9.10.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 266/1

(1)

I halvtidsöversynen av kommissionens vitbok från 2001 ”Hållbara transporter för ett rörligt Europa” av den 22 juni 2006 betonas den potential som Marco Polo-programmet, inrättat genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1382/2003 av den 22 juli 2003 om beviljande av ekonomiskt gemenskapsstöd till förbättring av godstransportsystemets miljöprestanda (”Marco Polo-programmet”) (3), har som en finansieringskälla som erbjuder operatörer på överbelastade vägar alternativ i form av andra transportsätt. Marco Polo-programmet är därför ett grundläggande element i den aktuella transportpolitiken.

(2)

Om inga drastiska åtgärder vidtas kommer de sammanlagda vägtransporterna i Europa att öka med mer än 60 % fram till 2013. Enligt uppskattningar skulle detta leda till en ökning av den internationella godstrafiken på väg med cirka 20,5 miljarder tonkilometer per år i Europeiska unionen fram till 2013, vilket skulle få negativa konsekvenser i form av tilläggskostnader för väginfrastrukturen, olyckor, trafikstockningar, lokala och globala föroreningar, miljöförstöring samt mindre tillförlitliga leverantörs- och logistikkedjor.

(3)

För att denna ökning ska kunna hanteras måste närsjöfart, järnväg och inre vattenvägar utnyttjas bättre än för närvarande och det är nödvändigt att ytterligare stimulera kraftfulla initiativ från transport- och logistikbranschen, inklusive inlandsterminaler och andra plattformar som underlättar intermodalitet, för att uppmuntra nya metoder och tekniska förnyelser inom alla transportsätt och förvaltningen av dem.

(4)

Ett av Europeiska unionens mål är att främja miljövänliga transportsätt, oberoende av om detta leder till specifika omställningar till andra transportsätt eller till att godstransporter på väg undviks.

(5)

Enligt förordning (EG) nr 1692/2006 (4) var kommissionen skyldig att genomföra en utvärdering av Marco Polo II-programmet (nedan kallat programmet) och vid behov lägga fram lämpliga förslag för ändring av programmet.

(6)

I en extern utvärdering av resultaten av Marco Polo-programmet gjordes bedömningen att det programmet inte skulle nå sina mål vad gäller trafikomställning och vissa rekommendationer rörande förbättring av programmets effektivitet lämnades.

(7)

Kommissionen har analyserat verkningarna av de förslag som läggs fram i den externa bedömningen och andra åtgärder avsedda att öka programmets effektivitet. Den analysen visade att ett antal ändringar av förordning (EG) nr 1692/2006 behövdes för att göra det lättare för små företag och mikroföretag att delta, sänka tröskeln för stödberättigande, höja stödnivån och förenkla programmets genomförande och förvaltning.

(8)

Små företags och mikroföretags deltagande i programmet bör ökas genom att enskilda företag tillåts ansöka om finansiering och genom att tröskeln för stödberättigande sänks för förslag från företag för transport på inre vattenvägar.

(9)

Trösklarna för finansieringsförslagens stödberättigande bör sänkas och uttryckas som årligen omställda tonkilometer, utom när det gäller åtgärder för gemensamt lärande. Dessa trösklar bör beräknas för hela genomförandeperioden för de åtgärder som avses i bilagan utan att någon årlig genomförandegrad fastställs. Det bör inte finnas något ytterligare behov av en särskild tröskel som gäller åtgärder avseende trafikundvikande åtgärder och en minimilöptid bör fastställas för denna typ av åtgärd, katalysatoråtgärder och åtgärder rörande höghastighetsleder till sjöss.

(10)

Stödnivån bör höjas genom att en definition av begreppet gods införs i syfte att inkludera transportelementet i beräkningen av trafikomställningar, och i undantagsfall genom att medge en förlängning av längsta tillåtna löptid för åtgärder som drabbas av förseningar vid starten. Höjningen av stödnivån från 1 EUR till 2 EUR enligt det förfarande som föreskrivs i bilaga I till förordning (EG) nr 1692/2006 bör återspeglas i den bilagan i dess ändrade lydelse.

(11)

För att förenkla genomförandet av programmet bör bilaga II till förordning (EG) nr 1692/2006 om finansieringsvillkor för kringliggande infrastruktur utgå. Vidare bör kommittéförfarandet för det årliga urvalet av åtgärder som får finansiering elimineras.

(12)

En mer detaljerad koppling bör etableras mellan programmet och det transeuropeiska transportnätet (TEN-T) för att ange ramen för höghastighetsleder till sjöss, och miljöaspekterna bör utvidgas till att omfatta de totala externa kostnaderna för åtgärderna.

(13)

Förordning (EG) nr 1692/2006 bör därför ändras i enlighet med detta.

(14)

För att säkerställa att de åtgärder som fastställs i denna förordning kan tillämpas så ändamålsenligt och snabbt som möjligt, bör denna förordning träda i kraft så snart det är möjligt efter det att den har antagits.

1.

I artikel 2 ska följande led läggas till:

2.

Artikel 4.1 ska ersättas med följande:

”1.   Åtgärdsförslag ska lämnas in av företag eller konsortier etablerade i någon medlemsstat eller i deltagande länder, enligt artikel 3.3 och 3.4.”

3.

Artikel 5 ska ändras på följande sätt:

4.

Artikel 7 ska ersättas med följande:

”Artikel 7

Statligt stöd

Gemenskapsfinansiering till en åtgärd enligt programmet utesluter inte att samma åtgärd tilldelas offentligt stöd på nationell, regional eller lokal nivå, om stödet är förenligt med bestämmelserna om statligt stöd enligt fördraget och tilldelas inom de gränser som fastställs för varje typ av åtgärd i bilagan.”

5.

Artikel 8 ska ersättas med följande:

”Artikel 8

Inlämnande av åtgärdsförslag

Åtgärdsförslag ska lämnas in till kommissionen på det sätt som anges i de närmare bestämmelser som utfärdas enligt artikel 6. Åtgärdsförslaget ska innehålla alla de upplysningar som kommissionen behöver för att kunna göra ett urval i enlighet med kriterierna i artikel 9.

Kommissionen ska vid behov erbjuda sökande stöd för att underlätta deras ansökningsprocess, exempelvis genom en helpdesk online.”

6.

Artikel 9 ska ersättas med följande:

”Artikel 9

Urval av åtgärder som ska beviljas finansiering

Inlämnade åtgärdsförslag ska bedömas av kommissionen. När kommissionen väljer vilka åtgärder som ska beviljas finansiering enligt programmet, ska den beakta följande:

Kommissionen ska, efter att ha informerat den kommitté som avses i artikel 10, anta beslutet om beviljande av finansiering.

Kommissionen ska underrätta stödmottagarna om sitt beslut.”

7.

Artikel 14 ska ändras på följande sätt:

8.

Artikel 15 ska ersättas med följande:

”Artikel 15

Upphävande

Förordning (EG) nr 1382/2003 ska upphävas med verkan från den 14 december 2006.

Avtal som avser åtgärder inom ramen för förordning (EG) nr 1382/2003 ska fortsätta att omfattas av den förordningen till dess att de har avslutats operationellt och finansiellt.”

9.

Bilaga I till förordning (EG) nr 1692/2006 ska ersättas med texten i bilagan till den här förordningen.

10.

Bilaga II till förordning (EG) nr 1692/2006 ska utgå.

9.10.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 266/11

(1)

Det är viktigt att avgifterna är lika för gränsöverskridande betalningar i euro och motsvarande betalningar inom en medlemsstat, för att den inre marknaden ska fungera väl och för att underlätta den gränsöverskridande handeln inom gemenskapen. Denna princip om lika avgifter fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2560/2001 av den 19 december 2001 om gränsöverskridande betalningar i euro (4), som är tillämplig på gränsöverskridande betalningar i euro och svenska kronor på upp till 50 000 EUR eller motsvarande belopp.

(2)

Kommissionens rapport av den 11 februari 2008 om tillämpningen av förordning (EG) nr 2560/2001 om gränsöverskridande betalningar i euro bekräftade att tillämpningen av den förordningen effektivt har fått ner avgifterna för gränsöverskridande betalningstransaktioner i euro till samma nivå som inhemska avgifter och att förordningen har stimulerat den europeiska betalningsbranschen att vidta de åtgärder som krävs för att skapa en betalningsinfrastruktur inom hela gemenskapen.

(3)

Kommissionens rapport behandlade de praktiska problemen i samband med genomförandet av förordning (EG) nr 2560/2001. Som slutsats föreslogs ett antal förändringar av förordningen, för att åtgärda de problem som konstaterats under översynen. Dessa problem gäller störningar på den inre betalningsmarknaden till följd av skiljaktiga statistiska rapporteringskrav, genomförandet av förordning (EG) nr 2560/2001 på grund av att nationella behöriga myndigheter inte utsetts, avsaknaden av organ för att utanför domstol lösa tvister i samband med förordningen och den omständigheten att förordningen inte omfattar autogirering.

(4)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG av den 13 november 2007 om betaltjänster på den inre marknaden (5) ger en modern rättslig grund för skapandet av en inre marknad för betalningar i hela gemenskapen. För att säkerställa rättslig konsekvens mellan de båda rättsakterna är det lämpligt att ändra de relevanta bestämmelserna i förordning (EG) nr 2560/2001, särskilt definitionerna.

(5)

Förordning (EG) nr 2560/2001 omfattar gränsöverskridande betalningar och gränsöverskridande elektroniska betalningar. Det är lämpligt att utvidga tillämpningsområdet för förordning (EG) nr 2560/2001, så att gränsöverskridande autogireringar möjliggörs i överensstämmelse med målet i direktiv 2007/64/EG. Det är fortfarande inte tillrådligt att tillämpa principen om lika avgifter på betalningsinstrument som huvudsakligen eller uteslutande är pappersbaserade, såsom checkar, eftersom dessa är av den beskaffenheten att de inte kan behandlas lika effektivt som elektroniska betalningar.

(6)

Principen om lika avgifter bör tillämpas på betalningar som initieras eller avslutas på papper, med undantag för checkar, eller med kontanter, om dessa behandlas elektroniskt under betalningskedjan, och alla avgifter, oavsett om de är direkt eller indirekt kopplade till en betalningstransaktion, inbegripet avgifter kopplade till ett avtal, med undantag för valutaväxlingsavgifter. Indirekta avgifter bör inbegripa avgifter för upprättande av en stående betalningsorder, eller avgifter för att använda ett betal- eller kreditkort, och bör vara desamma för nationella och gränsöverskridande betalningstransaktioner inom gemenskapen.

(7)

I syfte att undvika fragmentering av betalningsmarknaderna, bör principen om lika avgifter tillämpas. Därför bör en nationell betalning med samma eller mycket snarlika egenskaper som den gränsöverskridande betalningen fastställas för varje kategori av gränsöverskridande betalningstransaktioner. Det bör vara möjligt att bland annat använda följande kriterier för att fastställa den nationella betalning som motsvarar en gränsöverskridande betalning: kanal som använts vid initiering, utförande och avslut av betalningen, automatiseringsgrad, eventuell betalningsgaranti, kundstatus och förhållande till betaltjänstleverantören, eller typ av betalningsinstrument som använts, enligt definitionen i artikel 4.23 i direktiv 2007/64/EG. Dessa kriterier bör inte anses vara uttömmande.

(8)

Behöriga myndigheter bör utfärda riktlinjer för identifiering av motsvarande betalningar när de anser det vara nödvändigt. Kommissionen, när det är lämpligt biträdd av betalningskommittén, bör tillhandahålla lämpliga riktlinjer och bistå de behöriga myndigheterna.

(9)

Det är viktigt att underlätta betaltjänstleverantörers gränsöverskridande betalningar. I detta sammanhang bör standardisering främjas, särskilt användningen av det internationella bankkontonumret (International Bank Account Number, Iban-nummer) och bankidentifieringskoden (Bank Identifier Code, BIC-kod). Det är därför lämpligt att betaltjänstleverantörerna förser betaltjänstanvändarna med uppgifter om Iban-numret och BIC-koden för kontot i fråga.

(10)

Skiljaktiga rapporteringskrav för betalningsbalansstatistiken, vilka enbart tillämpas för gränsöverskridande betalningstransaktioner, hindrar utvecklingen av en integrerad betalningsmarknad, särskilt inom det gemensamma eurobetalningsområdet (Single Euro Payments Area, Sepa). När det gäller Sepa bör man senast den 31 oktober 2011 åter göra en bedömning av om det är lämpligt att avskaffa dessa avvecklingsbaserade rapporteringskrav. För att garantera en jämn, punktlig och effektiv betalningsbalansrapportering är det också önskvärt att man för olika betalningsinstrument fortfarande kan samla in lättillgängliga betalningsuppgifter som Iban-nummer, BIC-kod och transaktionsbeloppet eller enkla, aggregerade betalningsuppgifter, förutsatt att insamlingen inte stör den automatiserade betalningsprocessen och helt kan automatiseras. Denna förordning påverkar inte rapporteringskraven för andra ändamål, såsom förhindrande av penningtvätt och finansiering av terrorism, eller för skatteskäl.

(11)

För närvarande används olika affärsmodeller för befintliga nationella autogirosystem. För att underlätta lanseringen av autogirosystemet inom Sepa är det nödvändigt att inrätta en gemensam affärsmodell och tillhandahålla större rättslig klarhet nät det gäller multilaterala förmedlingsavgifter. För gränsöverskridande autogiro skulle detta kunna åstadkommas genom att man undantagsvis fastställer ett högsta belopp för den multilaterala förmedlingsavgiften per transaktion under en övergångsperiod. Parterna till ett multilateralt avtal bör dock stå fria att fastställa ett lägre belopp eller komma överens om en multilateral förmedlingsavgift som är lika med noll. För nationella autogiron inom Sepa skulle samma nationella förmedlingsavgift eller annan överenskommelse om ersättning mellan banker mellan betalningsmottagarens och betalarens betaltjänstleverantörer kunna användas som existerade innan denna förordning började tillämpas. Om en sådan nationell multilateral förmedlingsavgift eller annan överenskommelse om ersättning mellan banker sänks eller avskaffas under övergångsperioden, t.ex. som ett resultat av tillämpningen av konkurrenslagstiftning, bör de reviderade förfarandena tillämpas på nationella autogiron inom Sepa under övergångsperioden. När autogireringar omfattas av ett bilateralt avtal bör dock villkoren för det bilaterala avtalet ha företräde framför eventuella multilaterala förmedlingsavgifter eller andra avtal om ersättning mellan banker. Branschen kan använda sig av den rättsliga säkerhet som tillhandahålls under övergångsperioden för att utarbeta och avtala om en gemensam, långsiktig affärsmodell för driften av autogiro inom Sepa. I slutet av övergångsperioden bör en långsiktig lösning för affärsmodellen för autogiro inom Sepa vara på plats i enlighet med EG:s konkurrenslagstiftning och gemenskapens regelverk. Inom ramen för en löpande dialog med bankerna och utifrån bidrag från berörda marknadsaktörer avser kommissionen att snarast tillhandahålla riktlinjer avseende målsättningen och mätbara kriterier för kompatibiliteten för sådana multilaterala ersättningar mellan banker, vilka skulle kunna inbegripa multilaterala förmedlingsavgifter, med EG:s konkurrenslagstiftning och gemenskapens regelverk.

(12)

För att en autogirering ska kunna utföras måste betalarens konto kunna nås. För att främja en framgångsrik övergång till autogiro inom Sepa är det därför mycket viktigt att samtliga betalares konton kan nås när det redan är fallet i befintliga nationella autogiron i euro, eftersom betalare och betalningsmottagare annars inte kommer att kunna dra nytta av fördelarna med betalning med gränsöverskridande autogiro. Om betalarens konto inte kan nås inom ramen för autogirosystemet inom Sepa kommer varken betalare (gäldenärer) eller betalningsmottagare (fordringsägare) att kunna dra nytta av de nya möjligheter som autogiro för med sig. Detta är särskilt viktigt i fall när betalningsmottagaren initierar autogirobetalningar i en så kallad batchöverföring, t.ex. månads- eller kvartalsvis för räkningar för el och annan förbrukning, och inte som en separat inbetalning för varje enskild kund. Om fordringsägare inte kan nå samtliga sina gäldenärer genom en enda åtgärd kommer ytterligare åtgärder att krävas vilket sannolikt kommer att öka kostnaderna. Så länge som det inte är obligatoriskt att betalarens betalningsleverantör ska kunna nås kommer alltså effektiviteten för autogirobetalningar inte att förbättras fullt ut och konkurrensen på alleuropeisk nivå kommer att förbli begränsad. Men med tanke på de särskilda kännetecknen för autogiro mellan företag bör detta endast tillämpas på det grundläggande autogirosystemet inom Sepa och inte systemet för autogiro mellan företag inom Sepa. Nåbarhetskravet omfattar rätt för betalarens betaltjänstleverantör att inte utföra en autogirering i enlighet med regelverket för autogiro avseende t.ex. avslag, vägran eller returnering av transaktioner. Dessutom bör nåbarhetskravet inte tillämpas på betaltjänstleverantörer som har tillstånd att tillhandahålla och utföra autogireringar, men som inte är kommersiellt aktiva i sådan verksamhet.

(13)

Mot bakgrund av de tekniska krav som är nödvändiga för nåbarhet är det dessutom viktigt för betalarnas betaltjänstleverantörer att ha tillräckligt med tid på sig för förberedelser för att kunna uppfylla nåbarhetskravet. Betaltjänstleverantörerna bör därför ha rätt till en övergångsperiod på högst ett år efter den dag som denna förordning börjar tillämpas för att uppfylla detta krav. Eftersom betaltjänstleverantörer i medlemsstater utanför euroområdet behöver göra mer förberedelser bör sådana betaltjänstleverantörer tillåtas skjuta upp verkställandet av nåbarhetskravet med högst fem år efter den dag då denna förordning börjar tillämpas. Betaltjänstleverantörer i en medlemsstat som har infört euro som sin valuta inom fyra år efter den dag då denna förordning börjar tillämpas bör dock vara skyldiga att uppfylla nåbarhetskravet senast ett år efter den dag då denna medlemsstat gick med i euroområdet.

(14)

De behöriga myndigheterna bör ges befogenhet att effektivt fullgöra sina övervakningsskyldigheter och vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att betaltjänstleverantörer följer denna förordning.

(15)

För att möjliggöra tvistlösningar vid en felaktig tillämpning av denna förordning bör medlemsstaterna inrätta lämpliga och effektiva förfaranden för klagomål och tvistlösning, för lösande av eventuella tvister mellan betaltjänstanvändare och betaltjänstleverantörer. Det är också viktigt att utse behöriga myndigheter och organ för klagomål och tvistlösning utanför domstol, genom att antingen utse redan befintliga organ, om så är lämpligt, eller inrätta nya organ.

(16)

Det är mycket viktigt att se till att behöriga myndigheter och organ för klagomål och tvistlösning utanför domstol inom gemenskapen samarbetar aktivt för att smidigt och i rimlig tid lösa gränsöverskridande tvister inom ramen för denna förordning. Det bör vara möjligt att sådant samarbete sker i form av ett informationsutbyte avseende lagstiftning eller juridisk praxis i deras jurisdiktioner eller, om så är lämpligt, överföring eller övertagande av klagomål och tvistlösning.

(17)

Det är nödvändigt att medlemsstaterna fastställer de effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner i sin nationella lagstiftning som är tillämpliga vid överträdelse av denna förordning.

(18)

Det skulle ha klara fördelar att utvidga tillämpningen av denna förordning till andra valutor än euro, särskilt när det gäller det antal betalningar som ska omfattas. Ett meddelandeförfarande bör därför införas, för att även medlemsstater med annan valuta än euro ska kunna tillämpa förordningen på gränsöverskridande betalningar i sin nationella valuta. Det bör emellertid säkerställas att medlemsstater som redan uppfyllt detta meddelandeförfarande inte måste lämna ett nytt meddelande.

(19)

Det är önskvärt att kommissionen lägger fram en rapport om lämpligheten att avskaffa avvecklingsbaserade nationella rapporteringskrav. Det är också lämpligt att kommissionen lägger fram en rapport om tillämpningen av denna förordning, i vilken särskilt användningen av Iban-nummer och BIC-kod utvärderas när det gäller att underlätta betalningar inom gemenskapen och marknadsutvecklingen när det gäller tillämpningen av bestämmelserna om autogireringar. När det gäller utvecklingen av Sepa är det även önskvärt att denna rapport bedömer lämpligheten av det nuvarande taket på 50 000 EUR som för närvarande är tillämpligt på principen om lika avgifter

(20)

Av rättssäkerhetskäl och tydlighetsskäl bör förordning (EG) nr 2560/2001 upphävas.

(21)

För att säkerställa rättslig konsekvens mellan denna förordning och direktiv 2007/64/EG, särskilt vad gäller öppenheten och insynen i betaltjänsternas villkor och informationskrav och vad gäller rättigheter och skyldigheter för tillhandahållande och användning av betaltjänster, är det lämpligt att denna förordning träder i kraft den 1 november 2009. För införande av sanktioner för överträdelse mot denna förordning är det lämpligt att ge medlemsstaterna tid fram till den 1 juni 2010 att besluta om sådana åtgärder.

(22)

Eftersom målen för denna förordning inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför, på grund av åtgärdens omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

a)

ska betalaren, för en transaktion som denne initierar, på begäran meddela betaltjänstleverantören betalningsmottagarens Iban-nummer och BIC-koden för betalningsmottagarens betaltjänstleverantör,

b)

ska betalningsmottagaren, för en transaktion som denne initierar, på begäran meddela betaltjänstleverantören betalarens Iban-nummer och BIC-koden för betalarens betaltjänstleverantör.

a)

användningen av Iban-nummer och BIC-kod i samband med automatiska betalningar,

b)

lämpligheten av att behålla taket i artikel 3.1, och

c)

marknadsutvecklingen i fråga om tillämpningen av artiklarna 6, 7 och 8.