11.4.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 102/1

(1)

Rådets förordning (EEG) nr 3820/85 av den 20 december 1985 om harmonisering av viss social lagstiftning om vägtransporter (4) syftar till harmonisering av konkurrensvillkoren mellan olika former av inrikestransporter, i synnerhet när det gäller vägtransportsektorn, och till att förbättra arbetsförhållanden och trafiksäkerheten. Framstegen på dessa områden bör tryggas och följas upp.

(2)

Enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/15/EG av den 11 mars 2002 om arbetstidens förläggning för personer som utför mobilt arbete avseende vägtransporter (5) skall medlemsstaterna vidta åtgärder som begränsar den maximala veckoarbetstiden för mobila arbetstagare.

(3)

Det har visat sig svårt att i samtliga medlemsstater på ett enhetligt sätt tolka, tillämpa och kontrollera efterlevnaden av och övervaka vissa bestämmelser i förordning (EEG) nr 3820/85 som rör körtider, raster och viloperioder för föraren som utför nationella och internationella vägtransporter inom gemenskapen, på grund av att bestämmelserna är alltför generellt formulerade.

(4)

För att tillämpningen av bestämmelserna inte skall urholkas och målen för dem skall kunna uppfyllas är det angeläget att efterlevnaden kontrolleras på ett effektivt och enhetligt sätt. Det är därför nödvändigt att utarbeta tydligare och enklare bestämmelser som vägtransportindustrin och tillsynsmyndigheterna lättare kan förstå, tolka och tillämpa.

(5)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning när det gäller arbetsförhållanden bör inte hindra arbetsmarknadens parter att genom kollektivförhandlingar eller på annat sätt anta bestämmelser som är gynnsammare för arbetstagarna.

(6)

Det är önskvärt att syftet med denna förordning fastställs tydligt genom att man anger de viktigaste fordonskategorier som förordningen omfattar.

(7)

Denna förordning bör tillämpas på vägtransporter som utförs antingen enbart inom gemenskapen, eller mellan gemenskapen, Schweiz och de länder som är parter i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

(8)

Den Europeiska överenskommelsen om arbetsförhållanden för fordonsbesättningar vid internationella vägtransporter (AETR) av den 1 juli 1970, i dess ändrade lydelse, bör även i fortsättningen gälla vägtransporter av gods och passagerare med fordon som är registrerade i en medlemsstat eller i ett land som är part i AETR, för hela transportsträckan om transporten går mellan gemenskapen och ett annat tredje land än Schweiz och de länder som är parter i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller genom ett sådant land. Det är av avgörande betydelse att AETR modifieras så snart som möjligt, företrädesvis inom två år efter det att denna förordning trätt i kraft i syfte att anpassa dess bestämmelser till denna förordning.

(9)

Om vägtransporten genomförs med fordon som är registrerade i ett tredje land som inte är part i AETR bör AETR:s bestämmelser gälla den del av transportsträckan som går genom gemenskapen eller genom länder som är avtalsslutande parter i AETR.

(10)

Eftersom de frågor som behandlas i AETR omfattas av denna förordnings tillämpningsområde, är gemenskapen behörig att förhandla om och ingå överenskommelsen.

(11)

Om en ändring av interna gemenskapsbestämmelser på området i fråga innebär att AETR bör ändras på motsvarande sätt bör medlemsstaterna vidta gemensamma åtgärder för att få till stånd en sådan ändring snarast möjligt i enlighet med förfarandet i överenskommelsen.

(12)

Förteckningen över undantag bör uppdateras så att den återspeglar utvecklingen inom vägtransportsektorn under de senaste nitton åren.

(13)

Samtliga nyckelbegrepp bör definieras utförligt för att underlätta tolkningen och för att se till att denna förordning tillämpas på ett enhetligt sätt. Dessutom bör det eftersträvas att de nationella kontrollinstanserna tolkar och tillämpar denna förordning på ett enhetligt sätt. Definitionen av vecka i denna förordning bör inte hindra föraren från att börja sitt arbete vilken dag som helst i veckan.

(14)

För att garantera ett effektivt genomförande är det väsentligt att behöriga myndigheter efter en övergångsperiod vid vägkontroller kan kontrollera att körtider och viloperioder har iakttagits ordentligt dagen för kontrollen och under föregående 28 dagar.

(15)

De grundläggande bestämmelserna om körtider behöver förtydligas och förenklas så att efterlevnaden kan kontrolleras på ett effektivt och enhetligt sätt med hjälp av digitala färdskrivare i enlighet med rådets förordning (EEG) nr 3821/85 av den 20 december 1985 om färdskrivare vid vägtransporter (6) och den här förordningen. Dessutom bör de nationella kontrollinstanserna med hjälp av den ständiga kommittén sträva efter att tolka och tillämpa den här förordningen på ett enhetligt sätt.

(16)

Det har visat sig att det med tillämpning av bestämmelserna i förordning (EEG) nr 3820/85 är möjligt att schemalägga daglig körtid och raster så att en förare kan köra alltför långa perioder utan rast, vilket leder till sämre trafiksäkerhet och sämre arbetsförhållanden för föraren. Det är därför lämpligt att se till att uppdelade raster fördelas så att missbruk förebyggs.

(17)

Denna förordning syftar till att förbättra de sociala förhållandena för anställda som omfattas av förordningen, liksom till att förbättra den allmänna trafiksäkerheten. Detta uppnås huvudsakligen genom bestämmelser i vilka det anges en maximal körtid per dag, per vecka och per period om två på varandra följande veckor, samt genom en bestämmelse enligt vilken föraren är skyldig att ha en normal veckovila minst en gång per två på varandra följande veckor samt bestämmelser i vilka det anges att en dygnsvila under inga omständigheter får vara kortare än nio timmars sammanhängande viloperiod. Eftersom dessa bestämmelser garanterar adekvat vila och hänsyn också tas till de erfarenheter man fått under de senaste åren genom att tillämpa bestämmelserna i praktiken, är det inte längre nödvändigt med ett kompensationssystem för reducerade dygnsviloperioder.

(18)

Vägtransporter i gemenskapen innebär i många fall att färja eller tåg används för vissa transportsträckor. Tydliga bestämmelser om perioder av dygnsvila och raster som är lämpliga för den typen av transporter bör därför fastställas.

(19)

Eftersom person- och godstransporter över gränserna ständigt ökar bör de vägkontroller och kontroller i företagens lokaler som genomförs även omfatta körtider, viloperioder och raster i andra medlemsstater eller i länder utanför gemenskapen och fastställa om dessa följts på föreskrivet sätt, i syfte att öka trafiksäkerheten och öka efterlevnaden av förordningen.

(20)

Transportföretagens ansvar bör omfatta åtminstone transportföretag som är juridiska eller fysiska personer, och det bör också innebära att åtgärder kan vidtas mot fysiska personer som begår, anstiftar eller medverkar till överträdelser mot denna förordning.

(21)

Det är nödvändigt att förare som arbetar för flera transportföretag förser varje företag med lämplig information så att de kan uppfylla sina åtaganden enligt denna förordning.

(22)

För att kunna främja social utveckling och förbättra trafiksäkerheten bör varje medlemsstat även i fortsättningen ha rätt att vidta vissa lämpliga åtgärder.

(23)

Nationella undantag bör återspegla förändringar inom vägtransportsektorn och de bör begränsas till de områden som för närvarande inte är utsatta för konkurrens.

(24)

Medlemsstaterna bör fastställa regler för fordon som används för persontransporter i linjetrafik, om linjens längd inte överstiger 50 kilometer. Dessa regler bör ge tillräckligt skydd vad gäller tillåtna körtider och obligatoriska raster och viloperioder.

(25)

För att på ett effektivt sätt kunna kontrollera efterlevnaden av bestämmelserna bör samtliga nationella och internationella persontransporter i linjetrafik kontrolleras genom användning av standardfärdskrivare.

(26)

Medlemsstaterna bör fastställa sanktioner vid överträdelser av denna förordning och se till att de verkställs. Dessa sanktioner måste vara effektiva, proportionella, avskräckande och icke‐diskriminerande. I medlemsstaternas gemensamma regelsystem för åtgärder bör även ingå möjligheten att hindra fortsatt färd med fordonet vid allvarliga överträdelser. De bestämmelser i förordningen som gäller sanktioner eller rättsliga förfaranden bör inte inverka på nationella regler när det gäller bevisbördan.

(27)

För att på ett otvetydigt och effektivt sätt kunna kontrollera att bestämmelserna efterlevs bör bestämmelserna om transportföretagens och förarnas ansvar vid överträdelser av denna förordning harmoniseras. Ansvaret kan innebära straff‐, civil‐ och förvaltningsrättsliga sanktioner beroende på vad som tillämpas i medlemsstaten.

(28)

Eftersom målet med denna förordning, nämligen att fastställa tydliga och gemensamma bestämmelser om körtider, raster och viloperioder, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och det därför på grund av behovet av samordnade åtgärder bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(29)

De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra denna förordning bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (7).

(30)

Eftersom bestämmelserna om lägsta ålder för förare har fastställts i direktiv 2003/59/EG (8) och måste införlivas före 2009 måste det i denna förordning enbart ingå övergångsbestämmelser om besättningens lägsta ålder.

(31)

Förordning (EEG) nr 3821/85 bör ändras i syfte att förtydliga transportföretagens och förarnas specifika skyldigheter och främja rättslig säkerhet och underlätta kontroller av körtid och viloperioder vid vägkontroller.

(32)

Förordning (EEG) nr 3821/85 bör även ändras så att rättssäkerhet uppnås i fråga om nya datum för införande av digital färdskrivare och för utfärdande av förarkorten.

(33)

I och med införandet av färdskrivare genom förordning (EG) nr 2135/98 och den elektroniska lagring av förarens aktiviteter som därigenom sker på förarkortet för en tidsperiod på 28 dagar och fordonets hantering för en tidsperiod på 365 dagar, kan snabbare och mer omfattande vägkontroller göras i framtiden.

(34)

I direktiv 88/599/EEG (9) fastställs det att vägkontroller enbart skall omfatta dagliga körperioder, dygnsvila och raster. Då digitala färdskrivare införs lagras förarens och fordonets uppgifter elektroniskt, och uppgifterna kommer att kunna utvärderas elektroniskt på plats. Detta bör göra det möjligt att med tiden på ett enkelt sätt kontrollera dygnsvila och reducerad dygnsvila, veckoviloperioder eller reducerade veckoviloperioder samt kompensationsvila.

(35)

Erfarenheterna visar att efterlevnaden av bestämmelserna i förordningen och framför allt bestämmelserna om de maximala körtiderna under en tvåveckorsperiod inte kan säkerställas om inte verksam och effektiv övervakning i förhållande till hela tidsperioden genomförs vid vägkontroller.

(36)

För att på ett så effektivt sätt som möjligt kunna övervaka och upprätthålla viss social lagstiftning inom vägtransportområdet bör tillämpningen av de rättsliga bestämmelser som gäller digitala färdskrivare överensstämma med denna förordning.

(37)

Av tydlighets‐ och rationaliseringsskäl bör förordning (EEG) nr 3820/1985 upphävas och ersättas med denna förordning.

a)

gods, om fordonens högsta tillåtna vikt, inklusive släpvagn eller påhängsvagn, överstiger 3,5 ton, eller

b)

passagerare med fordon som är konstruerade eller permanent inrättade för transport av mer än nio personer, inbegripet föraren, och avsedda för detta ändamål.

a)

enbart inom gemenskapen, eller

b)

mellan gemenskapen, Schweiz och de länder som är parter i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

a)

fordon som är registrerade i gemenskapen eller i länder som är parter i AETR, för hela resan,

b)

fordon som är registrerade i ett tredjeland som inte är part i AETR, endast för den del av resan som äger rum i gemenskapen eller i länder som är parter i AETR.

a)

fordon som används för persontransporter i linjetrafik, om linjens längd inte överstiger 50 kilometer,

b)

fordon vars högsta tillåtna hastighet inte överstiger 40 kilometer i timmen,

c)

fordon som ägs eller hyrs, utan förare, av försvarsmakten, räddningstjänsten, brandförsvaret och styrkor som är ansvariga för upprätthållande av allmän ordning, om transporten utförs till följd av de uppgifter som ålagts dessa yrkeskårer och genomförs under deras kontroll,

d)

fordon som används i nödsituationer eller för räddningsarbete, inbegripet fordon som används för icke-kommersiella transporter av humanitärt bistånd,

e)

specialfordon som används för sjukvårdsändamål,

f)

specialfordon för bärgning som används inom en radie av 100 km från den ort där fordonet är stationerat,

g)

fordon som provas på väg i samband med tekniskt utvecklingsarbete, reparation eller underhåll och nya eller ombyggda fordon som ännu inte tagits i drift,

h)

fordon eller en kombination av fordon med en högsta tillåtna vikt som inte överstiger 7,5 ton, vilka används för icke-kommersiell transport av gods,

i)

kommersiella fordon som betraktas som veteranfordon enligt lagstiftningen i den medlemsstat där de körs och som används för icke-kommersiell transport av personer eller gods.

a)

vägtransport: all körning helt eller delvis på en för allmän trafik upplåten väg med ett lastat eller olastat fordon som används för transport av personer eller gods.

b)

fordon: motorfordon, dragfordon, släpvagn och påhängsvagn eller en kombination av dessa fordon, enligt följande definitioner:

c)

förare: person som kör fordonet, även under kort tid, eller som i tjänsten medföljer i ett fordon för att vid behov vara tillgänglig för körning.

d)

rast: tidsperiod under vilken föraren inte får köra eller utföra något annat arbete och som endast skall utnyttjas för återhämtning.

e)

annat arbete: all verksamhet som definieras som arbetstid i artikel 3 a i direktiv 2002/15/EG utom ”körning”, inbegripet arbete för samma eller annan arbetsgivare inom eller utanför transportsektorn.

f)

vila: sammanhängande tidsperiod under vilken föraren fritt kan förfoga över sin tid.

g)

dygnsvila: tidsperiod under dygnet under vilken föraren fritt kan förfoga över sin tid och som består av normal dygnsvila eller reducerad dygnsvila.

h)

veckovila: tidsperiod under veckan under vilken föraren fritt kan förfoga över sin tid, vilken består av normal veckovila eller reducerad veckovila.

i)

vecka: tidsperiod mellan 00.00 på måndag och 24.00 på söndag.

j)

körtid: tid som registrerats som körning

k)

daglig körtid: sammanlagd körtid mellan slutet på en dygnsvila och början på nästa dygnsvila eller mellan en period av dygnsvila och en period av veckovila.

l)

körtid per vecka: sammanlagd körtid under en vecka.

m)

högsta tillåtna vikt: högsta tillåtna vikt för ett körklart och fullt lastat fordon.

n)

linjetrafik för persontransporter: nationell och internationell trafik enligt definitionen i artikel 2 i rådets förordning (EEG) nr 684/92 av den 16 mars 1992 om gemensamma regler för internationell persontransport med buss (10).

o)

multibemanning: bemanning av ett fordon där minst två förare medföljer fordonet för att köra det under varje körperiod mellan två på varandra följande perioder av dygnsvila eller mellan en period av dygnsvila och en period av veckovila. Närvaron av minst två förare är frivillig under den första timmen av multibemanning, men obligatorisk för den återstående perioden.

p)

transportföretag: fysiska och juridiska personer, sammanslutningar eller grupper av personer som inte är juridiska personer med eller utan vinstdrivande syfte samt offentliga organ, antingen med egen ställning som juridisk person eller underställda en myndighet med sådan ställning, vilka utför vägtransporter, oberoende av om detta sker för egen räkning eller mot betalning eller annan ersättning.

q)

körperiod: den sammanlagda körtiden från det att föraren börjar köra efter en viloperiod eller en rast till dess att han tar en viloperiod eller en rast. Körperioden får vara oavbruten eller avbruten.

a)

vid vägtransporter som utförs inom en medlemsstat inom en radie av 50 km från den ort där fordonet är stationerat, inbegripet kommuner vars centrum är belägna inom denna radie,

b)

om det sker i yrkesutbildningssyfte, och

c)

om det står i överensstämmelse med nationella arbetsrättsliga regler.

—

två normala veckovilor, eller

—

en normal veckovila och en reducerad veckovila om minst 24 timmar – minskningen skall dock kompenseras genom en motsvarande sammanhängande vila som skall tas ut före utgången av den tredje veckan efter veckan i fråga.

5.

a)

Fordon som ägs eller hyrs, utan förare, av statliga myndigheter för att utföra vägtransporter som inte konkurrerar med privata transportföretag.

b)

Fordon som används eller hyrs utan förare av jordbruks‐, trädgårds‐, skogs‐, uppfödnings‐ eller fiskeriföretag för godstransporter inom ramen för företagets egen verksamhet inom en radie av högst 100 km från den plats där företaget är beläget.

c)

Jordbrukstraktorer och skogsbrukstraktorer som används i jordbruks‐ och skogsbruksverksamhet, inom en radie av upp till 100 km från den plats där företaget som äger, hyr eller leasar fordonet är beläget.

d)

Fordon eller en kombination av fordon med en högsta tillåtna vikt som inte överstiger 7,5  ton

Sådana fordon får endast användas inom en radie av 50 km från den plats där företaget är beläget och på villkor att körningen av fordonen inte utgör förarens huvudsakliga uppgift.

e)

Fordon som uteslutande används på öar med en areal av högst 2 300 km2 vilka inte är förenade med landet i övrigt med broar, vadställen eller tunnlar öppna för motorfordon.

f)

Fordon som används för godstransporter inom en radie av 50 km från den plats där företaget är beläget och som drivs med hjälp av naturgas, flytande gas eller el vars högsta tillåtna vikt, inklusive släp eller påhängsvagn, inte överstiger 7,5 ton.

g)

Fordon som används för övningskörning och förarprov för erhållande av körkort eller yrkeskompetensbevis, förutsatt att fordonet inte används för kommersiell transport av gods eller passagerare.

h)

Fordon som används i samband med underhåll av avlopps-, översvämningsskydds-, vatten-, gas- och elanläggningar, underhåll och kontroll av vägar, insamling och bortskaffande av hushållsavfall, telekommunikationstjänster, radio- och TV-sändningar och pejling efter radio- och TV-sändare eller ‐mottagare.

i)

Fordon med mellan 10 och 17 sittplatser vilka uteslutande används för icke‐kommersiell persontransport.

j)

Specialfordon som transporterar cirkus‐ och nöjesfältsutrustning.

k)

Särskilt utrustade fordon för mobila projekt, vars främsta syfte är att användas som undervisningshjälpmedel när de är stationära.

l)

Fordon som används för uppsamling av mjölk från bondgårdar och för återlämning till bondgårdar av mjölkbehållare eller mjölkprodukter avsedda för djurfoder.

m)

Specialfordon för transport av pengar och/eller värdeföremål.

n)

Fordon som används för transport av djuravfall eller djurkadaver som inte är avsedda som människoföda.

o)

Fordon som uteslutande används på vägar inom knutpunktsanläggningar som hamnar, intermodala terminaler och järnvägsterminaler.

p)

Fordon som används för transport av levande djur från lantgårdar till lokala marknader och omvänt eller från marknader till lokala slakterier inom en radie på 50 km.

—

Nationell linjetrafik för persontransporter, där tidtabellen bekräftats av myndigheterna (i vilket fall endast undantag som avser raster får medges).

—

Nationell godstrafik på väg, för egen räkning eller för uthyrning eller mot ersättning, som inte påverkar den inre marknaden och som behövs för att bibehålla vissa industrisektorer på det berörda territoriet och där det i bestämmelserna om undantag i denna förordning fastställs en begränsad körradie på högst 100 km.

a)

i nationell linjetrafik för persontransporter, och

b)

i internationell linjetrafik för persontransporter, där linjelängden är högst 100 km och slutstationerna är belägna högst 50 km fågelvägen från en gräns mellan två medlemsstater.

a)

innehålla samtliga uppgifter i punkt 2 för en period som minst omfattar de närmast 28 föregående dagarna; dessa uppgifter skall uppdateras regelbundet, dock minst en gång i månaden,

b)

vara undertecknad av transportföretagets chef eller dennes företrädare,

c)

bevaras av transportföretaget i ett år efter utgången av den period som den omfattar; företaget skall, om en förare begär det, lämna ett utdrag ur hans tjänstgöringslista, och

d)

på begäran uppvisas för och överlämnas till behörig kontrolltjänsteman.

—

inte begicks på den berörda medlemsstatens territorium, och

—

har begåtts av ett företag som är etablerat i, eller en förare vars anställningsort ligger i en annan medlemsstat eller ett tredjeland,

a)

överträdelser av föreskrifterna i kapitel II som begåtts av personer som inte är bosatta i den ifrågavarande medlemsstaten och de påföljder som dessa överträdelser medfört,

b)

sanktioner beslutade av en medlemsstat mot personer som är bosatta i staten för överträdelser som begåtts i andra medlemsstater.

a)

granska ärenden där tillämpningen av bestämmelserna i denna förordning skiljer sig åt, särskilt i fråga om körtider, raster och viloperioder,

b)

förtydliga bestämmelserna i denna förordning för att de skall kunna tillämpas enhetligt.

1.

Artikel 2 skall ersättas med följande:

”Artikel 2

I denna förordning skall de definitioner gälla som anges i artikel 4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 561/2006 av den 15 mars 2006 om harmonisering av viss sociallagstiftning på vägtransportområdet och om ändring av rådets förordningar (EEG) 3821/85 och (EG) nr 2135/98 (13).

2.

Artikel 3.1, 3.2 och 3.3 skall ersättas med följande:

”1.   Färdskrivare skall vara installerade och användas i fordon som är registrerade i en medlemsstat och som används för transporter på väg av passagerare eller gods, med undantag för sådana fordon som avses i artikel 3 i förordning (EG) nr 561/2006. Fordon som avses i artikel 16.1 i förordning (EG) nr 561/2006 och fordon som var undantagna från tillämpningsområdet för förordning (EEG) nr 3820/85 men som inte längre är undantagna enligt förordning (EG) nr 561/2006 skall senast den 31 december 2007 uppfylla detta krav.

2.   Medlemsstaterna får undanta de fordon som avses i artikel 13.1 och 13.3 i förordning (EG) nr 561/2006 från denna förordnings tillämpningsområde.

3.   Medlemsstaterna får, med kommissionens tillstånd, från denna förordnings tillämpningsområde undanta fordon som används för de transporter som avses i artikel 14 i förordning (EG) nr 561/2006.”

3.

Artikel 14.2 skall ersättas med följande:

”2.   Företaget skall bevara diagramblad och utskrifter, när utskrifter har gjorts för att uppfylla kraven i artikel 15.1, i kronologisk ordning och i läsbart format i minst ett år efter användandet och skall på begäran överlämna kopior till de berörda förarna. Företaget skall också lämna kopior av uppgifter som överförts från förarkorten till de berörda förare som begär detta samt utskrifterna av dessa kopior. Diagrambladen, utskrifterna och de överförda uppgifterna skall på begäran uppvisas för eller överlämnas till en behörig kontrolltjänsteman.”

4.

Artikel 15 skall ändras på följande sätt:

1.

Artikel 2.1 a skall ersättas med följande:

2.

Artikel 2.2 skall ersättas med följande:

”2.   Medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att kunna utfärda förarkort senast den tjugonde dagen efter offentliggörandet av förordning (EG) nr 561/2006.”

11.4.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 102/15

(1)

I kommissionens meddelande ”Säker gruvdrift: en uppföljning av den senaste tidens gruvolyckor”, presenteras ett initiativ till reglering av hanteringen av avfall från utvinningsindustrin som en prioriterad åtgärd. Denna åtgärd skall komplettera andra initiativ i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/105/EG av den 16 december 2003 om ändring av rådets direktiv 96/82/EG om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår (4), och utarbetandet av ett dokument om bästa tillgängliga teknik för hantering av sten- och bearbetningsavfall från gruvdrift inom ramen för rådets direktiv 96/61/EG av den 24 september 1996 om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar (5).

(2)

I sin resolution (6) av den 5 juli 2001 om meddelandet uttryckte Europaparlamentet sitt starka stöd för ett direktiv om avfall från utvinningsindustrin.

(3)

I Europaparlamentets och rådets beslut nr 1600/2002/EG av den 22 juli 2002 om fastställande av gemenskapens sjätte miljöhandlingsprogram (7) fastställs det som mål för avfall som fortfarande genereras att dess farlighetsgrad bör minskas och det bör utgöra så liten risk som möjligt att företräde bör ges åt återvinning, särskilt materialåtervinning, att mängden avfall som skall bortskaffas bör minimeras och bortskaffas på ett säkert sätt och att avfall som är avsett att bortskaffas bör behandlas så nära uppkomstplatsen som möjligt, i den mån det inte leder till en minskning av effektiviteten i avfallshanteringen. I beslut nr 1600/2002/EG föreskrivs också att åtgärder skall utvecklas för att förebygga risker för stora olyckshändelser som en prioriterad åtgärd inom området olyckor och katastrofer, särskilt risker som uppstår på grund av gruvdrift; dessutom föreskrivs utvecklingen av åtgärder avseende gruvavfall. I beslut nr 1600/2002/EG föreskrivs även som en prioriterad åtgärd att man skall främja hållbar förvaltning inom utvinningsindustrin i syfte att minska deras miljöpåverkan.

(4)

I enlighet med målen för gemenskapens miljöpolitik behövs det minimikrav för att förebygga eller i möjligaste mån begränsa sådana skadliga effekter på miljön eller människors hälsa som kan uppkomma till följd av hanteringen av avfall från utvinningsindustrin, exempelvis bearbetningsavfall (dvs. det fasta avfall eller den suspension som återstår efter olika typer av bearbetning av mineral), gråberg och andra jordlager (dvs. material som flyttas vid utvinning för att komma åt en malm- eller mineraltillgång, däribland även under utvecklingsfasen innan produktion inleds), och matjorden (dvs. markens översta skikt) förutsatt att det handlar om avfall enligt definitionen i rådets direktiv 75/442/EEG av den 15 juli 1975 om avfall (8).

(5)

I enlighet med punkt 24 i genomförandeplanen från Johannesburg om hållbar utveckling som antogs inom ramen för Förenta nationernas världstoppmöte 2002 om hållbar utveckling måste resursbasen för ekonomisk och social utveckling skyddas och den nuvarande tendensen med naturresursförstöring vändas genom hållbar och integrerad förvaltning av naturresursbasen.

(6)

Följaktligen bör detta direktiv omfatta hanteringen av avfall från landbaserad utvinningsindustri, dvs. avfall från prospektering, utvinning, (däribland även utvecklingsfasen innan produktion inleds), bearbetning och lagring av mineraltillgångar och från drift av stenbrott. Sådan hantering bör emellertid grundas på de principer och prioriteringar som fastställs i direktiv 75/442/EEG, vilket, i enlighet med artikel 2.1 b ii i det direktivet, fortsätter att gälla för alla former av hantering av avfall från utvinningsindustrin som inte omfattas av det här direktivet.

(7)

I syfte att undvika dubbelarbete och orimliga administrativa krav bör direktivets räckvidd begränsas till sådan verksamhet som anses vara viktigast för att uppnå direktivets mål.

(8)

Bestämmelserna i detta direktiv bör därför inte gälla för sådana avfallsflöden som uppstår i samband med verksamhet för utvinning eller bearbetning av mineral som inte direkt har med utvinnings- eller bearbetningsprocessen att göra, såsom hushållsavfall, spillolja, uttjänta fordon, använda batterier och ackumulatorer. Hanteringen av sådant avfall bör omfattas av bestämmelserna i rådets direktiv 75/442/EEG eller rådets direktiv 1999/31/EG av den 26 april 1999 om deponering av avfall (9) eller annan relevant gemenskapslagstiftning i likhet med vad som gäller för avfall som uppstår vid en prospekterings-, utvinnings- eller bearbetningsanläggning och som transporteras till en plats som inte är en avfallsanläggning i enlighet med detta direktiv.

(9)

Detta direktiv bör inte heller gälla för avfall som uppkommer vid offshore‐prospektering, offshore-utvinning och offshore-bearbetning av mineraltillgångar, eller för injektering av vatten och återföring av grundvatten som pumpats upp, medan inert avfall, icke‐farligt prospekteringsavfall, icke‐förorenad jord och avfall från utvinning, bearbetning och lagring av torv endast bör omfattas av ett begränsat antal bestämmelser, med tanke på den låga risk de medför för miljön. För icke‐farligt icke‐inert avfall får medlemsstaterna sänka eller frångå vissa krav. Sådana undantag bör dock inte tillämpas på avfallsanläggningar av kategori A.

(10)

Detta direktiv omfattar visserligen hanteringen av sådant avfall från utvinningsindustrin som kan vara radioaktivt, men bör inte täcka sådana aspekter som är specifika för radioaktivitet, som omfattas av fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom).

(11)

I syfte att respektera de principer och prioriteringar som fastställs i direktiv 75/442/EEG, i synnerhet i artiklarna 3 och 4 i detta, bör medlemsstaterna se till att verksamhetsutövare inom utvinningsindustrin vidtar alla nödvändiga åtgärder för att förebygga eller i möjligaste mån begränsa alla faktiska eller potentiella negativa effekter på miljön och folkhälsan till följd av hanteringen av avfall från utvinningsindustrin.

(12)

Sådana åtgärder bör bland annat grundas på bästa tillgängliga teknik enligt definitionen i direktiv 96/61/EG, och medlemsstaterna bör själva, när de tillämpar sådan teknik, avgöra hur avfallets tekniska egenskaper, dess geografiska belägenhet och de lokala miljöförhållandena lämpligast kan beaktas.

(13)

Medlemsstaterna bör se till att verksamhetsutövare inom utvinningsindustrin utarbetar lämpliga avfallshanteringsplaner för förebyggande eller reducering, behandling, återvinning och bortskaffande av utvinningsavfall. Sådana planer bör struktureras så att de garanterar att avfallshanteringsalternativ planeras på lämpligt sätt för att minska uppkomst av avfall och göra avfallet mindre skadligt, samt för att främja avfallsåtervinning. Dessutom bör avfall från utvinningsindustrin karakteriseras på grundval av sin sammansättning så att man i största möjliga mån kan garantera att sådant avfall endast reagerar på förutsebart sätt.

(14)

För att minska olycksrisken och garantera hög skyddsnivå för miljö och folkhälsa bör medlemsstaterna se till att alla verksamhetsutövare vid avfallsanläggningar av kategori A tillämpar en strategi för att undvika allvarliga olyckshändelser vid avfallshantering. I fråga om förebyggande åtgärder bör detta även omfatta utarbetandet av ett säkerhetssystem, beredskapsplaner som kan användas vid olyckor och spridning av säkerhetsinformation till alla personer som kan tänkas beröras av en allvarlig olyckshändelse. Om en olycka inträffar bör verksamhetsutövarna vara skyldiga att förse de behöriga myndigheterna med all relevant information som kan behövas för att lindra de faktiska eller potentiella miljöskadorna. Dessa särskilda bestämmelser bör inte gälla för sådana anläggningar inom utvinningsindustrin som omfattas av direktiv 96/82/EG.

(15)

En avfallsanläggning bör inte klassificeras i kategori A enbart på grundval av risker för säkerhets- och hälsoskyddet för arbetstagare i utvinningsindustrier som omfattas av annan gemenskapslagstiftning, särskilt direktiv 92/91/EEG (10) och 92/104/EEG (11).

(16)

På grund av de särskilda omständigheter som präglar hantering av avfall från utvinningsindustrin är det nödvändigt att införa särskilda ansöknings- och tillståndsförfaranden för avfallsanläggningar som tar emot sådant avfall. Medlemsstaterna bör dessutom vidta de åtgärder som krävs för att se till att de behöriga myndigheterna regelbundet omprövar och, om så behövs, uppdaterar villkoren för tillståndet.

(17)

Medlemsstaterna bör åläggas att se till att allmänheten informeras om ansökningar om avfallshanteringstillstånd och att den berörda allmänheten rådfrågas innan ett avfallshanteringstillstånd utfärdas, i enlighet med Förenta nationernas ekonomiska kommission för Europas konvention av den 25 juni 1998 om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor (Århuskonventionen).

(18)

Det är nödvändigt att tydligt ange de krav som anläggningar för avfall från utvinningsindustrin bör uppfylla vad beträffar lokalisering, förvaltning, kontroll, stängning samt åtgärder för förebyggande av och skydd mot alla slags miljöhot på både kort och lång sikt, och särskilt mot förorening av grundvattnet genom lakvatteninfiltration i marken.

(19)

Det är nödvändigt att tydligt definiera de anläggningar av kategori A som används för hantering av avfall från utvinningsindustrin, med utgångspunkt från tänkbara effekter av eventuell förorening från driften av sådana anläggningar eller från olyckor som leder till utsläpp av avfall från en sådan anläggning.

(20)

Avfall som läggs tillbaka i håligheter efter brytning, i rehabiliterings- eller konstruktionssyfte som har samband med mineralutvinningsprocessen, till exempel uppbyggnad eller underhåll av tillträdesvägar för maskiner, av transportramper, skiljeväggar, säkerhetsbarrikader eller tryckbankar i håligheter, måste också omfattas av vissa bestämmelser så att skydd av grundvatten och/eller ytvatten, avfallets stabilitet och lämplig övervakning kan garanteras efter det att denna verksamhet slutförts. Sådant avfall bör därför inte omfattas av kraven i detta direktiv som uteslutande avser avfallsanläggningar, med undantag för de krav som finns i den särskilda bestämmelsen om håligheter efter brytning.

(21)

I syfte att se till att anläggningar för avfall från utvinningsindustrin byggs och underhålls korrekt bör medlemsstaterna vidta lämpliga åtgärder för att se till att sådana anläggningars konstruktion, lokalisering och skötsel handhas av personer med teknisk kompetens. Det är nödvändigt att se till att verksamhetsutövare och personal har sådan utbildning och kunskap som ger dem de kvalifikationer och färdigheter som behövs. Dessutom bör de behöriga myndigheterna kontrollera att verksamhetsutövarna vidtar lämpliga åtgärder avseende konstruktion och underhåll av nya avfallsanläggningar eller utbyggnad eller ombyggnad av befintliga avfallsanläggningar, inbegripet under fasen efter stängning.

(22)

Det är nödvändigt att fastställa övervakningsförfaranden för drift och efterbehandling av avfallsanläggningar. En efterbehandlingsperiod för övervakning och kontroll av avfallsanläggningar i kategori A bör fastställas som står i proportion till den risk som den enskilda avfallsanläggningen utgör, enligt samma krav som i direktiv 1999/31/EG.

(23)

Det är nödvändigt att avgöra när och hur en avfallsanläggning som betjänar utvinningsindustrin bör stängas samt att fastställa verksamhetsutövarens skyldigheter och ansvar under perioden efter stängning.

(24)

Medlemsstaterna bör kräva att verksamhetsutövare inom utvinningsindustrin genomför övervakning och förvaltningskontroller i syfte att undvika förorening av vatten och mark och identifiera alla skadliga effekter på miljön och människors hälsa som avfallsanläggningarna kan ge upphov till. I syfte att minska vattenföroreningar bör utsläpp av avfall i en vattenrecipient överensstämma med bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG av den 23 oktober 2000 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område (12). Dessutom bör koncentrationerna i bearbetningsavfall/dammar av cyanid och cyanidföreningar från vissa sektorer av utvinningsindustrin, med tanke på deras skadliga och toxiska egenskaper, minskas till lägsta möjliga nivå med hjälp av bästa tillgängliga teknik. Tröskelvärden för högsta tillåtna koncentration bör fastställas i enlighet därmed och, under alla omständigheter, i överensstämmelse med de särskilda kraven i detta direktiv i syfte att förebygga skadliga effekter.

(25)

Verksamhetsutövare vid avfallsanläggningar som betjänar utvinningsindustrin bör vara skyldiga att deponera en finansiell säkerhet eller motsvarande i enlighet med förfaranden som skall fastställas av medlemsstaterna för att garantera att alla skyldigheter som föreskrivs i tillståndet uppfylls, inbegripet alla bestämmelser om stängning och åtgärder därefter av avfallsanläggningen. Den finansiella säkerheten bör vara tillräckligt stor för att täcka kostnaderna för rehabilitering av det område som påverkats av avfallsanläggningen – vilket inbegriper själva avfallsanläggningen såsom den beskrivs i den avfallshanteringsplan som utarbetats i enlighet med artikel 5 och som krävs för det tillstånd som föreskrivs i artikel 7 – utförd av en oberoende tredje part med lämpliga kvalifikationer. Garantin måste också tillhandahållas innan deponeringsverksamheten inleds i avfallsanläggningen och bör anpassas regelbundet. Dessutom är det viktigt att klargöra att verksamhetsutövare vid avfallsanläggningar som betjänar utvinningsindustrin omfattas av lämpligt skadeståndsansvar för miljöskador eller överhängande skadehot som uppkommer genom deras verksamhet i enlighet med principen om att förorenaren betalar och i överensstämmelse med Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/35/EG av den 21 april 2004 om ansvar för att förebygga och avhjälpa miljöskador (13).

(26)

För att driva sådana avfallsanläggningar som betjänar utvinningsindustrin och som sannolikt kan få betydande gränsöverskridande skadlig inverkan på miljön, och därav följande hot mot människors hälsa, i en annan medlemsstat behövs det ett gemensamt förfarande som underlättar samråd mellan grannländer. Ett sådant förfarande bör också garantera att tillräckligt informationsutbyte förekommer mellan myndigheterna och att allmänheten erhåller korrekt och tillräcklig information om alla sådana avfallsanläggningar som kan få skadlig inverkan på miljön i den andra medlemsstaten.

(27)

Medlemsstaterna måste se till att behöriga myndigheter upprättar ett effektivt system för inspektioner av eller likvärdiga kontrollåtgärder beträffande avfallsanläggningar som betjänar utvinningsindustrin. Utan att det påverkar en verksamhetsutövares skyldigheter enligt tillståndet bör en inspektion genomföras innan deponeringsverksamheten inleds för att kontrollera att tillståndsvillkoren uppfylls. Dessutom bör medlemsstaterna se till att verksamhetsutövare och deras efterföljare har aktuell dokumentation om sådana avfallsanläggningar och att verksamhetsutövare lämnar över uppgifter om avfallsanläggningens tillstånd och drift till sina efterföljare.

(28)

Medlemsstaterna bör regelbundet rapportera till kommissionen om genomförandet av detta direktiv, inbegripet uppgifter om olyckor och incidenter. Kommissionen bör rapportera till Europaparlamentet och rådet på grundval av dessa rapporter.

(29)

Medlemsstaterna bör fastställa bestämmelser om sanktioner vid överträdelser av detta direktiv och se till att de genomförs. Dessa sanktioner bör vara effektiva, proportionella och avskräckande.

(30)

Medlemsstaterna måste se till att det på deras respektive territorium görs inventeringar av stängda, inbegripet nedlagda, avfallsanläggningar, i syfte att fastställa vilka som förorsakar allvarliga negativa miljöeffekter eller kan bli allvarliga hot mot människors hälsa eller miljön på medellång eller kort sikt. Dessa inventeringar bör ligga till grund för ett lämpligt åtgärdsprogram.

(31)

Kommissionen bör garantera ett lämpligt utbyte på medlemsstatsnivå av vetenskaplig och teknisk information om hur inventering av stängda avfallsanläggningar skall gå till, och om utvecklingen av metoder för att hjälpa medlemsstaterna att efterleva detta direktiv vid rehabiliteringen av stängda avfallsanläggningar. Dessutom bör informationsutbyte om bästa tillgängliga teknik garanteras inom och mellan medlemsstaterna.

(32)

För att artikel 6 i fördraget skall tillämpas konsekvent måste miljöskyddskraven integreras i genomförandet av gemenskapens politik och verksamhet i syfte att främja en hållbar utveckling.

(33)

Detta direktiv skulle kunna vara ett nyttigt instrument att beakta i samband med kontrollen av att gemenskapsfinansierade utvecklingsbiståndsprojekt innefattar sådana åtgärder som behövs för att så långt som möjligt förebygga eller minska eventuella negativa miljöeffekter. Detta står i överensstämmelse med artikel 6 i fördraget, särskilt i fråga om att miljöskyddskraven skall integreras i gemenskapens politik inom området utvecklingssamarbete.

(34)

Målet för detta direktiv, nämligen förbättrad hantering av avfall från utvinningsindustrin, kan inte i tillräcklig utsträckning uppnås av medlemsstaterna var och en för sig, eftersom inkorrekt hantering av sådant avfall kan leda till gränsöverskridande föroreningar. I enlighet med principen om att förorenaren betalar är det bland annat nödvändigt att beakta eventuella skador på miljön förorsakade av utvinningsindustrins avfall, och nationella skillnader i tillämpningen av den principen kan leda till mycket olika ekonomisk belastning för de berörda verksamhetsutövarna. Dessutom gör olikheter i de nationella strategierna för hantering av avfall från utvinningsindustrin det svårt att uppnå målet att garantera en miniminivå av säker och ansvarsfull hantering av sådant avfall och att maximera återvinningen av sådant avfall i hela gemenskapen. Eftersom målet, på grund av direktivets omfattning och verkningar, bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(35)

De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra detta direktiv bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (14).

(36)

Driften av avfallsanläggningar som redan är befintliga när detta direktiv införlivas bör regleras så att nödvändiga åtgärder inom en särskilt angiven tidsperiod kan vidtas för att anpassa sådana anläggningar till detta direktiv.

(37)

I enlighet med punkt 34 i det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning (15) uppmanas medlemsstaterna att för egen del och i gemenskapens intresse upprätta egna tabeller som så vitt det är möjligt visar överensstämmelsen mellan direktivet och införlivandeåtgärderna samt att offentliggöra dessa tabeller.

(a)

Avfall som uppkommer vid prospektering, utvinning och bearbetning av mineraltillgångar och drift av stenbrott, men som inte härrör direkt från dessa verksamheter.

(b)

Avfall från prospektering, utvinning och bearbetning av mineraltillgångar offshore.

(c)

Injektering av vatten och återföring av grundvatten som pumpats upp, i enlighet med vad som anges i artikel 11.3 j första och andra strecksatserna i direktiv 2000/60/EG i den utsträckning som detta är tillåtet enligt den artikeln.

1)

avfall: avfall så som det definieras i artikel 1 a i direktiv 75/442/EEG.

2)

farligt avfall: avfall som omfattas av artikel 1.4 i rådets direktiv 91/689/EEG av den 12 december 1991 om farligt avfall (16).

3)

inert avfall: avfall som inte genomgår några väsentliga fysikaliska, kemiska eller biologiska förändringar. Inert avfall löses inte upp, brinner inte och reagerar inte fysikaliskt eller kemiskt på något annat sätt, inte heller bryts det ned biologiskt eller inverkar på andra material som det kommer i kontakt med på ett sätt som kan förorena miljön eller skada människors hälsa. Avfallets totala lakbarhet och föroreningsinnehåll samt lakvattnets ekotoxicitet skall vara obetydliga och får framför allt inte äventyra yt‐ och/eller grundvattnets kvalitet.

4)

icke‐förorenad jord: jord som avlägsnas från markens översta skikt under utvinningsverksamheten och som inte klassificeras som förorenad enligt den nationella lagstiftningen i den medlemsstat där platsen för verksamheten är belägen eller enligt gemenskapslagstiftningen.

5)

mineraltillgångar eller mineral: naturligt förekommande fyndigheter i jordskorpan av ett organiskt eller oorganiskt ämne som energibränsle, malm, industrimineral och konstruktionsmineral, men med undantag för vatten.

6)

utvinningsindustri: alla anläggningar och företag som bedriver utvinning av mineraltillgångar i kommersiellt syfte ovan eller under jord, inbegripet utvinning genom borrning av borrhål, eller bearbetning av det utvunna materialet.

7)

offshore: det område av havet och havsbottnen som sträcker sig från lågvattenlinjen för normalt eller medelstarkt tidvatten och utåt.

8.

bearbetning: mekaniska, fysikaliska, biologiska, termiska eller kemiska processer eller kombinationer av processer, som tillämpas på mineraltillgångar, inbegripet från driften av stenbrott, i syfte att utvinna mineral, inklusive partikelstorleksändring, klassering, separering, lakning, och omanrikning av tidigare kasserat avfall, men med undantag för smältning, (andra uppvärmningsprocesser än kalkbränning) och metallurgisk verksamhet.

9.

bearbetningsavfall: fast avfall eller suspension som återstår efter bearbetning av mineral genom separeringsprocesser (till exempel krossning, malning, storlekssortering, flotation och andra fysikalisk‐kemiska metoder) för att skilja värdefulla mineral från mindre värdefullt berg.

10.

upplag: konstruerad anläggning för deponering av fast avfall på markytan.

11.

fördämning: konstruerad struktur för att hålla tillbaka eller stänga in vatten och/eller avfall i en damm.

12.

damm: naturlig eller konstruerad anläggning för deponering, tillsammans med olika mängder fritt vatten, av finkornigt avfall, normalt sett bearbetningsavfall, som uppkommit vid bearbetning av mineraltillgångar och vid rening och återvinning av processvatten.

13.

svagt syralöslig cyanid: cyanid och cyanidföreningar som dissocieras med svag syra vid ett visst, angivet pH‐värde.

14)

lakvatten: vätska som perkolerar genom det deponerade avfallet och släpps ut från eller samlas upp i en avfallsanläggning, inbegripet förorenat lakvatten, som kan ha skadliga effekter på miljön om det inte behandlas på lämpligt sätt.

15)

avfallsanläggning: område avsett för uppsamling eller deponering av utvinningsavfall i fast eller flytande form eller i lösning eller suspension under följande tidsperioder:

Sådana anläggningar kan inbegripa fördämningar eller andra konstruktioner avsedda att stänga inne, hålla tillbaka, avgränsa eller på annat sätt stödja en sådan anläggning, samt exempelvis upplag och dammar, med undantag för håligheter efter brytning där avfall läggs tillbaka, efter utvinning av mineral, i rehabiliterings- och konstruktionssyfte.

16)

allvarlig olyckshändelse: händelse på en plats vid verksamhet som rör hantering av utvinningsavfall i en anläggning som omfattas av detta direktiv och som medför allvarlig fara för människors hälsa och/eller miljön, omedelbart eller på sikt, på eller utanför platsen för verksamheten.

17)

farliga ämnen: ämnen, blandningar eller preparat som är farliga i den mening som avses i direktiv 67/548/EEG (17) eller direktiv 1999/45/EG (18).

18)

bästa tillgängliga teknik: enligt definitionen i artikel 2.11 i direktiv 96/61/EG.

19)

vattenrecipient: ytvatten, grundvatten, vatten i övergångszoner samt kustvatten enligt definitionerna i artikel 2.1, 2.2, 2.6 och 2.7 i direktiv 2000/60/EG.

20)

rehabilitering: behandling av område som påverkats av en avfallsanläggning, så att området återställs i tillfredsställande skick, särskilt med avseende på markvalitet, djur‐ och växtliv, naturliga livsmiljöer, sötvattensystem, landskap och eventuella nyttoanvändningar.

21)

prospektering: sökandet efter ekonomiskt intressanta mineralfyndigheter, med bland annat provtagning, provtagning i större skala, borrning och djupgrävning, men däremot inte det arbete som krävs för att förbereda fyndigheterna för utvinning och inte heller sådan verksamhet som står i direkt samband med befintlig utvinning.

22)

allmänheten: en eller flera fysiska eller juridiska personer och, i enlighet med nationell lagstiftning eller praxis, sammanslutningar, organisationer eller grupper av dessa.

23)

den berörda allmänheten: den del av allmänheten som berörs eller som kan bli berörd, eller som har ett intresse av den beslutsprocess i miljöärenden som avses i artiklarna 6 och 7 i detta direktiv; icke‐statliga organisationer som främjar miljöskydd och som uppfyller eventuella krav i nationell lagstiftning skall enligt denna definition anses ha ett sådant intresse.

24)

verksamhetsutövare: den fysiska eller juridiska person som har ansvar för hanteringen av utvinningsavfall i enlighet med den nationella lagstiftningen i den medlemsstat där avfallshanteringen äger rum, bland annat i fråga om tillfällig lagring av utvinningsavfall samt driftsfaser och faser efter stängning.

25)

avfallsinnehavare: den som producerar utvinningsavfallet eller den fysiska eller juridiska person som äger eller är i besittning av det.

26)

behörig person: en fysisk person som, enligt den nationella lagstiftningen i den medlemsstat där personen är verksam, har den tekniska kunskap och erfarenhet som behövs för att utföra de uppgifter som följer av detta direktiv.

27)

behörig myndighet: den eller de myndigheter som en medlemsstat utser som ansvarig för att utföra de åligganden som följer av detta direktiv.

28)

plats för verksamheten: allt område på en specifik geografisk plats som förvaltas av en verksamhetsutövare.

29)

väsentlig förändring: en ändring i fråga om struktur eller drift av en avfallsanläggning, som, enligt den behöriga myndighetens uppfattning, kan få betydande negativa följder för människors hälsa eller miljön.

a)

Att förebygga eller minska avfallsproduktionen och avfallets skadlighet, särskilt genom att beakta

b)

Att främja återvinning av utvinningsavfall genom materialutnyttjande, återanvändning eller återinsamling av sådant avfall där detta är lämpligt ur miljösynpunkt med beaktande av gemenskapens miljönormer och, i förekommande fall, av andra krav i detta direktiv.

c)

Att se till att bortskaffandet av utvinningsavfallet sker på ett sätt som är säkert på kort och lång sikt, framför allt genom att under konstruktionsskedet beakta hanteringen under avfallsanläggningens drift och efter det att den stängts, samt genom att välja en konstruktion som

a)

När så är tillämpligt, den föreslagna klassificeringen för avfallsanläggningen enligt de kriterier som fastställts i bilaga III enligt följande:

b)

Karakterisering av avfall i enlighet med bilaga II och den beräknade sammanlagda mängden utvinningsavfall som kommer att produceras under driftsfasen.

c)

En redogörelse för den drift som kommer att generera avfall, och för all eventuell följande behandling av sådant avfall.

d)

En redogörelse för hur deponeringen av sådant avfall kan inverka skadligt på miljön och människors hälsa, samt för de förebyggande åtgärder som skall vidtas i syfte att minska inverkan på miljön under drift och efter stängning av anläggningen, inbegripet de aspekter som avses i artikel 11.2 a, b, d och e.

e)

De föreslagna kontroll‐ och övervakningsförfarandena enligt artikel 10 (i tillämpliga fall) och artikel 11.2 c.

f)

Den föreslagna planen för stängning, inbegripet rehabilitering, åtgärder efter stängning och övervakning i enlighet med artikel 12.

g)

Åtgärder för förebyggande eller minimering av försämring av vattnets status i enlighet med direktiv 2000/60/EG och av förorening av luft och mark enligt artikel 13.

h)

En undersökning av förhållandena i det område som kommer att påverkas av avfallsanläggningen.

a)

Att behärska och begränsa allvarliga olyckshändelser och andra incidenter för att minimera deras effekter och i synnerhet begränsa skadorna på människors hälsa och miljön.

b)

Att genomföra de åtgärder som behövs för att skydda människors hälsa och miljön för effekterna av allvarliga olyckshändelser och andra incidenter.

c)

Att förmedla nödvändig information till allmänheten och till berörd samhällsservice eller berörda myndigheter i området.

d)

Att möjliggöra rehabilitering, återställande och rengöring av miljön efter allvarliga olyckshändelser.

a)

Verksamhetsutövarens personuppgifter.

b)

Den föreslagna platsen för avfallsanläggningen, inbegripet alla alternativ.

c)

Avfallshanteringsplanen enligt artikel 5.

d)

Lämpliga arrangemang för den finansiella säkerheten eller motsvarande som krävs enligt artikel 14.

e)

Uppgifter som verksamhetsutövaren tillhandahållit i enlighet med artikel 5 i direktiv 85/337/EEG (19), om en miljökonsekvensbedömning krävs enligt det direktivet.

a)

verksamhetsutövaren uppfyller alla tillämpliga krav i detta direktiv,

b)

avfallshanteringen inte direkt strider mot eller på annat sätt stör tillämpningen av den eller de relevanta avfallshanteringsplaner som avses i artikel 7 i direktiv 75/442/EEG.

—

vid väsentliga förändringar i avfallsanläggningens drift eller i det deponerade avfallet,

—

på grundval av de övervakningsresultat som i enlighet med artikel 11.3 rapporteras av verksamhetsutövaren eller de inspektioner som utförs i enlighet med artikel 17,

—

med ledning av informationsutbytet om väsentliga förändringar i bästa tillgängliga teknik enligt artikel 21.3.

(a)

Ansökan om tillstånd.

(b)

I förekommande fall att ett beslut angående en ansökan om tillstånd kräver samråd mellan medlemsstaterna i enlighet med artikel 16.

(c)

Uppgifter om de myndigheter som är behöriga att fatta beslut, från vilka information kan erhållas eller till vilka kommentarer eller frågor kan lämnas, samt uppgifter om tidplanen för att inkomma med kommentarer eller frågor.

(d)

Typ av eventuella beslut.

(e)

I förekommande fall uppgifter om förslag till uppdatering av tillstånd eller tillståndsvillkor.

(f)

Angivande av när, var eller hur relevant information kommer att göras tillgänglig.

(g)

Detaljerade bestämmelser om allmänhetens deltagande i enlighet med punkt 7.

(a)

I enlighet med nationell lagstiftning, de viktigaste rapporter och rekommendationer som den behöriga myndigheten har fått in vid den tidpunkt då allmänheten informeras i enlighet med punkt 1.

(b)

I enlighet med bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/4/EG av den 28 januari 2003 om allmänhetens tillgång till miljöinformation (20), all information utöver den som avses i punkt 1 i denna artikel och som är av vikt för beslutsfattande i enlighet med artikel 7 i det här direktivet men som först blir tillgänglig efter det att den berörda allmänheten har informerats i enlighet med punkt 1 i denna artikel.

a)

Beslutets innehåll med en kopia av tillståndet.

b)

De skäl och överväganden som beslutet grundar sig på.

1)

garantera utvinningsavfallets stabilitet i enlighet med artikel 11.2 på motsvarande sätt,

2)

förebygga förorening av mark samt yt‐ och grundvatten i enlighet med artikel 13.1, 13.3 och 13.5 på motsvarande sätt,

3)

se till att utvinningsavfallet, liksom också håligheterna efter brytning, övervakas i enlighet med artikel 12.4 och 12.5 på motsvarande sätt.

(a)

Avfallsanläggningen skall vara placerad på en lämplig plats, särskilt mot bakgrund av gemenskapens eller den nationella lagstiftningens skyldigheter i fråga om skyddade områden samt geologiska, hydrologiska, hydrogeologiska, seismiska och geotekniska faktorer, och skall vara så konstruerad att den på kort och lång sikt uppfyller alla villkor avseende förebyggande av förorening av mark, luft, grundvatten och ytvatten med beaktande av särskilt direktiven 76/464/EEG (21), 80/68/EEG (22) och 2000/60/EG, effektiv uppsamling av förorenat vatten och lakvatten enligt kraven i tillståndet och begränsning av vatten‐ och vinderosion så långt det är tekniskt möjligt och ekonomiskt rimligt.

(b)

Avfallsanläggningen skall konstrueras, skötas och underhållas på ett sätt som på kort och lång sikt garanterar dess fysiska stabilitet och förebygger förorening och kontaminering av mark, luft, ytvatten och grundvatten, samt i möjligaste mån minimerar skador på landskapet.

(c)

Lämpliga planer och arrangemang skall vidtas så att anläggningen fortlöpande övervakas och inspekteras av behöriga personer och så att åtgärder kan vidtas om resultaten av denna övervakning visar på instabilitet eller vatten‐ eller markförorening.

(d)

Lämpliga arrangemang skall vidtas för rehabilitering av området och för stängning av avfallsanläggningen.

(e)

Lämpliga arrangemang skall vidtas för fasen efter stängning av avfallsanläggningen.

(a)

De relevanta villkoren i tillståndet är uppfyllda.

(b)

Den behöriga myndigheten har, på verksamhetsutövarens begäran, givit sitt godkännande.

(c)

Den behöriga myndigheten utfärdar ett motiverat beslut om detta.

(a)

alla strukturer som hör till anläggningen övervakas och bevaras, varvid kontroll‐ och mätutrustningen ständigt skall vara färdig att användas,

(b)

i förekommande fall överloppsrännor och bräddavlopp hålls rena och fria.

(a)

utvärdera det deponerade avfallets potential att generera lakvatten, samt lakvattnets innehåll av förorenande ämnen, både under driftsfasen och fasen efter stängning, och fastställa avfallsanläggningens vattenbalans,

(b)

förhindra eller minimera uppkomsten av lakvatten och att ytvatten eller grundvatten samt marken förorenas av avfallet,

(c)

uppsamla och behandla förorenat vatten och lakvatten från avfallsanläggningen så att det når upp till den kvalitet som krävs för att det skall få släppas ut.

(a)

alla skyldigheter enligt det tillstånd som utfärdats i enlighet med detta direktiv har uppfyllts, inbegripet bestämmelser om åtgärder efter stängning,

(b)

det alltid finns tillräckliga medel tillgängliga för att rehabilitera det område som påverkats av avfallsanläggningen, i enlighet med vad som beskrivs i den avfallshanteringsplan som utarbetats i enlighet med artikel 5 och som krävs för det tillstånd som föreskrivs i artikel 7.

(a)

Avfallsanläggningens sannolika miljöpåverkan, med särskilt beaktande av bland annat avfallsanläggningens kategori, avfallets egenskaper och den framtida användningen av det rehabiliterade området.

(b)

Antagandet att oberoende kvalificerade tredje parter kommer att bedöma situationen och utföra de rehabiliteringsarbeten som behövs.

(a)

genomföra artikel 20,

(b)

rehabilitera sådana stängda avfallsanläggningar som identifierats enligt artikel 20 för att uppfylla kraven i artikel 4. Sådana metoder skall möjliggöra införandet av lämpligaste riskbedömningsförfaranden och åtgärder för återställande som är anpassade till de olika geologiska, hydrogeologiska och klimatologiska förhållandena i hela Europa.

(a)

harmonisera och regelbundet överföra den information som avses i artiklarna 7.5 och 12.6,

(b)

genomföra artikel 13.6, bland annat tekniska krav avseende definitionen av svagt syralöslig cyanid och metoder för att mäta denna,

(c)

upprätta tekniska riktlinjer för fastställande av den finansiella säkerheten enligt artikel 14.2,

(d)

upprätta tekniska riktlinjer för inspektioner i enlighet med artikel 17,

(e)

komplettera de tekniska kraven för karakterisering av avfall i bilaga II,

(f)

tolka definitionen i artikel 3.3,

(g)

fastställa kriterier för klassificering av avfallsanläggningar i enlighet med bilaga III,

(h)

fastställa eventuella harmoniserade provtagningsnormer och analysmetoder som behövs för det tekniska genomförandet av detta direktiv.

—

inte längre tog emot avfall före den 1 maj 2006,

—

håller på att stänga i enlighet med gällande gemenskapslagstiftning eller nationell lagstiftning eller program som har godkänts av den behöriga myndigheten, och

—

i realiteten kommer att vara stängda senast den 31 december 2010.

11.4.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 102/35

(1)

Rådets förordningar (EEG) nr 3820/85 av den 20 december 1985 om harmonisering av viss social lagstiftning om vägtransporter (3) och (EEG) nr 3821/85 av den 20 december 1985 om färdskrivare vid vägtransporter (4) samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/15/EG av den 11 mars 2002 om arbetstidens förläggning för personer som utför mobilt arbete avseende vägtransporter (5) har stor betydelse för skapandet av en gemensam marknad för inlandstransporter, för trafiksäkerheten och för arbetsvillkoren.

(2)

I vitboken ”Den gemensamma transportpolitiken fram till 2010: Vägval inför framtiden” visar kommissionen på behovet av skärpta kontroller och sanktioner, särskilt när det gäller sociallagstiftning på vägtransportområdet; det är framför allt nödvändigt att öka antalet kontroller, uppmuntra ett systematiskt informationsutbyte mellan medlemsstaterna, samordna kontrollverksamheten och främja utbildning av den personal som övervakar att lagstiftningen efterlevs.

(3)

Det är därför nödvändigt att se till att de sociala reglerna tillämpas korrekt och att de tolkas på ett enhetligt sätt inom vägtransportområdet genom att fastställa minimikrav för medlemsstaternas enhetliga och effektiva kontroller av att de tillämpliga bestämmelserna följs. Dessa kontroller bör syfta till att förebygga och minska antalet överträdelser. Dessutom bör en mekanism införas för att se till att företag med en hög riskvärdering kontrolleras oftare och mer ingående.

(4)

När det gäller de risker som kan uppstå till följd av att förare är trötta bör åtgärder även vidtas med stöd av direktiv 2002/15/EG.

(5)

De åtgärder som föreskrivs i detta direktiv bör inte endast leda till bättre trafiksäkerhet, utan också bidra till en harmonisering av arbetsvillkoren i gemenskapen och främja lika villkor.

(6)

I och med att analoga färdskrivare ersätts med digitala färdskrivare kommer det successivt att bli möjligt att snabbare och mer exakt kontrollera en större mängd data, och därmed kommer medlemsstaterna att kunna genomföra fler kontroller. Procentandelen kontrollerade arbetsdagar för förare som omfattas av sociallagstiftningen bör därför gradvis öka till 4 %.

(7)

Vad gäller kontrollsystemen måste syftet vara att utveckla de nationella systemen så att de blir driftskompatibla och praktiskt användbara på europeisk nivå.

(8)

Alla tillsynsenheter bör ha tillgång till tillräcklig standardutrustning och lämpliga rättsliga befogenheter för att kunna utföra sina arbetsuppgifter effektivt och verkningsfullt.

(9)

Samtidigt som de uppgifter som föreskrivs i detta direktiv utförs på rätt sätt bör medlemsstaterna sträva efter att vägkontroller genomförs snabbt och effektivt, så att kontrollen tar så kort tid som möjligt, med minsta möjliga försening för föraren.

(10)

I varje medlemsstat bör det finnas ett enda organ för samverkan inom gemenskapen med andra behöriga myndigheter. Detta organ bör också sammanställa relevant statistik. Medlemsstaterna bör också tillämpa en enhetlig nationell tillsynsstrategi inom sina territorier och får utse ett enda organ för att samordna genomförandet av denna.

(11)

Samarbetet mellan medlemsstaternas tillsynsmyndigheter bör ytterligare främjas genom samordnade kontroller, gemensam utbildningsverksamhet, elektroniskt informationsutbyte och utbyte av upplysningar och erfarenheter.

(12)

Man bör främja de bästa metoderna för tillsyn inom vägtransportområdet, framför allt med sikte på en harmoniserad strategi för utfärdandet av intyg om förarnas semester‐ och sjukdagar, genom ett forum för medlemsstaternas tillsynsmyndigheter.

(13)

De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra detta direktiv bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (6).

(14)

Eftersom målet för detta direktiv, nämligen att fastställa tydliga gemensamma bestämmelser om minimivillkor för kontroll av ett korrekt och enhetligt genomförande av förordningarna (EEG) nr 3820/85 och (EEG) nr 3821/85 samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 561/2006 av den15 mars 2006 om harmonisering av viss sociallagstiftning på vägtransportområdet och ändring av rådets förordningar (EEG) nr 3821/85 och (EG) nr 2135/98 samt om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 3820/85 (7) inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför, på grund av behovet av samordnade gränsöverskridande åtgärder, bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(15)

Rådets direktiv 88/599/EEG (8) om enhetligt förfarande vid kontroll av tillämpningen av förordningarna (EEG) nr 3820/85 och (EEG) nr 3821/85 bör därför upphävas.

a)

För kontroller på vägarna:

b)

För kontroller i företagens lokaler:

a)

tillräcklig hänsyn tas till behovet av kontrollplatser på eller i närheten av befintliga och planerade vägar; om det är nödvändigt skall bensinstationer och andra säkra platser längs motorvägarna kunna fungera som kontrollplatser,

b)

kontrollerna utförs enligt ett slumpmässigt rotationssystem med lämplig geografisk fördelning.

a)

i vilket land fordonet är registrerat,

b)

i vilket land föraren är bosatt,

c)

i vilket land företaget är etablerat,

d)

resans start‐ och slutpunkt,

e)

typ av färdskrivare: analog eller digital.

a)

en förteckning över de viktigaste kontrollmomenten, i enlighet med del A i bilaga I, och

b)

standardkontrollutrustning, i enlighet med bilaga II.

a)

en förteckning över de viktigaste kontrollmomenten, i enlighet med del A och del B i bilaga I, och

b)

standardkontrollutrustning, i enlighet med bilaga II.

a)

Att sörja för samordning med motsvarande organ i de andra berörda medlemsstaterna när det gäller åtgärder enligt artikel 5.

b)

Att överlämna tvåårsstatistiken till kommissionen i enlighet med artikel 16.2 i förordning (EEG) nr 3820/85.

c)

Att ha huvudansvaret för att bistå de behöriga myndigheterna i andra medlemsstater enligt artikel 4.6.

a)

minst var sjätte månad efter det att detta direktiv träder i kraft, och

b)

på särskild begäran av en medlemsstat i enskilda fall.

a)

Verka för en gemensam strategi för genomförandet av detta direktiv.

b)

Verka för en enhetlig strategi och en harmoniserad tolkning av förordning (EEG) nr 3820/85 mellan tillsynsmyndigheterna.

c)

Främja en dialog mellan transportsektorn och tillsynsmyndigheterna.