelse som utfärdats av Schengenmedlemsstaterna och de associerade länderna för kortare vistelser på deras territorium.

Enligt artikel 21 i Schengenavtalets tillämpningskonvention (4) måste alla Schengenstater erkänna de viseringar för längre vistelse och uppehållstillstånd som de andra Schengenstaterna har utfärdat som giltiga för korta vistelser på varandras territorier. Schengenmedlemsstaterna godtar uppehållstillstånd, D-viseringar och viseringar för kortare vistelse för Schengenassocierade länder för inresa och kortare vistelser och vice versa.

Avtalet är inte tillämpligt på Förenade kungariket, Irland och Danmark men innehåller gemensamma förklaringar om att det är önskvärt att dessa medlemsstater ingår bilaterala avtal med Kap Verde om viseringslättnader.

Trots att Island, Norge, Schweiz och Liechtenstein är associerade till Schengenavtalet är de inte bundna av avtalet. Avtalet innehåller emellertid en gemensam förklaring om att det är önskvärt att dessa Schengenländer snarast ingår bilaterala avtal med Kap Verde om viseringslättnader.

1.6   Avtalet och andra bilaterala avtal

I artikel 11 i avtalet anges följande:

”Detta avtal ska från och med dagen för dess ikraftträdande ha företräde framför bestämmelserna i alla bilaterala eller multilaterala avtal eller arrangemang som ingåtts mellan medlemsstaterna och Kap Verde, i den mån bestämmelserna i de sistnämnda avtalen eller arrangemangen omfattar frågor som tas upp i detta avtal.”

Från och med den dag då avtalet träder i kraft ska bestämmelser i gällande bilaterala avtal mellan medlemsstaterna och Kap Verde om frågor som omfattas av avtalet upphöra att gälla. I enlighet med unionslagstiftningen måste medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att undanröja oförenligheter mellan sina bilaterala avtal och avtalet.

Om en medlemsstat har ingått ett bilateralt avtal eller arrangemang med Kap Verde om frågor som inte omfattas av avtalet, ska undantaget fortsätta att gälla efter avtalets ikraftträdande.

II.   SÄRSKILDA BESTÄMMELSER

2.1   Bestämmelser som gäller för alla viseringssökande

Det erinras om att de bestämmelser om förenklade förfaranden som anges nedan avseende avresa i händelse av förlorade eller stulna dokument och förlängning av visering under exceptionella omständigheter gäller för alla viseringsinnehavare från Kap Verde och medlemsstaterna.

2.1.1   Förlängning av visering vid exceptionella omständigheter

I artikel 7 i avtalet anges följande:

”Medborgare i Kap Verde och i unionen som på grund av force majeure inte kan lämna medlemsstaternas respektive Kap Verdes territorium senast vid den tidpunkt som anges på deras viseringar ska få sina viseringar förlängda utan kostnad i enlighet med den lagstiftning som tillämpas av den besökta staten för den tidsperiod som behövs för att de ska kunna återvända till den stat där de har sin hemvist.”

När det gäller möjligheten att förlänga giltighetstiden för viseringen vid force majeure (t.ex. för sjukhusvistelse på grund av olyckshändelse) om innehavaren av viseringen saknar möjlighet att lämna medlemsstatens territorium före den dag som anges i viseringsmärket, ska artikel 33.1 i viseringskodexen tillämpas så länge det är förenligt med avtalet (t.ex. ska den förlängda viseringen vara en enhetlig visering som ger tillträde till samtliga Schengenmedlemsstater för vilka viseringen var giltig när den utfärdades). Enligt avtalet förlängs viseringen utan kostnad vid force majeure.

2.2   Regler som gäller för vissa kategorier av viseringssökande

2.2.1   Utfärdande av viseringar för flera inresor

I fall där den viseringssökande måste resa ofta eller regelbundet till Kap Verdes territorium eller medlemsstaternas territorium får viseringar för kortare vistelse för flera inresor utfärdas, under förutsättning att den sammanlagda längden av dessa besök inte överstiger 90 dagar per 180-dagarsperiod.

I artikel 4.1 i avtalet anges följande:

”1.   Medlemsstaternas och Kap Verdes beskickningar och konsulat ska utfärda viseringar för flera inresor med en giltighetstid på fem år för följande kategorier av medborgare:

a)

Ledamöter i nationella och regionala regeringar och parlament, författningsdomstolar och högsta domstolar, om de inte genom detta avtal är undantagna från viseringsskyldighet under tjänsteutövning.

b)

Ständiga medlemmar i officiella delegationer som, efter en officiell inbjudan ställd till Kap Verde, medlemsstaterna eller unionen, ska delta i möten, samråd, förhandlingar eller utbytesprogram eller i evenemang som anordnas inom medlemsstaternas eller Kap Verdes territorium av mellanstatliga organisationer.

c)

Affärsmän och företrädare för näringslivet som regelbundet reser till medlemsstaterna eller Kap Verde.

d)

Makar, barn (även adopterade) som är under 21 år eller som är underhållsberättigade samt föräldrar som besöker

medborgare i Kap Verde som är lagligen bosatta inom en medlemsstats territorium eller medborgare i unionen som är lagligen bosatta inom Kap Verdes territorium,

medborgare i unionen som är bosatta i den medlemsstat som de är medborgare i eller medborgare i Kap Verde som är bosatta i Kap Verde.

Om behovet eller avsikten att resa ofta eller regelbundet uppenbart avser en kortare tidsperiod ska giltighetstiden för viseringar för flera inresor dock begränsas till denna period, särskilt om

mandatet i fråga om personer som avses i led a,

giltighetstiden för det ständiga medlemskapet i en officiell delegation i fråga om personer som avses i led b,

varaktigheten av uppdraget som affärsman eller företrädare för näringslivet i fråga om personer som avses i led c eller

uppehållstillståndet för medborgare i Kap Verde som är bosatta inom en medlemsstats territorium och för medborgare i unionen som är bosatta i Kap Verde i fråga om personer som avses i led d,

är kortare än fem år.”

För dessa personkategorier är det motiverat att som regel bevilja visering för flera inresor med en giltighetstid på fem år, eller för en period som motsvarar mandatperioden eller giltighetstiden för det ständiga medlemskapet eller den lagliga vistelsen om denna understiger fem år, med hänsyn till deras yrkesmässiga ställning, deras familjeband med en medborgare i Kap Verde eller i unionen som är lagligen bosatt i Kap Verde eller i någon av medlemsstaterna, eller deras släktskap med unionsmedborgare som är bosatta i den medlemsstat där de är medborgare, eller med medborgare i Kap Verde som är bosatta inom Kap Verdes territorium.

När det gäller personer som omfattas av artikel 4.1 a ska en bekräftelse lämnas avseende deras yrkesmässiga ställning och längden på deras mandat.

Denna bestämmelse ska inte tillämpas på personer som omfattas av artikel 4.1 a om de är undantagna från viseringskraven genom avtalet, dvs. om de är innehavare av diplomatpass eller tjänstepass.

Personer som omfattas av artikel 4.1 b måste styrka sin permanenta ställning som medlem i delegationen och deras behov att regelbundet delta i möten, samråd, förhandlingar eller utbytesprogram.

Personer som omfattas av artikel 4.1 c måste styrka sin yrkesmässiga ställning och verksamhetens längd.

Personer som omfattas av artikel 4.1 d måste styrka att den inbjudande personens lagliga vistelse.

Om behovet eller avsikten att resa ofta eller regelbundet uppenbart avser en kortare tidsperiod ska giltighetstiden för viseringar för flera inresor begränsas till denna period.

Artikel 4.2 i avtalet har följande lydelse:

”2.   Medlemsstaternas och Kap Verdes beskickningar och konsulat ska utfärda viseringar för flera inresor med en giltighetstid på ett år till följande kategorier av medborgare, förutsatt att dessa personer under det föregående året har erhållit minst en visering och att de har använt denna i enlighet med lagstiftningen om inresa till och vistelse inom den berörda statens territorium:

a)

Företrädare för organisationer i det civila samhället som regelbundet reser till medlemsstaterna eller till Kap Verde i syfte att delta i utbildning, seminarier och konferenser, även inom ramen för utbytesprogram.

b)

Fria yrkesutövare som deltar i internationella utställningar, konferenser, symposier, seminarier eller andra liknande evenemang och som regelbundet reser till medlemsstaterna eller till Kap Verde.

c)

Personer som deltar i vetenskapliga, kulturella och konstnärliga verksamheter, inklusive utbytesprogram som anordnas av universitet och andra, och som regelbundet reser till medlemsstaterna eller Kap Verde.

d)

Deltagare i internationella idrottsevenemang och medföljande personal.

e)

Journalister och ackrediterad medföljande personal.

f)

Skolelever, studerande, forskarstuderande och medföljande lärare som reser i studie- eller utbildningssyfte, även inom ramen för utbytesprogram och annan skolrelaterad verksamhet.

g)

Företrädare för religiösa samfund som är erkända i Kap Verde eller i medlemsstaterna som regelbundet reser till medlemsstaterna eller till Kap Verde.

h)

Personer som regelbundet reser av medicinska skäl.

i)

Deltagare i officiella utbytesprogram som anordnas av vänorter.

j)

Medlemmar i officiella delegationer som, efter en officiell inbjudan ställd till Kap Verde, medlemsstaterna eller unionen, regelbundet deltar i möten, samråd, förhandlingar eller utbytesprogram eller i evenemang som anordnas inom medlemsstaternas eller Kap Verdes territorium av mellanstatliga organisationer.

Om behovet eller avsikten att resa ofta eller regelbundet uppenbart avser en kortare tidsperiod ska giltighetstiden för viseringar för flera inresor dock begränsas till denna period.”

I princip ska en visering för flera inresor med en giltighetstid på ett år utfärdas till ovan nämnda kategorier av viseringssökande om den viseringssökande under föregående år (12 månader) har erhållit minst en visering och har använt den i enlighet med lagstiftningen om inresa och vistelse i den stat (de stater) som besöktes (t.ex. personen har inte stannat för länge) och om det finns skäl för att ansöka om en visering för flera inresor.

I fall där det inte är motiverat att utfärda en visering med en giltighetstid på ett år (till exempel om utbytesprogrammet är på mindre än ett år, eller om personen inte behöver resa på helårsbasis) kommer viseringens giltighetstid att vara kortare än ett år, under förutsättning att övriga villkor för utfärdande av visering är uppfyllda.

Artikel 4.3 och 4.4 i avtalet har följande lydelse:

”3.   Medlemsstaternas och Kap Verdes beskickningar och konsulat ska utfärda viseringar för flera inresor med en giltighetstid på minst två år och högst fem år till de kategorier av medborgare som nämns i punkt 2, förutsatt att dessa personer under de senaste två åren har använt ettåriga viseringar för flera inresor i enlighet med lagstiftningen om inresa till och vistelse inom den besökta statens territorium.

Om behovet eller avsikten att resa ofta eller regelbundet uppenbart avser en kortare tidsperiod ska giltighetstiden för viseringar för flera inresor dock begränsas till denna period.

4.   Den sammanlagda vistelsen inom medlemsstaternas eller Kap Verdes territorium för de personer som avses i punkterna 1–3 får inte överstiga 90 dagar per 180-dagarsperiod.”

Viseringar för flera inresor som är giltiga i två till fem år ska utfärdas för de kategorier av viseringssökande som nämns i artikel 4.2, förutsatt att de under de senaste två åren (24 månader) har använt de viseringarna för flera inresor med en giltighetstid av minst ett år i enlighet med lagstiftningen om inresa och vistelse i den/de besökta staten/staterna och att skälen för att begära visering för flera inresor fortfarande är för handen. Det bör noteras att en visering för flera inresor med en giltighetstid på två till fem år endast ska utfärdas om den viseringssökande har fått minst två viseringar med en giltighetstid på minst ett år utfärdade under de föregående två åren, och om han eller hon har använt dessa viseringar i enlighet med lagstiftningen om inresa och vistelse i den/de besökta staten/staterna. Beskickningar och konsulat ska, på grundval av en bedömning av varje viseringsansökan, besluta om giltighetstiden för dessa viseringar (mellan två och fem år).

Det finns ingen skyldighet att utfärda en visering för flera inresor om sökanden inte använt sig av den tidigare viseringen.

2.2.2   Handläggningsavgift för visering.

I artikel 5.1 i avtalet anges följande:

”1.   Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i punkt 2 ska medlemsstaterna eller Kap Verde inte uppbära viseringsavgift av följande kategorier av personer:

a)

Ständiga medlemmar i officiella delegationer som, efter en officiell inbjudan ställd till Kap Verde, medlemsstaterna eller unionen, ska delta i officiella möten, samråd, förhandlingar eller utbytesprogram eller i evenemang som anordnas inom en medlemsstats eller Kap Verdes territorium av mellanstatliga organisationer.

b)

Barn under 12 år. (5)

c)

Skolelever, studerande, forskarstuderande och medföljande lärare som reser i studie- eller utbildningssyfte.

d)

Forskare som reser i forskningssyfte.

e)

Personer upp till 25 års ålder som deltar i seminarier, konferenser eller sport-, kultur- eller utbildningsevenemang som anordnas av ideella organisationer.”

För ovannämnda kategorier av personer tas ingen avgift alls ut.

I artikel 16.6 och i artikel 16.7 första stycket i viseringskodexen anges följande:

”6.   Det är tillåtet att i enskilda fall avstå från att ta ut viseringsavgiften eller sänka den om en sådan åtgärd syftar till att främja kultur- eller idrottsintressen, utrikespolitiska, utvecklingspolitiska och andra väsentliga allmänintressen eller av humanitära skäl.

7.   Viseringsavgiften ska tas ut i euro, i den nationella valutan i tredjelandet eller i den valuta som vanligen används i det tredjeland där ansökan lämnas in och den ska inte vara återbetalningsbar, utom i de fall som anges i artiklarna 18.2 och 19.3” (dvs. när ansökan inte kan behandlas eller när konsulatet inte är behörigt).

Ett ”kvitto på att avgiften är betald” ska tillhandahållas viseringssökande från Kap Verde i enlighet med artikel 16.8 i viseringskodexen, och viseringssökande från unionen, i enlighet med Kap Verdes décret-loi 27/2007.

I artikel 5.2 i avtalet föreskrivs följande:

”2.   När medlemsstaterna eller Kap Verde samarbetar med en extern tjänsteleverantör kan en handläggningsavgift uppbäras. Handläggningsavgiften ska stå i proportion till de kostnader som den externa tjänsteleverantören ådrar sig vid utförandet av sina tjänster och får inte vara högre än 30 euro. Kap Verde eller den eller de berörda medlemsstaterna ska bibehålla möjligheten för samtliga sökande att lämna in ansökningarna direkt vid deras respektive konsulat.”

Personer som tillhör en kategori som är undantagen från att erlägga viseringsavgift ska ändå betala en handläggningsavgift i fall då om medlemsstaten samarbetar med en extern tjänsteleverantör.

För närvarande använder ingen av medlemsstaterna externa tjänsteleverantörer i Kap Verde.

2.2.3   Innehavare av diplomatpass och tjänstepass

I artikel 8 i avtalet anges följande:

”1.   Medborgare i Kap Verde eller i medlemsstaterna som innehar ett giltigt diplomatpass eller tjänstepass kan resa in i, lämna eller transitera genom Kap Verdes eller medlemsstaternas territorium utan visering.

2.   De medborgare som avses i punkt 1 får vistas inom medlemsstaternas eller Kap Verdes territorium under en period på högst 90 dagar per 180-dagarsperiod.”

Förfarandena för utstationering av diplomater i medlemsstaterna omfattas inte av avtalet. De vanliga ackrediteringsförfarandena gäller.

I en gemensam förklaring som fogats till avtalet enades parterna om att var och en av parterna kan häva delar av avtalet, särskilt artikel 8, om genomförandet missbrukas av den andra parten eller medför ett hot mot den allmänna säkerheten. Den partiella hävningen av avtalet ska ske enligt förfarandet i artikel 12.5 i avtalet.

Om genomförandet av artikel 8 upphävs ska båda parterna inleda samråd inom ramen för den gemensamma kommittén i syfte att lösa de problem som ledde fram till upphävandet.

Båda parterna enades om att prioritera en hög grad av dokumentsäkerhet för diplomatpass och tjänstepass, främst genom inläggning av biometriska kännetecken. För unionens del kommer detta att säkras i enlighet med kraven i rådets förordning (EG) nr 2252/2004 (6).

III.   SAMARBETE OM DOKUMENTSÄKERHET

I en gemensam förklaring som fogats till avtalet enades parterna om att den gemensamma kommittén bör utvärdera vilken effekt den säkerhetsnivå som tillämpas för respektive resedokument har på avtalets funktion. Därför åtog sig parterna att regelbundet utbyta information om åtgärder som de vidtar för att undvika en onödigt stor ökning av resedokument och för att utveckla den tekniska säkerheten för resedokument samt om åtgärder för att beakta användaranpassningen i samband med utfärdandet av resedokument.

IV.   STATISTIK

För att den gemensamma kommittén effektivt ska kunna övervaka genomförandet av avtalet ska Kap Verdes och medlemsstaternas diplomatiska beskickningar och konsulat var sjätte månad lämna statistik till kommissionen, om möjligt särskilt vad gäller följande, angivet per månad:

Hur många viseringar för flera inresor som utfärdats.

Giltighetstiden för utfärdade viseringar för flera inresor.

Antalet avgiftsfria viseringar som utfärdats till de olika personkategorier som omfattas av avtalet.


(1)  Rådets förordning (EG) nr 539/2001 av den 15 mars 2001 om fastställande av förteckningen över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav (EGT L 81, 21.3.2001, s. 1).

(2)  Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex) (EUT L 243, 15.9.2009, s. 1)

(3)  Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna) (EUT L 105, 13.4.2006, s. 1).

(4)  EGT L 239, 22.9.2000, s. 19.

(5)  

Obs! För att bli befriad från viseringsavgiften måste viseringssökande i denna kategori lägga fram bevis som styrker deras ålder.

(6)  Rådets förordning (EG) nr 2252/2004 av den 13 december 2004 om standarder för säkerhetsdetaljer och biometriska kännetecken i pass och resehandlingar som utfärdas av medlemsstaterna (EUT L 385, 29.12.2004, s. 1).


9.12.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 323/22


KOMMISSIONENS DELEGERADE BESLUT (EU) 2015/2290

av den 12 juni 2015

om tillfällig likvärdighet hos de solvensordningar som gäller i Australien, Bermuda, Brasilien, Kanada, Mexiko och Amerikas förenta stater och som gäller för försäkrings- och återförsäkringsföretag med huvudkontor i dessa länder

EUROPEISKA KOMMISSIONEN HAR ANTAGIT DETTA BESLUT

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II) (1), särskilt artikel 227.5, och

av följande skäl:

(1)

I direktiv 2009/138/EG fastställs en riskbaserad tillsynsordning för försäkrings- och återförsäkringsföretag i unionen. En fullständig tillämpning av direktiv 2009/138/EG för försäkrings- och återförsäkringsföretag i unionen kommer att inledas den 1 januari 2016. Även om direktiv 2009/138/EG kommer att tillämpas fullt ut från och med den 1 januari 2016 får kommissionen redan anta detta delegerade beslut i enlighet med artikel 311 i direktiv 2009/138/EG.

(2)

Artikel 227 i direktiv 2009/138/EG relaterar till likvärdighet avseende försäkringsgivare i tredjeland som ingår i grupper med huvudkontor i unionen. Genom en delegerad akt från kommissionen tillåts dessa grupper, vid ett positivt fastställande av likvärdighet i enlighet med artikel 227 i direktiv 2009/138/EG och när avräknings- och sammanläggningsmetoden används som konsolideringsmetod för deras gruppvisa rapportering, att ta hänsyn till beräkningen av kapitalkrav och tillgängligt kapital (egna medel) enligt bestämmelserna i jurisdiktion utanför EU i stället för att beräkna dem på grundval av direktiv 2009/138/EG för beräkning av solvenskraven på gruppnivå och medräkningsbara kapitalbasmedel.

(3)

I artikel 227.5 i direktiv 2009/138/EG föreskrivs fastställandet av tidsbegränsad tillfällig likvärdighet för tredjeländer vars solvensordningar inom försäkringsbranschen uppfyller vissa kriterier. Ett beslut om tillfällig likvärdighet gäller under en period på tio år med möjlighet till förlängning.

(4)

Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten (Eiopa) har lämnat rådgivning till kommissionen i enlighet med artikel 33.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1094/2010 (2) som bidrar till bedömningen av tredjeländer i enlighet med artikel 227.5 i direktiv 2009/138/EG (3). När det gäller Förenta staterna har den dialog som inleddes 2012 i syfte att uppnå bättre ömsesidig förståelse för respektive försäkringsregelverk och tillsynsordningar varit den huvudsakliga ramen för ömsesidigt utbyte av information, vilket ledde till den slutsats som nåddes i detta beslut.

(5)

I Australien krävs i standarderna the Life and General Insurance Capital Standards (LAGIC) (General Insurance Prudential Standard (GPS) 110: Capital Adequacy, Life Insurance Prudential Standards (LPS) 110: Capital Adequacy) att försäkringsgivarna beräknar kapitalkraven för försäkringsrisk, försäkringskoncentrationsrisk, tillgångsrisk, tillgångskoncentrationsrisk, operativ risk och sammanläggningsförmån. En total balansräkningsmetod används. Det finns ett minimikapitalkrav (Prudential Capital Requirement, PCR). Försäkringsgivare ska också vara skyldiga att inrätta en intern process för bedömning av kapitalbehov (ICAAP) som beskriver de åtgärder som måste genomföras för att korrigera en minskning av kapitalet genom fastställda punkter över minimikapitalkravet. Skadeförsäkringsgivare tillåts använda interna modeller under förutsättning att dessa godkänns av Australian Prudential Regulation Authority (Apra). Standarderna GPS 220 och LPS 220 (riskhantering) kräver en ram för riskhantering, som minst ska omfatta en riskhanteringsstrategi som beskriver strategier för riskhantering, förfaranden, ledningsansvar och interna kontroller. Försäkringsgivare måste till Apra rapportera sin solvens, finansiella ställning, finansiella resultat, kapitalkrav, investeringar, tillgångar och tillgångskoncentrationer, premier och uppgifter om skadeanspråk, skulder och tekniska avsättningar samt exponeringar utanför balansräkningen. Med stöd av bolagslagen Corporations Act 2001 är företag skyldiga att utarbeta och lämna in årsredovisningar till Australian Securities and Investments Commission. För livförsäkringsgivare, skadeförsäkringsgivare och försäkringsgrupper finns ytterligare upplysningsskyldigheter i fråga om kapitalförvaltning och kapitalkrav. Apra kan dela information med andra finansiella tillsynsmyndigheter. Apra har undertecknat det multilaterala samförståndsavtalet om samarbete och informationsutbyte mellan Internationella organisationen för försäkringstillsynsmyndigheter (IAIS MMoU), och har ingått samförståndsavtal med utländska tillsynsmyndigheter (inklusive ett antal tillsynsmyndigheter inom EU). Apra är självständigt ansvarig för reglering och tillsyn av försäkringsgivare och bara Apra som kan tillåta ett företag att bedriva försäkringsverksamhet i Australien. Apra har befogenhet att utfärda tillsynsstandarder som gäller som lagstiftning. Ingen nuvarande eller tidigare Apra-anställd har rätt att lämna ut konfidentiella uppgifter som erhållits i samband med fullgörandet av uppgifter eller befogenheter, vilket kan leda till påföljd enligt lagstiftning. Utlämnande av information till en domstol är strikt begränsat.

(6)

I Bermuda föreskrivs i försäkringslagen två andra kapitalkrav för försäkringsgivare än captivebolag (4): en minsta solvensmarginal (MSM) och ett förstärkt kapitalkrav (ECR), tillämpliga på både affärsdrivande livförsäkringsgivare och skadeförsäkringsgivare. Det förstärkta kapitalkravet bestäms av det relevanta grundläggande solvenskapitalkravet (BSCR) enligt en standardmodell eller försäkringsgivarens godkända interna kapitalmodell, förutsatt att det förstärkta kapitalkravet minst är likvärdigt med försäkringsgivarens minsta solvensmarginal. Det grundläggande solvenskapitalkravet täcker följande risker: kreditrisk, spreadrisk, marknadsrisk, premierisk, reservrisk, ränterisk, katastrofrisk och operativ risk. En målkapitalnivå på 120 % av det förstärkta kapitalkravet används som en tidig varning i fråga om solvensgränsvärdet. Uppfyllandet av kapitalreglerna skiljer sig åt för olika kategorier av försäkringsgivare. Försäkringslagen innehåller också bestämmelser om företags skyldigheter att rapportera om sin solvenssituation. The Bermudan Monetary Authority (BMA) är den oberoende reglerings- och tillsynsmyndigheten. De flesta bermudiska försäkringsgivare är skyldiga att utarbeta ytterligare finansiella rapporter i enlighet med International Financial Reporting Standards (IFRS). I annat fall får försäkringsgivare använda allmänt erkända redovisningsprinciper som godkänts av BMA. Försäkringsgivare måste offentliggöra sin redovisning som innehåller kvantitativa och kvalitativa uppgifter. BMA får ingå avtal och utbyta information med utländska tillsynsmyndigheter. Det har undertecknat IAIS MMoU. BMA är bunden av sekretesslagstiftning som kräver att information avseende verksamheten eller frågor om finansinstitut som står under tillsyn eller personer som hanterar dem och som erhålls genom BMA:s personal, ska behandlas konfidentiellt.

(7)

I Brasilien fastställs i dekretlag nr 73/1966 att försäkringsgivare, för att garantera alla sina skyldigheter, ska fastställa tekniska bestämmelser, särskilda fonder och bestämmelser i enlighet med de kriterier som fastställts av the National Council of Private Insurance (CNSP). Enligt resolution CNSP 316 är minimikapitalkravet (CMR) det högre av grundkapitalet och riskkapitalet. Grundkapitalet är ett fast belopp kopplat till typ av företag och de regioner där försäkringsgivaren fått tillstånd att bedriva verksamhet, medan riskkapitalet är summan av kapitalkraven för teckningsrisker, kreditrisker, operativa risker och marknadsrisker. För de flesta försäkringsgivare är riskkapitalet högre än grundkapitalet, och bestämmer därmed minimikapitalkravet. I resolution CNSP 3162/2014 fastställs reglerna för användning av en intern modell som ett alternativ till en standardformel för beräkning av minimikapitalkravet. Det finns tillämpliga krav på minsta företagsstyrning. Försäkringsgivare måste ha interna kontroller över sin verksamhet, informationssystem och uppfylla rättsliga krav. The Superintendência de Seguros Privados (Susep) ansvarar för tillsynen av den brasilianska försäkringsbranschen. Susep sorterar under finansministeriet som det verkställande organet för de regler som CNSP fastställt. Dess verkställande råd har oberoende bemyndigande att fastställa Suseps allmänna strategier för reglering och efterlevnad av CNSP:s resolutioner inom sitt behörighetsområde. Försäkringsgivare är skyldiga att lämna uppgifter om kapital, tillgångar, skulder, Suseps månatliga inkomster och utgifter samt kvartalsvisa uppgifter om transaktioner, balansräkning och resultaträkning. Försäkringsgivare måste offentliggöra sina finansiella rapporter som ska innehålla kvantitativa och kvalitativa uppgifter. Susep kan ingå avtal och utbyta information med utländska tillsynsmyndigheter. Susep har undertecknat IAIS MMoU. Information får endast användas för tillsynsändamål inom ramen för Suspes tillsynsfunktioner. Vidare används information som erhållits från annan myndighet bara för de syften som avses i denna begäran. Suseps anställda och tidigare anställda är enligt lagstiftning bundna av sekretess.

(8)

I Kanada åläggs försäkringsgivare genom försäkringsbolagslagen att upprätthålla tillräckligt med kapital. I de riktlinjer som offentliggjorts av tillsynsmannen för finansinstitut (Office of the Superintendent of Financial Institutions, Osfi) fastställs detaljerade standarder. De tillämpliga kapitalkraven för försäkringsgivare är det minsta permanenta kapital- och överskottskravet (Minimum Continuing Capital and Surplus Requirement, MCCSR) för livförsäkringsgivare och minimikapitaltestet (MCT) för skadeförsäkringsgivare. Det minsta permanenta kapital- och överskottskravet och minimikapitaltestet hanterar risker som avser tillgångar och skulder både i och utanför balansräkningen. Skadeförsäkringsgivare är skyldiga att inneha kapital som överstiger 100 % av minimikapitaltestet, samtidigt som livförsäkringsgivare åläggs att inneha kapital som överstiger 120 % av det minsta permanenta kapital- och överskottskravet. Under dessa nivåer har försäkringsgivare inte rätt att bedriva verksamhet. Utöver dessa krav finns det en tillsynsmålkapitalnivå på 150 % av minimikapitaltestet för skadeförsäkringsgivare respektive det minsta permanenta kapital- och överskottskravet för livförsäkringsgivare. Kapitalkraven beräknas i enlighet med en standardformulering. Användning av interna modeller tillåts bara i mycket begränsade fall. Försäkringsgivare ska också vara skyldiga att inrätta ett internt mål för kapitalrelationen på grundval av en egen risk- och solvensbedömning (Orsa), inbegripet föreskrivna stresstester som tar hänsyn till försäkringsgivarens särdrag. Tillsynsmannen för finansinstitut (Osfi), den kanadensiska tillsynsmyndigheten, är ett oberoende, självfinansierande federalt organ. Varje reglerad försäkringsgivare är skyldig att lämna granskade årsredovisningar och kompletterande information till Osfi, tillsammans med en revisionsberättelse, en rapport från en utsedd aktuarie, en rapport om ett dynamiskt kapitalkravstest som sammanfattar resultaten av olika stresstester, och kvartalsvisa uppgifter om kapitalsituationen. Försäkringsgivare är också skyldiga att utarbeta och på begäran lämna en egen risk- och solvensbedömning varje år för att fastställa ett internt kapitalmål. Osfi kan ingå avtal och utbyta information med utländska tillsynsmyndigheter. Osfi anslöt sig till IAIS MMoU i juli 2012. Osfi är bunden av sekretesslagstiftning som kräver att information avseende verksamheten eller frågor om finansinstitut som står under tillsyn eller med avseende på personer som hanterar dem, som erhålls genom Osfis personal, ska behandlas konfidentiellt.

(9)

I Mexiko trädde den rättsakt om fastställande av en reviderad tillsynsram för försäkringar, Ley de Instituciones de Seguros y de Fianzas (LISF), i kraft den 4 april 2015. Inom ramen för LISF, tillämpas solvenskapitalkravet (SCR), som omfattar teckningsrisker, finansiella risker och motpartsrisker. Stresstester görs minst en gång om året (dynamiskt solvenstest). Den mexikanska ordningen medger användning av antingen en standardformel eller en intern modell för beräkning av solvenskapitalkravet. The Comisión Nacional de Seguros y Fianzas (CNSF) ansvarar för tillsynen av liv- och skadeförsäkringsgivare i Mexiko. Den har rätt att självständigt bevilja licens eller återkalla licens från försäkringsgivare och genomför stresstester minst en gång per år. Försäkringsgivare måste lämna uppgifter om sin organisation, verksamhet, redovisning, investeringar och kapital till CNSF minst en gång per kvartal. De måste också redovisa sina mål, strategier och praxis vad gäller kvarhållande av risk, risköverföring eller riskbegränsning och de måste offentliggöra kvantitativa och kvalitativa uppgifter om sin verksamhet, tekniska och finansiella situation och risker. CNSF kan samarbeta och utbyta information med utländska tillsynsmyndigheter om det finns en överenskommelse om utbyte av information. Ett antal sådana överenskommelser har införts och CNSF ansökte om att få ansluta sig till IAIS MMoU under 2010. Om en överenskommelse om informationsutbyte finns mellan CNSF och en utländsk tillsynsmyndighet måste CNSF begära att den utländska tillsynsmyndigheten lämnar sitt förhandsmedgivande innan den lämnar ut den information som CNSF tillhandahöll. Ingen person som är eller var CNSF-anställd har rätt att lämna ut konfidentiella uppgifter. De krav på tystnadsplikt som fastställs i den nationella lagstiftningen och eventuella brott mot tystnadsplikten leder till påföljder.

(10)

I Förenta staterna är reglering och tillsyn av försäkring och återförsäkring i princip statligt styrda. Försäkringsgivare måste efterleva den relevanta lagstiftningen i varje stat i vilken de tecknar försäkringsavtal och tillsyn över försäkringsgivare är i händerna på oberoende statliga tillsynsmyndigheter enligt försäkringskommissionärer. Statliga kapitalkrav bygger på den riskbaserade lagstiftningsmodellen för kapital (National Association of Insurance Commissioners (NAIC) Risk-Based Capital (RBC) Model Law), som har antagits av alla stater. Den riskbaserade standardformeln omfattar de mest väsentliga riskerna för var och en av de huvudsakliga försäkringstyperna (livförsäkring, egendomsförsäkring, skadeförsäkring med undantag av brand-, sjö-och kreditförsäkring samt sjukförsäkring), som möjliggör användning av interna modeller för specifika produkter och riskmoduler. Den riskbaserade modellen beräknas med hjälp av koefficienter för olika tillgångar, premier, anspråk, utgifter och reservposter. Det finns fyra nivåer av kvantitativa kapitalkrav med olika tillsynsinterventioner i varje enskilt fall: Företagsåtgärdsnivå, lagstiftningsåtgärdsnivå, godkänd kontrollnivå och obligatorisk kontrollnivå. Förenta staterna har en egen risk- och solvensbedömning för försäkringsgivare som är jämförbar med den som gäller i Solvens II. Vad gäller rapportering och transparens finns det standardiserade rapporteringskrav som främst omfattar affärsverksamhet och resultat, riskprofil, vilka värderingsmetoder och antaganden som använts, kapitalkrav och förvaltning. Finansiella rapporter, inklusive yttranden från aktuarien och revisionsutlåtanden, offentliggörs för allmänheten. Statliga försäkringskommissionärer får utbyta konfidentiell information med utländska tillsynsmyndigheter, under förutsättning att mottagaren samtycker till att behålla informationen konfidentiell. De kan också ingå överenskommelser om utbyte och användning av konfidentiell information. Ett antal samförståndsavtal om informationsutbyte har undertecknats mellan unionens tillsynsorgan och staters försäkringsavdelningar. Ett antal statliga försäkringsavdelningar har undertecknat IAIS MMOU, och flera andra har nyligen ansökt om det. I det krav på konfidentialitet som införlivats i nationell lagstiftning på grundval av lagstiftningsmodellen NAIC föreskrivs att information som erhållits av nationella tillsynsmyndigheter är konfidentiell och att dessa ska bevara konfidentialiteten vad gäller den information som har mottagits från utländska tillsynsmyndigheter. Personal vid nationella tillsynsmyndigheter omfattas av tystnadsplikt enligt lagstiftningen på nationell nivå.

(11)

Efter dessa bedömningar bör de tredjeländers solvensordningar som omfattas av detta beslut anses uppfylla kriterierna för tillfällig likvärdighet som fastställs i artikel 227.5 i direktiv 2009/138/EG, med undantag av regler för captivebolag i Bermuda, vilka omfattas av ett annat regelverk.

(12)

Den inledande perioden för den tillfälliga likvärdighet som fastställs i detta beslut bör vara tio år. Kommissionen får dock göra en särskild översyn som avser ett enskilt tredje land eller territorium när som helst utanför den allmänna översynen, om relevant utveckling gör det nödvändigt för kommissionen att göra en förnyad bedömning av den likvärdighet som fastställts i detta beslut. Kommissionen bör därför fortsätta att, med tekniskt bistånd från Eiopa, övervaka utvecklingen av nu gällande ordningar i de tredjeländer som omfattas av detta beslut och uppfyllandet av de villkor utifrån vilka detta beslut har antagits.

(13)

Direktiv 2009/138/EG ska tillämpas från och med den 1 januari 2016. Genom detta beslut bör därför också tillfällig likvärdighet beviljas från och med det datumet.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

De solvensordningar som gäller i Australien, Bermuda (med undantag för reglerna om captivebolag), Brasilien, Kanada, Mexiko och Förenta staterna och som är tillämpliga på försäkrings- och återförsäkringsgivare med huvudkontor i dessa länder ska preliminärt anses vara likvärdiga med den ordning som föreskrivs i avdelning I kapitel VI i direktiv 2009/138/EG.

Artikel 2

Tillfällig likvärdighet ska beviljas för en period på tio år från och med den 1 januari 2016.

Artikel 3

Detta beslut träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Utfärdat i Bryssel den 12 juni 2015.

På kommissionens vägnar

Jean-Claude JUNCKER

Ordförande


(1)  EGT L 335, 17.12.2009, s. 1.

(2)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1094/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/79/EG (EUT L 331, 15.12.2010, s. 48).

(3)  Eiopas likvärdighetsbedömning för Brasilien av den 10 mars 2015.

Eiopas likvärdighetsbedömning för Bermuda av den 9 mars 2015.

Eiopas likvärdighetsbedömning för Kanada av den 28 januari 2015.

Eiopas likvärdighetsbedömning för Australien av den 16 juli 2013.

Eiopas likvärdighetsbedömning för Mexiko av den 16 juli 2013.

(4)  Försäkringslagen fastställer olika kategorier av försäkringsgivare som omfattas av olika bestämmelser. Captivebolagen utgör en särskild kategori av försäkringsgivare, vilket inte har tagits med i Eiopas bedömning och som inte omfattas av denna rättsakt.


9.12.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 323/27


KOMMISSIONENS GENOMFÖRANDEBESLUT (EU) 2015/2291

av den 7 december 2015

om ändring av genomförandebeslut 2013/722/EU vad gäller det högsta beloppet för unionens finansiella stöd till programmet för utrotning av rabies i Lettland under 2014

[delgivet med nr C(2015) 8607]

(Text av betydelse för EES)

EUROPEISKA KOMMISSIONEN HAR ANTAGIT DETTA BESLUT

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

med beaktande av rådets beslut 2009/470/EG av den 25 maj 2009 om utgifter inom veterinärområdet (1), särskilt artikel 27.5,

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 652/2014 av den 15 maj 2014 om fastställande av bestämmelser för förvaltningen av utgifter för livsmedelskedjan, djurhälsa, djurskydd, växtskydd och växtförökningsmaterial, och om ändring av rådets direktiv 98/56/EG, 2000/29/EG och 2008/90/EG, Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 178/2002, (EG) nr 882/2004 och (EG) nr 396/2005, Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/128/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1107/2009, och om upphävande av rådets beslut 66/399/EEG, 76/894/EEG och 2009/470/EG (2), särskilt artiklarna 13.3, 13.5 och 45.1, och

av följande skäl:

(1)

Genom artikel 11.3 i kommissionens genomförandebeslut 2013/722/EU (3) godkänns det fleråriga program för utrotning av rabies som lagts fram av Lettland för perioden 1 januari 2014–31 december 2016.

(2)

I artikel 11.6 c vi i genomförandebeslut 2013/722/EU fastställdes det högsta beloppet för unionens finansiella stöd till programmet för utrotning av rabies i Lettland under 2014 ursprungligen till 1 225 000 euro. I artikel 11.7 c ii i det beslutet fastställdes det högsta beloppet för stöd till den del av programmet som ska genomföras i buffertzonen i Vitryssland ursprungligen till 475 000 euro.

(3)

Efter att kommissionen gjort en bedömning av de tekniska och finansiella delrapporter om utgifterna för finansiering av programmen för utrotning under 2014 som medlemsstaterna lämnat i enlighet med artikel 27.7 i beslut 2009/470/EG ändrades de högsta beloppen för dessa program genom kommissionens genomförandebeslut 2014/925/EU (4).

(4)

Genom artikel 5.17 i genomförandebeslut 2014/925/EU ändrades artikel 11.6 c vi i genomförandebeslut 2013/722/EU så att det högsta beloppet för unionens finansiella stöd för 2014 till Lettlands program för utrotning av rabies fastställdes till 400 000 euro. Genom artikel 5.18 i genomförandebeslut 2014/925/EU ändrades artikel 11.7 c ii i genomförandebeslut 2013/722/EU så att det högsta beloppet för unionens finansiella stöd till den del av programmet som ska genomföras i buffertzonen i Vitryssland också fastställdes till 400 000 euro.

(5)

Det nyligen fastställda beloppet för unionens finansiella stöd till Lettlands program för utrotning av rabies under 2014 är felaktigt. Till följd av artikel 11.6 c vi och artikel 11.7 c ii i genomförandebeslut 2013/722/EU i dess ändrade lydelse skulle det nämligen, om den del av programmet som ska genomföras i buffertzonen i Vitryssland genomförs korrekt och beloppet på 400 000 euro används, inte finnas något finansiellt stöd kvar från unionen för den del av programmet som ska genomföras i Lettland. Detta är inte förenligt med den globala strategin att utrota rabies i Europeiska unionen som bygger på att sjukdomen ska elimineras i medlemsstaterna och att buffertzoner ska skapas längs unionens yttre gränser för att förhindra att sjukdomen återintroduceras.

(6)

Genomförandebeslut 2013/722/EU bör därför ändras i enlighet med detta, med vederbörligt beaktande av Lettlands tekniska och finansiella delrapport vad gäller genomförandet av programmet för utrotning av rabies under 2014.

(7)

De åtgärder som föreskrivs i detta beslut är förenliga med yttrandet från ständiga kommittén för växter, djur, livsmedel och foder.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

I artikel 11.6 i genomförandebeslut 2013/722/EU ska led c vi ersättas med följande:

”vi)

800 000 euro för Lettland,”

Artikel 2

Detta beslut riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel den 7 december 2015.

På kommissionens vägnar

Vytenis ANDRIUKAITIS

Ledamot av kommissionen


(1)  EUT L 155, 18.6.2009, s. 30.

(2)  EUT L 189, 27.6.2014, s. 1.

(3)  Kommissionens genomförandebeslut 2013/722/EU av den 29 november 2013 om godkännande av årliga och fleråriga program som medlemsstaterna lagt fram för år 2014 och följande år för utrotning, bekämpning och övervakning av vissa djursjukdomar och zoonoser samt unionens finansiella stöd till dessa program (EUT L 328, 7.12.2013, s. 101).

(4)  Kommissionens genomförandebeslut 2014/925/EU av den 16 december 2014 om godkännande av vissa ändrade program för utrotning, bekämpning och övervakning av djursjukdomar och zoonoser för år 2014 och om ändring av genomförandebeslut 2013/722/EU vad gäller unionens finansiella stöd till vissa program som godkänts genom det beslutet (EUT L 363, 18.12.2014, s. 173).


9.12.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 323/29


BESLUT nr 2/2015 FRÅN DEN GEMENSAMMA JORDBRUKSKOMMITTÉN

av den 19 november 2015

om ändringen av tillägg 1 och 2 till bilaga 9 till avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om handel med jordbruksprodukter [2015/2292]

DEN GEMENSAMMA JORDBRUKSKOMMITTÉN HAR BESLUTAT FÖLJANDE

med beaktande av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om handel med jordbruksprodukter, särskilt artikel 11, och

av följande skäl:

(1)

Avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om handel med jordbruksprodukter (nedan kallat avtalet) trädde i kraft den 1 juni 2002.

(2)

Syftet med bilaga 9 till avtalet är att främja det bilaterala handelsflödet med ekologiska produkter från Europeiska unionen och Schweiz.

(3)

I enlighet med artikel 8 i bilaga 9 till avtalet ska arbetsgruppen för ekologiska produkter behandla alla frågor som uppstår i samband med bilaga 9 och dess tillämpning samt utfärda rekommendationer till kommittén. Arbetsgruppen sammanträdde för att undersöka främst bilagans tillämpningsområde. Det är lämpligt att utöka tillämpningsområdet för bilaga 9 till att omfatta vin och jäst på grund av likvärdigheten i bestämmelser mellan Schweiz och Europeiska unionen i detta avseende. Det finns dessutom anledning att radera innehållet i tillägg 2 eftersom Schweiz har ändrat sin lagstiftning gällande märkning av ekologiska produkter för djurfoder, och har antagit bestämmelser som överensstämmer med unionsrätten. Arbetsgruppen har rekommenderat kommittén att anpassa tilläggen i bilaga 9 i enlighet med detta.

(4)

Med anledning av ovanstående bör tilläggen 1 och 2 i bilaga 9 ändras.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Tilläggen 1 och 2 till bilaga 9 till avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om handel med jordbruksprodukter ska ersättas med texten i bilagan till det här beslutet.

Artikel 2

Detta beslut träder i kraft den 31 december 2015.

Utfärdat i Bern den 19 november 2015.

På gemensamma jordbrukskommitténs vägnar

Susana MARAZUELA-AZPIROZ

Chefen för Europeiska unionens delegation

Adrian AEBI

Ordföranden och chefen för Schweiz delegation

Thomas MAIER

Kommitténs sekreterare


BILAGA

TILLÄGG 1

Förteckning över de rättsakter rörande ekologiskt producerade jordbruksprodukter och livsmedel som avses i artikel 3

Gällande bestämmelser i Europeiska unionen

 

Rådets förordning (EG) nr 834/2007 av den 28 juni 2007 om ekologisk produktion och märkning av ekologiska produkter och om upphävande av förordning (EEG) nr 2092/91 (EUT L 189, 20.7.2007, s. 1), senast ändrad genom rådets förordning (EU) nr 517/2013 av den 13 maj 2013 (EUT L 158, 10.6.2013, s. 1).

 

Kommissionens förordning (EG) nr 889/2008 av den 5 september 2008 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 834/2007 om ekologisk produktion och märkning av ekologiska produkter med avseende på ekologisk produktion, märkning och kontroll (EUT L 250, 18.9.2008, s. 1), senast ändrad genom kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 1358/2014 av den 18 december 2014 (EUT L 365, 19.12.2014, s. 97).

 

Kommissionens förordning (EG) nr 1235/2008 av den 8 december 2008 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 834/2007 vad gäller ordningen för import av ekologiska produkter från tredjeländer (EUT L 334, 12.12.2008, s. 25), senast ändrad genom kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/131 av den 23 januari 2015 (EUT L 23, 29.1.2015, s. 1).

Gällande bestämmelser i Schweiziska edsförbundet

 

Förordning om ekologiskt jordbruk och beteckningar för ekologiskt producerade varor och livsmedel (Förordning om ekologiskt jordbruk) av den 22 september 1997, senast ändrad den 29 oktober 2014 (RO 2014 3969).

 

Förordning om ekologiskt jordbruk utfärdad av det federala ministeriet för ekonomi, fortbildning och forskning den 22 september 1997, senast ändrad den 29 oktober 2014 (RO 2014 3979).

Tas ej med i likvärdighetsordningen

 

Schweiziska produkter vars beståndsdelar tillverkats i samband med omställningen till ekologiskt jordbruk.

 

Produkter som framställts inom den schweiziska getköttsproduktionen då djuren omfattas av undantaget i artikel 39d i förordningen om ekologiskt jordbruk och beteckningar för ekologiskt producerade varor och livsmedel (1).

TILLÄGG 2

Genomförandebestämmelser

Inga.


(1)  (RS 910.18).