26.7.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 204/1

(1)

Den inre marknaden för luftfartstjänster bör gagna alla medborgare. Därför bör personer med funktionshinder och personer med nedsatt rörlighet ha samma möjligheter som andra medborgare att resa med flyg, oavsett om dessa hinder beror på funktionshinder, ålder eller andra faktorer. Personer med funktionshinder och personer med nedsatt rörlighet har samma rätt som alla andra medborgare till fri rörlighet, valfrihet och icke‐diskriminering. Detta gäller såväl under flygresor som i andra situationer i livet.

(2)

Personer med funktionshinder och personer med nedsatt rörlighet bör därför accepteras för transport och inte vägras transport på grund av sitt funktionshinder eller sitt rörelsehinder, utom när detta är motiverat av säkerhetsskäl och föreskrivs i lagstiftning. Innan lufttrafikföretag, deras agenter och researrangörer godtar platsreservationer från personer med funktionshinder och personer med nedsatt rörlighet bör de göra alla rimliga ansträngningar för att kontrollera om det av säkerhetsskäl är motiverat att sådana personer inte kan tas emot på de berörda flygningarna.

(3)

Denna förordning bör inte påverka andra rättigheter för resenärer som fastställs i gemenskapslagstiftningen, särskilt i rådets direktiv 90/314/EEG av den 13 juni 1990 om paketresor, semesterpaket och andra paketarrangemang (3) och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 261/2004 av den 11 februari 2004 om fastställande av gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar (4) Om samma händelse skulle ge upphov till samma rätt till återbetalning eller ombokning enligt någon av dessa rättsakter eller denna förordning bör den berörda personen tillåtas utöva denna rätt endast en gång efter eget gottfinnande.

(4)

För att ge personer med funktionshinder och personer med nedsatt rörlighet samma möjligheter att resa med flyg som andra medborgare, bör man med hjälp av den personal och den utrustning som är nödvändig på flygplatser och ombord på flygplan tillhandahålla assistans som fyller de berörda personernas särskilda behov. Med tanke på den sociala integrationen bör de berörda personerna få denna assistans utan några extra avgifter.

(5)

Den assistans som ges på flygplatser belägna inom en medlemsstats territorium där fördraget är tillämpligt bör, bland annat, göra det möjligt för personer med funktionshinder och personer med nedsatt rörlighet att ta sig från en angiven ankomstpunkt på flygplatsen till flygplanet samt från flygplanet till en angiven avresepunkt på flygplatsen, inbegripet av- och påstigning. Dessa punkter bör anges åtminstone vid terminalbyggnadernas huvudentréer i områden med incheckningsdiskar, i tåg-, spårvägs-, tunnelbane- och busstationer, vid taxistationer och andra avlämningsplatser samt vid flygplatsparkeringar. Assistansen bör organiseras på ett sådant sätt att störningar och förseningar undviks, samtidigt som en hög och likvärdig standard säkras i hela gemenskapen och resurserna utnyttjas på bästa sätt, oavsett vilken flygplats eller vilket lufttrafikföretag som berörs.

(6)

För att uppnå dessa mål bör en central enhet ha ansvaret för att säkerställa en högkvalitativ assistans på flygplatser. Eftersom flygplatsens ledningsenheter har en central funktion när det gäller att tillhandahålla tjänster på hela flygplatsen, bör det övergripande ansvaret läggas på dessa enheter.

(7)

Ledningsenheterna på flygplatserna får själva erbjuda assistans till personer med funktionshinder och personer med nedsatt rörlighet. Med tanke på den positiva roll som vissa aktörer och lufttrafikföretag spelat tidigare får ledningsenheterna alternativt sluta avtal med tredje parter om att ge sådan assistans, utan att det påverkar tillämpningen av de relevanta bestämmelserna i gemenskapslagstiftningen, inbegripet de som gäller offentlig upphandling.

(8)

Assistansen bör finansieras så att kostnaderna fördelas jämnt på alla passagerare som använder en flygplats, för att motverka hinder för transport av personer med funktionshinder och personer med nedsatt rörlighet. En avgift som tas ut av varje lufttrafikföretag som använder en flygplats och som står i proportion till det antal resenärer som bolaget transporterar till och från flygplatsen, tycks vara det effektivaste finansieringssättet.

(9)

I syfte att särskilt säkerställa att de avgifter som ett lufttrafikföretag betalar står i rimlig proportion till den assistans som erbjuds personer med funktionshinder och personer med nedsatt rörlighet och att dessa avgifter inte används till att finansiera andra verksamheter inom ledningsenheten än de som avser tillhandahållandet av sådan assistans, bör avgifterna fastställas och tillämpas med full insyn. Rådets direktiv 96/67/EG av den 15 oktober 1996 om tillträde till marknaden för marktjänster på flygplatserna inom gemenskapen (5) och särskilt bestämmelserna om uppdelning av verksamheterna bör därför tillämpas när de inte strider mot bestämmelserna i denna förordning.

(10)

När flygplatserna och lufttrafikföretagen organiserar assistansen till personer med funktionshinder och personer med nedsatt rörlighet samt utbildning av sin personal bör de beakta Europeiska civila luftfartskonferensens (ECAC) dokument nr 30 del I avsnitt 5 med tillhörande bilagor, särskilt uppförandekoden för marktjänster till personer med nedsatt rörlighet i bilaga J, då denna förordning antas.

(11)

I samband med beslut om utformning av nya flygplatser och terminaler och vid större renoveringar bör flygplatsernas ledningsenheter när så är möjligt ta hänsyn till behoven hos personer med funktionshinder och personer med nedsatt rörlighet. Lufttrafikföretag bör på liknande sätt när så är möjligt ta hänsyn till sådana behov när de fattar beslut om utformningen av nya och nyrenoverade flygplan.

(12)

Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (6) bör tillämpas strikt i syfte att garantera att rätten till privatliv för personer med funktionshinder och personer med nedsatt rörlighet respekteras och att den begärda informationen endast används för att fullfölja de skyldigheter att tillhandahålla assistans som fastställs i denna förordning och inte används mot de resenärer som efterfrågar tjänsten.

(13)

All väsentlig information till flygpassagerare bör ges i alternativa former som är tillgängliga för personer med funktionshinder och personer med nedsatt rörlighet och bör åtminstone ges på samma språk som informationen till andra passagerare.

(14)

Om rullstolar eller andra hjälpmedel vid förflyttning eller andra hjälpmedel förloras eller skadas under hanteringen på flygplatsen eller under transporten ombord på flygplanet bör ägaren till utrustningen ersättas i enlighet med internationell lagstiftning, gemenskapslagstiftning och nationell lagstiftning.

(15)

Medlemsstaterna bör utöva tillsyn och se till att denna förordning efterlevs samt utse ett lämpligt organ som ansvarar för genomförandet. Denna tillsyn påverkar inte rätten för personer med funktionshinder och personer med nedsatt rörlighet att söka rättslig upprättelse i domstol enligt nationell lagstiftning.

(16)

Det är viktigt att en person med funktionshinder eller en person med nedsatt rörlighet som anser att denna förordning har överträtts skall kunna uppmärksamma ledningsenheten på flygplatsen eller, beroende på omständigheterna, det berörda lufttrafikföretaget på detta. Om personen med funktionshinder eller personen med nedsatt rörlighet inte kan få gottgörelse på detta sätt bör han eller hon ha möjlighet att lämna in ett klagomål till det eller de organ som har utsetts av den aktuella medlemsstaten för detta ändamål.

(17)

Klagomål angående assistansen på en flygplats bör riktas till det eller de organ som av den medlemsstat där flygplatsen är belägen har utsetts för genomförandet av denna förordning. Klagomål angående assistans från ett lufttrafikföretag bör riktas till det eller de organ som av den medlemsstat som utfärdat den operativa licensen för lufttrafikföretaget utsetts för genomförandet av denna förordning.

(18)

Medlemsstaterna bör fastställa sanktioner som skall tillämpas vid överträdelser av bestämmelserna i denna förordning och se till att de tillämpas. Sanktionerna, som kan utgöras av ersättning till den berörda personen, bör vara effektiva, proportionella och avskräckande.

(19)

Eftersom målen för denna förordning, nämligen att säkerställa skydd och assistans på en hög och likvärdig nivå i alla medlemsstater och se till att ekonomiska aktörer verkar under harmoniserade villkor på den inre marknaden, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför, på grund av åtgärdens omfattning eller verkningar bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(20)

Denna förordning står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns framför allt i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

(21)

I en gemensam förklaring från de båda ländernas utrikesministrar ingick Konungariket Spanien och Förenade kungariket den 2 december 1987 ett avtal om arrangemang för utökat samarbete när det gäller användningen av flygplatsen i Gibraltar. Dessa arrangemang har ännu inte trätt i kraft.

a)

person med funktionshinder eller person med nedsatt rörlighet: en person vars rörlighet är nedsatt vid användning av transporter på grund av någon form av fysiskt funktionshinder (sensoriskt eller motoriskt, bestående eller tillfälligt), psykiskt funktionshinder eller psykisk funktionsnedsättning eller på grund av annat funktionshinder eller ålder och vars situation kräver lämplig uppmärksamhet och anpassning till hans eller hennes särskilda behov av de tjänster som är tillgängliga för alla passagerare,

b)

lufttrafikföretag: ett lufttransportföretag med giltig operativ licens,

c)

lufttrafikföretag som utför flygningen: ett lufttrafikföretag som utför eller avser att utföra en flygning enligt ett avtal med en passagerare eller som företrädare för annan juridisk eller fysisk person som har ett avtal med den passageraren,

d)

EG-lufttrafikföretag: ett lufttrafikföretag med giltig operativ licens utfärdad av en medlemsstat i enlighet med rådets förordning (EEG) nr 2407/92 av den 23 juli 1992 om utfärdande av tillstånd för lufttrafikföretag (7),

e)

researrangör: med undantag för ett lufttrafikföretag, en arrangör av resepaket eller en återförsäljare i den mening som avses i artikel 2.2 och 2.3 i direktiv 90/314/EEG,

f)

flygplatsens ledningsenhet eller ledningsenhet: en enhet som i enlighet med nationell lagstiftning framför allt har till uppgift att administrera och leda flygplatsens infrastrukturer samt att samordna och kontrollera den verksamhet som aktörer som befinner sig på berörd flygplats eller berört flygplatssystem bedriver,

g)

användare av en flygplats: varje fysisk eller juridisk person som ansvarar för att med flyg transportera passagerare från eller till den berörda flygplatsen,

h)

användarkommitté: en kommitté bestående av företrädare för användarna av flygplatsen eller de organisationer som företräder dessa,

i)

platsreservation: att en passagerare har en biljett eller annat bevis som visar att platsreservationen har godkänts och registrerats av lufttrafikföretaget eller researrangören,

j)

flygplats: varje markområde som är särskilt anpassat för landning, start och manövrar av luftfartyg, inbegripet de närliggande byggnader som kan behövas för flygtrafiken och flygplansservicen samt de byggnader som behövs till stöd för de kommersiella luftfartstjänsterna,

k)

flygplatsparkering: en bilparkering inom flygplatsområdet eller under direkt kontroll av flygplatsens ledningsenhet och som står till direkt förfogande för de passagerare som använder flygplatsen,

l)

kommersiella luftfartstjänster för passagerare: flygtransport av passagerare som utförs av ett lufttrafikföretag genom en reguljär eller icke-reguljär flygförbindelse och som erbjuds allmänheten mot ersättning, antingen separat eller som del av ett paket.

a)

vägra att godkänna en platsreservation för en flygning som avgår från eller ankommer till en flygplats som omfattas av denna förordning,

b)

neka personer med funktionshinder eller personer med nedsatt rörlighet ombordstigning vid en sådan flygplats, förutsatt att personen i fråga har en giltig biljett och en platsreservation.

a)

för att uppfylla tillämpliga säkerhetskrav som fastställts i internationell lagstiftning, gemenskapslagstiftning eller nationell lagstiftning eller för att uppfylla säkerhetskrav som fastställts av den myndighet som utfärdade drifttillståndet för det berörda lufttrafikföretaget,

b)

om flygplanets storlek eller dess dörrar gör det fysiskt omöjligt att ta ombord eller transportera personer med funktionshinder och personer med nedsatt rörlighet.

a)

till ledningsenheterna på avgångs-, ankomst- och transitflygplatserna, och

b)

till det lufttrafikföretag som utför flygningen, om platsreservationen inte gjorts hos det lufttrafikföretaget, förutom om lufttrafikföretagets identitet är okänd vid tidpunkten för underrättelsen, i vilket fall informationen skall vidarebefordras så snart som det är praktiskt möjligt.

a)

personen kommer till incheckningen

b)

personen anländer till en plats inom flygplatsområdet som har angivits i enlighet med artikel 5

a)

se till att all deras personal, inbegripet alla personer som anställs av underleverantörer och som tillhandahåller direkt assistans till personer med funktionshinder och personer med nedsatt rörlighet vet hur man skall tillgodose behoven hos personer med olika former av funktionsnedsättning eller rörelsehinder,

b)

ge utbildning om lika möjligheter för personer med funktionshinder och medvetenhet om funktionshinder för all sin personal som arbetar på flygplatsen och som är i direkt kontakt med resenärerna,

c)

se till att all ny personal vid anställningen får utbildning om funktionshinder och att personalen när så är lämpligt genomgår fortbildningskurser.

26.7.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 204/10

(1)

Livsmedelstillsatser får godkännas för användning i livsmedel endast om de uppfyller kraven i bilaga II till rådets direktiv 89/107/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om livsmedelstillsatser som är godkända för användning i livsmedel (3).

(2)

I direktiv 95/2/EG (4) fastställs en förteckning över livsmedelstillsatser som får användas inom gemenskapen och deras användningsvillkor.

(3)

I direktiv 94/35/EG (5) fastställs en förteckning över sötningsmedel som får användas inom gemenskapen och deras användningsvillkor.

(4)

Sedan direktiven 95/2/EG och 94/35/EG antogs har den tekniska utvecklingen gått framåt när det gäller livsmedelstillsatser. Dessa direktiv bör anpassas till denna utveckling.

(5)

På grundval av ett yttrande från Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (EFSA) av den 26 november 2003, ändras gällande godkännanden så att mängden nitrit och nitrat som får tillsättas livsmedel sänks för att nivån av nitrosaminer skall hållas så låg som möjligt samtidigt som livsmedlens mikrobiologiska säkerhet bibehålls. EFSA rekommenderar att nitrit- och nitrathalterna i lagstiftningen skall fastställas som ”tillsatt mängd”. EFSA anser att det är den tillsatta mängden nitrit och inte restmängden som hämmar tillväxten av C. botulinum. De gällande bestämmelserna bör ändras på ett sådant sätt att de av EFSA angivna gränsvärdena som tillåts i icke-värmebehandlade och värmebehandlade köttprodukter och i ost och fisk fastställs som tillsatt mängd. För vissa traditionellt framställda köttprodukter bör dock undantagsvis gränsvärden för resthalten fastställas, under förutsättning att dessa produkter tillräckligt noggrant anges och identifieras. De nivåer som fastställs bör säkerställa att det acceptabla dagliga intag (ADI) som vetenskapliga kommittén för livsmedel fastställde 1990 inte överskrids. Produkter som inte särskilt anges i detta direktiv, men som traditionellt produceras på liknande sätt (dvs. liknande produkter) kan vid behov kategoriseras i enlighet med artiklarna 5 och 6 i direktiv 95/2/EG. För ost bör gränsvärdet fastställas som tillsatt mängd i ystmjölken. Om man använder en process där tillsats av nitrat sker efter avlägsnande av vassla och tillsats av vatten, bör detta leda till nivåer som är identiska med dem som hade nåtts om nitratet tillsatts direkt till ystmjölken.

(6)

Enligt direktiv 2003/114/EG om ändring av direktiv 95/2/EG skulle kommissionen och EFSA se över användningsvillkoren för E 214–E 219 p‐Hydroxibensoater och deras natriumsalter före den 1 juli 2004. EFSA utvärderade uppgifterna om säkerheten när det gäller p-hydroxibensoater och avgav sitt yttrande den 13 juli 2004. EFSA fastställde för hela gruppen ett acceptabelt dagligt intag (ADI) på 0-10 mg/kg kroppsvikt för summan av p‐hydroxibensoesyraetylestrar och p‐hydroxibensoesyrametylestrar och deras natriumsalter. EFSA ansåg att ADI-värdet för denna grupp inte bör omfatta propylparaben därför att propylparaben, i motsats till metyl- och etylparaben, visat sig ha en inverkan på könshormonerna och de manliga reproduktionsorganen hos unga råttor. Med hänsyn till att det inte föreligger något entydigt NOAEL-värde (no‐observed‐adverse‐effect‐level), kunde EFSA därför inte rekommendera något ADI för propylparaben. Det är nödvändigt att stryka E 216 p-hydroxibensoesyrapropylester och E 217 p-hydroxibensoesyrapropylesterns natriumsalt i direktiv 95/2/EG. Det är också nödvändigt att dra tillbaka godkännandet av användningen av p-hydroxibensoater i flytande kosttillskott.

(7)

Genom kommissionens beslut 2004/374/EG (6) sköts utsläppandet på marknaden upp och avbröts importen av gelégodis i minibägare som innehåller tillsatser från alger och/eller vissa gummisorter, detta på grund av att kvävningsrisk föreligger i samband med dessa produkter. En översyn av detta beslut har gjort det nödvändigt att dra tillbaka godkännandet av användningen av vissa geleringsmedel i gelégodis i minibägare.

(8)

Vetenskapliga kommittén för livsmedel utvärderade uppgifterna om säkerheten när det gäller erytritol och avgav sitt yttrande den 5 mars 2003. Kommittén kom fram till att användningen av erytritol som livsmedelstillsats kan godtas. Kommittén påpekar också att erytritol har en laxerande effekt, men först vid en högre dos än andra sockeralkoholer. Erytritol har många tekniska icke-sötande egenskaper som är av betydelse i en rad livsmedel – från konfektyrvaror till mejeriprodukter – bland annat som smakförstärkare, bärare, fuktighetsbevarande medel, stabiliseringsmedel, förtjockningsmedel, fyllnadsmedel och komplexbildare. Användningen av erytritol bör godkännas för samma användningsområden som andra nu godkända sockeralkoholer. Det är dessutom nödvändigt att ändra direktiv 94/35/EG, eftersom erytritol även kan användas som sötningsmedel i likhet med övriga nu godkända sockeralkoholer.

(9)

Vetenskapliga kommittén för livsmedel utvärderade uppgifterna om säkerheten när det gäller sojabönshemicellulosa och avgav sitt yttrande den 4 april 2003. Kommittén kom fram till att användningen av sojabönshemicellulosa är godtagbar i vissa av de livsmedel som omfattas av begäran och i vissa mängder. Det är därför lämpligt att godkänna sådan användning för vissa ändamål. För att underlätta för allergiker bör dock inte sådan användning godkännas för livsmedel i vilka man inte förväntar sig att det skall finnas sojabönor. Under alla förhållanden bör konsumenterna i enlighet med bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/13/EG av den 20 mars 2000 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om märkning och presentation av livsmedel samt om reklam för livsmedel (7) informeras när produkterna innehåller hemicellulosa som framställts av sojabönor.

(10)

EFSA utvärderade uppgifterna om säkerheten när det gäller etylcellulosa och avgav sitt yttrande den 17 februari 2004. EFSA beslutade att ta upp etylcellulosa i gruppen ”icke specificerat” ADI för modifierad cellulosa som fastställts av Vetenskapliga kommittén för livsmedel. Etylcellulosa används främst i kosttillskott och inkapslade aromer. Användningen av etylcellulosa bör därför godkännas på likartat sätt som annan cellulosa.

(11)

EFSA utvärderade uppgifterna om säkerheten när det gäller pullulan och avgav sitt yttrande den 13 juli 2004. EFSA fann användningen av pullulan godtagbar i dragerat kosttillskott i form av kapslar och tabletter samt i blad för frisk andedräkt. Det är därför lämpligt att godkänna denna användning.

(12)

EFSA utvärderade uppgifterna om säkerheten när det gäller tertiär butylhydrokinon (TBHQ) och avgav sitt yttrande den 12 juli 2004. EFSA fastställde ett ADI på 0–0,7 mg/kg kroppsvikt för denna antioxidant och fann användning därav godtagbar i vissa livsmedel och i vissa mängder. Det är därför lämpligt att godkänna denna tillsats.

(13)

Vetenskapliga livsmedelskommittén utvärderade uppgifterna om säkerheten när det gäller aluminiumoktenylsuccinatstärkelse och avgav sitt yttrande den 21 mars 1997. Kommittén fann användning av denna tillsats som komponent i mikroinkapslade vitaminer och karotenoider godtagbar. Det är därför lämpligt att godkänna sådan användning.

(14)

Vid framställningen av surmjölksost tillsätts natriumvätekarbonat (E 500ii) till den pastöriserade mjölken för att buffra mjölksyran till lämpligt pH-värde, varigenom de tillväxtförhållanden skapas som krävs för mognadskulturerna. Det är därför lämpligt att godkänna användningen av natriumvätekarbonat i surmjölksost.

(15)

För närvarande får en blandning av sorbater (E 200, E 202 och E 203) och bensoater (E 210–E 213) användas i kokta räkor för konservering. Det är lämpligt att utvidga detta godkännande till att även omfatta användning i alla kokta kräftdjur och blötdjur.

(16)

E 551 kiseldioxid är godkänd som bärare i livsmedelsfärgämnen upp till en maximihalt på 5 %. Användningen av kiseldioxid som bärare i livsmedelsfärgämnena E 171 titandioxid och E 172 järnoxider och järnhydroxider bör även godkännas till en nivå om högst 90 % i förhållande till andelen färgpigment.

(17)

Genom direktiv 95/2/EG begränsas användningen av sådana tillsatser som förtecknas i bilaga I till det direktivet i traditionellt framställt franskt bröd ”Pain courant français”. Samma begränsning bör gälla för liknande traditionellt framställt ungerskt bröd. Det är även lämpligt att godkänna användningen av askorbinsyra (E 300), natriumaskorbat (E 301) och kalciumdinatrium-etylen-diamintetraacetat (E 385) i ungersk leverpaté.

(18)

Det är nödvändigt att uppdatera gällande bestämmelser om användningen av sulfiter (E 220–E 228) i kokta kräftdjur, bordsdruvor och litchifrukter.

(19)

På begäran av en medlemsstat och i enlighet med yttrandet av den 5 mars 2003 från Vetenskapliga kommittén för livsmedel bör 4-hexylresorcinol, som godkänts på nationell nivå enligt direktiv 89/107/EEG, godkännas på gemenskapsnivå.

(20)

Den terminologi som används i direktiv 95/2/EG bör anpassas så att den stämmer överens med rådets direktiv 89/398/EEG av den 3 maj 1989 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om specialdestinerade livsmedel (8), Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/46/EG av den 10 juni 2002 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kosttillskott (9) och kommissionens direktiv 1999/21/EG av den 25 mars 1999 om dietlivsmedel för speciella medicinska ändamål (10).

(21)

Direktiven 95/2/EG och 94/35/EG bör därför ändras i enlighet med detta.

1.

Artikel 1.3 c skall ersättas med följande:

2.

I artikel 3.2 skall ”avvänjningskost till spädbarn och småbarn” ersättas med ”spannmålsbaserade livsmedel och barnmat”.

3.

Bilagorna skall ändras i enlighet med bilaga I till det här direktivet.

a)

tillåta handel med och användningen av produkter som uppfyller kraven i detta direktiv senast från och med den 15 februari 2008,

b)

förbjuda handel med och användningen av produkter som inte uppfyller kraven i detta direktiv senast från och med den 15 augusti 2008.

26.7.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 204/23

(1)

Rådets direktiv 76/207/EEG av den 9 februari 1976 om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillträde till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor (3) och rådets direktiv 86/378/EEG av den 24 juli 1986 om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om företags‐ eller yrkesbaserade system för social trygghet (4) har ändrats mycket (5). Rådets direktiv 75/117/EEG av den 10 februari 1975 om tillnärmningen av medlemsstaternas lagar om tillämpningen av principen om lika lön för kvinnor och män (6) och rådets direktiv 97/80/EG av den 15 december 1997 om bevisbörda vid mål om könsdiskriminering (7) innehåller också bestämmelser vars syfte är att genomföra principen om likabehandling av kvinnor och män. Eftersom direktiven nu skall ändras igen bör bestämmelserna av tydlighetsskäl omarbetas så att de viktigaste bestämmelserna på detta område liksom vissa konsekvenser av Europeiska gemenskapernas domstols (nedan kallad ”domstolen”) rättspraxis samlas i en enda text.

(2)

Jämställdhet mellan kvinnor och män är en grundläggande princip i gemenskapslagstiftningen enligt artiklarna 2 och 3.2 i fördraget och domstolens rättspraxis. Enligt dessa bestämmelser i fördraget är jämställdhet mellan kvinnor och män en ”uppgift” och ett ”syfte” för gemenskapen och de inför en uttrycklig skyldighet att främja jämställdhet i all sin verksamhet.

(3)

Domstolen har slagit fast att principen om likabehandling inte kan inskränkas endast till diskriminering som beror på tillhörigheten till endera könet. Med beaktande av principens syfte och arten av de rättigheter som den syftar till att skydda, kan den även tillämpas på fall av diskriminering som har sitt ursprung i en persons könsbyte.

(4)

Artikel 141.3 i fördraget innehåller den specifika rättsliga grunden för att vidta gemenskapsåtgärder som säkerställer tillämpningen av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i frågor som rör anställning och yrke, inklusive principen om lika lön för lika arbete eller likvärdigt arbete.

(5)

I artiklarna 21 och 23 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna förbjuds också all könsdiskriminering och fastställs rätten till likabehandling av kvinnor och män på alla områden, inklusive i fråga om anställning, arbete och lön.

(6)

Trakasserier och sexuella trakasserier strider mot principen om likabehandling av kvinnor och män och utgör könsdiskriminering enligt detta direktiv. Sådana former av diskriminering förekommer inte enbart på arbetsplatsen utan även i samband med tillträde till anställning, yrkesutbildning och yrkesmässig befordran. De bör alltså förbjudas och bör bli föremål för effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner.

(7)

I detta sammanhang bör arbetsgivare och de som är ansvariga för yrkesutbildning uppmuntras att vidta åtgärder för att bekämpa alla former av könsdiskriminering, och särskilt att vidta åtgärder för att förebygga trakasserier och sexuella trakasserier på arbetsplatsen samt i samband med tillgång till anställning, yrkesutbildning och yrkesmässig befordran i enlighet med nationell lagstiftning och praxis.

(8)

Principen om lika lön för lika eller likvärdigt arbete enligt artikel 141 i fördraget och domstolens fasta rättspraxis är en viktig aspekt av principen om likabehandling av kvinnor och män och en viktig och oundgänglig del av gemenskapen regelverk, inklusive domstolens rättspraxis, mot könsdiskriminering. Det är därför lämpligt att fastställa bestämmelser för dess genomförande.

(9)

För att kunna bedöma huruvida arbetstagare utför lika arbete eller likvärdigt arbete bör man i enlighet med domstolens fasta rättspraxis avgöra om de med avseende på en rad faktorer, bl.a. arbetets art, utbildning och arbetsvillkor, kan anses vara i jämförbara situationer.

(10)

Domstolen har slagit fast att under vissa förhållanden principen om lika lön inte bara gäller när kvinnor och män har samma arbetsgivare.

(11)

Medlemsstaterna bör tillsammans med arbetsmarknadens parter söka lösa problemet med att kvinnor fortfarande har lägre löner än män och att det finns en könssegregerad arbetsmarknad med hjälp av system för flexibel arbetstid som gör det lättare för såväl män som kvinnor att förena familjeliv och arbetsliv. Detta kan även inbegripa rimlig föräldraledighet som båda föräldrarna kan utnyttja och tillgång till barnomsorg och vård av närstående till ett överkomligt pris.

(12)

Särskilda åtgärder bör vidtas för att säkra genomförandet av principen om likabehandling i företags- eller yrkesbaserade system för social trygghet och tydligare ange dess tillämpningsområde.

(13)

I sin dom av den 17 maj 1990 i mål C-262/88 (8) slår domstolen fast att alla förmåner som utges enligt företags- eller yrkesbaserade pensionssystem utgör lön i den mening som avses i artikel 141 i fördraget.

(14)

Även om begreppet lön enligt artikel 141 i fördraget inte omfattar socialförsäkringsförmåner, har det klart fastställts att pensionssystem för offentligt anställda omfattas av principen om lika lön om förmånerna betalas ut på grund av anställningsförhållandet mellan arbetstagaren och arbetsgivaren, även om detta system är en del av ett allmänt lagstadgat system. Enligt domstolens domar i mål C-7/93 (9) och mål C‐351/00 (10), kommer detta villkor att uppfyllas om pensionssystemet gäller en viss kategori arbetstagare, om förmånerna står i direkt relation till antalet tjänsteår och om beloppet beräknas på grundval av tjänstemannens senaste lön. Av tydlighetsskäl är det därför lämpligt att anta särskilda bestämmelser om detta.

(15)

Domstolen har bekräftat att avgifterna för manliga respektive kvinnliga arbetstagare till ett förmånsbestämt pensionssystem omfattas av bestämmelserna i artikel 141 i fördraget. Olikheter i fråga om arbetsgivaravgifter till sådana förmånsbestämda pensionssystem, som baseras på kapitalinvesteringar, där olikheterna beror på försäkringstekniska beräkningsfaktorer som varierar med kön, skall inte bedömas utifrån samma bestämmelse.

(16)

När det gäller vissa fonderade förmånsbestämda system kan exempelvis vissa inslag vara olika för kvinnor och män, t.ex. omvandling av en del av en periodisk pension till ett fast belopp, överföring av pensionsrättigheter, efterlevandepension som utbetalas till en närstående i utbyte mot att försäkringstagaren avstår från en del av pensionen, eller sänkt pension när arbetstagaren väljer att gå i förtidspension, när olikheten i belopp beror på effekter av att sådana könsbundna försäkringstekniska beräkningsfaktorer använts vid den tidpunkt när systemets finansiering fastställdes.

(17)

Det har slagits fast att förmåner enligt företags- eller yrkesbaserade system för social trygghet inte skall anses som lön i den mån förmånerna kan hänföras till anställningsperioder som föregår den 17 maj 1990, utom när det gäller arbetstagare eller medförsäkrade som före den dagen har väckt talan vid domstol eller inlett ett likvärdigt förfarande enligt tillämplig nationell lag. Det är därför nödvändigt att begränsa tillämpningen av principen om likabehandling.

(18)

Domstolen har konsekvent hävdat att Barberprotokollet (11) inte påverkar rätten att ansluta sig till ett företags- eller yrkesbaserat pensionssystem och att begränsningen i tiden av domens rättsverkan i mål C-262/88 inte gäller i fråga om rätten att vara ansluten till ett yrkespensionssystem. Domstolen fastställde även att nationella regler om frister för väckande av talan enligt nationell rätt kan åberopas gentemot arbetstagare som gör gällande sin rätt att vara anslutna till ett yrkespensionssystem under förutsättning att de nationella reglerna inte är mindre gynnsamma för sådan talan än de är för liknande talan av nationell karaktär och att de inte i praktiken omöjliggör utövandet av gemenskapsrätten. Domstolen har även påpekat att den omständigheten att en arbetstagare kan göra anspråk på att med retroaktiv verkan anslutas till ett yrkespensionssystem inte medför att denne kan underlåta att erlägga de avgifter som är hänförliga till ifrågavarande försäkringsperiod.

(19)

Att garantera lika möjligheter till anställning och den yrkesutbildning som leder till anställning är av största vikt för tillämpningen av principen om likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet. Undantag från denna princip bör därför begränsas till sådan yrkesverksamhet där det är nödvändigt att anställa en person av visst kön på grund av yrkesverksamhetens natur eller det sammanhang där den utförs, förutsatt att det eftersträvade syftet är legitimt och är i överensstämmelse med proportionalitetsprincipen.

(20)

Detta direktiv inskränker inte rätten till föreningsfrihet, inbegripet rätten för var och en att tillsammans med andra bilda fackföreningar och att ansluta sig till dessa för att skydda sina intressen. Åtgärder inom ramen för artikel 141.4 i fördraget kan inbegripa medlemskap i eller fortsatt verksamhet för organisationer eller fackföreningar vars huvudsyfte är att i praktiken främja principen om likabehandling av kvinnor och män.

(21)

Förbudet mot diskriminering bör inte hindra att åtgärder bibehålls eller antas för att förhindra eller kompensera nackdelar för en grupp av personer av ett och samma kön. Sådana åtgärder innebär att organisationer för personer av ett och samma kön är tillåtna, om organisationernas huvudsakliga mål är att främja dessa personers särskilda behov och att främja jämställdheten mellan kvinnor och män.

(22)

I syfte att i praktiken säkerställa full jämställdhet i arbetslivet mellan kvinnor och män får principen om likabehandling enligt artikel 141.4 i fördraget inte hindra medlemsstaterna från att behålla eller besluta om åtgärder som rör särskilda förmåner för att göra det lättare för det underrepresenterade könet att utöva yrkesverksamhet eller för att förebygga eller kompensera nackdelar i yrkeskarriären. Med tanke på det aktuella läget och med beaktande av förklaring nr 28 till Amsterdamfördraget bör medlemsstaterna i första hand sträva efter att förbättra kvinnornas situation i arbetslivet.

(23)

Det framgår tydligt av domstolens rättspraxis att ogynnsam behandling av kvinnor som är relaterad till havandeskap eller moderskap utgör direkt könsdiskriminering. Detta direktiv bör därför uttryckligen omfatta sådan behandling.

(24)

Domstolen har konsekvent framhållit att det när det gäller principen om likabehandling är legitimt att skydda kvinnans fysiska tillstånd under och efter en graviditet och att vidta åtgärder för moderskapsskydd som ett sätt att uppnå faktisk jämställdhet. Detta direktiv bör därför inte påverka tillämpningen av rådets direktiv 92/85/EEG av den 19 oktober 1992 om åtgärder för att förbättra säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare som är gravida, nyligen har fött barn eller ammar (12). Detta direktiv bör inte heller påverka rådets direktiv 96/34/EG av den 3 juni 1996 om ramavtalet för föräldraledighet, undertecknat av UNICE, CEEP och EFS (13).

(25)

Av tydlighetsskäl är det därför lämpligt att anta särskilda bestämmelser om skyddet av kvinnors anställningsrättigheter vid moderskapsledighet och särskilt deras rätt att återuppta samma arbete eller ett likvärdigt arbete, inte få försämrade villkor på grund av denna ledighet samt rätten att komma i åtnjutande av de förbättringar av arbetsvillkoren som de skulle ha haft rätt till under sin bortovaro.

(26)

I en resolution av den 29 juni 2000 från rådet och ministrarna för sysselsättning och socialpolitik, församlade i rådet, om balans mellan kvinnor och män i deltagandet i arbets- och familjelivet (14) uppmuntrades medlemsstaterna att överväga att se över möjligheten att inom sina respektive rättssystem bevilja manliga arbetstagare en individuell och icke överförbar rätt till faderskapsledighet med bibehållande av de rättigheter som är förenade med anställningen.

(27)

Liknande överväganden gäller om medlemsstater beviljar män och kvinnor en individuell och icke överförbar rätt till adoptionsledighet. Det är medlemsstaternas uppgift att avgöra huruvida de skall bevilja en sådan rättighet till faderskaps- och/eller adoptionsledighet och även bestämma villkoren, med undantag för uppsägning, avskedande och återgång till arbetet, som faller utanför det här direktivets räckvidd.

(28)

För att principen om likabehandling skall kunna genomföras i praktiken måste medlemsstaterna införa lämpliga förfaranden.

(29)

Adekvata rättsliga eller administrativa förfaranden för att säkerställa efterlevnaden av de skyldigheter som fastställs i detta direktiv är av största vikt för att principen om likabehandling skall kunna genomföras i praktiken.

(30)

Antagandet av reglerna om bevisbörda är viktigt för att säkra att principen om likabehandling upprätthålls i praktiken. Domstolen har förklarat att bestämmelser därför bör antas för att se till att bevisbördan övergår till svaranden när det föreligger ett prima facie‐fall av diskriminering, utom vid sådana förfaranden där det åligger domstolen eller annat behörigt nationellt organ att utreda fakta. Det måste dock klargöras att bedömning av fakta som ger anledning att anta att det har förekommit direkt eller indirekt diskriminering även fortsättningsvis är en fråga för det berörda nationella organet i enlighet med nationell lagstiftning eller praxis. Medlemsstaterna har dessutom möjlighet att på alla stadier av förfarandet införa bevisregler som är fördelaktigare för käranden.

(31)

För att detta direktiv skall ge ett effektivare skydd bör föreningar, organisationer och andra rättsliga enheter också ges befogenhet att, på det sätt medlemsstaterna bestämmer, engagera sig i förfaranden, antingen på den klagande personens vägnar eller för att stödja denne, utan att detta påverkar tillämpningen av de nationella regler som rör ombud och försvar.

(32)

Med tanke på att rätten till ett effektivt rättsligt skydd är av grundläggande art, bör det säkerställas att arbetstagarna även i fortsättningen omfattas av ett sådant skydd även efter det att det förhållande som gett upphov till den förmodade överträdelsen av principen om likabehandling har upphört. En arbetstagare som försvarar eller lämnar bevis till förmån för en person som skyddas enligt detta direktiv bör ha rätt till samma skydd.

(33)

För att principen om likabehandling skall få avsedd verkan har domstolen tydligt slagit fast att det skadestånd som tilldöms för överträdelse av denna princip skall vara adekvat i förhållande till den skada som lidits. Därför bör det inte fastställas någon övre gräns för denna kompensation, utom då arbetsgivaren kan bevisa att den enda skada som drabbat en sökande till följd av diskriminering enligt detta direktiv är vägran att ta sökandens ansökan om arbete under övervägande.

(34)

För att säkerställa att principen om likabehandling tillämpas i praktiken bör medlemsstaterna främja dialogen mellan arbetsmarknadens parter och, inom ramen för nationell praxis, med icke-statliga organisationer.

(35)

Medlemsstaterna bör fastställa effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner för åsidosättande av skyldigheterna i detta direktiv.

(36)

Eftersom målen för detta direktiv inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför bättre kan uppnås på gemenskapsnivå kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(37)

I syfte att skapa ökad förståelse för varför kvinnor och män behandlas olika på arbetsmarknaden och i arbetslivet bör jämförbar könsuppdelad statistik tas fram, analyseras och tillgängliggöras på lämpliga nivåer.

(38)

Likabehandling av kvinnor och män på arbetsmarknaden och i arbetslivet kan inte inskränkas till lagstiftningsåtgärder. Europeiska unionen och medlemsstaterna bör i istället fortsätta att i största möjliga utsträckning göra allmänheten medveten om lönediskrimineringen och sträva efter att förändra den allmänna attityden genom att i möjligaste mån engagera alla berörda parter, både på offentlig och privat nivå. Dialogen mellan arbetsmarknadens parter kan spela en viktig roll i detta arbete.

(39)

Skyldigheten att införliva detta direktiv i nationell lagstiftning bör bara gälla de bestämmelser som har ändrats i sak jämfört med tidigare direktiv. Skyldigheten att införliva de bestämmelser som är oförändrade föreligger enligt de tidigare direktiven.

(40)

Detta direktiv bör inte påverka medlemsstaternas skyldigheter vad gäller de tidsfrister för införlivande i nationell lagstiftning och tillämpning av de direktiv som anges i bilaga I del B.

(41)

I enlighet med punkt 34 i det interinstitutionella avtalet ”Bättre lagstiftning” (15) uppmuntras medlemsstaterna att för egen del och i gemenskapens intresse upprätta egna tabeller som så vitt det är möjligt visar överensstämmelsen mellan detta direktiv och införlivandeåtgärderna samt att offentliggöra dessa tabeller.

a)

Tillträde till anställning, inklusive befordran, och yrkesutbildning.

b)

Arbetsvillkor, inklusive lön.

c)

Företags- eller yrkesbaserade system för social trygghet.

a)

direkt diskriminering: när en person på grund av kön behandlas mindre förmånligt än en annan person behandlas, har behandlats eller skulle ha behandlats i en jämförbar situation,

b)

indirekt diskriminering: när en skenbart neutral bestämmelse eller ett skenbart neutralt kriterium eller förfaringssätt särskilt missgynnar personer av ett visst kön jämfört med personer av det andra könet, om inte bestämmelsen, kriteriet eller förfaringssättet objektivt kan motiveras av ett berättigat mål och medlen för att uppnå detta mål är lämpliga och nödvändiga,

c)

trakasserier: när ett oönskat beteende som har samband med en persons kön förekommer och syftar till eller leder till att en persons värdighet kränks och att en hotfull, fientlig, förnedrande, förödmjukande eller kränkande stämning skapas,

d)

sexuella trakasserier: när någon form av oönskat verbalt, icke-verbalt eller fysiskt beteende av sexuell natur förekommer som syftar till eller leder till att en persons värdighet kränks, särskilt när en hotfull, fientlig, förnedrande, förödmjukande eller kränkande stämning skapas,

e)

lön: den gängse grund- eller minimilönen samt alla övriga förmåner i form av kontanter eller naturaförmåner som arbetstagaren, direkt eller indirekt, får av sin arbetsgivare på grund av anställningen,

f)

företags- eller yrkesbaserade socialförsäkringssystem: system som inte regleras av rådets direktiv 79/7/EEG av den 19 december 1978 om successivt genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet i fråga om social trygghet (16) vilkas syfte är att ge dem som arbetar, både anställda och egenföretagare, i ett företag eller i en grupp av företag, inom ett område för ekonomisk verksamhet eller yrkessektor eller grupp av sådana sektorer, förmåner som skall komplettera förmånerna enligt lagstadgade system för social trygghet eller ersätta dessa, vare sig deltagandet i sådana system är obligatoriskt eller frivilligt.

a)

trakasserier och sexuella trakasserier, och annan mindre förmånlig behandling på grund av att en person avvisar eller låter bli att reagera mot ett sådant beteende,

b)

instruktion att diskriminera personer på grund av kön,

c)

varje form av mindre förmånlig behandling av en kvinna som har samband med graviditet eller barnledighet i den mening som avses i direktiv 92/85/EEG.

a)

sådana förmåners räckvidd och villkoren för att få del av dem,

b)

skyldighet att betala avgifter och beräkningen av avgifterna,

c)

beräkningen av förmåner, däribland tilläggsförmåner avseende make/maka eller närstående och de villkor som avgör hur länge rätten till förmånerna skall kvarstå.

a)

företags- eller yrkesbaserade socialförsäkringssystem som lämnar skydd vid

b)

företags- eller yrkesbaserade socialförsäkringssystem som ger andra sociala förmåner i form av kontanter eller naturaförmåner och i synnerhet efterlevandeförmåner samt familjebidrag, om sådana förmåner utgör en ersättning som arbetsgivaren betalar den anställde.

a)

individuella avtal för egenföretagare,

b)

system för egenföretagare med endast en deltagare,

c)

anställda löntagares försäkringsavtal där arbetsgivaren inte är part,

d)

frivilliga bestämmelser i företags- eller yrkesbaserade socialförsäkringssystem som erbjuds deltagare individuellt för att garantera dem

e)

företags- eller yrkesbaserade socialförsäkringssystem i den mån förmånerna finansieras genom avgifter som betalas frivilligt av arbetstagare.

a)

avgöra vilka personer som får delta i ett företags- eller yrkesbaserat socialförsäkringssystem,

b)

fastställa om deltagande i ett företags- eller yrkesbaserat socialförsäkringssystem skall vara obligatoriskt eller frivilligt,

c)

fastställa olika regler för ålder för inträde i systemet eller vilken anställningsperiod eller försäkringsperiod i detta som minst krävs för att erhålla dess förmåner,

d)

fastställa olika regler, förutom vad som bestäms i h och j, för återbetalning av avgifter då en arbetstagare lämnar ett system utan att ha uppfyllt de villkor som garanterar honom en uppskjuten rätt till långtidsförmåner,

e)

ställa olika villkor för beviljande av förmåner eller att inskränka förmånerna till arbetstagare av det ena eller andra könet,

f)

fastställa olika pensionsålder,

g)

temporärt upphäva innehavet eller förvärvet av rättigheter under moderskapsledighet eller ledighet av familjeskäl som beviljas enligt lag eller avtal och betalas av arbetsgivaren,

h)

fastställa olika förmånsnivåer, utom i den mån det kan vara nödvändigt för att ta hänsyn till försäkringstekniska beräkningsfaktorer, som är olika beroende på kön, för avgiftsbaserade system; när det gäller fonderade förmånsbestämda system kan vissa inslag skilja sig åt, där olikheten i belopp beror på effekter av att försäkringstekniska faktorer använts, vilka skilde sig åt beroende på kön vid den tidpunkt när systemet fonderades.

i)

fastställa olika nivåer för arbetstagares avgifter,

j)

fastställa olika nivåer för arbetsgivaravgifter, utom

k)

fastställa olika normer eller normer tillämpliga endast på arbetstagare av ett specificerat kön, utom i de fall som föreskrivs i h och j, i fråga om garantin för eller bibehållandet av rätten till uppskjutna förmåner, då en arbetstagare lämnar ett system.

a)

att avgöra pensionsålder i syfte att bevilja ålderspension och de eventuella konsekvenserna för andra förmåner,

b)

efterlevandepensioner till dess att det i gemenskapslagstiftningen stadgas att likabehandlingsprincipen skall gälla i lagstadgade system för social trygghet i detta avseende,

c)

tillämpningen av artikel 9.1 i vad gäller användningen av försäkringstekniska beräkningsfaktorer fram till den 1 januari 1999 eller, för medlemsstater som anslöt sig efter detta datum, det datum då direktiv 86/378/EEG blev tillämpligt på deras territorium.

a)

Villkor för tillträde till anställning, till verksamhet som egenföretagare och till yrkesutövning, inklusive urvalskriterier och krav för anställning inom alla verksamhetsgrenar på alla nivåer i arbetslivet, inbegripet befordran.

b)

Tillträde till alla typer och alla nivåer av yrkesvägledning, yrkesutbildning, högre yrkesutbildning och omskolning, inklusive yrkespraktik.

c)

Anställnings- och arbetsvillkor, inklusive villkor för att ett anställningsförhållande skall upphöra, och löner enligt artikel 141 i fördraget.

d)

Medlemskap och medverkan i en arbetstagar- eller arbetsgivarorganisation eller i andra organisationer vars medlemmar utövar ett visst yrke, inbegripet de förmåner som dessa organisationer tillhandahåller.

a)

de förhållanden som avses i artikel 141 i fördraget och, i den mån det förekommer könsdiskriminering, direktiven 92/85/EEG och 96/34/EG,

b)

alla civila eller administrativa förfaranden inom den offentliga eller den privata sektorn vilka innebär att talan kan föras enligt nationell rätt för att bestämmelserna i led a skall tillämpas, med undantag av utomrättsliga förfaranden av frivillig art eller som föreskrivs i nationell rätt.

a)

Att på ett oberoende sätt bistå personer som utsatts för diskriminering genom att driva klagomål om diskriminering, utan att det påverkar rättigheterna för personer som har blivit diskriminerade eller för föreningar, organisationer eller andra rättsliga enheter som avses i artikel 17.2.

b)

Att genomföra oberoende undersökningar om diskriminering.

c)

Att offentliggöra oberoende rapporter om och lämna rekommendationer i frågor som rör sådan diskriminering.

d)

Att utbyta tillgänglig information med motsvarande organ på europeisk nivå, exempelvis ett framtida europeiskt jämställdhetsinstitut.

a)

lagar och andra författningar som strider mot principen om likabehandling upphävs,

b)

bestämmelser som strider mot principen om likabehandling i individuella avtal eller kollektivavtal, i interna regler för företag samt i regler för fria yrkesutövare och arbetstagar- eller arbetsgivarorganisationer, eller enligt någon annan ordning skall eller får förklaras ogiltiga eller ändras,

c)

företags- eller yrkesbaserade system för social trygghet som innehåller sådana villkor inte får godkännas eller förlängas genom administrativa åtgärder.