12.1.2012

Europeiska unionens officiella tidning

L 8/1

RÅDETS BESLUT

av den 12 december 2011

om Europeiska unionens anslutning till 2002 års protokoll till 1974 års Atenkonvention om befordran till sjöss av passagerare och deras resgods, med undantag för artiklarna 10 och 11

(2012/22/EU)

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA BESLUT

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 100.2 jämförd med artikel 218.6 a och 218.8 första stycket,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

med beaktande av Europaparlamentets godkännande, och

av följande skäl:

(1)

2002 års protokoll till 1974 års Atenkonvention om befordran till sjöss av passagerare och deras resgods (nedan kallat Atenprotokollet) är en viktig förbättring av bestämmelserna om transportörers skadeståndsansvar och skadestånd till passagerare vid befordran till sjöss. Genom protokollet åläggs transportören ett strikt skadeståndsansvar, inklusive obligatorisk försäkring, och passageraren ges rätt att föra talan direkt mot försäkringsgivaren upp till angivna ansvarsgränser. Atenprotokollet innehåller också bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar. Det överensstämmer alltså med unionens målsättning att förbättra lagstiftningen om transportörens ansvar.

(2)	Atenprotokollet ändrar 1974 års Atenkonvention om befordran till sjöss av passagerare och deras resgods, (nedan kallad Atenkonventionen) och fastställer i artikel 15 att de båda instrumenten ska läsas och tolkas såsom ett enda instrument mellan parterna i protokollet.

(3)

Merparten av Atenprotokollets bestämmelser har införlivats i unionslagstiftningen genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 392/2009 av den 23 april 2009 om transportörens skadeståndsansvar i samband med olyckor vid passagerarbefordran till sjöss (1). Unionen utövade därmed behörighet i de frågor som regleras i den förordningen. Medlemsstaterna behåller dock sin behörighet avseende ett antal bestämmelser i Atenprotokollet, till exempel den undantagsklausul som låter dem fastställa högre ansvarsgränser än dem som föreskrivs i Atenprotokollet. De frågor som faller under medlemsstaternas behörighet enligt Atenprotokollet och de som faller under unionens exklusiva behörighet är inbördes beroende av varandra. Därför bör medlemsstaterna, i frågor om faller under deras behörighet enligt Atenprotokollet, agera på ett samordnat sätt, med beaktande av deras skyldighet att samarbeta lojalt.

(4)	Atenprotokollet är öppet för ratifikation, godtagande, godkännande och anslutning för stater och för regionala organisationer för ekonomisk integration som utgörs av suveräna stater som har överlåtit behörigheten i vissa frågor som regleras i Atenprotokollet till dessa organisationer.

(5)	Enligt artiklarna 17.2 b och 19 i Atenprotokollet får regionala organisationer för ekonomisk integration ingå Atenprotokollet.

(6)

Internationella sjöfartsorganisationens juridiska kommitté antog i oktober 2006 IMO:s förbehåll och riktlinjer för genomförandet av Atenkonventionen (nedan kallade IMO:s riktlinjer) för att lösa vissa frågor inom ramen för Atenkonventionen, såsom, särskilt, beträffande ersättning för terrorismrelaterade skador.

(7)	I bilagorna till förordning (EG) nr 392/2009 finns de tillämpliga bestämmelserna i den konsoliderade versionen av Atenkonventionen i dess ändrade lydelse enligt Atenprotokollet och IMO:s riktlinjer.

(8)	Enligt artikel 19 i Atenprotokollet ska regionala organisationer för ekonomisk integration vid undertecknande, ratifikation, godtagande, godkännande eller anslutning lämna en förklaring om omfattningen av sin behörighet i frågor som regleras av Atenprotokollet.

(9)

Unionen bör följaktligen ansluta sig till Atenprotokollet och göra det förbehåll som ingår i IMO:s riktlinjer. Att en sådant förbehåll görs bör inte tolkas som något som förändrar den nuvarande uppdelningen avseende behörighet mellan unionen och medlemsstaterna i fråga om certifiering och statliga myndigheters tillsynsuppgifter.

(10)	Vissa bestämmelser i Atenprotokollet rör civilrättsligt samarbete och faller därför inom räckvidden för avdelning V i tredje delen av EUF-fördraget. Ett separat beslut om dessa bestämmelser kommer att antas parallellt med detta beslut.

(11)

Medlemsstater som ska ratificera eller ansluta sig till Atenprotokollet bör om möjligt göra det samtidigt. Medlemsstater bör därför utbyta information om ratifikations- eller anslutningsförfarandena i syfte att i möjligaste mån förbereda den samtidiga deponeringen av ratificerings- eller anslutningsinstrumenten. Medlemsstater bör när de ratificerar eller ansluter sig till Atenprotokollet göra det förbehåll som ingår i IMO:s riktlinjer.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Europeiska unionens anslutning till 2002 års protokoll till 1974 års Atenkonvention om befordran till sjöss av passagerare och deras resgods (nedan kallat Atenprotokollet) godkänns härmed på Europeiska unionens vägnar vad gäller frågor som omfattas av unionens exklusiva behörighet, med undantag för artiklarna 10 och 11.

Texten till Atenprotokollet, med undantag av artiklarna 10 och 11, återges i bilagan.

Artikel 2

1. Rådets ordförande bemyndigas härmed att utse den eller de personer som ska ha rätt att deponera instrumentet för unionens anslutning till Atenprotokollet i enlighet med artiklarna 17.2 c, 17.3 och 19 i protokollet.

2. Vid deponeringen av instrumentet för anslutning ska unionen lägga fram följande behörighetsförklaring:

”1.

I artikel 19 i 2002 års Atenprotokoll till 1974 års Atenkonventionen om befordran till sjöss av passagerare och deras resgods föreskrivs att regionala organisationer för ekonomisk integration som utgörs av suveräna stater som har överfört behörighet i vissa frågor som regleras i det protokollet till dem kan underteckna detta under förutsättning att de lägger fram den förklaring som avses i den artikeln. Unionen har beslutat att ansluta sig till Atenprotokollet och lägger följaktligen fram den förklaringen.

Europeiska unionens nuvarande medlemmar är Konungariket Belgien, Republiken Bulgarien, Republiken Tjeckien, Konungariket Danmark, Förbundsrepubliken Tyskland, Republiken Estland, Irland, Republiken Grekland, Konungariket Spanien, Republiken Frankrike, Republiken Italien, Republiken Cypern, Republiken Lettland, Republiken Litauen, Storhertigdömet Luxemburg, Republiken Ungern, Malta, Konungariket Nederländerna, Republiken Österrike, Republiken Polen, Republiken Portugal, Rumänien, Republiken Slovenien, Republiken Slovakien, Republiken Finland, Konungariket Sverige och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland.

Denna förklaring gäller inte de till medlemsstaterna i Europeiska unionen hörande territorier där fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) inte tillämpas, och den påverkar inte sådana åtgärder eller ståndpunkter som de berörda medlemsstaterna kan komma att anta inom ramen för protokollet på dessa territoriers vägnar och i deras intresse.

Europeiska unionens medlemsstater har tilldelat unionen exklusiv behörighet avseende åtgärder som antas med artikel 100 i EUF-fördraget som grund. Genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 392/2009 av den 23 april 2009 om transportörens skadeståndsansvar i samband med olyckor vid passagerarbefordran till sjöss har sådana åtgärder antagits med avseende på artiklarna 1, 1a, 2.2, 3–16 och artiklarna 18, 20 och 21 i Atenkonventionen i dess lydelse enligt Atenprotokollet och bestämmelserna i IMO:s riktlinjer.

Det ligger i sakens natur att utövandet av den behörighet som medlemsstaterna har överfört till Europeiska unionen enligt EUF-fördraget ständigt förändras. Inom ramen för EUF-fördraget får behöriga institutioner fatta beslut där man fastställer räckvidden av Europeiska unionens behörighet. Europeiska unionen förbehåller sig därför rätten att ändra denna förklaring i enlighet därmed, utan att detta utgör en nödvändig förutsättning för utövandet av dess behörighet vad gäller de frågor som regleras i Atenprotokollet. Europeiska unionen kommer att delge Internationella sjöfartsorganisationens generalsekreterare den ändrade förklaringen.”.

3. Den eller de personer som har utsetts i enlighet med punkt 1 i denna artikel ska göra det förbehåll som ingår i IMO:s riktlinjer när instrumentet för unionens anslutning till Atenprotokollet deponeras.

Artikel 3

Unionen ska deponera sitt instrument för anslutning till Atenprotokollet senast den 31 december 2011.

Artikel 4

1. Medlemsstater ska inom rimlig tid, om möjligt senast den 31 december 2011, vidta de åtgärder som krävs för att deponera instrumenten för ratifikation av eller anslutning till Atenprotokollet.

2. Medlemsstater ska göra det förbehåll som ingår i IMO:s riktlinjer när deras instrument för ratifikation av eller anslutning till Atenprotokollet deponeras.

Utfärdat i Bryssel den 12 december 2011.

På rådets vägnar

S. NOWAK

Ordförande

(1) EUT L 131, 28.5.2009, s. 24.

BILAGA 1

ÖVERSÄTTNING

2002 ÅRS PROTOKOLL TILL 1974 ÅRS ATENKONVENTIONEN OM BEFORDRAN TILL SJÖSS AV PASSAGERARE OCH DERAS RESGODS

DE STATER SOM ÄR PARTER I DETTA PROTOKOLL,

SOM ANSER att det är önskvärt att se över Atenkonventionen om befordran till sjöss av passagerare och deras resgods, upprättad i Aten den 13 december 1974, för att tillhandahålla ökad ersättning, införa ett strikt skadeståndsansvar, åstadkomma ett förenklat förfarande för justering av ansvarsgränserna och sörja för obligatorisk försäkring till förmån för passagerarna,

SOM ERINRAR OM att guldfranc som beräkningsenhet ersätts med särskilda dragningsrätter genom 1976 års protokoll till konventionen,

SOM NOTERAR att 1990 års protokoll till konventionen, om ökad ersättning och ett förenklat förfarande för uppdatering av ansvarsgränserna, inte har trätt i kraft,

HAR KOMMIT ÖVERENS om följande.

Artikel 1

I detta protokoll avses med

1. konventionen: 1974 års Atenkonvention om befordran till sjöss av passagerare och deras resgods,

2. organisationen: Internationella sjöfartsorganisationen,

3. generalsekreteraren: organisationens generalsekreterare.

Artikel 2

Artikel 1.1 i konventionen skall ersättas med följande:

”1.

a)	med bortfraktare förstås en person som har träffat ett befordringsavtal eller på vars vägnar ett befordringsavtal har träffats, oavsett om befordran utförs av bortfraktaren själv eller av en utförande transportör;
b)	med utförande transportör förstås den som, utan att vara bortfraktare, i egenskap av ägare eller betraktare av ett fartyg eller den som i en redares ställe har hand om driften av ett fartyg faktiskt utför hela befordringen eller en del av denna;
c)	med bortfraktare som faktiskt utför hela befordringen eller en del av den förstås den utförande transportören eller bortfraktaren, i den mån den sistnämnde faktiskt utför befordringen;”.

Artikel 3

1. Artikel 1.10 i konventionen skall ersättas med följande:

”10. med organisationen förstås Internationella sjöfartsorganisationen;”.

2. I artikel 1 i konventionen skall följande punkt läggas till som punkt 11:

”11. med generalsekreteraren förstås organisationens generalsekreterare.”.

Artikel 4

Artikel 3 i konventionen skall ersättas med följande:

”Artikel 3

Bortfraktarens ansvar

1. Bortfraktaren skall vara ansvarig för skada som uppstått som följd av dödsfall eller personskada som drabbat en passagerare till följd av en sjöfartsolycka, i den mån skadan beträffande denna passagerare vid en och samma händelse inte överstiger 250 000 beräkningsenheter, såvida inte bortfraktaren bevisar att olyckan

a)	orsakades av krigshandling, fientligheter, inbördeskrig eller uppror eller av naturhändelse av osedvanlig karaktär, som inte har kunnat undvikas och vars följder inte har kunnat förhindras, eller

b)	i sin helhet har vållats av tredje man genom handling eller underlåtenhet med avsikt att orsaka skada.

Bortfraktaren skall även vara ansvarig i den omfattning skadan överstiger den beloppsgräns som angivits ovan, om inte bortfraktaren visar att den händelse som orsakade skadan inte uppkom genom fel eller försummelse av bortfraktaren.

2. Bortfraktaren skall vara ansvarig för skada som uppstått som följd av dödsfall eller personskada som drabbat en passagerare på grund av någon annan händelse än en sjöfartsolycka, om den händelse som orsakade skadan berodde på fel eller försummelse av bortfraktaren. Bevisbördan för fel eller försummelse ska ligga på käranden.

3. Bortfraktaren skall vara ansvarig för skada som uppstått som en följd av förlust av eller skada på handresgods, om den händelse som orsakade skadan berodde på fel eller försummelse av bortfraktaren. Fel eller försummelse av bortfraktaren skall antas föreligga om skadan har vållats av en sjöfartsolycka.

4. Bortfraktaren skall vara ansvarig för skada som uppstått som en följd av förlust av eller skada på annat resgods än handresgods, om inte bortfraktaren visar att den händelse som orsakade skadan inträffade utan fel eller försummelse av bortfraktaren.

5. Vid tillämpningen av denna artikel avses med

a) sjöfartsolycka: förlisning, kantring, sammanstötning eller strandning, explosion eller brand i fartyget eller fel i fartyget,

b) fel eller försummelse av bortfraktaren: beteckningen inbegriper även fel eller försummelse av bortfraktarens anställda i tjänsten,

c) fel i fartyget: funktionsoduglighet, brist eller åsidosättande av gällande säkerhetsföreskrifter i fråga om någon del av fartyget eller i dess utrustning vid användning för utrymning, evakuering eller passagerares ombord- eller ilandstigning, eller vid användning för framdrivning, styrning, säker navigering, förtöjning, ankring, angörande av eller avgång från kaj- eller ankringsplats, eller skadekontroll efter vattenfyllning, eller vid användning för sjösättning av livräddningsredskap, och

d) skada: beteckningen inbegriper inte straffliknande skadestånd (så kallade exemplary or punitive damages).

6. Bortfraktarens ansvar enligt denna artikel avser endast skada som härrör från händelser som har inträffat under befordringen. Bevisbördan för att den händelse som orsakat skadan har inträffat under befordringen och omfattningen av skadan skall ligga på käranden.

7. Bestämmelserna i denna konvention påverkar inte bortfraktarens regressrätt gentemot tredje man eller rätten att göra invändning om medvållande enligt artikel 6 i denna konvention. Denna artikel påverkar inte rätten till ansvarsbegränsning enligt artiklarna 7 och 8.

8. Ett antagande om en parts fel eller försumlighet eller placering av bevisbördan hos en part hindrar inte att bevisning som talar till den partens fördel beaktas.”.

Artikel 5

Följande artikel skall läggas till som artikel 4a i konventionen:

”Artikel 4a

Obligatorisk försäkring

1. Den bortfraktare som faktiskt utför hela eller en del av en passagerarbefordran, för vilken denna konvention gäller, med ett fartyg som är registrerat i en fördragsslutande stat och är godkänt för befordran av fler än tolv passagerare, är skyldig att ta och vidmakthålla försäkring eller annan ekonomisk säkerhet, såsom en garanti ställd av bank eller liknande finansiell institution, för att täcka sitt ansvar enligt denna konvention för dödsfall eller personskada som drabbat passagerare. Försäkringen eller säkerheten skall uppgå till minst 250 000 beräkningsenheter per passagerare vid en och samma händelse.

2. När en behörig myndighet i en fördragsslutande stat har fastställt att kraven enligt punkt 1 har uppfyllts skall ett certifikat som intygar detta utfärdas för fartyget. För ett fartyg som är registrerat i en fördragsslutande stat skall certifikatet utfärdas eller bestyrkas av den behöriga myndigheten i den stat där fartyget är registrerat. För ett fartyg som inte är registrerat i en fördragsslutande stat får certifikatet utfärdas eller bestyrkas av den behöriga myndigheten i någon fördragsslutande stat. Certifikatet skall följa den förlaga som återges i bilagan till denna konvention, och skall innehålla följande uppgifter:

a)	Fartygets namn, signalbokstäver och registreringsort.

b)	Namnet på den bortfraktare som faktiskt utför hela befordringen eller en del av den, och den ort där dennes huvudsakliga rörelse bedrivs.

c)	Fartygets IMO-nummer.

d)	Den ställda säkerhetens art och varaktighet.

e)	Namn och den ort där den huvudsakliga rörelsen bedrivs beträffande försäkringsgivaren eller annan person som tillhandahåller ekonomisk säkerhet, samt den ort där försäkringen utfärdats eller säkerheten ställts.

f)	Certifikatets giltighetstid, som inte får vara längre än försäkringens respektive den ekonomiska säkerhetens giltighetstid.

En fördragsslutande stat får bemyndiga en av staten erkänd institution eller organisation att utfärda certifikatet. Institutionen eller organisationen skall underrätta staten varje gång ett certifikat utfärdas. Den fördragsslutande staten bär i varje enskilt fall det fulla ansvaret för att ett på detta sätt utfärdat certifikat är fullständigt och korrekt, och skall vidta de åtgärder som krävs för att uppfylla denna skyldighet.

En fördragsslutande stat skall underrätta generalsekreteraren om

i)	vilka specifika ansvarsområden som delegerats till den erkända institutionen eller organisationen och vilka villkor som gäller för bemyndigandet,

ii)	ett bemyndigande återkallas,

iii)	när bemyndigandet eller återkallelsen får verkan.

Bemyndigandet får ges verkan tidigast tre månader efter det att generalsekreteraren underrättats.

En institution eller organisation som har bemyndigats att utfärda certifikat enligt denna punkt skall åtminstone ha befogenhet att återkalla ett certifikat om de villkor som ställdes för utfärdandet inte har uppfyllts. Institutionen eller organisationen skall underrätta den stat för vars räkning certifikatet utfärdades om återkallelsen.

4. Certifikatet skall avfattas på den utfärdande statens officiella språk. Om detta är ett annat språk än engelska, franska eller spanska skall certifikatet innehålla en översättning till något att dessa språk; statens officiella språk får utelämnas om staten beslutar detta.

5. Certifikatet skall medföras ombord på fartyget, och en kopia skall ges in till de myndigheter som för fartygsregistret eller, om fartyget inte är registrerat i en fördragsslutande stat, till myndigheten i den stat som har utfärdat eller bestyrkt certifikatet.

6. En försäkring eller annan ekonomisk säkerhet som av annan anledning än att dess giltighetstid enligt certifikatet har löpt ut kan upphöra att gälla tidigare än tre månader efter det att den sagts upp hos de myndigheter som avses i punkt 5, uppfyller kraven i denna artikel endast om certifikatet återlämnats till myndigheten eller ett nytt certifikat utfärdats under dessa tre månader. Detta gäller även ändringar som innebär att försäkringen eller säkerheten inte längre uppfyller kraven enligt denna artikel.

7. Om inte annat följer av denna artikel skall villkoren för certifikatets utfärdande och giltighet fastställas av den stat där fartyget är registrerat.

8. Ingenting i denna konvention skall tolkas som att det hindrar en fördragsslutande stat från att förlita sig på upplysningar från andra stater eller från organisationen eller andra internationella organisationer om den ekonomiska ställningen för den som tillhandahåller försäkring eller annan ekonomisk säkerhet enligt denna konvention. En fördragsslutande stat som förlitar sig på sådana upplysningar är dock inte befriad från sitt ansvar i egenskap av stat som utfärdar certifikatet.

9. Certifikat som utfärdats eller bestyrkts enligt en fördragsslutande stats bemyndigande skall för tillämpningen av denna konvention godtas av övriga fördragsslutande stater och tillerkännas samma giltighet som certifikat som utfärdats eller bestyrkts av dem, även om certifikatet avser ett fartyg som inte är registrerat i en fördragsslutande stat. En fördragsslutande stat som anser att den försäkringsgivare eller garant som anges i certifikatet inte har ekonomisk förmåga att uppfylla de förpliktelser som följer av denna konvention får när som helst begära överläggningar med den stat som har utfärdat eller bestyrkt certifikatet.

10. Talan om ersättning som täcks av försäkring eller annan ekonomisk säkerhet enligt denna artikel får föras direkt mot försäkringsgivaren eller den som tillhandahåller den ekonomiska säkerheten. Det belopp som anges i punkt 1 utgör ansvarsgränsen för försäkringsgivaren och den som tillhandahåller den ekonomiska säkerheten även om bortfraktaren eller den utförande transportören inte har rätt att begränsa sitt ansvar. Svaranden får göra gällande de invändningar som den bortfraktare som avses i punkt 1 skulle ha fått göra enligt denna konvention, med undantag för invändningar om konkurs eller likvidation. Svaranden får åberopa att skadan har orsakats genom försäkringstagarens uppsåtliga handlande, men svaranden får inte göra gällande andra invändningar som svaranden hade kunnat göra i en rättegång där försäkringstagaren väckt talan mot svaranden. Svaranden har alltid rätt att få bortfraktaren eller den utförande transportören instämda i målet.

11. De belopp som tillförsäkras genom försäkring eller annan ekonomisk säkerhet i enlighet med punkt 1 får endast användas för betalning av fordringar som grundas på denna konvention, och i och med utbetalningen av sådana belopp upphävs i motsvarande mån ansvarigheten enligt konventionen.

12. En fördragsslutande stat får inte tillåta att sjöfart bedrivs med fartyg under dess flagg som omfattas av denna artikel om inte ett certifikat har utfärdats enligt punkterna 2 eller 15.

13. Om inte annat följer av denna artikel skall varje fördragsslutande stat genom sin nationella lagstiftning se till att det för alla fartyg godkända för befordran av fler än tolv passagerare, oavsett registreringsstat, som anlöper eller lämnar hamnar inom dess territorium finns försäkring eller annan ekonomisk säkerhet i den omfattning som anges i punkt 1 i den utsträckning denna konvention är tillämplig.

14. Om den fördragsslutande stat som har utfärdat certifikatet enligt punkt 2 har meddelat generalsekreteraren att den håller ett register i elektroniskt format, tillgängligt för alla fördragsslutande stater, varigenom det kan bekräftas att certifikatet utfärdats och som gör det möjligt för de fördragsslutande staterna att fullgöra sina skyldigheter enligt punkt 13, får en fördragsslutande stat utan hinder av punkt 5 meddela generalsekreteraren att den för de ändamål som avses i punkt 13 inte kräver att fartyg som anlöper eller lämnar hamn inom dess territorium skall medföra ombord eller uppvisa det certifikat som krävs enligt punkt 2.

15. Bestämmelserna om försäkring och annan ekonomisk säkerhet i denna artikel gäller inte fartyg som ägs av en fördragsslutande stat och som inte är täckt av försäkring eller annan ekonomisk säkerhet. Sådant fartyg skall dock ombord medföra ett certifikat utfärdat av behörig myndighet i fartygets registreringsstat som bestyrker att fartyget ägs av den staten och att ansvaret är täckt intill det belopp som anges i punkt 1. Certifikatet skall så nära som möjligt följa den förlaga som avses i punkt 2.”.

Artikel 6

Artikel 7 i konventionen skall ersättas med följande:

”Artikel 7

Ansvarsbegränsning för personskada

1. Bortfraktarens ansvar enligt artikel 3 för en passagerares död eller personskada skall inte i något fall överstiga 400 000 beräkningsenheter per passagerare vid en och samma händelse. Om skadeståndet enligt domstolslandets lag skall betalas ut i form av periodiska utbetalningar får det kapitaliserade värdet inte överstiga denna gräns.

2. En fördragsslutande stat får genom särskilda bestämmelser i sin nationella lagstiftning reglera den ansvarsgräns som anges i punkt 1, men den nationella ansvarsgränsen, om en sådan fastställts, får inte vara lägre än vad som anges i punkt 1. En fördragsslutande stat som tillämpar denna punkt skall underrätta generalsekreteraren om ansvarsgränsen eller frånvaron av gräns.”.

Artikel 7

Artikel 8 i konventionen skall ersättas med följande:

”Artikel 8

Ansvarsbegränsning för förlust av eller skada på resgods

1. Bortfraktarens ansvar vid förlust av eller skada på handresgods skall inte i något fall överstiga 2 250 beräkningsenheter per passagerare och befordring.

2. Bortfraktarens ansvar vid förlust av eller skada på fordon inbegripet resgods i eller på fordonet skall inte i något fall överstiga 12 700 beräkningsenheter per fordon och befordring.

3. Bortfraktarens ansvar vid förlust av eller skada på annat resgods än som nämns i punkterna 1 och 2 skall inte i något fall överstiga 3 375 beräkningsenheter per passagerare och befordring.

4. Bortfraktaren och passageraren kan komma överens om att bortfraktaren skall ha rätt att göra ett avdrag, som utgör passagerarens självrisk, från skadans belopp med högst 330 beräkningsenheter vid fordonsskada och högst 149 beräkningsenheter per passagerare vid förlust av eller skada på annat resgods.”.

Artikel 8

Artikel 9 i konventionen skall ersättas med följande:

”Artikel 9

Beräkningsenheter och omräkning

1. Med beräkningsenhet avses i denna konvention en särskild dragningsrätt enligt Internationella valutafondens bestämmelser. De belopp som avses i artiklarna 3.1, 4a.1 och 7.1 och artikel 8 skall räknas om till domstolslandets nationella valuta på grundval av valutans kurs i förhållande till den särskilda dragningsrätten den dag då domen meddelades eller den dag som parterna har kommit överens om. För fördragsslutande stater som är medlemmar av Internationella valutafonden beräknas värdet av den nationella valutan uttryckt i särskilda dragningsrätter enligt den beräkningsmetod som Internationella valutafonden den dagen tillämpar för sin verksamhet och sina transaktioner. För fördragsslutande stater som inte är medlemmar av Internationella valutafonden beräknas värdet av den nationella valutan uttryckt i särskilda dragningsrätter på det sätt som staten i fråga bestämmer.

2. Stater som inte är medlemmar av Internationella valutafonden och vars lagstiftning inte tillåter att punkt 1 tillämpas får vid statens ratifikation, godtagande eller godkännande av eller anslutning till konventionen, eller när som helst därefter, lämna en förklaring om att den beräkningsenhet som avses i punkt 1 skall motsvara 15 guldfranc. En guldfranc enligt denna punkt motsvarar 65,5 milligram guld av 0,900 finhet. Omräkningen från guldfranc till nationell valuta skall ske enligt den berörda statens lag.

3. Beräkningen enligt punkt 1 sista meningen och omräkningen enligt punkt 2 skall göras på ett sådant sätt att de belopp som anges i artiklarna 3.1, 4a.1 och 7.1 och artikel 8 får ett realvärde i den fördragsslutande statens nationella valuta som så långt möjligt är lika med vad som skulle ha blivit fallet om beräkningen gjorts enligt de tre första meningarna i punkt 1. En fördragsslutande stat skall underrätta generalsekreteraren om vilken beräkningsmetod som staten tillämpar enligt punkt 1 eller om resultatet av omräkningen enligt punkt 2 när staten deponerar sitt ratifikations-, antagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument avseende denna konvention, samt när staten ändrar beräknings- eller omräkningsmetod.”.

Artikel 9

Artikel 16.3 i konventionen skall ersättas med följande:

”3. Villkoren för förlängning av eller avbrott i preskriptionstiden skall bestämmas enligt domstolslandets lag, men talan enligt denna konvention får inte i något fall väckas senare än

a)	fem år efter det att passageraren steg i land eller, om detta är senare, skulle ha stigit i land, dock senast

b)	tre år efter det att käranden fick eller rimligen borde ha fått kännedom om den skada eller förlust som händelsen orsakat.”.

Artikel 10

[återges ej]

Artikel 11

[återges ej]

Artikel 12

Artikel 18 i konventionen skall ersättas med följande:

”Artikel 18

Avtalsvillkors ogiltighet

Avtalsvillkor som fastställts före den händelse som orsakat en passagerares död eller personskada eller förlust av eller skada på passagerarens resgods och som syftar till att befria den som är ansvarig enligt denna konvention från ansvar gentemot passageraren eller till att bestämma en lägre ansvarsgräns än som har fastställs i denna konvention är, med undantag för vad som föreskrivs i artikel 8.4, ogiltiga, liksom avtalsvillkor som syftar till att flytta bevisbördan från bortfraktaren eller den utförande transportören eller begränsa den valmöjlighet som anges i artikel 17.1 eller 17.2; ogiltigheten av ett sådant avtalsvillkor skall dock inte föranleda att befordringsavtalet blir ogiltigt, utan detta förblir underkastat denna konvention.”.

Artikel 13

Artikel 20 i konventionen skall ersättas med följande:

”Artikel 20

Atomskada

Denna konvention ger inte upphov till något ansvar för skada som orsakats av en atomolycka

om den driftansvarige för en kärnanläggning är ansvarig för skadan enligt Pariskonventionen av den 29 juli 1960 om skadeståndsansvar på atomenergins område i dess lydelse enligt tilläggsprotokollet av den 28 januari 1964, eller Wienkonventionen av den 21 maj 1963 om ansvarighet för atomskada, eller enligt ändringar eller protokoll till dessa som har trätt i kraft, eller

b)	om den driftansvarige för en kärnanläggning är ansvarig för skadan enligt nationell lagstiftning om ansvarighet för atomskada som i alla hänseenden är lika förmånlig för den skadelidande som Paris- eller Wienkonventionen, eller enligt ändringar eller protokoll till dessa som har trätt i kraft.”.

Artikel 14

Certifikatsförlaga

1. Den certifikatsförlaga som bifogas detta protokoll skall införlivas med konventionen såsom bilaga till denna.

2. Följande artikel skall läggas till som artikel 1a i konventionen:

”Artikel 1a

Bilaga

Bilagan till denna konvention utgör en integrerad del av konventionen.”.

Artikel 15

Tolkning och tillämpning

1. Mellan parterna i detta protokoll skall konventionen och detta protokoll läsas och tolkas såsom ett enda instrument.

2. Konventionen i sin lydelse enligt detta protokoll skall tillämpas endast på skadeståndsanspråk som grundas på händelser som inträffat efter det att protokollet trätt i kraft för respektive stats vidkommande.

3. Artiklarna 1–22 i konventionen i dess lydelse enligt detta protokoll skall tillsammans med artiklarna 17–25 i detta protokoll och bilagan till det utgöra och kallas 2002 års Atenkonvention om befordran till sjöss av passagerare och deras resgods.

Artikel 16

Följande artikel skall läggas till som artikel 22a i konventionen:

”Artikel 22a

Konventionens slutbestämmelser

Slutbestämmelser i denna konvention är artiklarna 17–25 i 2002 års protokoll till 1974 års Atenkonvention om befordran till sjöss av passagerare och deras resgods. Beteckningen fördragsslutande stater i denna konvention avser fördragsslutande stater i protokollet.”.

SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 17

Undertecknande, ratifikation, godtagande, godkännande och anslutning

1. Detta protokoll skall vara öppet för undertecknande i organisationens högkvarter från den 1 maj 2003 till den 30 april 2004, och skall därefter vara öppet för anslutning.

2. En stat kan uttrycka sitt samtycke till att bli bundet av protokollet genom

a)	undertecknande utan förbehåll för ratifikation, godtagande eller godkännande, eller

b)	undertecknande med förbehåll för ratifikation, godtagande eller godkännande följt av ratifikation, godtagande eller godkännande, eller

c)	anslutning.

3. Ratifikation, godtagande, godkännande eller anslutning sker genom deponering av ett formellt instrument för detta ändamål hos generalsekreteraren.

4. Ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrumentet som deponerats efter det att en ändring av protokollet har trätt i kraft beträffande samtliga fördragsslutande parter, eller efter fullgörandet av samtliga de åtgärder som krävs för ändringens ikraftträdande beträffande dessa parter, skall anses avse protokollet i dess ändrade lydelse.

5. För att kunna uttrycka sitt samtycke till att bli bunden av detta protokoll måste en stat som är part i följande traktat säga upp dem med verkan från den dag då protokollet träder i kraft för partens vidkommande i enlighet med artikel 20:

a)	1974 års Atenkonvention om befordran till sjöss av passagerare och deras resgods, upprättad i Aten den 13 december 1974.

a)	Protokoll till Atenkonventionen om befordran till sjöss av passagerare och deras resgods, upprättat i London den 19 november 1976.

c)	1990 års protokoll om ändring av Atenkonventionen om befordran till sjöss av passagerare och deras resgods, upprättat i London den 29 mars 1990.

Artikel 18

Stater med mer än ett rättssystem

1. En stat som har två eller fler territoriella enheter i vilka olika rättssystem tillämpas i frågor som omfattas av detta protokoll får vid statens undertecknande, ratifikation, godtagande, godkännande eller anslutning förklara att protokollet skall omfatta alla dess territoriella enheter eller bara en eller några av dem, och får när som helst ändra detta genom en ny förklaring.

2. En sådan förklaring skall meddelas generalsekreteraren och uttryckligen ange de territoriella enheter där protokollet är tillämpligt.

3. När det gäller fördragsslutande stater som har avgivit en sådan förklaring skall

a)	hänvisningar till den stat där fartyget är registrerat och, när det gäller certifikat om obligatorisk försäkring, till utfärdande eller bestyrkande stat tolkas som hänvisningar till den territoriella enhet där fartyget är registrerat respektive certifikatet har utfärdats eller bestyrkts;

b)	hänvisningar till nationell lagstiftning, nationella ansvarsgränser och nationell valuta tolkas som hänvisningar till den lagstiftning, de ansvarsgränser och den valuta som gäller i den berörda territoriella enheten;

c)	hänvisningar till domstolar och till domar som skall erkännas i de fördragsslutande staterna tolkas som hänvisningar till domstolar respektive domar som skall erkännas i den berörda territoriella enheten.

Artikel 19

Regionala organisationer för ekonomisk integration

1. Regionala organisationer för ekonomisk integration som är sammansatta av suveräna stater och till vilka dess medlemsstater har överlåtit behörigheten i vissa frågor som regleras i detta protokoll får underteckna, ratificera, godta, godkänna eller ansluta sig till detta protokoll. En regional organisation för ekonomisk integration som är part i detta protokoll skall ha samma rättigheter och skyldigheter som en fördragsslutande stat när det gäller de frågor i protokollet som omfattas av dess behörighet.

2. En regional organisation för ekonomisk integration får i frågor inom dess behörighetsområden utöva sin rösträtt med ett antal röster som motsvarar det antal av dess medlemsstater som är parter i detta protokoll och som har överlåtit behörigheten i den berörda frågan till den. Den får inte utöva sin rösträtt om dess medlemsstater utövar sin, och vice versa.

3. När antalet fördragsslutande stater är avgörande enligt protokollet, t.ex. vid tillämpning av artiklarna 20 och 23, skall en regional organisation för ekonomisk integration inte räknas som en fördragsslutande stat utöver de av dess medlemsstater som är fördragsslutande stater.

4. En regional organisation för ekonomisk integration skall vid dess undertecknande, ratifikation, godtagande, godkännande eller anslutning avge en förklaring till generalsekreteraren i vilken anges de frågor som regleras i protokollet beträffande vilka behörigheten har överförts till den regionala organisationen från de av dess medlemsstater som har undertecknat protokollet eller är fördragsslutande stater, och övriga inskränkningar av betydelse i denna behörighet. Den regionala organisationen skall omedelbart underrätta generalsekreteraren när behörighetsfördelningen enligt förklaringen ändras, även när ytterligare behörighet överförs. Generalsekreteraren skall tillhandahålla sådana förklaringar i enlighet med artikel 24 i detta protokoll.

5. Fördragsslutande stater som är medlemsstater i en regional organisation för ekonomisk integration som är part i detta protokoll skall antas ha behörighet i alla frågor som regleras i protokollet för vilka någon förklaring om behörighetsöverföring till den regionala organisationen eller annan underrättelse därom inte har lämnats i enlighet med punkt 4.

Artikel 20

Ikraftträdande

1. Detta protokoll träder i kraft tolv månader efter det att tio stater antingen undertecknat protokollet utan förbehåll avseende ratifikation, godtagande eller godkännande eller deponerat sitt ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument hos generalsekreteraren.

2. För stater som ratificerar, godtar, godkänner eller ansluter sig till detta protokoll efter det att förutsättningarna för ikraftträdande enligt punkt 1 har uppfyllts skall protokollet träda i kraft tre månader efter det att staten har deponerat sitt instrument, dock tidigast när detta protokoll träder i kraft enligt punkt 1.

Artikel 21

Uppsägning

1. En fördragsslutande stat kan säga upp detta protokoll när som helst efter det att protokollet har trätt i kraft för den staten.

2. Uppsägningen sker genom deponering av ett instrument om uppsägning hos generalsekreteraren.

3. Uppsägningen får verkan tolv månader efter deponeringen av instrumentet om uppsägning, eller vid den senare tidpunkt som anges i instrumentet.

4. I förhållandet mellan de fördragsslutande staterna till detta protokoll anses en stat som säger upp konventionen i enlighet med artikel 25 i konventionen inte samtidigt säga upp konventionen i dess lydelse enligt detta protokoll.

Artikel 22

Revidering och ändring

1. Organisationen får sammankalla en konferens med syfte att revidera eller ändra detta protokoll.

2. Organisationen skall sammankalla parterna i protokollet till en konferens i syfte att se över eller ändra protokollet om minst en tredjedel av parterna begär det.

Artikel 23

Ändring av ansvarsgränserna

1. Det särskilda förfarande som anges i denna artikel skall endast användas för ändring av de ansvarsgränser som anges i artiklarna 3.1, 4a.1 och 7.1 och artikel 8 i konventionen i dess lydelse enligt detta protokoll, och påverkar inte tillämpningen av artikel 22.

2. På begäran av minst hälften av de fördragsslutande staterna i detta protokoll, dock minst sex, skall ett förslag till ändring av ansvarsgränserna eller självriskerna enligt artiklarna 3.1, 4a.1 och 7.1 och artikel 8 i konventionen i dess lydelse enligt detta protokoll genom generalsekreterarens försorg sändas till alla medlemmar i organisationen och till alla fördragsslutande stater.

3. Ett förslag till ändring som sänts enligt ovan skall läggas fram för organisationens juridiska kommitté (nedan kallad juridiska kommittén) för övervägande, vilken får äga rum tidigast sex månader efter översändandet.

4. Alla fördragsslutande stater i konventionen i dess lydelse enligt detta protokoll har rätt att delta i juridiska kommitténs förhandlingar för övervägande och antagande av ändringar, oavsett om de är medlemsstater i organisationen eller inte.

5. Ändringar antas med två tredjedels majoritet av de fördragsslutande stater i konventionen i dess lydelse enligt detta protokoll som är närvarande och som röstar i juridiska kommittén, med den ökning i antalet som föranleds av punkt 4, dock under förutsättning att minst hälften av de fördragsslutande staterna i konventionen i dess lydelse enligt detta protokoll är närvarande vid röstningstillfället.

6. När juridiska kommittén behandlar ett förslag till ändring av gränserna skall den ta hänsyn till inträffade olyckor och i synnerhet omfattningen av de skador som orsakats av dem, till förändringar i penningvärdena och till den verkan på försäkringskostnaderna som ändringsförslaget medför.

a)	Ändringar i ansvarsgränserna med stöd av denna artikel får inte övervägas förrän fem år förflutit från den dag då detta protokoll öppnades för undertecknande och inte heller förrän fem år förflutit från den dag en tidigare ändring med stöd av denna artikel har trätt i kraft.
b)	Ingen gräns får höjas så att beloppet kommer att överstiga den gräns som lagts fast i konventionen i dess lydelse enligt detta protokoll, ökat med sex procent per år, inklusive den procentuella höjningen från föregående år, räknat från den dag protokollet öppnades för undertecknande.
c)	Ingen gräns får höjas så att den med tre gånger överstiger den gräns som lagts fast i konventionen i dess lydelse enligt detta protokoll.

8. En ändring som har antagits i enlighet med punkt 5 skall av organisationen delges de fördragsslutande staterna. Ändringen skall anses godtagen när 18 månader har förflutit från underrättelsen om inte inom den tidsperioden minst en fjärdedel av de stater som var fördragsslutande stater då ändringen antogs av juridiska kommittén har underrättat generalsekreteraren om att de inte godtar ändringen, som då anses förkastad och inte får någon verkan.

9. En ändring som har godtagits i enlighet med punkt 8 träder i kraft 18 månader efter det att den godtogs.

10. Alla fördragsslutande stater är bundna av ändringen om de inte säger upp protokollet i enlighet med artikel 21.1 och 21.2 senast sex månader innan ändringen träder i kraft. Uppsägningen får verkan när ändringen träder i kraft.

11. En stat som blir fördragsslutande part innan 18-månadersperioden för dess godtagande har löpt ut blir bunden av ändringen om den träder i kraft. En stat som blir fördragsslutande part efter den perioden blir bunden av ändringen om den har godtagits i enlighet med punkt 8. I de fall som anges i denna punkt blir en stat bunden av en ändring när den träder i kraft eller när protokollet träder i kraft för den staten, om detta sker senare.

Artikel 24

Depositarie

1. Detta protokoll och de ändringar som antagits i enlighet med artikel 23 skall deponeras hos generalsekreteraren.

2. Generalsekreteraren skall

informera alla stater som har undertecknat eller anslutit sig till protokollet om

i)	varje nytt undertecknande och ny deponering av ett ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument, och om vilken dag det skedde,

ii)	varje förklaring och underrättelse enligt artiklarna 9.2 och 9.3, 18.1 och 19.4 i konventionen i dess lydelse enligt detta protokoll,

iii)	dagen för protokollets ikraftträdande,

iv)	varje förslag om ändring av ansvarsgränserna som lagts fram i enlighet med artikel 23.2 i detta protokoll,

v)	varje förslag som har antagits i enlighet med artikel 23.5 i detta protokoll,

vi)	varje ändring som anses godtagen i enlighet med artikel 23.8 i detta protokoll, och om vilken dag ändringen träder i kraft enligt punkterna 9 och 10 i den artikeln,

vii)	varje deponering av ett instrument om uppsägning av protokollet, och om vilken dag det skedde och när uppsägningen får verkan,

viii)

all annan kommunikation som föreskrivs i detta protokoll;

b)	överlämna bestyrkta kopior av protokollet till alla stater som har undertecknat eller anslutit sig till det.

3. Så snart detta protokoll har trätt i kraft skall generalsekreteraren överlämna texten till Förenta nationernas sekretariat för registrering och offentliggörande i enlighet med artikel 102 av Förenta nationernas stadga.

Artikel 25

Språk

Detta protokoll är upprättat i ett enda original på arabiska, engelska, franska, kinesiska, ryska och spanska språken, vilka samtliga texter är lika giltiga.

UPPRÄTTAT I LONDON den 1 november 2002.

TILL BEKRÄFTELSE HÄRAV har undertecknade, därtill vederbörligen bemyndigade, undertecknat detta protokoll.

BILAGA TILL ATENPROTOKOLLET

12.1.2012

Europeiska unionens officiella tidning

L 8/13

RÅDETS BESLUT

av den 12 december 2011

om Europeiska unionens anslutning till 2002 års protokoll till 1974 års Atenkonvention om befordran till sjöss av passagerare och deras resgods, med avseende på artiklarna 10 och 11

(2012/23/EU)

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA BESLUT

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 81.1 och 81.2 a och c jämförd med artikel 218.6 a och 218.8 första stycket,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

med beaktande av Europaparlamentets godkännande, och

av följande skäl:

(1)	2002 års protokoll till 1974 års Atenkonvention om befordran till sjöss av passagerare och deras resgods (nedan kallat Atenprotokollet) är en viktig förbättring av bestämmelserna om transportörers skadeståndsansvar och skadestånd till passagerare vid befordran till sjöss.

(2)	Atenprotokollet ändrar 1974 års Atenkonvention om befordran till sjöss av passagerare och deras resgods, och fastställer i artikel 15 att de båda instrumenten ska läsas och tolkas såsom ett enda instrument mellan parterna i protokollet.

(3)	Artiklarna 10 och 11 i Atenprotokollet påverkar rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (1). Unionen har således exklusiv behörighet avseende artiklarna 10 och 11 i Atenprotokollet.

(4)	Vid unionens anslutning till Atenprotokollet bör bestämmelserna om domstols behörighet i artikel 10 ha företräde framför unionens tillämpliga bestämmelser.

(5)

Bestämmelserna om erkännande och verkställighet av domar i artikel 11 i Atenprotokollet bör emellertid inte ha företräde framför vare sig unionens tillämpliga bestämmelser, vars tillämpningsområde genom avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Konungariket Danmark om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (2) har utvidgats till att omfatta Danmark, eller bestämmelserna i Luganokonventionen av den 16 september 1988 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (3) eller Luganokonventionen av den 30 oktober 2007 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (4), eftersom syftet med tillämpningen av dessa bestämmelser är att säkerställa att domar erkänns och verkställs i åtminstone samma utsträckning som enligt Atenprotokollets bestämmelser.

(6)	Atenprotokollet är öppet för ratifikation, godtagande, godkännande och anslutning för stater och för regionala organisationer för ekonomisk integration som utgörs av suveräna stater som har överlåtit behörigheten i vissa frågor som regleras i Atenprotokollet till dessa organisationer.

(7)	Enligt artiklarna 17.2 b och 19 i Atenprotokollet får regionala organisationer för ekonomisk integration ingå Atenprotokollet.

(8)

Förenade kungariket och Irland, på vilka protokoll (nr 21) om Förenade kungarikets och Irlands ställning, som fogats till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa är tillämpligt, kommer som en del av Europeiska unionen att vara bundna av artiklarna 10 och 11 i Atenprotokollet.

(9)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll (nr 22) om Danmarks ställning, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska gemenskapens funktionssätt, deltar Danmark vad avser artiklarna 10 och 11 i Atenprotokollet inte i antagandet av detta beslut, och är inte bunden av det och omfattas inte av dess tillämpning i fråga om artiklarna 10 och 11 i Atenprotokollet. Danmark kommer endast att vara bundet som en separat fördragsslutande part.

(10)

Merparten av Atenprotokollets bestämmelser har införlivats i unionsrätten genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 392/2009 av den 23 april 2009 om transportörens skadeståndsansvar i samband med olyckor vid passagerarbefordran till sjöss (5). Unionen utövade därmed behörighet i de frågor som regleras i den förordningen. Ett separat beslut om dessa bestämmelser håller på att antas parallellt med detta beslut.

(11)

Medlemsstater som ska ratificera eller ansluta sig till Atenprotokollet bör om möjligt göra det samtidigt. Medlemsstater bör därför utbyta information om sina ratifikations- eller anslutningsförfarandena i syfte att i möjligaste mån förbereda den samtidiga deponeringen av ratificerings- eller anslutningsinstrumenten. Medlemsstater bör när de ratificerar eller ansluter sig till Atenprotokollet göra det förbehåll som ingår i IMO:s riktlinjer.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Dessa artiklar återges i bilagan.

Artikel 2

1. Rådets ordförande bemyndigas härmed att utse den eller de personer som ska ha rätt att deponera instrumentet för unionens anslutning till Atenprotokollet med avseende på artiklarna 10 och 11 i enlighet med artiklarna 17.2 c, 17.3 och 19 i protokollet.

2. Vid deponeringen av instrumentet för anslutning ska unionen lägga fram följande behörighetsförklaring:

"Europeiska unionens medlemsstater, med undantag av Konungariket Danmark i enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokollet om Danmarks ställning, fogat till fördraget om Europeiska unionen och EUF-fördraget, har tilldelat unionen behörighet vad gäller frågor som omfattas av artiklarna 10 och 11 i 2002 års Atenprotokoll till 1974 års Atenkonvention om befordran till sjöss av passagerare och deras resgods och som faller under artikel 81 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Unionen utövade denna behörighet genom att anta rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område.".

3. Vid deponeringen av instrumentet för anslutning ska unionen lägga fram följande förklaring till artikel 17a.3 i 1974 års Atenkonvention om befordran till sjöss av passagerare och deras resgods i dess ändrade lydelse enligt artikel 11 i Atenprotokollet:

"1.

Domar i frågor som omfattas av 2002 års Atenprotokoll till 1974 års Atenkonvention om befordran till sjöss av passagerare och deras resgods ska, när de fastställs av en domstol i Konungariket Belgien, Republiken Bulgarien, Republiken Tjeckien, Förbundsrepubliken Tyskland, Republiken Estland, Irland, Republiken Grekland, Konungariket Spanien, Republiken Frankrike, Republiken Italien, Republiken Cypern, Republiken Lettland, Republiken Litauen, Storhertigdömet Luxemburg, Republiken Ungern, Malta, Konungariket Nederländerna, Republiken Österrike, Republiken Polen, Republiken Portugal, Rumänien, Republiken Slovenien, Republiken Slovakien, Republiken Finland, Konungariket Sverige eller Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, erkännas och verkställas i en medlemsstat i Europeiska unionen i enlighet med Europeiska unionens relevanta regler på området.

Domar i frågor som omfattas av Atenprotokollet ska, när de fastställs av en domstol i Konungariket Danmark, erkännas och verkställas i en medlemsstat i Europeiska unionen i enlighet med avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Konungariket Danmark om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område.

Domar i frågor som omfattas av Atenprotokollet ska, när de fastställs av en domstol i en tredjestat

a)	som är bunden av Luganokonventionen av den 30 oktober 2007 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, erkännas och verkställas i medlemsstaterna i Europeiska unionen i enlighet med den konventionen,

b)	som är bunden av Luganokonventionen av den 16 september 1988 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, erkännas och verkställas i medlemsstaterna i Europeiska unionen i enlighet med den konventionen.".

4. Den eller de personer som har utsetts i enlighet med punkt 1 i denna artikel ska när instrumentet för unionens anslutning till Atenprotokollet deponeras göra det förbehåll som ingår i IMO:s riktlinjer med avseende på artiklarna 10 och 11.

Artikel 3

Unionen ska deponera sitt instrument för anslutning till Atenprotokollet med avseende på artiklarna 10 och 11 senast den 31 december 2011.

Artikel 4

Medlemsstaterna ska inom rimlig tid och om möjligt senast den 31 december 2011 vidta de åtgärder som krävs för att deponera instrumenten för ratifikation av eller anslutning till Atenprotokollet.

Utfärdat i Bryssel den 12 december 2011.

På rådets vägnar

S. NOWAK

Ordförande

(1) EGT L 12, 16.1.2001, s. 1.

(2) EUT L 299, 16.11.2005, s. 62.

(3) EGT L 319, 25.11.1988, s. 9.

(4) EGT L 339, 21.12.2007, s. 3.

(5) EUT L 131, 28.5.2009, s. 24.

BILAGA

ÖVERSÄTTNING

BILAGA ARTIKLARNA 10 OCH 11 I 2002 ÅRS PROTOKOLL TILL 1974 ÅRS ATENKONVENTION OM BEFORDRAN TILL SJÖSS AV PASSAGERARE OCH DERAS RESGODS

Artikel 10

Artikel 17 i konventionen skall ersättas med följande:

”Artikel 17

Behörig domstol

1. Talan enligt artiklarna 3 och 4 i denna konventionen skall, enligt kärandens val, väckas vid någon av nedanstående domstolar, under förutsättning att domstolen ligger i en fördragsslutande stat och, om flera domstolar i staten är behöriga, statens nationella lagstiftning om laga domstol följs:

a)	Domstol i den stat där svaranden är varaktigt bosatt eller har sin huvudsakliga rörelse.

b)	Domstolen för avgångs- eller bestämmelseorten enligt befordringsavtalet.

c)	Domstol i den stat där käranden har sitt hemvist eller är varaktigt bosatt, om svaranden har ett driftställe för sin rörelse i staten och är underkastad dess domsrätt.

d)	Domstol i den stat där befordringsavtalet ingicks, om svaranden har ett driftställe för sin rörelse i staten och är underkastad dess domsrätt.

2. Talan enligt artikel 4a i denna konvention skall, efter kärandens val, väckas vid någon av de domstolar där talan enligt punkt 1 kan väckas mot bortfraktaren eller den utförande transportören.

3. Efter den händelse som orsakade skadan kan parterna avtala att skadeståndstalan skall väckas inom någon annan jurisdiktion eller hänskjutas till skiljedom.”.

Artikel 11

Följande artikel skall läggas till som artikel 17a i konventionen:

”Artikel 17a

Erkännande och verkställighet

1. En dom som har meddelats av en domstol som är behörig enligt artikel 17 skall, om den är verkställbar i den stat där den meddelades och har vunnit laga kraft, erkännas av andra fördragsslutande stater utom om

a)	domen erhållits med svikliga medel, eller

b)	svaranden inte fått skäligt rådrum och rimlig möjlighet att föra sin talan.

2. En dom som erkänns i enlighet med punkt 1 skall vara verkställbar i varje fördragsslutande stat så snart statens formella krav för verkställigheten har uppfyllts. De formella kraven får inte medge någon omprövning i sak av målet.

3. En fördragsslutande stat får tillämpa andra bestämmelser om erkännande och verkställighet av domar, om tillämpningen av dessa bestämmelser leder till att domar erkänns och verkställs i minst samma utsträckning som i enlighet med punkterna 1 och 2.”.

12.1.2012

Europeiska unionens officiella tidning

L 8/17

RÅDETS GENOMFÖRANDEFÖRORDNING (EU) nr 13/2012

av den 6 januari 2012

om ändring av förordning (EG) nr 1292/2007 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av polyetentereftalat (PET-film) med ursprung i Indien

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1225/2009 av den 30 november 2009 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (1) (nedan kallad grundförordningen), särskilt artiklarna 9.4, 11.3, 11.5 och 11.6,

med beaktande av det förslag som Europeiska kommissionen (nedan kallad kommissionen) lagt fram efter samråd med rådgivande kommittén, och

av följande skäl:

A. FÖRFARANDE

1. Tidigare undersökningar och gällande antidumpningsåtgärder

(1)

I augusti 2001 införde rådet genom förordning (EG) nr 1676/2001 (2) en slutgiltig antidumpningstull på import av polyetentereftalatfilm (PET-film) med ursprung bland annat i Indien. Åtgärderna bestod av en värdetull på 0–62,6 % på import från individuellt namngivna exporterande tillverkare och en övrig tull på 53,3 % på import från alla andra företag.

(2)	I augusti 2001 godtog kommissionen genom beslut 2001/645/EG (3) prisåtaganden som gjorts av fem indiska tillverkare. Godtagandet av åtagandena drogs sedan tillbaka (4) i mars 2006.

(3)

I mars 2006 ändrade rådet genom förordning (EG) nr 366/2006 (5) de åtgärder som infördes genom förordning (EG) nr 1676/2001. Den antidumpningstull som infördes låg på mellan 0 och 18 %, beroende på resultaten från översynen vid giltighetstidens utgång av de slutgiltiga utjämningstullarna, som anges i rådets förordning (EG) nr 367/2006 (6).

(4)

I september 2006 ändrade rådet genom förordning (EG) nr 1424/2006 (7), efter en ansökan från en ny exporterande tillverkare, förordning (EG) nr 1676/2001 med avseende på en indisk exportör. I den ändrade förordningen fastställdes en dumpningsmarginal på 15,5 % för de samarbetsvilliga företag som inte ingick i urvalet och en antidumpningstullsats på 3,5 % för det berörda företaget, med hänsyn till företagets exportsubventionsmarginal enligt den antisubventionsundersökning som ledde till antagandet av förordning (EG) nr 367/2006. Eftersom företaget inte hade någon individuell utjämningstull gällde den tullsats som fastställts för alla andra företag.

(5)

I november 2007 införde rådet genom förordning (EG) nr 1292/2007 (8) en slutgiltig antidumpningstull på import av PET-film med ursprung i Indien efter en översyn vid giltighetstidens utgång enligt artikel 11.2 i grundförordningen. Genom samma förordning avslutades en partiell interimsöversyn enligt artikel 11.3 i grundförordningen, begränsad till en undersökning av dumpning avseende en indisk exporterande tillverkare.

(6)	Genom förordning (EG) nr 1292/2007 bibehölls också utvidgningen av åtgärderna till Brasilien och Israel, med undantag för vissa företag. Den senaste ändringen av förordning (EG) nr 1292/2007 i detta avseende gjordes genom rådets genomförandeförordning (EU) nr 806/2010 (9).

(7)

Efter en partiell interimsöversyn som kommissionen inlett på eget initiativ av subventioneringen av fem indiska PET-filmtillverkare, ändrade rådet i januari 2009 genom förordning (EG) nr 15/2009 (10) de slutgiltiga antidumpningstullar som införts för dessa företag genom förordning (EG) nr 1292/2007 och de slutgiltiga utjämningstullar som införts för dessa företag genom förordning (EG) nr 367/2006.

(8)	I maj 2011 ändrade rådet förordning (EG) nr 1292/2007 genom genomförandeförordning (EU) nr 469/2011 (11), och justerade då antidumpningstullsatserna eftersom den utjämningstull som införts genom förordning (EG) nr 367/2006 upphörde att gälla den 9 mars 2011 (12).

(9)	Sökanden i denna interimsöversyn, Ester Industries Limited, omfattas för närvarande av en slutgiltig antidumpningstull på 29,3 %.

2. Begäran om en partiell interimsöversyn

(10)

Kommissionen tog i juli 2010 emot en begäran om en partiell interimsöversyn enligt artikel 11.3 i grundförordningen. Begäran, som var begränsad till en undersökning av dumpning, ingavs av Ester Industries Limited, en exporterande tillverkare från Indien (nedan kallad Ester Industries eller sökanden). I sin begäran hävdade sökanden att de omständigheter som låg till grund för införandet av åtgärderna har förändrats och att dessa förändringar är av bestående karaktär. Sökanden lade fram prima facie-bevisning för att en fortsatt tillämpning av åtgärden på dess nuvarande nivå inte längre är nödvändig för att motverka skadevållande dumpning.

3. Inledande av en översyn

(11)

Efter samråd med rådgivande kommittén fastställde kommissionen att bevisningen var tillräcklig för att motivera inledandet av en partiell interimsöversyn och meddelade genom ett tillkännagivande (nedan kallat tillkännagivandet om inledande) som offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 29 oktober 2010 (13) att en partiell interimsöversyn inleddes i enlighet med artikel 11.3 i grundförordningen och att översynen var begränsad till en undersökning av dumpning avseende sökanden.

(12)

I tillkännagivandet om inledande stod det att den partiella interimsöversynen också syftade till att utifrån översynsresultaten bedöma behovet av att ändra den tullsats som tillämpas på import av den berörda produkten från exporterande tillverkare i det berörda landet som inte nämns med namn i artikel 2.2 i förordning (EG) nr 1292/2007, dvs. den antidumpningstullsats som är tillämplig på ”alla övriga företag” i Indien.

4. Undersökning

(13)	Undersökningen av dumpningsnivån omfattade perioden 1 oktober 2009–30 september 2010 (nedan kallad översynsperioden).

(14)	Kommissionen underrättade officiellt sökanden, myndigheterna i exportlandet och unionsindustrin om inledandet av den partiella interimsöversynen. De berörda parterna gavs möjlighet att skriftligen lämna synpunkter och bli hörda.

(15)	För att kommissionen skulle få de uppgifter som var nödvändiga för undersökningen sände den ett frågeformulär till sökanden och fick svar inom den fastställda tidsfristen.

(16)	Kommissionen inhämtade och kontrollerade alla uppgifter som den bedömde vara nödvändiga för fastställandet av dumpning. Ett kontrollbesök gjordes på plats hos sökanden.

B. BERÖRD PRODUKT OCH LIKADAN PRODUKT

1. Berörd produkt

(17)

Den produkt som berörs av denna översyn är densamma som definieras i den senaste lydelsen av förordning (EG) nr 1292/2007 om införande av de gällande åtgärderna, dvs. polyetentereftalatfilm (PET-film) med ursprung i Indien, som för närvarande klassificeras enligt KN-nummer ex 3920 62 19 och ex 3920 62 90.

2. Likadan produkt

(18)

Liksom i de tidigare undersökningarna har denna undersökning visat att den PET-film som tillverkas i Indien och exporteras till unionen, den PET-film som tillverkas och säljs i Indien samt den PET-film som unionstillverkarna tillverkar och säljer i unionen har samma grundläggande fysiska och kemiska egenskaper och samma grundläggande användningsområden.

(19)	De anses därför vara likadana produkter i den mening som avses i artikel 1.4 i grundförordningen.

C. DUMPNING

a) Normalvärde

(20)

I enlighet med artikel 2.2 i grundförordningen undersökte kommissionen först om sökandens försäljning på hemmamarknaden av den likadana produkten till oberoende kunder var representativ, dvs. om den totala försäljningsvolymen på hemmamarknaden motsvarade minst 5 % av den totala volymen av exportförsäljningen till unionen.

(21)	Kommissionen fastställde därefter vilka typer av den likadana produkten, som företaget sålde på hemmamarknaden, som var identiska eller direkt jämförbara med de typer som såldes på export till unionen.

(22)

Det undersöktes sedan för varje produkttyp om sökandens försäljning på hemmamarknaden var representativ, dvs. om försäljningen av varje produkttyp på hemmamarknaden motsvarade minst 5 % av försäljningsvolymen av samma produkttyp till unionen. För de produkttyper som sålts i representativa mängder undersöktes det sedan huruvida försäljningen ägt rum vid normal handel, i enlighet med artikel 2.4 i grundförordningen.

(23)

Undersökningen av om den inhemska försäljningen av varje produkttyp som sålts i representativa volymer kunde anses ha ägt rum vid normal handel gjordes genom att man fastställde andelen lönsam försäljning vid normal handel av den berörda typen till oberoende kunder. I alla de fall när den inhemska försäljningen av den särskilda produkttypen gjorts i tillräckliga kvantiteter och vid normal handel, fastställdes normalvärdet på grundval av det faktiska inhemska priset, beräknat som det vägda genomsnittet av all inhemsk försäljning av den typen under översynsperioden.

(24)

För övriga produkttyper, där försäljningen på hemmamarknaden inte var representativ eller inte hade ägt rum vid normal handel, konstruerades normalvärdet i enlighet med artikel 2.3 i grundförordningen. Normalvärdet konstruerades genom att man till tillverkningskostnaderna för de exporterade typerna, vid behov justerade, lade en skälig procentandel för försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader samt en skälig vinstmarginal, på grundval av faktiska uppgifter om den berörda exporterande tillverkarens tillverkning och försäljning vid normal handel av den likadana produkten, i enlighet med artikel 2.6 första meningen i grundförordningen.

b) Exportpris

(25)

I förra interimsöversynen, som ledde till antagandet av förordning (EG) nr 366/2006, fastställde kommissionen att prisåtaganden hade påverkat de tidigare exportpriserna och gjorde att de inte var tillförlitliga som utgångspunkt för att fastställa framtida exportpriser. Eftersom Ester Industries sålde stora mängder av den berörda produkten på världsmarknaden, beslutade kommissionen i den interimsöversynen att man skulle fastställa exportpriset på grundval av de exportpriser som faktiskt betalats eller skulle betalas i alla tredjeländer.

(26)

Det erinras om att godtagandet av prisåtagandena drogs tillbaka i mars 2006, dvs. mer än tre år innan innevarande översynsperiod. Därför har inte Ester Industries exportpriser till unionen påverkats av några prisåtaganden under innevarande översynsperiod. Alltså kan slutsatsen dras att de kan anses vara tillförlitliga som utgångspunkt för att fastställa det framtida exportbeteendet.

(27)	Eftersom sökandens totala exportförsäljning till unionen ägde rum direkt till oberoende kunder, fastställdes exportpriset i enlighet med artikel 2.8 i grundförordningen på grundval av de priser som faktiskt betalats eller skulle betalas för den berörda produkten.

c) Jämförelse

(28)

Jämförelsen mellan det vägda genomsnittliga normalvärdet och det vägda genomsnittliga exportpriset gjordes på grundval av priset fritt fabrik och i samma handelsled. För att jämförelsen mellan normalvärdet och exportpriset skulle bli rättvis, togs i enlighet med artikel 2.10 i grundförordningen hänsyn till olikheter i faktorer som påverkade priserna och prisernas jämförbarhet. I detta syfte tog man, där så var tillämpligt och motiverat, hänsyn i form av justeringar till skillnader i transport-, försäkrings-, hanterings- och lastningskostnader samt därmed sammanhängande kostnader, provisioner, finansiella kostnader och förpackningskostnader som sökanden betalat.

(29)

Sökanden hävdade att företaget nu erbjuder sina kunder ett större urval av kemiska beläggningar än vid den senaste interimsöversynen, och att detta bör beaktas när den berörda produkten delas in i olika produkttyper. Företaget kunde dock inte påvisa att de olika typerna av kemisk beläggning påverkade prisernas jämförbarhet och, i synnerhet, att kunderna betalade olika priser på den inhemska marknaden och på unionsexportmarknaden beroende på typ av kemisk beläggning. Därför bör den produktindelning som tillämpats i de tidigare undersökningarna behållas och påståendet måste avvisas.

(30)

Sökanden begärde också en justering av exportpriset på grundval av de förmåner som erhållits vid export inom ramen för systemet med tullkredit efter export (Duty Entitlement Passbook Scheme, DEPB). Det konstaterades att detta system innebär att tullkrediter som beviljas i samband med export av den berörda produkten kan användas för avräkning av tull på import av alla slags varor eller säljas fritt till andra företag. Det finns inte heller några begränsningar som skulle leda till att de importerade varorna endast får användas vid tillverkning av den berörda exporterade produkten. Ester Industries kunde inte påvisa att förmånerna enligt systemet med tullkredit påverkade prisernas jämförbarhet och, i synnerhet, att kunderna på grund av förmånerna enligt tullkreditsystemet konsekvent betalade olika priser på den inhemska marknaden. Argumentet avvisades därför.

(31)

Sökanden begärde vidare en justering av exportpriset på grundval av de förmåner som erhållits enligt systemet för exportfrämjande vid import av kapitalvaror (Export Promotion Capital Goods Scheme, EPCG) och systemet med exportkredit efter sändning (Export Credits). För det första bör det påpekas att det, på samma sätt som med de andra system som nämns ovan, inte finns några begränsningar som skulle göra att de varor som importerats enligt EPCG endast får användas vid tillverkning av den exporterade berörda produkten. För det andra lade sökanden inte fram någon bevisning på ett tydligt samband mellan prissättningen av de exporterade varorna och de förmåner som erhållits inom ramen för EPCG- och exportkreditsystemen. Slutligen kunde sökanden inte visa att förmånerna enligt dessa två system påverkade prisernas jämförbarhet, och särskilt att kunderna på hemmamarknaden genomgående betalade olika priser på grund av förmånerna enligt EPCG- och exportkreditsystemen. Denna invändning måste därför avvisas.

d) Dumpningsmarginal

(32)

I enlighet med artikel 2.11 i grundförordningen jämfördes det vägda genomsnittliga normalvärdet per varutyp med det vägda genomsnittliga exportpriset för motsvarande typ av den berörda produkten. Efter de synpunkter på meddelandet av uppgifter som återges i skälen 44 och 45 nedan uppgår den fastställda dumpningsmarginalen, uttryckt i procent av priset cif vid unionens gräns, före tull, till 8,3 %.

D. DE FÖRÄNDRADE OMSTÄNDIGHETERNAS BESTÅENDE KARAKTÄR

(33)	I enlighet med artikel 11.3 i grundförordningen undersökte kommissionen även huruvida de förändrade omständigheterna rimligen kunde anses vara av bestående karaktär.

(34)

I det hänseendet visade undersökningen att Ester Industries faktiskt hade vidtagit ett antal åtgärder för att minska kostnaderna och öka effektiviteten. Framför allt har företaget moderniserats och en ny produktionslinje har byggts. Till följd av en betydande produktionsökning har dessutom de allmänna omkostnaderna minskat väsentligt. Företaget har också effektiviserat råvaruanskaffningen (från närmare belägna källor) och har på så vis lyckats minska fraktkostnaderna avsevärt. Denna kostnadsminskning har en direkt inverkan på dumpningsmarginalen. Denna förändring av omständigheterna kan därför anses vara av bestående karaktär.

(35)

När det gäller exportpriset visade undersökningen en viss stabilitet i Ester Industries prissättning under en lång period, mellan 2006 (det år som prisåtagandet återkallades) och 2010 (nästan slutet av översynsperioden). Med hänsyn till den ändrade metoden för fastställandet av Ester Industries exportpris till unionen enligt skälen 24 och 25 ovan och den ovan nämnda prisstabiliteten, är det sannolikt att den nya beräknade dumpningsmarginalen är av bestående karaktär.

(36)

Det anses därför osannolikt att de omständigheter som ledde till inledandet av denna interimsöversyn skulle förändras inom överskådlig framtid på ett sådant sätt att detta skulle påverka resultaten av översynen. Det konstaterades därför att de förändrade omständigheterna är av bestående karaktär och att det inte längre är motiverat att tillämpa åtgärden på dess nuvarande nivå.

E. ANTIDUMPNINGSÅTGÄRDER

(37)

En exporterande tillverkare hävdade att stickprovets genomsnittliga dumpningsmarginal borde beräknas på nytt om den aktuella interimsöversynen ledde till en lägre dumpningsmarginal för Ester Industries (som var ett av företagen i stickprovet) än den som tidigare fastställts. Det bör erinras om att den aktuella partiella interimsöversynen enligt artikel 11.3 i grundförordningen uttryckligen är begränsad till att omfatta en översyn av dumpningsmarginalen för sökanden, en enskild exportör, nämligen Ester Industries. Undersökningen begränsades därför till sökandens specifika omständigheter, med hänsyn till alla relevanta och dokumenterade bevis (14). De slutsatser som dragits utifrån detta är inte relevanta för de övriga företagen i stickprovet eller någon annan exporterande tillverkare i det berörda landet.

(38)

Det anses under dessa omständigheter varken vara juridiskt möjligt eller ekonomiskt lämpligt att fastställa en ny genomsnittlig dumpningsmarginal för stickprovet i enlighet med artikel 9.6 i grundförordningen av följande skäl: Det bör erinras om att man endast beräknar en genomsnittlig dumpningsmarginal för ett stickprov när antalet exportörer i en viss undersökning anses vara så stort att en undersökning av alla samarbetsvilliga exportörer skulle vara en orimlig börda för institutionerna, och detta riskerar att äventyra slutförandet av undersökningen inom den obligatoriska tidsfrist som fastställs i grundförordningen. Det antas då att beräkningen av en vägd genomsnittlig marginal på grundval av dumpningsmarginalen för exportörerna i stickprovet är representativt för dumpningsmarginalen för de samarbetsvilliga exportörer som inte ingår i stickprovet. Detta kan endast vara fallet om beräkningen görs på grundval av dumpningsmarginaler för samma tidsperiod. Inga av ovanstående omständigheter råder inom ramen för en partiell interimsöversyn som ursprungligen begränsats till ett företag i urvalet, såsom denna undersökning. Därför dras slutsatsen att de faktiska omständigheterna i denna partiella interimsöversyn är sådana att det är tydligt att bestämmelserna i artikel 9.6 inte är tillämpliga.

(39)

Det bör erinras om att det i tillkännagivandet om inledande står att ”om det fastställs att åtgärderna bör upphävas eller ändras när det gäller sökanden, kan det bli nödvändigt att ändra den tullsats som för närvarande tillämpas på import av den berörda produkten från andra företag i Indien”, vilket innebär att den övriga tullen till följd av översynen kan höjas för att undvika kringgående (15). Men eftersom sökandens tull justeras nedåt är inte den ovan nämnda bestämmelsen i tillkännagivandet om inledande relevant.

(40)	Mot bakgrund av det som anges i skälen 37–39 ovan måste begäran om att på nytt beräkna stickprovets genomsnittliga dumpningsmarginal avvisas.

(41)	De berörda parterna underrättades om de viktigaste omständigheter och överväganden som låg till grund för beslutet att föreslå en ändring av den tillämpliga tullsatsen för sökanden och de gavs tillfälle att lämna synpunkter.

(42)

Sökanden upprepade sina krav rörande produktklassificeringen (se skäl 29) liksom kraven rörande justering för tullrestitution på exportpriset till följd av förmånerna enligt systemen för DEPB, EPCG och exportkredit (se skälen 30 och 31). Eftersom inga nya uppgifter lämnats som kunde ändra kommissionens undersökningsresultat, måste emellertid kraven avslås.

(43)

Sökanden ifrågasatte också metoden för beräkning av cif-priserna på de transaktioner som gjorts på fob-basis. Vid fastställandet av cif-värdet per enhet använde sig kommissionen av den sammanlagda fraktkostnad som betalats av företaget till alla exporttransaktioner, inklusive fob-transaktioner. Företaget hävdade att den sammanlagda fraktkostnaden bara borde ha använts för cif-transaktionerna. Detta krav har godtagits.

(44)	Slutligen hävdade sökanden att inte all försäljning i stickprovet hade undantagits från fastställandet av dumpningsmarginalen. Detta krav har också godtagits.

(45)	Till följd av översynsundersökningen uppgår den föreslagna ändrade dumpningsmarginalen och antidumpningstullsatsen som ska tillämpas på import av den berörda produkten tillverkad av Ester Industries Limited till 8,3 %.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Uppgifterna angående Ester Industries Limited i tabellen i artikel 2.2 i förordning (EG) nr 1292/2007 ska ersättas med följande:

”Ester Industries Limited, DLF City, Phase II, Sector 25, Gurgaon, Haryana – 122022, INDIEN

8,3

A026”

Artikel 2

Denna förordning träder i kraft dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i Bryssel den 6 januari 2012.

På rådets vägnar

N. WAMMEN

Ordförande

(1) EUT L 343, 22.12.2009, s. 51.

(2) EGT L 227, 23.8.2001, s. 1.

(3) EGT L 227, 23.8.2001, s. 56.

(4) EUT L 68, 8.3.2006, s. 37.

(5) EUT L 68, 8.3.2006, s. 6.

(6) EUT L 68, 8.3.2006, s. 15.

(7) EUT L 270, 29.9.2006, s. 1.

(8) EUT L 288, 6.11.2007, s. 1.

(9) EUT L 242, 15.9.2010, s. 6.

(10) EUT L 6, 10.1.2009, s. 1.

(11) EUT L 129, 17.5.2011, s. 1.

(12) Tillkännagivande om att vissa utjämningsåtgärder upphör att gälla (EUT C 68, 3.3.2011, s. 6).

(13) EUT C 294, 29.10.2010, s. 10.

(14) Tribunalens dom av den 17 december 2010, EWRIA m.fl. mot kommissionen, mål T-369/08, punkt 7 och 79 och den rättspraxis som anges däri.

(15) Genomförandeförordning (EU) nr 270/2010 av den 29 mars 2010 om ändring av förordning (EG) nr 452/2007 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av strykbrädor med ursprung i bland annat Folkrepubliken Kina (EUT L 84, 31.3.2010, s. 13).

12.1.2012

Europeiska unionens officiella tidning

L 8/22

RÅDETS GENOMFÖRANDEFÖRORDNING (EU) nr 14/2012

av den 9 januari 2012

om utvidgning av den slutgiltiga antidumpningstull som genom genomförandeförordning (EU) nr 511/2010 införts på import av viss molybdentråd med ursprung i Folkrepubliken Kina till att även omfatta import av viss molybdentråd som avsänts från Malaysia, oavsett om dess deklarerade ursprung är Malaysia eller inte och om avslutande av undersökningen beträffande import som avsänts från Schweiz

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

med beaktande av det förslag som Europeiska kommissionen lagt fram efter samråd med rådgivande kommittén, och

av följande skäl:

A. FÖRFARANDE

1. Gällande åtgärder

(1)

Genom genomförandeförordning (EU) nr 511/2010 (2) (nedan kallad den ursprungliga förordningen) införde rådet en slutgiltig antidumpningstull på 64,3 % på import av viss molybdentråd enligt definitionen i artikel 1.1 i ovannämnda förordning (nedan kallad den berörda produkten) med ursprung i Folkrepubliken Kina (nedan kallad Kina eller det berörda landet). Dessa åtgärder kallas nedan de gällande åtgärderna, och den undersökning som ledde till att åtgärderna infördes genom den ursprungliga förordningen kallas nedan den ursprungliga undersökningen.

2. Begäran

(2)

Den 4 april 2011 tog kommissionen emot en begäran enligt artikel 13.3 i grundförordningen om att undersöka det påstådda kringgåendet av de gällande åtgärderna. Begäran ingavs av European Association of Metals (Eurometaux) såsom företrädare för en unionstillverkare av viss molybdentråd (nedan kallad sökanden).

(3)	I begäran påstod man att handelsmönstren mellan Kina, Malaysia och Schweiz, å ena sidan, och unionen, å andra sidan, hade förändrats väsentligt efter införandet av de gällande åtgärderna. Sökanden hävdade att förändringen berodde på omlastning av molybdentråd via Malaysia eller Schweiz.

(4)	I begäran dras slutsatsen att det inte fanns någon annan tillräcklig grund eller ekonomisk motivering för omlastningen än de gällande åtgärderna.

(5)	Slutligen påstod sökanden att verkningarna av de gällande åtgärderna undergrävdes både i fråga om kvantiteter och i fråga om priser, och att priserna på molybdentråd från Malaysia och Schweiz dumpades i förhållande till det normalvärde som fastställts i den ursprungliga undersökningen.

3. Inledande

(6)

Sedan kommissionen efter samråd med rådgivande kommittén fastställt att det fanns tillräcklig prima facie-bevisning för att inleda en undersökning enligt artikel 13 i grundförordningen inledde den en undersökning genom förordning (EU) nr 477/2011 (3) (nedan kallad förordningen om inledande). I enlighet med artiklarna 13.3 och 14.5 i grundförordningen instruerade kommissionen genom förordningen om inledande också tullmyndigheterna att från och med den 19 maj 2011 registrera import av den berörda produkten som avsänts från Malaysia eller Schweiz, oavsett om dess deklarerade ursprung är Malaysia eller Schweiz eller inte.

4. Undersökning

(7)	Kommissionen underrättade officiellt myndigheterna i Kina, Malaysia och Schweiz, de exporterande tillverkarna och handlarna i dessa länder, de importörer i unionen som den visste var berörda samt unionstillverkarna om inledandet av undersökningen.

(8)

Kommissionen sände frågeformulär till de tillverkare/exportörer i Malaysia, Schweiz och Kina samt de importörer i unionen som den visste var berörda eller som nämndes i begäran. De berörda parterna gavs tillfälle att inom tidsfristen i förordningen om inledande skriftligen lämna synpunkter och begära att bli hörda. Alla parter underrättades om att bristande samarbete kunde medföra att artikel 18 i grundförordningen skulle komma att tillämpas och avgöranden träffas på grundval av tillgängliga uppgifter.

(9)	En unionsimportör kontaktade kommissionen och uppgav att företaget aldrig hade köpt någon molybdentråd från källor utanför unionen.

(10)	Två malaysiska företag hävdade att de under den undersökningsperiod som avses i skäl 14 varken tillverkat någon molybdentråd eller exporterat detta till unionen.

(11)	Ett schweiziskt företag uppgav att det under de tre senaste åren varken hade producerat eller sålt någon molybdentråd.

(12)	En kinesisk tillverkare som svarade på frågeformuläret uppgav att den från och med 2009 inte hade exporterat molybdentråd till vare sig unionen, Malaysia eller Schweiz.

(13)	Kommissionen fick inga kommentarer från de kinesiska, malaysiska eller schweiziska myndigheterna.

5. Undersökningsperiod

(14)

Undersökningsperioden omfattade perioden 1 april 2010–31 mars 2011 (nedan kallad undersökningsperioden). För undersökningen av den påstådda förändringen i handelsmönstret inhämtades uppgifter för perioden från och med 2007 till och med undersökningsperiodens slut (nedan kallad skadeundersökningsperioden).

B. UNDERSÖKNINGSRESULTAT

1. Allmänna överväganden och grad av samarbetsvilja

(15)

Såsom nämns i skäl 10 samarbetade endast två företag i Malaysia, men de exporterade inte den berörda produkten till unionen under undersökningsperioden. Såsom nämns i skäl 11 lämnade endast ett schweiziskt företag uppgifter, enligt vilka de varken tillverkat eller sålt den berörda produkten de senaste tre åren. Undersökningsresultaten måste följaktligen grundas på tillgängliga uppgifter i enlighet med artikel 18 i grundförordningen.

(16)

I enlighet med artikel 13.1 i grundförordningen bedömdes ett eventuellt kringgående genom att man i tur och ordning undersökte 1. om det hade inträffat någon förändring i handelsmönstret mellan Kina, Malaysia och Schweiz, å ena sidan, och unionen, å andra sidan, 2. om denna förändring härrörde från sådant bruk, sådana processer eller sådan bearbetning för vilka det inte fanns någon annan tillräcklig grund eller ekonomisk motivering än införandet av tullen, 3. om det fanns bevisning för att skada förelåg eller för att de positiva verkningarna av tullen undergrävdes i fråga om priser på och/eller kvantiteter av den likadana produkten, och 4. om det fanns bevisning för förekomsten av dumpning i förhållande till tidigare fastställda normalvärden för den likadana produkten, i förekommande fall i enlighet med artikel 2 i grundförordningen.

2. Berörd produkt och likadan produkt

(17)	Den berörda produkten är, enligt definitionen i den ursprungliga undersökningen, molybdentråd, innehållande minst 99,95 viktprocent molybden, med ett största tvärmått av mer än 1,35 mm men högst 4,0 mm med ursprung i Kina, som för närvarande klassificeras enligt KN-nummer ex 8102 96 00.

(18)	Den undersökta produkten är samma som den som definieras i skäl 17, men avsänd från Malaysia eller Schweiz, oavsett om produktens deklarerade ursprung är Malaysia eller Schweiz eller inte.

(19)	För import med deklarerat ursprung i Schweiz kunde man, utifrån uppgifter från databasen Surveillance II, fastställa att det under undersökningsperioden inte förekom någon import av den berörda produkten till unionen.

(20)

För import med deklarerat ursprung i Malaysia grundade sig jämförelsen av molybdentråd som exporterats till unionen från Kina och molybdentråd som avsänts från Malaysia till unionen, till följd av bristande samarbete, på tillgängliga uppgifter i enlighet med artikel 18 i grundförordningen samt de uppgifter som lämnades i begäran. Inga uppgifter som framkommit under denna undersökning tydde på att molybdentråd som exporterats till unionen från Kina och molybdentråd som avsänts från Malaysia till unionen inte skulle ha samma grundläggande fysiska egenskaper och samma användningsområden. De ansågs därför vara likadana produkter i den mening som avses i artikel 1.4 i grundförordningen. Det inkom inga synpunkter under undersökningen som ändrade denna slutsats.

3. Förändring i handelsmönstret

3.1 Kina och Malaysia

(21)

Eftersom de exporterande tillverkarna i Kina inte samarbetade, var man tvungen att jämföra olika statistiska källor för att bedöma importnivåerna för år 2010 och undersökningsperioden. Dessa omfattade både allmänt tillgängliga källor såsom Eurostat och andra källor såsom databasen enligt artikel 14.6 i grundförordningen och databasen Surveillance II.

(22)	Såsom anges i skäl 27 i den ursprungliga förordningen uppgick importen från Kina till 87 ton under 2007, 100 ton under 2008 och 97 ton under den ursprungliga undersökningsperioden (1 april 2008–31 mars 2009).

(23)

Importen av den berörda produkten från Kina minskade avsevärt efter införandet av åtgärderna (från 97 ton under den ursprungliga undersökningsperioden till mindre än 10 ton under undersökningsperioden). Däremot ökade importen från Malaysia från att vara obefintlig under 2009 till omkring 6 ton under undersökningsperioden.

3.2 Kina och Schweiz

(24)

Enligt uppgifter från Eurostat, dvs. uppgifter på KN-nummernivå, ökade importen från Schweiz från att vara praktiskt taget obefintlig under 2009 och tidigare år till 5 ton under både 2010 och 2011. Undersökningen visade dock att det under undersökningsperioden inte förekom någon import av den berörda produkten från Schweiz, med deklarerat ursprung i Schweiz, till unionen. Inte heller förekom någon sådan import under 2010, trots att de ursprungliga provisoriska åtgärderna gällde från och med december 2009.

3.3 Import från Kina till Malaysia och Schweiz

(25)	Av kinesiska statistiska källor framgår att exporten av den berörda produkten till Malaysia började 2010, medan endast små mängder exporterades under 2009 och 2008.

(26)

Av statistiska källor från Schweiz framgår att importen från Kina till Schweiz började 2010 och fortsatte under 2011, även om små mängder importerades under 2009 och 2008. Dessa importuppgifter avser dock KN-numret och har följaktligen en bredare definition än den berörda produkten i denna undersökning. Som tidigare nämnts kunde man fastställa att det inte förekom någon export av den berörda produkten från Schweiz, med deklarerat ursprung i Schweiz, till unionen. Undersökningen kunde följaktligen inte fastställa någon omlastning av molybdentråd med ursprung i Kina via Schweiz.

3.4 Slutsats om förändringen i handelsmönstret

(27)

Den totala minskningen av exporten av den berörda produkten från Kina till unionen från och med 2010, och den samtidiga ökningen av exporten från Malaysia och av exporten från Kina till Malaysia efter det att de ursprungliga åtgärderna införts, utgjorde en förändring i handelsmönstret mellan ovannämnda länder, å ena sidan, och unionen, å andra sidan.

(28)

För Schweiz kunde inga förändringar fastställas i handelsmönstret mellan Kina, Schweiz och unionen avseende import av den berörda produkten. Undersökningen beträffande ett eventuellt kringgående av antidumpningsåtgärderna genom import av molybdentråd som avsänts från Schweiz bör följaktligen avslutas.

4. Typ av kringgående och otillräcklig grund eller ekonomisk motivering

(29)

Enligt artikel 13.1 i grundförordningen måste förändringen i handelsmönstret härröra från sådant bruk, sådana processer eller sådan bearbetning för vilka det inte finns någon annan tillräcklig grund eller ekonomisk motivering än införandet av tullen. Sådana bruk, processer och bearbetningar omfattar bland annat avsändning via tredjeländer av den produkt som omfattas av åtgärder.

(30)

Jämförelsen av handelsflöden mellan Kina och Malaysia, å ena sidan, och Malaysia och unionen, å andra sidan, tyder på att det förekommer omlastning. Inga aktörer, varken från Kina eller Malaysia, eller från unionen, har gjort några invändningar mot påståendet i begäran. Det erinras om att inga tillverkare av molybdentråd från Malaysia samarbetade inom ramen för undersökningen.

(31)

Undersökningen visade inte på någon annan tillräcklig grund eller ekonomisk motivering för omlastningen än att man ville undvika de gällande åtgärderna. Inga andra faktorer utom ett undvikande av tullen konstaterades föreligga, vilka kunde anses uppväga kostnaderna för omlastning av den berörda produkten från Kina via Malaysia.

(32)	Denna slutsats stärks ytterligare av det faktum att inga tillverkare av molybdentråd från Malaysia gav sig till känna under denna undersökning.

(33)	Dessutom noteras att importen från Malaysia upphörde ungefär samtidigt som förordningen om inledande offentliggjordes.

(34)

I brist på någon annan tillräcklig grund eller ekonomisk motivering i den mening som avses i artikel 13.1 andra meningen i grundförordningen, dras därför slutsatsen att det förändrade handelsmönstret mellan Kina och Malaysia, å ena sidan, och unionen, å andra sidan, berodde på införandet av de gällande åtgärderna.

5. Undergrävande av tullens positiva verkningar i fråga om priser på eller kvantiteter av den likadana produkten

(35)

För att bedöma om de importerade produkterna från Malaysia hade undergrävt de positiva verkningarna av de gällande åtgärderna i fråga om kvantiteter och priser, användes uppgifter från de tillgängliga statistiska källor som anges i skäl 21 som bästa tillgängliga uppgifter om kvantiteter och priser för export från Malaysia.

(36)	Ökningen av importen från Malaysia ansågs vara betydande i fråga om kvantitet. Importen från Malaysia under undersökningsperioden uppgick till omkring 6 % av importen av produkten med ursprung i Kina till unionen före införandet av åtgärderna.

(37)

Jämförelsen mellan den nivå för undanröjande av skada som fastställdes i den ursprungliga förordningen och det vägda genomsnittliga exportpriset avslöjade ett betydande målprisunderskridande. Följaktligen drogs slutsatsen att de positiva verkningarna av de gällande åtgärderna undergrävs i fråga om både kvantitet och pris.

6. Bevisning för dumpning i förhållande till det normalvärde som fastställts för den likadana produkten

(38)	Eftersom de exporterande tillverkarna inte samarbetade grundades exportpriserna på tillgängliga uppgifter i enlighet med artikel 18 i grundförordningen. Priserna som fanns tillgängliga i de statistiska källor som anges i skäl 21 ansågs vara de mest tillförlitliga.

(39)

Enligt artikel 13.1 i grundförordningen ansågs det lämpligt att det normalvärde som fastställts under den ursprungliga undersökningen skulle användas i en undersökning om kringgående. På grund av bristande samarbete, och i enlighet med artikel 18 i grundförordningen, ansågs det vid jämförelsen mellan exportpriset och normalvärdet lämpligt att förutsätta att sammansättningen av produkterna i denna undersökning var densamma som i den ursprungliga undersökningen.

(40)

I den ursprungliga undersökningen ansågs Förenta staterna vara ett lämpligt jämförbart land med marknadsekonomi. Eftersom tillverkaren i det jämförbara landet endast hade en marginell försäljning på hemmamarknaden i Förenta staterna, ansågs det orimligt att använda uppgifter om den inhemska försäljningen i Förenta staterna för att fastställa eller konstruera ett normalvärde. Normalvärdet för Kina fastställdes följaktligen på grundval av exportpriserna från Förenta staterna till andra tredjeländer, inbegripet unionen.

(41)

I enlighet med artikel 2.11 och 2.12 i grundförordningen beräknades dumpningen genom att det vägda genomsnittliga normalvärde som fastställts i den ursprungliga förordningen jämfördes med de vägda genomsnittliga exportpriserna som fastställts under undersökningsperioden i denna undersökning, och denna dumpning uttrycktes i procent av nettopriset fritt unionens gräns, före tull.

(42)	Jämförelsen mellan det vägda genomsnittliga normalvärdet och de vägda genomsnittliga exportpriserna visade att dumpning förekom.

C. ÅTGÄRDER

(43)	Med hänsyn till ovanstående drogs slutsatsen att den slutgiltiga antidumpningstullen på import av molybdentråd med ursprung i Kina kringgicks genom omlastning via Malaysia.

(44)

I enlighet med artikel 13.1 första meningen i grundförordningen bör de gällande antidumpningsåtgärderna beträffande import av den berörda produkten med ursprung i Kina utvidgas till att även omfatta import av samma produkt som avsänts från Malaysia, oavsett om dess deklarerade ursprung är Malaysia eller inte.

(45)	De åtgärder som bör utvidgas är de som fastställs i artikel 1.2 i genomförandeförordning (EU) nr 511/2010, dvs. en slutgiltig antidumpningstull på 64,3 % på nettopriset fritt unionens gräns, före tull.

(46)	I enlighet med artiklarna 13.3 och 14.5 i grundförordningen, enligt vilka eventuella utvidgade åtgärder bör tillämpas på import till unionen som varit föremål för registrering i enlighet med förordningen om inledande, bör tull tas ut på registrerad import av molybdentråd som avsänts från Malaysia.

D. AVSLUTANDE AV UNDERSÖKNINGEN BETRÄFFANDE IMPORT FRÅN SCHWEIZ

(47)

Mot bakgrund av resultaten av undersökningen avseende Schweiz bör undersökningen beträffande ett eventuellt kringgående av antidumpningsåtgärderna genom import av den berörda produkten som avsänts från Schweiz avslutas, och den registrering av import av molybdentråd som avsänts från Schweiz, som infördes genom förordningen om inledande, bör upphöra.

E. ANSÖKNINGAR OM BEFRIELSE FRÅN TULL

(48)

Det erinras om att ingen tillverkare/exportör av molybdentråd till unionen gav sig till känna eller konstaterades förekomma i Malaysia under denna undersökning. Tillverkare från Malaysia som inte exporterade den undersökta produkten till unionen under undersökningsperioden och som överväger att lämna in en ansökan om befrielse från den utvidgade antidumpningstullen i enlighet med artiklarna 11.4 och 13.4 i grundförordningen, kommer dock att anmodas att fylla i ett frågeformulär så att kommissionen kan fastställa om det är motiverat att bevilja befrielsen. Befrielse från tull kan beviljas på grundval av en bedömning av marknadssituationen för den berörda produkten, produktionskapaciteten, kapacitetsutnyttjandet, inköp och försäljning, sannolikheten för att företaget kommer att fortsätta att tillämpa metoder för vilka det inte finns någon tillräcklig grund eller ekonomisk motivering, samt av bevisningen för dumpning. Kommissionen gör i regel även ett kontrollbesök på plats. Ansökan om befrielse från tullen bör omgående sändas till kommissionen tillsammans med alla relevanta uppgifter, särskilt uppgifter om eventuella ändringar av företagets verksamhet i fråga om tillverkning och försäljning.

(49)	I det fall en befrielse är berättigad kommer kommissionen, efter samråd med rådgivande kommittén, att föreslå att de gällande utvidgade åtgärderna ändras. Varje beviljad befrielse från tull kommer att följas upp, i syfte att se till att villkoren iakttas.

F. MEDDELANDE AV UPPGIFTER

(50)	De berörda parterna informerades om de viktigaste uppgifter och överväganden som ledde fram till ovannämnda slutsatser, och de gavs tillfälle att lämna synpunkter och bli hörda.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

1. Den slutgiltiga antidumpningstull som genom genomförandeförordning (EU) nr 511/2010 införts på import av molybdentråd, som innehåller minst 99,95 viktprocent molybden, med ett största tvärmått av mer än 1,35 mm men högst 4,0 mm, som för närvarande klassificeras enligt KN-nummer ex 8102 96 00 och har sitt ursprung i Folkrepubliken Kina, utvidgas härmed till att omfatta även import av molybdentråd, som innehåller minst 99,95 viktprocent molybden, med ett största tvärmått av mer än 1,35 mm men högst 4,0 mm, som för närvarande klassificeras enligt KN-nummer ex 8102 96 00 (Taric-nummer 8102960011), som avsänts från Malaysia, oavsett om dess deklarerade ursprung är Malaysia eller inte.

2. De tullar som utvidgas genom punkt 1 ska tas ut på import som avsänts från Malaysia, oavsett om dess deklarerade ursprung är Malaysia eller inte, och som registrerats i enlighet med artikel 2 i förordning (EU) nr 477/2011 samt artiklarna 13.3 och 14.5 i förordning (EG) nr 1225/2009.

3. Om inte annat anges ska gällande bestämmelser om tullar tillämpas.

Artikel 2

1. Ansökningar om befrielse från de tullar som utvidgas genom artikel 1 ska göras skriftligen på ett av unionens officiella språk och ska vara undertecknade av en person som har rätt att företräda det ansökande företaget. Ansökan ska sändas till följande adress:

Europeiska kommissionen

Generaldirektoratet för handel

Direktorat H

Kontor: N105 4/92

1049 Bryssel

BELGIEN

Fax +32 22979881

E-post: TRADE-13-3-MOLYBDENUM@ec.europa.eu

2. I enlighet med artikel 13.4 i förordning (EG) nr 1225/2009 får kommissionen, efter samråd med rådgivande kommittén, genom beslut tillåta att import som inte kringgår de antidumpningsåtgärder som införts genom genomförandeförordning (EU) nr 511/2010 befrias från den tull som utvidgas genom artikel 1 i den här förordningen.

Artikel 3

Den undersökning som inleddes genom förordning (EU) nr 477/2011 beträffande ett eventuellt kringgående av antidumpningsåtgärder, som genom genomförandeförordning (EU) nr 511/2010 införts beträffande import av viss molybdentråd med ursprung i Folkrepubliken Kina, genom import av viss molybdentråd som avsänts från Schweiz, oavsett om produktens deklarerade ursprung är Schweiz eller inte, avslutas härmed.

Artikel 4

Tullmyndigheterna ska upphöra med den registrering av import som infördes genom artikel 2 i förordning (EU) nr 477/2011.

Artikel 5

Denna förordning träder i kraft dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i Bryssel den 9 januari 2012.

På rådets vägnar

N. WAMMEN

Ordförande

(1) EUT L 343, 22.12.2009, s. 51.

(2) EUT L 150, 16.6.2010, s. 17.

(3) EUT L 131, 18.5.2011, s. 14.

12.1.2012

Europeiska unionens officiella tidning

L 8/38

BESLUT nr 1/2011 AV DEN GEMENSAMMA KOMMITTÉ SOM INRÄTTATS I ENLIGHET MED INTERBUS-ÖVERENSKOMMELSEN OM TILLFÄLLIG INTERNATIONELL PERSONTRANSPORT MED BUSS

av den 11 november 2011

om antagande av den gemensamma kommitténs arbetsordning och om anpassning av bilaga 1 till överenskommelsen om villkor för yrkesmässigt bedrivande av persontransport på väg, bilaga 2 till överenskommelsen om tekniska standarder för bussar och de krav på sociala bestämmelser som avses i artikel 8 i överenskommelsen

(2012/25/EU)

DEN GEMENSAMMA KOMMITTÉN HAR ANTAGIT DETTA BESLUT

med beaktande av Interbus-överenskommelsen om tillfällig internationell persontransport med buss (1), särskilt artiklarna 23 och 24, och

av följande skäl:

(1)	Enligt artikel 23.3 i Interbus-överenskommelsen om tillfällig internationell persontransport med buss (nedan kallad överenskommelsen) ska den gemensamma kommittén själv anta sin arbetsordning.

(2)

Den gemensamma kommittén ska, i enlighet med artikel 24.2 c i överenskommelsen, ändra bilaga 1 till överenskommelsen om villkor för yrkesmässigt bedrivande av persontransport på väg och bilaga 2 till överenskommelsen om tekniska standarder för bussar. Vidare ska den gemensamma kommittén, i enlighet med artikel 24.2 e i överenskommelsen, anpassa de krav på sociala bestämmelser som avses i artikel 8 i överenskommelsen, för att beakta framtida åtgärder som vidtas inom unionen.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Den gemensamma kommitténs arbetsordning, som återges i bilaga I till detta beslut, antas härmed.

Artikel 2

Bilaga 1 till överenskommelsen om villkor för yrkesmässigt bedrivande av persontransport på väg, bilaga 2 till överenskommelsen om tekniska standarder för bussar och de krav på sociala bestämmelser som avses i artikel 8 i överenskommelsen anpassas härmed i enlighet med bilaga II till detta beslut.

Utfärdat i Bryssel den 11 november 2011.

Sz. SCHMIDT

Ordförande

G. PATRIS

Sekreterare

(1) EGT L 321, 26.11.2002, s. 13.

BILAGA I

Arbetsordning för den gemensamma kommitté som inrättats genom Interbus-överenskommelsen om tillfällig internationell persontransport med buss

Artikel 1

Benämning på den gemensamma kommittén

Den gemensamma kommitté som inrättats genom artikel 23 i Interbus-överenskommelsen om tillfällig internationell persontransport med buss kallas nedan kommittén.

Artikel 2

Ordförandeskap

1. Ordförandeskapet för kommittén ska utövas av en företrädare för Europeiska kommissionen (nedan kallad kommissionen) på Europeiska unionens vägnar.

2. Ordföranden för unionens delegation, eller i förekommande fall dennes suppleant, ska fungera som kommitténs ordförande.

3. Ordföranden ska leda kommitténs arbete.

Artikel 3

Delegationer

1. De parter för vilka överenskommelsen trätt i kraft (nedan kallade parterna) ska utse sina företrädare till kommittén. Unionens delegation ska bestå av företrädare för kommissionen biträdda av företrädare för medlemsstaterna.

2. Varje part ska utse ordförande och, i förekommande fall, ställföreträdande ordförande, för sin delegation.

3. Varje part får utse nya företrädare till kommittén. Kommitténs sekreterare ska utan dröjsmål informeras skriftligen om dessa förändringar.

4. Företrädare för generalsekretariatet vid Europeiska unionens råd får delta i kommitténs sammanträden som observatörer. Ordföranden får komma överens med övriga delegationsordförande om att inbjuda personer som inte är ledamöter av delegationerna att närvara vid sammanträdena för att lämna upplysningar inom bestämda ämnesområden.

5. Parterna ska minst en vecka före mötet underrätta kommitténs sekreterare om delegationernas sammansättning.

Artikel 4

Sekretariat

1. En företrädare för kommissionen ska fungera som kommitténs sekreterare. Sekreteraren ska utses av kommitténs ordförande och inneha denna funktion till dess att en ny sekreterare utses. Ordföranden ska meddela parterna sekreterarens namn och kontaktuppgifter.

2. Sekreteraren ska ansvara för kommunikationen mellan delegationerna, bland annat översändande av handlingar, och för tillsynen av sekretariatets uppgifter.

Artikel 5

Kommitténs sammanträden

1. Kommittén ska sammanträda när minst en avtalsslutande part så begär. Det är ordföranden som är sammankallande.

2. Ordföranden ska senast 15 arbetsdagar före sammanträdets början skicka kallelsen tillsammans med den preliminära dagordningen och möteshandlingarna till de andra delegationernas ordförande.

3. En av parterna får begära att ordföranden ska minska den tidsfrist som avses i punkt 2 för att ta hänsyn till brådskande behov i särskilda fall.

4. Kommitténs sammanträden ska inte vara offentliga, om inte annat beslutas av delegationernas ordförande.

5. Kommittén ska sammanträda i Bryssel, om inte parterna överenskommer om annat.

Artikel 6

Dagordning

1. Ordföranden ska, biträdd av sekreteraren, upprätta en preliminär dagordning för varje möte och i samråd med de andra delegationernas ordförande bestämma tid och plats för sammanträdet. Den preliminära dagordningen ska skickas till övriga delegationers ordförande senast 15 arbetsdagar före mötet. Alla nödvändiga arbetsdokument ska bifogas dagordningen.

2. Den tidsgräns som fastställs i punkt 1 ska inte gälla brådskande sammanträden som sammankallas i enlighet med artikel 5.3.

3. Varje part får, senast 24 timmar före sammanträdets början, föreslå att en eller flera punkter ska föras upp på den preliminära dagordningen. Begäran om att föra upp ytterligare punkter på dagordningen ska skriftligen motiveras och sändas till ordföranden.

4. Dagordningen ska godkännas av kommittén i början av varje sammanträde. Kommittén får besluta om att införa punkter som inte finns med på den preliminära dagordningen.

Artikel 7

Antagande av akter

1. Kommitténs beslut ska fattas enhälligt av de parter som finns företrädda, i enlighet med artikel 23.5 och 23.6 i överenskommelsen. Rekommendationerna, i synnerhet sådana som avses i artikel 24.2 g i överenskommelsen, ska fattas i samförstånd av de företrädda parternas delegationer. Besluten och rekommendationerna ska förses med rubriken ”beslut” eller ”rekommendation” följd av ett löpnummer, datumet för antagandet och en beskrivning av innehållet.

2. Kommitténs beslut och rekommendationer ska undertecknas av ordföranden och sekreteraren. De ska sändas till övriga delegationschefer av sekreteraren.

3. Varje part får besluta om att offentliggöra varje akt som antagits av kommittén.

4. Kommittén får anta akter genom skriftligt förfarande om delegationsordförandena kommer överens om det. Ordföranden ska lämna utkastet till akt till övriga delegationsordförande, som ska inkomma med ett svar som anger om de godtar förslaget eller inte, om de föreslår ändringar av utkastet eller begär ytterligare tid för att ta ställning. Om utkastet antas ska ordföranden färdigställa beslutet eller rekommendationen i enlighet med punkterna 1 och 2.

5. Rekommendationerna och besluten ska upprättas på engelska, franska och tyska, som alla är lika giltiga versioner. Varje avtalsslutande part ska se till att rekommendationerna och besluten korrekt översätts till dess officiella språk. Kommissionen ansvarar för översättningen till övriga unionsspråk.

Artikel 8

Protokoll

1. Ordföranden ansvarar för att sekreteraren upprättar ett protokoll senast 15 arbetsdagar efter varje kommittésammanträde.

2. Protokollet ska som regel för varje punkt på dagordningen innehålla uppgift om

—	de dokument som lämnats till kommittén,

—	de uttalanden som införts på begäran av en part,

—	de beslut, rekommendationer och slutsatser som antagits.

3. Utkastet till protokoll ska lämnas till kommittén för godkännande i enlighet med det skriftliga förfarande som avses i artikel 7.4. Om detta förfarande inte är avslutat ska protokollet antas av kommittén vid nästa sammanträde.

4. När protokollet antagits av kommittén ska det undertecknas av ordföranden och sekreteraren och förvaras av sekreteraren. Sekreteraren ska sända en kopia till övriga delegationsordförande.

Artikel 9

Sekretess

Utan att det påverkar tillämpningen av den bestämmelse om offentliggörande av akter som anges i artikel 7.3, ska kommitténs sammanträden och överläggningar omfattas av tystnadsplikt.

Artikel 10

Utgifter

1. Varje part ska svara för de utgifter som den ådrar sig i samband med deltagandet i kommitténs sammanträden.

2. Kommissionen ska besluta om fördelningen av kostnaderna för tjänsteresor för personer som inbjudits av ordföranden i enlighet med artikel 3.4.

Artikel 11

Korrespondens

All korrespondens till och från kommitténs ordförande ska gå via kommitténs sekreterare. Sekreteraren ska sända kopior av all korrespondens som rör överenskommelsen till samtliga delegationer.

Artikel 12

Språk

De språk som kommittén använder vid sammanträden och i dokument ska beslutas av kommittén. Den part som står värd för sammanträdet har ingen skyldighet att tillhandahålla tolkning till övriga språk.

BILAGA II

Anpassning av bilaga 1 till överenskommelsen om villkor för yrkesmässigt bedrivande av persontransport på väg, bilaga 2 om tekniska standarder för bussar och de krav på sociala bestämmelser som avses i artikel 8 i överenskommelsen (1)

1. Anpassning av bilaga 1 om villkor för yrkesmässigt bedrivande av persontransport på väg

Följande unionsakter ska läggas till i bilaga 1 till överenskommelsen:

”Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1071/2009 av den 21 oktober 2009 om gemensamma regler beträffande de villkor som ska uppfyllas av personer som bedriver yrkesmässig trafik och om upphävande av rådets direktiv 96/26/EG (EUT L 300, 14.11.2009, s. 51).”

2. Anpassning av bilaga 2 om tekniska standarder för bussar

I artikel 1 i bilaga 2 till överenskommelsen ska punkterna a, b, c och d ersättas med följande:

”a)

Provning av motorfordons och tillhörande släpfordons trafiksäkerhet

—	Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/40/EG av den 6 maj 2009 om provning av motorfordons och tillhörande släpfordons trafiksäkerhet (EUT L 141, 6.6.2009, s. 12).

—	Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/30/EG av den 6 juni 2000 om vägkontroller av trafiksäkerheten hos nyttofordon i trafik i gemenskapen (EGT L 203, 10.8.2000, s.1), senast ändrat genom kommissionens direktiv 2003/26/EG (EUT L 90, 8.4.2003, s. 37).

Hastighetsbegränsande anordningar

—	Rådets direktiv 92/6/EEG av den 10 februari 1992 om montering och användning av hastighetsbegränsande anordningar i vissa kategorier av motorfordon inom gemenskapen (EGT L 57, 2.3.1992, s. 27), senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/85/EG (EGT L 327, 4.12.2002, s. 8).

Största tillåtna dimensioner och högsta tillåtna vikter

—

Rådets direktiv 96/53/EG av den 25 juli 1996 om största tillåtna dimensioner i nationell och internationell trafik och högsta tillåtna vikter i internationell trafik för vissa vägfordon som framförs inom gemenskapen (EGT L 235, 17.9.1996, s. 59), senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/7/EG (EGT L 67, 9.3.2002, s. 47).

—

Europaparlamentets och rådets direktiv 97/27/EG av den 22 juli 1997 om massa och dimensioner för vissa kategorier av motorfordon och släpvagnar till dessa fordon och om ändring av direktiv 70/156/EEG (EGT L 233, 25.8.1997, s. 1), senast ändrat genom kommissionens direktiv 2003/19/EG (EUT L 79, 26.3.2003, s. 6).

Färdskrivare vid vägtransporter

—

Rådets förordning (EEG) nr 3821/85 av den 20 december 1985 om färdskrivare vid vägtransporter (EGT L 370, 31.12.1985, s. 8), senast ändrad genom kommissionens förordning (EU) nr 1266/2009 (EUT L 339, 22.12.2009, s. 3) eller likvärdiga regler som fastställts genom den europeiska överenskommelsen om arbetsförhållanden för fordonsbesättningar vid internationella vägtransporter (AETR), inbegripet dess protokoll.”

Artikel 2 i bilaga 2 i överenskommelsen ska ändras på följande sätt:

Följande text ska införas efter första stycket och före tabellen:

”Avgasutsläpp

—

Rådets direktiv 88/77/EEG av den 3 december 1987 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om åtgärder mot utsläpp av gas- och partikelformiga föroreningar från motorer med kompressionständning som används i fordon samt mot utsläpp av gasformiga föroreningar från motorer med gnisttändning drivna med naturgas eller gasol vilka används i fordon (EGT L 36, 9.2.1988, s. 33), senast ändrat genom kommissionens direktiv 2001/27/EG (EGT L 107, 18.4.2001, s. 10).

—

Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/55/EG av den 28 september 2005 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om åtgärder mot utsläpp av gas- och partikelformiga föroreningar från motorer med kompressionständning som används i fordon samt mot utsläpp av gasformiga föroreningar från motorer med gnisttändning drivna med naturgas eller gasol vilka används i fordon (EUT L 275, 20.10.2005, s. 1), senast ändrat genom kommissionens direktiv 2008/74/EG (EUT L 192, 19.7.2008, s. 51).

—

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 595/2009 av den 18 juni 2009 om typgodkännande av motorfordon och motorer vad gäller utsläpp från tunga fordon (Euro 6) och om tillgång till information om reparation och underhåll av fordon samt om ändring av förordning (EG) nr 715/2007 och direktiv 2007/46/EG och om upphävande av direktiven 80/1269/EEG, 2005/55/EG och 2005/78/EG (EUT L 188, 18.7.2009, s. 1).

Rök

—	Rådets direktiv 72/306/EEG av den 2 augusti 1972 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om åtgärder mot utsläpp av föroreningar från dieselmotorer som används i fordon (EGT L 190, 20.8.1972, s. 1), senast ändrat genom kommissionens direktiv 2005/21/EG (EUT L 61, 8.3.2005, s. 25).

Buller

—	Rådets direktiv 70/157/EEG av den 6 februari 1970 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om tillåten ljudnivå och avgassystemet för motorfordon (EGT L 42, 23.2.1970, s. 16), senast ändrat genom kommissionens direktiv 2007/34/EG (EUT L 155, 15.6.2007, s. 49).

Bromsar

—	Rådets direktiv 71/320/EEG av den 26 juli 1971 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om bromsutrustning på vissa kategorier av motorfordon och släpvagnar till dessa fordon (EGT L 202, 6.9.1971, s. 37), senast ändrat genom kommissionens direktiv 2002/78/EG (EGT L 267, 4.10.2002, s. 23).

Däck

—	Rådets direktiv 92/23/EEG av den 31 mars 1992 om däck och däckmontering på motorfordon och släpvagnar till dessa fordon (EGT L 129, 14.5.1992, s. 95), senast ändrat genom kommissionens direktiv 2005/11/EG (EUT L 46, 17.2.2005, s. 42).

Belysnings- och ljussignalanordningar

—

Rådets direktiv 76/756/EEG av den 27 juli 1976 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om montering av belysning och ljussignalanordningar på motorfordon och släpvagnar till dessa fordon (EGT L 262, 27.9.1976, s. 1), senast ändrat genom kommissionens direktiv 2008/89/EG (EUT L 257, 25.9.2008, s. 14).

Bränsletank

—

Rådets direktiv 70/221/EEG av den 20 mars 1970 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om tankar för flytande bränsle och bakre underkörningsskydd på motorfordon och släpvagnar till dessa fordon (EGT L 76, 6.4.1970, s. 23), senast ändrat genom kommissionens direktiv 2006/20/EG (EUT L 48, 18.2.2006, s. 16).

Backspeglar

—

Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/97/EG av den 10 november 2003 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om typgodkännande av anordningar för indirekt sikt och av fordon försedda med sådana anordningar, om ändring av direktiv 70/156/EEG och om upphävande av direktiv 71/127/EEG (EUT L 25, 29.1.2004, s. 1), senast ändrat genom kommissionens direktiv 2005/27/EG (EUT L 81, 30.3.2005, s. 44).

Bilbälte (montering)

—	Rådets direktiv 77/541/EEG av den 28 juni 1977 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om bilbälten och fasthållningsanordningar i motorfordon (EGT L 220, 29.8.1977, s. 95), senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/40/EG (EUT L 255, 30.9.2005, s. 146).

Bilbälte (förankring)

—	Rådets direktiv 76/115/EEG av den 18 december 1975 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om förankring av bilbälten i motorfordon (EGT L 24, 30.1.1976, s. 6), senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/41/EG (EUT L 255, 30.9.2005, s. 149).

Säten

—

Rådets direktiv 74/408/EEG av den 22 juli 1974 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om inredningsdetaljer i motorfordon (hållfastheten hos sätena och fästanordningarna för dessa) (EGT L 221, 12.8.1974, s. 1), senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/39/EG (EUT L 255, 30.9.2005, s. 143).

Inredningsdetaljer (förebyggande av risker för brandspridning)

—	Europaparlamentets och rådets direktiv 95/28/EG av den 24 oktober 1995 om brinnegenskaperna hos material som används i inredningen till vissa kategorier av motorfordon (EGT L 281, 23.11.1995, s. 1).

Inredning (t.ex. nödutgångar, tillgänglighet, dimensioner på utrymmen och karosseristommens hållfasthet)

—	Europarlamentets och rådets direktiv 2001/85/EG av den 20 november 2001 om särskilda bestämmelser för fordon som används för personbefordran med mer än åtta säten utöver förarsätet och om ändring av direktiv 70/156/EEG och 97/27/EG (EGT L 42, 13.2.2002, s. 1).”

Tabellen ska ersättas med följande tabell:

”Punkt	Föreskrifter från FN/ECE – senaste ändringsserie	Unionsakt (ursprunglig – ändringar)
Avgasutsläpp	49/01 49/02, godkännande A 49/02, godkännande B	Direktiv 88/77/EEG Direktiv 2001/27/EG Direktiv 2005/55/EG Direktiv 2008/74/EG Förordning (EG) nr 595/2009
Rök	24/03	Direktiv 72/306/EEG Direktiv 2005/21/EG
Buller	51/02	Direktiv 70/157/EEG Direktiv 2007/34/EG
Bromsar	13/11	Direktiv 71/320/EEG Direktiv 2002/78/EG
Däck	54	Direktiv 92/23/EEG Direktiv 2005/11/EG
Belysnings- och ljussignalanordningar	48/01	Direktiv 76/756/EEG Direktiv 2008/89/EG
Bränsletank	34/02 67/01 110	Direktiv 70/221/EEG Direktiv 2006/20/EG
Backspeglar	46/01	Direktiv 2003/97/EG Direktiv 2005/27/EG
Bilbälte (montering)	16/06	Direktiv 77/541/EEG Direktiv 2005/40/EG
Bilbälte (förankring)	14/07	Direktiv 76/115/EEG Direktiv 2005/41/EG
Säten	17/08 80/01	Direktiv 74/408/EEG Direktiv 2005/39/EG
Inredningsdetaljer (förebyggande av risker för brandspridning)	118	Direktiv 95/28/EG
Inredning (t.ex. nödutgångar, tillgänglighet, dimensioner på utrymmen)	107.02	Direktiv 2001/85/EG
Överrullningsskydd	66.01	Direktiv 2001/85/EG”

3. Anpassning av de krav på sociala bestämmelser som avses i artikel 8 i överenskommelsen

1.	Efter införandet av direktiv 2000/30/EG ska artikel 8 i bilaga 2 till överenskommelsen, bilaga IIa till överenskommelsen och bilaga IIb till överenskommelsen utgå.

De unionsakter som förtecknas i artikel 8 i överenskommelsen ska ersättas med följande unionsakter (2):

”—

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 561/2006 av den 15 mars 2006 om harmonisering av viss sociallagstiftning på vägtransportområdet och om ändring av rådets förordningar (EEG) nr 3821/85 och (EG) nr 2135/98 samt om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 3820/85 (EUT L 102, 11.4.2006, s. 1), senast ändrad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1073/2009 (EUT L 300, 14.11.2009, s. 88).

—	Rådets förordning (EEG) nr 3821/85 av den 20 december 1985 om färdskrivare vid vägtransporter (EGT L 370, 31.12.1985, s. 8), senast ändrad genom kommissionens förordning (EU) nr 1266/2009 (EUT L 339, 22.12.2009, s. 3).

—

Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/22/EG av den 15 mars 2006 om minimivillkor för genomförande av rådets förordningar (EEG) nr 3820/85 och (EEG) nr 3821/85 om sociallagstiftning på vägtransportområdet samt om upphävande av rådets direktiv 88/599/EEG (EUT L 102, 11.4.2006, s. 35), senast ändrat genom kommissionens direktiv 2009/5/EG (EUT L 29, 31.1.2009, s. 45).

—	Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (EUT L 299, 18.11.2003, s. 9).

—	Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/15/EG av den 11 mars 2002 om arbetstidens förläggning för personer som utför mobilt arbete avseende vägtransporter (EGT L 80, 23.3.2002, s. 35).

—

Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/59/EG av den 15 juli 2003 om grundläggande kompetens och fortbildning för förare av vissa vägfordon för gods- eller persontransport och om ändring av rådets förordning (EEG) nr 3820/85 och rådets direktiv 91/439/EEG samt om upphävande av rådets direktiv 76/914/EEG (EUT L 226, 10.9.2003, s. 4).”

(1) Uppdateringen av akter beaktar de nya åtgärder som antagits av Europeiska unionen till och med den 31 december 2009.

(2) Uppdateringen av akter beaktar de nya åtgärder som antagits av Europeiska unionen till och med den 31 december 2009.

		ISSN 1977-0820 doi:10.3000/19770820.L_2012.008.swe
Europeiska unionens officiella tidning		L 8

Svensk utgåva	Lagstiftning	55 årgången 12 januari 2012

Innehållsförteckning		II Icke-lagstiftningsakter	Sida
		INTERNATIONELLA AVTAL
		2012/22/EU
	*	Rådets beslut av den 12 december 2011 om Europeiska unionens anslutning till 2002 års protokoll till 1974 års Atenkonvention om befordran till sjöss av passagerare och deras resgods, med undantag för artiklarna 10 och 11	1
		2012/23/EU
	*	Rådets beslut av den 12 december 2011 om Europeiska unionens anslutning till 2002 års protokoll till 1974 års Atenkonvention om befordran till sjöss av passagerare och deras resgods, med avseende på artiklarna 10 och 11	13
		FÖRORDNINGAR
	*	Rådets genomförandeförordning (EU) nr 13/2012 av den 6 januari 2012 om ändring av förordning (EG) nr 1292/2007 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av polyetentereftalat (PET-film) med ursprung i Indien	17
	*	Rådets genomförandeförordning (EU) nr 14/2012 av den 9 januari 2012 om utvidgning av den slutgiltiga antidumpningstull som genom genomförandeförordning (EU) nr 511/2010 införts på import av viss molybdentråd med ursprung i Folkrepubliken Kina till att även omfatta import av viss molybdentråd som avsänts från Malaysia, oavsett om dess deklarerade ursprung är Malaysia eller inte och om avslutande av undersökningen beträffande import som avsänts från Schweiz	22
	*	Kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 15/2012 av den 10 januari 2012 om ändring för hundrasextioandra gången av rådets förordning (EG) nr 881/2002 om införande av vissa särskilda restriktiva åtgärder mot vissa med nätverket al-Qaida associerade personer och enheter	27
	*	Kommissionens förordning (EU) nr 16/2012 av den 11 januari 2012 om ändring av bilaga II till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 vad gäller krav för frysta livsmedel av animaliskt ursprung ( 1 )	29
	*	Kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 17/2012 av den 11 januari 2012 om ändring av rådets förordning (EG) nr 32/2000 vad gäller förlängningen av giltighetstiden för unionens tullkvoter för produkter tillverkade av jute och kokosfibrer	31
		Kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 18/2012 av den 11 januari 2012 om fastställande av schablonimportvärden för bestämning av ingångspriset för vissa frukter och grönsaker	32
		Kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 19/2012 av den 11 januari 2012 om fastställande av en procentsats för godkännande för utfärdande av exportlicenser, avslag på ansökningar om exportlicenser och avbrytande av inlämnandet av ansökningar om exportlicenser för utomkvotssocker	34
		Kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 20/2012 av den 11 januari 2012 om fastställande av tilldelningskoefficienten för importlicenser för vilka ansökningar inkommit mellan den 1 och 6 januari 2012 inom ramen för den tullkvot som öppnats för korn enligt förordning (EG) nr 2305/2003	35
		BESLUT
		2012/24/EU
	*	Kommissionens beslut av den 11 januari 2012 om avslutande av antidumpningsförfarandet beträffande import av vinylacetat med ursprung i Amerikas förenta stater och om frisläppande av de belopp för vilka säkerhet ställts i form av preliminära tullar	36
		AKTER SOM ANTAS AV ORGAN SOM INRÄTTATS GENOM INTERNATIONELLA AVTAL
		2012/25/EU
	*	Beslut nr 1/2011 av den gemensamma kommitté som inrättats i enlighet med Interbus-överenskommelsen om tillfällig internationell persontransport med buss av den 11 november 2011 om antagande av den gemensamma kommitténs arbetsordning och om anpassning av bilaga 1 till överenskommelsen om villkor för yrkesmässigt bedrivande av persontransport på väg, bilaga 2 till överenskommelsen om tekniska standarder för bussar och de krav på sociala bestämmelser som avses i artikel 8 i överenskommelsen	38
		Rekommendation nr 1/2011 från den gemensamma kommitté som inrättats i enlighet med Interbus-överenskommelsen om tillfällig internationell persontransport med buss av den 11 november 2011 om användning av en teknisk rapport för bussar för att underlätta kontrollen av bestämmelserna i artiklarna 1 och 2 i bilaga 2 till överenskommelsen	46

(euro/100 kg)
KN-nummer	Kod för tredjeland (1)	Schablonimportvärde
0702 00 00	MA	62,1
	TN	101,1
	TR	107,7
	ZZ	90,3
0707 00 05	EG	206,0
	TR	160,5
	ZZ	183,3
0709 91 00	EG	208,4
0709 91 00	ZZ	208,4
0709 93 10	MA	74,1
	TR	143,7
	ZZ	108,9
0805 10 20	EG	55,7
	MA	65,9
	TR	65,7
	ZZ	62,4
0805 20 10	MA	94,1
0805 20 10	ZZ	94,1
0805 20 30, 0805 20 50, 0805 20 70, 0805 20 90	IL	67,0
	MA	62,0
	TR	83,5
	ZZ	70,8
0805 50 10	TR	50,6
0805 50 10	ZZ	50,6
0808 10 80	CA	125,9
	US	134,7
	ZZ	130,3
0808 30 90	CN	99,0
	US	133,6
	ZZ	116,3

Fordonets märke och typ:	Registreringsnummer och landskod:
Datum för första registrering:	Chassinummer:

	Unionslagstiftning	Föreskrifter från FN/ECE	Godkännandenummer	Märke/angivelse på fordonet
Hastighetsbegränsande anordningar	Direktiv 92/6/EEG, senast ändrat genom direktiv 2002/85/EG	—
Största tillåtna dimensioner	Direktiv 96/53/EG, senast ändrat genom direktiv 2002/7/EG Direktiv 97/27/EG, senast ändrat genom direktiv 2003/19/EG	—
Färdskrivare	Förordning (EEG) nr 3821/85, senast ändrad genom förordning (EU) nr 1266/2009	—
Avgasutsläpp	Direktiv 88/77/EEG, senast ändrat genom direktiv 2001/27/EG Direktiv 2005/55/EG, senast ändrat genom direktiv 2008/74/EG Förordning (EG) nr 595/2009	49/01 49/02, godkännande A 49/02, godkännande B
Rök	Direktiv 72/306/EEG, senast ändrat genom direktiv 2005/21/EG	24/03
Buller	Direktiv 70/157/EEG, senast ändrat genom direktiv 2007/34/EG	51/02
Bromsar	Direktiv 71/320/EEG, senast ändrat genom direktiv 2002/78/EG	13/11
Däck	Direktiv 92/23/EEG, senast ändrat genom direktiv 2005/11/EG	54
Belysnings- och ljussignalanordningar	Direktiv 76/756/EEG, senast ändrat genom direktiv 2008/89/EG	48/01
Bränsletank	Direktiv 70/221/EEG, senast ändrat genom direktiv 2006/20/EG	34/02 67/01 110
Backspeglar	Direktiv 2003/97/EG, senast ändrat genom direktiv 2005/27/EG	46/01
Bilbälte (montering)	Direktiv 77/541/EEG, senast ändrat genom direktiv 2005/40/EG	16/06
Bilbälte (förankring)	Direktiv 76/115/EEG, senast ändrat genom direktiv 2005/41/EG	14/07
Säten	Direktiv 74/408/EEG, senast ändrat genom direktiv 2005/39/EG	17/08 80/01
Inredningsdetaljer (förebyggande av risker för brandspridning)	Direktiv 95/28/EG	118
Inredning (t.ex. nödutgångar, tillgänglighet, dimensioner på utrymmen)	Direktiv 2001/85/EG	107/02
Överrullningsskydd	Direktiv 2001/85/EG	66/01