28.12.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 379/1

(1)

Det är nödvändigt att komma vidare med genomförandet av den europeiska handlingsplanen för ekologiska livsmedel och ekologiskt jordbruk på grundval av konkreta åtgärder för förenkling och övergripande enhetlighet.

(2)

Ekologiska produkter som har importerats till gemenskapen bör tillåtas att släppas ut på gemenskapens marknad märkta med en hänvisning till ekologiskt jordbruk, om de har producerats i enlighet med produktionsregler och kontrollsystem som överensstämmer eller är likvärdiga med dem som fastställs i gemenskapens lagstiftning.

(3)

Tredjeländer vars produktionsstandarder och kontrollsystem är likvärdiga med dem som tillämpas i gemenskapen bör erkännas, och en förteckning över de länderna bör offentliggöras. Kontrollorgan eller kontrollmyndigheter som har behörighet att genomföra kontroller i länder som inte finns med i förteckningen över erkända tredjeländer bör också erkännas och föras in i en förteckning. Tredjelandsaktörer som producerar helt och hållet enligt gemenskapens regler bör få möjlighet att underställa sin verksamhet de kontrollorgan och kontrollmyndigheter som har erkänts av kommissionen för detta ändamål.

(4)

Enligt rådets förordning (EEG) nr 2092/91 av den 24 juni 1991 om ekologisk produktion av jordbruksprodukter och uppgifter därom på jordbruksprodukter och livsmedel (2) har medlemsstaterna fram till och med den 31 december 2006 möjlighet att bevilja tillstånd till importörer för att släppa ut enskilda produkter på gemenskapens marknad på vissa villkor. Den bör ändras så att det importsystemet kan ersättas med ett system som är tillämpligt efter den dagen.

(5)

För att inte skapa störningar i den internationella handeln är det nödvändigt att förlänga medlemsstaternas möjlighet att fortsätta att från fall till fall bevilja importörer tillstånd att släppa ut produkter på gemenskapens marknad till dess att de åtgärder har införts som är nödvändiga för att det nya importsystemet skall fungera, i synnerhet när det gäller erkännandet av kontrollorgan och kontrollmyndigheter som skall vara behöriga att genomföra kontroller i länder som inte finns med i förteckningen över erkända tredjeländer.

(6)

Förordning (EEG) nr 2092/91 bör ändras i enlighet därmed.

1.

Artikel 10.1 b skall ersättas med följande:

2.

Artikel 11 skall ersättas med följande:

”Artikel 11

1.   En produkt som importeras från ett tredjeland får släppas ut på gemenskapens marknad märkt som en produkt med uppgifter som hänvisar till den ekologiska produktionsmetoden förutsatt att

2.   Kommissionen skall, i enlighet med förfarandet i artikel 14.2, erkänna de kontrollorgan och kontrollmyndigheter som avses i punkt 1 b, inklusive kontrollorgan och kontrollmyndigheter som avses i artikel 9, som är behöriga att utföra kontroller och utfärda sådan dokumentation som avses i punkt 1 c i tredjeländer, och upprätta en förteckning över dessa kontrollorgan och kontrollmyndigheter.

Kontrollorganen skall vara godkända enligt relevant Europastandard EN 45011 eller ISO-guide 65 ”Allmänna krav vid certifiering av produkter” som är den senaste version som meddelats genom offentliggörande i C-serien av Europeiska unionens officiella tidning. Kontrollorganen skall genomgå regelbundna utvärderingar på platsen, övervakning och flerårig omprövning av sin verksamhet genom ackrediteringsorganet.

När kommissionen granskar ansökningar om erkännande skall den uppmana kontrollorganet eller kontrollmyndigheten att lämna all nödvändig information. Kommissionen får även ge experter i uppdrag att på platsen granska produktionsreglerna och den kontrollverksamhet som berörda kontrollorgan eller kontrollmyndighet bedriver i tredjelandet.

De erkända kontrollorganen eller kontrollmyndigheterna skall lämna de utvärderingsrapporter som utfärdats av ackrediteringsorganet eller, i förekommande fall, den behöriga myndigheten vid den regelbundna utvärderingen på platsen, övervakningen och fleråriga omprövningen av deras verksamhet.

På grundval av utvärderingsrapporterna skall kommissionen med bistånd av medlemsstaterna säkerställa en lämplig tillsyn av de erkända kontrollorganen och kontrollmyndigheterna genom regelbunden omprövning av deras erkännande. Tillsynens natur skall bestämmas utifrån en bedömning av risken för att det skall förekomma oegentligheter eller överträdelser av bestämmelserna i denna förordning.

3.   En produkt som importeras från ett tredjeland får även släppas ut på gemenskapens marknad märkt som en produkt med uppgifter som hänvisar till den ekologiska produktionsmetoden förutsatt att

4.   Kommissionen får i enlighet med det förfarande som avses i artikel 14.2 erkänna de tredjeländer vars produktionssystem följer regler som är likvärdiga med dem som fastställs i artiklarna 5 och 6 och vars kontrollsystem är likvärdiga med dem som fastställs i artiklarna 8 och 9, och får upprätta en förteckning över de länderna. Vid bedömningen av likvärdigheten skall hänsyn tas till riktlinjerna i Codex Alimentarius, CAC/GL 32.

När kommissionen granskar ansökningar om erkännande skall den uppmana tredjelandet att lämna all nödvändig information. Kommissionen får ge experter i uppdrag att på platsen granska det berörda tredjelandets produktionsregler och kontrollsystem.

Senast den 31 mars varje år skall de erkända tredjeländerna sända en kortfattad årsrapport till kommissionen om genomförandet och efterlevnaden av deras kontrollsystem.

På grundval av informationen i dessa årsrapporter skall kommissionen med bistånd av medlemsstaterna säkerställa en lämplig tillsyn av de erkända tredjeländerna genom regelbunden omprövning av deras erkännande. Tillsynens natur skall bestämmas utifrån en bedömning av risken för att det skall förekomma oegentligheter eller överträdelser av bestämmelserna i denna förordning.

5.   När det gäller import som inte skett enligt punkt 1 och inte skett från ett tredjeland som har erkänts enligt punkt 4, får kommissionen, i enlighet med förfarandet i artikel 14.2, erkänna kontrollorgan och kontrollmyndigheter, inklusive kontrollorgan och kontrollmyndigheter som avses i artikel 9, som är behöriga att utföra kontroller och utfärda sådana intyg i tredjeländer som avses i punkt 3, och upprätta en förteckning över dessa kontrollorgan och kontrollmyndigheter. Vid bedömningen av likvärdigheten skall hänsyn tas till riktlinjerna i Codex Alimentarius, CAC/GL 32.

Kommissionen skall granska alla ansökningar om erkännande från ett kontrollorgan eller en kontrollmyndighet i ett tredjeland.

När kommissionen granskar ansökningar om erkännande skall den uppmana kontrollorganet eller kontrollmyndigheten att lämna all nödvändig information. Kontrollorganet eller kontrollmyndigheten skall genomgå regelbundna utvärderingar på platsen, övervakning och flerårig omprövning av sin verksamhet genom ett ackrediteringsorgan eller, i förekommande fall, genom en behörig myndighet. Kommissionen får ge experter i uppdrag att på platsen granska produktionsreglerna och den kontrollverksamhet som berörda kontrollorgan eller kontrollmyndigheter bedriver i tredjelandet.

De erkända kontrollorganen eller kontrollmyndigheterna skall lämna de utvärderingsrapporter som utfärdats av ackrediteringsorganet eller, i förekommande fall, den behöriga myndigheten vid den regelbundna utvärderingen på platsen, övervakningen och fleråriga omprövningen av deras verksamhet.

På grundval av dessa utvärderingsrapporter skall kommissionen med bistånd av medlemsstaterna säkerställa en lämplig tillsyn av erkända kontrollorgan och kontrollmyndigheter genom regelbunden omprövning av deras erkännande. Tillsynens natur skall bestämmas utifrån en bedömning av risken för att det skall förekomma oegentligheter eller överträdelser av bestämmelserna i eller följer av denna förordning.

6.   Under en period med början den 1 januari 2007 och som upphör tolv månader efter offentliggörandet av den första förteckningen över kontrollorgan och kontrollmyndigheter som har erkänts enligt punkt 5 får den behöriga myndigheten i en medlemsstat tillåta att importörer i den medlemsstat där importören har anmält sin verksamhet i enlighet med artikel 8.1 saluför produkter som är importerade från tredjeländer som inte finns med i den förteckning som avses i punkt 4, under förutsättning att importören kan styrka att de villkor som avses i leden a och b i punkt 3 är uppfyllda. Om de villkoren inte längre uppfylls skall tillståndet omedelbart dras in. Tillstånden skall löpa ut senast 24 månader efter offentliggörandet av den första förteckningen över kontrollorgan och kontrollmyndigheter som har erkänts enligt punkt 5. Den importerade produkten skall omfattas av ett kontrollintyg som har utfärdats av den myndighet eller det organ som har godkänts för att utfärda kontrollintyget av den behöriga myndigheten i den medlemsstat som beviljar tillståndet. Originalet av intyget skall åtfölja varorna till den förste mottagarens lokaler; därefter skall importören hålla intyget tillgängligt för kontrollorganet och, i förekommande fall, kontrollmyndigheten i minst två år.

Varje medlemsstat skall informera de andra medlemsstaterna och kommissionen om varje sådant tillstånd som beviljats enligt denna punkt, och lämna information om de aktuella produktionstandarderna och kontrollsystemen.

På begäran av en medlemsstat eller på kommissionens initiativ skall ett tillstånd som har beviljats enligt denna punkt granskas av den kommitté som avses i artikel 14. Om det av denna granskning framgår att de villkor som avses i leden a och b i punkt 3 i denna artikel inte är uppfyllda, skall kommissionen begära att den medlemsstat som beviljade tillståndet drar tillbaka det.

Alla tillstånd att saluföra produkter som är importerade från ett tredjeland som före den 31 december 2006 beviljats en importör av respektive medlemsstats behöriga myndighet enligt denna punkt skall upphöra den 31 december 2007.

7.   Kommissionen skall i enlighet med förfarandet i artikel 14.2 anta närmare bestämmelser för tillämpningen av denna artikel, i synnerhet avseende:

3.

Andra stycket i artikel 16.3 skall utgå.

4.

Punkt C i bilaga III skall ändras på följande sätt:

28.12.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 379/5

(1)

Genom förordning (EG) nr 994/98 bemyndigas kommissionen att i en förordning fastställa ett tröskelvärde under vilket stödåtgärder inte anses uppfylla samtliga kriterier i artikel 87.1 i fördraget och därför inte omfattas av anmälningsförfarandet enligt artikel 88.3 i fördraget.

(2)

Kommissionen har tillämpat artiklarna 87 och 88 i fördraget och har framför allt i ett stort antal beslut förtydligat begreppet stöd i den mening som avses i artikel 87.1 i fördraget. Kommissionen har också redogjort för sin politik när det gäller ett tak för stöd av mindre betydelse under vilket artikel 87.1 inte anses vara tillämplig, först i sitt meddelande om försumbart stöd (3) och sedan i kommissionens förordning (EG) nr 69/2001 av den 12 januari 2001 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget på stöd av mindre betydelse (4). Mot bakgrund av erfarenheterna från tillämpningen av den förordningen och med hänsyn till inflationsutvecklingen och bruttonationalproduktens utveckling i gemenskapen till och med 2006 och den förväntade utvecklingen under den här förordningens giltighetsperiod, bör man se över några av de villkor som fastställs i förordning (EG) nr 69/2001 och ersätta den förordningen.

(3)

Mot bakgrund av de särskilda regler som gäller för jordbruks-, fiske- och vattenbrukssektorn och risken för att lägre stödbelopp än de som fastställs i denna förordning uppfyller kriterierna i artikel 87.1 i fördraget, bör förordningen inte gälla de sektorerna. Med tanke på transportsektorns utveckling, särskilt omstruktureringen av transportverksamheter efter det att de avreglerats, är det inte längre lämpligt att utesluta transportsektorn från tillämpningsområdet för förordningen om stöd av mindre betydelse. Denna förordnings tillämpningsområde bör därför utvidgas till att omfatta hela transportsektorn. Det allmänna taket för stöd av mindre betydelse bör dock anpassas med hänsyn till att företag med verksamhet inom vägtransporter och passagerartransporter ofta är små företag. Av samma skäl och också med tanke på den överkapacitet som finns inom sektorn och de transportpolitiska målen när det gäller trafikstockningar och godstransporter, bör inköp av vägtransportfordon, som görs av företag som utför godstransporter på väg för andras räkning, inte omfattas av denna förordning. Detta påverkar inte kommissionens positiva inställning till statligt stöd till renare och mer miljövänliga fordon i andra gemenskapsrättsakter än denna förordning. Med hänsyn till rådets förordning (EG) nr 1407/2002 av den 23 juli 2002 om statligt stöd till kolindustrin (5), bör den här förordningen inte gälla kolsektorn.

(4)

Med tanke på likheterna mellan bearbetning och saluföring av jordbruksprodukter och av andra produkter, bör denna förordning även gälla bearbetning och saluföring av jordbruksprodukter under förutsättning att vissa villkor är uppfyllda. Varken uppgifter som måste utföras på gården för att förbereda en produkt för försäljning i första ledet, till exempel skörd, slåtter eller tröskning av spannmål, packning av ägg osv., eller försäljning i första ledet till återförsäljare och förädlare skall i detta sammanhang anses som bearbetning eller saluföring. Från och med den dag då denna förordning träder i kraft skall stöd som ges till företag verksamma inom bearbetning eller saluföring av jordbruksprodukter inte längre omfattas av kommissionens förordning (EG) nr 1860/2004 av den 6 oktober 2004 om tillämpning av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget på stöd av mindre betydelse inom jordbruks- och fiskerisektorn (6). Förordning (EG) nr 1860/2004 bör därför ändras i enlighet med detta.

(5)

Europeiska gemenskapernas domstol har slagit fast att så snart gemenskapen har lagstiftat om en gemensam organisation av marknaden för en viss jordbrukssektor, är medlemsstaterna skyldiga att avstå från att vidta åtgärder som kan undergräva den eller skapa undantag till den. Därför bör den här förordningen inte gälla stöd vars storlek fastställs på grundval av priset på eller mängden av produkter som köps eller släpps ut på marknaden. Den bör inte heller gälla stöd av mindre betydelse som skall delas med primärproducenter.

(6)

Denna förordning bör inte gälla exportstöd av mindre betydelse och inte heller stöd av mindre betydelse som gynnar inhemska produkter på bekostnad av importerade produkter. Förordningen bör framför allt inte gälla stöd till att skapa och driva ett distributionsnät i andra länder. Bidrag till kostnaderna för att delta i handelsmässor eller för undersökningar eller konsulttjänster som behövs för att lansera en ny produkt eller en befintlig produkt på en ny marknad utgör normalt inte exportstöd.

(7)

Denna förordning bör inte gälla företag i svårigheter i den mening som avses i gemenskapens riktlinjer för statligt stöd för undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter (7), eftersom det är svårt att fastställa bruttobidragsekvivalenten för stöd som ges till sådana företag.

(8)

Enligt kommissionens erfarenhet kan man fastslå att stöd som inte överstiger ett tak på 200 000 euro under en period på tre år inte påverkar handeln mellan medlemsstaterna och inte snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen och därför inte omfattas av artikel 87.1 i fördraget. För företag med verksamhet inom vägtransportsektorn bör detta tak vara 100 000 euro.

(9)

De år som skall beaktas i detta sammanhang är de beskattningsår som företaget använder för beskattningsändamål i den berörda medlemsstaten. Treårsperioden bör vara rörlig, vilket innebär att det totala belopp som företaget har fått i stöd av mindre betydelse under det berörda beskattningsåret och under de två föregående beskattningsåren skall fastställas varje gång ett nytt stöd av mindre betydelse beviljas. I detta sammanhang bör stöd som beviljas av en medlemsstat beaktas, även om stödet helt eller delvis finansieras med medel som härrör från gemenskapen. Det bör inte vara möjligt att dela upp stöd som överskrider taket för stöd av mindre betydelse i mindre delar för att varje del skall omfattas av denna förordning.

(10)

I enlighet med de principer som reglerar stöd som omfattas av artikel 87.1 i fördraget, bör stöd av mindre betydelse anses ha beviljats vid den tidpunkt då företaget får laglig rätt till stödet enligt tillämplig nationell lagstiftning.

(11)

För att hindra att de högsta tillåtna stödnivåer som fastställs i olika gemenskapsrättsakter kringgås, bör stöd av mindre betydelse inte kumuleras med statligt stöd för samma stödberättigande kostnader, om sådan kumulering leder till en högre stödnivå än den som gäller i varje enskilt fall genom en gruppundantagsförordning eller ett beslut som antagits av kommissionen.

(12)

För att säkerställa insyn, likabehandling och en korrekt tillämpning av taket för stöd av mindre betydelse bör medlemsstaterna använda samma beräkningsmetod. För att underlätta beräkningen och i enlighet med gällande praxis för tillämpningen av regeln om stöd av mindre betydelse bör de stödbelopp som inte har formen av kontantbidrag omvandlas till bruttobidragsekvivalenter. Vid beräkningen av bidragsekvivalenten för genomsynligt stöd som inte är bidrag eller för stöd som betalas ut i flera omgångar skall man använda de marknadsräntor som gällde när stödet beviljades. För att tillämpningen av reglerna för statligt stöd skall vara enhetlig, öppen och enkel bör i denna förordning begreppet marknadsräntor avse de referensräntor som regelbundet fastställs av kommissionen på grundval av objektiva kriterier och offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning eller på Internet. Det kan dock bli nödvändigt att lägga till ytterligare punkter utöver miniminivåerna beroende på vilka säkerheter som ställs eller den risk som är förbunden med stödmottagaren.

(13)

Med hänsyn till behovet av insyn, likabehandling och effektiv kontroll bör denna förordning endast gälla genomsynligt stöd av mindre betydelse. Genomsynligt stöd är stöd för vilket det är möjligt att i förväg räkna ut den exakta bruttobidragsekvivalenten utan att behöva göra en riskbedömning. Sådana exakta beräkningar kan till exempel göras för bidrag, räntesubventioner och begränsade skattelättnader. Stöd i form av kapitaltillskott bör inte anses vara genomsynligt stöd av mindre betydelse, såvida inte det sammanlagda offentliga kapitaltillskottet ligger under taket för stöd av mindre betydelse. Stöd i form av riskkapitalåtgärder i den mening som avses i gemenskapens riktlinjer för statligt stöd för att främja riskkapitalinvesteringar i små och medelstora företag (8) bör inte betraktas som genomsynligt stöd av mindre betydelse, såvida inte stödet till vart och ett av målföretagen ligger under taket för stöd av mindre betydelse. Stöd i form av lån bör behandlas som genomsynligt stöd av mindre betydelse om bruttobidragsekvivalenten beräknas på grundval av de marknadsräntor som gäller när stödet beviljas.

(14)

Denna förordning utesluter inte möjligheten att en åtgärd som antagits av en medlemsstat kan anses inte utgöra statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 i fördraget på någon annan grund än de som anges i denna förordning. Det kan till exempel gälla kapitaltillskott som har beslutats i enlighet med principen om en privat investerare.

(15)

Det är nödvändigt att klargöra rättsläget i fråga om garantiordningar som inte kan påverka handeln eller snedvrida konkurrensen och för vilka det finns tillräckliga uppgifter för att göra en tillförlitlig bedömning av eventuella konsekvenser. I den här förordningen bör därför det allmänna taket för stöd av mindre betydelse på 200 000 euro ersättas av ett särskilt tak för garantier som bygger på det sammanlagda individuella lån som garantin avser. Detta särskilda tak bör beräknas genom att fastställa det stödbelopp som ingår i garantiordningar som omfattar lån till förmån för livskraftiga företag. Den metod och de uppgifter som används för att beräkna det särskilda garantitaket bör utesluta företag i svårigheter i den mening som avses i gemenskapens riktlinjer om statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter. Det särskilda taket bör därför inte gälla stöd för särskilda ändamål som ges vid sidan av en garantiordning, stöd till företag i svårigheter eller till garantier som inte avser ett lån, till exempel garantier för egetkapitaltransaktioner. När det särskilda taket fastställs bör man utgå ifrån att en garantiordning på 1 500 000 euro kan anses ha en bruttobidragsekvivalent motsvarande det allmänna taket för stöd av mindre betydelse, om räntetaket (fallissemangsfrekvensen) är 13 %, dvs. det sämsta möjliga för garantiordningar i gemenskapen. Detta belopp bör sänkas till 750 000 euro för företag med verksamhet inom vägtransportsektorn. De särskilda taken bör endast omfatta garantier som täcker upp till 80 % av lånet. En metod som godkänns av kommissionen efter anmälan på grundval av en kommissionsförordning om statligt stöd, till exempel kommissionens förordning (EG) nr 1628/2006 av den 24 oktober 2006 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i fördraget på statligt regionalt investeringsstöd (9), kan också användas av medlemsstaterna för att bedöma bruttobidragsekvivalenten i en garanti, om den godkända metoden uttryckligen avser den typ av garantier och den typ av transaktioner som det är fråga om i samband med tillämpningen av denna förordning.

(16)

Efter anmälan från en medlemsstat kan kommissionen undersöka om en stödåtgärd som inte är ett bidrag, ett lån, en garanti, ett kapitaltillskott eller en riskkapitalåtgärd leder till en bruttobidragsekvivalent som inte överskrider taket för stöd av mindre betydelse och därför skulle kunna omfattas av bestämmelserna i denna förordning.

(17)

Det är kommissionens skyldighet att se till att reglerna om statligt stöd efterlevs och särskilt att stöd som beviljas enligt reglerna om stöd av mindre betydelse uppfyller villkoren i de reglerna. I enlighet med den samarbetsprincip som fastställs i artikel 10 i fördraget bör medlemsstaterna underlätta utförandet av denna uppgift genom att inrätta det system som krävs för att säkerställa att det sammanlagda stöd av mindre betydelse som beviljas samma företag enligt regeln om stöd av mindre betydelse inte överstiger stödtaket på 200 000 euro under en period om tre beskattningsår. Därför bör medlemsstaterna, när de beviljar stöd av mindre betydelse, informera det berörda företaget om stödbeloppet och om att det är fråga om stöd av mindre betydelse genom att hänvisa till denna förordning. Dessutom bör den berörda medlemsstaten, innan den beviljar sådant stöd, få en redogörelse från företaget för annat stöd av mindre betydelse som företaget fått under det berörda beskattningsåret och de två föregående beskattningsåren. Medlemsstaten bör noggrant kontrollera att taket för stöd av mindre betydelse inte kommer att överskridas genom det nya stödet. Ett alternativt sätt att se till att taket iakttas är att upprätta ett centralt register. Om det är fråga om garantiordningar som inrättats av Europeiska investeringsfonden, så kan fonden själv göra upp en förteckning över stödmottagare och begära att medlemsstaterna informerar stödmottagarna om det stöd av mindre betydelse som de fått.

(18)

Förordning (EG) nr 69/2001 upphör att gälla den 31 december 2006. Den här förordningen bör därför gälla från och med den 1 januari 2007. Mot bakgrund av att förordning (EG) nr 69/2001 inte gällde transportsektorn, som tidigare inte omfattats av stöd av mindre betydelse, och mot bakgrund av att endast ett mycket begränsat belopp i stöd av mindre betydelse är tillämpligt inom sektorn för bearbetning och saluföring av jordbruksprodukter, samt under förutsättning att vissa villkor är uppfyllda, så bör denna förordning gälla stöd som redan innan den har trätt i kraft har beviljats företag verksamma inom transportsektorn och inom sektorn för bearbetning och saluföring av jordbruksprodukter. Dessutom bör eventuellt individuellt stöd som beviljats i enlighet med förordning (EG) nr 69/2001 under den period då den förordningen var tillämplig inte påverkas av den här förordningen.

(19)

Mot bakgrund av kommissionens erfarenhet på detta område, och särskilt med tanke på hur ofta det i allmänhet är nödvändigt att se över politiken för statligt stöd, bör tillämpningsperioden för denna förordning begränsas. Om denna förordnings giltighetstid skulle löpa ut utan att förlängas, bör medlemsstaterna få en anpassningsperiod på sex månader när det gäller stöd av mindre betydelse som omfattas av denna förordning.

a)

Stöd som beviljas företag med verksamhet inom fiske- och vattenbrukssektorn, som omfattas av rådets förordning (EG) nr 104/2000 (10).

b)

Stöd som beviljas företag med verksamhet inom primär produktion av de jordbruksprodukter som förtecknas i bilaga I till fördraget.

c)

Stöd som beviljas företag med verksamhet inom bearbetning och saluföring av de jordbruksprodukter som förtecknas i bilaga I till fördraget,

d)

Stöd till exportverksamhet riktad mot tredjeland eller medlemsstater, dvs. stöd som är direkt knutet till exporterade volymer, till upprättandet eller driften av ett distributionsnät eller till andra löpande utgifter som har samband med exportverksamhet.

e)

Stöd som gynnar användningen av inhemska varor på bekostnad av importerade varor.

f)

Stöd som beviljas företag verksamma inom kolsektorn enligt definitionen i förordning (EG) nr 1407/2002.

g)

Stöd till inköp av vägtransportfordon som beviljas företag som utför godstransporter på väg för andras räkning.

h)

Stöd som beviljas företag i svårigheter.

a)

Stöd i form av lån skall behandlas som genomsynligt stöd av mindre betydelse om bruttobidragsekvivalenten beräknas på grundval av de marknadsräntor som gäller när stödet beviljas.

b)

Stöd i form av kapitaltillskott skall inte anses vara genomsynligt stöd av mindre betydelse, såvida inte det sammanlagda offentliga kapitaltillskottet ligger under taket för stöd av mindre betydelse.

c)

Stöd i form av riskkapitalåtgärder skall inte betraktas som genomsynligt stöd av mindre betydelse, såvida inte stödet till vart och ett av målföretagen ligger under taket för stöd av mindre betydelse.

d)

Individuellt stöd som ges inom ramen för en garantiordning till företag som inte är företag i svårigheter skall behandlas som genomsynligt stöd av mindre betydelse endast om det garanterade lånebeloppet inte överskrider 1 500 000 euro per företag. Individuellt stöd som beviljas inom ramen för en garantiordning till förmån för företag verksamma inom vägtransportsektorn skall behandlas som genomsynligt stöd av mindre betydelse endast om det garanterade lånebeloppet inte överskrider 750 000 euro per företag. Om den garanterade delen av lånet endast utgör en viss andel av detta tak skall garantins bruttobidragsekvivalent anses utgöra en lika stor andel av det tillämpliga tak som fastställs i artikel 2.2. Garantin skall inte omfatta mer än 80 % av lånet. Garantiordningar skall också anses vara genomsynliga om i) metoden för att beräkna garantiernas bruttobidragsekvivalent har godkänts efter anmälan till kommissionen enligt en annan förordning som kommissionen antagit inom området statligt stöd, och ii) den godkända metoden uttryckligen avser den typ av garantier och den typ av transaktioner som det är fråga om i samband med tillämpningen av denna förordning.

a)

På grundval av uppgifter som finansiella intermediärer skall lämna till Europeiska investeringsfonden skall denna årligen upprätta en förteckning över stödmottagare och över den bruttobidragsekvivalent som var och en av dem har fått. Europeiska investeringsfonden skall sända dessa uppgifter till den berörda medlemsstaten och till kommissionen.

b)

Den berörda medlemsstaten skall vidarebefordra uppgifterna till de slutliga stödmottagarna inom tre månader från mottagandet av uppgifterna från Europeiska investeringsfonden.

c)

Den berörda medlemsstaten skall från varje stödmottagare erhålla ett intyg på att det sammanlagda stöd av mindre betydelse som stödmottagaren fått inte överskrider det stödtak som anges i artikel 2.2. Om stödet till en eller flera stödmottagare överskrider stödtaket skall den berörda medlemsstaten se till att den stödåtgärd som leder till att taket överskrids antingen anmäls till kommissionen eller återkrävs från stödmottagaren.

a)

I punkt 1 skall orden ”bearbetning och saluföring” utgå.

b)

Punkt 3 skall utgå.

28.12.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 379/11

(1)

Den 22 februari 2006 mottog kommissionen ett klagomål som ingivits i enlighet med artikel 5 i grundförordningen rörande vissa sadlar med ursprung i Kina av den europeiska sammanslutningen för sadeltillverkare (nedan kallad ”den klagande”) såsom företrädare för tillverkare som svarar för en betydande del, i detta fall 99 %, av gemenskapens tillverkning av vissa sadlar.

(2)

Klagomålet innehöll bevisning om dumpning och därav följande väsentlig skada, och denna bevisning ansågs tillräcklig för att motivera att ett förfarande inleddes.

(3)

Den 7 april 2006 inleddes förfarandet genom ett tillkännagivande om inledande som offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning  (2).

(4)

Kommissionen underrättade officiellt de exporterande tillverkare i Kina, importörer, handlare, användare, leverantörer och intresseorganisationer som såvitt var känt berördes samt företrädare för Kina, de klagande gemenskapstillverkarna och andra gemenskapstillverkare som såvitt känt berördes av inledandet av förfarandet. Berörda parter gavs tillfälle att inom den tidsfrist som angivits i tillkännagivandet om inledande skriftligen lämna synpunkter och begära att bli hörda.

(5)

För att de exporterande tillverkare som så önskade skulle få möjlighet att ansöka om att bli behandlade som företag som är verksamma under marknadsmässiga förhållanden (nedan kallat ”marknadsekonomisk status”) eller om individuell behandling, sände kommissionen ansökningsblanketter till de kinesiska exporterande tillverkare som såvitt känt var berörda. Tre exporterande grupper av tillverkare och en enskild exporterande tillverkare ansökte om marknadsekonomisk status enligt artikel 2.7 i grundförordningen, eller om individuell behandling, om det i samband med undersökningen skulle konstateras att de inte uppfyllde villkoren för att beviljas marknadsekonomisk status. Det bör noteras att tre av dessa exporterande tillverkare bestod av två eller fler närstående företag som medverkade i tillverkningen eller försäljningen av sadlarna.

(6)

Eftersom det föreföll finnas ett stort antal exporterande tillverkare i Kina och importörer och tillverkare i gemenskapen angav kommissionen i tillkännagivandet om inledande att ett stickprovsförfarande kunde komma att tillämpas i undersökningen för fastställandet av dumpning och skada i enlighet med artikel 17 i grundförordningen.

(7)

För att kommissionen skulle kunna besluta huruvida ett stickprovsförfarande var nödvändigt och, i så fall, göra ett urval, ombads alla exporterande tillverkare i Kina och importörer och tillverkare i gemenskapen att ge sig till känna genom att kontakta kommissionen och lämna de grundläggande uppgifter om sin verksamhet avseende den berörda produkten under undersökningsperioden (1 januari 2005–31 december 2005) som angavs i tillkännagivandet om inledande.

(8)

När det gäller de exporterande tillverkarna beslutades det att något stickprovsförfarande inte var nödvändigt, eftersom endast tre grupper av företag och ett enskilt företag samarbetade i undersökningen.

(9)

När det gäller tillverkare i gemenskapen gjordes i enlighet med artikel 17 i grundförordningen ett urval som byggde på den största representativa produktionsvolymen av sadlar i gemenskapen som rimligen kunde undersökas inom den tid som stod till förfogande. På grundval av de uppgifter som inkom från tillverkare i gemenskapen valde kommissionen ut fem företag i två olika medlemsstater. I fråga om produktionsvolym svarade de fem företag som ingick i urvalet för 86 % av gemenskapens totala produktion. I enlighet med artikel 17.2 i grundförordningen samrådde kommissionen med de berörda parterna, som inte hade något att invända. De återstående tillverkarna i gemenskapen ombads dessutom att lämna vissa allmänna uppgifter för skadeanalysen. I enlighet med artikel 17 i grundförordningen gjordes också ett urval av importörer som byggde på den största representativa importvolymen av den berörda produkten till gemenskapen som rimligen kunde undersökas inom den tid som stod till förfogande. På grundval av de uppgifter som inkom från olika importörer och med hänsyn till att de uppgifter som lämnades var av skiftande kvalitet valdes två importörer i en medlemsstat ut att ingå i urvalet. Dessa två importörer svarade för 21 % av importen av den berörda produkten till gemenskapen. Med hänsyn till de få svar som inkom från användare beslutades att ett stickprovsförfarande bland användare inte var nödvändigt.

(10)

Frågeformulär sändes till alla parter som såvitt känt var berörda och till alla andra företag som gav sig till känna inom de tidsfrister som angavs i tillkännagivandet om inledande. Svar inkom från fyra exporterande tillverkare i Kina och från en tillverkare i det jämförbara landet Brasilien. Fullständiga svar på frågeformuläret mottogs också från de fem tillverkare i gemenskapen som ingick i stickprovet. Fyra importörer svarade på frågeformuläret, men bara två samarbetade genom att lämna in ett fullständigt ifyllt frågeformulär. Även fyra användare av sadlar lämnade in ett fullständigt ifyllt frågeformulär. Dessutom inkom ett svar på frågeformuläret från en leverantör av råmaterial.

(11)

Kommissionen inhämtade och kontrollerade alla uppgifter som den ansåg nödvändiga för ett preliminärt fastställande av dumpning, därav följande skada och gemenskapens intresse och genomförde kontroller på plats hos följande företag:

(12)

Eftersom det var nödvändigt att fastställa ett normalvärde för de exporterande tillverkare i Kina som eventuellt inte skulle komma att beviljas marknadsekonomisk status, utfördes ett kontrollbesök på plats hos nedanstående företag i syfte att fastställa normalvärdet på grundval av uppgifter från ett jämförbart land, i detta fall Brasilien.

(13)

Undersökningen av dumpning och skada omfattade perioden från och med den 1 januari till och med den 31 december 2005 (nedan kallad ”undersökningsperioden” eller ”UP”). Undersökningen av hur de faktorer som är relevanta för bedömningen av skada hade utvecklats omfattade perioden från och med den 1 januari 2002 till och med undersökningsperiodens slut (nedan kallad ”skadeundersökningsperioden”).

(14)

Den berörda produkten är vissa sadlar och väsentliga delar (stomme, stoppning och överklädnad) till sådana – avsedda för tvåhjuliga cyklar och andra cyklar (inbegripet trehjuliga transportcyklar), även med motor och med eller utan sidvagn, och för träningsredskap (även för hemmabruk) – med ursprung i Kina (nedan kallade ”den berörda produkten” eller ”sadlar”). Produkten deklareras vanligtvis enligt KN-nummer 8714 95 00, ex 8714 99 90 och ex 9506 91 10.

(15)

En sadel består vanligtvis av följande tre delar: En stomme eller bas på vilken sadeln är uppbyggd, i allmänhet tillverkad genom formsprutning av plast; stoppning som anbringas på stommen så att sadeln blir bekväm och som kan vara tillverkad av olika typer av cellplast eller annat material; överklädnad tillverkad av syntetiskt material eller naturläder som täcker stoppningen och stommens kanter, gör sadeln bekväm och ger den dess estetiska egenskaper. Utöver de tre ovannämnda delarna har en sadel i regel också en fästanordning av metall, t.ex. en klämma, och kan även vara utrustad med en stötdämpande mekanism bestående av fjädrar eller elast.

(16)

Den berörda produkten används på cyklar och liknande fordon och på stationära anordningar, t.ex. träningsredskap. Undersökningen har visat att de olika typerna av den berörda produkten, trots skillnader i fråga om form, material och tillverkningsprocess, alla har samma grundläggande fysiska och tekniska egenskaper och att de i princip används för samma ändamål. De anses därför i detta förfarande utgöra en och samma produkt.

(17)

Undersökningen har visat att de sadlar som gemenskapsindustrin tillverkar och säljer i gemenskapen, de sadlar som tillverkas och säljs på den kinesiska hemmamarknaden, de sadlar som importeras till gemenskapen från Kina och de sadlar som tillverkas och säljs i Brasilien har samma grundläggande fysiska och tekniska egenskaper och samma användningsområde.

(18)

Den preliminära slutsatsen drogs därför att de är likadana produkter i den mening som avses i artikel 1.4 i grundförordningen.

(19)

I enlighet med artikel 2.7 b i grundförordningen skall normalvärdet vid antidumpningsundersökningar beträffande import med ursprung i Kina fastställas i enlighet med punkterna 1–6 i samma artikel när det gäller tillverkare som konstaterats uppfylla de kriterier som anges i artikel 2.7 c i grundförordningen.

(20)

Kriterierna för erhållande av marknadsekonomisk status är i korthet följande:

(21)

Två grupper exporterande tillverkare och en enskild exporterande tillverkare ansökte om marknadsekonomisk status enligt artikel 2.7 b i grundförordningen och lämnade inom tidsfristen in ansökningsblanketten för exporterande tillverkare som ansöker om sådan status. Kommissionen inhämtade alla uppgifter som ansågs nödvändiga och kontrollerade på plats hos dessa företag alla nödvändiga uppgifter som de lämnat i sin ansökan om marknadsekonomisk status. Undersökningen visade att marknadsekonomisk status kunde beviljas endast två grupper exporterande tillverkare, medan ansökan måste avslås för en grupp företag och för det enskilda företaget.

(22)

För den enskilda exporterande tillverkaren visade undersökningen att företaget inte uppfyllde kraven enligt de ovannämnda kriterierna 1 och 3. Företaget kunde nämligen inte visa att dess beslut rörande verksamheten fattades som svar på marknadssignaler utan något större statligt inflytande, särskilt eftersom de kvantiteter som det säljer på hemmamarknaden och på exportmarknaden begränsas av dess bolagsordning, som inte kan ändras utan statligt godkännande. Företaget kunde inte heller visa att det inte förekom någon snedvridning till följd av det tidigare icke-marknadsekonomiska systemet, och bland annat saknades skriftlig bevisning om förvärv av rättighet till nyttjande av mark.

(23)

En grupp exporterande tillverkare redovisade dessutom inte sitt förhållande till en stor kund på hemmamarknaden, vare sig i svaret på blanketten för ansökan om marknadsekonomisk status eller i svaret på frågeformuläret om antidumpning. Förhållandet upptäcktes först efter det att uppgifter hade kontrollerats mot varandra på plats hos dessa exporterande tillverkare. Kommissionen har som fast praxis att fastställa huruvida grupper av närstående företag som helhet kan beviljas marknadsekonomisk status eller individuell behandling. För beviljande av marknadsekonomisk status eller individuell behandling för denna exportör skulle det ha krävts att det närstående företaget hade samarbetat till fullo i undersökningen, så att dess exakta verksamhet skulle kunna fastställas i fråga om den berörda produkten, uppfyllandet av kriterierna för marknadsekonomisk status och förhållandets inflytande på transaktionerna mellan de två företagen. Så var inte fallet, eftersom det närstående företaget inte samarbetade i undersökningen. Kommissionen kunde därför inte fastställa huruvida denna grupp företag skulle beviljas marknadsekonomisk status eller individuell behandling. Det bör noteras att denna fråga berörde en mycket stor del av exportörernas försäljning på hemmamarknaden. Detta avsiktliga underlåtande innebär också att det kan betvivlas huruvida övriga upplysningar och handlingar som lämnats till kommissionen är tillförlitliga. Med hänsyn till detta underlåtande och dess betydelse dels för granskningen av frågan om marknadsekonomisk status, dels för eventuella fastställanden av dumpning som skulle grundas på de uppgifter som lämnats av denna grupp exportörer, konstaterades att gruppen hade lämnat oriktiga och vilseledande uppgifter i den mening som avses i artikel 18 i grundförordningen. Företaget underrättades omedelbart om orsaken till att kommissionen inte avsåg att beakta de uppgifter som lämnats och gavs i enlighet med artikel 18.4 i grundförordningen tillfälle att lämna ytterligare förklaringar. De förklaringar som företaget lämnade var dock otillfredsställande och kunde varken övertyga kommissionen om att det inte lämnade vilseledande uppgifter eller skingra tvivlet kring tillförlitligheten hos övriga uppgifter som företaget hade lämnat. Denna grupp exporterande tillverkare som sådan betraktades som icke samarbetsvillig i undersökningen och dess ansökan om marknadsekonomisk status och individuell behandling avslogs.

(24)

Berörda parter gavs tillfälle att lämna synpunkter på ovanstående slutsatser.

(25)

På grundval av detta beviljades följande två grupper exporterande tillverkare marknadsekonomisk status:

(26)

Enligt artikel 2.7 a i grundförordningen bör en landsomfattande tull fastställas för de länder som omfattas av den artikeln, utom i de fall där företagen kan visa att de uppfyller alla kriterierna i artikel 9.5 i samma förordning.

(27)

Den exporterande tillverkare som inte kunde beviljas marknadsekonomisk status ansökte i andra hand om individuell behandling. Även företagets ansökan om individuell behandling avslogs, eftersom det inte uppfyllde kriteriet i artikel 9.5 b om att exportpriser och exportvolymer skall bestämmas fritt.

(28)

För att bestämma normalvärdet fastställde kommissionen först för varje berörd exporterande tillverkare om den sammanlagda sadelförsäljningen på hemmamarknaden var representativ i förhållande till den sammanlagda exportförsäljningen till gemenskapen. I enlighet med artikel 2.2 i grundförordningen ansågs försäljningen på hemmamarknaden vara representativ om den exporterande tillverkarens sammanlagda försäljningsvolym på denna marknad motsvarade minst 5 % av dess sammanlagda exportförsäljningsvolym till gemenskapen.

(29)

I de två grupper företag som beviljades marknadsekonomisk status ingick fem företag som tillverkar sadlar för export, varav tre också har försäljning på hemmamarknaden. Ytterligare ett företag hade försäljning på hemmamarknaden, men ingen export.

(30)

För de exporterande tillverkare som totalt sett befanns ha representativ försäljning på hemmamarknaden fastställde kommissionen därefter vilka sadeltyper som såldes på denna marknad och som var identiska eller direkt jämförbara med de sadeltyper som såldes på export till gemenskapen.

(31)

För var och en av dessa typer fastställdes huruvida försäljningen på hemmamarknaden var tillräckligt representativ enligt artikel 2.2 i grundförordningen. Försäljningen av en viss typ på hemmamarknaden ansågs vara tillräckligt representativ om den sammanlagda försäljningsvolymen av denna typ på hemmamarknaden under undersökningsperioden motsvarade minst 5 % av den sammanlagda försäljningen av den jämförbara typ som exporterades till gemenskapen.

(32)

Kommissionen undersökte därefter för varje företag om försäljningen av varje typ av den berörda produkten som såldes i representativa kvantiteter på hemmamarknaden kunde anses ha skett vid normal handel i enlighet med artikel 2.4 i grundförordningen. För detta ändamål fastställdes andelen lönsam försäljning av den berörda typen till oberoende kunder på hemmamarknaden.

(33)

I de fall där försäljningsvolymen av en viss sadeltyp, såld till ett nettopris som var lika högt som eller högre än dess tillverkningskostnad, utgjorde mer än 80 % av den sammanlagda försäljningsvolymen för denna typ, och det vägda genomsnittliga priset för denna typ var lika högt som eller högre än dess tillverkningskostnad, baserades normalvärdet på det faktiska priset på hemmamarknaden. Detta pris beräknades som ett vägt genomsnitt av priserna på all försäljning av denna typ på hemmamarknaden under undersökningsperioden, oavsett om försäljningen var lönsam eller inte.

(34)

I de fall där volymen av den lönsamma försäljningen av en viss sadeltyp utgjorde högst 80 % av den sammanlagda försäljningsvolymen för denna typ, eller i de fall då det vägda genomsnittliga priset för denna typ var lägre än dess tillverkningskostnad, baserades normalvärdet på det faktiska priset på hemmamarknaden, vilket beräknades som ett vägt genomsnitt av den lönsamma försäljningen för endast denna typ, förutsatt att denna försäljning utgjorde minst 10 % av den sammanlagda försäljningsvolymen för den typen.

(35)

I de fall där den lönsamma försäljningsvolymen för en sadeltyp utgjorde mindre än 10 % av den sammanlagda försäljningsvolymen för den typen, ansågs försäljningen av denna typ inte ha skett i tillräckliga mängder för att det skulle vara lämpligt att fastställa normalvärdet på grundval av priset på hemmamarknaden.

(36)

I de fall där det inte var möjligt att använda priserna på hemmamarknaden för en viss typ som såldes av en exporterande tillverkare användes ett konstruerat normalvärde.

(37)

I enlighet med artikel 2.3 i grundförordningen konstruerades normalvärdet genom att man ovanpå varje exportörs tillverkningskostnader för de exporterade typerna, vid behov justerade, lade ett skäligt belopp för försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader samt en skälig vinstmarginal. I samtliga fall fastställdes dessa kostnader och vinsten enligt de metoder som anges i artikel 2.6 i grundförordningen. För detta ändamål undersökte kommissionen om uppgifterna om dessa kostnader och om vinsten för var och en av de berörda exporterande tillverkarna på hemmamarknaden var tillförlitliga.

(38)

De faktiska försäljnings- och administrationskostnaderna och de andra allmänna kostnaderna på hemmamarknaden bedömdes som tillförlitliga när det berörda företagets sammanlagda försäljning på den marknaden kunde anses som representativ i förhållande till volymen av exportförsäljningen till gemenskapen. Vinstmarginalen på hemmamarknaden fastställdes på grundval av försäljningen på hemmamarknaden av de typer som såldes vid normal handel. Vid denna beräkning användes den metod som anges ovan.

(39)

För det tre företag som hade representativ försäljning på hemmamarknaden konstaterades att de flesta typer av den berörda produkten som exporterades såldes vid normal handel på hemmamarknaden. För de typer där så inte var fallet konstruerades ett normalvärde i enlighet med den metod som anges ovan och med beaktande av uppgifterna för varje berört företag om dess försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader samt om dess vinst.

(40)

För de två företag som saknade representativ försäljning på hemmamarknaden fastställdes beloppen för försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader samt vinst på grundval av motsvarande genomsnittliga kostnader och vinst för de fyra företag som hade en försäljning på hemmamarknaden.

(41)

Enligt artikel 2.7 a i grundförordningen skall normalvärdet för exporterande tillverkare som inte beviljats marknadsekonomisk status fastställas på grundval av priserna eller det konstruerade värdet i ett jämförbart land.

(42)

I tillkännagivandet om inledande angav kommissionen att den hade för avsikt att använda Brasilien som lämpligt jämförbart land för fastställande av normalvärdet och inbjöd berörda parter att lämna synpunkter på detta val.

(43)

Inga exporterande tillverkare i Kina som inte beviljats marknadsekonomisk status gjorde invändningar mot detta förslag.

(44)

En exportör och en exporterande tillverkare som beviljats marknadsekonomisk status ansåg dock att Brasilien inte var det lämpligaste jämförbara landet och att Taiwan eller Mexiko istället borde väljas för detta ändamål.

(45)

Även om en industri för tillverkning av cykeldelar har vuxit fram i Taiwan anses det att den största delen av tillverkningen har flyttat till Kina. Sadeltillverkarna med huvudkontor i Taiwan skulle därför i stort sett vara samma företag som eller närstående företag till dem som till påstådda dumpade priser exporterar från Kina till gemenskapen. Den normala arbetsfördelningen mellan dessa grupper innebär dessutom att endast några få specifika modeller med högre vinstmarginal fortfarande tillverkas i Taiwan, medan tillverkningen av de allra flesta sadelmodeller i mellansegmentet och det lägre segmentet av kostnadsskäl har flyttats till Kina. Det är därför inte troligt att priserna eller kostnaderna för de sadelmodeller som tillverkas i Taiwan skulle vara det bästa underlaget att basera ett normalvärde på för sadlar som tillverkas i Kina.

(46)

Mexiko anses ha en öppen och konkurrensutsatt marknad som storleksmässigt motsvarar ca en åttondel av den brasilianska marknaden. Kommissionen kontaktade de två kända tillverkarna i Mexiko, men inget samarbete erbjöds.

(47)

När det gäller Brasilien visade undersökningen att landet har en konkurrensutsatt marknad för den berörda produkten med åtminstone tre inhemska tillverkare av olika storlek och att omkring 15 % av den inhemska förbrukningen på 8–9 miljoner sadlar per år importeras från andra länder. En exporterande tillverkare ansåg att konkurrensen på den brasilianska marknaden var tvivelaktig på grund av det låga antalet tillverkare. Undersökningen visade emellertid att det inte fanns något bevis för att någon brasiliansk tillverkare har en dominerande ställning eller för att priserna fastställs på ett konkurrensbegränsande sätt. Det fanns heller ingen anledning att anta att tillgången till råmaterial, kostnaderna och andra produktionsvillkor i Taiwan eller Mexiko skulle vara mer lika förhållandena i Kina än de är i Brasilien. Den brasilianska marknaden ansågs därför vara lämplig i syfte att fastställa normalvärdet.

(48)

De tre kända exporterande tillverkarna i Brasilien kontaktades, varav ett företag var villigt att samarbeta. Ett frågeformulär sändes därför till denna tillverkare och de uppgifter som tillverkaren lämnade i sitt svar kontrollerades på plats. Denna samarbetsvilliga tillverkare är närstående en tillverkare i gemenskapen, vilket dock inte ger anledning att anta att det skulle påverka tillförlitligheten i uppgifterna, som dessutom kontrollerades på plats hos företaget.

(49)

Mot bakgrund av ovanstående dras preliminärt slutsatsen att Brasilien är mest lämpligt och skäligt som jämförbart land i enlighet med artikel 2.7 i grundförordningen.

(50)

I enlighet med artikel 2.7 a i grundförordningen fastställdes normalvärdet för de exporterande tillverkare som inte beviljats marknadsekonomisk status på grundval av kontrollerade uppgifter från tillverkarna i det jämförbara landet, dvs. på grundval av de priser som betalats eller skulle betalas på den brasilianska marknaden för jämförbara produkttyper, i enlighet med den metod som anges ovan.

(51)

Normalvärdet fastställdes på grundval av alla priser som hade betalats eller skulle betalas på den brasilianska marknaden för jämförbara produkttyper, eftersom alla transaktioner konstaterades äga rum vid normal handel.

(52)

Alla exporterande tillverkare hade exportförsäljning till gemenskapen, antingen direkt till oberoende kunder i gemenskapen eller genom närstående eller icke-närstående handelsföretag i Hongkong, Brittiska Jungfruöarna och Taiwan.

(53)

I de fall då den berörda produkten exporterades direkt till oberoende kunder i gemenskapen baserades exportpriserna på de priser som faktiskt betalats eller skulle betalas för den berörda produkten, i enlighet med artikel 2.8 i grundförordningen.

(54)

I de fall då försäljningen skedde genom en närstående handlare utanför gemenskapen fastställdes exportpriset på grundval av priserna på den första återförsäljningen till oberoende kunder i gemenskapen.

(55)

Normalvärdet och exportpriset jämfördes på nivån fritt fabrik. För en rättvis jämförelse mellan normalvärdet och exportpriset gjordes justeringar för att ta hänsyn till skillnader som påverkar priserna och prisernas jämförbarhet i enlighet med artikel 2.10 i grundförordningen. Lämpliga justeringar för transport, försäkring, hanteringskostnader och därmed sammanhängande kostnader, förpacknings- och kreditkostnader samt bankavgifter beviljades i samtliga fall där dessa konstaterades vara skäliga och korrekta och kunde styrkas med bevisning.

(56)

För all försäljning genom närstående företag i Taiwan gjordes en justering i enlighet med artikel 2.10 i i grundförordningen, i de fall det hade konstaterats att dessa företag utförde arbetsuppgifter som liknade dem som utförs av en agent som arbetar på provisionsbasis. Eftersom det närstående företagets uppgifter om fördelningen av försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader inte kunde betraktas som tillförlitliga, grundades denna justering på uppgifter om försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader från en icke-närstående handlare.

(57)

För de företag som beviljats marknadsekonomisk status jämfördes, i enlighet med artikel 2.11 och 2.12 i grundförordningen, det vägda genomsnittliga normalvärdet för varje typ av den berörda produkten som exporterades till gemenskapen med det vägda genomsnittliga exportpriset för motsvarande typ av den berörda produkten.

(58)

Vid fastställande av dumpningsmarginalen är kommissionens praxis att betrakta närstående exporterande tillverkare eller exporterande tillverkare som tillhör samma företagsgrupp som en och samma enhet och att därmed fastställa en och samma dumpningsmarginal för dessa företag. Anledningen till detta är främst att individuella dumpningsmarginaler kan uppmuntra till kringgående av antidumpningsåtgärderna, eftersom närstående exporterande tillverkare då kan kanalisera sin export till gemenskapen via det företag som har den lägsta individuella dumpningsmarginalen, vilket skulle göra åtgärderna verkningslösa.

(59)

I enlighet med denna praxis betraktades de närstående exporterande tillverkare som tillhörde samma företagsgrupp som en enda enhet och tilldelades därför en och samma dumpningsmarginal beräknad på grundval av det vägda genomsnittet av dumpningsmarginalerna för de samarbetsvilliga tillverkarna i respektive grupp.

(60)

På denna grundval är de preliminära vägda genomsnittliga dumpningsmarginalerna, uttryckta i procent av priset cif vid gemenskapens gräns, före tull, följande:

(61)

Vid beräkningen av en landsomfattande dumpningsmarginal för övriga exportörer i Kina fastställde kommissionen först graden av samarbete. En jämförelse gjordes mellan den sammanlagda export som de tre samarbetsvilliga exporterande tillverkarna hade angett i sina svar på frågeformuläret och den sammanlagda dumpade importen från Kina, beräknad på det sätt som anges i skäl 71. Procentsatsen beräknades till 23 %. Utifrån detta bedömdes samarbetsviljan som låg.

(62)

Det ansågs därför lämpligt att fastställa en landsomfattande dumpningsmarginal som ett vägt genomsnitt av

(63)

På denna grundval fastställdes den landsomfattande dumpningsmarginalen preliminärt till 30,9 % av priset cif vid gemenskapens gräns före tull.

(64)

Inom gemenskapen är det känt att den berörda produkten tillverkas av de nio tillverkare på vars vägnar klagomålet ingavs. De är etablerade i Italien, Polen, Förenade kungariket och Portugal och svarade för 99 % av tillverkningen i gemenskapen under undersökningsperioden.

(65)

I inledningsskedet var det bara en känd tillverkare i gemenskapen som inte tillhörde de klagande. På grundval av tillverkningsvolymen för de nio klagande tillverkarna och den icke klagande tillverkaren i gemenskapen uppgick den sammanlagda tillverkningen av den likadana produkten till 16 165 936 stycken under undersökningsperioden.

(66)

Klagomålet stöddes av följande tillverkare i gemenskapen:

(67)

Eftersom dessa nio klagande tillverkare i gemenskapen som var samarbetsvilliga (både de som ingick och de som inte ingick i urvalet) svarade för 99 % av gemenskapens tillverkning av den likadana produkten utgör de gemenskapsindustrin i den mening som avses i artiklarna 4.1 och 5.4 i grundförordningen. De tillverkare i gemenskapen som ingick i urvalet och undersökningen (nedan kallade ”tillverkare som ingick i urvalet”) svarade för 86 % av gemenskapens totala sadeltillverkning under undersökningsperioden. Övriga tillverkare i gemenskapen uppmanades att lämna vissa allmänna uppgifter för skadeanalysen.

(68)

Gemenskapens förbrukning fastställdes på grundval av den volym som sålts på gemenskapsmarknaden av de fem tillverkare i gemenskapen som ingick i urvalet, de fyra tillverkare i gemenskapen som inte ingick i urvalet och den tillverkare i gemenskapen som inte stödde klagomålet samt på importen från Kina och andra tredjeländer under de relevanta KN-numren enligt Eurostats uppgifter. Som angetts i skäl 14 deklareras den berörda produkten för närvarande enligt KN-nummer 8714 95 00, ex 8714 99 90 och ex 9506 91 10. Enligt Eurostats uppgifter omfattar de två sistnämnda KN-numren (ex 8714 99 90 och ex 9506 91 10) även andra delar av cyklar och träningsredskap. Eftersom det ur dessa två mer allmänna kategorier inte var möjligt ta fram uppgifter bara för sadlar beslutades det att importstatistiken skulle fastställas enbart på grundval av ett KN-nummer, nämligen 8714 95 00. Den importvolym som beaktats för fastställandet av förbrukningen i gemenskapen kan därför vara en aning underskattad.

(69)

På grundval av dessa uppgifter konstaterades att förbrukningen under skadeundersökningsperioden ökade med 17 %, från 20 701 027 stycken 2002 till 24 179 012 stycken 2005.

Tabell 1

(70)

Såsom anges ovan visade denna undersökning att de genomsnittliga dumpningsmarginaler som fastställts för Kina överstiger den miniminivå som anges i artikel 9.3 i grundförordningen och att importvolymen från Kina inte är försumbar i den mening som avses i artikel 5.7 i grundförordningen.

(71)

Importvolymerna fastställdes på grundval av uppgifter från Eurostat. Som angetts ovan i skäl 68 kan uppgifterna om importen vara en aning underskattade. Eurostat tillhandahåller också statistik om importvolymer av cykelsadlar i kvantiteter om 100 kg och inte i antal. Det ansågs därför lämpligt att räkna med att varje sadel som importerats från Kina hade en genomsnittsvikt på 500 gram, eftersom denna vikt hade angetts av en exporterande tillverkare och en icke-närstående importör.

(72)

Importen från Kina mer än fyrfaldigades under skadeundersökningsperioden. Den ökade från 1 416 814 stycken 2002 till 6 276 749 stycken under undersökningsperioden. Marknadsandelen ökade i motsvarande grad från 7 % 2002 till 26 % under undersökningsperioden. Detta måste ses mot bakgrund av att förbrukningen ökade med endast 17 %, dvs. relativt mindre än den ökade importen från Kina.

(73)

En icke-närstående importör ansåg att importstatistiken var för högt uppskattad, eftersom en genomsnittlig vikt på 400 gram per sadel hade använts i klagomålet. Företaget påstod att den genomsnittliga vikten på sadlar som importeras från Kina skulle vara mellan 600 och 800 gram. Under kontrollbesöket på plats hos företaget bekräftade dock samma företag att den genomsnittliga vikten på sadlar som importeras från Kina var 500 gram, dvs. exakt den vikt som kommissionen hade använt för omräkningen av Eurostats uppgifter per 100 kg till antal sadlar. Denna importör ansåg också att statistiken över importen från Kina var överdriven, eftersom den också omfattade import av sadelskydd. Enligt vad som angetts ovan i skäl 71 grundades importstatistiken på bara ett KN-nummer (8714 95 00), under vilket sadelskydd normalt inte deklareras, vilket innebär att importörens påstående saknar grund.

Tabell 2

(74)

Det vägda genomsnittliga importpriset på sadlar med ursprung i Kina minskade stadigt varje år under skadeundersökningsperioden och totalt med 21 %, dvs. från 1,4 euro per sadel till 1,1 euro per sadel mellan 2002 och undersökningsperioden.

Tabell 3

(75)

Vid fastställandet av prisunderskridandet granskade kommissionen uppgifter som gällde undersökningsperioden. Man använde sig därvid av gemenskapsindustrins försäljningspriser till icke-närstående kunder, vid behov justerade till nivån fritt fabrik, dvs. exklusive fraktkostnader i gemenskapen och efter avräkning för rabatter och avdrag. Priserna på de olika typerna av sadlar – definierade efter stomme, stoppning, överklädnad, gaffel och vikt – jämfördes med exportörernas försäljningspriser netto efter rabatter för liknande typer, vid behov justerade till cif-priserna vid gemenskapens gräns, och med en lämplig justering för tullavgifter (1,2 %) och kostnader efter importen för en importör i gemenskapen.

(76)

Vid beräkningen av de vägda genomsnittliga prisunderskridandemarginalerna beaktades de samarbetsvilliga exporterande tillverkarnas exportpriser. Under undersökningsperioden låg det vägda genomsnittliga prisunderskridandemarginalen för de samarbetsvilliga tillverkarna på 67,3 %. Med beaktande av all import av sadlar – dvs. importen både från de samarbetsvilliga och de icke samarbetsvilliga exporterande tillverkarna i Kina – visade beräkningen av den genomsnittliga prisunderskridandemarginalen grundad på uppgifter från Eurostat en liknande genomsnittlig prisunderskridandemarginal på 70,1 % under undersökningsperioden.

(77)

I enlighet med artikel 3.5 i grundförordningen omfattade granskningen av den dumpade importens inverkan på gemenskapsindustrin en bedömning av alla ekonomiska faktorer som var av betydelse för gemenskapsindustrins situation under undersökningsperioden.

(78)

Denna granskning gjordes för de företag som ingick i urvalet. När det för dessa indikatorer fanns tillförlitliga uppgifter om gemenskapsindustrin som helhet har dessa uppgifter angetts nedan för att ge en fullständig bild av gemenskapsindustrins situation. Industrins resultat mätt med hjälp av faktorer som priser, löner, investeringar, vinst, räntabilitet, kassaflöde och förmåga att anskaffa kapital har mot bakgrund av detta fastställts på grundval av uppgifter från de företag som ingick i urvalet. Skadefaktorerna, såsom marknadsandel, försäljningsvolym och tillverkning har fastställts för hela gemenskapsindustrin.

(79)

Tillverkningsvolymen för hela gemenskapsindustrin visade en tydlig negativ tendens under skadeundersökningsperioden. Under 2002 tillverkades 19 546 740 sadlar, men under undersökningsperioden bara 16 165 936, dvs. nästan 3,5 miljoner (eller 17 %) färre än under 2002. Eftersom sadlar i regel bara tillverkas på beställning från kunder kan den negativa utvecklingen av tillverkningsvolymen direkt kopplas till den lägre efterfrågan på sadlar tillverkade av gemenskapsindustrin.

Tabell 4

(80)

Tillverkningskapaciteten fastställdes utifrån gemenskapsindustrins nominella tillverkningskapacitet, med hänsyn till såväl avbrott i produktionen som till det faktum att kapaciteten i vissa fall hade utnyttjats för andra produkter, t.ex. handtag för rullstolar, på samma produktionslinjer.

(81)

Under skadeundersökningsperioden ökade tillverkningskapaciteten med 5 %, från 29 492 120 sadlar 2002 till 30 921 920 sadlar under undersökningsperioden. Den blygsamma ökningen av tillverkningskapaciteten berodde på investeringar som gjordes under 2004 och under undersökningsperioden för tillverkning av en del nya produkttyper som används för tävlingscyklar. Kapacitetsutnyttjandet avspeglar den minskade tillverkningen och efterfrågan. Det sjunker stadigt under skadeundersökningsperioden och uppgår till bara 45 % under undersökningsperioden.

Tabell 5

(82)

I fråga om lager vid årets utgång bör det nämnas att den övervägande delen av tillverkningen sker på beställning. Även om en minskad lagervolym på 35 % kunde noteras under skadeundersökningsperioden kan lagerhållningen i detta fall inte anses som en relevant skadeindikator.

Tabell 6

(83)

Mellan 2002 och 2003 sjönk investeringarna för tillverkning av den likadana produkten från 3 808 057 euro till 1 664 147 euro. Under 2004 ökade tillverkarna i gemenskapen sina investeringar med nästan det dubbla till 3 381 996 euro jämfört med föregående år. Under undersökningsperioden uppgick investeringarna till 3 638 962 euro, vilket är 4 % lägre än i början av skadeundersökningsperioden 2002. I undersökningen konstaterades att investeringarna i byggnader, anläggningar och maskiner huvudsakligen gjordes för att upprätthålla tillverkningskapaciteten, och först under 2004 och undersökningsperioden, i mindre utsträckning, för att utveckla nya produkttyper. Med hänsyn till det låga kapacitetsutnyttjandet gjordes investeringarna i vilket fall som helst inte för att öka den totala tillverkningsvolymen.

(84)

Undersökningen visade att gemenskapsindustrin betraktas som världsledande i fråga om produktdesign och innovation när det gäller sadlar. Mellan år 2000 och undersökningsperioden utformade och saluförde gemenskapsindustrin över tusen nya sadeltyper på marknaden. Utgifterna för forskning och utveckling motsvarar omkring 8–10 % av gemenskapsindustrins omsättning. För att behålla denna ställning behöver gemenskapsindustrin upprätthålla en viss nivå på investeringarna, även om kapacitetsutnyttjandet är lågt.

Tabell 7

(85)

Det finns två huvudsakliga försäljningskanaler för sadlar: marknaden för tillverkare av originalutrustning och eftermarknaden. I det första fallet säljs sadlar för att sättas på nya cyklar och i det andra fallet för att ersätta begagnade cykelsadlar. Det konstaterades att den totala marknaden bestod av omkring 60 % försäljningen av originalutrustning och av omkring 40 % försäljningen på eftermarknaden. Sadlar och däck är de cykeldelar som oftast byts ut.

(86)

Gemenskapsindustrins totala försäljningsvolym minskade med 20 % under skadeundersökningsperioden, från 15 109 569 sadlar till 12 139 162 sadlar under undersökningsperioden, dvs. gemenskapsindustrin sålde nästan tre miljoner sadlar mindre under undersökningsperioden än under 2002. Efter en liten minskning på 1 % 2003 jämfört med 2002, minskade försäljningsvolymen mer påtagligt under 2004 och undersökningsperioden.

(87)

Värdet på gemenskapsindustrins försäljning av sadlar ökade bara med 1 % under hela skadeundersökningsperioden. Försäljningsvärdet på gemenskapens marknad ökade med 5 %, från 54 460 180 euro under 2002 till 56 978 530 euro under 2003 och därefter ytterligare till 58 052 609 euro under 2004. Under undersökningsperioden minskade emellertid försäljningsvärdet för gemenskapsindustrin med nästan tre miljoner euro i förhållande till föregående år. Det faktum att försäljningens värde inte utvecklades på samma sätt som försäljningens volym beror på ökning av de genomsnittliga priserna enligt beskrivningen nedan.

(88)

Den minskade försäljningsvolymen motsvarades också av en betydande minskning av gemenskapens marknadsandel från 81 % 2002 till 58 % under undersökningsperioden. Detta innebär att gemenskapsindustrin under hela skadeundersökningsperioden förlorade 23 procentenheter av sin marknadsandel till den ökade importen från Kina.

Tabell 8

(89)

Gemenskapsindustrins genomsnittliga försäljningspris per enhet ökade med 25 % under skadeundersökningsperioden. Denna prisökning kan förklaras dels som en följd av ökade råmaterialkostnader, vilket påverkade hela industrin, dels som en förskjutning från låg- till högteknologiska produkttyper som också innebär dyrare råmaterial och en mer arbetsintensiv tillverkning.

(90)

Det huvudsakliga råmaterial som används för tillverkning av sadlar är skal av plast, överklädnad, polyuretan, skenor och fästanordningar. Priserna på dessa råmaterial är indirekt kopplade till utvecklingen av olje- och metallpriserna. Kostnaden för råmaterialet är en viktig faktor för tillverkningen av sadlar och utgör omkring hälften av den totala tillverkningskostnaden samtidigt som den direkt påverkar utvecklingen av försäljningspriset.

(91)

Det konstaterades att de genomsnittliga priserna på råmaterial förblev stabila mellan 2002 och 2003, men ökade från och med 2003 och under undersökningsperioden, vilket återspeglades i gemenskapsindustrins högre försäljningspriser.

(92)

En icke-närstående importör ansåg att gemenskapsindustrins prisökning berodde på att efterfrågan från konsumenternas sida hade förändrats. Företaget framhöll att efterfrågan på billiga cyklar och därmed billiga sadlar har sjunkit, medan efterfrågan på dyrare sadlar av högre kvalitet har ökat. Detta påstående motsägs emellertid av det faktum att lågprisimporten från Kina ökade relativt sett betydligt mer än den totala förbrukningen av sadlar i gemenskapen, vilket anges i skäl 72.

Tabell 9

(93)

Den vägda genomsnittliga lönsamheten på gemenskapsindustrins nettoomsättning minskade kraftigt under skadeundersökningsperioden, från 3,8 % 2002 till endast 0,4 % under undersökningsperioden. Lönsamheten ökade till 5,0 % 2003, sjönk till 3,1 % 2004 och uppgick slutligen till 0,4 % under undersökningsperioden. Den låga vinstmarginalen beror på att gemenskapsindustrin inte i tillräcklig utsträckning kunde låta sina kunder betala för prisökningen på råmaterial.

Tabell 10

Gemenskapsindustrin hade ett kassaflöde på 3 990 473 euro under undersökningsperioden, vilket var omkring 1,1 miljoner euro eller 22 % lägre än 2002. Gemenskapsindustrins fortsatt goda likviditet förklaras av det faktum att det rör sig om en kapitalintensiv industri som måste göra stora avskrivningar. Det kunde i allmänhet konstateras att gemenskapsindustrins likviditet utvecklades på ungefär samma sätt som lönsamheten.

Tabell 11

(94)

Avkastningen på nettotillgångarna beräknades genom att nettovinsten före skatt på försäljning av den likadana produkten angavs som en procentandel av det bokförda nettovärdet av de anläggningstillgångar som allokerats för den likadana produkten. Denna indikator följde en liknande utveckling som lönsamheten och minskade från 12 % 2002 till bara 1 % under undersökningsperioden.

Tabell 12

(95)

Eftersom inget företag inom gemenskapsindustrin uppgav att man haft problem med anskaffa kapital för verksamheten och det inte heller fanns något som tydde på att så skulle vara fallet, drogs slutsatsen att gemenskapsindustrin som helhet hade kunnat anskaffa kapital för verksamheten under skadeundersökningsperioden.

(96)

Sysselsättningen i gemenskapsindustrin var stabil under hela skadeundersökningsperioden. Efter en liten minskning 2003 och 2004 sysselsatte gemenskapsindustrin 418 anställda på heltid under undersökningsperioden, dvs. ungefär samma antal som 2002. Det noterades emellertid att alla gemenskapstillverkare lägger ut stora delar av sin tillverkning på andra små och medelstora företag i gemenskapen, och i några få fall nästan hela sin tillverkning. Det totala antalet personer som är sysselsatta på heltid när det gäller tillverkningen av sadlar är därför många fler än de arbetstagare som är direkt sysselsatta i gemenskapsindustrin. Det totala antalet arbetstagare som sysslar med tillverkning av den likadana produkten uppskattas vara minst tre gånger större, dvs. ca 1 200 under undersökningsperioden. De genomsnittliga årslönerna utvecklades på samma sätt som arbetskraftskostnaderna, dvs. de ökade med 5 % under skadeundersökningsperioden, från 7 784 339 euro 2002 till 8 190 911 euro under undersökningsperioden, vilket låg under inflationen i gemenskapen under samma period.

Tabell 13

(97)

Produktiviteten uttryckt som produktion per anställd och år uppgick till 42 225 stycken 2002 och minskade sedan stadigt under åren till 33 317 stycken under undersökningsperioden. Denna minskning berodde på den minskande tillverkningen.

Tabell 14

(98)

Samtidigt som förbrukningen i gemenskapen ökade med 17 % mellan 2002 och undersökningsperioden var gemenskapsindustrins försäljningsvolym stabil under samma period. Gemenskapsindustrins försäljning ökade således betydligt mindre än efterfrågan under skadeundersökningsperioden. Däremot ökade marknadsandelen för importen från Kina med 19 procentenheter.

(99)

Den faktiska dumpningsmarginalens inverkan på gemenskapsindustrin kan med hänsyn till volymen och priserna på importen från Kina inte anses vara försumbar.

(100)

Det konstaterades att gemenskapsindustrin inte återhämtar sig från verkningarna av tidigare dumpning eller subventionering.

(101)

Analysen av skadeindikatorerna visade att gemenskapsindustrins situation försämrades betydligt under skadeundersökningsperioden. De flesta skadeindikatorer (nettoförsäljningsvolym, tillverkningsvolym, kapacitetsutnyttjande, lönsamhet, räntabilitet, investeringar, kassaflöde och sysselsättning) visade på negativ utveckling under skadeundersökningsperioden.

(102)

Vissa skadeindikatorer visade dock på stabil utveckling (nettoförsäljningsvärde och förmåga att anskaffa kapital) eller till och med positiv utveckling (genomsnittliga försäljningspriser, tillverkningskapacitet och utgående lager). Ökningen när det gäller försäljningspriser och nettoförsäljningsvärde under undersökningsperioden berodde dock inte på att gemenskapsindustrins situation som sådan förbättrades, utan var en följd av att priserna på råmaterial ökade och att gemenskapsindustrin började tillverka produkttyper med högre värde. Som angetts i skäl 82 kan utgående lager med hänsyn till industrins särskilda karaktär inte anses vara relevant för fastställandet av skadan.

(103)

Med tanke på att de vinstrelaterade indikatorerna visar på en starkt negativ utveckling kan det anses att industrins livskraft står på spel om situationen inte åtgärdas. Eftersom gemenskapindustrin består av små och medelstora företag och verkar i en kapitalintensiv verksamhet är det högst osannolikt att gemenskapsindustrin kan överleva ekonomiskt en längre tid i en sådan situation.

(104)

Mot denna bakgrund dras slutsatsen att gemenskapsindustrin har lidit väsentlig skada i den mening som avses i artikel 3.5 i grundförordningen.

(105)

I enlighet med artikel 3.6 och 3.7 i grundförordningen undersökte kommissionen om den dumpade importen av den berörda produkten med ursprung i Kina har vållat gemenskapsindustrin skada i en sådan utsträckning att skadan kan betecknas som väsentlig. Andra kända faktorer utöver den dumpade importen, vilka samtidigt med denna kunde ha skadat gemenskapsindustrin, undersöktes också för att det skulle kunna säkerställas att den eventuella skada som vållades av dessa faktorer inte tillskrevs den dumpade importen.

(106)

Importen från Kina mer än fyrfaldigades under skadeundersökningsperioden, med 343 % volymmässigt och med 19 procentenheter uttryckt som marknadsandel. Samtidigt var de genomsnittliga priserna för alla exporterande tillverkare i Kina 70,1 % lägre än gemenskapsindustrins genomsnittliga priser under undersökningsperioden. Den betydande ökningen av importvolymen från Kina och denna imports ökade marknadsandel under skadeundersökningsperioden, till priser som bara utgjorde en bråkdel av gemenskapsindustrins priser, sammanföll tidsmässigt med gemenskapsindustrins klart försämrade ekonomiska situation under samma period.

(107)

Medan enhetspriset för importen från Kina stadigt minskade under skadeundersökningsperioden, totalt med 21 %, från 1,4 euro 2002 till 1,1 euro under undersökningsperioden, ökade gemenskapsindustrins priser under samma period med 26 %, från 3,6 euro 2002 till 4,5 euro under undersökningsperioden. Denna prisutveckling i motsatta riktningar kan bara delvis bero på att det tillverkas andra sadeltyper i gemenskapen än i Kina. Tillverkarna i gemenskapen har dessutom lämnat in bevis för att tillgången till och priserna på merparten av råmaterialet i gemenskapen liknar förhållandena i Kina. De har också visat att kostnaden för råmaterialet till sadlar i gemenskapen ökade under skadeundersökningsperioden. Vissa exporterande tillverkare i Kina säljer till och med sina produkter till gemenskapen till lägre priser än kostnaden för råmaterialet, vilket tydligt visar att de låga priserna inte beror på att de kinesiska tillverkarna har en komparativ fördel utan på att dumpning förekommer.

(108)

Till följd av denna illojala prissättning när det gäller den dumpade importen från Kina utsattes gemenskapsindustrins priser för ett sådant tryck att de inte ens kunde täcka den ökade kostnaden för råmaterial. Detta bekräftades även av gemenskapsindustrins betydligt minskade lönsamhet.

(109)

Mot bakgrund av ovanstående står det klart att lågprisimporten från Kina till priser betydligt under gemenskapsindustrins priser var av avgörande betydelse för gemenskapsindustrins försämrade situation, vilket särskilt avspeglas i minskade tillverknings- och försäljningsvolymer, minskad marknadsandel och kraftigt försämrad lönsamhet.

(110)

För en exporterande tillverkare konstaterades dumpningsmarginalen ligga under miniminivån. Importen från detta företag beaktades därför inte i skadeanalysen. Av all import från Kina uppgick denna importerade tillverkares import till 28–33 % under 2002 och 2003, till 18–23 % under 2004 och till 12–17 % under undersökningsperioden. Företagets genomsnittliga priser låg fortfarande betydligt lägre än gemenskapsindustrins priser under hela skadeundersökningsperioden. De genomsnittliga prisunderskridande marginalerna för företaget var emellertid mycket mindre än för de företag där dumpning hade konstaterats. Eftersom importen från detta företag inte var stor och den dessutom minskade kraftigt under skadeundersökningsperioden dras slutsatsen att den icke dumpade importen från denna exporterande tillverkare inte bröt orsakssambandet, dvs. att den dumpade importen från Kina hade vållat gemenskapsindustrin väsentlig skada.

(111)

Enligt uppgifter från Eurostat och information som samlats in under undersökningen importeras sadlar från tredjeländer främst från Taiwan, Indien och Vietnam.

(112)

Importen från Taiwan uppgick till 1 145 000 sadlar 2002 och ökade med 25 % under skadeundersökningsperioden till 1 429 200 under undersökningsperioden. Marknadsandelen för importerade sadlar från Taiwan var 6 % under 2002, dvs. den låg på samma nivå som under undersökningsperioden. Importen från Taiwan skedde till priser som liknade gemenskapsindustrins priser. Eftersom marknadsandelen för importen från Taiwan inte ökade, utan var stabil på 6 % under skadeundersökningsperioden, och eftersom priserna låg på samma nivå som gemenskapsindustrins priser anses importen från Taiwan inte ha inverkat negativt på gemenskapsindustrins situation.

(113)

Importen från Indien uppgick till 204 200 sadlar under 2002 och ökade med 30 % till 264 600 under undersökningsperioden. De genomsnittliga priserna på importen från Indien låg under hela skadeundersökningsperioden betydligt lägre än priserna på importen från Kina. De uppgick till 0,63 euro 2002, ökade sedan till 0,91 euro 2003, varefter de sjönk kraftigt till 0,47 euro för att nå 0,6 euro under undersökningsperioden. Denna import motsvarar emellertid bara en marknadsandel på 1 % under hela skadeundersökningsperioden. Slutsatsen dras därför att importen från Indien, trots de låga priserna, inte på något betydande sätt påverkat gemenskapsindustrins situation.

(114)

När det gäller importen från Vietnam visar statistiken från Eurostat att så få som 4 400 sadlar importerades under 2002, men att importen ökade till 136 600 under undersökningsperioden. Priserna på importen från Vietnam låg på samma nivå som importen från Kina. Marknadsandelen för importen från Vietnam låg ungefär på samma nivå som för Indien och uppgick till 1 % under 2002 och 2003 och till knappt 1 % under 2004 och undersökningsperioden. Slutsatsen dras därför att denna import inte haft någon betydande inverkan på gemenskapsindustrins situation.

(115)

Den preliminära slutsatsen kan därför dras att importen från andra länder än Kina inte har bidragit till den väsentliga skada som gemenskapsindustrin lidit.

(116)

Som nämnts i skäl 84 ovan används 8–10 % av gemenskapsindustrins omsättning till investeringar i forskning och utveckling. I dessa investeringar ingår studier av kroppsställning, utprovning och utformning av nya modeller av sadlar. Vissa tillverkare i gemenskapen påstod att en del exporterande tillverkare i Kina helt enkelt kopierar patenterade europeiska produkter och därmed kan få kostnadsfördelar i förhållande till tillverkare i gemenskapen, vilket skall ha återspeglats i de låga priserna på sadlar importerade från Kina. Å andra sidan framhöll en icke-närstående importör att förfalskningar inte bara skedde i Kina, utan att förfalskningar även var en tvistefråga bland tillverkarna i gemenskapen. Det är känt att förfalskning är en fråga som ofta tas upp inom denna industri och att detta kan ha förvärrat situationen för gemenskapsindustrin. De förluster som uppkommer på grund av intrång i immateriella rättigheter som gemenskapsindustrin själv förorsakar är ändå inte av sådan art att de bryter det starka orsakssambandet mellan den kraftiga uppgången i dumpad import och den väsentliga skada som gemenskapsindustrin lidit. Det bör också noteras att, även om intrånget i immateriella rättigheter kan ha kommit den dumpade importen från Kina tillgodo, kunde detta inte betraktas som ytterligare en faktor, eftersom intrånget även fortsättningsvis skulle hänföra sig till den dumpade importen.

(117)

Den tidsmässiga överensstämmelsen mellan ökad dumpad import från Kina, de ökade marknadsandelarna och det konstaterade prisunderskridandet, å ena sidan, och gemenskapsindustrins klart försämrade situation, å andra sidan, föranleder slutsatsen att den dumpade importen har vållat väsentlig skada för gemenskapsindustrin i den mening som avses i artikel 3.6 i grundförordningen. Andra faktorer analyserades, men det konstaterades att de inte var en avgörande orsak till skadan.

(118)

På grundval av denna analys, i vilken det har gjorts en klar åtskillnad mellan alla kända faktorer som inverkar på gemenskapsindustrins situation och de skadliga verkningarna av den dumpade importen, dras den preliminära slutsatsen att importen av sadlar från Kina har vållat gemenskapsindustrin väsentlig skada i den mening som avses i artikel 3.6 i grundförordningen.

(119)

I enlighet med artikel 21 i grundförordningen undersöktes det om det trots slutsatsen om skadlig dumpning fanns tvingande skäl som skulle kunna leda till slutsatsen att det inte ligger i gemenskapens intresse att vidta åtgärder i detta särskilda fall. Det bör göras en bedömning av de eventuella åtgärdernas inverkan på alla parter som berörs av undersökningen samt av följderna av att inte vidta några åtgärder.

(120)

Den skada som gemenskapsindustrin vållats var följden av att den hade svårt att konkurrera med den dumpade lågprisimporten.

(121)

Om åtgärder införs skulle gemenskapsindustrin kunna öka sin försäljningsvolym och återta marknadsandelar, vilket i sin tur skulle leda till ökade stordriftsfördelar och ge den lönsamhet som krävs för att motivera fortsatta investeringar i produktionsanläggningar och forskning så att industrin förblir konkurrenskraftig.

(122)

En importör påstod att en gemenskaptillverkare hade en dominerande ställning på marknaden, dock utan att kunna styrka detta. Med tanke på att sadlar under hela skadeundersökningsperioden tillverkades av åtminstone tio olika konkurrerande tillverkare i gemenskapen och att det under undersökningsperioden inte framkom några uppgifter till stöd för detta påstående avvisades det.

(123)

Om åtgärder inte införs kommer gemenskapsindustrins situation att förvärras ytterligare. Den kommer varken att kunna investera i ny teknik eller att konkurrera effektivt med importen från tredjeländer. Om inga åtgärder införs skulle gemenskapsindustrin även fortsättningsvis gå miste om den stora volymen på marknaden för sadlar i mellansegmentet och därmed inte kunna sprida sina fasta kostnader. Vissa företag skulle vara tvungna att upphöra med sin tillverkning av den likadana produkten och säga upp sina arbetstagare, vilket en tillverkare i gemenskapen redan var tvungen att göra 2005. Slutsatsen är därför att det ligger i gemenskapsindustrins intresse att antidumpningsåtgärder införs.

(124)

Endast två icke-närstående importörer besvarade frågeformuläret, och kontrollbesök gjordes därefter hos en av dem. Den import av den berörda produkten som dessa två importörer svarade för motsvarade 21 % av den totala importen från Kina till gemenskapen och utgjorde 7 % av förbrukningen i gemenskapen.

(125)

Med beaktande av att den största delen av sadelimporten till gemenskapen sker via importörer som inte är närstående exporterande tillverkare, betraktades importen från dessa icke-närstående importörer som representativ för alla andra icke-närstående importörer.

(126)

De båda importörerna importerade alla sina sadlar från Kina. För en importör motsvarade sadlarnas försäljningsvärde 8 % av importörens totala omsättning under undersökningsperioden. Försäljningen av importerade sadlar från Kina var lönsam under undersökningsperioden. Sadelförsäljningens lönsamhet var emellertid 0,7 procentenheter lägre än företagets totala lönsamhet, som under undersökningsperioden låg mellan ca 2 % och 6 %. För den andra importören motsvarade de importerade sadlarnas försäljningsvärde under undersökningsperioden bara 1,2 % av företagets totala omsättning, medan sadelförsäljningens lönsamhet uppskattades ligga på samma nivå som företagets totala lönsamhet. Av de uppgifter som lämnats av andra importörer kan man utgå från att den situation som beskrivits för dessa två importörer är representativ för de flesta som importerar sadlar från Kina.

(127)

Eftersom de båda företagen importerade sadlar enbart från Kina kan slutsatsen dras att den ekonomiska situationen för dessa företag verkligen kan påverkas negativt om åtgärder införs. Eftersom sadelförsäljningen bara svarar för en liten del av företagens totala omsättning och vinst förväntas inga större ekonomiska konsekvenser när det gäller den allmänna situation om åtgärder införs. Dessa företag kunde också importera sadlar antingen från den grupp av företag för vilken ingen dumpning hade konstaterats eller från andra tredjeländer, t.ex. Taiwan.

(128)

Fyra användare och leverantörer av den berörda produkten besvarade kommissionens frågeformulär. Det rör sig här om företag som både använder sadlar tillverkade i gemenskapen och importerade sadlar för montering av cyklar. De fyra företagen använde sammanlagt 1 255 655 sadlar under undersökningsperioden, varav mer än hälften (55 %) var sadlar med ursprung i Kina. Antalet importerade sadlar från Kina som de fyra företagen använde motsvarade 5,7 % av gemenskapsindustrins försäljningsvolym och 2,9 % av den totala förbrukningen av sadlar i gemenskapen under undersökningsperioden. För cykelmontörerna konstaterades att sadlar bara utgör en mindre kostnad av den totala kostnaden för en färdigmonterad cykel. I genomsnitt utgör sadlarna, beroende på modell, 1–4 % av den totala kostnaden för en cykel.

(129)

Två av de fyra användarna ansåg att en antidumpningstull sannolikt inte skulle få några stora konsekvenser för deras affärsverksamhet, eftersom prishöjningen på sadlar troligtvis skulle föras över på slutkonsumenten. De ansåg också att prisskillnaden mellan de sadlar som tillverkas och säljs av gemenskapsindustrin och de sadlar som importeras från Kina var sådan att sadlar med ursprung i Kina skulle vara konkurrenskraftiga även efter införandet av antidumpningstullar.

(130)

De två andra användarna lämnade ingen icke-konfidentiell sammanfattning av de uppgifter de lämnat. I enlighet med artikel 19.3 lämnades därför dessa uppgifter tills vidare utan beaktande.

(131)

En exporterande tillverkare ansåg att införandet av åtgärder avseende import av sadlar inte låg i gemenskapens intresse, eftersom det ytterligare skulle äventyra existensen av en livskraftig europeisk cykeltillverkningsindustri. Företaget menade att tillverkarna i gemenskapen skulle upphöra att montera cyklar och i stället börja importera färdigmonterade cyklar från Kina, även om det införs en antidumpningstull på cyklar. Det bör i detta avseende noteras att exportörerna inte kan göra anspråk på något inflytande när det gäller fastställandet av gemenskapens intresse. Argumentet undersöktes ändå i sak. Det bör emellertid avvisas med tanke på att två av de fyra användarna av cykelsadlar ansåg att införandet av åtgärder inte skulle få några betydande konsekvenser för deras affärsverksamhet eftersom kostnaden för en sadel var så låg i förhållande till den totala produktionskostnaden för en cykel.

(132)

Eftersom de fyra företagen köpte många sadlar i gemenskapen (45 % under undersökningsperioden) och kostnaden för sadlarna är så liten i förhållande till den totala kostnaden för en helt färdigmonterad cykel dras slutsatsen att kostnadseffekterna efter införandet av antidumpningsåtgärder avseende sadlar inte i någon betydande omfattning skulle påverka de totala kostnaderna för användarna. Om detta ändå skulle ske är det dock högst sannolikt att de som använder importerade sadlar kommer att kunna lägga över de ytterligare kostnaderna på andra.

(133)

En råmaterialleverantör besvarade frågeformuläret. Företaget säljer metalldelar till sadlar till tillverkare i gemenskapen, nämligen ramar och fjädrar av järn, stål, titan, vanadin, mangan eller kolstål. Företaget ställer sig positivt till att det införs antidumpningstullar, eftersom man förväntar sig att gemenskapsindustrins tillverkningsvolym ska öka och att efterfrågan på företagets råmaterial då också ökar.

(134)

På grundval av dessa undersökningsresultat, och eftersom konsumentorganisationerna inte har inkommit med några andra uppgifter eller synpunkter, dras slutsatsen att de föreslagna åtgärderna sannolikt inte kommer att påverka konsumenterna i någon större omfattning.

(135)

Mot bakgrund av ovanstående dras slutsatsen att det med hänsyn till gemenskapens intresse inte finns några tvingande skäl till att avstå från att införa antidumpningstullar.

(136)

Mot bakgrund av slutsatserna beträffande dumpning, därav vållad skada, orsakssamband och gemenskapens intresse bör preliminära åtgärder införas i syfte att förhindra att dumpad import vållar gemenskapsindustrin ytterligare skada.

(137)

Åtgärderna bör införas på en nivå som är tillräcklig för att undanröja den skada som denna import vållat, utan att den fastställda dumpningsmarginalen överskrids. Vid beräkningen av hur hög tull det skulle krävas för att undanröja verkningarna av den skadevållande dumpningen ansågs det att åtgärderna borde göra det möjligt för gemenskapsindustrin att täcka sina tillverkningskostnader och totalt sett uppnå en vinst före skatt på den nivå som en industri av denna typ inom sektorn rimligen skulle kunna uppnå vid försäljning av den likadana produkten i gemenskapen under normala konkurrensförhållanden, dvs. om det inte förekom någon dumpad import. Den vinstmarginal före skatt som användes för denna beräkning var 5 % av omsättningen, på grundval av den lönsamhet som konstaterades vid tidigare undersökningar för tillverkare av cykeldelar, i vilka tillverkarna i gemenskapen enligt definitionen i skäl 67 ingår.

(138)

Den nödvändiga prisökningen fastställdes därefter på grundval av en jämförelse mellan det vägda genomsnittliga importpriset – såsom detta fastställdes vid beräkningen av prisunderskridandet enligt ovan i skäl 75 – och det icke-skadevållande priset för de produkter som gemenskapsindustrin sålde på gemenskapsmarknaden. Det icke-skadevållande priset beräknades genom att gemenskapsindustrins försäljningspris justerades med den faktiska förlusten eller vinsten under undersökningsperioden och ökades med den ovannämnda vinstmarginalen. Den eventuella skillnad som jämförelsen resulterade i uttrycktes sedan i procent av det totala importvärdet cif.

(139)

När det gäller beräkningen av den landsomfattande nivån för undanröjande av skada för övriga exportörer i Kina bör det erinras om att samarbetsviljan var låg. Skademarginalen beräknades därför som ett vägt genomsnitt av den marginal som hade beräknats för den samarbetsvilliga exportören och den högsta marginal som fastställts för representativa typer som exporterats av samma exportör.

(140)

Skademarginalerna var betydligt högre än de konstaterade dumpningsmarginalerna.

(141)

Mot denna bakgrund görs bedömningen att en preliminär antidumpningstull bör införas på nivån för den dumpningsmarginal som fastställts. Den bör dock, i enlighet med artikel 7.2 i grundförordningen, inte vara högre än den skademarginal som beräknats ovan.

(142)

De antidumpningstullar som anges för enskilda företag i denna förordning har fastställts på grundval av resultaten av den här undersökningen. De avspeglar den situation som i denna undersökning befunnits föreligga för de berörda företagen. Dessa tullsatser (i motsats till den landsomfattande tullen för ”övriga företag”) gäller bara import av produkter med ursprung i det berörda landet som har tillverkats av de företag, dvs. de rättssubjekt, som anges. Importerade produkter som tillverkats av andra företag som inte nämns med namn och adress i denna förordnings normativa del, inbegripet enheter som är närstående dem som nämns, kan inte omfattas av dessa satser utan av tullsatsen för ”övriga företag”.

(143)

Ansökningar om tillämpning av företagsspecifika antidumpningstullsatser (t.ex. till följd av ändring av enhetens namn eller inrättandet av nya produktions- eller försäljningsenheter) bör utan dröjsmål sändas till kommissionen (3) tillsammans med alla relevanta uppgifter, särskilt beträffande de eventuella ändringar av företagets verksamhet i fråga om produktion, försäljning på hemmamarknaden och exportförsäljning som hänger samman med exempelvis namnändringen eller ändringen av produktions- eller försäljningsenheterna. Om det är befogat kommer kommissionen, efter samråd med rådgivande kommittén, i sådana fall att ändra förordningen genom en uppdatering av förteckningen över företag som omfattas av individuella tullsatser. För att säkerställa korrekt tillämpning av antidumpningstullen bör den landsomfattande dumpningsmarginalen också tillämpas på de tillverkare som inte exporterade något till gemenskapen under undersökningsperioden.

(144)

Mot bakgrund av ovanstående bör följande preliminära tullsatser införas:

(145)

För att minska risken för kringgående på grund av den stora skillnaden mellan dessa tullsatser bör särskilda åtgärder införas för att säkerställa korrekt tillämpning av antidumpningstullarna. Endast importen av den berörda produkten som tillverkats av respektive exporterande tillverkare får omfattas av den specifika dumpningsmarginal som beräknats för den berörda tillverkaren. Dessa särskilda åtgärder omfattar följande:

(146)

Uppvisande för medlemsstaternas tullmyndigheter av en giltig faktura som uppfyller kraven i bilagan till denna förordning. Import som inte åtföljs av en sådan faktura skall omfattas av den antidumpningstull som gäller för övriga företag.

(147)

Om exporten från företag som beviljats lägre individuella tullsatser ökar väsentligt i volym efter införandet av antidumpningsåtgärderna kan en sådan volymökning i sig betraktas som en förändring av handelsmönstret på grund av att åtgärder har införts, i den mening som avses i artikel 13.1 i grundförordningen. Under sådana omständigheter, och under förutsättning att villkoren är uppfyllda, kan en undersökning beträffande kringgående inledas. I samband med denna undersökning kan bl.a. behovet av att avskaffa de individuella tullsatserna för att i stället införa en landsomfattande tull komma att undersökas.

148)

Enligt god förvaltningspraxis bör det fastställas en viss tid inom vilken de berörda parter som gav sig till känna inom den tidsfrist som angavs i tillkännagivandet om inledande får lämna skriftliga synpunkter och begära att bli hörda. Det bör också noteras att alla undersökningsresultat i denna förordning rörande införandet av antidumpningstullar är preliminära och kan komma omprövas vid fastställandet av eventuella slutgiltiga tullar.

28.12.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 379/37

(1)

Det bör fastställas övergångsbestämmelser för att göra det möjligt för importörer i Bulgarien och Rumänien att utnyttja bestämmelserna i kommissionens förordning (EG) nr 1870/2005 av den 16 november 2005 om öppnande och förvaltning av tullkvoter och om införande av ett system med importlicenser och ursprungsintyg för vitlök importerad från tredjeländer (1). Bestämmelserna bör särskilt avse definitionerna av referenskvantitet och av traditionella och nya importörer.

(2)

Förordning (EG) nr 1870/2005 bör därför ändras i enlighet med detta.

(3)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från förvaltningskommittén för färsk frukt och färska grönsaker.

1.

Artikel 2 skall ändras på följande sätt:

2.

I artikel 3 skall följande punkt läggas till som punkt 4:

”4.   Genom avvikelse från punkterna 1 och 2 gäller i fråga om Bulgarien och Rumänien följande för importåren 2006/2007, 2007/2008 och 2008/2009:

3.

Bilaga II skall ändras på följande sätt:

4.

Bilaga III skall ändras på följande sätt:

28.12.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 379/39

(1)

Bulgariens och Rumäniens anslutning till Europeiska unionen gör att deras landskoder måste läggas till i tabellen i artikel 4.2 i kommissionens förordning (EG) nr 2295/2003 (1); dessutom bör ländernas uppräkningsordning justeras så att den följer gällande regler.

(2)

Uppgifterna i bilagorna I, II och V till förordning (EG) nr 2295/2003 är angivna på samtliga språk i gemenskapen med den sammansättning den hade den 31 december 2006. Dessa uppgifter måste nu finnas även på bulgariska och rumänska språken.

(3)

Förordning (EG) nr 2295/2003 bör därför ändras i enlighet med detta.

1.

Artikel 4.2 skall ersättas med följande:

”2.   Den behöriga myndigheten skall tilldela en godkänd förpackningsanläggning ett kontrollnummer med följande inledande kod:

2.

Bilagorna I, II och V skall ändras i enlighet med bilagan till den här förordningen.

28.12.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 379/47

(1)

Genom kommissionens förordning (EG) nr 795/2004 (2) införs tillämpningsföreskrifter för det system med samlat gårdsstöd som gäller från och med 2005.

(2)

Enligt artikel 54.3 i förordning (EG) nr 1782/2003 skall jordbrukare ur produktionen ta ut de hektar som berättigar till arealuttagsrättigheter och enligt artikel 56.1 är användningen av uttagen mark för jordbruksändamål i allmänhet förbjuden.

(3)

Enligt artikel 32.1 i förordning (EG) nr 795/2004 måste uttagen mark förbli ur bruk under en period som börjar senast den 15 januari och slutar tidigast den 31 augusti.

(4)

Kommissionen har i många fall beviljat undantag från de bestämmelserna för att foderbehovet skall kunna tillgodoses hos jordbrukare i regioner som har drabbats av naturkatastrofer, framför allt torka. De särskilda omständigheterna vid lokala naturkatastrofer gör att analys och beslut krävs inom rimlig tid. För att kunna hantera lokala förhållanden på lämpligt sätt och i ett tidigt skede vet man av erfarenhet att det är lämpligt att överlåta ansvaret för sådana beslut till medlemsstaterna, under förutsättning att det kan motiveras utifrån de exceptionella omständigheterna.

(5)

Det bör därför vara medlemsstaterna som har befogenhet att erkänna allvarliga naturkatastrofer med betydande konsekvenser för jordbruksmarken i en given region och inom rimlig tid ge alla drabbade producenter tillstånd att använda uttagen mark i fodersyfte. Medlemsstaterna bör underrätta kommissionen om sådana nationella beslut och särskilt om de ogynnsamma klimatförhållanden som berättigar till dem.

(6)

Förordning (EG) nr 795/2004 bör därför ändras i enlighet med detta.

(7)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från förvaltningskommittén för direktstöd.

28.12.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 379/49

(1)

Enligt artikel 3.2 f i rådets förordning (EG) nr 1290/2005 av den 21 juni 2005 om finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken (2) skall de utgifter som Europeiska garantifonden för jordbruket (EGFJ) finansierar avseende fiskerimarknaderna förvaltas centralt.

(2)

I artikel 35 i förordning (EG) nr 104/2000 anges de utgiftskategorier där medlemsstaterna verkställer utbetalningar.

(3)

Finansieringen av dessa utgifter följer reglerna om direkt centraliserad förvaltning mellan kommissionen och medlemsstaterna.

(4)

För att garantera en sund ekonomisk förvaltning av gemenskapens medel och för att skydda gemenskapens finansiella intressen har medlemsstaterna enligt förordning (EG) nr 1290/2005 vissa skyldigheter både när det gäller förvaltningen och kontrollen av dessa medel och när det gäller att lämna information om sina rättsliga och administrativa bestämmelser för att se till att dessa skyldigheter fullgörs samt när det gäller att indriva belopp som felaktigt har betalats ut om det upptäckts oegentligheter i förvaltningen av medlen. Dessutom skyddas gemenskapernas finansiella intressen i samband med utgifter som finansieras enligt artikel 35 i förordning (EG) nr 104/2000 genom relevanta bestämmelser om skydd av de intressena i rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 av den 25 juni 2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget (3), Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1073/1999 av den 25 maj 1999 om utredningar som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) (4), rådets förordning (Euratom, EG) nr 2185/96 av den 11 november 1996 om de kontroller och inspektioner på platsen som kommissionen utför för att skydda Europeiska gemenskapernas finansiella intressen mot bedrägerier och andra oegentligheter (5) och rådets förordning (EG, Euratom) nr 2988/95 av den 18 december 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen (6).

(5)

För att garantera sund förvaltning av de finansiella flödena, i synnerhet eftersom medlemsstaterna till att börja med själva mobiliserar medel för att täcka de utgifter som avses i artikel 35 i förordning (EG) nr 104/2000 innan kommissionen ersätter dem för deras utgifter två gånger om året, bör medlemsstaterna samla in relevanta uppgifter om utgifterna och skicka in dessa till kommissionen tillsammans med utgiftsdeklarationen.

(6)

Kommissionen bör betala medlemsstaterna två gånger om året på grundval av dessa utgiftsdeklarationer och underlagen till dem.

(7)

För att kommissionen skall kunna använda uppgifterna från medlemsstaterna på ett effektivt sätt bör de överföras elektroniskt.

(8)

För att undvika att det används en växelkurs för stöd som betalas ut till producentorganisationer i andra valutor än euro och en annan i utgiftsdeklarationen bör de berörda medlemsstaterna i sina utgiftsdeklarationer använda samma växelkurs som vid utbetalningarna till stödmottagarna. Den tillämpliga växelkursen måste fastställas enligt de avgörande händelser som anges i kommissionens förordning (EG) nr 1925/2000 om fastställande av avgörande händelser för de växelkurser som skall tillämpas vid beräkningen av vissa belopp som följer av de mekanismer som föreskrivs i rådets förordning (EG) nr 104/2000 om den gemensamma organisationen av marknaden för fiskeri- och vattenbruksproduker (7).

(9)

För att se till att det finns en rättslig grund för utbetalningarna under den första referensperioden bör denna förordning gälla retroaktivt från och med den 16 oktober 2006.

a)

utgifterna under den föregående sex månader långa referensperioden,

b)

de totala utgifterna från budgetårets början till den föregående sex månader långa referensperiodens slut.

28.12.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 379/54

(1)

Vissa medlemsstater har ansökt om ändringar av vissa interventionsorter som anges i bilagan till kommissionens förordning (EEG) nr 2273/93 (2) för att få en bättre lokalisering till stånd eller för att bättre uppfylla kraven. Dessa ansökningar bör beviljas.

(2)

Med hänsyn till Bulgariens och Rumäniens anslutning blir det också nödvändigt att för dessa nya medlemsstater fastställa interventionsorter och föra in dessa i den förteckning som fastställs i förordning (EEG) nr 2273/93.

(3)

Förordning (EEG) nr 2273/93 bör därför ändras i enligt med detta.

(4)

Åtgärderna i denna förordning är förenliga med yttrandet från förvaltningskommittén för spannmål.