6.2.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 32/1

(1)

Efter det att kommissionen fått kännedom om Frankrikes program för att begränsa föroreningar från jordbruket (nedan kallat PMPOA eller programmet), sändes den 24 februari 2000 en skrivelse till de franska myndigheterna med begäran om närmare uppgifter om hur programmet hade tillämpats sedan 1994. I en skrivelse av den 31 maj 2000 lämnade Frankrike viss information, däribland uppgifter som bekräftade att programmet hade existerat sedan 1994. Kommissionen begärde kompletterade uppgifter i en skrivelse av den 11 juli 2000. De franska myndigheterna svarade med en skrivelse av den 26 december 2000.

(2)

De franska myndigheterna anmälde den 13 februari 1991 ett statligt stöd för privata investeringar i miljöåtgärder vid anläggningar för svinuppfödning. Kommissionen godkände stödet genom en skrivelse av den 11 december 1991 (2). De franska myndigheterna har också översänt skrivelserna DEPSE/SDEE nr 93-7005 av den 2 mars 1993 och DEPSE/SDEE nr 7027 av den 5 november 1992 om investeringsstöd inom nötköttssektorn. Detta har skett inom ramen för ett samfinansierat strukturprogram och i enlighet med artikel 29.4 i rådets förordning (EEG) nr 2328/91 av den 15 juli 1991 om förbättring av jordbruksstrukturens effektivitet (3). Den 29 juli 1993 fattade kommissionen, i enlighet med förordning (EEG) nr 2328/91, ett beslut som möjliggör ett ekonomiskt bidrag från gemenskapen till denna gemensamma åtgärd (4). Det nationella stödet har emellertid inte anmälts till kommissionen i enlighet med artikel 88.3 i fördraget (5). Enligt de franska myndigheterna har dessa bestämmelser, som fanns innan PMPOA trädde i kraft, införlivats i PMPOA genom skrivelsen DEPSE nr 7016 av den 22 april 1994. De utgör den del av PMPOA som gäller nötkreatur och svin. Inte heller denna skrivelse har anmälts till kommissionen i enlighet med artikel 88.3 i fördraget.

(3)

De franska myndigheterna anmälde genom en skrivelse av den 13 juni 1994 ett statligt stöd för investeringar i miljöskydd inom fjäderfäuppfödning. Detta stöd införlivades senare i PMPOA som en programdel för fjäderfä, och det godkändes av kommissionen genom en skrivelse av den 26 april 1995 (6).

(4)

De franska myndigheterna har inte i enlighet med artikel 88.3 i fördraget anmält det avtal av den 8 oktober 1993 varigenom programmet inrättades och inte heller någon annan handling som beskriver programmets uppläggning, särskilt när det gäller uppgifter om finansieringsnyckeln (7). Framför allt har kommissionen inte underrättats om vattenmyndigheternas bidrag till programmets finansiering.

(5)

De franska myndigheterna har inte heller underrättat kommissionen om de planerade investeringsstöden till nötköttssektorn.

(6)

Kommissionen har inte fått någon anmälan om unga lantbrukare.

(7)

I en skrivelse av den 11 april 2001 meddelade kommissionen Frankrike sitt beslut att inleda ett förfarande angående PMPOA i enlighet med artikel 88.2 i fördraget. Detta beslut avser endast tillämpningen av PMPOA under perioden 1994–2000.

(8)

Kommissionens beslut att inleda förfarandet har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning  (8). Kommissionen uppmanade de andra medlemsstaterna och intresserade tredje parter att inkomma med synpunkter på stödet i fråga. Kommissionen har inte mottagit några synpunkter från tredje part. De franska myndigheterna lämnade sina synpunkter i en skrivelse av den 21 juni 2001.

(9)

Förlängningen av PMPOA från och med 2001 har godkänts av kommissionen genom en skrivelse av den 30 oktober 2001 (9).

(10)

PMPOA är resultatet av ett avtal som ingicks mellan franska staten och de franska jordbruksorganisationerna den 8 oktober 1993. Avtalet trädde i kraft den 1 januari 1994. Programmets syfte är att göra det möjligt för jordbrukare att anpassa utrustning och arbetsmetoder för att förbättra miljöskyddet och i synnerhet vattenskyddet. De föroreningar som programmet riktar sig mot är förorening av vatten med växtskyddsmedel och organiska och oorganiska gödselmedel.

(11)

Programmet syftar särskilt till att uppfylla kraven i rådets direktiv nr 91/676/EEG av den 12 december 1991 om skydd mot att vatten förorenas av nitrater från jordbruket (10) (nedan kallat nitratdirektivet) samt nationella bestämmelser om riktlinjer för god lantbrukspraxis. Det rör alla typer av produktion, både djuruppfödning och växtodling.

(12)

För att uppfylla kraven och förhindra att vattenresurser förorenas av stallgödsel bedömdes det vara nödvändigt att genomföra arbeten för att förbättra djurstallar och gödselhantering. Kostnaderna enbart för arbetet med byggnaderna beräknades då uppgå till ungefär en miljard euro, med en tidsplan som sträckte sig fram till 2002. Ett investeringsprogram inleddes, och finansieringen fördelades enligt följande: djuruppfödarna 1/3, staten (ministeriet för jordbruk och fiske) och de lokala myndigheterna 1/6 vardera och vattenmyndigheterna (11) 1/3. I gengäld måste de uppfödare som kunde beviljas stöd betala de föroreningsavgifter som tas ut av vattenmyndigheterna.

(13)

Genom en skrivelse till de berörda administrativa instanserna den 24 februari 1994, preciserade de franska miljö- och jordbruksministerierna vilka delar av förfarandet som överfördes till den nationella övervakningskommitté som hade ansvaret för att genomföra programmet: tidsplan, finansieringsnycklar, genomförande hos uppfödarna.

(14)

Beträffande programmets koppling till klassificerade anläggningar, framhöll de franska myndigheterna i skrivelsen att det ligger i uppfödarens intresse att, när de arbeten som planerats i avtal om utsläppsbegränsning har genomförts, uppfylla kraven om vattenskydd i ministerdekreten av den 29 februari 1992 om djuruppfödning.

(15)

Programmet har genomförts sektorsvis genom skrivelser med stödbestämmelser från ministeriet för jordbruk och fiske till regionernas och departementens prefekter. De franska myndigheterna har på begäran från kommissionen sänt in kopior av följande skrivelser:

(16)

Stödmottagarna var lantbrukare eller ägare till fastigheter som används för lantbruksändamål, särskilt inom sektorerna för nötkreatur, svin och fjäderfä. Investeringarna användes till att rusta upp befintliga byggnader för att öka kapaciteten att lagra stallgödsel och förbättra lagringsförhållandena så att kraven i nitratdirektivet kunde uppfyllas (12).

(17)

Finansieringen bestod av ett statligt stöd på högst 35 % av kostnaderna, i form av ett kapitalbidrag på 30 % av kostnaderna och ett subventionerat lån som motsvarade ett stöd på 5 % av kostnaderna. Vattenmyndigheternas bidrag på upp till en tredjedel av kostnaderna nämndes inte i de skrivelser som avses i skäl 15.

(18)

Inom sektorerna för nötkreatur och svin kunde stöd också ges till lantbrukare som genomförde sitt projekt inom ramen för en fysisk förbättringsplan i mindre gynnade områden. Detta stöd lämnades i form av ett kapitalbidrag på 30 % och ett lån motsvarande en subvention på 15 %. Stödsatserna är högre för unga lantbrukare (43,75 % i slättområden och 56,25 % i mindre gynnade områden). För unga lantbrukare inom fjäderfäsektorn höjs stödsatsen med 5 % med hjälp av ett subventionerat lån.

(19)

Genom skrivelse DEPSE/SDEEA nr 7001 av den 15 januari 1996 ändrades stödnivån för unga lantbrukare som etablerar sig från och med den 1 januari 1996. Kapitalbidraget höjdes från 30 % till 35 % i mindre gynnade områden och i områden som prioriterats för landsbygdsutveckling. I detta sammanhang ges inga subventionerade lån. I övriga områden höjs kapitalbidraget från 30 % till 32,5 %. Det är tillåtet att ge kompletterande lån motsvarande en subvention på 2,5 %.

(20)

För att få stödet skulle producenterna lägga fram en förhandsstudie som på deras egen bekostnad genomförts av godkända tekniker, och denna användes för att utforma producentens investeringsplan. Översynen låg till grund för ett avtal om begränsning av föroreningar (se skäl 21) och därigenom också för fastställande av stödunderlaget för var och en av de parter som bidrog till den offentliga finansieringen av arbetet. Studierna utgjorde 2 % av investeringskostnaderna och stöddes med högst 50 % från staten och 50 % från vattenmyndigheterna upp till ett tak på 6 000 franska franc (FRF) exklusive skatt (dvs. 914 euro).

(21)

Avtalet om begränsning av föroreningar var uppfödarens garanti för att programmets stödsystem skulle tillämpas och att eventuella avgifter till vattenmyndigheten skulle ersättas. Det var ett förtroendeavtal som givetvis framhöll förekomsten av miljöproblem i uppfödningen, men vars mål var att underlätta problemens lösning. Det undertecknades av alla finansierande parter, däribland uppfödaren.

(22)

För det första ansåg kommissionen att vattenmyndigheternas bidrag till PMPOA var ett statligt stöd enligt artikel 87.1 i fördraget. Vattenmyndigheterna har bidragit till att finansiera investeringar inom PMPOA med upp till en tredjedel av kostnaderna. Deras bidrag blev inte känt av kommissionen förrän efter offentliggörandet av en utvärderingsrapport om programmets förvaltning och resultat, utarbetad av franska finansinspektionen (Inspection générale des finances), ständiga kommittén för samordning av kontroller (Comité permanent de coordination des inspections) inom ministeriet för jordbruk och fiske samt rådet för lantbruksteknik (Conseil général du génie rural des eaux et forêts) (13).

(23)

Kommissionen har beaktat att det i artikel 2 i det franska dekret nr 66-700 av den 14 september 1966 om finansieringsmyndigheter för avrinningsområden (agences financières de bassin) anges att vattenmyndigheterna är statliga myndigheter och ekonomiskt självständiga juridiska personer och att den franska lagstiftningen alltså är otvetydig när det gäller myndigheternas statliga karaktär.

(24)

Kommissionens slutsats i beslutet om att inleda förfarandet blev, mot bakgrund av den lagstiftning som antagits i Frankrike när det gäller vattenmyndigheterna och deras arbetssätt, och mot bakgrund av domstolens och förstainstansrättens rättspraxis (14), att vattenmyndigheterna är att betrakta som en förlängning av staten och att dessa myndigheters investeringsstöd till jordbruksföretag utgör ett statligt stöd (15).

(25)

Kommissionen ansåg att de belopp som tilldelats uppfödare av nötkreatur, svin och fjäderfä, inklusive de belopp som kom från vattenmyndigheterna, gav dessa uppfödare en fördel som andra producenter inte kunde få. Det rörde sig alltså om ett stöd som lämnades av Frankrike och som snedvred eller hotade att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag och viss produktion och därigenom kunde påverka handeln mellan medlemsstaterna. Följaktligen omfattas stödet av artikel 87.1 i fördraget.

(26)

Kommissionen drog också slutsatsen att de statliga stöd som Frankrike tillämpade utgjorde nya stöd som inte hade anmälts till kommissionen och därför kunde vara olagliga i fördragets mening. Kommissionen grundade sig i synnerhet på artikel 1 f i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget (16), där olagligt stöd definieras som ett nytt stöd som införs i strid med den tidigare artikel 93.3 (nu artikel 88.3) i fördraget. Begreppet nytt stöd omfattar allt stöd, det vill säga stödordningar och individuellt stöd, som inte är befintligt stöd, inbegripet ändringar av befintligt stöd.

(27)

Kommissionen påminde om att alla stödordningar som har godkänts av kommissionen och där betydande ändringar görs i efterhand – i det aktuella fallet en offentlig myndighets bidrag till finansieringen av ett stöd som anmälts till kommissionen, vilket på ett betydande sätt ändrar finansieringsnyckeln och följaktligen stödnivån – utgör nya stöd som måste anmälas till kommissionen enligt artikel 88 i fördraget och godkännas av kommissionen. Denna anmälningsskyldighet bekräftas i artikel 1 c i förordning (EG) nr 659/1999. Enligt kommissionen föreföll den förändrade stödnivån i sig utgöra en sådan ändring av stödets innehåll som nödvändiggör anmälan enligt artikel 88.2 i fördraget.

(28)

Kommissionen gjorde därefter en utvärdering av stöden i fråga med beaktande av punkt 23.3 i gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till jordbrukssektorn (17) (nedan kallade riktlinjerna för jordbruket), enligt vilka olagligt stöd i den mening som avses i artikel 1 f i förordning (EG) nr 659/1999 kommer att bedömas i enlighet med de bestämmelser och riktlinjer som är i kraft då stödet beviljas.

(29)

I fråga om subventionerade investeringar och stödens utformning inom svinsektorn, ansåg kommissionen att investeringarnas karaktär i praktiken hade övertagits av PMPOA och att investeringarna i huvudsak motsvarade dem som hade anmälts till kommissionen och godkänts av denna. För nötkreaturssektorn kunde kommissionen, när förfarandet inleddes, konstatera att stödet var i överensstämmelse med gemenskapens konkurrenslagstiftning, även om stödet vid det tillfället inte granskades särskilt utifrån den aspekten. Kommissionen konstaterade att PMPOA:s regler för fjäderfäsektorn var utformade på exakt samma sätt som de bestämmelser kommissionen tidigare hade godkänt. Angående stödet till unga lantbrukare som etablerar sig från och med den 1 januari 1996, konstaterade kommissionen att stödordningen inte innebar några ändringar när det gällde stödberättigande investeringar, utan inskränkte sig till en ändring av stödets utformning i den del som finansieras av staten.

(30)

Kommissionen kunde alltså dra slutsatsen att stöden visserligen inte var helt lagliga, när det gällde investeringarnas art och de stödformer som de franska myndigheterna hade föreskrivit, men att de tillämpades i enlighet med gemenskapens då gällande konkurrensregler. Därför ifrågasatte kommissionen inte denna del av stödets tillämpning.

(31)

Beträffande stödens finansieringsnyckel påminde kommissionen om att stödtaket för investeringar i miljöskyddsåtgärder var 35 % av kostnaderna (45 % i mindre gynnade områden) enligt det regelverk som gällde när programmet trädde i kraft. Genom artikel 12.5 femte strecksatsen i förordning (EEG) nr 2328/92, enligt vilken nationella stöd skulle granskas på grundval av de tidigare artiklarna 92 och 93 (nu 87 och 88) i fördraget, godkändes stöd till investeringar för skydd och förbättring av miljön, under förutsättning att de inte leder till en produktionsökning. Kommissionen beaktade i beslutet om statligt stöd nr N 136/91 att man enligt praxis betraktade en stödnivå för denna typ av stöd på 35 % av de stödberättigande kostnaderna som förenlig med den gemensamma marknaden (45 % i mindre gynnade områden enligt rådets direktiv 75/268/EEG av den 28 april 1975 om jordbruk i bergsområden och i vissa mindre gynnade områden (18). Dessa stödnivåer bekräftades i punkt 3.2.3 i riktlinjerna för statligt stöd för miljöskydd (19), strax efter det att programmet trädde i kraft.

(32)

I de sektorsskrivelser om PMPOA:s tillämpning som anges i skäl 15 hade de franska myndigheterna också uttryckligen nämnt dessa stödtak och hur skulle tillämpas. De skrev att ”Europeiska unionen har godkänt att stödnivån för offentliga stöd till denna typ av investeringar kopplade till miljöförbättringar i undantagsfall får uppgå till 35 %”.

(33)

I beslutet om att inleda förfarandet drog kommissionen slutsatsen att programmet inte höll sig inom de godkända stödnivåerna för denna typ av investeringar. Detta mot bakgrund av att programmets finansieringsnyckel anger att en tredjedel av investeringskostnaderna finansieras av staten och kommunerna (dvs. en sjättedel var om de står för lika stora delar), en tredjedel av vattenmyndigheterna och en tredjedel av lantbrukarna, och särskilt mot bakgrund av att vattenmyndigheternas bidrag utgör ett statligt stöd. Genom vattenmyndigheternas bidrag till finansieringen av PMPOA skulle den offentliga stödnivån ha höjts till två tredjedelar av investeringskostnaderna, det vill säga ungefär 66,6 % av utgifterna. Detta skulle enligt kommissionen ha inneburit att de tillåtna stödnivåerna hade överskridits med ungefär 31,6 % (21,6 % i mindre gynnade områden). Samma överskridelse skulle ha gällt för stödordningen för unga lantbrukare som etablerar sig från och med den 1 januari 1996, eftersom de ändringar som gjorts i stödordningen endast avser stödets utformning i den del som finansieras av staten och därför inte leder till en total höjning av stödnivån för unga lantbrukare.

(34)

Kommissionen beaktade också att den, sedan den 1 januari 2000 då riktlinjerna för jordbruket trädde i kraft och med stöd av punkt 4.1.1.2 i dessa, trots allt tillåter en stödnivå för denna typ av investeringar på 40 % av kostnaderna (50 % i mindre gynnade områden). För unga lantbrukare är den tillåtna nivån 45 % (55 % i mindre gynnade områden). Detta innebär, om man tillämpar de mest generösa reglerna för de stöd som beviljades 2000, att taket överskreds med 26,6 % (16,6 % i mindre gynnade områden) och för unga lantbrukare med 21,6 % (11,6 % i mindre gynnade områden), för investeringar som har gjorts från och med den 1 januari 2000 och uppfyller samtliga de villkor som fastställs i riktlinjerna för jordbruket.

(35)

Det investeringsstöd som godkändes av kommissionen grundade sig på en högsta tillåten offentlig stödnivå på 35 % av kostnaderna för dessa investeringar (45 % i mindre gynnade områden), eller 40–55 % beroende på omständigheterna från och med den 1 januari 2000. I beslutet om att inleda förfarandet var kommissionen därför tvungen att konstatera att de stödnivåer som hade beviljats genom tillämpningen av PMPOA inte motsvarade de stödnivåer som kommissionen hade godkänt, och att all offentlig finansiering som överskred de godkända nivåerna följaktligen utgjorde statligt stöd som inte är förenligt med fördraget.

(36)

Efter att ha granskat de uppgifter som lämnats av de franska myndigheterna, tvivlade kommissionen på att de investeringsstöd som finansierats inom ramen för PMPOA under perioden 1994–2000 var förenliga med den gemensamma marknaden, särskilt när det gällde stödbelopp som beviljats över de godkända nivåerna på 35 % eller till och med 45 %. Av denna anledning inledde kommissionen förfarandet enligt artikel 88.2 i fördraget.

(37)

Kommissionen drog också slutsatsen att de stödnivåer som hade tillämpats av de franska myndigheterna för att genomföra utredningar vid företagen var förenliga med gällande konkurrensregler.

(38)

I en skrivelse av den 21 juni 2001 lade de franska myndigheterna fram sina synpunkter på kommissionens beslut att inleda förfarandet enligt artikel 88.2 i fördraget mot det anmälda stödet.

(39)

De franska myndigheterna noterade kommissionens uppfattning att vattenmyndigheternas stöd var av offentlig karaktär. Enligt myndigheterna har den franska regeringen för avsikt att ändra lag nr 64/1245 av den 16 december 1964 om vattenanvändning och bekämpning av vattenföroreningar, som innehåller grundläggande principer för vattenmyndigheternas verksamhet. Ändringen innebär att bestämmelserna för beräkning av avgifter och riktlinjerna för myndigheternas ekonomiska stödprogram i framtiden kommer att bli föremål för omröstning i parlamentet.

(40)

De franska myndigheterna anser emellertid att det är möjligt att överskrida stödnivåerna 35 % och 45 % med hänvisning till artikel 12.5 i förordning (EEG) nr 2328/91 och artikel 12.3 d i rådets förordning (EG) nr 950/97 av den 20 maj 1997 om förbättring av jordbruksstrukturens effektivitet (20). Enligt de franska myndigheterna kan man enligt dessa bestämmelser avstå från att tillämpa förbud mot stöd och begränsningar av stödnivåer för vissa investeringar, däribland investeringar i miljöskydd.

(41)

När det gäller påverkan på konkurrensen till följd av vattenmyndigheternas deltagande i PMPOA, anser de franska myndigheterna att vattenmyndigheterna inte otillbörligt gynnar en viss nationell sektor, och detta av nedanstående skäl. Det rör sig om improduktiva investeringar som, även med höga stödnivåer, belastar lantbruksföretagens ekonomi och försätter de berörda uppfödarna i ett ogynnsamt läge jämfört med dem som inte gör sådana investeringar. Den senare gruppen är för övrigt avsevärt mycket större i Frankrike. Enligt de franska myndigheternas uppfattning innebär detta alltså att konkurrensen i allmänhet snedvrids till de berörda uppfödarnas nackdel och inte till deras fördel.

(42)

De franska myndigheterna anser att om det har förekommit sådan snedvridning av konkurrensen som avses artikel 87 i fördraget, kan detta bara vara i förhållande till andra medlemsstaters uppfödare som har gjort liknande arbeten, men med stödnivåer på högst 35 %, eller 45 % i mindre gynnade områden. Enligt de franska myndigheterna måste en sådan eventuell snedvridning bedömas från fall till fall.

(43)

De franska myndigheterna fortsätter sitt resonemang med att hävda att de stödnivåer som tillämpats för dessa arbeten varierar avsevärt mellan olika uppfödare beroende på programmets exakta tillämpningsföreskrifter. Myndigheterna förklarar att dessa nivåer i allmänhet ligger klart under 60 % om de beräknas som stödets värde uttryckt i procent av investeringsbeloppet, i enlighet med artikel 7.2 i förordning (EEG) nr 2328/91 och artikel 7.2 i förordning (EG) nr 950/97.

(44)

Enligt de franska myndigheterna definieras den allmänna ramen för programmets tillämpning i de tillämpningsföreskrifter för statliga stöd som har översänts till kommissionen. Vattenmyndigheterna har å sin sida antagit samma förteckning över stödberättigande arbeten, men stödtaken har inte alltid varit desamma. Dessutom har tekniska begränsningar (t.ex. antal m2 som upptas av rastgårdar under tak) lagts till lokalt, såväl för stöd från vattenmyndigheterna som för stöd från staten eller kommunerna. Dessa begränsningar minskar ofta den finansierbara delen av stödberättigande arbeten. Vissa vattenmyndigheter har också kunnat fastställa en övre gräns för det sammanlagda stödet per djurenhet kväve (DE-N).

(45)

Till följd av dessa olika gränser ligger enligt de franska myndigheterna den beviljade stödnivån, i förhållande till uppfödarens utgifter för stödberättigande arbeten, i praktiken alltid under de högsta nivåer som programmet tillåter.

(46)

De franska myndigheterna förklarade att vissa uppfödare passar på att utföra moderniseringsarbeten i samband med arbeten som är nödvändiga för att förbättra miljöeffektiviteten. Dessa arbeten är inte stödberättigande och får därför inte stöd inom ramen för PMPOA.

(47)

Inom nötkreatursuppfödningen, som utgör 80 % av de uppfödningsanläggningar som kan få stöd från PMPOA, uppges stödnivån vara tämligen låg, oftast mellan 35 och 50 %, och mycket varierande mellan olika produktionssystem. Detta förklaras av att det finns många olika typer av stallgödsel – flytande, fast eller oftast blandat – och därmed av lagringsutrymmen, både när det gäller utformning (gödselplattor, gödselbrunnar) och kapacitet. En annan förklaring är att investeringarna i lagringsutrymmen och betongbelagda ytor och tak över rastgårdar omfattas av tekniska begränsningar eller särskilt låga maximibelopp för finansiering.

(48)

I anläggningar för uppfödning av svin och fjäderfä med icke-egenproducerat foder är den befintliga lagringskapaciteten för gödsel mestadels tillräcklig för att klara perioder då gödselspridning är förbjuden. Arbetena består därför i att se till att lagringsutrymmen och betongbelagda ytor är vattentäta eller att installera system för tvåfasutfodring, för att minska utsläppen av föroreningar från anläggningar för svinuppfödning, eller förbättra gödselhanteringen i fjäderfäanläggningar. Den faktiska stödnivån kan i dessa fall uppgå ända till 60 % av kostnaden för stödberättigande arbeten, som framgår av tabell 1. I de flesta fall är dock kostnaden för arbeten betydligt lägre än när det gäller nötkreatur.

(49)

Enligt de franska myndigheterna visar en undersökning av 20 000 ärenden inom vattenmyndigheten Loire-Bretagnes avrinningsområde att den genomsnittliga stödnivån är 40 %.

(50)

En del av dessa ärenden avser nya byggnader som uppförts inom ramen för programmet när det av olika skäl har bedömts vara olämpligt att utföra de föreslagna arbetena i befintliga byggnader. Enligt de franska myndigheterna måste dessa fall behandlas separat eftersom stödet alltså inte längre är ett stöd för miljöskydd, utan ett stöd för modernisering enligt artikel 7.2 b i förordning (EEG) nr 2328/91 och artikel 12.4 c i förordning (EG) nr 950/97. Stödbeloppet kan därför inte bli högre än 35 % eller 26,25 % (respektive 45 eller 38,75 % i mindre gynnade områden) av arbetskostnaden, beroende på om uppfödaren kan få en fysisk förbättringsplan eller ej. I dessa fall är den faktiska stödnivån, i exemplen i tabell 2, alltid mycket lägre än dessa nivåer – kolumn (a) visar hur stor kostnaden för miljöarbetena skulle ha varit om byggnaderna hade bevarats.

(51)

Arbeten i befintliga byggnader och i nya byggnader kan också utföras inom samma företag.

(52)

De franska myndigheterna menade också att om jämförelsen skulle göras från fall till fall, så borde de uppfödare som betalar en årlig avgift till en vattenmyndighet strängt taget uteslutas ur jämförelsen inom ramen för artikel 87 i fördraget.

Tabell 1

Exempel på faktiska stödnivåer för ombyggnadsarbeten inom ramen för PMPOA

Tabell 2

Exempel på faktiska stödnivåer vid anläggning av nya byggnader

(53)

Artikel 87.1 i fördraget lyder: ”Om inte annat föreskrivs i detta fördrag, är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den gemensamma marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna”.

(54)

Artiklarna 87–89 i fördraget blev tillämpliga inom grisköttssektorn genom artikel 21 i rådets förordning (EEG) nr 2759/75 av den 29 oktober 1975 om den gemensamma organisationen av marknaden för griskött (22). De blev tillämpliga inom nötköttssektorn genom artikel 40 i rådets förordning (EG) nr 1254/99 av den 17 maj 1999 om den gemensamma organisationen av marknaden för nötkött (23). Innan den sistnämnda förordningen antogs var artiklarna tillämpliga inom samma sektor med stöd av artikel 24 i rådets förordning (EEG) nr 805/68 av den 27 juni 1968 om den gemensamma organisationen av marknaden för nötkött (24). De blev tillämpliga inom fjäderfäsektorn genom artikel 19 i rådets förordning (EEG) nr 2777/75 av den 29 oktober 1975 om den gemensamma organisationen av marknaden för fjäderfäkött (25).

(55)

För att fastställa stödets karaktär måste man granska de enskilda lantbruksföretag som har gjort investeringar inom ramen för PMPOA. Kommissionen anser att PMPOA-finansieringen har inneburit en selektiv fördel för franska lantbrukare.

(56)

Kommissionen anser, tvärtemot vad de franska myndigheterna för fram i sina synpunkter, att investeringarnas improduktiva karaktär inte förtar fördelen av stödet i rent ekonomiska termer, eftersom det täcker en kostnad som i normala fall skulle belasta stödmottagaren, och därigenom ger denne en fördel gentemot konkurrenter som inte får ett sådant stöd.

(57)

Dessutom, även om man antar att dessa improduktiva investeringar till en början skulle kunna belasta företagens ekonomi och, enligt de franska myndigheterna, försätta de berörda uppfödarna i ett ogynnsamt läge jämfört med dem som inte gör sådana investeringar, så motsvarar investeringarna trots allt ett bestämt lagkrav och alla berörda företag måste på sikt göra liknande investeringar för att undvika att bryta mot lagen.

(58)

För att avgöra om det ifrågavarande stödet omfattas av artikel 87.1 i fördraget, måste man först och främst fastställa om stödet kan påverka handeln mellan medlemsstaterna.

(59)

Domstolen har slagit fast att om en fördel som beviljas av en medlemsstat stärker ett företags ställning i förhållande till andra konkurrerande företag i handeln inom gemenskapen skall denna handel anses påverkas av detta stöd (26).

(60)

Det förefaller som om det ifrågavarande stödet kan påverka handeln mellan medlemsstaterna genom att gynna nationell produktion på bekostnad av andra medlemsstaters produktion. De berörda sektorerna är i själva verket särskilt öppna för konkurrens på gemenskapsnivå och följaktligen mycket känsliga för varje åtgärd som gynnar produktionen i en eller annan medlemsstat.

(61)

Tabell 3 visar storleken av handeln mellan Frankrike och de andra medlemsstaterna för de berörda produkterna under det första året efter det att PMPOA trädde i kraft.

Tabell 3

(62)

De åtgärder som granskas i detta beslut utgör statligt stöd i fördragets mening eftersom de ger stödmottagarna en ekonomisk fördel som andra sektorer inte kan få. Kommissionen drar följaktligen slutsatsen att dessa åtgärder faller under artikel 87.1 i fördraget.

(63)

I artikel 1 f i förordning (EG) nr 659/1999 definieras olagligt stöd som ett nytt stöd som införs i strid med artikel 88.3 i fördraget. Begreppet nytt stöd omfattar, enligt artikel 1 c i den nämnda förordningen, allt stöd, det vill säga stödordningar och individuellt stöd, som inte är befintligt stöd, inbegripet ändringar av befintligt stöd.

(64)

Alla stödordningar som har godkänts av kommissionen och där betydande ändringar görs i efterhand – i det aktuella fallet en myndighets bidrag till finansieringen av ett stöd som anmälts till kommissionen, vilket på ett betydande sätt ändrar finansieringsnyckeln och följaktligen stödnivån – utgör nya stöd som enligt artikel 88 i fördraget måste anmälas till kommissionen för godkännande.

(65)

Enligt domstolen gäller skyldigheten att underrätta kommissionen om planer att vidta eller ändra stödåtgärder, enligt artikel 88.3 första meningen i fördraget, inte endast den ursprungliga planen, utan omfattar också senare ändringar av planen. Sådana uppgifter kan lämnas till kommissionen inom ramen för de överläggningar som den ursprungliga anmälan ger upphov till (27).

(66)

Denna anmälningsskyldighet bekräftas i artikel 1 c i förordning (EG) nr 659/1999.

(67)

Det måste också klargöras att det informationsblad som ingår i den förteckning över stöd som upprättats av det franska jordbruksministeriet endast är av informativt värde och inte kan betecknas som anmälan i fördragets mening. Dessutom lämnas det inte någon information om vattenmyndigheternas bidrag till programmet, samtidigt som det anges att statens bidrag uppgår till 35 % av investeringskostnaderna.

(68)

Kommissionen har inte kunnat bedöma omfattningen av vattenmyndigheternas bidrag till programmet och vilka effekter deras bidrag kan ha haft på det offentliga stödet till de aktuella investeringarna. Närmare bestämt har kommissionen inte kunnat undersöka de eventuella återverkningar på stödnivån som riskerar att uppstå när en offentlig inrättning bidrar till stödets finansiering. Det är därför inte säkert att de stöd som har beviljats av de franska myndigheterna överensstämmer med de åtgärder som godkändes av kommissionen inom ramen för de statliga stöden nr N 136/91 och N 342/94.

(69)

Den förändrade stödnivån utgör i sig en sådan ändring av stödets innehåll som kräver anmälan enligt artikel 88.2 i fördraget.

(70)

De franska myndigheterna har inte underrättat kommissionen om de planerade investeringsstöden till nötköttssektorn. De franska myndigheterna hävdade att de hade skäl att anta att åtgärden var förenlig med gemenskapslagstiftningen, eftersom kommissionen ansåg att den berättigade till ekonomiskt bidrag från gemenskapen. Enligt artikel 12.5 i förordning (EEG) nr 2328/91, som var tillämplig på den tiden, är stöd till investeringar för skydd och förbättring av miljön tillåtna, under förutsättning att de inte leder till en produktionsökning och att de är i överensstämmelse med artiklarna 92–94 i fördraget (nu artiklarna 87–89). Detta innefattar skyldigheten att anmäla alla statliga stöd i enlighet med den tidigare artikel 93.3 i fördraget, i all synnerhet som stödvillkoren 1994 inte motsvarade de villkor som meddelades till kommissionen 1991.

(71)

Av ovanstående framgår att de statliga stöd som Frankrike tillämpade utgjorde nya stöd som inte hade anmälts till kommissionen och därmed var olagliga enligt fördraget.

(72)

Artikel 87 i fördraget ger dock möjlighet till undantag, även om vissa av dem uppenbarligen inte är tillämpliga, exempelvis de som anges i punkt 2 i den artikeln. De franska myndigheterna har inte heller åberopat dem.

(73)

De undantag som anges i artikel 87.3 i fördraget måste tolkas strikt vid granskning av alla stödprogram med regionala eller sektoriella syften och vid varje enskild tillämpning av generella stödprogram. Undantag kan medges endast om kommissionen kan fastställa att stödet är nödvändigt för att förverkliga något av de angivna målen. Att medge de ovan nämnda undantagen för stöd som inte ger ett sådant utbyte skulle innebära att handeln mellan medlemsstaterna påverkas och att konkurrensen snedvrids på ett sätt som inte kan motiveras med hänsyn till gemenskapsintresset, och skulle samtidigt ge otillbörliga fördelar för aktörer i vissa medlemsstater.

(74)

Kommissionen anser att stöden i fråga inte är avsedda att främja den ekonomiska utvecklingen i en region där levnadsstandarden är onormalt låg eller där det råder allvarlig brist på sysselsättning, i enlighet med artikel 87.3 a i fördraget. De är inte heller avsedda att främja genomförandet av viktiga projekt av gemensamt europeiskt intresse eller för att avhjälpa en allvarlig störning i medlemsstatens ekonomi, i enlighet med artikel 87.3 b i fördraget. De är inte heller avsedda att främja kultur eller bevara kulturarvet, i enlighet med artikel 87.3 d i fördraget.

(75)

Enligt artikel 87.3 c i fördraget kan stöd för att underlätta utveckling av vissa näringsverksamheter eller vissa regioner anses vara förenligt med den gemensamma marknaden, när det inte påverkar handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset. För att detta undantag skall kunna medges måste stöden bidra till utvecklingen av sektorn i fråga.

(76)

Vid inledningen av förfarandet drog kommissionen slutsatsen att stöden visserligen inte var helt lagliga, när det gällde de subventionerade investeringarna och stödens utformning, men att de tillämpades i enlighet med gemenskapens då gällande konkurrensregler. Därför har kommissionen inte skäl att ifrågasätta denna del av stödets tillämpning.

(77)

Följande granskning av stödens förenlighet avser därför endast de stödnivåer som tillämpats av de franska myndigheterna.

(78)

Vid inledningen av förfarandet påpekade kommissionen att stödtaket för investeringar i miljöskyddsåtgärder var 35 % av kostnaderna (45 % i mindre gynnade områden) enligt det regelverk som gällde när programmet trädde i kraft.

(79)

De franska myndigheterna anser emellertid att det är möjligt att överskrida stödnivåerna 35 % och 45 % med hänvisning till artikel 12.5 i förordning (EEG) nr 2328/91 och artikel 12.3 d i förordning (EG) nr 950/97. Enligt de franska myndigheterna ger dessa bestämmelser möjlighet att avstå från att tillämpa förbud mot stöd och begränsningar av stödnivåer för vissa investeringar, däribland investeringar i miljöskydd.

(80)

Kommissionen noterar först att genom artikel 12.5 femte strecksatsen i förordning (EEG) nr 2328/92, som förutsatte att nationella stöd skulle granskas på grundval av de tidigare artiklarna 92 och 93 (nu 87 och 88) i fördraget, godkändes stöd till investeringar för skydd och förbättring av miljön, under förutsättning att de inte leder till en produktionsökning. Såsom redan framgått anser kommissionen att de investeringar som fick de aktuella stöden inte medförde någon produktionsökning eftersom de endast avsåg miljöskyddsåtgärder på landsbygden (i synnerhet lagring och behandling av gödsel).

(81)

När det mera konkret gäller tillåtna stödnivåer påpekade kommissionen, i sitt beslut om statligt stöd nr N 136/91 riktat till Frankrike, att man enligt praxis betraktade en stödnivå för denna typ av stöd på 35 % av de stödberättigande kostnaderna som förenlig med den gemensamma marknaden (45 % i mindre gynnade områden).

(82)

Dessa stödnivåer bekräftades i riktlinjerna för statligt stöd för miljöskydd, strax efter det att PMPOA började tillämpas. I punkt 3.2.3 i dessa riktlinjer anges att investeringsstöd för miljöskyddsändamål kan godkännas upp till vissa nivåer. I andra stycket i fotnoten på s. 14 angavs att ”för de investeringar som omfattas av artikel 12.1 och 12.5 i rådets förordning (EEG) nr 2328/91 (…) är den högsta stödnivån 35 % eller 45 % (…) i mindre gynnade områden. Dessa högsta stödnivåer skall tillämpas oavsett företagets storlek. Följaktligen får de inte höjas för små och medelstora företag på det sätt som anges längre ned i detta avsnitt. För investeringar i mål 1- och mål 5b-områden förbehåller sig kommissionen rätten att lämna godkännande, efter granskning av fall där stödnivåerna överskrider de ovan nämnda, om medlemsstaten kan motivera dessa.”

(83)

Förordning (EEG) nr 2328/91 upphävdes genom förordning (EG) nr 950/97. I artikel 12.2 e i förordning (EG) nr 950/97 angavs att medlemsstaterna får bevilja stöd till investeringar för ”skydd och förbättring av miljön under förutsättning att sådana investeringar inte leder till en ökning av produktionskapaciteten”. I artikel 12.3 i samma förordning angavs att ”vad gäller enskilda eller samverkande företag som uppfyller villkoren i artiklarna 5 och 9, är investeringsstöd som överstiger de värden och belopp som anges i artiklarna 7.2, 7.3 och 11, förbjudna”. Enligt artikel 12.3 andra stycket led d i samma förordning skall dock detta förbud inte tillämpas på ”investeringar för att skydda och förbättra miljön”.

(84)

I artikel 12.2 och 12.3 i förordning (EG) nr 950/97 angavs emellertid att artiklarna 92–94 i fördraget (nu 87–89) skulle tillämpas på dessa stöd. Detta innebar en hänvisning till de konkurrensregler som gällde vid den tiden, det vill säga till den gemenskapspraxis som redan anförts i beslutet om statligt stöd nr N 136/91 och till villkoren i riktlinjerna för statligt stöd för miljöskydd.

(85)

På grundval av de bestämmelser som var tillämpliga under perioden 1994–1999 och som beskrivs i detta beslut kan kommissionen endast dra slutsatsen att den högsta stödnivån för de aktuella stöden var 35 % av kostnaderna (45 % i mindre gynnade områden) och att de stöd som beviljats över dessa nivåer följaktligen inte följde bestämmelserna.

(86)

När det gäller stöd till investeringar i jordbruksföretag år 2000 anges emellertid i punkt 4.1.1.2 i riktlinjerna för jordbruket, som är tillämpliga sedan den 1 januari 2000, att den högsta nivån för statligt stöd är 40 % av den stödberättigande investeringen, respektive 50 % i mindre gynnade områden. För investeringar som unga lantbrukare gör inom fem år efter etableringen har den högsta stödnivån dock höjts till 45 %, respektive 55 % i mindre gynnade områden.

(87)

I punkt 4.1.2.4 i riktlinjerna för jordbruket anges som specialfall att om investeringar leder till extra kostnader i samband med skydd och förbättring av miljön kan de högsta stödnivåerna på 40 % och 50 % som avses i punkt 4.1.1.2 i riktlinjerna höjas med 20 respektive 25 procentenheter. Denna ökning kan således beviljas för investeringar i syfte att följa nya miniminormer som införs, i enlighet med de villkor som anges i artikel 2 i kommissionens förordning (EG) nr 1750/1999 om tillämpningsföreskrifter till rådets förordning (EG) nr 1257/1999 om stöd från Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ) till utveckling av landsbygden (28). Ökningen måste strikt begränsas till de extra stödberättigande kostnader som krävs för att uppnå uppsatt mål och den gäller inte för investeringar som leder till en ökad produktionskapacitet.

(88)

Kommissionens förordning (EG) nr 1/2004 av den 23 december 2003 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget på statligt stöd till små och medelstora företag som är verksamma inom produktion, bearbetning och saluföring av jordbruksprodukter (29) trädde i kraft den 23 januari 2004, och därmed ändrades det juridiska läget för det aktuella fallet. Genom den förordningen tillåts på vissa villkor stöd till små och medelstora jordbruksföretag och de undantas från anmälningsskyldigheten enligt artikel 88.3 i fördraget.

(89)

De franska myndigheterna har framhållit att mottagarna av de investeringsstöd som finansierats av PMPOA under perioden 1994–2000 var små och medelstora företag i enlighet med artikel 2.4 i förordning (EG) nr 1/2004.

(90)

I artikel 20.2 i förordning (EG) nr 1/2004 anges att enskilda stöd och stödordningar som har genomförts innan förordningen träder i kraft och stöd som beviljas enligt dessa stödordningar, utan kommissionens godkännande och i strid med anmälningsskyldigheten enligt artikel 88.3 i fördraget, skall anses vara förenliga med den gemensamma marknaden enligt artikel 87.3 i fördraget och skall undantas enligt förordningen om de uppfyller de villkor som anges i artikel 3 i förordningen, med undantag för kraven i punkt 1 och punkt 2 b och c i den artikeln.

(91)

I artikel 3.3 i förordning (EG) nr 1/2004 anges att stöd som beviljas enligt en sådan stödordning som avses i punkt 2 skall anses vara förenligt med den gemensamma marknaden enligt artikel 87.3 c i fördraget och skall undantas från anmälningsskyldigheten enligt artikel 88.3 i fördraget, under förutsättning att det beviljade stödet uppfyller samtliga villkor i förordningen.

(92)

Artikel 4 i förordning (EG) nr 1/2004 innehåller de villkor som måste uppfyllas i det aktuella fallet, det vill säga när det gäller ett oanmält investeringsstöd till små och medelstora företag.

(93)

Enligt artikel 4.1 i förordning (EG) nr 1/2004 skall stöd till investeringar i jordbruksföretag för produktion av jordbruksprodukter anses vara förenligt med den gemensamma marknaden och undantas från anmälningsskyldigheten, bland annat under förutsättning att stödets bruttonivå inte överskrider 50 % av stödberättigande investeringar i mindre gynnade områden, och 40 % i andra områden.

(94)

Om investeringarna leder till extra kostnader i samband med skydd och förbättring av miljön kan dock de högsta stödnivåerna på 50 % och 40 % höjas med 25 respektive 20 procentenheter. Denna ökning kan beviljas endast för investeringar som går utöver lägsta gällande gemenskapskrav eller för investeringar som görs för att uppfylla nyligen införda minimikrav. Ökningen skall strängt begränsas till de extra stödberättigande kostnader som krävs och den skall inte gälla investeringar som leder till ökad produktionskapacitet.

(95)

I det aktuella fallet är det uppenbart att det rör sig om investeringar för skydd och förbättring av miljön, som bland annat omfattades av kraven i nitratdirektivet. Detta direktiv antogs 1991 och kraven kunde därför inte anses vara nya år 2000.

(96)

Kommissionen har redan uttalat sig om denna problematik i samband med det statliga stödet nr N 355/2000 och godkänt PMPOA:s fortsättning under perioden 2001–2006. Kommissionen håller fast vid det resonemang som fördes vid det tillfället och betonar även nu att den inte kan bortse från att det första franska åtgärdsprogrammet för genomförande av nitratdirektivet inte antogs förrän 1997, och att de första verkliga krav på resultat som ålades uppfödarna, i enlighet med programmet, kom efter denna tidpunkt. Även om det tycks uppenbart att Frankrike inte har visat prov på snabbhet i överförandet av direktivet, och att Frankrike borde ha antagit de nödvändiga bestämmelserna mycket tidigare (30), är onekligen de första krav som uppfödarna kände till av mycket senare datum.

(97)

Dessutom innehåller nitratdirektivet, i motsats till annan gemenskapslagstiftning, inga detaljerade krav som de ekonomiska aktörerna måste rätta sig efter utan föregående åtgärd av medlemsstaten. Direktivet innehåller inte heller något slutdatum för anpassning av anläggningar.

(98)

Av denna anledning, och mot bakgrund av de särskilda omständigheter som gäller för nitratdirektivet, anser kommissionen fortfarande att de krav som infördes för uppfödarna kunde betraktas som nya krav enligt förordning (EG) nr 1/2004. Alla andra tolkningar skulle innebära att uppfödarna straffas för Frankrikes overksamhet på det rättsliga planet.

(99)

Kommissionen anser att de investeringar som gjorts i områden som inte är känsliga enligt nitratdirektivet, och där direktivets krav inte är tillämpliga, ändå kunde omfattas av höjda stödnivåer, eftersom mindre stränga krav än de som anges i nitratdirektivet var tillämpliga och de planerade arbetena gick utöver de befintliga minimikraven i dessa områden.

(100)

När det gäller investeringar i känsliga områden måste kommissionen, i överensstämmelse med det tidigare resonemanget om att de krav som ålades uppfödarna kan betraktas som nya, dra slutsatsen att en höjd stödnivå kunde tillämpas i det aktuella fallet. Stödnivån kunde därför vara 60 % av investeringskostnaden, respektive 75 % i mindre gynnade områden.

(101)

De siffror som meddelats av de franska myndigheterna visar att stödnivån i praktiken aldrig har överskridit 60 % av kostnaderna, och kommissionen anser därför att de stöd som har beviljats inom ramen för PMPOA under perioden 1994–1999 kan godkännas.

(102)

Kommissionen anser, mot bakgrund av ovanstående resonemang, att den anmälda åtgärden är förenlig med gemenskapens konkurrensregler och särskilt med artikel 87.3 c i fördraget.

(103)

Den åtgärd som består i att bevilja investeringsstöd till lantbruksföretag inom ramen för programmet för att begränsa föroreningar från jordbruket (PMPOA) under perioden 1994–2000 kan medges undantag enligt artikel 87.3 c i fördraget.

6.2.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 32/14

(1)

Genom en skrivelse av den 17 december 1999, som registrerades den 22 december 1999, anmälde Italiens ständiga representation vid Europeiska unionen åtgärden i fråga till kommissionen i enlighet med artikel 88.3 i fördraget. Åtgärden gällde en rad stöd från det italienska jordbruksmarknadsförbundet AIMA (Associazione Italiana dei Mercati Agricoli) till förmån för den italienska fjäderfämarknaden, som hade drabbats av en dramatisk minskning av konsumtionen och försäljningen av fjäderfä till följd av 1999 års dioxinkris.

(2)

Genom skrivelser av den 8 augusti 2000, som registrerades den 9 augusti 2000, av den 15 november 2000, som registrerades den 21 november 2000, av den 27 februari 2001, som registrerades den 1 mars 2001, och av den 23 maj 2001, som registrerades den 28 maj 2001, lämnade Italiens ständiga representation vid Europeiska unionen de kompletterande uppgifter som kommissionen hade begärt av de italienska myndigheterna genom sina skrivelser av den 18 februari 2000 (ref. AGR 5073), av den 2 oktober 2000 (ref. AGR 25123), av den 10 januari 2001 (ref. AGR 000449) och av den 24 april 2001 (ref. AGR 009825).

(3)

Genom en skrivelse av den 30 juli 2001 underrättade kommissionen Italien om sitt beslut att inleda förfarandet i artikel 88.2 i fördraget med anledning av stödet i fråga.

(4)

Kommissionens beslut att inleda förfarandet har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning  (1). Kommissionen har uppmanat berörda parter att inkomma med synpunkter på stödet.

(5)

De italienska myndigheterna lämnade sina synpunkter i en skrivelse av den 24 oktober 2001, som registrerades den 26 oktober 2001. Det har inte inkommit några synpunkter från andra berörda parter till kommissionen.

(6)

AIMA:s nationella stödprogram för 1999. Rättslig grund för det föreslagna stödet är artikel 3.l d i lag nr 610/82, genom vilken AIMA bemyndigas ”att med hjälp av medel från den egna ekonomiska förvaltningen leverera sådana livsmedelsprodukter till utvecklingsländer som har valts ut i samförstånd med utrikesministeriet och efter samråd med den nationella livsmedelsmyndigheten, med hänsyn till utvecklingen på den inre marknaden och beroende på tillgängligheten […]”.

(7)

Italiens nationella organ för fjäderfäuppfödning UNA (Unione Nazionale dell'Avicoltura) uppmanade AIMA att ingripa på marknaden för att lindra de svåra konsekvenserna av dioxinkrisen inom sektorn för fjäderfäkött.

(8)

Efter det att AIMA (skrivelse av den 17 december 1999) hade vägrat att köpa upp 17 000 ton osålt kött till ett värde av 40 miljarder italienska lira (ungefär 20 miljoner euro) föreslog UNA först att en del av köttet (11 450 ton) skulle säljas på utvecklingsländernas marknad till förmånliga priser. Skillnaden mellan varans verkliga kommersiella värde och försäljningspriset (cirka 20 miljarder italienska lira, dvs. 50 % av det kommersiella marknadsvärdet) skulle AIMA stå för.

(9)

Sedan kommissionen (skrivelse av den 18 februari 2000) hade påpekat att åtgärden var att betrakta som ett exportbidrag som täckte skillnaden mellan priset för fjäderfä i tredje världen och priset på den italienska marknaden (och att stödet därför på grund av sin karaktär var oförenligt med den gemensamma marknaden, med tanke på gemenskapens skyldigheter inom ramen för Världshandelsorganisationen och den gemensamma organisationen av marknaden), nämnde de italienska myndigheterna inte längre det ursprungliga syftet med stödet (skrivelse av den 10 augusti 2000). I stället ansåg de italienska myndigheterna att de italienska fjäderfäproducenternas förluster kunde anses vara en följd av exceptionella händelser (och inte av normala marknadsrisker) och att förlusterna därför skulle omfattas av undantaget enligt artikel 87.2 b i fördraget.

(10)

Programmet i fråga gäller ersättning till de fjäderfäproducenter som har drabbats av sjunkande priser och minskad försäljning till följd av dioxinkrisen och konsumenternas oro. Stödet motsvarar skillnaden mellan genomsnittspriserna i de länder som inte berördes av dioxinkrisen och priserna i Italien i juni och juli 1999, dvs. den period som ersättningen gäller. Genomsnittspriserna i de länder som inte berördes av krisen (utom Italien) uppgick enligt de italienska myndigheterna till 137,89 euro/100 kg i juni och till 132,35 euro/100 kg i juli. Prisskillnaden är således 53,966 euro/100 kg i juni och 46,218 euro/100 kg i juli (2). Stödet uppgår till högst 21 150 italienska lira/100 kg (10,92 euro/100 kg) respektive 15 400 italienska lira/100 kg (7,95 euro/100 kg). Stödet beviljas för kött som producerades och salufördes i juni och juli 2001 och uppgår totalt till högst 10 329 138 euro.

(11)

För att motivera stödet uppger de italienska myndigheterna att dioxinkrisen inte bara ledde till en betydande produktions- och försäljningsnedgång (på grund av de störningar på marknaden som krisen ledde till) utan också till en betydande minskning av konsumtionen av fjäderfäprodukter. Enligt de italienska myndigheternas uppgifter sålde de italienska producenterna följande kvantiteter till sänkta priser: 34 700 000 kg kött i juni 1999 (jämfört med 52 000 000 kg i juni 1998) och 30 200 000 kg i juli 1999 (jämfört med 51 000 000 kg i juli 1998 (3). Trots de förebyggande åtgärder som UNA vidtog för att undvika en kris genom överproduktion av fjäderfäkött (i mars månad slaktades kycklingar som skulle ha blivit slaktmogna under de följande månaderna), lyckades man på grund av dioxinkrisen inte uppnå tillfredsställande resultat i sektorn.

(12)

I sina skrivelser av den 21 november 2000 och den 28 maj 2001 redogjorde de italienska myndigheterna för den viktiga roll som medierna spelade under krismånaderna: Den oro som medierna spridde förvärrade enligt de italienska myndigheterna den drastiska minskningen av konsumtionen av fjäderfäkött (som i juni var 29,1 %, i juli 10,1 %, i augusti 16,2 % och under hela året 5,9 % lägre än ett år tidigare). Den minskade efterfrågan ledde till sjunkande priser, framför allt i juni och juli (30 % respektive 30,1 % lägre priser än samma månader ett år tidigare). För att klara av situationen var de italienska producenterna dessutom tvungna att lägga kycklingkött på lager, närmare bestämt 4 150 ton i juni, 9 271 ton i juli och 2 595 ton i augusti, eftersom dessa kvantiteter inte kunde säljas.

(13)

Stödet avser inte ersättning för bortskaffande av sådana djur eller animalieprodukter som är olämpliga för konsumtion eller saluföring.

(14)

Det planerade bidraget uppgår totalt till högst 20 miljarder italienska lira (10 329 138 euro).

(15)

Förfarandet i artikel 88.2 i fördraget inleddes, eftersom kommissionen hyste tvivel om stödets förenlighet med den gemensamma marknaden. Kommissionen betvivlade att det var möjligt att jämställa stödet i fråga med ett stöd som syftar till att ersätta förluster till följd av en exceptionell händelse. De italienska myndigheterna hänvisade nämligen till artikel 87.2 b i fördraget, enligt vilken stöd för att avhjälpa skador som orsakats av exceptionella händelser är förenligt med den gemensamma marknaden. I stödanmälan betraktas dioxinkrisen som en exceptionell händelse.

(16)

Begreppet ”exceptionell händelse” definieras inte i fördraget. Kommissionen tillämpar denna bestämmelse från fall till fall efter granskning av händelsen i fråga. I samband med dioxinkrisen i Belgien, som gällde livsmedel och djurfoder producerade i Belgien, kom kommissionen – på grund av karaktär och omfattning av de restriktioner som krävdes för att skydda landets folkhälsa (4) – fram till att det rörde sig om en exceptionell händelse enligt artikel 87.2 b i fördraget.

(17)

Det finns tidigare exempel på definitionen av begreppet ”exceptionell händelse”, bland annat inom ramen för flera stöd till Storbritannien (5) i samband med BSE-krisen: Kommissionen kom då fram till att det rörde sig om en exceptionell händelse. Anledningen till detta var framför allt förbudet mot export av nötkött och den minskade konsumtionen av nötkött till följd av den osäkerhet och oro som uppgifterna om BSE gav upphov till. Det måste dock understrykas att de nämnda exemplen gäller länder som var direkt drabbade (BSE i Storbritannien och dioxin i Belgien) och inte, som i föreliggande fall, ett land där marknaden stördes på grund av att konsumenterna var oroliga för dioxin.

(18)

I nämnda fall godkände kommissionen att producenterna fick ersättning för sina intäktsförluster på villkor att förlusten av marknadsandelar och konsumtionsnedgången inte bara berodde på oron i samhället utan också på sådana exceptionella omständigheter som hindrade normal försäljning av produkterna i fråga (en rad offentliga åtgärder kombinerade med ett exceptionellt beteende hos konsumenter och medier). I ovan nämnda beslut kunde det alltid påvisas en direkt och omedelbar koppling mellan företagens förluster och de faktorer som gjorde att det förelåg en exceptionell händelse.

(19)

För att kommissionen skall kunna godkänna ersättning för förluster i enlighet med artikel 87.2 b i fördraget måste det finnas en koppling mellan jordbruksproducenternas intäktsförluster och en exceptionell händelse. De italienska myndigheterna uppmanades att visa detta men kunde inte ge någon övertygande förklaring. Att oron i samhället spridde sig snabbt, och ledde till starka störningar på de italienska uppfödarnas marknad, förlust av marknadsandelar och följaktligen en lägre omsättning än normalt, kan på grundval av tillgängliga uppgifter inte i sig anses utgöra en exceptionell händelse enligt fördraget. Dessutom finns det inget som pekar på att Italiens eller gemenskapens myndigheter skulle ha vidtagit åtgärder för att hindra försäljningen.

(20)

Även om man hade lyckats visa att medieeffekten i Italien var större än i övriga europeiska länder, eftersom allmänheten där är känsligare i frågor som rör livsmedelssäkerhet och eftersom det finns en mycket kritisk opinion mot boskapssektorns produktionssystem, verkade dessa argument i det dåvarande läget inte räcka för att visa att den aktuella händelsen var exceptionell.

(21)

Kommissionen undrade i stället varför de italienska producenterna inte hade utnyttjat situationen för att öka sin försäljning av fjäderfäprodukter utomlands (eller i det egna landet) med tanke på att Italien, i motsats till Belgien, inte hörde till de länder som direkt berördes av dioxinkrisen.

(22)

En annan aspekt som ännu behövde klargöras var de italienska myndigheternas uppgifter om att uppfödarna var tvungna att frysa in det osålda köttet (4 150,8 ton i juni, 9 271,3 ton i juli och 2 595,9 ton i augusti). Utifrån dessa uppgifter kunde det dock inte uteslutas att de fjäderfäprodukter som förblev osålda under krisen och som frystes in inte kunde säljas vid en senare tidpunkt. I så fall skulle förlusterna har varit mindre än vad som uppgavs inom ramen för fallets granskning. Dessutom kunde kommissionen inte avgöra hur mycket kött som förblev osålt på grund av oron för förekomsten av dioxin och minskad efterfrågan. Kommissionen kunde inte heller bedöma omfattningen av den överproduktion som berodde på en felaktig bedömning av efterfrågan under sommaren.

(23)

På grund av det ovan sagda kunde kommissionen inte utesluta att stödet i fråga helt enkelt var avsett att förbättra producenternas ekonomiska situation utan att på något sätt främja utvecklingen inom sektorn. På samma sätt som ett driftstöd baserades stödet dessutom bara på pris, kvantitet eller produktionsenhet. Enligt punkt 3.5 i gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till jordbrukssektorn (6) (nedan kallade ”riktlinjerna”) är ett driftstöd oförenligt med den gemensamma marknaden.

(24)

Kommissionen betvivlade därför att de intäktsförluster som fjäderfäsektorns producenter hade ådragit sig var kopplade till en exceptionell händelse. Kommissionen ställde sig också tveksam till att stödet i fråga skulle uppfylla villkoren för att kunna godkännas som stöd enligt artikel 87.2 b eller 87.3 c i fördraget (enligt det sistnämnda artikelledet skall stödet underlätta utveckling av vissa näringsverksamheter, vilket inte heller verkar vara fallet) eller för att kunna anses stämma överens med någon av punkterna i riktlinjerna.

(25)

I sin skrivelse av den 24 oktober 2001, som registrerades den 26 oktober 2001, påminner de italienska myndigheterna först och främst om att kommissionen i sitt beslut om att inleda förfarandet inte ifrågasatte minskningen av konsumtionen av fjäderfäprodukter under juni, juli och augusti, samt, i mindre omfattning, fram till och med december 1999.

(26)

Eftersom kommissionen inte har ifrågasatt förlusterna till följd av minskad försäljning och sjunkande priser, var det enligt de italienska myndigheterna endast fråga om att visa att det fanns en koppling mellan förlusterna och dioxinkrisen. Att det fanns en sådan koppling framgick enligt de italienska myndigheterna av att de första uppgifterna om dioxinkycklingar spriddes den 28 maj 1999 kl. 19.00 och att försäljningen plötsligt minskade från och med juni 1999 (29 % lägre försäljning än i juni 1998). Konsumtionen i Italien utvecklades enligt de italienska myndigheterna parallellt med den oro som medierna spridde i samhället, med ett stort försäljningsras vid tidpunkten för de första uppgifterna om dioxin, en återhämtning under juli månad när mediernas intresse hade svalnat och en förnyad försäljningsminskning under augusti månad till följd av uppmärksamheten kring Europeiska unionens beslut att fördubbla gränsvärdena för dioxin i vissa produkter. Från och med september svalnade mediernas intresse för händelsen allt mer, och konsumtionen av fjäderfäprodukter återgick långsamt till det normala.

(27)

Enligt de italienska myndigheterna kan det därför inte förnekas att det finns en koppling mellan oron i samhället till följd av uppgifterna om dioxin i Belgien och konsumtions- och prisnedgången.

(28)

Enligt de italienska myndigheterna återstår det således att visa att dioxinkrisen i Italien kan betraktas som en exceptionell händelse enligt artikel 87.2 b i fördraget. På grund av karaktär och omfattning av de restriktioner som krävdes för att skydda landets folkhälsa har kommissionen redan erkänt att den belgiska dioxinkrisen var av exceptionellt slag. Det är visserligen sant att dioxinkrisen inte berörde Italien direkt. Enligt de italienska myndigheterna kan det dock inte förnekas att krisens effekter inte gjorde halt vid de nationella gränserna utan också drabbade närliggande länder såsom Italien.

(29)

De italienska myndigheterna hävdar att varje oförutsebar eller svårligen förutsebar händelse måste betraktas som exceptionell händelse enligt artikel 87.2 b i fördraget, liksom naturkatastrofer. Det är därför händelsen som sådan som måste bedömas och inte de åtgärder som antas för att avhjälpa situationen och som bara är en följd av själva händelsen. När det gäller BSE-fallet i Storbritannien har kommissionen enligt de italienska myndigheterna erkänt att händelsen var av exceptionellt slag med hänvisning till förbudet mot köttexport men framför allt på grund av att konsumtionen av nötkött hade rasat till följd av den osäkerhet och oro som uppgifterna om BSE väckte. Efter dioxinlarmet 1999 skall samma situation ha uppstått i Italien. Exportförbudet mot Storbritannien påverkade inte konsumtionsnedgången i någon större utsträckning, eftersom både icke-brittiska och brittiska konsumenter under alla omständigheter skulle ha minskat sin konsumtion av nötkött, med eller utan förbud, och på så sätt hindrat dessa produkters avsättning utomlands. Det bör enligt de italienska myndigheterna tilläggas att alla tredjeländer förbjöd import av fjäderfäkött med ursprung i EU under 1999 års dioxinkris.

(30)

Anledningen till att de italienska producenterna varken inriktade sig på utländska marknader eller den inhemska marknaden beror enligt de italienska myndigheterna på att händelsen var gränsöverskridande och spridde sig långt utanför Belgien.

(31)

En rad italienska fjäderfäföretags intäkter under perioden juni–augusti 1999 visar enligt de italienska myndigheterna tydligt och klart att både priser och försäljning sjönk.

(32)

Enligt artikel 87.1 i fördraget ”är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den gemensamma marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna”.

(33)

Enligt artikel 19 i rådets förordning (EEG) nr 2777/75 av den 29 oktober 1975 om den gemensamma organisationen av marknaden för fjäderfäkött (7) skall artiklarna 87, 88 och 89 i fördraget gälla för produktionen av och handeln med de produkter som anges i förordningen, om inte annat följer av förordningen.

(34)

Den planerade åtgärden avser utbetalning av offentliga medel till vissa företag. Stödet i fråga (som uppgår till 20 miljarder italienska lira) beviljas selektivt de uppfödare som anses ha ådragit sig förluster till följd av dioxinkrisen. Åtgärden gynnar dessutom viss produktion (den i sektorn för uppfödning av fjäderfä) och kan komma att störa handeln med tanke på Italiens andel av EU:s totala fjäderfäproduktion (13,2 %). Bruttofjäderfäproduktionen i Italien uppgick 2001 till 1 134 000 ton och den i EU-15 till 9 088 000 ton (8).

(35)

Åtgärden i fråga motsvarar därför definitionen av statligt stöd i artikel 87.1.

(36)

Det finns undantag från förbudet mot statligt stöd. I föreliggande fall åberopar de italienska myndigheterna undantagen i artikel 87.2 b i fördraget, enligt vilken stöd för att avhjälpa skador som orsakats av naturkatastrofer eller andra exceptionella händelser är förenligt med den gemensamma marknaden.

(37)

Eftersom begreppet ”exceptionell händelse” inte definieras i fördraget, måste det undersökas om dioxinkrisen i Italien kan jämställas med en exceptionell händelse enligt artikel 87.2 b i fördraget.

(38)

Vid bedömningen av åtgärder för ersättning av förluster till följd av naturkatastrofer eller exceptionella händelser har kommissionen, i enlighet med riktlinjerna (9), konsekvent intagit ståndpunkten att begreppen ”naturkatastrof” och ”exceptionell händelse” i artikel 87.2 b måste tolkas restriktivt, eftersom denna typ av stöd utgör ett undantag från den allmänna principen i artikel 87.1 att statligt stöd inte är förenligt med den gemensamma marknaden. Kommissionen har hittills godtagit att jordbävningar, laviner, jordskred och översvämningar kan utgöra naturkatastrofer. Såsom exceptionella händelser har kommissionen hittills godtagit krig, inre oroligheter och strejker samt, med vissa förbehåll och beroende på deras omfattning, större kärnkraftsolyckor eller industriella olyckor och bränder som resulterar i omfattande förluster. Å andra sidan har kommissionen inte accepterat att en brand på en enskild bearbetningsanläggning som täcks av en normal företagsförsäkring kan anses vara en exceptionell händelse. Generellt godtar kommissionen inte heller att utbrott av djur- eller växtsjukdomar kan anses utgöra naturkatastrofer eller exceptionella händelser. I ett fall har kommissionen emellertid erkänt ett mycket omfattande utbrott av en helt ny djursjukdom som en exceptionell händelse. På grund av de uppenbara svårigheterna att förutse sådana händelser kommer kommissionen även fortsättningsvis att bedöma förslag att bevilja stöd enligt artikel 87.2 b i varje enskilt fall och beakta sin tidigare praxis inom detta område. I synnerhet när det gäller stöd i en så känslig sektor som fjäderfäsektorn är det nödvändigt att analysera varje enskild åtgärd, eftersom alla ingrepp på marknaden kan störa den gemensamma organisationen av marknaden.

(39)

Generellt kan kommissionen inte godta att en kemisk förorening av livsmedel i sig kan anses utgöra en exceptionell händelse enligt artikel 87.2 b. Tvärtom följer föroreningsrisken av att det inte sörjs för högsta möjliga kvalitetsnivå i hela livsmedelskedjan.

(40)

Kommissionen fick ta hänsyn till många faktorer innan det kunde avgöras om dioxinkrisen i Belgien var en exceptionell händelse. Kommissionen undersökte först omfattningen av de åtgärder som vidtogs för att motverka krisen och skydda folkhälsan, bland annat förbud mot grossist- och detaljhandelsförsäljning av fjäderfäkött, förbud mot handel med och export till tredjeland av vissa produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel eller foder samt införande av en rad villkor, däribland övervakning, spårbarhet och kontroll av de berörda produkterna (10). Att händelsen förklarades vara exceptionell berodde således på två faktorer, nämligen att de belgiska myndigheterna hade kungjort och antagit nödåtgärder samt att det var omöjligt att få avsättning för produktionen, vilket försatte de belgiska producenterna i en krissituation. Krisen skilde sig på grund av sin art och sina följder för berörda aktörer tydligt från vanliga förhållanden och sprängde ramen för vanliga marknadsvillkor. Till detta bidrog starkt den snabbt ökande oron bland konsumenterna och det embargo mot belgiska djur och animaliska produkter som infördes i flera tredjeländer. Följden var starka störningar på de belgiska producenternas marknader, förlust av marknadsandelar och följaktligen en lägre omsättning än under normala marknadsförhållanden.

(41)

Varken produkternas kemiska förorening eller försäljningsraset räckte i sig för att händelsen skulle kunna kallas exceptionell, utan för detta krävdes en kombination av betydande restriktiva försäljnings- och exportåtgärder för produkterna i fråga, minskad försäljning och sjunkande priser. Konsumenternas oro och reaktion på dioxinförgiftningen av fjäderfäköttet förstärkte bara händelsens exceptionella karaktär.

(42)

I de italienska producenternas fall kan det slås fast att det varken vidtogs några försäljnings- eller exportbegränsande åtgärder eller några restriktiva åtgärder för att skydda konsumenternas hälsa, eftersom landet inte direkt berördes av krisen. De enda oförutsebara och störande faktorerna på marknaden var spridningen av oro i samhället och konsumenternas reaktion på en förorening som hade inträffat i ett annat land.

(43)

Situationen i Italien kan inte jämställas med situationen i de länder som direkt berördes av krisen. Dioxinkrisen förklarades som exceptionell händelse i Belgien, men inte som exceptionell händelse i sig. Såsom sägs i skälen 35–38 räcker det inte med kemiskt förorenade livsmedel eller oro i samhället för att det skall föreligga en exceptionell händelse enligt artikel 87.2 b.

(44)

De italienska myndigheterna hänvisar också till BSE-krisen i Storbritannien. I det fallet var nötköttssektorns exceptionella situation direkt kopplad till totalförbudet mot export av levande djur och nötkött från Storbritannien till länder inom och utanför EU. I Storbritannien fick de marknadsåtgärder som vidtogs i samband med BSE-krisen effekter av aldrig skådad omfattning. Kommissionen påminner om att krisåtgärderna bland annat omfattade ett totalembargo mot brittiskt kött och alla köttprodukter som kunde hamna i livsmedels- eller foderkedjan. Embargot ledde till en inhemsk konsumtionsnedgång av aldrig skådat slag. Konsumtionsnedgången var i detta fall kopplad till omfattande marknadsrestriktioner och ledde till en situation som kunde anses vara exceptionell.

(45)

I samband med senare BSE-fall i EU (11) har kommissionen påmint om att minskad försäljning eller minskade intäkter inte kan betraktas som exceptionell händelse. Den minskade försäljningen anses vara en följd av en exceptionell händelse som i sin tur är resultatet av en ovanlig kombination av olika faktorer. Liksom i ovan nämnda fall godkändes stöd för hantering av en exceptionell händelse enligt artikel 87.2 b i de länder som var direkt berörda och där en rad faktorer bidrog till att göra krisen till en exceptionell händelse: ytterst negativa följdverkningar för EU:s jordbruksproducenter; oron bland konsumenterna; embargo i många tredjeländer mot djur och köttprodukter från EU; flera incidenter utanför uppfödarnas kontroll som förvärrade krissituationen och som ökade konsumenternas farhågor. Följden var starka störningar på de europeiska producenternas marknad, den efterföljande förlusten av marknadsandelar och följaktligen en lägre omsättning än under normala marknadsförhållanden.

(46)

Vid bedömningen av krisen som exceptionell händelse tog kommissionen hänsyn till en viktig faktor, nämligen att nötköttsmarknaden var stabil och jämn innan krisen bröt ut. Såsom visas längre ned (se skälen 52–55), och såsom de italienska myndigheterna själva har uppgett (se skrivelserna av den 28 augusti 2000 och den 15 november 2000), gällde detta inte för den italienska fjäderfämarknaden, som redan före krisen präglades av överproduktion och pristryck.

(47)

I alla nämnda fall, och särskilt i dem som de italienska myndigheterna lyfter fram, inträffade den exceptionella händelsen i det drabbade landet och ledde till en serie restriktiva åtgärder, marknadsövervakning och hälsokontroll och dessutom till sjunkande priser och minskad försäljning av produkterna i fråga.

(48)

En exceptionell händelse måste åtminstone ha sådana inslag som gör att händelsen på grund av sin art och sina följder för berörda aktörer tydligt skiljer sig från vanliga förhållanden och spränger ramen för vanliga marknadsvillkor. Att en händelse är oförutsebar eller svår att förutse kan bidra till att göra händelsen exceptionell men räcker inte för att kvalificera det inträffade som exceptionell händelse enligt artikel 87.2 b.

(49)

I föreliggande fall skiljer sig det påstådda försäljningsraset inte från andra händelser som påverkar efterfrågan, exempelvis att en exportmarknad stängs. En sådan händelse är också oförutsägbar, men den ingår i de normala, kommersiella risker som ett företag tar och har inga inslag av exceptionell händelse enligt artikel 87.2 b i fördraget.

(50)

Enligt de italienska myndigheterna hade de italienska producenterna inga andra avsättningsmöjligheter, eftersom krisen spred sig utanför Belgien och nedgången av konsumtionen av fjäderfäkött drabbade hela Europa.

(51)

Enligt kommissionens uppgifter var fjäderfäexporten inom gemenskapen konstant under juni och augusti 1999 i förhållande till årets utveckling och ökade till och med jämfört med 1998. I juli 1999 var exporten inom gemenskapen större än tendensen för hela året och minst lika stor som samma månad ett år tidigare. Även om denna ökning inte räckte för att ta hand om hela det produktionsöverskott som de italienska myndigheterna nämner, så begränsade ökningen ändå krisens följder för producenterna, eftersom de kunde sälja en del av sin produktion på gemenskapsmarknaden. De italienska myndigheterna har inte lagt fram några siffror som visar att det inte fanns några andra avsättningsmöjligheter på gemenskapsmarknaden utan har bara bekräftat att även de andra europeiska länderna minskade sin konsumtion av fjäderfäkött på grund av krisen. De italienska myndigheterna hävdar dock att vissa länder, såsom Danmark, Grekland, Spanien, Irland, Österrike, Portugal, Finland, Sverige och Storbritannien, kan tas som referensländer för fastställandet av ett jämförelsepris (se skäl 7), eftersom dessa länder inte berördes av krisen. De skulle dock också ha kunnat vara mottagare av åtminstone en del av överskottsproduktionen.

(52)

Enligt kommissionens linje när det gäller tillämpningen av artikel 87.2 b i fördraget på jordbruksområdet måste all överkompensation för förlusterna uteslutas.

(53)

Den av de italienska myndigheterna planerade ersättningsmekanismen bygger på stöd till köttproduktion och köttförsäljning under juni och juli 1999, beräknat på grundval av skillnaden mellan genomsnittspriserna i de länder som inte berördes av krisen och genomsnittspriserna i Italien. Enligt de italienska myndigheterna uppgår denna skillnad till 53,966 euro/100 kg i juni och 46,218 euro/100 kg i juli. Stödet uppgår till 21 150 italienska lira/100 kg (10,92 euro/100 kg) respektive 15 400 italienska lira/100 kg (7,95 euro/100 kg).

(54)

Det finns två problem med den här beräkningsmetoden. Det första har att göra med de italienska myndigheternas uppgifter om att det osålda köttet frystes in (12). Detta gjorde att de fjäderfäprodukter som förblev osålda under krisen skulle ha kunnat säljas vid en senare tidpunkt. I så fall skulle förlusterna har varit mindre än vad som uppgavs inom ramen för fallets granskning. De italienska myndigheterna har inte kommenterat denna punkt. Risken för överkompensation genom en senare försäljning av en del av produktionen, förmodligen till normala priser, är därför inte utesluten. Dessutom har de italienska myndigheterna förklarat att det i juni 1999 slaktades 43 170,1 ton fjäderfä och i juli 47 485,9 ton, dvs. totalt 90 656 ton (se skrivelsen av den 15 november 2000), medan det såldes kött till en kvantitet av 34 700 tonkg i juni 1999 och 30 200 ton i juli, dvs. totalt 64 900 ton. Det frystes in 4 150,8 ton kött i juni och 9 271,3 ton i juli, dvs. totalt 13 422,1 ton. Det har inte lämnats några uppgifter om vad som hände med den köttproduktion som varken såldes eller frystes in och för vilken någon annan kommersiell användning inte kan uteslutas.

(55)

Därefter hänvisar Italien till genomsnittspriserna i de andra europeiska länder som inte berördes av krisen, dock utan att beakta att priserna i Italien redan var låga i juni 1999 och att prisutvecklingen för fjäderfäkött varierade kraftigt. Följande tabell visar utvecklingen i Italien 1998, 1999 och 2000 (13):

Månatligt pris för hel kyckling i

(56)

Enligt de italienska myndigheternas uppgifter präglades den italienska sektorn för fjäderfäkött redan av överproduktion. I mars bestämde sig producenterna för att slakta en del av de kycklingar som skulle slaktas i april och maj för att minska köttutbudet i juni med 4,8 %. De italienska myndigheterna uppger att slakt och saluföring av 10 % av juni månads produktion flyttades till juli och augusti på grund av dioxinkrisen och att utbudet under dessa två månader därför ökade. Enligt kommissionens uppgifter ökade kycklingsuppfödningen i februari, mars och april, så att en produktionsökning med 5,6 % i juni var att vänta.

(57)

Om man jämför 1999 års uppgifter om slakt av fjäderfä mellan maj och augusti 1999 med samma period ett år tidigare, framgår det att slakten ökade i maj 1999 och att fjäderfäutbudet därför gick upp med nästan 9 %. I juni 1999 var utbudet 10 % lägre än i juni 1998, och i juli 1999 slaktades närmare 10 % fler djur än i juli 1998. Utvecklingen mot ökat utbud fortsatte i augusti 1999 (+6,5 %). Med tanke på att priserna normalt följer utbudet kan man därför dra slutsatsen att det var överproduktion som låg bakom prissänkningen jämfört med april, då priserna redan var lägre än det europeiska genomsnittet. Om man jämför de italienska fjäderfäpriserna i juni och juli med genomsnittspriset i de länder som inte berördes av dioxinkrisen, skulle detta leda till en övervärdering av den italienska fjäderfäproduktionens beräknade värde.

(58)

På grund av de italienska fjäderfäprisernas fluktuationer, och med tanke på att utvecklingen gick mot lägre priser redan före dioxinkrisen, är det inte korrekt att jämföra försäljningspriserna i juni 1999 och i juni 1998. En sådan jämförelse tar inte hänsyn till den redan befintliga överproduktionen på den italienska fjäderfämarknaden och den redan kännbara prisminskning som detta ledde till. Enligt de italienska myndigheterna hade producenterna redan vidtagit åtgärder för att korrigera läget på marknaden genom att i mars i förebyggande syfte slakta det fjäderfä som inte skulle ha slaktats förrän i april och maj. Syftet var att minska utbudet i juni och juli. Detta strider mot uppgifterna om kycklinguppfödning och följaktligen också mot produktionsprognoserna, enligt vilka utbudet skulle öka i juni och sjunka något i juli (1,6 %). På grund av dessa faktorer var alla prognoser om försäljningspriserna i juni och juli 1999 (jämfört med priserna i juni 1998 eller med priserna i de europeiska länder som inte berördes av dioxinkrisen) osäkra.

(59)

Kommissionen kommer därför fram till att stödet inte kan anses vara förenligt med den gemensamma marknaden på grundval av artikel 87.2 b i fördraget, eftersom oro i samhället i sig inte utgör någon exceptionell händelse enligt artikel 87.2 b och på grund av att den metod för förlustberäkning som de italienska myndigheterna föreslår kan leda till en övervärdering av de italienska fjäderfäproducenternas förluster.

(60)

Inte heller på grundval av artikel 87.3 i fördraget kan stödet betraktas som förenligt med den gemensamma marknaden. Artikel 87.3 a är inte tillämplig, eftersom stödet inte är avsett att främja den ekonomiska utvecklingen i regioner där levnadsstandarden är onormalt låg eller där det råder allvarlig brist på sysselsättning.

(61)

Stödet omfattas inte av artikel 87.3 b, eftersom det inte är avsett att främja genomförandet av viktiga projekt av gemensamt europeiskt intresse eller för att avhjälpa en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi.

(62)

Stödet har inte heller de syften som nämns i artikel 87.3 d.

(63)

De italienska myndigheterna har vederbörligen anmält lagen i fråga i enlighet med artikel 88.3 i fördraget. När det gäller artikel 87.3 c skall stödet därför utvärderas med tillämpning av riktlinjerna (14). Enligt punkt 23.3 i riktlinjerna skall riktlinjerna tillämpas på nya statliga stöd, inbegripet ännu inte behandlade anmälningar från medlemsstaterna, från och med den 1 januari 2000.

(64)

Stöd för att kompensera intäktsförluster till följd av en djursjukdom regleras i punkt 11.4. Det offentliga stödet får inbegripa en rimlig ersättning för förlorade intäkter med beaktande av svårigheterna att förnya besättningarna eller nyplantera och eventuella karantän- eller väntetider som de behöriga myndigheterna inför eller rekommenderar för att sjukdomen skall kunna elimineras innan besättningen på företaget förnyas eller markerna nyplanteras. Ett nödvändigt villkor för stödet är således obligatorisk slakt av djuren på order av hälsovårds- eller veterinärmyndigheten inom ramen för ett program för att förebygga eller utrota djursjukdomen.

(65)

Av de anmälda åtgärderna framgår klar att hälsovårds- eller veterinärmyndigheterna inte gav order om att slakta djuren inom ramen för ett program för att förebygga eller utrota djursjukdomen, eftersom den kemiska föroreningen inte berörde de italienska företagen. Stödet i fråga uppfyller därför inte villkoren i punkt 11.4 i riktlinjerna.

(66)

Av ovanstående framgår att stödet till företag i sektorn för fjäderfäproduktion varken kan betraktas som ett stöd som syftar till att ersätta förluster till följd av en exceptionell händelse enligt artikel 87.2 b eller som ett stöd som omfattas av något av undantagen i artikel 87.3. Stödet är därför att betrakta som ett driftstöd, som enligt punkt 3.5 i riktlinjerna (15) är oförenligt med den gemensamma marknaden.

(67)

Stödet strider också mot reglerna i rådets (EG) nr 2777/75 av den 23 oktober 1975 om den gemensamma organisationen av marknaden för fjåderfåkött, där det föreskrivs att endast följande åtgärder får vidtas med avseende på de produkter som anges i artikel 1.1 i den förordningen: åtgärder för att främja en bättre organisation av produktionen, förädlingen och saluförandet; åtgärder för att förbättra kvaliteten; åtgärder för att möjliggöra kort- och långsiktiga prognoser på grundval av de produktionsmedel som används; åtgärder för att underlätta registreringen av prisutvecklingen på marknaden. För att ta hänsyn till eventuella begränsningar av den fria omsättningen till följd av åtgärder för att förhindra spridning av djursjukdomar, får extraordinära åtgärder för att stödja marknader som påverkas av sådana begränsningar vidtas i enlighet med det förfarande som föreskrivs i artikel 17. Sådana åtgärder får endast vidtas i den mån och under den tid som det är absolut nödvändigt för att stödja denna marknad. Italien har inte vidtagit någon sådan åtgärd i föreliggande fall. Alla andra slag av offentligt stöd får bara beviljas i enlighet med artiklarna 87–89 i fördraget. Såsom framgår av föregående skäl följer stödet i fråga inte reglerna för statligt stöd och är därför inte förenligt med den gemensamma marknaden.

(68)

Av ovanstående drar kommissionen slutsatsen att AIMA-programmets stöd till förmån för fjäderfäsektorn utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 och att det inte omfattas av något av undantagen i artikel 87.2 eller 87.3.

(69)

En begäran om återbetalning av stödet är inte nödvändig, eftersom programmet har anmälts i enlighet med artikel 88.3 i fördraget, där det föreskrivs att åtgärden inte får genomföras förrän kommissionen har godkänt den.

6.2.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 32/23

(1)

Detta beslut riktar sig till Microsoft Corporation.

(2)

Microsoft Corporation har brutit mot artikel 82 i EG-fördraget och artikel 54 i EES- avtalet genom att

(3)

Operativsystem är programvaruprodukter som styr en dators grundläggande funktioner. ”Klientdatorer” är datorer för allmänt bruk, utvecklade för att användas av en person i sänder. Datorerna kan också kopplas till ett datornätverk.

(4)

En distinktion skulle kunna göras mellan i) operativsystem för s.k. ”Intelkompatibla” klientdatorer och ii) operativsystem för klientdatorer som inte är Intelkompatibla. ”Intelkompatibla” avser i detta sammanhang en specifik typ av hårdvara. Anpassning (s.k. ”porting”) av ett operativsystem som inte är Intelkompatibelt (exempelvis Apples Macintosh) så att det kan köras i Intelkompatibel hårdvara är en långdragen och kostsam process. Frågan om att i definitionen av den relevanta marknaden inbegripa operativsystem för Intelkompatibla klientdatorer och klientdatorer som inte är Intelkompatibla kan dock lämnas därhän, eftersom skillnaden inte kommer att vara så stor att den ändrar resultatet av bedömningen av Microsofts marknadsstyrka.

(5)

Operativsystem för handburen teknisk utrustning, såsom PDAs (”personal digital assistants”), ”intelligenta” mobiltelefoner och operativsystem för servrar, kan f.n. inte betraktas som konkurrenskraftiga alternativ till operativsystem för klientdatorer.

(6)

Vad gäller alternativen på utbudssidan, måste en programvara som f.n. inte finns på marknaden för operativsystem till klientdatorer genomgå väsentliga förändringar för att anpassas till konsumenternas specifika behov på den marknaden. Detta omfattar mycket tidskrävande utvecklings- och testförfaranden (ofta mer än ett år) och stora utgifter som innebär en avsevärd kommersiell risk. Därutöver skulle en sådan ny aktör mötas av omfattande hinder för tillträde på marknaden, vilket också konstateras i diskussionen om Microsofts dominerande ställning på den berörda marknaden.

(7)

”Tjänster som utförs av arbetsgruppsservrar” är de grundläggande tjänster vilka utnyttjas av kontorsanställda i deras dagliga arbete, närmare bestämt delning av filer som är lagrade på servrarna, delning av skrivare samt central administration av deras rättigheter som nätverksanvändare genom organisationens IT-avdelning. ”Operativsystem för arbetsgruppsservrar” är operativsystem som utformas och marknadsförs för att kollektivt förmedla dessa tjänster till ett relativt litet antal klientdatorer sammankopplade i små eller medelstora nätverk.

(8)

Uppgifter som samlats in av kommissionen i samband med undersökningen visar att kunderna ser tjänster utförda av arbetsgruppsservrar som en väl avgränsad uppsättning tjänster som tillhandahålls av servern. Fil- och utskriftshantering å sin sida samt hantering av användare och användargrupper å sin sida hör särskilt nära ihop: funnes det inte någon ordentlig hantering av användare och användargrupper, hade användaren inte någon effektiv och säker tillgång till delning av fil- och utskriftshantering.

(9)

Arbetsgruppsservrar (servrar som kör operativsystemet åt en arbetsgrupp) måste särskiljas från högkapacitetsservrar som vanligen behövs för att stödja tjänster som är avgörande för vissa uppgifter, såsom inventeringskontroll, flygreservationer eller banktransaktioner. Sådana tjänster kan inbegripa stöd vid lagring av stora mängder data och kräva maximal (”bergfast”) tillförlitlighet och tillgänglighet (2). Tjänsterna utförs av särskilt dyrbara maskiner (som i bland kallas ”företagsservrar”) eller stordatorer. Operativsystem för arbetsgruppsservrar installeras däremot vanligen i enklare datorer.

(10)

Alla lågkapacitetsservrar används emellertid inte som arbetsgruppsservrar. Lågkapacitetsservrar kan exempelvis också installeras i ”utkanten” av ett nätverk och, till skillnad från arbetsgruppservers centrala tjänster, vara inriktade på serverkontakter mot webben (3), webbcachning (4), eller brandväggsfunktioner (5).

(11)

Det bör också framhållas att emedan det endast är fil-, utskrifts- och grupptjänster samt användare och användargrupphantering som utgör arbetsgruppsserverns centrala tjänster, kan operativsystem för arbetsgruppsservrar användas till att köra tillämpningsprogram, precis som andra operativsystem. Dessa tillämpningsprogram är ofta nära kopplade till användare och användargrupphantering. Eftersom operativsystem för arbetsgruppsservrar i regel körs med billig hårdvara, kräver dessa tillämpningsprogram i allmänhet inte någon extremt hög tillförlitlighet.

(12)

Mediespelaren är en klientprogramvara, vars huvudsakliga funktion är att avkoda, dekomprimera och spela (och vidare tillåta processning av) digitala ljud- och videofiler som laddas ned eller spelas upp direkt från Internet (och andra nätverk). Mediespelare kan också spela upp ljud- och videofiler som finns lagrade på fysiska databärare såsom cd- och dvd-skivor.

(13)

Vad gäller utbytbarheten på efterfrågesidan, är vanliga uppspelningsapparater såsom cd- och dvd-spelare inte några alternativ till mediespelare, eftersom de endast innehar en mindre del av mediespelarnas funktioner. Det är inte troligt att mediespelare som är beroende av en tredje parts äganderättsskyddade teknologi, till skillnad från Microsofts Windows Media Player, RealNetworks RealOne Player och Apples QuickTime Player, inskränker den tredje partens handlingsutrymme. Mediespelare som inte kan ta emot ljud- och videofiler som direktöverförs via Internet utgör inte ett alternativ till direktuppspelande mediespelare, eftersom de inte uppfyller konsumentens särskilda efterfrågan på direktuppspelning.

(14)

Vad gäller alternativen på utbudssidan, innebär de betydande nödvändiga investeringarna i forskning och utveckling, skyddet av befintlig medieteknik med hjälp av IP-rättigheter och de indirekta nätverkseffekter som utmärker marknaden inträdeshinder för programutvecklare av annan programvara, inklusive icke-direktuppspelande mediepelare.

(15)

Microsoft har medgivit att företaget har en dominerande ställning på marknaden för operativsystem till persondatorer.

(16)

Denna dominerande ställning utmärks av marknadsandelar som har varit mycket stora åtminstone sedan 1996 (över 90 % på senare år) och väldigt höga inträdeshinder. Dessa inträdeshinder är särskilt kopplade till förekomsten av indirekta nätverkseffekter. Populariteten av operativsystem för klientdatorer bland användare härstammar från dess popularitet bland återförsäljarna av datorprogram, vilka i sin tur väljer att inrikta sina utvecklingsinsatser på de operativsystem till klientdatorer som är populärast bland användarna. Detta skapar en självunderbyggande dynamik som skyddar Windows i egenskap av de facto-standard för operativsystem till klientdatorer (”inträdeshinder för tillämpningsprogram”).

(17)

Kommissionen kan konstatera att Microsoft har en dominerande ställning på marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar. Denna slutsats bygger i synnerhet på följande iakttagelser:

(18)

I beslutet görs följande iakttagelser:

(19)

Dessa exceptionella omständigheter leder till slutsatsen att Microsofts avslag innebär att företaget missbrukar en dominerande ställning på ett sätt som är oförenligt med artikel 82, såvida det inte är objektivt motiverat.

(20)

Microsofts motivering till att företaget inte tillhandahåller den berörda information och låter konkurrenter utnyttja den för att framställa kompatibla produkter är att det vore liktydigt med att licensiera immateriella äganderättigheter. Kommissionen har inte intagit någon ståndpunkt avseende giltigheten av Microsofts allmänna anspråk på immateriell äganderätt, vilka ändå endast skulle kunna bedömas från fall till fall när Microsoft har förberett de relevanta specifikationerna. Enligt rättspraxis kan emellertid ett företags intresse av att utöva sina immateriella äganderättigheter i sig inte utgöra en objektiv motivering, när sådana exceptionella omständigheter som de ovan beskrivna har konstaterats.

(21)

Kommissionen har undersökt om den av Microsofts anförda motiveringen, med beaktande av de specifika omständigheterna i detta fall, väger tyngre än dessa exceptionella omständigheter och slöt sig till att Microsoft inte hade anfört något som helst bevis till stöd för detta. I synnerhet är det så att ett åläggande om att tillhandahålla relevant information inte skulle kunna leda till ”kloning” av Microsofts produkter. Kommissionen har också tagit hänsyn till det faktum att den av typ information som Microsoft vägrar att tillhandahålla vanligen utlämnas i branschen.

(22)

Dessutom har kommissionen utgått från det åtagande som IBM gav kommissionen 1984 (”IBM-garantin”) (6) och från programvarudirektivet 1991 (7). Microsoft medger förvisso att IBM-garantin och programvarudirektivet kan ge användbar vägledning i detta ärende. Kommissionen har också kunnat konstatera att en order om att i detta ärende tillhandahålla information skulle ligga i linje med IBM-garantin, eftersom den bara skulle gälla gränssnittsspecifikationer. Kommissionen har också dragit slutsatsen att avslaget i fråga var en vägran att tillhandahålla information om systemens samverkansförmåga i den mening som avses i programvarudirektivet. I detta sammanhang har kommissionen noterat att programvarudirektivet innebar en begränsning av det upphovsrättsliga skyddet av programvaran (även i fråga om företag utan dominerande ställning) till förmån för samverkansförmågan, varigenom vikten av samverkansförmågan inom programvarubranschen betonas. Kommissionen har också noterat att det uttryckligen framgår av programvarudirektivet att bestämmelserna inte påverkar tillämpningen av artikel 82 i EG-fördraget, särskilt om ett företag med dominerande ställning vägrat att tillhandahålla information som krävs för en fungerande samverkan.

(23)

Microsoft hävdade vidare att företagets vägran att tillhandahålla information om interoperabilitet inte syftar till att begränsa konkurrensen på marknaden för operativsystem till arbetsgruppsservrar, eftersom företaget inte hade något ekonomiskt incitament att följa en sådan strategi. Kommissionen tillbakavisade Microsofts argument, eftersom de grundar sig på en ekonomisk modell som inte är anpassad till fakta i föreliggande ärende och dessutom är oförenliga med de åsikter som Microsofts ledning givit uttryck för i företagsinterna dokument som kommissionen fått tillgång till i samband med undersökningen.

(24)

Av beslutet framgår att Microsoft har gjort sig skyldig till överträdelse av artikel 82 i EG-fördraget genom att koppla försäljningen av Windows Media Player till Windows operativsystem (Windows). Kommissionen grundar sitt beslut att Microsofts agerande uppfyller kriterierna för missbruk genom kopplad försäljning på fyra sakförhållanden: i) Microsoft har en dominerande ställning på marknaden för operativsystem för klientdatorer; ii) Windows operativsystem till klientdatorer och Windows Media Player är två separata produkter; iii) Microsoft ger inte kunderna möjlighet att köpa Windows utan Media Player; och iv) den kopplade försäljningen hindrar konkurrensen. Kommissionens beslut innebär dessutom ett tillbakavisande av Microsofts argument för att motivera den kopplade försäljningen av Windows Media Player.

(25)

Microsoft medger att företaget har en dominerande ställning på marknaden för operativsystem till klientdatorer.

(26)

Enligt kommissionens beslut är mediespelare som kan användas för direktuppspelning och operativsystem till klientdatorer två separata produkter (varigenom kommissionens tillbakavisar Microsofts argument att Windows Media Player utgör en integrerad del av Windows). I beslutet fastslås för det första att, fastän Microsoft under en tid har kopplat försäljningen av sin mediespelare till Windows, det i dag finns en särskild efterfrågan från konsumenternas sida på fristående mediespelare som kan särskiljas från efterfrågan på operativsystem till klientdatorer. För det andra utvecklar och säljer ett antal återförsäljare fristående mediespelare. För det tredje utvecklar och säljer Microsoft versioner av sin Windows Media Player för andra operativsystem till klientdatorer. Slutligen marknadsför Microsoft Windows Media Player i direkt konkurrens med mediespelare från andra företag.

(27)

Vad gäller det tredje inslaget i den kopplade försäljningen, fastslås det i beslutet att Microsoft inte ger kunderna möjlighet att köpa Windows utan Windows Media Player. Persondatortillverkare måste licensiera Windows med Windows Media Player. Om de vill installera en alternativ mediespelare i Windows, kan det bara göras vid sidan av Windows Media Player. Detta gäller även om en användare köper Windows i en butik. Microsofts argument att kunder varken behöver betala ”extra” för Windows Media Player eller använda sig av Windows Media Player anses i beslutet som irrelevant när det gäller att avgöra om det föreligger tvång enligt artikel 82 i EG-fördraget.

(28)

I beslutet förklaras varför den kopplade försäljningen i just detta fall kan begränsa konkurrensen. I beslutet fastslås att det är den kopplade försäljningen av Windows Media Player till Windows som ger Microsofts mediespelare en allestädesnärvaro på klientdatorer. Den bevisningen som hänför sig härtill avslöjar att alternativa distributionssätt bara är näst bäst. Genom att koppla Windows Media Player till Windows kan Microsoft erbjuda innehållsleverantörer och programutvecklare som stödjer Windows medieteknik möjligheten att genom Windows monopol nå nästan alla världens persondatoranvändare. Bevisen pekar på att stöd till olika medietekniker medför nya kostnader. Windows Media Players allestädesnärvaro föranleder i sig innehållsleverantörer och programvaruutvecklare att huvudsakligen använda sig av Windows mediespelare. Konsumenter föredrar i sin tur att använda Windows Media Player, eftersom det finns ett bredare urval av program och innehåll för den produkten. Microsofts kopplade försäljning förstärker och snedvrider dessa ”nätverkseffekter” till företagets egen fördel och underminerar därmed allvarligt konkurrensprocessen på marknaden för mediespelare. Av bevisen framgår att användningen av Windows Media Player ökar p.g.a. den kopplade försäljningen, samtidigt som användarna anser att andra mediespelare är av högre kvalitet. Marknadsdata om användning av mediespelare, formatanvändning och innehåll som erbjuds på webbplatser pekar på att Windows Media Player och Windows medieformat används mer och mer till nackdel för de största konkurrerande mediespelarna (och mediespelarteknikerna). Medan denna trend till förmån för Windows Media Player och Windows medieformat understryks i beslutet, framhålls det också att enligt domstolens rättspraxis är kommissionen inte tvungen att bevisa att konkurrensen har begränsats eller att det föreligger en risk för att all konkurrens undanröjs för att fastställa förekomsten av missbruk i form av kopplade försäljning. Antitrustutredningar på vissa programvarumarknader skulle annars ske för sent, eftersom bevis på marknadseffekter endast skulle kunna framläggas när marknaden redan ”tippat över”.

(29)

I beslutet diskuteras slutligen Microsofts argument för att motivera den kopplade försäljningen av Windows Media Player, i synnerhet de påstådda effektivitetsvinsterna med att koppla försäljningen av Windows Media Player till Windows. Vad avser de påstådda distributionsvinsterna, tillbakavisar kommissionen Microsofts argument att den kopplade försäljningen skulle sänka konsumenternas transaktionskostnader genom att minska tidsåtgången och förvirringen när de får en färdig uppsättning förhandsinställningar i sin persondator. Fördelen med att ha en mediespelare förinstallerad tillsammans med persondatorns operativsystem måste inte innebära att Microsoft väljer mediespelare åt konsumenterna. Persondatortillverkare kan garantera att de kan möta efterfrågan på de av konsumenterna utvalda förinstallerade mediespelarna. I beslutet fastslås också att Microsoft inte har framhållit att ”integrationen” av Windows Media Player skulle vara nödvändig för att uppnå tekniska effektivitet. Den kopplade försäljningen av Windows Media Player avskärmar snarast Microsoft från faktisk konkurrens från potentiellt mer effektiva återförsäljare av mediespelare som skulle kunna utmana företagets ställning och därmed minska den kunskap och det kapital som investerats i innovation av mediespelare.

(30)

Enligt beslutet åläggs Microsoft att lämna ut information som företaget har vägrat att tillhandahålla samt att tillåta att denna används till utveckling av kompatibla produkter. Åläggandet att lämna ut information är begränsat till protokollspecifikationer och till att säkerställa interoperabiliteten med de specifika drag som definierar ett typiskt nätverk av arbetsgrupper. Åläggandet gäller inte bara i förhållande till Sun, utan varje företag som vill utveckla produkter för att konkurrera med Microsoft på marknaden för operativsystem till arbetsgruppsservrar. I den utsträckning kommissionens beslut innebär att Microsoft avstår från att till fullo genomdriva sina immateriella äganderättigheter, motiveras detta av behovet av att få slut på missbruket.

(31)

De villkor på vilka Microsoft skall utlämna information och tillåta användning därav måste vara rimlig och icke-diskriminerande. Kravet på att Microsofts villkor skall vara rimliga och icke-diskriminerande gäller i synnerhet de avgifter som Microsoft kan tänkas ta ut för att tillhandahålla informationen. Sådana avgifter skall exempelvis inte återspegla det strategiska värdet av Microsofts styrka på marknaden för operativsystem till klientdatorer eller på marknaden för operativsystem till arbetsgruppsservrar. Dessutom har Microsoft inte rätt att införa begränsningar för den typ av produkter som specifikationerna kan komma att användas på, om sådana begränsningar försämrar incitamentet att konkurrera med Microsoft, eller på ett onödigt sätt hämmar konkurrenternas innovationsförmåga. Slutligen måste de villkor som Microsoft hädanefter ställer upp vara tillräckligt förutsägbara.

(32)

Microsoft måste tillhandahålla de relevanta protokollspecifikationerna i rimlig tid, dvs. så snart som företaget har skapat en fungerande och tillräckligt stabil tillämpning av dessa protokoll i sina produkter.

(33)

Vad gäller missbruk i form av kopplad försäljning, åläggs Microsoft genom detta beslut att till försäljning erbjuda slutanvändare och OEM-tillverkare inom EES en fullt fungerande version av Windows som inte inbegriper Windows Media Player. Microsoft behåller rätten att tillhandahålla Windows tillsammans med Windows Media Player.

(34)

Microsoft skall avstå från varje åtgärd som med motsvarande verkan skulle kunna koppla försäljning av Windows Media Player till Windows, genom att exempelvis reservera den privilegierade interoperabiliteten med Windows för Windows Media Player, ge selektiv tillgång till Windows API eller via Windows gynna Windows Media Player framför konkurrenternas produkter. Microsoft är också förhindrad att ge OEM-tillverkare eller användare rabatt under villkor att de köper Windows tillsammans med Windows Media Player eller faktiskt, ekonomiskt eller på annat sätt, upphäver eller begränsar OEM-tillverkares eller användares frihet att välja den version av Windows som inte inbegriper Windows Media Player. Den version av Windows som saknar Windows Media Player får inte ha sämre prestanda än den som inbegriper mediespelaren, dock med undantag för Windows Media Players funktion som ju per definition inte ingår i denna version av Windows.

(35)

Kommissionen anser att överträdelsen i sig är en mycket allvarlig överträdelse av artikel 82 i EG-fördraget och artikel 54 i EES-avtalet.

(36)

Dessutom har mönstret av Microsofts utestängande handlande en hävstångseffekt som har en betydande inverkan på marknaden för operativsystem till arbetsgruppsservrar och direktuppspelande mediespelare.

(37)

För att kunna bedöma överträdelsernas allvar skall marknaderna för operativsystem till klientdatorer, arbetsgruppsservrar och mediespelare anses omfatta EES.

(38)

Det initiala bötesbelopp som skall åläggas Microsoft bör, för att återspegla överträdelsens allvar under rådande omständigheter, uppgå till 165 732 101 euro. Mot bakgrund av Microsofts avsevärda ekonomiska styrka (8), och för att garantera en avskräckande effekt på Microsoft, kommer detta belopp att justeras upp med faktor 2 till 331 464 203 euro.

(39)

Slutligen höjs grundboten med 50 % p.g.a. överträdelsens varaktighet (fem och ett halvt år). Grundboten fastslås därför till 497 196 304 euro.

(40)

Det föreligger inte några försvårande eller förmildrande omständigheter av betydelse för detta beslut.

6.2.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 32/29

(1)

I enlighet med artikel 88.3 i EG-fördraget anmälde Italiens ständiga representation vid Europeiska unionen genom en skrivelse av den 2 september 1997, registrerad den 5 september 1997, artikel 6 i regionen Siciliens lag nr 27/1997 till kommissionen.

(2)

Genom ett telex (VI/41836) av den 28 oktober 1997 uppmanade kommissionen de italienska myndigheterna att inkomma med kompletterande uppgifter om det stöd som planeras på grundval av artikel 6 i regional lag nr 27/1997.

(3)

Genom en skrivelse av den 19 januari 1998 inkom de italienska myndigheterna med kompletterande uppgifter och meddelade att lagen hade trätt i kraft. Ärendet registrerades därför av registreringsenheten som ett icke anmält stöd med referensnummer NN 36/98, vilket meddelades Italien i en skrivelse av den 3 april 1998 (SG(98)D/32328). De italienska myndigheterna hade emellertid angivit att stöd på grundval av den aktuella lagen inte skulle komma att beviljas förrän ett positivt beslut fattats på grundval av artikel 88.3 i EG-fördraget.

(4)

I ett telex av den 31 maj 2000 (VI/13937), vilket föregicks av en version på engelska i ett telex av den 14 april (2000/VI/10442), uppmanade kommissionen de italienska myndigheterna att skicka in uppgifter om de bestämmelser som ingår i regional lag nr 27/1997 och även skicka själva lagtexten.

(5)

De italienska myndigheterna inkom med kompletterande uppgifter om artikel 5 i lagen genom en skrivelse av den 31 juli 2002, registrerad den 5 augusti 2002.

(6)

I ett telex av den 22 oktober 2002 (AGR 024925) uppmanade kommissionen de italienska myndigheterna att förtydliga och förklara de kompletterande uppgifter som de italienska myndigheterna nyligen hade skickat in och även förtydliga och förklara de åtgärder som ingår i regional lag nr 27/1997. I samma skrivelse informerade kommissionen även de italienska myndigheterna om möjligheten att dra tillbaka anmälan på villkor att inga stödåtgärder enligt artikel 6 i regional lag nr 27/1997 eller enligt eventuella andra bestämmelser i lagen hade genomförts och på villkor att de italienska myndigheterna kunde garantera att inga stöd betalats ut eller skulle komma att betalas ut på grundval av den aktuella lagen.

(7)

Då de italienska myndigheterna inte svarade på ovannämnda telex uppmanade kommissionen i ett telex av den 20 december 2002 (AGR 30657) myndigheterna att inkomma med de begärda uppgifterna inom en månad. Kommissionen angav vidare att i de fall då ett tillfredsställande svar inte inkommer inom tidsfristen förbehåller sig kommissionen rätten att besluta om ett föreläggande om att lämna upplysningar i enlighet med artikel 10.3 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget (2).

(8)

I en skrivelse av den 10 juli 2003 (SG (2003) D/230470) underrättade kommissionen Italien om det beslut (K(2003) 2054 slutlig) som kommissionen fattade den 9 juli 2003 på grundval av artikel 10.3 i förordning (EG) nr 659/1999 om ett föreläggande för Italien att lämna upplysningar om artiklarna 6 och 4 i regional lag nr 27/1997.

(9)

I föreläggandet uppmanade kommissionen Italien att inom 20 arbetsdagar från dagen för anmälan av beslutet inkomma med alla de handlingar, upplysningar och datumangivelser som behövdes för bedömningen av huruvida de stöd som föreskrivs i lagen hade beviljats och om de var förenliga med den gemensamma marknaden. I föreläggandet uppmanades Italien även att lämna ett antal andra uppgifter utöver de uppgifter som behövs för bedömningen av stödet.

(10)

Kommissionen har inte fått något svar på föreläggandet och Italien har inte heller begärt någon förlängning av tidsfristen.

(11)

I en skrivelse av den 17 december 2003 (SG(2003)D/233550) underrättade kommissionen de italienska myndigheterna om sitt beslut av den 16 december 2003 (K(2003) 4473 slutlig) om att inleda det förfarande som anges i artikel 88.2 i EG-fördraget avseende stödåtgärderna enligt artikel 4 (marknadsföring av sicilianska produkter) och artikel 6 (kooperativ, cantine sociali) i regional lag nr 27/1997.

(12)

Kommissionens beslut om att inleda förfarandet har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning  (3). Kommissionen har uppmanat berörda parter att inkomma med sina synpunkter på stödet i fråga.

(13)

I en skrivelse av den 10 februari 2004, registrerad den 13 februari 2004, begärde Italiens ständiga representation, för regionen Siciliens räkning, förlängning med 20 dagar av den tidsfrist för inlämning av uppgifter om artikel 4 (marknadsföring av sicilianska produkter) i regional lag nr 27/1997 som fastställs i kommissionens beslut K(2003) 4473 av den 16 december 2003. De italienska myndigheterna angav också att de hade för avsikt att dra tillbaka sin anmälan om stöd enligt artikel 6 (kooperativ, cantine sociali), då stödet, enligt skrivelsen, inte hade genomförts.

(14)

I ett telex (AGR 05312) av den 23 februari 2004 bekräftade kommissionen att Italiens begäran om förlängning av tidsfristen hade godkänts med verkan från den 13 februari 2004.

(15)

I en skrivelse av den 18 februari 2004, registrerad den 26 februari 2004, överlämnade Italiens ständiga representation en begäran om ytterligare förlängning av tidsfristen med 20 arbetsdagar.

(16)

I en skrivelse av den 24 februari 2004, registrerad den 1 mars 2004, som bekräftades genom en skrivelse av den 12 mars 2004, registrerad den 17 mars 2004, informerade de italienska myndigheterna kommissionen om att de önskade dra tillbaka anmälan avseende stödåtgärden enligt artikel 6 (kooperativ, cantine sociali) i regional lag nr 27/1997, vilken enligt de italienska myndigheterna aldrig genomförts.

(17)

Genom ett telex (AGR 07074) av den 11 mars 2004 underrättades de italienska myndigheterna om att tidsfristen för inlämning av upplysningar och kommentarer inte skulle komma att förlängas längre än till och med den 24 mars 2004, då beslutet om inledande av förfarandet hade offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning den 24 februari 2004 och tidsfristen för berörda parters synpunkter också skulle komma att löpa ut den 24 mars 2004. I samma telex bekräftade kommissionen att den underrättats om tillbakadragandet av anmälan avseende artikel 6 (kooperativ, cantine sociali) i regional lag nr 27/1997.

(18)

De italienska myndigheterna inkom med synpunkter avseende artikel 4 (marknadsföring av sicilianska produkter) i regional lag nr 27/1997 genom en skrivelse av den 15 mars 2004 (registrerad den 18 mars 2004).

(19)

I likhet med beslutet om inledande av förfarandet (4) avser det här beslutet endast statligt stöd för jordbruksprodukter som förtecknas i bilaga I till fördraget enligt artikel 4 (marknadsföring av sicilianska produkter) i regional lag nr 27/1997 och som antingen har beviljats eller kommer att beviljas efter det att gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till reklam för produkter som omfattas av bilaga I till EG-fördraget och vissa produkter som inte omfattas av bilaga I till fördraget (5) (nedan kallade ”riktlinjerna för statligt stöd till reklam”) trädde i kraft, dvs. efter den 1 januari 2002.

(20)

Vidare finns ingen anledning att beskriva och bedöma de stödåtgärder som föreskrivs i artikel 6 (kooperativ, cantine sociali) i regional lag nr 27/1997, då anmälan av åtgärderna drogs tillbaka av Italien genom en skrivelse av den 24 februari 2004, registrerad den 1 mars 2004.

(21)

Artikel 4 (marknadsföring av sicilianska produkter) innebär en ändring av artikel 17 i regional lag nr 14/1966 och i artikeltexten anges följande: ”1. Reklamkampanjer i enlighet med artikel 15 skall genomföras av den lokala myndigheten eller via utrikeshandelsinstitutet och specialiserade organ, eller av konsortier bestående av Ente fiera del Mediterraneo och Ente fiera di Messina eller dessa båda och en eller flera handelskamrar i regionen. Programmen kan löpa över tre år. 2. Reglerna för offentlig upphandling skall iakttas i de fall då reklamkampanjerna läggs ut på organ utanför den statliga och regionala förvaltningen, utom beträffande de konsortier som nämns i föregående punkt.”

(22)

Trots att kommissionen vid flera tillfällen begärt upplysningar och trots det föreläggande att inkomma med upplysningar som ingick i kommissionens beslut av den 9 juli 2003, har de italienska myndigheterna inte inkommit med några upplysningar som skulle kunna motbevisa kommissionens misstanke om att det stöd som föreskrivs i artikel 4 utgör statligt stöd av det slag som avses i artikel 87.1 i EG-fördraget och de italienska myndigheterna har inte heller inkommit med några uppgifter som skulle kunna göra det möjligt att betrakta stödet som förenligt med den gemensamma marknaden. Det finns inte heller några uppgifter om huruvida stöd redan har beviljats eller inte.

(23)

I sitt beslut att inleda det förfarande som avses i artikel 88.2 i EG-fördraget konstaterade kommissionen att det i den aktuella fasen av förfarandet och i avsaknad av uppgifter från de italienska myndigheterna inte var möjligt att avgöra om artikel 4 i regional lag nr 27/1997 avsåg nytt statligt stöd eller ändringar av statligt stöd för marknadsföring av och reklam för jordbruksprodukter som förtecknas i bilaga I till fördraget.

(24)

Vidare uttryckte kommissionen tvivel angående stödåtgärdernas förenlighet med den gemensamma marknaden, eftersom kommissionen i avsaknad av uppgifter från de italienska myndigheterna inte kunde avgöra om de åtgärder som skulle finansieras genom artikel 4 var förenliga eller inte med de gällande bestämmelserna på området, dvs. riktlinjerna för statligt stöd till reklam.

(25)

Mot bakgrund av de genomförandebestämmelser för programmen och marknadsförings- och reklamkampanjerna som anges i artikel 4 och som beskrivs ovan i skäl 21 uttryckte kommissionen dessutom tvivel om huruvida stödåtgärderna skulle komma att genomföras i enlighet med gemenskapens regler för offentlig upphandling. Särskilt det faktum att de organ som genomför kampanjerna var avsedda att väljas ut direkt fick kommissionen att betvivla att det skulle komma att ingås skriftliga avtal med ekonomiska villkor mellan den upphandlande myndigheten och de utvalda tjänsteleverantörerna och att de strikta villkoren i domstolens dom i Teckal-målet (6) skulle komma att iakttas. Utifrån hypotesen att villkoren inte skulle komma att iakttas betvivlade kommissionen vidare att urvalet av mellanhänder skulle komma att ske i enlighet med de tillämpliga bestämmelserna i rådets direktiv 92/50/EEG (7), och därmed inte heller i enlighet med de principer som fastställs i fördraget, särskilt principen om likabehandling och principen om insyn, genom vilka den offentlighet som krävs av domstolen kan garanteras (8).

(26)

Kommissionen har inte mottagit några synpunkter från berörda parter.

(27)

Italien inkom, på regionen Siciliens vägnar, med kommentarer på det aktuella stödet genom en skrivelse av den 15 mars 2004, registrerad den 18 mars 2004.

(28)

I skrivelsen kommenterar de italienska myndigheterna artikel 4 och bekräftar tillbakadragandet av anmälan beträffande artikel 6 i regional lag nr 27/1997.

(29)

De italienska myndigheterna påpekar bland annat att man aldrig tillämpat den ändring av artikel 17 i regional lag 14/1966 som införs genom artikel 4 (marknadsföring av sicilianska produkter) och som avser reklamkampanjer som genomförs av konsortier bestående av Ente fiera del Mediterraneo och Ente fiera di Messina eller dessa båda tillsammans med en eller flera handelskamrar i regionen, då de aktuella konsortierna aldrig bildats.

(30)

Enligt de uppgifter som tillhandahållits genomförs reklamkampanjerna av den lokala myndigheten eller via utrikeshandelsinstitutet (enligt standardavtal under perioderna 1993–1998 och 2001–2003 och under 1999 enligt avtal mellan Ministero delle attività produttive och regionerna). Ansökningar om finansiering av projekt lämnas in årligen och de ansvariga myndigheterna gör urvalet och ser till att projekten ges de förutsättningar som krävs för att de skall kunna genomföras i enlighet med gällande bestämmelser och marknadsprinciperna, utom i de fall då det finns avtal om ensamrätt med organisatörerna.

(31)

Den lokala myndighetens behörighetsområde omfattar inte endast jordbrukets livsmedelsindustri, utan även andra sektorer som hantverkssektorn, förlagssektorn och textilsektorn. Inom den aktuella sektorn finansieras följande verksamheter upp till 100 % med statliga medel:

(32)

Stödmottagare för de utgifter som avses i punkt a och b är företagssammanslutningar och företag som är registrerade vid handelskamrarna på Sicilien. Stödmottagarna väljs ut genom en årlig ansökningsomgång och urvalet görs på grundval av kriterier som fastställts i förväg och offentliggjorts i regionen Siciliens officiella tidning. På grundval av det fjärde skälet i kommissionens förordning (EG) nr 69/2001 av den 12 januari 2001 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget på stöd av mindre betydelse (9) bör de stöd som avses i punkt a och b inte betraktas som exportstöd, utan bör från och med 2002 betraktas som stöd av mindre betydelse. När det gäller jordbrukets livsmedelsindustri bör de aktuella stöden mot bakgrund av riktlinjerna för statligt stöd till reklam, kunna betraktas som mjukt stöd för organisation av tävlingar, utställningar och mässor av det slag som avses i punkt 14.1 i gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till jordbrukssektorn (10). I den regionala lagen anges visserligen inte att stödet inte får överskrida det högsta tillåtna beloppet på 100 000 euro per stödmottagare och treårsperiod, men de enskilda stöden för deltagande i mässor och utställningar är avsedda att vara avsevärt lägre.

(33)

Beträffande reklam via media anger de italienska myndigheterna att varken de reklamkampanjer som genomförs i Italien eller de reklamkampanjer som genomförs i gemenskapen avser produkter från något specifikt företag, utan det är fråga om allmän reklam, utan specifika uppgifter om ursprung, inte ens när det är fråga om produkter som är typiska för regionen. När det gäller reklam för jordbrukets livsmedelsindustri handlar det budskap som förmedlas till konsumenterna om en produkt eller en grupp av produkter, men det hänvisas inte särskilt till specifika producenter i regionen. Reklamen är generisk, konsumenterna uppmanas inte att köpa en viss produkt på grund av dess regionala ursprung och det är inte heller fråga om negativ reklam som drabbar produkter från andra medlemsstater. Reklamen strider således inte mot artikel 28 i EG-fördraget.

(34)

De italienska myndigheternas kommentarer avser marknadsförings- och reklamkampanjer både i gemenskapen och i tredje land, då det är samma villkor som gäller och dessa iakttas.

(35)

Enligt artikel 87.1 i EG-fördraget är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den gemensamma marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

(36)

Den aktuella åtgärden innebär att stöd som finansieras med regionala offentliga medel beviljas enskilda jordbruksföretag på Sicilien, vilket ger dessa en otvetydig ekonomisk och finansiell fördel i förhållande till andra företag som inte får stöd. Domstolens rättspraxis säger att om ett statligt finansiellt stöd förstärker ett företags ställning i förhållande till andra konkurrerande innebär det en möjlig snedvridning av konkurrensen i förhållande till företag som inte får sådant stöd (11).

(37)

Åtgärden påverkar handeln mellan medlemsstaterna, särskilt med tanke på att Italiens handel med jordbruksprodukter i gemenskapen är mycket omfattande, vilket framgår av följande tabell (12) som visar det sammanlagda värdet av importen och exporten av jordbruksprodukter mellan Italien och resten av EU under perioden 1997–2001 (13). Det bör noteras att Sicilien är en av de viktigaste jordbruksregionerna i Italien.

(38)

Det bör dessutom påpekas att ett stöd till ett företag, enligt domstolen, kan vara sådant att det påverkar handeln mellan medlemsstaterna i negativ riktning och snedvrider konkurrensen om företaget konkurrerar med produkter som kommer från andra medlemsstater, även om företaget inte självt exporterar sina produkter. När en medlemsstat ger ett företag stöd kan detta leda till att den inhemska produktionen faktiskt förblir oförändrad eller ökar, vilket medför minskade möjligheter för andra medlemsstaters företag att exportera sina produkter till denna medlemsstats marknad. Sådant stöd påverkar således handeln mellan medlemsstaterna och snedvrider konkurrensen (14).

(39)

Kommissionen konstaterar därför att den aktuella åtgärden omfattas av förbudet i artikel 87.1 i fördraget. De italienska myndigheterna har inte invänt mot detta.

(40)

I artikel 87.2 och 87.3 anges vilka undantag som gäller för förbudet i artikel 87.1.

(41)

I det aktuella förfarandet är de undantag som anges i artikel 87.2 a–c uppenbarligen inte tillämpliga på grund av stödets art och syfte. De italienska myndigheterna har inte heller åberopat artikel 87.2 a–c.

(42)

Inte heller artikel 87.3 a i fördraget kan tillämpas eftersom stöden inte är avsedda att främja utvecklingen i regioner där levnadsstandarden är onormalt låg eller där det råder allvarlig brist på sysselsättning. De italienska myndigheterna har dessutom inte åberopat artikel 87.3 a.

(43)

Samma sak gäller för artikel 87.3 b eftersom stödet i fråga inte är avsett att främja genomförandet av viktiga projekt av gemensamt europeiskt intresse och inte heller att avhjälpa en allvarlig störning i Italiens ekonomi. De italienska myndigheterna har dessutom inte åberopat artikel 87.3 b.

(44)

Vidare är de aktuella stödåtgärderna inte avsedda som stöd för att främja kultur eller för att bevara kulturarvet enligt artikel 87.3 d och de italienska myndigheterna har inte åberopat den artikeln.

(45)

Med tanke på stödets art och syfte är det endast undantaget i artikel 87.3 c i fördraget som eventuellt kan tillämpas.

(46)

Möjligheten till undantag enligt skäl 45 måste bedömas mot bakgrund av bestämmelserna för statligt stöd till marknadsföring och reklam inom jordbrukssektorn, dvs. riktlinjerna för statligt stöd till reklam (15).

(47)

Enligt punkt 7.1 i riktlinjerna för statligt stöd till reklam skall kommissionen tillämpa riktlinjerna på nya statliga stöd, och även på anmälningar från medlemsstaterna som är under behandling, med verkan från och med den 1 januari 2002. Olagligt stöd i den mening som avses i artikel 1 f i förordning (EG) nr 659/1999 kommer att bedömas enligt de regler och riktlinjer som gällde då stödet beviljades.

(48)

I enlighet med beslutet om inledande av förfarandet, i vilket kommissionen uttrycker tvivel om stödets förenlighet med gällande bestämmelser för denna typ av stöd (16), avser det här beslutet endast statliga stöd för marknadsföring av och reklam för jordbruksprodukter som förtecknas i bilaga I till fördraget, som antingen har beviljats eller kommer att beviljas efter den 1 januari 2002.

(49)

När det gäller stöd till marknadsföring anges i punkt 8 i riktlinjerna för statligt stöd till reklam att marknadsföring i form av spridning till allmänheten av vetenskapliga rön, anordnande av eller deltagande i mässor, utställningar eller liknande PR-arrangemang, samt marknadsanalyser och marknadsundersökningar inte skall betraktas som reklam. Statligt stöd till sådana marknadsföringsåtgärder i vidare bemärkelse omfattas av punkterna 13 och 14 i gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till jordbrukssektorn (17). Eftersom det i anmälan inte anges att stödåtgärderna endast skulle avse små och medelstora företag är det i det aktuella förfarandet inte möjligt att tillämpa kommissionens förordning (EG) nr 1/2004 av den 23 december 2003 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget på statligt stöd till små och medelstora företag som är verksamma inom produktion, bearbetning och saluföring av jordbruksprodukter (18).

(50)

När det gäller stöd till reklam anges i punkt 7 i riktlinjerna att med reklam skall avses inte bara alla åtgärder via media (press, radio, TV eller affischering) som är avsedda att få konsumenterna att köpa en viss produkt, utan även alla andra åtgärder som är avsedda att få ekonomiska aktörer eller konsumenter att köpa en viss produkt och alla former av direktreklam med samma syfte, även reklamkampanjer på försäljningsställen.

(51)

På grundval av de tillgängliga uppgifterna kan slutsatsen dras att de stöd till deltagande i mässor och workshops i och utanför gemenskapen som beskrivs i skäl 31 a–b och skäl 32 i det här beslutet endast kan betraktas som stöd till marknadsföring på villkor att de beskrivna verksamheterna inte innehåller åtgärder med vilka syftet är att få ekonomiska aktörer eller konsumenter att köpa en viss produkt eller åtgärder i form av direktreklam med samma syfte. Enligt punkt 7 i riktlinjerna skall åtgärder med vilka syftet är att få ekonomiska aktörer eller konsumenter att köpa en viss produkt eller åtgärder i form av direktreklam med samma syfte betraktas som stöd till reklam.

(52)

Om de aktuella stöden till deltagande i mässor och workshops i och utanför gemenskapen betraktas som stöd till marknadsföring enligt avsnitt 13 och 14 i riktlinjerna för statligt stöd till jordbrukssektorn får de beviljas upp till 100 %, men får inte överskrida 100 000 euro per stödmottagare och treårsperiod. I de fall det är fråga om företag som omfattas av definitionen av små och medelstora företag enligt kommissionens förordning (EG) nr 70/2001 av den 12 januari 2001 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget på statligt stöd till små och medelstora företag (19) får beloppet överskridas, dock högst med 50 % av de stödberättigande utgifterna. Vid beräkningen av stödbeloppet betraktas tjänstemottagaren som stödmottagare. Av de italienska myndigheternas kommentarer framgår att stödet till marknadsföringsåtgärder inte överskrider den högsta tillåtna stödnivån, varför stödet kan anses förenligt med gällande bestämmelser på området (20).

(53)

Enligt avsnitt 14 i riktlinjerna bör den aktuella typen av stöd, för att motverka snedvridningar av konkurrensen, i princip finnas tillgängligt för alla stödberättigade personer inom det berörda området på objektivt definierade villkor. På grundval av de upplysningar som lämnats av de italienska myndigheterna, vilka återges i skäl 32 i det här beslutet, kan konstateras att det villkoret är uppfyllt (21). Stöd som är begränsat till identifierade grupper för att endast gynna deras medlemmar kan inte anses främja utvecklingen av sektorn som helhet utan måste betraktas som driftstöd. När det är producentgrupper eller andra jordbruksorganisationer för ömsesidigt stöd som svarar för tillhandahållandet av sådana tjänster skall tjänsterna vara tillgängliga för alla jordbrukare. I sådana fall bör eventuella bidrag till den berörda gruppens eller organisationens administrativa kostnader begränsas till kostnaderna för tillhandahållandet av tjänsten.

(54)

I den mån det ingår åtgärder med vilka syftet är att få ekonomiska aktörer eller konsumenter att köpa en viss produkt eller åtgärder i form av direktreklam med samma syfte (som reklam på inköpsställen och reklam som riktar sig till jordbrukets bearbetningsindustri, parti- eller detaljhandeln, restauranger, hotell och andra cateringföretag) skall det stöd till deltagande i mässor och workshops som beskrivs ovan bedömas på grundval av de gällande reglerna för statligt stöd till reklam, vilket även gäller de åtgärder i form av reklamkampanjer via medierna (press, radio, TV eller affischering) som beskrivs i skäl 31 c och skäl 33 i det här beslutet.

(55)

Enligt riktlinjerna för stöd till reklam skall producenter och aktörer normalt själva stå för reklamkostnaderna som en del av sin normala ekonomiska verksamhet.

(56)

Stöd till reklam för jordbruksprodukter skall därför inte betraktas som driftsstöd utan som förenligt med den gemensamma marknaden enligt artikel 87.3 c i EG-fördraget. Stödet får inte påverka handeln i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset (negativt kriterium) utan skall underlätta utveckling av vissa näringsverksamheter eller vissa regioner (positivt kriterium). Statligt stöd skall dessutom iaktta gemenskapens internationella åtaganden som, när det gäller jordbruk, anges i WTO-avtalet om jordbruk från 1994.

(57)

För att uppfylla de negativa kriterier som anges i artikel 3.1 i riktlinjerna statligt stöd till reklam får stödet inte avse reklamkampanjer som strider mot artikel 28 i EG-fördraget (avsnitt 3.1.1), reklamkampanjer som strider mot sekundärrätten (avsnitt 3.1.2) eller reklamkampanjer för särskilda företag (avsnitt 3.1.3). Om genomförandet av statligt finansierade reklamkampanjer anförtros åt privata företag för att utesluta möjligheten av stöd till de företag som genomför kampanjerna, skall det under alla omständigheter säkerställas att valet av det berörda privata företaget har baserats på marknadsprinciper på ett icke diskriminerande sätt, vid behov med användning av anbudsförfaranden som är förenliga med gemenskapsrätten och särskilt med rättspraxis (22). Dessutom skall det göras så mycket reklam att det är tillräckligt för att öppna tjänstemarknaden för konkurrens och för att kontrollera att förmedlingen av anbud sker på ett oberoende sätt.

(58)

Utifrån de uppgifter som de italienska myndigheterna lämnat förefaller de kriterier som anges i avsnitt 3.1.1 (reklamkampanjer som strider mot artikel 28 i EG-fördraget) och i avsnitt 3.1.3 (reklamkampanjer för särskilda företag) vara uppfyllda när det gäller de reklamåtgärder som beskrivs i skälen 30, 31 c och 33 i det här beslutet. De italienska myndigheterna har däremot inte lämnat några uppgifter som skulle kunna styrka att även kriteriet i avsnitt 3.1.2 (reklamkampanjer som strider mot sekundärrätten) är uppfyllt.

(59)

Utöver de negativa kriterierna i avsnitt 3.2 i riktlinjerna för stöd till reklam skall reklamkampanjer som beviljas stöd uppfylla minst ett av de positiva kriterierna, som syftar till att visa att stödet underlättar utvecklingen av vissa näringsverksamheter eller vissa regioner. Ett positivt kriterium anses uppfyllt om den reklam som får stöd avser något av följande: jordbruksprodukter som det finns överskott av eller underutnyttjade arter, nya produkter eller ersättningsprodukter som ännu inte produceras i överskott, högkvalitativa produkter, inklusive produkter som framställs eller erhålls med hjälp av miljövänliga produktions- eller fångstmetoder, som produkter från ekologiskt jordbruk, utveckling av vissa regioner, utveckling av små och medelstora företag enligt definitionen i förordning (EG) nr 70/2001, projekt som genomförs av organisationer som är officiellt erkända enligt rådets förordning (EG) nr 104/2000 av den 17 december 1999 om den gemensamma organisationen av marknaden för fiskeri- och vattenbruksprodukter (23), och projekt som genomförs gemensamt av producentorganisationer eller av andra organisationer inom fiskesektorn och som erkänts av nationella myndigheter.

(60)

De uppgifter som de italienska myndigheterna lämnat innehåller inget som tyder på att de aktuella reklamåtgärderna uppfyller något av de positiva kriterierna.

(61)

Beträffande det högsta tillåtna stödbeloppet för reklam för jordbruksprodukter anges i avsnitt 5 i riktlinjerna för statligt stöd till reklam att direkt stöd från en allmän statlig budget som regel inte får överskrida det belopp som sektorn själv har avsatt till en viss reklamkampanj. I fall av stöd till reklam bör sålunda graden av direkt stöd inte överskrida 50 % och företag inom branschen måste bidra med minst 50 % av kostnaden, antingen genom frivilliga bidrag eller genom uttag av skatteliknande avgifter eller obligatoriska avgifter. Kommissionen får, för att ta hänsyn till de positiva kriterier som anges i avsnitt 3.2 i riktlinjerna för statligt stöd till reklam, tillåta att det ovan angivna taket för direkt stöd höjs till 75 % av kostnaderna om det är fråga om reklam för produkter som producerats av små och medelstora företag i stödberättigade områden enligt artikel 87.3 a i EG-fördraget.

(62)

Av de uppgifter som de italienska myndigheterna lämnat och som återges i skäl 31 i det här beslutet framgår att marknadsförings- och reklamåtgärderna inom stödordningen finansieras till 100 % med statliga medel. Villkoret att 50 % (eller 25 % i vissa fall) av finansieringen skall komma från sektorn är således inte uppfyllt.

(63)

Kommissionen måste därför dra slutsatsen att de aktuella stöden till reklam inte uppfyller villkoren i avsnitt 3.1.2 (reklamkampanjer som strider mot sekundärrätten), avsnitt 3.2 (positiva kriterier) och avsnitt 5 (högsta tillåtna stödbelopp) i riktlinjerna för statligt stöd till reklam.

(64)

Samma slutsats gäller för åtgärder som genomförs i gemenskapen och utanför gemenskapen. Då stöd till reklamkampanjer som genomförs utanför gemenskapen inte uttryckligen omfattas av riktlinjerna för statligt stöd till jordbrukssektorn har kommissionen en viss handlingsfrihet i bedömningen av sådana åtgärder. Enligt kommissionens praxis kan sådana åtgärder anses förenliga med den gemensamma marknaden och finansiering på upp till 80 % tillåtas om åtgärderna följer gällande bestämmelser för statligt stöd inom gemenskapen (24). I det aktuella ärendet framgår det av de uppgifter som de italienska myndigheterna lämnat och som återges i skälen 31 och 33 i det här beslutet att det är samma åtgärder som skall genomföras både i och utanför gemenskapen och att stödnivån är 100 %. Detta innebär att varken kriterierna i avsnitt 3.1.2 (reklamkampanjer som strider mot sekundärrätten) eller avsnitt 3.2 (positiva kriterier) i riktlinjerna för statligt stöd till reklam iakttas och inte heller de högsta tillåtna stödnivåerna för statligt stöd (25). Stöden är därför inte förenliga med den gemensamma marknaden.

(65)

Föreliggande beslut avser bara statligt stöd inom jordbrukssektorn till marknadsföring av och reklam för jordbruksprodukter som förtecknas i bilaga I till fördraget. Beslutet är inte att betrakta som ett formellt ställningstagande från kommissionens sida när det gäller frågan om huruvida urvalet av tjänsteleverantörer är förenligt med gemenskapens lagstiftning och rättspraxis för offentlig upphandling. Kommissionen förbehåller sig rätten att göra en mer ingående bedömning i frågan mot bakgrund av bestämmelserna för offentlig upphandling.

(66)

På grundval av ovanstående kan det konstateras att åtgärderna för statligt stöd för marknadsföring, på villkor att de följer avsnitt 13 och 14 i gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till jordbrukssektorn, kan betraktas som förenliga med den gemensamma marknaden i den mening som avses i artikel 87.3 c, då det är fråga om stöd för att underlätta utvecklingen av vissa näringsverksamheter.

(67)

Åtgärderna för statligt stöd till reklam följer inte gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till reklam för produkter som omfattas av bilaga I till EG-fördraget och vissa produkter som inte omfattas av bilaga I till fördraget och är därför inte förenliga med den gemensamma marknaden och får endast genomföras på villkor att de ändras på ett sådant sätt att de följer riktlinjerna.

(68)

Oförenligt stöd som eventuellt redan beviljats måste krävas åter från stödmottagarna.

6.2.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 32/37

(1)

Genom en skrivelse av den 23 juni 2003 anmälde Frankrikes ständiga representation vid Europeiska unionen, i enlighet med artikel 88.3 i fördraget, ett stöd som Frankrike planerade att bevilja producenter och återförsäljare av likörvinerna Pineau des Charentes, Floc de Gascogne, Pommeau de Normandie och Macvin du Jura. Kompletterande information skickades in genom skrivelser av den 9 augusti, den 24 och 28 november 2003 och den 17 och 24 februari 2004.

(2)

Genom en skrivelse av den 20 april 2004 meddelade kommissionen Frankrike sin avsikt att inleda förfarandet i artikel 88.2 i fördraget.

(3)

Kommissionens beslut att inleda förfarandet har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning  (2). Kommissionen har uppmanat berörda parter att inkomma med sina synpunkter på åtgärden i fråga.

(4)

Kommissionen har inte mottagit några synpunkter på stödet.

(5)

I en skrivelse av den 11 juni 2004, diarieförd den 14 juni 2004, skickade Frankrike in sina synpunkter till kommissionen.

(6)

De anmälda stöden bygger på de stöd som tidigare anmälts och som godkänts av kommissionen inom ramen för de statliga stöden nr N 703/95 (3) och N 327/98 (4). De avser reklam och marknadsföring, program för forskning och försök, tekniskt stöd samt åtgärder för att uppmuntra kvalitetsproduktion.

(7)

Kommissionens beslut om det statliga stödet nr N 703/95 har upphävts genom en dom i Europeiska gemenskapernas domstol.

(8)

I fråga om stöden N 703/95 och 327/98, som ursprungligen planerades för en period på fem år från och med 1995/1996, har sju delutbetalningar gjorts, av vilka den sista täckte perioden maj 2001 till april 2002. På grund av de budgetrestriktioner som regeringen infört är anslaget för den sista delutbetalningen fortfarande låst. Slutdatumet för det tidigare stödets giltighet flyttades fram till den 30 april 2002.

(9)

I fråga om de produkter för vilka det nya stödet beviljas finns det några förändringar jämfört med det tidigare stödet. Ett exempel är att näringsidkarna inom sektorn för eaux-de-vie (Armagnac, Calvados, Cognac) inte begärde att stödet skulle förlängas. Därför beslöt de franska myndigheterna att stödet enbart skulle kunna beviljas för likörviner med kontrollerad ursprungsbeteckning (AOC).

(10)

För samtliga berörda branschorganisationer och samtliga nedan beskrivna stöd finns det under en femårsperiod en budget på sammanlagt 12 000 000 euro, med följande fördelning: Pineau des Charentes, 9 360 000 euro; Floc de Gascogne, 2 040 000 euro; Pommeau de Normandie, 360 000 euro och Macvin du Jura, 240 000 euro.

(11)

Programmen för forskning och försök, det tekniska stödet och åtgärderna för att uppmuntra kvalitetsproduktion finansieras uteslutande med statliga medel. Insatserna för reklam och marknadsföring finansieras dels av staten, dels av de berörda branschorganisationerna med hjälp av medlemmarnas ”frivilliga obligatoriska avgifter” (nedan kallade ”CVO-avgifter”). Staten finansierar högst 50 % av kostnaderna för reklam inom EU.

(12)

CVO-avgifterna tas ut på de volymer likörviner AOC som säljs av det berörda områdets vinodlare, destillatörer, återförsäljare och grossister.

(13)

För Pineau de Charente uppgick medlemsavgiften år 2002 till 12,96 euro/hl; för Floc de Gascogne var den 0,25 euro/hl; för Pommeau de Normandie 30,79 euro/hl; och för Macvin de Jura 2,75 euro/hl.

(14)

De franska myndigheterna förklarade att programmen på det här området skulle genomföras på vissa marknader inom Europeiska unionen, inklusive Frankrike, och på marknader i tredjeländer. Syftet med reklamen var att öka kunskapen om likörvinerna och göra konsumenterna mer intresserade av att köpa dessa viner, dock utan att göra reklam för ett visst företag och dess produkter. Alla berörda produkter har en skyddad ursprungsbeteckning: Pineau des Charentes, Floc de Gascogne, Pommeau de Normandie och Macvin du Jura.

(15)

Åtgärderna gynnar samtliga organiserade producenter av likörviner eftersom dessa enligt de franska myndigheterna inte på egen hand skulle kunna genomföra en sådan här satsning på att öka försäljningen av sina produkter.

(16)

I reklamkampanjerna kommer man att vara mycket noga med att se till att konsumenterna inte avråds från att köpa produkter från andra medlemsstater och att det inte talas i nedsättande ordalag om sådana produkter.

(17)

Det kommer att handla om reklam-, informations och kommunikationskampanjer av olika slag, t.ex. reklam i media, PR-material och reklamkampanjer på olika försäljningsställen. Det kommer också att röra sig om PR-arrangemang, mässor och utställningar, seminarier, broschyrer och informationsmaterial, samt en utvärdering av hur kampanjen uppfattades och vilka resultat den gav.

(18)

De franska myndigheterna utlovade en presentation av allt reklammaterial som skulle användas i kampanjerna.

(19)

Stöden kommer att uppgå till högst 50 % av kostnaderna för kampanjer inom Europeiska unionen, inklusive Frankrike, och till 80 % av kostnaderna för kampanjer i tredjeländer.

(20)

I euro innebär detta följande belopp:

(21)

Enligt de franska myndigheterna skall stödet för forskning och försök gå till all forskning som är av generell art och som gagnar hela sektorn.

(22)

För Pineau des Charentes: mikrobiologi, bakteriella förändringar och konsekvenser (vilket innebär att man identifierar orsakerna till att mjölksyrebakterier utvecklas, att man förfinar kontamineringstest och kurativa tekniker); åldringsmekanismer (att identifiera karakteristiska analyskriterier för oxidering, samt påvisa de bakomliggande faktorerna); att bygga upp en analytisk databas (allmänna analyser – vinifierbar alkoholhalt, socker, pH, eventuell kemisk eller bakteriell kontaminering, metaller, katjoner, flyktiga ämnen, resthalter av växtskyddsmedel).

(23)

För Floc de Gascogne: studier i fråga om druvsorter och druvblandningar, i syfte att optimera harmoniseringen i druvblandningarna för att få ett friskare och fruktigare vin (strävan efter höga sockerhalter, levande och intensiv färg och en konsekvent total syrahalt); studier om vilka sorter av Armagnac som går att använda för att framställa Floc de Gascogne (analytisk uppföljning – halter av koppar, etanol, etylacetat och alkohol, samt för förbättra de sorter av Armagnac som används); studier för att få fram typer av Floc de Gascogne som är avsedda att konsumeras vid vissa särskilda tillfällen, kvantitativa och kvalitativa test, bevarande.

(24)

För Macvin du Jura: teknisk utveckling (övervakning av hur olika grupper av druvsorter i Jura mognar, i syfte att kunna fastställa mognadsgraden och vilka druvsorter som är lämpligast för att framställa Macvin du Jura); gallring och klassificering av vinodlingarna; kvalitet på musten och i pressningen, dvs. hur vinets aromatiska kvaliteter påverkas av framställningsmetoderna som bl.a. innebär tillsats av enzymer och att skalen får ligga kvar och laka ur i musten vid låg temperatur; hur vinet påverkas av att SO2 tillsätts när de skal som sjunkit till botten rörs om; klarning och behandling inför buteljeringen (jämförelse mellan olika metoder för att få fram och bevara ett klart vin efter buteljeringen).

(25)

Denna forskning kommer att finansieras till 100 %. Den preliminära fördelningen av stödet för de fem åren är följande, inklusive ITK-kostnader och bibliografiska kostnader, samt kostnader för spridning av resultaten till samtliga aktörer: Pineau des Charentes: 912 600 euro; Floc de Gascogne: 118 000 euro; Macvin du Jura: 65 000 euro.

(26)

Enligt de franska myndigheterna kommer det tekniska stödet att i första hand bestå av teknisk utbildning som syftar till bättre produktionsprocesser på alla nivåer (primärproduktion, vinifiering, provning) samt kunskapsspridning.

(27)

Dessa åtgärder kommer att finansieras upp till 100 %, dock inte över det tak som nämns ovan. Under de fem åren kommer stödet preliminärt att fördelas på följande sätt: Pineau des Charentes: 280 800 euro; Floc de Gascogne: 169 000 euro.

(28)

Enligt planerna kommer stöd för kvalitetsprodukter att beviljas för Pineau des Charentes och Floc de Gascogne. Det rör sig om följande åtgärder: HACCP och spårbarhet (utarbetande och spridning av ett referensunderlag som uppfyller tekniska och lagstadgade krav); tekniska och ekonomiska studier för att uppmuntra satsningar på kvalitet.

(29)

Under de fem åren kommer stödet preliminärt att fördelas på följande sätt: Pineau des Charentes: 210 600 euro; Floc de Gascogne: 50 500 euro.

(30)

När det gäller det planerade stödets art, samt villkoren för och finansieringen av det, visade den preliminära granskningen att det i grunden inte fanns någon anledning att ifrågasätta stöden, även om kommissionen i fråga om stödet för reklam krävde garantier från Frankrike om att produkternas nationella ursprung aldrig skulle komma i första hand.

(31)

Kommissionen inledde förfarandet i artikel 88.2 i fördraget eftersom det fanns frågetecken kring huruvida stöden var förenliga med gemenskapslagstiftningen, särskilt artikel 90 i fördraget.

(32)

I detta sammanhang bör det påpekas att kommissionens beslut om det statliga stödet nr N 703/95, som förlängs genom den nu anmälda åtgärden, upphävdes av EG-domstolen (5).

(33)

I sin dom erinrar domstolen om att den franska regeringen under 1992 och 1993 (6) införde en differentierad beskattning av likörviner respektive naturligt söta viner. Detta innebar att punktskatten på likörviner från och med den 1 juli 1993 uppgick till 1 400 FRF (7) per hektoliter, och på naturligt söta viner till 350 FRF per hektoliter.

(34)

Under åren 1993/1994 vägrade vissa franska producenter att betala den höjda punktskatten på likörviner. När den här ”skattestrejken” upphörde i juni 2004 motiverade ordföranden i det nationella förbundet för producenter av likörviner AOC detta med att den franska regeringen planerade att ge de franska producenterna en kompensation för skillnaden i beskattning, dels genom en årlig kompensation, dels genom en särskild kompensation för perioden 1994-1997.

(35)

Portvinsexportörernas organisation (Associação dos Exportadores de Vinho do Porto), nedan kallad ”AEVP”, skickade 1995 in två klagomål till kommissionen. AEVP hävdade att det fanns en koppling mellan den differentierade beskattningen på likörviner och naturligt söta viner å ena sidan, och å andra sidan de stöd som betalades ut till franska producenter av likörviner. Enligt AEVP var syftet med stöden att ge de franska producenterna av likörviner kompensation för den högre beskattningen, vilket fick till resultat att det endast var de utländska producenterna av likörviner som i själva verket behövde betala den högre skatten. Denna diskriminerande beskattning skulle således strida mot artikel 95 i fördraget (numera artikel 90).

(36)

Domstolen konstaterade att en del av stöden faktiskt verkade gynna en viss kategori producenter, nämligen i första hand franska producenter av likörviner som missgynnades av beskattningen. Om det dessutom fanns en koppling mellan beskattningen och de planerade stöden skulle detta innebära stora svårigheter i fråga om att bedöma huruvida stöden var förenliga med fördraget.

(37)

Domstolen menade att det under dessa förhållanden endast fanns en möjlighet för kommissionen att granska de frågor som togs upp i AEVP:s klagomål, nämligen att inleda förfarandet i artikel 93.2 i fördraget (numera artikel 88.2).

(38)

När det gäller kommissionens beslut konstaterade domstolen dessutom att det fanns brister i motiveringen. Det fanns ingen förklaring till varför kommissionen hade dragit slutsatsen att det inte fanns någon grund för AEVP:s klagomål i fråga om överträdelse av artikel 95 i fördraget (numera artikel 90).

(39)

Domstolen ansåg därför att beslutet stred mot EU-lagstiftningen, dels på grund av att förfarandet i artikel 93.2 i fördraget (numera artikel 88.2) inte hade inletts, dels på grund av att skyldigheten att ge en motivering i enlighet med artikel 190 i fördraget (numera artikel 253) inte hade iakttagits.

(40)

Efter denna dom ansåg kommissionen att en grundlig granskning på grundval av artikel 90 i fördraget var ofrånkomlig i fråga om åtgärden, som ju är en förlängning av de stöd som godkändes i det beslut som sedan upphävdes av domstolen.

(41)

Inom ramen för den preliminära granskningen av åtgärden ställde kommissionen ett antal frågor till Frankrike för att få klarhet i huruvida det statliga stödet i fråga i själva verket inte innebar att de franska producenterna av likörvin var ensamma om att inte behöva betala hela den skatt som föreskrivs artikel 402a i den franska skattelagstiftningen (code général des impôts).

(42)

I sina svar under denna första fas underströk Frankrike att det tidigare inte funnits och i dagsläget inte heller fanns någon koppling mellan de planerade stöden och punktskatterna.

(43)

Frankrike anser att stödet (2,4 miljoner euro per år, 12 miljoner euro under en femårsperiod) inte på något sätt kan jämföras med de belopp som sektorn genererar i form av punktskatter. De 150 000 hl likörvin AOC som säljs skulle, med en punktskatt på 214 euro/hl, generera mer än 32 miljoner euro per år i skatteintäkter.

(44)

Denna särskilda skatt på likörviner, 214 euro/hl jämfört med 54 euro/hl på naturligt söta viner, innebär att skatten på likörviner är 24 miljoner euro högre. Frankrike framhåller att detta belopp inte heller kan jämföras med de belopp som de planerade stöden uppgår till.

(45)

Enligt Frankrike har det aldrig funnits någon bestämmelse om att de skatteintäkter som genereras genom artikel 402a i den franska skattelagstiftningen skulle användas för åtgärder som gynnar de franska producenterna av likörviner. Under perioden 1 januari 1995–31 december 2000 överfördes skatteintäkterna till en särskild fond (”fonds de solidarité vieillesse”). Under perioden 1 januari 2001–31 december 2003 användes pengarna via en fond som finansierar arbetstidsförkortningar. Från och med den 1 januari 2004 går skatteintäkterna till den allmänna statsbudgeten.

(46)

Efter att ha gått igenom den här informationen ansåg kommissionen emellertid att de nya uppgifterna inte var av sådan art att alla tvivel kategoriskt kunde avfärdas i fråga om en eventuell koppling mellan skatten och stödet.

(47)

Det fanns visserligen inte något direkt samband mellan stödet (2,4 miljoner euro) och punktskatteintäkterna på likörviner (32 miljoner euro), eller mellan stödet (2,4 miljoner euro) och de högre punktskatterna på likörviner jämfört med naturligt söta viner (24 miljoner euro), men kommissionen ansåg inte att detta på ett tillfredsställande sätt kunde styrka att det inte fanns någon koppling mellan skatten och stödet. Man kunde således på det här stadiet i förfarandet inte utesluta att stödet åtminstone delvis skulle kunna vara ett sätt att ge de franska producenterna av likörviner en ersättning, dvs. en kompensation som övriga producenter i EU inte kunde få.

(48)

Kommissionen ansåg också att det var nödvändigt att beakta domstolens synpunkter och ge berörda tredje parter en möjlighet att framföra sina synpunkter i fråga om en eventuell överträdelse av artikel 90 i fördraget.

(49)

I sitt beslut att inleda förfarandet i artikel 88.2 i fördraget bad kommissionen därför Frankrike att inkomma med ytterligare information och siffror till stöd för sina argument.

(50)

I första hand ombads Frankrike att precisera huruvida det redan tidigare hade funnits utfästelser från statens sida att bevilja de franska producenterna av likörvin en ersättning eller en kompensation, om än partiell, för de effekter som uppstod när skatten infördes 1993.

(51)

Kommissionen bad också Frankrike att redovisa siffror på dels de intäkter som skatten på likörviner genererade i fråga om franska viner respektive importerade viner, dels vilka belopp det rörde sig om per vinkategori (franska viner eller viner från andra EU-länder).

(52)

Efter att ha konstaterat att Pineau de Charentes är vida överlägset i fråga om utbetalning av de anmälda stöden (78 %), följt av Floc de Gascogne (17 %), Pommeau de Normandie (3 %) och Macvin du Jura (2 %), bad kommissionen Frankrike att förklara om det för respektive vinsort fanns ett samband mellan dessa procentandelar och statens intäkter i form av skatt på likörviner.

(53)

Eftersom stöden är koncentrerade till satsningar på reklam ombads Frankrike att förklara huruvida denna inriktning är representativ för den franska statens prioritering beträffande andra jordbruksprodukter, särskilt kvalitetsprodukter.

(54)

Kommissionen bad Frankrike att redovisa budgeten för de stöd som avsåg reklamkampanjer i Frankrike för var och en av de fyra vinsorterna.

(55)

När det gäller finansieringen av stöden ombads Frankrike också att redogöra för en eventuell koppling mellan de resurser som å ena sidan genereras genom de ”frivilliga obligatoriska avgifterna” och de resurser som å andra sidan kommer från den nationella budgeten.

(56)

Genom en skrivelse av den 10 januari 2005 lämnade Frankrike följande information och kommentarer:

(57)

I fråga om reklamkampanjer (se skäl (28)) garanterade de franska myndigheterna att reklamen inte skulle fokusera på att likörvinerna kom från Frankrike.

(58)

Beträffande kopplingen mellan skatten på likörviner och stöden underströk Frankrike än en gång att det inte fanns något samband mellan skatteintäkterna och de stöd som betalades ut från den statliga budgeten. Skatteintäkterna, inklusive de som kommer från likörviner, går till statens allmänna budget. Enligt Frankrike är olika myndigheter helt oberoende när de fattar beslut i fråga om stöd till vissa branscher. I det här fallet är syftet med stöden att avhjälpa vissa strukturella nackdelar, t.ex. att konsumenterna har dålig kunskap om dessa viner, att företagen är små och utspridda och att de inte har resurser att befästa sin ställning på marknaden.

(59)

Frankrike bekräftade att det inte finns någonting i den franska lagstiftningen som medger en kompensation för de punktskatter som producenterna av likörviner betalar in (se skäl (49)).

(60)

Beträffande de skatteintäkter som genereras genom försäljning av franska respektive importerade likörviner (se skäl (50)) förklarade Frankrike först att man med hjälp av skattestatistiken (som utarbetas på grundval av hur hög skatten här) inte kan göra åtskillnad mellan franska respektive importerade produkter.

(61)

Siffrorna för år 2003 visar att skatteintäkterna på naturligt söta viner och likörviner, oberoende av ursprung, uppgick till 142,5 miljoner euro, med följande fördelning: 25,2 miljoner euro kom från naturligt söta viner med en skatt på 54 euro/hl, vilket motsvarar en volym på 467 000 hl; 117,3 miljoner euro kom från likörviner med en skatt på 214 euro/hl, vilket motsvarar en volym på 548 000 hl.

(62)

Beträffande likörvinerna kan man med hjälp av skördedeklarationerna särskilja den franska produktionen av dessa viner. Den uppgick till 94 477 hl Pineau des Charentes, 2 091 hl Macvin du Jura, 5 680 hl Pommeau och 6 057 hl Floc de Gascogne.

(63)

Frankrike redovisade följande tabell som visar fördelningen av stöden och produktionen av de olika likörvinerna (se skäl (51)).

(64)

Frankrike konstaterade att respektive likörvins procentandelar i fråga om produktion respektive stöd ligger nära varandra, dock utan att helt och hållet sammanfalla. Frankrike påpekar att det är branschföreträdarna som kommit överens om den här fördelningen, och att detta inte är något som myndigheterna har ålagt dem.

(65)

När det gäller kommissionens fråga om budgeten för reklamkampanjer (se skäl) redovisade Frankrike siffror som visar att dessa belopp, särskilt i fråga om kvalitetsviner fso, uppgick till mellan 50 och 74 % av den totala budgeten för samtliga vintyper.

(66)

Frankrike redovisade siffror som visar hur stor andel av budgeten som gick till reklamkampanjer som genomfördes i Frankrike. Hela branschen var överens om att den här fördelningen inte skulle ändras om de nya stöden godkändes.

(67)

I fråga om en eventuell koppling mellan de resurser som kommer från CVO-avgifterna respektive den statliga budgeten har Frankrike redovisat följande tabell:

(68)

De intäkter som skulle gå till reklam har inte dragits av från de belopp som kom in genom de ”frivilliga obligatoriska avgifterna”. Aktörerna kan också skaffa sig resurser på andra sätt, t.ex. genom att tillhandahålla tjänster eller sälja PR-material. Frankrike bekräftade att reklamkampanjerna skulle finansieras privat till minst 50 % av de stödberättigande kostnaderna.

(69)

För att kunna jämföra de planerade stöden och de skatteintäkter som skulle komma från de volymer som skördas (8) redovisade Frankrike följande siffror:

(70)

Frankrike framhåller att denna tabell är särskilt signifikativ, eftersom det inte finns något kvantitativt samband som visar att syftet med stöden var att ge en kompensation för punktskatterna.

(71)

Enligt artikel 87.1 i fördraget är, om inte annat föreskrivs i fördraget, stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den gemensamma marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

(72)

Om artikel 87.1 i fördraget skall kunna tillämpas måste emellertid följande fyra villkor vara uppfyllda: (1) åtgärden i fråga måste finansieras av staten eller med statliga medel, (2) den måste på ett selektivt sätt rikta sig till vissa företag eller produktionssektorer, (3) den måste ge de stödmottagande företagen en ekonomisk fördel, (4) den måste påverka handeln inom gemenskapen, och den måste snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen.

(73)

I det här fallet anser kommissionen att dessa villkor är uppfyllda. Detta innebär följande:

(74)

Programmen för forskning, det tekniska stödet och åtgärderna för att uppmuntra kvalitetsproduktion finansieras uteslutande med statliga medel.

(75)

Däremot finansieras marknadsföringen och reklamen delvis av staten och delvis (minst 50 %) av de berörda branschorganisationerna, via de ”frivilliga obligatoriska avgifter” som medlemmarna betalar in.

(76)

På grundval av vad som sagts ovan anser kommissionen att budgeten för marknadsföring och reklam i sin helhet utgörs av statliga medel.

(77)

Enligt kommissionens gängse praxis anses sådana obligatoriska avgifter som används för att finansiera olika former av stöd vara skatteliknande avgifter. Om det är staten som ålägger företagen att betala dessa avgifter, eller om avgifterna slussas vidare via ett statligt organ, rör det sig således om statliga resurser.

(78)

I det här fallet är det den franska regeringen som gjorde avgifterna obligatoriska, inom ramen för en utvidgning av en överenskommelse i branschen. Detta gjordes genom ett beslut som publicerades i Republiken Frankrikes officiella tidning. För att avgifterna skulle få full effekt krävdes det alltså ett statligt ingripande.

(79)

När man bedömer huruvida en åtgärd utgör statligt stöd eller inte skall man enligt EG-domstolens praxis också undersöka huruvida åtgärden i fråga verkligen kan tillskrivas staten  (9). I det här sammanhanget innehåller praxis under senare tid (10) vissa relevanta inslag.

(80)

Domstolen har klargjort att vissa åtgärder som branschorganisationer finansierar via avgifter som de tar ut av sina medlemmar inte skall omfattas av artikel 87.1 i fördraget. Skälen till detta är följande: (a) avgifterna gick obligatoriskt till att finansiera åtgärden i fråga; (b) organisationen eller statsmakterna kunde aldrig fritt disponera dessa resurser; (c) åtgärden i fråga kunde tillskrivas endast medlemmarna i branschorganisationen, och den ingick inte en statlig politik (…).

(81)

Om staten enbart agerar som förmedlare och aldrig ingriper i branschens verksamhet, och om den dessutom aldrig kan använda sig av de resurser som mobiliseras eftersom dessa obligatoriskt går till att finansiera åtgärderna i fråga, tycks denna rättspraxis innebära att kriteriet om att staten kan tillskrivas åtgärden i fråga inte är uppfyllt. I ett sådant fall behöver således åtgärderna inte nödvändigtvis anses utgöra statliga stöd.

(82)

I det här fallet är emellertid kriterierna i Pearl-domen inte uppfyllda. Det faktum att staten finansierar 50 % av kostnaderna för marknadsföring och reklam visar klart att detta är en statlig politik och att de medel som används i finansieringen i sin helhet måste betraktats som offentliga medel som används för åtgärder som kan tillskrivas staten.

(83)

Åtgärderna är selektiva, eftersom de enbart gynnar franska producenter av likörviner.

(84)

Producenterna av likörviner får en ekonomisk fördel i form av finansiering av vissa verksamheter (forskningsprojekt, tekniskt stöd, utveckling av kvalitetsprodukter, marknadsföring och reklam). Detta innebär en konkurrensfördel för stödmottagarna. Om ett statligt stöd leder till att ett företag får en konkurrensfördel innebär detta enligt EG-domstolens rättspraxis att konkurrensen snedvrids gentemot andra företag som inte får samma stöd (11).

(85)

Dessa stödåtgärder tycks påverka handeln mellan medlemsstaterna så till vida att de gynnar den nationella produktionen på bekostnad av andra medlemsstaters produktion. Vinsektorn är extremt konkurrensutsatt på EU-nivå, och det är just därför som det finns en gemensam organisation av marknaderna inom sektorn.

(86)

Detta framgår av följande tabell som visar handeln med vin i EU och i Frankrike under åren 2001, 2002 och 2003 (12).

(87)

Vissa planerade åtgärder skall genomföras utanför EU. Med tanke på att de marknader där EU-aktörerna är verksamma är så nära kopplade till varandra kan det inte uteslutas att ett stöd kan snedvrida konkurrensen inom EU i och med att det ger vissa aktörer en konkurrensfördel (13), trots att stödet är avsett för produkter som exporteras utanför EU (14).

(88)

Mot bakgrund av vad som sagts ovan omfattas åtgärderna i fråga av artikel 87.1 i fördraget, och de kan endast anses förenliga med fördraget om något av undantagen kan åberopas.

(89)

Det enda undantag som är tänkbart i detta fall är undantaget i artikel 87.3 c, där det anges att stöd för att underlätta utvecklingen av vissa näringsverksamheter eller vissa regioner kan anses vara förenligt med den gemensamma marknaden, när det inte påverkar handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset.

(90)

För att detta undantag skall kunna åberopas måste stöden i fråga vara förenliga med lagstiftningen om statliga stöd. Kommissionen prövar i första hand om det går att tillämpa förordning (EG) nr 1/2004 av den 23 december 2003 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget på statligt stöd till små och medelstora företag som är verksamma inom produktion, bearbetning och saluföring av jordbruksprodukter (15). Om så inte är fallet prövar kommissionen om det går att tillämpa någon annan rättslig grund, t.ex. gemenskapens riktlinjer.

(91)

Eftersom de planerade stöden inte är begränsade till små och medelstora företag kan förordning (EG) nr 1/2004 inte tillämpas. I sin bedömning grundade sig därför kommissionen på följande bestämmelser: (a) gemenskapens riktlinjer för statliga stöd inom jordbrukssektorn (16) (nedan kallade ”jordbruksriktlinjerna”); (b) gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till reklam för produkter som omfattas av bilaga I till EG-fördraget och vissa produkter som inte omfattas av bilaga I till fördraget (17) (nedan kallade ”reklamriktlinjerna”) och (c) gemenskapens regler för statliga stöd till forskning och utveckling (18) (nedan kallade ”FoU-reglerna”).

(92)

Eftersom de planerade stöden åtminstone delvis skulle finansieras genom obligatoriska avgifter som kunde jämställas med skatteliknande avgifter, gjorde kommissionen också en bedömning av finansieringen.

(93)

Gemenskapens riktlinjer för statliga stöd för reklam för produkter som omfattas av bilaga I till fördraget (19) (nedan kallade ”reklamriktlinjerna”) innehåller negativa och positiva kriterier som alla nationella stöd måste uppfylla. Enligt punkterna 16-30 i riktlinjerna får reklamen inte bryta mot artikel 28 i fördraget eller mot gemenskapens sekundärlagstiftning, och den får inte heller lyfta fram enskilda företag.

(94)

De franska myndigheterna förklarade att åtgärderna inte skulle gynna enskilda företag, att reklamen inte skulle misskreditera andra EU-produkter, och att det nationella ursprunget inte skulle framhävas i jämförelser som skulle kunna missgynna andra produkter.

(95)

Ett omnämnande av det nationella ursprunget måste vara sekundärt i förhållande till huvudbudskapet till konsumenterna, och det får inte vara det viktigaste skälet till att konsumenterna får rådet att köpa produkten. I det här fallet är det viktigt att det franska ursprunget inte är det viktigaste budskapet i de kampanjer som genomförs i Frankrike.

(96)

Tack vare de exempel som de franska myndigheterna skickat in och Frankrikes uttryckliga utfästelser, kan man dra slutsatsen att det franska ursprunget inte sätts i förgrunden och att ett omnämnande av detta ursprung kommer att bli sekundärt i förhållande till huvudbudskapet.

(97)

När det gäller de positiva kriterierna, enligt punkterna 31-33 i reklamriktlinjerna, måste produkterna i en reklamkampanj uppfylla åtminstone ett av följande villkor: det måste röra sig om överskottsprodukter, underutnyttjade arter, nyproduktion eller ersättningsprodukter som ännu inte produceras i överskott, utveckling av vissa regioner, utveckling av små eller medelstora företag eller högkvalitativa produkter, inklusive ekologiska produkter.

(98)

De franska myndigheterna förklarade att syftet med åtgärderna var att utveckla de berörda regionerna, vilket skulle ske genom att skapa bättre avsättningsmöjligheter för deras typiska produkter. Det var nödvändigt att stödja de små och medelstora företagen i områdena i fråga. De företag som producerar dessa viner är nästan alltid småföretag. De har få anställda, och det rör sig ofta om familjeföretag. Syftet med stödet var också att satsa på kvalitetsprodukter (AOC-viner).

(99)

När det gäller stöd för reklam för jordbruksprodukter med en skyddad ursprungsbeteckning eller en geografisk beteckning som registrerats på EU-nivå (20), granskar kommissionen att alla producenter av produkter med skyddad ursprungsbeteckning har samma rätt att få stöd. Syftet med denna granskning är att se till att stöden inte bara går till vissa producenter. Detta innebär att det är AOC-märkningen som måste användas i reklamen och inte vilken logotyp eller etikett som helst, såvida inte alla producenter har rätt att använda en sådan. Om stöden av praktiska skäl betalas ut till en producentsammanslutning kräver kommissionen uttryckliga försäkringar om att stöden verkligen kommer att betalas ut till alla producenter, även till dem som inte är medlemmar i sammanslutningen.

(100)

De franska myndigheterna garanterade att stöden för de åtgärder som genomförs kollektivt skulle betalas ut till alla producenter av produkter som förekommer i reklamen, utan diskriminering, samt till aktörer i försäljningsledet.

(101)

I fråga om det tak som föreskrivs i punkt 60 i riktlinjerna kan upp till 50 % av reklamkostnaderna finansieras med statliga resurser. Resten måste de stödmottagande branschorganisationerna själva stå för.

(102)

De franska myndigheterna garanterade att den offentliga finansieringen skulle begränsas till 50 % av kostnaderna för kampanjer inom EU. Resten skulle således de stödmottagande aktörerna själva bidra med.

(103)

Reklamkampanjer utanför EU skulle kunna finansieras med upp till 80 %. Detta ligger helt i linje med kommissionens praxis (21) i fråga om producenternas deltagande i den här typen av åtgärder, vilket särskilt framgår av rådets förordning (EG) nr 2702/1999 av den 14 december 1999 om informations- och säljfrämjande åtgärder för jordbruksprodukter i tredje land (22), i vilken frågan om medfinansiering tas upp. När det gäller åtgärder som gemenskapen genomför i tredjeländer föreskrivs det i artikel 9 i den förordningen att de organisationer som lämnar in förslag själva skall stå för en del av finansieringen av PR, marknadsföring och reklam för jordbruksprodukter och livsmedel. I fråga om åtgärder som pågår i minst två år skall organisationerna själva i regel stå för 20 % av kostnaderna, gemenskapen för högst 60 % och medlemsstaterna för 20 %. Att stödmottagarna själva skall finansiera minst 20 % av kostnaderna förefaller således rimligt, med tanke på att en snedvridning av konkurrensen gentemot andra EU-produkter måste undvikas.

(104)

För att visa att deras garantier håller gav de franska myndigheterna kommissionen några exempel på vilka typer av marknadsföring och reklam som finansieras genom det anmälda stödet.

(105)

Kommissionen kunde då konstatera att stöden i fråga uppfyller kraven i gemenskapslagstiftningen.

(106)

När det gäller stöd för forskning och försök samt för spridning av resultat, sägs det i punkt 17 i jordbruksriktlinjerna att stöd för forskning och utveckling skall granskas på grundval av kriterierna i gemenskapsramarna för statligt stöd till forskning och utveckling (23). I dessa ramar sägs det att stöd på upp till 100 % är förenliga med den gemensamma marknaden, även om FoU-verksamheterna bedrivs av enskilda företag, under förutsättning att fyra villkor är uppfyllda:

(107)

De franska myndigheterna garanterade att följande villkor skulle uppfyllas:

(108)

Kommissionen kunde konstatera att stöden i fråga uppfyller kraven i gemenskapslagstiftningen.

(109)

Om stöden på objektivt fastställda villkor är tillgängliga för alla stödberättigade personer inom det berörda området, är stöd av det här slaget, enligt punkt 14 i jordbruksriktlinjerna, tillåtna under förutsättning att det totala stödbeloppet under en treårsperiod inte överskrider 100 000 euro per stödmottagare. Stödnivån kan då vara upp till 100 % eller, om det är fråga om små och medelstora företag, 50 % av de stödberättigande kostnaderna (beroende på vilket belopp som är högst). De franska myndigheterna har åtagit sig att uppfylla dessa villkor.

(110)

Kommissionen kunde konstatera att stöden i fråga uppfyller kraven i gemenskapslagstiftningen.

(111)

Enligt punkt 13 i jordbruksriktlinjerna är stöd av de här slaget tillåtna, med en stödnivå på upp till 100 % eller, om det är fråga om små och medelstora företag, upp till 50 % av de stödberättigande kostnaderna (beroende på vilket belopp som är högst), under förutsättning att stöden är tillgängliga för alla stödberättigade personer inom det berörda området och om de beviljas på objektivt fastställda villkor, samt under förutsättning att det totala stödbeloppet under en treårsperiod inte överskrider 100 000 euro per stödmottagare. De franska myndigheterna har åtagit sig att uppfylla dessa villkor.

(112)

Kommissionen kunde konstatera att stöden i fråga uppfyller kraven i gemenskapslagstiftningen.

(113)

I enlighet med domstolens rättspraxis (25) anser kommissionen normalt att en finansiering av stöd genom obligatoriska avgifter kan inverka på stödet genom en skyddseffekt som går längre än själva stödet. De aktuella avgifterna (CVO) utgör otvivelaktigt obligatoriska avgifter. Kommissionen anser att en följd av denna rättspraxis är att stöd inte får finansieras genom skatteliknande avgifter som också belastar produkter som importeras från andra medlemsstater.

(114)

CVO-avgifterna tas ut på de volymer likörvin AOC som säljs av det berörda områdets vinodlare, destillatörer, återförsäljare och grossister. De franska myndigheterna förklarade också att de obligatoriska avgifterna, till skillnad från sådana skatter som enligt gemenskapens direktiv tas ut på alkohol och alkoholhaltiga drycker, per definition endast belastar likörviner med de kontrollerade ursprungsbeteckningarna i fråga, dvs. endast produkter från de avgränsade områden som föreskrivs i lagstiftningen, vilket i sin tur innebär att avgifterna inte belastar likörviner från andra medlemsstater.

(115)

I fråga om grossisterna är det ju inte uteslutet att de säljer även importerade produkter. De franska myndigheterna preciserade emellertid att grossisternas obligatoriska avgifter enbart skulle avse de berörda AOC-likörvinerna, dvs. Pineau des Charentes, Floc de Gascogne, Pommeau de Normandie och Macvin du Jura. Alla importerade viner är således undantagna från avgiften.

(116)

Eftersom åtgärden bara avser inhemska likörviner med kontrollerad ursprungsbeteckning kan man dra slutsatsen att importerade produkter inte beskattas.

(117)

När det gäller statliga stöd som finansieras via skatteliknande avgifter har domstolen också ställt upp andra kriterier som kan vara relevanta i det här sammanhanget. I målet Nygard (26) slog domstolen fast att en skatt skall anses utgöra en överträdelse av förbudet mot diskriminering enligt artikel 90 i fördraget om intäkterna särskilt gynnar inhemska beskattade produkter som bearbetas och saluförs på den inhemska marknaden, genom att ge en partiell kompensation för avgifter som belastar dessa och därigenom vara till nackdel för inhemska produkter som exporteras.

(118)

Stöden för marknadsföring och reklam, som är de enda som finansieras via de frivilliga obligatoriska avgifterna, gynnar saluföringsledet och kan därför vara av ett annat intresse för återförsäljare som enbart säljer på export utanför Frankrike eller utanför Europeiska unionen.

(119)

De franska myndigheterna försäkrade emellertid att både den nationella kommittén för Pineau des Charentes och branschkommittén för Floc de Gascogne finansierar reklam- och marknadsföringskampanjer såväl i Frankrike som i Europeiska unionen och i länder utanför unionen. Det är respektive styrelse, där aktörerna i samtliga led är representerade, som fattar beslut och är helt oberoende i dessa frågor.

(120)

Branschorganisationerna för cider respektive Jura-viner har emellertid för närvarande inga planer på att finansiera kampanjer utanför Frankrike. Enligt de franska myndigheterna är det branschorganisationerna själva som har beslutat om den här inriktningen på den inhemska marknaden eftersom man i första hand satsar på att befästa sin ställning på hemmamarknaden, samtidigt som man är medveten om att de här vinerna ännu inte kan sägas vara några storsäljare utomlands. De franska myndigheterna försäkrade att den här inriktningen inte missgynnar någon återförsäljare: försäljningen utanför Frankrike är nämligen marginell, och det finns inga återförsäljare som är specialiserade på export.

(121)

De franska myndigheterna åtog sig att se till att de åtgärder som finansieras med hjälp av branschorganisationernas avgifter inte skulle gynna de exporterade produkterna i mindre utsträckning än de produkter som säljs på den inhemska marknaden.

(122)

Kommissionen noterar detta åtagande och anser att den information som Frankrike har lämnat inte innehåller något som för närvarande skulle kunna tyda på att de exporterade likörvinerna diskrimineras.

(123)

Kommissionen vill emellertid rikta de franska myndigheternas uppmärksamhet mot vad domen i Nygard-målet innebär i fråga om diskriminering mellan exporterade produkter och produkter som säljs på den inhemska marknaden. Domstolen slog bland annat fast att en eventuell diskriminering mellan produkter skulle fastställas i nationell rättspraxis. Därför måste man under en referensperiod göra en ekonomisk jämförelse mellan å ena sidan skatteintäkterna från nationella produkter som säljs på den inhemska marknaden, och å andra sidan de fördelar som dessa produkter är ensamma om att få.

(124)

Ett statligt stöd som genom vissa av sina regler innebär en överträdelse av andra bestämmelser i fördraget kan inte anses vara förenligt med den gemensamma marknaden. I det här fallet granskade kommissionen huruvida det fanns någon grund för AEVP:s klagomål gentemot stöd N 703/95, i fråga om en eventuell överträdelse av artikel 90 i fördraget. Kommissionen kan för övrigt också konstatera att AEVP inte har inkommit några synpunkter inom ramen för det här förfarandet.

(125)

Enligt artikel 90 i fördraget får ingen medlemsstat, direkt eller indirekt, på varor från andra medlemsstater lägga interna skatter eller avgifter, av vilket slag de än är, som är högre än de skatter eller avgifter som direkt eller indirekt läggs på liknande inhemska varor.

(126)

I det här fallet är den franska skatten på likörviner lika hög på franska viner som på viner från andra medlemsstater.

(127)

Den inhemska skatten skulle endast kunna anses vara diskriminerande och strida mot artikel 90 i fördraget om de franska producenterna via stöd som var förbehållna endast dem skulle få en partiell kompensation för den skatt de betalar, vilket också skulle innebära att de utländska producenterna var ensamma om att betala hela skatten.

(128)

Det bör i första hand påpekas att skatter inte ingår i tillämpningsområdet för fördragets bestämmelser om statliga stöd, såvida de inte utgör ett sätt att finansiera ett statligt stöd och därmed också utgör en oskiljaktig del av ett sådant stöd.

(129)

Skatten på likörviner påverkar således inte bedömningen av huruvida de planerade stöden är förenliga med gemenskapslagstiftningen, och därför bör man i detta sammanhang endast göra en bedömning av skatten om det finns en tillräckligt klar koppling mellan skatten och stöden.

(130)

Domstolens dom av den 13 januari 2005 i målet Streekgewest Westelijk Noord-Brabant (27), som för övrigt avkunnades efter det att förfarandet i artikel 88.2 i fördraget hade inletts i fråga om det här ärendet, klargjorde under vilka omständigheter det skall anses finnas en tillräckligt klar koppling mellan en skatt och ett stöd, det vill säga att skatten utgör en oskiljaktig del av stödet.

(131)

För att man skall kunna anse att en skatt eller en del av en skatt utgör en oskiljaktig del av ett stöd, sägs det i skäl 26 i den dom som avses ovan att det i den gällande nationella lagstiftningen måste finnas en bindande koppling i fråga om hur skatteintäkterna används mellan en skatt och ett stöd, dvs. att skatten får direkta effekter på stödet och att den därmed också påverkar bedömningen av huruvida stödet är förenligt med den gemensamma marknaden.

(132)

När det gäller att göra en bedömning av en medlemsstats budget slog domstolen i målet Streekgewest fast att även om det finns ett inslag av kompensation som visar sig i skatte- och stödnivåerna, så är inte denna omständighet i sig själv tillräcklig för att påvisa en bindande koppling mellan en skatt och ett stöd (28).

(133)

I det här fallet framhöll Frankrike att intäkterna från skatten betalas in till statens allmänna budget, och att det inte finns någonting i den nationella lagstiftningen som medger att producenter av likörviner får kompensation för en skatt som de betalar. Kommissionen har inte tillgång till någon information som tyder på motsatsen. Kommissionen konstaterar således att det inte finns någon bindande koppling mellan skatten på likörviner och stöden till producenterna, utan att det för den skull är nödvändigt att påvisa att det inte finns något kvantitativt samband mellan de belopp som skatten genererar och de belopp som betalas ut i form av stöd.

(134)

Kommissionen kan dessutom konstatera att de tabeller som Frankrike redovisat efter det att förfarandet i artikel 88.2. i fördraget inleddes visar att det inte finns något kvantitativt samband mellan skatteintäkterna och stöden.

(135)

Eftersom det inte finns någon tillräckligt klar koppling mellan skatten och de planerade stöden finns det heller ingen anledning att i enlighet med förfarandet i artikel 88 i fördraget undersöka i vilken utsträckning skatten påverkar bedömningen av huruvida de anmälda stöden, i enlighet med artikel 90 i fördraget, är förenliga med den gemensamma marknaden.

(136)

Kommissionen konstaterar således att de stöd som Frankrike planerade att införa omfattas av undantaget i artikel 87.3 c i fördraget. Stöden anses således förenliga med den gemensamma marknaden.

6.2.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 32/49

(1)

Den 24 mars 2003 mottog kommissionen ett klagomål gällande ett flertal förmodade stödåtgärder till förmån för Schneider Technologies AG (”Schneider AG”). Klaganden, Gebrüder Schneider GmbH & Co. KG, är ett holdingbolag, som innehade aktierna i Schneider AG och som tillhör två bröder i familjen Schneider.

(2)

Den 14 juli 2004 inledde kommissionen ett formellt granskningsförfarande med avseende på tre lån från Bayerische Landesanstalt für Aufbaufinanzierung (”LfA”) och två lån från Bayerische Forschungsstiftung (”BFS”) för forskning och utveckling (”FoU”). Kommissionens beslut om att inleda förfarandet offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 22 februari 2005 (2). Kommissionen uppmanade alla berörda parter att inkomma med synpunkter på det misstänkta stödet. Kommissionen har inte mottagit några synpunkter från tredje part (3). Tyskland överlämnade sitt svar på inledandet av det formella granskningsförfarandet genom skrivelser av den 16 och 24 september 2004, som registrerades samma dag.

(3)

Kommissionen begärde ytterligare upplysningar den 6 september 2005, vilka Tyskland inkom med genom en skrivelse av den 5 oktober 2005 (registrerad den 6 oktober 2005). Kompletterade upplysningar överlämnades i en skrivelse av den 6 februari 2006 (registrerad den 7 februari 2006).

(4)

Schneider AG var ett stort tyskt företag med säte i Türkheim, Bayern, som tillverkade färg-tv-apparater. Vid sidan av sin tillverkningsverksamhet deltog företaget på 1990-talet i ett ambitiöst projekt för utveckling av laserteknik för bildskärmar, som utlovade skarpare bilder, bättre ljusprestanda, obegränsad bildskärmsstorlek och flexibilitet i fråga om projektionsytan. Båda verksamheterna överfördes mellan 2000 och 2002 till två nybildade dotterföretag till Schneider AG, nämligen Schneider Electronics AG (”SE”), som övertog tillverkningen av tv-apparater, och Schneider Laser Technologies AG (”SLT”).

(5)

LfA, som har till uppdrag att främja den regionala ekonomin, är sedan 1998 aktieägare i Schneider AG. Åren 1999 och 2000 var LfA den största aktieinnehavaren med en andel på 35,6 %. Lehman Brothers, en privat investeringsbank, äger 26,6 % av aktierna, Gebr. Schneider GmbH & Co. KG 14,6 % och andra privata investerare 23,2 %.

(6)

Vid denna tidpunkt bedömde marknaden framgångsutsikterna för Schneider AG som ytterst positiva med hänsyn till dess ledande roll inom laserteknik för bildskärmar. Mellan 1998 och 2000 steg kursen för Schneider-aktierna nästan tiofalt, och från 1999 till 2000 med cirka två och en halv gång. De positiva förväntningarna i fråga om företagets framtid delades även av den nästa största investeraren, Lehman Brothers, vilket framgår av en studie från april 2000, där vinst prognostiserats för avdelningen för underhållningselektronik från slutet av 2000 och för bildskärmslasertekniken från sista kvartalet 2001. Lehman Brothers köpte [...] (*1) aktier av LfA från mitten av 1999 till mitten av 2000.

(7)

Företagen utvecklades dock inte som väntat. SE producerade tv-apparater av lägre kvalitet och kunde inte konkurrera med de framför allt från Asien importerade billiga produkterna. Eftersom divisionen för tv-apparater inte inbringade någon vinst stod Schneider AG utan de resurser som SLT behövde för att fortsätta sitt arbete med lasertekniken, som avancerat avsevärt långsammare än förväntat. En första prototyp blev klar först i maj 2000, mycket senare än planerat, och den var bara lämpad för industriell användning. Fram till 2002 hade företaget inte utvecklat någon produkt lämpad för privata avnämare, vilket var det egentliga ekonomiska målet för SLT.

(8)

I mars 2002 inleddes tre separata konkursförfaranden för Schneider AG och dess två dotterföretag. Konkursförvaltaren avyttrade tillgångarna i Schneider AG och SE till det kinesiska elektronikföretaget TCL och tillgångarna i SLT till Jenoptik Laser, Optik, Systeme GmbH (nedan kallat ”LOS”). TCL och LOS hade vid varje tillfälle lagt fram det högsta anbudet.

(9)

I sitt beslut om att inleda ett förfarande uttryckte kommissionen tvivel om huruvida de båda åtgärderna var fördragsförenliga.

(10)

De tre LfA-lånen utgjorde en del av helhetskoncept som hösten 1999 avtalades mellan LfA, Lehman Brothers, klaganden och en grupp av banker. Tyskland förklarade att företaget redovisat förluster 1998, varefter det gjort fruktlösa försök att öka försäljningen av tv-apparater via fackhandeln. Ledningen beslöt därför att omstrukturera företaget och att utvidga OEM-verksamheten (original equipment manufacturer). Företaget behövde likviditet för att finansiera denna omstrukturering, förfinansiera produktion för större order och täcka förluster.

(11)

Det första LfA-lånet (”lån 1”) på 2,1 miljoner euro beviljades i september 1999 med en ränta på [...] %. Det andra LfA-lånet (”lån 2”) på 5,1 miljoner euro beviljades också i september 1999 med en ränta på [...] %. Det tredje lånet (”lån 3”) på 5,6 miljoner euro beviljades i februari 2000 med en ränta på [...] %. De första två lånen gavs på ett år. Lån 3 löpte fram till den 31 december 2001 och hade därmed en löptid på nästan två år.

(12)

I september 2000 förlängdes de två första lånen fram till den 30 september 2002, alltså med ytterligare två år och med höjd räntesats: för lån 1 till [...] % och för lån 2 till [...] %. I december 2000 förlängdes också lån 3 fram till den 30 september 2002 och räntesatsen höjdes till [...] %.

(13)

Som säkerhet för lån 1 fungerade huvudsakligen inteckningar, en överlåtelse av samtligafordringar samt en säkerhetsöverlåtelse av varor. Dessa säkerheter hade dock lägre rang än bankgruppens fordringar, vars lån redan fanns sedan tidigare. Lån 2 och 3 lämnades utan några säkerheter. Tyskland anförde att en högre räntesats framförhandlats i stället för säkerheter. Det faktiska värdet av säkerheten var för LfA som aktieägare i Schneider AG mycket lågt, eftersom det var sannolikt att aktieägarlånen enligt tysk lagstiftning (§ 30 i lagen om aktiebolag med begränsad ansvarighet) skulle betraktas som tillskott till aktiekapitalet.

(14)

De privata partnerna bidrog till helhetskonceptet på följande sätt:

(15)

Åren 1994 och 1997 beviljade Bayerische Forschungsstiftung (BFS) Schneider AG två bidrag på sammanlagt 9 050 121,88 euro (4).

(16)

Det första bidraget på 6 498 468,68 euro (5) beviljades den 16 december 1994 och användes för finansieringen av projektet ”Laserteknik för bildskärmar” (”projekt 1”). Detta bidrag utbetalades i flera omgångar under projektets löptid, dvs. januari 1995–juni 1997. De stödberättigande kostnaderna uppgick till 12 484 972,74 euro och stödnivån låg på 48,9 %.

(17)

Målet för projekt 1 var att skapa en grundval för nya arbetsmetoder vid projektion av stora högupplösta färgbilder för olika användningsområden och att utveckla de vetenskapliga och tekniska grunderna för de enskilda komponenterna för senare system.

(18)

Följande projektkostnader beaktades vid beviljandet av stödet (*2)

(19)

Tyskland bekräftade att kostnaderna uppstod i omedelbart samband dem forskningsprojektet.

(20)

I enlighet med bidragsavtalen presenterades resultaten från projektet offentligt och gjordes allmänt tillgängliga.

(21)

BFS finansierade dessutom till 100 % ett forskningsprojekt vid universitetet i Würzburg på temat ”blå laser”. Projektkostnaderna belöpte sig till 0,26 miljoner euro. På begäran av BFS sammankopplades projekt 1 och projektet ”blå laser”, eftersom en vetenskaplig knowhow-överföring förväntades.

(22)

Det andra bidraget på 2 551 653,20 euro beviljades den 23 juli 1997. Det användes till finansieringen av projektet ”Laserteknik för bildskärmar – Systemintegration och prototyper” (nedan kallat ”projekt 2”) i anslutning till projekt 1. Detta bidrag utbetalades i flera omgångar under projektets löptid, dvs. april 1997–september 1999. De bidragsberättigande kostnaderna beräknades till 5 103 293,22 euro, varför stödnivån blev 50 %.

(23)

Inom ramen för projekt 2 skulle resultaten från projekt 1 vidareutvecklas; dessutom skulle man försöka att integrera de viktigaste enskilda komponenterna i ett övergripande system. Arbetet omfattade vidare studier om bildproduktion med pikosekundlaser, enskilda komponenters motståndskraft mot laser samt miniatyrisering av monokrona lasersystem.

(24)

Följande projektkostnader beaktades vid beviljandet av stödet:

(25)

Tyskland bekräftade att kostnaderna uppstod i omedelbart samband dem forskningsprojektet.

(26)

I enlighet med bidragsavtalen presenterades resultaten från projektet offentligt och gjordes allmänt tillgängliga. På begäran måste nyttjanderätt beviljas till marknadsvillkor.

(27)

Vad beträffar de tre lånen ansåg kommissionen till att börja med att dessa lån sannolikt uppfyller testet med en privat investerare i en marknadsekonomi. Kommissionen saknade dock närmare upplysningar för att kunna göra en slutlig bedömning. Kommissionen betvivlade dessutom att de båda laserteknikprojekten var förenliga med gemenskapens stödregler.

(28)

Kommissionen har inte mottagit några synpunkter från berörda parter.

(29)

I sitt ställningstagande till inledandet av det formella granskningsförfarandet gjorde Tyskland gällande att lånen inte var något statligt stöd eftersom de uppfyllde testet med en privat investerare i en marknadsekonomi.

(30)

Beträffande FoU-bidragen hävdade Tyskland att båda projekten var att betrakta som industriell forskning och följaktligen att bidrag på upp till 50 % av de stödberättigande kostnaderna var förenliga med de regler för FoU-bidrag som gällde vid tidpunkten för beviljandet av respektive bidrag. I fråga om projekt 2 anförde Tyskland att projektnamnet ”Systemintegration och prototyper” var vilseledande eftersom målet för projektet var vidareutveckling av projektets enskilda komponenter.

(31)

Enligt artikel 87 i EG-fördraget är stöd som lämnas av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den gemensamma marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna. För att fastställa om aktieägarlån från en statlig inrättning utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 87 i EG-fördraget måste en prövning göras om huruvida en privat investerare i en marknadsekonomi under liknande omständigheter skulle ha beviljat lånen till jämförbara villkor.

(32)

Enligt kommissionens mening talar mycket för att de tre lånen inte utgör statligt stöd, eftersom de uppfyller testet med en privat investerare i en marknadsekonomi. Av den information som kommissionen har till sitt förfogande framgår för det första att det på grundval av de omständigheter som rådde 1999 och 2000 inte var ekonomiskt oförnuftigt att bevilja Schneider AG lån till räntesatser mellan [...] %, [...] % och [...] % (kommissionens referensränta: 4,76 %), som sedermera höjdes till [...] %, [...] % och [...] % (kommissionens referensränta: 5,7 %). Marknadens förtroende för framtida vinster för Schneider AG – främst genom dess ledande position inom laserteknikverksamheten – tog sig bl.a. uttryck i att kursen på Schneider-aktier från 1998 till 2000 steg nästan tiofalt och att den strategiska investeringsbanken Lehman Brothers efter en mycket positiv studie under denna period köpte ytterligare [...] aktier i Schneider AG. I juli 2000 ägdes omkring 50 % av bolagskapitalet av cirka 40 strategiska investerare. För det andra förhöll sig LfA avsevärt försiktigare än den privata aktieägaren Lehman Brothers. Lehman Brothers höjde bolagskapitalet i Schneider AG i december 1999 med 25 miljoner euro och var den ledande investeraren vid kapitalutökningen i februari 2000 med ytterligare 46 miljoner euro. Bortsett från sitt deltagande i kapitalhöjningen i februari med omkring 8,74 miljoner euro (som redan i beslutet om att inleda förfarandet ansågs vara förenligt med testet med en privat investerare i en marknadsekonom) tillförde LfA ytterligare 12,8 miljoner euro uteslutande i form av återbetalningspliktiga lån med ränta. För det tredje var LfA:s räntor högre än bankgruppens räntor, och detta såväl när de ursprungliga lånen beviljades (september 1999 och februari 2000) som vid den senare förlängningen av lånen (september och december 2002).

(33)

Oaktat detta kvarstår vissa tvivel när det gäller karaktären på lånen. Med hänsyn till LfA:s uppdrag att gynna den regionala ekonomin och med ledning av föreliggande upplysningar kan kommissionen inte utesluta att målet med investeringen bestod i att överbrygga en svår tidsperiod för Schneider AG och att rädda arbetsplatser i regionen. Dessutom är det oklart om de högre räntorna räckte för att kompensera för den bristande säkerheten. Schneider AG befann sig i en svår finansiell situation när lånen beviljades och man kunde inte utesluta att lasertekniken skulle misslyckas. Om de högre räntesatserna var tillräckliga för att täcka denna risk är vanskligt att bedöma.

(34)

Enligt kommissionens mening kan det lämnas öppet om LfA-lånen innefattar statligt stöd. Även om lånen skulle klassificeras som fördragsoförenliga statliga stöd vore ett beslut om återkrav av stödet meningslöst, eftersom det inte längre finns något företag som antingen direkt eller indirekt gynnas av det påstådda statliga stödet.

(35)

Lånens förmånstagare var formellt Schneider AG. SE och SLT bildades först efter det att lånen beviljats, men det kan inte uteslutas att de gynnades av lånen. Konkursförfarandet mot de tre Schneider-företagen inleddes i mars 2002 och alla tre företagen upplöstes. Låneskulden lades till konkursmassan.

(36)

Tillgångarna i de tre företag avyttrades av konkursförvaltaren under uppsikt av konkursdomstolen. Kommissionen anser att marknadspris betalades för de enskilda tillgångarna vilket innebär att den fördel som stödet inneburit inte övergick till någon köpare.

(37)

Den statliga finansieringen kommer från delstaten Bayern via BFS. Finansieringen härrör följaktligen från statliga medel och kan tillskrivas staten. Schneider AG gynnades genom finansieringen av de av SLT genomförda delarna av projekt 1 och projekt 2. Eftersom underhållningselektronik säljs mellan medlemsstaterna hotar åtgärden att snedvrida konkurrensen och inskränka handeln mellan medlemsstaterna. När det gäller bidragen till projekten 1 och 2 rör det sig följaktligen om statligt stöd.

(38)

I fråga om finansieringen av projektet ”blå laser” vid universitetet i Würzburg är den statliga finansieringen enligt kommissionens åsikt inte att betrakta som stöd. Projektet gällde grundforskning som syftade till en allmän fördjupning av vetenskaplig och teknisk kunskap. Enligt punkt 2.2 i gemenskapsramarna för statligt stöd till forskning och utveckling från 1986 (7) (som gällde 1994 vid tidpunkten för bidragen) skall främjande av grundforskning normalt inte klassificeras som statligt stöd. ”Kommissionen kan dock i undantagsfall, då denna forskning görs av eller till förmån för vissa företag, inte utesluta möjligheten av att stödet omfattas av artikel 92.1 [numera 87.1]”. Ett sådant fall föreligger inte här. Projektet genomfördes inte för Schneider. Stödansökan inlämnades på eget initiativ av universitetet i Würzburg och bidragen utbetalades direkt till universitetet. Tyskland informerade kommissionen om att resultaten från universitetsforskningen inte var relevanta för Schneider AG, eftersom företaget hade egna idéer om lösningen av problemen i samband med blå laser. Schneider AG fortsatte sin forsknings- och utvecklingsverksamhet oberoende av projektet ”blå laser” och använde inte resultaten från universitetsprojektet för den egna tekniska lösningen. Båda projekten kopplades ihop på begäran av BFS i hopp om synergier, vilket sist och slutligen aldrig blev fallet.

(39)

FoU-bidragen skall prövas mot gemenskapsramarna för statligt stöd till forskning och utveckling (nedan kallade ”FoU-gemenskapsramarna”) från 1986 (8) respektive 1996 (9), enligt vilka det är tillåtet med statligt stöd till förmån för grundforskning, industriell (grund-) forskning samt utveckling före introduktionen på marknaden.

(40)

Projekt 1 kan klassificeras som industriell grundforskning i den mening som avses i bilaga 1 till FoU-gemenskapsramarna från 1986 (10). Målet med forskningen var att genom nya teoretiska och experimentella arbeten vinna helt nya kunskaper när det gäller projektion av stora högupplösta färgbilder för olika användningsområden liksom att utveckla de vetenskapliga och tekniska grunderna för de enskilda komponenterna för ett framtida system för laserbildskärmar.

(41)

BFS stödde projektet till 48,98 %, dvs. stödnivån ligger under det tak på 50 % som gäller för industriell grundforskning

(42)

Kommissionen anser att FoU-stödet hade en stimulanseffekt, eftersom projektet inte skulle ha genomförts utan det statliga stödet. Projektet var förbundet med mycket stora tekniska och ekonomiska risker, tekniken var mycket innovativ; den krävde grundforskning och omfattande input. Detta bekräftades i en externen studie som BFS beställt före sitt bidragsbeslut. De tillfrågade experterna ansåg att projektet, med hänsyn till sin stora komplexitet och ambitiösa målsättning, endast skulle kunna förverkligas med betydande stöd. Den största tekniska risken gällde den exakta bildåtergivningen. Experterna bekräftade dessutom att denna helt nya teknik hade ett flertal enskilda problem, som bara kunde lösas inom ramen för ett intensivt, koncentrerat och finansiellt välförsett FoU-projekt.

(43)

Vad beträffar projekt 2 gjorde Tyskland gällande att också detta projekt är att betrakta som grundforskning (11). Enligt vad Tyskland uppgivit motsvarade arbetet inom detta projekt till sin karaktär, trots det vilseledande namnet (”systemintegration och prototyper”), helt och hållet definitionen av grundforskning. Tyskland förklarade att projektet syftade till att vidareutveckla de enskilda komponenterna i tekniken. Av denna anledning kunde projektet enligt BFS helt klassificeras som industriell forskning. Dessutom utvecklades den första prototypen några månader efter det att projekt 2 avslutats, och prototypen var avsedd för industriell användning och inte för kommersiell, vilket var den ursprungliga planen. Den egentliga forskningen före introduktionen på marknaden följde först efter projekt 2 och utan vidare offentlig finansiering.

(44)

Kommissionen frågar sig om projektet inte åtminstone delvis är att betrakta som stöd till utveckling före introduktionen på marknaden (12). Stödet skulle i så fall vara begränsat till 25 % eller måste enligt punkt 5.5 och punkt 5.9 i FoU-gemenskapsramarna från 1996 motsvara det viktade genomsnittet av den godkända stödnivån. Kommissionen anser att integration av de enskilda komponenterna i ett övergripande system skulle kunna omfattas av definitionen för utveckling före introduktionen på marknaden. Dessutom färdigställdes den första prototypen blott några månader efter det att projekt 2 avslutats, vilket talar för att projektet syftade till att utveckla en första prototyp.

(45)

En mer ingående analys av frågan är dock överflödig, eftersom eventuella oförenliga stöd inte längre snedvrider marknaden. FoU-bidragen gick till Schneider AG. SE och SLT bildades först senare. Det är mycket osannolikt att tv-tillverkaren SE gynnades via FoU-stödet till laserteknikforskningen, som helt och hållet användes på ett fördragsförenligt sätt. SLT skulle kunna ha fått en fördel via stödet. Företagen har dock nu hunnit läggas ned, FoU-bidragen har lagts till konkursmassan (13) och tillgångarna har avyttrats till marknadspris (se punkt 36).

(46)

Kommissionen anser att de tekniska och ekonomiska riskerna kring projekt 2 fortfarande var mycket stora och att SLT inte hade kunnat genomföra projektet utan stöd via BFS. Liksom redan det första projektet hade också det andra en ytterst innovativ karaktär och krävde avsevärd input.

(47)

Kommissionen drar den slutsatsen att forsknings- och utvecklingsstödet på 6 498 468,68 euro till projekt 1 och 50 % av forsknings- och utvecklingsstödet till projekt 2, dvs. 1 275 826,60 euro, var förenligt med gemenskapens stödregler.

(48)

Vad beträffar de tre lånen på totalt 12,8 miljoner euro och 50 % av forsknings- och utvecklingsstödet till projekt 2 räcker enligt kommissionen den föreliggande informationen inte för att göra en slutlig bedömning. Den avgörande frågan om lånen utgör statligt stöd och i vilken mån projekt 2 är att betrakta som industriell forskning, kan dock lämnas öppen. Det skulle inte gå att återkräva eventuellt oförenligt statligt stöd, eftersom det inte längre kan snedvrida marknaden sedan alla faktiska eller potentiella stödmottagare lagt ned verksamheten och deras tillgångar avyttrats till marknadspris.

Kommissionen drar därför slutsatsen att det enligt artikel 88.2 i EG-fördraget inledda formella granskningsförfarandet gällande de tre lånen och en del av projekt 2 blivit överflödigt.

6.2.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 32/56

(1)

Åtgärden anmäldes till kommissionen till följd av en skriftlig fråga från kommissionens avdelningar genom en skrivelse av den 19 april 2001. Eftersom åtgärden redan var genomförd vid denna tidpunkt fördes stödet in i registret över icke anmälda stöd (stöd nr NN 32/01).

(2)

Ytterligare information överlämnades genom en skrivelse av den 13 februari 2002, inkommen den 18 februari 2002, genom en skrivelse av den 5 juli 2002, inkommen den 9 juli 2002 och genom en skrivelse av den 5 december 2002, inkommen den 10 december 2002. Därutöver hölls den 25 juni 2002 ett möte på kontoret hos Generaldirektoratet för jordbruk.

(3)

Genom en skrivelse av den 2 oktober 2003, SG (2003) D/232035, underrättade kommissionen Tyskland om sitt beslut att inleda det förfarande som anges i artikel 88.2 i EG-fördraget avseende denna åtgärd (stöd nr C 60/2003).

(4)

Kommissionens beslut att inleda förfarandet har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning  (2). Kommissionen har uppmanat berörda parter att inkomma med synpunkter på stödet i fråga.

(5)

Kommissionen erhöll genom en skrivelse av den 18 november 2003, inkommen den 25 november 2003, genom en skrivelse av den 23 december 2003, inkommen den 5 januari 2004 och genom en skrivelse av den 12 februari 2004, inkommen den 17 februari 2004, synpunkter från berörda parter respektive från de regionala myndigheter som beviljar stödet.

(6)

Tyskland inkom med sina synpunkter till kommissionen genom en skrivelse av den 5 november 2003, inkommen den 6 november 2003.

(7)

Tyskland inkom med kompletterande synpunkter till kommissionen genom en skrivelse av den 7 mars 2005, inkommen den 9 mars 2005, i vilken man bad om en bedömning av stödet enligt artikel 5 i kommissionens förordning (EG) nr 1860/2004 av den 6 oktober 2004 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget på stöd av mindre betydelse inom jordbruks- och fiskerisektorn (3).

(8)

Bidrag till vinodlares förvärv av ägarandelar i Rheinland-Pfalz

(9)

Åtgärden genomförs på grundval av följande fyra riktlinjer:

Riktlinje för utvecklingsstöd för beviljande av bidrag med medel från Landkreis Bernkastel-Wittlich till förmån för vinodlare som har gått med i ett vinodlarkooperativ.

Riktlinje för utvecklingsstöd för beviljande av bidrag med medel från Landkreis Cochem-Zell till förmån för vinodlare som har gått med i ett vinodlarkooperativ/en producentgrupp.

Riktlinje för utvecklingsstöd för beviljande av bidrag med medel från Landkreis Trier-Saarburg till förmån för vinodlare som har gått med i ett vinodlarkooperativ/en producentgrupp.

Meddelande från Verbandsgemeinde Schweich om att höja bidragen från Landkreis Trier-Saarburg till förmån för vinodlare som går med i ett vinodlarkooperativ/en producentgrupp.

(10)

Riktlinjen från Kreisverwaltung Bernkastel-Wittlich omfattar stöd för köp av ägarandelar i ett särskilt kooperativ, kooperativet Moselland. Riktlinjen från Kreisverwaltung Cochem-Zell omfattar liknande bestämmelser, som i praktiken har lett till att uteslutande ägarandelar i kooperativet Moselland har främjats. Riktlinjerna från Kreisverwaltung Trier-Saarburg och Verbandsgemeinde Schweich är inte specifikt inriktade på ett särskilt företag utan gäller allmänt kooperativ resp. producentgrupper som är godkända enligt den tyska marknadsstrukturlagen.

(11)

Syftet med åtgärden var att öka andelen druvor som samlas in genom producentgrupper och minska andelen bulkvin som säljs fritt, dvs. bulkvin som inte säljs via producentgrupper. Detta skulle bidra till en prisstabilisering på bulkvinsmarknaden. Samtidigt skulle därigenom den produktionskapacitet för vinframställning som finns på enskilda gårdar, särskilt på de små vingårdarna i vinodlingsområdet Mosel-Saar-Ruwer, långfristigt läggas ned.

(12)

Genom stödet erhöll vingårdarna ersättning för en del av kostnaderna för förvärv av ägarandelar i vinodlarkooperativ resp. producentgrupper (nedan kallat producentgrupper). Stödet beviljades om vinodlaren förband sig att behålla ägarandelarna under fem år från och med ansökningsdagen. Odlaren var vidaretvungen att ställa hela arealen under producentgruppens kontroll och leverera alla druvor, all must och allt vin till producentgruppen. Vingården förband sig också att lägga ned sina motsvarande anläggningar för vinframställning.

(13)

Stödet beviljades i form av direkta bidrag och i form av räntebidrag till lån på kapitalmarknaden.

(14)

Kostnaden för förvärv av en ägarandel uppgick vanligtvis till 293,99 euro. I de fall då kostnaden för en ägarandel var lägre, reducerades bidraget proportionellt.

(15)

Följande bidrag per ägarandel beviljades:

(16)

Bidragen från Verbandsgemeinde Schweich beviljades som tillägg (kumulativt) till utbetalningarna i Landkreis Trier-Saarburg.

(17)

I Landkreis Cochem-Zell beviljades räntebidrag för eventuella lån som togs för förvärv av ägarandelar upp till 4,95 % under en tidsperiod på högst fyra år.

(18)

År 2000 beviljades följande utbetalningar till producentgrupper:

(19)

Totalt betalades 155 460 euro ut år 2000. Åtgärden finansierades genom medel från respektive Kreisverwaltung samt Gemeinde Schweich.

(20)

Giltighetstiden för åtgärden i Landkreis Cochem-Zell var fyra år (2000 till 2003). De andra stödordningarna var begränsade till år 2000.

(21)

Stödet betalades ut direkt till producentgrupperna som i sin tur sålde ägarandelarna till reducerat pris till nya vinodlare och vingårdar som ville bli medlemmar.

(22)

Vinodlarna och vingårdarna i respektive Landkreis kunde därigenom förvärva ägarandelar i producentgrupperna till en lägre kostnad.

(23)

Producentgrupperna kunde öka sitt egenkapital genom åtgärden och säkra råvaruanskaffningen.

(24)

Vid en preliminär granskning klassificerades denna åtgärd som driftsstöd till vingårdar och producentgrupper, vilket är oförenligt med den gemensamma marknaden. Därför inledde kommissionen ett formellt granskningsförfarande.

(25)

Kommissionens avdelningar hade erhållit ett klagomål i samband med införandet av den här stödordningen. Den klagande framhöll att vinodlare med hjälp av stödet kunde förvärva ägarandelar i de lokala producentgrupperna till ett reducerat pris. Utöver fördelen med kapitalökningen kunde producentgruppen därigenom även säkra råvaruanskaffningen av must och färdigjäst vin. Konkurrenterna drabbades då av nackdelar i fråga om anskaffning av must och färdigjäst vin.

(26)

I synpunkterna från de berörda parterna respektive de tyska regionala myndigheterna som beviljar stödet betonades vikten av att främja den nödvändiga strukturomvandlingen i ett tvåtusenårigt vinodlingsområde med odlingar på branta sluttningar, vars bibehållande har en enorm betydelse för turismen och gastronomin. Åtgärden främjar nedläggning av produktionskapacitet. Vidare begärdes tillämpning av förordning (EG) nr 1860/2004.

(27)

Tyskland har i sina synpunkter framhållit att man måste främja den nödvändiga strukturomvandlingen av ett tvåtusenårigt vinodlingsområde med odlingar på branta sluttningar, vars bibehållande har en enorm betydelse för turismen och gastronomin. Stödet skulle kompensera nackdelarna för de vinodlare och vingårdar som skulle vara tvungna att lägga ned sin egen vinframställningskapacitet för att kunna uppfylla den femåriga leveransförpliktelsen till produktionsgrupperna och kan därför motiveras som en nedläggningsåtgärd.

(28)

I kompletterande synpunkter har Tyskland begärt tillämpning av förordning (EG) nr 1860/2004.