25.3.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 88/1

(1)

Genom rådets förordning (EEG) nr 2658/87 (1) inrättades en varunomenklatur, nedan kallad ”Kombinerade nomenklaturen” eller ”KN”, och fastställdes de konventionella tullsatserna i Gemensamma tulltaxan.

(2)

Genom sitt beslut 2005/964/EG (2) har rådet på Europeiska gemenskapens vägnar ingått avtalet om tullfrihet för flerchipskretsar (nedan kallat ”avtalet”).

(3)

Genom avtalet sänks alla tullar och andra avgifter som tas ut på flerchipskretsar till noll.

(4)

Europeiska unionens råds generalsekreterare har såsom depositarie för avtalet tagit emot godkännandeinstrument från fyra parter. I enlighet med artikel 7 a i avtalet har dessa fyra parter enats om att avtalet skall träda i kraft den 1 april 2006.

(5)

Ändringarna bör därför genomföras genom en ändring av bilaga I till förordning (EEG) nr 2658/87.

25.3.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 88/3

(1)

I förordning (EG) nr 3223/94 anges som tillämpning av resultaten av de multilaterala förhandlingarna i Uruguayrundan kriterierna för kommissionens fastställande av schablonvärdena vid import från tredje land för de produkter och de perioder som anges i bilagan till den förordningen.

(2)

Vid tillämpningen av dessa kriterier bör schablonvärdena vid import fastställas till de nivåer som anges i bilagan till denna förordning.

25.3.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 88/5

(1)

I enlighet med artikel 4.2 i förordning (EG) nr 2808/98 skall den avgörande händelsen för växelkursen för belopp som beviljas för strukturella eller miljömässiga syften vara den 1 januari det år under vilket beslutet att bevilja stödet fattas.

(2)

I enlighet med artikel 4.3 första meningen i förordning (EG) nr 2808/98 skall växelkursen utgöras av ett tidsproportionellt medelvärde av växelkurserna under den månad som föregår datumet för den avgörande händelsen.

25.3.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 88/7

(1)

Genom kommissionens förordning (EG) nr 796/2004 av den 21 april 2004 om närmare föreskrifter för tillämpningen av de tvärvillkor, den modulering och det integrerade administrations- och kontrollsystem som föreskrivs i rådets förordning (EG) nr 1782/2003 om upprättande av gemensamma bestämmelser för system för direktstöd inom den gemensamma jordbrukspolitiken och om upprättande av vissa stödsystem för jordbrukare (2) införs bestämmelser för tillämpningen av förordning (EG) nr 1782/2003 beträffande, bland annat, föreskrifterna för kontroll av halten av tetrahydrokannabinol i odlad hampa.

(2)

I enlighet med artikel 33.2 i förordning (EG) nr 796/2004 har medlemsstaterna meddelat kommissionen resultaten av de prover som tagits för att fastställa THC-halten i de hampsorter som odlades under 2005. Dessa resultat bör beaktas vid utarbetandet av förteckningen över hampsorter som odlas för fiberproduktion och som berättigar till direktstöd under de kommande regleringsåren och förteckningen över sorter som tillfälligt godkänts för regleringsåret 2006/07. Vid kontrollen av THC-halten bör vissa av dessa sorter omfattas av förfarande B enligt bilaga I till förordning (EG) nr 796/2004.

(3)

Förordning (EG) nr 796/2004 bör därför ändras i enlighet med detta.

(4)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från förvaltningskommittén för direktstöd.

25.3.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 88/9

(1)

I direktiv 2000/29/EG föreskrivs vissa åtgärder mot införsel i medlemsstaterna från andra medlemsstater eller tredjeländer av skadegörare på växter eller växtprodukter. Dessutom föreskrivs att vissa zoner skall erkännas som skyddade zoner.

(2)

Av de uppgifter som Portugal har lämnat framgår det att Bemisia tabaci Genn. (europeiska populationer) nu förekommer i Alentejo-regionen och i vissa kommuner i regionen Ribatejo e Oeste. Dessa delar av det portugisiska territoriet bör därför inte längre erkännas som skyddade zoner med avseende på denna skadegörare.

(3)

Av de uppgifter som Slovenien har lämnat framgår det att Erwinia amylovora (Burr.) Winsl. et al. nu förekommer i regionerna Gorenjska och Maribor. Dessa regioner bör därför inte längre erkännas som skyddade zoner med avseende på Erwinia amylovora (Burr.) Winsl. et al.

(4)

Av de uppgifter som Slovakien har lämnat framgår det att Erwinia amylovora (Burr.) Winsl. et al. nu förekommer i vissa kommuner i regionerna Dunajská Streda, Levice, Topoľčany, Poltár, Rožňava och Trebišov. Dessa kommuner bör därför inte längre erkännas som skyddade zoner med avseende på Erwinia amylovora (Burr.) Winsl. et al.

(5)

Italien har lämnat uppgifter som visar att Erwinia amylovora (Burr.) Winsl. et al. nu förekommer på vissa delar av dess territorium. Dessa delar av italienskt territorium bör därför inte längre erkännas som skyddade zoner med avseende på Erwinia amylovora (Burr.) Winsl. et al.

(6)

Litauen har lämnat uppgifter som visar att Beet necrotic yellow vein virus nu förekommer på dess territorium. Litauen bör därför inte längre erkännas som skyddad zon med avseende på Beet necrotic yellow vein virus.

(7)

De aktuella bilagorna till direktiv 2000/29/EG bör därför ändras i enlighet med detta.

(8)

De åtgärder som föreskrivs i detta direktiv är förenliga med yttrandet från ständiga kommittén för växtskydd.

25.3.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 88/13

(1)

Genom kommissionens direktiv 2001/32/EG (2), har vissa medlemsstater eller vissa områden i medlemsstaterna erkänts som skyddade zoner med avseende på vissa skadegörare. I vissa fall har tillfälligt erkännande beviljats då det inte hade lämnats nödvändiga uppgifter om att skadegöraren i fråga inte förekom i den berörda medlemsstaten eller det berörda området.

(2)

I de fall där de berörda medlemsstaterna nu har lämnat de nödvändiga uppgifterna bör de berörda zonerna erkännas som permanent skyddade zoner.

(3)

Vissa områden i Portugal har erkänts som skyddade zoner med avseende på Bemisia tabaci Genn. (europeiska populationer).

(4)

Av de uppgifter som Portugal har lämnat framgår det att Bemisia tabaci Genn. (europeiska populationer) nu förekommer i vissa delar av territoriet. Dessa delar av Portugals territorium bör därför inte längre erkännas som skyddade zoner med avseende på denna skadegörare.

(5)

Flera regioner eller delar av regioner i Österrike och Italien samt hela territoriet när det gäller Irland, Litauen, Slovenien och Slovakien har tillfälligt erkänts som skyddade zoner med avseende på Erwinia amylovora (Burr.) Winsl. et al. till och med den 31 mars 2006.

(6)

Av de uppgifter som Österrike, Italien, Irland, Litauen, Slovenien och Slovakien har lämnat framgår det att det tillfälliga erkännandet av de skyddade zonerna i dessa länder med avseende på Erwinia amylovora (Burr.) Winsl. et al. undantagsvis bör förlängas med två år, för att dessa länder skall få den tid som behövs för att lämna in uppgifter om att Erwinia amylovora (Burr.) Winsl. et al. inte förekommer eller, om så krävs, fullfölja insatserna för att utrota skadegöraren.

(7)

Dessutom har förekomst av Erwinia amylovora (Burr.) Winsl. et al. nu påvisats i vissa delar av Italien, i regionerna Gorenjska och Maribor i Slovenien och i vissa kommuner i regionerna Dunajská Streda, Levice, Topoľčany, Poltár, Rožňava och Trebišov i Slovakien, och dessa delar av Italiens, Sloveniens respektive Slovakiens territorium bör därför inte längre erkännas som skyddade zoner med avseende på Erwinia amylovora (Burr.) Winsl. et al.

(8)

Litauen har tillfälligt erkänts som skyddad zon med avseende på beet necrotic yellow vein virus till och med den 31 mars 2006.

(9)

Av de uppgifter som Litauen har lämnat framgår det att beet necrotic yellow vein virus nu förekommer i landet. Litauen bör därför inte längre erkännas som skyddad zon med avseende på denna skadegörare.

(10)

Malta har tillfälligt erkänts som skyddad zon med avseende på Citrus tristeza-virus (europeiska stammar) till och med den 31 mars 2006.

(11)

Av de uppgifter som Malta har lämnat framgår det att det tillfälliga erkännandet av den skyddade zonen i landet med avseende på Citrus tristeza-virus (europeiska stammar) undantagsvis bör förlängas med två år, för att landet skall få den tid som behövs för att lämna in uppgifter om att Citrus tristeza-virus (europeiska stammar) inte förekommer eller, om så krävs, fullfölja insatserna för att utrota skadegöraren.

(12)

Cypern har tillfälligt erkänts som skyddad zon med avseende på Daktulosphaira vitifoliae (Fitch), Ips sexdentatus Börner och Leptinotarsa decemlineata Say till och med den 31 mars 2006.

(13)

Av de uppgifter som Cypern har lämnat framgår det att det tillfälliga erkännandet av den skyddade zonen i landet med avseende på Daktulosphaira vitifoliae (Fitch), Ips sexdentatus Börner och Leptinotarsa decemlineata Say bör förlängas med två år, för att landet skall få den tid som behövs för att lämna in uppgifter om att dessa skadegörare inte förekommer eller, om så krävs, fullfölja insatserna för att utrota dem.

(14)

Direktiv 2001/32/EG bör därför ändras i enlighet med detta.

(15)

De åtgärder som föreskrivs i detta direktiv är förenliga med yttrandet från ständiga kommittén för växtskydd.

1.

Artikel 1 skall ersättas med följande

”Artikel 1

De områden i gemenskapen som förtecknas i bilagan erkänns som skyddade zoner i den mening som avses i artikel 2.1 h första stycket i direktiv 2000/29/EG beträffande de skadegörare som i bilagan till det här direktivet anges bredvid namnet på respektive område.”

2.

Artikel 2 skall utgå.

3.

Bilagan skall ändras på följande sätt:

25.3.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 88/16

(1)

Den 16 november 1998 och 24 mars 1999 inkom till kommissionen besvär från konkurrenter som invände mot felaktig användning av förment statligt stöd som delstaten Thüringen skulle ha beviljat till förmån för Kahla Porzellan GmbH (Kahla I) och Kahla/Thüringen Porzellan GmbH (Kahla II), båda i Thüringen, Tyskland.

(2)

Efter en omfattande skriftväxling och möten med företrädare för de tyska myndigheterna inledde kommissionen den 15 november 2000 ett formellt undersökningsförfarande med anledning av de ad hoc-stöd som beviljats företagen. Samtidigt uppmanades Tyskland att överlämna tillräckliga uppgifter för att det skulle kunna bedömas om några stödåtgärder var förenliga med de godkända stödordningar enligt vilka de påstods ha beviljats.

(3)

Kommissionens beslut om att inleda förfarandet har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning  (2). Kommissionen har uppmanat berörda parter att inkomma med sina synpunkter på stödet i fråga. Den 31 juli 2001 mottog kommissionen synpunkter från Kahla II, som vidarebefordrades till de tyska myndigheterna med en skrivelse av den 7 augusti 2001.

(4)

Tysklands svar på föreläggandet att lämna upplysningar mottogs i en skrivelse av den 26 mars 2001, där kommissionen fick upplysningar om stödet och om ytterligare stödåtgärder till förmån för företaget som inte hade anmälts tidigare. Kommissionen begärde den 28 maj 2001 ytterligare upplysningar, som inkom den 31 juni 2001. Flera kompletterande uppgifter lämnades den 9 augusti 2001.

(5)

Genom en skrivelse av den 30 november 2001 underrättade kommissionen Tyskland om att den hade utvidgat förfarandet enligt artikel 88.2 i EG-fördraget till de stöd som inte är förenliga med de godkända stödordningar enligt vilka de påstods ha beviljats, samt till de stöd som kommissionen inte tidigare underrättats om.

(6)

Den 10 december 2001 diskuterades ärendet grundligt med företrädare för de tyska myndigheterna och företaget.

(7)

Kommissionens beslut om att inleda förfarandet har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning  (3). Kommissionen har uppmanat berörda parter att inkomma med sina synpunkter på stödet i fråga. Kommissionen har mottagit synpunkter från stödmottagaren (Kahla II). Synpunkterna vidarebefordrades med skrivelse av den 6 mars 2002 till Tyskland, som givits tillfälle att inkomma med synpunkter.

(8)

Den 30 januari svarade Tyskland på beslutet att utvidga det formella granskningsförfarandet och lämnade utförliga upplysningar. Ytterligare upplysningar begärdes genom en skrivelse av den 30 april 2002. Tyskland svarade genom en skrivelse av den 29 maj 2002, som registrerades samma dag.

(9)

Den 28 februari 2002 mottog kommissionen synpunkter från Kahla II, som skickades till de tyska myndigheterna med en skrivelse av den 6 mars 2002. Den 18 mars 2002 inkom nya besvär över att Kahla II skulle ha fått ytterligare stöd. Dessa upplysningar vidarebefordrades med en skrivelse av den 30 april 2002 till Tyskland. Tysklands svar på besvären inkom den 29 maj 2002.

(10)

Den 24 juli 2002 diskuterades ärendet på nytt med företrädare för Tyskland. Efter detta möte lämnade Tyskland den 7 augusti 2002 ytterligare kommentarer. Den 30 juli 2002 vidhöll Kahla II fortfarande sina tidigare argument. Genom en skrivelse av den 1 oktober 2002, som registrerades samma dag, lämnade Tyskland ytterligare synpunkter.

(11)

Kahla II är en efterföljare till Kahla I. Såväl Kahla I som Kahla II tillverkar serviser av porslin och finkeramik. Företaget ligger i en region som är berättigad till stöd enligt artikel 87.3 a i EG-fördraget.

(12)

I överensstämmelse med den tyska förordningen om omvandling av folkägda kombinat, företag och institutioner till aktiebolag (UmwandVO) grundades företaget den 1 mars 1990 genom omvandling av VEB Vereinigte Porzellanwerke Kahla till två företag med begränsad ansvarighet. Ett av dessa företag var KAHLA I. Den 23 april 1991 privatiserade Treuhandanstalt (THA) Kahla I genom försäljning till de privata investerarna Hoffmann (75,1 % av aktiekapitalet) och Ueing (24,9 % av aktiekapitalet) mot en köpeskilling av två tyska mark. Privatiseringskontraktet gick till de enda anbudsgivarna, sedan THA hade offentliggjort den planerade avyttringen i förteckningen över företag som bjöds ut till försäljning (Hoppenstedt) och förfrågat sig hos keramiska industriförbund och handelskammare. Enligt uppgift från Tyskland skulle en likvidering av företaget ha ställt sig kostsammare för THA. Privatiseringsavtalet trädde enligt tyska uppgifter i kraft först den 11 december 1992.

(13)

Tyskland har överlämnat följande data över verksamheten (omsättning och rörelseresultat i miljoner mark):

Tabell 1

(14)

Den 9 augusti 1993 lämnade företaget in konkursansökan. Konkursförfarandet inleddes den 29 september 1993.

(15)

Enligt uppgift från Tyskland sökte konkursförvaltaren sedan konkursförfarandet inletts efter investerare som kunde överta anläggningstillgångarna. Det bästa priset för anläggningstillgångarna skulle enligt konkursförvaltaren uppnås genom att företaget såldes som ett företag med en pågående verksamhet.

(16)

I november 1993 grundade en privat investerare, G. Raithel, Kahla II. I januari 1994 avyttrade konkursförvaltaren fastigheter, maskiner och anläggningar samt lagertillgångar tillhöriga företaget Kahla I i konkurs till G. Raithel, och 380 anställda övertogs.

(17)

Den totala köpeskillingen var ursprungligen 7,391 miljoner mark. Avtalet ändrades den 5 oktober 1994, så att ett pris på 2,05 miljoner mark skulle betalas för anläggningarna när det ändrade avtalet undertecknades, viket skulle finansieras genom ett bidrag på 2,5 miljoner mark (se åtgärd 15). Lagliga rättigheter, varumärken, registrerade mönster och know-how överläts för en mark. Kundregistret och inneliggande beställningar överläts utan ersättning. Ersättningen för lagret, 2,136 miljoner mark, skulle erläggas i tio delbetalningar med början den 1 mars 1994. Fastigheten skulle avyttras skattefritt för 3,205 miljoner mark, vilket skulle betalas inom 14 dagar.

(18)

Enligt uppgift från Tyskland gjordes delutbetalningar fram till 1996. En slutbetalning på en miljon mark gjordes 1999, sedan konkursförvaltaren hade upphävt en inteckning (Grundschuld) på en del av fastigheten. Det totala pris som till slut betalades uppgick till 6,727 miljoner mark. Enligt uppgift från Tyskland berodde nedskrivningen av priset för lagret med 0,664 miljoner mark på skador som konstaterades efter försäljningen. Enligt tillgängliga uppgifter finansierades avyttringen i första hand med statligt stöd. De egna tillgångarna utan varje stödkomponent uppgick endast till 55 000 mark.

(19)

Avyttringen av fastigheten godkändes den 18 juli 1994 (4) av THA och den 19 oktober 1995 av dess efterträdare, Bundesanstalt für vereinigungsbedingte Sonderaufgaben (BvS).

(20)

Dessutom stadgades i köpekontraktet att det av delstaten ägda Thüringer Industriebeteiligungs GmbH & Co. KG (”TIB”), ett statsägt företag som grundats av fristaten Thüringen och kontrolleras av denna genom en stiftelse, skulle överta en passiv andel på 49 % i Kahla II. Detta skedde den 5 mars 1994.

(21)

Tyskland lade fram följande uppgifter om företagets verksamhet (omsättning och rörelseresultat i miljoner mark):

Tabell 2

(22)

Följande finansiering av allmänna medel (i miljoner mark) beviljades Kahla I från dess grundande fram till konkursen:

Tabell 3

Åtgärder till förmån för Kahla I

(23)

Åtgärd 1: En exportkreditgaranti som beviljades före privatiseringen, men som enligt uppgift från Tyskland aldrig togs i anspråk.

(24)

Åtgärderna 2 och 3: THA övertog skulder från krediter som Dresdner Bank AG beviljat före den 1 juli 1990 och från lån som THA beviljat före privatiseringen.

(25)

Åtgärd 4: Tyskland uppger att dessa garantier från THA beviljades för att täcka investeringar och för att täcka en förlust och krediter från Dresdner Bank AG. För dessa garantier ställde företaget olika säkerheter, som THA avstod från att ta i anspråk efter det att konkursförfarandet inletts. Som ytterligare säkerhet fick THA rätt att utnyttja de fastigheter som inte omedelbart behövdes för företagets drift. Dessa fastigheter värderades till 13,3 miljoner mark. De erhållna intäkterna skulle användas till att amortera krediter som garanterades av THA. Tyskland medger att krediter som säkrades av dessa garantier med samtycke från THA aldrig återbetalades. Vid den tidpunkt då de togs i anspråk uppgick dessa garantier inklusive ränta till ett sammanlagt belopp av 24,9 miljoner mark.

(26)

Åtgärd 5: I december 1991 fick företaget investeringsbidrag från delstaten Thüringen på 1,825 miljoner mark.

(27)

Åtgärd 6: Den 5 oktober 1992 beviljade THA ett lån på 4,2 miljoner mark för att undvika insolvens.

(28)

Åtgärd 7: Den 1 december 1992 ställde THA ytterligare ett lån på 1,8 miljoner mark till förfogande, även detta för att undvika insolvens.

(29)

Åtgärd 8: Intäkterna från den avyttring av företagets fastigheter som nämns i åtgärd 3 inbringade totalt 5,676 miljoner mark. År 1993 ställdes 3,4 miljoner mark av den totala intäkten från Kahla I till förfogande och användes inte till att amortera de krediter Treuhand garanterade. Tyskland anger att betalningen av detta belopp till THA visserligen sköts upp, men att man inte avstod från återbetalning, då hela beloppet på 5,676 miljoner mark togs upp i konkursboet. Därför uppgick de Treuhand-medel som kom företaget tillgodo och inte användes för att amortera krediter till sammanlagt 5,676 miljoner mark. Tyskland har inte bestridit detta faktum.

(30)

Åtgärd 9: Två krediter från Kreis- und Stadtsparkasse Jena på sammanlagt 3,9 miljoner mark. Som säkerhet för dessa krediter till en räntesats av 13,25 % respektive 17,25 % låg en inteckning på 10 miljoner mark.

(31)

Åtgärd 10: Åren 1992-1995 betalades investeringspremier (enl. Investitionszulagengesetz, en slags skattesubvention [öv. anm]) på 0,035 miljoner mark.

(32)

Sammanlagt har Kahla I fått offentligt finansiellt stöd på 115,736 miljoner mark. Trots detta stöd inleddes konkursförfarandet den 29 september 1993. Tyskland uppger att THA registrerade skulder på 41,2 miljoner mark som en del av konkursboet. I detta belopp ingår åtgärderna 3, 6, 7 och 8 inklusive ränta.

(33)

Den 27 september 1993 beslutade THA avstå från att ta i anspråk de säkerheter företaget ställt för garantier i samband med åtgärd 4. Den 18 juli 1994 avstod THA respektive dess efterföljare, BvS, från det fullständiga övertagande som var rättsligt garanterat. Enligt uppgift från Tyskland skulle detta ha lett till kompensationsersättningar till andra borgenärer, och därmed till merkostnader.

(34)

Följande offentliga finansieringsåtgärder (i miljoner mark) beviljades Kahla II från dess grundande fram till år 1999:

Tabell 4

Åtgärder till förmån för Kahla II

(35)

Åtgärd 11: I mars 1994 övertog TIB mot betalning av 1,975 miljoner mark 49 % av aktierna i Kahla II. Den 31 december 1999 avvecklade TIB sitt delägande i företaget och överlät sina aktier i Kahla II till G. Raithel och hans son, H. Raithel, som betalade (…) (6) mark för dessa.

(36)

Åtgärd 12: I mars 1994 lämnade TIB ett vinstandelslån (partiarisches Darlehen) på 6 miljoner mark. Tyskland förklarar att detta lån inte ger TIB någon ytterligare rösträtt. Lånet skulle löpa med 12 % ränta, men räntebeloppet begränsades till 50 % av årets överskott. Kommissionen noterar att Kahla II först 1996 började gå med blygsam vinst. Ingen riskpremie avtalades. Tyskland uppger att lånet återbetalades med ränta den 29 december 1999 på 1,631 miljoner mark.

(37)

Åtgärderna 13 och 23: Delstaten Thüringen övertog i mars 1994 en 90-procentig villkorlig borgen för investeringskrediter upp till 13,5 miljoner mark. Då krediterna till slut lämnades, täckte garantin enligt åtgärd 13 krediterna 18-22. Garantin enligt åtgärd 23 täckte en kredit på 1 miljon mark som en privatbank hade lämnat i februari 1996 till 6,1 % ränta.

(38)

Åtgärd 14: Ytterligare en villkorlig 90-procentig garanti för driftskapitalkredit på 6,5 miljoner mark beviljades av delstaten Thüringen i mars 1994. Krediten beviljades i själva verket i september 1995 av en privatbank till en räntesats av 8,5 %. Denna garanti nedsattes stegvis och löpte ut den 31 december 1999.

(39)

Für dessa garantier betalade företaget en årlig avgift på 0,75 %, som sänktes till 0,5 % från juni 1995.

(40)

Åtgärd 15: Ett bidrag för små och medelstora företag på ursprungligen 2 miljoner mark, senare 2,5 miljoner mark, som beviljades den 10 maj 1994.

(41)

Åtgärd 16: Ett lån för stöd till eget kapital (”EKH-lån”) på 0,2 miljoner mark, som hade beviljats investeraren Raithel i juni 1994, enligt uppgift inom en stödordning (7) i samband med att Kahla II grundades. Enligt denna ordning skulle investeraren ställa beloppet till företagets förfogande som eget kapital. Enligt uppgift från Tyskland återbetalades lånet den 30 september 2001.

(42)

Åtgärd 17: I maj 1994 beviljades ett lån på 1,8 miljoner mark, enligt uppgift inom ERP-programmet för startande av nya företag (8).

(43)

Åtgärd 18: Ett investeringslån på 2 miljoner mark som enligt uppgift beviljades inom ERP-uppbyggnadsprogrammet i mars 1995 (9).

(44)

Åtgärd 19: Ett investeringslån på 1 miljon mark som beviljades av Kreditanstalt für Wiederaufbau i mars 1993 (10).

(45)

Åtgärd 20: Ett investeringslån på 1,73 miljoner mark som beviljades i april 1995 enligt DtA-miljöprogrammet.

(46)

Åtgärd 21: Ett investeringslån på 3,45 miljoner mark som enligt uppgift beviljades inom ERP-miljöprogrammet i april 1995 (11).

(47)

Då marknadsräntorna sjönk, omvandlades det utestående lånebeloppet inom ramen för åtgärderna 18-21 den 30 mars 1998 på 7,329 miljoner mark till ett marknadsmässigt lån i Hypovereinsbank. Räntesatsen för det nya lånet var 5,9 % och låg därmed över den gällande referensräntesatsen på 5,49 %. Kommissionen konstaterar dock, att den 90-procentiga garantin från åtgärd 13 ställdes till förfogande för detta nya marknadsmässiga lån.

(48)

Åtgärd 22: Ett investeringslån på 2 miljoner mark som enligt uppgift beviljades inom ERP-uppbyggnadsprogrammet i mars 1996 (12).

(49)

Åtgärd 23: Se punkt (37).

(50)

Åtgärd 24: I oktober 1994 fick Kahla II investeringsbidrag från delstaten Thüringen på 3,36 miljoner mark för investeringar åren 1994-1996 (13).

(51)

Åtgärd 25: Åren 1994-1996 fick företaget investeringspremier på 0,838 miljoner mark (14).

(52)

Åtgärd 26: Bidrag till främjande av främjande av sysselsättningen på 1,549 miljoner mark åren 1994-1996.

(53)

Åtgärd 27: Åren 1994-1996 fick företaget bidrag för deltagande i mässor på 122 414 mark, bidrag för reklam på 0,03 miljoner mark, FoU-bidrag på 0,318 miljoner mark och bidrag för rehabilitering av arbetskraft på 0,021 miljoner mark.

(54)

Åtgärd 28: Ytterligare investeringsbidrag på 1,67 miljoner mark beviljades i december 1996 för åren 1997-1999.

(55)

Åtgärd 29: Företaget fick investeringspremier på 0,365 miljoner mark för åren 1997-1999.

(56)

Åtgärd 30: Ett lån på 2,32 miljoner mark beviljades i maj 1999 av en privat bank. Detta lån täcktes också av den 90-procentiga villkorliga garanti som delstaten Thüringen beviljade i mars 1994 för investeringskrediter upp till 13,5 miljoner mark (se åtgärderna 13 och 23). Detta lån gavs till en räntesats på 4,6 %.

(57)

Åtgärd 31: Ytterligare bidrag till främjande av sysselsättningen på 0,851 miljoner mark.

(58)

Åtgärd 32: Enligt årsberättelserna fick företaget åren 1997-1999 bidrag för deltagande i mässor, reklam och återanpassning av arbetstagare på 342 910 mark, samt bidrag för personalkostnader i samband med FoU-verksamhet på 8 602 mark. Därmed uppgick det totala bidragsbeloppet till 0,352 miljoner mark.

(59)

Vidare förklarade Tyskland sedan det formella granskningsförfarandet utvidgats att företaget hade utnyttjat en ordning som medger att investeringar skrivs av snabbare i början och minskar med tiden (Sonderabschreibung). Tyskland medger att denna åtgärd i själva verket innebar en fördel för företaget, då den inte endast medförde förluster under de första åren utan även att mindre skatt betalades. Den intäktsförlust staten fick vidkännas genom skatteminskningen måste också betraktas som en finansieringsåtgärd från statens sida till förmån för Kahla II (se nedan: åtgärd 33).

(60)

Enligt uppgift från Tyskland lades en plan för finansiering av Kahla II:s behov fram den 25 mars 1994. De ursprungligen planerade kostnaderna minskades med ca 2 miljoner mark. En detaljerad uppställning ges i tabell 5, som hämtats från uppgifter som lämnats av Tyskland (i miljoner mark):

Tabell 5

(61)

För att täcka dessa kostnader utarbetades i mars 1994 en finansieringsplan, som därefter ändrats flera gånger. Tabell 6 är hämtad från uppgifter som lämnats av Tyskland Uppgifter i kursivstil avser medel som påstås vara privata (i miljoner mark):

Tabell 6

(62)

TIB:s delägande (åtgärd 11) ökades år 1995 med 0,25 miljoner mark gentemot det belopp som avsågs från början. Vidare konstateras att ett lån på 13,5 miljoner mark fanns med i den ursprungliga planen. För detta lån och för en driftskapitalkredit på 6,5 miljoner mark från en privat bank övertog delstaten 90-procentiga garantier (åtgärderna 13 och 14). Rörelsekrediten tillfördes år 1994. Lånen på sammanlagt 13,5 miljoner mark beviljades år 1995 (åtgärderna 18-22) och täcktes helt genom en 90 %-procentig garanti.

(63)

Beträffande de medel som påstås vara privata konstateras att det tillskott från investeraren som ursprungligen avsågs uppgå till 2,555 miljoner mark minskades till 2,055 miljoner mark, alltså med 0,5 miljon mark. ”SMF-bidraget” (åtgärd 15) höjdes med 0,5 miljoner mark, alltså med exakt samma belopp som investerarens tillskott minskades. När det belopp som sägs ha skjutits till av den privata investeraren faktiskt betalades in, bestod detta dessutom av ett kontantbelopp på 0,055 miljoner mark av investerarens egna medel och två lån på 2 miljoner mark som gavs av statliga banker enligt godkända stödordningar (åtgärderna 16 och 17).

(64)

Det konstateras att varken de bidrag som beviljats enligt åtgärderna 26 och 27 eller den ordning för särskild avskrivning som företaget enligt uppgift från Tyskland kunde ta i anspråk (åtgärd 33) nämns i tabell 6, som Tyskland överlämnat. I en särskild tabell som överlämnades den 30 januari 2002 angav Tyskland att de investeringar som avskrevs åren 1994 och 1995 uppgick till sammanlagt 3,603 miljoner mark.

(65)

Tyskland har överlämnat följande tabell över olika investeringar (i miljoner mark) som företaget gjorde åren 1997 och 1998:

Tabell 7

(66)

Finansieringen av dessa kostnader (i miljoner mark) anges i detalj i tabell 8, som Tyskland överlämnat:

Tabell 8

(67)

Det konstateras att tabell 8, som Tyskland överlämnat, inte avser bidragen inom åtgärderna 31 och 32. För finansiering av kostnaderna i tabell 7 anger Tyskland emellertid att företaget enligt ordningen för särskild avskrivning (åtgärd 33) hade skrivit av investeringar på upp till 0,743 miljoner mark. Det sistnämnda beloppet ingår troligen i posten ”Andra källor” i tabell 8.

(68)

Tyskland har vidare överlämnat ytterligare en investeringsplan (15), där de investeringar som gjordes åren 1994-2000 och skulle göras 2000-2003 anges i detalj. Denna plan tar främst upp ett stort antal maskiner och anläggningar som företaget investerat i. De totala kostnaderna i miljoner mark åren 1994-2000 anges i tabell 9, som Tyskland överlämnat:

Tabell 9

(69)

Kommissionen konstaterar att denna sistnämnda investeringsplan sammanfattar en del av de investeringar som beskrivs i tabellerna 5-8. Åren 1994-1996 gjordes investeringar till ett sammanlagt belopp av 14,977 miljoner mark. Detta motsvarar de investeringar som anges i tabell 5 under posten ”Förnyelse av maskiner”, och som faktiskt genomförts. För åren 1997 och 1998 motsvarar det totala investeringsbeloppet de investeringar som gjorts enligt tabell 7.

(70)

Såväl Kahla I som Kahla II tillverkar serviser av porslin och finkeramik för hushållssektorn. Kahla II har expanderat och producerar i dag även för yrkesmässigt bruk, särskilt för hotell och för dekorationsändamål. Produkterna exporteras också.

(71)

Inom sektorn bords- och prydnadsporslin bedrivs en omfattande handel mellan medlemsstaterna. Medan prydnadsporslin framställs i hela Europa, är tillverkarna av bordsporslin starkt regionalt koncentrerade till Nordbayern (Tyskland), Staffordshire (Förenade kungariket) och Limousin (Frankrike). Förutom ett stort antal små och medelstora företag finns det även åtskilliga stora företag. Till dessa hör Villeroy & Boch (Tyskland/Luxemburg), Hutschenreuther och Rosenthal (Tyskland) samt Royal Doulton och Wedgewood (Förenade kungariket), vilka tillsammans svarar för mer än en tredjedel av den totala produktionen i gemenskapen. Hotell- och värdshusnäringens speciella krav har lett till att en gren uppstått för ”hotellporslin”, särskilt utformat, starkt porslin. Förenade kungariket, Tyskland och Italien är viktiga producenter och förbrukare. Särskilda kännetecken på denna ytterst arbetsintensiva bransch med dess stora produktsortiment är en nära relation till slutförbrukaren och en nödvändig konkurrens när det gäller design. Nominellt överstiger försäljningen till tredje land gemenskapens import, men kvantitativt sett är importen större än exporten, framförallt till följd av den extremt billiga införseln från Kina (16).

(72)

Det råder överkapacitet i porslinsbranschen. Tillväxten i tillverkningen och förbrukningen stannade av mellan 1984 och 1991 och följdes av bakslag under 1992 och 1993. Den uppgång som väntades för 1994 uteblev. Handelsbalansen under de senaste åren har varit positiv, men importandelen har ökat klart, särskilt när det gäller hushållsporslin. Exportökningen kan inte kompensera konkurrenstrycket i sektorn. Tvärtom har det ansträngda konkurrensläget i förening med överskottskapaciteten skärpts ytterligare genom att nya aktörer från Sydostasien och Östeuropa (framförallt Tjeckien och Ungern), som drar fördel av sina handelsavtal med gemenskapen, uppträtt på marknaden (17).

(73)

När det formella granskningsförfarandet inleddes, granskade kommissionen finansieringen av Kahla I och Kahla II mot bakgrund av artikel 87.1 i EG-fördraget och artikel 61.1 i EES-avtalet. Den gavs av statliga medel och snedvred konkurrensen mellan medlemsstaterna eller hotade att snedvrida den och gynnade företaget. Enligt kommissionens preliminära bedömning var Kahla I och Kahla II företag i svårigheter. Kommissionen betvivlade dessutom att staten hade uppträtt som en företagare i en marknadsekonomi då den tillförde dessa företag finansiella medel. Enligt en preliminär bedömning innebar åtgärderna statligt stöd.

(74)

Då kommissionen hyste allvarliga tvivel huruvida stödet är förenligt med den gemensamma marknaden, inledde den med anledning av ad hoc-stödet till Kahla I och Kahla II det formella granskningsförfarandet. Dessutom hävdade Tyskland att många stödåtgärder hade beviljats enligt godkända stödordningar. Kommissionen kunde inte på grundval av de uppgifter den hade tillgång till avgöra om åtgärderna var förenliga med de godkända stödordningar enligt vilka de påstods ha beviljats. Då det formella granskningsförfarandet inleddes, förelade den därför Tyskland att lämna upplysningar för att klarlägga denna fråga.

(75)

De upplysningar som lämnats som svar på föreläggandet att lämna upplysningar skingrade kommissionens tvivel på att det var fråga om befintligt stöd endast när det gäller några åtgärder som sades ha beviljats enligt en godkänd stödordning. Vidare fastställde kommissionen för flera åtgärder fakta som den inte tidigare fått uppgift om. Därför utvidgade kommissionen det formella granskningsförfarandet för att bedöma de åtgärder som uppenbart fortfarande inte är förenliga med godkända stödordningar, samt de åtgärder som den fått uppgift om först sedan det formella granskningsförfarandet inletts.

(76)

I sin skrivelse av den 11 november 1999 var Tyskland av den åsikten att ingen av ovannämnda finansieringsåtgärder behövde anmälas till kommissionen. Tyskland hävdade att Kahla II var nybildat i februari 1994 och inte fortsatte Kahla I:s verksamhet. Enligt uppgift från Tyskland befann sig Kahla II inte i svårigheter. Under hela förfarandet har Tyskland insisterat på denna punkt. För att underbygga detta resonemang lade Tyskland för första gången fram två konsultrapporter av den 29 november 1993 och den 11 januari 1994. Sedan det formella granskningsförfarandet utvidgats, lämnade Tyskland en ny konsultrapport av den 21 januari 2002.

(77)

Tyskland hävdade först att flertalet statliga finansieringsåtgärder inte borde betraktas som stöd, eftersom myndigheterna hade handlat som en företagare i en marknadsekonomi då de lovade Kahla II finansiell hjälp. De övriga finansieringsåtgärderna till Kahla II, som inte faller under principen för en privat investerare som agerar i en marknadsekonomi, omfattas enligt Tyskland antingen av godkända stödordningar eller skall betraktas som stöd av mindre betydelse. Tyskland lämnade utförliga upplysningar och underlag.

(78)

Sedan det formella granskningsförfarandet inletts medgav Tyskland att några åtgärder kunde utgöra stöd, och att några inte kunde falla under vare sig reglerna om stöd av mindre betydelse eller godkända stödordningar i kommissionens meddelande om försumbart stöd (18) och kommissionens förordning (EG) nr 69/2001 av den 12 januari 2001 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget på stöd av mindre betydelse (19). Tyskland hävdade dock att det i dessa fall var fråga om stöd till investeringar som ryms inom de regionala maximigränserna för stöd. Vidare lämnade Tyskland flera investeringsplaner och kompletterande upplysningar i denna fråga, inklusive en uppskattning av stödintensiteten i åtgärderna.

(79)

Avslutningsvis anförde Tyskland att kommissionen borde granska om stödet kunde anses vara förenligt med den gemensamma marknadens sysselsättningsstöd, om den inte kunde godta något av de anförda skälen, särskilt för åtgärd 26.

(80)

I sin skrivelse av den 1 oktober 2002 förklarade Tyskland, mot alla tidigare skäl, att om kommissionen skulle betrakta Kahla II som ett företag i svårigheter, borde stödåtgärderna ifråga bedömas som omstruktureringsstöd enligt gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter (20) (omstruktureringsriktlinjerna).

(81)

Sedan förfarandet inletts och utvidgats fick kommissionen synpunkter från Kahla II, som överlämnades till Tyskland med skrivelser av den 7 augusti 2001 och 6 mars 2002. De skäl Kahla II lade fram stämmer i huvudsak överens med Tysklands.

(82)

Vidare anfördes i en ny besvärsskrivelse att Kahla II skulle ha fått ytterligare stöd. Dessa upplysningar överlämnades till Tyskland med en skrivelse av den 30 april 2002. Den 29 maj 2002 svarade Tyskland och hävdade att företaget inte hade fått något annat stöd än de som kommissionen hade fått uppgift om.

(83)

Den 30 juli 2002 övelämnade Kahla II till kommissionen ytterligare synpunkter, som inte innehöll några nya fakta eller bevis, men där Tyskland vidhöll sina tidigare påståenden att företaget aldrig hade befunnit sig i svårigheter, att vissa åtgärder inte skulle betraktas som stöd, och att ad hoc-stödet måste betraktas som förenligt regionalt stöd.

(84)

När det formella granskningsförfarandet inleddes, kunde kommissionen på grundval av tillgängliga uppgifter inte bedöma om Kahla I och Kahla II var fristående företag eller i vad mån Kahla II skall betraktas som en Auffanglösung (överlåtelse av tillgångar). Därför uppmanades Tyskland att lägga fram tillräckliga upplysningar för ett klarläggande på denna punkt.

(85)

När det formella granskningsförfarandet utvidgades, kom kommissionen till den slutsatsen att Kahla I och Kahla II var olika rättssubjekt. Kahla II betraktades som ett Auffanggesellschaft (företag som bildats genom en likvidation eller ett övertagande), då det grundades av G. Raithel som ett skalbolag för att fortsätta verksamheten i Kahla I under avveckling och överta dess tillgångar. I det tillgängliga underlaget kallas Kahla II ofta Auffanggesellschaft, och kommissionen konstaterade att kontrollen, egendomsförhållandena och rättssubjektet ändrats. Tyskland har inte invänt mot denna uppfattning.

(86)

Avyttringen av tillgångarna i Kahla II skedde inte genom någon öppen och villkorslös anbudsinfordran. Tyskland förklarar att marknadsaktörerna hade informerats om att tillgångarna bjöds ut till försäljning. Enligt Tyskland valde konkursförvaltaren ut G. Raithel som den bäste anbudsgivaren efter förhandlingar med två potentiella investerare. Enligt konkursförvaltarens uppgift var skälen för detta val dels att anbudsgivaren hade erfarenhet från porslinsmarknaden, dels att han gett ett väsentligt högre bud än den andre anbudsgivaren, som enligt Tyskland bjöd en mark. Kommissionen konstaterar dock att G. Raithel visserligen faktiskt bjöd mer än en mark, men att finansieringen skulle ske med statliga medel. Det framgår dock av tillgängliga upplysningar att G. Raithel tillförde 55 000 mark av egna medel, alltså mer än en mark. På grundval av tillgängliga upplysningar godtar kommissionen Tysklands åsikt att G. Raithel var den bäste anbudsgivaren.

(87)

Kommissionen accepterar att värdet på Kahla I:s fastighet grundades på ett utlåtande från en oberoende sakkunnig. Tyskland förklarade att värdet på anläggningar och lager - sammanlagt ca 3,5 miljoner mark – inte grundades på något sakkunnigutlåtande, då det fanns praktiska problem och en stor del av anläggningarna var i dåligt skick och hade måst ersättas. Med hänsyn härtill drar kommissionen slutsatsen att det inte finns anledning betvivla att det pris som betalades för Kahla I:s tillgångar motsvarade marknadspriset.

(88)

När det gäller den följande försäljningen av TIB:s andel på 49 % till Kahla II granskas i följande avsnitt om detta motsvarar det sätt på vilket en företagare i en marknadsekonomi skulle ha handlat. Kommissionen noterar dock att avyttringen av denna andel till G. Raithel och hans son den 31 december 1999 inte gjordes genom någon öppen, transparent och villkorslös anbudsinfordran.

(89)

TIB är ett delstatligt finansinstitut. Enligt EG-domstolens etablerade rättspraxis och kommissionens politik anser kommissionen att försäljningspriset för ett offentligt delägande inte har något inslag av statligt stöd om försäljningsobjektet bjuds ut i ett öppet, villkorslöst och icke diskriminerande anbudsförfarande. Medlemsstaterna behöver dock inte tillämpa sådana förfaranden vid avveckling av offentliga deläganden.

(90)

Om inget sådant förfarande tillämpas, kan försäljningspriset ha inslag av statligt stöd. Därför kan kommissionen vid behov granska om försäljningspriset står i rimlig proportion till värdet på det offentliga delägandet. I detta sammanhang konstaterar kommissionen, att priset för de andelar som avyttrades till G. Raithel och hans son översteg det pris som TIB självt hade betalat nästan sex år tidigare. Den konstaterar vidare att andelen var en minoritetsandel. Avslutningsvis skall framhållas att ingen berörd part besvärade sig över att godtyckligt ha uteslutits från försäljningen i samband med att det formella granskningsförfarandet inleddes eller utvidgades, och ingen berörd part lämnade något anbud på delägandet. Följaktligen finns det enligt kommissionens uppfattning inget belägg för något stöd i samband med att delägandet avyttrades.

(91)

Kahla I och Kahla II beviljades finansiellt stöd av statliga medel som gynnade båda företagen gentemot konkurrenterna. De fakta som finns i handlingarna visar att när inrättningar som står under statlig kontroll beviljar lån och delägande till privata företag, som TIB till Kahla II, måste deras verksamhet helt klart betaktas som statlig. I detta sammanhang hänvisas till en konsultrapport av den 29 november 1993, enligt vilken hela Kahlas omstruktureringskoncept måste ses mot bakgrund av den regionala regeringens ansträngningar att trygga arbetstillfällen hos Kahla (21). Då porslinsmarknaden är en europeisk produktmarknad där det råder hård konkurrens och överkapacitet, hotar finansiella fördelar som ett företag får gentemot sina konkurrenter att skapa en gynnad ställning, snedvrida konkurrensen och påverka handeln mellan medlemsstaterna.

(92)

När det formella granskningsförfarandet utvidgades, drog kommissionen för Kahla I:s del slutsatsen att åtgärderna 2, 3 och 9 inte utgör stöd. De övriga åtgärder Tyskland beviljat betraktas fortfarande som stöd enligt artikel 87.1 i EG-fördraget. Tyskland har inte bestridit denna uppfattning, som alltså vidhålles.

(93)

När det gäller Kahla II anser Tyskland fortfarande att det är ett nytt företag, som inte driver verksamheten i Kahla I vidare och som aldrig befunnit sig i svårigheter. Därför handlade myndigheterna som en företagare i en marknadsekonomi när de beviljade finansiellt stöd. Kommissionen kommer närmast att granska om de offentliga inrättningar som ställde finansiellt stöd till förfogande för Kahla II handlade som en företagare i en marknadsekonomi. För det andra kommer kommissionen att granska frågan om företagets svårigheter.

(94)

Tyskland har lagt fram två konsultrapporter som stöd för sin tes att de offentliga inrättningar som ställde finansiellt stöd till förfogande för Kahla II handlade som marknadsinriktade finansiärer.

(95)

Som nämns i punkt 91 föreslås i den första rapporten av den 29 november 1993 med hänsyn till delstatsregeringens ansträngningar att bevara arbetstillfällena i Kahla en plan för omstrukturering av det nybildade företaget (22). Omstruktureringen skulle göras under åren 1994-1997 till en sammanlagd kostnad av 18,779 miljoner mark. Vinsttröskeln skulle nås 1996 med ett positivt resultat på 0,101 miljoner mark.

(96)

Den andra rapporten lades fram för TIB den 11 januari 1994, före övertagandet av 49 % av företaget. I studien anges att TIB:s mål var att bevara och skapa arbetstillfällen i Thüringen (23). I studien påpekades att lönsamheten kunde återställas endast genom en omstrukturering med stöd från de offentliga myndigheterna. Vinsttröskeln skulle nås 1996 med ett positivt resultat på 1,394 miljoner mark. Det sades också i studien att det offentliga engagemanget i Kahla II innebar hög risk, och varje möjlighet att företaget skulle kunna återbetala något finansiellt stöd före 1998 uteslöts.

(97)

Av dessa rapporter drar kommissionen slutsatsen att de statliga finansinstituten - särskilt TIB - inte handlade som företagare i en marknadsekonomi då de beviljade Kahla II finansiellt stöd. Rapporterna styrker entydigt att delstatsregeringens och dess finansinstituts mål var att bevara arbetstillfällen. Detta är inte huvudmålet för en företagare i en marknadsekonomi. I rapporterna förutses också förluster under minst två år, och man analyserar ingen tänkbar motprestation för myndigheternas delägande, vilket varje företagare i en marknadsekonomi hade tvingats göra.

(98)

Vad gäller särskilt TIB:s delägande kan kommissionen endast vidhålla sin ståndpunkt att detta inte är förenligt med principen om en privat investerare som agerar i en marknadsekonomi, och följaktligen måste betraktas som stöd. Det faktum att TIB fem år senare avyttrade sin andel till majoritetsägarna G. Raithel och hans son till ett högre pris än det som betalats år 1994 ändrar inte denna slutsats. TIB:s agerande måste ex ante bedömas med hänsyn till potentiella risker och förväntade intäkter. På grundval av då tillgängliga rapporter var riskerna höga (24), men inga åtgärder vidtogs för att undanröja dem. Vidare gjordes inga analyser av framtida intäkter. Dessutom var TIB:s faktiska vinst blygsam.

(99)

Tvärtemot Tysklands påståenden kunde villkoren för TIB:s delägande inte jämföras med villkoren för den privata finansiären, Raithel. Denne investerade enligt uppgift 2,055 miljoner mark i företaget. Av dessa var dock endast 0,055 miljoner mark hans egna privata medel. Återstående 2 miljoner mark kom från statliga medel i form av två lån som Raithel beviljades (åtgärderna 16 och 17). Dessutom säkrades ett av lånen (åtgärd 16) genom en garanti från förbundsregeringen gentemot Deutsche Ausgleichsbank, som beviljade lånet och det andra (åtgärd 17) genom en inteckning med bästa förmånsrätt i Kahla II:s fastighet (25). TIB ställde däremot 1,975 miljoner mark av egna medel till företagets förfogande i form av delägande. Detta belopp var eget kapital som inte prioriteras vid insolvens. Den risk TIB övertog är därmed klart högre än den privata finansiärens risk. Som kommer att belysas i punkt 111 hade G. Raithel dessutom rätt att frånträda avtalet om TIB inte gick in i delägande och/eller andra åtgärder, medan TIB inte hade någon sådan rätt. TIB:s delägande är därför inte förenligt med principen om en privat finansiär.

(100)

Beträffande de övriga åtgärder Tyskland vidtagit skulle en företagare i en marknadsekonomi, med hänsyn till företagets speciella situation och det faktum att det verkar på en marknad som kännetecknas av strukturell överkapacitet, ha gett finansiellt stöd endast på villkor som tar dessa fakta med i beräkningen.

(101)

Kommissionen skall nu granska de krediter som TIB och statsägda banker beviljat. Dessa krediter sammanfattas i tabell 10:

Tabell 10

(102)

Tabell 10 styrker att de statliga finansinstituten inte handlat som företagare i en marknadsekonomi. Särskilt med hänsyn till vinstdelningslånet från TIB (åtgärd 12) konstateras att den avtalade räntesatsen var 12 %, men att räntan begränsades till 50 % av årets överskott. I rapporterna hade redan understrukits att Kahla II i varje fall under de två första åren inte skulle generera någon vinst. Detta var också fallet i verkligheten. Ingen höjning av räntesatsen fanns avtalad för att kompensera för de år då ränta sannolikt inte skulle betalas. Alltså beviljade TIB medvetet ett vinstandelslån som inte var förenat med någon ytterligare rösträtt, utan att begära någon som helst säkerhet och till en räntesats på 0 % för en period av minst två år. Ingen riskpremie avtalades för att kompensera de risker som förutsågs i den rapport som låg till grund för beviljandet av vinstdelningslånet (och delägandet). Beträffande återstående lån visar tabellen att samtliga beviljades till en räntesats som understeg referensräntesatsen. Dessutom kom säkerheterna, i den mån sådana ställdes, antingen från myndigheterna, eller också utnyttjades samma tillgångar upprepade gånger som säkerhet för alla lån. Ingen oberoende värdering gjordes av tillgångarna, varför deras faktiska värde är tveksamt. Det måste dessutom erinras om att tillgångarna finansierats med statligt stöd.

(103)

Enligt borgensavtalet skulle G. Raithel ställa en oprioriterad borgen på 0,7 miljoner mark, om det inte kunde påvisas att han hade ställt personlig borgen för EKH-lånet (åtgärd 16). I låneavtalet för åtgärd 16 nämns inte att någon personlig borgen ställts utan i stället hänvisas till en garanti från förbundsregeringen. Kommissionen fick dock aldrig någon uppgift om att denna borgen på 0,7 miljoner mark någonsin ställdes. Enligt vad kommissionen känner till säkrades lånet genom en garanti från förbundsregeringen och inte alls genom något personligt borgensåtagande. Även om ett sådant hade ställts, vore det efterställt alla andra säkerheter och skulle endast täcka en mycket ringa del av den höga potentiella förlustrisken. Med hänsyn till detta kan kommissionen endast dra den slutsatsen att de statliga bankerna och instituten inte handlade som aktörer i en marknadsekonomi. Dessutom betecknar Tyskland självt lånen enligt åtgärderna 16-22 som stöd (28), om än som befintligt stöd. Kommissionen anser liksom Tyskland att de utgör stöd. Deras klassificering som befintligt stöd granskas i de följande avsnitten.

(104)

När det gäller bidragen (åtgärderna 15, 24-29 och 31-32) skulle enligt kommissionens uppfattning ingen företagare i en marknadsekonomi ha gett bidrag utan krav på återbetalning. Tyskland har inte bestridit detta faktum. Beträffande delstatens 90-procentiga garantier (åtgärderna 13, 14, 23 och 30) medger Tyskland självt att dessa utgör stöd. Med hänsyn till de stora risker som var förenade med dem och frånvaron av en rimlig riskpremie delar kommissionen helt denna uppfattning. Denna fråga behöver alltså inte granskas vidare. Enligt Tyskland faller dessa garantier under regeln om stöd av mindre betydelse. Detta granskas i avsnitt D i bedömningen.

(105)

Med hänsyn härtill kan kommissionen inte anse att de statliga finansinstitutens stöd till Kahla II gavs på villkor som en marknadsekonomisk företagare skulle ha tillämpat. Följaktligen betraktas alla Tysklands åtgärder fortfarande som stöd enligt artikel 87.1 i EG-fördraget.

(106)

Kahla II är en Auffanglösung, alltså ett nybildat företag som har övertagit tillgångarna från ett befintligt företag i konkurs. Även om Auffanglösungen är nya företag som bildats särskilt i östra Tyskland, kan de betraktas som företag i svårigheter. Det beror på att dessa skalbolag övertar tillgångar från ett befintligt företag i konkurs och fortsätter dess verksamhet, i regel utan att först genomföra någon godtagbar omstrukturering. Auffanglösungen”ärver” därmed en rad strukturella brister och kräver genomgripande förändringar för att kunna verka i en marknadsekonomi. Sådana förändringar är investeringar för ersättning och modernisering av gamla maskiner och anläggningar, förändringar i företagsstrukturen (traditionellt stora konglomerat som verkade i en planekonomi), personalminskning (konglomerat i östra Tyskland hade i regel överflödig personal), en ny produktinriktning, marknadsföring etc. Dessutom måste kundernas, leverantörernas och kreditinstitutens förtroende byggas upp på nytt, då ett Auffanggesellschaft är efterföljare till ett företag som misslyckats. I den meningen kan de inte jämföras med andra nybildade företag.

(107)

Anpassningen sker i regel genom en omstrukturering, där i allmänhet statligt stöd ingår. Med hänsyn till den speciella situationen i de nya förbundsstaterna har kommissionen godkänt ett flexibelt och frikostigt koncept, då det gör det möjligt för Auffanglösungen att fram till slutet av 1999 utnyttja omstruktureringsstöd. Detta förfaringssätt kodifieras i fotnot 10 i riktlinjerna för omstrukturering (1999) (29). Med hänsyn till den speciella situation Auffanggesellschaften har, undantas de från regeln att nybildade företag enligt riktlinjerna för omstrukturering inte kan få stöd till undsättning och omstrukturering av företag.

(108)

Inom ramen för ett annat förfarande (30) konstaterade Tyskland i skrivelser av den 5 mars och 6 maj 1999 uttryckligt att Kahla II var ett företag i svårigheter. Två år senare motsade dock Tyskland i en skrivelse av den 26 september 2001 sina tidigare uppgifter och konstaterade att Kahla II aldrig hade befunnit sig i svårigheter. I samband med detta förfarande företräder Tyskland uppfattningen att Kahla II inte kunde betraktas som ett företag i svårigheter, då inte alla villkor som nämns i riktlinjerna för omstrukturering var uppfyllda.

(109)

Kommissionen noterar att riktlinjerna för omstrukturering inte ger någon exakt definition av ett företag i svårigheter, men anger typiska symtom. När det gäller Kahla II uppfylls det allmänna kriterium i punkt 2.1 i riktlinjerna för omstrukturering (1994) som används för att bestämma om ett företag befinner sig i svårigheter: Företag i svårigheter är företag, ”som inte är i stånd att genomföra en sanering med egna medel eller med medel från ägare/aktieägare eller långivare.” Detta konstateras i de rapporter som fanns tillgängliga då Kahla II grundades och stöd beviljades (den tidpunkt som är relevant för bedömningen) (31). Där betraktas Kahla II som ett företag i svårigheter, och en omstrukturering för återställande av lönsamheten beskrivs (32). Ex post bekräftas detta av att företaget enligt tillgängliga upplysningar aldrig har erhållit finansiering från banker utan statligt stöd (33).

(110)

Några av de indikatorer som anges i riktlinjerna för omstrukturering är faktiskt inte avsedda för Auffanglösungen, som utgör nybildade företag för vilka verksamhetens tidigare utveckling inte kan undersökas. Sålunda lider de vid tidpunkten för sitt grundande inte av symtom som vikande lönsamhet eller tilltagande förluster, minskande omsättning, växande lager, minskande kassaflöde, tilltagande räntebelastning etc. Här erinrar kommissionen om att Auffanglösungen utgör undantag från regeln att nybildade företag inte kan betraktas som företag i svårigheter och därför inte kan få något omstruktureringsstöd.

(111)

Å andra sidan kan andra indikatorer tillämpas på Auffanglösungen, särskilt det låga bokförda nettovärdet. När det gäller Kahla II erinrar kommissionen om att detta är en efterföljare till ett företag i konkurs och därför troligen har förlorat förtroendet hos kunder, leverantörer och finansinstitut. Sålunda var även förvärvet av tillgångarna beroende av statligt stöd. I köpeavtalet för Kahla I:s tillgångar medgavs den nye investeraren, G. Raithel, rätt att häva avtalet om finansieringen, där olika statliga åtgärder ingick (som delägande från TIB och statliga lån), inte var tryggad (34). Vidare övertog Kahla II tillgångar från Kahla I, som aldrig genomgick någon framgångsrik omstrukturering och därför måste ansöka om konkurs. Ex post är det tydligt att strukturella problem överfördes, då Kahla II inte fick någon privat finansiering utan statligt stöd.

(112)

Ytterligare en indikator är det stora antalet anställda. Då det statliga stöd som beviljas för Auffanglösungen i regel är knutet till att arbetstillfällen bevaras, medför det under en viss tidrymd ett ytterligare hinder i och med att ett visst antal arbetstillfällen måste bibehållas. Som de rapporter som nämns i punkt 91 styrker, var delstatsregeringen huvudmål att bevara arbetstillfällen. Under de följande åren minskade Kahla II antalet anställda. Av detta kan man sluta sig till att företaget i början hade alltför många anställda.

(113)

Då Auffanglösungen dessutom måste genomföra omstruktureringar för att kunna verka i en marknadsekonomi, uppstår förluster under de första åren, kassaflödet förbättras inte under de första åren, och de nödvändiga investeringarna medför en hög skuld- och räntebelastning. Dett var fallet också med Kahla II. Tyskland har visserligen aldrig kallat den process Kahla II genomgick en omstrukturering av ett företag i svårigheter, men kommissionen konstaterar att i de två rapporterna från november 1993 och januari 1994 föreslogs en omstrukturering som var nödvändig för att återställa företagets lönsamhet. Vidare beskrivs Kahla II i en rapport från Project Management Eschbach (PME), som Tyskland presenterade i samband med att ett annat förfarande lades fram (35), som ett företag som befinner sig i en omstruktureringsprocess, vilken inte skulle avslutas förrän 1996 (36). Kommissionen konstaterar att en sådan process inte är typisk för ett sunt företag.

(114)

Tyskland anser dessutom att de förluster Kahla II gjorde under de första åren enbart kan tillskrivas tillämpningen av en ordning för särskild avskrivning (åtgärd 33). Kommissionen anser dock att det visserligen är möjligt att förlusterna blev större på grund av tillämpningen av denna ordning för avskrivning, men att företaget med säkerhet hade lidit väsentligt större förluster utan statligt stöd, och troligen försvunnit från marknaden. Det konstateras att det statliga stödet i de rapporter Tyskland lade fram 1993 och 1994 betraktades som avgörande för företagets bestånd och lönsamhetens återställande.

(115)

Som stöd för sin tes att Kahla II aldrig befann sig i svårigheter lade Tyskland den 21 januari 2002 fram en rapport som utarbetats av en konsult:

Tabell 11

(116)

Kommissionen konstaterar att tabell 11 är en ex-post-utvärdering av företagets historia. Det är värdefullt att konstatera att de viktigaste prognoserna i de rapporter som fanns tillgängliga år 1994 var korrekta: Åtminstone under de två första åren skulle förluster uppstå. Kommissionen måste emellertid göra sin bedömning ex-ante, dvs. fastställa om Tyskland sedan 1994 har uppfyllt sin förpliktelse enligt EG-fördraget och anmält stödet. Om Tyskland hade uppfyllt sina förpliktelser, skulle kommissionen ha grundat sin bedömning på de rapporter som då fanns tillgängliga. Som redan konstaterats i punkt 95, 96 och 113 utgick rapporterna från att företaget måste återställa sin lönsamhet, och slutsatsen blev att statligt stöd var helt avgörande för att detta mål skulle kunna förverkligas. Mot bakgrund av dessa rapporter skulle kommissionen enligt sin etablerade praxis ha betraktat Kahla II (en Auffanglösung) som ett företag i svårigheter. Denna slutsats kan inte ex post ändras av att svårigheterna tack vare ett betydande stöd kunde övervinnas under en förkortad tidrymd.

(117)

Sammanfattningsvis drar kommissionen på grundval av de rapporter som fanns tillgängliga vid den relevanta tidpunkten den slutsatsen att Kahla II inte var i stånd att återhämta sig av egen kraft eller med finansiella medel på marknadsmässiga villkor. Kommissionen konstaterar särskilt att Tyskland redan år 1999 uttryckligt medgav detta. Dessutom skulle företaget troligen ha försvunnit från marknaden utan statligt stöd. Det faktum att inte varje enskild indikator som nämns i riktlinjerna för omstrukturering är tillämplig på Kahla II saknar betydelse: Riktlinjerna innehåller en inte uttömmande lista på typiska symtom och ingen uttömmande och kumulativ lista över kriterier.

(118)

Därför vidhåller kommissionen sin uppfattning att Kahla II under tiden från 1994 fram till slutet av 1996 var ett företag i svårigheter, tills ett svagt positivt resultat uppnåddes och andelen eget kapital började öka, med all sannolikhet tack vare det stöd som gavs. Kommissionen anser att avsaknaden av privat finansiering utan statligt stöd och tillgängliga fakta styrker denna ståndpunkt.

(119)

En del av stödåtgärderna till förmån för Kahla I och Kahla II påstods ha beviljats enligt godkända stödordningar. Då kommissionen allvarligt betvivlade att stöden var förenliga med de stödordningar enligt vilka de påstods ha beviljats, uppmanade den Tyskland genom ett föreläggande att lämna upplysningar enligt artikel 10.3 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget (38) att skicka alla handlingar, uppgifter och data som behövdes för bedömningen. Om de upplysningar Tyskland lämnade inte var tillräckliga för att konstatera att åtgärderna omfattas av det berörda programmet, hade kommissionen därför befogenhet att fatta beslut på grundval av tillgängliga upplysningar.

(120)

När det formella granskningsförfarandet utvidgades, drog kommissionen slutsatsen att åtgärderna 1, 4, 5, 6, 7 och 10 till förmån för Kahla I utgör befintligt stöd, som inte skall bedömas på nytt. Kommissionen bekräftar sin uppfattning att åtgärd 8 inte beviljades inom ramen för en godkänd stödordning, utan skall bedömas som ad hoc-stöd.

(121)

Beträffande Kahla II drar kommissionen vid utvidgandet av det formella granskningsförfarandet den slutsatsen att åtgärderna 28 och 29 till förmån för Kahla II utgör befintligt stöd, som kommissionen inte skall bedöma på nytt. Kommissionen bekräftar sin uppfattning att åtgärderna 11, 12 och 20 inte beviljades inom ramen för någon av kommissionen godkänd stödordning. När det gäller övriga åtgärder som påstods ha beviljats enligt en godkänd stödordning, skall kommissionen delvis ompröva de preliminära bedömningar som gjordes när det formella granskningsförfarandet inleddes och utvidgades.

(122)

Åtgärderna 13, 14, 23 och 30: Dessa 90-procentiga statliga garantiåtaganden byggde på en stödordning som aldrig anmälts till kommissionen. Stödordningen registerades med nummer NN 46/97 och godkändes aldrig av kommissionen. Som konstateras vid utvidgningen av det formella granskningsförfarandet skall dessa garantier alltså bedömas som ad hoc-stöd. Vidare fastställde kommissionen i sitt beslut om delstaten Thüringens riktlinjer för garanti (39) att Thüringen inte vidare fick tillämpa denna icke anmälda stödordning.

(123)

Tyskland hävdar att stödinslaget i denna garanti enligt en överenskommelse mellan Tyskland och kommissionen skulle uppgå till 0,5 % av det belopp som täcktes av garantin. Kommissionen konstaterar dock att denna överenskommelse avser 80-procentiga statliga garantiåtaganden som är förenliga med godkända stödordningar. De garantier som avses här överskrider denna gräns med 10 % och beviljades inte inom ramen för någon godkänd stödordning, utan enligt en icke anmäld ordning som kommissionen aldrig godkänt. Dessutom låg enligt överenskommelsen företag i svårigheter inte inom dess tillämpningsområde. Följaktligen kan procentsatsen 0,5 %, i motsats till vad Tyskland hävdar, inte tillämpas på dessa garantier.

(124)

Beträffande garantierna inom ramen för åtgärderna 13, 14 och 23 gäller följande enligt kommissionens tillkännagivande om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget på statligt stöd i form av garantier (40): ”Om det vid den tidpunkt då lånet beviljas finns en stor sannolikhet för att låntagaren inte kommer att betala tillbaka lånet, t.ex. på grund av att låntagaren befinner sig i ekonomiska svårigheter, kan garantins värde vara lika högt som det belopp som den faktiskt täcker”. Som förklaras i avsnitt B i bedömningen (punkterna 106-118) var Kahla II vid den tidpunkt då dessa åtgärder beviljades ett företag i svårigheter. Det innebär att för garantier som beviljades fram till 1996 kunde stödinslaget uppgå till 90 % av motsvarande krediter.

(125)

När det gäller åtgärd 30, som beviljades vid en tidpunkt då företaget inte längre befann sig i svårigheter, anser Tyskland återigen att stödekvivalenten på grundval av den i punkt 123 nämnda överenskommelsen med kommissionen bör fastställas till 0,5 %. Kommissionen erinrar emellertid om att denna överenskommelse avser 80-procentiga statliga garantier som beviljades enligt godkända stödordningar. I det aktuella fallet överskred garantin 80 %-gränsen med 10 % och beviljades inte enligt någon godkänd stödordning. Följaktligen kan stödekvivalenten 0,5 % inte tillämpas här. När denna garanti beviljades hade delstaten Thüringen gått med på att garantierna skulle följa kommissionens beslut om delstaten Thüringens garantiriktlinjer (41), enligt vilka 80-procentiga garantier som beviljas inom ramen för godkända stödordningar skall anses ha ett stödinslag av 0,5-2 %. Även detta beslut avser 80-procentiga garantier som beviljas enligt godkända stödordningar, men det är enligt kommissionens uppfattning ändå lämpligt att här tillämpa denna ordning analogt. Med hänsyn till att garantin täckte merparten av låneriskerna, vilket avspeglas i den låga räntesats den privata banken fastställde, tillämpar kommissionen dock den i denna ordning medgivna högsta räntesatsen på 2 % för garantier.

(126)

På liknande sätt anser kommissionen det lämpligt att tillämpa ett stödinslag på 2 % av den 90-procentiga garantin enligt åtgärd 13, närmare bestämt från den 30 mars 1998, då lånen enligt åtgärderna 18-21 omvandlades till ett marknadsmässigt lån. Räntesatsen på det marknadsmässiga lånet uppgick till 5,90 %. Innan lånen enligt åtgärderna 18-21 omvandlades, låg räntesatsen mellan 6,5 % och 6,75 %. De lån som erhölls av statliga medel omvandlades alltså till ett privat lån just vid den tidpunkt då företaget kunde få en lägre räntesats på ett privat marknadsmässigt lån än det måste betala för dessa statliga lån. I detta sammanhang erinras om att denna omvandling kunde göras endast genom att en 90-procentig statlig garanti ställdes till förfogande för detta nya lån.

(127)

Enligt Tyskland faller dessa garantier under regeln om stöd av mindre betydelse. Tillämpningen av regeln om stöd av mindre betydelse granskas i avsnitt D i bedömningen.

(128)

Åtgärd 15: Ett bidrag på 2,5 miljoner mark beviljades enligt uppgift inom ramen för en godkänd stödordning (42). När kommissionen utvidgade det formella granskningsförfarandet, fastställde den felaktigt att denna stödordning endast skulle vara avsedd för små och medelstora företag. Tyskland har med rätta påpekat att även stora företag på vissa villkor kan beviljas stöd inom denna ordning. Företag i svårigheter utesluts dock uttryckligt från stödordningens tillämpningsområde.

(129)

Kommissionen fattade nyligen ett negativt beslut beträffande denna stödordning på grund av missbruk, då den bland annat tillämpats på företag i svårigheter (43). I sitt beslut fastställde kommissionen uttryckligt att Tyskland hade räknat Kahla II till sådana företag i svårigheter som hade utnyttjat denna stödordning i strid med de särbestämmelser kommissionen godkänt. I sitt beslut rörande nämnda stödordning fastställde kommissionen att dess beslut om stödordningen var oberoende av dess beslut i det aktuella fallet i samband med vilket tillämpningen prövades. I det aktuella beslutet anser kommissionen att Kahla II då stödåtgärden beviljades var ett företag i svårigheter. Följaktligen vidhålls ståndpunkten att detta stöd skall betraktas som nytt stöd.

(130)

Åtgärd 16: Ett lån på 0,2 miljoner mark beviljades enligt uppgift inom ramen för ett godkänt program för stöd till eget kapital (44). Detta program var endast avsett för små och medelstora företag. Då Kahla II emellertid hade mer än 250 anställda och därför vid tidpunkten för beviljandet av stödet inte var något litet eller medelstort företag, är stödet uppenbart inte förenligt med stödordningen. Tyskland har nyligen hänvisat till att lånet inte beviljades till företaget, utan till G. Raithel. I godkännandet av den stödordning enligt vilken lånet beviljades, fastställde kommissionen att investerare får sådant stöd endast under förutsättning att de satsar kapitalet i företaget. Detta gjorde G. Raithel. Följaktligen var syftet med lånet stöd till ett företag, även om det beviljades direkt till en privatperson. Därför skall lånet bedömas som nytt stöd till förmån för Kahla II.

(131)

Åtgärderna 17, 18, 19 och 22: Kommissionen har vid granskningen kommit till slutsatsen att villkoren i den stödordning enligt vilken dessa lån beviljades (45) var uppfyllda i det aktuella fallet. Följaktligen utgör krediterna befintligt stöd, som kommissionen inte skall bedöma på nytt.

(132)

Åtgärd 21: Detta lån beviljades enligt uppgift inom ramen för en godkänd stödordning (46). Enligt denna kunde emellertid lån till företag i de nya delstaterna endast ges upp till 2 miljoner mark. Det aktuella lånet överskrider denna gräns. Följaktligen kan kommissionen inte anse att villkoren i den berörda stödordningen är uppfyllda. Med hänsyn till ränterabatten, värdeminskningen på ställda säkerheter och att en 90–procentig garanti beviljats som täcker nästan hela förlustrisken, anser kommissionen att detta lån vid tidpunkten för beviljandet möjligen i sin helhet utgjorde stöd.

(133)

Åtgärderna 24 och 25 beviljades enligt godkända stödordningar, närmare bestämt för att täcka de investeringar som beskrivs i detalj i tabell 5. Därutöver framgår av upplysningarna från Tyskland att en del av det investeringsstöd som gavs enligt ordningen för särskild avskrivning (åtgärd 33) också bidrog till att täcka dessa investeringar. Tyskland har styrkt att alla dessa åtgärder är förenliga med den stödordning enligt vilken de sades ha beviljats. Alltså utgör åtgärderna 24, 25 och 33 befintligt stöd, som kommissionen inte skall bedöma på nytt.

(134)

Åtgärd 26: Bidrag till främjande av sysselsättning i samband med miljöinvesteringar, som enligt uppgift getts enligt en godkänd ordning, är inte stöd (47). När det formella granskningsförfarandet utvidgades, konstaterades emellertid att ordningen – när det gäller dess miljökomponenter – var avsedd att avvärja miljörisker i statliga företag. Bidragen är därmed helt klart oförenliga med det program som enligt uppgift låg till grund för deras beviljande. I en skrivelse av den 29 juli 1994 (48) förklarade Tyskland för kommissionen hur denna föreskrift skulle tolkas. Tyskland fastställde entydigt att sådana åtgärder endast kunde genomföras i kommuner, städer etc. Treuhandföretag kunde också få del av detta stöd innan de privatiserades, då de fram till dess skulle anses vara statliga företag (49). Kommissionen ansåg inte att dessa åtgärder utgör något stöd, då de inte gynnar något företag (50).

(135)

Kahla II var emellertid vid den tidpunkt då dessa åtgärder beviljades ett privat företag och kunde därför inte få stöd. Dessutom erinrar kommissionen om att en del av dessa bidrag beviljades av delstaten Thüringen, medan enligt den tillämpliga ordningen endast Bundesanstalt für Arbeit var bemyndigad att ge sådana bidrag. Följaktligen kan kommissionen inte dra slutsatsen att åtgärderna utgör befintligt stöd (51).

(136)

Sedan det formella granskningsförfarandet utvidgats ändrade Tyskland sitt resonemang och hävdade att dessa åtgärder inte hade gynnat företaget. Först angav Tyskland att åtgärderna vidtagits för att röja bort gamla anläggningar, vilket sades vara viktigt för miljön. Kommissionen kan dock inte godta att bortröjning av gamla anläggningar inte gynnade företaget. Arbeten av detta slag ledde med nödvändighet till en utvidgning av den tillgängliga ytan och en höjning av företagets värde.

(137)

Tyskland hävdade nyligen att åtgärderna hade vidtagits för att eliminera miljörisker som uppstod i juli 1990. Enligt kommissionens praxis utgör sådana åtgärder inget stöd. Tyskland har emellertid inte lagt fram något bevis för att det hade funnits några risker som hade uppstått före juli 1990. Dessutom eliminerades sådana risker enligt uppgift av Kahla I, som redan år 1991 (åtgärd 2) tog i anspråk ett belopp motsvarande vad som behövdes för att eliminera riskerna. Tyskland har aldrig lagt fram något bevis för att miljöriskerna ännu inte avlägsnats då Kahla I:s tillgångar avyttrades. Även om detta var fallet, skulle köparen på lämpligt sätt ha kontrollerat att tillgångarna var fria från sådana risker. Om han inte gjort detta, har han brustit i noggrannhet, och det kan därmed inte godtas att statligt stöd senare tas i anspråk för detta ändamål. Hade en lämplig kontroll gjorts, skulle förekomsten av sådana risker och behovet av medel för att avhjälpa dem ha avspeglat sig i inköpspriset och inte senare i anspråk på statligt stöd.

(138)

Tyskland framförde också att företaget, om det hade vetat att dessa åtgärder utgjorde stöd, kanske inte skulle ha genomfört arbetena ifråga, eller skulle ha anlitat sin egen personal, mindre personal eller annan personal. Tyskland hävdar att det faktum att kommissionen inte har klassat ordningen som stöd och godkänt den skulle göra att det fanns skäl att anta att åtgärderna inte utgjorde stöd. Kommissionen kan inte godta detta resonemang, då ordningen godkändes på grundval av anmälan och de ytterligare upplysningar Tyskland lämnade. Därför kan Tyskland inte medvetet handla mot anmälan och påstå att rättmätiga förväntningar överträtts. Inte heller stödmottagaren kan hävda sådana förväntningar, när den tyska ordningen entydigt föreskrev att dessa åtgärder inte kan genomföras i ett enskilt företags intresse, och att endast Bundesanstalt für Arbeit hade befogenhet att bevilja sådana bidrag, och en del av stödet här gavs genom delstaten Thüringen.

(139)

Tyskland anförde till slut att dessa bidrag är en allmän åtgärd som alla företag i Tyskland utan diskriminierung kan utnyttja. Kommissionen konstaterar dock att detta påstående motsäger alla tidigare lämnade uppgifter. Av bestämmelserna i den tyska lagen (§ 249h AFG) och alla handlingar som lämnats till kommissionen och som gjorde att denna kunde fastställa att programmet inte skulle klassas som stöd och godkänna det, framgår entydigt att inte alla företag kan dra nytta av sådana åtgärder. Tvärtom avser den tyska lagen och alla de handlingar Tyskland överlämnat för att kommissionen skulle kunna bedöma bestämmelserna offentligrättsliga juridiska personer och utesluter uttryckligen åtgärder till förmån för ett enskilt företag. Denna bestämmelse innehåller en entydigt selektiv komponent som innebär att åtgärden inte kan bedömas som en allmän åtgärd.

(140)

Åtgärd 27: Bidrag för olika ändamål som beviljades åren 1995 och 1996. Då ingen rättslig grund anförts, bedömde kommissionen bidraget preliminärt som nytt stöd. Tyskland hävdade då att bidrag till forskning och utveckling på 0,318 miljoner mark hade beviljats enligt en godkänd stödordning (52). På grundval av tillgängliga upplysningar är stödet förenligt med denna stödordning och är därmed befintligt stöd, som inte skall bedömas på nytt.

(141)

Beträffande bidraget till rehabilitering av arbetstagare på 0,021 miljoner mark företräder Tyskland uppfattningen att detta inte är något stöd enligt artikel 87.1 i EG-fördraget, då det endast skulle främja sysselsättning av funktionshindrade. Kommissionen konstaterar dock att åtgärder som inte skall anses vara stöd bara är sådana som gäller enskilda personer enligt riktlinjerna för sysselsättningsstöd (53) (sysselsättningsriktlinjerna) på grundval av objektiva kriterier, utan att gynna vissa företag eller produktionsgrenar. Trots föreläggande att lämna upplysningar speciellt om detta har Tyskland inte lagt fram några bevis i detta avseende. Därför drar kommissionen på grundval av lämnade upplysningar slutsatsen att åtgärderna utgjorde statligt stöd enligt artikel 87.1 i EG-fördraget.

(142)

Återstående bidrag för deltagande i mässor på 0,122 miljoner mark och bidrag till reklam på 0,030 miljoner mark faller enligt uppgift under regeln om stöd av mindre betydelse. I det följande granskas om de är förenliga med regeln om stöd av mindre betydelse.

(143)

Åtgärderna 28 och 29: Som beskrevs när det formella granskningsförfarandet utvidgades, bedömdes dessa åtgärder på grundval av tillgängliga upplysningar som befintligt stöd. Dessutom framgår av de upplysningar Tyskland lämnat att en del av det investeringsstöd som beviljades enligt ordningen för särskild avskrivning (åtgärd 33) också användes till att finansiera dessa investeringar. Tyskland har styrkt att alla dessa åtgärder är förenliga med de stödordningar enligt vilka de sägs ha beviljats. De utgör alltså befintligt stöd, som kommissionen inte skall bedöma på nytt.

(144)

Åtgärd 31: Ytterligare bidrag till främjande av sysselsättningen, som beviljades enligt en godkänd stödordning (54). På grundval av uppgifter som Tyskland har lämnat anser kommissionen att dessa bidrag är förenliga med den stödordning enligt vilken de beviljades. De utgör alltså befintligt stöd, som kommissionen inte skall bedöma på nytt.

(145)

Åtgärd 32: Bidrag för olika ändamål. Då ingen rättsgrund anförts, bedömde kommissionen preliminärt bidragen som nytt stöd. Tyskland hävdar emellertid att bidragen till forskning och utveckling på 0,009 miljoner mark beviljats enligt en godkänd stödordning (55). Detta program är dock endast avsett för små och medelstora företag. Enligt tillgängliga upplysningar kunde Kahla II åren 1997-1999 inte vid något tillfälle klassas som litet eller medelstort företag, främst eftersom gränsvärdet 250 anställda aldrig underskreds, inte ens om man räknar bort lärlingarna. Följaktligen faller stödet uppenbart inte under den ordning det enligt uppgift grundades på, utan skall betraktas som nytt stöd.

(146)

Beträffande bidragen till rehabilitering av arbetstagare förklarade Tyskland på nytt att detta inte var stöd enligt artikel 87.1 i EG-fördraget, då det var avsett att främja sysselsättning av funktionshindrade. Liksom när det gäller det bidrag som nämns i åtgärd 27 har Tyskland emellertid inte heller här, trots föreläggande att lämna upplysningar särskilt beträffande denna punkt, lagt fram något bevis i detta avseende. Enligt uppgifterna i företagets årsredovisningar uppgår (56) bidragen till rehabilitering till 0,119 miljoner mark för åren 1997 och 1998 samt till en okänd andel av de i årsredovisningen 1999 angivna bidragen för mässor och upplärning på 0,121 miljoner mark. Följaktligen drar kommissionen på grundval av tillgängliga upplysningar slutsatsen att dessa åtgärder var statligt stöd enligt artikel 87.1 i EG-fördraget.

(147)

Övriga bidrag för deltagande i mässor och bidrag till marknadsföring på 0,103 miljoner mark för 1997 och 1998 samt till en okänd andel av de i årsredovisningen 1999 angivna bidragen för mässor och upplärning på 0,121 miljoner mark för 1999 faller enligt uppgift under regeln om stöd av mindre betydelse. I avsnitt D i bedömningen granskas om de är förenliga med regeln om stöd av mindre betydelse.

(148)

Med hänsyn till vad ovan nämnts utgör åtgärderna 17, 18, 19, 22, 24, 25, en del av åtgärd 27, åtgärderna 28, 29, 31 samt åtgärd 33 befintligt stöd, som kommissionen inte skall bedöma på nytt.

(149)

Åtgärderna 13, 14, 23, en del av åtgärd 27, åtgärd 30 samt en del av åtgärd 32 faller enligt uppgift under regeln om stöd av mindre betydelse (57). Enligt denna regel kan det maximala totalbeloppet för stöd av mindre betydelse uppgå till 100 000 euro under tre år från tidpunkten för det första stödet av mindre betydelse. Detta belopp innefattar alla slags offentligt stöd som har beviljats som stöd av mindre betydelse och påverkar inte mottagarens möjlighet att få annat stöd grundat på ordningar som kommissionen godkänt. De berörda perioderna är 25 mars 1994 - 25 mars 1997 och 25 mars 1997 - 25 mars 2000.

(150)

Under den första perioden, 1994-1997, omfattas åtgärderna 13, 14, 23 och en del av åtgärd 27 enligt uppgift av regeln om stöd av mindre betydelse.

(151)

Även om en del av det bidrag som beviljats i åtgärd 27 enligt uppgift omfattas av regeln om stöd av mindre betydelse, nämligen bidrag för deltagande i mässor på 122 000 mark och bidrag till reklam på 30 000 mark, sammanlagt 152 000 mark (77 716 euro), bör detta belopp kumuleras med stödekvivalenten i de garantier som beviljats i åtgärderna 13, 14 och 23. Som konstateras vid punkt 124 kan garantins värde vara lika högt som det belopp den effektivt täcker (58). Detta innebär att stödinslaget i dessa garantier vid tidpunkten för deras beviljande möjligen uppgår till 90 % av motsvarande krediter, vilket ligger långt över regeln om stöd av mindre betydelse. Följaktligen kan man inte anse att alla dessa åtgärder faller under regeln om stöd av mindre betydelse.

(152)

För perioden 1997-2000 faller garantin i åtgärd 30 och en del av åtgärd 32 enligt uppgift under regeln om stöd av mindre betydelse.

(153)

Vad gäller den i åtgärd 30 beviljade garantin kan stödinslaget fastställas till 41 760 mark, om en stödekvivalent av 2 % tillämpas, enligt beskrivning vid punkt 125. Den del av åtgärd 32 som enligt uppgift faller under regeln om stöd av mindre betydelse omfattar bidrag för deltagande i mässor på 294 000 mark och bidrag för kostnadsminskning på 114 000 mark. Vidare bör man lägga till det nya värdet av garantin i åtgärd 13 från den tidpunkt då den täckte de marknadsmässiga lånen. Som anges i punkt 47 uppgår dessa lån till sammanlagt 7,329 miljoner mark. Om även här en stödekvivalent av 2 % tillämpas på det lånebelopp som täcks av garantin, blir stödinslaget 131 922 mark. Alltså uppgår de åtgärder som enligt uppgift faller under regeln om stöd av mindre betydelse åren 1997-1999 till sammanlagt 581 682 mark. Detta belopp ligger långt över gränsen enligt regeln om stöd av mindre betydelse.

(154)

Med hänsyn härtill kan kommissionen inte godta att alla dessa åtgärder faller under regeln om stöd av mindre betydelse. Följaktligen utgör de stöd enligt artikel 87.1 i EG-fördraget.

(155)

Med hänsyn till ovanstående redogörelser bedöms åtgärd 8 till förmån för Kahla I samt åtgärderna 11, 12, 13, 14, 15, 16, 20, 21, 23, 26, 27, 30 och 32 till förmån för Kahla II som nytt stöd. På grundval av tillgängliga uppgifter kan kommissionen inte dra slutsatsen att de är förenliga med godkända stödordningar.

(156)

I EG-fördraget fastställs några undantag från principen att statligt stöd allmänt är oförenligt med den gemensamma marknaden. De undantagsbestämmelser som anges i artikel 87. 2 i EG-fördraget är inte tillämpliga i detta fall, då stödåtgärderna varken är stöd av social karaktär som ges till enskilda konsumenter, stöd för att avhjälpa skador som orsakats av naturkatastrofer eller andra exceptioella händelser, eller stöd som ges till näringslivet i vissa av de områden i Förbundsrepubliken Tyskland som påverkats genom Tysklands delning. Möjligheterna till undantag från den principiella oförenligheten med den gemensamma marknaden regleras i artikel 87.3 a och 87.3 c i EG-fördraget. Artikel 87.3 a medger att kommissionen godkänner stöd för att främja den ekonomiska utvecklingen i vissa regioner. Artikel 87.3 c handlar om godkännande av statligt stöd för att underlätta utveckling av vissa näringsverksamheter eller vissa regioner, när det inte påverkar handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset. Kommissionen har offentliggjort olika riktlinjer där den exakt förklarat villkoren för att stöd skall kunna godkännas på grundval av denna bestämmelse.

(157)

Tyskland bestrider inte att stödet till förmån för Kahla I, även om det berörda företaget ligger i ett område där regionalstöd kan ges enligt artikel 87.3 a i EG-fördraget, skall bedömas enligt riktlinjerna för omstrukturering (1994), då det huvudsakliga målet för stödet inte var av regional natur, utan det gällde att återställa den långiktiga lönsamheten i ett företag i svårigheter. Kommissionen erinrar här om att endast stöd som getts inom ramen för åtgärd 8 skall bedömas.

(158)

Beträffande Kahla II hävdar Tyskland att målet för de åtgärder som bedömdes som stöd men som inte omfattas av godkända stödordningar eller inte faller under regeln om stöd av mindre betydelse var av regional natur. Kommissionen erinrar här om att de ad hoc-stöd som skall bedömas omfattar åtgärderna 11, 12, 13, 14, 15, 16, 20, 21, 23, 26, 27, 30 och 32.

(159)

Kommissionen anser inte att riktlinjerna för statligt stöd för regionala ändamål (59) (de regionala riktlinjerna) är tillämpliga vid bedömning av förenligheten med den gemensamma marknaden av det stöd som beviljades åren 1994-1996. I fotnot 10 i dessa riktlinjer fastställs följande: ”Stöd för särskilda ändamål till företag i svårigheter omfattas av särskilda regler och anses inte vara egentliga regionalstöd.” Dessa särskilda regler är riktlinjerna för omstrukturering

(160)

Kommissionen konstaterar att de regionala riktlinjer som gällde då stödet beviljades inte var tillämpliga. I den ordning som gällde vid tidpunkten för beviljandet, och som nämns i fotnot 2 i nämnda riktlinjer, fastställs emellertid också klart att sådant stöd inte får beviljas om detta strider mot de särskilda bestämmelserna om stöd till företag i svårigheter. Som förklaras i avsnitt B ovan i bedömningen (punkterna 106-118) drar kommissionen slutsatsen att Kahla II fram till 1996 var ett företag i svårigheter. Följaktligen kan ad hoc-stöd inte bedömas enligt dessa föreskrifter. Detta framgår också av arten av de kostnader som täcktes av stödet. Kommissionen erinrar om tabell 5, enligt vilken 80 % av utgifterna användes för förnyelse av maskiner och driftskapital, typiska utgifter under en omstrukturering, men inte i ett investeringsprojekt.

(161)

Med hänsyn till detta anser inte kommissionen att hela det ad hoc-stöd som beviljades fram till 1996 till förmån för Kahla II kan betraktas som regionalstöd som är förenligt med den gemensamma marknaden.

(162)

Tyskland har nyligen framfört att stödet enligt åtgärd 26 bör betraktas som sysselsättningsstöd. Riktlinjerna för sysselsättningsstöd (60) handlar om stöd till skapande av nya arbetstillfällen. Enligt uppgift från Tyskland användes bidraget för röjning av en del av Kahla II:s anläggningar. Dessa arbeten utfördes av arbetslösa och gav därmed tillfällig sysselsättning åt arbetslösa. De skapade dock inte i sig själva någon varaktig sysselsättning. Dessutom kan detta stöd inte anses vara stöd till bevarande av arbetstillfällen, då personalen minskades kraftigt i företaget (från 380 år 1994 till 327 år 1996). Vidare styrker förklaringarna från Tyskland att stödet användes för tillfällig sysselsättning av arbetslösa entydigt uppfattningen att inga arbetstillfällen bevarades hos Kahla II. Därför anser kommissionen inte att åtgärd 26 kan godkännas som sysselsättningsstöd enligt riktlinjerna för sysselsättningsstöd. Denna uppfattning gäller också stöd som getts innan riktlinjerna trädde i kraft, då riktlinjerna för sysselsättningsstöd endast stadfäster en praxis som redan tillämpades, och sysselsättningsstöd i varje fall inte kan godkännas när arbetstillfällen varken skapas eller bevaras.

(163)

Eftersom företaget befann sig i svårigheter då ad hoc-stödet beviljades, skall det granskas om stödet till förmån för Kahla II fram till 1996 och stödet till förmån för Kahla I kan anses vara förenliga med den gemensamma marknaden enligt riktlinjerna för omstrukturering. Kommissionen anser inte att några andra gemenskapsriktlinjer, exempelvis riktlinjerna för stöd till främjande av forskning och utveckling, miljöskydd, små och medelstora företag eller utbildning kan tillämpas. Då allt stöd beviljades innan den omarbetade versionen av riktlinjerna för omstrukturering trädde i kraft, skall riktlinjerna av den 23 december 1994 tillämpas (61). Uppfyllandet av de viktigaste villkoren i dessa riktlinjer skall bedömas i tur och ordning.

(164)

Omstruktureringsstöd är i regel en kombination av driftsstöd till täckande av förluster, sociala kostnader, driftskapital etc., och materiella investeringar. Dessa kan granskas entydigt med ledning av ändamålet med stödet till förmån för Kahla I och det stöd som beviljades Kahla II fram till 1996 (62).

(165)

När det gäller stödet till Kahla I lades aldrig någon omstruktureringsplan fram för kommissionen, vilket underströks när det formella granskningsförfarandet inleddes och utvidgades. Därmed är de villkor som ställs för godkännande av omstruktureringen enligt riktlinjerna för omstrukturering, särskilt att det skall finnas en välgrundad omstruktureringsplan när stöd beviljas, inte uppfyllda (63). Därför måste det stöd som beviljats enligt åtgärd 8 anses vara oförenligt med den gemensamma marknaden.

(166)

Beträffande det stöd som beviljades Kahla II åren 1994-1996 konstaterade kommissionen då det formella granskningsförfarandet inleddes och utvidgades att det fanns uppgifter om att företaget hade gjort en omstrukturering. I de rapporter som Tyskland lämnade beskrivs åtgärder för att återställa livskraften: en ny produktionsinriktning, personalminskning, ersättning av gamla maskiner och anläggningar, nedläggning av produktionsanläggningar, investeringar för att uppfylla tekniska standarder och miljönormer samt uppbyggnad av ett försäljningsnät. Under det formella granskningsförfarandet angav Tyskland att dessa åtgärder var en del av det första företagskonceptet, som senare utvecklades vidare, och att dessa åtgärder inte skulle ses som någon omstruktureringsplan. I sin skrivelse av den 1 oktober 2002 förklarade Tyskland slutligen att om kommissionen ansåg att Kahla II var ett företag i svårigheter, skulle dessa åtgärder betraktas som en omstruktureringsplan.

(167)

Det framgår dock inte vilken av de överlämnade handlingarna som skall betraktas som den relevanta omstruktureringsplanen. Kommissionen noterar att den första rapporten skrevs innan tillgångarna avyttrades och dessutom enbart var ställd till TIB, som skulle besluta om lämpligheten av att överta ett delägande i företaget. Även om en rad åtgärder som var nödvändiga för företagets fortbestånd föreslogs i båda handlingarna, utvecklades åtgärderna enligt Tyskland vidare av investeraren. Om rapporterna skall betraktas som en omstruktureringsplan, representerar de föreslagna åtgärderna uppenbart inte den slutgiltiga versionen av planen, vilket blir tydligt när man granskar kostnaderna för åtgärderna. Enligt den första rapporten skulle totalkostnaden uppgå på 30,945 miljoner mark och omfatta investeringar, förvärv av tillgångar, förlusttäckning och räntebetalningar för lån. I den andra rapporten föreslogs omstruktureringsåtgärder till en total kostnad av 27,727 miljoner mark, bestående av investeringar (inklusive övertagande av tillgångar), förlusttäckning och driftskapital. Varken de kostnader som togs upp i den första rapporten eller de som ingick i den andra stämmer överens med de kostnader Tyskland beskriver i ”investeringsplanen” och redovisar i detalj i tabell 5, och på grundval av vilka stödet sades ha beviljats. I båda rapporterna förbigås i listan över åtgärder för att finansiera dessa kostnader många stöd som företaget faktiskt beviljades (se tabell 4), vilket också gäller ”investeringsplanen” (tabell 5). Om någon av dessa handlingar skall betraktas som en omstruktureringsplan, kan kommissionen följaktligen endast dra slutsatsen att antingen var planen inte den slutgiltiga planen, eller också har företaget fått för stort stöd.

(168)

Även om dessa handlingar skulle kunna betraktas som en omstruktureringsplan, kan de alltså inte anses vara den slutliga versionen av en sådan plan. Det framgår inte heller i vilken omfattning de föreslagna åtgärderna faktiskt genomfördes.

(169)

För att fastställa i vad mån kraven i riktlinjerna för omstrukturering uppfylldes, behöver kommissionen exakta uppgiftrer om vilka omstruktureringsåtgärder som vidtogs för att återställa företagets långsiktiga lönsamhet (64). Trots upprepade anmaningar från kommissionen har Tyskland aldrig lämnat in någon slutgiltig version av någon omstruktureringsplan för Kahla II eller lämnat några uppgifter om vilka omstruktureringsåtgärder som faktiskt genomfördes. I brist på en sådan plan kan kriterierna i riktlinjerna inte granskas.

(170)

Kommissionen konstaterar att det privata bidraget till den totala kostnaden inte kan anses vara betydande. Det måste erinras om att kommissionen formellt har begärt att Tyskland skall lämna upplysningar om alla bidrag som lämnats eller skall lämnas av privata investerare. I sin skrivelse av den 1 oktober 2002 listar Tyskland de finansieringsposter som enligt uppgift är privata i rapporten av den 29 november 1993. De består av ett delägande från G. Raithel på 2,055 miljoner mark, räntebetalningar på 0,986 miljoner mark för lånet till G. Raithel, kassaflöde på 2,217 miljoner mark och TIB:s kapitalinsats på 7,975 miljoner mark.

(171)

Det påstådda bidraget från investeraren var två offentliga räntesubventionerade lån (åtgärderna 16 och 17) på sammanlagt 2 miljoner mark respektive 0,055 miljoner mark som investeraren tillfört företaget av egna medel som eget kapital. Endast det senare bidraget var av rent privat natur. Lånet på 0,2 miljoner mark enligt åtgärd 16 säkrades genom en garanti från förbundsregeringen. Lånet på 1,8 miljoner mark enligt åtgärd 17 säkrades genom en inteckning i Kahla II:s driftsfastighet. Förvärvet av dessa tillgångar finansierades med statligt stöd. Med hänsyn till att detta lån beviljades av statliga medel och med hänsyn till ställda säkerheter, kan lånen i åtgärd 16 och 17 inte entydigt betraktas som en privat investerares bidrag. Kommissionen har aldrig fått några som helst upplysningar om de nya påstådda räntebetalningarna på 0,986 miljoner mark. Troligen avser de betalning av ränta från G. Raithel på de båda lånen enligt åtgärderna 16 och 17. Dessa betalningar finansierar dock inga kostnader för omstrukturering. Beträffande kassaflödet fastställer kommissionen att en vinst som företaget enligt planerna skall göra inte kan betraktas som något betydande bidrag enligt riktlinjerna för omstrukturering. Kommissionen har dessutom inte fått någon uppgift huruvida detta kassaflöde faktiskt uppstod, eller om det användes för att täcka omstruktureringskostnader.

(172)

Då företaget började ge viss vinst, omvandlade investeraren den 30 mars 1998 en del av det offentliga lånet till privatlån. Detta bidrag var dock osäkert vid den tidpunkt då stödet beviljades och tillfördes först efter omstruktureringen. Det kan därför antas att det följande bidraget var möjligt endast genom att det statliga stödet förbättade företagets finansiella situation. Kommissionen noterar också att bidraget var möjligt endast tack vare att en 90-procentig garanti ställdes för att skydda detta lån (65). Detta skedde dessutom efter det att omstruktureringen avslutats. Det var vid tidpunkten för stödets beviljande oklart, och är fortfarande oklart, vilka resurser som utnyttjades för detta ändamål. I avsaknad av en total sammanställning av omstruktureringskostnaderna kan man inte dra slutsatsen att det privata bidraget var betydande.

(173)

Omstruktureringsstöd kan endast beviljas på grundval av en bindande omstruktureringsplan, som även omfattar åtgärder för att kompensera eventuella negativa effekter av stödet och ett betydande bidrag av privata medel. Då det trots föreläggande att lämna upplysningar inte finns något belägg för att stödet beviljades på sådana villkor, finns det alltså tecken som tyder på att dessa villkor inte uppfyllts. Följaktligen utgör det ad hoc-stöd Kahla II beviljades fram till 1996 omstruktureringsstöd som inte är förenligt med den gemensamma marknaden.

(174)

Med hänsyn till detta kan kommissionen inte anse att det ad hoc-stöd som Kahla II beviljades fram till 1996 är förenligt med den gemensamma marknaden.

(175)

Med hänsyn till de blygsamma positiva rörelseresultat som uppnåtts anser kommissionen att Kahla II från 1997 inte längre kan betraktas som ett företag i svårigheter. På begäran från Tyskland bedömde kommissionen det stöd Kahla II fått enligt riktlinjerna för regionalstöd. Kommissionen erinrar om att detta enbart avser åtgärderna 30 och 32, som skall bedömas som ad hoc-stöd, medan övriga åtgärder utgör befintligt stöd.

(176)

Enligt de regionala riktlinjerna kan enskilda ad hoc-stöd till endast ett företag i hög grad påverka konkurrensen på den berörda marknaden, men bidrar i vissa fall endast obetydligt till den regionala utvecklingen. De faller i allmänhet under industripolitiska punkt- eller sektorsåtgärder och avviker från den egentliga regionalstödspolitikens mening och syfte. Följaktligen uppfyller dessa stöd inte kraven i de regionala riktlinjerna, så länge inte motsatsen bevisas. Kommissionen konstaterar att porslinsmarknaden är mättad, och att det råder överkapacitet i porslinsbranschen. Detta kompletterar de negativa antagandena om ad hoc-stödet, då varje investeringsstöd sannolikt skulle påverka sektorn negativt.

(177)

Regionalstödets syfte är antingen produktiva investeringar (grundinvesteringar) eller skapande av arbetstillfällen knutna till investeringar. Med grundinvesteringar avses investeringar i anläggningar vid grundande av nya driftsplatser, utvidgning av befintliga driftsplatser eller en väsentlig ändring av en produkt eller ett produktionsförfarande på en befintlig driftsplats (genom rationalisering, produktomställning eller modernisering).

(178)

Kommissionen konstaterar först att det berörda stödet delvis (åtgärd 32) består av bidrag som enligt uppgift beviljades för forskning och utveckling, rehabilitering av arbetstagare, deltagande i mässor och kostnadsminskningar. Sådana utgifter är inte investeringar. Å andra sidan är åtgärd 30 en garanti för ett lån som skulle kunna användas för investeringar, vilket Tyskland dock aldrig hävdat.

(179)

Kommissionen har uttryckligt och formellt begärt en beskrivning från Tyskland av de investeringar som gjorts eller skulle göras. För prövning av frågan om någon grundinvestering gjorts har Tyskland endast lagt fram investeringsplanerna i tabellerna 7 och 9. Tyskland har inte lämnat någon beskrivning av de påstådda investeringarna. Enligt dessa planer skulle maskiner anskaffas och investeringar göras i befintliga anläggningar. Då ingen ytterligare förklaring lämnats, kan kommissionen inte dra slutsatsen att dessa investeringar står i samband med någon utvidgning av driftsplatsen eller någon väsentlig ändring av produkten eller produktionsförfarandet.

(180)

Även om det förhöll sig så, har kommissionen därutöver i detta sammanhang inga upplysningar som stöd. Därför kan den stödberättigande totalkostnaden inte fastställas. Det går alltså inte att fastställa om den högsta tillåtna stödsatsen på 35 % iakttas med beaktande av kumuleringen med andra investeringsstöd som omfattas av godkända stödordningar (åtgärderna 28, 29 och en del av åtgärd 33).

(181)

Vidare måste stödmottagarens bidrag till finansieringen enligt punkt 4.2 i riktlinjerna för statligt stöd för regionala ändamål uppgå till åtminstone 25 % för att säkerställa att de produktiva investeringarna är lönsamma och sunda. Detta minimibidrag får inte ha något stödinslag. Så är inte fallet med exempelvis lån till subventionerad ränta eller statlig garanti som har ett inslag av statligt stöd.

(182)

Kommissionen har uttryckligt och formellt begärt upplysningar från Tyskland om alla bidrag som investeraren lämnat eller skulle lämna. Enligt tillgängliga uppgifter omvandlade investeraren den 30 mars 1998 de offentliga lånen till marknadsmässiga lån. Det kan dock betvivlas om dessa lån kan anses vara privata bidrag utan stödinslag, då de är knutna till tidigare beviljade stöd. Dessutom skyddades även dessa marknadsmässiga lån av en 90-procentig statlig garanti. Enligt tabell 8 uppgick det egna bidraget till de investeringar som enligt uppgift gjordes åren 1997-1998 till sammanlagt 2,406 miljoner mark. Ingen uppgift har dock lämnats om ursprunget till detta bidrag. I avsaknad av en sådan uppgift kan kommissionen inte dra slutsatsen att stödmottagarens bidrag utgjorde minst 25 % av de totala investeringskostnaderna.

(183)

Dessa åtgärder kan inte heller anses vara driftsstöd som är förenliga med den gemensamma marknaden, då de villkor som fastställs i de regionala riktlinjerna inte är uppfyllda. Enligt dessa villkor kan sådant stöd beviljas under förutsättning att det är motiverat på grundval av stödets art och dess bidrag till den regionala utvecklingen och under förutsättning att dess nivå står i förhållande till de handikapp som det är avsett att kompensera för. Tyskland har inte styrkt någon av dessa punkter, och har inte heller styrkt att stödet är tidsbegränsat och degressivt.

(184)

Sammanfattningsvis kan kommissionen inte dra slutsatsen att de investeringar Kahla II säger sig ha gjort sedan 1997 är stödberättigade investeringar enligt riktlinjerna för statligt stöd för regionala ändamål. Vidare finns det inget bevis för att 25 % av de totala kostnaderna inte innehöll något stöd och täcktes av stödmottagaren. Avslutningsvis kan kommissionen inte dra slutsatsen att stödet gynnade regionen eller marknaden. Alltså kan kommissionen inte fastställa att stödet kan bedömas vara förenligt med den gemensamma marknaden enligt de regionala riktlinjerna.

(185)

Kommissionen konstaterar att Tyskland olagligen har genomfört stödet i strid med artikel 88.3 i EG-fördraget. På grundval av tillgängliga upplysningar kan kommissionen inte dra slutsatsen att ad hoc-stödet till Kahla I och Kahla II kan anses vara förenligt med den gemensamma marknaden.

(186)

Enligt artikel 14 i förordning (EG) nr 659/1999 (66) måste stöd som inte är förenligt med den gemensamma marknaden återkrävas, om inte ett återkrav skulle stå i strid med en allmän princip i gemenskapsrätten. Detta är enligt kommissionens uppfattning inte fallet här. Särskilt visar inte fakta i detta fall att mottagaren kunde hävda berättigade förväntningar.

(187)

Därför skall allt olagligt och oförenligt stöd som beviljats Kahla I och Kahla II återkrävas. Beträffande stöd som redan återbetalats skall dessutom återkrav ske i den mån det återbetalade beloppet understiger skuldbeloppet inklusive ränta till den referensräntesats som gäller för regionalt stöd.

(188)

Det stöd som skall återkrävas skall innefatta ränta som löper från den dag stödet stod till stödmottagarens förfogande till den dag det har återbetalats. Räntan skall beräknas på grundval av den referensränta som används vid beräkningen av bidragsekvivalenten inom ramen för regionalstöd.

a)

Åtgärd 11: TIB:s delägande.

b)

Åtgärd 12: Vinstandelslån från TIB.

c)

Åtgärderna 13, 14, 23 och 30: 90-procentiga garantiförbindelser från delstaten Thüringen.

d)

Åtgärd 15: Ett bidrag från delstaten Thüringen.

e)

Åtgärd 16: Ett lån för stöd till eget kapital från en statlig bank.

f)

Åtgärd 21: Ett lån från en statlig bank.

g)

Åtgärd 26: Bidrag till främjande av sysselsättningen.

h)

Åtgärd 27: Bidrag för rehabilitering av arbetstagare, deltagande i mässor och reklam.

i)

Åtgärd 32: Bidrag till forskning och utveckling, rehabilitering av arbetstagare, deltagande i mässor och kostnadsminskning.

25.3.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 88/50

(1)

Genom en skrivelse av den 22 november 2000 inkom sex tyska industriella produktionsanläggningar som hör till näringsidkarkategorin industriella sädesbrännvinstillverkare med ett klagomål till kommissionen med anledning av att den tyska lagen om brännvinsmonopolet (Branntweinmonopolgesetz) av den 2 maj 1976 ändrats med stöd av budgetsaneringslagen (Haushaltssanierungsgesetz, ”HsanG”) av den 22 december 1999 (2).

(2)

De klagande ville få det fastställt att den tyska lagstiftaren genom ändringen av lagen om brännvinsmonopol (3) hade infört en stödordning som stred mot artikel 87 i EG-fördraget, eftersom sädesbrännstillverkande industriella brännerier och jordbruksbaserade brännerier som dittills utan åtskillnad haft samma rätt till stöd numera behandlas olika eftersom bara jordbruksvaruproducenterna beviljas stöd enligt den nya stödordningen. De klagande hävdar att den nya stödordningen ger sädesbrännvinstillverkande jordbruksbaserade brännerier en obestridlig fördel, som enligt deras bedömning utgör stöd som är oförenligt med gemenskapens konkurrensregler.

(3)

Kommissionen begärde till att börja med den 3 januari 2001 att Tyskland skulle ge närmare upplysningar om de ifrågasatta ändringarna. Tyskland besvarade kommissionens begäran genom en skrivelse av den 14 februari och hänvisade till att stödåtgärderna i fråga anmälts till kommissionen redan 1976 och att den nya lagen endast förbättrade det befintliga systemet. Den 16 mars 2001 riktade kommissionen ytterligare ett antal frågor till Tyskland. Tyskland begärde en förlängning av svarsfristen, vilket kommissionen beviljade genom en skrivelse av den 9 april 2001.

(4)

Den 24 april 2001 sände Tyskland sitt svar till kommissionen, som översände sina första slutsatser och anmärkningar den 19 november. Genom en skrivelse av den 19 december 2001 bekräftade Tyskland sina synpunkter av den 14 februari 2001 och försäkrade på nytt att stödet i fråga är förenligt med gemenskapens bestämmelser.

(5)

Genom en skrivelse av den 22 februari 2002 uppmanade kommissionen enligt artikel 17.2 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget (4) Tyskland att lägga fram synpunkter och relevanta förslag om hur lagstiftningen om stöd till sädesbrännsvinstillverkare skall kunna göras förenlig med artikel 87.1 i EG-fördraget. Den 19 mars underrättade Tyskland skriftligen kommissionen om att det inte ansåg sådana åtgärder nödvändiga, eftersom Tyskland inte kunde instämma i kommissionens slutsatser. Detta gällde särskilt slutsatsen att sädesbrännvin inte är en jordbruksprodukt utan en industriprodukt.

(6)

Genom ett beslut av den 19 juni 2002 föreslog kommissionen ett antal relevanta åtgärder för Tyskland med tanke på en omarbetning av den tyska lagen om stöd till sädesbrännstillverkare. Genom skrivelser av den 19 och den 23 juli 2002 underrättade Tyskland kommissionen om att man avvisar kommissionens förslag och därför inte är beredd att vidta de relevanta åtgärderna inom de fastställda tidsfristerna.

(7)

Kommissionen beslutade därför den 16 oktober 2002 att inleda ett formellt granskningsförfarande enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 659/1999 avseende stödåtgärderna i fråga. Beslutet offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning den 11 september 2002 (5), och alla berörda parter uppmanades att yttra sig om åtgärderna i fråga.

(8)

Tyskland yttrade sig den 12 november 2002 om inledandet av förfarandet.

(9)

Kommissionen fick in sammanlagt 54 synpunkter från berörda parter, bland annat ett yttrande med cirka 2 000 underskrifter. Synpunkterna, jämte en begäran om yttrande, översändes till Tyskland den 7 februari 2003. Den 26 februari 2003 begärde Tyskland en förlängning av svarsfristen, vilket kommissionen beviljade den 27 februari. Tysklands svar inkom slutligen till kommissionen genom en skrivelse av den 19 mars 2003.

(10)

Den 5 juni 2003 ägde ett möte rum på Tysklands begäran. Inför mötet skickade Tyskland en förberedande skrivelse till kommissionen den 4 juni 2003. Den 2 juli 2003 skickade Tyskland ytterligare en skrivelse till kommissionen.

(11)

De klagande yttrade sig skriftligen gentemot kommissionen den 13 augusti 2003 inför ett möte som ägde rum den 29 augusti 2003 på deras begäran.

(12)

Den 5 mars 2004 översände kommissionen till Tyskland de klagande parternas skrivelse av den 13 augusti 2003. Tyskland svarade genom en skrivelse av den 5 april 2004.

(13)

Det tyska brännvinsmonopolet infördes genom lagen av den 8 april 1922 (6) och ändrades genom lagen av den 2 maj 1976 (7) till följd av EG-domstolens rättspraxis, bl.a. domen av den 17 februari 1976 i mål 45/75 (Rewe-Zentrale) (8). Den dåvarande prisstödspolitiken, som var ett resultat av de territoriella skyddsåtgärderna och som stred mot artikel 31 (f.d. artikel 37) i EG-fördraget, ersattes genom den nya lagen av den 2 maj 1976 om brännvinsmonopolet med en prisutjämningsmekanism.

(14)

Den 9 april 1976 anmälde Tyskland den omarbetade lagen om brännvinsmonopolet (9) till kommissionen enligt artikel 93.3 (numera artikel 88.3) i EG-fördraget tillsammans med artikel 4 i rådets förordning nr 26 av den 4 april 1962 om tillämpning av vissa konkurrensregler på produktion av och handel med jordbruksvaror (10). Artikel 4 i nämnda förordning har följande lydelse: ”Bestämmelserna i fördragets artiklar 93.1 och 93.3, första meningen, skall vara tillämpliga på stöd till produktion av och handel med sådana produkter som är upptagna i bilaga II till fördraget” [numera och i det följande bilaga I till EG-fördraget; kommissionens understrykning] (11). Enligt fördraget har medlemsstaterna en anmälningsskyldighet, även om kommissionens godkännande inte krävs.

(15)

I sin anmälan påpekade Tyskland för kommissionen att landet även i fortsättningen avser att fullgöra sin lagstadgade skyldighet att köpa upp inhemska brännvinstillverkares produktion till ett pris som täcker produktionskostnaderna.

(16)

I den anmälan som gjordes 1976 gjordes ingen åtskillnad mellan produkter på grund av deras art, dvs. neutral alkohol och aromatiserad alkohol, såsom sädesbrännvin. Kommissionen yttrade sig inte om ordalydelsen i anmälan vid den tidpunkten.

(17)

Efter 1976 års lagändring köpte och marknadsförde monopolet alkohol via den federala myndigheten för förvaltning av brännvinsmonopolet (Bundesmonopolverwaltung für Branntwein, nedan kallad ”BfB”), som lyder under finansministeriet. BfB köper alkoholen till ett lagstadgat pris, rektifierar den (12) och säljer den vidare till marknadspris. Detta gäller inte sädesbrännvin.

(18)

I fråga om sädesbrännvin gavs Deutsche Kornbranntwein-Vermarktung GmbH (DKV) (13), som grundades den 14 juni 1930, ett motsvarande uppdrag som BfB genom lagen av den 2 maj 1976, men bara för inköp och marknadsföring av sädesbrännvin. Genom 1976 års lag fick DKV ensamrätt att köpa största delen av den inhemska produktionen av sädesbrännvin till lagstadgade priser, som täcker produktionskostnaderna oavsett om det är fråga om en industriell tillverkare eller en jordbruksvaruproducent (14). Dessutom fick DKV ensamrätt att sälja sädesbrännvin till marknadspriser, också efter en eventuell förädling eller rektifiering. Fram till år 2000 såldes över 80 % av det sädesbrännvin som producerades i Tyskland av DKV, medan resterande 20 % såldes av tillverkarna själva (15).

(19)

För fullgörandet av det lagstadgade uppdrag som DKV ålagts i § 82 i lagen om brännvinsmonopolet får DKV en ersättning som i avsaknad av marknadspriser beräknas utifrån principerna för fastställande av självkostnadspriset vid offentlig upphandling.

(20)

De tyska sädesbrännvinstillverkare som gör anspråk på stöd är skyldiga att till DKV leverera en andel av sin produktion som motsvarar de tillverkningskvoter som fastställs årligen av de statliga myndigheterna. De kan också producera mer alkohol, men för den överskridande delen ges det ingen prisgaranti. De jordbruksbaserade brännerierna har (av uppenbara skäl i motsats till de industriella brännerierna) en lagstadgad skyldighet att förädla de råvaror (spannmål) man själv producerat och att använda de biprodukter som uppkommer vid destilleringen i sin egen jordbruksverksamhet, till exempel så att destillationsåterstoden används som boskapsfoder och dyngan som gödsel.

(21)

Vissa brännerier och producenter utnyttjar och saluför emellertid hela eller en del av sin produktion utan att anlita DKV. I det fallet får de inom ramen för sin produktionskvot av DKV en ersättning som motsvarar de kostnader för rektifiering, lagring och saluföring som DKV sparat in. Dessa producenter är därmed finansiellt likställda med de producenter som säljer sin produktion till DKV.

(22)

Genom budgetsaneringslagen gjordes ändringar i monopolet i syfte att minska stödet. För det första minskades kretsen av stödmottagare, och förfarandet för beviljande av stöd ändrades delvis. Sedan budgetsaneringslagen trädde i kraft har bara de jordbruksbaserade brännerierna dragit full nytta av den gamla stödordningen, eftersom det föreskrivs i § 40 femte stycket i den ändrade lagen om brännvinsmonopol att tillverkningskvoterna för de industriella brännerierna för produktionsåren 2000/2001 till 2005/2006 är bara 50 % av de normala kvoterna (16). Efter den lagstadgade övergångsperioden, som sträcker sig till 2005/2006, är emellertid endast de jordbruksbaserade brännerierna stödberättigade.

(23)

De industriella brännerierna, som enligt 58 § i den genom budgetsaneringslagen ändrade lagen om brännvinsmonopol inte efter räkenskapsåret 2006/2007, dvs. från och med den 30 september 2006, överhuvudtaget har någon rätt att delta i monopolet längre, har dock sedan 2001 kunnat lämna monopolet frivilligt. För att kompensera de industriella brännerierna för de oundvikliga förlusterna har lagstiftaren föreskrivit att en utjämningsersättning skall utbetalas till de producenter som lämnar monopolet i förtid. På grund av detta har en stor del av de industriella brännerierna valt att lämna monopolet i förtid.

(24)

För att likabehandling skall uppnås tillåter lagen att också jordbruksbaserade brännerier kan lämna monopolet på begäran. De får då samma ersättningar som de industriella brännerierna.

(25)

DKV skall till och med den 30 september sköta det uppdrag det anförtroddes den 2 maj 1976, varefter uppdraget kan överföras på BfB.

(26)

När monopolet på brännvinsimport avskaffades under den senare hälften av 1970-talet och marknaden öppnades, ledde det omedelbart till att brännvinsimporten till Tyskland ökade betydligt och samtidigt till att försäljningspriset på brännvin sjönk betydligt, men denna prissänkning gjorde sig inte märkbar också hos producenterna.

(27)

Monopolet anpassade sig (via DKV och BfB) till de nya marknadsvillkoren och sänkte sina egna försäljningspriser till en konkurrenskraftig nivå. Sålunda sjönk försäljningspriset på alkohol från 333 tyska mark per hektoliter 1976 till 115 tyska mark 1999/2000.

(28)

Under 1999/2000 uppgick det pris som DKV enligt lag var skyldigt att betala sädesbrännvinsbrännerierna till 263 tyska mark per hektoliter alkohol (jämfört med 296 tyska mark per hektoliter som BfG betalade till producenter av annat brännvin). Detta inköpspris beräknas så att det täcker produktionskostnaderna. Referenskostnaderna utgörs av de genomsnittliga kostnaderna för en samvetsgrann tillverkare för framställning av en hektoliter alkohol. Under samma period sålde DKV sädesbrännvin till priset 157 tyska mark per hektoliter alkohol (jämfört med 93 tyska mark per hektoliter för neutral alkohol).

(29)

Kompensationssystemet har således bevisligen till syfte att mildra de konsekvenser av ett underskott som drabbar monopolet för brännvinsförsäljning och därmed också DKV. Enligt uppgifter från Tyskland belöpte sig de tillskott som från den 1 oktober 1999 till den 30 september 2000 utbetalades till tillverkarna av sädesbrännvin till 36,6 miljoner tyska mark (18,7 miljoner euro).

(30)

Skillnaden mellan det inköpspris som betalas till producenterna och försäljningspriset på marknaden (marknadspriset) utgör helt klart ett stöd. Tyskland bestrider inte detta.

(31)

Det system som föreskrivs i 58a § i lagen om brännvinsmonopol skall göra det lättare för tillverkare av sädesbrännvin att lämna monopolet. Såsom redan konstaterats i punkt 22 ovan utbetalas fram till september 2006 gradvis minskande kompensationsbelopp till brännerier som är beredda att frivilligt lämna monopolet i förtid. Kompensationsbeloppen, som är en ersättning för att brännerierna lämnar monopolet frivilligt i förtid och för det driftsstöd som kompenserar produktionskostnaderna, betalas ut under de fyra första månaderna av ett räkenskapsår. Tack vare kompensationsbeloppen ges de tillverkare som så önskar möjlighet att fortfarande bedriva verksamhet på den så kallade ”fria” marknaden för sädesbrännvin trots att de lämnat monopolet (17). Det är således fråga om en omläggning av befintligt stöd, som producenterna kan använda enligt eget gottfinnande.

(32)

Det bör erinras om att nästan alla industriella brännerier och också några jordbruksbaserade brännerier har valt detta alternativ.

(33)

Underskottet till följd av skillnaden mellan inköpspriset och försäljningen av produkten till marknadspris i Tyskland täcks med medel ur den tyska statsbudgeten. I gengäld höjdes därför alkoholskatten. Det är fråga om en konsumtionsskatt, som uppbärs både på inhemsk och på importerad alkohol.

(34)

I slutet av räkenskapsåret 1999/2000 (innan lagen trädde i kraft) fanns det 68 industriella brännerier och 409 jordbruksbaserade brännerier, som producerade sammanlagt 253 000 hektoliter sädesbrännvin. Den 1 oktober 2001 fanns det till följd av reformen endast 11 industriella brännerier kvar på marknaden med en sammanlagd produktion på 5 000 hektoliter. Antalet jordbruksbaserade brännerier minskade till 340 med en sammanlagd produktion på 142 000 hektoliter.

(35)

De 57 industriella brännerier som lämnat monopolet i förtid beviljats kompensationsbelopp på sammanlagt 5,9 miljoner euro i slutet av räkenskapsåret 2001/2002, medan de sex jordbruksbaserade brännerierna beviljats 0,6 miljoner euro. De 47 brännerier som själva saluförde sin produktion (totalt 5 400 hektoliter sädesbrännvin) beviljades stöd på 315 000 euro. Slutligen fick DKV ett tillskott på 6,6 miljoner euro under räkenskapsåret 2001/2002.

(36)

Efter offentliggörandet av beslutet om att inleda förfarandet inkom 54 yttranden till kommissionen från tredje parter, däribland fysiska personer, företag, föreningar och branschorganisationer. I det övervägande flertalet (47) yttranden tillbakavisas de åtgärder som kommissionen har föreslagit och som är utgångspunkt för detta förfarande. Tre yttranden var delvis positiva och fyra alltigenom positiva.

(37)

De fyra positiva yttrandena kom från företrädare för spritindustrin. De anser till och med att kommissionen ännu inte gått tillräckligt långt i sitt beslut om att inleda förfarandet och att det tyska brännvinsmonopolet måste genomgå en grundläggande reform.

(38)

Samtliga 35 jordbruksbaserade brännerier förhåller sig negativt till kommissionens ståndpunkt. I de flesta fall rör det sig om små familjeföretag inom jordbrukssektorn. Generellt bestrider man kommissionens uppfattning att sädesbrännvin är en industriprodukt. Enligt deras åsikt är det entydigt fråga om en jordbruksprodukt. Begreppet ”sädesbrännvin”, som kommissionen använder, kritiseras också. En mer träffande benämning på den produkt som levereras till DKV vore ”råalkohol” (”Rohalkohol”) eller ”råalkohol tillverkad av spannmål” (”Kornrohalkohol”). Enligt jordbruksföretagen är den alkohol som levereras till DKV ingen drickfärdig produkt, utan den måste vidarebearbetas eller rektifieras. Det argumenteras delvis att situationen för jordbruksvaruproducenterna inte är jämförbar med situationen för industriella tillverkare, eftersom de inte omfattas av samma krav. I yttrandena redogörs det i detta sammanhang utförligt för de olika stegen i processen vid tillverkning av sädesbrännvin. Processen bygger på ett ekonomiskt kretsloppssystem (spannmålsodling, bränning, användning av destillationsåterstoden som boskapsfoder, användning av dyngan som gödsel vid spannmålsodling) som kräver ett strikt ekologiskt tillvägagångssätt. De jordbruksbaserade brännerierna anser därför att man i deras fall fortsatt borde tillämpa bestämmelserna om jordbruksprodukter i EG-fördraget. De anser att de oundvikligen skulle missgynnas i förhållande till sådana jordbruksföretag som levererar sin alkohol till BfB, om de omfattades av de strängare konkurrensreglerna i EG-fördraget. Enligt jordbruksföretagen leder monopolets upphörande från och med den 1 januari 2004 till total ruin för dem, eftersom många av dem har gjort investeringar som de då inte längre skulle kunna göra lönsamma. Dessutom är bränneriet i vissa fall kärnan i jordbruksföretagets verksamhet, och därför äventyras hela verksamheten om bränneriet bortfaller. En branschorganisation som företräder de jordbruksbaserade brännerierna som själva saluför sin produktion klassificerar också sädesbrännvinet som en jordbruksprodukt och anser att kommissionen inte bör ifrågasätta detta synsätt. I ett stort antal yttranden anses slutligen att stödåtgärderna inte kan snedvrida konkurrensen och påverka handel mellan medlemsstater, eftersom sädesbrännvinet Kornbranntwein är en alkoholdryck som endast kan framställas på tyskt språkområde.

(39)

Sammanslutningen av industriella tillverkare av sädesbrännvin kritiserar inledandet av förfarandet, eftersom det föreslås i samband med detta att alla stöd skall avskaffas, oberoende av stödets art och oavsett om det beviljas jordbruksbaserade brännerier eller industriella brännerier. Den klagande har visserligen orsakat förfarandet, men beklagar att kommissionen ifrågasätter de kompensationsbelopp som utbetalas till industriella brännerier och som har till syfte att uppmuntra dessa att lämna monopolet i förtid. Enligt den klagande utgjorde ersättningarna inget statligt stöd i den mening som avses i artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget. Det är snarare fråga om en kompensation för de produktionskvoter som de till skillnad från de jordbruksbaserade brännerierna tvingats avstå från. Redan av skäl som sammanhänger med principen om berättigade förväntningar är den kompensation som föreskrivs i budgetsaneringslagen dessutom absolut nödvändig för att ge de berörda brännerierna möjlighet att ställa om sin verksamhet på ekonomiskt godtagbara villkor, i synnerhet eftersom ersättningarna är långt ifrån så stora som de förluster som den nya lagen orsakar. Dessutom påverkar utbetalningen av ersättningarna inte handeln mellan medlemsstater eftersom konkurrensen inte snedvrids. Detta påstående har sin grund i att alla medlemmar i branschorganisationen skulle ha upphört med sin produktion av sädesbrännvin eftersom det vore omöjligt att hävda sig på en subventionerad marknad utan att själv få stöd. Däremot vidhåller den klagande sin ståndpunkt att stödet till de jordbruksbaserade brännerierna innebär att producenterna behandlas olika och därför är olagligt. Tre industriella brännerier har direkt uppgett att de kräver att budgetsaneringslagens bestämmelser om utbetalning av kompensationsbelopp till tillverkare som lämnar monopolet i förtid bibehålls.

(40)

I de övriga yttrandena, bland annat från en sakkunnig som uppger sig ha deltagit i utarbetandet av rådets förordning (EEG) nr 1576/89 av den 29 maj 1989 om allmänna bestämmelser för definition, beskrivning, och presentation av spritdrycker (18) och från en konsumentorganisation som samlat in 2 000 underskrifter, avvisas den ståndpunkt kommissionen företräder i samband med inledandet av förfarandet. I dessa övriga yttranden anförs mestadels samma argument som de som lades fram av de jordbruksbaserade sädesbrännvinsbrännerierna, och hänvisas särskilt till att sädesbrännvin är en produkt som också i fortsättningen måste klassificeras som jordbruksprodukt och att kommissionen inte bör ifrågasätta de traditionella metoderna för att framställa denna produkt. DKV hävdar att om kommissionen i sitt slutliga beslut håller fast vid de lämpliga åtgärder den föreslagit, måste den iaktta proportionalitetsprincipen när den fastställer tidsfristen för genomförande av beslutet och förlänga övergångsfristen utöver den 1 januari 2004 för att ge de berörda företagen möjlighet att lägga om sin verksamhet.

(41)

Tyskland bestrider inte att systemet med att DKV betalar ersättning för produktionskostnaderna har karaktären av driftsstöd. Tyskland anser emellertid att sädesbrännvin också i fortsättningen bör omfattas av EG-fördragets bestämmelser om jordbruksprodukter och inte av kommissionen bör behandlas som en industriell produkt. Tyskland delar inte alls kommissionens uppfattning om att spannmålsdestillat som framställts inom ramen för monopolet inte är en jordbruksprodukt som omfattas av det övergripande begreppet etylalkohol, utan en spritdryck och därmed en industriell produkt. De motiverar sin ståndpunkt med att lydelsen i bilaga I till EG-fördraget är entydig och att innehållet i en fördragstext inte kan ifrågasättas genom en föreskrift i sekundärrätten, såsom förordning (EEG) nr 1576/89.

(42)

Till stöd för sin argumentation anför Tyskland att EG-domstolen i flera av sina domar (t.ex. i sin dom av den 13 mars 1979 i mål 91/78, Hansen GmbH & Co/Hauptzollamt Flensburg (19) och av den 15 januari 1985 i mål 253/83, Sektkellerei C.A Kupferberg & Cie KG a.A/Hauptzollamt Mainz) (20) bekräftat att alkoholskatten inte har en diskriminerande karaktär och därmed erkänt dess förenlighet med bestämmelserna i artiklarna 37 och 95 (numera artiklarna 31 och 90) (21) och därmed också indirekt dess förenlighet med artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget.

(43)

Efter att ha konstaterat att produktionskvoterna i motsats till den klagandes påstående inte kan betraktas som tillgångar, anför Tyskland i fråga om ersättningarna till brännerier som beslutat sig för att lämna monopolet i förtid att det är fråga om nödvändiga incitament på grund av bränneriernas långvariga bindning till brännvinsmonopolet. Tyskland påstår vidare att också de jordbruksbaserade brännerierna i enlighet med likabehandlingsprincipen har möjlighet att lämna monopolet på samma villkor som de industriella brännerierna.

(44)

Tyskland påpekar att om kommissionen håller fast vid sin bedömning, är en flerårig övergångsperiod ett ovillkorligt krav oavsett om det är fråga om driftsstödet till de brännerier som stannar kvar i monopolet eller de ersättningar som utbetalas till de brännerier som lämnar monopolet i förtid, eftersom sädesbrännvinstillverkarna traditionellt varit anslutna till brännvinsmonopolet och därmed har rätt till skydd för sina berättigade förväntningar. Brännerierna behöver denna period, oavsett om de är industriella brännerier eller en del av ett jordbruksföretag, för att anpassa sin produktionsstruktur till den fria marknaden eller lägga om driften till annan produktionsverksamhet. Tyskland har därför föreslagit en övergångsperiod som sträcker sig till den 30 september 2006. Tyskland har för kommissionen lagt fram konkreta skäl till varför den övergångsperiod med slutdatumet 1 januari 2004 som kommissionen ursprungligen fastställde för vidtagande av lämpliga åtgärder borde förlängas åtminstone till räkenskapsåret 2005/2006. Varje annat beslut skulle leda till att många industriella och jordbruksbaserade brännerier stängs och medföra att ett stort antal arbetsplatser går förlorade.

(45)

Tyskland bestrider den klagandes påstående om att budgetsaneringslagen av den 22 december 1999 lett till en diskriminering av de industriella sädesbrännvinstillverkarna, eftersom lagen enligt Tyskland endast hade till syfte att ändra monopolet genom en mycket liten minskning av antalet stödmottagare och genom att införa en övergångsperiod på sex år och en motsvarande ersättning, som betalas ut såväl till industriella som jordbruksbaserade brännerier.

(46)

Ovan förklaras att bearbetningen av sädesbrännvin organisatoriskt avskildes från övriga alkoholprodukter som omfattas av monopolet (se punkt 16–24). År 1930 grundades särskilt för denna produkt inom ramen för brännvinsmonopolet en inrättning med ställning som juridisk person, DKV. Genom lagen av den 2 maj 1976 bekräftade Tyskland särbehandlingen av sädesbrännvin genom att bibehålla två parallella marknadsorganisationer, BfB och DKV.

(47)

Största delen av de basalkoholprodukter (destillat) som levereras till BfB är uppenbart avsedda för framställning av neutral alkohol som inte är färdig att användas, medan det destillat som levereras till DKV (och som Tyskland kallar ”Kornfeindestillat”) utmärker sig på grund av sina aromatiska egenskaper och därför lämpar sig för mänsklig konsumtion.

(48)

Denna skillnad kan huvudsakligen förklaras med det tillstånd i vilket brännerierna levererar basprodukten till de båda säljorganisationerna, och med kvaliteten på den sålda produkten efter bearbetning och/eller rektifiering hos de båda säljorganisationerna.

(49)

BfB köper främst in råalkohol (bl.a. baserad på frukt, potatis, melass eller spannmål) och säljer den i allmänhet efter rektifiering och/eller förädling som neutral alkohol.

(50)

DKV köper däremot ett destillat (”Kornfeindestillat”), som betraktas som spritdryck i den mening som avses i förordning (EEG) nr 1576/89. DKV:s rektifiering av destillatet består framför allt av en standardisering av alkoholhalten i färdigprodukten (32 % i den produkt som betecknas som ”Korn” och 37,5 % i den produkt som betecknas som ”Kornbrand”.

(51)

I bilaga I till EG-fördraget, i dess lydelse enligt rådets förordning nr 7a av den 18 december 1959 om tillägg av vissa produkter till förteckningen i bilaga II till Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen (22), är det fråga om ”Etylalkohol, denaturerad eller ej, oavsett styrka, framställd av jordbruksprodukter som finns uppräknade i bilaga I till fördraget, utom likörer och andra sprithaltiga drycker och sammansatta alkoholhaltiga beredningar (s.k. ”koncentrerade extrakt”) för framställning av drycker.” Denna text kan tolkas med hjälp av de f.d. numren 22.08 och 22.09 (numera 22.07 och 22.08) i tullnomenklaturen, där sprit, brännvin, likör och andra alkoholdrycker definieras.

(52)

I de förklarande anmärkningarna till Harmoniserade systemet definieras Branntwein, som alltså inte omfattas av bilaga I, på följande sätt: ”sprit som är framställd utan tillsats av smakämnen genom destillation av druvvin, äppelvin eller andra jästa drycker eller av förjäst spannmål eller andra vegetabiliska produkter. Dessa drycker innehåller i större eller mindre mängd de bibeståndsdelar (estrar, aldehyder, syror, högre alkoholer etc.) som ger de olika spritsorterna deras speciella smak och arom;”

(53)

Denna tullposition omfattar även ”odenaturerad etylalkohol med en alkoholhalt av mindre än 80 volymprocent […] ” I de förklarande anmärkningarna heter det om denna produkt: ”... skiljer sig från produkter nämnda i A [t. ex. brännvin] genom att den saknar bibeståndsdelar som ger smak eller arom […] oavsett om den är avsedd för förtäring eller för tekniskt bruk.”

(54)

Sädesbrännvin är således ett brännvin som kännetecknas av att det innehåller ett aromatiskt ämne och som därför inte kan betraktas som etylalkohol. För denna synpunkt talar för övrigt också punkt C.4 i de förklarande anmärkningarna till f.d. nummer 22.09 (numera 22.08, punkt C.2). Där betonas det att detta nummer, förutom etylalkohol, också omfattar ”whisky och annan sprit som har erhållits genom destillation av jäst mäsk av spannmål (korn, havre, råg, vete, majs etc.);”

(55)

I sina svar till kommissionen förväxlar Tyskland två begrepp: destillerad alkohol framställd av spannmål (”Kornalkohol”), som på de villkor som nämns ovan (i skäl 53) kan betraktas som etylalkohol, och spritdrycken ”Kornbranntwein”. Att döma av lydelsen i lagen om brännvinsmonopol, i dess lydelse enligt budgetsaneringslagen av den 22 december 1999, har den tyska lagstiftaren i själva verket behandlat ”Kornalkohol” och ”Kornbranntwein” olika just precis därför att det är fråga om två olikartade produkter.

(56)

Kommissionen vidhåller följaktligen sin uppfattning att det handlar om två olika produkter. Den förstnämnda används vid framställning av neutral alkohol, medan det sistnämnda, som detta förfarande handlar om, innehåller beståndsdelar som ger smak och arom.

(57)

I artikel 1.1 i förordning (EEG) nr 1576/89 anges att förordningen fastställer allmänna bestämmelser för definition, beteckning och presentation av spritdrycker.

(58)

I artikel 1.4 i förordningen anges de olika kategorierna av spritdrycker. I punkt c definieras ”sädessprit” på följande sätt:

(59)

I detta ärende levererar sädesbrännvinstillverkarna till DKV en produkt (Kornfeindestillat) som framställts med den metod som beskrivs i förordning (EEG) nr 1576/89, och som DKV rektifierar och/eller förädlar för försäljning.

(60)

Tyskland anser att kommissionen inte bör stödja sig på ovan nämnda bestämmelser, eftersom de endast uppställer regler för försäljning av spritdrycker för att skydda konsumenterna. Kommissionen bestrider inte att detta är syftet med förordningen, men utesluter dock inte på något sätt att texten också kan användas för syftet att beskriva och definiera sädesbrännvin som en spritdryck, som direkt omfattas av konkurrensreglerna. Kommissionen menar därför, dock utan att den vill fatta en slutlig ståndpunkt, att ovannämnda bestämmelser i sekundärrätten stöder dess synsätt när det gäller att klassificera produkten i fråga.

(61)

Tyskland påpekar i ett av sina meddelanden till kommissionen att bilaga I till EG-fördraget har olika lydelse i olika språkversioner. Till exempel fattas ordet ”Branntwein” i den engelska och den nederländska språkversionen, där det bara talas om ”likörer” och ”spritdrycker”. Kommissionen påpekar angående detta att den tyska språkversionen och andra språkversioner är entydiga och att ”brännvin” utan tvivel nämns i dem. De språkversioner, som den engelska och den nederländska språkversionen, i vilka sädesbrännvin inte uttryckligen undantas, skall tolkas och tillämpas mot bakgrund av övriga språkversioner och kan bara förstås så att brännvin hör till de övriga sprithaltiga dryckerna, som också faller utanför tillämpningsområdet för bilaga I.

(62)

Som ett led i förvaltningen och vidareutvecklingen av den gemensamma marknaden för jordbruksprodukter utfärdade rådet den 8 april 2003 förordning (EG) nr 670/2003 om inrättande av särskilda åtgärder för marknaden för etanol som framställts av jordbruksprodukter (23). Genom denna förordning skall för första gången skapas en gemensam marknadsorganisation för alkohol som framställts av jordbruksprodukter.

(63)

I sitt beslut om att inleda förfarandet åberopade kommissionen till stöd för sin argumentation ett antal punkter i denna förordning, som då befann sig på konsultationsstadiet. Det kunde vara intressant att titta på förarbetet till denna rättsakt och dess slutliga lydelse, för de stöder i förekommande fall kommissionens bedömning att sädesbrännvin är en industriell produkt. I ett första utkast uteslöts således uttryckligen spritdrycker i den mening som avses i artikel 1 i förordning (EEG) nr 1576/89 från tillämpningsområdet för förordningen. I förordningens slutliga lydelse definieras de berörda jordbruksprodukterna med hänvisning till bilaga I till EG-fördraget. I de positioner i tulltariffen som nämns i artikel 1, för vilka förordningen gäller, nämns inte brännvin i form av sädesbrännvin, utan endast odenaturerad och denaturerad etylalkohol samt denaturerat brännvin.

(64)

Kommissionen drar därför slutsatsen att sädesbrännvin är en spritdryck som faller utanför tillämpningsområdet för bilaga I till EG-fördraget och att det därför omfattas av EG:s konkurrensregler.

(65)

Kommissionen har visat att sädesbrännvin är en industriell produkt som omfattas av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget.

(66)

I artikel 87.1 i fördraget fastställs följande: ”Om inte annat föreskrivs i detta fördrag, är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den gemensamma marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna.”

(67)

Åtgärderna i fråga ger tillverkarna av sädesbrännvin en fördel, eftersom de garanterar att produktionskostnaderna täcks för dessa tillverkare inom ramen för de produktionskvoter de tilldelats oavsett till vilket pris produkten slutligen kommer ut på den tyska marknaden. Det erinras om att DKV under perioden 1999/2000 köpte sädesbrännvin till ett pris på 263 tyska mark per hektoliter, och sålde det därefter till priset 157 tyska mark per hektoliter, vilket innebär att stödet under perioden i fråga uppgick till 36,6 miljoner tyska mark (18,7 miljoner euro). De tyska tillverkarna av sädesbrännvin kan således sälja sin produktion på mycket förmånligare villkor än i ett läge där de skulle vara tvingade att sälja den på normala marknadsvillkor, det vill säga utan det betydande stöd som monopolet erbjuder.

(68)

I de fall då DKV inte självt deltar i framställningen av sädesbrännvin, får de berörda tillverkarna i proportion till sina produktionskvoter en ersättning som motsvarar de kostnader för rektifiering, saluföring, lagring m.m. av sädesbrännvin som DKV sparar in.

(69)

Tack vare detta stöd kan de tyska tillverkarna sälja den del av sin produktion av sädesbrännvin som inte omfattas av produktionskvoterna till priser som de inte skulle kunna ta ut om de inte tack vare monopolet fick ett överpris för den del av produktionen som säljs till DKV.

(70)

Denna förmån påverkar de löpande framställnings- och saluföringskostnaderna, det vill säga driftskostnaderna för varje företag.

(71)

En annan förmån för producenterna är det så kallade kompensationsbelopp de får i stället för ersättningen för produktionskostnaderna, om de lämnar monopolet i förtid för att kunna hävda sig på den ”fria” marknaden för sädesbrännvin. De beviljade medlen ersätter de tillskott som beviljas för framställning och saluföring av en viss produkt, men liknar i allt väsentligt tillskotten. Då har det ingen betydelse att utjämningsbeloppen också kan användas för andra ändamål än att stanna kvar på den ”fria” marknaden för sädesbrännvin, exempelvis för stängning eller omstrukturering av brännerier.

(72)

Det uppenbara syftet med budgetsaneringslagen, som skall minska den totala mängden stöd som utbetalas inom ramen för brännvinsmonopolet, är att skapa ett utjämnande övergångsarrangemang som tar hänsyn till de enskilda tillverkarnas specifika situation och målsättningar. I detta sammanhang bör det erinras om att inte alla tillverkare omfattas av samma krav. Till exempel jordbruksvaruproducenterna har en lagstadgad skyldighet att i sin produktion iaktta den ekologiska principen om återvinning och återanvändning.

(73)

Kompensationsbeloppen är inte bundna till investeringar och avser därmed den löpande driften av de stödmottagande brännerierna.

(74)

Åtgärderna finansieras med statliga medel, oavsett om det är fråga om kompensationsbelopp eller ersättning för att täcka produktionskostnaderna. Underskottet till följd av skillnaden mellan inköpspriset och försäljningen av produkten till marknadspris i Tyskland täcks med medel ur den tyska statsbudgeten. Detta gäller också kompensationsbeloppen till förmån för tillverkare som lämnar monopolet i förtid.

(75)

Syftet med åtgärderna är att stödja produktionen av sädesbrännvin. De har såldes en selektiv karaktär.

(76)

Åtgärderna snedvrider alldeles uppenbart konkurrensen på den gemensamma marknaden och påverkar handeln mellan medlemsstater, eftersom de tyska producenterna konkurrerar med sådana producenter i andra medlemsstater som kanske skulle vilja sälja samma alkohol på den tyska marknaden. Såsom flera tredje parter påpekat, får beteckningen sädesbrännvin enligt ovan citerade förordning (EEG) nr 1576/89 bara användas ”för de drycker som tillverkas i Tyskland ’och i områden inom gemenskapen, där tyska är ett av de officiella språken’ (24), under förutsättning att de traditionellt framställts inom dessa områden...”. Dessutom konkurrerar sädesbrännvin med annat brännvin och andra spritdrycker från andra medlemsstater. Det faktum att EG-domstolen i målen Hansen och Sektkellerei C.A. Kupferberg slog fast att artiklarna 95 och 37 i EEG-fördraget skall tolkas så, att de inte hindrar en faktisk sänkning av försäljningspriset på brännvin som säljs av monopolet, om den skattesats som i praktiken tillämpas på importerade produkter inte är högre än den skatt som i praktiken tillämpas på motsvarande inhemska produkter, föregriper inte kommissionens bedömning av om det är fråga om statligt stöd.

(77)

Därför råder det inget tvivel om att åtgärderna i fråga påverkar handeln mellan medlemsstater.

(78)

Därför är det fråga om statligt stöd enligt artikel 87.1 i EG-fördraget. Eftersom stödet skall täcka kostnaderna för den löpande driften av de berörda företagen är det fråga om driftsstöd.

(79)

Efter att ha granskat de handlingar som ingetts av Tyskland, de klagande och berörda tredje parter fastställer kommissionen att syftet med budgetsaneringslagen av den 22 december 1999 var att förnya brännvinsmonopolet som infördes genom lagen av den 2 maj 1976 genom att generellt avskaffa stödet till framställning av sädesbrännvin. Kommissionen konstaterar vidare att Tyskland, i enlighet med de bestämmelser som gäller för jordbruksprodukter, i april 1976 underrättade kommissionen om de åtgärder som framgår av 1976 års lag och att detta inte föranledde några vidare åtgärder.

(80)

Kommissionen rekommenderade Tyskland lämpliga åtgärder genom ett beslut av den 19 juni 2002 i enlighet med artikel 88.1 i EG-fördraget och artikel 18 i förordning (EG) nr 659/1999, efter att den kommit fram till att sädesbrännvin skall betraktas som en industriell produkt och att åtgärderna i fråga utgjorde befintligt stöd som inte är förenligt med den gemensamma marknaden. Tyskland har dock gjort invändningar mot detta.

(81)

Tyskland anmälde i vederbörlig ordning till kommissionen det statliga stöd som grundar sig på lagen om brännvinsmonopol, inklusive stödåtgärderna till förmån för sädesbrännvin enligt lagen av den 2 maj 1976, utan att kommissionen då uttryckte några förbehåll avseende deras förenlighet med gemenskapens konkurrensregler. Tyskland underrättade då kommissionen om att man avsåg att genomföra åtgärderna. det är således fråga om befintligt statligt stöd i den mening som avses i artikel 1 b iii) i förordning (EG) nr 659/1999.

(82)

I sitt beslut av den 19 juni 2002 om lämpliga åtgärder betraktade kommissionen såldes inte åtgärderna enligt lagen av den 22 december 1999 som nytt stöd.

(83)

Det egentliga syftet med budgetsaneringslagen av den 22 december 1999 är att minska antalet stödmottagare och att minska mängden beviljat stöd. Detta ändrar inte själva kärnan i det system som infördes genom lagen av den 2 maj 1976, enligt vilket kostnaderna för tillverkarna täcktes oberoende av marknadspriset på sädesbrännvin. Detta gäller också för kompensationsbeloppen, som betalas ut till tillverkare som lämnar monopolet i förtid och som ersätter stödet under en viss period.

(84)

Därför behövde 1999 års budgetsaneringslag inte anmälas till kommissionen innan den trädde i kraft.

(85)

Denna uppfattning motsvarar EG-domstolens rättspraxis i dess dom av den 9 augusti 1994 i mål C 44/03 (”Namur-Les assurances du crédit SA”) (25). Det gällde ett fall där en offentlig inrättning hade beslutat utvidga sin verksamhet, varvid det offentliga stödet, som beviljats i kraft av lagstiftning som införts innan fördraget trädde i kraft, också kom det utvidgade verksamhetsområdet till godo. EG-domstolen slog fast att det i ett sådant fall inte kan anses vara fråga om införande eller ändring av ett stöd i den mening som avses i artikel 93.3 i EG-fördraget, eftersom beslutet gjordes utan någon ändring av den stödordning som införts genom lagen.

(86)

Därför omfattas stöd som beviljas på grundval av en stödordning som införts innan fördraget trädde i kraft varken av skyldigheten att göra förhandsanmälan eller förbudet att genomföra stödet enligt artikel 93.3, utan de skall fortlöpande granskas enligt artikel 93.1.

”Medlemsstaterna kan inte utan att det skapar osäkerhet om rättsläget åläggas att underrätta kommissionen om och underkasta dess förhandsgranskning inte bara nya och ändrade stöd som beviljats ett företag som omfattas av en befintlig stödordning, utan också alla åtgärder som berör företagets verksamhet och som kan påverka den gemensamma marknadens funktion eller konkurrensen.”

(87)

Kommissionen instämmer i denna bedömning.

(88)

Mot denna bakgrund har kommissionen inlett det förfarande som föreskrivs i förordning (EG) nr 659/1999.

(89)

I artikel 17 i förordning (EG) nr 659/1999, under rubriken ”Samarbete enligt artikel 93.1 i fördraget” föreskrivs följande.

”1.   Kommissionen skall från den berörda medlemsstaten erhålla alla nödvändiga upplysningar för att i samarbete med medlemsstaten granska befintliga stödordningar enligt artikel 93.1 i fördraget.

(2)   Om kommissionen anser att en befintlig stödordning inte är eller inte längre är förenlig med den gemensamma marknaden, skall den underrätta den berörda medlemsstaten om sin preliminära uppfattning och ge den berörda medlemsstaten tillfälle att inkomma med sina synpunkter inom en månad...”.

(90)

Genom en skrivelse av den 22 februari 2002 meddelade kommissionen på vederbörligt sätt Tyskland om att den efter att ha granskat Tysklands svar och de uppgifter som ingetts av de klagande kommit till slutsatsen att EG:s konkurrensregler är tillämpliga på stödåtgärderna i fråga och att de specialbestämmelser som gäller för jordbruksprodukter inte kan åberopas, eftersom sädesbrännvin är en industriell produkt, som i sig inte omfattas av bilaga I till EG-fördraget.

(91)

Efter det att kommissionen konstaterat att Tysklands åtgärder till förmån för tillverkare av sädesbrännvin utgjorde befintligt stöd, vars förenlighet med bestämmelserna i EG-fördraget är tveksamt, uppmanade kommissionens enligt artikel 17 i förordning (EG) nr 659/1999 att inkomma med sina synpunkter inom en månad efter mottagandet av skrivelsen av den 22 februari 2002. Dessutom uppmanades Tyskland att lägga fram lämpliga förslag till ändring av sin monopollagstiftning så att den blir förenlig med artikel 87 i EG-fördraget.

(92)

Genom en skrivelse av den 19 mars 2002 gjorde Tyskland invändningar mot kommissionens bedömning och anförde återigen att sädesbrännvin bör omfattas av de bestämmelser som gäller för jordbruksprodukter.

(93)

I artikel 18 i förordning (EG) nr 659/1999 fastställs följande när det gäller lämpliga åtgärder:

”Om kommissionen mot bakgrund av de upplysningar som medlemsstaten har givit in enligt artikel 17 finner att den befintliga stödordningen inte är eller inte längre är förenlig med den gemensamma marknaden, skall den utfärda en rekommendation för den berörda medlemsstaten med förslag till lämpliga åtgärder. I rekommendationen kan särskilt föreslås a) att stödordningens innehåll ändras i substans, eller b) att krav som gäller förfaranden införs, eller c) att stödordningen avskaffas”.

(94)

I enlighet med artikel 88.1 i EG-fördraget, jämförd med artikel 18 i förordning (EG) nr 659/1999, uppmanade kommissionen genom beslutet av den 19 juni 2002 Tyskland att vidta lämpliga åtgärder för att ändra de relevanta bestämmelserna i den tyska lagstiftningen om sädesbrännvin (lag av den 2 maj 1976 och lag av den 22 december 1999) på följande sätt:

(95)

EG-domstolen har vid upprepade tillfällen yttrat sin ståndpunkt om huruvida bestämmelserna om det tyska brännvinsmonopolet är förenligt med vissa bestämmelser i EG-fördraget (jfr särskilt domarna i målen Hansen och Sektkellerei C.A. Kupferberg, se skäl 42).

(96)

I sina svar till kommissionen åberopar Tyskland denna rättspraxis och drar utifrån denna slutsatsen att bestämmelserna i lagen av den 2 maj 1976 om brännvinsmonopol redan granskats och godkänts av EG-domstolen. Enligt Tyskland kan kommissionen inte ifrågasätta lagen om brännvinsmonopol (i dess lydelse av den 22 december 1999), eftersom EG-domstolen inte ifrågasatt den.

(97)

Därför är det skäl att titta närmare på andemeningen i denna rättspraxis.

(98)

I de mål Tyskland hänvisar till i detta sammanhang ombads EG-domstolen om ett förhandsavgörande om huruvida de skattebestämmelser som infördes genom det tyska brännvinsmonopolet är förenliga med artiklarna 37 och 95 (numera artiklarna 31 och 90) i EG-fördraget. EG-domstolen bekräftade vid detta tillfälle sin ståndpunkt när det gäller huruvida skatteåtgärderna var förenliga med bestämmelserna i EG-fördraget.

(99)

I sin dom konstaterade den endast att ”kommissionen har ett större spelrum vid genomförandet av artiklarna 92 och 93, medan artikel 37 gäller direkt” [egen översättning], det vill säga den bekräftade att kommissionen med stöd av EG-fördraget har befogenheter att bedöma åtgärderna i fråga ur stödrättslig synpunkt.

(100)

EG-domstolen anförde dessutom att det gemensamma syftet med artiklarna 92 och 93 å ena sidan och artikel 37 å andra sidan är att förhindra att medlemsstaterna genom ”den verksamhet som bedrivs av ett statligt monopol eller genom beviljandet av stöd” orsakar en snedvridning av konkurrensvillkoren på den gemensamma marknaden eller en situation där tillverkare i andra medlemsstater eller handeln i andra medlemsstater missgynnas, men att det är fråga om bestämmelser som ”omfattas av olika villkor för tillämpning, som är anpassade till de statliga åtgärder som dessa bestämmelser reglerar”. EG-domstolen anförde slutligen att det i detta speciella fall inte var nödvändigt att undersöka i vilken utsträckning bestämmelserna i artiklarna 92 och 93 var tillämpliga på tillverkningen av de berörda jordbruksprodukterna och handeln med dessa.

(101)

Dessa domskäl möjliggör inte slutsatsen att EG-domstolen ansåg att EG-fördragets bestämmelser om statligt stöd inte kan tillämpas på stöd som beviljats inom ramen för sädesbrännvinsmonopolet.

(102)

Tyskland erkänner visserligen att EG-domstolen inte direkt tagit ställning till huruvida monopolet är förenligt med artiklarna 92 och 93, men gör gällande att det inte råder några tvivel om att EG-domstolen klassificerat produkten i fråga som en jordbruksprodukt, som kan vara föremål för en gemensam marknadsorganisation.

(103)

Kommissionen konstaterar att EG-domstolen inte bekräftat sin ståndpunkt när det gäller det statliga stödet i fråga. Kommissionen anser därför inte att den dom som Tyskland åberopar i detta ärende föregriper hur produkten i fråga skall klassiciferas eller hur stödet till de tyska sädesbrännvinstillverkarna skall bedömas ur stödrättslig synpunkt. Den citerade rättspraxisen är därför inte relevant i detta fall.

(104)

I artikel 87.2 i EG-fördraget uppräknas vissa typer av stöd som är förenliga med EG-fördraget. På grund av de ifrågavarande stödens art och egenskaper är det dock klart att undantagsbestämmelserna i artikel 87.2 a, b och c inte är tillämpliga i detta fall.

(105)

I artikel 87.3 uppräknas de stödtyper som kan anses vara förenliga med den gemensamma marknaden. Det är uppenbart att stödordningen i fråga varken främjar genomförandet av viktiga projekt av gemensamt europeiskt intresse eller avhjälper en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi eller främjar kultur och bevarar kulturarvet enligt undantagsbestämmelserna i artikel 87.3 b och d.

(106)

Med hänsyn till undantagsbestämmelserna i artikel 87.3 a och c, som gäller främjande av regional utveckling, kan det konstateras att stöden i fråga gäller alla regioner i Tyskland utan åtskillnad. Dessutom råder det inget tvivel om att stöden inte heller är avsedda att främja åtgärder enligt undantagsbestämmelsen om utveckling av vissa näringsverksamheter (artikel 87.3 c) på området för forskning och utveckling, miljöskydd, sysselsättning eller utbildning i enlighet med gemenskapens relevanta rambestämmelser eller riktlinjer. Eftersom inte heller någon annan grund kan göras gällande i samband med utvecklingen av vissa näringsverksamheter, måste stöden i fråga anses oförenliga med den gemensamma marknaden.

(107)

Kommissionen anser dock att det finns vissa bestämda skäl som talar för att det system som tillämpas i Tyskland kan upprätthållas under en övergångsperiod.

(108)

Således har alla berörda parter, utom företrädarna för spritdrycksindustrin, protesterat mot den tidsfrist som kommissionen har föreslagit. Tyskland har förklarat för kommissionen att en tidsfrist på flera år är absolut nödvändig för att stöden i fråga skall kunna avskaffas på godtagbara villkor, så att existensen inte hotas för de berörda producenterna, som hittills dragit nytta av det bidragssystem som anmäldes helt korrekt och som kommissionen inte anmärkte på under årtionden.

(109)

För det första har kommissionen tagit del av uppgiften att räkenskapsåret vid framställning av sädesbrännvin börjar den 1 oktober och slutar den 30 september följande år. Kommissionen tar hänsyn till detta när den fastställer inom vilken tidsfrist Tyskland måste omarbeta sin lagstiftning.

(110)

Tyskland har på ett övertygande sätt förklarat att betydande investeringar måste göras av de industriella brännerier och jordbruksbaserade brännerier som hittills till DKV levererat destillat framställda inom ramen för monopolet och som i fortsättningen själva vill saluföra sädesbrännvinet inom ramen för det nya systemet. Hit hör till exempel anskaffning av nya destilleringsapparater eller uppförande av nya byggnader och lagerutrymmen (stålkar, träfat, laboratorieutrustning, buteljeringsanläggningar, lagerrum för de förpackade varorna, ansökningar om bygglov osv.) Tyskland uppskattar att ett bränneri med en årsproduktion på 1 000 hektoliter sädessprit måste investera minst 400 000 euro årligen i marknadsföringen av denna mängd alkohol.

(111)

Den nödvändiga omstruktureringen är uppenbarligen inte möjlig utan en tilläggsfrist under vilken det befintliga finansiella stödet kan upprätthållas, antingen i form av ersättning för produktionskostnaderna eller i form av utjämningsbelopp. Detta gäller framför allt för de små brännerierna, som utgör det stora flertalet av de berörda företagen och/eller jordbruksföretag.

(112)

Kommissionen erkänner att Tysklands begäran är motiverad om det kan visas att ett plötsligt stopp för det stöd som utbetalats under årtionden skulle hota existensen för en stor del de företag som berörs av åtgärderna, framför allt de jordbruksbaserade brännerierna. Därför bör en övergångsperiod fastställas som är dimensionerad så, att brännerierna kan anpassa sin produktion till den nya situationen.

(113)

Kommissionen tar också hänsyn till att sädesbrännvin konkurrerar med andra produkter, som omfattas av bilaga I till EG-fördraget och för vilka stöd beviljas. Eftersom det i detta fall emellertid är fråga om driftsstöd, måste detta upphöra inom en rimlig tidsfrist. På grundval av det som anförts ovan kunde det i detta sammanhang vara lämpligt att bibehålla stödordningen under ytterligare cirka två och ett halvt år (t.o.m. den 30 september 2006). Därefter måste Tyskland upphöra med stödordningen och alla dess följder.

(114)

Kommissionen konstaterar därför följande:

25.3.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 88/63

(1)

Kommissionens beslut 97/517/EG av den 1 augusti 1997 om vissa skyddsåtgärder mot vissa produkter med animaliskt ursprung, med undantag av fiskeriprodukter, som har sitt ursprung i Madagaskar (2) har ändrats (3) på ett väsentligt sätt. För att skapa klarhet och överskådlighet bör det beslutet kodifieras.

(2)

De gemenskapsinspektioner som har genomförts i Madagaskar har visat att det finns allvarliga brister när det gäller infrastruktur och hygien vid köttanläggningar och att det inte finns tillräckliga garantier för att de behöriga myndigheternas kontroller genomförs på ett effektivt sätt. Det finns allvarliga brister i förvaltningen när det gäller djurhälsan i Madagaskar och gemenskapsbestämmelserna tillämpas inte. Produktionen och bearbetningen i detta land av animaliska produkter, med undantag av fiskeriprodukter, medför potentiella risker för folkhälsan.

(3)

Import från Madagaskar av produkter med animaliskt ursprung, med undantag av fiskeriprodukter, bör inte tillåtas förrän det kan säkerställas att det inte längre föreligger några risker.

(4)

De åtgärder som föreskrivs i detta beslut är förenliga med yttrandet från ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa.

25.3.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 88/65

(1)

Europeiska unionen betraktar konventionen om förbud mot utveckling, framställning och lagring av bakteriologiska (biologiska) vapen och toxinvapen samt om deras förstöring (BTV-konventionen) som en nyckelkomponent i den internationella ramen för icke-spridning och nedrustning och en hörnsten i ansträngningarna för att förhindra att biologiska agenser och toxiner någonsin utvecklas och används som vapen. Vidare åtar sig Europeiska unionen även fortsättningsvis att utveckla åtgärder för att kontrollera att BTV-konventionen efterlevs på lång sikt.

(2)

Rådet antog den 17 maj 1999 gemensam ståndpunkt 1999/346/GUSP om framsteg mot ett rättsligt bindande protokoll för att stärka efterlevnaden av BTV-konventionen (1), och den 25 juni 1996 gemensam ståndpunkt 96/408/GUSP om förberedelserna inför den fjärde konferensen om översyn av BTV-konventionen (2).

(3)

Den 17 november 2003 antog rådet gemensam ståndpunkt 2003/805/GUSP om universalisering och förstärkning av multilaterala avtal om icke-spridning av massförstörelsevapen och bärare (3). I enlighet med den gemensamma ståndpunkten omfattas BTV-konventionen av dessa multilaterala avtal.

(4)

Den 12 december 2003 antog Europeiska rådet en strategi mot spridning av massförstörelsevapen, vars syfte bland annat är att förstärka BTV-konventionen, fortsätta överväganden om kontroll av BTV-konventionen, stödja nationellt genomförande av BTV-konventionen, även genom strafflagstiftning, och stärka efterlevnaden av konventionen.

(5)

Den 28 april 2004 antog FN:s säkerhetsråd enhälligt resolution 1540 (2004), där spridningen av massförstörelsevapen och deras bärare beskrivs som ett hot mot internationell fred och säkerhet. Genomförandet av bestämmelserna i denna resolution bidrar till genomförandet av BTV-konventionen.

(6)

Den 1 juni 2004 antog rådet ett uttalande till stöd för initiativet om säkerhet mot spridning av massförstörelsevapen.

(7)

Den 14 november 2002 beslutade de stater som är parter i BTV-konventionen i samförstånd att hålla tre årliga möten mellan de fördragsslutande staterna under en vecka med början 2003 till och med den sjätte översynskonferensen, som skall hållas senast i slutet av 2006. Varje möte mellan de fördragsslutande staterna skall förberedas vid ett tvåveckors expertmöte och vid den sjätte översynskonferensen skall man beakta arbetet vid dessa möten och besluta om eventuella vidare åtgärder. De fördragsslutande staterna beslutade att den sjätte översynskonferensen skall hållas i Genève 2006 och föregås av en förberedande kommitté.

(8)

Den 13 december 1982 antog FN:s generalsförsamling en resolution (A/RES/37/98) om kemiska och bakteriologiska (biologiska) vapen där FN:s generalsekreterare anmodas att undersöka uppgifter som han blir uppmärksammad på om verksamhet som kan innebära en överträdelse av Genèveprotokollet från 1925. Den 26 augusti 1988 antog FN:s säkerhetsråd resolution 620 där generalsekreteraren bland annat uppmanas att skyndsamt genomföra undersökningar som svar på påståenden beträffande eventuell användning av kemiska och bakteriologiska (biologiska) vapen eller toxinvapen som kan innebära en överträdelse av Genèveprotokollet från 1925.

(9)

Den 27 februari 2006 enades Europeiska unionen om en gemensam åtgärd om BTV-konventionen i syfte att främja en universalisering av konventionen och understödja de fördragsslutande staternas genomförande av konventionen för att säkerställa att dessa omsätter de internationella förpliktelserna i konventionen i sin nationella lagstiftning och sina administrativa åtgärder.

(10)

Parallellt med den gemensamma åtgärden enades Europeiska unionen om en handlingsplan för BTV-konventionen, där medlemsstaterna åtar sig att lägga fram rapporter om förtroendeskapande åtgärder för Förenta nationerna i april 2006 och förteckningar över relevanta experter och laboratorier för FN:s generalsekreterare för att underlätta undersökningar av påstådd användning av kemiska och biologiska vapen.

(11)

Med tanke på den kommande konferensen om översyn av BTV-konventionen under perioden den 20 november–8 december 2006 och den förberedande kommittén den 26–28 april 2006 bör Europeiska unionens ståndpunkt uppdateras.

a)

bidra till en fullständig översyn av hur BTV-konventionen fungerar vid den sjätte översynskonferensen, inklusive genomförandet av de fördragsslutande staternas åtaganden enligt BTV-konventionen,

b)

stödja ytterligare ett arbetsprogram för tiden mellan sammanträdena under perioden mellan den sjätte och den sjunde översynskonferensen och identifiera särskilda områden och förfaranden för ytterligare framsteg enligt detta arbetsprogram,

c)

stödja en sjunde konferens om översyn av BTV-konventionen senast 2011,

d)

hjälpa till att bygga upp konsensus för ett framgångsrikt resultat av den sjunde översynskonferensen utifrån den ram som fastställts av tidigare sådana konferenser, och skall bland annat främja följande väsentliga frågor:

a)

En överenskommelse mellan medlemsstaterna om specifika, praktiska och genomförbara förslag till en effektiv förbättring av genomförandet av BTV-konventionen som skall läggas fram på Europeiska unionens vägnar, så att de för dragsslutande staterna kan diskutera dem vid den sjätte översynskonferensen.

b)

Vid behov, åtgärder från ordförandeskapets sida, enligt artikel 18 i fördraget om Europeiska unionen,

c)

Uttalanden från ordförandeskapet på Europeiska unionens vägnar under upptakten till och vid översynskonferensen.

25.3.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 88/68

(1)

Den 12 december 2003 antog Europeiska rådet EU:s strategi mot spridning av massförstörelsevapen, där kapitel III innehåller en förteckning över åtgärder som måste vidtas mot sådan spridning i EU och i tredjeländer.

(2)

Europeiska unionen genomför aktivt denna EU-strategi och verkställer de åtgärder som anges i kapitel III i denna, särskilt genom att frigöra ekonomiska resurser för att ge stöd till särskilda projekt som leds av multilaterala institutioner.

(3)

De stater som har undertecknat det fördrag om fullständigt förbud mot kärnsprängningar som antogs av Förenta nationernas generalförsamling den 10 september 1996 har beslutat att i avvaktan på inrättandet av organisationen för fördraget inrätta en förberedande kommission med rättskapacitet för att genomföra fördraget i praktiken.

(4)

Den 17 november 2003 antog rådet gemensam ståndpunkt 2003/805/GUSP om universalisering och förstärkning av multilaterala avtal om icke-spridning av massförstörelsevapen och bärare. (1)

(5)

Ett snabbt ikraftträdande och en universalisering av fördraget om fullständigt förbud mot kärnsprängningar, samt ett stärkande av den förberedande kommissionens övervaknings- och kontrollsystem, är viktiga mål i EU:s strategi mot spridning av massförstörelsevapen.

(6)

Den förberedande kommissionen har samma målsättningar som de som anges i skäl 4 och 5 och undersöker redan hur dess kontrollsystem bäst kan stärkas genom att man ger personalen från de signatärstater som medverkar i genomförandet av kontrollsystemet tillgång till lämplig sakkunskap och utbildning. Det är därför lämpligt att anförtro den förberedande kommissionen det tekniska genomförandet av denna gemensamma åtgärd.

—

Att öka driftsprestandan i den förberedande kommissionens kontrollsystem.