29.6.2013

Europeiska unionens officiella tidning

L 180/1

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EU) nr 603/2013

av den 26 juni 2013

om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av förordning (EU) nr 604/2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat och för när medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter begär jämförelser med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål, samt om ändring av förordning (EU) nr 1077/2011 om inrättande av en Europeisk byrå för den operativa förvaltningen av stora it-system inom området frihet, säkerhet och rättvisa (omarbetning)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artiklarna 78.2 e, 87.2 a och 88.2 a,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

med beaktande av Europeiska datatillsynsmannens yttrande (1),

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet (2), och

av följande skäl:

(1)

Ett antal väsentliga ändringar bör göras av rådets förordning (EG) nr 2725/2000 av den 11 december 2000 om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av Dublinkonventionen (3) och rådets förordning (EG) nr 407/2002 av den 28 februari 2002 om vissa tillämpningsföreskrifter för förordning (EG) nr 2725/2000 om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av Dublinkonventionen (4). Av tydlighetsskäl bör dessa förordningar omarbetas.

(2)	En gemensam asylpolitik, inklusive ett gemensamt europeiskt asylsystem, är en del av Europeiska unionens målsättning att gradvis upprätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa som är öppet för dem som av olika omständigheter tvingas söka internationellt skydd inom unionen.

(3)

Vid Europeiska rådets möte den 4 november 2004 antogs Haagprogrammet, som anger de mål som skulle genomföras för området med frihet, säkerhet och rättvisa för perioden 2005–2010. I den europeiska pakten för invandring och asyl, som fastställdes vid Europeiska rådets möte den 15–16 oktober 2008, efterfrågades att inrättandet av ett gemensamt europeiskt asylsystem skulle slutföras genom skapandet av ett enda asylförfarande som omfattar gemensamma garantier och en enhetlig status för flyktingar och för personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande.

(4)

För tillämpningen av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (5) är det nödvändigt att fastställa identiteten hos personer som ansöker om internationellt skydd och hos personer som grips i samband med att de olagligen passerar unionens yttre gränser. För att säkerställa en effektiv tillämpning av förordning (EU) nr 604/2013, särskilt artikel 18.1 b och d, är det också önskvärt att varje medlemsstat tillåts att kontrollera om en tredjelandsmedborgare eller statslös person som befunnits uppehålla sig olagligen på dess territorium har ansökt om internationellt skydd i en annan medlemsstat.

(5)	Fingeravtryck utgör en viktig beståndsdel när man fastställer dessa personers exakta identitet. Det är nödvändigt att inrätta ett system för jämförelse av deras uppgifter om fingeravtryck.

(6)

I detta syfte är det nödvändigt att inrätta ett system kallat Eurodac, som består av ett centralt system vilket kommer att driva en datoriserad central databas för uppgifter om fingeravtryck, liksom av elektroniska medel för överföring mellan medlemsstaterna och det centrala systemet, nedan kallade kommunikationsinfrastrukturen.

(7)	I Haagprogrammet efterfrågades bättre tillgång till unionens befintliga datoriserade register. I Stockholmsprogrammet efterlystes dessutom en målinriktad datainsamling och en utveckling av informationsutbytet samt verktygen för ett sådant utbyte, på grundval av brottsbekämpningens behov.

(8)

I kampen mot terroristbrott och andra grova brott är det väsentligt att de brottsbekämpande myndigheterna förfogar över så fullständig och aktuell information som möjligt för att kunna utföra sina arbetsuppgifter. Informationen i Eurodac är nödvändig för att förhindra, upptäcka eller utreda de terroristbrott som avses i rådets rambeslut 2002/475/RIF av den 13 juni 2002 om bekämpande av terrorism (6) eller andra grova brott som avses i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (7). Uppgifterna i Eurodac bör därför, på de villkor som fastställs i denna förordning, finnas tillgängliga på ett sådant sätt att medlemsstaternas utsedda myndigheter och Europeiska polisbyrån (Europol) kan använda dem för jämförelser.

(9)

De brottsbekämpande myndigheternas befogenhet att få åtkomst till Eurodac bör inte påverka rätten för en person som ansöker om internationellt skydd att få sin ansökan vederbörligen behandlad i överensstämmelse med gällande rätt. Vidare bör heller ingen uppföljning efter en träff i Eurodac påverka den rätten.

(10)

I sitt meddelande till rådet och Europaparlamentet av den 24 november 2005 om större effektivitet, förbättrad interoperabilitet och synergieffekter mellan europeiska databaser på området rättsliga och inrikes frågor angav kommissionen att myndigheter som ansvarar för den inre säkerheten skulle kunna få åtkomst till Eurodac i väl avgränsade fall, när det finns välgrundade misstankar om att förövare av terroristbrott eller andra grova brott har ansökt om internationellt skydd. I detta meddelande fann kommissionen även att Eurodac enligt proportionalitetsprincipen får användas för sådana syften endast om hotet mot den allmänna säkerheten eller brottet är så allvarligt att det kan anses berättigat att göra sökningar i en databas med uppgifter om personer utan brottsligt förflutet, och slutsatsen i meddelandet var att villkoren för att de myndigheter som ansvarar för den inre säkerheten ska få göra sökningar i Eurodac därför alltid måste vara betydligt strängare än villkoren för att få göra sökningar i kriminalregister.

(11)

Europol spelar vidare en central roll i samarbetet mellan medlemsstaternas myndigheter när det gäller gränsöverskridande brottsutredningar genom att stödja brottsförebyggande verksamhet, analyser och utredningar i hela unionen. Följaktligen bör också Europol få åtkomst till Eurodac inom ramen för sina arbetsuppgifter och i enlighet med rådets beslut nr 2009/371/RIF av den 6 april 2009 om att inrätta en europeisk polisbyrå (Europol) (8).

(12)	Europols framställan om jämförelse av Eurodacuppgifter bör endast tillåtas i specifika fall, under särskilda omständigheter och på stränga villkor.

(13)

Eftersom Eurodac ursprungligen inrättades för att underlätta tillämpningen av Dublinkonventionen, innebär åtkomst till Eurodac i syfte att förhindra, upptäcka eller utreda terroristbrott eller andra grova brott en förändring av Eurodacs ursprungliga syfte som utgör ett ingrepp i den grundläggande rätten till skydd för privatlivet för människor vars personuppgifter behandlas i Eurodac. Alla sådana ingrepp måste vara förenliga med lagstiftningen, vars lydelse måste vara tillräckligt precis för att var och en ska kunna anpassa sitt beteende i enlighet med denna. Lagstiftningen måste ge skydd mot godtycke och med tillräcklig tydlighet ange omfattningen av de behöriga myndigheternas utrymme för skönsmässig bedömning och hur detta utrymme får användas. Alla eventuella ingrepp måste vara nödvändiga i ett demokratiskt samhälle för att skydda ett legitimt och proportionellt intresse och stå i proportion till det legitima mål som eftersträvas.

(14)

Även om det ursprungliga ändamålet med att inrätta Eurodac inte krävde någon möjlighet att göra framställningar om jämförelser av uppgifter med databasen på grundval av ett fingeravtrycksspår, det vill säga de daktyloskopiska spår som kan hittas på en brottsplats, är denna möjlighet av grundläggande vikt på området för polissamarbete. Möjligheten att jämföra ett fingeravtrycksspår med uppgifter om fingeravtryck som lagras i Eurodac, i fall där det finns rimliga skäl att förmoda att förövaren eller offret kan tillhöra någon av de kategorier som omfattas av denna förordning, kommer att ge medlemsstaternas utsedda myndigheter ett mycket värdefullt verktyg i arbetet med att förhindra, upptäcka eller utreda terroristbrott eller andra grova brott, exempelvis när den enda bevisning som finns tillgänglig på en brottsplats är fingeravtrycksspår.

(15)

I denna förordning fastställs också villkoren för när en framställan om jämförelse av uppgifter om fingeravtryck med Eurodacuppgifter i syfte att förhindra, upptäcka eller utreda terroristbrott eller andra grova brott bör tillåtas, samt nödvändiga garantier för att säkerställa skyddet av den grundläggande rätten till skydd för privatlivet för människor vars personuppgifter behandlas i Eurodac. Dessa villkor är stränga, eftersom det i Eurodacdatabasen finns uppgifter om fingeravtryck från personer som inte förmodas ha begått ett terroristbrott eller ett annat grovt brott

(16)

I syfte att säkerställa likabehandling för alla som ansöker om eller har beviljats internationellt skydd, och för att se till att förordningen är förenlig med det aktuella unionsregelverket på asylområdet, särskilt Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar och personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (9) samt förordning (EU) nr 604/2013, bör tillämpningen av förordningens bestämmelser utökas så att den omfattar personer som ansökt om subsidiärt skydd och personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande.

(17)

Det är också nödvändigt att kräva att medlemsstaterna skyndsamt tar fingeravtryck på och överför uppgifter om fingeravtryck för alla personer som ansöker om internationellt skydd och alla tredjelandsmedborgare eller statslösa personer som grips i samband med att de olagligen passerar en medlemsstats yttre gräns och som är 14 år eller äldre.

(18)

Det är nödvändigt att fastlägga exakta regler för överföring av sådana uppgifter om fingeravtryck till det centrala systemet, registrering av sådana uppgifter om fingeravtryck och andra relevanta uppgifter i det centrala systemet, lagring av uppgifterna, jämförelse av uppgifterna med andra uppgifter om fingeravtryck, överföring av resultatet av sådana jämförelser samt märkning och radering av de registrerade uppgifterna. Dessa regler kan skilja sig åt beroende på, och bör specifikt anpassas till, situationen för olika kategorier av tredjelandsmedborgare eller statslösa personer.

(19)

Medlemsstaterna bör säkerställa att uppgifter om fingeravtryck överförs i en kvalitet som lämpar sig för jämförelse med hjälp av det datoriserade systemet för igenkänning av fingeravtryck. Alla myndigheter med åtkomsträtt till Eurodac bör investera i lämplig fortbildning och nödvändig teknisk utrustning. Myndigheter med åtkomsträtt till Eurodac bör underrätta den Europeiska byrån för den operativa förvaltningen av stora informationssystem inom området frihet, säkerhet och rättvisa, som inrättades genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1077/2011 (10) (nedan kallad byrån), om särskilda problem som de stött på beträffande kvaliteten på uppgifterna, i syfte att lösa dem.

(20)

Om det tillfälligt eller permanent är omöjligt att ta fingeravtryck eller överföra uppgifter om fingeravtryck på grund av att kvaliteten på uppgifterna är otillräcklig för lämpliga jämförelser, tekniska problem, skäl kopplade till hälsoskydd eller att den registrerade personen inte bör eller kan lämna fingeravtryck till följd av omständigheter som ligger utanför hans eller hennes kontroll, bör detta inte inverka negativt på behandlingen och beslutet beträffande en ansökan om internationellt skydd som lämnats in av den personen.

(21)	Träffar i Eurodac bör kontrolleras av en utbildad expert på fingeravtryck, dels för att säkerställa en korrekt ansvarsfördelning enligt förordning (EU) nr 604/2013, dels för att med säkerhet kunna identifiera brottsmisstänkta eller brottsoffer vilkas uppgifter kan finnas lagrade i Eurodac.

(22)

Tredjelandsmedborgare eller statslösa personer som har ansökt om internationellt skydd i en medlemsstat kan under många år framöver ha möjlighet att ansöka om internationellt skydd i en annan medlemsstat. Därför bör den period under vilken uppgifter om fingeravtryck längst bör bevaras i det centrala systemet vara av betydande längd. De flesta tredjelandsmedborgare och statslösa personer som har uppehållit sig i unionen under flera år har vid det laget hunnit få uppehållstillstånd eller till och med medborgarskap i en medlemsstat, varför tio år bör anses vara en rimlig tid att lagra uppgifter om fingeravtryck.

(23)

Den period under vilken uppgifter om fingeravtryck lagras bör vara kortare i vissa speciella situationer när det inte finns behov att bevara uppgifter om fingeravtryck under så lång tid. Uppgifter om fingeravtryck bör raderas omedelbart så snart tredjelandsmedborgarna eller de statslösa personerna fått medborgarskap i en medlemsstat.

(24)

När det gäller personer vars fingeravtryck ursprungligen, i samband med ansökan om internationellt skydd, registrerats i Eurodac och som beviljats internationellt skydd i en medlemsstat, bör uppgifterna om de registrerade lagras så att de kan jämföras med uppgifter som registreras vid en ny ansökan om internationellt skydd.

(25)

Byrån har anförtrotts kommissionens uppgifter rörande den operativa förvaltningen av Eurodac i enlighet med denna förordning samt vissa uppgifter rörande kommunikationsinfrastrukturen, från och med den dag då byrån axlade ansvaret, det vill säga den 1 december 2012. Byrån bör ta på sig ansvaret för de uppgifter som den anförtrotts enligt denna förordning, och relevanta bestämmelser i förordning (EU) nr 1077/2011 bör ändras i enlighet med detta. Europol bör dessutom ges observatörsstatus vid mötena med byråns styrelse om det på dagordningen står en fråga som rör tillämpningen av denna förordning om åtkomst till Eurodac för sökningar av medlemsstaternas utsedda myndigheter och Europol i syfte att förhindra, upptäcka eller utreda terroristbrott eller andra grova brott. Europol bör ha rätt att utse en företrädare i byråns rådgivande grupp för Eurodac.

(26)

Tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna för tjänstemän) och anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen (nedan kallade anställningsvillkoren), som fastställs i rådets förordning (EEG, Euratom, EKSG) nr 259/68 (11) (gemensamt kallade tjänsteföreskrifterna) bör, i frågor som rör denna förordning, gälla för all personal som arbetar vid byrån.

(27)	Det är nödvändigt att tydligt fastställa kommissionens och byråns respektive ansvar i fråga om det centrala systemet och kommunikationsinfrastrukturen, liksom medlemsstaternas ansvar i fråga om uppgiftsbehandling, datasäkerhet samt åtkomst till och korrigering av registrerade uppgifter.

(28)

Det är nödvändigt att utse behöriga myndigheter i medlemsstaterna, liksom den nationella åtkomstpunkt som en framställan om jämförelser med Eurodacuppgifter ska passera, och att förteckna vilka operativa enheter inom de utsedda myndigheterna som är bemyndigade att göra en sådan framställan om jämförelse i syfte att förhindra, upptäcka eller utreda terroristbrott eller andra grova brott.

(29)

Framställningar om jämförelser med uppgifter som lagras i det centrala systemet bör göras av operativa enheter inom de utsedda myndigheterna till den nationella åtkomstpunkten. Framställningarna bör göras via kontrollmyndigheten och bör åtföljas av en motivering. De operativa enheter inom de utsedda myndigheterna som är behöriga att begära jämförelser med Eurodacuppgifter bör inte fungera som kontrollmyndigheter. Kontrollmyndigheterna bör agera oberoende av de utsedda myndigheterna och vara ansvariga för att på ett oberoende sätt se till att villkoren för åtkomst i enlighet med vad som fastställs genom denna förordning strikt iakttas. Kontrollmyndigheterna bör därefter vidarebefordra alla framställningar utan att ange skälen bakom dem, för jämförelse via den nationella åtkomstpunkten till det centrala systemet efter kontroll av om alla villkor för åtkomst till uppgifter är uppfyllda. I brådskande undantagsfall där det är nödvändigt att redan i ett tidigt skede få åtkomst för att bemöta ett specifikt och verkligt hot med anknytning till terroristbrott eller andra grova brott, bör kontrollmyndigheten behandla framställningarna omedelbart och utföra kontrollen först i efterhand.

(30)	Den utsedda myndigheten och kontrollmyndigheten kan ingå i samma organisation om detta tillåts i nationell rätt, men kontrollmyndigheten bör agera oberoende när den fullgör sina uppgifter enligt denna förordning.

(31)

För att skydda personuppgifter och för att utesluta systematiska jämförelser, som bör vara förbjudna, bör behandling av Eurodacuppgifter äga rum endast i specifika fall och när det är nödvändigt i syfte att förhindra, upptäcka eller utreda terroristbrott eller andra grova brott. Ett specifikt fall föreligger särskilt när en framställan om jämförelse har samband med en specifik och konkret situation eller en specifik och konkret fara kopplad till ett terroristbrott eller ett annat grovt brott, eller med specifika personer som det finns allvarliga skäl att förmoda kommer att begå eller har begått sådana brott. Ett specifikt fall kan också föreligga när framställan om jämförelse har samband med en person som är offer för ett terroristbrott eller ett annat grovt brott. De utsedda myndigheterna och Europol bör således göra en framställan om jämförelser med Eurodac endast om de har rimliga skäl att anta att sådana jämförelser kommer att ge dem information som på ett avgörande sätt hjälper dem att förhindra, upptäcka eller utreda ett terroristbrott eller ett annat grovt brott.

(32)

Dessutom bör åtkomst ges endast om jämförelser med medlemsstatens nationella fingeravtrycksdatabaser och med andra medlemsstaters system för automatisk identifiering av fingeravtryck enligt rådets beslut 2008/615/RIF av den 23 juni 2008 om ett fördjupat gränsöverskridande samarbete, särskilt för bekämpning av terrorism och gränsöverskridande brottslighet (12), inte lett till att den registrerade personens identitet kunnat fastställas. Detta villkor innebär att den begärande medlemsstaten måste göra jämförelser med alla andra medlemsstaters system för automatisk identifiering av fingeravtryck enligt beslut 2008/615/RIF som är tekniskt tillgängliga, såvida den medlemsstaten inte kan visa att det finns rimliga skäl att anta att detta inte skulle leda till att den registrerade personens identitet fastställs. Sådana rimliga skäl föreligger särskilt om det specifika fallet inte har någon operativ eller utredningsrelaterad koppling till en viss medlemsstat. Det villkoret förutsätter att den medlemsstat som framställer begäran först har genomfört beslut 2008/615/RIF rättsligt och tekniskt på området för uppgifter om fingeravtryck, eftersom det inte bör vara tillåtet att utföra en Eurodackontroll för brottsbekämpande ändamål utan att de ovannämnda åtgärderna först har vidtagits.

(33)

De utsedda myndigheterna bör också, under förutsättning att villkoren för jämförelse är uppfyllda, innan de söker i Eurodac söka i informationssystemet för viseringar i enlighet med rådets beslut 2008/633/RIF av den 23 juni 2008 om åtkomst till informationssystemet för viseringar (VIS) för sökningar för medlemsstaternas utsedda myndigheter och för Europol i syfte att förhindra, upptäcka och utreda terroristbrott och andra grova brott (13).

(34)	För effektiva jämförelser och utbyte av personuppgifter bör medlemsstaterna fullt ut genomföra och tillämpa befintliga internationella avtal och redan gällande unionsrätt som rör utbyte av personuppgifter, i synnerhet beslut 2008/615/RIF.

(35)

Medlemsstaterna bör i första hand ta hänsyn till barnets bästa när de tillämpar denna förordning. Om den medlemsstat som framställer begäran konstaterar att Eurodacuppgifter rör en minderårig får den bara använda dessa uppgifter för brottsbekämpande ändamål i enlighet med sin egen lagstiftning som är tillämplig på minderåriga och med skyldigheten att i första hand ta hänsyn till barnets bästa.

(36)

Fastän unionens utomobligatoriska ansvar i samband med driften av Eurodacsystemet kommer att regleras av relevanta bestämmelser i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget), är det dock nödvändigt att fastställa särskilda bestämmelser om medlemsstaternas utomobligatoriska ansvar i samband med driften av systemet.

(37)

Eftersom målet för denna förordning, nämligen att skapa ett system för jämförelse av uppgifter om fingeravtryck för att bistå i genomförandet av unionens asylpolitik, genom själva sin beskaffenhet inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och det därför bättre kan uppnås på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget). I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(38)

Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (14) är tillämplig när medlemsstaterna behandlar personuppgifter i enlighet med denna förordning, såvida inte behandlingen utförs av medlemsstaternas utsedda myndigheter eller kontrollmyndigheter i syfte att förhindra, upptäcka eller utreda terroristbrott eller andra grova brott.

(39)

Den behandling av personuppgifter som utförs av medlemsstaternas myndigheter i syfte att förhindra, upptäcka eller utreda terroristbrott eller andra grova brott i enlighet med denna förordning bör omfattas av en standard för skydd av personuppgifter enligt nationell rätt som står i överensstämmelse med rådets rambeslut 2008/977/RIF av den 27 november 2008 om skydd av personuppgifter som behandlas inom ramen för polissamarbete och straffrättsligt samarbete (15).

(40)	Principerna i direktiv 95/46/EG avseende skyddet av enskildas fri- och rättigheter, i synnerhet rätten till personlig integritet, med avseende på behandling av personuppgifter, bör kompletteras eller förtydligas, särskilt inom vissa sektorer.

(41)

Överföring av personuppgifter som en medlemsstat eller Europol i kraft av denna förordning erhållit från det centrala systemet till ett tredjeland eller en internationell organisation eller en privat aktör som är etablerad i eller utanför unionen bör förbjudas, i syfte att säkra asylrätten och garantera personer som ansöker om internationellt skydd att deras uppgifter inte röjs för tredjeländer. Detta innebär att medlemsstaterna inte bör överföra information som de erhållit från det centrala systemet beträffande ursprungsmedlemsstat(er), plats och datum för ansökan om internationellt skydd, det referensnummer som används av ursprungsmedlemsstaten, det datum då fingeravtrycken togs liksom det datum då medlemsstaten/medlemsstaterna överförde uppgifterna till Eurodac, operatörens användar-ID samt all information som rör alla överföringar av en registrerad person enligt förordning (EU) nr 604/2013 Detta förbud bör inte påverka medlemsstaternas rätt att till tredjeländer överföra sådana uppgifter som omfattas av förordning (EU) nr 604/2013, i syfte att säkerställa att den medlemsstaterna har möjlighet att samarbeta med sådana tredjeländer i samband med tillämpningen av den här förordningen.

(42)	Nationella tillsynsmyndigheter bör övervaka att medlemsstaternas behandling av personuppgifter är lagenlig, och den tillsynsmyndighet som inrättats genom beslut 2009/371/RIF bör övervaka att Europols databehandling är lagenlig.

(43)

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 av den 18 december 2000 om skydd för enskilda då gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen behandlar personuppgifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter (16), särskilt artiklarna 21 och 22 om sekretess respektive säkerhet vid behandling, gäller när unionens institutioner, organ och byråer behandlar personuppgifter i enlighet med den här förordningen. Vissa punkter bör dock klargöras när det gäller ansvaret för behandlingen av uppgifter och tillsynen över uppgiftsskyddet, med tanke på att uppgiftsskyddet är en nyckelfaktor för ett effektivt fungerande Eurodac och eftersom datasäkerhet, hög teknisk kvalitet och lagliga sökmöjligheter är väsentliga för att säkerställa att Eurodac fungerar smidigt och korrekt och för att underlätta tillämpningen av förordning (EU) nr 604/2013

(44)	Den registrerade personen bör få information om ändamålet med behandlingen av hans eller hennes uppgifter i Eurodac, inklusive en redogörelse för målen för förordning (EU) nr 604/2013 och om vad de brottsbekämpande myndigheterna får använda hans eller hennes uppgifter till.

(45)

Lagligheten i de enskilda medlemsstaternas behandling av personuppgifter bör övervakas av nationella tillsynsmyndigheter, medan Europeiska datatillsynsmannen, vars ämbete inrättas genom förordning (EG) nr 45/2001, bör övervaka verksamheten inom unionens institutioner, organ och byråer i fråga om behandlingen av personuppgifter inom ramen för den här förordningen.

(46)	Medlemsstaterna, Europaparlamentet, rådet och kommissionen bör se till att de nationella och europeiska tillsynsmyndigheterna har förmåga att övervaka användningen av och åtkomsten till Eurodacuppgifter på lämpligt sätt.

(47)

Det arbete som utförs av Eurodac bör följas upp och utvärderas regelbundet, bland annat när det gäller frågan huruvida brottsbekämpande myndigheters åtkomst har lett till indirekt diskriminering av personer som ansöker om internationellt skydd, en fråga som kommissionen tar upp i sin utvärdering av denna förordnings förenlighet med Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan). Byrån bör överlämna en årlig rapport om det centrala systemets verksamhet till Europaparlamentet och rådet.

(48)	Medlemsstaterna bör inrätta ett system med effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner för sådan behandling av uppgifter i det centrala systemet som strider mot Eurodacs syfte.

(49)	För att underlätta tillämpningen av förordning (EU) nr 604/2013 är det nödvändigt att medlemsstaterna informeras om situationen i enskilda asylförfaranden.

(50)

I denna förordning respekteras de grundläggande rättigheter och iakttas de principer som erkänns i synnerhet i stadgan. Denna förordning syftar särskilt till att säkerställa full respekt för skyddet av personuppgifter och rätten att ansöka om internationellt skydd samt att främja tillämpningen av artiklarna 8 och 18 i stadgan. Medlemsstaterna bör tillämpa denna förordning i enlighet med detta.

(51)	I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, deltar Danmark inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på Danmark.

(52)

I enlighet med artikel 3 i protokoll nr 21 om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, och utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4 i det protokollet, har Förenade kungariket anmält att landet önskar delta i antagandet och tillämpningen av denna förordning.

(53)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 21 om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, och utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4 i det protokollet, deltar Irland inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på Irland.

(54)	Denna förordnings territoriella tillämpningsområde bör begränsas så att det överensstämmer med det territoriella tillämpningsområdet för förordning (EU) nr 604/2013.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL I

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 1

Syftet med Eurodac

1. Härmed inrättas ett system kallat Eurodac, vars syfte ska vara att hjälpa till att fastställa vilken medlemsstat som enligt förordning (EU) nr 604/2013 ska vara ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller statslös person lämnar in i en medlemsstat, samt att också i övrigt underlätta tillämpningen av förordning (EU) nr 604/2013 på de villkor som anges i den här förordningen.

2. I denna förordning fastställs också de villkor enligt vilka medlemsstaternas utsedda myndigheter och Europeiska polisbyrån (Europol) får göra framställningar om jämförelser av uppgifter om fingeravtryck med sådana uppgifter som är lagrade i det centrala systemet för brottsbekämpande ändamål).

3. Utan att det påverkar ursprungsmedlemsstatens behandling av uppgifter som är avsedda för Eurodac och som finns i databaser som inrättats enligt nationell rätt, får uppgifter om fingeravtryck och andra personuppgifter behandlas i Eurodac endast i de syften som anges i denna förordning och i artikel 34.1 i förordning (EU) nr 604/2013

Artikel 2

Definitioner

1. I denna förordning avses med

a) person som ansöker om internationellt skydd: en tredjelandsmedborgare eller statslös person som ansökt om sådant internationellt skydd som avses i artikel 2 h i direktiv 2011/95/EU och där inget slutligt avgörande ännu fattats.

b) ursprungsmedlemsstat:

i)	i fråga om en person som omfattas av artikel 9.1, den medlemsstat som överför personuppgifterna till det centrala systemet och som erhåller resultatet av jämförelsen,

ii)	i fråga om en person som omfattas av artikel 14.1, den medlemsstat som överför personuppgifterna till det centrala systemet,

iii)	i fråga om en person som omfattas av artikel 17.1, den medlemsstat som överför personuppgifterna till det centrala systemet och erhåller resultatet av jämförelsen.

c) person som beviljats internationellt skydd: en tredjelandsmedborgare eller en statslös person som har beviljats internationellt skydd enligt definitionen i artikel 2 a i direktiv 2011/95/EU.

d) träff: en överensstämmelse eller överensstämmelser som konstaterats av det centrala systemet för en person vid jämförelse mellan uppgifter om fingeravtryck som finns registrerade i den datoriserade centrala databasen och uppgifter om fingeravtryck som överförs av en medlemsstat, utan att detta påverkar kravet på att medlemsstaterna omedelbart ska kontrollera resultatet av jämförelsen enligt artikel 25.4.

e) nationell åtkomstpunkt: det utsedda nationella system som ska användas för kommunikationen med det centrala systemet.

f) byrån: den byrå som inrättas genom förordning (EU) nr 1077/2011.

g) Europol: Europeiska polisbyrån, inrättad genom beslut 2009/371/RIF.

h) Eurodacuppgifter: alla uppgifter som lagras i det centrala systemet i enlighet med artiklarna 11 och 14.2.

i) brottsbekämpande: förhindrande, upptäckande eller utredande av terroristbrott eller andra grova brott.

j) terroristbrott: brott enligt nationell rätt som motsvarar eller är likvärdiga med de som avses i artiklarna 1–4 i rambeslut 2002/475/RIF.

k) grova brott: former av brottslighet som motsvarar eller är likvärdiga med de som avses i artikel 2.2 i rambeslut 2002/584/RIF om de enligt nationell rätt kan bestraffas med fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i minst tre år.

l) uppgifter om fingeravtryck: uppgifter om fingeravtryck av en persons samtliga fingrar eller åtminstone pekfingrarna eller, om dessa saknas, avtryck av personens samtliga övriga fingrar, eller ett fingeravtrycksspår.

2. De termer som definieras i artikel 2 i direktiv 95/46/EG ska ha samma betydelse i denna förordning, i den utsträckning personuppgifter behandlas av medlemsstaternas myndigheter för de ändamål som anges i artikel 1.1 i denna förordning.

3. Om inget annat anges ska de termer som definieras i artikel 2 i förordning (EU) nr 604/2013 ha samma betydelse i den här förordningen.

4. De termer som definieras i artikel 2 i rambeslut 2008/977/RIF ska ha samma betydelse i denna förordning i den utsträckning personuppgifter behandlas av medlemsstaternas myndigheter för de ändamål som anges i artikel 1.2 i denna förordning.

Artikel 3

Systemarkitektur och grundläggande principer

1. Eurodac ska bestå av

en central databas för fingeravtryck (nedan kallat det centrala systemet), som omfattar

i)	en central enhet, och

ii)	en plan och ett system för driftskontinuitet;

b)	en kommunikationsinfrastruktur för överföring av krypterade Eurodacuppgifter mellan det centrala systemet och medlemsstaterna (nedan kallad kommunikationsinfrastrukturen).

2. Varje medlemsstat ska ha en enda nationell åtkomstpunkt.

3. Uppgifter om personer som omfattas av artiklarna 9.1, 14.1 och 17.1 och som behandlas i det centrala systemet ska behandlas på ursprungsmedlemsstatens vägnar enligt de villkor som anges i denna förordning och hållas isär med hjälp av lämpliga tekniska hjälpmedel.

4. De regler som styr Eurodac ska också tillämpas på sådana åtgärder som medlemsstaterna vidtar från det att uppgifterna överförs till det centrala systemet till dess att resultaten av jämförelsen används.

5. Förfarandet för att ta fingeravtryck ska fastställas och tillämpas i enlighet med nationell praxis i den berörda medlemsstaten och i enlighet med de garantier som anges i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt i Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter.

Artikel 4

Operativ förvaltning

1. Byrån ska ansvara för den operativa förvaltningen av Eurodac.

Den operativa förvaltningen av Eurodac ska bestå av alla de uppgifter som krävs för att Eurodac ska kunna fungera dygnet runt alla dagar i veckan i enlighet med denna förordning, inklusive det underhåll och den tekniska utveckling som krävs för att se till att systemet fungerar med en tillfredsställande operativ kvalitet, särskilt med hänsyn till den tid som krävs för att söka i det centrala systemet. En plan och ett system för driftskontinuitet ska upprättas med beaktande av underhållsbehov och oförutsedda driftsstopp i systemet, inbegripet inverkan av driftskontinuitetsåtgärder på dataskydd och säkerhet.

Byrån ska i samarbete med medlemsstaterna se till att bästa tillgängliga och säkrast möjliga teknologi och teknik, med beaktande av en kostnads-nyttoanalys, alltid används för det centrala systemet.

2. Byrån ska ansvara för följande uppgifter i fråga om kommunikationsinfrastrukturen:

Tillsyn.

Säkerhet.

c)	Samordning av kontakterna mellan medlemsstaterna och leverantören.

3. Kommissionen ska ansvara för alla uppgifter som rör kommunikationsinfrastrukturen förutom de som avses i punkt 2, särskilt

a)	genomförandet av budgeten,

b)	förvärv och förnyande,

c)	avtalsfrågor.

4. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 17 i tjänsteföreskrifterna ska byrån tillämpa lämpliga regler avseende tystnadsplikt eller andra likvärdiga krav på konfidentiell behandling på all personal som arbetar med Eurodacuppgifter. Denna skyldighet ska gälla även efter det att personerna lämnar sin tjänst eller anställning eller efter det att deras uppdrag har avslutats.

Artikel 5

Medlemsstaternas utsedda myndigheter för brottsbekämpande ändamål

1. Medlemsstaterna ska för de ändamål som anges i artikel 1.2 utse de myndigheter som har rätt att göra framställningar om jämförelser med Eurodacuppgifter i enlighet med denna förordning. De utsedda myndigheterna ska vara de myndigheter i medlemsstaterna som ansvarar för att förhindra, upptäcka eller utreda terroristbrott eller andra grova brott. De utsedda myndigheterna ska inte omfatta organ eller enheter som uteslutande ansvarar för underrättelseverksamhet som rör den nationella säkerheten.

2. Varje medlemsstat ska föra en förteckning över de utsedda myndigheterna.

3. Varje medlemsstat ska föra en förteckning över de operativa enheter inom de utsedda myndigheterna som har rätt att göra framställningar om jämförelser med Eurodacuppgifter via den nationella åtkomstpunkten.

Artikel 6

Medlemsstaternas kontrollmyndigheter för brottsbekämpande ändamål

1. Varje medlemsstat ska för de ändamål som anges i artikel 1.2 utse en enda nationell myndighet eller en enhet inom en sådan myndighet till kontrollmyndighet. Kontrollmyndigheten ska vara en nationell myndighet som ansvarar för att förhindra, upptäcka eller utreda terroristbrott eller andra grova brott.

Den utsedda myndigheten och kontrollmyndigheten kan ingå i samma organisation om detta tillåts enligt nationell rätt, men kontrollmyndigheten ska agera oberoende när den fullgör sina uppgifter enligt denna förordning. Kontrollmyndigheten ska vara självständig i förhållande till de operativa enheter som avses i artikel 5.3 och får inte ta instruktioner från dessa vad avser resultatet av kontrollen.

I syfte att avspegla sina organisatoriska och administrativa strukturer får medlemsstaterna utse mer än en kontrollmyndighet, i enlighet med sina konstitutionella eller rättsliga skyldigheter.

2. Kontrollmyndigheten ska se till att förutsättningarna för att göra framställningar om jämförelser av fingeravtryck med Eurodacuppgifter är uppfyllda.

Endast vederbörligen bemyndigad personal vid kontrollmyndigheten ska ha rätt att ta emot och överföra en framställning om åtkomst till Eurodac i enlighet med artikel 19.

Endast kontrollmyndigheten ska ha tillstånd att vidarebefordra framställningar om jämförelser av fingeravtryck till den nationella åtkomstpunkten.

Artikel 7

Europol

1. Europol ska för de ändamål som anges i artikel 1.2 utse en specialenhet med vederbörligen bemyndigade Europoltjänstemän som ska agera som dess kontrollmyndighet och agera oberoende av den utsedda myndighet som avses i punkt 2 i den här artikeln när den fullgör sina uppgifter enligt denna förordning, och den får inte ta instruktioner från den utsedda myndigheten vad avser resultatet av kontrollen. Enheten ska försäkra sig om att villkoren för att göra framställningar om jämförelser av fingeravtryck med Eurodacuppgifter är uppfyllda. Europol ska i samförstånd med en medlemsstat utse en nationell åtkomstpunkt för den berörda medlemsstaten, som ska vidarebefordra sina framställningar om jämförelse av uppgifter om fingeravtryck till det centrala systemet.

2. Europol ska för de ändamål som anges i artikel 1.2 utse en operativ enhet som har tillstånd att göra framställningar om jämförelse med Eurodacuppgifter via sin utsedda nationella åtkomstpunkt. Den utsedda myndigheten ska vara en operativ enhet inom Europol som har behörighet att samla in, lagra, behandla, analysera och utbyta information i syfte att stödja och stärka medlemsstaternas arbete med att förhindra, upptäcka eller utreda terroristbrott eller andra grova brott som omfattas av Europols mandat.

Artikel 8

Statistik

1. Byrån ska varje kvartal sammanställa statistik över det centrala systemets arbete, särskilt

a)	antalet uppgifter som överförts om sådana personer som avses i artiklarna 9.1, 14.1 och 17.1,

b)	antalet träffar på personer som ansöker om internationellt skydd som har lämnat in en ansökan om internationellt skydd i en annan medlemsstat,

c)	antalet träffar på personer som avses i artikel 14.1 och som därefter har lämnat in en ansökan om internationellt skydd,

d)	antalet träffar på personer som avses i artikel 17.1 och som tidigare har lämnat in en ansökan om internationellt skydd i en annan medlemsstat,

e)	antalet uppgifter om fingeravtryck som det centrala systemet mer än en gång tvingats begära in från ursprungsmedlemsstaterna på grund av att de först överförda uppgifterna om fingeravtryck inte kunnat användas för jämförelse med hjälp av det elektroniska igenkänningssystemet för fingeravtryck,

f)	antalet uppgifter med markering, borttagen markering, blockering och borttagen blockering enlighet med artikel 18.1 och 18.3,

g)	antalet träffar på personer som avses i artikel 18.1 för vilka träffar har registrerats enligt leden b och d i den här artikeln,

h)	antalet framställningar och träffar som avses i artikel 20.1,

i)	antalet framställningar och träffar som avses i artikel 21.1,

2. I slutet av varje år ska statistik upprättas i form av en sammanställning av kvartalsstatistiken för året, som även ska omfatta uppgifter om antalet personer för vilka träffar har registrerats enligt punkt 1 b, c och d. Statistiken ska innehålla en uppdelning av uppgifterna per medlemsstat. Resultaten ska offentliggöras.

KAPITEL II

PERSONER SOM ANSÖKER OM INTERNATIONELLT SKYDD

Artikel 9

Insamling, överföring och jämförelse av fingeravtryck

1. Varje medlemsstat ska genast ta fingeravtryck av alla fingrar av varje person som ansöker om internationellt skydd och som är 14 år eller äldre och så snart som möjligt, dock senast 72 timmar efter det att hans eller hennes ansökan om internationellt skydd som avses i artikel 20.2 i förordning (EU) nr 604/2013 lämnats in, överföra uppgifterna tillsammans med de uppgifter som avses i artikel 11 b–g i den här förordningen till det centrala systemet.

Att medlemsstaterna inte följer tidsfristen på 72 timmar befriar dem inte från skyldigheten att ta och överföra fingeravtryck till det centrala systemet. Om fingertopparnas tillstånd gör det omöjligt att ta fingeravtryck med en kvalitet som tillåter jämförelse enligt artikel 25 ska ursprungsmedlemsstaten ta nya fingeravtryck på den sökande och översända dem snarast möjligt, dock senast 48 timmar efter det att avtrycken tagits med avsett resultat.

2. Genom undantag från punkt 1 ska medlemsstater som inte kunnat ta fingeravtryck på en person som ansöker om internationellt skydd, på grund av åtgärder som vidtagits för att skydda den sökandes hälsa eller folkhälsan, ta och skicka sådana fingeravtryck så snart som möjligt, dock senast 48 timmar efter det att de hälsorelaterade hindren undanröjts.

I händelse av allvarliga tekniska problem får medlemsstaterna förlänga den tidsfrist på 72 timmar som anges i punkt 1 med högst 48 ytterligare timmar i syfte att genomföra nationella kontinuitetsplaner.

3. Uppgifter om fingeravtryck enligt artikel 11 a som har överförts av en medlemsstat ska, utom om de överförts i enlighet med artikel 10 b, automatiskt jämföras med uppgifter om fingeravtryck som överförts av andra medlemsstater och som redan är lagrade i det centrala systemet.

4. På begäran av en medlemsstat ska det centrala systemet säkerställa att den jämförelse som avses i punkt 3, förutom uppgifter från andra medlemsstater, även omfattar uppgifter om fingeravtryck som tidigare har överförts av den medlemsstaten.

5. Det centrala systemet ska automatiskt överföra träffen eller det negativa resultatet av jämförelsen till ursprungsmedlemsstaten. Vid en träff ska de uppgifter som avses i artikel 11 a–k överföras för alla uppgifter som motsvarar träffen, vid behov tillsammans med uppgift om den markering som avses i artikel 18.1.

Artikel 10

Information om den registrerades status

Följande uppgifter ska överlämnas till det centrala systemet för lagring i enlighet med artikel 12 för överföring enligt artikel 9.5:

Om en person som ansökt om internationellt skydd eller någon annan av de personer som avses i artikel 18.1 d i förordning (EU) nr 604/2013 anländer till den ansvariga medlemsstaten efter en överföring på grundval av ett sådant återtagandebeslut som avses i artikel 25 i den förordningen, ska den ansvariga medlemsstaten uppdatera de uppgifter som registrerats om personen i enlighet med artikel 11 i den här förordningen genom att lägga till ankomstdatumet.

Om en person som ansökt om internationellt skydd anländer till den ansvariga medlemsstaten efter en överföring på grundval av ett sådant övertagandebeslut som avses i artikel 22 i förordning (EU) nr 604/2013, ska den ansvariga medlemsstaten sända de uppgifter som registrerats om personen i enlighet med artikel 11 i den här förordningen och inkludera hans eller hennes ankomstdatum.

Så snart ursprungsmedlemsstaten har fastställt att den person vars uppgifter registrerats i Eurodac i enlighet med artikel 11 i den här förordningen har lämnat medlemsstaternas territorium ska medlemsstaten komplettera de uppgifter som registrerats om personen i enlighet med artikel 11 i den här förordningen genom att lägga till det datum då personen lämnade territoriet, i syfte att underlätta tillämpningen av artiklarna 19.2 och 20.5 i förordning (EU) nr 604/2013.

Så snart ursprungsmedlemsstaten har fastställt att den person vars uppgifter registrerats i Eurodac i enlighet med artikel 11 i den här förordningen har lämnat medlemsstaternas territorium, i enlighet med ett beslut om återsändande eller ett avlägsnandebeslut som utfärdats sedan ansökan om internationellt skydd återtagits eller avslagits i enlighet med artikel 19.3 i förordning (EU) nr 604/2013, ska medlemsstaten komplettera de uppgifter som registrerats om personen i enlighet med artikel 11 i den här förordningen genom att lägga till det datum då utvisningen verkställdes eller det datum då personen lämnade territoriet.

Den medlemsstat som blir ansvarig enligt artikel 17.1 i förordning (EU) nr 604/2013 ska komplettera de uppgifter som registrerats i enlighet med artikel 11 i den här förordningen för den person som ansökt om internationellt skydd genom att lägga till det datum då beslutet om att behandla ansökan fattades.

Artikel 11

Registrering av uppgifter

Endast följande uppgifter ska registreras i det centrala systemet:

a)	Uppgifter om fingeravtryck.

b)	Ursprungsmedlemsstat, plats och datum för ansökan om internationellt skydd; i de fall som avses i artikel 10 b ska ansökningsdatum vara det datum som förts in av den medlemsstat som överfört den sökande.

Kön.

d)	Det referensnummer som används av ursprungsmedlemsstaten.

e)	Det datum då fingeravtrycken togs.

f)	Det datum då uppgifterna överfördes till det centrala systemet.

g)	Operatörens användar-ID.

h)	Om tillämpligt enligt artikel 10 a eller 10 b, datumet för personens inresa efter genomförd överföring.

i)	Om tillämpligt enligt artikel 10 c, det datum då personen lämnade medlemsstaternas territorium.

j)	Om tillämpligt enligt artikel 10 d, det datum då personen lämnade eller avlägsnades från medlemsstaternas territorium.

k)	Om tillämpligt enligt artikel 10 e, det datum då beslutet att behandla ansökan fattades.

Artikel 12

Lagring av uppgifter

1. Alla uppgifter som avses i artikel 11 ska lagras i det centrala systemet i tio år från och med den dag då fingeravtrycken togs.

2. Vid utgången av den period som avses i punkt 1 ska det centrala systemet automatiskt radera uppgifterna ur det centrala systemet.

Artikel 13

Förtida radering av uppgifter

1. Uppgifter om en person som har erhållit medborgarskap i en medlemsstat före utgången av den period som avses i artikel 12.1 ska raderas ur det centrala systemet i enlighet med artikel 27.4 så snart som ursprungsmedlemsstaten får kännedom om att personen i fråga har erhållit ett sådant medborgarskap.

2. Det centrala systemet ska så snart som möjligt, dock senast inom 72 timmar, informera alla ursprungsmedlemsstater om att uppgifter, i enlighet med punkt 1, raderats av en annan ursprungsmedlemsstat som registrerat en träff på överförda uppgifter om en person som avses i artikel 9.1 eller 14.1.

KAPITEL III

TREDJELANDSMEDBORGARE ELLER STATSLÖSA PERSONER SOM GRIPS I SAMBAND MED ATT DE OLAGLIGEN PASSERAR EN YTTRE GRÄNS

Artikel 14

Insamling och överföring av uppgifter om fingeravtryck

1. Varje medlemsstat ska skyndsamt ta fingeravtryck på alla fingrar av varje tredjelandsmedborgare eller statslös person som är 14 år eller äldre och som grips av de behöriga kontrollmyndigheterna i samband med olaglig passage över medlemsstatens gräns landvägen, sjövägen eller luftvägen från ett tredjeland och som inte avvisas eller som fortfarande fysiskt befinner sig på medlemsstatens territorium och som inte hållits i förvar, omhändertagits eller häktats under hela perioden från gripandet fram till verkställigheten av avvisningsbeslutet.

2. Den berörda medlemsstaten ska så snart som möjligt, dock senast 72 timmar efter den dag då gripandet ägde rum, till det centrala systemet överföra följande uppgifter med avseende på varje tredjelandsmedborgare eller statslös person som avses i punkt 1 och som inte avvisas:

a)	Uppgifter om fingeravtryck.

b)	Ursprungsmedlemsstat, plats och datum för gripandet.

Kön.

d)	Det referensnummer som används av ursprungsmedlemsstaten.

e)	Det datum då fingeravtrycken togs.

f)	Det datum då uppgifterna överlämnades till det centrala systemet.

g)	Operatörens användar-ID.

3. Genom undantag från punkt 2 ska de uppgifter som anges i punkt 2 som avser personer som gripits på det sätt som anges i punkt 1 och som fortfarande fysiskt befinner sig på medlemsstaternas territorium, men som hållits i förvar, omhändertagits eller häktats i över 72 timmar efter gripandet, överföras innan personen släpps.

4. Att medlemsstaterna inte följer den tidsfrist på 72 timmar som avses i punkt 2 befriar dem inte från skyldigheten att ta och överföra fingeravtryck till det centrala systemet. Om fingertopparnas tillstånd gör det omöjligt att ta fingeravtryck med en kvalitet som tillåter jämförelse enligt artikel 25 ska ursprungsmedlemsstaten ta nya fingeravtryck på personer som gripits på det sätt som anges i punkt 1 i denna artikel och översända dem snarast möjligt, dock senast 48 timmar efter det att avtrycken tagits med avsett resultat.

5. Genom undantag från punkt 1 ska den berörda medlemsstaten, om det inte är möjligt att ta fingeravtryck på en person som ansöker om internationellt skydd på grund av åtgärder som vidtagits för att skydda den dennes hälsa eller folkhälsan, ta fingeravtryck och överföra dem så snart som möjligt, dock senast 48 timmar efter det att de hälsorelaterade hindren undanröjts.

I händelse av allvarliga tekniska problem får medlemsstaterna förlänga den tidsfrist på 72 timmar som anges i punkt 2 med högst 48 ytterligare timmar i syfte att genomföra nationella kontinuitetsplaner.

Artikel 15

Registrering av uppgifter

1. De uppgifter som avses i artikel 14.2 ska registreras i det centrala systemet.

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 8 ska uppgifter som överförts till det centrala systemet enligt artikel 14.2 registreras uteslutande för att jämföras med de uppgifter om personer som ansökt om internationellt skydd som senare överförs till det centrala systemet och för de ändamål som anges i artikel 1.2.

Det centrala systemet får inte användas för att jämföra uppgifter som överförts till det enligt artikel 14.2 med uppgifter som tidigare har registrerats i det centrala systemet, och inte heller med uppgifter som senare överlämnats till det centrala systemet i enlighet med artikel 14.2.

2. När det gäller jämförelsen av de uppgifter om personer som ansökt om internationellt skydd som senare överförs till det centrala systemet med de uppgifter som avses i punkt 1 ska de förfaranden som anges i artiklarna 9.3, 9.5 och 25.4 tillämpas.

Artikel 16

Lagring av uppgifter

1. Varje sådan sammanställning av uppgifter om en tredjelandsmedborgare eller statslös person som avses i artikel 14.1 ska lagras i det centrala systemet i 18 månader från och med den dag då tredjelandsmedborgarens eller den statslösa personens fingeravtryck togs. Vid utgången av den perioden ska det centrala systemet automatiskt radera uppgifterna.

2. Uppgifter om en tredjelandsmedborgare eller statslös person som avses i artikel 14.1 ska raderas ur det centrala systemet i enlighet med artikel 28.3 så snart som ursprungsmedlemsstaten får kännedom om någon av följande omständigheter före utgången av den period på 18 månader som avses i punkt 1 i den här artikeln:

a)	Ett uppehållstillstånd har utfärdats för tredjelandsmedborgaren eller den statslösa personen.

b)	Tredjelandsmedborgaren eller den statslösa personen har lämnat medlemsstaternas territorium.

c)	Tredjelandsmedborgaren eller den statslösa personen har erhållit medborgarskap i en medlemsstat.

3. Det centrala systemet ska så snart som möjligt, dock senast inom 72 timmar, informera alla ursprungsmedlemsstater om att uppgifter, av den orsak som anges i punkt 2 a eller b i denna artikel, raderats av en annan ursprungsmedlemsstat som registrerat en träff på överförda uppgifter om en person som omfattas av artikel 14.1.

4. Det centrala systemet ska så snart som möjligt, dock senast inom 72 timmar, informera alla ursprungsmedlemsstater om att uppgifter, av den orsak som anges i punkt 2 c i denna artikel, raderats av en annan ursprungsmedlemsstat som registrerat en träff på överförda uppgifter om en person som omfattas av artikel 9.1 eller14.1.

KAPITEL IV

TREDJELANDSMEDBORGARE ELLER STATSLÖSA PERSONER SOM BEFUNNITS UPPEHÅLLA SIG OLAGLIGEN I EN MEDLEMSSTAT

Artikel 17

Jämförelse av uppgifter om fingeravtryck

1. En medlemsstat får, för att kontrollera om en tredjelandsmedborgare eller statslös person som befunnits uppehålla sig olagligen på dess territorium tidigare har lämnat in en ansökan om internationellt skydd i en annan medlemsstat, till det centrala systemet överföra uppgifter om fingeravtryck som den har tagit av varje sådan tredjelandsmedborgare eller statslös person som är 14 år eller äldre, tillsammans med det referensnummer som används av den medlemsstaten.

Det finns i allmänhet anledning att kontrollera om tredjelandsmedborgaren eller den statslösa personen tidigare har lämnat in en ansökan om internationellt skydd i en annan medlemsstat om

a)	tredjelandsmedborgaren eller den statslösa personen förklarar sig ha lämnat in en ansökan om internationellt skydd men inte anger i vilken medlemsstat ansökan har lämnats in,

b)	tredjelandsmedborgaren eller den statslösa personen inte ansöker om internationellt skydd men motsätter sig att skickas tillbaka till sitt ursprungsland genom att åberopa att han eller hon skulle råka i fara, eller

c)	tredjelandsmedborgaren eller den statslösa personen på annat sätt försöker förhindra att han eller hon avlägsnas genom att vägra att samarbeta för att fastställa sin identitet, särskilt genom att underlåta att visa identitetshandlingar eller genom att visa falska identitetshandlingar.

2. Om medlemsstaterna deltar i det förfarande som anges i punkt 1 ska de till det centrala systemet överföra uppgifter om fingeravtryck på alla fingrarna eller åtminstone pekfingrarna och, om dessa saknas, avtryck av alla andra fingrar på de tredjelandsmedborgare eller statslösa personer som avses i punkt 1.

3. De uppgifter om fingeravtryck från en tredjelandsmedborgare eller statslös person som avses i punkt 1 ska överföras till det centrala systemet uteslutande för att jämföras med de uppgifter om fingeravtryck från personer som ansöker om internationellt skydd som har överförts av andra medlemsstater och som redan har registrerats i det centrala systemet.

Uppgifterna om fingeravtryck från sådana tredjelandsmedborgare eller statslösa personer får varken registreras i det centrala systemet eller jämföras med de uppgifter som överförs till det centrala systemet enligt artikel 14.2.

4. Så snart jämförelseresultatet av uppgifter om fingeravtryck har överförts till ursprungsmedlemsstaten ska en uppgift om sökningen bevaras av det centrala systemet endast för de ändamål som anges i artikel 28. Medlemsstaterna eller det centrala systemet får inte lagra några andra uppgifter om sökningen för andra ändamål.

5. När det gäller jämförelse av uppgifter om fingeravtryck som överförs enligt denna artikel med uppgifter om de fingeravtryck från personer som ansöker om internationellt skydd som överförs av andra medlemsstater och som redan har lagrats i det centrala systemet ska de förfaranden som avses i artiklarna 9.3, 9.5 och 25.4 tillämpas.

KAPITEL V

PERSONER SOM BEVILJATS INTERNATIONELLT SKYDD

Artikel 18

Markering av uppgifter

1. Den ursprungsmedlemsstat som bifallit en ansökan om internationellt skydd från en sökande vars uppgifter tidigare varit registrerade i det centrala systemet enligt artikel 11 ska, för de ändamål som anges i artikel 1.1, markera de berörda uppgifterna i enlighet med de villkor för elektronisk kommunikation med det centrala systemet som fastställts av byrån. Markeringen ska lagras i det centrala systemet i enlighet med artikel 12 för överföring enligt artikel 9.5. Det centrala systemet ska informera alla ursprungsmedlemsstater om att en annan ursprungsmedlemsstat har markerat uppgifter som gett upphov till en träff med överförda uppgifter om en person som avses i artikel 9.1 eller 14.1. Dessa ursprungsmedlemsstater ska också markera motsvarande uppgifter.

2. Uppgifter om personer som beviljats internationellt skydd vilka lagras i det centrala systemet och markerats i enlighet med punkt 1 i denna artikel ska göras tillgängliga för jämförelse för de ändamål som anges i artikel 1.2 under en period på tre år efter den dag då den registrerade personen beviljades internationellt skydd.

Vid en träff ska det centrala systemet överföra de uppgifter som avses i artikel 11 a–k för alla uppgifter som motsvarar träffen. Det centrala systemet ska inte överföra den markering som aves i punkt 1 i den här artikeln. Efter utgången av perioden på tre år ska det centrala systemet automatiskt blockera sådana uppgifter från att överföras om det rör sig om en framställan om jämförelse för de ändamål som anges i artikel 1.2, samtidigt som uppgifterna fortfarande hålls tillgängliga för jämförelse för de ändamål som anges i artikel 1.1, ända tills de raderas. Blockerade uppgifter ska inte överföras, och vid en sådan träff ska det centrala systemet sända ett negativt resultat till den medlemsstat som framställer begäran.

3. Ursprungsmedlemsstaten ska ta bort markeringen eller blockeringen av uppgifter om en tredjelandsmedborgare eller statslös person vars uppgifter tidigare varit markerade eller blockerade enligt punkterna 1 eller 2 i denna artikel om personens status återkallats eller upphävts eller om personen förvägrats förnyelse av sin status i enlighet med artikel 14 eller 19 i direktiv 2011/95/EU.

KAPITEL VI

FÖRFARANDE FÖR JÄMFÖRELSE OCH ÖVERFÖRING AV UPPGIFTER FÖR BROTTSBEKÄMPANDE ÄNDAMÅL

Artikel 19

Förfarande för jämförelse av uppgifter om fingeravtryck med Eurodacuppgifter

1. För de ändamål som anges i artikel 1.2 får de utsedda myndigheter som avses i artikel 5.1 och 7.2 till kontrollmyndigheten lämna en motiverad elektronisk framställan i enlighet med artikel 20.1 och tillsammans med det referensnummer som används av dem om överföring för jämförelse av uppgifter om fingeravtryck till det centrala systemet via den nationella åtkomstpunkten. Vid mottagandet av en sådan framställan ska kontrollmyndigheten kontrollera om samtliga villkor för att göra en framställan om jämförelse är uppfyllda enligt artikel 20 eller 21.

2. Om samtliga villkor för en framställan om jämförelse av som avses i artikel 20 eller 21 är uppfyllda ska kontrollmyndigheten överföra framställan om jämförelse till den nationella åtkomstpunkten som ska skicka den till det centrala systemet i enlighet med artikel 9.3 och 9.5 för jämförelse med de uppgifter som överförts till det centrala systemet i enlighet med artiklarna 9.1 och 14.2.

3. I brådskande undantagsfall där det är nödvändigt att avvärja en överhängande fara som är kopplad till ett terroristbrott eller ett annat grovt brott får kontrollmyndigheten omedelbart när den mottar en framställan från en utsedd myndighet överföra uppgifter om fingeravtryck till den nationella åtkomstpunkten för jämförelse och först i efterhand kontrollera om alla villkor för en framställan om jämförelse som avses i artikel 20 eller 21 är uppfyllda, inklusive om ett brådskande undantagsfall verkligen varit för handen. Efterhandskontrollen ska äga rum utan oskälig fördröjning efter det att en framställan har behandlats.

4. Om det vid efterhandskontrollen framkommer att åtkomsten till Eurodacuppgifter inte var motiverad ska den information som kommunicerades från Eurodac raderas av alla myndigheter som har haft tillgång till den, och de ska informera kontrollmyndigheten om att så har skett.

Artikel 20

Villkor för de utsedda myndigheternas åtkomst till Eurodac

1. För de ändamål som anges i artikel 1.2 får de utsedda myndigheterna lämna in en elektronisk framställan åtföljd av en motivering om jämförelse av uppgifter om fingeravtryck med de uppgifter som lagras i det centrala systemet inom dess befogenhetsområde endast om jämförelser i följande databaser inte lett till att den registrerade personens identitet kunnat fastställas:

—	Nationella fingeravtrycksdatabaser.

—

Alla övriga medlemsstaters system för automatisk identifiering av fingeravtryck enligt beslut 2008/615/RIF, i vilka jämförelser är tekniskt tillgängliga, såvida det inte finns rimliga skäl att anta att en jämförelse med dessa system inte skulle leda till att den registrerade personens identitet kan fastställas. Sådana rimliga skäl ska anges i den elektroniska framställan, åtföljd av en motivering, om jämförelse med Eurodacuppgifter som överlämnas av den utsedda myndigheten till kontrollmyndigheten.

—	Informationssystemet för viseringar, under förutsättning att de villkor för en sådan jämförelse som anges i beslut 2008/633/RIF är uppfyllda.

samt där följande kumulativa villkor är uppfyllda:

a)	Jämförelsen är nödvändig för att förhindra, upptäcka eller utreda terroristbrott eller andra grova brott, vilket innebär att det finns en fara för den allmänna säkerheten som är så allvarligt att sökningar i databasen är berättigade.

b)	Jämförelsen är nödvändig i ett särskilt fall, vilket innebär att systematiska jämförelser inte får förekomma.

Det finns rimliga skäl att anta att jämförelsen väsentligen kommer att bidra till att brotten i fråga förhindras, upptäcks eller utreds. Sådana rimliga skäl föreligger särskilt om det finns välgrundade misstankar om att en person som misstänks för, har begått eller fallit offer för ett terroristbrott eller ett annat grovt brott omfattas av någon av kategorierna i denna förordning.

2. Framställningar om jämförelse med Eurodacuppgifter ska begränsas till sökningar på uppgifter om fingeravtryck.

Artikel 21

Villkor för Europols åtkomst till Eurodac

1. För de ändamål som anges i artikel 1.2 får Europols utsedda myndighet lämna in en elektronisk framställan åtföljd av en motivering om jämförelse av uppgifter om fingeravtryck med uppgifter som lagras i det centrala systemet, inom ramen för Europols uppdrag och när detta är nödvändigt för att Europol ska kunna fullgöra sina arbetsuppgifter, och endast om jämförelser med uppgifter om fingeravtryck som lagras i informationsbehandlingssystem som är tekniskt och juridiskt tillgängliga för Europol inte lett till att den registrerade personens identitet kunnat fastställas och om följande kumulativa villkor är uppfyllda:

Jämförelsen är nödvändig för att stödja och stärka medlemsstaternas arbete med att förhindra, upptäcka eller utreda terroristbrott eller andra grova brott som omfattas av Europols mandat, vilket innebär att det finns en fara för den allmänna säkerheten som är så allvarligt att sökningar i databasen är berättigade.

b)	Jämförelsen är nödvändig i ett särskilt fall, vilket innebär att systematiska jämförelser inte får förekomma.

det finns rimliga skäl att anta att jämförelsen väsentligen kommer att bidra till att brotten i fråga förhindras, upptäcks eller utreds. Sådana rimliga skäl föreligger särskilt om det finns välgrundade misstankar om att en person som misstänks för, har begått eller utsatts för ett terroristbrott eller ett annat grovt brott omfattas av någon av kategorierna i denna förordning.

2. Framställningar om jämförelse med Eurodacuppgifter ska begränsas till jämförelser av uppgifter om fingeravtryck.

3. Behandling av information som erhållits av Europol genom jämförelser med Eurodacuppgifter förutsätter tillstånd från ursprungsmedlemsstaten. Europol ska inhämta detta tillstånd från den nationella Europolenheten i medlemsstaten.

Artikel 22

Kommunikation mellan utsedda myndigheter, kontrollmyndigheter och nationella åtkomstpunkter

1. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 26 ska all kommunikation mellan utsedda myndigheter, kontrollmyndigheter och nationella åtkomstpunkter vara säkrad och ske elektroniskt.

2. För de ändamål som anges i artikel 1.2 ska fingeravtryck behandlas digitalt av medlemsstaterna och överföras i det dataformat som avses i bilaga I, så att jämförelsen kan göras med hjälp av det elektroniska systemet för igenkänning av fingeravtryck.

KAPITEL VII

BEHANDLING OCH SKYDD AV UPPGIFTER SAMT SKADESTÅNDSSKYLDIGHET

Artikel 23

Ansvaret i frågor som rör behandlingen av uppgifterna

1. Ursprungsmedlemsstaten ska ansvara för att

a)	fingeravtryck tas på ett lagligt sätt,

b)	uppgifterna om fingeravtryck och de övriga uppgifter som avses i artiklarna 11, 14.2 och 17.2 överförs till det centrala systemet på ett lagligt sätt,

c)	uppgifterna är korrekta och aktuella när de överförs till det centrala systemet,

d)	uppgifterna i det centrala systemet registreras, lagras, korrigeras och raderas på ett lagligt sätt, utan att det påverkar det ansvar som åvilar byrån,

e)	de resultat från jämförelser av uppgifter om fingeravtryck som överförs från det centrala systemet behandlas på ett lagligt sätt.

2. I enlighet med artikel 34 ska ursprungsmedlemsstaten säkerställa säkerheten för de uppgifter som avses i punkt 1 före och under överföring till det centrala systemet samt säkerheten för de uppgifter som den tar emot från det centrala systemet.

3. Ursprungsmedlemsstaten ska ansvara för den slutgiltiga identifieringen av uppgifterna enligt artikel 25.4.

4. Byrån ska säkerställa att det centrala systemet leds enligt bestämmelserna i denna förordning. Byrån ska särskilt

a)	anta åtgärder som säkerställer att personer som arbetar med det centrala systemet behandlar de uppgifter som registrerats där, endast på ett sätt som är förenligt med Eurodacs syfte enligt artikel 1,

b)	vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa det centrala systemets säkerhet i enlighet med artikel 34,

c)	säkerställa att endast de personer som är behöriga att arbeta med det centrala systemet har åtkomst till det, utan att detta påverkar Europeiska datatillsynsmannens befogenheter.

Byrån ska underrätta Europaparlamentet, rådet och Europeiska datatillsynsmannen om de åtgärder som den vidtar i enlighet med första stycket.

Artikel 24

Överföring

1. Fingeravtryck ska behandlas digitalt och överföras i det dataformat som avses i bilaga I. I den utsträckning det är nödvändigt för att det centrala systemet ska fungera effektivt ska byrån fastställa de tekniska kraven för medlemsstaternas överföring av dataformatet till det centrala systemet och omvänt. Byrån ska säkerställa att de uppgifter om fingeravtryck som medlemsstaterna överför kan jämföras i det elektroniska systemet för igenkänning av fingeravtryck.

2. Medlemsstaterna ska elektroniskt överföra de uppgifter som avses i artiklarna 11, 14.2 och 17.2. De uppgifter som avses i artiklarna 11 och 14.2 ska automatiskt registreras i det centrala systemet. I den utsträckning det är nödvändigt för att det centrala systemet ska fungera effektivt ska byrån fastställa de tekniska kraven för vederbörlig elektronisk överföring av uppgifterna från medlemsstaterna till det centrala systemet och omvänt.

3. Det referensnummer som avses i artiklarna 11 d, 14.2 d, 17.1 och 19.1 ska göra det möjligt att entydigt knyta uppgifter till en bestämd person och till den medlemsstat som överför uppgifterna. Dessutom ska det göra det möjligt att avgöra huruvida uppgifterna i fråga gäller en sådan person som avses i artiklarna 9.1, 14.1 eller 17.1.

4. Referensnumret ska inledas med den bokstavsbeteckning som enligt den standard som avses i bilaga I identifierar den medlemsstat som har överfört uppgifterna. Bokstavsbeteckningen ska följas av identifieringen av kategori av person eller framställan. Härvid ska uppgifter om personer som avses i artikel 9.1 betecknas med ”1”, uppgifter om personer som avses i artikel 14.1 med ”2”, uppgifter om personer som avses i artikel 17.1 med ”3”, uppgifter om personer som avses i artikel 20 med ”4”, uppgifter om personer som avses i artikel 21 med ”5” samt uppgifter om personer som avses i artikel 29 med ”9”.

5. Byrån ska fastställa de tekniska förfaranden som är nödvändiga för att säkerställa att medlemsstaterna erhåller entydiga uppgifter från det centrala systemet.

6 Det centrala systemet ska snarast möjligt bekräfta mottagandet av de uppgifter som överförts. För detta ändamål ska byrån fastställa de tekniska krav som är nödvändiga för att se till att medlemsstaterna vid begäran erhåller mottagningsbevis.

Artikel 25

Genomförande av jämförelsen och överföring av resultatet

1. Medlemsstaterna ska säkerställa att uppgifter om fingeravtryck överförs i en kvalitet som lämpar sig för jämförelse med hjälp av det elektroniska systemet för igenkänning av fingeravtryck. I den utsträckning det är nödvändigt för att säkerställa att resultatet av jämförelsen i det centrala systemet håller en mycket hög grad av exakthet, ska byrån definiera lämplig kvalitet på de uppgifter om fingeravtryck som överförs. Kvaliteten på de uppgifter om fingeravtryck som överförts ska snarast möjligt kontrolleras i det centrala systemet. Om dessa inte lämpar sig för jämförelse i det elektroniska systemet för igenkänning av fingeravtryck ska det centrala systemet informera medlemsstaten i fråga. Den medlemsstaten ska därefter överföra uppgifter om fingeravtryck av lämplig kvalitet med samma referensnummer som tidigare uppgifter om fingeravtryck.

2. Jämförelsen i det centrala systemet ska genomföras i den ordning som framställningarna kommer in. Varje framställan ska behandlas inom 24 timmar. En medlemsstat får av skäl kopplade till nationell rätt begära att en jämförelse som är särskilt brådskande görs inom en timme. Om sådana tidsfrister inte kan hållas, av orsaker som byrån inte är ansvarig för, ska det centrala systemet behandla framställan med prioritet så snart orsakerna inte längre föreligger. I den utsträckning det är nödvändigt för att se till att det centrala systemet fungerar effektivt ska byrån i sådana fall fastställa kriterier för att säkerställa att framställningarna behandlas med prioritet.

3. I den utsträckning det är nödvändigt för att se till att det centrala systemet fungerar effektivt ska byrån fastställa operativa förfaranden för bearbetningen av de uppgifter som mottas och för att översända resultatet av jämförelsen.

4. Resultatet av jämförelsen ska omedelbart kontrolleras i den mottagande medlemsstaten av en expert på fingeravtryck enligt definition i medlemsstatens nationella regler, som är utbildad specifikt för de typer av fingeravtrycksjämförelser som föreskrivs i den här förordningen. För de ändamål som anges i artikel 1.1 i den här förordningen ska slutlig identifiering göras av ursprungsmedlemsstaten i samarbete med de andra berörda medlemsstaterna i enlighet med artikel 34 i förordning (EU) nr 604/2013.

Andra uppgifter som har erhållits från det centrala systemet och som har befunnits otillförlitliga ska raderas så snart det har fastställts att uppgifterna inte är tillförlitliga.

5. Om den slutliga identifieringen enligt punkt 4 visar att resultatet av jämförelsen från det centrala systemet inte motsvarar de uppgifter om fingeravtryck som översänts för jämförelse, ska medlemsstaterna omedelbart radera resultatet av jämförelsen och underrätta kommissionen och byrån om detta så snart som möjligt, dock senast efter tre arbetsdagar.

Artikel 26

Överföring mellan medlemsstaterna och det centrala systemet

Vid överföring av uppgifter från medlemsstaterna till det centrala systemet och omvänt ska kommunikationsinfrastrukturen användas. I den utsträckning det är nödvändigt för att se till att det centrala systemet fungerar effektivt ska byrån fastställa de tekniska förfaranden som är nödvändiga för användningen av kommunikationsinfrastrukturen.

Artikel 27

Åtkomst till och korrigering eller radering av uppgifter som registrerats i Eurodac

1. Ursprungsmedlemsstaten ska ha åtkomst till de uppgifter som den har överfört och som har registrerats i det centrala systemet i enlighet med denna förordning.

Ingen medlemsstat får göra sökningar i uppgifter som har överförts av en annan medlemsstat och får inte heller ta emot sådana uppgifter, med undantag av de uppgifter som härrör från den jämförelse som avses i artikel 9.5.

2. De myndigheter i medlemsstaterna som enligt punkt 1 i denna artikel ska ha åtkomst till de uppgifter som registrerats i det centrala systemet ska vara de som utses av respektive medlemsstat för de ändamål som anges i artikel 1.1. När en myndighet utses ska det anges exakt vilken enhet som ska ansvara för de uppgifter som gäller tillämpningen av denna förordning. Varje medlemsstat ska utan dröjsmål förse kommissionen och byrån med en förteckning över dessa enheter och alla förändringar i denna. Byrån ska offentliggöra den konsoliderade förteckningen i Europeiska unionens officiella tidning. Om förteckningen ändras ska byrån en gång om året offentliggöra en uppdaterad konsoliderad förteckning på internet.

3. Endast ursprungsmedlemsstaten ska ha rätt att ändra de uppgifter som den har överfört till det centrala systemet genom att korrigera, komplettera eller radera dem, utan att detta påverkar sådan radering som ska utföras enligt artikel 12.2 eller 16.1.

4. Om en medlemsstat eller byrån har information som tyder på att uppgifter som registrerats i det centrala systemet inte stämmer överens med de faktiska omständigheterna ska medlemsstaten eller byrån snarast meddela ursprungsmedlemsstaten detta.

Om en medlemsstat har information som tyder på att uppgifter har registrerats i det centrala systemet i strid med denna förordning ska den så snart som möjligt underrätta byrån, kommissionen och ursprungsmedlemsstaten om detta. Ursprungsmedlemsstaten ska kontrollera uppgifterna i fråga och vid behov omgående ändra eller radera dessa.

5. Byrån får inte till ett tredjelands myndigheter överföra eller ge tillgång till uppgifter som har registrerats i det centrala systemet. Detta förbud ska inte gälla överföringar till tredjeländer av sådana uppgifter som omfattas av förordning (EU) nr 604/2013.

Artikel 28

1. Byrån ska föra register över all uppgiftsbehandling som sker inom det centrala systemet. Av registret ska framgå varför uppgifterna konsulterats, datum och tidpunkt för detta, vilka uppgifter som har överförts, vilka uppgifter som konsulterats och namnet på den enhet som fört in eller använt uppgifter samt på de ansvariga personerna.

2. Det register som avses i punkt 1 i denna artikel får användas endast för att övervaka uppgiftsskyddet med avseende på om behandlingen är tillåten och för att säkerställa datasäkerheten i enlighet med artikel 34. Registret ska på lämpligt sätt skyddas mot obehörig åtkomst, och det ska raderas ett år efter det att lagringsperioden enligt artiklarna 12.1 och 16.1 har löpt ut, om inte registret behövs för ett redan inlett övervakningsförfarande.

3. För de ändamål som anges i artikel 1.1 ska varje medlemsstat vidta alla nödvändiga åtgärder för att uppnå de mål som anges i punkterna 1 och 2 i den här artikeln inom ramen för sina nationella system. Varje medlemsstat ska också föra register över de personer som är behöriga att föra in eller använda uppgifterna.

Artikel 29

Den registrerades rättigheter

1. En person som omfattas av artikel 9.1, 14.1 eller 17.1 ska av ursprungsmedlemsstaten skriftligen och där så är nödvändigt muntligen informeras av ursprungsmedlemsstaten om följande, på ett språk som han eller hon förstår eller rimligen kan förväntas förstå:

a)	Den registeransvariges, i den mening som avses i artikel 2 d i direktiv 95/46/EG, och dennes eventuella företrädares identiteter.

Ändamålen med behandlingen av uppgifterna i Eurodac, inklusive en redogörelse för målen för förordning (EU) nr 604/2013 i enlighet med artikel 4 i den förordningen och en förklaring i begriplig form, uttryckt med ett klart och tydligt språk, om att medlemsstaterna och Europol kan få åtkomst till Eurodac för brottsbekämpande ändamål.

c)	Mottagarna av uppgifterna.

d)	När det gäller en person som omfattas av artikel 9.1 eller 14.1, skyldigheten att lämna fingeravtryck.

Den berörda personens rätt att få åtkomst till uppgifter som rör dem och att begära att oriktiga uppgifter om dem korrigeras eller att olagligen behandlade uppgifter om dem raderas, samt rätten att få information om förfarandena för utövande av dessa rättigheter och kontaktuppgifter till den registeransvarige och till de nationella tillsynsmyndigheter som avses i artikel 30.1.

2. När det gäller en person som omfattas av artikel 9.1eller 14.1 ska den information som avses i punkt 1 i den här artikeln ges när hans eller hennes fingeravtryck tas.

När det gäller en person som omfattas av artikel 17.1 ska den information som avses i punkt 1 den här artikeln inte ges senare än vid den tidpunkt då de uppgifter som rör honom eller henne överförs till det centrala systemet. Den skyldigheten ska inte gälla där det visar sig omöjligt eller skulle innebära en orimligt stor ansträngning att ge sådan information.

Om den person som omfattas av artiklarna 9.1, 14.1 och 17.1 är minderårig, ska medlemsstaterna ge informationen på ett sätt som är anpassat till personens ålder.

3. En gemensam broschyr, som ska innehålla minst de uppgifter som avses i punkt 1 i den här artikeln samt de som avses i artikel 4.1 i förordning (EU) nr 604/2013, ska utarbetas i enlighet med det förfarande som avses i artikel 44.2 i den förordningen.

Broschyren ska vara tydlig och lättbegriplig och avfattad på ett språk som den berörda personen förstår eller rimligen kan förväntas förstå.

Broschyren ska utformas på ett sådant sätt att medlemsstaterna kan komplettera den med ytterligare medlemsstatsspecifik information. Denna medlemsstatsspecifika information ska omfatta åtminstone information om den registrerades rättigheter och möjligheten att få hjälp från nationella tillsynsmyndigheter samt kontaktuppgifter till den registeransvarige och de nationella tillsynsmyndigheterna.

4. För de ändamål som anges i artikel 1.1 i denna förordning får de registrerade i varje medlemsstat, enligt de lagar, författningar och förfaranden som gäller i den medlemsstaten, utöva de rättigheter som anges i artikel 12 i direktiv 95/46/EG.

Utan att det påverkar skyldigheten enligt artikel 12 a i direktiv 95/46/EG att tillhandahålla andra uppgifter ska den registrerade ha rätt att få information om de uppgifter som rör honom eller henne och som registrerats i det centrala systemet, liksom om vilken medlemsstat som överförde dem till det centrala systemet. Sådan åtkomst till uppgifter får bara beviljas av en medlemsstat.

5. För de ändamål som anges i artikel 1.1 får var och en i varje medlemsstat begära att de uppgifter som inte stämmer överens med de faktiska omständigheterna ska korrigeras eller att de uppgifter som registrerats på ett olagligt sätt ska raderas. Korrigering och radering ska utföras utan onödigt dröjsmål av den medlemsstat som överförde de uppgifterna och enligt de lagar, författningar och förfaranden som gäller i den medlemsstaten.

6. Om rätten till korrigering eller radering utövas i en annan medlemsstat än i den eller de medlemsstater som överförde uppgifterna, ska myndigheterna i den medlemsstaten för de ändamål som anges i artikel 1.1 kontakta myndigheterna i den medlemsstat eller de medlemsstater som överförde uppgifterna så att dessa sistnämnda myndigheter kan kontrollera att uppgifterna är korrekta och att överföringen till och registreringen i det centrala systemet är laglig.

7. Om det visar sig att uppgifter som registrerats i det centrala systemet inte stämmer överens med de faktiska omständigheterna eller att de har registrerats på ett olagligt sätt, ska den medlemsstat som överförde uppgifterna korrigera eller radera dem i enlighet med artikel 27.3, för de ändamål som anges i artikel 1.1. Den medlemsstaten ska utan onödigt dröjsmål till den registrerade skriftligen bekräfta att den har korrigerat eller raderat uppgifter om honom eller henne.

8. Om den medlemsstat som överförde uppgiften inte godtar att uppgifter som registrerats i det centrala systemet inte stämmer överens med de faktiska omständigheterna eller att de har registrerats på ett olagligt sätt, ska den för de ändamål som anges i artikel 1.1 utan onödigt dröjsmål skriftligen förklara för den registrerade varför den inte är beredd att korrigera eller radera uppgifterna.

Den medlemsstaten ska även förse den registrerade med information om vilka åtgärder han eller hon kan vidta om han eller hon inte godtar den förklaring som lämnas. Detta ska inbegripa information om hur talan väcks eller, vid behov, om hur ett klagomål anhängiggörs vid berörda myndigheter eller domstolar i den medlemsstaten samt om ekonomisk eller annan hjälp som finns att tillgå enligt de lagar, författningar och förfaranden som gäller i den medlemsstaten.

9. En begäran enligt punkterna 4 och 5 ska innehålla alla uppgifter som behövs för att den registrerade ska kunna identifieras, inbegripet fingeravtryck. Dessa uppgifter får bara användas för att de rättigheter som avses i punkterna 4 och 5 ska kunna utövas och ska sedan omedelbart raderas.

10. De behöriga myndigheterna i medlemsstaterna ska samarbeta aktivt för att genast se till att de rättigheter som avses i punkterna 5, 6 och 7 kan utövas.

11. Om en person begär åtkomst till uppgifter som rör honom eller henne i enlighet med punkt 2 ska den behöriga myndigheten upprätta och bevara en skriftlig handling där det anges att en sådan begäran skett och vilken åtgärd den ledde till, och utan dröjsmål göra denna handling tillgänglig för de nationella tillsynsmyndigheterna.

12. För de ändamål som anges i artikel 1.1 i denna förordning ska den nationella tillsynsmyndigheten i varje medlemsstat, i enlighet med artikel 28.4 i direktiv 95/46/EG, på begäran bistå den registrerade när han eller hon utövar sina rättigheter.

13. För de ändamål som anges i artikel 1.1 i denna förordning ska den nationella tillsynsmyndigheten i den medlemsstat som överförde uppgifterna, och den nationella tillsynsmyndigheten i den medlemsstat där den registrerade vistas, bistå och på begäran ge råd till den registrerade personen när denne utövar sin rätt att få uppgifter korrigerade eller raderade. Båda de nationella tillsynsmyndigheterna ska samarbeta i detta syfte. Begäran om sådant bistånd får riktas till den nationella tillsynsmyndigheten i den medlemsstat där den registrerade vistas, och denna tillsynsmyndighet ska överföra begäran till myndigheten i den medlemsstat som överförde uppgifterna.

14. Var och en får i varje medlemsstat enligt de lagar, författningar och förfaranden som gäller i den berörda medlemsstaten väcka talan eller, om så är lämpligt, anhängiggöra ett klagomål vid behöriga myndigheter eller domstolar i den staten, om rätten till åtkomst enligt punkt 4 har nekats honom eller henne.

15. Var och en får, enligt de lagar, författningar och förfaranden som gäller i den stat som överförde uppgifterna väcka talan eller, om så är lämpligt, anhängiggöra ett klagomål vid de behöriga myndigheterna eller domstolarna i den staten beträffande de uppgifter som rör honom eller henne och som har registrerats i det centrala systemet, för att utöva sina rättigheter enligt punkt 3. De nationella tillsynsmyndigheternas skyldighet att bistå och på begäran ge råd till den registrerade i enlighet med punkt 13 ska hela tiden kvarstå under dessa förfaranden.

Artikel 30

De nationella tillsynsmyndigheternas övervakning

1. För de ändamål som anges i artikel 1.1 i denna förordning ska varje medlemsstat se till att den eller de nationella tillsynsmyndigheter som utsetts enligt artikel 28.1 i direktiv 95/46/EG helt oberoende och i enlighet med nationell lagstiftning kontrollerar att den berörda medlemsstatens behandling av personuppgifter, inklusive överföringen av dem till det centrala systemet, sker på ett lagligt sätt i enlighet med denna förordning.

2. Varje medlemsstat ska säkerställa att dess nationella tillsynsmyndighet har tillgång till rådgivning från personer som har tillräckliga kunskaper om uppgifter om fingeravtryck.

Artikel 31

Europeiska datatillsynsmannens övervakning

1. Europeiska datatillsynsmannen ska säkerställa att all behandling av personuppgifter i samband med Eurodac, i synnerhet vid byrån, sker i enlighet med förordning (EG) nr 45/2001 och med den här förordningen.

2. Europeiska datatillsynsmannen ska se till att en granskning av byråns behandling av personuppgifter genomförs minst vart tredje år i enlighet med internationella revisionsstandarder. En rapport från dessa granskningar ska sändas till Europaparlamentet, rådet, kommissionen, byrån och de nationella tillsynsmyndigheterna. Byrån ska ges tillfälle att yttra sig innan rapporten antas.

Artikel 32

Samarbete mellan nationella tillsynsmyndigheter och Europeiska datatillsynsmannen

1. De nationella tillsynsmyndigheterna och Europeiska datatillsynsmannen ska inom ramen för sina respektive befogenheter aktivt samarbeta inom sina ansvarsområden och säkerställa en samordnad tillsyn av Eurodac.

2. Medlemsstaterna ska se till att en granskning av behandlingen av personuppgifter för de ändamål som anges artikel 1.2 utförs varje år, i enlighet med artikel 33.2, omfattande en analys av ett urval av de elektroniska framställningarna med motivering.

Granskningen ska bifogas de årsrapporter som medlemsstaterna ska lämna enligt artikel 40.7.

3. De nationella tillsynsmyndigheterna och Europeiska datatillsynsmannen ska inom ramen för sina respektive befogenheter utbyta relevant information, bistå varandra vid granskningar och inspektioner, utreda svårigheter med tolkningen eller tillämpningen av denna förordning, undersöka problem i samband med utövandet av oberoende tillsyn eller den registrerades rättigheter, utarbeta harmoniserade förslag till gemensamma lösningar på eventuella problem samt vid behov öka medvetenheten om rätten till uppgiftsskydd.

4. För det ändamål som anges i punkt 3 ska de nationella tillsynsmyndigheterna och Europeiska datatillsynsmannen sammanträda minst två gånger om året. Europeiska datatillsynsmannen ska stå för kostnader och service i samband med dessa möten. En arbetsordning ska antas vid det första mötet. Ytterligare arbetsmetoder ska utvecklas gemensamt efter behov. En gemensam verksamhetsrapport ska överlämnas till Europaparlamentet, rådet, kommissionen och byrån vartannat år.

Artikel 33

Skydd av personuppgifter för brottsbekämpande ändamål

1. Medlemsstaterna ska se till att de bestämmelser som antas enligt nationell rätt för att genomföra rambeslut 2008/977/RIF också är tillämpliga på deras nationella myndigheters behandling av personuppgifter för de ändamål som anges i artikel 1.2 i denna förordning.

2. Övervakningen av lagenligheten i medlemsstaternas behandling av personuppgifter enligt denna förordning för de ändamål som anges i artikel 1.2 i denna förordning, inklusive överföringar av dessa uppgifter till och från Eurodac, ska genomföras av de nationella tillsynsmyndigheter som utsetts i enlighet med rambeslut 2008/977/RIF.

3. Europols behandling av personuppgifter enligt denna förordning ska stå i överensstämmelse med beslut 2009/371/RIF och övervakas av en oberoende extern datatillsynsman. Artiklarna 30, 31 och 32 i det beslutet ska vara tillämpliga på Europols behandling av personuppgifter enligt denna förordning. Den oberoende externa datatillsynsmannen ska se till att individens rättigheter inte kränks.

4. De personuppgifter som erhålls från Eurodac i enlighet med denna förordning för de ändamål som anges i artikel 1.2 ska enbart behandlas för att förhindra, upptäcka eller utreda det specifika fall för vilket en medlemsstat eller Europol har begärt uppgifterna.

5. Det centrala systemet, den utsedda myndigheten och kontrollmyndigheten och Europol ska registrera sökningarna i syfte att göra det möjligt för de nationella dataskyddsmyndigheterna och Europeiska datatillsynsmannen att övervaka att uppgiftsbehandlingen följer unionens regler för uppgiftsskydd, inbegripet för ändamålet att spara uppgifterna för att utarbeta de årliga rapporter som avses i artikel 40.7. Förutom för sådana ändamål ska personuppgifter och uppgiften om sökningen raderas i alla nationella register och i Europols register efter en månad, om inte uppgifterna behövs för den specifika pågående brottsutredning för vilken de begärdes och en medlemsstat eller av Europol.

Artikel 34

Datasäkerhet

1. Ursprungsmedlemsstaten ska säkerställa datasäkerheten före och under överföringen till det centrala systemet.

2. Varje medlemsstat ska med avseende på alla uppgifter som behandlas av dess behöriga myndigheter enligt denna förordning vidta de åtgärder som är nödvändiga, inbegripet anta en dataskyddsplan, för att

a)	fysiskt skydda uppgifterna, inbegripet genom att utarbeta beredskapsplaner för att skydda kritisk infrastruktur,

b)	förhindra obehörigas tillträde till nationella anläggningar vid vilka medlemsstaten utför operationer i enlighet med Eurodacs syften (kontroller vid ingången till anläggningen),

c)	förhindra att datamedier läses, kopieras, ändras eller avlägsnas av obehöriga (kontroll av datamedier),

d)	hindra obehörigt införande av uppgifter och hindra obehöriga från att skaffa sig kännedom om, ändra eller radera lagrade personuppgifter (kontroll av lagrade personuppgifter),

e)	förhindra obehörig registrering av uppgifter i Eurodac och förhindra att uppgifter som behandlas i Eurodac obehörigt ändras eller raderas (kontroll av uppgiftsinmatningen),

f)	säkerställa att personer som är behöriga att ha åtkomst till Eurodac har åtkomst endast till de uppgifter som ingår i deras behörighet, med hjälp av individuella och unika användaridentiteter och skyddade åtkomstmetoder (åtkomstkontroll),

se till att alla myndigheter med rätt till åtkomst till Eurodac skapar profiler som beskriver uppgifter och ansvar för personer som har rätt att få åtkomst till, lägga in, uppdatera, radera och söka uppgifter och på begäran utan dröjsmål ger de nationella tillsynsmyndigheter som avses i artikel 28 i direktiv 95/46/EG och i artikel 25 i rambeslut 2008/977/RIF tillgång till dessa profiler samt all annan relevant information som myndigheterna kan behöva för tillsynsändamål (personalprofiler),

h)	säkerställa möjligheten att kontrollera och fastställa till vilka organ personuppgifter kan överföras med användning av datakommunikationsutrustning (kontroll av kommunikationen),

i)	säkerställa möjligheten att kontrollera och fastställa vilka uppgifter som har behandlats i Eurodac, när detta har gjorts, av vem och för vilket syfte (kontroll av registreringen),

j)	hindra obehörig läsning, kopiering, ändring eller radering av personuppgifter i samband med såväl överföring av personuppgifter till eller från Eurodac som transport av datamedier, särskilt med hjälp av lämplig krypteringsteknik (kontroll av transport),

övervaka att de säkerhetsåtgärder som avses i denna punkt är verkningsfulla och vidta nödvändiga organisatoriska åtgärder i fråga om inre övervakning för att säkerställa att denna förordning efterlevs (egenrevision) och för att alla relevanta händelser som inträffar under tillämpningen av de åtgärder som anges i led b–j och som kan peka på förekomsten av ett säkerhetstillbud ska upptäckas automatiskt inom 24 timmar.

3. Medlemsstaterna ska informera byrån om säkerhetstillbud som de har upptäckt i sina system. Byrån ska informera medlemsstaterna, Europol och Europeiska datatillsynsmannen om eventuella säkerhetstillbud. De berörda medlemsstaterna, byrån och Europol ska samarbeta under ett säkerhetstillbud.

4. Byrån ska med avseende på driften av Eurodac vidta de åtgärder som är nödvändiga för att uppnå de mål som anges i punkt 2, inklusive att anta en datasäkerhetsplan.

Artikel 35

Förbud mot överföring av uppgifter till tredjeländer, internationella organisationer eller privata enheter

1. Personuppgifter som en medlemsstat eller Europol i kraft av denna förordning erhållit från det centrala systemet får inte överföras eller göras tillgängliga för tredjeländer eller internationella organisationer eller privata enheter som är etablerade i eller utanför unionen. Detta förbud ska också gälla om dessa uppgifter behandlas vidare på nationell nivå eller mellan medlemsstater i den mening som avses i artikel 2 b i rambeslut 2008/977/RIF.

2. Personuppgifter som har sitt upphov i en medlemsstat och som utbyts mellan medlemsstaterna efter en träff som erhållits för de ändamål som anges i artikel 1.2 ska inte överföras till tredjeländer om det finns en allvarlig risk för att den registrerade personen till följd av denna överföring kan komma att utsättas för tortyr, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning eller någon annan kränkning av sina grundläggande rättigheter.

3. De förbud som avses i punkterna 1 och 2 ska inte påverka medlemsstaternas rätt att överföra sådana uppgifter till tredjeländer på vilka förordning (EU) nr 604/2013 är tillämplig.

Artikel 36

Logg och dokumentation

1. Varje medlemsstat och Europol ska se till att all uppgiftsbehandling som föranleds av framställningar om jämförelser med Eurodacuppgifter för de ändamål som anges i artikel 1.2 registreras eller dokumenteras för kontroll av om den varit korrekt, för övervakning av att uppgiftsbehandling, dataintegritet och datasäkerhet är lagenlig samt för egenrevision.

2. Loggen eller dokumentationen ska alltid utvisa följande:

a)	Det exakta ändamålet med en framställan om jämförelse, inklusive den berörda typen av terroristbrott eller annat grovt brott och, för Europols del, det exakta ändamålet med framställan om jämförelse.

b)	De rimliga skäl som anges för att inte göra en jämförelse med andra medlemsstater enligt beslut 2008/615/RIF, i enlighet med artikel 20.1 i den här förordningen.

c)	Referensnummer för det nationella registret.

d)	Datum och exakt klockslag för en framställan om jämförelse från den nationella åtkomstpunkten till det centrala systemet.

e)	Namn på den myndighet som har begärt åtkomst för jämförelse, och ansvarig person som gjorde framställan och behandlade uppgifterna.

f)	När så är tillämpligt, användning av det förfarande för brådskande undantagsfall som avses i artikel 19.3 och det beslut som fattats med avseende på efterhandskontrollen.

g)	Vilka uppgifter som använts för jämförelsen.

h)	I enlighet med nationella regler eller beslut 2009/371/RIF, beteckningen för den tjänsteman som utförde sökningen och för den tjänsteman som beordrade sökningen eller överföringen.

3. Sådana loggar eller dokumentation får användas endast för att övervaka att behandlingen av uppgifterna är lagenlig och för att säkerställa dataintegriteten och datasäkerheten. Endast loggar som inte innehåller personuppgifter får användas för den övervakning och utvärdering som avses i artikel 40. De behöriga nationella tillsynsmyndigheter som ansvarar för att kontrollera om en framställan kan godtas och för att övervaka att behandlingen av uppgifterna är lagenlig och för att säkerställa dataintegriteten och datasäkerheten ska ha åtkomst till dessa loggar på begäran, så att de kan fullgöra sina uppgifter.

Artikel 37

Skadeståndsskyldighet

1. Varje person eller medlemsstat som har lidit skada till följd av en olaglig behandling eller av något annat handlande som är oförenligt med denna förordning har rätt till ersättning av den medlemsstat som är ansvarig för den uppkomna skadan. Den medlemsstaten ska helt eller delvis befrias från detta ansvar om den bevisar att den inte är ansvarig för den händelse som vållade skadan.

2. Om en medlemsstats underlåtenhet att uppfylla sina skyldigheter enligt denna förordning orsakar skada på det centrala systemet ska den medlemsstaten hållas ansvarig för denna skada, såvida inte och i den mån som byrån eller en annan medlemsstat har underlåtit att vidta rimliga åtgärder för att förhindra skadan eller för att begränsa dess verkningar.

3. Skadeståndsanspråk mot en medlemsstat för skador som avses i punkterna 1 och 2 ska regleras genom den nationella lagstiftningen i den medlemsstat som är svarande.

KAPITEL VIII

ÄNDRINGAR AV FÖRORDNING (EU) nr 1077/2011

Artikel 38

Ändringar av förordning (EU) nr 1077/2011

Förordning (EU) nr 1077/2011 ska ändras på följande sätt:

Artikel 5 ska ersättas med följande:

”Artikel 5

Uppgifter avseende Eurodac

Avseende Eurodac ska byrån utföra

de uppgifter som tilldelas den enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 603/2013 av den 26 juni 2013 om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av förordning (EU) nr 604/2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat och för framställningar från medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter om jämförelse med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål (17), och

b)	uppgifter avseende utbildning i den tekniska användningen av Eurodac.

Artikel 12.1 ska ändras på följande sätt:

Leden u och v ska ersättas med följande:

”u)	anta årsrapporten om verksamheten inom Eurodacs centrala system i enlighet med artikel 40.1 i förordning (EU) nr 603/2013.,

v)	yttra sig om Europeiska datatillsynsmannens granskningsrapporter enligt artikel 45.2 i förordning (EG) nr 1987/2006, artikel 42.2 i förordning (EG) nr 767/2008 och artikel 31.2 i förordning (EU) nr 603/2013. och säkerställa lämplig uppföljning av granskningarna,”

Led x ska ersättas med följande:

”x)	samla statistik om arbetet inom Eurodacs centrala system i enlighet med artikel 8.2 i förordning (EG) nr 603/2013.,”

Led z ska ersättas med följande:

”z)	säkerställa årligt offentliggörande av förteckningen över enheter som har utsetts enligt artikel 27.2 i förordning (EU) nr 603/2013.,”

Artikel 15.4 ska ersättas med följande:

”4. Europol och Eurojust får delta i styrelsens möten som observatörer när en fråga rörande SIS II angående tillämpningen av beslut 2007/533/RIF står på dagordningen. Europol får också delta vid styrelsens möten som observatör när en fråga rörande VIS angående tillämpningen av beslut 2008/633/RIF, eller en fråga rörande Eurodac angående tillämpningen av förordning (EU) nr 603/2013. står på dagordningen.”

Artikel 17 ska ändras på följande sätt:

Punkt 5 g ska ersättas med följande:

”g)	utan att det påverkar tillämpningen av artikel 17 i tjänsteföreskrifterna fastställa sekretesskrav som överensstämmer med artikel 17 i förordning (EG) nr 1987/2006, artikel 17 i beslut 2007/533/RIF, artikel 26.9 i förordning (EG) nr 767/2008 och artikel 4.4 i förordning (EU) nr 603/2013.”

Punkt 6 i ska ersättas med följande:

”i)	Rapporter om hur vart och ett av de stora it-systemen fungerar tekniskt, på det sätt som avses i artikel 12.1 t, samt den årsrapport om verksamheten inom Eurodacs centrala system som avses i artikel 12.1 u, på grundval av resultaten av övervakningen och utvärderingen.”

5.	Artikel 19.3 ska ersättas med följande: ”3. Europol och Eurojust får utse var sin företrädare i den rådgivande gruppen för SIS II. Europol får också utse en företrädare i den rådgivande gruppen för VIS respektive den rådgivande gruppen för Eurodac.”

KAPITEL IX

SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 39

Kostnader

1. Kostnaderna i samband med det centrala systemets och kommunikationsinfrastrukturens inrättande och verksamhet ska belasta Europeiska unionens allmänna budget.

2. Kostnaderna vid de nationella åtkomstpunkterna och kostnaderna för deras anslutning till det centrala systemet ska bäras av respektive medlemsstat.

3. Varje medlemsstat och Europol ska på egen bekostnad inrätta och underhålla den tekniska infrastruktur som behövs för att genomföra denna förordning och vidare stå för de kostnader som uppstår vid framställningar om jämförelse med Eurodacuppgifter för de ändamål som anges i artikel 1.2.

Artikel 40

Årsrapport: uppföljning och utvärdering

1. Byrån ska till Europaparlamentet, rådet, kommissionen och Europeiska datatillsynsmannen överlämna en årsrapport om det centrala systemets verksamhet, inbegripet dess tekniska funktionssätt och säkerhet. Årsrapporten ska omfatta information om Eurodacs ledning och resultat i förhållande till på förhand fastställda kvantitativa indikatorer för de mål som avses i punkt 2.

2. Byrån ska säkerställa att rutiner upprättas för att följa upp det centrala systemets funktion i förhållande till mål rörande produktion, kostnadseffektivitet och tjänsternas kvalitet.

3. Byrån ska ha tillgång till den information om uppgiftstransaktionerna inom det centrala systemet som behövs för tekniskt underhåll, rapportering och statistik.

4. Senast den 20 juli 2018 och därefter vart fjärde år ska kommissionen göra en övergripande utvärdering av Eurodac och granska de uppnådda resultaten mot de uppställda målen och undersöka inverkan på de grundläggande rättigheterna, inbegripet frågan huruvida brottsbekämpande myndigheters tillgång till uppgifter har lett till att personer som omfattas av denna förordning indirekt har diskriminerats, och ska bedöma om systemet fortfarande är berättigat och värdera eventuella följder för framtida verksamhet, och samtidigt lämna nödvändiga rekommendationer. Kommissionen ska överlämna utvärderingen till Europaparlamentet och rådet.

5. Medlemsstaterna ska förse byrån och kommissionen med den information de behöver för att kunna utarbeta den årliga rapport som avses i punkt 1.

6. Byrån, medlemsstaterna och Europol ska förse kommissionen med den information som behövs för att utarbeta de utvärderingsrapporter som avses i punkt 5. Denna information får inte äventyra arbetsmetoder eller innehålla uppgifter som röjer de utsedda myndigheternas källor, personal eller utredningar.

7. Varje medlemsstat och Europol ska, med respekt för bestämmelserna i nationell rätt om offentliggörande av känsliga uppgifter, utarbeta årliga rapporter om hur effektiva jämförelserna av uppgifter om fingeravtryck med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål varit, innehållande information och statistik om:

—	det exakta syftet med jämförelserna, inklusive typ av terroristbrott eller grovt brott,

—	angivna grunder för skälig misstanke,

—	angivna rimliga skäl för att inte göra en jämförelse med andra medlemsstater enligt beslut 2008/615/RIF, i enlighet med artikel 20.1 i denna förordning,

—	antal tillfällen då framställningar om jämförelser har gjorts,

—	antal och typ av ärenden som lett till identifieringar,

—	behovet och utnyttjandet av möjligheten att åberopa brådskande undantagsfall, inklusive de fall där brådska inte godtogs som skäl vid kontrollmyndighetens efterhandskontroll.

Medlemsstaternas och Eupols årsrapporter ska översändas till kommissionen före den 30 juni påföljande år.

8. På grundval av medlemsstaternas och Europols årliga rapporter som föreskrivs i punkt 7 och utöver den allmänna utvärdering som föreskrivs i punkt 4 ska kommissionen sammanställa en årsrapport om åtkomst till Eurodac för brottsbekämpande ändamål och översända utvärderingen till Europaparlamentet, rådet och Europeiska datatillsynsmannen.

Artikel 41

Sanktioner

Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att all behandling av uppgifter i det centrala systemet som strider mot Eurodacs syfte enligt artikel 1 leder till effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner, inklusive administrativa eller straffrättsliga sanktioner enligt nationell rätt.

Artikel 42

Territoriellt tillämpningsområde

Bestämmelserna i denna förordning ska inte tillämpas på något territorium på vilket förordning (EU) nr 604/2013 inte är tillämplig.

Artikel 43

Anmälan av utsedda myndigheter och kontrollmyndigheter

1. Senast den 20 oktober 2013 ska varje medlemsstat meddela kommissionen namnet på sina utsedda myndigheter, de operativa enheter som avses i artikel 5.3 och sin kontrollmyndighet och utan dröjsmål anmäla eventuella förändringar i detta avseende.

2. Senast den 20 oktober 2013 ska Europol meddela kommissionen namnet på sin kontrollmyndighet och den nationella åtkomstpunkt som den har utsett och utan dröjsmål anmäla eventuella förändringar i detta avseende.

3. Kommissionen ska årligen offentliggöra den information som avses i punkterna 1 och 2 i Europeiska unionens officiella tidning och via en elektronisk publikation som ska vara tillgänglig på internet och som uppdateras utan dröjsmål.

Artikel 44

Övergångsbestämmelse

För uppgifter som blockerats i det centrala systemet i enlighet med artikel 12 i förordning (EG) nr 2725/2000 ska blockeringen hävas och en markering införas i dess ställe i enlighet med artikel 18.1 i den här förordningen den 20 juli 2015.

Artikel 45

Upphävande

Förordning (EG) nr 2725/2000 och förordning (EG) nr 407/2002 ska upphöra att gälla den 20 juli 2015.

Hänvisningar till de upphävda förordningarna ska anses som hänvisningar till den här förordningen och läsas i enlighet med jämförelsetabellen i bilaga III.

Artikel 46

Ikraftträdande och tillämplighet

Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Denna förordning ska tillämpas från och med den 20 juli 2015.

Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen och byrån så snart de har vidtagit nödvändiga tekniska arrangemang för att överföra uppgifter till det centrala systemet, dock senast den 20 juli 2015.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i medlemsstaterna i enlighet med fördragen.

Utfärdad i Bryssel 26 juni 2013.

På Europaparlamentets vägnar

M. SCHULZ

Ordförande

På rådets vägnar

A. SHATTER

Ordförande

(1) EUT C 92, 10.4.2010, s. 1.

(2) Europaparlamentets ståndpunkt av den 12 juni 2013 (ännu ej offentliggjord i EUT) och rådets beslut av den 20 juni 2013.

(3) EGT L 316, 15.12.2000, s. 1.

(4) EGT L 62, 5.3.2002, s. 1.

(5) Se sidan 31 i detta nummer av EUT.

(6) EGT L 164, 22.6.2002, s. 3.

(7) EGT L 190, 18.7.2002, s. 1.

(8) EUT L 121, 15.5.2009, s. 37.

(9) EUT L 337, 20.12.2011, s. 9.

(10) EUT L 286, 1.11.2011, s. 1.

(11) EGT L 56, 4.3.1968, s. 1.

(12) EUT L 210, 6.8.2008, s. 1.

(13) EUT L 218, 13.8.2008, s. 129.

(14) EGT L 281, 23.11.1995, s. 31.

(15) EUT L 350, 30.12.2008, s. 60.

(16) EGT L 8, 12.1.2001, s. 1.

(17) EUT L 180, 29.6.2013, s. 1.”;

BILAGA I

Dataformat och blankett för fingeravtryck

Dataformat vid utbyte av uppgifter om fingeravtryck

Följande format fastställs för utbyte av uppgifter om fingeravtryck:

ANSI/NIST-ITL 1a-1997, Ver.3, June 2001 (INT-1) med eventuell framtida utveckling av denna standard.

Standard för bokstavsbeteckningar för medlemsstaterna

Följande ISO-standard ska gälla: ISO 3166 – Tvåbokstavskod

BILAGA II

Upphävda förordningar (som det hänvisas till i artikel 45)

Rådets förordning (EG) nr 2725/2000	(EGT L 316, 15.12.2000, s. 1)
Rådets förordning (EG) nr 407/2002	(EGT L 62, 5.3.2002, s. 1)

BILAGA III

Jämförelsetabell

Förordning (EG) nr 2725/2000	Denna förordning
Artikel 1.1	Artikel 1.1
Artikel 1.2 första stycket leden a och b	Artikel 3.1 a
Artikel 1.2 första stycket led c	—
Artikel 1.2 andra stycket	Artikel 3.4
Artikel 1.3	Artikel 1.3
Artikel 2.1 a	—
Artikel 2.1 b–e	Artikel 2.1 a–d
—	Artikel 2.1 e - j
Artikel 3.1	—
Artikel 3.2	Artikel 3.3
Artikel 3.3 a–e	Artikel 8.1 a–e
—	Artikel 8.1 f–j
Artikel 3.4	—
Artikel 4.1	Artiklarna 9.1 och 3.5
Artikel 4.2	—
Artikel 4.3	Artikel 9.3
Artikel 4.4	Artikel 9.4
Artikel 4.5	Artikel 9.5
Artikel 4.6	Artikel 25.4
Artikel 5.1 leden a–f	Artikel 11 leden a–f
—	Artikel 11 leden g–k
Artikel 6	Artikel 12
Artikel 7	Artikel 13
Artikel 8	Artikel 14
Artikel 9	Artikel 15
Artikel 10	Artikel 16
Artikel 11.1–11.3	Artikel 17.1–17.3
Artikel 11.4	Artikel 17.5
Artikel 11.5	Artikel 17.4
Artikel 12	Artikel 18
Artikel 13	Artikel 23
Artikel 14	Utgår
Artikel 15	Artikel 27
Artikel 16	Artikel 28.1 och 28.2
—	Artikel 28.3
Artikel 17	Artikel 37
Artikel 18	Artikel 29.1, 29.2, 29.4–29.10 och 29.12–29.15
—	Artikel 29.3 och 29.11
Artikel 19	Artikel 30
Artikel 20	—
Artikel 21	Artikel 39.1 och 39.2
Artikel 22	—
Artikel 23	—
Artikel 24.1 och 24.2	Artikel 40.1 och 40.2
—	Artikel 40.3.40.8
Artikel 25	Artikel 24
Artikel 26	Artikel 42
—	Artiklarna 43–45
Artikel 27	Artikel 46

Förordning 407/2002/EG	Denna förordning
Artikel 2	Artikel 24
Artikel 3	Artikel 25.1–25.3
—	Artikel 25.4 och 25.5
Artikel 4	Artikel 26
Artikel 5.1	Artikel 3.3
Bilaga I	Bilaga I
Bilaga II	—

29.6.2013

Europeiska unionens officiella tidning

L 180/31

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EU) nr 604/2013

av den 26 juni 2013

om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (omarbetning)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 78.2 e,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (1),

med beaktande av Regionkommitténs yttrande (2),

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet (3), och

av följande skäl:

(1)

Ett antal väsentliga ändringar bör göras av rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat (4). Av tydlighetsskäl bör den förordningen omarbetas.

(2)	En gemensam asylpolitik, med ett gemensamt europeiskt asylsystem (Ceas), är en del av Europeiska unionens mål att gradvis upprätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa som är öppet för dem som av olika omständigheter tvingas söka skydd i unionen på laglig väg.

(3)

Europeiska rådet enades vid sitt särskilda möte i Tammerfors den 15 och 16 oktober 1999 om att arbeta för att inrätta Ceas, grundat på en fullständig och allomfattande tillämpning av Genèvekonventionen om flyktingars rättsliga ställning av den 28 juli 1951 (nedan kallad Genèvekonventionen), kompletterad genom New York-protokollet av den 31 januari 1967, och på så sätt säkerställa att ingen skickas tillbaka för att bli utsatt för förföljelse, det vill säga att principen om non-refoulement upprätthålls. Utan att det påverkar ansvarskriterierna i denna förordning betraktas i detta avseende medlemsstaterna, som alla iakttar principen om non-refoulement, som säkra länder för tredjelandsmedborgare.

(4)	I slutsatserna från Tammerfors förklarades också att Ceas på kort sikt bör omfatta ett tydligt och praktiskt genomförbart sätt att fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en asylansökan.

(5)

En sådan metod bör bygga på objektiva kriterier, som är rättvisa för både medlemsstaterna och de berörda personerna. Den bör särskilt göra det möjligt att snabbt fastställa ansvarig medlemsstat, för att garantera faktisk tillgång till förfarandena för beviljande av internationellt skydd och inte äventyra målet att behandla ansökningar om internationellt skydd snabbt.

(6)

Den första etappen i inrättandet av Ceas, som på sikt bör leda till ett gemensamt förfarande och en gemensam status i hela unionen för personer som beviljas internationellt skydd, har nu avslutats. I Haagprogrammet, som antogs av Europeiska rådet den 4 november 2004, fastställs målen på området för frihet, säkerhet och rättvisa under perioden 2005–2010. I Haagprogrammet uppmanades kommissionen att slutföra utvärderingen av den första etappens rättsliga instrument och att för Europaparlamentet och rådet lägga fram den andra etappens instrument och åtgärder för att kunna anta dem före 2010.

(7)

I Stockholmsprogrammet bekräftade Europeiska rådet sitt engagemang för målet att i enlighet med artikel 78 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) senast 2012 upprätta ett gemensamt område för skydd och solidaritet för personer som beviljats internationellt skydd. Dessutom betonade det att Dublinsystemet fortfarande utgör en grundsten när det gäller att bygga upp Ceas, eftersom det tydligt fördelar ansvar mellan medlemsstater för prövning av ansökningar om internationellt skydd.

(8)

Resurserna vid Europeiska stödkontoret för asylfrågor (nedan kallat stödkontoret), som inrättades genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 439/2010 (5), bör vara tillgängliga för att tillhandahålla lämpligt stöd till de berörda myndigheterna i de medlemsstater som ansvarar för att genomföra den här förordningen. Stödkontoret bör särskilt tillhandahålla solidaritetsåtgärder, såsom reserven för asylinsatser med asylstödgrupper, för att bistå de medlemsstater som är utsatta för särskilt tryck och där sökande av internationellt skydd (nedan kallade sökande) inte har tillgång till adekvata standarder, i synnerhet i fråga om mottagning och skydd.

(9)

Mot bakgrund av resultaten av de utvärderingar av den första etappens instrument som genomförts, är det lämpligt att i detta skede bekräfta de principer som ligger till grund för förordning (EG) nr 343/2003 och samtidigt, på grundval av gjorda erfarenheter, göra nödvändiga förbättringar för att öka effektiviteten i Dublinsystemet och i det skydd som beviljas personer som ansöker om internationellt skydd enligt det systemet. Eftersom ett välfungerande Dublinsystem är viktigt för Ceas bör dess principer och funktion ses över när andra komponenter av Ceas och unionens verktyg för solidaritet byggs upp. En omfattande. kontroll av ändamålsenligheten bör föreskrivas i form av en evidensbaserad översyn av Dublinsystemets rättsliga, ekonomiska och sociala effekter, inbegripet dess inverkan på de grundläggande rättigheterna.

(10)

För att säkerställa likabehandling av alla personer som ansöker om eller åtnjuter internationellt skydd, och överensstämmelse med det befintliga unionsregelverket på asylområdet, särskilt Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande och för innehållet i det beviljade skyddet (6), omfattar tillämpningsområdet för denna förordning personer som ansöker om subsidiärt skydd och personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande.

(11)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/33/EU av den 26 juni 2013 om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd (7) bör vara tillämpligt på förfarandet för att fastställa ansvarig medlemsstat enligt denna förordning, om inte annat följer av begränsningarna för tillämpningen av det direktivet.

(12)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (8) bör dessutom vara tillämpligt och utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna om rättssäkerhetsgarantier som regleras enligt denna förordning, om inte annat följer av begränsningarna för tillämpningen av det direktivet.

(13)

I enlighet med Förenta nationernas konvention av år 1989 om barnets rättigheter och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna bör barnets bästa komma i främsta rummet vid tillämpningen av denna förordning. Vid bedömningen av barnets bästa bör medlemsstaterna i synnerhet ta vederbörlig hänsyn till den underåriges välbefinnande och sociala utveckling, säkerhets- och trygghetshänsyn och den underåriges egna synpunkter beroende på hans eller hennes ålder och mognad, inklusive hans eller hennes bakgrund. Dessutom bör det införas särskilda rättssäkerhetsgarantier för ensamkommande barn på grund av deras särskilda sårbarhet.

(14)	I enlighet med Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och med Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna bör respekten för familjelivet vara en fråga av största vikt för medlemsstaterna vid tillämpningen av denna förordning.

(15)	Om en och samma medlemsstat gör en samlad prövning av ansökningar om internationellt skydd från medlemmar i samma familj kan det säkerställas att ansökningarna prövas grundligt, att de beslut som fattas i dessa ärenden blir enhetliga och att medlemmar i samma familj inte skiljs från varandra.

(16)

För att säkerställa full respekt för principen om familjens enhet och hänsyn till barnets bästa, bör förekomsten av ett beroendeförhållande mellan en sökande och dennes barn, syskon eller förälder på grund av sökandens graviditet eller moderskap, hälsotillstånd eller höga ålder göras till ett bindande ansvarskriterium. Om sökanden är ett ensamkommande barn bör även närvaron av en familjemedlem eller en släkting som kan ta hand om honom eller henne, på en annan medlemsstats territorium, göras till ett bindande ansvarskriterium.

(17)

Varje medlemsstat bör kunna frångå ansvarskriterierna, särskilt om det föreligger humanitära eller ömmande skäl, för att sammanföra familjemedlemmar, släktingar eller andra närstående och pröva en ansökan om internationellt skydd som den staten har mottagit eller som lämnats in i en annan medlemsstat, även om de inte skulle vara ansvariga för prövningen enligt de bindande kriterierna i denna förordning.

(18)

En personlig intervju med sökanden bör hållas för att underlätta fastställandet av vilken medlemsstat som är ansvarig för prövningen av en ansökan om internationellt skydd. Sökanden bör omedelbart efter det att ansökan om internationellt skydd har lämnats in underrättas om tillämpningen av denna förordning och om att intervjun i syfte att underlätta arbetet med att fastställa ansvarig medlemsstat även ger sökanden möjlighet att lämna information om familjemedlemmar, släktingar eller andra närstående som befinner sig i medlemsstaterna, för att underlätta den ansvariga medlemsstatens bedömningsprocess.

(19)

För att garantera ett effektivt skydd av den berörda individens rättigheter är det viktigt att fastställa rättssäkerhetsgarantier och rätten till ett effektivt rättsmedel i samband med beslut om överföring till den ansvariga medlemsstaten, särskilt i enlighet med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. För att säkerställa respekten för internationell rätt bör ett effektivt rättsmedel för sådana beslut omfatta prövning såväl av tillämpningen av denna förordning som av den rättsliga och faktiska situationen i den medlemsstat till vilken den sökande överförs.

(20)

Förvar av sökande bör följa den grundläggande principen att personer inte bör hållas i förvar enbart av det skälet att de ansöker om internationellt skydd. Förvar bör pågå en så kort tidsperiod som möjligt och följa nödvändighets- och proportionalitetsprinciperna. Förvar av asylsökande måste särskilt ske i enlighet med artikel 31 i Genèvekonventionen. De förfaranden som föreskrivs i denna förordning med avseende på personer som hålls i förvar bör, som en fråga av största vikt, tillämpas inom kortaste möjliga tidsfrister. När det gäller de allmänna garantier som reglerar förvar, samt villkoren för förvar, bör medlemsstaterna i förekommande fall tillämpa bestämmelserna i direktiv 2013/33/EU också på personer som hålls i förvar på grundval av denna förordning.

(21)

Brister i, eller sammanbrott av asylsystem, som ett särskilt tryck på systemen ofta kan förvärra eller bidra till, kan riskera den smidiga funktionen hos det system som inrättats genom denna förordning, vilket kan medföra en risk för kränkning av de rättigheter som sökande har enligt unionsregelverket på asylområdet och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna samt andra internationella förpliktelser i fråga om mänskliga rättigheter och flyktingars rättigheter.

(22)

En process för tidig varning, beredskap och hantering av asylkriser som syftar till att förhindra att asylsystem försvagas eller bryter samman, i samband med vilken stödkontoret spelar en central roll genom att utnyttja sina befogenheter enligt förordning (EU) nr 439/2010, bör inrättas i syfte att säkerställa ett solitt samarbete inom ramen för den här förordningen och för att utveckla ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna i fråga om asylpolitik. Denna process bör säkerställa att unionen så snabbt som möjligt varnas om farhågor för att det system som inrättats genom denna förordning inte längre kan fungera smidigt på grund av att en eller flera medlemsstaters asylsystem utsätts för särskilt tryck och/eller på grund av brister i en eller flera medlemsstaters asylsystem. En sådan process skulle göra det möjligt för unionen att främja förebyggande åtgärder i ett tidigt skede och att uppmärksamma sådana situationer politiskt på ett lämpligt sätt. Solidaritet, som är en avgörande komponent i Ceas, och ömsesidigt förtroende går hand i hand. Genom att stärka detta förtroende kan processen för tidig varning, beredskap och hantering av asylkriser förbättra möjligheterna att rikta konkreta åtgärder för verklig och konkret solidaritet till medlemsstaterna i syfte att bistå de berörda medlemsstaterna i allmänhet och sökandena i synnerhet. I enlighet med artikel 80 i EUF-fördraget, där det föreskrivs att unionsakterna, när det är nödvändigt, ska innehålla lämpliga åtgärder för tillämpningen av principen om solidaritet, bör denna process åtföljas av sådana åtgärder. Slutsatserna om en gemensam ram för verklig och konkret solidaritet med medlemsstater som är utsatta för särskilda påfrestningar på sina asylsystem, även till följd av blandade migrationsströmmar, vilka antogs av rådet den 8 mars 2012, är en ”verktygslåda” med existerande och potentiella nya åtgärder, som bör beaktas i samband med mekanismen för tidig varning, beredskap och krishantering.

(23)

Medlemsstaterna bör samarbeta med stödkontoret vid insamlingen av information om medlemsstaternas förmåga att hantera särskilt tryck på sina asyl- och mottagningssystem, särskilt inom ramen för tillämpningen av denna förordning. Stödkontoret bör regelbundet rapportera om den information som samlats in i enlighet med förordning (EU) nr 439/2010.

(24)

Enligt kommissionens förordning (EG) nr 1560/2003 (9) får överföringar till den medlemsstat som är ansvarig för prövning av en ansökan om internationellt skydd genomföras på frivillig grund, i form av kontrollerad avresa eller med eskort. Medlemsstaterna bör främja frivillig överföring genom att förse sökanden med adekvat information och bör se till att kontrollerade avresor och avresor med eskort genomförs på ett humant sätt, i full överensstämmelse med de berörda personernas grundläggande rättigheter och mänskliga värdighet samt för barnets bästa och med största möjliga beaktande av utvecklingen när det gäller relevant rättspraxis, särskilt beträffande överföringar av humanitära skäl.

(25)

Ett gradvist upprättande av ett område utan inre gränser, där fri rörlighet för personer garanteras i enlighet med EUF-fördraget, och införandet av en unionspolitik för villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse, med gemensamma insatser för att hantera de yttre gränserna, gör det nödvändigt att finna en jämvikt mellan ansvarskriterierna i solidarisk anda.

(26)

(27)

Utbytet av sökandes personuppgifter, inklusive känsliga uppgifter om hans eller hennes hälsotillstånd, före en överföring kommer att säkerställa att de behöriga asylmyndigheterna kan ge de sökande adekvat stöd och säkerställer kontinuitet i det skydd och de rättigheter som tillkommer de sökande. Särskilda åtgärder bör vidtas för att säkerställa skyddet av uppgifter om sökande som befinner sig i denna situation, i enlighet med direktiv 95/46/EG.

(28)

Det går att underlätta tillämpningen av denna förordning och göra den effektivare genom bilaterala överenskommelser mellan medlemsstaterna för att förbättra kommunikationen mellan behöriga myndigheter, korta ner tidsfrister för förfaranden eller förenkla handläggningen av framställningar om övertagande eller återtagande och fastställa former för överföringar.

(29)

Det är nödvändigt att säkerställa överensstämmelse mellan bestämmelserna om ansvarig medlemsstat i förordning (EG) nr 343/2003 och motsvarande bestämmelser i den här förordningen. Man bör även se till att den här förordningen överensstämmer med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 603/2013 av den 26 juni 2013 om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av förordning (EU) nr 604/2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat och för när medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter begär jämförelser med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål (11).

(30)	Användningen av Eurodacsystemet, som inrättades genom förordning (EU) nr 603/2013, bör underlätta tillämpningen av den här förordningen.

(31)

Användningen av informationssystemet för viseringar, som inrättades genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet mellan medlemsstaterna av uppgifter om viseringar för kortare vistelse (12), särskilt genomförandet av artiklarna 21 och 22 i denna, bör underlätta tillämpningen av den här förordningen.

(32)	I fråga om behandlingen av personer som omfattas av tillämpningsområdet för denna förordning är medlemsstaterna bundna av sina förpliktelser enligt internationella rättsliga instrument, inklusive relevant rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.

(33)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av den här förordningen bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (13).

(34)

Granskningsförfarandet bör användas för antagandet av en gemensam broschyr om Dublin/Eurodac, samt en särskild broschyr för ensamkommande barn, ett standardformulär för utbyte av relevanta uppgifter om ensamkommande barn, enhetliga villkor för utbyte av uppgifter om underåriga och personer i beroendeställning, enhetliga villkor för utarbetande och översändande av framställningar om övertagande och återtagande, två förteckningar över relevanta delar av bevis och indicier, och regelbunden revidering av dessa, en passersedel, enhetliga villkor för uppgifter rörande överföringar, ett standardformulär för utbyte av uppgifter före en överföring, ett gemensamt hälsointyg, enhetliga villkor och förfaranden för utbyte av uppgifter om en persons hälsotillstånd före en överföring och säkra elektroniska överföringskanaler för översändande av framställningar.

(35)

För att fastställa kompletterande bestämmelser bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen vad gäller identifiering av familjemedlemmar, syskon eller släktingar till ett ensamkommande barn, kriterier för att fastställa förekomsten av erkända familjeband, kriterier som ska beaktas vid bedömningen av en släktings förmåga att ta hand om ett ensamkommande barn i de fall när familjemedlemmar, syskon eller släktingar vistas i mer än en medlemsstat, kriterier för att bedöma ett beroendeförhållande, kriterier som ska beaktas vid bedömningen av en persons förmåga att ta hand om en person i beroendeställning och de uppgifter som ska beaktas vid bedömningen av en oförmåga att resa under en betydande tid. När kommissionen utövar sin befogenhet att anta delegerade akter ska den inte överskrida räckvidden för barnets bästa som fastställs i artikel 6.3 i denna förordning. Det är av särskild betydelse att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå. När kommissionen förbereder och utarbetar delegerade akter bör den se till att relevanta handlingar översänds samtidigt till Europaparlamentet och rådet och att det sker så snabbt som möjligt och på lämpligt sätt.

(36)	Vid tillämpningen av denna förordning, inklusive i samband med förberedandet av delegerade akter bör kommissionen samråda med experter från bland annat alla relevanta nationella myndigheter.

(37)

Närmare bestämmelser för tillämpningen av förordning (EG) nr 343/2003 har fastställts genom förordning (EG) nr 1560/2003. Vissa av bestämmelserna i förordning (EG) nr 1560/2003 bör införlivas med den här förordningen, antingen av tydlighetsskäl eller därför att de kan fylla ett allmänt syfte. Det är särkskilt viktigt för både medlemsstaterna och de berörda sökandena att det finns en allmän mekanism för att finna en lösning i fall där medlemsstater har skilda uppfattningar om tillämpningen av en bestämmelse i den här förordningen. Det är därför motiverat att införliva den mekanism för lösning av tvister rörande den humanitära klausulen som föreskrivs i förordning (EG) nr 1560/2003 i den här förordningen och att utvidga dess tillämpningsområde till den här förordningen i sin helhet.

(38)	En effektiv övervakning av genomförandet av denna förordning förutsätter att den utvärderas regelbundet.

(39)

Denna förordning respekterar de grundläggande rättigheter och iakttar de principer som erkänns särskilt i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Förordningen syftar särskilt till att trygga full respekt för den rätt till asyl som garanteras i artikel 18 i stadgan och för de rättigheter som erkänns i artiklarna 1, 4, 7, 24 och 47 i stadgan. Denna förordning bör därför tillämpas i enlighet med detta.

(40)

Eftersom målet för denna förordning, nämligen att införa kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och det därför, på grund av denna förordnings omfattning och verkningar, bättre kan uppnås på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget). I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(41)

I enlighet med artiklarna 3 och 4a.1 i protokoll nr 21 om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, har dessa medlemsstater meddelat att de önskar delta i antagandet och tillämpningen av denna förordning.

(42)	I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, deltar Danmark inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på Danmark.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL I

SYFTE OCH DEFINITIONER

Artikel 1

Syfte

I denna förordning fastställs kriterier och mekanismer för att fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som lämnats in i en av medlemsstaterna av en tredjelandsmedborgare eller en statslös person (nedan kallad den ansvariga medlemsstaten).

Artikel 2

Definitioner

I denna förordning gäller följande definitioner:

a) tredjelandsmedborgare: varje person som inte är unionsmedborgare enligt artikel 20.1 i EUF-fördraget och som inte heller är medborgare i en stat som deltar i denna förordning genom ett avtal med Europeiska unionen.

b) ansökan om internationellt skydd: en ansökan om internationellt skydd i den mening som avses i artikel 2 h i direktiv 2011/95/EU.

c) sökande: en tredjelandsmedborgare eller en statslös person som har lämnat en ansökan om internationellt skydd som ännu inte har slutligt avgjorts.

d) prövning av ansökan om internationellt skydd: alla de prövningsåtgärder, beslut eller avgöranden som ankommer på de behöriga myndigheterna rörande en ansökan om internationellt skydd enligt direktiv 2013/32/EU och direktiv 2011/95/EU, med undantag för förfarandena för att fastställa ansvarig medlemsstat i enlighet med denna förordning.

e) återkallande av en ansökan om internationellt skydd: åtgärder varigenom den sökande i enlighet med direktiv 2013/32/EU, uttryckligen eller underförstått, avbryter det förfarande som inleddes i och med att han eller hon lämnade in sin ansökan om internationellt skydd.

f) person som beviljats internationellt skydd: en tredjelandsmedborgare eller en statslös person som har beviljats internationellt skydd i den mening som avses i artikel 2 a i direktiv 2011/95/EU.

g) familjemedlemmar: följande familjemedlemmar till den sökande, om dessa befinner sig på medlemsstaternas territorium och under förutsättning att familjen existerade redan i ursprungslandet:

Sökandens make eller maka eller ogifta partner i ett varaktigt förhållande, om lag eller praxis i den berörda medlemsstaten behandlar ogifta par som jämställda med gifta par i sin nationella rätt avseende tredjelandsmedborgare.

Underåriga barn till sådana par som avses i första strecksatsen eller till sökanden, förutsatt att de är ogifta och oavsett om de är födda inom eller utom äktenskapet eller adopterade enligt nationell rätt.

Om sökanden är underårig och ogift, fadern, modern eller en annan vuxen som ansvarar för sökanden enligt lag eller praxis i den medlemsstat där den vuxna befinner sig.

Om den person som beviljats internationellt skydd är underårig och ogift, fadern, modern eller en annan vuxen som ansvarar för denne antingen enligt lag eller praxis i den medlemsstat där den person som beviljats internationellt skydd befinner sig.

h) släkting: Sökandens vuxna faster/moster eller farbror/morbror eller mor- eller farförälder, som befinner sig på en medlemsstats territorium, oavsett om sökanden är född inom eller utom äktenskapet eller adopterad enligt nationell rätt.

i) underårig: en tredjelandsmedborgare eller en statslös person under 18 år.

j) ensamkommande barn: underårig som anländer till medlemsstaternas territorium utan att vara i sällskap med en vuxen som enligt lag eller praxis i den berörda medlemsstaten ansvarar för honom eller henne, så länge han eller hon inte faktiskt tas om hand av en sådan vuxen; det gäller även en underårig som lämnas utan medföljande vuxen efter att ha anlänt till medlemsstaternas territorium.

k) företrädare: en person eller organisation som av behöriga organ utsetts för att bistå och företräda ett ensamkommande barn i förfarandena enligt denna förordning för att tillgodose barnets bästa och att vid behov företräda barnet rättsligt. Om en organisation utses till företrädare ska den utse en person som ansvarig för att uppfylla företrädarens ansvar för det ensamkommande barnet, i enlighet med denna förordning.

l) uppehållstillstånd: varje tillstånd som utfärdas av myndigheterna i en medlemsstat och som berättigar en tredjelandsmedborgare eller en statslös person att vistas på dess territorium, inklusive de dokument som styrker rätten att vistas på territoriet inom ramen för tillfälligt skydd eller i väntan på att den situation som förhindrar att ett avlägsnandebeslut verkställs ska upphöra, med undantag för viseringar och uppehållstillstånd som utfärdas under den tid som krävs för att fastställa ansvarig medlemsstat enligt denna förordning eller under prövningen av en ansökan om internationellt skydd eller en ansökan om uppehållstillstånd.

m) visering: tillstånd som utfärdas eller beslut som fattas av en medlemsstat och som krävs för transitering genom eller inresa för vistelse i den medlemsstaten eller flera medlemsstater. Viseringarnas art fastställs enligt följande definitioner:

— visering för längre vistelse: tillstånd eller beslut som utfärdas av en av medlemsstaterna i enlighet med nationell rätt eller unionsrätten och som krävs för inresa för vistelse i den medlemsstaten under längre tid än tre månader.

— visering för kortare vistelse: tillstånd som utfärdas eller beslut som fattas av en medlemsstat för transitering genom eller vistelse på en eller flera eller samtliga medlemsstaters territorium som inte varar längre än tre månader under en sexmånadersperiod från dagen för första inresa till medlemsstaternas territorium

— visering för flygplatstransitering: visering som är giltig för transitering genom de internationella transitområdena på en eller flera av medlemsstaternas flygplatser.

n) risk för avvikande: skäl i det enskilda fallet och grundade på lagstadgade objektiva kriterier, att anta att en sökande, en tredjelandsmedborgare eller en statslös person som är föremål för ett överföringsförfarande kan komma att avvika.

KAPITEL II

ALLMÄNNA PRINCIPER OCH GARANTIER

Artikel 3

Tillgång till förfarandet för prövning av en ansökan om internationellt skydd

1. Medlemsstaterna ska pröva varje ansökan om internationellt skydd som lämnas in av en tredjelandsmedborgare eller en statslös person som är tillämplig på någon av medlemsstaternas territorium, inklusive vid gränsen eller i transitområden. Ansökan ska prövas av en enda medlemsstat, som ska vara den medlemsstat som enligt kriterierna i kapitel III fastställs som ansvarig.

2. Om ansvarig medlemsstat inte kan fastställas på grundval av kriterierna i denna förordning inte kan fastställas, ska den medlemsstat där ansökan om internationellt skydd först lämnades in ansvara för prövningen.

Om det är omöjligt att överföra en sökande till den medlemsstat som ursprungligen utsetts som ansvarig på grund av att det finns välgrundade skäl att anta att det finns systematiska brister i asylförfarandet och i mottagningsvillkoren för sökande i den medlemsstaten, vilket medför en risk för omänsklig eller förnedrande behandling i den mening som avses i artikel 4 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, ska den medlemsstat som genomför förfarandet för att fastställa ansvarig medlemsstat fortsätta att undersöka de kriterier som anges i kapitel III för att fastställa huruvida en annan medlemsstat kan utses som ansvarig.

Om överföringen i enlighet med denna punkt inte kan göras till någon medlemsstat som utsetts på grundval av kriterierna i kapitel III eller till den medlemsstat där ansökan först lämnades in, ska den medlemsstat som genomför förfarandet för att fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig bli ansvarig medlemsstat.

3. Varje medlemsstat behåller möjligheten att skicka en sökande till ett säkert tredjeland om inte annat följer av de bestämmelser och garantier som föreskrivs i direktiv 2013/32/EU.

Artikel 4

Rätt till information

1. Omedelbart efter det att en ansökan om internationellt skydd har lämnats in i den mening som avses i artikel 20.2 i en medlemsstat ska dess behöriga myndigheter underrätta sökanden om tillämpningen av denna förordning, särskilt om

syftena med denna förordning och konsekvenserna av att lämna in en ny ansökan i en annan medlemsstat samt konsekvenserna av att förflytta sig från en medlemsstat till en annan under de skeden när den ansvariga medlemsstaten enligt denna förordning fastställs och ansökan om internationellt skydd prövas,

kriterierna för fastställande av ansvarig medlemsstat, och rangordningen mellan dessa kriterier, de olika stegen i förfarandet, och deras varaktighet, samt att en ansökan om internationellt skydd som har lämnats in i en medlemsstat kan leda till att denna medlemsstat blir ansvarig enligt denna förordning även om detta inte grundar sig på dessa kriterier,

c)	den personliga intervjun enligt artikel 5 och möjligheten att lämna information om närvaron av familjemedlemmar, släktingar eller andra närstående i medlemsstaterna, inklusive på vilket sätt sökanden kan lämna denna information,

d)	möjligheten att överklaga eller begära omprövning av ett beslut om överföring och, i tillämpliga fall, ansöka om avbrytande av överföringen,

e)	det faktum att medlemsstaternas behöriga myndigheter kan komma att utbyta uppgifter om honom eller henne i det enda syftet att tillämpa de skyldigheter som följer av denna förordning,

rätten att få åtkomst till uppgifter som rör sökanden och att begära att sådana uppgifter rättas om de är oriktiga eller raderas om de är olagligen behandlade, samt förfarandena för utövande av dessa rättigheter, inklusive kontaktuppgifter till de myndigheter som avses i artikel 35 och till de nationella tillsynsmyndigheter som är ansvariga att pröva frågor om skydd av personuppgifter.

2. Den information som avses i punkt 1 ska tillhandahållas sökanden skriftligt, på ett språk denne förstår eller rimligen kan förväntas förstå. Medlemsstaterna ska använda sig av den gemensamma broschyr som utarbetats för ändamålet i enlighet med punkt 3.

Om det är nödvändigt för att sökanden ska kunna ta till sig informationen, ska den även tillhandahållas muntligen, till exempel i samband med den personliga intervju som avses i artikel 5.

3. Kommissionen ska genom genomförandeakter utarbeta en gemensam broschyr samt en särskild broschyr för ensamkommande barn som innehåller åtminstone den information som avses i punkt 1 i denna artikel. Denna gemensamma broschyr ska även innehålla information om tillämpningen av förordning (EU) nr 603/2013 och särskilt i vilket syfte en sökandes uppgifter kan komma att behandlas inom Eurodac. Den gemensamma broschyren ska utformas på ett sådant sätt att den möjliggör för medlemsstaterna att komplettera den med ytterligare medlemsstatsspecifik information. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 44.2 i denna förordning.

Artikel 5

Personlig intervju

1. I syfte att underlätta förfarandet för att fastställa ansvarig medlemsstat ska den fastställande medlemsstaten genomföra en personlig intervju med sökanden. Intervjun ska också ge sökanden möjlighet att ta till sig den information som denne tillhandahållits i enlighet med artikel 4.

2. Den personliga intervjun behöver inte genomföras om

a)	sökanden har avvikit, eller

sökanden efter att ha mottagit den information som avses i artikel 4 redan har tillhandahållit den information som är relevant för att fastställa ansvarig medlemsstat på annat sätt. Den medlemsstat som avstår från att genomföra intervjun ska ge sökanden möjlighet att lägga fram all ytterligare information som är relevant för att fastställandet av ansvarig medlemsstat ska kunna utföras korrekt, innan beslut fattas om att överföra sökanden till den ansvariga medlemsstaten i enlighet med artikel 26.1.

3. Den personliga intervjun ska äga rum inom skälig tid och, under alla omständigheter, innan något beslut har fattats om att överföra sökanden till den ansvariga medlemsstaten i enlighet med artikel 26.1.

4. Den personliga intervjun ska genomföras på ett språk som sökanden förstår eller rimligen kan förväntas förstå och på vilket han eller hon kan kommunicera. Om så behövs ska medlemsstaterna anlita en tolk som kan säkerställa en fungerande kommunikation mellan sökanden och den person som genomför den personliga intervjun.

5. Den personliga intervjun ska genomföras under förhållanden som säkerställer tillbörlig konfidentialitet. Den ska utföras av en person som har behörighet enligt nationell rätt.

6. Den medlemsstat som genomför den personliga intervjun ska göra en skriftlig sammanfattning som åtminstone ska innehålla de viktigaste uppgifter som sökanden har lämnat vid intervjun. Denna sammanfattning kan göras i form av en rapport eller ett standardformulär. Medlemsstaten ska se till att sökanden och/eller den juridiska rådgivaren eller annan rådgivare som företräder sökanden i god tid får tillgång till sammanfattningen.

Artikel 6

Skydd för underåriga

1. Barnets bästa ska vara en fråga av största vikt för medlemsstaterna vid alla förfaranden som föreskrivs i denna förordning.

2. Medlemsstaterna ska se till att ensamkommande barn har en företrädare som företräder och/eller bistår dem i samband med alla förfaranden som föreskrivs i denna förordning. Företrädaren ska ha de kvalifikationer och den sakkunskap som behövs för att säkerställa att barnets bästa beaktas under de förfaranden som genomförs enligt denna förordning. Företrädaren ska ha tillgång till innehållet i de relevanta handlingarna i sökandens akt, inklusive den särskilda broschyren för ensamkommande barn.

Denna punkt ska inte påverka tillämpningen av de relevanta bestämmelserna i artikel 25 i direktiv 2013/32/EU.

3. Vid bedömningen av barnets bästa ska medlemsstaterna samarbeta nära med varandra och särskilt ta vederbörlig hänsyn till följande faktorer:

a)	Möjligheterna till familjeåterförening.

b)	Den underåriges välbefinnande och sociala utveckling.

c)	Säkerhets- och trygghetshänsyn, särskilt om det finns en risk för att den underårige är offer för människohandel.

d)	Den underåriges egna synpunkter, beroende på hans eller hennes ålder och mognad.

4. Vid tillämpning av artikel 8 ska den medlemsstat där det ensamkommande barnet lämnade in ansökan om internationellt skydd så snart som möjligt vidta lämpliga åtgärder för att identifiera de familjemedlemmar, syskon eller släktingar till det ensamkommande barnet som befinner sig på medlemsstaternas territorium, samtidigt som man värnar om barnets bästa.

I detta syfte kan den medlemsstaten begära hjälp från internationella eller andra relevanta organisationer, och kan underlätta den underåriges tillgång till sådana organisationers verksamhet för att efterforska anhöriga.

Personalen vid de behöriga myndigheter som avses i artikel 35 och som handlägger framställningar rörande ensamkommande barn ska ha fått och ska fortsätta få lämplig fortbildning om underårigas särskilda behov.

5. I syfte att underlätta lämpliga åtgärder för att identifiera familjemedlemmar, syskon eller släktingar till ett ensamkommande barn som bor på en annan medlemsstats territorium i enlighet med punkt 4 i denna artikel ska kommissionen anta genomförandeakter inklusive ett standardformulär för utbyte av relevanta uppgifter mellan medlemsstaterna. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 44.2.

KAPITEL III

KRITERIER FÖR ATT FASTSTÄLLA ANSVARIG MEDLEMSSTAT

Artikel 7

Kriteriernas rangordning

1. Kriterierna för att fastställa ansvarig medlemsstat ska tillämpas i den ordning de anges i detta kapitel.

2. Ansvarig medlemsstat i enlighet med kriterierna i detta kapitel ska fastställas på grundval av situationen vid den tidpunkt då sökanden först lämnade in sin ansökan om internationellt skydd i en medlemsstat.

3. Vid tillämpningen av kriterierna i artiklarna 8,10 och 16 ska medlemsstaterna beakta alla tillgängliga bevis angående närvaron på en medlemsstats territorium av familjemedlemmar, släktingar eller andra närstående till sökanden, på villkor att dessa bevis läggs fram innan en annan medlemsstat samtycker till att överta eller återta den berörda personen i enlighet med artiklarna 22 respektive 25 och att sökandens tidigare ansökningar om internationellt skydd ännu inte blivit föremål för ett första beslut i sak.

Artikel 8

Underåriga

1. Om sökanden är ett ensamkommande barn ska ansvarig medlemsstat vara den där en familjemedlem eller ett syskon till det ensamkommande barnet lagligen vistas, förutsatt att det är för den underåriges bästa. Om den sökande är en gift underårig vars make eller maka inte lagligen vistas på medlemsstaternas territorium, ska ansvarig medlemsstat vara den medlemsstat där fadern, modern eller en annan vuxen som enligt lag eller praxis i den medlemsstaten ansvarar för den underårige eller syskon, lagligen vistas.

2. Om den sökande är ett ensamkommande barn och har en släkting som vistas lagligt i en annan medlemsstat och det vid en individuell prövning har fastställts att släktingen kan ta hand om honom eller henne, ska den medlemsstaten sammanföra den underårige med släktingen och vara ansvarig medlemsstat, förutsatt att det är för den underåriges bästa.

3. Om familjemedlemmar, syskon eller släktingar som avses i punkterna 1 och 2 vistas i mer än en medlemsstat, ska ansvarig medlemsstat fastställas på grundval av vad som är bäst för det ensamkommande barnet.

4. I frånvaro av en familjemedlem, ett syskon eller en släkting som avses i punkterna 1 och 2 ska ansvarig medlemsstat vara den där den underårige har lämnat in sin ansökan om internationellt skydd förutsatt att det är för den underåriges bästa.

5. Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 45 med avseende på identifiering av familjemedlemmar, syskon eller släktingar till det ensamkommande barnet, kriterier för att fastställa förekomsten av erkända familjeband, kriterier för bedömningen av en släktings förmåga att ta hand om det ensamkommande barnet, inklusive i de fall när familjemedlemmar, syskon eller släktingar till det ensamkommande barnet vistas i mer än en medlemsstat. Kommissionen ska vid utövandet av sina befogenheter att anta delegerade akter inte överskrida räckvidden av barnets bästa enligt artikel 6.3.

6. Kommissionen ska genom genomförandeakter fastställa enhetliga villkor för samråd och utbyte av uppgifter mellan medlemsstaterna. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 44.2.

Artikel 9

Familjemedlemmar som har beviljats internationellt skydd

Om en familjemedlem till sökanden, oberoende av om familjen bildades redan i ursprungslandet, har beviljats rätt att i egenskap av person som beviljats internationellt skydd vistas i en medlemsstat, ska den medlemsstaten ansvara för prövningen av ansökan om internationellt skydd, om de berörda personerna skriftligen uttryckt önskemål om detta.

Artikel 10

Familjemedlemmar som har ansökt om internationellt skydd

Om en familjemedlem till sökanden befinner sig i en medlemsstat och har lämnat in en ansökan om internationellt skydd i den medlemsstaten som ännu inte blivit föremål för ett första beslut i sak, ska medlemsstaten i fråga ansvara för prövningen av ansökan om internationellt skydd, om de berörda personerna skriftligen uttryckt önskemål om detta.

Artikel 11

Förfarande rörande familjer

Om flera familjemedlemmar och/eller underåriga ogifta syskon lämnar in ansökningar om internationellt skydd samtidigt i samma medlemsstat, eller vid olika tidpunkter som ligger så nära varandra att förfarandena för att fastställa ansvarig medlemsstat kan genomföras samlat, och om tillämpningen av kriterierna i denna förordning skulle leda till att de separerades, ska följande bestämmelser ligga till grund för att fastställa ansvarig medlemsstat:

a)	Den medlemsstat som genom kriterierna fastställs som ansvarig för övertagande av flertalet familjemedlemmar och/eller underåriga ogifta syskon ska ansvara för prövningen av ansökningar om internationellt skydd från alla familjemedlemmar och/eller underåriga ogifta syskon.

b)	I annat fall ska den medlemsstat som genom kriterierna fastställs som ansvarig för prövningen av ansökan från den äldste av dem ansvara för prövningen.

Artikel 12

Utfärdande av uppehållstillstånd eller viseringar

1. Om sökanden har ett giltigt uppehållstillstånd, ska den medlemsstat som utfärdat tillståndet ansvara för prövningen av ansökan om internationellt skydd.

2. Om sökanden har en giltig visering, ska den medlemsstat som utfärdat viseringen ansvara för prövningen av ansökan om internationellt skydd, såvida inte viseringen har utfärdats på en annan medlemsstats vägnar i enlighet med en sådan överenskommelse om representation som avses i artikel 8 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (14). I så fall ska den representerade medlemsstaten ansvara för prövningen av ansökan om internationellt skydd.

3. Om sökanden har flera giltiga uppehållstillstånd eller viseringar, utfärdade av olika medlemsstater, ska ansvaret för att pröva ansökan om internationellt skydd tilldelas medlemsstaterna i följande ordning:

a)	Den medlemsstat som har utfärdat uppehållstillstånd med längst giltighetstid eller, om tillstånden gäller för lika lång tid, den medlemsstat som har utfärdat det uppehållstillstånd som löper ut sist.

b)	Den medlemsstat som har utfärdat den visering som löper ut sist, om de olika viseringarna är av samma art.

c)	Om viseringarna är av olika art, den medlemsstat som har utfärdat viseringen med den längsta giltighetstiden eller, om viseringarna gäller för lika lång tid, den medlemsstat som har utfärdat den visering som löper ut sist.

4. Om sökanden endast har ett eller flera uppehållstillstånd som löpt ut inom den senaste tvåårsperioden eller en eller flera viseringar som löpt ut inom den senaste sexmånadersperioden och som gjort det möjligt för honom eller henne att resa in på en medlemsstats territorium, ska punkterna 1, 2 och 3 vara tillämpliga så länge som sökanden inte lämnar medlemsstaternas territorium.

Om sökanden har ett eller flera uppehållstillstånd som löpt ut sedan mer än två år tillbaka eller en eller flera viseringar som löpt ut sedan mer än sex månader tillbaka och som gjort det möjligt för honom eller henne att resa in på en medlemsstats territorium, och om han eller hon inte har lämnat medlemsstaternas territorium, ska den medlemsstat där ansökan om internationellt skydd lämnas in vara ansvarig.

5. Om ett uppehållstillstånd eller en visering har utfärdats på grundval av en fiktiv eller lånad identitet eller på grundval av förfalskade, efterbildade eller ogiltiga handlingar, ska detta inte hindra att den medlemsstat som utfärdat uppehållstillståndet eller viseringen tilldelas prövningsansvaret. Den medlemsstaten ska dock inte vara ansvarig om den kan visa att ett bedrägeri har begåtts efter det att uppehållstillståndet eller viseringen utfärdades.

Artikel 13

Inresa och/eller vistelse

1. Om det har fastställts, på grundval av sådana bevis eller indicier som tas upp i de två förteckningar som avses i artikel 22.3 i denna förordning, inklusive sådana uppgifter som avses i förordning (EU) nr 603/2013, att en sökande utan tillstånd har passerat gränsen till en medlemsstat landvägen, sjövägen eller luftvägen från ett tredjeland, ska den medlemsstat där inresan ägt rum ansvara för prövningen av ansökan om internationellt skydd. Detta ansvar ska upphöra tolv månader efter det att den otillåtna gränspassagen ägde rum.

2. När en medlemsstat inte kan eller inte längre kan hållas ansvarig i enlighet med punkt 1 i denna artikel och om det har fastställts, på grundval av sådana bevis eller indicier som tas upp i de två förteckningar som nämns i artikel 22.3, att sökanden – som har rest in på en medlemsstats territorium utan tillstånd eller vars sätt att resa in inte kan fastställas – har vistats en sammanhängande period på minst fem månader i en medlemsstat innan ansökan om internationellt skydd lämnades in, ska den medlemsstaten ansvara för prövningen av ansökan om internationellt skydd.

Om sökanden har vistats under tidsperioder på minst fem månader i flera medlemsstater, ska den medlemsstat där han eller hon senast vistats ansvara för prövningen av ansökan om internationellt skydd.

Artikel 14

Inresa efter upphävt viseringskrav

1. Om en tredjelandsmedborgare eller en statslös person reser in på en medlemsstats territorium där han eller hon inte behöver visering ska den medlemsstaten ansvara för prövningen av dennes ansökan om internationellt skydd.

2. Principen i punkt 1 ska inte tillämpas om tredjelandsmedborgaren eller den statslösa personen lämnar in sin ansökan om internationellt skydd i en annan medlemsstat där han eller hon inte heller behöver visering för inresa till territoriet. I detta fall ska den andra medlemsstaten ansvara för prövningen av ansökan om internationellt skydd.

Artikel 15

Ansökan på det internationella transitområdet på en flygplats

Om en ansökan om internationellt skydd görs av en tredjelandsmedborgare eller en statslös person på det internationella transitområdet på en flygplats i en medlemsstat ska den medlemsstaten ansvara för prövningen.

KAPITEL IV

PERSONER I BEROENDESTÄLLNING OCH DISKRETIONÄR BEDÖMNING

Artikel 16

Personer i beroendeställning

1. Om en sökande på grund av graviditet, ett nyfött barn, svår sjukdom, allvarligt funktionshinder eller hög ålder är beroende av hjälp från sitt barn, sitt syskon eller sin förälder som är lagligen bosatt i en av medlemsstaterna, eller om ett barn, syskon eller förälder som är lagligen bosatt i en av medlemsstaterna är beroende av sökandens hjälp ska medlemsstaterna normalt hålla samman eller sammanföra sökanden med det barnet, syskonet eller den föräldern, förutsatt att familjebanden fanns i ursprungslandet, att barnet, syskonet eller föräldern eller sökanden kan ta hand om personen i beroendeställning och de berörda personerna skriftligen uttryckt önskemål om detta.

2. Om det barn, det syskon eller den förälder som avses i punkt 1 är lagligen bosatt i en annan medlemsstat än den där sökanden befinner sig, ska ansvarig medlemsstat vara den där barnet, syskonet eller föräldern är lagligen bosatt, såvida inte sökandens hälsotillstånd under en betydande tid hindrar honom eller henne från att resa till den medlemsstaten. I sådant fall ska ansvarig medlemsstat vara den där sökanden vistas. Den medlemsstaten ska inte omfattas av skyldigheten att föra barnet, syskonet eller föräldern till sitt territorium.

3. Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 45 med avseende på de faktorer som ska beaktas vid bedömningen av ett beroendeförhållande, kriterier för att fastställa förekomsten av erkända familjeband, de kriterier som ska beaktas för att bedöma den berörda personens förmåga att ta hand om personen i beroendeställning och de faktorer som ska beaktas vid bedömningen av en oförmåga att resa under en betydande tid.

4. Kommissionen ska genom genomförandeakter fastställa enhetliga villkor för samråd och utbyte av uppgifter mellan medlemsstaterna. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 44.2.

Artikel 17

Diskretionär bedömning

1. Genom undantag från artikel 3.1 får varje medlemsstat besluta att pröva en ansökan om internationellt skydd som den har mottagit från en tredjelandsmedborgare eller en statslös person, även om det inte föreligger någon sådan skyldighet enligt de kriterier som anges i denna förordning.

Den medlemsstat som beslutar att pröva en ansökan om internationellt skydd enligt denna punkt ska bli ansvarig medlemsstat och ska påta sig de skyldigheter som följer av detta ansvar. I tillämpliga fall ska denna medlemsstat, genom det elektroniska kommunikationsnätet ”DubliNet” som inrättats genom artikel 18 i förordning (EG) nr 1560/2003, underrätta den tidigare ansvariga medlemsstaten, den medlemsstat som genomför ett förfarande för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig eller den medlemsstat som har mottagit en framställan om övertagande eller återtagande.

Den medlemsstat som blir ansvarig enligt denna punkt ska omedelbart ange detta i Eurodac i enlighet med förordning (EU) nr 603/2013 genom att föra in det datum när beslutet att pröva ansökan fattades.

2. Den medlemsstat i vilken en ansökan om internationellt skydd lämnas in och som genomför förfarandet för att fastställa ansvarig medlemsstat, eller den ansvariga medlemsstaten, får när som helst innan ett första beslut i sak har fattats anmoda en annan medlemsstat att överta en sökande för att sammanföra alla närstående av humanitära skäl, särskilt familjeskäl eller kulturellt betingade faktorer, även om den andra medlemsstaten inte är ansvarig enligt kriterierna i artiklarna 8–11 och 16. De berörda personerna måste lämna sitt samtycke skriftligen.

Framställan om övertagande ska innehålla alla uppgifter som den anmodande medlemsstaten har tillgång till, för att ge den anmodade medlemsstaten möjlighet att bedöma situationen.

Den anmodade medlemsstaten ska utföra de kontroller som behövs för att pröva de humanitära grunder som åberopas och lämna svar till den anmodande medlemsstaten inom två månader från det att framställan mottogs genom att använda det elektroniska kommunikationsnätet ”DubliNet”, som inrättats genom artikel 18 i förordning (EG) nr 1560/2003. Ett avslag på framställan ska motiveras.

Om den anmodade medlemsstaten godtar denna framställan, ska ansvaret för prövningen av ansökan överföras till den medlemsstaten.

KAPITEL V

DEN ANSVARIGA MEDLEMSSTATENS SKYLDIGHETER

Artikel 18

Den ansvariga medlemsstatens skyldigheter

1. Den ansvariga medlemsstaten ska vara skyldig att

a)	på de villkor som anges i artiklarna 21, 22 och 29 överta en sökande som har lämnat in en ansökan i en annan medlemsstat,

b)	på de villkor som anges i artiklarna 23, 24, 25 och 29 återta en sökande vars ansökan är under prövning och som har lämnat in en ansökan i en annan medlemsstat eller som befinner sig i en annan medlemsstat utan uppehållstillstånd,

c)	på de villkor som anges i artiklarna 23, 24, 25 och 29 återta en tredjelandsmedborgare eller en statslös person som har återkallat en ansökan under prövning och lämnat in en ansökan i en annan medlemsstat eller som befinner sig i en annan medlemsstat utan uppehållstillstånd,

d)	på de villkor som anges i artiklarna 23, 24, 25 och 29 återta en tredjelandsmedborgare eller en statslös person vars ansökan har avslagits och som har lämnat in en ansökan i en annan medlemsstat eller som befinner sig i en annan medlemsstat utan uppehållstillstånd.

2. Den ansvariga medlemsstaten ska i de situationer som avses i punkt 1 a och b pröva eller slutföra prövningen av den ansökan om internationellt skydd som den sökande lämnat in.

I de fall som omfattas av punkt 1 c ska den ansvariga medlemsstaten, om den hade beslutat att avbryta prövningen av en ansökan efter det att den dragits tillbaka av den sökande före avgörande i sak i första instans, säkerställa att den sökande har rätt att begära att prövningen av hans eller hennes ansökan slutförs eller rätt att lämna in en ny ansökan om internationellt skydd, som inte ska behandlas som en efterföljande ansökan enligt direktiv 2013/32/EU. I dessa fall ska medlemsstaterna säkerställa att prövningen av ansökan slutförs.

I de fall som omfattas av punkt 1 d ska den ansvariga medlemsstaten, om ansökan endast har avslagits i första instans, säkerställa att den berörda personen har eller har haft tillgång till ett effektivt rättsmedel, i enlighet med artikel 46 i direktiv 2013/32/EU.

Artikel 19

Ansvarets upphörande

1. Om en medlemsstat utfärdar uppehållstillstånd till sökanden, ska de skyldigheter som anges i artikel 18.1 överföras till den medlemsstaten.

2. De skyldigheter som anges i artikel 18.1 ska upphöra om den ansvariga medlemsstaten, när den anmodas att överta eller återta en sökande eller annan person som avses i artikel 18.1 c eller d, kan konstatera att den berörda personen har lämnat medlemsstaternas territorium under minst tre månader, om han eller hon inte har ett giltigt uppehållstillstånd som utfärdats av den ansvariga medlemsstaten.

En ansökan som lämnas in efter en period av frånvaro som avses i första stycket ska betraktas som en ny ansökan, som ger upphov till ett nytt förfarande för fastställande av ansvarig medlemsstat.

3. De skyldigheter som anges i artikel 18.1 c och d ska upphöra om den ansvariga medlemsstaten, efter att ha blivit anmodad att ta tillbaka en sökande eller annan person som avses i artikel 18.1 c eller d, kan konstatera att den berörda personen har lämnat medlemsstaternas territorium i enlighet med ett beslut om återsändande eller ett avlägsnandebeslut som medlemsstaten fattat efter det att ansökan återkallats eller avslagits.

En ansökan som lämnas in efter det att ett avlägsnandebeslut har verkställts ska betraktas som en ny ansökan, som ger upphov till ett nytt förfarande för fastställande av ansvarig medlemsstat.

KAPITEL VI

FÖRFARANDEN FÖR ÖVERTAGANDE OCH ÅTERTAGANDE

AVDELNING I

Inledande av förfarandet

Artikel 20

Inledande av förfarandet

1. Förfarandet för att fastställa ansvarig medlemsstat ska inledas när en ansökan om internationellt skydd första gången lämnas in i en medlemsstat.

2. En ansökan om internationellt skydd ska anses inlämnad vid den tidpunkt då en formell ansökan från den sökande eller en rapport från myndigheterna inkom till de behöriga myndigheterna i den berörda medlemsstaten. Om ansökan inte är skriftlig, bör rapporten upprättas så snart som möjligt efter avsiktsförklaringen.

3. Vid tillämpningen av denna förordning ska situationen för underåriga barn som medföljer sökanden och som uppfyller definitionen av familjemedlemmar betraktas som oskiljaktig från hans eller hennes familjemedlems situation och det ska ankomma på den medlemsstat som är ansvarig för att pröva den familjemedlemmens ansökan om internationellt skydd, även om den underårige inte själv är en sökande, förutsatt att detta är för den underåriges bästa. Barn som föds efter sökandens ankomst till medlemsstaternas territorium ska behandlas på samma sätt, utan att ett nytt förfarande för övertagande behöver inledas.

4. Om en ansökan om internationellt skydd lämnas in till de behöriga myndigheterna i en medlemsstat av en sökande som befinner sig på en annan medlemsstats territorium, ska fastställandet av ansvarig medlemsstat göras av den medlemsstat där sökanden befinner sig. Den medlemsstat där sökanden befinner sig ska utan dröjsmål underrättas av den medlemsstat som har mottagit ansökan om internationellt skydd och ska därefter med avseende på tillämpningen av denna förordning anses vara den medlemsstat där ansökan om internationellt skydd lämnats in.

Sökanden ska skriftligen underrättas om denna ändring av den medlemsstat som genomför förfarandet för att fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig och vilken dag den ägde rum.

5. En sökande som befinner sig i en annan medlemsstat utan uppehållstillstånd eller som där har lämnat in en ansökan om internationellt skydd efter att ha återkallat sin första ansökan som lämnats in i en annan medlemsstat under förfarandet för fastställande av ansvarig medlemsstat, ska återtas av den medlemsstat där den ansökan om internationellt skydd först lämnades in, enligt villkoren i artiklarna 23, 24, 25 och 29, i syfte att avsluta förfarandet för fastställande av ansvarig medlemsstat.

Denna skyldighet ska upphöra om den medlemsstat som anmodats att slutföra förfarandet för fastställande av ansvarig medlemsstat kan konstatera att sökanden under tiden har lämnat medlemsstaternas territorium under minst tre månader eller har beviljats uppehållstillstånd i en annan medlemsstat.

En ansökan som lämnas in efter en sådan frånvaroperiod som avses i andra stycket ska betraktas som en ny ansökan, som ger upphov till ett nytt förfarande för fastställande av ansvarig medlemsstat.

AVDELNING II

Förfarande vid framställningar om övertagande

Artikel 21

Framställan om övertagande

1. Om en medlemsstat som har mottagit en ansökan om internationellt skydd bedömer att en annan medlemsstat ska ansvara för prövningen av denna ansökan, får den förstnämnda medlemsstaten så snart som möjligt och i vart fall inom tre månader från det att asylansökan lämnades in enligt artikel 20.2 anmoda den senare medlemsstaten att överta sökanden.

Utan hinder av första stycket ska framställan, vid en träff i Eurodac på grundval av uppgifter som registrerats i enlighet med artikel 14 i förordning (EU) nr 603/2013, göras inom två månader från det att den träffen registrerades, i enlighet med artikel 15.2 i den förordningen.

Om framställan om övertagande av en sökande inte görs inom de tidsfrister som anges i första och andra styckena, ska den medlemsstat där ansökan om internationellt skydd lämnades in ansvara för prövningen.

2. Den anmodande medlemsstaten får begära ett brådskande svar, om ansökan om internationellt skydd har lämnats in efter vägrad inresa eller vistelse, efter anhållande på grund av vistelse utan tillstånd eller efter delgivning eller verkställighet av avlägsnandebeslut.

I en sådan framställan ska grunderna till varför ett brådskande svar är nödvändigt samt en svarsfrist anges. Svarsfristen ska vara minst en vecka.

3. I de fall som avses i punkterna 1 och 2 ska framställan om en annan medlemsstats övertagande göras på ett standardformulär och ska omfatta bevis eller indicier i enlighet med de två förteckningar som nämns i artikel 22.3 och/eller relevanta uppgifter ur sökandens redogörelse, som krävs för att myndigheterna i den anmodade medlemsstaten ska kunna kontrollera om den är ansvarig enligt kriterierna i denna förordning.

Kommissionen ska genom genomförandeakter fastställa enhetliga villkor för förberedelse och inlämning av framställningar om övertagande. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 44.2.

Artikel 22

Svar på en framställan om övertagande

1. Den anmodade medlemsstaten ska utföra de kontroller som behövs och fatta beslut om en framställan om övertagande av en sökande inom två månader från det att framställan mottogs.

2. Under förfarandet för att fastställa ansvarig medlemsstat ska bevis och indicier användas.

3. Kommissionen ska genom genomförandeakter utarbeta och regelbundet göra en översyn av två förteckningar, med relevanta uppgifter om bevis och indicier enligt de kriterier som anges i leden a och b i denna punkt. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 44.2.

Bevis

i)	Här avses formella bevis som avgör ansvar enligt denna förordning, så länge de inte vederläggs genom motbevis.

ii)	Medlemsstaterna ska till den kommitté som avses i artikel 44 lämna förlagor till de olika kategorierna av administrativa dokument, i enlighet med den indelning som fastställs i förteckningen över formella bevis.

Indicier

i)	Här avses indikationer som, även om de kan motsägas, i vissa fall kan vara tillräckliga, beroende på vilket bevisvärde de tillmäts.

ii)	Deras bevisvärde, i förhållande till ansvaret för prövningen av ansökan om internationellt skydd ska bedömas från fall till fall.

4. Beviskraven bör inte gå utöver det som är nödvändigt för att rätt kunna tillämpa denna förordning.

5. Om det saknas formell bevisning, ska den anmodade medlemsstaten ta på sig ansvaret om det finns indicier som är sammanhängande, kontrollerbara och tillräckligt detaljerade för att ansvaret ska kunna fastställas.

6. Om den anmodande medlemsstaten har begärt ett brådskande svar, i enlighet med bestämmelserna i artikel 21.2, ska den anmodade medlemsstaten göra allt den kan för att svara inom den angivna fristen. I undantagsfall, där det kan visas att prövningen av en framställan om övertagande är särskilt komplicerad, får den anmodade medlemsstaten lämna svar efter det att den begärda tidsgränsen har överskridits, men ska under alla förhållanden svara inom en månad. I sådana situationer måste den anmodade medlemsstaten meddela sitt beslut att uppskjuta sitt svar till den anmodande medlemsstaten inom den ursprungligen begärda tidsfristen.

7. Om inget svar har lämnats inom två månader enligt punkt 1 respektive en månad enligt punkt 6, ska framställan anses godtagen och medföra skyldighet att överta personen, vilket innefattar en skyldighet att tillhandahålla lämpliga ankomstarrangemang.

AVDELNING III

Förfaranden vid framställningar om återtagande

Artikel 23

Framställan om återtagande om en ny ansökan har lämnats in i den anmodande medlemsstaten

1. Om en medlemsstat som mottagit en ny ansökan om internationellt skydd från en person som avses i artikel 18.1 b, c eller d anser att en annan medlemsstat ska vara ansvarig enligt artikel 20.5 och artikel 18.1 b, c eller d kan den anmoda den andra medlemsstaten att återta den personen.

2. Framställan om återtagande ska göras så fort som möjligt och senast inom två månader från det att en träff registrerades i Eurodac, i enlighet med artikel 9.5 i förordning (EU) nr 603/2013.

Om framställan om återtagande grundar sig på andra bevis än uppgifter som erhållits från Eurodacsystemet, ska den översändas till den anmodade medlemsstaten inom tre månader från den dag då ansökan om internationellt skydd lämnades in i enlighet med artikel 20.2.

3. Om framställan om återtagande inte görs inom de tidsperioder som anges i punkt 2 ska ansvaret för prövningen av ansökan om internationellt skydd åligga den medlemsstat där den nya ansökan lämnades in.

4. Framställan om återtagande ska göras på ett standardformulär och ska omfatta bevis eller indicier enligt beskrivningen i de två förteckningar som framgår av artikel 22.3 och/eller relevanta uppgifter ur den berörda personens redogörelse så att myndigheterna i den anmodade medlemsstaten ska kunna kontrollera om den är ansvarig enligt kriterierna i denna förordning.

Kommissionen ska genom genomförandeakter anta enhetliga villkor för förberedelse och inlämning av framställningar om återtagande. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 44.2.

Artikel 24

Framställan om återtagande om en ny ansökan inte har lämnats in i den anmodande medlemsstaten

1. Om en medlemsstat inom vars territorium en person som avses i artikel 18.1 b, c eller d vistas utan uppehållstillstånd och där någon ny ansökan om internationellt skydd inte har lämnats in, anser att en annan medlemsstat ska ha ansvaret enligt artikel 20.5 och artikel 18.1 b, c eller d kan den anmoda den medlemsstaten att återta den personen.

2. Om en medlemsstat inom vars territorium en person vistas utan uppehållstillstånd beslutar att göra en sökning i Eurodacsystemet i enlighet med artikel 17 i förordning (EU) nr 603/2013 ska, genom undantag från artikel 6.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (15), framställan om återtagande av en person som avses i artikel 18.1 b eller c i den här förordningen eller en person som avses i artikel 18.1 d, vars ansökan om internationellt skydd inte har avslagits genom ett slutligt beslut, göras så fort som möjligt och senast inom två månader från det att en träff registrerades i Eurodac, enligt artikel 17.5 i förordning (EU) nr 603/2013.

Om framställan om återtagande grundar sig på andra bevis än uppgifter som erhållits från Eurodacsystemet, ska den översändas till den anmodade medlemsstaten inom tre månader från den dag då den anmodande medlemsstaten blir medveten om att den andra medlemsstaten kan vara ansvarig för personen i fråga.

3. Om framställan om återtagande inte görs inom de tidsperioder som anges i punkt 2 ska den medlemsstat inom vars territorium den berörda personen vistas utan uppehållstillstånd ge personen möjlighet att lämna in en ny ansökan.

4. Om en person som avses i artikel 18.1 d i denna förordning, vars ansökan om internationellt skydd har avslagits genom ett slutligt beslut i en medlemsstat, befinner sig i en annan medlemsstat utan uppehållstillstånd kan den andra medlemsstaten antingen anmoda den tidigare medlemsstaten att återta personen i fråga eller genomföra ett återvändandeförfarande i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG.

Om den senare medlemsstaten beslutar att anmoda den tidigare medlemsstaten att återta personen i fråga ska direktiv 2008/115/EG inte tillämpas.

5. En framställan om återtagande av den person som avses i artikel 18.1 b, c eller d ska göras på ett standardformulär och ska omfatta bevis eller indicier enligt beskrivningen i de två förteckningar som framgår artikel 22.3 och/eller relevanta uppgifter ur den berörda personens redogörelse för att myndigheterna i den anmodade medlemsstaten ska kunna kontrollera huruvida den är ansvarig på grundval av de kriterier som fastställs i denna förordning.

Kommissionen ska genom genomförandeakter fastställa och regelbundet göra en översyn av de två förteckningar i vilka relevanta bevis eller indicier fastställs i enlighet med de kriterier som fastställs i artikel 22.3 a och b och ska anta enhetliga villkor för förberedelse och inlämning av framställningar om återtagande. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 44.2.

Artikel 25

Svar på en framställan om återtagande

1. Den anmodade medlemsstaten ska utföra nödvändiga kontroller och meddela beslut om framställan att återta den berörda personen så fort som möjligt och under inga omständigheter senare än en månad från den dag då framställan mottogs. Om framställan grundar sig på uppgifter som erhållits från Eurodacsystemet, ska den tidsfristen minskas till två veckor.

2. Underlåtenhet att agera inom den frist på en månad respektive två veckor som anges i punkt 1 ska anses som ett godtagande av framställan och medföra skyldighet att återta den berörda personen, vilket innefattar en skyldighet att ombesörja lämpliga ankomstarrangemang.

AVDELNING IV

Rättssäkerhetsgarantier

Artikel 26

Meddelande av ett beslut om överföring

1. Om den anmodade medlemsstaten samtycker till att överta eller återta en sökande eller annan person som avses i artikel 18.1 c eller d ska den anmodande medlemsstaten meddela den berörda personen beslutet att överföra honom eller henne till den ansvariga medlemsstaten och, i tillämpliga fall, om beslutet att inte pröva hans eller hennes ansökan om internationellt skydd. Om den berörda personen företräds av en juridisk eller annan rådgivare kan medlemsstaten välja att meddela beslutet till en sådan juridisk eller annan rådgivare i stället för till den berörda personen och, i tillämpliga fall, underrätta den berörda personen om beslutet.

2. Det beslut som avses i punkt 1 ska omfatta information om tillgängliga rättsmedel, vilket i tillämpliga fall inbegriper rätten att ansöka om suspensiv verkan, och om de tidsfrister som gäller för utnyttjande av sådana rättsmedel och för genomförandet av överföringen och ska vid behov innehålla information om den plats och den dag på vilken den berörda personen ska infinna sig, om den personen beger sig till den ansvariga medlemsstaten på egen hand.

Medlemsstaterna ska säkerställa att uppgifter om personer eller enheter som kan tillhandahålla rättsligt bistånd till den berörda personen lämnas till den berörda personen tillsammans med det beslut som avses i punkt 1, om de uppgifterna inte redan har tillhandahållits.

3. Om den berörda personen inte biträds eller företräds av en juridisk eller annan rådgivare ska medlemsstaten informera honom eller henne om de viktigaste delarna av beslutet, som alltid ska omfatta information om tillgängliga rättsmedel och de tidsfrister som gäller för utnyttjande av sådana rättsmedel på ett språk som den berörda personen förstår eller rimligen kan förväntas förstå.

Artikel 27

Rättsmedel

1. En sökande eller annan person som avses i artikel 18.1 c eller d ska ha rätt till ett effektivt rättsmedel, i form av överklagande eller omprövning i domstol av de faktiska och rättsliga omständigheterna när det gäller det beslut om överföring.

2. Medlemsstaterna ska föreskriva en skälig tidsperiod inom vilken den berörda personen får utöva sin rätt till ett effektivt rättsmedel enligt punkt 1.

3. Vad gäller överklagande av eller ansökan om omprövning av beslut om överföring ska medlemsstaterna i sin nationella rätt föreskriva att

a)	överklagandet eller omprövningen innebär att den berörda personen ska ha rätt att stanna kvar i den berörda medlemsstaten i väntan på resultatet av överklagandet eller omprövningen,

b)	överföringen avbryts automatiskt och avbrytandet upphör efter en viss skälig tidsperiod, under vilken en domstol efter noggrann och minutiös kontroll av begäran ska ha beslutat huruvida suspensiv verkan med anledning av ett överklagande eller en begäran om omprövning ska beviljas, eller

den berörda personen har möjlighet att inom en skälig tidsperiod begära att en domstol avbryter verkställigheten av överföringsbeslutet i väntan på resultatet av överklagandet eller omprövningen. Medlemsstaterna ska säkerställa att det finns ett effektivt rättsmedel genom att avbryta verkställigheten av överföringen till dess att ett beslut har fattats om den första begäran om uppskov. Ett beslut om huruvida verkställandet av överföringsbeslutet ska avbrytas ska fattas inom en skälig tidsperiod, och samtidigt medge en noggrann och minutiös kontroll av begäran om uppskov. Ett beslut om att inte avbryta verkställigheten av överföringsbeslutet ska vara motiverat.

4. Medlemsstaterna får föreskriva att de behöriga myndigheterna på eget initiativ får besluta att avbryta verkställigheten av överföringsbeslutet i väntan på utfallet av överklagandet eller omprövningen.

5. Medlemsstaterna ska se till att den berörda personen har tillgång till rättsligt bistånd samt, om så krävs, språkligt stöd.

6. Medlemsstaterna ska se till att rättsligt bistånd på begäran tillhandahålls kostnadsfritt om den berörda personen inte själv kan stå för kostnaderna. Medlemsstaterna får föreskriva att en sökande inte ska behandlas mer förmånligt i fråga om avgifter och andra kostnader än medlemsstatens egna medborgare när det gäller rättsligt bistånd.

Medlemsstaterna får, utan att tillgången till rättsligt bistånd begränsas godtyckligt, föreskriva att kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde inte ska beviljas om den behöriga myndigheten eller en domstol anser att överklagandet eller omprövningen saknar rimliga utsikter till framgång.

Om en myndighet som inte är en domstol beslutar att inte bevilja kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde med hänvisning till denna punkt ska medlemsstaterna sörja för rätten till ett effektivt rättsmedel i domstol för att överklaga eller begära omprövning av det beslutet.

Vid uppfyllande av kraven i denna punkt ska medlemsstaterna se till att tillgången till rättsligt bistånd och biträde inte begränsas godtyckligt och att sökandens tillgång till rättslig prövning inte hindras.

Rättsligt bistånd ska åtminstone inbegripa sammanställning av de handlingar som krävs inom ramen för förfarandet samt företrädande i domstol, och kan begränsas till tillgång till juridisk eller annan rådgivare som anvisas särskilt i nationell rätt för att bistå och företräda.

Förfaranden för tillgång till rättsligt bistånd ska fastställas i nationell rätt.

AVDELNING V

Förvar inför en överföring

Artikel 28

Förvar

1. Medlemsstaterna får inte hålla en person i förvar enbart av det skälet att han eller hon är föremål för det förfarande som fastställs genom denna förordning.

2. Om det finns en betydande risk för att en person avviker får medlemsstaterna ta honom eller henne i förvar i syfte att säkerställa överföringsförfarandena i enlighet med denna förordning på grundval av en individuell bedömning och endast om hållandet i förvar är proportionellt och andra, mindre ingripande åtgärder inte kan tillämpas verkningsfullt.

3. Förvar bör pågå en så kort tidsperiod som möjligt och ska inte pågå längre än vad som rimligen krävs för att med tillbörlig aktsamhet fullgöra de nödvändiga administrativa förfarandena till dess att överföringen enligt denna förordning har genomförts.

Om en person hålls i förvar enligt denna artikel ska en framställan om övertagande eller återtagande göras senast en månad efter det att ansökan lämnades in. Den medlemsstat som genomför förfarandet i enlighet med denna förordning ska i sådant fall begära ett brådskande svar. Detta svar ska lämnas inom två veckor från mottagandet av ansökan. Underlåtenhet att svara inom två veckor ska anses som ett godtagande av framställan och medföra skyldighet att överta eller återta personen, vilket innefattar en skyldighet att ombesörja lämpliga ankomstarrangemang.

Om en person hålls i förvar enligt denna artikel ska överföringen av denna person från den anmodande medlemsstaten till den ansvariga medlemsstaten verkställas så snart det är praktiskt möjligt, och senast inom sex veckor från det att en annan medlemsstats framställan om övertagande eller återtagande av den berörda personen godtogs implicit eller explicit eller från den tidpunkt då överklagandet eller omprövningen inte längre har suspensiv verkan i enlighet med artikel 27.3.

Om den anmodande medlemsstaten inte respekterar tidsfristerna för att göra en framställan om övertagande eller återtagande eller om överföringen inte verkställs inom den tidsfrist på sex veckor som avses i tredje stycket ska personen inte längre hållas i förvar. Artiklarna 21, 23, 24 och 29 ska fortsätta att gälla.

4. När det gäller förhållanden för förvar, och tillämpliga garantier för personer i förvar, i syfte att säkerställa överföringsförfarandena till den ansvariga medlemsstaten, ska artiklarna 9, 10 och 11 i direktiv 2013/33/EU tillämpas.

AVDELNING VI

Överföringar

Artikel 29

Närmare bestämmelser och tidsfrister

1. Överföringen av sökanden eller en annan person som avses i artikel 18.1 c eller d från den anmodande medlemsstaten till den ansvariga medlemsstaten ska verkställas i enlighet med den anmodande medlemsstatens nationella rätt, efter samråd mellan de berörda medlemsstaterna, så snart det är praktiskt möjligt och senast inom sex månader efter det att framställan från en annan medlemsstat om övertagande eller återtagande av den berörda personen godtogs eller det slutliga beslutet i fråga om överklagande eller omprövning med suspensiv verkan fattades i enlighet med artikel 27.3.

Om överföringar till den ansvariga medlemsstaten sker genom kontrollerad avresa eller avresa med eskort ska medlemsstaterna se till att de genomförs på ett humant sätt och med full respekt för de berörda personernas grundläggande rättigheter och mänskliga värdighet.

Vid behov ska den anmodande medlemsstaten förse sökanden med en passersedel. Kommissionen ska genom genomförandeakter fastställa passersedelns utformning. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 44.2.

Den ansvariga medlemsstaten ska alltefter omständigheterna underrätta den anmodande medlemsstaten om huruvida den berörda personen kommit fram i god ordning eller inte har infunnit sig inom den fastställda tidsfristen.

2. Om överföringen inte görs inom tidsfristen på sex månader ska den ansvariga medlemsstaten befrias från sin skyldighet att överta eller återta den berörda personen, varpå ansvaret övergår på den anmodande medlemsstaten. Denna tidsfrist får förlängas till högst ett år om överföringen inte kunnat utföras på grund av att den berörda personen varit frihetsberövad, eller till högst 18 månader om den berörda personen håller sig undan.

3. Om en person har överförts felaktigt, eller om ett beslut om överföring upphävs efter överklagande eller omprövning sedan överföringen har verkställts, ska den medlemsstat som genomförde överföringen omedelbart ta tillbaka den berörda personen.

4. Kommissionen ska genom genomförandeakter fastställa enhetliga villkor för samråd och informationsutbyte mellan medlemsstater, särskilt i fall av uppskjutna eller försenade överföringar, överföringar efter tyst godkännande eller i fall av överföringar av underåriga eller personer i beroendeställning samt kontrollerade överföringar. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 44.2.

Artikel 30

Kostnader för överföring

1. Kostnaderna för överföring till den ansvariga medlemsstaten av en sökande eller annan person som avses i artikel 18.1 c eller d ska bäras av den överförande medlemsstaten.

2. Om den berörda personen ska sändas tillbaka till en medlemsstat, till följd av en felaktig överföring eller ett beslut om överföring som upphävts efter överklagande eller omprövning sedan överföringen har verkställts, ska den medlemsstat som ursprungligen genomförde överföringen ansvara för kostnaderna för att återföra den berörda personen till sitt territorium.

3. Personer som ska överföras i enlighet med denna förordning ska inte bära kostnaderna för denna överföring.

Artikel 31

Utbyte av relevant information innan en överföring genomförs

1. Den medlemsstat som genomför överföringen av en sökande eller en annan person som avses i artikel 18.1 c eller d ska meddela den ansvariga medlemsstaten personuppgifter om den person som ska överföras som är adekvata, relevanta och inte mer omfattande än vad som krävs, i det enda syftet att säkerställa att de behöriga myndigheterna i enlighet med nationell rätt i den ansvariga medlemsstaten är i stånd att tillhandahålla den personen adekvat stöd, inbegripet sådan omedelbar sjukvård som är nödvändig för att tillvarata personens vitala intressen, och att säkerställa kontinuitet i det skydd och de rättigheter som följer av denna förordning och andra relevanta rättsinstrument om asyl. Dessa uppgifter ska överlämnas till den ansvariga medlemsstaten inom en skälig tidsperiod innan ett överförande genomförs för att säkerställa att dess behöriga myndigheter i enlighet med nationell rätt har tillräckligt med tid för att vidta nödvändiga åtgärder.

2. Den överförande medlemsstaten ska, i den mån sådana uppgifter är tillgängliga för den behöriga myndigheten i enlighet med nationell rätt, till den ansvariga medlemsstaten översända alla uppgifter som har betydelse för att tillvarata de rättigheter och omedelbara särskilda behov som den person som ska överföras har, särskilt följande:

a)	De omedelbara åtgärder som den ansvariga medlemsstaten måste vidta för att se till att de särskilda behoven hos den person som ska överföras tillgodoses på lämpligt sätt, inklusive eventuell omedelbart nödvändig sjukvård.

b)	Kontaktuppgifter till familjemedlemmar, släktingar eller andra närstående i den mottagande medlemsstaten, i tillämpliga fall.

c)	I fråga om underåriga, uppgifter om deras utbildning.

d)	En bedömning av sökandens ålder.

3. Utbytet av uppgifter enligt denna artikel får endast ske mellan de myndigheter som anmälts till kommissionen i enlighet med artikel 35 i denna förordning via det elektroniska kommunikationsnätet DubliNet som inrättats genom artikel 18 i förordning (EG) nr 1560/2003. De utväxlade uppgifterna får bara användas för de ändamål som anges i punkt 1 i den här artikeln och får inte behandlas ytterligare.

4. I syfte att underlätta utbytet av uppgifter mellan medlemsstaterna ska kommissionen genom genomförandeakter upprätta ett standardformulär för översändande av nödvändiga uppgifter enligt denna artikel. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 44.2.

5. Bestämmelserna i artikel 34.8–34.12 är tillämpliga på utbytet av uppgifter i enlighet med den här artikeln.

Artikel 32

Utbyte av uppgifter om personers hälsotillstånd innan en överföring genomförs

1. I det enda syftet att tillhandahålla läkarvård eller behandling, särskilt när det gäller funktionshindrade, äldre personer, gravida kvinnor, underåriga och personer som har varit utsatta för tortyr, våldtäkt eller andra allvarliga former av psykiskt, fysiskt och sexuellt våld, ska den överförande medlemsstaten, i den mån sådana uppgifter är tillgängliga för den behöriga myndigheten i enlighet med nationell rätt, till den ansvariga medlemsstaten översända uppgifter om eventuella särskilda behov hos den person som ska överföras, vilket i enskilda fall kan inbegripa uppgifter om den personens fysiska och mentala hälsotillstånd. Uppgifterna ska överföras i ett gemensamt hälsointyg tillsammans med nödvändiga handlingar. Den ansvariga medlemsstaten ska se till att dessa särskilda behov tillgodoses på lämpligt sätt, särskilt genom att tillhandahålla nödvändig läkarvård.

Kommissionen ska genom genomförandeakter utarbeta det gemensamma hälsointyget. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 44.2.

2. Den överförande medlemsstaten får endast överföra de uppgifter som avses i punkt 1 till den ansvariga medlemsstaten efter det att den sökande och/eller dennes företrädare uttryckligen gett sitt samtycke till detta eller om det är nödvändigt för att tillvarata den sökandes eller en annan persons vitala intressen i sådana fall där vederbörande är fysiskt eller rättsligt oförmögen att ge sitt samtycke. Avsaknad av samtycke, vilket inbegriper nekat samtycke ska inte utgöra något hinder för genomförande av överföringen.

3. Den behandling av uppgifter om personers hälsotillstånd som avses i punkt 1 får endast utföras av hälso- och sjukvårdspersonal som enligt nationell rätt eller nationella regler som fastställts av behöriga nationella organ omfattas av tystnadsplikt inom hälso- och sjukvården, eller av andra personer som omfattas av motsvarande tystnadsplikt.

4. Utbytet av uppgifter enligt denna artikel får endast ske mellan yrkesutbildad hälso- och sjukvårdspersonal eller andra personer som anges i punkt 3. De utväxlade uppgifterna får bara användas för de ändamål som anges i punkt 1 och får inte behandlas ytterligare.

5. Kommissionen ska genom genomförandeakter anta enhetliga villkor och praktiska arrangemang för utbyte av de uppgifter som avses i punkt 1 i denna artikel. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 44.2.

6. Bestämmelserna i artikel 34.8–34.12 är tillämpliga på utbytet av uppgifter i enlighet med den här artikeln.

Artikel 33

En mekanism för tidig varning, beredskap och krishantering

1. Om kommissionen, i synnerhet på grundval av uppgifter som stödkontoret samlat in i enlighet med förordning (EU) nr 439/2010, slår fast att tillämpningen av den här förordningen kan äventyras antingen till följd av att det finns en betydande risk för stora påfrestningar på en medlemsstats asylsystem och/eller på grund av funktionsproblem hos en medlemsstats asylsystem, ska kommissionen i samarbete med stödkontoret utfärda rekommendationer till den medlemsstaten och uppmana den att upprätta en förebyggande handlingsplan.

Den berörda medlemsstaten ska meddela rådet och kommissionen huruvida den avser att upprätta en förebyggande handlingsplan i syfte att åtgärda påfrestningarna på asylsystemet och/eller asylsystemets funktionsproblem, och samtidigt skydda de grundläggande rättigheterna för personer som ansöker om internationellt skydd.

En medlemsstat får efter egen bedömning och på eget initiativ upprätta en förebyggande handlingsplan och senare revidera denna. När en förebyggande handlingsplan upprättas kan medlemsstaten kan begära bistånd från kommissionen, andra medlemsstater, stödkontoret eller andra berörda unionsorgan.

2. Om en förebyggande handlingsplan upprättas ska den berörda medlemsstaten förelägga rådet och kommissionen planen och regelbundet rapportera till dem om dess genomförande. Kommissionen ska också informera Europaparlamentet om den förebyggande handlingsplanens viktigaste delar. Kommissionen ska förelägga rådet och Europaparlamentet rapporter om dess genomförande.

Den berörda medlemsstaten ska vidta alla lämpliga åtgärder för att åtgärda de särskilda påfrestningarna på dess asylsystem eller se till att identifierade problem åtgärdas innan läget förvärras. Om den förebyggande handlingsplanen omfattar åtgärder som syftar till att åtgärda särskilda påfrestningar på en medlemsstats asylsystem som kan äventyra tillämpningen av denna förordning ska kommissionen rådgöra med stödkontoret innan den lägger fram rapporter för Europaparlamentet och rådet.

3. Om kommissionen på grundval av stödkontorets analys slår fast att den förebyggande handlingsplanens genomförande inte har avhjälpt de konstaterade bristerna eller om det finns en allvarlig risk för att asylsituationen i den berörda medlemsstaten ska utvecklas till en kris, som knappast kan avhjälpas genom en förebyggande handlingsplan, kan kommissionen, i tillämpliga fall i samarbete med stödkontoret, begära att den berörda medlemsstaten upprättar en krishanteringsplan och, vid behov, reviderar denna. Krishanteringsplanen ska under hela processen säkerställa att unionens asylregler följs, särskilt när det gäller grundläggande rättigheter för personer som ansöker om internationellt skydd.

Efter en begäran om att en krishanteringsplan ska upprättas ska den berörda medlemsstaten i samarbete med kommissionen och stödkontoret, och senast tre månader efter begäran utarbeta en sådan plan.

Den berörda medlemsstaten ska lägga fram sin krishanteringsplan och ska minst en gång var tredje månad rapportera om dess genomförande till kommissionen och andra berörda aktörer, t.ex. stödkontoret, i tillämpliga fall.

Kommissionen ska informera Europaparlamentet och rådet om krishanteringsplanen, eventuella revideringar av denna samt dess genomförande. I dessa rapporter ska den berörda medlemsstaten inkludera uppgifter i syfte att övervaka att krishanteringsplanen följs exempelvis i fråga om förfarandets längd, villkoren vid förvar och mottagningskapaciteten i förhållande till inflödet av sökande.

4. Rådet ska under hela den process för tidig varning, beredskap och krishantering som fastställs i denna artikel noggrant övervaka situationen och kan begära ytterligare information samt ge politisk vägledning, särskilt när det gäller hur brådskande och allvarlig situationen är och därmed huruvida en medlemsstat måste upprätta antingen en förberedande handlingsplan eller, vid behov, en krishanteringsplan. Europaparlamentet och rådet kan under hela processen diskutera och ge vägledning om eventuella solidaritetsåtgärder, såsom de finner lämpligt.

KAPITEL VII

ADMINISTRATIVT SAMARBETE

Artikel 34

Utbyte av uppgifter

1. Varje medlemsstat ska till varje annan medlemsstat som begär det vidarebefordra sådana personuppgifter om sökanden som är lämpliga, relevanta och inte mer omfattande än vad som krävs för att

a)	fastställa ansvarig medlemsstat,

b)	pröva ansökan om internationellt skydd,

c)	uppfylla alla skyldigheter som följer av denna förordning.

2. De uppgifter som avses i punkt 1 får endast avse

a)	personuppgifter om sökanden och i förekommande fall hans eller hennes familjemedlemmar, släktingar eller andra närstående (fullständigt namn, i förekommande fall tidigare namn, smeknamn eller pseudonymer, nuvarande och tidigare medborgarskap samt födelsedatum och födelseort),

b)	identitets- och resehandlingar (referenser, giltighetstid, datum för utfärdande, utfärdande myndighet, plats för utfärdande m.m.),

c)	andra uppgifter som behövs för att fastställa sökandens identitet, inklusive fingeravtryck i enlighet med förordning (EU) nr 603/2013,

d)	orter där sökanden uppehållit sig och resvägar,

e)	uppehållstillstånd och viseringar som har utfärdats av en medlemsstat,

f)	platsen där ansökan lämnades in,

g)	det datum en eventuell tidigare ansökan om internationellt skydd inlämnades, det datum den aktuella ansökan inlämnades, hur långt handläggningen framskridit och innehållet i ett eventuellt beslut.

3. Vidare får den ansvariga medlemsstaten, om det skulle krävas i samband med prövningen av ansökan om internationellt skydd, anmoda en annan medlemsstat att lämna ut de uppgifter som sökanden åberopat till stöd för sin ansökan och skälen för eventuella beslut som fattats rörande sökanden. Den andra medlemsstaten får vägra att tillmötesgå denna framställan, om utlämnandet av uppgifterna skulle kunna äventyra dess väsentliga intressen eller skyddet av den berörda personens eller någon annans grundläggande fri- och rättigheter. Uppgifterna får endast lämnas ut om personen som ansöker om internationellt skydd skriftligen gett sitt samtycke till detta till den anmodande medlemsstaten. I så fall måste den sökande känna till vilka specifika uppgifter han eller hon har samtyckt till att lämna ut.

4. En framställan om uppgifter ska endast översändas i samband med enskild ansökan om internationellt skydd. Den ska motiveras, och om den har till syfte att kontrollera om det föreligger ett kriterium som kan medföra ansvar för den anmodade medlemsstaten ska det i framställan uppges på vilka bevis, inklusive relevant information från säkra källor om var och hur sökande reser in på medlemsstaternas territorium, eller på vilken särskild och kontrollerbar del i sökandens redogörelse framställan grundar sig. Sådan information från säkra källor kan inte i sig anses tillräcklig för att avgöra en medlemsstats ansvar och behörighet enligt denna förordning, men den kan vara till hjälp vid bedömningen av andra indikationer som har samband med en enskild sökande.

5. Den anmodade medlemsstaten ska vara skyldig att svara inom fem veckor. Alla förseningar med att svara ska vederbörligen motiveras. Bristande efterlevnad av tidsfristen på fem veckor ska inte befria den anmodade medlemsstaten från skyldigheten att svara. Om de undersökningar som utförs av den anmodade medlemsstat som inte har hållit fristen undanhåller uppgifter som visar att den är ansvarig, kan den medlemsstaten inte åberopa utgången av den tidsfrist som föreskrivs i artiklarna 21, 23 och 24 som skäl för att vägra att tillmötesgå en framställan om övertagande eller återtagande. I sådana fall ska tidsfristerna i artiklarna 21, 23 och 24 för framställan om övertagande eller återtagande förlängas med lika lång tid som svaret från den anmodade medlemsstaten är försenat.

6. Utbyte av uppgifter ska ske på begäran av en medlemsstat och får bara äga rum mellan de myndigheter som har utsetts av respektive medlemsstat; varje medlemsstat ska meddela kommissionen vilken myndighet som har utsetts i enlighet med artikel 35.1.

7. De utväxlade uppgifterna får bara användas för de ändamål som anges i punkt 1. I varje medlemsstat får uppgifterna beroende på sin art och den mottagande myndighetens befogenheter endast vidarebefordras till myndigheter och domstolar som har till uppgift att

a)	fastställa ansvarig medlemsstat,

b)	pröva ansökan om internationellt skydd,

c)	uppfylla alla skyldigheter som följer av denna förordning.

8. Den medlemsstat som överför uppgifter ska ansvara för att de är riktiga och aktuella. Om det framkommer att den har överfört uppgifter som är felaktiga eller som inte borde ha överförts, ska de mottagande medlemsstaterna underrättas om det utan dröjsmål. De ska rätta eller radera dessa uppgifter.

9. Sökanden ska ha rätt att på begäran få ta del av de uppgifter om honom eller henne som behandlats.

Om sökanden konstaterar att uppgifterna har behandlats i strid med denna förordning eller direktiv 95/46/EG, särskilt genom att de är ofullständiga eller felaktiga, ska han eller hon ha rätt att få dem rättade eller raderade.

Den myndighet som rättar eller raderar uppgifterna ska alltefter omständigheterna underrätta den medlemsstat som har lämnat eller mottagit uppgifterna.

Sökanden ska ha rätt att väcka talan eller klaga vid de behöriga myndigheterna eller domstolarna i den medlemsstat som vägrat sökanden rätt att få åtkomst till uppgifter som rör honom eller henne eller rätt att få sådana uppgifter rättade eller raderade.

10. I varje berörd medlemsstat ska överföringen och mottagandet av de utväxlade uppgifterna noteras i den berörda personens personakt och/eller i ett register.

11. De utväxlade uppgifterna ska inte bevaras längre än vad som är nödvändigt för de ändamål som de har utväxlats för.

12. Om uppgifterna inte behandlas automatiskt, inte ingår i eller inte kommer att ingå i ett register, ska varje medlemsstat vidta lämpliga åtgärder för att genom effektiva kontroller se till att denna artikel efterlevs.

Artikel 35

Behöriga myndigheter och resurser

1. Varje medlemsstat ska utan dröjsmål underrätta kommissionen om vilka specifika myndigheter som är ansvariga för att skyldigheterna enligt denna förordning och eventuella ändringar av denna uppfylls. Medlemsstaterna ska se till att dessa myndigheter har de resurser som krävs för att utföra sitt arbete och i synnerhet för att inom föreskrivna tidsfrister besvara framställningar om uppgifter och om övertagande och återtagande av sökande.

2. Kommissionen ska offentliggöra en konsoliderad förteckning över de myndigheter som avses i punkt 1 i Europeiska unionens officiella tidning. Om förteckningen ändras ska kommissionen offentliggöra en uppdaterad konsoliderad förteckning en gång per år.

3. De myndigheter som avses i punkt 1 ska erhålla den fortbildning som krävs för tillämpningen av denna förordning.

4. Kommissionen ska genom genomförandeakter upprätta säkra elektroniska överföringskanaler mellan de myndigheter som avses i punkt 1, på vilka framställningar, svar och all skriftlig korrespondens översänds och som säkerställer att avsändarna automatiskt får ett elektroniskt mottagningsbevis. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 44.2.

Artikel 36

Administrativa överenskommelser

1. Medlemsstaterna får sinsemellan ingå bilaterala administrativa överenskommelser om hur denna förordning ska tillämpas i praktiken och därmed underlätta dess genomförande och göra den effektivare. Dessa överenskommelser får avse

a)	utbyte av sambandspersoner,

b)	enklare förfaranden och kortare frister för översändande och prövning av framställningar om övertagande eller återtagande av sökande.

2. Medlemsstaterna får också bibehålla de administrativa överenskommelser som ingåtts enligt förordning (EG) nr 343/2003. I den mån sådana överenskommelser inte överensstämmer med den här förordningen ska de berörda medlemsstaterna ändra överenskommelserna för att undanröja bristande överensstämmelse som konstaterats.

3. Innan de överenskommelser som avses i punkt 1 b ingås eller ändras ska de berörda medlemsstaterna samråda med kommissionen när det gäller överenskommelsens överensstämmelse med denna förordning.

4. Om kommissionen finner att de överenskommelser som avses i punkt 1 b inte överensstämmer med denna förordning, ska den inom en skälig tidsperiod informera de berörda medlemsstaterna. Medlemsstaterna ska vida alla lämpliga åtgärder för att ändra den berörda överenskommelsen inom skälig tid för att undanröja bristande överensstämmelse som konstaterats.

5. Medlemsstaterna ska informera kommissionen om alla överenskommelser som avses i punkt 1, och om uppsägning eller ändring av dem.

KAPITEL VIII

FÖRLIKNING

Artikel 37

Förlikning

1. Om de berörda medlemsstaterna inte lyckas lösa en tvist rörande tillämpningen av denna förordning kan de tillgripa det förlikningsförfarande som anges i punkt 2.

2. Förlikningsförfarandet inleds genom att en av de oeniga medlemsstaterna vänder sig till ordföranden för den kommitté som inrättats genom artikel 44. Genom att godta användandet av förlikningsförfarande, förbinder sig de berörda medlemsstaterna att ta största hänsyn till den lösning som föreslås.

Kommitténs ordförande ska utse tre ledamöter i kommittén som företräder tre medlemsstater som inte är inblandade i saken. De tre ledamöterna ska ta del av parternas argument skriftligt eller muntligt och ska efter överläggningar föreslå en lösning inom en månad, i förekommande fall efter omröstning.

Förhandlingarna ska ledas av kommitténs ordförande eller dennes ersättare. Ordföranden kan ge uttryck för sin uppfattning, men får inte delta i omröstningen.

Oavsett om parterna godtar eller förkastar den föreslagna lösningen ska denna stå fast och inte kunna ändras.

KAPITEL IX

ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER OCH SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 38

Säkerhet och skydd för uppgifter

Medlemsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder för att garantera säkerheten för de personuppgifter som översänds, särskilt för att undvika olaglig eller obehörig åtkomst, eller röjande, ändring eller förlust av personuppgifter som behandlas.

Varje medlemsstat ska föreskriva att den eller de nationella tillsynsmyndigheter som utses enligt artikel 28.1 i direktiv 95/46/EG på ett oberoende sätt, i enlighet med dess nationella rätt, ska övervaka att den berörda medlemsstatens behandling av personuppgifter i enlighet med denna förordning är laglig.

Artikel 39

Tystnadsplikt

Medlemsstaterna ska se till att de myndigheter som avses i artikel 35 är bundna av reglerna om tystnadsplikt enligt nationell rätt beträffande uppgifter de får kännedom om genom sitt arbete.

Artikel 40

Sanktioner

Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att se till att varje missbruk av uppgifter som behandlas i enlighet med denna förordning medför sanktioner, däribland administrativa sanktioner och/eller straffrättsliga påföljder i enlighet med nationell rätt, som är effektiva, proportionella och avskräckande.

Artikel 41

Övergångsbestämmelser

Om asylansökan lämnats in efter det datum som avses i artikel 49 andra stycket, ska omständigheter som kan göra en medlemsstat ansvarig enligt bestämmelserna i denna förordning beaktas även om de förelåg före detta datum, med undantag av de händelser som avses i artikel 13.2.

Artikel 42

Beräkning av tidsfrister

Varje tidsfrist som föreskrivs i denna förordning ska beräknas enligt följande:

a)	När en frist uttryckt i dagar, veckor eller månader ska räknas från den tidpunkt då en händelse inträffar eller en åtgärd vidtas, inräknas inte i fristen den dag då händelsen inträffade eller åtgärden vidtogs.

En frist uttryckt i veckor eller månader ska löpa ut vid utgången av den dag i fristens sista vecka eller månad som infaller på samma veckodag eller samma datum som den dag då den händelse eller åtgärd från vilken fristen ska räknas inträffade eller vidtogs. Om en frist är uttryckt i månader och den dag då fristen skulle löpa ut inte förekommer i den sista månaden, ska fristen löpa ut vid utgången av den månadens sista dag.

c)	Fristerna ska innefatta lördagar, söndagar och lagstadgade helgdagar i de berörda medlemsstaterna.

Artikel 43

Territoriellt tillämpningsområde

Bestämmelserna i denna förordning ska vad beträffar Republiken Frankrike endast tillämpas på dess europeiska territorium.

Artikel 44

Kommitté

1. Kommissionen ska biträdas av en kommitté. Denna kommitté ska vara en kommitté i den mening som avses i förordning (EU) nr 182/2011.

2. När det hänvisas till denna punkt ska artikel 5 i förordning (EU) nr 182/2011 tillämpas.

Om kommittén inte avger något yttrande, ska kommissionen inte anta utkastet till genomförandeakt och artikel 5.4 tredje stycket i förordning (EU) nr 182/2011 ska tillämpas.

Artikel 45

Utövande av delegering

1. Befogenheten att anta delegerade akter ges till kommissionen med förbehåll för de villkor som anges i denna artikel.

2. Den delegering av befogenhet som avses i artiklarna 8.5 och 16.3 ska ges till kommissionen för en period av fem år från och med dagen för denna förordnings ikraftträdande. Kommissionen ska utarbeta en rapport om delegeringen av befogenhet senast nio månader före utgången av femårsperioden. Delegeringen av befogenhet ska genom tyst medgivande förlängas med perioder av samma längd, såvida inte Europaparlamentet eller rådet motsätter sig en sådan förlängning senast tre månader före utgången av varje tidsperiod.

3. Den delegering av befogenhet som avses i artiklarna 8.5 och 16.3 får när som helst återkallas av Europaparlamentet eller rådet. Ett beslut om återkallelse innebär att delegeringen av den befogenhet som anges i beslutet upphör att gälla. Beslutet får verkan dagen efter det att det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning, eller vid ett senare i beslutet angivet datum. Det påverkar inte giltigheten av delegerade akter som redan har trätt i kraft.

4. Så snart kommissionen antar en delegerad akt ska den samtidigt delge Europaparlamentet och rådet denna.

5. En delegerad akt som antas enligt artiklarna 8.5 och 16.3 ska träda i kraft endast om varken Europaparlamentet eller rådet har gjort invändningar mot den delegerade akten inom en period av fyra månader från den dag då akten delgavs Europaparlamentet och rådet, eller om både Europaparlamentet och rådet, före utgången av den perioden, har underrättat kommissionen om att de inte kommer att invända. Denna period ska förlängas med två månader på Europaparlamentets eller rådets initiativ.

Artikel 46

Övervakning och utvärdering

Kommissionen ska senast den 21 juli 2016 rapportera till Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av denna förordning och föreslå eventuella nödvändiga ändringar. Medlemsstaterna ska senast sex månader innan den fristen löper ut lämna kommissionen alla upplysningar som behövs för att utarbeta rapporten.

Efter att ha lagt fram den rapport som avses i första stycket ska kommissionen rapportera till Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av denna förordning samtidigt som rapporterna om genomförandet av Eurodacsystemet enligt artikel 40 i förordning (EU) nr 603/2013.

Artikel 47

Statistik

Enligt artikel 4.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 862/2007 av den 11 juli 2007 om gemenskapsstatistik över migration och internationellt skydd (16) ska medlemsstaterna tillhandahålla kommissionen (Eurostat) statistik om tillämpningen av denna förordning och förordning (EG) nr 1560/2003.

Artikel 48

Upphävande

Förordning (EG) nr 343/2003 ska upphöra att gälla.

Artiklarna 11.1, 13, 14 och 17 i förordning (EG) nr 1560/2003 ska upphöra att gälla.

Hänvisningar till den upphävda förordningen och de upphävda artiklarna ska anses som hänvisningar till den här förordningen och ska läsas i enlighet med jämförelsetabellen i bilaga II.

Artikel 49

Ikraftträdande och tillämplighet

Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Förordningen ska tillämpas på ansökningar om internationellt skydd som lämnas in från och med den första dagen i den sjätte månaden efter dess ikraftträdande och ska från och med den dagen gälla alla framställningar om övertagande eller återtagande av sökande, oberoende av när ansökan gjordes. Vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som lämnas in före detta datum ska avgöras enligt kriterierna i förordning (EG) nr 343/2003.

Hänvisningar i denna förordning till förordning (EU) nr 603/2013, direktiv 2013/32/EU och direktiv 2013/33/EU ska till den dag de börjar tillämpas tolkas som hänvisningar till förordning (EG) nr 2725/2000 (17), direktiv 2003/9/EG (18) respektive direktiv 2005/85/EG (19).

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i medlemsstaterna i enlighet med fördragen.

Utfärdad i Bryssel den 26 juni 2013.

På Europaparlamentets vägnar

M. SCHULZ

Ordförande

På rådets vägnar

A. SHATTER

Ordförande

(1) EUT C 317, 23.12.2009, s. 115.

(2) EUT C 79, 27.3.2010, s. 58.

(3) Europaparlamentets ståndpunkt av den 7 maj 2009 (EUT C 212 E, 5.8.2010, s. 370) och rådets ståndpunkt vid första behandlingen av den 6 juni 2013 (ännu ej offentliggjord i EUT). Europaparlamentets ståndpunkt av den 10 juni 2013 (ännu ej offentliggjord i EUT).

(4) EUT L 50, 25.2.2003, s. 1.

(5) EUT L 132, 29.5.2010, s. 11.

(6) EUT L 337, 20.12.2011, s. 9.

(7) Se sidan 96 i detta nummer av EUT.

(8) Se sidan 60 i detta nummer av EUT.

(9) EUT L 222, 5.9.2003, s. 3.

(10) EGT L 281, 23.11.1995, s. 31.

(11) Se sidan 1 i detta nummer av EUT.

(12) EUT L 218, 13.8.2008, s. 60.

(13) EUT L 55, 28.2.2011, s. 13.

(14) EUT L 243, 15.9.2009, s. 1.

(15) EUT L 348, 24.12.2008, s. 98.

(16) EUT L 199, 31.7.2007, s. 23.

(17) Rådets förordning (EG) nr 2725/2000 av den 11 december 2000 om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av Dublinkonventionen (EUT L 316, 15.12.2000, s. 1).

(18) Rådets direktiv 2003/9/EG av den 27 januari 2003 om miniminormer för mottagande av asylsökande i medlemsstaterna (EUT L 31, 6.2.2003, s. 18).

(19) Rådets direktiv 2005/85/EG av den 1 december 2005 om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus (EUT L 326, 13.12.2005, s. 13).

BILAGA I

Förordningar som upphävs (som det hänvisas till i artikel 48)

Rådets förordning (EG) nr 343/2003

(EUT L 50, 25.2.2003, s. 1)

Kommissionens förordning (EG) nr 1560/2003 – endast artiklarna 11.1, 13, 14 och 17

(EUT L 222, 5.9.2003, s. 3)

BILAGA II

Jämförelsetabell

Förordning (EG) nr 343/2003	Denna förordning
Artikel 1	Artikel 1
Artikel 2 a	Artikel 2 a
Artikel 2 b	Upphävd
Artikel 2 c	Artikel 2 b
Artikel 2 d	Artikel 2 c
Artikel 2 e	Artikel 2 d
Artikel 2 f	Artikel 2 e
Artikel 2 g	Artikel 2 f
—	Artikel 2 h
—	Artikel 2 i
Artikel 2 h	Artikel 2 j
Artikel 2 i	Artikel 2 g
—	Artikel 2 k
Artikel 2 j och k	Artikel 2 l och m
—	Artikel 2 n
Artikel 3.1	Artikel 3.1
Artikel 3.2	Artikel 17.1
Artikel 3.3	Artikel 3.3
Artikel 3.4	Artikel 4.1 första meningen
—	Artikel 4.1 a–f
—	Artikel 4.2 och 4.3
Artikel 4.1–4.5	Artikel 20.1–20.5
—	Artikel 20.5 tredje stycket
—	Artikel 5
—	Artikel 6
Artikel 5.1	Artikel 7.1
Artikel 5.2	Artikel 7.2
—	Artikel 7.3
Artikel 6 första stycket	Artikel 8.1
—	Artikel 8.3
Artikel 6 andra stycket	Artikel 8.4
Artikel 7	Artikel 9
Artikel 8	Artikel 10
Artikel 9	Artikel 12
Artikel 10	Artikel 13
Artikel 11	Artikel 14
Artikel 12	Artikel 15
—	Artikel 16
Artikel 13	Artikel 3.2
Artikel 14	Artikel 11
Artikel 15.1	Artikel 17.2 första stycket
Artikel 15.2	Artikel 16.1
Artikel 15.3	Artikel 8.2
Artikel 15.4	Artikel 17.2 fjärde stycket
Artikel 15.5	Artiklarna 8.5, 8.6 och 16.2
Artikel 16.1 a	Artikel 18.1 a
Artikel 16.1 b	Artikel 18.2
Artikel 16.1 c	Artikel 18.1 b
Artikel 16.1 d	Artikel 18.1 c
Artikel 16.1 e	Artikel 18.1 d
Artikel 16.2	Artikel 19.1
Artikel 16.3	Artikel 19.2 första stycket
—	Artikel 19.2 andra stycket
Artikel 16.4	Artikel 19.3
—	Artikel 19.3 andra stycket
Artikel 17	Artikel 21
Artikel 18	Artikel 22
Artikel 19.1	Artikel 26.1
Artikel 19.2	Artikel 26.2 och artikel 27.1
—	Artikel 27.2–27.6
Artikel 19.3	Artikel 29.1
Artikel 19.4	Artikel 29.2
—	Artikel 29.3
Artikel 19.5	Artikel 29.4
Artikel 20.1 första meningen	Artikel 23.1
—	Artikel 23.2
—	Artikel 23.3
—	Artikel 23.4
Artikel 20.1 a	Artikel 23.5 första stycket
—	Artikel 24
Artikel 20.1 b	Artikel 25.1
Artikel 20.1 c	Artikel 25.2
Artikel 20.1 d	Artikel 29.1 första stycket
Artikel 20.1 e	Artikel 26.1 och 26.2, artikel 27.1, artikel 29.1 andra och tredje styckena
Artikel 20.2	Artikel 29.2
Artikel 20.3	Artikel 23.5 andra stycket
Artikel 20.4	Artikel 29.4
—	Artikel 28
—	Artikel 30
—	Artikel 31
—	Artikel 32
—	Artikel 33
Artikel 21.1–21.9	Artikel 34.1–34.9 första till tredje styckena
—	Artikel 34.9 fjärde stycket
Artikel 21.10–21.12	Artikel 34.10–34.12
Artikel 22.1	Artikel 35.1
—	Artikel 35.2
—	Artikel 35.3
Artikel 22.2	Artikel 35.4
Artikel 23	Artikel 36
—	Artikel 37
—	Artikel 40
Artikel 24.1	—
Artikel 24.2	Artikel 41
Artikel 24.3	—
Artikel 25.1	Artikel 42
Artikel 25.2	—
Artikel 26	Artikel 43
Artikel 27.1 och 27.2	Artikel 44.1 och 44.2
Artikel 27.3	—
—	Artikel 45
Artikel 28	Artikel 46
—	Artikel 47
—	Artikel 48
Artikel 29	Artikel 49

Förordning (EG) nr 1560/2003	Denna förordning
Artikel 11.1	—
Artikel 13.1	Artikel 17.2 första stycket
Artikel 13.2	Artikel 17.2 andra stycket
Artikel 13.3	Artikel 17.2 tredje stycket
Artikel 13.4	Artikel 17.2 första stycket
Artikel 14	Artikel 37
Artikel 17.1	Artiklarna 9, 10, 17.2 första stycket
Artikel 17.2	Artikel 34.3

UTTALANDE FRÅN RÅDET, EUROPAPARLAMENTET OCH KOMMISSIONEN

Rådet och Europaparlamentet uppmanar kommissionen att, utan att det påverkar dess initiativrätt, överväga att revidera artikel 8.4 i den omarbetade Dublinförordningen när domstolen har avgjort mål C-648/11, MA m.fl. mot Secretary of State for the Home Department, dock senast inom de tidsfrister som anges i artikel 46 i Dublinförordningen. Därefter kommer Europaparlamentet och rådet att utöva sin lagstiftningsbehörighet med beaktande av barnets bästa.

I god kompromissanda och för att säkra att förslaget antas direkt hörsammar kommissionen denna uppmaning, men utgår ifrån att den endast gäller dessa särskilda omständigheter och inte kommer att skapa ett prejudikat.

29.6.2013

Europeiska unionens officiella tidning

L 180/60

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2013/32/EU

av den 26 juni 2013

om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (omarbetning)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 78.2 d,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (1),

efter att ha hört Regionkommittén,

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet (2), och

av följande skäl:

(1)	Ett antal väsentliga ändringar bör göras av rådets direktiv 2005/85/EG av den 1 december 2005 om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus (3). Av tydlighetsskäl bör det direktivet omarbetas.

(2)

En gemensam asylpolitik, inklusive ett gemensamt europeiskt asylsystem, är en del av Europeiska unionens målsättning att gradvis upprätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa som är öppet för dem som av olika omständigheter legitimt tvingas söka skydd inom unionen. En sådan politik bör bygga på principerna om solidaritet och rättvis fördelning av ansvar, inklusive ekonomiska konsekvenser, mellan medlemsstaterna.

(3)

Europeiska rådet enades vid sitt särskilda möte i Tammerfors den 15 och 16 oktober 1999 om att arbeta för att skapa ett gemensamt europeiskt asylsystem, grundat på en fullständig och allomfattande tillämpning av Genèvekonventionen om flyktingars rättsliga ställning av den 28 juli 1951, ändrad genom New York-protokollet av den 31 januari 1967 (nedan kallad Genèvekonventionen), och på så sätt bekräfta principen om ”non-refoulement” och på så sätt säkerställa att ingen skickas tillbaka för att bli utsatt för förföljelse.

(4)	I slutsatserna från Tammerfors fastställs att ett gemensamt europeiskt asylsystem på kort sikt bör omfatta gemensamma normer för rättvisa och effektiva asylförfaranden i medlemsstaterna och, på längre sikt, unionsbestämmelser som leder till ett gemensamt asylförfarande i unionen.

(5)	Den första etappen av det gemensamma europeiska asylsystemet slutfördes genom antagandet av relevanta rättsakter enligt fördragen, däribland direktiv 2005/85/EG, som utgjorde en första åtgärd i fråga om asylförfaranden.

(6)

Vid Europeiska rådets möte den 4 november 2004 antogs Haagprogrammet, som anger de mål som skulle genomföras för området med frihet, säkerhet och rättvisa för perioden 2005–2010. I Haagprogrammet uppmanades Europeiska kommissionen i detta avseende att slutföra utvärderingen av den första etappens instrument, och att förelägga Europaparlamentet och rådet den andra etappens instrument och åtgärder. I enlighet med Haagprogrammet är målet med att inrätta ett gemensamt europeiskt asylsystem att fastställa ett gemensamt asylförfarande och en enhetlig status som gäller i hela unionen.

(7)

I den europeiska pakten för invandring och asyl, som antogs den 16 oktober 2008, konstaterade rådet att skillnaderna fortfarande är stora mellan medlemsstaterna när det gäller beviljande av skydd och efterlyste nya initiativ, däribland ett förslag om att införa ett enda asylförfarande med gemensamma garantier, och därigenom slutföra inrättandet av det gemensamma europeiska asylsystemet i enlighet med Haagprogrammet.

(8)

Vid Europeiska rådets möte den 10–11 december 2009 antogs Stockholmsprogrammet, som upprepade åtagandet att uppnå målet att till 2012 skapa ett gemensamt område för skydd och solidaritet grundat på ett gemensamt asylförfarande och en enhetlig status för dem som beviljats internationellt skydd, med höga skyddsnivåer och rättvisa och ändamålsenliga förfaranden. I Stockholmsprogrammet fastställdes att personer som är i behov av internationellt skydd måste garanteras tillgång till rättssäkra och effektiva asylförfaranden. Enligt Stockholmsprogrammet bör individer erbjudas likvärdig behandling i fråga om förfaranderegler och fastställande av status, oberoende av i vilken medlemsstat deras ansökan om internationellt skydd har lämnats in. Målet är att liknande fall bör behandlas lika och leda till samma resultat.

(9)

De medel som avdelas för Europeiska flyktingfonden samt för Europeiska stödkontoret för asylfrågor (nedan kallat stödkontoret) bör användas som stöd för medlemsstaternas ansträngningar när det gäller att genomföra de normer som fastställts för den andra etappen av det gemensamma europeiska asylsystemet, särskilt för de medlemsstater vars asylsystem utsätts för ett särskilt och oproportionellt hårt tryck, främst på grund av deras geografiska läge eller demografiska situation.

(10)	Vid genomförandet av detta direktiv bör medlemsstaterna ta hänsyn till relevanta riktlinjer som utarbetats av stödkontoret.

(11)

För att säkerställa en uttömmande och effektiv prövning av de sökandes behov av internationellt skydd i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (4) bör unionsramen för hur internationellt skydd beviljas eller återkallas utgå från konceptet med ett enda förfarande.

(12)	Huvudsyftet med detta direktiv är att ytterligare utveckla miniminormerna för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av internationellt skydd för att inrätta ett gemensamt europeiskt asylförfarande i unionen.

(13)

Tillnärmningen av reglerna om förfaranden för beviljande eller återkallande av internationellt skydd bör bidra till att begränsa sekundära förflyttningar för personer som ansöker om internationellt skydd mellan medlemsstaterna när sådana förflyttningar motiveras av skillnader i de rättsliga ramarna och att skapa likvärdiga villkor för medlemsstaternas tillämpning av direktiv 2011/95/EU.

(14)

Medlemsstaterna bör få införa eller bibehålla förmånligare bestämmelser för tredjelandsmedborgare eller statslösa personer som ansöker om internationellt skydd i en medlemsstat, om en sådan ansökan anses bygga på förutsättningen att personen i fråga är i behov av internationellt skydd i den mening som avses i direktiv 2011/95/EU.

(15)	När det gäller behandlingen av personer som omfattas av detta direktiv är medlemsstaterna bundna av sina skyldigheter enligt de internationella rättsliga instrument som de är parter i.

(16)	Det är av yttersta vikt att beslut om alla ansökningar om internationellt skydd fattas på grundval av fakta och, i första instans, av myndigheter vars personal har lämpliga kunskaper eller har erhållit nödvändig utbildning om internationellt skydd.

(17)	För att säkerställa att ansökningar om internationellt skydd prövas och beslut fattas objektivt och opartiskt är det nödvändigt att personal som utför uppgifter inom ramen för de förfaranden som avses i detta direktiv gör detta med vederbörlig respekt för tillämpliga etiska principer.

(18)	Det ligger i såväl medlemsstaternas som de som ansöker om internationellt skydds intresse att beslut om ansökningar om internationellt skydd fattas så fort som möjligt, dock utan åsidosättande av kraven på att en adekvat och fullständig prövning utförs.

(19)

I syfte att förkorta den totala tidsåtgången för förfarandet i vissa fall bör medlemsstaterna i enlighet med sina nationella behov kunna vara flexibla och prioritera prövningen av en viss ansökan genom att behandla den före andra, tidigare inkomna ansökningar, utan att frångå de för förfarandet normalt tillämpliga tidsfristerna, principerna och garantierna.

(20)

Under klart angivna omständigheter där det är sannolikt att en ansökan är ogrundad eller där det föreligger allvarlig oro för den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen bör medlemsstaterna kunna påskynda prövningen, särskilt genom att införa kortare men rimliga tidsfrister för vissa steg i förfarandet, utan att det påverkar en adekvat och fullständig prövning eller sökandens faktiska tillgång till de grundläggande principer och garantier som föreskrivs i detta direktiv

(21)	Så länge en sökande kan uppvisa godtagbara skäl bör avsaknad av handlingar vid inresan eller användning av förfalskade handlingar i sig inte automatiskt medföra gränsförfaranden eller påskyndade förfaranden.

(22)

Det ligger också i såväl medlemsstaternas som de sökandes intresse att säkerställa en korrekt bedömning av det internationella skyddsbehovet redan i första instans. Därför bör sökande i första instans erbjudas kostnadsfri information om de rättsliga förutsättningarna och förfarandet, med hänsyn till deras särskilda omständigheter. Tillhandahållandet av sådan information bör bland annat göra det möjligt för sökande att förstå förfarandet bättre och därmed hjälpa dem att följa gällande regler. Det skulle vara oproportionellt att begära att medlemsstaterna tillhandahåller sådan information endast via kvalificerade jurister. Medlemsstaterna bör därför ha möjlighet att använda de lämpligaste medlen för att tillhandahålla sådan information, till exempel genom icke-statliga organisationer, personal vid myndigheter eller särskilda statliga organ.

(23)

Sökande som överklagar ett beslut bör på vissa villkor beviljas kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde av personer som enligt nationell rätt är behöriga att tillhandahålla sådana tjänster. Sökande bör dessutom under alla faser av förfarandet ha rätt att på egen bekostnad samråda med juridiska rådgivare och biträden godkända eller tillåtna enligt nationell rätt.

(24)	Begreppet allmän ordning kan bland annat omfatta en fällande dom för ett allvarligt brott.

(25)

För att personer som behöver skydd enligt artikel 1 i Genèvekonventionen ska erkännas som flyktingar eller som subsidiärt skyddsbehövande på riktiga grunder, bör alla sökande få faktisk tillgång till förfarandet, möjlighet att samarbeta och effektivt kommunicera med de behöriga myndigheterna för att lägga fram alla relevanta omständigheter i sitt ärende och de förfarandegarantier som krävs för att de ska kunna föra sin talan genom alla skeden av förfarandet. Dessutom bör förfarandet vid prövning av en ansökan om internationellt skydd åtminstone ge sökanden rätt att stanna kvar i avvaktan på beslut av behörig myndighet, rätt till tolk för att kunna lägga fram sin sak när han eller hon hörs av myndigheterna, möjlighet att meddela sig med en företrädare för Förenta nationernas flyktingkommissarie (UNHCR) och med organisationer som tillhandahåller rådgivning till eller biträde för personer som ansöker om internationellt skydd, rätt till korrekt delgivning av beslut och rätt till en saklig och rättslig motivering av beslutet, möjlighet att rådgöra med en juridisk rådgivare eller annan rådgivare samt rätt att under avgörande skeden i förfarandet informeras om sin rättsliga ställning på ett språk som han eller hon förstår eller rimligen kan förväntas förstå samt, vid ett eventuellt avslag, rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol eller en tribunal.

(26)

För att säkerställa faktisk tillgång till prövning bör tjänstemän som först kommer i kontakt med personer som söker internationellt skydd, i synnerhet tjänstemän som övervakar land- eller sjögränser eller som utför gränskontroller, få relevant information och nödvändig utbildning i hur man känner igen och hanterar ansökningar om internationellt skydd, varvid hänsyn bland annat ska tas till relevanta riktlinjer som utarbetats av stödkontoret. De bör kunna förse sådana tredjelandsmedborgare eller statslösa personer som befinner sig på medlemsstaternas territorium – även i gränszoner, i territorialvatten eller i transitzoner – och som ansöker om internationellt skydd med relevanta upplysningar om var och hur ansökningar om internationellt skydd kan lämnas in. När sökanden befinner sig på medlemsstatens territorialvatten bör de få landstiga och få ansökan prövad i enlighet med detta direktiv.

(27)

Med tanke på att tredjelandsmedborgare och statslösa personer som uttryckt önskan om att ansöka om internationellt skydd är personer som ansöker om internationellt skydd, bör de uppfylla sina skyldigheter och komma i åtnjutande av sina rättigheter enligt detta direktiv och Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/33/EU av den 26 juni 2013 om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd (5). I detta syfte bör medlemsstaterna snarast möjligt registrera att dessa personer är personer som ansöker om internationellt skydd.

(28)

För att underlätta tillgången till prövningsförfarandet vid gränsövergångsställen och i anläggningar för förvar bör information göras tillgänglig om möjligheterna att ansöka om internationellt skydd. Den grundläggande kommunikation som krävs för att de behöriga myndigheterna ska kunna förstå om en person vill ansöka om internationellt skydd ska säkerställas genom tolkningsarrangemang.

(29)

Vissa sökande kan vara i behov av särskilda förfarandegarantier bland annat på grund av ålder, kön, sexuell läggning, könsidentitet, funktionshinder, svår sjukdom, mental ohälsa eller sviter av tortyr, våldtäkt eller andra allvarliga former av psykiskt, fysiskt eller sexuellt våld. Medlemsstaterna bör försöka identifiera sökande i behov av särskilda förfarandegarantier innan beslut fattas i första instans. Dessa sökande bör ges det stöd som behövs, inbegripet tillräckligt med tid, för att de faktiskt ska få tillgång till förfarandena och kunna lägga fram det underlag som krävs för att styrka sin ansökan om internationellt skydd.

(30)

Om en sökande i behov av särskilda förfarandegarantier inte kan ges det stöd som behövs inom ramen för påskyndade förfaranden eller gränsförfaranden bör sådana sökande undantas från dessa förfaranden. Behov av särskilda förfarandegarantier av ett slag som skulle kunna förhindra tillämpningen av påskyndade förfaranden eller gränsförfaranden bör även innebära att sökanden får ytterligare garantier om hans eller hennes överklagande inte automatiskt har suspensiv verkan, så att rättsmedlet blir effektivt i hans eller hennes särskilda situation.

(31)

Nationella åtgärder för att identifiera och dokumentera symptom på tortyr eller andra allvarliga former av fysiskt eller psykiskt våld, däribland sexuellt våld, i förfaranden som omfattas av detta direktiv får bland annat bygga på principerna för effektiv utredning och dokumentation av tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (Istanbulprotokollet).

(32)

För att åstadkomma verklig jämställdhet mellan kvinnliga och manliga sökande bör prövningsförfarandet ta hänsyn till könsrelaterade aspekter. I synnerhet bör personliga intervjuer utformas på ett sätt som gör det möjligt för såväl kvinnliga som manliga sökande att tala om sina erfarenheter i fall som involverar könsrelaterad förföljelse. Komplexa könsrelaterade aspekter bör tillmätas vederbörlig vikt i förfaranden som avser begreppen säkert tredjeland, säkert ursprungsland eller efterföljande ansökan.

(33)

I överensstämmelse med Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter från 1989 bör barnets bästa komma i främsta rummet när medlemsstaterna tillämpar detta direktiv. Vid bedömningen av vad som är barnets bästa bör medlemsstaterna i synnerhet ta vederbörlig hänsyn till den underåriges välbefinnande och sociala utveckling, inklusive hans eller hennes bakgrund.

(34)	Förfaranden för att pröva behovet av internationellt skydd bör göra det möjligt för de behöriga myndigheterna att göra en noggrann prövning av ansökningar om internationellt skydd.

(35)	Om medlemsstaterna använder sig av kroppsvisitering inom ramen för handläggningen av ansökan bör denna genomföras av en person av samma kön som sökanden. Detta ska inte påverka kroppsvisiteringar som genomförs av säkerhetsskäl på grundval av nationell rätt.

(36)	Om en sökande gör en efterföljande ansökan utan att nya bevis eller skäl läggs fram, skulle det vara orimligt om medlemsstaterna vore skyldiga att genomföra ett nytt fullständigt prövningsförfarande. I dessa fall bör medlemsstaterna ha rätt att avvisa ansökan i enlighet med res judicata-principen.

(37)	Vad avser medverkan av personal vid en annan myndighet än den beslutande myndigheten när det gäller att genomföra intervjuer i tid om innehållet i ansökan bör begreppet ”i tid” bedömas mot bakgrund av de tidsfrister som anges i artikel 31.

(38)

Många ansökningar om internationellt skydd görs vid gränsen eller i en transitzon i en medlemsstat före ett beslut om sökandens inresa. Medlemsstaterna bör kunna införa rutiner för bedömningen av om en ansökan ska prövas eller ej och/eller sakprövningen som gör det möjligt att fatta beslut om ansökningar på platsen under klart definierade omständigheter.

(39)

När det fastställs huruvida situationen i sökandens ursprungsland alltjämt är osäker bör medlemsstaterna säkerställa att de erhåller exakt och aktuell information från relevanta källor som stödkontoret, UNHCR, Europarådet och andra relevanta internationella organisationer. Medlemsstaterna bör säkerställa att ett senareläggande av förfarandets avslutande är fullt förenligt med deras skyldigheter enligt direktiv 2011/95/EU och artikel 41 i stadgan, utan att det påverkar effektiviteten och rättvisan hos förfarandena enligt detta direktiv.

(40)

En nyckelfråga när det gäller att bedöma hur välgrundad en ansökan om internationellt skydd är, är sökandens säkerhet i det egna ursprungslandet. Om ett tredjeland kan anses vara ett säkert ursprungsland bör medlemsstaterna kunna fastställa dess säkerhet och förutsätta att det är säkert för en särskild sökande, såvida han eller hon inte lägger fram motbevis.

(41)	Med tanke på den harmoniseringsnivå som nåtts för när tredjelandsmedborgare och statslösa personer ska betraktas som personer som beviljats internationellt skydd, bör gemensamma kriterier upprättas för att fastställa tredjeländer som säkra ursprungsländer.

(42)

Fastställande av ett tredjeland som säkert ursprungsland med avseende på tillämpningen av detta direktiv garanterar inte någon absolut säkerhet för medborgare i dessa länder. Det ligger i sakens natur att vid den bedömning som ligger till grund för detta fastställande kan hänsyn tas endast till de allmänna civila, rättsliga och politiska förhållandena i landet samt till huruvida aktörer som utövar förföljelse, tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, i praktiken åläggs sanktioner om de befinns skyldiga i det landet. Om en sökande visar att det föreligger giltiga skäl till att anse att landet inte är säkert när det gäller hans eller hennes särskilda omständigheter är det därför viktigt att fastställandet av landet som säkert inte längre kan anses vara relevant för honom eller henne.

(43)

Medlemsstaterna bör pröva alla ansökningar i sak, det vill säga bedöma om sökanden i fråga har rätt till internationellt skydd i enlighet med direktiv 2011/95/EU, förutom då det här direktivet föreskriver något annat, särskilt om det är rimligt att anta att ett annat land skulle göra prövningen eller lämna tillräckligt skydd. Medlemsstaterna bör i synnerhet inte vara skyldiga att bedöma sakskälen i en ansökan om internationellt skydd om ett första asylland har beviljat sökanden flyktingstatus eller tillräckligt skydd av annat slag och sökanden kommer att tillåtas resa in på nytt i det landet.

(44)

Medlemsstaterna bör inte vara skyldiga att bedöma en ansökan om internationellt skydd i sak om sökanden på grund av tillräcklig anknytning till ett tredjeland enligt definitionen i nationell rätt rimligtvis kan förväntas söka skydd i detta tredjeland, och det finns anledning att anta att sökanden kommer att tillåtas resa in eller resa in på nytt i det landet. Medlemsstaterna bör endast gå vidare på denna grund om denna särskilda sökande skulle vara säker i det berörda tredjelandet. För att undvika sekundära förflyttningar bland sökande bör gemensamma principer fastställas för medlemsstaternas övervägande eller fastställande av säkra ursprungsländer.

(45)

När det gäller vissa europeiska tredjeländer som iakttar särskilt strikta normer avseende mänskliga rättigheter och skydd av flyktingar bör medlemsstaterna tillåtas att inte pröva eller inte fullständigt pröva ansökningar om internationellt skydd för sökande som reser in på deras territorium från sådana europeiska tredjeländer.

(46)

De medlemsstater som tillämpar begreppet säkert land från fall till fall eller betecknar länder som säkra genom att anta förteckningar i detta syfte bör bland annat ta hänsyn till de riktlinjer och handledningar och den information om ursprungsländer och åtgärder, inbegripet rapporteringsmetoden från stödkontoret avseende information om ursprungsländer, som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 439/2010 av den 19 maj 2010 om inrättande av ett europeiskt stödkontor för asylfrågor (6), samt relevanta riktlinjer från UNHCR

(47)

För att underlätta ett regelbundet utbyte av information om den nationella tillämpningen av begreppen säkert ursprungsland, säkert tredjeland och europeiskt säkert tredjeland, liksom en regelbunden översyn från kommissionens sida av medlemsstaternas användning av dessa begrepp, och för att förbereda eventuell ytterligare harmonisering i framtiden, bör medlemsstaterna regelbundet meddela kommissionen vilka tredjeländer som omfattas av dessa begrepp. Kommissionen bör regelbundet underrätta Europaparlamentet om resultaten av sina översyner.

(48)

I syfte att säkerställa korrekt tillämpning av begreppen säkert land på grundval av aktuell information bör medlemsstaterna göra regelbundna översyner av situationen i dessa länder på grundval av ett urval av informationskällor, särskilt information från andra medlemsstater, stödkontoret, UNHCR, Europarådet och andra relevanta internationella organisationer. Om en medlemsstat får kännedom om en betydande förändring av människorättssituationen i ett land som det betecknat som säkert bör medlemsstaten säkerställa att en översyn av situationen genomförs så snart som möjligt och att beteckningen som säkert land ändras vid behov.

(49)

När det gäller återkallande av flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande bör medlemsstaterna se till att de personer som har beviljats internationellt skydd vederbörligen informeras om en eventuell ny bedömning av deras status och får tillfälle att lägga fram sina synpunkter innan myndigheterna fattar ett motiverat beslut att återkalla deras status.

(50)

En grundläggande princip i unionsrätten återspeglas i det faktum att beslut som fattats om en ansökan om internationellt skydd, beslut om att inte ta upp prövningen av en ansökan på nytt efter det att den har avbrutits och beslut om återkallande av flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande är föremål för ett effektivt rättsmedel inför domstol eller tribunal.

(51)	I enlighet med artikel 72 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) påverkar detta direktiv inte medlemsstaternas ansvar för att upprätthålla lag och ordning och skydda den inre säkerheten.

(52)

(53)

Förfaranden mellan medlemsstater i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (8) behandlas inte i detta direktiv.

(54)	Detta direktiv bör vara tillämpligt på sökande som omfattas av förordning (EU) nr 604/2013 utöver, och utan att det påverkar, bestämmelserna i den förordningen.

(55)	Genomförandet av detta direktiv bör utvärderas med regelbundna intervall.

(56)

Eftersom målet för detta direktiv, nämligen att fastställa gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och det därför, på grund av detta direktivs omfattning och verkningar, bättre kan uppnås på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget). I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(57)

I enlighet med den gemensamma politiska förklaringen från medlemsstaterna och kommissionen om förklarande dokument av den 28 september 2011 (9), har medlemsstaterna åtagit sig att, i de fall detta är berättigat, låta anmälan av införlivandeåtgärder åtföljas av ett eller flera dokument som förklarar förhållandet mellan de olika delarna i direktivet och motsvarande delar i de nationella instrumenten för införlivande. Med avseende på detta direktiv anser lagstiftaren att översändandet av sådana dokument är berättigat.

(58)

I enlighet med artiklarna 1, 2 och 4a.1 i protokoll nr 21 om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, och utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4 i det protokollet, deltar dessa medlemsstater inte i antagandet av detta direktiv som inte är bindande för eller tillämpligt på dem.

(59)	I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, deltar Danmark inte i antagandet av detta direktiv, som inte är bindande för eller tillämpligt på Danmark.

(60)

Detta direktiv respekterar de grundläggande rättigheter och iakttar de principer som erkänns i stadgan. Direktivet syftar särskilt till att säkerställa full respekt för den mänskliga värdigheten samt till att främja tillämpningen av artiklarna 1, 4, 18, 19, 21, 23, 24, och 47 i stadgan, och bör genomföras i enlighet med detta.

(61)	Skyldigheten att införliva detta direktiv med nationell lagstiftning bör endast gälla de bestämmelser som utgör en innehållsmässig ändring i förhållande till direktiv 2005/85/EG. Skyldigheten att införliva de bestämmelser som är oförändrade följer av det direktivet.

(62)	Detta direktiv bör inte påverka medlemsstaternas skyldigheter vad gäller tidsfristen för införlivande med nationell lagstiftning av direktiv 2005/85/EG som anges i bilaga II del B.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL I

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 1

Syfte

Syftet med detta direktiv är att fastställa gemensamma förfaranden för beviljande och återkallande av internationellt skydd enligt direktiv 2011/95/EU.

Artikel 2

Definitioner

I detta direktiv gäller följande definitioner:

a) Genèvekonventionen: konventionen av den 28 juli 1951 om flyktingars rättsliga ställning, ändrad genom New York-protokollet av den 31 januari 1967.

b) ansökan om internationellt skydd eller ansökan: en ansökan om skydd som lämnas in till en medlemsstat av en tredjelandsmedborgare eller statslös person och där det finns skäl att anta att personen söker flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande och att denne inte uttryckligen ansöker om en annan typ av skydd som ligger utanför tillämpningsområdet för direktiv 2011/95/EU och som kan omfattas av en separat ansökan.

c) sökande: en tredjelandsmedborgare eller statslös person som har ansökt om internationellt skydd och vars ansökan ännu inte har lett till ett slutligt beslut.

d) sökande i behov av särskilda förfarandegarantier: sökande vars förmåga att utnyttja de rättigheter eller uppfylla de skyldigheter som följer av detta direktiv är begränsad på grund av individuella omständigheter.

e) slutligt beslut: ett beslut om huruvida en tredjelandsmedborgare eller statslös person ska beviljas flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande enligt direktiv 2011/95/EU och som inte längre kan överklagas i enlighet med kapitel V i det här direktivet, oberoende av om ett sådant överklagande innebär att sökandena får stanna i de berörda medlemsstaterna i avvaktan på resultatet.

f) beslutande myndighet: en myndighet med domstolsliknande uppgifter eller en administrativ myndighet i en medlemsstat som är ansvarig för att pröva ansökningar om internationellt skydd och behörig att fatta beslut i första instans i sådana ärenden.

g) flykting: en tredjelandsmedborgare eller statslös person som uppfyller kraven enligt artikel 2 d i direktiv 2011/95/EU.

h) person som uppfyller kraven för subsidiärt skydd: en tredjelandsmedborgare eller statslös person som uppfyller kraven enligt artikel 2 f i direktiv 2011/95/EU.

i) internationellt skydd: flyktingstatus och status som subsidiärt skyddsbehövande enligt definitionerna i leden j och k.

j) flyktingstatus: en medlemsstats erkännande av en tredjelandsmedborgare eller statslös person som flykting.

k) status som subsidiärt skyddsbehövande: en medlemsstats erkännande av en tredjelandsmedborgare eller statslös person som en person som uppfyller kraven för subsidiärt skydd.

l) underårig: en tredjelandsmedborgare eller statslös person under 18 år.

m) ensamkommande barn: ett ensamkommande barn enligt definitionen i artikel 2.1 i direktiv 2011/95/EU.

n) företrädare: en person eller organisation som av behöriga organ utsetts att bistå och företräda ett ensamkommande barn i förfarandena enligt detta direktiv, för att tillgodose barnets bästa och vid behov företräda barnet rättsligt. Om en organisation utses till företrädare ska den utse en person som ansvarig för att uppfylla företrädarens ansvar för det ensamkommande barnet i enlighet med detta direktiv.

o) återkallande av internationellt skydd: ett beslut av en behörig myndighet om att återkalla, upphäva eller vägra att förnya en persons flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande i enlighet med direktiv 2011/95/EU.

p) stanna kvar i medlemsstaten: att stanna kvar på den medlemsstats territorium där ansökan om internationellt skydd har lämnats in eller håller på att prövas, inbegripet vid gränsen eller i denna medlemsstats transitzoner.

q) efterföljande ansökan: en ytterligare ansökan om internationellt skydd som lämnas in efter det att ett slutgiltigt beslut har fattats om en tidigare ansökan, inklusive fall där sökanden uttryckligen har dragit tillbaka sin ansökan och fall där den beslutande myndigheten har avslagit en ansökan efter ett implicit återkallande enligt artikel 28.1.

Artikel 3

Tillämpningsområde

1. Detta direktiv är tillämpligt på alla ansökningar om internationellt skydd som lämnas in på medlemsstaternas territorium, inbegripet vid gränsen, i deras territorialvatten eller i deras transitzoner, samt på återkallande av internationellt skydd.

2. Detta direktiv är inte tillämpligt på ansökningar om diplomatisk eller territoriell asyl som lämnas in till medlemsstaternas beskickningar.

3. Medlemsstaterna får besluta att tillämpa detta direktiv på förfaranden för att fatta beslut om ansökningar om alla typer av skydd som inte ingår i tillämpningsområdet för direktiv 2011/95/EU.

Artikel 4

Ansvariga myndigheter

1. Medlemsstaterna ska för alla förfaranden utse en beslutande myndighet som ska ansvara för en korrekt prövning av ansökningarna enligt detta direktiv. Medlemsstaterna ska se till att denna myndighet förses med de resurser som krävs, inbegripet tillräckligt med kompetent personal, för att utföra sina uppgifter i enlighet med detta direktiv.

2. Medlemsstaterna får föreskriva att en annan myndighet än den som anges i punkt 1 ska vara ansvarig då syftet är att

a)	handlägga ärenden enligt förordning (EU) nr 604/2013,

b)	bevilja eller neka inresa inom ramen för det förfarande som avses i artikel 43, på de villkor som anges i de punkterna och på grundval av den beslutande myndighetens motiverade yttrande.

3. Medlemsstaterna ska se till att personalen vid den beslutande myndighet som avses i punkt 1 har den utbildning som krävs. Därför ska medlemsstaterna tillhandahålla relevant utbildning som ska omfatta de moment som anges i artikel 6.4 a–e i förordning (EU) nr 439/2010. Medlemsstaterna ska också ta hänsyn till den relevanta fortbildning som har tagits fram och utvecklats av Europeiska stödkontoret för asylfrågor (nedan kallat stödkontoret). Personer som intervjuar sökande i enlighet med detta direktiv ska även ha tillägnat sig allmänna kunskaper om problem som kan ha en negativ inverkan på sökandens förmåga att bli intervjuad, till exempel indikationer på att sökanden tidigare kan ha varit utsatt för tortyr.

4. Om en myndighet utses enligt punkt 2 ska medlemsstaterna se till att personalen vid den myndigheten har lämpliga kunskaper eller får den utbildning som krävs för att kunna fullgöra sina skyldigheter vid genomförandet av detta direktiv.

5. Ansökningar om internationellt skydd som görs i en medlemsstat till myndigheterna i en annan medlemsstat som där utför inresekontroller ska behandlas av den medlemsstat på vars territorium ansökan lämnas in.

Artikel 5

Förmånligare bestämmelser

Medlemsstaterna får införa eller behålla förmånligare normer för förfaranden för beviljande och återkallande av internationellt skydd, förutsatt att de normerna är förenliga med detta direktiv.

KAPITEL II

GRUNDLÄGGANDE PRINCIPER OCH GARANTIER

Artikel 6

Rätt till prövning av ansökan

1. Om en person ansöker om internationellt skydd vid en myndighet som enligt nationell rätt är behörig att registrera sådana ansökningar ska denna diarieföring ske senast tre arbetsdagar efter det att ansökan gjorts.

Om ansökan om internationellt skydd görs vid en annan myndighet som kan förväntas få ta emot sådana ansökningar men som inte är behörig att registrera dem i enlighet med nationell rätt ska medlemsstaterna säkerställa att diarieföringen sker senast sex arbetsdagar efter det att ansökan gjorts.

Medlemsstaterna ska säkerställa att de andra myndigheter som kan förväntas få ta emot ansökningar om internationellt skydd, till exempel polisen, gränsbevakningen, invandringsmyndigheterna och personalen vid förvarsanläggningar har relevant information och att deras personal erhåller nödvändig utbildning med hänsyn till utförandet av sina uppgifter och sitt ansvar och instrueras att upplysa sökande om var och hur ansökningar om internationellt skydd kan lämnas in.

2. Medlemsstaterna ska se till att en person som har ansökt om internationellt skydd har en faktisk möjlighet att lämna in sin ansökan så snart som möjligt. Om sökanden inte lämnar in sin ansökan får medlemsstaterna tillämpa artikel 28 i enlighet därmed.

3. Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 2 får medlemsstaterna ställa som krav att ansökningar om internationellt skydd ska lämnas in personligen och/eller på en angiven plats.

4. Utan hinder av punkt 3 ska en ansökan om internationellt skydd anses ha lämnats in när en blankett har lämnats in av sökanden eller en officiell rapport inkom till de behöriga myndigheterna i den berörda medlemsstaten i enlighet med nationell rätt.

5. Om ett stort antal tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ansöker om internationellt skydd samtidigt, med följden att det i praktiken blir mycket svårt att respektera den tidsfrist som föreskrivs i punkt 1, får medlemsstaterna besluta att tidsfristen ska förlängas till tio arbetsdagar.

Artikel 7

Ansökningar som görs för personer i beroendeställning eller för underåriga

1. Medlemsstaterna ska se till att varje enskild myndig person med rättskapacitet har rätt att lämna in en ansökan om internationellt skydd för sin egen räkning.

2. Medlemsstaterna får föreskriva att en sökande får lämna in asylansökningar för personer i beroendeställning. I sådana fall ska medlemsstaterna säkerställa att vuxna personer i beroendeställning samtycker till att en ansökan lämnas in för deras räkning och, om de inte skulle godta detta, att de ges möjlighet att själva lämna in en ansökan.

Samtycke ska begäras när ansökan lämnas in eller senast i samband med den personliga intervjun med den vuxna personen i beroendeställning. Innan samtycke begärs ska alla vuxna personer i beroendeställning enskilt informeras om de relevanta förfarandemässiga följderna av inlämnandet av ansökan för deras räkning och om deras rätt att göra en separat ansökan om internationellt skydd.

3. Medlemsstaterna ska se till att en underårig har rätt att lämna in en ansökan om internationellt skydd för sin egen räkning, om han eller hon har rättslig handlingsförmåga enligt den berörda medlemsstatens rätt, eller genom sina föräldrar eller andra vuxna familjemedlemmar, eller genom en vuxen person som enligt lag eller praxis i den berörda medlemsstaten har ansvar för henne eller honom, eller genom en företrädare.

4. Medlemsstaterna ska se till att de lämpliga organ som avses i artikel 10 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (10) har rätt att lämna in en ansökan om internationellt skydd för ensamkommande barns räkning om organen efter en individuell prövning av barnets situation anser att barnet kan ha sådant behov av skydd som avses i direktiv 2011/95/EU.

5. Medlemsstaterna får genom nationell lagstiftning fastställa

a)	i vilka fall en underårig har rätt att lämna in en asylansökan för sin egen räkning,

b)	i vilka fall en ansökan för ett ensamkommande barn måste lämnas in av en företrädare enligt artikel 25.1 a,

c)	i vilka fall inlämnandet av en ansökan om internationellt skydd även anses inbegripa inlämnande av en ansökan om internationellt skydd för eventuella ogifta underåriga.

Artikel 8

Information och rådgivning i förvarsanläggningar och vid gränsövergångsställen

1. Om det finns indikationer på att tredjelandsmedborgare eller statslösa personer som hålls i förvarsanläggningar eller som finns vid gränsövergångsställen, inbegripet transitzoner vid de yttre gränserna, kan vilja ansöka om internationellt skydd ska medlemsstaterna ge dem information om möjligheten att göra detta. I dessa förvarsanläggningar och vid dessa gränsövergångsställen ska medlemsstaterna tillhandahålla tolkning i den utsträckning som behövs för att underlätta tillgång till asylförfarandet.

2. Medlemsstaterna ska se till att organisationer och personer som tillhandahåller rådgivning till sökande har faktiskt tillträde till sökande som befinner sig vid gränsövergångsställen, däribland transitzoner, vid de yttre gränserna. Medlemsstaterna får anta bestämmelser om sådana organisationers och personers närvaro på gränsövergångsställen och i synnerhet om att tillträdet är föremål för en överenskommelse mellan de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna. Tillträdet får endast begränsas om detta objektivt och på grundval av nationell rätt är nödvändigt av skäl som har att göra med säkerhet, allmän ordning eller den administrativa driften av det berörda gränsövergångsstället under förutsättning att tillträdet därigenom inte begränsas mycket kraftigt eller omöjliggörs helt.

Artikel 9

Rätt att stanna kvar i medlemsstaten under prövningen av ansökan

1. Sökande ska ha rätt att stanna kvar i medlemsstaten enbart så länge som förfarandet pågår, till dess att den beslutande myndigheten har fattat beslut i enlighet med de förfaranden i första instans som fastställs i kapitel III. Rätten att stanna kvar ska inte utgöra ett berättigande till uppehållstillstånd.

2. Medlemsstaterna får avvika från denna regel endast när en person gör en efterföljande ansökan enligt artikel 41 eller när de kommer att överlämna eller i förekommande fall utlämna en person antingen till en annan medlemsstat enligt skyldigheter i enlighet med en europeisk arresteringsorder (11) eller på annat sätt, eller till ett tredjeland eller till internationella brottmålsdomstolar eller tribunaler.

3. En medlemsstat får utlämna en sökande till ett tredjeland i enlighet med punkt 2 endast om de behöriga myndigheterna är säkra på att ett utlämningsbeslut inte kommer att resultera i direkt eller indirekt refoulement i strid med den medlemsstatens internationella och unionsrättsliga åtaganden.

Artikel 10

Krav som ställs på prövningen av asylansökningar

1. Medlemsstaterna ska se till att ansökningar om internationellt skydd inte avslås eller nekas prövning enbart på den grunden att de inte har lämnats in så snart som möjligt.

2. Vid prövning av ansökningar om internationellt skydd ska den beslutande myndigheten först fastställa om sökande uppfyller kraven på flyktingstatus och, om så inte är fallet, besluta om sökande kan komma i fråga för subsidiärt skydd.

3. Medlemsstaterna ska se till att den beslutande myndigheten fattar sina beslut om ansökningar om internationellt skydd efter en korrekt prövning. Medlemsstaterna ska därför se till att

a)	ansökningar prövas och beslut fattas individuellt, objektivt och opartiskt,

exakt och aktuell information erhålls från olika källor, t.ex. från stödkontoret, UNHCR och relevanta internationella människorättsorganisationer, om den allmänna situation som råder i de sökandes ursprungsländer och, vid behov, i de länder som de sökande har rest igenom, och att denna information görs tillgänglig för den personal som ansvarar för att pröva asylansökningar och fatta beslut om dessa,

c)	den personal som prövar asylansökningar och fattar beslut om har kunskap om tillämpliga normer på området för asyl- och flyktinglagstiftning,

d)	den personal som prövar ansökningar och fattar beslut om dessa har möjlighet att vid behov inhämta råd från experter i särskilda frågor, t.ex. medicinska frågor, kulturella frågor och religionsfrågor samt barn- eller könsrelaterade frågor.

4. De myndigheter som avses i kapitel V ska, genom den beslutande myndigheten, genom sökanden eller på annat sätt, få tillgång till den allmänna information som avses i punkt 3 b, när denna behövs för att de ska kunna utföra sitt arbete.

5. Medlemsstaterna ska föreskriva regler för översättning av handlingar som är relevanta för prövningen av ansökningar.

Artikel 11

Krav som ställs på beslut av den beslutande myndigheten

1. Medlemsstaterna ska se till att beslut om ansökningar om internationellt skydd meddelas skriftligen.

2. När en ansökan avslås med avseende på flyktingstatus och/eller status som subsidiärt skyddsbehövande ska medlemsstaterna dessutom se till att de faktiska och rättsliga skälen för detta anges i beslutet och att det ges skriftlig information om hur ett beslut som går sökanden emot kan överklagas.

Medlemsstaterna behöver inte lämna skriftlig information om hur ett negativt beslut ska överklagas tillsammans med beslutet om sökanden har försetts med sådan information i ett tidigare skede antingen skriftligen eller med hjälp av elektroniska medel som är tillgängliga för sökanden.

3. För de ändamål som avses i artikel 7.2, och när ansökan grundar sig på samma skäl, får medlemsstaterna fatta ett enda beslut som omfattar samtliga personer i beroendeställning, såvida inte detta skulle leda till att en persons individuella förhållanden röjs på ett sätt som riskerar att skada hans eller hennes intressen, särskilt vid risk för förföljelse som grundar sig på kön, sexuell läggning, könsidentitet eller ålder. I sådana fall ska ett separat beslut fattas om den berörda personen.

Artikel 12

Garantier för sökande

1. Medlemsstaterna ska se till att alla sökande omfattas av följande garantier i samband med de förfaranden som föreskrivs i kapitel III:

Sökandena ska upplysas på ett språk som de förstår eller rimligen kan förväntas förstå om det förfarande som ska följas och om sina rättigheter och skyldigheter under detta förfarande och de tänkbara konsekvenserna av att inte uppfylla sina skyldigheter och inte samarbeta med myndigheterna. De ska upplysas om den tidsram och de medel som står till deras förfogande för att uppfylla skyldigheten att lägga fram de fakta som avses i artikel 4 i direktiv 2011/95/EU, liksom om konsekvenserna av ett uttryckligt eller implicit tillbakadragande av ansökan. Informationen ska tillhandahållas i så god tid att de kan utöva de rättigheter som garanteras genom det här direktivet och uppfylla de skyldigheter som anges i artikel 13.

Sökandena ska närhelst så är nödvändigt få hjälp av en tolk som kan framföra deras argument till de behöriga myndigheterna. Medlemsstaterna ska anse det vara nödvändigt att tillhandahålla tolk åtminstone när sökanden ska intervjuas i enlighet med artiklarna 14, 15, 16, 17 och 34 och adekvat kommunikation inte kan säkerställas utan sådana tjänster. I detta fall, liksom i andra situationer då de behöriga myndigheterna kallar in sökanden, ska kostnaderna för tolken täckas med offentliga medel.

c)	Sökandena får inte nekas möjlighet att meddela sig med UNHCR eller någon annan organisation som erbjuder juridisk eller annan rådgivning till sökande i enlighet med nationell rätt i den berörda medlemsstaten.

Sökandena och i förekommande fall deras juridiska rådgivare eller andra rådgivare, i enlighet med artikel 23.1, ska ha tillgång till den information som avses i artikel 10.3 b eller den information som tillhandahålls av de experter som avses i artikel 10.3 d, om den beslutande myndigheten har tagit hänsyn till denna information när den fattar beslut om deras ansökan.

e)	Sökandena ska inom skälig tid underrättas om vilket beslut den beslutande myndigheten har fattat om deras ansökan. Om en juridisk rådgivare eller annan rådgivare rättsligt företräder sökanden, får medlemsstaterna välja att underrätta honom eller henne om beslutet i stället för sökanden.

Sökandena ska på ett språk som de förstår eller rimligen kan förväntas förstå informeras om resultatet av det beslut som fattats av den beslutande myndigheten, om de inte biträds eller företräds av en juridisk rådgivare eller annan rådgivare. Denna information ska i enlighet med bestämmelserna i artikel 11.2 innefatta upplysningar om möjligheterna att överklaga ett beslut som går dem emot.

2. Medlemsstaterna ska i fråga om de förfaranden som föreskrivs i kapitel V se till att alla sökande omfattas av garantier som är likvärdiga dem som anges i punkt 1 b–e.

Artikel 13

Skyldigheter för sökande

1. Medlemsstaterna ska ålägga sökande en skyldighet att samarbeta med de behöriga myndigheterna för att fastställa sin identitet och andra förhållanden som avses i artikel 4.2 i direktiv 2011/95/EU. Medlemsstaterna får ålägga sökande andra skyldigheter att samarbeta med de behöriga myndigheterna i den utsträckning behandlingen av ansökan kräver sådana skyldigheter.

2. Medlemsstaterna får särskilt föreskriva att

a)	sökande ska rapportera till de behöriga myndigheterna eller infinna sig där personligen, antingen genast eller vid en angiven tidpunkt,

b)	sökande måste överlämna handlingar de innehar som är av betydelse för prövning av ansökan, t.ex. egna pass,

c)	sökande ska informera de behöriga myndigheterna om sin aktuella bostadsort eller adress samt om ändringar av dessa snarast möjligt; medlemsstaterna får föreskriva att sökanden måste ta emot eventuella underrättelser på den senaste bostadsort eller adress som han eller hon sålunda har uppgivit,

de behöriga myndigheterna får kroppsvisitera sökanden och söka igenom de föremål han eller hon bär med sig; utan att det påverkar den kroppsvisitation som genomförs av säkerhetsskäl ska en kroppsvisitation av sökanden som företas enligt detta direktiv utföras av en person av samma kön som sökanden under fullständigt beaktande av principerna om mänsklig värdighet samt fysisk och psykisk integritet,

e)	de behöriga myndigheterna får ta ett fotografi av sökanden, och

f)	de behöriga myndigheterna får registrera sökandens muntliga utsagor, förutsatt att han eller hon blivit upplyst om detta i förväg.

Artikel 14

Personlig intervju

1. Innan den beslutande myndigheten fattar något beslut ska sökanden ges tillfälle att höras om sin ansökan om internationellt skydd av en person som är behörig att genomföra en sådan intervju enligt nationell rätt. Intervjuer om innehållet i en ansökan om internationellt skydd ska genomföras av personal vid den beslutande myndigheten. Denna punkt ska inte påverka tillämpningen av artikel 42.2 b.

Om ett stort antal tredjelandsmedborgare eller statslösa personer samtidigt ansöker om internationellt skydd, vilket gör det praktiskt omöjligt för den beslutande myndigheten att i tid genomföra intervjuer om innehållet i varje ansökan, får medlemsstaterna besluta att personalen vid en annan myndighet tillfälligt engageras för att genomföra sådana intervjuer. I sådana fall ska personalen vid den andra myndigheten på förhand erhålla relevant fortbildning, som ska omfatta de moment som anges i artikel 6.4 a–e i förordning (EU) nr 439/2010. Personer som genomför personliga intervjuer med sökande i enlighet med detta direktiv ska även ha tillägnat sig allmänna kunskaper om problem som kan ha en negativ inverkan på en sökandes förmåga att bli intervjuad, till exempel indikationer på att sökanden tidigare kan ha varit utsatt för tortyr.

När en person har lämnat in en ansökan om internationellt skydd för personer i beroendeställning ska varje vuxen person i beroendeställning beredas tillfälle till en personlig intervju.

Medlemsstaterna får genom nationell lagstiftning fastställa i vilka fall en underårig ska ges möjlighet till en personlig intervju.

2. Den personliga intervjun om innehållet i ansökan behöver inte genomföras om

a)	den beslutande myndigheten kan fatta ett positivt beslut om flyktingstatus på grundval av tillgänglig bevisning, eller

den beslutande myndigheten anser att sökanden inte bör eller kan höras på grund av varaktiga omständigheter som ligger utanför hans eller hennes kontroll. Om oklarhet råder ska den beslutande myndigheten anlita en medicinsk yrkesutövare för att fastställa om tillståndet som gör att sökanden inte bör eller kan höras är övergående eller varaktigt.

Om en personlig intervju inte genomförs i enlighet med led b eller, i förekommande fall, med en person i beroendeställning, ska skäliga ansträngningar göras för att ge sökanden eller personen i beroendeställning möjlighet att lämna ytterligare upplysningar.

3. Även om någon personlig intervju som avses i denna artikel inte har genomförts, ska den beslutande myndigheten kunna fatta beslut om en ansökan om internationellt skydd.

4. Även om någon personlig intervju enligt punkt 2 b inte har genomförts, ska detta inte påverka den beslutande myndighetens beslut i negativ riktning.

5. Oberoende av artikel 28.1 får medlemsstaterna när de fattar beslut om en ansökan om internationellt skydd beakta att sökanden inte har infunnit sig för en personlig intervju, såvida inte han eller hon haft godtagbara skäl för att inte infinna sig.

Artikel 15

Krav på den personliga intervjun

1. En personlig intervju ska normalt äga rum utan att familjemedlemmar är närvarande såvida inte den beslutande myndigheten finner det nödvändigt för en korrekt prövning att andra familjemedlemmar är närvarande.

2. En personlig intervju ska genomföras under förhållanden som säkerställer tillbörlig konfidentialitet.

3. Medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att se till att personliga intervjuer genomförs under sådana förhållanden att sökandena kan lägga fram skälen för sina ansökningar på ett heltäckande sätt. Medlemsstaterna ska därför

a)	se till att den person som genomför intervjun har den kompetens som krävs för att kunna beakta de personliga och allmänna omständigheter som ligger bakom ansökan, inklusive sökandens kulturella ursprung, kön, sexuell läggning, könsidentitet eller utsatta ställning,

om möjligt ordna så att intervjun med sökanden genomförs av en person av samma kön, om sökanden så begär, såvida inte den beslutande myndigheten har skäl att anta att en sådan begäran grundar sig på omständigheter utan koppling till sökandens eventuella svårigheter att på ett uttömmande sätt lägga fram grunderna för sin ansökan,

utse en tolk som kan säkerställa en fungerande kommunikation mellan sökanden och den person som genomför intervjun; kommunikationen ska äga rum på det språk som sökanden föredrar, såvida det inte finns något annat språk som han eller hon förstår och som han eller hon kan kommunicera tydligt på; när det är möjligt ska medlemsstaterna tillhandahålla en tolk av samma kön som sökanden, om sökanden så begär, såvida inte den beslutande myndigheten har skäl att anta att en sådan begäran grundar sig på omständigheter utan koppling till sökandens eventuella svårigheter att på ett uttömmande sätt lägga fram grunderna för sin ansökan,

d)	se till att den som intervjuar en person som ansökt om internationellt skydd om innehållet i ansökan inte bär militär eller brottsbekämpande myndigheters uniform,

e)	se till att intervjuer med underåriga genomförs på ett barntillvänt sätt.

4. Medlemsstaterna får fastställa regler för tredje parts närvaro vid den personliga intervjun.

Artikel 16

Den personliga intervjuns innehåll

När den beslutande myndigheten genomför en personlig intervju om innehållet i en ansökan om internationellt skydd ska myndigheten se till att sökanden har lämpliga möjligheter att lägga fram underlag som behövs för att styrka ansökan om internationellt skydd i enlighet med artikel 4 i direktiv 2011/95/EU så fullständigt som möjligt. Detta ska inbegripa en möjlighet för sökanden att förklara eventuella saknade uppgifter och/eller eventuella oförenligheter och motsägelser i sökandens utsagor.

Artikel 17

Rapportering och upptagning av personliga intervjuer

1. Medlemsstaterna ska se till att det i samband med varje personlig intervju antingen upprättas en ingående, objektiv rapport som innehåller alla väsentliga uppgifter eller att det görs en utskrift.

2. Medlemsstaterna får föreskriva ljud- eller videoupptagning av den personliga intervjun. Om en sådan upptagning görs ska medlemsstaterna se till att upptagningen eller utskriften av denna finns tillgänglig i anslutning till sökandens akt.

3. Medlemsstaterna ska se till att sökanden ges möjlighet att muntligen och/eller skriftligen kommentera eller förtydliga eventuella felöversättningar eller missuppfattningar i rapporten eller utskriften, antingen i samband med att den personliga intervjun avslutas eller inom en fastställd tidsfrist innan den beslutande myndigheten fattar beslut. För detta ändamål ska medlemsstaterna säkerställa att sökanden underrättas om rapportens hela innehåll eller innehållet i de väsentliga delarna av utskriften, om nödvändigt med bistånd av en tolk. Medlemsstaterna ska därefter begära att sökanden bekräftar att rapportens eller utskriftens innehåll återger intervjun korrekt.

Om den personliga intervjun tas upp i enlighet med punkt 2 och om upptagningen får användas som bevisning i sådana överklaganden som avses i kapitel V behöver inte medlemsstaterna begära att sökanden bekräftar att rapportens eller utskriftens innehåll återger intervjun korrekt. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 16 kan medlemsstaterna, om de tillhandahåller både en utskrift och upptagning av den personliga intervjun, neka sökanden att lämna in kommentarer och/eller förtydliganden med avseende på utskriften.

4. Om en sökande vägrar bekräfta att innehållet i rapporten eller utskriften återger den personliga intervjun korrekt, ska skälen till vägran noteras i sökandens akt.

En sådan vägran ska inte hindra den beslutande myndigheten från att fatta beslut om ansökan.

5. Sökande och deras juridiska rådgivare eller andra rådgivare, såsom dessa definieras i artikel 23, ska ha tillgång till rapporten eller utskriften och, i förekommande fall, upptagningen innan den beslutande myndigheten fattar beslut.

Om en medlemsstat föreskriver både en utskrift och en upptagning av den personliga intervjun behöver medlemsstaten inte ge tillgång till upptagningen under de förfaranden i första instans som avses i kapitel III. I sådana fall ska medlemsstaten likväl ge tillgång till upptagningen vid de överklaganden som avses i kapitel V.

Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 3 i denna artikel får medlemsstaterna, om ansökan behandlas i enlighet med artikel 31.8, föreskriva att tillgång till rapporten eller utskriften och, i förekommande fall, upptagningen beviljas vid den tidpunkt då beslutet fattas.

Artikel 18

Läkarundersökning

1. Om den beslutande myndigheten bedömer att det är relevant för bedömningen av en ansökan om internationellt skydd i enlighet med artikel 4 i direktiv 2011/95/EU ska medlemsstaterna, med förbehåll för sökandens medgivande, anordna en läkarundersökning av sökanden med avseende på tecken som skulle kunna tyda på tidigare förföljelse eller allvarlig skada. Alternativt får medlemsstaterna föreskriva att sökanden anordnar en sådan läkarundersökning.

De läkarundersökningar som avses i första stycket ska utföras av kvalificerade medicinska yrkesutövare och resultatet därav ska överlämnas till den beslutande myndigheten, så snart som möjligt. Medlemsstaterna får utse de medicinska yrkesutövare som får utföra sådana läkarundersökningar. En sökandes vägran att genomgå en sådan läkarundersökning ska inte hindra den beslutande myndigheten att fatta beslut om ansökan om internationellt skydd.

Läkarundersökningar som utförs i enlighet med denna punkt ska täckas av offentliga medel.

2. Om ingen läkarundersökning utförs i enlighet med punkt 1 ska medlemsstaterna informera sökande om att de på eget initiativ och på egen bekostnad får genomföra en läkarundersökning med avseende på tecken som skulle kunna tyda på tidigare förföljelse eller allvarlig skada.

3. Resultaten av de läkarundersökningar som avses i punkterna 1 och 2 ska vägas in i den beslutande myndighetens bedömning tillsammans med övriga delar av ansökan.

Artikel 19

Kostnadsfritt tillhandahållande i första instans av rättslig information och information om förfarandet

1. När det gäller de förfaranden i första instans som avses i kapitel III ska medlemsstaterna se till att sökande på begäran får kostnadsfri rättslig information och information om förfarandet, vilket åtminstone inbegriper information om förfarandet mot bakgrund av sökandens särskilda förhållanden. Om beslutet angående en ansökan i första instans skulle gå sökanden emot ska medlemsstaterna också på begäran ge sökande information utöver den information som ges i enlighet med artiklarna 11.2 och 12.1 f i syfte att tydliggöra skälen till beslutet och förklara hur det kan överklagas.

2. Det kostnadsfria tillhandahållandet av rättslig information och information om handläggningen i ärendet ska omfattas av de villkor som anges i artikel 21.

Artikel 20

Kostnadsfritt rättsligt bistånd eller biträde vid överklaganden

1. Medlemsstaterna ska se till att kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde beviljas på begäran i sådana överklaganden som föreskrivs i kapitel V. Detta ska åtminstone omfatta utarbetande av de nödvändiga inlagorna och deltagande i förhandlingarna i domstol eller tribunal i första instans på sökandens vägnar.

2. Medlemsstaterna får också tillhandahålla kostnadsfritt rättsligt bistånd och/eller biträde i sådana förfaranden i första instans som avses i kapitel III. I sådana fall ska artikel 19 inte tillämpas.

3. Medlemsstaterna får föreskriva att kostnadsfritt rättsligt bistånd och/eller biträde inte ska beviljas om en domstol, tribunal eller annan behörig myndighet anser att sökandens överklagande saknar rimliga utsikter till framgång.

Om en myndighet som inte är en domstol beslutar att inte bevilja kostnadsfritt rättsligt bistånd eller biträde med hänvisning till denna punkt ska medlemsstaterna se till att sökanden har rätt till ett effektivt rättsmedel inför domstol mot det beslutet.

Vid tillämpningen av denna punkt ska medlemsstaterna se till att det rättsliga biståndet och biträdet inte inskränks godtyckligt och att sökandens faktiska tillgång till rättslig prövning inte hindras.

4. Kostnadsfri tillgång till rättsligt bistånd och biträde ska omfattas av de villkor som anges i artikel 21.

Artikel 21

Villkor för kostnadsfritt tillhandahållande av rättsligt information och information om förfarandet och av rättsligt bistånd och biträde

1. Medlemsstaterna får föreskriva att den kostnadsfria rättsliga information och information om förfarandet som avses i artikel 19 ska tillhandahållas av icke-statliga organisationer, av personal vid myndigheter eller av särskilda statliga organ.

Det kostnadsfria rättsliga bistånd och biträde som avses i artikel 20 ska tillhandahållas av dessa personer i enlighet med vad som är godkänt eller tillåtet i nationell rätt.

2. Medlemsstaterna får föreskriva att kostnadsfri rättslig information och information om förfarandet enligt artikel 19 och kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde enligt artikel 20 ska beviljas

a)	endast personer som saknar tillräckliga medel, och/eller

b)	endast genom tjänster som tillhandahålls av juridiska rådgivare eller andra rådgivare som genom nationell rätt särskilt har utsetts att bistå och företräda sökande.

Medlemsstaterna får fastställa att det kostnadsfria rättsliga bistånd och biträde som avses i artikel 20 beviljas endast för överklagandeförfaranden i enlighet med kapitel V vid en domstol eller tribunal i första instans och inte för ytterligare överklagande eller omprövning som föreskrivs i nationell rätt, inbegripet förnyad behandling eller en ytterligare omprövning.

Medlemsstaterna får också föreskriva att det kostnadsfria rättsliga bistånd och biträde som avses i artikel 20 inte beviljas sökande som inte längre befinner sig på territoriet vid tillämpning av artikel 41.2 c.

3. Medlemsstaterna får fastställa närmare föreskrifter för hur en sådan begäran om kostnadsfri rättslig information och information om förfarandet enligt artikel 19 och om kostnadsfritt rättsligt bistånd och/eller biträde enligt artikel 20 ska lämnas in och handläggas.

4. Medlemsstaterna får även

införa belopps- och/eller tidsgränser för tillhandahållandet av sådan kostnadsfri rättslig information och information om förfarandet som avses i artikel 19 och sådant kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde som avses i artikel 20, förutsatt att dessa gränser inte innebär att tillgången till rättslig information och information om förfarandet och rättsligt bistånd och biträde godtyckligt begränsas,

b)	när det gäller avgifter och andra kostnader, föreskriva att behandlingen inte ska vara mer förmånlig än den behandling som deras medborgare vanligtvis får i frågor som gäller rättsligt bistånd.

5. Medlemsstaterna får begära att helt eller delvis få ersättning för beviljade kostnader om och när sökandens ekonomiska situation avsevärt har förbättrats eller om beslutet att bevilja sådana kostnader fattades på grundval av falska uppgifter från sökanden.

Artikel 22

Rätt till rättsligt bistånd och biträde i alla skeden av förfarandet

1. Sökande ska ges en faktisk möjlighet att på egen bekostnad rådgöra med en juridisk rådgivare eller annan enligt nationell rätt godkänd eller tillåten rådgivare i frågor som rör ansökningar om internationellt skydd i alla skeden av förfarandet, också efter ett beslut som gått sökanden emot.

2. Medlemsstaterna får tillåta icke-statliga organisationer att lämna kostnadsfritt rättsligt bistånd och/eller biträde till sökande i förfaranden som avses i kapitel III och kapitel V i enlighet med nationell rätt.

Artikel 23

Räckvidden för rättsligt bistånd och biträde

1. Medlemsstaterna ska se till att en juridisk rådgivare eller en annan, enligt nationell rätt godkänd eller tillåten, rådgivare som bistår eller företräder en sökande i enlighet med villkoren i nationell rätt har tillgång till den information i sökandens akt som ligger eller kommer att ligga till grund för ett beslut.

Medlemsstaterna får göra undantag för sådana fall där offentliggörande av uppgifter eller källor skulle äventyra den nationella säkerheten, säkerheten för de organisationer eller den eller de personer som tillhandahöll uppgifterna eller säkerheten för den eller de personer som uppgifterna hänför sig till eller där utredningar i samband med medlemsstaternas behöriga myndigheters behandling av ansökningar om internationellt skydd eller medlemsstaternas internationella relationer skulle äventyras. I sådana fall ska medlemsstaterna

a)	ge de myndigheter som avses i kapitel V tillgång till uppgifterna eller källorna, och

b)	fastställa förfaranden i nationell rätt som garanterar att sökandens rätt till försvar iakttas.

När det gäller led b får medlemsstaterna i synnerhet bevilja juridiska rådgivare eller andra rådgivare som genomgått säkerhetskontroll tillgång till uppgifterna eller källorna i fråga, i den mån uppgifterna är relevanta för prövningen av ansökan eller beslutet om att återkalla internationellt skydd.

2. Medlemsstaterna ska se till att den juridiska rådgivaren eller en annan rådgivare som bistår eller företräder en sökande har tillträde till områden med begränsat tillträde som förvarsenheter och transitzoner för att kunna rådgöra med denne, i enlighet med artiklarna 10.4 och 18.2 b och c i direktiv 2013/33/EU.

3. Medlemsstaterna ska tillåta sökanden att till den personliga intervjun medföra en juridisk rådgivare eller annan, enligt nationell rätt godkänd eller tillåten, rådgivare.

Medlemsstaterna får föreskriva att den juridiska rådgivaren eller den andra rådgivaren endast får göra inlägg i slutet av intervjun.

4. Utan att det påverkar tillämpningen av denna artikel eller artikel 25.1 b får medlemsstaterna föreskriva regler för juridiska rådgivares eller andra rådgivares närvaro vid alla intervjuer under asylförfarandet.

Medlemsstaterna får begära att sökanden är närvarande vid den personliga intervjun även om han eller hon i enlighet med villkoren i nationell rätt företräds av en juridisk rådgivare eller annan rådgivare och får kräva att sökanden personligen besvarar de frågor som ställs.

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 25.1 b, ska frånvaron av juridisk rådgivare eller annan rådgivare inte hindra den behöriga myndigheten från att genomföra en personlig intervju med sökanden.

Artikel 24

Sökande i behov av särskilda förfarandegarantier

1. Medlemsstaterna ska inom rimlig tid efter det att en ansökan om internationellt skydd har gjorts bedöma huruvida sökanden är i behov av särskilda förfarandegarantier.

2. Den bedömning som avses i punkt 1 får integreras i befintliga nationella förfaranden och/eller i den bedömning som avses i artikel 22 i direktiv 2013/33/EU och behöver inte ske genom ett administrativt förfarande.

3. Medlemsstaterna ska säkerställa att sökande som har identifierats som sökande i behov av särskilda förfarandegarantier får det stöd som behövs för att de ska kunna utnyttja de rättigheter och uppfylla de skyldigheter som följer av detta direktiv under hela asylförfarandet.

Om det stöd som behövs inte kan ges inom ramen för de förfaranden som avses i artiklarna 31.8 och 43, särskilt i de fall där medlemsstaterna anser att sökanden är i behov av särskilda förfarandegarantier på grund av tortyr, våldtäkt eller andra allvarliga former av psykiskt, fysiskt eller sexuellt våld, ska medlemsstaterna antingen inte tillämpa eller upphöra att tillämpa artiklarna 31.6 och 43. Om medlemsstaterna tillämpar artikel 46.6 på sökande på vilka artiklarna 31.6 och 43 inte kan tillämpas i enlighet med detta stycke ska medlemsstaterna åtminstone ge de garantier som föreskrivs i artikel 46.7.

4. Medlemsstaterna ska säkerställa att behovet av särskilda förfarandegarantier även uppfylls, i enlighet med detta direktiv, om behovet framkommer i ett senare skede av förfarandet, utan att nödvändigtvis börja om förfarandet.

Artikel 25

Garantier för ensamkommande barn

1. När det gäller alla förfaranden som fastställs i detta direktiv ska medlemsstaterna, utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 14–17,

snarast möjligt vidta åtgärder för att säkerställa att en företrädare företräder och biträder det ensamkommande barnet, för att göra det möjligt för honom eller henne att utnyttja de rättigheter och uppfylla de skyldigheter som följer av detta direktiv; det ensamkommande barnet ska omedelbart informeras om att en företrädare har utsetts; denna företrädare ska utföra sitt uppdrag i enlighet med principen om barnets bästa och ska ha de nödvändiga sakkunskaperna för detta; företrädaren ska endast bytas ut om det är nödvändigt; organisationer eller personer som befinner sig i eller skulle kunna befinna sig i en intressekonflikt med det ensamkommande barnet ska inte kunna utses till företrädare; företrädaren kan också vara den företrädare som avses i direktiv 2013/33/EU,

se till att företrädaren ges tillfälle att informera det ensamkommande barnet om innebörden och de tänkbara konsekvenserna av den personliga intervjun och, i förekommande fall, om hur han eller hon kan förbereda sig inför den personliga intervjun. Medlemsstaterna ska se till att företrädaren och/eller en juridisk rådgivare eller annan, enligt nationell rätt godkänd eller tillåten, rådgivare är närvarande vid denna intervju och har möjlighet att ställa frågor och lämna synpunkter, inom den ram som fastställs av den person som genomför intervjun.

Medlemsstaterna får kräva att det ensamkommande barnet ska närvara vid den personliga intervjun, även om företrädaren är närvarande.

2. Medlemsstaterna får avstå från att utse någon företrädare om det ensamkommande barnet med största sannolikhet kommer att fylla 18 innan ett beslut fattas i första instans.

3. Medlemsstaterna ska se till att

a)	om ett ensamkommande barn intervjuas om sin ansökan om internationellt skydd i enlighet med artiklarna 14–17 och 34, ska denna intervju genomföras av en person som har nödvändiga kunskaper om underårigas särskilda behov,

b)	den beslutande myndighetens beslut om en asylansökan från ett ensamkommande barn förbereds av en tjänsteman med nödvändiga kunskaper om underårigas särskilda behov.

4. Ensamkommande barn och deras företrädare ska kostnadsfritt förses med rättslig information och information om förfarandet enligt artikel 19 också i sådana förfaranden om återkallande av internationellt skydd som föreskrivs i kapitel IV.

5. Medlemsstaterna får använda sig av läkarundersökningar för att fastställa åldern på ensamkommande barn i samband med prövningen av en ansökan om internationellt skydd i sådana fall där medlemsstaterna, efter sökandens allmänna uttalanden eller andra relevanta indikationer hyser tvivel beträffande sökandens ålder. Om medlemsstaterna därefter fortfarande hyser tvivel när det gäller sökandens ålder ska de utgå ifrån att sökanden är underårig.

Alla läkarundersökningar ska ske med full respekt för den personliga värdigheten varvid den minst invasiva typen av undersökning bör föredras och utföras av kvalificerade medicinska yrkesutövare, för att i möjligaste mån medge ett tillförlitligt resultat.

När läkarundersökningar används ska medlemsstaterna se till att

ensamkommande barn före prövningen av ansökan om internationellt skydd informeras om att en åldersbestämning genom en läkarundersökning kan komma att göras och att denna information ges på ett språk de förstår eller rimligen kan förväntas förstå; denna information ska innehålla upplysningar om undersökningsmetoden och eventuella konsekvenser som resultatet av läkarundersökningen kan få för prövningen av ansökan om internationellt skydd och också om konsekvenserna av en vägran från det ensamkommande barnet att genomgå en läkarundersökning,

b)	ensamkommande barn och/eller deras företrädare ger sitt samtycke till att en läkarundersökning görs för att fastställa de berörda underårigas ålder, och

c)	ett beslut om avslag på en ansökan om internationellt skydd från ett ensamkommande barn som har vägrat att undergå en läkarundersökning inte baserar sig enbart på denna vägran.

Det faktum att ett ensamkommande barn har vägrat att genomgå en läkarundersökning ska inte vara ett hinder för den beslutande myndigheten att fatta beslut om ansökan om internationellt skydd.

6. Barnets bästa ska komma i främsta rummet när medlemsstaterna genomför detta direktiv.

Om en medlemsstat under asylförfarandet fastställer att en person är ett ensamkommande barn får den

tillämpa eller fortsätta att tillämpa artikel 31.8 endast om

i)	sökanden kommer från ett land som uppfyller kriterierna för säkra ursprungsländer enligt detta direktiv,

ii)	sökanden har lämnat in en efterföljande ansökan om internationellt skydd som inte kan nekas prövning i enlighet med artikel 40.5, eller

iii)	sökanden på allvarliga grunder kan betraktas som en fara för den inre säkerheten eller den allmänna ordningen i medlemsstaten eller med tvång har utvisats som ett allvarligt hot mot allmän ordning och säkerhet enligt nationell rätt,

tillämpa eller fortsätta att tillämpa artikel 43 i enlighet med artiklarna 8–11 i direktiv 2013/33/EU endast om

i)	sökanden kommer från ett land som uppfyller kriterierna för säkra ursprungsländer enligt detta direktiv,

ii)	sökanden har lämnat in en efterföljande ansökan,

iii)	sökanden på allvarliga grunder kan betraktas som en fara för den inre säkerheten eller den allmänna ordningen i medlemsstaten eller med tvång har utvisats som ett allvarligt hot mot allmän ordning och säkerhet enligt nationell rätt,

iv)	det finns rimlig anledning att anta att ett land som inte är en medlemsstat är ett säkert tredjeland för sökanden i enlighet med artikel 38,

v)	sökanden har vilselett myndigheterna genom att visa upp falska handlingar, eller

vi)	sökanden i ond tro har förstört eller gjort sig av med en identitets- eller resehandling som skulle ha bidragit till att fastställa hans eller hennes identitet eller medborgarskap.

Medlemsstaterna får tillämpa leden v och vi endast i enskilda fall där det föreligger starka skäl att anta att sökanden försöker dölja relevanta faktorer som sannolikt skulle medföra ett negativt beslut och under förutsättning att sökanden har fått full möjlighet, med hänsyn tagen till de särskilda rättssäkerhetsbehoven för ensamkommande barn, att uppvisa godtagbara skäl för de handlingar som avses i leden v och vi, inbegripet genom samråd med sin företrädare.

c)	neka prövning av ansökan i enlighet med artikel 33.2 c om ett land som inte är en medlemsstat anses vara ett säkert tredjeland för sökanden i enlighet med artikel 38 under förutsättning att detta är för den underåriges bästa,

d)	tillämpa det förfarande som avses i artikel 20.3 om den underåriges företrädare har juridisk utbildning i enlighet med nationell rätt.

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 41 ska medlemsstaterna vid tillämpningen av artikel 46.6 på ensamkommande barn åtminstone ge de garantier som föreskrivs i artikel 46.7 i samtliga fall.

Artikel 26

Förvar

1. Medlemsstaterna får inte hålla en person i förvar endast av det skälet att han eller hon är en sökande. Skäl och villkor för förvar samt garantier för sökande i förvar ska utformas i enlighet med direktiv 2013/33/EU.

2. I de fall en sökande hålls i förvar ska medlemsstaterna säkerställa att det finns en möjlighet till påskyndad rättslig prövning i enlighet med direktiv 2013/33/EU.

Artikel 27

Förfarande om ansökan återkallas

1. I den mån som medlemsstaterna i sin nationella rätt föreskriver en möjlighet att uttryckligen återkalla ansökan ska de se till att den beslutande myndigheten fattar beslut om att antingen avbryta prövningen eller att avslå ansökan om internationellt skydd om en sökande uttryckligen återkallar ansökan.

2. Medlemsstaterna får också bestämma att den beslutande myndigheten ska ha rätt att avbryta prövningen utan att fatta beslut. I så fall ska medlemsstaterna se till att den beslutande myndigheten inför en tjänsteanteckning i sökandens akt.

Artikel 28

Förfarande om sökanden implicit återkallar eller avstår från sin ansökan

1. Om det finns skälig grund att anta att en sökande implicit har återkallat eller avstått från sin ansökan, ska medlemsstaterna se till att den beslutande myndigheten fattar beslut om att antingen avbryta prövningen eller, förutsatt att den beslutande myndigheten finner ansökan ogrundad på grundval av en adekvat utredning av sakförhållandena i enlighet med artikel 4 i direktiv 2011/95/EU, avslå ansökan.

Medlemsstaterna får förutsätta att sökanden implicit har återkallat eller avstått från sin ansökan om internationellt skydd, i synnerhet om det har kunnat fastställas att

sökanden har underlåtit att besvara en begäran om att lämna information av betydelse för ansökan i enlighet med artikel 4 i direktiv 2011/95/EU, eller har underlåtit att infinna sig till en personlig intervju enligt artiklarna 14–17 i det här direktivet, om inte sökanden inom rimlig tid kan visa att hans eller hennes underlåtenhet beror på omständigheter som han eller hon inte rådde över,

sökanden har avvikit eller utan tillstånd lämnat den plats där han eller hon bodde eller hölls i förvar utan att inom skälig tid kontakta den behöriga myndigheten eller han eller hon har underlåtit att inom skälig tid fullgöra sin anmälningsskyldighet eller annan skyldighet att meddela sig om sökanden inte kan visa att detta berodde på omständigheter som han eller hon inte rådde över.

För att genomföra dessa bestämmelser får medlemsstaterna fastställa tidsfrister eller riktlinjer.

2. Medlemsstaterna ska se till att en sökande som efter ett beslut om att avbryta prövningen enligt punkt 1 i denna artikel åter anmäler sig hos den behöriga myndigheten har möjlighet att begära att ärendet tas upp på nytt eller att lämna in en ny ansökan, som inte ska omfattas av förfarandet i artiklarna 40 och 41.

Medlemsstaterna får besluta om en tidsfrist på minst nio månader efter vilken sökandens ärende inte längre kan tas upp på nytt eller den nya ansökan får behandlas som en efterföljande ansökan som omfattas av förfarandet i artiklarna 40 och 41. Medlemsstaterna får föreskriva att sökandens ärende endast får tas upp på nytt en gång.

Medlemsstaterna ska se till att en sådan person inte avlägsnas i strid med principen om ”non-refoulement”.

Medlemsstaterna får föreskriva att den beslutande myndigheten ska kunna återuppta prövningen i det skede där prövningen av ansökan avbröts.

3. Denna artikel ska inte påverka tillämpningen av förordning (EU) nr 604/2013.

Artikel 29

UNHCR:s roll

1. Medlemsstaterna ska ge UNHCR möjlighet att

a)	ta kontakt medsökande, även de som hålls i förvar, befinner sig vid gränsen och i transitzoner,

b)	få tillgång till information om enskilda ansökningar om internationellt skydd, om förfarandets gång och om vilka beslut som har fattats, under förutsättning att sökanden samtycker till detta,

c)	vid utövandet av sin tillsyn enligt artikel 35 i Genèvekonventionen lägga fram synpunkter till vilken behörig myndighet som helst i fråga om enskilda ansökningar om internationellt skydd i alla skeden av förfarandet.

2. Punkt 1 ska även vara tillämplig på en organisation som för UNHCR:s räkning verkar i den berörda medlemsstaten i enlighet med ett avtal med medlemsstaten i fråga.

Artikel 30

Insamling av uppgifter om enskilda ärenden

Medlemsstaterna får inte vid prövning av enskilda ärenden

a)	röja uppgifter om enskilda ansökningar om internationellt skydd, eller det faktum att en ansökan har lämnats in, till den eller de påstådda aktörer som bedriver förföljelse eller orsakar allvarlig skada,

inhämta uppgifter från den eller de påstådda aktörer som bedriver förföljelse eller orsakar allvarlig skada på ett sätt som skulle leda till att dessa aktörer får direkt information om att en ansökan har lämnats in av sökanden i fråga, och som skulle äventyra den fysiska integriteten hos sökanden eller hos personer i beroendeställning, eller skulle äventyra friheten och säkerheten för hans eller hennes familjemedlemmar som bor kvar i ursprungslandet.

KAPITEL III

FÖRFARANDEN I FÖRSTA INSTANS

AVSNITT I

Artikel 31

Prövningsförfarande

1. Medlemsstaterna ska handlägga ansökningar om internationellt skydd genom ett prövningsförfarande i enlighet med de grundläggande principerna och garantierna i kapitel II.

2. Medlemsstaterna ska se till att ett prövningsförfarandet avslutas så snart som möjligt utan att åsidosätta en lämplig och fullständig prövning.

3. Medlemsstaterna ska säkerställa att prövningsförfarandet avslutas inom sex månader från det att ansökan lämnats in.

Om en ansökan är föremål för det förfarande som föreskrivs i förordning (EU) nr 604/2013 ska tidsfristen på sex månader inledas vid den tidpunkt då det i enlighet med den förordningen fastställs vilken medlemsstat som är ansvarig för prövningen samt sökanden befinner sig på den medlemsstatens territorium och har tagits om hand av den behöriga myndigheten.

Medlemsstaterna får förlänga den tidsfrist på sex månader som anges i denna punkt med en period på högst ytterligare nio månader om

a)	ärendet involverar komplicerade faktiska och/eller rättsliga omständigheter,

b)	ett stort antal tredjelandsmedborgare eller statslösa personer samtidigt ansöker om internationellt skydd, med följden att det i praktiken blir mycket svårt att avsluta förfarandet inom sexmånadersfristen,

c)	förseningen uppenbart kan hänföras till sökandens underlåtenhet att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 13.

I vederbörligen motiverade undantagsfall får medlemsstaterna överskrida de tidsfrister som föreskrivs i denna punkt med högst tre månader om det krävs för att säkerställa tillräcklig och fullständig prövning av ansökan om internationellt skydd.

4. Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 13 och 18 i direktiv 2011/95/EU får medlemsstaterna skjuta upp avslutandet av prövningsförfarandet om den beslutande myndigheten, på grund av osäkra förhållanden i ursprungslandet som förväntas vara av tillfällig natur, inte rimligen kan fatta beslut inom de tidsfrister som fastställs i punkt 3. I dessa fall ska medlemsstaterna

a)	se över situationen i det berörda ursprungslandet minst var sjätte månad,

b)	i rimlig tid informera de berörda sökandena om skälen till senareläggandet, och

c)	i rimlig tid informera kommissionen om uppskjutandet av förfarandena för det ursprungslandet.

5. Medlemsstaterna ska under alla omständigheter slutföra prövningsförfarandet inom högst 21 månader från det att ansökan inkommit.

6. Om inget beslut kan fattas inom sex månader ska medlemsstaterna se till att sökanden

a)	informeras om förseningen, och

b)	på begäran erhåller information om skälen för förseningen och om den tidsfrist inom vilken beslut om hans eller hennes ansökan är att vänta.

7. Medlemsstaterna får prioritera en prövning av en ansökan om internationellt skydd i enlighet med de grundläggande principerna och garantierna i kapitel II, i synnerhet,

a)	om ansökan kan förväntas vara välgrundad,

b)	om sökanden är utsatt i den mening som avses i artikel 22 i direktiv 2013/33/EU eller är i behov av särskilda förfarandegarantier, särskilt ensamkommande barn.

8. Medlemsstaterna får även föreskriva att ett prövningsförfarande i enlighet med de grundläggande principerna och garantierna i kapitel II ska påskyndas och/eller genomföras vid gränsen eller i transitzoner i enlighet med artikel 43 om

a)	sökanden vid inlämnandet av sin ansökan och framläggandet av de faktiska omständigheterna endast tagit med uppgifter som saknar betydelse för prövningen av hans eller hennes rätt att betraktas som en person som beviljats internationellt skydd enligt direktiv 2011/95/EU, eller

b)	sökanden kommer från ett säkert ursprungsland enligt detta direktiv, eller

c)	sökanden har vilselett myndigheterna genom att lämna oriktiga uppgifter eller falska handlingar eller genom att undanhålla relevanta uppgifter eller handlingar som rör hans eller hennes identitet och/eller medborgarskap och som kunde ha påverkat beslutet i negativ riktning, eller

d)	det är troligt att sökanden i ond tro har förstört eller gjort sig av med en identitets- eller resehandling som skulle ha bidragit till att fastställa hans eller hennes identitet eller medborgarskap, eller

sökanden har lämnat uppenbart inkonsekventa och motsägelsefulla, klart falska eller uppenbart osannolika uppgifter som motsäger tillräckligt kontrollerad information om ursprungslandet på ett sätt som gör att hans eller hennes påstående om rätt att betraktas som en person som beviljats internationellt skydd enligt direktiv 2011/95/EU uppenbart är föga övertygande, eller

f)	sökanden har lämnat in en efterföljande ansökan om internationellt skydd som inte kan nekas prövning i enlighet med artikel 40.5, eller

g)	sökanden lämnar in en ansökan enbart för att försena eller hindra verkställigheten av ett redan fattat eller förestående beslut som skulle leda till att sökanden avlägsnats, eller

h)	sökanden olagligen anlände tillmedlemsstatens territorium eller olagligen förlängde sin vistelse och, utan goda skäl, varken har anmält sig till myndigheterna eller lämnat in en ansökan om internationellt skydd så snart som möjligt med tanke på omständigheterna kring inresan, eller

sökanden vägrar att fullgöra sin skyldighet att lämna fingeravtryck i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 603/2013 av den 26 juni 2013 om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av förordning (EG) nr 604/2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har gett in i någon medlemsstat och för när medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter begär jämförelser med uppgifter i Eurodac för brottsbekämpande ändamål (12), eller

j)	sökanden på allvarliga grunder kan betraktas som en fara för den inre säkerheten och den allmänna ordningen i den aktuella medlemsstaten eller har med tvång utvisats som ett allvarligt hot mot allmän ordning och säkerhet enligt nationell rätt.

9. Medlemsstaterna ska fastställa tidsfrister för att fatta ett beslut i första instans i enlighet med punkt 8. Dessa tidsfrister ska vara rimliga.

Utan att det påverkar tillämpningen av punkterna 3, 4 och 5 får medlemsstaterna överskrida dessa tidsfrister om det krävs i syfte att säkerställa en adekvat och fullständig prövning av ansökan om internationellt skydd.

Artikel 32

Ogrundade ansökningar

1. Om inte annat följer av artikel 27 får medlemsstaterna endast anse en ansökan som ogrundad om den beslutande myndigheten har konstaterat att sökanden inte har rätt till internationellt skydd enligt direktiv 2011/95/EU.

2. Vid ogrundade ansökningar, där någon av de omständigheter som förtecknas i artikel 31.8 är tillämplig, får medlemsstaterna även anse en ansökan vara uppenbart ogrundad, om den definieras på detta sätt i nationell lagstiftning.

AVSNITT II

Artikel 33

Ansökningar som inte kan tas upp till prövning

1. Utöver de fall då en ansökan inte prövas enligt förordning (EU) nr 604/2013 behöver inte medlemsstaterna pröva om sökanden uppfyller kraven för internationellt skydd enligt direktiv 2011/95/EU, om en ansökan inte anses kunna tas upp till prövning enligt denna artikel.

2. Medlemsstaterna får anse att en ansökan om internationellt skydd inte kan tas upp till prövning endast om

a)	en annan medlemsstat har beviljat internationellt skydd,

b)	ett land som inte är en medlemsstat betraktas som första asylland för sökanden enligt artikel 35,

c)	ett land som inte är en medlemsstat betraktas som ett säkert tredjeland för sökanden enligt artikel 38,

d)	ansökan är en efterföljande ansökan, där inga nya fakta eller uppgifter av relevans för prövningen av sökandens rätt att betraktas som en person som beviljats internationellt skydd enligt direktiv 2011/95/EU har framkommit eller lagts fram av sökanden, eller

en person i beroendeställning lämnar in en ansökan efter det att han eller hon enligt artikel 7.2 har godtagit att det egna ärendet ska utgöra en del av en ansökan som lämnats in på hans eller hennes vägnar och det inte finns några omständigheter kring situationen för personen i beroendeställning som motiverar en separat ansökan.

Artikel 34

Särskilda bestämmelser om intervjuer för att avgöra om ansökan ska upptas till prövning

1. Medlemsstaterna ska ge sökande möjligheten att lägga fram sina synpunkter på tillämpningen av de grunder som avses i artikel 33 på de särskilda omständigheterna i hans eller hennes fall, innan den beslutande myndigheten beslutar huruvida ansökan om internationellt skydd ska tas upp till prövning eller inte. Medlemsstaterna ska därför genomföra en personlig intervju för att avgöra om ansökan ska upptas till prövning. Om medlemsstaterna vill avvika från denna regel i samband med en efterföljande ansökan, får detta endast ske med stöd av artikel 42.

Denna punkt ska inte påverka tillämpningen av artikel 4.2 a i detta direktiv och artikel 5 i förordning (EU) nr 604/2013.

2. Medlemsstaterna får föreskriva att personal vid andra myndigheter än den beslutande myndigheten ska genomföra den personliga intervjun för att avgöra om ansökan om internationellt skydd ska tas upp till prövning eller inte. I sådana fall ska medlemsstaterna säkerställa att sådan personal i förväg får nödvändig grundläggande utbildning, särskilt om internationell människorättslagstiftning, unionens asylregelverk och intervjuteknik.

AVSNITT III

Artikel 35

Begreppet första asylland

Ett land kan betraktas som första asylland för en enskild sökande, om

a)	han eller hon har erkänts som flykting i landet och fortfarande kan erhålla detta skydd, eller

b)	han eller hon åtnjuter annat tillräckligt skydd i landet, inbegripet enligt principen om ”non-refoulement”,

förutsatt att han eller hon kommer att tillåtas resa in på nytt i det landet.

När medlemsstaterna tillämpar begreppet första asylland på en sökandes särskilda omständigheter, får de ta hänsyn till artikel 38.1. Sökanden ska beredas tillfälle att bestrida tillämpningen av begreppet första asylland med hänvisning till de särskilda omständigheterna i hans eller hennes fall.

Artikel 36

Begreppet säkert ursprungsland

1. Om det fastställs att ett tredjeland är ett säkert ursprungsland enligt detta direktiv kan landet, efter en enskild prövning av ansökan, betraktas som ett säkert ursprungsland för en enskild sökande endast om

a)	han eller hon är medborgare i det landet eller

b)	han eller hon är en statslös person som tidigare hade sitt hemvist i det landet,

och han eller hon inte har lagt fram några allvarliga skäl för att landet inte ska anses som ett säkert ursprungsland med hänsyn till hans eller hennes särskilda omständigheter och i fråga om hans eller hennes rätt att betraktas som en person som beviljats internationellt skydd i enlighet med direktiv 2011/95/EU.

2. Medlemsstaterna ska i den nationella lagstiftningen fastställa närmare regler och föreskrifter för tillämpningen av begreppet säkert ursprungsland.

Artikel 37

Nationellt fastställande av tredjeländer som säkra ursprungsländer

1. Medlemsstaterna får behålla eller införa lagstiftning som, i enlighet med bilaga I, gör det möjligt att på nationell nivå fastställa säkra ursprungsländer i samband med prövning av ansökningar om internationellt skydd.

2. Medlemsstaterna ska regelbundet se över situationen i tredjeländer som fastställts som säkra ursprungsländer i enlighet med denna artikel.

3. Bedömningen av huruvida ett land är ett säkert ursprungsland i enlighet med denna artikel ska grunda sig på ett urval av informationskällor, särskilt information från andra medlemsstater, stödkontoret, UNHCR, Europarådet och andra berörda internationella organisationer.

4. Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om de länder som betraktas som säkra ursprungsländer i enlighet med denna artikel.

Artikel 38

Begreppet säkert tredjeland

1. Medlemsstaterna får tillämpa begreppet säkert tredjeland endast om de behöriga myndigheterna är övertygade om att en person som ansöker om internationellt skydd kommer att behandlas i enlighet med följande principer i det berörda tredjelandet:

a)	Sökandens liv och frihet är inte hotade på grund av ras, religion, medborgarskap, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller politisk övertygelse.

b)	Det föreligger ingen risk för allvarlig skada enligt definitionen i direktiv 2011/95/EU.

c)	Principen om ”non-refoulement” iakttas i enlighet med Genèvekonventionen.

d)	Förbudet mot varje återsändande som innebär åsidosättande av förbudet mot tortyr och grym, omänsklig eller förnedrande behandling i enlighet med folkrätten iakttas.

e)	Sökanden har möjlighet att ansöka om flyktingstatus och, om de befinns vara flyktingar, erhålla skydd i enlighet med Genèvekonventionen.

2. Begreppet säkert tredjeland ska tillämpas i enlighet med bestämmelser i nationell rätt, inbegripet

a)	bestämmelser enligt vilka sökanden måste ha en anknytning till det berörda tredjelandet som gör att det skulle vara rimligt för denne att resa till det landet,

bestämmelser om vilka metoder de behöriga myndigheterna ska använda för att säkerställa att begreppet säkert tredjeland kan tillämpas på ett enskilt land eller en enskild sökande; sådana metoder ska inbegripa att i varje enskilt fall bedöma huruvida landet är säkert för en enskild sökande och/eller att på nationell nivå fastställa länder som i allmänhet betraktas som säkra,

bestämmelser i enlighet med internationell rätt som gör det möjligt att genom en enskild prövning fastställa huruvida det berörda tredjelandet är säkert för en enskild sökande, och vilka minst ska göra det möjligt för sökanden att överklaga tillämpningen av begreppet säkert tredjeland med anledning av att tredjelandet i fråga inte är säkert med hänsyn till hans eller hennes särskilda omständigheter; sökanden ska också tillåtas att invända mot sin anknytning till tredjelandet i enlighet med led a.

3. Om ett beslut genomförs endast på grundval av denna artikel ska medlemsstaterna

a)	informera sökanden om detta, och

b)	förse sökanden med en handling på tredjelandets språk som underrättar myndigheterna i det landet om att ansökan inte har prövats i sak.

4. Om tredjelandet nekar en sökande tillstånd att resa in på dess territorium, ska medlemsstaterna se till att rätt till prövning ges i enlighet med de grundläggande principer och garantier som beskrivs i kapitel II.

5. Medlemsstaterna ska regelbundet underrätta kommissionen om tredjeländer på vilka detta begrepp tillämpas enligt bestämmelserna i denna artikel.

Artikel 39

Begreppet europeiska säkra tredjeländer

1. Medlemsstaterna får föreskriva att en ansökan om internationellt skydd och säkerheten för sökanden när det gäller hans eller hennes särskilda omständigheter enligt beskrivningen i kapitel II inte ska prövas eller inte ska prövas fullständigt i fall där en behörig myndighet på grundval av sakförhållanden har fastställt att sökanden försöker att resa in eller har rest in olagligt på territoriet från ett säkert tredjeland i enlighet med punkt 2.

2. Ett tredjeland kan endast anses vara ett säkert tredjeland enligt punkt 1 om

a)	det har ratificerat och följer bestämmelserna i Genèvekonventionen utan geografiska begränsningar,

b)	det har inrättat ett lagstadgat asylförfarande, och

c)	det har ratificerat Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och följer bestämmelserna i denna, inklusive normerna med avseende på effektiva rättsmedel.

3. Sökanden ska beredas tillfälle att bestrida tillämpningen av begreppet europeiska säkra tredjeländer med hänvisning till att det berörda tredjelandet inte är säkert på grund av de särskilda omständigheterna i hans eller hennes fall.

4. De berörda medlemsstaterna ska i nationell rätt fastställa villkoren för genomförande av bestämmelserna i punkt 1 och följderna av de beslut som fattas enligt dessa bestämmelser i enlighet med principen om ”non-refoulement”, inbegripet bestämmelser om undantag från tillämpningen av denna artikel av humanitära, politiska eller folkrättsliga skäl.

5. Vid genomförande av ett beslut som enbart grundas på denna artikel ska de berörda medlemsstaterna

a)	informera sökanden om detta, och

b)	förse sökanden med en handling på tredjelandets språk som underrättar myndigheterna i det landet om att ansökan inte har prövats i sak.

6. Om det säkra tredjelandet inte återtar sökanden ska medlemsstaterna se till att rätt till prövning ges i enlighet med de grundläggande principer och garantier som anges i kapitel II.

7. Medlemsstaterna ska regelbundet underrätta kommissionen om tredjeländer på vilka detta begrepp tillämpas i enlighet med denna artikel.

AVSNITT IV

Artikel 40

Efterföljande ansökan

1. När en person som har ansökt om internationellt skydd i en medlemsstat lämnar ytterligare utsagor eller lämnar in en efterföljande ansökan i samma medlemsstat ska medlemsstaten pröva dessa ytterligare utsagor eller fakta i den efterföljande ansökan i samband med prövningen av den tidigare ansökan eller i samband med prövningen av det omprövade beslutet eller överklagandet i den mån de behöriga myndigheterna kan beakta och pröva alla fakta som utgör grund för dessa ytterligare utsagor eller den efterföljande ansökan inom denna ram.

2. När beslut fattas enligt artikel 33.2 d om huruvida en ansökan om internationellt skydd ska tas upp till prövning ska en efterföljande ansökan om internationellt skydd först bli föremål för en preliminär prövning om nya fakta eller uppgifter har framkommit eller har lagts fram av sökanden vad avser sökandens rätt att betraktas som en person som beviljats internationellt skydd enligt direktiv 2011/95/EU.

3. Om den preliminära prövningen enligt punkt 2 leder fram till slutsatsen att nya fakta eller uppgifter har framkommit eller lagts fram av sökanden vilka på ett avgörande sätt bidrar till sökandens möjligheter att betraktas som en person som beviljats internationellt skydd enligt direktiv 2011/95/EU, ska ansökan prövas på nytt enligt kapitel II. Medlemsstaterna får också ange andra skäl till att gå vidare med en efterföljande ansökan.

4. Medlemsstaterna får föreskriva att ansökan endast kommer att prövas vidare om sökanden utan egen förskyllan i det tidigare förfarandet var oförmögen att göra gällande de situationer som avses i punkterna 2 och 3 i denna artikel, i synnerhet genom att använda sin rätt till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 46.

5. När en efterföljande ansökan inte prövas vidare enligt denna artikel ska den nekas prövning enligt artikel 33.2 d.

6. Det förfarande som avses i denna artikel får också tillämpas på

a)	en person i beroendeställning som lämnat in en ansökan efter det att han eller hon enligt artikel 7.2 har godtagit att det egna ärendet ska utgöra en del av en ansökan som lämnats in på hans eller hennes vägnar, och/eller

b)	en ogift underårig som lämnat in en ansökan efter det att en ansökan lämnats in på hans eller hennes vägnar enligt artikel 7.5 c.

I sådana fall ska man vid den preliminära prövningen enligt punkt 2 undersöka om det finns fakta avseende ifrågavarande persons eller den ogifte underåriges situation som motiverar en separat ansökan.

7. Om en person avseende vilken ett beslut om överföring ska verkställas i enlighet med förordning (EU) nr 604/2013 gör ytterligare framställningar eller lämnar in en efterföljande ansökan i den medlemsstat som ska verkställa överföringen, ska dessa framställningar eller efterföljande ansökningar utredas av den ansvariga medlemsstat som avses i den förordningen i enlighet med detta direktiv.

Artikel 41

Undantag från rätten att stanna kvar vid efterföljande ansökningar

1. Medlemsstaterna får göra undantag från rätten att stanna kvar på territoriet om en person

a)	har lämnat in en första efterföljande ansökan som inte prövas vidare i enlighet med artikel 40.5, enbart för att försena eller hindra verkställigheten av ett beslut som skulle leda till att han eller hon omedelbart avlägsnas från den medlemsstaten, eller

b)	lämnar in ytterligare en efterföljande ansökan i samma medlemsstat som redan fattat ett slutligt beslut om att inte pröva en första efterföljande ansökan enligt artikel 40.5 eller ett slutligt beslut om att avslå den ansökan såsom ogrundad.

Medlemsstaterna får göra ett sådant undantag endast om den beslutande myndigheten anser att avlägsnandet inte direkt eller indirekt resulterar i refoulement i strid med medlemsstatens internationella och unionsrättsliga åtaganden.

2. I de fall som avses i punkt 1 får medlemsstaterna också

a)	göra undantag från de tidsfrister som normalt är tillämpliga på påskyndade förfaranden, i enlighet med nationell rätt, om prövningsförfarandet påskyndas i enlighet med artikel 31.8 g,

b)	göra undantag från de tidsfrister som normalt är tillämpliga i prövningsförfaranden enligt artiklarna 33 och 34, i enlighet med nationell rätt, och/eller

c)	göra undantag från artikel 46.8.

Artikel 42

Förfaranderegler

1. Medlemsstaterna ska se till att sökande vilkas ansökningar är föremål för en preliminär prövning enligt artikel 40 omfattas av de garantier som anges i artikel 12.1.

2. Medlemsstaterna får i nationell rätt föreskriva bestämmelser om den preliminära prövningen enligt artikel 40. Dessa bestämmelser får bland annat

a)	ålägga den berörda sökanden att ange de sakförhållanden och lägga fram de bevis som motiverar ett nytt förfarande,

b)	tillåta att den preliminära prövningen genomförs enbart på grundval av skriftliga inlagor utan krav på att sökanden ska intervjuas personligen, förutom i de fall som avses i artikel 40.6.

Dessa regler får inte göra det omöjligt för en sökande att få tillgång till ett nytt förfarande och de får inte heller innebära att tillgången till ett nytt förfarande i praktiken sätts ur spel eller allvarligt inskränks.

3. Medlemsstaterna ska säkerställa att sökanden informeras på lämpligt sätt om utfallet av den preliminära prövningen och, om ansökan inte kommer att prövas vidare, skälen till detta och möjligheterna att överklaga eller begäran en omprövning av det beslutet.

AVSNITT V

Artikel 43

Gränsförfaranden

1. Medlemsstaterna får föreskriva förfaranden, i enlighet med de grundläggande principerna och garantierna i kapitel II, för att vid medlemsstatens gräns eller i transitzoner besluta om

a)	huruvida en ansökan som lämnas in där ska tas upp till prövning, enligt artikel 33, och/eller

b)	innehållet i en ansökan i ett förfarande enligt artikel 31.8.

2. Medlemsstaterna ska se till att ett beslut inom ramen för de förfaranden som föreskrivs i punkt 1 fattas inom rimlig tid. Om ett beslut inte har fattats inom fyra veckor, ska sökanden beviljas inresa till medlemsstatens territorium så att hans eller hennes ansökan kan handläggas i enlighet med andra bestämmelser i detta direktiv.

3. I händelse av ankomster som omfattar ett stort antal tredjelandsmedborgare eller statslösa personer som lämnar ansökningar om internationellt skydd vid gränsen eller i en transitzon, vilket gör det omöjligt i praktiken att där tillämpa bestämmelserna i punkt 1, får dessa förfaranden även tillämpas om och under den tid dessa tredjelandsmedborgare eller statslösa personer normalt är förlagda på platser i närheten av gränsen eller i transitzonen.

KAPITEL IV

FÖRFARANDEN FÖR ÅTERKALLANDE AV INTERNATIONELLT SKYDD

Artikel 44

Återkallande av internationellt skydd

Medlemsstaterna ska se till att en utredning får inledas om att återkalla en persons internationella skydd så snart det framkommer nya fakta eller uppgifter som tyder på att det finns skäl att ompröva giltigheten av hans eller hennes internationella skydd.

Artikel 45

Förfaranderegler

1. Medlemsstaterna ska se till att när den behöriga myndigheten överväger att återkalla en tredjelandsmedborgares eller en statslös persons internationella skydd i enlighet med artikel 14 eller 19 i direktiv 2011/95/EU, ska denna person åtnjuta följande garantier:

a)	Han eller hon ska underrättas skriftligen om att den behöriga myndigheten omprövar hans eller hennes rätt att betraktas som en person som beviljats internationellt skydd och skälen för en sådan omprövning.

b)	Han eller hon ska ges möjlighet att i en personlig intervju enligt artikel 12.1 b och artiklarna 14–17 eller i en skriftlig förklaring ange sina skäl till varför hans eller hennes internationella skydd inte bör återkallas.

2. Dessutom ska medlemsstaterna inom ramen för det förfarande som anges i punkt 1 se till att

a)	den behöriga myndigheten kan erhålla korrekta och uppdaterade uppgifter från olika källor, vid behov t.ex. från stödkontoret och UNHCR, om den allmänna situationen i de berörda personernas ursprungsländer, och

om uppgifter samlas i ett enskilt fall för att ompröva en persons internationella skydd, får dessa inte inhämtas från en aktör som utövar förföljelse eller orsakar allvarlig skada på ett sådant sätt att en sådan aktör får direkt information om att den berörda personen är en person som beviljats internationellt skydd vars status är under omprövning, eller att den fysiska integriteten för den berörda personen eller personer i beroendeställning eller friheten och säkerheten för de familjemedlemmar som fortfarande är bosatta i ursprungslandet äventyras.

3. Medlemsstaterna ska se till att den behöriga myndighetens beslut att återkalla det internationella skyddet lämnas skriftligen. De faktiska och rättsliga skälen ska anges i beslutet och information om hur beslutet kan överklagas ska lämnas skriftligen.

4. Så snart den behöriga myndigheten har fattat ett beslut om att återkalla det internationella skyddet ska artiklarna 20, 22, 23.1 och 29 även vara tillämpliga.

5. Genom avvikelse från punkterna 1–4 i denna artikel får medlemsstaterna besluta att det internationella skyddet upphör genom lag om den som beviljats internationellt skydd otvetydigt avsagt sig detta skydd. Medlemsstaterna får också föreskriva att det internationella skyddet ska upphöra genom lag om den som beviljats internationellt skydd blir medborgare i den medlemsstaten.

KAPITEL V

ÖVERKLAGANDE

Artikel 46

Rätten till ett effektivt rättsmedel

1. Medlemsstaterna ska se till att sökande har rätt till ett effektivt rättsmedel inför domstol mot följande:

Ett beslut som fattats om en ansökan om internationellt skydd, inbegripet ett beslut

i)	att anse en ansökan ogrundad med avseende på flyktingstatus och/eller subsidiärt skydd,

ii)	att en ansökan inte kan tas upp till prövning enligt artikel 33.2,

iii)	som fattas vid gränsen eller i en medlemsstats transitzoner enligt artikel 43.1,

iv)	att inte pröva en ansökan enligt artikel 39.

b)	En vägran att ta upp prövningen av en asylansökan på nytt efter det att den har avbrutits i enlighet med artiklarna 27 och 28.

c)	Ett beslut att återkalla internationellt skydd enligt artikel 45.

2. Medlemsstaterna ska se till att personer som av den beslutande myndigheten ansetts ha rätt till subsidiärt skydd tillförsäkras rätt till ett effektivt rättsmedel i enlighet med punkt 1 mot beslut som innebär att ansökan betraktas som ogrundad med avseende på flyktingstatus.

Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 1 c får en medlemsstat neka prövning av ett överklagande av ett beslut som innebär att en ansökan anses vara ogrundad med avseende på flyktingstatus på grund av otillräckligt intresse från sökandens sida att fullfölja förfarandet, om den status som subsidiärt skyddsbehövande som beviljats av medlemsstaten ger samma rättigheter och förmåner som flyktingstatus i enlighet med unionsrätten och nationell rätt.

3. I syfte att fullgöra skyldigheterna i punkt 1 ska medlemsstaterna se till att ett effektivt rättsmedel medför full omprövning och prövning av det aktuella behovet av såväl de faktiska som de rättsliga omständigheterna, däribland, i förekommande fall, en prövning av behovet av internationellt skydd i enlighet med direktiv 2011/95/EU, åtminstone när handläggningen av överklagandet sker vid domstol eller tribunal i första instans.

4. Medlemsstaterna ska fastställa skäliga tidsfrister och andra nödvändiga bestämmelser så att sökanden kan utöva sin rätt till effektiva rättsmedel enligt punkt 1. Tidsfristerna får inte göra detta omöjligt eller orimligt svårt.

Medlemsstaten får även föreskriva att beslut som fattats i enlighet med artikel 43 ska bli föremål för granskning ex officio.

5. Utan hinder av punkt 6 ska medlemsstaterna låta sökande stanna på deras territorium till dess att tidsfristen för utövande av rätten till ett effektivt rättsmedel har löpt ut och, om de har utövat denna rätt inom utsatt tid, i avvaktan på resultatet av omprövningen.

6. Vid beslut om

a)	att anse en ansökan uppenbart ogrundad i enlighet med artikel 32.2 eller ogrundad efter prövning i enlighet med artikel 31.8, utom i fall där dessa beslut grundar sig på de omständigheter som avses i artikel 31.8 h,

b)	att en ansökan inte kan tas upp till prövning enligt artikel 33.2 a, b eller d,

c)	att vägra att återuppta prövningen av sökandens ärende efter att det har avbrutits i enlighet med artikel 28, eller

d)	om att ansökan inte ska prövas eller inte ska prövas fullständigt enligt artikel 39,

ska en domstol eller tribunal ha rätt att avgöra om den sökande får stanna kvar i medlemsstaten, antingen på begäran av sökanden eller ex officio, om beslutet leder till att sökandens rätt att stanna kvar i medlemsstaten upphör, och när i sådana situationer rätten att stanna kvar i medlemsstaten, i avvaktan på resultatet av prövningen inte regleras i nationell rätt.

7. Punkt 6 ska endast tillämpas på de förfaranden som anges i artikel 43 under förutsättning att

sökanden har tillgång till nödvändig tolkning och nödvändigt rättsligt bistånd och biträde samt har minst en vecka på sig att förbereda sin begäran och att för domstolen lägga fram de argument som talar för att låta honom eller henne stanna kvar på territoriet i avvaktan på resultatet av förfarandet,

b)	inom ramen för prövningen av den begäran som avses i punkt 6, domstolen eller tribunalen prövar den beslutande myndighetens negativa beslut med avseende på faktiska och rättsliga omständigheter.

Om de villkor som avses i leden a och b inte är uppfyllda ska punkt 5 tillämpas.

8. Medlemsstaterna ska tillåta sökanden att stanna kvar på deras territorium i avvaktan på resultatet av förfarandet enligt punkterna 6 och 7 för att avgöra om sökanden får stanna kvar på territoriet.

9. Punkterna 5, 6 och 7 ska inte påverka tillämpningen av artikel 26 i förordning (EU) nr 604/2013.

10. Medlemsstaterna får fastställa tidsfrister för domstolen enligt punkt 1 för att pröva den beslutande myndighetens beslut.

11. Medlemsstaterna får även i nationell lagstiftning fastställa under vilka förhållanden det kan anses att en sökande implicit har återkallat eller avstått från sitt rättsmedel enligt punkt 1, tillsammans med regler om det förfarande som ska följas.

KAPITEL VI

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER OCH SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 47

Överklagande från offentliga myndigheter

Detta direktiv påverkar inte offentliga myndigheters möjlighet att överklaga administrativa och/eller rättsliga beslut enligt nationell lagstiftning.

Artikel 48

Konfidentialitet

Medlemsstaterna ska se till att de myndigheter som genomför detta direktiv är bundna av tystnadsplikt enligt nationell lagstiftning vad avser alla uppgifter de får kännedom om i samband med sitt arbete.

Artikel 49

Samarbete

Varje medlemsstat ska utse en nationell kontaktpunkt och underrätta kommissionen om dess adress. Kommissionen ska översända dessa upplysningar till övriga medlemsstater.

Medlemsstaterna ska i samarbete med kommissionen vidta alla lämpliga åtgärder för att upprätta ett direkt samarbete och ett informationsutbyte mellan behöriga myndigheter.

Om de åtgärder som avses i artiklarna 6.5, 14.1 andra stycket och 31.3 b tillgrips ska medlemsstaterna så snart skälen för tillämpningen av dessa undantagsåtgärder inte längre föreligger, och minst årligen, informera kommissionen om detta. Denna information ska om möjligt innefatta uppgifter om den andel av ansökningarna för vilken undantag tillämpats jämfört med det totala antalet ansökningar som behandlats under perioden.

Artikel 50

Rapport

Senast den 20 juli 2017 ska kommissionen rapportera till Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av detta direktiv i medlemsstaterna och föreslå nödvändiga ändringar. Medlemsstaterna ska till kommissionen översända alla uppgifter som behövs för att utarbeta denna rapport. Efter det att rapporten har lagts fram ska kommissionen minst en gång vart femte år rapportera till Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av detta direktiv i medlemsstaterna.

Som en del av den första rapporten ska kommissionen också särskilt ta upp tillämpningen av artikel 17 och de olika verktyg som används när det gäller protokollet från den personliga intervjun.

Artikel 51

Införlivande

1. Medlemsstaterna ska sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa artiklarna 1–30, artikel 31.1, 31.2, 31.6–31.9, artiklarna 32–46, artiklarna 49 och 50 och bilaga I senast den 20 juli 2015. De ska till kommissionen genast överlämna texten till dessa bestämmelser.

2. Medlemsstaterna ska senast den 20 juli 2018 sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa artikel 31.3, 31.4 och 31.5. De ska till kommissionen genast överlämna texten till dessa bestämmelser.

3. När en medlemsstat antar de bestämmelser som anges i punkterna 1 och 2 ska de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. De ska även innehålla en uppgift om att hänvisningar i befintliga lagar och andra författningar till det direktiv som upphävs genom detta direktiv ska anses som hänvisningar till detta direktiv. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras och om hur uppgiften ska formuleras ska varje medlemsstat själv utfärda.

4. Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten till de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 52

Övergångsbestämmelser

Medlemsstaterna ska tillämpa de bestämmelser i lagar och andra författningar som anges i artikel 51(1) på ansökningar om internationellt skydd som lämnats in och på förfaranden för återkallande av internationellt skydd som inletts efter den 20 juli 2015 eller vid ett tidigare datum. Ansökningar som lämnats in före den 20 juli 2015 och förfaranden för återkallande av flyktingstatus som inletts före den dagen ska omfattas av de lagar och andra författningar som antagits enligt direktiv 2005/85/EG.

Medlemsstaterna ska tillämpa de lagar och andra författningar som avses i artikel 51.2 på ansökningar om internationellt skydd som lämnats in efter den 20 juli 2018 eller ett tidigare datum. Ansökningar som lämnats in före den dagen ska omfattas av de lagar och andra författningar som anges i direktiv 2005/85/EG.

Artikel 53

Upphävande

För de medlemsstater som är bundna av det här direktivet ska direktiv 2005/85/EG upphöra att gälla den 21 juli 2015, dock utan att det påverkar medlemsstaternas skyldigheter när det gäller den tidsfrist för införlivande med nationell lagstiftning av direktivet som anges i del B i bilaga II.

Hänvisningar till det upphävda direktivet ska anses som hänvisningar till det här direktivet och ska läsas i enlighet med jämförelsetabellen i bilaga III.

Artikel 54

Ikraftträdande och tillämpning

Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Artiklarna 47 och 48 ska tillämpas från och med den 21 juli 2015.

Artikel 55

Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna i enlighet med fördragen.

Utfärdat i den 26 juni 2013.

På Europaparlamentets vägnar

M. SCHULZ

Ordförande

På rådets vägnar

A. SHATTER

Ordförande

(1) EUT C 24, 28.1.2012, s. 79.

(2) Europaparlamentets ståndpunkt av den 6 april 2011 (EUT C 296 E, 2.10.2012, s. 184) och rådets ståndpunkt vid första behandlingen av den 6 juni 2013 (ännu ej offentliggjord i EUT). Europaparlamentets ståndpunkt av den 10 juni 2013 (ännu ej offentliggjord i EUT).

(3) EUT L 326, 13.12.2005, s. 13.

(4) EUT L 337, 20.12.2011, s. 9.

(5) Se sidan 96 i detta nummer av EUT.

(6) EUT L 132, 29.5.2010, s. 11.

(7) EGT L 281, 23.11.1995, s. 31.

(8) Se sidan 31 i detta nummer av EUT.

(9) EUT C 369, 17.12.2011. s. 14.

(10) EUT L 348, 24.12.2008, s. 98.

(11) Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämning mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 18.7.2002, s. 1).

(12) Se sidan 1 i detta nummer av EUT.

BILAGA I

Fastställande av säkra ursprungsländer enligt artikel 37.1

Ett land ska betraktas som ett säkert ursprungsland om det på grundval av den rättsliga situationen, tillämpningen av lagstiftningen inom ett demokratiskt system och de allmänna politiska förhållandena framgår att det allmänt och genomgående inte förekommer någon förföljelse enligt artikel 9 i direktiv 2011/95/EU, samt ingen tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning och inget hot på grund av urskillningslöst våld i situationer av internationell eller intern väpnad konflikt.

Vid denna bedömning ska man bland annat beakta i vilken utsträckning skydd mot förföljelse eller misshandel ges genom att undersöka

a)	landets berörda lagar och förordningar och på vilket sätt de tillämpas,

hur landet iakttar de rättigheter och friheter som är fastställda i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och/eller i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och/eller Förenta nationernas konvention mot tortyr, särskilt de rättigheter från vilka det inte går att göra undantag enligt artikel 15.2 i nämnda Europeiska konvention,

c)	hur landet iakttar principen om ”non-refoulement” i enlighet med Genèvekonventionen,

d)	om landet tillhandahåller ett system med effektiva rättsmedel mot överträdelser av dessa rättigheter och friheter.

BILAGA II

DEL A

Upphävt direktiv

(som det hänvisas till i artikel 53)

Rådets direktiv 2005/85/EG

(EUT L 326, 13.12.2005, s. 13)

DEL B

Tidsfrist för införlivande med nationell lagstiftning

(som det hänvisas till i artikel 51)

Direktiv

Tidsfrister för införlivande

2005/85/EG

Första tidsfrist: den 1 december 2007

Andra tidsfrist: den 1 december 2008

BILAGA III

Jämförelsetabell

Direktiv 2005/85/EG	Detta direktiv
Artikel 1	Artikel 1
Artikel 2 a–c	Artikel 2 a–c
—	Artikel 2 d
Artikel 2 d–f	Artikel 2 e–g
—	Artikel 2 h och i
Artikel 2 g	Artikel 2 j
—	Artikel 2 k och l
Artikel 2 h–k	Artikel 2 m–p
—	Artikel 2 q
Artikel 3.1 och 3.2	Artikel 3.1 och 3.2
Artikel 3.3	—
Artikel 3.4	Artikel 3.3
Artikel 4.1 första stycket	Artikel 4.1 första stycket
Artikel 4.1 andra stycket	—
Artikel 4.2 a	Artikel 4.2 a
Artikel 4.2 b–d	—
Artikel 4.2 e	Artikel 4.2 b
Artikel 4.2 f	—
—	Artikel 4.3
Artikel 4.3	Artikel 4.4
—	Artikel 4.5
Artikel 5	Artikel 5
Artikel 6.1	Artikel 6.1
—	Artikel 6.2–6.4
Artikel 6.2 och 6.3	Artikel 7.1 och 7.2
—	Artikel 7.3
—	Artikel 7.4
Artikel 6.4	Artikel 7.5
Artikel 6.5	—
—	Artikel 8
Artikel 7.1 och 7.2	Artikel 9.1 och 9.2
—	Artikel 9.3
Artikel 8.1	Artikel 10.1
—	Artikel 10.2
Artikel 8.2 a–c	Artikel 10.3 a–c
—	Artikel 10.3 d
Artikel 8.3 och 8.4	Artikel 10.4 och 10.5
Artikel 9.1	Artikel 11.1
Artikel 9.2, första stycket	Artikel 11.2 första stycket
Artikel 9.2, andra stycket	—
Artikel 9.2, tredje stycket	Artikel 11.2 andra stycket
Artikel 9.3	Artikel 11.3
Artikel 10.1 a–c	Artikel 12.1 a–c
—	Artikel 12.1 d
Artikel 10.1 d och 10.1 e	Artikel 12.1 e och f
Artikel 10.2	Artikel 12.2
Artikel 11	Artikel 13
Artikel 12.1 första stycket	Artikel 14.1 första stycket
Artikel 12.2 andra stycket	—
—	Artikel 14.1 andra och tredje stycket
Artikel 12.2 tredje stycket	Artikel 14.1 fjärde stycket
Artikel 12.2 a	Artikel 14.2 a
Artikel 12.2 b	—
Artikel 12.2 c	—
Artikel 12.3 första stycket	Artikel 14.2 b
Artikel 12.3 andra stycket	Artikel 14.2 andra stycket
Artikel 12.4–6	Artikel 14.3–14.5
Artikel 13.1–2	Artikel 15.1 och 15.2
Artikel 13.3 a	Artikel 15.3 a
—	Artikel 15.3 b
Artikel 13.3 b	Artikel 15.3 c
—	Artikel 15.3 d
—	Artikel 15.3 e
Artikel 13.4	Artikel 15.4
Artikel 13.5	—
—	Artikel 16
Artikel 14	—
—	Artikel 17
—	Artikel 18
—	Artikel 19
Artikel 15.1	Artikel 22.1
Artikel 15.2	Artikel 20.1
—	Artikel 20.2–20.4
—	Artikel 21.1
Artikel 15.3 a	—
Artikel 15.3 b och c	Artikel 21.2 a och b
Artikel 15.3 d	—
Artikel 15.3 andra stycket	—
Artikel 15.4–6	Artikel 21.3–21.5
—	Artikel 22.2
Artikel 16.1 första stycket	Artikel 23.1 första stycket
Artikel 16.1 andra stycket första meningen	Artikel 23.1 andra stycket inledande orden
—	Artikel 23.1 a
Artikel 16.1 andra stycket andra meningen	Artikel 23.1 b
Artikel 16.2 första meningen	Artikel 23.2
Artikel 16.2 andra meningen	—
—	Artikel 23.3
Artikel 16.3	Artikel 23.4 första stycket
Artikel 16.4 första stycket	—
Artikel 16.4 andra och tredje stycket	Artikel 23.4 andra och tredje stycket
—	Artikel 24
Artikel 17.1	Artikel 25.1
Artikel 17.2 a	Artikel 25.2
Artikel 17.2 b och c	—
Artikel 17.3	—
Artikel 17.4	Artikel 25.3
—	Artikel 25.4
Artikel 17.5	Artikel 25.5
—	Artikel 25.6
Artikel 17.6	Artikel 25.7
Artikel 18	Artikel 26
Artikel 19	Artikel 27
Artikel 20.1 och 20.2	Artikel 28.1 och 28.2
—	Artikel 28.3
Artikel 21	Artikel 29
Artikel 22	Artikel 30
Artikel 23.1	Artikel 31.1
Artikel 23.2, första stycket	Artikel 31.2
—	Artikel 31.3
—	Artikel 31.4 och 31.5
Artikel 23.2, andra stycket	Artikel 31.6
Artikel 23.3	—
—	Artikel 31.7
Artikel 23.4 a	Artikel 31.8 a
Artikel 23.4 b	—
Artikel 23.4 c i	Artikel 31.8 b
Artikel 23.4 c ii	—
Artikel 23.4 d	Artikel 31.8 c
Artikel 23.4 e	—
Artikel 23.4 f	Artikel 31.8 d
Artikel 23.4 g	Artikel 31.8 e
—	Artikel 31.8 f
Artikel 23.4 h och i	—
Artikel 23.4 j	Artikel 31.8 g
—	Artikel 31.8 h och i
Artikel 23.4 k och l	—
Artikel 23.4 m	Artikel 31.8 j
Artikel 23.4 n och o	—
—	Artikel 31.9
Artikel 24	—
—	Artikel 32 (flyttad artikel 28)
Artikel 25	Artikel 33
Artikel 25.1	Artikel 33.1
Artikel 25.2 a–c	Artikel 33.2 a–c
Artikel 25.2 d och e	—
Artikel 25.2 f och g	Artikel 33.2 d och e
—	Artikel 34
Artikel 26	Artikel 35
Artikel 27.1 a	Artikel 38.1 a
—	Artikel 38.1 b
Artikel 27.1 b–d	Artikel 38.1 c–e
Artikel 27.2–5	Artikel 38.2–5
Artikel 28	Artikel 32
Artikel 29	—
Artikel 30.1	Artikel 37.1
Artikel 30.2–30.4	—
—	Artikel 37.2
Artikel 30.5 och 30.6	Artikel 37.3 och 37.4
Artikel 31.1	Artikel 36.1
Artikel 31.2	—
Artikel 31.3	Artikel 36.2
Artikel 32.1	Artikel 40.1
Artikel 32.2	—
Artikel 32.3	Artikel 40.2
Artikel 32.4	Artikel 40.3 första meningen
Artikel 32.5	Artikel 40.3 andra meningen
Artikel 32.6	Artikel 40.4
—	Artikel 40.5
Artikel 32.7 första stycket	Artikel 40.6 a
—	Artikel 40.6 b
Artikel 32.7 andra stycket	Artikel 40.6 andra stycket
—	Artikel 40.7
—	Artikel 41
Artikel 33	—
Artikel 34.1 och 34.2 a	Artikel 42.1 och 42.2 a
Artikel 34.2 b	—
Artikel 34.2 c	Artikel 42.2 b
Artikel 34.3 a	Artikel 42.3
Artikel 34.3 b	—
Artikel 35.1	Artikel 43.1 a
—	Artikel 43.1 b
Artikel 35.2 och 35.3 a–f	—
Artikel 35.4	Artikel 43.2
Artikel 35.5	Artikel 43.3
Artikel 36.1–36.2 c	Artikel 39.1–39.2 c
Artikel 36.2 d	—
Artikel 36.3	—
—	Artikel 39.3
Artikel 36.4–6	Artikel 39.4–39.6
—	Artikel 39.7
Artikel 36.7	—
Artikel 37	Artikel 44
Artikel 38	Artikel 45
—	Artikel 46.1 a i
Artikel 39.1 a i och ii	Artikel 46.1 a ii och iii
Artikel 39.1 a iii	—
Artikel 39.1 b	Artikel 46.1 b
Artikel 39.1 c och d	—
Artikel 39.1 e	Artikel 46.1 c
—	Artikel 46.2 och 46.3
Artikel 39.2	Artikel 46.4 första stycket
—	Artikel 46.4 andra och tredje stycket
Artikel 39.3	—
—	Artikel 46.5–46.9
Artikel 39.4	Artikel 46.10
Artikel 39.5	—
Artikel 39.6	Artikel 41.11
Artikel 40	Artikel 47
Artikel 41	Artikel 48
—	Artikel 49
Artikel 42	Artikel 50
Artikel 43 första stycket	Artikel 51.1
—	Artikel 51.2
Artikel 43 andra och tredje stycket	Artikel 51.3 och 51.4
Artikel 44	Artikel 52 första stycket
—	Artikel 52 andra stycket
—	Artikel 53
Artikel 45	Artikel 54
Artikel 46	Artikel 55
Bilaga I	—
Bilaga II	Bilaga I
Bilaga III	—
—	Bilaga II
—	Bilaga III

29.6.2013

Europeiska unionens officiella tidning

L 180/96

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2013/33/EU

av den 26 juni 2013

om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd (omarbetning)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 78.2 f,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (1),

med beaktande av Regionkommitténs yttrande (2),

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet (3), och

av följande skäl:

(1)	Ett antal väsentliga ändringar bör göras av rådets direktiv 2003/9/EG av den 27 januari 2003 om miniminormer för mottagande av asylsökande i medlemsstaterna (4). Av tydlighetsskäl bör det direktivet omarbetas.

(2)

(3)

Europeiska rådet enades vid sitt särskilda möte i Tammerfors den 15 och 16 oktober 1999 om att arbeta för att skapa ett gemensamt europeiskt asylsystem, grundat på en fullständig och allomfattande tillämpning av Genèvekonventionen om flyktingars rättsliga ställning av den 28 juli 1951, kompletterad genom New York-protokollet av den 31 januari 1967, (nedan kallad Genèvekonventionen), och på så sätt bekräfta principen om non-refoulement. Den första etappen av det gemensamma europeiska asylsystemet fullbordades genom antagandet av de rättsakter för ändamålet, däribland direktiv 2003/9/EG, som anges i fördragen.

(4)

Vid Europeiska rådets möte den 4 november 2004 antogs Haagprogrammet, som anger målen som skulle genomföras för området med frihet, säkerhet och rättvisa för perioden 2005–2010. I Haagprogrammet uppmanades Europeiska kommissionen i detta avseende att slutföra utvärderingen av den första etappens instrument, och att förelägga Europaparlamentet och rådet den andra etappens instrument och åtgärder.

(5)

Vid Europeiska rådets möte den 10–11 december 2009 antogs Stockholmsprogrammet, som upprepade åtagandet att uppnå målet att till 2012 skapa ett gemensamt område för skydd och solidaritet grundat på ett gemensamt asylförfarande och en enhetlig status för dem som beviljats internationellt skydd, med höga skyddsnivåer och rättvisa och ändamålsenliga förfaranden. Enligt Stockholmsprogrammet är det också av avgörande betydelse att individer, oberoende av i vilken medlemsstat deras ansökan om internationellt skydd har inlämnats, erbjuds likvärdig behandling i fråga om mottagningsvillkor.

(6)

De medel som avdelas för Europeiska flyktingfonden samt för det europeiska stödkontoret för asylfrågor bör användas som stöd för medlemsstaternas ansträngningar för att genomföra de normer som fastställts för den andra etappen av det gemensamma europeiska asylsystemet, särskilt för de medlemsstater vars asylsystem utsätts för ett särskilt och oproportionellt hårt tryck, främst på grund av deras geografiska läge eller demografiska situation.

(7)

Mot bakgrund av resultaten från utvärderingarna av genomförandet av den första etappens instrument är det i dag lämpligt att bekräfta de principer som ligger till grund för direktiv 2003/9/EG i syfte att säkerställa förbättrade mottagningsvillkor för personer som ansöker om internationellt skydd (nedan kallade sökande).

(8)

För att säkerställa att sökande behandlas lika i hela unionen bör detta direktiv vara tillämpligt under alla stadier och på alla typer av förfaranden som avser ansökningar om internationellt skydd, på alla platser och anläggningar där sökande tas emot och så länge som de får uppehålla sig på medlemsstaternas territorium i egenskap av sökande.

(9)

Vid tillämpningen av detta direktiv bör medlemsstaterna sträva efter att säkerställa att principerna om barnets bästa och familjens enhet följs fullt ut, i enlighet med Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, Förenta nationernas konvention från 1989 om barnets rättigheter samt Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

(10)	När det gäller behandlingen av personer som omfattas av tillämpningsområdet för detta direktiv är medlemsstaterna bundna av sina förpliktelser enligt de internationella rättsliga instrument som de är parter i.

(11)	Det bör fastställas normer för mottagande av sökande som är tillräckliga för att ge dem en värdig levnadsstandard och jämförbara levnadsvillkor i alla medlemsstater.

(12)	En harmonisering av sökandes mottagningsvillkor bör bidra till att begränsa sökandes sekundära förflyttningar på grund av att mottagningsvillkoren skiljer sig åt.

(13)

I syfte att säkerställa att alla som ansöker om internationellt skydd behandlas lika och för att garantera förenlighet med det befintliga unionsregelverket på asylområdet, särskilt med Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (5) är det ändamålsenligt att utvidga tillämpningsområdet för det här direktivet så att det även omfattar personer som ansöker om subsidiärt skydd.

(14)	Mottagandet av personer med särskilda mottagandebehov bör vara en fråga av största vikt för nationella myndigheter i syfte att säkerställa att detta mottagande specifikt utformas för att möta deras särskilda mottagandebehov.

(15)

Förvar av sökande bör följa den grundläggande principen att en person inte får hållas i förvar av enbart det skälet att han eller hon ansöker om internationellt skydd, särskilt i enlighet med medlemsstaternas internationella rättsliga skyldigheter och med artikel 31 i Genèvekonventionen. Sökande får endast hållas i förvar under mycket klart definierade exceptionella omständigheter som fastställs i detta direktiv och med beaktande av principen om nödvändighet och proportionalitet, avseende såväl formerna för som syftet med, ett sådant förvar. En sökande som hålls i förvar bör ha faktisk tillgång till de nödvändiga förfarandegarantierna, som rättsmedel inför en nationell rättslig myndighet.

(16)

När det gäller de administrativa förfaranden som avser skälen för förvar innebär begreppet tillbörlig skyndsamhet och noggrannhet åtminstone en skyldighet för medlemsstaterna att vidta konkreta och meningsfulla åtgärder för att se till att den tid som behövs för att kontrollera skälen för förvar blir så kort som möjligt samt att det finns verkliga utsikter till att denna kontroll kan genomföras framgångsrikt på kortast möjliga tid. Förvar ska inte vara längre än den tid som rimligen behövs för att fullfölja de relevanta förfarandena.

(17)

De skäl för förvar som anges i detta direktiv påverkar inte andra skäl för förvar, däribland skäl för förvar inom ramen för straffrättsliga förfaranden, som är tillämpliga enligt nationell rätt, och som saknar samband med tredjelandsmedborgarens eller den statslösa personens ansökan om internationellt skydd.

(18)

Sökande som hålls i förvar bör behandlas med full respekt för den mänskliga värdigheten och deras mottagande bör utformas särskilt för att möta deras behov i denna situation. Medlemsstaterna bör särskilt se till att artikel 37 i 1989 års Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter tillämpas.

(19)

I vissa fall kan det i praktiken vara omöjligt att omedelbart säkerställa vissa garantier i fråga om mottagandet i förvar, t.ex. på grund av förvarsanläggningens geografiska läge eller specifika struktur. Alla undantag från dessa garantier bör dock vara tillfälliga och endast tillämpas under de omständigheter som anges i detta direktiv. Undantagen bör endast tillämpas under exceptionella omständigheter och bör vederbörligen motiveras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, däribland hur mycket det tillämpade undantaget avviker från normen, dess varaktighet och hur det påverkar sökanden i fråga.

(20)

För att på ett bättre sätt säkerställa den sökandes fysiska och psykiska integritet bör förvar tillgripas som en sista utväg och får endast tillämpas sedan alla icke-frihetsberövande alternativa åtgärder till förvar vederbörligen prövats. Alla alternativa åtgärder till förvar måste respektera sökandes grundläggande mänskliga rättigheter.

(21)	För att säkerställa överensstämmelse med de förfarandegarantier som består av möjligheten att kontakta organisationer eller grupper av personer som tillhandahåller rättsligt bistånd, bör information ges om sådana organisationer och grupper av personer.

(22)	Vid beslut om inkvartering bör medlemsstaterna ta vederbörlig hänsyn till barnets bästa, liksom till sökandens särskilda omständigheter, när denne står i beroendeställning till familjemedlemmar eller andra nära släktingar, t.ex. ogifta underåriga syskon som redan befinner sig i medlemsstaten.

(23)	För att hjälpa sökande att bli självförsörjande och minska de stora skillnaderna mellan medlemsstaterna är det viktigt att fastställa tydliga regler för sökandes tillträde till arbetsmarknaden.

(24)

För att säkerställa att det materiella stödet till de sökande följer principerna i detta direktiv är det nödvändigt att medlemsstaterna fastställer en nivå för detta stöd på grundval av relevanta referenser. Det betyder inte att det belopp som beviljas bör vara det samma som för de egna medborgarna. Medlemsstaterna får behandla sökande mindre gynnsamt än de egna medborgarna enligt detta direktiv.

(25)	Möjligheterna att missbruka mottagningssystemet bör minskas genom att det preciseras under vilka omständigheter de materiella mottagningsvillkoren för sökande får inskränkas eller dras in, samtidigt som en värdig levnadsstandard säkerställs för alla sökande.

(26)	Det bör säkerställas att de nationella mottagningssystemen och samarbetet mellan medlemsstaterna när det gäller mottagning av sökande fungerar effektivt.

(27)	Lämplig samordning bör främjas mellan behöriga myndigheter vad gäller mottagande av sökande och harmoniska förbindelser mellan lokalsamhällen och förläggningar bör därför främjas.

(28)	Medlemsstaterna bör få införa eller bibehålla mer förmånliga bestämmelser för tredjelandsmedborgare och statslösa personer som söker internationellt skydd i en medlemsstat.

(29)	Medlemsstaterna uppmanas att tillämpa bestämmelserna i detta direktiv även i samband med förfaranden för att besluta om ansökningar om andra skyddsformer än de som föreskrivs enligt direktiv 2011/95/EU.

(30)	Genomförandet av detta direktiv bör utvärderas regelbundet.

(31)

Eftersom målet för detta direktiv, nämligen att fastställa normer för mottagandet av sökande i medlemsstaterna, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och det därför på grund av detta direktivs omfattning och verkningar bättre kan uppnås på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(32)

I enlighet med den gemensamma politiska förklaringen från medlemsstaterna och kommissionen om förklarande dokument av den 28 september 2011 (6), har medlemsstaterna åtagit sig att, i de fall detta är berättigat, låta anmälan av införlivandeåtgärder åtföljas av ett eller flera dokument som förklarar förhållandet mellan de olika delarna i direktivet och motsvarande delar i de nationella instrumenten för införlivande. Med avseende på detta direktiv anser lagstiftaren att översändandet av sådana dokument är berättigat.

(33)

I enlighet med artiklarna 1, 2 och 4a.1 i protokoll nr 21 om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till EU-fördraget och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget), och utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4 i det protokollet deltar Förenade kungariket och Irland inte i antagandet av detta direktiv, som inte är bindande för eller tillämpligt på dem.

(34)	I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, deltar Danmark inte i antagandet av detta direktiv, som inte är bindande för eller tillämpligt på Danmark.

(35)

Detta direktiv står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns särskilt i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Direktivet syftar särskilt till att säkerställa full respekt för den mänskliga värdigheten samt till att främja tillämpningen av artiklarna 1, 4, 6, 7, 18, 21, 24 och 47 i stadgan, och måste genomföras i enlighet därmed.

(36)	Skyldigheten att införliva detta direktiv i nationell rätt bör endast gälla de bestämmelser som utgör en innehållsmässig ändring i förhållande till direktiv 2003/9/EG. Skyldigheten att införliva de oförändrade bestämmelserna följer av det direktivet.

(37)	Detta direktiv bör inte påverka medlemsstaternas skyldigheter vad gäller den tidsfrist för införlivande i nationell rätt av direktiv 2003/9/EG som anges i bilaga II del B.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL I

SYFTE, DEFINITIONER OCH TILLÄMPNINGSOMRÅDE

Artikel 1

Syfte

Syftet med detta direktiv är att fastställa normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd (nedan kallade sökande) i medlemsstaterna.

Artikel 2

Definitioner

I detta direktiv avses med

a) ansökan om internationellt skydd: en ansökan om internationellt skydd enligt definitionen i artikel 2 h i direktiv 2011/95/EU.

b) sökande: en tredjelandsmedborgare eller statslös person som har ansökt om internationellt skydd som inte slutligt har avgjorts.

c) familjemedlemmar: som familj till den sökande räknas följande medlemmar som befinner sig i samma medlemsstat av skäl som är knutna till ansökan om internationellt skydd, förutsatt att familjen bildades redan i ursprungslandet:

—	Den sökandes make/maka eller hans/hennes ogifta partner i en stadigvarande relation, om ogifta par enligt den berörda medlemsstatens lag eller praxis behandlas på samma sätt som gifta enligt dess rätt rörande tredjelandsmedborgare.

—	Underåriga barn till sådana par som avses i första strecksatsen eller till sökande, på villkor att de är ogifta, oavsett om de fötts inom eller utom äktenskapet eller adopterats enligt nationell rätt.

—	Fadern, modern eller annan vuxen som enligt den berörda medlemsstatens lag eller praxis ansvarar för sökanden, om sökanden är underårig och ogift.

d) underårig: en tredjelandsmedborgare eller statslös person under 18 år.

e) ensamkommande barn: en underårig som anländer till medlemsstaternas territorium utan att vara i sällskap med en vuxen som enligt den berörda medlemsstatens lag eller praxis ansvarar för honom eller henne, och så länge den underårige inte faktiskt tas om hand av en sådan person; det gäller även en underårig som lämnas utan medföljande vuxen efter att ha anlänt till medlemsstaternas territorium.

f) mottagningsvillkor: samtliga åtgärder som medlemsstaterna vidtar till förmån för de sökande i enlighet med detta direktiv.

g) materiella mottagningsvillkor: mottagningsvillkor som omfattar inkvartering, mat och kläder och som tillhandahålls in natura, i form av ekonomiskt bidrag, kuponger eller en kombination av dessa tre, samt dagersättning.

h) förvar: en medlemsstats kvarhållande av en sökande inom en särskild anläggning där den sökande är fråntagen sin rörelsefrihet.

i) förläggning: varje anläggning som används för kollektiv inkvartering av sökande.

j) företrädare: en person eller organisation som av behöriga organ utsetts för att bistå och företräda ett ensamkommande barn i förfarandena enligt detta direktiv, för att tillgodose barnets bästa och vid behov företräda barnet rättsligt. Om en organisation utses till företrädare ska den utse en person som ansvarig för att uppfylla företrädarens ansvar för det ensamkommande barnet i enlighet med detta direktiv.

k) sökande med särskilda mottagandebehov: en person som räknas som utsatt i enlighet med artikel 21 och som behöver särskilda garantier för att kunna tillvarata de rättigheter och fullgöra de skyldigheter som anges i detta direktiv.

Artikel 3

Tillämpningsområde

1. Detta direktiv ska tillämpas på alla tredjelandsmedborgare och statslösa personer som ansöker om internationellt skydd på en medlemsstats territorium, inklusive vid gränsen, i dess territorialvatten eller i ett transitområde, så länge de får uppehålla sig på territoriet i egenskap av sökande, samt på familjemedlemmar, om de omfattas av en sådan ansökan om internationellt skydd enligt nationell rätt.

2. Detta direktiv är inte tillämpligt på ansökningar om diplomatisk eller territoriell asyl som lämnas in till medlemsstaternas beskickningar.

3. Detta direktiv ska inte tillämpas när bestämmelserna i rådets direktiv 2001/55/EG av den 20 juli 2001 om miniminormer för att ge tillfälligt skydd vid massiv tillströmning av fördrivna personer och om åtgärder för att främja en balans mellan medlemsstaternas insatser för att ta emot dessa personer och bära följderna av detta (7) tillämpas.

4. Medlemsstaterna får besluta att tillämpa detta direktiv vid behandling av ansökningar om andra skyddsformer än de som följer av direktiv 2011/95/EU.

Artikel 4

Mer förmånliga bestämmelser

Medlemsstaterna får införa eller bibehålla mer förmånliga bestämmelser om mottagningsvillkor för sökande och andra nära anhöriga till den sökande i samma medlemsstat när de är beroende av den sökande eller av humanitära skäl, förutsatt att dessa bestämmelser är förenliga med detta direktiv.

KAPITEL II

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER OM MOTTAGNINGSVILLKOR

Artikel 5

Information

1. Medlemsstaterna ska inom en rimlig tid, som inte får vara längre än 15 dagar, efter det att de som ansöker om internationellt skydd har lämnat in sina ansökningar informera dem åtminstone om fastställda förmåner och vilka skyldigheter de ska fullgöra för att komma i åtnjutande av mottagningsvillkoren.

Medlemsstaterna ska se till att de sökande informeras om organisationer eller grupper av personer som tillhandahåller särskilt rättsligt bistånd och om organisationer som kan bistå eller informera dem om gällande mottagningsvillkor, inklusive hälso- och sjukvård.

2. Medlemsstaterna ska se till att den information som avses i punkt 1 ges skriftligen och på ett språk som den sökande förstår eller rimligtvis kan förväntas förstå. I förekommande fall kan sådan information även lämnas muntligen.

Artikel 6

Dokumentation

1. Medlemsstaterna ska se till att den sökande inom tre dagar efter det att ansökan om internationellt skydd lämnats in förses med ett dokument utfärdat i hans eller hennes eget namn som styrker hans eller hennes rättsliga ställning som sökande eller intygar att han eller hon får stanna på medlemsstatens territorium så länge ansökan inte har avgjorts eller håller på att prövas.

Om innehavaren inte har rätt att röra sig fritt inom hela eller delar av medlemsstatens territorium, ska dokumentet även styrka detta.

2. Medlemsstaterna får avstå från att tillämpa denna artikel om den sökande hålls i förvar samt vid prövning av en ansökan om internationellt skydd som gjorts vid gränsen eller i samband med ett förfarande för att fastställa den sökandes rätt att resa in på en medlemsstats territorium. I särskilda fall får medlemsstaterna under prövningen av en ansökan om internationellt skydd förse sökande med andra intyg som är likvärdiga med det dokument som avses i punkt 1.

3. Det dokument som avses i punkt 1 behöver inte styrka den sökandes identitet.

4. Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att förse sökande med det dokument som avses i punkt 1 och som ska vara giltigt lika länge som dessa har tillstånd att uppehålla sig på den berörda medlemsstatens territorium.

5. Medlemsstaterna får förse sökande med en resehandling om det uppkommer allvarliga humanitära skäl som kräver deras närvaro i en annan stat.

6. Medlemsstaterna får inte ställa krav på onödig eller oproportionell dokumentation eller andra administrativa krav på sökande innan de ges de rättigheter som de tillförsäkras enligt detta direktiv enbart av det skälet att de ansöker om internationellt skydd.

Artikel 7

Bosättning och rörelsefrihet

1. De sökande får röra sig fritt på värdmedlemsstatens territorium eller inom ett område som har anvisats dem av den medlemsstaten. Det anvisade området ska inte påverka den omistliga privatlivssfären och ska ge tillräckligt utrymme för att garantera tillträde till alla förmåner enligt detta direktiv.

2. Medlemsstaterna får besluta om var den sökande ska bosätta sig, av hänsyn till allmänintresse, allmän ordning eller, om det är nödvändigt, för en skyndsam prövning och effektiv uppföljning av hans eller hennes ansökan om internationellt skydd.

3. Medlemsstaterna får ställa som villkor för att bevilja de materiella mottagningsvillkoren att de sökande bosätter sig på en bestämd plats, vilken fastställts av medlemsstaterna. Ett sådant beslut, som kan vara av allmän karaktär, ska fattas på individuell grund och fastställas i nationell rätt.

4. Medlemsstaterna ska se till att det finns möjlighet att bevilja tillfälliga tillstånd för de sökande att lämna den bosättningsort som anges i punkterna 2 och 3 och/eller det anvisade område som anges i punkt 1. Beslut ska fattas på individuell, objektiv och opartisk grund och ska motiveras om de går den sökande emot.

Den sökande ska inte behöva begära tillstånd för att infinna sig hos myndigheter eller domstolar om hans eller hennes närvaro är nödvändig.

5. Medlemsstaterna ska kräva att sökande underrättar behöriga myndigheter om sin aktuella adress och så snart som möjligt meddelar dessa myndigheter eventuell adressändring.

Artikel 8

Förvar

1. Medlemsstaterna får inte hålla en person i förvar av enbart det skälet att han eller hon är en sökande i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (8).

2. Om det på grundval av en individuell bedömning av ett ärende visar sig nödvändigt får en medlemsstat besluta att ta en sökande i förvar, om mindre ingripande åtgärder inte kan tillämpas verkningsfullt.

3. En sökande får endast tas i förvar

a)	i syfte att bestämma eller bekräfta sökandens identitet eller nationalitet,

b)	i syfte att fastställa de faktorer som ansökan om internationellt skydd grundas på, som inte skulle kunna klargöras utan att ta den sökande i förvar, särskilt om det finns en risk för att sökanden avviker,

c)	som ett led i ett förfarande i syfte att avgöra om den sökande har rätt att resa in på territoriet,

om han eller hon hålls i förvar på grund av ett förfarande för återvändande enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (9), för att förbereda återvändandet och/eller för att genomföra avlägsnandet och den berörda medlemsstaten på grundval av objektiva kriterier, inbegripet att han eller hon redan haft möjlighet att få tillgång till asylförfarandet, kan styrka att det finns rimliga skäl att anta att han eller hon ansöker om internationellt skydd enbart för att försena eller hindra verkställigheten av beslutet om återsändande,

e)	om det är nödvändigt för att skydda nationell säkerhet eller allmän ordning,

i enlighet med artikel 28 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (10).

Grunderna för förvar ska fastställas i nationell rätt.

4. Medlemsstaterna ska säkerställa att bestämmelser om alternativ till förvar, till exempel regelbunden rapportering till myndigheterna, ställandet av en finansiell säkerhet eller en skyldighet att stanna på en angiven ort, fastställs i nationell rätt.

Artikel 9

Garantier för sökande som tas i förvar

1. En sökande ska endast hållas i förvar så kort tid som möjligt, och ska hållas i förvar bara så länge grunderna i artikel 8.3 är tillämpliga.

De administrativa förfaranden avseende grunderna för förvar i artikel 8.3 ska utföras med tillbörlig skyndsamhet och noggrannhet. Förseningar i administrativa förfaranden som inte kan tillskrivas sökanden berättigar inte fortsatt förvar.

2. Beslut om förvar av sökande ska fattas skriftligen av rättsliga myndigheter eller förvaltningsmyndigheter. I beslutet om förvar ska de faktiska och rättsliga skäl beslutet grundar sig på anges.

3. Om beslut om förvar fattas av en förvaltningsmyndighet ska medlemsstaterna ombesörja att en snabb rättslig prövning av försvarsbeslutets laglighet utförs ex officio och/eller på begäran av den sökande. Om prövningen sker ex officio ska beslut därom fattas så snart som möjligt efter det att den sökande tagits i förvar. När den äger rum på begäran av den sökande ska beslut därom fattas så snart som möjligt efter det att de aktuella förfarandena inletts. Medlemsstaterna ska i detta syfte i nationell rätt fastställa den tidsfrist inom vilken den rättsliga prövningen ex officio och/eller den rättsliga prövningen på begäran av den sökande ska genomföras.

Om förvaret, som en följd av den rättsliga prövningen, konstateras vara olagligt, ska sökanden i fråga omedelbart friges.

4. Sökande som tagits i förvar ska omedelbart, på ett språk de förstår eller rimligtvis kan förväntas förstå, skriftligen underrättas om skälen för förvar och vilka förfaranden för överklagande av beslutet om förvar som anges i nationell rätt samt om möjligheten att begära kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde.

5. Förvaret ska omprövas av en rättslig myndighet med lämpliga tidsintervall, ex officio och/eller på begäran av den berörda sökanden, i synnerhet om personen hålls i förvar en längre tid, om det uppstår relevanta omständigheter eller kommer fram nya uppgifter som kan påverka förvarets laglighet.

6. Vid en rättslig prövning av beslutet om förvar enligt punkt 3 ska medlemsstaterna se till att de sökande har tillgång till kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde. Detta ska åtminstone innefatta förberedelse av de handlingar som krävs samt deltagande i förfarandet inför de rättsliga myndigheterna på den sökandes vägnar.

Kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde ska erbjudas av lämpligt kvalificerade personer i enlighet med vad som är godkänt eller tillåtet enligt nationell rätt, vars intressen inte står, eller kan komma att stå, i strid med den sökandes intressen.

7. Medlemsstaterna får också föreskriva att kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde ska ges

a)	endast till personer som saknar tillräckliga tillgångar, och/eller

b)	endast genom de tjänster som tillhandahålls av juridiska rådgivare eller andra rådgivare som genom nationell rätt särskilt har utsetts för att bistå och företräda sökande.

8. Medlemsstaterna får även

a)	införa belopps- och/eller tidsgränser för tillhandahållandet av rättsligt bistånd och biträde, förutsatt att dessa gränser inte godtyckligt begränsar tillgången till rättsligt bistånd och biträde,

b)	när det gäller avgifter och andra kostnader, föreskriva att behandlingen av de sökande inte ska vara mer förmånlig än den behandling som de egna medborgarna vanligtvis får i frågor som gäller rättsligt bistånd.

9. Medlemsstaterna får begära att helt eller delvis få ersättning för beviljade kostnader om och när sökandens ekonomiska situation avsevärt har förbättrats eller om beslutet att bevilja sådana kostnader fattades på grundval av falska uppgifter från sökanden.

10. Förfarandena för tillgång till rättsligt bistånd och biträde ska fastställas i nationell rätt.

Artikel 10

Förhållanden för förvar

1. Sökande ska, som regel, hållas i förvar i särskilda förvarsanläggningar. Om en medlemsstat inte kan tillhandahålla inkvartering i en särskild förvarsanläggning, utan måste använda fängelseanläggningar, ska sökande som hålls i förvar hållas avskilda från övriga interner och de förhållanden för förvar som föreskrivs i detta direktiv ska tillämpas.

Sökande som hålls i förvar ska i så stor utsträckning som möjligt hållas avskilda från andra tredjelandsmedborgare som inte lämnat in en ansökan om internationellt skydd.

När sökande inte kan hållas i förvar avskilda från andra tredjelandsmedborgare ska den berörda medlemsstaten säkerställa att de förhållanden för förvar som föreskrivs i detta direktiv tillämpas.

2. Sökande som hålls i förvar ska ha tillgång till utomhusområden.

3. Medlemsstaterna ska se till att företrädare för Förenta nationernas flyktingkommissarie (UNHCR) har möjlighet att kommunicera med och besöka de sökande under förhållanden som respekterar avskildhet. Denna möjlighet ska även gälla för organisationer som på UNHCR:s vägnar, efter överenskommelse med den berörda medlemsstaten, är verksamma på medlemsstatens territorium.

4. Medlemsstaterna ska se till att familjemedlemmar, juridiska rådgivare och personer som företräder berörda icke-statliga organisationer som erkänts av medlemsstaten i fråga ges möjlighet att kommunicera med och besöka de sökande under förhållanden som respekterar avskildhet. Begränsningar i tillträdet till försvarsanläggningar får endast införas om det enligt nationell rätt objektivt är nödvändigt av hänsyn till säkerhet, allmän ordning eller den administrativa driften av förvarsanläggningen, förutsatt att tillträdet inte begränsas mycket kraftigt eller omöjliggörs helt.

5. Medlemsstaterna ska se till att sökande som hålls i förvar systematiskt tillhandahålls information som förklarar de regler som gäller för anläggningen och som beskriver deras rättigheter och skyldigheter på ett språk som de förstår eller rimligen kan förväntas förstå. Medlemsstaterna får avvika från denna skyldighet i vederbörligen motiverade fall under en rimlig period som ska vara så kort som möjligt om sökanden hålls i förvar vid en gränsövergång eller i ett transitområde. Denna avvikelse ska inte gälla i de fall som avses i artikel 43 i direktiv 2013/32/EU.

Artikel 11

Förvar av utsatta personer och sökande med särskilda mottagandebehov

1. Hälsan, inklusive psykisk hälsa, hos sökande i förvar som är utsatta personer ska vara en fråga av största vikt för de nationella myndigheterna.

Om utsatta personer tas i förvar ska medlemsstaterna se till att de hålls under regelbunden uppsikt och ges lämpligt stöd med hänsyn till deras speciella situation, inklusive deras hälsa.

2. Underåriga får tas i förvar endast som en sista utväg, sedan det har konstaterats att andra, mindre ingripande alternativa åtgärder inte kan tillämpas verkningsfullt. Detta förvar ska begränsas till en så kort tid som möjligt, och alla åtgärder ska vidtas för att underåriga som hålls i förvar ska kunna friges och placeras i inkvartering som är lämplig för underåriga.

De underårigas bästa, enligt artikel 23.2, ska vara en fråga av största vikt för medlemsstaterna.

Underåriga som hålls i förvar ska ha möjlighet att delta i fritidsverksamhet, inbegripet lekar, och fritidsaktiviteter som lämpar sig för deras ålder.

3. Ensamkommande barn får enbart tas i förvar under exceptionella omständigheter. Alla åtgärder ska vidtas för att frige ensamkommande barn i förvar så snart som möjligt.

Ensamkommande barn får aldrig hållas i förvar i fängelseanläggningar.

De ska i så stor utsträckning som möjligt inkvarteras i anläggningar med personal och utrustning som är anpassade till behoven hos personer i deras ålder.

Om ensamkommande barn hålls i förvar ska medlemsstaterna se till att de inkvarteras avskilt från vuxna.

4. Familjer som hålls i förvar ska erbjudas avskild inkvartering, så att de tillförsäkras ett lämpligt skydd för sitt privatliv.

5. Om kvinnliga sökande tas i förvar ska medlemsstaterna se till att de inkvarteras avskilt från manliga sökande, såvida de senare inte är familjemedlemmar och alla berörda personer samtycker.

Undantag från första stycket får även medges för användning av gemensamma utrymmen avsedda för fritidsverksamhet eller sociala aktiviteter, inklusive måltider.

6. Medlemsstaterna får avvika från punkt 2 tredje stycket, punkt 4 och punkt 5 första stycket i vederbörligen motiverade fall under en rimlig period, som ska vara så kort som möjligt, när sökanden hålls i förvar i vid en gränsövergång eller i ett transitområde, med undantag för de fall som avses i artikel 43 i direktiv 2013/32/EU.

Artikel 12

Familjer

Medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder till stöd för största möjliga sammanhållning inom de familjer som befinner sig på deras territorium, om det är den berörda medlemsstaten som tillhandahållit bostaden. Sådana åtgärder ska vidtas med sökandens medgivande.

Artikel 13

Hälsoundersökningar

Medlemsstaterna får begära att sökande ska hälsoundersökas av folkhälsoskäl.

Artikel 14

Underårigas skolgång och utbildning

1. Medlemsstaterna ska bevilja underåriga barn till sökande och underåriga sökande tillträde till utbildningssystemet på liknande villkor som de egna medborgarna, så länge som en utvisningsåtgärd mot dem eller deras föräldrar inte har verkställts. Sådan utbildning kan tillhandahållas på förläggningar.

Den berörda medlemsstaten får föreskriva att tillträdet ska begränsas till det offentliga utbildningssystemet.

Medlemsstaterna får inte vägra någon att fortsätta sin skolgång endast på grund av att den underårige har uppnått laglig myndighetsålder.

2. Tillträde till utbildningssystemet ska ges senast tre månader från den dag då ansökan om internationellt skydd lämnats in av den underårige eller på dennes vägnar.

Förberedande undervisning, inklusive språkundervisning, ska tillhandahållas för underåriga när det är nödvändigt för att underlätta deras tillträde till och deltagande i utbildningssystemet enligt punkt 1.

3. När tillträde till utbildningssystemet enligt punkt 1 inte är möjligt på grund av den underåriges särskilda situation ska medlemsstaten i fråga erbjuda annan form av undervisning i enlighet med nationell lag och praxis.

Artikel 15

Sysselsättning

1. Medlemsstaterna ska se till att sökande har tillträde till arbetsmarknaden senast nio månader efter det att de har lämnat in ansökan om internationellt skydd om ett beslut i första instans av den behöriga myndigheten inte har fattats och förseningen inte kan tillskrivas den sökande.

2. Medlemsstaterna ska, i enlighet med nationell rätt, besluta på vilka villkor sökanden kan beviljas tillträde till arbetsmarknaden, samtidigt som det säkerställs att sökanden får faktiskt tillträde till arbetsmarknaden.

Medlemsstaterna får av arbetsmarknadspolitiska skäl prioritera unionsmedborgare och medborgare från stater som är parter i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och sådana tredjelandsmedborgare som är lagligen bosatta.

3. Tillträde till arbetsmarknaden får inte upphävas under överklagandeförfaranden, om ett överklagande av ett beslut om avslag i ett ordinarie förfarande har suspensiv verkan, fram till dess att ett avslag har meddelats i överklagandeärendet.

Artikel 16

Yrkesutbildning

Medlemsstaterna får ge sökande tillträde till yrkesutbildning oavsett om de har tillträde till arbetsmarknaden eller ej.

Tillträde till yrkesutbildning som är knuten till ett anställningsavtal är avhängigt av i vilken utsträckning den sökande har tillträde till arbetsmarknaden i enlighet med artikel 15.

Artikel 17

Allmänna bestämmelser om materiella mottagningsvillkor och hälso- och sjukvård

1. Medlemsstaterna ska se till att materiella mottagningsvillkor är tillgängliga för sökande när de ansöker om internationellt skydd.

2. Medlemsstaterna ska se till att de materiella mottagningsvillkoren ger de sökande en rimlig levnadsstandard som säkerställer deras uppehälle och skyddar deras fysiska och psykiska hälsa.

Medlemsstaterna ska se till att kraven på levnadsstandard även uppfylls för utsatta personer i enlighet med artikel 21, och för personer som hålls i förvar.

3. Medlemsstaterna får fastställa som villkor för att bevilja samtliga eller några av de materiella mottagningsvillkoren samt hälso- och sjukvård att de sökande inte har tillräckliga medel för att säkerställa en levnadsstandard som täcker deras behov i fråga om hälsa och uppehälle.

4. Medlemsstaterna får enligt bestämmelserna i punkt 3 kräva att de sökande täcker eller bidrar till kostnaderna för de materiella mottagningsvillkor och den hälso- och sjukvård som anges i detta direktiv om de har tillräckliga tillgångar, t.ex. om de har arbetat under en rimlig tidsperiod.

Om det framkommer att en sökande hade tillräckliga medel för att täcka materiella mottagningsvillkor och hälso- och sjukvård vid den tid då dessa grundläggande behov tillgodosågs, får medlemsstaterna begära att dessa återbetalas av den sökande.

5. Om en medlemsstat erbjuder materiella mottagningsvillkor i form av ekonomiskt bidrag eller kuponger ska beloppen bestämmas utifrån den eller de nivåer som medlemsstaten i fråga fastställt antingen genom lag eller praxis i syfte att säkerställa en rimlig levnadsstandard för de egna medborgarna. Medlemsstaterna får behandla sökande mindre gynnsamt än de egna medborgarna i detta avseende, särskilt om det materiella stödet delvis tillhandahålls in natura eller om syftet med dessa nivåer, när de tillämpas för de egna medborgarna, är att säkerställa en levnadsstandard som är högre än den som fastställs för sökande enligt detta direktiv.

Artikel 18

Närmare bestämmelser om materiella mottagningsvillkor

1. Om inkvartering tillhandahålls in natura bör den beviljas i en av, eller en kombination av, följande former:

a)	Anläggningar som används i syfte att hysa sökande under prövningen av en ansökan om internationellt skydd som lämnats in vid gränsen eller i transitområden.

b)	Förläggningar som garanterar en tillräcklig levnadsstandard.

c)	Privata hus, lägenheter, hotell eller andra lokaler som anpassats för sökande.

2. Utan att detta påverkar de särskilda förhållanden för förvar som föreskrivs i artiklarna 10 och 11 ska medlemsstaterna med avseende på sådan inkvartering som avses i punkt 1 leden a, b och c i den här artikeln se till att

a)	de sökande åtnjuter skydd för sitt familjeliv,

b)	de sökande har möjlighet att kommunicera med släktingar, juridiska rådgivare och företrädare för UNHCR och andra berörda nationella, internationella och icke-statliga organisationer och organ.

c)	Familjemedlemmar, juridiska rådgivare och företrädare för UNHCR och berörda icke-statliga organisationer som erkänts av medlemsstaten i fråga ska ges tillträde för att biträda sökande. Detta tillträde får endast begränsas med hänsyn till säkerheten vid anläggningarna och för de sökande.

3. Medlemsstaterna ska ta hänsyn till särskilda faktorer som avser ålder och kön, och till utsatta personers situation i förhållande till andra sökande inom de anläggningar och förläggningar som avses i punkt 1 leden a och b.

4. Medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att förhindra misshandel och könsrelaterat våld, inklusive sexuellt tvång och sexuella trakasserier, inom de anläggningar och förläggningar som anges i punkt 1 leden a och b.

5. Medlemsstaterna ska, så långt det är möjligt, se till att vuxna sökande i beroendeställning, med särskilda mottagandebehov, inkvarteras tillsammans med vuxna nära släktingar som redan befinner sig i samma medlemsstat, och som enligt den berörda medlemsstatens lag eller praxis ansvarar för dem.

6. Medlemsstaterna ska se till att flyttning av sökande från en anläggning till en annan sker endast om det är nödvändigt. Medlemsstaterna ska ge de sökande möjlighet att underrätta sina juridiska rådgivare om förflyttningen och sin nya adress.

7. Personer som arbetar vid förläggningar ska ha lämplig utbildning och vara bundna av reglerna om tystnadsplikt, enligt nationell rätt, beträffande uppgifter som de får kännedom om genom sitt arbete.

8. Medlemsstaterna får låta de sökande delta i förvaltningen av de materiella resurserna och de icke-materiella aspekterna av livet vid förläggningen genom ett råd eller en rådgivande kommitté som företräder de som bor på förläggningen.

9. I vederbörligen motiverade fall får medlemsstaterna under en rimlig tidsperiod, som ska vara så kort som möjligt, undantagsvis fastställa materiella mottagningsvillkor som skiljer sig från dem som föreskrivs i denna artikel, om

a)	det krävs en bedömning av den sökandes särskilda behov, i enlighet med artikel 22,

b)	de normalt tillgängliga inkvarteringsmöjligheterna tillfälligtvis är uttömda.

Sådana avvikande villkor ska under alla förhållanden täcka grundläggande behov.

Artikel 19

Hälso- och sjukvård

1. Medlemsstaterna ska se till att sökande får nödvändig hälso- och sjukvård som åtminstone ska innefatta akutsjukvård och nödvändig behandling av sjukdomar och allvarliga psykiska störningar.

2. Medlemsstaterna ska sörja för nödvändig läkarhjälp eller annan hjälp för sökande med särskilda mottagandebehov, inklusive lämplig psykisk vård när det behövs.

KAPITEL III

INSKRÄNKNING ELLER INDRAGNING AV MATERIELLA MOTTAGNINGSVILLKOR

Artikel 20

Inskränkning eller indragning av materiella mottagningsvillkor

1. Medlemsstaterna får inskränka eller i vederbörligen motiverade undantagsfall dra in materiella mottagningsvillkor om en sökande

a)	lämnar den bostadsort som fastställts av den behöriga myndigheten utan att meddela denna eller om begärt tillstånd inte har erhållits, eller

b)	underlåter att uppfylla sin anmälningsplikt eller att följa uppmaningar att tillhandahålla information eller komma till en personlig intervju angående asylförfarandet under en rimlig period som fastställs i nationell rätt, eller

c)	har lämnat in en efterföljande ansökan som avses i artikel 2 q i direktiv 2013/32/EU.

I fall enligt a och b ovan ska det, om den sökande spåras upp eller frivilligt anmäler sig till den behöriga myndigheten, fattas ett motiverat beslut baserat på orsakerna till försvinnandet angående återinförande av vissa av de, eller alla, materiella mottagningsvillkor som inskränkts eller dragits in.

2. Medlemsstaterna får också inskränka materiella mottagningsvillkor när de kan fastställa att sökanden utan giltigt skäl inte har lämnat in en ansökan om internationellt skydd så snart det varit praktiskt möjligt efter ankomsten till den medlemsstaten.

3. Medlemsstaterna får inskränka eller dra in materiella mottagningsvillkor om en sökande har undanhållit ekonomiska tillgångar och därför utan rätt fått del av materiella mottagningsvillkor.

4. Medlemsstaterna får fastställa sanktioner för allvarliga brott mot de regler som gäller för förläggningarna samt för grovt våldsamt uppträdande.

5. Beslut om inskränkning eller indragning av materiella mottagningsvillkor eller om sanktioner i enlighet med punkterna 1, 2, 3 och 4 i denna artikel ska fattas på individuell, objektiv och opartisk grund och innefatta en motivering. Beslut ska grundas på den berörda personens speciella situation, särskilt när det gäller personer som omfattas av artikel 21, med beaktande av proportionalitetsprincipen. Medlemsstaterna ska under alla omständigheter säkerställa tillträde till sjukvård i enlighet med artikel 19 och säkerställa värdiga levnadsvillkor för alla sökande.

6. Medlemsstaterna ska se till att materiella mottagningsvillkor inte inskränks eller dras in förrän ett beslut har fattats i enlighet med punkt 5.

KAPITEL IV

UTSATTA PERSONER

Artikel 21

Allmän princip

Medlemsstaterna ska i nationell rätt vid genomförande av detta direktiv beakta den speciella situationen för utsatta personer, såsom underåriga, ensamkommande barn, funktionshindrade, äldre, gravida, ensamstående föräldrar med underåriga barn, offer för människohandel, personer som lider av allvarliga sjukdomar, personer med psykiska störningar, samt personer som utsatts för tortyr, våldtäkt eller andra allvarliga former av psykologiskt, fysiskt eller sexuellt våld, t.ex. kvinnlig könsstympning.

Artikel 22

Bedömning av utsatta personers särskilda mottagandebehov

1. För ett effektivt genomförande av artikel 21 ska medlemsstaterna bedöma om en sökande ska anses vara en person med särskilda mottagandebehov. Medlemsstaterna ska också ange vilka dessa särskilda behov är.

Den bedömningen ska inledas inom rimlig tid efter det att en person har ansökt om internationellt skydd och kan integreras i befintliga nationella förfaranden. Medlemsstaterna ska se till att dessa särskilda mottagandebehov också tillgodoses, i enlighet med detta direktiv, om de framkommer i ett senare skede av asylförfarandet.

Medlemsstaterna ska se till att i det stöd som ges till sökande med särskilda mottagandebehov i enlighet med detta direktiv tas hänsyn till deras särskilda mottagandebehov under hela asylförfarandet, och att deras situation följs upp på lämpligt sätt.

2. Den bedömning som avses i punkt 1 behöver inte ha formen av ett administrativt förfarande.

3. Enbart utsatta personer i enlighet med artikel 21 får anses ha särskilda mottagandebehov och därigenom komma i åtnjutande av det specifika stöd som tillhandahålls i enlighet med detta direktiv.

4. Den bedömning som föreskrivs i punkt 1 ska inte påverka bedömningen av behovet av internationellt skydd enligt direktiv 2011/95/EU.

Artikel 23

Underåriga

1. Barnets bästa ska vara en fråga av största vikt för medlemsstaterna när de genomför bestämmelser som gäller underåriga i detta direktiv. Medlemsstaterna ska säkerställa en levnadsstandard som är lämplig för de underårigas fysiska, psykologiska, andliga, moraliska och sociala utveckling.

2. Vid bedömningen av ett barns bästa ska medlemsstaterna särskilt ta vederbörlig hänsyn till följande faktorer.

a)	Möjligheterna till familjeåterförening.

b)	Den underåriges välbefinnande och sociala utveckling, med särskild hänsyn till den underåriges bakgrund.

c)	Säkerhets- och trygghetshänsyn, särskilt om det finns risk för att den underårige är offer för människohandel.

d)	Den underåriges åsikter, beroende på hans eller hennes ålder och mognad.

3. Medlemsstaterna ska se till att underåriga har möjlighet att delta i fritidsverksamhet, inbegripet lekar och fritidsaktiviteter, som lämpar sig för deras ålder inom de anläggningar och förläggningar som avses i artikel 18.1 leden a och b, samt i utomhusaktiviteter.

4. Medlemsstaterna ska se till att underåriga som varit utsatta för någon form av övergrepp, försummelse, utnyttjande, tortyr eller grym, omänsklig och förnedrande behandling eller som har drabbats av väpnade konflikter ges tillgång till rehabilitering, och se till att det ges tillgång till lämplig psykisk vård och till kvalificerad rådgivning när så behövs.

5. Medlemsstaterna ska se till att underåriga barn till sökande eller sökande som är underåriga inkvarteras med sina föräldrar, sina ogifta underåriga syskon eller med den vuxne som ansvarar för dem enligt den berörda medlemsstatens lag eller praxis, förutsatt att detta är till de berörda underårigas bästa.

Artikel 24

Ensamkommande barn

1. Medlemsstaterna ska så snart som möjligt vidta åtgärder för att se till att ensamkommande barn har en företrädare som biträder och hjälper dem att ta tillvara sina rättigheter och fullgöra sina skyldigheter enligt detta direktiv. Det ensamkommande barnet ska genast underrättas om utnämningen av en företrädare. Företrädaren ska fullgöra sina uppgifter utifrån principen om barnets bästa enligt artikel 23.2 och ska besitta nödvändiga kunskaper för detta. För att kunna säkerställa den underåriges välbefinnande och sociala utveckling som avses i artikel 23.2 b, ska den person som agerar som företrädare endast bytas ut om det är nödvändigt. Organisationer eller personer vars intressen står i strid med, eller kan komma att stå i strid med, det ensamkommande barnets intressen, ska inte kunna utses till företrädare.

Behöriga myndigheter ska utföra regelbundna bedömningar, inbegripet vad gäller tillgången till nödvändiga medel för att biträda det ensamkommande barnet.

2. Ensamkommande barn som ansöker om internationellt skydd ska från den tidpunkt då de tillåts resa in på territoriet fram till dess att de måste lämna den medlemsstaten där ansökan om internationellt skydd gjordes eller prövas placeras

a)	hos vuxna släktingar,

b)	hos en fosterfamilj,

c)	i förläggningar som utformats särskilt för underåriga, eller

d)	i annan typ av inkvartering som är lämplig för underåriga.

Medlemsstaterna får placera ensamkommande barn som är 16 år eller äldre i förläggningar för vuxna sökande, förutsatt att detta är till barnets bästa, enligt artikel 23.2.

I möjligaste mån ska syskon hållas samman, varvid den berörde underåriges bästa ska beaktas, särskilt hans eller hennes ålder och mognad. Ensamkommande barn ska byta inkvartering så sällan som möjligt.

3. Medlemsstaterna ska, där så krävs med hjälp av internationella eller andra berörda organisationer, börja spåra familjemedlemmar till ensamkommande barn så snart som möjligt sedan en ansökan om internationellt skydd har gjorts, samtidigt som det värnas om det ensamkommande barnets bästa. Om den underåriges eller dennes familjs liv eller fysiska säkerhet är hotade, särskilt om familjen har stannat i ursprungslandet, är det viktigt att se till att insamling, behandling och spridning av information om dessa personer sker konfidentiellt, för att inte riskera deras säkerhet.

4. Personal som arbetar med ensamkommande barn ska ha fått, och ska fortsätta få, lämplig utbildning om deras behov och vara bundna av reglerna om tystnadsplikt, enligt nationell rätt, beträffande uppgifter som de får kännedom om genom sitt arbete.

Artikel 25

Offer för tortyr och våld

1. Medlemsstaterna ska se till att personer som utsatts för tortyr, våldtäkt eller andra grova våldshandlingar erhåller nödvändig behandling för de skador som förorsakats av dessa gärningar, särskilt genom tillgång till lämplig medicinsk och psykisk behandling eller vård.

2. Personal som arbetar med offer för tortyr, våldtäkt eller andra grova våldshandlingar ska ha fått och ska fortsätta få lämplig utbildning om offrens behov och vara bundna av reglerna om tystnadsplikt, enligt nationell rätt, beträffande uppgifter som de får kännedom om genom sitt arbete.

KAPITEL V

ÖVERKLAGANDEFÖRFARANDE

Artikel 26

Överklagandeförfarande

1. Medlemsstaterna ska se till att beslut i fråga om beviljande, indragning eller inskränkning av förmåner enligt detta direktiv eller beslut som fattas enligt artikel 7, som påverkar sökande individuellt, kan överklagas enligt de förfaranden som fastställts i nationell rätt. Åtminstone i sista instans ska möjlighet ges till överklagande eller prövning av de faktiska och rättsliga omständigheterna inför en rättslig myndighet.

2. I fall av överklagande eller prövning inför en rättslig myndighet som avses i punkt 1 ska medlemsstaterna se till att kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde finns att tillgå på begäran i den mån det är nödvändigt för att säkerställa faktisk tillgång till rättslig prövning. Detta ska åtminstone innefatta förberedelse av de handlingar som krävs samt deltagande i förfarandet inför de rättsliga myndigheterna på den sökandes vägnar.

3. Medlemsstaterna får också föreskriva att kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde ska ges

a)	enbart till dem som saknar tillräckliga tillgångar, och/eller

b)	endast genom de tjänster som tillhandahålls av juridiska rådgivare eller andra rådgivare som genom nationell rätt särskilt har utsetts för att bistå och företräda sökande.

Medlemsstaterna får föreskriva att kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde inte ska ges om en behörig myndighet anser att överklagandet eller prövningen saknar rimliga utsikter till framgång. I sådana fall ska medlemsstaterna se till att rättsligt bistånd och biträde inte inskränks godtyckligt och att sökandens faktiska tillgång till rättslig prövning inte begränsas.

4. Medlemsstaterna får också

a)	införa belopps- och/eller tidsgränser för tillhandahållandet av kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde, förutsatt att dessa gränser inte godtyckligt begränsar tillgången till rättsligt bistånd och biträde,

b)	när det gäller avgifter och andra kostnader, föreskriva att behandlingen av de sökande inte ska vara mer förmånlig än den behandling som de egna medborgarna vanligtvis får i frågor som gäller rättsligt bistånd.

5. Medlemsstaterna får begära att helt eller delvis bli ersatta för beviljade kostnader om och när sökandens ekonomiska situation avsevärt har förbättrats eller om beslutet att godkänna sådana kostnader fattades på grundval av falska uppgifter från sökanden.

6. Förfarandena för tillgång till rättsligt bistånd och biträde ska fastställas i nationell rätt.

KAPITEL VI

ÅTGÄRDER FÖR ATT EFFEKTIVISERA MOTTAGNINGSSYSTEMET

Artikel 27

Behöriga myndigheter

Varje medlemsstat ska meddela kommissionen vilka myndigheter som ansvarar för att fullgöra skyldigheterna enligt detta direktiv. Medlemsstaterna ska också informera kommissionen om valet av ansvarig myndighet ändras.

Artikel 28

System för styrning, tillsyn och kontroll

1. Med vederbörlig hänsyn till sin konstitutionella struktur ska medlemsstaterna införa relevanta förfaranden för att se till att lämplig styrning, tillsyn och kontroll av nivån på mottagningsvillkoren upprättas.

2. Medlemsstaterna ska senast den 20 juli 2016 inlämna relevant information till kommissionen på det sätt som framgår av bilaga I.

Artikel 29

Personal och resurser

1. Medlemsstaterna ska genom lämpliga åtgärder se till att myndigheter och andra organisationer som ansvarar för genomförandet av detta direktiv har fått nödvändig grundläggande utbildning avseende både manliga och kvinnliga sökandes behov.

2. Medlemsstaterna ska tilldela nödvändiga resurser i anslutning till genomförande av detta direktiv i nationell rätt.

KAPITEL VII

SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 30

Rapportering

Senast den 20 juli 2017 ska kommissionen rapportera till Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av detta direktiv och föreslå nödvändiga ändringar.

Medlemsstaterna ska senast den 20 juli 2016 sända kommissionen all lämplig information för att utarbeta denna rapport.

Efter det att den första rapporten lagts fram, ska kommissionen minst en gång vart femte år rapportera till Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av detta direktiv.

Artikel 31

Införlivande

1. Medlemsstaterna ska sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa artiklarna 1–12, 14–28 och 30 och bilaga I senast den 20 juli 2015. De ska genast överlämna texten till dessa bestämmelser till kommissionen.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser ska de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. De ska även innehålla en uppgift om att hänvisningar i befintliga lagar och andra författningar till det direktiv som upphävs genom detta direktiv ska anses som hänvisningar till detta direktiv. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras och om hur uppgiften ska formuleras ska varje medlemsstat själv utfärda.

2. Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten till de huvudsakliga bestämmelser i nationell rätt som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 32

Upphävande

Direktiv 2003/9/EG ska, i de medlemsstater som är bundna av det här direktivet, upphävas med verkan från och med den 21 juli 2015 utan att det påverkar medlemsstaternas skyldigheter vad gäller de tidsfrister för införlivande av direktivet i nationell lagstiftning som anges i bilaga II del B.

Hänvisningar till det upphävda direktivet ska anses som hänvisningar till det här direktivet och ska läsas i enlighet med jämförelsetabellen i bilaga III.

Artikel 33

Ikraftträdande och tillämpning

Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Artiklarna 13 och 29 ska tillämpas från den 21 juli 2015.

Artikel 34

Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna i enlighet med fördragen.

Utfärdat i Bryssel den 26 juni 2013.

På Europaparlamentets vägnar

M. SCHULZ

Ordförande

På rådets vägnar

A. SHATTER

Ordförande

(1) EUT C 317, 23.12.2009, s. 110 och EUT C 24, 28.1.2012, s. 80.

(2) EUT C 79, 27.3.2010, s. 58.

(3) Europaparlamentets ståndpunkt av den 7 maj 2009 (EUT C 212 E, 5.8.2010, s. 348) och rådets ståndpunkt vid första behandlingen av den 6 juni 2013 (ännu ej offentliggjord i EUT). Europaparlamentets ståndpunkt av den 10 juni 2013 (ännu ej offentliggjord i EUT).

(4) EUT L 31, 6.2.2003, s. 18.

(5) EUT L 337, 20.12.2011, s. 9.

(6) EUT C 369, 17.12.2011, s. 14.

(7) EGT L 212, 7.8.2001, s. 12.

(8) Se sidan 60 i detta nummer av EUT.

(9) EUT L 348, 24.12.2008, s. 98.

(10) Se sidan 31 i detta nummer av EUT.

BILAGA I

Formulär för medlemsstaternas rapportering av uppgifter enligt artikel 28.2

Efter det datum som avses i artikel 28.2 ska den information som medlemsstaterna ska inlämna till kommissionen inlämnas på nytt om det sker väsentliga ändringar i nationell lag eller praxis, som ersätter den tidigare lämnade informationen.

På grundval av artiklarna 2 k och 22, vänligen förklara de olika momenten för identifieringen av personer med särskilda mottagandebehov, inklusive i vilket skede detta förfarande inleds och hur bedömningen omsätts i olika åtgärder för att möta dessa särskilda behov, särskilt för ensamkommande barn, offer för tortyr, våldtäkt eller andra allvarliga former av psykologiskt, fysiskt eller sexuellt våld, samt offer för människohandel.

2.	Redogör utförligt för typ, benämning på och format för de dokument som avses i artikel 6.

3.	Avseende artikel 15, vänligen ange i vilken utsträckning de sökandes tillträde till arbetsmarknaden omfattas av särskilda villkor, och beskriv dessa begränsningar i detalj.

4.	Avseende artikel 2 g, vänligen ange hur de materiella mottagningsvillkoren tillgodoses (t.ex. vad som tillhandahålls in natura, genom ekonomiska bidrag, i kuponger eller som en kombination av dessa tre), och ange nivån på den dagersättning som betalas ut till sökande.

5.	Avseende artikel 17.5, vänligen redovisa i förekommande fall de referensnivåer som används för att bestämma storleken på ekonomiska bidrag till sökande enligt nationell lag eller praxis. Om sökande behandlas mindre gynnsamt än de egna medborgarna, förklara orsakerna till detta.

BILAGA II

DEL A

Direktiv som upphävs

(som det hänvisas till i artikel 32)

Rådets direktiv 2003/9/EG

(EUT L 31, 6.2.2003, s. 18)

DEL B

Tidsfrist för införlivande i nationell rätt

(som det hänvisas till i artikel 32)

Direktiv	Tidsfrist för införlivande
2003/9/EG	6 februari 2005

BILAGA III

Jämförelsetabell

Direktiv 2003/9/EG	Detta direktiv
Artikel 1	Artikel 1
Artikel 2 inledande fras	Artikel 2 inledande fras
Artikel 2 a	—
Artikel 2 b	—
—	Artikel 2 a
Artikel 2 c	Artikel 2 b
Artikel 2 d inledande fras	Artikel 2 c inledande fras
Artikel 2 d i	Artikel 2 c första strecksatsen
Artikel 2 d ii	Artikel 2 c andra strecksatsen
—	Artikel 2 c tredje strecksatsen
Artikel 2 e, f och g	—
—	Artikel 2 d
Artikel 2 h	Artikel 2 e
Artikel 2 i	Artikel 2 f
Artikel 2 j	Artikel 2 g
Artikel 2 k	Artikel 2 h
Artikel 2 l	Artikel 2 i
—	Artikel 2 j
—	Artikel 2 k
Artikel 3	Artikel 3
Artikel 4	Artikel 4
Artikel 5	Artikel 5
Artikel 6.1–6.5	Artikel 6.1–6.5
—	Artikel 6.6
Artikel 7.1–7.2	Artikel 7.1–7.2
Artikel 7.3	—
Artikel 7.4–7.6	Artikel 7.3–7.5
—	Artikel 8
—	Artikel 9
—	Artikel 10
—	Artikel 11
Artikel 8	Artikel 12
Artikel 9	Artikel 13
Artikel 10.1	Artikel 14.1
Artikel 10.2	Artikel 14.2 första stycket
—	Artikel 14.2 andra stycket
Artikel 10.3	Artikel 14.3
Artikel 11.1	—
—	Artikel 15.1
Artikel 11.2	Artikel 15.2
Artikel 11.3	Artikel 15.3
Artikel 11.4	—
Artikel 12	Artikel 16
Artikel 13.1–13.4	Artikel 17.1–17.4
Artikel 13.5	—
—	Artikel 17.5
Artikel 14.1	Artikel 18.1
Artikel 14.2 första stycket, inledande fras, leden a och b	Artikel 18.2 inledande fras, leden a och b
Artikel 14.7	Artikel 18.2 c
—	Artikel 18.3
Artikel 14.2 andra stycket	Artikel 18.4
Artikel 14.3	—
—	Artikel 18.5
Artikel 14.4	Artikel 18.6
Artikel 14.5	Artikel 18.7
Artikel 14.6	Artikel 18.8
Artikel 14.8 första stycket, inledande frasen, första strecksatsen	Artikel 18.9 första stycket, inledande frasen, led a
Artikel 14.8 första stycket, andra strecksatsen	—
Artikel 14.8 första stycket, tredje strecksatsen	Artikel 18.9, första stycket, led b
Artikel 14.8 första stycket fjärde strecksatsen	—
Artikel 14.8 andra stycket	Artikel 18.9 andra stycket
Artikel 15	Artikel 19
Artikel 16.1 inledande fras	Artikel 20.1 inledande fras
Artikel 16.1 led a första, andra och tredje strecksatsen	Artikel 20.1 a, b och c
Artikel 16.1 led a andra stycket	Artikel 20.1 andra stycket
Artikel 16.1 b	—
Artikel 16.2	—
—	Artikel 20.2 och 20.3
Artikel 16.3–16.5	Artikel 20.4–20.6
Artikel 17.1	Artikel 21
Artikel 17.2	—
—	Artikel 22
Artikel 18.1	Artikel 23.1
—	Artikel 23.2–23.3
Artikel 18.2	Artikel 23.4
—	Artikel 23.5
Artikel 19	Artikel 24
Artikel 20	Artikel 25.1
—	Artikel 25.2
Artikel 21.1	Artikel 26.1
—	Artikel 26.2–26.5
Artikel 21.2	Artikel 26.6
Artikel 22	—
—	Artikel 27
Artikel 23	Artikel 28.1
—	Artikel 28.2
Artikel 24	Artikel 29
Artikel 25	Artikel 30
Artikel 26	Artikel 31
—	Artikel 32
Artikel 27	Artikel 33 första stycket
—	Artikel 33 andra stycket
Artikel 28	Artikel 34
—	Bilaga I
—	Bilaga II
—	Bilaga III

		ISSN 1977-0820 doi:10.3000/19770820.L_2013.180.swe
Europeiska unionens officiella tidning		L 180

Svensk utgåva	Lagstiftning	56 årgången 29 juni 2013

Innehållsförteckning		I Lagstiftningsakter	Sida
		FÖRORDNINGAR
	*	Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 603/2013 av den 26 juni 2013 om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av förordning (EU) nr 604/2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat och för när medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter begär jämförelser med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål, samt om ändring av förordning (EU) nr 1077/2011 om inrättande av en Europeisk byrå för den operativa förvaltningen av stora it-system inom området frihet, säkerhet och rättvisa	1
	*	Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat	31
		DIREKTIV
	*	Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd	60
	*	Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/33/EU av den 26 juni 2013 om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd	96