ISSN 1725-2628

Europeiska unionens

officiella tidning

L 327

European flag  

Svensk utgåva

Lagstiftning

51 årgången
5 december 2008


Innehållsförteckning

 

I   Rättsakter som antagits i enlighet med EG- och Euratomfördragen och som ska offentliggöras

Sida

 

 

FÖRORDNINGAR

 

*

Rådets förordning (EG) nr 1207/2008 av den 28 november 2008 om ändring av förordning (EG) nr 639/2004 om förvaltning av fiskeflottor som är registrerade i gemenskapens yttersta randområden

1

 

 

Kommissionens förordning (EG) nr 1208/2008 av den 4 december 2008 om fastställande av schablonvärden vid import för bestämning av ingångspriset för vissa frukter och grönsaker

3

 

 

Kommissionens förordning (EG) nr 1209/2008 av den 4 december 2008 om ändring av de representativa priser och tilläggsbelopp för import av vissa sockerprodukter som fastställs genom förordning (EG) nr 945/2008 för regleringsåret 2008/2009

5

 

 

DIREKTIV

 

*

Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/103/EG av den 19 november 2008 om ändring av direktiv 2006/66/EG om batterier och ackumulatorer och förbrukade batterier och ackumulatorer vad gäller utsläppande på marknaden av batterier och ackumulatorer ( 1 )

7

 

*

Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/104/EG av den 19 november 2008 om arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag

9

 

 

II   Rättsakter som antagits i enlighet med EG- och Euratomfördragen och vars offentliggörande inte är obligatoriskt

 

 

BESLUT

 

 

Rådet

 

 

2008/903/EG

 

*

Rådets beslut av den 27 november 2008 om fullständig tillämpning av Schengenregelverkets bestämmelser i Schweiziska edsförbundet

15

 

 

2008/904/EG

 

*

Rådets beslut av den 27 november 2008 om utnämning av en nederländsk ledamot och två nederländska suppleanter i Regionkommittén

18

 

 

2008/905/EG

 

*

Rådets beslut av den 27 november 2008 om ändring av bilaga 13 till de gemensamma konsulära anvisningarna, om ifyllande av viseringsmärket

19

 

 

2008/906/EG

 

*

Rådets beslut av den 27 november 2008 om utnämning av två danska ledamöter och två suppleanter i Regionkommittén

21

 

 

Kommissionen

 

 

2008/907/EG

 

*

Kommissionens beslut av den 3 november 2008 om hälsogarantier vid transport av hästdjur från ett tredjeland till ett annat i enlighet med artikel 9.1 c i rådets direktiv 91/496/EEG [delgivet med nr K(2008) 6296]  ( 1 )

22

 

 

2008/908/EG

 

*

Kommissionens beslut av den 28 november 2008 om tillåtelse för vissa medlemsstater att se över sitt årliga övervakningsprogram för BSE [delgivet med nr K(2008) 7288]

24

 

 

III   Rättsakter som antagits i enlighet med fördraget om Europeiska unionen

 

 

RÄTTSAKTER SOM ANTAGITS I ENLIGHET MED AVDELNING VI I FÖRDRAGET OM EUROPEISKA UNIONEN

 

*

Rådets rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen

27

 

 

 

*

Not till läsaren (se omslagets tredje sida)

s3

 


 

(1)   Text av betydelse för EES

SV

De rättsakter vilkas titlar är tryckta med fin stil är sådana rättsakter som har avseende på den löpande handläggningen av jordbrukspolitiska frågor. De har normalt en begränsad giltighetstid.

Beträffande alla övriga rättsakter gäller att titlarna är tryckta med fetstil och föregås av en asterisk.


I Rättsakter som antagits i enlighet med EG- och Euratomfördragen och som ska offentliggöras

FÖRORDNINGAR

5.12.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 327/1


RÅDETS FÖRORDNING (EG) nr 1207/2008

av den 28 november 2008

om ändring av förordning (EG) nr 639/2004 om förvaltning av fiskeflottor som är registrerade i gemenskapens yttersta randområden

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artiklarna 37 och 299.2,

med beaktande av kommissionens förslag,

med beaktande av Europaparlamentets yttrande (1), och

av följande skäl:

(1)

Genom rådets förordning (EG) nr 639/2004 av den 30 mars 2004 om förvaltning av fiskeflottor som är registrerade i gemenskapens yttersta randområden (2) medges undantag från artikel 13 i rådets förordning (EG) nr 2371/2002 av den 20 december 2002 om bevarande och hållbart utnyttjande av fiskeresurserna inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken (3). Den artikeln innehåller bestämmelser om ett allmänt system för förvaltning av inträden i och utträden ur flottan.

(2)

I artikel 2.5 i förordning (EG) nr 639/2004 fastställs giltighetstiden för undantaget från systemet för in-/utträden för fartyg som erhållit offentligt stöd för förnyelse. Ursprungligen skulle undantaget upphävas per den 31 december 2007, men det förlängdes till och med den 31 december 2008 efter ingåendet av den politiska överenskommelsen i rådet av den 19 juni 2006 om Europeiska fiskerifonden.

(3)

Den kommissionsakt som gör det möjligt för de berörda medlemsstaterna att bevilja statligt stöd antogs senare än vad som var tänkt. Eftersom de intresserade varven har begränsad kapacitet blir det omöjligt att per den 31 december 2008 fullt ut genomföra den politiska överenskommelse som nåddes i rådet den 19 juni 2006.

(4)

Tidsfristen för undantaget i artikel 2.5 i förordning (EG) nr 639/2004 bör därför förlängas till och med 2011.

(5)

Förordning (EG) nr 639/2004 bör därför ändras i enlighet med detta.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Förordning (EG) nr 639/2004 ska ändras på följande sätt:

1.

Artikel 2.5 ska ersättas med följande:

”5.

Trots vad som anges i punkt 3, kommer undantag som enligt punkt 1 a gäller för fiskefartyg som erhållit offentligt stöd för förnyelse, att upphöra gälla tre år efter det att offentligt stöd för förnyelse beviljats, dock senast den 31 december 2011.”

2.

Artikel 6 ska ersättas med följande:

”Artikel 6

Rapportering

Kommissionen ska till Europaparlamentet och rådet överlämna en rapport om genomförandet av denna förordning senast den 30 juni 2012.”

Artikel 2

Denna förordning träder i kraft samma dag som den offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i Bryssel den 28 november 2008.

På rådets vägnar

M. BARNIER

Ordförande


(1)  Yttrandet avgivet den 21 oktober 2008 (ännu ej offentliggjort i EUT).

(2)  EUT L 102, 7.4.2004, s. 9.

(3)  EUT L 358, 31.12.2002, s. 59.


5.12.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 327/3


KOMMISSIONENS FÖRORDNING (EG) nr 1208/2008

av den 4 december 2008

om fastställande av schablonvärden vid import för bestämning av ingångspriset för vissa frukter och grönsaker

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1234/2007 av den 22 oktober 2007 om upprättande av en gemensam organisation av jordbruksmarknaderna och om särskilda bestämmelser för vissa jordbruksprodukter (”enda förordningen om de gemensamma organisationerna av marknaden”) (1),

med beaktande av kommissionens förordning (EG) nr 1580/2007 av den 21 december 2007 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordningar (EG) nr 2200/96, (EG) nr 2201/96 och (EG) nr 1182/2007 avseende sektorn för frukt och grönsaker (2), särskilt artikel 138.1, och

av följande skäl:

I förordning (EG) nr 1580/2007 anges som tillämpning av resultaten av de multilaterala förhandlingarna i Uruguayrundan kriterierna för kommissionens fastställande av schablonvärdena vid import från tredje land för de produkter och de perioder som anges i bilaga XV, del A till den förordningen.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

De schablonvärden vid import som avses i artikel 138 i förordning (EG) nr 1580/2007 ska fastställas i bilagan till den här förordningen.

Artikel 2

Denna förordning träder i kraft den 5 december 2008.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i Bryssel den 4 december 2008.

På kommissionens vägnar

Jean-Luc DEMARTY

Generaldirektör för jordbruk och landsbygdsutveckling


(1)  EUT L 299, 16.11.2007, s. 1.

(2)  EUT L 350, 31.12.2007, s. 1.


BILAGA

Fastställande av schablonvärden vid import för bestämning av ingångspriset för vissa frukter och grönsaker

(EUR/100 kg)

KN-nr

Kod för tredjeland (1)

Schablonvärde vid import

0702 00 00

MA

67,0

TR

79,7

ZZ

73,4

0707 00 05

JO

167,2

MA

60,3

TR

89,0

ZZ

105,5

0709 90 70

JO

230,6

MA

79,8

TR

87,5

ZZ

132,6

0805 10 20

BR

44,6

MA

68,4

TR

54,6

UY

34,6

ZA

43,6

ZW

43,5

ZZ

48,2

0805 20 10

MA

64,3

TR

65,0

ZZ

64,7

0805 20 30, 0805 20 50, 0805 20 70, 0805 20 90

AR

62,9

HR

49,2

IL

85,6

TR

58,9

ZZ

64,2

0805 50 10

MA

64,0

TR

57,7

ZA

79,4

ZZ

67,0

0808 10 80

CA

89,4

CL

67,1

CN

80,0

MK

34,8

US

107,7

ZA

113,0

ZZ

82,0

0808 20 50

AR

73,4

CL

48,4

CN

41,3

TR

110,3

US

122,0

ZZ

79,1


(1)  Landsbeteckningar som fastställs i kommissionens förordning (EG) nr 1833/2006 (EUT L 354, 14.12.2006, s. 19). Koden ”ZZ” betecknar ”övrigt ursprung”.


5.12.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 327/5


KOMMISSIONENS FÖRORDNING (EG) nr 1209/2008

av den 4 december 2008

om ändring av de representativa priser och tilläggsbelopp för import av vissa sockerprodukter som fastställs genom förordning (EG) nr 945/2008 för regleringsåret 2008/2009

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1234/2007 av den 22 oktober 2007 om upprättande av en gemensam organisation av jordbruksmarknaderna och om särskilda bestämmelser för vissa jordbruksprodukter (enda förordningen om de gemensamma organisationerna av marknaden) (1),

med beaktande av kommissionens förordning (EG) nr 951/2006 av 30 juni 2006 om tillämpningsföreskrifter till rådets förordning (EG) nr 318/2006 för handel med tredjeländer i sockersektorn (2), särskilt artikel 36.2 andra stycket andra meningen, och

av följande skäl:

(1)

De representativa priserna och tilläggsbeloppen för import av vitsocker, råsocker och vissa sockerlösningar för regleringsåret 2008/2009 har fastställts genom kommissionens förordning (EG) nr 945/2008 (3). Priserna och tilläggen ändrades senast genom kommissionens förordning (EG) nr 1149/2008 (4).

(2)

De uppgifter som kommissionen för närvarande har tillgång till medför att dessa belopp bör ändras i enlighet med bestämmelserna i förordning (EG) nr 951/2006,

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

De representativa priser och tilläggsbelopp för import av de produkter som avses i artikel 36 i förordning (EG) nr 951/2006, och som fastställs i förordning (EG) nr 945/2008 för regleringsåret 2008/2009, ska ändras i enlighet med bilagan till den här förordningen.

Artikel 2

Denna förordning träder i kraft den 5 december 2008.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i Bryssel den 4 december 2008.

På kommissionens vägnar

Jean-Luc DEMARTY

Generaldirektör för jordbruk och landsbygdsutveckling


(1)  EUT L 299, 16.11.2007, s. 1.

(2)  EUT L 178, 1.7.2006, s. 24.

(3)  EUT L 258, 26.9.2008, s. 56.

(4)  EUT L 309, 20.11.2008, s. 3.


BILAGA

De ändrade representativa priser och tilläggsbelopp för import av vitsocker, råsocker och produkter enligt KN-nummer 1702 90 95 som gäller från och med den 5 december 2008

(EUR)

KN-nummer

Representativt pris per 100 kg netto av produkten i fråga

Tilläggsbelopp per 100 kg netto av produkten i fråga

1701 11 10 (1)

23,24

4,68

1701 11 90 (1)

23,24

9,91

1701 12 10 (1)

23,24

4,49

1701 12 90 (1)

23,24

9,48

1701 91 00 (2)

25,79

12,35

1701 99 10 (2)

25,79

7,82

1701 99 90 (2)

25,79

7,82

1702 90 95 (3)

0,26

0,39


(1)  Fastställande för den standardkvalitet som definieras i punkt III i bilaga IV till förordning (EG) nr 1234/2007.

(2)  Fastställande för den standardkvalitet som definieras i punkt II i bilaga IV till förordning (EG) nr 1234/2007.

(3)  Fastställande per 1 % sackarosinnehåll.


DIREKTIV

5.12.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 327/7


EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2008/103/EG

av den 19 november 2008

om ändring av direktiv 2006/66/EG om batterier och ackumulatorer och förbrukade batterier och ackumulatorer vad gäller utsläppande på marknaden av batterier och ackumulatorer

(Text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 95.1,

med beaktande av kommissionens förslag,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (1),

efter att ha hört Regionkommittén,

i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget (2), och

av följande skäl:

(1)

Artikel 6.2 i direktiv 2006/66/EG (3) bör förtydligas så att batterier och ackumulatorer som lagligen släppts ut på marknaden i gemenskapen före den 26 september 2008 och som inte överensstämmer med det direktivet kan finnas kvar på marknaden i gemenskapen efter den dagen. Detta förtydligande klargör rättsläget när det gäller batterier som släppts ut på marknaden i gemenskapen och säkerställer en väl fungerande inre marknad. Förtydligandet överensstämmer med principen om avfallsminimering och bidrar till en minskning av den administrativa bördan.

(2)

Direktiv 2006/66/EG bör därför ändras i enlighet med detta.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Ändring av direktiv 2006/66/EG

Artikel 6.2 i direktiv 2006/66/EG ska ersättas med följande:

”2.   Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som krävs för att se till att batterier och ackumulatorer som inte uppfyller kraven i detta direktiv inte släpps ut på marknaden efter den 26 september 2008.

Batterier och ackumulatorer som inte uppfyller kraven i detta direktiv och som släpps ut på marknaden efter den dagen ska dras tillbaka från marknaden.”

Artikel 2

Införlivande

1.   Medlemsstaterna ska sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 5 januari 2009.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser ska de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras ska varje medlemsstat själv utfärda.

2.   Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten till de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 3

Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft samma dag som det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 4

Mottagare

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Strasbourg den 19 november 2008.

På Europaparlamentets vägnar

H.-G. PÖTTERING

Ordförande

På rådets vägnar

J.-P. JOUYET

Ordförande


(1)  Yttrandet avgivet den 9 juli 2008 (ännu ej offentliggjort i EUT).

(2)  Europaparlamentets yttrande av den 9 juli 2008 (ännu ej offentliggjort i EUT) och rådets beslut av den 20 oktober 2008.

(3)  EUT L 266, 26.9.2006, s. 1.


5.12.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 327/9


EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2008/104/EG

av den 19 november 2008

om arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 137.2,

med beaktande av kommissionens förslag,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (1),

efter att ha hört Regionkommittén,

i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget (2), och

av följande skäl:

(1)

Detta direktiv står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och de principer som erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (3). Det är särskilt utformat för att fullt ut garantera efterlevnad av artikel 31 i stadgan, som föreskriver att varje arbetstagare har rätt till hälsosamma, säkra och värdiga arbetsförhållanden, till begränsning av den maximala arbetstiden samt till dygns- och veckovila och årlig betald semester.

(2)

I punkt 7 i gemenskapsstadgan om arbetstagares grundläggande sociala rättigheter föreskrivs bland annat att förverkligandet av den inre marknaden måste leda till att levnads- och arbetsvillkoren för arbetstagarna inom Europeiska gemenskapen förbättras. Detta ska ske genom en harmonisering av dessa villkor, i huvudsak avseende sådana arbetsformer som visstidsanställning, deltidsarbete, arbete som utförs av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag och säsongsarbete.

(3)

Kommissionen samrådde den 27 september 1995 i enlighet med artikel 138.2 i fördraget med arbetsmarknadens parter på gemenskapsnivå om åtgärder som skulle kunna antas på gemenskapsnivå i fråga om flexibel arbetstid och trygghet för arbetstagarna.

(4)

Kommissionen ansåg efter detta samråd att gemenskapsåtgärder var lämpliga och samrådde den 9 april 1996 vidare, i enlighet med artikel 138.3 i fördraget med arbetsmarknadens parter om det planerade förslagets innehåll.

(5)

De avtalsslutande parterna förklarade i ingressen till det ramavtal om visstidsarbete som slöts den 18 mars 1999 att de hade för avsikt att utreda behovet av liknande avtal för arbete som utförs av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag och beslutade att inte inkludera arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag i direktivet om visstidsarbete.

(6)

De allmänna sektorsövergripande organisationerna, dvs. Europeiska industri- och arbetsgivarorganisationen (Unice) (4), Europeiska centrumet för offentliga företag (CEEP) och Europeiska fackliga samorganisationen (EFS) informerade i en gemensam skrivelse av den 29 maj 2000 kommissionen om att de ville inleda det förfarande som föreskrivs i artikel 139 i fördraget. I ytterligare en gemensam skrivelse av den 28 februari 2001 bad de kommissionen att förlänga den tidsfrist som avses i artikel 138.4 med en månad. Kommissionen biföll denna begäran och förlängde förhandlingstiden till och med den 15 mars 2001.

(7)

Den 21 maj 2001 meddelade arbetsmarknadens parter att deras förhandlingar om arbete som utförs av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag inte hade lett fram till något avtal.

(8)

Europeiska rådet ansåg i mars 2005 att det var av avgörande betydelse att ge ny stimulans åt Lissabonstrategin och lägga om prioriteringarna till tillväxt och sysselsättning. Rådet godkände de integrerade riktlinjerna för tillväxt och sysselsättning 2005–2008 som bland annat syftar till att främja flexibilitet i kombination med anställningstrygghet och minska segmenteringen av arbetsmarknaden, med vederbörlig hänsyn till den roll som arbetsmarknadens parter har.

(9)

I enlighet med kommissionens meddelande om den sociala agendan omfattande perioden fram till 2010 som välkomnades av Europeiska rådet i mars 2005 som ett bidrag för att uppnå målen för Lissabonstrategin genom att stärka den europeiska sociala modellen ansåg Europeiska rådet att nya arbetsorganisationsformer och ökad mångfald i fråga om anställningsvillkoren för arbetstagare och företag som bättre kombinerar flexibilitet och trygghet skulle bidra till anpassningsförmågan. Vidare godkände Europeiska rådet i december 2007 de överenskomna principerna om flexicurity som innebär jämvikt mellan flexibilitet och trygghet på arbetsmarknaden och bidrar till att både arbetstagare och arbetsgivare kan ta vara på de möjligheter som globaliseringen erbjuder.

(10)

Det råder avsevärda skillnader inom Europeiska unionen när det gäller att anlita arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag och i fråga om rättsläge, rättslig ställning och arbetsvillkor för dessa arbetstagare.

(11)

Arbete som utförs av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag tillgodoser både företagens behov av flexibilitet och arbetstagarnas behov av att förena privatliv och yrkesliv. Det bidrar således till att skapa arbetstillfällen och till deltagande och integration på arbetsmarknaden.

(12)

Genom detta direktiv fastställs en skyddsram för arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag som är icke-diskriminerande, öppen och proportionerlig samtidigt som den respekterar arbetsmarknadernas mångfald och de skilda förbindelserna mellan arbetsmarknadens parter.

(13)

I rådets direktiv 91/383/EEG av den 25 juni 1991 om komplettering av åtgärderna för att främja förbättringar av säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare med tidsbegränsat anställningsförhållande eller tillfälligt anställningsförhållande (5), fastställs de bestämmelser om säkerhet och hälsa i arbetet som ska tillämpas på arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag.

(14)

Grundläggande arbets- och anställningsvillkor för arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag bör minst motsvara de villkor som skulle gälla för dem om de hade anställts av kundföretaget för att utföra samma arbete.

(15)

Anställningskontrakt i form av tillsvidareanställning är det vanliga anställningsförhållandet. För arbetstagare som har ett kontrakt om tillsvidareanställning med bemanningsföretaget och med hänsyn till det särskilda skydd som ett sådant kontrakt ger, bör följaktligen en möjlighet föreskrivas att göra undantag från de bestämmelser som gäller i kundföretaget.

(16)

För att på ett flexibelt sätt kunna klara av arbetsmarknadernas mångfald och de skilda förbindelserna mellan arbetsmarknadens parter kan medlemsstaterna låta arbetsmarknadens parter fastställa arbets- och anställningsvillkor under förutsättning att den övergripande skyddsnivån för arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag respekteras.

(17)

Under vissa begränsade omständigheter och på grundval av ett avtal som ingåtts av arbetsmarknadens parter på nationell nivå bör medlemsstaterna dessutom, i begränsad utsträckning, kunna avvika från principen om lika behandling så länge som en tillräcklig skyddsnivå ges.

(18)

Förbättringen av det grundläggande skyddet för arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag bör åtföljas av en översyn av eventuella begränsningar eller förbud som kan ha införts när det gäller arbete som utförs av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag. Dessa kan endast motiveras av allmänintresset, särskilt skyddet av arbetstagarna, kraven på hälsa och säkerhet i arbetet och behovet av att garantera att arbetsmarknaden fungerar väl och att missbruk förhindras.

(19)

Detta direktiv påverkar inte arbetsmarknadens parters självbestämmanderätt och bör inte heller påverka relationerna dem emellan, t.ex. rätten att förhandla och sluta kollektivavtal i enlighet med nationell lagstiftning och praxis med iakttagande av rådande gemenskapslagstiftning.

(20)

Bestämmelserna i detta direktiv om begränsningar av eller förbud mot arbete som utförs av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag påverkar inte tillämpningen av nationell lagstiftning eller praxis om förbud mot att ersätta arbetstagare som strejkar med arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag.

(21)

Medlemsstaterna bör föreskriva administrativa eller rättsliga förfaranden för att garantera rättigheterna för arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag och bör föreskriva effektiva, avskräckande och proportionella sanktioner vid överträdelse av de skyldigheter som fastställs i detta direktiv.

(22)

Detta direktiv bör genomföras med iakttagande av fördragets bestämmelser om fritt tillhandahållande av tjänster och fri etableringsrätt, och utan att det påverkar tilllämpningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71/EG av den 16 december 1996 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster (6).

(23)

Eftersom målet för detta direktiv, nämligen att fastställa en harmoniserad ram på gemenskapsnivå som skyddar arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag, inte i tillräcklig utsträckning kan nås av medlemsstaterna och det därför, på grund av åtgärdens omfattning eller verkningar bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går direktivet inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL I

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 1

Tillämpningsområde

1.   Detta direktiv är tillämpligt på arbetstagare som har ett anställningskontrakt eller anställningsförhållande med ett bemanningsföretag och som hyrs ut till kundföretag för att temporärt arbeta under deras kontroll och ledning.

2.   Detta direktiv är tillämpligt på offentliga och privata företag som är bemanningsföretag eller kundföretag och bedriver ekonomisk verksamhet med eller utan vinstsyfte.

3.   Medlemsstaterna får, efter samråd med arbetsmarknadens parter, föreskriva att detta direktiv inte är tillämpligt på anställningskontrakt eller anställningsförhållanden som ingås inom ramen för särskilda offentliga program eller program med offentligt stöd för yrkesinriktad utbildning, arbetslivsintegrering eller omskolning.

Artikel 2

Syfte

Detta direktiv syftar till att skydda arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag och förbättra kvaliteten i det arbete som utförs av dem genom att garantera att principen om likabehandling enligt artikel 5 tillämpas på dem och genom att erkänna bemanningsföretag som arbetsgivare, med beaktande av behovet att fastställa en lämplig ram för anlitande av arbetskraft som hyrs ut av bemanningsföretag för att effektivt bidra till att skapa arbetstillfällen och till att utveckla flexibla arbetsformer.

Artikel 3

Definitioner

1.   I detta direktiv avses med

a)   arbetstagare: en person som i den berörda medlemsstaten i egenskap av arbetstagare är skyddad enligt nationell arbetsrätt,

b)   bemanningsföretag: varje fysisk eller juridisk person som i enlighet med nationell lagstiftning ingår anställningskontrakt eller inleder anställningsförhållanden med arbetstagare i syfte att hyra ut dessa till kundföretag för tillfälligt arbete i dessa företag under deras kontroll och ledning,

c)   arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag: en arbetstagare som har ett anställningskontrakt med eller anställningsförhållande hos ett bemanningsföretag, i syfte att hyras ut till ett kundföretag för att tillfälligt arbeta under dess kontroll och ledning,

d)   kundföretag: varje fysisk eller juridisk person för vilken och under vars kontroll och ledning arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag tillfälligt arbetar,

e)   uppdrag: den period då en arbetstagare från ett bemanningsföretag är uthyrd till kundföretaget för att tillfälligt arbeta under dess kontroll och ledning,

f)   grundläggande arbets- och anställningsvillkor: arbets- och anställningsvillkor som fastställs i lagar och andra författningar, kollektivavtal och/eller andra bindande generella bestämmelser som gäller i kundföretaget och som avser

2.   Detta direktiv ska inte påverka tillämpningen av nationell lagstiftning när det gäller definitionerna av lön, anställningskontrakt, anställningsförhållande eller arbetstagare.

Medlemsstaterna får inte undanta arbetstagare, anställningskontrakt eller anställningsförhållanden från tillämpningsområdet för detta direktiv enbart därför att det rör sig om deltidsarbetande arbetstagare, arbetstagare med tidsbegränsad anställning eller arbetstagare med ett anställningskontrakt med eller anställningsförhållande hos ett bemanningsföretag.

Artikel 4

Översyn av begränsningar eller förbud

1.   Begränsningar eller förbud mot anlitande av arbetskraft som hyrs ut av bemanningsföretag får endast motiveras av allmänintresset, särskilt arbetstagarnas skydd, kraven på hälsa och säkerhet i arbetet eller behovet av att garantera att arbetsmarknaden fungerar väl och att missbruk förhindras.

2.   Senast den 5 december 2011 ska medlemsstaterna, efter samråd med arbetsmarknadens parter i enlighet med nationell lagstiftning, kollektivavtal och praxis, göra en översyn av eventuella begränsningar eller förbud mot arbete som utförs av personal som hyrs ut av bemanningsföretag för att kontrollera om de är motiverade av de skäl som anges i punkt 1.

3.   Om sådana begränsningar eller förbud föreskrivs i kollektivavtal, får den översyn som avses i punkt 2 utföras av de parter på arbetsmarknaden som har förhandlat fram det berörda avtalet.

4.   Punkterna 1, 2 och 3 ska inte påverka tillämpningen av nationella krav i fråga om registrering, tillstånd, certifiering, finansiella garantier eller kontroll av bemanningsföretag.

5.   Medlemsstaterna ska informera kommissionen om resultaten av den översyn som avses i punkterna 2 och 3 senast den 5 december 2011.

KAPITEL II

ARBETS- OCH ANSTÄLLNINGSVILLKOR

Artikel 5

Likabehandlingsprincipen

1.   De grundläggande arbets- och anställningsvillkoren för arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag ska, under den tid uppdraget i kundföretaget varar, minst vara de villkor som skulle gälla för dem om de hade anställts direkt av företaget i fråga för att inneha samma tjänst.

Vid tillämpningen av bestämmelserna i första stycket ska de befintliga reglerna i kundföretaget för

a)

skydd av gravida och ammande kvinnor och skydd av barn och ungdomar, och

b)

likabehandling av kvinnor och män samt åtgärder för att motverka all diskriminering på grund av kön, ras eller etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning,

följas på det sätt som har fastställts i lagar och andra författningar, kollektivavtal och/eller i andra generella bestämmelser.

2.   När det gäller lön får medlemsstaterna, efter att ha samrått med arbetsmarknadens parter, föreskriva att undantag kan göras från de principer som fastställs i punkt 1, när arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag och som har ingått ett kontrakt om tillsvidareanställning hos ett sådant företag fortsätter att uppbära lön under tiden mellan två uppdrag.

3.   Medlemsstaterna får efter att ha samrått med arbetsmarknadens parter ge dessa möjlighet att, på lämplig nivå och i enlighet med de villkor som medlemsstaterna fastställer, bibehålla eller ingå kollektivavtal i vilka det, samtidigt som det övergripande skyddet av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag respekteras, får fastställas överenskommelser om arbets- och anställningsvillkor för arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag som avviker från de villkor som anges i punkt 1.

4.   Förutsatt att en tillräcklig skyddsnivå fastställs för arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag, får medlemsstater som antingen inte har något system för att i lag fastslå allmängiltig tillämpning av kollektivavtal eller inte har något system för att i lag eller i praktiken låta bestämmelser i kollektivavtal omfatta alla företag av liknande slag inom en viss sektor eller ett visst geografiskt område, efter samråd med arbetsmarknadens parter på nationell nivå och på grundval av ett avtal som ingåtts av dessa, fastställa en ordning för grundläggande arbets- och anställningsvillkor som avviker från de principer som fastställs i punkt 1. En sådan ordning får inkludera en kvalificeringsperiod för likabehandling.

En ordning som avses i denna punkt ska vara förenlig med gemenskapslagstiftningen och vara tillräckligt detaljerad och tillgänglig så att de berörda sektorerna och företagen kan identifiera och fullgöra sina skyldigheter. Särskilt ska medlemsstaterna genom tillämpning av artikel 3.2 ange om de yrkesbaserade systemen för social trygghet, inklusive pensionssystem, sjuklönesystem och system för arbetstagarnas ekonomiska delaktighet ingår i de grundläggande arbets- och anställningsvillkoren enligt punkt 1. En sådan ordning ska inte påverka tillämpningen av avtal på nationell, regional, lokal eller sektoriell nivå som inte är mindre fördelaktiga för arbetstagarna.

5.   Medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder i enlighet med nationell lagstiftning och/eller praxis för att undvika missbruk vid tillämpningen av denna artikel och särskilt för att förhindra flera på varandra följande uppdrag som syftar till att kringgå bestämmelserna i detta direktiv. De ska underrätta kommissionen om sådana åtgärder.

Artikel 6

Tillgång till anställning, gemensamma inrättningar och yrkesutbildning

1.   Arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag ska informeras om lediga platser i kundföretaget för att få samma möjligheter att hitta tillsvidareanställning som övriga arbetstagare i det företaget. Denna information får lämnas genom ett allmänt meddelande som anslås på lämplig plats i det företag för vilket och under vars kontroll arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag arbetar.

2.   Medlemsstaterna ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att bestämmelser som förbjuder eller medför hinder för ingående av ett anställningskontrakt eller ett anställningsförhållande mellan kundföretaget och en arbetstagare som hyrs ut av ett bemanningsföretag efter det att uppdraget har avlutats, ska vara ogiltiga eller kunna ogiltigförklaras.

Denna punkt påverkar inte tillämpningen av bestämmelser enligt vilka bemanningsföretag erhåller skälig ersättning för tjänster till kundföretagen för uppdrag, rekrytering och utbildning av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag.

3.   Bemanningsföretagen får inte kräva någon ersättning från arbetstagarna för en placering i ett kundföretag eller för att dessa ingår ett anställningskontrakt med eller ett anställningsförhållande hos ett kundföretag efter det att de har utfört ett uppdrag i det kundföretaget.

4.   Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 5.1 ska arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag ges tillgång till förmåner eller gemensamma inrättningar inom kundföretaget, särskilt personalmatsalar, barnomsorg och transporter, på samma villkor som arbetstagare som är direkt anställda i detta företag, såvida inte skillnaden i behandling motiveras av objektiva skäl.

5.   Medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder eller främja dialogen mellan arbetsmarknadens parter, i enlighet med nationell sedvänja eller praxis, för att

a)

förbättra tillgången till utbildning och till barnomsorg i bemanningsföretagen för de arbetstagare som hyrs ut, även under perioder mellan uppdragen, för att främja deras karriärutveckling och anställbarhet,

b)

förbättra de inhyrda arbetstagarnas tillgång till kundföretagens personalutbildning.

Artikel 7

Representation för arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag

1.   De arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag ska, enligt villkor som medlemsstaterna har fastställt, tas med vid beräkning av den tröskel över vilken organ för arbetstagarrepresentation ska inrättas i bemanningsföretaget enligt gemenskapslagstiftningen, nationell lagstiftning och kollektivavtal.

2.   Medlemsstaterna får, enligt villkor de själva fastställer, föreskriva att de arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag ska tas med vid beräkning av den tröskel över vilken organ för arbetstagarrepresentation ska inrättas i kundföretaget enligt gemenskapslagstiftningen, nationell lagstiftning och kollektivavtal på samma sätt som om de vore direkt anställda arbetstagare i kundföretaget under samma tidsperiod.

3.   De medlemsstater som utnyttjar alternativet i punkt 2 ska inte vara skyldiga att tillämpa bestämmelserna i punkt 1.

Artikel 8

Information till arbetstagarrepresentanter

Utan att det påverkar tillämpningen av sådana nationella bestämmelser eller gemenskapsbestämmelser om information och samråd som är strängare och/eller mer detaljerade, särskilt Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/14/EG av den 11 mars 2002 om inrättande av en allmän ram för information till och samråd med arbetstagare i Europeiska gemenskapen (7), ska kundföretaget lämna lämplig information om anlitande av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag, när information lämnas om sysselsättningsläget i företaget till de organ för arbetstagarrepresentation som inrättats enligt nationell lagstiftning och gemenskapslagstiftning.

KAPITEL III

SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 9

Minimikrav

1.   Detta direktiv påverkar inte medlemsstaternas rätt att tillämpa eller införa bestämmelser i lagar eller andra författningar som är förmånligare för arbetstagarna eller att främja eller tillåta att kollektivavtal som är förmånligare för arbetstagarna ingås mellan arbetsmarknadens parter.

2.   Genomförandet av detta direktiv ska inte under några omständigheter vara tillräckligt skäl för att motivera en sänkning av den allmänna skyddsnivån för arbetstagarna på de områden som omfattas av detta direktiv. Detta påverkar inte rätten för medlemsstaterna och/eller arbetsmarknadens parter att, med hänsyn till hur förhållandena utvecklas, besluta om andra lagar, författningar eller avtalsbestämmelser än de som gäller när detta direktiv antas, förutsatt att minimikraven i detta direktiv respekteras.

Artikel 10

Sanktioner

1.   Medlemsstaterna ska föreskriva lämpliga åtgärder för de fall då bemanningsföretag eller kundföretag inte följer detta direktiv. De ska särskilt se till att det finns lämpliga administrativa eller rättsliga förfaranden för att se till att de skyldigheter som följer av detta direktiv fullgörs.

2.   Medlemsstaterna ska fastställa bestämmelser om de sanktioner som ska tillämpas vid överträdelse av nationella bestämmelser om genomförande av detta direktiv samt vidta alla de åtgärder som är nödvändiga för att se till att de tillämpas. De sanktioner som fastställs ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Medlemsstaterna ska anmäla dessa bestämmelser till kommissionen senast den 5 december 2011. Medlemsstaterna ska till kommissionen anmäla eventuella ändringar av dessa bestämmelser i god tid. De ska särskilt se till att arbetstagarna och/eller deras företrädare på ett lämpligt sätt kan se till att de skyldigheter som föreskrivs i detta direktiv fullgörs.

Artikel 11

Genomförande

1.   Medlemsstaterna ska anta och offentliggöra de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 5 december 2011, eller se till att arbetsmarknadens parter inför nödvändiga bestämmelser genom avtal, varvid medlemsstaterna ska vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att alltid kunna garantera att målen i detta direktiv uppnås. De ska genast underrätta kommissionen om detta.

2.   När en medlemsstat beslutar om dessa åtgärder ska de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras ska varje medlemsstat själv utfärda.

Artikel 12

Översyn av kommissionen

Senast den 5 december 2013 ska kommissionen i samråd med medlemsstaterna och arbetsmarknadens parter på gemenskapsnivå se över tillämpningen av detta direktiv för att vid behov föreslå nödvändiga ändringar.

Artikel 13

Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft samma dag som det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 14

Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Strasbourg den 19 november 2008.

På Europaparlamentets vägnar

H.-G. PÖTTERING

Ordförande

På rådets vägnar

J.-P. JOUYET

Ordförande


(1)  EUT C 61, 14.3.2003, s. 124.

(2)  Europaparlamentets yttrande av den 21 november 2002 (EUT C 25 E, 29.1.2004, s. 368), rådets gemensamma ståndpunkt av den 15 september 2008, Europaparlamentets ståndpunkt av den 22 oktober 2008 (ännu ej offentliggjord i EUT).

(3)  EUT C 303, 14.12.2007, s. 1.

(4)  Unice ändrade sitt namn till BUSINESSEUROPE i januari 2007.

(5)  EGT L 206, 29.7.1991, s. 19.

(6)  EGT L 18, 21.1.1997, s. 1.

(7)  EGT L 80, 23.3.2002, s. 29.


II Rättsakter som antagits i enlighet med EG- och Euratomfördragen och vars offentliggörande inte är obligatoriskt

BESLUT

Rådet

5.12.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 327/15


RÅDETS BESLUT

av den 27 november 2008

om fullständig tillämpning av Schengenregelverkets bestämmelser i Schweiziska edsförbundet

(2008/903/EG)

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR BESLUTAT FÖLJANDE

med beaktande av avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (nedan kallat avtalet) (1), vilket undertecknades den 26 oktober 2004 (2) och trädde i kraft den 1 mars 2008 (3), särskilt artikel 15.1, och

av följande skäl:

(1)

Enligt artikel 15.1 i avtalet ska Schengenregelverkets bestämmelser inte tillämpas i Schweiziska edsförbundet förrän efter ett rådsbeslut, när det har kontrollerats om de nödvändiga villkoren för tillämpning av det regelverket är uppfyllda.

(2)

Rådet, som har kontrollerat att de nödvändiga villkoren för tillämpning av den berörda uppgiftsskyddsdelen av Schengenregelverket har uppfyllts av Schweiziska edsförbundet, har genom beslut 2008/421/EG (4) gjort Schengenregelverkets bestämmelser om Schengens informationssystem tillämpliga på Schweiziska edsförbundet från och med den 14 augusti 2008.

(3)

Rådet har kontrollerat, i enlighet med tillämpliga Schengenutvärderingsförfaranden enligt verkställande kommitténs beslut av den 16 september 1998 om inrättande av ständiga kommittén för genomförande av Schengenkonventionen (SCH/Com-ex (98) 26 slutlig) (5), att de nödvändiga villkoren för tillämpningen av Schengenregelverket har uppfyllts på andra områden inom Schengenregelverket – landgränser, polissamarbete, Schengens informationssystem och viseringar – i Schweiziska edsförbundet.

(4)

Den 27 november 2008 konstaterade rådet att villkoren på vart och ett av de angivna områdena har uppfyllts av Schweiziska edsförbundet.

(5)

I fråga om utvärdering och genomförande av Schengenregelverket vid luftgränserna bör ytterligare utvärderingsbesök göras i ett senare skede.

(6)

Det är därför möjligt att fastställa datum när Schengenregelverket ska tillämpas fullt ut, dvs. datum varefter personkontrollerna bör avskaffas vid de inre gränserna med Schweiziska edsförbundet. Om senare utvärderingsbesök vid luftgränserna inte ger tillfredsställande resultat bör omprövning ske av det datum som fastställts för tillämpningen av den del av Schengenregelverket som avser avskaffande av personkontroller vid luftgränser.

(7)

Från och med det tidigaste av dessa datum bör de begränsningar av användningen av Schengens informationssystem som anges i beslut 2008/421/EG upphävas.

(8)

I enlighet med artikel 15.4 i avtalet och med artikel 14.1 i avtalet mellan gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om kriterier och mekanismer för att fastställa vilken stat som ska ansvara för handläggningen av en asylansökan som görs i en medlemsstat eller i Schweiz (6), ska det senare avtalet tillämpas från den 12 december 2008.

(9)

Enligt avtalet mellan Schweiziska edsförbundet och Konungariket Danmark om fastställande av rättigheter och skyldigheter mellan Danmark och Schweiziska edsförbundet i fråga om de bestämmelser i Schengenregelverket som grundar sig på avdelning IV i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen ska avtalet i fråga om genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket börja tillämpas samma dag som avtalet börjar tillämpas.

(10)

Enligt artikel 15.1 andra stycket i avtalet och till följd av Förenade konungariket Storbritanniens och Nordirlands partiella tillämpning av Schengenregelverket enligt rådets beslut 2004/926/EG av den 22 december 2004 om att vissa bestämmelser i Schengenregelverket ska börja tillämpas på Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland (7), särskilt artikel 1 första stycket, bör endast vissa bestämmelser i Schengenregelverket som tillämpas på Schweiziska edsförbundet i dess förbindelser med medlemsstater som tillämpar Schengenregelverket fullt ut vara tillämpliga på Schweiziska edsförbundets förbindelser med Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland.

(11)

Enligt artikel 15.1 tredje stycket i avtalet och till följd av å ena sidan Cyperns och å andra sidan Bulgariens och Rumäniens partiella tillämpning av Schengenregelverket enligt artikel 3.2 i 2003 års anslutningsakt respektive artikel 4.2 i 2005 års anslutningsakt bör endast vissa bestämmelser i Schengenregelverket som tillämpas på dessa medlemsstater även tillämpas på Schweiziska edsförbundet i dess förbindelser med dessa stater.

(12)

Enligt avtalet mellan Schweiziska edsförbundet, Republiken Island och Konungariket Norge om genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket och om kriterier och mekanismer för att fastställa vilken stat som ska ansvara för handläggningen av en asylansökan som görs i Schweiz, Island eller Norge ska avtalet i fråga om genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket börja tillämpas samma dag som avtalet börjar tillämpas.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

1.   Samtliga bestämmelser i bilagorna A och B till avtalet och varje rättsakt som utgör en vidareutveckling av en eller flera av dessa bestämmelser ska tillämpas på Schweiziska edsförbundet i dess förbindelser med Konungariket Belgien, Republiken Tjeckien, Konungariket Danmark, Förbundsrepubliken Tyskland, Republiken Estland, Republiken Grekland, Konungariket Spanien, Republiken Frankrike, Republiken Italien, Republiken Lettland, Republiken Litauen, Storhertigdömet Luxemburg, Republiken Ungern, Republiken Malta, Konungariket Nederländerna, Republiken Österrike, Republiken Polen, Republiken Portugal, Republiken Slovenien, Republiken Slovakien, Republiken Finland och Konungariket Sverige från och med den 12 december 2008.

I den mån dessa bestämmelser avser avskaffandet av personkontroller vid de inre gränserna ska de gälla från och med den 29 mars 2009 för luftgränser. Rådet kan senarelägga detta datum genom beslut med enkel majoritet av de medlemmar i rådet som företräder regeringarna i de medlemsstater som omfattas av de bestämmelser i Schengenregelverket som avser avskaffande av personkontroller vid de inre gränserna. I så fall ska rådet fastställa ett nytt datum genom enhälligt beslut av dessa medlemmar.

Alla begränsningar av de berörda medlemsstaternas användning av Schengens informationssystem ska upphävas från och med den 8 december 2008.

2.   De bestämmelser i Schengenregelverket som börjat tillämpas i Förenade konungariket och Nordirland på grundval av artikel 1 i beslut 2004/926/EG och varje rättsakt som utgör en vidareutveckling av en eller flera av dessa bestämmelser ska gälla för Schweiziska edsförbundet i dess förbindelser med Förenade kungariket Storbritannien och Nordirland från och med den 12 december 2008.

3.   De bestämmelser i Schengenregelverket som enligt artikel 3.1 i 2003 års anslutningsakt respektive artikel 4.1 i 2005 års anslutningsakt tillämpas på Cypern, å ena sidan, och Bulgarien och Rumänien, å andra sidan, och varje rättsakt som utgör en vidareutveckling av en eller flera av dessa bestämmelser ska tillämpas på Schweiziska edsförbundet i dess förbindelser med Cypern, Bulgarien och Rumänien från och med den 12 december 2008.

Artikel 2

Med avvikelse från bilaga II till rådets förordning (EG) nr 539/2001 av den 15 mars 2001 om fastställande av förteckningen över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav (8) har Schweiziska edsförbundet rätt att behålla undantaget från viseringsskyldighet för Antigua och Barbuda, Bahamas och Barbados samt Saint Kitts och Nevis från och med den 12 december 2008 fram till ikraftträdandet av avtalen om viseringsundantag mellan Europeiska gemenskapen och vart och ett av dessa länder.

Artikel 3

Detta beslut träder i kraft samma dag som det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.

Utfärdat i Bryssel den 27 november 2008.

På rådets vägnar

M. ALLIOT-MARIE

Ordförande


(1)  EUT L 53, 27.2.2008, s. 52.

(2)  Rådets beslut 2004/849/EG (EUT L 368, 15.12.2004, s. 26) och 2004/860/EG (EUT L 370, 17.12.2004, s. 78).

(3)  Rådets beslut 2008/146/EG (EUT L 53, 27.2.2008, s. 1) och 2008/149/RIF (EUT L 53, 27.2.2008, s. 50).

(4)  EUT L 149, 7.6.2008, s. 74.

(5)  EGT L 239, 22.9.2000, s. 138.

(6)  EUT L 53, 27.2.2008, s. 5.

(7)  EUT L 395, 31.12.2004, s. 70.

(8)  EGT L 81, 21.3.2001, s. 1.


5.12.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 327/18


RÅDETS BESLUT

av den 27 november 2008

om utnämning av en nederländsk ledamot och två nederländska suppleanter i Regionkommittén

(2008/904/EG)

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR BESLUTAT FÖLJANDE

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 263,

med beaktande av den nederländska regeringens förslag, och

av följande skäl:

(1)

Rådet antog den 24 januari 2006 beslut 2006/116/EG om utnämning av ledamöter och suppleanter i Regionkommittén för perioden från och med den 26 januari 2006 till och med den 25 januari 2010 (1).

(2)

En plats som ledamot i Regionkommittén har blivit ledig till följd av Nico SCHOOFs avgång. En plats som suppleant har blivit ledig till följd av Lodewijk ASSCHERs avgång. Ytterligare en plats som suppleant blir ledig till följd av att Bas VERKERK genom detta beslut utnämns till ledamot av Regionkommittén.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Till Regionkommittén utnämns under återstoden av mandatperioden, dvs. till och med den 25 januari 2010,

a)

som ledamot:

Bas VERKERK, borgmästare i Delft (ändrat mandat),

och

b)

som suppleanter:

Job COHEN, borgmästare i Amsterdam

Hans KOK, borgmästare i Hof van Twente.

Artikel 2

Detta beslut får verkan samma dag som det antas.

Utfärdat i Bryssel den 27 november 2008.

På rådets vägnar

L. CHATEL

Ordförande


(1)  EUT L 56, 25.2.2006, s. 75.


5.12.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 327/19


RÅDETS BESLUT

av den 27 november 2008

om ändring av bilaga 13 till de gemensamma konsulära anvisningarna, om ifyllande av viseringsmärket

(2008/905/EG)

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA BESLUT

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 789/2001 av den 24 april 2001 om att förbehålla rådet genomförandebefogenheter avseende vissa detaljerade bestämmelser och praktiska förfaranden för behandlingen av ansökningar om visering (1), särskilt artikel 1.1,

med beaktande av Frankrikes initiativ, och

av följande skäl:

(1)

De gemensamma konsulära anvisningarna behöver uppdateras för att återspegla en fullständig tillämpning av Schengenregelverkets bestämmelser i Schweiziska edsförbundet i enlighet med beslut 2008/903/EG (2).

(2)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokollet om Danmarks ställning, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, deltar Danmark inte i antagandet av detta beslut, som inte är bindande för eller tillämpligt på Danmark. Eftersom detta beslut är en utveckling av Schengenregelverket enligt bestämmelserna i avdelning IV i tredje delen av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, ska Danmark, i enlighet med artikel 5 i nämnda protokoll, inom sex månader efter det att rådet har antagit detta beslut, besluta huruvida landet ska genomföra beslutet i sin nationella lagstiftning.

(3)

När det gäller Island och Norge utgör detta beslut, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionens råd och Republiken Island och Konungariket Norge om dessa staters associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket, en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1 B i rådets beslut 1999/437/EG av den 17 maj 1999 om vissa tillämpningsföreskrifter för det avtalet (3).

(4)

Detta beslut utgör en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket i vilka Förenade kungariket inte deltar i enlighet med rådets beslut 2000/365/EG av den 29 maj 2000 om en begäran från Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland om att få delta i vissa bestämmelser i Schengenregelverket (4). Förenade kungariket deltar därför inte i antagandet av detta beslut, som inte är bindande för eller tillämpligt på Förenade kungariket.

(5)

Detta beslut utgör en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket i vilka Irland inte deltar i enlighet med rådets beslut 2002/192/EG av den 28 februari 2002 om Irlands begäran om att få delta i vissa bestämmelser i Schengenregelverket (5). Irland deltar därför inte i antagandet av detta beslut som inte är bindande för eller tillämpligt på Irland.

(6)

När det gäller Schweiz utgör detta beslut, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (6), en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1 B i beslut 1999/437/EG jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2008/146/EG (7).

(7)

När det gäller Liechtenstein utgör detta beslut, i enlighet med protokollet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen, Schweiziska edsförbundet och Furstendömet Liechtenstein om Furstendömet Liechtensteins anslutning till avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (8), en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1 B i beslut 1999/437/EG jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2008/261/EG (9).

(8)

När det gäller Cypern utgör detta beslut en rättsakt som utvecklar Schengenregelverket eller som på annat sätt har samband med detta i den mening som avses i artikel 3.2 i 2003 års anslutningsakt.

(9)

Detta beslut utgör en rättsakt som utvecklar Schengenregelverket eller som på annat sätt har samband med detta i den mening som avses i artikel 4.2 i 2005 års anslutningsakt.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Följande kod ska läggas till i förteckningen över landskoder i bilaga 13, exemplen 11 och 14, i de gemensamma konsulära anvisningarna:

”Schweiziska edsförbundet: CH”

Artikel 2

Detta beslut ska tillämpas från och med den dag som anges i artikel 1.1 första stycket i beslut 2008/903/EG om fullständig tillämpning av Schengenregelverkets bestämmelser i Schweiziska edsförbundet (10).

Artikel 3

Detta beslut riktar sig till medlemsstaterna i enlighet med fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.

Utfärdat i Bryssel den 27 november 2008.

På rådets vägnar

M. ALLIOT-MARIE

Ordförande


(1)  EGT L 116, 26.4.2001, s. 2.

(2)  Se sidan 15 i detta nummer av EUT.

(3)  EGT L 176, 10.7.1999, s. 31.

(4)  EGT L 131, 1.6.2000, s. 43.

(5)  EGT L 64, 7.3.2002, s. 20.

(6)  EUT L 53, 27.2.2008, s. 52.

(7)  EUT L 53, 27.2.2008, s. 1.

(8)  Rådets dokument 16462/06; tillgängligt på http://register.consilium.europa.eu

(9)  EUT L 83, 26.3.2008, s. 3.

(10)  Se sidan 15 i detta nummer av EUT.


5.12.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 327/21


RÅDETS BESLUT

av den 27 november 2008

om utnämning av två danska ledamöter och två suppleanter i Regionkommittén

(2008/906/EG)

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR BESLUTAT FÖLJANDE

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 263,

med beaktande av den danska regeringens förslag, och

av följande skäl:

(1)

Den 24 januari 2006 antog rådet beslut 2006/116/EG om utnämning av ledamöter och suppleanter i Regionkommittén för perioden från och med den 26 januari 2006 till och med den 25 januari 2010 (1).

(2)

Två platser som ledamöter i Regionkommittén har blivit lediga till följd av att Mona HEIBERGs och Helene LUNDs mandat löpt ut. Två platser som suppleanter har blivit lediga till följd av att Jens Christian GJESINGs och Tove LARSENs mandat har löpt ut.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Till Regionkommittén utnämns under återstoden av mandatperioden, dvs. till och med den 25 januari 2010,

a)

som ledamöter:

 

Helene LUND, Byrådsmedlem, Furesø Kommune (ändrat mandat),

 

Mona HEIBERG, 1. Næstformand for Borgerrepræsentationen, Københavns Kommune (ändrat mandat),

b)

som suppleanter:

 

Jens Christian GJESING, 1. Viceborgmester, Haderslev Kommune (ändrat mandat),

 

Tove LARSEN, Borgmester, Aabenraa Kommune (ändrat mandat).

Artikel 2

Detta beslut får verkan samma dag som det antas.

Utfärdat i Bryssel den 27 november 2008.

På rådets vägnar

L. CHATEL

Ordförande


(1)  EUT L 56, 25.2.2006, s. 75.


Kommissionen

5.12.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 327/22


KOMMISSIONENS BESLUT

av den 3 november 2008

om hälsogarantier vid transport av hästdjur från ett tredjeland till ett annat i enlighet med artikel 9.1 c i rådets direktiv 91/496/EEG

[delgivet med nr K(2008) 6296]

(Text av betydelse för EES)

(2008/907/EG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR ANTAGIT DETTA BESLUT

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,

med beaktande av rådets direktiv 91/496/EEG av den 15 juli 1991 om fastställande av regler för hur veterinärkontroller ska organiseras för djur som importeras till gemenskapen från tredje land och om ändring av direktiven 89/662/EEG, 90/425/EEG och 90/675/EEG (1), särskilt artikel 9.1 c, och

av följande skäl:

(1)

Kommissionens beslut 94/467/EG av den 13 juli 1994 om hälsogarantier vid transport av hästdjur från ett tredje land till ett annat i enlighet med artikel 9.1 c i direktiv 91/496/EEG (2) har ändrats flera gånger (3) på ett väsentligt sätt. För att skapa klarhet och överskådlighet bör det beslutet kodifieras.

(2)

I enlighet med artikel 9.1 c i direktiv 91/496/EEG ska hälsogarantier fastställas för transport av djur från ett tredjeland till ett annat. Vissa problem har uppstått i samband med transporter av hästdjur från ett tredjeland till ett annat.

(3)

I kommissionens beslut 92/260/EEG (4) fastställs de djurhälsovillkor och veterinärintyg som krävs för tillfällig införsel av registrerade hästar. Dessa villkor ger alla de garantier som är nödvändiga med hänsyn till gemenskapens hälsostatus. Vad avser de hälsogarantier som gäller vid transporter av hästdjur från ett tredjeland till ett annat bör därför hänvisning göras till de djurhälsovillkor som fastställs i beslut 92/260/EEG. I det beslutet föreskrivs bland annat att hästdjuren ska ha hållits i avsändningslandet under en viss tid. Vistelse i medlemsstater i gemenskapen eller i vissa angivna tredjeländer kan emellertid räknas med i tidsperioden under förutsättning att minst samma djurhälsovillkor gäller.

(4)

De åtgärder som föreskrivs i detta beslut är förenliga med yttrandet från ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

1.   Hästdjur som transporteras från ett tredjeland till ett annat, ska komma från ett av de tredjeländer som anges i bilaga I till beslut 92/260/EEG.

2.   De hästdjur som avses i punkt 1 ska åtföljas av ett intyg med titeln ”Transiteringsintyg för transport av hästdjur från ett tredjeland till ett annat”. Detta intyg ska omfatta avdelningarna I, II och III med undantag av punkt e v i hälsointyget för det härkomsttredjeland som anges i bilaga II till beslut 92/260/EEG. Det ska dessutom innehålla följande avdelningar:

”IV.

Hästdjur från: …

(land)

till: …

(land)

V.

Officielle veterinärens namnteckning och stämpel: …”

3.   Med undantag från bestämmelserna i punkt 2 och bara beträffande registrerade hästdjur ska länderförteckningen i avsnitt III.d tredje strecksatsen i intyg A, B, C, D och E i bilaga II till beslut 92/260/EEG ersättas med förteckningen över tredjeländer i grupp A till E i bilaga I till det beslutet.

Artikel 2

Beslut 94/467/EG ska upphöra att gälla.

Hänvisningar till det upphävda beslutet ska anses som hänvisningar till detta beslut och ska läsas enligt jämförelsetabellen i bilaga II.

Artikel 3

Detta beslut riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel den 3 november 2008.

På kommissionens vägnar

José Manuel BARROSO

Ordförande


(1)  EGT L 268, 24.9.1991, s. 56.

(2)  EGT L 190, 26.7.1994, s. 28.

(3)  Se bilaga I.

(4)  EGT L 130, 15.5.1992, s. 67.


BILAGA I

UPPHÄVT BESLUT OCH ÄNDRINGAR AV DET I KRONOLOGISK ORDNING

Kommissionens beslut 94/467/EG

(EGT L 190, 26.7.1994, s. 28)

 

Kommissionens beslut 96/81/EG

(EGT L 19, 25.1.1996, s. 53)

Endast artikel 4

Kommissionens beslut 2001/662/EG

(EGT L 232, 30.8.2001, s. 28)

 


BILAGA II

JÄMFÖRELSETABELL

Beslut 94/467/EG

Detta beslut

Artikel 1

Artikel 1

Artikel 2

Artikel 2

Artikel 3

Bilaga I

Bilaga II


5.12.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 327/24


KOMMISSIONENS BESLUT

av den 28 november 2008

om tillåtelse för vissa medlemsstater att se över sitt årliga övervakningsprogram för BSE

[delgivet med nr K(2008) 7288]

(Endast de danska, engelska, finska, franska, grekiska, italienska, nederländska, portugisiska, spanska, svenska och tyska texterna är giltiga)

(2008/908/EG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR ANTAGIT DETTA BESLUT

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 999/2001 av den 22 maj 2001 om fastställande av bestämmelser för förebyggande, kontroll och utrotning av vissa typer av transmissibel spongiform encefalopati (1), särskilt artikel 6.1b, och

av följande skäl:

(1)

I förordning (EG) nr 999/2001 fastställs bestämmelser för förebyggande, kontroll och utrotning av transmissibla spongiforma encefalopatier (TSE) hos djur. Enligt förordningen ska varje medlemsstat genomföra ett årligt övervakningsprogram för TSE grundat på aktiv och passiv övervakning i enlighet med bilaga III i förordningen.

(2)

Enligt artikel 6.1b i förordning (EG) nr 999/2001 får en medlemsstat som kan visa – på grundval av vissa kriterier som ska fastställas i enlighet med ett förfarande som anges i den artikeln – att den epidemiologiska situationen i landet har förbättrats, begära att medlemsstatens övervakningsprogram ses över.

(3)

I kapitel A del I punkt 7 i bilaga III till förordning (EG) nr 999/2001 anges det vilken information som ska sändas in till kommissionen och vilka epidemiologiska kriterier som ska uppfyllas av de medlemsstater som önskar se över sina årliga övervakningsprogram.

(4)

Den 17 juli 2008 avgav Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet två vetenskapliga yttranden som gällde översyn av systemet för övervakning av BSE i vissa medlemsstater. I dessa yttranden uppskattas den ökade risknivån för människors och djurs hälsa till följd av tillämpning av reviderade övervakningssystem för BSE i gemenskapens 15 medlemsstater före den 1 maj 2004. Slutsatsen blev att mindre än ett fall av BSE skulle missas årligen i dessa medlemsstater om åldern på de nötkreatur som omfattas av övervakningen skulle höjas från 24 månader till 48 månader.

(5)

Den 17 juli 2008 ansökte Italien hos kommissionen om att få se över sitt årliga övervakningsprogram för BSE.

(6)

Den 7 augusti 2008 ansökte Irland hos kommissionen om att få se över sitt årliga övervakningsprogram för BSE.

(7)

Den 13 augusti 2008 ansökte Österrike hos kommissionen om att få se över sitt årliga övervakningsprogram för BSE.

(8)

Den 13 augusti 2008 ansökte Danmark hos kommissionen om att få se över sitt årliga övervakningsprogram för BSE.

(9)

Den 15 augusti 2008 ansökte Förenade kungariket hos kommissionen om att få se över sitt årliga övervakningsprogram för BSE.

(10)

Den 20 augusti 2008 ansökte Luxemburg hos kommissionen om att få se över sitt årliga övervakningsprogram för BSE.

(11)

Den 28 augusti 2008 ansökte Tyskland hos kommissionen om att få se över sitt årliga övervakningsprogram för BSE.

(12)

Den 28 augusti 2008 ansökte Nederländerna hos kommissionen om att få se över sitt årliga övervakningsprogram för BSE.

(13)

Den 29 augusti 2008 ansökte Finland hos kommissionen om att få se över sitt årliga övervakningsprogram för BSE.

(14)

Den 29 augusti 2008 ansökte Sverige hos kommissionen om att få se över sitt årliga övervakningsprogram för BSE.

(15)

Den 4 september 2008 ansökte Portugal hos kommissionen om att få se över sitt årliga övervakningsprogram för BSE.

(16)

Den 8 september 2008 ansökte Frankrike hos kommissionen om att få se över sitt årliga övervakningsprogram för BSE.

(17)

Den 9 september 2008 ansökte Spanien hos kommissionen om att få se över sitt årliga övervakningsprogram för BSE.

(18)

Den 11 september 2008 ansökte Belgien hos kommissionen om att få se över sitt årliga övervakningsprogram för BSE.

(19)

Den 17 september 2008 ansökte Grekland hos kommissionen om att få se över sitt årliga övervakningsprogram för BSE.

(20)

Den 18 september 2008 bedömdes ansökningarna från dessa 15 medlemsstater av en särskilt inrättad expertgrupp som konstaterade att de riskanalyser som medlemsstaterna genomfört till stöd för sina ansökningar var adekvata och skulle garantera skyddet för människors och djurs hälsa. Alla kraven i artikel 6.1b tredje stycket och alla de epidemiologiska kriterierna i kapitel A del I punkt 7 i bilaga III till förordning (EG) nr 999/2001 som medlemsstaterna måste uppfylla för att visa att den epidemiologiska situationen har förbättrats kontrollerades också och visade sig vara uppfyllda.

(21)

De 15 medlemsstater vars ansökningar ansågs kunna godtas bör därför få se över sitt årliga övervakningsprogram och bibehålla 48 månader som ny åldersgräns för testning för BSE i medlemsstaten.

(22)

Också en del av de medlemsstater som anslöt sig till gemenskapen den 1 maj 2004 men som redan började arbeta för att uppfylla kriterierna under åren före anslutningen ansökte om att få se över sina årliga övervakningsprogram för BSE. Vid sidan om den vetenskapliga bedömningen förväntas nu kontoret för livsmedels- och veterinärfrågor (FVO) genomföra en inspektion för att kontrollera att de epidemiologiska kriterierna är uppfyllda i dessa medlemsstater liksom i dem som senare ansöker om att få se över sina program. Kommissionen har fått ansökningar om översyn från Slovenien och Cypern.

(23)

Av praktiska skäl är det lämpligt att inledningsdatum för de reviderade årliga övervakningsprogrammen sammanfaller med gemenskapens budgetår.

(24)

De åtgärder som föreskrivs i detta beslut är förenliga med yttrandet från ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Från och med den 1 januari 2009 får de medlemsstater som förtecknas i bilagan se över sina årliga övervakningsprogram enligt artikel 6.1 i förordning (EG) nr 999/2001 (nedan kallade de reviderade årliga övervakningsprogrammen).

Artikel 2

De reviderade årliga övervakningsprogrammen ska endast tillämpas på de berörda medlemsstaternas egen population av nötkreatur och ska omfatta minst alla nötkreatur som är över 48 månader gamla och som ingår i följande underpopulationer:

a)

Djur enligt kapitel A del I punkt 2.2 i bilaga III till förordning (EG) nr 999/2001.

b)

Djur enligt kapitel A del I punkt 2.1 i bilaga III till förordning (EG) nr 999/2001.

c)

Djur enligt kapitel A del I punkt 3.1 i bilaga III till förordning (EG) nr 999/2001.

Artikel 3

Detta beslut riktar sig till Konungariket Belgien, Konungariket Danmark, Förbundsrepubliken Tyskland, Irland, Republiken Grekland, Konungariket Spanien, Republiken Frankrike, Republiken Italien, Storhertigdömet Luxemburg, Konungariket Nederländerna, Republiken Österrike, Republiken Portugal, Republiken Finland, Konungariket Sverige och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland.

Utfärdad i Bryssel den 28 november 2008.

På kommissionens vägnar

Androulla VASSILIOU

Ledamot av kommissionen


(1)  EGT L 147, 31.5.2001, s. 1.


BILAGA

Förteckning över medlemsstater

Belgien

Danmark

Tyskland

Irland

Grekland

Spanien

Frankrike

Italien

Luxemburg

Nederländerna

Österrike

Portugal

Finland

Sverige

Förenade kungariket


III Rättsakter som antagits i enlighet med fördraget om Europeiska unionen

RÄTTSAKTER SOM ANTAGITS I ENLIGHET MED AVDELNING VI I FÖRDRAGET OM EUROPEISKA UNIONEN

5.12.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 327/27


RÅDETS RAMBESLUT 2008/909/RIF

av den 27 november 2008

om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA RAMBESLUT

med beaktande av fördraget om Europeiska unionen, särskilt artiklarna 31.1 a och 34.2 b,

med beaktande av initiativet från Republiken Österrike, Republiken Finland och Konungariket Sverige,

med beaktande av Europaparlamentets yttrande, och

av följande skäl:

(1)

Europeiska rådet i Tammerfors den 15 och 16 oktober 1999 fastslog att principen om ömsesidigt erkännande bör bli en hörnsten i det rättsliga samarbetet på både det civilrättsliga och det straffrättsliga området inom unionen.

(2)

Den 29 november 2000 antog rådet, i enlighet med slutsatserna från Tammerfors, ett åtgärdsprogram för genomförande av principen om ömsesidigt erkännande av domar i brottmål (1) och förordade därvid en utvärdering av behovet av moderna mekanismer för ömsesidigt erkännande av lagakraftvunna domar om frihetsberövande (åtgärd 14) samt en utvidgning av principen om överförande av dömda personer till att omfatta personer med hemvist i en medlemsstat (åtgärd 16).

(3)

Haagprogrammet för stärkt frihet, säkerhet och rättvisa i Europeiska unionen (2) förutsätter att medlemsstaterna fullföljer åtgärdsprogrammet, särskilt i fråga om verkställande av lagakraftvunna domar om fängelse.

(4)

Samtliga medlemsstater har ratificerat Europarådets konvention av den 21 mars 1983 om överförande av dömda personer. Enligt denna konvention kan överförande för fortsatt straffverkställighet endast ske till den stat där personen är medborgare och endast med den dömdes och de berörda staternas samtycke. Tilläggsprotokollet till den konventionen av den 18 december 1997, enligt vilket överförande under vissa förutsättningar får ske utan personens samtycke, har inte ratificerats av samtliga medlemsstater. Inget av instrumenten innehåller någon grundläggande skyldighet att ta emot dömda personer för verkställighet av straff eller åtgärder.

(5)

Processuella rättigheter i brottmål är avgörande för att säkerställa ömsesidigt förtroende bland medlemsstaterna i det rättsliga samarbetet. Förbindelserna mellan medlemsstaterna, vilka präglas av ett särskilt ömsesidigt förtroende för de övriga medlemsstaternas rättssystem, gör att den verkställande staten kan erkänna beslut som fattas av den utfärdande statens myndigheter. Man bör därför överväga att vidareutveckla det samarbete som föreskrivs i Europarådets instrument om verkställighet av domar i brottmål, särskilt när unionsmedborgare har blivit föremål för en brottmålsdom och dömts till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i en annan medlemsstat. Trots att den dömda personen måste ges tillfredsställande skydd, bör det inte längre vara nödvändigt att han eller hon medverkar i förfarandet genom att alltid ge sitt samtycke för att en dom ska kunna översändas till en annan medlemsstat för erkännande och verkställighet av den ådömda påföljden.

(6)

Detta rambeslut bör genomföras och tillämpas på ett sådant sätt att det går att respektera de allmänna principerna om jämlikhet, rättvisa och rimlighet.

(7)

Artikel 4.1 c innehåller en bestämmelse som ger utrymme för skönsmässig bedömning och gör det möjligt att i andra fall än de som omfattas av punkt 1 a och b översända domen och intyget till exempelvis den medlemsstat där den dömda personen är medborgare eller den medlemsstat där den dömda personen bor och varit stadigvarande lagligt bosatt i minst fem år och kommer att få behålla sitt permanenta uppehållstillstånd i.

(8)

I de fall som avses i artikel 4.1 c förutsätter översändandet av domen och intyget till den verkställande staten samråd mellan de behöriga myndigheterna i den utfärdande och den verkställande staten och samtycke från den behöriga myndigheten i den verkställande staten. De berörda myndigheterna bör beakta omständigheter som till exempel vistelsens längd eller annan anknytning till den verkställande staten. Om den dömda personen kan komma att överföras till en medlemsstat och ett tredjeland enligt nationell lagstiftning eller internationella instrument, bör de behöriga myndigheterna i den utfärdande och den verkställande staten i samråd överväga om verkställighet i den verkställande staten förbättrar den sociala återanpassningen i högre grad än verkställighet i tredjelandet.

(9)

Verkställighet av påföljden i den verkställande staten bör förbättra den dömda personens möjligheter till social återanpassning. När den behöriga myndigheten i den utfärdande staten ska förvissa sig om att påföljden, genom verkställighet av påföljden i den verkställande staten, främjar syftet att underlätta den dömda personens sociala återanpassning, bör den beakta sådana faktorer som till exempel personens anknytning till den verkställande staten, frågan om han eller hon anser den staten vara platsen för familjeband samt språkliga, kulturella, sociala eller ekonomiska och andra band till den verkställande staten.

(10)

I artikel 6.3 hänvisas till den dömda personens inställning, som kan vara till hjälp framför allt när det gäller att tillämpa artikel 4.4. Orden ”i synnerhet” är tänkta att även gälla fall där den dömda personens uppfattning innehåller information som kan vara relevant med avseende på skälen för att inte erkänna en dom och verkställa en påföljd. Bestämmelserna i artiklarna 4.4 och 6.3 utgör inte skäl för vägran med hänvisning till social återanpassning.

(11)

Polen behöver mer tid än de övriga medlemsstaterna för att bemöta de praktiska och materiella konsekvenserna av överförandet av polska medborgare som dömts i andra medlemsstater, i synnerhet mot bakgrund av den ökade rörligheten av polska medborgare inom unionen. Av detta skäl bör ett tillfälligt undantag vars omfattning begränsas till en period om högst fem år införas.

(12)

Detta rambeslut bör också i tillämpliga delar gälla vid verkställighet av påföljder i de fall som omfattas av artiklarna 4.6 och 5.3 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (3). Utan att det påverkar det rambeslutet innebär detta bland annat att den verkställande staten för att överväga huruvida personen bör överlämnas eller domen verkställas i de fall som avses i artikel 4.6 i rambeslut 2002/584/RIF kan kontrollera förekomsten av ett skäl för att inte erkänna en dom och verkställa en påföljd i enlighet med artikel 9 i det här rambeslutet, bland annat genom att kontrollera dubbel straffbarhet i den utsträckning den verkställande staten avger en förklaring enligt artikel 7.4 i det här rambeslutet.

(13)

Detta rambeslut respekterar de grundläggande rättigheter och iakttar de principer som erkänns genom artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen och som återspeglas i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, särskilt i kapitel VI. Ingenting i detta rambeslut bör tolkas som ett förbud att vägra verkställa ett beslut om det finns sakliga skäl att tro att påföljden har utdömts i syfte att straffa en person på grundval av dennes kön, ras, religion, etniska ursprung, nationalitet, språk, politiska uppfattning eller sexuella läggning eller att denna persons ställning kan skadas av något av dessa skäl.

(14)

Detta rambeslut bör inte hindra någon medlemsstat från att tillämpa sina konstitutionella regler om prövning i laga ordning, föreningsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet i andra medier.

(15)

Detta rambeslut bör tillämpas i överensstämmelse med rättigheten för unionsmedborgare att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier i enlighet med artikel 18 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.

(16)

Bestämmelserna i detta rambeslut bör tillämpas i överensstämmelse med tillämplig gemenskapslagstiftning, särskilt rådets direktiv 2003/86/EG (4), rådets direktiv 2003/109/EG (5) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG (6).

(17)

När det i detta rambeslut hänvisas till den stat där den dömda personen ”bor”, betyder det den ort till vilken denne har anknytning genom hemvist och faktorer som familj samt sociala eller yrkesmässiga band.

(18)

När artikel 5.1 tillämpas bör det vara möjligt att översända en dom, eller en bestyrkt kopia av den, och ett intyg till den behöriga myndigheten i den verkställande staten på ett sätt som lämnar en skriftlig uppteckning, till exempel med e-post eller fax, under omständigheter som möjliggör för den verkställande staten att fastställa äktheten.

(19)

I de fall som avses i artikel 9.1 k bör den verkställande staten överväga att anpassa påföljden i enlighet med detta rambeslut innan den vägrar att erkänna och verkställa påföljden.

(20)

Vägransgrunden i artikel 9.1 k kan tillämpas även i fall där personen inte har funnits skyldig till brott om den behöriga myndigheten till följd av brottet beslutat om en annan frihetsberövande åtgärd än fängelse.

(21)

Vägransgrunden avseende territorialitet bör tillämpas endast i undantagsfall och med utgångspunkten att i största möjliga utsträckning samarbeta enligt bestämmelserna i detta rambeslut, samt med beaktande av dess syfte. Alla beslut om att tillämpa denna vägransgrund bör grundas på en analys från fall till fall och samråd mellan de behöriga myndigheterna i den utfärdande och den verkställande staten.

(22)

Den tidsgräns som avses i artikel 12.2 bör av medlemsstaterna genomföras på sådant sätt att det slutliga beslutet, inklusive ett förfarande för överklagande, som huvudregel slutförs inom 90 dagar.

(23)

Enligt artikel 18.1, och med förbehåll för de undantag som föreskrivs i punkt 2 ska specialitetsregeln gälla endast om personen har överförts till den verkställande staten. Detta rambeslut bör därför inte tillämpas om personen inte har överförts till den verkställande staten, till exempel om personen har flytt till den verkställande staten.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL I

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 1

Definitioner

I detta rambeslut avses med

a)   dom: ett beslut eller avgörande som fattats av en domstol i den utfärdande staten och som vunnit laga kraft och innebär att en fysisk person ådöms en påföljd,

b)   påföljd: fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd som utdöms under en begränsad eller obegränsad tid på grund av en straffbar gärning efter ett straffrättsligt förfarande,

c)   utfärdande stat: den medlemsstat där en dom meddelas,

d)   verkställande stat: den medlemsstat till vilken en dom översänds för erkännande och verkställighet.

Artikel 2

Fastställande av behöriga myndigheter

1.   Varje medlemsstat ska underrätta rådets generalsekretariat om vilken eller vilka myndigheter som enligt nationell lag är behöriga enligt detta rambeslut när medlemsstaten är utfärdande stat eller verkställande stat.

2.   Rådets generalsekretariat ska hålla den erhållna informationen tillgänglig för alla medlemsstater och för kommissionen.

Artikel 3

Syfte och tillämpningsområde

1.   Syftet med detta rambeslut är att fastställa regler enligt vilka medlemsstaterna, för att underlätta en social återanpassning av den dömda personen, ska erkänna en dom och verkställa påföljden.

2.   Detta rambeslut ska tillämpas om den dömda personen befinner sig i den utfärdande eller den verkställande staten.

3.   Detta rambeslut ska endast tillämpas på erkännande av domar och verkställighet av påföljder i den mening som avses i detta rambeslut. Om utöver påföljden, böter dömts ut och/eller beslut om förverkande meddelats, men ännu inte betalats, indrivits eller verkställts, ska detta inte hindra översändandet av en dom. Erkännandet och verkställigheten av sådana avgöranden om böter och förverkande i en annan medlemsstat ska grundas på de tillämpliga instrumenten mellan medlemsstaterna, särskilt rådets rambeslut 2005/214/RIF av den 24 februari 2005 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff (7) och rådets rambeslut 2006/783/RIF av den 6 oktober 2006 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande (8).

4.   Detta rambeslut ska inte påverka skyldigheten att iaktta de grundläggande rättigheter och de grundläggande rättsprinciper som återges i artikel 6 i fördraget.

KAPITEL II

ERKÄNNANDE AV DOMAR OCH VERKSTÄLLIGHET AV PÅFÖLJDER

Artikel 4

Kriterier för översändande av en dom och ett intyg till en annan medlemsstat

1.   Förutsatt att den dömda personen befinner sig i den utfärdande staten eller i den verkställande staten och förutsatt att denna person gett sitt samtycke, om detta krävs enligt artikel 6, får en dom tillsammans med intyget, för vilket ett standardformulär återges i bilaga I, översändas till någon av följande medlemsstater:

a)

Den medlemsstat där den dömda personen är medborgare och där han eller hon bor.

b)

Den medlemsstat där han eller hon är medborgare och till vilken medlemsstat, som dock inte får vara den stat där han eller hon bor, den dömda personen kommer att utvisas eller avvisas när han eller hon friges efter verkställigheten av påföljden på grund av ett utvisnings- eller avvisningsbeslut eller ett annat beslut om avlägsnande som ingår i domen eller i ett rättsligt eller ett administrativt beslut eller någon annan åtgärd som vidtas till följd av domen.

c)

Annan medlemsstat än sådan medlemsstat som avses i a eller b, vars behöriga myndigheter samtycker till att få domen och intyget översänt till den medlemsstaten.

2.   Översändandet av domen och intyget får ske när den behöriga myndigheten i den utfärdande staten efter samråd, i lämpliga fall, mellan de behöriga myndigheterna i den utfärdande och den verkställande staten, är förvissad om att verkställighet av påföljden i den verkställande staten skulle tjäna syftet att underlätta den dömda personens sociala återanpassning.

3.   Innan domen och intyget översänds, får den behöriga myndigheten i den utfärdande staten på lämpligt sätt samråda med den behöriga myndigheten i den verkställande staten. Samråd ska vara obligatoriskt i de fall som avses i punkt 1 c. I dessa fall ska den behöriga myndigheten i den verkställande staten utan dröjsmål underrätta den utfärdande staten om sitt beslut att samtycka eller inte samtycka till översändandet av domen.

4.   Under detta samråd får den behöriga myndigheten i den verkställande staten avge ett motiverat yttrande till den behöriga myndigheten i den utfärdande staten, enligt vilket verkställande av påföljden i den verkställande staten inte skulle tjäna syftet att underlätta den dömda personens sociala och gynnsamma återanpassning till samhället.

Om inget samråd har ägt rum får ett sådant yttrande avges utan dröjsmål när domen och intyget har översänts. Den behöriga myndigheten i den verkställande staten ska ta ställning till detta yttrande och besluta om intyget ska återkallas eller ej.

5.   Den verkställande staten får på eget initiativ begära att den utfärdande staten översänder domen tillsammans med intyget. Den dömda personen får också begära att de behöriga myndigheterna i den utfärdande eller den verkställande staten inleder ett förfarande för att översända domen och intyget enligt detta rambeslut. Framställningar som görs enligt denna punkt ska inte medföra någon skyldighet för den utfärdande staten att översända domen tillsammans med intyget.

6.   När medlemsstaterna genomför detta rambeslut ska de anta bestämmelser, som i synnerhet beaktar syftet att underlätta den dömda personens återanpassning, och som ska ligga till grund för deras behöriga myndigheter när dessa fattar beslut om att samtycka eller inte samtycka till översändandet av domen och intyget i fall enligt punkt 1 c.

7.   Varje medlemsstat får, antingen när detta rambeslut antas eller senare, till rådets generalsekretariat anmäla att dess förhandssamtycke enligt punkt 1 c inte ska krävas för översändande av domen och intyget i förbindelserna med andra medlemsstater som gjort samma anmälan

a)

om den dömda personen bor och sedan minst fem år är stadigvarande lagligt bosatt i den verkställande staten och kommer att få behålla sitt permanenta uppehållstillstånd i den staten, och/eller

b)

om den dömda personen, i andra fall än de som avses i punkt 1 a och b, är medborgare i den verkställande staten.

I de fall som avses i led a ska permanent uppehållstillstånd betyda att den berörda personen

är berättigad till permanent uppehållstillstånd i den berörda medlemsstaten i överensstämmelse med nationell lagstiftning som genomför den gemenskapslagstiftning som antagits på grundval av artiklarna 18, 40, 44 och 52 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, eller

har ett giltigt uppehållstillstånd som permanent eller varaktigt bosatt i den berörda medlemsstaten i överensstämmelse med den nationella lagstiftning som genomför den gemenskapslagstiftning som antagits på grundval av artikel 63 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, när det gäller medlemsstater på vilka denna gemenskapslagstiftning är tillämplig, eller i enlighet med nationell lagstiftning, när det gäller medlemsstater på vilka den inte är tillämplig.

Artikel 5

Översändande av domen och intyget

1.   Domen, eller en bestyrkt kopia av den, tillsammans med intyget ska av den behöriga myndigheten i den utfärdande staten översändas direkt till den behöriga myndigheten i den verkställande staten, på ett sätt som lämnar en skriftlig uppteckning under omständigheter som möjliggör för den verkställande staten att fastställa äktheten. Originalet av domen, eller en bestyrkt kopia av den, och originalet av intyget ska på begäran av den verkställande staten översändas dit. All officiell kommunikation ska också ske direkt mellan de nämnda behöriga myndigheterna.

2.   Intyget ska vara undertecknat av den behöriga myndigheten i den utfärdande staten, vilken också ska intyga att dess innehåll är korrekt.

3.   Den utfärdande staten ska översända domen tillsammans med intyget till endast en verkställande stat åt gången.

4.   Om den behöriga myndigheten i den verkställande staten inte är känd av den behöriga myndigheten i den utfärdande staten, ska den sistnämnda vidta alla nödvändiga efterforskningar för att erhålla sådan information från den verkställande staten, även genom kontaktpunkterna i det europeiska rättsliga nätverk som inrättades genom rådets gemensamma åtgärd 98/428/RIF (9).

5.   Om en myndighet i den verkställande staten tar emot en dom tillsammans med ett intyg och inte är behörig att erkänna denna och vidta de åtgärder som krävs för att verkställa den, ska den på eget initiativ översända domen tillsammans med intyget till den behöriga myndigheten i den verkställande staten och underrätta den behöriga myndigheten i den utfärdande staten om detta.

Artikel 6

Underrättelse till den dömda personen och dennes inställning

1.   Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 2, får en dom tillsammans med ett intyg endast överlämnas till den verkställande staten för erkännande och verkställighet av påföljden med den dömda personens samtycke i enlighet med den utfärdande statens lagstiftning.

2.   Den dömda personens samtycke ska inte krävas, när domen tillsammans med intyget översänds

a)

till den medlemsstat där den dömda personen är medborgare och där han eller hon bor,

b)

till den medlemsstat till vilken den dömda personen kommer att utvisas eller avvisas när han eller hon friges efter verkställigheten av påföljden på grund av ett utvisnings- eller avvisningsbeslut eller ett annat beslut om avlägsnande som ingår i domen eller i ett rättsligt eller ett administrativt beslut eller någon annan åtgärd som vidtas till följd av domen,

c)

till den medlemsstat till vilken den dömda personen har flytt eller på annat sätt återvänt på grund av ett stundande straffrättsligt förfarande mot honom eller henne i den utfärdande staten eller efter en fällande dom i den utfärdande staten.

3.   I alla de fall där den dömda personen fortfarande befinner sig i den utfärdande staten ska denne ges tillfälle att muntligen eller skriftligen uttrycka sin inställning. Om den utfärdande staten anser det nödvändigt på grund av den dömda personens ålder eller fysiska eller psykiska tillstånd, ska hans eller hennes juridiska ombud ges tillfälle att yttra sig.

Den dömda personens uppfattning ska beaktas när frågan om översändande av domen tillsammans med intyget avgörs. Om personen har använt sig av den möjlighet som föreskrivs i denna punkt, ska den dömda personens inställning översändas till den verkställande staten, särskilt med hänsyn till artikel 4.4. Om den dömda personen har framfört sin uppfattning muntligen, ska den utfärdande staten se till att den verkställande staten har tillgång till den skriftliga uppteckningen av denna.

4.   Den behöriga myndigheten i den utfärdande staten ska underrätta den dömda personen, på ett språk som han eller hon förstår, om att den har beslutat att översända domen tillsammans med intyget med hjälp av det standardformulär för underrättelse som anges i bilaga II. Om den dömda personen befinner sig i den verkställande staten när detta beslut fattas, ska formuläret översändas till den verkställande staten, som ska underrätta den dömda personen om detta.

5.   Punkt 2 a ska inte tillämpas i förhållande till Polen som utfärdande och verkställande stat i de fall där domen har meddelats innan fem år har förflutit räknat från och med den 5 december 2011. Polen får när som helst anmäla till rådets generalsekretariat att landet inte längre kommer att använda sig av detta undantag.

Artikel 7

Dubbel straffbarhet

1.   Följande brott ska medföra erkännande av domen och verkställighet av påföljden enligt villkoren i detta rambeslut och utan kontroll av om det föreligger dubbel straffbarhet för gärningen, förutsatt att brotten, som de definieras i den utfärdande statens lagstiftning, är straffbara i den utfärdande staten och kan leda till fängelse eller en annan frihetsberövande åtgärd under en längsta tid av minst tre år:

Deltagande i en kriminell organisation.

Terrorism.

Människohandel.

Sexuellt utnyttjande av barn samt barnpornografi.

Olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen.

Olaglig handel med vapen, ammunition och sprängämnen.

Korruption.

Bedrägeri, inbegripet bedrägeri som riktar sig mot Europeiska gemenskapernas ekonomiska intressen enligt konventionen av den 26 juli 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen (10).

Tvätt av vinning av brott.

Penningförfalskning, inklusive förfalskning av euron.

IT-brottslighet.

Miljöbrott, inbegripet olaglig handel med hotade djurarter och hotade växtarter och växtsorter.

Hjälp till olovlig inresa och olovlig vistelse.

Mord och grov misshandel.

Olaglig handel med mänskliga organ och vävnader.

Människorov, olaga frihetsberövande och tagande av gisslan.

Rasism och främlingsfientlighet.

Organiserad stöld eller väpnat rån.

Olaglig handel med kulturföremål, inbegripet antikviteter och konstverk.

Svindleri.

Beskyddarverksamhet och utpressning.

Förfalskning och piratkopiering.

Förfalskning av administrativa dokument och handel med sådana förfalskningar.

Förfalskning av betalningsmedel.

Olaglig handel med hormonpreparat och andra tillväxtsubstanser.

Olaglig handel med nukleära och radioaktiva ämnen.

Handel med stulna fordon.

Våldtäkt.

Mordbrand.

Brott som omfattas av den internationella brottmålsdomstolens behörighet.

Kapning av flygplan eller fartyg.

Sabotage.

2.   Rådet får, efter att ha hört Europaparlamentet i enlighet med artikel 39.1 i fördraget om Europeiska unionen, när som helst enhälligt besluta att lägga till andra kategorier av brott i förteckningen i punkt 1. Rådet ska på grundval av den rapport som det erhåller i enlighet med artikel 29.5 i detta rambeslut bedöma om förteckningen ska utvidgas eller ändras.

3.   När det gäller andra brott än de som omfattas av punkt 1 får den verkställande staten låta erkännande av domen och verkställighet av påföljden förenas med villkoret att de gärningar som föranlett domen ska utgöra ett brott enligt den verkställande statens lagstiftning, oberoende av brottsrekvisit eller brottets rättsliga rubricering.

4.   Varje medlemsstat får när detta rambeslut antas eller senare genom en förklaring till rådets generalsekretariat ange att den inte kommer att tillämpa punkt 1. En sådan förklaring får när som helst återkallas. Förklaringar eller återkallanden av dessa ska offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 8

Erkännande av domen och verkställighet av påföljden

1.   Den behöriga myndigheten i den verkställande staten ska erkänna en dom som har översänts i enlighet med artikel 4 och i enlighet med förfarandet i artikel 5 och omedelbart vidta alla nödvändiga åtgärder för verkställighet av påföljden, såvida inte denna myndighet beslutar att åberopa något av skälen för att vägra erkännande eller verkställighet enligt artikel 9.

2.   Om påföljdens längd är oförenlig med den verkställande statens lagstiftning, får den behöriga myndigheten i den verkställande staten endast besluta att anpassa påföljden om påföljden överstiger det strängaste straff som föreskrivs för liknande brott enligt den nationella lagstiftningen. Den anpassade påföljden får inte understiga det strängaste straff som föreskrivs för liknande brott enligt den verkställande statens nationella lagstiftning.

3.   Om påföljdens art är oförenlig med den verkställande statens lagstiftning, får den behöriga myndigheten i den verkställande staten anpassa påföljden till ett straff eller en åtgärd som i dess egen lagstiftning föreskrivs för liknande brott. Ett sådant straff eller en sådan åtgärd ska så nära som möjligt motsvara den påföljd som dömts ut i den utfärdande staten och påföljden får därför inte omvandlas till bötesstraff.

4.   Den anpassade påföljden får inte i förhållande till sin art eller längd vara strängare än den påföljd som utdömts i den utfärdande staten.

Artikel 9

Skäl för att inte erkänna en dom och verkställa en påföljd

1.   Den behöriga myndigheten i den verkställande staten får vägra att erkänna domen och verkställa påföljden, om

a)

det intyg som avses i artikel 4 är ofullständigt eller uppenbarligen inte motsvarar domen och inte har kompletterats eller korrigerats inom en rimlig tidsfrist som den behöriga myndigheten i den verkställande staten har bestämt,

b)

de kriterier som anges i artikel 4.1 inte är uppfyllda,

c)

verkställighet av påföljden skulle strida mot principen om ne bis in idem,

d)

i fall som avses i artikel 7.3 och, såvida den verkställande staten har lämnat en förklaring enligt artikel 7.4, i fall som avses i artikel 7.1, domen avser gärningar som inte skulle utgöra ett brott enligt den verkställande statens lagstiftning. När det gäller skatter och andra avgifter, tullar och valutatransaktioner får dock verkställighet av domen inte vägras av det skälet att den verkställande statens lagstiftning inte föreskriver samma typ av skatter eller avgifter eller att den inte innehåller samma slags bestämmelser om skatter och andra avgifter, tullar och valutatransaktioner som den utfärdande statens lagstiftning,

e)

verkställighet av påföljden har preskriberats enligt den verkställande statens lagstiftning,

f)

det enligt lagen i den verkställande staten föreligger immunitet, som gör det omöjligt att verkställa påföljden,

g)

påföljden har ådömts en person som enligt lagen i den verkställande staten på grund av sin ålder inte kan göras straffrättsligt ansvarig för de gärningar som domen avser,

h)

mindre än sex månader av påföljden återstår att avtjäna vid den tidpunkt när domen tas emot av den behöriga myndigheten i den verkställande staten,

i)

domen meddelades i personens utevaro, såvida det inte i intyget anges att personen kallats personligen eller via en företrädare med behörighet enligt den utfärdande statens nationella lagstiftning underrättats om tid och plats för den förhandling som ledde till att domen meddelades i personens utevaro eller att personen har meddelat en behörig myndighet att han eller hon inte motsätter sig saken,

j)

den verkställande staten innan ett beslut fattas i enlighet med artikel 12.1 gör en framställning i enlighet med artikel 18.3 och den utfärdande staten i enlighet med artikel 18.2 g inte samtycker till att den berörda personen åtalas, döms eller på annat sätt berövas sin frihet i den verkställande staten för något annat brott, som begicks före överförandet, än det brott för vilket personen överförts,

k)

den påföljd som ådömts omfattar en åtgärd som innebär psykiatrisk vård eller hälso- och sjukvård eller annan frihetsberövande åtgärd som, trots artikel 8.3, inte kan verkställas av den verkställande staten i enlighet med dess rättssystem eller hälso- och sjukvårdssystem,

l)

domen avser straffbara gärningar som enligt den verkställande statens lagstiftning anses ha begåtts helt eller till stor eller väsentlig del på dess territorium eller på en plats som kan likställas med dess territorium.

2.   Ett beslut enligt punkt 1 som rör brott som delvis har begåtts på den verkställande statens territorium eller på en plats som kan likställas med dess territorium ska fattas av den behöriga myndigheten i exceptionella fall där de specifika omständigheterna i varje enskilt fall ska beaktas och där särskild hänsyn ska tas till om brottet till stor eller väsentlig del har begåtts i den utfärdande staten.

3.   I de fall som avses i punkt 1 a, b, c, i, k och l ska den behöriga myndigheten i den verkställande staten, innan den fattar ett beslut om att inte erkänna domen och verkställa påföljden, på lämpligt sätt samråda med den behöriga myndigheten i den utfärdande staten och i tillämpliga fall anmoda denna att utan dröjsmål tillhandahålla alla nödvändiga ytterligare upplysningar.

Artikel 10

Delvis erkännande och verkställighet

1.   Om den behöriga myndigheten i den verkställande staten kan överväga att delvis erkänna domen och verkställa påföljden får den, innan den beslutar att helt vägra erkännande av domen och verkställighet av påföljden, samråda med den behöriga myndigheten i den utfärdande staten för att nå fram till en överenskommelse i enlighet med punkt 2.

2.   De behöriga myndigheterna i den utfärdande och den verkställande staten får i varje enskilt fall komma överens om delvis erkännande och verkställighet av en påföljd i enlighet med de villkor som de fastställer, under förutsättning att erkännandet och verkställigheten inte leder till att påföljden blir strängare. Om en sådan överenskommelse saknas, ska intyget dras tillbaka.

Artikel 11

Uppskjutande av erkännande av domen

Om det intyg som avses i artikel 4 är ofullständigt eller uppenbarligen inte motsvarar domen får erkännandet av domen skjutas upp i den verkställande staten till dess att intyget har kompletterats eller korrigerats inom en rimlig tidsfrist som den verkställande staten bestämt.

Artikel 12

Beslut om verkställighet av påföljden och tidsfrister

1.   Den behöriga myndigheten i den verkställande staten ska så snart som möjligt besluta om den ska erkänna domen och verkställa påföljden samt underrätta den utfärdande staten om detta och om ett eventuellt beslut om att anpassa påföljden i enlighet med artikel 8.2 och 8.3.

2.   Det slutgiltiga beslutet om erkännande av domen och verkställighet av påföljden ska fattas inom 90 dagar från mottagandet av domen och intyget, om det inte finns skäl för uppskjutande enligt artikel 11 eller artikel 23.3.

3.   Om den behöriga myndigheten i den verkställande staten i undantagsfall inte kan hålla tidsfristen i punkt 2, ska den utan dröjsmål på vilket sätt som helst underrätta den behöriga myndigheten i den utfärdande staten och ange skälen till förseningen och den tid som uppskattningsvis behövs för att det slutgiltiga beslutet ska fattas.

Artikel 13

Återkallande av intyget

Den utfärdande staten får, så länge verkställigheten av påföljden i den verkställande staten inte har påbörjats, återkalla intyget från den staten och ska då uppge skälen till detta. Den verkställande staten ska efter det att intyget återkallats inte längre verkställa påföljden.

Artikel 14

Provisoriskt anhållande

I fall där den dömda personen befinner sig i den verkställande staten får den verkställande staten, på den utfärdande statens begäran, innan domen och intyget anlänt eller före beslutet att erkänna domen och verkställa påföljden, anhålla den dömda personen eller vidta någon annan åtgärd för att säkerställa ett den dömda personen stannar kvar på dess territorium, i avvaktan på ett beslut om erkännande av domen och verkställighet av påföljden. Påföljden får inte förlängas till följd av att någon period tillbringats i häkte på grund av denna bestämmelse.

Artikel 15

Överförande av dömda personer

1.   Om den dömda personen befinner sig i den utfärdande staten, ska han eller hon överföras till den verkställande staten vid en tidpunkt som de behöriga myndigheterna i den utfärdande och den verkställande staten kommer överens om, dock senast 30 dagar efter det att den verkställande staten har fattat det slutgiltiga beslutet om att erkänna domen och verkställa påföljden.

2.   Om oförutsedda omständigheter hindrar att den dömda personen överförs inom den tidsfrist som anges i punkt 1, ska de behöriga myndigheterna i den utfärdande och den verkställande staten omedelbart kontakta varandra. Överförandet ska äga rum så snart dessa omständigheter inte längre föreligger. Den behöriga myndigheten i den utfärdande staten ska omedelbart informera den behöriga myndigheten i den verkställande staten och de ska komma överens om en ny tidpunkt för överförandet. I sådant fall ska överförandet äga rum inom tio dagar från och med den nya tidpunkt som överenskommits.

Artikel 16

Transitering

1.   Varje medlemsstat ska, i enlighet med nationell rätt, tillåta transitering genom sitt territorium av en dömd person som överförs till den verkställande staten, förutsatt att en kopia av det intyg som avses i artikel 4 har översänts till den medlemsstaten av den utfärdande staten tillsammans med framställningen om transitering. Framställningen om transitering och intyget får överföras på valfritt sätt, under förutsättning att det lämnar en skriftlig uppteckning. På begäran av den medlemsstat som ska tillåta transiteringen ska den utfärdande staten tillhandahålla en översättning av intyget till ett av de språk, angivet i framställningen, som den medlemsstat som mottagit framställningen om transitering godkänner.

2.   När den medlemsstat som mottagit framställningen om transitering tar emot en sådan framställning ska den informera den utfärdande staten om den inte kan garantera att den dömda personen inte kommer att lagföras eller, med undantag för vad som förskrivs i punkt 1, kvarhållas eller på annat sätt få sin frihet inskränkt på dess territorium för ett brott som begicks eller en påföljd som dömts ut före hans eller hennes utresa från den utfärdande statens territorium. I detta fall kan den utfärdande staten återkalla sin begäran.

3.   Den medlemsstat som mottagit framställningen om transitering ska informera om sitt beslut, vilket ska fattas med prioritet senast en vecka efter mottagandet av framställningen och enligt samma förfarande. Ett sådant beslut kan skjutas upp till dess att översättningen har översänts till den medlemsstat som mottagit framställningen om transitering, om en sådan översättning krävts enligt punkt 1.

4.   Den medlemsstat som mottagit en framställning om transitering får hålla den dömda personen i förvar endast under den tid som krävs för transitering genom dess territorium.

5.   Vid transport med flyg utan planerad mellanlandning ska det inte krävas någon framställning om transitering. Om en oplanerad mellanlandning görs, ska emellertid den utfärdande medlemsstaten lämna de uppgifter som avses i punkt 1 inom 72 timmar.

Artikel 17

Lag som reglerar verkställigheten

1.   Verkställigheten av en påföljd ska regleras enligt lagen i den verkställande staten. Myndigheterna i den verkställande staten ska, om inte annat följer av punkterna 2 och 3, ha behörighet att besluta om genomförandet av verkställigheten och att fastställa alla åtgärder i samband därmed, inklusive grunderna för förtida eller villkorlig frigivning.

2.   Den behöriga myndigheten i den verkställande staten ska från den frihetsberövande påföljden dra av den tid som den dömda personen redan avtjänat som frihetsberövad i anledning av det brott som låg till grund för domen.

3.   Den behöriga myndigheten i den verkställande staten ska på begäran underrätta den behöriga myndigheten i den utfärdande staten om tillämpliga bestämmelser om förtida eller villkorlig frigivning. Den utfärdande staten kan samtycka till att tillämpa sådana bestämmelser eller återkalla intyget.

4.   Medlemsstaterna får fastställa att de vid beslut om förtida eller villkorlig frigivning får ta hänsyn till de bestämmelser i nationell lagstiftning som den utfärdande staten angivit enligt vilka personen är berättigad till villkorlig frigivning vid en viss tidpunkt.

Artikel 18

Specialitetsbestämmelse

1.   Om inte annat följer av punkt 2, får en person som överförts till den verkställande staten enligt detta rambeslut inte åtalas, dömas eller på annat sätt berövas sin frihet för något annat brott som begicks före överförandet, än det brott för vilket personen överförts.

2.   Punkt 1 ska inte tillämpas i följande fall:

a)

Personen har haft möjlighet att lämna territoriet i den verkställande staten men inte har gjort detta inom 45 dagar efter sitt slutliga frigivande eller har återvänt till detta territorium efter att ha lämnat det.

b)

Brottet kan inte leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd.

c)

Det straffrättsliga förfarandet föranleder inte tillämpning av en åtgärd som innebär att den personliga friheten inskränks.

d)

Den dömda personen kommer att bli föremål för en icke frihetsberövande påföljd, särskilt ett bötesstraff eller en åtgärd som träder i stället för detta, även om påföljden inskränker den personliga friheten.

e)

Den dömda personen har samtyckt till överförandet.

f)

Den dömda personen har efter överförandet uttryckligen avstått från att utnyttja specialitetsbestämmelsen med avseende på specifika gärningar som begåtts före överförandet. Avståendet ska göras inför de behöriga rättsliga myndigheterna i den verkställande staten och protokollföras i enlighet med denna stats nationella lagstiftning. Avståendet ska inhämtas så att det framgår att personen har gjort detta frivilligt och fullt medveten om följderna av detta. Personen ska i detta syfte ha rätt till juridiskt biträde.

g)

I andra fall än de som omnämns under leden a–f, när den utfärdande staten ger sitt samtycke i enlighet med punkt 3.

3.   En framställan om samtycke ska överlämnas till den behöriga myndigheten i den utfärdande staten tillsammans med de uppgifter som anges i artikel 8.1 i rambeslut 2002/584/RIF och åtföljas av en översättning enligt artikel 8.2 däri. Samtycke ska ges om det föreligger en skyldighet att överlämna personen enligt det rambeslutet. Beslutet ska fattas senast 30 dagar efter det att framställningen har mottagits. I de situationer som anges i artikel 5 i det rambeslutet måste de garantier som föreskrivs i den artikeln lämnas av den utfärdande staten.

Artikel 19

Amnesti, nåd, omprövning av dom

1.   Amnesti eller nåd får beviljas av både den utfärdande staten och den verkställande staten.

2.   Endast den utfärdande staten får fatta beslut om ansökan om omprövning av den dom varigenom den påföljd som ska verkställas enligt detta rambeslut utdömdes.

Artikel 20

Information från den utfärdande staten

1.   Den behöriga myndigheten i den utfärdande staten ska omedelbart informera den behöriga myndigheten i den verkställande staten om varje beslut eller åtgärd som innebär att påföljden omedelbart eller inom en viss tid inte längre kan verkställas.

2.   Den behöriga myndigheten i den verkställande staten ska upphöra med verkställigheten av påföljden så snart den erhåller information från den behöriga myndigheten i den utfärdande staten om det beslut eller den åtgärd som avses i punkt 1.

Artikel 21

Information från den verkställande staten

Den behöriga myndigheten i den verkställande staten ska utan dröjsmål och på ett sätt som lämnar en skriftlig uppteckning informera den behöriga myndigheten i den utfärdande staten

a)

om att domen och intyget vidarebefordras till den behöriga myndighet som är ansvarig för verkställigheten i enlighet med artikel 5.5,

b)

om att det i praktiken är omöjligt att verkställa påföljden på grund av att den dömda personen, efter det att domen och intyget har överförts till den verkställande staten, inte kan påträffas på den verkställande statens territorium; i detta fall ska den verkställande staten inte ha någon skyldighet att verkställa påföljden,

c)

om det slutliga beslutet att erkänna domen och verkställa påföljden, tillsammans med datumet för beslutet,

d)

om ett beslut att i enlighet med artikel 9 inte erkänna domen och verkställa påföljden samt skälen till beslutet,

e)

om ett beslut att anpassa påföljden enligt artikel 8.2 eller 8.3 samt skälen till beslutet,

f)

om ett beslut att inte verkställa påföljden av de skäl som anges i artikel 19.1 samt skälen till beslutet,

g)

om början och slutet på perioden med villkorlig frigivning, om detta anges i intyget av den utfärdande staten,

h)

om att den dömda personen har rymt från fängelset,

i)

om att påföljden har verkställts, så snart verkställigheten har fullföljts.

Artikel 22

Följder av överförande av den dömda personen

1.   Om inte annat följer av punkt 2, får den utfärdande staten inte fortsätta verkställigheten av påföljden, när verkställigheten har påbörjats i den verkställande staten.

2.   Rätten att verkställa påföljden ska återgå till den utfärdande staten, när denna har underrättats av den verkställande staten om att påföljden inte fullföljts enligt artikel 21 h.

Artikel 23

Språk

1.   Intyget ska översättas till det officiella språket eller något av de officiella språken i den verkställande staten. Varje medlemsstat får när detta rambeslut antas eller senare i en förklaring som deponeras vid rådets generalsekretariat tillkännage att den godtar en översättning till ett eller flera andra av de officiella språken i Europeiska unionens institutioner.

2.   Om inte annat följer av punkt 3, ska ingen översättning av domen krävas.

3.   Varje medlemsstat får när detta rambeslut antas eller senare i en förklaring som deponeras vid rådets generalsekretariat, tillkännage att den som verkställande stat, i de fall där den anser att intygets innehåll är otillräckligt för att besluta om verkställighet av påföljden, omedelbart efter att ha mottagit domen och intyget får begära att domen eller väsentliga delar av den åtföljs av en översättning till det officiella språket eller något av de officiella språken i den verkställande staten eller till ett eller flera av de officiella språken i Europeiska unionens institutioner. En sådan begäran ska göras efter samråd mellan de behöriga myndigheterna i den utfärdande och den verkställande staten om det behövs för att indikera vilka väsentliga delar av domen som ska översättas.

Beslutet om erkännande av domen och verkställighet av påföljden kan skjutas upp till dess att översättningen har översänts av den utfärdande staten till den verkställande staten eller, om den verkställande staten beslutar att översätta domen på egen bekostnad, till dess att översättningen har erhållits.

Artikel 24

Kostnader

Den verkställande staten ska stå för kostnader som uppstår till följd av tillämpningen av detta rambeslut, förutom kostnaderna för överförandet av den dömda personen till den verkställande staten och sådana kostnader som uteslutande uppkommer på den utfärdande statens territorium.

Artikel 25

Verkställighet av påföljder till följd av en europeisk arresteringsorder

Utan att det påverkar bestämmelserna i rambeslut 2002/584/RIF ska bestämmelserna i det här rambeslutet i tillämpliga delar, i den utsträckning de är förenliga med bestämmelserna i det rambeslutet, gälla vid verkställighet av påföljder i de fall där en medlemsstat åtar sig att verkställa påföljden enligt artikel 4.6 i det rambeslutet eller där den i enlighet med artikel 5.3 i det rambeslutet har ställt som villkor att personen, i syfte att undvika straffrihet, ska återsändas för att avtjäna påföljden i den berörda medlemsstaten.

KAPITEL III

SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 26

Förhållande till andra avtal och överenskommelser

1.   Bestämmelserna i detta rambeslut ska, utan att det påverkar deras tillämpning i förbindelserna mellan medlemsstater och tredjeland eller deras tillämpning under övergångsperioden enligt artikel 28, från och med den 5 december 2011 ersätta motsvarande konventionsbestämmelser som gäller förbindelserna mellan medlemsstaterna:

Den europeiska konventionen om överförande av dömda personer av den 21 mars 1983 och tilläggsprotokollet till denna av den 18 december 1997.

Den europeiska konventionen om brottmålsdoms internationella rättsverkningar av den 28 maj 1970.

Avdelning III, kapitel 5, i tillämpningskonventionen av den 19 juni 1990 till Schengenavtalet av den 14 juni 1985 om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna.

Konventionen mellan Europeiska gemenskapernas medlemsstater om verkställighet av utländska domar i brottmål av den 13 november 1991.

2.   Medlemsstaterna får fortsätta tillämpa de bilaterala eller multilaterala avtal eller överenskommelser som är i kraft efter den 27 november 2008, i den mån de gör det möjligt att fördjupa eller vidga rambeslutets målsättningar och bidrar till att ytterligare förenkla eller underlätta förfarandena för verkställighet av påföljder.

3.   Medlemsstaterna får ingå bilaterala eller multilaterala avtal eller överenskommelser efter den 5 december 2008, i den mån dessa avtal eller överenskommelser gör det möjligt att fördjupa eller vidga rambeslutets målsättningar och bidrar till att ytterligare förenkla eller underlätta förfarandena för verkställighet av påföljder.

4.   Medlemsstaterna ska senast den 5 mars 2009 underrätta rådet och kommissionen om de gällande avtal och överenskommelser enligt punkt 2 som de önskar fortsätta att tillämpa. Medlemsstaterna ska även underrätta rådet och kommissionen om nya avtal eller överenskommelser enligt punkt 3, senast tre månader efter att de har undertecknats.

Artikel 27

Territoriell tillämpning

Detta rambeslut ska tillämpas på Gibraltar.

Artikel 28

Övergångsbestämmelse

1.   För framställningar som mottagits före den 5 december 2011 kommer även fortsättningsvis gällande rättsliga instrument om överförande av dömda personer att vara i kraft. För framställningar som tas emot efter detta datum ska de regler gälla som antas av medlemsstaterna i enlighet med detta rambeslut.

2.   Medlemsstaterna får dock, när rådet antar detta rambeslut, avge en förklaring, där de anger att de, i de fall då den lagakraftvunna domen utfärdats före en av medlemsstaten angiven tidpunkt, som utfärdande och verkställande stat kommer att fortsätta att tillämpa de rättsliga instrument om överförande av dömda personer som är i kraft före den 5 december 2011. Om en sådan förklaring har avgetts, ska dessa instrument tillämpas i sådana fall i förhållande till alla medlemsstater oavsett om de har avgett en motsvarande förklaring eller inte. Ifrågavarande tidpunkt får inte vara senare än den 5 december 2011. Denna förklaring ska offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning. Den kan återkallas när som helst.

Artikel 29

Genomförande

1.   Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa detta rambeslut senast den 5 december 2011.

2.   Medlemsstaterna ska till rådets generalsekretariat och kommissionen överlämna texten till de bestämmelser genom vilka skyldigheterna enligt detta rambeslut införlivas med deras nationella lagstiftning. På grundval av en rapport som kommissionen utarbetar med hjälp av denna information ska rådet senast den 5 december 2012 bedöma i vilken utsträckning medlemsstaterna har följt bestämmelserna i detta rambeslut.

3.   Rådets generalsekretariat ska underrätta medlemsstaterna och kommissionen om de underrättelser eller förklaringar som lämnas i enlighet med artikel 4.7 och artikel 23.1 eller 23.3.

4.   Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 35.7 i fördraget om Europeiska unionen ska en medlemsstat, som vid tillämpningen av artikel 25 i detta rambeslut erfarit upprepade svårigheter, som inte har lösts genom bilaterala samråd, underrätta rådet och kommissionen om sina svårigheter. Kommissionen ska på grundval av en sådan underrättelse och all annan tillgänglig information om denna, upprätta en rapport åtföljd av eventuella förslag som bedöms lämpliga i syfte att avhjälpa dessa svårigheter.

5.   Senast den 5 december 2013 ska kommissionen utarbeta en rapport på grundval av den mottagna informationen och komplettera denna med sådana förslag som den finner lämpliga. Rådet ska på grundval av rapporter och initiativ från kommissionen se över detta rambeslut, särskilt artikel 25, för att överväga om den ska ersättas av mer specifika bestämmelser.

Artikel 30

Ikraftträdande

Detta rambeslut träder i kraft samma dag som det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.

Utfärdat i Bryssel den 27 november 2008.

På rådets vägnar

M. ALLIOT-MARIE

Ordförande


(1)  EGT C 12, 15.1.2001, s. 10.

(2)  EUT C 53, 3.3.2005, s. 1.

(3)  EGT L 190, 18.7.2002, s. 1.

(4)  EUT L 251, 3.10.2003, s. 12.

(5)  EUT L 16, 23.1.2004, s. 44.

(6)  EUT L 158, 30.4.2004, s. 77.

(7)  EUT L 76, 22.3.2005, s. 16.

(8)  EUT L 328, 24.11.2006, s. 59.

(9)  EGT L 191, 7.7.1998, s. 4.

(10)  EGT C 316, 27.11.1995, s. 49.


BILAGA I

Image

Image

Image

Image

Image

Image


BILAGA II

UNDERRÄTTELSE TILL DEN DÖMDA PERSONEN

Du underrättas härmed om … (den utfärdande statens behöriga myndighets) beslut att överföra … (den utfärdande statens behöriga domstols) dom av den … (datum för domen) … (referensnummer, om tillämpligt) till … (verkställande stat) för erkännande och verkställighet av den däri ådömda påföljden i enlighet med nationell lagstiftning som genomför rådets rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen.

Verkställigheten kommer att regleras av lagstiftningen i … (verkställande stat). Myndigheterna i den staten kommer att ha behörighet att besluta om verkställighetsförfarandena och att fastställa alla åtgärder i samband därmed, inklusive grunderna för förtida eller villkorlig frigivning.

Den behöriga myndigheten i … (verkställande stat) ska från den frihetsberövande påföljden dra av den tid som den dömda personen redan avtjänat som frihetsberövad i anledning av det brott som låg till grund för domen och påföljden. Den behöriga myndigheten i … (verkställande stat) får endast anpassa påföljden om den till sin längd eller art är oförenlig med den statens lagstiftning. Den anpassade påföljden får inte till sin art eller längd vara strängare än den påföljd som dömts ut i … (utfärdande stat).


5.12.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 327/s3


NOT TILL LÄSAREN

EU-institutionerna har beslutat att deras texter inte längre ska innehålla en hänvisning till den senaste ändringen av den ifrågavarande rättsakten.

Såvida inte annat anges, avser därför hänvisningarna i de texter som här offentliggörs rättsakter i deras gällande lydelse.