26.7.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 201/1

(1)

Skattebedrägeri i fråga om mervärdesskatt leder till betydande budgetförluster och påverkar konkurrensvillkoren och därigenom den inre marknadens sätt att fungera. Särskilda plötsliga och omfattande former av skattebedrägeri har nyligen utvecklats, i synnerhet genom användningen av elektroniska hjälpmedel, som underlättar snabb olaglig handel i stor skala.

(2)

Genom rådets direktiv 2006/112/EG (3) kan medlemsstaterna ansöka om att få avvika från det direktivet för att förhindra vissa slag av skatteundandragande eller skatteflykt.

(3)

Den senaste tidens erfarenheter har visat att det förfarande som föreskrivs i artikel 395 i direktiv 2006/112/EG inte kan uppfylla medlemsstaternas krav på brådskande åtgärder tillräckligt snabbt.

(4)

Erfarenheterna har också visat att utseende av mottagaren som den person som är betalningsskyldig för mervärdesskatten (omvänd betalningsskyldighet) i vissa fall är en effektiv åtgärd för att stoppa mervärdesskattebedrägeri inom specifika sektorer.

(5)

Enligt bestämmelserna om omvänd betalningsskyldighet i artiklarna 199 och 199a i direktiv 2006/112/EG har medlemsstaterna inte tillräcklig flexibilitet för att kunna reagera snabbt på plötsligt och omfattande bedrägeri inom kategorier av varor och tjänster som inte omfattas av tillämpningsområdet för dessa artiklar. Därför måste särskilda bestämmelser fastställas för att behandla dessa fall.

(6)

Med tanke på de omfattande fall av bedrägerier som har ägt rum kan en snabb och exceptionell hantering av ytterligare fall av plötsligt bedrägeri bäst säkerställas genom en särskild åtgärd enligt en mekanism för snabba insatser som består i möjligheten att tillämpa omvänd betalningsskyldighet under en kort period, efter vederbörlig underrättelse från den berörda medlemsstaten. För att säkerställa att utnyttjandet av möjligheten står i relation till problemet bör kommissionen så fort den har alla relevanta uppgifter ges en kort tidsperiod för att bedöma underrättelsen och bekräfta huruvida den motsätter sig den särskilda åtgärden enligt en mekanism för snabba insatser. Medlemsstaterna bör ha möjlighet att framföra synpunkter för beaktande av kommissionen och bör därför följaktligen få fullständig information om underrättelsen och eventuella kompletterande uppgifter under processen. Rådet bör därefter besluta om omvänd betalningsskyldighet eventuellt ska fortsätta att tillämpas genom ett genomförandebeslut i enlighet med artikel 395 i direktiv 2006/112/EG.

(7)

Den medlemsstat som har underrättat sin avsikt att tillämpa den särskilda åtgärden enligt en mekanism för snabba insatser får göra det när kommissionen har meddelat att den inte motsätter sig detta.

(8)

För att göra det möjligt att fortsätta tillämpa den omvänd betalningsskyldigheten, snarast möjligt eller senast före utgången av den särskilda åtgärden enligt en mekanism för snabba insatser, bör förfarandet som föreskrivs i artikel 395 i direktiv 2006/112/EG omfattas av en kortare tidsfrist.

(9)

En snabb bearbetning av medlemsstaternas underrättelser enligt mekanismen för snabba insatser kommer att underlättas om man fastställer ett standardformulär för dessa underrättelser och för inlämnande av eventuella kompletterande uppgifter till kommissionen. Kommissionen bör därför tilldelas genomförandebefogenheter med avseende på standardformuläret.

(10)

Eftersom en mekanism för snabba insatser endast kan vara en tillfällig lösning i avvaktan på mer långsiktiga lagstiftningslösningar som syftar till att göra mervärdesskattesystemet mer motståndskraftigt mot mervärdesskattebedrägeri bör mekanismen för snabba insatser endast tillämpas under en begränsad tid.

(11)

I syfte att utvärdera effektiviteten hos mekanismen för snabba insatser bör kommissionen utarbeta en övergripande utvärderingsrapport av effekterna av mekanismen på hanteringen av plötsligt och omfattande bedrägeri.

(12)

Eftersom målen för den föreslagna åtgärden, nämligen att hantera plötsliga och omfattande fall av bedrägeri i fråga om mervärdesskatt, vilka mycket ofta har en internationell dimension, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, eftersom de inte är i stånd att individuellt bekämpa bedrägerikedjor med anknytning till nya former av handel som omfattar flera länder samtidigt och de därför, på grund av att en snabbare och därigenom mer lämplig och effektiv hantering av dessa fenomen bör säkerställas, bättre kan uppnås på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det målet.

(13)

Direktiv 2006/112/EG bör därför ändras i enlighet med detta.

1.

Följande artikel ska införas:

”Artikel 199b

1.   En medlemsstat får i tvingande, brådskande fall och i enlighet med punkterna 2 och 3 utse mottagaren som betalningsskyldig för mervärdesskatt på specifika leveranser av varor och tjänster genom avvikelse från artikel 193 som en särskild åtgärd enligt en mekanism för snabba insatser för att bekämpa plötsligt och omfattande bedrägeri som kan leda till betydande och oersättliga ekonomiska förluster.

Den särskilda åtgärden enligt en mekanism för snabba insatser ska underkastas lämpliga kontrollåtgärder av medlemsstaten med avseende på beskattningsbara personer som levererar de varor eller tjänster för vilka åtgärden gäller och ska gälla för en period om högst nio månader.

2.   En medlemsstat som önskar införa en särskild åtgärd enligt en mekanism för snabba insatser enligt punkt 1 ska skicka en underrättelse till kommissionen med användande av det standardformulär som fastställts i enlighet med punkt 4 och samtidigt sända den till de övriga medlemsstaterna. Medlemsstaten ska förse kommissionen med uppgifter om den berörda sektorn, typ av bedrägeri och dess särdrag, förekomsten av tvingande skäl till skyndsamhet, bedrägeriets plötsliga och omfattande art och dess konsekvenser i form av betydande och oersättliga ekonomiska förluster. Om kommissionen anser att den inte har alla nödvändiga uppgifter ska den kontakta den berörda medlemsstaten inom två veckor efter att underrättelsen mottagits och ange vilka ytterligare uppgifter den behöver. Eventuella kompletterande uppgifter som den berörda medlemsstaten inkommer med till kommissionen ska samtidigt skickas till de övriga medlemsstaterna. Om de kompletterande uppgifterna som tillhandahålls inte är tillräckliga ska kommissionen underrätta den berörda medlemsstaten om detta inom en vecka.

En medlemsstat som önskar införa en särskild åtgärd enligt en mekanism för snabba insatser enligt punkt 1 ska samtidigt inkomma med en ansökan till kommissionen i enlighet med det förfarande som avses i artikel 395.2 och 395.3.

3.   Så snart kommissionen har erhållit alla nödvändiga uppgifter för behandlingen av den underrättelse som avses i punkt 2 första stycket ska den underrätta medlemsstaterna om det. Om den motsätter sig den särskilda åtgärden enligt en mekanism för snabba insatser ska den lämna ett negativt yttrande inom en månad efter den underrättelsen och ska informera den berörda medlemsstaten och mervärdesskattekommittén om det. Om kommissionen inte har några invändningar ska den bekräfta detta skriftligen till den berörda medlemsstaten och mervärdesskattekommittén inom samma tidsperiod. Medlemsstaten får anta den särskilda åtgärden enligt en mekanism för snabba insatser från och med dagen för mottagandet av denna bekräftelse. Vid bedömningen av underrättelsen ska kommissionen ta hänsyn till skriftliga synpunkter från andra medlemsstater som den mottagit.

4.   Kommissionen ska anta en genomförandeakt som fastställer ett standardformulär för inlämnande av den underrättelse om den särskilda åtgärd enligt en mekanism för snabba insatser som avses i punkt 2 och av de uppgifter som avses i punkt 2 första stycket. Denna genomförandeakt ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i punkt 5.

5.   När det hänvisas till denna punkt ska artikel 5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (4) gälla och med kommitté ska för detta ändamål avses den kommitté som inrättats i enlighet med artikel 58 i rådets förordning (EU) nr 904/2010 (5).

2.

I artikel 395 ska följande punkt läggas till:

”5.   I tvingande, brådskande fall enligt artikel 199b.1 ska det förfarande som avses i punkterna 2 och 3 avslutas inom sex månader efter det att kommissionen mottagit ansökan.”

26.7.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 201/4

(1)

Enligt rådets direktiv 2006/112/EG (3) ska mervärdesskatt betalas av den beskattningsbara person som genomför transaktioner som innebär en beskattningsbar leverans av varor eller beskattningsbart tillhandahållande av tjänster. För gränsöverskridande transaktioner och för vissa inhemska högrisksektorer föreskrivs det dock att skyldigheten att betala mervärdesskatt får överföras till den person åt vilken leveranserna eller tillhandahållandet görs (förfarandet för omvänd betalningsskyldighet).

(2)

Eftersom mervärdesskattebedrägeri är en allvarlig företeelse, bör medlemsstaterna få möjlighet att tillfälligt tillämpa ett förfarande där skyldigheten att betala mervärdesskatt avseende leveranser eller tillhandahållande av vissa kategorier av varor och tjänster läggs över på den person åt vilken den beskattningsbara leveransen av varor eller tillhandahållandet av tjänster görs, inbegripet om dessa kategorier varken förtecknas i artikel 199 i direktiv 2006/112/EG eller omfattas av särskilda avvikelser som beviljats medlemsstaterna.

(3)

Kommissionen lade därför 2009 fram ett förslag med en förteckning över ett antal varor och tjänster på vilka förfarandet för omvänd betalningsskyldighet tillfälligt skulle kunna tillämpas. Rådet valde att dela upp förslaget och antog rådets direktiv 2010/23/EU (4), som dock endast gäller utsläppsrätter för växthusgaser, eftersom bedrägeriläget inom denna sektor krävde en omedelbar reaktion. Samtidigt gjorde rådet ett politiskt åtagande om att fortsätta med förhandlingarna om den kvarvarande delen av kommissionens förslag.

(4)

Sedan dess har bedrägerier förekommit inom andra sektorer och nya varor och tjänster bör därför läggas till i den kvarvarande delen av kommissionens förslag vad gäller den på förhand fastställda förteckningen över varor och tjänster på vilka förfarandet för omvänd betalningsskyldighet kan tillämpas. Framför allt har bedrägerier förekommit i fråga om gas- och elleveranser, tillhandahållande av telekommunikationstjänster och leverans av spelkonsoler, pekdatorer, bärbara datorer, spannmål, industrigrödor, inklusive oljeväxtfrön och sockerbetor, samt råmetaller och metallhalvfabrikat, inklusive ädelmetaller.

(5)

Införandet av förfarandet för omvänd betalningsskyldighet endast för dessa varor och tjänster, som enligt aktuella erfarenheter är särskilt känsliga för bedrägeri, i stället för att det tillämpas generellt, bör inte inverka negativt på mervärdesskattesystemets grundläggande principer, som principen om att varje aktör i kedjan betalar en del av mervärdesskatten.

(6)

Den på förhand fastställda förteckning som medlemsstaterna kan välja från bör begränsas till leveranser av varor och tillhandahållanden av tjänster som enligt aktuella erfarenheter är särskilt känsliga för bedrägeri.

(7)

Vid tillämpning av förfarandet för omvänd betalningsskyldighet har medlemsstaterna möjlighet att fastställa villkoren för tillämpning av omvänd betalningsskyldighet, inklusive fastställande av tröskelvärden, för vilka kategorier leverantörer eller mottagare som förfarandet ska tillämpas och partiell tillämpning av förfarandet inom vissa kategorier.

(8)

Eftersom ett förfarande för omvänd betalningsskyldighet är en tillfällig åtgärd i väntan på långsiktigare lagstiftningslösningar, så att mervärdesskattesystemet får större motståndskraft mot mervärdesskattebedrägerier, bör förfarandet för omvänd betalningsskyldighet som föreskrivs i artikel 199a i direktiv 2006/112/EG enbart tillämpas under en begränsad period.

(9)

För att det ska säkerställas att förfarandet för omvänd betalningsskyldighet kan tillämpas under tillräckligt lång tid för att bli effektivt och det därefter ska finnas möjlighet till en utvärdering måste den nuvarande tidsbegränsningen till den 30 juni 2015 förlängas. På samma sätt bör datumet för utvärderingsperioden och slutdatumet för den period under vilken en förändring av bedrägerier måste rapporteras senareläggas.

(10)

För att alla medlemsstater ska få möjlighet att tillämpa förfarandet för omvänd betalningsskyldighet är det nödvändigt med en specifik ändring av direktiv 2006/112/EG.

(11)

Eftersom målet för den föreslagna åtgärden, nämligen att komma till rätta med mervärdesskattebedrägerier genom tillfälliga åtgärder som avviker från gällande unionsregler, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, och de därför bättre kan uppnås på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det målet.

(12)

Direktiv 2006/112/EG bör därför ändras i enlighet med detta.

1.

I artikel 193 ska hänvisningen till ”artiklarna 194–199” ersättas med en hänvisning till ”artiklarna 194–199b”.

2.

Artikel 199a ska ändras på följande sätt:

26.7.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 201/7

26.7.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 201/8

(1)

Det åligger rådet att fastställa den totala tillåtna fångstmängden (TAC) för varje fiske eller grupp av fisken. Fiskemöjligheterna bör fördelas bland medlemsstaterna på ett sådant sätt att varje medlemsstat garanteras en relativ stabil fiskeverksamhet för varje bestånd eller grupp av bestånd samtidigt som hänsyn tas till målen för den gemensamma fiskeripolitiken enligt rådets förordning (EG) nr 2371/2002 (1).

(2)

För att bestånden ska förvaltas på lämpligt sätt och av förenklingsskäl bör TAC och medlemsstaternas kvoter för ansjovisbeståndet i Biscayabukten (Ices-delområde VIII) fastställas för en årlig förvaltningssäsong som löper mellan den 1 juli och den 30 juni följande år, i stället för en kalenderårsbaserad förvaltningsperiod. Fisket bör trots det omfattas av de allmänna bestämmelserna i rådets förordning (EU) nr 39/2013 (2) vad gäller villkoren för utnyttjandet av kvoterna.

(3)

TAC för ansjovis i Biscayabukten för fiskesäsongen 2013/2014 bör fastställas på grundval av tillgängliga vetenskapliga rön och med beaktande av biologiska och socioekonomiska aspekter samtidigt som de olika fiskerinäringarna garanteras en rättvis behandling.

(4)

I syfte att införa en flerårig förvaltning av ansjovisbeståndet i Biscayabukten lade kommissionen den 29 juli 2009 fram ett förslag till en förordning om fastställande av en långsiktig plan för ansjovisbeståndet i Biscayabukten och det fiske som utnyttjar det beståndet. Med tanke på att den konsekvensbedömning som förslaget bygger på är den mest aktuella bedömningen av vilka effekter förvaltningsbeslut får för detta bestånd, är det lämpligt att fastställa en TAC för ansjovis i Biscayabukten i enlighet med detta. I det yttrande som vetenskapliga, tekniska och ekonomiska kommittén för fiskerinäringen (STECF) avgav i juli 2013 uppskattades lekbeståndets biomassa till cirka 56 055 ton. Mot bakgrund av den mest aktuella bedömning som är tillgänglig med avseende på vilka effekter förvaltningsbeslut får för beståndet, bör TAC för fiskesäsongen 1 juli 2013–30 juni 2014 fastställas till 17 100 ton.

(5)

I enlighet med artikel 2 i rådets förordning (EG) nr 847/96 (3) är det nödvändigt att fastställa i vilken omfattning ansjovisbeståndet i Biscayabukten omfattas av bestämmelserna i den förordningen.

(6)

Med tanke på att fiskesäsongen 2013/2014 snart inleds och för att möjliggöra en årlig rapportering av fångsten bör denna förordning träda i kraft snarast möjligt efter offentliggörandet och bör tillämpas från och med den 1 juli 2013.

26.7.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 201/10

(1)

Den 10 december 2012 antog rådet genomförandeförordning (EU) nr 1169/2012 (2) om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001, varvid en uppdaterad förteckning fastställdes över personer, grupper och enheter på vilka förordning (EG) nr 2580/2001 är tillämplig.

(2)

När det har varit praktiskt möjligt har rådet delgivit samtliga personer, grupper och enheter motiveringar till varför de har upptagits i förteckningen i genomförandeförordning (EU) nr 1169/2012.

(3)

I ett meddelande i Europeiska unionens officiella tidning informerade rådet personerna, grupperna och enheterna i förteckningen i genomförandeförordning (EU) nr 1169/2012 om att det hade beslutat att låta dem kvarstå på förteckningen. Rådet informerade även de berörda personerna, grupperna och enheterna om att de kunde begära en motivering från rådet till att de förts upp på förteckningen, om de inte redan hade meddelats en sådan.

(4)

Rådet har genomfört en fullständig översyn av förteckningen över de personer, grupper och enheter på vilka förordning (EG) nr 2580/2001 är tillämplig, i enlighet med artikel 2.3 i den förordningen. Härvid har rådet beaktat de synpunkter som det erhållit från de berörda.

(5)

Rådet har konstaterat att de personer, grupper och enheter som är upptagna i förteckningen i bilagan till denna förordning har varit delaktiga i terroristhandlingar i den mening som avses i artikel 1.2 och 1.3 i rådets gemensamma ståndpunkt 2001/931/Gusp av den 27 december 2001 om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism (3) att ett beslut avseende dem har fattats av en behörig myndighet i den mening som avses i artikel 1.4 i den gemensamma ståndpunkten samt att de även fortsättningsvis bör omfattas av de särskilda restriktiva åtgärder som föreskrivs i förordning (EG) nr 2580/2001.

(6)

Rådet har fastställt att ytterligare en grupp har varit delaktig i terroristhandlingar i den mening som avses i artikel 1.2 och 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp, att ett beslut avseende den gruppen har fattats av en behörig myndighet i den mening som avses i artikel 1.4 i den gemensamma ståndpunkten samt att den bör läggas till på förteckningen över personer, grupper och enheter på vilka artiklarna 2, 3 och 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp är tillämpliga. Beslutet att utse gruppen påverkar inte legitima finansiella överföringar till Libanon och tillhandahållandet av bistånd, inbegripet humanitärt bistånd, från Europeiska unionen och dess medlemsstater i Libanon.

(7)

Förteckningen över personer, grupper och enheter på vilka förordning (EG) nr 2580/2001 är tillämplig bör uppdateras i enlighet med detta, och genomförandeförordning (EU) nr 1169/2012 bör upphävas.

26.7.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 201/14

(1)

En bedömning av ett antal avfallsflöden visar att återvinningsmarknaderna för kopparskrot skulle främjas av specifika kriterier som fastställer när kopparskrot som erhållits från avfall upphör att vara avfall. Dessa kriterier skulle ge en hög miljöskyddsnivå. De bör inte påverka tredjeländers klassificering av återvunnet kopparskrot som avfall.

(2)

Rapporter från Europeiska kommissionens gemensamma forskningscentrum har visat att det finns en marknad för och efterfrågan på kopparskrot som råvara i industrin för framställning av icke-järnmetaller. Kopparskrot bör därför vara tillräckligt rent och uppfylla de tillämpliga standarder eller specifikationer som krävs av industrin för framställning av icke-järnmetaller.

(3)

Kriterierna för när kopparskrot upphör att vara avfall bör säkerställa att kopparskrot som härrör från återvinning uppfyller de tekniska kraven i industrin för framställning av icke-järnmetaller, följer gällande lagstiftning och produktstandarder och totalt sett inte leder till negativa följder för miljön eller människors hälsa. Rapporter från Europeiska kommissionens gemensamma forskningscentrum har visat att de föreslagna kriterierna för det avfall som används som råmaterial vid återvinning, för behandlingsprocesser och -metoder samt för det kopparskrot som härrör från återvinning uppfyller dessa mål, eftersom de kan förväntas leda till att man får fram kopparskrot utan farliga egenskaper och tillräckligt fritt från andra metaller än koppar och icke-metalliska föreningar.

(4)

För att säkerställa att kriterierna uppfylls bör uppgifter lämnas om kopparskrot som har upphört att vara avfall och ett ledningssystem införas.

(5)

En översyn av kriterierna kan visa sig nödvändig om skadliga effekter på marknader för materialåtervinning av kopparskrot noteras vid övervakningen av utvecklingen av marknadsvillkoren för kopparskrot, i synnerhet vad gäller tillgänglighet och tillgång på sådant skrot.

(6)

För att göra det möjligt för verksamhetsutövarna att anpassa sig till de kriterier som fastställer när kopparskrot upphör att vara avfall bör en rimlig tidsperiod föreskrivas innan denna förordning börjar tillämpas.

(7)

Den kommitté som inrättats genom artikel 39 i direktiv 2008/98/EG har inte yttrat sig om de åtgärder som föreskrivs i denna förordning, och kommissionen lade därför inför rådet fram ett förslag om åtgärder som även överlämnades till Europaparlamentet. Rådet vidtog inga åtgärder inom den tvåmånadersperiod som föreskrivs i artikel 5a i rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (2), och kommissionen överlämnade därför förslaget till Europaparlamentet utan dröjsmål. Europaparlamentet motsatte sig inte åtgärden inom fyra månader efter överlämnandet.

1.

Det kopparskrot som härrör från återvinning uppfyller kriterierna i avsnitt 1 i bilaga I.

2.

Det avfall som används som råmaterial vid återvinning uppfyller kriterierna i avsnitt 2 i bilaga I.

3.

Det avfall som används som råmaterial vid återvinning har behandlats i enlighet med kriterierna i avsnitt 3 i bilaga I.

4.

Producenten har uppfyllt kraven i artiklarna 4 och 5.

a)

Övervakning av kvaliteten på kopparskrot som härrör från återvinning enligt avsnitt 1 i bilaga I (inbegripet provtagning och analys).

b)

Effektiviteten av strålningsövervakning som avses i avsnitt 1.5 i bilaga I.

c)

Acceptanskontroll för avfall som används som råmaterial vid återvinning enligt avsnitt 2 i bilaga I.

d)

Övervakning av de behandlingsprocesser och -metoder som beskrivs i avsnitt 3.3 i bilaga I.

e)

Synpunkter från kunder om huruvida kopparskrotet uppfyller kvalitetskraven.

f)

Registrering av resultaten av den övervakning som utförts enligt a–d.

g)

Granskning och förbättring av ledningssystemet.

h)

Personalutbildning.

a)

* Nace-kod 38 (Avfallshantering; återvinning) eller

b)

* Nace-kod 24 (Stål- och metallframställning) särskilt inbegripet underkod 24.44 (Framställning av koppar).

a)

Ett ackrediteringsorgan som har godkänts för denna verksamhet i en inbördes utvärdering utförd av det organ som erkänts enligt artikel 14 i förordning (EG) nr 765/2008.

b)

En miljökontrollant som har ackrediterats eller licensierats av ett ackrediterings- eller licensieringsorgan enligt förordning (EG) nr 1221/2009, vilket också genomgått inbördes utvärdering enligt artikel 31 i samma förordning.

26.7.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 201/21

(1)

För att förtydliga vissa bestämmelser i förordning (EG) nr 110/2008 och för att säkerställa enhetlig tillämpning av dessa i medlemsstaterna bör närmare bestämmelser antas, i synnerhet när det gäller utnyttjandet av sammansatta termer, hänvisningar, försäljningsnamn och geografiska beteckningar för presentation av spritdrycker.

(2)

Enligt artikel 10.1 och 10.2 i förordning (EG) nr 110/2008 får en spritdryck eller ett annat livsmedel på vissa villkor i sin presentation ha en sammansatt beteckning som innehåller namnet på en av de kategorier som anges i bilaga II till förordning (EG) nr 110/2008 eller en av de geografiska beteckningar som förtecknas i bilaga III till den förordningen, eller får vara märkt med antydningar om någon av dessa kategorier eller geografiska beteckningar. För att säkerställa en enhetlig användning av sammansatta termer och hänvisningar i medlemsstaterna är det nödvändigt att fastställa närmare bestämmelser för deras användning för presentation av spritdrycker och andra livsmedel.

(3)

När det hänvisas till en viss spritdryck i presentationen av ett livsmedel bör denna spritdryck fullt ut uppfylla kraven i förordning (EG) nr 110/2008 och inte vara utspädd. Det är nödvändigt att klargöra innebörden av begreppet ”utspädning” avseende spritdrycker, eftersom vissa tillverkningsprocesser inte bör betraktas som utspädning.

(4)

I syfte att säkerställa att villkoren för registrering av geografiska beteckningar som fastställs i förordning (EG) nr 110/2008 uppfylls bör ansökningarna om registrering granskas av kommissionen, och detaljerade tillämpningsföreskrifter för ansöknings-, gransknings-, invändnings- och avregistreringsförfarandena för geografiska beteckningar för spritdrycker bör fastställas. För att säkerställa en enhetlig tillämpning av dessa regler, bör mallar utarbetas för ansökan om registrering, det tekniska underlaget, invändningar, ändring av det tekniska underlaget och upphävande av en geografisk beteckning.

(5)

För att underlätta kommunikationen mellan kommissionen och medlemsstaterna och tredjeländer i fråga om registrerade geografiska beteckningar, bör medlemsstaterna och tredjeländer till kommissionen överlämna texterna till huvudspecifikationerna för den tekniska dokumentationen till sina geografiska beteckningar, utöver den fullständiga tekniska dokumentation.

(6)

Restriktioner beträffande förpackningar för en spritdryck med en geografisk beteckning, såsom skyldigheten att förpacka spritdrycken inom ett bestämt geografiskt område, utgör begränsningar av den fria rörligheten för varor och friheten att tillhandahålla tjänster. Den typen av restriktioner bör endast tillåtas om de är nödvändiga, proportionella och lämpliga för att skydda den geografiska beteckningens anseende.

(7)

En unionssymbol för geografiska beteckningar för spritdrycker bör inrättas för att göra det möjligt för konsumenten att identifiera vissa spritdrycker vars egenskaper förknippas med dryckernas ursprung.

(8)

Med tanke på den tid medlemsstaterna behöver för att genomföra dessa åtgärder i fråga om användning av sammansatta termer och antydningar, bör tillämpningen av dessa åtgärder senareläggas.

(9)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från kommittén för spritdrycker.

a)

användning av sammansatta termer och antydningar som avses i artikel 10 i förordning (EG) nr 110/2008 i beskrivningen, presentationen och märkningen av ett livsmedel,

b)

geografiska beteckningar för spritdrycker som avses i artikel 15 i förordning (EG) nr 110/2008 och användningen av en unionssymbol för geografiska beteckningar för spritdrycker.

a)

Ansökningsformuläret enligt den förlaga som finns i bilaga I till denna förordning.

b)

Det tekniska underlaget, i enlighet med förlagan i bilaga II till denna förordning.

c)

Huvudspecifikationerna i det tekniska underlag som avses i punkt b.

a)

bevis för att beteckningen är skyddad i de berörda tredjeländerna, och

b)

ett dokument från samtliga övriga berörda tredjeländer som bemyndigar det tredjeland som lämnar in ansökan att agera på deras vägnar.

a)

bevis för att beteckningen är skyddad i de berörda tredjeländerna, och

b)

ett dokument från samtliga övriga medlemsstater eller berörda tredjeländer som bemyndigar den part som vidarebefordrar ansökan att agera i deras ställe.

a)

Ärendenumret.

b)

Den beteckning som ska registreras.

c)

Antalet mottagna sidor.

d)

Datumet för mottagande av ansökan.

a)

Ärendenumret.

b)

Antalet mottagna sidor.

c)

Datumet för mottagande av invändningen.

a)

Ärendenumret.

b)

Antalet mottagna sidor.

c)

Datumet för mottagande av ansökan.

26.7.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 201/31

(1)

I kommissionens förordning (EU) nr 142/2011 av den 25 februari 2011 om genomförande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1069/2009 om hälsobestämmelser för animaliska biprodukter och därav framställda produkter som inte är avsedda att användas som livsmedel och om genomförande av rådets direktiv 97/78/EG vad gäller vissa prover och produkter som enligt det direktivet är undantagna från veterinärkontroller vid gränsen (2) fastställs att sändningar av animaliska biprodukter och därav framställda produkter för import till eller transitering genom unionen ska åtföljas av hälsointyg enligt förlagorna i bilaga XV till den förordningen.

(2)

Enligt vissa förlagor till hälsointyg i bilaga XV till förordning (EU) nr 142/2011 ska den officiella veterinären intyga överensstämmelse med djurskyddsbestämmelserna i rådets direktiv 93/119/EG av den 22 december 1993 om skydd av djur vid tidpunkten för slakt eller avlivning (3).

(3)

Rådets förordning (EG) nr 1099/2009 av den 24 september 2009 om skydd av djur vid tidpunkten för avlivning (4) upphävde och ersatte direktiv 93/119/EG. Förordning (EG) nr 1099/2009 tillämpas sedan den 1 januari 2013.

(4)

För tydlighetens skull bör djurskyddsdeklarationen i förlagan till hälsointygen i kapitel 3(D), kapitel 3(F) punkt II.1.3 b iv och kapitel 8 punkt II.2.2 b iv i bilaga XV till förordning (EU) nr 142/2011 uppdateras.

(5)

För att undvika eventuella störningar i handeln bör intyg som utfärdats enligt förordning (EU) nr 142/2011 innan den här förordningen träder i kraft få användas under en övergångsperiod.

(6)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa, och varken Europaparlamentet eller rådet har motsatt sig dem.

26.7.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 201/49

(1)

I enlighet med yttrandet från vetenskapliga kommittén för livsmedel (SCF) av den 26 september 2002 (2) och för att säkerställa att konsumenterna får tillräcklig information när de köper livsmedel och livsmedelsingredienser med tillsats av fytosteroler, fytosterolestrar, fytostanoler och fytostanolestrar, föreskrivs i kommissionens förordning (EG) nr 608/2004 av den 31 mars 2004 om märkning av livsmedel och livsmedelsingredienser med tillsats av fytosteroler, fytosterolestrar, fytostanoler och/eller fytostanolestrar (3) obligatoriska uppgifter vid märkning av sådana livsmedel, utöver de uppgifter som anges i artikel 3 i direktiv 2000/13/EG.

(2)

I förordning (EG) nr 608/2004 anges att märkningen av sådana livsmedel och livsmedelsingredienser bl.a. ska innehålla en uppgift om att produkten är avsedd enbart för personer som vill sänka kolesterolhalten i blodet. Syftet med denna obligatoriska uppgift är att garantera att produkterna når rätt målgrupp och därmed undvika att andra grupper intar produkten i onödan.

(3)

Frivilliga näringspåståenden och hälsopåståenden på livsmedelsetiketter regleras av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1924/2006 av den 20 december 2006 om näringspåståenden och hälsopåståenden om livsmedel (4). Genom kommissionens förordning (EG) nr 983/2009 av den 21 oktober 2009 om godkännande respektive icke-godkännande av vissa hälsopåståenden om livsmedel som avser minskad sjukdomsrisk och barns utveckling och hälsa (5), kommissionens förordning (EU) nr 384/2010 av den 5 maj 2010 om godkännande respektive icke-godkännande av vissa hälsopåståenden om livsmedel som avser minskad sjukdomsrisk och barns utveckling och hälsa (6) och kommissionens förordning (EU) nr 432/2012 av den 16 maj 2012 om fastställande av en förteckning över andra godkända hälsopåståenden om livsmedel än sådana som avser minskad sjukdomsrisk och barns utveckling och hälsa (7) har följaktligen hälsopåståenden godkänts om livsmedel som innehåller växtsteroler och växtstanoler och som avser att sänka eller bibehålla kolesterolhalten i blodet, förutsatt att vissa villkor för användning uppfylls.

(4)

Följande hälsopåståenden godkändes genom förordning (EG) nr 983/2009, förutsatt att vissa villkor för användning uppfylls: ”Växtsteroler har visat sig sänka/reducera kolesterolhalten i blodet. En hög kolesterolhalt är en riskfaktor för kranskärlssjukdom” och ”Växtstanolestrar har visat sig sänka/reducera kolesterolhalten i blodet. En hög kolesterolhalt är en riskfaktor för kranskärlssjukdom.”

(5)

Följande hälsopåstående godkändes genom förordning (EU) nr 384/2010, förutsatt att vissa villkor för användning uppfylls: ”Växtsteroler och växtstanolestrar har visat sig sänka/reducera kolesterolhalten i blodet. En hög kolesterolhalt är en riskfaktor för kranskärlssjukdom.”

(6)

Följande hälsopåstående godkändes genom förordning (EU) nr 432/2012, förutsatt att vissa villkor för användning uppfylls: ”Växtsteroler/växtstanoler bidrar till att bibehålla normala kolesterolnivåer i blodet.”

(7)

Ordalydelsen i de godkända hälsopåståendena i kombination med de obligatoriska uppgifter avseende målgrupp som anges i förordning (EG) nr 608/2004 kan eventuellt medföra att även konsumenter som inte behöver kontrollera kolesterolhalten i blodet använder produkten. För att se till att uppgifterna på märkningen av livsmedel och livsmedelsingredienser med tillsats av fytosteroler, fytosterolestrar, fytostanoler och/eller fytostanolestrar är samstämmiga, bör de obligatoriska uppgifter som anges i förordning (EG) nr 608/2004 ändras så att ordalydelsen förmedlar den information som avsågs när den ursprungligen infördes.

(8)

För att livsmedelsföretagare ska ha möjlighet att anpassa märkningen av sina produkter till de nya krav som införs genom denna förordning är det viktigt att föreskriva en lämplig övergångsperiod för tillämpningen av denna förordning.

(9)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa, och varken Europaparlamentet eller rådet har motsatt sig dem.

”3.

Det ska framgå att produkten inte är avsedd för personer som inte behöver kontrollera kolesterolhalten i blodet.”

26.7.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 201/51

(1)

I genomförandeförordning (EU) nr 543/2011 fastställs, i enlighet med resultatet av de multilaterala handelsförhandlingarna i Uruguayrundan, kriterierna för kommissionens fastställande av schablonvärden vid import från tredjeländer, för de produkter och de perioder som anges i del A i bilaga XVI till den förordningen.

(2)

Varje arbetsdag fastställs ett schablonimportvärde i enlighet med artikel 136.1 i genomförandeförordning (EU) nr 543/2011 med hänsyn till varierande dagliga uppgifter. Denna förordning bör därför träda i kraft samma dag som den offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.

26.7.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 201/53

(1)

Genomförandeförordning (EU) nr 1273/2011 innehåller bestämmelser om öppnande och förvaltning av vissa tullkvoter för import av ris och brutet ris, vilka delas upp efter ursprungsland och indelas i flera delperioder i enlighet med bilaga I till nämnda genomförandeförordning.

(2)

Juli är den tredje delperioden för den kvot som avses i artikel 1.1 a i genomförandeförordning (EU) nr 1273/2011 och den andra delperioden för de kvoter som avses i artikel 1.1 b, c och d i samma genomförandeförordning.

(3)

Det framgår av de anmälningar som har gjorts i enlighet med artikel 8 a i genomförandeförordning (EU) nr 1273/2011 att de ansökningar som lämnats in under de tio första arbetsdagarna i juli 2013, i enlighet med artikel 4.1 i den genomförandeförordningen, avser en kvantitet som för kvoterna med löpnummer 09.4154 och 09.4166 överstiger den tillgängliga kvantiteten. Det bör därför beslutas om i vilken utsträckning importlicenser kan utfärdas genom att en tilldelningskoefficient fastställs som ska tillämpas på de begärda kvantiteterna inom de aktuella kvoterna.

(4)

Av dessa anmälningar framgår det också att de ansökningar som lämnats in under de tio första arbetsdagarna i juli 2013, i enlighet med artikel 4.1 i genomförandeförordning (EU) nr 1273/2011, avser en kvantitet som för kvoterna med löpnummer 09.4127, 09.4128, 09.4129, 09.4148, 09.4149, 09.4150, 09.4152, 09.4153 understiger den tillgängliga kvantiteten.

(5)

Den totala tillgängliga kvantiteten för nästa delperiod för kvoterna med löpnummer 09.4127, 09.4128, 09.4129, 09.4130, 09.4148, 09.4112, 09.4116, 09.4117, 09.4118, 09.4119, 09.4166 bör också fastställas i enlighet med artikel 5 första stycket i genomförandeförordning (EU) nr 1273/2011.

(6)

För att säkra en effektiv förvaltning av förfarandet för utfärdande av importlicenser bör denna förordning träda i kraft omedelbart efter offentliggörandet.

26.7.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 201/57

(1)

Den 27 december 2001 antog rådet gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp (1) om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism.

(2)

Den 10 december 2012 antog rådet beslut 2012/765/Gusp om uppdatering av förteckningen över personer, grupper och enheter som omfattas av artiklarna 2, 3 och 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp (2).

(3)

I enlighet med artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp är det nödvändigt att genomföra en fullständig översyn av förteckningen över personer, grupper och enheter på vilka beslut 2012/765/Gusp är tillämpligt.

(4)

I detta beslut anges resultatet av den översyn som har genomförts av rådet med avseende på de personer, grupper och enheter på vilka artiklarna 2, 3 och 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp är tillämpliga.

(5)

Rådet har konstaterat att de personer, grupper och enheter på vilka artiklarna 2, 3 och 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp är tillämpliga har varit delaktiga i terroristhandlingar i den mening som avses i artikel 1.2 och 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp, att ett beslut avseende dem har fattats av en behörig myndighet i den mening som avses i artikel 1.4 i den gemensamma ståndpunkten samt att de även fortsättningsvis bör omfattas av de särskilda restriktiva åtgärder som avses i den gemensamma ståndpunkten.

(6)

Rådet har fastställt att ytterligare en grupp har varit delaktig i terroristhandlingar i den mening som avses i artikel 1.2 och 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp, att ett beslut avseende den gruppen har fattats av en behörig myndighet i den mening som avses i artikel 1.4 i den gemensamma ståndpunkten samt att den bör läggas till på förteckningen över personer, grupper och enheter på vilka artiklarna 2, 3 och 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp är tillämpliga. Beslutet att utse gruppen påverkar inte legitima finansiella överföringar till Libanon och tillhandahållandet av bistånd, inbegripet humanitärt bistånd, från Europeiska unionen och dess medlemsstater i Libanon.

(7)

Förteckningen över de personer, grupper och enheter på vilka artiklarna 2, 3 och 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp är tillämpliga bör uppdateras i enlighet med detta, och beslut 2012/765/Gusp bör upphöra att gälla.

26.7.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 201/60

(1)

Unionen har satt som mål att bevara och utveckla ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, bland annat genom att underlätta tillgången till rättslig prövning, samt att trygga en hög konsumentskyddsnivå.

(2)

Den moderna ekonomin ger ibland upphov till situationer där ett stort antal personer lider skada av samma olagliga förfaranden i och med att en eller flera näringsidkare eller andra personer åsidosätter rättigheter som garanteras enligt unionslagstiftningen (”kollektiv skada”). De skadelidande kan i sådana fall ha skäl att kräva att bruket i fråga ska upphöra eller att begära ersättning.

(3)

Kommissionen antog 2005 en grönbok om skadeståndstalan vid brott mot EG:s antitrustregler (1). Under 2008 antogs en vitbok med förslag rörande kollektiv prövning i antitrustsammanhang (2). År 2008 offentliggjorde kommissionen också en grönbok om kollektiva prövningsmöjligheter för konsumenter (3). Under 2011 genomförde kommissionen ett offentligt samråd under rubriken ”Mot en enhetlig EU-strategi för kollektiv prövning” (4).

(4)

Den 2 februari 2012 antog Europaparlamentet resolutionen ”Mot en enhetlig EU-strategi för kollektiv prövning”, där parlamentet framhåller att varje förslag på området för kollektiv prövning bör vara utformat som en övergripande ram. Denna ram bör omfatta en gemensam uppsättning principer som ger enhetlig tillgång till kollektiv rättslig prövning inom unionen, särskilt i situationer som rör åsidosättande av konsumenters rättigheter. Parlamentet betonade också behovet av att ta vederbörlig hänsyn till de enskilda medlemsstaternas rättstraditioner och rättssystem och förbättra samordningen av god praxis mellan medlemsstaterna (5).

(5)

Den 11 juni 2013 utfärdade kommissionen ett meddelande med titeln Mot en europeisk övergripande ram för kollektiv prövning  (6), där man redogör för vilka åtgärder som har vidtagits hittills och för de berörda aktörernas och Europaparlamentets synpunkter i denna fråga. Dessutom presenteras kommissionens syn på vissa centrala frågor när det gäller kollektiv prövning.

(6)

Det är en central uppgift för den offentliga tillämpningen att förhindra och bestraffa kränkningar av rättigheter som garanteras enligt unionsrätten. Möjligheten för privatpersoner att väcka skadeståndstalan avseende kränkning av sådana rättigheter fungerar som ett komplement till den offentliga tillämpningen. Även om denna rekommendation rör åsidosättandet av rättigheter som garanteras enligt unionsrätten, omfattar den alla situationer där överträdelser av regler som fastställts på unionsnivå har orsakat, eller sannolikt kommer att orsaka, skada för fysiska och juridiska personer.

(7)

Till de områden där kompletterande privat tillämpning i syfte att skydda fördragsstadgade rättigheter genom kollektiv prövning fyller en viktig funktion hör konsumentskydd, konkurrens, miljöskydd, skydd av personuppgifter, lagstiftningen om finansiella tjänster och investerarskydd. De principer som tas upp i denna rekommendation bör tillämpas övergripande och på lika villkor inom dessa områden, men även inom andra områden där kollektiv talan om förbudsföreläggande eller skadestånd vid åsidosättande av de rättigheter som garanteras enligt unionsrätten kan bli aktuell.

(8)

Individuella åtgärder, till exempel småmålsförfarandet för konsumenttvister, är de normala verktygen för att hantera tvister i syfte att förebygga skada och kräva ersättning.

(9)

Utöver möjligheterna att vidta individuella åtgärder har alla medlemsstater infört olika typer av mekanismer för kollektiv prövning. Dessa åtgärder syftar till att förebygga och hindra olagliga metoder och se till att ersättning kan utverkas i situationer där ett helt kollektiv har lidit skada. Möjlighet att lägga samman yrkanden och föra talan kollektivt kan ge bättre möjligheter till rättslig prövning, särskilt i sådana fall där kostnaderna för individuella åtgärder avskräcker enskilda från att föra sin sak till domstol.

(10)

Syftet med denna rekommendation är att förbättra förutsättningarna till rättslig prövning vid åsidosättande av rättigheter enligt unionsrätten och i detta syfte rekommendera att alla medlemsstater inför system för kollektiv prövning på nationell nivå som följer samma grundläggande principer i hela unionen, med hänsyn till medlemsstaternas rättstraditioner och utan att avvika från kraven på skydd mot missbruk.

(11)

När det gäller talan om förbudsföreläggande har Europaparlamentet och rådet redan antagit direktiv 2009/22/EG om förbudsföreläggande för att skydda konsumenternas intressen (7). Det förfarande som införs genom direktivet ger dock ingen möjlighet för den som anser sig ha lidit skada till följd av olagliga metoder att erhålla ersättning.

(12)

Förfaranden att väcka kollektiv talan om skadestånd har i olika omfattning införts i vissa medlemsstater. De befintliga förfarandena för kollektiv prövning varierar dock kraftigt mellan dessa.

(13)

I denna rekommendation föreslås en uppsättning principer för kollektiv prövning i och utanför domstol. Dessa principer bör vara gemensamma i hela unionen, samtidigt som de respekterar medlemsstaternas rättstraditioner. De bör garantera att parternas grundläggande processuella rättigheter respekteras och förebygga missbruk genom lämpliga skyddsåtgärder.

(14)

Rekommendationen behandlar både kollektiv skadeståndstalan och – i den utsträckning det är lämpligt och relevant med avseende på de principerna i fråga – kollektiv talan om förbudsföreläggande. Den påverkar inte befintliga sektoriella mekanismer för prövning av ansökningar om förbudsföreläggande som regleras i unionsrätten.

(15)

Kollektiva prövningsmöjligheter bör omfatta sådana rättssäkerhetsgarantier som gäller för parter i civilrättsliga mål. För att undvika att det utvecklas en kultur av rättegångsmissbruk i masskadesituationer, bör de nationella systemen för kollektiv prövning omfatta de grundläggande garantier som anges i denna rekommendation. Inslag som straffskadestånd, ingripande krav på att lämna ut handlingar inför rättegången (pre-trial discovery) och ersättning tilldelad av jury (jury awards), av vilka de flesta är främmande för flertalet medlemsstaters rättstraditioner, bör generellt sett undvikas.

(16)

Förfaranden för alternativ tvistlösning kan vara ett ändamålsenligt sätt att få en prövning till stånd i masskadesituationer. Sådana förfaranden bör alltid finnas tillgängliga vid sidan av, eller som en frivillig del av kollektiva prövningsmöjligheter i domstol.

(17)

Rätten att väcka kollektiv talan i medlemsstaterna är beroende av vilken typ av mekanism för kollektiv prövning det är fråga om. I vissa typer av kollektiva åtgärder, t.ex. grupptalan där talan kan väckas gemensamt av de som anser sig ha lidit skada, är frågan om talerätt enklare än när det gäller företrädartalan. I det senare fallet bör således frågan om talerätt klargöras.

(18)

När det gäller företrädartalan bör talerätten begränsas till enheter som tillfälligt bemyndigats för ändamålet, till särskilt utsedda företrädarorganisationer som uppfyller vissa kriterier enligt lag och till offentliga myndigheter. Den företrädande enheten bör åläggas att bevisa sin administrativa och finansiella förmåga att företräda kärandenas intressen på lämpligt sätt.

(19)

Tillgången till finansiering för kollektiv prövning bör vara utformad på ett sådant sätt att det inte kan leda till missbruk av systemet eller intressekonflikter.

(20)

För att förebygga missbruk av systemet och främja en sund rättskipning bör kollektiv prövning inför domstol endast få äga rum under förutsättning att lagstadgade villkor för prövning är uppfyllda.

(21)

Domstolarna bör ha en avgörande roll när det gäller att skydda rättigheter och intressen för alla parter som är involverade i mål med kollektiv prövning och se till att förfarandena fortlöper på ett ändamålsenligt sätt.

(22)

På rättsområden där en offentlig myndighet har befogenhet att fatta beslut om att det har skett en överträdelse av unionslagstiftningen, är det viktigt att garantera förenlighet mellan det slutliga beslutet om den överträdelsen och resultatet av förfarandet för kollektiv prövning. Vid kollektiv talan som väcks efter ett beslut av en offentlig myndighet (uppföljningsåtgärder), kan man utgå från att den offentliga myndigheten i samband med att den konstaterat en överträdelse av unionsrätten redan har beaktat allmänintresset och behovet av att undvika missbruk.

(23)

När det gäller miljölagstiftning är denna rekommendation utformad med hänsyn till bestämmelserna i artiklarna 9.3–5 i Uneces konvention om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor (”Århuskonventionen”), som uppmuntrar bred tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor, fastställer kriterier som förfarandena bör uppfylla, inbegripet kriterier om att förfarandena bör vara snabba och inte oöverkomligt kostsamma, samt tar upp information till allmänheten och frågan om stödmekanismer.

(24)

Medlemsstaterna bör vidta nödvändiga åtgärder för att genomföra de principer som anges i denna rekommendation senast två år efter dess offentliggörande.

(25)

Medlemsstaterna bör rapportera till kommissionen om genomförandet av denna rekommendation. På grundval av denna rapportering bör kommissionen övervaka och bedöma de åtgärder som vidtagits av medlemsstaterna.

(26)

Inom fyra år från offentliggörandet av denna rekommendation bör kommissionen bedöma om det krävs några ytterligare åtgärder, däribland lagstiftningsåtgärder, för att se till att målen för denna rekommendation är helt uppfyllda. Kommissionen bör särskilt utvärdera genomförandet av denna rekommendation och dess inverkan på möjligheterna till rättslig prövning, rätten till ersättning, behovet att förebygga rättegångsmissbruk samt på den inre marknadens funktion, Europeiska unionens ekonomi och konsumenternas förtroende.

1.

Syftet med denna rekommendation är att förbättra möjligheterna till rättslig prövning, stoppa olagliga metoder och göra det möjligt för skadelidande parter att få ersättning i masskadesituationer som orsakats genom åsidosättande av rättigheter som garanteras enligt unionslagstiftningen, samtidigt som man säkerställer lämpliga processuella skyddsmekanismer för att förebygga rättegångsmissbruk.

2.

Alla medlemsstater bör ha kollektiva prövningsmöjligheter på nationell nivå som omfattar såväl ansökningar om förbudsföreläggande som ersättningskrav. Prövningsmöjligheterna ska vara utformade på ett sätt som respekterar de grundläggande principerna i denna rekommendation. Dessa principer bör vara gemensamma i hela unionen, samtidigt som de respekterar de olika rättstraditionerna i medlemsstaterna. Medlemsstaterna bör se till att förfarandena för kollektiv prövning är rättvisa, skäliga, snabba och inte oöverkomligt kostsamma.

3.

I denna rekommendation gäller följande definitioner:

a)   kollektiv prövning: i) en rättslig mekanism som ger möjlighet för två eller flera fysiska eller juridiska personer, eller för en enhet som har rätt att väcka företrädartalan, att ge in en kollektiv begäran om att ett olagligt beteende ska upphöra (kollektiv prövning av ansökningar om förbudsföreläggande), ii) en rättslig mekanism som ger möjlighet för två eller flera fysiska eller juridiska personer som gör gällande att de har lidit skada i en masskadesituation eller för en enhet som har rätt att väcka företrädartalan att ge in en kollektiv begäran om ersättning (kollektiv prövning av ersättningsanspråk).

b)   kollektiv skada: en situation där två eller flera fysiska eller juridiska personer gör gällande att de har lidit skada till följd av en och samma olagliga verksamhet som bedrivs av en eller flera fysiska eller juridiska personer.

c)   skadeståndstalan: en talan varigenom ett yrkande om skadestånd framställs vid en nationell domstol.

d)   företrädartalan: talan som väcks av en företrädarorganisation, en tillfälligt bemyndigad enhet eller en myndighet som företräder två eller flera fysiska eller juridiska personer som gör gällande att de löper risk att lida eller har lidit skada i en situation med kollektiv skada, utan att själva agera parter i förfarandet.

e)   kollektiv uppföljningsåtgärd: en kollektiv talan som väcks efter det att en myndighet har antagit ett slutligt beslut som fastslår att en överträdelse av unionsrätten har ägt rum.

I denna rekommendation anges gemensamma principer som bör vara tillämpliga i alla fall av kollektiv prövning, också de som är specifika för kollektiv prövning av ansökningar om förbudsföreläggande eller kollektiv prövning av ersättningsanspråk.

4.

Medlemsstaterna bör utse enheter som ska ha rätt att väcka företrädartalan i enlighet med tydligt definierade villkor. Enligt dessa villkor bör

5.

Medlemsstaterna bör se till att den utsedda enheten mister sin talerätt om ett eller flera av villkoren inte längre är uppfyllda.

6.

Medlemsstaterna bör se till att företrädartalan endast kan väckas av enheter som har blivit formellt utsedda på förhand i enlighet med rekommendationen i punkt 4 eller av enheter som har erhållit ett tillfälligt bemyndigande av en medlemsstats nationella myndigheter eller domstolar för en viss företrädartalan.

7.

Dessutom, eller som ett alternativ, kan medlemsstaterna också bevilja offentliga myndigheter rätt att väcka företrädartalan.

8.

Medlemsstaterna bör sörja för att det så tidigt som möjligt i en tvist kontrolleras huruvida villkoren för kollektiv prövning är uppfyllda. Om så inte är fallet bör förfarandet avbrytas.

9.

Domstolarna ska för detta ändamål utföra nödvändig granskning på eget initiativ.

10.

Medlemsstaterna bör se till att det företrädande organet eller den berörda gruppen av kärande kan sprida information om en påstådd kränkning av rättigheter som följer av unionsrätten och om deras avsikt att ansöka om ett förbudsföreläggande för att få stopp på denna överträdelse och om eventuell kollektiv skada som har uppstått och deras avsikt att väcka kollektiv talan om ersättning. Det företrädande organet, den tillfälligt bemyndigade enheten, en offentlig myndighet eller gruppen av kärande bör tillförsäkras motsvarande möjligheter till information om pågående skadeståndsmål.

11.

Vid valet av spridningsmetoder bör man beakta de särskilda omständigheterna kring den kollektiva skadan i fråga, yttrandefriheten, rätten till information och en svarandes rätt till skydd för renommé eller företagsvärde innan domstolen fastställer dennes ansvar för den påstådda överträdelsen eller skadan i ett slutligt avgörande.

12.

Spridningsmetoderna bör inte påverka tillämpningen av unionens regler om insiderhandel och otillbörlig marknadspåverkan.

13.

Medlemsstaterna bör se till att den part som förlorar ett mål med kollektiv prövning ersätter den vinnande partens nödvändiga rättegångskostnader (principen om att förloraren betalar), med förbehåll för vad som föreskrivs i relevant nationell lagstiftning.

14.

Kärandeparten bör vara skyldig att vid inledningen av förfarandet redovisa för domstolen varifrån man fått de medel som är avsedda att finansiera talan.

15.

Vid användning av finansiella medel som tillhandahållits av en tredjepart bör domstolen kunna vilandeförklara målet om

16.

I sådana fall där en kollektiv talan finansieras av en privat tredjepart, bör medlemsstaterna se till att det är förbjudet för den privata tredjeparten att

17.

Om en tvist rör fysiska eller juridiska personer från flera medlemsstater bör medlemsstaterna se till att möjligheterna att väcka en enda gemensam talan vid en och samma domstol inte bortfaller på grund av nationella prövningsvillkor eller regler om begränsningar i talerätten för utländska grupper av kärande eller företrädande organ med ursprung i andra nationella rättssystem.

18.

Varje företrädande organ som en medlemsstat på förhand har gett officiellt bemyndigande att väcka företrädartalan bör ha rätt att vända sig till domstol i den medlemsstat vars domstolar är behöriga att pröva frågan om kollektiv skada.

19.

Domstolarna och de behöriga offentliga myndigheterna bör behandla ansökningar om föreläggande som ges in för att få till stånd ett upphörande eller ett förbud mot överträdelser av rättigheter som garanteras enligt unionsrätten med all vederbörlig skyndsamhet, i förekommande fall inom ramen för påskyndade förfaranden, i syfte att förhindra att skada uppstår till följd av överträdelserna i fråga.

20.

Medlemsstaterna bör fastställa lämpliga sanktioner som kan riktas mot en förlorande svarande för att säkerställa att förbudsföreläggande faktiskt följs, däribland betalning av ett fast belopp för varje dags dröjsmål eller något annat belopp som föreskrivs i nationell lagstiftning.

21.

Kärandesidan bör sättas samman på grundval av ett uttryckligt medgivande från de fysiska eller juridiska personer som hävdar att de har lidit skada (”opt-in”-principen). Varje undantag från denna princip, enligt lag eller domstolsbeslut, bör motiveras i vederbörlig ordning med hänvisning till skäl som rör en sund rättskipning.

22.

Medlemmar av kärandesidan bör kunna lämna denna när som helst innan ett slutligt domstolsavgörande har meddelats eller saken har avgjorts på något annat bindande sätt, med förbehåll för samma villkor som gäller för en part som vill dra tillbaka en individuell talan. Detta bör inte innebära att möjligheten att driva saken i någon annan form går förlorad, förutsatt att det inte undergräver en sund rättskipning.

23.

Fysiska eller juridiska personer som gör gällande att de har lidit skada i samma masskadesituation bör kunna ansluta sig till kärandesidan när som helst innan dom meddelas eller saken avgörs på något annat bindande sätt, förutsatt att det inte undergräver en sund rättskipning.

24.

Svaranden bör informeras om kärandesidans sammansättning och om eventuella förändringar i denna sammansättning.

25.

Medlemsstaterna bör se till att parterna i en tvist som rör en kollektiv skada uppmuntras att lösa frågan om ersättning i godo eller utanför domstol, såväl inför rättegången som under tvistemålsbehandlingen, med beaktande av kraven i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/52/EG av den 21 maj 2008 om vissa aspekter på medling på privaträttens område (8).

26.

Medlemsstaterna bör se till att kollektiva prövningsmöjligheter i domstol kompletteras med lämpliga former av kollektiv alternativ tvistlösning som hålls tillgängliga för parterna före och under processen. Tillämpningen av sådana lösningar bör vara beroende av samtycke från parterna i målet.

27.

En eventuell preskriptionsfrist för kraven bör avbrytas från det att parterna enas om att försöka lösa tvisten med hjälp av ett alternativt tvistlösningsförfarande och åtminstone till dess att en av eller båda parterna uttryckligen drar sig ur detta förfarande.

28.

Lagligheten av det bindande resultatet av en kollektiv uppgörelse i godo bör prövas av domstolarna med hänsyn till skyddet av samtliga inblandade parters intressen och rättigheter.

29.

Medlemsstaterna bör se till att advokatarvoden och metoden för att beräkna dessa inte skapar incitament att driva tvister som är onödiga med hänsyn till parternas, eller någon av parternas intressen.

30.

Medlemsstaterna bör inte tillåta resultatbaserade arvoden som riskerar att skapa sådana incitament. De medlemsstater som undantagsvis tillåter resultatbaserade arvoden bör införa lämpliga nationella regler om sådana arvoden i mål som inbegriper kollektiv prövning, i synnerhet med beaktande av rätten till full ersättning för kärandesidans medlemmar.

31.

Ersättning som beviljas fysiska eller juridiska personer som lidit skadat i en masskadesituation bör inte överstiga den ersättning som skulle ha kunnat utverkas inom ramen för en individuell talan. Det är särskilt angeläget att förbjuda straffskadestånd som leder till att käranden överkompenseras för sina skador.

32.

Utöver de allmänna principerna för finansiering bör medlemsstaterna se till att det, med avseende på privat tredjepartsfinansiering av kollektiv prövning av ersättningsanspråk, är förbjudet att basera eventuell ersättning som betalas till finansiären eller ränta som uttas av denne på det belopp som parterna förlikats om eller på den ersättning som utdömts, såvida inte finansieringsarrangemanget har reglerats av en offentlig myndighet för att säkerställa parternas intressen.

33.

På rättsområden där en offentlig myndighet har bemyndigats att fatta beslut som fastställer att en överträdelse av unionslagstiftningen har ägt rum bör medlemsstaterna se till att kollektiv prövning som regel inleds först efter det att den offentliga myndigheten definitivt har avslutat eventuella förfaranden som inleddes innan den civilrättsliga talan väcktes. Om den offentliga myndighetens förfaranden påbörjas efter det att en kollektiv talan har väckts bör domstolen undvika att meddela ett avgörande som skulle stå i strid med ett beslut som övervägs av den offentliga myndigheten. För detta ändamål kan domstolen vilandeförklara målet med kollektiv prövning till dess att den offentliga myndighetens förfaranden har avslutats.

34.

Medlemsstaterna bör i fråga om följdförfaranden se till att personer som gör gällande att de har lidit skada inte hindras från att begära ersättning på grund av att talefrister eller preskriptionstider löper ut innan den offentliga myndigheten har avslutat sina förfaranden definitivt.

35.

Medlemsstaterna bör upprätta ett nationellt register över mål med kollektiv prövning.

36.

Det nationella registret bör vara tillgänglig utan kostnad för alla berörda på elektronisk väg eller på annat sätt. Via de webbplatser på vilka registren offentliggörs bör det finnas tillgång till fullständig och objektiv information om tillgängliga metoder för att få ersättning, inklusive tvistlösning utanför domstol.

37.

Medlemsstaterna, med bistånd från kommissionen, bör sträva efter att garantera enhetlighet i den information som samlats in till registren och kompatibilitet mellan registren.

38.

Medlemsstaterna bör ha genomfört de principer som fastställs i denna rekommendation i sina nationella system för kollektiv prövning senast den 26 juli 2015.

39.

Medlemsstaterna bör samla in tillförlitlig årsstatistik om antalet förfaranden för kollektiv prövning utanför eller i domstol samt information om parterna i, föremålet för och utfallet av dessa förfaranden.

40.

Medlemsstaterna bör på årlig basis meddela den information som samlats in i enlighet med punkt 39 till kommissionen, första gången senast den 26 juli 2016.

41.

Kommissionen bör utvärdera genomförandet av rekommendationen utifrån praktiska erfarenheter senast den 26 juli 2017. Därvid bör kommissionen särskilt bedöma dess inverkan på möjligheterna till rättslig prövning, rätten till ersättning och behovet av att förhindra rättegångsmissbruk samt på den inre marknadens funktion, små och medelstora företag, konkurrenskraften i Europeiska unionens ekonomi och konsumenternas förtroende. Kommissionen bör även utvärdera om det vore lämpligt att föreslå ytterligare åtgärder för att konsolidera och stärka den övergripande strategi som avspeglas i rekommendationen.

42.

Denna rekommendation bör offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning.

26.7.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 201/66

(1)

I avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Kanadas regering om sanitära åtgärder för att skydda människors och djurs hälsa vad avser handeln med levande djur och animaliska produkter (nedan kallat avtalet) föreskrivs möjligheten att erkänna likvärdighet av sanitära åtgärder om den exporterande parten objektivt visar att dess åtgärder uppnår den importerande partens skäliga skyddsnivå. Detta avtal godkändes på gemenskapens vägnar genom beslut 1999/201/EG.

(2)

Likvärdighet när det gäller folkhälsoåtgärder avseende fiskeriprodukter har fastställts och överenskommits med Kanada. Likvärdigheten har fastställts ömsesidigt.

(3)

Vid sitt möte den 5–6 oktober 2006 utfärdade den gemensamma förvaltningskommittén för avtalet en rekommendation om fastställande av likvärdighet beträffande hygienregler för fiskeriprodukter. Detta kompletterades med en särskild rekommendation om likvärdighet beträffande mikrobiologiska kriterier för fiskeriprodukter, vilken utfärdades vid den gemensamma förvaltningskommitténs möte den 3–4 oktober 2007.

(4)

Vid sitt möte den 5–6 oktober 2006 utfärdade den gemensamma förvaltningskommittén för avtalet en rekommendation om fastställande av bestämmelser för import till gemenskapen av fisk som fångats av innehavare av en kanadensisk sportfiskelicens. Den gemensamma förvaltningskommittén utfärdade vid sitt möte den 5–6 oktober 2006 en rekommendation om färskt kött för uppdatering av den rättsliga grunden för EU:s och Kanadas normer.

(5)

Den gemensamma förvaltningskommittén utfärdade vid sitt möte den 5–6 oktober 2006 en rekommendation om köttfärs och för uppdatering av den rättsliga grunden för EU:s normer.

(6)

Vid sitt möte den 3–4 oktober 2007 utfärdade den gemensamma förvaltningskommittén en rekommendation om fastställande av likvärdighet beträffande krav på fjäderfäkött efter slakt.

(7)

Den gemensamma förvaltningskommittén utfärdade vid sitt möte den 27–28 april 2005 en rekommendation som möjliggjorde import från Kanada av andra levande musslor än levande musslor i marknadsstorlek för vattenförvaring, återutläggning eller rening inom gemenskapen i enlighet med gemenskapens lagstiftning.

(8)

Till följd av dessa rekommendationer är det lämpligt att ändra de berörda delarna av bilaga V till avtalet.

(9)

Enligt artikel 16.3 i avtalet ska ändring av bilagorna ske genom skriftväxling mellan parterna.

(10)

I enlighet med detta bör de rekommenderade ändringarna i bilaga V till avtalet godkännas på gemenskapens vägnar.

(11)

Genom kommissionens beslut K(2008) 2633 av den 19 juni 2008, som inte har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning, infördes vissa ändringar i bilaga V till avtalet.

(12)

Det är nödvändigt att göra vissa anpassningar av diplomatisk natur i texten i den skriftväxling som fastställs i bilagan till beslut K(2008) 2633. För tydlighetens skull bör det beslutet upphävas och ersättas med det här beslutet.

(13)

De åtgärder som föreskrivs i detta beslut är förenliga med yttrandet från ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa.