27.12.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 344/1

(1)

Bruket att direkt eller indirekt binda beviljandet av bistånd till köp av varor och tjänster som anskaffas genom detta bistånd i givarlandet minskar biståndets effektivitet och är inte förenligt med en utvecklingspolitik som gynnar de fattiga. Avbindning av bistånd är inte ett mål i sig utan bör användas som ett verktyg för att förstärka andra faktorer i kampen mot fattigdomen, såsom egenansvar, regional integration och kapacitetsuppbyggnad, och vara inriktat på att ge de lokala och regionala leverantörerna av varor och tjänster i utvecklingsländerna en starkare ställning.

(2)

I mars 2001 antog OECD:s kommitté för utvecklingsbistånd (DAC) en rekommendation angående avbindning av det offentliga utvecklingsbiståndet till de minst utvecklade länderna (”Recommendation on Untying Official Development Assistance to the Least Developed Countries”) (3). Medlemsstaterna har antagit den rekommendationen, och kommissionen har fastställt att grundtanken i denna skall vara vägledande för gemenskapens bistånd.

(3)

Den 14 mars 2002 drog rådet (allmänna frågor), vid det möte som hölls i anslutning till Europeiska rådets möte i Barcelona som förberedelse för den internationella konferensen om utvecklingsfinansiering i Monterrey den 18–22 mars 2002, slutsatsen att Europeiska unionen kommer att ”genomföra rekommendationen från OECD:s kommitté för utvecklingsbistånd om obundet bistånd till de minst utvecklade länderna och fortsätta diskussionerna om möjligheten till ytterligare obundet bistånd. EU skall också överväga åtgärder för ytterligare obundet gemenskapsstöd samtidigt som man behåller det befintliga systemet med förmånspriser inom ramen för EU–AVS.”

(4)

Den 18 november 2002 antog kommissionen ett meddelande till rådet och Europaparlamentet med titeln ”Obundet bistånd: öka biståndets effektivitet”. I meddelandet redogör kommissionen för sin ståndpunkt i denna fråga och för möjligheterna att genomföra åtagandet från Barcelona inom ramen för EU:s system för utvecklingsbistånd.

(5)

I sina slutsatser av den 20 maj 2003 angående obundet bistånd underströk rådet behovet av att göra gemenskapsbiståndet ännu mera obundet. Rådet godkände de villkor som fastställts i det ovannämnda meddelandet och fattade beslut om de föreslagna valmöjligheterna.

(6)

Europaparlamentet antog den 4 september 2003 en resolution om kommissionens ovannämnda meddelande (4), i vilken parlamentet noterade behovet av att göra gemenskapens bistånd ännu mer obundet. Parlamentet stödde de villkor som fastställts i meddelandet och godkände de åtgärder som föreslagits. Parlamentet framhöll också att det är nödvändigt att fortsätta debatten om att göra biståndet mera obundet på grundval av kompletterande undersökningar och välgrundade förslag och begärde uttryckligen ”en tydlig viljeyttring om lokalt och regionalt samarbete, där man, i fallande ordning, prioriterar leverantörer från mottagarlandet, utvecklingsländer som är grannar till mottagarlandet samt andra utvecklingsländer”, i syfte att stärka mottagarländernas ansträngningar att förbättra sin egen produktion på ett nationellt, regionalt, lokalt och familjemässigt plan, samt åtgärder som syftar till att förbättra allmänhetens tillgång till livsmedel och grundläggande tjänster, i linje med lokala sedvänjor och produktions- och handelssystem.

(7)

Det är nödvändigt att ta hänsyn till flera faktorer när tillträde till gemenskapens externa bistånd skall fastställas. De regler som fastställer vilka personer som är stödberättigade föreskrivs i artikel 3. De regler som fastställer villkoren för anlitande av experter samt för ursprunget för utrustning och materiel som inköps av stödberättigade personer föreskrivs i artiklarna 4 och 5. Definitionen av och villkoren för genomförandet av principen om ömsesidighet fastställs i artikel 6. Undantagen och genomförandet av dessa fastställs i artikel 7. Särskilda bestämmelser angående de åtgärder som finansieras genom en internationell organisation eller en regional organisation, eller som samfinansieras med ett tredjeland, fastställs i artikel 8. Särskilda bestämmelser angående humanitärt bistånd fastställs i artikel 9.

(8)

Tillträde till gemenskapens externa bistånd fastställs i de grundläggande rättsakter som reglerar sådant bistånd och i rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 av den 25 juni 2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget (5) (nedan kallad ”budgetförordningen”). De ändringar som görs genom den här förordningen i fråga om tillträde till gemenskapens bistånd innebär att alla dessa instrument måste ändras. Alla ändringar i de berörda grundläggande rättsakterna framgår av bilaga I till denna förordning.

(9)

När kontrakt tilldelas inom ramen för ett gemenskapsinstrument kommer särskild hänsyn att tas till hur väl ILO:s internationellt överenskomna grundläggande arbetsnormer respekteras, det vill säga konventioner om föreningsfrihet och kollektiva förhandlingar, avskaffande av tvångsarbete, avskaffande av diskriminering i frågor som rör sysselsättning samt avskaffande av barnarbete.

(10)

När kontrakt tilldelas inom ramen för ett gemenskapsinstrument kommer särskild hänsyn att tas till hur väl följande internationellt överenskomna miljökonventioner respekteras: konventionen om biologisk mångfald från 1992, Cartagenaprotokollet om biosäkerhet från 2000 samt Kyotoprotokollet till Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar från 1997.

27.12.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 344/15

(1)

Gemenskapens verksamhet på lufttrafikområdet bör i första hand syfta till att säkerställa ett långtgående skydd för passagerarna. Dessutom bör full hänsyn tas till de allmänna konsumentskyddskraven.

(2)

En gemenskapsförteckning över lufttrafikföretag som inte uppfyller gällande säkerhetskrav bör ställas till passagerarnas förfogande för att möjliggöra största möjliga insyn. Denna gemenskapsförteckning bör grunda sig på gemensamma kriterier som utarbetats på gemenskapsnivå.

(3)

De lufttrafikföretag som införts i denna gemenskapsförteckning bör få verksamhetsförbud. De verksamhetsförbud som införts i gemenskapsförteckningen bör tillämpas i hela den del av medlemsstaternas territorium på vilket fördraget är tillämpligt.

(4)

Lufttrafikföretag som inte har trafikrättigheter i en eller flera medlemsstater kan ändå flyga till och från gemenskapen om deras flygplan, med eller utan besättning, hyrts in av lufttrafikföretag som har sådana rättigheter. Det bör föreskrivas att ett verksamhetsförbud för ett lufttrafikföretag i gemenskapsförteckningen även gäller för sådana lufttrafikföretag, eftersom dessa annars skulle kunna flyga inom gemenskapen utan att uppfylla gällande säkerhetskrav.

(5)

Ett lufttrafikföretag som fått verksamhetsförbud skulle kunna tillåtas att utöva trafikrättigheter genom att använda flygplan som hyrts in med besättning (”wet-leased”) från ett lufttrafikföretag som inte har verksamhetsförbud, förutsatt att gällande säkerhetsnormer är uppfyllda.

(6)

Förfarandet för att uppdatera gemenskapsförteckningen bör möjliggöra snabba beslut för att flygpassagerarna skall ha tillgång till tillfredsställande och aktuell säkerhetsinformation och för att se till att lufttrafikföretag som har åtgärdat brister i säkerheten snarast möjligt avförs från förteckningen. Samtidigt bör förfarandena respektera lufttrafikföretagens rätt att försvara sig och bör inte påverka internationella avtal och konventioner som medlemsstaterna eller gemenskapen är part i, särskilt konventionen om internationell civil luftfart, som undertecknades i Chicago 1944. De genomförandeåtgärder som kommissionen skall besluta om när det gäller förfarandet bör särskilt tillgodose dessa krav.

(7)

När ett lufttrafikföretag har fått verksamhetsförbud bör lämpliga åtgärder vidtas för att hjälpa det berörda lufttrafikföretaget med att åtgärda de brister som ledde till verksamhetsförbudet.

(8)

I undantagsfall bör medlemsstaterna tillåtas att vidta ensidiga åtgärder. I brådskande situationer och när de ställs inför oförutsedda säkerhetsproblem bör medlemsstaterna ha möjlighet att omedelbart utfärda ett verksamhetsförbud beträffande det egna territoriet. Om kommissionen har beslutat att inte föra in ett lufttrafikföretag i gemenskapsförteckningen, bör medlemsstaterna dessutom kunna utfärda eller behålla i kraft ett verksamhetsförbud med hänvisning till ett säkerhetsproblem som inte föreligger i de andra medlemsstaterna. Medlemsstaterna bör med hänsyn till gemenskapens intressen och för att företräda en gemensam hållning i fråga om luftfartssäkerhet utnyttja dessa möjligheter endast i begränsad omfattning. Detta bör inte påverka tillämpningen av artikel 8 i rådets förordning (EEG) nr 3922/91 av den 16 december 1991 om harmonisering av tekniska krav och administrativa förfaranden inom området civil luftfart (3) och av artikel 10 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1592/2002 av den 15 juli 2002 om fastställande av gemensamma bestämmelser på det civila luftfartsområdet och inrättande av en europeisk byrå för luftfartssäkerhet (4).

(9)

Information om säkerheten hos lufttrafikföretag bör publiceras på ett effektivt sätt, exempelvis genom användning av Internet.

(10)

För att konkurrensen på luftfartsområdet skall ge företag och passagerare största möjliga fördelar är det viktigt att konsumenterna får den information som behövs för att de skall kunna göra välgrundade val.

(11)

Till den väsentligaste informationen hör vilket eller vilka lufttrafikföretag som faktiskt utför flygningen. Resenärer som köper en flygresa, som kan vara en tur- och returresa, informeras emellertid inte alltid om vilket eller vilka lufttrafikföretag som faktiskt utför den aktuella flygresan eller de aktuella flygresorna.

(12)

Enligt rådets direktiv 90/314/EEG av den 13 juni 1990 om paketresor, semesterpaket och andra paketarrangemang (5) krävs att resenärerna skall tillhandahållas viss information, men dit hör inte information om vilket lufttrafikföretag som utför flygningen.

(13)

Enligt rådets förordning (EEG) nr 2299/89 av den 24 juli 1989 om en uppförandekod för datoriserade bokningssystem (6) skall resenärer som bokar en flygning via ett datoriserat bokningssystem ha rätt att få information om vilket lufttrafikföretag som skall utföra flygningen. Inom branschen förekommer emellertid, även inom den reguljära lufttrafiken, att luftfartyg hyrs ut med besättning (wet leasing) eller, vid bokningar utan datoriserat bokningssystem, att det lufttrafikföretag som sålt flygningen i sitt namn faktiskt inte utför den (code-sharing), och passageraren har därvid för närvarande inte någon lagstadgad rätt att få information om vilket lufttrafikföretag som faktiskt kommer att utföra flygningen.

(14)

Genom dessa förfaranden är det möjligt att öka flexibiliteten och ge passagerarna bättre service. Dessutom är det oundvikligt att vissa ändringar som har i synnerhet tekniska orsaker måste göras i sista minuten och detta bidrar till att öka flygsäkerheten. Denna flexibilitet bör dock gå hand i hand med en kontroll av att de bolag som faktiskt genomför flygningarna uppfyller säkerhetskraven och med öppenhet gentemot konsumenterna, i avsikt att garantera dem rätten att göra ett informerat val. Ett rimlig balans mellan lufttrafikföretagens kommersiella livskraft och passagerarnas tillgång till information bör eftersträvas.

(15)

Lufttrafikföretagen bör visa öppenhet gentemot passagerarna när det gäller säkerhetsrelaterad information. Offentliggörandet av sådan information bör bidra till passagerarnas medvetenhet om lufttrafikföretagens pålitlighet i säkerhetshänseende.

(16)

Lufttrafikföretag är skyldiga att meddela de nationella flygsäkerhetsmyndigheterna om säkerhetsbrister samt att korrigera dessa brister utan dröjsmål. Flyg- och markpersonal förväntas vidta lämpliga åtgärder när de upptäcker säkerhetsbrister. Det skulle stå i strid med flygsäkerhetens intresse om personalen bestraffades för detta, vilket följer av artikel 8.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/42/EG av den 13 juni 2003 om rapportering av händelser inom civil luftfart (7).

(17)

Förutom i samband med de situationer som omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 261/2004 av den 11 februari 2004 om fastställande av gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar (8) bör passagerare erbjudas rätten till återbetalning eller ombokning i vissa andra speciella situationer som omfattas av tillämpningsområdet för denna förordning, om det finns en tillräckligt nära anknytning till gemenskapen.

(18)

Konsekvenserna av ändringarna rörande vilket lufttrafikföretag som utför en viss flygning för genomförandet av lufttransportavtalet bör, förutom att omfattas av reglerna i denna förordning, regleras genom den lagstiftning som i medlemsstaterna tillämpas på avtal samt relevant gemenskapslagstiftning, särskilt rådets direktiv 90/314/EEG och 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (9).

(19)

Denna förordning utgör en del av en lagstiftningsprocess i syfte att på ett effektivt och enhetligt sätt stärka flygsäkerheten i gemenskapen där Europeiska byrån för luftfartssäkerhet spelar en viktig roll. Då denna byrås befogenheter utökas, till exempel avseende luftfartyg från tredjeländer, kan dess roll enligt denna förordning utvidgas ytterligare. Särskild vikt bör fästas vid att ytterligare förbättra kvaliteten på och kvantiteten av säkerhetsinspektioner av luftfartyg och att harmonisera dessa inspektioner.

(20)

När det föreligger en säkerhetsrisk som inte har lösts av den eller de berörda medlemsstaterna bör kommissionen ha möjlighet att omedelbart anta tillfälliga åtgärder. I sådana fall bör den kommitté som biträder kommissionen i dess arbete enligt denna förordning agera i enlighet med det rådgivande förfarande som anges i artikel 3 i rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (10).

(21)

I alla andra fall bör den kommitté som biträder kommissionen i dess arbete enligt denna förordning agera i enlighet med det föreskrivande förfarande som anges i artikel 5 i beslut 1999/468/EG.

(22)

Eftersom förhållandet mellan denna förordning och artikel 9 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/36/EG av den 21 april 2004 om säkerheten i fråga om luftfartyg från tredje land som använder flygplatser i gemenskapen (11) annars skulle vara oklar bör den artikeln upphävas i syfte att skapa rättssäkerhet.

(23)

Medlemsstaterna bör fastställa regler om sanktioner för överträdelser av bestämmelserna i kapitel III i denna förordning och se till att dessa sanktioner tillämpas. Sanktionerna, som kan vara civila eller administrativa sanktioner, bör vara effektiva, proportionella och avskräckande.

(24)

Kommissionen bör analysera tillämpningen av denna förordning och, efter en tillräckligt lång period, avlägga rapport om hur effektiva dess bestämmelser är.

(25)

Alla behöriga civila luftfartsmyndigheter i gemenskapen får besluta att lufttrafikföretag, även om de inte är verksamma på de medlemsstaters territorium där fördraget tillämpas, kan lämna in en begäran hos en sådan myndighet om att låta sig genomgå systematiska granskningar för att kontrollera att det är sannolikt att relevanta säkerhetsnormer uppfylls.

(26)

Denna förordning bör inte hindra medlemsstaterna från att på nationell nivå och i enlighet med gemenskapsrätten upprätta ett kvalitetsmärkningssystem inom lufttrafiken grundat på kriterier som även kan omfatta andra hänsyn än minimikrav beträffande säkerheten.

(27)

I en gemensam förklaring från de båda ländernas utrikesministrar ingick Konungariket Spanien och Förenade kungariket den 2 december 1987 ett avtal om arrangemang för ökat samarbete när det gäller användningen av flygplatsen i Gibraltar. Dessa arrangemang har ännu inte trätt i kraft.

a)

upprättande och offentliggörande av en gemenskapsförteckning, baserad på gemensamma kriterier, över lufttrafikföretag som av säkerhetsskäl förbjuds att bedriva verksamhet inom gemenskapen,

och om

b)

information till flygpassagerare om vilka lufttrafikföretag som utför de flygningar som dessa passagerare använder.

a)

lufttrafikföretag: ett lufttransportföretag med giltig operativ licens eller motsvarande.

b)

transportavtal: ett avtal som avser eller omfattar lufttransporttjänster, inbegripet när transporten utgörs av två eller fler flygningar som genomförs av samma eller olika lufttrafikföretag.

c)

den avtalsslutande parten vid lufttransporter: det lufttrafikföretag som ingår ett transportavtal med en passagerare eller, om avtalet avser ett resepaket, en researrangör. Samtliga biljettförsäljare skall också betraktas som avtalsslutande parter vid lufttransporter.

d)

biljettförsäljare: den som säljer en flygbiljett och förmedlar ett transportavtal till en passagerare, oavsett om biljetten bara gäller för en flygning eller är en del av ett resepaket, dock inte ett lufttrafikföretag eller en researrangör.

e)

lufttrafikföretag som utför flygningen: ett lufttrafikföretag som utför eller avser att utföra en flygning enligt ett transportavtal med en passagerare, eller som ombud för en annan juridisk eller fysisk person som har ett transportavtal med denna passagerare.

f)

verksamhetstillstånd eller tekniskt tillstånd: varje juridisk eller administrativ handling från en medlemsstats sida, varvid ett lufttrafikföretag antingen får tillstånd att genomföra flygtjänster till och från medlemsstatens flygplatser eller använda dess luftrum, eller varvid lufttrafikföretaget kan utöva trafikrättigheter.

g)

verksamhetsförbud: avslag på begäran om, samt upphävande, indragning eller begränsning av ett lufttrafikföretags verksamhetstillstånd eller tekniska tillstånd av säkerhetsskäl, eller någon motsvarande säkerhetsåtgärd gentemot ett lufttrafikföretag som inte har några trafikrättigheter i gemenskapen men vars luftfartyg annars skulle kunna användas i gemenskapen under ett leasingavtal.

h)

resepaket: de tjänster som definieras i artikel 2.1 i direktiv 90/314/EEG.

i)

platsreservation: att passageraren har en biljett eller annat bevis som visar att platsreservationen har godkänts och registrerats av den avtalsslutande parten vid lufttransporter.

j)

relevanta säkerhetsnormer: de internationella säkerhetsnormer som ingår i Chicagokonventionen och dess bilagor samt, i tillämpliga fall, de säkerhetsnormer som ingår i relevant gemenskapslagstiftning.

a)

för att belägga ett lufttrafikföretag med verksamhetsförbud och inkludera detta lufttrafikföretag i gemenskapsförteckningen på grundval av de gemensamma kriterierna,

b)

för att avföra ett lufttrafikföretag från gemenskapsförteckningen, om den brist eller de brister i säkerheten som var anledningen till att lufttrafikföretaget fördes in i gemenskapsförteckningen har åtgärdats och det inte finns någon annan orsak att, på grundval av de gemensamma kriterierna, låta lufttrafikföretaget stå kvar i gemenskapsförteckningen,

c)

för att ändra villkoren i ett verksamhetsförbud för ett lufttrafikföretag som finns med på gemenskapsförteckningen.

a)

flygningen avgår från en flygplats inom en medlemsstats territorium där fördraget är tillämpligt,

eller

b)

flygningen avgår från en flygplats i ett tredjeland och anländer till en flygplats inom en medlemsstats territorium där fördraget är tillämpligt,

eller

c)

flygningen avgår från en flygplats i ett tredjeland och anländer till en annan sådan flygplats.

a)

det lufttrafikföretag som skulle utföra flygningen och som meddelats passageraren har förts in i gemenskapens förteckning och belagts med verksamhetsförbud, vilket lett till att den berörda flygningen blivit inställd, eller skulle ha lett till att den blivit inställd om den berörda flygningen hade ägt rum inom gemenskapen,

eller

b)

det lufttrafikföretag som skulle utföra flygningen och som meddelats passageraren har ersatts av ett annat lufttrafikföretag som förts in i gemenskapsförteckningen och har belagts med verksamhetsförbud, vilket lett till att den berörda flygningen blivit inställd, eller skulle ha lett till att den blivit inställd om den berörda flygningen hade ägt rum inom gemenskapen,

27.12.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 344/23

(1)

Bruket att direkt eller indirekt binda beviljandet av bistånd till köp av varor och tjänster som anskaffas genom detta bistånd i givarlandet minskar biståndets effektivitet och är inte förenligt med en utvecklingspolitik som gynnar de fattiga. Avbindning av bistånd är inte ett mål i sig utan bör användas som ett verktyg för att förstärka andra faktorer i kampen mot fattigdomen, såsom egenansvar, regional integration och kapacitetsuppbyggnad, och vara inriktat på att ge de lokala och regionala leverantörerna av varor och tjänster i u-länderna en starkare ställning.

(2)

I mars 2001 antog OECD:s kommitté för utvecklingsbistånd (DAC) en rekommendation angående avbindning av det offentliga utvecklingsbiståndet till de minst utvecklade länderna (”Recommendation on Untying Official Development Assistance to the Least Developed Countries”) (2). Medlemsstaterna har antagit den rekommendationen, och kommissionen har fastställt att grundtanken i denna skall vara vägledande för gemenskapens bistånd.

(3)

Den 14 mars 2002 drog rådet (allmänna frågor), vid det möte som hölls i anslutning till Europeiska rådets möte i Barcelona som förberedelse för den internationella konferensen om utvecklingsfinansiering i Monterrey den 18–22 mars 2002, slutsatsen att Europeiska unionen kommer att ”genomföra rekommendationen från OECD:s kommitté för utvecklingsbistånd om obundet bistånd till de minst utvecklade länderna och fortsätta diskussionerna om möjligheten till ytterligare obundet bistånd. EU skall också överväga åtgärder för ytterligare obundet gemenskapsstöd samtidigt som man behåller det befintliga systemet med förmånspriser inom ramen för EU–AVS”.

(4)

Den 18 november 2002 antog kommissionen ett meddelande till rådet och Europaparlamentet med titeln ”Obundet bistånd: öka biståndets effektivitet”. I meddelandet redogör kommissionen för sin ståndpunkt i denna fråga och för möjligheterna att genomföra åtagandet från Barcelona inom ramen för EU:s system för utvecklingsbistånd.

(5)

I sina slutsatser av den 20 maj 2003 angående obundet bistånd underströk rådet behovet av att göra gemenskapsbiståndet ännu mera obundet. Rådet godkände de villkor som fastställts i meddelandet och fattade beslut om de föreslagna valmöjligheterna.

(6)

Europaparlamentet antog den 4 september 2003 en resolution om ovannämnda meddelande (3), i vilken parlamentet noterade behovet av att göra gemenskapens bistånd ännu mera obundet. Parlamentet stödde de villkor som fastställts i meddelandet och godkände de åtgärder som föreslagits. Parlamentet framhöll också att det är nödvändigt att fortsätta debatten om att göra biståndet mera obundet på grundval av kompletterande undersökningar och välgrundade förslag och begärde uttryckligen ”en tydlig viljeyttring om lokalt och regionalt samarbete, där man, i fallande ordning, prioriterar leverantörer från mottagarlandet, utvecklingsländer som är grannar till mottagarlandet samt andra utvecklingsländer”, i syfte att stärka mottagarländernas ansträngningar för att förbättra sin egen produktion på ett nationellt, regionalt, lokalt och familjemässigt plan, samt åtgärder som syftar till att förbättra allmänhetens tillgång till livsmedel och grundläggande tjänster, i linje med lokala sedvänjor och produktions- och handelssystem.

(7)

Det är nödvändigt att ta hänsyn till flera faktorer när tillträde till gemenskapens externa bistånd skall fastställas. De regler som fastställer vilka personer som är stödberättigande föreskrivs i artikel 3. De regler som fastställer ursprunget för utrustning och material som inköps av stödberättigade personer föreskrivs i artiklarna 4 och 5. Definitionen av och villkoren för genomförandet av principen om ömsesidighet fastställs i artikel 6. Undantagen och genomförandet av dessa fastställs i artikel 7. Särskilda bestämmelser angående de åtgärder som finansieras genom en internationell organisation eller en regional organisation, eller som samfinansieras med ett tredjeland, fastställs i artikel 8. Särskilda bestämmelser angående humanitärt bistånd fastställs i artikel 9.

(8)

Tillträde till gemenskapens externa bistånd fastställs i de grundläggande rättsakter som reglerar sådant bistånd och i rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 av den 25 juni 2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget (4) (nedan kallad ”budgetförordningen”). De ändringar som görs genom den här förordningen i fråga om tillträde till gemenskapens bistånd innebär att alla dessa instrument måste ändras. Alla ändringar i de berörda grundläggande rättsakterna framgår av bilaga I till den här förordningen.

(9)

När kontrakt tilldelas inom ramen för ett gemenskapsinstrument kommer särskild hänsyn att tas till hur väl ILO:s internationellt överenskomna grundläggande arbetsnormer respekteras, det vill säga konventioner om föreningsfrihet och kollektiva förhandlingar, avskaffande av tvångsarbete, avskaffande av diskriminering i frågor som rör sysselsättning samt avskaffande av barnarbete.

(10)

När kontrakt tilldelas inom ramen för ett gemenskapsinstrument kommer särskild hänsyn att tas till hur väl följande internationellt överenskomna miljökonventioner respekteras: konventionen om biologisk mångfald från 1992, Cartagenaprotokollet om biosäkerhet från 2000 samt Kyotoprotokollet till Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar från 1997.

27.12.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 344/34

(1)

Genom beslut nr 2256/2003/EG (3) införs Modinisprogrammet för övervakning av handlingsplanen eEurope 2005, spridning av goda rutiner och förbättrad nät- och informationssäkerhet för perioden 1 januari 2003–31 december 2005.

(2)

Beslut nr 2256/2003/EG ändrades genom beslut nr 787/2004/EG i syfte att anpassa referensbeloppen till Europeiska unionens utvidgning.

(3)

I sin resolution av den 9 december 2004 om informations- och kommunikationstekniken (IKT) i ett framtidsperspektiv (4) uppmanade rådet kommissionen att börja förbereda en uppföljning av handlingsplanen eEurope 2005, som en viktig del i den nya agendan för informationssamhället efter 2005.

(4)

I kommissionens meddelande av den 19 november 2004, Viktiga frågor för det europeiska informationssamhället efter 2005, redogörs det för de frågor som en europeisk strategi för informationssamhället fram till 2010 måste behandla. Meddelandet vill uppmuntra till en mer omfattande användning av IKT och förespråkar fortsatt politiskt engagemang i IKT-frågor, vilket bland annat omfattar behovet av övervakning och utbyte av goda rutiner. Detta meddelande var utgångspunkten för den debatt som ledde till att det 2005 antogs ett nytt initiativ för informationssamhället, med start 2006.

(5)

I kommissionens meddelande av den 2 februari 2005 till Europeiska rådets vårmöte, Att arbeta tillsammans för tillväxt och sysselsättning - Nystart för Lissabonstrategin, tillkännagavs detta nya initiativ, i2010 - Det europeiska informationssamhället, som syftar till att driva på införandet av IKT.

(6)

I kommissionens meddelande av den 1 juni 2005, i2010 – Det europeiska informationssamhället för tillväxt och sysselsättning, redogörs det för de viktigaste prioriteringarna i en femårsstrategi för att främja en öppen och konkurrenskraftig digital ekonomi. Genom att främja utbytet av goda rutiner och övervaka hur IKT-baserade tjänster införs kommer man även framöver att kunna bidra till debatten med alla berörda parter och medlemsstaterna, till exempel inom ramen för den öppna samordningsmetoden.

(7)

I förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om upprättande av ett ramprogram för konkurrenskraft och innovation (2007–2013) föreslås ett ramprogram för gemenskapens insatser för konkurrenskraft och innovation, som skall täcka perioden 2007–2013 och sammanlänka enskilda gemenskapsåtgärder som främjar företagsamhet, små och medelstora företag, industrins konkurrenskraft, innovation, informations- och kommunikationsteknik, miljöteknik och intelligent energi, inbegripet åtgärder som omfattas av beslut nr 2256/2003/EG.

(8)

I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 808/2004 av den 21 april 2004 om gemenskapsstatistik om informationssamhället (5) fastställs gemensamma ramar för en systematisk produktion av gemenskapsstatistik om informationssamhället. Sådan statistik omfattar de uppgifter som behövs för den riktmärkning som pågår inom ramen för eEurope, men är också av betydelse för de strukturindikatorer som behövs för övervakningen av medlemsstaternas resultat och för att skapa en enhetlig grund för en analys av informationssamhället.

(9)

Under de tolv månader från det att handlingsplanen eEurope 2005 löper ut till dess att ramprogrammet för 2007 inleds måste införandet av IKT inom näringslivet övervakas och stödjas genom fortsatt riktmärkning och statistisk analys utgående från strukturindikatorer och genom utbyte av goda rutiner. De åtgärder för benchmarking, goda rutiner och samordning som vidtas inom ramen för programmet under 2006 kommer att bidra till uppnåendet av målen i ovannämnda kommissionsmeddelanden av den 2 februari 2005 och den 1 juni 2005.

(10)

Mekanismerna för övervakning och för utbyte av erfarenheter, riktmärkning, spridning av goda rutiner och analys av informationssamhällets ekonomiska och samhälleliga konsekvenser bör även tillämpas under 2006 om man vill kunna uppnå målen i kommissionens meddelande av den 2 februari 2005, dvs. att främja införandet av IKT som en uppföljning av eEurope-strategin och målen i kommissionens meddelande av den 1 juni 2005.

(11)

Beslut nr 2256/2003/EG bör därför ändras.

1)

Följande artikel skall införas:

”Artikel 1a

1.   Programmet för 2006 skall innebära en fortsatt övervakning av hur informations- och kommunikationstekniken (IKT) införs och utnyttjas i alla näringslivets sektorer samt spridning av goda rutiner; programmet skall ha följande mål:

2.   Verksamheten inom programmet skall utgöras av sektorövergripande åtgärder som kompletterar gemenskapsåtgärder inom andra områden. Ingen av dessa åtgärder får medföra överlappningar med andra gemenskapsprogram inom dessa områden. De åtgärder som inom ramen för programmet vidtas för benchmarking, goda rutiner och samordningspolitik skall syfta till att uppnå de mål som satts upp i kommissionens meddelande av den 2 februari 2005 till Europeiska rådets vårmöte, Att arbeta tillsammans för tillväxt och sysselsättning – Nystart för Lissabonstrategin, dvs. att främja införandet av IKT som en uppföljning av eEurope-strategin och att särskilt främja bredband, e-förvaltning, e-handel, e-hälsovård och e-lärande, och de mål som satts upp i kommissionens meddelande av den 1 juni 2005, i2010 – Det europeiska informationssamhället för tillväxt och sysselsättning, dvs. att främja en öppen och konkurrenskraftig digital ekonomi.

3.   Programmet skall även tillhandahålla en gemensam ram för kompletterande samverkan på europeisk nivå för de olika aktörerna på nationell, regional och lokal nivå.”

2)

Följande artikel skall införas:

”Artikel 2a

För att de mål som avses i artikel 1a skall uppnås, skall följande åtgärdskategorier upprättas:

3)

Artikel 4 första stycket skall ersättas med följande:

”Programmet skall omfatta perioden 1 januari 2003–31 december 2006.

Finansieringsramen för genomförandet av detta program skall vara 30 160 000 EUR.”

4)

Bilagan skall ersättas med den text som återges i bilagan till detta beslut.

27.12.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 344/38

(1)

Enligt direktiv 90/544/EEG (4) skulle medlemsstaterna senast den 31 december 1992 ange fyra kanaler på frekvensbandet 169,4–169,8 MHz för den alleuropeiska, landbaserade, allmänt tillgängliga, radiobaserade personsökningstjänsten (nedan kallad ”ERMES”) samt så snabbt som möjligt utarbeta planer så att den alleuropeiska, allmänt tillgängliga, radiobaserade personsökningstjänsten kan uppta hela bandet 169,4–169,8 MHz i takt med den kommersiella efterfrågan.

(2)

Användningen av spektrumbandet 169,4–169,8 MHz för ERMES i gemenskapen har minskat eller till och med upphört, vilket innebär att detta band för närvarande inte utnyttjas effektivt av ERMES och skulle kunna utnyttjas bättre för att tillgodose andra gemenskapspolitiska behov.

(3)

Genom Europaparlamentets och rådets beslut nr 676/2002/EG av den 7 mars 2002 om ett regelverk för radiospektrumpolitiken i Europeiska gemenskapen (radiospektrumbeslut) (5) inrättades politiska och rättsliga ramar inom gemenskapen för att säkerställa samordning av policystrategier och i förekommande fall harmoniserade villkor när det gäller tillgång till och effektiv användning av det radiospektrum som krävs för att upprätta en välfungerande inre marknad. Det beslutet gör det möjligt för kommissionen att anta tekniska genomförandeåtgärder för att säkerställa harmoniserade villkor för tillgång till och effektiv användning av spektrumbandet.

(4)

Eftersom frekvensbandet 169,4–169,8 MHz är lämpligt för tillämpningar som är till nytta för personer med funktionshinder eller handikapp, och med tanke på att främjande av sådana tillämpningar utgör ett gemenskapspolitiskt mål tillsammans med det generella målet att säkerställa en välfungerande inre marknad, har kommissionen i enlighet med artikel 4.2 i radiospektrumbeslutet gett Europeiska post- och telesammanslutningen (nedan kallad ”CEPT”) i uppdrag att bland annat undersöka tillämpningar som kan utgöra stöd till personer med funktionshinder.

(5)

I enlighet med uppdraget har CEPT utarbetat en ny frekvensplan och en kanalfördelning som gör det möjligt att låta sex typer av utvalda tillämpningar dela på bandet i syfte att tillgodose flera gemenskapspolitiska behov.

(6)

Av dessa skäl och i enlighet med målen i radiospektrumbeslutet bör direktiv 90/544/EEG upphöra att gälla.

27.12.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 344/40

(1)

I artikel 14 i fördraget föreskrivs upprättandet av ett område utan inre gränser, där fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital säkerställs.

(2)

Arbetet med att fullborda den inre marknaden bör förbättra livskvaliteten, hälsoskyddet och konsumenternas säkerhet. Detta direktiv uppfyller kraven på att en hög hälsoskydds- och konsumentskyddsnivå skall säkerställas vid utformning och genomförande av all gemenskapspolitik och alla gemenskapsåtgärder.

(3)

Användningen av vissa ftalater i leksaker och barnavårdsartiklar av mjukgjort material eller innehållande delar av mjukgjort material bör förbjudas eftersom förekomsten av vissa ftalater utgör eller kan utgöra risk för barns hälsa. Leksaker och barnavårdsartiklar som kan stoppas i munnen, utan att vara avsedda för detta ändamål, kan under vissa omständigheter utgöra en risk för små barns hälsa om de är tillverkade av mjukgjort material eller innehåller delar av mjukgjort material som innehåller vissa ftalater.

(4)

Vetenskapliga kommittén för toxicitet, ekotoxicitet och miljö, som hörts av kommissionen, har avgivit yttranden om de hälsorisker som dessa ftalater utgör.

(5)

I kommissionens rekommendation 98/485/EG av den 1 juli 1998 om barnavårdsartiklar och leksaker som är avsedda att stoppas i munnen av barn under tre år, och som är tillverkade i mjuk PVC-plast som innehåller vissa ftalater (4), uppmanas medlemsstaterna att vidta åtgärder för att säkerställa en hög skyddsnivå för barns hälsa i fråga om dessa produkter.

(6)

Sedan 1999 är användningen av sex olika ftalater i leksaker och barnavårdsartiklar som är avsedda att stoppas i munnen av barn under tre år föremål för ett tillfälligt förbud på EU-nivå efter antagandet av kommissionens beslut 1999/815/EG (5) inom ramen för rådets direktiv 92/59/EEG av den 29 juni 1992 om allmän produktsäkerhet (6). Detta beslut förnyas regelbundet.

(7)

Fullbordandet av den inre marknaden och dess sätt att fungera påverkas direkt av de begränsningar som redan har antagits av vissa medlemsstater när det gäller utsläppandet på marknaden av leksaker och barnavårdsartiklar på grund av deras ftalatinnehåll. Det är därför nödvändigt att åstadkomma en tillnärmning av medlemsstaternas lagar på detta område och följaktligen att ändra bilaga I till direktiv 76/769/EEG (7).

(8)

När den vetenskapliga utvärderingen inte gör det möjligt att fastställa risken med tillräcklig säkerhet bör försiktighetsprincipen tillämpas för att säkerställa en hög hälsoskyddsnivå, särskilt för barn.

(9)

Eftersom barn är organismer under utveckling är de särskilt känsliga för reproduktionstoxiska ämnen. Därför bör den exponering för utsläppskällor av dessa ämnen som barn utsätts för och som är praktiskt möjlig att undvika minskas i så stor utsträckning som möjligt, särskilt vad gäller artiklar som barnen stoppar i munnen.

(10)

Vid riskbedömningarna och/eller inom ramen för rådets direktiv 67/548/EEG av den 27 juni 1967 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om klassificering, förpackning och märkning av farliga ämnen (8) har Di(2-etylhexyl)ftalat (DEHP), Dibutylftalat (DBP) och Butylbensylftalat (BBP) angetts som reproduktionstoxiska ämnen och har därför klassificerats som reproduktionstoxiska, kategori 2.

(11)

Vetenskaplig information om Diisononylftalat (DINP), Diisodecylftalat (DIDP) och Di-n-oktylftalat (DNOP) saknas eller är motstridig, men det kan inte uteslutas att dessa ämnen utgör en potentiell risk om de används i leksaker och barnavårdsartiklar som per definition tillverkas för barn.

(12)

Osäkerhetsfaktorerna i bedömningen av exponeringen för dessa ftalater, såsom hur lång tid barnet har föremålet i munnen och exponering för utsläpp från andra källor, kräver att försiktighetsprincipen skall beaktas. Det bör därför införas begränsningar för användning av dessa ftalater i leksaker och barnavårdsartiklar och för utsläppande av sådana artiklar på marknaden. Begränsningarna för DINP, DIDP och DNOP bör emellertid av proportionalitetsskäl vara mindre stränga än de som föreslås för DEHP, DBP och BBP.

(13)

Kommissionen bör se över andra användningar av produkter som är tillverkade av mjukgjort material eller innehåller delar av mjukgjort material och som kan utgöra en fara för människor, i synnerhet sådana produkter som används i medicintekniska produkter.

(14)

I linje med kommissionens meddelande om försiktighetsprincipen bör åtgärder som grundar sig på denna princip ses över mot bakgrund av nya vetenskapliga rön.

(15)

Kommissionen bör i samarbete med de myndigheter i medlemsstaterna som har ansvar för marknadsövervakning och efterlevnadsåtgärder när det gäller leksaker och barnavårdsartiklar och i samråd med de relevanta producent- och importörsorganisationerna övervaka användningen av ftalater och andra ämnen som mjukgörare i leksaker och barnavårdsartiklar.

(16)

För tillämpningen av direktiv 76/769/EEG bör ordet ”barnavårdsartikel” definieras.

(17)

I enlighet med punkt 34 i det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning (9) uppmuntras medlemsstaterna att för egen del och i gemenskapens intresse upprätta egna tabeller som så långt det är möjligt visar överensstämmelsen mellan detta direktiv och införlivandeåtgärderna samt att offentliggöra dessa tabeller.

(18)

Kommissionen kommer att se över användningen i andra produkter av de ftalater som förtecknas i bilaga I till direktiv 76/769/EEG när riskbedömningen enligt rådets förordning (EEG) nr 793/93 av den 23 mars 1993 om bedömning och kontroll av risker med existerande ämnen (10) har avslutats.

(19)

Tillämpningen av detta direktiv påverkar inte gemenskapens lagstiftning om minimikrav för arbetarskydd i rådets direktiv 89/391/EEG av den 12 juni 1989 om åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet (11) och i de särdirektiv som grundas på det direktivet, i synnerhet rådets direktiv 90/394/EEG av den 28 juni 1990 om skydd för arbetstagare mot risker vid exponering för carcinogener i arbetet (12) och rådets direktiv 98/24/EG av den 7 april 1998 om skydd av arbetstagares hälsa och säkerhet mot risker som har samband med kemiska agenser i arbetet (13).

1)

Följande led skall läggas till i artikel 1.3:

2)

Bilaga I skall ändras i enlighet med bilagan till det här direktivet.

27.12.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 344/44

(1)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/14/EG (3) har granskats av arbetsgruppen för utrustning för utomhusbruk, som tillsatts av kommissionen.

(2)

I sin rapport av den 8 juli 2004 konstaterar denna arbetsgrupp att vissa steg II-gränsvärden som obligatoriskt skulle tillämpas från och med den 3 januari 2006 inte är tekniskt möjliga att uppnå. Avsikten var emellertid aldrig att begränsa saluföring och ibruktagande av utrustning enbart på grund av tekniska möjligheter.

(3)

Det är därför nödvändigt att fastställa att vissa typer av utrustning som är förtecknad i artikel 12 i direktiv 2000/14/EG och som enbart av tekniska skäl inte skulle kunna uppnå steg II-gränsvärdena senast den 3 januari 2006 fortfarande får saluföras och/eller tas i bruk från och med detta datum.

(4)

Erfarenheterna av de första fem årens tillämpning av direktiv 2000/14/EG har visat att det behövs mer tid för att bestämmelserna i artiklarna 16 och 20 i det direktivet skall kunna uppfyllas och också visat på behovet av att det direktivet ses över med tanke på eventuella ändringar, främst vad gäller steg II-gränsvärdena. Därför bör tiden för inlämnande till Europaparlamentet och rådet av rapporten om kommissionens erfarenheter av genomförandet och förvaltningen av direktiv 2000/14/EG i enlighet med artikel 20.1 i det direktivet förlängas med två år.

(5)

Enligt artikel 20.3 i direktiv 2000/14/EG skall kommissionen lämna en rapport till Europaparlamentet och rådet om huruvida och i vilken utsträckning den tekniska utvecklingen tillåter en sänkning av gränsvärdena för gräsklippare, gräsmattstrimmare och gräsmattskantskärare. Då bestämmelserna i artikel 20.1 i det direktivet är mer påbjudande än bestämmelserna i artikel 20.3 och för att undvika dubbelarbete bör dessa typer av utrustning införas i den allmänna rapporten enligt artikel 20.1 i det direktivet. Därför bör skyldigheten att rapportera enligt artikel 20.3 i det direktivet utgå.

(6)

Eftersom målet med detta direktiv, nämligen att säkerställa den inre marknadens effektivitet genom att utrustning som används utomhus följer harmoniserade bullerbestämmelser, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och det därför, på grund av omfattningen och verkningarna av den föreslagna åtgärden, bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål genom att dess tillämpningsområde begränsas till det slags utrustning för vilken iakttagande av steg II-gränsvärdena för närvarande inte är möjlig av tekniska skäl.

(7)

I enlighet med punkt 34 i det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning (4) uppmuntras medlemsstaterna att för egen del och i gemenskapens intresse upprätta egna tabeller som så långt det är möjligt visar överensstämmelsen mellan detta direktiv och införlivandeåtgärderna samt att offentliggöra dessa tabeller.

(8)

Direktiv 2000/14/EG bör därför ändras i enlighet med detta.

1)

Tabellen i artikel 12 skall ersättas med följande:

2)

Artikel 20 skall ändras på följande sätt:

—

Vibrationsvältar.

—

Vibrationsplattor (> 3kW).

—

Vibrationsstampar.

—

Bandgående schaktmaskiner.

—

Bandgående lastmaskiner (> 55 kW).

—

Motviktstruckar med förbränningsmotor.

—

Vägbeläggningsmaskiner med komprimerande avdragare.

—

Handhållna betongspett och mejselhammare med förbränningsmotor (15 < m < 30).

—

Gräsklippare, gräsmattstrimmare/gräsmattskantskärare.

27.12.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 344/47

(1)

Rådets direktiv 90/544/EEG av den 9 oktober 1990 om frekvensband för det samordnade införandet av alleuropeisk, landbaserad, allmänt tillgänglig, radiobaserad personsökning i gemenskapen (ERMES-direktivet) (2) upphävdes den 27 december 2005 genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/82/EG (3). Enligt det direktivet skulle medlemsstaterna ange fyra kanaler på frekvensbandet 169,4–169,8 MHz för den alleuropeiska, landbaserade, allmänt tillgängliga, radiobaserade personsökningstjänsten (nedan kallad ”ERMES-tjänster”) och se till att ERMES-tjänsterna så snabbt som möjligt upptar hela bandet 169,4–169,8 MHz i takt med efterfrågan.

(2)

Användningen av frekvensbandet 169,4–169,8 MHz för ERMES-tjänster i gemenskapen har minskat dramatiskt eller till och med upphört helt, vilket har till följd att detta frekvensband inte längre används för ERMES-tjänster på ett effektivt sätt och därför skulle kunna användas på ett bättre sätt för att möta gemenskapens politiska behov.

(3)

I enlighet med artikel 4.2 i radiospektrumbeslutet gav kommissionen den 7 juli 2003 Europeiska post- och telesammanslutningen (nedan kallad ”CEPT”) i uppdrag att samla in uppgifter om den nuvarande och den eventuella framtida användningen av frekvensbandet 169,4–169,8 MHz för att ta fram en förteckning över alternativa användningsmöjligheter för frekvensbandet, i synnerhet sådana som inte är uteslutande kopplade till traditionell elektronisk kommunikation. CEPT uppmanades att för varje möjlig tillämpning också granska en samtidig användning av andra tillämpningar och möjligheten att använda alternativa frekvensband, i enlighet med principerna i ramdirektivet. Frekvensbandet, som delvis redan är harmoniserat, lämpar sig för vissa tillämpningar som på en rad gemenskapspolitiska områden är kopplade till den inre marknadens upprättande och funktion och av vilka några troligen kan vara till nytta för personer med funktionshinder eller bidra till EU-samarbetet i rättsliga och inre angelägenheter.

(4)

Enligt artikel 8.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv) (4) skall medlemsstaterna främja de intressen som medborgarna i Europeiska unionen har, genom att bland annat tillgodose behoven hos särskilda samhällsgrupper, i synnerhet hos personer med hörselnedsättning och hos personer som behöver akut hjälp.

(5)

På grundval av tekniska undersökningar och insamlade uppgifter har CEPT bekräftat att frekvensbandet trots antagandet av direktiv 90/544/EEG bara i begränsad utsträckning används för ERMES och att behoven i fråga om radiomeddelande- och personsökningssystem i Europa har ändrats, eftersom systemens funktioner har ersatts av annan teknik, exempelvis tekniken för utväxling av textmeddelanden (SMS) via GSM.

(6)

Gemenskapens avsättning av delar av frekvensbandet 169,4–169,8 MHz för ERMES bör därför ändras så att frekvensbandet kan utnyttjas bättre utan att harmoniseringen påverkas.

(7)

I enlighet med sitt uppdrag har CEPT utarbetat en ny frekvensplan och en kanalfördelning som gör det möjligt att låta sex typer av utvalda tillämpningar dela på frekvensbandet mellan 169,4 och 169,8125 MHz i syfte att tillgodose flera gemenskapspolitiska behov. Hit hör bland annat följande: hjälp i form av hörapparater för hörselskadade personer, för vilka ett harmoniserat radiospektrum i gemenskapen skulle innebära bättre villkor för resor mellan medlemsstaterna och billigare utrustning tack vare stordriftsfördelarna; utveckling av marknaden för trygghetslarm för äldre och personer med funktionshinder, som gör att de snabbt kan kalla på hjälp, spårnings- och lokaliseringsutrustning för uppspårning och återfinnande av stöldgods i hela Europeiska unionen, fjärravläsare för vatten- och elleverantörer; befintliga personsökningssystem – såsom ERMES – och privata mobilradiosystem (PMR) för tillfällig användning och för täckning av särskilda engångsevenemang som varar i några dagar eller månader.

(8)

Kommissionen anser att resultaten från CEPT:s arbete är tillfredsställande och att de bör tillämpas i gemenskapen och genomföras i medlemsstaterna. De ERMES- och PMR-tillstånd som återstår och som inte stämmer överens med den nya frekvensplanen och kanalfördelningen bör få finnas kvar oförändrade tills tillstånden upphör eller tills respektive tillämpning kan flyttas till ett lämpligt frekvensband utan alltför stora insatser.

(9)

För beviljande av tillgång till radiospektrumet bör det minst betungande auktorisationssystemet utan individuella nyttjanderätter användas, i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/20/EG av den 7 mars 2002 om auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (auktorisationsdirektiv) (5).

(10)

Visserligen kan spektrumkraven på vissa politiska områden nödvändiggöra en exklusiv frekvensavsättning, men generellt bör radiospektrumtilldelningen hållas så allmän som möjligt så att spektrumanvändningen styrs bara med hjälp av specifika användningsbegränsningar (exempelvis driftcykel och effektnivåer) och så att det med hjälp av harmoniserade standarder – som har godkänts genom Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/5/EG av den 9 mars 1999 om radioutrustning och teleterminalutrustning och om ömsesidigt erkännande av utrustningens överensstämmelse (6) – säkerställs att utrustning inom det tilldelade frekvensbandet använder så litet radiospektrum som möjligt och inte orsakar skadlig störning.

(11)

Samordning av kanaler i högeffektdelen av frekvensbandet 169,4–169,8125 MHz bör ske genom bi- eller multilaterala avtal mellan grannländer.

(12)

För att även i ett längre perspektiv sörja för en effektiv användning av frekvensbandet 169,4–169,8125 MHz bör förvaltningarna fortsätta sina studier för att öka effektiviteten, bland annat genom att använda ett skyddsband.

(13)

De åtgärder som föreskrivs i detta beslut är förenliga med yttrandet från radiospektrumkommittén.

a)

hörapparat: radiokommunikationssystem som normalt omfattar en eller flera radiosändare och en eller flera radiomottagare och som ökar hörselskadade personers hörförmåga,

b)

trygghetslarm: tillförlitligt radiokommunikationssystem och radiokommunikationsnät med tillhörande bärbar utrustning som personer i nöd kan använda för att med ett enkelt handgrepp kalla på hjälp inom ett begränsat område,

c)

fjärravläsare: system för övervakning, mätning och manövrering på distans med hjälp av radiokommunikationsutrustning,

d)

system för spårning och lokalisering av värdeföremål: system för uppspårning, återfinnande och återbördande av föremål, normalt bestående av en radiosändare i föremålet i fråga, en mottagare och eventuellt ett larm,

e)

personsökningssystem: system för envägsradiokommunikation mellan en sändare (via en basstation) och en mottagare (mobil apparat),

f)

privat mobilradiokommunikation (PMR): landbaserad mobil kommunikationstjänst med hjälp av terminalutrustning för kommunikation inom slutna användargrupper med simplex, halv duplex eller eventuellt full duplex.

a)

Exklusiv användning för hörapparater.

b)

Exklusiv användning för trygghetslarm.

c)

Icke-exklusiv användning för fjärravläsare.

d)

Icke-exklusiv användning för lågeffektsändare i system för spårning och lokalisering av värdeföremål.

a)

Högeffektsändare i system för spårning och lokalisering av värdeföremål.

b)

Befintliga personsökningssystem eller personsökningssystem som flyttas från andra radiospektrumkanaler.

a)

hörapparater för icke-exklusiv användning i bandets lågeffektdel;

b)

spårning, personsökning, tillfällig användning eller privat mobilradiokommunikation på nationell nivå i bandets högeffektdel.

27.12.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 344/52

”2.

(…) Fastställandet skall göras i enlighet med följande tidsplan:

”2.

(…) Fastställandet skall göras i enlighet med följande tidsplan: