24.12.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 352/1

(1)

Statlig finansiering som uppfyller kriterierna i artikel 107.1 i fördraget utgör statligt stöd och ska anmälas till kommissionen i enlighet med artikel 108.3 i fördraget. Enligt artikel 109 i fördraget får rådet fastställa vilka kategorier av stödåtgärder som är undantagna från denna anmälningsskyldighet. I enlighet med artikel 108.4 i fördraget får kommissionen anta förordningar avseende dessa kategorier av statligt stöd. Genom förordning (EG) nr 994/98 beslutade rådet, i enlighet med artikel 109 i fördraget, att stöd av mindre betydelse kan utgöra en sådan kategori. Med denna utgångspunkt anses stöd av mindre betydelse, dvs. stöd som beviljas ett enda företag under en angiven period och inte överskrider ett bestämt fast belopp, inte uppfylla samtliga kriterier i artikel 107.1 i fördraget, och omfattas därför inte av anmälningsförfarandet.

(2)

Kommissionen har i flera beslut förtydligat begreppet stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget. Kommissionen har också redogjort för sin politik när det gäller ett tak för stöd av mindre betydelse under vilket artikel 107.1 inte anses vara tillämplig, först i sitt meddelande om försumbart stöd (3) och sedan i kommissionens förordningar (EG) nr 69/2001 (4) och (EG) nr 1998/2006 (5). Mot bakgrund av de erfarenheter som gjorts vid tillämpningen av förordning (EG) nr 1998/2006 bör man se över några av de villkor som föreskrivs i den förordningen och ersätta den.

(3)

Det är lämpligt att behålla taket på 200 000 euro för stöd av mindre betydelse som ett enda företag kan få per medlemsstat under en treårsperiod. Detta tak behövs fortsättningsvis för att garantera att alla åtgärder som omfattas av denna förordning inte kan anses påverka handeln mellan medlemsstaterna och inte snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen.

(4)

Med företag avses vid tillämpningen av konkurrensreglerna i fördraget en enhet som bedriver ekonomisk verksamhet, oavsett enhetens rättsliga form och hur den finansieras (6). Europeiska unionens domstol har fastställt att alla enheter som (rättsligt eller faktiskt) kontrolleras av samma enhet bör betraktas som ett enda företag (7). Av rättssäkerhetsskäl och för att minska den administrativa bördan bör det i denna förordning ges en uttömmande förteckning över tydliga kriterier för att avgöra när två eller flera företag inom samma medlemsstat ska betraktas som ett enda företag. Kommissionen har bland de fastställda kriterierna för definition av ”anknutna företag” i definitionen av små och medelstora företag i kommissionens rekommendation 2003/361/EG (8) och bilaga I till kommissionens förordning (EG) nr 800/2008 (9) valt ut de kriterier som är lämpliga vid tillämpningen av denna förordning. Kriterierna är redan kända för myndigheter och bör med tanke på tillämpningsområdet för denna förordning tillämpas på såväl små och medelstora företag som stora företag. Dessa kriterier bör garantera att en grupp av anknutna företag betraktas som ett enda företag vid tillämpningen av regeln för stöd av mindre betydelse, men att företag som inte har något förhållande till varandra förutom att vart och ett av dem har en direkt koppling till samma offentliga organ bör behandlas som separata företag. Hänsyn tas därför till den specifika situation som råder för företag som kontrolleras av samma offentliga organ, och som kan ha oberoende beslutsbefogenhet.

(5)

Med hänsyn till att de företag som är verksamma inom vägtransportsektorn i genomsnitt är små är det lämpligt att behålla ett tak på 100 000 euro för företag som utför godstransporter på väg för andras räkning. Tillhandahållande av en integrerad tjänst där den faktiska transporten endast är ett inslag, t.ex. flyttningstjänster, post- eller budtjänster eller avfallshämtning och -hantering, bör inte betraktas som en transporttjänst. Med tanke på överkapaciteten inom sektorn för godstransporter på landsväg och de transportpolitiska målen när det gäller trafikstockningar och godstransporter, bör denna förordning inte omfatta stöd för inköp av vägtransportfordon till företag som utför godstransporter på väg för andras räkning. Mot bakgrund av utvecklingen av persontrafiken på väg är det inte längre lämpligt att tillämpa ett lägre tak för denna sektor.

(6)

Mot bakgrund av de särskilda regler som gäller för primärproduktionen inom jordbruks-, fiske- och vattenbrukssektorn och risken för att stödbelopp som ligger under det tak som föreskrivs i denna förordning ändå kan uppfylla kriterierna i artikel 107.1 i fördraget, bör förordningen inte gälla de sektorerna.

(7)

Med tanke på likheterna mellan bearbetning och saluföring av jordbruksprodukter och andra produkter bör denna förordning även gälla bearbetning och saluföring av jordbruksprodukter under förutsättning att vissa villkor är uppfyllda. Varken uppgifter som måste utföras på gården för att förbereda en produkt för försäljning i första ledet, till exempel skörd, slåtter och tröskning av spannmål eller packning av ägg, eller försäljning i första ledet till återförsäljare och förädlare bör i detta sammanhang anses som bearbetning eller saluföring.

(8)

Europeiska unionens domstol har slagit fast att så snart unionen har lagstiftat om en gemensam organisation av marknaden för en viss jordbrukssektor, är medlemsstaterna skyldiga att avstå från åtgärder som kan undergräva den eller skapa undantag från den (10). Därför bör denna förordning inte gälla stöd vars storlek fastställs på grundval av priset på eller mängden av produkter som köps eller släpps ut på marknaden. Den bör heller inte tillämpas på stöd som är kopplat till en skyldighet att dela stödet med primärproducenter.

(9)

Denna förordning bör inte tillämpas på exportstöd och stöd som är avhängigt av att inhemska produkter används framför importerade. Den bör framför allt inte omfatta stöd till att bygga upp och driva ett distributionsnät i andra medlemsstater eller i tredjeländer. Stöd som avser kostnader för deltagande i handelsmässor eller för undersökningar eller konsulttjänster som behövs för att lansera en ny produkt eller en befintlig produkt på en ny marknad i en annan medlemsstat eller tredjeland utgör normalt inte exportstöd.

(10)

Den treårsperiod som ska beaktas vid tillämpningen av denna förordning bör vara rörlig, vilket innebär att det totala belopp som företaget har fått i stöd av mindre betydelse under det berörda beskattningsåret och under de två föregående beskattningsåren ska fastställas varje gång ett nytt stöd av mindre betydelse beviljas.

(11)

Om ett företag är verksamt inom sektorer som inte omfattas av tillämpningsområdet för denna förordning och även är verksamt inom andra sektorer eller bedriver andra verksamheter, bör denna förordning tillämpas på dessa andra sektorer eller verksamheter under förutsättning att berörd medlemsstat på lämpligt sätt, till exempel genom åtskillnad mellan verksamheterna eller uppdelning av kostnaderna, ser till att stöd av mindre betydelse inte beviljas för verksamheten inom de sektorer som inte omfattas av denna förordning. Samma princip bör gälla när ett företag är verksamt inom sektorer som omfattas av lägre tak för stöd av mindre betydelse. Om det inte kan garanteras att verksamheterna inom sektorer för vilka lägre tak för stöd av mindre betydelse gäller verkligen får stöd av mindre betydelse endast upp till dessa lägre tak, bör det lägsta taket tillämpas på alla de verksamheter som företaget bedriver.

(12)

Denna förordning bör föreskriva regler som garanterar att högsta stödnivåer som föreskrivs i särskilda förordningar eller kommissionsbeslut inte kan kringgås. Den bör också innehålla tydliga regler om kumulering som är lätta att tillämpa.

(13)

Denna förordning utesluter inte möjligheten att en åtgärd kanske inte betraktas som statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget på andra grunder än de som anges i denna förordning, t.ex. därför att åtgärden är förenlig med principen om marknadsekonomiska aktörer eller därför att åtgärden inte innebär någon överföring av statliga medel. Särskilt utgör unionsfinansiering som förvaltas centralt av kommissionen, och som inte direkt eller indirekt kontrolleras av medlemsstaten, inte statligt stöd och bör inte beaktas vid bedömningen av om det relevanta taket iakttas.

(14)

Med hänsyn till behovet av insyn, likabehandling och effektiv kontroll bör denna förordning endast tillämpas på stöd av mindre betydelse för vilket det är möjligt att i förväg räkna ut den exakta bruttobidragsekvivalenten utan att en riskbedömning behöver göras (”genomsynligt stöd”). En sådan exakt beräkning kan till exempel göras för bidrag, räntesubventioner och begränsade skattelättnader eller andra instrument som föreskriver en övre gräns som garanterar att det relevanta taket inte överskrids. En övre gräns innebär att så länge som det exakta stödbeloppet inte är känt eller ännu inte är känt måste den berörda medlemsstaten anta att beloppet motsvarar den övre gränsen för att garantera att flera stödåtgärder tillsammans inte överskrider det tak som föreskrivs i den här förordningen och för att tillämpa reglerna om kumulering.

(15)

För att säkerställa insyn, likabehandling och en korrekt tillämpning av taket för stöd av mindre betydelse bör medlemsstaterna använda samma beräkningsmetod. I syfte att underlätta denna beräkning bör stödbelopp som inte betalas ut i form av kontantbidrag omräknas till motsvarande bruttobidragsekvivalent. Vid beräkningen av bruttobidragsekvivalenten för olika typer av genomsynligt stöd som inte är bidrag eller för stöd som betalas ut i flera omgångar måste man använda de marknadsräntor som gällde när stödet beviljades. För att tillämpningen av reglerna för statligt stöd ska vara enhetlig, överblickbar och enkel bör de marknadsräntor som används vid tillämpningen av denna förordning vara de referensräntor som fastställs i meddelandet från kommissionen om en översyn av metoden för att fastställa referens- och diskonteringsräntor (11).

(16)

Stöd som ingår i lån, bl.a. riskfinansieringsstöd av mindre betydelse som tar formen av lån, bör betraktas som genomsynligt stöd av mindre betydelse om bruttobidragsekvivalenten har beräknats på grundval av de marknadsräntor som gällde när stödet beviljades. För att förenkla handläggningen av små lån med kort löptid bör det i denna förordning föreskrivas en tydlig regel som är lätt att tillämpa och tar hänsyn till både lånets belopp och löptid. Baserat på kommissionens erfarenhet kan bruttobidragsekvivalenten för lån som garanteras av säkerheter som täcker minst 50 % av lånet och som uppgår till antingen högst 1 000 000 euro under en femårsperiod eller 500 000 euro under en tioårsperiod inte anses överstiga taket för stöd av mindre betydelse. Med tanke på de svårigheter som är förknippade med att beräkna bruttobidragsekvivalenten för stöd som beviljas företag som kanske inte kommer att kunna betala tillbaka lånet, bör denna regel inte gälla sådana företag.

(17)

Stöd i form av kapitaltillskott bör inte anses vara genomsynligt stöd av mindre betydelse, såvida inte det sammanlagda offentliga kapitaltillskottet ligger under taket för stöd av mindre betydelse. Stöd som ingår i riskfinansieringsåtgärder som tar formen av investeringar i aktier eller därmed likställt kapital enligt riktlinjerna för riskfinansiering (12) bör inte betraktas som genomsynligt stöd av mindre betydelse, utom om den berörda åtgärden innebär att man tillhandahåller kapital som inte överskrider taket för stöd av mindre betydelse.

(18)

Stöd som ingår i garantier, bl.a. riskfinansieringsstöd av mindre betydelse som tar formen av garantier, bör betraktas som genomsynligt om bruttobidragsekvivalenten har beräknats på grundval av de säkerhetsavgifter som föreskrivs i kommissionens tillkännagivande för den berörda företagstypen (13). För att förenkla behandlingen av kortfristiga garantier som utgör säkerhet för högst 80 % av ett relativt litet lån bör denna förordning innehålla en tydlig och lättillämplig regel som beaktar både beloppet för det underliggande lånet och garantins löptid. Denna regel bör inte gälla för garantier för underliggande transaktioner som inte utgör ett lån, till exempel garantier för egetkapitaltransaktioner. Om garantin inte överstiger 80 % av det underliggande lånet, det garanterade beloppet uppgår till högst 1 500 000 euro och garantin har en löptid på högst fem år kan garantin anses ha en bruttobidragsekvivalent som inte överstiger taket för stöd av mindre betydelse. Detsamma gäller om garantin inte överstiger 80 % av det underliggande lånet, det garanterade beloppet uppgår till högst 750 000 euro och garantin har en löptid på högst tio år. Dessutom kan medlemsstaterna använda en metod för att beräkna bruttobidragsekvivalenten för garantier som anmälts till kommissionen enligt en annan kommissionsförordning inom området för statligt stöd, tillämplig vid samma tidpunkt, och som kommissionen godtagit stå i överensstämmelse med tillkännagivandet om garantier, eller något tillkännagivande som ersatt det, under förutsättning att den metod som godtagits uttryckligen avser den typ av garanti och den underliggande typ av transaktion som det är fråga om när denna förordning tillämpas. Med tanke på de svårigheter som är förknippade med att beräkna bruttobidragsekvivalenten för stöd som beviljas företag som kanske inte kommer att kunna betala tillbaka lånet, bör denna regel inte gälla sådana företag.

(19)

Om en stödordning för stöd av mindre betydelse genomförs via finansiella intermediärer bör det säkerställas att dessa inte mottar något statligt stöd. Detta kan ske exempelvis genom att kräva att finansiella intermediärer som får statliga garantier ska betala avgifter som följer marknadspriserna eller till fullo överföra fördelarna till de slutliga stödmottagarna, eller genom att taket för stöd av mindre betydelse och övriga villkor i denna förordning iakttas även av intermediärerna.

(20)

Efter anmälan från en medlemsstat kan kommissionen undersöka om en åtgärd som inte är ett bidrag, ett lån, en garanti, ett kapitaltillskott eller en riskfinansieringsåtgärd i form av en investering i aktier eller därmed likställt kapital leder till en bruttobidragsekvivalent som inte överskrider taket för stöd av mindre betydelse och därför skulle kunna omfattas av tillämpningsområdet för denna förordning.

(21)

Det är kommissionens skyldighet att se till att reglerna om statligt stöd följs, och i enlighet med den samarbetsprincip som fastställs i artikel 4.3 i fördraget om Europeiska unionen bör medlemsstaterna underlätta fullgörandet av denna uppgift genom att införa de verktyg som krävs för att säkerställa att det sammanlagda stöd av mindre betydelse som beviljas ett enda företag på grundval av regeln om stöd av mindre betydelse inte överskrider det fastställda taket. Därför bör medlemsstaterna, när de beviljar stöd av mindre betydelse, informera det berörda företaget om storleken på stödet av mindre betydelse och dess karaktär av stöd av mindre betydelse genom att hänvisa till denna förordning. Det bör åligga medlemsstaterna att övervaka beviljat stöd för att se till att de relevanta taken inte överskrids och att kumuleringsreglerna efterlevs. För att uppfylla den skyldigheten bör den berörda medlemsstaten, innan den beviljar sådant stöd, från stödmottagaren få en redogörelse för annat stöd av mindre betydelse som omfattas av denna förordning eller en annan förordning om stöd av mindre betydelse som företaget fått under det berörda beskattningsåret och de två föregående beskattningsåren. Alternativt bör det vara möjligt för medlemsstaterna att inrätta ett centralt register med fullständiga uppgifter om vilka stöd av mindre betydelse som beviljats och att kontrollera att varje nytt stöd inte överstiger det relevanta taket.

(22)

Innan en medlemsstat beviljar ett nytt stöd av mindre betydelse bör den kontrollera att taket för stöd av mindre betydelse inte överskrids i den medlemsstaten genom det nya stödet av mindre betydelse och att övriga villkor i denna förordning är uppfyllda.

(23)

Med hänsyn till kommissionens erfarenhet på detta område, och särskilt med tanke på hur ofta det i regel är nödvändigt att se över politiken för statligt stöd, bör tillämpningsperioden för denna förordning begränsas. Om giltighetstiden för denna förordning löper ut utan att ha förlängts bör medlemsstaterna beviljas en anpassningsperiod på sex månader när det gäller stöd av mindre betydelse som omfattas av denna förordning.

a)

Stöd till företag verksamma inom fiske- och vattenbrukssektorn, som omfattas av rådets förordning (EG) nr 104/2000 (14).

b)

Stöd till företag som är verksamma inom primärproduktion av jordbruksprodukter.

c)

Stöd till företag som är verksamma inom sektorn för bearbetning och saluföring av jordbruksprodukter i följande fall:

d)

Stöd till exportrelaterad verksamhet riktad mot tredjeländer eller medlemsstater, det vill säga stöd som är direkt knutet till exporterade volymer, till upprättandet eller driften av ett distributionsnät eller till andra löpande utgifter som har samband med exportverksamhet.

e)

Stöd som är avhängigt av att inhemska produkter används framför importerade.

a)

Ett företag innehar majoriteten av aktieägarnas eller delägarnas röster i annat företag.

b)

Ett företag har rätt att utse eller entlediga en majoritet av ledamöterna i ett annat företags styrelse, ledning eller tillsynsorgan.

c)

Ett företag har rätt att utöva ett bestämmande inflytande över ett annat företag enligt ett avtal som är slutet med detta eller enligt en bestämmelse i det företagets stadgar.

d)

Ett företag som är aktieägare eller delägare i ett annat företag förfogar till följd av en överenskommelse med andra aktieägare eller delägare i företaget ensamt över en majoritet av rösterna för aktierna eller andelarna i det företaget.

a)

stödmottagaren inte är i ett kollektivt insolvensförfarande eller uppfyller kriterierna i nationell lagstiftning för att försättas i kollektiv insolvens på sina fordringsägares begäran; när det gäller stora företag ska stödmottagaren vara i en situation som motsvarar ett kreditbetyg på lägst B-; och

b)

lånet är garanterat av säkerheter som täcker minst 50 % av lånet och lånet uppgår till antingen 1 000 000 euro (eller 500 000 euro för företag som utför godstransporter på väg) under en femårsperiod eller 500 000 euro (eller 250 000 euro för företag som utför godstransporter på väg) under en tioårsperiod; om ett lån utgör mindre än dessa belopp och/eller beviljas för en kortare period än fem år respektive tio år ska bruttobidragsekvivalenten för det lånet beräknas som en motsvarande andel av det tillämpliga tak som föreskrivs i artikel 3.2; eller

c)

bruttobidragsekvivalenten har beräknats på grundval av den referensränta som gällde vid den tidpunkt då lånet beviljades.

a)

stödmottagaren inte är i ett kollektivt insolvensförfarande eller uppfyller kriterierna i nationell lagstiftning för att försättas i kollektiv insolvens på sina fordringsägares begäran; när det gäller stora företag ska stödmottagaren vara i en situation som motsvarar ett kreditbetyg på lägst B-; och

b)

garantin inte överstiger 80 % av det underliggande lånet och det garanterade beloppet uppgår till 1 500 000 euro (eller 750 000 euro för företag som utför godstransporter på väg) och garantin har en löptid på fem år, eller det garanterade beloppet uppgår till 750 000 euro (eller 375 000 euro för företag som utför godstransporter på väg) och garantin har en löptid på tio år; om det garanterade beloppet är mindre än dessa belopp och/eller garantin har en kortare löptid än fem respektive tio år, ska bruttobidragsekvivalenten för garantin beräknas som en motsvarande andel av det relevanta tak som föreskrivs i artikel 3.2, eller

c)

bruttobidragsekvivalenten har beräknats på grundval av de säkerhetsavgifter som föreskrivs i ett tillkännagivande från kommissionen, eller

d)

metoden för att beräkna garantins bruttobidragsekvivalent, innan den genomförs,

24.12.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 352/9

(1)

Statlig finansiering som uppfyller kriterierna i artikel 107.1 i fördraget utgör statligt stöd och ska anmälas till kommissionen i enlighet med artikel 108.3 i fördraget. Enligt artikel 109 i fördraget får rådet fastställa vilka kategorier av stödåtgärder som är undantagna från denna anmälningsskyldighet. I enlighet med artikel 108.4 i fördraget får kommissionen anta förordningar avseende dessa kategorier av statligt stöd. Genom förordning (EG) nr 994/98 beslutade rådet, i enlighet med artikel 109 i fördraget, att stöd av mindre betydelse kan utgöra en sådan kategori. Med denna utgångspunkt anses stöd av mindre betydelse, dvs. stöd som beviljas ett enda företag under en angiven period och inte överskrider ett bestämt fast belopp, inte uppfylla samtliga kriterier i artikel 107.1 i fördraget, och omfattas därför inte av anmälningsförfarandet.

(2)

Kommissionen har i flera beslut förtydligat begreppet stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget. Kommissionen har också redogjort för sin politik när det gäller ett tak för stöd av mindre betydelse under vilket artikel 107.1 inte anses vara tillämplig, först i sitt meddelande om försumbart stöd (3) och sedan i kommissionens förordningar (EG) nr 69/2001 (4) och (EG) nr 1998/2006 (5). Med beaktande av de särskilda regler som gäller för jordbrukssektorn och risken för att även små stödbelopp inom denna sektor skulle kunna motsvara kriterierna i artikel 107.1 i fördraget, uteslöts jordbrukssektorn eller delar av den från tillämpningsområdet för dessa förordningar. Kommissionen har redan antagit ett antal förordningar med regler för stöd av mindre betydelse som beviljas inom jordbrukssektorn, varav den senaste var kommissionens förordning (EG) nr 1535/2007 (6). Mot bakgrund av de erfarenheter som gjorts vid tillämpningen av förordning (EG) nr 1535/2007 bör man se över några av de villkor som föreskrivs i den förordningen och ersätta den.

(3)

Mot bakgrund av kommissionens erfarenheter av att tillämpa förordning (EG) nr 1535/2007 bör det högsta stödbeloppet till ett enda företag under en treårsperiod höjas till 15 000 euro och den nationella övre gränsen bör höjas till 1 % av den årliga produktionen. De nya taken borgar fortfarande för att alla åtgärder som omfattas av denna förordning inte kan anses påverka handeln mellan medlemsstaterna och inte snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen.

(4)

Med företag avses vid tillämpningen av konkurrensreglerna i fördraget en enhet som bedriver ekonomisk verksamhet, oavsett enhetens rättsliga form och hur den finansieras (7). Europeiska unionens domstol har fastställt att alla enheter som (rättsligt eller faktiskt) kontrolleras av samma enhet bör betraktas som ett enda företag (8). Av rättssäkerhetsskäl och för att minska den administrativa bördan bör det i denna förordning ges en uttömmande förteckning över tydliga kriterier för att avgöra när två eller flera företag inom samma medlemsstat ska betraktas som ett enda företag. Kommissionen har bland de fastställda kriterierna för definition av ”anknutna företag” i definitionen av små och medelstora företag i kommissionens rekommendation 2003/361/EG (9) och bilaga I till kommissionens förordning (EG) nr 800/2008 (10) valt ut de kriterier som är lämpliga vid tillämpningen av denna förordning. Kriterierna är redan kända för myndigheter och bör med tanke på tillämpningsområdet för denna förordning tillämpas på såväl små och medelstora företag som stora företag. Dessa kriterier bör garantera att en grupp av anknutna företag betraktas som ett enda företag vid tillämpningen av regeln för stöd av mindre betydelse, men att företag som inte har något förhållande till varandra förutom att vart och ett av dem har en direkt koppling till samma offentliga organ bör behandlas som separata företag. Hänsyn tas därför till den specifika situation som råder för företag som kontrolleras av samma offentliga organ, och som kan ha oberoende beslutsbefogenhet. På samma sätt bör dessa kriterier garantera att enskilda medlemmar i en juridisk person eller en grupp av fysiska eller juridiska personer inte enbart av det skälet anses vara anknutna till varandra, om den nationella lagstiftningen föreskriver att sådana enskilda medlemmar kan ta på sig rättigheter och skyldigheter som är jämförbara med de som tillerkänns enskilda jordbrukare som är ansvariga för jordbruksföretag, i synnerhet vad gäller deras ekonomiska, sociala och skattemässiga ställning, under förutsättning att de har bidragit till att stärka de berörda juridiska personernas eller gruppernas jordbruksstruktur.

(5)

Med tanke på likheterna mellan bearbetning och saluföring av jordbruksprodukter och andra produkter omfattas bearbetning och saluföring av jordbruksprodukter av tillämpningsområdet för kommissionens förordning (EU) nr 1407/2013 (11).

(6)

Europeiska unionens domstol har slagit fast att så snart unionen har lagstiftat om en gemensam organisation av marknaden för en viss jordbrukssektor, är medlemsstaterna skyldiga att avstå från åtgärder som kan undergräva den eller skapa undantag från den (12). Därför bör denna förordning inte gälla stöd vars storlek fastställs på grundval av priset på eller mängden av produkter som köps eller släpps ut på marknaden. Den bör heller inte tillämpas på stöd som är kopplat till en skyldighet att dela stödet med primärproducenter.

(7)

Denna förordning bör inte tillämpas på exportstöd och stöd som är avhängigt av att inhemska produkter används framför importerade. Den bör framför allt inte omfatta stöd till att bygga upp och driva ett distributionsnät i andra medlemsstater eller i tredjeländer. Stöd som avser kostnader för deltagande i handelsmässor eller för undersökningar eller konsulttjänster som behövs för att lansera en ny produkt eller en befintlig produkt på en ny marknad i en annan medlemsstat eller i ett tredjeland utgör normalt inte exportstöd.

(8)

Den treårsperiod som ska beaktas vid tillämpningen av denna förordning bör vara rörlig, vilket innebär att det totala belopp som företaget har fått i stöd av mindre betydelse under det berörda beskattningsåret och under de två föregående beskattningsåren ska fastställas varje gång ett nytt stöd av mindre betydelse beviljas.

(9)

Om ett företag är verksamt inom primärproduktion av jordbruksprodukter och även är verksamt inom andra sektorer eller bedriver annan verksamhet som regleras av förordning (EU) nr 1407/2013, bör bestämmelserna i den förordningen tillämpas på stöd som beviljats för dessa andra sektorer eller verksamheter, under förutsättning att berörd medlemsstat på lämpligt sätt, till exempel genom åtskillnad mellan verksamheterna eller uppdelning av kostnaderna, ser till att primärproduktionen av jordbruksprodukter inte omfattas av stöd av mindre betydelse som beviljats enligt den förordningen.

(10)

Om ett företag är verksamt inom primärproduktion av jordbruksprodukter och inom sektorn för fiskeri och vattenbruk bör kommissionens förordning (EG) nr 875/2007 (13) tillämpas på stöd som avser den sistnämnda sektorn, under förutsättning att berörd medlemsstat på lämpligt sätt, till exempel genom åtskillnad mellan verksamheterna eller uppdelning av kostnaderna, kan garantera att primärproduktionen av jordbruksprodukter inte omfattas av stöd av mindre betydelse som beviljas i enlighet med denna förordning.

(11)

Denna förordning bör föreskriva regler som garanterar att högsta stödnivåer som föreskrivs i särskilda förordningar eller kommissionsbeslut inte kan kringgås. Den bör också innehålla tydliga regler om kumulering som är lätta att tillämpa.

(12)

Denna förordning utesluter inte möjligheten att en åtgärd kanske inte betraktas som statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget på andra grunder än de som anges i denna förordning, t.ex. därför att åtgärden är förenlig med principen om marknadsekonomiska aktörer eller därför att åtgärden inte innebär någon överföring av statliga medel. Särskilt utgör unionsfinansiering som förvaltas centralt av kommissionen, och som inte direkt eller indirekt kontrolleras av medlemsstaten, inte statligt stöd och bör inte beaktas vid bedömningen om huruvida relevant tak eller nationell övre gräns respekteras.

(13)

Med hänsyn till behovet av insyn, likabehandling och effektiv kontroll bör denna förordning endast tillämpas på stöd av mindre betydelse för vilket det är möjligt att i förväg räkna ut den exakta bruttobidragsekvivalenten utan att en riskbedömning behöver göras (nedan kallat genomsynligt stöd). En sådan exakt beräkning kan till exempel göras för bidrag, räntesubventioner och begränsade skattelättnader eller andra instrument som föreskriver en övre gräns som garanterar att det relevanta taket inte överskrids. En övre gräns innebär att så länge som det exakta stödbeloppet inte är känt eller ännu inte är känt måste den berörda medlemsstaten anta att beloppet motsvarar den övre gränsen för att garantera att flera stödåtgärder tillsammans inte överskrider det tak som föreskrivs i den här förordningen och för att tillämpa reglerna om kumulering.

(14)

För att säkerställa insyn, likabehandling och en korrekt tillämpning av taket för stöd av mindre betydelse bör medlemsstaterna använda samma beräkningsmetod. I syfte att underlätta denna beräkning bör stödbelopp som inte betalas ut i form av kontantbidrag omräknas till motsvarande bruttobidragsekvivalent. Vid beräkningen av bruttobidragsekvivalenten för olika typer av genomsynligt stöd som inte är bidrag eller för stöd som betalas ut i flera omgångar måste man använda de marknadsräntor som gällde när stödet beviljades. För att tillämpningen av reglerna för statligt stöd ska vara enhetlig, överblickbar och enkel bör de marknadsräntor som används vid tillämpningen av denna förordning vara de referensräntor som fastställs i meddelandet från kommissionen om en översyn av metoden för att fastställa referens- och diskonteringsräntor (14).

(15)

Stöd som ingår i lån, bl.a. riskfinansieringsstöd av mindre betydelse som tar formen av lån, bör betraktas som genomsynligt stöd av mindre betydelse om bruttobidragsekvivalenten har beräknats på grundval av de marknadsräntor som gällde när stödet beviljades. För att förenkla handläggningen av små lån med kort löptid bör det i denna förordning föreskrivas en tydlig regel som är lätt att tillämpa och tar hänsyn till både lånets belopp och löptid. Baserat på kommissionens erfarenhet kan bruttobidragsekvivalenten för lån som garanteras av säkerheter som täcker minst 50 % av lånet och som uppgår till antingen högst 75 000 euro under en femårsperiod eller 37 500 euro under en tioårsperiod inte anses överstiga taket för stöd av mindre betydelse. Med tanke på de svårigheter som är förknippade med att beräkna bruttobidragsekvivalenten för stöd som beviljas företag som kanske inte kommer att kunna betala tillbaka lånet, bör denna regel inte gälla sådana företag.

(16)

Stöd i form av kapitaltillskott bör inte anses vara genomsynligt stöd av mindre betydelse, såvida inte det sammanlagda offentliga kapitaltillskottet ligger under taket för stöd av mindre betydelse. Stöd som ingår i riskfinansieringsåtgärder som tar formen av investeringar i aktier eller därmed likställt kapital enligt riktlinjerna för riskfinansiering (15) bör inte betraktas som genomsynligt stöd av mindre betydelse, utom om den berörda åtgärden innebär att man tillhandahåller kapital som inte överskrider taket för stöd av mindre betydelse.

(17)

Stöd som ingår i garantier, bl.a. riskfinansieringsstöd av mindre betydelse som tar formen av garantier, bör betraktas som genomsynligt om bruttobidragsekvivalenten har beräknats på grundval av de säkerhetsavgifter som föreskrivs i kommissionens tillkännagivande för den berörda företagstypen (16). För att förenkla behandlingen av kortfristiga garantier som utgör säkerhet för högst 80 % av ett relativt litet lån bör denna förordning innehålla en tydlig och lättillämplig regel som beaktar både beloppet för det underliggande lånet och garantins löptid. Denna regel bör inte gälla för garantier för underliggande transaktioner som inte utgör ett lån, till exempel garantier för egetkapitaltransaktioner. Om garantin inte överstiger 80 % av det underliggande lånet, det garanterade beloppet uppgår till högst 112 500 euro och garantin har en löptid på högst fem år kan garantin anses ha en bruttobidragsekvivalent som inte överstiger taket för stöd av mindre betydelse. Detsamma gäller om garantin inte överstiger 80 % av det underliggande lånet, det garanterade beloppet uppgår till högst 56 250 euro och garantin har en löptid på högst tio år. Dessutom kan medlemsstaterna använda en metod för att beräkna bruttobidragsekvivalenten för garantier som anmälts till kommissionen enligt en annan kommissionsförordning inom området för statligt stöd, tillämplig vid samma tidpunkt, och som kommissionen godtagit stå i överensstämmelse med tillkännagivandet om garantier, eller något tillkännagivande som ersatt det, under förutsättning att den metod som godtagits uttryckligen avser den typ av garanti och den underliggande typ av transaktion som det är fråga om när denna förordning tillämpas. Med tanke på de svårigheter som är förknippade med att beräkna bruttobidragsekvivalenten för stöd som beviljas företag som kanske inte kommer att kunna betala tillbaka lånet, bör denna regel inte gälla sådana företag.

(18)

Om en stödordning för stöd av mindre betydelse genomförs via finansiella intermediärer bör det säkerställas att dessa inte mottar något statligt stöd. Detta kan ske exempelvis genom att kräva att finansiella intermediärer som får statliga garantier ska betala avgifter som följer marknadspriserna eller till fullo överföra fördelarna till de slutliga stödmottagarna, eller att taket för stöd av mindre betydelse och övriga villkor i denna förordning ska iakttas även av intermediärerna.

(19)

Efter anmälan från en medlemsstat kan kommissionen undersöka om en åtgärd som inte är ett bidrag, ett lån, en garanti, ett kapitaltillskott eller en riskfinansieringsåtgärd i form av en investering i aktier eller därmed likställt kapital leder till en bruttobidragsekvivalent som inte överskrider taket för stöd av mindre betydelse och därför skulle kunna omfattas av tillämpningsområdet för denna förordning.

(20)

Det är kommissionens skyldighet att se till att reglerna om statligt stöd följs, och i enlighet med den samarbetsprincip som fastställs i artikel 4.3 i fördraget om Europeiska unionen bör medlemsstaterna underlätta fullgörandet av denna uppgift genom att införa de verktyg som krävs för att säkerställa att det sammanlagda stöd av mindre betydelse som beviljas ett enda företag på grundval av regeln om stöd av mindre betydelse inte överskrider det fastställda taket. Därför bör medlemsstaterna, när de beviljar stöd av mindre betydelse, informera det berörda företaget om storleken på stödet av mindre betydelse och dess karaktär av stöd av mindre betydelse genom att hänvisa till denna förordning. Det bör åligga medlemsstaterna att övervaka beviljat stöd för att se till att de relevanta taken inte överskrids och att kumuleringsreglerna efterlevs. För att uppfylla den skyldigheten bör den berörda medlemsstaten, innan den beviljar sådant stöd, från stödmottagaren få en redogörelse för annat stöd av mindre betydelse som omfattas av denna förordning eller en annan förordning om stöd av mindre betydelse som företaget fått under det berörda beskattningsåret och de två föregående beskattningsåren. Alternativt bör det vara möjligt för medlemsstaterna att inrätta ett centralt register med fullständiga uppgifter om vilka stöd av mindre betydelse som beviljats och att kontrollera att varje nytt stöd inte överskrider det relevanta taket.

(21)

Innan en medlemsstat beviljar ett nytt stöd av mindre betydelse bör den kontrollera att varken taket för stöd av mindre betydelse eller den nationella övre gränsen överskrids i den medlemsstaten genom det nya stödet av mindre betydelse och att övriga villkor i denna förordning är uppfyllda.

(22)

Med hänsyn till kommissionens erfarenhet på detta område, och särskilt med tanke på hur ofta det i regel är nödvändigt att se över politiken för statligt stöd, bör tillämpningsperioden för denna förordning begränsas. Om giltighetstiden för denna förordning löper ut utan att ha förlängts bör medlemsstaterna beviljas en anpassningsperiod på sex månader när det gäller stöd av mindre betydelse som omfattas av denna förordning.

a)

Stöd vars storlek fastställs på grundval av priset på eller mängden av produkter som släpps ut på marknaden.

b)

Stöd till exportverksamhet riktad mot tredjeländer eller medlemsstater, det vill säga stöd som är direkt knutet till exporterade volymer, till upprättandet eller driften av ett distributionsnät eller till andra löpande utgifter som har samband med exportverksamhet.

c)

Stöd som är avhängigt av att inhemska varor används framför importerade.

a)

Ett företag innehar majoriteten av aktieägarnas eller delägarnas röster i ett annat företag.

b)

Ett företag har rätt att utse eller entlediga en majoritet av ledamöterna i ett annat företags styrelse, ledning eller tillsynsorgan.

c)

Ett företag har rätt att utöva ett bestämmande inflytande över ett annat företag enligt ett avtal som är slutet med detta eller enligt en bestämmelse i det företagets stadgar.

d)

Ett företag som är aktieägare eller delägare i ett annat företag förfogar till följd av en överenskommelse med andra aktieägare eller delägare i företaget ensamt över en majoritet av rösterna för aktierna eller andelarna i det företaget.

a)

stödmottagaren inte är i ett kollektivt insolvensförfarande eller uppfyller kriterierna i nationell lagstiftning för att försättas i kollektiv insolvens på sina fordringsägares begäran; när det gäller stora företag ska stödmottagaren vara i en situation som motsvarar ett kreditbetyg på lägst B–; och

b)

lånet är garanterat av säkerheter som täcker minst 50 % av lånet och lånet uppgår till antingen 75 000 euro under en femårsperiod eller 37 500 euro under en tioårsperiod; om ett lån utgör mindre än dessa belopp och/eller beviljas för en kortare period än fem år respektive tio år ska bruttobidragsekvivalenten för det lånet beräknas som en motsvarande andel av det tillämpliga tak som föreskrivs i artikel 3.2; eller

c)

bruttobidragsekvivalenten har beräknats på grundval av den referensränta som gällde vid den tidpunkt då lånet beviljades.

a)

stödmottagaren inte är i ett kollektivt insolvensförfarande eller uppfyller kriterierna i nationell lagstiftning för att försättas i kollektiv insolvens på sina fordringsägares begäran; när det gäller stora företag ska stödmottagaren vara i en situation som motsvarar ett kreditbetyg på lägst B–; och

b)

garantin inte överstiger 80 % av det underliggande lånet och det garanterade beloppet uppgår till 112 500 euro och garantin har en löptid på fem år, eller det garanterade beloppet uppgår till 56 250 euro och garantin har en löptid på tio år; om det garanterade beloppet är mindre än dessa belopp och/eller garantin har en kortare löptid än fem respektive tio år, ska bruttobidragsekvivalenten för garantin beräknas som en motsvarande andel av det relevanta tak som föreskrivs i artikel 3.2, eller

c)

bruttobidragsekvivalenten har beräknats på grundval av de säkerhetsavgifter som föreskrivs i ett tillkännagivande från kommissionen, eller

d)

metoden för att beräkna garantins bruttobidragsekvivalent, innan den genomförs,

24.12.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 352/18

(1)

Europeiska centralbanken (ECB) behöver landsspecifik och jämförbar betalningsstatistik för att fullgöra sina arbetsuppgifter. I artikel 2.1 i förordning (EG) nr 2533/98 fastställs att uppgifter får samlas in när det gäller statistik om betalningar och betalningssystem. Dessa uppgifter är viktiga för att identifiera och kontrollera utvecklingen på betalningsmarknaderna inom medlemsstaterna samt för att bidra till att främja väl fungerande betalningssystem.

(2)

Enligt artikel 5.1 i stadgan för Europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken (nedan kallad ECBS-stadgan) ska ECB, med de nationella centralbankernas stöd, antingen från de behöriga nationella myndigheterna eller direkt från de ekonomiska aktörerna samla in de statistiska uppgifter som behövs för att den ska kunna utföra Europeiska centralbankssystemets (ECBS) uppgifter. I artikel 5.2 i ECBS-stadgan föreskrivs att de nationella centralbankerna, så långt som möjligt, ska utföra de uppgifter som anges i artikel 5.1.

(3)

Eurosystemet samlar in uppgifter om betalningar i enlighet med riktlinje ECB/2007/9 (2). För att höja betalningsstatistikens kvalitet och tillförlitlighet och säkerställa full täckning av den uppgiftslämnande populationen bör de relevanta uppgifterna samlas in direkt från uppgiftslämnarna.

(4)

Uppgifterna om betalningar bör samlas in enligt en metod där hänsyn tas till hur den rättsliga ramen för betalningar har utvecklats inom Europeiska unionen, särskilt Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG (3), 2009/110/EG (4) och artikel 5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 924/2009 (5).

(5)

Under förutsättning att ECB:s statistikkrav inte äventyras kan det vara lämpligt att låta insamlingen av de statistikuppgifter från den faktiska uppgiftslämnande populationen som behövs för att uppfylla ECB:s statistikkrav utgöra en del av en mer omfattande datainsamling som de nationella centralbankerna, även för andra statistiksyften, organiserar inom sitt eget ansvarsområde i enlighet med EU-rätten, nationell lag eller vedertagen praxis. Detta kan också minska rapporteringsbördan. För att främja öppenhet och insyn är det i sådana fall lämpligt att informera uppgiftslämnarna om att uppgifter även samlas in för att uppfylla andra statistiska ändamål. I vissa fall kan ECB använda sig av sådan statistik för att uppfylla sina statistikkrav.

(6)

Även om det erkänns att de förordningar som ECB antar i enlighet med artikel 34.1 i ECBS-stadgan inte medför några rättigheter eller skyldigheter för de medlemsstater som inte har euron som valuta (nedan kallade medlemsstater utanför euroområdet) är artikel 5 i ECBS-stadgan tillämplig för såväl de medlemsstater som har euron som valuta (nedan kallade medlemsstater i euroområdet) och medlemsstaterna utanför euroområdet. I skäl 17 i förordning (EG) nr 2533/98 hänvisas till artikel 5 i ECBS-stadgan, som tillsammans med artikel 4.3 i fördraget om Europeiska unionen, medför en skyldighet att på nationell nivå utforma och genomföra alla de åtgärder som medlemsstaterna utanför euroområdet anser lämpliga för att samla in de statistiska uppgifter som behövs för att uppfylla ECB:s statistikrapporteringskrav och för att i tid fullborda förberedelserna på statistikområdet för att de ska bli medlemsstater i euroområdet. Bestämmelser i denna förordning kan därför utvidgas så att de är tillämpliga på de nationella centralbankerna i medlemsstater utanför euroområdet genom de nationella centralbanker som samarbetar med Eurosystemet på grundval av en ECB-rekommendation.

(7)

De standarder om skydd och användning av konfidentiella statistiska uppgifter som fastställs i artikel 8 i rådets förordning (EG) nr 2533/98 bör tillämpas.

(8)

Ett förfarande för att göra tekniska ändringar i bilagorna till denna förordning på ett effektivt sätt måste fastställas, förutsatt att de varken leder till att den underliggande begreppsramen ändras eller att rapporteringsbördan påverkas. Inom ramen för detta förfarande kommer hänsyn att behöva tas till synpunkterna från ECBS statistikkommitté (STC). De nationella centralbankerna och andra ECBS-kommittéer får föreslå sådana tekniska ändringar i bilagorna genom statistikkommittén.

a)

uppgiftslämnare och som har sin hemvist: samma betydelse som framgår av definitionen i artikel 1 i förordning (EG) nr 2533/98,

b)

betaltjänst, betaltjänstleverantör, betalningsinstitut och betalningssystem: samma betydelse som framgår av definitionen i artikel 4 i direktiv 2007/64/EG,

c)

utgivare av elektroniska pengar och institut för elektroniska pengar: samma betydelse som framgår av definitionen i artikel 2 i direktiv 2009/110/EG,

d)

operatör av betalningssystem: en juridisk enhet som är juridiskt ansvarig för att handha ett betalningssystem.

a)

För betalningsinstitut om de uppfyller villkoren i artikel 26.1 och 26.2 i direktiv 2007/64/EG.

b)

För utgivare av elektroniska pengar om de uppfyller villkoren i artikel 9.1 och 9.2 i direktiv 2009/110/EG.

c)

För andra betaltjänstleverantörer som inte anges i punkterna a och b om de uppfyller antingen villkoren i artikel 9.1 och 9.2 i direktiv 2009/110/EG eller också villkoren i artikel 26.1 och 26.2 i direktiv 2007/64/EG.

24.12.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 352/45

(1)

I genomförandeförordning (EU) nr 543/2011 fastställs, i enlighet med resultatet av de multilaterala handelsförhandlingarna i Uruguayrundan, kriterierna för kommissionens fastställande av schablonvärden vid import från tredjeländer, för de produkter och de perioder som anges i del A i bilaga XVI till den förordningen.

(2)

Varje arbetsdag fastställs ett schablonimportvärde i enlighet med artikel 136.1 i genomförandeförordning (EU) nr 543/2011 med hänsyn till varierande dagliga uppgifter. Denna förordning bör därför träda i kraft samma dag som den offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.

24.12.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 352/47

(1)

Enligt artikel 136.1 i förordning (EG) nr 1234/2007 ska importtullen för produkter som omfattas av KN-numren 1001 19 00, 1001 11 00, ex 1001 91 20 (vanligt vete, för utsäde), ex 1001 99 00 (vanligt vete av hög kvalitet, av annat slag än för utsäde), 1002 10 00, 1002 90 00, 1005 10 90, 1005 90 00, 1007 10 90 samt 1007 90 00 motsvara det interventionspris som gäller för sådana produkter vid import och ökas med 55 % minus det cif-importpris som gäller för sändningen i fråga. Denna tull får dock inte vara högre än tullsatsen i Gemensamma tulltaxan.

(2)

För beräkning av den importtull som avses i artikel 136.1 i förordning (EG) nr 1234/2007 ska enligt punkt 2 i den artikeln representativa cif-importpriser upprättas regelbundet för produkterna i fråga.

(3)

Enligt artikel 2.2 i förordning (EU) nr 642/2010 ska importtullen för produkter som omfattas av KN-numren 1001 19 00, 1001 11 00, ex 1001 91 20 (vanligt vete, för utsäde), ex 1001 99 00 (vanligt vete av hög kvalitet, av annat slag än för utsäde), 1002 10 00, 1002 90 00, 1005 10 90, 1005 90 00, 1007 10 90 samt 1007 90 00 beräknas på det dagliga representativa cif-importpris som fastställs på det sätt som anges i artikel 5 i den förordningen.

(4)

De importtullar bör fastställas som ska gälla från och med den 1 januari 2014 och som ska tillämpas till dess att ett nytt fastställande träder i kraft.

(5)

Den här förordningen bör träda i kraft samma dag som den offentliggörs, eftersom denna åtgärd måste tillämpas fortast möjligt efter det att uppdaterade uppgifter har tillhandahållits.

24.12.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 352/50

(1)

Den 15 oktober 2013 antog rådet rådets förordning (EU) nr 1024/2013 av den 15 oktober 2013 om tilldelning av särskilda uppgifter till Europeiska centralbanken i fråga om politiken för tillsyn över kreditinstitut.

(2)

De uppgifter som ECB tilldelas bör planeras och genomföras fullt ut av ett internt organ bestående av ordföranden och vice ordföranden och fyra företrädare för ECB och en företrädare för den nationella myndighet i varje deltagande medlemsstat (nedan kallad tillsynsnämnden).

(3)

Tillsynsnämnden bör vara ett oundgängligt organ i samband med utförandet av ECB:s tillsynsuppgifter, vilka hittills alltid har hört till de nationella behöriga myndigheternas ansvarsområde. Därför bör rådet ges befogenhet att anta ett genomförandebeslut om utnämning av bland annat ordföranden i tillsynsnämnden.

(4)

I enlighet med artikel 26.3 i ovannämnda förordning och efter det att tillsynsnämnden tillfrågats förelade ECB den 22 november Europaparlamentet ett förslag till utnämning av ordförande i tillsynsnämnden för godkännande. Europaparlamentet godkände detta förslag den 11 december.

(5)

Därefter förelade ECB den 11 december 2013 rådet ett förslag till utnämning av ordföranden i tillsynsnämnden.

24.12.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 352/51

(1)

Den 16 december 2013 uttryckte rådet sin djupa oro över läget i Centralafrikanska republiken.

(2)

Den 5 december 2013 antog Förenta nationernas säkerhetsråd resolution 2127 (2013) om införande av ett vapenembargo mot Centralafrikanska republiken.

(3)

Det krävs ytterligare insatser från unionen för att genomföra vissa åtgärder.

a)

tillhandahålla tekniskt bistånd, förmedlingsverksamhet och andra tjänster, inbegripet tillhandahållande av beväpnade legosoldater, som rör militär verksamhet samt tillhandahållande, tillverkning, underhåll eller användning av vapen och tillhörande materiel av alla slag, inbegripet vapen och ammunition, militärfordon och militärutrustning, paramilitär utrustning samt reservdelar till denna, direkt eller indirekt till alla fysiska eller juridiska personer, enheter eller organ i eller för användning i Centralafrikanska republiken,

b)

tillhandahålla finansiering eller ekonomiskt bistånd som rör militär verksamhet, särskilt gåvobistånd, lån och exportkreditförsäkring, samt försäkring och återförsäkring, för all direkt eller indirekt försäljning, leverans, överföring eller export av vapen och besläktad materiel av alla slag eller för tillhandahållande av relaterat tekniskt bistånd, förmedlingsverksamhet och andra tjänster till personer, enheter eller organ i eller för användning i Centralafrikanska republiken,

c)

medvetet och avsiktligt delta i verksamhet vars mål eller följder är att kringgå de förbud som anges i leden a eller b.

a)

försäljning, leverans, överföring eller export av vapen och tillhörande materiel som endast är avsedd för stöd till eller användning av Centralafrikanska ekonomiska och monetära gemenskapens multinationella styrka (Micopax), det Afrikaledda stöduppdraget i Centralafrikanska republiken (Misca), Förenta nationernas integrerade fredsbyggnadskontor i Centralafrikanska republiken (Binuca) och dess vaktenhet, Afrikanska unionens regionala insatsstyrka (AU-RTF) samt de franska styrkor som satts in i Centralafrikanska republiken,

b)

försäljning, leverans, överföring eller export av skyddsklädsel, inbegripet skottsäkra västar och militärhjälmar, som tillfälligt exporteras till Centralafrikanska republiken av Förenta nationernas personal, unionens eller dess medlemsstaters personal, företrädare för medierna samt personer som arbetar med humanitärt bistånd och utvecklingsbistånd och till dessa kopplad personal, enbart för deras personliga bruk,

c)

försäljning, leverans, överföring eller export av lätta vapen och tillhörande materiel som endast är avsedd för användning av internationella styrkor som upprätthåller säkerheten i reservatet Trinational de la Sangha till försvar mot olovlig jakt, elfenbenssmuggling och annan verksamhet som strider mot Centralafrikanska republikens nationella lagstiftning eller Centralafrikanska republikens internationella rättsliga skyldigheter.

a)

försäljning, leverans, överföring eller export av icke-dödande militär utrustning som endast är avsedd för humanitärt bruk eller som skydd samt tillhörande tekniskt bistånd,

b)

försäljning, leverans, överföring eller export av vapen och annan därmed sammanhörande dödande utrustning till Centralafrikanska republikens säkerhetsstyrkor som endast är avsedd för användning i Centralafrikanska republikens process för reform av säkerhetssektorn,

c)

leverans, försäljning, överföring eller export av vapen och tillhörande materiel samt relaterat tekniskt eller ekonomiskt bistånd, inbegripet personal,

24.12.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 352/53

(1)

I enlighet med artikel 32.5 första stycket i direktiv 2010/75/EU lämnade Spanien en nationell övergångsplan till kommissionen per e-post den 21 december 2012 (2) och genom en officiell skrivelse daterad den 28 december 2012, som nådde kommissionen den 2 januari 2013 (3).

(2)

Den nationella övergångsplanen har bedömts i enlighet med artikel 32.1, 32.3 och 32.4 i direktiv 2010/75/EU och i enlighet med kommissionens genomförandebeslut 2012/115/EU (4).

(3)

Vid bedömningen av huruvida Spaniens nationella övergångsplan var fullständig upptäckte kommissionen att många av anläggningarna i planen inte överensstämde med de anläggningar som angavs i utsläppsinventeringen från 2009, vilken Spanien lämnat in i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/80/EG (5). Kommissionen konstaterade också, i fråga om anläggning 5, att bidraget till det i planen fastställda taket för SO2 för perioden 2001–2007 hade beräknats på grundval av minimikravet på avsvavlingsgrad, och att bidraget för perioden 2008–2010 hade fastställts på grundval av utsläppsgränsvärden trots att villkoren för att använda detta tillvägagångssätt inte var uppfyllda.

(4)

Eftersom skillnaderna mellan uppgifterna i de nationella övergångsplanerna och utsläppsinventeringen enligt direktiv 2001/80/EG hindrade bedömningen av övergångsplanerna, begärde kommissionen i en skrivelse av den 11 juni 2013 (6) att Spanien skulle förklara avvikelserna. Kommissionen begärde också att Spanien skulle göra en ny beräkning av anläggning 5:s bidrag till övergångsplanens tak för SO2.

(5)

Spanien lämnade kompletterande upplysningar till kommissionen i en skrivelse av den 28 juni 2013 (7), där man förklarade skillnaderna mellan uppgifterna i den nationella övergångsplanen och 2009 års utsläppsinventering enligt direktiv 2001/80/EG. Spanien uppgav också i denna skrivelse att det inte var nödvändigt att se över anläggning 5:s bidrag till övergångsplanens tak för SO2.

(6)

Efter vidare bedömning av övergångsplanen och av de kompletterande upplysningarna från Spanien skickade kommissionen en andra skrivelse till Spanien den 19 september 2013 (8), där den bekräftade sin ståndpunkt i fråga om användningen av minimikravet på avsvavlingsgrad för beräkning av anläggning 5:s bidrag till övergångsplanens tak för SO2. Kommissionen påpekade också att Spanien i fråga om anläggning 2 hade använt ett utsläppsgränsvärde för SO2 på 800 mg/Nm3 för att beräkna anläggningens bidrag till övergångsplanens utsläppstak för 2016, på grundval av bestämmelserna i artikel 5.2 i direktiv 2001/80/EG, som enligt kommissionen inte kan tillämpas för detta ändamål. Kommissionen noterade dessutom att Spanien i fråga om nio anläggningar hade använt ett utsläppsgränsvärde för NOx på 1 200 mg/Nm3 för att beräkna deras bidrag till övergångsplanens tak för 2016, på grundval av anmärkning 2 till tabell C.1 i tillägg C till bilagan till beslut 2012/115/EU, men att inga uppgifter lämnats om det flyktiga innehållet i det fasta bränsle som använts för dessa anläggningar och som skulle berättiga tillämpningen av den anmärkningen. Kommissionen begärde också att få kompletterande upplysningar från Spanien om de åtgärder som fastställts för varje anläggning i den nationella övergångsplanen för att anläggningarna i tid ska uppfylla de krav på utsläppsgränsvärden som kommer att gälla från och med den 1 juli 2020. Dessutom begärde kommissionen att Spanien skulle inkomma med följande ytterligare uppgifter för anläggningar som förbränner flera olika typer av bränsle eller består av olika typer av anläggningar: den mängd bränsle som använts, utsläppsgränsvärden, genomsnittliga rökgasflöden samt omvandlingsfaktorer för varje bränsletyp som används eller för varje typ av anläggning separat.

(7)

I sin skrivelse av den 30 september 2013 (9), som kompletterades genom en skrivelse av den 10 oktober 2013 (10), svarade Spanien på kommissionens frågor och lämnade kompletterande uppgifter. I fråga om anläggning 2 vidhöll Spanien sin ståndpunkt att det inte var nödvändigt att ändra gränsvärdet för utsläpp av SO2, eftersom man ansåg att artikel 5.2 i direktiv 2001/80/EG var tillämplig i detta avseende. I fråga om anläggning 5 hävdade Spanien åter att det var berättigat att använda en metod som kombinerar minimikravet på avsvavlingsgrad och utsläppsgränsvärdet. Spanien lämnade uppgifter om det flyktiga innehållet i det fasta bränsle som under perioden 2001–2010 användes i de nio anläggningar för vilka ett gränsvärde för NOx-utsläpp på 1 200 mg/Nm3 hade tillämpats för att beräkna utsläppstaket för 2016. Av uppgifterna framgick att det genomsnittliga årliga flyktiga innehållet i det fasta bränslet endast i fråga om anläggningarna 3, 4 och 19 var lägre än 10 % under vart och ett av åren mellan 2001 och 2010, medan den genomsnittliga årliga nivån för anläggningarna 13, 15, 17, 18, 24 och 25 låg på över 10 % under ett eller flera år. Spanien hävdade att det genomsnittliga värdet av det flyktiga innehållet under hela referensperioden (2001–2010) var lägre än värdet som anges i anmärkning 2 till tabell C.1 i tillägg C till bilagan till beslut 2012/115/EU för alla nio anläggningar.

(8)

På grundval av de uppgifter som de spanska myndigheterna lämnade den 30 september 2013 och den 10 oktober 2013 konstaterade kommissionen att det i fråga om flerbränsleanläggningar där utsläppsgränsvärden för samtliga bränslen har lämnats in, och i fråga om en anläggning där ett genomsnittligt utsläppsgränsvärde för samtliga bränslen har lämnats in, är nödvändigt att klargöra hur bidragen till de totala utsläppstaken från dessa anläggningar har beräknats, med angivande av utsläppsgränsvärden och genomsnittligt årligt rökgasflöde för varje bränsle som använts i dessa anläggningar.

(9)

Efter den slutliga bedömningen av den nationella övergångsplan som anmälts av Spanien, ändrad i enlighet med den tilläggsinformation och utökad med den förteckning över stora förbränningsanläggningar som återfinns i bilaga I till detta beslut, har kommissionen fastställt tre huvudsakliga punkter som inte är i överensstämmelse med gällande bestämmelser:

(10)

Dessutom fastställde kommissionen att det i fråga om flera anläggningar i den nationella övergångsplanen fortfarande finns inkonsekvent information och/eller att det saknas uppgifter som måste kompletteras. En fullständig förteckning över saknade uppgifter och begäran om förtydliganden återfinns i bilaga II till detta beslut.

(11)

Den nationella övergångsplan som Spanien har anmält bör därför inte godtas.

a)

När det gäller anläggning 2, korrigera utsläppsgränsvärdet för beräkning av anläggningens bidrag till 2016 års tak för SO2; anläggningen är inte berättigad att använda utsläppsgränsvärdet på 800 mg/Nm3 för SO2 för att beräkna sitt bidrag till 2016 års tak på grundval av artikel 5.2 i direktiv 2001/80/EG, eftersom det inte hänvisas till detta utsläppsgränsvärde i artikel 32.3 andra stycket i direktiv 2010/75/EU.

b)

När det gäller anläggning 5, korrigera den metod som använts för att beräkna den nationella övergångsplanens tak för SO2 för 2016; bidraget ska beräknas för hela perioden 2001–2010, antingen på grundval av minimikravet på avsvavlingsgrad eller på grundval av utsläppsgränsvärdena.

c)

När det gäller anläggningarna 13, 15, 17, 18, 24 och 25, korrigera de utsläppsgränsvärden som tillämpats för att beräkna dessa anläggningars bidrag till 2016 års tak för NOx; för att anläggningarna ska vara berättigade att använda utsläppsgränsvärdet på 1 200 mg/Nm3 ska Spanien kunna visa att det genomsnittliga årliga flyktiga innehållet i det fasta bränsle som använts i anläggningarna var lägre än 10 % under de referensår som fastställs i den nationella övergångsplanen.

d)

Göra en korrekt uppdatering av de totala utsläppstaken för samtliga år på grundval av de korrigerade värden som anges i ovanstående punkter.

e)

Förklara de frågor och komplettera de uppgifter som anges i bilaga II till detta beslut.

24.12.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 352/58

(1)

Enligt artikel 22 i direktiv 2000/29/EG kan medlemsstaterna beviljas ett ekonomiskt bidrag för ”sundhetskontroll” av växter från unionen för att täcka utgifter som har ett direkt samband med de nödvändiga åtgärder som har vidtagits eller som planeras för att bekämpa skadegörare som introducerats från tredjeländer eller från andra områden i unionen i syfte att utrota dem eller, om detta inte är möjligt, att begränsa deras spridning.

(2)

Tyskland har lämnat in tre ansökningar om ekonomiskt bidrag. Den första lämnades in den 30 april 2013 och rör åtgärder under 2012 för att utrota eller begränsa spridningen av Diabrotica virgifera i Rheinland-Pfalz. Utbrottet av den skadegöraren upptäcktes i augusti och september 2012.

(3)

Den andra lämnades in den 30 april 2013 och rör åtgärder från och med augusti 2011 till och med augusti 2012 för bekämpning av Anoplophora glabripennis i Nordrhein-Westfalen. Utbrottet av den skadegöraren upptäcktes 2009.

(4)

Tysklands tredje ansökan lämnades in den 24 april 2013 och rör åtgärder under 2012 för att utrota eller begränsa spridningen av Diabrotica virgifera i Baden-Württemberg. Utbrotten av den skadegöraren upptäcktes i olika Landkreise och Stadtkreise i den delstaten (Alb-Donau-Kreis, Biberach, Breisgau-Hochschwarzwald, Emmendingen, Karlsruhe, Konstanz, Lörrach, Rastatt och Ravensburg) under olika år, närmare bestämt 2009, 2010, 2011 och 2012. Åtgärderna under dessa år medfinansierades även 2009, 2010, 2011 och 2012.

(5)

Spanien lämnade den 17 april 2013 in fyra ansökningar om ekonomiskt bidrag. Den första rör intensifierade kontroller under 2012 för att bekämpa Bursaphelenchus xylophilus i fyra självstyrande regioner som gränsar till Portugal.

(6)

Spaniens andra ansökan rör vidtagna eller planerade åtgärder under 2013 för bekämpning av Bursaphelenchus xylophilus i Galicien. Utbrottet av den skadegöraren upptäcktes 2010 i As Neves-området.

(7)

Den tredje ansökan rör vidtagna eller planerade åtgärder under 2013 för bekämpning av Pomacea insularum i Katalonien. Utbrottet av den skadegöraren upptäcktes 2010.

(8)

Spaniens fjärde ansökan rör vidtagna eller planerade åtgärder under 2013 för bekämpning av Bursaphelenchus xylophilus i Extremadura. Utbrottet av den skadegöraren upptäcktes 2012 i Valverde del Fresno-området.

(9)

Frankrike lämnade den 30 april 2013 in två ansökningar om ekonomiskt bidrag. Den första rör vidtagna eller planerade åtgärder från och med juli 2012 till och med november 2013 för bekämpning av Anoplophora glabripennis i Alsace. Åtgärder vidtogs i Frankrike till följd av att den skadegöraren påvisades i juli 2011 i gränsområdet till Tyskland.

(10)

Den andra ansökan rör vidtagna eller planerade åtgärder från och med oktober 2012 till och med september 2013 för bekämpning av Rhynchophorus ferrugineus i PACA-området. De första utbrotten av den skadegöraren upptäcktes 2009. Åtgärderna från och med september 2009 till och med september 2012 medfinansierades även 2010 och 2012.

(11)

Nederländerna lämnade den 30 april 2013 in en ansökan om ekonomiskt bidrag. Den rör åtgärder från och med juli till och med oktober 2012 för bekämpning av Anoplophora glabripennis i Winterswijk-området. Förekomsten av den skadegöraren upptäcktes den 10 juli 2012.

(12)

Portugal lämnade den 30 april 2013 in två ansökningar om ekonomiskt bidrag till åtgärder för bekämpning av Bursaphelenchus xylophilus. Den första rör vidtagna eller planerade åtgärder under 2013 och 2014 på Portugals fastland, i buffertzonen vid gränsen till Spanien.

(13)

Portugals andra ansökan rör enbart värmebehandling av trä och förpackningsmaterial av trä i Setubal-området 2013. Åtgärderna under 2010, 2011 och 2012 medfinansierades även 2011 och 2012.

(14)

Tyskland, Spanien, Frankrike, Nederländerna och Portugal har i sina ansökningar utarbetat var sitt åtgärdsprogram för att utrota dessa skadegörare som introducerats på deras territorier eller för att begränsa deras spridning. I dessa program fastställs målen, de vidtagna åtgärderna, deras varaktighet och kostnaderna för dem.

(15)

Alla ovannämnda åtgärder består i enlighet med artikel 23.2 a, b och c i direktiv 2000/29/EG av olika växtskyddsåtgärder, inklusive destruktion av angripna träd eller grödor, behandling med växtskyddsmedel, saneringsmetoder, undersökningar och prover som har genomförts officiellt eller på officiell begäran för att kontrollera förekomsten eller omfattningen av respektive skadegörares angrepp samt ersättning av förstörda växter.

(16)

Tyskland, Spanien, Frankrike, Nederländerna och Portugal har ansökt om ekonomiskt bidrag från unionen till dessa åtgärder i enlighet med kraven i artikel 23 i direktiv 2000/29/EG, särskilt i artikel 23.1 och 23.4, och i enlighet med kommissionens förordning (EG) nr 1040/2002 (2).

(17)

De tekniska uppgifter som Tyskland, Spanien, Frankrike, Nederländerna och Portugal har tillhandahållit har gjort det möjligt för kommissionen att genomföra en välgrundad och omfattande lägesanalys. Kommissionen har konstaterat att villkoren för att unionen ska bevilja ekonomiskt bidrag, vilka fastställs i artikel 23 i direktiv 2000/29/EG, har uppfyllts. Ett ekonomiskt bidrag från unionen bör därför beviljas för att täcka de utgifter som anges i dessa ansökningar.

(18)

Kommissionens generaldirektorat för hälso- och konsumentfrågor (GD Sanco) har den 25 maj 2012 genom brev till cheferna för medlemsstaternas växtskyddsmyndigheter förtydligat vilka åtgärder och utgifter som berättigar till unionens ekonomiska bidrag.

(19)

I enlighet med artikel 23.5 andra stycket i direktiv 2000/29/EG får det ekonomiska bidraget från unionen täcka upp till 50 % av de bidragsberättigande utgifterna för åtgärder som vidtagits inom en period på högst två år efter den dag då förekomsten av en skadegörare upptäcktes eller som planeras för den perioden. I enlighet med det tredje stycket i den artikeln kan den perioden dock förlängas med upp till fyra år om det fastställs att målet med åtgärderna kommer att uppnås inom en rimlig ytterligare tidsfrist. Det ekonomiska bidraget från unionen ska i så fall minskas gradvis under de ifrågavarande åren.

(20)

Med beaktande av slutsatserna från kommissionens utvärderingsnämnd för växtskydd av den 24–26 juni 2013 avseende utvärderingen av ansökningarna bör perioden på två år för de berörda ansökningarna förlängas, medan procentsatsen för det ekonomiska bidraget från unionen bör minskas till 45 % av de bidragsberättigande utgifterna för det tredje året och till 40 % för det fjärde året av dessa ansökningar.

(21)

Det ekonomiska bidraget från unionen på högst 50 % av de bidragsberättigande utgifterna bör därför tillämpas på följande ansökningar: Tyskland, Baden-Württemberg, Diabrotica virgifera, Landkreise Alb-Donau-Kreis, Biberach, Karlsruhe, Rastatt och Ravensburg (2012), Tyskland, Diabrotica virgifera, Rheinland-Pfalz (2012), Spanien, Extremadura, Bursaphelenchus xylophilus (2013), Frankrike, Anoplophora glabripennis (november 2012–oktober 2013), Nederländerna, Anoplophora glabripennis, Winterswijk-området (juli–oktober 2012).

(22)

Det ekonomiska bidraget från unionen på högst 45 % av de bidragsberättigande utgifterna bör därför tillämpas på följande ansökningar: Tyskland, Anoplophora glabripennis (augusti 2011–augusti 2012), Tyskland, Baden-Württemberg, Diabrotica virgifera, Landkreis Breisgau-Hochschwarzwald och Stadtkreis Freiburg (2012), eftersom de berörda åtgärderna redan har varit föremål för ett ekonomiskt bidrag från unionen enligt genomförandebeslut 2011/868/EU (3) och 2012/789/EU (4) för de första två åren av genomförandet.

(23)

Dessutom bör ett bidrag från unionen på högst 40 % tillämpas på det fjärde året av följande ansökningar: Tyskland, Baden-Württemberg, Diabrotica virgifera, Landkreise Emmendingen, Konstanz och Lörrach (2012), Spanien, Katalonien, Pomacea insularum (2013), Spanien, Galicien, Bursaphelenchus xylophilus (2013), Frankrike, Rhynchophorus ferrugineus (oktober 2012–september 2013), Portugal, Bursaphelenchus xylophilus, Setubal-området (2013), eftersom åtgärderna har varit föremål för ett ekonomiskt bidrag från unionen genom kommissionens beslut 2010/772/EU (5) (Tyskland, Spanien, Pomacea insularum, Frankrike och Portugal), genomförandebeslut 2011/868/EU (Tyskland, Spanien och Portugal) och/eller genomförandebeslut 2012/789/EU (Tyskland, Spanien, Frankrike och Portugal) för de första tre åren av genomförandet.

(24)

Enligt artikel 23.6 första och andra stycket i direktiv 2000/29/EG kan det beslutas att ytterligare åtgärder ska genomföras mot bakgrund av hur situationen utvecklar sig inom unionen och att ekonomiskt bidrag från unionen ska beviljas. Åtgärderna ska bli föremål för vissa krav eller tilläggsvillkor, om dessa är nödvändiga för att de eftersträvade målen ska uppnås. Vidare kan det enligt artikel 23.6 tredje stycket, när sådana ytterligare åtgärder i första hand är avsedda att skydda andra områden inom unionen än den berörda medlemsstaten, beslutas att det ekonomiska bidraget från unionen ska täcka mer än 50 % av utgifterna.

(25)

I fråga om medfinansiering av åtgärder mot Bursaphelenchus xylophilus i Portugal har den maximala tidsperiod på fyra år som fastställs i artikel 1.2 b i förordning (EG) nr 1040/2002 löpt ut 2012. Med hänsyn till Bursaphelenchus xylophilus stora påverkan på barrträd och virke, den hastighet med vilken sjukdomen sprids, närheten till Spanien från det område i Portugal som avgränsats för skadegöraren samt den eventuella effekten på unionens skogsbruk och internationell virkeshandel är ytterligare åtgärder nödvändiga för att uppnå målet om växtskydd inom unionen, både i Portugal och i andra medlemsstater än Portugal. De ytterligare åtgärderna bör omfatta de åtgärder som Portugal vidtagit i buffertzonen som gränsar till Spanien. Därför bör medfinansieringen av de ytterligare åtgärderna gälla för Portugals ansökan för 2013 och 2014 för åtgärder för bekämpning av Bursaphelenchus xylophilus i buffertzonen som gränsar till Spanien. Dessutom bör procentsatsen för det ekonomiska bidraget från unionen till den ansökan höjas till 75 % eftersom de åtgärderna i första hand är avsedda att skydda andra områden inom unionen än Portugal.

(26)

Spanien har utfört intensiva kontroller avseende Bursaphelenchus xylophilus i gränsområdet till Portugal, i de självstyrande regionerna Andalusien, Castilla y Leon, Extremadura och Galicien, och dessa har omfattat områden som inte har avgränsats för skadegöraren. Kontrollerna syftar till intensiv övervakning för tidig upptäckt och utrotning i dessa områden för att skydda resten av unionens territorium. Spanien har redan satt in betydande resurser för att bekämpa två enstaka utbrott av Bursaphelenchus xylophilus i Extremadura och Galicien. Åtgärderna är i första hand avsedda att skydda Spaniens territorium samt andra områden inom unionen än Spanien, med tanke på Bursaphelenchus xylophilus stora påverkan på barrträd och virke, den hastighet med vilken sjukdomen sprids samt den eventuella effekten på unionens skogsbruk och internationell virkeshandel. Det är därför av betydelse att procentsatsen för det ekonomiska bidraget från unionen till den ansökan höjs till 75 %.

(27)

Ett besök av kommissionens kontor för livsmedels- och veterinärfrågor i april 2013 visade på flera brister i tillämpningen av unionens nödåtgärder mot Bursaphelenchus xylophilus som antagits enligt kommissionens genomförandebeslut 2012/535/EU (6). Dessa brister gäller de åtgärder som Portugal vidtagit i buffertzonen som gränsar till Spanien. I synnerhet slutfördes inte de åtgärder som rör fällning, avlägsnande och säker hantering av de värdträd för tallvedsnematoden som är döda, har nedsatt vitalitet eller befinner sig i brand- eller stormhärjade områden inom de tidsfrister som fastställts genom genomförandebeslut 2012/535/EU. Eftersom kommissionen i genomförandebeslut 2011/868/EU och 2012/789/EU av samma skäl beslutade att tillämpa en lägre medfinansieringsgrad för liknande åtgärder under 2011 och 2012 förefaller det lämpligt att ytterligare minska medfinansieringsgraden för de åtgärderna. Minskningen bör stå i proportion till den tidsperiod under vilken kontoret för livsmedels- och veterinärfrågor har kunnat fastställa det bristfälliga genomförandet av unionens åtgärder, nämligen de första tre månaderna av 2013.

(28)

I enlighet med artikel 3.2 a i rådets förordning (EG) nr 1290/2005 (7) ska växtskyddsåtgärder finansieras genom Europeiska garantifonden för jordbruket. För finansiell kontroll av dessa åtgärder bör artiklarna 9, 36 och 37 i den förordningen tillämpas.

(29)

I enlighet med artikel 84 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 (8) och artikel 94.1 i kommissionens delegerade förordning (EU) nr 1268/2012 (9) ska ett utgiftsåtagande som belastar unionens budget föregås av ett finansieringsbeslut som fattats av den institution till vilken ansvaret för sådana beslut delegerats och som anger huvuddragen i den åtgärd som utgiften rör.

(30)

Det aktuella beslutet utgör ett finansieringsbeslut för de utgifter som anges i de ansökningar om medfinansiering som lagts fram av medlemsstaterna.

(31)

De åtgärder som föreskrivs i detta beslut är förenliga med yttrandet från ständiga kommittén för växtskydd.

a)

Bevis på de vidtagna åtgärderna ska ha lämnats av den berörda medlemsstaten i enlighet med förordning (EG) nr 1040/2002.

b)

Medlemsstaten ska ha lämnat en begäran om betalning till kommissionen i enlighet med artikel 5 i förordning (EG) nr 1040/2002.

24.12.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 352/65

(1)

Förordning (EG) nr 58/2003 ger kommissionen behörighet att delegera befogenheter till genomförandeorganen för att genomföra hela eller delar av ett unionsprogram eller -projekt, för dess räkning och under dess ansvar.

(2)

Syftet med att anförtro genomförandeorgan uppgiften att genomföra program är att kommissionen ska kunna inrikta sig på sin kärnverksamhet och -uppdrag som inte kan läggas ut på entreprenad, men samtidigt behålla ledningen, kontrollen och det slutliga ansvaret för den verksamhet som förvaltas av genomförandeorganen.

(3)

Delegeringen av uppgifter kopplade till programgenomförande till ett genomförandeorgan kräver att det görs en tydlig åtskillnad mellan de programplaneringsnivåer som innebär stor försiktighet vid val som styrs av politiska överväganden, där kommissionen står för valen, och genomförandet av programmet, som bör anförtros genomförandeorganet.

(4)

Genom beslut 2007/60/EG (2) inrättade kommissionen genomförandeorganet för det transeuropeiska transportnätet och gav det i uppgift att förvalta gemenskapens åtgärder på området för det transeuropeiska transportnätet.

(5)

Senare utvidgade kommissionen, genom beslut 2008/593/EG (3), verksamhetsperioden för genomförandeorganet för det transeuropeiska transportnätet och omdefinierade dess mål och uppgifter så att organet även blev ansvarigt för genomförandet av finansiellt stöd från budgeten för det transeuropeiska transportnätet inom den fleråriga budgetramen 2007–2013.

(6)

Genomförandeorganet för det transeuropeiska transportnätet har visat sig vara ett mycket välorganiserat organ som utför sina uppgifter på ett effektivt sätt i enlighet med den rättsliga ram som reglerar dess verksamhet. Den preliminära utvärderingen av organet visade att det har goda produktivitetsindikatorer och att berörda parter är nöjda med hur det utför sin tekniska och finansiella förvaltning. Organet har framgångsrikt bidragit till genomförandet av programmet för det transeuropeiska transportnätet och har gjort det möjligt för kommissionen att fokusera på och förbättra förvaltningen av sina politiska och institutionella uppgifter. Den preliminära utvärderingen har också visat att det är mer kostnadseffektivt om organet förvaltar programmet för det transeuropeiska transportnätet än om kommissionen själv skulle göra det. Besparingarna tack vare delegeringen av arbetsuppgifter till organet uppskattas till cirka 8,66 miljoner euro under perioden 2008–2015.

(7)

I sitt meddelande av den 29 juni 2011”En budget för Europa 2020” (4) föreslog kommissionen att man i större utsträckning ska använda befintliga genomförandeorgan för genomförandet av unionens program i den fleråriga budgetramen 2014–2020.

(8)

Av den kostnads- och lönsamhetsanalys som utförts i enlighet med artikel 3.1 i förordning (EG) nr 58/2003 framgick att delegering av befogenheter till genomförandeorganet för det transeuropeiska transportnätet för förvaltningen av delar av fonden för ett sammanlänkat Europa på områdena transport, energi och telekommunikation (5), liksom delar av transport- och energiforskning inom Horisont 2020-programmet (6), skulle innebära att sådana program skulle kunna genomföras till lägre kostnad än om kommissionen ansvarar för genomförandet. Sådan delegering av förvaltningen av programmen till organet beräknas ge effektivitetsvinster på cirka 54 miljoner euro under den fleråriga budgetramen 2014–2020. Analysen visade också att om man på områdena transport och energi sammanförde förvaltningen av infrastruktur och forskning till samma organ skulle man få betydande stordriftsfördelar och synergier mellan verksamheterna. En utvidgning av organets mandat skulle göra att kommissionen och berörda parter kan dra nytta av organets expertkunskaper och höga kvalitet i fråga om programförvaltning och tillhandahållande av tjänster. Det skulle också medföra att de som gynnas av det transeuropeiska transportnätet kan dra fördel av kontinuitet i verksamheten och att unionen synliggörs som drivkraft bakom de program som organet förvaltar. Av analysen framgick vidare att om förvaltningen av programmen för det transeuropeiska transportnätet (7) och Marco Polo (8) skulle återföras till kommissionen skulle det leda till avbrott i verksamheten och försämrad effektivitet.

(9)

För att ge genomförandeorgan en enhetlig identitet, har kommissionen, när den fastställde de nya mandaten för organen, så långt det varit möjligt, grupperat uppgifterna efter tematiska politikområden.

(10)

Det nya organet bör ha ett utvidgat mandat som omfattar förvaltningen av delar av följande program:

(11)

För att säkerställa ett enhetligt genomförande i rätt tid av detta beslut och av berörda program, är det nödvändigt att se till att genomförandeorganet utför sina uppgifter kopplade till genomförandet av de programmen, under förutsättning att programmen träder i kraft och från och med dagen för deras ikraftträdande.

(12)

Genomförandeorganet för innovation och nätverk bör inrättas. Det bör ersätta och efterträda genomförandeorganet för transeuropeiska transportnät som inrättades genom beslut 2007/60/EG, ändrat genom beslut 2008/593/EG. Det bör verka i enlighet med de allmänna stadgarna i förordning (EG) nr 58/2003.

(13)

Beslut 2007/60/EG och beslut 2008/593/EG bör därför upphävas och övergångsbestämmelser bör fastställas.

(14)

Åtgärderna i detta beslut är förenliga med yttrandet från kommittén för genomförandeorgan.

a)

Fonden för ett sammanlänkat Europa.

b)

Del III – Samhällsutmaningar i det särskilda programmet Horisont 2020.

a)

Programmet för det transeuropeiska transportnätet.