1.   Detta direktiv ska gälla verksamheter enligt definitionen i artikel 3.1.

2.   Detta direktiv ska inte tillämpas på följande:

Utan hinder av första stycket leden e och h, ska lagring av gas under jord på land i naturliga jordskikt, akviferer, salthåligheter och nedlagda gruvor samt kemisk och termisk bearbetning och lagring i anknytning till detta, där det förekommer farliga ämnen, liksom sandmagasin i drift inklusive avfallsdammar, innehållande farliga ämnen, omfattas av detta direktivs tillämpningsområde.

1.   Kommissionen ska bedöma, där det är lämpligt eller under alla omständigheter på grundval av en anmälan från en medlemsstat i enlighet med punkt 2, huruvida det är omöjligt i praktiken för ett visst farligt ämne som omfattas av del 1 eller förtecknas i del 2 i bilaga I att orsaka ett utsläpp av materia eller energi som skulle kunna åstadkomma en allvarlig olyckshändelse, både under normala förhållanden och under sådana onormala förhållanden som rimligtvis kan förutses. Bedömningen ska ta hänsyn till den information som avses i punkt 3 och baseras på en eller flera av följande egenskaper:

Vid tillämpning av första stycket bör det farliga ämnets inneslutning och generiska förpackning, där så är lämpligt, också beaktas, särskilt när den omfattas av specifik unionslagstiftning.

2.   Om en medlemsstat anser att ett farligt ämne inte medför fara för allvarlig olyckshändelse enligt punkt 1, ska medlemsstaten underrätta kommissionen tillsammans med stödjande motivering, inbegripet den information som avses i punkt 3.

3.   Den information som behövs för bedömning av det farliga ämnets egenskaper i fråga om hälsofaror, fysikaliska faror och miljöfaror ska, vid tillämpning av punkterna 1 och 2, omfatta

4.   Efter den bedömning som avses i punkt 1 ska kommissionen, när så är lämpligt, lägga fram ett lagstiftningsförslag till Europaparlamentet och rådet om att undanta det farliga ämnet från detta direktivs tillämpningsområde.

1.   Medlemsstaterna ska se till att verksamhetsutövaren är skyldig att vidta alla åtgärder som krävs för att förebygga allvarliga olyckshändelser, och för att begränsa följderna av dessa för människors hälsa och miljön.

2.   Medlemsstaterna ska se till att verksamhetsutövaren när som helst kan styrka för den behöriga myndighet som avses i artikel 6 att verksamhetsutövaren har vidtagit alla nödvändiga åtgärder som föreskrivs i detta direktiv, särskilt med avseende på den tillsyn och de kontroller som avses i artikel 20.

1.   Medlemsstaterna ska, utan att det påverkar verksamhetsutövarens ansvar, inrätta eller utse den behöriga myndighet eller de behöriga myndigheter (den behöriga myndigheten) som har ansvar för att uppfylla skyldigheterna i detta direktiv och, om det är nödvändigt, de organ som ska bistå den behöriga myndigheten med tekniska detaljer. Medlemsstater som inrättar eller utser fler än en behörig myndighet ska se till att förfarandena för att uppfylla deras skyldigheter samordnas fullt ut.

2.   De behöriga myndigheterna och kommissionen ska samarbeta i aktiviteter för att främja genomförandet av detta direktiv, och intressenter ska delta när så är lämpligt.

3.   Medlemsstaterna ska se till att de behöriga myndigheterna godtar likvärdig information som verksamhetsutövarna lämnar in i enlighet med annan relevant unionslagstiftning och som uppfyller något av kraven i detta direktiv, med avseende på tillämpningen av detta direktiv. I sådana fall ska de behöriga myndigheterna säkerställa att kraven i detta direktiv uppfylls.

1.   Medlemsstaterna ska se till att verksamhetsutövaren lämnar en anmälan till den behöriga myndigheten, med följande information:

2.   Anmälan eller dess uppdatering ska sändas till den behöriga myndigheten inom följande tidsfrister:

3.   Punkterna 1 och 2 ska inte gälla om verksamhetsutövaren redan har sänt en anmälan till den behöriga myndigheten enligt kraven i den nationella lagstiftningen före den 1 juni 2015, och om informationen i anmälan uppfyller kraven i punkt 1 och informationen inte har ändrats.

4.   Verksamhetsutövaren ska underrätta den behöriga myndigheten på förhand om

1.   Medlemsstaterna ska se till att verksamhetsutövaren utarbetar ett dokument i skriftlig form som beskriver företagets säkerhetspolicy för att förebygga allvarliga olyckshändelser (säkerhetspolicyn) och ser till att denna tillämpas. Säkerhetspolicyn ska utformas så att den säkerställer en hög skyddsnivå för människors hälsa och miljön. Den ska stå i proportion till faran för allvarliga olyckshändelser. Den ska inbegripa verksamhetsutövarens övergripande syften och verksamhetsprinciper, ledningens roll och ansvar och åtagandet att kontinuerligt förbättra åtgärderna för att förebygga allvarliga olyckshändelser samt att säkerställa en hög skyddsnivå.

2.   Säkerhetspolicyn ska utarbetas och sändas, när det krävs enligt nationell lagstiftning, till den behöriga myndigheten inom följande tidsfrister:

3.   Punkterna 1 och 2 ska inte gälla om verksamhetsutövaren redan har utarbetat en säkerhetspolicy och, när det krävs enligt nationell lagstiftning, sänt den till den behöriga myndigheten före den 1 juni 2015, och om informationen i anmälan uppfyller kraven i punkt 1 och informationen inte har ändrats.

4.   Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 11 ska verksamhetsutövaren regelbundet, men minst vart femte år, se över och vid behov uppdatera säkerhetspolicyn. När det krävs enligt nationell lagstiftning ska den uppdaterade säkerhetspolicyn sändas till den behöriga myndigheten utan dröjsmål.

5.   Säkerhetspolicyn ska genomföras med hjälp av lämpliga medel och strukturer och genom ett säkerhetsledningssystem, i enlighet med bilaga III, som står i proportion till faran för allvarliga olyckshändelser och komplexiteten i verksamhetens organisation eller aktiviteter. För verksamheter på lägre nivå får skyldigheten att genomföra säkerhetspolicyn uppfyllas med hjälp av andra lämpliga medel, strukturer och förvaltningssystem, som står i proportion till faran för allvarliga olyckshändelser, och med beaktande av de principer som anges i bilaga III.

1.   Medlemsstaterna ska se till att den behöriga myndigheten, med stöd av den information som den fått från verksamhetsutövaren i enlighet med artiklarna 7 och 10, eller till följd av en begäran om ytterligare information från den behöriga myndigheten, eller genom tillsyn enligt artikel 20, fastställer alla verksamheter eller grupper av verksamheter på lägre eller högre nivå vid vilka risken för eller följderna av en allvarlig olyckshändelse är högre på grund av verksamheternas geografiska läge och närhet till varandra och samt deras innehav av farliga ämnen.

2.   Om den behöriga myndigheten har ytterligare uppgifter utöver dem som verksamhetsutövaren tillhandahåller i enlighet med artikel 7.1 g ska den göra dessa uppgifter tillgängliga för verksamhetsutövaren, om det behövs för tillämpningen av denna artikel.

3.   Medlemsstaterna ska se till att verksamhetsutövarna i de verksamheter som fastställs i punkt 1

1.   Medlemsstaterna ska kräva att verksamhetsutövaren vid en verksamhet på högre nivå utarbetar en säkerhetsrapport som

2.   Säkerhetsrapporten ska innehålla åtminstone de uppgifter och den information som förtecknas i bilaga II. Den ska namnge de relevanta organisationer som har varit involverade i utarbetandet av rapporten.

3.   Säkerhetsrapporten ska sändas till den behöriga myndigheten inom följande tidsfrister:

4.   Punkterna 1, 2 och 3 ska inte gälla om verksamhetsutövaren redan har sänt en säkerhetsrapport till den behöriga myndigheten enligt kraven i den nationella lagstiftningen före den 1 juni 2015, och om informationen i anmälan uppfyller kraven i punkterna 1 och 2 och inte har ändrats. Verksamhetsutövaren ska, för att följa punkterna 1 och 2 i denna artikel, lägga fram varje ändrad del av säkerhetsrapporten i det format som överenskommits med den behöriga myndigheten, om inte annat följer av de tidsfrister som avses i punkt 3.

5.   Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 11 ska verksamhetsutövaren regelbundet, men minst vart femte år, se över och vid behov uppdatera säkerhetsrapporten.

Verksamhetsutövaren ska också efter en allvarlig olyckshändelse vid sin verksamhet se över och vid behov uppdatera säkerhetsrapporten, samt vid varje annan tidpunkt på eget initiativ eller på begäran av den behöriga myndigheten, om det är motiverat på grund av nya sakomständigheter eller nya tekniska kunskaper om säkerhetsfaktorer, inklusive kunskap som härrör från analyser av olyckor och, så långt som möjligt, kunskap om händelser som kunde ha lett till en olyckshändelse och utvecklingen när det gäller kunskapen om bedömning av faror.

Den uppdaterade säkerhetsrapporten eller uppdaterade delar av den ska sändas till den behöriga myndigheten utan dröjsmål.

6.   Innan verksamhetsutövaren påbörjar byggnadsarbeten eller drift, eller i de fall som avses i punkt 3 b och c och punkt 5 i denna artikel, ska den behöriga myndigheten inom en rimlig tid efter att den har tagit emot rapporten meddela sina slutsatser från granskningen av säkerhetsrapporten till verksamhetsutövaren, och, vid behov, i enlighet med artikel 19, förbjuda idrifttagande eller fortsatt drift av den berörda verksamheten.

1.   Medlemsstaterna ska för alla verksamheter på högre nivå se till att

2.   Verksamhetsutövarna ska uppfylla sina skyldigheter enligt punkt 1 a och b inom följande tidsfrister:

3.   Planerna för räddningsinsatser ska upprättas med följande mål:

Planerna för räddningsinsatser ska innehålla den information som anges i bilaga IV.

4.   Medlemsstaterna ska se till att de interna planer för räddningsinsatser som föreskrivs i detta direktiv utarbetas i samråd med de anställda vid verksamheten, inklusive relevant personal med långtidskontrakt som underleverantörer.

5.   Medlemsstaterna ska se till att den berörda allmänheten tidigt ges möjlighet att lämna sina synpunkter på de externa planerna för räddningsinsatser när planerna fastställs eller ändras på ett väsentligt sätt.

6.   Medlemsstaterna ska se till att interna och externa planer för räddningsinsatser granskas, prövas och, om det är nödvändigt, uppdateras av verksamhetsutövaren och utsedda myndigheter, med lämpliga tidsintervall på högst tre år. Vid granskningen ska man beakta de förändringar som skett vid de berörda verksamheterna eller inom den berörda räddningstjänsten, den tekniska utvecklingen och kunskaperna om vilka insatser som krävs när allvarliga olyckshändelser inträffar.

När det gäller de externa planerna för räddningsinsatser ska medlemsstaterna beakta behovet av ett förstärkt samarbete när det gäller operativa räddningsinsatser vid allvarliga olyckshändelser.

7.   Medlemsstaterna ska se till att planerna för räddningsinsatser utan dröjsmål sätts i kraft av verksamhetsutövaren och om nödvändigt av den behöriga myndigheten som har utsetts för detta ändamål när en allvarlig olyckshändelse inträffar, eller när en okontrollerad händelse som rimligen kan förväntas leda till en allvarlig olyckshändelse inträffar.

8.   Den behöriga myndigheten får besluta, med angivande av skälen för beslutet och mot bakgrund av den information som ges i säkerhetsrapporten, att bestämmelserna i punkt 1 om skyldigheten att upprätta en extern plan för räddningsinsatser inte ska tillämpas.

1.   Medlemsstaterna ska se till att målen att förebygga allvarliga olyckshändelser och begränsa följderna av dem för människors hälsa och miljön beaktas i deras strategier för markanvändning och andra relevanta strategier. Dessa mål ska uppnås genom kontroll av följande:

2.   Medlemsstaterna ska se till att deras strategier för markanvändning eller andra relevanta strategier och förfarandena för att genomföra dessa strategier beaktar följande behov på lång sikt:

3.   Medlemsstaterna ska se till att alla behöriga myndigheter och planmyndigheter med beslutsansvar inom detta område inrättar lämpliga samrådsförfaranden för genomförandet av de principer som fastställs i punkt 1. Förfarandena ska vara utformade så att de säkerställer att verksamhetsutövarna när beslut fattas tillhandahåller tillräckligt med information om de risker som verksamheten medför, och att det finns teknisk vägledning om dessa risker, antingen på grundval av en bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet eller enligt allmänna principer.

Medlemsstaterna ska se till att verksamhetsutövare i verksamheter på lägre nivå på begäran av den behöriga myndigheten tillhandahåller tillräcklig information om de risker som verksamheten medför i den mån informationen behövs för planering av markanvändning.

4.   Kraven i punkterna 1, 2 och 3 i denna artikel ska gälla utan att det påverkar tillämpningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/92/EU av den 13 december 2011 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt (15), Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/42/EG av den 27 juni 2001 om bedömning av vissa planers och programs miljöpåverkan (16) och annan relevant unionslagstiftning. Medlemsstaterna får inrätta samordnade eller gemensamma förfaranden för att se till att kraven i denna artikel och kraven i den lagstiftningen uppfylls, bland annat för att undvika dubbla bedömningar eller samråd.

1.   Medlemsstaterna ska se till att den information som avses i bilaga V ständigt är tillgänglig för allmänheten, även elektroniskt. Informationen ska hållas uppdaterad vid behov, inbegripet för det fall det behövs ändringar som omfattas av artikel 11.

2.   I fråga om verksamheter på högre nivå ska medlemsstaterna också se till att

Den information som ska lämnas enligt led a i första stycket ska minst omfatta de uppgifter som avses i bilaga V. Denna information ska också lämnas till alla byggnader och områden som används av allmänheten, inklusive skolor och sjukhus, och till alla närliggande verksamheter när det gäller verksamheter som omfattas av artikel 9. Medlemsstaterna ska se till att informationen lämnas åtminstone vart femte år samt ses över och, vid behov, uppdateras regelbundet, inbegripet för det fall det behövs ändringar som omfattas av artikel 11.

3.   Medlemsstaterna ska lämna tillräcklig information till medlemsstater som löper risk att påverkas av gränsöverskridande följder av en allvarlig olyckshändelse vid en verksamhet på högre nivå, så att den medlemsstat som löper en sådan risk i förekommande fall kan tillämpa alla relevanta bestämmelser i artiklarna 12 och 13 och i den här artikeln.

4.   Om den berörda medlemsstaten har beslutat att en verksamhet som är belägen nära en annan medlemsstats territorium inte medför fara för en allvarlig olyckshändelse utanför sitt område enligt artikel 12.8, och att det därför inte finns någon skyldighet att utarbeta en extern plan för räddningsinsatser enligt artikel 12.1, ska den meddela den andra medlemsstaten sitt motiverade beslut.

1.   Medlemsstaterna ska se till att den berörda allmänheten tidigt får möjlighet att yttra sig om specifika enskilda projekt med avseende på

2.   Allmänheten ska med avseende på de specifika enskilda projekt som avses i punkt 1 underrättas, genom offentliga meddelanden eller på annat lämpligt sätt, inklusive elektroniska medier när sådana finns, om följande i ett tidigt stadium av beslutsprocessen och senast så snart som information rimligen kan ges:

3.   Medlemsstaterna ska, med avseende på de specifika enskilda projekt som avses i punkt 1, se till att den berörda allmänheten vid lämpliga tidpunkter får tillgång till följande:

4.   Medlemsstaterna ska se till att den berörda allmänheten får uttrycka kommentarer och synpunkter till den behöriga myndigheten innan ett beslut fattas om ett specifikt enskilt projekt såsom avses i punkt 1, och att resultaten från de samråd som hållits enligt punkt 1 tillbörligen beaktas vid beslutsfattandet.

5.   Medlemsstaterna ska se till att den behöriga myndigheten ger allmänheten tillgång till följande när relevanta beslut fattas:

6.   När allmänna planer eller program fastställs som behandlar de frågor som avses i punkt 1 a eller c ska medlemsstaterna se till att allmänheten på ett tidigt stadium ges tillfälle att på ett effektivt sätt delta i utarbetandet och ändringen eller översynen av dem, med tillämpning av de förfaranden som avses i artikel 2.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/35/EG av den 26 maj 2003 om åtgärder för allmänhetens deltagande i utarbetandet av vissa planer och program avseende miljön (18).

Medlemsstaterna ska identifiera den allmänhet som har rätt att delta med avseende på denna punkt, inbegripet relevanta icke-statliga organisationer som uppfyller alla relevanta krav i nationell lagstiftning, exempelvis miljöskyddsorganisationer.

Denna punkt ska inte gälla för de planer och program för vilka det krävs att ett förfarande med deltagande från allmänheten ska genomföras enligt direktiv 2001/42/EG.

7.   Medlemsstaterna ska närmare fastställa hur allmänheten ska underrättas och hur det offentliga samrådet ska ske.

Det ska fastställas rimliga tidsramar för de olika etapperna så att det finns tillräckligt med tid att underrätta allmänheten och så att den berörda allmänheten hinner förbereda sig och på ett effektivt sätt kan delta i den miljöbeslutsprocess som fastställs i denna artikel.

1.   För att förebygga och begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser ska medlemsstaterna underrätta kommissionen om allvarliga olyckshändelser som inträffar på deras territorium, och som uppfyller kriterierna i bilaga VI. De ska förse kommissionen med följande uppgifter:

2.   Den information som avses i punkt 1 i denna artikel ska tillhandahållas så snart det är möjligt och senast inom ett år från dagen för olyckshändelsen, med hjälp av den databas som avses i artikel 21.4. Om endast preliminär information enligt punkt 1 e kan lämnas inom denna tidsfrist för att införas i databasen ska informationen uppdateras när resultaten av vidare analyser och rekommendationer finns tillgängliga.

Medlemsstaterna får dröja med att lämna den information som avses i punkt 1 e i avvaktan på att ett rättsligt förfarande slutförs, om informationen skulle kunna påverka detta förfarande.

3.   Med avseende på medlemsstaternas tillhandahållande av den information som avses i punkt 1 i denna artikel ska ett rapporteringsformulär fastställas i form av genomförandeakter. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 27.2.

4.   Medlemsstaterna ska meddela kommissionen namnet på och adressen till alla de organ som kan ha relevant information om allvarliga olyckshändelser, och som kan fungera som rådgivare för andra medlemsstaters behöriga myndigheter med ansvar att ingripa vid en sådan olyckshändelse.

1.   Medlemsstaterna ska förbjuda drift eller idrifttagande av en verksamhet, en anläggning eller ett lager eller någon del av dessa, om de åtgärder som verksamhetsutövaren vidtar för att förebygga eller begränsa allvarliga olyckshändelser är uppenbart otillräckliga. Medlemsstaterna ska i detta syfte bland annat beakta allvarliga fall av underlåtenhet att vidta de nödvändiga åtgärder som anges i tillsynsrapporten.

Medlemsstaterna får förbjuda drift eller idrifttagande av en verksamhet, en anläggning eller ett lager eller någon del av dessa, om verksamhetsutövaren inte inom den angivna tidsfristen har lämnat in anmälan, rapporter eller annan information som föreskrivs i detta direktiv.

2.   Medlemsstaterna ska se till att verksamhetsutövarna har möjlighet att överklaga ett beslut om förbud som fattats av den behöriga myndigheten i enlighet med punkt 1, hos en lämplig instans fastställd genom nationell lagstiftning och nationella förfaranden.

1.   Medlemsstaterna ska se till att de behöriga myndigheterna inrättar ett system för tillsyn.

2.   Tillsynen ska vara lämpad för den aktuella typen av verksamhet. Den ska utföras oberoende av om säkerhetsrapporten eller några andra rapporter har lämnats in. Den ska vara så utformad att de medger en planerad och systematisk granskning av de tekniska system samt organisations- och driftsystem som tillämpas vid verksamheten så att, i synnerhet

3.   Medlemsstaterna ska se till att alla verksamheter omfattas av en tillsynsplan på nationell, regional eller lokal nivå, samt att denna plan regelbundet ses över och vid behov uppdateras.

Varje tillsynsplan ska omfatta följande:

4.   Den behöriga myndigheten ska på grundval av tillsynsplanerna enligt punkt 3 regelbundet upprätta program för rutinmässig tillsyn av alla verksamheter, inklusive hur ofta besök på plats ska utföras för olika typer av verksamheter.

Perioden mellan två på varandra följande besök på plats ska inte överskrida ett år för verksamheter på högre nivå och tre år för verksamheter på lägre nivå, såvida den behöriga myndigheten inte redan har utarbetat ett tillsynsprogram grundat på en systematisk bedömning av faran för en allvarlig olyckshändelse vid de berörda verksamheterna.

5.   Den systematiska bedömningen av farorna vid de berörda verksamheterna ska baseras på åtminstone följande kriterier:

Där det är lämpligt ska man också beakta relevanta resultat från tillsyn som utförts enligt annan unionslagstiftning.

6.   Icke-rutinmässig tillsyn ska genomföras så snart som möjligt för att undersöka allvarliga klagomål, allvarliga olyckor och händelser som kunde ha lett till en olyckshändelse samt tillbud och bristande efterlevnad.

7.   Inom fyra månader efter varje tillsyn ska den behöriga myndigheten meddela resultaten av tillsynen till verksamhetsutövaren, där man även ska ange alla nödvändiga åtgärder. Den behöriga myndigheten ska se till att verksamhetsutövaren vidtar alla nödvändiga åtgärder inom en rimlig period efter att ha tagit emot meddelandet.

8.   Om det vid tillsyn upptäcks ett allvarligt fall av bristande efterlevnad av detta direktiv ska förnyad tillsyn göras inom sex månader.

9.   Tillsynen ska då det är möjligt samordnas med tillsyn enligt annan unionslagstiftning och kombineras där det är lämpligt.

10.   Medlemsstaterna ska uppmuntra de behöriga myndigheterna att tillhandahålla mekanismer och verktyg för att utbyta erfarenheter och konsolidera kunskapen, och att där det är lämpligt delta i sådana mekanismer på unionsnivå.

11.   Medlemsstaterna ska se till att verksamhetsutövarna förser de behöriga myndigheterna med allt nödvändigt stöd så att dessa myndigheter kan genomföra tillsyn och samla in den information de behöver för att fullgöra sina skyldigheter enligt detta direktiv, i synnerhet så att myndigheterna ges möjlighet att till fullo bedöma sannolikheten för en allvarlig olyckshändelse och fastställa omfattningen av en eventuellt ökad sannolikhet för förvärrande omständigheter av allvarliga olyckor, utarbeta en extern plan för räddningsinsatser och beakta ämnen som på grund av sin fysikaliska form, sina särskilda betingelser eller sin lokalisering kan medföra att ytterligare överväganden behöver göras.

1.   Medlemsstaterna och kommissionen ska utbyta information om de erfarenheter de har vunnit om förebyggande av allvarliga olyckshändelser och begränsning av deras följder. Denna information ska särskilt röra effekten av bestämmelserna i detta direktiv.

2.   Senast den 30 september 2019, och därefter vart fjärde år, ska medlemsstaterna förse kommissionen med en rapport om genomförandet av detta direktiv.

3.   För verksamheter som omfattas av detta direktiv ska medlemsstaterna lämna åtminstone följande uppgifter till kommissionen:

Kommissionen ska upprätta och hålla uppdaterad en databas med den information som lämnas av medlemsstaterna. Tillträde till databasen ska begränsas till personer som har fått tillstånd av kommissionen eller de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna.

4.   Kommissionen ska upprätta en databas som medlemsstaterna har tillgång till och som särskilt innehåller detaljuppgifter om de allvarliga olyckshändelser som har inträffat inom medlemsstaternas territorier, för följande ändamål:

5.   Kommissionen ska senast den 1 januari 2015 anta genomförandeakter för att fastställa de format som ska användas för att meddela den information som avses i punkterna 2 och 3 i denna artikel från medlemsstaterna och de relevanta databaser som avses i punkterna 3 och 4. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 27.2.

6.   Den databas som avses i punkt 4 ska innehålla minst följande:

7.   Kommissionen ska göra den icke-konfidentiella delen av uppgifterna tillgänglig för allmänheten.

1.   Medlemsstaterna ska i syfte att öka öppenheten se till att den behöriga myndigheten är skyldig att göra all information som innehas enligt detta direktiv tillgänglig för alla fysiska eller juridiska personer som begär det i enlighet med direktiv 2003/4/EG.

2.   Offentliggörande av varje slags information som krävs enligt detta direktiv, inbegripet enligt artikel 14, får vägras eller inskränkas av den behöriga myndigheten om de villkor som anges i artikel 4 i direktiv 2003/4/EG är uppfyllda.

3.   Offentliggörande av den fullständiga information som avses i artikel 14.2 b och c som innehas av den behöriga myndigheten kan vägras av den behöriga myndigheten, utan att det påverkar tillämpningen av punkt 2 i den här artikeln, om verksamhetsutövaren har begärt att vissa delar av säkerhetsrapporten eller förteckningen över farliga ämnen inte ska avslöjas av de skäl som anges i artikel 4 i direktiv 2003/4/EG.

Den behöriga myndigheten får av samma skäl även besluta att vissa delar av rapporten eller förteckningen inte ska lämnas ut. I sådana fall ska verksamhetsutövaren med den myndighetens medgivande förse den behöriga myndigheten med en modifierad rapport eller förteckning där vissa delar har uteslutits.

1.   Befogenheten att anta delegerade akter ges till kommissionen med förbehåll för de villkor som anges i denna artikel.

2.   Den befogenhet att anta delegerade akter som avses i artikel 25 ska ges till kommissionen för en period på fem på år från och med den 13 augusti 2012. Kommissionen ska utarbeta en rapport om delegeringen av befogenhet senast nio månader före utgången av perioden av fem år. Delegeringen av befogenhet ska genom tyst medgivande förlängas med perioder av samma längd, om inte Europaparlamentet eller rådet motsätter sig en sådan förlängning senast fyra månader före utgången av perioden i fråga.

3.   Den delegering av befogenhet som avses i artikel 25 får när som helst återkallas av Europaparlamentet eller rådet. Ett beslut om återkallelse innebär att delegeringen av den befogenhet som anges i beslutet upphör att gälla. Beslutet får verkan dagen efter det att det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning, eller vid ett senare i beslutet angivet datum. Det påverkar inte giltigheten av delegerade akter som redan har trätt i kraft.

4.   Så snart kommissionen antar en delegerad akt ska den samtidigt delge Europaparlamentet och rådet denna.

5.   En delegerad akt som antas enligt artikel 25 ska träda i kraft endast om varken Europaparlamentet eller rådet har gjort invändningar mot den delegerade akten inom en period av två månader från den dag då akten delgavs Europaparlamentet och rådet, eller om både Europaparlamentet och rådet, före utgången av den perioden, har underrättat kommissionen om att de inte kommer att invända. Denna period ska förlängas med två månader på Europaparlamentets eller rådets initiativ.

1.   Kommissionen ska biträdas av den kommitté som inrättats enligt direktiv 96/82/EG. Den kommittén ska vara en kommitté i den mening som avses i förordning (EU) nr 182/2011.

2.   När det hänvisas till denna punkt ska artikel 5 i förordning (EU) nr 182/2011 tillämpas.

1.   Kommissionen ska, senast den 30 september 2020 och vart fjärde år därefter, på grundval av de uppgifter som sänts in av medlemsstaterna i enlighet med artiklarna 18 och 21.2 och uppgifterna i de databaser som avses i artikel 21.3 och 21.4, och med beaktande av genomförandet av artikel 4, lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet om genomförandet av detta direktiv och dess effektiva tillämpning, inbegripet information om allvarliga olyckshändelser som inträffat i unionen samt hur dessa eventuellt påverkar detta direktivs genomförande. Kommissionen ska i den första av dessa rapporter ta med en bedömning av behovet att ändra detta direktivs tillämpningsområde. Vid behov ska denna rapport åtföljas av ett lagstiftningsförslag.

2.   Inom ramen för relevant unionslagstiftning får kommissionen utreda om frågan om verksamhetsutövarens finansiella ansvar behöver tas upp i förhållande till allvarliga olyckshändelser, inbegripet frågor som hänger samman med försäkringar.

1.   Medlemsstaterna ska sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 31 maj 2015. De ska tillämpa dessa bestämmelser från och med den 1 juni 2015.

Utan hinder av det första stycket ska medlemsstaterna sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa artikel 30 i detta direktiv senast den 14 februari 2014. De ska tillämpa dessa bestämmelser från och med den 15 februari 2014.

De ska genast överlämna texten till dessa bestämmelser till kommissionen.

När medlemsstaterna antar dessa bestämmelser ska de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras ska varje medlemsstat själv utfärda.

2.   Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten till de centrala bestämmelserna i den nationella lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

1.   Direktiv 96/82/EG ska upphöra att gälla från och med den 1 juni 2015.

2.   Hänvisningar till det upphävda direktivet ska anses som hänvisningar till det här direktivet och ska läsas i enlighet med den jämförelsetabell som anges i bilaga VII.

BILAGA I

FARLIGA ÄMNEN

Farliga ämnen som omfattas av de farokategorier som förtecknas i kolumn 1 i del 1 i denna bilaga omfattas av de tröskelvärden som anges i kolumnerna 2 och 3 i del 1.

Ifall ett farligt ämne omfattas av del 1 i denna bilaga och även förtecknas i del 2 är de tröskelvärden som anges i kolumnerna 2 och 3 tillämpliga.

DEL 1

Kategorier av farliga ämnen

Denna del innehåller alla farliga ämnen som omfattas av de farokategorier som förtecknas i kolumn 1:

DEL 2

Namngivna farliga ämnen

NOTER TILL BILAGA I

17.   Kaliumnitrat (5 000/10 000):

Detta gäller sådana sammansatta kaliumnitratbaserade gödselmedel (i pellet- eller granulatform) som har samma farliga egenskaper som rent kaliumnitrat.

18.   Kaliumnitrat (1 250/5 000):

Detta gäller sådana sammansatta kaliumnitratbaserade gödselmedel (i kristallform) som har samma farliga egenskaper som rent kaliumnitrat.

19.   Uppgraderad biogas

Vid tillämpningen av detta direktiv får uppgraderad biogas klassificeras under punkt 18 i bilaga I del 2 om den har bearbetats i enlighet med gällande normer för renad och uppgraderad biogas som garanterar en kvalitet som är likvärdig med kvaliteten på naturgas, inklusive vad metaninnehållet beträffar, och där syrehalten uppgår till högst 1 %.

20.   Polyklordibensofuraner och polyklordibensodioxiner

Kvantiteterna av polyklordibensofuraner och polyklordibensodioxiner beräknas med hjälp av följande faktorer:

(1)  CAS-numret visas endast som indikation.

(*1)  Förutsatt att blandningen inte skulle klassificeras som farlig för vattenmiljön, akut kategori 1 [H400] om den inte innehöll natriumhypoklorit.

(2)  Mera vägledning om när testning inte behövs finns i beskrivningen av metoden A.14, se kommissionens förordning (EG) nr 440/2008 av den 30 maj 2008 om testmetoder enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach) (EUT L 142, 31.5.2008, s. 1).

(3)  EGT L 147, 9.6.1975, s. 40.

(4)  15,75 viktprocent kväve på grund av att ammoniumnitratet motsvarar 45 % ammoniumnitrat.

(5)  24,5 viktprocent kväve på grund av att ammoniumnitratet motsvarar 70 % ammoniumnitrat.

(6)  EUT L 304, 21.11.2003, s. 1.

(7)  28 viktprocent kväve på grund av att ammoniumnitratet motsvarar 80 % ammoniumnitrat.

BILAGA II

Det minimum av uppgifter och information som ska beaktas i den säkerhetsrapport som avses i artikel 10

BILAGA III

Information som avses i artiklarna 8.5 och 10 om verksamhetens säkerhetsledningssystem och organisation för att förebygga allvarliga olyckshändelser

Vid genomförandet av verksamhetsutövarens säkerhetsledningssystem ska följande beaktas:

BILAGA IV

Uppgifter och information som ska ingå i de planer för räddningsinsatser som avses i artikel 12

BILAGA V

Upplysningar som ska lämnas till allmänheten enligt artikel 14.1 och enligt artikel 14.2 a

DEL 1

Alla verksamheter som omfattas av detta direktiv ska lämna följande upplysningar:

DEL 2

Verksamheter på högre nivå ska lämna följande upplysningar utöver den information som anges i del 1 av denna bilaga:

BILAGA VI

Kriterier för anmälan av en allvarlig olyckshändelse till kommissionen enligt artikel 18.1

I.   Alla allvarliga olyckshändelser som omfattas av punkt 1 eller som medför minst en av de följder som beskrivs i punkterna 2, 3, 4 och 5 måste anmälas till kommissionen.

1.   Berörda farliga ämnen

Varje typ av brand, explosion eller oavsiktligt utsläpp av ett farligt ämne i kvantiteter som motsvarar minst 5 % av det tröskelvärde som anges i kolumn 3 i del 1 eller i kolumn 2 i del 2 i bilaga I.

2.   Skador på personer eller egendom

3.   Omedelbara skador på miljön

4.   Skador på egendom

5.   Gränsöverskridande skador

Alla allvarliga olyckshändelser där ett farligt ämne medverkar direkt och som har följder utanför den berörda medlemsstatens territorium.

II.   Olyckshändelser eller händelser som kunde ha lett till en olyckshändelse som medlemsstaterna anser vara av särskilt tekniskt intresse när det gäller att förebygga allvarliga olyckshändelser och begränsa deras följder, men som inte uppfyller de kvantitativa kriterierna enligt ovan, bör anmälas till kommissionen.

BILAGA VII

JÄMFÖRELSETABELL

1.   Detta direktiv ska gälla elektrisk och elektronisk utrustning (EEE) enligt följande:

2.   Detta direktiv ska inte påverka tillämpningen av de krav som föreskrivs i unionslagstiftningen om säkerhet och hälsa, kemikalier, särskilt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 av den 18 december 2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach) och inrättande av en europeisk kemikaliemyndighet (18) eller i särskild unionslagstiftning om avfallshantering och produktutformning.

3.   Detta direktiv ska inte tillämpas på följande typer av EEE:

4.   Utöver den utrustning som anges i punkt 3 ska detta direktiv, från och med den 15 augusti 2018, inte tillämpas på följande EEE:

5.   Senast den 14 augusti 2015 ska kommissionen se över det tillämpningsområde för detta direktiv som anges i punkt 1 b, inbegripet parametrar för att skilja mellan stor och liten utrustning i bilaga III, och lägga fram en rapport om detta för Europaparlamentet och rådet. Rapporten ska vid behov åtföljas av ett lagstiftningsförslag.

1.   I detta direktiv gäller följande definitioner:

a)   elektrisk och elektronisk utrustning eller EEE: utrustning som är beroende av elektrisk ström eller elektromagnetiska fält för att fungera korrekt samt utrustning för generering, överföring och mätning av sådan ström och sådana fält och som är avsedda att användas med en spänning på högst 1 000 volt växelström eller 1 500 volt likström.

b)   storskaliga stationära industriverktyg: en grupp storskaliga maskiner, utrustning och/eller komponenter, som fungerar tillsammans för en viss tillämpning, som installeras permanent och monteras ned av yrkesmän på en viss plats samt används och underhålls av yrkesmän i en industriell produktionsanläggning eller anläggning för forskning och utveckling.

c)   storskalig fast installation: storskalig kombination av flera slags maskiner och, där så är tillämpligt, av andra anordningar, som

d)   mobil maskin som inte är avsedd att användas för transporter på väg: maskin, med en inbyggd källa för kraftgenerering, vars funktion kräver endera mobilitet eller kontinuerlig eller halvkontinuerlig förflyttning mellan en följd av fasta arbetsstationer under arbetet.

e)   avfall som utgörs av eller innehåller elektrisk eller elektronisk utrustning eller WEEE: elektrisk eller elektronisk utrustning som enligt definitionen i artikel 3.1 i direktiv 2008/98/EG är avfall, inklusive alla komponenter, utrustningsdelar och förbrukningsvaror som utgör del av produkten då denna kasseras.

f)   producent: varje fysisk eller juridisk person som, oberoende av försäljningsmetod, inklusive genom distanskommunikation i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid distansavtal (19),

Den som endast tillhandahåller finansiering enligt ett finansieringsavtal ska inte anses vara ”producent”, såvida inte denna också agerar som producent i den mening som avses i leden i till iv.

g)   distributör: varje fysisk eller juridisk person i distributörskedjan som tillhandahåller EEE på marknaden. Denna definition hindrar inte att distributören samtidigt är producent i den mening som avses i led f.

h)   WEEE från privathushåll: WEEE som kommer från privathushåll och WEEE som kommer från handel, industri, institutioner och andra källor, som på grund av sin beskaffenhet och kvantitet är likvärdigt det som kommer från privathushåll. EEE som sannolikt kommer att användas av både privathushåll och andra användare än privathushåll ska anses vara WEEE från privathushåll.

i)   finansieringsavtal: avtal eller arrangemang beträffande lån, leasing, hyra eller avbetalningsköp som hänför sig till en utrustning, oavsett om det följer av villkoren i det avtalet eller arrangemanget eller i ett parallellavtal eller -arrangemang att äganderätten till utrustningen kommer eller kan komma att överföras.

j)   tillhandahållande på marknaden: varje leverans av en produkt för distribution, konsumtion eller användning på marknaden i en medlemsstat i samband med kommersiell verksamhet, mot betalning eller gratis.

k)   utsläppande på marknaden: yrkesmässigt tillhandahållande för första gången av en produkt på marknaden inom en medlemsstats territorium.

l)   avlägsnande: varje manuell, mekanisk, kemisk eller metallurgisk behandling som resulterar i att farliga ämnen, blandningar och komponenter begränsas till ett identifierbart flöde eller till en identifierbar del i behandlingsprocessen. Ett ämne, en blandning eller en komponent ska anses identifierbar om det eller den kan kontrolleras för att fastställa om behandlingen har skett på ett miljövänligt sätt.

m)   medicintekniska produkter: medicinteknisk produkt eller tillbehör i den mening som avses i artikel 1.2 a respektive b i rådets direktiv 93/42/EEG av den 14 juni 1993 om medicintekniska produkter (20) och som är en EEE.

n)   medicinteknisk produkt avsedd för in vitro-diagnostik: medicinteknisk produkt avsedd för in vitro-diagnostik eller tillbehör i den mening som avses i artikel 1.2 b respektive c i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/79/EG av den 27 oktober 1998 om medicintekniska produkter för in vitro-diagnostik (21) och som är en EEE.

o)   aktiv medicinteknisk produkt för implantation: aktiv medicinteknisk produkt för implantation i den mening som avses i artikel 1.2 c i rådets direktiv 90/385/EEG av den 20 juni 1990 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om aktiva medicintekniska produkter för implantation (22) som är en EEE.

2.   De definitioner av farligt avfall, insamling, separat insamling, förebyggande, återanvändning, behandling, återvinning, förberedelse för återanvändning, materialåtervinning och bortskaffande som anges i artikel 3 i direktiv 2008/98/EG ska gälla.

1.   Medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att minimera bortskaffandet av WEEE i form av osorterat kommunalt avfall, se till att allt insamlat WEEE behandlas korrekt och att WEEE i hög grad insamlas separat, särskilt vad gäller temperaturregleringsutrustning som innehåller ozonnedbrytande ämnen och fluorerade växthusgaser, lysrörslampor som innehåller kvicksilver, solcellspaneler och liten utrustning som avses i kategorierna 5 och 6 i bilaga III.

2.   För WEEE från privathushåll ska medlemsstaterna se till att

Medlemsstaterna får tillhandahålla särskilda arrangemang för återlämnande av WEEE i enlighet med a, b och c för de fall då utrustningen inte innehåller sina väsentliga komponenter eller innehåller annat avfall än WEEE.

3.   Medlemsstaterna får utse de aktörer som har tillstånd att samla in WEEE från privathushåll som avses i punkt 2.

4.   Medlemsstaterna får kräva att allt WEEE som lämnas vid insamlingsplatser i enlighet med punkterna 2 och 3 överlämnas till producenterna eller till tredje parter som agerar för deras räkning eller, i syfte att förbereda återanvändningen, till utsedda inrättningar eller företag.

5.   För annat WEEE än WEEE från privathushåll ska medlemsstaterna, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 13, säkerställa att producenterna eller en tredje part som handlar för deras räkning ser till att sådant avfall samlas in.

1.   Medlemsstaterna ska förbjuda bortskaffande av separat insamlat WEEE som ännu inte har behandlats i enlighet med artikel 8.

2.   Medlemsstaterna ska se till att insamlingen och transporten av separat insamlat WEEE görs på ett sådant sätt att optimala villkor möjliggörs för förberedelse för återanvändning och materialåtervinning och för att begränsa spridningen av farliga ämnen.

För att maximera förberedelsen för återanvändning ska medlemsstaterna verka för att, före ytterligare överföringar, det genom insamlingssystem eller insamlingsplatser är möjligt att vid insamlingspunkterna avskilja WEEE som ska förberedas för återvinning från annat separerat insamlat WEEE; medlemsstaterna kan i detta syfte särskilt verka för att personal från återanvändningsbranschen beviljas tillträde till dessa platser.

1.   Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 5.1 ska varje medlemsstat se till att principen om producentens ansvar tillämpas och att, på denna grundval, en lägsta insamlingsnivå uppnås årligen. Från och med den 2016 ska den lägsta insamlingsnivån vara 45 %, beräknad på grundval av den totala vikten av WEEE som har samlats in i enlighet med artiklarna 5 och 6 under ett visst år i den berörda medlemsstaten, uttryckt som en årlig procentandel av den genomsnittliga vikten av EEE som har släppts ut på marknaden i medlemsstaten under de tre föregående åren. Medlemsstaterna ska se till att volymen av insamlat WEEE gradvis ökar under perioden från och med 2016 till och med 2019 såvida inte den insamlingsnivå som anges i andra stycket redan har uppnåtts.

Från och med 2019 ska minst 65 % av den genomsnittliga vikten av EEE som släppts ut på marknaden under de tre föregående åren i den berörda medlemsstaten årligen samlas in, alternativt 85 % av det WEEE som genererats uttryckt i vikt på den medlemsstatens territorium.

Till och med den 31 december 2015 ska en nivå av separat insamlat WEEE från privathushåll på i genomsnitt minst 4 kg per invånare och år, eller samma mängd WEEE som den årliga vikten som genomsnittligen samlades in i den medlemsstaten under de tre föregående åren, beroende på vilkendera som är störst, fortsätta att tillämpas.

Medlemsstaterna får sätta upp mer ambitiösa nivåer för separat insamling av WEEE och ska i så fall rapportera detta till kommissionen.

2.   För att fastställa huruvida den lägsta insamlingsnivån har uppnåtts ska medlemsstaterna se till att information om separat insamlat WEEE i enlighet med artikel 5 överförs till medlemsstaterna utan kostnad, vilken minst omfattar information om WEEE som har

3.   Med undantag från punkt 1 får Bulgarien, Tjeckien, Lettland, Litauen, Ungern, Malta, Polen, Rumänien, Slovenien och Slovakien, på grund av sin brist på nödvändig infrastruktur och sina låga förbrukningsnivåer av EEE, besluta att

4.   Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 20 som innehåller nödvändiga övergångsjusteringar för att hantera svårigheter som medlemsstaterna ställs inför när det gäller att uppfylla de krav som fastställs i punkt 1.

5.   För att säkerställa enhetliga villkor för tillämpningen av denna artikel ska kommissionen senast den 14 augusti 2015 anta genomförandeakter som fastställer en gemensam metod för beräkning av vikten för den EEE som släpps ut på en nationell marknad och en gemensam metod för att beräkna mängden WEEE som genereras uttryckt i vikt i varje medlemsstat. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 21.2.

6.   Kommissionen ska senast den 14 augusti 2015 lägga fram en rapport inför Europaparlamentet och rådet om en ny översyn av tidsfristerna för de insamlingsnivåer som avses i punkt 1 och om att eventuellt fastställa individuella insamlingsnivåer för en eller flera av de kategorier som anges i bilaga III, särskilt för temperaturregleringsutrustning, solcellspaneler, liten utrustning, liten it- och telekommunikationsutrustning, och lampor som innehåller kvicksilver. Denna rapport ska vid behov åtföljas av ett lagstiftningsförslag.

7.   Om kommissionen på grundval av en konsekvensbedömning anser att den insamlingsnivå som bygger på genererat WEEE kräver en översyn, ska den lägga fram ett lagstiftningsförslag inför Europaparlamentet och rådet.

1.   Medlemsstaterna ska se till att allt separat insamlat WEEE behandlas på ett korrekt sätt.

2.   Annan korrekt behandling än förberedelse för återanvändning samt återvinnings- eller materialåtervinningsåtgärder ska minst omfatta avlägsnande av alla vätskor samt selektiv behandling i enlighet med bilaga VII.

3.   Medlemsstaterna ska se till att producenter eller tredje part som handlar för deras räkning inrättar system för återvinning av WEEE och att de använder bästa tillgängliga teknik. Producenterna får inrätta systemen individuellt eller kollektivt. Medlemsstaterna ska se till att alla inrättningar eller företag som bedriver insamlings- och behandlingsverksamhet lagrar och behandlar WEEE i enlighet med de tekniska krav som anges i bilaga VIII.

4.   Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 20 med avseende på ändring av bilaga VII för att införa annan behandlingsteknik som säkerställer minst samma skyddsnivå för människors hälsa och för miljön.

Kommissionen ska snarast möjligt bedöma om uppgifterna beträffande kretskort i mobiltelefoner och bildskärmar med flytande kristaller behöver ändras. Kommissionen uppmanas att utvärdera om bilaga VII behöver ändras så att även nanomaterial som ingår i EEE tas upp i den.

5.   För att skydda miljön får medlemsstaterna fastställa minimikvalitetsnormer för behandlingen av insamlat WEEE.

Medlemsstater som väljer sådana kvalitetsnormer ska underrätta kommissionen, som ska offentliggöra dessa normer.

Kommissionen ska senast den 14 februari 2013 begära att de europeiska standardiseringsorganen tar fram europeiska standarder för behandling, inklusive återvinning, materialåtervinning och förberedelse för återanvändning av WEEE. Dessa standarder ska återspegla den tekniska utvecklingsnivån.

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna artikel, får kommissionen anta genomförandeakter som fastställer minimikvalitetsnormer som särskilt ska bygga på de standarder som tagits fram av de europeiska standardiseringsorganen. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 21.2.

En hänvisning till de standarder som antagits av kommissionen ska offentliggöras.

6.   Medlemsstaterna ska uppmuntra inrättningar eller företag som utför behandlingsverksamhet att införa certifierade miljöförvaltningssystem i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1221/2009 av den 25 november 2009 om frivilligt deltagande för organisationer i gemenskapens miljölednings- och miljörevisionsordning (Emas) (23).

1.   Medlemsstaterna ska se till att alla inrättningar eller företag som utför behandlingsverksamhet har tillstånd från behöriga myndigheter, i enlighet med artikel 23 i direktiv 2008/98/EG.

2.   Undantag från tillståndskrav, villkor för undantag och registrering ska överensstämma med artiklarna 24, 25 och 26 i direktiv 2008/98/EG.

3.   Medlemsstaterna ska säkerställa att det tillstånd eller den registrering som avses i punkterna 1 och 2 innehåller alla de villkor som behövs för att uppfylla kraven i artikel 8.2, 8.3 och 8.5 samt för att uppnå de återvinningsmål som fastställs i artikel 11.

1.   Behandlingen får även genomföras utanför den berörda medlemsstaten eller utanför unionen under förutsättning att transporten av WEEE sker i enlighet med förordning (EG) nr 1013/2006 och kommissionens förordning (EG) nr 1418/2007 av den 29 november 2007 om export för återvinning av visst avfall som förtecknas i bilaga III eller IIIA till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1013/2006 till vissa länder som inte omfattas av OECD-beslutet om kontroll av gränsöverskridande transporter av avfall (24).

2.   WEEE som exporteras utanför unionen ska bara räknas som ett uppfyllande av skyldigheterna och målen i artikel 11 i detta direktiv om exportören i enlighet med förordningarna (EG) nr 1013/2006 och (EG) nr 1418/2007 kan bevisa att behandlingen skedde under villkor som är likvärdiga med kraven i detta direktiv.

3.   Kommissionen ska senast den 14 februari 2014 anta delegerade akter i enlighet med artikel 20 som innehåller närmare bestämmelser som kompletterar bestämmelserna i punkt 2 i den här artikeln, särskilt kriterier för att bedöma huruvida det föreligger likvärdiga villkor.

1.   För allt WEEE som har samlats in separat i enlighet med artikel 5 och skickats för behandling i enlighet med artiklarna 8, 9 och 10 ska medlemsstaterna se till att de minimimål som anges i bilaga V uppnås av producenterna.

2.   Huruvida målen har uppnåtts ska för varje enskild kategori beräknas genom att dividera vikten av det WEEE som, efter korrekt behandling i enlighet med artikel 8.2 beträffande återvinning eller materialåtervinning, går in i en anläggning för återvinning, materialåtervinning/förberedelse för återanvändning, med vikten av allt separat insamlat WEEE för varje kategori, uttryckt som en procentandel.

Förberedande verksamhet, inbegripet sortering och lagring före återvinning, ska inte beaktas för uppnåendet av dessa mål.

3.   För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna artikel, får kommissionen anta genomförandeakter som fastställer ytterligare bestämmelser om beräkningsmetoder för tillämpning av minimimålen. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 21.2.

4.   Medlemsstaterna ska med avseende på beräkningen av dessa mål se till att producenter, eller tredje part som handlar för deras räkning, för ett register över vikten av WEEE, dess komponenter, material eller ämnen när det lämnar insamlingsplatsen, går in i och lämnar behandlingsanläggningarna och när det går in i anläggningen för återvinning eller materialåtervinning/förberedelse för återanvändning.

Medlemsstaterna ska också med avseende på tillämpningen av punkt 6 se till att det förs register över vikten hos produkter och material när de lämnar anläggningen för återvinning, materialåtervinning eller förberedelse för återanvändning.

5.   Medlemsstaterna ska främja utvecklingen av ny teknik för återvinning, materialåtervinning och behandling.

6.   På grundval av en rapport från kommissionen, vid behov åtföljd av ett lagstiftningsförslag, ska Europaparlamentet och rådet senast den 14 augusti 2016 se över de återvinningsmål som avses i bilaga V del 3, undersöka möjligheten att fastställa separata mål för WEEE som förbereds för återanvändning och se över den beräkningsmetod som avses i punkt 2 för att analysera om det är möjligt att fastställa målen på grundval av de produkter och det material som är resultatet av processerna för återvinning, materialåtervinning och förberedelse för återanvändning.

1.   Medlemsstaterna ska se till att producenterna sörjer för åtminstone finansieringen av insamling, behandling, återvinning och miljövänligt bortskaffande av WEEE från privathushåll som lämnats vid insamlingsplatser, vilka upprättats enligt artikel 5.2.

2.   Medlemsstaterna får när så är lämpligt uppmana producenterna att också stå för kostnaderna för insamling av WEEE från privathushåll till insamlingsplatser.

3.   För produkter som släppts ut på marknaden efter den 13 augusti 2005 ska varje producent ansvara för finansieringen av de verksamheter i punkt 1 som avser avfall som härrör från dennes egna produkter. Producenten får välja att uppfylla detta åliggande antingen individuellt eller genom att delta i ett kollektivt system.

Medlemsstater ska se till att en producent, när denne släpper ut en produkt på marknaden, lämnar en garanti som visar att behandlingen av allt WEEE kommer att finansieras samt se till att producenter klart märker sina produkter i enlighet med artikel 15.2. Denna garanti ska säkerställa att de verksamheter i punkt 1 som avser denna produkt blir finansierade. Garantin får bestå i att producenten deltar i lämpliga system för finansiering av behandlingen av WEEE, eller av en materialåtervinningsförsäkring eller ett spärrat konto.

4.   Ansvaret för finansieringen av kostnaderna för hanteringen av WEEE från produkter som släppts ut på marknaden den 13 augusti 2005 eller tidigare (historiskt avfall), ska bäras av ett eller flera system som alla producenter som finns på marknaden när kostnaderna uppstår proportionellt ska bidra till, till exempel i förhållande till deras respektive andel av de olika produktmarknaderna.

5.   Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att se till att det tas fram lämpliga rutiner eller återbetalningsförfaranden för återbetalning av bidrag till producenterna när EEE överförs för att släppas ut på marknaden utanför den berörda medlemsstatens territorium. Dessa rutiner eller förfaranden får tas fram av producenter eller tredje parter som agerar för deras räkning.

6.   Kommissionen uppmanas att senast den 14 augusti 2015 rapportera om möjligheten att ta fram kriterier för att inbegripa de faktiska kostnaderna för uttjänta produkter i producenternas finansiering av WEEE och att vid behov lägga fram ett lagstiftningsförslag inför Europaparlamentet och rådet.

1.   Medlemsstaterna ska se till att producenterna sörjer för finansieringen av kostnaderna för insamling, behandling, återvinning och miljövänligt bortskaffande av WEEE från andra användare än privathushåll och som härrör från produkter som har släppts ut på marknaden efter den 13 augusti 2005.

När det gäller historiskt avfall som ersätts av nya produkter som är av samma typ eller av nya produkter som fyller samma funktion ska kostnaderna finansieras av producenterna av dessa produkter när de tillhandahåller dem. Medlemsstaterna får alternativt föreskriva att andra användare än privathushåll helt eller delvis ska vara ansvariga för denna finansiering.

När det gäller annat historiskt avfall ska kostnaderna finansieras av de användare som inte är privathushåll.

2.   Producenter och andra användare än privathushåll får ingå avtal i vilka andra finansieringsmetoder fastställs, utan att det påverkar tillämpningen av detta direktiv.

1.   Medlemsstaterna får kräva att producenterna, vid tidpunkten för försäljning av nya produkter, för köparna visar kostnaderna för insamling och miljövänlig behandling och miljövänligt bortskaffande. Kostnaderna får inte överstiga den bästa uppskattningen av de faktiska kostnaderna.

2.   Medlemsstaterna ska se till att användarna av EEE i privathushåll får tillgång till all nödvändig information om följande:

3.   Medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder så att konsumenterna bidrar till insamling och återanvändning av WEEE och för att uppmuntra dem att underlätta återanvändning, behandling och återvinning.

4.   För att minimera bortskaffandet av WEEE som osorterat kommunalt avfall och för att underlätta att detta insamlas separat ska medlemsstaterna se till att producenterna på ett lämpligt sätt, helst i enlighet med Europastandard EN 50419 (25), märker sådan EEE som släppts ut på marknaden med den symbol som visas i bilaga IX. I undantagsfall ska symbolen, om det behövs på grund av produktens storlek eller funktion, tryckas på EEE:ns förpackning, bruksanvisning och garanti.

5.   Medlemsstaterna får kräva att producenter och/eller distributörer tillhandahåller en del av eller all den information som det hänvisas till i punkterna 2, 3 och 4, t.ex. i bruksanvisningen, vid försäljningsstället och genom informationskampanjer för allmänheten.

1.   I syfte att underlätta förberedelsen för återanvändning samt korrekt och miljövänlig behandling av WEEE, inbegripet underhåll, uppgradering, reparation och materialåtervinning, ska medlemsstaterna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att se till att producenterna tillhandahåller kostnadsfri information om förberedelse för återanvändning och behandling för varje typ av ny EEE som för första gången släppts ut på unionsmarknaden inom ett år efter det att produkten släppts ut på marknaden. Av denna information ska det framgå, i den utsträckning det är nödvändigt för de verksamheter som förbereder för återanvändning samt anläggningarna för behandling och materialåtervinning för att bestämmelserna i detta direktiv ska kunna uppfyllas, vilka olika komponenter och material som ingår i EEE, och var i dessa produkter det kan finnas farliga ämnen och blandningar. Producenterna av EEE ska göra informationen tillgänglig för centra som förbereder för återanvändning samt anläggningarna för behandling och materialåteranvändning i form av handböcker eller genom elektroniska media (t.ex. cd-rom eller internettjänster).

2.   För att göra det möjligt att entydigt avgöra när en EEE släppts ut på marknaden ska medlemsstaterna se till att det av märkningen på denna utrustning framgår att den släppts ut på marknaden efter den 13 augusti 2005. Företrädesvis ska Europastandard EN 50419 tillämpas för detta ändamål.

1.   Medlemsstaterna ska i enlighet med punkt 2 skapa ett register över producenter, inbegripet producenter som tillhandahåller EEE genom distansförsäljning. Registret ska användas för att kontrollera efterlevnaden av kraven i detta direktiv.

Producenter som enligt definitionen i artikel 3.1 f iv tillhandahåller EEE genom distansförsäljning ska registreras i den medlemsstat till vilken deras försäljning sker. Om sådana producenter inte är registrerade i den medlemsstat till vilken deras försäljning sker ska de registreras genom sina behöriga ombud i enlighet med artikel 17.2.

2.   Medlemsstaterna ska se till att

3.   För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna artikel ska kommissionen anta genomförandeakter som fastställer hur registreringen och rapporteringen ska gå till och hur ofta rapporteringen till registret ska göras. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 21.2.

4.   Medlemsstaterna ska årsvis samla in information, inklusive dokumenterade bedömningar, om vilka kvantiteter och kategorier av EEE som släppts ut på deras marknader, samlats in genom alla kanaler, återvunnits, förberetts för återanvändning, och materialåtervunnits inom medlemsstaten samt om separat insamlat exporterat WEEE, uttryckt i vikt.

5.   Vart tredje år ska medlemsstaterna till kommissionen sända en rapport om genomförandet av detta direktiv och om den information som avses i punkt 4. Rapporten om genomförandet ska utarbetas på grundval av ett frågeformulär i enlighet med kommissionens beslut 2004/249/EG (26) och 2005/369/EG (27). Rapporten ska vara kommissionen tillhanda inom nio månader efter det att den treårsperiod som den omfattar har löpt ut.

Den första rapporten ska omfatta perioden från och med den 14 februari 2014 till och med den 31 december 2015.

Kommissionen ska inom nio månader efter det att den mottagit rapporterna från medlemsstaterna offentliggöra en rapport om genomförandet av detta direktiv.

1.   Varje medlemsstat ska se till att en producent enligt definitionen i artikel 3.1 f i–iii och som är etablerad i en annan medlemsstat, genom undantag från artikel 3.1 f i-iii, har rätt att utse en juridisk eller fysisk person som är etablerad på dess territorium till behörigt ombud som ska ansvara för att producentens skyldigheter enligt detta direktiv uppfylls på dess territorium.

2.   Varje medlemsstat ska se till att en producent enligt definitionen i artikel 3.1 f iv som är etablerad på dess territorium och som säljer EEE till en annan medlemsstat i vilken den inte är etablerad utser ett behörigt ombud i den medlemsstaten som den person som ska ansvara för att producentens skyldigheter enligt detta direktiv uppfylls på den medlemsstatens territorium.

3.   Utseendet av ett behörigt ombud ska ske genom en skriftlig fullmakt.

1.   Befogenheten att anta delegerade akter ges till kommissionen med förbehåll för de villkor som anges i denna artikel.

2.   Den befogenhet att anta delegerade akter som avses i artiklarna 7.4, 8.4, 10.3 och 19 ska ges till kommissionen för en period av fem år från den 13 augusti 2012. Kommissionen ska utarbeta en rapport om delegeringen av befogenhet senast nio månader före utgången av perioden av fem år. Delegeringen av befogenhet ska genom tyst medgivande förlängas med perioder av samma längd, såvida inte Europaparlamentet eller rådet motsätter sig en sådan förlängning senast tre månader före utgången av perioden i fråga.

3.   Den delegering av befogenhet som avses i artiklarna 7.4, 8.4, 10.3 och 19 får när som helst återkallas av Europaparlamentet eller rådet. Ett beslut om återkallelse innebär att delegeringen av den befogenhet som anges i beslutet upphör att gälla. Beslutet får verkan dagen efter det att det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning, eller vid ett senare i beslutet angivet datum. Det påverkar inte giltigheten av delegerade akter som redan har trätt i kraft.

4.   Så snart kommissionen antar en delegerad akt ska den samtidigt delge Europaparlamentet och rådet denna.

5.   En delegerad akt som antas enligt artiklarna 7.4, 8.4, 10.3 och 19 ska träda i kraft endast om varken Europaparlamentet eller rådet har gjort invändningar mot den delegerade akten inom en period av två månader från den dag då akten delgavs Europaparlamentet och rådet, eller om både Europaparlamentet och rådet, före utgången av den perioden, har underrättat kommissionen om att de inte kommer att invända. Denna period ska förlängas med två månader på Europaparlamentets eller rådets initiativ.

1.   Kommissionen ska biträdas av den kommitté som inrättats enligt artikel 39 i direktiv 2008/98/EG. Denna kommitté ska vara en kommitté i den mening som avses i förordning (EU) nr 182/2011.

2.   När det hänvisas till denna punkt ska artikel 5 i förordning (EU) nr 182/2011 tillämpas.

Om kommittén inte avger något yttrande, ska kommissionen inte anta utkastet till genomförandeakt och artikel 5.4 tredje stycket i förordning (EU) nr 182/2011 ska tillämpas.

1.   Medlemsstaterna ska sörja för lämpliga inspektions- och övervakningsåtgärder för att kontrollera att detta direktiv genomförs på lämpligt sätt.

Inspektionsåtgärderna ska minst omfatta

2.   Medlemsstaterna ska se till att transporter av begagnad EEE som misstänks vara WEEE genomförs i enlighet med de minimikrav som anges i bilaga VI och ska övervaka sådana transporter i enlighet med detta.

3.   Kostnaderna för tillämpliga analyser och inspektioner, inklusive lagringskostnader avseende begagnad EEE som misstänks vara WEEE får läggas på producenterna, tredjeparter som agerar för deras räkning eller andra personer som organiserar transporter av begagnad EEE som misstänks vara WEEE.

4.   För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna artikel och av bilaga VI får kommissionen anta genomförandeakter för att fastställa kompletterande regler för inspektion och övervakning och i synnerhet enhetliga villkor för genomförandet av bilaga VI punkt 2. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 21.2.

1.   Medlemsstaterna ska sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 14 februari 2014. De ska genast överlämna texterna till dessa bestämmelser till kommissionen.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser ska de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. De ska även innehålla en uppgift om att hänvisningar i befintliga lagar och andra författningar till de direktiv som upphävts genom detta direktiv ska anses som hänvisningar till detta direktiv. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras och hur den ska formuleras ska varje medlemsstat själv utfärda.

2.   Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texterna till de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

3.   Under förutsättning att de mål som ställs upp i detta direktiv uppnås får medlemsstaterna införliva bestämmelserna i artiklarna 8.6, 14.2 och 15 genom avtal mellan de behöriga myndigheterna och de berörda ekonomiska sektorerna. Sådana avtal ska uppfylla följande krav: