(1)

Under likviditetsfasen i den finanskris som började 2007 upplevde många kreditinstitut stora svårigheter eftersom de inte hade lyckats förvalta sin likviditetsrisk på ett förståndigt sätt, trots att de hade bibehållit lämpliga kapitalnivåer. Vissa kreditinstitut blev för beroende av kortfristig finansiering som snabbt sinade under finanskrisens inledning. Dessa kreditinstitut blev då sårbara för likviditetskraven eftersom de inte hade en tillräcklig volym likvida tillgångar för att uppfylla kraven på att ta ut kapital (utflöde) under stressperioden. Kreditinstituten var sedan tvungna att avveckla tillgångar i en nödförsäljning, vilket skapade en självförstärkande nedåtgående prisspiral och brist på förtroende för marknaden, vilket i sin tur utlöste en solvenskris. Till sist blev många kreditinstitut alltför beroende av centralbankers tillhandahållande av likviditet och de var tvungna att räddas genom massiva kapitaltillskott från statskassan. På så vis blev det uppenbart att det var nödvändigt att utarbeta ett detaljerat likviditetstäckningskrav med målet att undvika denna risk genom att göra kreditinstituten mindre beroende av kortfristig finansiering och centralbankers tillhandahållande av likviditet, och mer motståndskraftiga mot plötsliga likviditetsstörningar.

(2)

Artikel 412.1 i förordning (EU) nr 575/2013 ålägger ett likviditetstäckningskrav på kreditinstitut i allmänna ordalag som en skyldighet att inneha ”likvida tillgångar till ett sammanlagt värde som täcker likviditetsutflöden minus likviditetsinflöden i stressituationer”. I enlighet med artikel 460 i förordning (EU) nr 575/2013 har kommissionen befogenhet att i detalj specificera detta likviditetstäckningskrav och under vilka omständigheter behöriga myndigheter måste ålägga specifika in- och utflödesnivåer för kreditinstitut för att fånga specifika risker som de utsätts för. I enlighet med skäl 101 i förordning (EU) nr 575/2013 ska bestämmelserna vara jämförbara med den likviditetstäckningskvot som fastställs den internationella ramen för likviditetsrisksmätning, -standarder och -bevakning från Baselkommittén för banktillsyn (nedan kallad BCBS), med beaktande av unionens och nationella särdrag. Fram till ett fullständigt införande av likviditetstäckningskravet från den 1 januari 2018 ska medlemsstaterna kunna tillämpa ett likviditetstäckningskrav på upp till 100 % för kreditinstitut i enlighet med nationell lagstiftning.

(3)

I enlighet med BCBS likviditetsstandarder ska bestämmelser antas för att definiera likviditetstäckningskravet som en kvot av ett kreditinstituts buffert av ”likvida tillgångar” för dess ”nettolikviditetsutflöden” under en stressperiod på 30 kalenderdagar. ”Nettolikviditetsutflödena” ska beräknas genom att dra av kreditinstitutets likviditetsinflöden från dess likviditetsutflöden. Likviditetstäckningskvoten ska uttryckas som ett procenttal och fastställa en lägsta nivå på 100 % när den har införts helt, vilket indikerar att ett kreditinstitut innehar tillräckligt med likvida tillgångar för att bemöta sina nettolikviditetsutflöden under en stressperiod på 30 dagar. Under en sådan period ska ett kreditinstitut snabbt kunna konvertera sina likvida tillgångar till kontanter utan centalbankslikviditet eller offentliga medel, vilket kan leda till att dess likviditetstäckningskvot tillfälligt sjunker under nivån på 100 %. Om detta skulle hända eller förväntas hända vid någon tidpunkt ska kreditinstituten uppfylla de specifika krav som anges i artikel 414 i förordning (EU) nr 575/2013 för att inom skälig tid höja sin likviditetstäckningsnivå till miniminivån.

(4)

Endast fritt omsättningsbara tillgångar som snabbt kan konverteras till kontanter på privata marknader inom en kort tidsram och utan betydande värdeförlust ska definieras som ”likvida tillgångar” när det rör sig om kreditinstitutens likviditetsbuffertar. I enlighet med del sex i förordning (EU) nr 575/2013 och BCBS klassificering av likvida tillgångar ska passande bestämmelser skilja mellan tillgångar med extremt hög likviditet och kreditkvalitet eller tillgångar på nivå 1, och tillgångar med hög likviditet och kreditkvalitet eller tillgångar på nivå 2. Den senare ska delas in ytterligare i tillgångar på nivå 2A och 2B. Kreditinstituten ska inneha en lämpligt diversifierad buffert av likvida tillgångar med beaktande av deras relativa likviditet och kreditkvalitet. Således ska varje nivå och undernivå omfattas av specifika krav gällande nedsättningar och begränsningar av den totala bufferten och, när det är tillämpligt, ska differentierade krav tillämpas mellan nivåer och undernivåer och mellan kategorier av likvida tillgångar inom samma nivå eller undernivå, som ska vara striktare ju lägre likviditetsklassificering de har.

(5)

Vissa allmänna och operationella krav ska tillämpas på likvida tillgångar för att säkerställa att de kan konverteras till kontanter inom en kort tidsram, med vissa undantag för specificerade tillgångar på nivå 1 när det är tillämpligt. Dessa krav ska specificera att likvida tillgångar ska hållas fria från eventuella hinder som förhindrar dem från att säljas, vara enkla att värdera och finnas listade på erkända börsar eller vara överlåtbara på aktiva sälj- eller repomarknader. De ska även se till att kreditinstitutets enhet för likviditetsförvaltning hela tiden har åtkomst till och kontroll över sina likvida tillgångar och att de tillgångar som utgör likviditetsbufferten är lämpligt diversifierade. Diversifieringen är viktig för att säkerställa att ett kreditinstituts förmåga att snabbt likvidera likvida tillgångar utan en betydande värdeförlust inte äventyras av att de tillgångarna är sårbara för en vanlig riskfaktor. Kreditinstituten ska även vara tvungna att säkerställa valutabeteckningens enhetlighet för sina likvida tillgångar och sina nettolikviditetsutflöden för att förhindra att en orimlig valutaobalans äventyrar deras förmåga att använda sin likviditetsbuffert för att uppfylla likviditetsutflödena i en specifik valuta under en stressperiod.

(6)

I enlighet med rekommendationerna från Europeiska bankmyndigheten (EBA) i dess rapport av den 20 december 2013 som utarbetats i enlighet med artikel 509.3 och 509.5 i förordning (EU) nr 575/2013 ska alla typer av obligationer som emitterats eller säkerställts av medlemsstaters nationella regeringar och centralbanker samt sådana som emitterats eller säkerställts av överstatliga institut ges nivå 1-status. Som EBA observerade finns det starka tillsynsargument för att inte diskriminera mellan olika medlemsstater eftersom uteslutning av vissa statsobligationer från nivå 1 skulle skapa incitament att investera i andra statsobligationer inom unionen, vilket skulle leda till en fragmentering av den inre marknaden och öka risken för ömsesidig spridning i en kris mellan kreditinstitut och deras statsobligationer (nedan kallat bank-sovereign nexus) För tredjeländer ska nivå 1-status ges exponeringar mot centralbanker och suveräna stater som har tilldelats en riskvikt på 0 % enligt kreditriskbestämmelserna i avdelning II i del 3 i förordning (EU) nr 575/2013, enligt BCBS-standarden. Exponeringar mot delstatliga självstyrelseorgan, lokala myndigheter och offentliga organ ska endast ges nivå 1-status när de behandlas som exponeringar mot deras nationella regering och den senare gynnas av en riskvikt på 0 % i enlighet med samma kreditriskbestämmelser. Samma status ska tillämpas för exponeringar mot multilaterala utvecklingsbanker och internationella organisationer med en riskvikt på 0 %. Med tanke på den extremt höga likviditet och kreditkvalitet som visas av sådana tillgångar ska kreditinstitut få ha dem i sina buffertar utan begränsning och de ska inte vara föremål för något nedsättnings- eller diversifieringskrav.

(7)

Tillgångar som emitterats av kreditinstitut ska i allmänhet inte ses som likvida tillgångar, men nivå 1-behandling ska ges banktillgångar som stöds av medlemsstaters regeringar, som subventionerade och statsägda långivare samt privata banktillgångar med en uttrycklig statlig garanti. De senare är ett arv från finanskrisen som bör fasas ut och således bör endast banktillgångar med en statlig garanti som beviljades eller anslogs innan den 30 juni 2014 godtas som likvida tillgångar. Likaså ska prioriterade obligationer som emitterats av vissa specificerade kapitalförvaltningsorgan i vissa medlemsstater behandlas som tillgångar på nivå 1 enligt samma krav som tillämpas på exponeringar mot nationella regeringar i respektive medlemsstat, men bara med en tidsbegränsad effekt.

(8)

Säkerställda obligationer är skuldinstrument som emitterats av kreditinstitut och säkerställts av en säkerhetsmassa med tillgångar som vanligtvis består av hypotekslån eller lån inom den offentliga sektorn för vilka investerare har en prioriterad fordran i händelse av fallissemang. Deras säkerställda karaktär och vissa andra säkerhetsegenskaper, t.ex. kravet på att utgivaren ska ersätta osäkra tillgångar i säkerhetsmassan och se till att säkerhetsmassans värde överstiger obligationens nominella värde (nedan kallat tillgångstäckningskrav), har bidragit till att göra säkerställda obligationer relativt vinstgivande instrument med låg risk med en viktig finansieringsroll på de flesta medlemsstaters hypoteksmarknader. I vissa medlemsstater överstiger emissionen av utestående säkerställda obligationer gruppen av utestående statsobligationer. Särskilt vissa säkerställda obligationer på kreditkvalitetssteg 1 uppvisade en utmärkt likviditetsprestanda under en period som sträckte sig mellan den 1 januari 2008 till den 30 juni 2012, som analyserats i EBA:s rapport. Trots detta rekommenderade EBA att dessa säkerställda obligationer ska behandlas som tillgångar på nivå 2A för överensstämmelse med BCBS-standarder. Med tanke på övervägandena ovan gällande deras kreditkvalitet, likviditetsprestanda och roll på unionens finansieringsmarknader är det dock lämpligt att dessa säkerställda obligationer på kreditkvalitetssteg 1 behandlas som tillgångar på nivå 1. För att undvika överdrivna koncentrationsrisker och till skillnad från andra tillgångar på nivå 1 ska innehavet av säkerställda obligationer på kreditkvalitetssteg 1 i likviditetsbufferten omfattas av en övre gräns på 70 % av den totala bufferten, en nedsättning på minst 7 % och diversifieringskravet.

(9)

Säkerställda obligationer på kreditkvalitetssteg 2 ska erkännas som tillgångar på nivå 2A och omfattas av samma övre gräns (40 %) och nedsättning (15 %) som tillämpas för andra likvida tillgångar på denna nivå. Detta kan berättigas på basis av tillgängliga marknadsdata som indikerar att säkerställda obligationer på kreditkvalitetssteg 2 har större likviditet än andra jämförbara tillgångar på nivå 2A och 2B, som värdepapper med privata hypotekslån som säkerhet på kreditkvalitetssteg 1. Vidare skulle bedömningen av dessa säkerställa obligationer såsom lämpliga för likviditetsbufferten bidra till att diversifiera gruppen av tillgängliga tillgångar inom bufferten och förhindra en otillbörlig diskriminering eller en klippeffekt mellan dem och säkerställda obligationer på kreditkvalitetssteg 1. Observera dock att en betydande andel av dessa säkerställda obligationer fick kreditkvalitetssteg 2 som en följd av en försämrad rankning från den nationella regeringen i den medlemsstat där utgivaren var etablerad. Detta återspeglade det landspecifika tak som normalt ingår i rankningsinstitutens metodik, som slår fast att finansinstrument kanske inte kan rankas över en viss nivå i förhållande till deras respektive högsta rankning. De landspecifika taken gjorde det på så sätt på förhand omöjligt för de säkerställda obligationer som emitterats från dessa medlemsstater att nå kreditkvalitetssteg 1, oberoende av deras kreditkvalitet, och reducerade i sin tur deras likviditet i förhållande till säkerställda obligationer av liknande kvalitet som emitterats från medlemsstater och som inte hade försämrats. Unionens finansieringsmarknader har på så sätt blivit synnerligen fragmenterade, vilket understryker behovet av att hitta lämpliga alternativ till externa rankningar som ett av kriterierna inom tillsynslagstiftningen när det gäller att klassificera likviditets- och kreditrisken för säkerställda obligationer och andra tillgångskategorier. Enligt artikel 39b.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1060/2009 (2) ska kommissionen senast den 31 december 2015 avlägga rapport om alternativa verktyg för kreditriskbedömning, i syfte att avlägsna alla hänvisningar till kreditvärderingar för regleringsändamål i unionsrätten senast den 1 januari 2020.

(10)

Vad gäller värdepapper med bakomliggande tillgångar har EBA rekommenderat att endast värdepapper med privata hypotekslån som säkerhet på kreditkvalitetssteg 1 ska erkännas som tillgångar på nivå 2B och omfattas av en nedsättning på 25 %, i enlighet med deras egna empirisk resultat och med BCBS-standarden. Det är också lämpligt att avvika från denna rekommendation och utvidga godtagbarheten gällande nivå 2B till vissa värdepapper med bakomliggande tillgångar som säkerhet med andra bakomliggande tillgångar. Ett större urval av godtagbara underkategorier för tillgångarna skulle öka diversifieringen inom likviditetsbufferten och främja finansieringen av realekonomin. Vidare skulle bank-sovereign nexus försvagas och fragmenteringen inom den inre marknaden skulle mildras eftersom tillgängliga marknadsdata visar på en låg korrelation mellan värdepapper med bakomliggande tillgångar som säkerhet och andra likvida tillgångar, t.ex. statsobligationer. Dessutom finns det bevis för att investerare tenderar att samla högkvalitativa värdepapper med bakomliggande tillgångar som säkerhet med kortviktad medellivslängd och höga förutbetalda kostnader under perioder med finansiell obalans, eftersom dessa snabbt kan konverteras till kontanter och kan ses som en trygg likviditetskälla. Detta gäller i synnerhet för värdepapper med bakomliggande tillgångar som säkerhet, med bakomliggande lån och leasingavtal för finansiering av motorfordon (nedan kallde värdepapper med bakomliggande tillgångar som säkerhet inom billån), som uppvisade prisvolatilitet och en genomsnittlig spread som kan jämföras med de för värdepapper med privata hypotekslån som säkerhet under perioden 2007–2012. Vissa delar av konsumentkreditvärdepapper med bakomliggande tillgångar som säkerhet, t.ex. kreditkort, uppvisade också jämförliga goda likviditetsnivåer. Slutligen kan godtagandet av värdepapper med bakomliggande tillgångar som säkerhet med bakomliggande realekonomitillgångar, som de som redan nämnts och lån till små och medelstora företag, bidra till ekonomisk tillväxt eftersom detta skulle skicka positiva signaler till investerare med avseende på dessa tillgångar. Lämpliga bestämmelser bör därför erkänna värdepapper med bakomliggande tillgångar som säkerhet, men inte bara bakomliggande hypotekslån, utan även billån, konsumentkredit och lån till små och medelstora företag som tillgångar på nivå 2B. För att bevara likviditetsbuffertens integritet och funktionalitet ska deras godtagbarhet dock omfattas av vissa krav på hög kvalitet i enlighet med de kriterier som ska tillämpas avseende enkelhet, insyn och standardisering inom annan sektorslagstiftning inom finanssektorn. För värdepapper med privata hypotekslån som säkerhet bör kraven på hög kvalitet innefatta att vissa kvoter för förhållandet mellan lånet och värdet eller mellan lånet och inkomsten. Dessa krav bör dock inte tillämpas på sådana värdepapper med privata hypotekslån som säkerhet som har utfärdats innan likviditetskravet i fråga börjar tillämpas. För att kompensera för den mindre höga likviditet som iakttagits i fråga om konsumentkreditlån och lån till små och medelstora företag med värdepapper med bakomliggande tillgångar som säkerhet i förhållande till värdepapper med privata hypotekslån som säkerhet och värdepapper med bakomliggande tillgångar som säkerhet inom billån ska den förra omfattas av en större nedsättning (35 %). Alla värdepapper med bakomliggande tillgångar som säkerhet ska, precis som andra tillgångar på nivå 2B, omfattas av den totala övre gränsen på 15 % för likviditetsbufferten och av ett diversifieringskrav.

(11)

Bestämmelserna för klassificering, krav, övre tak och nedsättningar för återstående tillgångar på nivå 2A och 2B ska ligga i linje med BCBS:s och EBA:s rekommendationer. Aktier och andelar i fonder ska å andra sidan behandlas som likvida tillgångar på samma nivå och i samma kategori som de tillgångar som ligger bakom företaget.

(12)

Vid fastställandet av likviditetstäckningskvoten är det också lämpligt att ta hänsyn till den centraliserade förvaltningen av likviditet i kooperativa nätverk och institutionella skyddssystem, där det centrala institutet eller organet har en funktion som liknar en centralbanks funktion eftersom medlemmarna i nätverket vanligtvis inte har direkt tillgång till den senare. Lämpliga bestämmelser bör därför erkänna avistainlåning från medlemmarna i nätverket med det centrala institutet som likvida tillgångar och annan likviditetsfinansiering som finns tillgänglig för dem från det centrala institutet. Inlåningar som inte uppfyller kraven för likvida tillgångar ska gynnas av de förmånliga utflödessatser som tillåts för operativa inlåningar.

(13)

Utflödessatser för stabila inlåningar från allmänheten fastställas till en standardnivå på 5 %, men en förmånlig utflödessats på 3 % ska tillåtas för alla kreditinstitut som är anslutna till ett insättningsgarantisystem i en medlemsstat som uppfyller vissa strikta kriterier. För det första ska hänsyn tas till medlemsstaters genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/49/EU (3). För det andra ska en medlemsstats system uppfylla specifika krav gällande återbetalningsperiod, förhandsfinansiering och tillgång till ytterligare finansiella medel i händelse av att en stor andel av dess reserver tas i anspråk. Slutligen ska tillämpningen av den förmånliga satsen på 3 % omfattas av förhandsgodkännande från kommissionen, vilket endast ska beviljas när kommissionen är övertygad om att medlemsstatens insättningsgarantisystem uppfyller ovanstående kriterier och att det inte finns någon överskuggande oro gällande funktionen på den inre marknaden för inlåningar från allmänheten. Hur som helst ska den förmånliga satsen för stabila inlåningar från allmänheten på 3 % inte tillämpas före den 1 januari 2019.

(14)

Kreditinstituten ska kunna identifiera andra inlåningar från allmänheten som omfattas av högre avvecklingssatser. Lämpliga bestämmelser so baseras på EBA:s riktlinjer om inlåningar från allmänheten som omfattas av andra utflöden ska ange kriterierna för identifiering av dessa inlåningar från allmänheten på grundval av deras specifika egenskaper, närmare bestämt inlåningens totala storlek, inlåningens karaktär, ersättningen, möjligheten till återkallande och huruvida insättaren har sin hemvist i landet eller inte.

(15)

Man kan inte anta att kreditinstituten alltid kommer att få likviditetsstöd från andra företag som tillhör samma grupp eller samma institutionella skyddssystem när de har svårt att uppfylla sina betalningsskyldigheter. När inget undantag har beviljats för tillämpningen av likviditetstäckningskvoten på individuell nivå i enlighet med artiklarna 8 eller 10 i förordning (EU) nr 575/2013 bör dock likviditetsflödena mellan två kreditinstitut som tillhör samma grupp eller samma institutionella skyddssystem i princip ta emot symmetriska inflödes- och utflödessatser för att undvika likviditetsförlust på den inre marknaden, under förutsättning att alla nödvändiga skyddsåtgärder är på plats och endast med förhandsgodkännande från de inblandade behöriga myndigheterna. Sådan förmånsbehandling ska endast ges till gränsöverskridande flöden på grundval av ytterligare objektiva kriterier, inklusive tillhandahållarens och mottagarens låga likviditetsriskprofil.

(16)

För att förhindra att kreditinstituten enbart förlitar sig på förväntade inflöden för att uppfylla sin likviditetstäckningskvot, och också för att säkerställa en miniminivå för innehav av likvida tillgångar, bör den inflödessumma som kan väga upp för utflödena ha ett tak på 75 % av de totala förväntade utflödena. Med beaktande av förekomsten av specialiserade affärsmodeller ska dock vissa undantag till detta övre tak, antingen helt eller delvis, tillåtas för att ge effekt till proportionalitetsprincipen och omfattas av förhandsgodkännande från de behöriga myndigheterna. Detta ska inbegripa ett undantag för skyddssystemflöden inom grupper och inom institut och kreditinstitut som är specialiserade inom pass-through-hypotekslån eller inom leasing och factoring. Dessutom ska kreditinstitut som är specialiserade inom finansiering av förvärv av motorfordon eller konsumetkreditlån tillåtas tillämpa ett högre övre tak på 90 %. Dessa undantag ska finnas tillängliga på både individuell nivå och gruppnivå och men endast när vissa kriterier uppfylls.

(17)

Likviditetstäckningskvoten ska tillämpas på kreditinstitut på både individuell nivå och gruppnivå, såvida inte de behöriga myndigheterna undantar tillämpningen på individuell nivå i enlighet med artiklarna 8 eller 10 i förordning (EU) nr 575/2013. Vid sammanslagning av dotterbolag i tredjeländer ska vederbörlig hänsyn tas till de likviditetstäckningskrav som är tillämpliga i de berörda länderna. Således ska unionens sammanslagningsbestämmelser inte ge en mer gynnsam behandling för likvida tillgångar, likviditetsutflöden eller likviditetsinflöden i dotterbolag i tredjeländer än vad som avses i nationell lagstiftning i de länderna.

(18)

I enlighet med artikel 508.2 i förordning (EU) nr 575/2013 måste kommissionen senast den 31 december 2015 rapportera till medlagstiftarna om huruvida och hur det likviditetstäckningskrav som fastställs i del sex ska tillämpas på värdepappersföretag. Fram till dess att denna bestämmelse börjar gälla ska värdepappersföretag fortfarande omfattas av medlemsstaternas nationella lagstiftning om likviditetstäckningskrav. Värdepappersföretag bör dock omfattas av den likviditetstäckningskvot som fastställs i denna förordning på gruppnivå när de ingår i bankgrupper.

(19)

Kreditinstituten måste rapportera likviditetstäckningskravet till sina behöriga myndigheter enligt denna förordning i enlighet med artikel 415 i förordning (EU) nr 575/2013.

(20)

För att ge kreditinstituten tillräckligt med tid för att uppfylla det detaljerade likviditetstäckningskravet fullt ut ska dess införande fasas in i enlighet med den tidplan som anges i artikel 460.2 i förordning (EU) nr 575/2013, som börjar med minst 60 % från och med den 1 oktober 2015 och ökar till 100 % den 1 januari 2018.

(1)

Bruttosoliditetsgraden beräknad i enlighet med artikel 429 i förordning (EU) nr 575/2013 ska offentliggöras av institut från och med den 1 januari 2015, och fram till detta datum är kommissionen bemyndigad att anta en delegerad akt för att ändra exponerings- och kapitalmåttet för beräkning av bruttosoliditetsgraden, i syfte att korrigera eventuella brister som upptäckts på grundval av institutens rapportering.

(2)

Skillnader har iakttagits i fråga om de rapporterade bruttosoliditetsgrader som avses i artikel 429.2 i förordning (EU) nr 575/2013 på grund av institutens olikartade tolkning av nettningen av säkerheter vid värdepappersfinansiering och repor. Dessa skillnader beträffande tolkning och rapportering har uppenbarats till följd av den analytiska rapport som offentliggjordes av Europeiska bankmyndigheten (EBA) den 4 mars 2014.

(3)

Mot bakgrund av att bestämmelserna i förordning (EU) nr 575/2013 speglade Baselstandarderna, lämpar sig lösningarna för att ta itu med Baselregelverkets brister även för att hantera motsvarande brister hos de berörda bestämmelserna i denna förordning.

(4)

Den 14 januari 2014 antog Baselkommittén en omarbetad regeltext avseende bruttosoliditetsgraden, framför allt med ytterligare arrangemang beträffande mätning och nettning i samband med repor och transaktioner för värdepappersfinansiering. En anpassning av bestämmelserna i förordning (EU) nr 575/2013 beträffande beräkningen av bruttosoliditetsgraden till de internationellt överenskomna reglerna borde innebära att man tog itu med de tolkningsskiljaktigheter som råder mellan olika institut beträffande nettningen av säkerhet i samband med transaktioner för värdepappersfinansiering och repor, och det borde även öka den internationella jämförbarheten samt skapa lika villkor för institut som är etablerade inom unionen och som är internationellt verksamma.

(5)

Clearing via centrala motparter enligt den principmodell som är vedertagen inom unionen ger upphov till dubbel beräkning av bruttosoliditeten i exponeringsmåttet för ett institut som är verksamt som clearingmedlem.

(6)

Clearing av transaktioner för värdepappersfinansiering, framför allt av repor, genom kvalificerade centrala motparter kan medföra fördelar såsom multilateral nettning och robusta förfaranden för förvaltning av säkerhet, vilket ökar den finansiella stabiliteten. Det borde därför vara tillåtet att netta kontantfordringar och -skulder för repor och omvända repor via samma kvalificerade centrala motpart.

(7)

Repor som kan avslutas vilken dag som helst och som är föremål för en överenskommen period för anmälan av återkallelse bör anses vara likvärdiga med att ha en explicit löptid motsvarande perioden för anmälan av återkallelse och ”samma explicita sista avslutningsdatum” bör anses uppfyllas, så att sådana transaktioner kan komma i fråga för nettning av kontantfordringar och -skulder av repor och omvända repor med samma motpart.

(8)

Den reviderade bruttosoliditetsgraden bör leda till ett noggrannare mått på bruttosoliditeten och borde fungera som ett proportionerligt hinder för ackumuleringen av bruttosoliditet vid institut som är etablerade inom unionen.

(9)

Point-in-time-rapportering av bruttosoliditeten vid slutet av kvartalsrapporteringsperioden snarare än rapportering på grundval av ett tremånadersgenomsnitt innebär en bättre anpassning av bruttosoliditetsgraden till solvensrapporteringen.

(10)

Användningen av teoretiska bruttobelopp för skriftligt kreditskydd som utfärdats av ett institut speglar bruttosoliditeten på ett mer passande sätt än användningen av marknadsvärdering beträffande dessa instrument.

(11)

Konsolideringsområdet för att beräkna bruttosoliditetsgraden bör anpassas till det lagstadgade konsolideringsområde som används för att fastställa riskviktade kapitalrelationer.

(12)

De ändringar som införs genom denna förordning bör leda till bättre jämförbarhet beträffande den bruttosoliditet som offentliggörs av instituten och bör bidra till att man kan undvika att vilseleda marknadsdeltagare i fråga om institutens verkliga bruttosoliditet. Det är därför nödvändigt att denna förordning träder i kraft så snart som möjligt.

(13)

Förordning (EU) nr 575/2013 bör därför ändras i enlighet med detta.

1.

Artikel 429 ska ersättas med följande:

2.

Följande artikel ska införas som artikel 429a och 429b:

Artikel 429b

Motpartskreditrisktillägg för repor, värdepappers- och råvarulån eller lånetransaktioner baserade på värdepapper eller råvaror, transaktioner med lång avvecklingscykel och marginallånetransaktioner

1.   Utöver exponeringsvärdet för repor, värdepappers- och råvarulån eller lånetransaktioner baserade på värdepapper eller råvaror, transaktioner med lång avvecklingscykel och marginallånetransaktioner, inbegripet sådana utanför balansräkningen i enlighet med artikel 429.5, ska instituten i exponeringsmåttet ta med ett tillägg för motpartens kreditrisk som fastställts i enlighet med punkterna 2 eller 3 i denna artikel, enligt vad som är tillämpligt.

2.   Vid tillämpning av punkt 1, beträffande transaktioner med en motpart som inte omfattas av ett ramavtal om nettning som uppfyller de krav som anges i artikel 206, ska tillägget (Ei*) fastställas på grundval av enskilda transaktioner i enlighet med följande formel:

där:

Ei är det verkliga värdet av värdepapper eller kontanter som lånats till motparten inom ramen för transaktion i,

Ci är det verkliga värdet av kontanter eller värdepapper som erhållits från motparten inom ramen för transaktion i.

3.   Vid tillämpning av punkt 1, beträffande transaktioner med en motpart som omfattas av ett ramavtal om nettning som uppfyller de krav som anges i artikel 206, ska tillägget (Ei*) för dessa transaktioner fastställas på grundval av enskilda avtal i enlighet med följande formel:

där:

Ei är det verkliga värdet av värdepapper eller kontanter som lånats till motparten för de transaktioner som omfattas av ramavtalet om nettning i,

Ci är det verkliga värdet av kontanter eller värdepapper som erhållits från den motpart som omfattas av ramavtalet för nettning i.

4.   Genom undantag från punkt 1 i denna artikel får instituten, i enlighet med ett golv på 20 % för den tillämpliga riskvikten, använda den metod som anges i artikel 222 för att fastställa tillägget för repor, värdepappers- och råvarulån eller lånetransaktioner baserade på värdepapper eller råvaror, transaktioner med lång avvecklingscykel och marginallånetransaktioner, inbegripet sådana utanför balansräkningen. Instituten får endast använda denna metod där de även använder den för att fastställa exponeringsvärdet för dessa transaktioner i syfte att uppfylla de kapitalbaskrav som anges i artikel 92.

5.   Om försäljningsredovisning fullgörs för en repa enligt dess tillämpliga redovisningsram ska institutet omvända alla försäljningsrelaterade redovisningsposter.

6.   Om ett institut verkar som agent mellan två parter i samband med repor, värdepappers- och råvarulån eller lånetransaktioner baserade på värdepapper eller råvaror, transaktioner med lång avvecklingscykel och marginallånetransaktioner, inbegripet sådana utanför balansräkningen, ska följande gälla:

a)

Om institutet tillhandahåller en kund eller en motpart en ersättning eller garanti som begränsas till en skillnad mellan värdet av de värdepapper eller kontanter som kunden lånat och värdet av den säkerhet som lånaren tillhandahållit ska institutet i exponeringsmåttet uteslutande inbegripa det tillägg som fastställts i enlighet med punkterna 2 eller 3, enligt vad som är tillämpligt.

b)	Om institutet inte tillhandahåller någon av de inblandade parterna en ersättning eller garanti ska transaktionen inte inbegripas i exponeringsmåttet.

c)	Om institutet är ekonomiskt exponerat för det underliggande värdepapperet eller kontanterna i transaktionen bortom den exponering som täcks av tillägget ska institutet i exponeringsmåttet även inbegripa en exponering som är likvärdig med värdepapperets eller kontanternas hela belopp.”

(1)

Enligt direktiv 2014/59/EU ska medlemsstaterna utforma finansieringsarrangemang för att försäkra sig om att resolutionsmyndigheterna förfogar över de resolutionsverktyg och resolutionsbefogenheter de behöver. Dessa finansieringsarrangemang bör förses med tillräckliga finansiella medel för att ramen för resolution ska fungera ändamålsenligt, och det bör därför finnas en befogenhet att kräva in förhandsbidrag till finansieringsarrangemangen från de institut som är auktoriserade inom respektive territorium, inklusive unionsfilialer (nedan kallade institut).

(2)

Medlemsstaterna är inte bara skyldiga att uppbära förhandsbidrag till finansieringsarrangemangen för resolution från institut, utan enligt artikel 103.1 i ovan nämnda direktiv även från filialer inom unionen. Filialer inom unionen omfattas också av kommissionens befogenhet att anta delegerade akter enligt artikel 103.7 och 103.8 i samma direktiv. Eftersom det enligt artikel 47 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU (2) emellertid är medlemsstaterna som är ansvariga för kraven och förfarandena för tillsyn av filialer inom unionen är många av de riskjusteringsmått som fastställs i denna delegerade förordning inte lämpliga att tillämpas direkt på dessa filialer. Även om filialerna inte omfattas av denna förordning kan de dock ändå komma att omfattas av en särskild ordning som fastställs av kommissionen i en framtida delegerad akt.

(3)

Enligt artiklarna 6, 15, 16, 95 och 96 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 (3) ska, eller kan, vissa värdepappersföretag som har auktoriserats att endast tillhandahålla begränsade tjänster och verksamheter undantas från vissa kapital- och likviditetskrav. Således bör många av måtten för riskjustering inte tillämpas på dem. Eftersom medlemsstaterna i enlighet med artikel 103.1 i direktiv 2014/59/EU bär ansvaret för uppbörden av förhandsbidrag från dessa värdepappersföretag, bör de ges utrymme att själva utforma riskjusteringen, för att inte lägga en orimlig börda på dessa företag. Ovan nämnda värdepappersföretag bör därför inte omfattas av denna förordning.

(4)

Enligt artikel 102.1 i direktiv 2014/59/EU bör medlemsstaterna se till att – inom en period som inleds när direktivet träder i kraft och löper till och med den 31 december 2024 – de finansiella tillgångar som finns tillgängliga inom deras finansieringsarrangemang uppgår till minst 1 % av alla garanterade insättningar i auktoriserade institut inom deras territorium. Under denna period bör bidragen till finansieringsarrangemangen fördelas så jämnt som möjligt över perioden tills målnivån uppnås, med hänsyn tagen till fasen i konjunkturcykeln och till den påverkan som konjunkturförstärkande bidrag kan få på de bidragande institutens finansiella ställning.

(5)

Enligt artikel 103.1 i direktiv 2014/59/EU ska de bidrag som behövs för att uppnå målnivån enligt artikel 102 i samma direktiv betalas in minst en gång per år. I artikel 103.2 i direktiv 2014/59/EU anges vidare att de årliga bidragen för det första bör återspegla institutets storlek, eftersom bidraget bör baseras på ett fast belopp vars nivå bestäms på grundval av institutets skulder (nedan kallat grundläggande årligt bidrag). För det andra bör bidraget avspegla risknivån för det berörda institutets verksamhet, genom att det grundläggande årliga bidraget justeras i proportion till institutets riskprofil (nedan kallad ytterligare riskjustering). Ett instituts storlek utgör ett första mått på vilken risk det utgör. Ju större ett institut är, desto mer sannolikt är det att resolutionsmyndigheten i en krissituation skulle bedöma att en resolution ligger i allmänhetens intresse och därmed att finansieringsarrangemanget skulle behöva utnyttjas för att garantera en verkningsfull användning av resolutionsverktygen.

(6)

För att klargöra hur resolutionsmyndigheterna bör justera bidragen i proportion till institutens riskprofil bör man precisera vilka riskpelare och riskindikatorer som bör användas för att bestämma varje instituts riskprofil, metoderna för att applicera riskjusteringen på det grundläggande årliga bidraget samt metoden för att fastställa det grundläggande bidraget som sådant, vilket ju är utgångspunkten för riskjusteringen. De komponenter som ska komplettera riskkriterierna i artikel 103.7 i direktiv 2014/59/EU bör fastställas på ett sådant sätt att man slår vakt om lika konkurrensvillkor mellan medlemsstaterna och en stark inre marknad genom att undvika avvikelser mellan medlemsstaternas metoder för beräkning av bidrag till deras respektive finansieringsarrangemang för resolution. Bidragen som instituten betalar in till finansieringsarrangemangen för resolution blir på så sätt jämförbara och förutsebara oavsett typ av bank det gäller, vilket är en viktig förutsättning för lika konkurrensvillkor på den inre marknaden.

(7)

I artikel 5.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014 (4) föreskrivs att den gemensamma resolutionsnämnden (nedan kallad nämnden), som inrättas genom artikel 42.1 i samma förordning, vid tillämpningen av den förordningen och av direktiv 2014/59/EU ska anses vara den relevanta nationella resolutionsmyndigheten när den utför sådana uppgifter och utövar sådana befogenheter som enligt det nämnda direktivet ska fullgöras eller utövas av den nationella resolutionsmyndigheten. Eftersom nämnden i kraft av artikel 70.7 i förordning (EU) nr 806/2014 ges befogenhet att beräkna bidragen från instituten till den gemensamma resolutionsfond som är avsedd att från och med den 1 januari 2016 ersätta de deltagande medlemsstaternas finansieringsarrangemang i och med införandet av den gemensamma resolutionsmekanismen bör – genom tillämpning av denna förordning på grundval av artikel 103.7 i direktiv 2014/59/EU – begreppet resolutionsmyndighet i denna förordning också omfatta nämnden.

(8)

Inom koncerner skulle en beräkning av bidragen på enhetsnivå leda till att vissa skulder räknas två gånger när man ska fastställa det grundläggande årliga bidraget för de olika enheterna inom koncernen, eftersom de skulder som följer av avtal mellan olika enheter inom samma koncern skulle räknas med bland de sammanlagda skulder som beaktas vid beräkningen av det årliga bidraget för varje enhet. Därför bör metoderna för att fastställa det grundläggande årliga bidraget preciseras ytterligare, för att återspegla hur koncernens enheter är knutna till varandra och för att undvika dubbelräkning av koncerninterna exponeringar. För att garantera lika spelregler mellan enheter som ingår i en koncern och institut som ingår i ett och samma institutionella skyddssystem eller är permanent underställda samma centrala företagsenhet, bör de sistnämnda behandlas på samma sätt.

(9)

Vid beräkningen av en koncernenhets årliga grundläggande bidrag bör de sammanlagda skulder som beaktas inte omfatta skulder som uppstått genom ett avtal som koncernenheten ingått med en annan enhet i samma koncern. Detta undantag bör dock endast vara möjligt om var och en av de berörda koncernenheterna är etablerad i unionen, helt och fullt omfattas av samma konsolidering och är föremål för centraliserad riskbedömning, riskmätning och riskkontroll, och om det inte finns några rådande eller förutsebara väsentliga praktiska eller rättsliga hinder för en snabb återbetalning av de berörda skulderna när de förfaller. Genom denna regel bör man kunna förhindra att vissa skulder utelämnas från underlaget för beräkning av bidragen i sådana fall där man inte kan garantera att koncerninterna exponeringar för lån skulle täckas i det fall koncernens finansiella ställning försämras. För att undvika att undantaget för koncerninterna skulder leder till en oberättigad fördel för koncernenheter som omfattas av det bör uteslutandet av sådana skulder inte vara förenligt med möjligheten för berörda institut att använda sig av det förenklade system för bidrag som är tillämpligt för små institut i det fall ett institut skulle uppfylla villkoren för det förenklade systemet efter det att de koncerninterna skulderna räknats bort. För att garantera lika spelregler mellan enheter som ingår i en koncern och institut som ingår i ett och samma institutionella skyddssystem eller är permanent underställda samma centrala företagsenhet, bör de sistnämnda behandlas på samma sätt.

(10)

Genom undantag från regeln att beräkningen av avgifterna bör ske på individuell nivå bör man, om det finns ett centralt organ med flera underställda kreditinstitut vilka helt eller delvis är undantagna från tillsynskraven i den nationella lagstiftningen enligt artikel 10 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013, besluta att bestämmelserna om förhandsbidrag endast bör tillämpas på den centrala företagsenheten och de underställda kreditinstituten som en helhet på konsoliderad grund, eftersom solvensen och likviditeten för den centrala företagsenheten och alla dess underställda institut övervakas som en helhet, utifrån den konsoliderade redovisningen från dessa institut.

(11)

Även i fråga om finansmarknadsinfrastrukturer bör man reglera mer i detalj hur det grundläggande årliga bidraget ska fastställas. Vissa finansmarknadsinfrastrukturer, till exempel centrala motparter och värdepapperscentraler, är också auktoriserade som kreditinstitut. Särskilt vissa värdepapperscentraler erbjuder tjänster anknutna till bankverksamhet som komplement till sin verksamhet som marknadsinfrastruktur. I motsats till kreditinstitut har värdepapperscentraler inga garanterade insättningar, utan framför allt tillgodohavanden under handelsdagen eller från en dag till nästa (intraday eller overnight), belopp som följer av avvecklingen av de värdepapperstransaktioner som de handlägger åt finansinstitut eller centralbanker. I allmänhet ger sådana tillgodohavanden inte upphov till likvida saldon som kan jämföras med medel som kan användas för bankverksamhet. Eftersom tjänster som är anknutna till bankverksamhet och utförs av finansmarknadsinfrastrukturer utgör ett komplement till deras huvudsakliga verksamheter clearing eller avveckling, för vilka de omfattas av stränga tillsynskrav enligt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 648/2012 (5) och (EU) nr 909/2014 (6) samt berörda bestämmelser i förordning (EU) nr 575/2013 och direktiv 2013/36/EU, och eftersom en finansmarknadsstrukturs affärsmodell inte medför risker som liknar dem hos ett kreditinstitut, bör endast de skulder som härrör från deras tjänster med anknytning till bankverksamhet beaktas vid fastställandet av deras totala skulder för beräkningen av deras grundläggande årliga bidrag.

(12)

Redovisningen av derivat är inte harmoniserad inom unionen med avseende på enskilda konton, vilket kan påverka det skuldbelopp som ska ligga till grund för beräkningen av bidrag för varje bank. Den metod för beräkning av soliditetsgrad som avses i artikel 429.6 och 429.7 i förordning (EU) nr 575/2013 ska tillämpas på alla banker, och är avsedd att garantera att samma derivatkontrakt, särskilt nettning mellan derivatkontrakt, kommer att bedömas på samma sätt oberoende av de redovisningsramar som banken i fråga omfattas av. För en harmoniserad behandling av derivat vid fastställandet av de grundläggande årliga bidragen – som också möjliggör jämförelser av värderingar mellan olika institut – och för att slå vakt om lika konkurrensvillkor i hela unionen bör derivat värderas i enlighet med artikel 429.6–7 i förordning (EU) nr 575/2013. För att värderingen av derivat enligt förordning (EU) nr 575/2013 ska fungera på ett förutsebart sätt bör det föreskrivas att sådan värdering inte får leda till ett värde som är mindre än 75 % av värdet på de derivat som berörs enligt de relevanta redovisningsramarna.

(13)

Vissa kreditinstitut som fungerar som utvecklingsbanker har till syfte att främja allmänpolitiska mål för den centrala eller regionala regeringen i medlemsstaten eller de lokala myndigheterna, främst genom tillhandahållande av subventionerade lån på icke-konkurrensutsatt och icke-vinstdrivande grund. De lån som sådana institut tillhandahåller är direkt eller indirekt delvis garanterade av den nationella eller regionala regeringen eller den lokala myndigheten. Subventionerade lån beviljas på icke-konkurrensutsatt, icke-vinstdrivande grund i syfte att främja allmänpolitiska mål för unionen eller den centrala eller regionala regeringen i medlemsstaten. De subventionerade lånen ges ibland via ett annat institut som förmedlare (pass through-lån). I sådana fall tar det mellanvarande kreditinstitutet emot subventionerade lån från en multilateral utvecklingsbank eller en offentlig enhet och vidarebefordrar dem till andra kreditinstitut som erbjuder dem till slutkunder. Eftersom de mellanvarande kreditinstituten vidareförmedlar dessa lån från utvecklingsbanken till ett utlånande institut eller ett annat mellanvarande institut bör sådana skulder inte inkluderas i de totala skulder som ska beaktas vid beräkningen av det årliga bidraget.

(14)

Enligt artikel 103.1 i direktiv 2014/59/EU ska alla institut bidra till finansieringsarrangemangen för resolution. Man behöver emellertid finna en rimlig och rättvis balans mellan ett instituts skyldighet att bidra till ett finansieringsarrangemang för resolution och institutets storlek, riskprofil, omfattningen av och komplexiteten i dess verksamhet, dess sammanlänkning med andra institut eller med det finansiella systemet i allmänhet, vilka effekter en betalningsinställelse skulle få på finansmarknaderna, på andra institut, på finansieringsvillkoren på marknaden eller på ekonomin i stort, och därmed sannolikheten för att institutet i fråga behöver utnyttja finansieringsarrangemanget för resolution. Resolutionsmyndigheterna ska enligt artikel 4 i direktiv 2014/59/EU ta hänsyn till sådana element när de beslutar om huruvida vissa institut bör gynnas av förenklade skyldigheter i fråga om kravet att utarbeta återhämtnings- och resolutionsplaner. Den administrativa börda som beräkningen av det årliga bidraget innebär för vissa institut och resolutionsmyndigheter bör beaktas vid avvägningen av den rätta balansen mellan att å ena sidan uppfylla kraven i direktiv 2014/59/EU och å andra sidan att ta hänsyn till de särskilda egenskaperna hos de olika institut som omfattas av det direktivet.

(15)

Små institut har i allmänhet inte någon hög riskprofil och utgör mindre ofta systemrisker jämfört med stora institut, och i många fall medför deras eventuella obestånd en mindre påverkan på ekonomin som helhet än vad som är fallet för stora institut. Samtidigt kan man inte helt utesluta risken att ett litet institut som hamnar på obestånd kan ha potentiella effekter på den finansiella stabiliteten, eftersom även små institut kan ge upphov till systemrisker på grund av sin roll i det bredare banksystemet, de kumulativa effekterna av deras nätverk eller de spridningseffekter som kan uppstå i form av försämrad tilltro till banksystemet.

(16)

Med tanke på att små institut dock i de flesta fall inte utgör någon systemrisk och eftersom det är mindre sannolikt att de blir föremål för resolution, vilket i sin tur minskar sannolikheten för att de behöver utnyttja medel från finansieringsarrangemangen för resolution jämfört med stora institut, bör metoden för att beräkna deras årliga bidrag till finansieringsarrangemangen för resolution förenklas. De årliga bidragen från små institut bör därför bestå av ett engångsbelopp som endast baseras på deras grundläggande årliga bidrag, i proportion till deras storlek. En sådan metod bör möjliggöra ett rent proportionellt system av årliga bidrag där resolutionsmyndigheten, vid fastställandet av bidragen från varje institut, rättar sig efter den årliga målnivån för det aktuella finansieringsarrangemanget. Ett system med engångsbelopp återspeglar således det faktum att små institut i många fall innebär mindre risker, och detta ger utrymme för att beräkna mer omfattande individuella justeringar av de större institutens bidrag i förhållande till deras riskprofil, eftersom de sistnämnda generellt har en viktigare roll för finanssystemet som helhet.

(17)

För att avgöra vilka institut som ska räknas som små bör man tillämpa dubbla gränsvärden, där det första gränsvärdet är baserat på sammanlagda skulder (exklusive kapitalbas) minus garanterade insättningar, där värdet bör vara lika med eller mindre än 300 miljoner euro, och det andra gränsvärdet grundas på totala tillgångar, som inte får överstiga 1 miljard euro. Det andra gränsvärdet bör förhindra att större institut som uppfyller det första gränsvärdet ska kunna dra nytta av det förenklade systemet.

(18)

Man bör också göra åtskillnad inom kategorin små institut, eftersom vissa av dem kan vara mycket små medan andra ligger nära de gränsvärden som gör det möjligt för dem att utnyttja det förenklade systemet. Om man använde ett enda standardiserat system för engångsbelopp skulle de mycket små institutens årliga bidrag bli oproportionellt stora jämfört med bidragen från de institut som ligger nära gränsvärdena. Samtidigt bör man undvika att det förenklade systemet leder till en oproportionell skillnad i bidrag mellan de största bland de små instituten, som ligger strax under gränsvärdena, och de institut som ligger strax ovanför gränsvärdena. För att undvika sådana oönskade effekter bör det därför införas ett system med flera kategorier av små institut, vars årliga bidrag skulle bygga på olika engångsbelopp. Detta skulle möjliggöra stegindelade bidrag inom det förenklade systemet, samt en gradvis övergång från de högsta engångsbeloppen till de lägsta av de bidragsbelopp som bygger på riskprofiljustering av de årliga grundläggande beloppen.

(19)

Om en resolutionsmyndighet bedömer att ett litet institut har en särskilt hög riskprofil bör den ha möjlighet att besluta att det berörda institutet inte längre ska omfattas av det förenklade systemet, utan att dess bidrag i stället bör beräknas enligt den metod som innebär att de grundläggande årliga bidragen justeras enligt andra riskfaktorer än institutets storlek.

(20)

Institut som avses i artikel 45.3 i direktiv 2014/59/EU kommer inte att rekapitaliseras genom finansieringsarrangemangen för resolution i artiklarna 44 och 101 i samma direktiv, eftersom sådana institut i stället kommer att avvecklas enligt nationella insolvensförfaranden eller andra förfaranden som genomförs enligt direktivets artiklar 38, 40 eller 42, i vilka fall instituten kommer att avsluta sin verksamhet. Sådana förfaranden bör garantera att institutens långivare, i förekommande fall även innehavare av säkerställda obligationer, bär förlusterna på ett ändamålsenligt sätt i förhållande till målen för resolutionen. Dessa instituts bidrag till finansieringsarrangemangen för resolution bör därför utformas enligt deras särdrag. Finansieringsarrangemangen för resolution kan emellertid användas för de övriga ändamål som avses i artikel 101 i direktiv 2014/59/EU. Om något av dessa institut använder sig av finansieringsarragengemangen för resolution för något av dessa ändamål bör resolutionsmyndigheten ha möjlighet att jämföra riskprofilen för alla övriga institut som omfattas av artikel 45.3 i direktivet med riskprofilen hos det institut som använt finansieringsarrangemanget i det aktuella fallet och tillämpa den metod som anges i denna delegerade akt på de institut vars riskprofil ligger på en liknande eller högre nivå än de institut som använder finansieringsarrangemanget för resolution. Man bör också upprätta en förteckning över faktorer som resolutionsmyndigheterna bör ta hänsyn till när de jämför riskprofiler.

(21)

För att resolutionsmyndigheterna i medlemsstaterna ska kunna göra en harmoniserad tolkning av kriterierna i artikel 103.7 i direktiv 2014/59/EU, så att den riskindikator för varje institut som utgör underlag för beräkningen av de respektive bidragen till finansieringsarrangemangen för resolution beräknas på ett likartat sätt i hela unionen, bör ett antal riskpelare, och motsvarande riskindikatorer för var och en av dessa pelare, införas som underlag för resolutiomsmyndighetens bedömning av varje instituts riskprofil. För att garantera att riskindikatorerna är förenliga med rådande tillsynspraxis bör de bygga på sådana riktmärken som redan fastställts i befintliga bestämmelser eller som är på väg att utvecklas.

(22)

Om den tillämpliga lagstiftningen innehåller undantag som gör att enskilda institut inte behöver beräkna vissa riskindikatorer på institutnivå, och – om så är tillämpligt – förutsatt att de behöriga myndigheterna medger sådana undantag, bör resolutionsmyndigheterna bedöma de relevanta indikatorerna på en helt eller delvis konsoliderad nivå beroende på omständigheterna, så att man försäkrar sig om att uppfylla tillsynspraxis och ser till att koncerner som tillämpar sådana undantag inte otillbörligt missgynnas.

(23)

För att underlätta för resolutionsmyndigheterna att utveckla en samsyn på de olika riskpelarnas och riskindikatorernas betydelse för beräkningen av varje instituts riskprofil bör den relativa vikten av varje riskpelare och varje indikator också regleras i denna förordning. Det är dock samtidigt viktigt att resolutionsmyndigheterna ges tillräcklig flexibilitet vid bedömningen av institutens riskprofil genom att kunna anpassa tillämpningen av riskpelare och indikatorer till särdragen hos varje institut. Eftersom detta inte kan uppnås uteslutande genom skalor för att bedöma riskprofilen, utan också kräver ett visst utrymme för skönsmässig bedömning där man från fall till fall beslutar om vikten av vissa riskindikatorer, bör bestämmelserna om vikten av några riskindikatorer endast vara vägledande, eller bygga på skalor som gör det möjligt för resolutionsmyndigheterna att besluta om relevansen av dessa indikatorer i varje givet fall.

(24)

När man beslutar om vikten av de olika indikatorer som motsvarar en viss riskpelare bör aggregering av data inom pelarna ske genom ett aritmetiskt vägt genomsnitt av de enskilda indikatorerna. Beräkningen av den slutgiltiga sammansatta riskindikatorn för varje institut bör bygga på ett geometriskt vägt genomsnitt av de olika riskpelarna, för att undvika att kompensationseffekter mellan pelarna gör att ett institut som uppmäter relativt bra värden under flera riskpelare men mycket dåligt under andra ges ett medelhögt betyg baserat på aritmetiskt genomsnitt.

(25)

Intervallet för att bedöma vilken grad av risk ett institut utgör behöver ge utrymme för tillräcklig anpassning av dess riskprofil enligt de olika riskpelarna och riskindikatorerna i denna förordning, samtidigt som man bibehåller tillräcklig säkerhet och förutsägbarhet när det gäller de årliga belopp som instituten behöver bidra med enligt direktiv 2014/59/EU och enligt denna förordning.

(26)

För att garantera att de årliga bidragen betalas på korrekt sätt bör man närmare fastställa villkoren och formerna för betalningen. I fråga om bidrag som inte betalas kontant utan i form av oåterkalleliga betalningsåtaganden enligt artikel 103 i direktiv 2014/59/EU måste det i synnerhet fastställas vilken andel oåterkalleliga betalningsåtaganden varje institut får använda och vilken sorts säkerheter som ska krävas för att täcka dessa åtaganden, så att resolutionsmyndigheten – i de fall man stöter på svårigheter med att få dessa åtaganden verkställda – kan försäkra sig om att en korrekt betalning faktiskt sker. För att se till att de årliga bidragen betalas bör man också införa en särskild befogenhet för resolutionsmyndigheterna att tillgripa administrativa sanktioner och andra administrativa åtgärder gentemot institut som bryter mot kraven i denna förordning, som en del av beräkningen av den justering av bidragen som underlåtenheten att lämna den information som begärts av rekonstruktionsmyndigheten leder till. Resolutionsmyndigheten bör också ha befogenhet att införa en daglig dröjsmålsränta om ett institut endast delvis har betalat det årliga bidraget, om bidraget inte alls har betalats eller om institutet inte uppfyller kraven i resolutionsmyndighetens beslut. Man bör också precisera skyldigheterna till informationsutbyte mellan de behöriga myndigheterna och resolutionsmyndigheterna.

(27)

För att se till att riskjusteringen fortsätter att avspegla utvecklingen inom banksektorn och därmed även löpande uppfyller kraven i direktiv 2014/59/EU kommer kommissionen, utifrån erfarenheterna av tillämpningen av denna förordning, att se över systemet för den riskjustering som sker i samband med beräkningen av de årliga bidragen, och i synnerhet bedöma på nytt om den multiplikator för riskjustering som fastställs i förordningen fortfarande är lämplig och om den övre gränsen för multiplikatorn eventuellt behöver höjas före den 1 juni 2016.

(28)

Eftersom medlemsstaternas skyldighet att uppbära de årliga bidragen från institut som är auktoriserade på deras territorium enligt artikel 130.1 i direktiv 2014/59/EU gäller från och med den 1 januari 2015, bör denna förordning också tillämpas från och med den 1 januari 2015.

(1)

I bilaga I till förordning (EG) nr 881/2002 förtecknas de personer, grupper och enheter som omfattas av frysning av tillgångar (tidigare även kallat penningmedel) och ekonomiska resurser enligt den förordningen.

(2)

Den 2 januari 2015 beslutade FN:s säkerhetsråds sanktionskommitté att stryka två personer från sin förteckning över personer, grupper och enheter som bör omfattas av frysningen av tillgångar och ekonomiska resurser. Sanktionskommittén beslutade dessutom den 24 november, den 12 december och den 30 december 2014 att ändra uppgifterna för sju poster i sin förteckning.

(3)

Bilaga I till förordning (EG) nr 881/2002 bör därför ändras i enlighet med detta.

(1)

I genomförandeförordning (EU) nr 543/2011 fastställs, i enlighet med resultatet av de multilaterala handelsförhandlingarna i Uruguayrundan, kriterierna för kommissionens fastställande av schablonvärden vid import från tredjeländer, för de produkter och de perioder som anges i del A i bilaga XVI till den förordningen.

(2)

Varje arbetsdag fastställs ett schablonimportvärde i enlighet med artikel 136.1 i genomförandeförordning (EU) nr 543/2011 med hänsyn till varierande dagliga uppgifter. Denna förordning bör därför träda i kraft samma dag som den offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.