13.8.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 218/1

(1)

Enligt rådets förordning (EG) nr 788/96 av den 22 april 1996 om medlemsstaternas inlämning av statistik över vattenbruksproduktion (2) ska medlemsstaterna översända årliga uppgifter om produktionsvolymen inom vattenbruket.

(2)

Då vattenbrukets andel av gemenskapens totala fiskeproduktion blivit allt större, behövs det mer omfattande uppgifter för en rationell utveckling och förvaltning av denna sektor inom den gemensamma fiskeripolitiken.

(3)

Eftersom kläckerier och yngelanläggningar har blivit allt viktigare för vattenbruket, krävs detaljerade uppgifter om lämplig övervakning och förvaltning av denna sektor inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken.

(4)

Det behövs information om produktionen med avseende på såväl volym som värde för att marknaden för vattenbruksprodukter ska kunna granskas och utvärderas.

(5)

Information om sektorns struktur och om de metoder som används inom sektorn behövs för att en miljömässigt sund industri ska kunna säkerställas.

(6)

Förordning (EG) nr 788/96 bör upphävas.

(7)

För att säkerställa en smidig övergång från det system som är tillämpligt inom ramen för förordning (EG) nr 788/96 bör medlemsstaterna i denna förordning medges en övergångsperiod på upp till tre år om tillämpningen av förordningen på deras nationella statistiska system skulle kräva omfattande anpassningar och sannolikt medföra betydande praktiska problem.

(8)

Eftersom målet för denna förordning, nämligen att skapa en gemensam rättslig ram för systematisk framställning av gemenskapsstatistik över vattenbrukssektorn, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(9)

Rådets förordning (EG) nr 322/97 av den 17 februari 1997 om gemenskapsstatistik (3) utgör referensramen för statistiken på fiskeområdet. Enligt den förordningen krävs särskilt att statistiken ska vara förenlig med principerna om opartiskhet, tillförlitlighet, relevans, kostnadseffektivitet, förtrolighet med avseende på statistik och insyn.

(10)

Insamling och inlämning av statistiska uppgifter är ett viktigt verktyg för en sund förvaltning av den gemensamma fiskeripolitiken.

(11)

De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra denna förordning bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (4).

(12)

Kommissionen bör särskilt ges befogenhet att anta tekniska ändringar till bilagorna till denna förordning. Eftersom dessa åtgärder har en allmän räckvidd och avser att ändra icke väsentliga delar av denna förordning, bland annat genom att komplettera den med nya icke väsentliga delar, måste de antas i enlighet med det föreskrivande förfarandet med kontroll i artikel 5a i beslut 1999/468/EG.

(13)

Kommissionen bör bistås av ständiga kommittén för jordbruksstatistik, som inrättats genom i rådets beslut 72/279/EEG (5).

a)

gemenskapsstatistik: enligt definitionen i artikel 2 i rådets förordning (EG) nr 322/97.

b)

vattenbruk: enligt definitionen i artikel 3 d i rådets förordning (EG) nr 1198/2006 av den 27 juli 2006 om Europeiska fiskerifonden (6).

c)

fångstbaserat vattenbruk: vattenbruk som grundar sig på insamling av exemplar i vilt tillstånd, och därefter deras användning inom vattenbruket.

d)

produktion: produktion från vattenbrukssektorn vid första försäljningen, inbegripet saluförda produkter från kläckerier och yngelanläggningar.

a)

den årliga produktionen (volym och enhetsvärde) från vattenbruket,

b)

det årliga intaget (volym och enhetsvärde) till fångstbaserat vattenbruk,

c)

den årliga produktionen från kläckerier och yngelanläggningar,

d)

företagsstrukturen i vattenbrukssektorn.

13.8.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 218/14

(1)

Kommissionen (Eurostat) behöver ha tillräckligt tillförlitlig, detaljerad och jämförbar information om befolkningen och bostäder för att gemenskapen ska kunna utföra det uppdrag som ålagts den, särskilt genom artiklarna 2 och 3 i fördraget. På gemenskapsnivå måste tillräcklig jämförbarhet säkras i fråga om metoder, definitioner samt programmet för statistiska data och för metadata.

(2)

Periodiska statistiska uppgifter om befolkningen och de viktigaste familje- och boendevariablerna samt sociala och ekonomiska variablerna behövs för att studera och kartlägga vilka regional-, social- och miljöpolitiska åtgärder som påverkar olika delar av gemenskapen. Det finns särskilt ett behov av att samla in detaljerade uppgifter om bostadsförhållanden till stöd för olika gemenskapsaktiviteter såsom främjandet av social integration och övervakning av social sammanhållning på regional nivå eller miljöskydd och främjandet av energieffektivitet.

(3)

Med hänsyn till utvecklingen beträffande metoder och teknik bör bästa praxis fastställas och den utökade användningen av datakällor och metoder för totalundersökningar inom medlemsstaterna bör stödjas.

(4)

För att de uppgifter som tas fram av medlemsstaterna ska vara jämförbara och möjliggöra tillförlitliga analyser på gemenskapsnivå, bör uppgifterna avse samma referensår.

(5)

Enligt rådets förordning (EG) nr 322/97 av den 17 februari 1997 om gemenskapsstatistik (2), som utgör referensramen för bestämmelserna i den här förordningen, ska insamlingen av statistiska uppgifter stå i överensstämmelse med principerna om opartiskhet, särskilt med avseende på objektivitet och vetenskapligt oberoende, samt om insyn, tillförlitlighet, relevans, kostnadseffektivitet och förtrolighet med avseende på statistik.

(6)

Översändandet av uppgifter som omfattas av insynsskydd för statistiska uppgifter regleras av förordning (EG) nr 322/97 och rådets förordning (Euratom, EEG) nr 1588/90 av den 11 juni 1990 om utlämnande av insynsskyddade statistiska uppgifter till Europeiska gemenskapernas statistikkontor (3). Åtgärder som vidtas i enlighet med dessa förordningar säkerställer det fysiska och logiska skyddet av uppgifter som är konfidentiella samt att uppgifter inte olagligen offentliggörs eller används för icke statistiska ändamål när gemenskapsstatistik produceras och sprids.

(7)

Vid sammanställning och spridning av gemenskapsstatistik i enlighet med den här förordningen bör medlemsstaternas och gemenskapens statistikmyndigheter beakta principerna i den uppförandekod för europeisk statistik som antogs den 24 februari 2005 av kommittén för det statistiska programmet, inrättad genom rådets beslut 89/382/EEG, Euratom (4) och som bilagts kommissionens rekommendation om medlemsstaternas och gemenskapens statistikmyndigheters oberoende, integritet och ansvar.

(8)

Eftersom målen för denna förordning, nämligen att samla in och framställa jämförbar och omfattande gemenskapsstatistik om befolkning och bostäder, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna eftersom det inte finns några gemensamma statistiska faktorer och kvalitetskrav eller tydliga metoder, utan med hjälp av en gemensam statistisk ram bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(9)

De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra denna förordning bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som ska tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (5).

(10)

Kommissionen bör särskilt ges befogenhet att fastställa villkoren för fastställandet av efterföljande referensår samt antagandet av programmet för statistiska data och metadata. Eftersom dessa åtgärder har en allmän räckvidd och avser att ändra icke väsentliga delar i denna förordning, bland annat genom att komplettera den med nya icke väsentliga delar, måste de antas i enlighet med det föreskrivande förfarandet med kontroll i artikel 5a i beslut 1999/468/EG.

(11)

Kommittén för det statistiska programmet har hörts i enlighet med artikel 3 i beslut 89/382/EEG, Euratom.

a)

befolkning (folk-): den befolkning som är stadigvarande bosatt i ett land, ett område eller en ort på referensdagen.

b)

bostäder: enskilda bostadsutrymmen och bostadshus samt bostadsformer och förhållandet mellan befolkning och bostadsutrymmen på nationell, regional och lokal nivå på referensdagen.

c)

bostadshus: permanenta byggnader som innehåller bostadsutrymmen avsedda för boende, och ordinära hus som företrädesvis används som fritidsbostäder, andrabostäder eller är obebodda.

d)

stadigvarande bosättning: en plats där en person normalt har sin dygnsvila, bortsett från tillfällig frånvaro för rekreation, semester, besök hos vänner och släktingar, affärer, läkarbehandling eller religiös pilgrimsfärd.

Endast följande personer ska anses vara stadigvarande bosatta i det geografiska området i fråga, nämligen:

I de fall omständigheterna i led i eller ii inte kan fastställas avses med stadigvarande bosättning den plats där personen är folkbokförd.

e)

referensdag: den dag som medlemsstatens uppgifter avser, i enlighet med artikel 5.1.

f)

nationell: på en medlemsstats territorium.

g)

regional: på Nuts 1-nivå, Nuts 2-nivå eller Nuts 3-nivå, enligt den definition som ges i nomenklaturen för statistiska territoriella enheter (Nuts) i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1059/2003 (6), i den gällande versionen på referensdagen.

h)

lokal: nivå 2 för lokala administrativa enheter (LAU 2-nivå).

i)

väsentliga inslag i folk- och bostadsräkningar: räkning av enskilda individer och enskilda bostäder, samtidighet, allmängiltighet inom ett fastlagt territorium, tillgång till uppgifter för mindre områden samt fastställd periodicitet.

a)

konventionella totalundersökningar,

b)

registerbaserade totalundersökningar,

c)

en kombination av konventionella totalundersökningar och urvalsundersökningar,

d)

en kombination av registerbaserade totalundersökningar och urvalsundersökningar,

e)

en kombination av registerbaserade totalundersökningar och konventionella totalundersökningar,

f)

en kombination av registerbaserade totalundersökningar, urvalsundersökningar och konventionella totalundersökningar, och

g)

lämpliga undersökningar med roterande urval (kontinuerliga undersökningar).

—

relevans: i hur hög grad statistiken uppfyller användarnas nuvarande och potentiella behov,

—

exakthet: i hur hög grad uppskattningarna närmar sig de okända sanna värdena,

—

aktualitet och punktlighet: perioden mellan referensperioden och uppgifternas tillgänglighet,

—

tillgänglighet och klarhet: under vilka villkor och former som användare kan få tillgång till, använda och tolka uppgifter,

—

jämförbarhet: mätning av effekten av skillnader i de statistiska begrepp och mätningsverktyg eller mätningsförfaranden som används, när statistik jämförs från olika geografiska områden eller sektorsområden eller från olika tidsperioder, och

—

samanvändbarhet: i hur hög grad uppgifterna tillförlitligt kan kombineras på olika sätt och användas för olika ändamål.

a)

Tekniska specifikationer för variablerna i enlighet med vad som föreskrivs i denna förordning samt deras indelning i enlighet med artikel 5.4.

b)

Beslut om lämpligt tekniskt format i enlighet med artikel 5.5.

c)

Former för och uppställning i de kvalitetsrapporter som föreskrivs i artikel 6.3.

a)

Beslut om de referensår som avses i artikel 5.1.

b)

Antagandet av det program för statistiska data och metadata som avses i artikel 5.3.

13.8.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 218/21

(1)

Den inre marknaden är ett område utan inre gränser där fri rörlighet för varor tillförsäkras i kraft av fördraget, som förbjuder åtgärder med motsvarande verkan som kvantitativa importrestriktioner. Förbudet gäller varje nationell åtgärd som kan hindra varuhandeln inom gemenskapen, direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt.

(2)

Hinder för den fria rörligheten för varor mellan medlemsstaterna kan uppresas olagligen av medlemsstaternas behöriga myndigheter, i de fall där lagstiftningen inte har harmoniserats, genom att de på produkter som lagligen saluförs i andra medlemsstater tillämpar tekniska regler med krav som dessa produkter ska uppfylla, såsom regler avseende benämning, form, storlek, vikt, sammansättning, presentation, märkning och förpackning. Tillämpningen av sådana regler på produkter som lagligen saluförts i en annan medlemsstat kan strida mot artiklarna 28 och 30 i fördraget, även om de tillämpas utan åtskillnad på alla produkter.

(3)

Principen om ömsesidigt erkännande, som har sitt upphov i EG-domstolens rättspraxis, är ett sätt att tillgodose den fria rörligheten för varor på den inre marknaden. Ömsesidigt erkännande tillämpas på produkter som inte omfattas av harmoniserad gemenskapslagstiftning, eller för produktaspekter som faller utanför sådan lagstiftnings tillämpningsområde. Detta innebär att en medlemsstat inte får förbjuda försäljning på sitt territorium av produkter som lagligen saluförs i en annan medlemsstat även om de tillverkats enligt andra tekniska regler än de som gäller för inhemska produkter. Enda undantag från den principen är restriktioner som kan motiveras med hänvisning till artikel 30 i fördraget eller med hänvisning till andra tvingande hänsyn av allmänt intresse och som står i proportion till det uppsatta målet.

(4)

Det återstår många problem när det gäller den korrekta tillämpningen i medlemsstaterna av principen om ömsesidigt erkännande. Det är därför nödvändigt att inrätta förfaranden för att minimera risken för att tekniska regler leder till olagliga hinder för varornas fria rörlighet mellan medlemsstaterna. Avsaknaden av sådana förfaranden i medlemsstaterna orsakar ytterligare hinder för varornas fria rörlighet, eftersom den avhåller företag från att sälja produkter som lagligen saluförts i en annan medlemsstat på territoriet i den medlemsstat som tillämpar de tekniska reglerna. Undersökningar har visat att många företag, särskilt små och medelstora, antingen anpassar sina produkter för att följa medlemsstaternas tekniska regler eller avhåller sig från att saluföra dem i dessa medlemsstater.

(5)

Behöriga myndigheter saknar också lämpliga förfaranden för att tillämpa sina tekniska regler på specifika produkter som lagligen saluförts i en annan medlemsstat. Avsaknaden av sådana förfaranden hämmar deras förmåga att bedöma produkternas överensstämmelse i enlighet med fördraget.

(6)

Rådet noterade i sin resolution av den 28 oktober 1999 om ömsesidigt erkännande (3) att ekonomiska aktörer och medborgare inte alltid till fullo och på rätt sätt utnyttjade principen om ömsesidigt erkännande därför att de inte var tillräckligt medvetna om principen och dess praktiska konsekvenser. Rådet uppmanade medlemsstaterna att utarbeta lämpliga åtgärder för att ge de ekonomiska aktörerna och medborgarna en effektiv ram för ömsesidigt erkännande, bl.a. genom att behandla ansökningar från ekonomiska aktörer och medborgare på ett effektivt sätt och svara snabbt på sådana ansökningar.

(7)

Europeiska rådet underströk vid sitt möte den 8–9 mars 2007 vikten av att ge ny drivkraft åt den inre marknaden för varor genom att förstärka det ömsesidiga erkännandet, samtidigt som man säkerställer en hög säkerhets- och konsumentskyddsnivå. Vid Europeiska rådets möte den 21–22 juni 2007 betonades att det fortfarande är av stor betydelse för tillväxten, konkurrensen och sysselsättningen att den inre marknadens fyra friheter (fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital) ytterligare stärks och att dess funktionssätt förbättras.

(8)

För att den inre marknaden för varor ska fungera väl krävs tillräckliga och öppna rutiner för att lösa de problem som orsakas av tillämpning av en medlemsstats tekniska regler på specifika produkter som lagligen saluförts i en annan medlemsstat.

(9)

Denna förordning bör dock inte hindra, när så är lämpligt, ytterligare harmonisering av tekniska regler, som syftar till att förbättra det sätt på vilket den inre marknaden fungerar.

(10)

Handelshinder kan också vara resultatet av andra åtgärder som omfattas av artiklarna 28 och 30 i fördraget. Sådana åtgärder kan till exempel utgöras av tekniska specifikationer som utarbetats för offentlig upphandling eller krav på att använda officiella språk i medlemsstaterna. Dessa åtgärder bör emellertid inte utgöra tekniska regler i den mening som avses i denna förordning och bör således inte omfattas av dess tillämpning.

(11)

Tekniska regler i den mening som avses i denna förordning tillämpas ibland under och genom förfaranden för obligatoriskt förhandsgodkännande, inrättade genom en medlemsstats lagar och genom vilket den behöriga myndigheten i en medlemsstat, innan produkten eller produkttypen får släppas ut på marknaden i medlemsstaten eller en del av denna, bör ge formellt tillstånd efter en ansökan. Förekomsten av ett sådant förfarande utgör i sig en begränsning av den fria rörligheten för varor. För att kunna motiveras med avseende på den grundläggande principen om fri rörlighet för varor inom den inre marknaden bör sådana förfaranden för obligatoriska förhandstillstånd vara icke-diskriminerande och proportionerliga samt eftersträva mål som enligt gemenskapsrätten är i allmänhetens intresse. Man bör således se till att det eftersträvade målet uppnås men inte gå utöver vad som är nödvändigt för att nå det målet. Huruvida ett sådant förfarande överensstämmer med proportionalitetsprincipen bör avgöras mot bakgrund av de överväganden som återfinns i domstolens rättspraxis.

(12)

Ett krav på att utsläppandet av en produkt på marknaden ska vara föremål för förhandsgodkännande bör inte i sig utgöra en teknisk regel i den mening som avses i denna förordning, varför ett beslut att utestänga eller avlägsna en produkt från marknaden enbart med motiveringen att den inte har giltigt förhandsgodkännande inte bör utgöra ett sådant beslut som denna förordning är tillämplig på. Alla beslut om att avslå en ansökan på grundval av en teknisk regel ska emellertid handläggas i enlighet med denna förordning då en ansökan om obligatoriskt förhandsgodkännande för en produkt lämnats in, för att den som ansöker ska kunna omfattas av det förfarandeskydd som denna förordning tillhandahåller.

(13)

Nationella domstolsavgöranden som avgör lagenligheten i fall där produkter som, till följd av tillämpningen av tekniska regler, lagligen saluförs i en medlemsstat inte får tillträde till marknaden i en annan medlemsstat eller där sanktioner tillämpas bör undantas från denna förordnings tillämpningsområde.

(14)

Vapen är produkter som kan utgöra en allvarlig risk för människors hälsa och säkerhet och för den allmänna ordningen i medlemsstaterna. Flera specifika typer av vapen som lagligen saluförs i en medlemsstat kan, med hänsyn till skyddet av människors hälsa och säkerhet samt förebyggandet av brott, vara föremål för restriktiva åtgärder i en annan medlemsstat. Sådana åtgärder kan bestå av särskilda kontroller och tillstånd innan vapen som lagligen saluförs i en annan medlemsstat släpps ut på marknaden i en annan medlemsstat. Medlemsstaterna bör därför tillåtas att hindra att vapen släpps ut på deras marknader innan de nationella förfarandekraven har uppfyllts fullständigt.

(15)

Enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet (4) får endast säkra produkter släppas ut på marknaden. Vidare fastställs tillverkarens och distributörens skyldigheter när det gäller produktsäkerheten. Enligt direktivet får myndigheterna förbjuda alla farliga produkter med omedelbar verkan eller, under den tid som krävs för att utföra olika kontroller, verifikationer eller säkerhetsbedömningar, temporärt förbjuda en produkt som kan vara farlig. Myndigheterna har även rätt att, om en produkt utgör en allvarlig fara, vidta nödvändiga åtgärder för att snabbt kunna agera på ett lämpligt sätt, t.ex. på det sätt som avses i artikel 8.1 b–f i direktivet. Åtgärder som vidtas av behöriga myndigheter i medlemsstaterna i enlighet med nationell lagstiftning som införlivar artikel 8.1 d - f och 8.3 i det direktivet bör därför undantas från denna förordnings tillämpningsområde.

(16)

Genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet (5) inrättas bl.a. ett system för snabb varning för anmälan av direkta och indirekta risker för människors hälsa till följd av livsmedel och djurfoder. Medlemsstaterna är enligt systemet för snabb varning skyldiga att omedelbart anmäla till kommissionen alla åtgärder de vidtar för att begränsa utsläppandet på marknaden av eller återkalla livsmedel eller foder för att skydda människors hälsa, i de fall där det krävs snabba åtgärder. De åtgärder som vidtas av medlemsstaternas behöriga myndigheter i enlighet med artiklarna 50.3 a och 54 i den förordningen bör därför undantas från denna förordnings tillämpningsområde.

(17)

I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd (6) anges allmänna bestämmelser för officiell kontroll som utförs för att kontrollera efterlevnaden av bestämmelser som särskilt syftar till att förhindra, undanröja eller till godtagbara nivåer minska riskerna för människor och djur direkt eller via miljön, och säkerställa god sed inom handel med foder och livsmedel och skydda konsumenternas intressen, inbegripet märkning av livsmedel och foder samt andra typer av konsumentinformation. I förordningen fastställs ett särskilt förfarande för att se till att ekonomiska aktörer avhjälper en situation där foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd inte efterlevs. Åtgärder som vidtas av medlemsstaternas behöriga myndigheter i enlighet med artikel 54 i den förordningen bör därför undantas från denna förordnings tillämpningsområde. Åtgärder som vidtas eller avses att vidtas av behöriga myndigheter på grundval av nationella tekniska regler ska emellertid omfattas av denna förordning såvida de inte avser de mål som anges i förordning (EG) nr 882/2004.

(18)

I Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/49/EG av den 29 april 2004 om säkerhet på gemenskapens järnvägar (järnvägssäkerhetsdirektivet) (7) föreskrivs ett tillståndsförfarande för ibruktagande av befintlig rullande materiel, där utrymme ges för tillämpning av vissa nationella bestämmelser. De behöriga myndigheternas åtgärder i enlighet med artikel 14 i det direktivet bör därför undantas från denna förordnings tillämpningsområde.

(19)

Enligt rådets direktiv 96/48/EG av den 23 juli 1996 om driftskompatibiliteten hos det transeuropeiska järnvägssystemet för höghastighetståg (8) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/16/EG av den 19 mars 2001 om driftskompatibiliteten hos det transeuropeiska järnvägssystemet för konventionella tåg (9) ska system och trafik gradvis harmoniseras genom att tekniska specifikationer för driftskompatibilitet successivt antas. System och driftskompatibilitetskomponenter som omfattas av dessa direktiv bör därför undantas från denna förordnings tillämpningsområde.

(20)

Genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter (10) införs ett system för ackreditering för att säkerställa ömsesidigt erkännande av kompetensnivån hos organen för bedömning av överensstämmelse. De behöriga organen i medlemsstaterna bör därför inte längre avvisa provningsrapporter och intyg som utfärdats av ett ackrediterat organ för bedömning av överensstämmelse på grund av att det saknar kompetens. Medlemsstaterna kan dessutom godta intyg och provningsrapporter som utfärdats av andra organ för bedömning av överensstämmelse, i enlighet med gemenskapsrätten.

(21)

Enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster (11) är medlemsstaterna skyldiga att underrätta kommissionen och de övriga medlemsstaterna om eventuella förslag till tekniska föreskrifter som avser produkter, inbegripet jordbruks- och fiskeriprodukter, samt att ange skälen för att den föreskriften anses vara nödvändig. Efter att en teknisk föreskrift antagits är det emellertid viktigt att se till att principen om ömsesidigt erkännande tillämpas korrekt i de enskilda fallen på specifika produkter. Denna förordning fastställer ett förfarande för tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande i enskilda fall genom att den behöriga myndigheten är skyldig att styrka på vilka tekniska eller vetenskapliga grunder den specifika produkten i dess nuvarande form inte kan saluföras i medlemsstaten enligt artiklarna 28 och 30 i fördraget. Med avseende på denna förordnings tillämpning bör belägg inte tolkas som juridiskt bindande bevis. Medlemsstaternas myndigheter är inte skyldiga att med avseende på denna förordnings tillämpning motivera den tekniska regeln i sig. De bör dock, i enlighet med denna förordning, motivera eventuell tillämpning av en teknisk regel på en produkt som lagligen saluförts i en annan medlemsstat.

(22)

I enlighet med principen om ömsesidigt erkännande bör det förfarande som fastställs i denna förordning föreskriva att de behöriga myndigheterna i varje enskilt fall på grundval av tillgängliga tekniska och vetenskapliga uppgifter ska meddela den ekonomiska aktören att det föreligger tvingande hänsyn till allmänintresset som gör det nödvändigt att fastställa nationella tekniska regler för produkten eller produkttypen i fråga, och att mindre restriktiva åtgärder inte kan användas. Det skriftliga meddelandet bör göra det möjligt för den ekonomiska aktören att kommentera alla relevanta aspekter av det planerade beslutet att begränsa tillträdet till marknaden. Inget hindrar den behöriga myndigheten från att vidta åtgärder efter det att tidsfristen för att ta emot dessa kommentarer löpt ut om den ekonomiska aktören inte har svarat.

(23)

Begreppet tvingande hänsyn till allmänintresset, som det hänvisas till i vissa bestämmelser i denna förordning, är ett begrepp under utveckling i EG-domstolens rättspraxis när det gäller artiklarna 28 och 30 i fördraget. Detta begrepp täcker bland annat effektivitet vid skattekontroller, gott handelsskick, konsumentskydd, miljöskydd, upprätthållande av pressens mångfald och risken för att allvarligt undergräva den ekonomiska balansen i socialförsäkringssystemet. Sådana tvingande hänsyn kan berättiga behöriga myndigheter att tillämpa tekniska regler. En sådan tillämpning får dock inte leda till godtycklig diskriminering eller dolda handelsrestriktioner mellan medlemsstaterna. Proportionalitetsprincipen bör dessutom alltid respekteras, varvid det ska beaktas huruvida de behöriga myndigheterna faktiskt har använt sig av de minst restriktiva åtgärderna.

(24)

En medlemsstats behöriga myndighet får inte vid tillämpning av det förfarande som fastställs i denna förordning återkalla eller inskränka utsläppandet på marknaden av en produkt eller produkttyp som lagligen saluförs i en annan medlemsstat. Däremot bör den behöriga myndigheten kunna anta provisoriska åtgärder när det krävs snabba insatser för att förhindra att användares säkerhet och hälsa kommer till skada. Sådana provisoriska åtgärder kan även vidtas av den behöriga myndigheten för att förhindra att en produkt, vars saluföring generellt är förbjuden med hänvisning till allmän moral eller allmän säkerhet, inbegripet förebyggande av brott, släpps ut på marknaden. Därför bör medlemsstater tillåtas att i varje skede av det förfarande som fastställs i denna förordning under sådana förhållanden tillfälligt förbjuda saluföringen av produkter eller produkttyper på sitt territorium.

(25)

I varje beslut som denna förordning är tillämplig på bör de tillgängliga rättsmedlen anges, så att de ekonomiska aktörerna kan väcka talan vid behörig nationell domstol.

(26)

Den ekonomiska aktören bör även lämpligen informeras om tillgången till icke-rättsliga problemlösningsmekanismer, som exempelvis Solvit-systemet, för att undvika rättsosäkerhet och kostnader för rättsprocesser.

(27)

Efter det att en behörig myndighet har fattat beslut om att utestänga en produkt på grundval av en teknisk regel, i enlighet med de förfarandekrav som fastställs i denna förordning, bör ytterligare åtgärder som vidtas i fråga om denna produkt och som grundar sig på det beslutet och på samma tekniska regel, inte omfattas av de krav som införs genom denna förordning.

(28)

Det är viktigt för den inre marknaden för varor att nationella tekniska regler är tillgängliga, så att företagen, särskilt de små och medelstora, kan inhämta tillförlitlig och exakt information om gällande rätt.

(29)

Därför måste principerna för administrativ förenkling tillämpas, bl.a. genom inrättandet av ett system med kontaktpunkter för produkter. Systemet bör utformas för att säkerställa att företag kan få tillgång till information på ett öppet och korrekt sätt, så att förseningar, kostnader och avskräckande verkan på grund av nationella tekniska regler undviks.

(30)

För att underlätta den fria rörligheten för varor bör kontaktpunkterna för produkter utan kostnad tillhandahålla information om de nationella tekniska reglerna och om tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande beträffande produkter. Kontaktpunkter för produkter bör ha tillräcklig utrustning och tillräckliga resurser och även uppmuntras att göra informationen tillgänglig på en webbplats och på andra gemenskapsspråk. Kontaktpunkter för produkter kan också ge den ekonomiska aktören kompletterande information eller synpunkter under det förfarande som föreskrivs i denna förordning. När det gäller övrig information kan kontaktpunkterna för produkter ta ut en avgift som står i proportion till kostnaden för denna information.

(31)

Inrättandet av kontaktpunkter för produkter bör inte inverka på fördelningen av uppgifter mellan behöriga myndigheter inom varje nationellt regelsystem. Varje enskild medlemsstat bör därför kunna inrätta kontaktpunkter för produkter i enlighet med regionala eller lokala befogenheter. Medlemsstaterna bör kunna anförtro uppdraget som kontaktpunkt för produkter till befintliga kontaktpunkter som inrättats i enlighet med andra gemenskapsinstrument för att undvika alltför många kontaktpunkter och för att förenkla de administrativa förfarandena. Medlemsstaterna bör också kunna anförtro uppdraget som kontaktpunkt för produkter inte bara till befintlig verksamhet inom offentlig förvaltning utan också till nationella Solvit-centra, handelskammare, yrkesorganisationer och privata organ, för att inte öka de administrativa kostnaderna för företag och behöriga myndigheter.

(32)

Medlemsstaterna och kommissionen bör uppmuntras att samarbeta nära för att underlätta utbildning av personalen vid kontaktpunkterna för produkter.

(33)

Mot bakgrund av utvecklingen och uppbyggnaden av alleuropeiska e-förvaltningstjänster och därtill hörande driftskompatibla telematiknät bör möjligheten att bygga upp ett elektroniskt system för informationsutbyte mellan kontaktpunkterna för produkter undersökas, i enlighet med Europaparlamentets och rådets beslut 2004/387/EG av den 21 april 2004 om interoperabelt tillhandahållande av alleuropeiska e-förvaltningstjänster för offentliga förvaltningar, företag och medborgare (IDABC) (12).

(34)

Tillförlitliga och effektiva mekanismer för övervakning och utvärdering bör inrättas för att ge information om tillämpningen av denna förordning, för att öka kännedomen om funktionen hos den inre marknaden för varor inom icke-harmoniserade sektorer och för att säkerställa att principen om ömsesidigt erkännande tillämpas på ett korrekt sätt av medlemsstaternas behöriga myndigheter. Sådana mekanismer bör inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(35)

Förordningen tillämpas enbart på produkter och aspekter av produkter vilka inte omfattas av gemenskapens harmoniseringsåtgärder som syftar till att eliminera handelshinder mellan medlemsstaterna orsakade av skillnader mellan nationella tekniska regler. Bestämmelserna i sådana harmoniseringsåtgärder är ofta uttömmande och innebär att medlemsstaterna inte får förbjuda, begränsa eller förhindra att produkter som överensstämmer med dessa åtgärder släpps ut på marknaden på deras territorium. Vissa av gemenskapens harmoniseringsåtgärder ger emellertid medlemsstaterna möjlighet att fastställa ytterligare tekniska villkor för utsläppandet av en produkt på marknaden. Dessa ytterligare villkor bör omfattas av artiklarna 28 och 30 i fördraget och bestämmelserna i denna förordning. För en effektiv tillämpning av förordningen är det därför lämpligt att kommissionen upprättar en vägledande och icke-uttömmande förteckning över produkter som inte omfattas av harmonisering på gemenskapsnivå.

(36)

Det övervakningssystem som inrättats genom Europaparlamentets och rådets beslut nr 3052/95/EG av den 13 december 1995 för att fastställa ett förfarande för ömsesidig information om nationella åtgärder som avviker från principen om fri rörlighet för varor inom gemenskapen (13) har i stort sett visat sig vara misslyckat, eftersom dess tillämpning inte gett kommissionen tillräcklig information för att kunna avgöra inom vilka sektorer harmonisering kan vara påkallad. Det har inte heller lett till snabba lösningar av vissa problem för den fria rörligheten. Beslut nr 3052/95/EG bör därför upphävas.

(37)

När det gäller tillämpningen av denna förordning är det lämpligt att införa en övergångsperiod för att de behöriga myndigheterna ska kunna anpassa sig efter kraven i förordningen.

(38)

Eftersom målet för denna förordning, nämligen undanröjande av tekniska hinder för den fria rörligheten för varor mellan medlemsstaterna, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, och det därför på grund av åtgärdens omfattning och verkningar bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att nå detta mål.

(39)

De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra denna förordning bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (14).

a)

Förbud mot att produkten eller produkttypen släpps ut på marknaden.

b)

Ändring eller ytterligare provning av produkten eller produkttypen innan den kan släppas ut på eller vara kvar på marknaden.

c)

Återkallande av produkten eller produkttypen från marknaden.

a)

som inte är föremål för harmonisering på gemenskapsnivå, och

b)

som förbjuder saluföring av en produkt eller produkttyp på den medlemsstatens territorium, eller som det är obligatoriskt att följa när en produkt eller produkttyp saluförs på den medlemsstatens territorium, och där något av följande fastställs:

a)

rättsliga beslut som fattas av nationella domstolar,

b)

rättsliga beslut som fattas av brottsbekämpande myndigheter i samband med utredningen eller lagföringen av ett brott i fråga om terminologi, symboler eller sakuppgifter avseende författningsstridiga eller brottsliga organisationer eller brott av rasistisk eller främlingsfientlig karaktär.

a)

artikel 8.1 d–f och 8.3 i direktiv 2001/95/EG,

b)

artiklarna 50.3 a och 54 i förordning (EG) nr 178/2002,

c)

artikel 54 i förordning (EG) nr 882/2004,

d)

artikel 14 i direktiv 2004/49/EG.

a)

Relevant information om den berörda produktens eller produkttypens egenskaper, eller

b)

relevant och lättillgänglig information om laglig saluföring av produkten i en annan medlemsstat.

a)

att det avsedda beslutet är motiverat av något av de allmänintressen som förtecknas i artikel 30 i fördraget eller av ett annat tvingande hänsyn av allmänintresse,

b)

att det avsedda beslutet är ändamålsenligt för att det eftersträvade målet ska uppnås och att det inte går utöver vad som är nödvändigt för att nå det målet.

a)

Den ifrågavarande produkten eller produkttypen utgör under normala eller rimligen förutsebara användningsförhållanden en allvarlig säkerhets- och hälsorisk för användarna, eller

b)

det råder ett generellt förbud att saluföra den ifrågavarande produkten eller produkttypen i en medlemsstat med hänvisning till allmän moral eller allmän säkerhet.

a)

till tillverkaren av produkten, om denne är etablerad inom gemenskapen, eller den person som har släppt ut produkten på marknaden eller som hos den behöriga myndigheten ansöker om att få släppa ut produkten på marknaden,

b)

om den behöriga myndigheten inte kan identifiera och ange kontaktuppgifterna till någon av de ekonomiska aktörer som avses i a – till tillverkarens representant, om tillverkaren inte är etablerad inom gemenskapen eller, om en sådan representant saknas inom gemenskapen, till den som importerar produkten,

c)

om den behöriga myndigheten inte kan identifiera och ange kontaktuppgifterna till någon av de ekonomiska aktörer som avses i a och b – till en annan yrkesmässigt verksam i leveranskedjan, vars verksamhet kan påverka någon egenskap hos produkten som regleras av de tekniska regler som är tillämpliga på den,

d)

om den behöriga myndigheten inte kan identifiera och ange kontaktuppgifterna till någon av de ekonomiska aktörer som avses i a, b och c – till en annan yrkesmässigt verksam i leverantörsledet vars verksamhet inte påverkar någon egenskap hos den produkt som regleras av den tillämpade tekniska regeln.

a)

De tekniska regler som är tillämpliga på en viss produkttyp på det territorium där dessa kontaktpunkter för produkter är inrättade samt information om huruvida det för denna produkttyp enligt lagstiftningen i denna medlemsstat föreligger ett krav på förhandsgodkännande, tillsammans med information om principen om ömsesidigt erkännande samt om tillämpningen av denna förordning inom den medlemsstatens territorium.

b)

Kontaktuppgifter till de behöriga myndigheterna i deras medlemsstat, så att dessa kan kontaktas direkt, inklusive uppgift om de myndigheter som ansvarar för att övervaka tillämpningen av de aktuella tekniska reglerna på den medlemsstatens territorium.

c)

Allmänt tillgängliga rättsmedel inom den medlemsstatens territorium vid en eventuell tvist mellan de behöriga myndigheterna och en ekonomisk aktör.

a)

det antal skriftliga meddelanden som skickats enligt artikel 6.1 samt de berörda produkttyperna,

b)

tillräcklig information om alla beslut som fattats i enlighet med artikel 6.2, inbegripet de skäl som besluten grundats på samt de berörda produkttyperna, och

c)

antalet beslut som fattats i enlighet med artikel 6.3 samt de berörda produkttyperna.

13.8.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 218/30

(1)

Det är nödvändigt att se till att produkter som omfattas av den fria rörligheten för varor inom gemenskapen uppfyller krav som tillgodoser en hög skyddsnivå för allmänna intressen som hälsa och säkerhet i allmänhet, hälsa och säkerhet på arbetsplatsen, konsumentskydd, miljöskydd och säkerhet, samtidigt som det säkerställs att den fria rörligheten för varor inte begränsas mer än vad som tillåts enligt harmoniserad gemenskapslagstiftning eller annan relevant gemenskapslagstiftning. Bestämmelser om ackreditering, marknadskontroll, kontroll av produkter från tredjeländer och CE-märkning bör därför fastställas.

(2)

Det är nödvändigt att fastställa en övergripande ram med regler och principer för ackreditering och marknadskontroll. Denna ram bör inte påverka de materiella bestämmelserna i befintlig lagstiftning om vilka villkor som ska uppfyllas för att skydda allmänna intressen på områden som hälsa, säkerhet, konsumentskydd och miljöskydd, utan syftet bör vara att göra så att de fungerar bättre.

(3)

Denna förordning bör ses som ett komplement till Europaparlamentets och rådets beslut nr 768/2008/EG av den 9 juli 2008 om en gemensam ram för saluföring av produkter (3).

(4)

Det är mycket svårt att anta gemenskapslagstiftning för varje produkt som existerar eller kan komma att utvecklas. Det behövs en omfattande rättslig ram av övergripande karaktär för att reglera sådana produkter, för att täppa igen luckor, särskilt i avvaktan på att gällande speciallagstiftning på området ses över, och för att komplettera bestämmelserna i befintlig eller framtida speciallagstiftning, särskilt för att säkerställa en hög skyddsnivå när det gäller hälsa och säkerhet samt miljö- och konsumentskydd, i enlighet med artikel 95 i fördraget.

(5)

Den ram för marknadskontroll som inrättas i denna förordning bör komplettera och stärka befintliga bestämmelser om marknadskontroll i harmoniserad gemenskapslagstiftning och tillämpningen av sådana bestämmelser. Denna förordning bör emellertid, i enlighet med principen om ”lex specialis”, vara tillämplig endast i den mån det inte finns några särskilda bestämmelser med samma syfte, av samma natur eller med samma verkan som dem i annan, befintlig eller framtida, harmoniserad gemenskapslagstiftning. Exempel kan hämtas från områden som narkotikaprekursorer, medicintekniska produkter, humanläkemedel och veterinärmedicinska läkemedel, motorfordon och luftfart. Motsvarande bestämmelser i denna förordning bör därför inte vara tillämpliga inom de områden som täcks av sådana särskilda bestämmelser.

(6)

I Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet (4) fastställs bestämmelser för att säkerställa säkerhet i fråga om konsumentprodukter. Marknadskontrollsmyndigheterna bör ha rätt att vidta de mer specifika åtgärder som är tillgängliga för dem genom det direktivet.

(7)

För att uppnå en högre säkerhetsnivå för konsumentprodukter bör dock de marknadskontrollsmekanismer som ingår i direktiv 2001/95/EG förstärkas när det gäller produkter som utgör en allvarlig risk, i enlighet med principer som motsvaras av dem i denna förordning. Direktiv 2001/95/EG bör därför ändras i enlighet med detta.

(8)

Ackreditering ingår i ett övergripande system som också omfattar bedömning av överensstämmelse och marknadskontroll, och som syftar till att bedöma och säkerställa att tillämpliga krav uppfylls.

(9)

Ackrediteringens särskilda värde ligger i det att den är ett officiellt uttalande om den tekniska kompetensen hos de organ som har till uppgift att säkerställa att tillämpliga krav uppfylls.

(10)

Ackreditering används i samtliga medlemsstater, men har hittills inte reglerats på gemenskapsnivå. Bristen på gemensamma bestämmelser har lett till olika tillvägagångssätt och system inom gemenskapen, vilket har fått till följd att olika medlemsstater har varit olika strikta vid ackreditering. Det är därför nödvändigt att utveckla en heltäckande ram för ackreditering och att på gemenskapsnivå fastställa principer för hur ackrediteringen ska organiseras och genomföras.

(11)

Inrättandet av ett enhetligt nationellt ackrediteringsorgan bör ske utan att det påverkar fördelningen av arbetsuppgifterna inom medlemsstaterna.

(12)

Om harmoniserad gemenskapslagstiftning föreskriver att organ för bedömning av överensstämmelse ska utses för dess genomförande bör de nationella offentliga myndigheterna inom gemenskapen betrakta öppen ackreditering enligt denna förordning som det bästa sättet att styrka dessa organs tekniska kompetens, för att den nivå som krävs när det gäller förtroendet för intyg om överensstämmelse ska tryggas. Nationella myndigheter kan emellertid anse att de har tillräckliga möjligheter att utföra denna bedömning på egen hand. I så fall bör de nationella myndigheterna, för att trygga en rimlig trovärdighetsnivå på bedömningar utförda av andra nationella myndigheter, ta fram den dokumentation som krävs för att visa kommissionen och övriga medlemsstater att de utvärderade organen för bedömning av överensstämmelse uppfyller de relevanta kraven.

(13)

Ett ackrediteringssystem som grundar sig på bindande bestämmelser bidrar till att stärka det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaterna beträffande kompetensen hos organen för bedömning av överensstämmelse och följaktligen också förtroendet för de intyg och provningsrapporter dessa utfärdar. Därmed förstärks principen om ömsesidigt erkännande, och bestämmelserna om ackreditering i denna förordning bör därför gälla organ som genomför bedömningar av överensstämmelse, på såväl reglerade som icke-reglerade områden. Det som är av betydelse är kvaliteten på intyg och provningsrapporter, oavsett om dessa gäller det reglerade eller oreglerade området, och det bör därför inte göras någon skillnad mellan dessa områden.

(14)

Enligt denna förordning bör de nationella ackrediteringsorganens icke vinstdrivande verksamhet förstås som en verksamhet som inte syftar till vinning till förmån för organets ägare eller medlemmar. Samtidigt som nationella ackrediteringsorgan inte har som mål att maximera eller fördela vinster, får de tillhandahålla tjänster mot betalning eller ta emot inkomster. Eventuella överskjutande vinster till följd av dessa tjänster kan utnyttjas till investeringar som ytterligare utvecklar deras verksamhet, så länge detta är förenligt med deras kärnverksamhet. Det bör därför betonas att det primära målet för nationella ackrediteringsorgan bör vara att stödja eller aktivt engagera sig i verksamhet som inte syftar till vinning.

(15)

Eftersom syftet med ackreditering är att tillhandahålla ett officiellt uttalande om kompetensen hos ett organ som utför bedömning av överensstämmelse bör en medlemsstat få ha högst ett nationellt ackrediteringsorgan, och medlemsstaten bör se till att organet arbetar på ett sådant sätt att dess verksamhet är objektiv och opartisk. Sådana nationella ackrediteringsorgan bör inte samtidigt bedriva kommersiell verksamhet för bedömning av överensstämmelse. Det är därför lämpligt att föreskriva att medlemsstaterna ser till att ackrediteringsorganens verksamhet utgör offentlig myndighetsutövning, oavsett deras rättsliga status.

(16)

Vad gäller bedömning och kontinuerlig övervakning av kompetensen hos ett organ för bedömning av överensstämmelse är det nödvändigt att fastställa vilken teknisk kunskap och erfarenhet det har, liksom dess förmåga att utföra bedömningar. Det är därför nödvändigt att det nationella ackrediteringsorganet besitter relevant kunskap, kompetens och resurser för att kunna utföra sina uppgifter på rätt sätt.

(17)

Ackreditering bör i princip drivas som en självbärande verksamhet. Medlemsstaterna bör se till att finansiellt stöd ges för vissa särskilda uppgifter.

(18)

I de fall där det inte är ekonomiskt meningsfullt eller hållbart för en medlemsstat att inrätta ett nationellt ackrediteringsorgan bör medlemsstaten i fråga anlita det nationella ackrediteringsorganet i en annan medlemsstat och uppmuntras att utnyttja denna möjlighet fullt ut.

(19)

Konkurrens mellan nationella ackrediteringsorgan skulle kunna leda till en kommersialisering av denna verksamhet som därmed är oförenlig med deras roll som sista kontrollinstans i arbetet med bedömning av överensstämmelse. Syftet med denna förordning är att se till att ett ackrediteringsintyg inom Europeiska unionen är tillräckligt för hela unionens territorium, och att undvika dubbelackreditering, som i sig skulle innebära ytterligare kostnader men inget mervärde. Nationella ackrediteringsorgan kan konkurrera på tredjeländers marknader, under förutsättning att detta inte påverkar deras verksamhet inom gemenskapen eller det samarbete och den referentbedömningsverksamhet som organiseras av det organ som erkänts enligt denna förordning.

(20)

För att undvika dubbelackreditering, öka acceptansen och erkännandet av ackrediteringsintyg samt utöva effektiv tillsyn över ackrediterade organ för bedömning av överensstämmelse bör organen begära ackreditering hos det nationella ackrediteringsorganet i den medlemsstat där de är etablerade. Det är dock nödvändigt att säkerställa att ett organ för bedömning av överensstämmelse har möjlighet att begära ackreditering i en annan medlemsstat om det inte finns något nationellt ackrediteringsorgan i den egna medlemsstaten, eller i de fall det nationella ackrediteringsorganet inte har nödvändig kompetens för att kunna erbjuda de ackrediteringstjänster som efterfrågas. I sådana fall bör det etableras lämpligt samarbete och informationsutbyte mellan de berörda nationella ackrediteringsorganen.

(21)

För att säkerställa att de nationella ackrediteringsorganen uppfyller kraven och skyldigheterna i denna förordning är det viktigt att medlemsstaterna bidrar till att ackrediteringssystemet fungerar korrekt, regelbundet övervakar sina nationella ackrediteringsorgan och när så är nödvändigt vidtar åtgärder inom rimlig tid för att komma till rätta med problem.

(22)

För att säkerställa att organen för bedömning av överensstämmelse har likvärdig kompetens, för att underlätta ömsesidigt erkännande och för att stärka den allmänna acceptansen av ackrediteringsintyg och de intyg om överensstämmelse som ackrediterade organ utfärdar, är det nödvändigt att de nationella ackrediteringsorganen tillämpar ett strikt och öppet system för referentbedömning och att alla organ regelbundet granskas.

(23)

Denna förordning bör föreskriva erkännandet av en enda organisation på Europanivå när det gäller vissa funktioner inom ackrediteringsområdet. EA (European co-operation for Accreditation), som har till huvuduppgift att främja ett öppet och kvalitetsdrivet system för att bedöma kompetensen hos organ för bedömning av överensstämmelse inom hela Europa, driver ett system för referentbedömning bland nationella ackrediteringsorgan i medlemsstaterna och andra europeiska länder. Systemet har visat sig vara effektivt och uppmuntrar ömsesidigt förtroende. EA bör därför vara det första organ som erkänns enligt denna förordning och medlemsstaterna bör säkerställa att de nationella ackrediteringsorganen söker, och behåller, medlemskap i EA så länge det är erkänt. Samtidigt bör det vara möjligt att ändra det relevanta organet som erkänns enligt denna förordning i de fall då detta kan bli nödvändigt i framtiden.

(24)

Effektivt samarbete mellan nationella ackrediteringsorgan är nödvändigt om referentbedömningssystemet och ackreditering över gränserna ska fungera. För att säkerställa öppenhet är det därför nödvändigt med en skyldighet för nationella ackrediteringsorgan att sinsemellan utbyta information samt att ge nationella myndigheter och kommissionen nödvändig information. Uppdaterad och korrekt information om de ackrediteringstjänster de nationella ackrediteringsorganen erbjuder bör också finnas tillgänglig för allmänheten och därigenom särskilt för organen för bedömning av överensstämmelse.

(25)

För de verksamhetsområden där allmänna krav på kompetensen hos organen för bedömning av överensstämmelse inte är tillräckliga för att säkerställa nödvändigt skydd då specifika och detaljerade krav rörande teknik, hälsa eller säkerhet tillämpas, bör det finnas sektorsspecifika ackrediteringsprogram. Med tanke på att EA har stor teknisk expertis till sitt förfogande bör det ombes utveckla sådana program, särskilt för områden som omfattas av gemenskapslagstiftningen.

(26)

För att säkerställa likvärdig och konsekvent tillämpning av harmoniserad gemenskapslagstiftning införs genom denna förordning en gemenskapsram för marknadskontroll, där det fastställs minimikrav för de mål medlemsstaterna ska uppnå och en ram för administrativt samarbete, inbegripet informationsutbyte mellan medlemsstaterna.

(27)

I sådana fall där ekonomiska aktörer förfogar över provningsrapporter och intyg som intygar överensstämmelse, vilka utfärdats av ett ackrediterat organ för bedömning av överensstämmelse och där relevant harmoniserad gemenskapslagstiftning inte kräver sådana rapporter eller intyg, bör marknadskontrollsmyndigheterna ta vederbörlig hänsyn till dessa rapporter och intyg när de kontrollerar produkters egenskaper.

(28)

Samarbete nationellt och över gränserna mellan behöriga myndigheter avseende informationsutbyte, undersökningar av överträdelser och åtgärder för att få dem att upphöra – även innan farliga produkter släpps ut på marknaden, genom ytterligare åtgärder för att identifiera dem, främst i hamnar – är nödvändigt för att skydda konsumenternas hälsa och säkerhet och för att den inre marknaden ska kunna fungera på ett smidigt sätt. Nationella konsumentskyddsmyndigheter bör på nationell nivå samarbeta med nationella marknadskontrollsmyndigheter och utbyta information med dem om produkter de misstänker innebär en risk.

(29)

Vid riskbedömningen bör alla relevanta uppgifter beaktas, inklusive tillgängliga uppgifter om risker som uppstått i anslutning till produkten i fråga. Alla åtgärder som den ekonomiska aktören kan ha vidtagit för att reducera risken bör också beaktas.

(30)

Situationer där en produkt kan innebära en allvarlig risk kräver snabbt ingripande, vilket kan innebära att produkten dras tillbaka, återkallas eller att dess tillhandahållande på marknaden förbjuds. I sådana situationer är det nödvändigt att ha tillgång till ett system för snabbt informationsutbyte mellan medlemsstaterna och kommissionen. Det system som föreskrivs i artikel 12 i direktiv 2001/95/EG har visat sig vara effektivt och verkningsfullt för konsumentprodukter. För att undvika onödig överlappning bör detta system användas vid tillämpningen av denna förordning. Att säkerställa sammanhängande marknadskontroll inom hela gemenskapen kräver omfattande informationsutbyte om nationell verksamhet på detta område, information som går utöver detta system.

(31)

För att säkerställa att utredningarna inte äventyras och att de ekonomiska aktörernas rykte inte skadas bör information som de behöriga myndigheterna utbyter skyddas av strängast möjliga garantier för konfidentialitet och sekretess i enlighet med bestämmelser om sekretess i tillämplig nationell lagstiftning eller, när det gäller kommissionen, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar (5). Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (6) samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 av den 18 december 2000 om skydd för enskilda då gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen behandlar personuppgifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter (7) är tillämpliga inom ramen för denna förordning.

(32)

I harmoniserad gemenskapslagstiftning ingår särskilda förfaranden för att fastställa huruvida en nationell åtgärd som begränsar en produkts fria rörlighet är berättigad eller ej (skyddsklausulsförfaranden). Dessa förfaranden tillämpas efter ett snabbt informationsutbyte om produkter som utgör en allvarlig risk.

(33)

Införselplatser vid de yttre gränserna är platser där produkter som inte är säkra och som inte uppfyller kraven eller produkter som försetts med falsk eller vilseledande CE-märkning kan upptäckas innan de ens släpps ut på marknaden. En skyldighet för de myndigheter som är ansvariga för kontroll av produkter som förs in på gemenskapsmarknaden att utföra kontroller i lämplig omfattning kan därför bidra till en säkrare marknad. För att kontrollerna ska bli effektivare bör tullmyndigheterna i god tid få all nödvändig information från marknadskontrollsmyndigheterna om farliga produkter som inte uppfyller kraven.

(34)

I rådets förordning (EEG) nr 339/93 av den 8 februari 1993 om kontroll av att produkter som importeras från tredje land är i överensstämmelse med reglerna för produktsäkerhet (8) fastställs regler om uppskjutande av en produkts övergång till fri omsättning efter att tullmyndigheterna beslutat om detta, och det föreskrivs vidare åtgärder, bland annat hur marknadskontrollsmyndigheterna ska involveras. Det är därför lämpligt att dessa bestämmelser, inklusive dem om hur myndigheterna för marknadskontroll ska involveras, införs i denna förordning.

(35)

Erfarenheten har visat att produkter som inte frigörs ofta återexporteras och tar sig in på gemenskapsmarknaden via andra införselplatser, vilket motverkar tullmyndigheternas arbete. Marknadskontrollsmyndigheterna bör därför ges resurser att förstöra produkter om de anser det lämpligt.

(36)

Senast ett år efter offentliggörandet av denna förordning i Europeiska unionens officiella tidning bör kommissionen lägga fram en djupgående analys av situationen på området för konsumentsäkerhetsmärkning, om nödvändigt åtföljd av lagstiftningsförslag.

(37)

CE-märkningen indikerar att en produkt överensstämmer med kraven och är det synliga resultatet av en hel process av bedömning av överensstämmelse i vid bemärkelse. Allmänna principer för CE-märkningen bör fastställas i denna förordning så att de kan tillämpas omedelbart och för att förenkla framtida lagstiftning.

(38)

CE-märkningen bör vara den enda märkning om överensstämmelse som anger att produkten överensstämmer med harmoniserad gemenskapslagstiftning. Andra typer av märkning kan emellertid användas, förutsatt att de bidrar till ökat konsumentskydd och inte omfattas av harmoniserad gemenskapslagstiftning.

(39)

Det är nödvändigt att medlemsstaterna sörjer för att det finns lämpliga möjligheter att hos behöriga rättsinstanser överklaga beslut som fattas av behöriga myndigheter och som begränsar utsläppandet på marknaden av en produkt eller som föreskriver tillbakadragande eller återkallelse av produkten från marknaden.

(40)

Det kan vara till nytta för medlemsstaterna att ingå samarbetsavtal med olika intressegrupper, bland annat med bransch- och konsumentorganisationer, så att de kan använda sig av tillgänglig marknadsinformation då de utarbetar, genomför och uppdaterar program för marknadskontroll.

(41)

Medlemsstaterna bör föreskriva sanktioner för överträdelser av bestämmelserna i denna förordning och vidta de åtgärder som krävs för att se till att dessa sanktioner tillämpas. Sanktionerna bör vara effektiva, proportionella och avskräckande och kan skärpas om den relevanta ekonomiska aktören tidigare har begått en liknande överträdelse av bestämmelserna i denna förordning.

(42)

Om målen med denna förordning ska kunna uppnås måste gemenskapen bidra till finansieringen av den verksamhet som krävs för ackreditering och marknadskontroll. Finansiering bör ges i form av bidrag utan förslagsinfordran till det organ som erkänns enligt denna förordning, i form av bidrag efter förslagsinfordran, eller genom att tilldela kontrakt till detta eller andra organ, beroende på vilken typ av verksamhet som ska finansieras, och i enlighet med rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 av den 25 juni 2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget (9) (nedan kallad budgetförordningen).

(43)

För vissa specialiserade uppgifter, t.ex. utarbetning och översyn av sektorsspecifika ackrediteringsprogram, och för uppgifter som gäller verifiering av teknisk kompetens och utrustning hos laboratorier samt certifierings- och kontrollorgan bör EA inledningsvis vara berättigat till gemenskapsfinansiering då organisationen är väl lämpad att tillhandhålla nödvändig teknisk expertis i detta avseende.

(44)

Med tanke på rollen för det organ som erkänns enligt denna förordning vid referentbedömningen av ackrediteringsorgan, och dess förmåga att bistå medlemsstaterna med organisationen av sådan bedömning, bör kommissionen kunna bevilja bidrag till driften av sekretariatet för det organ som erkänns enligt denna förordning vilket i sin tur bör ge kontinuerligt stöd till ackrediteringsverksamheten på gemenskapsnivå.

(45)

Ett partnerskapsavtal bör undertecknas mellan kommissionen och det organ som erkänns enligt denna förordning, i enlighet med bestämmelserna i budgetförordningen, för att fastställa de administrativa och finansiella bestämmelserna för finansiering av ackrediteringsverksamhet.

(46)

Finansiering bör även göras tillgänglig för andra organ än det organ som erkänns enligt denna förordning för annan verksamhet inom området för bedömning av överensstämmelse, reglerad mätteknik, ackreditering och marknadskontroll, t.ex. utarbetande och uppdatering av riktlinjer, jämförande verksamhet kopplad till användningen av skyddsklausuler, förberedande eller relaterad verksamhet i samband med genomförandet av gemenskapslagstiftning på dessa områden, program för tekniskt stöd och samarbete med tredjeländer samt förstärkning av politiken inom dessa områden på gemenskapsnivå och internationell nivå.

(47)

Denna förordning respekterar de grundläggande rättigheterna och iakttar de principer som återspeglas i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

(48)

Eftersom målet för denna förordning, nämligen att säkerställa att produkter på de marknader som omfattas av gemenskapslagstiftning uppfyller krav som tillgodoser en hög skyddsnivå avseende hälsa och säkerhet och andra allmänna intressen, samtidigt som den inre marknadens funktion säkerställs, genom att tillhandahålla en ram för ackreditering och marknadskontroll, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och det därför bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

1.

tillhandahållande på marknaden: varje leverans av en produkt för distribution, förbrukning eller användning på gemenskapsmarknaden i samband med kommersiell verksamhet, mot betalning eller gratis,

2.

utsläppande på marknaden: tillhandahållande för första gången av en produkt på gemenskapsmarknaden,

3.

tillverkare: varje fysisk eller juridisk person som tillverkar en produkt eller som låter konstruera eller tillverka en produkt och saluför den produkten, i eget namn eller under eget varumärke,

4.

tillverkarens representant: varje fysisk eller juridisk person som är etablerad i gemenskapen och som enligt skriftlig fullmakt från en tillverkare har rätt att i dennes ställe utföra särskilda uppgifter, med beaktande av den sistnämndas skyldigheter enligt relevant gemenskapslagstiftning,

5.

importör: varje fysisk eller juridisk person som är etablerad i gemenskapen och som släpper ut en produkt från ett tredjeland på gemenskapsmarknaden,

6.

distributör: varje fysisk eller juridisk person i leveranskedjan utöver tillverkaren eller importören som tillhandahåller en produkt på marknaden,

7.

ekonomisk aktör: tillverkaren, importören, tillverkarens representant och distributören,

8.

teknisk specifikation: ett dokument där det fastställs vilka tekniska krav som ska uppfyllas av en produkt, process eller tjänst,

9.

harmoniserad standard: en standard som på grundval av en begäran av kommissionen i enlighet med artikel 6 i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster (10) antagits av ett europeiskt standardiseringsorgan som upptas i bilaga I till det direktivet,

10.

ackreditering: en förklaring från ett nationellt ackrediteringsorgan om att ett organ för bedömning av överensstämmelse uppfyller kraven i harmoniserade standarder och, i förekommande fall, eventuella ytterligare krav, bland annat de som fastställs i sektorsspecifika program, för att utföra specifika bedömningar av överensstämmelse,

11.

nationellt ackrediteringsorgan: det enda organet i en medlemsstat som har statligt bemyndigande att genomföra ackrediteringar,

12.

bedömning av överensstämmelse: en process där det visas huruvida specificerade krav avseende en produkt, en process, en tjänst, ett system, en person eller ett organ har uppfyllts,

13.

organ för bedömning av överensstämmelse: ett organ som utför bedömning av överensstämmelse, bland annat kalibrering, provning, certifiering och kontroll,

14.

återkallelse: varje åtgärd för att dra tillbaka en produkt som redan tillhandahålls för slutanvändaren,

15.

tillbakadragande: varje åtgärd i syfte att förhindra att en produkt i leveranskedjan tillhandahålls på marknaden,

16.

referentbedömning: en process där ett nationellt ackrediteringsorgan bedöms av andra nationella ackrediteringsorgan i enlighet med kraven i denna förordning och, i förekommande fall, ytterligare sektorsspecifika tekniska specifikationer,

17.

marknadskontroll: den verksamhet som bedrivs och de åtgärder som vidtas av de offentliga myndigheterna för att se till att produkterna överensstämmer med de krav som fastställs i relevant harmoniserad gemenskapslagstiftning och inte hotar hälsan, säkerheten eller andra aspekter av skyddet av allmänintresset,

18.

marknadskontrollsmyndighet: en myndighet i varje medlemsstat som ansvarar för att genomföra marknadskontroll på sitt territorium,

19.

övergång i fri omsättning: det förfarande som anges i artikel 79 i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (11),

20.

CE-märkning: en märkning genom vilken tillverkaren visar att produkten överensstämmer med tillämpliga krav som fastställs i harmoniserad gemenskapslagstiftning som föreskriver om märkning,

21.

harmoniserad gemenskapslagstiftning: all gemenskapslagstiftning som harmoniserar villkoren för saluföring av produkter.

a)

Om den medlemsstat där organet har sitt säte har beslutat att inte inrätta ett nationellt ackrediteringsorgan och inte har valt att anlita det nationella ackrediteringsorganet i en annan medlemsstat i enlighet med artikel 4.2.

b)

Om de nationella ackrediteringsorgan som avses i första stycket inte erbjuder ackreditering för den typ av bedömning av överensstämmelse som ackrediteringsansökan gäller.

c)

Om de nationella ackrediteringsorgan som avses i första stycket inte har framgångsrikt genomgått den referentbedömning som avses i artikel 10 för den typ av bedömning av överensstämmelse som ackrediteringsansökan gäller.

1.

Det ska organiseras på ett sådant sätt att det är oberoende från de organ för bedömning av överensstämmelse som det bedömer och från kommersiellt tryck, och på ett sådant sätt att inga intressekonflikter uppstår med organen för bedömning av överensstämmelse.

2.

Det ska vara organiserat och fungera på ett sådant sätt att dess verksamhet är objektiv och opartisk.

3.

Det ska se till att alla beslut som rör intyg om kompetens fattas av annan behörig personal än den som har gjort bedömningen.

4.

Det ska ha tillfredsställande rutiner som säkerställer att den information som erhållits behandlas konfidentiellt.

5.

Det ska kartlägga den verksamhet för bedömning av överensstämmelse för vilken den är kompetent att utföra ackreditering och, där så är lämpligt, hänvisa till relevant gemenskapslagstiftning eller nationell lagstiftning och standarder.

6.

Det ska inrätta nödvändiga förfaranden för att säkerställa effektiv ledning och lämpliga interna kontroller.

7.

Det ska ha tillräckligt många anställda med lämplig kompetens för att kunna utföra sina uppgifter.

8.

Det ska dokumentera personalens uppgifter, ansvar och befogenheter i den mån dessa kan påverka kvaliteten på bedömningen och intyget om kompetens.

9.

Det ska inrätta, tillämpa och underhålla förfaranden för att övervaka prestanda och kompetens hos den personal som utför arbetet.

10.

Det ska kontrollera att bedömningar av överensstämmelse genomförs på ett lämpligt sätt så att det inte läggs några onödiga bördor på företagen och att vederbörlig hänsyn tas till ett företags storlek, bransch och struktur samt den berörda produktteknikens komplexitet och produktionsprocessens seriemässiga karaktär.

11.

Det ska offentliggöra årsredovisningar som utarbetats i enlighet med vedertagna redovisningsprinciper.

a)

begära att det organ som erkänns med stöd av artikel 14 föreskriver bedömningskriterier och förfaranden för referentbedömning och utvecklar sektorsspecifika ackrediteringsprogram,

b)

godta alla sådana befintliga program som redan föreskriver bedömningskriterier och förfaranden för referentbedömning.

a)

följa upp klagomål och rapporter om risker relaterade till produkter som omfattas av harmoniserad gemenskapslagstiftning,

b)

bevaka olyckor och hälsoskador som dessa produkter misstänks ha orsakat,

c)

kontrollera att korrigerande åtgärder har vidtagits,

d)

följa upp vetenskaplig och teknisk kunskap i säkerhetsfrågor.

a)

utveckla och organisera utbildningsprogram och utbytesprogram för nationella tjänstemän,

b)

utveckla, organisera och inrätta program för utbyte av erfarenheter, information och bästa praxis, program och åtgärder för gemensamma projekt, informationskampanjer, gemensamma besöksprogram och resursdelning med anledning av detta.

a)

Produkten har egenskaper som ger anledning att tro att produkten, när den installeras, underhålls och används på rätt sätt, utgör en allvarlig risk för hälsa eller säkerhet, miljön eller andra allmänna intressen i enlighet med artikel 1.

b)

Produkten åtföljs inte av den skriftliga eller elektroniska dokumentation som krävs enligt relevant harmoniserad gemenskapslagstiftning, eller är inte märkt i enlighet med sådan lagstiftning.

c)

Produkten har försetts med falsk CE-märkning eller är vilseledande med avseende på CE-märkningen.

a)

Utarbetande och översyn av sektorsspecifika ackrediteringsprogram som avses i artikel 13.3.

b)

Verksamheten vid sekretariatet hos det organ som erkänns med stöd av artikel 14, t.ex. samordning av ackrediteringsverksamhet, tekniska uppgifter i samband med referentbedömningssystemet, tillhandahållande av information till intressenter och organets deltagande i verksamhet som ordnas av internationella ackrediteringsorganisationer.

c)

Utarbetande och uppdatering av bidrag till riktlinjer på områdena ackreditering, anmälan av organ för bedömning av överensstämmelse till kommissionen, bedömning av överensstämmelse och marknadskontroll.

d)

Jämförande testverksamhet i samband med skyddsklausuler.

e)

Tillgängliggörande av teknisk expertis för kommissionen i syfte att bistå kommissionen i dess genomförande av administrativt samarbete för marknadskontroll, inklusive finansieringen av grupper för administrativt samarbete, i beslut om marknadskontroll och i ärenden rörande skyddsklausuler.

f)

Förberedande eller kompletterande arbete i samband med bedömning av överensstämmelse, reglerad mätteknik, ackreditering och marknadskontroll kopplade till genomförandet av gemenskapslagstiftning, t.ex. studier, program, utvärderingar, riktlinjer, jämförande analyser, ömsesidiga besök, forskningsarbete, utveckling och underhåll av databaser, utbildning, laboratoriearbete, kvalifikationsprövning, prov som sker i samarbete mellan olika laboratorier och uppgifter i samband med bedömning av överensstämmelse samt europeiska marknadskontrollskampanjer och liknande verksamhet.

g)

Verksamhet som bedrivs enligt program för tekniskt stöd och samarbete med tredjeländer samt främjande och utnyttjande av det europeiska systemet för bedömning av överensstämmelse, marknadskontroll och ackrediteringspolitik- och system bland intressegrupper inom gemenskapen och på internationell nivå.

a)

utan förslagsinfordran, till det organ som erkänns med stöd av artikel 14 för att genomföra den verksamhet som avses i artikel 32.1 a–g för vilken bidrag kan beviljas i enlighet med budgetförordningen,

b)

i form av bidrag efter en förslagsinfordran, eller genom offentlig upphandling, till andra organ för att utföra den verksamhet som avses i artikel 32.1 c–g.

13.8.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 218/48

(1)

Rådets förordning (EG) nr 515/97 (3) förbättrade den tidigare rättsliga mekanismen genom att bland annat tillåta lagring av uppgifter i gemenskapens tullinformationssystem (TIS).

(2)

De erfarenheter som gjorts efter det att förordning (EG) nr 515/97 trätt i kraft visar dock att TIS enbart med hjälp av observation, rapportering, diskret övervakning eller särskilda kontroller inte helt och hållet uppnår syftet med systemet, som är att bidra till att förebygga, utreda och beivra överträdelser av tull- eller jordbrukslagstiftningen.

(3)

De ändringar som infördes när EU utvidgades till att omfatta 27 medlemsstater gör att gemenskapens tullsamarbete behöver ses över och att bestämmelserna eventuellt behöver omarbetas.

(4)

Den allmänna ramen för medlemsstaternas och kommissionens samarbete för att förebygga, utreda och beivra överträdelser enligt gemenskapslagstiftningen har ändrats genom kommissionens beslut 1999/352/EG, EKSG, Euratom av den 28 april 1999 om inrättande av en europeisk byrå för bedrägeribekämpning (OLAF) (4) och genom konventionen om användning av informationsteknologi för tulländamål (5), vilken inrättades genom rådets akt av den 26 juli 1995 (6).

(5)

En strategisk analys bör hjälpa de ytterst ansvariga att utarbeta projekt, mål och arbetssätt för kampen mot bedrägerier, planera verksamheten och avsätta tillräckliga resurser för att uppfylla de operativa målen.

(6)

En operativ analys av verksamheten, medlen och avsikterna hos fysiska personer eller företag som inte följer eller som inte förefaller följa tull- eller jordbrukslagstiftningen bör hjälpa tullmyndigheterna och kommissionen att i särskilda fall vidta lämpliga åtgärder för att nå de mål som fastställts för kampen mot bedrägerier.

(7)

Enligt de gällande bestämmelserna i förordning (EG) nr 515/97 krävs förhandstillstånd från den TIS-part i en av medlemsstaterna som fört in personuppgifter innan uppgifterna i TIS får kopieras till andra system för uppgiftsbehandling, på villkor som den uppgiftslämnande parten får ställa enligt artikel 30.1. Syftet med att ändra förordningen är att bevilja undantag från denna princip om förhandstillstånd endast om uppgifterna ska behandlas av de nationella myndigheter och de tjänstegrenar vid kommissionen som ansvarar för riskbedömningar som ligger till grund för kontroller av varor.

(8)

Det är nödvändigt att komplettera gällande bestämmelser med en rättslig ram för upprättandet av ett register för identifiering av avslutade eller pågående tullutredningar. Upprättandet av ett sådant register är en utveckling av det förslag som lades inom ramen för det mellanstatliga tullsamarbete som utmynnade i rådets akt av den 8 maj 2003 om upprättande av protokollet om ändring, när det gäller inrättande av ett register för identifiering av tullutredningar, av konventionen om användning av informationsteknologi för tulländamål (7).

(9)

För att förstärka tullsamarbetet mellan medlemsstaterna och mellan medlemsstaterna och kommissionen, och utan att det påverkar andra bestämmelser i förordning (EG) nr 515/97, är det nödvändigt att se till att vissa uppgifter får utbytas så att målen för denna förordning kan uppnås.

(10)

Det är dessutom nödvändigt att få de åtgärder som vidtas i det mellanstatliga tullsamarbetet att bättre komplettera samarbetet med Europeiska unionens övriga organ och byråer, samt internationella och regionala organisationer. Sådana åtgärder utgör en förlängning på arbetet enligt rådets resolution av den 2 oktober 2003 om en strategi för tullsamarbetet (8) och rådets beslut av den 6 december 2001 om utvidgning av Europols mandat till att omfatta de allvarliga former av internationell brottslighet som finns förtecknade i bilagan till Europolkonventionen (9).

(11)

För att kommissionens åtgärder bättre ska överensstämma med dem som kommissionen, Europeiska unionens övriga organ och byråer liksom andra internationella och regionala organisationer vidtar, bör kommissionen ha befogenhet att ge utbildning och all annan form av stöd utöver ekonomiskt stöd till kontaktpersoner från tredjeland, eller europeiska och internationella organ och byråer, inklusive utbyte om bästa praxis med dessa organ samt med exempelvis Europol och Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser (Frontex).

(12)

Inom ramen för förordning (EG) nr 515/97 bör man inrätta nödvändiga förutsättningar för att vidta gemensamma tullaktioner inom gemenskapen. Den kommitté som avses i artikel 43 i förordning (EG) nr 515/97 bör få bemyndigande att fastställa uppdragsbeskrivningen för gemenskapens gemensamma tullaktioner.

(13)

En permanent infrastruktur måste inrättas vid kommissionen så att gemensamma tullaktioner kan samordnas under hela kalenderåret och så att det under den tid det tar att genomföra en eller flera särskilda insatser ges möjlighet att ta emot medlemsstaternas företrädare och i förekommande fall kontaktpersoner från tredjeland, eller europeiska och internationella organ och byråer, t.ex. Europol, Världstullorganisationen eller Interpol.

(14)

Europeiska datatillsynsmannen bör sammankalla ett möte med de nationella datatillsynsmyndigheterna minst en gång varje år för att behandla tillsynsfrågor med anknytning till TIS.

(15)

Medlemsstaterna måste ha möjlighet att utnyttja denna infrastruktur för de gemensamma tullaktioner som anordnas inom ramen för tullsamarbetet enligt artiklarna 29 och 30 i fördraget om Europeiska unionen, utan att det påverkar Europols uppdrag. I sådana fall bör gemensamma tullaktioner genomföras inom ramen för det uppdrag som ålagts den arbetsgrupp vid rådet som är behörig i fråga om tullsamarbete enligt avdelning VI i fördraget om Europeiska unionen.

(16)

För att inte skada utvecklingen av den europeiska ekonomin måste tullförvaltningarna följa utvecklingen av nya marknader, den ökande omfattningen på och internationaliseringen av handeln samt den ökande hastigheten när det gäller varutransporterna.

(17)

Syftet är på längre sikt att alla aktörer bör kunna lämna alla nödvändiga handlingar i förväg och att datorisera kontakterna med tullmyndigheterna helt. Fram till dess kommer dagens situation, där de nationella it-systemen utvecklats olika långt, att bestå, och systemet för att bekämpa bedrägerier måste förbättras eftersom omläggningar i handeln fortfarande kan förekomma.

(18)

För att bekämpa bedrägerier är det därför nödvändigt att omarbetningen och moderniseringen av tullsystemet förenas med en sökning av information så tidigt i leden som möjligt. Uppgifterna från de största offentliga eller privata tjänsteleverantörerna som arbetar inom den internationella logistikkedjan bör samlas i en central europeisk databas, för att hjälpa medlemsstaternas behöriga myndigheter att spåra dels varusändningar som skulle kunna bli föremål för aktiviteter som strider mot tull- eller jordbrukslagstiftningen, dels de transportmedel – däribland containrar – som används för sändningen.

(19)

Skyddet för fysiska personer vid behandlingen av personuppgifter regleras i Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (10) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kommunikation) (11), vilka är fullt tillämpliga på informationssamhällets tjänster. I dessa direktiv fastställs redan en gemenskapsrättslig ram för skydd av personuppgifter och därför behöver denna fråga inte ytterligare regleras i den här förordningen för att säkerställa en väl fungerande inre marknad, och särskilt den fria rörligheten för personuppgifter mellan medlemsstaterna. Den här förordningen måste genomföras och tillämpas i enlighet med bestämmelserna om skydd av personuppgifter, i synnerhet beträffande utbyte och lagring av uppgifter för att förebygga och spåra bedrägerier.

(20)

Före utbyte av uppgifter med tredjeländer bör det kontrolleras om dataskyddsbestämmelserna i mottagarlandet erbjuder ett skydd som är likvärdigt med det som föreskrivs i gemenskapens lagstiftning.

(21)

Sedan förordning (EG) nr 515/97 antogs har direktiv 95/46/EG genomförts i medlemsstaterna och kommissionen har inrättat en oberoende myndighet som ska bevaka att gemenskapens institutioner och organ respekterar enskildas fri- och rättigheter när de behandlar personuppgifter, i enlighet med bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 av den 18 december 2000 om skydd för enskilda då gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen behandlar personuppgifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter (12). Därför bör bestämmelserna om skydd av personuppgifter ändras i enlighet med detta och hänvisningen till Europeiska ombudsmannen ersättas med en hänvisning till Europeiska datatillsynsmannen, utan att det påverkar ombudsmannens behörighet.

(22)

De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra förordning (EG) nr 515/97 bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (13).

(23)

Kommissionen bör särskilt ges befogenhet att besluta om vilka uppgifter som ska ingå i TIS och att besluta om vilka åtgärder vid tillämpningen av jordbrukslagstiftningen som kräver att uppgifter införs i detta. Eftersom dessa åtgärder har en allmän räckvidd och avser att ändra icke väsentliga delar av förordning (EG) nr 515/97, bland annat genom att komplettera den med nya icke väsentliga delar, måste de antas i enlighet med det föreskrivande förfarandet med kontroll i artikel 5a i beslut 1999/468/EG.

(24)

Rapporten om genomförandet av förordning (EG) nr 515/97 bör ingå i den rapport som varje år ska läggas fram för Europaparlamentet och rådet om de åtgärder som vidtagits för att genomföra artikel 280 i fördraget.

(25)

Förordning (EG) nr 515/97 bör därför ändras i enlighet med detta.

(26)

Eftersom målet för denna förordning, nämligen att samordna kampen mot bedrägerier och annan olaglig verksamhet som skadar gemenskapens ekonomiska intressen, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och det därför, på grund av åtgärdens omfattning och verkningar, bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(27)

Denna förordning står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns särskilt i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (14). Den här förordningen syftar i synnerhet till att fullt ut säkerställa skyddet av personuppgifter (artikel 8 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna).

(28)

Europeiska datatillsynsmannen har hörts i enlighet med artikel 28.2 i förordning (EG) nr 45/2001 och har avgett ett yttrande den 22 februari 2007 (15).

1.

I artikel 2.1 ska följande strecksatser läggas till:

2.

Följande artikel ska införas:

”Artikel 2a

Utan att det påverkar tillämpningen av andra bestämmelser i denna förordning och för att uppnå målen med denna, särskilt i fall där ingen tulldeklaration eller förenklad deklaration inlämnats eller där deklarationen är ofullständig eller där det finns anledning att misstänka att den innehåller oriktiga uppgifter, får kommissionen eller de behöriga myndigheterna i varje medlemsstat utbyta följande uppgifter:

Denna artikel ska endast tillämpas på de varusändningar som avses i artikel 2.1 första strecksatsen.

3.

Artikel 15 ska ändras på följande sätt:

4.

Artikel 18 ska ändras på följande sätt:

5.

I avdelning III ska följande artiklar läggas till:

”Artikel 18a

1.   För att hjälpa de myndigheter som avses i artikel 1.1 med att spåra dels varusändningar som är föremål för aktiviteter som kan strida mot jordbruks- och tullagstiftningen, dels de transportmedel – däribland containrar – som används för sändningen ska kommissionen, utan att det påverkar medlemsstaternas behörighet, inrätta och förvalta en databas som innehåller uppgifter från statliga och privata tjänsteleverantörer som arbetar inom den internationella logistikkedjan. Dessa myndigheter ska ha direkt tillgång till denna databas.

2.   Kommissionen ska ha följande behörighet i fråga om förvaltningen av databasen:

3.   De uppgifter som avses i denna artikel avser i synnerhet transport av containrar eller transportmedel samt varor och personer som berörs av transporterna. De ska, när så är möjligt, omfatta följande uppgifter:

4.   Inom kommissionen ska enbart särskilt utsedda analytiker vara behöriga att behandla de personuppgifter som avses i punkt 2 b och 2 c ovan.

Personuppgifter som inte är nödvändiga för att uppnå syftet ska omedelbart utplånas eller avidentifieras. De får i vilket fall som helst sparas i högst tre år.

Artikel 18b

1.   Kommissionen ska vara behörig att ge utbildning och all annan form av stöd utöver ekonomiskt stöd till kontaktpersoner från tredjeländer och europeiska och internationella organisationer eller organ.

2.   Kommissionen får bistå medlemsstaterna med sakkunskap, tekniskt eller logistiskt stöd, utbildning eller kommunikation eller någon annan form av operationellt stöd både för att uppfylla syftet med den här förordningen och för fullgörandet av medlemsstaternas skyldigheter vid genomförandet av tullsamarbetet enligt artiklarna 29 och 30 i fördraget om Europeiska unionen.

6.

Artikel 19 ska ersättas med följande:

”Artikel 19

Upplysningar som erhållits enligt denna förordning får lämnas till ett tredjeland, om det rättsligt förbundit sig att lämna nödvändigt bistånd för sammanställning av bevisning beträffande aktiviteter som förefaller strida mot tull- eller jordbrukslagstiftningen eller för att bedöma omfattningen på aktiviteter som fastställts strida mot denna lagstiftning,

Medlemsstaterna ska lämna sådana uppgifter i överensstämmelse med nationella bestämmelser om överföring av personuppgifter till tredjeland.

Det ska i vart fall säkerställas att det berörda tredjelandets regler tillhandahåller en skyddsnivå motsvarande den som föreskrivs i artikel 45.1 och 45.2.”

7.

I artikel 20.2 ska led d utgå.

8.

Artikel 23 ska ändras på följande sätt:

9.

I artikel 24 ska följande led läggas till:

10.

Artikel 25 ska ersättas med följande:

”Artikel 25

1.   De uppgifter som ska ingå i TIS inom var och en av de kategorier som avses i artikel 24 a–h ska fastställas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 43.2, i den utsträckning som detta är nödvändigt för att uppnå systemets mål. Personuppgifter får aldrig innefattas i den kategori som avses i artikel 24 e.

2.   Beträffande de kategorier som avses i artikel 24 a–d ska de ingående personuppgifterna endast omfatta följande uppgifter:

3.   I den kategori som avses i artikel 24 f ska de ingående personuppgifterna endast omfatta för- och efternamn på de sakkunniga.

4.   I de kategorier som avses i artikel 24 g och h ska de ingående personuppgifterna endast omfatta följande:

5.   Personuppgifter om ras eller etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös tro, filosofisk övertygelse, fackföreningstillhörighet samt uppgifter om hälsa eller sexualliv får inte i något fall anges.”

11.

Artikel 27 ska ersättas med följande:

”Artikel 27

1.   Personuppgifter i någon av de kategorier som avses i artikel 24 får endast föras in i TIS för något av följande syften

2.   Personuppgifter inom kategorierna i artikel 24 får föras in i TIS endast om det, särskilt på grundval av tidigare illegal verksamhet eller uppgifter som lämnats för bistånd, finns faktiska omständigheter som tyder på att den berörda personen har utövat, utövar eller kommer att utöva aktiviteter som strider mot tull- eller jordbrukslagstiftningen och som är av särskild relevans på gemenskapsnivå.”

12.

Artikel 34.3 ska ersättas med följande:

”3.   För att säkerställa en korrekt tillämpning av bestämmelserna om skydd av personuppgifter i den här förordningen ska medlemsstaterna och kommissionen behandla TIS som ett sådant system för behandling av personuppgifter som lyder under

13.

Artikel 35 ska ersättas med följande:

”Artikel 35

1.   Om inte annat följer av artikel 30.1 ska TIS-parter vara förbjudna att använda personuppgifter från TIS för andra ändamål än de som anges i artikel 23.2.

2.   Uppgifter får endast kopieras för tekniska syften, förutsatt att en sådan kopiering behövs för undersökningar utförda av de myndigheter som avses i artikel 29.

3.   De personuppgifter som förs in i TIS av en medlemsstat eller kommissionen får inte kopieras till andra informationsbehandlingssystem som medlemsstaterna eller kommissionen har ansvar för, med undantag för sådana system för riskanalys som används för att målstyra nationella tullkontroller eller system för operativ analys som används för att samordna åtgärder inom gemenskapen.

I sådana fall får endast analytiker som utsetts av medlemsstaternas nationella myndigheter eller av kommissionens avdelningar behandla personuppgifter ur TIS inom ramen för ett riskanalyssystem som används av nationella myndigheter för att målinrikta tullkontroller respektive inom ramen för ett system för operativ analys som används för att samordna åtgärder inom gemenskapen.

Medlemsstaterna ska tillställa kommissionen en förteckning över organ som arbetar med riskanalys och vars analytiker ska ha rätt att kopiera och behandla personuppgifter i TIS. Kommissionen ska informera de övriga medlemsstaterna om detta. Kommissionen ska även lämna medlemsstaterna samma uppgifter om sina egna enheter som gör operativa analyser.

Förteckningen över de nationella myndigheter och de enheter vid kommissionen som sålunda angivits ska av kommissionen offentliggöras för kännedom i Europeiska unionens officiella tidning.

Personuppgifter som kopierats från TIS ska endast bevaras under den tid som behövs för att uppnå det syfte för vilket de kopierades. Behovet att bevara dem ska omprövas minst en gång per år av den kopierande TIS-parten. Uppgifterna får inte bevaras i mer än tio år. Personuppgifter som inte är nödvändiga för att uppnå syftet ska omedelbart utplånas eller avidentifieras.”

14.

I artikel 36.2 ska det andra stycket ersättas med följande:

”En persons ansökan om tillgång till sina uppgifter får under alla omständigheter avslås under den period då åtgärder vidtas för observation, rapportering eller diskret övervakning, eller under den period då en operativ analys görs av uppgifterna eller en administrativ utredning eller brottsutredning pågår.”

15.

Artikel 37 ska ändras på följande sätt:

16.

Rubriken på kapitel 7 i avdelning V ska ersättas med ”Skydd av personuppgifter”.

17.

I artikel 38.1 ska följande punkt läggas till:

18.

Följande avdelning ska införas:

”AVDELNING Va

REGISTER FÖR IDENTIFIERING AV TULLUTREDNINGAR

KAPITEL 1

Inrättande av ett register för identifiering av tullutredningar

Artikel 41a

1.   TIS ska även innehålla en särskild databas, det så kallade registret för identifiering av tullutredningar (Fide). Om inte annat sägs i denna avdelning ska bestämmelserna om TIS i den här förordningen även omfatta Fide och alla hänvisningar till TIS även omfatta detta register.

2.   Syftet med Fide är att bidra till att förhindra aktiviteter som strider mot tull- och jordbrukslagstiftning som är tillämplig på varor som förs in i eller ut ur gemenskapens tullområde samt att underlätta och påskynda spårning och beivrande av sådana aktiviteter.

3.   Syftet med Fide är att såväl kommissionen, när den inleder ett samordningsärende enligt artikel 18 eller förbereder en tjänsteresa till ett tredjeland enligt artikel 20, som behöriga nationella myndigheter med ansvar för administrativa utredningar enligt artikel 29, när de inleder eller bedriver en utredning av personer eller företag, ska få kännedom om vilka andra behöriga myndigheter i övriga medlemsstater eller vilka av kommissionens enheter som också håller på att utreda eller har utrett dessa personer eller företag, i syfte att uppnå de mål som anges i punkt 2 genom att informera om tillgängligt utredningsmaterial.

4.   Om medlemsstaten eller kommissionen söker i Fide och behöver ytterligare upplysningar om de registrerade utredningarna av personer eller företag, kan de begära bistånd från den medlemsstat som fört in uppgifterna.

5.   Medlemsstaternas tullmyndigheter får använda Fide inom ramen för det tullsamarbete som bedrivs enligt artiklarna 29 och 30 i fördraget om Europeiska unionen. I sådana fall ska kommissionen säkerställa den tekniska driften av registret.

KAPITEL 2

Drift och användning av Fide

Artikel 41b

1.   De behöriga myndigheterna får i Fide föra in uppgifter om utredningar i de syften som anges i artikel 41a.3 avseende aktiviteter som strider mot tull- och jordbrukslagstiftning som är tillämplig på varor som förs in i eller ut ur gemenskapens tullområde och som är av särskild relevans på gemenskapsnivå. Dessa uppgifter får endast omfatta följande kategorier:

Uppgifterna i led a–c ska föras in separat för varje person eller företag. Dessa uppgifter får inte samköras.

2.   Personuppgifterna enligt punkt 1 a får endast omfatta följande information:

3.   Uppgifterna ska införas för en begränsad tid, i enlighet med artikel 41d.

Artikel 41c

1.   Inmatning och användning av uppgifter i Fide får endast göras av de myndigheter som avses i artikel 41a.

2.   Vid sökning i Fide måste följande personuppgifter anges:

KAPITEL 3

Bevarande av uppgifter

Artikel 41d

1.   Hur länge uppgifterna får sparas beror på lagar, förordningar och förfaranden i de medlemsstater som för in dem. De frister som anges nedan beräknas från den dag uppgifterna om utredningen förs in, och får inte överskridas.

Dessa perioder ska inte vara kumulativa.

2.   I alla stadier av de utredningar som avses i punkt 1 a–c ska person- eller företagsuppgifter omedelbart raderas om en sådan person eller ett sådant företag som avses i artikel 41b har avförts från utredningen enligt lagar, förordningar och förfaranden i den medlemsstat som lämnat upplysningarna.

3.   Fide-systemet ska automatiskt radera uppgifter när den frist som avses i punkt 1 löpt ut.”

19.

Avdelning VI ska ersättas med följande.

”AVDELNING VI

FINANSIERING

Artikel 42a

1.   Den här förordningen utgör den rättsliga grunden för finansiering av samtliga åtgärder inom gemenskapen enligt den här förordningen, särskilt följande utgifter:

2.   Utgifter för anskaffning, utredning, utveckling och underhåll av gemenskapens del i det gemensamma kommunikationsnät som används i enlighet med punkt 1 c ska likaledes belasta Europeiska unionens allmänna budget. Kommissionen ska ingå nödvändiga avtal för gemenskapens räkning för att säkerställa driften av dessa delar.

3.   Utan hinder av bestämmelserna om utgifterna för driften av TIS och den ersättning som avses i artikel 40 ska medlemsstaterna och kommissionen inte kräva ersättning för kostnader som uppkommit när de på en medlemsstats eller kommissionens begäran lämnat ut upplysningar eller handlingar, utfört administrativa undersökningar eller någon annan typ av operativa insatser som följer av den här förordningen – i förekommande fall med undantag för eventuella ersättningar till experter.

20.

Artikel 43 ska ändras på följande sätt:

21.

I artikel 44 och artikel 45.2 ska orden ”i avdelning V om TIS” ersättas med orden ”i avdelningarna V och Va”.

22.

Följande artikel ska införas:

”Artikel 51a

Kommissionen ska i samarbete med medlemsstaterna varje år för Europaparlamentet och rådet redogöra för de åtgärder som vidtagits för genomförandet av denna förordning.”

23.

Artikel 53 ska ändras på följande sätt: