ISSN 1977-0820

Europeiska unionens

officiella tidning

L 232

European flag  

Svensk utgåva

Lagstiftning

58 årgången
4 september 2015


Innehållsförteckning

 

II   Icke-lagstiftningsakter

Sida

 

 

BESLUT

 

*

Kommissionens beslut (EU) 2015/1469 av den 23 juli 2014 om statligt stöd SA.30743 (2012/C) (f.d. N 138/10) ‒ Tyskland ‒ Finansiering av infrastrukturprojekt på Leipzig/Halle flygplats (2) [delgivet med nr C(2014) 5071]  ( 1 )

1

 

*

Kommissionens beslut (EU) 2015/1470 av den 30 mars 2015 om det statliga stöd SA.38517 (2014/C) (f.d. 2014/NN) som Rumänien har genomfört ‒ Skiljedomen Micula mot Rumänien av den 11 december 2013 [delgivet med nr C(2015) 2112]  ( 1 )

43

 


 

(1)   Text av betydelse för EES

SV

De rättsakter vilkas titlar är tryckta med fin stil är sådana rättsakter som har avseende på den löpande handläggningen av jordbrukspolitiska frågor. De har normalt en begränsad giltighetstid.

Beträffande alla övriga rättsakter gäller att titlarna är tryckta med fetstil och föregås av en asterisk.


II Icke-lagstiftningsakter

BESLUT

4.9.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 232/1


KOMMISSIONENS BESLUT (EU) 2015/1469

av den 23 juli 2014

om statligt stöd SA.30743 (2012/C) (f.d. N 138/10) ‒ Tyskland ‒ Finansiering av infrastrukturprojekt på Leipzig/Halle flygplats (2)

[delgivet med nr C(2014) 5071]

(Endast den engelska texten är giltig)

(Text av betydelse för EES)

EUROPEISKA KOMMISSIONEN HAR ANTAGIT DETTA BESLUT

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 108.2 första stycket (1),

med beaktande av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, särskilt artikel 62.1 a,

efter att i enlighet med nämnda artiklar ha gett berörda parter tillfälle att yttra sig (2), och

av följande skäl:

1.   FÖRFARANDE

(1)

Genom en skrivelse av den 12 april 2010 underrättade Tyskland kommissionen, av rättssäkerhetsskäl, om kapitaltillskott som man planerade att genomföra till förmån för Mitteldeutsche Flughafen AG (nedan kallat MFAG) och Flughafen Leipzig/Halle GmbH (nedan kallat FLH). Tyskland underrättade även kommissionen om att de anmälda kapitaltillskotten är föremål för kommissionens godkännande. Under tiden kommer projektet att finansieras genom aktieägarlån, som enligt Tyskland beviljades till marknadsmässiga villkor.

(2)

Genom skrivelser av den 10 juni 2010, 26 november 2010 och 3 mars 2011 begärde kommissionen ytterligare upplysningar om de anmälda åtgärderna (inklusive villkoren för aktieägarlånen). Tyskland inkom med ytterligare upplysningar den 29 september 2010, 4 januari 2011 och 26 april 2011.

(3)

Genom en skrivelse av den 15 juni 2011 underrättade kommissionen Tyskland om sitt beslut att inleda det förfarande som anges i artikel 108.2 i EUF-fördraget avseende aktieägarlånen och kapitaltillskotten till förmån för FLH (nedan kallat beslutet att inleda förfarandet). Tyskland inkom med sina synpunkter på beslutet att inleda förfarandet den 15 augusti 2011.

(4)

Kommissionens beslut om att inleda förfarandet har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning  (3). Kommissionen har uppmanat berörda parter att inkomma med sina synpunkter på åtgärden i fråga inom en månad från dagen för offentliggörandet.

(5)

Kommissionen har mottagit synpunkter på åtgärden i fråga från 34 berörda parter. Den 21 november 2011 översände kommissionen dessa synpunkter till Tyskland, som gavs tillfälle att bemöta dessa synpunkter inom en månad. Kommissionen mottog Tysklands synpunkter den 20 december 2011.

(6)

Den 14 mars 2012 skickade kommissionen en begäran om upplysningar. Den 26 april 2012 fick kommissionen svar från Tyskland.

(7)

Kommissionen begärde ytterligare upplysningar den 15 maj 2012, den 20 juli 2012 och den 21 december 2012. Tyskland svarade genom skrivelser av den 28 juni 2012, 10 september 2012 och 15 januari 2013.

(8)

Den 31 mars 2014 antog kommissionen 2014 års luftfartsriktlinjer (4), som ersatte 1994 års luftfartsriktlinjer (5) och 2005 års luftfartsriktlinjer (6). Den 15 april 2014 offentliggjorde kommissionen ett meddelande i Europeiska unionens officiella tidning där medlemsstaterna och andra berörda parter uppmanades att inkomma med synpunkter på tillämpningen av 2014 års luftfartsriktlinjer i detta ärende inom en månad efter dagen för offentliggörandet av riktlinjerna (7).

(9)

Den 14 april 2014 begärde kommissionen ytterligare upplysningar om tillämpningen av gemensamma principer för bedömningen av stödets förenlighet mot bakgrund av 2014 års luftfartsriktlinjer. Tyskland svarade genom skrivelser av den 19 maj 2014, 26 maj 2014, 10 juli 2014 och 11 juli 2014.

(10)

Genom en skrivelse av den 17 juli 2014 godkände Tyskland att en engelsk version av detta beslut skulle antas och anmälas.

2.   BESKRIVNING AV ÅTGÄRDERNA

2.1   BAKGRUND TILL GRANSKNINGEN OCH INFRASTRUKTURPROJEKTET

2.1.1   Leipzig/Halle flygplats

(11)

Leipzig/Halle flygplats ligger i delstaten Sachsen i centrala Tyskland. Flygplatsen drivs av FLH (8), som är ett dotterbolag till MFAG (9). MFAG är ett holdingbolag med tre dotterbolag (FLH, Dresden Airport GmbH och PortGround GmbH).

(12)

Efter Tysklands återförening utarbetades en övergripande plan för utbyggnaden av flygplatsen. Denna plan omfattade byggandet av ett tvåbanesystem. År 1997 godkändes byggandet av den norra banan. År 2004 beslutade aktieägarna att finansiera byggandet av den södra banan (10).

(13)

Efter det att den södra banan hade tagits i drift under 2007 flyttade DHL Express sitt europeiska transportnav från Bryssel till Leipzig. Förutom av DHL Express används Leipzig Halle även av Lufthansa Cargo och andra flygfraktsföretag. Till följd av detta blev Leipzig/Halle flygplats under 2011 den näst största fraktflygplatsen i Tyskland (efter Frankfurt/Main flygplats). Tabell 1 sammanfattar utvecklingen av passagerar- och flygfraktstrafiken på flygplatsen sedan 2006.

Tabell 1

Utvecklingen av passagerar- och flygfraktstrafiken på Leipzig/Halle flygplats under perioden 2006–2013

År

Utveckling av passagerartrafiken

Utveckling av flygfrakts- och posttjänster i ton

Flygrörelser

(gods och passagerare)

2006

2 348 011

29 330

42 417

2007

2 723 748

101 364

50 972

2008

2 462 256

442 453

59 924

2009

2 421 382

524 084

60 150

2010

2 352 827

663 059

62 247

2011

2 266 743

760 355

64 097

2012

2 286 151

863 665

62 688

2013

2 240 860

887 101

61 668

Källa:

Leipzig/Halle flygplats (www.leipzig-halle-airport.de).

2.1.2   Översikt över infrastrukturinvesteringsprogrammet

(14)

De aktieägarlån och kapitaltillskott som syftar till finansiering av infrastruktur och infrastrukturrelaterade åtgärder sammanfattas i tabell 2 och summan för dessa åtgärder uppgår till totalt 255,6 miljoner euro.

Tabell 2

Översikt över infrastrukturinvesteringsprogrammet på Leipzig/Halle flygplats

Nummer

Beskrivning

Budgeterade/förväntade kostnader (euro)

Å1

Förvärv av mark/omlokalisering/bullerbekämpning/åtföljande landskapsvårdsplanering

[…] (11)

Å2

Anläggning för motorprovning

[…]

Å3

Taxibana och rullbro E7

[…]

Å4

Utbyggnad av norra start- och landningsbanan: planeringskostnader

[…]

Å5

Uppröjning av platsen som förberedelse inför byggandet av taxibanan Victor plus nya brandstationsbyggnader/en ny universalhangar

[…]

Å6

Parallelltaxibanan Victor

[…]

Å7

Ytterligare avisningsområden

[…]

Å8

Landningsplats för helikoptrar

[…]

Å9.1– Å9.4

Ytterligare infrastrukturåtgärder:

 

Ombyggnad av kontrollstation I

 

Funktionell säkerhetsbyggnad

 

Upphandling av teknisk utrustning

 

Djurstall

[…]

Å10

Ytterligare bullerbekämpning

[…]

Å11

Landbaserad utveckling av sydöstra zonen fas I

[…]

Å12

Bygglovsförfarande för den södra utbyggnaden

[…]

Å13

Utbyggnad av norra plattan

[…]

Å14

Utbyggnad av östra plattan

[…]

Å15

Anpassning av infrastrukturen

[…]

Å16

Ytterligare infrastrukturåtgärder:

 

Utbyggnad av hangaren i den norra zonen (Å16.1)

 

Uppförande av en ny flygterminal och ett litet flygplansstall (Å16.2)

[…]

Totalt

255,625 miljoner

(15)

Å1 – Omfattande bullerminskande åtgärder (inklusive förvärv av mark, omlokalisering, åtföljande landskapsvårdsplanering): Enligt beslutet om bygglov för den södra banan och plattformarna (12) måste Leipzig/Halle flygplats vidta bullerminskande åtgärder inom nattskyddsområdet. Detta nattskyddsområde var tänkt att täcka en yta på cirka 211 km2 och rymma cirka 6 000 bostadshus. När nya beräkningar avseende nattskyddsområdet utfördes i slutet av februari 2009, visade det sig att det ursprungliga skyddsområdet måste utökas med cirka 4 000 ytterligare bostadshus.

(16)

Å2 – Anläggning för motorprovning: En ny anläggning för motorprovning byggdes på Leipzig/Halle flygplats under 2007–2008. Leipzig/Halle flygplats är i drift 24 timmar om dygnet, och det måste därför finnas anläggningar på flygplatsen där det går att genomföra provningar av flygplansmotorer såväl dag som natt. I bullerbegränsande syfte har anläggningen för motorprovning getts en sluten konstruktion.

(17)

Å3 – Taxibana och rullbro E7: Taxibanan och rullbron E7 byggdes i den östra delen av flygplatsen för att minska belastningen på de befintliga taxibanorna och rullbroarna och för att tillhandahålla ett alternativ i händelse av olyckor eller haverier. Av tekniska skäl är detta infrastrukturprojektet uppdelat i tre delprojekt: rullbro (13), taxibana och teknisk utrustning (belysning). Arbetet med projektet inleddes under 2008.

(18)

Å4 – Utbyggnad av norra start- och landningsbanan (planeringskostnader) från banans nuvarande 3 600 meter till 3 800 meter: Syftet med utbyggnaden av den norra banan är att fraktflygplan med hög maximal startvikt (nedan kallad MTOW) ska kunna starta utan lastrestriktioner. Planeringen av detta infrastrukturprojekt inleddes under 2008.

(19)

Å5 – Uppröjning av platsen inför byggandet av taxibanan Victor, den nya brandstationsbyggnaden och universalhangar I: Brandstationen och universalhangaren måste rivas och byggas upp på nytt. Arbetet med återuppbyggnaden av universalhangar I och brandstationen inleddes i maj 2009. Den nya universalhangaren kommer att användas för förvaring av vinterserviceutrustningen. Arbetena kommer även att omfatta uppförandet av en utbildningsanläggning för brandkåren.

(20)

Å6 – Parallelltaxibanan Victor: Enligt anmälan är det nödvändigt att taxibanan Victor byggs mellan de två befintliga taxibanorna för att det ska bli möjligt att hantera ytterligare kapacitetsökningar vid Leipzig/Halle flygplats och för det ska gå att hantera kapaciteten i den sydvästra delen av flygplatsen under trafiktoppar vid östliga vindar.

(21)

Å7 – Ytterligare avisningsområden: Ytterligare avisningsområden behövs för att avisningen av flygplanen ska fungera smidigt och för att inga förseningar ska ske på grund av brister i infrastrukturen.

(22)

Å8 – Landningsplats för helikoptrar: 2008–2009 skapades en parkeringsplats för helikoptrar på Leipzig/Halle flygplats genom att markytan anpassades och märktes ut. Denna parkeringsplats används som bas för lufträddnings- och katastrofinsatser.

(23)

Å9.1 – Ombyggnad av kontrollpunkt I: Kontrollpunkt I måste byggas om för att uppfylla kraven i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2320/2002 (14). Den kommer att vara basen för all organisatorisk verksamhet som rör säkerheten på flygplatsen (t.ex. pass- och nyckelhantering, säkerhetsutbildning, förvaltningsuppgifter), kontroller (t.ex. av personer och gods) och säkerhetstjänster (t.ex. besöksservice, VIP).

(24)

Å9.2 – Funktionell säkerhetsbyggnad: En ny säkerhetsbyggnad kommer att användas av den federala polisen, den regionala polisen, tullen och den tyska vädertjänsten.

(25)

Å9.3 – Upphandling av teknisk utrustning: För att anpassa sig till den nya infrastrukturen måste Leipzig/Halle flygplats också införskaffa ytterligare vinterserviceutrustning och brandsläckningsutrustning. Staketet som omger flygplatsen måste dessutom förses med detektorer och digital videoövervakningsutrustning med intelligent rörelsedetektering.

(26)

Å9.4 – Djurstall: Projektet avser upprättandet av en separat byggnad på flygplatsen som kommer att användas för export/import av djur från tredjeland och som kommer att innehålla veterinärmedicinska inrättningar.

(27)

Å10 – Ytterligare bullerbekämpning: Med tanke på den förutspådda ökningen av i synnerhet flygfraktstrafiken vid Leipzig/Halle flygplats förväntas ytterligare bullerminskande åtgärder (och tillhörande arbeten) behöva vidtas på medellång sikt i takt med att flygplatsen expanderar.

(28)

Å11 – Landbaserad utveckling av sydöstra zonen fas I: De områden som gränsar till den östra sidan av de befintliga landbaserade anläggningarna (hangar och driftbyggnad) på Leipzig/Halle flygplats kommer att vara fullt utrustade med el- och vattenförsörjning, avloppsvatteninstallationer och avledning av dagvatten till 2010. Arbetena inleddes under 2008. När den befintliga rondellen vid omlastningsterminalen för flygfrakt har anslutits till det allmänna vägnätet kommer ytterligare bullerminskande åtgärder att behöva vidtas.

(29)

Å12 – Bygglovsförfarande för den södra utbyggnaden: Den södra banan (3 600 meter) och plattan på Leipzig/Halle kommer att byggas ut på sikt. För detta är ett bygglovsförfarande nödvändigt.

(30)

Å13 – Utbyggnad av norra plattan: Man planerar att bygga ytterligare tolv uppställningsplatser till 2020. Genom att terminalanläggningarna i norra delen av flygplatsen utvecklas kommer man att kunna åstadkomma en jämnare fördelning av flygplansrörelserna mellan de två start- och landningsbanorna.

(31)

Å14 – Utbyggnad av östra plattan: Gränsen för den östra plattan kommer att flyttas söderut så att de hinderfria områden som behövs för driften av banan tillhandahålls. Plattan måste också anslutas till taxibanesystemet och avisningsplatserna.

(32)

Å15 – Anpassning av infrastrukturen: Terminalanläggningarna i den norra zonen måste anpassas med hänsyn till den nybyggda plattan i den norra zonen och omlokaliseringen av lastfunktioner till denna zon. Hangaren och nödvändiga servicefunktioner kommer därför att anpassas för flygplan tillhörande kategori F.

(33)

Å16.1 – Utbyggnad av hangaren i den norra zonen: Denna åtgärd omfattar byggandet av en ny platta i den norra zonen och omlokalisering av lastfunktioner till denna zon samt tillhandahållande av uppställningsplatser för underhåll.

(34)

Å16.2 – Uppförande av en ny flygterminal och ett litet flygplansstall: En ny flygterminal och ett litet flygplansstall kommer att behöva byggas. Den gamla flygterminalen revs när den nya södra banan byggdes.

2.2   ÅTGÄRDER SOM GRANSKAS OCH SKÄL TILL ATT DET FORMELLA GRANSKNINGSFÖRFARANDET INLEDDES

(35)

I beslutet att inleda förfarandet granskades följande åtgärder avseende finansieringen av investeringsprojekt (det vill säga infrastrukturåtgärder och infrastrukturrelaterade åtgärder) på Leipzig/Halle flygplats:

i)

Aktieägarlån till förmån för FLH som potentiellt uppgår till 255,6 miljoner euro (bryggfinansiering som delvis redan har genomförts).

ii)

Kapitaltillskott till FLH på 255,6 miljoner euro.

(36)

När det gäller de anmälda infrastrukturåtgärderna tvivlade kommissionen på att de verkligen kan anses ingå i den offentliga sektorns ansvarsområde och därmed på att finansieringen av dessa inte utgör statligt stöd.

(37)

Kommissionen drog slutsatsen att aktieägarlånen och kapitaltillskotten till MFAG inte utgör statligt stöd eftersom båda dessa belopp är avsedda att överföras till FLH. MFAG kan endast betraktas som ett instrument för överföring av medel till FLH och därmed inte som stödmottagare.

2.2.1   Aktieägarlån till förmån för FLH

(38)

Infrastrukturen och de infrastrukturrelaterade projekten har ursprungligen finansierats genom aktieägarlån som kommer att omvandlas till kapital först efter det att kommissionen har godkänt finansieringsåtgärderna. Under perioden 2006–2011 (15) beviljades FLH aktieägarlån på totalt […] miljoner euro.

(39)

Villkoren för de aktieägarlån som beviljades under perioden 2006–2008 bestämdes på grundval av ett låneavtal mellan Sachsen LB och MFAG. Basräntan för utlåning är 3 månaders Euribor plus en riskmarginal på […] räntepunkter. För år 2009 är basräntan för utlåning 3 månaders Euribor plus en riskmarginal på […] räntepunkter. För år 2010 är basräntan för utlåning 3 månaders Euribor plus en riskmarginal på […] räntepunkter.

Kommissionens ursprungliga bedömning av förekomsten av stöd

(40)

När det gäller stödkaraktären av de aktieägarlån som hade beviljas till förmån för FLH tvivlade kommissionen på att aktieägarlånen till FLH hade beviljats till normala marknadsvillkor. I synnerhet när det gäller de låneavtal som användes som jämförelse tvivlade kommissionen på om de indikativa förslag som lämnats genom e-post, utan någon avsikt att ingå rättsligt bindande låneavtal och utan någon föregående bedömning av sannolikheten för fallissemang och av säkerheterna, kan anses vara ett tillförlitligt riktmärke för marknaden.

(41)

I avsaknad av ett riktmärke för marknaden grundade kommissionen sin bedömning på det mått på marknadsräntan som anges i 2008 års meddelande om referensränta (16). Med tanke på att ingen kreditvärdering hade gjorts av FLH och de underliggande säkerheterna verkade villkoren för FLH:s aktieägarlån vara gynnsammare än det mått på marknadsräntan som kommissionen fastställt genom att tillämpa 2008 års meddelande om referensränta.

(42)

Det eventuella stödinslaget uppgår till skillnaden mellan marknadsräntan och den faktiska räntan.

2.2.2   Kapitaltillskotten till FLH

(43)

Kapitaltillskotten till FLH, som syftar till finansiering av infrastruktur och infrastrukturrelaterade åtgärder (se tabell 2), är föremål för kommissionens godkännande. FLH:s aktieägarlån kommer därför att omvandlas till eget kapital först efter det att stödet har godkänts.

(44)

Finansieringen, som syftar till ersättning av kostnader för infrastruktur och infrastrukturrelaterade projekt, uppgår till totalt 255,6 miljoner euro. Totalt 240,3 miljoner euro kommer att avsättas till MFAG:s kapitalreservfond och öronmärkas för FLH för att öka FLH:s egna kapital (det vill säga den egna kapitalreserven). FLH:s aktieägare kommer att tillskjuta resterande belopp direkt till FLH:s kapitalreservfond.

(45)

Enligt Tyskland kommer kapitaltillskotten att genomföras utan någon underliggande affärsplan och utan några utsikter till lönsamhet på lång sikt.

(46)

Även om vissa av de infrastrukturprojekt som kommer att finansieras genom de planerade kapitaltillskotten redan har inletts, hade de offentliga aktieägarna tillkännagivit innan projekten inleddes att man i varje enskilt fall hade för avsikt att finansiera dessa åtgärder innan arbetena inleddes. Själva kapitaltillskotten har ännu inte genomförts.

Kommissionens ursprungliga bedömning av förekomsten av stöd

(47)

När det gäller kapitaltillskottens stödkaraktär tvivlade kommissionen på att FLH:s aktieägare handlade som en marknadsekonomisk investerare med tanke på avsaknaden av förväntningar om lönsamhet på lång sikt. Kommissionen tvivlade därför på att kapitaltillskotten inte bör anses utgöra statligt stöd.

2.2.3   Stödets förenlighet

(48)

Eftersom FLH:s aktieägarlån och de därpå följande kapitaltillskotten eventuellt utgör statligt stöd, måste kommissionen undersöka om detta stöd kan anses vara förenligt med den inre marknaden på grundval av artikel 107.3 c i EUF-fördraget. I 2005 års luftfartsriktlinjer sammanfattas de allmänna principerna för en bedömning av om stöd som beviljas för finansiering av flygplatsinfrastruktur är förenliga med artikel 107.3 c i EUF-fördraget.

(49)

I beslutet att inleda förfarandet konstaterade kommissionen att vissa av de kriterier som anges i 2005 års luftfartsriktlinjer uppfylls i det aktuella fallet. I detta avseende konstaterade kommissionen att stödet uppfyller ett klart definierat mål av gemensamt intresse, i synnerhet eftersom det ökar regionens anslutbarhet med avseende på godstrafiken och har en positiv inverkan på den lokala utvecklingen. Med hänsyn till de positiva utsikterna avseende utvecklingen av flygplatsen konstaterade kommissionen att flygplatsen har goda framtidsutsikter sett till användningen av flygplatsen på medellång sikt och att infrastrukturprogrammet är nödvändigt.

(50)

I beslutet att inleda förfarandet tvivlade kommissionen emellertid på om infrastrukturåtgärderna i fråga står i proportion till det eftersträvade målet. Dessutom befarade kommissionen att inte alla användare har tillgång till flygplatsen på ett likvärdigt och icke-diskriminerande sätt. Kommissionen uppgav också att eftersom FLH, som är en flygplats specialiserad på flygfrakt, konkurrerar med flygplatser i andra medlemsstater, kan man i nuläget inte dra slutsatsen att utvecklingen av handeln inte påverkas i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset. Vidare ifrågasatte kommissionen stödets nödvändighet och proportionalitet.

(51)

Följaktligen tvivlade kommissionen på att finansieringen av de anmälda åtgärderna kunde anses vara förenlig med den inre marknaden i enlighet med artikel 107.3 i EUF-fördraget.

3.   KOMMENTARER FRÅN TYSKLAND

3.1   BAKGRUND TILL DE UNDERSÖKTA ÅTGÄRDERNA

(52)

Tyskland inledde sina kommentarer med ytterligare förtydliganden av bakgrunden till de åtgärder som granskas. I detta sammanhang angav Tyskland att den fortsatta utvecklingen av Leipzig/Halle flygplats hade fastställts redan i återföreningsfördraget från 1990. Enligt Tyskland hade en generalplan för utvecklingen av flygplatsen upprättats och beslut fattats om att ett system med två parallella banor skulle byggas. Tyskland förklarade vidare att byggandet av den norra banan hade godkänts 1997 och att banan hade tagits i drift 2000, medan byggandet av den södra banan hade godkänts 2004 och banan tagits i drift 2007.

(53)

Mot bakgrund av detta hävdade Tyskland att genom systemet med parallella banor och omlokaliseringen av flera stora flygfraktsföretag hade Leipzig/Halle flygplats kunnat positionera sig som Tysklands näst största flygfraktsnav. I detta sammanhang hävdade Tyskland att flygplatsen sedan 2010 hade kunnat hävda sin plats som en av de viktigaste omlastningscentralerna för flygfrakt i Europa. Tyskland tillade även att 133 företag för närvarande var etablerade vid flygplatsen och att dessa under 2010 sysselsatte totalt 5 106 personer (en ökning med 14,4 % jämfört med 2009).

(54)

Enligt Tyskland fungerar flygplatsen därför som en drivkraft för den ekonomiska utvecklingen i regionen och har en stor betydelse för den regionala sysselsättningen. Tyskland betonade att detta även bekräftas av en ökning av intäkterna och fraktvolymerna på flygplatsen: under perioden 2005–2009 ökade FLH:s intäkter från 47 miljoner euro till 80 miljoner euro. När det gäller fraktvolymerna förklarade Tyskland att Leipzig/Halle i förhållande till andra flygplatser uppvisar en konstant tillväxt (medan fraktvolymen uppgick till 101 364 ton under 2007 hade denna siffra ökat till 442 453 ton under 2008, 524 084 ton under 2009 och 663 059 ton under 2010). Tyskland tillade även att flygfraktsvolymen ökade med 18,5 % under 2009 och 26,5 % under 2010. En ytterligare ökning av fraktvolymen var dessutom att vänta. I detta sammanhang förklarade Tyskland att flygfraktsvolymerna förväntades uppgå till cirka 820 000 ton år 2020 (17). Tyskland hävdade emellertid att dessa förutspådda volymer kommer att nås redan 2015 (18).

(55)

Vidare förklarade Tyskland att det hade skett en gradvis ökning av antalet passagerare på flygplatsen under de senaste åren (från 1 988 854 passagerare under 2002 till 2 723 748 passagerare under 2007). Även om passagerartrafiken enligt Tyskland har avtagit sedan 2007 (endast 2 352 827 passagerare under 2010) hävdar Tyskland att denna kommer att öka på medellång till lång sikt och uppgå till 4,6 miljoner passagerare år 2020.

(56)

Tyskland förklarade att till skillnad från många andra flygplatser i EU, såsom de tre stora tyska fraktflygplatserna Frankfurt/Main, Köln/Bonn och München, är den kommersiella flygfraktstrafiken på Leipzig/Halle flygplats inte föremål för några restriktioner avseende nattflyg. Enligt Tyskland var detta en av anledningarna till flygplatsens goda framtidsutsikter. Tyskland påpekade också att den tyska förvaltningsdomstolen (Bundesverwaltungsgericht) genom en dom av den 4 april 2012 hade bekräftat att det rådde förbud mot nattflygningar på Frankfurt/Main flygplats, Tysklands största flygfraktsnav. Inga flygplan fick därför starta eller landa mellan klockan 23:00 och 05:00 på Frankfurt/Main flygplats.

(57)

Tyskland hävdade också att FLH inte kunde finansiera de planerade infrastrukturåtgärderna med egna medel. I detta sammanhang framhöll Tyskland att på grund av den eftersläpning när det gäller investeringar som härrör från tiden för den före detta Tyska demokratiska republiken hade flygplatsen varit tvungen att investera under en mycket kortare tidsperiod än flygplatserna i de västra delarna av Tyskland. Enligt Tyskland kan i synnerhet de betydande kortfristiga investeringarna inte finansieras med FLH:s egna medel eftersom investeringarna är betydligt större (225,6 miljoner euro) än flygplatsens årliga intäkter (80 miljoner euro år 2009).

3.2   BEGREPPET EKONOMISK VERKSAMHET OCH DEN OFFENTLIGA SEKTORNS ANSVARSOMRÅDE

3.2.1   Begreppet ekonomisk verksamhet och tillämpningen av reglerna om statligt stöd på flygplatsinfrastruktur

(58)

Tyskland erinrade först om att det inte är i linje med kommissionens ståndpunkt att uppförandet av flygplatsinfrastruktur utgör ekonomisk verksamhet. Tyskland hävdade därför att de anmälda åtgärderna inte utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget.

(59)

I detta sammanhang gjorde Tyskland gällande att begreppet företag i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget inte är tillämpligt på flygplatser, åtminstone inte när det gäller finansieringen av flygplatsinfrastruktur. Tyskland betonade att inrättandet av flygplatsinfrastruktur inte utgör ekonomisk verksamhet, utan snarare är en allmän transportpolitisk, regionalpolitisk och ekonomisk-politisk åtgärd. Man hänvisade till punkt 12 i 1994 års luftfartsriktlinjer, där det anges att uppförandet eller utvidgningen av infrastrukturprojekt utgör en ekonomisk-politisk åtgärd som kommissionen inte kan kontrollera utifrån EUF-fördragets bestämmelser om statligt stöd. Det anges vidare att beslut om infrastrukturutveckling faller utanför tillämpningsområdet för detta meddelande, och Tyskland hävdade att 2005 års luftfartsriktlinjer inte ersatte innehållet i denna punkt.

(60)

Vidare påstod Tyskland att byggandet av flygplatsinfrastruktur inte utgör ekonomisk verksamhet eftersom en privat investerare inte skulle ägna sig åt sådan verksamhet. I samband med detta påpekade Tyskland att investeringen inte kan vara lönsam, eftersom det inte går att använda sig av avgifter från flygplatsanvändarna för att täcka byggkostnaderna. Att detta inte är möjligt beror enligt Tyskland på att sådana avgifter måste godkännas av den berörda flygplatsmyndigheten i den delstat där flygplatsen är belägen, vilket innebär att privata investerare inte har något inflytande över avgifternas storlek. Enligt Tyskland har operatören ingen möjlighet att själv fastställa dessa avgifter utifrån ekonomiska överväganden, och i själva verket fastställs avgifterna utan hänsyn till investeringskostnaderna. Områden som upplåts för andra kommersiella ändamål än för flygtrafik anser Tyskland inte vara relevanta.

(61)

I detta avseende hävdade Tyskland vidare att flygplatser har ovanligt höga fasta kostnader för infrastruktur, utrustning och drift. Dessutom begränsas deras handlingsfrihet av strikta rättsliga skyldigheter och villkor.

(62)

Tyskland ansåg dessutom att hänvisningarna till Aéroports de Paris-domen (19) och Leipzig/Halle-domen (20) saknade relevans. När det gäller Aéroports de Paris-domen hävdade Tyskland att denna dom inte rör uppförandet av flygplatsinfrastrukturer, utan driften av en flygplats. Dessutom ansåg Tyskland att Aéroports de Paris-domen inte handlar om tolkningen av begreppet företag i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget, utan om en överträdelse av förbudet mot missbruk av en dominerande ställning i den mening som avses i artikel 102 i EUF-fördraget. När det gäller Leipzig/Halle-domen ansåg Tyskland att tribunalens dom inte kunde tjäna som prejudikat inom rättspraxisen eftersom domen har överklagats.

3.2.2   Den offentliga sektorns ansvarsområde

(63)

Tyskland hävdade att även om finansieringen av infrastrukturåtgärder omfattas av reglerna om statligt stöd, utgör de inte statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget eftersom finansieringen av infrastrukturåtgärder främst utgör nödvändig och proportionerlig ersättning för kostnader som uppstått i samband med uppgifter som faller inom ramen för statens särskilda befogenheter. Tyskland förklarade att enligt 2005 års luftfartsriktlinjer är verksamhet som normalt faller under en stats ansvar i dess myndighetsutövning inte av ekonomisk natur och omfattas inte av reglerna för statliga stöd.

(64)

Tyskland hävdade vidare att när det gäller utförandet av uppgifter som ingår i den offentliga sektorns ansvarsområde skiljer kommissionens i sin beslutspraxis mellan åtminstone följande kategorier av säkerhetsrelaterade åtgärder: skydd av flygtrafiken mot yttre hot, såsom kapning och andra våldshandlingar riktade mot flygtrafiken, skydd av flygtrafiken mot operativa risker och skydd av tredje man mot operativa risker från flygtrafiken. När det gäller skyddet av flygtrafiken mot operativa risker menade Tyskland att flygplatsoperatören är skyldig att renovera, modernisera och bygga ut flygplatsinfrastrukturen för att förhindra att operativa risker uppstår. Den tredje kategorin av åtgärder omfattade enligt Tyskland normalt sett skydd av tredje man mot flygplansbuller och andra skadliga miljöeffekter.

(65)

När det gäller de olika aktuella infrastrukturåtgärderna hävdade Tyskland att dessa åtgärder främst utgjorde ersättning för sådan verksamhet som ingår i den offentliga sektorns ansvarsområde eftersom åtgärderna skyddar tredje man mot operativa risker från flygtrafiken.

(66)

Avseende de bullerminskande åtgärderna förklarade Tyskland att det inom ramen för bygglovsförfarandet skulle behöva vidtas bullerminskande åtgärder i cirka 10 000 bostadshus. Tyskland hävdade att om bestämmelserna i den nyligen ändrade Gesetz zum Schutz gegen Fluglärm (lagen om skydd mot flygbuller, nedan kallad FluglärmG) följdes, skulle de bullerminskande åtgärderna endast omfatta ett område på 78 km2 och cirka 3 000 bostadshus, och kostnaderna uppgå till […] miljoner euro. Men enligt Tyskland tillämpades inte denna ändring av FluglärmG på flygplatsen, utan strängare bestämmelser gäller fortfarande för området. Tyskland hävdade därför att Leipzig/Halle flygplats måste bära betydligt högre kostnader än konkurrenterna (i Tyskland och utanför EU).

(67)

Flygplatsen hade dessutom även förvärvat fastigheter från hårt drabbade invånare och betalat ersättning till dessa. Vidare hävdade Tyskland att flygplatsen vidtog naturskyddande åtgärder för att kompensera för sin byggverksamhet. Tyskland menade att dessa åtgärder syftade till att förebygga eller minska flygplansbullrets och byggnadsarbetenas effekter för tredje man och därför ingick i den offentliga sektorns ansvarsområde. Att skydda tredje man från buller, särskilt flygplansbuller, hörde enligt Tyskland till statens grundläggande offentliga åtaganden och uppgifter.

(68)

Tyskland hävdade att även anläggningen för provning av motorljud, dvs. Å2, var en åtgärd som ingår i den offentliga sektorns ansvarsområde. Man menade att de bullergränser som fastställts i samband med beslutet om bygglov för byggandet av den södra banan skulle kunna efterlevas under dagtid (6:00 till 22:00) utan att någon sluten anläggning för motorprovning behövdes. Tyskland hävdade emellertid att flygplatsen var tvungen att genomföra provningar i den slutna provningsanläggningen även under dagtid enligt den operativa licens som utfärdats den 31 juli 2007. Vidare förklarade Tyskland att motorprovningen behövde göras för att upprätthålla flygplanens operativa säkerhet och skulle överskrida de tillåtna bullergränserna om de utfördes nattetid utanför en sluten konstruktion. Därför ansåg Tyskland att byggandet av den slutna motorprovningsanläggningen syftade till att skydda invånarna mot oacceptabelt höga flygbullernivåer.

(69)

När det gäller åtgärd Å3 hävdade Tyskland att byggandet av dessa infrastrukturelement ingår i den offentliga sektorns ansvarsområde eftersom åtgärden genomfördes i syfte att skydda flygtrafiken mot operativa risker. Oavsett vilka trafikvolymer som kommer att hanteras i framtiden hade de befintliga taxiförbindelserna redan visat sig vara otillräckliga för att flygtrafiken ska kunna hanteras på ett säkert och smidigt sätt. Tyskland hävdade dessutom att den nya taxibanan även fungerar som nödväg för brandkåren från brandstationen i den östra delen av flygplatsen till den norra delen av flygplatsen. Vidare förklarade Tyskland att även om reglerna för statligt stöd var tillämpliga, fick man inte glömma bort att en del av kostnaderna för taxibanan kunde hänföras till belysningen. När det gäller belysningen hade kommissionen redan i sitt beslut Memmingen fastställt att belysning ingick i flygledningen och kontrollen av flygplan och därför kan anses vara en åtgärd som ingår i den offentliga sektorns ansvarsområde och som därför inte omfattas av reglerna om statligt stöd (21).

(70)

Enligt Tyskland skulle även Å4 ha företagits inom ramen för sådan verksamhet som ingår i den offentliga sektorns ansvarsområde, eftersom man av hänsyn till den operativa kapaciteten och säkerheten måste förse wide-body-flygplan som flyger med sin tillåtna MTOW under vissa klimatförhållanden med en extra startsträcka samt med ett ytterligare retardationsområde om starten skulle avbrytas.

(71)

När det gäller åtgärd Å5 ansåg Tyskland att uppröjningen av platsen inför byggandet av taxibanan Victor hade utförts som ett led i utövandet av sådan verksamhet som ingår i den offentliga sektorns ansvarsområde eftersom taxibanan behövdes för en säker drift samt för att undvika olyckor, säkerhetsrisker och negativ miljöpåverkan. Till skillnad från vad kommissionen ansåg menade Tyskland att taxibanan Victor inte byggdes i syfte att öka kapaciteten och därmed, indirekt, omsättningen. I stället hävdade Tyskland att taxibanan byggdes enbart med hänsyn till den operativa säkerheten och miljön.

(72)

Tyskland hävdade vidare att uppförandet av de två nya brandstationsbyggnaderna hade företagits inom ramen för sådan verksamhet som ingår i den offentliga sektorns ansvarsområde eftersom kommissionens fasta praxis säger att åtgärder som rör brandsäkerheten, i synnerhet byggandet och driften av flygplatsens brandstationsbyggnader och upphandlingen av relevant utrustning, ingår i den offentliga sektorns ansvarsområde. Tyskland påpekade att uppförandet av brandbekämpningsanläggningar vanligtvis finansierades med offentliga medel på tyska flygplatser.

(73)

Enligt Tyskland hade även uppförandet av universalhangaren företagits inom ramen för sådan verksamhet som ingår i den offentliga sektorns ansvarsområde eftersom hangaren enbart skulle användas för lagring av vinterserviceutrustning och som nödskydd. Tyskland förklarade att tillhandahållandet av lokaler för vinterserviceutrustning hör till statens officiella uppgifter eftersom det bidrar till en säker drift av flygplatsen under vintern. Vidare påpekade Tyskland att denna åtgärd innebar att flygplatsen kunde uppfylla sin lagstadgade skyldighet att se till att flygplatsen alltid är i drift.

(74)

Tyskland förklarade att tillhandahållandet av nödskydd är en tjänst av allmänt intresse eftersom syftet med detta är att skydda människors liv. Man hänvisade till Icaos bestämmelser som säger att flygplatsförvaltaren är tvungen att tillhandahålla utrymme för behandling av sårade människor och lagring av döda kroppar i händelse av en nödsituation. Dessutom framhöll Tyskland att universalhangaren även kan rymma passagerare som inte kan fortsätta sin resa till följd av naturfenomen (såsom askmolnet 2010).

(75)

Tyskland betonade vidare att uppförandet av den nya hangaren var nödvändigt eftersom det hade varit omöjligt att bygga ut universalhangaren på den plats där den tidigare var belägen.

(76)

När det gäller åtgärd Å6 hänvisade Tyskland till de argument som man framfört i samband med Å5. Vidare angav Tyskland att byggandet av taxibanan Victor hade skjutits upp.

(77)

Enligt Tyskland hade även utbyggnaden av avisningsområdena (Å7) genomförts för att uppfylla en officiellt statlig uppgift eftersom anläggningarna behövdes med hänsyn till driftsäkerheten och miljön. Dessutom förklarade Tyskland att de ytterligare avisningsområdena inte krävdes för att garantera tillräcklig kapacitet i samband med eventuella trafikökningar eftersom Leipzig/Halle flygplats kunde hantera trafikökningar även utan ytterligare avisningsområden. Man hävdade i stället att utbyggnaden av avisningsområdena hade visat sig vara nödvändig till följd av de erfarenheter man gjort under vinterdriften 2008/2009. Enligt Tyskland syftar de extra avisningsanläggningarna till en smidig avisning av flygplan samt till att förhindra förseningar som orsakas av bristande avisningsinfrastruktur på flygplatsen. I detta avseende påpekade Tyskland att förseningar, i sin tur, skulle ha en negativ inverkan på miljön, exempelvis genom förbrukningen av flygfotogen, skadliga utsläpp och buller.

(78)

När det gäller åtgärd Å8 hävdade Tyskland att byggandet av en landningsplats för helikoptrar innebär att lufträddningen underlättas, såväl på flygplatsen som i största allmänhet.

(79)

Avseende Å9.1 uppgav Tyskland att ombyggnaden av kontrollpunkt I var absolut nödvändig mot bakgrund av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 300/2008 (22). Tyskland påpekade att denna ombyggnad ingår i den offentliga sektorns ansvarsområde och att finansieringen var begränsad till de kostnader som ombyggnaden gav upphov till.

(80)

Tyskland hävdade dessutom att uppförandet av den funktionella säkerhetsbyggnaden (Å9.2) ingår i den offentliga sektorns ansvarsområde och att finansieringen var begränsad till de kostnader som uppstod. Tyskland förklarade att den nya funktionella säkerhetsbyggnaden bidrog till efterlevnaden av förordning (EG) nr 300/2008 och var nödvändig för att behoven hos den federala och regionala polisen, tullen och den tyska vädertjänsten skulle tillgodoses.

(81)

När det gäller Å9.3 om upphandling av teknisk utrustning, det vill säga upphandlingen av ytterligare vinterserviceutrustning och ytterligare brandsläckningsutrustning samt upprustningen av staketet som omger flygplatsen genom installation av detektorer och digital videoövervakningsutrustning, hävdade Tyskland att dessa tre åtgärder ingår i den offentliga sektorns ansvarsområde.

(82)

Avseende den nya vinterserviceutrustningen uppgav Tyskland att utrustningen gör att banorna kan röjas parallellt, vilket garanterar en säker drift av flygplatsen, och att tillhandahållandet av sådan utrustning därför ingår i den offentliga sektorns ansvarsområde.

(83)

Dessutom påpekade Tyskland att flygplatsen måste omges av ett staket enligt § 8 i den tyska Luftsicherheitsgesetz (luftsäkerhetslagen, nedan kallad LuftSiG), genom vilken förordning (EG) nr 300/2008 tillämpades. Tyskland betonade att enligt kommissionens fasta praxis ingår flygplatsens säkerhetsinfrastruktur, såsom det staket som omger flygplatsen, i den offentliga sektorns ansvarsområde.

(84)

När det gäller åtgärd Å9.4 (det vill säga upprättandet av en ny byggnad för djurtransporter, inklusive veterinärmedicinska inrättningar) hävdade Tyskland att även upprättandet av denna byggnad ingår i den offentliga sektorns ansvarsområde, eftersom syftet med byggnaden var att se till att inga djursjukdomar eller andra sjukdomar fördes in till Tyskland och EU.

(85)

När det gäller Å12 förklarade Tyskland att bygglovet behövdes för att det skulle vara möjligt att vidareutveckla flygfraktstrafiken och minska risken för olyckor på marken.

(86)

Avseende Å11 och Å13–Å16 påpekade Tyskland att man inte har gjort gällande i sin anmälan att dessa åtgärder vidtogs för att utföra uppgifter som ingår i den offentliga sektorns ansvarsområde. Enligt Tyskland omfattade dessa åtgärder den landbaserade utvecklingen av den sydöstra zonen, utvidgningen av den norra plattan, utbyggnaden av den östra plattan, anpassningen av infrastrukturen i den norra zonen och ytterligare infrastrukturåtgärder i den norra zonen.

3.3   FINANSIERING AV INFRASTRUKTUREN GENOM FLH:s AKTIEÄGARLÅN

3.3.1   Finansieringsvillkor

(87)

När det gäller finansieringen av de ifrågavarande infrastrukturåtgärderna förklarade Tyskland att åtgärderna hade finansierats genom aktieägarlån som beviljats till normala marknadsvillkor och att de därför inte utgör statligt stöd enligt artikel 107.1 i EUF-fördraget. Tyskland påpekade att dessa lån ännu inte hade omvandlats till eget kapital och att omvandlingen av aktieägarlånen är föremål för kommissionens beslut om godkännande.

(88)

Tyskland förklarade att lånen betalas ut i takt med vad som behövs för byggandet och att deras sammanlagda belopp förändras varje månad. Enligt Tyskland startar löptiden för lånet samma dag som lånet betalas ut. Tyskland förklarade vidare att respektive lån förfaller till betalning i slutet av det år (den 31 december) som det tillhandahålls. Lånen förlängs sedan med ytterligare ett år. Enligt Tyskland går det att förlänga löptiden flera gånger fram till dess att kommissionen godkänt kapitaltillskotten.

(89)

Tyskland förklarade vidare att lånebeloppet och den ränta som ska betalas förfaller till betalning sista dagen på året (det vill säga den 31 december varje år), men att lånets löptid kan förlängas med ytterligare ett år. Denna möjlighet till förlängning innebär att lånet kan förlängas fram till den dag då kommissionen fattar sitt slutliga beslut.

(90)

När det gäller räntan för respektive lån förklarade Tyskland att den fastställs på grundval av den Euribor som gäller vid tidpunkten då respektive delbelopp tillhandahålls plus en riskmarginal. Om ett lån ges den 1 juli kommer dess löptid (fram till slutet av året) att vara sex månader och räntan kommer att vara summan av sex månaders Euribor plus en riskmarginal. Tyskland förklarade vidare att om ett lån ges den 1 maj (en löptid på åtta månader fram till slutet av året) kommer referensräntan att beräknas genom interpolering av sex månaders och nio månaders Euribor-ränta. Från och med januari året efter det år då lånet förlängdes kommer räntan att vara tolv månaders Euribor plus en riskmarginal. Tyskland gav en översikt över de ackumulerade lånebeloppen och lånevillkoren, vilka sammanfattas i tabell 3.

Tabell 3

Översikt över FLH:s aktieägarlån 13.12.2006–1.1.2012

Datum

Belopp i miljoner euro

(ackumulerat)

Euribor

Riskmarginal

Total ränta

(Euribor + marginal)

13.12.2006

[…]

3,90

[…]

[…]

1.1.2007

[…]

3,90

[…]

[…]

1.1.2008

[…]

4,73

[…]

[…]

1.1.2009

[…]

3,03

[…]

[…]

1.1.2010

[…]

1,25

[…]

[…]

1.1.2011

[…]

1,50

[…]

[…]

1.1.2012

[…]

1,94

[…]

[…]

Källa:

Uppgifter från Tyskland av den 26 april 2012, bilaga 14.

(91)

När det gäller riskmarginalerna för åren 2006–2008 uppgav Tyskland att en riskmarginal på […] räntepunkter hade använts. Tyskland förklarade att denna ränta hade fastställts genom att man jämfört lånevillkoren i följande låneavtal:

a)

Låneavtalet mellan MFAG och Sachsen LB av den 19/22 augusti 2003, där en marginal på […] räntepunkter per år fastställdes.

b)

Låneavtalet mellan MFAG och Sachsen LB/Nord LB av den 16 maj 2007, där en marginal på […] räntepunkter per år fastställdes.

c)

Låneavtalet mellan MFAG och Postbank av den 28 juni 2007/15 juli 2007, där en marginal på […] räntepunkter per år fastställdes.

(92)

Tyskland förklarade att den genomsnittliga riskmarginalen hade beräknats genom att de genomsnittliga räntepunkterna hade rundats av uppåt till […] räntepunkter.

(93)

När det gäller riskmarginalen på […] räntepunkter som fastställdes under 2009 förklarade Tyskland att räntan hade fastställts genom att man jämfört villkoren för två indikativa anbud från Sachsen Bank och Nord LB av den 8 respektive 9 januari 2009 och låneavtalen mellan MFAG och Sachsen LB och Postbank av den 19/22 augusti 2003 och 28 juni/15 juli 2007. Tyskland menade att man av försiktighetsskäl hade rundat av marginalen uppåt från […] räntepunkter i genomsnitt till […] räntepunkter.

(94)

Enligt Tyskland uppgick riskmarginalen till […] räntepunkter under 2010. Dessutom förklarade Tyskland att denna siffra hade fastställts genom att man jämfört två indikativa bud från Sachsen LB (23) och Nord LB (24) av den 11 respektive 14 januari 2010 och låneavtalet mellan MFAG och Sachsen LB av den 19/22 augusti 2003. Även här hade man enligt Tyskland av försiktighetsskäl rundat av den genomsnittliga marginalen uppåt från […] räntepunkter i genomsnitt till […] räntepunkter.

(95)

Tyskland förklarade att räntemarginalen för 2011 uppgick till […] räntepunkter och att beräkningen baserades på en jämförelse mellan två indikativa bud från Sachsen Bank och Nord LB av den 29 juni 2011 och låneavtalen mellan Postbank och MFAG av den 28 juni/15 juli 2007 och mellan Sachsen LB och MFAG av den 19/22 augusti 2003. Enligt Tyskland hade den beräknade riskmarginalen återigen rundats av uppåt från […] räntepunkter i genomsnitt till […] räntepunkter.

3.3.2   Tillämpande av riktmärken på marknaden för att fastställa marknadsräntan för FLH

(96)

Tyskland förklarade att man ansåg att bedömningen av huruvida FLH:s aktieägarlån följer normala marknadsvillkor bör ske på grundval av riktmärken för marknaden och inte på grundval av 2008 års meddelande om referensränta.

(97)

Dessutom hävdade Tyskland att låneavtalet mellan MFAG och Sachsen LB av den 19/22 augusti 2003 faktiskt utgjorde ett lämpligt riktmärke för att fastställa den marknadsmässiga nivån på räntan för aktieägarlånen. Tyskland tillbakavisade argumentet att låneavtalet mellan MFAG och Sachsen LB inte lämpade sig som jämförelsegrund eftersom det ingicks med en annan stödmottagare, nämligen MFAG och inte FLH. Tyskland påpekade att kommissionen själv inte uppfattade MFAG som en stödmottagare, utan endast som ett instrument för överföring av medel till FLH. Tyskland förklarade att enligt överenskommelsen om kontroll och vinstuttag mellan MFAG och FLH var FLH skyldigt att överföra alla sina vinster till MFAG och MFAG måste täcka alla FLH:s förluster, vilket innebar att FLH:s årliga nettovinst/nettoförlust alltid var noll. Till följd av detta är den räntemarginal som beviljas ett koncernbolag alltid samma som den räntemarginal som beviljas moderbolaget och vice versa.

(98)

Tyskland hävdade att även om låneavtalet hade ingåtts 2003, gällde det ett långfristigt förlängningsbart lån som löper fram till 2013 med en ränta som fastställs för 3 månader åt gången. I samband med detta uppgav Tyskland att riskmarginalen på […] räntepunkter således var tillämplig under perioden 2006–2008 och fortfarande skulle gälla i dag. Dessutom höll inte Tyskland med kommissionen om att Sachsen LB kunde erbjuda en räntemarginal på […] räntepunkter endast på grund av den lägre räntenivå som finansieringen från EIB medförde. Enligt Tyskland hade finansieringen från EIB ingen inverkan på beslutet att fastställa räntemarginalen till […] räntepunkter.

(99)

Tyskland avfärdade dessutom kommissionens påstående att låneavtalet mellan Postbank och MFAG inte skulle kunna användas som riktmärke. Avtalet ingicks till förmån för FLH, det ingicks inte vid en annan tidpunkt och betalningen var inte föremål för särskilda villkor. Dessutom hävdade Tyskland att det bindande erbjudandet om finansiering från Sachsen LB och Nord LB av den 16 maj 2007 var ett lämpligt riktmärke.

(100)

Tyskland framhöll vidare, med hänvisning till kommissionens tvivel på att indikativa förslag som lagts fram genom e-post och som inte syftade till ett ingående av rättsligt bindande låneavtal kunde betraktas som ett tillförlitligt riktmärke för marknaden (25), att Nord LB och Sachsen Bank båda har haft långvariga affärsrelationer med MFAG och regelbundet informerats om FLH:s och MFAG:s ekonomiska situation och att de indikativa förslagen därmed hade baserats på en grundlig riskbedömning.

(101)

Vidare påpekade Tyskland att även om lånen skulle prövas enligt 2008 års meddelande om referensränta avseende deras överensstämmelse med villkoren på marknaden eller stödliknande karaktär eller båda, skulle inget statligt stöd föreligga. Tyskland betonade att den nya metoden för beräkning av referensräntan endast gäller från och med den 1 juli 2008. För låneavtal som ingåtts före detta datum måste därför det tidigare meddelandet om referensränta tillämpas.

3.3.3   Bedömning av MFAG:s/FLH:s kreditvärdighet

(102)

Tyskland bekräftar att FLH inte har betygsatts av offentliga kreditvärderingsinstitut. Ändå hävdade Tyskland att det finns vissa uppgifter om företagets kreditvärdighet. Tyskland förklarade också att den största aktieägaren i FLH är MFAG, som äger 94 % av aktierna i FLH. På grund av överenskommelsen om kontroll och vinstuttag mellan MFAG och FLH av den 6 december 2000, som ålägger MFAG att täcka FLH:s eventuella förluster, bör FLH enligt Tyskland därför ha en kreditvärdighet som är lika hög som (eller högre än) sitt moderbolag MFAG.

(103)

Tyskland uppgav att MFAG inte har betygsatts av offentliga kreditvärderingsinstitut. Ändå lämnade Tyskland information om vissa interna kreditbetyg för MFAG. Tyskland förklarade att Nord LB under 2006 hade gett MFAG kreditbetyget […] på sin interna bedömningsskala (med en sannolikhet för fallissemang på […] %), vilket motsvarar ett kreditbetyg på mellan […] och […] på Standard & Poor's bedömningsskala, mellan […] och […] på Moody's bedömningsskala och mellan […] och […] på Fitch bedömningsskala. Tyskland angav vidare att MFAG har haft det här kreditbetyget sedan 2006. Detta hade enligt Tyskland bekräftats av Nord LB såväl den 2 augusti 2011 som den 20 april 2012. Dessutom förklarade Tyskland att även Deutsche Kreditbank AG (DKB) hade lämnat uppgifter om MFAG:s kreditvärdighet och utifrån MFAG:s finansiella rapporter för år 2006 tilldelat bolaget kreditbetyget […] på bankens interna bedömningsskala, vilket motsvarar kreditbetyget […] på Standard & Poor's bedömningsskala och […] på Moody's bedömningsskala.

(104)

Tabell 4 sammanfattar de kreditbetyg som tilldelats MFAG under perioden 2006–2012 (undersökningsperioden).

Tabell 4

Bedömning av MFAG:s kreditvärdighet 2006–2012

[…] (26)

3.3.4   Bedömning av förlust vid fallissemang (LGD)

(105)

När det gäller den säkerhet som ställts för lånen och förlusten vid fallissemang klargjorde Tyskland att lånen ges av FLH:s aktieägare i form av bryggfinansiering, vilket innebär att de kommer att omvandlas till kapital efter godkännande av kommissionen. I detta avseende förtydligade Tyskland att detta är anledningen till att lånen inte är säkrade.

(106)

Tyskland gjorde gällande att inga specifika former för återbetalning av aktieägarlånen hade fastställts eftersom det antogs att lånen kommer att omvandlas till eget kapital och att ingen återbetalning därför kommer att ske. Om lånen inte skulle omvandlas till eget kapital på grund av att kommissionen inte skulle godkänna finansieringen av infrastrukturåtgärderna, menar Tyskland att ett låneavtal kan sägas upp inom 3 månader enligt § 488.3 i Deutsches Bürgerliches Gesetzbuch (den tyska civillagstiftningen). Genom uppsägningen av avtalet förfaller lånebeloppet inklusive ränta till betalning.

(107)

Tyskland hävdar att även om lånen inte är säkrade bör LGD för FLH anses vara åtminstone lägre än […] % och till och med nära […] % på grund av att värdet av FLH:s tillgångar (det vill säga […] miljoner euro år 2010) överstiger värdet av skulderna ([…] miljoner euro 2010). Enligt Tyskland skulle FLH:s tillgångar vara tillräckliga för att täcka dessa skulder i händelse av konkurs.

(108)

Tyskland förklarade att tillgångarna i FLH, som består av markegendom, byggnader, tekniska anläggningar, maskiner m.m., inte på något sätt är belastade med panträtter gentemot FLH:s aktieägare eller externa kreditgivare.

3.3.5   Kapitaltillskotten utgör ingen fördel

(109)

När det gäller kapitaltillskott för byggandet av flygplatsen betonade Tyskland att testet om en privat investerare i en marknadsekonomi (nedan kallat marknadsinvesterartestet) inte var tillämpligt eftersom byggandet av flygplatsen utgör en allmän ekonomisk-politisk åtgärd som inte omfattas av systemet för kontroll av statligt stöd.

3.4   STÖDETS FÖRENLIGHET

(110)

Tyskland hävdade att även om finansieringen av de planerade åtgärderna utgör statligt stöd skulle detta stöd vara förenligt med den inre marknaden eftersom det uppfyller de villkor som anges i punkt 61 i 2005 års luftfartsriktlinjer. Efter ikraftträdandet av 2014 års luftfartsriktlinjer hävdade Tyskland att stödet även är förenligt med de gemensamma principer som anges i avsnitt 5 i dessa riktlinjer.

3.4.1   Väl avgränsat mål av gemensamt intresse

(111)

Tyskland förklarade att finansieringen av investeringarna i fråga tjänar ett väl avgränsat mål av gemensamt intresse.

(112)

I detta avseende framhöll Tyskland att flygfraktssektorn, i synnerhet när det gäller expressfrakt, uppvisar en betydande tillväxt, särskilt på Leipzig/Halle flygplats (mellan 2007 och 2010 ökade fraktvolymen från 101 364 ton till 663 059 ton). Tyskland menade vidare att flygfraktsföretag för närvarande utökar sin operativa kapacitet. Enligt Tyskland föreligger det begränsningar av nattrafiken på de tre stora flygtransportnaven i Tyskland – Frankfurt/Main, München och Köln/Bonn. Vidare påpekar Tyskland att det enligt en dom av den 4 april 2012 inte heller längre är tillåtet att bedriva flygtrafik nattetid på Frankfurt/Main flygplats. Tyskland anser därför att FLH hjälper till att avlasta andra fraktflygplatser i Tyskland.

(113)

När det gäller flygplatsens bidrag till regionens anslutbarhet förklarade Tyskland att det planerade projektet ingår i strategin för att utveckla den flygplats som har utsetts till gemenskapsknutpunkt i 2004 års översiktsplan för det transeuropeiska transportnätet (Horisont 2020). Tyskland menade att flygplatsen är belägen i centrala Tyskland (i närheten av fem huvudlinjer i det transeuropeiska transportnätet respektive de alleuropeiska korridorerna), i skärningspunkten mellan två motorvägar som förbinder Nord- och Sydeuropa (A 9) samt Väst- och Östeuropa (A 14) med varandra, och att flygplatsen är ansluten till järnvägs- och vägnätet. Förbindelsen med järnvägs- och vägnätet möjliggör effektivare godstransporter, förklarade Tyskland. Vidare hävdar Tyskland att projektet är i linje med ”utvecklingen av ett integrerat flygtransportnät i Europa” enligt punkt 12 i handlingsplanen för kapacitet, effektivitet och säkerhet på Europas flygplatser (27) där det konstateras att det vore ”önskvärt att frigöra den latenta kapacitet som finns på regionala flygplatser, förutsatt att medlemsstaterna iakttar gemenskapens lagstiftning i fråga om statliga stöd”.

(114)

Tyskland menade vidare att genomförandet av projektet beräknas få en positiv inverkan på hela regionen och kommer att ha en stor betydelse för dess ekonomiska och sociala utveckling. Enligt Tyskland kommer investeringsprojektet i synnerhet att förbättra tillgängligheten till regionen och öka dess attraktionskraft för investerare och besökare. I detta avseende kommer investeringsprojektet även att ha en positiv inverkan på sysselsättningen. Som stöd för detta argument framhöll Tyskland att regionen Sachsen har en arbetslöshet på 10,3 % och Sachsen-Anhalt på 11,2 %, vilket är en högre arbetslöshet än det tyska genomsnittet på 6,9 %.

(115)

Tyskland ansåg därför att det statliga stödet tjänar ett väl avgränsat mål av gemensamt intresse.

3.4.2   Behov av statligt ingripande

(116)

Tyskland hävdade att ingen privat investerare skulle vara intresserad av att finansiera förevarande infrastrukturåtgärder. Tyskland framhöll också att Leipzig/Halle flygplats lider av en historiskt betingad eftersläpning när det gäller investeringar. Dessutom rör åtgärderna långsiktiga infrastrukturinvesteringar som tillgodoser flygplatsens behov med hänsyn till den framtida ökningen av godstrafiken. Tyskland hävdar vidare, dock utan att ge belägg för detta, att åtgärderna inte vare sig är oproportionerligt stora eller förenade med oproportionerligt höga kostnader. Den statliga finansieringen kan enligt Tyskland inte minskas ytterligare eftersom flygplatsoperatörerna inte kan finansiera infrastruktur av denna storlek med egna medel.

(117)

Tyskland har även hävdat att intäkterna från flygplatstjänsterna inte räcker till för att täcka kostnaderna för att bygga infrastrukturen och underbyggde detta argument genom att peka på det likviditetsgap som förelåg och en kontrafaktisk bedömning som har gjorts.

(118)

Tyskland anser därför att stödet kommer att medföra väsentliga fördelar för investeringsprojektet som marknaden inte själv kan åstadkomma och att det finns behov av statligt ingripande.

3.4.3   Stödåtgärdens lämplighet

(119)

Tyskland gjorde gällande att stödet skulle vara en lämplig stödåtgärd. I detta sammanhang påpekade Tyskland att eftersom flygplatsen var belägen inom området för den före detta Tyska demokratiska republiken lider den av en eftersläpning när det gäller investeringar och måste genomföra betydande investeringar inom kortare tid än andra flygplatser.

(120)

Vidare hävdar Tyskland att infrastrukturåtgärderna inte skulle ha genomförts alls utan statligt stöd. Till stöd för detta påstående hävdade Tyskland att MFAG-koncernen omsatte mellan 83,8 och 118 miljoner euro och FLH mellan 47 och 80 miljoner euro under 2005. Investeringarna på 255,625 miljoner euro motsvarar alltså ett mer än två till tre gånger så stort belopp som MFAG:s samlade intäkter och ett mer än tre till fem gånger så stort belopp som FLH:s intäkter under den perioden då beslut fattades om infrastrukturprojekten.

(121)

Tyskland hävdade avslutningsvis att förhållandet mellan intäkterna och investeringsbeloppet pekar på att de berörda företagen inte skulle genomföra dessa åtgärder utan offentlig finansiering.

3.4.4   Stimulanseffekt

(122)

När det gäller stimulanseffekten påpekade Tyskland att stödbeloppet och stödnivån för de ifrågavarande infrastrukturåtgärderna var motiverade. Tyskland hävdade att infrastrukturåtgärderna inte skulle ha genomförts alls utan den statliga finansieringen (se avsnitt 3.4.3).

(123)

Tvärtemot vad kommissionen anser påpekade Tyskland att stimulanseffekten inte minskade av det faktum att vissa av investeringsprojekten redan hade avslutats eftersom aktieägarna hade gjort sina finansieringsåtaganden redan innan arbetet med infrastrukturåtgärderna påbörjades. Kommissionens uttalande om att infrastrukturprojekten kan ge en betydande avkastning på kapitalet innebär enligt Tyskland en uppenbar felbedömning av åtgärderna i fråga och är dessutom i strid med kommissionens tidigare beslutspraxis. Tyskland påpekade att kommissionen redan vid ett flertal tillfällen hade erkänt att åtgärder av detta slag normalt sett inte ger någon betydande avkastning på satsat kapital.

3.4.5   Stödets proportionalitet (stödet begränsat till ett minimum)

(124)

Enligt Tyskland är infrastrukturåtgärderna dessutom proportionerliga eftersom de bidrar till att minska överbelastningen på andra tyska fraktflygplatser.

(125)

Vidare hävdade Tyskland att finansieringen till sin storlek och omfattning var begränsad till det absoluta minimum som krävs för att genomföra infrastrukturåtgärderna. Enligt Tyskland hade kostnaderna bestämts i förväg utifrån kostnadsberäkningar och utformningsförslag. Dessutom hävdade Tyskland att i motsats till vad kommissionen påstod kunde flygplatsen inte öka sina intäkter genom att höja flygplatsavgifterna. Enligt Tyskland beror detta på att de flesta av investeringarna hänför sig till infrastrukturåtgärder för vilka ingen särskild avgift kan tas ut.

(126)

Tyskland uppgav vidare att det i allmänhet inte var möjligt att täcka investeringskostnaderna för byggandet av flygplatsinfrastruktur genom att höja avgifterna för flygplatsanvändarna. Tyskland hävdade att eftersom flygplatsavgifterna godkändes av den berörda flygplatsmyndigheten i respektive delstat där den berörda flygplatsen var belägen, stod det inte flygplatsoperatören fritt att besluta att investeringskostnaderna för byggandet av flygplatsinfrastruktur skulle överföras till användarna av infrastrukturen. Enligt Tyskland skulle en ytterligare höjning av flygplatsavgifterna vid Leipzig/Halle flygplats inte vara marknadsmässig och inte bindande gentemot flygbolag som använder flygplatsen. Dessutom måste man komma ihåg att FLH:s avgifter redan överstiger den normala nivån för marknaden i stort.

(127)

Tyskland hävdar vidare att den planerade stödnivån var berättigad. Enligt Tyskland måste den offentliga finansieringen uppgå till planerat belopp för att investeringarna ska kunna genomföras i den omfattning och inom den tidsram som krävs. Tyskland förklarade att det faktum att det inte går att finansiera regionala flygplatsinfrastrukturåtgärder av detta slag med privata medel framgår av såväl kommissionens beslutspraxis som av det faktum att det inte finns ett enda känt fall där privata investerare har finansierat sådana åtgärder med egna medel.

(128)

Tyskland hävdade att kommissionen vid upprepade tillfällen hade godkänt stödnivåer på upp till 100 % och att detta alltså inte var någon ovanlighet. Dessutom har kommissionens beslutspraxis visat att för investeringar som liknar de ifrågavarande investeringarna måste stödnivån uppgå till minst 75 % för att investeringarna ska kunna genomföras.

(129)

Tyskland förklarade att eftersom FLH hade byggts i den tyska allmänhetens intresse hade infrastrukturåtgärderna inte grundats på någon affärsplan, några lönsamhetsberäkningar eller några finansiella rapporter.

(130)

På begäran av kommissionen tillhandahöll Tyskland beräkningar av likviditetsgapet, vilka sammanfattas i tabell 5 och tabell 6.

Tabell 5

Beräkningar av likviditetsgapet – scenario I – investeringarna finansieras genom kapitaltillskott som genomförs under 2014

Scenario I – investeringarna finansieras genom kapitaltillskott som genomförs under 2014

I miljoner euro

Diskonteringsränta (28)

[…] %

Nettonuvärdet av FLH:s sammanlagda kassaflöden 2006–2055

[…]

Nettonuvärdet av de anmälda investeringsåtgärderna Å1–Å16.2 (inklusive kostnader hänförliga till den offentliga sektorns ansvarsområde)

189,4

Nettonuvärdet av likviditetsgapet

166,9

Stödnivå (29)

88,1 %


Tabell 6

Beräkningar av likviditetsgapet – scenario II – investeringarna finansieras genom kapitaltillskott som genomförs samtidigt med investeringarna

Scenario II – investeringarna finansieras genom kapitaltillskott som genomförs samtidigt med investeringarna (30)

I miljoner euro

Diskonteringsränta

[…] %

Nettonuvärdet av FLH:s sammanlagda kassaflöden 2006–2055

[…]

Nettonuvärdet av de anmälda investeringsåtgärderna Å1–Å16.2 (inklusive kostnader hänförliga till den offentliga sektorns ansvarsområde)

189,4

Nettonuvärdet av likviditetsgapet

142,1

Stödnivå (31)

75,00 %

3.4.6   Undvikande av otillbörliga negativa effekter på konkurrensen och handeln mellan medlemsstaterna

(131)

När det gäller att undvika otillbörliga negativa effekter på konkurrensen och handeln mellan medlemsstater betonade Tyskland att det övergripande resultatet av infrastrukturåtgärderna vid Leipzig/Halle flygplats kommer att bli positivt och att åtgärderna inte kommer att ha någon otillbörlig påverkan på handeln och konkurrensen mellan medlemsstaterna. I detta sammanhang hävdade Tyskland att infrastrukturåtgärderna i fråga är av icke-expansiv karaktär och att de inte har någon inverkan på trafikvolymen. Tyskland påpekade att kommissionen redan i tidigare beslut hade erkänt att åtgärder som är av icke-expansiv natur inte har någon väsentlig inverkan på konkurrensen mellan flygplatser.

(132)

Tyskland delade in FLH:s möjliga konkurrenter i tre huvudkategorier: i) flygplatser i närheten av Leipzig/Halle flygplats, ii) andra tyska fraktflygplatser och iii) större fraktflygplatser i EU.

(133)

När det gäller flygplatserna i närheten av Leipzig/Halle konstaterade Tyskland att ingen av dessa flygplatser är specialiserad på flygfraktstransporter. Vidare hävdade Tyskland att ingen av dessa flygplatser, såsom Altenburg-Nobitz, Berlin Brandenburg, Dresden, Erfurt, Hof, Magdeburg, Magdeburg-Cochstedt och Prag flygplats, verkligen konkurrerade med Leipzig/Halle. Tyskland hävdade att detta berodde på att de geografiska avstånden var för stora för några av flygplatserna, att flygplatserna låg i andra ekonomiska regioner, att de hade helt andra upptagningsområden eller att de var mycket små.

(134)

När det gäller de övriga tyska fraktflygplatserna hävdade Tyskland att konkurrensen från Leipzig/Halle flygplats var begränsad eftersom de stora tyska flygfraktsnav som konkurrerade med Leipzig/Halle (Frankfurt/Main, München och Köln/Bonn) hade flaskhalsar eller var föremål för restriktioner när det gällde nattflygningar.

(135)

Enligt Tyskland förelåg det inte heller någon konkurrensmässig överlappning med andra fraktflygplatser i unionen, huvudsakligen Bryssel och Vatry. I detta avseende uppgav Tyskland att på grund av sitt centrala läge mitt i Europa betjänade Leipzig/Halle flygplats såväl Väst- som Östeuropa, men att varken Bryssel eller Vatry var i stånd att garantera tillräcklig tillgång till de allt viktigare central- och östeuropeiska marknaderna. När det gäller Vatry flygplats påpekade Tyskland att detta var en mycket liten flygplats och att flygfraktsvolymen vid Leipzig/Halle flygplats exempelvis var mer än 80 gånger så stor som flygfraktsvolymen vid Vatry flygplats under 2010. Dessutom menade Tyskland att Vatry inte har lika goda förbindelser med järnvägs- och vägnätet som Leipzig/Halle flygplats. När det gäller Bryssel flygplats framhöll Tyskland att medan fraktvolymerna hade ökat vid Leipzig/Halle flygplats under de senaste åren, hade volymerna minskat vid Bryssel flygplats under samma period. Dessutom menade Tyskland att Bryssel flygplats var föremål för betydande restriktioner avseende nattflyg och att konkurrensen därför var begränsad.

(136)

Vidare förklarade Tyskland att till skillnad mot vad kommissionens ansåg hade alla potentiella användare tillgång till flygplatsens infrastruktur på ett likvärdigt och icke-diskriminerande sätt. Enligt Tyskland erhöll enskilda användare av flygplatsen inte några omotiverade volymbaserade rabatter. Dessutom ansåg Tyskland att frågan om lika och icke-diskriminerande tillträde till flygplatsen redan hade behandlas av kommissionen i dess tidigare beslut om finansieringen av Leipzig/Halle flygplats (32).

(137)

Följaktligen anser Tyskland att det statliga stödet, i förekommande fall, kan anses vara förenligt med den inre marknaden.

4.   SYNPUNKTER FRÅN BERÖRDA PARTER

4.1   MITTELDEUTSCHE AIRPORT HOLDING (MFAG)

(138)

Den 26 oktober 2011 inkom MFAG tillsammans med FLH med synpunkter på beslutet att inleda förfarandet. Synpunkterna från MFAG överensstämmer i det stora hela med synpunkterna från Tyskland.

4.1.1   Begreppet ekonomisk verksamhet och den offentliga sektorns ansvarsområde

(139)

MFAG uppgav dessutom att byggandet av infrastruktur på Leipzig/Halle flygplats inte utgör ekonomisk verksamhet. Enligt MFAG omfattas finansieringen i fråga därför inte av artikel 107.1 i EUF-fördraget. MFAG framhöll i detta avseende att en privat investerare inte skulle ha vidtagit de aktuella åtgärderna och fortfarande inte skulle vidta dem. Därför fanns det enligt MFAG inte någon marknad för flygplatsinfrastruktur. I detta sammanhang uppgav MFAG vidare att flygplatser inte kan finansiera sina infrastrukturinvesteringar med egna medel. MFAG var orolig för att tillämpningen av reglerna om statligt stöd på flygplatsinfrastruktur kommer att leda till att investeringarna i flygplatsinfrastruktur avtar.

(140)

MFAG uppgav vidare att utvecklingen av Leipzig/Halle flygplats skedde i allmänhetens intresse och att marknadsinvesterartestet inte är tillämpligt på finansiering av flygplatsinfrastruktur. I detta sammanhang påpekade MFAG att det inom unionen inte fanns ett enda exempel på att en privat investerare hade byggt eller väsentligen utvecklat en flygplats med egna medel. MFAG menar därför att i stället för att använda sig av marknadsinvesterartestet bör kommissionen bedöma huruvida infrastrukturen erbjuds till alla användare på ett öppet och icke-diskriminerande sätt. Detta är enligt MFAG fallet vid Leipzig/Halle flygplats. Enligt MFAG hade infrastrukturåtgärderna därför varken baserats på en affärsplan eller utsikter till lönsamhet på lång sikt.

(141)

Dessutom förklarade MFAG att byggandet av flygplatsen bidrog uppfyllandet av regionalpolitiska mål och var till stöd för en ekonomiskt missgynnad region. MFAG underströk att detta är typiska exempel på uppgifter som faller inom statens ansvarsområde och som inte kan utföras av privata investerare, och som därför inte kan bedömas enligt reglerna om statligt stöd.

(142)

MFAG hävdade vidare att även om – vilket dock inte är fallet – finansiering av infrastruktur i allmänhet utgör ekonomisk verksamhet, ingår de ifrågavarande åtgärderna i den offentliga sektorns ansvarsområde och utgör därför inte statligt stöd.

(143)

När det gäller verksamheter som ingår i den offentliga sektorns ansvarsområde uppgav MFAG att kommissionen måste skilja mellan skydd av luftfarten mot yttre hot, skydd av flygtrafiken mot operativa hot och skydd av tredje man mot operativa hot från flygtrafiken. I detta avseende uppgav MFAG att skyddet mot operativa hot och skyddet av tredje mans rättigheter bör anses ingå i den offentliga sektorns ansvarsområde. MFAG hävdade att kommissionen i sin beslutspraxis hade ansett att åtgärder på områdena brandskydd, flygnavigation och flygkontroll, i synnerhet sådana som kan hänföras till Deutscher Wetterdienst (den tyska väderlekstjänsten) och Deutsche Flugsicherung (tyska flygtrafikledningen), ingår i den offentliga sektorns ansvarsområde.

4.1.2   FLH:s aktieägarlåns förenlighet med den inre marknaden

(144)

Enligt MFAG hade aktieägarlånen beviljats enligt marknadsmässiga villkor. MFAG hävdade att Nord LB:s och Deutsche Kreditbank AG:s bedömning av MFAG:s kreditvärdighet bör beaktas. I detta sammanhang förtydligade MFAG att Nord LB och Deutsche Kreditbank AG har gett MFAG och FLH kreditbetyget […] och uppskattat den genomsnittliga sannolikheten för fallissemang till […] %. MFAG klargjorde också att kreditbetyget […] kan jämföras med Standard & Poor's externa kreditbetyg […] till […], Moody's kreditbetyg […] till […] och Fitch kreditbetyg […] till […].

(145)

MFAG uppgav vidare att säkerheterna för FLH:s aktieägarlån var mycket stora. Dessutom förklarade MFAG att FLH:s lån kommer att användas för att finansiera hållbara investeringar i infrastruktur. MFAG klargjorde också att tillgångarna i FLH inte är belastade med panträtter (Grundpfandrechte). MFAG anser därför att riskmarginalen med tanke på de höga kreditbetygen och stora säkerheterna bör fastställas till högst […] räntepunkter.

(146)

Eftersom riskmarginalerna för FLH:s lån har fastställts till mellan […] och […] räntepunkter, anser MFAG att lånen har getts till marknadsmässiga villkor och inte innehåller några inslag av statligt stöd.

4.1.3   Stödets förenlighet

(147)

MFAG anser att kapitaltillskotten i vilket fall som helst är förenliga med den inre marknaden.

(148)

MFAG hävdade att Leipzig/Halle flygplats har en stor positiv inverkan på sysselsättningen i regionen eftersom flygplatsen ger upphov till 5 100 direkta jobb (inklusive anställda som arbetar för MFAG, flygbolag, restauranger, cateringföretag, myndigheter och andra företag) och ungefär 8 100 indirekta jobb.

(149)

Vidare betonade MFAG att med tanke på de flaskhalsar och restriktionen avseende nattflygningar som förekom vid andra flygplatser (såsom Frankfurt/Main, München, Berlin, Düsseldorf och Hamburg) är Leipzig/Halle flygplats viktig för att avlasta dessa andra tyska flygplatser och att flygplatsen därmed bidrar till försörjningstryggheten för Tyskland i stort.

(150)

När det gäller flygplatsavgifternas icke-diskriminerande karaktär uppgav MFAG att tabellen över flygplatsavgifter vid Leipzig/Halle flygplats inte hade utformats för att gynna ett flygbolag ensamt och att alla flygbolag måste betala samma landningsavgifter. Därför anser MFAG att alla användare har tillgång till infrastrukturen på ett likvärdigt och icke-diskriminerande sätt.

(151)

Vad gäller stödets nödvändighet och dess stimulanseffekt hävdade MFAG att åtgärderna inte skulle ha utförts utan aktieägarlånen eller kapitaltillskotten. Enligt MFAG var det totala investeringsbeloppet på 225,6 miljoner euro två eller tre gånger så stort som MFAG:s genomsnittliga omsättning och mer än fem gånger så stort som FLH:s genomsnittliga årliga omsättning under den perioden då beslut fattades om infrastrukturprojekten. Enligt MFAG innebär inte det faktum att åtgärderna redan delvis har genomförts att ingen stimulanseffekt föreligger eftersom dessa åtgärder hade utförts först efter det att finansieringsgarantier hade erhållits och beslut fattats av de offentliga aktieägarna, som också tillhandahöll den tillfälliga finansieringen genom aktieägarlånen.

(152)

MFAG hävdade att åtgärderna i fråga inte snedvrider konkurrensen. Vidare hade de inte någon negativ inverkan på flygplatserna i Bryssel eller Vatry. Enligt MFAG rådde restriktioner avseende nattflyg på Bryssel flygplats, vilket var anledningen till att DHL hade beslutat sig för att varaktigt förlägga sin verksamhet till Leipzig/Halle. När det gäller Vatry hävdade MFAG att frakttrafiken vid denna flygplats är mycket begränsad enligt artiklar i pressen (endast cirka 5 till 6 avgångar per vecka).

4.2   ARBEITSGEMEINSCHAFT DEUTSCHER VERKEHRSFLUGHÄFEN (ADV)

(153)

ADV inkom med sina synpunkter på beslutet att inleda förfarandet den 27 oktober 2011. ADV:s synpunkter var helt i linje med MFAG:s synpunkter. ADV påpekade att Leipzig/Halle flygplats är viktig för den regionala utvecklingen.

4.3   DEUTSCHE FLUGSICHERUNG (DFS)

(154)

DFS inkom med sina synpunkter genom en skrivelse av den 28 oktober 2011.

(155)

DFS uppgav att infrastrukturprojekten Å3–Å8 och Å10 (se tabell 2) bidrar till en säker och smidig hantering av flygtrafiken på Leipzig/Halle flygplats. I detta avseende uppgav DFS att Å3 bidrog till att minska belastningen på taxibanor och rullbroar, att Å5 var absolut nödvändig för att undanröja hinder för taxning inom den södra delen av flygplatsen och att Å8 utgjorde grunden för flygräddning och krisinsatser. DFS uppgav vidare att Å10 skulle bidra till att DFS kunde uppfylla sina åtaganden enligt § 29b.2 i Luftverkehrsgesetz (luftfartslagen, nedan kallad LuftVG), nämligen att skydda allmänheten mot orimligt buller.

4.4   AKTIEÄGARE I MFAG OCH/ELLER FLH

4.4.1   Landkreis Nordsachsen

(156)

Landkreis Nordsachsen inkom med sina synpunkter genom en skrivelse av den 27 oktober 2011.

(157)

Landkreis Nordsachsen uppgav att flygplatsen var en viktig drivkraft för den ekonomiska utvecklingen och sysselsättningen i regionen. Vidare påpekade Landkreis Nordsachsen att flygplatsen av historiska skäl har större behov av ytterligare investeringar än andra tyska flygplatser. Dessutom hävdade Landkreis Nordsachsen att begreppet verksamhet som ingår i den offentliga sektorns ansvarsområde måste ges en vidare tolkning.

(158)

Landkreis Nordsachsen uppgav vidare att flygplatsavgifterna inte räcker till för att finansiera de nödvändiga investeringarna. Enligt Landkreis Nordsachsen hade de planerade kapitaltillskotten en stimulanseffekt. Avslutningsvis hävdade Landkreis Nordsachsen att flygplatsen inte skulle ha kunnat genomföra infrastrukturprojektet utan finansieringen.

4.4.2   Staden Dresden

(159)

Staden Dresden, som är minoritetsägare i MFAG, inkom med sina synpunkter den 28 oktober 2011. Synpunkterna från Dresden var i linje med synpunkterna från MFAG och Landkreis Nordsachsen.

(160)

Staden Dresden påpekade att flygplatsen, som direkt sysselsätter 5 100 personer, är den största arbetsgivaren i regionen. Man underströk därför att flygplatsen var en viktig ekonomisk drivkraft för regionen. Dessutom hävdade staden Dresden att Leipzig/Halle flygplats är viktig för att avlasta andra tyska flygplatser eftersom flygplatsen hade tillstånd att bedriva flygtrafik nattetid.

(161)

Staden Dresden hävdade att investeringskostnaderna för flygplatsinfrastruktur inte helt kan finansieras genom de flygplatsavgifter som betalas av flygplatsanvändarna. Man hävdade vidare att utvecklingen av flygplatser historiskt sett i allmänhet hade finansierats med statliga medel. Dessutom påpekade staden Dresden att det inte står flygplatsoperatörerna fritt att fastställa flygplatsavgifterna i Tyskland, utan att avgifterna måste godkännas officiellt av de offentliga myndigheterna.

(162)

Staden Dresden uppgav också att infrastrukturåtgärderna på Leipzig/Halle flygplats inte hade någon negativ påverkan på den inre marknaden eftersom kapaciteten på alla konkurrerande tyska och utländska flygplatser utnyttjades nästan fullt ut, förutom på Vatry flygplats, vars drift var näst intill obefintlig.

4.4.3   Staden Leipzig

(163)

Den 28 oktober 2011 mottog kommissionen synpunkter från staden Leipzig, som är delägare i MFAG. Synpunkterna från staden Leipzig var helt i linje med synpunkterna från staden Dresden och MFAG.

4.5   FLYGFRAKTSSPEDITÖRER OCH EXPRESSPAKETFÖRETAG

4.5.1   European Air Transport Leipzig (EAT)

(164)

Den 27 oktober 2011 inkom EAT, ett flygfraktsföretag baserat på Leipzig/Halle flygplats, med sina synpunkter på beslutet att inleda förfarandet. EAT uppgav att det är ett helägt dotterbolag till Deutsche Post AG och att bolaget använder Leipzig/Halle flygplats som sitt huvudsakliga nav.

(165)

Enligt EAT hade alla potentiella användare så vitt man visste tillträde till infrastrukturen på ett likvärdigt och icke-diskriminerande sätt. EAT förtydligade vidare att detta särskilt framgår av det transparenta prissättningssystem som gäller för alla användare.

4.5.2   Lufthansa Cargo

(166)

Lufthansa Cargo inkom med sina synpunkter den 26 oktober 2011. Lufthansa Cargos synpunkter är helt i linje med EAT:s synpunkter. Lufthansa Cargo bekräftade att alla potentiella användare hade tillträde till flygplatsen på ett likvärdigt och icke-diskriminerande sätt.

4.5.3   Emons Spedition

(167)

Emons Spedition inkom med sina synpunkter den 18 oktober 2011. Emons synpunkter är helt i linje med EAT:s synpunkter. Emons underströk att det är viktigt för flygplatserna och flygplatsanvändarna att förbättringar av flygplatsinfrastrukturen finansieras med offentliga medel.

4.5.4   Spero Logistics Europe

(168)

Spero Logistics Europe inkom med sina synpunkter den 28 oktober 2011. Speros synpunkter är helt i linje med EAT:s och Emons Speditions synpunkter.

(169)

Spero framhöll dessutom att det är mycket viktigt för flygfraktstransporten att det finns tillstånd att bedriva flygtrafik nattetid. Spero förklarade att man hade valt att etablera sin verksamhet på Leipzig/Halle på grund av flygplatsens geografiska läge (flygplatsen ligger mitt i Europa och erbjuder tillgång till hela den europeiska marknaden och kortare flygtider till Asien).

4.5.5   Deutsch Russische Wirtschaftsallianz e.V. (Tysk-ryska ekonomiska alliansen)

(170)

Den 25 oktober 2011 inkom Deutsch Russische Wirtschaftsallianz (nedan kallad Wirtschaftsallianz) med sina synpunkter, där man hävdade att utvecklingen av flygplatsen är nödvändig för den ekonomiska tillväxten i regionen.

(171)

Wirtschaftsallianz ansåg att Leipzig/Halle flygplats spelade en viktig roll i Salis-projektet, som inrättas för genomförandet av särskilda transporter som behövs för Natos operationer i Afghanistan. För närvarande, menade Wirtschaftsallianz, var det bara i Leipzig som förutsättningarna för att genomföra det här projektet fanns. Wirtschaftsallianz förtydligade att detta i synnerhet gällde de säkerhetskrav som ställs i Nato-direktiven: tillgång till operativ licens dygnet runt alla dagar i veckan, 3 000 meter-banor, tillräckliga områden för lagring och lastning och kapacitet för tekniskt underhåll av de ryska flygplan som används i Salis-projektet.

4.5.6   Andra speditörer och föreningar

(172)

Kommissionen mottog också synpunkter från Skyline Air Services, Netzwerk Logistik Leipzig-Halle e.V., Kühne+Nagel, Jet-Speed, Jade Cargo, Baring, Air Cargo Club Deutschland, Aerologic och Volga-Dnepr. Deras synpunkter var helt i linje med EAT:s synpunkter, och Leipzig/Halle flygplats betydelse för regionens utveckling och tillgänglighet underströks.

4.6   PASSAGERARBOLAG OCH TURISTFÖRENINGAR

4.6.1   Germanwings

(173)

Germanwings, ett dotterbolag till Deutsche Lufthansa AG, inkom med sina synpunkter den 26 oktober 2011.

(174)

Germanwings ansåg att byggande och utveckling av flygplatsinfrastruktur inte kunde finansieras enbart med hjälp av flygplatsavgifter. Germanwings förklarade att en mycket stor del av de åtgärder som anges i beslutet att inleda förfarandet gäller luftsäkerhetsåtgärder eller åtgärder för genomförande av säkerhetsbestämmelser. Germanwings hävdade att dessa åtgärder inte omfattas av reglerna om statligt stöd.

(175)

Germanwings betonade att kommissionen bör ta hänsyn till Leipzig/Halle flygplats särskilda situation och eftersläpningen när det gäller investeringar i flygplatsinfrastruktur på grund av den tyska återföreningen.

(176)

Vidare uppgav Germanwings att infrastrukturen vid Leipzig/Halle flygplats är tillgänglig för alla potentiella användare utan att något flygbolag diskrimineras eller särbehandlas i praktiken.

4.6.2   Övriga flygbolag och turistföreningar

(177)

Kommissionen har även mottagit synpunkter från Austrian Airlines, Alltours, Bundesverband der Deutsche Luftverkehrswirtschaft, Deutscher Reise Verband och Bundesverband der Deutschen Tourismuswirtschaft. Deras synpunkter var helt i linje med Germanwings synpunkter.

4.7   FÖRETAG SOM ÄR BELÄGNA I NÄRHETEN AV FLYGPLATSEN SAMT FÖRENINGAR

4.7.1   BMW Werk Leipzig (BMW)

(178)

BMW inkom med sina synpunkter genom en skrivelse av den 27 oktober 2011.

(179)

BMW uppgav att Leipzig/Halle flygplats har en stor betydelse för den lokala industrin och medför positiva externa effekter för regionen och företag som är etablerade där. BMW uppgav vidare att kommissionen bör ta hänsyn till den eftersläpning när det gäller investeringar som rådde vid Leipzig/Halle flygplats före Tysklands återförening. Med tanke på flygplatsens betydelse för regionen menar BMW att den offentliga finansieringen bör anses vara förenlig.

4.7.2   EADS Elbe Flugzeugwerke (EADS)

(180)

EADS inkom med sina synpunkter på beslutet att inleda förfarandet genom en skrivelse av den 27 oktober 2011.

(181)

EADS påpekade att Leipzig/Halle flygplats är mycket betydelsefull för regionens ekonomi och att flygplatsens närvaro i regionen hade varit en avgörande faktor när EADS beslutade om att etablera sitt dotterbolag i regionen.

4.7.3   European Energy Exchange AG (EEX)

(182)

EEX, ett energihandelsbolag med huvudkontor i Leipzig, inkom med sina synpunkter den 27 oktober 2011.

(183)

EEX uppgav att Leipzig/Halle flygplats var mycket viktig för regionen och för EEX anställda. EEX uppgav dessutom att man inte kan tänka sig att använda andra europeiska flygplatser som ett alternativ till FLH.

4.7.4   Industrie- und Handelskammer Halle-Dessau (Handels- och industrikammaren i Halle-Dessau, IHK)

(184)

IHK inkom med sina synpunkter den 26 oktober 2014.

(185)

IHK uppgav att det råder ett positivt ömsesidigt beroendeförhållande till följd av konkurrensen på flygplatsmarknaden i EU. Infrastrukturförbättringar på en plats hade positiva följder även för andra flygplatser. IHK hävdade därför att de positiva nätverkseffekterna av infrastrukturprogrammet vid Leipzig/Halle flygplats övervägde. Enligt IHK måste hänsyn tas till regionens strukturella svagheter och den eftersläpning när det gäller investeringar som råder i östra Tyskland. Slutligen uppgav IHK att om inga inledande offentliga investeringar genomfördes, skulle man knappast kunna räkna med några omfattande uppföljningsinvesteringar från den privata sektorns sida.

4.7.5   Övriga föreningar

(186)

Kommissionen mottog också synpunkter från Handwerkskammer zu Leipzig, Industrie- und Handelskammer zu Leipzig, Wirtschaftsinitiative Mitteldeutschland och Leipziger Messe. Deras synpunkter var helt i linje med BMW:s och EADS:s synpunkter.

4.8   SCHKEUDITZ MEDBORGARINITIATIV ”ANTI-BULLER”

(187)

Medborgarinitiativet inkom med sina synpunkter den 24 augusti 2011.

(188)

Medborgarinitiativet uppgav att dess medlemmar hade lagt märke till att den södra banan nästan uteslutande användes av DHL. Enligt medborgarinitiativet var det nästan bara DHL som använde banan och den sydöstra delen av flygplatsen. Initiativet förklarade att det med tanke på DHL:s intensiva användning av denna infrastruktur inte gick att anta att investeringarna avsåg passagerartransport.

5.   TYSKLANDS KOMMENTARER PÅ SYNPUNKTERNA FRÅN BERÖRDA PARTER

(189)

Tyskland inledde sina kommentarer med att konstatera att 34 synpunkter från berörda parter stödde genomförandet av de anmälda åtgärderna.

(190)

Tyskland förklarade att synpunkterna från berörda parter bekräftade den ståndpunkt man företrädde att infrastrukturåtgärderna i fråga ingår i den offentliga sektorns ansvarsområde. I detta sammanhang framhöll Tyskland att DFS betonade att Å3–Å8 och Å10 utgjorde åtgärder som genomfördes inom ramen för statens uppgifter. Tyskland betonade också att flera berörda parter hävdat att reglerna om statligt stöd inte var tillämpliga på åtgärderna i fråga.

(191)

Vidare påpekade Tyskland att synpunkterna gör det tydligt att den offentliga finansieringen överensstämmer med de kriterier som anges i artikel 107.3 i EUF-fördraget. Tyskland förklarade att i synnerhet städerna, de lokala myndigheterna och handelskamrarna samt företag som är etablerade i regionen betonade flygplatsens betydelse för ekonomin och regionen. Enligt Tyskland var det därför ingen tvekan om att byggandet och driften av flygplatsen tjänar ett klart definierat mål av gemensamt intresse. Dessutom hävdade Tyskland att synpunkterna från berörda parter även bekräftade att den offentliga finansieringen var nödvändig och proportionerlig.

(192)

När det gäller en eventuell otillbörlig negativ inverkan på konkurrensen och handeln påpekade Tyskland att varken Vatry eller Bryssel flygplats hade inkommit med synpunkter på beslutet att inleda förfarandet. Enligt Tyskland pekade detta på att ingen av dessa flygplatser ansåg sig kunna påverkas negativt av åtgärderna i fråga. Tyskland framhöll att denna uppfattning även stöddes av andra berörda parter, såsom Lufthansa Cargo, Austrian Airlines, Germanwings och Jade Cargo. Vidare förklarade Tyskland att även Alltours, Deutscher Reise Verband, BARING och Aircargo Club Deutschland hävdade att det inte fanns någon konkurrensmässig överlappning avseende upptagningsområde mellan Leipzig/Halle och Bryssel eller Vatry flygplats.

(193)

När det gäller kravet på likvärdig och icke-diskriminerande tillgång till flygplatsen påpekade Tyskland att synpunkterna från berörda parter bekräftar att flygplatsavgifterna hade fastställts på ett icke-diskriminerande sätt.

6.   BEDÖMNING

(194)

Enligt artikel 107.1 i EUF-fördraget är ”stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den inre marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna”.

(195)

De kriterier som fastställs i artikel 107.1 i EUF-fördraget är kumulativa. För att avgöra om åtgärden i fråga utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget måste därför samtliga följande villkor vara uppfyllda:

a)

Åtgärderna ges av staten eller med hjälp av statliga medel.

b)

De gynnar vissa företag eller viss produktion.

c)

De snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen.

d)

De påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

6.1   BEGREPPEN FÖRETAG OCH EKONOMISK VERKSAMHET

6.1.1   Begreppet företag

(196)

När det gäller bedömningen av eventuell förekomst av statligt stöd är det nödvändigt att först fastställa huruvida stödmottagaren bedriver ekonomisk verksamhet och därmed kan betraktas som ett företag i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget (33).

(197)

I detta sammanhang gjorde Tyskland gällande att begreppet företag i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget inte är tillämpligt på flygplatser, åtminstone inte när det gäller finansieringen av regional flygplatsinfrastruktur. Tyskland ansåg att byggandet av sådan infrastruktur inte är ekonomisk verksamhet, utan en allmän åtgärd som vidtas av transportpolitiska, ekonomisk-politiska och regionalpolitiska skäl. Vidare påstod Tyskland att byggandet av flygplatsinfrastruktur inte utgör ekonomisk verksamhet eftersom en privat investerare inte skulle ägna sig åt sådan verksamhet. I detta avseende hävdade Tyskland vidare att flygplatser har ovanligt höga fasta kostnader för infrastruktur, utrustning och drift. Dessutom begränsas deras handlingsfrihet av strikta rättsliga skyldigheter och villkor. Tyskland ansåg dessutom att hänvisningarna till Aéroports de Paris-domen och Leipzig/Halle-domen saknar relevans för de ifrågavarande åtgärderna. När det gäller Aéroports de Paris-domen hävdade Tyskland att denna dom inte rör uppförandet av flygplatsinfrastrukturer, utan driften av en flygplats. Dessutom ansåg Tyskland att Aéroports de Paris-domen inte rör tolkningen av begreppet företag i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget, utan avser en överträdelse av förbudet mot missbruk av en dominerande ställning i den mening som avses i artikel 102 i EUF-fördraget. När det gäller Leipzig/Halle-domen ansåg Tyskland att tribunalens dom inte kunde tjäna som prejudikat inom rättspraxisen eftersom domen har överklagats.

(198)

Avseende begreppet företag måste det påpekas att Europeiska unionens domstol konsekvent har definierat företag som enheter som utövar ekonomisk verksamhet, oberoende av deras rättsliga ställning eller ägande och oberoende av hur de finansieras (34). Varje verksamhet som består i att erbjuda varor och tjänster på en marknad är en ekonomisk verksamhet (35). Om en verksamhet är ekonomisk eller ej beror inte på huruvida verksamheten genererar vinst (36).

(199)

I Aéroports de Paris-domen (37) fastslog domstolen att även driften av en flygplats i form av tillhandahållande av flygplatstjänster till flygbolagen och de olika tjänsteleverantörerna utgör ekonomisk verksamhet. I sin Leipzig/Halle-dom (38) klargjorde tribunalen att driften av en flygplats är en ekonomisk verksamhet och att uppförandet av flygplatsinfrastruktur med nödvändighet måste anses ingå i denna verksamhet.

(200)

Kommissionen påminner om att tribunalen i sin Leipzig/Halle-dom fastslog att från och med 2000 kunde tillämpningen av regler om statligt stöd på finansiering av flygplatsinfrastruktur inte längre uteslutas (39). Från och med dagen för domen i Aéroports de Paris-domen (den 12 december 2000) måste följaktligen drift och uppförande av flygplatsinfrastruktur betraktas som verksamheter som omfattas av reglerna om statligt stöd.

(201)

Tribunalen fastslog dessutom i sin Leipzig/Halle-dom att det inte är relevant huruvida uppförandet eller utbyggnaden av en flygplatsinfrastruktur hänför sig till transportpolitiken, den ekonomiska politiken eller regionalpolitiken. Enligt etablerad rättspraxis är det inte syftet med en viss åtgärd som är avgörande, utan snarare dess verkningar (40).

(202)

Dessutom har tribunalen bekräftat i Leipzig/Halle-domen att det existerar en marknad för flygplatsinfrastruktur, vilket framgår av det faktum att Leipzig Halle flygplats konkurrerade med andra regionala flygplatser, särskilt med Vatry (Frankrike) och Bryssel (Belgien), om att bli DHL:s europeiska flygtransportnav.

(203)

När den ekonomiska karaktären av flygplatsförvaltarens verksamhet prövas med hänsyn till att utbyggnaden av infrastruktur finansieras med offentliga medel, måste man enligt rättspraxisen dessutom ta hänsyn till att det saknas anledning att avskilja den verksamhet som består i att anlägga och bygga ut infrastruktur från den senare användningen av denna infrastruktur (41).

(204)

Dessutom fastslog tribunalen i sin Leipzig/Halle-dom att: ”[s]tart- och landningsbanorna [nämligen] utgör […] nödvändiga beståndsdelar för den ekonomiska verksamhet som bedrivs av en flygplatsoperatör. Byggandet av start- och landningsbanor gör det således möjligt att på flygplatsen bedriva den avsedda huvudsakliga ekonomiska verksamheten, eller, när det gäller byggandet av ytterligare en bana eller utbyggnaden av en befintlig bana, utveckla denna verksamhet.”

(205)

Mot bakgrund av den rättspraxis som citeras i skälen 196 och 204 konstaterar kommissionen att den infrastruktur som är föremål för detta beslut antingen kommer att användas direkt på kommersiell basis av FLH, flygplatsförvaltaren, eller indirekt stödja och möjliggöra den kommersiella driften av flygplatsen i sin helhet.

(206)

I detta avseende konstaterar kommissionen att enligt tysk lagstiftning, i synnerhet […], måste avgifterna fastställas av flygplatsoperatören och lämnas in för godkännande till förbundsministeriet för transport. Kommissionen noterar att flygplatsavgifterna fastställs av flygplatsoperatörerna i enlighet med restriktionerna i lagstiftningen för att undvika otillbörlig diskriminering mellan flygplatsanvändarna och ett eventuellt missbruk av dominerande ställning från flygplatsförvaltarens sida. Kommissionen anser dock att detta inte hindrar flygplatsförvaltarna från att fastställa flygplatsavgifter med hänsyn till de investeringar som behöver genomföras och kostnaderna för dessa. Detta bekräftas särskilt av kraven i […] och […] i […].

(207)

Kommissionen konstaterar vidare att uppförandet och utbyggnaden av den infrastruktur som omfattas av detta beslut innebär att FLH som operatör av Leipzig/Halle flygplats kan öka sin kapacitet och ekonomiska verksamhet. FLH, flygplatsförvaltaren, tillhandahåller flygplatstjänster mot ersättning, bland annat i form av flygplatsavgifter, men även i form av andra intäkter i samband med utnyttjandet av infrastrukturen och tillhandahållandet av tillhörande tjänster, såsom exempelvis uthyrning av hangarer, och denna ersättning måste betraktas som vederlag för de tjänster som tillhandahålls.

(208)

Kommissionen anser därför att den infrastruktur som omfattas av detta beslut utgör infrastruktur som är avsedd för kommersiellt bruk. FLH är därför ett företag i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget.

6.1.2   Verksamhet som ingår i den offentliga sektorns ansvarsområde

(209)

All verksamhet som bedrivs av en flygplats är dock inte nödvändigtvis av ekonomisk natur (42). Eftersom klassificeringen av en enhet som ett företag alltid görs i förhållande till en specifik verksamhet, är det nödvändigt att skilja mellan en flygplats olika verksamheter och fastställa i vilken omfattning dessa verksamheter är av ekonomisk karaktär. Om en flygplats bedriver både ekonomisk och icke-ekonomisk verksamhet bör den betraktas som ett företag enbart i fråga om den förstnämnda verksamhetstypen.

(210)

Domstolen har fastställt att verksamheter som normalt faller under en stats ansvar i dess myndighetsutövning inte är av ekonomisk natur och att de i allmänhet inte omfattas av reglerna för statliga stöd (43). På en flygplats anses verksamheter såsom flygkontroll, polis, tull, brandbekämpning samt åtgärder som är nödvändiga för att skydda den civila luftfarten mot olagliga handlingar, samt investeringar som avser den infrastruktur och utrustning som behövs för sådana åtgärder, i allmänhet vara av icke-ekonomisk natur (44).

(211)

Offentlig finansiering av sådana icke-ekonomiska verksamheter utgör inte statligt stöd, men måste vara strikt begränsad till ersättningen av de kostnader som verksamheterna ger upphov till och får inte användas för att finansiera andra verksamheter (45). All potentiell överkompensation från de offentliga myndigheternas sida för de kostnader som uppstår för icke-ekonomiska verksamheter kan utgöra statligt stöd. Om en flygplats bedriver både ekonomisk verksamhet och icke-ekonomisk verksamhet krävs separat kostnadsbokföring, för att inga offentliga medel ska överföras mellan de icke-ekonomiska och ekonomiska verksamheterna.

(212)

Offentlig finansiering av icke-ekonomisk verksamhet får inte medföra otillbörlig diskriminering av vissa flygplatser. Enligt fast rättspraxis föreligger en förmån när offentliga myndigheter befriar företag från kostnader som sammanhänger med deras ekonomiska verksamhet (46). Om det i en viss rättsordning är normalt att civila flygplatser måste bära vissa kostnader som följer av driften av flygplatsen medan andra civila flygplatser inte behöver bära dessa kostnader, kan därför den senare typen av flygplatser anses bli beviljade en förmån oavsett om dessa kostnader avser en verksamhet som i allmänhet anses vara av icke-ekonomisk karaktär.

(213)

Mot bakgrund av skälen 209 och 212 måste kommissionen därför undersöka karaktären av de infrastrukturåtgärder som omfattas av detta beslut och som genomförs vid Leipzig/Halle flygplats.

(214)

Tyskland hävdade att de anmälda åtgärderna Å1–Å11 avser verksamhet som ingår i den offentliga sektorns ansvarsområde och att finansieringen av denna verksamhet är strikt begränsad till de kostnader som är nödvändiga för att genomföra dessa åtgärder. Tyskland ansåg därför att dessa kostnader inte omfattas av reglerna om statligt stöd. I detta avseende hävdade Tyskland att åtgärderna Å1–Å11 ingår i någon av följande kategorier:

i)

Åtgärder som skyddar den civila luftfarten mot olagliga handlingar (47) och som omfattas av den tyska LuftSiG, särskilt § 8 i denna lag.

ii)

Åtgärder som rör den operativa säkerheten och som omfattas av § 45 i Luftverkehrs-Zulassungs-Ordnung (förordningen om lufttrafiktillstånd, LuftVZO).

iii)

Åtgärder som rör skydd av tredje man mot operativa risker inom luftfarten (såsom buller).

(215)

När det gäller åtgärder som rör den operativa säkerheten anser kommissionen att det i samband med driften av en flygplats normalt sett ingår i den ekonomiska verksamheten att se till att verksamheten på flygplatsen är säker (48). I detta sammanhang måste det påpekas att kostnader relaterade till rättsliga krav och normativa standarder inte heller kan anses ingå i den offentliga sektorns ansvarsområde. Efter att ha genomfört en mer detaljerad granskning av enskilda verksamheter och kostnader, konstaterar kommissionen att åtgärder som syftar till en säker verksamhet på flygplatsen inte ingår i den offentliga sektorns ansvarsområde. Alla företag som önskar verka på en viss marknad måste se till att anläggningarna är säkra (för flygplatser är exempel på sådana anläggningar landningsbanor, taxibanor och plattor) och uppfyller kraven i normativa standarder.

(216)

När det gäller start- och landningsbanor, taxibanor och plattor anser kommissionen att de är väsentliga inslag i den ekonomiska verksamhet som bedrivs av flygplatsförvaltare. Byggandet av start- och landningsbanor, taxibanor och plattor bidrar således till att flygplatsförvaltaren kan utöva sin huvudsakliga ekonomiska verksamhet.

(217)

Vad gäller de åtgärder som avses i § 8 i LuftSiG kan flygkontroll, meteorologiska tjänster och brandkåren i princip anses utgöra verksamheter som ingår i den offentliga sektorns ansvarsområde.

(218)

När det gäller den tillämpliga rättsliga ramen har Tyskland gjort gällande att det för brandkåren inte finns några rättsregler som strikt ålägger flygplatsoperatören att bära dessa kostnader. Vidare konstaterar kommissionen att ersättningen för kostnader för brandkåren omfattas av delstaternas juridiska behörighet och att dessa kostnader vanligtvis betalas av de berörda regionala myndigheterna. Ersättningen för dessa kostnader är begränsad till det belopp som krävs för att täcka dessa kostnader.

(219)

När det gäller flygkontroll och meteorologiska tjänster konstaterar kommissionen att enligt § 27d och § 27f i LuftVG ska kostnader relaterade till § 27c i LuftVG bäras av staten för ett antal specifika flygplatser. Flygplatser är berättigade till kostnadstäckning i egenskap av ”erkända flygplatser” enligt § 27d och § 27f i LuftVG om förbundsministeriet för transport har bedömt detta vara nödvändigt av säkerhetsskäl och till följd av transportpolitiska intressen (49). Tyska flygplatser som inte är ”erkända flygplatser” är inte berättigade till kostnadstäckning enligt § 27d och § 27f i LuftVG och måste därför, i princip, själva ersätta kostnaderna för de åtgärder som anges i § 27c i LuftVG. Dessa kostnader sammanhänger med driften av flygplatserna. Eftersom vissa flygplatser måste bära dessa kostnader själva medan andra flygplatser inte måste det, kan de senare beviljas en förmån, även om flygkontroll- och luftsäkerhetsåtgärder samt meteorologiska tjänster kan anses vara icke-ekonomiska. Leipzig/Halle flygplats har bedömts vara en ”erkänd flygplats” och är därmed berättigad till kostnadstäckning enligt § 27d och § 27f i LuftVG. Övriga flygplatser måste bära dessa kostnader själva. Att Leipzig/Halle flygplats kostnader förflygkontroll- och luftsäkerhetsåtgärder samt meteorologiska tjänster ersätts i enlighet med § 27d och § 27f i LuftVG innebär därför att Leipzig/Halle flygplats erhåller en fördel.

(220)

När det gäller sådana åtgärder som avses i § 8 i LuftSiG verkar det som om Tyskland anser att alla kostnader i samband med de åtgärder som föreskrivs däri kan bäras av de berörda offentliga myndigheterna. Kommissionen konstaterar emellertid att enligt § 8.3 i LuftSiG får endast sådana kostnader återbetalas som uppstår i samband med tillhandahållandet och underhållet av sådana utrymmen och lokaler som behövs för att utföra de verksamheter som anges i § 5 i LuftSiG. Alla andra kostnader måste bäras av flygplatsoperatören. I den mån som den offentliga finansiering som beviljats FLH alltså innebar en lättnad av de kostnader som FLH måste bära enligt § 8.3 i LuftSiG är denna offentliga finansiering alltså inte undantagen från kontroll enligt unionens regler om statligt stöd. Oberoende av den rättsliga bedömningen av huruvida dessa kostnader ingår i den offentliga sektorns ansvarsområde eller inte, har det påvisats att de måste bäras av flygplatsoperatören enligt tillämplig lagstiftning. Om staten betalar dessa kostnader, skulle flygplatsoperatören befrias från en kostnad som den normalt sett måste bära.

(221)

Mot bakgrund av övervägandena i skälen 215 och 220 anser kommissionen att det vore lämpligt om mer specifika slutsatser dras om investeringskostnader som påstås ingå i den offentliga sektorns ansvarsområde.

Å1 Förvärv av mark, omlokalisering, bullerbekämpning och åtföljande landskapsvårdsplanering, Å2 Anläggning för motorprovning och Å10 Ytterligare bullerbekämpning

(222)

Tyskland hävdade att åtgärderna Å1, Å2 och Å10 ingår i den offentliga sektorns ansvarsområde eftersom de syftar till att skydda tredje man mot operativa risker inom luftfarten, såsom att skydda husägare och miljön mot bullereffekter.

(223)

Kommissionen anser att kostnaderna för åtgärderna Å1, Å2 och Å10 utgör kostnader som ett företag normalt sett måste bära för att bygga anläggningar som uppfyller kraven i vissa normativa standarder. Dessutom går det inte att skilja dessa åtgärder från den ekonomiska verksamheten på flygplatsen. Detta exemplifieras särskilt av att flygplatsen utan dessa åtgärder inte skulle tillåtas bedriva flygverksamhet nattetid och inte tillåtas inrikta sig på flygfrakt i samband med byggnadslovet för byggandet av den södra banan på Leipzig/Halle flygplats och flygplatsens expansionsstrategi.

(224)

Därför anser kommissionen att åtgärderna Å1, Å2 och Å10 inte kan anses ingå i den offentliga sektorns ansvarsområde.

Å3 (Taxibana och rullbro E7), Å4 (Utbyggnad av norra start- och landningsbanan [planeringskostnader]), Å5 (Uppröjning av platsen som förberedelse inför byggandet av taxibanan Victor), Å6 (Parallelltaxibanan Victor), Å12 Bygglovsförfarande för den södra utbyggnaden (bana och platta), Å13 (Utbyggnad av norra plattan), Å14 (Utbyggnad av östra plattan), Å15 (Anpassning av infrastrukturen) och Å16 (Ytterligare infrastrukturåtgärder, såsom utbyggnaden av hangaren i den norra zonen och uppförandet av den nya flygterminalen och det lilla flygplansstallet)

(225)

I förevarande fall planeras en utbyggnad av start- och landningsbanan för att fraktflygplan med hög MTOW ska kunna starta utan lastrestriktioner, medan utbyggnaden av plattan syftar till en bättre fördelning av flygrörelserna. När det gäller taxibanorna konstaterar kommissionen att taxibanorna på en flygplats förbinder banor med ramper, hangarer, terminaler och andra anläggningar. Dessa förbindelser gör att flygplanet kan lämna banan och lämna plats för ett annat flygplan som är på väg att starta eller landa. Därför har taxibanor och rullbroar ett nära samband med banor som flygplatsoperatören tar ut avgifter för. Den information som Tyskland inkommit med bekräftar dessutom att dessa åtgärder är nödvändiga med tanke på trafikvolymerna och trafikflödena. Om konstruktionerna inte skulle byggas skulle flygplatsen inte kunna dra nytta av den förväntade trafikökningen eller också skulle man behöva minska den aktuella trafikvolymen för att kunna garantera en säker drift av flygplanen. Kommissionen anser att detta inte strider mot det faktum att ett visst antal taxibanor och rullbroar bara kan användas på ett säkert sätt för en begränsad trafikvolym.

(226)

I detta avseende erinrar kommissionen om att start- och landningsbanor, taxibanor och plattor är väsentliga inslag i den ekonomiska verksamhet som bedrivs av flygplatsförvaltare. Byggandet av start- och landningsbanor, taxibanor och plattor bidrar således till att flygplatsförvaltaren kan utöva sin huvudsakliga ekonomiska verksamhet och kan inte skiljas från den ekonomiska verksamheten.

(227)

Kommissionen noterar att flygplatsförvaltaren vidtar åtgärderna Å3, Å4, Å5, Å6, Å12, Å13, Å14, Å15 och Å16 i kommersiellt syfte. De utgör därför infrastruktur avsedd för kommersiellt bruk och kan inte anses ingå i den offentliga sektorns ansvarsområde.

Å11 Landbaserad utveckling av sydöstra zonen fas I

(228)

Kommissionen konstaterar att åtgärd Å11 omfattar utrustande av befintliga byggnader med el- och vattenförsörjning, avloppsvatteninstallationer och avledning av dagvatten samt ytterligare bullerminskande åtgärder.

(229)

Mot bakgrund av den bedömning som gjorts i skälen 215 och 220 är dessa åtgärder inte verksamheter som normalt faller under en stats ansvar i dess myndighetsutövning. Snarare bidrar de till en förbättring av infrastruktur som används för kommersiella ändamål, vilket innebär att de utgör ekonomisk verksamhet och därför inte kan anses ingå i den offentliga sektorns ansvarsområde.

Å5 (Ny brandstationsbyggnad) och Å9 (Brandsläckningsutrustning)

(230)

När det gäller brandstationsbyggnaden och brandsläckningsutrustningen kan dessa åtgärder i allmänhet anses ingå i den offentliga sektorns ansvarsområde, vilket redan framgår av skäl 218.

(231)

När det gäller den rättsliga ramen gjorde Tyskland gällande att det för brandstationsbyggnaden och brandsläckningsutrustningen inte finns några rättsregler som strikt ålägger flygplatsoperatören att bära dessa kostnader. Vidare konstaterar kommissionen att ersättningen för kostnader för brandstationsbyggnaden och brandsläckningsutrustningen omfattas av delstaternas juridiska behörighet och att dessa kostnader vanligtvis betalas av de berörda regionala myndigheterna, såsom framförts av Tyskland. Ersättningen för dessa kostnader är begränsad till det belopp som krävs för att täcka dessa kostnader.

(232)

Kostnaderna för uppförandet av den nya brandstationsbyggnaden och kostnaderna för inköp av brandsläckningsutrustning kan därför anses ingå i den offentliga sektorns ansvarsområde.

Å5 (Universalhangar) och Å9.3 (Vinterserviceutrustning)

(233)

När det gäller universalhangaren hävdade Tyskland att den ingår i den offentliga sektorns ansvarsområde eftersom den skulle kunna användas som nödskydd i nödsituationer. Enligt Tyskland ingår även kostnaderna för att bygga denna hangar i den offentliga sektorns ansvarsområde, eftersom hangaren för närvarande används för att lagra vinterserviceutrustning som behövs för en säker drift av flygplatsen under vintern.

(234)

När det gäller uppförandet av universalhangaren vid Leipzig/Halle flygplats konstaterar kommissionen att denna byggnad kan användas för olika ändamål. Såsom redan nämnts i skäl 215 är kostnaderna för sådan vinterserviceutrustning (Å9.3) som behövs för en säker drift av flygplatsen under vintern kostnader som normalt sett uppstår i samband med driften av ett företag och kan därför inte anses ingå i den offentliga sektorns ansvarsområde. Följaktligen anser kommissionen att inte heller byggkostnaderna för universalhangaren ingår i den offentliga sektorns ansvarsområde.

(235)

Detta konstaterande utgör dock inget hinder för att Tyskland ska kunna anförtro flygplatsen i nödsituationer med specifika uppgifter som räknas som tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.

Å7 Ytterligare avisningsområden

(236)

Tyskland hävdar att ytterligare avisningsområden behövs för en säker och snabb drift av flygplanen på flygplatsen. På grund av den ökande trafiken på flygplatsen är det enligt Tyskland nödvändigt att de befintliga avisningsområdena byggs ut för att undvika förseningar av reguljärflyg. Dessutom betonar Tyskland att intäkterna från de avisningstjänster som tillhandahålls av flygplatsen inte täcker kostnaderna för upprättandet av infrastrukturen.

(237)

Kommissionen konstaterar för det första att frågan om en verksamhet är lönsam eller inte saknar betydelse för begreppet ekonomisk verksamhet (50). För det andra konstaterar kommissionen att avisningstjänsterna tillhandahålls lufttrafikföretagen mot ersättning. Avisningstjänsterna är viktiga tjänster som en flygplats tillhandahåller som en del av sin ekonomiska verksamhet. Ju fler sådana tjänster som tillhandahålls, desto fler flyg kan avgå från flygplatsen och desto större blir flygplatsens intäkter.

(238)

Följaktligen anser kommissionen att avisningstjänster är intimt förbundna med det ekonomiska nyttjandet av en flygplats och att de inte kan skiljas från denna verksamhet, och att de därför måste betraktas som ekonomisk verksamhet.

Å8 Landningsplats för helikoptrar

(239)

Åtgärden omfattar inrättandet av en parkeringsplats för helikoptrar som uteslutande kommer att användas som bas för lufträddningstjänster.

(240)

Kommissionen anser att skapandet av en landningsplats för helikoptrar innebär att lufträddningen underlättas. Därför kan tillhandahållandet av en landningsplats för helikoptrar för räddningstjänsten anses ingå i den offentliga sektorns ansvarsområde. Ersättningen måste vara direkt kopplad till kostnaderna för dessa tjänster.

Å9 Ytterligare infrastrukturåtgärder

(241)

De ytterligare infrastrukturåtgärderna omfattar ombyggnaden av kontrollpunkt I, uppförandet av en funktionell säkerhetsbyggnad för att tillgodose behoven hos den federala och regionala polisen samt tullen, byggandet av djurstallet samt upprustningen av staketet som omger flygplatsen (inklusive digitalt videoövervakningssystem och rörelsedetektorer). Enligt Tyskland är dessa åtgärder nödvändiga för att skydda den civila luftfarten mot olagliga handlingar och omfattas därför av § 8 i LuftSiG.

(242)

När det gäller sådana åtgärder som avses i § 8 i LuftSiG verkar det som om Tyskland anser att alla kostnader i samband med de åtgärder som föreskrivs däri kan bäras av de berörda offentliga myndigheterna. Kommissionen konstaterar emellertid att enligt § 8.3 i LuftSiG får endast sådana kostnader återbetalas som uppstår i samband med tillhandahållandet och underhållet av sådana utrymmen och lokaler som behövs för att utföra de verksamheter som anges i § 5 i LuftSiG. Alla andra kostnader måste bäras av flygplatsoperatören. I den mån som den offentliga finansiering som beviljats FLH innebär en lättnad av de kostnader som FLH måste bära enligt § 8.3 i LuftSiG är denna offentliga finansiering alltså inte undantagen från kontroll enligt unionens regler om statligt stöd.

(243)

När det gäller kostnaderna för den tyska väderlekstjänstens användning av den funktionella säkerhetsbyggnaden konstaterar kommissionen att det i § 27f i LuftVG fastställs att kostnaderna relaterade till § 27c i LuftVG täcks av staten för ett antal specifika flygplatser. Flygplatser är berättigade till kostnadstäckning i egenskap av ”erkända flygplatser” enligt § 27f i LuftVG om förbundsministeriet för transport har bedömt detta vara nödvändigt av säkerhetsskäl och till följd av transportpolitiska intressen. Tyska flygplatser som inte är ”erkända flygplatser” är inte berättigade till kostnadstäckning enligt § 27f i LuftVG och måste därför, i princip, själva ersätta kostnaderna för de åtgärder som anges i § 27c i LuftVG. Dessa kostnader sammanhänger med driften av flygplatserna. Eftersom vissa flygplatser måste bära dessa kostnader själva medan andra flygplatser inte behöver det, kan de senare beviljas en förmån, även om luftkontroll- och luftsäkerhetsåtgärder samt meteorologiska tjänster kan anses vara icke-ekonomiska. Leipzig/Halle flygplats har bedömts vara en ”erkänd flygplats” och är därmed berättigad till kostnadstäckning i enlighet med § 27f i LuftVG. Övriga flygplatser måste bära dessa kostnader själva. Att Leipzig/Halle flygplats kostnader för meteorologiska tjänster ersätts i enlighet med § 27f i LuftVG innebär därför att Leipzig/Halle flygplats erhåller en fördel.

6.1.3   Slutsats

(244)

Mot bakgrund av konstaterandet i avsnitt 6.1.1 är FLH ett företag i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget.

(245)

Med hänsyn till konstaterandet i avsnitt 6.1.2 kan finansieringen av följande åtgärder inte anses ingå i den offentliga sektorns ansvarsområde: Å1 förvärv av mark, omlokalisering, bullerbekämpning och åtföljande landskapsvårdsplanering, Å2 anläggning för motorprovning, Å3 taxibana och rullbro E7, Å4 utbyggnad av norra start- och landningsbanan (planeringskostnader), Å5 uppröjning av platsen som förberedelse inför byggandet av taxibanan Victor, Å5 universalhangar, Å6 parallelltaxibanan Victor, Å7 ytterligare avisningsområden, Å9.3 vinterserviceutrustning, Å10 ytterligare bullerbekämpning, Å11 landbaserad utveckling av sydöstra zonen fas I, Å12 bygglovsförfarande för den södra utbyggnaden (bana och platta), Å13 utbyggnad av norra plattan, Å14 utbyggnad av östra plattan, Å15 anpassning av infrastrukturen och Å16 ytterligare infrastrukturåtgärder, såsom utbyggnaden av hangaren i den norra zonen och uppförandet av den nya flygterminalen och det lilla flygplansstallet. Finansieringen av denna verksamhet bidrar till att flygplatsförvaltaren kan utöva sin huvudsakliga ekonomiska verksamhet och kan inte skiljas från denna verksamhet.

(246)

När det gäller Å5 ny brandstationsbyggnad, Å9 brandsläckningsutrustning och Å8 landningsplats för helikoptrar anser kommissionen att dessa åtgärder kan anses ingå i den offentliga sektorns ansvarsområde (se avsnitt 6.1.2).

(247)

Vad gäller Å9 ytterligare infrastrukturåtgärder, såsom ombyggnaden av kontrollpunkt I, uppförandet av en funktionell säkerhetsbyggnad för att tillgodose behoven hos den federala och regionala polisen samt tullen, byggandet av djurstallet samt upprustningen av staketet som omger flygplatsen (inklusive digitalt videoövervakningssystem och rörelsedetektorer), anser kommissionen att dessa verksamheter kan ingå i den offentliga sektorns ansvarsområde. I den mån dessa åtgärder omfattas av § 8.3 i LuftSiG får emellertid endast sådana kostnader återbetalas som uppstår i samband med tillhandahållandet och underhållet av sådana utrymmen och lokaler som behövs för att utföra de verksamheter som anges i § 5 i LuftSiG. Alla andra kostnader måste bäras av flygplatsoperatören. I den mån som den offentliga finansiering som beviljats FLH innebär en lättnad av de kostnader som FLH måste bära enligt § 8.3 i LuftSiG är denna offentliga finansiering alltså inte undantagen från kontroll enligt unionens regler om statligt stöd.

(248)

När det gäller kostnaderna för den tyska vädertjänstens användning av den funktionella säkerhetsbyggnaden (relaterade till Å9), anser kommissionen, av de anledningar som anges i skäl 243, att Leipzig/Halle flygplats erhåller en fördel genom att flygplatsens kostnader relaterade till meteorologiska tjänster täcks i enlighet med § 27f i LuftVG, även om meteorologiska tjänster kan anses vara av icke-ekonomisk natur.

6.2   STÖDKARAKTÄREN AV DE AKTIEÄGARLÅN SOM BEVILJATS TILL FÖRMÅN FÖR FLH

6.2.1   Förhållandet mellan aktieägarlånen och kapitaltillskotten

(249)

Innan en bedömning görs av huruvida de aktieägarlån som beviljats till förmån för FLH utgör statligt stöd, måste det fastställas huruvida aktieägarlånen och kapitaltillskotten bör betraktas som separata åtgärder eller som en enda åtgärd.

(250)

Det framgår av bevisen att besluten att genomföra de båda åtgärderna fattades samtidigt, som en del av en större plan för att finansiera förbättringar av infrastrukturen på flygplatsen, och att aktieägarna i FLH hade för avsikt att omvandla sina lån till eget kapital. Tyskland har dock förklarat att besluten att bevilja kapitaltillskott inte var oåterkalleliga och att FLH inte har någon direkt rätt till kapitalökningen.

(251)

Under dessa omständigheter anser kommissionen att aktieägarlånen och kapitaltillskotten kan betraktas som separata åtgärder.

6.2.2   Ekonomisk fördel

(252)

För att pröva om ett företag har fått en ekonomisk fördel genom att ett lån beviljats företaget till förmånliga villkor tillämpar kommissionen principen om en privat långivare i en marknadsekonomi. Enligt denna princip bör lånekapital som staten direkt eller indirekt ställer till ett företags förfogande under omständigheter som motsvarar marknadens normala villkor inte betraktas som statligt stöd (51).

(253)

I förevarande fall måste kommissionen bedöma om villkoren för de aktieägarlån (se tabell 3) som beviljats FLH innebär en ekonomisk fördel för FLH som det mottagande företaget inte skulle ha erhållit under normala marknadsförhållanden.

(254)

Tyskland anser att principen om en privat långivare i en marknadsekonomi respekterades helt eftersom aktieägarlånen beviljades till normala marknadsvillkor. För att motivera villkoren för lånen i fråga jämför Tyskland villkoren för aktieägarlånen med de villkor som andra banker erbjuder (se argumenten i avsnitten 3.3.1 och 3.3.2).

(255)

När det gäller att avgöra om den finansiering som bedömningen gäller har beviljats till gynnsamma villkor säger kommissionens beslutspraxis att kommissionen – i avsaknad av andra mått – kan jämföra räntan på lånet i fråga med kommissionens referensränta. Kommissionens referensränta har fastställts i enlighet med den metod som anges i 2008 års meddelande om referensränta.

(256)

I 2008 års meddelande om referensränta anges en metod för att fastställa referens- och diskonteringsräntor som tillämpas som ett mått på marknadsräntan. Om kommissionen i ett specifikt fall har andra indikatorer på den ränta som låntagaren kan få på marknaden, kan den emellertid grunda sin bedömning på dessa indikatorer eftersom kommissionens referensränta bara är ett mått på marknadsräntan.

Bedömning av FLH:s kreditvärdighet

(257)

För att kunna göra en bedömning av villkoren för aktieägarlånen måste kommissionen först bedöma FLH:s kreditvärdighet.

(258)

FLH har inte betygsatts av något kreditvärderingsinstitut. Tyskland hävdar dock att på grund av överenskommelsen om kontroll och vinstuttag mellan FLH och MFAG bör moderbolagets kreditvärdighet beaktas.

(259)

Kommissionen påpekar att enligt tysk lag förblir MFAG ansvarig för eventuella lån som FLH sluter avtal om under den tid som överenskommelsen om kontroll och vinstuttag gäller, även om avtalet därefter upphävs.

(260)

På grund av detta anser kommissionen att FLH bör ges åtminstone ett lika högt kreditbetyg som dess moderbolag MFAG.

(261)

Inte heller MFAG har betygsatts av något kreditvärderingsinstitut. Tyskland har emellertid lämnat information om interna kreditbetyg för MFAG, vilka sammanfattades i tabell 4.

(262)

Med hänsyn till vad som anges i skälen 257–261 anser kommissionen att FLH:s kreditvärdighet motsvarar åtminstone det lägsta kreditbetyg som tilldelats MFAG, det vill säga […] på Standard & Poor's bedömningsskala för 2006 och […] på Standard & Poor's bedömningsskala för perioden 2007–2012.

Förlusten vid fallissemang (eller nivån på säkerheten)

(263)

Om säkerhetsnivån på de ifrågavarande aktieägarlånen kan anses vara hög, talar marknadspraxis för att man skulle kunna öka det ifrågavarande skuldinstrumentets kreditbetyg (det utfärdade kreditbetyget) med ett steg jämfört med emittentens kreditbetyg (52). Kommissionen måste därför fastställa förlusten vid fallissemang (53) (nedan kallad LGD) för de ifrågavarande aktieägarlånen.

(264)

Eftersom lånen endast var avsedda att fungera som kortsiktig bryggfinansiering hade de inga säkerheter. Tyskland hävdade ändå att LGD bör vara åtminstone lägre än 30 %, eftersom värdet på FLH:s tillgångar ([…] miljoner euro 2010), som inte är belastade med panträtter, överstiger värdet av skulderna ([…] miljoner euro 2010).

(265)

I detta avseende konstaterar kommissionen att tillgångarnas bokförda värde inte räcker som bedömningsgrund för flygplatsens likvidationsvärde vid en eventuell insolvens eller konkurs. I det dokument som Baselkommittén för banktillsyn publicerade i juni 2006 rekommenderas det att LGD för icke efterställda fordringar på företag som inte tryggas av erkända säkerheter uppskattas till omkring 45 % (54). Enligt 2008 års meddelande om referensränta har de ifrågavarande aktieägarlånen en ”normal” säkerhet med en medelhög LGD (30 % < LGD < 60 %).

(266)

Kommissionen anser därför att säkerheterna inte är tillräckligt stora för att företagets kreditbetyg ska kunna ökas ett steg.

Jämförelse av villkoren för FLH:s aktieägarlån med marknadsriktmärken baserade på kreditswappsspreadar (CDS-spreadar)

(267)

För att pröva huruvida FLH:s aktieägarlån beviljats enligt marknadsvillkor har kommissionen gjort en jämförelse med marknadsriktmärken baserade på kreditswappsspreadar (CDS-spreadar).

(268)

I överensstämmelse med den metod som ligger till grund för 2008 års meddelande om referensränta anser kommissionen att låneräntorna kan anses motsvara marknadsvillkoren om lånen har en ränta som är lika hög eller högre än den referensränta som ges med följande formel:

Referensränta = basränta + riskmarginal + avgift

(269)

Basräntan motsvarar bankernas kostnad för att tillhandahålla likviditet (finansieringskostnad). Vid finansiering till fast ränta (det vill säga räntesatsen fastställs för lånets hela löptid) är det lämpligt att fastställa basräntan utifrån swappräntor (55) vars löptid och valuta är samma som för ifrågavarande lån. Riskmarginalen utgör lånegivarens ersättning för de risker som är förknippade med respektive finansiering, framför allt kreditrisken. Riskmarginalen kan beräknas utifrån ett lämpligt urval av CDS-spreadar (56) relaterade till referensenheter (såsom företagsobligationer) som har ett liknande kreditbetyg som lånen till FLH. Slutligen verkar det lämpligt att lägga till 10–20 räntepunkter som approximativt värde för de bankavgifter som företag normalt sett måste betala (57).

(270)

Kommissionen anser att de finansieringsåtgärder som är föremål för bedömningen inte utgör ett typiskt lån. I samband med den aktuella bedömningen förutsätts att lånen ges som en rullande kreditfacilitet, som förnyas varje år med nya räntevillkor. Löptiden antas följaktligen vara ett år.

(271)

Lånen beviljas med en rörlig basränta, där 12 månaders Euribor används som referensränta. Bedömningen av riskmarginalen kan göras utifrån ett urval av CDS-spreadar för varje relevant tidpunkt. Tabell 7 sammanfattar antalet observationer (företag med ett kreditbetyg motsvarande FLH:s från alla branscher, undantaget finansinstitut och offentliga institut) och motsvarande CDS-spreadar.

Tabell 7

Översikt av observationer av företag med ett kreditbetyg motsvarande FLH:s

Datum

Kreditbetyg

Antal observationer

Första kvartilen (räntepunkter)

Andra kvartilen (räntepunkter)

Tredje kvartilen (räntepunkter)

13.12.2006

[…]

34

4

5

7

1.1.2008

[…]

4

10

12

22

1.1.2009

[…]

15

73

107

141

1.1.2010

[…]

16

16

19

24

1.1.2011

[…]

18

12

17

21

1.1.2012

[…]

21

15

20

39

(272)

Riskmarginalen för referensräntan har fastställts på grundval av ett vägt genomsnitt för CDS-spreadar i den 2:a kvartilen (se tabell 7).

(273)

Tabell 8 ger en jämförelse av den faktiska räntan för de aktieägarlån som är föremål för bedömningen med referensräntan.

Tabell 8

Jämförande översikt över FLH:s faktiska ränta och referensräntan

Datum

Faktisk ränta (%)

Referensränta (%)

Basräntesats

Riskmarginal

Avgift

Summa

Basräntesats

Riskmarginal

Avgift

Summa

13.12.2006

3,90

[…]

0

[…]

3,90

[…]

[…]

[…]

1.1.2008

4,73

[…]

0

[…]

4,73

[…]

[…]

[…]

1.1.2009

3,03

[…]

0

[…]

3,03

[…]

[…]

[…]

1.1.2010

1,25

[…]

0

[…]

1,25

[…]

[…]

[…]

1.1.2011

1,50

[…]

0

[…]

1,50

[…]

[…]

[…]

1.1.2012

1,94

[…]

0

[…]

1,94

[…]

[…]

[…]

(274)

Enligt marknadspraxis måste man lägga till en bankavgift motsvarande cirka […] räntepunkter när man fastställer referensräntan på grundval av CDS-spreadar (58). I förevarande fall lägger man till en bankavgift på […] räntepunkter för att åstadkomma en försiktig uppskattning.

(275)

Kommissionen anser att siffrorna i tabell 8 indikerar att lånen verkligen överensstämmer med marknadsvillkoren. I detta hänseende konstaterar kommissionen att FLH:s faktiska ränta var högre än referensräntan under samtliga år – bortsett från under 2009. Den lägre faktiska räntan under 2009 kompenseras av de högre räntorna under perioden 2010–2012 för de då större aktieägarlånen.

(276)

Dessutom konstaterar kommissionen att dessa resultat även bekräftades av de jämförelselån som Tyskland hänvisat till i avsnitten 3.3.1 och 3.3.2.

6.2.3   Slutsats

(277)

Mot bakgrund av övervägandena i avsnitten 6.2.1 och 6.2.2 anser kommissionen att FLH:s aktieägarlån beviljades till marknadsmässiga villkor och att de därför inte utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget.

6.3   STÖDKARAKTÄREN AV DE KAPITALTILLSKOTT SOM BEVILJATS TILL FÖRMÅN FÖR FLH

6.3.1   Statliga medel och frågan om åtgärderna kan tillskrivas staten

(278)

För att utgöra statligt stöd måste åtgärderna i fråga finansieras med statliga medel och beslutet att bevilja åtgärderna måste kunna tillskrivas staten.

(279)

Begreppet statligt stöd omfattar alla förmåner som beviljas med statliga medel av staten själv eller av ett förmedlande organ på uppdrag av staten (59). Vid tillämpningen av artikel 107.1 i EUF-fördraget betraktas de lokala myndigheternas resurser som statliga medel (60).

(280)

Domstolen har också fastställt att frågan huruvida en stödåtgärd beviljas direkt av staten eller av offentliga eller privata organ som inrättats eller utnämnts av staten för att administrera stödet är irrelevant för frågan om stödet ska betraktas som statligt stöd (61).

(281)

I förevarande fall kommer åtgärderna i fråga, nämligen kapitaltillskotten till förmån för FLH, att beviljas dels direkt från de lokala myndigheternas budget (delstaten Sachsen-Anhalt, delstaten Sachsen och de berörda städerna och kommunerna), dels genom den finansiering som beviljats från de lokala myndigheternas budget och som MFAG kommer att tillhandahålla FLH i egenskap av förmedlande organ. I detta sammanhang konstaterar kommissionen att de medel som kanaliserades via MFAG hade öronmärkts av de lokala myndigheterna för att överföras till FLH.

(282)

Staten hade därför hela tiden direkt eller indirekt kontroll över de resurser som är föremål för granskningen. Således anser kommissionen att de relevanta åtgärderna har finansierats med statliga medel. Beslutet att bevilja dessa statliga medel kan även tillskrivas offentliga myndigheter, eftersom FLH:s offentliga aktieägare hade enats om att tillföra kapital.

6.3.2   Ekonomisk fördel

(283)

Med fördel i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget avses varje ekonomisk förmån som ett företag inte skulle ha fått under normala marknadsförhållanden, det vill säga i avsaknad av statligt ingripande (62). Det är endast åtgärdens inverkan på företaget som är relevant och inte vare sig orsaken till eller syftet med det statliga ingripandet (63). En fördel föreligger när ett företags ekonomiska situation har förbättrats till följd av ett statligt ingripande.

(284)

Kommissionen påminner vidare om att ”kapital som staten direkt eller indirekt ställer till ett företags förfogande under omständigheter som motsvarar normala marknadsvillkor inte kan betecknas som statligt stöd” (64). För att avgöra om den offentliga finansieringen av Leipzig/Halle flygplats ger FLH en fördel som man inte skulle ha fått under normala marknadsförhållanden måste kommissionen i förevarande fall jämföra beteendet hos de offentliga myndigheter som tillhandahåller investeringsbidrag och kapitaltillskott med beteendet hos en privat investerare i en marknadsekonomi som styrs av utsikter till lönsamhet på lång sikt (65).

(285)

Bedömningen bör inte ta hänsyn till eventuella positiva återverkningar på ekonomin i den region där flygplatsen är belägen, eftersom domstolen har förklarat att den relevanta frågan vid tillämpningen av marknadsinvesterartestet är huruvida en privat investerare under liknande förhållanden och på grundval av en förväntad lönsamhet, utan sociala eller regionalpolitiska överväganden, skulle ha skjutit till samma kapital (66).

(286)

I domen i målet Stardust Marine slog domstolen fast att ”[…] det är mot bakgrund av förhållandena vid tidpunkten då stödåtgärderna vidtogs som det skall bedömas huruvida staten har agerat som en försiktig investerare i en marknadsekonomi i syfte att fastställa om dess agerande var ekonomiskt förnuftigt. All bedömning som grundar sig på senare förhållanden skall undvikas” (67).

(287)

Vidare förklarade domstolen i domen i målet EDF att ”[v]arken ekonomiska kalkyler som upprättats efter det att förmånen beviljats, retrospektiva rapporter som visar att den berörda medlemsstatens investering faktiskt blivit lönsam eller omständigheter som i efterhand visar att det var motiverat att fatta det beslut som faktiskt fattades kan däremot vara tillfyllest för att visa att medlemsstaten – innan eller samtidigt som den ekonomiska fördelen beviljades – fattat beslutet i egenskap av aktieägare” (68).

(288)

För att kunna tillämpa marknadsinvesterartestet måste kommissionen utgå från den tidpunkt då respektive beslut att tillhandahålla offentliga medel till FLH fattades. Kommissionen måste också basera sin bedömning på den information och de antaganden som de berörda lokala myndigheterna hade till sitt förfogande vid den tidpunkt då beslut fattades om de ifrågavarande kapitaltillskotten.

(289)

Tyskland betonade också att infrastrukturen är nödvändig för att skapa arbetstillfällen (5 106 arbetstillfällen har skapats direkt genom flygplatsen). Kommissionen konstaterar dock att ingen hänsyn kan tas till sociala och regionala aspekter vid genomförande av marknadsinvesterartestet.

(290)

I förevarande fall tycks Tyskland ifrågasätta tillämpligheten av marknadsinvesterartestet när det gäller infrastruktur och infrastrukturrelaterade investeringar.

(291)

Tyskland hävdade att marknadsinvesterartestet inte kan tillämpas på transportinfrastruktur eftersom det inte finns några motsvarande privata investerare. Enligt Tyskland har privata investerare inget intresse av flygplatser, särskilt om stora investeringar krävs. Mot bakgrund av detta hävdade Tyskland att detta skulle innebära att investeringar som privata aktörer inte skulle genomföra automatiskt inte skulle omfattas av reglerna om statligt stöd.

(292)

Kommissionen kan inte hålla med Tyskland om detta. Man kan inte låta bli att tillämpa marknadsinvesterartestet bara för att den privata sektorn inte är involverad i finansieringen av flygplatsinfrastrukturer. En ekonomiskt svår situation innebär inte att den offentliga investeraren befrias från ansvar att handla lika försiktigt som en privat investerare skulle ha gjort i samma situation. I detta sammanhang konstaterar kommissionen att det i rättspraxisen från Europeiska unionens domstol har klargjorts att investeringar i ekonomisk verksamhet som inte skulle ha genomförts av privata investerare i en marknadsekonomi innehåller inslag av statligt stöd (69).

(293)

Tyskland anser inte att FLH:s aktieägare agerade som en privat investerare i en marknadsekonomi då man beslutade att öka flygplatsens egna kapital och omvandla aktieägarlånen till eget kapital. Kommissionen noterar att Tyskland hävdat att kapitaltillskotten gjordes utan någon underliggande affärsplan och utan utsikter till lönsamhet på lång sikt.

(294)

Trots projektets inneboende och betydande osäkerhetsfaktorer, såsom investeringsprojektets långsiktiga karaktär (cirka 50 år), hade det i förhand varken tagits fram någon affärsplan eller gjorts någon känslighetsanalys av eventuella underliggande lönsamhetsantaganden. Detta överensstämmer inte med den typ av analys som en försiktig investerare skulle ha genomfört för ett så omfattande projekt.

(295)

På grundval av detta anser kommissionen att kapitaltillskotten från de offentliga aktieägarna och MFAG till förmån för FLH innebar att FLH fick en ekonomisk fördel (i den mån investeringsbidragen inte enbart gällde sådana verksamheter som ingår i den offentliga sektorns ansvarsområde enligt vad som fastställts i avsnitt 6.1.2).

6.3.3   Selektivitet

(296)

För att en statlig åtgärd ska omfattas av tillämpningsområdet för artikel 107.1 i EUF-fördraget måste den gynna ”vissa företag eller viss produktion”. Därför är endast sådana åtgärder som gynnar företag och medför en fördel på ett selektivt sätt att betrakta som statligt stöd.

(297)

I förevarande fall gynnas endast FLH av kapitaltillskotten. Åtgärden är därmed selektiv i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget.

6.3.4   Snedvridning av konkurrensen och påverkan på handeln

(298)

När stöd som ges av en medlemsstat stärker ett företags ställning i förhållande till andra konkurrerande företag på den inre marknaden måste de sistnämnda företagen anses påverkas av det stödet (70). Den ekonomiska fördel som kapitaltillskotten innebär för flygplatsoperatören stärker operatörens ekonomiska ställning, eftersom flygplatsoperatören kommer att kunna starta sin verksamhet utan att bära de därmed förbundna investeringskostnaderna.

(299)

Som konstaterats i avsnitt 6.1.1 är driften av en flygplats en ekonomisk verksamhet. Det råder konkurrens mellan såväl flygplatserna när det gäller att locka flygbolag och motsvarande flygtrafik (passagetrafik och godstrafik) som flygplatsförvaltare som kan konkurrera sinsemellan om att få ansvara för förvaltningen av en viss flygplats. Kommissionen framhåller vidare att i synnerhet när det gäller speditörer, flygbolag specialiserade på flygfrakt samt passagerarbolag och charteraktörer kan även flygplatser som inte är belägna i samma avrinningsområden och flygplatser som är belägna i olika medlemsstater konkurrera med varandra för att locka till sig dessa flygbolag.

(300)

De allmänna domstolarna har bekräftat att Leipzig/Halle flygplats konkurrerar med flygplatser i andra medlemsstater, särskilt flygplatserna i Bryssel (Belgien) och Vatry (Frankrike) och i synnerhet när det gäller fraktflyg (71). Dessutom hanterar Leipzig/Halle flygplats för närvarande cirka 890 000 ton flygfrakt och är den näst största fraktflygplatsen i Tyskland.

(301)

Tyskland hävdade att konkurrensen mellan Leipzig/Halle flygplats och andra tyska fraktflygplatser var begränsad eftersom de stora tyska flygfraktsnav som konkurrerade med flygplatsen (Frankfurt/Main, München och Köln/Bonn) hade flaskhalsar eller var föremål för restriktioner avseende nattflygningar.

(302)

Enligt Tyskland förelåg det inte heller någon konkurrensmässig överlappning med andra fraktflygplatser i EU, huvudsakligen Bryssel och Vatry. När det gäller Vatry flygplats påpekade Tyskland att Vatry var en mycket liten flygplats och att Leipzig/Halle flygplats flygfraktsvolym var mer än 80 gånger så stor som Vatrys under 2010. När det gäller Bryssel flygplats framhöll Tyskland att medan fraktvolymerna hade ökat vid Leipzig/Halle flygplats under de senaste åren, hade volymerna minskat vid Bryssel flygplats under samma period. Dessutom menade Tyskland att Bryssel flygplats var föremål för betydande restriktioner avseende nattflyg och att konkurrensen därför var begränsad.

(303)

Mot bakgrund av den information som de berörda parterna inkommit med konstaterar kommissionen att Leipzig/Halle flygplats används av olika internationella flygfraktsföretag, såsom av Wirtschaftsallianz för Salis-projektet, Jade Cargo, Volga-Dnepr-koncernen, Baring etc. Dessutom tjänar Leipzig/Halle flygplats som europeiskt nav för DHL. De anmälda infrastrukturåtgärderna omfattar en ytterligare utbyggnad av flygplatsens infrastruktur för att större plan ska kunna använda flygplatsen utan att några begränsningar avseende MTOW föreligger. I detta avseende konstaterar kommissionen vidare att flygplatsen har två banor (södra och norra landningsbanan som är 3 600 meter långa).

(304)

På grundval av ovanstående anser kommissionen att den eventuella ekonomiska fördel som FLH erhåller till följd av de kapitaltillskott som är avsedda att finansiera de olika utvecklings- och utbyggnadsinfrastrukturprojekten på Leipzig/Halle flygplats stärker företagets ställning gentemot konkurrenterna på EU:s marknad för leverantörer av flygplatstjänster, i synnerhet när det gäller godstransporter.

(305)

Kommissionen anser därför att den offentliga finansiering som granskas snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen och påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

6.3.5   Slutsats

(306)

Mot bakgrund av övervägandena i skälen 278–305 anser kommissionen att den offentliga finansiering som beviljats FLH i form av kapitaltillskott utgör statligt stöd i den mening som avses artikel 107.1 i EUF-fördraget.

6.4   STÖDETS LAGLIGHET

(307)

Enligt artikel 108.3 i EUF-fördraget måste medlemsstaterna anmäla alla planer på att bevilja eller ändra stöd och de får inte genomföra de föreslagna åtgärderna förrän anmälningsförfarandet har lett till ett slutligt beslut.

(308)

Eftersom kapitaltillskotten är föremål för ett beslut av kommissionen och ännu inte har ställts till FLH:s förfogande, anser kommissionen att Tyskland har respekterat förbudet i artikel 108.3 i EUF-fördraget (72).

6.5   STÖDETS FÖRENLIGHET

6.5.1   Tillämplig rättslig ram

(309)

Eftersom kapitaltillskotten till FLH utgör statligt stöd, måste kommissionen undersöka om det stöd som anges i skäl 306 kan anses vara förenligt med den inre marknaden.

(310)

I artikel 107.3 i EUF-fördraget anges vissa undantag från den allmänna bestämmelsen i artikel 107.1 i EUF-fördraget om att statligt stöd inte är förenligt med den inre marknaden. Stödet i fråga kan bedömas på grundval av artikel 107.3 c i EUF-fördraget, där det föreskrivs att ”stöd för att underlätta utveckling av vissa näringsverksamheter eller vissa regioner, när det inte påverkar handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset” kan anses vara förenligt med den inre marknaden.

(311)

I detta sammanhang utgör 2014 års luftfartsriktlinjer en ram för bedömning av om stöd till flygplatser kan anses vara förenligt med den inre marknaden i enlighet med artikel 107.3 c i EUF-fördraget.

(312)

Enligt 2014 års luftfartsriktlinjer kommer kommissionen från och med den 4 april 2014 att tillämpa principerna i dessa riktlinjer på alla anmälda investeringsstödåtgärder som den har att besluta om, även om projekten har anmälts före detta datum (73).

(313)

Kommissionen har redan kommit fram till i skäl 308 att de direkta och årliga kapitaltillskotten inte utgör olagligt statligt stöd som beviljats före den 4 april 2014.

(314)

I förevarande fall har kommissionen emellertid påpekat att Leipzig/Halle flygplats, som hanterar över 800 000 ton gods, är en flygplats specialiserad på flygfrakt. Kommissionen har dessutom påpekat att de aktuella åtgärderna avser den expansionsstrategi som flygplatsen använder sig av för att ta sig in på marknaden för godstransporter.

(315)

Enligt punkt 22 i 2014 års luftfartsriktlinjer har kommissionen ännu inte tillräcklig erfarenhet av att bedöma förenligheten hos stöd till flygplatser som är specialiserade på godstransport för att kunna sammanfatta sin praxis i form av specifika kriterier för förenlighet med den inre marknaden. För dessa kategorier av företag kommer kommissionen därför att, utifrån en bedömning från fall till fall, tillämpa de gemensamma principer för förenlighet med den inre marknaden som anges i avsnitt 5 i 2014 års luftfartsriktlinjer.

6.5.2   Förenlighetsbedömning

(316)

När kommissionen bedömer om en statlig stödåtgärd kan anses vara förenlig med den inre marknaden enligt artikel 107.3 c i EUF-fördraget undersöker den vanligtvis om stödåtgärdens utformning garanterar att dess positiva effekt när det gäller att nå ett mål av gemensamt intresse är större än dess potentiella negativa effekter på handel och konkurrens.

(317)

I meddelandet om modernisering av det statliga stödet (74) efterlystes gemensamma principer för kommissionens bedömning av alla stödåtgärders förenlighet med den inre marknaden. En stödåtgärd kommer att anses vara förenlig med den inre marknaden enligt artikel 107.3 i EUF-fördraget om följande kumulativa villkor är uppfyllda:

a)

Åtgärden bidrar till ett väl avgränsat mål av gemensamt intresse.

b)

Det finns behov av statligt ingripande.

c)

Stödåtgärden är lämplig.

d)

Den har en stimulanseffekt.

e)

Stödet är proportionerligt (begränsat till ett minimum).

f)

Åtgärden har inga otillbörliga negativa effekter på konkurrensen och handeln mellan medlemsstaterna.

g)

Det råder en öppenhet avseende stödet: Medlemsstaterna, kommissionen, ekonomiska aktörer och den intresserade allmänheten måste lätt kunna komma åt alla relevanta handlingar och relevant information om det stöd som beviljas inom ramen för stödåtgärden, i enlighet med avsnitt 8.2 i 2014 års luftfartsriktlinjer.

6.5.2.1   Bidrag till ett väl avgränsat mål av gemensamt intresse

(318)

En statlig stödåtgärd måste syfta till ett mål av gemensamt intresse i enlighet med artikel 107.3 i EUF-fördraget. Investeringsstöd till flygplatser brukar anses bidra till att ett mål av gemensamt intresse uppnås om det i) ökar unionsmedborgares rörlighet och regioners anslutbarhet genom att etablera anslutningspunkter för flygningar inom unionen eller ii) begränsar lufttrafikstockningar vid viktiga navflygplatser i unionen eller iii) underlättar regional utveckling.

(319)

De kapitaltillskott som är föremål för detta beslut syftar till att finansiera infrastrukturåtgärder på Leipzig/Halle flygplats, en flygplats som specialiserat sig på flygfrakt. Såsom Tyskland påpekat uppvisar flygfraktssektorn, i synnerhet sektorn för expressfrakt, en betydande tillväxt. Tyskland hävdade vidare att det föreligger kapacitetsbegränsningar för nattflyg vid de tre stora flygtransportnaven i Tyskland – Frankfurt/Main, München och Köln/Bonn. I detta avseende förklarade Tyskland att inga nattflygningar längre fick ske på Frankfurt/Main flygplats enligt den tyska förvaltningsdomstolens dom av den 4 april 2012. Till följd av detta ansåg Tyskland att FLH hjälper till att bemöta en allvarlig kapacitetskris inom flygfraktssektorn i Tyskland.

(320)

Tyskland förklarade vidare att det planerade projektet ingår i strategin för att utveckla den flygplats som har utsetts till gemenskapsknutpunkt i 2004 års översiktsplan för det transeuropeiska transportnätet (Horisont 2020). Leipzig/Halle flygplats är belägen i centrala Tyskland (i närheten av fem huvudlinjer i det transeuropeiska transportnätet respektive de alleuropeiska korridorerna) i skärningspunkten mellan två motorvägar som förenar Nord- och Sydeuropa (A 9) samt Väst- och Östeuropa (A 14) med varandra och flygplatsen är ansluten till järnvägs- och vägnätet.

(321)

Vidare menar Tyskland att flygplatsen har en stor tillväxtpotential på grund av detta läge mitt i Europa och flygplatsens tillgång till en marknad med ca 7 miljoner personer inom en omkrets på 100 km samt anslutningsmöjligheter till ett utmärkt järnvägs- och vägnät. Såsom anges i skäl 319 uppvisar flygfraktssektorn en betydande tillväxt (under perioden 2007–2011 låg den genomsnittliga tillväxttakten på cirka 5,0 % för de internationella passagerartransporterna och 4,3 % för frakttransporterna) (75). Emellertid föreligger det kapacitetsbegränsningar för nattflyg (se skäl 319).

(322)

Som framgick av skäl 319 förutspås en gradvis men betydande ökning av godstrafiken på flygplatsen. När det gäller fraktvolymerna förklarade Tyskland att Leipzig/Halle i förhållande till andra flygplatser uppvisar en konstant tillväxt (medan fraktvolymen uppgick till 101 364 ton under 2007 hade denna siffra ökat till 442 453 ton under 2008, 524 084 ton under 2009 och 663 059 ton under 2010). Tyskland tillade även att flygfraktsvolymen ökade med 18,5 % under 2009 och 26,5 % under 2010. Enligt Tyskland var dessutom en ytterligare ökning av fraktvolymen att vänta. I detta sammanhang förklarade Tyskland att flygfraktsvolymerna förväntades uppgå till cirka 820 000 ton år 2020 (76). Tyskland hävdade emellertid att dessa förutspådda volymer kommer att nås redan 2015 (77). Även när det gäller godstrafiken räknar man med ökade siffror, inte minst med tanke på ytterligare begränsningar vad gäller nattflygningar på andra tyska flygplatser (dvs. Frankfurt/Main m.fl. flygplatser).

(323)

Kommissionen konstaterar att genomförandet av projektet kommer att ha en positiv inverkan på hela regionen och på dess ekonomiska och sociala utveckling. Tyskland uppgav att 133 företag för närvarande var etablerade vid flygplatsen och att dessa sysselsatte totalt 5 106 personer under 2010 (en ökning med 14,4 % jämfört med 2009). Tyskland hävdade vidare att investeringsprojektet i synnerhet kommer att förbättra tillgången till regionen och öka dess attraktionskraft för investerare och besökare. Kommissionen konstaterar att detta påstående fick stöd från yttranden från berörda parter (se avsnitt 4). Dessutom bör detta ha en positiv inverkan på sysselsättningen med tanke på att Leipzig/Halle-regionen har en arbetslöshet som är betydligt högre (arbetslösheten i regionen Sachsen uppgår till 10,3 % och i Sachsen-Anhalt till 11,2 %) än genomsnittet för landet (6,9 %).

(324)

Kommissionen kan därför dra slutsatsen att uppförandet och driften av infrastrukturen uppfyller ett väl avgränsat mål av gemensamt intresse och att utvecklingen av en flygplats med hög fraktandel är i linje med unionspolitiken i detta avseende samt att hänsyn tas till regionala aspekter och att kriteriet om förenlighet är uppfyllt i det aktuella fallet.

6.5.2.2   Behov av statligt ingripande

(325)

En statlig stödåtgärd måste vara inriktad på en situation där stödet kan åstadkomma en konkret förbättring som marknaden inte klarar att åstadkomma på egen hand, exempelvis åtgärda ett marknadsmisslyckande eller lösa ett rättvise- eller sammanhållningsproblem.

(326)

Tyskland hävdade att Leipzig/Halle flygplats lider av en historiskt betingad eftersläpning när det gäller investeringar. Tyskland ansåg vidare att finansieringen är begränsad till ett nödvändigt och med lagstiftningen överensstämmande minimum, både i fråga om stödbelopp och i fråga om stödnivå. Dessutom rör åtgärderna långsiktiga infrastrukturinvesteringar som tillgodoser flygplatsens behov med hänsyn till den framtida ökningen av gods- och passagerartrafiken. Tyskland hävdade att åtgärderna inte vare sig är oproportionerligt stora eller förenade med oproportionerligt höga kostnader. Vidare förklarade Tyskland att kostnaderna hade sänkts till en miniminivå till följd av grundlig planering och noggranna kostnadsberäkningar. Enligt Tyskland kan den statliga finansieringen inte minskas ytterligare eftersom flygplatsoperatörerna inte kan finansiera infrastruktur av denna storlek med egna medel.

(327)

Tyskland har gjort gällande att intäkterna från tjänsterna inte räcker till för att täcka kostnaderna för att bygga infrastrukturen och underbyggde detta argument genom att peka på ett likviditetsgap och en bedömning av det kontrafaktiska scenariot.

(328)

Kommissionen konstaterar att stödet kommer att medföra väsentliga fördelar för investeringsprojektet som marknaden inte själv kan åstadkomma och att det finns behov av statligt ingripande.

6.5.2.3   Stödåtgärdens lämplighet

(329)

Stödåtgärden måste vara ett lämpligt politiskt instrument för att uppnå målet av gemensamt intresse.

(330)

Som framgår av avsnitt 6.5.2.2 har Tyskland visat att finansiering av projektet genom kapitaltillskott är ett lämpligt instrument för att förbättra infrastrukturen på Leipzig/Halle flygplats. Ingen annan mindre snedvridande form av stöd skulle kunna garantera finansieringen av de infrastrukturarbeten som behöver genomföras.

(331)

Kommissionen drar slutsatsen att den ifrågavarande stödåtgärden är ett lämpligt politiskt instrument.

6.5.2.4   Stimulanseffekt

(332)

Stödet måste ändra de berörda företagens beteende på ett sådant sätt att de inleder ytterligare verksamhet som de inte skulle bedriva utan stöd eller som de skulle bedriva endast i begränsad utsträckning eller på ett annat sätt eller på en annan plats.

(333)

För det första kan arbeten i samband med en enskild investering inledas först efter det att en ansökan har lämnats in till den stödbeviljande myndigheten. Om arbetena inleds innan en ansökan har lämnats in till den stödbeviljande myndigheten kommer stöd som ges för den berörda investeringen inte att anses vara förenligt med den inre marknaden.

(334)

Tyskland hävdade att arbetena inte hade inletts innan ansökan om stöd hade lämnats in till den stödbeviljande myndigheten. Kommissionen kan därför dra slutsatsen att detta kriterium är uppfyllt.

(335)

För det andra kan ett investeringsprojekt på en flygplats vara ekonomiskt attraktivt i sig. Man måste således kontrollera att investeringen inte skulle ha gjorts eller inte hade varit lika omfattande i avsaknad av statligt stöd. Om detta bekräftas anser kommissionen att stödåtgärden har en stimulanseffekt.

(336)

Stimulanseffekten fastställs genom en kontrafaktisk analys, där planerad ekonomisk aktivitet med stöd respektive utan stöd jämförs.

(337)

Om det inte finns någon känd kontrafaktisk situation kan en stimulanseffekt antas föreligga om det föreligger ett likviditetsgap (ett så kallat underskott i fråga om kapitalkostnader), dvs. om det utifrån en i förväg fastställd affärsplan kan visas att det finns en skillnad mellan de positiva och negativa kassaflödena (inklusive kostnader för investeringar i anläggningstillgångar) under investeringens livslängd, beräknad som diskonterat nuvärde (78).

(338)

I förevarande fall har Tyskland lagt fram en beräkning av likviditetsgapet där bristen på finansiering fastställs uppgå till åtminstone 142,1 miljoner euro (se tabellerna 5 och 6). Dessutom framgår det av en bedömning av det kontrafaktiska scenariot att om infrastrukturinvesteringarna skulle finansieras helt genom lån, skulle flygplatsen inte kunna tillhandahålla den nödvändiga finansieringen.

(339)

Kommissionen kan därför dra slutsatsen att investeringsstödet har en stimulanseffekt.

6.5.2.5   Stödets proportionalitet (stödet begränsat till ett minimum)

(340)

Stödbeloppet måste begränsas till det minimum som krävs för att uppmuntra till ytterligare investeringar eller ekonomisk aktivitet i det berörda området.

(341)

För att investeringsstöd till flygplatser ska anses vara proportionerligt får det inte överstiga de extrakostnader (med avdrag för extrainkomster) som följer av att det projekt eller den verksamhet som får stöd genomförs snarare än det alternativa projekt eller den alternativa verksamhet som mottagaren skulle ha genomfört i en kontrafaktisk situation, dvs. i avsaknad av stöd. Om det inte finns någon känd kontrafaktisk situation bör stödbeloppet, för att anses vara proportionerligt, inte överstiga likviditetsgapet för investeringsprojektet (det så kallade underskottet i fråga om kapitalkostnader), vilket utifrån en i förväg fastställd affärsplan fastställs som det diskonterade nuvärdet av skillnaden mellan de positiva och negativa kassaflödena (inklusive investeringskostnader) under investeringens livslängd. När det gäller investeringsstöd bör affärsplanen omfatta tillgångens ekonomiska livslängd.

(342)

Stödnivån får inte under några omständigheter överstiga det faktiska likviditetsgap som investeringsprojektet ger upphov till.

(343)

Såsom anges i avsnitt 6.5.2.2 och 6.5.2.3 har Tyskland inkommit med en kompletterande beräkning av likviditetsgapet i samband med det anmälda projektet som pekar på att likviditetsgapet uppgår till 142,1 miljoner euro, vilket berättigar till en stödnivå på 75 % (se tabell 6) förutsatt att kapitaltillskotten hade tillskjutits samtidigt med de investeringar som gjorts. Men eftersom kapitaltillskotten kommer att ske först efter det att kommissionen har godkänt dessa under 2014, uppgår det likviditetsgap som fastställts av Tyskland till 166,9 miljoner euro, vilket berättigar till en stödnivå på 88,1 % (se tabell 5).

(344)

I avsaknad av ett tröskelvärde för högsta tillåtna stödnivåer på fraktflygplatser, är stödnivån begränsad till det likviditetsgap som föreligger i samband med investeringsprojektet. Kommissionen kan därför dra slutsatsen att stödbeloppet är proportionerligt och begränsat till ett minimum.

6.5.2.6   Undvikande av otillbörliga negativa effekter på konkurrensen och handeln mellan medlemsstaterna

(345)

De negativa effekterna av stödet måste vara tillräckligt begränsade, så att det övergripande resultatet av åtgärden blir positivt.

(346)

För att ytterligare begränsa eventuella snedvridningar måste flygplatsen, inbegripet alla investeringar för vilka stöd beviljas, vara öppen för samtliga potentiella användare och får inte vara bestämd för en specifik användare. När kapaciteten är fysiskt begränsad bör tilldelningen ske på grundval av relevanta, objektiva, genomsynliga och icke-diskriminerande kriterier.

(347)

Tyskland hävdade att det övergripande resultatet av åtgärdernas effekt på konkurrensen och handeln mellan medlemsstaterna är positivt. I detta avseende bekräftade Tyskland att alla potentiella användare (flygbolag och flygfraktsföretag) kommer att ha tillgång till den nya infrastrukturen på ett likvärdigt och icke-diskriminerande sätt.

(348)

Dessutom hävdade Tyskland att infrastrukturåtgärderna i fråga är av icke-expansiv karaktär. När det gäller eventuella effekter på Leipzig/Halle flygplats konkurrenter uppgav Tyskland att flygplatserna i närheten av Leipzig/Halle inte är specialiserade på flygfrakttransporter. Vad gäller Altenburg-Nobitz, Berlin Brandenburg, Dresden, Erfurt, Hof, Magdeburg, Magdeburg-Cochstedt och Prag flygplats hävdade Tyskland att de geografiska avstånden var för stora för några av flygplatserna, att flygplatserna låg i andra ekonomiska regioner, att de hade helt andra upptagningsområden eller att de var mycket små.

(349)

När det gäller de övriga tyska fraktflygplatserna hävdade Tyskland att konkurrensen från Leipzig/Halle flygplats var begränsad eftersom de stora tyska flygfraktsnav som konkurrerade med Leipzig/Halle (Frankfurt/Main, München och Köln/Bonn) hade flaskhalsar eller restriktioner avseende nattflygningar.

(350)

Enligt Tyskland förelåg det inte heller någon konkurrensmässig överlappning med andra fraktflygplatser i EU, huvudsakligen Bryssel och Vatry. När det gäller Vatry flygplats påpekade Tyskland att Vatry var en mycket liten flygplats och att Leipzig/Halle flygplats flygfraktsvolym var mer än 80 gånger så stor som Vatrys under 2010. När det gäller Bryssel flygplats framhöll Tyskland att medan fraktvolymerna hade ökat vid Leipzig/Halle flygplats under de senaste åren, hade volymerna minskat vid Bryssel flygplats under samma period. Dessutom menade Tyskland att Bryssel flygplats var föremål för betydande restriktioner avseende nattflyg och att konkurrensen därför var begränsad.

(351)

Kommissionen kan därför dra slutsatsen att de negativa effekterna av stödet är tillräckligt begränsade. Följaktligen kan kommissionen dra slutsatsen att förenlighetskriteriet uppfylls.

6.5.2.7   Öppenhet avseende stödet

(352)

Tyskland påminns om de krav på öppenhet avseende offentliggörande av uppgifter om beviljade stöd som anges i avsnitt 8.2 i 2014 års luftfartsriktlinjer.

6.5.3   Slutsats

(353)

Kommissionen anser därför att alla gemensamma villkor för förenlighet i enlighet med artikel 107.3 c i EUF-fördraget är uppfyllda i förevarande fall.

(354)

Mot bakgrund av den bedömning som gjorts konstaterar kommissionen att åtgärden är förenlig med den inre marknaden i enlighet med artikel 107.3 c i EUF-fördraget i den mån den är begränsad till finansieringen av det finansieringsgap som investeringsprojektet ger upphov till.

7.   SLUTSATS

(355)

Mot bakgrund av konstaterandet i avsnitt 6.1.1 är FLH ett företag i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget. Enligt bedömningen i avsnitt 6.1.2 anser kommissionen att finansieringen av åtgärderna Å5 ny brandstationsbyggnad, Å9 brandsläckningsutrustning och Å8 landningsplats för helikoptrar kan anses ingå i den offentliga sektorns ansvarsområde. Enligt bedömningen i avsnitt 6.1.2 måste finansieringen av övriga åtgärder granskas enligt EU:s regler om statligt stöd.

(356)

På grundval av övervägandena i avsnitt 6.2.1 anser kommissionen att FLH:s aktieägarlån beviljades på marknadsmässiga villkor och att de därför inte utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget.

(357)

Mot bakgrund av övervägandena i avsnitt 6.3 anser kommissionen att den offentliga finansiering som beviljats FLH i form av kapitaltillskott utgör statligt stöd i den mening som avses artikel 107.1 i EUF-fördraget. Eftersom kapitaltillskotten är föremål för ett beslut av kommissionen och ännu inte har ställts till FLH:s förfogande, anser kommissionen att Tyskland har respekterat förbudet i artikel 108.3 i EUF-fördraget.

(358)

I enlighet med bedömningen i avsnitt 6.5 anser kommissionen att alla gemensamma villkor för förenlighet i enlighet med artikel 107.3 c i EUF-fördraget är uppfyllda i förevarande fall. Kommissionen konstaterar därför att dessa åtgärder är förenliga med den inre marknaden i enlighet med artikel 107.3 c i EUF-fördraget i den mån de är begränsade till finansieringen av det finansieringsgap som investeringsprojektet ger upphov till.

(359)

Kommissionen noterar att Tyskland meddelade kommissionen den 17 juni 2014 att man undantagsvis godtar att detta beslut antas på engelska.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

De aktieägarlån som beviljats Flughafen Leipzig/Halle GmbH utgör inte statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

Artikel 2

1.   I den mån kapitaltillskotten till Flughafen Leipzig/Halle GmbH täcker kostnader som ingår i den offentliga sektorns ansvarsområde och som flygplatsoperatören har rätt till ersättning för i enlighet med § 8.3 i LuftSiG, samt kostnader för landningsplatsen för helikoptrar, utgör de inte statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

2.   I den mån kapitaltillskotten till Flughafen Leipzig/Halle GmbH är begränsade till investeringsprojektets likviditetsgap och inte täcker kostnader för sådana verksamheter som ingår i den offentliga sektorns ansvarsområde som anges i punkt 1, utgör de statligt stöd som är förenligt med den inre marknaden i enlighet med artikel 107.3 c i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

3.   I den mån kapitaltillskottens belopp överstiger de belopp som förklarats vara förenliga med den inre marknaden i punkt 1 och 2, utgör de statligt stöd som är oförenligt med den inre marknaden i enlighet med artikel 107.3 c i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

Artikel 3

Detta beslut riktar sig till Förbundsrepubliken Tyskland.

Utfärdat i Bryssel den 23 juli 2014.

På kommissionens vägnar

Joaquín ALMUNIA

Vice ordförande


(1)  Med verkan från och med den 1 december 2009 har artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget ersatts av artikel 107 respektive 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). Innehållet i bestämmelserna är dock i sak oförändrat. I detta beslut bör hänvisningar till artiklarna 107 och 108 i EUF-fördraget i tillämpliga fall förstås som hänvisningar till artikel 87 respektive 88 i EG-fördraget. Genom EUF-fördraget infördes också vissa ändringar i terminologin, t.ex. ersattes gemenskapen med unionen och den gemensamma marknaden med den inre marknaden. I detta beslut används fördragets terminologi genomgående.

(2)  EUT C 284, 28.9.2011, s. 6.

(3)  Se fotnot 2.

(4)  Meddelande från Kommissionen – Riktlinjer för statligt stöd till flygplatser och flygbolag (EUT C 99, 4.4.2014, s. 3).

(5)  Tillämpning av artiklarna 92 och 93 i EG-fördraget och artikel 61 i EES-avtalet på statligt stöd inom luftfartssektorn (EGT C 350, 10.12.1994, s. 5).

(6)  Meddelande från kommissionen – Riktlinjer för finansiering av flygplatser och för statliga igångsättningsstöd för flygbolag med verksamhet på regionala flygplatser (EUT C 312, 9.12.2005, s. 1).

(7)  EUT C 113, 15.4.2014, s. 30.

(8)  FLH:s huvudsakliga aktieägare är Mitteldeutsche Flughafen AG, som innehar 94 procent av aktierna i FLH. Resterande aktier ägs av delstaten Sachsen, Landkreis Nordsachsen och staden Schkeuditz. FLH har inga privata aktieägare.

(9)  Aktieägarna i MFAG är delstaten Sachsen (76,64 %), delstaten Sachsen-Anhalt (18,54 %), staden Dresden (2,52 %), staden Halle (0,2 %) och staden Leipzig (2,1 %). MFAG har inga privata aktieägare.

(10)  Kapitaltillskotten på 350 miljoner euro som FLH:s offentliga aktieägare beslutade om fram till 2006, och som användes för finansiering av byggandet av den nya södra banan och andra åtgärder, har redan bedömts och fastställts vara förenliga med den inre marknaden i kommissionens beslut 2008/948/EG av den 23 juli 2008 om Tysklands åtgärder till förmån för DHL och flygplatsen Leipzig/Halle C48/06 (f.d. N 227/06) (EUT L 346, 23.12.2008, s. 1) och omfattas därför inte av föreliggande granskning.

(11)  Omfattas av tystnadsplikt.

(12)  En behörig tysk planeringsmyndighets beslut om bygglov för den södra start- och landningsbanan och plattan av den 4 november 2004 och den första ändringen av detta beslut av den 9 december 2005.

(13)  Leipzig/Halle flygplats har två taxibanor som korsar olika trafikleder (motorvägen A14, en höghastighetsjärnväg, en fyrfältsväg), vilket innebär att broar måste byggas för taxibanorna.

(14)  Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2320/2002 av den 16 december 2002 om införande av gemensamma skyddsregler för den civila luftfarten (EGT L 355, 30.12.2002, s. 1).

(15)  Till och med den 1 april 2011.

(16)  Meddelande från kommissionen om en översyn av metoden för att fastställa referens- och diskonteringsräntor (EUT C 14, 19.1.2008, s. 6).

(17)  Baserat på beräkningar som gjorts före 2011.

(18)  Baserat på beräkningar från 2011.

(19)  Förstainstansrättens dom av den 12 december 2000 i mål T-128/98, Aéroports de Paris mot kommissionen, REG 2000, s. II-3929.

(20)  Tribunalens dom av den 24 mars 2011 i de förenade målen T-443/08 och T-455/08, Mitteldeutsche Flughafen AG och Flughafen Leipzig-Halle GmbH mot kommissionen, REU 2011, s. II-1311.

(21)  Kommissionens beslut av den 7 mars 2007 i stödärende N620/06 Tyskland Memmingen/Allgäus regionala flygplats (EUT C 133, 15.6.2007, s. 8).

(22)  Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 300/2008 av den 11 mars 2008 om gemensamma skyddsregler för den civila luftfarten och om upphävande av förordning (EG) nr 2320/2002 (EUT L 97, 9.4.2008, s. 72).

(23)  Lånerbjudande från Sachsen LB av den 14 januari 2010 där marginaler på mellan 55 och 80 räntepunkter per år föreslås beroende på lånebeloppet (ju högre lånebelopp, desto lägre marginal erbjuds).

(24)  Lånerbjudande från Nord LB av den 11 januari 2010 där riskmarginaler på mellan 22 och 238 räntepunkter per år föreslås beroende på lånebeloppet.

(25)  Skäl 95 i beslutet att inleda förfarandet.

(26)  Konfidentiell affärsinformation.

(27)  En handlingsplan för kapacitet, effektivitet och säkerhet på Europas flygplatser, KOM(2006) 819 slutlig, 24.1.2007.

(28)  Diskonteringsräntan fastställdes med hjälp av prissättningsmodellen för kapitaltillgångar: re = rf + ßi (MRP).

Rf = diskonteringsränta = […] % den 30 december 2005.

ßi = betafaktor = […] den 1 januari 2006.

MRP = riskpremie före skatt = […] % den 1 januari 2006.

(29)  Nettonuvärdet av likviditetsgapet/nettonuvärdet av investeringarna = 166,9 miljoner euro/189,4 miljoner euro = 88,10 %.

(30)  Tidsramen för investeringen stämmer överens med finansieringen genom kapitaltillskott.

(31)  Nettonuvärdet av likviditetsgapet/nettonuvärdet av investeringarna = 142,1 miljoner euro/189,4 miljoner euro = 75,00 %.

(32)  Beslut 2008/948/EG.

(33)  Se mål C-35/96, kommissionen mot Italien, REG 1998, s. I-3851 och de förenade målen C-180/98–C-184/98, Pavlov m.fl., REG 2000, s. I-6451.

(34)  Se meddelande från kommissionen om tillämpningen av Europeiska unionens regler om statligt stöd på ersättning för tillhandahållande av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, del 2.1 (EUT C 8, 11.1.2012, s. 4) och tillhörande rättspraxis, särskilt de förenade målen C-180/98–C-184/98, Pavlov m.fl., REG 2000, s. I-6451, men se även mål C-222/04 Cassa di Risparmio di Firenze m.fl., REG 2006, s. I-289, mål C-205/03 P, FENIN mot kommissionen, REG 2006, s. I-6295 och mål C-49/07, MOTOE mot Elliniko Dimosio, REG 2008, s. I-4863.

(35)  Mål 118/85, kommissionen mot Italien, REG 1987, s. 2599, punkt 7; mål C-35/96, kommissionen mot Italien, REG 1998, s. I-3851, punkt 36 och Pavlov m.fl., punkt 75.

(36)  De förenade målen 209–215/78 och 218/78, van Landewyck mot kommissionen, REG 1980, s. I-3125, punkt 88; mål C 244/94, FFSA m.fl., REG 1995, s. I-4013, punkt 21 och mål C-49/07, MOTOE mot Elliniko Dimosio, REG 2008, s. I-4863, punkterna 27 och 28.

(37)  Domstolens dom av den 12 december 2000 i mål T-128/98 Aéroports de Paris mot kommissionen, REG 2000, s. II-3929, bekräftad genom domstolens dom av den 24 oktober 2002 i mål C-82/01, REG 2002, s. I-9297, punkterna 75–79.

(38)  Tribunalens dom av den 24 mars 2011 i de förenade målen T-443/08 och T-455/08, Mitteldeutsche Flughafen AG och Flughafen Leipzig-Halle GmbH mot kommissionen, REU 2011, s. II-1311, särskilt punkterna 93 och 94, bekräftad av domstolens dom av den 19 december 2012 i mål C-288/11 P Mitteldeutsche Flughafen AG och Flughafen Leipzig-Halle GmbH mot Europeiska kommissionen, 2012, ännu ej offentliggjord.

(39)  Se Leipzig/Halle-domen, punkt 106.

(40)  Leipzig/Halle-domen, punkt 102 ff.

(41)  Mål C-205/03 P, FENIN mot kommissionen, REG 2006, s. I-6295, punkt 88 och Leipzig/Halle-domen, punkt 95.

(42)  Leipzig/Halle-domen, punkt 98.

(43)  Mål 118/85, kommissionen mot Italien, REG 1987, s. 2599, punkterna 7 och 8, och mål C-30/87, Bodson/Pompes funèbres mot des régions libérées, REG 1988, s. I-2479, punkt 18.

(44)  Se särskilt mål C-364/92, SAT mot Eurocontrol, REG 1994, s. I-43, punkt 30 och mål C-113/07, P Selex Sistemi Integrati mot kommissionen, REG 2009, s. I-2207, punkt 71.

(45)  Mål C-343/95, Cali & Figli mot Servizi Ecologici Porto di Genova, REG 1997, s. I-1547. Kommissionens beslut N 309/02 av den 19 mars 2003: Luftfartsskydd – Ersättning för kostnader till följd av attentaten av den 11 september 2001 (EUT C 148, 25.6.2003, s. 7). Kommissionens beslut N 438/02 av den 16 oktober 2002: Stöd till hamnförvaltningen för utförande av myndighetsuppgifter (EGT C 284, 21.11.2002, s. 2).

(46)  Se t.ex. mål C-172/03, Wolfgang Heiser mot Finanzamt Innsbruck, REG 2005, s. I-1627, punkt 36, och citerad rättspraxis i den domen.

(47)  Enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2320/2002 av den 16 december 2002 om införande av gemensamma skyddsregler för den civila luftfarten (EGT L 355, 30.12.2002, s. 1).

(48)  Skäl 16 i kommissionens beslut av den 20 februari 2014 i det statliga stödärendet SA.35847 (2012/N) – Tjeckien – Ostrava flygplats, ännu ej offentliggjort i EUT.

(49)  § 27d punkt 1 i LuftVG: ”Flugsicherungsdienste und die dazu erforderlichen flugsicherungstechnischen Einrichtungen werden an den Flugplätzen vorgehalten, bei denen das Bundesministerium für Verkehr, Bau und Stadtentwicklung einen Bedarf aus Gründen der Sicherheit und aus verkehrspolitischen Interessen anerkennt”.

(50)  Leipzig/Halle-domen, punkt 115.

(51)  Kommissionens meddelande till medlemsstaterna om tillämpningen av artiklarna 92 och 93 i EG-fördraget och av artikel 5 i kommissionens direktiv 80/723/EEG på offentliga företag inom tillverkningsindustrin (EGT C 307, 13.11.1993, s. 3, punkt 11). Meddelandet avser tillverkningssektorn, men är även tillämpligt på övriga ekonomiska sektorer. Se även mål T-16/96, Cityflyer mot kommissionen, REG 1998, s. II-757, punkt 51.

(52)  Se t.ex. Moody's Updated Summary Guidance for Notching Bonds, Preferred Stocks and Hybrid Securities of Corporate Issuers (februari 2007).

(53)  Till följd av utredningen kan nivån på säkerheterna mätas som förlustandelen vid fallissemang (LGD), som är den förväntade förlusten i procentenheter av gäldenärens exponering med hänsyn tagen till belopp som kan återvinnas från tillgångar från säkerheter och konkursförfaranden. Följaktligen är förlustandelen vid fallissemang omvänt proportionerlig till säkerheternas giltighet.

(54)  Baselkommittén för banktillsyns dokument International Convergence of Capital Measurement and Capital Standards från juni 2006.

(55)  Swapräntan är motsvarigheten till interbankräntan (IBOR-räntan) men med längre löptid. Den används på finansmarknaderna som referensränta för att fastställa finansieringsgraden.

(56)  En kreditswapp (CDS) är ett (överlåtbart) derivatkontrakt mellan två parter, köparen av skydd och säljaren av skydd, där kreditrisken för en underliggande referensenhet överförs från köparen av skydd till säljaren av skydd. Köparen av skyddet betalar varje period en premie till säljaren av skyddet tills kreditswappskontraktet löper ut eller tills en fördefinierad kredithändelse inträffar avseende den underliggande referensenheten (beroende på vilket som inträffar först). Den periodiska premie som betalas av köparen av skydd (uttryckt i procent eller i form av räntepunkter av det skyddade beloppet, det så kallade teoretiska beloppet) kallas för kreditswappsspread. Kreditswappsspreadar kan användas som en nära uppskattning av priset på kreditrisk.

(57)  Se t.ex. Oxera, Estimating the cost of capital for Dutch water companies, 2011 (s. 3) eller Bloomberg-uppgifterna om teckningsavgifter vid emission av obligationer. I det följande utgår man i detta beslut från en avgift på 20 räntepunkter för att komma fram till en försiktig uppskattning.

(58)  Se t.ex. t.ex. Oxera, Estimating the cost of capital for Dutch water companies, 2011 (s. 3) eller Bloomberg-uppgifterna om teckningsavgifter vid emission av obligationer.

(59)  Mål C-482/99, Frankrike mot kommissionen (nedan kallat Stardust Marine), REG 2002, s. I-4397.

(60)  De förenade målen T-267/08 och T-279/08, Nord-Pas-de-Calais, 2011, REU 2011, s. II-1999, punkt 108.

(61)  Mål 78/76, Steineke & Weinlig mot Tyskland, REG 1977, svensk specialutgåva, s. III-329, punkt 21.

(62)  Mål C-39/94, Syndicat français de l’Express international (SFEI) m.fl. mot La Poste m.fl., REG 1996, s. I-3547, punkt 60 och mål C-342/96, Konungariket Spanien mot Europeiska kommissionen, REG 1999, s. I-2459, punkt 41.

(63)  Mål 173/73, Republiken Italien mot Europeiska gemenskapernas kommission, REG 1974, svensk specialutgåva, s. II-321, punkt 13.

(64)  Domen i det ovannämnda målet Stardust Marine, punkt 69.

(65)  Mål C-305/89, Italien mot kommissionen (Alfa Romeo), REG 1991, s. I-1603, punkt 23; mål T-296/97, Alitalia mot kommissionen, REG 2000, s. II-3871, punkt 84.

(66)  Mål 40/85, Belgien mot kommissionen, REG 1986, s. I-2321.

(67)  Domen i det ovannämnda målet Stardust Marine, punkt 71.

(68)  Mål C-124/10 P, kommissionen mot Electricité de France (EDF), 2012, ännu ej offentliggjort, punkt 85.

(69)  Leipzig/Halle-domen, punkt 115.

(70)  Mål T-214/95, Het Vlaamse Gewest mot kommissionen, REG 1998, s. II-717.

(71)  Leipzig/Halle flygplats, punkt 93 och beslut 2008/948/EG, skäl 8.

(72)  Mål T-109/01, Fleuren Compost mot kommissionen, REG 2004, s. II-127.

(73)  Punkt 173 i 2014 års luftfartsriktlinjer.

(74)  Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén: Modernisering av det statliga stödet i EU (COM(2012) 209 final).

(75)  IATA, passagerar- och fraktprognoser 2007–2011, oktober 2007.

(76)  Baserat på beräkningar som gjorts före 2011.

(77)  Baserat på beräkningar från 2011.

(78)  Detta utesluter inte att inledande förluster kan kompenseras av framtida vinster.


4.9.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 232/43


KOMMISSIONENS BESLUT (EU) 2015/1470

av den 30 mars 2015

om det statliga stöd SA.38517 (2014/C) (f.d. 2014/NN) som Rumänien har genomfört ‒ Skiljedomen Micula mot Rumänien av den 11 december 2013

[delgivet med nr C(2015) 2112]

(Endast den rumänska texten är giltig)

(Text av betydelse för EES)

EUROPEISKA KOMMISSIONEN HAR ANTAGIT DETTA BESLUT

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 108.2 första stycket (1),

med beaktande av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, särskilt artikel 62.1 a,

efter att i enlighet med nämnda artiklar ha gett berörda parter tillfälle att yttra sig (2), och med beaktande av dessa synpunkter, och

av följande skäl:

1.   FÖRFARANDE

(1)

Genom skiljedom av den 11 december 2013 (nedan kallad skiljedomen) beviljade en skiljedomstol (nedan kallad domstolen) under överinseende av Internationella centrumet för biläggande av investeringstvister (Icsid), i målet Micula m.fl. mot Rumänien (3) ersättning till de fem sökande (bröderna Viorel och Ioan Micula samt bolagen S.C. European Food S.A., S.C. Starmill S.R.L. och S.C. Multipack, som alla ägs av bröderna Micula; tillsammans kallade de sökande) mot Rumänien till ett värde av 376 433 229 RON (ca 82 miljoner euro (4)) för Rumäniens underlåtenhet att säkerställa lika och rättvis behandling av de sökandes investeringar, vilket innebär att Rumänien åsidosätter artikel 2.3 i överenskommelsen mellan Konungariket Sveriges regering och Rumäniens regering om säljfrämjande åtgärder och ömsesidigt skydd för investeringar (nedan kallat det bilaterala investeringsavtalet) (5). Dessutom beslutade skiljedomstolen att ränta skulle utgå på den summan fram till Rumäniens fullständiga verkställande av skiljedomen. Den 11 december 2013 uppgick således Rumäniens totala skuld till de sökande till 791 882 452 RON (ca 178 miljoner euro (6)).

(2)

Genom en skrivelse av den 31 januari 2014 meddelade kommissionen de rumänska myndigheterna att ett genomförande eller verkställande av skiljedomen skulle utgöra nytt stöd och måste anmälas till kommissionen.

(3)

Den 20 februari 2014 underrättade de rumänska myndigheterna kommissionen om att de delvis hade verkställt skiljedomen genom att kvitta en del av ersättningen till de sökande som skiljedomstolen beslutat om mot skatter som en av de sökande, nämligen S.C. European Food S.A, var skyldig de rumänska myndigheterna. Den skatteskuld som kvittades uppgick till 337 492 864 RON (ca 76 miljoner euro (7)). Rumänien bad kommission förklara om det var möjligt att betala det utestående beloppet till en fysisk person (bröderna Viorel och Ioan Micula eller någon annan fysisk person som kunde överta fordran).

(4)

Den 12 mars 2014 bad kommissionen Rumänien om ytterligare information om det planerade fortsatta genomförandet eller verkställandet av skiljedomen, vilket Rumänien lämnade genom skrivelsen av den 26 mars 2014.

(5)

Den 1 april 2014 varnade kommissionen de rumänska myndigheterna att kommissionen hade möjlighet att utfärda ett föreläggande för att avbryta utbetalningen av stödet i syfte att se till att inget ytterligare oförenligt statligt stöd kunde betalas ut och bad om Rumäniens synpunkter. Genom en skrivelse av den 7 april 2014 förklarade Rumänien att landet inte önskade kommentera möjligheten att kommissionen skulle utfärda ett föreläggande om att avbryta utbetalningen av stödet.

(6)

Genom en skrivelse av den 26 maj 2014 underrättade kommissionen Rumänien om sitt beslut att utfärda ett föreläggande för att avbryta utbetalningen av stödet (nedan kallat föreläggandet om att avbryta utbetalningen) enligt artikel 11.1 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 (8), som tvingar Rumänien att häva alla åtgärder som kan leda till att den del av skiljedomen som inte har betalats verkställs eller genomförs, eftersom det skulle utgöra olagligt statligt stöd, tills kommissionen har fattat ett slutligt beslut om det statliga stödets förenlighet med den inre marknaden.

(7)

Genom en skrivelse av den 1 oktober 2014 underrättade kommissionen Rumänien om sitt beslut att inleda det förfarande som anges i artikel 108.2 i fördraget (nedan kallat beslutet att inleda förfarandet) med avseende på Rumäniens delvisa verkställande av skiljedomen i början 2014 (9) samt med avseende på ett fortsatt genomförande eller verkställande av skiljedomen.

(8)

Kommissionens beslut att inleda förfarandet har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning  (10) av den 7 november 2014. Genom det beslutet uppmanade kommissionen berörda parter att inkomma med sina synpunkter.

(9)

Rumänien inkom med sina kommentarer på beslutet att inleda förfarandet genom en skrivelse av den 26 november 2014. De sökande inkom med sina synpunkter i egenskap av berörda parter den 8 december 2014, efter kommissionens beslut att avslå deras ansökan om att få längre tid på sig att inkomma med synpunkter. De sökandes synpunkter vidarebefordrades till Rumänien som gavs möjlighet att reagera. Rumäniens observationer på de sökandes synpunkter inkom den 27 januari 2015.

(10)

De sökande ansökte även om att få tillgång till all skriftlig korrespondens mellan kommissionen och Rumänien som fanns i målet. Ansökan avslogs den 19 december 2014 och avslaget bekräftades den 2 mars 2015.

(11)

Genom skrivelser av den 9 och 11 mars 2015 underrättade de rumänska myndigheterna kommissionen om att den av domstolen utsedda exekutorn utmätte ytterligare 9 197 482 RON från finansministeriet mellan den 5 och 25 februari 2015 och att finansministeriet har gjort en frivillig inbetalning av det resterande beloppet (dvs. 466 760 066 RON) (11) till ett spärrat konto som öppnats i de fem sökandes namn.

2.   BAKGRUND

Tillämplig lagstiftning om statligt stöd i Rumänien innan landet blev medlem av EU

(12)

Den 1 februari 1995 trädde Europaavtalet ikraft mellan Europeiska gemenskapen (nedan kallad gemenskapen) och dess medlemsstater å ena sidan och Rumänien å andra sidan (12). Syftet med Europaavtalet var att förbereda Rumänien inför anslutningen till unionen. Allt offentligt stöd som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss varuproduktion i den utsträckning det kan påverka handeln mellan unionen och Rumänien, är oförenligt med en korrekt tillämpning av avtalet enligt artikel 64.1 iii i Europaavtalet. Enligt artikel 64.2 i Europaavtalet ska alla förfaranden som strider mot denna artikel utvärderas ”på grundval av de kriterier som utformas genom tillämpning av bestämmelserna i artiklarna 85, 86 och 92 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen” (nu artiklarna 101, 102 och 107 i fördraget). Denna dynamiska hänvisning till ”kriterier som utformas genom tillämpning av bestämmelserna” hänvisar till alla unionsregler om statligt stöd, inklusive de som styr beviljandet av statligt regionalstöd (13). Utöver det grundläggande åtaganden att följa unionens regler om statligt stöd, var Rumänien enligt artiklarna 69 och 71 i Europaavtalet skyldigt att harmonisera sin nationella lagstiftning med gemenskapens regelverk, som uttryckligen nämner unionens konkurrensrätt och därmed unionens regler om statligt stöd. Enligt Europaavtalet var Rumänien följaktligen skyldigt, och har åtagit sig, att följa unionens alla bestämmelser om statligt stöd. Europaavtalet har vidare varit en del av nationell rätt sedan det ratificerades av det nationella parlamentet genom lag nr 20/1993 och offentliggjordes i den nationella officiella tidningen den 12 april 1993 (14).

(13)

För att uppfylla sin harmoniseringsskyldighet enligt Europaavtalet antog Rumänien lag nr 143/1999 om statligt stöd (nedan kallad lagstiftning om statligt stöd) 1999, som trädde i kraft den 1 januari 2000. Den lagen hade samma definition av statligt stöd som avses i artikel 64 i Europaavtalet och enligt unionslagstiftning. Den lagen utser även rumänska konkurrensnämnden (15) och rumänska konkurrensmyndigheten (16) till landets tillsynsmyndigheter som har befogenhet att bedöma förenligheten i det statliga stödet som Rumänien beviljat företag (17) samt fastställer förfarandet som ska följas för anmälan och godkännande av statligt stöd som har utformats i linje med artikel 108 i fördraget.

Ordningen för investeringsincitament

(14)

Den 2 oktober 1998 antog Rumänien regeringens undantagsförordning nr 24/1998 (nedan kallad EGO 24), som ger vissa investerare i missgynnade regioner en rad investeringsincitament, bland annat

artikel 6.1 a: en befrielse från tullar och mervärdesskatt för maskiner, verktyg, installationer, utrustning, transportmedel och andra varor som är föremål för avskrivning, som importeras eller tillverkas i landet i syfte att investeras i den regionen (nedan kallad maskinfacilitet),

artikel 6.1 b: återbetalningar av tullar på råvaror, reservdelar och/eller komponenter som är nödvändiga för investerarens egen produktion i den regionen (nedan kallad råvarufacilitet),

artikel 6.1 c: en befrielse från vinstskatt så länge det berörda området betecknas som en missgynnad region (nedan kallad vinstskattefacilitet).

(15)

Den rumänska regeringen beslutade vilka regioner som skulle betecknas som missgynnade och hur länge (högst tio år). Genom beslut av den 25 mars 1999 utsåg regeringen gruvområdet Ștei-Nucet i Bihor-distriktet till en missgynnad region i tio år från och med den 1 april 1999.

(16)

Den 15 maj 2000 antog den rumänska konkurrensnämnden beslut nr 244/2000, som konstaterade att flera av incitamenten enligt EGO 24 snedvrider konkurrensförhållandena. Beslutet betraktade en befrielse från tullar på råvaror som statligt stöd för driftändamål som leder till snedvridning av konkurrens, och fastställde att ”återbetalning av tullar på råvaror, reservdelar och/eller komponenter som är nödvändiga för den egna produktionen inom ett område” skulle raderas. Detta beslut antogs till följd av anmälan från det nationella organet för regional utveckling (stödbeviljare enligt EGO 24) till konkurrensnämnden enligt lag nr 143/1999, av planerade ändringar av EGO 24 som ingick i regeringens förslag till undantagsförordning nr 75/2000 (nedan kallad EGO 75). Bland andra anmälda ändringar planerade den rumänska lagstiftaren att ersätta återbetalningen av tullar enligt artikel 6.1 b i EGO 24 (råvarufacilitet) med en befrielse från tullar på importerade råvaror, reservdelar och/eller komponenter som är nödvändiga för den egna produktionen. Konkurrensnämnden godkände förslaget EGO 75 genom beslut nr 244/2000, på villkor att i) faciliteterna enligt artikel 6.1 b i EGO 24 skulle hävas och den planerade ändringen om att ersätta återbetalningen av tullar med en befrielse från tullar skulle hävas, samt att (ii) ändringarna av artikel 6.1 c i EGO 24 (vinstskattefaciliteten) skulle begränsas till att endast avse den vinst som återinvesteras.

(17)

EGO 75 trädde i kraft den 1 juli 2000. Den antagna EGO 75 uppfyllde emellertid inte konkurrensnämndens villkor att häva råvarufaciliteten och dra tillbaka det planerade ändringsförslaget. Istället ändrades artikel 6.1 b i EGO 24 genom att ersätta återbetalningen av tullar enligt råvarufaciliteten med en befrielse från tullar i direkt strid mot beslut nr 244/2000.

(18)

Konkurrensnämnden invände mot att dess beslut inte hade implementerats inför Curtea de Apel București (appellationsdomstolen i Bukarest, Rumänien) som dock avvisade anmälan den 26 januari 2001 (18). Rättegångshindret grundades på det faktum att EGO 75 betraktades som en lagstiftningsåtgärd och inte en administrativ åtgärd, vars laglighet konkurrensnämnden inte kunde bestrida enligt lag nr 143/1999 och att alla motsättningar mellan lagbestämmelser måste lösas av regeringen och parlamentet utan inblandning från domstolarna. Înalta Curte de Casație și Justiție (Rumäniens högsta domstol) avvisade konkurrensnämndens överklagan mot appellationsdomstolens avgörande den 19 februari 2002 på liknande grunder (19).

(19)

I februari 2000 inledde Rumänien förhandlingar för anslutning till EU. Konkurrenspolitiken, bland annat efterlevnaden av EU:s regler om statligt stöd, ingick i dessa förhandlingar. Inom ramen för förhandlingarna konstaterades det i EU:s gemensamma ståndpunkt av den 21 november 2001 att ”ett antal befintliga och nya stödordningar inte hade bringats i överensstämmelse med regelverket, bland annat de faciliteter som beviljas enligt EGO 24 och EGO 75” (20).

(20)

Den 31 augusti 2004 upphävde Rumänien alla incitament som föreskrevs enligt EGO 24, ändrad av EGO 75, med undantag av vinstskattefaciliteten. Upphävandet av EGO 24-incitamenten trädde i kraft den 22 februari 2005. Rapporten som bifogas till akten genom vilken EGO 24, ändrad av EGO 75, upphävdes, förklarar: ”För att uppfylla kriterierna i gemenskapsreglerna om statligt stöd och avsluta förhandlingarna om kapitel 6 om konkurrenspolitik är det nödvändigt att avlägsna alla former av nationell lagstiftning som är oförenliga med gemenskapens regelverk på det området, och av den anledningen föreslås det att bestämmelserna i artikel 6.1 b, d och e i regeringens undantagsförordning nr 24/1998 om missgynnade områden upphävs” (21).

De sökandes investeringar och Icsids skiljedomsförfarande

(21)

De sökande gjorde vissa investeringar i Ștei-Nucet-området, Bihor-distriktet, Rumänien, i början av 2000-talet. Den 1 juni 2000 erhöll S.C. European Food S.A. ett permanent investerarcertifikat, medan S.C. Starmill S.R.L. och S.C. Multipack erhöll sina permanenta investerarcertifikat den 17 maj 2002. Därmed var dessa bolag berättigade att dra fördel av ordningen som införts av EGO 24, ändrad av EGO 75, för sina investeringar i Ștei-Nucet-området i Bihor-distriktet, Rumänien, från och med dessa tidpunkter.

(22)

Rumänien och Sverige ingick 2003 ett bilateralt investeringsavtal som gav investerare från vartdera landet (inklusive investeringar som trädde i kraft före det bilaterala investeringsavtalets ikraftträdande (22)) visst skydd när de investerade i det andra landet. Det bilaterala investeringsavtalet garanterade bland annat lika och rättvis behandling i värdlandet för de investeringar som omfattades, vilket tolkades som om det även omfattade ett skydd av investerarnas berättigade förväntningar. Det gjorde det möjligt för investerarna att inleda förhandlingar inför en internationell skiljedomstol om de ansåg att deras rättigheter enligt det bilaterala investeringsavtalet åsidosattes av värdlandet. Eftersom bröderna Micula var svenska medborgare hävdade de att deras investeringar i Rumänien täcktes av det bilaterala investeringsavtalet.

(23)

Som en reaktion på att investeringsincitamenten enligt EGO 24 hade upphävts begärde de sökande den 28 juli 2005 att en skiljedomstol skulle upprättas enligt bestämmelserna om tvistlösning i det bilaterala investeringsavtalet. Genom beslutet den 24 september 2008 godkände skiljedomstolen de sökandes ansökan. De sökande hade ursprungligen begärt ett återinförande av investeringsincitamenten enligt EGO 24 vilka hade upphävts den 22 februari 2005. Under förfarandet drog dock de sökande delvis tillbaka sina anspråk från 2009 och begärde istället ersättning för de skador som uppstått till följd av att EGO 24-incitamenten hade upphävts. De sökande gjorde gällande att Rumänien genom att upphäva incitamenten hade åsidosatt deras berättigade förväntningar på att dessa incitament skulle finnas tillgängliga fram till den 1 april 2009. Enligt de sökande hade Rumänien således åsidosatt sina skyldigheter att behandla dem lika och rättvist i deras egenskap av svenska investerare i enlighet med artikel 2.3 i det bilaterala investeringsavtalet.

(24)

Under skiljedomsförfarandet intervenerade kommissionen som amicus curiae. I interventionen som inlämnades den 20 juli 2009 förklarade kommissionen att EGO 24-incitamenten var ”oförenliga med gemenskapsreglerna om regionalstöd. Framför allt tog incitamenten inte hänsyn till gemenskapsrättens krav på berättigade kostnader och stödintensitet. Dessutom utgjorde faciliteterna driftsstöd vilket är förbjudet enligt reglerna för regionalstöd.”

(25)

Kommissionen konstaterade även att alla beslut som återinför de privilegier som har upphävts av Rumänien eller som kompenserar de sökande för förlusten av dessa privilegier, innebär att ett nytt stöd beviljas vilket inte är förenligt med EG-fördraget. Kommissionen underrättade även skiljedomstolen om att en skiljedom som kräver att Rumänien återinför investeringsordningar som befunnits vara oförenliga med den inre marknaden under anslutningsförfarandet följaktligen inte kan verkställas om de strider mot EU:s regler om statligt stöd.

(26)

I skiljedomen av den 11 december 2013 fann skiljedomstolen att Rumänien genom att häva EGO 24-incitamenten åsidosatte de sökandes berättigade förväntningar på tillgången till EGO 24-incitamenten fram till den 1 april 2009 (23). Med undantag för bibehållandet av investerarnas skyldigheter enligt EGO 24 efter att ha hävt de berörda incitamenten, ansåg skiljedomstolen vidare att Rumäniens hävande av incitamenten var en rimlig åtgärd i strävan efter en rationell politik (24). Skiljedomstolen fortsatte med att förklara att (25)”skiljedomstolen står fast vid att Rumänien undergrävde de sökandes berättigade förväntningar på att incitamenten skulle fortsätta att finnas tillgängliga fram till den 1 april 2009. Även om Rumäniens åtgärder till stor del är lämpliga och noga anpassade för en rationell politik så är de orättvisa gentemot de sökande.”

Skiljedomstolen avslutade sin analys genom att förklara följande (26): ”Genom att upphäva EGO 24-incitamenten före den 1 april 2009 agerade Rumänien inte oskäligt eller svekfullt (bortsett från att Rumänien handlade orimligt genom att bibehålla investerarnas skyldigheter efter att ha avslutat incitamenten). Skiljedomstolen drog dock med en majoritet slutsatsen att Rumänien åsidosatte de sökandes berättigade förväntningar på att dessa incitament skulle finnas tillgängliga, i stort sett som tidigare, fram till den 1 april 2009. Rumänien har även underlåtit sig att agera på ett öppet sätt genom att inte informera de sökande i god tid om att ordningen skulle upphävas före det fastställda slutdatumet. Som ett resultat anser skiljedomstolen att Rumänien inte säkerställer en lika och rättvis behandling av de sökandes investeringar i den betydelse som avses i artikel 2.3 i det bilaterala investeringsavtalet.”

(27)

Skiljedomstolen beslutade vidare att Rumänien var skyldigt att betala skadestånd till de sökande (27). Sammanlagt beviljade skiljedomstolen de sökande 376 433 229 RON plus ränta. Skadeståndet är uppdelat på följande sätt: Skiljedomstolen fann att Rumänien skulle betala 85,1 miljoner RON (28) till sökande för ökade kostnader för socker (för importen som de sökande måste betala tull för efter upphävandet av råvarufaciliteten), 17,5 miljoner RON (29) för ökade råvarukostnader för annat än socker och PET (30), 18,1 miljoner RON (31) för att inte längre kunna lägga upp sockerlager till lägre priser och 255,7 miljoner RON (32) för förlorad vinst från försäljningen av färdigvaror. Dessutom ålade skiljedomstolen Rumänien att betala ränta (ROBOR [Rumäniens interbankränta] plus 5 %) från och med den 1 mars 2007 med hänsyn till ökade kostnader för socker och andra råvaror, från och med den 1 november 2009 med hänsyn till att de inte längre kan lägga upp sockerlager, och från och med den 1 maj 2008 med hänsyn till förlorad vinst. Vid tidpunkten för skiljedomen uppgick kapitalbeloppet och räntan som skulle betalas till de sökande till 791 882 452 RON, enligt det som anges i tabellen.

Skadestånd och ränta till sökanden enligt skiljedomen

Skadestånd

Belopp (i RON)

Ränta från och med

Ökad kostnad för socker

85 100 000

den 1 mars 2007

Ökad kostnad för råvaror andra än socker och PET

17 500 000

den 1 mars 2007

Förlorad möjlighet att lägga upp sockerlager

18 133 229

den 1 november 2009

Förlorad vinst på försäljning av färdigvaror

255 700 000

den 1 maj 2008

TOTALT

376 433 229

Totalt inklusive ränta den 11 december 2013:

791 882 452 RON

Icsids ogiltighetstalan

(28)

Den 18 april 2014 lämnade Rumänien in en ansökan för att ogiltigförklara skiljedomen med stöd av artikel 52 i Konventionen om biläggande av investeringstvister mellan stat och medborgare i annan stat (Icsid-konventionen) av den 18 mars 1965 inför en ad hoc-kommitté. På grund av de processuella regler som gäller för det förfarandet har Rumänien inte överlämnat sin ansökan till kommissionen. Det har dock framkommit att Rumänien även begärde uppskov med verkställighet av skiljedomen till dess ad hoc-kommittén hade fattat ett beslut avseende ansökan om ogiltigförklaring. Genom en skrivelse av den 18 augusti 2014 underrättade Rumänien kommissionen om att ad hoc-kommittén enligt ett beslut av den 7 augusti 2014 hade beviljat uppskov med verkställighet av skiljedomen på villkor att Rumänien inom en månad lämnar följande garantier: ”Rumänien åtar sig att under alla omständigheter (inklusive i enlighet med [EU-] lagstiftning eller beslut) fullt ut betala de belopp som fastställts i skiljedomen i Iscid-mål nr ARB/05/20 – och som de är skyldiga sökanden, i den mån som skiljedomen inte ogiltigförklaras – till följd av delgivningen av beslutet om ogiltigförklaring.”

(29)

På anmodan av Rumänien förklarade kommissionen att Rumänien inte ovillkorligen kunde åta sig att betala den ersättning som beviljats enligt skiljedomen till sökanden även om detta bröt mot landets skyldigheter enligt EU-lagstiftning och oberoende av eventuella beslut av kommissionen. Rumänien svarade ad hoc-kommittén i enlighet därmed, varpå kommittén hävde uppskovet med verkställighet av skiljedomen den 7 september 2014.

(30)

Den 15 oktober 2014 lämnade kommissionen in en ansökan till ad hoc-kommittén om att få intervenera i egenskap av icke-part i ogiltighetstalan. Ansökan om att få intervenera godkändes av ad hoc-kommittén den 4 december 2014 och kommissionen lämnade in en skriftlig begäran om att få tillstånd att i egenskap av sakkunnig (amicus curiae) yttra sig under förhandlingarna den 9 januari 2015.

De sökandes rättsliga åtgärder för erkännande och verkställande av skiljedomen i Rumänien och vid amerikanska domstolar

(31)

De rumänska myndigheterna informerade kommissionen om det nationella förfarandet som de sökande inlett för att få skiljedomen verkställd. I februari 2014 väckte Viorel Micula först talan för att få skiljedomen erkänd med stöd av den nya rumänska civilprocesslagen (artiklarna 1124–1132) (33). Den 7 maj 2014 intervenerade kommissionen i dessa förhandlingar i enlighet med artikel 23a.2 i förordning (EG) nr 659/1999. Viorel Micula återkallade sin talan den 28 maj 2014 och därför har ingen dom meddelats. Den 18 mars 2014 väckte de fyra andra sökande (S.C. European Food S.A., S.C. Starmill S.R.L., S.C. Multipack och Ion Micula) talan var för sig för att få skiljedomen verkställd i enlighet med artikel 54 i Icsid-konventionen samt krävde betalning av 80 % av det utestående beloppet (dvs. 301 146 583 RON) och tillhörande ränta.

(32)

Den 24 mars 2014 godkände Bukarests domstol skiljedomens verkställighet enligt de fyra sökandens begäran, med stöd av artikel 54 i Icsid-konventionen, som har ratificerats av Rumänien och är en del av den nationella rättsordningen, med motiveringen att skiljedomen är ett direkt verkställbart beslut och måste behandlas som en slutlig nationell dom. Därmed hindrades förfarandet för att erkänna skiljedomen med stöd av den nya rumänska civilprocesslagen (artiklarna 1123–1132) (34). En exekutor inledde den 30 mars 2014 verkställighetsförfarandet genom att fastställa en tidsfrist på sex månader inom vilken det rumänska finansministeriet måste betala 80 % av skiljedomen till de fyra sökande plus ränta och andra kostnader.

(33)

Rumänien bestred skiljedomens verkställighet inför Bukarests domstol och begärde interimistiska åtgärder, dvs. att verkställigheten tillfälligt skulle skjutas upp tills beslut hade fattats om huruvida invändningen var välgrundad (35). Den 14 maj 2014 sköt Bukarests domstol tillfälligt upp verkställigheten av skiljedomen tills ett beslut hade fattats om huruvida Rumäniens bestridande och begäran att skjuta upp verkställigheten tillfälligt var välgrundade. Den 26 maj 2014 intervenerade kommissionen i dessa förhandlingar i enlighet med artikel 23a.2 i förordning (EG) nr 659/1999. Kommissionen uppmanade Bukarests domstol att skjuta upp och upphäva tvångsverkställandet av skiljedomen. I andra hand uppmanade kommissionen Bukarests domstol att begära ett förhandsavgörande av Europeiska unionens domstol.

(34)

I ärendet om interimistiska åtgärder hävde Bukarests domstol den 23 september 2014 den uppskjutna verkställigheten och avvisade Rumäniens begäran att skjuta upp skiljedomens verkställighet. Det främsta skälet för avslaget var Icsids ad hoc-kommittés hävning av uppskovet med verkställighet av skiljedomen den 7 september 2014 (se skäl 29). Den 30 september 2014 beslutade Rumänien att överklaga beslutet som meddelades av Bukarests domstol den 23 september 2014 (36). Den 13 oktober 2014 avvisade Bukarests domstol anmodan om att begära ett förhandsavgörande av Europeiska unionens domstol enligt artikel 267 i fördraget. Mot bakgrund av kommissionens beslut av den 1 oktober 2014 att inleda det formella granskningsförfarandet i mål nr 15755/3/2014 inför Bukarests domstol, anhöll Rumänien den 17 oktober 2014 återigen om interimistiska åtgärder i syfte att skjuta upp tvångsverkställandet av skiljedomen.

(35)

Trots att alla rumänska myndigheter, även rättsväsendet, är skyldiga att följa kommissionens beslut av den 26 maj 2014 och den 1 oktober 2014, beslutade exekutorn som utsetts av Bukarests domstol, den 31 oktober 2014 att utmäta 80 % av skiljedomen från Rumäniens finansministeriums konton. Som ett resultat av exekutorns skrivelser är en del av finansministeriets statskassa och bankkonton för närvarande frusna.

(36)

Den 24 november 2014 avvisade Bukarests domstol också Rumäniens huvudöverklagande mot verkställighetsbeslutet av den 24 mars 2014, inklusive anhållan om interimistiska åtgärder av den 17 oktober 2014. Den 14 januari 2015 överklagade Rumänien beslutet som meddelats av Bukarests domstol (37). Den 24 februari 2015 hävde Bukarests appellationsdomstol beslutet som fattats av Bukarests domstol den 23 september 2014 och tvångsverkställigheten tills beslut fattats om överklagan mot beslutet av Bukarests domstol den 24 november 2014. Kommissionen har beslutat att ansöka om att få intervenera i överklagandeförfarandet med stöd av artikel 23a.2 i förordning (EG) nr 659/1999.

(37)

Den 5 januari 2015 utmätte den av domstolen utsedda exekutorn 36 484 232 RON (ca 8,1 miljoner euro (38)) från Rumäniens finansministerium. Av denna summa överförde sedan exekutorn 34 004 232 RON (ca 7,56 miljoner euro) i lika delar till tre av de fem sökande och behöll resten som ersättning för kostnader för verkställandet. Mellan den 5 och 25 februari 2015 utmätte den av domstolen utsedda exekutorn ytterligare 9 197 482 RON (ca 2 miljoner euro) (39) från finansministeriet. Den 9 mars 2015 överförde finansministeriet frivilligt det resterande beloppet på 472 788 675 RON (ca 106,5 miljoner euro (40)) (inklusive kostnaderna för den av domstolen utsedda exekutorn på 6 028 608 RON) till ett spärrat konto i de fem sökandes namn för att verkställa skiljedomen. De fem sökande kan bara ta ut pengarna om kommissionen beslutar att det statligt stödet som beviljats av skiljedomen är förenligt med den inre marknaden.

(38)

Kommissionen har upptäckt att Viorel Micula även har väckt talan för verkställighet mot Rumänien vid United States District Court i District of Columbia (41). Det målet är inte avgjort. Kommissionen har för avsikt att ansöka om att få yttra sig i egenskap av sakkunnig (amicus curiae) i de förhandlingarna. Viorel Micula har även inlett ytterligare ett verkställighetsförfarande mot Rumänien inför rumänska domstolar den 3 oktober 2014, men den talan avvisades av Bukarests domstol den 3 november 2014.

3.   BESKRIVNING AV ÅTGÄRDEN OCH SKÄL TILL ATT FÖRFARANDET INLEDS

Beskrivning av åtgärden

(39)

Åtgärden som ska bedömas är utbetalningen av den ersättning till de sökande som domstolen beslutat om genom verkställande eller genomförande av skiljedomen, plus ränta som har löpt sedan skiljedomen meddelades.

(40)

Såsom anges i skäl 3 har Rumänien redan delvis betalat ersättningen i början av 2014 genom kvittning av skatter som en av de sökande, S.C. European Food S.A, var skyldig de rumänska myndigheterna. Den skatteskuld som kvittades uppgick till 337 492 864 RON (ca 76 miljoner euro (42)).

(41)

Såsom anges i skäl 37 utmätte den av domstolen utsedda exekutorn 45 681 714 RON (ca 10,17 miljoner euro (43)) från Rumäniens finansministerium för att verkställa skiljedomen. Rumänska myndigheter har överfört det resterande beloppet på 472 788 675 RON (ca 106,5 miljoner euro (44)) (inklusive kostnaderna för den av domstolen utsedda exekutorn på 6 028 608 RON) till ett spärrat konto i de fem sökandes namn.

(42)

Enligt de rumänska myndigheterna har skiljedomen verkställts fullt ut.

Redogörelse för skälen att inleda det formella granskningsförfarandet

(43)

I beslutet att inleda ett förfarande fann kommissionen preliminärt att utbetalningen av den ersättning till de sökande som domstolen beslutat om genom verkställandet eller genomförandet av skiljedomen utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget. Denna preliminära slutsats grundar sig på att

de fem sökande formar en ekonomisk enhet som måste betecknas som ett företag,

utbetalningen av ersättningen skulle ge de sökande en ekonomisk fördel som annars inte skulle finnas på marknaden,

förekomsten av en fördel inte innebär att ersättningen som skiljedomstolen beslutat om betecknas som skadeersättning, eftersom skiljedomen inte omfattas av rättspraxis i Asteris-fallet som skiljer skadeersättning från statligt stöd,

den fördel som ges är selektiv eftersom bara de sökande kan dra fördel av åtgärden,

fördelen finansieras med statliga medel eftersom betalningarna skulle göras från statsbudgeten, och beslutet att ge fördelen kan tillskrivas Rumänien, oavsett om Rumänien verkställt skiljedomen frivilligt eller på begäran av en domstol,

utbetalningen av den ersättning som beviljats de sökande snedvrider konkurrensen och påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

(44)

Kommissionen beslutade att tillämpningen av reglerna för statligt stöd i detta fall inte påverkar de rättigheter och skyldigheter som avses i artikel 351 i fördraget. Kommissionen konstaterade vidare att utbetalningen av den ersättning som beviljats de sökande skulle utgöra nytt stöd eftersom skiljedomen genomfördes eller verkställdes när Rumänien hade blivit medlem av EU, och att det inte spelade någon roll att de sökande ådrog sig en del av kostnaderna som i praktiken återbetalas av åtgärden före anslutningen. Slutligen drog kommissionen den preliminära slutsatsen att utbetalningen av ersättningen till de sökande som domstolen beslutat om genom att genomföra eller verkställa skiljedomen, inte är förenlig med den inre marknaden eftersom den inte uppfyller de tillämpliga villkoren för förenlighet för regionalstöd.

4.   KOMMENTARER FRÅN RUMÄNIEN

(45)

Rumänien påpekar till att börja med att enligt artikel 54.1 i Icsid-konventionen, som Rumänien anslöt sig till 1975, ska varje part ”erkänna skiljedom, som meddelats i enlighet med denna konvention, som bindande och inom sitt område verkställa penningförpliktelser, som ålagts i skiljedomen, som om den vore en laga kraft ägande dom, meddelad av en domstol i den staten”. Rumänien hävdar att konsekvensen av denna artikel är att varje stat som är part i konventionen är skyldig att erkänna och verkställa en Icsid-dom som inte uppskjutits enligt Icsid-konventionens regler, och att en sådan skiljedom inte kan överklagas inför nationella domstolar.

(46)

Rumänien betonade att Rumäniens regering är skyldig att iaktta den rumänska författningen som hindrar landet från att på ett oskäligt sätt påverka nationella domare när det gäller frågan om verkställandet av skiljedomen. Rumänien betonar att den nationella domstolen autonomt beslutade att de olika akterna som kommissionen utfärdade 2014 inte kunde skjuta upp verkställandet av skiljedomen enligt rumänsk lag. Rumänien hävdade vidare att även om EU-lagstiftningen i allmänhet enligt den rumänska författningen har företräde framför (vanlig) rumänsk nationell rätt, kan EU-lagstiftning inte åsidosätta den rumänska författningen.

(47)

Rumänien menar att den ersättning till de sökande som skiljedomstolen beslutat om inte ska betraktas som nytt oförenligt statligt stöd utan som skadeersättning i den betydelse som avses i rättspraxis i fallet Asteris. Rumänien invänder framför allt mot att tillämpa rättspraxis från Lucchini-fallet på detta fall eftersom den faktiska bakgrunden skiljer sig från Lucchini-fallet som Europeiska unionens domstol avgjorde (45).

(48)

Slutligen understryker Rumänien vid flera tillfällen motsättningen i detta fall mellan Rumäniens skyldigheter enligt Icsid-konventionen och enligt EU-lagstiftning. Rumänien hävdar att tills det har fastställts på Icsid-nivå om Icsid-konventionen eller EU-lagstiftningen bör ha företräde, bör genomförandet eller verkställandet av en Icsid-dom inte anses utgöra olagligt statligt stöd.

5.   SYNPUNKTER FRÅN BERÖRDA PARTER

(49)

De enda berörda parter som inkom med synpunkter på beslutet att inleda förfarandet var de sökande i skiljedomsförfarandet som gav upphov till skiljedomen. De sökande bestrider de preliminära slutsatserna i beslutet att inleda förfarandet. De har framför allt synpunkter på i) ärendets bakgrund och ii) den påstått felaktiga beskrivningen av åtgärden. De hävdar att iii) det inte finns någon motsättning mellan EU:s regler för statligt stöd och bilaterala investeringsavtal mellan medlemsstater. De hävdar att iv) genomförandet eller verkställandet av skiljedomen inte utgör nytt statligt stöd eller v) åtminstone inte nytt stöd. De påstår att om det beskrivs som stöd vi) skulle genomförandet eller verkställandet av skiljedomen vara förenligt stöd. De hävdar att vii) skyddet av berättigade förväntningar hindrar kommissionen från att fatta ett avslagsbeslut, och menar slutligen att viii) kommissionen måste vidta åtgärder för att i tillräcklig utsträckning involvera de sökande i granskningsförfarandet.

Om ärendets bakgrund

(50)

De sökande förklarar att den ekonomiska situationen var mycket svår i Rumänien efter kommunistregimens sammanbrott 1989. När Rumänien inledde processen för anslutning till EU 1995 var landet långt ifrån att uppfylla unionens anslutningskriterier. För att påskynda den ekonomiska utvecklingen och minska de regionala skillnaderna fastställde den rumänska regeringen en ram för regional utveckling och kort därefter antogs EGO 24 för att ge incitament till privata investeringar i missgynnade regioner. EGO 24-incitamenten riktades endast till investerare som skapade sysselsättning i de mest missgynnade regionerna i ett av Europas fattigaste länder. Mot den bakgrunden betonar de sökande särskilt att EGO 24 inte bara gav fördelar till investerare utan även införde skyldigheter, bland annat skyldigheten att skapa arbetstillfällen och anställa tidigare arbetslösa arbetstagare, utveckla och producera nya material i en missgynnad region, ha huvudkontoret för de nyetablerade bolagen i den missgynnade regionen och skyldigheten att ansöka om och få ett permanent investerarcertifikat.

(51)

De sökande förklarade att deras bolag erhöll permanenta investerarcertifikat mellan 2000 och 2002 för investeringar i Bihor-distriktet. Enligt villkoren i dessa permanenta investerarcertifikat, som var giltiga till och med den 1 april 2009, åtog sig de sökande att ha kvar sina investeringar dubbelt så länge som de sökande åtnjöt fördelarna som införts av EGO 24. De sökande påstår att de genom sina investeringar har skapat ca 9 000 nya arbetstillfällen varav 7 000 fortfarande finns kvar. De sökande hävdar att deras investeringar har lett till betydande externa effekter i regionen. Av dessa observationer drar de sökande slutsatsen att de genom sina investeringar bidragit till att lindra lidandet till följd av de svåra ekonomiska omständigheterna i Bihor-distriktet och förbättrat livskvaliteten i regionen.

(52)

När det gäller den lagstiftning om statligt stöd som fanns i Rumänien innan landet blev medlem av EU, hävdar de sökande att eftersom EGO 24 infördes innan lag nr 143/1999 trädde i kraft, utgjorde EGO 24 befintligt stöd för nämnda lag och behövde inte godkännas av konkurrensnämnden. De sökande påminde om att även om konkurrensnämnden försökte bestrida EGO 75 i rumänska domstolar så bestreds inte EGO 24:s förenlighet med lag nr 143/1999. De sökande påminde om att EU inte hade gjort något uttalande med undantag av EU:s gemensamma ståndpunkt av den 21 november 2001, under anslutningsprocessen som specifikt identifierade EGO 24 som problematisk vad gäller statligt stöd.

(53)

Slutligen förklarade de sökande att all underlåtenhet att fullt ut genomföra skiljedomen eller återkravet av den del som redan genomförts genom att kvitta de sökandes skatteskuld mot ersättningen, skulle vara en katastrof för de sökande och för regionen, som skulle äventyra tusentals arbetstillfällen och omkullkasta den ekonomiska utveckling som har ägt rum i regionen.

Om beskrivningen av åtgärden

(54)

De sökande gör gällande att beslutet om att inleda förfarandet inte på ett konsekvent sätt identifierar den relevanta åtgärden. De sökande hänvisar till skälen 25 och 26 i beslutet att inleda förfarandet och betonar att även om kommissionen hävdar att den endast granskar verkställandet eller genomförandet av skiljedomen, bestrider den i själva verket den underliggande EGO 24-ordningen. De sökande hävdar att det i alla händelser inte har kunnat fastställas att EGO 24 utgör oförenligt statligt stöd.

(55)

De sökande påstår vidare att skiljedomen beskrivs felaktigt i beslutet att inleda förfarandet eftersom skiljedomen uteslutande beviljar ersättning för skador till följd av Rumäniens åsidosättande av det bilaterala investeringsavtalet och inte omfattar fördelarna med EGO 24. Enligt de sökande gav skiljedomstolen inte ersättning för att EGO 24-incitamenten hade upphävts i förtid utan snarare för att åtgärderna befanns strida mot det bilaterala investeringsavtalet och att Rumänien handlade ”orimligt” genom att i) bibehålla investerarnas alla skyldigheter enligt EGO 24 trots att så gott som alla fördelar hade återkallats, ii) undergräva de sökandes berättigade förväntningar på fortsatt tillgång till EGO 24-incitamenten och iii) inte ge de sökande tillräcklig insyn.

(56)

De sökande framhöll att beslutet att inleda förfarandet utgår från antagandet att EGO 24 utgjorde oförenligt stöd och att det inte stämmer eftersom EGO 24:s förenlighet som regionalstöd aldrig har fastställts.

Om avsaknaden av motsättning mellan EU:s regler om statligt stöd och bilaterala investeringsavtal mellan medlemsstater

(57)

Med hänvisning till skälen 51–55 i beslutet att inleda förfarandet gör de sökande gällande att bestämmelserna i EU-lagstiftningen om medlemsstaternas internationella rättsliga skyldigheter är irrelevanta i detta fall eftersom det inte finns någon motsättning mellan EU:s regler om statligt stöd och det bilaterala investeringsavtalet. I huvudsak hävdar de sökande att det inte kan förekomma någon motsättning eftersom skiljedomsförfarandet i fråga inleddes innan Rumänien blev medlem av EU. Rumäniens skyldighet att genomföra skiljedomen sägs gå tillbaka till den tidpunkt då det bilaterala investeringsavtalet påstods ha åsidosatts, dvs. innan Rumänien blev medlem av EU och påverkas därför inte av EU-lagstiftningen.

Om beskrivningen av genomförandet/verkställandet av skiljedomen som statligt stöd

(58)

De sökande framhåller att Rumäniens genomförande eller verkställande av skiljedomen inte utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget.

(59)

De sökande bestrider inte S.C. European Food S.A.:s, S.C. Starmill S.R.L.:s och S.C. Multipacks egenskap av företag samtidigt som de hävdar att det inte kan påstås att Ioan och Viorel Micula själva bedriver ekonomisk verksamhet. Särskilt det faktum att bröderna Micula äger andelar i olika företag sägs inte kunna vara tillräckligt för att beteckna dem själva som företag. De sökande hävdar även att de tre ovannämnda bolagen och bröderna Micula inte kan behandlas som en enda ekonomisk enhet, eftersom brödernas intressen inte sammanfaller med bolagens.

(60)

De sökande framhåller att verkställandet av skiljedomen inte ger dem någon fördel. De hävdar att åtgärder som tjänar till att infria deras lagenliga skyldigheter, t.ex. betalningen av skadeersättning, inte utgör förmånsbehandling av företag. Mot den bakgrunden hävdar de sökande att kommissionen inte kan åberopa generaladvokat Colomers uttalanden i Atzeni, eftersom det fallet avsåg skadestånd som betalades till en stödmottagare som ersättning för återkrav av oförenligt stöd som redan hade betalats ut. De sökande hävdar att inget statligt stöd – än mindre olagligt statligt stöd – hade betalats ut till dem vilket skiljer detta fall från Atzeni. På samma sätt hävdar de sökande att detta fall inte kan likställas med de fall som omnämns i beslutet att inleda förfarandet, där stödmottagaren ersätts enligt avtalsklausuler för återkrav av oförenligt stöd när det anses utgöra statligt stöd.

(61)

De sökande hävdar att genomförandet eller verkställandet av skiljedomen helt och hållet omfattades av rättspraxis enligt Asteris-fallet. De anser att den logiska grunden för rättspraxis i fallet Asteris och även i fall som Denkavit  (46) och ThyssenKrupp  (47), är att medlemsstaterna inte kan råda över betalningen av skadestånd och att det därför inte kan betecknas som statligt stöd. Rumäniens åtaganden enligt det bilaterala investeringsavtalet påstås vidare vara ett uttryck för allmänna regler om ansvarsskyldighet för vilka rättspraxis i Asteris-fallet kan tillämpas. Vad gäller kommissionens argument att Asteris-fallet inte kan tillämpas på skadestånd för bilaterala investeringsavtal mellan medlemsstater som anses vara oförenliga med EU-lagstiftningen, står de sökande fast vid att en sådan oförenlighet inte skulle upphäva skiljedomen som beviljats på grundval av ett sådant bilateralt investeringsavtal. Genomförandet eller verkställandet av skiljedomen skulle vidare inte kunna ses som indirekt beviljande av statligt stöd, eftersom skiljedomen inte återinför den avskaffade EGO 24-ordningen. Skiljedomen anses snarare bevilja ersättning på grund av Rumäniens autonoma beslut att bland annat lägga en orimlig börda på de sökande.

(62)

De sökande framhåller att kommissionens argument när det gäller det bilaterala investeringsavtalets oförenlighet med EU-lagstiftning är irrelevanta, eftersom tvisten som föranledde skiljedomsförfarandet och därefter skiljedomen inträffade innan Rumänien blev medlem av EU. De sökande menar att kommissionens argumentering i beslutet att inleda förfarandet grundar sig på att genomförandet/verkställandet av skiljedomen felaktigt sätts i samband med EGO 24-ordningens oförenlighet, och hävdar återigen att skiljedomen inte ger skadestånd på grundval av Rumäniens beslut att följa EU:s regler om statligt stöd.

(63)

De sökande anser att Europeiska unionens domstols beslut i Lucchini-fallet, som kommissionen hänvisar till i beslutet att inleda förfarandet, inte är relevant i detta fall. Fallet Lucchini fastställer ur deras synvinkel endast att återkrav av oförenligt stöd inte kan hindras av bestämmelser i nationell rätt, och saknar samband med genomförandet/verkställandet av en skiljedom som ger skadestånd vid överträdelse av ett bilateralt investeringsavtal.

(64)

Vad gäller att Rumänien tillskrivs ansvaret för genomförandet/verkställandet av skiljedomen hävdar de sökande att kommissionen inte kan tillskriva Rumänien ansvaret för EGO 24. De hävdar att genomförandet/verkställandet av en Icsid-dom är en automatisk och oavsiktlig konsekvens av Rumäniens skyldigheter enligt Icsid-konventionen. En ofrivillig handling kan enligt de sökande inte tillskrivas staten och kan inte utgöra statligt stöd. De betonar att Icsid-domar inte kan prövas av nationella domstolar och att verkställigheten inte kan hindras med hänsyn till inhemsk allmän ordning eller oförenlighet med EU-lagstiftningen.

(65)

De sökande hävdar att Rumäniens skyldigheter enligt Icsid-konventionen inte påverkas av Rumäniens senare medlemskap av EU. De förklarar att EU-lagstiftningen inte är tillämplig i detta fall eftersom den påstådda överträdelsen av det bilaterala investeringsavtalet inträffade och förfarandet inleddes innan Rumänien blev medlem av EU.

(66)

De sökande gör gällande att genomförandet/verkställandet av skiljedomen inte är selektivt eftersom bilaterala investeringsavtal och Icsid-konventionen upprättar ett system för allmän ansvarsskyldighet som gäller alla investerare. Skadestånd som beviljas enligt detta system är därför inte selektivt. Mot den bakgrunden åberopar de sökande även ett uttalande som kommissionen påstås ha gjort om att bilaterala investeringsavtal, även om de ger fördelen att säkra äganderätt utomlands, rent tekniskt inte kan betecknas som statligt stöd som förbjuds enligt artikel 107.1 i fördraget eftersom de inte gynnar vissa företag eller viss varuproduktionen utan ges till alla investerare oavsett i vilken bransch de driver sin verksamhet.

(67)

Slutligen förnekar de sökande att genomförandet av skiljedomen skulle kunna snedvrida konkurrensen och påverka handeln mellan medlemsstaterna. De hävdar att resonemanget i beslutet att inleda förfarandet inte kan tillämpas på bröderna Micula, som påstås inte utöva någon ekonomisk verksamhet, och därmed kan utbetalningar till dem inte snedvrida konkurrensen eller påverka handeln mellan medlemsstaterna. Mer allmänt gör de sökande gällande att genomförandet av skiljedomen inte ger de sökande en fördel och utesluter därmed all påverkan på konkurrens eller handel.

Om beskrivningen av genomförandet/verkställandet av skiljedomen som nytt stöd

(68)

De sökande invänder mot beskrivningen av genomförandet/verkställandet av skiljedomen som nytt stöd. Antagandet och verkställandet av skiljedomen var enligt de sökande de enda nya händelserna som ägde rum efter Rumäniens anslutning. Framför allt påstås Rumäniens verkställande vara en rent automatisk konsekvens av skiljedomen snarare än resultatet av ett bestämt beslut. De relevanta tidpunkterna var enligt de sökande då EGO 24 antogs, då de permanenta investerarcertifikaten utfärdades till de sökande eller senast då det bilaterala investeringsavtalet ingicks. De sökande åberopar även rättspraxis och kommissionens praxis när det gäller statliga garantier (enligt vilken den relevanta tidpunkten är när garantin ges, inte när den åberopas eller betalningar görs) för att göra gällande att i de fall ersättning betalas till följd av ett åtagande enligt ett internationellt avtal, är det tidpunkten för ingåendet av det avtalet som är avgörande.

Om förenligheten när det gäller skiljedomens genomförande/verkställande

(69)

De sökandes gör först gällande att när kommissionen granskar fall av icke-anmält stöd och den berörda medlemsstaten underlåter att anföra några som helst förenlighetsargument, är det kommissionens skyldighet att överväga om stödet kan vara förenligt enligt tillämpliga regler eller riktlinjer, om nödvändigt genom att begära ytterligare information från medlemsstaten eller stödmottagaren.

(70)

När det gäller den preliminära förenlighetsanalysen i beslutet att inleda förfarandet står de sökande fast vid att den är felaktig rent principiellt eftersom den tillämpar de nuvarande riktlinjerna för regionalstöd på genomförandet/verkställandet av skiljedomen, trots att det är helt uppenbart att genomförandet/verkställandet av skiljedomen inte motiveras av regional utveckling. De sökande betonar återigen att det i beslutet att inleda förfarandet felaktigt antas att man genom att genomföra skiljedomen retroaktivt återinför EGO 24, och hävdar att det enda stöd som skulle ha kunnat beviljas var fördelarna enligt EGO 24-ordningen. EGO 24 borde ha bedömts enligt 1998-års riktlinjer för regionalt stöd och skulle då ha ansetts vara förenlig.

(71)

De sökande hävdar att det inte finns något giltigt formellt beslut som fastställer att EGO 24 utgör oförenligt statligt stöd. Den rumänska konkurrensnämndens beslut nr 244 som förkastar EGO 24 var enligt de sökande felaktigt eftersom beslutet varken utvärderar förenligheten eller motiverar sina slutsatser. Dessutom resonerar de sökande att den rumänska regeringens antagande av EGO 75, som på nytt bekräftade EGO 24, väger tyngre än konkurrensnämndens beslut. De rumänska domstolarnas avvisande av konkurrensnämndens bestridanden av EGO 75 anser de sökande vara ytterligare ett bevis på att EGO 24 och EGO 75 har företräde framför konkurrensnämndens beslut.

(72)

De sökande framhåller vidare att kommissionen inte hade och fortfarande inte har befogenhet att pröva EGO 24, ens i förbigående. De relevanta delarna av EGO 24 upphävdes innan Rumänien blev medlem av EU. I den mån skiljedomen anses återinföra stöd som beviljats enligt EGO 24 hävdar de sökande att kommissionen således inte har befogenhet att pröva. De åberopar också kommissionens beslut i fallet nr 380/2004 om statligt stöd, där kommissionen fann att stöd till följd av en skiljedom som genomförs efter anslutning till EU, men har meddelats och i sin helhet avser perioder före anslutningen, inte utgör nytt stöd.

(73)

Slutligen argumenterar de sökande att EGO 24 och individuella incitament enligt EGO 24 är förenliga med den inre marknaden enligt 1998-års tillämpliga riktlinjer för regionalt stöd, förutsatt att alla förenlighetsvillkor är uppfyllda. Mot den bakgrunden hävdar de att EGO 24 faktiskt kan ses som förenligt investeringsstöd snarare än som driftstöd och att även om EGO 24 betraktas som driftstöd var det ändå förenligt.

Om berättigade förväntningar

(74)

De sökande hävdar att ett beslut i vilket kommissionen konstaterat att genomförandet eller verkställandet av skiljedomen strider mot regler för statligt stöd åsidosätter de sökandes berättigade förväntningar. De argumenterar att EU uttryckligen uppmuntrade Rumänien att ingå bilaterala investeringsavtal med medlemsstater före Rumäniens anslutning, att kommissionen ger fortsatt stöd till ingående av bilaterala investeringsavtal. De sökande grundar sina förväntningar på att de genom skiljedomsförfarandet skulle få ersättning för den skada som Rumänien vållat genom sitt beslut att bibehålla investerarnas alla skyldigheter enligt EGO 24 och att det inte finns något övervägande allmänintresse med att åsidosätta de sökandes berättigade förväntningar.

Om de sökandes processuella rättigheter

(75)

Slutligen hävdar de sökande att berörda parter enligt rättspraxis har rätt att i lämplig utsträckning vara involverade i det administrativa förfarandet med hänsyn till omständigheterna i fallet (48). De sökande argumenterar att Rumänien inte involverat de sökande på ett tillfredsställande sätt i förfarandet om statligt stöd, vilket de påstår sig ha missgynnats av, och uppmanar kommissionen att göra det möjligt för dem att på ett tillfredsställande sätt försvara sina intressen genom att involvera dem mer fullständigt i förfarandet för att inte äventyra giltigheten av kommissionens slutliga beslut. De sökande avslutar med att konstatera att kommissionens praxis i fall som rör statligt stöd i allmänhet inte skyddar de påstådda stödmottagarnas processuella rättigheter i tillräckligt hög grad, vilket strider mot artikel 6.1 i den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och artikel 47 i EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna.

6.   RUMÄNIENS ANMÄRKNINGAR PÅ SYNPUNKTERNA FRÅN BERÖRDA PARTER

(76)

Som svar på synpunkterna som lämnats av de sökande avvisar Rumänien påståendet att Ioan och Viorel Micula inte personligen kan anses vara företag i syfte att tillämpa EU:s regler om statligt stöd. Rumänien argumenterar att de fem sökande snarare bör betraktas som en ekonomisk enhet eftersom bröderna Micula utövar direkt eller indirekt kontroll över de sökande företagen. Till stöd för detta påstående förklarar Rumänien bland annat att bröderna Micula fattade formella beslut på de tre sökande företagens vägnar under förhandlingarna mellan Rumänien och de sökande, efter det att skiljedomen hade meddelats.

(77)

Rumänien avvisar de sökandes försök att förneka sambandet mellan upphävandet av EGO 24-incitamenten och beviljandet av skadestånd enligt skiljedomen. Rumänien framhåller att det tydligt framgår av skiljedomen att skadeståndets värde fastställdes av domstolen baserat på de ekonomiska fördelar som de sökande skulle ha haft om incitamenten hade funnits kvar.

(78)

När det gäller de sökandes påstående att de inte hade varit involverade i granskningen av statligt stöd på ett tillfredsställande sätt, förnekar Rumänien att landet inte omedelbart skulle ha vidarebefordrat beslutet att inleda förfarandet till de sökande. Rumänien hävdar att landet inte har någon lagenlig skyldighet att involvera de sökande mer fullständigt än vad som har varit fallet.

7.   BEDÖMNING

7.1   Förekomst av stöd

(79)

Artikel 107.1 i EUF-fördraget fastställer att ”stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, är oförenligt med den inre marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna”. En åtgärd utgör följaktligen statligt stöd om följande fyra kumulativa villkor är uppfyllda:

Åtgärden ger det mottagande företaget en selektiv ekonomisk fördel.

Åtgärden tillskrivs staten eller finansieras med statliga medel.

Åtgärden snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen.

Åtgärden kan påverka handeln mellan medlemsstaterna.

(80)

Kommissionen betonar att begreppet statligt stöd är ett objektivt och rättsligt koncept som definieras direkt i fördraget. Om en särskild åtgärd utgör statligt stöd eller inte beror inte på medlemsstatens avsikter eller motivering när det beviljas utan på effekterna av den berörda åtgärden (49).

Företag

(81)

Europeiska unionens domstol har konsekvent definierat företag som enheter som bedriver ekonomisk verksamhet, oberoende av deras rättsliga ställning och hur de finansieras (50). Klassificeringen av en särskild enhet beror således uteslutande på verksamhetens karaktär.

(82)

Separata juridiska enheter kan anses utgöra en ekonomisk enhet vid tillämpningen av reglerna för statligt stöd. Då betraktas den ekonomiska enheten som det relevanta företaget. Europeiska unionens domstol har tidigare fastslagit att ”begreppet företag placerat i ett konkurrensrättsligt sammanhang måste förstås som en ekonomisk enhet […] även om enheten i juridisk mening består av flera fysiska eller juridiska personer” (51). För att fastställa om flera enheter utgör en ekonomisk enhet undersöker Europeiska unionens domstol om det finns en kontrollerande andel eller funktionella, ekonomiska eller organiska samband (52).

(83)

De sökande i skiljedomsförfarandet som ledde fram till skiljedomen är bröderna Ioan Micula och Viorel Micula och tre bolag som de äger (S.C. European Food S.A., S.C. Starmill S.R.L. och S.C. Multipack). Det är uppenbart att de tre bolagen bedriver ekonomisk verksamhet eftersom de är specialiserade på industriell tillverkning av livsmedel, kvarnprodukter respektive plastförpackningar. De tre bolagen utgör därför företag. Den beskrivningen bestrids inte av de sökande.

(84)

De sökande står dock fast vid att bröderna Micula själva i egenskap av fysiska personer inte kan betraktas som företag i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget, och att medel som betalas ut till dem för att genomföra eller verkställa skiljedomen inte kan utgöra statligt stöd. Framför allt påstås bröderna Miculas intressen inte sammanfalla med de tre sökande bolagens intressen.

(85)

Kommissionen anser dock att de tre bolagen tillsammans utgör en enda ekonomisk enhet vid tillämpningen av reglerna för statligt stöd. Denna ekonomiska enhet betraktas därför som det relevanta företaget.

(86)

Detta konstaterande bygger på det faktum att bröderna Micula direkt eller indirekt i praktiken har exklusiv äganderätt till de tre bolagen, vilket innebär att de har ett kontrollerande intresse i dessa bolag.

(87)

Detta konstaterande bygger vidare på det faktum att de sökande bolagen ingår i en koncern, European Food and Drinks Group (nedan kallad EFDG). Under skiljedomsförfarandet gjorde bröderna Micula även anspråk på ersättning för andra bolag som ingår i EFDG som påstås ha drabbats av förluster som ett resultat av Rumäniens åtgärder som föranledde förfarandet. Snarare än att göra gällande och kvantifiera separata förluster för varje sökande bolag och de två sökande enskilda individerna, baserade de sökande sin ansökan på ersättning av förluster som EFDG påstås ha drabbats av som helhet. Efter att ha granskat EFDG:s ägarstruktur och fastställt att bröderna Micula direkt eller indirekt ägde minst 99,96 % av alla bolag i EFDG som bröderna Micula begärde skadestånd för (dvs. European Drinks S.A., Rieni Drinks S.A., Scandic Distilleries S.A., Transilvania General Import-Export S.R.L. och West Leasing S.R.L), godtog domstolen detta upplägg och tillät de sökande att ansöka om ersättning för EFDG:s förluster som helhet (53). Detta beteende av de sökande under skiljedomsförfarandet och motsvarande beslut av domstolen visar att bröderna Micula och de tre sökande bolagen, liksom de ovannämnda bolagen som ingår i EFDG, utgör en enda ekonomisk enhet med ett enda ekonomiskt intresse.

(88)

Beskrivningen av bröderna Micula och deras bolag som en ekonomisk enhet förstärks ytterligare av hur de så småningom beviljas ersättning i skiljedomen. Snarare än att fördela ersättningen individuellt till var och en av de fem sökande, beviljade skiljedomen ”kollektiv gemensam ersättning”. Det faktum att de fem sökande tillsammans (dvs. inklusive de sökande bolagen) begärde att domstolen skulle ge all ersättning endast till bröderna Micula visar att de sökande bolagen inte är autonoma i förhållande till bröderna Micula. Domstolen beviljade slutligen de sökande hela det tilldelade ersättningsbeloppet som de därefter kunde fördela mellan sig på valfritt sätt, oberoende av de skador som varje sökande faktiskt lidit.

(89)

Föregående slutsats påverkas inte av de sökandes argument att detta fall måste särskiljas från Hydrotherm-domen eftersom den fysiska personen i det fallet var en partner som personligen ansvarade för de olika bolagens ekonomiska skyldigheter med vilka han ansågs utgöra en enda ekonomisk enhet medan bröderna Micula inte är till den grad personligen ansvariga. Som svar påminner kommissionen om att Europeiska unionens domstol inte nämner den fysiska personens personliga ansvar alls i de berörda punkterna i Hydrotherm-domen, utan snarare inskränker sig till att påpeka att den fysiska personen i fråga hade ”full kontroll” över de berörda bolagen (54). Såsom redan nämnts har bröderna Micula till följd sitt ägarskap på liknande sätt full kontroll över de sökande bolagen och faktiskt även över de andra berörda EFDG-bolagen.

(90)

Kommissionen anser också, i motsats till de sökandes påståenden, att logiken till stöd för Cassa di Risparmio di Firenze-domen gäller även i detta fall. I den domen erkände Europeiska unionens domstol att en ekonomisk verksamhet kan utövas direkt eller indirekt av en enhet genom att enheten kontrollerar en aktör som tillsammans med dem ingår i en ekonomisk enhet. Europeiska unionens domstol erkänner att blotta omständigheten att äga andelar, eller kontrollera aktieinnehav, inte är tillräcklig för att beskriva den verksamhet som enheten som innehar dessa aktier utövar som ekonomisk, när det endast innebär ett utövande av rättigheter som följer med ställningen som aktieägare eller medlem, eller att erhålla utdelning, eftersom detta endast är en följd av att äga en tillgång, men det är ändå uppenbart att den föreliggande situationen är annorlunda. ”En enhet som har ett kontrollerande innehav i ett bolag och som i praktiken utövar denna kontroll genom att direkt eller indirekt utöva ett inflytande på förvaltningen av bolaget skall däremot anses delta i det kontrollerade företagets ekonomiska verksamhet”, enligt Europeiska unionens domstol (55). Europeiska unionens domstol var angelägen om att påpeka att det inte räcker ”att dela upp ett företag i två separata enheter” för att kringgå regler om statligt stöd (56). Denna logiska grund gäller även när en av de två berörda enheterna är en fysisk person. Att på annat sätt bevilja stöd till en fysisk person som är den kontrollerande aktieägaren i ett företag skulle inte anses utgöra statligt stöd även om den fysiska personen använder det stödet i företaget som han eller hon kontrollerar. I detta fall kan det inte göra någon skillnad för syftet att tillämpa reglerna för statligt stöd, om domstolen beslutar att ersättningen som ges kollektivt till alla fem sökande betalas ut till bröderna Micula eller till bolagen som de äger.

(91)

Sammanfattningsvis anser kommissionen att bröderna Micula och de tre sökande bolagen tillsammans utgör en enda ekonomisk enhet som bildar ett företag för tillämpningen av artikel 107.1 i fördraget. Även de andra EFDG-bolagen vars påstådda förluster bröderna Micula fick ersättningen för i skiljedomen (European Drinks S.A., Rieni Drinks S.A., Scandic Distilleries S.A., Transilvania General Import-Export S.R.L. och West Leasing S.R.L) (57) ingår i denna enda ekonomiska enhet. Den slutliga mottagaren av stödåtgärden är denna enda ekonomiska enhet som består av de fem sökande och EFDG-bolagen.

Ekonomisk fördel (1)

(92)

En fördel enligt artikel 107.1 i EUF-fördraget är varje ekonomisk förmån som ett företag inte skulle ha fått under normala marknadsvillkor, det vill säga i avsaknad av statligt ingripande (58). Exakt vilken slags åtgärd det rör sig om är irrelevant för att fastställa om den ger företaget en ekonomisk fördel. Begreppet fördel omfattar t.ex. alla situationer där företag slipper betala kostnader för sin ekonomiska verksamhet.

(93)

Genom skiljedomen beslutade domstolen att bevilja de sökande en ersättning på 376 433 229 RON plus ränta. För att fullt ut förstå varför genomförandet eller verkställandet av skiljedomen ger de sökande en ekonomisk fördel är det lärorikt att först granska på vilken grund domstolen beslutade att ersättningen skulle betalas ut till de sökande i den skiljedomen.

(94)

När domstolen hade beslutat att Rumänien bröt mot det bilaterala investeringsavtalet förklarade domstolen att skadestånd hade beviljats baserat på principen att den sökande måste placeras i den position den ”med all sannolikhet” skulle ha varit i om det inte varit för den internationella oförrätten (59). Domstolen förklarar vidare att endast förluster som har orsakssamband med handlingen som ligger till grund för den internationella oförrätten kan ersättas med skadestånd, och att alla överträdelser av det bilaterala investeringsavtalet som görs gällande av sökande härrör från samma omständighet, dvs. det förtidiga upphävandet av EGO 24-incitamenten, eller står i direkt samband med detta upphävande (60). För att värdera ersättningen till de sökande tog domstolen hänsyn till om förluster verkligen hade inträffat och om de hade direkt samband med upphävandet av investeringsincitamenten. Domstolen förklarade t.ex. det följande med avseende på skadeståndet för högre sockerpriser (61): ”Både förekomsten av skadan och orsakssambandet mellan att incitamenten upphävs och den uppkomna skadan har bevisats på ett tillfredsställande sätt. Det har inte bestritts att de sökande som en följd av upphävandet av råvaruincitamentet var tvungna att efter februari 2005 betala ett högre pris för socker.”

(95)

Mot bakgrunden av dessa överväganden är det uppenbart att Rumänien genom att genomföra eller verkställa skiljedomen beviljar de sökande ett belopp som exakt motsvarar de fördelar som förutsågs enligt den avskaffade EGO 24-ordningen från den tidpunkt den drogs tillbaka (den 22 februari 2005) till och med den planerade utgången (den 1 april 2009). Genom att genomföra eller verkställa skiljedomen återbetalas i praktiken tullar på importerat socker och andra råvaror mellan den 22 februari 2005 och den 31 mars 2009, liksom tullar på importerat socker som de sökande skulle ha undvikit om de hade haft möjligheten att lägga upp sockerlager innan EGO 24-faciliteten gick ut den 31 mars 2009. För att se till att de sökande fick full kompensation för den avskaffade ordningen och placeras i den position de ”med all sannolikhet” skulle ha varit i, beslutade domstolen även att bevilja ränta och ersättning för den påstådda förlorade möjligheten och förlorad vinst (62). Genomförandet eller verkställandet av skiljedomen återupprättar den situation de sökande sannolikt skulle ha befunnit sig i om EGO 24-ordningen aldrig hade hävts.

(96)

Genomförandet eller verkställandet av skiljedomen ger följaktligen de sökande en ekonomisk fördel som annars inte skulle finnas på marknaden. Kostnaden för råvaror, som ingående material i färdigvaror, är en ordinarie rörelsekostnad i företag. De får en avsevärd fördel genom att befrias från en del av sina normala rörelsekostnader. Ersättningen som beviljas för förlorad vinst för att de sökande har varit tvungna att bära sina egna kostnader utgör på samma sätt en ekonomisk fördel som utan skiljedomen inte skulle finnas på marknaden. Under normala marknadsförhållanden skulle företaget ha varit tvunget att själv bära kostnaderna för sin ekonomiska verksamhet och därför inte redovisat dessa vinster. Att betala ränta till de sökande på belopp som påstås ha förfallit till betalning men som måste anses ge dem en fördel, utgör en separat och ytterligare fördel. Under normala marknadsförhållanden och utan skiljedomen skulle företaget ha varit tvunget att bära sina egna ordinarie rörelsekostnader, inte ha skapat den påstådda förlorade vinsten och därför inte ha kunnat uppbära ränta på detta kapital. Genom att dra tillbaka EGO 24-ordningen återinför Rumänien normala konkurrensförhållanden på den marknad där de sökande driver sin verksamhet, och alla försök att kompensera de sökande för att EGO 24-incitamenten har upphävts ger en fördel som inte finns under normala marknadsförhållanden.

(97)

De sökandes försök att skilja beviljandet av ersättning från upphävandet av EGO 24-incitamenten är föga övertygande. De sökande gör gällande att ”Icsid-domstolen i detta fall drog slutsatsen att Rumänien genom beslutet att följa EU:s regler om statligt stöd uppfyllde sina skyldigheter enligt det bilaterala investeringsavtalet och beviljade inte skadestånd till de sökande på den grunden. Istället beviljade Icsid-domstolen skadestånd för den rumänska statens förseelse att bibehålla skyldigheterna enligt EGO 24 efter att ha dragit tillbaka ordningen samt för dess brist på öppenhet gentemot investerarna.”

(98)

Denna beskrivning av skiljedomen är felaktig och beaktar inte effekterna av skiljedomens genomförande/verkställande. Det har redan påpekats att domstolen ansåg att påstådda överträdelser av det bilaterala investeringsavtalet helt och hållet berodde på det förtidiga upphävandet av incitamenten, eller står i direkt samband med detta upphävande (63), och beslutade om skadeersättning för förluster som är en direkt följd av upphävandet av stimulansordningen. Som redan nämnts fastslog domstolen det följande (64): ”Genom att upphäva EGO 24-incitamenten före den 1 april 2009 agerade Rumänien inte oskäligt eller svekfullt (bortsett från att Rumänien handlade orimligt genom att bibehålla investerarnas skyldigheter efter att ha avslutat incitamenten). Skiljedomstolen drog dock med en majoritet slutsatsen att Rumänien åsidosatte de sökandes berättigade förväntningar på att dessa incitament skulle finnas tillgängliga, i stort sett som tidigare, fram till den 1 april 2009. Rumänien har även underlåtit att agera på ett öppet sätt genom att inte informera de sökande i god tid om att ordningen skulle upphävas före det fastställda slutdatumet. Som ett resultat anser skiljedomstolen att Rumänien inte säkerställer en lika och rättvis behandling av de sökandes investeringar i den betydelse som avses i artikel 2.3 i det bilaterala investeringsavtalet.”

(99)

Mot bakgrunden av denna slutsats kan det inte hävdas, som de sökande gör, att domstolen fann att Rumäniens beslut att följa EU:s regler om statligt stöd genom att upphäva EGO 24, inte strider mot det bilaterala investeringsavtalet eller att det inte beviljade skadestånd på den grunden (65). Kommissionen konstaterar att genom att motivera sitt beslut att ge ersättning för ökade priser och förlorad möjlighet att lägga på lager, liksom förlorad vinst, åberopar domstolen bara skador som de sökande lidit som en följd av att EGO 24-incitamenten hade upphävts (66). I synnerhet hänvisar domstolen inte till, eller beviljar ytterligare skadestånd för, sin slutsats att Rumänien handlade orimligt genom att bibehålla investerarnas skyldigheter enligt EGO 24 och inte agera på ett öppet sätt.

Ekonomisk fördel (2) – skadestånd och statligt stöd

(100)

Förekomsten av en fördel hindras inte, i motsats till de sökandes påstående, av den omständighet att utbetalningen av ersättningen till de sökande som domstolen beslutat om genom att genomföra eller verkställa skiljedomen, är förenad med en skadeersättning. Den centrala frågan i detta avseende är om principerna som fastställs av Europeiska unionens domstols dom i fallet Asteris (67) gäller för föreliggande beslut. I Europeiska unionens domstols dom i fallet Asteris fastslog Europeiska unionens domstol att ”statliga stöd, i form av åtgärder som vidtas av myndigheter som gynnar vissa företag eller vissa produkter, i rättsligt hänseende väsentligt skiljer sig från sådana skadestånd som de nationella myndigheterna kan förpliktigas att betala till enskilda som ersättning för en skada som myndigheterna orsakat dessa” (68). De sökande hävdar att det föreliggande fallet helt och håller omfattas av denna rättspraxis, och alla försök av kommissionen att skilja Asteris-fallet från föreliggande fall är föga övertygande. Kommission instämmer inte i det påståendet.

(101)

Kommissionen konstaterar att omständigheterna i Asteris-fallet i hög grad skiljer sig från omständigheterna i föreliggande fall. I det föregående fallet fattade Europeiska unionens domstol ett beslut som svar på en begäran om förhandsavgörande från en grekisk domstol som avsåg behörigheten för domstolarna i den medlemsstaten att pröva enskildas talan mot nationella myndigheter om ersättning för skada på grund av icke-utbetalt gemenskapsstöd enligt unionens gemensamma jordbrukspolitik. Det icke-utbetalda stödet var inte en följd av att de grekiska myndigheterna hade brutit sitt löfte att bevilja stödet utan snarare följden av att kommissionen hade inkluderat tekniska fel i en förordning. De berörda företagen hade redan väckt skadeståndstalan mot kommissionen men Europeiska unionens domstol hade avvisat den som ogrundad. Som svar på begäran om förhandsavgörande anger Europeiska unionens domstol i sin dom att eftersom den tidigare hade ogillat skadeståndstalan mot kommissionen, måste en skadeståndstalan mot den grekiska staten stödja sig på en annan grund än den som åberopades till stöd för den av domstolen ogillade talan, dvs. ett rättsstridigt beteende av de grekiska myndigheterna själva. I synnerhet fastslog Europeiska unionens domstol inte att ett beviljande av skadestånd motsvarande olagligt statligt stöd som utlovats men inte betalats ut, inte i sig själv utgör statligt stöd. Det framgår således inte av Asteris-domen att skadestånd automatiskt inte omfattas av EU:s regler om statligt stöd, som de sökande verkar påstå. I fall av ansvarsskyldighet baserat på ett rättsstridigt beteende av nationella myndigheter ges ingen fördel till ett företag när en sådan ansvarsskyldighet endast ser till att den part som lidit skada får det han eller hon har rätt till, precis som vilket företag som helst enligt de allmänna reglerna för civilrättsligt skadeståndsansvar i den medlemsstaten. Ersättningen som ges enligt dessa allmänna regler för civilrättsligt skadeståndsansvar skiljer sig från statligt stöd i den mån de inte kan leda till att individerna som får skadestånd får det bättre ställt efter att ha fått ersättning.

(102)

För att ersättningen inte ska omfattas av EU:s regler om statligt stöd enligt rättspraxis i Asteris-fallet måste den baseras på allmänna ersättningsregler (69). I detta fall har ersättningen beviljats till sökande på grundval av ett bilateralt investeringsavtal mellan medlemsstater som kommissionen anser vara ogiltigt från och med Rumäniens anslutning till EU. Kommissionen har konsekvent hävdat att bilaterala investeringsavtal mellan medlemsstater, likt det bilaterala investeringsavtal som de sökande baserar sitt anspråk på (70), strider mot EU-rätt eftersom de är oförenliga med bestämmelserna i unionsfördragen och därför bör betraktas som ogiltiga (71). Kommissionen har vid upprepade tillfällen tillkännagett denna ståndpunkt för medlemsstaterna, bland annat för den berörda medlemsstaten.

(103)

Kommissionen konstaterar att syftet med skiljedomen är att ersätta de sökande för incitament som Rumänien utlovat enligt EGO 24 (ändrad av EGO 75) men som landets tvingats avskaffa för att fullfölja förhandlingsprocessen för anslutning till EU. Skälet till att de sökande kräver ersättning i detta fall, i motsats till Asteris-fallet, är att de har förnekats de incitament som Rumänien utlovade i strid mot sina skyldigheter att inte bevilja olagligt stöd enligt artikel 64 i Europaavtalet och lag nr 143/1999 som tolkas av den rumänska konkurrensnämnden i beslut nr 244/2000. Som generaladvokat Ruiz-Jarabo Colomer förklarade (72) skulle ett skadestånd motsvarande summan av stödbeloppen i själva verket utgöra ett indirekt statligt stöd som är olagligt och oförenligt med den inre marknaden. Tribunalen har mot bakgrunden av nämnda argumentation betraktat ersättningsklausuler för återkrav av statligt stöd som statligt stöd (73). I Lucchini-domen fastslog Europeiska unionens domstol att en nationell domstol var förhindrad att tillämpa nationell lagstiftning eftersom tillämpningen ”utgör hinder för gemenskapsrättens tillämpning så till vida att bestämmelsen skulle omöjliggöra återkrav av ett statligt stöd som har beviljats i strid med gemenskapsrätten” (74).

(104)

De sökandes försök att skilja de fallen från detta fall är föga övertygande. Det är inte det faktum att de exakta omständigheterna i de olika fallen skiljer sig från omständigheterna i detta fall som är avgörande utan principen som genomsyrar fallen, dvs. att nationell lagstiftning, inklusive ansvarsskyldighet enligt nationell lagstiftning inte kan tillämpas eftersom det skulle utgöra hinder för tillämpningen av EU:s regler om statligt stöd och därmed till slut leda till att olagligt statligt stöd beviljas. Mot den bakgrunden undantas inte skadestånd som beviljats som ersättning för återkrav av olagligt statligt stöd eller för den skada som lidits för att inte ha fått olagligt statligt stöd, enligt Asteris-fallet. Kommissionen anser att samma princip gäller när ansvarsskyldigheten härrör från ett internationellt avtal mellan två medlemsstater (t.ex. bilaterala investeringsavtalet mellan medlemsstater) vars tillämpning leder till att statligt stöd beviljas. Om en medlemsstats verkställande av ett avtal mellan medlemsstater utgör hinder för gemenskapsrättens tillämpning måste den medlemsstaten upprätthålla EU-lagstiftningen eftersom unionens primärrätt, t.ex. artiklarna 107 och 108 i fördraget äger företräde framför den medlemsstatens internationella skyldigheter.

(105)

De sökandes påstående att det inte finns något giltigt formellt beslut som fastställer att EGO 24 utgör oförenligt statligt stöd eller att incitamenten är oförenliga med den inre marknaden, är irrelevanta i detta avseende eftersom det är genomförandet/verkställandet av skiljedomen och inte de investeringsincitament som utlovades enligt EGO 24 som är den ifrågasatta åtgärden och som ligger till grund för detta beslut. Eftersom EGO 24 upphävdes den 22 februari 2005 och inget stöd betalades ut enligt den lagstiftningen efter den tidpunkten, skulle varken den rumänska konkurrensnämnden eller kommissionen kunna dra den formella slutsatsen att EGO 24 gav upphov till oförenligt statligt stöd under perioden mellan den 22 februari 2005 och den 1 april 2009, dvs. den period som de sökande beviljas ersättning för enligt skiljedomen.

(106)

Av samma anledning behöver kommissionen inte heller fatta ett formellt beslut om förekomsten av statligt stöd i de fall en nationell domstol eller en skiljedomstol beslutar att en medlemsstat ska betala ut ersättning för att ha upphävt en stödåtgärd. I artikel 107.1 i fördraget finns ett allmänt förbud mot att bevilja statligt stöd ”av vilket slag det än är”. Exakt vilken slags åtgärd det rör sig om är således irrelevant för att fastställa om den ger företaget en ekonomisk fördel (75). Om det statliga stödet ges genom att genomföra eller verkställa en dom eller en skiljedom, vilket kommissionen anser vara fallet när det gäller skiljedomen, är det i förhållande till det genomförandet eller verkställandet som kommissionen måste påvisa att de kumulativa villkoren i artikel 107.1 i fördraget är uppfyllda och att stödet är oförenligt med den inre marknaden.

(107)

Under alla omständigheter påminner kommissionen om att den rumänska konkurrensnämnden, flera gemensamma ståndpunkter från EU och den rumänska regeringen genom att häva EGO 24, drog slutsatsen att EGO 24 gav upphov till olagligt statligt stöd enligt Europaavtalet, beslut nr 4/2000 av associeringsrådet EG-Rumänien, lag nr 143/1999 och gemenskapens regelverk. Dessutom har den rumänska konkurrensnämndens beslut nr 244/2000 aldrig bestridits eller ogiltigförklarats utan endast lämnats utan avseende av den rumänska lagstiftaren genom antagandet av EGO 75 som strider mot bestämmelserna i lag nr 143/1999 om statligt stöd och därmed bryter landet mot sina egna skyldigheter enligt Europaavtalet och beslut nr 4/2000 av associeringsrådet EG-Rumänien. EU krävde därefter att Rumänien skulle iaktta det beslutet, sina skyldigheter enligt Europaavtalet och gemenskapens regelverk vid anslutningsförhandlingarna, vilket landet gjorde genom att upphäva EGO 24.

(108)

Av föregående skäl drog kommissionen slutsatsen att utbetalningen av den ersättning till de sökande som domstolen beslutat om ger de sökande en ekonomisk fördel som de inte skulle ha haft under normala marknadsförhållanden.

Selektivitet

(109)

Alla åtgärder som ger ett företag en ekonomisk fördel är inte statligt stöd utan bara de som ger vissa företag, kategorier av företag eller ekonomiska sektorer en selektiv ekonomisk fördel.

(110)

Skiljedomen beviljar ersättning endast till de sökande. Genom att betala ersättningen genom att genomföra eller verkställa skiljedomen ger Rumänien en fördel endast till de sökande. Därför är åtgärden selektiv.

(111)

Dessutom kommer skadeersättning inte att selektivt gynna endast ett företag, vilket framgår av Asteris-domen, i den mån ersättningen är en följd av en allmän rättsregel för statligt skadeståndsansvar som alla enskilda individer kan åberopa på ett sätt som utesluter att en ersättning ger en selektiv fördel till vissa grupper i samhället. Den ifrågasatta åtgärden är ett resultat av tillämpningen av bestämmelserna i det bilaterala investeringsavtalet, och uppfyller inte detta krav av de skäl som anförs i det föreliggande fallet.

(112)

Det bilaterala investeringsavtalet ger denna rätt till ersättning till en viss grupp investerare, dvs. investerare i de två medlemsstater som täcks av det bilaterala investeringsavtalet, dvs. Sverige och Rumänien. Följaktligen kunde inte alla EU-investerare i samma situation åberopa det bilaterala investeringsavtalet för att kräva skadestånd motsvarande de utlovade incitamenten enligt den avskaffade stödordningen EGO 24, utan bara investerare av en viss nationalitet. I den mån utbetalningen av ersättning till en investerare enligt det bilaterala investeringsavtalet är liktydigt med att bevilja en fördel, är den fördelen selektiv. När det gäller de sökandes påstående att fördelarnas allmänna karaktär i det bilaterala investeringsavtalet tidigare erkänts av kommissionen (se skäl 66), är uttalandet som citeras av de sökande till stöd för det påståendet faktiskt inte alls ett uttalande från kommissionen utan ett utdrag från en extern studie som sammanställts för Europaparlamentets generaldirektoratet för EU-extern politik. För att undanröja alla tvivel om vem som ligger bakom åsikterna som uttrycks i denna studie, innehåller den en ansvarsfriskrivning som anger att författaren är ensam ansvarig för dessa åsikter och att det inte rör sig om ett officiellt ställningstagande från Europaparlamentet. Uttalandet som görs i denna rapport kan inte tillskrivas kommissionen och är irrelevant i det aktuella fallet.

(113)

Den ifrågasatta åtgärden ersätter de sökande för upphävandet av investeringsincitament som själva är av selektiv natur. De incitament som ges enligt EGO 24 var faktiskt bara tillgängliga för företag som investerade i vissa regioner. Följaktligen bör ersättningen som domstolen beslutat att bevilja de sökande betraktas som selektiv eftersom den motsvarar fördelen som utlovats i den avskaffade EGO 24.

(114)

Under alla omständigheter anser kommissionen att det bilaterala investeringsavtalet som domstolen beslutade om blev ogiltigt när Rumänien blev medlem av EU. Det kan därför inte anses utgöra grunden för en allmän rättsregel för statligt skadeståndsansvar som alla investerare kan åberopa.

(115)

Av alla skäl som anförs ovan drar kommissionen slutsatsen att genomförandet eller verkställandet av skiljedomen ger de sökande en selektiv fördel.

Statliga medel

(116)

Endast fördelar som beviljas direkt eller indirekt genom statliga medel kan utgöra statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget. I detta fall har Rumänien redan delvis verkställt skiljedomen genom att kvitta en del av ersättningen som domstolen beslutat att bevilja de sökande mot en av de sökandes skatteskuld till den rumänska staten. Den av domstolen utsedda exekutorn har dessutom utmätt medel från offentliga konton för de sökandes utestående fordringar enligt skiljedomen. Direkta utbetalningar från statens budget, uteblivna statliga inkomster genom avskrivning av skatteskulder eller överföring av andra statliga medel (t.ex. andelar i andra företag eller överföring av utmätta tillgångar) till de sökande antingen det sker frivilligt eller på begäran av domstol betraktas som åtgärder som finansieras med statliga medel.

Huruvida åtgärderna kan tillskrivas staten

(117)

För att en selektiv åtgärd ska utgöra stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget måste den bland annat kunna tillskrivas staten (76). I detta fall hävdar de sökande att eftersom genomförandet av skiljedomen är en automatisk och oavsiktlig konsekvens av Rumäniens skyldigheter enligt Icsid-konventionen kan den inte tillskrivas staten och därför inte utgöra statligt stöd. Huvudtemat i de sökandes argument är att eftersom Rumänien har en internationell rättslig skyldighet att genomföra skiljedomen kan den inte tillskrivas staten. Kommissionen instämmer inte med detta resonemang och anser att åtgärden kan tillskrivas Rumänien av nedanstående skäl.

(118)

Kommissionen konstaterar att den omständighet att Rumänien frivilligt gick in i det bilaterala investeringsavtalet, framför allt artikel 7 däri, skapade förutsättningarna för den selektiva fördelen som härrör från skiljedomen såsom det förklaras i skälen 110 och följande.

(119)

Om Rumänien dessutom frivilligt genomför skiljedomen genom att betala ut ersättningen som domstolen beslutat att bevilja de sökande råder det inget tvivel om att åtgärden kan tillskrivas den rumänska staten. Det gäller under alla omständigheter den delen av ersättningen som de sökande beviljas enligt skiljedomen och som Rumänien kvittar mot skatter som en av de sökande, S.C. European Food S.A., var skyldig de rumänska myndigheterna. Så är även fallet när Rumänien beslutar att frivilligt betala ut den utestående ersättningen som domstolen beslutat om.

(120)

Slutligen kan all verksamhet som utförs av Rumäniens statliga organ tillskrivas Rumänien. I de statliga organen ingår medlemsstatens regering och andra offentliga myndigheter. I synnerhet betraktas även en stats nationella domstolar samt exekutorer och utmätningsmän som utsetts av en domstol som den statens organ och är således bundna av kravet på lojalt samarbete med EU enligt artikel 4.3 i fördraget om Europeiska unionen. De nationella domstolarnas, exekutorers och utmätningsmäns verksamhet kan följaktligen tillskrivas den rumänska staten. Om Rumänien är tvunget att ersätta de sökande enligt skiljedomen genom sina domstolars, exekutorers och utmätningsmäns verksamhet kan således även den verksamheten tillskrivas den rumänska staten. EU-lagstiftningen medger endast ett begränsat undantag från denna allmänna tillskrivningsprincip: En åtgärd kan inte tillskrivas en medlemsstat om den medlemsstaten är skyldigt att vidta åtgärden enligt EU-lagstiftningen. I så fall härrör åtgärden från en rättsakt som antagits av unionslagstiftaren och kan inte tillskrivas staten. Det är dock oomtvistat att Rumänien inte var skyldigt att genomföra skiljedomen enligt EU-lagstiftning. Alla beslut om att genomföra eller verkställa skiljedomen, oavsett om de fattats av den rumänska regeringen eller Rumäniens nationella domstolar, kan således tillskrivas den rumänska staten.

(121)

Mot bakgrund av det ovanstående drar kommissionen slutsatsen att åtgärden kan tillskrivas Rumänien.

Snedvridning av konkurrensen och påverkan på handeln

(122)

En åtgärd som beviljas av staten anses snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen när den tenderar att förbättra mottagarens konkurrensposition jämfört med andra företag med vilka den konkurrerar (77). I praktiken antas en snedvridning av konkurrensen i den mening som avses i artikel 107 i fördraget föreligga så snart som staten beviljar ett företag en ekonomisk fördel i en avreglerad sektor där det förekommer eller skulle kunna förekomma konkurrens. En fördel som beviljas ett företag som snedvrider konkurrensen tenderar i normala fall att även påverka handeln mellan medlemsstater. Handel mellan medlemsstater påverkas när en åtgärd stärker det mottagande företagets konkurrensposition jämfört med andra konkurrerande företag i handeln inom gemenskapen (78).

(123)

Kommissionen har redan dragit slutsatsen (se skälen 81 och följande) att de sökande tillsammans utgör en enda ekonomisk enhet, vilket i sin tur utgör det relevanta företaget för tillämpningen av EU:s regler om statligt stöd. Det företaget driver sin verksamhet på en avreglerad marknad i konkurrens med andra företag. Kommissionen har även dragit slutsatsen att utbetalningen av ersättning till de sökande, antingen det är genom att genomföra eller verkställa skiljedomen, skulle förbättra deras konkurrensposition jämfört med andra företag med vilka de konkurrerar, som inte har fått liknande ersättning för upphävandet av olagligt statligt stöd. Ersättningen som föreskrivs i skiljedomen baseras på ett belopp som motsvarar tullar på råvaror, förlorade vinster och ränta på det sammanlagda skadeståndsbeloppet som beviljats. Kostnaden för råvaror, som ingående material i färdigvaror, är en ordinarie rörelsekostnad i företag. De sökande får en avsevärd fördel genom att befrias från en del av sina normala rörelsekostnader. Detta gäller även sökandes ersättning för förlorade vinster och betalningen av ränta. De sökande driver en verksamhet för tillverkning av livsmedel, kvarnprodukter och plastförpackningar. Eftersom det finns en avreglerad marknad för alla dessa produkter tenderar alla fördelar som de sökande beviljas att snedvrida konkurrensen. Med tanke på att de produkter som i första hand produceras av de sökande är föremål för omfattande handel mellan medlemsstaterna är det uppenbart att en fördel som beviljas de sökande tenderar att påverka handeln mellan medlemsstaterna.

(124)

Kommissionen konstaterar att de sökandes argument som förnekar att konkurrensen snedvrids bara upprepar påståendena att bröderna Micula inte kan betraktas som företag och att genomförandet av skiljedomen inte skulle ge de sökande någon fördel. Båda påståendena har redan behandlats utförligt ovan (se skäl 81 och följande samt skäl 92 och följande) och kräver inga fler kommentarer.

Slutsatser

(125)

Med hänsyn till ovanstående skäl anser kommissionen att utbetalningen av ersättningen till de sökande som domstolen beslutat om utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget.

7.2   Tillämpningen av reglerna för statligt stöd påverkar inte de rättigheter och skyldigheter som avses i artikel 351 i fördraget

(126)

Artikel 351 i fördraget fastställer att ”[d]e rättigheter och förpliktelser som följer av avtal […] för stater som senare ansluter sig, före tidpunkten för deras anslutning mellan å ena sidan en eller flera medlemsstater och å andra sidan ett eller flera tredje länder ska inte påverkas av bestämmelserna i fördragen”. I detta fall härrör de rättigheter och förpliktelser som de sökande åberopar från det bilaterala investeringsavtalet.

(127)

Det framgår av lydelsen i artikel 351 i fördraget att det inte är tillämpligt i detta fall eftersom det bilaterala investeringsavtalet är ett avtal som ingåtts mellan två av unionens medlemsstater, nämligen Sverige och Rumänien, och inte ett avtal ”mellan å ena sidan en eller flera medlemsstater och å andra sidan ett eller flera tredje länder”. Tillämpningen av regler om statligt stöd påverkar följaktligen i detta fall inte de rättigheter och skyldigheter som skyddas av artikel 351 i fördraget.

(128)

Mot denna bakgrund påminner kommissionen om att olika regler gäller enligt EU-lagstiftningen för bilaterala investeringsavtal mellan medlemsstater å ena sidan och bilaterala investeringsavtal som ingåtts mellan en medlemsstat i EU och ett tredje land å andra sidan. När det gäller bilaterala investeringsavtal mellan medlemsstater hävdar kommissionen att sådana avtal strider mot EU-rätt, är oförenliga med bestämmelserna i unionsfördragen och därför bör betraktas som ogiltiga. Däremot styrs bilaterala investeringsavtal som ingåtts mellan en medlemsstat och ett tredjeland av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1219/2012 (79) om införande av övergångsordningar för bilaterala investeringsavtal mellan medlemsstater och tredjeland tills dessa arrangemang successivt ersätts av unionsavtal på samma område, med hänsyn till EU:s exklusiva befogenhet när det gäller den gemensamma handelspolitiken som utländska direktinvesteringar omfattas av (80).

(129)

Rumänien är också part i den multilaterala Icsid-konventionen som landet anslöt sig till innan det blev medlem av EU. Eftersom inget avtalsslutande tredjeland i Icsid-konventionen är part i det bilaterala investeringsavtalet som avses i detta förfarande är artikel 351 inte relevant i detta fall.

7.3   Nytt stöd

(130)

Enligt artikel 107.1 i fördraget är statligt stöd i princip oförenligt med den inre marknaden. Såvida kommissionen inte förklarar att en stödåtgärd är förenlig med den inre marknaden är det förbjudet att införa statliga stödåtgärder. Enligt artikel 108.3 i fördraget måste en medlemsstat anmäla planer på att ändra eller bevilja stöd till kommissionen och får inte införa sina föreslagna åtgärder förrän kommissionen har fattat ett slutligt beslut om åtgärdens förenlighet med den inre marknaden.

(131)

Skyldigheten att inte införa stödåtgärder utan ett slutligt beslut från kommissionen om stödåtgärdens förenlighet gäller naturligtvis bara stödåtgärder som införs efter fördragets ikraftträdande för den berörda medlemsstaten. För Rumänien trädde fördraget i kraft den 1 januari 2007.

(132)

De sökande menar att genomförandet eller verkställandet av skiljedomen skulle utgöra ”nytt stöd” i den mening som avses i artikel 1 c i förordning (EG) nr 659/1999. De hävdar att även om kommissionens bedömning stämmer, vilket inte ifrågasätts, och genomförandet eller verkställandet av skiljedomen skulle utgöra stöd, skulle tidpunkten för beviljandet av det stödet vara det första beviljandet av fördelar enligt EGO 24 till de sökande, vilket ägde rum 2000 och 2002 och därmed innan Rumänien blev medlem av EU. Den allra senaste tidpunkten som skulle kunna beaktas som tidpunkten för beviljande är enligt de sökande ikraftträdandet av det bilaterala investeringsavtalet, som skiljedomen baseras på, och som trädde ikraft 2003.

(133)

Kommissionen instämmer inte med de sökande och anser att utbetalningen av ersättningen till de sökande som domstolen beslutade om, genom att antingen genomföra eller verkställa skiljedomen, utgör nytt stöd och således är föremål för hela kontrollmekanismen för statligt stöd som fastställs i artiklarna 107 och 108 i fördraget. Enligt Europeiska unionens domstols rättspraxis måste stöd anses ha beviljats vid den tidpunkt då mottagaren tilldelas en ovillkorlig rätt att få stödet enligt tillämpliga nationella regler (81). Varken antagandet av EGO 24 den 2 oktober 1998, utnämningen av Ștei-Nucet i Bihor-distriktet till en missgynnad region i tio år (från och med den 1 april 1999) eller beviljandet av permanenta investerarcertifikat till S.C. European Food S.A. (den 1 juni 2000) och S.C. Starmill S.R.L. och S.C. Multipack (den 17 maj 2002) ger de sökande en ovillkorlig rätt att få utnyttja råvarufaciliteten fram till den 1 april 2009. Endast ett stödberättigat bolag fick snarare tillgång till den faciliteten enligt ordningen som införts av EGO 24

enligt den ursprungliga ordningen som infördes av EGO 24: när organet för regional utveckling godkände bolagets försäljningsdokument som intygar att import av råvaror för användning i den interna produktionen hade ägt rum och gav rätt till ersättning för betalda tullar (82) och

efter det att råvarufaciliteten i EGO 24 hade omvandlats till en befrielse från tullar enligt EGO 75: när ett bolag som var stödberättigat enligt den ordningen importerade råvaror för användning i den interna produktionen och begärde befrielsen av gränskontrollmyndigheterna på basis av vederbörligen styrkta dokument.

(134)

Sedan ordningen som infördes av EGO 24, ändrad av EGO 75, hade upphävts den 22 februari 2005, kunde ingen stödrättighet erhållas av något bolag enligt det nationella regelverket vid import av råvaror till Rumänien för användning i den interna produktionen. De sökandes anspråk på ersättning från den rumänska staten härrör således bara från skiljedomen i anslutning till rumänsk nationell lag genom vilken den får rättslig verkan i Rumäniens nationella rättsordning. Eftersom skiljedomen meddelades och riskerna genomfördes eller verkställdes efter Rumäniens anslutning till EU fick de sökande den ovillkorliga rätten enligt rumänsk nationell lag att få den ersättning som domstolen beslutat om först när Rumänien blev medlem av EU, eftersom rätten härrör från ratificeringen av Icsid-konventionen som införlivats i Rumäniens nationella rättsordning och därmed ger rättslig verkan åt skiljedomen i Rumäniens nationella rättsordning.

(135)

Det är också viktigt att lägga märke till att skiljedomen beviljar de sökande ersättning till belopp som motsvarar fördelarna som förutsågs för den avskaffade råvarufacilitet enligt EGO 24-ordningen från den stund lagstiftningen upphävdes (den 22 februari 2005) fram till den påstådda planerade utgången (den 1 april 2009). Den perioden omfattar lite över 49 månader under vilken Rumänien till största delen (27 månader) var fullvärdig medlem av EU och direkt föremål för disciplinen för beviljande av stöd som fastställs i fördraget. Dessutom ger skiljedomen de sökande ersättning för den förlorade möjligheten att lägga upp sockerlager under 2009, genom att anta att de förknippade förlusterna inträffade mellan den 31 mars 2009 och den 1 juli 2010. Dessa påstådda förluster inträffade således helt och hållet efter det att Rumänien blivit medlem av EU 2007. Domstolen beviljade ersättning för förlorad vinst med hänsyn till påstådda förluster mellan den 1 januari 2005 och den 31 augusti 2011. Den perioden omfattar 80 månader under vilken Rumänien till allra största delen (56 månader) var fullvärdig medlem av EU och direkt föremål för disciplinen för beviljande av stöd som fastställs i fördraget.

(136)

Stödordningen EGO 24 omnämns inte i bilaga V, kapitel 2, nr 1 i Rumäniens akt om villkoren för anslutning till EU, som omfattar en uttömmande förteckning över de statliga stödåtgärder som skulle anses vara befintligt stöd vid Rumäniens anslutning till EU (83)  (84).

(137)

Den omständighet att varken anslutningsakten eller fördraget var tillämpligt på Rumänien vid den tidpunkt då Rumänien påståtts ha brutit mot det bilaterala investeringsavtalet genom att upphäva stödordningen som införts av EGO 24 eller när de sökande lämnade in sina anspråk till domstolen är irrelevant. Vid inget av dessa tillfällen erhöll de sökande ovillkorlig rätt till utbetalningen av ersättningen som domstolen beslutat om, vilket är den åtgärd som är under övervägande. Det är först när domstolen fastställer att artikel 2.3 i det bilaterala investeringsavtalet har åsidosatts genom meddelandet av skiljedomen den 11 december 2013, i samband med att den rumänska nationella lagstiftningen gav rättslig verkan i Rumäniens nationella rättsordning åt skiljedomen, som de sökande fick ovillkorlig rätt till den ersättning som de kunde göra gällande mot Rumänien. Den tidpunkten inföll efter Rumäniens anslutning till EU.

(138)

De sökandes fall kan därför inte jämföras med kommissionens beslut i mål N 380/04 som de åberopar. Mål N 380/04 avser ett avtal som ingicks mellan bolaget Latvijas Gāze (nedan kallat LG) och Lettland 1997. När en tvist uppstod mellan LG och Lettland över den sistnämndas skyldigheter enligt avtalet inleddes ett kommersiellt skiljedomsförfarande i Stockholm enligt Uncitrals regler. Den skiljedomstol som upprättats för detta förfarande beslutade den 19 juni 2003 att Lettland var skyldigt LG ersättning för perioden mellan den 10 januari 2001 och den 10 mars 2003. Lettland hade inte genomfört skiljedomen innan landet blev medlem i EU den 1 maj 2004 och anmälde det planerade genomförandet av skiljedomen till kommissionen efter anslutningen. I sitt beslut konstaterade kommissionen att ersättningsskyldigheten härrör från 1997-års avtal, att ersättningen som skiljedomstolen beslutat att bevilja i sin helhet avsåg en period före Lettlands anslutning och att själva skiljedomen meddelades innan Lettland blev medlem av EU. På den grunden drog kommissionen slutsatsen att ”utbetalningen av skadeståndet som domstolen beslutat om enbart innebär ett genomförande av en åtgärd som i sin helhet tagit form före anslutningen” och att genomförandet av 2003-års skiljedom inte kunde betraktas som ”nytt stöd”. Kommissionen påpekar vidare i sitt beslut i mål N 380/04 att den inte föregrep analysen av möjliga framtida betalningar enligt avtalet som avsåg perioderna efter anslutningen, och på så sätt begränsade tillvägagångssättet till de specifika omständigheter som anmälts av Lettland.

(139)

I föreliggande fall härrör däremot ersättningsskyldigheten från skiljedomen, som meddelades 2013, och ersättningen som domstolen beslutat bevilja de sökande avser främst perioden efter Rumäniens anslutning till EU och själva skiljedomen utfärdades nästan sju år efter Rumäniens anslutning till EU. Slutligen skiljer sig beslutet i mål N 380/04 fullständigt från det föreliggande fallet genom att det inte fanns någon indikation i det tidigare fallet om att LG genom att genomföra eller verkställa 2003-års skiljedom skulle erhålla olagligt statligt stöd som Lettland hade lovat bevilja i strid mot landets skyldigheter när det gäller statligt stöd i egenskap av kandidatland till EU.

(140)

Kommissionen anser därför att utbetalningen av ersättningen som domstolen beslutat bevilja de sökande utgör nytt stöd och att den åtgärden endast kan införas efter tillstånd från kommissionen enligt reglerna för statligt stöd.

7.4   Rättstridighet enligt artikel 108.3 i fördraget

(141)

Rumänien har redan delvis betalat ut ersättningen som domstolen beslutat om till de sökande genom kvittning av vissa skatter som en av de sökande, S.C. European Food S.A, var skyldig de rumänska myndigheterna. Eftersom Rumänien inte anmält det partiella genomförandet av skiljedomen har åtgärden olagligen införts i strid mot artikel 108.3 i fördraget. Eventuella ytterligare utbetalningar av ersättningen som domstolen beslutat om, genom att antingen genomföra eller verkställa skiljedomen, som kommissionen antingen är omedveten om eller som kan inträffa efter den dag då detta beslut antas skulle av samma skäl strida mot Rumäniens skyldighet att iaktta artikel 108.3 i fördraget.

7.5   Förenlighet med den inre marknaden

(142)

Till att börja med påminner kommissionen om att det är medlemsstaten som har den huvudsakliga bevisbördan vid bedömningen av en åtgärds förenlighet med den inre marknaden enligt artiklarna 107.2 och 107.3 i fördraget (85). I detta sammanhang påminner kommissionen även om att en statlig stödåtgärd inte kan förklaras vara förenlig med den inre marknaden om den medför en icke särskiljbar överträdelse av andra särskilda bestämmelser i fördraget (86). Hittills har Rumänien inte anfört några argument som skulle kunna motivera åtgärden enligt artiklarna 107.2 och 107.3 i fördraget. Kommissionen anser ändå för fullständighetens skull att det är lämpligt att göra en förenlighetsbedömning av sitt egen yrkande.

(143)

De sökande menar att åtgärden utgör förenligt regionalstöd. På grundval av artiklarna 107.3 a och 107.3 c i fördraget kan kommissionen betrakta statligt stöd för att främja den ekonomiska utvecklingen i vissa missgynnade områden inom EU som förenligt med den inre marknaden. I riktlinjerna för statligt stöd 2014–2020 fastställs på vilka villkor främjande av den regionala utvecklingen kan anses vara förenligt med den inre marknaden. Enligt skäl 188 i de riktlinjerna är de till för att bedöma förenligheten för allt regionalstöd som ska beviljas efter den 30 juni 2014. Detta innebär att regionalstöd som beviljas olagligt eller regionalstöd som ska beviljas före den 1 juli 2014 bör bedömas enligt riktlinjerna för statligt regionalstöd för 2007–2013 (87).

(144)

Såsom beskrivs i skäl 134 beviljades de sökande en ovillkorlig rätt till stödet när skiljedomen utfärdades den 11 december 2013 i samband med att den rumänska nationella lagstiftningen gav rättslig verkan i Rumäniens nationella rättsordning åt skiljedomen, dvs. innan riktlinjerna för statligt regionalstöd trädde i kraft 2014. Därför bör utbetalningen av ersättningen till de sökande som domstolen beslutat om bedömas enligt 2007-års riktlinjer för statligt regionalstöd.

(145)

I dessa riktlinjer fastställer kommissionen att regionalstöd som är avsett att minska de löpande utgifterna i ett företag utgör driftstöd och inte kommer att anses vara förenligt med den inre marknaden, om det inte beviljas för att avhjälpa särskilda eller permanenta nackdelar som företag i missgynnade regioner har, enligt artikel 107.3 a i fördraget (88).

(146)

I detta fall avser ersättningen som domstolen beslutat bevilja de sökande förluster som är direkt kopplade till upphävandet av EGO 24-incitamenten och den är avsedd att placera mottagaren i positionen som den ”med all sannolikhet” skulle ha varit i om EGO 24-incitamenten inte hade upphävts. Genomförandet av skiljedomen återupprättar den situation som de sökande sannolikt skulle ha befunnit sig i om EGO 24 aldrig hade hävts av Rumänien. Eftersom fördelarna som beviljades enligt EGO 24 var kopplade till de sökandes rörelsekostnader och inte till en initial investering, utgör de driftstöd. Att placera mottagaren i positionen som den ”med all sannolikhet” skulle ha varit i om EGO 24-incitamenten inte hade upphävts och därmed ersätta förluster kopplade till detta upphävande, utgör därför driftstöd. Såsom beskrivs i skäl 92 och följande leder utbetalningen av ersättningen som domstolen beslutat bevilja de sökande i själva verket till lägre driftkostnader för de sökandes ekonomiska verksamhet under normala marknadsförhållanden.

(147)

Enligt punkterna 76, 77 och 79 i 2007-års riktlinjer för statligt regionalstöd är driftstöd i normala fall förbjudet och kan endast beviljas i undantagsfall i artikel 107.3 a-regioner under förutsättning att

det är motiverat på grundval av stödets art och dess bidrag till den regionala utvecklingen (riktat),

dess nivå står i förhållande till de handikapp som det är avsett att kompensera för,

det är tillfälligt och minskas med tiden, och bör avvecklas när de berörda regionerna uppnår verklig jämställdhet med de mer välmående områdena i EU,

det i princip endast ges för i förväg fastställda stödberättigande utgifter eller kostnader och begränsas till en viss andel av dessa kostnader,

medlemsstaten har åtagit sig att följa detaljerade rapporteringsregler som fastställs i punkt 83 i 2007-års riktlinjer för statligt regionalstöd.

(148)

De ekonomiska verksamheter som gynnas av genomförandet av skiljedomen är belägna i ett område som omfattas av artikel 107.3 a i fördraget, vilket fastställs av kommissionens beslut om Rumäniens regionalstödkarta för 2007–2013 (89) och för 2014–2020 (90).

(149)

Kommissionen kan dock inte förstå hur utbetalningen av ersättningen som de sökande beviljats kan motiveras när det gäller dess bidrag till den regionala utvecklingen i de berörda områdena. Driftstödet till följd av den utbetalningen är inte avsett att bidra till ekonomisk utveckling såsom det krävs enligt artikel 107.3 a i fördraget, utan bara som en ersättning till mottagaren för förluster som uppstått på grund av upphävandet av EGO 24 före det planerade slutdatumet. Detta leder till att de sökande får pengar gratis utan att främja utvecklingen i regionen.

(150)

Det är inte tillräckligt att den ekonomiska verksamheten är belägen i ett visst område för att anta att åtgärden står i förhållande till de handikapp som det är avsett att kompensera för, eftersom det först måste bevisas att dessa handikapp finns och hur de skapar ett hinder för utvecklingen i den berörda regionen. I brist på bevis kunde kommissionen inte identifiera de specifika handikapp som stödåtgärderna är avsedda att kompensera för.

(151)

Utbetalningen av ersättningen som domstolen beviljat de sökande är tillfällig till sin natur eftersom den inte har någon verkan när genomförandet eller verkställandet av skiljedomstolen har slutförts. Den är dock inte begränsad till en viss andel av i förväg fastställda kostnader eftersom ersättningen syftar till att täcka de sökandes alla förluster.

(152)

Mot bakgrunden av det ovanstående anser kommissionen att utbetalningen av ersättningen som domstolen beslutat bevilja de sökande inte följer 2007-års riktlinjer för statligt regionalstöd och därför inte kan förklaras vara förenlig med den inre marknaden. Eftersom det inte finns någon annan tillämplig förenlighetsgrund anser kommissionen att stödåtgärdens förenlighet inte har fastställts.

7.6   Slutsatser om bedömningen av stödåtgärden

(153)

Den föregående analysen pekar på att utbetalningen av ersättningen som domstolen beslutat bevilja de sökande utgör oförenligt nytt stöd vilket är oförenligt med fördraget. Kommissionen beklagar att Rumänien redan delvis har betalat ut ersättningen genom kvittning av skatter som en av de sökande, S.C. European Food S.A. var skyldig den rumänska staten och genom den åtgärd som vidtagits av exekutorn som utnämnts av domstolen.

8.   ÅTERKRAV

(154)

I enlighet med fördraget och Europeiska unionens domstols fasta rättspraxis är kommissionen behörig att besluta att den berörda medlemsstaten ska upphäva eller ändra stödet när den har funnit att det är oförenligt med den inre marknaden (91). Domstolen har också konsekvent hävdat att avsikten med en medlemsstats skyldighet att upphäva stöd som kommissionen har betraktat som oförenligt med den inre marknaden är att återställa den situation som rådde innan stödet beviljades (92). I detta sammanhang har domstolen förklarat att detta mål är uppnått så snart mottagaren har återbetalat de belopp som har beviljats som rättsstridigt stöd, varigenom stödmottagaren förlorar de fördelar han åtnjöt på marknaden i förhållande till sina konkurrenter och den situation som förelåg före utbetalningen av stödet är återställd (93). I artikel 14.1 i förordning (EG) nr 659/1999 fastställs i enlighet med rättspraxis att ”vid negativa beslut i fall av olagligt stöd skall kommissionen besluta att den berörda medlemsstaten skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att återkräva stödet från mottagaren […]”.

(155)

De sökande menar att de hade berättigade förväntningar på att de incitament som beviljades enligt EGO 24 var lagenliga och att de skulle kunna dra fördel av dessa incitament tills de löpte ut den 1 april 2009. Kommissionen konstaterar att artikel 14.1 i förordning (EG) nr 659/1999 fastställer att ”[k]ommissionen inte skall återkräva stödet om detta skulle stå i strid med en allmän princip i gemenskapsrätten”. Principen om skyddet av berättigade förväntningar har erkänts av Europeiska unionens domstol som en allmän princip i unionsrätten. Kommissionen anser dock inte att de sökande kan göra anspråk på berättigade förväntningar.

(156)

Enligt Europeiska unionens domstols rättspraxis kan företag som beviljats ett stöd i princip inte, utom under särskilda omständigheter, ha berättigade förväntningar på att stödet är lagenligt om det inte beviljats enligt det förfarande som fastställs i artikel 108.3 i fördraget. Europeiska unionens domstol har i sin senaste rättspraxis förklarat att i avsaknad av tillräckligt tydliga försäkringar som härrör från en positiv åtgärd som vidtagits av kommissionen, som har den exklusiva befogenheten att tillåta en medlemsstats beviljande av statligt stöd, som får mottagaren att tro att åtgärden inte utgör statligt stöd, kan inga exceptionella omständigheter motivera tillämpningen av principen om skyddet av berättigade förväntningar för att hindra återkrav om den stödåtgärden inte anmälts till kommissionen (94). Det är fast rättspraxis att principen om skyddet av berättigade förväntningar inte kan åberopas mot en bestämd bestämmelse i unionsrätten och att ett beteende av en nationell myndighet som ansvarar för unionsrättens tillämpning, som strider mot den lagen inte kan ge upphov till en ekonomisk aktörs berättigade förväntningar om att kunna dra fördel av behandlingen som strider mot den lagen (95). En försiktig näringsidkare måste antas kunna avgöra om det förfarandet har följts (96).

(157)

När det gäller ersättningen till de sökande som domstolen beslutat om konstaterar kommissionen att det borde ha varit uppenbart för de sökande även innan stödet beviljades till dem genom att skiljedomen antogs, i anslutning till att den rumänska nationella lagstiftningen gav rättslig verkan i Rumäniens nationella rättsordning åt skiljedomen, att kommissionen ansåg att utbetalningen av ersättningen gav upphov till olagligt och oförenligt statligt stöd. Den ståndpunkten meddelades uttryckligen till domstolen den 20 juli 2009 och även till de sökande.

(158)

När det gäller de sökandes anspråk på att de hade berättigade förväntningar på att EGO 24 var lagenlig och skulle finnas kvar fram till den 1 april 2009, påminner kommissionen inledningsvis om att det är utbetalningen av ersättningen som domstolen beslutat bevilja de sökande och inte EGO 24 som ligger till grund för detta beslut. Kommissionen tillägger för fullständighetens skull att de sökande inte kan åberopa berättigade förväntningar vad gäller ordningens giltighet och fortsatta existens fram till den 1 april 2009. Det var inte kommissionen utan den rumänska konkurrensnämnden som i kraft av beslut nr 4/2000 av associeringsrådet EG-Rumänien och den rumänska lagen nr 143/1999 om statligt stöd, som ansvarade för övervakning och beviljande av tillstånd för statligt stöd innan Rumänien blev medlem av EU. I det avseendet konstaterar kommissionen att EGO 24 anmäldes till den rumänska konkurrensnämnden inför den planerade ändringen genom EGO 75 och att den rumänska konkurrensnämnden i sitt beslut nr 244/2000 av den 15 maj 2000 fann att de incitamenten utgör oförenligt statligt stöd. Det var efter att beslutet hade antagits den 1 juni 2000 som S.C. European Food S.A. erhöll sitt permanenta investerarcertifikat och blev berättigad till statligt stöd enligt ordningen som införts av EGO 24, såsom det beskrivs i skäl 133. Detta innebär dock inte att stödet beviljades vid den tidpunkten, såsom det beskrivs i skäl 134.

(159)

Detta innebär att vid den tidpunkt då S.C. European Food S.A. beviljades det olagliga statliga stödet enligt EGO 24, vilket under alla omständigheter var efter den 1 juni 2000, måste bolaget ha varit fullt medvetet om den rumänska konkurrensnämndens beslut den 15 maj 2000 som förklarade att EGO 24-incitamenten var oförenligt statligt stöd. Dessutom måste det ha varit medvetet om Europaavtalet som trädde i kraft den 1 januari 1995 och den rumänska lagen nr 143/1999 om statligt stöd som trädde i kraft den 1 januari 2000, vilka båda förbjöd Rumänien att bevilja statligt stöd och gav den rumänska konkurrensnämnden befogenheten att bevilja nytt statligt stöd. I avsaknad av ett sådant tillstånd från den rumänska konkurrensnämnden och i linje med Europeiska unionens domstols rättspraxis, som var tillämplig i kraft av artikel 64 i 1995-års Europaavtal, artikel 1 i tillämpningsföreskrifterna för beslut nr 4/2000 av associeringsrådet EG-Rumänien och gemenskapens regelverk, kunde S.C. European Food S.A. inte ha berättigade förväntningar på att de incitament som beviljades enligt EGO 24 utgjorde förenligt statligt stöd, oberoende av den rumänska regeringens senare åtgärder efter det att beslut nr 244/2000 hade antagits. Samma resonemang gäller naturligtvis för Multipack och Starmill som fick sina permanenta investerarcertifikat först den 17 maj 2002, två år efter det att beslut nr 244/2000 hade antagits. De sökande kan således inte ens göra anspråk på berättigade förväntningar om att EGO 24-ordningen utgjorde statligt stöd, vilket kommission anser vara irrelevant för detta beslut.

(160)

Därför måste alla utbetalningar av ersättningen som domstolen beviljat de sökande återkrävas av Rumänien eftersom den utbetalningen utgör olagligt och oförenligt statligt stöd. Eftersom de fem sökande tillsammans med de andra berörda EFDG-bolagen utgör en enda ekonomisk enhet (se skäl 91) bör de fem sökande och de andra berörda EFDG-bolagen vara gemensamt ansvariga för återbetalningen till den rumänska staten av det statliga stödet som mottagits av någon av dem. Enligt artikel 14.2 i förordning (EG) nr 659/1999 ska det stöd som ska återkrävas enligt ett beslut om återkrav innefatta ränta med en lämplig räntesats som fastställs av kommissionen. Räntan ska betalas från det datum då det olagliga stödet stod till stödmottagarens förfogande till det datum då det har återbetalats. Artikel 14.3 i förordning (EG) nr 659/1999 fastställer att återkravet verkställas utan dröjsmål och enligt den berörda medlemsstatens förfaranden enligt nationell lagstiftning, förutsatt att dessa förfaranden gör det möjligt att omedelbart och effektivt verkställa kommissionens beslut. I det syftet ska de berörda medlemsstaterna vid förfaranden inför nationella domstolar vidta alla nödvändiga åtgärder som är tillgängliga i deras respektive rättssystem, inbegripet interimistiska åtgärder, utan att gemenskapsrätten påverkas.

(161)

Kommissionen konstaterar i det avseendet att Rumänien redan har kvittat beloppet 337 492 864 RON (ca 76 miljoner euro (97)) mot en av de sökandes, S.C. European Food S.A.:s utestående skatteskuld. Kommissionen konstaterade vidare att den av domstolen utsedda exekutorn den 5 januari 2015 utmätte 36 484 232 RON (ca 8,1 miljoner euro (98)) från Rumäniens finansministerium och därefter överförde 34 004 232 RON (ca 7,56 miljoner euro) i lika delar till tre av de fem sökande och behöll resten som ersättning för kostnader för verkställandet. Mellan den 5 och 25 februari 2015 utmätte den av domstolen utsedda exekutorn ytterligare 9 197 482 RON (ca 2 miljoner euro (99)) från finansministeriets bankkonto. Dessutom noterar kommissionen att de rumänska myndigheterna frivilligt har överfört det resterande beloppet på 472 788 675 RON (ca 106,5 miljoner euro (100)) (inklusive kostnaderna för den av domstolen utsedda exekutorn på 6 028 608 RON) till ett spärrat konto i de fem sökandes namn. Dessa belopp samt eventuella ytterligare betalningar till de sökande som har ägt rum eller kommer att äga rum i syfte att uppfylla skiljedomen, måste återkrävas av Rumänien.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Betalningen av den ersättning som skiljedomstolen beslutade om under överinseende av Internationella centrumet för biläggande av investeringstvister (ICSID) den 11 december 2013 i mål nr ARB/05/20 Micula m.fl. mot Rumänien (101) till en enda ekonomisk enhet bestående av Viorel Micula, Ioan Micula, S.C. European Food S.A., S.C. Starmill S.R.L., S.C. Multipack, European Drinks S.A., Rieni Drinks S.A., Scandic Distilleries S.A., Transilvania General Import-Export S.R.L. och West Leasing S.R.L utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget, och är oförenligt med den inre marknaden.

Artikel 2

1.   Rumänien får inte betala ut sådant oförenligt statligt stöd som avses i artikel 1 och ska återkräva sådant oförenligt stöd som avses i artikel 1 som redan har betalats ut till någon av de enheter som den enda ekonomiska enheten utgörs av och som åtnjutit det stöd som delvis genomförts eller verkställts enligt skiljedomen av den 11 december 2013, liksom stöd som betalats ut till någon av de enheter som den enda ekonomiska enheten utgörs av och som åtnjutit stöd för fortsatt genomförande av skiljedomen av den 11 december 2013 som kommissionen inte underrättats om eller som betalats ut efter tidpunkten för detta beslut.

2.   Viorel Micula, Ioan Micula, S.C. European Food S.A., S.C. Starmill S.R.L., S.C. Multipack, European Drinks S.A., Rieni Drinks S.A., Scandic Distilleries S.A., Transilvania General Import-Export S.R.L. och West Leasing S.R.L. ska vara gemensamt ansvariga för återbetalningen av det statliga stöd som någon av dem har mottagit.

3.   De belopp som ska återkrävas är de som härrör från genomförandet eller verkställandet av skiljedomen av den 11 december 2013 (grundbelopp och ränta).

4.   De belopp som ska återkrävas ska innefatta ränta från och med dagen då stödet ställdes till stödmottagarnas förfogande till och med dagen det har återkrävts.

5.   Rumänien ska tillhandahålla de exakta tidpunkterna då det stöd som tillhandahölls av staten ställdes till respektive stödmottagares förfogande.

6.   Räntan ska beräknas som sammansatt ränta enligt kapitel V i kommissionens förordning (EG) nr 794/2004 (102).

7.   Rumänien ska säkerställa att inga ytterligare utbetalningar av det stöd som avses i artikel 1 ska verkställas med verkan från och med den dag då detta beslut antas.

Artikel 3

1.   Återkravet av det stöd som avses i artikel 1 ska genomföras omedelbart och effektivt.

2.   Rumänien ska säkerställa att detta beslut genomförs inom fyra månader efter den dag då detta beslut har delgetts.

Artikel 4

1.   Inom två månader efter dagen då detta beslut har delgetts ska Rumänien lämna följande uppgifter till kommissionen:

a)

Det totala stödbelopp som mottagits av varje enhet som omnämns i artikel 1 i detta beslut.

b)

En detaljerad beskrivning av de åtgärder som redan har vidtagits eller som planeras för att rätta sig efter detta beslut.

c)

Handlingar som visar att stödmottagarna har anmodats att betala tillbaka stödet.

2.   Rumänien ska hålla kommissionen underrättad om utvecklingen vad gäller de nationella åtgärder som har vidtagits för att genomföra detta beslut till dess att återkravet av det stöd som avses i artikel 1 har slutförts. Rumänien ska på kommissionens begäran omgående lämna uppgifter om de åtgärder som redan har vidtagits eller som planeras för att följa detta beslut. Rumänien ska också lämna detaljerade uppgifter om de stödbelopp och räntebelopp som redan har återkrävts från stödmottagarna.

Artikel 5

Detta beslut riktar sig till Rumänien.

Utfärdat i Bryssel den 30 mars 2015.

På kommissionens vägnar

Margrethe VESTAGER

Ledamot av kommissionen


(1)  Med verkan från och med den 1 december 2009 har artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget ersatts av artikel 107 respektive 108 i EUF-fördraget. Innehållet i bestämmelserna är dock i sak oförändrat. I detta beslut bör hänvisningar till artiklarna 107 och 108 i fördraget i tillämpliga fall förstås som hänvisningar till artikel 87 respektive 88 i EG-fördraget. Genom EUF-fördraget infördes också vissa ändringar i terminologin, t.ex. ersattes ”gemenskapen” med ”unionen” och den ”gemensamma marknaden” med den ”inre marknaden”. I detta beslut används EUF-fördragets terminologi genomgående.

(2)  EUT C 393, 7.11.2014, s. 27.

(3)  Icsid-mål nr ARB/05/20, Ioan Micula, Viorel Micula, SC European Food SA, SC Starmill SRI, SC Multipack SRL mot Rumänien, slutligt avgörande den 11 december 2013.

(4)  Växelkurs för Rumäniens centralbank den 11 december 2013: 1 EUR=4,45 RON.

(5)  Det bilaterala investeringsavtalet trädde i kraft den 1 april 2003.

(6)  Se fotnot 4.

(7)  Växelkurs för Rumäniens centralbank den 15 januari 2014: 1 EUR=4,52 RON.

(8)  Rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 108 i fördraget om upprättandet av Europeiska unionen (EGT L 83, 27.3.1999, s. 1).

(9)  Se skäl 3.

(10)  Se fotnot 2.

(11)  Ytterligare 6 028 608 RON har överförts till det spärrade kontot som ersättning för kostnader för verkställandet.

(12)  EGT L 357, 31.12.1994, s. 2.

(13)  Se även artikel 2 i tillämpningsföreskrifterna för beslut nr 4/2000 av associeringsrådet EG-Rumänien av den 10 april 2001 om antagande av genomföranderegler för tillämpning av de bestämmelser om statligt stöd som avses i artikel 64.1 iii och 64.2 i enlighet med artikel 64.3 i Europaavtalet om upprättande av en associering mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater å ena sidan och Rumänien å andra sidan samt i artikel 9.1 iii och 9.2 i protokoll 2 om EKSG-produkter till det avtalet (EGT L 138, 22.5.2001, s. 16).

(14)  Monitorul Oficial, del ett, nr 73 av den 12 april 1993.

(15)  Konkurrensnämnden var och är en autonom förvaltningsmyndighet på området för konkurrensrätt och lagstiftning om statligt stöd med befogenheter att reglera och granska som liknar Europeiska kommissionens på området för konkurrensrätt och lagstiftning om statligt stöd.

(16)  Konkurrensmyndigheten var en specialiserad myndighet som var underställd regeringen. Myndighetens huvudansvar var att i) göra utredningar och granska det faktiska genomförandet av konkurrensnämndens bestämmelser och beslut, ii) övervaka offentliga organs och allmännyttiga företags prissättning, iii) säkerställa insyn i statligt stöd samt övervaka och rapportera utgifter för statligt stöd.

(17)  Genom artikel 1 i tillämpningsföreskrifterna för beslut nr 4/2000 utsåg associeringsrådet EG-Rumänien konkurrensnämnden och konkurrensmyndigheten till Rumäniens ansvariga myndigheter för granskning och bedömning av det statliga stödets förenlighet med 1995-års Europaavtal.

(18)  Civilrättsligt beslut nr 26. Se skiljedomen, punkt 219.

(19)  Se skiljedomen, punkt 224.

(20)  Europeiska unionens gemensamma ståndpunkt av den 21 november 2001, CONF-RO 43/01, s. 4. Under ett kandidatlands anslutningsprocess föreslår kommissionen regelbundet och rådet antar så kallade gemensamma ståndpunkter, som utvärderar kandidatlandets framsteg mot att uppfylla anslutningskriterierna.

(21)  Styrkande rapport som bifogas EGO 94/2004, av den 26 augusti 2004, s. 12.

(22)  Artikel 9.1 i det bilaterala investeringsavtalet.

(23)  Se skiljedomen, punkt 725.

(24)  Se skiljedomen, punkt 827.

(25)  Se fotnot 24.

(26)  Se skiljedomen, punkt 872.

(27)  Se skiljedomen, punkterna 875 och följande.

(28)  Detta belopp är beräknat för import mellan den 22 februari 2005 och den 31 mars 2009.

(29)  Se fotnot 28.

(30)  De sökande begärde ersättning för ökade PET-kostnader. Skiljedomstolen avvisade emellertid det kravet eftersom de sökande faktiskt aldrig dragit fördel av råvarufaciliteten för PET-import.

(31)  Detta belopp är beräknat på basis av debiterade tullavgifter på importerat socker som skulle kunna ha undvikits om de sökande hade haft möjligheten att lägga upp sockerlager innan EGO skulle löpa ut (dvs. den 1 april 2009). Riktmärket baseras på lager under 2004/2005.

(32)  Den förlorade vinsten beräknades för perioden 2004–2008 och motsvarade förlorade marknadsandelar för läskedrycker och andra produkter som inte innehöll socker. Enligt anspråket ökade kostnaderna efter upphävandet av EGO-incitamentet vilket ledde till högre priser och därmed lägre marknadsandelar.

(33)  Mål nr 3456/3/2014, Bukarests domstol.

(34)  Beslut av Bukarests domstol i mål nr 9261/3/2014, sektion IV civil.

(35)  Mål nr 15755/3/2014, Bukarests domstol, sektion III civil.

(36)  Mål nr 15755/3/2014/a1, Bukarests appellationsdomstol, sektion IV civil.

(37)  Se fotnot 36.

(38)  Växelkurs för Rumäniens centralbank den 5 januari 2015: 1 EUR=4,49 RON.

(39)  Se fotnot 38.

(40)  Växelkurs för Rumäniens centralbank den 9 mars 2015: 1 EUR=4,44 RON.

(41)  Mål nr 1-14-cv-600, Viorel Micula mot Rumäniens regering vid United States District Court i District of Columbia – Ansökan om att bekräfta Icsids skiljedom och meddela dom.

(42)  Se fotnot 7.

(43)  Se fotnot 38.

(44)  Se fotnot 40.

(45)  Se beslutet att inleda förfarandet, skäl 39.

(46)  Mål nr 61/79, Amministrazione delle finanze dello Stato mot Denkavit italiana, EU:C:1980:100.

(47)  Kommissionens beslut 2008/408/EG av den 20 november 2007 om det statliga stöd C 36/A/06 (f.d. NN 38/06) som Italien har genomfört till förmån för ThyssenKrupp, Cementir och Nuove Terni Industrie Chimiche (EUT L 144, 4.6.2008, s. 37).

(48)  Mål T-68/03, Olympiaki Aeroporia Ypiresies, EU:T:2007:253, punkt 42.

(49)  Mål C-487/06 P, British Aggregates mot kommissionen, EU:C:2008:757, punkterna 85 och 89 och åberopad rättspraxis. Mål C-279/08 P, kommissionen mot Nederländerna (NOx), EU:C:2011:551, punkt 51.

(50)  De förenade målen C-180/98 till C-184/98, Pavlov m.fl., EU:C:2000:428, punkt 74.

(51)  Mål C-170/83, Hydrotherm, EU:C:1984:271, punkt 11. Se även mål T-137/02, Pollmeier Malchow mot kommissionen, EU:T:2004:304, punkt 50.

(52)  Mål C-480/09 P, Acea Electrabel Produzione SpA mot kommissionen, EU:C:2010:787, punkterna 47–55. Mål C-222/04, Cassa di Risparmio di Firenze SpA m.fl., EU:C:2006:8, punkt 112.

(53)  Se skiljedomen, punkterna 935–936 och 943.

(54)  Mål C-170/83, Hydrotherm, EU:C:1984:271, punkt 10.

(55)  Mål C-222/04, Cassa di Risparmio di Firenze SpA m.fl., EU:C:2006:8, punkt 112.

(56)  Mål C-222/04, Cassa di Risparmio di Firenze SpA m.fl., EU:C:2006:8, punkt 114.

(57)  Se skäl 87 och 88.

(58)  Mål C-39/94, SFEI m.fl., EU:C:1996:285, punkt 60. Mål C-342/96, Spanien mot kommissionen, EU:C:1999:210, punkt 41.

(59)  Se skiljedomen, punkt 917.

(60)  Se skiljedomen, punkt 928.

(61)  Se skiljedomen, punkt 953.

(62)  Se skäl 27 för beskrivningen av utestående belopp enligt skiljedomen.

(63)  Se skiljedomen, punkt 928.

(64)  Se skiljedomen, punkt 872.

(65)  Domstolen drog slutsatsen att upphävandet av EGO 24-incitamenten bröt mot de sökandes berättigade förväntningar innan den ens beaktade rimligheten eller öppenheten i Rumäniens handlingar (skiljedomen, punkterna 725, 726; rimligheten eller öppenheten beaktas först i punkterna 727 och följande respektive 837 och följande). Det saknas således grund för att hävda, som de sökande gör, att domstolens slutsats att landet bröt mot det bilaterala investeringsavtalet berodde på att investerarnas skyldigheter enligt EGO 24 bibehölls eller på otillräcklig öppenhet om Rumäniens handlingar.

(66)  Se skiljedomen, punkterna 953, 961, 971, 984, 1 016, 1 020, 1 136.

(67)  De förenade målen 106/87–120/87, Asteris, EU:C:1988:457.

(68)  De förenade målen 106/87–120/87, Asteris, EU:C:1988:457, punkt 23.

(69)  Se kommissionens beslut av den 16 juni 2004 om Nederländernas stöd till Akzo-Nobel för att minska klortransporter (ärende N 304/2003), sammanfattning i EUT C 81, 2.4.2005, s. 4. Se även kommissionens beslut av den 20 december 2006 om Nederländernas stöd till omlokaliseringen av demonteringsföretaget Steenbergen (ärende N 575/05), sammanfattning i EUT C 80, 13.4.2007, s. 1.

(70)  Av samma skäl skulle kommissionen även anse att det bilaterala investeringsavtalet var ogiltigt på grundval av skiljedomsförfarandet som finns förtecknat i fotnot 53 i ansökan.

(71)  Se svaret från kommissionär De Gucht på en muntlig fråga från parlamentet O-000043/2013/rev.1, där han förklarar att kommissionen är överens om att bilaterala investeringsavtal mellan EU:s medlemsstater inte iakttar EU:s lagstiftning, plenardebatten den 22 maj 2013. Se även kommissionens arbetsdokument av den 3 februari 2012”Capital Movements and Investments in the EUCommission Services’ Paper on Market Monitoring”, SWD(2012) 6 final, sida 13. Se även kommissionens arbetsdokument av den 15 april 2013”On the free movement of capital in the EU”, SWD(2013) 146 final, sidorna 11 och 14, kommissionens arbetsdokument av den 18 mars 2014”On the free movement of capital in the EU”, SWD(2014) 115 final, sida 12 och kommissionens ”Bilateral Investment Treaties between EU Member States (intra-EU BITs) 2012”, som finns på http://ec.europa.eu/internal_market/capital/analysis/monitoring_activities_and_analysis/index_en.htm.

(72)  Yttrande av den 28 april 2005 i de förenade målen C-346/03 och C-529/03, Atzori, ECLI:EU:C:2005:256, punkt 198.

(73)  Mål T-384/08, Elliniki Nafpigokataskevastiki AE Chartofylakeiou mot kommissionen, EU:T:2011:650, och mål T-565/08, Corsica Ferries mot kommissionen, EU:T:2012:415, punkterna 23, 114 och 120–131. Se även mål C-111/10, kommissionen mot rådet, EU:C:2013:785, punkt 44.

(74)  Mål C-119/05, Lucchini, EU:C:2007:434, punkt 59.

(75)  Mål C-280/00, Altmark Trans, EU:C:2003:415, punkt 84.

(76)  Mål T-351/02, Deutsche Bahn AG mot kommissionen, EU:T:2006:104, punkt 101.

(77)  Mål 730/79, Phillip Morris, EU:C:1980:209, punkt 11. De förenade målen T-298/97, T-312/97 m.m., Alzetta, EU:T:2000:151, punkt 80.

(78)  Mål T-288/97, Friulia Venezia Giulia, EU:T:2001:115, punkt 41.

(79)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1219/2012 av den 12 december 2012 om införande av övergångsordningar för bilaterala investeringsavtal mellan medlemsstater och tredjeland (EUT L 351, 20.12.2012, s. 40).

(80)  Artikel 3.1 e i fördraget.

(81)  Mål C-129/12, Magdeburger Mühlenwerke, EU:C:2013:200, punkt 40.

(82)  En översättning till engelska av den ursprungliga bestämmelsen för råvarufaciliteten (dvs. investeringsincitamentet vars upphävande ledde till att de sökande fick skadestånd enligt skiljedomen) återfinns i punkt 148 i skiljedomen. Enligt den översättningen fastställer artikel 6.1 b att ”Privately held companies, Romanian legal entities, as well as small or family business, authorised pursuant to the Decree-Law no. 54/1990 concerning the organisation and operation of free initiative-based economic activities that are headquartered and conduct business within the disadvantaged region, will be granted the following advantages for their new investments in the these regions: […] refunds of customs duties on raw materials, spare parts and/or components necessary of achieving the investor’s own production in that region. The refunds will be made based on the approval by the regional development agencies of the companies’ production sales documents. The funds necessary for the refund of the customs duties will be provided to the Agency for Regional Development from the Regional development Fund. In case of unprivileged regions belonging to two or more administrative-territorial units, the funds necessary for the refund of the customs duties will be provided by the National Agency for Regional Development from the National Development Fund [the “Raw Materials Incentive” or “Raw Materials Facility”].

(83)  De tre kategorierna av befintligt stöd som omnämns i anslutningsakten är

stödåtgärder som införts före den 10 december 1994,

stödåtgärder som förtecknas i tillägget till denna bilaga,

stödåtgärder som före anslutningen utvärderats av den nya medlemsstatens myndighet för övervakning av statligt stöd, som ansetts vara förenliga med regelverket och som kommissionen inte har gjort några invändningar emot på grundval av allvarliga tvivel om åtgärdens förenlighet med den gemensamma marknaden, i enlighet med det förfarande som föreskrivs i punkt 2.

Beslut att verkställa skiljedomen täcks inte av någon av dessa tre kategorier. Även om det anses att verkställandet av skiljedomen bara återställer de sökandes rättigheter enligt EGO 24 som om de berörda incitamenten i denna inte hade avskaffats före deras planerade utgång, skulle detta retroaktiva återinförande ändå betraktas som ”nytt stöd” från och med Rumäniens anslutning till EU.

(84)  Se även de förenade målen T-80/06 och T-182/09, Budapesti Erömü, EU:T:2012:65, punkt 54.

(85)  Mål T-68/03, Olympiaki Aeroporia Ypiresies AE mot kommissionen, EU:T:2007:253, punkt 34.

(86)  Mål C-225/91, Matra mot kommissionen, EU:C:1993:239, punkt 41.

(87)  Riktlinjer för nationellt regionalstöd för 2007–2013 (EUT C 54, 4.3.2006, s. 13).

(88)  2007-års riktlinjer för statligt regionalstöd, punkt 76.

(89)  Kommissionens beslut N 2/07, sammanfattning i EUT C 73, 30.3.2007, s. 15.

(90)  Kommissionens beslut SA 38364, sammanfattning i EUT C 233, 18.7.2014, s. 1.

(91)  Mål C-70/72, kommissionen mot Tyskland, EU:C:1973:87, punkt 13.

(92)  De förenade målen C-278/92, C-279/92 och C-280/92, Spanien mot kommissionen, EU:C:1994:325, punkt 75.

(93)  Mål C-75/97, Belgien mot kommissionen, EU:C:1999:311, punkterna 64–65.

(94)  Mål C-148/04, Unicredito Italiano, EU:C:2005:774, punkterna 104–111.

(95)  Dom i mål C-217/06, kommissionen mot Italien, EU:C:2007:580, punkt 23 och åberopad rättspraxis.

(96)  Mål C-5/89, kommissionen mot Tyskland, EU:C:1990:320, punkt 14.

(97)  Se fotnot 7.

(98)  Se fotnot 38.

(99)  Se fotnot 38.

(100)  Se fotnot 40

(101)  Icsid-mål nr ARB/05/20, Ioan Micula, Viorel Micula, SC European Food SA, SC Starmill SRI, SC Multipack SRL mot Rumänien, slutligt avgörande den 11 december 2013.

(102)  Kommissionens förordning (EG) nr 794/2004 av den 21 april 2004 om genomförande av rådets förordning (EG) nr 659/1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget (EUT L 140, 30.4.2004, s. 1).