4.3.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 64/1

(1)

Internationella säkerhetsorganisationskoden för säker drift av fartyg och för förhindrande av förorening (nedan kallad ”ISM-koden”) antogs 1993 av Internationella sjöfartsorganisationen (IMO). Denna kod har successivt blivit tvingande för de flesta fartyg som används på internationella resor med antagandet i maj 1994 av kapitel IX, ”Organisation för säker drift av fartyg”, i 1974 års internationella konvention om säkerheten för människoliv till sjöss (SOLAS).

(2)

IMO ändrade ISM-koden genom resolution MSC.104 (73), som antogs den 5 december 2000.

(3)

Riktlinjer för administrationers genomförande av ISM-koden antogs genom IMO:s resolution A.788 (19) den 23 november 1995. Riktlinjerna har ändrats genom resolution A.913 (22), som antogs den 29 november 2001.

(4)

Genom rådets förordning (EG) nr 3051/95 av den 8 december 1995 om säkerhetsorganisation för roll-on/roll-off-passagerarfartyg (ro-ro-fartyg) (3) blev ISM-koden obligatorisk på gemenskapsnivå med verkan från och med den 1 juli 1996 för alla ro-ro-passagerarfartyg i reguljär trafik till eller från hamnar i medlemsstaterna på både inrikes och internationella resor, oberoende av flagg. Detta var ett första steg mot ett enhetligt och samstämmigt genomförande av ISM-koden i alla medlemsstater.

(5)

Enligt kapitel IX i SOLAS blev ISM-koden den 1 juli 1998 obligatorisk för företag som använder passagerarfartyg, inklusive höghastighetspassagerarfartyg, oljetankfartyg, kemikalietankfartyg, gastankfartyg, bulkfartyg och höghastighetslastfartyg på 500 bruttoton eller mer på internationella resor.

(6)

Den 1 juli 2002 blev ISM-koden obligatorisk för företag som använder andra lastfartyg och flyttbara oljeborrplattformar till sjöss på 500 bruttoton eller mer på internationella resor.

(7)

Säkerheten för människoliv till sjöss och miljöskyddet kan effektivt förbättras genom en strikt och obligatorisk tillämpning av ISM-koden.

(8)

Det är önskvärt att direkt tillämpa ISM-koden på fartyg som för en medlemsstats flagg samt på fartyg, oberoende av flagg, som uteslutande används på inrikes resor eller går i reguljär linjetrafik till eller från hamnar i medlemsstaterna.

(9)

Genom antagandet av en ny förordning, som är direkt tillämplig, bör ISM-kodens efterlevnad säkerställas, varvid det överlämnas åt medlemsstaterna att bestämma om de vill genomföra koden för fartyg som går i trafik endast i hamnområden, oberoende av flagg.

(10)

Till följd av detta bör förordning (EG) nr 3051/95 upphävas.

(11)

Om en medlemsstat anser att det i praktiken är svårt för företag att följa specifika bestämmelser i del A av ISM-koden när det gäller vissa fartyg eller kategorier av fartyg som uteslutande används på inrikes resor i den medlemsstaten, kan den göra undantag helt eller delvis från dessa bestämmelser genom att införa åtgärder som säkerställer att kodens mål uppnås på motsvarande sätt. Den får för dessa fartyg och företag fastställa alternativa förfaranden för certifiering och verifiering.

(12)

Det är nödvändigt att beakta rådets direktiv 95/21/EG av den 19 juni 1995 om hamnstatskontroll av fartyg (4).

(13)

Det är också nödvändigt att beakta rådets direktiv 94/57/EG av den 22 november 1994 om gemensamma regler och standarder för organisationer som utför inspektioner och utövar tillsyn av fartyg och för sjöfartsadministrationernas verksamhet i förbindelse därmed (5) när det gäller definitionen av erkänd organisation i förordningen respektive rådets direktiv 98/18/EG av den 17 mars 1998 om säkerhetsbestämmelser och säkerhetsnormer för passagerarfartyg (6) för att fastställa förordningens tillämpningsområde i fråga om passagerarfartyg som används på inrikes resor.

(14)

De åtgärder som krävs för att ändra bilaga II bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (7).

(15)

Eftersom målen för denna förordning, nämligen att förbättra fartygs säkerhetsorganisation och öka säkerheten vid driften av dem samt att förhindra förorening från fartyg, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, och de därför kan uppnås bättre på gemenskapsnivå, får gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

a)

företagen upprättar, genomför och på lämpligt sätt upprätthåller ombordbaserade och landbaserade säkerhetsorganisationssystem, och att

b)

administrationerna i flagg- och hamnstaterna kontrollerar dessa.

1.

ISM-koden: de internationella organisationsregler för säker drift av fartyg och för förhindrande av förorening som antogs av Internationella sjöfartsorganisationen (IMO) genom församlingens resolution A.741 (18) av den 4 november 1993, ändrad genom sjösäkerhetskommitténs resolution MSC.104 (73) av den 5 december 2000, och som i sin aktuella version återges i bilaga I till denna förordning.

2.

erkänd organisation: ett organ som är erkänt i enlighet med direktiv 94/57/EG.

3.

företag: fartygets ägare eller en annan organisation eller person, till exempel redaren eller den som hyr fartyget utan besättning, som har övertagit fartygsägarens ansvar för fartygets drift och som därvid gått med på att överta de skyldigheter och det ansvar som ISM-koden föreskriver.

4.

passagerarfartyg: ett fartyg, inklusive höghastighetsfartyg, som medför fler än tolv passagerare, eller ett undervattenspassagerarfartyg.

5.

passagerare: varje person med undantag av

6.

höghastighetsfartyg: höghastighetsfartyg enligt definitionen i regel nr X-1/2 i SOLAS, i dess aktuella version. De begränsningar som anges i artikel 2 f i direktiv 98/18/EG skall tillämpas på höghastighetspassagerarfartyg.

7.

lastfartyg: ett fartyg, inklusive höghastighetsfartyg, som inte är ett passagerarfartyg.

8.

internationell resa: en sjöresa från en medlemsstats eller varje annan stats hamn till en hamn utanför den staten, eller omvänt.

9.

inrikes resa: en resa i fartområden från en medlemsstats hamn till samma eller en annan hamn i den medlemsstaten.

10.

reguljär linjetrafik: en serie av resor med ett fartyg som upprätthåller trafik mellan två eller flera platser, antingen

11.

ro-ro-passagerarfartyg: ett havsgående passagerarfartyg enligt definitionen i kapitel II-1 i SOLAS i dess aktuella version.

12.

undervattenspassagerarfartyg: ett passagerarfartyg som huvudsakligen framförs i undervattensläge och är beroende av stöd från ytan, t.ex. från ett fartyg på ytan eller från landbaserade inrättningar, för övervakning och för en eller flera av följande uppgifter:

13.

flyttbar oljeborrplattform till sjöss: ett fartyg som kan användas vid borrning för att prospektera eller utvinna resurser under havsbottnen, till exempel flytande eller gasformiga kolväten, svavel eller salt.

14.

bruttodräktighet: ett fartygs bruttodräktighet fastställd enligt 1969 års internationella skeppsmätningskonvention, eller, i fråga om fartyg som uteslutande används på inrikes resor, och om fartyget inte har mätts enligt den konventionen, bruttodräktigheten fastställd enligt nationella regler om mätning av dräktighet.

a)

Lastfartyg och passagerarfartyg som för en medlemsstats flagg och som används på internationella resor.

b)

Lastfartyg och passagerarfartyg som används uteslutande på inrikes resor, oberoende av flagg.

c)

Lastfartyg och passagerarfartyg i reguljär linjetrafik till eller från hamnar i medlemsstaterna, oberoende av flagg.

d)

Flyttbara oljeborrplattformar till sjöss som går i trafik under en medlemsstats myndighet.

a)

Krigsfartyg, trupptransportfartyg och andra fartyg som en medlemsstat äger eller har i trafik och som endast används för offentliga, icke-kommersiella ändamål.

b)

Fartyg som inte framdrivs på mekanisk väg, enkelt byggda träfartyg samt nöjes- och fritidsbåtar, om de inte har eller kommer att ha en besättning och inte medför eller kommer att medföra fler än tolv passagerare i kommersiellt syfte.

c)

Fiskefartyg.

d)

Lastfartyg och flyttbara oljeborrplattformar till sjöss med en bruttodräktighet under 500 ton.

e)

Passagerarfartyg, utom ro-ro-passagerarfartyg, i fartområden av klass C och D enligt definitionen i artikel 4 i direktiv 98/18/EG.

a)

Den berörda medlemsstaten skall till kommissionen anmäla undantaget och de åtgärder som den avser att besluta om.

b)

Om det inom sex månader efter anmälan, i enlighet med förfarandet i artikel 12.2, beslutas att det föreslagna undantaget inte är motiverat eller att de föreslagna åtgärderna inte är tillräckliga, skall medlemsstaten åläggas att ändra eller att avstå från att anta de föreslagna bestämmelserna.

c)

Medlemsstaten skall offentliggöra alla antagna åtgärder med en direkt hänvisning till punkt 1 och i förekommande fall punkt 2.

4.3.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 64/37

(1)

Med utgångspunkt i kommissionens meddelande om hållbar utveckling har Europeiska rådet valt ut mål som skall tjäna som vägledning för den framtida utvecklingen inom prioriterade områden såsom folkhälsa och naturresurser.

(2)

Vatten är en knapp naturresurs, och dess kvalitet bör skyddas, värnas, förvaltas och behandlas som sådan. Särskilt ytvatten är en förnybar resurs med begränsad förmåga att återhämta sig från negativ påverkan av mänsklig verksamhet.

(3)

Gemenskapens miljöpolitik bör syfta till en hög skyddsnivå och bidra till att uppnå målen att bevara, skydda och förbättra miljön och skydda människors hälsa.

(4)

I december 2000 antog kommissionen ett meddelande till Europaparlamentet och rådet om utarbetande av en ny badvattenpolitik och inledde ett omfattande samråd med alla intresserade och berörda parter. Av detta samråd framkom huvudsakligen att det fanns ett allmänt stöd för att utarbeta ett nytt badvattendirektiv, baserat på de senaste vetenskapliga rönen, där särskild vikt fästs vid ett ökat deltagande från allmänheten.

(5)

I Europaparlamentets och rådets beslut nr 1600/2002/EG av den 22 juli 2002 om fastställande av gemenskapens sjätte miljöhandlingsprogram (5) ingår ett åtagande att säkerställa en hög skyddsnivå för badvatten, inklusive en översyn av rådets direktiv 76/160/EEG av den 8 december 1975 om kvaliteten på badvatten (6).

(6)

I enlighet med fördraget skall gemenskapen när den utarbetar sin miljöpolitik bland annat beakta tillgängliga vetenskapliga och tekniska data. I detta direktiv bör vetenskapliga data ligga till grund för fastställandet av tillförlitliga indikatorparametrar som gör det möjligt att förutsäga mikrobiologiska hälsorisker och uppnå en hög skyddsnivå. Ytterligare epidemiologiska studier bör skyndsamt göras om hälsorisker i samband med bad, i synnerhet i sötvatten.

(7)

För att öka effektiviteten och använda tillgängliga resurser på ett förnuftigt sätt måste detta direktiv nära samordnas med annan gemenskapslagstiftning om vatten, exempelvis rådets direktiv 91/271/EEG av den 21 maj 1991 om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse (7), 91/676/EEG av den 12 december 1991 om skydd mot att vatten förorenas av nitrater från jordbruket (8) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG av den 23 oktober 2000 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område (9).

(8)

Lämplig information om planerade åtgärder och om framstegen i samband med genomförandet bör spridas till alla intressenter. Allmänheten bör få korrekt information i rätt tid om resultaten av kontrollen av badvattenkvaliteten och om riskhanteringsåtgärder för att förebygga hälsorisker, särskilt i samband med förutsägbara kortvariga föroreningar eller onormala situationer. Man bör använda ny teknik som gör det möjligt att på ett effektivt och jämförbart sätt informera allmänheten om badvattnets kvalitet i hela gemenskapen.

(9)

Harmoniserade analysmetoder och analysförfaranden måste tillämpas vid kontrollen. För att få till stånd en realistisk klassificering av badvatten är det nödvändigt att göra observationer och bedöma kvaliteten under en längre tid.

(10)

Efterlevnaden bör vara en fråga om lämpliga förvaltningsåtgärder och kvalitetssäkring, och inte bara om mätningar och beräkningar. Det är därför lämpligt med ett system med badvattenprofiler för att få en bättre förståelse för de risker som bör ligga till grund för förvaltningsåtgärderna. Samtidigt bör särskild vikt fästas vid att badvattnet stämmer överens med kvalitetsnormerna och att övergången från direktiv 76/160/EEG sker smidigt.

(11)

Den 17 februari 2005 ratificerade gemenskapen FN-ECE: s konvention om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor (Århuskonventionen). Detta direktiv bör därför innehålla bestämmelser om allmänhetens tillgång till information och om allmänhetens deltagande i dess genomförande som ett komplement till Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/4/EG av den 28 januari 2003 om allmänhetens tillgång till miljöinformation (10) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/35/EG av den 26 maj 2003 om åtgärder för allmänhetens deltagande i utarbetandet av vissa planer och program avseende miljön (11).

(12)

Eftersom målen för detta direktiv, nämligen att medlemsstaterna, på grundval av gemensamma normer, skall uppnå en god badvattenkvalitet och en hög skyddsnivå i hela gemenskapen, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(13)

De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra detta direktiv bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (12).

(14)

Den fortsatta betydelsen av gemenskapens badvattenpolitik framgår tydligt varje badsäsong eftersom den skyddar allmänheten mot tillfälliga och kroniska föroreningar som släpps ut vid eller i närheten av gemenskapens badplatser. Badvattenkvaliteten har överlag förbättrats avsevärt sedan direktiv 76/160/EEG trädde i kraft. Det direktivet speglar emellertid den kunskapsnivå och de erfarenheter man hade i början av 1970-talet. Sedan dess har användningen av badvatten utvecklats, liksom det vetenskapliga och tekniska kunnandet. Det direktivet bör därför upphävas.

a)

kontroll och klassificering av badvattnets kvalitet,

b)

förvaltning av badvattnets kvalitet, och

c)

tillhandahållande av information till allmänheten om badvattnets kvalitet.

a)

simbassänger och spa-pooler,

b)

avgränsade vattenområden som genomgår behandling eller som används för terapeutiska ändamål,

c)

avgränsade vattenområden som anlagts på konstgjord väg och som är avskilda från ytvatten och grundvatten.

1.

ytvatten, grundvatten, inlandsvatten, vatten i övergångszon, kustvatten och avrinningsområde skall ha samma innebörd som i direktiv 2000/60/EG.

2.

behörig myndighet: den eller de myndigheter som utsetts av en medlemsstat för att säkerställa efterlevnaden av kraven i detta direktiv eller varje annan myndighet eller annat organ som denna funktion har delegerats till.

3.

permanent: i samband med badförbud eller avrådan från bad en varaktighet av minst en hel badsäsong.

4.

ett stort antal: innebär, när det gäller badande, ett antal som behörig myndighet anser är stort, med hänsyn till, i synnerhet, tidigare tendenser eller till infrastrukturer eller anläggningar som tillhandahålls eller andra åtgärder som vidtagits för att uppmuntra bad.

5.

förorening: förekomst av mikrobiologisk kontaminering eller andra organismer eller avfall som påverkar badvattnets kvalitet och utgör en risk för de badandes hälsa enligt artiklarna 8 och 9 samt bilaga I kolumn A.

6.

badsäsong: den period under vilken ett stort antal badande kan förväntas.

7.

förvaltningsåtgärder: följande åtgärder med avseende på badvatten:

8.

kortvarig förorening: en mikrobiologisk kontaminering enligt bilaga I kolumn A som har klart identifierbara orsaker och som normalt inte förväntas påverka badvattnets kvalitet under mer än cirka 72 timmar efter det att badvattnets kvalitet först har påverkats och för vilken behörig myndighet har fastställt förfaranden för att förutsäga och hantera, enligt bilaga II.

9.

onormal situation: en händelse eller en kombination av händelser som påverkar badvattnets kvalitet på den berörda platsen och som inte förväntas inträffa mer än vart fjärde år i genomsnitt.

10.

badvattenkvalitetsdata: data som samlas in i enlighet med artikel 3.

11.

bedömning av badvattnets kvalitet: utvärdering av badvattnets kvalitet med hjälp av den bedömningsmetod som fastställs i bilaga II.

12.

utbredning av cyanobakterier: ansamling av cyanobakterier i form av blomning, lager eller skum.

13.

den berörda allmänheten skall ha samma innebörd som i rådets direktiv 85/337/EEG av den 27 juni 1985 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt (13).

a)

flest personer förväntas bada, eller

b)

där den största risken för föroreningar förväntas enligt badvattenprofilen.

a)

för varje badvatten,

b)

efter utgången av varje badsäsong,

c)

utifrån de badvattenkvalitetsdata som har sammanställts från den badsäsongen och de tre föregående badsäsongerna, och

d)

i enlighet med förfarandet i bilaga II.

—

kraven i punkt 3 är uppfyllda, eller

—

de badvattenkvalitetsdata som använts för bedömningen av badvatten för vilket badsäsongen inte överstiger åtta veckor omfattar minst åtta prover,

a)

badvattnet är nytillkommet,

b)

förändringar har inträffat som kan påverka klassificeringen av badvattnet i enlighet med artikel 5, i vilket fall bedömningen skall genomföras utifrån badvattenkvalitetsdata som endast består av resultat från prover som har samlats in sedan förändringarna inträffade, eller

c)

badvattnet redan har bedömts i enlighet med direktiv 76/160/EEG, i vilket fall motsvarande data som insamlats enligt det direktivet skall användas och parametrarna 2 och 3 i bilagan till direktiv 76/160/EEG för detta ändamål skall anses vara likvärdiga med parametrarna 2 och 1 i kolumn A i bilaga I till det här direktivet.

a)

är angränsande,

b)

under den föregående fyraårsperioden fått likartade bedömningar i enlighet med punkterna 2 och 3 samt punkt 4 c, och

c)

har badvattenprofiler som uppvisar gemensamma riskfaktorer eller avsaknad av riskfaktorer.

a)

”dåligt”,

b)

”tillfredsställande”,

c)

”bra”, eller

d)

”utmärkt”.

a)

I fråga om allt badvatten som klassificerats som ”dåligt” skall följande åtgärder vidtas med verkan från den badsäsong som följer på klassificeringen:

b)

Om ett badvatten klassificerats som ”dåligt” under fem på varandra följande år skall ett permanent badförbud eller en permanent avrådan från bad utfärdas. En medlemsstat får dock införa ett permanent badförbud eller en permanent avrådan från bad före utgången av femårsperioden om den anser att det skulle vara omöjligt eller orimligt dyrt att uppnå kvaliteten ”tillfredsställande”.

—

att ta reda på hur den kan delta, samt

—

att lägga fram förslag, synpunkter eller framföra klagomål.

a)

Badvattnets aktuella klassificering samt badförbud eller avrådan från bad som avses i denna artikel genom en tydlig och lättbegriplig skylt eller symbol.

b)

En allmän beskrivning av badvattnet på ett icke-tekniskt språk, på grundval av den badvattenprofil som upprättats i enlighet med bilaga III.

c)

När det gäller badvatten som är utsatta för kortvarig förorening skall det finnas

d)

Information om onormala situationers art och förväntade varaktighet under sådana förhållanden.

e)

Om bad är förbjudet eller avråds från, ett anslag som upplyser allmänheten om detta och skälen till det.

f)

Om ett permanent badförbud eller en permanent avrådan från bad utfärdas: uppgift om att det berörda området inte längre är badvatten samt skälen till detta.

g)

En hänvisning till var man kan få mer fullständig information i enlighet med punkt 2.

a)

En förteckning över badvatten.

b)

Klassificering av varje badvatten under de senaste tre åren och dess badvattenprofil, med resultaten från den kontroll som genomförts enligt detta direktiv sedan den senaste klassificeringen.

c)

När det gäller badvatten som klassificerats som ”dåligt”, information om orsakerna till föroreningen och de åtgärder som vidtagits för att förhindra att badande utsätts för föroreningen och för att hantera orsakerna till den på det sätt som anges i artikel 5.4.

d)

När det gäller badvatten som är utsatta för kortvarig förorening, allmän information om

a)

Resultaten av en relevant europeisk epidemiologisk studie utförd av kommissionen i samarbete med medlemsstaterna.

b)

Annan vetenskaplig, analytisk och epidemiologisk utveckling som är relevant när det gäller parametrarna för badvattenkvalitet, inklusive sådan som avser virus.

c)

Världshälsoorganisationens rekommendationer.

a)

att EN/ISO-standarden för mikrobiologiska metoders likvärdighet skall specificeras för artikel 3.9,

b)

att detaljerade regler för tillämpningen av artiklarna 8.1, 12.1 a och 12.4 skall fastställas,

c)

att analysmetoderna för parametrarna i bilaga I skall anpassas mot bakgrund av den vetenskapliga och tekniska utvecklingen,

d)

att bilaga V skall anpassas mot bakgrund av den vetenskapliga och tekniska utvecklingen,

e)

att riktlinjer för en gemensam metod för bedömning av enstaka prov skall utfärdas.

4.3.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 64/52

(1)

Rådets direktiv 76/464/EEG av den 4 maj 1976 om förorening genom utsläpp av vissa farliga ämnen i gemenskapens vattenmiljö (3) har ändrats flera gånger på väsentliga punkter (4). För att skapa klarhet och överskådlighet bör det direktivet kodifieras.

(2)

Det är angeläget att medlemsstaterna vidtar övergripande och samtidiga åtgärder för att skydda gemenskapens vattenmiljö mot förorening, särskilt sådan som orsakas av vissa svårnedbrytbara, giftiga och bioackumulerbara ämnen.

(3)

Ett flertal konventioner har utformats för att skydda internationella vattendrag och den marina miljön mot förorening. Det är viktigt att säkerställa ett samordnat genomförande av dessa konventioner.

(4)

Olikheter i de bestämmelser om utsläpp av vissa farliga ämnen i vattenmiljön som redan tillämpas i de olika medlemsstaterna kan skapa ojämlika konkurrensvillkor och därmed direkt påverka den inre marknadens funktion.

(5)

I Europaparlamentets och rådets beslut nr 1600/2002/EG av den 22 juli 2002 om fastställande av gemenskapens sjätte miljöhandlingsprogram (5) föreskrivs ett antal åtgärder för att skydda sötvatten och havsvatten mot vissa föroreningar.

(6)

För att säkerställa ett effektivt skydd av gemenskapens vattenmiljö är det nödvändigt att utarbeta en första förteckning, förteckning I, över vissa ämnen vilka huvudsakligen valts ut på grund av ämnenas giftighet, svårnedbrytbarhet och bioackumulerbarhet, med undantag för ämnen som är biologiskt ofarliga eller snabbt omvandlas till ämnen som är biologiskt ofarliga, samt en andra förteckning, förteckning II, över ämnen som har en skadlig inverkan på vattenmiljön, vilken dock kan vara begränsad till ett visst område och vara beroende av recipientens egenskaper och belägenhet. Varje utsläpp av ämnena bör omfattas av ett förhandstillstånd, i vilket utsläppsnormer fastställs.

(7)

Förorening genom utsläpp av de farliga ämnena i förteckning I måste upphöra. Gränsvärden har fastställts genom de direktiv som anges i bilaga IX till Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG av den 23 oktober 2000 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område (6). I artikel 16 i direktiv 2000/60/EG anges de förfaranden genom vilka regleringsåtgärder och miljökvalitetsnormer fastställs för de prioriterade ämnena.

(8)

Det är nödvändigt att begränsa vattenförorening som orsakas av ämnena i förteckning II. Medlemsstaterna bör därför upprätta program som innehåller miljökvalitetsnormer för vatten vilka överensstämmer med befintliga rådsdirektiv. Utsläppsnormerna för dessa ämnen bör bestämmas med utgångspunkt i dessa miljökvalitetsnormer.

(9)

En eller flera medlemsstater bör, var för sig eller i samarbete, kunna vidta strängare åtgärder än de som föreskrivs genom detta direktiv.

(10)

För att få kunskap om varifrån utsläppen härstammar, bör en inventering utföras av utsläpp av vissa särskilt farliga ämnen i gemenskapens vattenmiljö.

(11)

Det kan bli nödvändigt att se över och vid behov komplettera förteckningarna I och II i bilaga I till följd av erfarenheterna vid tillämpningen, exempelvis genom att flytta vissa ämnen från förteckning II till förteckning I.

(12)

Detta direktiv får inte påverka medlemsstaternas skyldigheter vad gäller de tidsfrister för införlivande med nationell lagstiftning av de direktiv som anges i bilaga II del B.

a)

inlandsytvatten,

b)

territorialvatten,

c)

inre kustvatten.

a)

inlandsytvatten: allt stillastående eller strömmande sött ytvatten inom en eller flera medlemsstaters territorier,

b)

inre kustvatten: vatten innanför den baslinje från vilken bredden av territorialvattnet mäts och som för vattendrag sträcker sig till sötvattengränsen,

c)

sötvattengräns: den punkt i vattendraget där det vid lågvatten och perioder med lågt sötvattenflöde uppstår en märkbar ökning av salthalten beroende på närvaron av havsvatten,

d)

utsläpp: tillförsel till vatten enligt artikel 1 av något av ämnena i förteckning I eller II i bilaga I, dock med undantag för

e)

förorening: utsläpp av ämnen eller tillförsel av energi till vattenmiljön som direkt eller indirekt härrör från människan och som medför risker för människors hälsa, skadar levande resurser och marina ekosystem, begränsar rekreationsmöjligheter eller stör annat berättigat nyttjande av vattnet.

a)

Varje utsläpp som sker till de vatten som avses i artikel 1 och som kan innehålla ett sådant ämne kräver förhandstillstånd från den behöriga myndigheten i den berörda medlemsstaten.

b)

I tillståndet skall fastställas utsläppsnormer för utsläpp av varje sådant ämne till de vatten som avses i artikel 1 samt, om det är nödvändigt för genomförandet av detta direktiv, för utsläpp av varje sådant ämne till avlopp.

c)

Tillstånd får endast beviljas för en begränsad tidsperiod. Tillstånden får förnyas, varvid ändringar av de utsläppsgränsvärden som fastställs i de direktiv som anges i bilaga IX till direktiv 2000/60/EG skall beaktas.

a)

Den högsta tillåtna koncentrationen av ett ämne i ett utsläpp. Vid en eventuell utspädning skall det utsläppsgränsvärde som fastställs i de direktiv som anges i bilaga IX till direktiv 2000/60/EG divideras med utspädningsfaktorn.

b)

Den största tillåtna mängden av ett ämne i utsläpp under en eller flera angivna tidsperioder, vid behov uttryckt som viktenhet av det förorenande ämnet per enhet som är karakteristisk för den förorenande verksamheten (t.ex. viktenhet per råvaruenhet eller produktenhet).

4.3.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 64/60

(1)

Rådets rekommendation 98/561/EG av den 24 september 1998 om europeiskt samarbete om kvalitetssäkring i den högre utbildningen (3) har genomförts framgångsrikt, vilket framgår av kommissionens rapport av den 30 september 2004. Den högre utbildningen i Europa behöver emellertid förbättras ytterligare, särskilt vad avser kvaliteten, för att bli mer öppen för insyn och tillförlitlig för medborgarna i Europa och för studenter och forskare från andra delar av världen.

(2)

I rekommendation 98/561/EG uppmanades medlemsstaterna att stödja och vid behov skapa öppna kvalitetssäkringssystem. Nästan alla medlemsstater har inrättat nationella kvalitetssäkringssystem och tagit initiativ till eller gjort det lättare att inrätta ett eller flera organ för kvalitetssäkring och ackreditering.

(3)

I rekommendation 98/561/EG framhölls det att kvalitetssäkringssystemen bör bygga på ett antal viktiga komponenter, däribland utvärdering av program och högskolor genom interna och externa bedömningar där studenterna medverkar, offentliggörande av resultat och internationellt deltagande. Resultatet av bedömningen av kvalitetssäkringen har stor betydelse när det gäller att hjälpa högskolorna att nå bättre resultat.

(4)

De viktiga komponenter som avses i skäl 3 har allmänt genomförts i alla kvalitetssäkringssystem och har bekräftats av de europeiska utbildningsministrarna i Berlin (september 2003), som inom ramen för Bolognaprocessen arbetar för att förverkliga det europeiska området för högre utbildning.

(5)

Den europeiska sammanslutningen för kvalitetssäkring i den högre utbildningen (ENQA) inrättades 2000, och allt fler organ för kvalitetssäkring och ackreditering från alla medlemsstater ansluter sig till det.

(6)

Inom ramen för Bolognaprocessen antog utbildningsministrarna från 45 länder vid sitt möte i Bergen den 19 och 20 maj 2005, och som en uppföljning till mötet i Berlin i september 2003, de standarder och riktlinjer för kvalitetssäkring på området för europeisk högre utbildning som hade föreslagits av ENQA. De välkomnade även principen om ett europeiskt register över kvalitetssäkringsorgan grundat på nationell översyn och uppmanade ENQA att i samarbete med den europeiska universitetssammanslutningen EUA, högskolesammanslutningen EURASHE och studentorganisationen ESIB ytterligare utveckla metoderna för att genomföra detta och att genom uppföljningsgruppen för Bolognaprocessen rapportera till ministrarna. Vidare betonade ministrarna vikten av samarbete mellan nationellt erkända organ i syfte att förbättra det ömsesidiga erkännandet av beslut om ackreditering eller kvalitetssäkring.

(7)

EU:s åtgärder för att främja kvalitetssäkring bör utvecklas i överensstämmelse med de åtgärder som genomförs inom ramen för Bolognaprocessen.

(8)

Man bör upprätta ett register över oberoende och tillförlitliga organ för kvalitetssäkring i Europa, oavsett om de är regionala eller nationella, allmänna eller specialiserade, offentliga eller privata, för att främja öppenhet och insyn i den högre utbildningen och medverka till att examensbevis och utlandsstudier erkänns.

(9)

Inom ramen för Lissabonstrategin framhöll Europeiska rådet i Barcelona i mars 2002 slutsatsen att EU:s utbildningssystem bör bli ”kvalitetsreferens för hela världen”.

1.

att uppmuntra alla högskolor i det egna landet att införa eller utarbeta strikta system för intern kvalitetssäkring, i överensstämmelse med de standarder och riktlinjer för kvalitetssäkring på området för europeisk högre utbildning som antogs i Bergen inom ramen för Bolognaprocessen,

2.

att uppmuntra alla kvalitetssäkrings- eller ackrediteringsorgan i det egna landet att göra oberoende bedömningar, tillämpa de komponenter i kvalitetssäkringen som fastställs i rekommendation 98/561/EG och tillämpa de allmänna gemensamma standarder och riktlinjer vid bedömningen som antogs i Bergen; dessa standarder bör vidareutvecklas i samarbete med företrädare för den högre utbildningen; de bör tillämpas på ett sätt som skyddar och främjar mångfald och innovation,

3.

att uppmuntra företrädare för nationella myndigheter, den högre utbildningen och kvalitetssäkrings- och ackrediteringsorgan att tillsammans med arbetsmarknadens parter upprätta ett ”europeiskt register över kvalitetssäkringsorgan” (”det europeiska registret”) grundat på nationell översyn enligt principerna i bilagan samt att fastställa villkoren för att införas i registret och reglerna för hur registret skall förvaltas,

4.

att möjliggöra för högskolor i det egna landet att välja det organ som bäst svarar mot deras behov och profil, när de väljer bland kvalitetssäkrings- och ackrediteringsorgan i det europeiska registret, förutsatt att detta är förenligt med deras nationella lagstiftning eller tillåtet av deras nationella myndigheter,

5.

att tillåta högskolor att arbeta för en kompletterande bedömning av ett annat organ i det europeiska registret, exempelvis för att förbättra sitt internationella rykte,

6.

att främja samarbete mellan organen i syfte att bygga upp ömsesidigt förtroende och ömsesidigt erkännande av bedömningar avseende kvalitetssäkring och ackreditering och på detta sätt bidra till ett erkännande av kvalifikationer med syftet att studera eller arbeta i ett annat land,

7.

att säkerställa allmän tillgång till de bedömningar som gjorts av kvalitetssäkrings- eller ackrediteringsorganen i det europeiska registret.

1.

att i nära samarbete med medlemsstaterna fortsätta stödja samarbete mellan högskolor, kvalitetssäkrings- och ackrediteringsorgan, behöriga myndigheter och andra organ som är verksamma på området,

2.

att vart tredje år lägga fram en rapport för Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén om vilka framsteg som har gjorts när det gäller utvecklingen av kvalitetssäkringssystemen i de olika medlemsstaterna och om samarbetet på europeisk nivå, inbegripet de framsteg som har gjorts när det gäller ovannämnda mål.