25.7.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 219/1

(1)

Genom kommissionens förordning (EG) nr 1484/95 (3) fastställs tillämpningsföreskrifter för ordningen för tillämpning av tilläggsbelopp för import samt representativa priser inom sektorerna för fjäderfäkött och ägg samt för äggalbumin.

(2)

Det framgår av den regelbundna kontrollen av de uppgifter som ligger till grund för fastställandet av de representativa priserna för produkterna inom sektorerna för fjäderfäkött och ägg samt för äggalbumin att de representativa priserna för import av vissa produkter bör ändras med hänsyn till variationerna i pris efter ursprung.

(3)

Förordning (EG) nr 1484/95 bör ändras i enlighet med detta.

(4)

Eftersom denna åtgärd bör tillämpas så fort uppdaterade uppgifter föreligger bör denna förordning träda i kraft samma dag som den offentliggörs.

25.7.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 219/4

(1)

Förordning (EU) nr 514/2014 och de särskilda förordningar som avses i artikel 2 a i förordning (EU) nr 514/2014 bildar ramen för unionens finansiering till stöd för utveckling av området med frihet, säkerhet och rättvisa.

(2)

Enligt förordning (EU) nr 514/2014 ska medlemsstaterna överlämna en årsrapport till kommissionen för varje nationellt program. Medlemsstaterna ska även överlämna en slutrapport om genomförandet av sina nationella program vid utgången av 2023. För att se till att de uppgifter som lämnas till kommissionen är konsekventa och jämförbara bör en förlaga för årsrapporter och slutrapporter upprättas.

(3)

För att man snabbt ska kunna genomföra de åtgärder som föreskrivs i denna förordning utan att försena godkännandet av de nationella programmen bör förordningen träda i kraft dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

(4)

Förordning (EU) nr 514/2014 är bindande för Förenade kungariket och Irland, varför även den här förordningen är bindande för dem.

(5)

Förordning (EU) nr 514/2014 är inte bindande för Danmark, som därför inte är bundet av den här förordningen.

(6)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från kommittén för asyl-, migrations- och integrationsfonden och fonden för inre säkerhet.

25.7.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 219/10

(1)

I enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 515/2014 är Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 514/2014 (2) tillämplig på instrumentet för ekonomiskt stöd för yttre gränser och visering. Därför gäller alla kommissionens delegerade förordningar och genomförandeförordningar som antas med förordning (EU) nr 514/2014 som grund tillämpliga på instrumentet för ekonomiskt stöd för yttre gränser och visering.

(2)

Kommissionens genomförandeförordningar (EU) nr 802/2014 (3) och (EU) nr 799/2014 (4) fastställer i synnerhet villkor för det elektroniska systemet för datautbyte mellan kommissionen och medlemsstaterna, förlagor för utformningen av nationella program och förlagor för årsrapporter och slutrapporter.

(3)

Enligt artikel 10.1 i förordning (EU) nr 515/2014 får medlemsstaterna använda upp till 40 % av det belopp som anslagits genom instrumentet för ekonomiskt stöd för yttre gränser och visering för att finansiera driftsstöd till de myndigheter som är ansvariga för de uppgifter och tjänster som utgör tjänster av allmänt intresse för unionen. Innan det nationella programmet godkänns bör medlemsstater som önskar finansiera driftsstöd via sitt nationella program lämna särskilda upplysningar, bland annat för att kommissionen ska kunna bedöma de villkor som ställs i artikel 10.2 i förordning (EU) nr 515/2014. På samma sätt bör ytterligare rapporterteringskrav fastställas avseende driftsstöd.

(4)

Enligt artikel 11.2 i förordning (EU) nr 515/2014 får medel anslås till Litauen som särskilt kompenserande driftsstöd inom ramen för den särskilda transiteringsordningen mellan Litauen och kommissionen. Litauen bör åläggas att lämnas särskilda upplysningar i detta avseende, bland annat för att ge kommissionen möjlighet att bedöma om de utgifter som Litauen planerar att ådra sig inom ramen för instrumentet är stödberättigande i enlighet med artikel 11.3 i förordning (EU) nr 515/2014. Ytterligare rapporteringskrav bör även fastställas i fråga om driftsstöd för den särskilda transiteringsordningen.

(5)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, deltar Danmark inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på Danmark. Eftersom denna förordning är en utveckling av Schengenregelverket ska Danmark, i enlighet med artikel 4 i det protokollet, inom sex månader efter det att rådet har beslutat om denna förordning, besluta huruvida landet ska genomföra den i sin nationella rätt.

(6)

När det gäller Island och Norge utgör denna förordning, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionens råd och Republiken Island och Konungariket Norge om dessa staters associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (5), en utveckling av Schengenregelverket som omfattas av de områden som avses i artikel 1.A och 1.B i rådets beslut 1999/437/EG (6).

(7)

När det gäller Schweiz utgör denna förordning, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (7), en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1.A och 1.B i beslut 1999/437/EG jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2008/146/EG (8).

(8)

När det gäller Liechtenstein utgör denna förordning, i enlighet med protokollet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen, Schweiziska edsförbundet och Furstendömet Liechtenstein om Furstendömet Liechtensteins anslutning till avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (9), en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1.A och 1.B i beslut 1999/437/EG jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2011/350/EU (10).

(9)

För att man snabbt ska kunna genomföra de åtgärder som föreskrivs i denna förordning utan att försena godkännandet av de nationella programmen bör förordningen träda i kraft dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

(10)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från kommittén för asyl-, migrations- och integrationsfonden och fonden för inre säkerhet.

25.7.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 219/19

(1)

Utöver de belopp som anslås enligt artikel 15.1 a i förordning (EU) nr 516/2014 erhåller medlemsstaterna vartannat år ett tilläggsbelopp baserat på ett schablonbelopp för varje vidarebosatt person.

(2)

Den tidsperiod som ska tas i beaktande för beräkningen av tilläggsbeloppet ska anges. Det är lämpligt att fastställa tre vidarebosättningsperioder, med avseende på vilka ett tilläggsbelopp kan anslås till en medlemsstat.

(3)

Om det 2017 visar sig att unionens gemensamma vidarebosättningsprioriteringar, som avses i artikel 17.2 i förordning (EU) nr 516/2014, behöver ses över 2019, kan den tredje vidarebosättningsperioden, som omfattar åren 2018–2020, begränsas till åren 2018 och 2019. Om så är fallet, kommer denna förordning att ändras så att den föreskriver om en ytterligare vidarebosättningsperiod för år 2020.

(4)

För att kommissionen ska kunna fastställa det tilläggsbelopp som ska anslås med avseende på vidarebosättning under någon vidarebosättningsperiod, ska varje medlemsstat till kommissionen lämna in en uppskattning av det antal personer som den planerar att vidarebosätta under perioden i fråga. Uppskattningen bör lämnas in genom systemet för elektroniskt datautbyte, vilket fastslås av kommissionen i artikel 2 i genomförandeförordning (EU) nr 802/2014 (3).

(5)

I förordning (EU) nr 516/2014 föreskrivs att tilläggsbeloppen för vidarebosättning första gången ska tilldelas medlemsstaterna genom de individuella finansieringsbeslut om godkännande av deras nationella program som avses i artikel 14 i förordning (EU) nr 514/2014. För den vidarebosättningsperiod som omfattar åren 2014 och 2015 bör därför de nationella program som ska överlämnas till kommissionen innehålla en uppskattning av antalet personer som en medlemsstat planerar att vidarebosätta under perioden. För de övriga vidarebosättningsperioderna ska varje medlemsstat lämna in en uppskattning senast den 15 september det år som föregår den berörda vidarebosättningsperioden.

(6)

Det tilläggsbelopp för vidarebosättning som tilldelas varje medlemsstat bygger på en uppskattning av det antal personer den planerar att vidarebosätta. För att vara berättigad till tilläggsbeloppet ska de berörda personerna faktiskt ha vidarebosatts från början av den berörda perioden upp till sex månader efter utgången av den perioden.

(7)

För att tilläggsbeloppet, som är baserat på ett schablonbelopp för varje vidarebosatt person, ska betalas ut ska medlemsstaterna till kommissionen rapportera antalet personer som är berättigade till tilläggsbeloppet. De ska bevara bevisen på dessa personers berättigande till utbetalningar.

(8)

Förenade kungariket och Irland är bundna av förordning (EU) nr 516/2014 och är följaktligen också bundna av den här förordningen.

(9)

Danmark är varken bundet av förordning (EU) nr 516/2014 eller den här förordningen.

(10)

I syfte att möjliggöra ett snabbt genomförande av de åtgärder som föreskrivs i denna förordning, och för att inte försena godkännandet av de nationella programmen, bör den träda i kraft dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

a)

Åren 2014 och 2015.

b)

Åren 2016 och 2017.

c)

Åren 2018, 2019 och 2020.

a)

Uppskattningen för åren 2014 och 2015 ska inbegripas i medlemsstatens nationella program som lämnas in i enlighet med artikel 14 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 514/2014.

b)

Uppskattningen för åren 2016 och 2017 ska lämnas in senast den 15 september 2015.

c)

Uppskattningen för åren 2018–2020 ska lämnas in senast den 15 september 2017.

25.7.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 219/22

(1)

Förordning (EU) nr 514/2014 och de särskilda förordningar som avses i artikel 2 a i förordning (EU) nr 514/2014 bildar ramen för unionens finansiering till stöd för utveckling av området med frihet, säkerhet och rättvisa.

(2)

Enligt förordning (EU) nr 514/2014 ska alla medlemsstater lägga fram förslag till ett flerårigt nationellt program. För att se till att de uppgifter som lämnas till kommissionen är konsekventa och jämförbara bör en förlaga för uppställningen av nationella program upprättas.

(3)

I enlighet med artikel 24.5 i förordning (EU) nr 514/2014 ska allt officiellt utbyte av information mellan medlemsstaterna och kommissionen ske via ett elektroniskt system för datautbyte. De villkor som systemet måste uppfylla bör därför fastställas. För att vara kostnadseffektivt och på ett övergripande plan överensstämma med unionens övriga fonder mede delad förvaltning bör kraven på det elektroniska systemet för datautbyte i möjligaste mån vara desamma som anges i kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 184/2014 (2).

(4)

För att höja kvaliteten på de uppgifter som utbyts och göra systemet för datautbyte enklare och mer användbart behövs vissa grundläggande krav på utformingen och omfattningen på de uppgifter som utbyts.

(5)

Principer och regler behövs om vem som ansvarar för att ladda upp handlingar i det elektroniska systemet för datautbyte och för att uppdatera handlingarna.

(6)

Det behövs en teknisk beskrivning av ett effektivt elektroniskt system för datautbyte för att minska den administrativa bördan för medlemsstaterna och kommissionen.

(7)

För att ge såväl medlemsstaterna som kommissionen möjlighet att fortsätta utbyta information vid force majeure och andra problem som hindrar användningen av det elektroniska systemet för datautbyte bör alternativa metoder för kodning och överförande av uppgifter anges.

(8)

Medlemsstaterna och kommissionen bör säkerställa att överföringen av information genom det elektroniska systemet för datautbyte sker på ett säkert sätt, för att garantera att uppgifterna är tillgängliga, fullständiga, autentiska, sekretesskyddade och oavvisliga. Därför bör säkerhetsregler fastställas.

(9)

Denna förordning respekterar de grundläggande rättigheterna och principerna i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, särskilt rätten till skydd av personuppgifter. Denna förordning bör därför tillämpas i enlighet med dessa rättigheter och principer. För de personuppgifter som behandlas av medlemsstaterna gäller Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG (3). För behandlingen av personuppgifter vid unionens institutioner och organ och den fria rörligheten för sådana uppgifter gäller Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 (4).

(10)

För att man snabbt ska kunna genomföra de åtgärder som föreskrivs i denna förordning utan att försena godkännandet av de nationella programmen bör denna förordning träda i kraft dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

(11)

Förordning (EU) nr 514/2014 är bindande för Förenade kungariket och Irland, varför även den här förordningen är bindande för dem.

(12)

Förordning (EU) nr 514/2014 är inte bindande för Danmark, som därför inte är bundet av den här förordningen.

(13)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från kommittén för asyl-, migrations- och integrationsfonden och fonden för inre säkerhet.

a)

identifiera de användare som begär åtkomst och fastställa att dessa är anställda av organisationen,

b)

informera användarna om att de är skyldiga att bevara systemets säkerhet,

c)

kontrollera att användarna är berättigade till den begärda åtkomstnivån, med hänsyn till deras arbetsuppgifter och befattning,

d)

begära att åtkomsträttigheterna upphör när de inte längre behövs eller är motiverade,

e)

omedelbart rapportera misstänkta händelser som kan äventyra systemets säkerhet,

f)

säkerställa att användaruppgifterna hålls uppdaterade, genom att rapportera alla ändringar,

g)

vidta alla nödvändiga försiktighetsåtgärder, när det gäller både uppgiftsskydd och affärshemligheter, i enlighet med unionens och medlemsstaternas tillämpliga bestämmelser, och

h)

informera kommissionen om ändringar som påverkar kapaciteten hos de nationella myndigheterna eller SFC2014:s användare att fullgöra de uppgifter som avses i första stycket eller deras personliga förmåga att fullgöra de uppgifter som avses i led a–g.

a)

Interaktiva formulär eller formulär som fylls i automatiskt med utgångspunkt på grundval av de uppgifter som tidigare matats in i systemet.

b)

Automatiska beräkningar, som underlättar inmatningen för användarna.

c)

Inbyggda kontroller av att de inmatade uppgifterna överensstämmer inbördes respektive med tillämpliga bestämmelser.

d)

Automatiska meddelanden när användarna kan eller inte kan göra vissa åtgärder i SFC2014.

e)

En onlinetjänst som visar hur långt behandlingen av de inmatade uppgifterna hunnit.

f)

Tillgång till historiken för alla uppgifter som matats in för ett nationellt program.

a)

It-säkerhetsaspekterna på det arbete som utförs av den eller de personer som hanterar de åtkomsträttigheter som avses i artikel 4.3 i denna förordning vid direkt arbete i SFC2014.

b)

It-säkerhetsaspekterna för de nationella, regionala eller lokala datasystem som är anslutna till SFC2014 via det tekniska gränssnitt som avses i artikel 6.1 i denna förordning.

I första stycket avser led b i tillämpliga fall följande it-säkerhetsaspekter:

25.7.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 219/33

(1)

Den 13 maj 2013 införde rådet en slutgiltig antidumpningstull på import till unionen av bords- och köksartiklar av keramiskt material med ursprung i Folkrepubliken Kina (nedan kallad Kina) med genomförandeförordning (EU) nr 412/2013.

(2)

I den ursprungliga undersökningen gav ett stort antal exporterande producenter från Kina sig till känna. Som en följd av detta gjorde kommissionen ett urval av kinesiska exporterande tillverkare som ska undersökas.

(3)

Rådet införde individuella tullsatser på import av bordsartiklar på mellan 13,1 % och 23,4 % för de företag som ingick i urvalet, och 17,9 % för andra samarbetsvilliga företag som inte ingick i urvalet.

(4)

Rådet införde dessutom en tull på 36,1 % på importen av köksartiklar från kinesiska företag som inte gav sig till känna eller inte samarbetade med undersökningen.

(5)

I artikel 3 i genomförandeförordning (EU) nr 412/2013 föreskrivs att om en ny exporterande tillverkare av bordsartiklar i Kina lämnar tillräcklig bevisning till kommissionen om att

får artikel 1.2 i den förordningen ändras så att den nya exporterande tillverkaren beviljas den tullsats som är tillämplig för de samarbetsvilliga företag som inte ingår i urvalet, nämligen den vägda genomsnittliga tullsatsen 17,9 %.

(6)

Fyra företag gav sig till känna efter offentliggörandet av genomförandeförordning (EU) nr 412/2013 och åberopade att de uppfyller alla tre kriterierna som anges i skäl 5 ovan och lade fram bevis.

(7)

Alla fyra företagen är tillverkare och exportörer av den berörda produkten.

(8)

Tre av dem var verksamma under den ursprungliga undersökningen men exporterade inte till unionen under den ursprungliga undersökningsperioden.

(9)

Det fjärde företaget fanns inte under den ursprungliga undersökningen och kunde därför inte ha exporterat under undersökningsperioden.

(10)

Kommissionen granskade den bevisning som lagts fram av samtliga fyra företag och fann att vart och ett av de fyra företagen uppfyllde de tre kriterierna för att betraktas som ny exporterande tillverkare. Följaktligen får deras namn läggas till de samarbetsvilliga företag som inte ingick i stickprovet som anges i bilaga I till genomförandeförordning (EU) nr 412/2013.

(11)

De fyra företagen och unionsindustrin har underrättats om resultaten av granskningen och har fått möjlighet att lämna synpunkter. Inga synpunkter lämnades.

(12)

Denna förordning är förenlig med yttrandet från den kommitté som inrättats i enlighet med artikel 15.1 i grundförordningen.

25.7.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 219/35

(1)

Enligt artiklarna 23.1 och 24 i kommissionens förordning (EG) nr 1122/2009 (2) ska stödbeloppen minskas vid försenad inlämning av en samlad ansökan och de dokument, avtal och deklarationer som ligger till grund för berättigandet till stödet, och av en ansökan om tilldelning av stödrättigheter.

(2)

Italien har i enlighet med artiklarna 11.2 och 15.1 i förordning (EG) nr 1122/2009 fastställt den 15 maj 2014 som sista dag för inlämning av samlade ansökningar och ansökningar om tilldelning av stödrättigheter för 2014.

(3)

Den 3 maj 2014 drabbades vissa delar av regionen Marche i Italien av exceptionella regn som orsakade översvämningar, skador på infrastruktur, jordskred, evakuering av invånare samt skador för jordbruksföretag och på grödor.

(4)

Denna situation påverkade de sökandes möjlighet att lämna in samlade ansökningar och ansökningar om tilldelning av stödrättigheter för jordbruksskiften i de drabbade kommunerna inom de tidsfrister som föreskrivs i artiklarna 11.2 och 15.1 i förordning (EG) nr 1122/2009.

(5)

Genom undantag från artiklarna 23.1 och 24 i förordning (EG) nr 1122/2009 är det därför lämpligt att inte tillämpa minskningar på grund av försenad inlämning av samlade ansökningar och ansökningar om tilldelning av stödrättigheter för de jordbrukare som senast den 9 juni 2014 lämnade in sina ansökningar avseende minst ett jordbruksskifte i de kommuner i regionen Marche som av Italien uppges ha drabbats av allvarliga översvämningar.

(6)

Eftersom undantagen bör omfatta de samlade ansökningarna och ansökningarna om tilldelning av stödrättigheter för stödåret 2014, bör denna förordning gälla retroaktivt.

(7)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från förvaltningskommittén för direktstöd.

25.7.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 219/37

(1)

I genomförandeförordning (EU) nr 543/2011 fastställs, i enlighet med resultatet av de multilaterala handelsförhandlingarna i Uruguayrundan, kriterierna för kommissionens fastställande av schablonvärden vid import från tredjeländer, för de produkter och de perioder som anges i del A i bilaga XVI till den förordningen.

(2)

Varje arbetsdag fastställs ett schablonimportvärde i enlighet med artikel 136.1 i genomförandeförordning (EU) nr 543/2011 med hänsyn till varierande dagliga uppgifter. Denna förordning bör därför träda i kraft samma dag som den offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.

25.7.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 219/40

(1)

Genom rådets direktiv 2011/96/EU (3) undantas olika former av vinstutdelning från dotterbolag till moderbolag från källskatt och undanröjs dubbelbeskattning av sådana inkomster på moderbolagsnivå.

(2)

Fördelarna med direktiv 2011/96/EU bör inte leda till situationer med dubbel icke-beskattning och därför skapa oavsiktliga skattefördelar för koncerner med moderbolag och dotterbolag hemmahörande i olika medlemsstater i jämförelse med koncerner hemmahörande i samma medlemsstat.

(3)

För att undvika situationer med dubbel icke-beskattning till följd av olikheter i den skattemässiga behandlingen av vinstutdelning mellan medlemsstaterna, bör den medlemsstat där moderbolaget är hemmahörande och den medlemsstat där det fasta driftstället är hemmahörande inte tillåta dessa företag att utnyttja den skattebefrielse som tillämpas på mottagen vinstutdelning, i den mån sådana vinster är avdragsgilla i ett dotterbolag till moderbolaget.

(4)

Det är lämpligt att uppdatera del A i bilaga I till direktiv 2011/96/EU, så att den även omfattar andra former av bolag som omfattas av bolagsskatt i Polen och andra former av bolag som har införts i bolagslagstiftningen i Rumänien.

(5)

Direktiv 2011/96/EU bör därför ändras i enlighet med detta.

1.

Artikel 4.1 a ska ersättas med följande:

2.

I del A i bilaga I ska led u ersättas med följande:

3.

I del A i bilaga I ska led w ersättas med följande:

25.7.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 219/42

(1)

I rådets direktiv 2013/59/Euratom (3) fastställs enhetliga grundläggande säkerhetsnormer för att skydda individers hälsa mot de faror som uppstår till följd av joniserande strålning vid exponering i arbetet, medicinsk exponering eller exponering av allmänheten.

(2)

I rådets direktiv 2009/71/Euratom (4) åläggs medlemsstaterna skyldigheter att införa och upprätthålla ett nationellt ramverk för kärnsäkerhet. I direktivet återspeglas de huvudsakliga internationella instrumenten på området för kärnsäkerhet, nämligen konventionen om kärnsäkerhet (5), liksom Internationella atomenergiorganet IAEA:s grundläggande säkerhetsprinciper (6).

(3)

I rådets direktiv 2011/70/Euratom (7) åläggs medlemsstaterna skyldigheter att införa och upprätthålla ett nationellt ramverk för hantering av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall.

(4)

I rådets slutsatser av den 8 maj 2007 om kärnsäkerhet och säker hantering av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall betonas att ”kärnsäkerhet är ett nationellt ansvar som vid behov utövas inom EU:s ram. Beslut som avser säkerhetsåtgärder och övervakning av kärntekniska anläggningar ligger även i fortsättningen helt på tillståndshavarna och de nationella myndigheterna”.

(5)

Kärnkraftsolyckan i Fukushima i Japan under 2011 riktade på nytt hela världens uppmärksamhet mot de åtgärder som krävs för att minimera riskerna och säkerställa högsta tänkbara kärnsäkerhetsnivåer. På grundval av slutsatserna från Europeiska rådet den 24–25 mars 2011 har de nationella behöriga tillsynsmyndigheterna tillsammans med kommissionen genomfört omfattande risk- och säkerhetsbedömningar av kärnkraftverk (s.k. stresstester) inom hela gemenskapen inom ramen för europeiska högnivågruppen för kärnsäkerhet och avfallshantering (Ensreg) inrättad genom kommissionens beslut 2007/530/Euratom (8). Resultaten av bedömningarna visade att kärnsäkerhet och branschpraxis i deltagarländerna skulle kunna förbättras på flera punkter.

Europeiska rådet uppmanade också kommissionen att vid behov se över det befintliga ramverket för lagstiftning om och tillsyn av säkerheten vid kärntekniska anläggningar och föreslå eventuella nödvändiga förbättringar. Europeiska rådet betonade dessutom att högsta möjliga kärnsäkerhetsnormer bör genomföras och kontinuerligt förbättras inom unionen.

(6)

En stark, behörig tillsynsmyndighet som är faktiskt oberoende i sitt beslutsfattande är ett grundläggande krav i gemenskapens ramverk för tillsyn av kärnsäkerhet. För att säkerställa en hög kärnsäkerhetsnivå är det av yttersta vikt att den behöriga tillsynsmyndigheten kan utöva sina befogenheter på ett opartiskt och öppet sätt och att den står fri från otillbörlig påverkan i sitt beslutsfattande. Tillsynsbeslut och verkställighetsåtgärder på området för kärnsäkerhet bör grunda sig på objektiva säkerhetsrelaterade tekniska överväganden och bör fattas och genomföras utan någon otillbörlig yttre påverkan som kan påverka säkerheten, såsom otillbörlig påverkan till följd av förändrade politiska, ekonomiska eller samhälleliga villkor.

Bestämmelserna i direktiv 2009/71/Euratom om funktionellt åtskilda tillsynsmyndigheter bör stärkas för att säkerställa att tillsynsmyndigheterna faktiskt står fria från otillbörlig påverkan vid beslutsfattandet och garantera att de har tillgång till lämpliga medel och befogenheter för att i vederbörlig ordning kunna fullgöra sitt uppdrag. I synnerhet bör tillsynsmyndigheten ha tillräckliga rättsliga befogenheter, personalresurser och finansiella medel för att i vederbörlig ordning kunna fullgöra sitt uppdrag.

De skärpta kraven får emellertid inte påverka nära samarbete, när så är lämpligt, med andra berörda nationella myndigheter, eller påverka de allmänna politiska riktlinjer som medlemsstaterna utfärdat.

(7)

I processen för beslutsfattande på tillsynsområdet bör hänsyn tas till kompetens och sakkunskap som kan tillhandahållas av organisationerna för tekniskt stöd. Denna sakkunskap bör grundas på senaste vetenskaplig och teknisk kunskap, bland annat från driftserfarenheter och säkerhetsrelaterad forskning, samt på kunskapshantering och tillräckliga tekniska resurser.

(8)

I enlighet med del 1 i IAEA:s allmänna säkerhetskrav bör man respektera både medlemsstaternas roll när det gäller att upprätta ramverket för kärnsäkerhet och tillsynsmyndighetens roll när det gäller att genomföra det ramverket.

(9)

Med hänsyn till kärnenergiindustrins specialiserade natur och den begränsade tillgången till personal med nödvändig expertis och behörighet, vilket är något som kan leda till rotation av personal i beslutsfattande positioner mellan kärnenergiindustrin och tillsynsmyndigheterna, bör särskild uppmärksamhet ägnas åt att undvika intressekonflikter. Dessutom bör åtgärder vidtas för att säkerställa att de organisationer som förser den behöriga tillsynsmyndigheten med rådgivning eller tjänster inte hamnar i intressekonflikter.

(10)

Konsekvenserna av en kärnteknisk olycka kan sprida sig bortom de nationella gränserna, och därför bör man uppmuntra nära samarbete, samordning och informationsutbyte mellan behöriga tillsynsmyndigheter i medlemsstater med närhet till en kärnteknisk anläggning, oavsett om de medlemsstaterna driver kärntekniska anläggningar eller ej. I detta avseende bör medlemsstaterna säkerställa att lämpliga åtgärder har vidtagits för att underlätta ett sådant samarbete i kärnsäkerhetsfrågor med gränsöverskridande effekter.

(11)

För att säkerställa att lämpliga färdigheter förvärvas och att en tillräckligt hög kompetensnivå uppnås och upprätthålls, bör samtliga parter säkerställa att all personal som har uppgifter med koppling till antingen kärnsäkerheten vid kärntekniska anläggningar eller krisberedskap och krisinsatser på förläggningsplatsen i nödsituationer, kontinuerligt fortbildas. För att detta ska uppnås krävs det att fortbildningsprogram och fortbildningsplaner utarbetas, att förfaranden för regelbunden översyn och uppdatering av fortbildningsprogrammen införs samt att anslag till fortbildning tillhandahålls.

(12)

En annan viktig lärdom av kärnkraftsolyckan i Fukushima är vikten av ökad öppenhet kring kärnsäkerhetsfrågor. Öppenhet är också en viktig faktor för att främja oberoendet i tillsynsmyndighetens beslutsfattande. Därför bör nuvarande bestämmelser i direktiv 2009/71/Euratom om vilken information som ska lämnas till allmänheten göras mer specifika i fråga om vilken typ av information som tillhandahålls. Dessutom bör allmänheten ges möjligheter att delta i relevanta faser av beslutsprocessen avseende kärntekniska anläggningar i enlighet med det nationella ramverket för kärnsäkerhet, med beaktande av de olika nationella systemen. Beslut om tillstånd förblir de nationella behöriga myndigheternas ansvarsområde.

(13)

Öppenhetskraven i detta direktiv är ett komplement till dem i gällande Euratomlagstiftning. Enligt rådets beslut 87/600/Euratom (9) åläggs medlemsstaterna vissa skyldigheter att meddela och informera kommissionen och andra medlemsstater i händelse av en radiologisk nödsituation på deras territorium, medan medlemsstaterna enligt direktiv 2013/59/Euratom är skyldiga att informera allmänheten om hälsoskyddsåtgärder och förhållningsregler i händelse av en radiologisk nödsituation, och regelbundet tillhandahålla aktuell information till den del av befolkningen som troligen kommer att beröras i händelse av en sådan nödsituation.

(14)

Vid det sjätte granskningsmötet upprepade parterna i konventionen om kärnsäkerhet att de står fast vid sina åtaganden från det andra extraordinära möte som ägde rum efter olyckan i Fukushima. De betonade i synnerhet att ”kärnkraftverk bör utformas, byggas och drivas med målet att förebygga olyckor samt, om en olycka skulle inträffa, minska effekterna av denna och undvika kontaminering av områden utanför anläggningen, liksom att tillsynsmyndigheterna bör säkerställa att hänsyn tas till dessa mål vid fastställandet och genomförandet av lämpliga förbättringar av säkerheten vid befintliga anläggningar”.

(15)

Med hänsyn till de tekniska framsteg som gjorts genom IAEA:s bestämmelser, och genom den västeuropeiska sammanslutningen av tillsynsmyndigheter på kärnsäkerhetsområdet (Wenra) vid tillvaratagandet av erfarenheterna från stresstesterna och utredningarna efter kärnkraftsolyckan i Fukushima bör det i direktiv 2009/71/Euratom införas ett övergripande kärnsäkerhetsmål för gemenskapen som gäller samtliga faser av den kärntekniska anläggningens livscykel (lokalisering, utformning, uppförande, idrifttagning, drift och avveckling). I synnerhet kräver detta mål att betydande förbättringar sker av säkerheten redan på stadiet för utformning av nya reaktorer, så att de allra senaste kunskaperna och den allra senaste tekniken tas tillvara, samt att hänsyn tas till de senaste internationella säkerhetsstandarderna.

(16)

Det målet bör i synnerhet kunna uppnås genom kärnsäkerhetsbedömningar som omfattas av tillämpningsområdet för detta direktiv. De bör genomföras av tillståndshavarna under tillsyn av den nationella behöriga tillsynsmyndigheten, och får användas för att bedöma risken för en allvarlig olycka, som omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/92/EU (10), under förutsättning att kraven i detta direktiv uppfylls.

(17)

Konceptet djupförsvar är avgörande för kärntekniska anläggningars säkerhet och utgör grunden för genomförandet av övergripande kärnsäkerhetsmål. I enlighet med vad som erkänns i internationella standarder och riktlinjer samt av Wenra säkerställs tillämpningen av djupförsvarsprinciperna genom att säkerhetsarbetet inom rimliga gränser och i den mån det är praktiskt möjligt är föremål för krav på olika men av varandra oberoende nivåer så att ett fel, om det skulle inträffa, upptäcks, kompenseras eller åtgärdas med lämpliga åtgärder. Effektiviteten hos var och en av de olika nivåerna är viktig för att djupförsvaret ska kunna förhindra olyckor eller, om de ändå inträffar, åtminstone mildra konsekvenserna. Djupförsvar är i allmänhet indelat i fem nivåer. Om en nivå är otillräcklig ska nästa nivå träda in. Målet med den första skyddsnivån är att förebygga onormal drift och systemfel. Om den första nivån visar sig vara otillräcklig ska den andra skyddsnivån träda in och hantera den onormala driften eller upptäcka fel. Om den andra nivån visar sig vara otillräcklig säkerställer den tredje nivån att säkerhetsfunktionerna fortsätter att fungera genom att särskilda säkerhetssystem och andra säkerhetsfunktioner aktiveras. Om den tredje nivån visar sig vara otillräcklig ska den fjärde nivån begränsa eskaleringen av olyckan genom olyckshantering som syftar till att hindra eller mildra svåra olyckstillstånd med utsläpp av radioaktiva ämnen. Det sista målet (femte skyddsnivån) är att mildra radiologiska konsekvenserna efter betydande utsläpp genom krishantering utanför anläggningen.

(18)

En effektiv kärnsäkerhetskultur ses, i kombination med djupförsvaret, som en grundläggande förutsättning när det gäller att uppnå en hög nivå av kärnsäkerhet och fortlöpande förbättring av denna. Indikatorer för en effektiv säkerhetskultur inbegriper i synnerhet att det finns ett åtagande för kärnsäkerhet och kontinuerlig förbättring av denna på alla personal- och ledningsnivåer inom en organisation, att personal på samtliga nivåer främjas att ifrågasätta uppfyllelsen av relevanta säkerhetsprinciper och säkerhetsrutiner för att kontinuerligt förbättra kärnsäkerheten, att personalen ges möjligheter att inom rimlig tid rapportera om säkerhetsfrågor, identifiering av de lärdomar som tillvaratagits vid erfarenheten av driften och systematisk rapportering av eventuella avvikelser från normala driftsförhållanden eller de normala rutinerna för hantering av olyckor som kan påverka kärnsäkerheten. Viktiga element som bidrar till att uppnå en stark kärnsäkerhetskultur inbegriper särskilt effektiva ledningssystem, lämplig utbildning och lämpliga rutiner hos tillståndshavaren för registrering, utvärdering och dokumentation av intern och extern driftserfarenhet av betydelse för säkerheten samt effektiv hantering av frågor som har tagits upp.

(19)

När ”rimligen praktiskt genomförbart” används i detta direktiv bör det tillämpas i enlighet med etablerade definitioner, särskilt definitionerna enligt Wenra och IAEA.

(20)

Efter kärnkraftsolyckorna i Three Mile Island och Tjernobyl belyste kärnkraftsolyckan i Fukushima återigen den avgörande betydelsen av inneslutningsfunktionen, som är den sista barriären för att skydda människor och miljö mot radioaktiva utsläpp till följd av en olycka. Därför bör den som ansöker om tillstånd för att bygga en ny kärnkrafts- eller forskningsreaktor kunna påvisa att utformningen av anläggningen begränsar effekterna av en skada i reaktorhärden till inneslutningen, dvs. att den sökande bör påvisa att ett stort eller otillåtet radioaktivt utsläpp utanför inneslutningen är ytterst osannolikt och att den sökande med stor tillförlitlighet bör kunna visa att ett sådant utsläpp inte kommer att ske.

(21)

Mer specifika åtgärder för olyckshantering och krisinsatser på plats bör krävas för att hantera förebyggande och begränsning av olyckor. Dessa bör vara i linje med och inte inkräkta på de relevanta bestämmelserna i direktiv 2013/59/Euratom. Tillståndshavaren bör upprätta rutiner, instruktioner och åtgärder för hantering av olyckor, inbegripet svåra olyckor som skulle kunna inträffa vid alla driftslägen, däribland full effekt, driftstopp och lägen däremellan, och säkerställa samstämmighet och kontinuitet när det gäller alla sådana rutiner och åtgärder samt att dessa övas, ses över och aktualiseras. Dessa åtgärder bör även säkerställa tillräcklig personal, utrustning och andra nödvändiga resurser. En organisationsstruktur där ansvar fördelas tydligt och samordning mellan insatsorgan bör säkerställas.

(22)

Stresstesterna visade på vikten av ett väl utvecklat samarbete och samordningsmekanismer mellan samtliga parter med ansvar för kärnsäkerhet. De inbördes granskningarna har visat sig vara ett lämpligt verktyg för att bygga upp förtroendet och skapa förutsättningar för att utveckla och utbyta erfarenheter om samt säkerställa tillämpningen av höga gemensamma kärnsäkerhetsstandarder.

(23)

Samarbetet mellan medlemsstaterna avseende kärnsäkerhet är väletablerat och kan innebära ett mervärde när det gäller kärnsäkerhet, insyn och öppenhet gentemot aktörer på europeisk och internationell nivå.

Medlemsstaterna bör vart sjätte år genom sina behöriga myndigheter och med relevant hjälp av Ensreg samt på grundval av den sakkunskap som finns inom Wenra fastställa en metod, ett mandat och en tidsram för inbördes granskning av deras kärntekniska anläggningar avseende gemensamma, specifika, tekniska teman med koppling till säkerheten. Det gemensamma, specifika, tekniska temat som ska övervägas bör hämtas från Wenras referensnivåer för säkerhet eller på grundval av erfarenheter av drift, tillbud och olyckor samt teknisk och vetenskaplig utveckling. Medlemsstaterna bör genomföra en nationell självutvärdering och se till att andra medlemsstaters behöriga tillsynsmyndigheter genomför en gemensam inbördes granskning av denna självutvärdering.

Det bör färdigställas rapporter om resultaten av dessa inbördes granskningar. Medlemsstaterna bör fastställa nationella handlingsplaner i vilka man behandlar eventuella relevanta resultat och den egna nationella bedömningen och där hänsyn tas till resultaten av rapporterna från den inbördes granskningen. Rapporterna från den inbördes granskningen bör också utgöra grunden för en eventuell sammanfattande rapport om resultaten av den unionsomfattande tematiska inbördes granskningen som förberetts gemensamt av medlemsstaternas behöriga tillsynsmyndigheter. Den sammanfattande rapporten bör inte syfta till att rangordna de kärntekniska anläggningarnas säkerhet utan fokusera på förfarandet och de tekniska resultaten från den tematiska inbördes granskningen, så att lärdomarna från denna kan spridas.

Inbördes granskningar bör präglas av ömsesidigt förtroende och därför vore det lämpligt att kommissionen, om så är praktiskt genomförbart, informerar medlemsstaterna när den har för avsikt att använda resultaten i rapporterna från den inbördes granskningen i sina policydokument.

(24)

Medlemsstaternas skyldighet att rapportera om genomförandet av detta direktiv och kommissionens skyldighet att författa en rapport på grundval av de nationella rapporterna bör utgöra en möjlighet att bedöma och utvärdera de olika aspekterna av genomförandet av detta direktiv liksom av dess ändamålsenlighet. Det föreligger ett antal relevanta skyldigheter avseende rapportering på internationell nivå, till exempel rapporterna med anledning av konventionen om kärnsäkerhet, och resultaten av dessa kan komma att användas för utvärderingen av genomförandet av detta direktiv. Dessutom bör ytterligare rapporteringskrav fastställas enligt detta direktiv med anledning av resultaten av de tematiska inbördes granskningarna av kärntekniska anläggningar. I syfte att förenkla lagstiftningen och minska den administrativa bördan bör rapporteringsskyldigheten för medlemsstaterna därför göras mindre betungande när det gäller både frekvensen och innehållet i rapporterna.

(25)

I linje med en riskanpassad reglering beror genomförandet av bestämmelserna i detta direktiv på vilka typer av kärntekniska anläggningar som finns på den berörda medlemsstatens territorium. Därför bör medlemsstaterna, vid genomförandet av dessa bestämmelser, beakta den potentiella omfattningen av och beskaffenheten hos riskerna med de kärntekniska anläggningar som de planerar eller driver. Den riskanpassade regleringen bör i synnerhet beröra de medlemsstater som bara har ett litet lager av kärnämnen och radioaktivt material, t.ex. de som är kopplade till driften av mindre forskningsreaktorer, vilka i händelse av en allvarlig olycka inte skulle ge upphov till konsekvenser som är jämförbara med dem som kärnkraftverk kan ge upphov till.

(26)

Bestämmelserna i detta direktiv, som är nära knutna till förekomsten av kärntekniska anläggningar, nämligen de som rör tillståndshavarens skyldigheter, de nya särskilda kraven för kärntekniska anläggningar och bestämmelserna om krisberedskap och krishantering på förläggningsplatsen i nödsituationer, bör inte vara tillämpliga på medlemsstater som inte har några kärntekniska anläggningar. Bestämmelserna i detta direktiv bör införlivas och genomföras på ett proportionellt sätt med avseende på nationella förhållanden och med hänsyn till att dessa medlemsstater inte har några kärntekniska anläggningar, samtidigt som kärnsäkerheten på lämpligt sätt uppmärksammas av regering eller behöriga myndigheter.

(27)

Enligt direktiv 2009/71/Euratom är medlemsstaterna skyldiga att införa och upprätthålla ett nationellt rättsligt, föreskrivande och organisatoriskt ramverk för säkerheten vid kärntekniska anläggningar. Medlemsstaterna bestämmer själva hur bestämmelserna i det nationella ramverket antas och genom vilka styrmedel de tillämpas.

(28)

I enlighet med den gemensamma politiska förklaringen från medlemsstaterna och kommissionen om förklarande dokument av den 28 september 2011, har medlemsstaterna åtagit sig att, i de fall detta är berättigat, låta anmälan av införlivandeåtgärder åtföljas av ett eller flera dokument som förklarar förhållandet mellan de olika delarna i direktivet och motsvarande delar i de nationella instrumenten för införlivande. Med avseende på detta direktiv anser lagstiftaren att översändandet av sådana dokument är berättigat.

(29)

Direktiv 2009/71/Euratom bör därför ändras i enlighet med detta.

1.

Rubriken till kapitel 1 ska ersättas med följande:

”SYFTE, TILLÄMPNINGSOMRÅDE OCH DEFINITIONER”.

2.

Artikel 2 ska ändras på följande sätt:

3.

Artikel 3 ska ändras på följande sätt:

4.

I kapitel 2 ska följande rubrik införas efter rubriken ”SKYLDIGHETER”:

”AVSNITT 1

Allmänna skyldigheter”.

5.

Artikel 4.1 ska ersättas med följande:

”1.   Medlemsstaterna ska införa och upprätthålla ett nationellt rättsligt, föreskrivande och organisatoriskt ramverk (nedan kallat nationellt ramverk) för kärnsäkerheten vid kärntekniska anläggningar. Det nationella ramverket ska särskilt innehålla bestämmelser om följande:

Fastställandet av hur de nationella kärnsäkerhetskrav som avses i led b antas och genom vilka instrument de tillämpas kvarstår inom medlemsstaternas behörighet.”

6.

I artikel 5 ska punkterna 2 och 3 ersättas med följande:

”2.   Medlemsstaterna ska säkerställa att den behöriga tillsynsmyndigheten står fri från otillbörlig påverkan i sitt beslutsfattande. För detta ändamål ska medlemsstaterna säkerställa att det nationella ramverket innehåller krav på att den behöriga tillsynsmyndigheten

3.   Medlemsstaterna ska säkerställa att den behöriga tillsynsmyndigheten ges de rättsliga befogenheter som krävs för att den ska kunna fullgöra sina skyldigheter i samband med det nationella ramverk som beskrivs i artikel 4.1. För detta ändamål ska medlemsstaterna säkerställa att det nationella ramverket anförtror de behöriga tillsynsmyndigheterna följande centrala tillsynsuppgifter:

7.

Artiklarna 6, 7 och 8 ska ersättas med följande:

”Artikel 6

Tillståndshavare

Medlemsstaterna ska säkerställa att följande krav ställs enligt det nationella ramverket:

Artikel 7

Expertis och färdigheter på kärnsäkerhetsområdet

Medlemsstaterna ska säkerställa att det nationella ramverket innehåller krav på samtliga parter att arrangera utbildning för personal som ansvarar för kärnsäkerheten vid kärntekniska anläggningar, för att erhålla, bibehålla och vidareutveckla expertis och färdigheter på kärnsäkerhetsområdet samt krisberedskap och krishantering på förläggningsplatsen.

Artikel 8

Öppenhet och insyn

1.   Medlemsstaterna ska säkerställa att nödvändig information om kärnsäkerheten vid en kärnteknisk anläggning och om tillsynen av denna görs tillgänglig för arbetstagare och allmänhet, med särskild hänsyn till lokala myndigheter, befolkning och berörda personer i närheten av en kärnteknisk anläggning, Denna skyldighet inbegriper säkerställande av att den behöriga tillsynsmyndigheten och tillståndshavarna, inom sina respektive ansvarsområden, inom ramen för sin kommunikationspolicy tillhandahåller

2.   Informationen ska göras tillgänglig för allmänheten i enlighet med relevant lagstiftning och internationella instrument, förutsatt att detta inte äventyrar andra överordnade intressen, såsom säkerhetsskydd, i enlighet med nationell lagstiftning eller internationella instrument.

3.   Medlemsstaterna ska, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 5.2, säkerställa att den behöriga tillsynsmyndigheten på lämpligt sätt deltar i samarbeten om kärnsäkerhet vid kärntekniska anläggningar med behöriga tillsynsmyndigheter i andra medlemsstater i närheten av en kärnteknisk anläggning, bland annat genom informationsutbyte och/eller informationsdelning.

4.   Medlemsstaterna ska säkerställa att allmänheten ges lämpliga möjligheter att aktivt delta i beslutsprocessen gällande tillståndsprövning av kärntekniska anläggningar, i enlighet med relevant lagstiftning och internationella instrument.”

8.

Följande avsnitt ska införas efter artikel 8:

”AVSNITT 2

Särskilda skyldigheter

Artikel 8a

Kärnsäkerhetsmål för kärntekniska anläggningar

1.   Medlemsstaterna ska säkerställa att det nationella ramverket för kärnsäkerhet innehåller krav på att kärntekniska anläggningar ska konstrueras, lokaliseras, uppföras, tas i drift, drivas och avvecklas med målet att förebygga olyckor samt minska följderna vid en eventuell olycka och förhindra

2.   Medlemsstaterna ska säkerställa att det nationella ramverket innehåller krav på att det mål som fastställs i punkt 1

Artikel 8b

Uppfyllandet av kärnsäkerhetsmålet för kärntekniska anläggningar

1.   För att uppnå de kärnsäkerhetsmål som anges i artikel 8a, ska medlemsstaterna säkerställa att det nationella ramverket innehåller krav på att det ska tillämpas, om djupförsvar är tillämpligt, för att säkerställa att

2.   För att uppnå det kärnsäkerhetsmål som fastställs i artikel 8a ska medlemsstaterna säkerställa att det nationella ramverket kräver att den behöriga tillsynsmyndigheten och tillståndshavaren vidtar åtgärder för att främja och stärka en effektiv kärnsäkerhetskultur. Dessa åtgärder innefattar särskilt

Artikel 8c

Inledande bedömning och periodisk säkerhetsbedömning

Medlemsstaterna ska säkerställa att det nationella ramverket kräver att

Artikel 8d

Krisberedskap och krishantering inom förläggningsplatsen

1.   Utan att det påverkar bestämmelserna i rådets direktiv 2013/59/Euratom ska medlemsstaterna säkerställa att det nationella ramverket kräver att en organisationsstruktur för krisberedskap och krishantering på förläggningsplatsen inrättas samt att den tydliggör ansvarsfördelning av ansvaret och samordning mellan tillståndshavaren, samt behöriga myndigheter och organisationer, med beaktande av samtliga faser vid en nödsituation.

2.   Medlemsstaterna ska säkerställa konsekvens och kontinuitet mellan krisberedskap och krishantering på förläggningsplatsen som krävs i det nationella ramverket samt andra arrangemang för krisberedskap och krishantering som krävs inom ramen för direktiv 2013/59/Euratom.”

9.

Följande kapitel ska införas efter artikel 8d:

”KAPITEL 2a

INBÖRDES GRANSKNINGAR OCH RAPPORTERING

Artikel 8e

Inbördes granskning

1.   Medlemsstaterna ska minst vart tionde år anordna återkommande självutvärderingar av sina nationella ramverk och behöriga tillsynsmyndigheter samt inbjuda till en internationell inbördes granskning av relevanta delar av sina nationella ramverk och behöriga tillsynsmyndigheter, i syfte att fortlöpande förbättra kärnsäkerheten. Resultaten av sådan inbördes granskning ska när de blivit tillgängliga rapporteras till medlemsstaterna och kommissionen.

2.   Medlemsstaterna ska säkerställa att

3.   Medlemsstaterna ska säkerställa att åtgärder vidtas för att den första tematiska inbördes granskningen ska kunna inledas 2017 och för att de efterkommande tematiska inbördes granskningarna ska kunna genomföras minst vart sjätte år därefter.

4.   Om en olycka leder till att det krävs krisinsatser utanför anläggningen eller åtgärder för skydd av allmänheten ska den berörda medlemsstaten säkerställa att man utan dröjsmål bjuder in till en internationell inbördes granskning.”

10.

Artikel 9 ska ändras på följande sätt:

11.

Efter artikel 10.1 ska följande punkt läggas till:

”1a.   Skyldigheterna i fråga om införlivandet och genomförandet av artiklarna 6, 8a, 8b, 8c och 8d ska inte vara tillämpliga på medlemsstater som inte har några kärntekniska anläggningar, såvida dessa länder inte beslutar om att utveckla verksamhet som rör kärntekniska anläggningar för vilka tillstånd krävs enligt deras jurisdiktion.”

25.7.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 219/53

(1)

Det europeiska globala systemet för navigering (GNSS) utgör en känslig infrastruktur, särskilt med anledning av dess strategiska dimension, regionala och globala täckning samt mångsidiga användning, och utbyggnaden och användningen av den kan påverka säkerheten i Europeiska unionen och dess medlemsstater.

(2)

Om en internationell situation kräver en operativ insats av unionen och om driften av GNSS kunde påverka säkerheten i Europeiska unionen eller dess medlemsstater eller vid hot mot driften av systemet bör rådet besluta om vilka nödvändiga åtgärder som ska vidtas.

(3)

Av denna anledning antog rådet den 12 juli 2004 gemensam åtgärd 2004/552/Gusp (1).

(4)

Efter ikraftträdandet av Lissabonfördraget överfördes de uppdrag och det ansvar, som förut låg hos generalsekretereraren för Europeiska unionens råd/den höga representanten, till unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik (den höga representanten).

(5)

Framstegen med utvecklingen, inledningen av utbyggnaden och det förestående påbörjandet av användningen av det system som inrättats genom Galileoprogrammet kräver att det förfarande som fastställs i gemensam åtgärd 2004/552/Gusp anpassas.

(6)

Rådet och den höga representanten bör från Europeiska byrån för GNSS (GSA), medlemsstaterna och kommissionen erhålla information och sakkunskap om huruvida en händelse med anknytning till systemet utgör ett hot mot unionen, medlemsstaterna eller själva GNSS. Därutöver kan även tredjestater tillhandahålla sådan information.

(7)

De respektive rollerna för rådet, den höga representanten, GSA i egenskap av huvudman för säkerhetsövervakningscentrumet för Galileo (GSMC) och medlemsstaterna bör klargöras inom kedjan för operativt ansvar som ska upprättas i syfte att reagera på ett hot mot unionen, medlemsstaterna eller GNSS.

(8)

I detta hänseende återfinns de grundläggande referenserna till hot i redovisningen av systemspecifika säkerhetskrav, som innehåller de huvudsakliga generiska hot som ska hanteras av GNSS i dess helhet, samt systemsäkerhetsplanen, som innefattar det register över säkerhetsrisker som inrättats under förfarandet för säkerhetsackreditering. Dessa kommer att tjäna som referenser för att identifiera hot som specifikt ska hanteras genom detta beslut och för att komplettera de operativa förfarandena för genomförandet av detta beslut.

(9)

I brådskande fall kan beslut komma att behöva fattas inom mycket få timmar från det att informationen om hotet mottogs.

(10)

Om omständigheterna inte tillåter rådet att fatta ett beslut i syfte att avvärja ett hot eller begränsa allvarlig skada för unionens eller en eller flera av dess medlemsstaters väsentliga intressen, bör den höga representanten ges befogenhet att vidta nödvändiga provisoriska åtgärder.

(11)

Styrningen av de europeiska GNSS ändrades genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 683/2008 (2) och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1285/2013 (3). I artikel 14 i förordning (EU) nr 1285/2013 fastställs särskilt att GSA ska säkerställa GSMC:s drift.

(12)

Genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 512/2014 (4) tilldelas den verkställande direktören för GSA ansvaret för att se till att GSA, som huvudman för GSMC, kan följa de anvisningar som ges i gemensam åtgärd 2004/552/Gusp, ersatt av detta beslut. I Europaparlamentets och rådets beslut nr 1104/2011/EU (5) anges dessutom föreskrifter för medlemsstaternas, rådets, kommissionens, Europeiska utrikestjänstens, unionens organs, tredjestaters och internationella organisationers tillträde till den offentliga reglerade tjänst (PRS) som tillhandahålls genom det globala system för satellitnavigering som inrättats genom Galileoprogrammet och där klargörs också GSMC:s roll vid genomförandet av detta beslut med avseende på PRS. I artikel 6 i beslut nr 1104/2011/EU definieras GSMC särskilt som det operativa gränssnittet mellan de behöriga PRS-myndigheterna, rådet och den höga representanten samt kontrollcentrumen.

25.7.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 219/56

(1)

Kommissionen antog genomförandebeslut 2014/87/EU (2) vad gäller åtgärder för att förhindra spridning av Xylella fastidiosa (Well och Raju) (nedan kallad den angivna skadegöraren) inom unionen.

(2)

Sedan det beslutet antogs har de italienska myndigheterna genomfört undersökningar i de angripna områdena och de angränsande områdena med avseende på förekomsten av den angivna skadegöraren och dess karaktär. De preliminära resultaten av dessa undersökningar är tillräckliga för att göra det möjligt att anta mer konkreta åtgärder.

(3)

De italienska myndigheternas undersökningar och de tillgängliga vetenskapliga och tekniska beläggen har bekräftat att växter av Catharanthus G. Don, Nerium L., Olea L., Prunus L. och Vinca L. är värdväxter för den angivna skadegöraren. Med beaktande av de tillgängliga beläggen är det troligt att även växter av Malva L., Portulaca L., Quercus L. och Sorghum L. kan vara värdväxter för skadegöraren. Åtgärderna bör därför gälla för växter avsedda för plantering, utom fröer, av Catharanthus G. Don, Nerium L., Olea L., Prunus L., Vinca L., Malva L., Portulaca L., Quercus L. och Sorghum L. (nedan kallade de angivna växterna).

(4)

Villkor bör fastställas för införsel av de angivna växterna till unionen från tredjeländer där det är känt att den angivna skadegöraren förekommer. Särskilda krav bör antas för registrering av, övervakning av och status hos produktionsplatser samt för kontroll, provtagning, testning och transport av de angivna växterna, i syfte att säkerställa att växter som förs in till unionen är fria från den angivna skadegöraren.

(5)

Det är troligare att de angivna växter som har odlats under åtminstone en del av sin livstid i ett avgränsat område eller som har förflyttats genom ett sådant område har infekterats med den angivna skadegöraren än andra växter. Förflyttningen av dessa växter bör därför omfattas av särskilda krav. Dessa krav bör likna de krav som gäller för de angivna växter som förs in från tredjeländer där det är känt att den angivna skadegöraren förekommer.

(6)

Medlemsstaterna bör genomföra årliga undersökningar med avseende på förekomsten av den angivna skadegöraren på sina respektive territorier för att förhindra att den introduceras och sprids.

(7)

För att säkerställa att åtgärder mot den potentiella förekomsten av den angivna skadegöraren vidtas så snabbt som möjligt bör den person som eventuellt får kännedom om förekomsten av skadegöraren informera medlemsstaterna om detta. För att säkerställa att berörda parter vidtar lämpliga åtgärder bör medlemsstaterna dessutom informera berörda professionella aktörer om den potentiella förekomsten av den angivna skadegöraren på deras respektive territorier och om de åtgärder som bör vidtas.

(8)

Medlemsstaterna bör upprätta avgränsade områden och vidta nödvändiga åtgärder för att utrota den angivna skadegöraren och förhindra att den sprids. Dessa avgränsade områden bör bestå av en angripen zon och en buffertzon. Buffertzonens bredd bör beräknas med beaktande av risken för att den angivna skadegöraren sprider sig till andra områden.

(9)

Om det inte verkar nödvändigt att upprätta ett avgränsat område för att eliminera den angivna skadegöraren, bör den berörda medlemsstaten ha möjlighet att inte omedelbart upprätta ett avgränsat område. Medlemsstaten bör i så fall eliminera den angivna skadegöraren på de växter där den först påvisades och genomföra en undersökning för att fastställa om ytterligare växter har infekterats.

(10)

Särskilda åtgärder bör fastställas för att säkerställa att den berörda skadegöraren utrotas där den har påvisats.

(11)

Av tydlighetsskäl bör genomförandebeslut 2014/87/EU upphävas.

(12)

De åtgärder som föreskrivs i detta beslut är förenliga med yttrandet från ständiga kommittén för växtskydd.

a)

De uppfyller de särskilda krav för införsel som fastställs i avsnitt 1 i bilaga I.

b)

Vid införsel till unionen har de kontrollerats av det ansvariga officiella organet i enlighet med avsnitt 2 i bilaga I med avseende på förekomsten av den angivna skadegöraren.

c)

Varken förekomst av eller symtom på den angivna skadegöraren konstaterades vid kontrollen i enlighet med avsnitt 2 i bilaga I.

a)

Det finns belägg för att den angivna skadegöraren nyligen har introducerats till området med de växter där den påvisades.

b)

Det finns tecken på att dessa växter redan var infekterade vid införseln till det berörda området.

c)

Inga relevanta vektorer har påvisats i närheten av dessa växter, vilket bevisar att den angivna skadegöraren inte har spridits vidare.

a)

Information om det avgränsade områdets lokalisering och beskrivning av särdrag som kan vara relevanta för utrotningen av den angivna skadegöraren och för att förhindra dess spridning.

b)

En karta som visar avgränsningen av det avgränsade området.

c)

Information om förekomsten av den angivna skadegöraren och dess vektorer.

d)

Åtgärder för att uppfylla kraven för förflyttning av de angivna växterna inom unionen i artikel 3.

25.7.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 219/65

25.7.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 219/66