29.6.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 171/1

(1)

Den inre marknaden är ett område utan inre gränser där fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital måste säkerställas. För detta ändamål finns det ett omfattande EG-typgodkännandesystem för motorfordon, som fastställs genom rådets direktiv 70/156/EEG av den 6 februari 1970 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om typgodkännande av motorfordon och släpvagnar till dessa fordon (3). De tekniska kraven för typgodkännande av motorfordon med avseende på utsläpp bör därför harmoniseras för att kraven inte skall skilja sig åt mellan olika medlemsstater och för att säkerställa en hög miljöskyddsnivå.

(2)

Denna förordning är en av flera särskilda rättsakter inom ramen för gemenskapens typgodkännandeförfarande enligt direktiv 70/156/EEG. Det direktivet bör därför ändras i enlighet med detta.

(3)

På begäran av Europaparlamentet har en ny metod för lagstiftningsarbetet införts för EU:s fordonslagstiftning. I denna förordning fastställs därför grundläggande bestämmelser om utsläpp från fordon, medan de tekniska specifikationerna fastställs i genomförandeåtgärder som antas enligt kommittéförfaranden.

(4)

I mars 2001 inledde kommissionen CAFE-programmet (Ren luft i Europa), vars huvuddrag anges i ett meddelande av den 4 maj 2005. Detta har lett till att en tematisk strategi för luftförorening har antagits genom ett meddelande av den 21 september 2005. En av slutsatserna i den tematiska strategin är att det är nödvändigt att ytterligare minska utsläppen från transportsektorn (luft-, sjö- och landtransport), hushållen och energi-, jordbruks- och industrisektorerna för att EU:s mål för luftkvaliteten skall kunna uppnås. Minskningen av fordonsutsläpp bör i detta sammanhang ses som en del i en global strategi. Euro 5- och Euro 6-normerna är en av de åtgärder som utformats för att minska utsläppen av såväl partiklar som ozonbildande ämnen såsom kväveoxider och kolväten.

(5)

För att EU:s mål för luftkvaliteten skall kunna uppnås krävs fortsatta ansträngningar för att minska fordonsutsläppen. Industrin bör av detta skäl ges tydliga besked om framtida utsläppsgränser. Utöver värden för Euro 5 anger därför denna förordning även utsläppsgränser för Euro 6-steget.

(6)

För att luftkvaliteten skall förbättras och gränsvärdena för föroreningar upprätthållas är det nödvändigt att särskilt dieselfordonens kväveoxidutsläpp minskas avsevärt. Detta kräver att ambitiösa gränsvärden uppfylls i steget för Euro 6 utan att man behöver avstå från dieselmotorernas fördelar vad gäller bränsleförbrukning och utsläpp av kolväten och kolmonoxid. En sådan åtgärd för att minska kväveoxidutsläpp på ett tidigt stadium kommer att ge fordonstillverkarna i hela Europa möjlighet att planera långsiktigt.

(7)

När utsläppskraven fastställs är det viktigt att beakta konsekvenserna för marknadernas och tillverkarnas konkurrenskraft, de direkta och indirekta kostnader som drabbar företagen, de vinster som genereras i form av stimulerad innovation, förbättrad luftkvalitet, lägre hälsorelaterade kostnader och ökad livslängd samt konsekvenserna när det gäller de totala koldioxidutsläppen.

(8)

För att förbättra den inre marknadens funktion, särskilt när det gäller fri rörlighet för varor, etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster, krävs obegränsad tillgång till reparationsinformation om fordonen genom ett standardiserat format för att få fram teknisk information, samt en effektiv konkurrens på marknaden för tjänster som avser information om reparation och underhåll av fordon. En stor del av denna information gäller system för omborddiagnos (OBD) och deras samverkan med andra system i fordonet. Det bör fastställas tekniska specifikationer som tillverkarnas webbplatser bör respektera liksom riktade åtgärder som säkerställer rimlig tillgång för små och medelstora företag. Gemensamma normer som fastställs tillsammans med berörda parter, såsom Oasis-formatet (4), kan underlätta informationsutbytet mellan tillverkare och tjänsteleverantörer. Det är därför till en början lämpligt att kräva att Oasis-formatet används för tekniska specifikationer och att uppmana kommissionen att be CEN/ISO att vidareutveckla detta format till en standard som på sikt kan ersätta Oasis-formatet.

(9)

Senast fyra år efter ikraftträdandet av denna förordning bör kommissionen se över systemet för tillgång till all information om reparation och underhåll av fordon, och på grundval av detta fastställa huruvida det vore lämpligt att konsolidera alla bestämmelser om tillgång till information om reparation och underhåll av fordon i ett reviderat ramdirektiv om typgodkännande. Om bestämmelserna om tillgång till all fordonsinformation införlivas i det direktivet bör motsvarande bestämmelser i denna förordning upphävas, på villkor att den rätt till tillgång till information om reparation och underhåll som redan finns bibehålls.

(10)

Kommissionen bör följa utvecklingen när det gäller utsläpp som hittills inte omfattas av lagstiftning och som uppkommer till följd av den mer omfattande användningen av nya bränsleblandningar, motortekniker och system för kontroll av utsläpp och vid behov lägga fram ett förslag för Europaparlamentet och rådet i syfte att reglera sådana utsläpp.

(11)

För att göra det lättare att införa nya fordon och behålla befintliga fordon som drivs med alternativa bränslen, som kan ha låga utsläpp av kväveoxider och partiklar, och samtidigt stimulera till minskade utsläpp från bensindrivna fordon införs i denna förordning olika gränsvärden för totala kolväten och ickemetankolväten.

(12)

Arbetet med att genomföra strängare gränsvärden för utsläpp, även minskade koldioxidutsläpp, och med att se till att dessa gränsvärden avspeglar fordonens faktiska utsläpp vid användning bör fortsätta.

(13)

För att se till att utsläppen av ultrafina partiklar (0,1 µm och lägre) begränsas bör kommissionen så snart som möjligt och senast i samband med ikraftträdandet av Euro 6-steget fastställa en metod som grundar sig på antal partiklar, som ett komplement till den nuvarande metoden som grundar sig på massa. Den antalsbaserade metoden bör bygga på resultaten från det program för partikelmätning (Particulate Measurement Programme – PMP) som genomförs inom ramen för FN:s ekonomiska kommission för Europa och vara förenlig med de nuvarande ambitiösa miljömålen.

(14)

För att säkerställa en ökad repeterbarhet vid laboratoriemätningar av partikelmassautsläpp och av antalet utsläppta partiklar bör kommissionen anta en ny mätmetod som skall ersätta den nuvarande. Detta bör göras så snart som möjligt och senast i samband med ikraftträdandet av Euro 6-steget. Metoden bör bygga på resultaten från PMP. När den nya mätmetoden har införts bör de gränsvärden för partikelmassautsläpp som anges i denna förordning justeras, eftersom den nya tekniken innebär att en lägre massa kan registreras än vad som är fallet med den nuvarande metoden.

(15)

Kommissionen bör löpande kontrollera behovet av att revidera den nya europeiska körcykeln (New European Drive Cycle) som är den provningsmetod som fungerar som underlag för lagstiftningen om EG-typgodkännande med avseende på utsläpp. Provcyklerna kan behöva uppdateras eller ersättas för att anpassas till ändrade fordonsspecifikationer och körbeteenden. De kan behöva omarbetas så att de verkliga utsläppen motsvarar dem som är uppmätta vid typgodkännandet. Det bör också övervägas om system för ombordmätning skall användas och om regleringskonceptet ”not-to-exceed” bör införas.

(16)

OBD-system är viktiga för att kontrollera utsläppen när fordonet är i bruk. Eftersom det är viktigt att de verkliga utsläppen kontrolleras bör kommissionen löpande kontrollera kraven för sådana system och toleranströsklarna för felsignaler.

(17)

Det är nödvändigt att ha en standardiserad metod för att mäta fordons bränsleförbrukning och koldioxidutsläpp så att inga tekniska handelshinder uppstår mellan medlemsstaterna. Det är också nödvändigt att se till att kunder och användare får objektiv och precis information.

(18)

Kommissionen bör innan den utarbetar ett förslag till framtida utsläppsnormer genomföra undersökningar för att avgöra om fortsatt klassificering av fordonskategorierna i grupper fortfarande är nödvändig och om massaneutrala utsläppsgränser kan tillämpas.

(19)

Medlemsstaterna bör ha möjlighet att besluta om ekonomiska incitament för att påskynda utsläppandet på marknaden av fordon som uppfyller de krav som antagits på gemenskapsnivå. Sådana incitament bör emellertid vara förenliga med bestämmelserna i fördraget, i synnerhet reglerna om statligt stöd. Detta är för att förhindra snedvridningar på den inre marknaden. Denna förordning bör inte påverka medlemsstaternas rätt att låta utsläpp ligga till grund för beräkningen av fordonsskatter.

(20)

Eftersom lagstiftningen om fordons utsläpp och bränsleförbrukning har utvecklats under mer än 35 år och nu omfattar över 24 direktiv, bör dessa direktiv ersättas med en ny förordning och ett antal tillämpningsåtgärder. Genom att en förordning används kommer de utförliga tekniska föreskrifterna att vara direkt tillämpliga på tillverkare, godkännandemyndigheter och tekniska tjänster, och uppdateringar kan ske mycket snabbare och effektivare. Direktiven 70/220/EEG (5), 72/306/EEG (6), 74/290/EEG (7), 80/1268/EEG (8), 83/351/EEG (9), 88/76/EEG (10), 88/436/EEG (11), 89/458/EEG (12), 91/441/EEG (13), 93/59/EEG (14), 94/12/EG (15), 96/69/EG (16), 98/69/EG (17), 2001/1/EG (18), 2001/100/EG (19) och 2004/3/EG (20) bör därför upphävas. Medlemsstaterna bör dessutom även upphäva genomförandebestämmelserna till de upphävda direktiven.

(21)

För att klargöra räckvidden av lagstiftningen om fordonsutsläpp bör Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/55/EG av den 28 september 2005 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om åtgärder mot utsläpp av gas- och partikelformiga föroreningar från motorer med kompressionständning som används i fordon samt mot utsläpp av gasformiga föroreningar från motorer med gnisttändning drivna med naturgas eller gasol vilka används i fordon (21) ändras så att direktivet omfattar alla tunga fordon medan denna förordning avser lätta fordon.

(22)

För att säkerställa en smidig övergång från de nu gällande direktiven till denna förordning bör tillämpningen av förordningen skjutas fram en tid efter det att den har trätt i kraft. Under den perioden bör tillverkarna kunna välja om de vill få fordonen godkända enligt de gällande direktiven eller enligt denna förordning. Bestämmelserna om ekonomiska incitament bör vara tillämpliga omedelbart efter det att denna förordning har trätt i kraft. Giltigheten för typgodkännanden som meddelats enligt gällande direktiv påverkas inte av att denna förordning träder i kraft.

(23)

För att säkerställa en smidig övergång från de nu gällande direktiven till denna förordning bör vissa undantag medges i Euro 5-steget för fordon konstruerade för att uppfylla särskilda samhälleliga behov. Sådana undantag bör upphöra i samband med att Euro 6-steget träder i kraft.

(24)

De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra denna förordning bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (22).

(25)

Kommissionen bör särskilt ges behörighet att införa gränsvärden för partikelantal i bilaga I, liksom att justera de gränsvärden för partikelmassa som förekommer i den bilagan. Eftersom dessa åtgärder har en allmän räckvidd och avser att ändra icke väsentliga delar av denna förordning, bör de antas i enlighet med det föreskrivande förfarandet med kontroll i artikel 5a i beslut 1999/468/EG.

(26)

Kommissionen bör även ges behörighet att införa särskilda förfaranden, tester och krav för typgodkännanden, liksom en reviderad mätmetod för partiklar och ett gränsvärde för partikelantal, samt att anta åtgärder rörande användningen av manipulationsanordningar, tillgång till information om reparation och underhåll av fordon samt testcykler som används för att mäta utsläpp. Eftersom dessa åtgärder har en allmän räckvidd och avser att komplettera denna förordning genom tillägg av nya icke väsentliga delar, bör de antas i enlighet med det föreskrivande förfarandet med kontroll i artikel 5a i beslut 1999/468/EG.

(27)

Eftersom målen för denna förordning, nämligen att förverkliga den inre marknaden genom införande av gemensamma tekniska krav beträffande utsläpp från motorfordon och genom att garantera oberoende verkstäder samma tillgång till information om reparation och underhåll av fordon som auktoriserade återförsäljare eller verkstäder, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

1.

hybridfordon: fordon som för sin framdrivning är försett med minst två olika energiomvandlare och två olika energilagringssystem (på fordonet).

2.

fordon konstruerade för att uppfylla särskilda samhälleliga behov: dieselfordon i kategori M1 som är antingen

3.

referensvikt: fordonets vikt i körklart skick utom den enhetliga förarvikten på 75 kg och med ett fast tillägg på 100 kg.

4.

gasformiga föroreningar: avgasutsläpp som består av kolmonoxid, kväveoxider, uttryckt som kvävedioxidekvivalenter (NO2), och kolväten.

5.

partikelformiga föroreningar: avgasämnen som avlägsnas från de utspädda avgaserna vid en högsta temperatur på 325 °K (52 °C) med hjälp av de filter som beskrivs i provningsförfarandet för kontroll av genomsnittliga utsläpp från avgasröret.

6.

utsläpp från avgasrör: utsläpp av gas- och partikelformiga föroreningar.

7.

utsläpp genom avdunstning: ångor av kolväten som avges från ett fordons bränslesystem utöver utsläppen från avgasröret.

8.

vevhus: utrymmen i eller utanför motorn som är kopplade till oljetråget med inre eller yttre rörledningar genom vilka gaser och ångor kan släppas ut.

9.

system för omborddiagnos eller OBD-system: system för övervakning av utsläpp med förmåga att identifiera den sannolika felkällan med hjälp av felkoder som lagrats i ett datorminne.

10.

manipulationsanordning: del av konstruktion vilken mäter temperatur, fordonshastighet, motorns varvtal, växel, insugningsundertryck eller andra parametrar i syfte att aktivera, modulera, fördröja eller inaktivera funktionen hos någon del i systemet för kontroll av utsläpp, och vilken försämrar effekten hos systemet för kontroll av utsläpp under förhållanden som rimligen kan förväntas vid normal användning av fordonet.

11.

utsläppsbegränsande anordning: de komponenter i ett fordon som styr eller begränsar utsläpp från avgasröret eller utsläpp genom avdunstning.

12.

ursprunglig utsläppsbegränsande anordning: utsläppsbegränsande anordning eller en kombination av sådana anordningar som omfattas av det typgodkännande som beviljats för fordonet i fråga.

13.

ersättande utsläppsbegränsande anordning: en utsläppsbegränsande anordning eller en kombination av sådana anordningar avsedd att ersätta en ursprunglig utsläppsbegränsande anordning och som kan godkännas som separat teknisk enhet enligt definitionen i direktiv 70/156/EEG.

14.

information om reparation och underhåll av fordon: all information som krävs för diagnos, underhåll, kontroll, periodisk övervakning, reparation, omprogrammering eller ominstallation av originaldata när det gäller fordonet, och som tillverkarna tillhandahåller sina auktoriserade återförsäljare eller verkstäder, inklusive alla senare ändringar och tillägg till denna information. Denna information omfattar all information som krävs för att installera delar eller anordningar på fordon.

15.

oberoende aktör: andra företag än auktoriserade återförsäljare och verkstäder som direkt eller indirekt är delaktiga i reparation och underhåll av motorfordon, särskilt reparatörer, tillverkare eller återförsäljare av utrustning för reparation, verktyg eller reservdelar, utgivare av teknisk information, bilklubbar, aktörer som ger hjälp på vägarna, aktörer som erbjuder kontroll och provningstjänster och aktörer som erbjuder utbildning för installatörer, tillverkare och reparatörer av utrustning för fordon som drivs med alternativa bränslen.

16.

biodrivmedel: flytande eller gasformiga drivmedel som framställs av biomassa.

17.

alternativbränslefordon: fordon som konstruerats för att kunna drivas med minst ett slags bränsle som antingen är gasformigt vid omgivningens temperatur och under atmosfärstryck eller som huvudsakligen har framställts från icke-mineralolja.

a)

anordningen är nödvändig för att skydda motorn mot skador eller olyckor samt för att garantera säker körning,

b)

anordningen endast fungerar i den utsträckning det är nödvändigt för att starta motorn,

eller

c)

villkoren för den i huvudsak omfattas av provningsförfarandena för kontroll av utsläpp genom avdunstning och genomsnittliga utsläpp från avgasrör.

a)

utsläpp från avgasrör, inbegripet testcykler, utsläpp vid låg omgivningstemperatur, utsläpp vid tomgång, röktäthet och efterbehandlingssystemens korrekta funktion och regenerering,

b)

utsläpp genom avdunstning och utsläpp från vevhuset,

c)

OBD-system och utsläppsbegränsande anordningars funktion efter ibruktagande,

d)

hållbarheten hos utsläppsbegränsande anordningar, reservdelar till ersättande utsläppsbegränsande anordningar, överensstämmelsen för fordon i drift, produktionsöverensstämmelse och trafiksäkerhet,

e)

mätning av växthusgasutsläpp och bränsleförbrukning,

f)

hybridfordon och alternativbränslefordon,

g)

utvidgning av typgodkännanden och krav till att även omfatta tillverkare av fordon i små serier,

h)

provningsutrustning,

och

i)

referensbränslen, såsom bensin, dieselbränslen, gasformiga bränslen och biodrivmedel, såsom bioetanol, biodiesel och biogas.

a)

en entydig identifiering av fordonet,

b)

servicehandböcker,

c)

tekniska manualer,

d)

komponent- och diagnosinformation (t.ex. högsta respektive lägsta teoretiska mätvärden),

e)

kopplingsscheman,

f)

diagnostiska felkoder (inklusive tillverkarspecifika koder),

g)

identifieringsnummer för mjukvarukalibrering för en fordonstyp,

h)

information om, och förmedlad med hjälp av, märkesskyddade verktyg och utrustning,

och

i)

information om dataregistrering samt bidirektionella övervaknings- och provningsdata.

a)

Lämnande av oriktiga uppgifter i samband med godkännandeförfarandet eller förfaranden inför återtagande från marknaden.

b)

Förfalskning av testresultat, antingen för typgodkännande eller om överensstämmelse för fordon i drift.

c)

Undanhållande av uppgifter eller tekniska specifikationer vilka kunde leda till återtagande från marknaden eller återkallande av typgodkännande.

d)

Användning av manipulationsanordningar.

e)

Vägran att bereda tillgång till information.

a)

Ändring av denna förordning i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 15.3 i syfte att justera de gränsvärden för partikelmassa som anges i bilaga I till denna förordning och införa gränsvärden för partikelantal i den bilagan så att de i stort korrelerar med massagränsvärdena för bensin och dieselbränsle.

b)

Antagande av en reviderad mätmetod för partiklar och ett gränsvärde för partikelantal i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 15.3.

a)

Titeln skall ersättas med följande:

”Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/55/EG av den 28 september 2005 om typgodkännande av tunga fordon och motorer avseende utsläpp (Euro IV och V)”.

b)

Artikel 1 skall ersättas med följande:

”Artikel 1

I detta direktiv gäller följande definitioner:

c)

Punkt 1 i bilaga I skall ersättas med följande:

—

direktiv 70/220/EEG,

—

direktiv 72/306/EEG,

—

direktiv 74/290/EEG,

—

direktiv 77/102/EEG,

—

direktiv 78/665/EEG,

—

direktiv 80/1268/EEG,

—

direktiv 83/351/EEG,

—

direktiv 88/76/EEG,

—

direktiv 88/436/EEG,

—

direktiv 89/458/EEG,

—

direktiv 91/441/EEG,

—

direktiv 93/59/EEG,

—

direktiv 93/116/EG,

—

direktiv 94/12/EG,

—

direktiv 96/44/EG,

—

direktiv 96/69/EG,

—

direktiv 98/69/EG,

—

direktiv 98/77/EG,

—

direktiv 1999/100/EG,

—

direktiv 1999/102/EG,

—

direktiv 2001/1/EG,

—

direktiv 2001/100/EG,

—

direktiv 2002/80/EG,

—

direktiv 2003/76/EG,

—

direktiv 2004/3/EG.

29.6.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 171/17

(1)

För att en adekvat bedömning skall kunna göras av utlandskontrollerade företags inverkan på Europeiska unionens ekonomi är det väsentligt att regelbunden gemenskapsstatistik av god kvalitet finns att tillgå över utländska dotterbolags struktur och verksamhet i hela ekonomin. Detta skulle också underlätta övervakningen av den inre marknadens effektivitet och ekonomiernas successiva integration mot bakgrund av globaliseringen. I detta sammanhang spelar multinationella företag en ledande roll, men små och medelstora företag kan också beröras av utländsk kontroll.

(2)

Genomförandet och översynen av Allmänna tjänstehandelsavtalet (GATS) och avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter (TRIPS) samt de pågående och framtida förhandlingarna om ytterligare avtal innebär att statistiken i fråga behöver göras tillgänglig som underlag för förhandlingarna.

(3)

När den ekonomiska politiken, konkurrenspolitiken, näringspolitiken, forskningspolitiken, politiken för teknisk utveckling samt sysselsättningspolitiken skall utarbetas mot bakgrund av liberaliseringsprocessen behövs statistik över utländska dotterbolag för att mäta vilka direkta och indirekta effekter utländsk kontroll har på sysselsättning, löner och produktivitet i enskilda länder och sektorer.

(4)

De uppgifter som lämnas enligt gällande gemenskapslagstiftning eller som föreligger i medlemsstaterna är otillräckliga, inadekvata eller inte tillräckligt jämförbara för att kunna utgöra en tillförlitlig grund för kommissionens arbete.

(5)

I förordning (EG) nr 184/2005 (3) fastställs en gemensam ram för systematisk framställning av gemenskapsstatistik över betalningsbalansen, internationell handel med tjänster och utländska direkta investeringar. Eftersom statistiken över betalningsbalansen bara till en del täcker de uppgifter som ingår i GATS, är det väsentligt att detaljerad statistik över utländska dotterbolag framställs regelbundet.

(6)

I rådets förordning (EG, Euratom) nr 58/97 av den 20 december 1996 om statistik rörande företagsstrukturer (4) och rådets förordning (EEG) nr 696/93 av den 15 mars 1993 om statistiska enheter för observation och analys av produktionssystemet inom gemenskapen (5) fastställs en gemensam ram för insamling, sammanställning, leverans och utvärdering av gemenskapsstatistik över struktur och verksamhet hos företagen inom gemenskapen.

(7)

Jämförbar, heltäckande och tillförlitlig företagsstatistik över utländska dotterbolag krävs för den sammanställning av nationalräkenskaperna som föreskrivs enligt rådets förordning (EG) nr 2223/96 av den 25 juni 1996 om det europeiska national- och regionalräkenskapssystemet i gemenskapen (6).

(8)

I Förenta nationernas Manual on Statistics of International Trade in Services, Internationella valutafondens Balance of Payments Manual (femte upplagan), och OECD:s Benchmark Definition on foreign direct investment och Handbook on Economic Globalisation Indicators fastställs de generella reglerna för sammanställning av internationellt jämförbar statistik över utländska dotterbolag.

(9)

Framställningen av specifik gemenskapsstatistik regleras av bestämmelserna i rådets förordning (EG) nr 322/97 av den 17 februari 1997 om gemenskapsstatistik (7).

(10)

Eftersom målet för denna förordning, nämligen att skapa gemensamma statistiska standarder för framställningen av jämförbar statistik över utländska dotterbolag, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och det därför, på grund av åtgärdens omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(11)

De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra denna förordning bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (8).

(12)

Kommissionen bör särskilt ges behörighet att anpassa definitionerna i bilagorna I och II och detaljnivån i bilaga III samt att göra eventuella följdändringar i bilagorna I och II, att genomföra resultaten av pilotstudierna och att fastställa korrekta gemensamma kvalitetsstandarder samt kvalitetsrapporternas innehåll och periodicitet. Eftersom dessa åtgärder har en allmän räckvidd och avser att ändra icke väsentliga delar eller komplettera denna förordning genom tillägg av nya icke väsentliga delar, bör de antas i enlighet med det föreskrivande förfarandet med kontroll i artikel 5a i beslut 1999/468/EG.

(13)

Kommittén för det statistiska programmet inrättad genom rådets beslut 89/382/EEG, Euratom (9) och kommittén för valuta-, finans- och betalningsbalansstatistik inrättad genom rådets beslut 2006/856/EG (10) har hörts.

a)

utländskt dotterbolag: ett företag med hemvist i det land som sammanställer uppgifterna och över vilket en institutionell enhet som inte har hemvist i det landet utövar kontroll, eller ett företag i utlandet över vilket en institutionell enhet med hemvist i det land som sammanställer uppgifterna utövar kontroll.

b)

kontroll: möjligheten att bestämma den allmänna inriktningen för företaget genom att utse behörig ledning, om så erfordras. I detta sammanhang anses företag A vara kontrollerat av den institutionella enheten B om B – direkt eller indirekt – kontrollerar mer än hälften av aktieägarnas sammanlagda röstvärde eller mer än hälften av aktierna.

c)

utländsk kontroll: den kontrollerande institutionella enheten har sin hemvist i ett annat land än det land där den institutionella enhet som den utövar kontroll över har sin hemvist.

d)

filialer: lokala enheter som inte är en egen juridisk person och som är beroende av utlandskontrollerade företag. De skall behandlas som bolagsliknande företag i den mening som avses i punkt 3 f av de förklarande anmärkningarna till avsnitt III B i bilagan till förordning (EEG) nr 696/93.

e)

statistik över utländska dotterbolag: statistik som beskriver den generella verksamheten i utländska dotterbolag.

f)

statistik över utländska dotterbolag i det land som sammanställer uppgifterna: statistik som beskriver verksamheten hos utländska dotterbolag med hemvist i det land som sammanställer uppgifterna (inward).

g)

statistik över dotterbolag i utlandet: statistik som beskriver verksamheten hos dotterbolag i utlandet som kontrolleras av en institutionell enhet i det land som sammanställer uppgifterna (outward).

h)

ett utländskt dotterbolags yttersta kontrollerande institutionella enhet: den institutionella enhet i det yttersta ledet i ett utländskt dotterbolags kontrollkedja som inte kontrolleras av en annan institutionell enhet.

i)

företag, lokal enhet och institutionell enhet: skall ha samma innebörd som i förordning (EEG) nr 696/93.

a)

Fastställande av ändamålsenligt format och förfarande för medlemsstaternas översändande av resultat.

b)

Beviljande av undantag för medlemsstater om större anpassningar behöver göras i deras nationella statistiksystem, inbegripet beviljande av ytterligare undantag från eventuella nya krav efter pilotstudierna, enligt artikel 8.2.

a)

Anpassning av definitionerna i bilagorna I och II och anpassning av den detaljeringsgrad som anges i bilaga III samt eventuella följdändringar i bilagorna I och II.

b)

Genomförande av resultaten av pilotstudierna enligt artikel 5.4.

c)

Fastställande av adekvata gemensamma kvalitetsstandarder och kvalitetsrapporternas innehåll och periodicitet enligt artikel 6.3.

a)

en bedömning av kvaliteten på den statistik som framställts,

b)

en bedömning av vilka fördelar den framställda statistiken medför för gemenskapen, medlemsstaterna, leverantörerna och användarna av statistiken i förhållande till kostnaderna,

c)

en bedömning av hur långt pilotstudierna har framskridit och hur de genomförts,

och

d)

en kartläggning av områden som kan förbättras och ändringar som anses nödvändiga med hänsyn till de resultat som uppnåtts och därmed sammanhängande kostnader.

29.6.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 171/32

(1)

De höga priser som användare av allmänna mobiltelefonnät, till exempel studenter, affärsresenärer och turister, måste betala när de använder sin mobiltelefon under utlandsresor inom gemenskapen är en fråga som engagerar såväl de nationella regleringsmyndigheterna som konsumenterna och gemenskapsinstitutionerna. De orimligt höga slutkundsavgifterna beror på de höga grossistavgifter som de utländska värdnätsoperatörerna tar ut och i många fall även på att kundens egen nätoperatör gör rejäla påslag på grossistavgifterna. Sänkningar av grossistavgifterna slår sällan igenom i slutkundsledet. Även om vissa operatörer nyligen har infört avgifter som ger kunderna förmånligare villkor och lägre priser finns det fortfarande bevis på att förhållandet mellan priserna och kostnaderna skiljer sig från den situation som skulle råda på en helt konkurrensutsatt marknad.

(2)

Skapandet av ett europeiskt samhälls-, utbildnings- och kulturområde grundat på individers rörlighet bör underlätta kommunikationen mellan människor i syfte att bygga upp ett verkligt ”medborgarnas Europa”.

(3)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/19/EG av den 7 mars 2002 om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter (tillträdesdirektivet) (3), Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/20/EG av den 7 mars 2002 om auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (auktorisationsdirektivet) (4), Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektivet) (5), Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/22/EG av den 7 mars 2002 om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (direktivet om samhällsomfattande tjänster) (6), samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktivet om integritet och elektronisk kommunikation) (7) (nedan tillsammans kallade ”2002 års regelverk för elektronisk kommunikation”) syftar till att skapa en inre marknad för elektronisk kommunikation i gemenskapen och säkerställa en hög nivå av konsumentskydd genom ökad konkurrens.

(4)

Denna förordning utgör inte någon isolerad åtgärd, utan kompletterar och stödjer bestämmelserna i 2002 års regelverk för elektronisk kommunikation när det gäller roaming inom hela gemenskapen. Regelverket har inte gett de nationella regleringsmyndigheterna tillräckliga verktyg för att kunna vidta effektiva och kraftfulla åtgärder i fråga om priset på roamingtjänster inom gemenskapen och utgör således inte någon garanti för en välfungerande inre marknad för roamingtjänster. Denna förordning utgör ett lämpligt verktyg för att rätta till denna situation.

(5)

2002 års regelverk för elektronisk kommunikation bygger på principen att lagstadgade förhandsskyldigheter endast bör införas om konkurrensen inte är effektiv och det föreskrivs att de nationella regleringsmyndigheterna regelbundet skall granska marknaden och göra en bedömning av befintliga skyldigheter, vilket kan leda till att operatörer med betydande marknadsinflytande åläggs förhandsskyldigheter. Detta förfarande inbegriper att definiera relevanta marknader i enlighet med kommissionens rekommendation (8) om relevanta produkt- och tjänstemarknader inom området elektronisk kommunikation vilka kan komma i fråga för förhandsreglering enligt direktiv 2002/21/EG (nedan kallad ”rekommendationen”), göra analyser av de definierade marknaderna i enlighet med kommissionens riktlinjer för marknadsanalyser och bedömning av betydande marknadsinflytande i enlighet med gemenskapens regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (9) samt avgöra vilka operatörer som har betydande marknadsinflytande och ålägga dem förhandsskyldigheter.

(6)

Enligt rekommendationen är den nationella grossistmarknaden för tillhandahållande av internationell roaming i allmänna mobiltelefonnät en sådan relevant marknad som kan bli föremål för förhandsreglering. De analyser som de nationella regleringsmyndigheterna utfört, var och en för sig och inom ramen för Europeiska gruppen av regleringsmyndigheter, beträffande de nationella grossistmarknaderna för tillhandahållande av internationell roaming har emellertid visat att inte någon nationell regleringsmyndighet ännu har lyckats komma till rätta med de höga grossisttaxorna för roaming inom hela gemenskapen, eftersom det är svårt att avgöra vilka företag som har betydande marknadsinflytande med tanke på de särskilda omständigheterna för internationell roaming, till exempel att den är gränsöverskridande.

(7)

När det gäller tillhandahållandet av internationella roamingtjänster till slutkunder pekar rekommendationen inte ut någon slutkundsmarknad för internationell roaming som en relevant marknad, vilket bl.a. beror på att slutkunden inte köper dessa tjänster separat, utan får dem i ett paket tillsammans med andra tjänster som hemmaleverantören erbjuder.

(8)

De nationella regleringsmyndigheter som har ansvaret för att bevaka och främja intressena för de mobilkunder som normalt bor inom deras territorium har dessutom inte möjlighet att påverka den värdnätsoperatör som slutkunden är beroende av för att kunna använda internationella roamingtjänster, eftersom denna operatör finns i en annan medlemsstat. Detta hinder skulle också kunna minska effekten av de åtgärder som en medlemsstat vidtar på grundval av dess resterande behörighet att anta bestämmelser på konsumentskyddsområdet.

(9)

Medlemsstaterna står följaktligen under tryck att ta itu med avgiftsnivån för internationell roaming, men de möjligheter som de nationella regleringsmyndigheterna har att förhandsreglera med stöd av 2002 års regelverk för elektronisk kommunikation har visat sig vara otillräckliga för att dessa myndigheter i konsumenternas intressen skall kunna agera kraftfullt på detta särskilda område.

(10)

I sin resolution om EU:s lagstiftning och marknader på området för elektronisk kommunikation 2004 (10) uppmanade Europaparlamentet kommissionen att utveckla nya initiativ för att sänka de höga kostnaderna för gränsöverskridande mobiltelefontrafik och Europeiska rådet konstaterade vid mötet den 23-24 mars 2006 att en mer fokuserad, effektiv och integrerad politik för informations- och kommunikationsteknik både på europeisk och nationell nivå är nödvändig för att den nya Lissabonstrategins mål för ekonomisk tillväxt och produktivitet skall kunna uppnås och noterade i det sammanhanget att sänkta roamingavgifter är viktiga för konkurrenskraften.

(11)

2002 års regelverk för elektronisk kommunikation syftade, på grundval av rådande överväganden vid den tidpunkten, till att undanröja alla handelshinder mellan medlemsstaterna på det område som harmoniserades genom regelverket, bland annat åtgärder som påverkar roamingavgifterna. Detta bör dock inte förhindra en anpassning av harmoniserade bestämmelser i takt med andra överväganden så att konsumentskyddet stärks på ett verkningsfullare sätt, samtidigt som villkoren för den inre marknadens funktion förbättras.

(12)

2002 års regelverk för elektronisk kommunikation, särskilt ramdirektivet, bör därför ändras för att göra det möjligt att avvika från annars gällande bestämmelser, nämligen att priserna för erbjudna tjänster bör fastställas genom affärsavtal om det inte finns någon operatör med betydande marknadsinflytande och på detta sätt anpassa införandet av kompletterande lagstadgade skyldigheter som avspeglar de speciella särdrag som roamingtjänster inom hela gemenskapen har.

(13)

Grossist- och slutkundsledet på roamingmarknaden har mycket speciella egenskaper som motiverar exceptionella åtgärder som går utöver de mekanismer som annars finns att tillgå inom ramen för 2002 års regelverk för elektronisk kommunikation.

(14)

Lagstadgade skyldigheter bör införas i både grossist- och slutkundsledet för att skydda roamingkundernas intressen, eftersom det har visat sig att prissänkningar i grossistledet för roamingtjänster inom hela gemenskapen inte alltid avspeglas genom lägre priser i slutkundsledet, eftersom det har saknats incitament för detta. En åtgärd som innebär att nivån på slutkundspriserna sänks, utan att ta itu med de kostnader som grossisterna har för att tillhandahålla dessa tjänster, riskerar å andra sidan att störa roamingmarknadens smidiga funktion inom hela gemenskapen.

(15)

Dessa lagstadgade skyldigheter bör träda i kraft så snart som möjligt och vara direkt tillämpliga i alla medlemsstater och ge de berörda operatörerna rimlig tid för att anpassa sina priser och sitt tjänsteutbud för att garantera fullgörande av skyldigheterna.

(16)

En gemensam metod bör införas så att användare av allmänna markbundna mobiltelefonnät under resor i gemenskapen inte skall behöva betala orimligt höga priser för roamingtjänster inom hela gemenskapen när han eller hon ringer eller tar emot rösttelefonisamtal och på så sätt uppnås en hög nivå av konsumentskydd samtidigt som konkurrensen mellan mobiloperatörerna bevaras och såväl incitament för innovation som konsumenternas fria val kvarstår. Med tanke på att de berörda tjänsterna är gränsöverskridande behövs denna gemensamma metod, så att mobiloperatörerna kan vara verksamma inom ett enda enhetligt regelverk grundat på objektiva kriterier.

(17)

Den mest verkningsfulla och proportionella metoden för att reglera prisnivån för att ringa och ta emot roamingsamtal inom gemenskapen är att på gemenskapsnivå fastställa en högsta genomsnittlig minutavgift för grossistledet och begränsa avgifterna i slutkundsledet genom att införa en eurotaxa. Den genomsnittliga grossistavgiften bör under en angiven period gälla mellan två operatörer inom gemenskapen, oberoende av vilka de är.

(18)

Eurotaxan bör fastställas på en nivå som garanterar operatörerna en tillräcklig marginal och uppmuntrar konkurrenskraftiga roamingerbjudanden till lägre taxor. Operatörerna bör kostnadsfritt och på ett tydligt och klart sätt aktivt erbjuda alla sina roamingkunder en eurotaxa.

(19)

Regleringsmetoden bör säkerställa att slutkundsavgiften för roaming inom hela gemenskapen på ett skäligare sätt avspeglar de underliggande kostnaderna för tillhandahållande av tjänsterna än vad som hittills varit fallet. Den högsta eurotaxa som kan erbjudas roamingkunder bör därför avspegla en rimlig marginal i förhållande till grossistledet för att tillhandahålla roamingtjänsten, samtidigt som operatörerna tillåts att fortsätta att konkurrera genom att variera sitt utbud och anpassa prisstrukturen till marknadsförhållanden och konsumenternas preferenser. Denna regleringsmetod bör inte tillämpas på mervärdestjänster.

(20)

Denna regleringsmetod bör vara lätt att genomföra och övervaka, så att den administrativa bördan blir så liten som möjlig, både för de aktörer som påverkas av de uppställda kraven och för de nationella regleringsmyndigheter som skall övervaka metoden och se till att den efterlevs. Den bör också vara klar och tydlig och direkt begriplig för samtliga mobilkunder i gemenskapen. Dessutom bör den vara tillförlitlig och förutsägbar för operatörer som tillhandahåller roamingtjänster i grossist- och slutkundsledet. Nivån uttryckt i pengar för den högsta minutavgiften i grossist- och slutkundsledet bör därför anges i denna förordning.

(21)

Den högsta angivna genomsnittliga minutavgiften i grossistledet bör beakta de olika element som ingår i ett roamingsamtal inom hela gemenskapen, särskilt kostnaden för originering och terminering av samtal via mobila nät, och inklusive indirekta kostnader samt kostnader för signalering och transitering. Det lämpligaste riktmärket för originering och terminering av samtal är den genomsnittliga mobiltermineringstaxan för mobilnätsoperatörer i gemenskapen, beräknad på grundval av information från de nationella regleringsmyndigheterna och offentliggjord av kommissionen. Vid fastställandet av den högsta genomsnittliga minutavgift som föreskrivs i denna förordning bör man därför beakta den genomsnittliga mobiltermineringstaxan, som anger ett riktmärke för de berörda kostnaderna. Den högsta genomsnittliga minuttaxan i grossistledet bör sänkas årligen i syfte att beakta sänkningar av mobiltermineringstaxorna som de nationella regleringsmyndigheterna emellanåt beslutar om.

(22)

Roamingkunderna bör genom den eurotaxa som är tillämplig för slutkunden försäkras om att de inte får betala ett orimligt högt pris för att ringa eller ta emot ett reglerat roamingsamtal, samtidigt som hemmaoperatörerna kan hålla en tillräcklig vinstmarginal för att differentiera de produkter de erbjuder kunderna.

(23)

Varje konsument bör ha möjlighet att utan tilläggsavgifter eller förhandsvillkor välja en enkel roamingtaxa som inte överstiger de reglerade taxorna. En rimlig marginal mellan kostnaderna i grossistledet och priserna i slutkundsledet bör garantera operatörerna täckning för samtliga specifika roamingkostnader i slutkundsledet, inklusive en rimlig andel av marknadsföringskostnaderna och subventionering av telefonapparater, samtidigt som tillräckligt mycket bör återstå för att ge dem en rimlig vinst. En eurotaxa utgör ett lämpligt medel för att ge både konsumenten skydd och operatören flexibilitet. I linje med nivån i grossistledet bör eurotaxans högsta tillåtna nivåer sänkas årligen.

(24)

Nya roamingkunder bör få fullständig information om utbudet av roamingtaxor inom gemenskapen, inklusive de taxor som överensstämmer med eurotaxan. Befintliga roamingkunder bör få möjlighet att inom en viss tid välja en ny taxa som överensstämmer med eurotaxan eller någon annan roamingtaxa. När det gäller befintliga roamingkunder som inte har gjort ett eget val inom denna tidsram är det lämpligt att skilja mellan dem som redan hade valt en särskild roamingtaxa eller -paket innan denna förordning trädde i kraft och dem som inte hade gjort något val. Den senare kategorin bör automatiskt tilldelas en taxa som överensstämmer med denna förordning. Roamingkunder som redan åtnjuter särskilda roamingtaxor eller -paket som passar deras individuella krav och som de har valt utifrån detta bör få behålla sin förvalda taxa eller sitt paket om de, efter att ha blivit påminda om sina befintliga taxevillkor, inte meddelar ett val inom den berörda tidsramen. Sådana särskilda roamingtaxor eller -paket kan bland annat omfatta fasta roamingtaxor, icke-offentliga taxor, taxor med fasta tilläggsavgifter för roaming, taxor med minutavgifter som är lägre än den högsta eurotaxan, eller taxor med öppningsavgifter.

(25)

Leverantörer av roamingtjänster till slutkunder inom hela gemenskapen bör ges en övergångsperiod för att anpassa sina priser till de gränser som fastställs i denna förordning.

(26)

På samma sätt bör de grossister som tillhandahåller roamingtjänster inom hela gemenskapen ges en övergångsperiod för att anpassa sig till de gränser som fastställs i denna förordning.

(27)

Eftersom det i denna förordning fastställs att de direktiv som tillsammans utgör 2002 års regelverk för elektronisk kommunikation inte påverkar tillämpningen av särskilda åtgärder som antas för reglering av roamingavgifter för mobila rösttelefonisamtal inom hela gemenskapen och eftersom leverantörer av roamingtjänster inom hela gemenskapen i enlighet med denna förordning kan komma att tvingas att anpassa sina roamingtaxor i slutkundsledet till kraven i denna förordning, bör dessa anpassningar inte medföra att mobilkunder får rätt, enligt nationell lagstiftning som införlivar 2002 års regelverk för elektronisk kommunikation, att säga upp sina avtal.

(28)

Denna förordning bör inte hindra innovativa erbjudanden till konsumenter vilka är fördelaktigare än den högsta eurotaxa som anges i denna förordning, utan den bör snarare främja innovativa erbjudanden till roamingkunder om lägre taxor. Denna förordning innebär inte ett krav på att roamingtaxor måste återinföras i de fall då de helt har avskaffats eller att befintliga roamingtaxor höjs till de gränser som anges i förordningen.

(29)

Hemmaleverantörerna kan erbjuda en rimlig fast taxa per månad som inkluderar allt och för vilken det inte gäller några avgiftsbegränsningar. Den fasta taxan kan omfatta röst- och/eller datakommunikationstjänster (inbegripet textmeddelande (sms) och multimediameddelande (mms)) vid roaming inom gemenskapen.

(30)

För att garantera att alla användare av mobil rösttelefoni kan dra nytta av denna förordning bör prissättningskraven för slutkunder gälla oavsett om roamingkunden har ett kontantkort eller ett abonnemang hos hemmaleverantören och oavsett om hemmaleverantören har ett eget nät, är en mobil virtuell nätoperatör eller är återförsäljare av mobila rösttelefonitjänster.

(31)

Om leverantörer av mobiltelefonitjänster i gemenskapen anser att fördelarna för deras kunder med samverkan mellan tjänster och med att slutanvändarna kan nå varandra äventyras av att deras roamingarrangemang med mobilnätsoperatörer i andra medlemsstater upphör eller riskerar att upphöra, eller av att de inte kan erbjuda sina kunder tjänster i en annan medlemsstat på grund av de inte har något avtal med minst en nätleverantör i grossistledet, bör de nationella regleringsmyndigheterna vid behov utnyttja sina befogenheter enligt artikel 5 i tillträdesdirektivet för att trygga fullgott tillträde och fullgod samtrafik i syfte att säkra att slutanvändarna kan nå varandra och samverkan mellan tjänster, med beaktande av målen i artikel 8 i ramdirektivet, särskilt inrättandet av en fullt fungerande inre marknad för elektroniska kommunikationstjänster.

(32)

För att förbättra insynen beträffande priserna i slutkundsledet för ringda och mottagna reglerade roamingsamtal i gemenskapen, och för att roamingkunderna lättare skall kunna avgöra hur de skall använda sina mobiltelefoner när de är utomlands, bör leverantörer av mobiltelefonitjänster göra det möjligt för roamingkunderna att på ett enkelt sätt få kostnadsfri information om gällande roamingavgifter när de ringer eller tar emot rösttelefonisamtal i en medlemsstat de besöker. Dessutom bör leverantörerna på begäran kostnadsfritt ge sina kunder ytterligare information om minutavgiften eller avgiften per enhet (inklusive moms) för att ringa eller ta emot rösttelefonisamtal samt för att skicka och ta emot sms och mms och andra datakommunikationstjänster i den besökta medlemsstaten.

(33)

Kraven på insyn innebär även att leverantörerna måste lämna information om roamingavgifter, särskilt om eurotaxan och den heltäckande fasta taxan, om de erbjuder en sådan, när abonnemang tecknas och varje gång roamingtaxorna ändras. Hemmaleverantörerna bör tillhandahålla information om roamingtaxor på lämpligt sätt, till exempel via räkningar, internet, tv-reklam eller direkta postförsändelser. Hemmaleverantörerna bör också se till att alla deras roamingkunder är medvetna om att det finns reglerade taxor och bör skicka tydlig och objektiv information till dessa kunder, i vilken villkoren för eurotaxan och rätten att byta till eller från eurotaxan beskrivs.

(34)

De nationella regleringsmyndigheter som har ansvaret för att utföra de uppgifter som följer av 2002 års regelverk för elektronisk kommunikation bör ha de befogenheter som behövs för att inom sina territorier övervaka de skyldigheter som anges i denna förordning och se till att de iakttas. De bör också övervaka utvecklingen av priserna för röst- och datatjänster för mobilkunder vid roaming inom gemenskapen, inbegripet, i lämpliga fall, de särskilda kostnaderna för roamingsamtal som görs och tas emot i gemenskapens yttersta randområden, och behovet av att se till att dessa kostnader kan täckas på ett tillfredsställande sätt på grossistmarknaden samt att trafikstyrningsteknik inte används för att begränsa valmöjligheterna till nackdel för kunderna. De bör också se till att berörda parter får tillgång till aktuell information om tillämpningen av förordningen och offentliggöra resultaten av denna övervakning var sjätte månad. Information bör delas upp på företagskunder, kunder med kontantkort och kunder med abonnemang.

(35)

Nationell roaming i gemenskapens yttersta randområden, där andra mobiltelefonilicenser gäller än i övriga delar av det nationella territoriet, skulle kunna gynnas av sänkta taxor motsvarande dem som tillämpas på resten av gemenskapens roamingmarknad. Tillämpningen av denna förordning bör inte leda till mindre förmånlig prissättning för kunder som använder roamingtjänster inom ett och samma land än för dem som använder roamingtjänster inom hela gemenskapen. De nationella myndigheterna kan i detta syfte vidta ytterligare åtgärder som är förenliga med gemenskapslagstiftningen.

(36)

Mot bakgrund av att, utöver rösttelefoni, nya mobila datakommunikationstjänster vinner allt mer terräng bör denna förordning möjliggöra övervakning av utvecklingen på marknaden av även dessa tjänster. Kommissionen bör därför också övervaka marknaden för datakommunikationstjänster vid roaming, inbegripet sms och mms.

(37)

Medlemsstaterna bör införa ett sanktionssystem som kan tillämpas vid överträdelse av denna förordning.

(38)

Eftersom målen för denna förordning, nämligen att införa en gemensam metod för att säkerställa att användare av allmänna mobiltelefonnät under resor i gemenskapen inte betalar orimligt höga priser för roamingtjänster inom hela gemenskapen när de ringer eller tar emot rösttelefonisamtal och på så sätt uppnå en hög konsumentskyddsnivå, samtidigt som konkurrensen mellan mobiloperatörerna bevaras, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna på ett säkert, enhetligt och snabbt sätt och de därför bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(39)

Denna gemensamma metod bör fastställas för en begränsad period. Denna förordning kan mot bakgrund av en översyn som kommissionen skall genomföra utökas eller ändras. Kommissionen bör se över denna förordnings effektivitet och dess bidrag till genomförandet av regelverket och en välfungerande inre marknad samt undersöka denna förordnings inverkan på de mindre mobiltelefonileverantörerna i gemenskapen och deras ställning på marknaden för roaming inom hela gemenskapen,

a)

eurotaxa: varje taxa upp till den högsta avgiften enligt artikel 4 som en hemmaleverantör får ta ut för tillhandahållande av reglerade roamingsamtal i enlighet med den artikeln,

b)

hemmaleverantör: ett företag som levererar markbundna allmänna mobiltelefonitjänster till en roamingkund, antingen via ett eget nät eller i egenskap av mobil virtuell nätoperatör eller återförsäljare,

c)

hemmanät: ett markbundet allmänt mobiltelefonnät i en medlemsstat via vilket en hemmaleverantör levererar markbundna allmänna mobiltelefonitjänster till en roamingkund,

d)

roaming inom hela gemenskapen: användning av en mobiltelefon eller annan typ av terminal av en roamingkund som befinner sig i en annan medlemsstat än den där hans hemmanät finns, för att ringa eller ta emot samtal inom gemenskapen, och detta möjliggörs genom en överenskommelse mellan hemma- och värdnätsoperatörerna,

e)

reglerat roamingsamtal: ett mobilt rösttelefonisamtal som en roamingkund ringer från ett värdnät och som tas emot på ett allmänt telefonnät inom gemenskapen eller som tas emot av en roamingkund och som rings från ett allmänt telefonnät inom gemenskapen och tas emot i ett värdnät,

f)

roamingkund: en kund hos en leverantör av markbundna allmänna mobiltelefonitjänster via ett markbundet allmänt mobilnät i gemenskapen, vars avtal eller överenskommelse med hemmaleverantören tillåter användning av en mobiltelefon eller annan typ av terminal för att ringa eller ta emot samtal via ett värdnät, och detta möjliggörs genom en överenskommelse mellan hemma- och värdnätsoperatörerna,

g)

värdnät: ett markbundet allmänt mobiltelefonnät i en annan medlemsstat än den där hemmanätet finns, via vilket en roamingkund kan ringa eller ta emot mobiltelefonsamtal, och detta möjliggörs genom en överenskommelse med hemmanätsoperatören.