BILAGA I

Mått och släpvagnsvikter

1.   DEFINITIONER

1.1   Med längd avses

—	traktorns längd mätt mellan de vertikala plan som bildar räta vinklar mot traktorns längsaxel och går genom dess yttersta punkter, bortsett från — alla speglar, — alla starthandtag, — alla sidopositionslyktor framtill eller på sidan.

1.2   Med bredd avses

—

traktorns bredd mätt mellan de vertikala plan som är parallella med traktorns längsaxel och går genom dess yttersta punkter, dock bortsett från — varje spegel, — varje körriktningsvisare, — varje sidopositionslykta framtill, på sidan eller baktill, varje parkeringslykta, — varje måttförändring av däcken som orsakas av traktorns vikt, — varje vikbar del såsom upplyftbara fotsteg och böjliga stänkskydd.

1.3   Med höjd avses

—	det vertikala avståndet mellan marken och den punkt på traktorn som befinner sig på största avståndet från marken, bortsett från antennen. När denna höjd bestäms ska traktorn vara - försedd med nya däck som har den största rullningsradie som angetts av tillverkaren av dem.

1.4   Med tillåten släpvagnsvikt avses

—	den massa som en traktortyp får dra. Den kan exempelvis bestå av en eller flera dragna släpvagnar eller jordbruks- eller skogsbruksredskap. En skillnad finns mellan den tekniskt tillåtna släpvagnsvikt som anges av tillverkaren och den tillåtna enligt punkt 2.2 nedan.

1.5   Med draganordning

en del på traktorn vilken konstruerats för att utgöra en mekanisk förbindelse mellan en traktor och ett draget fordon.

1.6   Med olastad massa för traktor i körklart skick (mt) avse

den massa som definieras i punkt 2.1.1 i bilaga I till direktiv 2003/37/EG.

1.7   Med tekniskt tillåten släpvagnsvikt avses

—	obromsad släpvagnsvikt,

—	separat bromsad släpvagnsvikt (enligt definitionen i punkt 1.12 i bilaga I till rådets direktiv 76/432/EEG (1)),

—	påskjutsbromsad släpvagnsvikt (enligt definitionen i punkt 1.14 i bilaga I till direktiv 76/432/EEG),

—	släpvagnsvikt försedd med hydraulisk eller pneumatisk bromsanordning; denna broms får vara av genomgående, halvt genomgående eller separat servodriven typ (enligt definitionen i punkterna 1.9, 1.10 respektive 1.11 i bilaga I till direktiv 76/432/EEG).

2.   KRAV

2.1   Mått

En traktors största mått ska vara enligt följande:

2.1.1   Längd: 12 m.

2.1.2   Bredd: 2,55 m (exklusive däckets utbuktning vid kontaktytan med marken).

2.1.3   Höjd: 4 m.

2.1.4   De mätningar som är avsedda för kontroll av dessa mått utförs enligt följande:

—	Med traktorn olastad och i körklart skick enligt punkt 1.6.

—	På en plan och horisontell yta.

—	Med traktorn stillastående och motorn avstängd.

—	Med nya däck med det normala tryck som rekommenderas av tillverkaren.

—	Med dörrar och fönster stängda.

—	Med ratten i läget rakt fram.

—	Utan något jordbruks- eller skogsbruksredskap kopplat till traktorn.

2.2   Tillåten släpvagnsvikt

Den tillåtna släpvagnsvikten får inte överstiga

2.2.1.1   den tekniskt tillåtna släpvagnsvikten enligt definitionen i punkt 1.7, rekommenderad av traktortillverkaren,

2.2.1.2   den släpvagnsvikt som anges för draganordningen enligt EG-typgodkännande.

2.2.2   När en medlemsstat tillämpar artikel 2.2 ska släpvagnsvikterna anges på traktorns registreringsbevis.

---

(1)  Rådets direktiv 76/432/EEG av den 6 april 1976 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om bromsutrustning på jordbruks- eller skogsbrukstraktorer med hjul (EGT L 122, 8.5.1976, s. 1).

BILAGA II

Varvtalsregulator och skydd för kraftöverföringar, utskjutande delar och hjul

1.   VARVTALSREGULATOR

1.1   Om en varvtalsregulator är monterad som standard av tillverkaren ska den vara monterad och konstruerad på ett sådant sätt att traktorn uppfyller kraven i direktiv 2009/60/EG (1) om den hastighet traktorn konstruerats för.

2.   SKYDD FÖR KRAFTÖVERFÖRINGAR, UTSKJUTANDE DELAR OCH HJUL

2.1   Allmänt

2.1.1   Kraftöverföringar, utskjutande delar och hjul på traktorer ska vara konstruerade, monterade och skyddade på ett sådant sätt att personolyckor förhindras vid normal användning.

2.1.2   Kraven i punkt 2.1.1 får anses vara uppfyllda om kraven som anges i punkt 2.3 är uppfyllda. Andra lösningar än de som beskrivs i punkt 2.3 godkänns om tillverkaren tillhandahåller bevis för att de är minst likvärdiga med kraven i punkt 2.3.

2.1.3   Skyddsanordningar ska vara fast monterade på traktorn. Med fast monterade avses att sådana anordningar endast ska kunna tas bort med hjälp av verktyg.

2.1.4   Kåpor, lock och huvar som kan orsaka skada om de stängs hastigt och kraftigt ska vara utformade på ett sådant sätt att de inte kan stängas oavsiktligt (t.ex. genom säkerhetsanordningar eller lämplig montering eller konstruktion).

2.1.5   En enda skyddsanordning får skydda ett antal farliga punkter. Om inställnings-, underhålls- eller avstörningsanordningar - som endast kan sättas igång när motorn är igång - är monterade under en gemensam skyddsanordning ska dock ytterligare skyddsanordningar finnas.

2.1.6   Fasthållningsanordningar (t.ex. fjäderklämmor eller klaffar)

—	för säkring av snabbkopplingsdelar (t.ex. hylsor), och delar av

—	skyddsanordningar som kan öppnas utan hjälp av verktyg (t.ex. motorhuv)

ska vara fast monterade antingen på traktorn eller på skyddsanordningen.

2.2   Definitioner

Med skyddsanordning avses en anordning som är avsedd att skydda farliga delar. Vid tillämpning av detta direktiv innefattas i skyddsanordningar skärmar, kåpor och skydd.

2.2.1.1   Med skärm avses en skyddsanordning som är placerad omedelbart framför en farlig del och som antingen ensam eller tillsammans med andra delar av maskinen på alla sidor skyddar mot kontakt med den farliga delen.

2.2.1.2   Med huv eller kåpa avses en skyddsanordning som är placerad framför den farliga delen och som skyddar mot kontakt med den farliga delen på den täckta sidan.

2.2.1.3   Med skydd avses en skyddsanordning som med hjälp av en stång, ett galler eller liknande anordning åstadkommer det nödvändiga säkerhetsavstånd som förhindrar kontakt med den farliga delen.

Med farlig del avses varje punkt som till följd av utförandet eller konstruktionen av den fasta eller rörliga delen på en traktor utgör en skaderisk. De farliga delarna är särskilt klämmande, klippande, skärande, stickande, inträngande och fasthakande punkter, samt ingångs- och angreppspunkter.

2.2.2.1   Med klämmande punkt avses varje farlig punkt där delar rör sig i förhållande till varandra eller till fasta delar på ett sådant sätt att personer eller kroppsdelar kan klämmas.

2.2.2.2   Med klippande punkt avses varje farlig punkt där delar rör sig längs med varandra eller längs med andra delar på ett sådant sätt att personer eller kroppsdelar kan klämmas eller klippas.

2.2.2.3   Med skärande, stickande eller inträngande punkt avses varje farlig punkt där delar, antingen rörliga eller fasta, med vassa kanter, spetsiga eller trubbiga, kan skada personer eller kroppsdelar.

2.2.2.4   Med fasthakande punkt avses varje farlig punkt där utskjutande delar med vassa kanter, tänder, pinnar, skruvar och bultar, smörjnipplar, axlar, axeländar och andra delar rör sig på ett sådant sätt att personer, kroppsdelar eller kläder kan haka fast och dras med.

2.2.2.5   Med ingångs- eller angreppspunkt avses varje farlig punkt där delarna genom rörelse minskar en öppning där personer, kroppsdelar eller kläder kan fastna.

2.2.3   Med räckvidd avses det största avstånd som kan nås av personer eller kroppsdelar uppåt, nedåt, inåt, ovanför, runt eller igenom utan hjälp av något föremål (figur 1).

2.2.4   Med säkerhetsavstånd avses det avstånd som motsvarar räckvidden eller kroppslängden och en säkerhetsmarginal (figur 1).

2.2.5   Med manöverorgan avses varje anordning vars direkta manövrering medför att tillståndet eller funktionen hos traktorn eller någon utrustning som är kopplad till denna kan ändras.

2.2.6   Med normal användning avses användning av traktorn för det ändamål som tillverkaren avsett och av en operatör som är förtrogen med traktorns egenskaper och som iakttar informationen om användning, underhåll och säker hantering så som den specificeras av tillverkaren i instruktionsboken och genom märkningar på traktorn.

2.2.7   Med oavsiktlig kontakt avses oplanerad kontakt mellan en person och något farligt ställe till följd av personens handlande vid normal användning och normalt underhåll av traktorn.

2.3   Säkerhetsavstånd för att undvika kontakt med farliga delar

2.3.1   Säkerhetsavståndet mäts från de punkter som kan nås för att manövrera, betjäna och kontrollera traktorn, samt från marknivån. Med betjäna och kontrollera traktorn avses enbart arbete som normalt utförs av föraren själv enligt användaranvisningarna. För att bestämma säkerhetsavstånden är grundprincipen att traktorn befinner sig i det skick för vilket den har konstruerats och att inga hjälpmedel har använts för att nå den farliga delen.

Säkerhetsavstånd anges i punkterna 2.3.2.1–2.3.2.5. Inom vissa särskilda områden eller för vissa särskilda delar erhålls en lämplig säkerhetsnivå om traktorn uppfyller kraven som anges i punkterna 2.3.2.6–2.3.2.14.

Skydd vid farliga punkter

2.3.2.1   Uppåt

Säkerhetsmarginalen uppåt är 2 500 mm (se figur 1) i fråga om stående personer.

2.3.2.2   Nedåt, ovanför

Säkerhetsmarginalen för räckvidd över ett hinder bestäms av

a	=	från marknivå upp till den farliga punkten,
b	=	hindrets eller skyddsanordningens höjd,
c	=	horisontellt avstånd mellan farlig punkt och hinder (se figur 2).

Vid räckvidd både nedåt och över ska säkerhetsavstånden som anges i tabell 1 uppfyllas.

Tabell 1

(mm)
a: Avstånd från marken till farlig punkt	Höjd mellan hinder och skyddsanordning b
	2 400	2 200	2 000	1 800	1 600	1 400	1 200	1 000
	Horisontellt avstånd c från farlig punkt
2 400	—	100	100	100	100	100	100	100
2 200	—	250	350	400	500	500	600	600
2 000	—	—	350	500	600	700	900	1 100
1 800	—	—	—	600	900	900	1 000	1 100
1 600	—	—	—	500	900	900	1 000	1 300
1 400	—	—	—	100	800	900	1 000	1 300
1 200	—	—	—	—	500	900	1 000	1 400
1 000	—	—	—	—	300	900	1 000	1 400
800	—	—	—	—	—	600	900	1 300
600	—	—	—	—	—	—	500	1 200
400	—	—	—	—	—	—	300	1 200
200	—	—	—	—	—	—	200	1 100

2.3.2.3   Räckvidd runt om

Säkerhetsmarginalen som anges i tabell 2 nedan ska minst uppfyllas för att den avsedda kroppsdelen inte ska nå en farlig punkt. Vid tillämpning av säkerhetsmarginalen förutsätts att den avsedda kroppsdelen trycks stadigt mot skyddsanordningens kant. Säkerhetsmarginalerna anses inte vara uppfyllda förrän det är visat att kroppsdelen absolut inte kan röra sig ytterligare eller nå längre mot den farliga delen.

Tabell 2

Kroppsdel	Säkerhetsavstånd	Figur
Hand Från första knogen till fingertopparna	≥ 120
Hand Från handleden till fingertopparna	≥ 230

Lem	Säkerhetsavstånd	Illustration
Arm Från armbågen till fingertopparna	≥ 550
Arm Från axeln till fingertopparna	≥ 850

2.3.2.4   Inträngning och räckvidd igenom

Om inträngning är möjlig i eller igenom öppningar och fram till farliga delar ska de minsta säkerhetsavstånd som anges i tabellerna 3 och 4 uppfyllas.

Delar som rör sig i förhållande till varandra eller rörliga delar intill fasta delar betraktas inte som riskfaktorer om de befinner sig högst 8 mm från varandra.

Tabell 3

Säkerhetsavstånd för långsträckta och parallella öppningar:

a är öppningens mindre mått.

b är säkerhetsavståndet från farlig punkt.

Fingertopp	Finger		Hand till tumveck	Arm till armhåla	—
4 < a ≤ 8	8 < a ≤ 12	12 < a ≤ 20	20 < a ≤ 30	30 < a ≤ 135 max.	> 135
b ≥ 15	b ≥ 80	b ≥ 120	b ≥ 200	b ≥ 850	—

Tabell 4

Säkerhetsavstånd för fyrkantiga eller runda öppningar:

a är öppningen/diametern eller sidans längd.

b är säkerhetsavståndet från farlig punkt.

Fingertopp	Finger		Hand till tumveck	Arm till armhåla	—
4 < a ≤ 8	8 < a ≤ 12	12 < a ≤ 25	25 < a ≤ 40	40 < a ≤ 250 max.	250
b ≥ 15	b ≥ 80	b ≥ 120	b ≥ 200	b ≥ 850	—

2.3.2.5   Säkerhetsavstånd vid klämmande punkter

En klämmande punkt anses inte vara farlig för den angivna kroppsdelen om säkerhetsavstånden inte är mindre än de som anges i tabell 5, och om det säkerställs att intilliggande, bredare kroppsdelar inte kan föras in.

Tabell 5

Lem	Kropp	Ben	Fot	Arm	Hand, led, knytnäve	Finger
Säkerhetsavstånd	500	180	120		100	25
Illustration

2.3.2.6   Manöverorgan

Mellanrummet mellan två pedaler och de hål genom vilka manöverorganen löper anses inte vara klämmande eller klippande punkter.

2.3.2.7   Trepunktskoppling baktill

2.3.2.7.1   Bakom ett plan genom symmetriplanet för lyftstängernas vridpunkter i ett trepunkts kopplingssystem ska finnas en minsta säkerhetsmarginal på 25 mm mellan de rörliga delarna för varje punkt eller för lyftanordningens slaglängd - men inte för de yttersta övre och nedre lägena 0,1 n, tillsammans med ett avstånd på 25 mm eller en minsta vinkel på 30° för de klippande delar som orsakar en vinkeländring (se figur 3). Slaglängden n′, minskad med 0,1 n i både dess övre och nedre ände, definieras enligt följande (se figur 4). När de nedre länkarmarna påverkas direkt av lyftanordningen bestäms referensplanet av ett vertikalt symmetritvärplan i förhållande till dessa armar.

2.3.2.7.2   För slaglängden n hos den hydrauliska lyftanordningen begränsas nedre läget A för kopplingspunkten på den nedre länkarmen av måttet ”14” enligt ISO 730, del 1 från december 1994, medan övre läget B begränsas av den största hydrauliska slaglängden. Slaglängden n′ motsvarar slaglängden n minskad uppåt och nedåt med 0,1 n, och är det vertikala avståndet mellan A′ och B′.

2.3.2.7.3   Inom slaglängden n′ ska dessutom en minsta säkerhetsmarginal på 25 mm finnas i förhållande till de intilliggande delarna runt lyftstängernas kontur.

2.3.2.7.4   Om det i fråga om en trepunktskoppling används kopplingsanordningar som inte kräver närvaro av en operatör mellan traktorn och det burna redskapet (till exempel i fråga om en snabbkoppling) gäller inte bestämmelserna i punkt 2.3.2.7.3.

2.3.2.7.5   Instruktionsboken bör innehålla särskilda upplysningar om de farliga punkterna framför planet som definieras i första meningen i punkt 2.3.2.7.1.

2.3.2.8   Trepunktskoppling framtill

2.3.2.8.1   Vid varje punkt på lyftanordningens slaglängd n - men inte för de yttersta övre och nedre räckvidderna 0,1 n - ska finnas en minsta säkerhetsmarginal på 25 mm mellan de rörliga delarna, tillsammans med en minsta vinkel på 30° eller en säkerhetsmarginal på 25 mm i fråga om vinkeländringen som orsakas av delarna som skär varandra. Slaglängden n′, minskad med 0,1 n i både dess övre och nedre ände, definieras enligt följande (se även figur 4).

2.3.2.8.2   För slaglängden n hos den hydrauliska lyftanordningen begränsas yttersta nedre läget A för kopplingspunkten på den nedre länkarmen av måttet ”14” enligt ISO 8759, del 2 från mars 1998, medan yttersta övre läget B begränsas av den största hydrauliska slaglängden. Slaglängden n′ minskad uppåt och nedåt med 0,1 n och det vertikala avståndet mellan A′ och B′.

2.3.2.8.3   Om det för nedre länkarmarna på en trepunktskoppling används kopplingsanordningar (till exempel en snabbkoppling) som inte kräver närvaro av en person mellan traktorn och det redskap som ansluts under tillkopplingen gäller inte kraven i 2.3.2.8.1 inom en radie på 250 mm från de punkter där de nedre länkarmarna är anslutna till traktorn. En minsta säkerhetsmarginal på 25 mm från intilliggande delar inom den angivna slaglängden n′ ska dock alltid finnas runt stängernas/cylindrarnas kontur.

2.3.2.9   Förarsäte och miljö

När föraren sitter på sin plats ska alla klämmande och klippande punkter vara utom räckhåll för händer och fötter. Detta krav anses tillgodosett om följande villkor uppfylls:

2.3.2.9.1   Förarsätet befinner sig i mittpunkten av sitt längsgående och vertikala inställningsområde. Förarens räckvidd är indelad i områdena A och B. En mittpunkt för dessa sfäriska områden befinner sig 60 mm framför och 580 mm ovanför sätesindexpunkten (se figur 5). Område A består av en sfär med en radie på 550 mm medan område B befinner sig mellan denna sfär och en sfär med en radie på 1 000 mm.

2.3.2.9.2   Ett säkerhetsavstånd på 120 mm i område A och 25 mm i område B ska upprätthållas intill de klämmande och klippande punkterna, medan en minsta vinkel på 30° ska upprätthållas i fråga om klippande delar som orsakar en vinkeländring.

2.3.2.9.3   I område A ska hänsyn endast tas till de klämmande och klippande punkter som orsakas av att delar sätts i rörelse av en utvändig energikälla.

2.3.2.9.4   Om en farlig punkt beror på förekomsten av karosseridelar intill sätet ska ett säkerhetsavstånd på minst 25 mm upprätthållas mellan denna karosseridel och sätet. Det finns ingen farlig punkt mellan sätets ryggstöd och de intilliggande karosseridelarna bakom detta ryggstöd om de intilliggande karosseridelarna är jämna och sätets ryggstöd självt är avrundat inom det omgivande området och inte har några vassa hörn.

2.3.2.10   Passagerarsäte (om sådant finns)

2.3.2.10.1   Om delar kan utgöra en fara för fötterna ska det finnas skyddsanordningar inom en halvklotsformad radie på 800 mm med början från framkanten på sätesdynan och nedåt.

2.3.2.10.2   På samma sätt som beskrivs i punkt 2.3.2.9 ska de farliga punkterna i områdena A och B skyddas inom en sfär vars mittpunkt är 670 mm ovanför mittpunkten på passagerarsätets framkant (se figur 6).

Traktorer med smal spårvidd (traktorer med en spårvidd enligt definitionen i andra strecksatsen i artikel 1 i rådets direktiv 87/402/EEG (2)).

2.3.2.11.1   I fråga om traktorer med smal spårvidd gäller inte kraven i punkt 2.3.2.9 för det område som befinner sig nedanför ett plan som lutar 45° bakåt och är vinkelrätt mot färdriktningen, och går genom en punkt som befinner sig 240 mm bakom sätesindexpunkten (se figur 7). Om det finns några farliga punkter i detta område ska lämpliga varningar anbringas på traktorn.

2.3.2.11.2   Avsnitten II.1 och II.2 i bilaga I till direktiv 80/720/EEG (3) gäller för tillträdet till förarsätet.

2.3.2.11.3   Avsnitt I.6 i bilaga I till direktiv 80/720/EEG gäller för manöveranordningar.

2.3.2.11.4   Framför ett referensplan som är vinkelrätt mot fordonets längsaxel och går genom mittpunkten på frikopplingspedalen (koppling och/eller färdbroms) ska mycket heta delar av avgassystemet skyddas om de befinner sig inom 300 mm in i övre området (700 mm över marknivå) och inom 150 mm in i nedre området (se figur 8). I sidled begränsas det område som ska skyddas av traktorns ytterkontur och avgassystemets ytterkontur.

Mycket heta delar av avgassystemet placerade nedanför ingångssteget ska vara övertäckta i vertikalled eller vara termiskt skyddade på annat sätt.

2.3.2.12   Läge för och märkning av böjliga hydraulslangar

2.3.2.12.1   Böjliga hydraulslangar ska ordnas på ett sådant sätt att mekaniska och termiska skador förhindras.

2.3.2.12.2   Böjliga hydraulslangar ska vara klart identifierbara och outplånligt märkta med följande uppgifter:

—	Varumärket för tillverkaren av den böjliga slangen.

—	Tillverkningsdatum (tillverkningsår och tillverkningsmånad).

—	Högsta tillåtna dynamiska övertryck vid drift.

2.3.2.12.3   Böjliga hydraulslangar i närheten av förarsätet eller passagerarsätet ska vara ordnade eller skyddade på ett sådant sätt att inte någon person kan utsättas för fara om de brister.

2.3.2.13   Styrinrättning och svängaxel

Delar som rör sig i förhållande till varandra eller till fasta delar ska skyddas om de befinner sig inom det område som definieras i punkterna 2.3.2.9 och 2.3.2.10.

När ledad styrning är monterad ska det finnas tydliga och outplånliga märkningar inom det ledade området på båda sidor om traktorn, vilka med hjälp av en beskrivande symbol eller i ord ska förklara att det inte är tillåtet att uppehålla sig inom det oskyddade ledade området. Motsvarande förklaringar ska finnas i instruktionsboken.

2.3.2.14   Kraftöverföringsaxlar fastsatta på traktorn

Kraftöverföringsaxlar (till exempel för fyrhjulsdrift) som endast kan rotera medan traktorn är i rörelse ska skyddas om de är placerade inom det område som definieras i punkterna 2.3.2.9 och 2.3.2.10.

2.3.2.15   Frigångsområde runt drivhjulen

2.3.2.15.1   Stänkskyddens frigångsområden ska uppfylla följande krav.

2.3.2.15.2   Med frigångsområde avses det utrymme som ska hållas fritt runt drivhjulens däck i förhållande till intilliggande fordonsdelar.

Frigångsområdet för drivhjulen, när dessa är försedda med de största däcken, ska överensstämma med de mått som anges i följande figur 9 och tabell 6.

Tabell 6

Standardtraktorer		Traktorer med smal spårvidd
a	h	a	h
mm	mm	mm	mm
40	60	15	30

Ett frigångsområde som är mindre än det som anges i figur 9 och tabell 6 är tillåtet utöver de områden som avses i punkterna 2.3.2.9 och 2.3.2.10 i fråga om traktorer med smal spårvidd där stänkskydden även används för att skrapa av jord som fastnat på hjulen.

2.3.2.16   Heta ytor

Heta ytor som kan nås av operatören vid normal användning av traktorn ska skyddas eller förses med isolering. Detta gäller heta ytor som befinner sig nära fotsteg, handräcken, handtag och integrerade delar av traktorn som används för påstigning och som kan vidröras oavsiktligt.

2.3.2.17   Skydd över batterianslutning

Ojordade batterianslutningar ska skyddas mot oavsiktliga kortslutningar.

2.4   Metod för att bestämma sätesindexpunkten

2.4.1   Allmänt

Den metod och anordning som används för att bestämma indexpunkten för varje typ av stoppat säte beskrivs nedan.

2.4.2   Definitioner

Sätesindexpunkt (SIP):

En punkt som befinner sig på det vertikala symmetrilängsplanet för den SIP-placeringsanordning som visas i figur 10 när denna är placerad på förarsätet enligt punkterna 2.4.4 och 2.4.6.

Sätesindexpunkten fastställs i förhållande till fordonet och flyttas inte till följd av inställningar av sätet och/eller svängningar.

2.4.3   Anordning för att bestämma sätesindexpunkten (SIP)

Anordningen för att bestämma SIP ska överensstämma med den som visas i figur 10. Massan hos denna anordning är 6 ± 1 kg och dess undersida ska vara plan och polerad.

2.4.4   Sätets inställning för att bestämma indexpunkten (SIP)

När ett säte och dess fjädring kan regleras ska sätet ställas in enligt följande innan indexpunkten bestäms:

a)	Alla inställningar - bakåt/framåt, höjd och lutning - ska vara inställda i mittläget. Om detta inte är möjligt ska närmaste inställning ovanför eller nedanför mittläget användas.

b)	Inställbar fjädring ska vara inställd på ett sådant sätt att fjädringen befinner sig i mittläget när placeringsanordningen är på plats och belastad. Fjädringen får låsas mekaniskt i detta läge medan indexpunkten (SIP) bestäms.

c)	Icke inställbar fjädring får låsas i det vertikala läge som erhålls med placeringsanordningen på plats och belastad.

d)	Om de inställningar som nämns ovan strider mot tillverkarens särskilda anvisningar ska dessa följas så att den inställning erhålls som rekommenderas för en förare med vikten 75 kg.

OBS! En förare med vikten 75 kg utgör en ungefärlig representation av placeringsanordningen på plats på sätet och belastad med en massa på 65 kg.

2.4.5   Bestämning av de tre referensaxlarna x′, y′ och z′ för SIP

Koordinaterna ska fastställas enligt följande:

a)	På ena sidan av sätets fäste lokaliseras det fästhål som befinner sig längst bakåt.

b)	Om axeln för detta hål är parallell med vridaxeln som definierats på anordningen ska den utgöra axeln y′ (pekande från vänster till höger i förhållande till en sittande förare - se figur 11).

c)	Om axeln för detta hål är parallell med vertikalplanet genom sätets mittlinje ska den raka linje som är parallell med den nämnda vridaxeln och som går genom skärningspunkten mellan sätets stödplan och hålaxeln som nämns ovan utgöra axeln y′ (se figur 12).

d)	I alla andra fall fastställs axeln y′ enligt parametrarna för det säte som mäts.

e)	Axlarna x′ och z′ definieras som skärningslinjer mellan de horisontella och vertikala planen genom y′ och det vertikala planet genom sätets mittlinje. Axlarna x′ och z′ pekar framåt och uppåt (se figurerna 11 och 12).

2.4.6   Metod för att bestämma sätesindexpunkten (SIP)

Sätesindexpunkten (SIP) bestäms med hjälp av anordningen som visas i figur 10 och med följande förfarande:

a)	Sätet täcks med en tygbit för att underlätta rätt placering av anordningen.

b)	Anordningen sätts på plats på sätesdynan (utan ytterligare massa) genom att den skjuts bakåt mot ryggstödet.

c)	Massor läggs till så att anordningens totala massa ökar från 6 ± 1 kg till 26 ± 1 kg. Centrum för den vertikala kraften ska vara 40 mm framför märket för sätesindexpunkten på anordningens horisontella del (se figur 10).

d)	En horisontell kraft på ungefär 100 N anbringas två gånger på anordningen på sätesindexpunkten enligt figur 10.

e)	Andra massor läggs till så att anordningens totala massa ökar från 26 ± 1 kg till 65 ± 1 kg. Centrum för den vertikala kraften för de tillagda massorna ska vara 40 mm framför märket för sätesindexpunkten på anordningens horisontella del (se figur 10).

f)

På båda sidorna om sätet, på två vertikala plan på lika långt avstånd från sätets symmetrilängsplan ska koordinaterna, enligt definitionen i punkt 2.4.5, för skärningspunkterna mellan dessa plan och sätesindexpunktens axel uppmärkt av anordningen, mätas med en noggrannhet på ±1 mm. De aritmetiska medelvärdena av mätningarna på de två planen registreras som SIP-koordinater.

g)	De förhållanden som uppstår till följd av denna metod och vilka avviker från det förfarande som anges i denna bilaga, eller vilka kan utgöra felkälla i fråga om resultaten, kan antecknas, liksom deras orsaker.

---

(1)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/60/EG av den 13 juli 2009 om högsta konstruktiva hastighet och lastplattformar för jordbruks- eller skogsbrukstraktorer med hjul (kodifierad version) (EUT L 198, 30.7.2009, s. 15.

(2)  Rådets direktiv 87/402/EEG av den 25 juni 1987 om skyddsbågar monterade framför förarsätet på smalspåriga jordbruks- och skogsbrukstraktorer med hjul (EGT L 220, 8.8.1987, s. 1).

(3)  Rådets direktiv 80/720/EEG av den 24 juni 1980 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om förarutrymme, tillträde till förarplats samt dörrar och fönster på jordbruks- eller skogsbrukstraktorer med hjul (EGT L 194, 28.7.1980, s. 1).

BILAGA III A

Vindruta och andra glasrutor Utrustningskrav, definitioner, ansökan om typgodkännande, typgodkännande, märkningar, allmänna krav, provningar och överensstämmelse med godkänd typ

1.   UTRUSTNINGSKRAV

Jordbruks- och skogsbrukstraktorer får utrustas enligt tillverkarens val med

1.1.1   vindrutor och andra glasrutor än vindrutor som omfattas av bestämmelserna i denna bilaga,

1.1.2   vindrutor som omfattas av kraven för andra glasrutor än vindrutor i denna bilaga, med undantag av kraven i punkt 9.1.4.2 i bilaga III C till detta direktiv (glasrutor med en normal ljusgenomsläpplighet på mindre än 70 %),

1.1.3   fönsterrutor av styv plast är tillåtna för andra tillämpningar än vindrutor i enlighet med rådets direktiv 92/22/EEG (1) eller bilaga 14 till FN/ECE-föreskrift nr 43.

2.   DEFINITIONER

I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

2.1   Ruta av härdat glas: en glasruta som består av ett enda glasskikt som genomgått särskild behandling för att öka dess mekaniska hållfasthet och påverka dess skärvfördelning efter splittring.

Ruta av laminerat glas: en glasruta som består av två eller flera glasskikt som hålls samman av ett eller flera mellanskikt av plastmaterial. Den kan vara

2.2.1   normal, när inget av de glasskikt som den är uppbyggd av har behandlats, eller

2.2.2   behandlad, när minst ett av de glasskikt som den är uppbyggd av har specialbehandlats för att öka dess mekaniska hållfasthet och påverka dess skärvfördelning efter splittring.

2.3   Säkerhetsglas belagt med plastmaterial: en glasruta enligt definitionen i punkt 2.1 eller 2.2 med ett skikt av plastmaterial på sin invändiga yta.

2.4   Säkerhetsglas av plast-glastyp: en ruta av laminerat glas med ett glasskikt och ett eller flera skikt av plastmaterial varav minst ett fungerar som mellanskikt. Plastskikten ska vara på den invändiga ytan när glasrutan är monterad på traktorn.

Grupp av vindrutor: en grupp som består av vindrutor av olika storlekar och former vilka genomgått en undersökning av deras mekaniska egenskaper, splittring och uppträdande vid provning av motståndsförmågan mot miljöpåverkan.

2.5.1   Plan vindruta: en vindruta som inte uppvisar någon nominell krökning som medför en segmenthöjd som överstiger 10 mm per linjär meter.

2.5.2   Krökt vindruta: en vindruta som uppvisar en nominell krökning som medför en segmenthöjd som överstiger 10 mm per linjär meter.

2.6   Dubbelfönster: en uppsättning med två rutor som monterats var för sig i samma öppning på traktorn.

Dubbelglas: en enhet som består av två rutor som är stadigvarande sammanfogade i fabriken och åtskilda av ett enhetligt mellanrum.

2.7.1   Symmetriskt dubbelglas: dubbelglas där de två ingående rutorna är av samma typ (härdat eller laminerat glas osv.) och uppvisar identiska primär- och sekundäregenskaper.

2.7.2   Asymmetriskt dubbelglas: dubbelglas där de två ingående rutorna är av olika typ (härdat eller laminerat glas osv.) eller uppvisar olika primär- och/eller sekundäregenskaper.

2.8   Primäregenskap: en egenskap som märkbart ändrar de optiska och/eller mekaniska egenskaperna hos en glasruta på ett sätt som har betydelse för den uppgift som glasrutan ska fullgöra på en traktor. Detta uttryck omfattar även handelsnamnet eller varumärket.

2.9   Sekundäregenskap: en egenskap som kan ändra de optiska och/eller mekaniska egenskaperna hos en glasruta på ett sätt som har betydelse för den uppgift som glasrutan ska fullgöra på en traktor. Omfattningen av en sådan ändring värderas i förhållande till svårighetsindexen.

2.10   Svårighetsindex: ett tvåställigt graderingssystem som tillämpas för de variationer som iakttas i praktiken för varje sekundäregenskap. En ändring från index ”1” till index ”2” anger att ytterligare provningar behövs.

2.11   En vindrutas utvecklade yta: den minsta rektangulära glasyta som en vindruta kan tillverkas av.

En vindrutas lutningsvinkel: vinkeln mellan en vertikal linje och en rak linje genom vindrutans översta och nedersta punkter, med båda linjerna på ett vertikalt plan längs med traktorns längsaxel.

2.12.1   Mätning av lutningsvinkeln utförs på en olastad traktor som står på ett horisontellt underlag.

2.12.2   Traktorer försedda med hydropneumatisk, hydraulisk eller pneumatisk fjädring eller med en anordning för automatisk inställning av markfrigången med hänsyn till lasten provas i de normala körtillstånd som föreskrivs av tillverkaren.

2.13   Segmenthöjd, h: det största avståndet, mätt i ungefär rät vinkel mot glasrutan, vilket avskiljer rutans invändiga yta från ett plan genom rutans ändar (se bilaga III N, figur 1).

Typ av glasruta: en glasruta enligt definitionen i punkterna 2.1–2.4 som inte uppvisar några viktiga skillnader, särskilt inte i fråga om de primär- och sekundäregenskaper som nämns i bilagorna III D–III L.

2.14.1   Trots att en ändring av primäregenskaperna medför att produkten är av en ny typ, behöver i vissa fall en ändring av form och mått inte nödvändigtvis kräva att en fullständig uppsättning provningar utförs. För vissa av provningarna som föreskrivs i de enskilda bilagorna får glasrutor grupperas ihop om det är uppenbart att de har likartade primäregenskaper.

2.14.2   Glasrutor som uppvisar skillnader endast i fråga om sekundäregenskaperna får anses vara av samma typ. Vissa provningar får dock utföras på provexemplar av sådana rutor om utförandet av dessa provningar är uttryckligen föreskrivet i provningsvillkoren.

2.15   Krökning, r: det ungefärliga värdet av vindrutans minsta bågradie mätt inom området för största krökning.

3.   ANSÖKAN OM TYPGODKÄNNANDE

3.1   Ansökan om EG-typgodkännande för en typ av glasruta lämnas in av tillverkaren av säkerhetsglasrutan eller av dennes representant för varje typ av säkerhetsglas. Ansökan får endast lämnas in i en medlemsstat.

För varje typ av säkerhetsglas ska ansökan åtföljas av följande handlingar i tre exemplar och av följande upplysningar:

En teknisk beskrivning som omfattar alla primär- och sekundäregenskaper, och

3.2.1.1   i fråga om andra glasrutor än vindrutor, ritningar i ett format som inte överstiger A4 eller vikta till detta format och som anger

—	största arean,

—	minsta vinkeln mellan två intilliggande sidor av glasrutan, och

—	största segmenthöjden, om sådan förekommer.

I fråga om vindrutor:

3.2.1.2.1   En förteckning över de vindrutemodeller för vilka typgodkännande söks, med namnen på traktortillverkarna och traktortyperna.

Ritningar i skala 1:10 och figurer av vindrutorna och deras montering på traktorn tillräckligt detaljerat för att visa

3.2.1.2.2.1   vindrutans läge i förhållande till R-punkten enligt definitionen i punkt 1.2 i bilagan ”Siktfält” till direktiv 2008/2/EG (2),

3.2.1.2.2.2   vindrutans lutningsvinkel,

3.2.1.2.2.3   läget och storleken på det område i vilket de optiska egenskaperna är kontrollerade och där så är tillämpligt det område som genomgått partiell härdning,

3.2.1.2.2.4   vindrutans utvecklade yta,

3.2.1.2.2.5   vindrutans största segmenthöjd, och

3.2.1.2.2.6   vindrutans krökning (endast för vindrutegrupperingsändamål).

3.2.1.3   I fråga om dubbelglas, ritningar i ett format som inte överstiger A4 eller vikta till detta format som anger, förutom de upplysningar som anges i punkt 3.2.1.1,

—	typen för varje ingående glasruta,

—	bindningstypen (organisk, glas-glas eller glas-metall),

—	det nominella måttet på mellanrummet mellan de två glasrutorna.

3.3   Dessutom ska den sökande tillhandahålla ett tillräckligt antal provbitar och provexemplar av de färdiga glasrutorna av berörda modeller, varvid antalet vid behov bestäms genom överenskommelse med tekniska tjänsten som utför provningarna.

3.4   De behöriga myndigheterna ska kontrollera förekomsten av tillfredsställande anordningar för att säkerställa effektiv kontroll av överensstämmelse med godkänd typ innan typgodkännande beviljas.

4.   MÄRKNINGAR

4.1   Varje säkerhetsglasruta, inbegripet de provexemplar och provbitar som tillhandahålls för typgodkännande, ska vara försedd med tillverkarens handelsbeteckning eller varumärke. Märkningen ska vara lättläst och outplånlig.

5.   TYPGODKÄNNANDE

5.1   Om provexemplaren som tillhandahålls för typgodkännande uppfyller kraven i punkterna 5–7 nedan, beviljas godkännande av berörd typ av säkerhetsglasruta.

5.2   Ett typgodkännandenummer tilldelas varje typ enligt definitionen i bilagorna III E, III G, III K och III L, eller, i fråga om vindrutor, varje grupp som godkänns. Numrets två första siffror (för närvarande 00 för direktiv 89/173/EEG i dess ursprungsform) anger ändringsserien som innefattar de senaste större tekniska ändringar som utförts i direktiv 89/173/EEG, vilket har ersatts av detta direktiv, vid den tidpunkt då godkännandet utfärdas. En medlemsstat får inte tilldela samma nummer till någon annan typ eller grupp av säkerhetsglasrutor.

Typgodkännande eller utvidgning eller vägran av godkännande för en typ av säkerhetsglasruta enligt detta direktiv ska meddelas medlemsstaterna i form av ett meddelande som utformats enligt förebilden i bilaga III B till detta direktiv och tilläggen till den nämnda bilagan.

5.3.1   I fråga om vindrutor ska EG-typgodkännandemeddelandet åtföljas av en handling som upptar varje vindrutemodell i den godkända gruppen, tillsammans med gruppens egenskaper, enligt tillägg 8 till bilaga III B.

Förutom den märkning som anges i punkt 4.1 ska ett EG-typgodkännandemärke anbringas väl synligt på alla säkerhetsglasrutor och dubbelglasade enheter som överensstämmer med en typ som godkänts enligt detta direktiv. Varje särskilt typgodkännandemärke som tilldelas varje ruta i en dubbelglasad enhet får också anbringas.

Detta typgodkännandemärke består av

5.4.1   en rektangel som omger den gemena bokstaven ”e” följd av det särskiljande numret för det land som beviljat godkännandet (3),

5.4.2   typgodkännandenumret till höger om rektangeln som anges i punkt 5.4.1.

Följande tilläggssymboler anbringas nära det ovannämnda EG-typgodkännandemärket:

5.5.1   I fråga om vindrutor:

I	:	för härdat glas (I/P om det är belagt) (4).
II	:	för normalt laminerat glas (II/P om det är belagt) (4).
III	:	för behandlat laminerat glas (III/P om det är belagt) (4).
IV	:	för rutor av plast-glastyp.

V

:

i fråga om en annan glasruta än en vindruta som omfattas av bestämmelserna i punkt 9.1.4.2 i bilaga III C.

VI

:

i fråga om en dubbelglasad enhet.

T

:

i fråga om vindrutor som uppfyller kraven för andra glasrutor än vindrutor, utom de som omfattas av bestämmelserna i punkt 9.1.4.2 i bilaga III C (glasrutor med en normal ljusgenomsläpplighet på mindre än 70 %). I fråga om vindrutor som uppfyller kraven för andra glasrutor än vindrutor får dock symbolen ”T” endast utsättas efter provningen med huvudattrapp enligt punkt 3.3.2 i bilaga III G, varvid fallhöjden ska vara 4,0 m + 25/– 0 mm.

5.6   EG-typgodkännandemärket och symbolen ska vara lättlästa och outplånliga.

5.7   I tillägget till denna bilaga visas exempel på typgodkännandemärken.

6.   ALLMÄNNA KRAV

6.1   Alla glasrutor, och särskilt de som är avsedda för tillverkningen av vindrutor, ska vara av tillräcklig kvalitet för att minska risken för kroppsskada så mycket som möjligt i händelse av att glaset splittras. Glaset ska vara tillräckligt motståndskraftigt mot de olyckor som kan förväntas inträffa i normal trafik, och mot luft- och temperaturförhållanden, kemisk påverkan, förbränning och nötning.

6.2   Säkerhetsglas ska dessutom vara tillräckligt genomskinligt, får inte orsaka någon märkbar förvrängning av föremål som betraktas genom vindrutan och får inte orsaka någon förväxling mellan färgerna som används på vägmärken och trafiksignaler. Om vindrutan splittras ska föraren ändå kunna se vägen tillräckligt klart för att kunna bromsa och stanna traktorn säkert.

7.   SÄRSKILDA KRAV

Alla typer av säkerhetsglas ska, beroende på vilken kategori de tillhör, uppfylla följande särskilda krav:

7.1   I fråga om vindrutor av härdat glas, kraven i bilaga III D.

7.2   I fråga om andra rutor av enhetligt härdat glas, bortsett från vindrutor, kraven i bilaga III E.

7.3   I fråga om vindrutor av normalt laminerat glas, kraven i bilaga III F.

7.4   I fråga om andra rutor av normalt laminerat glas, bortsett från vindrutor, kraven i bilaga III G.

7.5   I fråga om vindrutor av behandlat laminerat glas, kraven i bilaga III H.

7.6   I fråga om säkerhetsglasrutor belagda med plastmaterial, förutom de tillämpliga krav som anges ovan, kraven i bilaga III I.

7.7   I fråga om vindrutor av plast-glastyp, kraven i bilaga III J.

7.8   I fråga om andra rutor av plast-glastyp, bortsett från vindrutor, kraven i bilaga III K.

7.9   I fråga om dubbelglasade enheter, kraven i bilaga III L.

8.   PROVNINGAR

Följande provningar föreskrivs:

8.1.1   Splittring

Syftet med denna provning är

8.1.1.1   att kontrollera att de skärvor och det splitter som uppkommer då glasrutan brister är sådana att risken för skada blir så liten som möjligt, och

8.1.1.2   i fråga om vindrutor, att kontrollera den återstående sikten efter splittring.

8.1.2   Mekanisk hållfasthet

8.1.2.1   Slagprovning med kula

Denna provning utförs på två sätt, dels med en kula på 227 g och dels med en kula på 2 260 g.

8.1.2.1.1   Provning med kula på 227 g: Syftet med denna provning är att uppskatta mellanskiktets vidhäftning i laminerat glas och den mekaniska hållfastheten hos enhetligt härdat glas.

8.1.2.1.2   Provning med kula på 2 260 g: Syftet med denna provning är att uppskatta kulinträngningsmotståndet hos laminerat glas.

8.1.2.2   Provning med huvudattrapp

Syftet med denna provning är att kontrollera att glasrutan överensstämmer med krav som berör begränsningen av skada i händelse av att huvudet stöter emot vindrutan, laminerat glas eller andra rutor, bortsett från vindrutor, av plast-glastyp samt även dubbelglasade enheter som används som sidofönster.

8.1.3   Motståndskraft mot miljöpåkänningar

8.1.3.1   Nötningsprovning

Syftet med denna provning är att bestämma om en säkerhetsglasrutas motståndskraft mot nötning överstiger ett angivet värde.

8.1.3.2   Provning vid hög temperatur

Syftet med denna provning är att kontrollera att inga bubblor eller andra felaktigheter uppkommer i mellanskiktet i ett laminerat glas eller en plast-glasruta när denna utsätts för höga temperaturer under en längre tid.

8.1.3.3   Provning av motståndskraft mot strålning

Syftet med denna provning är att bestämma om ljusgenomsläppligheten hos laminerat glas, plast-glas eller plastbelagda glasrutor som utsätts för strålning under en längre tid minskar väsentligt på grund av detta eller om glaset missfärgas väsentligt.

8.1.3.4   Provning av motståndskraft mot luftfuktighet

Syftet med denna provning är att bestämma om ett laminerat glas, ett plast-glas eller en plastbelagd glasruta utan väsentlig försämring kan motstå verkan av att under lång tid utsättas för luftfuktighet.

8.1.3.5   Motståndskraft mot temperaturförändring

Syftet med denna provning är att bestämma om plastmaterialen som används i säkerhetsglas enligt definitionen i punkterna 2.3 och 2.4 utan väsentlig försämring kan motstå verkan av att under lång tid utsättas för extrema temperaturer.

8.1.4   Optiska egenskaper

8.1.4.1   Provning av ljusgenomsläpplighet

Syftet med denna provning är att bestämma om den normala genomsläppligheten hos säkerhetsglasrutor överstiger ett angivet värde.

8.1.4.2   Provning av optisk förvrängning

Syftet med denna provning är att kontrollera att förvrängningen av föremål som betraktas genom vindrutan inte är sådan att den kan förmodas förvirra föraren.

8.1.4.3   Provning av sekundärbildens separation

Syftet med denna provning är att kontrollera att sekundärbildens vinkelseparation från primärbilden inte överstiger ett angivet värde.

8.1.4.4   Provning av färgidentifiering

Syftet med denna provning är att kontrollera att det inte finns någon risk för förväxling av färger som betraktas genom en vindruta.

8.1.5   Provning av brandhärdighet

Syftet med denna provning är att kontrollera att den invändiga ytan på en säkerhetsglasruta enligt definitionen i punkterna 2.3 och 2.4 har tillräckligt låg förbränningshastighet.

8.1.6   Motståndskraft mot kemiska medel

Syftet med denna provning är att bestämma att den invändiga ytan på en säkerhetsglasruta enligt definitionen i punkterna 2.3 och 2.4 utan försämring kan motstå verkan av att utsättas för kemikalier som kan förmodas förekomma eller användas i traktorn (t.ex. rengöringsmedel).

8.2   Provningar som föreskrivs för glasrutor av de kategorier som definieras i punkterna 2.1–2.4

8.2.1   Säkerhetsglasrutor ska genomgå de provningar som anges i följande tabell:

	Vindrutor							Andra glasrutor än vindrutor
	Härdat glas		Normalt glas		Behandlat glas		Plast-glas	Härdat glas	Laminerat glas	Plast-glas
	I	I/P	II	II/P	III	III/P	IV
Splittring	D/2	D/2	—	—	H/4	H/4	—	E/2	—	—
Mekanisk hållfasthet
kula på 227 g	—	—	F/4.3.	F/4.3.	F/4.3.	F/4.3.	F/4.3.	E/3.1.	G/4	G/4
kula på 2 260 g	—	—	F/4.2.	F/4.2.	F/4.2.	F/4.2.	—	—	—	—
Provning med huvudattrapp (5)	D/3	D/3	F/3	F/3	F/3	F/3	J/3	—	G/3 (7)	K/3 (7)
Nötning:
utvändig yta	—	—	F/5.1.	F/5.1.	F/5.1.	F/5.1.	F/5.1.	—	F/5.1.	F/5.1.
invändig yta	—	I/2	—	I/2	—	I/2	I/2	I/2 (6)	I/2 (6)	I/2
Hög temperatur	—	—	C/5	C/5	C/5	C/5	C/5	—	C/5	C/5
Strålning	—	C/6	C/6	C/6	C/6	C/6	C/6	—	C/6	C/6
Luftfuktighet	—	C/7	C/7	C/7	C/7	C/7	C/7	C/7 (6)	C/7	C/7
Ljusgenomsläpplighet	C/9.1.	C/9.1.	C/9.1.	C/9.1.	C/9.1.	C/9.1.	C/9.1.	C/9.1.	C/9.1.	C/9.1.
Optisk förvrängning	C/9.2.	C/9.2.	C/9.2.	C/9.2.	C/9.2.	C/9.2.	C/9.2.	—	—	—
Sekundärbild	C/9.3.	C/9.3.	C/9.3.	C/9.3.	C/9.3.	C/9.3.	C/9.3.	—	—	—
Färgidentifiering	C/9.4.	C/9.4.	C/9.4.	C/9.4.	C/9.4.	C/9.4.	C/9.4.	—	—	—
Motståndskraft mot temperaturförändringar	—	C/8	—	C/8	—	C/8	C/8	C/8 (6)	C/8 (6)	C/8
Brandhärdighet	—	C/10	—	C/10	—	C/10	C/10	C/10 (6)	C/10 (6)	C/10
Motståndskraft mot kemikalier	—	C/11	—	C/11	—	C/11	C/11	C/11 (6)	C/11 (6)	C/11
OBS! En hänvisning såsom K/3 i tabellen syftar på bilaga III K och punkt 3 i den bilagan, där ifrågavarande provning beskrivs och kraven för godkännande anges.

8.2.2   En säkerhetsglasruta beviljas typgodkännande om den uppfyller alla krav som föreskrivs i de tillämpliga bestämmelser som anges i ovanstående tabell.

9.   ÄNDRING ELLER UTVIDGNING AV GODKÄNNANDE FÖR EN TYP AV SÄKERHETSGLASRUTA

Alla ändringar av en typ av säkerhetsglasruta eller, i fråga om vindrutor, alla tillägg av vindrutor till en grupp, ska meddelas till den myndighet som godkänt typen av säkerhetsglasruta. Myndigheten kan sedan antingen

9.1.1   anse att de gjorda ändringarna sannolikt inte har någon märkbar försämrande inverkan och, i fråga om vindrutor, att den nya typen tillhör den godkända gruppen av vindrutor, och att säkerhetsglasrutan i alla händelser fortfarande uppfyller kraven, eller

9.1.2   kräva ytterligare en provningsrapport från den tekniska tjänst som ansvarar för provningarnas genomförande.

9.2   Meddelande

9.2.1   Bekräftande, vägran eller utvidgning av typgodkännande ska meddelas till medlemsstaterna i enlighet med det förfarande som anges i punkt 5.3.

9.2.2   Den behöriga myndighet som beviljat en utvidgning av typgodkännande ska förse varje meddelande som berör utvidgningen med ett serienummer.

10.   ÖVERENSSTÄMMELSE MED GODKÄND TYP

10.1   Säkerhetsglas som beviljats typgodkännande enligt denna och de följande bilagorna ska vara så tillverkat att det överensstämmer med den godkända typen och uppfyller kraven som anges i punkterna 6, 7 och 8.

10.2   För att kontrollera att kraven i 10.1 har uppfyllts ska ständiga kontroller utföras vid tillverkningen.

Innehavaren av typgodkännande ska särskilt

10.3.1   säkerställa att det finns förfaranden för kontroll av produktens kvalitet,

10.3.2   ha tillgång till den utrustning som behövs för att kontrollera överensstämmelse med varje godkänd typ,

10.3.3   registrera uppgifter om provningsresultat och hålla stöddokumenten (8) tillgängliga under en tid som bestäms genom överenskommelse med myndigheten,

10.3.4   analysera resultaten för varje provningstyp för att kontrollera och säkerställa att produktegenskaperna inte förändras, men medge variationer som tillåts för industriell tillverkning,

10.3.5   säkerställa att, för varje produkttyp, minst de provningar som föreskrivs i bilaga III O utförs och

10.3.6   säkerställa att där några provexemplar eller provbitar inte uppfyller den berörda provningstypen, ytterligare provexemplar provas.

Alla nödvändiga åtgärder ska vidtas för att återupprätta överensstämmelse med den berörda typen.

Den behöriga myndigheten får vid valfri tidpunkt kontrollera de metoder för kontroll av överensstämmelse som tillämpas vid varje tillverkningsenhet (se punkt 1.3 i bilaga III O).

10.4.1   Vid varje kontroll ska provningsuppgifter och tillverkningsnoteringar visas upp för inspektören.

10.4.2   Inspektören får välja ut provexemplar slumpvis för provning i tillverkarens laboratorium. Minsta antalet provexemplar får bestämmas med hänsyn till resultaten av tillverkarens egna kontroller.

10.4.3   När kvalitetsnivån tycks vara otillfredsställande eller när det tycks vara nödvändigt att kontrollera giltigheten hos de provningar som utförts enligt punkt 10.4.2 får inspektören välja ut provexemplar som ska sändas till den tekniska tjänst som utfört typgodkännandeprovningen.

10.4.4   Den behöriga myndigheten får utföra varje provning som föreskrivs i detta direktiv.

10.4.5   Den normala kontrollfrekvensen är två gånger per år. Om otillfredsställande resultat påträffas under någon av dessa kontroller ska den behöriga myndigheten se till att alla nödvändiga åtgärder vidtas för att återupprätta överensstämmelsen med godkänd typ så snabbt som möjligt.

11.   PÅFÖLJDER FÖR BRISTANDE ÖVERENSSTÄMMELSE MED GODKÄND TYP

11.1   Typgodkännande som beviljats för en typ av säkerhetsglasruta enligt detta direktiv får återkallas om kraven som anges i punkt 10.1 inte är uppfyllda.

11.2   Om en medlemsstat återkallar ett godkännande som den tidigare beviljat ska den genast underrätta de andra medlemsstaterna om detta med hjälp av en kopia av typgodkännandeintyget försedd med ”TYPGODKÄNNANDE ÅTERKALLAT” med stora bokstäver längst ned på intyget, samt underskrift och datum.

12.   TILLVERKNINGEN DEFINITIVT AVBRUTEN

Om innehavaren av typgodkännande helt upphör att tillverka en typ av säkerhetsglasruta som godkänts enligt detta direktiv ska han underrätta den myndighet som beviljat godkännandet om detta. Denna myndighet ska i sin tur underrätta de andra medlemsstaterna om detta, med hjälp av en kopia av det sammansatta typgodkännandemeddelandet enligt förebilden som visas i bilaga III B.

13.   NAMN OCH ADRESSER FÖR DEN TEKNISKA TJÄNST SOM HAR ANSVARET FÖR ATT TYPGODKÄNNANDEPROVNINGARNA UTFÖRS OCH FÖR DE MYNDIGHETER SOM BEVILJAR SÅDANT GODKÄNNANDE

Varje medlemsstat ska underrätta de andra medlemsstaterna och kommissionen om namnen och adresserna för den tekniska tjänst som har ansvaret för att typgodkännandeprovningarna utförs och för de myndigheter som beviljar EG-typgodkännande, till vilka typgodkännandeintyget och intygen som anger vägran eller återkallelse av typgodkännande som utfärdats i de andra medlemsstaterna ska sändas.

---

(1)  Rådets direktiv 92/22/EEG av den 31 mars 1992 om säkerhetsglas och glasmaterial på motorfordon och släpvagnar till dessa (EGT L 129, 14.5.1992, s. 11).

(2)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/2/EG av den 15 januari 2008 om siktfält och vindrutetorkare för jordbruks- eller skogsbrukstraktorer med hjul (kodifierad version) EUT L 24, 29.1.2008, s. 30.

(3)  1 för Tyskland, 2 för Frankrike, 3 för Italien, 4 för Nederländerna, 5 för Sverige, 6 för Belgien, 7 för Ungern, 8 för Tjeckien, 9 för Spanien, 11 för Storbritannien, 12 för Österrike, 13 för Luxemburg, 17 för Finland, 18 för Danmark, 19 för Rumänien, 20 för Polen, 21 för Portugal, 23 för Grekland, 24 för Irland, 26 för Slovenien, 27 för Slovakien, 29 för Estland, 32 för Lettland, 34 för Bulgarien, 36 för Litauen, 49 för Cypern och 50 för Malta.

(4)  Enligt definitionen i punkt 2.3.

(5)  Dessutom ska denna provning utföras på dubbelglasade enheter enligt punkt 3 i bilaga III.L.

(6)  Om insidan är belagd med plastmaterial.

(7)  Denna provning ska utföras med ett fall på 4 m + 25/– 0 mm i stället för 1,5 m + 25/– 0 mm när rutorna används som traktorvindrutor.

OBS! En hänvisning såsom K/3 i tabellen syftar på bilaga III K och punkt 3 i den bilagan, där ifrågavarande provning beskrivs och kraven för godkännande anges.

(8)  Provningsresultat för splittring ska registreras även om inte fotografier krävs.

BILAGA III B

[Största format: A4 (210 × 297 mm)]

Meddelande om

—	EG-typgodkännande,

—	vägran av typgodkännande,

—	utvidgning av typgodkännande,

—	återkallelse av typgodkännande (1) för en typ av säkerhetsglasruta enligt direktiv 2009/144/EG

EG-typgodkännande nr: … Utvidgning nr: …

1.   Kategori av säkerhetsglasruta:

…

2.   Beskrivning av glasruta (se tilläggen 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 (1)) och, i fråga om vindrutor, förteckningen enligt tillägg 8:

…

…

3.   Handelsbeteckning och varumärke:

…

4.   Tillverkarens namn och adress:

…

…

5.   Namn och adress till tillverkarens representant, om sådan finns:

…

6.   Tillhandahållen för typgodkännande den:

…

7.   Teknisk tjänst som ansvarar för typgodkännandeprovningarnas genomförande:

…

8.   Datum för provningsrapport:

…

9.   Nummer på provningsrapport:

…

10.   Typgodkännande beviljat/vägrat/utvidgat/återkallat (1):

…

11.   Skäl för att utvidga typgodkännande:

…

…

…

12.   Anmärkningar:

…

…

…

13.   Ort: …

14.   Datum: …

15.   Underskrift: …

16.   En förteckning över handlingarna som utgör den typgodkännandeuppsättning som förvaras hos den myndighet som beviljar godkännandet bifogas detta meddelande. Dessa handlingar kan erhållas på begäran.

---

(1)  Stryk det som inte är tillämpligt.

BILAGA III C

Allmänna provningsvillkor

1.   SPLITTRINGSPROVNINGAR

1.1   Glasrutan som ska provas behöver inte vara styvt fastsatt. Den får dock vara fastsatt på en identisk glasruta med hjälp av tejp som är fäst runt hela kanten.

1.2   För att åstadkomma splittring används en hammare på ungefär 75 g eller någon annan anordning som ger likvärdiga resultat. Spetsens krökningsradie ska vara 0,2 ± 0,05 mm.

1.3   En provning ska utföras vid varje föreskriven islagspunkt.

1.4   En undersökning av skärvorna ska utföras på fotografiskt kontaktpapper, varvid exponeringen ska inledas högst 10 sekunder och avslutas högst 3 minuter efter islaget. Endast de mörkaste linjerna, som representerar det första brottet, ska beaktas. Den tekniska tjänsten ska förvara fotografiska reproduktioner av den erhållna splittringen.

2.   SLAGPROVNINGAR MED KULA

2.1   Provning med kula på 227 g

2.1.1   Utrustning

2.1.1.1   En kula av härdat stål med en massa på 227 ±2 g och en diameter på cirka 38 mm.

2.1.1.2   En anordning för att fälla kulan fritt från en höjd som ska anges, eller en anordning för att ge kulan en hastighet som motsvarar den som erhålls vid fritt fall. När en anordning för att slunga ut kulan används, ska toleransen för hastigheten vara ±1 % av den hastighet som motsvarar hastigheten vid fritt fall.

2.1.1.3   Stödfixtur, till exempel av det slag som visas i figur 1, bestående av stålramar med 15 mm breda maskinbearbetade kanter, vilka monteras ovanpå varandra och kläs med gummipackningar med en tjocklek på ungefär 3 mm och en bredd på 15 mm och en hårdhet på 50 IRHD.

Den nedre ramen vilar på en stållåda som är ungefär 150 mm hög. Provbiten hålls på plats av den övre ramen, vars massa är ungefär 3 kg. Stödramen är svetsad på en stålplåt som är ungefär 12 mm tjock och vilar på golvet med ett mellanlägg i form av en gummimatta som är ungefär 3 mm tjock och har en hårdhet på 50 IRHD.

2.1.2   Provningsvillkor

—	Temperatur: 20 ±5 °C.

—	Tryck: 860-1 060 mbar.

—	Relativ luftfuktighet: 60 ±20 %.

2.1.3   Provbit

Provbiten ska vara en plan kvadrat med sidan 300 ± 10/0 mm.

2.1.4   Förfarande

Konditionera provbiten vid angiven temperatur under minst fyra timmar omedelbart före provningen.

Placera provbiten i fixturen (2.1.1.3). Provbitens plan ska vara vinkelrätt, inom 3°, mot kulans infallsriktning.

Islagspunkten ska ligga inom 25 mm från provbitens geometriska mittpunkt för en fallhöjd på 6 m eller mindre, och inom 50 mm från provbitens mittpunkt för en fallhöjd på mer än 6 m. Kulan ska träffa den sida av provbiten som motsvarar utsidan på säkerhetsglasrutan när denna är monterad på fordonet. Kulan ska endast göra ett islag.

2.2   Provning med kula på 2 260 g

2.2.1   Utrustning

2.2.1.1   En kula av härdat stål med en massa på 2 260±20 g och en diameter på cirka 82 mm.

2.2.1.2   En anordning för att fälla kulan fritt från en höjd som ska anges, eller en anordning för att ge kulan en hastighet som motsvarar den som erhålls vid fritt fall. När en anordning för att slunga ut kulan används, ska toleransen för hastigheten vara ±1 % av den hastighet som motsvarar hastigheten vid fritt fall.

2.2.1.3   Stödfixturen är av det slag som visas i figur 1 och identisk med den som beskrivs i punkt 2.1.1.3.

2.2.2   Provningsvillkor

—	Temperatur: 20 ±5 °C.

—	Tryck: 860-1 060 mbar.

—	Relativ luftfuktighet: 60 ±20 %.

2.2.3   Provbit

Provbiten ska vara en plan kvadrat med sidan 300 ± 10/0 mm eller vara utskuren från den planaste delen av en vindruta eller annan krökt ruta av säkerhetsglas.

Som ett alternativ kan hela vindrutan eller en annan krökt ruta av säkerhetsglas provas. I sådant fall ska omsorg ägnas åt att säkerställa lämplig kontakt mellan säkerhetsglasrutan och stödet.

2.2.4   Förfarande

Konditionera provbiten vid angiven temperatur under minst fyra timmar omedelbart före provningen.

Placera provbiten i fixturen (2.1.1.3). Provbitens plan ska vara vinkelrätt, inom 3°, mot kulans infallsriktning.

Om provbiten är av plast ska den klämmas mot stödet.

Islagspunkten ska ligga inom 25 mm från provbitens geometriska mittpunkt. Kulan ska träffa den sida av provbiten som motsvarar insidan på säkerhetsglasrutan när denna är monterad på fordonet. Kulan ska endast göra ett islag.

3.   PROVNING MED HUVUDATTRAPP

3.1   Utrustning

3.1.1   En huvudattrapp med en sfärisk eller halvklotsformad huvudform gjord av laminerat hårt trä klätt med löstagbar filt och med eller utan en tvärbalk av trä. Det ska finnas ett halsformat mellanstycke mellan den sfäriska delen och tvärbalken och en monteringsstång på andra sidan om tvärbalken.

Måtten är enligt figur 2.

Utrustningens totala massa är 10 ±0,2 kg.

3.1.2   En anordning för att fälla huvudattrappen fritt från en höjd som ska anges, eller en anordning för att ge attrappen en hastighet som motsvarar den som erhålls vid fritt fall.

När en anordning för att slunga fram huvudattrappen används, ska toleransen för hastigheten vara ±1 % av den hastighet som motsvarar hastigheten vid fritt fall.

3.1.3   Stödfixtur enligt figur 3 för provning av plana provbitar. Fixturen består av två stålramar, med 50 mm breda maskinbearbetade kanter, vilka monteras ovanpå varandra och kläs med gummipackningar med tjocklek på ungefär 3 mm och bredd på 15 ±1 mm och en hårdhet på 70 IRHD.

Den övre ramen hålls tryckt mot den nedre ramen av minst åtta skruvar.

3.2   Provningsvillkor

3.2.1   Temperatur: 20 ±5 °C.

3.2.2   Tryck: 860-1 060 mbar.

3.2.3   Relativ luftfuktighet: 60 ±20 %.

3.3   Förfarande

3.3.1   Provning på en plan provbit

Den plana provbiten, med en längd på 1 100 + 5/– 2 mm och en bredd på 500 + 5/– 2 mm, förvaras i en konstant temperatur på 20 ±5 °C under minst fyra timmar omedelbart före provningen. Fäst provbiten i stödramarna (3.1.3); dra åt skruvarna för att säkerställa att provbitens rörelse under provningen inte överstiger 2 mm. Provbitens plan ska vara i huvudsak vinkelrätt mot attrappens infallsriktning. Attrappen ska träffa provbiten inom 40 mm från dess geometriska mittpunkt på den sida som motsvarar insidan på säkerhetsglasrutan när denna är monterad på fordonet, och endast göra ett islag.

Filtbeklädnadens anslagsyta ska bytas ut efter 12 provningar.

3.3.2   Provningar på en komplett vindruta (används endast för en fallhöjd på mindre än eller lika med 1,5 m)

Placera vindrutan fritt på ett stöd med ett mellanlägg i form av ett gummiband med hårdhet på 70 IRHD och tjocklek på ungefär 3 mm, varvid kontaktbredden över hela omkretsen ska vara ungefär 15 mm. Stödet består av ett styvt stycke som motsvarar vindrutans form så att huvudattrappen träffar den inre ytan. Vid behov ska vindrutan klämmas mot stödet på lämpligt sätt. Stödet ska vila på ett styvt stativ med ett mellanlägg i form av en gummimatta med hårdhet på 70 IRHD och tjocklek på ungefär 3 mm.

Vindrutans yta ska vara i huvudsak vinkelrät mot huvudattrappens infallsriktning.

Huvudattrappen ska träffa vindrutan i en punkt som ligger inom 40 mm från dess geometriska mittpunkt på den sida som motsvarar insidan på säkerhetsglasrutan när denna är monterad på fordonet, och endast göra ett islag.

Filtbeklädnadens anslagsyta ska bytas ut efter 12 provningar.

4.   NÖTNINGSPROVNING

4.1   Utrustning

4.1.1   En nötningsapparat (1) som visas schematiskt i figur 4 och består av

—	ett horisontellt vridbord, med centrumfäste, som roterar moturs med 65-75 varv/min och

—	två vägda parallella armar som vardera är försedda med ett särskilt nötande hjul som är fritt upphängt på en kullagerförsedd horisontell axel. Varje hjul vilar på provbiten under det tryck som utövas av en massa på 500 g.

Nötningsapparatens vridbord ska rotera jämnt, i huvudsak i ett plan (avvikelsen från detta plan får inte vara större än ±0,05 mm på ett avstånd av 1,6 mm från vridbordets periferi). Hjulen ska vara monterade på ett sådant sätt att de när de är i kontakt med den roterande provbiten roterar i motsatta riktningar så att de två gånger under varje provbitsvarv utövar en sammantryckande och nötande påverkan längs kurvlinjer över en ringformig yta på ungefär 30 cm2.

4.1.2   Nötande hjul (2), vardera med en diameter på 45–50 mm och en tjocklek på 12,5 mm, bestående av ett särskilt finkornigt slipmedel inbäddat i ett medelhårt gummi. Hjulen ska ha en hårdhet på 72 ±5 IRHD, mätt i fyra punkter jämnt fördelade över mittlinjen på den nötande ytan, varvid trycket ska anbringas vertikalt längs en hjuldiameter och avläsningarna göras 10 sekunder efter full ansättning av trycket.

De nötande hjulen ska förberedas för användning genom mycket långsam rotation mot ett plant glas för att säkerställa att deras yta är helt jämn.

4.1.3   En ljuskälla bestående av en glödlampa som har sin glödtråd innesluten i en parallellepiped med måtten 1,5 mm × 1,5 mm × 3 mm. Spänningen på lampans glödtråd ska vara sådan att färgtemperaturen är 2 856 K ±50 K. Spänningen ska stabiliseras inom ± 1/1 000. Instrumentet som används för att kontrollera spänningen ska ha lämplig noggrannhet.

4.1.4   Ett optiskt system bestående av en lins med en brännvidd, ƒ, på minst 500 mm och korrigerad för färgavvikelser. Full bländaröppning av linsen får inte överstiga ƒ/20. Avståndet mellan linsen och ljuskällan ställs in så att en i huvudsak parallell ljusstråle erhålls. En bländare förs in för att begränsa ljusstrålens diameter till 7 mm ± 1 mm. Denna bländare ska placeras på ett avstånd av 100 ±50 mm från linsen på den sida som är riktad bort från ljuskällan.

4.1.5   En utrustning för mätning av utspritt ljus (se figur 5), bestående av en fotoelektrisk cell med ett integrerande klot med en diameter på 200–250 mm. Klotet är försett med ingångs- och utgångsöppningar för ljuset. Ingångsöppningen ska vara rund och ha en diameter på minst två gånger ljusstrålens diameter. Klotets utgångsöppning förses med antingen en ljusfälla eller en reflexstandard enligt det förfarande som beskrivs i punkt 4.4.3 nedan. Ljusfällan absorberar allt ljus när ingen provbit är införd i ljusstrålen.

Ljusstrålens axel ska gå genom centrum på ingångs- och utgångsöppningarna. Diametern b på utgångsöppningen för ljuset ska vara lika med 2a x tan 4°, där a är klotets diameter.

Den fotoelektriska cellen ska monteras på ett sådant sätt att den inte kan nås av ljus som kommer direkt från ingångsöppningen eller reflexstandarden.

De invändiga ytorna i det integrerande klotet och reflexstandarden ska ha i huvudsak likvärdig reflektionsförmåga och matthet och icke-selektivitet. Utsignalen från den fotoelektriska cellen ska vara linjär inom ±2 % över det använda ljusstyrkeområdet.

Instrumentets konstruktion ska vara sådan att inget galvanometerutslag erhålls när klotet är mörkt. Hela utrustningen ska kontrolleras med regelbundna mellanrum med hjälp av kalibreringsstandarder med bestämd skala för ljusspridning. Om mätningar för ljusspridning utförs med hjälp av utrustning eller metoder som skiljer sig från de som beskrivs ovan ska resultaten vid behov korrigeras så att de överensstämmer med de som erhålls med den utrustning som beskrivs ovan.

4.2   Provningsvillkor

4.2.1   Temperatur: 20 ±5 °C.

4.2.2   Tryck: 860–1 060 mbar.

4.2.3   Relativ luftfuktighet: 60 ±20 %.

4.3   Provbitar

Provbitarna ska vara plana kvadrater med sidan 100 mm, med båda ytorna i huvudsak plana och parallella, och vid behov vara försedda med ett fästhål med diametern 6,4 + 0,2/– 0 mm som borrats i mittpunkten.

4.4   Förfarande

Nötningsprovningen utförs på den yta av provbiten som motsvarar utsidan på säkerhetsglasrutan när denna är monterad på fordonet, samt även på insidan i fråga om en glasruta med en plastbeläggning.

4.4.1   Omedelbart före och efter nötningen ska provbiten rengöras på följande sätt:

a)	Torka med en linneduk under rent rinnande vatten.

b)	Skölj med destillerat eller avmineraliserat vatten.

c)	Blås torrt med syre eller kväve.

d)	Avlägsna eventuella spår av vatten genom att badda lätt med en fuktad linneduk. Torka vid behov genom att pressa lätt mellan två linnedukar.

All behandling med ultraljudsutrustning ska undvikas. Efter rengöring ska provbitarna endast hållas i kanterna och förvaras så att skada på eller förorening av deras ytor förhindras.

4.4.2   Konditionera provbitarna under en minsta tid av 48 timmar i en temperatur på 20 ± 5 °C och en relativ luftfuktighet på 60 ±20 %.

4.4.3   Placera omedelbart provbiten mot ingångsöppningen på det integrerande klotet. Vinkeln mellan normalen (vinkelrät) mot provbitens yta och strålens axel får inte överstiga 8°.

Gör fyra avläsningar enligt följande tabell:

Avläsning	Med provbit	Med ljusfälla	Med reflexstandard	Representerad mängd
T1	Nej	Nej	Ja	Infallande ljus
T2	Ja	Nej	Ja	Totalt ljus som släppts igenom av provbiten
T3	Nej	Ja	Nej	Ljus som spritts ut av instrumentet
T4	Ja	Ja	Nej	Ljus som spritts ut av instrumentet och provbiten

Upprepa avläsningarna T1, T2, T3 och T4 med andra angivna lägen på provbiten för att bestämma jämnheten.

Beräkna den totala genomsläppligheten Tt = T2 / T1.

Beräkna spridningsgenomsläppligheten Td enligt följande:

Td = (T4 – T3(T2/T1))/T1

Beräkna procentandelen utspridd diffusion, eller utspritt ljus, eller båda, enligt följande:

(Td/Tt) × 100 (%)

Mät den första ljusspridningen hos provbiten i minst fyra jämnt fördelade punkter inom det inte nötta området enligt formeln ovan. Medelvärdesberäkna resultaten för varje provbit. I stället för de fyra mätningarna kan ett medelvärde erhållas genom att biten roteras jämnt med 3 varv/sek eller mer.

För varje säkerhetsglasruta ska tre provningar utföras med samma sort. Använd ljusspridningen som ett mått på underytans nötning sedan provbiten genomgått nötningsprovningen.

Mät det ljus som sprids ut av de uppnötta spåren i minst fyra jämnt fördelade punkter längs spåret enligt formeln ovan. Medelvärdesberäkna resultaten för varje provbit. I stället för de fyra mätningarna kan ett medelvärde erhållas genom att biten roteras jämnt med 3 varv/sek eller mer.

4.5   Nötningsprovningen ska endast utföras om den tekniska tjänst som utför provningen finner det nödvändigt. Vederbörlig hänsyn ska tas till de uppgifter som redan står till dess förfogande. Förutom för plastglasmaterial är det i fråga om ändringar av mellanskiktets eller materialets tjocklek normalt inte nödvändigt med ytterligare provning.

4.6   Svårighetsindex för sekundäregenskaperna

Inga sekundäregenskaper berörs.

5.   PROVNING VID HÖG TEMPERATUR

5.1   Förfarande

Värm till 100 °C tre provexemplar eller tre provbitar på minst 300 mm × 300 mm som den tekniska tjänsten tagit ut från tre vindrutor eller tre andra glasrutor än vindrutor, så att ett av måtten motsvarar rutans överkant.

Upprätthåll denna temperatur under en tid av två timmar, och tillåt sedan provexemplaren att kylas ned till rumstemperatur. Om säkerhetsglasrutan har båda yttre ytorna av oorganiskt material får provningen utföras genom att provexemplaret sänks ned vertikalt i kokande vatten under den angivna tiden, varvid försiktighet ska iakttas för att undvika onödig temperaturchock. Om provbitar skärs ut från vindrutor ska en kant på varje sådan provbit vara en del av vindrutans kant.

5.2   Svårighetsindex för sekundäregenskaperna

	Färglöst	Tonat
Mellanskiktets färgning:	1	2

De övriga sekundäregenskaperna berörs inte.

5.3   Tolkning av resultat

5.3.1   Provningen av motståndskraft mot hög temperatur anses ge ett positivt resultat om bubblor eller andra felaktigheter inte bildas mer än 15 mm från en oskuren kant eller 25 mm från en skuren kant på provbiten eller provexemplaret eller mer än 10 mm från eventuella sprickor som kan uppstå under provningen.

En uppsättning provbitar eller provexemplar som tillhandahålls för typgodkännande anses vara tillfredsställande i fråga om provning av motståndskraft mot hög temperatur om något av följande villkor är uppfyllda:

5.3.2.1   Alla provningarna ger ett tillfredsställande resultat.

5.3.2.2   Sedan en provning gett ett otillfredsställande resultat ger ytterligare en serie provningar som utförs på en ny uppsättning provbitar eller provexemplar tillfredsställande resultat.

6.   PROVNING AV MOTSTÅNDSKRAFT MOT STRÅLNING

6.1   Provningsmetod

6.1.1   Utrustning

6.1.1.1   En strålningskälla bestående av en kvicksilverlampa av medeltryckstyp med en rörformad kvartslampa av ozonfri typ; lampaxeln är vertikal. Lampans nominella mått är 360 mm i längd och 9,5 mm i diameter. Ljusbågens längd är 300 ±4 mm. Lampan ska matas med 750 ±50 W.

Varje annan strålningskälla som åstadkommer samma verkan som lampan som beskrivs ovan får användas. För att kontrollera att verkan av en annan källa är densamma görs en jämförelse genom att energimängden som avges inom ett våglängdsområde på 300-450 nm mäts, varvid alla andra våglängder avlägsnas med hjälp av lämpliga filter. Den alternativa källan används sedan med dessa filter.

I fråga om säkerhetsglasrutor för vilka det inte finns någon tillfredsställande överensstämmelse mellan denna provning och användningsförhållandena är det nödvändigt att anpassa provningsvillkoren.

6.1.1.2   En strömförsörjningstransformator och en kondensator med förmåga att förse lampan (6.1.1.1) med en starttoppspänning på minst 1 100 V och en driftspänning på 500 ±50 V.

6.1.1.3   En anordning för montering och rotation av provbitarna med 1–5 varv/min runt den centralt placerade strålningskällan för att säkerställa jämn bestrålning.

6.1.2   Provbitar

6.1.2.1   Provbitarnas storlek ska vara 76 mm × 300 mm.

6.1.2.2   Provbitarna skärs ut av tekniska tjänsten från rutornas övre del på ett sådant sätt att

—	i fråga om andra glasrutor än vindrutor: provbitarnas övre kant sammanfaller med rutornas övre kant,

—	i fråga om vindrutor: provbitarnas övre kant sammanfaller med övre gränsen för det område inom vilket normal genomsläpplighet ska kontrolleras och bestämmas enligt punkt 9.1.2.2 i denna bilaga.

6.1.3   Förfarande

Kontrollera den normala ljusgenomsläppligheten, bestämd enligt punkterna 9.1.1-9.1.2 i denna bilaga, för tre provexemplar före bestrålning. Skydda en del av varje provexemplar mot strålningen och placera sedan exemplaret i provningsutrustningen 230 mm från och parallellt längs med lampaxeln. Upprätthåll temperaturen hos exemplaren vid 45 ±5 °C under hela provningen. Den sida av varje provexemplar som skulle utgöra en utvändig glasad del på traktorn ska vara vänd mot lampan. För den lamptyp som beskrivs i punkt 6.1.1.1 är bestrålningstiden 100 timmar.

Efter bestrålning ska den normala ljusgenomsläppligheten mätas igen inom det bestrålade området på varje exemplar.

6.1.4   Varje provbit eller provexemplar (totalt tre) utsätts enligt förfarandet ovan för strålning så att strålningen i varje punkt på provbiten eller exemplaret åstadkommer samma verkan på mellanskiktet som skulle åstadkommas genom solstrålning med 1 400 W/m2 under 100 timmar.

6.2   Svårighetsindex för sekundäregenskaperna

	Färglöst	Tonat
Glasets färgning	2	1
Mellanskiktets färgning	1	2

De övriga sekundäregenskaperna berörs inte.

6.3   Tolkning av resultat

Provningen av motståndskraft mot strålning anses ha gett ett positivt resultat om följande villkor är uppfyllda:

Den totala ljusgenomsläppligheten mätt enligt punkterna 9.1.1–9.1.2 i denna bilaga sjunker inte under 95 % av ursprungsvärdet före bestrålning och sjunker i vart fall inte under

6.3.1.1.1   70 % i fråga om andra glasrutor än vindrutor vilka ska uppfylla kraven om förarens siktfält i alla riktningar,

6.3.1.1.2   75 % i fråga om vindrutor, inom det område inom vilket normal genomsläpplighet ska kontrolleras enligt definitionen i punkt 9.1.2.2 nedan.

6.3.1.2   Provbiten eller provexemplaret får dock uppvisa en svag färgning efter bestrålning när den eller det undersöks mot en vit bakgrund, men ingen annan felaktighet får synas.

En uppsättning provbitar eller provexemplar som tillhandahålls för typgodkännande anses vara tillfredsställande i fråga om provning av motståndskraften mot strålning om ett av följande villkor är uppfyllt:

6.3.2.1   Alla provningar ger ett tillfredsställande resultat.

6.3.2.2   Sedan en provning gett ett otillfredsställande resultat, ger ytterligare en serie provningar som utförs på en ny uppsättning provbitar eller provexemplar tillfredsställande resultat.

7.   PROVNING AV MOTSTÅNDSKRAFT MOT LUFTFUKTIGHET

7.1   Förfarande

Förvara tre provexemplar eller tre provbitar på minst 300 mm × 300 mm i kvadrat vertikalt under två veckor i en sluten behållare i vilken temperaturen upprätthålls vid 50 ±2 °C och den relativa luftfuktigheten vid 95 % ±4 % (3).

Provbitarna förbereds på ett sådant sätt att

—	en kant på varje provbit är en del av en ursprungskant på vindrutan,

—	om flera provbitar provas samtidigt ska lämpligt mellanrum finnas mellan dem.

Åtgärder ska vidtas för att förhindra att kondensat från väggarna eller taket i provkammaren faller ned på provbitarna.

7.2   Svårighetsindex för sekundäregenskaperna

	Färglöst	Tonat
Mellanskiktets färgning	1	2

De övriga sekundäregenskaperna berörs inte.

7.3   Tolkning av resultat

7.3.1   Säkerhetsglasrutor anses vara tillfredsställande i fråga om motståndskraft mot luftfuktighet om ingen märkbar förändring iakttas mer än 10 mm från de oskurna kanterna eller mer än 15 mm från de skurna kanterna efter en förvaring under två timmar i omgivningsluften för normalt och behandlat laminerat glas och under 48 timmar i omgivningsluften för plastbelagda glasrutor och rutor av plast-glastyp.

En uppsättning provbitar eller provexemplar som tillhandahålls för typgodkännande anses vara tillfredsställande i fråga om motståndskraften mot luftfuktighet om ett av följande villkor är uppfyllt:

7.3.2.1   Alla provningar ger ett tillfredsställande resultat.

7.3.2.2   Sedan en provning gett ett otillfredsställande resultat, ger ytterligare en serie provningar som utförs på en ny uppsättning provexemplar tillfredsställande resultat.

8.   PROVNING AV MOTSTÅNDSKRAFT MOT TEMPERATURFÖRÄNDRINGAR

8.1   Provningsmetod

Två provbitar på 300 × 300 mm placeras i en sluten kammare under sex timmar i en temperatur på –40±5 °C. De placeras sedan i omgivningsluften i en temperatur på 23 ± 2 °C under en timme, eller tills provbiten har nått en stabil temperatur. De placeras sedan i ett luftflöde vid en temperatur på 72 ±2 °C under tre timmar. Provbitarna undersöks sedan efter det att de återställts till omgivningsluften på 23 ± 2 °C och kylts ned till denna temperatur.

8.2   Svårighetsindex för sekundäregenskaperna

	Färglöst	Tonat
Plastmellanskiktets eller beläggningens färgning	1	2

Inga andra sekundäregenskaper berörs.

8.3   Tolkning av resultat

Provningen av motståndsförmåga mot temperaturändringar anses ha gett ett positivt resultat om provbitarna inte uppvisar någon sprickning, förmörkning, flagning eller annan tydlig försämring.

9.   OPTISKA EGENSKAPER

9.1   Provning av ljusgenomsläpplighet

9.1.1   Utrustning

9.1.1.1   En ljuskälla bestående av en glödlampa med glödtråden innesluten i en parallellepiped med måtten 1,5 mm × 1,5 mm × 3 mm. Spänningen på lampans glödtråd ska vara sådan att färgtemperaturen är 2 856 K ±50 K. Denna spänning stabiliseras inom ± 1/1 000. Instrumentet som används för att kontrollera spänningen ska ha lämplig noggrannhet.

9.1.1.2   Ett optiskt system bestående av en lins med en brännvidd på minst 500 mm och korrigerad för färgavvikelser. Linsens totala bländaröppning får inte överstiga f/20. Avståndet mellan linsen och ljuskällan ska vara inställt så att en i huvudsak parallell ljusstråle erhålls.

En bländare förs in för att begränsa ljusstrålens diameter till 7 ±1 mm. Denna bländare placeras på ett avstånd av 100 ±50 mm från linsen på den sida som är riktad bort från ljuskällan. Mätpunkten ska vara i ljusstrålens mitt.

9.1.1.3   Mätutrustning. Mottagaren ska ha en relativ spektral känslighet i god överensstämmelse med den relativa spektrala ljusverkningsgraden hos det fotometriska instrument som CIE (Commission Internationale de l'Éclairage (Internationella belysningskommissionen)) har som standard. Mottagarens känsliga yta täcks med ett spridande medium och ska ha minst dubbelt så stor tvärsnittsarea som ljusstrålen som avges av det optiska systemet. Om ett integrerande klot används, ska klotets öppning ha en tvärsnittsarea som är minst dubbelt så stor som tvärsnittsarean på strålens parallella del.

Linjäriteten hos mottagaren och tillhörande visarinstrument ska vara bättre än 2 % på skalans effektiva del. Mottagaren ska befinna sig vid ljusstrålens axel.

9.1.2   Förfarande

Ställ in instrumentet som visar mottagarens svar så att det visar 100 skalutslag när säkerhetsglasrutan inte är införd i ljusstrålen. När inget ljus faller på mottagaren ska instrumentet visa noll.

Placera säkerhetsglasrutan på ett avstånd från mottagaren som är lika med ungefär fem gånger mottagarens diameter. För in säkerhetsglasrutan mellan bländaren och mottagaren och ställ in den så att ljusstrålens infallsvinkel blir 0° ± 5°. Den normala genomsläppligheten mäts på säkerhetsglasrutan och för varje punkt som mäts avläses antalet skalutslag, n, på visarinstrumentet. Den normala genomsläppligheten τr är lika med n/100.

9.1.2.1   I fråga om vindrutor får andra provningsmetoder tillämpas, antingen med ett provexemplar som skurits ut från den planaste delen av en vindruta eller en särskilt framställd plan kvadrat med material- och tjockleksegenskaper som är identiska med den verkliga vindrutans, varvid mätningarna ska utföras vinkelrätt (längs normalen) mot glasrutan.

9.1.2.2   Provningen utförs i det område 1 som anges i punkt 9.2.5.2 i denna bilaga.

9.1.2.3   I fråga om traktorer för vilka det inte är möjligt att bestämma område 1 enligt definitionen i punkt 9.2.5.2, utförs provningen i område 1′ enligt definitionen i punkt 9.2.5.3 i denna bilaga.

9.1.3   Svårighetsindex för sekundäregenskaperna

	Färglöst	Tonat
Glasets färgning	1	2
Mellanskiktets färgning (i fråga om laminerade vindrutor)	1	2
	ingår ej	ingår
Skuggnings- och/eller avskärmningsband	1	2

De övriga sekundäregenskaperna berörs inte.

9.1.4   Tolkning av resultat

9.1.4.1   Den normala genomsläppligheten mätt enligt punkt 9.1.2 får i fråga om vindrutor inte vara mindre än 75 % och i fråga om andra fönster än vindrutor inte mindre än 70 %.

9.1.4.2   I fråga om fönster som befinner sig inom områden som inte är viktiga för förarens siktfält (till exempel glastak) får den normala genomsläpplighetsfaktorn för ljus från rutan vara mindre än 70 %. Fönster som har en normal ljusgenomsläpplighetsfaktor på mindre än 70 % ska märkas med en lämplig symbol.

9.2   Provning av optisk förvrängning

9.2.1   Räckvidd

Den angivna metoden är en projektionsmetod som medger utvärdering av den optiska förvrängningen hos en säkerhetsglasruta.

9.2.1.1   Definitioner

9.2.1.1.1   Optisk avvikelse: vinkeln mellan den sanna och den synbara riktningen för en punkt som betraktas genom säkerhetsglasrutan, varvid vinkelns storlek är en funktion av siktlinjens infallsvinkel, glasrutans tjocklek och lutning och krökningsradien i infallspunkten.

9.2.1.1.2   Optisk förvrängning i en riktning MM′: den algebraiska skillnaden i vinkelavvikelse Δα mätt mellan två punkter M och M′ på säkerhetsglasrutans yta, varvid avståndet mellan de två punkterna är sådant att deras projektioner på ett plan i rät vinkel mot siktriktningen åtskiljs av ett visst avstånd Δx (se figur 6).

Moturs avvikelse ska betraktas som positiv och medurs avvikelse som negativ.

9.2.1.1.3   Optisk förvrängning i en punkt M: den största optiska förvrängningen för alla riktningar MM′ från punkten M.

9.2.1.2   Utrustning

Denna metod innefattar projektionen av en lämplig diabild (raster) på bildskärmen genom den säkerhetsglasruta som provas. Den ändring av formen på den projicerade bilden som införandet av säkerhetsglasrutan i ljuslinjen medför utgör ett mått på förvrängningen. Utrustningen består av följande delar, uppställda enligt figur 9.

Anmärkningar:	Δα = α1 – α2,	dvs. den optiska förvrängningen i riktningen MM′.
	Δx = MC,	dvs. avståndet mellan två räta linjer parallellt med siktriktningen och genom punkterna M och M′.

9.2.1.2.1   En projektor av bra kvalitet med en stark punktljuskälla har exempelvis följande egenskaper:

—	Brännvidd på minst 90 mm.

—	Bländaröppning på ungefär 1/2,5.

—	Kvartshalogenlampa på 150 W (om den används utan filter).

—	Kvartshalogenlampa på 250 W (om ett grönt filter används).

Projektorn visas schematiskt i figur 7. En bländare med en diameter på 8 mm placeras ungefär 10 mm från den främre linsen.

9.2.1.2.2   Diabilder (raster) till exempel bestående av en matris av ljusa runda former på en mörk bakgrund (se figur 8). Diabilden ska ha tillräckligt hög kvalitet och kontrast för att medge mätning med ett fel på mindre än 5 %. När säkerhetsglasrutan som ska undersökas inte är införd ska måtten på de runda formerna vara sådana att de runda formerna, när de projiceras, bildar en matris av cirklar med diametern ((R1 + R2)/R1) Δx där Δx = 4 mm (se figurerna 6 och 9).

9.2.1.2.3   Ett stödstativ, helst ett som medger vertikal och horisontell avsökning, liksom vridning av säkerhetsglasrutan.

9.2.1.2.4   En kontrollförebild för mätning av måttändringar där en snabb uppskattning krävs. En lämplig konstruktion visas i figur 10.

9.2.1.3   Förfarande

9.2.1.3.1   Allmänt

Montera säkerhetsglasrutan på stödstativet (9.2.1.2.3) i den konstruktivt bestämda lutningsvinkeln. Projicera provbilden genom det område som undersöks. Vrid säkerhetsglasrutan eller flytta den antingen horisontellt eller vertikalt för att undersöka hela det angivna området.

9.2.1.3.2   Uppskattning med hjälp av en kontrollförebild

När en snabb uppskattning med en möjlig felmarginal på upp till 20 % är tillräcklig, beräkna värdet för A (se figur 10) från gränsvärdet ΔαL för avvikelseändringen och värdet för R 2, avståndet från säkerhetsglasrutan till bildskärmen:

A = 0,145 ΔαL × R 2

Förhållandet mellan diameterändringen på den projicerade bilden Δd och ändringen av vinkelavvikelsen Δα erhålls av

Δd = 0,29 Δα × R 2

där

Δd	uttrycks i millimeter,
A	uttrycks i millimeter,
ΔαL	uttrycks i bågminuter,
Δα	uttrycks i bågminuter och
R 2	uttrycks i meter.

9.2.1.3.3   Mätning med hjälp av en fotoelektrisk anordning

När en exakt mätning med en möjlig felmarginal på mindre än 10 % av gränsvärdet krävs, mät Δd på projektionsaxeln, varvid värdet för punktbredden tas i den punkt där luminansen är 0,5 gånger det största punktluminansvärdet.

9.2.1.4   Angivande av resultat

Utvärdera den optiska förvrängningen hos säkerhetsglasrutorna genom att mäta Δd i någon punkt på ytan och i alla riktningar för att hitta största Δd.

9.2.1.5   Alternativ metod

Dessutom medges en strioskopisk metod som ett alternativ till projektionsmetoderna, förutsatt att noggrannheten hos mätningarna som anges i punkterna 9.2.1.3.2 och 9.2.1.3.3 upprätthålls.

9.2.1.6   Avståndet Δx ska vara 4 mm.

9.2.1.7   Vindrutan ska monteras i samma lutningsvinkel som på traktorn.

9.2.1.8   Projektionsaxeln i horisontalplanet ska vara ungefär vinkelrät mot avbildningen av vindrutan i detta plan.

Mätningarna utförs i område 1 enligt vad som definieras i punkt 9.2.5.2 i denna bilaga.

9.2.2.1   I fråga om traktorer för vilka det inte är möjligt att bestämma område 1 enligt definitionen i punkt 9.2.5.2 i denna bilaga ska provningen utföras i område 1′ enligt definitionen i punkt 9.2.5.3 i denna bilaga.

9.2.2.2   Traktortyp

Provningen ska upprepas om vindrutan ska monteras på en traktor av en typ som har ett annat siktfält framåt än den traktortyp som vindrutan redan godkänts för.

9.2.3   Svårighetsindex för sekundäregenskaperna

9.2.3.1   Materialets art

Polerat glas (spegelglas)	Flytglas	Maskinglas
1	1	2

9.2.3.2   Övriga sekundäregenskaper

Inga andra sekundäregenskaper berörs.

9.2.4   Antal provexemplar

Fyra provexemplar ska tillhandahållas för provning.

9.2.5   Definition av siktområdet på traktorvindrutor

Siktområdet definieras på grundval av följande:

9.2.5.1.1   Referenspunkten enligt definitionen i punkt 1.2 i bilaga I till direktiv 2008/2/EG. Denna punkt betecknas med O nedan.

9.2.5.1.2   Den räta linjen OQ som är den horisontella räta linje som går genom referenspunkten och är vinkelrät mot traktorns symmetrilängsplan.

9.2.5.2   Område 1 är det vindruteområde som bestäms av skärningslinjerna mellan vindrutan och de fyra plan som definieras nedan:

P1	—	ett vertikalt plan som går genom O och bildar en vinkel på 15° till vänster om traktorns symmetrilängsplan.
P2	—	ett vertikalt plan som är symmetriskt med P1 omkring traktorns symmetrilängsplan. Om detta inte är möjligt (till exempel för att ett symmetriskt symmetrilängsplan saknas), är P2 det plan som är symmetriskt med P1 omkring det traktorlängsplan som går genom referenspunkten.
P3	—	ett plan som går genom den räta linjen OQ och bildar en vinkel på 10° över horisontalplanet.
P4	—	ett plan som går genom den räta linjen OQ och bildar en vinkel på 8° under horisontalplanet.

9.2.5.3   I fråga om traktorer för vilka det inte är möjligt att bestämma område 1 enligt definitionen i punkt 9.2.5.2 i denna bilaga, utgörs område 1′ av vindrutans hela yta.

9.2.6   Tolkning av resultat

En typ av vindruta anses vara tillfredsställande i fråga om optisk förvrängning om den optiska förvrängningen hos de fyra provexemplar som tillhandahålls för provning inte överstiger ett största värde på 2 bågminuter i vare sig område 1 eller område 1′.

9.2.6.1   Ingen mätning ska utföras inom ett 100 mm brett periferiområde.

9.2.6.2   I fråga om delade vindrutor, utförs ingen mätning inom ett 35 mm brett band mätt från rutans kant, som får befinna sig intill vindrutedelaren.

9.3   Provning av sekundärbildens separation

9.3.1   Räckvidd

Två provningsmetoder erkänns:

—	målprovning, och

—	provning med kollimatorteleskop.

Dessa provningsmetoder får valfritt användas för typgodkännande, kvalitetskontroll eller utvärdering av produkter.

9.3.1.1   Målprovning

9.3.1.1.1   Utrustning

Denna metod innefattar granskning av ett belyst mål genom säkerhetsglasrutan. Målet får vara konstruerat på ett sådant sätt att provningen kan utföras i form av en enkel bedömning av typen ”godkänd/inte godkänd”.

Målet ska helst vara av en av följande typer:

a)	Ett belyst ringmål vars ytterdiameter, D, sträcker sig över en vinkel på η bågminuter i en punkt som befinner sig på ett avstånd av x meter (figur 11 a).

b)	Ett belyst ring- och punktmål vars mått är sådana att avståndet D från en punkt på punktens kant till närmaste punkten på cirkelns insida sträcker sig över en vinkel på η bågminuter i en punkt som befinner sig på ett avstånd av x meter (figur 11b).

I båda fallen gäller att

η	är gränsvärdet för sekundärbildens separation,
x	är avståndet från säkerhetsglasrutan till målet (minst 7 m),
D	erhålls av formeln

D = x × tan η

Det belysta målet består av en ljuslåda på ungefär 300 mm × 300 mm × 150 mm, vars framsida mest praktiskt är uppbyggd av glas som täckts med ogenomskinligt svart papper eller bestrukits med matt svart färg. Lådan belyses med en lämplig ljuskälla. Lådans insida är bestruken med matt vit färg. Det kan vara praktiskt att använda andra former av mål, till exempel det som visas i figur 14. Det är även godtagbart att ersätta målsystemet med ett projektionssystem och granska de uppkomna bilderna på en skärm.

9.3.1.1.2   Förfarande

Montera säkerhetsglasrutan i den angivna lutningsvinkeln på ett lämpligt stativ på ett sådant sätt att observationen utförs i det horisontalplan som går genom målets mittpunkt.

Ljuslådan ska studeras i ett mörkt eller halvmörkt rum genom varje del av området som undersöks så att förekomsten av varje sekundärbild som hör samman med det belysta målet upptäcks. Vrid säkerhetsglasrutan vid behov för att säkerställa att rätt observationsriktning upprätthålls. En lupp får användas för granskningen.

9.3.1.1.3   Angivande av resultat

Bestäm om

—	när mål a) används (se figur 11a): cirkelns primär- och sekundärbilder skiljs åt, dvs. om gränsvärdet för η är överskridet, eller

—	när mål b) används (se figur 11b): punktens sekundärbild växlar bortom tangentpunkten med cirkelns innerkant, dvs. om gränsvärdet för η är överskridet.

9.3.1.2   Provning med kollimatorteleskop

Vid behov tillämpas det förfarande som beskrivs i denna punkt.

9.3.1.2.1   Utrustning

Utrustningen består av en kollimator och ett teleskop och får kopplas ihop enligt figur 13. Varje likvärdigt optiskt system får dock användas.

9.3.1.2.2   Förfarande

Kollimatorteleskopet skapar vid oändlighet bilden av ett polärt koordinatsystem med en ljus punkt i dess mitt (se figur 14). I observationsteleskopets fokuseringsplan placeras på den optiska axeln en liten ogenomskinlig punkt med en diameter som är något större än den för den projicerade ljusa punkten, varigenom den ljusa punkten skyms.

När en provbit som uppvisar en sekundärbild placeras mellan teleskopet och kollimatorn, uppträder en andra mindre ljus punkt på ett visst avstånd från det polära koordinatsystemets mittpunkt. Sekundärbildens separation kan avläsas som avståndet mellan punkterna som ses genom observationsteleskopet (se figur 14). (Avståndet mellan den mörka punkten och den ljusa punkten i det polära koordinatsystemets mitt motsvarar den optiska avvikelsen.)

9.3.1.2.3   Angivande av resultat

Säkerhetsglasrutan undersöks först med en enkel avsökningsteknik så att det område som ger den kraftigaste sekundärbilden fastställs. Detta område undersöks sedan med kollimatorteleskopsystemet i lämplig infallsvinkel. Den största sekundärbildsseparationen mäts.

9.3.1.3   Observationsriktningen i horisontalplanet ska vara ungefär vinkelrät mot vindrutans avbildning i detta plan.

Mätningarna utförs enligt traktorkategori i de områden som definieras i punkt 9.2.2.

9.3.2.1   Traktortyp

Provningen ska upprepas om vindrutan ska monteras på en traktor av en typ som har ett annat siktfält framåt än den traktor som vindrutan redan godkänts för.

9.3.3   Svårighetsindex för sekundäregenskaperna

9.3.3.1   Materialets art

Polerat glas (spegelglas)	Flytglas	Maskinglas
1	1	2

9.3.3.2   Övriga sekundäregenskaper

Inga andra sekundäregenskaper berörs.

9.3.4   Antal provexemplar

Fyra provexemplar ska tillhandahållas för provning.

9.3.5   Tolkning av resultat

En typ av vindruta anses vara tillfredsställande i fråga om sekundärbildens separation om separationen av primär- och sekundärbilderna på de fyra provexemplar som tillhandahålls för provning inte överstiger ett största värde på 15 bågminuter.

9.3.5.1   Ingen mätning ska utföras inom ett 100 mm brett periferiområde.

9.3.5.2   I fråga om delade vindrutor får ingen mätning utföras inom ett 35 mm brett band mätt från rutans kant, som får befinna sig intill vindrutedelaren.

9.4   Provning av färgidentifiering

När en vindruta är tonad i de områden som definieras i punkt 9.2.5.2 eller punkt 9.2.5.3 ska fyra vindrutor provas med avseende på identifieringen av följande färger:

—

Vitt.

—	Selektivt gult.

—

Rött.

—

Grönt.

—

Blått.

—	Orangegult.

10.   PROVNING AV BRANDHÄRDIGHET

10.1   Syfte och ansökans räckvidd

Denna metod gör att den horisontella förbränningshastigheten hos material som används i åkutrymmet på traktorer kan bestämmas sedan de utsatts för en liten låga. Denna metod medger provning av material och delar av en traktors inredning enskilt eller i kombination upp till en tjocklek på 15 mm. Den används för att bedöma enhetligheten hos tillverkningssatser av sådana material med avseende på deras brandegenskaper. På grund av de många skillnaderna mellan verkliga förhållanden (fastsättning och orientering inuti en traktor, användningsvillkor, antändningskälla osv.) och de exakta provningsförhållanden som föreskrivs här kan inte denna metod anses lika lämplig för utvärdering av alla brandegenskaper på en verklig traktor.

10.2   Definitioner

10.2.1   Förbränningshastighet: kvoten av den brända sträckan mätt enligt denna metod och tiden som går åt för att bränna denna sträcka.

Den uttrycks i millimeter per minut.

10.2.2   Kompositmaterial: ett material som består av flera skikt av likartade eller olika material tätt sammanhållna i ytan genom cementering, bindning, beklädning, svetsning osv. När olika material är sammanfogade punktvis (till exempel genom sömnad, högfrekvenssvetsning, nitning) för framställning av enskilda provexemplar anses inte sådana material vara kompositmaterial enligt punkt 10.5.

10.2.3   Utsatt sida: den sida som är riktad mot åkutrymmet (passagerarutrymme) när materialet är monterat i traktorn.

10.3   Princip

Ett provexemplar hålls horisontellt i en U-formad hållare och utsätts för verkan av en låga med låg energi under 15 sekunder i en förbränningskammare, varvid lågan verkar på provexemplarets fria ände. Provningen bestämmer om och när lågan slocknar eller den tid som lågan behöver för att sprida sig längs en uppmätt sträcka.

10.4   Utrustning

10.4.1   En förbränningskammare (figur 15), helst av rostfritt stål, med de mått som anges i figur 16. Kammarens framsida innehåller ett brandsäkert observationsfönster som får täcka hela framsidan och som kan vara utformat som en lucka.

Kammarens botten har ventilationshål och överdelen har en ventilationsspringa runt om. Förbränningskammaren står på fyra ben med höjden 10 mm.

Kammaren kan ha ett hål i ena änden för införande av provhållaren med provexemplaret; i motsatt ände finns ett hål för gasförsörjningsledningen. Smält material fångas upp i ett tråg (se figur 17) som placeras på kammarens botten mellan ventilationshålen utan att täcka något ventilationshålsområde.

10.4.2   En provhållare bestående av två U-formade metallplattor eller ramar av korrosionsbeständigt material. Måtten anges i figur 18.

Den undre plattan är försedd med pinnar och den övre med motsvarande hål så att provexemplaret hålls fast säkert. Pinnarna fungerar också som mätpunkter i början och slutet av brandsträckan.

Ett stöd finns i form av värmebeständiga trådar med 0,25 mm diameter vilka är spända över den undre U-formade ramen med mellanrum på 25 mm (se figur 19).

Planet för provexemplarens undersida ska befinna sig 178 mm över bottenplanet. Avståndet från provhållarens framkant till slutet av kammaren ska vara 22 mm; avståndet från provhållarens långsidor till kammarens sidor ska vara 50 mm (allt invändiga mått). (Se figurerna 15 och 16.)

10.4.3   Gasbrännare. Den lilla antändningskällan utgörs av en Bunsen-brännare med en invändig diameter på 9,5 mm. Den placeras på ett sådant sätt i provskåpet att mittpunkten på dess munstycke befinner sig 19 mm nedanför mitten på nedre kanten av provexemplarets öppna ände (se figur 16).

10.4.4   Provgas. Gasen som tillförs brännaren ska ha ett energiinnehåll på ungefär 38 MJ/m3 (till exempel naturgas).

10.4.5   En metallkam, minst 110 mm lång och med sju eller åtta mjukt rundade tänder per 25 mm.

10.4.6   Ett stoppur med en noggrannhet på 0,5 sekund.

10.4.7   Rökskåp. Förbränningskammaren får placeras i ett rökskåp under förutsättning att det senares invändiga volym är minst 20 gånger, men inte mer än 110 gånger, större än förbränningskammarens volym och under förutsättning att inget enstaka höjd-, bredd- eller längdmått på rökskåpet är större än 2,5 gånger något av de två andra måtten.

Före provningen mäts luftens vertikala hastighet genom rökskåpet 100 mm framför och bakom förbränningskammarens slutliga plats. Hastigheten ska vara mellan 0,10 och 0,30 m/s för att operatören inte ska orsakas obehag av förbränningsprodukter. Det är möjligt att använda ett rökskåp med naturlig ventilation och en lämplig lufthastighet.

10.5   Provexemplar

10.5.1   Form och mått

Provexemplarens form och mått anges i figur 20. Provexemplarets tjocklek motsvarar tjockleken på den produkt som ska provas. Den får inte vara större än 13 mm. När provtagningen så medger ska provexemplaret ha ett oförändrat tvärsnitt över hela sin längd. När formen och måtten på en produkt inte medger att ett provexemplar med den angivna tjockleken tas, ska följande minsta mått iakttas:

a)	För provexemplar med en bredd på 3–60 mm, ska längden vara 356 mm. I detta fall provas materialet över produktens bredd.

b)	För provexemplar med en bredd på 60–100 mm, ska längden vara minst 138 mm. I detta fall motsvarar den möjliga brandsträckan längden på provexemplaret, varvid mätningen börjar vid den första mätpunkten.

c)	Provexemplar som är mindre än 60 mm breda och mindre än 356 mm långa, och provexemplar som är 60–100 mm breda och mindre än 138 mm långa, samt provexemplar som är mindre än 3 mm breda, kan inte provas enligt denna metod.

10.5.2   Provtagning

Minst fem provexemplar ska tas från det material som ska provas. I material med förbränningshastigheter som är olika beroende på materialriktningen (detta fastställs genom preliminära provningar) ska de fem (eller fler) provexemplaren tas och placeras i provningsutrustningen på ett sådant sätt att den högsta förbränningshastigheten mäts. När materialet tillhandahålls i färdiga bredder ska en längd på minst 500 mm över hela bredden skäras av. Från den sålunda avskurna biten ska provexemplaren tas minst 100 mm från materialets kant och i punkter med lika avstånd från varandra.

Provexemplar ska tas på samma sätt från färdiga produkter när produktens form tillåter detta. Om produktens tjocklek är större än 13 mm ska den minskas till 13 mm genom att en mekanisk process tillämpas på den sida som inte är riktad mot passagerarutrymmet.

Kompositmaterial (se punkt 10.2.2) ska provas som om de var homogena.

I fråga om material som består av överlagrade skikt av olika sammansättning vilka inte är kompositmaterial ska alla materialskikt inom ett djup av 13 mm från ytan som är riktad mot passagerarutrymmet provas var för sig.

10.5.3   Konditionering

Provexemplaren ska konditioneras under minst 24 timmar, men inte mer än 7 dygn, i en temperatur på 23 ±2 °C och en relativ luftfuktighet på 50 ±5 %, och förvaras under dessa förhållanden tills omedelbart före provningen.

10.6   Förfarande

10.6.1   Placera provexemplar med ruggade eller tofsiga ytor på en plan yta och kamma två gånger mot ruggningen med hjälp av kammen (10.4.5).

10.6.2   Placera provexemplaret i provhållaren (10.4.2) så att den utsatta sidan är vänd nedåt, mot lågan.

10.6.3   Ställ in gaslågan till en höjd av 30 mm med hjälp av märket i kammaren, varvid brännarens luftintag ska vara stängt. Lågan ska brinna under minst en minut, för stabilisering, innan den första provningen inleds.

10.6.4   Skjut in provhållaren i förbränningskammaren så att provexemplarets ände utsätts för lågan, och stäng av gasflödet efter 15 sekunder.

10.6.5   Mätning av förbränningstiden startar i det ögonblick lågans fot passerar första mätpunkten. Iakttag lågans spridning på den sida (övre eller nedre) som brinner snabbast.

10.6.6   Mätning av förbränningstiden avslutas när lågan nått den sista mätpunkten eller när lågan slocknar innan den nått denna punkt. Om lågan inte når den sista mätpunkten, mät den brända sträckan fram till den punkt där lågan slocknade. Den brända sträckan är den del av provexemplaret som förstörts, på ytan eller inuti, genom förbränning.

10.6.7   Om provexemplaret inte antänds eller inte fortsätter att brinna sedan brännaren släckts, eller om lågan slocknar innan den nått första mätpunkten så att ingen förbränningstid uppmäts, anteckna i provningsrapporten att förbränningen är 0 mm/minut.

10.6.8   Vid genomförande av en serie provningar eller upprepade provningar, se innan en provning inleds till att temperaturen hos förbränningskammaren och provhållaren inte överstiger 30 °C.

10.7   Beräkning

Förbränningshastigheten B, i millimeter per minut, erhålls med formeln

B = (s/t) × 60

där

s	är den brända sträckan i millimeter,
t	är den tid i sekunder som det tar att bränna sträckan s.

10.8   Svårighetsindex för sekundäregenskaperna

Inga sekundäregenskaper berörs.

10.9   Tolkning av resultat

Plastbelagda rutor (2.3) och säkerhetsrutor av plast-glastyp (2.4) anses vara tillfredsställande med avseende på brandegenskaperna (brandhärdigheten) om förbränningshastigheten inte överstiger 250 mm/minut.

11.   PROVNING AV MOTSTÅNDSFÖRMÅGA MOT KEMISKA MEDEL

11.1   Kemiska medel som ska användas

11.1.1   Icke-nötande tvållösning: 1 viktprocent kaliumoleat i avjoniserat vatten.

11.1.2   Fönsterrengöringsmedel: vattenlösning av isopropanol och dipropylenglykolmonometyleter, vardera med en koncentration på 5–10 viktprocent, och av ammoniumhydroxid med en koncentration på 1–5 viktprocent.

11.1.3   Outspädd denaturerad sprit: en volymdel metanol i 10 volymdelar etanol.

11.1.4   Referensbensinblandning av 50 volymprocent toluen, 30 volymprocent 2,2,4-trimetylpentan, 15 volymprocent 2,4,4-trimetyl-1-pentan och 5 volymprocent etanol.

11.1.5   Referensfotogen: blandning av 50 volymprocent n-oktan och 50 volymprocent n-dekan.

11.2   Provningsmetod

Två provbitar på 180 × 25 mm ska vardera provas med de kemiska medel som anges i punkt 11.1 varvid en ny provbit ska användas för varje provning och produkt. Efter varje provning ska bitarna rengöras enligt tillverkarens anvisningar och därefter konditioneras under 48 timmar i en temperatur på 23 ±2 °C och en relativ luftfuktighet på 50 ±5 %. Dessa förhållanden ska upprätthållas under provningarna. Provbitarna ska sänkas ned helt i provvätskan under en minut, dras upp och sedan omedelbart torkas med en (ren) absorberande bomullsduk.

11.3   Svårighetsindex för sekundäregenskaperna

	Färglöst	Tonat
Plastmellanskiktets eller beläggningens färgning	1	2

Ingen annan sekundäregenskap berörs.

11.4   Tolkning av resultat

11.4.1   Provningen av motståndsförmåga mot kemiska medel anses vara positiv om provbitarna inte uppvisar någon uppmjukning, klibbighet, ytsprickning eller uppenbar minskning av genomskinlighet.

En serie provbitar som tillhandahålls för typgodkännande anses vara tillfredsställande med avseende på motståndsförmåga mot kemiska medel om ett av följande villkor är uppfyllt:

11.4.2.1   Alla provningar ger tillfredsställande resultat.

11.4.2.2   Sedan en provning gett ett otillfredsställande resultat ska ytterligare en serie provningar utföras på en ny uppsättning provbitar och ge tillfredsställande resultat.

---

(1)  En lämplig nötningsapparat levereras av Teledyne Taber (USA).

(2)  Lämpliga nötande hjul kan erhållas från Teledyne Taber (USA).

(3)  Dessa provningsvillkor utesluter varje kondensering på provbitarna.

BILAGA III D

Vindrutor av härdat glas

1.   DEFINITION AV TYP

Vindrutor av härdat glas anses tillhöra olika typer om de skiljer sig åt i fråga om minst en av följande primär- eller sekundäregenskaper.

1.1   Primäregenskaperna är följande:

1.1.1   Handelsbeteckningen eller varumärket.

Formen och måtten.

Vindrutor av härdat glas anses tillhöra en av två grupper för provningarna av splittring och mekaniska egenskaper, dvs.

1.1.2.1   plana vindrutor, och

1.1.2.2   krökta vindrutor.

1.1.3   Tjocklekskategorin inom vilken den nominella tjockleken ”e” befinner sig (en tillverkningstolerans på ±0,2 mm medges):

— Kategori I:		e ≤ 4,5 mm
— Kategori II:	4,5 mm <	e ≤ 5,5 mm
— Kategori III:	5,5 mm <	e ≤ 6,5 mm
— Kategori IV:	6,5 mm <	e

1.2   Sekundäregenskaperna är följande:

1.2.1   Materialets art [polerat glas (spegelglas), flytglas, maskinglas].

1.2.2   Färgning (färglöst eller tonat).

1.2.3   Inläggningen eller avsaknaden av elektriska ledare.

1.2.4   Inläggningen eller avsaknaden av avskärmningsband.

2.   SPLITTRINGSPROVNING

2.1   Svårighetsindex för sekundäregenskaperna

2.1.1   Endast materialets art berörs.

2.1.2   Flytglas och maskinglas anses ha samma svårighetsindex.

2.1.3   Splittringsprovningarna ska upprepas vid övergång från polerat glas (spegelglas) till flytglas eller maskinglas, och tvärtom.

2.1.4   Provningarna ska upprepas om andra avskärmningsband än målade band används.

2.2   Antal provexemplar

Sex provexemplar från serien med den minsta utvecklade arean och sex provexemplar från serien med den största utvecklade arean, valda enligt bilaga III M, ska provas.

2.3   Olika glasområden

En vindruta av härdat glas ska omfatta två huvudområden, FI och FII. Den får även omfatta ett mellanområde, FIII.

Dessa områden definieras enligt följande:

2.3.1   Område FI: periferiområde med fin splittring, minst 7 cm brett, runt hela kanten av vindrutan och innefattande en 2 cm bred ytterkant som inte underkastas någon utvärdering.

Område FII: synbarhetsområde med varierande splittring, alltid innefattande en rektangulär del som är minst 20 cm hög och 50 cm lång.

2.3.2.1   Rektangelns mittpunkt befinner sig inuti en cirkel med en radie på 10 cm och centrerad på projektionen av referenspunkten.

2.3.2.2   I fråga om traktorer för vilka det inte är möjligt att bestämma referenspunkten, ska synbarhetsområdets läge anges i provningsrapporten.

2.3.2.3   Höjden på ovannämnda rektangel får minskas till 15 cm för vindrutor som är mindre än 44 cm höga.

2.3.3   Område FIII: mellanområde, högst 5 cm brett, mellan områdena FI och FII.

2.4   Provningsmetod

Den använda metoden är den som beskrivs i punkt 1 i bilaga III C.

2.5   Islagspunkter (se bilaga III N, figur 2)

2.5.1   Islagspunkterna väljs enligt följande:

Punkt 1: i mittdelen av område FII inom ett område med stor eller liten påkänning.

Punkt 2: i område FIII, så nära som möjligt intill det vertikala symmetriplanet i område FII.

Punkterna 3 och 3′: 3 cm från kanterna på en mittlinje på provexemplaret. När det finns ett gripmärke ska en av brottpunkterna ligga nära kanten med gripmärket och den andra nära den motsatta kanten.

Punkt 4: vid den plats där krökningsradien är minst på den längsta mittlinjen.

Punkt 5: 3 cm från provexemplarets kant vid den plats där kantens krökningsradie är minst, antingen till vänster eller till höger.

2.5.2   En splittringsprovning utförs i var och en av punkterna 1, 2, 3, 3′, 4 och 5.

2.6   Tolkning av resultat

En provning anses ha gett ett tillfredsställande resultat om splittringen uppfyller alla villkor som anges i punkterna 2.6.1.1, 2.6.1.2 och 2.6.1.3 nedan.

2.6.1.1   Område FI

2.6.1.1.1   Antalet skärvor inom en valfri kvadrat på 5 × 5 cm är inte färre än 40 och inte fler än 350. I fråga om antal på färre än 40 gäller dock att om antalet skärvor inom en valfri kvadrat på 10 × 10 cm som innehåller kvadraten på 5 × 5 cm inte är färre än 160, är detta godtagbart.

2.6.1.1.2   För ovanstående regel gäller att en skärva som sträcker sig över sidan av en kvadrat räknas som en halv skärva.

2.6.1.1.3   Splittringen kontrolleras inte i ett 2 cm brett band runt provexemplarens kant, varvid detta band representerar glasets ram, och inte heller inom en radie på 7,5 cm från islagspunkten.

2.6.1.1.4   Högst tre skärvor med en area som överstiger 3 cm2 tillåts. Två av dessa skärvor får inte finnas inom samma cirkel med 10 cm diameter.

2.6.1.1.5   Långsträckta skärvor får tillåtas förutsatt att deras ändar inte är eggvassa och att deras längd inte överstiger 7,5 cm, utom i det fall som anges i punkt 2.6.2.2 nedan. Om dessa långsträckta skärvor sträcker sig till glasets kant får de inte bilda en vinkel på mer än 45° mot kanten.

2.6.1.2   Område FII

2.6.1.2.1   Den återstående sikten efter splittringen kontrolleras inom det rektangulära område som anges i punkt 2.3.2. Inom denna rektangel ska den sammanlagda arean av skärvorna på mer än 2 cm2 motsvara minst 15 % av rektangelns yta. I fråga om vindrutor som är mindre än 44 cm höga, eller vars monteringsvinkel är mindre än 15° från vertikallinjen, ska siktandelen vara minst lika med 10 % av arean hos motsvarande rektangel.

2.6.1.2.2   Ingen skärva får ha en area på mer än 16 cm2, utom i det fall som anges i punkt 2.6.2.2.

2.6.1.2.3   Inom en radie på 10 cm från islagspunkten, men endast i den del av cirkeln som ingår i område FII, medges tre skärvor med en area på mer än 16 cm2 men mindre än 25 cm2.

Skärvorna ska ha huvudsakligen regelbunden form och vara fria från spetsar av den typ som beskrivs i punkt 2.6.1.2.4.1. Högst 10 oregelbundna skärvor medges dock inom valfri rektangel på 50 × 20 cm och högst 25 över hela vindrutans area.

Ingen sådan skärva får ha en spets som är mer än 35 mm lång mätt enligt punkt 2.6.1.2.4.1.

2.6.1.2.4.1   En skärva anses vara en oregelbunden skärva om den inte kan skrivas in i en cirkel med 40 mm diameter, om den har minst en spets som är mer än 15 mm lång när den mäts från udden till den del där bredden är lika med glasets tjocklek, och om den har en eller flera spetsar med en toppvinkel på mindre än 40°.

2.6.1.2.5   Skärvor med långsträckt form medges i område FII i dess helhet, förutsatt att de inte överstiger 10 cm i längd, utom i det fall som anges i punkt 2.6.2.2.

2.6.1.3   Område FIII

Splittringen i detta område ska ha egenskaper som ligger mellan egenskaperna för splittringarna som medges i de två grannområdena (FI och FII).

En vindruta som tillhandahålls för typgodkännande anses vara tillfredsställande med avseende på splittringen om minst ett av följande villkor är uppfyllt:

2.6.2.1   När alla provningar som utförs med islagspunkterna enligt punkt 2.5.1 gett ett tillfredsställande resultat.

2.6.2.2   När en enda provning av alla de som utförs med islagspunkterna enligt punkt 2.5.1 har gett ett otillfredsställande resultat, dock utan att följande gränsvärden överskridits:

område FI: högst fem skärvor som är mellan 7,5 och 15 cm långa,

område FII: högst tre skärvor med en area på mellan 16 och 20 cm2 utanför cirkeln med radien 10 cm centrerad på islagspunkten,

område FIII: högst fyra skärvor som är mellan 10 och 17,5 cm långa,

och upprepas på ett nytt provexemplar, som antingen uppfyller kraven i punkt 2.6.1 eller uppvisar avvikelser inom ovannämnda gränsvärden.

2.6.2.3   När två provningar av alla provningarna som utförs med islagspunkterna enligt punkt 2.5.1 har gett ett otillfredsställande resultat, dock utan att gränsvärdena enligt punkt 2.6.2.2 överskridits, och ytterligare en serie provningar som utförs på en ny uppsättning provexemplar uppfyller kraven i punkt 2.6.1, eller om högst två provexemplar av den nya uppsättningen uppvisar avvikelser inom gränsvärdena i punkt 2.6.2.2.

2.6.3   Om de ovannämnda avvikelserna återfinns ska de antecknas i provningsrapporten och fotografier av berörda delar av vindrutan ska bifogas rapporten.

3.   PROVNING MED HUVUDATTRAPP

3.1   Svårighetsindex för sekundäregenskaperna

Ingen sekundäregenskap berörs.

3.2   Antal provexemplar

3.2.1   För varje grupp av vindrutor av härdat glas ska fyra provexemplar med ungefär minsta utvecklade arean och fyra provexemplar med ungefär största utvecklade arean provas, varvid alla åtta provexemplar ska vara av samma typer som de som valts för splittringsprovningarna (se punkt 2.2).

3.2.2   Som alternativ ska, efter bestämmande av tekniska tjänsten som utför provningarna, för varje kategori av vindrutetjocklek sex provbitar med måttet (1 100 mm + 5 mm/– 2 mm) × (500 mm + 5 mm /– 2 mm).

3.3   Provningsmetod

3.3.1   Den använda metoden är den som beskrivs i punkt 3 i bilaga III C.

3.3.2   Fallhöjden är 1,50 m + 0/– 5 mm.

3.4   Tolkning av resultat

3.4.1   Provningen anses ha gett ett tillfredsställande resultat om vindrutan eller provbiten brister.

En uppsättning provexemplar som tillhandahålls för typgodkännande anses vara tillfredsställande med avseende på provningen med huvudattrapp om något av de två följande villkoren är uppfyllt:

3.4.2.1   Alla provningarna har gett ett tillfredsställande resultat.

3.4.2.2   Sedan en provning gett ett otillfredsställande resultat ska ytterligare en serie provningar utföras på en ny uppsättning provexemplar och ge tillfredsställande resultat.

4.   OPTISKA EGENSKAPER

De krav angående optiska egenskaper som anges i punkt 9 i bilaga III C gäller för varje typ av vindruta.