30.4.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 119/1

(1)

I skrivelser av den 6 juni 2007, 24 september 2007 och 6 februari 2008 ansökte Italien om förlängning av den treåriga leveransfristen för fyra kemikalietankfartyg (C 241, C 242, C 243 och C 244) som var under konstruktion av företaget Cantiere Navale De Poli (nedan kallat De Poli eller varvet) (2). Italien ansökte om att leveransfristen skulle förlängas med åtta månader för fartyg C 241, sex månader för fartyg C 242, nio månader för fartyg C 243 och tio månader för fartyg C 244.

(2)

Anmälningarna avsåg det stöd som Italien beviljat De Poli inom ramen för den statliga stödordningen N 59/2004, som godkändes av kommissionen den 19 maj 2004 (3) på grundval av rådets förordning (EG) 1177/2002 av den 27 juni 2002 om en tillfällig skyddsordning för varvsindustrin (4), ändrad genom rådets förordning (EG) nr 502/2004 (5) (nedan kallade den italienska stödordningen respektive förordningen om en tillfällig skyddsordning).

(3)

I skrivelser av den 31 juli 2007, 31 augusti 2007, 7 september 2007, 12 november 2007 och 25 januari 2008 försåg Italien kommissionen med ytterligare upplysningar om anmälningarna.

(4)

Genom en skrivelse av 16 april 2008 underrättade kommissionen Italien om sitt beslut att inleda förfarandet enligt artikel 108.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) (6) avseende de anmälda förlängningsansökningarna. Kommissionens beslut att inleda förfarandet offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning  (7). De berörda parterna uppmanades att lämna sina synpunkter på beslutet.

(5)

Genom en skrivelse av den 16 juni 2008, som diariefördes den 17 juni 2008, inkom Italien med sina synpunkter. Kommissionen fick synpunkter från De Poli i en skrivelse som likaledes daterades den 16 juni 2008 och som diariefördes den 17 juni 2008. Italien lämnade ytterligare upplysningar i skrivelser av den 30 juni 2008, som registrerades samma dag, och den 29 oktober 2008, som diariefördes den 3 november 2008.

(6)

I en skrivelse av den 15 juli 2008, som diariefördes den 22 juli 2008, ansökte Italien om en andra förlängning av leveransfristen för två av fartygen, fram till den 30 september 2008 för fartyg C 242 och fram till den 30 september 2008 för fartyg C 244.

(7)

I en skrivelse av den 20 januari 2009, som diariefördes den 22 januari 2009, ansökte Italien om en tredje förlängning av leveransfristen, fram till den 31 december 2008 för fartyg C 242 och fram till den 28 februari 2009 för fartyg C 243. I en skrivelse av den 14 april 2009, som diariefördes den 15 april 2009, ansökte Italien om ännu en (fjärde) förlängning av leveransfristen, fram till den 30 juni 2009 för fartyg C 242, fram till den 30 september 2009 för fartyg C 243 och fram till den 30 november 2009 för fartyg C 244.

(8)

I en skrivelse av den 8 maj 2009, som diariefördes samma dag, bad kommissionen Italien om ytterligare upplysningar och sände sedan en påminnelse därom i en skrivelse av den 12 juni 2009. Italien svarade genom en skrivelse av den 23 september 2009 (8) men upplyste endast kommissionen om att De Poli var föremål för en ackordsuppgörelse (9).

(9)

Genom en skrivelse av den 28 januari 2010, som diariefördes den 1 februari 2010, drog Italien formellt tillbaka ansökan om förlängning för fartygen C 242 och C 243 (10).

(10)

Genom ett e-postmeddelande av den 2 mars 2010 uppmanade kommissionen Italien att förtydliga situationen avseende anmälningarna av fartyg C 241 och C 244.

(11)

Genom ett e-postbrev av den 10 juni 2010, som diariefördes den 17 juni 2010, upplyste Italien kommissionen om att fartyg C 241 hade slutförts den 31 augusti 2008 och levererats den 3 november 2008 och att anmälan om förlängning av leveransfristen för fartyget vidhölls.

(12)

Genom en skrivelse av den 16 juni 2010, som diariefördes den 28 juni 2010, drog Italien formellt tillbaka ansökan om förlängning avseende fartyg C 244.

(13)

De omständigheter som beskrivs nedan avser enbart fartyg C 241 eftersom Italien dragit tillbaka ansökningarna om förlängning avseende fartyg C 242, C 243 och C244.

(14)

De Poli är ett italienskt varv i Pellestrina (regionen Venezia) som under 90-talet specialiserade sig på kemikalietankfartyg och andra tankfartyg. År 2007 sysselsatte varvet 320 personer, inklusive underleverantörer, och hade en årsomsättning på 70 miljoner euro. Den 11 februari 2010 godkände den behöriga italienska domstolen ackordsuppgörelsen för varvet (11).

(15)

Den 28 januari 2005 beställde Arcotur S.r.l. fartyget C 241 från De Poli-varvet. I kravbeskrivningen till avtalet anges att C 241 är ett kemikaliefartyg med följande egenskaper: fri längd 125 meter, mallad bredd 19 meter, dödvikt cirka 7 300 ton och hastighet med en effekt på 85 % av den maximala kontinuerliga effekten på 15 knop. Försäljningsavtalet föreskrev att fartyget C 241 skulle levereras till köparen Arcotur S.r.l. senast den 31 december 2007 för en köpesumma på 30 miljoner euro.

(16)

Den 26 maj 2006 beställde varvet hos en leverantör (nedan kallad leverantören) fartygets växel och leverantören bekräftade att beställningen kunde utföras till den 3 september 2007. Enligt De Polis uppgifter är växeln för fartyg C 241 en särskild modell med unika egenskaper som på olika tekniska punkter skiljer sig från den standardmodell som samma leverantör tillverkar.

(17)

Den 6 juli 2006 ändrade Arcoin S.p.A. (f.d. Arcotur S.r.l.) och De Poli det avtal som skrevs under den 28 januari 2005 avseende ordern för fartyg C 241 på följande sätt: fri längd 112 meter, mallad bredd 16,8 meter, dödvikt 5 300 ton och en prissänkning till 23 miljoner euro.

(18)

Den 20 juli 2006 överlät Arcoin S.p.A. beställningen på tillverkningen av fartyget C 241 till Elbana di Navigazione S.p.A.

(19)

När den överenskomna fristen löpte ut den 3 september 2007 var den växel som beställts den 26 maj 2006 ännu inte färdig. I en skrivelse av den 23 oktober 2007 informerade leverantören De Poli om att växeln inte kunde levereras i tid eftersom deras beställningar hos underleverantörer försenats av råvarubrister på marknaden. Leverantören bekräftade den 18 januari 2008 att växeln i stället skulle levereras i februari 2008, dvs. en försening på cirka sex månader jämfört med den ursprungliga fristen.

(20)

Italien ansökte därför om förlängning av leveransfristen för fartyg C 241 till den 31 augusti 2008, dvs. en förlängning av den avtalsenliga leveransfristen för fartyget (som sattes till den 31 december 2007) med åtta månader.

(21)

På grundval av inkomna upplysningar kunde kommissionen till slut fastställa att fartyg C 241 levererades den 3 november 2008 (12).

(22)

I förordningen om en tillfälligt skyddsordning (13) fastställs tillfälliga undantagsåtgärder för att stödja varv i unionen inom segment som på den tiden lidit allvarlig skada på grund av illojal konkurrens från Sydkorea (14).

(23)

Enligt förordningen om en tillfällig skyddsordning är direktstöd på upp till 6 % av kontraktsvärdet före stöd (15) förenligt med den inre marknaden avseende avtal om konstruktion av vissa typer av handelsfartyg (containerfartyg, produkttankers och kemikalietankers samt LNG-fartyg (16)) på vissa villkor: att det förekommit konkurrens om kontraktet från ett sydkoreanskt varv som erbjudit ett lägre pris (17), att det slutliga kontraktet ingåtts innan förordningen upphört att gälla (den 31 mars 2005) (18) och att fartyget levereras inom tre år från dagen för undertecknandet av det slutliga avtalet (19).

(24)

I artikel 2.4 i förordningen om en tillfällig skyddsordning för varvsindustrin föreskrivs att kommissionen kan bevilja en förlängning av den tre år långa leveransfristen ”när detta anses berättigat på grund av det berörda fartygsbyggnadsprojektets komplicerade tekniska karaktär eller på grund av förseningar till följd av oväntade och betydande, berättigade avbrott som inverkar på ett varvs arbetsprogram på grund av exceptionella yttre omständigheter som företaget inte kan förutse.”

(25)

I maj 2004 godkände kommissionen med utgångspunkt i förordningen om en tillfälligt skyddsordning den italienska stödordningen om varvsstöd (20), som innehåller liknande villkor som den ovan citerade förordningen. Den italienska stödordningen tillåter till exempel stöd på upp till 6 % av kontraktsvärdet före stöd för tillverkning av fartyg som levereras inom tre år från dagen för undertecknandet av det slutliga avtalet, samt en möjlighet att förlänga denna frist enbart från kommissionens sida ”när detta anses berättigat på grund av det berörda fartygsbyggnadsprojektets komplicerade tekniska karaktär eller på grund av förseningar till följd av oväntade och betydande, berättigade avbrott som inverkar på ett varvs arbetsprogram på grund av exceptionella yttre omständigheter som företaget inte kan förutse” (paragraf 29 i den italienska stödordningen).

(26)

Den 31 januari 2005 ansökte De Poli hos de italienska myndigheterna om stöd med 1,3 miljoner euro enligt denna stödordning för tillverkningen av fartyg C 241.

(27)

Den 25 januari 2008 ansökte De Poli om förlängning av leveransdagen för fartyg C 241 från den 31 december 2007 till den 31 augusti 2008.

(28)

Italien har bekräftat att detta stöd inte beviljades och har framhållit att det vid den tidpunkten inte fanns tillräckligt underlag för att bevilja ett sådant stöd, i enlighet med kommissionens beslut av den 21 oktober 2008 (21), där den sista utbetalningen på 10 miljoner euro via den italienska stödordningen bedömdes vara oförenlig med den inre marknaden.

(29)

I beslutet om att inleda förfarandet ifrågasatte kommissionen att de omständigheter som Italien och De Poli åberopat för att motivera leveransförseningen av fartyg C 241 (liksom för fartyg C 242, C 243 och C 244 som inte ingår i den här bedömningen) skulle kunna anses utgöra sådana förseningar till följd av oväntade och betydande, berättigade avbrott som inverkar på ett varvs arbetsprogram på grund av exceptionella yttre omständigheter som företaget inte kan förutse, som avses i paragraf 29 i den italienska stödordningen.

(30)

De tvivel som uttrycktes i beslutet om att inleda förfarandet avser alla fyra fartygen (C 241, C 242, C 243 och C 244) men är även relevanta enbart för fartyg C 241.

(31)

I beslutet ställer sig kommissionen frågan för det första om de ingångna avtalen med Arcoin S.p.A. kan anses vara slutliga eller om de snarare är avsedda att ge De Poli möjlighet att uppfylla den tidsfrist som ställs för att stöden ska anses förenliga med den inre marknaden för att först därefter söka efter en slutlig köpare.

(32)

För det andra ifrågasätter kommissionen att fartygsägarnas överlåtelse av köpeavtalen i sig varit en av orsakerna till leveransförseningarna.

(33)

För det tredje framför kommissionen antagandet att De Poli tagit på sig order som översteg den egna effektiva produktionskapaciteten, eftersom varvet under perioden 2005–2008 planerat för tillverkning av 18 fartyg, varav hälften i de två största dockorna och den andra hälften i en mindre struktur.

(34)

Slutligen ifrågasatte kommissionen att de anförda leveransförseningarna av viktiga komponenter verkligen skulle varit så oförutsebara som Italien anfört, och hävdade att de istället utgjorde normala handelsrisker som ett seriöst varv skulle planera för i arbetsprogrammet. Kommissionen ansåg framför allt att De Poli kan ha ökat förseningsrisken genom att beställa en del fartygskomponenter alltför sent.

(35)

I sina synpunkter på beslutet av den 16 juni 2008 om att inleda förfarandet anför Italien med avseende på fartyg C 241 att De Poli hade den produktionskapacitet som krävdes för att kunna leverera fartygen inom 36 månader från det datum som angavs i köpeavtalet. Förseningen uppgavs enbart bero på leverantörens försenade leverans av växeln, som av Italien betecknas som en sådan betydande, exceptionell, oförutsebar yttre omständighet som avses i paragraf 29 i den italienska stödordningen.

(36)

I de synpunkter från De Poli som inkom samma dag anförs att bara det faktum att varvet och Arcoin S.p.A. tillhör medlemmar av familjen De Poli inte räcker för att ifrågasätta det avtal som ursprungligen slöts den 28 januari 2005. Argumentet stöds av de italienska myndigheterna, som framhåller att dessa direkta kopplingar mellan varvet och Arcoin S.p.A. inte förelåg när avtalet om fartyg C 241 ingicks (bortsett från att Arcoin S.p.A ägdes av medlemmar i familjen De Poli som inte alla var aktieägare i De Poli-varvet).

(37)

På denna punkt framhåller De Poli att det i rederisektorn är vanligt att beställa fartyg som sedan överlåts ute på marknaden i slutskedet av eller under tillverkningsfasen.

(38)

I fråga om arbetsplaneringen för fartyg C 241 framhåller De Poli att fartygstillverkningens komplexitet gör att det vanligen går flera månader från det att avtalet ingåtts fram till dess tillverkningen påbörjas. Varvet uppger att det är praxis i branschen att under perioden från det att avtalet undertecknats och fram till dess att arbetet faktiskt påbörjas vidta vissa förberedande åtgärder för arbetet, däribland fastställande av slutliga konstruktionsritningar och förhandlingar med olika leverantörer.

(39)

Enligt den preliminära arbetsplanering som De Poli överlämnade till de italienska myndigheterna (22) skulle fartyg C 241 börja konstrueras under första kvartalet 2006 och levereras under andra halvåret 2007. Men enligt den ändrade arbetsplaneringen skulle arbetet på C 241 i stället inledas den 28 september 2006 (i den sydliga dockan, en av varvets två dockor).

(40)

Leveransen av växeln är enligt De Poli en avgörande etapp i fartygskonstruktionen och följs av att växeln kopplas till motorn, propellern monteras och skrovet slutförs. Många olika etapper i monteringen, förberedelserna och konstruktionen skulle enligt uppgift kunna utföras först efter det att växeln monterats. De Poli framhåller att delar som växeln normalt sett inte beställs i förväg för att inte orsaka lagringskostnader och kostnader för förhandsbetalningar. Företaget framhåller vidare att den leverantör som orsakade problemet är ledande i branschen, med bevisad erfarenhet och att det därför inte fanns något skäl att tro att växeln inte skulle levereras i tid.

(41)

De Poli hävdar att de hela tiden hade kapacitet att i tid leverera de 18 fartyg som beställdes under perioden 2005–2008 eftersom de hade en dödvikt på 10 000 ton per år medan varvet tidigare haft en kapacitet på över 12 000 ton per år. Varvet hävdar vidare att nio av de 18 fartyg som beställdes under perioden i fråga var små (20 meter totalt och 25 ton) medan bara de nio återstående var lika stora som C 241. Detta visar enligt De Poli att varvet hade tillräcklig kapacitet för att fylla alla beställningar som angavs i de fastställda villkoren och att de inte gjort åtaganden som översteg De Polis produktionskapacitet.

(42)

De Poli erinrar slutligen om att kommissionen tidigare vid olika tillfällen (även i fråga om De Poli) godtagit ansökningar om förlängning av leveransfrister som motiverats av sen leverans av viktiga beståndsdelar.

(43)

Först och främst har det formella granskningsförfarandet av Italiens ansökningar avseende fartygen C 242, C 243 och C 244 inte längre någon grund eftersom Italien formellt dragit tillbaka ansökan om förlängning av leveransfristen för de tre ovannämnda fartygen och inga medel betalats ut. Därför avslutas förfarandet utan någon avslutande bedömning.

(44)

Den nedanstående bedömningen avser därför enbart fartyg C 241 och hänvisar till fartygen C 242, C 243 och C 244 enbart där det är relevant för denna bedömning.

(45)

Enligt artikel 107.1 i EUF-fördraget är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den inre marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna. I artikel 107.1 i EUF-fördraget fastställs kumulativa villkor för när en nationell stödåtgärd ska anses utgöra statligt stöd: åtgärden ska medföra en selektiv fördel, avse statliga medel, snedvrida konkurrensen och negativt påverka handeln mellan medlemsstaterna.

(46)

Den åtgärd som Italien planerar att genomföra till förmån för De Poli till stöd för konstruktionen av fartyget C 241, och som består av ekonomiskt bistånd med 6 % (cirka 1,3 miljoner euro) av kontraktsvärdet för stöd är onekligen ett sådant statligt stöd som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget. Åtgärden finansieras av italienska staten. Medlen är avsedda att täcka kostnader som brukar uppkomma i varvet vid fartygskonstruktion och gynnar därför De Poli. Åtgärden är selektiv eftersom den enbart gynnar De Poli och eftersom den ger en bättre ställning i förhållande till övriga europeiska konkurrenter snedvrider åtgärden konkurrensen på den europeiska fartygskonstruktionsmarknaden och påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

(47)

I det föreliggande ärendet finns två skäl till att kommissionen ifrågasätter att stödet till De Poli skulle vara förenligt med den inre marknaden. Dels sägs i den italienska stödordningens paragraf 29 att stöden får beviljas för fartyg som beställts inom tre år från det att det slutliga avtalet undertecknats, dels sägs i paragraf 33 att de slutliga avtalen måste upprättas innan förordningen om en tillfällig skyddsordning upphör att gälla, dvs. den 31 mars 2005.

(48)

På den sistnämnda punkten har Italien anfört att det faktum att avtalen överlåtits från ett rederi till ett annat efter det att förordningen om en tillfällig skyddsordning upphört att gälla inte kan tolkas som ett tecken på att det ursprungliga avtalet för fartyg C 241, som undertecknades den 28 januari 2005, inte skulle ha varit ett sådant "slutligt avtal" som avses i paragraf 29 i den italienska skyddsordningen.

(49)

Kommissionen medger att det i rederibranschen är relativt vanligt att avtal överlåts till tredje man. I ett tidigare beslut (23) om förlängning av den treåriga fristen för beställning av två fartyg ansåg kommissionen till exempel att trots att avtalen överlåtits kunde det första avtalet anses utgöra et slutliga avtalet, eftersom det avsåg samma produkt och den nya innehavaren trädde i den tidigares ställde och övertog dennes rättigheter och skyldigheter. I det föreliggande ärendet anser kommissionen dock att överlåtelsen av egendomen i sig inte påverkade avtalens natur och därmed inte heller villkoren för stödens förenlighet med den inre marknaden.

(50)

I det föreliggande ärendet påverkade överlåtelsen av avtalen mellan rederierna inte heller produkttypen eller avtalets natur och den nya ägaren trädde i allt väsentligt i motpartens ställe och övertog dennes rättigheter och skyldigheter. Därför anser kommissionen att det ursprungliga avtalet även är att betrakta som det slutliga avtalet och att stöden i den italienska stödordningen därför på denna punkt är förenliga med den inre markanden.

(51)

När det gäller villkoren för att förlänga den treåriga leveransfristen sägs i den italienska stödordningen att kommissionen kan bevilja en förlängning när detta anses berättigat "på grund av det berörda fartygsbyggnadsprojektets komplicerade tekniska karaktär eller på grund av förseningar till följd av oväntade och betydande, berättigade avbrott som inverkar på ett varvs arbetsprogram på grund av exceptionella yttre omständigheter som företaget inte kan förutse".

(52)

Kommissionen måste alltså bedöma om Italien i tillräcklig grad visat att de villkor för att förlänga fristen som föreskrivs i den italienska stödordningen var uppfyllda i fråga om leverans av fartyget C 241.

(53)

Innan Italiens uppgifter bedöms vill kommissionen inledningsvis framhålla att EU-domstolen i dom av den 16 mars 2000 i Astilleros Zamacona-målet (24) ansåg att det var frågan om "en undantagsbestämmelse [avseende exceptionella omständigheter] i förhållande till de principer som anges i det första stycket i samma artikel [treårsfristen]. Bestämmelsen måste därför tolkas restriktivt." Uttalandet tyder på att domstolen anser att uttrycket "exceptionella omständigheter" som förekommer i bestämmelsen bör tillämpas på mycket specifika situationer. Domstolen ansåg även att det är den berörda medlemsstaten som ska visa att de förmodade exceptionella omständigheterna medfört en sådan störning av varvets arbetsprogram att leveransen av fartyget försenats, samt att det förelegat ett orsakssamband mellan dessa båda händelser.

(54)

Italien hävdar att den försenade leveransen av fartyget C 241 beror på att leveranden av växeln försenades (med sex månader) och på den därav följande glidningen på en månad i monteringsarbetet. Kommissionen konstaterar att detta är det enda skäl som Italien anger till stöd för förseningen. I ansökan om förlängning sägs inget om de nya specifikationer som angavs när avtalet överläts.

(55)

Enligt kommissionens praxis (25) ska omständigheterna för att anses vara "exceptionella" inte omfatta vanligt förekommande eller normala händelser som varvets arbetsprogram rimligen bör ta hänsyn till. Såsom exceptionella omständigheter kan räknas kraftiga förseningar i leverans av viktiga komponenter, men smärre förseningar är inte nödvändigtvis exceptionella även om planeringen av fartygskonstruktionen kan vara lång och komplex. Med tanke på att sådana här undantag ska tolkas restriktivt kommer kommissionen uppmärksamt att bedöma eventuella tecken på att varvet skulle ha kunnat förutse, undvika eller minska förseningarna, till exempel med avseende på tidsplaneringen av beställningarna inom ramen för det berörda arbetsprogrammet. Kravet på att händelsen ska vara oförutsebar utesluter alla omständigheter som rimligtvis borde ha kunnat förutses av parterna.

(56)

Kommissionen medger att det är möjligt att det föreligger ett orsakssamband mellan den försenade leveransen av komponenter som var viktiga för fartygskonstruktionen och ansökan om förlängning av leveransfristen (26). Men i den specifika situationen i det föreliggande ärendet ifrågasätter kommissionen främst om det föreligger några exceptionella och oförutsebara omständigheter, eftersom det i det föreliggande ärendet inte tycks finnas tillräckliga bevis för att dra slutsatsen att förseningen uppfyller kraven i paragraf 29 i den italienska stödordningen.

(57)

Såsom redan framhållits har kommissionen tidigare medgivit att kraftiga förseningar av viktiga komponenter kan anses utgöra exceptionella omständigheter. En ansökan om förlängning måste dock alltid bedömas mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet. Eftersom De Poli råkat ut för samma typ av störningar vid olika tillfällen (inte bara därför att De Poli redan tidigare lämnat in liknande ansökningar om förlängning (27) utan även därför at de andra tre avtalen som ingicks samma dag som avtalet om konstruktion av fartyg C 241 också givit upphov till upprepade ansökningar om förlängning - se punkt 1, 6 och 7) anser kommissionen att dessa förseningar inte längre kan anses vara exceptionella. De störningar som uppkommit och som regelbundet återkommer kan inte anses vara helt och hållet oförutsebara.

(58)

Det är just de senaste störningarna som tyder på att De Poli inte agerat med försiktighet i produktionsplaneringen.

(59)

Enligt det ursprungliga arbetsprogrammet skulle fartyg C 241 börja tillverkas under första kvartalet 2006 och sedan levereras under andra halvåret 2007, dvs. inom en tillverkningsperiod på mellan 15 och 24 månader.

(60)

Enligt det ändrade arbetsprogrammet skulle däremot tillverkningen inledas först den 28 september 2006 medan leveransen av fartyget planerades till den 30 december 2007, dvs. bara en månad innan den sista leveransdagen som sattes ut till den 28 januari 2008. Efter dessa ändringar avsåg arbetsprogrammet en sammanlagd tidsperiod på enbart 15 månader för fartygstillverkningen, enligt avtalsvillkoren. Enligt de uppgifter som Italien lämnat planerades tillverkningen i den södra dockan av fartyg av samma typ eller till och med av mindre storlek (fartygen C 229 och C 240) ta 22 respektive 20 månader från det att konstruktionen inleddes fram till leverans.

(61)

Det faktum att konstruktionen skulle påbörjas först den 28 september 2006 och att leveransen av fartyget sattes ut till den 30 december 2007, dvs. bara en månad innan den sista leveransdagen den 28 januari 2008, lämnade ingen som helst marginal för eventuella förseningar i produktionsprocessen, trots att varvet redan tidigare upplevt förseningar som berodde på leverans av komponenter eller på förseningar i tillverkningen, vilket framgår av de andra ansökningarna om förlängning av leveransfrister som De Poli lämnat in.

(62)

Eftersom det vidare är frågan om en period med stark efterfrågan (Italien har lämnat uppgifter som visar att beställningarna på dieselmotorer mellan 2003 och 2005 ökade med cirka 60 procent) är det rimligt att anse att beställningarna av viktiga komponenter som växeln och de avtalade leveransdatumen rimligtvis borde ha fastställts med viss framförhållning. De Polis påstående att detta inte hör till sedvanorna räcker inte för att man ska kunna anse att varvet betett sig på ett sätt som var berättigat eller vidtagit rimliga åtgärder för att undvika eller minska förseningarna, i synnerhet med tanke på den kraftiga efterfrågan och de förseningar som redan tidigare uppkommit.

(63)

Kommissionen anser istället att beställningen av växeln den 26 maj 2006 med leverans i september 2007 gav mycket små för att inte säga obefintliga marginaler för eventuella förseningar med tanke på att leveransdagen för fartyget C 241 inföll den 31 december 2007. De Poli framhåller själv att det även efter leverans av växeln återstår mycket att göra (se punkt 39), en omständighet som tycks bekräfta att varvets arbetsplanering borde ha innehållit en säkerhetsmarginal för förseningar i leverans av för fartyget viktiga komponenter.

(64)

I beslutet om att inleda ett formellt granskningsförfarande ifrågasatte kommissionen om inte överlåtelsen av avtalet till en ny ägare i sig kan ha orsakat förseningar. På denna punkt konstaterar kommissionen i synnerhet att överlåtelsen av avtalet från Arcoin S.p.A. till Elbana Navigazione S.p.A. skedde först den 20 juli 2006, dvs. flera månader efter det ursprungligen planerade datumet i arbetsplaneringen (första kvartalet 2006). I det föreliggande ärendet kan det inte uteslutas att överlåtelsen av avtalet mellan rederierna i sig kan ha orsakat förseningar i produktionen och den därpå följande leveransen av fartyget, i synnerhet med tanke på att avtalet i samband med överlåtelsen även ändrades med avseende på fartygets egenskaper.

(65)

Med tanke på den påbjudna restriktiva tolkningen av exceptionella omständigheter anser kommissionen att Italien inte i tillräcklig grad kunnat visa varför dessa omständigheter inte kunde undvikas eller varför de negativa följderna av omständigheterna inte i väsentlig grad kunde minskas med hjälp av noggrann planering och orderhantering från De Polis sida. Med hänsyn till det ovan sagda anser kommissionen att de omständigheter som åberopats till stöd för förlängningsansökan inte kan anses vara exceptionella och oförutsebara omständigheter eftersom leveransförseningarna av fartyget C 241 varken var oväntade eller berättigade i enlighet med paragraf 29 i den italienska stödordningen.

(66)

Italien ansökte om åtta månaders förlängning av leveransfristen för fartyg C 241, från den 31 december 2007 till den 31 augusti 2008, men lämnade motiveringar enbart för sju av de åtta månaderna.

(67)

Till skillnad från de andra ärenden där man ansökt om förlängning av leverans av fartyg som skulle tillverkas av De Poli (28) avser Italiens ansökan i det föreliggande ärendet en längre tid än den försening som av Italien själv åberopas som skäl (försenad leverans av växeln). Däremot har inget orsakssamband kunnat visas mellan den försening som låg till grund för förlängningsansökan och den försenade leveransen av viktiga komponenter.

(68)

De Poli levererade fartyget först den 3 november 2008. Med andra ord var förseningen inte bara större än den försening som åberopades som skäl till ansökan, utan dessutom skedde leveransen efter den frist som begärts. Italien har inte lämnat någon förklaring till varför leveransen av fartyget skedde med ytterligare två månaders försening och kommissionen har inte emottagit några ytterligare ansökningar om förlängning avseende dessa två månader.

(69)

Därav följer att även om den ursprungliga förseningen hade kunnat motiveras och kommissionen hade beviljat den förlängning som begärts och även om det statliga stöd som beviljats enligt den italienska stödordningen skulle ha bedömts vara förenligt med den inre marknaden så skulle fartyg C 241 i vilket fall som helst inte stått färdigt när den slutliga förlängningen av leveransfristen löpte ut.

(70)

Med avseende på fartygen C 242, C 243 och C 244 har Italien formellt dragit tillbaka ansökan om förlängning av leveransfristerna och inga medel har betalats ut, varför skälet till förfarandet undanröjts och förfarandet alltså kan avslutas i denna del.

(71)

Med avseende på fartyg C 241 ger den ovanstående bedömningen vid handen att de villkor som ställs för att bevilja förlängning av den treåriga leveransfristen inte är uppfyllda och att den faktiska leveransen av fartyget i vilket fall som helst skedde efter det att den frist som man ansökt om redan hade löpt ut. Konstruktionen av fartyg C 241 bör därmed inte ingå bland de projekt som är berättigde till stöd i enlighet med den italienska stödordningen N 59/04, med utgångspunkt i förordningen om en tillfällig skyddsmekanism.

(72)

Eftersom Italien bekräftat att inget stöd betalats ut till De Poli är det inte nödvändigt att återkräva stödet.

30.4.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 119/9

(1)

Den 15 april 2009 anmälde de spanska myndigheterna, för att uppnå rättslig säkerhet, två avtal som ingåtts den 15 december 2006 mellan Bizkailur S.A. (nedan kallat Bizkailur) och Diputación Foral de Bizkaia (nedan kallat Diputación), å ena sidan, och de privata företagen Habidite Technologies País Vasco S.A. (nedan kallat Habidite), Grupo Empresarial Afer S.L. (nedan kallad Afergruppen) och Habiditegruppen, å andra sidan.

(2)

Den 2 december 2009 inledde kommissionen ett formellt granskningsförfarande enligt artikel 108.2 i fördraget med avseende på de anmälda avtalen (nedan kallat beslutet om att inleda förfarandet) (3). Kommissionens beslut om att inleda förfarandet har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning av den 12 mars 2010 (4).

(3)

De spanska myndigheterna har inte lämnat några synpunkter på beslutet om att inleda förfarandet. Habidite lämnade synpunkter på beslut om att inleda förfarandet den 9 april 2010. Dessa synpunkter översändes genom en skrivelse av den 15 april 2010 till de spanska myndigheterna, som svarade i en skrivelse av den 12 maj 2010. Ingen annan tredje part har lämnat synpunkter på beslutet om att inleda förfarandet.

(4)

Den 6 september 2010 begärde Habidite med stöd av förordning (EG) nr 1049/2001 tillgång till de handlingar i ärendet som kom från de spanska myndigheterna (5). Kommissionen rådfrågade de spanska myndigheterna om denna begäran den 10 september 2010. De spanska myndigheterna svarade den 13 september att de inte motsatte sig att Habidite gavs tillgång till de begärda handlingarna. De begärda handlingarna översändes till Habidite den 7 oktober 2010.

(5)

Kommissionen begärde ytterligare upplysningar av de spanska myndigheterna genom skrivelser av den 28 juni 2010, som de spanska myndigheterna besvarade den 26 juli 2010, och den 8 december 2010, som de spanska myndigheterna besvarade den 14 januari 2011.

(6)

Habidite lämnade ytterligare synpunkter och upplysningar den 27 juli 2010, som de spanska myndigheterna besvarade den 3 november 2011, den 6 april 2011 (skrivelsen registrerades som mottagen den 13 april 2011), som de spanska myndigheterna besvarade den 30 maj 2011 (skrivelsen registrerades som mottagen den 6 juni 2011), och den 7 juli 2011. Kommissionens avdelningar träffade företrädare för Habidite den 3 februari 2011 i Bryssel, på företagets begäran.

(7)

De två avtal som detta beslut gäller ingicks den 15 december 2006 mellan Bizkailur och Diputación, å ena sidan, och Habidite, Afergruppen och Habiditegruppen, å andra sidan.

(8)

Bizkailur var ett företag som i sin helhet ägdes av Diputación och vars sociala syfte var att köpa och anpassa mark för industriprojekt och projekt avseende subventionerade bostäder i provinsen Bizkaia. I juni 2010 slogs Bizkailur och två andra offentliga företag med liknande verksamhet samman till Azpiegiturak S.A.U., som också ägs i sin helhet av Diputación och bedriver liknande verksamhet (6).

(9)

Habidite ingår, tillsammans med andra anknutna företag i Habiditegruppen, i den privata Afergruppen, som har sitt säte i Ortuella i Bizkaia (7). På dagen för anmälan bestod Afergruppen av sammanlagt 13 företag (8) verksamma i byggsektorn och närliggande sektorer. Samtliga företag i Afergruppen var vid den tiden majoritetsägda och kontrollerades av […] (9). Enligt Diputación och Habidite var varken Habidite eller Afergruppen företag i svårigheter i den mening som avses i punkterna 9–11 i gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter (10) (nedan kallade riktlinjerna) vid tiden för ingåendet av de två anmälda avtalen.

(10)

De anmälda avtalen ingicks för att stödja ett nyinvesteringsprojekt som skulle genomföras av Habidite: uppförande av en fabrik för tillverkning av byggmoduler (nedan kallad Habidite-fabriken) i Alonsotegi, en by i det administrativa området (comarca) Gran Bilbao. Den dag då de anmälda avtalen ingicks betraktades comarca Gran Bilbao som en region som får stöd enligt artikel 107.3 c i fördraget (11). Habidite-fabriken skulle ge 1 100 nya arbetstillfällen i detta stödområde.

(11)

Den nya fabriken skulle tillverka ”Habidite-moduler”, dvs. prefabricerade byggmoduler för direktmontering av bostäder och byggnader. Habidite-modulerna skulle tillverkas med löpandebandsteknik av samma slag som används i bilindustrin och därefter transporteras och direktmonteras på den planerade platsen. Produkten betraktades som innovativ inte bara på grund av den unika tillverkningstekniken utan även på grund av tids- och resursbesparingarna vid monteringen av slutprodukten (byggnader och bostäder) och användningen av material som möjliggör energibesparingar. Företaget hade ansökt om flera patent i anslutning till denna produkt (12).

(12)

Enligt uppgifter som lämnats av Diputación uppskattades kostnaderna för detta investeringsprojekt i Alonsotegi vid tiden för ingåendet av de två anmälda avtalen till 55 miljoner euro, enligt följande:

(13)

Årsproduktionen i den planerade Habidite-fabriken uppskattades till 3 500 hus de första år fabriken var i drift och 4 500 hus när full produktionskapacitet nåtts.

(14)

För att förstå det sammanhang i vilket de anmälda avtalen ingicks den 15 december 2006 krävs en kort beskrivning av den rättsliga ramen för subventionerade bostäder i País Vasco (nedan kallat Baskien).

(15)

Innan krisen bröt ut 2008 var de genomsnittliga fastighetspriserna högre i denna självstyrande region (comunidad autónoma) än i övriga Spanien, och de fortsatte att vara högre fram till dagen för detta beslut. De baskiska myndigheterna strävar efter att ge missgynnade kategorier av medborgare tillgång till boende genom att tillhandahålla subventionerade bostäder inom ramen för den skyddade ordningen (viviendas protegidas) och den halvskyddade ordningen (viviendas tasadas). Dessa två kategorier av subventionerade bostäder beskrivs nedan.

(16)

I Ley 2/2006 de Suelo y Urbanismo  (13) (nedan kallad regionallag 2/2006) föreskrevs att

(17)

Bostäder som omfattas av den halvskyddade ordningen (viviendas tasadas) tillhör en kategori mellan subventionerade bostäder och bostäder som säljs fritt på marknaden. Priserna för halvskyddade bostäder (viviendas tasadas) begränsas genom regionallag 2/2006 till högst 1,7 gånger de högsta priserna för likvärdiga bostäder som omfattas av den skyddade ordningen (viviendas protegidas). De högsta priserna för den senare kategorin i provinsen Bizkaia fastställs på grundval av Orden (föreskrift) av den 1 augusti 2004 från departementet för bostäder och sociala frågor (14), i vilken anges ett första reglerat pris som därefter ska indexeras årligen på grundval av ĺndice de Precios al Consumo (konsumentprisindex) (IPC), som bestäms av Instituto Nacional de Estadística (Spaniens nationella statistikinstitut).

(18)

Enligt Diputacíon gav detta 2006, när de anmälda avtalen ingicks, följande högsta priser för skyddade bostäder (viviendas protegidas):

Priserna för viviendas tasadas begränsades till högst 1,7 gånger de ovan angivna priserna.

(19)

Diputación uppger att Bizkailur när de anmälda avtalen ingicks med Habidite agerade inom ramen för Ley 7/1985 de 2 de abril del 1985 reguladora de las Bases del Régimen Local (lag 7/1985) (15), som ger kommuner rätt att själva hantera frågor av lokalt intresse, bl.a. tillhandahållande av subventionerade bostäder (artikel 25). I enlighet med artikel 109.2 i Real Decreto 1372/1986 (kungligt dekret 1372/1986) och artikel 79 i lag 7/1985 (den konsoliderade versionen) överförde kommunerna till Bizkailur, kostnadsfritt eller mot ersättning, tillgångar som behövdes för nå mål i fråga om subventionerade bostäder. Vid tiden för ingåendet av de anmälda avtalen (den 15 december 2006) angavs målen i fråga om subventionerade bostäder i en plan som antagits av Diputación 2004 för tillhandahållande av subventionerade bostäder i Bizkaia under perioden 2004–2007 – Plan Foral de actuación en materia de vivienda 2004–2007 (nedan kallad Plan Foral). Enligt Diputación skulle Bizkailur enligt Plan Foral under perioden 2004–2007 ha tillhandahållit totalt 3 000 bostäder inom ramen för den skyddade ordningen.

(20)

Enligt det första avtalet, som i beslutet om att inleda förfarandet betecknas ”åtgärd 1” och nedan kallas markavtalet, gjorde Diputación och Bizkailur utfästelser om att Bizkailur skulle förvärva och anpassa för industriellt bruk en tomt på totalt 101 430 m2 (81 600 m2 för industrianläggningen, 5 300 m2 för kontor och 14 300 m2 för industriella biutrymmen) i industriområdet Montealegre i Alonsotegi, inom 24 månader från dagen för avtalets undertecknande (artikel 1 ii i del två i avtalet). Bizkailur skulle överföra äganderätten till den anpassade marken till Habidite inom tolv månader från dagen för avtalets undertecknande (artikel 1 iii i del två i avtalet), ”utan avgift, kostnad eller insats”, till ett pris som motsvarade ”Bizkailurs faktiska kostnader för förvärvet” (artikel 1 vi i del två i avtalet). Detta pris skulle betalas av Habidite inom sju år från dagen för överföringen av äganderätten, i fyra lika stora delbetalningar (på 25 % vardera) som skulle göras i slutet av det fjärde, det femte, det sjätte och det sjunde året (artikel 1 vii i del två i avtalet).

(21)

Enligt det andra avtalet, som i beslutet om att inleda förfarandet betecknas åtgärd 2 och nedan kallas bostadsavtalet, skulle Diputación, direkt eller genom Bizkailur, ha köpt totalt 1 500 bostäder, varav 750 med en yta under 75 m2, av Habidite. Diputación eller Bizkailur skulle ha beställt de 1 500 bostäderna mellan maj 2007 och slutet av juni 2010, för att kunna tillhandahålla samtliga 1 500 bostäder i maj 2011.

(22)

De bostäder som omfattades av avtalet skulle ha byggts på mark som Bizkailur ställt till förfogande för Habidite och sedan sålts inom ramen för den halvskyddade ordningen (som viviendas tasadas) direkt av Diputación eller Bizkailur eller av Habidite självt i enlighet med tillämpliga bestämmelser om högsta pris (se skälen (14)–(19)). När de bostäder som omfattades av avtalet skulle säljas av Diputación eller Bizkailur skulle Habidite inte ha förvärvat äganderätten till den mark på vilken bostäderna skulle byggas. I sådana fall skulle dess uppgift endast ha varit att bygga bostäderna.

(23)

I avtalet föreskrevs också att Habidite eller Afergruppen i undantagsfall skulle kunna agera byggherrar för en del av de bostäder som omfattades av avtalet (artikel A f i bostadsavtalet). I sådana undantagsfall skulle Habidite eller Afer först ha fått äganderätten till den mark som behövdes för uppförandet av bostäderna, därefter ha utfört byggnadsarbetet och slutligen själva ha sålt bostäderna inom ramen för den halvskyddade ordningen (viviendas tasadas). I sådana fall skulle Habidite eller Afer bara ha behållit det föreskrivna priset för bostäderna enligt nedan, medan den del av priset som motsvarade marken skulle ha överförts till Diputación och/eller Bizkailur.

(24)

Enligt artikel A e i bostadsavtalet skulle Habidite få följande pris för de 1 500 bostäderna:

(25)

Bizkailur skulle därmed ha behållit återstående 17 % respektive 16,70 % av det pris man fått för bostäderna (utom för biutrymmena – garage, förråd etc. – för vilka Habidite skulle ha fått behålla hela försäljningspriset).

(26)

I ett exempel som gavs av Diputación skulle Habidite, för ett hus på 75 m2 som såldes inom ramen för den halvskyddade ordningen 2006, ha fått 143 060,58 euro (83 % av 75 m2 × 1 351 euro × 1,7), plus 28 107,6 euro för biutrymmena (100 % av 35 m2 × 472,4 euro) av det totala pris på 200 459,5 euro till vilket Bizkailur skulle ha sålt bostaden inom ramen för den halvskyddade ordningen (som viviendas tasadas).

(27)

Enligt artikel A g i bostadsavtalet skulle i undantagsfall en del av de 1 500 bostäder som omfattades av avtalet med Habidite ha kunnat säljas av Diputación eller Bizkailur till marknadspris, varvid Habidite skulle ha fått samma procentuella andelar av försäljningspriset som föreskrivs i artikel A e och anges i skäl (24).

(28)

Diputación och Bizkailur genomförde inte någon offentlig upphandling innan bostadsavtalet ingicks med Habidite.

(29)

Habidite-projektet avbröts slutligen i praktiken. Enligt Diputación var det främsta skälet att Bizkailur skulle ha fått bära kostnader som var högre än de som först beräknats för förvärvet och anpassningen för industriellt bruk av den tomt där Habidite-fabriken skulle ha uppförts.

(30)

Diputación tillkännagav (16) att Bizkailur mellan maj 2007 och april 2008 hade köpt 205 487,73 m2 mark för detta projekt, för vilken man betalat totalt 4,7 miljoner euro. Enligt Diputación var det nödvändigt att förvärva ytterligare 95 000 m2, vilket beräknades kosta ytterligare 2,6 miljoner euro. Kostnaderna för att anpassa marken för industriellt bruk uppskattades i mars 2009 till 28,5 miljoner euro.

(31)

Äganderätten till den mark som redan förvärvats av Bizkailur för projektet överfördes inte till Habidite.

(32)

I beslutet om att inleda förfarandet av den 2 december 2009 (17) ansåg kommissionen att både markavtalet och bostadsavtalet tycktes ha inslag av statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget. Stödet tycktes inte heller vara förenligt med fördraget enligt några av de tillämpliga bestämmelserna om statligt stöd.

(33)

När det gällde markavtalet drog kommissionen den preliminära slutsatsen att villkoren för stödmottagarens återbetalning för markförvärvet och anpassningen liknade ett räntefritt lån, vilket innebar att Habidite beviljades en fördel som man inte hade kunnat få på marknaden.

(34)

I fråga om bostadsavtalet noterades i beslutet om att inleda förfarandet att det pris som Bizkailur skulle betala för de 1 500 bostäderna inte tycktes vara ett normalt marknadspris, eftersom stödmottagaren i sin egen affärsplan uppskattat det genomsnittspris man skulle få från Bizkailur till 2 012,19 euro/m2, medan det uppskattade genomsnittliga marknadspriset skulle ha varit 1 762,6 euro/m2.

(35)

Kommissionen noterade också att det fanns flera tecken på att Habidite beviljats en fördel mot bakgrund av domstolens dom i P&O Ferries-målet (18): a) bostadsavtalet hade inte ingåtts genom offentlig upphandling; b) Diputación Foral de Bizkaia och Bizkailur hade varken gjort gällande eller bevisat att det fanns behov subventionerade bostäder; c) enligt bostadsavtalet kunde en del av de 1 500 bostäder som köpts från Habidite säljas på marknaden. Kommissionen noterade också att förvärvet av en stor del av den nya fabrikens produktion de första verksamhetsåren minskade de risker som normalt är förknippade med ett nyinvesteringsprojekt. När det gäller kriteriet om användning av statliga medel och huruvida åtgärderna kan tillskrivas staten påpekades i beslutet i fråga om potentiellt stöd i samband med båda avtalen att Bizkailur är ett företag som i sin helhet ägs och kontrolleras av de offentliga myndigheterna och som fullgör uppgifter som det får av staten. Vad selektivitet beträffar noterades att avtalen tydligt gynnade enbart Habidite och Afergruppen. När det gäller snedvridning av konkurrensen och effekten på handeln inom unionen betonades att Habidite var verksamt i byggsektorn, där konkurrensen är mycket hård och stöd till ett företag kan skada företag från andra medlemsstater.

(36)

I beslutet om att inleda förfarandet uttrycktes tvivel i fråga om förenligheten hos det eventuella stödet i anslutning till de anmälda avtalen med fördraget enligt de kriterier för förenlighet som anges i kommissionens riktlinjer för statligt regionalstöd för 2007–2013 (19), kommissionens förordning (EG) nr 800/2008 av den 6 augusti 2008 genom vilken vissa kategorier av stöd förklaras förenliga med den gemensamma marknaden enligt artiklarna 87 och 88 i fördraget (allmän gruppundantagsförordning) (20) och den tillfälliga gemenskapsramen för statliga stödåtgärder för att främja tillgången till finansiering i den aktuella finansiella och ekonomiska krisen (21).

(37)

De spanska myndigheterna lämnade inga synpunkter på beslutet om att inleda förfarandet (se skäl 3) men lämnade på kommissionens begäran ytterligare upplysningar efter beslutet om att inleda förfarandet och bemötte även en del av de argument som framförts av Habidite. Dessa svar och ytterligare upplysningar sammanfattas i skälen (48)–(54).

(38)

Såsom anges i skälen (3) och (6) lämnade Habidite synpunkter på beslutet om att inleda förfarandet den 9 april 2010 och lämnade ytterligare upplysningar och synpunkter den 27 juli 2010, den 6 april 2011 och den 7 juli 2011. Habidite lämnade i det sammanhanget relevanta faktauppgifter som inte varit kända för kommissionen vid tiden för beslutet om att inleda förfarandet och framförde argument för att bestrida förekomsten av stöd i de anmälda avtalen. Dessa argument och de nya faktaupplysningar som lämnades av Habidite sammanfattas i skälen (39)–(47).

(39)

För det första uppgav Habidite att ett tredje avtal ingåtts samma dag som mark- och bostadsavtalet (den 15 december 2006). Enligt detta tredje avtal (nedan kallat avtalet om utbildningsstöd) åtog sig Diputación att ge Habidite utbildningsstöd för de 1 100 nyanställda på Habidite-fabriken. Framför allt åtog sig Diputación att stå för utbildningskostnaderna för de 1 100 anställda, medan Habidite för sin del åtog sig att bevara de 1 100 nya arbetstillfällena i minst fem år. Även avtalet om utbildningsstöd hävdes i praktiken till följd av Habidite-projektets misslyckande (se skälen (29)–(31)).

(40)

För det andra lade Habidite fram dokumentation som visade att Habidite-projektet, genom ett beslut av Gobierno Vasco (den baskiska regeringen) av den 30 december 2008, hade beviljats regionalstöd på totalt 6 miljoner euro inom ramen för den regionala stödordningen XR 175/2007, som omfattades av gruppundantag (22).

(41)

För det tredje uppgav Habidite att man efter det att Habidite-projektet avbrutits, genom skrivelser av den 6 februari 2009 och den 17 september 2009, ingett administrativa klagomål gällande Diputacións och Bizkailurs bristande fullgörande av åtagandena inom ramen för de tre avtalen. Habidite uppgav också att man hade för avsikt att väcka talan vid den behöriga spanska domstolen.

(42)

Habidite hävdar att mark- och bostadsavtalet inte uppfyller de kumulativa kriterierna för förekomst av statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget.

(43)

När det gäller andra inslag av statligt stöd än förekomsten av en fördel lade Habidite fram följande argument, som gäller båda de anmälda avtalen:

(44)

Habidite framförde också specifika, detaljerade argument för att bestrida att något av de två anmälda avtalen skulle ha gett företaget en fördel.

(45)

När det gäller bostadsavtalet hävdar Habidite väsentligen att man inte kan ha fått någon fördel eftersom de föreskrivna försäljningspriserna inte låg över utan i själva verket under marknadsnivåerna. Framför allt framhölls följande:

(46)

Beträffande markavtalet hävdar Habidite att man inte skulle ha fått någon fördel eftersom man, som man uppfattar det, enligt kontraktet skulle ha tvingats återbetala inte bara de faktiska kostnaderna för förvärvet och anpassningen av marken till Bizkailur, utan även finansieringskostnaderna i samband med denna transaktion.

(47)

Vidare bestrider Habidite de kostnader som Diputación uppskattat för förvärvet och anpassningen av marken. Enligt markavtalet måste Bizkailur förvärva endast 101 403 m2 för detta projekt, inte 205 000 m2 som Diputación uppgett. Kostnaderna för anpassning av 254 785 m2 mark för industriellt bruk, som enligt Diputación uppgår till 28,5 miljoner euro, var felaktiga. Dessa kostnader tycktes i själva verket motsvara Diputacións kostnader för ett annat projekt, nämligen anläggandet av Kadagua-motorvägen mellan Kastrexana Arbuio och Sodupe. Habidite hävdar också att den mark som förvärvades för Habidite-projektet använts olagligt för deponering av avfall, såsom även slagits fast i ett nationellt rättsligt avgörande (dom nr 148/2010 av den 1 september 2010 från förstainstansrätten i Barakaldo).

(48)

Som svar på kommissionens frågor bekräftade Diputación att Habidite-projektet avbrutits och att avtalsförpliktelserna gentemot Habidite enligt mark- och bostadsavtalet inte hade fullgjorts.

(49)

När det gäller avtalet om utbildningsstöd (se skäl (39)) framhåller Diputación att dess åtagande att tillhandahålla utbildningsstöd för de 1 100 anställda vid Habidite-fabriken enligt artikel 10 i avtalet gällde under förutsättning att den relevanta lagstiftningen följdes, vilket därmed underförstått innefattade eventuell anmälan till kommissionen eller godkännande enligt tillämpliga bestämmelser om statligt stöd. Diputación bekräftar att utbildningsstödet i fråga aldrig utbetalades.

(50)

När Diputación tillfrågades om förhållandet mellan de anmälda avtalen och det regionalstöd som beviljades 2008 av den baskiska regeringen, och huruvida båda åtgärderna gällde samma investeringsprojekt, uteslöt inte Diputación att det rörde sig om samma investeringsprojekt, men man noterade att detta inte nödvändigtvis betydde att de stödberättigande investeringskostnader som den regionala regeringen tagit i beaktande 2008 för stödet på 6 miljoner euro var samma stödberättigande projektkostnader som 2006 när de anmälda avtalen undertecknades. I denna fråga hänvisar Diputación till de uppgifter som lämnats av den baskiska regeringen och av Habidite.

(51)

I frågan om Habidites återbetalningsskyldighet enligt markavtalet, och i synnerhet Habidites argument att man tolkat det som om återbetalningsskyldigheten inkluderade finansieringskostnaderna i samband med förvärvet och anpassningen av marken, pekar Diputación på den faktiska ordalydelsen i markavtalet. Artikel 1 vi i markavtalet har följande lydelse: ”Det pris som ska betalas av [Habidite] motsvarar den faktiska kostnaden för Bizkailur S.A. […] för förvärvet av den mark som beskrivs i […]”.

(52)

Slutligen kunde inte, enligt de uppgifter som Diputación hade tillgång till, Habidite och Afergruppen som sådana betecknas som företag i svårigheter i den mening som avses i punkterna 9–11 i riktlinjerna vid tiden för ingåendet av de två anmälda avtalen.

(53)

Den baskiska regeringen lämnade i sin tur uppgifter om det regionalstöd på 6 miljoner euro som Habidite beviljats den 30 december 2008, inklusive de stödberättigande utgifter som tagits i beaktande för beviljandet av detta stöd. Kategorierna av stödberättigande utgifter framgår av tabellen nedan:

(54)

Detta stöd har inte utbetalats. I enlighet med punkt 65 i gemenskapens riktlinjer för statligt regionalstöd för 2007–2013 (29) lämnade de spanska myndigheterna den 19 februari 2009 informationsformuläret för stöd som beviljats till stora investeringsprojekt som inte behöver anmälas inom ramen för en godkänd regional stödordning till kommissionen (30).

(55)

Detta beslut gäller inte a) det avtal om utbildningsstöd som ingicks mellan Diputación och Habidite den 15 december 2006 och b) det regionalstöd på 6 miljoner euro som den baskiska regeringen beviljade Habiditegruppen den 30 december 2008, av de skäl som förklaras ovan.

(56)

När det gäller det avtal om utbildningsstöd som ingicks mellan Diputación and Habidite samma dag som de anmälda avtalen ingicks (se skälen (39) och (49)) noterar kommissionen att denna åtgärd inte anmälts av de spanska myndigheterna och inte omfattades av beslutet om att inleda förfarandet. Enligt etablerad praxis (31) anses statligt stöd ha beviljats vid den tidpunkt då det finns ett rättsligt bindande, ovillkorligt åtagande om utbetalning. Enligt artikel 10 i avtalet om utbildningsstöd (se skäl (49)) är ett villkor för åtagandet om utbetalning av utbildningsstödet att den relevanta lagstiftningen följs, inklusive unionens bestämmelser om statligt stöd. Det innebär att åtagandet om utbetalning av utbildningsstöd enligt detta avtal inte kan betraktas som ovillkorligt vid tidpunkten för avtalets ingående. De spanska myndigheterna bekräftade vidare att utbildningsstödet enligt detta avtal aldrig utbetalats. Eftersom Habidite-projektet i Alonsotegi inte blev av är det under alla omständigheter osannolikt att detta stöd kommer att utbetalas i framtiden.

(57)

Beslutet gäller inte heller det regionalstöd på 6 miljoner euro som den baskiska regeringen beviljade Habidite den 30 december 2008 (se skälen (40) och (50)). Det bör dock påpekas att de två anmälda avtal som omfattas av detta beslut och det regionalstöd som beviljades 2008 avser samma investeringsprojekt, nämligen uppförandet av en fabrik för Habidite-moduler i Alonsotegi. Detta har inte uttryckligen bestridits av vare sig den baskiska regeringen eller Diputación (se skäl (50)).

(58)

Enligt punkt 66 i gemenskapens riktlinjer för statligt regionalstöd för 2007–2013 (32) ska de spanska myndigheterna se till att de bestämmelser om kumulering av stöd som är tillämpliga på 2008 års regionalstöd följs.

(59)

Vidare måste det erinras om att förvärvet av den mark som behövdes för detta investeringsprojekt, enligt uppgifter från Diputación (se skäl (30)), inleddes i maj 2007 och att flera tomter därefter köptes för detta ändamål fram till april 2008. Genomförandet av projektet inleddes alltså redan i maj 2007. Enligt punkt 38 i gemenskapens riktlinjer för statligt regionalstöd för 2007–2013 (33) får stöd ges enligt stödordningar bara om stödmottagaren har lämnat in en ansökan om stöd och den behöriga myndigheten senare har bekräftat skriftligen att projektet i princip uppfyller villkoren för stödberättigande i stödordningen innan arbetet med projektet inleds – detta för att se till att regionalstödet faktiskt har en stimulanseffekt på investeringar.

(60)

Före bedömningen av förekomsten av stöd och dess förenlighet med fördraget måste kommissionen fastställa vilka bestämmelser om statligt stöd som är tillämpliga i tidshänseende.

(61)

Både mark- och bostadsavtalet undertecknades den 15 december 2006 men anmäldes till kommissionen för granskning först i april 2009. Såsom anges i skäl (56) anses, enligt etablerad praxis (34), statligt stöd ha beviljats vid den tidpunkt då det finns ett rättsligt bindande, ovillkorligt åtagande om utbetalning. När det gäller de två anmälda avtalen gjordes ett sådant rättsligt bindande, ovillkorligt åtagande den 15 december 2006, när Diputación och Bizkailur undertecknade de två anmälda avtalen. Allt eventuellt stöd i anslutning till de två avtalen är därför olagligt, eftersom det beviljats i strid med kravet på anmälan enligt artikel 108.3 i fördraget.

(62)

Enligt rättspraxis i CELF/SIDE-målet (35) undanröjer inte en senare anmälan eller förklaring om förenlighet den olagliga karaktären hos stöd som beviljats i strid med anmälningskravet eller genomförandeförbudet. Såsom anges i kommissionens tillkännagivande om vilka regler som är tillämpliga för att avgöra om ett statligt stöd är olagligt (36) är de bestämmelser som ska tillämpas på olagligt stöd de som gällde när stödet beviljades – i det här fallet den 15 december 2006. Dessa principer bekräftas även i punkterna 63 och 105 i gemenskapens riktlinjer för statligt regionalstöd för 2007–2013 (37). Kommissionen kommer därför att utgå från de bestämmelser om statligt stöd som gällde den 15 december 2006, när de två anmälda avtalen undertecknades, vid bedömningen av både förekomst av stöd och förenlighet.

(63)

För att slå fast om de åtgärder som är föremål för granskning har inslag av statligt stöd måste kommissionen bedöma om de uppfyller de kumulativa villkoren i artikel 107.1 i fördraget. Den har följande lydelse: ”Om inte annat föreskrivs i fördragen, är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den inre marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna.” Nedan granskas dessa kumulativa kriterier i tur och ordning för vart och ett av de anmälda avtalen.

(64)

Ett av kriterierna för fastställande av om en viss åtgärd har inslag av statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget är användningen av statliga medel, antingen genom utbetalning av statliga medel eller i form av uteblivna intäkter för staten. Enligt etablerad rättspraxis (38) betraktas dessutom medlen i offentliga eller privata företag över vilka de offentliga myndigheterna direkt eller indirekt kan utöva ett dominerande inflytande också som statliga medel såtillvida att de fortlöpande kontrolleras av staten och således kan disponeras av behöriga nationella myndigheter. I detta sammanhang noterar kommissionen följande i skälen (65) och (66).

(65)

För det första ingicks markavtalet av Diputación och Bizkailur tillsammans. På flera ställen i avtalet framgår det tydligt att Bizkailur inom ramen för detta avtal agerade som en gren av Diputación. Markavtalet undertecknades för Diputacións och Bizkailurs räkning av Diputado General (ordföranden) för Diputación. Enligt punkt 2 i ingressen till markavtalet innefattar de politiska målen för Diputación, som äger Bizkailur till 100 %, främjande av nya och innovativa investeringsprojekt, skapande av sysselsättning och förenklad tillgång till subventionerade bostäder för medborgarna i provinsen Bizkaia. Enligt punkt 5 i ingressen till markavtalet ingås avtalet i syfte att antingen direkt eller genom offentliga företag som Bizkailur uppnå de ekonomiska och socialpolitiska mål som avses i punkt 2 i ingressen.

(66)

För det andra var det Diputación som kontrollerade de medel som skulle användas av Bizkailur för att fullgöra skyldigheterna att förvärva mark för uppförandet av Habidite-fabriken i Alonsotegi och anpassa den för industriellt bruk. Bizkailur hade från 1999 ägts till 100 % och kontrollerats av Diputación (39). Följande ”institutionella” och ”strukturella” indikatorer som fastställdes i Stardust Marine-målet (40) och avgör huruvida Bizkailurs åtgärder inom ramen för markavtalet kunde tillskrivas staten är uppfyllda:

(67)

Mot bakgrund av indikatorerna i skälen (65) och (66) konstateras att det kriterium som gäller användning av statliga medel och huruvida åtgärderna kan tillskrivas staten är uppfyllda när det gäller markavtalet.

(68)

Kommissionen granskade villkoren för den återbetalning för marken som skulle göras av Diputación och Bizkailur för Habidite-projektet i Alonsotegi, i enlighet med artikel 1 vi och vii i del två i markavtalet (se även skäl (20)), och gör mot den bakgrunden följande iakttagelser i skälen (69)–(83).

(69)

Enligt artikel 1 vi i del två i markavtalet var det pris som Habidite skulle betala för den mark som Bizkailur förvärvat och anpassat för industriellt bruk ”Bizkailurs […] faktiska kostnad för markförvärvet […]”. Habidite hävdade (se skäl (46)) att detta även skulle ha inkluderat finansieringskostnaden. En sådan tolkning kan dock inte godtas. Hänvisningen till den ”faktiska kostnaden för markförvärvet” är tillräckligt tydlig och kräver ingen närmare tolkning: det rör sig endast om det pris som Bizkailur faktiskt betalade för förvärvet av marken.

(70)

Det måste därför för det första slås fast att denna formulering tydligt utesluter Bizkailurs faktiska kostnader för anpassning av marken för industriellt bruk.

(71)

För det andra är de återbetalningsvillkor som anges i artikel 1 vii i del två i markavtalet, dvs. en ”amorteringsfri period” på fyra år och därefter uppdelning av de följande fyra årliga delåterbetalningarna som 25 % av det pris som Bizkailur faktiskt betalat för markförvärvet, i praktiken likvärdiga med ett räntefritt lån. Formuleringen i artikel 1 vii i markavtalet kan inte tolkas som att även finansieringskostnaderna för ett likvärdigt lån, dvs. den ränta som Habidite skulle ha fått betala för ett motsvarande lån av en kreditgivare på marknaden, ska inkluderas. Det är i själva verket tveksamt om en privat aktör i samma situation som Bizkailur skulle ha gått med på att inte låta Habidite stå för kostnaderna för anpassningen av marken och dessutom skulle ha godtagit en ”amorteringsfri period” på fyra år för återbetalningen av priset för markförvärvet och en fullständig återbetalning inom sju år från dagen för överföringen av äganderätten till marken till Habidite, utan att ta ut någon ränta för denna finansiering.

(72)

Mot bakgrund av vad som konstateras i skälen (69)–(71) måste det slås fast att markavtalet skulle ha gett Habidite en fördel som företaget inte skulle ha fått under normala marknadsförhållanden. Fördelen har följande två beståndsdelar:

(73)

När det gäller den första beståndsdelen, dvs. den uteblivna räntan för återbetalningen av priset för markförvärvet, uppskattar kommissionen att den skulle ha motsvarat en nettobidragsekvivalent på 13,21 % av det pris som Bizkailur betalade för markförvärvet. Denna nettobidragsekvivalent beräknades på det sätt som beskrivs i skälen (74)–(77).

(74)

I ett första steg fastställdes den ränta som skulle tillämpas på ett motsvarande lån på grundval av referensräntan i Spanien i december 2006, 4,36 %, enligt kommissionens meddelande om referensräntor (41).

(75)

I ett andra steg behöver, enligt meddelandet från kommissionen om metoden för fastställande av referens- och diskonteringsränta från 1997 (42) (nedan kallat kommissionens meddelande från 1997, som var i kraft när markavtalet ingicks), denna referensränta inte höjas för att spegla Habidites kreditriskprofil. Enligt kommissionens meddelande från 1997 skulle referensräntan spegla den genomsnittliga nivån på de räntesatser som gällde i de olika medlemsstaterna för lån på medellång och lång sikt (5–10 år) med normala säkerheter. Denna princip ändrades inte uttryckligen genom kommissionens förordning (EG) nr 794/2004 (43). I avsaknad av direkta uppgifter om Habidites eller Afergruppens kreditriskvärdering vid den aktuella tiden anser kommissionen att det kan antas att Habidite kunde betecknas som ett normalt företag med normalt ställda säkerheter. Både Diputación och Habidite var också eniga om att Habidite och Afergruppen inte vid den aktuella tiden kunde betecknas som företag i svårigheter i den mening som avses i punkterna 9–11 i riktlinjerna (se skäl (52)).

(76)

I ett tredje steg justerades nettobidragsekvivalenten för stödet i anslutning till dessa återbetalningsvillkor för att ta hänsyn till den bolagsskatt som mottagaren skulle ha betalat och som vid den aktuella tiden var 35 % i Spanien.

(77)

Den nettobidragsekvivalent som blir resultatet av de faktorer som beskrivs i skälen (74)–(76) anges i tabellen nedan:

(78)

Kommissionen noterar också att parterna är oeniga om den faktiska kostnaden för förvärvet av marken för detta projekt, som är den grund på vilken nettobidragsekvivalenten bör tillämpas för fastställande av stödbeloppet. Som anges i skäl (30) hävdar Diputación att Bizkailur fram till september 2009 hade betalat 4,7 miljoner euro för att förvärva 205 000 m2 mark och uppskattade att ytterligare 2,6 miljoner euro skulle ha behövts för att förvärva de återstående 95 000 m2 som behövdes för projektet. Habidite hävdar däremot att Bizkailur inte behövde förvärva en så stor tomt för detta projekt, eftersom det enligt markavtalet bara handlade om totalt 101 403 m2 (se skäl (47)).

(79)

När det gäller denna kontrovers noterar kommissionen för det första att den yta som behövdes för projektet, enligt den uttryckliga formuleringen i artikel 1 ii i markavtalet, skulle ha varit totalt ”minst”101 403 m2. För det andra kan inte kommissionen bilda sig en välgrundad uppfattning i frågan med utgångspunkt i de uppgifter som parterna lämnat under loppet av det formella granskningsförfarandet. Eftersom stödet enligt markavtalet inte har utbetalats och något återkrav inte är nödvändigt kan dock frågan om det exakta pris som Habidite skulle ha återbetalat för markförvärvet lämnas öppen. I detta beslut är det tillräckligt att bestämma stödinslaget till följd av återbetalningsvillkoren i markavtalet.

(80)

Detta stöd fastställs således till 13,21 % av de kostnader som skulle återbetalas till Bizkailur för förvärvet av den mark som behövdes för Habidite-projektet, enligt villkoren i artikel 1 ii i del två i markavtalet. Det sålunda fastställda beloppet motsvarar den uteblivna räntan för Bizkailur, som också skulle ha tagits ut av en marknadsaktör, för ett lån med sju års löptid, en amorteringsfri period på fyra år och fyra lika stora årliga delåterbetalningar (på vardera 25 % av det belopp som skulle återbetalas). Grunden för beräkning av detta stödinslag är den faktiska kostnad som Bizkailur skulle ha fått bära för markförvärvet enligt artikel 1 ii i del två i markavtalet.

(81)

Liknande överväganden måste göras med avseende på det andra stödinslaget i markavtalet, dvs. kostnaderna för anpassning av marken för industriellt bruk, som enligt markavtalet inte behövde återbetalas till Bizkailur (se i detta hänseende skälen (69) och (70)). Även här är parterna oeniga om beloppen. Enligt Diputación uppskattades dessa kostnader i mars 2009 till 28,5 miljoner euro (se skäl (30)). Habidite anser däremot att denna uppskattning är för hög (se skäl (47)), dels eftersom Bizkailur förvärvade mer mark än vad som krävdes enligt markavtalet för detta projekt, dels därför att man använt en del av den mark som redan förvärvats för projektet för andra ändamål, t.ex. avfallsdeponier.

(82)

Återigen är det, med tanke på att stödet inte har utbetalats och inte behöver återkrävas, tillräckligt att i detta beslut definiera detta stödinslag i markavtalet: det utgörs av de totala kostnader som Bizkailur skulle ha fått bära för anpassningen av tomten för projektet till industriellt bruk – enligt artikel 1 iii i del två i markavtalet rör det sig om kostnader som, enligt formuleringen i artikel 1 vi i del två i avtalet, Habidite inte behöver återbetala till Bizkailur.

(83)

Kommissionen konstaterar också att den fördel som fastställs i skälen (68)–(77), bestående av de två inslag som beskrivs i skälen (80) och (82), måste betraktas som selektiv såtillvida att den enligt markavtalet skulle ha beviljats en specifik stödmottagare, nämligen Habidite och Afergruppen som Habidite tillhör.

(84)

Såsom anges i skäl (43) hävdar Habidite att de anmälda avtalen inte snedvrider konkurrensen eftersom a) den relevanta marknaden är begränsad till ”tillverkning, försäljning och uthyrning av prefabricerade moduler”, och b) de unika egenskaperna hos Habidites prefabricerade moduler innebär att företaget inte har några konkurrenter.

(85)

Kommissionen kan inte godta de argument som anförts av Habidite. Även om Habidites prefabricerade moduler skulle kunna betraktas som en unik produkt på grund av sina egenskaper måste den relevanta produktmarknaden i detta fall definieras i vidare bemärkelse som marknaden för uppförande och försäljning av bostäder i allmänhet – både bostäder som säljs på den fria marknaden och bostäder som säljs på det reglerade marknadssegmentet (subventionerade bostäder).

(86)

Som Habidite självt hävdar kan priserna för de bostäder som skulle säljas till Bizkailur jämföras med priserna för bostäder som säljs på den fria marknaden eller för bostäder som slutligen säljs inom ramen för den skyddade eller den halvskyddade ordningen. Det faktum att Bizkailur även ingick avtal med andra byggföretag än Habidite om andra bostäder som skulle säljas inom ramen för den halvskyddade ordningen visar att andra byggföretag vid den tiden faktiskt konkurrerade med Habidite om att leverera bostäder till Bizkailur för försäljning inom ramen för den skyddade och den halvskyddade ordningen.

(87)

I den affärsplan som lämnades till den baskiska regeringen till stöd för ansökan om 2008 års regionalstöd (daterad i november 2008, på s. 10–12) uppgav dessutom Habidite självt att man konkurrerat med företag som bygger traditionella hus på flera spanska regionala marknader där man haft för avsikt att sälja sina produkter (framför allt i Baskien, Navarra, Kantabrien, Rioja, Madrid och Katalonien, men även, i mindre omfattning, i andra spanska comunidades autónomas). Habidite uppskattade att dess totala marknadsandel på den spanska marknaden (den fria marknaden plus subventionerade bostäder) skulle öka från 0,4 % 2011 till 1 % under perioden 2012–2016. För exempelvis 2011 uppskattade Habidite det totala antalet hus som skulle säljas på hela den spanska marknaden till omkring 320 000, varav företaget, med en produktion på 1 403 hus 2011, skulle ha haft en marknadsandel på 0,4 %. När det gäller marknaden i Baskien räknade Habidite med en marknadsandel på 0,5 % 2011 och upp till 2,8 % från 2014 och framåt, förutsatt att den totala årliga efterfrågan på bostäder i denna region hade varit 8 000 hus under perioden 2011–2016.

(88)

Enligt etablerad rättspraxis ska stöd anses snedvrida konkurrensen om det stärker det mottagande företagets ekonomiska ställning och möjligheter i förhållande till konkurrenter som inte får stöd (44). Mot bakgrund av denna princip och övervägandena ovan måste det slås fast att stödet till Habidite och Afergruppen genom markavtalet skulle ha haft snedvridande effekt på konkurrensen, eftersom det skulle ha gjort det möjligt för Habidite att sänka investeringskostnader som företaget normalt sett självt står för och därmed skaffa en konkurrensfördel i förhållande till faktiska och potentiella konkurrenter.

(89)

I likhet med vad som noteras i skälen (84)–(87) kan Habidites argument att den relevanta geografiska marknaden bara är lokal eller regional när det gäller just prefabricerade hus, på grund av kostnaderna för transport av de prefabricerade delarna, inte godtas. Eftersom Baskien geografiskt ligger nära andra medlemsstater och nära havet skulle de extra transportkostnaderna antagligen inte vara avgörande för att undanröja potentiella konkurrenter till Habidite i denna comunidad autónoma. Omvänt är det inte säkert att transportkostnaderna skulle hindra Habidite från att konkurrera om uppförande av bostäder i närliggande medlemsstater.

(90)

Enligt samma rättspraxis som det hänvisas till i skäl (88) måste statligt stöd som stärker ett företags ekonomiska ställning i förhållande till andra företag som konkurrerar i handeln inom EU anses skada denna handel. Stöd kan vara sådant att det påverkar handeln inom unionen även om det mottagande företaget inte självt ägnar sig åt gränsöverskridande verksamhet (45).

(91)

På grundval av övervägandena i skälen (89) och (90) drar kommissionen slutsatsen att stödet i anslutning till markavtalet sannolikt skulle ha påverkat handeln mellan medlemsstaterna.

(92)

Övervägandena i skälen (64)–(67), (84)–(88) och (89)–(90) om de kriterier som gäller användning av statliga medel och huruvida åtgärderna kan tillskrivas staten, snedvridning av konkurrensen och påverkan på handeln inom unionen vid fastställande av statligt stöd gäller i tillämpliga delar även bostadsavtalet. I skälen (93)–(96) kommer följaktligen endast kriteriet om selektiv fördel att undersökas.

(93)

Såsom förklaras i skäl (45) hävdar Habidite att bostadsavtalet inte gav företaget någon fördel eftersom de priser som Bizkailur skulle betala för de 1 500 bostäder som Habidite skulle bygga enligt avtalet i själva verket låg under marknadsnivåerna.

(94)

För det första hävdar Habidite framför allt att de 1 500 bostäder som Habidite skulle leverera enligt detta avtal skulle ha sålts av Bizkailur inom ramen för den halvskyddade ordningen (som viviendas tasadas) till ett högsta pris som genom den tillämpliga regionallagen begränsades till 1,7 gånger det pris som fastställts genom den baskiska regeringens föreskrift av den 1 augusti 2004, därefter indexerat på grundval av det konsumentprisindex (IPC) som fastställs av Spaniens nationella statistikinstitut (se i detta avseende skälen (17) och (18)). Det genomsnittspris som Bizkailur därmed skulle få för de 1 500 bostäderna var 2 010,19 euro/m2, vilket är under genomsnittspriset för bostäder som såldes fritt på marknaden i provinsen Bizkaia 2007, 2 921,9 euro/m2. Vidare skulle Habidite bara ha fått 83 % respektive 83,30 % (för de 750 bostäderna på under 75 m2) av de 2 010,19 euro/m2 som Bizkailur självt fick från försäljningen av dessa bostäder inom ramen för den halvskyddade ordningen.

(95)

För det andra hävdar Habidite att det pris man enligt bostadsavtalet skulle ha fått av Bizkailur för de 1 500 bostäderna var jämförbart med de priser som betalats till andra byggföretag som ingått liknande avtal med Bizkailur under den aktuella perioden (se exempel i skäl (45)).

(96)

Slutligen hävdade Habidite också att sådana avtal, enligt lagstiftningsdekret 78/1986 och artikel 31 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/18/EG av den 31 mars 2004 om offentlig upphandling (46), även kan ingås direkt, dvs. utan offentlig upphandling, när det är motiverat på grund av projektets tekniska karaktär eller skyddet av ensamrätt.

(97)

Efter en bedömning av de uppgifter och argument som lämnats av Habidite gör kommissionen följande iakttagelser i skälen (98)–(107).

(98)

För det första bör det noteras att uppgifterna om de genomsnittspriser som betalats till andra byggföretag som ingått liknande avtal med Bizkailur uteslutande bygger på siffror som offentliggjorts i pressen. Kommissionen fick inga direkta uppgifter om detta från Diputación, t.ex. i form av kopior av liknande avtal som Bizkailur ingått med andra byggföretag. De prisuppskattningar som både Habidite och Diputación lämnat avser emellertid åren 2006 och 2007, medan de 1 500 husen, enligt artikel A c i bostadsavtalet och Habidites affärsplan som offentliggjordes 2009, skulle ha levererats till Bizkailur under perioden 2009–2011.

(99)

Även om det godtogs att de priser som Bizkailur enligt bostadsavtalet skulle betala Habidite för de 1 500 bostäderna var jämförbara med de priser som Bizkailur betalat andra byggföretag enligt liknande avtal, och under alla omständigheter låg under de priser som noterats på den fria marknaden för sådana bostäder, är detta argument inte tillräckligt för att kommissionen ska kunna slå fast att Habidite inte beviljades någon fördel genom detta avtal. Såsom även noteras i beslutet om att inleda förfarandet (47) utgörs den fördel som Habidite får genom detta avtal främst av det faktum att man genom avtalet säkrade försäljning av en stor del av sin inledande produktion, vilket innebar att riskerna i samband med ett nyinvesteringsprojekt, som per definition är högre när en ny produkt som Habidite-modulerna lanseras, minskade avsevärt.

(100)

Det är allmänt känt att konkurrensen på den spanska byggmarknaden vid den aktuella tiden var, och fortfarande är, mycket stor. Det faktum att Bizkailur ingick avtal om 1 500 bostäder med Habidite måste ge det företaget en ansenlig fördel i förhållande till konkurrenterna, även om bara efterfrågan på uppförande av hus som skulle säljas inom ramen för den skyddade och den halvskyddade ordningen skulle beaktas.

(101)

Det faktum att Bizkailur, såsom noteras av Diputación, enligt Plan Foral (se skäl (19)) skulle tillhandahålla totalt 3 000 bostäder som skulle säljas inom ramen för den skyddade ordningen under perioden 2004–2007 tyder definitivt på att det antal bostäder som man beställt av Habidite inte var försumbart. Plan Foral omfattar visserligen perioden 2004–2007, medan de 1 500 bostäder som Bizkailur beställt av Habidite skulle levereras under perioden 2009–2011 (enligt företagets affärsplan i den version som offentliggjordes 2009). Den ger dock ändå en uppfattning om det totala antal bostäder som Bizkailur hade för avsikt att sälja inom ramen för den skyddade ordningen vid tiden för ingåendet av bostadsavtalet.

(102)

Denna omständighet måste bedömas mot bakgrund av hur stor andel de bostäder som Diputación och Bizkailur beställt utgjorde av Habidites beräknade totala produktion under den relevanta perioden. Enligt den affärsplan som offentliggjordes 2009 räknade Habidite med att hela dess produktion på 433 bostäder skulle ha köpts av Bizkailur 2009. Under 2010 skulle Bizkailur ha köpt 670 bostäder, medan Habidites totala produktion skulle ha varit 1 113 bostäder. Under 2011 skulle Bizkailur ha köpt 342 bostäder, medan Habidites totala produktion skulle ha varit 3 151 bostäder. Detta visar att Habidite självt, vid den tid då bostadsavtalet ingicks, räknade med att Diputación och Bizkailur skulle ha köpt en betydande del av produktionen under de första två produktionsåren för Habidite-fabriken i Alonsotegi (2009 och 2010). Det stöder slutsatsen att bostadsavtalet avsevärt minskade riskerna i samband med ett nyinvesteringsprojekt, särskilt när en ny produkt lanseras på marknaden (Habidite-modulerna).

(103)

Ytterligare ett tecken på att Habidite genom detta avtal skulle ha befriats från en stor del av risken i samband med försäljningen av sin produkt på marknaden har sin grund i Habidites egen affärsplan (från november 2008), som lämnades in i samband med ansökan om 2008 års regionalstöd. I denna affärsplan uppskattade Habidite den totala efterfrågan på bostäder för försäljning på den reglerade marknaden i hela Baskien under åren 2011–2016 till omkring 8 000 hus per år. Enligt samma affärsplan hade Habidite för avsikt att i första hand sälja på det reglerade marknadssegmentet (subventionerade bostäder), både i Baskien och i andra spanska regioner. Framför allt förutsåg Habidite 2011 att man skulle ha sålt 289 bostäder på den reglerade marknaden i Spanien, av en total produktion på 1 403 bostäder samma år. Det visar att den andel bostäder av sin totala årsproduktion som Habidite hoppades sälja på den reglerade marknaden, dvs. 289 av en total produktion på 1 403 bostäder, sedan bostadsavtalet löpt ut (eftersom de 1 500 bostäder som beställts av Diputación och Bizkailur skulle levereras senast i maj 2011) var mycket mindre än samma andel under de första tre verksamhetsåren för Habidite-fabriken i Alonsotegi, som omfattades av bostadsavtalet.

(104)

En annan relevant aspekt är den faktiska efterfrågan på subventionerade bostäder i provinsen Bizkaia, som tillgodosågs av Bizkailur genom bostadsavtalet. Varken Diputación eller Habidite lade fram specifika belägg för den faktiska efterfrågan på subventionerade bostäder som skulle tillgodoses av Bizkailur genom det bostadsavtal som ingåtts med Habidite på de angivna villkoren. Såsom nämns i skäl (98) skulle de 1 500 hus som omfattades av detta kontrakt levereras under perioden 2009–2011. Diputación gjorde inte heller gällande att avtalet ingåtts för att tillhandahålla en tjänst av allmänna ekonomiskt intresse som subventionerade bostäder. Det bör även noteras att bostadsavtalet inte ingicks efter offentlig upphandling trots att det, enligt de uppgifter som lämnats av Habidite självt med avseende på liknande avtal som Bizkailur ingått med andra byggföretag, verkar som om Bizkailur borde ha inlett ett upphandlingsförfarande för ett sådant avtal.

(105)

Mot den bakgrunden kan Habidites argument (se skäl (96)) att projektets särskilda tekniska art innebar att avtal kunde ingås direkt, utan offentlig upphandling, inte godtas. För det första gäller de bestämmelser som Habidite åberopar inte situationer som denna, där projektets särskilda karaktär bestod i att en ny produkt lanserades på marknaden. Bostadsavtalet avsåg förvärv av bostäder som sedan skulle säljas inom ramen för den halvskyddade ordningen för missgynnade medborgare. Vilken teknik som används för att bygga husen är inte relevant, och bostäder byggda av prefabricerade moduler konkurrerade direkt med bostäder byggda med traditionella metoder. För det andra framförde Tribunal Vasco de Cuentas Públicas (den baskiska revisionsrätten) i en rapport i januari 2009 (48) tvivel i fråga om mark- och bostadsavtalets laglighet, i samband med att man uppmärksammade offentliga avtal som ingåtts i strid med principerna om öppenhet och konkurrensutsatt upphandling.

(106)

Enligt domen i P&O Ferries-målet (49) är enbart omständigheten att en offentlig myndighet köper varor på marknadsvillkor inte tillräcklig för att det ska kunna slås fast att det rör sig om en normal affärstransaktion om staten inte hade ett verkligt behov av dessa varor, särskilt när beställningen av varorna inte föregåtts av offentlig upphandling. I detta fall tyder avsaknaden av uppgifter om Bizkailurs verkliga behov av att sälja de 1 500 beställda bostäderna inom ramen för den halvskyddade ordningen under perioden 2009–2011, tillsammans med avsaknaden av offentlig upphandling, på att transaktionen inte genomfördes på marknadsmässiga villkor.

(107)

Mot bakgrund av övervägandena i skälen (97)–(106) drar kommissionen slutsatsen att bostadsavtalet inte kan anses ha ingåtts under normala marknadsförhållanden. Avtalet ger tvärtom Habidite och Afergruppen en fördel genom att de befrias från risken att behöva sälja sin produktion på marknadsvillkor i direkt konkurrens med andra byggföretag. Stödinslaget definieras här som den vinst Habidite skulle ha fått från försäljningen av de 1 500 bostäderna till Diputación och Bizkailur enligt villkoren i bostadsavtalet, dvs. skillnaden mellan det pris Bizkailur skulle ha betalat vid försäljningen av de 1 500 bostäderna enligt villkoren i artikel A e i bostadsavtalet och Habidites tillverkningskostnader för de 1 500 bostäderna. Fördelen är selektiv eftersom den enligt bostadsavtalet specifikt beviljas Habidite och Afergruppen.

(108)

På grundval av skälen (64)–(90) och (92)–(106), och utan att det påverkar eventuella ytterligare slutsatser om förenligheten med EU:s lagstiftning om offentlig upphandling, måste det slås fast att både markavtalet och bostadsavtalet har inslag av statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget.

(109)

När det gäller markavtalet har det statliga stödet två beståndsdelar:

(110)

När det gäller bostadsavtalet utgörs stödinslaget av den vinst som Habidite skulle ha fått från försäljningen av den 1 500 bostäderna enligt detta avtal, dvs. skillnaden mellan priset enligt artikel A e i bostadsavtalet för de 1 500 bostäderna och Habidites tillverkningskostnader för de 1 500 bostäderna.

(111)

I beslutet om att inleda förfarandet av den 2 december 2009 betvivlade kommissionen att stödet i anslutning till mark- och bostadsavtalet skulle ha kunnat anses förenligt med fördraget enligt de relevanta bestämmelser som gällde vid tiden för bedömningen, framför allt den ursprungliga tillfälliga ramen (50), 2004 års riktlinjer, gemenskapens riktlinjer för statligt regionalstöd för 2007–2013 (51) och 2008 års allmänna gruppundantagsförordning (52).

(112)

Såsom anges i skälen (60)–(62) beviljades dock stödet i anslutning till mark och bostadsavtalet olagligen (dvs. innan det anmälts till kommissionen) den 15 december 2006. Stödets förenlighet måste därför bedömas på grundval av de bestämmelser om statligt stöd som gällde vid tiden för beviljandet.

(113)

I detta tidsmässiga hänseende kan inte förenligheten hos det stöd som beviljats enligt mark- och bostadsavtalet granskas mot bakgrund av de särskilda bestämmelser som gäller med avseende på krisen, som antogs och trädde i kraft senare.

(114)

Enligt Diputación kunde inte heller Habidite och Afergruppen den 15 december 2006 betecknas som företag i svårigheter i den mening som avses i punkterna 9–11 i 2004 års riktlinjer. De var därför inte berättigade till undsättnings- eller omstruktureringsstöd vid tiden för ingåendet av mark- och bostadsavtalet.

(115)

Både mark- och bostadsavtalet ingicks den 15 december 2006 för att stödja ett nytt investeringsprojekt i Alonsotegi, en by i comarca Gran Bilbao, som vid den tiden var en stödregion enligt artikel 107.3 c i fördraget (53). Det måste därför undersökas om det stöd som beviljades enligt mark- och bostadsavtalet kan ha varit förenligt med fördraget enligt de regler för regionalstöd som gällde den 15 december 2006, nämligen 1998 års riktlinjer för statligt stöd för regionala ändamål (54) (nedan kallade 1998 års riktlinjer) och 2002 års sektorsövergripande rambestämmelser för regionalstöd till stora investeringsprojekt (55) (nedan kallade 2002 års rambestämmelser), samt mot bakgrund av artikel 107.3 c i fördraget.

(116)

För att kunna betecknas som förenligt med den inre marknaden måste regionalt investeringsstöd uppfylla en rad standardkriterier för förenlighet, som vid tiden för ingåendet av markavtalet den 15 december 2006 angavs i 1998 års riktlinjer. Framför allt måste stödet kunna bidra till regional utveckling och stödja ett nyinvesteringsprojekt som börjat verkställas först efter det att stödmottagaren lämnat en ansökan om stöd (stimulanseffekt), investeringsprojektet ska ha finansierats av stödmottagaren med minst 25 %, och investeringsprojektet ska ha upprätthållits i den aktuella stödregionen i minst fem år. Dessutom måste de stödberättigande utgifter som ska beaktas för beviljande av stöd begränsas till vissa stödberättigande kostnader, och stödet får inte kombineras med annat stöd så att det tillämpliga taket för regionalstöd överskrids.

(117)

Enligt punkt 2 i 1998 års riktlinjer betraktades regionalstöd för ett särskilt ändamål som beviljas ett enda företag eller gynnar en enda verksamhetssektor normalt sett inte som förenligt med fördraget, eftersom stödets snedvridande effekter i princip skulle vara större än dess positiva effekter för den regionala utvecklingen. Vidare var särskilt stöd till företag i svårigheter förbjudet.

(118)

Det stöd som Habidite beviljades enligt markavtalet anmäldes inte av de spanska myndigheterna som stöd inom ramen för en godkänd regional stödordning. Stödet är snarare att beteckna som en särskild åtgärd som endast gynnar Habidite och Afergruppen, och därmed byggsektorn.

(119)

Enligt samma punkt 2 i 1998 års riktlinjer kan dock sådant stöd för ett särskilt ändamål till en enda sektor och ett enda företag i undantagsfall förklaras förenligt med fördraget om det kan visas att det i avsevärd utsträckning bidrar till den regionala utvecklingen, i en omfattning som överstiger stödets snedvridande effekter på handeln inom unionen och på konkurrensen. Även om de spanska myndigheterna inte anfört några argument i detta avseende ska kommissionen ändå på eget initiativ och på grundval av de uppgifter den förfogar över undersöka om villkoren för ett sådant undantag är uppfyllda när det gäller stödet i anslutning till markavtalet.

(120)

Det står klart att syftet med markavtalet var att stödja ett nyinvesteringsprojekt, nämligen den nya Habidite-fabriken i Alonsotegi. Projektet väntades vid den aktuella tiden ge 1 100 direkta nya arbetstillfällen i ett stödområde, och med största sannolikhet även ett ansenligt antal indirekta arbetstillfällen i samma region. Denna omständighet styrks av det faktum att nyinvesteringsprojektet, enligt det parallella bostadsavtalet, även skulle ha bidragit till uppnåendet av regionalpolitiska mål, nämligen tillhandahållande av subventionerade bostäder för missgynnade medborgare i provinsen Bizkaia. Dessutom kunde varken Habidite eller Afergruppen vid tiden för undertecknandet av mark- och bostadsavtalet betecknas som företag i svårigheter i den mening som avses i punkterna 9–11 i riktlinjerna (se skäl (9)). Kommissionen drar därför slutsatsen att villkoren för undantaget i sista stycket i punkt 2 i 1998 års riktlinjer är uppfyllda i fråga om markavtalet.

(121)

Enligt punkt 4.4 i 1998 års riktlinjer innefattar regionalstöd endast stöd för nyinvestering, som definieras som en investering i anläggningstillgångar i samband med etablering av en ny anläggning, utökning av kapaciteten vid en befintlig anläggning eller igångsättning av en verksamhet som medför en genomgripande förändring av en befintlig verksamhets produktionsprocesser. Stödet enligt markavtalet överensstämmer med denna definition, eftersom det beviljades till stöd för ett nyinvesteringsprojekt i Alonsotegi.

(122)

Enligt punkt 4.5 i 1998 års riktlinjer ska stöd till nyinvestering syfta till att täcka endast stödberättigande investeringskostnader, och det maximala regionalstödsbeloppet beräknas följaktligen som en procentandel av de stödberättigande investeringskostnaderna. Enligt punkterna 4.5 och 4.6 i 1998 års riktlinjer innefattar ”stödberättigande kostnader” i samband med ett nyinvesteringsprojekt mark, byggnader och inventarier, och även vissa former av immateriella investeringar (patent, licenser, know-how) upp till 25 % av typberäkningsunderlaget för stora företag.

(123)

Till att börja med bör därför de stödberättigande kostnaderna för Habidite-projektet i Alonsotegi per 15 december 2006 bestämmas.

(124)

Eftersom stödet i anslutning till markavtalet inte beviljades på grundval av en föregående ansökan om stöd lämnade inte stödmottagaren vid den aktuella tiden de uppgifter som är relevanta för fastställandet av de stödberättigande kostnaderna i samband med ett nyinvesteringsprojekt i ärenden som gäller regionalstöd. De uppgifter som Diputación hade tillgång till när det gäller de stödberättigande kostnaderna framgår av skäl (12) och är följande:

(125)

De angivna utgiftskategorierna kan betraktas som ”stödberättigande kostnader” i den mening som avses i punkt 4.5 i 1998 års riktlinjer. Eftersom stödet i anslutning till markavtalet dessutom var direkt kopplat till förvärv och anpassning för industriellt bruk av marken för nyinvesteringsprojektet uppfyller det även detta krav enligt punkt 4.5 i 1998 års riktlinjer.

(126)

Enligt punkt 4.10 i 1998 års riktlinjer ska stöd för nyinvesteringar göras beroende av att den berörda investeringen upprätthålls i minst fem år. Även om detta villkor inte uttryckligen gäller för Habidite i samband med markavtalet måste det ändå noteras att Habidite, i samband med det parallella avtalet om utbildningsstöd (som beskrivs i skäl (39)), som också ingicks den 15 december 2006 i anslutning till samma investeringsprojekt, hade förbundit sig att bevara 1 100 arbetstillfällen i minst fem år. Kommissionen drar därför slutsatsen att även punkt 4.10 i 1998 års riktlinjer är uppfylld.

(127)

I avsaknad av uppgifter om de beräknade lönekostnaderna för de 1 100 anställda vid Habidite-fabriken i Alonsotegi kan kommissionen inte göra någon meningsfull bedömning av den eventuella förenligheten hos det stöd som beviljades inom ramen för markavtalet med punkterna 4.11–4.17 om skapande av sysselsättning i 1998 års riktlinjer. Eftersom stödet i anslutning till markavtalet var kopplat till markförvärvet, som är en stödberättigande kostnad, är en bedömning enligt punkterna 4.11–4.17 emellertid inte nödvändig.

(128)

Innan markavtalet undertecknades hade Habidites investeringsprojekt inte tidigare beviljats något annat investeringsstöd som bör beaktas vid bedömningen av kumulativa effekter enligt punkt 4.18 i 1998 års riktlinjer.

(129)

Enligt punkt 4.2 i 1998 års riktlinjer ska stödordningar föreskriva att en ansökan om stöd lämnas innan investeringsprojektet börjar verkställas. Syftet med denna bestämmelse är att se till att regionalstöd beviljas endast om det har en kontrollerbar stimulanseffekt – om ett visst projekt har börjat verkställas innan ansökan om stöd görs har det regionalstöd som därefter beviljas uppenbarligen inte någon stimulanseffekt, vilket betyder att projektet antagligen skulle ha genomförts även utan stödet.

(130)

I detta avseende bör det för det första noteras att markavtalet var en tillfällig åtgärd och inte stöd som beviljades inom ramen för en godkänd stödordning. Stimulanseffekt är dock ett allmänt kriterium för förenlighet enligt artikel 107.3 c i fördraget, som under alla omständigheter måste styrkas för markavtalet. Även om Diputación inte gjorde anspråk på någon stimulanseffekt för denna åtgärd bör kommissionen ändå på eget initiativ undersöka om detta väsentliga villkor för förenlighet är uppfyllt.

(131)

Kommissionen anser att villkoret om stimulanseffekt är uppfyllt när det gäller stödet i anslutning till markavtalet, av följande skäl. För det första hade projektet inte börjat verkställas innan stödet beviljades, även om stödet anmäldes först den dag då det beviljades (den 15 december 2006). Enligt de uppgifter som lämnats av Diputación påbörjades det markförvärv som var nödvändigt för projektet, och som kan betraktas som inledningen av detta investeringsprojekt, först i maj 2007, dvs. efter undertecknandet av markavtalet den 15 december 2006. För det andra kan den omständighet att Habidite-projektet inte genomfördes efter det att mark- och bostadsavtalet hävts betraktas som ett bevis för att stödet hade stimulanseffekt – projektet genomfördes inte utan stödet.

(132)

Enligt punkt 4.2 i 1998 års riktlinjer krävdes också att stödmottagaren själv bidragit med stödfri finansiering till projektet motsvarande minst 25 % av de stödberättigande kostnaderna. Detta villkor är också uppenbart uppfyllt när det gäller stödet i anslutning till markavtalet. De stödberättigande kostnader som Diputación redovisat för detta projekt uppgick till totalt 55 miljoner euro, och Habidite skulle därför med egna medel ha bidragit med minst 25 % av detta belopp, dvs. minst 13,75 miljoner euro. Kommissionen anser att stödinslaget i markavtalet, som fastställs i skäl (109), inte kunde ha överstigit 75 % av de stödberättigande kostnaderna, dvs. 41,25 miljoner euro, inte ens i ett scenario där det totala stödbeloppet hade ökats avsevärt genom godtagande av att stödet utgjordes av 28,2 miljoner euro i faktiska kostnader för anpassning av marken för industriellt bruk, plus 0,98 miljoner euro (dvs. 13,41 % av den totala kostnaden på 7,3 miljoner euro för markförvärvet, enligt Diputacións uppskattning).

(133)

På grundval av övervägandena i skälen (116)–(132) drar kommissionen slutsatsen att stödet i anslutning till markavtalet uppfyllde kriterierna för förenlighet enligt 1998 års riktlinjer.

(134)

Uppgifterna om stödberättigande investeringskostnader i skälen (12) och (124) visar också att Habidites investeringsprojekt i december 2006 kunde betecknas som ett stort investeringsprojekt i den mening som avses i 2002 års rambestämmelser – de totala bidragsberättigande kostnaderna för detta projekt översteg 50 miljoner euro. Förenligheten hos stödet i anslutning till markavtalet måste därför också undersökas med avseende på dess överensstämmelse med villkoren i 2002 års rambestämmelser.

(135)

Den högsta stödnivån i comarca Grand Bilbao i december 2006, uttryckt som nettobidragsekvivalent, var 20 %. I enlighet med punkt 21 i 2002 års rambestämmelser, och med hänsyn till de stödberättigande kostnaderna för Habidite-projektet 2006, enligt skäl (12), borde den högsta tillåtna stödnivån för detta projekt ha sänkts enligt följande:

(136)

Stödet i anslutning till markavtalet skulle alltså ha varit förenligt endast upp till ett totalt belopp på 10,5 miljoner euro och oförenligt när det gäller varje del som överstiger 10,5 miljoner euro. Såsom anges i skälen (78)–(82) och (109) kan stödbeloppet i anslutning till markavtalet inte exakt kvantifieras på grund av oenigheten om de faktiska kostnader som Bizkailur skulle ha fått bära för fullgörandet av sina avtalsmässiga förpliktelser i samband med förvärvet och anpassningen till industriellt bruk av den tomt som var avsedd för uppförandet av Habidite-fabriken i Alonsotegi – en kontrovers som kommissionen inte kan bilda sig någon välgrundad uppfattning om.

(137)

Det första stödinslaget skulle ha motsvarat 13,21 % av Bizkailurs faktiska kostnader för markförvärvet. Diputación hävdar att dessa faktiska kostnader skulle ha uppgått till totalt 7,3 miljoner euro, men Habidite anser att den uppskattningen är alltför hög. Dessutom noteras att kostnaderna för markförvärvet, enligt de uppgifter som Diputación själv lämnat (se skäl (12)), vid ett givet tillfälle uppskattades till 4,8 miljoner euro. Slutligen var de kostnader som i november 2008 uppskattades för markförvärvet, enligt Habidites affärsplan som lämnades tillsammans med ansökan om 2008 års regionalstöd, 5,5 miljoner euro.

(138)

När det gäller det andra stödinslaget, nämligen Bizkailurs sammanlagda faktiska kostnader för anpassningen av tomten i fråga för industriellt bruk, uppskattade Diputación dem till 28,5 miljoner euro i mars 2009 men uppgav också att dessa kostnader vid ett givet tillfälle uppskattats till bara 4,04 miljoner euro (se skäl (12)).

(139)

Sammanfattningsvis kan det inte, på grundval av de tillgängliga uppgifterna, med absolut säkerhet uteslutas att stödet i anslutning till markavtalet inte skulle ha överstigit det tillåtna beloppet för detta projekt på 10,5 miljoner euro.

(140)

I punkt 24 i 2002 års rambestämmelser anges ytterligare villkor för förenlighet för åtgärder där stödbeloppet överstiger det högsta tillåtna stödbeloppet för en investering på 100 miljoner euro i samma stödregion. I detta fall var, i enlighet med punkt 21 i 2002 års rambestämmelser, det högsta tillåtna stödbeloppet för en investering på 100 miljoner euro i comarca Gran Bilbao i december 2006 15 miljoner euro (10 miljoner euro, motsvarande 20 % av den första delen på 50 miljoner euro, plus 5 miljoner euro, motsvarande 10 % av nästa del på 50 miljoner euro).

(141)

Som redan förklarats i skälen (78)–(82) kan det totala stödbeloppet i anslutning till markavtalet inte exakt kvantifieras med utgångspunkt i de tillgängliga uppgifterna. Kommissionen kan dock inte utesluta att stödbeloppet skulle ha kunnat överstiga taket på 15 miljoner euro. Kommissionen undersökte därför om de två ytterligare villkoren för godkännande av sådant stöd var uppfyllda med avseende på markavtalet.

(142)

Det första villkoret är att stödmottagaren inte har mer än 25 % av försäljningen av den relevanta produkten före eller efter investeringen. Det andra villkoret är att den produktionskapacitet som skapas genom investeringsprojektet inte motsvarar mer än 5 % av marknadens storlek. Enligt punkt 24 i 2002 års rambestämmelser är det medlemsstaten i fråga som ska bevisa att dessa villkor är uppfyllda. I det aktuella fallet lämnade inte de spanska myndigheterna uppgifter som gjorde det möjligt för kommissionen att kontrollera om något av dessa två ytterligare villkor var uppfyllt.

(143)

Baserat på de uppskattningar av marknadsandelen som Habidite lämnade i november 2008 i samband med ansökan om 2008 års regionalstöd (se skäl (87)) räknade företaget med att dess egen andel av den totala spanska bostadsbyggnadsmarknaden (den fria marknaden och segmentet för subventionerade bostäder) skulle vara [0,1–1,0] % 2011, dvs. med den nya produktionskapaciteten till följd av investeringsprojektet, och stiga till [0,5–1,5] % från 2012 och därefter. Om man bara tittade på den baskiska marknaden skulle Habidites andel 2011 av det fria segmentet av byggmarknaden ha varit [0,1–1,0] % och stigit till [2,0–3,0] % från 2014 och därefter.

(144)

Mot bakgrund av dessa uppskattningar, som inte motsägs av några andra uppgifter som kommissionen har tillgång till, kan det antas att Habidite inte i december 2006 skulle ha överskridit de tak för marknadsandel och kapacitet som anges i punkt 24 i 2002 års rambestämmelser när det gäller investeringen med stöd av markavtalet.

(145)

Sammanfattningsvis skulle även villkoren för förenlighet enligt 2002 års rambestämmelser ha varit uppfyllda när det gäller den del av stödet i anslutning till markavtalet som inte översteg det tillåtna högsta beloppet på 10,5 miljoner euro. Stöd över detta tak skulle inte ha varit förenligt med fördraget, eftersom det inte skulle uppfylla villkoren för förenlighet enligt 1998 års riktlinjer och 2002 års rambestämmelser.

(146)

Eftersom stödet aldrig utbetalades och inte behöver återkrävas är dessa slutsatser om förenligheten hos stödet i anslutning till markavtalet tillräckliga i detta beslut.

(147)

Kommissionen uppmärksammar de behöriga spanska myndigheterna på att stödet i anslutning till markavtalet måste beaktas vid bedömningen av om bestämmelserna om kumulering av stöd är uppfyllda med avseende på 2008 års regionalstöd som beviljats av den baskiska regeringen för samma projekt. Detta är nödvändigt även med tanke på att både stödet i anslutning till markavtalet och 2008 års regionalstöd täckte stödberättigande kostnader i samband med förvärv och anpassning av samma tomt. Återigen noteras att detta investeringsprojekt började verkställas i maj 2007, medan ansökan om 2008 års regionalstöd lämnades in 2008.

(148)

Såsom anges i skälen (93)–(107) innebär stödet i anslutning till bostadsavtalet att riskerna i samband med nyinvesteringen minskar genom att försäljningen av en betydande del av den inledande produktionen vid den nya anläggningen säkras, och Habidite får dessutom en fördel i förhållande till andra konkurrenter eftersom företaget, utan offentlig upphandling, lyckades få ett avtal om leverans till de offentliga myndigheterna av 1 500 bostäder som skulle säljas inom ramen för den halvskyddade ordningen. Stödet i anslutning till bostadsavtalet definierades som den vinst som Habidite skulle ha gjort på Diputacións och Bizkailurs köp av de 1 500 bostäderna, dvs. skillnaden mellan det pris till vilket de senare skulle ha sålt bostäderna och Habidites egna tillverkningskostnader för bostäderna.

(149)

Enligt 1998 års riktlinjer är regionalstöd kopplat till stödberättigande kostnader. Även om punkt 4.2 i de riktlinjerna visserligen inte begränsar formerna för beviljande av investeringsstöd framgår det också av punkt 4.5 och riktlinjerna som helhet att investeringsstöd ska avse stödberättigande investeringskostnader. Enligt punkt 4.5 i samma riktlinjer får endast kostnader för förvärv av tillgångar som mark, byggnader och inventarier beaktas vid beviljande av regionalstöd. Enligt punkt 4.6 får regionalstöd även beviljas för andra kostnader, t.ex. kostnader för förvärv av patent, licenser och know-how.

(150)

Stödet i anslutning till bostadsavtalet är dock till sin karaktär sådant att det inte avser den typen av stödberättigande kostnader. Det syftar snarare till att minska stödmottagarens löpande driftskostnader. Enligt punkt 4.15 i 1998 års riktlinjer är driftsstöd i princip förbjudet och bara i undantagsfall tillåtet i regioner som får stöd enligt artikel 107.3 a i fördraget. Habidite-projektet skulle dock genomföras i en region som fick stöd enligt artikel 107.3 c i fördraget, inte artikel 107.3 a.

(151)

Kommissionen drar därför slutsatsen att stödet i anslutning till bostadsavtalet kunde betecknas som driftsstöd, som enligt punkt 4.15 i 1998 års riktlinjer inte skulle ha varit förenligt med fördraget.

(152)

På grundval av bedömningen ovan i skälen (63)–(151), och utan att det påverkar eventuella ytterligare slutsatser om förenligheten med EU:s lagstiftning om offentlig upphandling, slår kommissionen fast att markavtalet och bostadsavtalet har inslag av statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget.

(153)

När det gäller markavtalet har stödet två beståndsdelar:

(154)

När det gäller bostadsavtalet utgörs stödinslaget av den vinst som Habidite och Afergruppen skulle ha gjort på försäljningen av de 1 500 bostäder som Diputación och Bizkailur beställt, dvs. skillnaden mellan det pris till vilket de senare skulle ha sålt bostäderna enligt bestämmelserna i bostadsavtalet och Habidites kostnader för att bygga dem.

(155)

De tillgängliga uppgifterna gör det inte möjligt att exakt kvantifiera stödbeloppen i anslutning till mark- och bostadsavtalet. I detta beslut är det dock inte nödvändigt att kvantifiera stödet – det har inte utbetalats och behöver därmed inte återkrävas.

(156)

Vidare betonas att mark- och bostadsavtalet har inslag av olagligt stöd. Stödet i anslutning till båda avtalen beviljades den 15 december 2006 i strid med fördragets krav på förhandsanmälan. Mot bakgrund av domen i CELF/SIDE-målet (56) undanröjer inte den senare anmälan av de två avtalen och slutsatsen om att stödet i anslutning till markavtalet delvis är förenligt upp till det tillåtna beloppet på 10,5 miljoner euro stödets olagliga karaktär. Kommissionen kräver att de behöriga spanska myndigheterna ser till att den olagliga karaktären hos stödet i anslutning till mark- och bostadsavtalet får alla nödvändiga rättsliga konsekvenser.

(157)

Stödet i anslutning till markavtalet är förenligt med fördraget enligt 1998 års riktlinjer och 2002 års rambestämmelser upp till det tillåtna beloppet på 10,5 miljoner euro. Den del av stödet i anslutning till markavtalet som skulle kunna överstiga detta tillåtna belopp är oförenligt med fördraget.

(158)

Stödet i anslutning till bostadsavtalet utgör driftsstöd, som i sin helhet är oförenligt med fördraget enligt punkt 4.15 i 1998 års riktlinjer.

(159)

Slutsatserna i detta beslut om förekomst av stöd i markavtalet är relevanta för 2008 års regionalstöd som beviljades för samma investeringsprojekt av den baskiska regeringen. Det noteras att detta investeringsprojekt började verkställas i maj 2007, dvs. före ansökan om 2008 års regionalstöd.

(160)

Mottagarna av det stöd som beviljas genom mark- och bostadsavtalet är Habidite Technologies País Vasco S.A. och Afergruppen, som båda är avtalsslutande parter i mark- och bostadsavtalet, och är anknutna företag i den mening som avses i artikel 3.2 och 3.3 i bilagan till kommissionens rekommendation av den 6 maj 2003 om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora företag (57).

a)

Den uteblivna räntan för Diputación och Bizkailur för ett lån som motsvarar de faktiska kostnaderna för markförvärvet, som skulle återbetalas efter en amorteringsfri period på fyra år i fyra lika stora årliga delåterbetalningar på vardera 25 %. Nettobidragsekvivalenten för ett sådant räntefritt lån skulle ha varit 13,41 % av Bizkailurs faktiska kostnader för förvärvet av marken för detta projekt enligt artikel 1 ii i del två i markavtalet.

b)

Bizkailurs totala faktiska kostnader för anpassningen för industriellt bruk av den mark som skulle förvärvas för projektet, totalt minst 101 430 m2, enligt artikel 1 iii i del två i markavtalet.

30.4.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 119/30

(1)

Kommissionen mottog 2009 ett klagomål om statligt stöd från ett flygbolag (nedan kallad klaganden) rörande flera aspekter av den luftfartsskatt som införts av Irland, inbegripet de differentierade skatteavgifter som gällde flygningar med destinationer som låg högst 300 km från Dublins flygplats, vilket påstods gynna flygbolaget Aer Arann.

(2)

Genom en skrivelse av den 13 juli 2011 underrättade kommissionen Irland om sitt beslut att inleda det förfarande som anges i artikel 108.2 i EUF-fördraget avseende de differentierade skatteavgifter som tillämpades enligt den irländska luftfartsskatten. Kommissionen bad de irländska myndigheterna att inkomma med en kopia av beslutet till stödmottagarna.

(3)

Den 9 augusti 2011 och den 5 september 2011 inkom flygbolaget Ryanair Ltd. (nedan kallat Ryanair) med skrivelser avseende kommissionens beslut att inleda förfarandet. Kommissionen besvarade dessa skrivelser den 5 oktober 2011. Den 17 oktober 2011 inkom Ryanair med ännu en skrivelse.

(4)

Efter en förlängning av tidsfristen för att besvara beslutet inkom den 15 september 2011 de irländska myndigheterna med sina synpunkter på kommissionens beslut.

(5)

Den 18 oktober 2011 offentliggjordes kommissionens beslut om att inleda förfarandet i Europeiska unionens officiella tidning  (2). Kommissionen uppmanade berörda parter att inkomma med sina synpunkter om stödet i fråga.

(6)

Den 17 november 2011 inkom Ryanair med sitt svar på den uppmaningen. Genom en skrivelse av den 28 november 2011 frågade kommissionen Ryanair om någon av uppgifterna i Ryanairs skrivelse var konfidentiell och inte kunde avslöjas för de irländska myndigheterna. Genom en skrivelse av den 30 november bekräftade Ryanair att de uppgifter som lämnades den 17 november 2011 kunde översändas till de irländska myndigheterna.

(7)

Genom en skrivelse av den 12 december 2011 översändes Ryanairs synpunkter till de irländska myndigheterna, som inkom med sina kommentarer om dessa den 13 januari 2012.

(8)

Den 30 mars 2009 införde de irländska myndigheterna en punktskatt på flygpassagerartransporter. Den nationella rättsliga grunden för skatten är avsnitt 55 i finanslag nr 2 av år 2008, genom vilket en punktskatt som det hänvisas till som den flygreseskatt som flygbolagen är skyldiga att betala för ”alla avresor som en passagerare gör med ett flygplan från en flygplats” som ligger i Irland (3). Skatten förfaller till betalning vid den tidpunkt då en passagerare avreser från en flygplats med ett flygplan som har kapacitet för mer än 20 passagerare och som inte har statlig eller militär användning. Skatten är i slutändan avsedd att överföras på passagerarna genom biljettpriset, men det är flygbolaget som är skyldiga redovisa och betala den (4).

(9)

När skatten infördes togs den ut på grundval av avståndet mellan den flygplats där flygningen inleddes och den flygplats där den avslutades, och uppgick till i) 2 euro vid en flygning från en flygplats till en destination som låg högst 300 km från Dublins flygplats och ii) 10 euro i alla övriga fall.

(10)

Efter en utredning av kommissionen avseende en eventuell överträdelse av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1008/2008 av den 24 september 2008 om gemensamma regler för tillhandahållande av lufttrafik i gemenskapen (5) och artikel 56 i fördraget om friheten att tillhandahålla tjänster ändrades avgifterna från och med den 1 mars 2011 så att en fast skatteavgift på 3 euro tillämpas på alla avgångar, oavsett avstånd (6).

(11)

Kommissionen inledde det formella förfarandet avseende den lägre skatteavgiften, som gällde under perioden mellan den 30 mars 2009 och den 1 mars 2011, eftersom den ansåg att skattesatsen verkade utgöra statligt stöd och hyste tvivel rörande dess förenlighet med den inre marknaden.

(12)

I sin bedömning av huruvida åtgärden var selektiv avgränsade kommissionen i enlighet med fastställd rättspraxis (7) inledningsvis det relevanta referensskattesystemet, varefter den analyserade om åtgärden utgjorde ett undantag från det systemet och i så fall om Irland hade visat att undantaget var motiverat med hänsyn till skattesystemets systematik och karaktär.

(13)

Kommissionens slutsats var i detta fall att referenssystemet är beskattningen av flygpassagerare som avreser från en flygplats som ligger i Irland.

(14)

Kommissionen konstaterade att systemet för luftfartsskatt inbegrep en allmän eller normal skatteavgift som var tillämplig på nästan alla flygningar och en nedsatt avgift för flygningar till en destination som låg högst 300 km från Dublins flygplats. Den ansåg att den normala avgiften utgjorde referenssystemet, medan den nedsatta avgiften som tillämpades på en väl avgränsad kategori av flygningar verkade vara ett undantag från referenssystemet.

(15)

Kommissionen hyste tvivel rörande huruvida den nedsatta avgiften var motiverad på grundval av avståndet mellan resans avreseort och dess destination.

(16)

Den tillämpades för det första inte på grundval av resans faktiska längd, utan på grundval av avståndet mellan Dublins flygplats och destinationen.

(17)

För det andra verkade skattens struktur och objektiva karaktär inte stå i samband med flygningens längd, utan med att den avgick från en irländsk flygplats. Sambandet med skattemyndigheten, den beskattningsgrundande händelsen (avresan från en irländsk flygplats) och de negativa externa effekterna för det irländska samhället (buller och luftföroreningar) var precis detsamma för alla passagerare som avreste från en irländsk flygplats, oberoende av flygningens destination och längd. De berörda flygbolagen befann sig i samma rättsliga och faktiska situation i det hänseendet.

(18)

För det tredje kännetecknades skattesystemet inte av någon tydlig differentiering av skattenivån i förhållande till flygningens längd, utan enbart av att två olika avgifter fastställdes, dvs. en för mycket korta flygningar och en annan för alla andra flygningar. Det kriteriet verkade gynna flygningar inom Irland och flygningar till vissa delar av västra Förenade kungariket, vilket innebär att åtskillnad gjordes mellan nationella flygningar och flygningar inom unionen. De irländska myndigheterna hävdade att en högre avgift för destinationer där den lägre avgiften tillämpades skulle vara oproportionerlig i förhållande till priset. Kommissionen ansåg dock att priset på biljetter till inrikes destinationer inte nödvändigtvis är lägre än priset på flygbiljetter till andra destinationer inom unionen. Det verkade alltså inte som om den lägre skatteavgiften motiverades av luftfartsskattesystemets natur och logik, varför den framstod som en selektiv åtgärd.

(19)

Eftersom alla andra kriterier i artikel 107.1 i EUF-fördraget också verkade vara uppfyllda framstod åtgärden som statligt stöd till de flygbolag som bedrev trafik på de linjer som omfattades av den nedsatta avgiften.

(20)

Stödet verkade inte omfattas av tillämpningsområdet för några riktlinjer för förenligt statligt stöd som utfärdats av kommissionen. Eftersom det framstod som ett driftsstöd där det gjordes åtskillnad mellan flygningar inom unionen kunde det inte anses vara direkt förenligt på grundval av artikel 107.3 c i EUF-fördraget. Dessutom omfattas stödet inte av något av de undantag som anges i artikel 107.2 och 107.3 i EUF-fördraget.

(21)

Kommissionen hyste följaktligen tvivel rörande stödåtgärdens förenlighet med den inre marknaden och beslutade i enlighet med artikel 4.4 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget (8) att inleda det formella granskningsförfarandet, varvid den uppmanade Irland och övriga berörda parter att inkomma med sina synpunkter.

(22)

Som svar på underrättelsen i Europeiska unionens officiella tidning (9) mottog kommissionen kommentarer från de irländska myndigheterna och från Ryanair.

(23)

Enligt de irländska myndigheterna har luftfartsskatten i princip karaktären av en beskattning av kunderna. För att underlätta tillämpningen förpliktade de irländska myndigheterna varje flygbolag att till skattemyndigheten betala in det relevanta beloppet per passagerare som avreste från en irländsk flygplats med det flygbolaget. Flygbolagen får dock lägga över skatten på sina passagerare och ta ut den från dem.

(24)

Dessutom är luftfartsskatten normalt angiven i biljettpriset och/eller i flygbolagens allmänna villkor som en skatt eller pålaga tillsammans med andra avgifter och skatter. Skatten innebär följaktligen ingen fördel för några flygbolag eftersom den endast utgör ännu en pålaga, skatt eller avgift som i praktiken tas ut från konsumenten.

(25)

De irländska myndigheterna hävdar att vissa flygbolag måste ges en fördel för att luftfartsskatten ska kunna omfattas av artikel 107.1 i EUF-fördraget. Enligt dem kan det vara svårt att se hur luftfartsskatten innebär en fördel för vissa flygbolag i en situation där skatten väsentligen är en konsumtionsskatt, oavsett om den uppgår till 10 euro eller 2 euro.

(26)

Det är ostridigt att samma förutsättningar råder för alla flygbolag, oavsett om de är skyldiga att ta ut skatteavgiften på 10 euro eller den på 2 euro. Frågan är huruvida de flygbolag som bara behöver ta ut avgiften på 2 euro gynnas kollektivt. Enligt de irländska myndigheterna är det enda realistiska scenariot där luftfartsskatten skulle kunna utgöra statligt stöd ett där de flygbolag som bedriver trafik på linjer med destinationer som ligger högst 300 km från Dublins flygplats vore skyldiga att ta ut luftfartsskatten på 10 euro, men fick behålla mellanskillnaden mellan avgiften på 10 euro och 2 euro. Så var det dock inte. Det ska i detta sammanhang påpekas att de irländska myndigheterna inte hade något särskilt flygbolag eller någon särskild affärsmodell i åtanke när de utformade den aktuella skatten.

(27)

Irland har för det första inte längre några nationella lufttrafikföretag i sig, eftersom staten har omvandlat sina intressen i det ursprungligen statliga flygbolaget Aer Lingus till ett minoritetsinnehav.

(28)

Om skatten hade någon effekt på irländska flygbolag skulle den ha varit mycket olikartad för vart och ett av de flygbolagen. De irländska myndigheterna påpekar att det huvudsakligen var samma irländska flygbolag som bedrev trafik på de linjer inom unionen som omfattades av den högre avgiften på 10 euro. Under den relevanta perioden hade de tre flygbolagen ungefär [93–97] (10) % av marknadsandelarna för flygningar som omfattades av den lägre avgiften, men de var även dominerande på marknaden för flygresor inom unionen, där de hade [82–87] (10) % av marknadsandelarna.

(29)

De irländska myndigheterna hävdar bland annat att alla nackdelar som Ryanair gör gällande är tydligt ohållbara, eftersom Ryanair står för ungefär [56–63] (10) % av de passagerare som rest på de linjer för vilka den lägre avgiften gällde (se tabell 1).

Tabell 1

Irländska flygbolags marknadsandelar på rutter som avgår från irländska flygplatser

(30)

Tabell 1 visar att det enda flygbolaget som möjligen skulle kunna klassificeras som ett nationellt flygbolag i kraft av statens minoritetsinnehav (Aer Lingus) hade en mycket större andel flygningar som omfattades av den högre avgiften ([35–40] (*) %) än flygningar som omfattades av den lägre avgiften ([16–23] (*) %). Det betyder att om den lägre skatteavgiften hade någon som helst inverkan på flygbolagen skulle Aer Lingus ha varit avsevärt missgynnat.

(31)

Vad beträffar Aer Arann, som enligt klaganden också gynnas av det påstådda stödet, noterar de irländska myndigheterna att flygbolagets omsättning och passagerarantal minskade avsevärt under perioden 2007–2010. Efter skattens införande rapporterade Aer Arann förluster på miljoner euro. Det verkar därför som om flygbolaget var som mest lönsamt före skattens införande. De irländska myndigheterna påpekar även att det bara fanns en inrikeslinje där klaganden och Aer Arann var konkurrenter och att närmare [37–42] (*) % av flygningarna på den linjen bedrevs av klaganden. För flygningar till destinationer utomlands som omfattades av den lägre avgiften (västra Förenade kungariket), stod klaganden för mer än [37–42] (*) % av de reguljära flygningarna, medan andelarna för Aer Arann och Aer Lingus var mindre.

(32)

Icke irländska flygbolag har dessutom alltid varit fria att bedriva trafik på linjer där den lägre skatteavgiften gällde. Staten hade inget utrymme för skönsmässig bedömning i det avseendet. De irländska myndigheterna menar att om det fanns en fördel med att bedriva trafik på de linjer där den lägre skatteavgiften gällde skulle utländska (icke irländska) flygbolag ha valt att göra det. Att det inte finns några utländska flygbolag som bedriver någon sådan trafik tyder på att den lägre avgiften inte medförde någon fördel.

(33)

De irländska myndigheterna betonar att de differentierade avgifterna syftade till att införa en viss proportionalitet i skattenivån rörande avstånd, eftersom priserna normalt är lägre för närmare destinationer. Även om det är allmänt accepterat att det inte finns något perfekt samband mellan avstånd och pris, ansåg man att sambandet var tillräckligt för att motivera en uppdelning av skatten i två nivåer. De irländska myndigheterna anser att en mekanism med en mer exakt differentiering baserad på avstånd skulle ha gjort systemet extremt komplicerat och administrativt betungande.

(34)

De irländska myndigheterna hävdar att den lägre skatteavgiften inte ledde till någon snedvridning av konkurrensen och att den inte påverkade handeln. För det första hade skatten, eftersom den hade karaktären av en konsumtionsskatt, ingen märkbar effekt på flygbolagen. För det andra innebar inte de differentierade skatteavgifterna att den irländska marknaden skilde sig från marknaden i övriga medlemsstater. Flertalet av de flygningar som omfattades av den lägre avgiften var internationella (68 % jämfört med 32 % för rena inrikesflygningar). För det tredje är flygbolagen verksamma på en marknad som är öppen för konkurrens, vilket innebär att marknaden var öppen för nya aktörer som omfattades av den lägre skatteavgiften enligt samma villkor som andra flygbolag. Om den lägre skatteavgiften hade medfört en fördel för vissa flygbolag skulle flygbolag som inte var irländska troligen ha valt att bedriva trafik på linjer där den lägre avgiften gällde. Frånvaron av nya aktörer pekar på att den lägre avgiften inte medförde någon fördel för vissa flygbolag.

(35)

De irländska myndigheterna hävdar att även om den lägre skatteavgiften skulle betraktas som statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget, skulle den anses vara förenlig med den inre marknaden eftersom den skulle utgöra stöd av mindre betydelse och hur som helst ha en försumbar effekt på de berörda flygbolagen.

(36)

Vad beträffar den lägre skatteavgiftens karaktär av statligt stöd instämmer Ryanair med kommissionens preliminära ståndpunkt i sitt beslut av den 13 maj 2011, dvs. att den lägre skatteavgiften innebar en fördel för vissa flygbolag och utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget. Ryanair instämmer dock inte med kommissionens synpunkt när det gäller i) att den högre avgiften på 10 euro ska betraktas som den ”normala” avgiften, och ii) att Ryanair fick en fördel genom åtgärden.

(37)

När det gäller införandet av en ”normal avgift” eller en ”standardavgift” inom skattesystemet, hävdar Ryanair att kommissionens synpunkt att den högre avgiften på 10 euro är den normala avgiften och att alla flygbolag som omfattas av den lägre avgiften på 2 euro fick en fördel är godtycklig. Enligt Ryanair finns det inget skäl till att den högre avgiften och inte den lägre skulle betraktas som den normala avgiften. Eftersom avgiften i två nivåer har ersatts med en fast avgift är den nya avgiften dessutom sannolikt en blandning av de ursprungliga avgifterna. Den nya avgiften skulle därför vara det rimliga riktmärket för att bedöma den potentiella skada eller fördel som följer av systemet med två nivåer.

(38)

Ryanair hävdar vidare att luftfartsskatten i två nivåer inte medförde någon fördel för Ryanair. När kommissionen granskar en åtgärd som kan utgöra statligt stöd måste den beakta dess övergripande effekter på den potentiella stödmottagaren och särskilt göra avdrag för eventuella särskilda avgifter som belastar den fördel som det påstådda stödet medför. Under den tid då skattesystemet i två nivåer gällde betalade Ryanair de skatter som anges i tabell 2.

Tabell 2

Transporterade passagerare och erlagd skatt under perioden från den 30 mars 2009 till den 1 mars 2011

(39)

Eftersom Ryanair anser att den nya fasta avgiften på 3 euro ska betraktas som den normala avgiften, skulle Ryanair under perioden från den 30 mars till den 1 mars 2011 anses vara skyldigt att betala ett belopp på […] (*) (12) euro i luftfartsskatt. Detta är […] (*) euro mindre än det belopp som faktiskt betalades (se tabell 2). Ryanair hävdar följaktligen att det inte gynnades av den lägre skatten utan tvärtom missgynnades.

(40)

Den 13 januari 2012 inkom de irländska myndigheterna med sina synpunkter på Ryanairs kommentar. För det första ifrågasätter de Ryanairs beskrivning av skatten, eftersom den enligt dem huvudsakligen är en konsumtionsskatt och den lägre skatteavgiften inte innebar någon fördel för flygbolagen. För det andra förstår de inte hur Ryanair skulle kunna vara den part som mest direkt och negativt påverkas av den lägre avgiften, särskilt som Ryanair står för [56–63] (*) % av passagerarna på de flygningar som omfattas av den lägre avgiften. För det tredje finns det ingen grund för påståendet att den lägre skatteavgiften var utformad för att stödja Aer Arann. De irländska myndigheterna hade inget särskilt flygbolag i åtanke när luftfartsskatten utformades. För det fjärde är Ryanairs argument om att den högre avgiften på 10 euro inte ska betraktas som luftfartsskattens normala avgift inte logiskt. Enligt systemet med två skattenivåer gällde den högre avgiften mellan 85 % och 90 % av alla avgångar. De irländska myndigheterna upprepade att de hade räknat med en nedsättning av standardavgiften på 10 euro för att införa en viss proportionalitet i skattenivån rörande avståndet.

(41)

I kraft av artikel 107.1 i EUF-fördraget är ”stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den inre marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna”.

(42)

För att omfattas av artikel 107.1 i EUF-fördraget måste en åtgärd alltså vara selektiv (13). För att fastställa huruvida en åtgärd är selektiv måste kommissionen bedöma om åtgärden gynnar ”vissa företag eller viss produktion” i jämförelse med andra som, med hänsyn till målsättningen med rättsordningen, i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i en jämförbar situation (14). Enligt fast rättspraxis (15) är en skatteåtgärd i princip selektiv om den innebär en avvikelse från den normala tillämpningen av det allmänna skattesystemet.

(43)

För det första måste kommissionen därför identifiera det relevanta referensskattesystemet. När det gäller beskattning noterar kommissionen att definitionen av beskattningssystemet i princip omfattas av medlemsstaternas exklusiva behörighet. Vid utformningen av beskattningssystemet valde de irländska myndigheterna att definiera luftfartsskattens beskattningsbara händelse som en passagerares avresa med ett flygplan från en flygplats som ligger i Irland. Referenssystemet är därför beskattningen av flygpassagerare som avreser med ett flygplan från en flygplats i Irland. Syftet med systemet är att öka den statliga budgetens intäkter. Slutsatsen att referenssystemet är beskattningen av flygpassagerare som avreser från en flygplats som ligger i Irland bekräftades av de irländska myndigheterna i deras svar på synpunkterna från den berörda parten.

(44)

För det andra måste kommissionen, i linje med fastställd rättspraxis (16), fastställa om skatteåtgärden i fråga innebär en avvikelse från det identifierade referenssystemet.

(45)

Ryanair hävdar att den lägre avgiften på 2 euro, alternativt den fasta avgiften på 3 euro som infördes den 1 mars 2011, bör betraktas som den normala avgiften i systemet för luftfartsskatt. Frånsett vissa destinationer i västra Förenade kungariket gällde den lägre avgiften dock endast inrikes destinationer och enligt de irländska myndigheterna enbart ungefär 10–15 % av alla flygningar som omfattades av skatten. Den kan alltså inte anses vara den normala skatteavgiften. Avgiften på 3 euro gällde inte vid den tidpunkt som detta beslut avser och kan därför inte betraktas som den normala avgiften i systemet för luftfartsskatt vid den tidpunkten. Kommissionen konstaterar därför att den högre avgiften på 10 euro var den normala avgiften i referenssystemet, medan den nedsatta avgiften på 2 euro som gällde för en väl avgränsad kategori av flygningar var ett undantag från referenssystemet.

(46)

För det tredje måste kommissionen undersöka om sådana undantag är motiverade ”av systemets art eller funktion” (17) i medlemsstaten. I så fall anses åtgärden inte medföra någon selektiv fördel och den är följaktligen inte statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget. Det bör mot den bakgrunden noteras att det enligt rättspraxis (18) är de grundläggande och styrande principerna för referenssystemet som är relevanta, inte de som gäller för den specifika åtgärden i fråga.

(47)

Enligt de irländska myndigheterna infördes den lägre avgiften för att införa en viss proportionalitet i skattenivån rörande flygningens avstånd. Kommissionen anser att det argumentet inte är relaterat till de grundläggande och vägledande principerna för skattesystemet i sig, utan snarare till de som ligger till grund för undantaget i sig. Skattens struktur och objektiva karaktär hänförde sig inte till flygningens avstånd utan till att avresan skedde från en irländsk flygplats. Sambandet med skattemyndigheten, den beskattningsbara händelsen (avresan från en irländsk flygplats) och de negativa externa effekterna för det irländska samhället på grund av att passagerare avreser från en irländsk flygplats (t.ex. buller och föroreningar) var precis desamma oberoende av flygningens destination och längd. De berörda flygbolagen befann sig därför i samma rättsliga och faktiska situation i det hänseendet.

(48)

Skattesystemet kännetecknas dessutom inte av någon tydlig differentiering av skattenivån i förhållande till flygningarnas faktiska längd. För det första tillämpades skatteavgiften inte på grundval av flygningens faktiska längd, utan på grundval av avståndet mellan Dublins flygplats och destinationen, oavsett varifrån den faktiska avresan ägde rum. För det andra fastställs endast två avgifter i skattesystemet, dvs. en för mycket korta flygningar från Dublins flygplats och en annan för alla andra flygningar.

(49)

Domstolen har dessutom fastställt att, även om undantaget ingår i naturen och logiken för principerna bakom systemet för luftfartsskatt, måste kravet på ett inre sammanhang vara uppfyllt inte endast i förhållande till det aktuella skattesystemets särdrag utan även vad beträffar dess genomförande (19). Skattesystemet innebar i enlighet med skäl 47 inte något säkerställande av proportionerliga avgifter i förhållande till flygningarnas faktiska längd eftersom den tillämpliga avgiften fastställdes på grundval av avståndet mellan Dublins flygplats och destinationen, oberoende av varifrån den faktiska avresan ägde rum, och eftersom endast två avgifter var tillämpliga, dvs. en för mycket korta flygningar från Dublins flygplats och en annan för alla andra flygningar. Biljettpriset för inrikes destinationer är inte nödvändigtvis lägre än det för flygningar till andra destinationer inom unionen. Åtgärden kunde alltså inte uppnå sitt syfte att säkerställa en proportionerlig beskattning i förhållande till flyglinjernas längd. I detta fall har varken de irländska myndigheterna eller någon berörd part hävdat att undantaget ledde till att skattenivån i praktiken stod i proportion till avståndet. De irländska myndigheterna erkänner tvärtom att det inte fanns något perfekt samband mellan avstånd och skatteavgift.

(50)

Kommissionen anser därför att den inte har någon anledning att ändra sin preliminära ståndpunkt att den lägre avgiften inte ingick i luftfartsskattesystemets logik och allmänna systematik. Kommissionen anser följaktligen att åtgärden är selektiv och att den inte är motiverad av systemets natur och logik.

(51)

Utgifter för skatter utgör kostnader som normalt bärs av ett företag.

(52)

Luftfartsskattens tillämpning kan påverka intäkterna för flygbolag som måste betala den skatten, genom att öka priset på de biljetter som de kan erbjuda sina kunder eller minska vinstmarginalen på varje biljett de säljer, om de inte beslutar att föra över skattekostnaden på kunderna. I detta avseende har domstolen fastställt att ”[e]ftersom flygplatsavgifterna direkt och på ett automatiskt sätt påverkar priset för resan, får en differentiering av de avgifter som passagerarna betalar automatiskt återverkningar på transportkostnaden, vilket […] gynnar inrikesflygningar och regionalflygningar i förhållande till flygningar inom gemenskapen” (20).

(53)

En nedsatt avgift för vissa typer av flygningar har därför en mindre effekt än den normala avgiften på de flygbolag som tillhandahåller den typen av flygningar. De flygbolagen är befriade från en kostnad som de normalt skulle bära och har därför en mindre kostnad att föra över på sina kunder eller att själva ta på sig.

(54)

Kommissionen anser följaktligen att den lägre skatteavgiften medförde en fördel för flygbolag som bedrev trafik på de linjer som omfattades av den avgiften. Den lägre kostnad som de behövde föra över på sina kunder eller direkt ta på sig innebar statliga medel som de flygbolagen kunde utnyttja och därmed förbättra sin ekonomiska situation gentemot andra konkurrerande flygbolag på luftfartsmarknaden. Fördelen motsvarar mellanskillnaden mellan den lägre avgiften på 2 euro och den normala skatteavgiften på 10 euro under perioden mellan den 30 mars 2009 och den 1 mars 2011. Kommissionen konstaterar att flygningarna på de linjer som omfattades av den lägre avgiften huvudsakligen bedrevs av flygbolag med ett starkt samband med Irland (Aer Lingus, Aer Arann och Ryanair bildades i Irland och har fortfarande sina huvudkontor där). Därför innebar avgiften i praktiken en fördel för irländska flygbolag jämfört med andra flygbolag i unionen.

(55)

Kommissionen kan inte godta Ryanairs argument att fördelen var begränsad till mellanskillnaden mellan den lägre avgiften och den avgift på 3 euro som infördes den 1 mars 2011. Någon sådan avgift gällde inte samtidigt som den lägre avgiften och om en fördel fastställs i ett system med en lägre skatteavgift och en högre, kan ett riktmärke som fastställs mellan de avgifterna inte fånga den fördel som beviljats i dess helhet.

(56)

Ryanair hävdar vidare att de har gynnats mindre av den lägre skatteavgiften än t.ex. Aer Arann, eftersom merparten av dess flygningar avser destinationer som omfattas av den högre avgiften. Den fördel som följer av tillämpningen av den lägre skatteavgiften på 2 euro utgörs dock av mellanskillnaden mellan den avgiften och standardavgiften på 10 euro. Vid tillämpningen av den lägre avgiften på vissa flygningar har Ryanair i likhet med andra flygbolag som bedriver trafik på de flygningar som omfattas av den avgiften åtnjutit en fördel motsvarande mellanskillnaden mellan de två avgifterna.

(57)

De irländska myndigheterna menar att skatten var avsedd att överföras på passagerarna och det därför inte fanns någon fördel i fråga om flygbolagen. Kommissionen noterar i samband med detta att en nedsättning av den normala avgiften i fråga om en viss skatt kan utgöra en selektiv fördel för ett flygbolag som är skyldigt att betala den nedsatta avgiften även när det finns lagstadgade krav på att ta ut skatten i fråga från kunderna (21). Kommissionen noterar vidare att det i detta fall inte fanns någon mekanism för att säkerställa att skatten faktiskt överfördes, utan att det lämnades till flygbolaget att besluta om och hur skatten skulle överföras på passagerarna. I sitt klagomål hävdar klaganden faktiskt motsatsen, det vill säga att kostnaden för skatten inte kunde överföras till kunderna eftersom det skulle ha haft en oproportionerlig effekt på biljettpriserna. Kommissionen håller därför inte med de irländska myndigheterna om att det inte fanns någon fördel på flygbolagens nivå. De som kunde utnyttja den lägre skatteavgiften för vissa flygningar hade en lägre kostnad att överföra till sina kunder än de andra. Detta är dessutom kommissionens praxis när det gäller stödåtgärder som har sin grund i en punktskatt (22), enligt vilken befrielser från sådana skatter har konstaterats medföra en fördel för det flygbolag som är skyldigt att betala skatten, oberoende av om företaget i fråga väljer att överföra kostnaden på sina kunder.

(58)

Kommissionen konstaterar följaktligen att den lägre skatteavgiften medförde en fördel för vissa flygbolag. Fördelen motsvarar mellanskillnaden mellan den lägre avgiften på 2 euro och den normala skatteavgiften på 10 euro under perioden mellan den 30 mars 2009 och den 1 mars 2011. Flygningar på vilka den lägre avgiften tillämpades utfördes huvudsakligen av flygbolag som hade ett starkt samband med Irland (Aer Lingus, Aer Arann och Ryanair). Den nedsatta avgiften gav därför irländska flygbolag en fördel jämfört med andra flygbolag i unionen.

(59)

Det faktum att de irländska myndigheterna medgav en lägre skatteavgift än den som normalt skulle tillämpas ledde till en förlust av skatteintäkter för staten och finansierades följaktligen med statliga medel. Eftersom den lägre avgiften hade beslutats av de nationella myndigheterna kan åtgärden tillskrivas staten.

(60)

Jämfört med deras konkurrenter befriades de flygbolag som kunde dra fördel av den lägre avgiften från kostnader som de i annat fall skulle ha burit eller överfört på sina kunder. Den lägre luftfartsskatten förbättrade därför deras ekonomiska situation gentemot andra konkurrerande företag på luftfartsmarknaden och snedvred eller hotade att snedvrida konkurrensen.

(61)

Om ett stöd som en medlemsstat har beviljat stärker ett företags ställning i förhållande till andra konkurrerande företag i handel inom unionen, ska denna handel anses påverkas av detta stöd (23). Det är tillräckligt att stödmottagaren konkurrerar med andra företag på en konkurrensutsatt marknad (24). Luftfartssektorn kännetecknas av intensiv konkurrens mellan operatörer från olika medlemsstater, särskilt sedan den tredje etappen i avregleringen av lufttransporter trädde i kraft (tredje åtgärdspaketet) den 1 januari 1993, dvs. rådets förordning (EEG) nr 2407/92 av den 23 juli 1992 om utfärdande av tillstånd för lufttrafikföretag (25), rådets förordning (EEG) nr 2408/92 av den 23 juli 1992 om EG-lufttrafikföretags tillträde till flyglinjer inom gemenskapen (26) och rådets förordning (EEG) nr 2409/92 av den 23 juli 1992 om biljettpriser och tariffer för lufttrafik (27). Den nedsatta avgiften kunde därför påverka handeln mellan medlemsstaterna eftersom den förstärkte ställningen för vissa flygbolag som konkurrerade på en marknad som är helt avreglerad på unionsnivå.

(62)

Eftersom alla kriterier i artikel 107.1 i EUF-fördraget är uppfyllda utgör åtgärden statligt stöd till alla flygbolag som bedriver trafik på linjer som omfattas av den nedsatta avgiften.

(63)

Genom att inte anmäla åtgärden innan dess genomförande har de irländska myndigheterna underlåtit att uppfylla sina åligganden enligt artikel 108.3 i EUF-fördraget. Stödåtgärden utgör därför olagligt statligt stöd.

(64)

Enligt artikel 107.3 c i EUF-fördraget kan stöd för att underlätta utveckling av vissa näringsverksamheter eller vissa regioner, när det inte påverkar handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset, anses vara förenligt med den inre marknaden. Eftersom stödet utgjorde ett driftsstöd, som minskade vissa flygbolags löpande utgifter, är det enligt domstolens rättspraxis i princip inte förenligt med den inre marknaden (28). Stödet omfattas inte av tillämpningsområdet för några riktlinjer för förenligt statligt stöd som utfärdats av kommissionen. Det omfattas bl.a. inte av riktlinjerna för finansiering av flygplatser och för statliga igångsättningsstöd för flygbolag med verksamhet på regionala flygplatser (29), eftersom det inte är kopplat till igångsättningen av vissa linjer. De irländska myndigheterna har inte anfört eller lämnat någon information för att visa att stödet skulle kunna anses vara förenligt i enlighet med gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till miljöskydd (30). De har tvärtom gjort det tydligt att skatten syftar till att öka intäkterna och inte till att skydda miljön. Att skatten i fråga saknar ett tydligt eller proportionerligt samband med en minskning av energiförbrukning, föroreningar, gasutsläpp eller bullernivåer etc. ger stöd för den slutsatsen. Kommissionen anser därför inte att stödet är förenligt med den inre marknaden enligt artikel 107.3 c i EUF-fördraget.

(65)

Stödet i fråga omfattas inte av något av de undantag som anges i artikel 107.2 och 107.3 i EUF-fördraget.

(66)

Även om stödet hade varit förenligt med något av de undantag som anges i artikel 107.2 och 107.3 i EUF-fördraget, vilket det inte är, har domstolen fastställt att det förfarande som avses i artiklarna 107 och 108 inte får leda till ett resultat som strider mot specifika bestämmelser i EUF-fördraget. Domstolen har dessutom slagit fast att närmare bestämmelser om ett stöd som strider mot andra särskilda bestämmelser i fördraget än artiklarna 107 och 108 kan vara så oupplösligen förbundna med stödets mål att det inte är möjligt att bedöma dem separat (31). I detta fall undersöktes de differentierade avgifterna av kommissionen, som konstaterade att de stred mot förordning (EG) nr 1008/2008 och artikel 56 i fördraget om friheten att tillhandahålla tjänster, eftersom differentieringen ledde till strängare villkor för driften av luftfartstjänster inom unionen än de som åläggs inrikes tjänster. Domstolen har i mål rörande flygplatsavgifter uttryckligen fastställt att fördragets bestämmelser om frihet att tillhandahålla tjänster är tillämpliga även på transportsektorn (32). Här härrör det statliga stödet från differentieringen av skatteavgifter i sig. Eftersom skatten och stödet utgör två beståndsdelar i en och samma skatteåtgärd är de oupplösliga (33) och därför kan statligt stöd inte beviljas utan att principen om frihet att tillhandahålla tjänster överträds. Stödet kan följaktligen ändå inte anses vara förenligt med EUF-fördraget eftersom det oundvikligen skulle innebära en överträdelse av bestämmelserna i förordning (EG) nr 1008/2008 och artikel 56 i EUF-fördraget.

(67)

Kommissionens slutsats är följaktligen att stödet inte kan anses vara förenligt med EUF-fördraget.

(68)

Kommissionen konstaterar att luftfartsskattens lägre avgift för flygningar till en destination belägen högst 300 km från Dublins flygplats enligt avsnitt 55.2 i finanslag nr 2, särskilt artikel 2 b, under perioden från den 30 mars 2009 till den 1 mars 2011 utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget. Irland har olagligen genomfört det statliga stödet i strid med artikel 108.3 i EUF-fördraget.

(69)

Det statliga stödet överensstämmer inte med något av de undantag som anges i artikel 107.2 och 107.3 i EUF-fördraget. Eftersom det inte finns några skäl till förenlighet för den relevanta åtgärden är den oförenlig med den inre marknaden.

(70)

Det statliga stödet uppgår till mellanskillnaden mellan luftfartsskattens lägre avgift och standardavgiften på 10 euro (dvs. 8 euro per passagerare) uttagen på varje passagerare. Detta gäller alla flygningar utförda med ett flygplan med kapacitet för mer än 20 passagerare som inte används för statliga eller militära ändamål, som avgår från en flygplats med mer än 10 000 passagerare per år till en destination som ligger högst 300 km från Dublins flygplats. Stödmottagarna är Ryanair, Aer Lingus, Aer Arann och andra flygbolag som Irland ska identifiera.

(71)

I enlighet med artikel 14.1 i förordning (EG) nr 659/1999 ska kommissionen, vid negativa beslut i fall av olagligt stöd, besluta att den berörda medlemsstaten ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att återkräva stödet från mottagarna. Irland ska därför återkräva det oförenliga stödet.

(a)

En förteckning över de stödmottagare som har tagit emot stöd enligt den stödordning som avses i artikel 1 och det totala stödbelopp som var och en av dem har tagit emot genom stödordningen.

(b)

Det totala belopp (kapital och räntor) som ska återkrävas från varje stödmottagare.

(c)

En detaljerad beskrivning av de åtgärder som redan har vidtagits eller som planeras för att rätta sig efter detta beslut.

(d)

Dokument som visar att stödmottagarna har anmodats att betala tillbaka stödet.

Källa:

Information lämnad av Irland på grundval av uppgifter från de tre irländska flygbolagen och uppgifter hämtade från Central Statistics Office (CSO) i Irland.