31.7.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 199/1

(1)

Gemenskapen har satt upp som mål att bevara och utveckla ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, där den fria rörligheten för personer säkerställs. För att gradvis upprätta ett sådant område är gemenskapens uppgift bland annat att vidta de åtgärder på området för civilrättsligt samarbete som har gränsöverskridande följder och som behövs för att den inre marknaden skall fungera väl.

(2)

Enligt artikel 65 c i fördraget skall dessa åtgärder omfatta sådana som syftar till att undanröja sådant som hindrar civilrättsliga förfaranden från att fungera väl, om nödvändigt genom att främja förenligheten mellan civilprocessrättsliga regler som är tillämpliga i medlemsstaterna.

(3)

Mot denna bakgrund har gemenskapen bland annat redan antagit rådets förordning (EG) nr 1348/2000 av den 29 maj 2000 om delgivning i medlemsstaterna av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (3), rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (4), rådets beslut 2001/470/EG av den 28 maj 2001 om inrättande av ett europeiskt rättsligt nätverk på privaträttens område (5), Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 805/2004 av den 21 april 2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar (6) och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1896/2006 av den 12 december 2006 om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande (7).

(4)

Vid Europeiska rådets möte i Tammerfors den 15 och 16 oktober 1999 uppmanades rådet och kommissionen att upprätta gemensamma regler för förenklad och påskyndad handläggning vid mindre, gränsöverskridande konsument- och handelstvister.

(5)

Den 30 november 2000 antog rådet ett för kommissionen och rådet gemensamt åtgärdsprogram för genomförande av principen om ömsesidigt erkännande av domar på privaträttens område (8). Programmet avser att förenkla och påskynda lösningen av gränsöverskridande tvister om mindre värden. Denna fråga togs upp i Haagprogrammet (9), som antogs av Europeiska rådet den 5 november 2004 och som innehåller en uppmaning till att aktivt fortsätta arbetet med små fordringar.

(6)

Kommissionen antog den 20 december 2002 en grönbok om ett europeiskt betalningsföreläggande och om åtgärder för att förenkla och påskynda handläggningen av tvister om mindre värden. Med grönboken inleddes ett samråd om åtgärder för att förenkla och påskynda handläggningen av tvister om mindre värden.

(7)

Många medlemsstater har infört förenklade förfaranden för tvister om mindre värden, eftersom kostnader, förseningar och komplexiteten i samband med rättsliga förfaranden inte nödvändigtvis minskar proportionellt i förhållande till fordrans värde. I gränsöverskridande mål blir det ännu svårare att nå en snabb dom till låg kostnad. Det är därför nödvändigt att inrätta ett europeiskt småmålsförfarande. Syftet med ett sådant förfarande bör vara att underlätta möjligheterna till rättslig prövning. Den snedvridning av konkurrensen på den inre marknaden som beror på skillnader i funktionssätt när det gäller de olika förfaranden som står till buds för borgenärer i olika medlemsstater innebär att det behövs gemenskapslagstiftning som garanterar lika villkor för borgenärer och gäldenärer i hela Europeiska unionen. Enkelhets-, snabbhets- och proportionalitetsprinciperna bör beaktas när kostnaderna för behandling av en fordran enligt det europeiska småmålsförfarandet fastställs. Kostnadsuppgifter bör lämpligen offentliggöras och metoden för fastställande av kostnaderna redovisas.

(8)

Det europeiska småmålsförfarandet bör förenkla och påskynda handläggningen av tvister om mindre värden i gränsöverskridande mål och samtidigt minska kostnaderna genom att erbjuda ett alternativ till de möjligheter som redan ges i medlemsstaternas lagstiftning och som kommer att kvarstå oförändrade. Denna förordning bör också göra det enklare att erhålla erkännande och verkställighet av ett avgörande i det europeiska småmålsförfarandet i en annan medlemsstat.

(9)

Denna förordning avser att främja de grundläggande rättigheterna och beaktar särskilt de principer som erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Domstolen bör respektera rätten till en rättvis rättegång och principen om ett kontradiktoriskt förfarande, särskilt när den beslutar om muntliga förhandlingar och om sättet för bevisupptagning som skall medges samt om bevisupptagningens omfattning.

(10)

För att underlätta beräkningen av fordrans värde bör ingen ränta och inga omkostnader och utlägg räknas med. Detta bör inte påverka vare sig domstolens befogenhet att tilldöma en part dessa i domen eller de nationella reglerna för ränteberäkning.

(11)

För att det europeiska småmålsförfarandet skall komma igång på ett smidigt sätt bör käranden lämna in en ansökan genom att fylla i ett standardiserat ansökningsformulär som lämnas in vid en domstol. Formuläret bör lämnas in endast till en domstol som är behörig.

(12)

Ansökningsformuläret bör i förekommande fall åtföljas av relevanta styrkande handlingar. Detta hindrar emellertid inte att käranden i förekommande fall lämnar in ytterligare bevis under förfarandet. Samma princip bör gälla för svarandens svar.

(13)

Begreppen ”uppenbart ogrundad” och ”obefogad” i samband med att en fordran eller en ansökan avvisas bör fastställas i enlighet med nationell lag.

(14)

Det europeiska småmålsförfarandet bör vara skriftligt, om inte domstolen anser det nödvändigt med muntliga förhandlingar eller om en part begär det. Domstolen får avslå en sådan begäran. Ett sådant avslagsbeslut får inte överklagas särskilt.

(15)

Parterna bör inte ha någon skyldighet att låta sig företrädas av advokat eller annan jurist.

(16)

Begreppet ”genkäromål” bör tolkas som i artikel 6.3 i förordning (EG) 44/2001 såsom grundande sig på samma avtal eller omständigheter som huvudkäromålet. Artiklarna 2 och 4 samt artikel 5.3, 5.4 och 5.5 bör i tillämpliga delar tillämpas på genkäromål.

(17)

I fall då svaranden åberopar rätt till kvittning, bör en sådan fordran inte utgöra en motfordran för tillämpningen av denna förordning. Därför bör svaranden inte vara skyldig att använda standardformulär A, som återges i bilaga I, för att åberopa en sådan rättighet.

(18)

Den mottagande medlemsstaten vid tillämpningen av artikel 6 är den medlemsstat där delgivningen skall ske eller en handling tillställas. För att minska kostnader och tidsåtgång bör handlingar i första hand delges parterna per post genom rekommenderat brev med mottagningsbevis, inklusive mottagningsdatum.

(19)

En part får vägra att godkänna en handling vid delgivningen eller genom att återsända handlingen inom en vecka, om den inte är avfattad på eller åtföljs av en översättning till antingen det officiella språket i den mottagande medlemsstaten (eller, om det finns flera officiella språk i medlemsstaten, det officiella språket eller något av de officiella språken på den plats där delgivningen skall ske eller dit handlingen skall skickas) eller ett språk som mottagaren förstår.

(20)

Medlemsstaterna bör uppmuntra användandet av modern kommunikationsteknik för muntliga förhandlingar och bevisupptagning, med förbehåll för den nationella lagstiftningen i den medlemsstat där domstolen är belägen. Domstolen bör använda det enklaste och billigaste sättet för bevisupptagning.

(21)

Den praktiska hjälp som skall tillhandahållas parterna bör omfatta teknisk information om var formulären finns tillgängliga och hur de skall fyllas i.

(22)

Information om procedurfrågor kan även lämnas av domstolspersonalen i enlighet med nationell lag.

(23)

Eftersom förordningen syftar till att förenkla och påskynda lösningen av gränsöverskridande tvister om mindre värden bör domstolen agera så skyndsamt som möjligt, också i fall där det i förordningen inte föreskrivs någon tidsfrist för en specifik del av förfarandet.

(24)

För beräkning av tidsfristerna enligt denna förordning bör förordning (EEG, Euratom) nr 1182/71 av den 3 juni 1971 om regler för bestämning av perioder, datum och tidsfrister (10) vara tillämplig.

(25)

För att påskynda indrivningen av mindre fordringar bör domen vara omedelbart verkställbar, utan hinder av eventuella överklaganden och utan villkor om att säkerhet skall ställas, om inte annat föreskrivs i denna förordning.

(26)

Hänvisningar till överklaganden i denna förordning bör inbegripa alla möjligheter till överklagande som finns enligt nationell lag.

(27)

Domstolen måste inkludera en person som är behörig att tjänstgöra som domare i enlighet med nationell lag.

(28)

Om det krävs att domstolen sätter en tidsfrist, skall den berörda parten informeras om konsekvenserna av att överskrida denna.

(29)

Den förlorande parten bör bära kostnaderna för förfarandet. Kostnader för förfarandet bör fastställas i enlighet med nationell lag. Med beaktande av förenklings- och kostnadseffektivitetssyftena bör domstolen besluta att en förlorande part skall bära endast sådana kostnader för förfarandet som är proportionerliga i förhållande till fordrans värde eller var nödvändiga, inbegripet exempelvis eventuella kostnader beroende på att den andra parten företräddes av en advokat eller annan jurist eller eventuella kostnader härrörande från delgivning eller översättning av handlingar.

(30)

För att underlätta erkännande och verkställighet bör en dom som meddelats i en medlemsstat i det europeiska småmålsförfarandet kunna erkännas och verkställas i en annan medlemsstat utan att det krävs en verkställighetsförklaring och utan att det ges möjlighet att överklaga beslutet om erkännande.

(31)

Det bör finnas miniminormer för omprövning av en dom i situationer då svaranden inte kunnat bestrida fordran.

(32)

Med beaktande av förenklings- och kostnadseffektivitetssyftena bör den part som ansöker om verkställighet inte åläggas att visa att han har ett ombud eller en postadress i verkställighetsmedlemsstaten utöver sådana ombud som har behörighet för verkställighetsförfarande i enlighet med nationell lag i den medlemsstaten.

(33)

Kapitel III i denna förordning bör tillämpas även på domstolstjänstemäns fastställande av kostnader och omkostnader på grund av en dom som meddelats i enlighet med det förfarande som anges i denna förordning.

(34)

De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra denna förordning bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (11).

(35)

Kommissionen bör särskilt ges befogenhet att anta sådana åtgärder som är nödvändiga för att uppdatera eller göra tekniska ändringar av ansökningsformulären i bilagorna. Eftersom dessa åtgärder har en allmän räckvidd och avser att ändra/stryka icke väsentliga delar av denna förordning, bör de antas i enlighet med det föreskrivande förfarandet med kontroll i artikel 5a i beslut 1999/468/EG.

(36)

Eftersom målen för denna förordning, nämligen att fastställa ett förfarande för att förenkla och skynda på lösningen av tvister i gränsöverskridande mål om mindre värden samt minska kostnaderna, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför, på grund av förordningens omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går förordningen inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(37)

I enlighet med artikel 3 i det till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen fogade protokollet om Förenade kungarikets och Irlands ställning har Förenade kungariket och Irland meddelat att de önskar delta i antagandet och tillämpningen av denna förordning.

(38)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i det till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen fogade protokollet om Danmarks ställning deltar Danmark inte i antagandet av denna förordning och är därför inte bundet av den och omfattas inte av dess tillämpning.

a)

fysiska personers rättsliga status eller rättskapacitet,

b)

makars förmögenhetsförhållanden, underhållsskyldigheter, arv och testamente,

c)

konkurs, ackord och liknande förfaranden,

d)

social trygghet,

e)

skiljeförfaranden,

f)

arbetsrätt,

g)

nyttjanderätt till fast egendom, utom talan om penningfordringar, eller

h)

kränkningar av privatlivet eller personlighetsskyddet, inberäknat ärekränkning.

a)

den mottagande medlemsstatens officiella språk eller, om det finns flera officiella språk i medlemsstaten, det officiella språket eller något av de officiella språken på den plats där delgivningen skall ske eller dit handlingen skall skickas, eller

b)

ett språk som mottagaren förstår,

a)

begära ytterligare uppgifter från parterna om fordran inom en fastställd tid, som inte får överstiga 30 dagar,

b)

ta upp bevisning i enlighet med artikel 9, eller

c)

kalla parterna till en muntlig förhandling, som skall hållas inom 30 dagar efter kallelsen.

a)

eller

b)

svaranden, utan egen förskyllan, var förhindrad att bestrida fordran på grund av force majeure eller extraordinära omständigheter,

a)

en kopia av domen som uppfyller de nödvändiga villkoren för fastställande av dess äkthet, och

b)

en kopia av det intyg som avses i artikel 20.2 och vid behov en översättning därav till det officiella språket i verkställighetsmedlemsstaten eller, om det finns flera officiella språk i den medlemsstaten, det officiella språket eller ett av de officiella språken för domstolsförfaranden på den ort där verkställighet begärs, i enlighet med medlemsstatens lagstiftning, eller till ett annat språk som verkställighetsmedlemsstaten har uppgett att den godkänner. Varje medlemsstat får ange vilket eller vilka av de officiella språken vid Europeiska unionens institutioner förutom sitt eget som den kan godkänna för det europeiska småmålsförfarandet. Innehållet i formulär D skall översättas av en person som är behörig att göra översättningar i någon av medlemsstaterna.

a)

ett ombud, eller

b)

en postadress

a)

den tidigare domen meddelades avsåg samma sak och samma parter,

b)

den tidigare domen meddelades i verkställighetsmedlemsstaten eller uppfyller de nödvändiga villkoren för erkännande i verkställighetsmedlemsstaten, och

c)

den omständighet som gör domarna oförenliga inte åberopades och inte kunde ha åberopats som en invändning under domstolsförfarandet i den medlemsstat där domen i det europeiska småmålsförfarandet meddelades.

a)

begränsa verkställighetsförfarandet till säkerhetsåtgärder, eller

b)

göra verkställigheten beroende av att det ställs en sådan säkerhet som domstolen bestämmer, eller

c)

när det föreligger exceptionella omständigheter, förklara verkställighetsförfarandet vilande.

a)

vilka domstolar som är behöriga att döma i det europeiska småmålsförfarandet,

b)

vilka kommunikationsmedel som godtas vid det europeiska småmålsförfarandet och som finns tillgängliga för domstolarna i enlighet med artikel 4.1,

c)

huruvida det enligt deras processrätt finns möjlighet till överklagande i enlighet med artikel 17 och vid vilken domstol detta kan inlämnas,

d)

vilka språk som godtas i enlighet med artikel 21.2 b, och

e)

vilka myndigheter som har befogenhet med avseende på verkställighet och vilka myndigheter som har befogenhet för tillämpningen av artikel 23.

31.7.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 199/23

(1)

I rådets slutsatser (rättsliga och inrikes frågor) den 28–29 maj 2001 beaktades, när det gäller allmän analys av och förbättrat utbyte av statistik om migration och asyl, att det föreligger behov av en övergripande och sammanhängande ram för framtida åtgärder för att förbättra statistiken.

(2)

I april 2003 lämnade kommissionen ett meddelande till rådet och Europaparlamentet med ett handlingsprogram för insamling och analys av gemenskapsstatistik på migrationsområdet. Det inbegrep ett antal viktiga ändringar som var avsedda att förbättra statistikens fullständighet och graden av harmonisering. Enligt handlingsprogrammet avser kommissionen att föreslå lagstiftning om gemenskapsstatistik om migration och asyl.

(3)

Vid Europeiska rådets möte i Thessaloniki den 19 och 20 juni 2003 noterades att effektivare verktyg behövdes för att samla in och analysera information om migration och asyl inom Europeiska unionen.

(4)

Europaparlamentet noterade i sin resolution av den 6 november 2003 (3) om ovannämnda meddelande från kommissionen att det behövdes lagstiftning för att säkerställa framställning av övergripande statistik som är nödvändig för utvecklingen av en rättvis och effektiv gemenskapspolitik när det gäller migration. I resolutionen stöds kommissionens planer att föreslå lagstiftning för statistik om migration och asyl.

(5)

Utvidgningen av Europeiska unionen har gett migrationsfenomenet en vidare geografisk och politisk dimension. Den har även medfört att korrekta, aktuella och harmoniserade statistiska uppgifter har kommit att efterfrågas i än större utsträckning. Det finns även ett ökat behov av statistisk information om vilka yrken, utbildningar, kvalifikationer och sysselsättningar som migranter har.

(6)

Harmoniserad och jämförbar gemenskapsstatistik om migration och asyl är väsentlig för utveckling och övervakning av gemenskapslagstiftning och gemenskapspolitik som rör migration och asyl samt fri rörlighet för personer.

(7)

Det finns behov av att förstärka utbytet av statistiska uppgifter om migration och asyl och av att förbättra kvaliteten på gemenskapens insamling och presentation av statistiska uppgifter som hittills ägt rum på grundval av en rad ”gentlemen’s agreements”.

(8)

Det är viktigt att information finns tillgänglig i hela Europeiska unionen för att utvecklingen och genomförandet av gemenskapslagstiftningen och gemenskapspolitiken skall kunna övervakas. På det hela taget säkerställer inte nuvarande praxis i tillräcklig mån en adekvat, aktuell och snabb leverans och spridning av harmoniserade uppgifter på ett enhetligt sätt.

(9)

Denna förordning omfattar inte uppskattade siffror över antalet personer som är olagligt bosatta i medlemsstaterna. Medlemsstaterna bör inte tillhandahålla kommissionen (Eurostat) sådana uppskattade siffror eller uppgifter om sådana personer, även om de kan ingå i befolkningsmängden enligt vissa undersökningar.

(10)

Där så är möjligt är de definitioner som används i denna förordning hämtade från Förenta nationernas rekommendationer om internationell migrationsstatistik, från Förenta nationernas rekommendationer om folk- och bostadsräkning inom området för den ekonomiska kommissionen för Europa samt från gemenskapslagstiftningen, och de bör uppdateras enligt de relevanta förfarandena.

(11)

Nya gemenskapsbehov avseende statistik om migration och asyl gör bestämmelserna i rådets förordning (EEG) nr 311/76 av den 9 februari 1976 om utarbetande av statistik beträffande utländska arbetstagare (4) förlegade.

(12)

Förordning (EEG) nr 311/76 bör därför upphävas.

(13)

Eftersom målet för denna förordning, nämligen att fastställa gemensamma bestämmelser för insamling och sammanställande av gemenskapsstatistik om migration och internationellt skydd, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför på grund av åtgärdens omfattning bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(14)

Rådets förordning (EG) nr 322/97 av den 17 februari 1997 om gemenskapsstatistik (5) utgör referensramen för bestämmelserna i denna förordning. Enligt förordningen krävs bl.a. överensstämmelse med normerna för opartiskhet, tillförlitlighet, objektivitet, vetenskapligt oberoende, kostnadseffektivitet samt insynsskydd för statistiska uppgifter.

(15)

De åtgärder som är nödvändiga för genomförandet av denna förordning bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (6).

(16)

Kommissionen bör särskilt ges behörighet att uppdatera definitionerna, att besluta om gruppering av uppgifterna och ytterligare uppdelningar samt att fastställa bestämmelser om korrekthet och kvalitetsstandarder. Eftersom dessa åtgärder har en allmän räckvidd och avser att ändra icke väsentliga delar av denna förordning och komplettera den genom tillägg av nya icke väsentliga delar, bör de antas i enlighet med det föreskrivande förfarandet med kontroll i artikel 5a i beslut 1999/468/EG.

(17)

Samråd har skett med kommittén för det statistiska programmet, som inrättats genom rådets beslut 89/382/EEG, Euratom av den 19 juni 1989 om inrättande av en kommitté för Europeiska gemenskapernas statistiska program (7), i enlighet med artikel 3 i det beslutet.

a)

Invandring till och utvandring från medlemsstaternas territorier, inbegripet strömmar från en medlemsstats territorium till en annan medlemsstats territorium och strömmar mellan en medlemsstat och ett tredjelands territorium.

b)

Medborgarskap och födelseland för personer som är stadigvarande bosatta på medlemsstaternas territorium.

c)

Administrativa och rättsliga förfaranden i medlemsstaterna som rör invandring, beviljande av uppehållstillstånd, medborgarskap, asyl och andra former av internationellt skydd och förebyggande av olaglig invandring.

a)

stadigvarande bosättning: en plats där en person normalt har sin dygnsvila, bortsett från tillfällig frånvaro för rekreation, semester, besök hos vänner och släktingar, affärer, läkarbehandling eller religiös pilgrimsfärd eller, om uppgift om en sådan plats saknas, platsen för lagenlig eller registrerad bosättning,

b)

invandring: när en person stadigvarande bosätter sig på en medlemsstats territorium under en period som är, eller förväntas vara, minst tolv månader, och tidigare har varit stadigvarande bosatt i en annan medlemsstat eller ett tredjeland,

c)

utvandring: när en person, som tidigare var stadigvarande bosatt på en medlemsstats territorium, upphör att ha sin stadigvarande bosättning i den medlemsstaten under en period som är, eller förväntas vara, minst tolv månader,

d)

medborgarskap: en särskild rättslig anknytning som finns mellan en enskild och en stat och som förvärvats vid födseln eller genom naturalisering, antingen genom förklaring, valmöjlighet, giftermål eller på annat sätt i enlighet med nationell lagstiftning,

e)

födelseland: det land där modern var bosatt (inom dess nuvarande gränser, om uppgift finns) vid födelsetidpunkten, eller – om detta inte är tillämpligt – det land där födseln skedde (inom dess nuvarande gränser, om uppgift finns),

f)

invandrare: en person som invandrar,

g)

utvandrare: en person som utvandrar,

h)

varaktigt bosatt: varaktigt bosatt enligt definitionen i artikel 2 b i rådets direktiv 2003/109/EG av den 25 november 2003 om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning (8),

i)

tredjelandsmedborgare: personer som inte är unionsmedborgare enligt artikel 17.1 i fördraget inklusive statslösa personer,

j)

ansökan om internationellt skydd: ansökan om internationellt skydd enligt definitionen i artikel 2 g i rådets direktiv 2004/83/EG av den 29 april 2004 om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer skall betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet (9),

k)

flyktingstatus: flyktingstatus enligt definitionen i artikel 2 d i direktiv 2004/83/EG,

l)

status som skyddsbehövande i övrigt: status som skyddsbehövande i övrigt enligt definitionen i artikel 2 f i direktiv 2004/83/EG,

m)

familjemedlemmar: familjemedlemmar enligt definitionen i artikel 2 i i rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat (10),

n)

tillfälligt skydd: tillfälligt skydd enligt definitionen i artikel 2 a i rådets direktiv 2001/55/EG av den 20 juli 2001 om miniminormer för att ge tillfälligt skydd vid massiv tillströmning av fördrivna personer och om åtgärder för att främja balans mellan medlemsstaternas insatser för att ta emot dessa personer och bära följderna av detta (11),

o)

underårig utan medföljande vuxen: underårig utan medföljande vuxen enligt definitionen i artikel 2 i i direktiv 2004/83/EG,

p)

yttre gränser: yttre gränser i enlighet med definitionen i artikel 2.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna) (12),

q)

tredjelandsmedborgare som nekas inresa: tredjelandsmedborgare som nekas inresa vid en yttre gräns eftersom denne inte uppfyller alla inresevillkor enligt artikel 5.1 i förordning (EG) nr 562/2006 och inte tillhör någon av personkategorierna i artikel 5.4 i den förordningen,

r)

olagligt närvarande tredjelandsmedborgare: tredjelandsmedborgare som officiellt befunnits vistas på en medlemsstats territorium och som inte uppfyller, eller inte längre uppfyller, villkoren för vistelse eller bosättning i denna medlemsstat,

s)

vidarebosättning: överföring av tredjelandsmedborgare eller statslösa personer, på grundval av en bedömning av deras behov av internationellt skydd och en hållbar lösning, till en medlemsstat där de får bosätta sig med trygg rättslig ställning.

a)

Antalet invandrare som flyttar till en medlemsstats territorium, uppdelat på följande sätt:

b)

Antalet utvandrare som flyttar från en medlemsstats territorium vidareuppdelat på följande sätt:

c)

Personer som har sin stadigvarande bosättning i medlemsstaten vid slutet av referensperioden, uppdelat på följande sätt:

d)

Personer som har sin stadigvarande bosättning på medlemsstatens territorium, som under referensåret förvärvat medborgarskap i medlemsstaten och som tidigare har innehaft medborgarskap i en annan medlemsstat eller ett tredjeland eller tidigare varit statslösa, vidareuppdelat efter ålder och kön, och efter berörda personers tidigare medborgarskap och efter om personen tidigare var statslös.

a)

Antalet personer som har lämnat in en ansökan om internationellt skydd eller som omfattas av en sådan ansökan som familjemedlem under referensperioden.

b)

Antalet personer som är föremål för ansökningar om internationellt skydd som är under behandling av ansvarig nationell myndighet i slutet av referensperioden.

c)

Antalet ansökningar om internationellt skydd som dragits tillbaka under referensperioden.

a)

Antalet personer som omfattas av beslut i första instans om avslag på ansökan om internationellt skydd, exempelvis beslut enligt vilka ansökningarna avvisas eller anses ogrundade och beslut som fattas genom prioriterade och påskyndade förfaranden, som under referensperioden fattats av administrativa eller rättsliga myndigheter.

b)

Antalet personer som omfattas av beslut i första instans om beviljande eller återkallande av flyktingstatus, som under referensperioden fattats av administrativa eller rättsliga myndigheter.

c)

Antalet personer som omfattas av beslut i första instans om beviljande eller återkallande av status som skyddsbehövande i övrigt, som under referensperioden fattats av administrativa eller rättsliga myndigheter.

d)

Antalet personer som omfattas av beslut i första instans om beviljande eller återkallande av tillfällig skyddsstatus, som under referensperioden fattats av administrativa eller rättsliga myndigheter.

e)

Antalet personer som omfattas av andra beslut i första instans om beviljande eller återkallande av tillstånd att stanna av humanitära skäl enligt nationell lagstiftning om internationellt skydd, som under referensperioden fattats av administrativa eller rättsliga myndigheter.

a)

Antalet sökande av internationellt skydd under referensperioden som av ansvarig nationell myndighet anses vara underåriga utan medföljande vuxen.

b)

Antalet personer som omfattas av slutliga beslut om att avslå ansökningar om internationellt skydd, exempelvis beslut enligt vilka ansökningarna avvisas eller anses ogrundade och beslut i samband med prioriterade och påskyndade förfaranden, som under referensperioden fattats av administrativa eller rättsliga myndigheter vid överklagande eller omprövning.

c)

Antalet personer som omfattas av slutliga beslut att bevilja eller återkalla flyktingstatus som under referensperioden fattats av administrativa eller rättsliga myndigheter vid överklagande eller omprövning.

d)

Antalet personer som omfattas av slutliga beslut att bevilja eller återkalla status som skyddsbehövande i övrigt som under referensperioden fattats av administrativa eller rättsliga myndigheter vid överklagande eller omprövning.

e)

Antalet personer som omfattas av slutliga beslut att bevilja eller återkalla tillfälligt skydd vilka under referensperioden fattats av administrativa eller rättsliga myndigheter vid överklagande eller omprövning.

f)

Antalet personer som omfattas av andra slutliga beslut som under referensperioden fattats av administrativa eller rättsliga myndigheter vid överklagande eller omprövning att bevilja eller återkalla tillstånd att stanna av humanitära skäl enligt nationell lagstiftning om internationellt skydd.

g)

Antalet personer som under referensperioden beviljats tillstånd att bosätta sig i medlemsstaten inom ramen för ett program på nationell nivå eller gemenskapsnivå för vidarebosättning om ett sådant program genomförs i medlemsstaten.

a)

Antalet framställningar om återtagande eller övertagande av asylsökande.

b)

De bestämmelser som framställningarna enligt led a grundas på.

c)

De beslut som fattats i fråga om framställningar enligt led a.

d)

Det antal överföringar som genomförts med stöd av beslut enligt led c.

e)

Antalet framställningar om information.

a)

Antalet tredjelandsmedborgare som nekats inresa till en medlemsstats territorium vid den yttre gränsen.

b)

Antalet tredjelandsmedborgare som befunnits olagligen vistas på en medlemsstats territorium enligt nationell lagstiftning om invandring.

a)

Antalet uppehållstillstånd som utfärdats till personer som är tredjelandsmedborgare, uppdelade på följande sätt:

b)

Antalet varaktigt bosatta vid referensperiodens utgång uppdelat efter medborgarskap.

a)

Antalet tredjelandsmedborgare som befunnits olagligen vistas på medlemsstatens territorium och som omfattas av ett administrativt eller rättsligt beslut eller en rättsakt som anger eller förklarar deras vistelse olaglig och ålägger dem skyldighet att lämna medlemsstatens territorium, uppdelat efter de berörda personernas medborgarskap.

b)

Antalet tredjelandsmedborgare som faktiskt lämnat medlemsstatens territorium till följd av ett administrativt eller rättsligt beslut eller en rättsakt, i enlighet med led a, uppdelat efter de berörda personernas medborgarskap.

a)

För statistik som krävs enligt artikel 4 i dess helhet, uppdelat efter

b)

För statistik som krävs enligt artikel 4.4, uppdelat efter

c)

För statistik som krävs enligt artikel 5.1 a, uppdelat efter

d)

För statistik som krävs enligt artikel 5.1 b, uppdelat efter

e)

För statistik som krävs enligt artikel 6, uppdelat efter

f)

För statistik som krävs enligt artikel 7, uppdelat efter

a)

Register över administrativa och rättsliga åtgärder.

b)

Register som rör administrativa åtgärder.

c)

Register över personer eller över en särskild undergrupp av den befolkningen.

d)

Folkräkningar.

e)

Urvalsundersökningar.

f)

Övriga adekvata källor.

a)

Uppdatering av de definitioner som anges i artikel 2.1.

b)

Definition av kategorierna grupper av födelseland, grupper av länder för tidigare och nästa stadigvarande bosättning och grupper av medborgarskap som anges i artikel 3.1.

c)

Definition av kategorierna av skäl för utfärdande av tillstånd, i enlighet med artikel 6.1 a.

d)

Definition av ytterligare uppdelning och de uppdelningsnivåer som skall tillämpas på variablerna, i enlighet med artikel 8.

e)

Fastställande av regler för korrekthet och kvalitetsstandarder.

31.7.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 199/30

(1)

Rådet antog den 26 oktober 2004 förordning (EG) nr 2007/2004 om inrättande av en europeisk byrå för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser (2) (nedan kallad ”byrån”).

(2)

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 64.2 i fördraget får, enligt artiklarna 7 och 8 i förordning (EG) nr 2007/2004, en medlemsstat som ställs inför situationer som kräver ökat tekniskt och operativt bistånd vid dess yttre gränser vända sig till byrån för bistånd i form av samordning när andra medlemsstater är berörda.

(3)

En effektiv förvaltning av de yttre gränserna genom kontroller och övervakning bidrar till att bekämpa olaglig invandring och människohandel och förhindra hot mot medlemsstaternas inre säkerhet, allmänna ordning, folkhälsa och internationella förbindelser. Gränsbevakning är inte bara av intresse för den medlemsstat vid vars yttre gräns kontrollen utförs utan för alla medlemsstater som har avskaffat kontroller vid de inre gränserna.

(4)

Ansvaret för kontrollen vid de yttre gränserna vilar på medlemsstaterna. Med tanke på de besvärliga situationer som medlemsstaterna ibland tvingas hantera vid sina yttre gränser, särskilt när ett stort antal tredjelandsmedborgare kommer till olika punkter vid dessa gränser och på olaglig väg försöker ta sig in på medlemsstaternas territorium, kan det vara nödvändigt att bistå medlemsstaterna genom att tillhandahålla lämpliga och tillräckliga resurser, särskilt personalresurser.

(5)

De nuvarande möjligheterna att ge effektivt praktiskt stöd för kontroll av personer vid de yttre gränserna och övervakning av de yttre gränserna på europeisk nivå anses inte vara tillräckliga, särskilt när medlemsstaterna står inför ett stort antal tredjelandsmedborgare som på olaglig väg försöker ta sig in på medlemsstaternas territorium.

(6)

En medlemsstat bör därför ha möjlighet att begära utplacering på sitt territorium, i byråns regi, av särskilda snabba gränsinsatsenheter, bestående av specialutbildade experter från andra medlemsstater, för att tillfälligt bistå medlemsstatens egna gränsbevakningstjänstemän. Utplaceringen av de snabba gränsinsatsenheterna kommer att bidra till att öka solidariteten och det ömsesidiga biståndet mellan medlemsstaterna.

(7)

Utplaceringen av de snabba gränsinsatsenheterna för att ge stöd under en begränsad tid bör genomföras under exceptionella och brådskande situationer som exempelvis uppstår om en medlemsstat utsätts för massiv tillströmning av tredjelandsmedborgare som försöker ta sig in på dess territorium på olaglig väg, där en omedelbar reaktion krävs och en utplacering av en snabb gränsinsatsenhet skulle bidra till att göra reaktionen verkningsfull. De snabba gränsinsatsenheterna är inte avsedda att ge bistånd på lång sikt.

(8)

De snabba gränsinsatsenheterna kommer att vara beroende av de uppgifter, den tillgänglighet samt den utplaceringsfrekvens som planeras. För att se till att dessa enheter fungerar effektivt bör medlemsstaterna ställa till förfogande ett lämpligt antal gränsbevakningstjänstemän (snabbreserven), som med avseende på specialisering och storlek motsvarar medlemsstaternas egen organisation för gränsbevakning. Medlemsstaterna bör därför inrätta nationella reserver av experter för att bidra till att öka förordningens effektivitet. Medlemsstaternas olika storlek och den tekniska specialiseringen inom deras gränsbevakningsorganisationer bör beaktas av byrån.

(9)

Bästa praxis från flera medlemsstater visar att det i betydande grad bidrar till en effektiv planering och ledning av insatserna om man före utplaceringen har kännedom om de tillgängliga gränsbevakningstjänstemännens profiler (yrkeskunnande och kvalifikationer). Byrån bör därför fastställa profilerna för och besluta om antalet gränsbevakningstjänstemän som skall ställas till förfogande för de snabba gränsinsatsenheterna.

(10)

En mekanism för upprättande av snabba gränsinsatsenheter, som ger både byrån och medlemsstaterna tillräcklig flexibilitet och garanterar att insatserna genomförs med en hög grad av effektivitet, bör inrättas.

(11)

Byrån bör bland annat samordna sammansättningen, utbildningen och utplaceringen av de snabba gränsinsatsenheterna. Det är därför nödvändigt att införa nya bestämmelser i förordning (EG) nr 2007/2004 beträffande byråns roll när det gäller dessa enheter.

(12)

Om en medlemsstat utsätts för massiv tillströmning av tredjelandsmedborgare som försöker ta sig in på dess territorium på olaglig väg, eller befinner sig i någon annan exceptionell situation som i hög grad påverkar fullgörandet av nationella uppgifter, kan den avstå från att ställa sina nationella gränsbevakningstjänstemän till förfogande för utplacering.

(13)

För att medlemmarna i de snabba gränsinsatsenheterna skall kunna samarbeta effektivt med de nationella gränsbevakningstjänstemännen bör de kunna utföra uppgifter som gäller personkontroll vid och övervakning av de yttre gränserna under den tid de är utplacerade i den medlemsstat som begärt bistånd.

(14)

På motsvarande sätt bör effektiviteten i de gemensamma insatser som samordnas av byrån ytterligare förbättras genom att gästande tjänstemän från andra medlemsstater temporärt ges möjlighet att utföra uppgifter som gäller personkontroll vid och övervakning av de yttre gränserna.

(15)

Det är därför också nödvändigt att införa nya bestämmelser i förordning (EG) nr 2007/2004 om uppgifter och befogenheter för gästande tjänstemän som i byråns regi placeras ut i en medlemsstat på dennas begäran.

(16)

Denna förordning bidrar till en korrekt tillämpning av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna) (3). Medlemmar i de snabba gränsinsatsenheterna och gästande tjänstemän bör därför, när de utför in- och utresekontroller och övervakning, inte diskriminera personer på grund av kön, ras eller etnisk tillhörighet, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning. Alla åtgärder som de vidtar när de utför sina uppgifter och utövar sina befogenheter bör stå i proportion till de syften som eftersträvas genom sådana åtgärder.

(17)

Denna förordning står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns särskilt i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Den bör tillämpas i enlighet med medlemsstaternas förpliktelser i fråga om internationellt skydd och principen om ”non-refoulement”.

(18)

Denna förordning bör tillämpas med full respekt för de skyldigheter som följer av den internationella havsrätten, särskilt i fråga om sjöräddning.

(19)

Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (4) är tillämplig i samband med att medlemsstaterna behandlar personuppgifter i enlighet med denna förordning.

(20)

Vad beträffar Island och Norge utgör denna förordning en utveckling av bestämmelserna i Schengenregelverket i den mening som avses i avtalet mellan Europeiska unionens råd och Republiken Island och Konungariket Norge om de senares associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (5), närmare bestämt av bestämmelserna på det område som avses i artikel 1 A i rådets beslut 1999/437/EG (6) rörande vissa tillämpningsföreskrifter för det ovan nämnda avtalet.

(21)

Vad beträffar Schweiz utgör denna förordning en utveckling av bestämmelserna i Schengenregelverket i den mening som avses i avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket, närmare bestämt av bestämmelserna på det område som avses i artikel 1 A i beslut 1999/437/EG, jämförd med artikel 4.1 i rådets beslut 2004/849/EG (7) och 2004/860/EG (8).

(22)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i det till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen fogade protokollet om Danmarks ställning deltar Danmark inte i rådets beslut om antagande av denna förordning och är landet inte bundet av förordningen eller underkastat tillämpningen av denna. Eftersom denna förordning utgör en utbyggnad av Schengenregelverket på grundval av bestämmelserna i avdelning IV i tredje delen av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, bör Danmark i enlighet med artikel 5 i det ovan nämnda protokollet inom en tid av sex månader efter antagandet av denna förordning besluta huruvida landet skall införliva den i sin nationella lagstiftning.

(23)

Denna förordning utgör en utveckling av bestämmelser i Schengenregelverket i vilka Förenade kungariket inte deltar, i enlighet med rådets beslut 2000/365/EG av den 29 maj 2000 om en begäran från Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland om att få delta i vissa bestämmelser i Schengenregelverket (9). Av denna anledning deltar Förenade kungariket inte i beslutet om antagande av denna förordning och är landet inte bundet av förordningen eller underkastat tillämpningen av denna.

(24)

Denna förordning utgör en utveckling av bestämmelser i Schengenregelverket i vilka Irland inte deltar, i enlighet med rådets beslut 2002/192/EG av den 28 februari 2002 om Irlands begäran om att få delta i vissa bestämmelser i Schengenregelverket (10). Av denna anledning deltar Irland inte i beslutet om antagande av denna förordning och är landet inte bundet av förordningen eller underkastat tillämpningen av denna.

(25)

Bestämmelserna i artikel 6.8 och 6.9 i denna förordning utgör, i den utsträckning de hänför sig till tillträde till Schengens informationssystem, bestämmelser som grundas på Schengenregelverket eller på annat sätt har samband med detta i den mening som avses i artikel 3.2 i 2003 års anslutningsakt och i artikel 4.2 i 2005 års anslutningsakt.

1.

byrån: Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser.

2.

medlemmar i enheterna: gränsbevakningstjänstemän från andra medlemsstater än värdmedlemsstaten, vilka tjänstgör i de snabba gränsinsatsenheterna,

3.

biståndssökande medlemsstat: en medlemsstat vars ansvariga myndigheter begär att byrån skall placera ut snabba gränsinsatsenheter på dess territorium,

4.

värdmedlemsstat: en medlemsstat på vars territorium en snabb gränsinsatsenhet placeras ut,

5.

hemmedlemsstat: den medlemsstat i vilken en medlem i enheten är gränsbevakningstjänsteman.

a)

Namn och nationalitet.

b)

Tjänstegrad.

c)

Ett nytaget digitalt fotografi.

1.

Artikel 1.4 skall utgå.

2.

Följande artikel skall införas:

”Artikel 1a

Definitioner

I denna förordning avses med:

3.

I artikel 2.1 skall följande punkt läggas till:

4.

Artikel 8.3 skall ersättas med följande:

”3.   Byrån får införskaffa teknisk utrustning för kontroll och övervakning av de yttre gränserna som skall användas av dess experter och av de snabba gränsinsatsenheterna under den tid uppdraget pågår.”

5.

Följande artiklar skall införas:

”Artikel 8a

Snabba gränsinsatsenheter

På begäran från en medlemsstat som står inför ett allvarligt och exceptionellt tryck, särskilt om ett stort antal tredjelandsmedborgare kommer till punkter vid den yttre gränsen och på olaglig väg försöker ta sig in på medlemsstatens territorium, får byrån under begränsad tid placera ut en eller flera snabba gränsinsatsenheter (nedan kallade ’enheter’) i den biståndssökande medlemsstaten i enlighet med artikel 4 i förordning (EG) nr 863/2007.

Artikel 8b

Sammansättning av de snabba gränsinsatsenheterna

1.   Vid sådana situationer som beskrivs i artikel 8a skall medlemsstaterna på byråns begäran omedelbart meddela antal, namn och profiler för de gränsbevakningstjänstemän från deras nationella reserv som de inom fem dagar kan ställa till förfogande som medlemmar i en enhet. Medlemsstaterna skall ställa gränsbevakningstjänstemännen till förfogande för utplacering på byråns begäran, såvida de inte befinner sig i en exceptionell situation som i hög grad påverkar fullgörandet av nationella uppgifter.

2.   Den verkställande direktören skall, när han eller hon fastställer sammansättningen av en enhet, beakta de särskilda omständigheter som den biståndssökande medlemsstaten står inför. Enheten skall sättas samman i enlighet med den operativa plan som avses i artikel 8e.

Artikel 8c

Utbildning och övningar

Byrån skall ge de gränsbevakningstjänstemän som ingår i snabbreserven och som avses i artikel 4.2 i förordning (EG) nr 863/2007 om avancerad utbildning som är relevant för deras uppgifter och befogenheter samt genomföra regelbundna övningar med dessa gränsbevakningstjänstemän enligt den plan för avancerad utbildning och övningar som avses i byråns årsarbetsprogram.

Artikel 8d

Förfarande för att fatta beslut om utplacering av snabba gränsinsatsenheter

1.   En begäran om utplacering av enheterna i enlighet med artikel 8a skall innehålla en beskrivning av situationen, eventuella mål och beräknade behov för utplaceringen. Den verkställande direktören får om så behövs skicka experter från byrån för att bedöma situationen vid den biståndssökande medlemsstatens yttre gränser.

2.   Den verkställande direktören skall omedelbart underrätta styrelsen om en medlemsstats begäran om utplacering av enheter.

3.   Den verkställande direktören skall, när han eller hon fattar beslut på begäran av en medlemsstat, beakta resultatet av byråns riskanalyser samt alla andra relevanta uppgifter som den biståndssökande medlemsstaten eller någon annan medlemsstat lämnat.

4.   Den verkställande direktören skall fatta beslut om begäran om utplacering av enheterna snarast möjligt och senast inom fem arbetsdagar från och med dagen då begäran mottogs. Den verkställande direktören skall samtidigt skriftligen underrätta den biståndssökande medlemsstaten och styrelsen om beslutet. I beslutet skall anges på vilka huvudsakliga skäl det grundar sig.

5.   Om den verkställande direktören beslutar att placera ut en eller flera enheter, skall byrån och den biståndssökande medlemsstaten utan dröjsmål upprätta en operativ plan i enlighet med artikel 8e.

6.   Den verkställande direktören skall, så snart som den operativa planen antagits, underrätta medlemsstaterna om det begärda antalet och de begärda profilerna för de gränsbevakningstjänstemän som skall placeras ut i enheterna. Denna underrättelse skall göras skriftligen till de nationella kontaktpunkter som anges i artikel 8f och skall omfatta uppgift om vilken dag utplaceringen skall äga rum. De skall även erhålla en kopia av den operativa planen.

7.   Om den verkställande direktören är frånvarande eller har förhinder skall besluten om utplacering av enheter fattas av den vice verkställande direktören.

8.   Medlemsstaterna skall ställa gränsbevakningstjänstemän till förfogande för utplacering på begäran av byrån, såvida de inte befinner sig i en exceptionell situation som i hög grad påverkar fullgörandet av nationella uppgifter.

9.   Utplaceringen av enheterna skall äga rum senast fem arbetsdagar efter den dag då den verkställande direktören och den biståndssökande medlemsstaten enades om den operativa planen.

Artikel 8e

Operativ plan

1.   Den verkställande direktören och den biståndssökande medlemsstaten skall enas om en operativ plan i vilken villkoren för utplaceringen av enheterna noga anges. Den operativa planen skall innehålla följande information:

2.   Den operativa planen får ändras eller anpassas endast med den verkställande direktörens och den biståndssökande medlemsstatens godkännande. Byrån skall omedelbart skicka en kopia av den ändrade eller anpassade operativa planen till de deltagande medlemsstaterna.

Artikel 8f

Nationell kontaktpunkt

Medlemsstaterna skall utse en nationell kontaktpunkt för kommunikation med byrån om alla frågor som rör enheterna. Den nationella kontaktpunkten skall alltid vara möjlig att kontakta.

Artikel 8g

Samordnande tjänsteman

1.   Den verkställande direktören skall bland byråns personal utse en eller flera experter som skall placeras ut som samordnande tjänstemän. Den verkställande direktören skall underrätta värdmedlemsstaten om vem som utsetts.

2.   Den samordnande tjänstemannen skall agera för byråns räkning i allt som rör utplaceringen av enheterna. Den samordnande tjänstemannen skall särskilt

3.   Byråns verkställande direktör får, i enlighet med artikel 25.3 f, bemyndiga byråns samordnande tjänsteman att bistå vid lösningen av eventuella tvister om verkställandet av den operativa planen och utplaceringen av enheterna.

4.   Den samordnande tjänstemannen skall vid utförandet av sina uppgifter ta anvisningar endast från byrån.

Artikel 8h

Kostnader

1.   Byrån skall fullt ut täcka följande kostnader som medlemsstaterna ådrar sig genom att ställa gränsbevakningstjänstemän till förfogande för de syften som avses i artiklarna 8a och 8c:

2.   Byråns styrelse skall fastsälla närmare bestämmelser för utbetalning av dagtraktamenten till medlemmar i enheterna.”

6.

Artikel 10 skall ersättas med följande:

”Artikel 10

Gästande tjänstemäns befogenheter och uppgifter

1.   De gästande tjänstemännen skall ha kapacitet att utföra alla uppgifter och utöva alla befogenheter för in- och utresekontroller eller gränsbevakning som är i överensstämmelse med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna) (12) och som är nödvändiga för att uppnå syftena med den förordningen.

2.   De gästande tjänstemännen skall, när de utför sina uppgifter och utövar sina befogenheter, följa gemenskapslagstiftningen och värdmedlemsstatens nationella lagstiftning.

3.   De gästande tjänstemännen får endast utföra uppgifter och utöva befogenheter enligt instruktioner från och, i allmänhet, i närvaro av gränsbevakningstjänstemän från värdmedlemsstaten.

4.   De gästande tjänstemännen skall bära sina egna uniformer när de utför sina uppgifter och utövar sina befogenheter. För att de skall kunna identifieras som deltagare i gemensamma insatser eller pilotprojekt, skall de bära en blå armbindel med Europeiska unionens och byråns insignier på uniformen. För att de gästande tjänstemännen skall kunna identifiera sig för värdmedlemsstatens nationella myndigheter och medborgare skall de alltid ha ett ackrediteringsdokument enligt artikel 10a med sig, som de skall visa upp på begäran.

5.   Genom undantag från punkt 2 får de gästande tjänstemännen, när de utför sina uppgifter och utövar sina befogenheter, bära sådana tjänstevapen, sådan ammunition och sådan utrustning som är tillåtna i hemmedlemsstatens nationella lagstiftning. Värdmedlemsstaten får dock förbjuda bärandet av vissa typer av tjänstevapen, ammunition eller utrustning, under förutsättning att samma regler gäller enligt medlemsstatens lagstiftning för dess egna gränsbevakningstjänstemän. Medlemsstaterna skall redan innan de gästande tjänstemännen placeras ut underrätta byrån om vilka tjänstevapen och vilken ammunition och utrustning som är tillåten och villkoren för deras användning. Byrån skall göra denna information tillgänglig för medlemsstaterna.

6.   Genom undantag från punkt 2 skall gästande tjänstemän, när de utför sina uppgifter och utövar sina befogenheter, ha rätt att använda våld, inklusive tjänstevapen, ammunition och övrig utrustning, om hemmedlemsstaten och värdmedlemsstaten går med på detta, i närvaro av värdmedlemsstatens gränsbevakningspersonal och i enlighet med värdmedlemsstatens nationella lagstiftning.

7.   Genom undantag från punkt 6 får tjänstevapen, ammunition och övrig utrustning användas i självförsvar och när det är befogat för att skydda de gästande tjänstemännen själva eller andra personer i enlighet med värdmedlemsstatens nationella lagstiftning.

8.   Vid tillämpning av denna förordning får värdmedlemsstaten tillåta de gästande tjänstemännen att göra sökningar i de nationella och europeiska databaser som är nödvändiga för in- och utresekontroll och gränsbevakning. De gästande tjänstemännen skall endast söka uppgifter som krävs för att utföra sina uppgifter och utöva sina befogenheter. Värdmedlemsstaten skall före utplaceringen av gästande tjänstemän informera byrån om i vilka nationella och europeiska databaser sökningar får göras. Byrån skall göra denna information tillgänglig för alla medlemsstater som deltar i utplaceringen.

9.   Sökningar enligt punkt 8 skall utföras i enlighet med gemenskapsrätten och värdmedlemsstatens nationella lagstiftning på dataskyddsområdet.

10.   Beslut om nekad inresa enligt artikel 13 i förordning (EG) nr 562/2006 får endast fattas av gränsbevakningstjänstemän i värdmedlemsstaten.

Artikel 10a

Ackrediteringsdokument

1.   Byrån skall i samarbete med värdmedlemsstaten utfärda ett dokument på värdmedlemsstatens officiella språk och ett annat officiellt språk vid Europeiska unionens institutioner till de gästande tjänstemännen så att de kan identifieras och som bevis på innehavarens rätt att utföra de uppgifter och utöva de befogenheter som avses i artikel 10.1. Dokumentet skall innehålla följande uppgifter om den gästande tjänstemannen:

2.   Dokumentet skall återlämnas till byrån vid slutet av den gemensamma insatsen eller pilotprojektet.

Artikel 10b

Civilrättsligt ansvar

1.   När gästande tjänstemän tjänstgör i en värdmedlemsstat skall den värdmedlemsstaten i enlighet med sin nationella lagstiftning ansvara för sådan skada som orsakas av de gästande tjänstemännen under tjänsteutövningen.

2.   Om sådan skada orsakats av grov vårdslöshet eller avsiktlig försummelse får värdmedlemsstaten begära att hemmedlemsstaten skall ersätta de belopp som värdmedlemsstaten har betalat ut för att gottgöra offren eller de personer som på offrens vägnar har rätt till ersättning.

3.   Utan att det påverkar utövandet av dess rättigheter gentemot tredje part skall varje medlemsstat avstå från att från värdmedlemsstaten eller någon annan medlemsstat begära gottgörelse för sådan skada som den vållats om skadan inte orsakades av grov vårdslöshet eller avsiktlig försummelse.

4.   Varje tvist mellan medlemsstater som rör tillämpningen av punkterna 2 och 3 och som inte kan regleras genom förhandlingar mellan dem skall hänskjutas till Europeiska gemenskapernas domstol i enlighet med artikel 239 i fördraget.

5.   Utan att det påverkar utövandet av byråns rättigheter gentemot tredje part skall kostnader för skador på byråns utrustning under utplaceringen betalas av byrån om skadan inte orsakades av grov vårdslöshet eller avsiktlig försummelse.

Artikel 10c

Straffrättsligt ansvar

Under den tid en gemensam insats eller ett pilotprojekt pågår skall de gästande tjänstemännen behandlas på samma sätt som värdmedlemsstatens tjänstemän när det gäller straffbara gärningar som eventuellt begås mot dem eller av dem.

31.7.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 199/40

(1)

Gemenskapen har satt som mål att bevara och utveckla ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. I syfte att gradvis upprätta ett sådant område bör gemenskapen besluta om åtgärder rörande civilrättsligt samarbete med gränsöverskridande följder i den mån de behövs för att den inre marknaden skall fungera väl.

(2)

Enligt artikel 65 b i fördraget skall dessa åtgärder omfatta främjande av förenligheten mellan tillämpliga bestämmelser i medlemsstaterna om lagkonflikter och om domstolars behörighet.

(3)

Europeiska rådet uttryckte vid sitt möte i Tammerfors den 15 och 16 oktober 1999 sitt stöd för principen om ömsesidigt erkännande av domar och andra avgöranden av rättsliga myndigheter som en hörnsten i det civilrättsliga samarbetet och uppmanade rådet och kommissionen att anta ett åtgärdsprogram för att genomföra principen om ömsesidigt erkännande.

(4)

Rådet antog den 30 november 2000 kommissionens och rådets gemensamma åtgärdsprogram för genomförande av principen om ömsesidigt erkännande av domar på privaträttens område (3). I programmet identifieras åtgärder som rör harmonisering av lagvalsregler som åtgärder som underlättar ömsesidigt erkännande av domar.

(5)

I Haagprogrammet (4), som antogs av Europeiska rådet den 5 november 2004, uppmanades till fortsatt aktivt arbete med lagvalsreglerna för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II).

(6)

För att den inre marknaden skall kunna fungera väl, i syfte att förbättra möjligheten att förutse resultatet av en tvist, öka säkerheten ifråga om vilken lag som är tillämplig och öka den fria rörligheten för domar, måste medlemsstaternas lagvalsregler leda till att samma nationella lag är tillämplig oavsett vid vilket lands domstol talan har väckts.

(7)

Denna förordnings materiella tillämpningsområde och bestämmelser bör överensstämma med rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (5) (Bryssel I) och de instrument som rör tillämplig lag på avtalsförpliktelser.

(8)

Denna förordning bör tillämpas oberoende av vid vilken slags domstol talan väcks.

(9)

Fordringar som uppkommit på grund av utövandet av statliga befogenheter (acta iure imperii) bör inbegripa fordringar mot tjänstemän som agerar på statens vägnar och ansvar för offentliga myndigheters handlingar, inbegripet ansvar för offentligt tillsatta ämbetsmän. Därför bör ärenden som rör sådana fordringar undantas från denna förordnings tillämpningsområde.

(10)

Familjeförhållanden bör omfatta förhållanden mellan föräldrar och barn, mellan makar, mellan besvågrade samt mellan släktingar på sidolinjen. Hänvisningen i artikel 1.2 till förhållanden som har samma verkan som äktenskap och andra familjeförhållanden bör tolkas i enlighet med lagen i den medlemsstat där talan väcks.

(11)

Innebörden i begreppet utomobligatorisk förpliktelse varierar från en medlemsstat till en annan. I denna förordning bör därför utomobligatorisk förpliktelse förstås som ett autonomt begrepp. Lagvalsreglerna i denna förordning bör också omfatta utomobligatoriska förpliktelser som följer av strikt ansvar.

(12)

Tillämplig lag bör också reglera frågan om vilka personer som kan hållas ansvariga för sina handlingar vid skadeståndsgrundande händelser (tort/delict).

(13)

Enhetliga regler som tillämpas oavsett vilket lagval som följer av dem kan göra att risken för snedvriden konkurrens mellan de rättssökande i gemenskapen avvärjs.

(14)

Kravet på rättssäkerhet och behovet av att skipa rättvisa i enskilda fall utgör viktiga delar i ett område med rättvisa. I denna förordning fastställs de anknytningsfaktorer som är mest lämpliga för att uppnå dessa mål. I denna förordning fastställs därför en allmän regel, men också särskilda regler och, i vissa bestämmelser, en ”undantagsregel” som gör det möjligt att göra undantag från dessa regler om det klart framgår av alla omständigheter i fallet att den skadeståndsgrundande händelsen har en uppenbart närmare anknytning till ett annat land. Alla dessa regler bildar således ett flexibelt ramverk av lagvalsregler. Det gör det även möjligt för den domstol där talan har väckts att behandla enskilda fall på lämpligt sätt.

(15)

Principen att tillämpa lagen i det land där den skadevållande händelsen inträffade (lex loci delicti commissi) är huvudregeln för utomobligatoriska förpliktelser i nästan alla medlemsstater, men den praktiska tillämpningen av principen varierar när fallet har anknytning till flera länder. Detta leder till osäkerhet ifråga om vilken lag som är tillämplig.

(16)

Enhetliga regler bör öka möjligheten att förutse hur domstolarna kommer att döma och garantera rimlig avvägning mellan de intressen som den vars ansvar görs gällande och den skadelidande har. Anknytningen till det land där den direkta skadan uppkom (lex loci damni) skapar en rimlig balans mellan de intressen som den vars ansvar görs gällande och den skadelidande har, och den avspeglar även den moderna uppfattningen om civilrättsligt ansvar och utvecklingen av system för strikt ansvar.

(17)

Tillämplig lag bör bestämmas på grundval av var skadan uppkommer, oavsett i vilket eller vilka länder indirekta följder kan inträffa. I enlighet med detta bör, i händelse av personskada eller skada på egendom, det land där skadan uppkommer vara det land där personskadan uppstår eller egendomen skadas.

(18)

Huvudregeln i denna förordning bör vara lex loci damni, som föreskrivs i artikel 4.1. Artikel 4.2 bör ses som ett undantag från denna huvudprincip, genom vilket en särskild anknytning uppkommer om parterna har sin vanliga vistelseort i samma land. Artikel 4.3 bör betraktas som ett undantag från artikel 4.1 och 4.2 om det framgår av alla omständigheter i fallet att den skadeståndsgrundande händelsen har en uppenbart närmare anknytning till ett annat land.

(19)

Särskilda regler bör införas för speciella skadeståndsgrundande händelser där regeln inte tillgodoser behovet av en rimlig balans mellan berörda intressen.

(20)

Lagvalsregeln om produktansvar bör uppfylla målen att rättvist fördela de risker som hör till ett modernt högteknologiskt samhälle, skydda konsumenternas hälsa, stimulera till innovation, garantera att konkurrensen inte snedvrids och underlätta handelsutbyte. Införande av ett system med anknytningsfaktorer i olika nivåer tillsammans med en förutsebarhetsregel är en väl avvägd lösning med tanke på dessa mål. I den första nivån beaktas lagen i det land där den skadelidande hade sin vanliga vistelseort när skadan uppkom om produkten salufördes i det landet. De övriga nivåerna blir aktuella om produkten inte salufördes i det landet, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4.2 och möjligheten att det finns en uppenbart närmare anknytning till ett annat land.

(21)

Den särskilda regeln i artikel 6 är inte ett undantag från huvudregeln i artikel 4.1, utan snarast ett klarläggande av denna. Vid otillbörlig konkurrens bör lagvalsregeln skydda konkurrerande företag, konsumenterna och den stora allmänheten och säkerställa korrekt fungerande marknadsekonomi. Dessa mål tillgodoses i allmänhet genom anknytningen till lagen i det land där konkurrensförhållandena eller konsumenternas kollektiva intressen påverkas eller kan påverkas.

(22)

De utomobligatoriska förpliktelser som har sin grund i konkurrensbegränsningar och som anges i artikel 6.3 bör omfatta överträdelser av såväl nationell konkurrenslagstiftning som gemenskapens konkurrenslagstiftning. Tillämplig lag för sådana utomobligatoriska förpliktelser bör vara lagen i det land där marknaden påverkas eller kan påverkas. I fall där marknaden påverkas, eller kan påverkas, i mer än ett land, bör käranden under vissa förutsättningar kunna välja att grunda sitt krav på lagen i det land där talan väcks.

(23)

I denna förordning bör begreppet konkurrensbegränsning omfatta förbud mot avtal mellan företag, beslut fattade av företagssammanslutningar samt samordnade förfaranden som syftar till eller får till resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom en medlemsstat eller inom den inre marknaden, liksom förbud mot missbruk av en dominerande ställning inom en medlemsstat eller inom den inre marknaden, när sådana avtal, beslut, samordnade förfaranden eller missbruk är förbjudna enligt artiklarna 81 och 82 i fördraget eller enligt en medlemsstats nationella lagstiftning.

(24)

Miljöskada bör förstås som en negativ förändring hos en naturresurs, såsom vattnet, marken eller luften, försämring av den funktion som den naturresursen har till förmån för en annan naturresurs eller för allmänheten, eller försvagning av de levande organismernas mångfald.

(25)

När det gäller miljöskador är tillämpning av principen om särbehandling av den skadelidande fullt berättigad enligt artikel 174 i fördraget som föreskriver att det bör finnas en hög skyddsnivå som bygger på försiktighetsprincipen, principen att förebyggande åtgärder bör vidtas, principen att åtgärder vid källan skall prioriteras och principen att förorenaren skall betala. Frågan om när den person som begär skadestånd kan välja tillämplig lag bör fastställas i enlighet med lagen i den medlemsstat där talan väcktes.

(26)

Vid immaterialrättsintrång bör den universellt erkända principen om skyddslandsprincipen (lex loci protectionis), fortsätta att gälla. Med begreppet immateriella rättigheter bör i denna förordning avses till exempel upphovsrätt, närstående rättigheter, rätt i sitt eget slag i fråga om databasskydd och industriellt rättsskydd.

(27)

Innehållet i begreppet stridsåtgärder, såsom strejk eller lockout, varierar från medlemsstat till medlemsstat och styrs av varje medlemsstats interna regler. Huvudprincipen i denna förordning är därför att lagen i det land där stridsåtgärderna vidtas bör tillämpas, i syfte att skydda rättigheterna och skyldigheterna för arbetstagare och arbetsgivare.

(28)

Den särskilda regeln om stridsåtgärder i artikel 9 påverkar inte villkoren för utövandet av sådana åtgärder i enlighet med nationell lagstiftning och påverkar inte heller den rättsliga statusen för fackföreningar eller arbetstagares representativa organisationer enligt medlemsstaternas lagstiftning.

(29)

Särskilda regler bör föreskrivas för skada som har vållats av annat än en skadeståndsgrundande händelse, till exempel obehörig vinst, tjänst utan uppdrag (negotiorum gestio) och oaktsamhet vid ingående av avtal (culpa in contrahendo).

(30)

Oaktsamhet vid ingående av avtal är ett autonomt begrepp i denna förordning och bör inte nödvändigtvis tolkas i den mening som avses i nationell lagstiftning. Begreppet bör omfatta åsidosättande av upplysningsplikt och avbrutna avtalsförhandlingar. Artikel 12 omfattar endast utomobligatoriska förpliktelser som har direkt koppling till de diskussioner som föregick ingåendet av avtalet. Detta innebär att artikel 4 eller andra tillämpliga bestämmelser i denna förordning bör tillämpas om en person lider personlig skada under förhandlingar om ett avtal.

(31)

För att respektera principen om partsautonomi och för att höja den rättsliga säkerheten bör parterna få välja vilken lag som skall tillämpas på en utomobligatorisk förpliktelse. Detta val bör vara uttryckligt eller med rimlig säkerhet framgå av omständigheterna i det aktuella fallet. När domstolen fastställer förekomsten av ett avtal måste den respektera parternas avsikter. Den svagare parten bör skyddas genom vissa begränsningar i möjligheten att ingå lagvalsavtal.

(32)

Allmänintresset motiverar att medlemsstaternas domstolar i vissa undantagsfall bör få möjlighet att tillämpa undantag genom att åberopa grunderna för rättsordningen och övergripande tvingande bestämmelser. I synnerhet kan tillämpningen av en bestämmelse i den lag som anvisas i denna förordning, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet och rättsordningen i den medlemsstat där talan väckts, anses stå i strid med grunderna för domstolslandets rättsordning om den leder till utdömande av ett orimligt icke-kompensatoriskt skadestånd, vars syfte är att avskräcka eller bestraffa.

(33)

Enligt de nuvarande nationella bestämmelserna om skadestånd till skadelidande vid vägtrafikolyckor skall den berörda domstolen när den fastställer skadeståndets storlek för personskador i sådana fall där olyckan äger rum i annan stat än den där den skadelidande har sin vanliga vistelseort ta hänsyn till alla faktiska omständigheter som rör den enskilde skadelidande, inklusive i synnerhet de faktiska förlusterna och kostnaderna för eftervård och sjukvård.

(34)

För att uppnå en rimlig avvägning mellan parternas intressen måste i den mån det är lämpligt hänsyn tas till gällande ordnings- och säkerhetsbestämmelser i det land där den skadegörande händelsen inträffade, även när den utomobligatoriska förpliktelsen regleras genom lagstiftningen i ett annat land. Begreppet ordnings- och säkerhetsbestämmelser bör tolkas som att det avser alla regler som har samband med ordning och säkerhet, inklusive exempelvis trafiksäkerhetsregler i händelse av en olycka.

(35)

Man bör undvika fördelning på flera instrument av lagvalsregler och skillnader mellan sådana regler. Genom denna förordning utesluts emellertid inte möjligheten att införa lagvalsregler för utomobligatoriska förpliktelser i gemenskapsrättsliga bestämmelser när det gäller särskilda frågor.

Denna förordning bör emellertid inte påverka tillämpningen av andra instrument som fastställer bestämmelser avsedda att bidra till att den inre marknaden fungerar väl i den mån de inte kan tillämpas tillsammans med den lag som anvisas genom reglerna i förordningen. Tillämpningen av bestämmelser i den tillämpliga lag som anvisas i denna förordning bör inte begränsa den fria rörligheten för varor och tjänster såsom den regleras av gemenskapsinstrument, exempelvis Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel på den inre marknaden (”Direktiv om elektronisk handel”) (6).

(36)

Respekten för medlemsstaternas internationella åtaganden innebär att denna förordning inte bör påverka internationella konventioner som en eller flera medlemsstater har anslutit sig till vid den tidpunkt då denna förordning antas. För att göra reglerna mer tillgängliga bör kommissionen, på grundval av uppgifter från medlemsstaterna, offentliggöra en förteckning över de tillämpliga konventionerna i Europeiska unionens officiella tidning.

(37)

Kommissionen kommer att lägga fram ett förslag för Europaparlamentet och rådet om förfaranden och villkor i enlighet med vilka medlemsstaterna, i enskilda undantagsfall och avseende sektorsfrågor, skall ha rätt att för egen del med tredjeländer förhandla om och ingå avtal som innehåller bestämmelser om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser.

(38)

Eftersom målet för denna förordning inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, och det därför, på grund av förordningens omfattning och verkningar, bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(39)

I enlighet med artikel 3 i det till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen fogade protokollet om Förenade kungarikets och Irlands ställning deltar Förenade kungariket och Irland i antagandet och tillämpningen av denna förordning.

(40)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i det till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen fogade protokollet om Danmarks ställning deltar Danmark inte i antagandet av denna förordning som därför inte är bindande för eller tillämplig i Danmark.

a)

utomobligatoriska förpliktelser som har sin grund i familjeförhållanden och förhållanden som enligt den lag som är tillämplig på sådana förhållanden har samma verkan, inberäknat underhållsskyldighet,

b)

utomobligatoriska förpliktelser som har sin grund i makars förmögenhetsförhållanden, förmögenhetsförhållanden i förhållanden som enligt den lag som är tillämplig på sådana förhållanden har samma verkan som äktenskap samt arv och testamenten,

c)

utomobligatoriska förpliktelser som har sin grund i växlar, checkar, löpande skuldebrev och andra negotiabla värdepapper, i den utsträckning som förpliktelserna enligt sådana andra negotiabla värdepapper följer av deras negotiabla karaktär,

d)

utomobligatoriska förpliktelser som har sin grund i lagstiftning om bolag och andra juridiska personer, såsom frågor om deras upprättande genom registrering eller på annat sätt, deras rättskapacitet, interna organisation eller upplösning, personligt ansvar för delägare och medlemmar i denna egenskap för bolagets eller den juridiska personens förpliktelser och det personliga ansvar som ett bolags eller dess medlemmars revisorer har för den lagstadgade revisionen av räkenskaperna,

e)

utomobligatoriska förpliktelser som har sin grund i förhållanden mellan instiftare av en trust, trustees och förmånstagare till en trust som har inrättats frivilligt,

f)

utomobligatoriska förpliktelser som har sin grund i en atomskada,

g)

utomobligatoriska förpliktelser som har sin grund i kränkning av privatlivet eller personlighetsskyddet, inberäknat ärekränkning.

a)

en skadevållande händelse innefatta skadevållande händelser som kan inträffa, och

b)

skada innefatta den skada som kan uppkomma.

a)

lagen i det land där den skadelidande hade sin vanliga vistelseort när skadan uppkom, om produkten saluförts i det landet, eller i annat fall,

b)

lagen i det land där produkten förvärvades, om produkten saluförts i det landet, eller i annat fall,

c)

lagen i det land där skadan uppkom, om produkten saluförts i det landet.

3.

a)

lagen i det land där skadan uppkommer, oavsett i vilket land den skadevållande händelsen inträffade och oavsett i vilket eller vilka länder indirekta följder uppkom, eller

b)

om parterna har sin vanliga vistelseort i samma land då den skadevållande händelsen inträffade, lagen i det landet, eller

c)

om det framgår av de samlade omständigheter i fallet att den utomobligatoriska förpliktelse som har sin grund i förhandlingar som föregår ingåendet av ett avtal har en uppenbart närmare anknytning till ett annat land än det som anges i a och b, lagen i det landet.

a)

genom ett avtal som har ingåtts efter det att den skadevållande händelsen inträffat,

eller

b)

om alla parter bedriver kommersiell verksamhet, också genom ett avtal som de frivilligt har förhandlat fram innan den skadevållande händelsen inträffat.

a)

grunden för och omfattningen av ansvaret, däribland fastställandet av vilka personer som kan hållas ansvariga för sina handlingar,

b)

grunderna för ansvarsfrihet, begränsning av ansvar och fördelning av ansvar,

c)

förekomsten, arten och bedömningen av skadorna eller den gottgörelse som begärs,

d)

de åtgärder som en domstol får vidta inom gränserna för sina befogenheter enligt sin processlagstiftning för att förhindra skadan eller få den att upphöra, eller för att säkerställa att ersättning utgår för skadan,

e)

frågan om rätten att begära skadestånd eller gottgörelse får överföras, inklusive genom arv,

f)

vilka personer som har rätt till ersättning för skada som de personligen lidit,

g)

ansvar för andra personers handlingar,

h)

det sätt på vilket en förpliktelse kan upphöra samt regler för preskription och andra rättighetsförluster som följer av utgången av en frist, däribland regler för när fristen börjar löpa, när fristen kan avbrytas och när fristen tillfälligt upphör att löpa.

i)

en förteckning över de konventioner som avses i punkt 1,

ii)

uppsägningar som avses i punkt 1.

i)

en studie av konsekvenserna av det sätt på vilket utländsk lag behandlas inom olika jurisdiktioner och i vilken omfattning domstolarna i medlemsstaterna i praktiken tillämpar utländsk lag i enlighet med denna förordning,

ii)

en studie av konsekvenserna av artikel 28 i denna förordning beträffande Haagkonventionen av den 4 maj 1971 om tillämplig lag för trafikolyckor.