19.5.2015

Europeiska unionens officiella tidning

L 123/1

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EU) 2015/751

av den 29 april 2015

om förmedlingsavgifter för kortbaserade betalningstransaktioner

(Text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 114.1,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

med beaktande av Europeiska centralbankens yttrande (1),

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (2),

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet (3), och

av följande skäl:

(1)

En fragmenterad inre marknad skadar konkurrenskraften, tillväxten och sysselsättningen inom unionen. För en väl fungerande inre marknad är det nödvändigt att undanröja de direkta och indirekta hinder som står i vägen för en väl fungerande och fullbordad integrerad marknad för elektroniska betalningar där det inte görs någon åtskillnad mellan nationella och gränsöverskridande betalningar.

(2)	Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG (4) skapade en rättslig grund för en inre marknad för betalningar i hela unionen eftersom det avsevärt har underlättat betaltjänstleverantörernas verksamhet genom att skapa enhetliga regler om tillhandahållande av betaltjänster.

(3)

Genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 924/2009 (5) fastställdes principen att de avgifter som användare betalar vid en gränsöverskridande betalning i euro ska vara desamma som för en motsvarande betalning inom en medlemsstat, inklusive kortbaserade betalningstransaktioner som omfattas av den här förordningen.

(4)	Genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 260/2012 (6) fastställdes regler för betalningar och autogireringar i euro på den inre marknaden, men kortbaserade betalningstransaktioner ingick inte i förordningens tillämpningsområde.

(5)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU (7) syftar till att harmonisera vissa regler om avtal som ingåtts mellan konsumenter och marknadsaktörer, inklusive regler om avgifter för olika betalningsmedel; på grundval av dessa regler ska medlemsstaterna förbjuda marknadsaktörer att ålägga konsumenter, vid användning av ett visst betalningsmedel, avgifter som överstiger marknadsaktörens faktiska kostnader för användningen av sådana medel.

(6)	Säkra, effektiva, konkurrenskraftiga och innovativa elektroniska betalningar är mycket viktiga för att konsumenter, handlare och företag ska kunna utnyttja den inre marknaden fullt ut, särskilt eftersom den globala utvecklingen går mot e-handel.

(7)

Några medlemsstater har utfärdat eller utarbetar för närvarande lagstiftning för att direkt eller indirekt reglera förmedlingsavgifter i fråga om ett antal ärenden, däribland tak för förmedlingsavgifter på olika nivåer, handlaravgifter, regler om att alla kort ska godtas och styråtgärder. I vissa medlemsstater varierar de befintliga administrativa besluten avsevärt. För att öka samstämmigheten mellan de olika förmedlingsavgifterna emotses ytterligare regleringsåtgärder på nationell nivå som ska åtgärda nivåerna på eller diskrepanserna mellan de avgifterna. Sådana nationella åtgärder skulle antagligen leda till avsevärda svårigheter att fullborda den inre marknaden på området kortbaserade betalningstransaktioner och internet- och mobilbetalningar baserade på kort och skulle utgöra ett hinder för friheten att tillhandahålla tjänster.

(8)

Kontokort är det vanligaste elektroniska betalningsmedlet vid inköp i detaljhandeln. Integrationen av unionens kontokortsmarknad är dock långt ifrån slutförd eftersom många betalningslösningar inte kan utvecklas utanför de nationella gränserna och nya alleuropeiska aktörer inte kan etablera sig på marknaden. Hindren för en effektivt fungerande kortmarknad behöver undanröjas, även på området kortbaserade betalningstransaktioner och internet- och mobilbetalningar baserade på kort.

(9)

För att den inre marknaden ska fungera effektivt bör användningen av elektroniska betalningar främjas och underlättas till förmån för handlare och konsumenter. Kort och andra elektroniska betalningsmedel kan användas på ett mer flexibelt sätt, bl.a. genom internetbetalningar, för att den inre marknaden och e-handeln ska kunna utnyttjas, och elektroniska betalningar ger också handlare potentiellt säkra betalningar. Kortbaserade betalningstransaktioner i stället för kontanta betalningar kan därför gynna handlare och konsumenter, under förutsättning att avgifterna för att använda betalningsordningar för kontokort fastställs till en nivå som är ekonomiskt effektiv och samtidigt bidrar till rättvis konkurrens, innovationer och att nya aktörer kan etablera sig på marknaden.

(10)

Förmedlingsavgifter är avgifter som vanligtvis tillämpas mellan inlösande och utgivande betaltjänstleverantörer som tillhör en särskild betalningsordning för kontokort. Förmedlingsavgifter utgör huvuddelen av de avgifter som handlare betalar till inlösande betaltjänstleverantörer för varje kortbaserad betalningstransaktion. Handlare överför i sin tur de kortkostnaderna, liksom samtliga övriga kostnader, till priserna på varor och tjänster. Konkurrensen mellan betalningsordningar för kontokort för att övertyga betaltjänstleverantörer att ge ut deras kort leder till högre snarare än lägre förmedlingsavgifter på marknaden, i motsats till konkurrensens normala verkan på priserna i en marknadsekonomi. Förutom att leda till en enhetlig tillämpning av konkurrensbestämmelserna när det gäller förmedlingsavgifterna skulle en reglering av sådana avgifter förbättra den inre marknadens funktionssätt samt bidra till att minska transaktionskostnaderna för konsumenterna.

(11)

De olika befintliga förmedlingsavgifterna och deras nivåer leder till att nya alleuropeiska aktörer vilkas affärsmodeller har lägre eller inga förmedlingsavgifter inte får tillträde till marknaden, vilket hindrar potentiella stordriftsfördelar och resulterande effektivitetsvinster. Detta påverkar handlare och konsumenter negativt och hämmar innovationer. Eftersom alleuropeiska aktörer åtminstone skulle behöva erbjuda utgivare den högsta förmedlingsavgiftsnivån på den marknad som de vill tillträda leder detta också till en bestående marknadsfragmentering. Nuvarande nationella ordningar som har låga eller inga förmedlingsavgifter kan också tvingas att lämna marknaden till följd av trycket från bankerna om högre intäkter från förmedlingsavgifter. Detta resulterar i ett begränsat urval för konsumenter och handlare, högre priser och en lägre kvalitet på betaltjänster samt även begränsade möjligheter att använda alleuropeiska betalningslösningar. Dessutom kan handlare inte utnyttja skillnaden i avgifter genom att använda kortbetalningstjänster som tillhandahålls av banker i andra medlemsstater. Betalningsordningar för kontokort tillämpar särskilda regler som kräver att förmedlingsavgiften för varje betalningstransaktion debiteras av försäljningsstället (handlarens land), på grundval av sina territoriella licensbestämmelser. Detta krav hindrar inlösare från att på ett ändamålsenligt sätt tillhandahålla sina tjänster över gränserna. Detta kan dessutom hindra handlarna från att minska sina betalningskostnader till gagn för konsumenterna.

(12)	Kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna har inte kunnat avhjälpa situationen genom att tillämpa befintlig lagstiftning.

(13)

För att undvika fragmentering av den inre marknaden och en betydande snedvridning av konkurrensen på grund av skillnader i lagar och administrativa beslut behövs det i enlighet med artikel 114 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt åtgärder för att hantera problemet med höga och varierande förmedlingsavgifter så att betaltjänstleverantörer kan tillhandahålla sina tjänster över gränserna och så att konsumenter och handlare får möjlighet att utnyttja gränsöverskridande tjänster.

(14)	Tillämpningen av denna förordning bör inte påverka tillämpningen av unionens konkurrensregler och nationella konkurrensregler. Den bör inte hindra medlemsstaterna från att behålla eller införa lägre tak eller åtgärder med liknande syfte eller effekt genom den nationella lagstiftningen.

(15)

För att underlätta den inre marknadens funktion vad gäller kortbaserade betalningar och internet- och mobilbetalningar baserade på kort och gynna konsumenter och handlare bör denna förordning tillämpas på utgivande och inlösen av kortbaserade betalningstransaktioner inom och över de nationella gränserna. Om handlare kan välja en inlösare utanför den egna medlemsstaten (gränsöverskridande inlösen), vilket gynnas av att det fastställs samma högsta nivå på förmedlingsavgifter för både inhemska och gränsöverskridande inlösentransaktioner och förbud mot territoriella licensavtal, bör nödvändig rättslig klarhet kunna tryggas och snedvridning av konkurrensen mellan olika betalningsordningar för kontokort undvikas.

(16)

Till följd av ensidiga initiativ och åtaganden som gjorts i samband med konkurrensförfaranden genomförs redan nu många gränsöverskridande kortbaserade betalningstransaktioner i unionen i enlighet med de maximala förmedlingsavgifterna. För att åstadkomma rättvis konkurrens på marknaden för inlösentjänster bör bestämmelserna om gränsöverskridande och inhemska transaktioner tillämpas samtidigt och inom en rimlig period efter denna förordnings ikraftträdande, med hänsyn till svårigheterna och komplikationerna i samband med den omställning av betalningsordningar för kontokort som fastställs i denna förordning.

(17)

Det finns två huvudtyper av kreditkort på marknaden. Med kort med uppskjuten debitering debiteras kortinnehavarens konto med det totala transaktionsbeloppet vid en specifik tidpunkt som överenskommits i förväg, vanligen en gång per månad, utan att någon ränta betalas. Med andra kreditkort kan kortinnehavaren använda en kreditfacilitet för att återbetala en del av det belopp som han är skyldig vid en senare tidpunkt än vad som angivits tillsammans med ränta eller andra kostnader.

(18)	Alla debetkorts- och kreditkortsbaserade betalningstransaktioner bör vara föremål för en maximal förmedlingsavgift.

(19)

Av konsekvensbedömningen framgår att ett förbud mot förmedlingsavgifter för debetkortstransaktioner skulle främja kortacceptans, kortanvändning, den inre marknadens utveckling samt medföra fler fördelar för handlare och konsumenter än ett tak som fastställs på en högre nivå. Dessutom skulle det undvikas att nationella betalningsordningar för kontokort med mycket låga eller inga förmedlingsavgifter för debetkortstransaktioner skulle påverkas negativt av ett högre tak på grund av gränsöverskridande expansion eller aktörer som är nya på marknaden och som höjer avgiftsnivåerna till taknivån. Ett förbud mot förmedlingsavgifter för debetkortstransaktioner kan också möta hotet från export av förmedlingsavgiftsmodellen till nya, innovativa betaltjänster, såsom mobila system eller onlinesystem.

(20)

Taken i denna förordning grundas på den så kallade merchant indifference-metoden (MIT) som utvecklats i den ekonomiska litteraturen. Med hjälp av denna metod fastställs den avgiftsnivå som handlaren är beredd att betala vid en jämförelse av kostnaden för att en kund betalar med kontokort och kostnaden för andra betalningsmedel (kontanter) (med beaktande av de avgifter som betalas till inlösande banker, dvs. serviceavgiften och förmedlingsavgiften). Därmed stimuleras användningen av effektiva betalningsinstrument genom att främja de kort som ger större transaktionsfördelar medan man undviker oproportionerliga handlaravgifter, vilket skulle innebära dolda kostnader för andra konsumenter. De kollektiva förmedlingsavgiftsarrangemangen skulle kunna leda till alltför höga handlaravgifter eftersom handlare ogärna nekar kostsamma betalningsinstrument då de är rädda att förlora kunder. Det har visat sig att dessa nivåer är proportionerliga eftersom de inte äventyrar verksamheten hos de internationella betalningsordningarna för kontokort och betaltjänstleverantörerna. De är också fördelaktiga för handlare och konsumenter och tryggar rättssäkerheten.

(21)

Såsom framgår av konsekvensbedömningen har icke desto mindre förmedlingsavgifterna i vissa medlemsstater utvecklats på ett sätt som gör det möjligt för konsumenterna att dra nytta av effektiva debetkortsmarknader vad avser kortacceptans och kortanvändning med lägre förmedlingsavgifter än merchant-indifference-nivån. Medlemsstaterna bör därför kunna fastställa lägre förmedlingsavgifter för inhemska debetkortstransaktioner.

(22)

För att säkerställa att debetkortsavgifter fastställs till en nivå som är ekonomiskt effektiv med beaktande av de inhemska debetkortmarknadernas struktur bör dessutom möjligheten att låta taken för förmedlingsavgiften ta sig uttryck i en schablonsats behållas. En schablonsats kan även främja kortbaserade betalningar av små belopp (mikrobetalningar). Det bör också vara möjligt att tillämpa en sådan schablonsats i kombination med en procentsats, under förutsättning att summan av sådana förmedlingsavgifter inte överstiger den bestämda procentandelen av det totala årliga, inhemska transaktionsvärdet inom varje betalningsordning för kontokort. Vidare bör det vara möjligt att för varje transaktion fastställa ett lägre procentuellt förmedlingsavgiftstak och att införa ett fast maximibelopp för det avgiftsbelopp som är resultatet av den tillämpliga procentsatsen för varje transaktion.

(23)

Med beaktande av det faktum att denna förordning innebär en harmonisering för första gången i ett sammanhang där befintliga betalningsordningar för debetkort och förmedlingsavgifter är mycket olika, är det vidare nödvändigt med flexibilitet för inhemska kontokortmarknader. Därför bör medlemsstaterna, med avseende på inhemska debetkortstransaktioner under en rimlig övergångsperiod, för alla debetkorttransaktioner inom varje betalningsordning för kontokort kunna tillämpa en vägd genomsnittlig förmedlingsavgift som inte överstiger 0,2 % av det årliga genomsnittliga transaktionsvärdet med hänvisning till alla inhemska debetkortstransaktioner inom varje betalningsordning för kontokort. Beträffande det tak för förmedlingsavgiften som beräknas på det genomsnittliga årliga transaktionsvärdet inom en betalningsordning för kontokort är det tillräckligt om en betaltjänstleverantör deltar i en betalningsordning för kontokort (eller ett annat slag av avtal mellan betaltjänstleverantörer) där en vägd genomsnittlig förmedlingsavgift på högst 0,2 % för samtliga inhemska debetkortstransaktioner tillämpas. Även här kan en schablonavgift eller en procentuell avgift eller en kombination av dessa tillämpas, under förutsättning att det vägda genomsnittliga övre taket respekteras.

(24)

För att fastställa de relevanta taken för förmedlingsavgiften för inhemska debetkortstransaktioner är det lämpligt att tillåta att de nationella behöriga myndigheter som ansvarar för efterlevnaden av denna förordning samlar in information om volym och värde för samtliga debetkortstransaktioner inom en betalningsordning för kontokort eller debetkortstransaktioner för en eller flera leverantörer av betalningstjänster. Följaktligen bör betalningsordningar för kontokort och betaltjänstleverantörer vara skyldiga att tillhandahålla relevanta uppgifter till nationella behöriga myndigheter i enlighet med de myndigheternas föreskrifter och de tidsfrister dessa fastställer. Rapporteringsskyldigheterna bör utvidgas till att omfatta betaltjänstleverantörer såsom utgivare eller inlösare, och inte endast betalningsordningar för kontokort, för att se till att all relevant information görs tillgänglig för de behöriga myndigheterna som i vilket fall som helst bör kunna kräva att sådan information samlas in via betalningsordningar för kontokort. Det är också viktigt att medlemsstaterna säkerställer en lämplig nivå på tillhandahållandet av relevanta uppgifter när det gäller tillämpliga tak för förmedlingsavgiften. Med tanke på att betalningsordningar för kontokort i allmänhet inte är betaltjänstleverantörer som är föremål för tillsyn, får de behöriga myndigheterna kräva att information som överlämnas av dessa enheter attesteras av en oberoende revisor.

(25)

Vissa betalningsinstrument på inhemsk nivå tillåter att betalaren initierar kortbaserade betalningstransaktioner där det inte går att särskilja debetkortstransaktioner från kreditkortstransaktioner i betalningsordningar för kontokort. Kortinnehavarens val är okända för betalningsordningar för kontokort och inlösaren och följaktligen har betalningsordningar för kontokort inte möjlighet att tillämpa de olika tak som fastställts i denna förordning för debetkorts- respektive kreditkortstransaktioner, som kan åtskiljas på grundval av den överenskomna tidpunkten för debitering av betalningstransaktionerna. Med tanke på behovet av att bevara befintliga företagsmodellers funktionsduglighet genom att undvika omotiverade eller alltför höga kostnader för efterlevnaden av lagstiftningen och vikten av att säkerställa tillräckligt lika villkor för de olika kategorierna av kontokort är det lämpligt att tillämpa samma regel som fastställs i denna förordning för debetkortstransaktioner på sådana inhemska betalningstransaktioner med universella kort. De betalningsinstrumenten bör emellertid ges längre tidsperiod för anpassning. Genom undantag och under en övergångsperiod på 18 månader från denna förordnings ikraftträdande bör därför medlemsstaterna kunna fastställa en maximal andel av inhemska betalningstransaktioner med universella kort som anses vara likvärdiga med kreditkortstransaktioner. Kreditkortstaket kan t.ex. tillämpas på den fastställda andelen av det totala värdet av handlares eller inlösares transaktioner. Det matematiska resultatet av bestämmelserna torde sedan motsvara tillämpningen av ett enda tak på förmedlingsavgifter för inhemska betalningstransaktioner som genomförs med universella kort.

(26)	Denna förordning bör omfatta alla transaktioner där betalarens betaltjänstleverantör och betalningsmottagarens betaltjänstleverantör är belägna i unionen.

(27)

I enlighet med principen om teknikneutralitet som anges i den digitala agendan för Europa bör denna förordning gälla för kortbaserade betalningstransaktioner oavsett den miljö där transaktionen äger rum, bl.a. genom finansiella betalningsinstrument och tjänster som kan vara mobila eller tillgängliga offline eller online.

(28)

Kortbaserade betalningstransaktioner utförs normalt på grundval av två huvudsakliga affärsmodeller, s.k. trepartsbetalningsordning för kontokort (kortinnehavare – ordning för inlösen och utgivande – handlare) och fyrpartsbetalningsordning för kontokort (kortinnehavare – utgivande bank – inlösande bank – handlare). Många fyrpartsbetalningsordningar för kontokort använder en explicit förmedlingsavgift, som oftast är multilateral. För att ta hänsyn till förekomsten av implicita förmedlingsavgifter och bidra till att skapa lika villkor bör de trepartsbetalningsordningar för kontokort som använder betaltjänstleverantörer som utgivare eller inlösare anses vara fyrpartsbetalningsordningar för kontokort och de bör följa samma regler, samtidigt som öppenhet och andra företagsrelaterade regler bör gälla för alla leverantörer. Med tanke på de särdrag som dessa trepartsbetalningsordningar för kontokort uppvisar är det dock lämpligt att under en övergångsperiod då medlemsstaterna får besluta att inte tillämpa reglerna för tak för förmedlingsavgiften om sådana ordningars marknadsandel är mycket begränsad i den berörda medlemsstaten.

(29)

Utgivningstjänsten är grundad på ett avtalsförhållande mellan utgivaren av betalningsinstrumentet och betalaren, oberoende av om utgivaren innehar medlen för betalarens räkning. Utgivaren tillhandahåller betalaren kontokort, godkänner transaktioner vid terminaler eller deras motsvarighet och kan garantera betalning till inlösaren för transaktioner som överensstämmer med reglerna för den relevanta ordningen. Att endast tillhandahålla kontokort eller tekniska tjänster, t.ex. att bara bearbeta och lagra uppgifter, innebär inte ett utgivande.

(30)

Inlösentjänsten utgör en kedja med operationer, från inledandet av en kortbaserad betalningstransaktion till överföringen av medel till betalningsmottagarens betalkonto. Inlösen är organiserad på olika sätt beroende på medlemsstaten i fråga och befintlig affärsmodell. Därför är det inte alltid som den betaltjänstleverantör som betalar förmedlingsavgiften har ett direkt avtal med betalningsmottagaren. Mellanhänder som tillhandahåller en del av inlösentjänsterna men som inte har något direkt avtalsförhållande med betalningsmottagaren bör icke desto mindre omfattas av definitionen av inlösare i denna förordning. Inlösentjänsten tillhandahålls oberoende av om inlösaren innehar medlen för betalningsmottagarens räkning. Tekniska tjänster, t.ex. att bara bearbeta och lagra uppgifter eller drift av terminaler, innebär inte inlösen.

(31)

Det är viktigt att se till att bestämmelserna om de förmedlingsavgifter som ska betalas eller mottas av betaltjänstleverantörer inte kringgås genom alternativa avgiftsflöden till utgivarna. För att detta ska undvikas bör nettokompensationen för de avgifter som utgivaren betalat eller mottagit, inbegripet eventuella auktorisationsavgifter, från eller till en betalningsordning för kontokort, en inlösare eller varje annan mellanhand anses vara en förmedlingsavgift. När förmedlingsavgiften beräknas för att kontrollera om åtgärderna kringgås bör totalbeloppet för betalningar eller incitament som en utgivare mottagit av en betalningsordning för kontokort för reglerade transaktioner beaktas med avdrag för de avgifter som utgivaren betalat till betalningsordningen för kontokort. De betalningar, incitament och avgifter som beaktas kan vara direkta (dvs. volymbaserade eller transaktionsspecifika) eller indirekta (bl.a. marknadsföringsincitament, bonusar, rabatter vid vissa transaktionsvolymer). Vid bedömning av huruvida denna förordnings bestämmelser kringgås bör särskild hänsyn tas till de vinster som tillfaller utgivare och som resulterar från särskilda program som utgivare driver gemensamt med betalningsordningar för kontokort, samt intäkter från bearbetning, licensavgifter och andra avgifter som genererar intäkter för kortorganisationerna. När så är lämpligt och om det styrks av andra objektiva faktorer, kan även utgivandet av kontokort i tredjeländer beaktas, vid bedömningen av om denna förordning eventuellt kan ha kringgåtts.

(32)

Konsumenterna är ofta inte medvetna om de avgifter som handlarna betalar för de betalningsinstrument som de använder. Samtidigt kan ett antal incitament som tillämpas av utgivare (t.ex. resevouchrar, bonusar, rabatter, återbetalning av vissa belopp, kostnadsfria försäkringar osv.) styra konsumenterna till att använda betalningsinstrument som därmed genererar höga avgifter för utgivare. För att motverka detta bör åtgärderna med restriktioner för förmedlingsavgifter endast tillämpas på kontokort som har blivit massprodukter och som det i allmänhet är svårt för handlarna att neka att ta emot eftersom de ges ut och används i stor utsträckning (dvs. debet- och kreditkort för konsumenter). För att stärka en effektivt fungerande marknad i icke-reglerade delar av sektorn och för att begränsa överföring av verksamhet från de reglerade till de icke-reglerade delarna av sektorn är det nödvändigt att anta en rad åtgärder, bl.a. att separera ordningar och infrastruktur, att betalningsmottagaren kan rikta styråtgärder mot betalaren och att betalningsmottagaren kan välja vilka betalningsinstrument som godtas.

(33)

En separation av ordningarna och infrastrukturen bör ge alla bearbetare möjlighet att konkurrera om ordningarnas kunder. Eftersom bearbetningskostnaderna utgör en betydande del av de sammanlagda kostnaderna vid kortbetalningar är det viktigt att denna del av värdekedjan öppnas för ändamålsenlig konkurrens. På grundval av en separation av ordningarna och infrastrukturen bör betalningsordningarna för kontokort och bearbetningsenheterna vara oberoende vad gäller redovisning, organisation och beslutsfattande. De bör inte diskriminera andra, t.ex. genom att behandla varandra förmånligt eller ge varandra konfidentiell information som inte är tillgänglig för konkurrenterna inom respektive marknadssegment, uppställa orimliga krav på information för konkurrenterna inom respektive marknadssegment, korssubventionera respektive verksamhet eller genom arrangemang för delad förvaltning. Sådana diskriminerande tillvägagångssätt bidrar till marknadsfragmentering och till svårigheter för nya aktörer att få tillträde till marknaden och gör det svårt för alleuropeiska aktörer att etablera sig, vilket hindrar den inre marknaden på området för kortbaserade betalningar och internet- och mobilbetalningar baserade på kort från att fullbordas och är till nackdel för handlare, företag och konsumenter.

(34)

Regler för betalningsordningar för kontokort och betaltjänstleverantörernas praxis medför att handlare och konsumenter oftast är omedvetna om avgiftsskillnader och leder till mindre insyn på marknaden, t.ex. genom blandade avgifter (blending), att handlare vid s.k. co-badging inte får välja ett billigare kortmärke eller att konsumenterna styrs bort från att använda dessa billigare kort. Även om handlarna är medvetna om de olika kostnaderna förhindras de ofta av ordningarnas regler att vidta åtgärder för att sänka kostnaderna.

(35)

Betalningsinstrumenten medför olika kostnader för betalningsmottagaren och vissa instrument är dyrare än andra. Det bör stå betalningsmottagaren fritt att i enlighet med direktiv 2007/64/EG styra betalaren till att använda ett särskilt betalningsinstrument, utom då ett särskilt betalningsinstrument enligt lag måste användas för vissa betalningskategorier eller inte kan nekas på grund av att det är ett lagligt betalningsinstrument. Betalningsordningarna för kontokort och betaltjänstleverantörerna ålägger betalningsmottagarna ett flertal begränsningar i detta avseende, t.ex. att betalningsmottagaren inte får vägra att motta mindre belopp via vissa betalningsinstrument, eller informera betalaren om de avgifter som åsamkas betalningsmottagaren för vissa betalningsinstrument, eller att betalningsmottagaren måste begränsa antalet kassor i sin affär som godtar ett visst betalningsinstrument. De restriktionerna bör avskaffas.

(36)

I situationer när betalningsmottagaren styr betalaren till att använda ett specifikt betalningsinstrument bör inte avgifter tas ut av betalningsmottagaren från betalaren vid användning av ett betalningsinstrument vars förmedlingsavgifter regleras inom ramen för denna förordning eftersom fördelarna med extraavgifter i sådana situationer är begränsade samtidigt som komplexiteten på marknaden ökar.

(37)

Regeln om att alla kort måste godtas är en dubbel skyldighet som åläggs betalningsmottagarna av utgivare och betalningsordningar för kontokort att ta emot alla kort av samma märke oberoende av att kostnaderna för dessa kort är olika (alla kortprodukter måste godtas) och oberoende av vilken enskild bank som har utgivit kortet (alla kortutgivande banker måste godtas). Det ligger i konsumenternas intresse att betalningsmottagaren inte kan diskriminera utgivare eller kortinnehavare i samma kortkategori och att betalningsordningar för kontokort och betaltjänstleverantörerna kan ålägga dem en sådan skyldighet. Det faktum att alla kortutgivande banker måste godtas enligt regeln om att alla kort måste godtas är därför en legitim regel i en betalningsordning för kontokort eftersom den hindrar betalningsmottagarna från att diskriminera enskilda banker som har utgivit ett kort. Regeln om att alla kortprodukter måste godtas är i huvudsak ett kopplingsförbehåll som leder till att godtagande av kort med låga avgifter kopplas till godtagande av kort med höga avgifter. Att avlägsna det faktum att alla kortprodukter måste godtas från regeln om att alla kort måste godtas skulle göra det möjligt för handlare att endast godta kontokort med låga eller lägre avgifter vilket även skulle komma konsumenterna till del genom minskade kostnader för handlarna. Handlare som godtar debetkort skulle då inte vara tvungna att godta kreditkort och de som godtar kreditkort skulle inte behöva godta företagskort. För att skydda konsumenterna och deras möjligheter att använda kontokort så ofta som möjligt bör handlarna dock endast vara skyldiga att acceptera kort som omfattas av samma reglerade förmedlingsavgift om de har utgivits inom samma märke och i samma kategori (förbetalda kort, debetkort eller kreditkort). En sådan begränsning skulle också leda till en mer konkurrenskraftig miljö för de kort med förmedlingsavgifter som inte regleras enligt denna förordning eftersom handlarna skulle få ett utökat förhandlingsutrymme om villkoren för att godta sådana kort. De restriktionerna bör vara begränsade och betraktas som godtagbara endast för att stärka skyddet av konsumenterna genom att ge konsumenterna en tillräcklig grad av säkerhet så att de kan lita på att deras kontokort kommer att godtas av handlarna.

(38)

En tydlig skillnad mellan konsumenters kort och företagskort bör säkerställas av betaltjänstleverantörer både på teknisk och på kommersiell basis. Det är därför viktigt att definiera ett företagskort som ett betalningsinstrument som används endast för utgifter i tjänsten vilka direkt belastar företagets konto eller det offentliga organets konto eller kontot för den fysiska person som är egenföretagare.

(39)

Betalningsmottagare och betalare bör ha möjlighet att identifiera de olika kortkategorierna. Därför bör de olika märkena och kategorierna kunna identifieras elektroniskt och, för nyligen utgivna kortbaserade betalningsinstrument, visuellt på apparaten. Dessutom bör betalaren informeras om att dennes betalningsinstrument godtas av ett visst försäljningsställe. Det är nödvändigt att betalningsmottagaren meddelar betalaren om eventuella begränsningar i användningen av ett visst kortmärke samtidigt och på samma villkor som information ges om godtagande av ett visst märke.

(40)

Om olika märken ska kunna konkurrera på ett ändamålsenligt sätt är det viktigt att valet av betalningsapplikation görs på användarnivå och inte av marknaden i föregående led, oavsett om det gäller betalningsordningar för kontokort, betaltjänstleverantörer eller betalningshandläggare. Ett sådant arrangemang bör inte hindra betalare och betalningsmottagare från att, när det är tekniskt möjligt, påbörja ett automatiskt val av applikation, förutsatt att detta val kan ändras inför varje transaktion.

(41)

För att det ska finnas möjlighet till prövning vid inkorrekt tillämpning av denna förordning eller vid tvist mellan betaltjänstanvändare och betaltjänstleverantörer bör medlemsstaterna införa lämpliga och effektiva förfaranden för klagomål och prövning utanför domstol eller vidta motsvarande åtgärder. Medlemsstaterna bör fastställa bestämmelser om vilka sanktioner som ska tillämpas vid överträdelse av denna förordning och se till att dessa sanktioner är effektiva, proportionella och avskräckande samt att de tillämpas.

(42)

Kommissionen bör överlämna en rapport i vilken det undersöks vilka olika effekter denna förordning har på marknadens funktion. Det är nödvändigt att kommissionen har möjlighet att samla in de uppgifter som krävs för att utarbeta denna rapport och att de behöriga myndigheterna nära samarbetar med kommissionen för insamlingen av uppgifterna.

(43)

Eftersom målen för denna förordning, nämligen att fastställa enhetliga krav för kortbaserade betalningstransaktioner och internet- och mobilbetalningar baserade på kort, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av dess omfattning, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(44)

Denna förordning står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheterna och tar hänsyn till de principer som erkänns särskilt i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, i synnerhet rätten till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol, näringsfrihet och konsumentskydd, och måste tillämpas i enlighet med dessa rättigheter och principer.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL I

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 1

Tillämpningsområde

1. I denna förordning fastställs enhetliga tekniska krav och verksamhetskrav för sådana kortbaserade betalningstransaktioner inom unionen där både betalarens betaltjänstleverantör och betalningsmottagarens betaltjänstleverantör är belägna i unionen.

2. Denna förordning ska inte tillämpas på tjänster som baseras på särskilda betalningsinstrument som endast kan användas på ett begränsat sätt och som uppfyller ett av följande villkor:

a)	Instrument som gör det möjligt för innehavaren att förvärva varor eller tjänster endast i lokaler som tillhör utgivaren eller inom ett begränsat nätverk av tjänsteleverantörer enligt ett direkt kommersiellt avtal med en professionell utgivare.

b)	Instrument som endast kan användas för att förvärva ett mycket begränsat utbud av varor eller tjänster.

Instrument som endast är giltiga i en enda medlemsstat, som tillhandahålls på begäran av ett företag eller ett offentligt organ och som regleras av en nationell eller regional myndighet av särskilda sociala eller skattemässiga skäl för att förvärva särskilda varor eller tjänster från leverantörer som har ett kommersiellt avtal med utgivaren.

3. Kapitel II ska inte tillämpas på följande:

a)	Transaktioner med företagskort.

b)	Kontantuttag i uttagsautomater eller över disk hos en betaltjänstleverantör.

c)	Transaktioner med kontokort som utgivits av trepartsbetalningsordningar för kontokort.

4. Artikel 7 ska inte tillämpas på trepartsbetalningsordningar för kontokort.

5. När en trepartsbetalningsordning för kontokort ger andra betaltjänstleverantörer licens att ge ut kortbaserade betalningsinstrument eller lösa in kortbaserade betalningstransaktioner, eller båda, eller ger ut kortbaserade betalningsinstrument med co-branding-partner eller genom en agent, anses det vara en fyrpartsbetalningsordning för kontokort. När det gäller inhemska betalningstransaktioner kan dock en sådan trepartsbetalningsordning för kontokort fram till den 9 december 2018 undantas från skyldigheterna enligt kapitel II, under förutsättning att de kortbaserade betalningstransaktioner som görs i en medlemsstat inom ramen för en sådan trepartsbetalningsordning för kontokort på årsbasis inte överstiger 3 % av värdet av alla kortbaserade betalningstransaktioner i den medlemsstaten.

Artikel 2

Definitioner

I denna förordning gäller följande definitioner:

1. Inlösare : en betaltjänstleverantör som ingår avtal med en betalningsmottagare för att acceptera och bearbeta kortbaserade betalningstransaktioner, vilka leder till en överföring av medel till betalningsmottagaren.

2. Utgivare : en betaltjänstleverantör som ingår avtal om att tillhandahålla en betalare ett betalningsinstrument för att initiera och bearbeta betalarens kortbaserade betalningstransaktioner.

3. Konsument : en fysisk person som i samband med de betaltjänstavtal som omfattas av denna förordning inte utför närings- eller yrkesverksamhet.

4. Debetkortstransaktion : en kortbaserad betalningstransaktion, bl.a. sådana som sker med förbetalda kort, som inte är en kreditkortstransaktion.

5. Kreditkortstransaktion : en kortbaserad betalningstransaktion där transaktionsbeloppet helt eller delvis debiteras betalaren på en specifik dag i kalendermånaden som överenskommits i förväg i enlighet med en på förhand bestämd kreditfacilitet, med eller utan ränta.

6. Företagskort : ett kortbaserat betalningsinstrument som ges ut till företag eller den offentliga sektorns enheter eller fysiska personer som är egenföretagare och vars användning är begränsad till utgifter i tjänsten när de betalningar som görs med sådana kort direkt belastar företagets eller det offentliga organets konto eller kontot för den fysiska person som är egenföretagare.

7. kortbaserad betalningstransaktion : en tjänst som grundas på infrastruktur och affärsregler för en betalningsordning för kontokort för att göra en betalningstransaktion med hjälp av utrustning eller programvara för kort, telekommunikation, digital teknik eller informationsteknik om detta leder till en debetkorts- eller kreditkortstransaktion. I de kortbaserade betalningstransaktionerna ingår inte transaktioner som grundar sig på andra typer av betaltjänster.

8. gränsöverskridande betalningstransaktion : en kortbaserad betalningstransaktion där utgivaren och inlösaren är belägna i olika medlemsstater eller där det kortbaserade betalningsinstrumentet ges ut av en utgivare som är belägen i en annan medlemsstat än försäljningsstället.

9. inhemsk betalningstransaktion : en kortbaserad betalningstransaktion som inte är en gränsöverskridande betalningstransaktion.

10. Förmedlingsavgift : en avgift som betalas för varje transaktion direkt eller indirekt (t.ex. genom en tredje part) mellan den utgivare och den inlösare som deltar i en kortbaserad betalningstransaktion. Nettokompensationen eller andra överenskomna ersättningar anses utgöra en del av förmedlingsavgiften.

11. Nettokompensation : det totala nettobeloppet på betalningar, rabatter eller incitament som en utgivare mottagit av en betalningsordning för kontokortverk, en inlösare eller varje annan mellanhand vid kortbaserade betalningstransaktioner eller relaterad verksamhet.

12. handlarens serviceavgift : en avgift som betalas av betalningsmottagaren till inlösaren vid kortbaserade betalningstransaktioner.

13. Betalningsmottagare : en fysisk eller juridisk person som är den avsedda mottagaren av medel som har omfattats av en betalningstransaktion.

14. Betalare : en fysisk eller juridisk person som är betalkontoinnehavare och som godkänner en betalningsorder från detta betalkonto eller, om det inte finns något betalkonto, en fysisk eller juridisk person som lämnar en betalningsorder.

15. Kontokort : en kategori betalningsinstrument som gör det möjligt för betalaren att initiera en debetkorts- eller kreditkortstransaktion.

16. betalningsordning för kontokort : en uppsättning regler, förfaranden och standarder och/eller genomföranderiktlinjer för att genomföra kortbaserade betalningstransaktioner och som är avskilda från de infrastrukturer eller betalningssystem som driften sker på och som omfattar ett särskilt beslutsfattande organ, en särskild organisation eller enhet som ansvarar för att ordningen fungerar.

17. fyrpartsbetalningsordning för kontokort : en betalningsordning för kontokort där de kontokortbaserade betalningstransaktionerna görs från en betalares betalkonto till en betalningsmottagares betalkonto med hjälp av ordningen, en utgivare (på betalarens sida) och en inlösare (på betalningsmottagarens sida).

18. trepartsbetalningsordning för kontokort : en betalningsordning för kontokort där ordningen själv står för utgivande och inlösande tjänster och kortbaserade betalningstransaktioner görs från betalarens betalkonto till betalningsmottagarens betalkonto inom ordningen. När en trepartsbetalningsordning för kontokort ger andra betaltjänstleverantörer licens att ge ut kortbaserade betalningsinstrument eller lösa in kortbaserade betalningstransaktioner, eller båda, eller ger ut kortbaserade betalningsinstrument med en co-branding-partner eller genom en agent, anses det vara en fyrpartsbetalningsordning för kontokort.

19. Betalningsinstrument : varje form av personlig(a) anordning(ar) och/eller rutiner som betaltjänstanvändaren och betaltjänstleverantören har träffat avtal om och som används för att initiera en betalningsorder.

20. kortbaserat betalningsinstrument : ett betalningsinstrument, inklusive kort, mobiltelefoner, datorer eller annan teknisk anordning som innehåller en lämplig betalningsapplikation som gör det möjligt för betalaren att initiera en kortbaserad betalningstransaktion som inte är en betalning eller en autogirering enligt definitionen i artikel 2 i förordning (EU) nr 260/2012.

21. Betalningsapplikation : programvara eller motsvarande som laddats på en enhet varigenom kortbaserade betalningstransaktioner kan initieras och betalaren kan ge ut betalningsorder.

22. Betalkonto : ett konto i en eller flera betaltjänstanvändares namn och som används för genomförandet av betalningstransaktioner, inbegripet med hjälp av ett specifikt konto för elektroniska pengar enligt definitionen i artikel 2.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/110/EG (8).

23. Betalningsorder : en instruktion som en betalare ger sin betaltjänstleverantör om att en betalningstransaktion ska genomföras.

24. Betaltjänstleverantör : fysisk eller juridisk person som har rätt att tillhandahålla de betaltjänster som anges i bilagan till direktiv 2007/64/EG eller har erkänts som en utgivare av elektroniska pengar i enlighet med artikel 1.1 i direktiv 2009/110/EG. En betaltjänstleverantör kan vara en utgivare, en inlösare eller båda.

25. Betaltjänstanvändare : en fysisk eller en juridisk person som utnyttjar en betaltjänst i egenskap av antingen betalare eller betalningsmottagare eller båda.

26. Betalningstransaktion : en åtgärd som initieras av betalaren eller på dennas vägnar eller av betalningsmottagaren vid överföring av medel, oberoende av eventuella underliggande förpliktelser mellan betalaren och betalningsmottagaren.

27. Bearbetning : utförande av bearbetningstjänster vid betalningstransaktioner såvitt avser de åtgärder som krävs för att hantera en betalningsinstruktion mellan inlösaren och utgivaren.

28. Bearbetningsenhet : en fysisk eller juridisk person som tillhandahåller bearbetningstjänster vid betalningstransaktioner.

29. Försäljningsställe : adressen till handlarens fysiska lokaler där betalningstransaktionen har initierats. Dock gäller följande:

Vid distansförsäljning eller distansavtal (dvs. e-handel) enligt definitionen i artikel 2.7 i direktiv 2011/83/EU ska försäljningsstället vara adressen till den stadigvarande plats för affärsverksamhet där handlaren bedriver sin verksamhet, oavsett var webbplatsen eller servrarna befinner sig, genom vilken betalningstransaktionen har initierats.

b)	I de fall handlaren inte har någon stadigvarande plats för affärsverksamhet ska försäljningsstället vara den adress för vilken handlaren innehar ett giltigt näringstillstånd genom vilken betalningstransaktionen har initierats.

c)	I de fall handlaren varken har någon stadigvarande plats för affärsverksamhet eller innehar något giltigt näringstillstånd ska försäljningsstället vara korrespondensadressen för betalning av skatter i samband med försäljningsverksamheten genom vilken betalningstransaktionen har initierats.

30. Betalmärke : varje namn, term, tecken eller symbol, oavsett om dessa är materiella eller digitala, eller kombination av dessa som kan ange inom vilken betalningsordning för kontokort de kortbaserade betalningstransaktionerna genomförs.

31. co-badging : inbegripande av två eller flera betalmärken eller betalningsapplikationer som tillhör samma betalmärke på samma kortbaserade betalningsinstrument.

32. co-branding : inbegripande av minst ett betalmärke och minst ett varumärke som inte är ett betalmärke på samma kortbaserade betalningsinstrument.

33. Debetkort : en kategori betalningsinstrument som gör det möjligt för betalaren att initiera en debetkortstransaktion med undantag av transaktioner med förbetalda kort.

34. Kreditkort : en kategori betalningsinstrument som gör det möjligt för betalaren att initiera en kreditkortstransaktion.

35. förbetalt kort : en kategori betalningsinstrument där elektroniska pengar enligt definitionen i artikel 2.2 i direktiv 2009/110/EG lagras.

KAPITEL II

FÖRMEDLINGSAVGIFTER

Artikel 3

Förmedlingsavgifter för konsumenters betalkortstransaktioner

1. Leverantörer av betalningstjänster får inte erbjuda eller begära en förmedlingsavgift per transaktion som överstiger 0,2 % av transaktionsvärdet för någon debetkortstransaktion.

2. För inhemska debetkortstransaktioner får medlemsstaterna antingen

a)	fastställa ett lägre tak på den procentuella förmedlingsavgiften per transaktion än det som anges i punkt 1 och får införa ett maximalt fast avgiftsbelopp som ett tak på det avgiftsbelopp som är resultatet av den tillämpliga procentuella avgiften, eller

tillåta betaltjänstleverantörer att tillämpa en förmedlingsavgift per transaktion på högst 0,05 EUR eller, i en medlemsstat som inte har euron som valuta, det motsvarande värdet i den nationella valutan den 8 juni 2015, som ska revideras vart femte år eller när det sker betydande växelkursfluktuationer som även får kombineras med den högsta procentuella avgiften på 0,2 %, under förutsättning att summan av förmedlingsavgifter för betalningsordningen för kontokort aldrig överstiger 0,2 % av det totala årliga transaktionsvärdet för de inhemska debetkortstransaktionerna inom varje betalningsordning för kontokort.

3. Till och med den 9 december 2020 får medlemsstaterna tillåta att betaltjänstleverantörerna för inhemska debetkortstransaktioner tillämpar en vägd genomsnittlig förmedlingsavgift som högst motsvarar 0,2 % av det genomsnittliga årliga transaktionsvärdet på samtliga inhemska debetkortstransaktioner inom varje betalningsordning för kontokort. Medlemsstaterna får fastställa ett lägre tak på den vägda genomsnittliga förmedlingsavgiften som är tillämpligt på samtliga inhemska debetkortstransaktioner.

4. De årliga transaktionsvärden som avses i punkterna 2 och 3 ska beräknas på årsbasis, från och med den 1 januari till och med den 31 december, och ska tillämpas från och med den 1 april följande år. Referensperioden för den första beräkningen av detta värde ska börja 15 kalendermånader före det datum då punkterna 2 och 3 börjar tillämpas och ska avslutas tre kalendermånader före detta datum.

5. De behöriga myndigheter som avses i artikel 13 ska efter skriftlig begäran kräva att betalningsordningar för kontokort och/eller betaltjänstleverantörer tillhandahåller alla de uppgifter som krävs för att kontrollera att punkterna 3 och 4 i den här artikeln tillämpas korrekt. Sådana uppgifter ska översändas till den behöriga myndigheten före den 1 mars året efter den referensperiod som avses i punkt 4 första meningen. All annan information för att göra det möjligt för de behöriga myndigheterna att kontrollera efterlevnaden av bestämmelserna i detta kapitel ska översändas till de behöriga myndigheterna efter skriftlig begäran inom den tidsfrist som fastställs av dem. De behöriga myndigheterna får kräva att sådan information attesteras av en oberoende revisor.

Artikel 4

Förmedlingsavgifter för konsumenters kreditkortstransaktioner

Betaltjänstleverantörer ska inte erbjuda eller begära en förmedlingsavgift per transaktion som överstiger 0,3 % av transaktionsvärdet för någon kreditkortstransaktion. För inhemska kreditkortstransaktioner får medlemsstaterna fastställa ett lägre tak på förmedlingsavgiften per transaktion.

Artikel 5

Förbud mot kringgående

Vid tillämpningen av de tak som avses i artiklarna 3 och 4 ska eventuell annan överenskommen ersättning, inbegripet nettokompensation, med motsvarande syfte eller verkan för förmedlingsavgiften, som en utgivare mottagit från en betalningsordning för kontokort, en inlösare eller varje annan mellanhand, vid betalningstransaktioner eller relaterad verksamhet behandlas som en del av förmedlingsavgiften.

KAPITEL III

AFFÄRSREGLER

Artikel 6

Licensiering

1. Territoriella begränsningar inom unionen eller bestämmelser med motsvarande effekt i licensavtal eller regler för betalningsordningar för kontokort för utgivande av kontokort eller inlösen av kortbaserade betalningstransaktioner ska vara förbjudna.

2. Krav på eller skyldigheter att införskaffa en landsspecifik licens eller ett landsspecifikt tillstånd att bedriva gränsöverskridande verksamhet eller regler med motsvarande effekt i licensavtal eller regler för betalningsordningar för kontokort för utgivande av kontokort eller inlösen av kortbaserade betalningstransaktioner ska vara förbjudna.

Artikel 7

Separation av betalningsordningar för kontokort och bearbetningsenheter

1. Betalningsordningar för kontokort och bearbetningsenheter ska

a)	vara oberoende vad gäller redovisning, organisation och beslutsprocesser,

b)	inte presentera priser för betalningsordningar och bearbetningsverksamheter i form av paketpriser och inte korssubventionera sådana verksamheter,

inte på något sätt göra åtskillnad mellan å ena sidan sina dotterbolag eller aktieägare och å andra sidan användarna av betalningsordningar och andra avtalsparter, och de ska i synnerhet inte på något sätt uppställa villkor för sina tjänster som innebär att avtalsparten måste godta andra tjänster som de erbjuder.

2. Den behöriga myndigheten i den medlemsstat där ordningens säte är beläget kan kräva att en betalningsordning för kontokort tillhandahåller en oberoende rapport som bekräftar dess efterlevnad av punkt 1.

3. Betalningsordningar för kontokort ska medge att meddelanden om godkännande och clearing av enskilda kortbaserade betalningstransaktioner kan separeras och bearbetas av olika bearbetningsenheter.

4. Territoriell diskriminering av de bearbetningsregler som används av betalningsordningar för kontokort ska inte vara tillåten.

5. Bearbetningsenheter inom unionen ska se till att deras system är tekniskt driftskompatibla med andra bearbetningsenheters system inom unionen genom att använda standarder som utarbetats av internationella eller europeiska standardiseringsorgan. Dessutom ska betalningsordningar för kontokort inte anta eller tillämpa affärsregler som begränsar driftskompatibiliteten mellan bearbetningsenheter inom unionen.

6. Europeiska bankmyndigheten (EBA) får, efter att ha konsulterat en rådgivande panel som avses i artikel 41 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 (9), utarbeta ett utkast till tekniska tillsynsstandarder med krav som ska uppfyllas av betalningsordningar för kontokort och bearbetningsenheter för att säkerställa tillämpning av punkt 1 a i denna artikel.

EBA ska överlämna detta utkast till tekniska tillsynsstandarder till kommissionen senast den 9 december 2015.

Kommissionen ges befogenhet att anta de tekniska tillsynsstandarder som avses i första stycket i denna punkt i enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.

Artikel 8

”Co-badging” och val av betalmärke och betalningsapplikation

1. Regler för betalningsordningar för kontokort och regler i licensavtal eller åtgärder med likvärdig effekt som hindrar att en utgivare kombinerar två eller flera olika betalmärken eller betalningsapplikationer (co-badging) på ett kortbaserat betalningsinstrument ska vara förbjudna.

2. När konsumenterna tecknar avtal med en betaltjänstleverantör, kan de kräva att få två eller flera olika betalmärken på ett kortbaserat betalningsinstrument, under förutsättning att betaltjänstleverantören erbjuder en sådan tjänst. I god tid innan avtalet tecknas ska betaltjänstleverantören ge konsumenten tydlig och objektiv information om tillgängliga betalmärken och deras egenskaper, inbegripet deras funktionalitet, kostnad och säkerhet.

3. Skillnader i behandlingen av utgivare eller inlösare i ordningens regler och regler i licensavtal om att kombinera flera betalmärken eller betalningsapplikationer (co-badging) på ett kortbaserat betalningsinstrument ska vara objektivt motiverade och icke-diskriminerande.

4. Betalningsordningar för kontokort ska inte införa rapporteringskrav, skyldigheter att erlägga avgifter eller liknande skyldigheter med samma syfte eller effekt för kortutgivande och inlösande betaltjänstleverantörer vid transaktioner som genomförs med en apparat försedd med deras betalmärke i förhållande till transaktioner där deras ordning inte används.

5. Kopplingsprinciper eller motsvarande åtgärder för styrning av transaktioner genom en särskild kanal eller process och andra tekniska och säkerhetsmässiga standarder och krav vid hantering av två eller flera olika betalmärken och betalningsapplikationer på ett kortbaserat betalningsinstrument ska vara icke-diskriminerande och tillämpas på ett icke-diskriminerande sätt.

6. Betalningsordningar för kontokort, utgivare, inlösare, bearbetningsenheter och övriga leverantörer av tekniska tjänster ska inte införa automatiska mekanismer, programvara eller anordningar i de betalningsinstrument eller i den utrustning som används på försäljningsstället som begränsar betalarens eller betalningsmottagarens val av betalmärke eller betalningsapplikation, eller båda, när ett betalningsinstrument med co-badging används.

Betalningsmottagarna ska ha kvar möjligheten att på försäljningsställets befintliga utrustning installera automatiska mekanismer som prioriterar valet av ett visst betalmärke eller en viss betalningsapplikation, men betalningsmottagarna ska inte förhindra att betalaren åsidosätter ett automatiskt prioriterat val som betalningsmottagaren har gjort i sin anordning för de kategorier av kort eller därmed relaterade betalningsinstrument som godtas av betalningsmottagaren.

Artikel 9

Specificerade avgifter (unblending)

1. Varje inlösare ska erbjuda och ta ut handlarens serviceavgifter, separat specificerade för olika kategorier och olika kontokortsmärken med olika förmedlingsavgiftsnivåer, om inte betalningsmottagaren skriftligen begär att inlösaren debiterar blandade serviceavgifter för handlare.

2. Inlösarna ska i sina avtal med betalningsmottagare inkludera specifik information om beloppet på serviceavgifterna för näringsidkare samt förmedlingsavgifter och ordningens avgifter för varje kategori och kontokortsmärke, såvida inte betalningsmottagarna därefter lämnar en skriftlig begäran om något annat.

Artikel 10

Regler om att alla kort måste godtas

1. Betalningsordningar för kontokort och betaltjänstleverantörer ska inte tillämpa någon regel som tvingar betalningsmottagare som godtar kortbaserade betalningsinstrument som utgivits av en utgivare att även godta andra kortbaserade betalningsinstrument som utgivits inom ramen för samma betalningsordning för kontokort.

2. Punkt 1 är inte tillämplig på konsumenters kortbaserade betalningsinstrument av samma märke och i samma kategori av förbetalda kort, debet- eller kreditkort som omfattas av förmedlingsavgifter enligt kapitel II i denna förordning.

3. Punkt 1 ska inte påverka betalningsordningar för kontokort och betaltjänstleverantörernas möjlighet att föreskriva att kort inte får nekas på grundval av utgivarens eller kortinnehavarens identitet.

4. Betalningsmottagare som beslutar att inte godta samtliga kort eller andra betalningsinstrument inom en betalningsordning för kontokort ska informera konsumenterna om detta på ett klart och otvetydigt sätt och samtidigt informera konsumenterna om att de godtar andra kort och betalningsinstrument i ordningen. Sådan information ska anslås på väl synlig plats vid affärens ingång och vid kassan.

Vid distansförsäljning ska denna information anges på betalningsmottagarens webbplats eller annat lämpligt elektroniskt eller mobilt medium. Informationen ska tillhandahållas betalaren i god tid innan denna ingår ett köpeavtal med betalningsmottagaren.

5. Utgivare ska se till att deras betalningsinstrument är elektroniskt identifierbara och, när det gäller nyligen utgivna kortbaserade betalningsinstrument, också visuellt identifierbara, så att betalningsmottagarna och betalarna otvetydigt kan fastställa vilka märken och kategorier av förbetalda kort, debet-, kredit- eller företagskort som betalaren har valt.

Artikel 11

Regler om styrning

1. Regler i licensavtal, regler som tillämpas av betalningsordningar för kontokort och regler i avtal som ingås mellan kortinlösare och betalningsmottagare, som förhindrar att betalningsmottagare styr konsumenter till ett betalningsinstrument som betalningsmottagaren föredrar ska vara förbjudna. Detta förbud ska även omfatta bestämmelser som hindrar betalningsmottagare att behandla kortbaserade betalningsinstrument avseende en viss betalningsordning för kontokort mer eller mindre gynnsamt än andras.

2. Regler i licensavtal, regler som tillämpas av betalningsordningar för kontokort och regler i avtal som ingås mellan kortinlösare och betalningsmottagare, som förhindrar betalningsmottagare från att informera betalare om förmedlingsavgifter och handlarens serviceavgifter ska vara förbjudna.

3. Punkterna 1 och 2 i denna artikel påverkar inte tillämpningen av de bestämmelser om avgifter, prisavdrag och andra styrmekanismer som anges i direktiven 2007/64/EG och 2011/83/EU.

Artikel 12

Information till betalningsmottagaren om enskilda kortbaserade betalningstransaktioner

1. Efter det att en enskild kortbaserad betalningstransaktion har verkställts, ska betalningsmottagarens betaltjänstleverantör ge betalningsmottagaren följande information:

a)	En referens varigenom betalningsmottagaren kan identifiera den kortbaserade betalningstransaktionen.

b)	Betalningstransaktionens belopp i den valuta i vilken betalningsmottagarens betalkonto krediteras.

c)	Eventuella avgifter för den kortbaserade betalningstransaktionen, med separat uppgift om handlarens serviceavgift och förmedlingsbeloppet.

Förutsatt att betalningsmottagaren uttryckligen och på förhand gett sitt samtycke får den information som avses i första stycket sammanställas enligt märke, applikation, kategori av betalningsinstrument och procentsats på de förmedlingsavgifter som tillämpas på transaktionen.

2. Avtal mellan inlösare och betalningsmottagare får innehålla en bestämmelse om att den information som avses i punkt 1 första stycket regelbundet ska lämnas eller göras tillgänglig minst en gång i månaden och på ett sätt som överenskommits så att betalningsmottagaren kan lagra och återskapa informationen i oförändrad form.

KAPITEL IV

SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 13

Behöriga myndigheter

1. Medlemsstaterna ska utse behöriga myndigheter som har befogenhet att se till att denna förordning genomförs och som får utrednings- och verkställighetsbefogenheter.

2. Medlemsstaterna får utse befintliga organ till behöriga myndigheter.

3. Medlemsstaterna får utse en eller flera behöriga myndigheter.

4. Medlemsstaterna ska senast den 9 juni 2016 underrätta kommissionen om de behöriga myndigheterna. De ska utan dröjsmål underrätta kommissionen om eventuella efterföljande ändringar beträffande dessa myndigheter.

5. De utsedda behöriga myndigheter som har utsetts och avses i punkt 1 ska ha tillräckliga resurser för att utföra sina uppgifter.

6. Medlemsstaterna ska kräva att de behöriga myndigheterna effektivt övervakar efterlevnaden av denna förordning, bland annat för att motverka eventuella försök av betaltjänstleverantörerna att kringgå denna förordning, och vidtar alla åtgärder som krävs för att säkerställa sådan efterlevnad.

Artikel 14

Sanktioner

1. Medlemsstaterna ska fastställa bestämmelser om sanktioner för överträdelser av denna förordning och ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att bestämmelserna tillämpas.

2. Medlemsstaterna ska anmäla dessa bestämmelser till kommissionen senast den 9 juni 2016 och utan dröjsmål underrätta kommissionen om eventuella senare ändringar av dem.

Artikel 15

Förlikning, klagomål och prövning utanför domstol

1. Medlemsstaterna ska säkerställa och främja lämpliga och effektiva förfaranden för klagomål och prövning utanför domstol eller vidta motsvarande åtgärder för att avgöra tvister mellan betalningsmottagare och deras betaltjänstleverantörer som uppkommit i samband med tillämpningen av denna förordning. För detta ändamål ska medlemsstaterna antingen utse befintliga organ, om så är lämpligt, eller inrätta nya organ. Organen ska vara oberoende av parterna.

2. Medlemsstaterna ska senast den 9 juni 2017 underrätta kommissionen om dessa organ. De ska utan dröjsmål underrätta kommissionen om eventuella efterföljande ändringar beträffande dessa organ.

Artikel 16

Universella kort

1. Vid tillämpningen av denna förordning och när det gäller inhemska betalningstransaktioner som inte kan definieras av betalningsordningar för kontokort som debetkorts- eller kreditkortstransaktioner ska bestämmelserna om debetkort och debetkortstransaktioner tillämpas.

2. Genom undantag från punkt 1 till och med den 9 december 2016 får medlemsstaterna fastställa en andel som inte överstiger 30 % av de inhemska betalningstransaktioner som avses i punkt 1 i denna artikel som anses vara likvärdiga med kreditkortstransaktioner som omfattas av det tak på förmedlingsavgiften som anges i artikel 4.

Artikel 17

Översyn

Senast den 9 juni 2019 ska kommissionen till Europaparlamentet och till rådet överlämna en rapport om tillämpningen av denna förordning. Kommissionen ska i sin rapport särskilt granska huruvida nivån på förmedlingsavgifterna är lämplig samt styrmekanismerna, t.ex. avgifter, varvid hänsyn ska tas till användningen av och kostnaderna för olika betalningsmedel och andelen nya aktörer, ny teknik och nyskapande affärsmodeller på marknaden. Vid granskningen ska särskilt följande beaktas:

a)	Utvecklingen när det gäller avgifter för betalare.

b)	Konkurrensnivån bland kontokortleverantörer och betalningsordningar för kontokort.

c)	Kostnadseffekterna för betalare och betalningsmottagare.

d)	I vilken omfattning handlarna låter sänkningen av förmedlingsavgifterna komma nästa led till godo.

e)	De tekniska kraven och konsekvenserna av dessa för alla berörda parter.

f)	Effekterna av co-badging för användarvänligheten, särskilt för äldre och andra utsatta användare.

g)	Effekten på marknaden av uteslutandet av företagskort från kapitel II, varvid man jämför situationen i de medlemsstater där tilläggsavgifter är förbjudna med situationen där de är tillåtna.

h)	Effekten på marknaden av de särskilda bestämmelserna om förmedlingsavgifter för inhemska debetkortstransaktioner.

Utvecklingen av gränsöverskridande inlösen och dess effekt på den inre marknaden, varvid man jämför situationen för kort med takförsedda avgifter och kort utan takförsedda avgifter i syfte att överväga möjligheten att klargöra vilken förmedlingsavgift som är tillämplig på gränsöverskridande inlösen.

j)	Den praktiska tillämpningen av reglerna för separation av betalningsordningar för kontokort och bearbetning samt behovet att på nytt överväga åtskillnad i rättsligt avseende.

Det eventuella behovet, beroende på effekten av artikel 3.1 på det faktiska värdet av förmedlingsavgifterna för debetkortstransaktioner med medelhögt eller högt värde, av att ändra den punkten genom att ange att taket bör begränsas till det lägre beloppet på 0,07 EUR eller 0,2 % av transaktionens värde.

Kommissionens rapport ska om så är lämpligt åtföljas av ett lagstiftningsförslag som kan inbegripa en föreslagen ändring av det övre taket för förmedlingsavgifterna.

Artikel 18

Ikraftträdande

1. Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

2. Den ska tillämpas från och med den 8 juni 2015, med undantag av artiklarna 3, 4, 6 och 12, som ska tillämpas från och med den 9 december 2015, och artiklarna 7, 8, 9 och 10, som ska tillämpas från och med den 9 juni 2016.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i Strasbourg den 29 april 2015.

På Europaparlamentets vägnar

M. SCHULZ

Ordförande

På rådets vägnar

Z. KALNIŅA-LUKAŠEVICA

Ordförande

(1) EUT C 193, 24.6.2014, s. 2.

(2) EUT C 170, 5.6.2014, s. 78.

(3) Europaparlamentets ståndpunkt av den 10 mars 2015 (ännu ej offentliggjord i EUT) och rådets beslut av den 20 april 2015.

(4) Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG av den 13 november 2007 om betaltjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiven 97/7/EG, 2002/65/EG, 2005/60/EG och 2006/48/EG samt upphävande av direktiv 97/5/EG (EUT L 319, 5.12.2007, s. 1).

(5) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 924/2009 av den 16 september 2009 om gränsöverskridande betalningar i gemenskapen och om upphävande av förordning (EG) nr 2560/2001 (EUT L 266, 9.10.2009, s. 11).

(6) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 260/2012 av den 14 mars 2012 om antagande av tekniska och affärsmässiga krav för betalningar och autogireringar i euro och om ändring av förordning (EG) nr 924/2009 (EUT L 94, 30.3.2012, s. 22).

(7) Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG (EUT L 304, 22.11.2011, s. 64).

(8) Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/110/EG av den 16 september 2009 om rätten att starta och driva affärsverksamhet i institut för elektroniska pengar samt om tillsyn av sådan verksamhet, om ändring av direktiven 2005/60/EG och 2006/48/EG och om upphävande av direktiv 2000/46/EG (EUT L 267, 10.10.2009, s. 7).

(9) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska bankmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/78/EG (EUT L 331, 15.12.2010, s. 12).

19.5.2015

Europeiska unionens officiella tidning

L 123/33

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EU) 2015/755

av den 29 april 2015

om gemensamma regler för import från vissa tredjeländer

(omarbetning)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 207.2,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (1),

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet (2), och

av följande skäl:

(1)	Rådets förordning (EG) nr 625/2009 (3) har ändrats på väsentliga punkter (4). Med anledning av nya ändringar bör den förordningen av tydlighetsskäl omarbetas.

(2)	Den gemensamma handelspolitiken bör grunda sig på enhetliga principer.

(3)	Enhetlighet i importreglerna bör säkerställas genom att man i största möjliga utsträckning, med hänsyn till särdragen hos de ekonomiska systemen i de tredjeländer som avses, fastställer bestämmelser liknande dem som tillämpas enligt de gemensamma reglerna för övriga tredjeländer.

(4)	De gemensamma reglerna för import är tillämpliga även på kol- och stålprodukter, utan att det påverkar eventuella tillämpningsföreskrifter i en överenskommelse som särskilt hänför sig till dessa produkter.

(5)	Liberalisering av importen, det vill säga frånvaron av kvantitativa restriktioner, bör därför vara utgångspunkten för unionens regler inom detta område.

(6)	När det gäller vissa varor bör kommissionen undersöka importvillkoren, importtrenderna, de olika aspekterna av den ekonomiska och handelsmässiga situationen samt de åtgärder som eventuellt bör vidtas.

(7)	För dessa varor kan det visa sig nödvändigt med unionsövervakning av en del av importen.

(8)	Det åligger kommissionen att besluta om de skyddsåtgärder som är nödvändiga med hänsyn till unionens intressen med vederbörligt beaktande av gällande internationella förpliktelser.

(9)

Övervaknings- eller skyddsåtgärder som begränsas till ett eller flera områden inom unionen kan visa sig lämpligare än åtgärder som tillämpas inom hela unionen. Sådana åtgärder bör dock tillåtas endast i undantagsfall och när inga alternativa lösningar finns. Det är nödvändigt att säkerställa att sådana lösningar blir tillfälliga och skapar minsta möjliga störning på den inre marknaden.

(10)

Om unionsövervakning tillämpas bör produkterna i fråga få övergå till fri omsättning först efter uppvisande av ett övervakningsdokument som uppfyller enhetliga kriterier. Det dokumentet bör, efter en informell begäran från importören, utfärdas inom en viss tid av medlemsstaternas myndigheter, vilket emellertid inte innebär att importören ges en rätt att importera. Övervakningsdokumentet bör således endast vara giltigt så länge som importreglerna är oförändrade.

(11)

För att åstadkomma en god administrativ förvaltning och för att bistå unionsaktörerna bör övervakningsdokumentet ges ett innehåll och en utformning som i möjligaste mån motsvarar de blanketter för importlicenser som föreskrivs i kommissionens förordning (EG) nr 738/94 (5), kommissionens förordning (EG) nr 3168/94 (6) och kommissionens förordning (EG) nr 3169/94 (7), med beaktande av övervakningsdokumentets tekniska särdrag.

(12)	Det ligger i unionens intresse att det mellan medlemsstaterna och kommissionen sker ett så uttömmande utbyte som möjligt av information från unionsövervakningen.

(13)	Det är nödvändigt att fastställa noggranna kriterier för att värdera eventuell skada samt att införa ett undersökningsförfarande, vilket inte utesluter att kommissionen och medlemsstaterna även fortsättningsvis kan införa lämpliga åtgärder i brådskande fall.

(14)	I detta syfte bör detaljerade bestämmelser fastställas om inledandet av undersökningar, om de kontroller och inspektioner som krävs, om hörande av berörda parter, behandling av den information som kommer in samt om kriterierna för att värdera skada.

(15)	De bestämmelser om undersökningar som fastställs genom denna förordning påverkar inte tillämpningen av unionsregler eller nationella regler om tystnadsplikt.

(16)	Det är också nödvändigt att fastställa tidsfrister för inledandet av undersökningar och för beslut om vilka åtgärder som eventuellt är lämpliga, så att dessa beslut fattas snabbt, och på det sättet öka rättssäkerheten för de inblandade ekonomiska aktörerna.

(17)	Enhetliga importregler kräver att de formaliteter som importörerna ska fullgöra är enkla och att de är desamma oberoende av var varorna tullklareras. Det är därför lämpligt att alla formaliteter genomförs med hjälp av blanketter som motsvarar den förlaga som finns i bilagan till denna förordning.

(18)	Övervakningsdokument som utfärdats i samband med unionsövervakning bör vara giltiga i hela unionen oberoende av vilken medlemsstat som utfärdat dem.

(19)	Textilvaror som omfattas av rådets förordning (EG) nr 517/94 (8) är föremål för särskild behandling, både på unionsnivå och internationell nivå. De bör därför helt undantas från den här förordningens tillämpningsområde.

(20)

Befogenheten att ändra förteckningen över tredjeländer i bilaga I till förordning (EG) nr 625/2009 ingick i rådets förordning (EG) nr 427/2003 (9). Eftersom bestämmelserna i avdelning I i förordning (EG) nr 427/2003 om produktspecifik övergångsskyddsordning löpte ut den 11 december 2013 och bestämmelserna i avdelning II i den förordningen nu är föråldrade, är det av enhetlighets-, tydlighets- och överskådlighetsskäl lämpligt att infoga artiklarna 14a och 14b från den förordningen i den här förordningen. Förordning (EG) nr 427/2003 bör därför upphävas.

(21)

Kommissionen bör ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) i syfte att ändra bilaga I till denna förordning för att stryka tredjeländer från förteckningen i den bilagan när de blir medlemmar i Världhandelsorganisationen (WTO).

(22)

Genomförandet av denna förordning kräver att enhetliga villkor fastställs för antagande av provisoriska och slutgiltiga skyddsåtgärder och för införande av åtgärder för övervakning i förväg. Dessa åtgärder bör antas av kommissionen i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (10).

(23)

Det rådgivande förfarandet bör användas för antagande av övervakningsåtgärder och provisoriska åtgärder med hänsyn till dessa åtgärders effekter och deras logiska placering i tiden i förhållande till antagandet av slutgiltiga skyddsåtgärder. Om ett dröjsmål med att införa åtgärder skulle orsaka skada som är svår att avhjälpa, måste kommissionen ges befogenhet att anta provisoriska åtgärder med omedelbar verkan.

(24)	När förordning (EG) nr 625/2009 ändrades, togs artikel 18.2 andra stycket felaktigt bort. Den bestämmelsen bör nu återinföras.

(25)

Eftersom Armenien, Ryssland, Tadzjikistan och Vietnam har blivit medlemmar i WTO, bör dessa tredjeländer utgå från bilaga I till förordning (EG) nr 625/2009 genom en delegerad akt från kommissionen. Av tydlighets- och överskådlighetsskäl ingår de inte i förteckningen över tredjeländer som anges i bilaga I till den här förordningen.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL I

ALLMÄNNA PRINCIPER

Artikel 1

1. Denna förordning gäller för import av produkter med ursprung i de tredjeländer som anges i bilaga I, med undantag av de textilprodukter som omfattas av förordning (EG) nr 517/94.

2. Import till unionen av de varor som avses i punkt 1 ska vara fri och därför inte vara föremål för kvantitativa restriktioner, utan att detta påverkar tillämpningen av de skyddsåtgärder som får vidtas enligt kapitel V.

KAPITEL II

UNIONENS INFORMATIONS- OCH SAMRÅDSFÖRFARANDE

Artikel 2

Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om importtrenderna är sådana att övervaknings- eller skyddsåtgärder bör vidtas. Underrättelsen ska innehålla tillgängliga belägg enligt kriterierna i artikel 6. Kommissionen ska omedelbart vidarebefordra denna information till alla medlemsstater.

KAPITEL III

UNIONENS UNDERSÖKNINGSFÖRFARANDE

Artikel 3

1. Om det är uppenbart för kommissionen att det finns tillräckliga bevis för att motivera en undersökning, ska kommissionen inleda en undersökning inom en månad från dagen för mottagandet av underrättelsen från medlemsstaten och offentliggöra ett meddelande om detta i Europeiska unionens officiella tidning. Detta meddelande ska innehålla:

a)	en sammanfattning av de uppgifter som tagits emot samt ett krav på att alla relevanta uppgifter ska lämnas till kommissionen,

b)	den tidsfrist inom vilken berörda parter skriftligen ska lämna synpunkter för att dessa ska beaktas i undersökningen,

c)	den tidsfrist inom vilken tid de berörda parterna får ansöka om att höras muntligen av kommissionen i enlighet med punkt 4.

Kommissionen ska inleda undersökningen i samarbete med medlemsstaterna.

Kommissionen ska, normalt inom 21 dagar från den dag då den fick informationen, tillhandahålla medlemsstaterna information om sin analys av informationen.

2. Kommissionen ska inhämta alla uppgifter som den anser nödvändiga och ska, om den finner det lämpligt, försöka kontrollera dessa uppgifter med importörer, affärsmän, agenter, producenter, branschsammanslutningar och branschorganisationer.

Vid genomförandet av denna uppgift ska kommissionen biträdas av personal från den medlemsstat på vars territorium kontrollerna utförs, om den medlemsstaten så önskar.

Berörda parter som har givit sig till känna i enlighet med punkt 1 första stycket samt företrädare för exportlandet får ta del av alla uppgifter som lämnats till kommissionen i samband med undersökningen, med undantag av interna dokument som sammanställts av unionens eller medlemsstaternas myndigheter, om uppgifterna är av betydelse för försvaret av deras intressen och inte är förtroliga i den mening som avses i artikel 5 och om de används av kommissionen i undersökningen. De ska för detta syfte sända en skriftlig begäran till kommissionen med angivande av de uppgifter som krävs.

3. Medlemsstaterna ska på begäran av kommissionen, och enligt de förfaranden som den har fastställt, förse denna med alla uppgifter som medlemsstaterna förfogar över vad avser marknadsutvecklingen för den produkt som undersöks.

4. Kommissionen får höra de berörda parterna. De ska höras om de skriftligen har begärt detta inom den tid som fastställs i meddelandet i Europeiska unionens officiella tidning och visat att de verkligen kan komma att beröras av undersökningens resultat och att det finns särskilda skäl att höra dem muntligen.

5. Om de begärda uppgifterna inte lämnas inom den tidsfrist som fastställs i denna förordning, eller inom den tid som fastställs av kommissionen i enlighet med denna förordning, eller om undersökningen i väsentlig grad hindras, får slutsatser dras på grundval av tillgängliga uppgifter. Om kommissionen finner att en berörd part eller tredje part har lämnat felaktiga eller vilseledande uppgifter ska den inte beakta dem utan använda tillgängliga uppgifter.

6. Om kommissionen finner att det inte finns tillräckliga bevis för att motivera en undersökning, ska den underrätta medlemsstaterna om sitt beslut inom en månad från den dag då uppgifterna från medlemsstaterna har mottagits.

Artikel 4

1. När undersökningen är avslutad ska kommissionen lämna en rapport över resultaten till den kommitté som avses i artikel 22.1 (nedan kallad kommittén).

2. Om kommissionen inom nio månader efter det att undersökningen har inletts anser att det inte behövs några övervaknings- eller skyddsåtgärder på unionsnivå, ska undersökningen avslutas inom en månad. Kommissionen ska avsluta undersökningen i enlighet med det rådgivande förfarande som avses i artikel 22.2. Ett beslut att avsluta undersökningen ska offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning, med angivande av de huvudsakliga undersökningsresultaten och en sammanfattning av skälen för beslutet.

3. Om kommissionen anser att övervaknings- eller skyddsåtgärder på unionsnivå är nödvändiga, ska den inom nio månader från undersökningens inledning fatta de beslut som krävs enligt kapitel IV och V. I undantagsfall får denna tidsfrist förlängas med högst två månader. Kommissionen ska i sådana fall offentliggöra ett meddelande i Europeiska unionens officiella tidning med uppgift om hur mycket fristen har förlängts och en kortfattad motivering av beslutet.

4. Bestämmelserna i detta kapitel ska inte vid någon tidpunkt hindra att övervakningsåtgärder vidtas enligt artiklarna 7-12, eller att skyddsåtgärder enligt artiklarna 13, 14 och 15 vidtas i en krissituation där ett dröjsmål kan orsaka allvarlig skada och där situationen därför kräver ett omedelbart ingripande.

Kommissionen ska omedelbart vidta de undersökningsåtgärder som den anser fortfarande vara nödvändiga. Resultaten av undersökningen ska användas för att ompröva de åtgärder som har vidtagits.

Artikel 5

1. De uppgifter som tagits emot i enlighet med denna förordning ska endast användas för det ändamål för vilka de begärdes.

2. Kommissionen och medlemsstaterna, däribland tjänstemännen hos någon av dessa, får inte yppa några uppgifter vilka mottagits i enlighet med denna förordning och för vilka uppgiftslämnaren har begärt konfidentiell behandling, utan uttryckligt tillstånd från den uppgiftslämnaren.

3. I varje begäran om förtrolig behandling ska det anges varför uppgifterna bör behandlas förtroligt.

Om en begäran om förtrolig behandling dock skulle visa sig oberättigad och om den part som lämnar uppgifterna varken vill offentliggöra dem eller godkänna att de offentliggörs i allmän eller sammanfattad form, får uppgifterna lämnas utan avseende.

4. Uppgifterna ska under alla omständigheter anses förtroliga om det är troligt att offentliggörandet av dem medför betydande negativa effekter för den part som har lämnat dem eller för den som är upphovet till dem.

5. Punkterna 1-4 ska inte hindra att unionens myndigheter hänvisar till allmän information och särskilt till skäl som har legat till grund för de beslut som har fattats i enlighet med denna förordning. Dessa myndigheter ska dock ta hänsyn till det berättigade intresse som berörda juridiska och fysiska personer kan ha av att deras affärshemligheter inte avslöjas.

Artikel 6

1. Undersökningen av importtrenderna, importvillkoren och den allvarliga skada eller fara för allvarlig skada som sådan import medför för unionens producenter ska särskilt omfatta följande kriterier:

a)	Importvolymen, särskilt om den har ökat markant, antingen i absoluta tal eller i relation till unionens produktion eller konsumtion.

b)	Importpriserna, särskilt i händelse av en betydande nedsättning av priset i jämförelse med priset på en liknande produkt inom unionen.

Följdverkningarna för unionens producenter av liknande eller direkt konkurrerande produkter, så som de utvisas av trenderna för vissa ekonomiska indikatorer, bl.a.

—	produktion,

—	kapacitetsutnyttjande,

—

lager,

—	försäljning,

—	marknadsandel,

—	priser (t.ex. nedsättning av priser eller förhindrande av prisökningar som normalt skulle ha ägt rum),

—

vinster,

—	avkastning på sysselsatt kapital,

—	betalningsflöde,

—	sysselsättning.

2. När undersökningen genomförs ska kommissionen ta hänsyn till det särskilda ekonomiska systemet i de länder som avses i bilaga I.

3. Om fara för allvarlig skada åberopas ska kommissionen också undersöka om man klart kan förutse att en särskild situation troligen kommer att förorsaka verklig skada. I detta sammanhang ska hänsyn tas till sådana indikatorer som

a)	ökningstakten för export till unionen,

b)	den exportkapacitet som ursprungs- eller exportlandet redan har eller kommer att ha inom en överskådlig framtid och sannolikheten för att den export som den resulterar i kommer att ske till unionen.

KAPITEL IV

ÖVERVAKNING

Artikel 7

1. Om unionens intressen så kräver, kan kommissionen på begäran av en medlemsstat eller på eget initiativ besluta om

a)	att införa unionsövervakning i efterhand för viss import, i enlighet med de förfaranden som kommissionen har fastställt,

b)	unionsövervakning i förväg i enlighet med artikel 8, för att övervaka trenderna för denna import.

2. De beslut som antas enligt punkt 1 ska fattas av kommissionen i enlighet med det rådgivande förfarande som avses i artikel 22.2.

3. Övervakningsåtgärderna ska ha en begränsad giltighetstid. Om inte annat anges, ska de upphöra att gälla vid slutet av det andra kalenderhalvår som följer på det kalenderhalvår då de infördes.

Artikel 8

1. Övergång till fri omsättning för varor som är föremål för föregående unionsövervakning får ske endast mot uppvisande av ett övervakningsdokument. Detta dokument ska utfärdas av den behöriga myndighet som utsetts av medlemsstaterna, utan kostnad, för de mängder som begärs, inom högst fem arbetsdagar efter det att de behöriga nationella myndigheterna mottagit en begäran från någon unionsimportör, oberoende av var denne är etablerad i unionen. Om inte annat bevisas, ska den förutnämnda begäran anses ha mottagits av den behöriga nationella myndigheten senast tre arbetsdagar efter det att den lämnats in.

2. Övervakningsdokumentet ska upprättas på en blankett som motsvarar förlagan i bilaga II.

Om inte annat föreskrivs i beslutet om att införa övervakning, ska importörens begäran om övervakningsdokumentet innehålla endast följande uppgifter:

a)	Sökandens namn och fullständiga adress (inbegripet telefon- och faxnummer och eventuellt registreringsnummer hos behörig nationell myndighet) samt momsregistreringsnummer om denne är momspliktig.

b)	I förekommande fall, deklarantens eller sökandens eventuella företrädares namn och fullständiga adress (inbegripet telefon- och faxnummer).

Varubeskrivning med uppgifter om deras

—	handelsbeteckning,

—	nummer i Kombinerade nomenklaturen,

—	ursprungsland och avsändarland.

d)	Deklarerade kvantiteter uttryckta i kg och, i förekommande fall, i annan lämplig mängdenhet (par, styck, etc.).

e)	Cif-värdet i euro vid unionens gräns.

f)	Följande försäkran, daterad och underskriven av den sökande med namnförtydligande med stora bokstäver: ”Jag bekräftar härmed att uppgifterna i denna ansökan är riktiga och lämnade i god tro och att jag är etablerad i unionen.”

3. Övervakningsdokumentet ska vara giltigt i hela unionen, oberoende av vilken medlemsstat som utfärdat det.

4. Om det framkommer att det pris per enhet till vilket transaktionen görs överstiger det som anges i övervakningsdokumentet med mindre än 5 %, eller att det sammanlagda värdet eller kvantiteten för de importerade produkterna överstiger det värde eller den kvantitet som har angivits i övervakningsdokumentet med mindre än 5 %, ska detta inte hindra att produkten i fråga övergår till fri omsättning. Kommissionen får, efter att ha hört de yttranden som har avgivits i kommittén och tagit hänsyn till produkternas beskaffenhet samt övriga särskilda kännetecken för transaktionerna i fråga, fastställa en annan procentsats, som dock normalt sett inte får överstiga 10 %.

5. Övervakningsdokument får bara användas så länge som reglerna för liberalisering av importen är i kraft för transaktionerna i fråga. De får under inga omständigheter användas längre än till slutet av den period som ska fastställas vid samma tidpunkt och enligt samma förfarande som införandet av övervakning, varvid hänsyn ska tas till produkternas beskaffenhet och andra särskilda kännetecken för transaktionerna i fråga.

6. Om ett beslut som fattas enligt artikel 7 innehåller sådana bestämmelser, ska ursprunget för de produkter som står under unionsövervakning bevisas genom ett ursprungsintyg. Bestämmelserna i denna punkt ska inte påverka tillämpningen av andra bestämmelser om uppvisande av ett sådant intyg.

7. Om den produkt som är föremål för unionsövervakning i förväg omfattas av regionala skyddsåtgärder i en medlemsstat, kan det importtillstånd som den medlemsstaten har beviljat ersätta övervakningsdokumentet.

8. Blanketterna till övervakningsdokumenten och utdragen ur dessa ska upprättas i två exemplar, varav ett exemplar, märkt ”Mottagarens original” och försett med siffran 1, ska lämnas till den sökande och det andra, märkt ”Behörig myndighets exemplar” och försett med siffran 2, ska förvaras av den myndighet som har utfärdat dokumentet. Den behöriga myndigheten får av administrativa skäl lägga till ytterligare kopior av blankett nr 2.

9. Blanketterna ska tryckas på vitt skrivpapper som är fritt från mekanisk massa och väger mellan 55 och 65 g/m2. De ska ha formatet 210 × 297 mm. Radavståndet för maskinskrivna texter ska vara 4,24 mm (1/6 engelsk tum). Blanketternas layout ska följas exakt. Båda sidor av exemplar nr 1, som utgör själva övervakningsdokumentet, ska dessutom förses med en tryckt guillocherad bakgrund i gult som gör att varje försök till förfalskning på mekanisk eller kemisk väg avslöjas.

10. Medlemsstaterna ska vara ansvariga för att blanketterna trycks. Blanketterna kan också tryckas av tryckerier som godkänts av den medlemsstat där de är etablerade. I det senare fallet ska en hänvisning till detta godkännande finnas på varje blankett. Varje blankett ska vara försedd med tryckeriets namn och adress eller med ett märke som gör det möjligt att identifiera tryckeriet.

Artikel 9

Om unionens intressen så kräver och om det är troligt att den situation som avses i artikel 13.1 kommer att uppstå, får kommissionen, på begäran av en medlemsstat eller på eget initiativ,

—	begränsa giltighetstiden för de övervakningsdokument som eventuellt krävs,

—	låta utfärdandet av detta dokument vara beroende av vissa villkor och, som en undantagsåtgärd, beroende av införandet av en återkallelseklausul.

Artikel 10

Om importen av en produkt inte i förväg har varit föremål för unionsövervakning, får kommissionen genom genomförandeakter i enlighet med det rådgivande förfarande som avses i artikel 22.2 och i enlighet med artikel 15 införa en övervakning som är begränsad till import till en eller flera av unionens regioner.

Artikel 11

1. Övergång till fri omsättning för varor som är föremål för regional övervakning får i den berörda regionen ske endast mot uppvisande av ett övervakningsdokument. Detta dokument ska utfärdas av den behöriga myndighet som utsetts av medlemsstaten eller medlemsstaterna, utan kostnad, för de mängder som begärs, inom högst fem arbetsdagar efter det att de behöriga nationella myndigheterna mottagit en begäran från någon unionsimportör, oberoende av var denne är etablerad i unionen. Om inte annat bevisas, ska den förutnämnda begäran anses ha mottagits av den behöriga nationella myndigheten senast tre arbetsdagar efter det att den lämnats in. Övervakningsdokument får bara användas så länge som reglerna för liberalisering av importen är i kraft för transaktionerna i fråga.

2. Artikel 8.2 ska tillämpas.

Artikel 12

1. Vid unionsövervakning eller regional övervakning ska medlemsstaterna inom de tio första dagarna i varje månad meddela kommissionen följande:

a)	Vid övervakning i förväg, noggranna uppgifter om de penningbelopp (beräknade på grundval av cif-priser) och de varumängder för vilka övervakningsdokumentet har utfärdats under den föregående perioden.

b)	I samtliga fall, uppgifter om importen under den period som föregick den period som avses i led a.

De uppgifter som medlemsstaterna lämnar ska redovisas separat för produkter och länder.

Avvikande bestämmelser får fastställas vid samma tidpunkt och i enlighet med samma förfarande som övervakningsåtgärderna.

2. Om produkternas beskaffenhet eller särskilda omständigheter så kräver, kan kommissionen, på begäran av en medlemsstat eller på eget initiativ, ändra tidtabellen för lämnandet av dessa uppgifter.

3. Kommissionen ska informera medlemsstaterna.

KAPITEL V

SKYDDSÅTGÄRDER

Artikel 13

1. Om en produkt importeras till unionen i sådana markant ökade kvantiteter eller på sådana villkor att det orsakar eller hotar att orsaka allvarlig skada för unionens producenter av liknande eller direkt konkurrerande produkter, får kommissionen för att skydda unionens intressen, på begäran av en medlemsstat eller på eget initiativ, ändra importreglerna för produkten i fråga genom att föreskriva att den får övergå till fri omsättning endast efter uppvisande av ett importtillstånd som ska beviljas i enlighet med sådana bestämmelser och begränsningar som kommissionen fastställer.

2. De antagna åtgärderna ska omedelbart meddelas medlemsstaterna, och de ska tillämpas genast.

3. De åtgärder som avses i denna artikel ska tillämpas på varje produkt som övergår till fri omsättning efter det att åtgärderna har trätt i kraft. De kan begränsas till vissa regioner inom unionen, i enlighet med artikel 15.

Dessa åtgärder ska dock inte hindra att produkter redan under transport till unionen övergår till fri omsättning, förutsatt att bestämmelseorten för sådana produkter inte kan ändras och att de produkter som enligt artiklarna 8 och 11 får övergå till fri omsättning endast efter uppvisande av ett övervakningsdokument faktiskt åtföljs av ett sådant dokument.

4. Om en medlemsstat har begärt att kommissionen ska ingripa, ska kommissionen i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 22.3 eller, i brådskande fall, i enlighet med artikel 22.4 fatta ett beslut inom högst fem arbetsdagar efter dagen för mottagandet av en sådan begäran.

Artikel 14

1. Kommissionen får, särskilt i den situation som avses i artikel 13.1, besluta om lämpliga skyddsåtgärder i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 22.3.

2. Artikel 13.3 ska tillämpas.

Artikel 15

Om det, i synnerhet på grundval av de faktorer som avses i artikel 6, visar sig att villkoren för införande av åtgärder enligt kapitel IV och artikel 13 är uppfyllda i en eller flera av unionens regioner, får kommissionen efter att ha undersökt alternativa lösningar, i undantagsfall tillåta övervaknings- eller skyddsåtgärder som är begränsade till regionen eller regionerna i fråga, om den anser att sådana åtgärder tillämpade på den nivån är lämpligare än åtgärder som tillämpas inom hela unionen.

Dessa åtgärder ska vara tidsbegränsade och störa den inre marknaden så lite som möjligt.

Dessa åtgärder ska införas i enlighet med de förfaranden som anges i artikel 7 respektive artikel 13.

Artikel 16

1. Under den tid som övervaknings- eller skyddsåtgärder tillämpas enligt kapitlen IV och V får kommissionen, antingen på begäran av en medlemsstat eller på eget initiativ,

a)	studera åtgärdens effekter,

b)	fastställa om åtgärden fortfarande behövs.

Om kommissionen anser att åtgärden fortfarande behövs, ska den informera medlemsstaterna om detta.

2. Om kommissionen anser att en övervaknings- eller skyddsåtgärd som avses i kapitlen IV och V bör upphävas eller ändras, ska den upphäva eller ändra åtgärden i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 22.3.

Om beslutet rör regionala övervakningsåtgärder ska det tillämpas från och med den sjätte dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

KAPITEL VI

SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 17

1. Denna förordning ska inte hindra fullgörandet av andra åtaganden i samband med särskilda bestämmelser i avtal som unionen ingått med tredjeland.

2. Utan att det påverkar tillämpningen av andra unionsbestämmelser, ska denna förordning inte hindra medlemsstaterna från att anta eller tillämpa

förbud, kvantitativa restriktioner eller övervakningsåtgärder grundade på hänsyn till allmän moral, allmän ordning eller allmän säkerhet eller intresset att skydda människors och djurs hälsa och liv, att bevara växter, att skydda nationella skatter av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde eller att skydda industriell och kommersiell äganderätt,

b)	särskilda valutabestämmelser,

c)	formaliteter som har införts enligt internationella avtal i enlighet med EUF-fördraget.

Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om de åtgärder eller formaliteter som ska införas eller ändras i enlighet med första stycket.

I synnerligen brådskande fall ska de nationella åtgärderna eller formaliteterna i fråga meddelas kommissionen omedelbart efter deras införande.

Artikel 18

Kommissionen ska inkludera information om genomförandet av denna förordning i den årsrapport om tillämpningen och genomförandet av handelspolitiska skyddsåtgärder som ska föreläggas Europaparlamentet och rådet enligt artikel 22a i rådets förordning (EG) nr 1225/2009 (11).

Artikel 19

1. Denna förordning ska inte påverka tillämpningen av rättsakterna om upprättandet av de gemensamma organisationerna för marknaderna för jordbruksprodukter, eller unionens administrativa bestämmelser eller de nationella administrativa bestämmelser som har sin grund i dessa regler, eller tillämpningen av de särskilda regler som har antagits enligt artikel 352 i EUF-fördraget och som är tillämpliga på varor som är framställda genom förädling av jordbruksprodukter. Denna förordning ska utgöra ett komplement till dessa regler.

2. För produkter som omfattas av de regler som avses i punkt 1 i denna artikel ska artiklarna 7-12 och artikel 16 inte tillämpas på de varor för vilka unionsreglerna för handel med tredjeland föreskriver uppvisande av en licens eller annat importdokument.

Artiklarna 13, 15 och 16 ska inte tillämpas på de produkter för vilka sådana regler föreskriver tillämpning av kvantitativa importrestriktioner.

Artikel 20

Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 21 med avseende på ändringar av bilaga I i syfte att från förteckningen över tredjeländer i den bilagan stryka länder som har blivit medlemmar av WTO.

Artikel 21

1. Befogenheten att anta delegerade akter ges till kommissionen med förbehåll för de villkor som anges i denna artikel.

2. Den befogenhet att anta delegerade akter som avses i artikel 20 ska ges till kommissionen för en period av fem år från och med den 20 februari 2014. Kommissionen ska utarbeta en rapport om delegeringen av befogenhet senast nio månader före utgången av perioden av fem år. Delegeringen av befogenhet ska genom tyst medgivande förlängas med perioder av samma längd, om inte Europaparlamentet eller rådet motsätter sig en sådan förlängning senast tre månader före utgången av perioden i fråga.

3. Den delegering av befogenhet som avses i artikel 20 får när som helst återkallas av Europaparlamentet eller rådet. Ett beslut om återkallelse innebär att delegeringen av den befogenhet som anges i beslutet upphör att gälla. Beslutet får verkan dagen efter det att det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning, eller vid ett senare i beslutet angivet datum. Det påverkar inte giltigheten av delegerade akter som redan har trätt i kraft.

4. Så snart kommissionen antar en delegerad akt ska den samtidigt delge Europaparlamentet och rådet denna.

5. En delegerad akt som antas enligt artikel 20 ska träda i kraft endast om varken Europaparlamentet eller rådet har gjort invändningar mot den delegerade akten inom en period av två månader från den dag då akten delgavs Europaparlamentet och rådet, eller om både Europaparlamentet och rådet, före utgången av den perioden, har underrättat kommissionen om att de inte kommer att invända. Denna period ska förlängas med två månader på Europaparlamentets eller rådets initiativ.

Artikel 22

1. Kommissionen ska biträdas av den kommitté för skyddsåtgärder som inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/478 (12). Denna kommitté ska vara en kommitté i den mening som avses i förordning (EU) nr 182/2011.

2. När det hänvisas till denna punkt ska artikel 4 i förordning (EU) nr 182/2011 tillämpas.

3. När det hänvisas till denna punkt ska artikel 5 i förordning (EU) nr 182/2011 tillämpas.

4. När det hänvisas till denna punkt ska artikel 8 i förordning (EU) nr 182/2011 jämförd med artikel 5 i den förordningen tillämpas.

Artikel 23

Förordningarna (EG) nr 427/2003 och (EG) nr 625/2009 ska upphöra att gälla.

Hänvisningar till de upphävda förordningarna ska anses som hänvisningar till den här förordningen och ska läsas i enlighet med jämförelsetabellen i bilaga IV.

Artikel 24

Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i Strasbourg den 29 april 2015.

På Europaparlamentets vägnar

M. SCHULZ

Ordförande

På rådets vägnar

Z. KALNIŅA-LUKAŠEVICA

Ordförande

(1) Yttrande av den 10 december 2014 (ännu ej offentliggjort i EUT).

(2) Europaparlamentets ståndpunkt av den 11 mars 2015 (ännu ej offentliggjord i EUT) och rådets beslut av den 20 april 2015.

(3) Rådets förordning (EG) nr 625/2009 av den 7 juli 2009 om gemenskapsregler för import från vissa tredjeländer (EUT L 185, 17.7.2009, s. 1).

(4) Se bilaga III.

(5) Kommissionens förordning (EG) nr 738/94 av den 30 mars 1994 om vissa bestämmelser för genomförandet av rådets förordning (EG) nr 520/94 om fastställande av ett gemenskapsförfarande för förvaltningen av kvantitativa kvoter (EGT L 87, 31.3.1994, s. 47).

(6) Kommissionens förordning (EG) nr 3168/94 av den 21 december 1994 om fastställande av ett tillämpningsområde för rådets förordning (EG) nr 517/94 om gemensamma bestämmelser för import av textilprodukter från vissa tredjeländer som inte omfattas av bilaterala avtal, protokoll eller andra överenskommelser eller av andra särskilda gemenskapsbestämmelser för import (EGT L 335, 23.12.1994, s. 23).

(7) Kommissionens förordning (EG) nr 3169/94 av den 21 december 1994 om ändring av bilaga III till rådets förordning (EEG) nr 3030/93 om gemensamma regler för import av vissa textilprodukter från tredjeland (EGT L 335, 23.12.1994, s. 33).

(8) Rådets förordning (EG) nr 517/94 av den 7 mars 1994 om gemensamma bestämmelser för import av textilprodukter från vissa tredje länder som inte omfattas av bilaterala avtal, protokoll eller andra överenskommelser eller av andra särskilda gemenskapsbestämmelser för import (EGT L 67, 10.3.1994, s. 1).

(9) Rådets förordning (EG) nr 427/2003 av den 3 mars 2003 om en produktspecifik övergångsskyddsordning för import med ursprung i Folkrepubliken Kina och om ändring av förordning (EG) nr 519/94 om gemenskapsregler för import från vissa tredjeländer (EUT L 65, 8.3.2003, s. 1).

(10) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (EUT L 55, 28.2.2011, s. 13).

(11) Rådets förordning (EG) nr 1225/2009 av den 30 november 2009 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (EUT L 343, 22.12.2009, s. 51).

(12) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/478 av den 11 mars 2015 om gemensamma importregler för import (EUT L 83, 27.3.2015, s. 16).

BILAGA I

Förteckning över tredjeländer

Azerbajdzjan

Kazakstan

Nordkorea

Turkmenistan

Uzbekistan

Vitryssland

BILAGA II

Text av bilden

EUROPEISKA UNIONEN

ÖVERVAKNINGSDOKUMENT

1. Mottagare

(namn, fullständig adress, land, momsregistrerings-nummer)

2. Utfärdandenummer

Mottagarens original

3. Planerad ort och datum för import

4. Behörig utfärdande myndighet

(namn, adress och telefonnummer)

5. Deklarant/företrädare (enligt vad som är tillämpligt)

(namn och fullständig adress)

6. Ursprungsland

(och geonomenklaturnummer)

7. Avsändarland

(och geonomenklaturnummer)

8. Sista giltighetsdag

9. Varubeskrivning

10. KN-nummer och kategori

11. Kvantitet uttryckt i kg (netto-massa) eller tilläggsenheter

12. Cif-värdet i EUR vid unionens gräns

13. Övriga upplysningar

14. Den behöriga myndighetens påteckning

Datum:

Underskrift:

(Stämpel)

Text av bilden

15. AVSKRIVNINGAR

Ange den tillgängliga kvantiteten i del 1 av kolumn 17 och den avskrivna kvantiteten i del 2

16. Nettokvantitet (nettomassa eller annan måttenhet med uppgift om använd enhet)

19. Tulldokument (typ och nr) eller utdragets nummer och avskriv- ningsdatum

20. Den avskrivande myndighetens namn, medlemsstat, stämpel och underskrift

17. Med siffror

18. Den avskrivna kvanti- teten med bokstäver

Fäst eventuella fortsättningsblad här.

Text av bilden

EUROPEISKA UNIONEN

ÖVERVAKNINGSDOKUMENT

1. Mottagare

(namn, fullständig adress, land, momsregistrerings-nummer)

2. Utfärdandenummer

Utfärdande myndighets exemplar

3. Planerad ort och datum för import

4. Behörig utfärdande myndighet

(namn, adress och telefonnummer)

5. Deklarant/företrädare (enligt vad som är tillämpligt

(namn och fullständig adress)

6. Ursprungsland

(och geonomenklaturnummer)

7. Avsändarland

(och geonomenklaturnummer)

8. Sista giltighetsdag

9. Varubeskrivning

10. KN-nummer och kategori

11. Kvantitet uttryckt i kg (netto-massa) eller tilläggsenheter

12. Cif-värdet i EUR vid unionens gräns

13. Övriga upplysningar

14. Den behöriga myndighetens påteckning

Datum:

Underskrift:

(Stämpel)

Text av bilden

15. AVSKRIVNINGAR

Ange den tillgängliga kvantiteten i del 1 av kolumn 17 och den avskrivna kvantiteten i del 2

16. Nettokvantitet (nettomassa eller annan måttenhet med uppgift om använd enhet)

19. Tulldokument (typ och nr) eller utdragets nummer och avskriv-ningsdatum

20. Den avskrivande myndighetens namn, medlemsstat, stämpel och underskrift

17. Med siffror

18. Den avskrivna kvanti-teten med bokstäver

Fäst eventuella fortsättningsblad här.

BILAGA III

Upphävda förordningar och en förteckning över deras efterföljande ändringar

Rådets förordning (EG) nr 625/2009 (EUT L 185, 17.7.2009, s. 1)
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 37/2014 (EUT L 18, 21.1.2014, s. 1)	Endast punkt 20 i bilagan
Rådets förordning (EG) nr 427/2003 (EUT L 65, 8.3.2003, s. 1)
Rådets förordning (EG) nr 1985/2003 (EUT L 295, 13.11.2003, s. 43)
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 37/2014 (EUT L 18, 21.1.2014, s. 1)	Endast punkt 9 i bilagan

BILAGA IV

Jämförelsetabell

Förordning (EG) nr 625/2009	Förordning (EG) nr 427/2003	Denna förordning
Artikel 1		Artikel 1
Artikel 2		Artikel 2
Artikel 4		Artikel 22
Artikel 5		Artikel 3
Artikel 6		Artikel 4
Artikel 7		Artikel 5
Artikel 8		Artikel 6
Artikel 9.1		Artikel 7.1
Artikel 9.1a		Artikel 7.2
Artikel 9.2		Artikel 7.3
Artikel 10		Artikel 8
Artikel 11		Artikel 9
Artikel 12		Artikel 10
Artikel 13		Artikel 11
Artikel 14		Artikel 12
Artikel 15		Artikel 13
Artikel 16		Artikel 14
Artikel 17		Artikel 15
Artikel 18		Artikel 16
Artikel 19		Artikel 17
Artikel 19a		Artikel 18
Artikel 20		Artikel 19
	Artiklarna 1–14	—
	Artikel 14a	Artikel 20
	Artikel 14b	Artikel 21
	Artiklarna 15–24	—
Artikel 21		Artikel 23
Artikel 22		Artikel 24
Bilaga I		Bilaga I
Bilaga II		Bilaga II
Bilaga III		Bilaga III
Bilaga IV		Bilaga IV
	Bilaga I	—
	Bilaga II	—

19.5.2015

Europeiska unionens officiella tidning

L 123/55

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EU) 2015/757

av den 29 april 2015

om övervakning, rapportering och verifiering av koldioxidutsläpp från sjötransporter och om ändring av direktiv 2009/16/EG

(Text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 192.1,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (1),

efter att ha hört Regionkommittén,

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet (2), och

av följande skäl:

(1)

I Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/29/EG (3) och Europaparlamentets och rådets beslut nr 406/2009/EG (4), där alla ekonomiska sektorer, även den internationella sjöfartssektorn, uppmanas att uppnå utsläppsminskningar, föreskrivs, för det fall att vare sig något internationellt avtal som inkluderar minskningsåtagande för utsläpp från internationell sjöfart under Internationella sjöfartsorganisationen (IMO) har godkänts av medlemsstaterna eller något sådant avtal under Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar har godkänts av gemenskapen senast den 31 december 2011, att kommissionen bör lägga fram ett förslag om att inkludera utsläpp från den internationella sjöfarten i gemenskapens åtagande om utsläppsminskningar med målsättning att den föreslagna rättsakten ska träda i kraft senast 2013. Ett sådant förslag bör minimera eventuella negativa följder för gemenskapens konkurrenskraft och samtidigt ta hänsyn till de potentiella miljöfördelarna.

(2)	Sjötransporter påverkar det globala klimatet och luftkvaliteten till följd av koldioxidutsläpp och andra utsläpp som de genererar, däribland av kväveoxid, svaveloxid, metan, partiklar och sot.

(3)

Den internationella sjöfarten är det enda transportslag som inte omfattas av unionens åtagande att minska växthusgasutsläppen. Enligt den konsekvensbedömning som bifogas förslaget till denna förordning ökade de unionsrelaterade koldioxidutsläppen från internationell sjöfart med 48 % mellan åren 1990 och 2007.

(4)

Mot bakgrund av att den vetenskapliga förståelsen av hur icke koldioxidrelaterade utsläpp från sjöstransporter inverkar på det globala klimatet ökar snabbt, bör en förnyad bedömning av denna inverkan regelbundet genomföras inom ramen för denna förordning. Kommissionen bör på grundval av sina bedömningar analysera konsekvenserna för strategier och åtgärder i syfte att minska dessa utsläpp.

(5)

I Europaparlamentets resolution av den 5 februari 2014 om en ram för klimat- och energipolitiken fram till 2030 uppmanas kommissionen och medlemsstaterna att som bindande EU-mål ställa upp en minskning av de inhemska växthusgasutsläppen med åtminstone 40 % jämfört med 1990 års nivåer fram till 2030. Europaparlamentet påpekade även att alla sektorer i ekonomin kommer att behöva bidra till att minska utsläppen av växthusgaser, om unionen ska kunna ta sin del av det globala ansvaret.

(6)

I sina slutsatser av den 23 och 24 oktober 2014 godkände Europeiska rådet ett bindande EU-mål på en intern minskning av växthusgasutsläppen med minst 40 % jämfört med 1990, senast 2030. Europeiska rådet framhöll också vikten av att minska utsläppen av växthusgaser och riskerna med beroendet av fossila bränslen i transportsektorn och uppmanade kommissionen att ytterligare studera instrument och åtgärder för ett heltäckande och teknikneutralt tillvägagångssätt, bland annat för främjande av utsläppsminskning och energieffektivitet i transportsektorn.

(7)

I det sjunde miljöhandlingsprogrammet (5) understryks att alla sektorer i ekonomin kommer att behöva bidra till att minska utsläppen av växthusgaser, om unionen ska kunna ta sin del av det globala ansvaret. I detta sammanhang betonas i det sjunde miljöhandlingsprogrammet att vitboken om transporter från 2011 måste vara politiskt väl underbyggd.

(8)

I juli 2011 antog IMO tekniska åtgärder och driftsåtgärder, framför allt energieffektivitetsindexet (EEDI) för nya fartyg och energieffektiviseringsplanen för fartyg (SEEMP), som kommer att medföra förbättringar genom att begränsa den förväntade ökningen av växthusgasutsläpp, men som inte i sig kan leda till de minskningar av växthusgaser som är nödvändiga inom internationell sjöfart för att åtgärderna ska överensstämma med det globala målet att begränsa ökningen av de globala temperaturerna till 2 °C.

(9)

Enligt uppgifter från IMO skulle den specifika energiförbrukningen och fartygens koldioxidutsläpp kunna minskas med upp till 75 % genom tillämpning av driftsåtgärder och utnyttjande av befintlig teknik. En stor del av dessa åtgärder kan betraktas som kostnadseffektiva och av sådan art att de skulle kunna medföra nettofördelar för sektorn, eftersom de minskade bränslekostnaderna innebär att eventuella drifts- eller investeringskostnader kommer att löna sig.

(10)

För att minska koldioxidutsläppen från fartyg på unionsnivå är det bästa alternativet att inrätta ett system för övervakning, rapportering och verifiering av koldioxidutsläpp baserat på fartygens bränsleförbrukning, som ett första steg i en stegvis strategi för inkluderande av utsläpp från sjötransporter i unionens åtagande om att minska växthusgasutsläppen, tillsammans med utsläpp från andra sektorer som redan bidrar till detta åtagande. Offentlig tillgång till utsläppsdata kommer att bidra till att avlägsna marknadshinder som förhindrar att många kostnadsnegativa åtgärder som skulle minska växthusgasutsläppen från sjötransporter får spridning.

(11)

Antagandet av åtgärder för att minska växthusgasutsläpp och bränsleförbrukning försvåras av marknadshinder, såsom brist på tillförlitlig information om fartygens bränsleeffektivitet eller tillgänglig teknik för att anpassa fartyg, brist på tillgång till finansiering för investeringar i fartygseffektivitet och kluvna incitament, genom att fartygsägare inte skulle gynnas av sina investeringar i fartygseffektivitet om bränslefakturorna betalas av operatörerna.

(12)

Resultaten av samråden med berörda parter och diskussionerna med internationella samarbetspartner visar att en stegvis strategi för att inkludera utsläpp från sjötransporter i unionens åtagande om att minska växthusgasutsläpp bör tillämpas genom införandet av ett stabilt system för övervakning, rapportering och verifiering av koldioxidutsläpp från sjötransporter som ett första steg och prissättningen av dessa utsläpp i ett senare skede. En sådan strategi underlättar betydande framsteg på internationell nivå avseende överenskommelsen om minskningsmål för växthusgasutsläpp och ytterligare åtgärder för att uppnå dessa minskningar till en så låg kostnad som möjligt.

(13)

Införandet av ett system för övervakning, rapportering och verifiering på unionsnivå förväntas leda till utsläppsminskningar på upp till 2 % jämfört med nuläget och aggregerade minskningar av nettokostnaderna med upp till 1,2 miljarder EUR fram till 2030, eftersom systemet kan bidra till att avlägsna marknadshinder, i synnerhet sådana som är kopplade till bristen på information om fartygens effektivitet, genom att ge jämförbar och tillförlitlig information om bränsleförbrukning och energieffektivitet till relevanta marknader. Denna sänkning av transportkostnaderna bör främja den internationella handeln. Dessutom är ett stabilt system för övervakning, rapportering och verifiering en nödvändig förutsättning för marknadsbaserade åtgärder, effektivitetsstandarder eller andra åtgärder, oavsett om de tillämpas på unionsnivå eller globalt. Ett sådant system ger också tillförlitliga uppgifter, så att exakta utsläppsminskningsmål kan ställas upp och sjötransporternas bidrag till att uppnå en koldioxidsnål ekonomi kan bedömas. Med tanke på sjöfartens internationella karaktär vore en global överenskommelse det lämpligaste och effektivaste sättet att minska utsläpp från den internationella sjöfarten.

(14)

Alla resor inom unionen, alla inkommande resor från den sista hamnen utanför unionen till den första anlöpshamnen inom unionen och alla utgående resor från en unionshamn till nästa anlöpshamn utanför unionen, inbegripet ballastresor, bör betraktas som relevanta ur övervakningshänseende. Koldioxidutsläpp i unionshamnar, inbegripet utsläpp från fartyg som ligger i hamn eller förflyttar sig inom en hamn, bör också omfattas, i synnerhet som det finns särskilda åtgärder för att minska eller undvika dem. Dessa regler bör tillämpas på ett icke-diskriminerande sätt på alla fartyg, oberoende av flagg. Eftersom denna förordning är inriktad på sjötransporter, bör emellertid inte krav på övervakning, rapportering och verifiering fastställas för fartygsförflyttningar och verksamheter i annat syfte än för passagerar- eller fraktbefordran, exempelvis muddring, isbrytning, utläggning av rörledningar eller verksamhet på havsbaserade anläggningar.

(15)	För att säkerställa lika villkor för fartyg som används under mindre gynnsamma klimatförhållanden bör det vara möjligt att inbegripa specifik information om ett fartygs isklass, och dess framförande genom is, i de uppgifter som övervakas på grundval av denna förordning.

(16)

Det föreslagna systemet för övervakning, rapportering och verifiering bör inrättas genom en förordning med tanke på de nya bestämmelsernas komplexa och mycket tekniska art, behovet av enhetliga regler som är tillämpliga inom hela unionen för att spegla sjötransporternas internationella prägel med en stor mängd fartyg som förväntas anlöpa hamnar i olika medlemsstater, och för att underlätta genomförandet inom unionen.

(17)

Ett stabilt fartygsspecifikt system för övervakning, rapportering och verifiering på unionsnivå bör baseras på en beräkning av utsläpp från förbrukat bränsle vid resor till och från unionshamnar, eftersom uppgifter om bränsleförsäljning inte ger tillräckligt noggranna uppskattningar av bränsleförbrukningen inom denna specifika räckvidd på grund av fartygens stora tankkapacitet.

(18)

Unionens system för övervakning, rapportering och verifiering bör även omfatta annan relevant information som möjliggör fastställande av fartygens effektivitet eller ytterligare analys av vilka faktorer som ligger bakom utsläppsutvecklingen, samtidigt som konfidentialiteten för kommersiell eller industriell information respekteras. Detta tillämpningsområde innebär att unionens system för övervakning, rapportering och verifiering även anpassas till internationella initiativ för införande av effektivitetskrav för befintliga fartyg och även omfattar driftsåtgärder samt bidrar till att avlägsna marknadshinder kopplade till brist på information.

(19)

För att minimera den administrativa bördan för fartygsägare och fartygsoperatörer, framför allt små och medelstora företag, och optimera kostnads-nyttoförhållandet i systemet för övervakning, rapportering och verifiering, utan att äventyra målet att en övervägande mängd växthusgasutsläpp från sjötransporter ska omfattas, bör reglerna om övervakning, rapportering och verifiering endast gälla stora utsläppare. Ett tröskelvärde på en bruttodräktighet över 5 000 har valts efter en detaljerad objektiv analys av storleken på och utsläppen från fartyg som ankommer till och avgår från unionshamnar. Fartyg med en bruttodräktighet över 5 000 står för omkring 55 % av antalet fartyg som anlöper unionshamnar och omkring 90 % av de därmed förknippade utsläppen. Detta icke-diskriminerande tröskelvärde skulle säkerställa att de som släpper ut mest omfattas av systemet. Ett lägre tröskelvärde skulle leda till en större administrativ börda och ett högre skulle innebära en begränsning av de utsläpp som omfattas och därmed också av systemet för övervakning, rapportering och verifierings miljöeffektivitet.

(20)	För att ytterligare minska fartygsägares och fartygsoperatörers administrativa börda bör övervakningsreglerna fokusera på koldioxid som den mest relevanta växthusgas som släpps ut från sjötransporter.

(21)

Det bör i reglerna tas hänsyn till befintliga krav och uppgifter som redan finns tillgängliga ombord på fartygen, varför företag bör ges möjlighet att välja en av följande fyra övervakningsmetoder: leveranssedlar för bunkerbränsle, övervakning av tank för bunkerbränsle ombord, flödesmätare för tillämpliga förbränningsprocesser eller direkta utsläppsmätningar. En fartygsspecifik övervakningsplan bör ange det val som görs och ge ytterligare information om tillämpningen av vald metod.

(22)

Ett företag med ansvar för en hel rapporteringsperiod för ett fartygs transportverksamhet bör betraktas som ansvarigt för alla övervaknings- och rapporteringsskyldigheter som uppstår i samband med den rapporteringsperioden, däribland inlämnandet av en på tillfredsställande sätt verifierad utsläppsrapport. Vid ett företagsbyte bör det nya företaget endast vara ansvarigt för de övervaknings- och rapporteringsskyldigheter som är kopplade till den rapporteringsperiod under vilken företagsbytet skedde. För att underlätta fullgörandet av dessa skyldigheter, bör det nya företaget få en kopia av den senaste övervakningsplanen och i förekommande fall dokument om överensstämmelse.

(23)

Andra växthusgaser, faktorer som påverkar klimatet eller luftföroreningar bör inte omfattas av unionens system för övervakning, rapportering och verifiering i detta skede, för att undvika krav på att installera mätutrustning som inte är tillräckligt tillförlitlig eller kommersiellt tillgänglig, vilket skulle kunna hindra genomförandet av unionens system för övervakning, rapportering och verifiering.

(24)	IMO:s internationella konvention till förhindrande av förorening från fartyg (Marpol) föreskriver obligatorisk tillämpning av EEDI på nya fartyg och användning av SEEMP i hela den globala flottan.

(25)

För att minimiera den administrativa bördan för fartygsägare och operatörer, bör rapportering och offentliggörande av rapporterad information ske på årsbasis. Genom att offentliggörande av information om utsläpp, bränsleförbrukning och effektivitetsrelaterade uppgifter begränsas till årliga genomsnitt och aggregerade siffror, bör frågor rörande konfidentialitet kunna hanteras. I syfte att säkerställa att skyddet av legitima ekonomiska intressen som har företräde framför allmänintresset av offentliggörande inte åsidosätts, bör en annan aggregeringsnivå för data i undantagsfall tillämpas på begäran av företaget. De uppgifter som rapporteras till kommissionen bör införlivas i statistiken i den mån de uppgifterna är relevanta för utveckling, framställning och spridning av europeisk statistik i enlighet med kommissionens beslut 2012/504/EU (6).

(26)

Att verifiering utförs av ackrediterade kontrollörer bör säkerställa att övervakningsplaner och utsläppsrapporter är korrekta och uppfyller de krav som anges i den här förordningen. Som ett viktigt inslag för förenklad verifiering bör kontrollörerna kontrollera uppgifternas trovärdighet genom att jämföra rapporterade uppgifter med uppskattningar baserade på fartygets spårningsuppgifter och egenskaper. Sådana uppskattningar kan tillhandahållas av kommissionen. För att säkerställa opartiskhet bör kontrollörerna vara oberoende och behöriga rättsliga enheter och bör ackrediteras av nationella ackrediteringsorgan som inrättas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 (7).

(27)	Ett dokument om överensstämmelse som utfärdas av en kontrollör bör förvaras ombord på fartyget för att visa att skyldigheterna avseende övervakning, rapportering och verifiering iakttagits. Kontrollörer bör informera kommissionen om utfärdande av sådana dokument.

(28)	Baserat på erfarenheter från liknande uppgifter kopplade till sjöfartssäkerhet bör Europeiska sjösäkerhetsbyrån (Emsa), inom ramen för sitt mandat bistå kommissionen genom att utföra vissa uppgifter.

(29)

Kontroll av efterlevnaden av skyldigheterna i samband med systemet för övervakning, rapportering och verifiering bör baseras på befintliga instrument, närmare bestämt de som har inrättats genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/16/EG (8) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/21/EG (9), och på information om utfärdande av dokument om överensstämmelse. Det dokument som bekräftar fartygets efterlevnad av övervaknings- och rapporteringsskyldigheterna bör läggas till i den förteckning över certifikat och dokument som avses i bilaga IV till direktiv 2009/16/EG.

(30)	Medlemsstaterna bör sträva efter att inspektera fartyg som anlöper hamnar inom deras jurisdiktion för vilka viss information som krävs rörande dokument om överensstämmelse inte är tillgänglig.

(31)	Underlåtenhet att iaktta bestämmelserna i denna förordning bör leda till sanktioner. Medlemsstaterna bör fastställa regler om dessa sanktioner. Dessa sanktioner bör vara effektiva, proportionella och avskräckande.

(32)

I fråga om fartyg som inte uppfyllt övervaknings- och rapporteringskraven under två eller flera på varandra följande rapporteringsperioder och när andra kontrollåtgärder inte har lett till att kraven uppfylls, är det lämpligt att föreskriva en möjlighet att avvisa dem. Den åtgärden bör tillämpas på ett sådant sätt att den bristande efterlevnaden kan åtgärdas inom en rimlig tidsperiod.

(33)

Medlemsstater som inte har kusthamnar på sitt territorium och som inte är flaggstater för fartyg som faller inom denna förordnings tillämpningsområde, eller som har stängt sina nationella fartygsregister, bör kunna avvika från denna förordnings bestämmelser om sanktioner så länge de inte är flaggstater för något sådant fartyg.

(34)

Unionens system för övervakning, rapportering och verifiering bör fungera som en modell för genomförandet av ett globalt system för övervakning, rapportering och verifiering. Ett globalt system för övervakning, rapportering och verifiering är att föredra, eftersom det kan betraktas som mer effektivt på grund av dess mer omfattande räckvidd. I syfte att underlätta utarbetandet av internationella regler inom IMO för övervakning, rapportering och verifiering av växthusgasutsläpp från sjötransporter, bör kommissionen därför regelbundet dela relevant information om genomförandet av denna förordning med IMO och andra relevanta internationella organ och relevanta inlagor bör lämnas till IMO. Om en överenskommelse om ett globalt system för övervakning, rapportering och verifiering nås, bör kommissionen se över unionens system för övervakning, rapportering och verifiering i syfte att anpassa det till det globala systemet för övervakning, rapportering och verifiering.

(35)

I syfte att beakta relevanta internationella regler och internationella och europeiska normer samt den tekniska och vetenskapliga utvecklingen, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt delegeras till kommissionen med avseende på översyn av vissa tekniska aspekter av övervakning och rapportering av koldioxidutsläpp från fartyg och att vidare specificera reglerna för verifieringsaktiviteter och metoden för ackreditering av kontrollörer. Det är av särskild vikt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå. När kommissionen förbereder och utarbetar delegerade akter, bör den se till att relevanta handlingar översänds samtidigt till Europaparlamentet och rådet och att detta sker så snabbt som möjligt och på lämpligt sätt.

(36)

För att säkerställa enhetliga villkor för användningen av standardmallar för övervakning av koldioxidutsläpp och annan relevant information, för användningen av automatiserade system och elektroniska mallar för enhetlig rapportering av koldioxidutsläpp och annan relevant information till kommissionen och berörda flaggstaters myndigheter och för specifikation av tekniska regler för de tillämpliga parametrarna för andra fartygskategorier än passagerarfartyg, ro-ro-fartyg och containerfartyg och för revideringen av dessa parametrar, bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (10).

(37)

Eftersom målet för denna förordning, nämligen att övervaka, rapportera och verifiera koldioxidutsläpp från fartyg som det första steget i en stegvis strategi för att minska växthusgasutsläppen inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, med hänsyn till sjötransporters internationella karaktär, utan snarare, på grund av dess omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(38)	De regler genom vilka systemet för övervakning, rapportering och verifiering inrättas bör vara förenliga med Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG (11) samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 (12).

(39)	Denna förordning bör träda i kraft den 1 juli 2015 för att säkerställa att medlemsstaterna och berörda parter får tillräckligt med tid för att vidta de åtgärder som krävs för en effektiv tillämpning av denna förordning, innan den första rapporteringsperioden som inleds den 1 januari 2018.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL I

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 1

Syfte

I denna förordning fastställs regler för noggrann övervakning, rapportering och verifiering av koldioxidutsläpp och av annan relevant information från fartyg som ankommer till, befinner sig i eller avgår från hamnar inom en medlemsstats jurisdiktion i syfte att främja minskningen av koldioxidutsläpp från sjötransporter på ett kostnadseffektivt sätt.

Artikel 2

Tillämpningsområde

1. Denna förordning ska tillämpas på fartyg med en bruttodräktighet över 5 000 avseende koldioxidutsläpp under deras resor från senaste anlöpshamn till en anlöpshamn inom en medlemsstats jurisdiktion och från en anlöpshamn inom en medlemsstats jurisdiktion till nästa anlöpshamn samt då de befinner sig i anlöpshamnar inom en medlemsstats jurisdiktion.

2. Denna förordning är inte tillämplig på örlogsfartyg, hjälpfartyg, fiskefartyg, fiskberedningsfartyg, primitivt konstruerade träfartyg, fartyg som inte har mekanisk framdrivning, eller fartyg i statens tjänst som inte används kommersiellt.

Artikel 3

Definitioner

I denna förordning gäller följande definitioner:

a) koldioxidutsläpp : utsläpp i atmosfären av koldioxid från fartyg.

b) anlöpshamn : den hamn där ett fartyg lägger till för att lasta eller lossa gods eller där passagerare kan gå ombord eller lämna fartyget; följaktligen undantas uppehåll enbart för att tanka, fylla på varor, avlösa personal, angöra en torrdocka eller reparerara fartyget och/eller dess utrustning, uppehåll i hamn för att fartyget behöver assistans eller befinner sig i en nödsituation, omlastning mellan fartyg utanför hamnen och uppehåll endast för att ta skydd från dåligt väder eller för att detta krävs på grund av sök- och räddningsinsatser.

c) resa : en förflyttning av ett fartyg som påbörjas eller avslutas i en anlöpshamn och som har till syfte att transportera passagerare eller last i kommersiellt syfte.

d) företag : fartygsägaren eller någon annan organisation eller person, såsom den driftsansvarige eller den som hyr fartyget utan besättning, som har övertagit fartygsägarens ansvar för fartygets drift.

e) bruttodräktighet : bruttodräktighet beräknad i enlighet med reglerna för dräktighetsberäkning i bilaga I till den internationella konventionen om skeppsmätning, antagen av Internationella sjöfartsorganisationen (IMO) i London den 23 juni 1969, eller en efterföljande konvention.

f) kontrollör : en rättslig enhet som utför verifieringsverksamhet och är ackrediterad av ett nationellt ackrediteringsorgan i enlighet med förordning (EG) nr 765/2008 och den här förordningen.

g) verifiering : den verksamhet som en kontrollör bedriver för att bedöma huruvida de dokument som företaget överlämnar överensstämmer med kraven i denna förordning.

h) dokument om överensstämmelse : ett fartygsspecifikt dokument, utfärdat till ett företag av en kontrollör, vilket bekräftar att det fartyget har efterlevt kraven i denna förordning under en viss rapporteringsperiod.

i) annan relevant information : information som är relaterad till fartygs koldioxidutsläpp från bränsleförbrukning, till transportarbete och till energieffektivitet, som gör det möjligt att analysera utsläppstendenser och bedöma fartygens resultat.

j) emissionsfaktor : det genomsnittliga växthusgasutsläppet i förhållande till aktivitetsdata för bränsle-/materialflöde, om man antar en fullständig oxidation vid förbränning och en fullständig omvandling vid alla andra kemiska reaktioner.

k) osäkerhet : en parameter, kopplad till resultatet av fastställandet av en storhet, som beskriver spridningen av de värden som rimligen kan tillskrivas denna storhet, inbegripet effekterna av både systematiska och slumpmässiga faktorer: osäkerheten uttrycks i procent, och beskriver ett konfidensintervall kring medelvärdet som omfattar 95 % av de värden som fås fram med beaktande av varje asymmetri i fördelningen av värden.

l) konservativ : en uppsättning antaganden som fastställs för att garantera att de årliga utsläppen inte underskattas eller att sträckan eller mängden last ombord överskattas.

m) rapporteringsperiod : ett kalenderår under vilket koldioxidutsläpp måste övervakas och rapporteras. För resor som påbörjas och avslutas under två olika kalenderår ska övervaknings- och rapporteringsuppgifterna redovisas under det första berörda kalenderåret.

n) fartyg i hamn : fartyg som är säkert förtöjt eller ligger för ankar i en hamn inom en medlemsstats jurisdiktion medan det lastar eller lossar eller endast ligger i hamn, inklusive den tid då det inte hanterar last.

o) isklass : den beteckning som ett fartyg har tilldelats av flaggstatens behöriga nationella myndigheter, eller en organisation som är erkänd av den staten, och som visar att fartyget har konstruerats för att framföras genom havsis.

KAPITEL II

ÖVERVAKNING OCH RAPPORTERING

AVSNITT 1

Principer och metoder för övervakning och rapportering

Artikel 4

Gemensamma principer för övervakning och rapportering

1. I enlighet med artiklarna 8–12 ska företag, för vart och ett av sina fartyg, övervaka och rapportera relevanta parametrar under en rapporteringsperiod. De ska utföra den övervakningen och rapporteringen inom alla hamnar inom en medlemsstats jurisdiktion och för resor till eller från en hamn inom en medlemsstats jurisdiktion.

2. Övervakningen och rapporteringen ska vara komplett och omfatta koldioxidutsläpp från förbränning av bränsle, när fartygen är till sjöss såväl som i hamn. Företagen ska vidta lämpliga åtgärder för att förhindra eventuella luckor i uppgifterna inom rapporteringsperioden.

3. Övervakningen och rapporteringen ska vara konsekvent och jämförbar över tid. För detta ändamål ska företagen använda samma övervakningsmetoder och uppgifter, med förbehåll för ändringar som har utvärderats av kontrollören.

4. Företagen ska inhämta, registrera, sammanställa, analysera och dokumentera övervakningsdata, inbegripet antaganden, referenser, emissionsfaktorer och aktivitetsdata, som på ett överblickbart sätt möjliggör för kontrollören att återge hur koldioxidutsläppen har fastställts.

5. Företagen ska se till att fastställandet av koldioxidutsläpp är varken systematiskt felaktigt eller medvetet felaktigt. De ska identifiera och reducera eventuella felkällor.

6. Företagen ska se till att det är möjligt att med rimlig säkerhet fastställa integriteten av de koldioxidutsläppsdata som ska övervakas och rapporteras.

7. Företagen ska sträva efter att beakta de rekommendationer som ges i de verifieringsrapporter som utfärdas enligt artikel 13.3 eller 13.4 i sin efterföljande övervakning och rapportering.

Artikel 5

Metoder för övervakning av koldioxidutsläpp och annan relevant information

1. Vid tillämpningen av artikel 4.1, 4.2 och 4.3 ska företag, för vart och ett av sina fartyg, fastställa koldioxidutsläpp i enlighet med någon av de metoder som anges i bilaga I, och övervaka annan relevant information i enlighet med de regler som anges i bilaga II, eller som antagits enligt den bilagan.

2. Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 23 med avseende på att ändra de metoder som anges i bilaga I och de regler som anges i bilaga II för att beakta relevanta internationella regler och internationella samt europeiska normer. Kommissionen ska också ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 23 för att ändra bilagorna I och II i syfte att förfina de aspekter i övervakningsmetoderna som anges där, mot bakgrund av den tekniska och vetenskapliga utvecklingen.

AVSNITT 2

Övervakningsplan

Artikel 6

Övervakningsplanens innehåll och inlämnande

1. Företagen ska senast den 31 augusti 2017 till kontrollörerna lämna in en övervakningsplan för vart och ett av sina fartyg och däri ange den metod som valts för att övervaka och rapportera koldioxidutsläpp och annan relevant information.

2. Utan hinder av punkt 1 ska företagen för fartyg som omfattas av denna förordning för första gången efter den 31 augusti 2017 utan onödigt dröjsmål och senast två månader efter varje fartygs första anlöp av en hamn inom en medlemsstats jurisdiktion lämna in en övervakningsplan till kontrollören.

3. Övervakningsplanen ska fullständigt, och på ett överblickbart sätt, dokumentera övervakningsmetoden för ett visst fartyg och minst omfatta följande uppgifter:

a)	Identifiering och typ av fartyg, inbegripet dess namn, IMO-identifieringsnummer, registreringshamn eller hemmahamn och fartygsägarens namn.

b)	Företagets namn samt adress, telefonnummer och e-postadress till en kontaktperson.

c)	En beskrivning av följande koldioxidutsläppskällor ombord på fartyget: huvudmotorer, hjälpmotorer, gasturbiner, pannor och inertgasgeneratorer samt de bränsletyper som används.

d)	En beskrivning av de förfaranden, system och ansvarsområden som används vid uppdateringen av förteckningen över koldioxidutsläppskällor under rapporteringsperioden.

e)	En beskrivning av de förfaranden som används för att kontrollera att förteckningen över resor är fullständig.

En beskrivning av förfarandena för övervakning av fartygets bränsleförbrukning, inbegripet

i)	den metod som valts bland dem som anges i bilaga I för att beräkna bränsleförbrukningen för varje koldioxidutsläppskälla, inbegripet, i tillämpliga fall, en beskrivning av den mätutrustning som används,

ii)	förfarandena för att mäta tankad bränslemängd och bränslemängd i tankarna, en beskrivning av de mätutrustning som används och förfarandena för att registrera, hämta, överföra och lagra mätuppgifter, beroende på vad som är tillämpligt,

iii)	den metod som valts för fastställande av densitet, i tillämpliga fall,

iv)	ett förfarande för att säkerställa att den totala osäkerheten för bränslemätningar överensstämmer med kraven i denna förordning, om möjligt med beaktande av nationell lagstiftning, klausuler i kundavtal eller bränsleleverantörers standarder för noggrannhet.

De enskilda emissionsfaktorer som används för varje bränsletyp eller, när det gäller alternativa bränslen, metoderna för att fastställa emissionsfaktorer, inbegripet metoder för provtagning och analys, och en beskrivning av de laboratorier som används, med dessa laboratoriers eventuella ackreditering enligt ISO 17025.

En beskrivning av de förfaranden som används för att fastställa aktivitetsdata per resa, inbegripet

i)	de förfaranden, ansvarsområden och datakällor som används för att fastställa och registrera sträcka,

ii)	de förfaranden, ansvarsområden, formler och datakällor som används för att fastställa och registrera den last som transporteras och antalet passagerare, beroende på vad som är tillämpligt,

iii)	de förfaranden, ansvarsområden, formler och datakällor som används för att fastställa och registrera tidsåtgång till sjöss mellan avresehamnen och ankomsthamnen.

i)	En beskrivning av den metod som ska användas för att fastställa ersättningsdata för att komma tillrätta med luckor i uppgifterna.

j)	Ett besiktningsregister i vilket alla uppgifter i besiktningshistoriken ska registreras.

4. Övervakningsplanen kan också innehålla information om företagets isklass och/eller de förfaranden, ansvarsområden, formler och datakällor som används för att fastställa och registrera tillryggalagd sträcka och tidsåtgång till sjöss då fartyget går genom is.

5. Företagen ska använda standardiserade övervakningsplaner som baseras på mallar. Dessa mallar, inbegripet de tekniska reglerna för en enhetlig tillämpning av mallarna, ska fastställas av kommissionen genom genomförandeakter. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 24.2.

Artikel 7

Ändringar av övervakningsplanen

1. Företagen ska regelbundet och minst en gång per år kontrollera om fartygets övervakningsplan återspeglar fartygets art och sätt att fungera och om övervakningsmetoden kan förbättras.

2. Företagen ska ändra övervakningsplanen om någon av följande situationer föreligger:

a)	Ett företagsbyte sker.

b)	Nya utsläpp uppstår på grund av nya koldioxidutsläppskällor eller på grund av användning av nya bränslen som ännu inte omfattas av övervakningsplanen.

c)	Tillgången till uppgifter ändras på grund av att nya typer av mätutrustning, nya provtagningsmetoder eller analysmetoder används, eller av andra skäl, och detta kan påverka noggrannheten vid fastställande av koldioxidutsläpp.

d)	Uppgifter som tagits fram genom den övervakningsmetod som tillämpats har befunnits vara felaktiga.

e)	Någon del av övervakningsplanen befinns inte uppfylla kraven i denna förordning och företaget ska revidera den i enlighet med artikel 13.1.

3. Företagen ska utan onödigt dröjsmål meddela kontrollörerna om eventuella förslag till ändringar av övervakningsplanen.

4. Ändringar av övervakningsplanen enligt punkt 2 b, c och d i den här artikeln ska bedömas av kontrollören i enlighet med artikel 13.1. Efter bedömningen ska kontrollören meddela företaget om ändringarna uppfyller kraven.

AVSNITT 3

Övervakning av koldioxidutsläpp och annan relevant information

Artikel 8

Övervakning av verksamhet inom en rapporteringsperiod

Från och med den 1 januari 2018 ska företagen, baserat på den övervakningsplan som har bedömts i enlighet med artikel 13.1, övervaka koldioxidutsläpp för varje fartyg per resa och på årsbasis genom att tillämpa den lämpliga metoden för att fastställa koldioxidutsläpp bland de metoder som anges i del B i bilaga I och genom att beräkna koldioxidutsläpp i enlighet med del A i bilaga I.

Artikel 9

Övervakning per resa

1. På grundval av den övervakningsplan som har bedömts i enlighet med artikel 13.1 ska företagen, för varje fartyg som ankommer till och avreser från, och för varje resa till eller från, en hamn inom en medlemsstats jurisdiktion, övervaka följande uppgifter i enlighet med del A i bilaga I och del A i bilaga II:

a)	Avresehamn och ankomsthamn samt datum och klockslag för avresa och ankomst.

b)	Mängd och emissionsfaktor för varje typ av bränsle som förbrukas totalt.

c)	Utsläppt koldioxid.

d)	Tillryggalagd sträcka.

e)	Tidsåtgång till sjöss.

f)	Transporterad last.

g)	Transportarbete.

Företagen kan i förekommande fall även övervaka information om fartygets isklass och framförande genom is.

2. Genom undantag från punkt 1 i den här artikeln, och utan att det påverkar tillämpningen av artikel 10, ska ett företag vara undantaget från skyldigheten att övervaka den information som avses i punkt 1 i den här artikeln per resa för ett specifikt fartyg, om

a)	alla fartygets resor under rapporteringsperioden antingen påbörjas eller avslutas i en hamn som är belägen inom en medlemsstats jurisdiktion, och

b)	fartyget enligt sin tidsplan gör över 300 resor under rapporteringsperioden.

Artikel 10

Övervakning på årsbasis

På grundval av den övervakningsplan som har bedömts i enlighet med artikel 13.1 ska företaget för varje fartyg och kalenderår övervaka följande parametrar i enlighet med del A i bilaga I och del B i bilaga II:

a)	Mängd och emissionsfaktor för varje typ av bränsle som förbrukas totalt.

b)	Total aggregerad mängd koldioxidutsläpp inom denna förordnings tillämpningsområde.

c)	Aggregerade koldioxidutsläpp från alla resor mellan hamnar inom en medlemsstats jurisdiktion.

d)	Aggregerade koldioxidutsläpp från alla resor med avgång från hamnar inom en medlemsstats jurisdiktion.

e)	Samlade koldioxidutsläpp från alla resor till hamnar inom en medlemsstats jurisdiktion.

f)	Koldioxidutsläpp som uppstått inom hamnar inom en medlemsstats jurisdiktion då fartygen legat i hamn.

g)	Totalt tillryggalagd sträcka.

h)	Total tidsåtgång till sjöss.

i)	Totalt transportarbete.

j)	Genomsnittlig energieffektivitet.

Företagen kan i förekommande fall övervaka information om fartygets isklass och framförande genom is.

Företagen kan också övervaka bränsleförbrukning och koldioxidutsläpp med differentiering på grundval av andra kriterier som definieras i övervakningsplanen.

AVSNITT 4

Rapportering

Artikel 11

Utsläppsrapportens innehåll

1. Från och med 2019 ska företagen senast den 30 april varje år till kommissionen och myndigheterna i de berörda flaggstaterna lämna in en utsläppsrapport avseende koldioxidutsläpp och annan relevant information för hela rapporteringsperioden för varje fartyg under deras ansvar, som har verifierats av en kontrollör i enlighet med artikel 13.

2. Vid företagsbyte ska det nya företaget se till att varje fartyg under dess ansvar uppfyller kraven i denna förordning avseende hela den rapporteringsperiod under vilken det ansvarar för det berörda fartyget.

3. Företagen ska ange följande information i utsläppsrapporten:

Uppgifter genom vilka fartyget och företaget identifieras, inbegripet

i)	fartygets namn,

ii)	IMO-identifieringsnummer,

iii)	registreringshamn eller hemmahamn,

iv)	fartygets isklass, om den anges i övervakningsplanen,

v)	fartygets tekniska effektivitet (energieffektivitetsindex (EEDI) eller Estimated Index Value (EIV) i enlighet med IMO:s resolution MEPC.215 (63), i tillämpliga fall),

vi)	fartygsägarens namn,

vii)	fartygsägarens adress och huvudsakliga verksamhetsort,

viii)

företagets namn (om det inte är fartygsägaren),

ix)	företagets adress (om det inte är fartygsägaren) och huvudsakliga verksamhetsort,

x)	adress, telefonnummer och e-postadress till en kontaktperson.

b)	Identitet för den kontrollör som bedömde utsläppsrapporten.

c)	Information om den övervakningsmetod som används och relevant osäkerhetsnivå.

d)	Resultatet av den årliga övervakningen av parametrarna i enlighet med artikel 10.

Artikel 12

Utsläppsrapportens format

1. Utsläppsrapporten ska lämnas in med hjälp av automatiserade system och format för datautbyte, inbegripet elektroniska mallar.

2. Kommissionen ska genom genomförandeakter fastställa tekniska regler för formaten för datautbyte, inbegripet de elektroniska mallarna. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 24.2.

KAPITEL III

VERIFIERING OCH ACKREDITERING

Artikel 13

Verifieringsverksamhetens och verifieringsrapportens omfattning

1. Kontrollören ska bedöma huruvida övervakningsplanen överensstämmer med de krav som fastställs i artiklarna 6 och 7. Om kontrollörens bedömning påvisar avvikelser från dessa krav, ska det berörda företaget revidera sin övervakningsplan i enlighet med detta och lämna in den reviderade planen för kontrollörens slutliga bedömning innan rapporteringsperioden inleds. Företaget ska komma överens med kontrollören om vilken tidsram som behövs för att införa dessa revideringar. Den tidsramen får under inga omständigheter sträcka sig förbi rapporteringsperiodens början.

2. Kontrollören ska bedöma huruvida utsläppsrapporten överensstämmer med kraven i artiklarna 8–12 och bilagorna I och II.

Kontrollören ska särskilt bedöma om koldioxidutsläppen och annan relevant information i utsläppsrapporten har fastställts i enlighet med artiklarna 8, 9 och 10 och övervakningsplanen.

3. Om slutsatsen av verifieringsbedömningen är att utsläppsrapporten, enligt rimliga garantier från kontrollören, inte innehåller väsentliga felaktigheter, ska kontrollören utfärda en verifieringsrapport där det anges att utsläppsrapporten har verifierats och befunnits vara tillfredsställande. I verifieringsrapporten ska alla frågor som är relevanta för det arbete som kontrollören utfört anges.

4. Om slutsatsen av verifieringsbedömningen är att utsläppsrapporten innehåller felaktigheter eller avvikelser från kraven i denna förordning, ska kontrollören informera företaget om detta i god tid. Företaget ska då korrigera felaktigheterna eller avvikelserna, så att verifieringsprocessen kan slutföras i tid, och till kontrollören lämna in den reviderade utsläppsrapporten och annan information som var nödvändig för att korrigera avvikelserna till kontrollören. I sin verifieringsrapport ska kontrollören ange om företaget har korrigerat de felaktigheter eller avvikelser som framkom under verifieringsbedömningen. Om de meddelade felaktigheterna eller avvikelserna inte har korrigerats och var för sig eller tillsammans leder till väsentliga felaktigheter, ska kontrollören utfärda en verifieringsrapport där det anges att utsläppsrapporten inte uppfyller denna förordning.

Artikel 14

Allmänna skyldigheter och principer för kontrollörer

1. Kontrollören ska vara oberoende i förhållande till företaget eller fartygsoperatören och ska bedriva den verksamhet som krävs enligt denna förordning i allmänhetens intresse. Varken kontrollören eller någon annan del av samma rättsliga enhet får därför vara ett företag eller en fartygsoperatör, fartygsägare, eller vara ägd av ett sådant, och kontrollören får inte heller ha förbindelser med företaget som kan inverka på dennes oberoende och opartiskhet.

2. Vid verifieringen av utsläppsrapporten och de övervakningsförfaranden som företaget tillämpar ska kontrollören bedöma tillförlitlighet, trovärdighet och exaktheten hos övervakningssystemen samt i de rapporterade uppgifterna samt den information som avser koldioxidutsläpp, i synnerhet följande:

a)	Hur bränsleförbrukning tillskrivs resor.

b)	Rapporterade uppgifter om bränsleförbrukning samt mätningar och beräkningar kopplade till dessa.

c)	Val och tillämpning av emissionsfaktorer.

d)	De beräkningar som ligger till grund för fastställandet av de totala koldioxidutsläppen.

e)	De beräkningar som ligger till grund för fastställandet av energieffektiviteten.

3. Kontrollören ska endast beakta utsläppsrapporter som lämnas in i enlighet med artikel 12, om tillförlitliga och trovärdiga uppgifter och information gör det möjligt att fastställa koldioxidutsläppen med en rimlig grad av säkerhet och under förutsättning att följande säkerställs:

a)	De rapporterade uppgifterna överensstämmer med uppskattade uppgifter som är baserade på fartygets spårningsuppgifter och egenskaper, såsom fartygets maskinstyrka.

b)	De rapporterade uppgifterna innehåller inga inkonsekvenser, särskilt inte vid jämförelse av den totala volym bränsle som köps årligen av varje fartyg och den sammanlagda bränsleförbrukningen under resor.

c)	Sammanställningen av uppgifter har utförts i enlighet med tillämpliga regler.

d)	Fartygets relevanta register är fullständiga och konsekventa.

Artikel 15

Verifieringsförfaranden

1. Kontrollören ska identifiera potentiella risker kopplade till övervaknings- och rapporteringsprocessen genom att jämföra rapporterade koldioxidutsläpp med uppskattade uppgifter baserade på fartygets spårningsuppgifter och egenskaper, såsom fartygets maskinstyrka. Om betydande avvikelser konstateras, ska kontrollören genomföra ytterligare analyser.

2. Kontrollören ska identifiera potentiella risker kopplade till de olika beräkningsstegen genom att se över alla datakällor och metoder som används.

3. Kontrollören ska beakta eventuella effektiva riskkontrollmetoder som företaget tillämpar för att minska graden av osäkerhet förknippad med den noggrannhet som är specifik för de övervakningsmetoder som används.

4. Företaget ska förse kontrollören med all ytterligare information som gör det möjligt att utföra verifieringsförfarandena. Under verifieringsprocessen kan kontrollören göra stickprov för att fastställa tillförlitligheten hos rapporterade uppgifter och information.

5. Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 23 med avseende på att närmare fastställa reglerna för den verifieringsverksamhet som avses i denna förordning. När kommissionen antar dessa akter ska den ta hänsyn till de faktorer som anges i del A i bilaga III. De regler som fastställs i dessa delegerade akter ska baseras på de principer för verifiering som anges i artikel 14 och på relevanta internationellt vedertagna normer.

Artikel 16

Ackreditering av kontrollörer

1. Kontrollörer som bedömer övervakningsplaner och utsläppsrapporter samt utfärdar sådana verifieringsrapporter och dokument om överensstämmelse som avses i den här förordningen ska vara ackrediterade av ett nationellt ackrediteringsorgan i enlighet med förordning (EG) nr 765/2008 för den verksamhet som omfattas av tillämpningsområdet för den här förordningen.

2. Om inga särskilda bestämmelser om ackrediteringen av kontrollörer föreskrivs i den här förordningen, ska de relevanta bestämmelserna i förordning (EG) nr 765/2008 gälla.

3. Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 23 med avseende på att närmare fastställa metoderna för ackreditering av kontrollörer. När kommissionen antar dessa akter, ska den ta hänsyn till de faktorer som anges i del B i bilaga III. De metoder som fastställs i dessa delegerade akter ska baseras på de principer för verifiering som anges i artikel 14 och relevanta internationellt vedertagna normer.

KAPITEL IV

ÖVERENSSTÄMMELSE OCH OFFENTLIGGÖRANDE AV INFORMATION

Artikel 17

Dokument om överensstämmelse

1. Om utsläppsrapporten uppfyller kraven i artiklarna 11–15 och i bilagorna I och II, ska kontrollören, på basis av verifieringsrapporten, utfärda ett dokument om överensstämmelse för det berörda fartyget.

2. Dokumentet om överensstämmelse ska innehålla följande information:

a)	Fartygets identitet (namn, IMO-identifieringsnummer och registreringshamn eller hemmahamn).

b)	Namn, adress och huvudsaklig verksamhetsort för fartygsägaren.

c)	Kontrollörens identitet.

d)	Datum för utfärdande av dokumentet om överensstämmelse, dess giltighetstid och den rapporteringsperiod som det avser.

3. Dokumentet om överensstämmelse ska vara giltiga under perioden om 18 månader från rapporteringsperiodens slut.

4. Kontrollören ska utan dröjsmål informera kommissionen och flaggstatens myndighet om utfärdandet av dokumentet om överensstämmelse. Kontrollören ska överföra den information som avses i punkt 2 med hjälp av automatiserade system och format för datautbyte, inbegripet elektroniska mallar.

5. Kommissionen ska genom genomförandeakter fastställa tekniska regler avseende formatet för datautbyte, inbegripet elektroniska mallar. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 24.2.

Artikel 18

Skyldighet att ha ett giltigt dokument om överensstämmelse ombord

Senast den 30 juni året efter en rapporteringsperiods slut ska fartyg som ankommer till, befinner sig i eller avgår från en hamn som är belägen inom en medlemsstats jurisdiktion, och som har gjort resor under denna rapporteringsperiod, ha ett giltigt dokument om överensstämmelse ombord.

Artikel 19

Efterlevnad av övervaknings- och rapporteringskrav och inspektioner

1. Varje medlemsstat ska på grundval av den information som offentliggörs i enlighet med artikel 21.1 vidta alla åtgärder som krävs för att säkerställa att de övervaknings- och rapporteringskrav som anges i artiklarna 8–12 efterlevs av fartyg som för dess flagg. Medlemsstaterna ska betrakta det faktum att ett dokument om överensstämmelse har utfärdats för det berörda fartyget, i enlighet med artikel 17.4, som belägg för sådan överensstämmelse.

2. Varje medlemsstat ska se till att varje inspektion av ett fartyg i en hamn inom dess jurisdiktion, som utförs i enlighet med direktiv 2009/16/EG, inbegriper en kontroll av att ett giltigt dokument om överensstämmelse medförs ombord.

3. För varje fartyg avseende vilket den information som avses i artikel 21.2 i och j inte är tillgänglig vid den tidpunkt när det anlöper en hamn inom en medlemsstats jurisdiktion, får den berörda medlemsstaten kontrollera att ett giltigt dokument om överensstämmelse medförs ombord.

Artikel 20

Sanktioner, informationsutbyte och avvisningsbeslut

1. Medlemsstaterna ska inrätta ett system för sanktioner vid underlåtelse att uppfylla de övervaknings- och rapporteringsskyldigheter som fastställs i artiklarna 8–12 och vidta alla åtgärder som krävs för att säkerställa att sanktionerna påförs. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Medlemsstaterna ska anmäla dessa bestämmelser till kommissionen senast den 1 juli 2017, och utan dröjsmål anmäla eventuella ändringar till kommissionen.

2. Medlemsstaterna ska upprätta effektivt informationsutbyte och ett effektivt samarbete mellan de nationella myndigheter som är ansvariga för att säkerställa efterlevnaden av övervaknings- och rapporteringsskyldigheterna eller i tillämpliga fall med de myndigheter som handhar sanktionsförfarandena. Nationella sanktionsförfaranden mot ett visst fartyg från en medlemsstats sida ska anmälas till kommissionen, Europeiska sjösäkerhetsbyrån (Emsa), övriga medlemsstater och den berörda flaggstaten.

3. Om fartyg har underlåtit att uppfylla övervaknings- och rapporteringsskyldigheterna under två eller fler på varandra följande rapporteringsperioder och om andra kontrollåtgärder inte har lett till att kraven uppfylls, kan den berörda myndigheten i ankomsthamnens medlemsstat utfärda ett avvisningsbeslut, vilket ska anmälas till kommissionen, Emsa, övriga medlemsstater och den berörda flaggstaten. Om ett avvisningsbeslut utfärdas, ska varje medlemsstat neka det berörda fartyget tillträde till sina hamnar till dess att företaget uppfyller övervaknings- och rapporteringsskyldigheterna i enlighet med artiklarna 11 och 18. Fullgörandet av dessa skyldigheter ska intygas genom att ett giltigt dokument om överensstämmelse delges den behöriga nationella myndighet som utfärdade avvisningsbeslutet. Denna punkt ska inte påverka tillämpningen av internationella sjörättsliga regler för fartyg i nödsituationer.

4. Fartygsägaren eller operatören eller dennes representant i medlemsstaterna ska ha rätt till ett effektivt rättsmedel inför domstol mot ett avvisningsbeslut och ska på lämpligt sätt informeras om detta av den behöriga myndigheten i ankomsthamnens medlemsstat. Medlemsstaterna ska inrätta och vidmakthålla lämpliga förfaranden för detta ändamål.

5. En medlemsstat utan kusthamnar på sitt territorium och som har stängt sitt nationella fartygsregister eller inte är flaggstat för fartyg som faller inom denna förordnings tillämpningsområde, får avvika från bestämmelserna i den här artikeln, så länge den inte är flaggstat för sådana fartyg. En medlemsstat som har för avsikt att utnyttja detta undantag ska meddela kommissionen senast den 1 juli 2015. Kommissionen ska även underrättas om eventuella senare ändringar.

Artikel 21

Offentliggörande av information och kommissionens rapport

1. Senast den 30 juni varje år ska kommissionen offentliggöra information om de koldioxidutsläpp som rapporteras i enlighet med artikel 11 samt den information som fastställs i punkt 2 i den här artikeln.

2. Kommissionen ska inkludera följande i informationen som ska offentliggöras:

a)	Fartygets identitet (namn, IMO-identifieringsnummer och registreringshamn eller hemmahamn).

b)	Fartygets tekniska effektivitet (EEDI eller EIV där så är tillämpligt).

c)	Årliga koldioxidutsläpp.

d)	Total bränsleförbrukning per år för resor.

e)	Genomsnittlig årlig bränsleförbrukning och genomsnittliga årliga koldioxidutsläpp per tillryggalagd sträcka för resor.

f)	Genomsnittlig årlig bränsleförbrukning och genomsnittliga årliga koldioxidutsläpp per tillryggalagd sträcka och last som transporteras under resor.

g)	Sammanlagd tid till sjöss per år för resor.

h)	Tillämpad övervakningsmetod.

i)	Utfärdandedatum och utgångsdatum för dokumentet om överensstämmelse.

j)	Identitet för den kontrollör som bedömde utsläppsrapporten.

k)	Annan information som övervakas och rapporteras på frivillig basis i enlighet med artikel 10.

3. Om, på grund av särskilda omständigheter, offentliggörande enligt punkt 2 av en kategori av aggregerade data, som inte är kopplade till koldioxidutsläpp, i undantagsfall skulle undergräva skyddet av kommersiella intressen som förtjänar skydd i egenskap av ett legitimt ekonomiskt intresse som har företräde framför allmänintresset av offentliggörande i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1367/2006 (13), ska en annan aggregeringsnivå för just dessa data tillämpas på begäran av företaget i syfte att skydda sådana intressen. Om det inte är möjligt att tillämpa en annan aggregeringsnivå, ska kommissionen inte göra dessa data offentligt tillgängliga.

4. Kommissionen ska offentliggöra en årlig rapport om koldioxidutsläpp och annan relevant information från sjötransporter, inbegripet aggregerade och förklarade resultat, i syfte att informera allmänheten och möjliggöra en bedömning av koldioxidutsläppen från och energieffektiviteten hos sjötransporter per storlek, fartygstyp, verksamhet eller annan kategori som bedöms vara relevant.

5. Kommissionen ska vartannat år bedöma sjöfartssektorns totala inverkan på det globala klimatet, inbegripet genom icke koldioxidrelaterade utsläpp eller effekter.

6. Inom ramen för sitt mandat ska Emsa bistå kommissionen i dess arbete för att uppfylla villkoren i den här artikeln och artiklarna 12 och 17 i den här förordningen, i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1406/2002 (14).

KAPITEL V

INTERNATIONELLT SAMARBETE

Artikel 22

Internationellt samarbete

1. Kommissionen ska regelbundet informera IMO och andra berörda internationella organ om genomförandet av denna förordning utan att detta påverkar tillämpningen av behörighetsfördelningen eller beslutsfattandet enligt vad som föreskrivs i fördragen.

2. Kommissionen och, där detta är relevant, medlemsstaterna ska upprätthålla ett tekniskt utbyte med tredjeländer, i synnerhet när det gäller vidareutveckling av övervakningsmetoder, organisering av rapportering och verifiering av utsläppsrapporter.

3. Om en internationell överenskommelse om ett globalt system för övervakning, rapportering och verifiering av växthusgasutsläpp eller globala åtgärder för att minska växthusgasutsläppen från sjötransporter ingås, ska kommissionen se över denna förordning och om lämpligt föreslå ändringar för att anpassa den till den internationella överenskommelsen.

KAPITEL VI

DELEGERADE BEFOGENHETER OCH GENOMFÖRANDEBEFOGENHETER SAMT SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 23

Utövande av delegeringen

1. Befogenheten att anta delegerade akter ges till kommissionen med förbehåll för de villkor som anges i denna artikel. Det är av särskild betydelse att kommissionen följer sin praxis och genomför samråd med experter, inbegripet experter från medlemsstaterna, innan dessa delegerade akter antas.

2. Den befogenhet att anta delegerade akter som avses i artiklarna 5.2, 15.5 och 16.3 ska tilldelas kommissionen för en period av fem år från och med den 1 juli 2015. Kommissionen ska utarbeta en rapport om delegeringen av befogenhet senast nio månader före utgången av perioden om fem år. Delegeringen av befogenhet ska genom tyst medgivande förlängas med perioder av samma längd, om inte Europaparlamentet eller rådet motsätter sig en sådan förlängning senast tre månader före utgången av perioden i fråga.

3. Den delegering av befogenhet som avses i artiklarna 5.2, 15.5 och 16.3 får när som helst återkallas av Europaparlamentet eller rådet. Ett beslut om återkallelse innebär att delegeringen av den befogenhet som anges i beslutet upphör att gälla. Beslutet får verkan dagen efter det att det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning eller vid ett senare i beslutet angivet datum. Det påverkar inte giltigheten av delegerade akter som redan har trätt i kraft.

4. Så snart kommissionen antar en delegerad akt ska den samtidigt delge Europaparlamentet och rådet denna.

5. En delegerad akt som antas enligt artiklarna 5.2, 15.5 och 16.3 ska träda i kraft endast om varken Europaparlamentet eller rådet har gjort invändningar mot den delegerade akten inom en period av två månader från den dag då akten delgavs Europaparlamentet och rådet, eller om både Europaparlamentet och rådet, före utgången av den perioden, har underrättat kommissionen om att de inte kommer att invända. Denna period ska förlängas med två månader på Europaparlamentets eller rådets initiativ.

Artikel 24

Kommittéförfarande

1. Kommissionen ska biträdas av den kommitté som inrättats genom artikel 26 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 525/2013 (15). Denna kommitté ska vara en kommitté i den mening som avses i förordning (EU) nr 182/2011.

2. När det hänvisas till denna punkt ska artikel 5 i förordning (EU) nr 182/2011 tillämpas. Om kommittén inte avger något yttrande, ska kommissionen inte anta utkastet till genomförandeakt och artikel 5.4 tredje stycket i förordning (EU) nr 182/2011 ska tillämpas.

Artikel 25

Ändringar av direktiv 2009/16/EG

Följande punkt ska läggas till i förteckningen i bilaga IV till direktiv 2009/16/EG:

”50.	Dokument om överensstämmelse utfärdat enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/757 av den 29 april 2015 om övervakning, rapportering och verifiering av koldioxidutsläpp från sjötransporter och om ändring av direktiv 2009/16/EG (*1).

Artikel 26

Ikraftträdande

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2015.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i Strasbourg den 29 april 2015.

På Europaparlamentets vägnar

M. SCHULZ

Ordförande

På rådets vägnar

Z. KALNIŅA-LUKAŠEVICA

Ordförande

(1) EUT C 67, 6.3.2014, s. 170.

(2) Europaparlamentets ståndpunkt av den 16 april 2014 (ännu ej offentliggjord i EUT) och rådets ståndpunkt vid första behandlingen av den 5 mars 2015 (ännu ej offentliggjord i EUT). Europaparlamentets ståndpunkt av den 28 april 2015 (ännu ej offentliggjord i EUT).

(3) Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/29/EG av den 23 april 2009 om ändring av direktiv 2003/87/EG i avsikt att förbättra och utvidga gemenskapssystemet för handel med utsläppsrätter för växthusgaser (EUT L 140, 5.6.2009, s. 63).

(4) Europaparlamentets och rådets beslut nr 406/2009/EG av den 23 april 2009 om medlemsstaternas insatser för att minska sina växthusgasutsläpp i enlighet med gemenskapens åtaganden om minskning av växthusgasutsläppen till 2020 (EUT L 140, 5.6.2009, s. 136).

(5) Europaparlamentets och rådets beslut nr 1386/2013/EU av den 20 november 2013 om ett allmänt miljöhandlingsprogram för unionen till 2020 – Att leva gott inom planetens gränser (EUT L 354, 28.12.2013, s. 171).

(6) Kommissionens beslut 2012/504/EU av den 17 september 2012 om Eurostat (EUT L 251, 18.9.2012, s. 49).

(7) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93 (EUT L 218, 13.8.2008, s. 30).

(8) Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/16/EG av den 23 april 2009 om hamnstatskontroll (EUT L 131, 28.5.2009, s. 57).

(9) Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/21/EG av den 23 april 2009 om fullgörande av flaggstatsförpliktelser (EUT L 131, 28.5.2009, s. 132).

(11) Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (EGT L 281, 23.11.1995, s. 31).

(12) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 av den 18 december 2000 om skydd för enskilda då gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen behandlar personuppgifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter (EGT L 8, 12.1.2001, s. 1).

(13) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1367/2006 av den 6 september 2006 om tillämpning av bestämmelserna i Århuskonventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor på gemenskapens institutioner och organ (EUT L 264, 25.9.2006, s. 13).

(14) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1406/2002 av den 27 juni 2002 om inrättande av en europeisk sjösäkerhetsbyrå (EGT L 208, 5.8.2002, s. 1).

(15) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 525/2013 av den 21 maj 2013 om en mekanism för att övervaka och rapportera utsläpp av växthusgaser och för att rapportera annan information på nationell nivå och unionsnivå som är relevant för klimatförändringen och om upphävande av beslut nr 280/2004/EG (EUT L 165, 18.6.2013, s. 13).

BILAGA I

Metoder för övervakning av koldioxidutsläpp

A. BERÄKNING AV KOLDIOXIDUTSLÄPP (ARTIKEL 9)

Vid beräkning av koldioxidutsläpp ska företagen använda följande formel:

Bränsleförbrukning × emissionsfaktor

Bränsleförbrukningen ska omfatta det bränsle som huvudmotorer, hjälpmotorer, gasturbiner, pannor och inertgasgeneratorer förbrukar.

Bränsleförbrukning inom hamnar när fartyg ligger i hamn ska beräknas separat.

I princip ska standardvärden för emissionsfaktorer för bränslen användas, såvida inte företaget bestämmer sig för att använda de uppgifter om bränslekvalitet som anges på leveranssedlar för bunkerbränsle (BDN), vilka används för att visa att gällande bestämmelser om svavelutsläpp efterlevs.

Dessa standardvärden för emissionsfaktorer ska baseras på de senaste värdena från den Mellanstatliga panelen för klimatförändringar (IPCC). Dessa värden kan härledas från bilaga VI till kommissionens förordning (EU) nr 601/2012 (1).

Lämpliga emissionsfaktorer för biobränslen och alternativa icke-fossila bränslen ska tillämpas.

B. METODER FÖR FASTSTÄLLANDE AV KOLDIOXIDUTSLÄPP

Företaget ska i övervakningsplanen ange vilken övervakningsmetod som används för att beräkna bränsleförbrukning för varje fartyg som det ansvarar för och säkerställa att den metod som väljs tillämpas konsekvent.

Faktisk bränsleförbrukning för varje resa ska användas och beräknas med någon av följande metoder:

a)	Leveranssedel för bunkerbränsle (BDN) och periodiska avstämningar av bränsletankar.

b)	Övervakning av tank för bunkerbränsle ombord.

c)	Flödesmätare för tillämpliga förbränningsprocesser.

d)	Direkta koldioxidutsläppsmätningar.

Alla kombinationer av ovanstående metoder som godkänns av kontrollören får användas, om de ökar mätningens totala exakthet.

1. Metod A: BDN och periodiska avstämningar av bränsletankar

Denna metod baseras på kvantitet och typ av bränsle enligt definition i en BDN i kombination med periodiska avstämningar av bränsletankar baserat på avläsningar av tankar. Periodens samlade bränsleförbrukning utgörs av bränslet vid periodens början, plus leveranser och minus bränslet vid periodens slut och avlägsnat bränsle mellan periodens början och periodens slut.

Med period avses tidsåtgången mellan två anlöpningar eller tidsåtgången inom en hamn. För det bränsle som används under en period måste bränsletyp och svavelhalt anges.

Denna metod ska inte användas om BDN inte finns tillgänglig ombord, framför allt när last används som bränsle, exempelvis förångad flytande naturgas.

Enligt befintliga bestämmelser i bilaga VI till Marpol är BDN obligatorisk, och relevanta register ska sparas ombord i tre år efter leveransen av bunkerbränslet och ska vara lättillgängliga. Den periodiska avstämningen av bränsletankar ombord baseras på avläsningen av bränsletanken. Vid genomgången används tanktabeller med relevans för varje bränsletank för att fastställa volymen vid tidpunkten för avläsningen av bränsletanken. Den osäkerhet som är kopplad till BDN ska anges i övervakningsplanen. Avläsningar av bränsletank ska utföras med lämpliga metoder, såsom automatiserade system, pejling och mätstickor. Metoden för tankpejling och därtill kopplad osäkerhet ska anges i övervakningsplanen.

Om tankad bränslemängd eller återstående bränsle i tankarna fastställs i volymenheter, uttryckt i liter, ska företaget omvandla denna mängd från volym till massa genom att använda faktiska densitetsvärden. Företaget ska fastställa faktisk densitet med hjälp av någon av följande metoder:

a)	Mätsystem ombord.

b)	Den densitet som uppmäts av bränsleleverantören vid tankning av bränsle och anges på bränslefakturan eller BDN.

Den faktiska densiteten ska uttryckas i kg/liter och fastställas för tillämplig temperatur för en specifik mätning. Om faktiska densitetsvärden inte finns tillgängliga, ska en standarddensitetsfaktor för den aktuella bränsletypen tillämpas efter bedömning av kontrollören.

2. Metod B: Övervakning av tank för bunkerbränsle ombord

Denna metod baseras på avläsningar av bränsletankar för alla bränsletankar ombord. Avläsningarna ska göras dagligen när fartyget är till sjöss och varje gång bränsle fylls på eller avlägsnas.

De totala variationerna av bränsletanknivån mellan två avläsningar utgör det bränsle som förbrukas under perioden.

Perioden omfattar tidsåtgången mellan två anlöpningar eller tidsåtgången inom en hamn. För det bränsle som används under en period måste bränsletyp och svavelhalt anges.

Avläsningar av bränsletank ska utföras med lämpliga metoder, såsom automatiserade system, pejling och mätstickor. Metoden för tankpejling och därtill kopplad osäkerhet ska anges i övervakningsplanen.

a)	Mätsystem ombord.

b)	Den densitet som uppmäts av bränsleleverantören vid tankning av bränsle och anges på bränslefakturan eller BDN.

c)	Den densitet som uppmäts i en provanalys som utförs av ett ackrediterat bränsletestlaboratorium, i förekommande fall.

3. Metod C: Flödesmätare för tillämpliga förbränningsprocesser

Denna metod baseras på uppmätta bränsleflöden ombord. Data från alla flödesmätare kopplade till relevanta koldioxidutsläppskällor ska sammanställas för att fastställa all bränsleförbrukning för en specifik period.

Perioden omfattar tidsåtgången mellan två anlöpningar eller tidsåtgången inom en hamn. För det bränsle som används under en period måste bränsletyp och svavelhalt övervakas.

De kalibreringsmetoder som används och den osäkerhet som är kopplad till flödesmätarna som används ska anges i övervakningsplanen.

Om mängden förbrukat bränsle fastställs i volymenheter, uttryckt i liter, ska företaget omvandla denna mängd från volym till massa genom att använda faktiska densitetsvärden. Företaget ska fastställa faktisk densitet med hjälp av någon av följande metoder:

a)	Mätsystem ombord.

b)	Den densitet som uppmäts av bränsleleverantören vid tankning av bränsle och anges på bränslefakturan eller BDN.

4. Metod D: Direkta koldioxidutsläppsmätningar

De direkta koldioxidutsläppsmätningarna kan användas för resor och för koldioxidutsläpp som uppkommer i hamnar inom en medlemsstats jurisdiktion. Koldioxidutsläpp ska omfatta den koldioxid som huvudmotorer, hjälpmotorer, gasturbiner, pannor och inertgasgeneratorer släpper ut. För fartyg vars rapportering baseras på denna metod ska bränsleförbrukningen beräknas med hjälp av de uppmätta koldioxidutsläppen och den tillämpliga emissionsfaktorn för de berörda bränslena.

Denna metod baseras på fastställande av koldioxidutsläpp i avgastrattar genom att koldioxidhalten i avgaserna multipliceras med avgasflödet.

De kalibreringsmetoder som används och den osäkerhet som är kopplad till de enheter som används ska anges i övervakningsplanen.

(1) Kommissionens förordning (EU) nr 601/2012 av den 21 juni 2012 om övervakning och rapportering av växthusgasutsläpp i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG (EUT L 181, 12.7.2012, s. 30).

BILAGA II

Övervakning av annan relevant information

A. ÖVERVAKNING PER RESA (ARTIKEL 9)

I syfte att övervaka annan relevant information per resa (artikel 9.1) ska företagen följa följande regler:

a)	Datum och klockslag för avgång och ankomst ska anges med användning av Greenwichtid (GMT). Tidsåtgången till sjöss ska beräknas baserad på avgångs- och ankomstinformation och ska inte omfatta ankring.

Tillryggalagd sträcka kan vara antingen avståndet vid den mest direkta rutten mellan avgångshamnen och ankomsthamnen eller den faktiska tillryggalagda sträckan. Om avståndet vid den mest direkta rutten mellan avgångshamnen och ankomsthamnen tillämpas, bör en konservativ korrigeringsfaktor beaktas för att säkerställa att tillryggalagd sträcka inte underskattas påtagligt. I övervakningsplanen ska den beräkning av sträcka och vid behov den korrigeringsfaktor som används anges. Tillryggalagd sträcka ska uttryckas i sjömil.

c)	Transportarbete ska fastställas genom att multiplicera tillryggalagd sträcka med mängden last ombord.

d)	För passagerarfartyg ska antalet passagerare användas för att uttrycka last ombord. För alla andra kategorier av fartyg ska mängden last ombord uttryckas antingen som ton eller som standardkubikmeter last, beroende på vilket som är lämpligt.

För ro-ro-fartyg ska lasten ombord definieras som antalet lastenheter (lastbilar, personbilar osv.) eller filmeter multiplicerat med standardvärden för dessas vikt. Om last ombord på ro-ro-fartyg definieras på grundval av bilaga B till CEN-standarden EN 16258 (2012), Methodology for calculation and declaration of energy consumption and GHG emissions of transport services (freight and passengers), ska den definitionen bedömas överensstämma med denna förordning.

I denna förordning avses med ro-ro-fartyg ett fartyg som är konstruerat för befordran av transportenheter för ro-ro-last eller som har ro-ro-lastutrymmen.

För containerfartyg ska last ombord definieras som den totala lastvikten i ton eller, om detta inte är möjligt, antalet tjugofotsenheter (TEU) multiplicerat med standardvärden för dessas vikt. Om last ombord på ett fartyg definieras i enlighet med tillämpliga IMO-riktlinjer eller instrument enligt den internationella konventionen om säkerheten för människoliv till sjöss (Solas-konventionen), ska den definitionen bedömas överensstämma med denna förordning.

I denna förordning avses med containerfartyg ett fartyg som är konstruerat enbart för befordran av containrar i lastutrymmen och på däck.

Vid fastställande av last ombord för andra fartygskategorier än passagerarfartyg, ro-ro-fartyg och containerfartyg ska det i tillämpliga fall vara möjligt att beakta lastens vikt och volym och passagerarnas antal. Dessa kategorier ska bland annat omfatta tankfartyg, bulkfartyg, fartyg för styckegods, kyllastfartyg, biltransportfartyg och kombinationsfartyg.

För att säkerställa enhetliga villkor för tillämpningen av bestämmelse i punkt 1 g ska kommissionen genom genomförandeakter anta tekniska regler där det närmare anges vilka parametrar som ska tillämpas på var och en av de andra fartygskategorier som avses i den punkten.

Dessa genomförandeakter ska antas senast den 31 december 2016 i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 24.2.

Kommissionen får i tillämpliga fall revidera de tillämpliga parametrar som avses i punkt 1 g genom genomförandeakter. I förekommande fall ska kommissionen också revidera parametrarna för att ta hänsyn till ändringar av denna bilaga i enlighet med artikel 5.2. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 24.2.

Vid efterlevnaden av de regler som avses i punkterna 1 och 2 kan företagen även välja att ta med specifik information om fartygets isklass och framförande genom is.

B. ÖVERVAKNING PÅ ÅRSBASIS (ARTIKEL 10)

I syfte att övervaka annan relevant information på årsbasis ska företagen följa följande regler:

De värden som ska övervakas enligt artikel 10 ska fastställas genom aggregering av de olika uppgifterna per resa.

Genomsnittlig energieffektivitet ska övervakas med användning av minst fyra indikatorer, bränsleförbrukning per sträcka, bränsleförbrukning per transportarbete, koldioxidutsläpp per sträcka och koldioxidutsläpp per transportarbete, vilka ska beräknas på följande sätt:

Bränsleförbrukning per sträcka = total årlig bränsleförbrukning/total tillryggalagd sträcka.

Bränsleförbrukning per transportarbete = total årlig bränsleförbrukning/totalt transportarbete.

Koldioxidutsläpp per sträcka = totala årliga koldioxidutsläpp/total tillryggalagd sträcka.

Koldioxidutsläpp per transportarbete = totala årliga koldioxidutsläpp/totalt transportarbete.

Vid efterlevnaden av dessa regler kan företagen även välja att ta med specifik information om fartygets isklass och framförande genom is samt annan information om bränsleförbrukning och koldioxidutsläpp med differentiering på grundval av andra kriterier som fastställs i övervakningsplanen.

BILAGA III

Faktorer som ska beaktas för de delegerade akter som föreskrivs i artiklarna 15 och 16

A. VERIFIERINGSFÖRFARANDEN

—	Kontrollörens kompetens.

—	Dokument som företagen ska överlämna till kontrollörerna.

—	Riskbedömning som kontrollören ska utföra.

—	Bedömning av övervakningsplanens överensstämmelse med kraven.

—	Verifiering av utsläppsrapporten.

—	Väsentlighetsnivå.

—	Rimliga garantier från kontrollören.

—	Felaktigheter och avvikelser.

—	Verifieringsrapportens innehåll.

—	Rekommendationer till förbättringar.

—	Kommunikation mellan företaget, kontrollören och kommissionen.

B. ACKREDITERING AV KONTROLLÖRER

—	Hur ackreditering för transportverksamhet kan begäras.

—	Hur kontrollörerna kommer att bedömas av de nationella ackrediteringsorganen inför utfärdande av ett ackrediteringsintyg.

—	Hur nationella ackrediteringsorgan kommer att utföra övervakningen för att bekräfta en fortsatt ackreditering.

—	Krav för nationella ackrediteringsorgan för att dessa ska vara behöriga att ackreditera kontrollörer för transportverksamhet, inbegripet hänvisningar till harmoniserade standarder.

19.5.2015

Europeiska unionens officiella tidning

L 123/77

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EU) 2015/758

av den 29 april 2015

om typgodkännandekrav för montering av eCall-system som bygger på 112-tjänsten i fordon och om ändring av direktiv 2007/46/EG

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 114,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (1),

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet (2), och

av följande skäl:

(1)	Ett heltäckande typgodkännandesystem för motorfordon inom unionen infördes genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/46/EG (3).

(2)	De tekniska kraven för typgodkännande av motorfordon med avseende på talrika säkerhets- och miljöaspekter har harmoniserats på unionsnivå för att säkerställa en hög nivå av trafiksäkerhet i hela unionen.

(3)

Införande av en eCall-tjänst som är tillgänglig i alla fordon och i samtliga medlemsstater har varit ett av unionens främsta mål inom trafiksäkerhetsområdet sedan 2003. För att detta mål ska uppnås har ett antal initiativ inletts som en del av en strategi för ett frivilligt införande, men man har hittills inte gjort tillräckliga framsteg.

(4)

För att ytterligare förbättra trafiksäkerheten föreslogs i kommissionens meddelande av den 21 augusti 2009 med titeln eCall: Tid för utbyggnad nya åtgärder för att bygga ut en fordonsbaserad nödanropstjänst (eCall) i unionen. En av de föreslagna åtgärderna var att göra det obligatoriskt att montera 112-baserade eCall-system i alla nya fordonstyper med början i fordonskategorierna M1 och N1 enligt definitionen i bilaga II till direktiv 2007/46/EG.

(5)	Den 3 juli 2012 antog Europaparlamentet en resolution om eCall: en ny 112-tjänst för medborgarna, i vilken kommissionen uppmanades att lägga fram ett förslag inom ramen för direktiv 2007/46/EG, för att säkerställa att ett obligatoriskt, offentligt 112-baserat eCall-system införs senast 2015.

(6)	Det är fortfarande nödvändigt att förbättra 112-tjänstens sätt att fungera i hela unionen, så att den tillhandahåller snabb och effektiv hjälp i nödsituationer.

(7)

Unionens eCall-system förväntas minska antalet dödsolyckor i unionen och minska allvarsgraden i de personskador som orsakas av trafikolyckor, tack vare det tidiga anropet till larmtjänsterna. Ett obligatoriskt införande av 112-baserade eCall-system i fordon, kombinerat med den samordnade uppgradering av infrastruktur som krävs i allmänna trådlösa mobiltelenät för överföring av eCall och för larmcentraler så att de kan ta emot och hantera eCall, skulle göra tjänsten tillgänglig för alla medborgare och på så sätt bidra till en minskning av antalet dödsolyckor och allvarliga skador, hälso- och sjukvårdskostnader, trafikstockningar på grund av olyckor samt andra kostnader.

(8)

I enlighet med artikel 1.1 i Europaparlamentets och rådets beslut nr 585/2014/EU (4) ska medlemsstaterna, senast sex månader före denna förordnings tillämpningsdatum, och i alla händelser senast den 1 oktober 2017, på sitt territorium införa den larmcentralsinfrastruktur för eCall som är nödvändig för att kunna ta emot och hantera eCall på ett korrekt sätt. I enlighet med artikel 3 i beslut 585/2014/EU ska medlemsstaterna senast den 24 december 2015 rapportera till kommissionen om genomförandet av det beslutet. Om det av rapporten framgår att larmcentralsinfrastrukturen för eCall inte kommer att kunna tas i drift senast den 1 oktober 2017, bör kommissionen vidta lämpliga åtgärder för att se till att larmcentralsinfrastrukturen för eCall byggs ut.

(9)

I enlighet med punkt 4 i kommissionens rekommendation 2011/750/EU (5) bör medlemsstaterna säkerställa att mobilnätsoperatörerna genomförde tekniken för hanteringen av eCall-detektorn i sina nät senast den 31 december 2014. Om den översyn som avses i punkt 6 i den rekommendationen visar att eCall-detektorn inte kommer att genomföras senast den 31 mars 2016, bör kommissionen vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att mobiloperatörerna genomför tekniken för hanteringen av eCall-detektorn.

(10)

Tillhandahållande av korrekt och tillförlitlig positionsbestämning är en viktig del av en ändamålsenlig drift av 112-baserade eCall-system i fordon. Det är därför lämpligt att kräva att tjänsten ska vara kompatibel med tjänsterna inom Galileoprogrammet och programmet för det europeiska systemet för navigering genom geostationär överlappning (Egnos) enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1285/2013 (6). Det system som inrättades inom ramen för Galileoprogrammet är ett oberoende globalt satellitnavigeringssystem och det som inrättades inom ramen för Egnosprogrammet är ett regionalt satellitnavigeringssystem som förbättrar kvaliteten på GPS-signalen (global positioning system).

(11)

Kravet att montera 112-baserade eCall-system i fordon bör inledningsvis bara gälla nya typer av personbilar och lätta nyttofordon (kategorierna M1 och N1) för vilka lämpliga aktiveringsmekanismer redan finns. Kommissionen bör göra en mer ingående bedömning av möjligheten att utvidga tillämpningen av kravet på 112-baserade eCall-system i fordon, så att det inom en snar framtid även omfattar andra fordonskategorier, såsom tunga lastbilar, bussar och turistbussar samt motordrivna tvåhjulingar och jordbrukstraktorer, och vid behov lägga fram ett lagstiftningsförslag i detta avseende.

(12)	Man bör verka för att det 112-baserade eCall-systemet i fordon monteras i alla befintliga fordonstyper som tillverkas efter den 31 mars 2018, så att genomslaget ökar. I fordonstyper som typgodkänns före den 31 mars 2018 får ett eCall-system monteras i efterhand på frivillig basis.

(13)

Den offentliga, driftskompatibla och unionsomfattande eCall-tjänsten som bygger på det enhetliga europeiska larmnumret 112 och eCall-system i tredje parts regi (nedan kallat TPS-eCall-system) kan finnas parallellt, förutsatt att de åtgärder som krävs för att säkerställa kontinuitet i tillhandahållandet av tjänsten till konsumenterna antas. För att säkerställa kontinuitet i den offentliga 112-baserade eCall-tjänsten i samtliga medlemsstater under hela livscykeln för ett fordon samt garantera att den offentliga 112-baserade eCall-tjänsten alltid är automatiskt tillgänglig bör alla fordon förses med denna tjänst, oavsett om en fordonsägare väljer en TPS-eCall-tjänst eller inte.

(14)

Konsumenterna bör ges en realistisk översikt över det 112-baserade eCall-systemet i fordon och av TPS-eCall-systemet, om fordonet är försett med ett sådant system, samt heltäckande och tillförlitlig information om eventuella ytterligare funktioner eller tjänster kopplade till den privata larmtjänsten, tillgängliga larm- eller nödsamtalstillämpningar i fordon samt den servicenivå som kan förväntas vid köp av tredjepartstjänster och de dithörande kostnaderna. Det 112-baserade eCall-systemet är en offentlig tjänst av allmänt intresse och bör därför vara gratis tillgängligt för alla konsumenter.

(15)

Obligatorisk montering av 112-baserade eCall-system i fordon bör inte påverka rätten för alla berörda parter, såsom biltillverkare och oberoende aktörer, att erbjuda kompletterande nödtjänster och/eller mervärdestjänster parallellt med eller som påbyggnad på det 112-baserade eCall-systemet i fordon. Eventuella tilläggstjänster bör dock utformas på ett sådant sätt att de inte distraherar föraren eller påverkar det sätt på vilket det 112-baserade eCall-systemet i fordon fungerar samt larmcentralernas effektiva arbete. Det 112-baserade eCall-systemet i fordon och det system som tillhandahåller privata tjänster eller mervärdestjänster bör utformas på ett sådant sätt att inget utbyte av personuppgifter är möjligt mellan dem. Om sådana tjänster tillhandahålls, bör de vara förenliga med tillämplig säkerhets-, skydds- och uppgiftsskyddslagstiftning och bör under alla omständigheter förbli frivilliga för konsumenterna.

(16)

För att säkerställa ett fritt val för kunderna och rättvis konkurrens, samt för att främja innovation och stärka unionens informationstekniska industris konkurrenskraft på världsmarknaden bör eCall-systemen i fordon vara baserade på en driftskompatibel, standardiserad och säker plattform med öppen tillgång för eventuella framtida tillämpningar eller tjänster i fordon. Eftersom detta kräver tekniska och juridiska ramar, bör kommissionen utan dröjsmål och i samråd med alla berörda parter, däribland fordonstillverkare och oberoende aktörer, undersöka alla alternativ för att främja och säkerställa en sådan plattform med öppen tillgång samt vid behov lägga fram ett lagstiftningsinitiativ i detta syfte. Det 112-baserade eCall-systemet i fordon bör dessutom vara tillgängligt, till en skälig avgift som inte överstiger ett nominellt belopp och utan diskriminering, för alla oberoende aktörer för reparations- och underhållsändamål i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 715/2007 (7).

(17)	För att upprätthålla typgodkännandesystemets integritet bör endast sådana 112-baserade eCall-system i fordon som kan provas fullständigt godkännas enligt denna förordning.

(18)

Det 112-baserade eCall-systemet i fordon kräver i egenskap av nödsystem högsta möjliga tillförlitlighetsnivå. Man bör därför se till att minimiuppsättningen uppgifter är korrekt och att röstöverföringen och dess kvalitet håller måttet samt utveckla ett enhetligt provningssystem för att säkerställa livslängden och hållbarheten hos det 112-baserade eCall-systemet i fordon. Periodiska trafiksäkerhetsprovningar bör därför genomföras regelbundet i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/45/EU (8).

(19)

Fordon som tillverkas i små serier och fordon som godkänts enligt artikel 24 i direktiv 2007/46/EG är undantagna enligt det direktivet från kraven på passagerarskydd vid frontalkollision och sidokollision. Sådana fordon bör därför undantas från skyldigheten att uppfylla de krav på eCall som anges i denna förordning. Dessutom kan vissa fordon i kategorierna M1 och N1 av tekniska skäl inte förses med en lämplig aktiveringsmekanism för eCall.

(20)	Fordon för särskilda ändamål bör uppfylla kraven på eCall enligt denna förordning, om grundfordonet/det icke färdigbyggda fordonet är försett med den nödvändiga aktiveringsmekanismen.

(21)

All behandling av personuppgifter inom det 112-baserade eCall-systemet i fordon bör följa reglerna för skydd av personuppgifter i Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG (9). och Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG (10), särskilt för att garantera att fordon som är utrustade med 112-baserade eCall-system i normalt driftsläge med avseende på 112-baserade eCall inte är spårbara eller spåras kontinuerligt samt för att se till att den minimiuppsättning uppgifter som översänds av det 112-baserade eCall-systemet i fordon omfattar den minimiinformation som krävs för korrekt hantering av nödanrop. Detta bör ta hänsyn till rekommendationerna från arbetsgruppen för skydd av enskilda med avseende på behandlingen av personuppgifter som inrättades enligt artikel 29 i direktiv 95/46/EG (nedan kallad artikel 29-arbetsgruppen för uppgiftsskydd) i sitt Arbetsdokument om uppgiftsskydd och personlig integritet i samband med eCall, som antogs den 26 september 2006.

(22)	Tillverkarna bör genomföra alla de åtgärder som krävs för att följa de bestämmelser om personlig integritet och skydd av personuppgifter som fastställs i denna förordning i enlighet med artiklarna 7 och 8 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (11).

(23)	För att uppfylla de tekniska kraven bör fordonstillverkarna integrera tekniska uppgiftsskydd i systemen i fordonen och följa principen om inbyggt integritetsskydd.

(24)

Tillverkarna bör tillhandahålla information om förekomsten av ett kostnadsfritt allmänt eCall-system baserat på det gemensamma europeiska larmnumret 112, fordonsägarens rätt att välja att använda det systemet i stället för ett TPS-eCall-system samt behandlingen av uppgifter i 112-baserade eCall-system i fordon som en del av den tekniska dokumentation som överlämnas tillsammans med fordonet. Denna information bör även göras tillgänglig online för nedladdning.

(25)

De uppgifter som överförs via det 112-baserade eCall-systemet i fordon och behandlas av larmcentralerna kan endast överföras till den larmtjänst och till de servicepartner som avses i beslut 585/2014/EU vid olyckor med anknytning till eCall och enligt de villkor som fastställs i det beslutet, och de används enbart för att uppnå målen i det beslutet. Uppgifter som behandlas av larmtjänster via det 112-baserade eCall-systemet i fordon överförs inte till några andra tredjeparter utan uttryckligt förhandsgodkännande från den registrerade.

(26)

De europeiska standardiseringsorganisationerna Europeiska institutet för telekommunikationsstandarder (Etsi) och Europeiska standardiseringskommittén (CEN) har tagit fram gemensamma standarder för utbyggnad av en alleuropeisk eCall-tjänst, vilka bör tillämpas inom ramen för denna förordning, eftersom detta kommer att underlätta den tekniska utvecklingen av eCall-tjänsten i fordon, säkerställa driftskompatibilitet och tjänstekontinuitet i unionen och minska genomförandekostnaderna i unionen som helhet.

(27)

För att se till att gemensamma tekniska krav vad gäller det 112-baserade eCall-systemet i fordon tillämpas bör kommissionen delegeras befogenhet i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt att anta akter som rör undantag för vissa klasser av fordon i kategorierna M1 och N1 från skyldigheten att montera eCall-system, fastställande av närmare tekniska krav och provningar för EG-typgodkännande av fordon med avseende på deras eCall-system och EG-typgodkännande av system, komponenter och separata tekniska enheter som konstruerats och tillverkats för sådana fordon samt fastställande av närmare tekniska bestämmelser och provningsförfaranden angående tillämpningen av vissa bestämmelser om behandling av personuppgifter och säkerställande av att det inte förekommer något utbyte av personuppgifter mellan det 112-baserade eCall-systemet i fordon och tredjepartssystem. Det är av särskild betydelse att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå och med berörda parter, framför allt med konsumentskyddsorganisationer samt med Europeiska datatillsynsmannen och artikel 29-arbetsgruppen för uppgiftsskydd i enlighet med tillämplig lagstiftning. Kommissionen bör, då den förbereder och utarbetar delegerade akter, se till att relevanta handlingar översänds samtidigt till Europaparlamentet och rådet och att detta sker så snabbt som möjligt och på lämpligt sätt.

(28)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter vad gäller de praktiska åtgärderna för att bedöma att ingen spårbarhet och spårning förekommer, mallen för information till användarna och de administrativa bestämmelserna för EG-typgodkännandet angående mallen för de informationsdokument som tillverkarna ska tillhandahålla för typgodkännandet, mallen för EG-typgodkännandeintygen och modellen för EG-typgodkännandemärket. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (12).

(29)	Fordonstillverkarna bör få tillräckligt med tid på sig att anpassa sig till de tekniska kraven i denna förordning.

(30)	Denna förordning är en ny särförordning inom ramen för det EG-typgodkännandeförfarande som fastställs i direktiv 2007/46/EG och bilagorna I, III, IV och XI till det direktivet bör därför ändras i enlighet med detta.

(31)

Eftersom målet för denna förordning, nämligen att förverkliga den inre marknaden genom införandet av gemensamma tekniska krav för nya typgodkända fordon försedda med 112-baserade eCall-system, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av dess omfattning, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(32)	Europeiska datatillsynsmannen har hörts i enlighet med artikel 28.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 (13) och avgav sitt yttrande den 29 oktober 2013 (14).

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Syfte

I denna förordning fastställs allmänna krav för EG-typgodkännande av fordon med avseende på 112-baserade eCall-system i fordon samt av 112-baserade eCall-system i fordon, komponenter och separata tekniska enheter.

Artikel 2

Tillämpningsområde

1. Denna förordning ska tillämpas på fordon i kategorierna M1 och N1 enligt definitionerna i punkterna 1.1.1 och 1.2.1 i del A i bilaga II till direktiv 2007/46/EG samt på 112-baserade eCall-system i fordon, komponenter och separata tekniska enheter som konstruerats och tillverkats för sådana fordon.

Den är inte tillämplig på följande fordon:

a)	Fordon som tillverkas i små serier och som godkänts i enlighet med artiklarna 22 och 23 i direktiv 2007/46/EG.

b)	Fordon som godkänts i enlighet med artikel 24 i direktiv 2007/46/EG.

c)	Fordon som av tekniska orsaker inte kan förses med en lämplig aktiveringsmekanism för eCall, vilket fastställs i enlighet med punkt 2.

2. Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 8 för att fastställa vilka klasser av fordon i kategorierna M1 och N1 som av tekniska orsaker inte kan förses med en lämplig aktiveringsmekanism för eCall, baserat på en studie som utvärderar kostnaden och nyttan och som kommissionen utför eller låter utföra och med beaktande av alla relevanta säkerhetsaspekter och tekniska aspekter.

De första av sådana delegerade akter ska antas senast den 9 juni 2016.

Artikel 3

Definitioner

I denna förordning och utöver de definitioner som anges i artikel 3 i direktiv 2007/46/EG gäller följande definitioner:

1. 112-baserat eCall-system i fordon : ett nödsystem som består av utrustningen i fordonet tillsammans med sätt att aktivera, hantera och verkställa eCall-överföringen, som aktiveras antingen automatiskt genom sensorer i fordonet eller manuellt och som via allmänna trådlösa mobiltelenät överför en minimiuppsättning uppgifter och upprättar en 112-baserad ljudkanal mellan de personer som befinner sig i fordonet och en larmcentral för eCall.

2. eCall : nödanrop till 112 via system i fordon som aktiveras antingen automatiskt genom sensorer i fordonet eller manuellt och som innehåller en minimiuppsättning uppgifter och upprättar en ljudkanal mellan fordonet och den larmcentral som tar emot eCall via ett allmänt trådlöst mobiltelenät.

3. Larmcentral : den fysiska plats där nödanrop först tas emot under en myndighets ansvar eller under ansvar av en privat organisation som är erkänd av den berörda medlemsstaten.

4. lämpligaste larmcentral : den larmcentral som av de behöriga myndigheterna i förväg har fastställts som den som ska ta hand om nödanrop av en viss typ från ett visst område.

5. larmcentral för eCall : den lämpligaste larmcentral som i förväg har fastställts av myndigheterna som den som först ska ta emot och hantera eCall.

6. minimiuppsättning uppgifter eller MSD : den information som definieras av standarden Intelligent transport systems – eSafety – eCall minimum set of data (MSD) (EN 15722:2011) och som skickas till larmcentralen för eCall.

7. utrustning i fordonet : utrustning som permanent monteras i fordonet och som tillhandahåller eller har tillgång till de uppgifter i fordonet som krävs för att genomföra eCall-transaktionen via ett allmänt trådlöst mobiltelenät.

8. eCall-transaktion : upprättande av en allmän trådlös mobilkommunikationssession över ett allmänt trådlöst kommunikationsnät och överföring av en minimiuppsättning uppgifter från ett fordon till en larmcentral för eCall och upprättande av en ljudkanal mellan fordonet och samma larmcentral för eCall.

9. allmänt trådlöst mobiltelenät : ett trådlöst mobiltelenät som är tillgängligt för allmänheten i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG (15) och 2002/22/EG (16).

10. eCall i tredje parts regi (TPS-eCall) : fordonsbaserat nödanrop till tillhandahållare av tredjepartstjänster som aktiveras antingen automatiskt genom sensorer i fordonet eller manuellt, genom vilket MSD överförs via allmänna trådlösa mobiltelenät och en ljudkanal upprättas mellan fordonet och tillhandahållare av tredjepartstjänster.

11. tillhandahållare av tredjepartstjänster : en organisation som av nationella myndigheter getts tillstånd att ta emot TPS-eCall och överföra MSD till larmcentralen för eCall.

12. fordonsbaserat eCall-system för tredjepartstjänster : ett system som aktiveras antingen automatiskt genom sensorer i fordonet eller manuellt, vilket via allmänna trådlösa mobiltelenät överför MSD och upprättar en ljudkanal mellan fordonet och tillhandahållaren av tredjepartstjänster.

Artikel 4

Tillverkarnas allmänna skyldigheter

Tillverkarna ska visa att alla nya fordonstyper som avses i artikel 2 är försedda med ett permanent monterat 112-baserat eCall-system i fordon i enlighet med denna förordning samt med de delegerade akter och genomförandeakter som antas i enlighet med denna förordning.

Artikel 5

Tillverkarnas särskilda skyldigheter

1. Tillverkarna ska se till att alla deras nya fordonstyper samt 112-baserade eCall-system i fordon, komponenter och separata tekniska enheter som konstruerats och tillverkats för sådana fordon är tillverkade och godkända i enlighet med denna förordning samt de delegerade akter och genomförandeakter som antas i enlighet med denna förordning.

2. Tillverkarna ska visa att alla nya fordonstyper är konstruerade på ett sådant sätt att det säkerställs att ett eCall-meddelande till det enhetliga europeiska larmnumret 112 aktiveras automatiskt i händelse av en allvarlig olycka, upptäckt genom aktivering av en eller flera sensorer eller processorer i fordonet, på unionens territorium.

Tillverkarna ska visa att nya typer av fordon är konstruerade på ett sådant sätt att det garanteras att ett eCall till det enhetliga europeiska larmnumret 112 också kan aktiveras manuellt.

Tillverkarna ska se till att funktionen för manuellt aktiverade eCall av det 112-baserade eCall-systemet i fordon utformas på ett sådant sätt att felaktig hantering undviks.

3. Punkt 2 ska inte inverka på fordonsägarens rätt att använda ett fordonsbaserat TPS-eCall-system som tillhandahåller liknande tjänster utöver det 112-baserade eCall-systemet i fordon förutsatt att samtliga följande villkor uppfylls:

a)	TPS-eCall-systemet i fordon ska vara förenligt med standarden EN 16102:2011 Intelligent transport systems – eCall – Operating requirements for third party support.

b)	Tillverkarna ska se till att endast ett system är aktivt åt gången och att det 112-baserade eCall-systemet i fordon aktiveras automatiskt, om TPS-eCall-systemet inte fungerar.

c)	Fordonsägaren ska alltid ha rätt att välja att använda det 112-baserade eCall-systemet i fordon i stället för ett TPS-eCall-system.

d)	Tillverkarna ska i instruktionsboken lägga till information om den rättighet som avses i led c.

4. Tillverkarna ska se till att mottagare i 112-baserade eCall-system i fordon är kompatibla med positionsbestämningstjänsterna inom Galileo- och Egnossystemen. Tillverkarna får dessutom också välja kompatibilitet med andra satellitnavigeringssystem.

5. Endast sådana 112-baserade eCall-system i fordon som kan provas får godtas vid EG-typgodkännandet, oavsett om de monteras permanent i fordon eller typgodkänns separat.

6. Tillverkarna ska visa att, om det uppstår ett allvarligt systemfel som skulle leda till att ett 112-baserat eCall inte kan verkställas, de personer som befinner sig i fordonet kommer att varnas om detta.

7. Det 112-baserade eCall-systemet i fordon ska mot en skälig avgift som inte överstiger ett nominellt belopp och utan diskriminering vara tillgängligt för alla oberoende aktörer för reparations- och underhållsändamål i enlighet med förordning (EG) nr 715/2007.

8. Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 8 för att fastställa detaljerade tekniska krav och provningar för EG-typgodkännande av fordon med avseende på deras 112-baserade eCall-system i fordon och för EG-typgodkännande av 112-baserade eCall-system i fordon, komponenter och separata tekniska enheter.

De tekniska krav och provningar som avses i första stycket ska i tillämpliga fall bygga på de krav som anges i punkterna 2–7 och på tillgängliga standarder för eCall, inbegripet

a)	EN 16072:2011 Intelligent transport system – eSafety – Pan-European eCall operating requirements,

b)	EN 16062:2011 Intelligent transport systems – eSafety – eCall high level application requirements (HLAP),

c)	CEN/TS 16454:2013 Intelligent transport systems – ESafety – ECall end to end conformance testing, vad gäller överensstämmelse med alleuropeiskt eCall för 112-baserade eCall-system i fordon,

d)	EN 15722:2011 Intelligent transport systems – eSafety – eCall minimum set of data (MSD),

e)	EN 16102:2011 Intelligent transport systems – eCall – Operating requirements for third party support,

alla ytterligare europeiska standarder för eCall-system som antagits i enlighet med de förfaranden som fastställts i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1025/2012 (17) eller de föreskrifter av Förenta nationernas ekonomiska kommission för Europa (FN/ECE-föreskrifter) som rör eCall-system och som unionen har anslutit sig till.

De första av sådana delegerade akter ska antas senast den 9 juni 2016.

9. Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 8 för att uppdatera versionerna av de standarder som det hänvisas till i punkt 8 i den här artikeln när en ny version antas.

Artikel 6

Bestämmelser om personlig integritet och skydd av personuppgifter

1. Denna förordning påverkar inte tillämpningen av direktiven 95/46/EG och 2002/58/EG. All behandling av personuppgifter genom det 112-baserade eCall-systemet i fordon ska följa reglerna för skydd av personuppgifter i dessa direktiv.

2. De personuppgifter som behandlas enligt denna förordning ska endast användas för att hantera de nödsituationer som avses i artikel 5.2 första stycket.

3. De personuppgifter som behandlas enligt denna förordning ska inte bevaras längre än vad som är nödvändigt för att hantera de nödsituationer som avses i artikel 5.2 första stycket. Dessa uppgifter ska raderas så snart de inte längre behövs för detta ändamål.

4. Tillverkarna ska se till att 112-baserade eCall-system i fordon inte är spårbara och att de inte kontinuerligt kan spåras.

5. Tillverkarna ska se till att uppgifterna i internminnet för det 112-baserade eCall-systemet i fordon automatiskt och kontinuerligt raderas. Det ska endast vara tillåtet att bevara uppgifter om fordonets tre senaste positioner i den mån det är absolut nödvändigt för att fastställa aktuell lokalisering och färdriktning vid tidpunkten för händelsen.

6. Dessa uppgifter får inte finnas tillgängliga utanför det 112-baserade eCall-systemet i fordon för några enheter innan eCall-systemet aktiveras.

7. Integritetsstärkande teknik ska byggas in i 112-baserade eCall-system i fordon för att ge användarna lämpligt skydd av den personliga integriteten och skydd mot övervakning och missbruk.

8. MSD som skickas av det 112-baserade eCall-systemet i fordon får bara omfatta den minimiinformation som avses i EN 15722:2011 Intelligent transport systems – eSafety – eCall minimum set of data (MSD). Inga ytterligare uppgifter får överföras av det 112-baserade eCall-systemet i fordon. Den minimiuppsättningen uppgifter ska lagras på ett sätt som möjliggör fullständig och permanent radering.

9. Tillverkarna ska i instruktionsboken tillhandahålla tydlig och fullständig information om den behandling av uppgifter som görs i ett 112-baserat eCall-system i fordon. Denna information ska omfatta följande:

a)	Hänvisning till behandlingens rättsliga grund.

b)	Att det 112-baserade eCall-systemet i fordon är aktiverat som standardinställning.

c)	Formerna för den behandling av uppgifter som det 112-baserade eCall-systemet i fordon utför.

d)	Det specifika syftet med eCall-behandlingen, vilket ska vara begränsat till de nödsituationer som avses i artikel 5.2 första stycket.

e)	De typer av uppgifter som samlas in och behandlas och de uppgifternas mottagare.

f)	Tidsgränsen för lagring av uppgifter i det 112-baserade eCall-systemet i fordon.

g)	Att fordonet inte spåras kontinuerligt.

h)	Formerna för utövande av den registrerades rättigheter och den kontakttjänst som är behörig för hanteringen av ansökningar om tillgång.

Alla nödvändiga ytterligare upplysningar om spårbarhet, spårning och behandling av personuppgifter inom en TPS-eCall-tjänst och/eller andra mervärdestjänster, vilka uttryckligen ska godkännas av användaren och vara förenliga med direktiv 95/46/EG. Särskild hänsyn ska tas till att det kan finnas skillnader mellan den behandling av uppgifter som utförs genom det 112-baserade eCall-systemet i fordon och den behandling som utförs genom TPS-eCall-systemen i fordon eller andra mervärdestjänster.

10. För att undvika förvirring beträffande behandlingens syfte och mervärde ska de upplysningar som avses i punkt 9 tillhandahållas separat i instruktionsboken för det 112-baserade eCall-systemet i fordon och TPS-eCall-systemen, innan systemet börjar användas.

11. Tillverkarna ska se till att det 112-baserade eCall-systemet i fordon och eventuella ytterligare system som tillhandahåller TPS-eCall-tjänster eller mervärdestjänster är utformade på ett sådant sätt att inget utbyte av personuppgifter dem emellan är möjligt. Icke-användning av ett system som tillhandahåller TPS-eCall-tjänster eller mervärdestjänster eller den registrerades vägran att samtycka till behandling av sina personuppgifter för en TPS-eCall-tjänst eller en mervärdestjänst får inte inverka negativt på användningen av det 112-baserade eCall-systemet i fordon.

12. Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 8 för att fastställa

a)	närmare tekniska krav och provningsförfaranden för tillämpningen av bestämmelserna om behandling av personuppgifter enligt punkterna 2 och 3,

b)	närmare tekniska krav och provningsförfaranden för att säkerställa att det inte förekommer något utbyte av personuppgifter mellan 112-baserade eCall-system i fordon och tredjepartssystem enligt punkt 11.

De första av sådana delegerade akter ska antas senast den 9 juni 2016.

13. Kommissionen ska genom genomförandeakter fastställa

a)	de praktiska åtgärderna för att bedöma att ingen spårbarhet och spårning förekommer enligt punkterna 4, 5 och 6,

b)	mallen för den information till användarna som avses i punkt 9.

Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 10.2.

De första av sådana genomförandeakter ska antas senast den 9 juni 2016.

Artikel 7

Medlemsstaternas skyldigheter

Med verkan från och med den 31 mars 2018 får nationella myndigheter endast bevilja EG-typgodkännande med avseende på 112-baserade eCall-system i fordon för nya fordonstyper och nya typer av 112-baserade eCall-system i fordon, komponenter och separata tekniska enheter som konstruerats och tillverkats för sådana fordon vilka uppfyller kraven i denna förordning samt i de delegerade akter och genomförandeakter som antas enligt denna förordning.

Artikel 8

Utövande av delegeringen

1. Befogenheten att anta delegerade akter ges till kommissionen med förbehåll för de villkor som anges i denna artikel.

2. Den befogenhet att anta delegerade akter som avses i artiklarna 2.2, 5.8, 5.9 och 6.12 ska ges till kommissionen för en period av fem år från och med den 8 juni 2015. Kommissionen ska utarbeta en rapport om delegeringen av befogenhet senast nio månader före utgången av femårsperioden. Delegeringen av befogenhet ska genom tyst medgivande förlängas med perioder av samma längd, såvida inte Europaparlamentet eller rådet motsätter sig en sådan förlängning senast tre månader före utgången av perioden i fråga.

3. Den delegering av befogenheter som avses i artiklarna 2.2, 5.8, 5.9 och 6.12 får när som helst återkallas av Europaparlamentet eller rådet. Ett beslut om återkallelse innebär att delegeringen av den befogenhet som anges i beslutet upphör att gälla. Beslutet får verkan dagen efter det att det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning eller vid ett senare i beslutet angivet datum. Det påverkar inte giltigheten av delegerade akter som redan har trätt i kraft.

4. Så snart kommissionen antar en delegerad akt ska den samtidigt delge Europaparlamentet och rådet denna.

5. En delegerad akt som antas enligt artiklarna 2.2, 5.8, 5.9 och 6.12 ska träda i kraft endast om varken Europaparlamentet eller rådet har gjort invändningar mot den delegerade akten inom en period av två månader från den dag då akten delgavs Europaparlamentet och rådet, eller om både Europaparlamentet och rådet, före utgången av den perioden, har underrättat kommissionen om att de inte kommer att invända. Denna period ska förlängas med två månader på Europaparlamentets eller rådets initiativ.

Artikel 9

Genomförandeakter

Kommissionen ska anta genomförandeakter som fastställer de administrativa bestämmelserna för EG-typgodkännande av fordon med avseende på det 112-baserade eCall-systemet i fordon samt av 112-baserade eCall-system, komponenter och separata tekniska enheter som konstruerats och tillverkats för sådana fordon enligt kraven i artikel 5.1 avseende

a)	mallarna för de informationsdokument som tillverkarna ska tillhandahålla för typgodkännandet,

b)	mallarna för EG-typgodkännandeintyget,

c)	modellen eller modellerna för EG-typgodkännandemärket.

Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 10.2.

De första av sådana genomförandeakter ska antas senast den 9 juni 2016.

Artikel 10

Kommittéförfarande

1. Kommissionen ska biträdas av tekniska kommittén för motorfordon, som inrättats genom artikel 40.1 i direktiv 2007/46/EG. Denna kommitté ska vara en kommitté i den mening som avses i förordning (EU) nr 182/2011.

2. När det hänvisas till denna punkt ska artikel 5 i förordning (EU) nr 182/2011 tillämpas.

Om kommittén inte avger något yttrande, ska kommissionen inte anta utkastet till genomförandeakt och artikel 5.4 tredje stycket i förordning (EU) nr 182/2011 ska tillämpas.

Artikel 11

Sanktioner

1. Medlemsstaterna ska fastställa regler för de sanktioner som ska tillämpas på tillverkarnas överträdelser av bestämmelserna i denna förordning samt de delegerade akter och genomförandeakter som antas i enlighet med denna förordning. De ska vidta alla åtgärder som krävs för att se till att sanktionerna tillämpas. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Medlemsstaterna ska anmäla dessa bestämmelser till kommissionen och ska utan dröjsmål anmäla alla senare ändringar av dem.

2. De typer av överträdelser som ska förenas med sanktioner ska åtminstone vara följande:

a)	Lämnande av oriktiga uppgifter under godkännandeförfarandena eller de förfaranden som leder till ett återtagande.

b)	Förfalskning av provningsresultat för typgodkännande.

c)	Undanhållande av uppgifter eller tekniska anvisningar som skulle kunna leda till återtagande, vägran eller återkallande av typgodkännande.

d)	Överträdelser av bestämmelserna i artikel 6.

e)	Åtgärder som strider mot bestämmelserna i artikel 5.7.

Artikel 12

Rapportering och översyn

1. Senast den 31 mars 2021 ska kommissionen utarbeta en utvärderingsrapport till Europaparlamentet och rådet om resultaten av det 112-baserade eCall-systemet i fordon, inklusive dess genomslag. Kommissionen ska undersöka om tillämpningsområdet för denna förordning bör utvidgas till andra fordonskategorier, såsom tunga lastbilar, bussar, turistbussar, motordrivna tvåhjulingar och jordbrukstraktorer. Vid behov ska kommissionen lägga fram ett lagstiftningsförslag i detta syfte.

2. Efter att ha hållit ett brett samråd med alla berörda parter och genomfört en kostnads–nyttoanalys ska kommissionen bedöma behovet av krav på en driftskompatibel, standardiserad och säker plattform med öppen tillgång. Om lämpligt ska kommissionen senast den 9 juni 2017 anta ett lagstiftningsinitiativ på grundval av dessa krav.

Artikel 13

Ändringar av direktiv 2007/46/EG

Bilagorna I, III, IV och XI till direktiv 2007/46/EG ska ändras i enlighet med bilagan till denna förordning.

Artikel 14

Ikraftträdande

Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Artiklarna 2.2, 5.8, 5.9, 6.12, 6.13, 8, 9, 10 och 12 ska tillämpas från och med den 8 juni 2015.

Andra artiklar än de som avses i det andra stycket i denna artikel ska tillämpas från och med den 31 mars 2018.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i Strasbourg den 29 april 2015.

På Europaparlamentets vägnar

M. SCHULZ

Ordförande

På rådets vägnar

Z. KALNIŅA-LUKAŠEVICA

Ordförande

(1) EUT C 341, 21.11.2013, s. 47.

(2) Europaparlamentets ståndpunkt av den 26 februari 2014 (ännu ej offentliggjord i EUT) och rådets ståndpunkt vid första behandlingen av den 2 mars 2015 (ännu ej offentliggjord i EUT). Europaparlamentets ståndpunkt av den 28 april 2015 (ännu ej offentliggjord i EUT).

(3) Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/46/EG av den 5 september 2007 om fastställande av en ram för godkännande av motorfordon och släpvagnar till dessa fordon samt av system, komponenter och separata tekniska enheter som är avsedda för sådana fordon (Ramdirektiv) (EUT L 263, 9.10.2007, s. 1).

(4) Europaparlamentets och rådets beslut nr 585/2014/EU av den 15 maj 2014 om införande av en interoperabel EU-omfattande eCall-tjänst (EUT L 164, 3.6.2014, s. 6).

(5) Kommissionens rekommendation 2011/750/EU av den 8 september 2011 om stöd för en EU-omfattande eCall-tjänst i elektroniska kommunikationsnät för överföring av 112-samtal från fordon (så kallade eCalls) (EUT L 303, 22.11.2011, s. 46).

(6) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1285/2013 av den 11 december 2013 om uppbyggnad och drift av de europeiska satellitnavigeringssystemen och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 876/2002 och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 683/2008 (EUT L 347, 20.12.2013, s. 1).

(7) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 715/2007 av den 20 juni 2007 om typgodkännande av motorfordon med avseende på utsläpp från lätta personbilar och lätta nyttofordon (Euro 5 och Euro 6) och om tillgång till information om reparation och underhåll av fordon (EUT L 171, 29.6.2007, s. 1).

(8) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/45/EU av den 3 april 2014 om periodisk provning av motorfordons och tillhörande släpvagnars trafiksäkerhet och om upphävande av direktiv 2009/40/EG (EUT L 127, 29.4.2014, s. 51).

(9) Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (EGT L 281, 23.11.1995, s. 31).

(10) Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kommunikation) (EGT L 201, 31.7.2002, s. 37).

(11) EUT C 326, 26.10.2012, s. 391.

(12) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (EUT L 55, 28.2.2011, s. 13).

(13) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 av den 18 december 2000 om skydd för enskilda då gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen behandlar personuppgifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter (EGT L 8, 12.1.2001, s. 1).

(14) EUT C 38, 8.2.2014, s. 8.

(15) Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv) (EGT L 108, 24.4.2002, s. 33).

(16) Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/22/EG av den 7 mars 2002 om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (direktiv om samhällsomfattande tjänster) (EGT L 108, 24.4.2002, s. 51).

(17) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1025/2012 av den 25 oktober 2012 om europeisk standardisering och om ändring av rådets direktiv 89/686/EEG och 93/15/EEG samt av Europaparlamentets och rådets direktiv 94/9/EG, 94/25/EG, 95/16/EG, 97/23/EG, 98/34/EG, 2004/22/EG, 2007/23/EG, 2009/23/EG och 2009/105/EG samt om upphävande av rådets beslut 87/95/EEG och Europaparlamentets och rådets beslut nr 1673/2006/EG (EUT L 316, 14.11.2012, s. 12).

BILAGA

Ändringar av direktiv 2007/46/EG

Direktiv 2007/46/EG ska ändras på följande sätt:

I bilaga I ska följande punkter läggas till:

”12.8

eCall-system

12.8.1

monterat ja/nej (1)

12.8.2

tekniska beskrivningar eller ritningar av produkten …”

I bilaga III del I avsnitt A ska följande punkter läggas till:

”12.8

eCall-system

12.8.1

monterat ja/nej (1)”

I bilaga IV ska del I ändras på följande sätt:

Följande punkt ska läggas till i tabellen:

Punkt

Område

Rättsakt

Tillämplighet

”72.

eCall-system

Förordning (EU) 2015/758

X”

Tillägg 1 ska ändras på följande sätt:

Följande punkt ska läggas till i tabell 1:

Punkt	Område	Rättsakt	Särskilda aspekter	Tillämplighet och särskilda krav
”72.	eCall-system	Förordning (EU) 2015/758		Ej tillämpligt”

ii)

Följande punkt ska läggas till i tabell 2:

Punkt	Område	Rättsakt	Särskilda aspekter	Tillämplighet och särskilda krav
”72.	eCall-system	Förordning (EU) 2015/758		Ej tillämpligt”

I tillägg 2 ska avsnitt ”4. Tekniska krav” ändras på följande sätt:

Följande punkt ska läggas till i del I: Fordon som hör till kategori M1:

Punkt	Rättsakt	Alternativa krav
”72.	Förordning (EU) 2015/758 (eCall-system)	Kraven i den förordningen är inte tillämpliga.”

ii)

Följande punkt ska läggas till i del II: Fordon som hör till kategori N1:

Punkt	Rättsakt	Alternativa krav
”72.	Förordning (EU) 2015/758 (eCall-system)	Kraven i den förordningen är inte tillämpliga.”

Bilaga XI ska ändras på följande sätt:

I tillägg 1 ska följande punkt läggas till i tabellen:

Punkt	Område	Rättsakt	M1 ≤ 2 500 (*) kg	M1 > 2 500 (*) kg	M2	M3
”72.	eCall-system	Förordning (EU) 2015/758	G	G	Ej tillämpligt	Ej tillämpligt”

I tillägg 2 ska följande punkt läggas till i tabellen:

Punkt

Område

Rättsakt

”72.

eCall-system

Förordning (EU) 2015/758

Ej tillämpligt

Ej tillämpligt”

I tillägg 3 ska följande punkt läggas till i tabellen:

Punkt	Område	Rättsakt	M1
”72.	eCall-system	Förordning (EU) 2015/758	G”

I tillägg 4 ska följande punkt läggas till i tabellen:

Punkt	Område	Rättsakt	M2	M3	N1	N2	N3	O1	O2	O3	O4
”72.	eCall-system	Förordning (EU) 2015/758	Ej tillämpligt	Ej tillämpligt	G	Ej tillämpligt	Ej tillämpligt	Ej tillämpligt	Ej tillämpligt	Ej tillämpligt	Ej tillämpligt”

19.5.2015

Europeiska unionens officiella tidning

L 123/90

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EU) 2015/759

av den 29 april 2015

om ändring av förordning (EG) nr 223/2009 om europeisk statistik

(Text av betydelse för EEA och Schweiz)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 338.1,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

med beaktande av Europeiska centralbankens yttrande (1),

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet (2), och

av följande skäl:

(1)	Det europeiska statistiksystemet (nedan kallat ESS) är ett partnerskap som i stort sett har lyckats konsolidera sin verksamhet för att säkerställa utvecklingen, framställningen och spridningen av högkvalitativ europeisk statistik, bland annat genom att förbättra styrningen av ESS.

(2)	Nyligen har dock vissa brister konstaterats, särskilt när det gäller det statistiska kvalitetsledningssystemet.

(3)

I sitt meddelande av den 15 april 2011 med titeln Mot en effektiv kvalitetsledning för den europeiska statistiken föreslog kommissionen åtgärder för att hantera de bristerna och för att förstärka styrningen av ESS. I synnerhet föreslog den en riktad ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 223/2009 (3).

(4)	I sina slutsatser av den 20 juni 2011 välkomnade rådet kommissionens initiativ och betonade vikten av att hela tiden förbättra ESS:s styrning och effektivitet.

(5)

Effekterna på statistikområdet orsakade av den senaste tidens utveckling bör beaktas när det gäller unionens ekonomiska styrning, särskilt de aspekter som rör yrkesmässigt oberoende, såsom transparenta förfaranden för rekrytering och avskedande, budgetanslag och planering av offentliggöranden av statistik i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1175/2011 (4) samt de aspekter som rör kravet på självständiga organ med ansvar för övervakningen av genomförandet av nationella finanspolitiska regler som syftar till att säkerställa funktionellt oberoende i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 473/2013 (5).

(6)

De aspekter som relaterar till yrkesmässigt oberoende, såsom transparenta förfaranden för rekrytering och avskedande, budgetanslag och planering av offentliggöranden av statistik bör inte enbart tillämpas på den statistik som framställs för systemet för övervakning av de offentliga finanserna och för förfarandet vid alltför stora underskott, utan de bör gälla för all europeisk statistik som utvecklas, framställs och sprids av ESS.

(7)	Ett nödvändigt villkor för att säkerställa statistikmyndigheternas yrkesmässiga oberoende och statistikuppgifternas höga kvalitet är att tillräckliga resurser avsätts på årlig eller flerårig grund och att de finns tillgängliga för att möta statistiska behov.

(8)

I det syftet bör statistikmyndigheternas yrkesmässiga oberoende stärkas, och minimikrav som är tillämpliga i hela unionen bör säkerställas. Cheferna för de nationella statistikbyråerna (nedan kallade NSI) bör ges särskilda garantier i fråga om utförande av statistiska uppgifter, organisationsförvaltning och resursallokering. Förfaranden för rekrytering av chefer för NSI ska vara transparenta och endast grunda sig på yrkesmässiga kriterier. De bör säkerställa att principen om lika möjligheter respekteras, särskilt i fråga om kön.

(9)	Samtidigt som tillförlitlig europeisk statistik förutsätter ett starkt yrkesmässigt oberoende från statistikernas sida bör den europeiska statistiken även anpassas till de politiska behoven och tillhandahålla statistiskt stöd för nya politiska initiativ på nationell nivå och på unionsnivå.

(10)	Det är nödvändigt att stärka och garantera oberoendet för unionens statistikkontor (Eurostat) med hjälp av en effektiv parlamentarisk granskning och kontroll, och att stärka och garantera NSI:s oberoende med hjälp av demokratiskt ansvarsutkrävande.

(11)

Vidare bör den samordnande roll som NSI redan har förtydligas vad gäller dess tillämpningsområde, för att uppnå en effektivare samordning av den statistiska verksamheten på nationell nivå, inklusive kvalitetsledning, samtidigt som vederbörlig hänsyn tas till de statistiska uppgifter som utförs av Europeiska centralbankssystemet (ECBS). I den mån som europeisk statistik kan sammanställas av nationella centralbanker (nedan kallade NCB) i deras egenskap av medlemmar av ECBS bör NSI och NCB ha ett nära samarbete i enlighet med nationella arrangemang i syfte att säkerställa framställning av komplett och enhetlig europeisk statistik, samtidigt som man säkerställer det nödvändiga samarbetet mellan ESS och ECBS.

(12)

För att minska bördan på statistikmyndigheterna och uppgiftslämnarna bör NSI och de andra nationella myndigheterna utan dröjsmål och kostnadsfritt få tillgång till och kunna använda administrativa register, bland annat sådana som fyllts i på elektronisk väg, samt kunna integrera de registren med statistik.

(13)	Europeisk statistik bör vara lätt att jämföra och komma åt och bör uppdateras utan dröjsmål och regelbundet för att säkerställa att unionen i sin politik och finansiering kan ta full hänsyn till utvecklingen i unionen.

(14)

NSI bör dessutom få yttra sig på ett tidigt stadium om utformningen av nya administrativa register som kan tillhandahålla uppgifter för statistiska ändamål och om planerade förändringar, eller upphörande, av befintliga administrativa källor. De bör också få relevant metadata från ägarna till administrativa uppgifter och samordna standardiseringsarbeten för administrativa register som är relevanta för statistikframställning.

(15)

Skyddet av konfidentiella uppgifter som erhållits från administrativa register bör ske enligt de gemensamma principer och riktlinjer som gäller för alla konfidentiella uppgifter som används för framställning av europeisk statistik. Ramverk för kvalitetsbedömning av de uppgifterna samt principerna om transparens bör också utarbetas och offentliggöras.

(16)	Alla användare bör ha tillgång till samma uppgifter samtidigt. NSI bör utarbeta planering av offentliggörande av periodiska uppgifter.

(17)

Kvaliteten på den europeiska statistiken kan förbättras och användarnas förtroende kan öka om de nationella regeringarna tar en del av ansvaret för att tillämpa riktlinjerna för europeisk statistik (nedan kallade riktlinjerna). Därför bör ett ”åtagande om att skapa förtroende för statistiken” (nedan kallat åtagandet), av en medlemsstat och i vilket hänsyn tagits till nationella särdrag, inbegripa särskilda åtaganden från den medlemsstatens regerings sida om att förbättra eller bibehålla villkoren för riktlinjernas genomförande. Åtagandet, vilket bör uppdateras vid behov, kan inbegripa nationella program för säkerställande av hög kvalitet, inklusive självutvärderingar, förbättringsåtgärder och övervakningsmekanismer.

(18)	Kommissionen (Eurostat) bör vidta alla nödvändiga åtgärder för att göra det enkelt att online komma åt kompletta och användarvänliga dataserier. Vid periodiska uppdateringar bör det om möjligt ges information om varje medlemsstat på års- och månadsbasis.

(19)	Eftersom framställningen av europeisk statistik måste grundas på långsiktig planering av verksamheten och ekonomin för att säkerställa en hög grad av oberoende bör programmet för europeisk statistik omfatta samma period som den fleråriga budgetramen.

(20)

Genom förordning (EG) nr 223/2009 överförs befogenheter till kommissionen för genomförandet av vissa bestämmelser i den förordningen i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG (6). Till följd av ikraftträdandet av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (7), som upphäver beslut 1999/468/EG, bör de befogenheter som ges kommissionen anpassas till denna nya rättsliga ram. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med förordning (EU) nr 182/2011. Kommissionen bör se till att de genomförandeakterna inte innebär någon betydande extra administrativ börda för medlemsstaterna eller uppgiftslämnarna.

(21)

Kommissionen bör ha befogenheten att anta genomförandeakter i enlighet med artikel 291.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) för att säkerställa enhetlig tillämpning av kvalitetskrav genom att fastställa formerna, strukturen och frekvensen för de kvalitetsrapporter som omfattas av sektorsspecifik lagstiftning när sektorsspecifik statistisk lagstiftning inte reglerar dessa. Kommissionen bör se till att dessa genomförandeakter inte innebär någon betydande extra administrativ börda för medlemsstaterna eller uppgiftslämnarna.

(22)

Det behövs enhetliga villkor för när tillgång till konfidentiella uppgifter i vetenskapligt syfte får ges. För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter i syfte att fastställa de rutiner, regler och villkor som ska reglera sådan tillgång på unionsnivå. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med förordning (EU) nr 182/2011.

(23)

Eftersom målet för denna förordning, nämligen att stärka styrningen av ESS, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av kravet att ha tillförlitliga uppgifter fastställda på unionsnivå, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det målet.

(24)	ECBS:s oavhängighet vid fullgörandet av sina uppgifter enligt protokoll nr 4 om stadgan för Europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken bör i enlighet med artiklarna 130 och 338 i EUF-fördraget respekteras till fullo vid genomförandet av denna förordning.

(25)	ESS-kommittén har hörts.

(26)	Förordning (EG) nr 223/2009 bör därför ändras i enlighet med detta.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Ändringar till förordning (EG) nr 223/2009

Förordning (EG) nr 223/2009 ska ändras på följande sätt:

I artikel 2.1 ska led a ersättas med följande:

”a) yrkesmässigt oberoende : att statistiken ska utvecklas, framställas och spridas på ett oberoende sätt, särskilt när det gäller val av vilken teknik eller vilka definitioner, metoder eller källor som ska användas, tidsplanen för spridning av uppgifter och uppgifternas innehåll samt att utförandet av dessa uppgifter ska vara fritt från varje påtryckning från politiska grupperingar eller intressegrupper eller från unionsinstitutioner eller nationella myndigheter.”

Artikel 5.1 ska ersättas med följande:

”1. Den nationella statistikmyndighet som utsetts av var och en av medlemsstaterna som det organ som ska ansvara för samordningen av all verksamhet på nationell nivå när det gäller utveckling, framställning och spridning av europeisk statistik, vilken definieras i programmet för europeisk statistik i enlighet med artikel 1, (nedan kallade NSI) ska fungera som kommissionens (Eurostat) enda kontaktpunkt för statistikfrågor.

NSI:s samordningsansvar ska omfatta alla andra nationella myndigheter med ansvar för utveckling, framställning och spridning av europeisk statistik, vilken definieras i programmet för europeisk statistik i enlighet med artikel 1. NSI ska i synnerhet ha ansvaret på den nationella nivån för att samordna statistisk programplanering och rapportering, kvalitetsövervakning, metodik, överföring av uppgifter samt information om ESS:s statistikåtgärder. I den mån som viss del av den europeiska statistiken kan sammanställas av nationella centralbanker (nedan kallade NCB) i deras egenskap av medlemmar av Europeiska centralbankssystemet (ECBS) ska NSI och NCB ha ett nära samarbete i enlighet med nationella överenskommelser i syfte att säkerställa framställningen av komplett och enhetlig europeisk statistik, samtidigt som det nödvändiga samarbetet säkerställs mellan ESS och ECBS enligt artikel 9.”

Följande artikel ska införas:

”Artikel 5a

Chefer för NSI och statistikchefer för andra nationella myndigheter

1. Inom det nationella statistiksystemet ska medlemsstaterna säkerställa yrkesmässigt oberoende för tjänstemän som ansvarar för de uppgifter som fastställs i denna förordning.

2. För det ändamålet ska cheferna för NSI

a)	ensamma ansvara för att besluta om processer, statistiska metoder, standarder och förfaranden samt om statistikens innehåll och tidsplaner för offentliggöranden av och publikationer för europeisk statistik som utvecklas, framställs och sprids av NSI,

b)	ha befogenhet att besluta om alla frågor som rör NSI:s interna förvaltning,

c)	agera oberoende när de utför sina statistiska uppgifter och varken begära eller ta emot instruktioner från någon regering eller någon annan institution, något organ, någon byrå eller enhet,

d)	vara ansvariga för NSI:s statistikarbete och budgetgenomförande,

e)	offentliggöra en årsrapport varvid de får framföra synpunkter som rör budgetanslaget för NSI:s statistikarbete,

f)	samordna statistikarbetet inom alla nationella myndigheter som ansvarar för att utveckla, framställa och sprida europeisk statistik, såsom anges i artikel 5.1,

vid behov utarbeta nationella riktlinjer när det är nödvändigt för att säkerställa kvalitet när det gäller utveckling, framställning och spridning av all europeisk statistik inom det nationella statistiksystemet och övervaka och se över riktlinjernas genomförande, samt ansvara för efterlevnad av de riktlinjerna endast inom NSI, och

h)	representera sina nationella statistiksystem inom ESS.

3. Varje medlemsstat ska se till att andra nationella myndigheter med ansvar för utveckling, framställning och spridning av europeisk statistik utför sådana uppgifter i enlighet med de nationella riktlinjer som utarbetats av chefen för NSI.

4. Medlemsstaterna ska se till att förfaranden för rekrytering och utnämning av chefer för NSI och, när så är lämpligt, statistikchefer för andra nationella myndigheter som framställer europeisk statistik är transparenta och baseras endast på yrkesmässiga kriterier. De förfarandena ska säkerställa att principen om lika möjligheter respekteras, särskilt i fråga om kön. Skälen till avskedande av chefer för NSI eller omplacering av dessa till annan tjänst ska inte äventyra det yrkesmässiga oberoendet.

5. Varje medlemsstat får inrätta ett nationellt organ för att säkerställa yrkesmässigt oberoende för framställarna av europeisk statistik. Cheferna för NSI, och när så är lämpligt, statistikchefer för andra nationella myndigheter som framställer europeisk statistik, får ta emot råd från sådana organ. Dessa förfaranden för rekrytering, omplacering och avskedande av chefer för sådana organ ska vara transparenta och endast grunda sig på yrkesmässiga kriterier. De ska säkerställa att principen om lika möjligheter respekteras, särskilt i fråga om kön.”

Artikel 6.2 och 6.3 ska ersättas med följande:

”2. På unionsnivå ska kommissionen (Eurostat) agera oberoende när det gäller att se till att framställningen av europeisk statistik följer fastställda regler och statistiska principer.

3. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 5 i protokoll nr 4 om stadgan för Europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken ska kommissionen (Eurostat) samordna statistikarbetet inom unionens institutioner och organ, särskilt för att se till att uppgifterna är enhetliga och håller hög kvalitet samt för att se till att uppgiftslämnarbördan blir minsta möjliga. Kommissionen (Eurostat) får därför uppmana andra unionsinstitutioner eller unionsorgan att samråda eller samarbeta med kommissionen i syfte att utveckla metoder och system för statistiska ändamål inom deras respektive ansvarsområden. De institutioner eller organ som avser att framställa statistik ska samråda med kommissionen (Eurostat) och beakta dess eventuella rekommendationer.”

Följande artikel ska införas:

”Artikel 6a

Kommissionens (Eurostat) generaldirektör

1. Eurostat är unionens statistikkontor och ett generaldirektorat inom kommissionen. Det ska ledas av en generaldirektör.

2. Kommissionen ska se till att förfarandet för rekrytering av Eurostats generaldirektör är transparent och baserat på yrkesmässiga kriterier. Förfarandet ska säkerställa att principen om lika möjligheter respekteras, särskilt i fråga om kön.

3. Generaldirektören ska ensam ansvara för att besluta om processer, statistiska metoder, standarder och förfaranden samt om statistikens innehåll och tidpunkt för offentliggöranden och publikationer vad gäller all statistik som framställs av Eurostat. Vid utförandet av de statistiska uppgifterna ska generaldirektören agera oberoende och varken begära eller ta emot instruktioner från unionens institutioner eller organ, någon regering eller någon annan institution, organ eller byrå.

4. Eurostats generaldirektör ska ansvara för Eurostats statistiska verksamhet. Eurostats generaldirektör ska omedelbart efter sin utnämning av kommissionen och därefter årligen delta inom ramen för statistikdialogen i ett sammanträde med Europaparlamentets berörda utskott för att diskutera frågor som rör statistikstyrning, metodik och statistisk innovation. Eurostats generaldirektör ska offentliggöra en årsrapport.”

I artikel 11 ska följande punkter läggas till:

”3. Medlemsstaterna och kommissionen ska vidta alla nödvändiga åtgärder i syfte att upprätthålla förtroendet för europeisk statistik. I detta syfte ska medlemsstaternas och kommissionens ’åtaganden om att skapa förtroende för statistiken’ (nedan kallade åtagandena) vidare syfta till att säkra allmänhetens förtroende för europeisk statistik och framsteg i genomförandet av de statistiska principer som anges i riktlinjerna. Åtagandena ska inbegripa specifika politiska åtaganden om att, beroende på vad som krävs, förbättra eller bibehålla villkoren för riktlinjernas genomförande och ska offentliggöras tillsammans med en sammanfattning för allmänheten.

4. Medlemsstaternas åtaganden ska regelbundet övervakas av kommissionen på grundval av de årsrapporter som medlemsstaterna skickar in och ska uppdateras vid behov.

Om en medlemsstat inte senast den 9 juni 2017 har offentliggjort ett åtagande, ska denna till kommissionen överlämna och offentliggöra en lägesrapport om genomförandet av riktlinjerna och i förekommande fall om de insatser som gjorts för att fastställa ett åtagande. De lägesrapporterna ska uppdateras regelbundet och minst vartannat år efter det ursprungliga offentliggörandet.

Kommissionen ska rapportera till Europaparlamentet och rådet om offentliggjorda åtaganden och i förekommande fall lägesrapporter senast den 9 juni 2018 och därefter vartannat år.

5. Åtagandet som fastställts av kommissionen ska regelbundet övervakas av Europeiska rådgivande organet för statistikstyrning (Esgab). Detta organs bedömning av åtagandets genomförande ska ingå i dess årsrapport till Europaparlamentet och rådet i enlighet med Europaparlamentets och rådets beslut nr 235/2008/EG (*1). Esgab ska rapportera till Europaparlamentet och rådet om genomförandet av detta åtagande senast den 9 juni 2018.

(*1) Europaparlamentets och rådets beslut nr 235/2008/EG av den 11 mars 2008 om inrättande av Europeiska rådgivande organet för statistikstyrning (EUT L 73, 15.3.2008, s. 17).”"

Artikel 12 ska ändras på följande sätt:

Punkterna 2 och 3 ska ersättas med följande:

”2. Särskilda kvalitetskrav, såsom målvärden och minimikrav för statistikframställningen, får även fastställas i sektorsspecifik lagstiftning.

För att säkerställa en enhetlig tillämpning av de kvalitetskriterier som fastställs i punkt 1 på uppgifter som omfattas av sektorsspecifik lagstiftning på särskilda statistikområden, ska kommissionen anta genomförandeakter som fastställer formerna, strukturen och frekvensen för de kvalitetsrapporter som omfattas av sektorsspecifik lagstiftning. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 27.2.

3. Medlemsstaterna ska till kommissionen (Eurostat) avlägga rapporter om de inlämnade uppgifternas kvalitet, inbegripet eventuella frågor angående tillförlitligheten i de förmedlade uppgifterna. Kommissionen (Eurostat) ska på grundval av en adekvat analys bedöma de inlämnade uppgifternas kvalitet och utarbeta och offentliggöra rapporter och meddelanden om den europeiska statistikens kvalitet.”

Följande punkter ska läggas till:

”4. För att värna öppenheten ska kommissionen (Eurostat), om så är lämpligt, offentliggöra sin bedömning av kvaliteten på nationella bidrag till den europeiska statistiken.

5. Om det i sektorsspecifik lagstiftning föreskrivs böter i det fall att medlemsstater förvanskar statistik kan kommissionen, i enlighet med fördragen och den sektorsspecifika lagstiftningen, inleda och göra nödvändiga utredningar, vid behov även inspektioner på plats, i syfte att fastställa om en sådan förvanskning av statistik varit allvarlig och skett avsiktligt eller genom grov oaktsamhet.”

Artikel 13.1 ska ersättas med följande:

”1. Programmet för europeisk statistik ska utgöra ramen för utveckling, framställning och spridning av europeisk statistik samt ange huvudområdena och målen för de åtgärder som planeras under en period som motsvarar den fleråriga budgetramen. Beslut om programmet ska antas av Europaparlamentet och rådet. Dess effekter och kostnadseffektivitet ska utvärderas under medverkan av oberoende experter.”

Artikel 14.2 ska ersättas med följande:

”2. Kommissionen får genom genomförandeakter besluta om en tillfällig direkt statistikåtgärd under förutsättning att

a)	åtgärden inte innebär uppgiftsinsamling som omfattar mer än tre referensår,

uppgifterna redan finns att tillgå eller är möjliga att få tag på hos NSI eller andra ansvariga nationella myndigheter, eller kan inhämtas direkt på grundval av lämpliga urval för observation av den statistiska populationen på unionsnivå med lämplig samordning med NSI och andra nationella myndigheter, och

c)	unionen lämnar finansiella bidrag till NSI och andra nationella myndigheter för att täcka deras marginalkostnader i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 (*2).

Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 27.2.

(*2) Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 av den 25 oktober 2012 om finansiella regler för unionens allmänna budget och om upphävande av rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 (EUT L 298, 26.10.2012, s. 1).”"

10.

Artikel 17 ska ersättas med följande:

”Artikel 17

Årligt arbetsprogram

Kommissionen ska för ESS-kommittén lägga fram sitt årliga arbetsprogram för det kommande året senast den 30 april.

Kommissionen ska när den utarbetar varje årligt arbetsprogram se till att ändamålsenliga prioriteringar fastställs, vilket även ska inbegripa översyn av och rapportering om statistiska prioriteringar samt fördelning av finansiella medel. Kommissionen ska ta största möjliga hänsyn till ESS-kommitténs synpunkter. Varje årligt arbetsprogram ska grundas på programmet för europeisk statistik och särskilt innehålla

a)	de åtgärder som kommissionen anser har prioritet, med beaktande av unionens politiska behov, nationella budgetrestriktioner och unionens budgetrestriktioner samt uppgiftslämnarbördan,

b)	initiativ avseende omprioriteringar, inbegripet negativa prioriteringar, och minskning av bördan för både uppgiftslämnare och framställare av statistik, och

c)	de förfaranden och rättsliga instrument som kommissionen tänkt sig för att genomföra det årliga arbetsprogrammet.”

11.

Följande artikel ska införas:

”Artikel 17a

Tillgång till samt användning och integrering av administrativa register

1. För att minska uppgiftslämnarbördan ska NSI och andra nationella myndigheter som avses i artikel 4 samt kommissionen (Eurostat) utan dröjsmål och kostnadsfritt få tillgång till och kunna använda alla administrativa register och kunna integrera de administrativa registren med statistik, i den utsträckning som detta är nödvändigt för att utveckla, framställa och sprida europeisk statistik, vilken definieras i programmet för europeisk statistik i enlighet med artikel 1.

2. NSI och kommissionen (Eurostat) ska rådfrågas om och medverka i den ursprungliga utformningen, den efterföljande utvecklingen och avslutandet av administrativa register som andra organ byggt upp och upprätthållit, vilket underlättar ytterligare användning av dessa uppgifter för framställning av europeisk statistik. De ska medverka i standardiseringsarbetet för administrativa register som är relevanta för framställning av europeisk statistik.

3. NSI:s, andra nationella myndigheters och kommissionens (Eurostat) tillgång till register och deltagande enligt punkterna 1 och 2 ska endast gälla administrativa register inom deras respektive egna offentliga administrativa system.

4. Administrativa register som av sina ägare tillhandahållits NSI, andra nationella myndigheter och kommissionen (Eurostat) i syfte att användas för framställning av europeisk statistik ska åtföljas av relevanta metadata.

5. NSI och ägare till administrativa register ska upprätta de nödvändiga mekanismerna för samarbete.”

12.

I artikel 20.4 ska andra stycket ersättas med följande:

”NSI, andra nationella myndigheter och kommissionen (Eurostat) ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa anpassningen av principer och riktlinjer i fråga om fysiskt och logiskt skydd av konfidentiella uppgifter. Kommissionen ska sörja för denna anpassning genom genomförandeakter och utan att göra tillägg i denna förordning. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 27.2.”

13.	I artikel 23 ska andra stycket ersättas med följande: ”Kommissionen ska genom genomförandeakter fastställa de rutiner, regler och villkor som gäller för tillgången på unionsnivå. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 27.2.”

14.	Artikel 24 ska utgå.

15.

Artikel 26 ska ersättas med följande:

”Artikel 26

Åsidosättande av den statistiska konfidentialiteten

Medlemsstaterna och kommissionen ska vidta lämpliga åtgärder för att förhindra, och påföra sanktioner vid, åsidosättande av den statistiska konfidentialiteten. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande.”

16.

Artikel 27 ska ersättas med följande:

”Artikel 27

Kommittéförfarande

1. Kommissionen ska biträdas av ESS-kommittén. Denna kommitté ska vara en kommitté i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (*3).

2. När det hänvisas till denna punkt ska artikel 5 i förordning (EU) nr 182/2011 tillämpas.

(*3) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (EUT L 55, 28.2.2011, s. 13).”"

Artikel 2

Ikraftträdande

Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i Strasbourg den 29 april 2015.

På Europaparlamentets vägnar

M. SCHULZ

Ordförande

På rådets vägnar

Z. KALNIŅA-LUKAŠEVICA

Ordförande

(1) EUT C 374, 4.12.2012, s. 2.

(2) Europaparlamentets ståndpunkt av den 21 november 2013 (ännu ej offentliggjord i EUT) och rådets ståndpunkt vid den första behandlingen av den 5 mars 2015 (ännu ej offentliggjord i EUT). Europaparlamentets ståndpunkt av den 28 april 2015 (ännu ej offentliggjord i EUT).

(3) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 223/2009 av den 11 mars 2009 om europeisk statistik och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG, Euratom) nr 1101/2008 om utlämnande av insynsskyddade statistiska uppgifter till Europeiska gemenskapernas statistikkontor, rådets förordning (EG) nr 322/97 om gemenskapsstatistik och rådets beslut 89/382/EEG, Euratom om inrättande av en kommitté för Europeiska gemenskapernas statistiska program (EUT L 87, 31.3.2009, s. 164).

(4) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1175/2011 av den 16 november 2011 om ändring av rådets förordning (EG) nr 1466/97 om förstärkning av övervakningen av de offentliga finanserna samt övervakningen och samordningen av den ekonomiska politiken (EUT L 306, 23.11.2011, s. 12).

(5) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 473/2013 av den 21 maj 2013 om gemensamma bestämmelser för övervakning och bedömning av utkast till budgetplaner och säkerställande av korrigering av alltför stora underskott i medlemsstater i euroområdet (EUT L 140, 27.5.2013, s. 11).

(6) Rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (EGT L 184, 17.7.1999, s. 23).

(7) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (EUT L 55, 28.2.2011, s. 13).

19.5.2015

Europeiska unionens officiella tidning

L 123/98

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EU) 2015/760

av den 29 april 2015

om europeiska långsiktiga investeringsfonder

(Text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 114,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (1),

med beaktande av yttrandet från Regionkommittén (2),

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet (3), och

av följande skäl:

(1)

Långsiktig finansiering är ett viktigt verktyg som gör det möjligt att föra in den europeiska ekonomin på vägen mot smart och hållbar tillväxt för alla, i enlighet med Europa 2020-strategin, hög sysselsättning och konkurrenskraft, för att bygga morgondagens ekonomi så att den blir mindre sårbar för systemrisker och mer motståndskraftig. Europeiska långsiktiga investeringsfonder (nedan kallade Eltif-fonder) erbjuder långsiktig finansiering till olika infrastrukturprojekt eller varaktiga onoterade eller noterade små och medelstora företag som emitterar egetkapital- eller skuldinstrument för vilka det inte finns någon lätt identifierbar köpare. Genom att finansiera sådana projekt bidrar Eltif-fonderna till finansieringen av unionens reala ekonomi och genomförandet av dess politik.

(2)

På efterfrågesidan kan Eltif-fonderna ge en stabil intäktsström för pensionsförvaltare, försäkringsbolag, stiftelser, kommuner och andra enheter som har regelbundna och återkommande utgifter och eftersträvar långsiktig avkastning inom ramen för en välreglerad struktur. Eltif-fonderna ger visserligen mindre likviditet än investeringar i överlåtbara värdepapper, men de kan ge en stabil intäktsström för enskilda investerare som är beroende av ett regelbundet penningflöde i stil med det som Eltif-fonderna kan tillhandahålla. Fonderna kan också erbjuda goda möjligheter till realisationsvinster över tiden för sådana investerare som inte erhåller en stabil inkomstström.

(3)

Det kan vara svårt att finna finansiering för projekt såsom transportinfrastruktur, hållbar energiproduktion eller hållbar energidistribution, samhällsinfrastruktur (bostäder eller sjukhus), spridning av ny teknik och nya system som bidrar till minskad användning av resurser och energi, eller som främjar de små och medelstora företagens vidare tillväxt. Finanskrisen har visat att man kan komma åt luckor i finansieringen genom att komplettera bankfinansiering med ett större utbud av finansieringskällor som bättre mobiliserar kapitalmarknaderna. Eltif-fonderna kan spela en avgörande roll i detta avseende och kan också mobilisera kapital genom att attrahera investerare från tredjeland.

(4)

Fokus för denna förordning ligger på att främja europeiska långsiktiga investeringar i den reala ekonomin. Långsiktiga investeringar i projekt, företag och infrastruktur i tredjeland kan också ge kapital till Eltif-fonder och därmed gynna den europeiska ekonomin. Därför bör sådana investeringar inte hindras.

(5)

I avsaknad av en förordning med regler om Eltif-fonderna skulle sinsemellan avvikande åtgärder kunna vidtas på nationell nivå, vilket sannolikt skulle orsaka snedvridningar av konkurrensen till följd av skillnader i investeringsskyddsåtgärder. Skillnader i nationella krav på portföljsammansättning, diversifiering och godtagbara tillgångar, i synnerhet investeringar i råvaror, skapar hinder för gränsöverskridande marknadsföring av investeringsfonder som inriktar sig på onoterade företag och fasta tillgångar, eftersom investerarna har svårt att jämföra de olika investeringserbjudandena. Skillnader i nationella krav leder också till olika nivåer av investerarskydd. Dessutom leder skillnader i nationella krav avseende investeringsteknik, såsom de tillåtna lånenivåerna, användning av finansiella derivatinstrument, regler för blankning eller transaktioner för värdepappersfinansiering till skillnader i skyddsnivå för investerare. Dessutom hindrar skillnader i nationella krav avseende inlösen eller innehavsperioder gränsöverskridande försäljning av fonder som investerar i onoterade tillgångar. Dessa skillnader kan genom att rättsosäkerheten ökar undergräva förtroendet hos investerare som överväger att investera i sådana fonder, och minska utrymmet för investerare att i praktiken välja mellan olika långsiktiga investeringsmöjligheter. Därför är den lämpliga rättsliga grunden för denna förordning artikel 114 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget), tolkad enligt fast rättspraxis från Europeiska unionens domstol.

(6)

Det behövs enhetliga regler för att säkerställa att Eltif-fonderna får en enhetlig och stabil produktprofil i hela unionen. Särskilt för att säkerställa en väl fungerande inre marknad och en hög skyddsnivå för investerare är det nödvändigt att fastställa enhetliga regler för Eltif-fondernas drift, särskilt i fråga om deras portföljsammansättning och vilka investeringsinstrument som får användas för att åstadkomma exponering mot långsiktiga tillgångar såsom egetkapital- eller skuldinstrument som emitterats av noterade små och medelstora företag och av onoterade företag, samt fasta tillgångar. Det behövs också enhetliga regler för en Eltif-fonds portfölj för att säkerställa att Eltif-fonder som syftar till att generera regelbunden inkomst upprätthåller en diversifierad portfölj av tillgångar som är lämpad att garantera ett jämnt kassaflöde. Eltif-fonder är ett första steg mot att skapa en integrerad inre marknad för anskaffning av kapital som kan kanaliseras till långsiktiga investeringar i den europeiska ekonomin. För att den inre marknaden för långsiktiga investeringar ska fungera smidigt krävs det att kommissionen fortsätter sin bedömning av möjliga hinder som försvårar anskaffning av långsiktigt kapital över gränserna, inbegripet hinder till följd av den skattemässiga behandlingen av sådana investeringar.

(7)

Det är viktigt att säkerställa att reglerna om Eltif-fondernas drift, särskilt vad gäller deras portföljsammansättning och tillåtna investeringsinstrument, blir direkt tillämpliga på Eltif-förvaltare, och därför måste dessa nya regler antas i form av en förordning. Detta skulle också säkerställa enhetliga villkor för användning av beteckningen Eltif, genom att förebygga uppkomsten av skillnader i nationella krav. Eltif-förvaltarna bör följa samma regler i hela unionen för att öka investerarnas förtroende för Eltif-fonder och säkerställa beteckningen Eltif:s bestående trovärdighet. Samtidigt görs, genom enhetliga regler, de rättsliga krav som är tillämpliga på Eltif-fonderna mindre komplexa. Genom enhetliga regler sänks dessutom förvaltarnas kostnader för att följa olika nationella krav på fonder som investerar i noterade och onoterade företag och jämförbara reala tillgångsklasser. Detta gäller särskilt för Eltif-förvaltare som vill anskaffa kapital över gränserna. Antagandet av enhetliga regler bidrar också till att eliminera snedvridning av konkurrensen.

(8)

De nya Eltif-reglerna är nära knutna till Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/61/EU (4), eftersom det direktivet utgör den rättsliga grunden för förvaltning och marknadsföring av alternativa investeringsfonder (AIF-fonder) i unionen. Per definition är Eltif-fonder EU-baserade AIF-fonder som förvaltas av förvaltare av alternativa investeringsfonder (AIF-förvaltare) som är auktoriserade i enlighet med direktiv 2011/61/EU.

(9)

I direktiv 2011/61/EU föreskrivs också en tredjelandsordning i olika steg för icke EU-baserade AIF-förvaltare och icke EU-baserade AIF-fonder, men Eltif-reglerna har en mer begränsad omfattning för att betona dessa nya långsiktiga investeringsprodukters europeiska dimension. Därför bör endast en EU-baserad AIF-fond enligt definitionen i direktiv 2011/61/EU vara berättigad att bli en Eltif-fond, och endast om den förvaltas av EU-baserade AIF-förvaltare som har auktoriserats i enlighet med direktiv 2011/61/EU.

(10)

De nya regler som gäller Eltif-fonderna bör baseras på befintliga rättsliga ramar som upprättats genom direktiv 2011/61/EU och de rättsakter som antagits för dess genomförande. Därför bör produktreglerna för Eltif-fonder tillämpas utöver de regler som fastställs i den befintliga unionsrätten. I synnerhet bör de förvaltnings- och marknadsföringsregler som föreskrivs i direktiv 2011/61/EU tillämpas på Eltif-fonderna. Likaså bör reglerna om gränsöverskridande tillhandahållande av tjänster och fri etableringsrätt enligt direktiv 2011/61/EU tillämpas på motsvarande sätt på Eltif-fondernas gränsöverskridande verksamhet. Dessa bör därför kompletteras med särskilda regler för gränsöverskridande marknadsföring av fonderna till både professionella och icke-professionella investerare inom hela unionen.

(11)

Enhetliga regler bör gälla för alla EU-baserade AIF-fonder som vill marknadsföra sig som Eltif-fonder. EU-baserade AIF-fonder som inte vill marknadsföra sig som Eltif-fonder bör inte vara bundna av dessa regler, och accepterar därigenom att de inte utnyttjar de fördelar som denna beteckning medför. Företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (nedan kallade Ucits-fonder/fondföretag) och icke EU-baserade AIF-fonder bör inte ha rätt att marknadsföra sig som Eltif-fonder.

(12)

För att säkerställa att Eltif-fonder efterlever de harmoniserade regler som styr deras verksamhet är det nödvändigt att kräva att de auktoriseras av behöriga myndigheter. De harmoniserade auktorisations- och kontrollförfarandena för AIF-förvaltare enligt direktiv 2011/61/EU bör därför kompletteras med ett särskilt auktorisationsförfarande för Eltif-fonder. Förfaranden bör införas för att säkerställa att endast EU-baserade AIF-förvaltare som auktoriserats i enlighet med direktiv 2011/61/EU och som klarar av att förvalta Eltif-fonder tillåts göra så. Alla lämpliga åtgärder bör vidtas för att se till att Eltif-fonderna kommer att efterleva de harmoniserade regler som styr verksamheten inom dessa fonder. Ett särskilt auktorisationsförfarande bör tillämpas när Eltif-fonderna förvaltas internt och ingen extern AIF-förvaltare utses.

(13)

Eftersom EU-baserade AIF-fonder kan ha olika rättsliga former som inte nödvändigtvis ger dem status som juridisk person, bör de bestämmelser som ålägger Eltif-fonder att vidta åtgärder avse Eltif-förvaltaren i de fall där en Eltif-fond är etablerad som en EU-baserad AIF-fond som inte kan agera självständigt, eftersom den inte är en egen juridisk person.

(14)

För att säkerställa att Eltif-fonder inriktar sig på långsiktiga investeringar och bidrar till att finansiera en hållbar ekonomisk tillväxt i unionen, bör det i reglerna om Eltif-portföljerna krävas en tydlig identifiering av de kategorier av tillgångar som är godtagbara för investering för Eltif-fonderna, och av villkoren för detta. En Eltif-fond bör investera minst 70 % av sitt kapital i godtagbara investeringstillgångar. För att säkerställa Eltif-fondernas integritet är det är också önskvärt att förbjuda en Eltif-fond att ägna sig åt vissa finansiella transaktioner som kan äventyra dess investeringsstrategi och mål genom att ge upphov till risker som skiljer sig från dem som kan förväntas för en fond med inriktning på långsiktiga investeringar. För att säkerställa en tydlig inriktning på långsiktiga investeringar, som kan vara till nytta för icke-professionella investerare som inte är bekanta med mindre konventionella investeringsstrategier, bör en Eltif-fond inte tillåtas investera i finansiella derivatinstrument i annat syfte än för att gardera sig mot de inneboende riskerna i de egna investeringarna. Med tanke på att råvaror, och de finansiella derivatinstrument som ger indirekt exponering mot dessa, är av likvid art, kräver investeringar i råvaror inte några långsiktiga investeraråtaganden, och bör därför uteslutas från godtagbara investeringstillgångar. Det resonemanget är inte tillämpligt på investeringar i infrastruktur eller råvarurelaterade företag, eller företag vars resultat indirekt är knutna till råvarors avkastning, såsom gårdar när det gäller jordbruksvaror, eller kraftverk i fråga om energiprodukter.

(15)

Definitionen av vad som utgör en långsiktig investering är bred. Godtagbara investeringstillgångar är i allmänhet illikvida, kräver åtaganden för en längre tidsperiod och har en långfristig ekonomisk profil. Godtagbara investeringstillgångar är ej överförbara värdepapper, och har därför inte tillgång till likviditeten på andrahandsmarknader. De kräver ofta åtaganden med fast tidsfrist, vilket begränsar deras marknadsföringsmöjligheter. Eftersom noterade små och medelstora företag emellertid kan få likviditetsproblem och problem med tillgång till andrahandsmarknaderna, bör de också betraktas som godkända portföljföretag. Den ekonomiska investeringscykel som Eltif-fonder eftersträvar är huvudsakligen av långfristig karaktär, på grund av de stora kapitalåtagandena och den tid som krävs för att producera avkastning.

(16)	En Eltif-fond bör tillåtas att investera i andra tillgångar än godtagbara investeringstillgångar, vilket kan vara nödvändigt för att kunna hantera kassaflödet på ett effektivt sätt, men endast i den mån detta är förenligt med Eltif-fondens långsiktiga investeringsstrategi.

(17)

Godtagbara investeringstillgångar bör anses inbegripa innehav såsom eget kapital eller därmed likställt kapital, skuldinstrument i godkända portföljföretag och lån som tillhandahålls dem. De bör också inbegripa innehav i andra fonder som är inriktade på tillgångar såsom investeringar i onoterade företag som emitterar egetkapital- eller skuldinstrument för vilka det inte alltid finns en lätt identifierbar köpare. Även direkta innehav av reala tillgångar bör, om de inte är värdepapperiserade, utgöra en kategori av godtagbara tillgångar, förutsatt att de ger avkastning i form av ett förutsägbart kassaflöde, oavsett regelbundet eller oregelbundet, i den bemärkelsen att de kan ligga till grund för en modell och värderas med hjälp av en värderingsmetod med diskonterat kassaflöde. De tillgångarna skulle exempelvis kunna innefatta social infrastruktur som ger en förutsägbar avkastning, såsom energi-, transport- och kommunikationsinfrastruktur, liksom utbildning, hälsa och välfärdsstöd eller industrianläggningar. Däremot skulle tillgångar som konst, manuskript, vin eller smycken inte vara godtagbara eftersom de normalt sett inte ger avkastning i form av ett förutsägbart kassaflöde.

(18)

Godtagbara investeringstillgångar för Eltif-fonder bör omfatta reala tillgångar med ett värde på mer är 10 000 000 EUR som skapar ekonomiska och sociala fördelar. Sådana tillgångar omfattar infrastruktur, immateriella rättigheter, fartyg, utrustning, maskiner, flygplan eller järnvägsvagnar och fastigheter. Investeringar i kommersiella fastigheter eller bostäder bör vara tillåtna i den mån de tjänar syftet av att bidra till en smart och hållbar tillväxt för alla eller till unionens energi-, regional- och sammanhållningspolitik. Investeringar i sådan fast egendom bör tydligt dokumenteras så att det långsiktiga åtagandet i egendomen påvisas. Denna förordning syftar inte till att främja spekulativa investeringar.

(19)

Omfattningen av infrastrukturprojekt innebär att de kräver stora mängder kapital investerat under en längre tid. Sådana infrastrukturprojekt omfattar offentliga byggnader som t.ex. skolor, sjukhus eller fängelser, samhällsinfrastruktur som sociala bostäder, transportinfrastruktur såsom vägar, kollektivtrafiksystem eller flygplatser, energiinfrastruktur såsom energinät, projekt för klimatanpassning och begränsning av följderna av klimatförändringen, kraftverk eller rörledningar, vattenförvaltningsinfrastruktur såsom vattenförsörjningssystem, avlopps- eller bevattningssystem, kommunikationsinfrastruktur såsom nätverk samt infrastruktur för avfallshantering som återvinnings- eller insamlingssystem.

(20)

Hybridkapitalinstrument bör anses omfatta en typ av finansieringsinstrument, som är en kombination av eget kapital och lån, där instrumentets avkastning är kopplad till det godkända portföljföretagets vinst eller förlust och där återbetalningen av instrumentet i händelse av obestånd inte är helt garanterad. Till dessa instrument hör en rad finansieringsinstrument som exempelvis efterställda lån, passivt delägande, vinstandelslån, vinstandelsbevis, konvertibler och obligationer med optionsrätt.

(21)

I syfte att återspegla gällande praxis inom branschen bör en Eltif-fond tillåtas köpa befintliga aktier i ett godkänt portföljföretag från befintliga aktieägare i det företaget. I syfte att optimera möjligheterna till kapitalanskaffning bör dessutom investeringar i andra Eltif-fonder, Europeiska riskkapitalfonder (nedan kallade EuVECA-fonder), som regleras i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 345/2013 (5) och europeiska fonder för socialt företagande (nedan kallade EuSEF-fonder), som regleras i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 346/2013 (6), tillåtas. För att förhindra att investeringarna i godkända portföljföretag späds ut bör Eltif-fonder endast tillåtas att investera i andra Eltif-fonder, EuVECA-fonder och EuSEF-fonder under förutsättning att dessa inte själva har investerat mer än 10 % av sitt sammanlagda kapital i andra Eltif-fonder.

(22)

Det kan bli nödvändigt att använda finansiella företag för att samla och organisera bidragen från olika investerare, inklusive investeringar av offentlig natur, i infrastrukturprojekt. Eltif-fonder bör därför tillåtas att investera i godtagbara investeringstillgångar med hjälp av finansiella företag, så länge som dessa företag endast ägnar sig åt finansiering av långsiktiga projekt liksom små och medelstora företags tillväxt.

(23)

Onoterade företag kan ha svårigheter med att få tillgång till kapitalmarknaderna och med sin finansiering av tillväxt och expansion. Privat finansiering genom kapitalinsatser eller lån är vanliga sätt att skaffa finansiering. Eftersom sådana instrument till sin natur är långsiktiga investeringar, behöver de tålmodigt kapital, som kan tillhandahållas av Eltif-fonder. Noterade små och medelstora företag har dessutom ofta stora svårigheter att anskaffa långsiktig finansiering och Eltif-fonder kan vara en värdefull alternativ finansieringskälla.

(24)

Kategorier av långsiktiga tillgångar i den mening som avses i denna förordning bör därför omfatta onoterade företag som emitterar egetkapital- eller skuldinstrument för vilka det möjligen inte finns en lätt identifierbar köpare och noterade företag med ett marknadsvärde på utestående aktier på högst 500 000 000 EUR.

(25)

Om Eltif-förvaltaren innehar en andel i ett portföljföretag finns det en risk att denne sätter sina egna intressen före de investerares intressen som har insatser i Eltif-fonden. För att undvika en sådan intressekonflikt, och för att säkerställa god bolagsstyrning, bör Eltif-fonden endast investera i tillgångar som saknar all koppling till Eltif-förvaltaren, såvida Eltif-fonden inte investerar i andelar eller aktier i andra Eltif-fonder, EuVECA-fonder eller EuSEF-fonder som förvaltas av Eltif-förvaltaren.

(26)	För att ge Eltif-förvaltare en viss grad av flexibilitet vid investering av sina fonder bör handel med andra tillgångar än långsiktiga investeringar tillåtas upp till ett högsta tröskelvärde på 30 % av Eltif-fondens kapital.

(27)	För att begränsa risktagandet från Eltif-fonder är det viktigt att minska motpartsriskerna genom att låta Eltif-portföljen omfattas av klara diversifieringskrav. Alla OTC-derivat bör omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 (7).

(28)	För att förhindra att Eltif-fonder utövar betydande inflytande över förvaltningen av en annan Eltif-fond eller en emittent är det nödvändigt att undvika överdriven koncentration från en Eltif-fond i en och samma investering.

(29)

För att göra det möjligt för Eltif-förvaltare att anskaffa ytterligare kapital under fondens livslängd bör de få låna penningmedel på upp till 30 % av värdet på Eltif-fondens kapital. Det bör användas för att alstra ytterligare avkastning för investerarna. I syfte att undanröja risken för valutaobalanser bör Eltif-fonder bara låna upp i den valuta i vilken Eltif-förvaltaren räknar med att förvärva tillgången. För att beakta betänkligheter beträffande skuggbankverksamhet bör de penningmedel som Eltif-fonden lånat inte användas för att ge lån till godkända portföljföretag.

(30)

På grund av att investeringar i Eltif-fonder är av långsiktig och illikvid natur bör Eltif-förvaltarna ha tillräcklig tid för att tillämpa investeringsbegränsningarna. Den tid som behövs för att genomföra dessa begränsningar bör ta hänsyn till investeringarnas särskilda särdrag och egenskaper, men bör inte vara längre än fem år efter dagen för Eltif-fondens auktorisation eller efter Eltif-fondens halva livslängd, beroende på vilket som infaller först.

(31)

Eltif-fonder är tack vare sin portföljprofil och sin fokus på kategorier av långfristiga tillgångar gjorda för att kanalisera privat sparande till den europeiska ekonomin. Eltif-fonder är också utformade som ett investeringsinstrument genom vilket Europeiska investeringsbanksgruppen (EIB-gruppen) kan kanalisera sin finansiering av europeisk infrastruktur eller små och medelstora företag. Genom denna förordning struktureras Eltif-fonder som ett samlat investeringsverktyg som svarar mot EIB-gruppens fokus på att bidra till en balanserad och stadig utveckling av en inre marknad för långsiktiga investeringar i unionens intresse. Tack vare deras fokus på kategorier av långsiktiga tillgångar kan Eltif-fonderna fylla den roll de tilldelats som ett prioriterat verktyg för att uppfylla den investeringsplan för Europa som anges i kommissionens meddelande av den 26 november 2014.

(32)	Kommissionen bör prioritera och rationalisera sina förfaranden för alla ansökningar om finansiering från EIB som lämnas av Eltif-fonder. Kommissionen bör därför rationalisera de förfaranden för att avge yttranden eller lämna bidrag rörande ansökningar av Eltif-fonder om finansiering från EIB.

(33)	Medlemsstaterna, liksom regionala och lokala myndigheter, kan ha intresse av att göra presumtiva investerare och allmänheten medvetna om Eltif-fonder.

(34)

Trots att en Eltif-fond inte behöver erbjuda någon rätt till inlösen före utgången av dess livslängd finns det inget som hindrar en Eltif-fond från att försöka notera sina andelar eller aktier på en reglerad marknad eller en multilateral handelsplattform, för att ge investerare möjlighet att sälja sina andelar eller aktier före utgången av Eltif-fondens livslängd. Fondbestämmelser eller bolagsordningen för en Eltif-fond bör inte hindra att andelar eller aktier i en Eltif-fond kan tas upp eller handlas på en multilateral handelsplattform, och bör inte heller förhindra att investerare fritt överför sina andelar eller aktier till tredje part som vill köpa de andelarna eller aktierna. Detta syftar till att främja andrahandsmarknader som en viktig plats för att köpa och sälja andelar och aktier i Eltif-fonder för icke-professionella investerare.

(35)

Enskilda investerare kan vara intresserade av att investera i en Eltif-fond men det faktum att de flesta investeringar i långsiktiga projekt är av illikvid natur innebär att Eltif-fonderna inte alltid kan erbjuda sina investerare inlösen. Den enskilda investeraren är därför bunden till sin investering i sådana tillgångar under hela investeringsperioden. Eltif-fonderna bör därför i princip vara utformade så att de inte erbjuder regelbunden inlösen före utgången av Eltif-fondens livslängd.

(36)

För att motivera investerare, särskilt icke-professionella investerare, som möjligen kan vara ovilliga att binda upp sitt kapital för en lång period, bör en Eltif-fond på vissa villkor kunna erbjuda sina investerare förtidsinlösen. Därför bör en Eltif-förvaltare ges handlingsutrymme att besluta om att inrätta Eltif-fonder med eller utan rätt till inlösen i enlighet med Eltif-fondens investeringsstrategi. När det finns ett system för rätt till inlösen bör de rättigheterna och deras egenskaper vara klart och tydligt fastställda och offentliggjorda i fondbestämmelserna eller bolagsordningen för Eltif-fonden.

(37)

För att investerare faktiskt ska kunna lösa in sina andelar eller aktier när Eltif-fonden upphör att existera bör Eltif-förvaltaren börja sälja Eltif-fondens portfölj i god tid för att säkerställa att dess värde realiseras korrekt. Vid fastställandet av en ordnad avyttringsplan för värdepappersinnehav bör Eltif-förvaltarna beakta investeringarnas olika löptidsprofiler och den tid som krävs för att hitta en köpare för de tillgångar i vilka Eltif-fonden har investerat. Eftersom det skulle vara praktiskt omöjligt att upprätthålla placeringsbegränsningar under denna avvecklingsperiod bör de upphöra att gälla när avvecklingsperioden inleds.

(38)	För att ge icke-professionella investerare bredare tillgång till Eltif-fonder bör en Ucits-fond kunna investera i andelar eller aktier som emitterats av en Eltif-fond i den mån Eltif-fondens andelar eller aktier är godtagbara enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG (8).

(39)	Det bör vara möjligt för en Eltif-fond att minska sitt kapital proportionellt om den har avyttrat en av sina tillgångar, särskilt om det är fråga om en infrastrukturinvestering.

(40)

De onoterade tillgångar i vilka Eltif-fonder har investerat kan noteras på en reglerad marknad under fondens livslängd. I sådana fall kan tillgångarna inte längre uppfylla kravet på att vara onoterat i denna förordning. För att göra det möjligt för Eltif-förvaltare att på ett ordnat sätt dra sig tillbaka från sådana tillgångar som inte längre skulle vara godtagbara skulle tillgångarna i upp till tre år kunna fortsätta att räknas med i de 70 % som gäller för godtagbara investeringstillgångar.

(41)

Med tanke på Eltif-fonders specifika särdrag och de professionella och icke-professionella investerare som utgör fondernas målgrupp är det viktigt att införa sunda transparenskrav som ger presumtiva investerare möjlighet att fatta väl underbyggda beslut och vara fullt medvetna om riskerna. Utöver att efterleva transparenskraven i direktiv 2011/61/EU bör Eltif-fonder offentliggöra ett prospekt vars innehåll bör innehålla alla upplysningar som ska lämnas av företag för kollektiva investeringar av sluten typ i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/71/EG (9) och kommissionens förordning (EG) nr 809/2004 (10). När en Eltif-fond marknadsförs till icke-professionella investerare bör det vara obligatoriskt att offentliggöra ett faktablad i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1286/2014 (11). Dessutom bör allt marknadsföringsmaterial uttryckligen framhäva Eltif-fonders riskprofil.

(42)

Eltif-fonder kan vara attraktiva för investerare såsom kommuner, kyrkor, välgörenhetsorganisationer och stiftelser, som bör kunna begära att bli behandlade som professionella kunder i de fall när de uppfyller villkoren i avsnitt II i bilaga II till Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU (12).

(43)

Eftersom Eltif-fonder är inriktade inte bara på professionella utan också på icke-professionella investerare i unionen måste vissa ytterligare krav läggas till de marknadsföringskrav som redan anges i direktiv 2011/61/EU för att säkerställa en skälig nivå av investerarskydd. Således bör faciliteter tillhandahållas för att teckna, göra utbetalningar till andels- eller aktieägare, återköpa eller inlösa andelar eller aktier och tillgängliggöra den information som Eltif-fonder och Eltif-förvaltare är skyldiga att tillhandahålla. För att se till att icke-professionella investerare inte missgynnas i förhållande till professionella investerare bör vissa skyddsåtgärder införas när Eltif-fonder marknadsförs till icke-professionella investerare. Vid marknadsföring eller försäljning av Eltif-fonder till icke-professionella investerare genom en distributör bör en sådan distributör uppfylla relevanta krav i direktiv 2014/65/EU och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 600/2014 (13).

(44)

Eltif-förvaltaren eller distributören bör inhämta all nödvändig information om den icke-professionella investerarens kunskaper och erfarenheter, finansiella situation, riskaptit, investeringsmål och tidshorisont för att kunna bedöma huruvida Eltif-fonden är lämplig för marknadsföring till den icke-professionella investeraren, med beaktande av bland annat Eltif-fondens livslängd och planerade investeringsstrategi. Om den Eltif-fond som erbjuds eller säljs till icke-professionella investerare har en livslängd som överstiger tio år bör Eltif-förvaltaren eller distributören klart och tydligt och i skriftlig form ange att denna produkt kanske inte är lämplig för sådana icke-professionella investerare som inte kan upprätthålla ett sådant långsiktigt åtagande av illikvid natur.

(45)	När Eltif-fonder marknadsförs till icke-professionella investerare bör Eltif-fondernas förvaringsinstitut uppfylla bestämmelserna i direktiv 2009/65/EG vad avser de enheter som är godtagbara att fungera som förvaringsinstitut, regeln mot friskrivning från ansvar och återanvändning av tillgångar.

(46)

I syfte att stärka skyddet av icke-professionella investerare föreskriver denna förordning dessutom att för icke-professionella investerare vars portföljer, bestående av penningmedel och finansiella instrument med undantag för finansiella instrument som inte lämnats som säkerhet, inte överstiger 500 000 EUR, bör Eltif-förvaltaren eller en distributör, efter att ha genomfört ett lämplighetstest och efter att ha lämnat lämplig investeringsrådgivning, säkerställa att den icke-professionella investeraren totalt inte investerar mer än 10 % av sin portfölj i Eltif-fonder och att det ursprungliga belopp som investeras i en eller flera Eltif-fonder inte är mindre än 10 000 EUR.

(47)

Under exceptionella omständigheter, som specificeras i fondbestämmelserna eller bolagsordningen för en Eltif-fond, skulle Eltif-fondens livslängd kunna förlängas eller förkortas för att möjliggöra mer flexibilitet då till exempel ett projekt fullbordas senare eller tidigare än beräknat, så att den blir förenlig med dess långsiktiga investeringsstrategi.

(48)

Eltif-fondernas behöriga myndighet bör fortlöpande kontrollera om Eltif-fonderna är i stånd att efterleva denna förordning. Eftersom de behöriga myndigheterna redan har omfattande befogenheter enligt direktiv 2011/61/EU är det nödvändigt att utvidga de befogenheterna med beaktande av denna förordning.

(49)

Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten) (Esma), inrättad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1095/2010 (14), bör med avseende på denna förordning kunna utöva alla de befogenheter som den ålagts enligt direktiv 2011/61/EU och bör ges alla resurser som behövs i det avseendet, särskilt personalresurser.

(50)

Esma bör spela en central roll vid tillämpningen av de regler som gäller för Eltif-fonder genom att se till att nationella behöriga myndigheter tillämpar unionens regler på ett enhetligt sätt. Som ett organ med mycket specialiserade expertkunskaper om värdepapper och värdepappersmarknader är det effektivt och lämpligt att Esma anförtros utarbetandet av förslag till tekniska standarder för tillsyn som inte inbegriper strategiska ställningstaganden, för överlämnande till kommissionen. Dessa tekniska standarder för tillsyn bör röra de omständigheter när användningen av finansiella derivatinstrument endast tjänar syftet att säkra inneboende risker i investeringar, de omständigheter under vilka Eltif-fonders livslängd är tillräckligt lång för att täcka livscykeln för var och en av Eltif-fondens enskilda tillgångar, tidsplanen för ordnat avyttrande av fondens tillgångar, definitioner av och beräkningsmetoder för kostnader som belastar investerare, presentation av kostnadsupplysningar samt vad som kännetecknar de faciliteter som Eltif-fonder ska skapa i varje medlemsstat där de vill marknadsföra andelar eller aktier.

(51)	Vid tillämpning av den här förordningen bör Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG (15) och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 (16) till fullo tillämpas vid utbyte, överföring och behandling av personuppgifter.

(52)

Eftersom målen för denna förordning, nämligen att sörja för enhetliga krav avseende Eltif-fonders investeringar och driftsvillkor i hela unionen, samtidigt som full hänsyn tas till behovet av att väga Eltif-fonders säkerhet och tillförlitlighet mot behovet av en effektivt fungerande marknad för långsiktig finansiering samt kostnaderna för de olika intressenterna inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av deras omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går förordningen inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(53)

Denna förordning respekterar de grundläggande rättigheterna och iakttar de principer som erkänns bland annat i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, och i synnerhet konsumentskydd, näringsfrihet, rätten till rättsmedel och till en rättvis rättegång och skydd av personuppgifter liksom tillgång till tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. Denna förordning måste tillämpas i enlighet med de rättigheterna och principerna.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL I

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 1

Syfte och mål

1. Genom denna förordning fastställs enhetliga regler om auktorisation, investeringsstrategi och driftsvillkor för EU-baserade alternativa investeringsfonder (nedan kallade EU-baserade AIF-fonder) eller delfonder av EU-baserade AIF-fonder som marknadsförs i unionen som Europeiska långsiktiga investeringsfonder (nedan kallade Eltif-fonder).

2. Syftet med denna förordning är anskaffa och kanalisera kapital till europeiska långsiktiga investeringar i realekonomin, i linje med unionens mål om en smart och hållbar tillväxt för alla.

3. Medlemsstaterna får inte lägga till några ytterligare krav inom det område som omfattas av denna förordning.

Artikel 2

Definitioner

I denna förordning gäller följande definitioner:

1. kapital : tillskjutet kapital och utfäst ej infordrat kapital, beräknat på grundval av investerbara belopp efter avdrag av alla avgifter och andra kostnader som investerarna står för direkt eller indirekt.

2. professionell investerare : en investerare som anses vara en professionell kund eller begär att få bli behandlad som professionell kund i enlighet med bilaga II till direktiv 2014/65/EU.

3. icke-professionell investerare : en investerare som inte är en professionell investerare.

4. eget kapital : ägarandel i ett godkänt portföljföretags kapital i form av aktier eller andra former av andelar i det godkända portföljföretagets kapital som emitterats till investerarna.

5. hybridkapital : varje typ av finansieringsinstrument där avkastningen på instrumentet är kopplat till resultatet i det godkända portföljföretaget och där återbetalningen av instrumentet vid betalningsinställelse inte är helt säkrad.

6. reala tillgångar : tillgångar som på grund av sin substans och sina egenskaper har ett värde och kan ge avkastning, inklusive infrastruktur och andra tillgångar som ger upphov till ekonomiska eller sociala fördelar, såsom utbildning, rådgivning, forskning och utveckling, och inklusive kommersiella fastigheter eller bostäder endast när de utgör en del av eller är förknippade med ett långsiktigt investeringsprojekt som bidrar till unionens mål om en smart och hållbar tillväxt för alla.

7. finansiellt företag : något av följande

a)	Ett kreditinstitut enligt definitionen i artikel 4.1.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 (17),

b)	Ett värdepappersföretag enligt definitionen i artikel 4.1.1 i direktiv 2014/65/EU.

c)	Ett försäkringsföretag enligt definitionen i artikel 13.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG (18).

d)	Ett finansiellt holdingföretag enligt definitionen i artikel 4.1.20 i förordning (EU) nr 575/2013.

e)	Ett holdingföretag med blandad verksamhet enligt definitionen i artikel 4.1.22 i förordning (EU) nr 575/2013.

f)	Ett förvaltningsbolag enligt definitionen i artikel 2.1 b i direktiv 2009/65/EG.

g)	En AIF-förvaltare enligt definitionen i artikel 4.1 b i direktiv 2011/61/EU.

8. EU-baserad AIF-fond : en EU-baserad alternativ investeringsfond enligt definitionen i artikel 4.1 k i direktiv 2011/61/EU.

9. EU-baserad AIF-förvaltare : en förvaltare av en EU-baserad AIF-fond enligt definitionen i artikel 4.1 l i direktiv 2011/61/EU.

10. Eltif-fondens behöriga myndighet : den behöriga myndigheten för den EU-baserade AIF-fonden enligt artikel 4.1 h i direktiv 2011/61/EU.

11. Eltif-fondens hemmedlemsstat : den medlemsstat där Eltif-fonden är auktoriserad.

12. Eltif-förvaltare : den auktoriserade EU-baserade AIF-förvaltare som är godkänd att förvalta en Eltif-fond eller den internt förvaltade Eltif-fonden när den rättsliga formen för Eltif-fonden tillåter en intern förvaltning och när ingen extern AIF-förvaltare har utsetts.

13. Eltif-förvaltarens behöriga myndighet : den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten för AIF-förvaltaren enligt artikel 4.1 q i direktiv 2011/61/EU.

14. värdepappersutlåning och värdepapperslån : transaktioner där en institution eller dess motpart överför värdepapper med förbehållet att den som lånar dem ska återlämna motsvarande värdepapper vid ett visst framtida datum eller på begäran av den som överförde dem; transaktionen innebär värdepappersutlåning för motparten som överför värdepapperen och värdepapperslån för den motpart till vilken de överförs.

15. repa : en repa enligt definitionen i artikel 4.1.83 i förordning (EU) nr 575/2013.

16. finansiellt instrument : ett finansiellt instrument enligt definitionen i avsnitt C i bilaga I till direktiv 2014/65/EU.

17. blankning : en verksamhet enligt definitionen i artikel 2.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 236/2012 (19).

18. reglerad marknad : en reglerad marknad enligt definitionen i artikel 4.1.21 i direktiv 2014/65/EU.

19. multilateral handelsplattform : en multilateral handelsplattform enligt definitionen i artikel 4.1.22 i direktiv 2014/65/EU.

Artikel 3

Auktorisation och centralt offentligt register

1. En Eltif-fond får bara marknadsföras i unionen om den har auktoriserats i enlighet med denna förordning. Auktorisation som Eltif-fond ska gälla i alla medlemsstater.

2. Endast EU-baserade AIF-fonder ska vara berättigade att ansöka om och beviljas auktorisation som Eltif-fond.

3. Eltif-fondens behöriga myndigheter ska en gång per kvartal informera Esma om auktorisation som beviljats eller återkallats enligt denna förordning.

Esma ska föra ett centralt offentligt register med uppgift om varje Eltif-fond som auktoriserats enligt denna förordning, Eltif-förvaltaren och Eltif-fondens behöriga myndighet. Registret ska finnas tillgängligt i elektronisk form.

Artikel 4

Beteckning och förbud mot ombildning

1. Beteckningen Eltif eller europeisk långsiktig investeringsfond i förhållande till ett företag för kollektiva investeringar eller de andelar eller aktier det emitterar får bara användas när företaget för kollektiva investeringar har auktoriserats i enlighet med denna förordning.

2. Eltif-fonder ska vara förbjudna att ombilda sig till företag för kollektiva investeringar som inte omfattas av denna förordning.

Artikel 5

Ansökan om auktorisation som Eltif-fond

1. En ansökan om auktorisation som Eltif-fond ska göras till Eltif-fondens behöriga myndighet.

Ansökan om auktorisation som en Eltif-fond ska innehålla följande:

a)	Fondbestämmelser eller bolagsordning.

b)	Uppgifter om den föreslagna Eltif-förvaltarens identitet, aktuell och tidigare erfarenhet och historik när det gäller fondförvaltningsverksamhet.

c)	Uppgifter om förvaringsinstitutets identitet.

d)	En beskrivning av de uppgifter som ska lämnas till investerarna, inbegripet en beskrivning av arrangemangen för att hantera klagomål som icke-professionella investerare lämnat in.

Eltif-fondens behöriga myndighet får begära förtydliganden och information om dokumentation och lämnad information enligt andra stycket.

2. Enbart en EU-baserad AIF-förvaltare som auktoriserats enligt direktiv 2011/61/EU får hos Eltif-fondens behöriga myndighet ansöka om auktorisation om att förvalta en Eltif-fond för vilken det har begärts auktorisation i enlighet med punkt 1. I de fall då Eltif-fondens behöriga myndighet är densamma som den EU-baserade AIF-förvaltarens behöriga myndighet ska en sådan ansökan om auktorisation hänvisa till den dokumentation som lämnats för auktorisation enligt direktiv 2011/61/EU.

En ansökan om auktorisation att förvalta en Eltif-fond ska innehålla följande:

a)	Ett skriftligt avtal med förvaringsinstitutet.

b)	Information om delegeringsarrangemang avseende portföljförvaltning och riskhantering och administration vad gäller Eltif-fonden.

c)	Information om investeringsstrategier, riskprofil och andra egenskaper hos AIF-fonder som den EU-baserade AIF-förvaltaren har rätt att förvalta.

Eltif-fondens behöriga myndighet får begära förtydliganden och information från den EU-baserade AIF-förvaltarens behöriga myndighet vad gäller den dokumentation som avses i andra stycket eller ett intyg om huruvida Eltif-fonden omfattas av den EU-baserade AIF-förvaltarens auktorisation att förvalta AIF-fonder. Den EU-baserade AIF-förvaltarens behöriga myndighet ska lämna ett svar inom tio arbetsdagar från dagen för mottagandet av ansökan från Eltif-fondens behöriga myndighet.

3. Sökanden ska inom två månader från det att en fullständig ansökan har lämnats in underrättas om huruvida auktorisationen som Eltif-fond och tillstånd att förvalta Eltif-fonden har beviljats.

4. Alla senare ändringar av den dokumentation som avses i punkterna 1 och 2 ska omedelbart delges Eltif-fondens behöriga myndighet.

5. Genom undantag från punkterna 1 och 2 ska en EU-baserad AIF-fond vars rättsliga form tillåter en intern förvaltning, och dess styrorgan väljer att inte utse en extern AIF-förvaltare, samtidigt ansöka om auktorisation som Eltif-fond enligt denna förordning och som AIF-förvaltare enligt direktiv 2011/61/EU.

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 7 i direktiv 2011/61/EU ska ansökan om auktorisation som en internt förvaltad Eltif-fond innehålla följande:

a)	Fondbestämmelser eller bolagsordning.

b)	En beskrivning av de uppgifter som ska lämnas till investerarna, inbegripet en beskrivning av arrangemangen för att hantera klagomål som icke-professionella investerare lämnat in.

Genom undantag från punkt 3 ska en internt förvaltad EU-baserad AIF-fond inom tre månader från det att en fullständig ansökan har lämnats in underrättas om huruvida auktorisation som Eltif-fond har beviljats.

Artikel 6

Villkor för beviljande av auktorisation som Eltif-fond

1. En EU-baserad AIF-fond ska auktoriseras som Eltif-fond enbart om dess behöriga myndighet

a)	är övertygad om att den EU-baserade AIF-fonden kan uppfylla alla krav i den här förordningen,

b)	har godkänt ansökan från en EU-baserad AIF-förvaltare som är auktoriserad enligt direktiv 2011/61/EU att förvalta Eltif-fonden, fondbestämmelserna eller bolagsordningen, och valet av förvaringsinstitut.

2. I de fall en EU-baserad AIF-fond ansöker enligt artikel 5.5 i denna förordning, ska den behöriga myndigheten auktorisera den EU-baserade AIF-fonden endast när den är övertygad om att den EU-baserade AIF-fonden uppfyller både kraven i denna förordning och i direktiv 2011/61/EU avseende auktorisationen av en EU-baserad AIF-förvaltare.

3. Eltif-fondens behöriga myndighet får bara avslå ansökan från den EU-baserade AIF-förvaltaren att förvalta Eltif-fonden om den EU-baserade AIF-förvaltaren

a)	inte följer bestämmelserna i denna förordning,

b)	inte följer bestämmelserna i direktiv 2011/61/EU,

c)	inte har auktoriserats av sin behöriga myndighet att förvalta AIF-fonder som följer investeringsstrategier av det slag som avses i denna förordning,

d)	inte har lämnat den dokumentation som avses i artikel 5.2 eller några klargöranden eller någon information som begärts enligt denna.

Innan Eltif-fondens behöriga myndighet avslår en ansökan ska den samråda med den EU-baserade AIF-förvaltarens behöriga myndighet.

4. Eltif-fondens behöriga myndighet får inte bevilja auktorisation som Eltif-fond för den EU-baserade AIF-fonden som har ansökt om auktorisation om den är rättsligt förhindrad från att marknadsföra sina andelar eller aktier i sin hemmedlemsstat.

5. Eltif-fondens behöriga myndighet ska meddela den EU-baserade AIF-fonden skälen till att auktorisation som Eltif-fond avslås.

6. En ansökan som avslagits enligt detta kapitel får inte lämnas in på nytt till behöriga myndigheter i andra medlemsstater.

7. Auktorisation som en Eltif-fond får inte omfattas av ett krav på att Eltif-fonden förvaltas av en EU-baserad AIF-förvaltare som har auktoriserats i en Eltif-fonds hemmedlemsstat eller att den EU-baserade AIF-förvaltaren utför eller delegerar verksamhet i en Eltif-fonds hemmedlemsstat.

Artikel 7

Gällande regler och ansvar

1. En Eltif-fond ska vid varje tidpunkt uppfylla bestämmelserna i denna förordning.

2. En Eltif-fond och Eltif-förvaltaren ska vid varje tidpunkt följa direktiv 2011/61/EU.

3. Eltif-förvaltaren ska vara ansvarig för att bestämmelserna i denna förordning efterlevs och ska också vara ansvarig i enlighet med direktiv 2011/61/EU för överträdelser av denna förordning. Eltif-förvaltaren ska också vara ansvarig för förluster eller skador som uppstår till följd av bristande efterlevnad av bestämmelserna i denna förordning.

KAPITEL II

SKYLDIGHETER BETRÄFFANDE Eltif-FONDERS INVESTERINGSSTRATEGIER

AVSNITT 1

Allmänna regler och godtagbara tillgångar

Artikel 8

Delfonder

Om en Eltif-fond består av flera delfonder ska varje delfond anses utgöra en separat Eltif-fond vid tillämpningen av bestämmelserna i detta kapitel.

Artikel 9

Godtagbara investeringar

1. I enlighet med det mål som avses i artikel 1.2 ska en Eltif-fond endast investera i följande kategorier av tillgångar och endast på de villkor som anges i denna förordning:

a)	Godtagbara investeringstillgångar.

b)	De tillgångar som avses i artikel 50.1 i direktiv 2009/65/EG.

2. En Eltif-fond får inte utföra någon av följande verksamheter:

a)	Blankning av tillgångar.

b)	Direkt eller indirekt exponering av råvaror, också via finansiella derivatinstrument och certifikat som återspeglar dem, index som baseras på dem eller andra sätt eller instrument som skulle innebära en exponering mot dem.

c)	Ingå avtal om utlåning av värdepapper, lån av värdepapper, repor eller någon annan form av avtal som får motsvarande ekonomiska effekter och innebär liknande risker, om därmed mer än 10 % av tillgångarna i Eltif-fonden påverkas.

d)	Använda finansiella derivatinstrument, utom när användningen av sådana instrument enbart tjänar syftet att säkra inneboende risker i Eltif-fondens andra investeringar.

3. För att säkerställa den konsekventa tillämpningen av den här artikeln ska Esma, efter att ha genomfört ett offentligt samråd, utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn som specificerar kriterierna för att fastställa när användningen av finansiella derivatinstrument endast tjänar syftet att säkra inneboende risker i investeringar som avses i punkt 2 d.

Esma ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den 9 september 2015.

Kommissionens ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1095/2010.

Artikel 10

Godtagbara investeringstillgångar

En tillgång som avses i artikel 9.1 a ska endast kunna vara godtagbar för investering från en Eltif-fond om den tillhör någon av följande kategorier:

Egetkapital- eller hybridkapitalinstrument som har

i)	utfärdats av ett godkänt portföljföretag och som Eltif-fonden förvärvat från det godkända portföljföretaget eller från en tredje part via andrahandsmarknaden,

ii)	utfärdats av ett godkänt portföljföretag i utbyte mot ett egetkapital- eller hybridkapitalinstrument som Eltif-fonden förvärvat från det godkända portföljföretaget eller från en tredje part via andrahandsmarknaden,

iii)

utfärdats av ett företag i vilket det godkända portföljföretaget är ett majoritetsägt dotterbolag, i utbyte mot ett egetkapital- eller hybridkapitalinstrument som Eltif-fonden förvärvat i enlighet med led i eller ii från det godkända portföljföretaget eller från en tredje part via andrahandsmarknaden,

b)	skuldinstrument som utfärdats av ett godkänt portföljföretag,

c)	lån som Eltif-fonden beviljat ett godkänt portföljföretag med en förfallotidpunkt som inte är längre än Eltif-fondens livslängd,

d)	andelar eller aktier i en eller flera andra Eltif-fonder, EuVECA och EuSEF förutsatt att de Eltif-fonderna, EuVECA-fonderna och EuSEF-fonderna inte själva har investerat mer än 10 % av sitt kapital i Eltif-fonder,

e)	direkta innehav eller indirekta innehav via ett godkänt portföljföretag av enskilda reala tillgångar med ett värde på minst 10 000 000 EUR eller motsvarande i den valuta och vid den tidpunkt då utgifterna uppstod.

Artikel 11

Godkänt portföljföretag

1. Ett godkänt portföljföretag som avses i artikel 10 ska vara ett annat portföljföretag än ett företag för kollektiva investeringar som ska uppfylla följande krav:

a)	Det är inte ett finansiellt företag.

Det är ett företag som

i)	inte är upptaget till handel på en reglerad marknad eller på en multilateral handelsplattform, eller

ii)	är upptaget till handel på en reglerad marknad eller på en multilateral handelsplattform och samtidigt har ett börsvärde på högst 500 000 000 EUR.

Det har sitt säte i en medlemsstat, eller i tredjeland under förutsättning att det tredjelandet

i)	inte identifierats av arbetsgruppen för finansiella åtgärder som en högrisk och icke samarbetsvillig jurisdiktion,

ii)

har undertecknat en överenskommelse med hemmedlemsstaten för Eltif-förvaltaren och med varje annan medlemsstat där andelarna eller aktierna i Eltif-fonden är avsedda att marknadsföras för att säkerställa att tredjelandet till fullo uppfyller standarderna i artikel 26 i OECD:s modellavtal för skatter på inkomst och förmögenhet och att det säkerställer ett effektivt informationsutbyte i skatteärenden, inbegripet eventuella multilaterala skatteavtal.

2. Genom undantag från punkt 1 a i den här artikeln kan ett godkänt portföljföretag vara ett finansiellt företag som uteslutande finansierar godkända portföljföretag som avses i punkt 1 i den här artikeln eller reala tillgångar som avses i artikel 10 e.

Artikel 12

Intressekonflikter

En Eltif-fond får inte investera i en godtagbar investeringstillgång i vilken Eltif-förvaltaren har eller förvärvar ett direkt eller indirekt intresse, annat än genom att inneha andelar eller aktier i de Eltif-fonder, EuSEF-fonder eller EuVECA-fonder som denne förvaltar.

AVSNITT 2

Bestämmelser om investeringsstrategier

Artikel 13

Portföljsammansättning och diversifiering

1. En Eltif-fond ska investera minst 70 % av sitt kapital i godtagbara investeringstillgångar.

2. En Eltif-fond får högst investera

a)	10 % av sitt kapital i instrument som emitterats av eller lån som beviljats till ett enskilt godkänt portföljföretag,

b)	10 % av sitt kapital direkt eller indirekt i en enskild real tillgång,

c)	10 % av sitt kapital i andelar eller aktier i en enskild Eltif-fond, EuVECA-fond eller EuSEF-fond,

d)	5 % av sitt kapital i tillgångar som avses i artikel 9.1 b om de tillgångarna har utfärdats av ett enskilt organ.

3. Det sammanlagda värdet av andelar eller aktier i Eltif-fonder, EuVECA-fonder, EuSEF-fonder i en Eltif-fondportfölj får inte överstiga 20 % av värdet av Eltif-fondens kapital.

4. Den sammanlagda risken av motpartsexponeringar för Eltif-fonden som härrör från OTC-derivattransaktioner, repor eller omvända repor får inte överstiga 5 % av värdet av Eltif-fondens kapital.

5. Genom undantag från punkt 2 a och 2 b får Eltif-fonden höja den nämnda gränsen på 10 % till 20 %, förutsatt att innehavet av det sammanlagda värdet på Eltif-fondens tillgångar i godkända portföljföretag och i enskilda reala tillgångar i vilka det investerar mer än 10 % av sitt kapital inte överstiger 40 % av värdet av Eltif-fondens kapital.

6. Genom undantag från punkt 2 d får en Eltif-fond höja 5-procentsgränsen till 25 % när obligationer är emitterade av ett kreditinstitut som har sitt säte i en medlemsstat och enligt lag omfattas av särskild offentlig tillsyn avsedd att skydda obligationsinnehavare. Särskilt ska iakttas att kapital som härrör från emissionen av sådana obligationer i enlighet med lag ska investeras i tillgångar som, under obligationernas hela giltighetstid, kan täcka de med obligationerna förenade fordringarna och som i händelse av emittentens fallissemang med prioritet ska användas för återbetalning av kapital och upplupen ränta.

7. Bolag som ingår i samma koncern med konsoliderad redovisning i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU (20) eller i enlighet med erkända internationella redovisningsregler ska räknas som ett enskilt godkänt portföljföretag eller enskilt organ vid beräkningen av de gränser som avses i punkterna 1–6.

Artikel 14

Rättelse av investeringspositioner

I de fall där Eltif-fonden begår en överträdelse av de diversifieringskrav som fastställs i artikel 13.2–13.6 och överträdelsen har legat utom Eltif-förvaltarens kontroll ska denne inom en lämplig tidsperiod vidta de åtgärder som krävs för att rätta till situationen, med vederbörlig hänsyn till intressena hos Eltif-fondens investerare.

Artikel 15

Koncentration

1. En Eltif-fond får inte förvärva mer än 25 % av andelarna eller aktierna i en enskild Eltif-fond, EuVECA-fond eller EuSEF-fond.

2. De koncentrationsgränser som anges i artikel 56.2 i direktiv 2009/65/EG ska tillämpas på investeringar i de tillgångar som avses i artikel 9.1 b i denna förordning.

Artikel 16

Penninglån

1. En Eltif-fond får låna penningmedel, under förutsättning att sådan upplåning uppfyller samtliga följande villkor:

a)	Den motsvarar inte mer än 30 % av värdet på Eltif-fondens kapital.

b)	Den tjänar syftet att investera i godtagbara investeringstillgångar, med undantag för lån enligt artikel 10 c, under förutsättning att Eltif-fondens innehav av kontanter eller likvida medel inte räcker för att göra investeringarna i fråga.

c)	Den lånas upp i samma valuta som de tillgångar som ska förvärvas med penninglånet.

d)	Den har en förfallotid som inte överstiger Eltif-fondens livslängd.

e)	Den belastar inte tillgångar som motsvarar mer än 30 % av värdet på Eltif-fondens kapital.

2. Eltif-förvaltaren ska specificera i Eltif-fondens prospekt huruvida det ingår i investeringsstrategin att låna pengar eller inte.

Artikel 17

Tillämpning av reglerna om portföljsammansättning och diversifiering

1. De investeringsgränser som anges i artikel 13.1 ska

a)	tillämpas senast den dag som anges i fondbestämmelserna eller bolagsordningen för Eltif-fonden,

b)	upphöra att gälla när Eltif-fonden börjar sälja tillgångar i syfte att lösa in investerares andelar eller aktier efter utgången av Eltif-fondens livslängd,

c)	tillfälligt upphävas om Eltif-fonden anskaffar ytterligare kapital eller minskar sitt befintliga kapital, så länge som ett sådant tillfälligt upphävande inte varar längre än 12 månader.

Det datum som avses i led a i första stycket ska ta hänsyn till de särdrag och egenskaper hos de tillgångar som Eltif-fonden ska investera i, och ska inte inträffa senare än antingen fem år efter dagen för Eltif-fondens auktorisation, eller efter Eltif-fondens halva livslängd som fastställs i enlighet med artikel 18.3, beroende på vilket som infaller först. I undantagsfall får Eltif-fondens behöriga myndighet efter inlämnande av en vederbörligen motiverad investeringsplan godkänna en förlängning av denna tidsfrist med ytterligare högst ett år.

2. Om en långfristig tillgång som Eltif-fonden har investerat i utfärdas av ett godkänt portföljföretag som inte längre uppfyller kraven i artikel 11.1 b, kan den långsiktiga tillgången fortsätta att tas med vid beräkningen av den investeringsbegränsning som avses i artikel 13.1 under en period på högst tre år från och med den dag då det godkända portföljföretaget inte längre uppfyller kraven i artikel 11.1 b.

KAPITEL III

INLÖSEN AV, HANDEL MED OCH UTFÄRDANDE AV ANDELAR ELLER AKTIER I EN Eltif-FOND SAMT UTDELNING AV INTÄKTER OCH KAPITAL

Artikel 18

Policy för inlösen och livslängd för Eltif-fonder

1. Investerarna i Eltif-fonden ska inte ha möjlighet att begära inlösen av sina andelar eller aktier före utgången av Eltif-fondens livslängd. Inlösen som riktas till investerare kan påbörjas från och med dagen efter datum för utgången av Eltif-fondens livslängd.

I fondbestämmelserna eller bolagsordningen för Eltif-fonden ska det klart och tydligt anges ett specifikt datum för utgången av Eltif-fondens livslängd och där får det anges om det finns en rätt till en tillfällig förlängning av Eltif-fondens livslängd och villkoren för utövande av en sådan rätt.

Fondbestämmelserna eller bolagsordningen för Eltif-fonden, och information till investerarna ska innehålla en beskrivning av förfarandena för inlösen av andelar eller aktier och avyttring av tillgångar och tydligt ange att den inlösen som riktas till investerare ska påbörjas dagen efter datum för utgången av Eltif-fondens livslängd.

2. Genom undantag från punkt 1 får fondbestämmelserna eller bolagsordningen för Eltif-fonden innehålla en möjlighet till inlösen innan utgången av Eltif-fondens livstid under förutsättning att samtliga följande villkor är uppfyllda:

a)	Inlösen beviljas inte före det datum som anges i artikel 17.1 a.

Eltif-förvaltaren ska vid tiden för auktorisationen och under Eltif-fondens livslängd kunna visa för behöriga myndigheter att det finns ett lämpligt likviditetsförvaltningssystem och effektiva förfaranden för att övervaka Eltif-fondens likviditetsrisk, i enlighet med Eltif-fondens långsiktiga investeringsstrategi och den föreslagna policyn för inlösen.

c)	Eltif-förvaltaren anger en fastställd policy för inlösen där det klart och tydligt framgår under vilka perioder investerarna får begära inlösen.

Eltif-fondens policy för inlösen säkerställer att det totala inlösenbeloppet under en viss period begränsas till en viss procentandel av Eltif-fondens tillgångar som avses i artikel 9.1 b. Denna procentandel ska vara anpassad till den likviditetsförvaltning och investeringsstrategi som Eltif-förvaltaren har redovisat.

e)	Eltif-fondens policy för inlösen säkerställer att investerare behandlas rättvist och att inlösen beviljas proportionellt om det totalt begärda inlösenbeloppet inom en viss period överstiger procentandelen som avses i led d i denna punkt.

3. Eltif-fondens livslängd ska vara förenlig med Eltif-fondens långsiktiga natur och vara tillräcklig för att täcka livscykeln för var och en av Eltif-fondens enskilda tillgångar, mätt i förhållande till tillgångens likviditetsprofil och ekonomiska livscykel, liksom med Eltif-fondens uppsatta investeringsmål.

4. Investerare kan begära att få en Eltif-fond avvecklad om deras begäran om inlösen, som gjorts i enlighet med Eltif-fondens policy för inlösen, inte har uppfyllts inom ett år från och med det datum då begäran om inlösen gjordes.

5. Investerare ska alltid ges möjlighet att få återbetalning i pengar.

6. Återbetalning in natura av tillgångar från en Eltif-fond ska bara vara möjlig om samtliga nedanstående villkor är uppfyllda:

a)	Om fondbestämmelserna eller bolagsordningen för Eltif-fonden ger möjlighet till det, förutsatt att alla investerare behandlas rättvist.

b)	Investeraren skriftligen begär återbetalning i form av en andel av Eltif-fondens tillgångar.

c)	Det inte finns några särskilda regler som begränsar överföringen av de tillgångarna.

7. Esma ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn som anger under vilka förhållanden en Eltif-fonds livslängd anses vara tillräckligt lång för att täcka livscykeln för var och en av de enskilda tillgångarna i Eltif-fonden, som avses i punkt 3.

Esma ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den 9 september 2015.

Kommissionens ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1095/2010.

Artikel 19

Andrahandsmarknad

1. Fondbestämmelserna eller bolagsordningen för en Eltif-fond får inte hindra att andelar eller aktier av Eltif-fonden tas upp till handel på en reglerad marknad eller på en multilateral handelsplattform.

2. Fondbestämmelserna eller bolagsordningen för en Eltif-fond får inte hindra investerare från att fritt överföra sina andelar eller aktier till annan tredje part än Eltif-förvaltaren.

3. En Eltif-fond ska i sina regelbundna rapporter publicera marknadsvärdet av sina noterade andelar eller aktier tillsammans med andelarnas eller aktiernas nettotillgångsvärde.

4. Om det sker en betydande ändring av en tillgångs värde ska Eltif-förvaltaren redovisa detta för investerarna i sina regelbundna rapporter.

Artikel 20

Nyemissioner av andelar eller aktier

1. En Eltif-fond kan erbjuda nyemissioner av andelar eller aktier i enlighet med sina fondbestämmelser eller sin bolagsordning.

2. En Eltif-fond får inte emittera nya andelar eller aktier till ett pris som understiger värdet på dess fondandelsvärde utan att först ha erbjudit dessa andelar eller aktier till det priset till befintliga investerare i Eltif-fonden.

Artikel 21

Avyttring av Eltif-tillgångar

1. En Eltif-fond ska anta en tidsplan för en ordnad avyttring av sina tillgångar i syfte att lösa in investerares andelar eller aktier efter utgången av Eltif-fondens livslängd och ska underrätta Eltif-fondens behöriga myndighet om detta senast ett år före datumet för utgången av Eltif-fondens livslängd.

2. Den tidsplan som avses i punkt 1 ska omfatta följande:

a)	En bedömning av marknaden för presumtiva köpare.

b)	En bedömning och jämförelse av potentiella försäljningspriser.

c)	En värdering av de tillgångar som ska avyttras.

d)	En tidsram för tidsplanen för avyttring.

3. Esma ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn som specificerar de kriterier som ska användas för bedömningarna i punkt 2 a och värderingen i punkt 2 c.

Esma ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den 9 september 2015.

Kommissionens ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1095/2010.

Artikel 22

Utdelning av intäkter och kapital

1. En Eltif-fond får regelbundet till investerare dela ut de intäkter som genereras från de tillgångar som ingår i portföljen. De intäkterna ska omfatta

a)	intäkter som tillgångarna regelbundet genererar,

b)	den värdestegring som realiseras efter avyttringen av en tillgång.

2. Intäkterna får inte delas ut i den omfattning de behövs för Eltif-fondens framtida åtaganden.

3. En Eltif-fond får minska sitt kapital proportionellt vid en avyttring av en tillgång före utgången av Eltif-fondens livslängd, förutsatt att Eltif-förvaltaren anser att en sådan avyttring ligger i investerarnas intresse.

4. Eltif-fonden ska i sina fondbestämmelser eller sin bolagsordning ange den utdelningspolicy Eltif-fonden kommer att tillämpa under sin livslängd.

KAPITEL IV

TRANSPARENSKRAV

Artikel 23

Transparens

1. Andelar eller aktier i en Eltif-fond får inte marknadsföras i unionen utan föregående offentliggörande av ett prospekt.

Andelar eller aktier i en Eltif-fond får inte marknadsföras till icke-professionella investerare i unionen utan föregående offentliggörande av ett faktablad i enlighet med förordning (EU) nr 1286/2014.

2. Prospektet ska innehålla all den information som krävs för att göra det möjligt för investerare att göra en välgrundad bedömning av den föreslagna investeringen och särskilt den därmed förenade risken.

3. Prospektet ska åtminstone innehålla följande:

a)	En redogörelse om hur Eltif-fondens investeringsmål och strategi för att uppnå dessa mål karaktäriserar fonden som långsiktig.

b)	Information som ska lämnas av företag för kollektiva investeringar av sluten typ enligt direktiv 2003/71/EG och förordning (EG) nr 809/2004.

c)	Information som ska redovisas till investerare enligt artikel 23 i direktiv 2011/61/EU, om det inte redan omfattas av led b i denna punkt.

d)	En tydlig hänvisning till de kategorier av tillgångar i vilka Eltif-fonden får investera.

e)	En tydlig angivelse av de jurisdiktioner i vilka Eltif-fonden får investera.

f)	All annan information som de behöriga myndigheterna anser vara relevant vid tillämpningen av punkt 2.

4. Prospektet och allt annat marknadsföringsmaterial ska på ett tydligt sätt informera investerarna om Eltif-fondens illikvida natur.

Prospektet och allt annat marknadsföringsmaterial ska tydligt

a)	informera investerarna om att Eltif-fondens investeringar är av långsiktig karaktär,

b)	informera investerarna om utgången av Eltif-fondens livslängd liksom möjligheten att förlänga Eltif-fondens livslängd om en sådan finns föreskriven, och i så fall villkoren för detta,

c)	ange om Eltif-fonden är avsedd att marknadsföras till icke-professionella investerare,

d)	förklara investerarnas rättigheter att lösa in sina investeringar i enlighet med artikel 18 och bestämmelserna eller bolagsordningen för Eltif-fonden,

e)	ange hur ofta och när eventuella utdelningar görs till investerare under Eltif-fondens livslängd,

f)	ge råd till investerare om att bara en liten andel av deras samlade investeringsportfölj bör investeras i en Eltif-fond,

beskriva Eltif-fondens risksäkringspolicy, inbegripet en framträdande angivelse av att finansiella derivatinstrument endast får användas för att säkra inneboende risker i Eltif-fondens andra investeringar och en angivelse av de möjliga effekter en användning av finansiella derivatinstrument skulle kunna få på Eltif-fondens riskprofil,

h)	informera investerare om de risker som är förknippade med att investera i reala tillgångar, inbegripet infrastruktur,

i)	regelbundet informera investerarna, minst en gång per år, om de jurisdiktioner i vilka Eltif-fonden har investerat.

5. Utöver den information som krävs enligt artikel 22 i direktiv 2011/61/EU ska Eltif-fondens årsrapport innehålla följande:

a)	En kassaflödesrapport.

b)	Information om alla innehav av instrument som involverar unionens budgetmedel.

c)	Information om värdet på de enskilda godkända portföljföretagen och värdet av andra tillgångar i vilka Eltif-fonden har investerat, inbegripet värdet av använda finansiella derivatinstrument.

d)	Information om de jurisdiktioner där Eltif-fondens tillgångar är belägna.

6. På begäran av en icke-professionell investerare ska Eltif-förvaltaren också tillhandahålla ytterligare information om de kvantitativa gränser som gäller för Eltif-fondens riskhantering, de metoder som har valts för denna och den senaste utvecklingen av riskerna med och avkastningen från de viktigaste tillgångskategorierna.

Artikel 24

Ytterligare krav på prospektet

1. En Eltif-fond ska till sina behöriga myndigheter lämna in sina prospekt och eventuella ändringar och tillägg i dessa, liksom årsrapporter. En Eltif-fond ska på begäran tillhandahålla Eltif-förvaltarens behöriga myndighet denna dokumentation. Denna dokumentation ska tillhandahållas av Eltif-fonden inom den tidsperiod som bestäms av dessa behöriga myndigheter.

2. Fondbestämmelserna eller bolagsordningen för en Eltif-fond ska utgöra en integrerad del av prospektet och ska bifogas detta.

De dokument som avses i första stycket behöver dock inte bifogas prospektet när investeraren informerats om att han eller hon på begäran kommer att tillställas de dokumenten eller få upplysning om var han eller hon kan ta del av dem i varje medlemsstat där andelarna eller aktierna marknadsförs.

3. Prospektet ska specificera på vilket sätt årsrapporten ska tillhandahållas investerarna. Det ska föreskrivas att en papperskopia av årsrapporten på begäran ska levereras kostnadsfritt till icke-professionella investerare.

4. Investerarna ska på begäran kostnadsfritt tillhandahållas prospektet samt den senaste publicerade årsrapporten.

Prospektet får tillhandahållas på ett varaktigt medium eller via en webbplats. Icke-professionella investerare ska på begäran få en papperskopia kostnadsfritt.

5. All väsentlig information i prospektet ska hållas aktuell.

Artikel 25

Redovisning av kostnader

1. Prospektet ska tydligt informera investerare om storleken på de olika kostnader som direkt eller indirekt belastar investeraren. De olika kostnaderna ska grupperas enligt följande rubriker:

a)	Startkostnader för Eltif-fonden.

b)	Kostnader för förvärv av tillgångar.

c)	Förvaltning och prestationsbaserade avgifter.

d)	Distributionskostnader.

e)	Övriga kostnader, inklusive administrativa kostnader, tillsynskostnader, förvaringskostnader, depåavgifter, kostnader för professionella tjänster och revisionskostnader.

2. Prospektet ska ange kostnadernas samlade andel i förhållande till Eltif-fondens kapital.

3. Esma ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att specificera de gemensamma definitionerna, beräkningsmetoderna och presentationsformen för de kostnader som avses i punkt 1 och den samlade andel som avses i punkt 2.

Vid utarbetandet av dessa förslag till tekniska standarder för tillsyn ska Esma ta hänsyn till de tillsynsstandarder som avses i artikel 8.5 a och c i förordning (EU) nr 1286/2014.

Esma ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den 9 september 2015.

Kommissionens ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1095/2010.

KAPITEL V

MARKNADSFÖRING AV ANDELAR ELLER AKTIER I Eltif-FONDER

Artikel 26

Tillgängliga faciliteter för investerare

1. Förvaltaren av en Eltif-fond vars andelar eller aktier är avsedda att marknadsföras till icke-professionella investerare ska i varje medlemsstat där förvaltaren avser att marknadsföra sådana andelar eller aktier, införa faciliteter tillgängliga för att teckna, göra utbetalningar till innehavare av andelar eller aktier, verkställa återköp eller inlösen av andelar eller aktier samt lämna ut den information som Eltif-fonden och Eltif-förvaltaren är skyldiga att tillhandahålla.

2. Esma ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att specificera olika typer av faciliteter och deras egenskaper som avses i punkt 1, deras tekniska infrastruktur och innehållet i deras uppgifter i förhållande till icke-professionella investerare.

Esma ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den 9 september 2015.

Kommissionens ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1095/2010.

Artikel 27

Intern bedömningsprocess för Eltif-fonder som marknadsförs till icke-professionella investerare

1. Förvaltaren av en Eltif-fond vars andelar eller aktier är avsedda att marknadsföras till icke-professionella investerare ska inrätta och tillämpa en särskild intern process för bedömning av den Eltif-fonden innan den marknadsförs eller distribueras till icke-professionella investerare.

2. Som ett led i den interna process som avses i punkt 1 ska Eltif-förvaltaren bedöma huruvida Eltif-fonden är lämplig att marknadsföras till icke-professionella investerare, med beaktande av åtminstone:

a)	Eltif-fondens livslängd, och

b)	Eltif-fondens avsedda investeringsstrategi.

3. Eltif-förvaltaren ska tillhandahålla distributörer all lämplig information om Eltif-fonden som marknadsförs till icke-professionella investerare, inbegripet all information om dess livslängd och investeringsstrategi samt om den interna bedömningsprocessen och de jurisdiktioner i vilka Eltif-fonden tillåts investera.

Artikel 28

Särskilda krav för distributionen av Eltif-fonder till icke-professionella investerare

1. När andelar eller aktier i en Eltif-fond erbjuds eller säljs direkt till en icke-professionell investerare ska Eltif-förvaltaren inhämta information om följande:

a)	Den icke-professionella investerarens kunskaper och erfarenheter på det investeringsområde som är relevant för Eltif-fonden.

b)	Den icke-professionella investerarens finansiella situation inbegripet den investerarens förmåga att bära förluster.

c)	Den icke-professionella investerarens investeringsmål, inbegripet den investerarens tidshorisont.

På grundval av informationen som erhållits i enlighet med första stycket ska Eltif-förvaltaren rekommendera Eltif-fonden endast om den är lämplig för den särskilda icke-professionella investeraren.

2. När en Eltif-fond som erbjuds eller säljs till icke-professionella investerare har en livslängd som överstiger tio år ska Eltif-förvaltaren eller distributören utfärda en tydlig varning i skriftlig form att Eltif-produkten kanske inte är lämplig för icke-professionella investerare som inte kan upprätthålla ett sådant långsiktigt åtagande av illikvid natur.

Artikel 29

Särskilda bestämmelser avseende förvaringsinstitutet för en Eltif-fond som marknadsförs till icke-professionella investerare

1. Genom undantag från artikel 21.3 i direktiv 2011/61/EU ska förvaringsinstitutet för en Eltif-fond som marknadsförs till icke-professionella investerare vara en enhet av det slag som avses i artikel 23.2 i direktiv 2009/65/EG.

2. Genom undantag från artikel 21.13 andra stycket och artikel 21.14 i direktiv 2011/61/EU ska förvaringsinstitutet för en Eltif-fond som marknadsförs till icke-professionella investerare inte kunna friskriva sig från sitt ansvar vid fall av förlust av finansiella instrument som förvaras av en tredje part.

3. Ansvaret hos det förvaringsinstitut som avses i artikel 21.12 i direktiv 2011/61/EU får inte undantas eller begränsas genom avtal när Eltif-fonden marknadsförs till icke-professionella investerare.

4. Alla avtal som står i strid med punkt 3 ska vara ogiltiga.

5. De tillgångar som en Eltif-fonds förvaringsinstitut har i förvar får inte återanvändas för egen räkning av förvaringsinstitutet eller av någon tredje part till vilken förvaringsfunktionen har delegerats. Med återanvändning avses alla överföringar som omfattar tillgångar i depåförvaring inklusive, men inte uteslutande, överföring, pantsättning, försäljning och utlåning.

De tillgångar som en Eltif-fonds förvaringsinstitut har i förvar ska endast återanvändas under förutsättning att

a)	återanvändningen av tillgångarna sker för Eltif-fondens räkning,

b)	förvaringsinstitutet följer Eltif-förvaltarens instruktioner på Eltif-fondens vägnar,

c)	återanvändningen gagnar Eltif-fonden och andelsägarnas eller aktieägarnas intressen, och

d)	transaktionen omfattas av en likvid säkerhet av hög kvalitet som mottagits av Eltif-fonden inom ramen för ett avtal om äganderättsöverföring.

Säkerhetens marknadsvärde som avses i led d i andra stycket ska alltid minst uppgå till marknadsvärdet för de återanvända tillgångarna plus en premie.

Artikel 30

Ytterligare krav vad gäller marknadsföring av Eltif-fonder till icke-professionella investerare

1. Andelar eller aktier i en Eltif-fond får marknadsföras till icke-professionella investerare, förutsatt att icke-professionella investerare ges lämpliga investeringsråd av Eltif-förvaltaren eller distributören.

2. En Eltif-förvaltare får erbjuda eller sälja andelar eller aktier i en Eltif-fond direkt till icke-professionella investerare endast om den förvaltaren är auktoriserad att erbjuda de tjänster som avses i artikel 6.4 a och b i i direktiv 2011/61/EU och endast efter det att den förvaltaren genomfört det lämplighetstest som avses i artikel 28.1 i denna förordning.

3. När en presumtiv icke-professionell investerares portfölj med finansiella instrument inte överstiger 500 000 EUR, ska Eltif-förvaltaren eller en distributör, efter att ha genomfört det lämplighetstest som avses i artikel 28.1 och efter att ha lämnat lämplig investeringsrådgivning, säkerställa på grundval av den information som lämnats av den presumtiva icke-professionella investeraren att den presumtiva icke-professionella investeraren totalt inte investerar mer än 10 % av sin portfölj i Eltif-fonder och att det ursprungliga belopp som investeras i en eller flera Eltif-fonder är 10 000 EUR.

Den presumtiva icke-professionella investeraren ska ansvara för att förse Eltif-förvaltaren eller distributören med korrekt information om den presumtiva icke-professionella investerarens portfölj med finansiella instrument och investeringar i Eltif-fonder som avses i första stycket.

Vid tillämpningen av denna punkt ska en portfölj med finansiella instrument anses inkludera penningmedel och finansiella instrument men ska exkludera alla finansiella instrument som lämnats som säkerhet.

4. Regler eller bolagsordning för en Eltif-fond som marknadsförs till icke-professionella investerare ska ange att alla investerare behandlas lika och ingen förmånsbehandling eller särskilda ekonomiska förmåner beviljas enskilda investerare eller grupper av investerare.

5. Den rättsliga formen för en Eltif-fond som marknadsförs till icke-professionella investerare ska inte leda till ytterligare ansvar för den icke-professionella investeraren eller kräva ytterligare åtaganden från en sådan investerare än det ursprungliga kapitalåtagandet.

6. Icke-professionella investerare ska under teckningsperioden och minst två veckor efter dagen för deras teckning av andelar eller aktier i Eltif-fonden, kunna annullera sin teckning och få pengarna tillbaka utan påföljd.

7. Eltif-förvaltaren för en Eltif-fond som marknadsförs till icke-professionella investerare ska utarbeta lämpliga förfaranden och arrangemang för hantering av klagomål från icke-professionella investerare, vilka gör det möjligt för icke-professionella investerare att inlämna klagomål på ett av sin medlemsstats officiella språk.

Artikel 31

Marknadsföring av andelar eller aktier i Eltif-fonder

1. Eltif-förvaltaren ska efter anmälan i enlighet med artikel 31 i direktiv 2011/61/EU kunna marknadsföra andelar eller aktier i den Eltif-fonden till professionella och icke-professionella investerare inom sin hemmedlemsstat.

2. Förvaltaren av en Eltif-fond ska efter anmälan i enlighet med artikel 32 i direktiv 2011/61/EU kunna marknadsföra andelar eller aktier i den Eltif-fonden till professionella och icke-professionella investerare i andra medlemsstater än i Eltif-förvaltarens hemmedlemsstat.

3. Eltif-förvaltaren ska för varje Eltif-fond han eller hon förvaltar till de behöriga myndigheterna ange huruvida avsikten är att marknadsföra den till icke-professionella investerare.

4. Förutom den dokumentation och information som krävs enligt artiklarna 31 och 32 i direktiv 2011/61/EU ska förvaltare av Eltif-fonder till behöriga myndigheter lämna följande uppgifter:

a)	Prospektet för Eltif-fonden.

b)	Dokument med basfakta för investerare för Eltif-fonden i de fall den marknadsförs till icke-professionella investerare.

c)	Information om de faciliteter som avses i artikel 26.

5. De behöriga myndigheternas behörigheter och befogenheter enligt artiklarna 31 och 32 i direktiv 2011/61/EU ska tolkas så att de också avser marknadsföring av Eltif-fonder till icke-professionella investerare och täcker de ytterligare krav som fastställs i denna förordning.

6. Utöver sina befogenheter som fastställs i artikel 31.3 första stycket i direktiv 2011/61/EU ska den behöriga myndigheten i Eltif-förvaltarens hemmedlemsstat också hindra marknadsföring av en Eltif-fond om Eltif-förvaltaren inte kommer att följa eller inte följer denna förordning.

7. Utöver sina befogenheter som fastställs i artikel 32.3 första stycket i direktiv 2011/61/EU ska den behöriga myndigheten i Eltif-förvaltarens hemmedlemsstat också vägra överföring av en fullständig anmälan till de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där Eltif-fonden är avsedd att marknadsföras, om Eltif-förvaltaren inte följer denna förordning.

KAPITEL VI

TILLSYN

Artikel 32

De behöriga myndigheternas tillsyn

1. De behöriga myndigheterna ska fortlöpande utöva tillsyn av efterlevnaden av denna förordning.

2. Eltif-fondens behöriga myndighet ska ansvara för övervakning av efterlevnaden av de regler som fastställs i kapitlen II, III och IV.

3. Eltif-fondens behöriga myndighet ska ansvara för övervakningen av efterlevnaden av de skyldigheter som anges i fondbestämmelserna eller bolagsordningen för Eltif-fonden samt de skyldigheter som anges i prospektet, och som ska följa denna förordning.

4. Eltif-förvaltarens behöriga myndighet ska vara ansvarig för att övervaka att Eltif-förvaltarens arrangemang och organisation är tillfredställande så att Eltif-förvaltaren kan fullgöra de skyldigheter och bestämmelser som avser bildandet och funktionen av alla Eltif-fonder som den förvaltar.

Eltif-förvaltarens behöriga myndighet ska ansvara för tillsynen över Eltif-förvaltarens efterlevnad av denna förordning.

5. De behöriga myndigheterna ska övervaka företag för kollektiva investeringar som är etablerade i eller marknadsförs på deras territorier i syfte att kontrollera att de inte använder beteckningen Eltif-fond eller låter påskina att de är en Eltif-fond, såvida de inte auktoriserats enligt, och följer, denna förordning.

Artikel 33

De behöriga myndigheternas befogenheter

1. De berörda myndigheterna ska ges alla de tillsyns- och utredningsbefogenheter som de behöver för att utföra sina uppgifter enligt denna förordning.

2. De befogenheter som tilldelats behöriga myndigheter i enlighet med direktiv 2011/61/EU, inbegripet dem som har med sanktioner att göra, ska även utövas när det gäller denna förordning.

3. Eltif-fondens behöriga myndighet ska förbjuda användningen av beteckningen Eltif eller Europeisk långsiktig investeringsfond vid de fall när Eltif-förvaltaren inte längre följer denna förordning.

Artikel 34

Esmas befogenheter och behörighet

1. Esma ska ha de befogenheter som krävs för att utföra de uppgifter som tilldelats myndigheten genom denna förordning.

2. Esmas befogenheter i enlighet med direktiv 2011/61/EU ska även utövas när det gäller den här förordningen och i överensstämmelse med förordning (EG) nr 45/2001.

3. Vid tillämpning av förordning (EU) nr 1095/2010 ska den här förordningen anses som en ytterligare rättsligt bindande unionsrättsakt som tilldelar Esma uppgifter i enlighet med artikel 1.2 i förordning (EU) nr 1095/2010.

Artikel 35

Samarbete mellan behöriga myndigheter

1. Eltif-fondens behöriga myndighet och Eltif-förvaltarens behöriga myndighet ska, om dessa inte är identiska, samarbeta med varandra och utbyta information för att kunna utföra sina uppgifter enligt denna förordning.

2. De behöriga myndigheterna ska samarbeta med varandra i enlighet med direktiv 2011/61/EU.

3. De behöriga myndigheterna och Esma ska samarbeta med varandra för att fullgöra sina respektive uppdrag enligt denna förordning i enlighet med förordning (EU) nr 1095/2010.

4. De behöriga myndigheterna och Esma ska utbyta all information och dokumentation som krävs för ett de ska kunna fullgöra de respektive uppgifter som de tilldelas i den här förordningen i enlighet med förordning (EU) nr 1095/2010, särskilt för att konstatera och avhjälpa överträdelser av den här förordningen.

KAPITEL VII

SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 36

Kommissionens förfaranden för ansökningar

Kommissionen ska prioritera och rationalisera sina förfaranden för alla ansökningar om finansiering från EIB som görs av Eltif-fonder. Kommissionen ska rationalisera förfarandena för att avge yttranden eller lämna bidrag som krävs för att bevilja ansökningar om finansiering från EIB som kanaliseras genom Eltif-fonder.

Artikel 37

Översyn

1. Senast den 9 juni 2019 ska kommissionen ha inlett en översyn av tillämpningen av denna förordning. Översynen ska särskilt analysera följande:

a)	Effekterna av artikel 18.

b)	Hur tillämpningen av det lägsta gränsvärdet på 70 % av de godtagbara investeringstillgångarna som anges i artikel 13.1 påverkar diversifieringen av tillgångar.

c)	I vilken utsträckning Eltif-fonder marknadsförs i unionen, inklusive huruvida AIF-förvaltare som omfattas av artikel 3.2 i direktiv 2011/61/EU kan ha ett intresse av att marknadsföra Eltif-fonder.

d)	I vilken utsträckning förteckningen över godtagbara tillgångar och investeringar bör uppdateras, liksom diversifieringsregler, portföljsammansättning och begränsningar när det gäller penninglån.

2. Efter den översyn som avses i punkt 1 i denna artikel och efter samråd med Esma ska kommissionen till Europaparlamentet och rådet lägga fram en rapport som utvärderar denna förordnings och Eltif-fondernas bidrag till fullbordandet av en kapitalmarknadsunion och till uppnåendet av de mål som fastställs i artikel 1.2. Rapporten ska vid behov åtföljas av ett lagstiftningsförslag.

Artikel 38

Ikraftträdande

Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Den ska tillämpas från och med den 9 december 2015.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i Strasbourg den 29 april 2015.

På Europaparlamentets vägnar

M. SCHULZ

Ordförande

På rådets vägnar

Z. KALNIŅA-LUKAŠEVICA

Ordförande

(1) EUT C 67, 6.3.2014, s. 71.

(2) EUT C 126, 26.4.2014, s. 8.

(3) Europaparlamentets och rådets ståndpunkt av den 10 mars 2015 (ännu ej offentliggjord i EUT) och rådets beslut av den 20 april 2015.

(4) Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/61/EU av den 8 juni 2011 om förvaltare av alternativa investeringsfonder samt om ändring av direktiv 2003/41/EG och 2009/65/EG och förordningarna (EG) nr 1060/2009 och (EU) nr 1095/2010 (EUT L 174, 1.7.2011, s. 1).

(5) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 345/2013 av den 17 april 2013 om europeiska riskkapitalfonder (EUT L 115, 25.4.2013, s. 1).

(6) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 346/2013 av den 17 april 2013 om europeiska fonder för socialt företagande (EUT L 115, 25.4.2013, s. 18).

(7) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 av den 4 juli 2012 om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister (EUT L 201, 27.7.2012, s. 1).

(8) Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG av den 13 juli 2009 om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) (EUT L 302, 17.11.2009, s. 32).

(9) Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/71/EG av den 4 november 2003 om de prospekt som skall offentliggöras när värdepapper erbjuds till allmänheten eller tas upp till handel och om ändring av direktiv 2001/34/EG (EUT L 345, 31.12.2003, s. 64).

(10) Kommissionens förordning (EG) nr 809/2004 av den 29 april 2004 om genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/71/EG i fråga om informationen i prospekt, dessas format, införlivande genom hänvisning samt offentliggörande av prospekt och annonsering (EUT L 149, 30.4.2004, s. 1).

(11) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1286/2014 av den 26 november 2014 om faktablad för paketerade och försäkringsbaserade investeringsprodukter för icke-professionella investerare (Priips) (EUT L 352, 9.12.2014, s. 1).

(12) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av direktiv 2002/92/EG och av direktiv 2011/61/EU (EUT L 173, 12.6.2014, s. 349).

(13) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 600/2014/EU av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 12.6.2014, s. 84).

(14) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1095/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/77/EG (EUT L 331, 15.12.2010, s. 84).

(15) Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (EGT L 281, 23.11.1995, s. 31).

(16) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 av den 18 december 2000 om skydd för enskilda då gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen behandlar personuppgifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter (EUT L 8, 12.1.2001, s. 1).

(17) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 176, 27.6.2013, s. 1).

(18) Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II) (EUT L 335, 17.12.2009, s. 1).

(19) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 236/2012 av den 14 mars 2012 om blankning och vissa aspekter av kreditswappar (EUT L 86, 24.3.2012, s. 1).

(20) Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU av den 26 juni 2013 om årsbokslut, koncernredovisning och rapporter i vissa typer av företag, om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/43/EG och om upphävande av rådets direktiv 78/660/EEG och 83/349/EEG (EUT L 182, 29.6.2013, s. 19).

		ISSN 1977-0820
Europeiska unionens officiella tidning		L 123

Svensk utgåva	Lagstiftning	58 årgången 19 maj 2015

Innehållsförteckning		I Lagstiftningsakter	Sida
		FÖRORDNINGAR
	*	Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/751 av den 29 april 2015 om förmedlingsavgifter för kortbaserade betalningstransaktioner ( 1)	1
	*	Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/752 av den 29 april 2015 om vissa förfaranden för tillämpning av stabiliserings- och associeringsavtalet mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan, och Republiken Montenegro, å andra sidan	16
	*	Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/753 av den 29 april 2015 om import till unionen av jordbruksprodukter med ursprung i Turkiet	23
	*	Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/754 av den 29 april 2015 om öppnande och förvaltning av vissa unionstullkvoter för nötkött av hög kvalitet, griskött, fjäderfäkött, vete och blandsäd samt kli och andra restprodukter	27
	*	Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/755 av den 29 april 2015 om gemensamma regler för import från vissa tredjeländer	33
	*	Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/756 av den 29 april 2015 om tillfälligt upphävande av vissa koncessioner när det gäller import till unionen av jordbruksprodukter med ursprung i Turkiet	50
	*	Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/757 av den 29 april 2015 om övervakning, rapportering och verifiering av koldioxidutsläpp från sjötransporter och om ändring av direktiv 2009/16/EG ( 1)	55
	*	Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/758 av den 29 april 2015 om typgodkännandekrav för montering av eCall-system som bygger på 112-tjänsten i fordon och om ändring av direktiv 2007/46/EG	77
	*	Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/759 av den 29 april 2015 om ändring av förordning (EG) nr 223/2009 om europeisk statistik ( 3)	90
	*	Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/760 av den 29 april 2015 om europeiska långsiktiga investeringsfonder ( 1)	98

Förordning (EG) nr 774/94	Denna förordning
Artikel 1.1	Artikel 1 första stycket
Artikel 1.2	Artikel 1 andra stycket
Artikel 2.1	Artikel 2 första stycket
Artikel 2.2	Artikel 2 andra stycket
Artikel 3.1	Artikel 3 första stycket
Artikel 3.2	Artikel 3 andra stycket
Artikel 4.1	Artikel 4 första stycket
Artikel 4.2	Artikel 4 andra stycket
Artikel 5.1	Artikel 5 första stycket
Artikel 5.2	Artikel 5 andra stycket
Artikel 6.1	Artikel 6 första stycket
Artikel 6.2	Artikel 6 andra stycket
Artikel 7	Artikel 8
Artikel 8	Artikel 7
Artikel 8a	Artikel 9
Artikel 8b	Artikel 10
Artikel 9	—
Artikel 10	Artikel 12
—	Artikel 11
—	Bilaga I
—	Bilaga II

Löpnummer	KN-nummer	Varubeskrivning	Kvotvolym per år eller per angiven period (i ton)	Kvottullsats
09.0217	ex 0807 11 00	Vattenmeloner, färska	14 000	Fri
		16 juni–31 mars
09.0207	2002 90 31	Andra slag av tomater, beredda eller konserverade på annat sätt än med ättika eller ättiksyra andra än hela eller i bitar, med en torrsubstans av minst 12 viktprocent	30 000 med en torrsubstans av 28–30 viktprocent	Fri
09.0209	2002 90 39
	2002 90 91
	2002 90 99

		Rättelser
	*	Rättelse till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 375/2014 av den 3 april 2014 om inrättande av en europeisk frivilligkår för humanitärt bistånd (initiativet EU-frivilliga för humanitärt arbete) ( EUT L 122, 24.4.2014 )	122


	(1) Text av betydelse för EES
	(3) Text av betydelse för EEA och Schweiz

Förordning (EG) nr 140/2008	Denna förordning
Artiklarna 1–8	Artiklarna 1–8
Artikel 8a	Artikel 9
Artikel 9	Artikel 10
Artikel 10	Artikel 11
Artikel 11	Artikel 12
Artikel 13	Artikel 13
—	Artikel 14
Artikel 14	Artikel 15
—	Bilaga I
—	Bilaga II

Förordning (EG) nr 779/98	Denna förordning
Artikel 1	Artikel 1
Artikel 2, första stycket	Artikel 2.1
Artikel 2, andra stycket	Artikel 2.2
Artikel 2a	Artikel 3
Artikel 3	—
Artikel 4	—
—	Artikel 4
Artikel 5	Artikel 5
—	Bilaga I
—	Bilaga II

Förordning (EG) nr 1506/98	Denna förordning
Artikel 1	—
Artikel 2	Artikel 1
Artikel 3	Artikel 2
Artikel 3a	Artikel 3
—	Artikel 4
Artikel 4	Artikel 5
Bilaga I	—
Bilaga II	Bilaga I
—	Bilaga II
—	Bilaga III