4.11.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 288/1

(1)

Världsmarknadspriserna för mejeriprodukter har rasat i synnerhet beroende på en ökad tillgång på världsmarknaden och minskad efterfrågan i samband med den finansiella och ekonomiska krisen. Priserna på gemenskapsmarknaden för mejeriprodukter har fallit kraftigt. Som ett resultat av en kombination av marknadsåtgärder som har vidtagits sedan början av året har gemenskapspriserna stabiliserats runt stödnivåerna. Det är viktigt att dessa åtgärder till stöd för marknaden, i synnerhet offentlig intervention, fortsätter att tillämpas så länge som det är nödvändigt för att undvika ytterligare prisfall och störningar på gemenskapsmarknaden.

(2)

I artikel 11 e i rådets förordning (EG) nr 1234/2007 av den 22 oktober 2007 om upprättande av en gemensam organisation av jordbruksmarknaderna och om särskilda bestämmelser för vissa jordbruksprodukter (2) föreskrivs att offentlig intervention är tillgänglig för smör och skummjölkspulver från och med den 1 mars till och med den 31 augusti.

(3)

Med tanke på den förväntade marknadssituationen bör det fastställas en fortsatt offentlig intervention för smör och skummjölkspulver efter den 31 augusti 2009, och om så är nödvändigt till och med den 28 februari 2010.

(4)

För det fall att det är troligt att marknadspriserna kommer att falla avsevärt och därigenom störa eller hota att störa marknaden bör kommissionen dessutom bemyndigas att fortsätta med offentlig intervention för smör och skummjölkspulver efter den 31 augusti 2010, om så är nödvändigt till och med den 28 februari 2011.

4.11.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 288/3

4.11.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 288/5

(1)

Belgien har ansökt om ändringar av vissa interventionsorter som anges i bilaga I till kommissionens förordning (EG) nr 428/2008 (2) för att få en bättre lokalisering till stånd eller för att bättre uppfylla de krav som ställs. Denna ansökan bör beviljas.

(2)

Förordning (EG) nr 428/2008 bör därför ändras i enlighet med detta.

(3)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från förvaltningskommittén för den samlade marknadsordningen inom jordbruket.

4.11.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 288/7

(1)

Den pågående pandemin, erkänd som sådan av Världshälsoorganisationen (WHO) i överensstämmelse med det internationella hälsoreglementet (2005), av influensa A (H1N1) enligt sjukdomsdefinitionen i kommissionens beslut 2000/96/EG (2), ändrat genom kommissionens beslut 2009/539/EG (3), kan på kort sikt tillfälligt hota försörjningen av blod och blodkomponenter i medlemsstaterna genom att den drabbar både blodgivarna och blodcentrumens personal. Det kan därför vara nödvändigt med beredskapsplaner för att säkra en kontinuerlig försörjning av blod och blodkomponenter. Planerna bör omfatta en kombination av praktiska åtgärder, information och rättsliga instrument.

(2)

Det rättsliga instrument som står till förfogande för att öka blodförsörjningen är möjligheten att undantagsvis och tillfälligt mjuka upp vissa av de lämplighetskriterier för blodgivare som fastställs i bilaga III till kommissionens direktiv 2004/33/EG av den 22 mars 2004 om genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/98/EG i fråga om vissa tekniska krav på blod och blodkomponenter (4).

(3)

En uppmjukning av kriterierna bör tillämpas som en sista utväg, sedan organisatoriska åtgärder för att optimera blodförsörjningskedjan, informationskampanjer inriktade på blodgivare och optimering av den kliniska användningen av blod har visat sig otillräckliga för att kompensera bristen på blod eller för att förebygga en sådan brist.

(4)

WHO offentliggjorde den 11 oktober 2007 en rekommendation om upprätthållande av en säker och tillräcklig blodförsörjning i fall av pandemisk influensa (5), där det föreslås att eventuella uppmjukningar av lämplighetskriterierna bör begränsas till fas 6, den pandemiska fasen, enligt WHO:s globala beredskapsplan för influensa (6).

(5)

Tröskelvärdena för hemoglobinnivån i blodgivares blod enligt punkt 1.2 i bilaga III till direktiv 2004/33/EG avspeglar inte alltid blodgivarnas faktiska järnreserver och utgör därför inte alltid grundläggande referensvärden för diagnostisering av anemi. Det rör sig om trösklar som fastställts utifrån en försiktighetsprincip, eftersom dessa referensvärden är lägre i vissa medlemsstater än i andra, som en följd av särskilda befolkningsrelaterade eller regionala förhållanden. Det betyder att personer som skulle vara säkra blodgivare avvisas på grund av hemoglobinnivåer som ligger under den nivå som fastställs i lagstiftningen. I samband med den pågående influensa A (H1N1)-pandemin kan trösklarna därför sänkas med upp till 5 g/l för såväl kvinnor som män, utan att det innebär någon risk för blodgivarnas hälsa. Den enskilda blodgivarens lämplighet bedöms under alla omständigheter av kvalificerad personal i vårdsektorn, enligt artikel 19 i direktiv 2002/98/EG, och denna personal kan genom en bedömning av den faktiska risksituationen avvisa den berörda blodgivaren.

(6)

Europeiska kommissionen har uppmanat Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar (ECDC) att utvärdera riskerna med en tillfällig reduktion av avstängningsperioden för blodgivare efter tillfrisknande från en influensaliknande sjukdom mot bakgrund av influensa A (H1N1)-pandemin. I utvärderingen, som lades fram den 9 oktober 2009, drogs slutsatsen att den förhöjda risken för såväl blodgivare som patienter är mycket liten om avstängningsperioden reduceras till 7 dagar, och att den förhöjda risken under alla omständigheter förväntas mer än uppvägas av risken för brist på blod.

(7)

Som en brådskande åtgärd bör medlemsstaterna tillåtas att undantagsvis och tillfälligt avvika från de berörda lämplighetskriterierna, förutsatt att villkoren i detta direktiv är uppfyllda.

(8)

Eftersom risken för brist orsakad av den pågående influensa A (H1N1)-pandemin är överhängande, bör detta direktiv träda i kraft omedelbart, så att medlemsstaterna kan införliva det och vidta nödvändiga åtgärder så snart som möjligt.

(9)

Åtgärderna i detta direktiv är en reaktion på en tillfällig situation i samband med det specifika influensa A (H1N1)-viruset. Detta direktiv bör därför tillämpas fram till och med den 30 juni 2010. Vid den tidpunkten förväntas influensa A (H1N1)-pandemins höjdpunkt 2009/2010 vara förbi, risken för brist bör därmed åtminstone ha minskat, och mer detaljerade data om sjukdomens epidemiologi och om vaccinationerna kommer att föreligga.

(10)

De åtgärder som föreskrivs i detta direktiv är förenliga med yttrandet från den kommitté som inrättats genom artikel 28 i direktiv 2002/98/EG.

a)

genom undantag från punkt 1.2 i bilaga III till direktiv 2004/33/EG sänka minimikravet för hemoglobinnivån i blodgivares blod till minst 120 g/l för kvinnor och 130 g/l för män,

och/eller

b)

genom undantag från punkt 2.2.1 i bilaga III till direktiv 2004/33/EG tillämpa en avstängningsperiod på minst 7 dagar efter symptomens upphörande i samband med en influensaliknande sjukdom.

a)

Den berörda medlemsstaten ska så snart som möjligt underrätta kommissionen om vilka åtgärder den ämnar vidta eller har vidtagit enligt punkt 1.

b)

Medlemsstaten ska meddela kommissionen varför de berörda åtgärderna är nödvändiga, särskilt hur stor risken för brist eller den faktiska bristen på blod och blodkomponenter är, samt beskriva de kriterier och metoder som har tillämpats vid bedömningen av denna nödvändighet.

c)

Så snart försörjningen av blod och blodkomponenter vänder tillbaka till en tillräcklig nivå, bedömt utifrån samma kriterier och metoder som avses i led b, ska den berörda medlemsstaten sluta tillämpa de tillfälliga undantag som avses i punkt 1 och underrätta kommissionen om detta.

4.11.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 288/10

(1)

Den audiovisuella sektorn bidrar till att uppnå målen i Lissabonagendan, dvs. att stimulera konkurrenskraft, kunskaper, tillväxt och sysselsättning i en kunskapsbaserad ekonomi. Den spelar en viktig roll för initiativet i2010 – den övergripande strategin för informationssamhället och medier i Europeiska unionen – inom ramen för Lissabonagendan.

(2)

Europaparlamentet har konsekvent betonat att den audiovisuella sektorn bidrar högst väsentligt till den europeiska kreativa och kunskapsbaserade ekonomin och spelar en central roll när det gäller att främja den kulturella mångfalden och pluralismen, samtidigt som den utgör en viktig plattform för yttrandefrihet.

(3)

De kulturella och kreativa sektorerna bidrar starkt till den europeiska kulturella ekonomin, och år 2004 sysselsatte kreativa industrier minst 5,8 miljoner människor, motsvarande 3,1 % av den totala förvärvsarbetande befolkningen i EU-25.

(4)

Gemenskapens stöd till den audiovisuella sektorn beaktar artikel 151 i fördraget där det anges att gemenskapen och medlemsstaterna ska främja samarbetet med tredjeland och behöriga internationella organisationer på kulturområdet och att gemenskapen ska beakta de kulturella aspekterna i sina åtgärder, särskilt för att respektera och främja sin kulturella mångfald.

(5)

I sin resolution av den 16 november 2007 om en europeisk kulturagenda (4) konstaterade rådet att kulturen är ett väsentligt inslag i de internationella förbindelserna och underströk behovet att ge den en mer framträdande plats i EU:s yttre förbindelser och utvecklingspolitik. I sin resolution av den 10 april 2008 om en europeisk agenda för en kultur i en alltmer globaliserad värld betonade Europaparlamentet, med hänvisning till Unescos konvention om skydd för och främjande av mångfalden av kulturyttringar, även vikten av att integrera den kulturella dimensionen i all politik och alla program, inklusive utrikes- och utvecklingspolitiken.

(6)

Den 21 november 2008 antog rådet och företrädarna för medlemsstaternas regeringar, församlade i rådet, slutsatser om främjande av kulturell mångfald och interkulturell dialog i unionens och dess medlemsstaters yttre förbindelser (5).

(7)

I kommissionens meddelande av den 8 juni 2006 om Europa i världen betonas att det finns ett oupplösligt samband mellan EU:s inre och yttre politikområden och att Europa har förutsättningarna för att dra nytta av de möjligheter som tillväxtmarknaderna och globaliseringen ger, eftersom dess samhälle är öppet och kan ta emot människor, idéer och ny teknik.

(8)

Europeiska unionen var en av de drivande krafterna i den process som ledde fram till antagandet av Unescos konvention om skydd för och främjande av mångfalden av kulturyttringar, vilken trädde i kraft den 18 mars 2007 sedan den ratificerats av Europeiska gemenskapen och 13 medlemsstater den 18 december 2006. Målet för konventionen är att stärka internationellt samarbete och internationell solidaritet för att främja kulturyttringar från alla länder. Enligt artikel 12 e i konventionen ska konventionsparterna uppmuntra ingåendet av avtal om samproduktion och samdistribution.

(9)

Ett antal av medlemsstaternas åtgärder syftar till att öka samarbetet mellan Europas och tredjeländers audiovisuella industrier, t.ex. internationella samproduktionsfonder och samproduktionsavtal. Gemenskapens stöd kommer att komplettera sådana åtgärder.

(10)

I artikel 11 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna erkänns yttrandefriheten och respekt för mediemångfald.

(11)

I utvärderingsrapporten för programmet Media Plus fastställdes att de internationella marknaderna är viktiga för att den europeiska audiovisuella industrin ska kunna övervinna sina problem.

(12)

Det internationella audiovisuella landskapet har förändrats kraftigt under de senaste två årtiondena och står nu inför nya utmaningar, främst till följd av den tekniska utvecklingens inverkan, t.ex. digital filmvisning, beställvideo eller kanalpaket för digital-tv. Detta har skapat en kraftig ekonomisk tillväxt och lovande investeringar och därmed en omfattande och ökad efterfrågan på ett större utbud av audiovisuellt innehåll, vilket skapar rikliga möjligheter för företag. Det föreligger följaktligen ett starkt och ökat intresse för att utveckla projekt som rör de olika digitala tillämpningarna. Dessutom finns det en stark koppling mellan internationellt projektsamarbete och unionens förmåga att internationellt främja sin regleringsmodell för audiovisuella frågor och konvergensen mellan audiovisuell och elektronisk kommunikation.

(13)

Mot bakgrund av att den internationella aspekten av den audiovisuella politiken ökar i betydelse antog Europaparlamentet den 13 december 2007, i 2008 års budget, en förberedande åtgärd kallad Media International, som syftar till att utveckla unionens förbindelser med audiovisuella marknader i tredjeländer och skapa möjligheter att strukturera och stärka kontakter och nätverk mellan yrkesverksamma inom den audiovisuella sektorn i Europa och tredjeländer, till ömsesidig nytta för den europeiska industrin och industrin i de berörda tredjeländerna. Den påföljande inbjudan att lämna förslag rönte stort intresse från yrkesverksamma i både Europa och tredjeländer. Arton projekt beviljades stöd. Under den förberedande åtgärden Media Internationals första år bekräftades följaktligen sektorns intressen och behov på det internationella området och behovet av gemenskapsåtgärder.

(14)

Europaparlamentet förnyade den förberedande åtgärden Media International med en utökad budget för 2009.

(15)

Vid ett informellt möte i Cannes den 19 maj 2008 välkomnade ett antal av medlemsstaternas ministrar med ansvar för audiovisuella frågor Europaparlamentets initiativ om den förberedande åtgärden Media International och uppmuntrade kommissionen att fortsätta att utveckla detta initiativ och undersöka om det var önskvärt och möjligt att lägga fram ett förslag till ett stödprogram för att främja ett samarbete mellan yrkesverksamma inom den europeiska audiovisuella industrin och deras motsvarigheter i tredjeländer till ömsesidig nytta för alla deltagare.

(16)

Ett offentligt samråd med allmänheten visade att det finns ett starkt stöd för ett stärkt samarbete mellan yrkesverksamma inom den europeiska audiovisuella sektorn och deras motsvarigheter i tredjeländer, framför allt i fråga om yrkesutbildning, främjande av samproduktioner, distribution och spridning av audiovisuella verk (inbegripet via nya plattformar, t.ex. beställvideo, och bredbands-tv (IPTV)) och filmkompetens.

(17)

Tillträdet till audiovisuella marknader i tredjeländer bör främjas genom att marknadskunskaper sprids bland yrkesverksamma på dessa marknader och genom att nätverk mellan dem skapas. I detta syfte bör projekt som tillhandahåller yrkesutbildning stödjas inom ramen för ett program.

(18)

Distributionssektorn är avgörande för ett brett spektrum i utbudet av audiovisuella verk som erbjuds och konsumenternas val. Europeiska distributörer utgörs av små företag som på grund av marknadens struktur och uppsplittring, till skillnad från sina stora vertikalt integrerade konkurrenter, är dåligt rustade att få tillträde till internationella marknader. Dessutom har nya aktörer och distributionsplattformar vuxit fram, vilket bidrar till eller kräver mer audiovisuellt innehåll. Det är därför lämpligt att vidta åtgärder för att förbättra distributionen, spridningen och visningen av europeiska verk i tredjeländer och tredjeländers verk i Europa.

(19)

Det föreligger följaktligen ett behov av att inrätta ett gemenskapsprogram för den audiovisuella sektorn som tillhandahåller finansiellt stöd till projekt på områdena för informationsutbyte och yrkesutbildning, konkurrenskraft, distribution, spridning och visning av audiovisuellt innehåll.

(20)

För att säkerställa största möjliga ömsesidiga nytta och för att förenkla administrationen, bör projektförslag inom ramen för programmet gemensamt läggas fram och genomföras av yrkesverksamma från Europeiska unionen och tredjeländer, och bör främja internationellt nätverkssamarbete. För att förenkla administrationen bör projekt samordnas av en yrkesverksam etablerad i ett land som deltar i programmet.

(21)

Lämpliga åtgärder bör utarbetas och genomföras för att förhindra oegentligheter och bedrägerier samt för att driva in medel som gått förlorade eller betalats ut på felaktiga grunder eller använts felaktigt.

(22)

Det är lämpligt att för programmets hela löptid fastställa en finansieringsram som utgör den särskilda referensen för budgetmyndigheten enligt punkt 37 i det interinstitutionella avtalet av den 17 maj 2006 mellan Europaparlamentet, rådet och kommissionen om budgetdisciplin och sund ekonomisk förvaltning (6).

(23)

De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra detta beslut bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (7).

(24)

Arrangemangen för övervakning och utvärdering av programmet bör inbegripa detaljerade årsrapporter och specifika, mätbara, uppnåeliga, relevanta och tidsbestämda mål och indikatorer.

(25)

Eftersom målen för detta beslut inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna på grund av de föreslagna åtgärdernas gränsöverskridande och internationella karaktär och de därför, på grund av åtgärdernas omfattning och effekter, bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta beslut inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

i)

en av Europeiska unionens medlemsstater, eller

ii)

en Efta-stat som är medlem i EES, i enlighet med bestämmelserna i del VI i EES-avtalet, eller

iii)

ett land som avses i artikel 8.1 och 8.2 i beslut nr 1718/2006/EG (8) och som inte redan nämns i led ii, förutsatt att landet

a)

förbättra de yrkesverksammas förståelse av särskilt verksamhetsvillkoren, rättsliga ramar (inbegripet på det immaterialrättsliga området), finansieringssystem och samarbetsmöjligheter på deras respektive audiovisuella marknader,

b)

säkerställa och främja audiovisuellt samarbete mellan yrkesverksamma genom att förbättra deras kunskaper om audiovisuella marknader,

c)

främja nätverkssamarbete och utveckling av långsiktiga arbetsrelationer, framför allt genom stipendier, eller

d)

stödja yrkesmässig grundutbildning och fortbildning.

a)

att främja sökandet efter partner i tredjeländer för europeiska verk; programmet ska stödja anordnandet av samproduktionsmarknader och evenemang för partnersökande (s.k. pitching) som syftar till att föra samman möjliga partner (t.ex. manusförfattare, regissörer, skådespelare, producenter och distributörer),

b)

att främja internationell försäljning och marknadsföring av europeiska verk på marknader i tredjeländer och av audiovisuella verk från tredjeländer i Europa; programmet ska främja ingåendet av avtal mellan grupperingar av rättighetshavare, försäljningsagenter och distributörer för att säkerställa distribution (t.ex. på biografer, tv, IPTV, webb-tv och via plattformar för beställvideo) och marknadsföring.

a)

att uppmuntra biografoperatörer i europeiska länder och tredjeländer att ömsesidigt förbättra förhållandena för programsättning och visning (varaktighet, exponering och antal visningar) med avseende på exklusiva urpremiärer av audiovisuella verk; programmet ska stödja projekt som läggs fram av biografnätverk med salonger i Europa och i tredjeländer och som syftar till att programsätta ett betydande antal audiovisuella verk på deras partners territorium/territorier,

b)

att öka utbudet av audiovisuellt innehåll och förbättra sändnings- och distributionsvillkoren för audiovisuella verk från tredjeländer via europeiska distributionskanaler (t.ex. tv, IPTV, webb-tv och plattformar för beställvideo) och för europeiska verk via internationella distributionskanaler; programmet ska stödja partnerskap mellan programföretag (eller plattformar för beställvideo) och rättighetshavare som syftar till att sända ett paket med verk eller att distribuera en katalog med verk på plattformar för beställvideo,

c)

att främja anordnandet av evenemang och filmkompetensinitiativ, särskilt sådana som riktar sig till unga tittare, vilka syftar till internationell marknadsföring av ett brett spektrum av audiovisuella verk och att öka allmänhetens efterfrågan av ett kulturellt varierat audiovisuellt innehåll.

a)

En årlig arbetsplan, inklusive prioriteringar.

b)

En årlig intern fördelning av programmets resurser, inklusive fördelningen mellan åtgärder på de olika områdena.

c)

De allmänna riktlinjerna för programmets genomförande.

d)

Innehållet i inbjudan att lämna förslag, definitionen av kriterierna och förfarandena för urval av projekt.

e)

Urval av förslag för tilldelning av gemenskapsmedel som överstiger

a)

bidra till debatten och informationen om unionen som ett område där fred, välstånd och säkerhet råder,

b)

främja den grundläggande principen om yttrandefrihet,

c)

uppmuntra ökad medvetenhet om vikten av kulturell mångfald, gemensamma värderingar, interkulturell dialog och flerspråkighet i världen,

d)

stärka den europeiska ekonomins kunskapsbas och bidra till att stärka unionens globala konkurrenskraft, och

e)

hjälpa till att motverka alla former av diskriminering på grund av kön, ras eller etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning.

a)

ett meddelande om programmets eventuella fortsatta genomförande senast den 31 januari 2012,

b)

en utvärderingsrapport efter programmets avslutande senast den 31 december 2015.

4.11.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 288/18

(1)

Enligt artikel 97 i fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) upphörde det fördraget att gälla den 23 juli 2002.

(2)

Enligt beslut 2002/595/EG av företrädarna för Europeiska gemenskapernas regeringar, församlade i rådet (1), ska de rättigheter och skyldigheter som härrör från de internationella avtal som EKSG ingått med tredjeländer övertas av Europeiska gemenskapen. Genom rådets beslut 2002/596/EG (2) har gemenskapen övertagit de rättigheter och skyldigheter som följer av ovan nämnda avtal.

(3)

Eftersom EKSG-fördraget har upphört att gälla är bibehållandet av en särskild ordning för kol- och stålprodukter inte längre motiverat.

(4)

Hävandet av avtalen mellan EKSG och Schweiziska edsförbundet utgör ett led i åtgärderna för att förbättra lagstiftningen.

1.

Samrådsavtal av den 7 maj 1956 mellan Europeiska kol- och stålgemenskapens höga myndighet och Schweiziska edsförbundet (3).

2.

Avtal av den 22 juli 1972 mellan Europeiska kol- och stålgemenskapens medlemsstater och Schweiziska edsförbundet (4).

3.

Tilläggsavtal av den 22 juli 1972 om giltigheten för Furstendömet Liechtenstein av avtalet mellan medlemsstaterna i Europeiska kol- och stålgemenskapen och Schweiziska edsförbundet (5),

4.11.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 288/22

(1)

Kommissionen har på gemenskapens vägnar förhandlat om ett avtal mellan Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om ändring av bilaga 11 till avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om handel med jordbruksprodukter.

(2)

Avtalet samt dess slutakt undertecknades på gemenskapens vägnar den 23 december 2008, med förbehåll för att det ingås, i enlighet med rådets beslut 2008/979/EG (1).

(3)

Avtalet bör godkännas.

4.11.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 288/23

(1)

Stadgan för internationella byrån för förnybar energi (1) (stadgan) undertecknades den 26 januari 2009 vid grundarkonferensen i Bonn av 75 stater, inklusive 20 EU-medlemsstater.

(2)

Enligt stadgan har internationella byrån för förnybar energi (Irena) till syfte att ”främja såväl ett generellt och ökat införande som ett hållbart utnyttjande av alla former av förnybar energi, med beaktande av nationella och interna prioriteringar samt fördelar som härrör från kombinerade åtgärder i fråga om förnybar energi och energieffektivitet, och bidraget från förnybar energi när det gäller bevarande av miljön, genom att begränsa trycket på naturresurser och minska avskogningen – särskilt tropisk avskogning, ökenspridning och förlust av biologisk mångfald – samt när det gäller klimatskydd, ekonomisk tillväxt och social sammanhållning, inbegripet fattigdomsminskning och hållbar utveckling, och tillgång till energi och till trygg energiförsörjning, regional utveckling och generationsöverskridande ansvar”.

(3)

Både Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater har befogenheter inom de områden som omfattas av stadgan. Vissa bestämmelser i stadgan kan påverka de arrangemang som fastställs i gemenskapsrättsakter som antagits på miljö- och energiområdet.

(4)

Eftersom stadgan träder i kraft först den trettionde dagen efter det att det tjugofemte ratifikationsinstrumentet deponerats och med hänsyn till att stadgan fortfarande är öppen för undertecknande fram till dess, bör den undertecknas på Europeiska gemenskapens vägnar i enlighet med dess artikel XIX A. Vid grundarkonferensen för Irena den 26 januari 2009 inrättades en förberedande kommission för Irena (2). Enligt punkt 3 i den resolution om inrättande av en förberedande kommission för Irena, som antogs vid konferensen om inrättande av Irena, består den förberedande kommissionen av en företrädare för var och en av undertecknarna av stadgan. Den förberedande kommissionen ska säkerställa ett snabbt och effektivt inrättande av Irena, bl.a. genom utarbetandet av ett tillfälligt arbetsprogram och en budget. Det anses fördelaktigt att fullt ut delta i Irenas verksamhet från och med undertecknandet. Därför bör kommissionen vara företrädd och delta i den förberedande kommissionen för Irena från och med undertecknandet.

4.11.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 288/24

(1)

Rådet antog den 24 januari 2006 beslut 2006/116/EG om utnämning av ledamöter och suppleanter i Regionkommittén för perioden från och med den 26 januari 2006 till och med den 25 januari 2010 (1).

(2)

En plats som suppleant i Regionkommittén har blivit ledig till följd av att mandatet för Enrique OJEDA VILA har löpt ut.

—

Miguel LUCENA BARRANQUERO, Secretario General de Acción Exterior, Andalucía.

4.11.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 288/25

(1)

Rådet antog den 24 januari 2006 beslut 2006/116/EG om utnämning av ledamöter och suppleanter i Regionkommittén för perioden från och med den 26 januari 2006 till och med den 25 januari 2010 (1).

(2)

Två platser som ledamöter i Regionkommittén har blivit lediga till följd av Christos PALEOLÓGOS bortgång och att mandatet för Paris KOUKOULOPOULOS har löpt ut.

—

Konstantinos SIMITSIS, Mayor of the City of Kavala.

—

Theodoros GKOTSOPOULOS, Municipal Counsellor of Municipality of Pallini, Attica.

4.11.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 288/26

(1)

Genom en skrivelse av den 13 juli 2006 anmälde de nederländska myndigheterna groepsrentebox-ordningen (koncernränteboxen), i vilken fastställs lägre beskattning och avdragsrätt för ränteinkomster och ränteutgifter inom ramen för koncerninterna förhållanden. De nederländska myndigheterna inkom med anmälan endast av rättssäkerhetsskäl eftersom de anser att ordningen är en allmän åtgärd. Ytterligare information lämnades genom skrivelser av den 5 september 2006 och den 9 november 2006.

(2)

Genom en skrivelse av den 7 februari 2007 underrättade kommissionen Nederländerna om sitt beslut att inleda det förfarande som anges i artikel 88.2 i EG-fördraget avseende den del av stödordningen som gäller lägre beskattning och avdragsrätt för koncerninterna räntebetalningar (åtgärd A).

(3)

I samma skrivelse informerade kommissionen även Nederländerna om att den ansåg att den lägre skatten på kortfristiga placeringar i syfte att förvärva minst 5 % av ett företag (åtgärd B) inte utgjorde statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 i EG-fördraget.

(4)

Kommissionens beslut att inleda förfarandet har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning  (2). Kommissionen har uppmanat berörda parter att inkomma med synpunkter.

(5)

De nederländska myndigheterna lämnade sina kommentarer på beslutet att inleda förfarandet genom en skrivelse av den 7 maj 2007.

(6)

Kommissionen har mottagit synpunkter från berörda parter. Dessa vidarebefordrades till de nederländska myndigheterna, som fick möjlighet att bemöta dem. Deras kommentarer mottogs genom en skrivelse av den 29 juni 2007.

(7)

Ytterligare information mottogs från de nederländska myndigheterna genom skrivelser av den 8 november 2007 och den 29 januari 2008.

(8)

Den 7 oktober 2008 inkom de nederländska myndigheterna med ett rättsligt utlåtande av Leigh Hancher, professor i EG-rätt vid universitetet i Tilburg, om huruvida den anmälda åtgärden omfattade statligt stöd.

(9)

Genom en skrivelse av den 18 december 2008 informerade de nederländska myndigheterna kommissionen om att de hade beslutat ändra beskattningsordningen.

(10)

Enligt de nederländska myndigheterna är syftet med åtgärden att minska skillnaden i skattebehandling mellan två instrument som används för koncernintern finansiering, nämligen eget kapital och lån.

(11)

För närvarande får ett företag inom en koncern som skjuter till kapital till ett annat företag inom samma koncern ersättning i form av utdelning som är befriad från skatt med stöd av reglerna om undantag för andelsinnehav, medan ett företag som beviljar ett lån till ett annat företag inom samma koncern beskattas för ränteinkomsterna till normal bolagsskattesats (25,5 %). För det företag som tar emot medlen är utdelningen på kapital inte avdragsgill, medan ränteutgifter för lån får dras av till normal bolagsskattesats.

(12)

Nederländerna påpekar att valet av organisationsstruktur i juridiskt oberoende organisationer normalt görs av bolagsrättsliga eller ekonomiska skäl. Skillnaderna i civilrätten mellan finansiering med eget kapital respektive lån (ekonomisk förpliktelse, återbetalningsvillkor, säkerhet, rösträtter etc.) är i hög grad oväsentligt i samband med koncernfinansiering, medan skattekonsekvenserna är mycket olika. I koncerner väljs de finansieringsvillkor som leder till lägsta möjliga beskattning enligt gällande skattesystem. Beslutet att erbjuda ett lån eller att skjuta till eget kapital inom koncerner vägleds därför i första hand av skattehänsyn.

(13)

I sitt rättsliga utlåtande understryker professor Hancher att effekterna av skillnaden i skattebehandling mellan finansiering med lån respektive eget kapital på företagsnivå, och möjliga lösningar för att komma till rätta med de negativa konsekvenser som detta kan leda till, står högt på den politiska dagordningen i många OECD-länder. Enligt professor Hancher har krav på en genomgripande reform av den nederländska bolagsbeskattningen och på en neutral behandling av finansiering med lån respektive eget kapital inom företagskoncerner upprepade gånger förts fram i den nederländska skattelitteraturen.

(14)

De nederländska myndigheterna framhåller att skillnaderna i skattebehandling leder till ett ur nationalekonomisk synvinkel icke önskvärt arbitrage mellan dessa två metoder för koncernintern finansiering. Inom en koncern är valet mellan att skjuta till ytterligare kapital eller (ytterligare) lån godtyckligt, men de två typerna av finansiering får olika skattekonsekvenser. Därmed kan det uppstå arbitrage som snedvrider skattesystemets neutralitet. Syftet med åtgärden är därför att förhindra arbitrage mellan finansiering med lån respektive eget kapital och öka det nederländska skattesystemets neutralitet.

(15)

Införandet av koncernränteboxen kommer att bidra till att valet av finansieringsmetod i koncernsammanhang främst baseras på ekonomiska hänsyn. Det kommer att leda till att skattebehandlingen av koncerninterna räntebetalningar i betydligt högre grad kommer att överensstämma med skattebehandlingen av koncerninterna utdelningar och på så sätt skapa ökad neutralitet mellan koncernintern finansiering med lån och koncernintern finansiering med eget kapital.

(16)

Arbitrageproblemet uppstår inte i samband med finansiering utanför koncerner. Då är skillnaden mellan de civilrättsliga konsekvenserna verkligen avsevärda, varför denna form av arbitrage inte äger rum. Med tanke på de naturliga skillnaderna mellan situationer inom respektive utanför koncerner är skatteneutralitet för finansieringstransaktioner utanför koncerner inte ett krav. Det är därför naturligt att åtgärden är begränsad till koncerninterna lån.

(17)

De nederländska myndigheterna påpekar också att nederländska företag på senare tid har gjort avdrag för alltmer orimliga räntebelopp. Företag utnyttjar också i ökande utsträckning skillnaden i skattebehandling mellan koncerninterna lån och eget kapital, vilket är till nackdel för statskassan.

(18)

Åtgärden är avsedd att motverka denna urholkning av skatteintäkterna genom att uppmuntra företag att använda eget kapital i stället för lån och att begränsa ränteavdragen i Nederländerna. Ordningen är därmed ett komplement till de nederländska reglerna om underkapitalisering, som har ett liknande syfte, i och med att den ska förhindra överdriven finansiering med lånekapital och förhindra en artificiell minskning av beskattningsunderlaget i Nederländerna.

(19)

Enligt de nederländska myndigheternas uppfattning är den anmälda ordningen en rent teknisk åtgärd.

(20)

Den rättsliga grunden för åtgärden är artikel 12c i 1969 års lag om bolagsskatt (Wet op de vennootschapsbelasting 1969). Denna bestämmelse infördes med verkan från och med den 1 januari 2007, men ikraftträdandet är uppskjutet till dess kommissionen har fattat ett beslut om dess förenlighet med reglerna om statligt stöd.

(21)

I Nederländerna beskattas ett företags inkomster i regel med en bolagsskatt på 25,5 % (3). Genom koncernränteboxen införs en annan skattebehandling för vissa koncerninterna räntebetalningar. Ränteutgifter och ränteinkomster i samband med koncernintern finansiering ska inte beskattas till den normala bolagsskattesatsen på 25,5 %. En positiv mellanskillnad mellan ränteinkomster och ränteutgifter i samband med koncerninterna finansieringstransaktioner ska beskattas i en ”koncernräntebox” med 5 % i stället för den normala bolagsskattesatsen på 25,5 %. Om mellanskillnaden mellan ränteinkomster och ränteutgifter är negativ ska den vara avdragsgill till en lägre procentsats på 5 % i stället för normala 25,5 %.

(22)

Det belopp som får beskattas eller dras av till den lägre skattesatsen får högst uppgå till en viss procent av den skattskyldiges beskattningsbara tillgångar (fiscale vermogen). Syftet med detta tak är att förhindra att underkapitaliserade företag utnyttjar åtgärden och att se till att den lägre skattesatsen bara tillämpas om avkastningen på koncerninterna lån har finansierats med eget kapital.

(23)

Det finns flera andra bestämmelser vars syfte är att förhindra att ränteboxen missbrukas. I synnerhet gäller att ränta som formellt ska betalas till en tredje part (en bank), men som i praktiken betalas till en organisation inom koncernen betraktas som en koncernintern ränteutgift. Detta är till exempel fallet med ”back-to-back”-lån (4). Ränta som ska betalas till en tredje part (en bank) betraktas också som en koncernintern ränteutgift med begränsad avdragsrätt om de medel som anskaffas genom lånet skjuts till kapitalet eller används i ett dotterbolag för att generera koncerninterna ränteinkomster i dotterbolaget som omfattas av låg beskattning.

(24)

I sin ursprungliga anmälan uppgav de nederländska myndigheterna att ordningen skulle vara valfri i minst tre år. Om ett företag i en koncern valde att tillämpa ordningen skulle den omfatta alla andra företag i koncernen som ligger i Nederländerna. Enligt definitionen i den ursprungliga ränteboxordningen ska berättigade företag ingå i en koncern som överensstämmer med den särskilda definitionen i ordningen, dvs. att ett företag måste äga mer än 50 % av ett annat företag. En koncern måste med andra ord bestå av minst två företag och moderföretaget äga mer än 50 % av aktierna i dotterföretaget. Varje enskilt företag ska vara skyldigt att betala bolagsskatt i Nederländerna. Ordningen är alltså tillämplig på alla företag med säte i Nederländerna och alla företag med säte utanför Nederländerna som har ett fast driftställe i Nederländerna.

(25)

Under ärendets gång gjorde de nederländska myndigheterna klart att de tänkte göra ordningen obligatorisk. Detta bekräftades i en skrivelse av den 18 december 2008. Koncernränteboxen skulle nu vara tillämplig på alla som är skyldiga att betala bolagsskatt i Nederländerna beträffande räntebetalningar till koncernföretag och ränteinkomster från koncernföretag.

(26)

I denna skrivelse underrättade de nederländska myndigheterna också kommissionen om två andra ändringar av ordningen. Den första ändringen är en bredare definition av en koncern i samband med tillämpningen av ränteboxen. Definitionen av närstående företag ändras så att den omfattar alla arrangemang genom vilka ett företag direkt eller indirekt utövar faktisk kontroll över finansieringen av det andra företag, eller genom vilka en utomstående fysisk eller juridisk person utövar faktisk kontroll över finansieringen av de två företag som är parter i lånetransaktionen (5). Genom den andra ändringen införs en bestämmelse som gör det lättare att etablera ett (andra) företag enligt nederländsk civilrätt, så att den koncern som blir resultatet kan gynnas av koncernränteboxen. I synnerhet ska dagens lagstadgade kapitalkrav på 18 000 euro för aktiebolag (besloten vennootschap – BV) avskaffas.

(27)

Enligt den ursprungliga anmälan skulle den årliga budgeten för den anmälda åtgärden uppgå till 475 miljoner euro. I ett senare skede uppgav de nederländska myndigheterna att den obligatoriska ränteboxen skulle vara budgetmässigt neutral.

(28)

I sitt beslut om att inleda förfarandet av den 7 februari 2007 uttryckte kommissionen tvivel om åtgärdens allmänna karaktär. Kommissionen betonade att bara företag som ingick i en koncern kunde dra nytta av den lägre beskattning som föreskrevs i ordningen (rättslig selektivitet), och misstänkte att ordningen skulle gynna multinationella koncerner genom att ge dessa koncerner en selektiv ekonomisk fördel (faktisk selektivitet).

(29)

Kommissionen menade att åtgärden förmodligen skulle vara skattemässigt neutral i uteslutande nationella situationer. Vid gränsöverskridande transaktioner skulle ett nederländskt företag som beviljar ett lån till ett närstående företag med säte utomlands dock omfattas av den lägre skattesatsen på 5 %, medan det närstående företaget utomlands inte skulle omfattas av de nederländska regler genom vilka avdragsrätten för räntebetalningar begränsas. Ordningen skulle medföra en faktiskt selektiv fördel, eftersom det bara skulle finnas ett incitament att utnyttja ordningen för multinationella koncerner som ägnar sig åt gränsöverskridande koncerninterna räntetransaktioner i skattejurisdiktioner där bolagsskatten är högre än 5 %.

(30)

I den mån åtgärden var avsedd som ett undantag från skattesystemets tillämpning betvivlade kommissionen dessutom att den var berättigad av hänsyn till det allmänna skattesystemets karaktär.

(31)

Kommissionen ansåg också att det inte kunde uteslutas att ordningen främst skulle gynna de som tidigare hade gynnats av den ordning för internationell finansieringsverksamhet som hade konstaterats utgöra oförenligt statligt stöd (6).

(32)

Kommissionen ansåg därför att ränteboxen kunde betraktas som stöd enligt artikel 87.1 i EG-fördraget och att inget av de undantag som fastställs i artikel 87.2 och 87.3 var tillämpliga.

(33)

Nederländernas kommentarer när det gäller beslutet om att inleda förfarandet mottogs den 7 maj 2007 och kompletterades med ytterligare anmärkningar under 2007 och 2008, däribland ett rättsligt utlåtande av professor Hancher.

(34)

De nederländska myndigheterna gör gällande att det tillvägagångssätt som kommissionen tillämpar i sitt beslut är felaktigt i tre avseenden. För det första slår kommissionen ihop de olika kriterierna om ”fördel” och ”selektivitet” till ett enda kriterium, dvs. ”selektiv fördel”. Detta överensstämmer inte med kommissionens gängse praxis eller med rättspraxis, enligt vilken de två kriterierna ska tillämpas var för sig.

(35)

För det andra underlåter kommissionen att bedöma inslagen i koncernränteboxen var för sig. Det eventuella inslaget av stöd i den lägre skattesatsen för koncerninterna ränteinkomster och det eventuella inslaget av stöd i den lägre avdragsrätten för koncerninterna räntebetalningar måste bedömas var för sig.

(36)

För det tredje har kommissionen fel när den tittar på nettoeffekten för det betalande företaget och det mottagande företaget tillsammans och drar slutsatsen att nettoeffekten förmodligen är neutral för nationella koncerner när både det betalande och det mottagande företaget har sitt säte i Nederländerna, medan en nettofördel uppstår för multinationella koncerner när det betalande företaget är ett utländskt koncernföretag och det mottagande företaget är ett inhemskt koncernföretag. Enligt de nederländska myndigheterna har denna ekvation inget stöd i nederländsk skattelagstiftning. Nederländska företag som tillhör en koncern koncernbeskattas bara om delägandet uppgår till minst 95 %.

(37)

De nederländska myndigheterna anser vidare att koncernränteboxen inte kan betraktas som ett avsteg från den allmänna beskattningsmetoden. Den är en anpassning som innebär att det införs ett analysinslag i skattesystemet. Detta leder till en ny allmän beskattningsmetod och följaktligen inte till att någon part tilldelas en fördel.

(38)

De nederländska myndigheterna förnekar även av andra skäl att det föreligger någon fördel. Den skillnad som uppstår till följd av koncernränteboxen mellan multinationella koncerner och nationella koncerner kan vara till de multinationella koncernernas fördel, men även till deras nackdel. En multinationell koncern som har ett närstående företag i Nederländerna kan få en fördel eller en nackdel beroende på dess objektiva ställning som låntagare eller långivare samt de skattesatser som tillämpas i andra medlemsstater och i Nederländerna.

(39)

Om det verkligen föreligger en fördel anser Nederländerna dessutom att den möjliga nettofördelen för multinationella koncerner inte är resultatet av en lägre skattesats i Nederländerna för koncerninterna ränteinkomster, utan av en obegränsad avdragsrätt för koncerninterna räntebetalningar utomlands. Denna fördel kan den nederländska staten inte hållas ansvarig för och den finansieras inte med nederländska statliga medel.

(40)

En eventuellt större nettofördel för multinationella koncerner beror inte på att den nederländska koncernränteboxen har en selektiv räckvidd, utan på den skillnad som uppstår till följd av att det finns olika avdragsregler för koncerninterna räntebetalningar inom EU. Nederländerna har rätt att öka eller minska denna skillnad genom att ändra sitt skattesystem, så länge ändringarna är allmänt tillämpliga på alla nederländska skattskyldiga som mot bakgrund av det syfte som eftersträvas med ändringen i fråga befinner sig i en jämförbar rättslig och faktisk situation.

(41)

Enligt de nederländska myndigheterna kommer den samlade effekten av ändrade skattebestämmelser på multinationella koncerner som genomför gränsöverskridande transaktioner alltid att skilja sig från effekten på inhemska koncerner som uteslutande genomför inhemska transaktioner. Vid tillämpningen av reglerna om statligt stöd är detta bara av betydelse om skillnaderna orsakas av medlemsstatens åtgärd, dvs. om det finns en lägre skattesats som bara omfattar utländska koncerninterna ränteinkomster. Det har ingen betydelse om det handlar om en allmän åtgärd som är tillämplig på alla koncerninterna ränteinkomster, både inhemska och utländska, vilket leder till gränsöverskridande skillnader.

(42)

Bara det faktum att skattesystemen inte har harmoniserats kan ge upphov till situationer där gränsöverskridande transaktioner leder till andra skattekonsekvenser än inhemska transaktioner. Denna effekt kan vara både ofördelaktig (ekonomisk dubbelbeskattning) och fördelaktig (ekonomisk icke-beskattning).

(43)

I EG-fördraget utgör artiklarna 94 och 95 en rättslig grund för antagandet av direktiv eller förordningar i syfte att anpassa befintliga ordningar om detta är nödvändigt av hänsyn till den gemensamma marknadens upprättande eller korrekta funktion. Enligt artikel 96 får kommissionen dessutom vidta åtgärder om en skillnad mellan olika medlemsstaters gällande lagstiftning orsakar en allvarlig snedvridning av konkurrensvillkoren på den gemensamma marknaden.

(44)

De nederländska myndigheterna anser vidare att det inte föreligger någon selektivitet. Kommissionen väljer en felaktig referensram genom att bedöma selektiviteten utifrån en jämförelse av en situation med en utländsk låntagare och en inhemsk långivare, och en situation med en inhemsk låntagare och en inhemsk långivare. För att bedöma selektiviteten i de nederländska skattebestämmelserna får referensramen inte omfatta andra än alla nederländska skattskyldiga. Enligt kommissionens etablerade praxis kan referensramen inte omfatta företag som inte är skattskyldiga i Nederländerna.

(45)

De nederländska myndigheterna betonar att beskattningsordningen inte är begränsad till vissa aktiviteter eller funktioner, eller till särskilda regioner. Det görs ingen åtskillnad i ordningen mellan inhemska och utländska företag. Det finns inga tröskelvärden avseende särskilda aktiviteter eller funktioner som företag måste uppnå för att få tillämpa ränteboxen.

(46)

Med hänsyn till målet med koncernränteboxen är det dessutom bara företag som ingår i en koncern som befinner sig i en jämförbar rättslig och faktisk situation. Bara dessa företag skulle ha det arbitrageproblem som beskrivs i avdelning II.1.

(47)

Nederländerna påpekar att finansieringsbeslut inom koncerner fattas i syfte att minimera skattebördan enligt gällande skattesystem. Den affärsmässiga skillnaden mellan finansiering med eget kapital respektive lån (återbetalningsvillkor, ekonomisk förpliktelse, säkerhet) är i hög grad oväsentlig, vilket inte gäller skillnaden i skattehänseende. Utanför koncerner är den affärsmässiga skillnaden mellan finansiering med eget kapital respektive lån däremot högst relevant och kan mycket väl väga tyngre än skattehänsyn.

(48)

De nederländska myndigheterna hävdar bestämt att åtgärder som bara omfattar koncerner utgör rent tekniska skatteåtgärder och inte statligt stöd, och hänvisar till att kommissionen i sitt beslut om en fransk skattebestämmelse godtog att en åtgärd som innebar att den allmänna regeln att räntebetalningar är avdragsgilla utgifter i samband koncerninterna lån åsidosattes var en allmän åtgärd, men ansåg att ett annat undantag från denna regel till förmån för samordningscentraler som multinationella företag inrättar i Frankrike utgjorde en selektiv fördel (7).

(49)

De nederländska myndigheterna menar att det tvärtom skulle leda till selektivitet om tillämpningsområdet för koncernränteboxen utvidgades. Om även ränteinkomster från tredje parter skulle beskattas till en lägre skattesats skulle det uppstå en fördel för finansiella institut.

(50)

Det hävdas också att antagandet att särskilda skatteregler för räntebetalningar i sig skulle medföra selektivitet är felaktigt. Finansiering inom en grupp av organisationer kan inte beskrivas som en ekonomisk verksamhet, utan bara som en ekonomisk realitet. Ränteflöden utgör inte en separat ekonomisk verksamhet eller rörelsegren, utan har endast till syfte att finansiera en ekonomisk verksamhet eller rörelsegren. Finansiering med lån är bara en distinkt verksamhet i sig för finansiella institut vars verksamhet består i att erbjuda finansiering till tredje parter. När det gäller ränteinkomster från kortfristiga placeringar i syfte att förvärva minst 5 % av aktierna i ett företag (åtgärd B) ansåg kommissionen dessutom själv i beslutet om att inleda förfarandet att en lägre skatt på sådana ränteinkomster inte i sig orsakar selektivitet, eftersom den ansågs vara en allmän åtgärd.

(51)

De nederländska myndigheterna hävdar vidare att det inte finns någon begreppsmässig skillnad mellan utdelning och ränta. Båda utgör ersättning för att medel skjuts till eller beviljas i form av eget kapital eller lån. I båda fallen använder mottagaren dessa medel för att finansiera sin affärsverksamhet. Det finns i alla skattesystem regler enligt vilka utdelning och ränta är avdragsgilla, delvis avdragsgilla eller ej avdragsgilla, liksom regler enligt vilka utdelning och ränta är beskattningsbara, delvis beskattningsbara eller undantagna från beskattning. Det finns ingen internationell standard för skattebehandlingen av dessa komponenter.

(52)

Genom inskränkt skattskyldighet förhindras dessutom en intern skillnad i det nederländska systemet, varför det är berättigat av hänsyn till systemets karaktär och ändamål. Inskränkt skattskyldighet när det gäller koncerninterna ränteinkomster berättigas av den begränsade avdragsrätten för koncerninterna ränteutgifter. Detta gör att företag som är organiserade i en koncern kan undvika att drabbas av begränsad avdragsrätt men full beskattning, medan företag som är organiserade som ett enda företag inte har några interna räntebetalningar och därför inte kan drabbas av någon sådan nackdel.

(53)

Det är en grundläggande princip i nederländsk skattelagstiftning att inkomster och utgifter behandlas symmetriskt. Enligt det nederländska skattesystemets inneboende logik är inkomster och utgifter två sidor av samma mynt. För att undvika dubbelbeskattning är inskränkt skattskyldighet den logiska följden av begränsad avdragsrätt.

(54)

Den föreslagna åtgärden syftar till att se till att neutralitetsprincipen i det nederländska skattesystemet tillämpas genom att undanröja arbitrage mellan finansiering med lån respektive eget kapital inom koncerner. Genom åtgärden minskas skillnaden mellan två typer av koncernintern finansiering, vilket ökar skattesystemets neutralitet. Begränsningen till koncerninterna räntebetalningar baseras således på ekonomiska argument och är nödvändig och ändamålsenlig av hänsyn till skattesystemets effektivitet.

(55)

De nederländska myndigheterna påpekar att den krets av företag som kommer att utnyttja koncernränteboxen kommer att vara mycket större än de 87 företag som utnyttjade den tidigare ordningen för internationell finansieringsverksamhet. De hävdar vidare att restriktionerna i den ordningen, till exempel kravet på två världsdelar eller fyra länder, helt saknas i koncernränteboxen. Ränteboxen är enbart en skatteåtgärd som reglerar skattetrycket på kapital som en produktionsfaktor. Den är dessutom tillämplig på alla in- och utgående koncerninterna lån och är helt skiljd från den verksamhet som bedrivs av företaget i fråga. Det är av alla dessa skäl fullständigt omöjligt att jämföra åtgärdens tillämpningsområde med tillämpningsområdet för ordningen för internationell finansieringsverksamhet.

(56)

Det faktum att åtgärden är obligatorisk för alla skattskyldiga som får ränteinkomster från eller har ränteutgifter till närstående företag understryker ränteboxens syfte: att öka skattesystemets neutralitet och på så sätt minska arbitrage och öka de nederländska bolagsskatteinkomsterna. Genom åtgärden undanröjs dessutom en faktor som kan orsaka en selektiv fördel till följd av ränteboxen.

(57)

En obligatorisk räntebox främjar inte bara att kapital stannar i Nederländerna utan motverkar samtidigt – i likhet med regler om underkapitalisering – inflödet av lånefinansiering till Nederländerna. De nederländska reglerna om underkapitalisering syftar till att motverka en alltför stor lånefinansiering inom koncerner genom att begränsa avdragsrätten för koncerninterna räntebetalningar, medan koncernränteboxen erbjuder lägre skatt för koncerninterna ränteinkomster, under förutsättning att de finansieras med eget kapital. Koncernränteboxen förstärker det nederländska beskattningsunderlaget genom att uppmuntra en större andel egenkapitalfinansiering i förhållande till lånefinansiering, och bidrar till att förhindra ett utflöde av eget kapital, och därmed av beskattningsunderlaget, från Nederländerna.

(58)

Ränteboxen är en rent teknisk åtgärd som leder till att systemets behandling av koncerninterna räntebetalningar ändras genom att vissa skattskyldiga får en större och andra en mindre skattebörda, med utgångspunkt i horisontella och objektiva faktiska förhållanden och omständigheter. Så snart möjligheten att inte tillämpa ränteboxen tas bort kommer den inte att innebära någon ekonomisk fördel, eftersom den bara innebär att skattebördan omfördelas mellan skattskyldiga med utgångspunkt i helt och hållet horisontella och objektiva kriterier.

(59)

De nederländska myndigheterna understryker att faktisk selektivitet bara kan uppstå om det trots att åtgärden är allmän finns en risk att effekten i praktiken blir att en identifierbar grupp alltid gynnas. En sådan selektivitet skulle kunna uppstå om åtgärden var valfri, men inte om den är obligatorisk. Skattskyldiga som missgynnas ena året kan gynnas nästa år, och tvärtom. Ordningen gynnar därmed inte en homogen kategori av skattskyldiga.

(60)

De nederländska myndigheterna anser också att den nya definitionen av en koncern som utgår från faktisk kontroll är bättre anpassad till ordningens syfte. Om ett företag har faktisk kontroll över ett annat företags finansiering kan det senare företaget inte välja mellan finansiering med interna respektive externa lån, eller mellan finansiering med lån respektive eget kapital. Det är koncernledningen som beslutar hur externa medel – i form av antingen externa lån eller externt eget kapital – ska fördelas inom koncernen via interna lån eller internt eget kapital. Det faktum att skattekonsekvenserna av de två instrumenten för koncernintern finansiering är olika innebär att det finns ett incitament att välja ett visst instrument enbart på grund av de skattemässiga följderna.

(61)

Ändringen i lagen om aktiebolag kommer slutligen att göra det lättare för skattskyldiga att ändra sin juridiska struktur och bilda en koncern, eftersom de administrativa bördorna och kapitalkraven kommer att avskaffas eller sänkas betydligt.

(62)

Synpunkter mottogs från det nederländska näringslivsförbundet VNO-NCW (8), samt från Belgien och Ungern. Synpunkter inkom från en annan part efter det att tidsfristen hade löpt ut och kunde därför inte tas i beaktande i detta ärende. Synpunkterna från den tredje parten skulle under alla omständigheter inte ha påverkat bedömningen eller slutsatserna i detta beslut.

(63)

VNO-NCW anser att ordningen i fråga inte kan utgöra oförenligt statligt stöd enligt artikel 87.1 i fördraget av följande skäl.

(64)

VNO-NCW anser för det första att koncernränteboxen är en allmän, skatteneutral och teknisk åtgärd, eftersom syftet är att minska skattearbitrage mellan finansiering med eget kapital och finansiering med lån inom en koncern. Att åtgärden är neutral innebär att den inte gynnar vissa företag eller produktionen av vissa varor på det sätt som avses i artikel 87.1 i EG-fördraget.

(65)

För det andra är skattefördelen för multinationella företagskoncerner ett resultat av skillnaden mellan medlemsstaternas skattebehandling av koncerninterna räntebetalningar som Nederländerna inte kan hållas ansvarigt för. En skattefördel uppstår när räntan kan dras av i en annan medlemsstat till en högre skattesats än den som fastställs i koncernränteboxen, som är tillämplig på inhemska situationer, men detta är en direkt följd av skillnaderna mellan medlemsstaternas bestämmelser om skattebehandlingen av koncerninterna räntebetalningar. Om kommissionen vill undanröja de skillnader som kan uppstå på grund av koncernränteboxen föreslår VNO-NCW att det sker med hänvisning till artikel 94 eller 96 i EG-fördraget.

(66)

För det tredje anser VNO-NCW mot bakgrund av den berörda ordningens syfte, dvs. att minska skattearbitrage mellan finansiering med eget kapital respektive lån, att företag inom en koncern inte befinner sig i samma rättsliga och faktiska situation som företag som inte ingår i koncerner. Skillnaden i skattebehandling mellan finansiering med eget kapital respektive lån orsakar snedvridningar, i synnerhet inom koncerner, eftersom moderföretaget utövar en viss kontroll över dotterföretagen och därför i betydande grad kan bestämma deras finansieringsalternativ, ett val som till övervägande del ofta baseras på skattehänsyn. I förbindelser med tredje parter avgörs finansieringsbeslutet till övervägande del ofta av andra faktorer än skattehänsyn. Det kan därför inte hävdas att ordningen i fråga är selektiv i den mening som avses i artikel 87.1 i EG-fördraget. Om endast det faktum att en skatteförmån i större eller mindre omfattning är begränsad till koncernföretag leder till slutsatsen att detta utgör statligt stöd innebär detta enligt VNO-NCW dessutom att medlemsstaternas bolagsskattesystem i flera avseenden strider mot artikel 87.1 i EG-fördraget.

(67)

De ungerska myndigheterna anser inte att ordningen är en stödåtgärd och anför två argument för detta. För det första innebär det faktum att en ordning är begränsad till koncerner inte att den är selektiv. I (internationella) skatteärenden är regler för företagskoncerner vanligen förekommande och oundvikliga. Många regler som bara gäller koncerner har utvecklats av OECD (internprissättning) och kommissionen (t.ex. direktivet om räntor och royalties). För det andra erinrar Ungern om att beslut om direktbeskattning ska fattas av medlemsstaterna. Att fastställa skattesatser för vissa beskattningsbara händelser faller under deras nationella behörighet. Ungern anser slutligen att det är svårt att se hur Nederländerna kan hållas ansvarigt för de högre avdrag som är en följd av högre skattesatser i andra länder, i ett läge där direktbeskattningen inte har harmoniserats. Det är uppenbart att den fördel som beskrivs av kommissionen är resultatet av en skillnad mellan skattesystemen.

(68)

Även de belgiska myndigheterna ansluter sig till uppfattningen att ordningen inte utgör statligt stöd och lägger fram liknande argument som övriga berörda parter för att det inte föreligger selektivitet. Belgien understryker att det är logiskt att ett företag som inte ingår i en koncern per definition inte kan ha någon koncernintern finansieringsverksamhet. De belgiska myndigheterna hävdar också att reglerna om statligt stöd inte är tillämpliga i situationer där det finns skillnader mellan nationella skattesystem på grund av bristen på harmonisering på EU-nivå. Koncernränteordningen är följaktligen en allmän åtgärd som inte omfattas av reglerna om statligt stöd och kommissionen missbrukar sina befogenheter genom att driva detta ärende.

(69)

De nederländska myndigheterna påpekar att dess uppfattning stöds av samtliga tre parter. Både Ungern och Belgien betonar att kommissionen missbrukar sina befogenheter inom området statligt stöd när den försöker motverka störningar som är följden av skillnader mellan icke harmoniserade skattesystem. Detta stärker Nederländerna i dess uppfattning att koncernränteboxen inte utgör en stödåtgärd som är förbjuden enligt artikel 87 i EG-fördraget.

(70)

De nederländska myndigheterna understryker att de till fullo instämmer i den analys som görs av VNO-NCW. De fäster särskild vikt vid det utförliga argumentet om den institutionella strukturen, där det ges en tydlig bakgrund till de störningar på den gemensamma marknaden som kan uppstå till följd av medlemsstaternas nationella åtgärder och vilka instrument som finns tillgängliga inom ramen för EG-fördraget för att vid behov undanröja sådana störningar.

(71)

De nederländska myndigheterna ställer sig slutligen bakom förbundets uppfattning att det för att konstatera om det föreligger selektivitet är nödvändigt att slå fast om vissa företag eller produktionen av vissa varor gynnas framför andra som är rättsligt och faktiskt jämförbara mot bakgrund av den berörda åtgärdens syfte. Begränsningen till koncerninterna lån innebär inte någon selektivitet eftersom syftet med koncernränteboxen är att förhindra arbitrage mellan finansiering med eget kapital respektive lån inom koncerner. Arbitrage spelar ingen som helst roll i finansiering mellan företag som inte ingår i en koncern. Begränsningen till koncerninterna lån är därför logisk mot bakgrund av ordningens syfte, varför den relevanta referensramen utgörs av alla företag som ingår i en koncern.

(72)

För att slå fast om åtgärden i fråga utgör stöd i den mening som avses i artikel 87.1 i EG-fördraget måste kommissionen bedöma om den gynnar vissa företag eller produktionen av vissa varor genom att ge dem en ekonomisk fördel av ekonomisk karaktär, oavsett om denna fördel snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen, om den ges genom statliga medel eller om den påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

(73)

För att betraktas som statligt stöd måste en åtgärd vara specifik eller selektiv genom att bara gynna vissa företag eller produktionen av vissa varor.

(74)

De nederländska myndigheterna hävdar att åtgärden i fråga inte är begränsad till vissa sektorer, vissa typer av företag eller vissa delar av det nederländska territoriet. Det finns inga andra begränsningar vad gäller omsättning, storlek, antal anställda, tillhörighet till en multinationell koncern eller typ av verksamhet som företagen får bedriva.

(75)

Enligt gällande rättspraxis är det för att fastställa om en åtgärd är selektiv lämpligt att undersöka om åtgärden i ett särskilt rättssystem innebär en fördel för vissa företag jämfört med andra som befinner sig i en jämförbar rättslig och faktisk situation (9). Det kan därför hända att en beskattningsordning inte utgör statligt stöd även om den inte i alla avseenden överensstämmer med medlemsstatens allmänna system för bolagsbeskattning. EG-domstolen har dessutom vid ett flertal tillfällen slagit fast att det i artikel 87.1 i EG-fördraget inte görs någon åtskillnad med utgångspunkt i stödåtgärdernas bakgrund och syften, utan att de definieras utifrån sina effekter (10). Skatteåtgärder som inte innebär att det allmänna systemet anpassas till vissa företags egenskaper, utan har lagts fram som ett sätt att stärka deras konkurrenskraft omfattas av artikel 87.1 i EG-fördraget (11).

(76)

Begreppet statligt stöd omfattar emellertid inte statliga stödåtgärder där åtskillnad görs mellan företag, om denna åtskillnad beror på karaktären eller den allmänna strukturen hos det system i vilket de ingår. I kommissionens meddelande om tillämpningen av reglerna om statligt stöd på åtgärder som omfattar direkt beskattning av företag (12) (nedan kallat skattemeddelandet) konstateras att ”Vissa villkor kan slutligen motiveras av objektiva skillnader mellan skattebetalarna”.

(77)

Det bör för det första klargöras på vilken nivå (koncern- eller företagsnivå) bedömningen ska göras. I sitt beslut om att inleda förfarandet uppgav kommissionen att dess preliminära uppfattning var att bedömningen skulle göras på koncernnivå genom att hävda att om företag i en uteslutande nationell koncern väljer att tillämpa koncernränteboxen skulle fördelen av lägre skatt på ränteinkomster från ett nederländskt finansieringsbolag uppvägas av lägre avdrag för ränteutgifterna från det nederländska företag som har finansierats (13).

(78)

De nederländska myndigheterna menar att eftersom åtgärden är symmetrisk och bara leder till en omfördelning av skattebördan mellan de skattskyldiga kommer en del företag att gynnas och andra inte, beroende på deras objektiva ställning som låntagare eller långivare. Koncernränteboxen inbegriper därför inte stöd.

(79)

De nederländska myndigheterna påpekade i sin skrivelse av den 18 december 2008 att om ett företag har effektiv kontroll över ett annat företags finansiering kan det senare företaget inte fatta beslut om sin finansiering eller välja mellan finansiering med lån respektive eget kapital. Det är koncernledningen som beslutar hur externa medel ska fördelas inom koncernen, via interna lån eller internt eget kapital.

(80)

Kommissionen påpekar emellertid att åtgärden gäller en särskild verksamhet (finansiering av närstående företag) och inte konsolidering på koncernnivå. Den lägre skatten ska tillämpas på mellanskillnaden i enskilda företags ränteboxar. Även om finansieringsbeslut bör fattas med hänsyn till hela koncernens bästa har en analys på koncernnivå inget stöd i nederländsk skattelagstiftning, vilket har påpekats av de nederländska myndigheterna. Enligt nederländsk lagstiftning sker koncernbeskattning endast vid delägande som uppgår till minst 95 %. Den nederländska bolagsskatten påförs med andra ord enskilda företag, inte koncerner. I den meningen ger namnet ”koncernräntebox” inte en korrekt bild av det faktum att den tillämpas på enskilda företag som genomför särskilda finansieringstransaktioner. Åtgärden rör inte en mellanskillnad mellan utgifter och inkomster på koncernnivå.

(81)

Kommissionen anser därför att bedömningen av ordningen måste ske på enskilda företags nivå. Ordningen, så som den har ändrats av de nederländska myndigheterna, kan beskrivas som en lägre skatt på en viss typ av inkomster (eller utgifter) i form av räntor på lån när det handlar om en transaktion mellan närstående företag (14).

(82)

Kommissionen anser vidare att åtgärdens symmetri och neutrala effekt på koncernnivå inte räcker för att utesluta möjligheten att det uppstår en fördel för enskilda företag. Att beskatta ränteinkomsterna i ett företag inom koncernen till en lägre skattesats kan heller inte rättfärdigas med att ett annat företag beskattas till en högre skattesats – i form av sänkt avdragsrätt (15).

(83)

Kommissionen anser att det vid beskattning av särskilda typer av inkomster kan vara viktigt att fastställa om en ordning omfattar allmänna kategorier av transaktioner på ett icke-diskriminerande sätt. All diskriminering som inte är berättigad av hänsyn till objektiva skillnader mellan skattskyldiga kan leda till en snedvridning av konkurrensen.

(84)

Det bör i detta sammanhang påpekas att det är ett typiskt kännetecken för många skattesystem att de har analysinslag som ett komplement till skattesystemets syntetiska karaktär. Det gäller inte minst när det finns skillnader i skattebehandling mellan olika typer av inkomster såsom ränta eller utdelning.

(85)

Det måste dock ändå fastställas om lånetransaktioner mellan närstående företag rent objektivt kan beskattas till en lägre skattesats. De nederländska myndigheterna och VNO-NCW har hävdat att det bara är inom koncerner som det kan förekomma arbitrage mellan finansiering genom kapitaltillskott respektive utlåning. Till skillnad från företag som inte ingår i en koncern (”fristående företag”) ställs koncernföretag inför en arbitragemöjlighet mellan eget kapital och lånekapital inom koncernen. Denna arbitragemöjlighet grundas mer på skattehänsyn än ekonomiska hänsyn.

(86)

Kommissionen anser att åtgärden i fråga kommer att minska denna typ av arbitrage (i inhemska situationer), eftersom skillnaden mellan beskattningen av koncerninterna räntebetalningar och beskattningen av koncerninterna utdelningar kommer att minska och därmed öka skattesystemets tekniska neutralitet.

(87)

För att illustrera detta är det nödvändigt att skilja mellan tre olika typer av situationer (se figur 1 nedan) som rör närstående företag och fristående företag (inbegripet finansiella institut och deras förbindelser med oberoende tredje parter). Anta att A-B-C är en företagskoncern där A kontrollerar finansieringen av B och C, X är ett företag som inte ingår i någon koncern (”fristående företag”) och Y är ett kreditinstitut som erbjuder lån till oberoende parter.

Figur 1

(88)

Den första situationen gäller finansiella transaktioner mellan närstående företag. Moderföretaget A skjuter till likvida medel till dotterföretagen B och C i form av antingen lån eller eget kapital. Dessa finansiella transaktioner leder till att (B och C) får betala antingen ränta eller utdelning.

(89)

Valet mellan finansiering med lån eller eget kapital görs av moderföretag A med hänsyn till hela företagskoncernens bästa. Följden blir att när moderföretaget A ska finansiera ett av sina dotterföretag (eller ett närstående företag) kommer det verkligen att bli fråga om arbitrage mellan lån och eget kapital utifrån flera kriterier. Medan ett behov av likviditet på lång sikt eller en investering i allmänhet kräver ett kapitaltillskott kräver ett kortfristigt finansieringsbehov bara ett (kortfristigt) lån. Dessa ekonomiska överväganden kan emellertid påverkas av skattehänsyn.

(90)

Genom att minska skillnaden mellan skattebehandlingen av koncerninterna låneintäkter (ränta) och koncerninterna kapitalintäkter (utdelning) kommer åtgärden att minska skattearbitraget mellan de två typerna av transaktioner i inhemska situationer. Den andra typen av transaktion gäller lånetransaktioner mellan ett finansiellt institut (bank Y) och ett företag i en koncern (företag B). En sådan situation uppstår i princip när finansieringsbehovet inte kan tillgodoses genom tillförsel av likvida medel inom koncernen. I en sådan situation uppstår inget arbitrage eftersom ett kapitaltillskott till B inte är ett alternativ för Y, vars verksamhet uteslutande består i kreditgivning till tredje parter. Det uppstår heller inget arbitrage mellan lån och eget kapital på företag B:s nivå (eller på koncernnivå).

(91)

Det finns även ett annat skäl att skilja mellan finansiella institut (som erbjuder lån till oberoende parter) och koncernföretag (som förser sina närstående företag med likvida medel). När det gäller finansiella institut genereras inkomster från sådana lånetransaktioner som ett led i institutionernas normala verksamhet och kan utgöra större delen av deras inkomster. När det gäller koncernföretag omvandlas sådana inkomster från transaktioner med oberoende marknadsaktörer till koncerninterna inkomster, utan att det genereras några inkomster på koncernnivå. Den ränta som företag B betalar till banken blir en tillkommande utgift inte bara för företag B utan för koncernen som helhet, medan den ränta som i det förstnämnda fallet betalas av företag B (eller C) till moderföretaget inte blir någon tillkommande utgift eller inkomst för koncernen.

(92)

Det bör i detta sammanhang påpekas att finansiella institut inte klagade eller lade fram några synpunkter om ränteboxens omfattning efter det att beslutet om att inleda förfarandet hade offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

(93)

Om vi betraktar situationen ur låntagarens synvinkel (B i förhållande till Y) är det lättare att jämföra företaget med ett fristående företag som företag X när det ingår ett låneavtal med banken Y.

(94)

Den tredje situationen gäller en lånetransaktion mellan ett finansiellt institut (banken Y) och ett fristående företag (X). Precis som i den föregående situationen ställs Y inte inför någon arbitragemöjlighet eftersom ett kapitaltillskott till B inte är ett alternativ för Y.

(95)

Även om behovet av finansiering i företag X under vissa omständigheter kan tillgodoses genom ett lån eller ett kapitaltillskott från enskilda aktieägare kan denna situation inte jämföras med den första, eftersom de som då kan skjuta till likvida medel (fysiska personer) inte är skyldiga att betala bolagsskatt. Det skulle dessutom vara ytterst svårt att låta sådana transaktioner med privata investerare ingå i åtgärden (genom att sänka avdragsrätten för den ränta som företag X betalar till sina aktieägare och samtidigt sänka skatten på denna ränta för de enskilda aktieägarna), eftersom personbeskattning följer en annan logik än bolagsbeskattning (16).

(96)

Om behovet av finansiering i företag X bara kan tillgodoses genom ett lån från ett finansiellt institut kommer den efterföljande transaktionen med Y att likna lånetransaktionen mellan företag B och Y.

(97)

Eftersom fristående företag som inte är kredit- eller finansinstitut i princip inte ägnar sig åt regelmässig utlåning till utomstående parter diskrimineras inte dessa när det gäller lånetransaktioner jämfört med närstående företag som ger varandra lån.

(98)

Nederländerna har slutligen ändrat definitionen av ”koncern” för tillämpningen av ränteboxåtgärden. De nederländska myndigheterna hävdar att detta är en följd av en förbättring av strategin för att förhindra skattearbitrage.

(99)

Enligt det nya förslaget är företag närstående, och har rätt att föra över räntebetalningar till ränteboxen, om det ena företaget direkt eller indirekt har faktisk kontroll över det andra företagets finansiering. Kommissionen anser att detta är en viktig förändring, eftersom ett företags effektiva kontroll över ett annat företags finansiering innebär att det senare företaget inte fritt kan välja mellan finansiering med interna respektive externa lån, eller mellan finansiering med lån respektive eget kapital. Valet görs av koncernledningen med hänsyn till vad som är bäst för koncernen som helhet.

(100)

Förhållandet mellan A och B har att göra med fördelningen av medel inom gruppen av närstående företag, medan förhållandet mellan Y och B (och X och Y) främst handlar om finansiering på affärsmässiga villkor.

(101)

Kommissionen anser därför att ”direkt eller indirekt effektiv kontroll över finansieringen av det andra företaget (eller effektiv kontroll av en tredje part över de två företag som deltar i lånetransaktionen) är relevant” för fastställandet av om åtgärden utgör statligt stöd, med hänsyn till målet att minska incitamenten till arbitrage mellan finansiering som sker i form av kapitaltillskott respektive lån, och härvidlag uppnå skatteneutralitet.

(102)

När det gäller frågan om den berörda åtgärden ger upphov till någon fördel står det klart att åtskillnad måste göras mellan olika situationer på de enskilda företagens nivå. För det första behandlas alla skattskyldiga i Nederländerna som deltar i en transaktion som rör lånefinansiering tillsammans med icke närstående företag på exakt samma sätt, och beskattas till samma skattesats (25 %). Detta omfattar även företag som ingår i en koncern. För det andra, om ett företag får ett lån från ett närstående företag blir dess skattebehandling i själva verket mindre gynnsam än för ett företag som ingår ett låneavtal med ett icke närstående företag (avdragsrätt på bara 5 %). För det tredje – och detta är den enda situation där det kan uppstå en skattemässig fördel – kommer ett företag som beviljar ett lån till ett närstående företag att få skatta för de därav följande ränteinkomsterna till en lägre procentsats än om transaktionen hade gällt ett icke närstående företag.

(103)

När det gäller åtgärdens följder kan den fördel som uppstår för företag som beviljar lån till närstående företag dock inte anses vara diskriminerande, eftersom ett lån till ett närstående företag inte kan jämföras med ett lån till ett icke närstående företag. När det gäller lånefinansiering befinner sig närstående företag inte i en jämförbar rättslig och faktisk situation som icke närstående företag. Det beror på att det för närstående företag, till skillnad från icke närstående företag som försöker få ett lån eller kapitaltillskott inom koncernen inte handlar om en uteslutande affärsmässig transaktion. Moderföretaget och dotterföretaget har gemensamma intressen, vilket inte är fallet vid en transaktion på affärsmässiga villkor med en utomstående finansiell förmedlare, då båda parter försöker maximera sin vinst på den andra partens bekostnad. Företag Y konkurrerar inte med företag A när det ger ett lån till företag B, eftersom företag A ju kontrollerar alla beslut som rör företag B:s finansiering.

(104)

Kravet på kontroll över ett annat företag är alltså det kriterium som gäller över hela linjen för alla företag oavsett storlek, sektor eller andra särdrag. En annan skattesats för lånefinansiering mellan närstående företag speglar bara objektiva skillnader och påverkar inte skatteneutraliteten.

(105)

Även om medlemsstaterna vid utformningen av skatteregler är bundna av bestämmelserna om fri rörlighet för varor, tjänster och kapital och etableringsrätt, samt av förbudet mot diskriminering på grundval av nationalitet och reglerna om statligt stöd, måste kommissionen erkänna att gemenskapsrätten ger medlemsstaterna en betydande handlingsfrihet på skatteområdet. Som understryks i punkt 13 i skattemeddelandet medför reglerna om statligt stöd ingen inskränkning av medlemsstaternas befogenheter att besluta om den ekonomiska politik som de anser vara mest lämplig och i synnerhet fördela skattebördan mellan olika produktionsfaktorer på det sätt de finner vara lämpligt.

(106)

Att begränsa det arbitrage som förekommer mellan finansiering med lån respektive eget kapital inom koncerner (och förhindra missbruk av avdragsrätten för koncerninterna ränteutgifter) kan i detta sammanhang mycket väl vara ett rättmätigt intresse för medlemsstaterna. Kommissionen konstaterar i synnerhet att arbitrage mellan finansiering med eget kapital respektive lån kan leda till situationer där moderföretag tvingar dotterföretag att ta koncerninterna lån i stället för att skjuta till kapital för att på detta sätt öka dotterföretagets belåningsgrad och därmed minimera bolagsskatten. Ur ekonomisk synvinkel är det emellertid inte alltid önskvärt med en hög belåningsgrad eller en skyldighet att betala ränta i stället för att få mer långsiktig finansiering i form av kapitaltillskott. Nederländerna verkar dessutom ha förlorat skatteintäkter till följd av arbitrage mellan finansiering med lån respektive eget kapital.

(107)

Åtgärden är öppen för alla företag som är skattskyldiga till bolagsskatt och som gör eller tar emot räntebetalningar i koncerninterna förhållanden, och innehåller inga diskriminerande inslag i form av t.ex. krav på att transaktionen ska äga rum i ett visst land.

(108)

Det faktum att den införda ordningen ska vara obligatorisk innebär att den kommer att tillämpas på alla koncernföretag (med koncerninterna lånetransaktioner) utan någon möjlighet till undantag och utan någon särbehandling mellan koncernföretag. Genom den nya definition av koncernföretag som har fastställts med anledning av åtgärden och som utgår från kontroll i stället för ett minsta aktieinnehav, minskas dessutom potentiella inslag av rättslig selektivitet genom att åtgärdens tillämpningsområde utvidgas.

(109)

Kommissionen konstaterar i detta sammanhang att den efter offentliggörandet av beslutet om att inleda förfarandet inte har mottagit några klagomål eller synpunkter från företrädare för nederländska arbetsgivare om att små och medelstora företag inte skulle kunna dra nytta av åtgärden.

(110)

I sitt beslut om att inleda förfarandet gjorde kommissionen åtskillnad mellan uteslutande nationella situationer, där alla företag i en koncern är etablerade i Nederländerna, och gränsöverskridande situationer, där ett nederländskt företag lånar ut medel till ett närstående företag som är etablerat utomlands. I en nationell situation menade kommissionen att åtgärden förmodligen skulle vara neutral i skattehänseende. När det gäller gränsöverskridande transaktioner skulle det nederländska företaget emellertid beskattas till den lägre skattesatsen på 5 %, samtidigt som det närstående företaget utomlands inte skulle omfattas av de nederländska regler genom vilka avdragsrätten för räntebetalningar begränsas. Kommissionen drog slutsatsen att ordningen kunde medföra en faktisk selektiv fördel, eftersom bara multinationella företagskoncerner som genomför gränsöverskridande koncerninterna räntetransaktioner i skattejurisdiktioner där bolagsskatten är högre än 5 % skulle ha ett incitament att utnyttja ordningen.

(111)

Kommissionen anser att det i dess slutliga bedömning inte ska göras någon åtskillnad mellan uteslutande nationella respektive gränsöverskridande situationer.

(112)

För det första är ordningens bestämmelser desamma i både nationella och gränsöverskridande situationer. Det finns ingen bestämmelse i ordningen där det görs någon åtskillnad mellan inhemska och utländska inkomster eller utgifter.

(113)

För det andra, som de nederländska myndigheterna och berörda parter också med rätta har påpekat, är eventuella fördelar som uppstår i ett gränsöverskridande sammanhang utöver den fördel som uppstår i ett nationellt sammanhang inte följden av en lägre nederländsk skattesats för koncerninterna ränteinkomster, utan av en obegränsad avdragsrätt för koncerninterna räntebetalningar till utlandet.

(114)

Bolagsskattesatserna är inte harmoniserade inom EU och Nederländerna har ingen kontroll över de skattesatser som tillämpas i andra länder. Om företag kan dra nytta av skillnaden i skattesatser, dvs. av bristen på harmonisering, är detta inte något som Nederländerna kan hållas ansvarigt för. EG-domstolen har slagit fast (17) att företag har rätt att dra nytta av skillnader mellan medlemsstaternas skattenivåer.

(115)

Kommissionen instämmer i att Nederländerna inte kan hållas ansvarigt för eventuella fördelar i internationella sammanhang som är en följd av att en låg skattesats i Nederländerna inte motsvaras av en låg avdragsrätt i Nederländerna, utan i stället av en normal avdragsrätt utomlands (18).

(116)

Det bör även understrykas att den fördel som blir följden av en normal avdragsrätt utomlands inte kommer att finansieras med nederländska medel utan i det berörda landet enbart vara resultatet av tillämpningen av det vanliga skattesystemet (och inte av en särskild åtgärd som innebär ett avsteg från systemet).

(117)

Kommissionen anser därför att alla fördelar för multinationella koncerner som skulle vara följden av en gränsöverskridande situation av det slag som beskrivs i beslutet om att inleda förfarandet beror på skatteskillnader mellan olika skattejurisdiktioner och därför inte bör beaktas i bedömningen av om det är fråga om statligt stöd.

(118)

Precis som för alla andra skatteåtgärder kan det rent generellt inte uteslutas att företag som tillhör en koncern med verksamhet inom särskilda sektorer kan gynnas mer av åtgärden därför att det förekommer fler finansiella transaktioner inom deras sektor. Detta gäller särskilt företag inom finanssektorn vars huvudsakliga verksamhet består i utlåning och som mycket väl kan öka utlåningen till närstående företag till följd av åtgärden. Det måste emellertid först påpekas att för att undvika att åtgärden missbrukas ingår det i den nederländska åtgärden en bestämmelse om ett tak för det belopp som kan beskattas eller dras av till en lägre skattesats (se avdelning II.3). Detta tak gäller särskilt företag inom finanssektorn och begränsar därmed risken för missbruk. I kommissionens skattemeddelande sägs vidare att ”det faktum att vissa företag eller sektorer gynnas mer än andra av vissa av dessa skatteåtgärder innebär inte nödvändigtvis att de omfattas av konkurrensreglerna om statligt stöd” (19).

(119)

I beslutet om att inleda förfarandet ansåg kommissionen att det inte kunde uteslutas att ordningen främst skulle gynna de som tidigare hade gynnats av den ordning för internationell finansieringsverksamhet som hade konstaterats utgöra oförenligt statligt stöd.

(120)

Det måste påpekas att företagen för att omfattas av ordningen för internationell finansieringsverksamhet var tvungna att uppfylla bl.a. följande villkor:

(121)

Mot bakgrund av dessa krav och det begränsade antal företag som gynnades (87) ansåg kommissionen att ordningen för internationell finansieringsverksamhet var en selektiv åtgärd.

(122)

Som de nederländska myndigheterna påpekar finns det inga sådana krav i samband med ränteboxen. Betydligt fler företag kommer vidare att gynnas av koncernränteboxen än de 87 företag som utnyttjade ordningen för internationell finansieringsverksamhet.

(123)

Det kan i detta sammanhang inte hävdas att det kommer att vara lättare för stora (multinationella) företag att utnyttja ordningen än för små och medelstora företag och att de därför skulle gynnas i oproportionerlig utsträckning. Enligt den statistik som har lämnats av de nederländska myndigheterna, där det görs en tydlig åtskillnad mellan små och medelstora företag och stora företag, har 200 000 företag (av 335 000) ett eller flera koncernföretag och kan därför göra eller ta emot koncerninterna räntebetalningar. Av dessa företag har 50 000 ett eller flera koncernföretag som ligger utomlands, varav 47 000 (95 %) är små eller medelstora företag. Detta visar tydligt att små och medelstora företag inte kommer att diskrimineras genom åtgärden.

(124)

Det har i punkterna 83–123 påvisats att åtgärden inte på ett diskriminerande sätt leder till en fördel för företag i likartade situationer och att den i själva verket bör öka skatteneutraliteten.

(125)

Det har också konstaterats att den faktiska fördel för multinationella företag som kan uppstå till följd av skillnader mellan skattesystem i gränsöverskridande situationer faller utanför tillämpningsområdet för reglerna om statligt stöd, eftersom Nederländerna inte kan hållas ansvarigt för dessa skillnader.

(126)

Kommissionen anser under alla omständigheter att ordningen verkligen är öppen för alla företag i Nederländerna eftersom det inte finns några rättsliga eller ekonomiska hinder för bildandet av en koncern.

(127)

Den sista ändringen som infördes av de nederländska myndigheterna kommer att göra det lättare att starta ett företag i Nederländerna genom att det lagstadgade kapitalkravet på 18 000 euro för aktiebolag avskaffas. Det kommer därmed att bli möjligt för alla företag att enkelt starta ett (andra) företag i Nederländerna och därigenom bilda en koncern. Därmed kommer ränteboxen att kunna utnyttjas av alla enskilda företag utan krav på en viss ekonomisk styrka eller betydande kapitalresurser. Eftersom bildandet av en koncern kommer att bli en rent organisatorisk fråga och inte medföra oproportionerliga kostnader kommer kravet att ingå i en företagskoncern inte längre att utgöra ett hinder för företag som vill dra fördel av koncernränteboxen.

(128)

Kommissionen finner att den koncernränteboxåtgärd som Nederländerna planerar att genomföra inte leder till en selektiv fördel som Nederländerna kan ställas till svars för och som gynnar företag etablerade i Nederländerna som ingår i en koncern eller för utländska företag som ingår i en koncern med fast driftställe i Nederländerna, och att den följaktligen inte utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 i fördraget.