ISSN 1725-2628

Europeiska unionens

officiella tidning

L 85

European flag  

Svensk utgåva

Lagstiftning

48 årgången
2 april 2005


Innehållsförteckning

 

II   Rättsakter vilkas publicering inte är obligatorisk

Sida

 

 

Kommissionen

 

*

Kommissionens beslut av den 30 mars 2004 om den stödordning som Förenade kungariket planerar att genomföra med avseende på bolagsskattereformen i Gibraltar [delgivet med nr K(2004) 929]  ( 1 )

1

 

*

Kommissionens beslut av den 20 april 2004 om det stöd som Frankrike utbetalat till förmån för Coopérative d'exportation du livre français (CELF) [delgivet med nr K(2004) 1361]  ( 1 )

27

 

*

Kommissionens beslut av den 4 mars 2005 om att tillåta medlemsstaterna att i enlighet med direktiv 94/55/EG anta vissa undantag avseende transport av farligt gods på väg [delgivet med nr K(2005) 440]  ( 1 )

58

 


 

(1)   Text av betydelse för EES

SV

De rättsakter vilkas titlar är tryckta med fin stil är sådana rättsakter som har avseende på den löpande handläggningen av jordbrukspolitiska frågor. De har normalt en begränsad giltighetstid.

Beträffande alla övriga rättsakter gäller att titlarna är tryckta med fetstil och föregås av en asterisk.


II Rättsakter vilkas publicering inte är obligatorisk

Kommissionen

2.4.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 85/1


KOMMISSIONENS BESLUT

av den 30 mars 2004

om den stödordning som Förenade kungariket planerar att genomföra med avseende på bolagsskattereformen i Gibraltar

[delgivet med nr K(2004) 929]

(Endast den engelska texten är giltig)

(Text av betydelse för EES)

(2005/261/EG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR FATTAT DETTA BESLUT

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 88.2 första stycket i detta,

med beaktande av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, särskilt artikel 62.1 a i detta,

efter att i enlighet med nämnda artiklar ha gett berörda parter tillfälle att yttra sig (1) och med beaktande av dessa synpunkter, och

av följande skäl:

I.   FÖRFARANDE

(1)

Genom en skrivelse av den 12 augusti 2002, som registrerades den 19 augusti (SG(2002) A/8328), anmälde Förenade kungariket till kommissionen bolagsskattereformen i Gibraltar (nedan kallad ”reformen”) enligt artikel 88.3 i EG-fördraget.

(2)

Den 16 oktober 2002 beslutade kommissionen att inleda det förfarande som anges i artikel 88.2 i EG-fördraget avseende reformen (K(2002) 3734). Förenade kungariket underrättades om detta beslut den 18 oktober 2002 (SG(2002) D/232221). Efter en förlängning av tidsfristen svarade Förenade kungariket genom en skrivelse av den 16 december 2002 (A/39214).

(3)

Kommissionens beslut om att inleda det formella granskningsförfarandet och uppmana berörda parter att inkomma med sina synpunkter offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning  (2). Synpunkter inkom från det spanska arbetsgivarförbundet (Confederación Española de Organizaciones Empresariales) den 30 december 2002 (A/39469), Ålands landskapsstyrelse (Finland) den 2 januari 2003 (A/30002), den spanska regeringen den 2 och 3 januari 2003 (A/30003 och A/30018), och från Gibraltars regering den 3 januari 2003 (A/30011). Synpunkterna meddelades Förenade kungariket, som svarade genom en skrivelse av den 13 februari 2003 (A/31313).

II.   DETALJERAD BESKRIVNING AV ÅTGÄRDEN

(4)

I följande beskrivning beaktas de ändringar av reformförslagen som Gibraltars regering gjort till följd av beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet för statligt stöd. Ändringarna lades fram i Förenade kungarikets skrivelse av den 16 december 2002. De sammanfattas i skälen 27 — 30.

(5)

Det angivna syftet med reformen är antagandet av en ny allmän bolagsskatteordning som inte omfattar något statligt stöd samt att skapa visshet om rättsläget för företag som är verksamma i Gibraltar och att garantera tillräckliga intäkter för Gibraltars regering från bolagsbeskattningen. Ett annat syfte med reformen är att uppnå överensstämmelse med EU:s uppförandekod för företagsbeskattning (3) (nedan kallad ”uppförandekoden”) och OECD:s rapport om skadlig skattekonkurrens (4). Enligt Gibraltars regering är ett av de viktigaste inslagen i reformen att beskattningen av bolagsvinster kommer att avskaffas, med undantag för tilläggsskatter som kommer att påföras företag inom försörjningssektorn och sektorn för finansiella tjänster. Reformförslagen baseras på ett fullständigt avskaffande av all diskriminering mellan företag med hemvist och företag som saknar hemvist i Gibraltar, eller inhemsk och utländsk ekonomisk verksamhet, dvs. avskaffandet av bestämmelserna om ”ring-fencing” (dvs. att en förmånligare lagstiftning är reserverad för utländska investerare). Föreskrifterna om undantagna bolag respektive kvalificerade bolag kommer att upphävas, varmed den formella åtskillnaden mellan de så kallade offshore- och onshore-ekonomierna undanröjs.

(6)

Det allmänna beskattningssystem som kommer att införas genom reformen kommer att bestå av en allmän löneavgift, en skatt på egendom i affärsverksamhet och en registreringsavgift, tillämpliga på alla företag i Gibraltar. Gibraltars regering uppskattar att dess befintliga mycket begränsade men viktiga intäkter från bolagsskatter på 13,7 miljoner pund sterling (cirka 20 miljoner euro), vilket motsvarar 9,25 % av regeringens totala intäkter, i stort sett kommer att vara oförändrade i det nya systemet som baseras på dessa tre allmänna skatter som är tillämpliga på alla företag i Gibraltar. Detta kan jämföras med intäkterna från personlig inkomstskatt på 53,6 miljoner pund sterling (cirka 77 miljoner euro) som motsvarar 36,3 % av intäkterna. Intäkterna från tilläggsskatter för verksamhet inom sektorn för finansiella tjänster och försörjningssektorn kommer att bli begränsade, men kommer sannolikt att kompensera eventuella bortfall av bolagsskatteintäkter inom ramen för det allmänna systemet.

(7)

Reformen kommer att genomföras genom följande:

Bolagsförordningen (allmänna löneavgifter).

Bolagsförordningen (årlig registreringsavgift).

Förordning om lokal fastighetsskatt.

Bolagsförordningen (beskattning av viss verksamhet).

(8)

Lagstiftningen kommer att genomföras av Gibraltars regering sedan den antagits av Gibraltars parlament (House of Assembly). Som en del av reformen kommer förordningen om beskattning och skattenedsättning för bolag (lagstiftningen om skattebefriade bolag) och förordningarna om inkomstskatter för bolag som uppfyller vissa villkor för skattenedsättning (kvalificerade bolag) att upphävas med omedelbar verkan. Inkomstskatteförordningen kommer att ändras för att upphäva eller ändra alla bestämmelser varigenom bolag påförs inkomstskatt.

(9)

Reglerna kommer att administreras av Gibraltars kommissionär för inkomstskatt (”Commissioner for Income Tax”). Alla företag i Gibraltar kommer att bli skyldiga att lämna en årsredovisning till registreringsmyndigheten (”Companies Registry”) i enlighet med EG:s fjärde och sjunde bolagsrättsdirektiv. Alla företag i Gibraltar som omfattas av skattskyldighet skall lämna en skattedeklaration till kommissionären och strikta åtgärder kommer vidare att införas för att garantera att dessa skyldigheter efterlevs. För första gången i Gibraltar kommer en domstol, som uttryckligen skall behandla frågor som rör beskattning av viss verksamhet, att upprättas (”Companies Taxation of Designated Activities Tribunal”). Domstolen kommer att ha ansvar för överklaganden och andra frågor som uppstår till följd av den nya lagstiftningen, vilket bland annat innebär att den kan kräva att företag för domstolens granskning skall lägga fram all bokföring, andra redovisningshandlingar, personalhandlingar eller andra dokument som domstolen bedömer innehåller eller skulle kunna innehålla information om det ärende som är föremål för förfarandet.

(10)

Beskattning av bolagsvinster kommer att ersättas med en allmän löneavgift på 3 000 pund sterling per anställd och år som kommer att omfatta alla bolag i Gibraltar. Alla ”arbetsgivare” i Gibraltar kommer att vara skattskyldiga för löneavgifter för samtliga ”anställda” som arbetar hel- och deltid som är ”anställda i Gibraltar”. De centrala begrepp som används kommer att definieras på följande sätt:

arbetsgivare: alla företag som bildats eller registrerats enligt gällande lag i Gibraltar och som betalar ut ersättningar för egen räkning eller som gör utbetalningar till en person för en tjänst eller för tjänster som tillhandahålls av en person som anses som anställd.

anställd: varje enskild person till vilken ersättning betalas ut eller vilken är betalbar, däribland andra styrelseledamöter än de som inte har någon annan funktion än som styrelseledamot samt deltidsanställda och tillfälligt anställda.

anställd i Gibraltar: varje anställd som är anställd i Gibraltar och som arbetar i eller från Gibraltar eller som är baserad i Gibraltar.

(11)

Gibraltars regering kommer att införa detaljerade regler för skydd mot kringgående i syfte att undanröja alla möjligheter till oegentligheter. Detta kommer att omfatta begreppet ”anses som anställd” (”deemed employee”) och regler som rör anställda som kan tänkas utföra verksamhet utanför Gibraltar. Begreppen ”anställd” och ”anställd i Gibraltar” kommer tillsammans att i princip omfatta alla anställda som rent fysiskt befinner sig i Gibraltar. Enligt Förenade kungariket arbetar 10 100 av totalt 14 000 anställda i Gibraltar inom den privata sektorn.

(12)

Alla företag med egendom i Gibraltar som ingår i affärsverksamheten kommer att omfattas av en skatt på egendom i affärsverksamhet till en sats som motsvarar en procentsats av deras skattskyldighet för den lokala fastighetsskatten i Gibraltar (förväntas för närvarande uppgå till 100 %).

(13)

Den totala skattskyldigheten för löneavgifter samt skatt på egendom i affärsverksamhet kommer att begränsas till högst 15 % av vinsten. Företagen är därför endast skattskyldiga för löneavgifter och skatt på egendom i affärsverksamhet om de redovisar vinst, men högst med 15 % av vinsten.

(14)

De allra flesta företag i Gibraltar kommer endast att omfattas av löneavgifterna och skatten på egendom i affärsverksamhet. Enligt Gibraltars regering går det inte att uppskatta det antal företag i Gibraltar som kommer att komma upp i en uppskattad skattskyldighet för löneavgifter och skatt på egendom i affärsverksamhet på över 15 % av vinsten och, till följd av begränsningen, betala en skattesats som motsvarar 15 % av vinsten eftersom detta kommer att variera från år till år och kommer att bero på de särskilda omständigheterna för varje företag.

(15)

Gibraltars regering kommer att ersätta de avgifter som företag i Gibraltar för närvarande betalar (cirka 40 pund sterling per år) med en registreringsavgift för alla företag i Gibraltar på 150 pund sterling per år för vinstdrivande företag och på 300 pund sterling per år för icke-vinstdrivande företag.

(16)

Viss verksamhet, nämligen inom sektorn för finansiella tjänster och försörjningssektorn, kommer även att påföras tilläggsskatt eller straffskatt på vinsten av sådan verksamhet. De respektive tilläggsskatterna kommer endast att påföras vinsten från viss verksamhet. Förenade kungariket uppskattar att av cirka 29 000 företag i Gibraltar kommer 179 att omfattas av tilläggsskatten för verksamhet inom sektorn för finansiella tjänster, medan 23 kommer att omfattas av tilläggsskatten för verksamhet inom försörjningssektorn.

(17)

Definitionen av ”finansiella tjänsteföretag” omfattar bland annat

kreditinstitut,

utlåningsinstitut,

investmentbolag, börshandlare, investeringsmäklare, investeringsrådgivare eller portföljförvaltare,

livförsäkrings- och fondmäklare,

fondföretag eller fondförvaltare,

försäkringsmäklare, försäkringsagenter eller försäkringsförvaltare,

professionella förvaltare,

direktörer,

växlingskontor,

revisorer.

Definitionen av finansiella tjänster omfattar även företag som tillhandahåller rådgivning eller tjänster i finansiella, rättsliga, skattemässiga eller redovisningsmässiga frågor.

(18)

Definitionen av verksamhet inom ”försörjningssektorn” omfattar tillhandahållandet av tjänster, utrustning eller lokaler för

telekommunikationer (taltelefoni, faxkommunikation, datakommunikation och dataöverföring, återuppringnings- och vidarekopplingstjänster),

elektricitet (generering, distribution och leverans),

vatten (produktion, import/export, försörjning med antingen dricksvatten eller saltvatten),

avloppssystem (tillhandahållande, drift, förvaltning, underhåll, reparation, ersättning, anpassning, upprustning, ersättning, byte av avloppsledningar och bortskaffande/rening av avloppsvatten),

olja (insamling, produktion, import/export, förbättrad behandling, pumpning, lagring, distribution och leverans av eldningsolja).

(19)

Förutom löneavgifterna och egendomsskatterna kommer finansiella tjänstebolag att omfattas av en tilläggsskatt på 8 % av vinsten av verksamheten inom sektorn för finansiella tjänster (beräknad i enlighet med internationella redovisningsstandarder). Den totala beskattningen (löneavgift + egendomsskatt + tilläggsskatt) för finansiella tjänsteföretag kommer att begränsas till högst 15 % av vinsten.

(20)

Förutom löneavgifterna och egendomsskatterna kommer företag inom försörjningssektorn att omfattas av en tilläggsskatt på högst 35 % av vinsten från verksamhet inom försörjningssektorn (beräknad i enlighet med internationella redovisningsstandarder). Sådana företag kommer att kunna dra av löneavgiften och egendomsskatten från tilläggsskatten. Trots att den totala beskattningen (löneavgifter + egendomsskatter) kommer att begränsas till högst 15 % av vinsten även för företag inom försörjningssektorn kommer dessa företag att åläggas en fast skattesats på 35 % av vinsten genom tilläggsskatten.

(21)

Skattskyldighet för tilläggsskatt kommer att fastställas utifrån den relevanta verksamheten. Samma regler kommer att vara tillämpliga på verksamhet inom sektorn för finansiella tjänster som på verksamhet inom försörjningssektorn. Följaktligen gäller följande för så kallade hybridföretag:

För företag som bedriver verksamhet inom försörjningssektorn och en allmän verksamhet kommer vinsten av verksamheten inom försörjningssektorn att beskattas med 35 %.

För företag som bedriver verksamhet inom sektorn för finansiella tjänster och en allmän verksamhet kommer vinsten av verksamheten inom sektorn för finansiella tjänster att beskattas med 8 %.

För företag som bedriver verksamhet inom försörjningssektorn samt inom sektorn för finansiella tjänster kommer vinsten av verksamheten inom försörjningssektorn att beskattas med 35 % och vinsten av verksamheten inom sektorn för finansiella tjänster att beskattas med 8 %.

(22)

Samma åtskillnad kommer att göras i fråga om kapitalinkomster, särskilt för vinster som hybridbolag gör på uthyrningsinkomster, royaltyinkomster, premier, annan vinst på fast egendom i Gibraltar, utdelningar, räntor eller avdrag. Sådana kapitalinkomster kommer att beskattas med tilläggsskatten på 8 % eller 35 % i den proportion som vinsten och kapitalinkomsterna från verksamheten inom sektorn för finansiella tjänster eller försörjningssektorn utgörs av företagets samlade rörelse- eller affärsvinster.

(23)

Inom ramen för förordningen om lokal fastighetsskatt är vissa fastigheter undantagna, till exempel domstolar, kyrkor, kyrkogårdar, offentliga parker, obeboeliga militära försvarsanläggningar, civilförsvarsanläggningar, fyrar och Gibraltars museum. Dessa fastigheter kommer följaktligen att vara undantagna från den ytterligare fastighetsskatten, skatten på egendom i affärsverksamhet. Gibraltars myndigheter kan också sänka eller efterskänka betalningen av en allmän skattesats om detta ”har betydelse för Gibraltars utveckling”.

(24)

Både bolagsförordningen (allmänna löneavgifter) och bolagsförordningen (beskattning av viss verksamhet) innehåller regler för beräkning av vinst eller intäkter. Dessa regler är nödvändiga för tillämpningen av begränsningen på högst 15 % av vinsten i fråga om skattskyldighet för löneavgifter och för att fastställa skattskyldighet för tilläggsskatt för finansiella tjänster och verksamheter. Vinsterna beräknas i enlighet med Förenade kungarikets redovisningsstandarder, anpassade av Gibraltars ”Society of Chartered and Certified Accountancy Bodies” för användning i Gibraltar.

(25)

Vid beräkning av vinster beaktas inte realisationsvinster eller realisationsförluster.

(26)

Vid beräkning av vinster är bland annat följande investeringsavdrag tillåtna:

För nöjescentra, kvarnar, fabriker och andra fastigheter: 4 % per år.

För utrustning och maskiner: upp till 30 000 pund sterling för det första året då kostnaden uppkom (upp till 50 000 pund sterling för datorutrustning), och 33 1/3 % av resterande belopp under åren därefter.

(27)

Till följd av beslutet att inleda ett formellt granskningsförfarande om statligt stöd har Gibraltars regering gjort följande ändringar av den föreslagna skattereformen.

(28)

De bestämmelser som skulle begränsa den totala skattskyldigheten för löneavgifter, skatt på egendom i affärsverksamheten och, där så är tillämpligt, tilläggsskatten på 8 % av vinsten av verksamhet inom sektorn för finansiella tjänster, till 500 000 pund sterling har tagits bort. Borttagandet av maximinivån kommer att åtföljas av en sänkning av tilläggsskatten för finansiella tjänstebolag från 8 % av vinsten till en fast, men ännu inte bestämd, skattesats i storleksordningen 4 — 6 %.

(29)

Den bestämmelse som skulle undanta vissa fastigheter i Gibraltars Upper Rock från fastighetsskatt (och därmed från skatt på egendom i affärsverksamhet) har tagits bort.

(30)

De bestämmelser som skulle undanta följande inkomstslag från beräkningen av vinst har tagits bort:

Eventuell ränta som skattepliktiga bolag erhåller för de lån de beviljar personer i syfte att finansiera investeringar i utvecklingsprojekt som syftar till att främja Gibraltars ekonomiska och sociala utveckling, där Gibraltars myndigheter skriftligen har godkänt villkoren och förutsättningarna för lån i detta syfte.

Ränta på lån som tagits upp av ”Consolidated Fund” (dvs. Gibraltars riksgäldskontor) från den dagen och i den utsträckning som angetts i ett godkännande från Gibraltars myndigheter.

III.   SKÄLEN TILL ATT ETT FÖRFARANDE INLEDS

(31)

I sin bedömning av de uppgifter som Förenade kungariket lämnat i sin anmälan ansåg kommissionen att ett antal inslag i reformförslagen skulle kunna bevilja företag i Gibraltar en skattefördel, i synnerhet att

systemet som helhet skulle bevilja företag i Gibraltar en skattefördel jämfört med företag i Förenade kungariket (regional selektivitet),

kravet på att ett bolag skall redovisa vinst innan det påförs löneavgift/egendomsskatt skulle ge bolag som inte redovisar vinst en fördel,

begränsningen av skattskyldigheten för löneavgiften och egendomsskatten till 15 % skulle ge de företag som omfattas av den en fördel,

begränsningen av skattskyldigheten av löneavgiften och egendomsskatten till 500 000 pund sterling skulle ge de företag som omfattas av den en fördel,

vissa skattetekniska inslag i reformen skulle kunna ge upphov till statligt stöd (vissa undantag från fastighets-/egendomsskatt och undantag för vissa angivna ränteinkomster vid beräkning av vinst).

(32)

Kommissionen ansåg även att dessa skattefördelar skulle beviljas med hjälp av statliga medel, skulle påverka handeln mellan medlemsstaterna och vara selektiva. Vidare ansåg kommissionen att reformen inte omfattades av något av undantagen från det generella förbudet mot statligt stöd som anges i artikel 87.2 och 87.3 i EG-fördraget. Kommissionen hyste därför tvivel om reformens förenlighet med den gemensamma marknaden och beslutade att inleda det formella granskningsförfarandet.

IV.   SYNPUNKTER FRÅN FÖRENADE KUNGARIKET

(33)

Förenade kungarikets synpunkter kan sammanfattas på följande sätt.

(34)

Kommissionens invändningar mot reformförslagen enligt vad som anges i beslutet att inleda ett formellt granskningsförfarande om statligt stöd omfattas av sex rubriker som alla grundas på selektivitet:

Det faktum att bolag endast är skattskyldiga om de redovisar vinst skulle ge bolag som inte redovisar vinst en fördel jämfört med vinstgivande företag.

Maximinivån på 15 % av vinsten skulle ge de företag som omfattas av den en fördel genom att begränsa deras skattskyldighet för löneavgifter, skatt på egendom i affärsverksamhet, och tilläggsskatt för finansiella tjänster, där så är tillämpligt.

Maximinivån på 500 000 pund sterling skulle ge de företag som omfattas av den en fördel genom att begränsa deras skattskyldighet för löneavgifter, skatt på egendom i affärsverksamhet och tilläggsskatt för finansiella tjänster, där så är tillämpligt.

Skattebefrielsen för vissa fastigheter i Upper Rock ger de företag som använder sådana fastigheter en fördel.

De två bestämmelserna som undantar ränta från vissa lån från beräkningen av vinst med avseende på reglerna för bolagsbeskattning ger vissa företag en fördel.

Flera inslag i den föreslagna skatteordningen leder till en lägre skattebörda för företag i Gibraltar jämfört med företag i Förenade kungariket och ger därför företag i Gibraltar en fördel (”regional selektivitet”).

(35)

Varken Förenade kungariket eller Gibraltars regering delar kommissionens tvivel huruvida vissa inslag i reformen eventuellt har karaktär av statligt stöd. Utan hänsyn till huruvida det ursprungliga reformförslagen innehåller några inslag av statligt stöd kommer Gibraltars regering emellertid att

slopa maximinivån på 500 000 pund sterling i det planerade nya skattesystemet,

slopa bestämmelsen om att befria vissa fastigheter på Gibraltars Upper Rock från fastighetsskatt (och därmed från skatt på egendom i affärsverksamhet),

slopa bestämmelsen om att utesluta vissa ränteinkomster vid beräkning av vinst.

(36)

De övriga tre invändningarna ger inte upphov till statligt stöd.

(37)

En avsaknad av skattskyldighet för företag som inte redovisar vinst ger inte upphov till selektivitet. Det stämmer att varken löneavgifter eller skatt på egendom i affärsverksamhet påförs om företaget inte redovisar vinst. Vinst är en nödvändig förutsättning för skattskyldighet. Men det utgör inte beskattningsunderlaget. Det är ett villkor som måste uppfyllas för att omfattas av skatten i fråga. Detta är naturligt eftersom en skatt som påförs ett bolag som inte redovisar vinst blir en skatt på bolagets kapital. I motsats till vad kommissionen hävdar är det inte vinst som är den ”avgörande händelsen” för löneavgiften och skatten på egendom i affärsverksamheten. De ”avgörande händelserna” är en lönsam anställning av en anställd och en lönsam användning av egendom. Det är inte så att lönerna eller användning av egendom i affärsverksamheten är sekundära faktorer. Logiken i den föreslagna ordningen är dubbel — beskattningsunderlaget utgörs av anställning och användning medan lönsamhet utgör en nedre begränsning av skattskyldighet. Både beskattningsunderlaget och den kvantitativa begränsningen är av allmän karaktär och gäller utan åtskillnad för alla företag oavsett deras storlek eller den sektor i vilken de är verksamma.

(38)

Även om den kvantitativa begränsningen skulle vara selektiv, följer det av den planerade bolagsskatteordningens art och logik att företag endast beskattas om de tjänar pengar med vilka de kan betala skatterna. I punkt 25 i kommissionens meddelande om tillämpningen av reglerna om statligt stöd på åtgärder som omfattar direkt beskattning av företag (5) (nedan kallat ”meddelandet”) medger kommissionen själv att en sådan selektivitet är motiverad med hänsyn till skattesystemets art. Detta är lika giltigt för ett skattesystem som grundas på en lönsam användning av arbetskraft och egendom som det är för ett ”rent” vinstbaserat system där företag som inte redovisar vinst inte beskattas. Det kan inte jämföras med socialförsäkringsbidrag eftersom de fyller ett annat syfte som inte har något samband med huruvida ett företag redovisar vinst.

(39)

Den föreslagna begränsningen är inte selektiv. För att utgöra statligt stöd måste en skatteåtgärd vara selektiv i det att den gynnar vissa företag eller sektorer över andra. Tillämpningen av begränsningen på 15 % kommer att bero på förhållandet mellan vinst och antalet anställda under ett visst år. Detta kommer potentiellt att gynna alla företag, stora som små, inom alla sektorer av ekonomin, som under ett visst år når denna vinstnivå i förhållande till löneavgifterna. Det går inte att identifiera en särskild grupp av företag som kommer att omfattas av begränsningarna av skattskyldigheten, och i vilket fall som helst kommer denna grupp att förändras från år till år. Reglerna är allmänt tillämpliga och tillgängliga för alla företag i Gibraltar. I punkt 14 i meddelandet förklarar kommissionen själv att det faktum att vissa företag eller vissa sektorer drar mer nytta än andra av en skatteåtgärd leder inte nödvändigtvis till att åtgärderna omfattas av reglerna för statligt stöd.

(40)

Gibraltars regering har utarbetat en generell skatteordning som dels grundas på de naturliga faktorerna egendom och löner, dels på förekomsten av lönsamhet. Samtidigt har den beslutat att tillämpa skatten regressivt. I själva verket finns det två skatteskikt som grundas på den totala vinsten. Om skatteutgifterna understiger 15 % av den totala vinsten, betalas hela skatten. Om skatteutgifterna överstiger 15 % av den totala vinsten tillämpas en nollskattesats för överskottet. Ett sådant beslut är dessutom fullt förenligt med den frihet Gibraltars regering åtnjuter att utforma sin skatteordning utan att ta reglerna om statligt stöd i anspråk.

(41)

Gibraltars regering vill begränsa den maximala skatteräkningen för företag inom ramen för det nya systemet. Om det finns olika skattesatser i olika ”skikt” (när beskattningsunderlagets storlek varierar) är en skattesats alltid lägre än en annan, och ger därför i viss mån en fördel till de skattebetalare som har turen, eller som kan ordna sina affärer, att betala de lägre av dessa satser. Men detta ger inte upphov till statligt stöd.

(42)

Även om maximinivån på 15 % skulle ge de företag som omfattas av den en särskild fördel, skulle denna begränsning emellertid ändå vara motiverad av arten eller funktionen hos det system i vilket den ingår. Det är nödvändigt att för alla direkta skatter i Gibraltar försöka finna den optimala balansen mellan att maximera skatteintäkterna och begränsa de enskilda skattebetalarnas högsta skattskyldighet så att denna inte överstiger deras betalningsförmåga. Det kan därför vara nödvändigt att göra de direkta skatterna regressiva vid en viss nivå. En viss begränsning av detta slag är nödvändig till följd av de särskilda omständigheter som präglar Gibraltars ekonomi, till exempel dess begränsade geografiska yta och arbetskraft. Gibraltars ekonomi är liten och mer sårbar än de flesta andra för chocker som uppstår genom en naturlig och rättvis konkurrens mellan jurisdiktioner. Företag kanske inte har råd att lämna en större medlemsstat lika lätt som de kan flytta ut från en så pass liten ekonomi som Gibraltar. Om beskattningsunderlaget inte omfattades av kvantitativa begränsningar skulle den objektiva princip som utgör en naturlig del av varje skattesystem — dvs. att garantera nödvändiga skatteintäkter för att finansiera statens utgifter — kunna äventyras genom marknadsrörelser.

(43)

Arbetskraft i Gibraltar är en bristfällig skattepliktig tillgång. En skatt på arbetskraft kan emellertid inte följa samma progressiva princip och logik som en skatt på vinst. En skatt på arbetskraft måste på samma gång ta hänsyn till dels ett företags förmåga att generera skattepliktig inkomst, dels behovet att garantera den nödvändiga stabiliteten i arbetskraften. Till följd av den cykliska karaktär som präglar ekonomin och företagens lönsamhet, skulle en skatt på arbetskraft som inte innehåller något regressivt inslag kunna leda till massuppsägningar och instabilitet under perioder med konjunktursvängningar på marknaden eller lågkonjunktur. Eftersom Gibraltar är en mycket liten ekonomi kan tillfälliga förändringar till följd av övergripande ekonomiska svängningar få mycket större konsekvenser i Gibraltar än i en större ekonomi. Den inneboende logiken i det föreslagna skattesystemet som baseras på löneavgifter motiverar därför en begränsning av skatteplikten för löneavgifter i förhållande till vinsten.

(44)

Företag inom försörjningssektorn skulle däremot påföras en skatt på 35 % av vinsten. Detta är motiverat av systemets art och logik, eftersom arbetskraftens stabilitet garanteras av den nära koppling som företagen inom försörjningssektorn har till det territorium de försörjer och, som en direkt följd av att marknaden i Gibraltar är mycket liten, har en naturlig eller nästan total monopolställning som gör dem mycket lönsamma. Följaktligen föreligger inte samma behov av ett regressivt inslag i den skatt som påförs företag inom försörjningssektorn.

(45)

Antagandet om att förekomsten av två rent autonoma separata skattejurisdiktioner i en medlemsstat innebär att skattesatserna i de två jurisdiktionerna kan jämföras och den lägre skattesatsen betraktas som statligt stöd enbart på grund av att den är lägre än den andra skattesatsen, saknar rättslig grund. Detta skulle innebära att det skulle vara fråga om statligt stöd varje gång en autonom regional skattemyndighet, som ansvarar för förvaltningen av de offentliga utgifterna i regionen, väljer att på grundval av demokratiskt uttryckta allmänna önskemål minska utgifterna och sänka skatterna. Denna fråga har diskuterats av generaladvokaten (6) men har aldrig tagits upp av domstolen eftersom de aktuella målen avskrevs. I en rad aktuella mål avseende de baskiska provinserna fastställde förstainstansrätten att det ifrågasatta beslutet inte på något sätt påverkade Álavas behörighet att vidta allmänna skatteåtgärder som skall tillämpas inom hela provinsens territorium (7).

(46)

Sådana regionala skillnader mellan autonoma jurisdiktioner utgör inte statligt stöd enligt artikel 87 i EG-fördraget. En statlig stödåtgärd är endast förekommande om statliga medel används genom ett skattebortfall. Denna bedömning förutsätter att det föreligger en skattesats för en viss verksamhet som är tillämplig i hela medlemsstaten, vilket inte är fallet när beskattningen omfattas av territoriell autonomi, i motsats till att fastställas enhetligt och därefter varieras beroende på belägenhet. På samma sätt utgår analysen av en selektiv fördel från antagandet att det föreligger en skattenivå som annars skulle vara tillämplig på viss verksamhet inom det relevanta territoriet.

(47)

Kriterierna för statligt stöd förutsätter att det påstådda stödet kan jämföras med en standard- eller normalskattesats. En påstådd statlig stödåtgärd kan endast vara närvarande om den i viss bemärkelse medger ett undantag till eller en befrielse från en standardskattesats som annars skulle vara tillämplig på det företag som omfattas av den. En skattesats som inte skulle omfatta mottagaren av den påstådda stödåtgärden — inte ens om den befintligt tillämpliga påstådda stödsatsen avskaffades — kan inte vara en giltig jämförelsestandard vid fastställande om huruvida det föreligger ”stöd” eller inte. Den enda möjliga jämförelsestandarden för bedömning av selektivitet är den skattesituation som annars skulle vara tillämplig i samma skattejurisdiktion. När en sådan fastställs lokalt, som i Gibraltar, är detta inte meningsfullt.

(48)

Kommissionens ståndpunkt tycks göra det omöjligt för någon skattejurisdiktion som inte omfattar hela medlemsstaten att anta någon annan skattesats än den som är tillämplig i statens andra skattejurisdiktioner. Den skulle inte kunna anta en lägre sats eftersom detta automatiskt skulle utgöra statligt stöd, enbart genom jämförelse. Men skattejurisdiktionen skulle inte heller kunna anta en högre skattesats, eftersom skattesatsen i den övriga delen av staten då automatiskt skulle utgöra statligt stöd. Detta skulle innebära att nästan varje utövande av självständig beskattningsrätt skulle vara en åtgärd som ger upphov till statligt stöd, antingen i den aktuella jurisdiktionen eller, ännu mer absurt, på annat håll i medlemsstaten. Skillnader i direkt företagsbeskattning förekommer ofta inom medlemsstater till följd av de olika nivåerna av territoriell uppdelning av enheter även vid lägsta kommunal nivå. I detta sammanhang går det att dra en parallell till WTO:s avtal om subventioner och utjämningsåtgärder där det tydligt anges att ”fastställande och förändringar av generellt tillämpliga skattesatser på alla behöriga beslutsnivåer, skall inte anses utgöra en selektiv subvention” i fråga om reglerna om förbud mot beviljande av sådana subventioner (artikel 2.2).

(49)

Om Förenade kungariket och Spanien skulle ingå ett avtal för att upprätta gemensam överhöghet över Gibraltar, skulle kommissionens ståndpunkt om regional selektivitet få den orimliga effekten att den rådande skattesatsen i Gibraltar skulle behöva motsvara både den aktuella skattesatsen i Förenade kungariket och den aktuella skattesatsen i Spanien. Om så inte var fallet skulle statligt stöd vara närvarande i den jurisdiktion som tillämpade den lägre satsen.

(50)

Kommissionen verkar antyda att vid förekomst av skatter i två separata skattejurisdiktioner i samma stat, även om den formella procentuella skattesatsen är densamma, skulle det faktum att olika befrielser gäller eller olika avdrag medges innebära att de företag som omfattas av avdraget eller befrielsen skulle vara mottagare av stöd om, under i övrigt oförändrade förhållanden, de skulle ha betalt en högre skattesats i den andra jurisdiktionen. Kommissionens teori är emellertid olämplig när det gäller sakförhållandena i fråga om Gibraltar. Jämförelser mellan beskattningsunderlaget eller skattestrukturen för en skatt på bolagsvinster kan ibland göras med en skatt på bolagsvinster i en annan jurisdiktion. Men det går helt enkelt inte att göra användbara eller meningsfulla jämförelser mellan skattesystem som är helt olika på grund av olika beskattningsunderlag.

(51)

Om kommissionens resonemang om regional selektivitet skulle upprätthållas skulle det inte iaktta den grundläggande subsidiaritetsprincipen i EU-rätten och skulle kunna vara behäftat med maktmissbruk. Om den berörda medlemsstaten kan fungera med två eller flera autonoma skattejurisdiktioner som konkurrerar om bolagsskatteintäkter inom sitt territorium utan att detta allvarligt snedvrider konkurrensen är det enligt subsidiaritetsprincipen i EG-fördraget inte gemenskapens uppgift att ingripa i medlemsstatens konstitutionella bestämmelser. Kommissionen verkar faktiskt försöka använda reglerna om statligt stöd för att eftersträva enhetlighet på skatteområdet inom EU:s medlemsstater.

(52)

Kommissionen skulle kunna hävda att en stat inte kan åberopa sin egen nationella lagstiftning, inte ens sin konstitutionella lagstiftning, för att undvika sina skyldigheter enligt gemenskapslagstiftningen. Men denna princip är inte relevant när det gäller selektivitet. Frågan om selektivitet uppstår eftersom det antyds att en viss skattebestämmelse är mer fördelaktig än en mer allmän skattebestämmelse som annars skulle vara tillämplig. Detta kan inte ändra en medlemsstats grundläggande rättighet att organisera sitt skattesystem så att autonoma skatteregioner på ett självständigt och icke-diskriminerande sätt kan generera de intäkter som behövs för att finansiera offentliga uppgifter. Det kan inte vara tal om statligt stöd på grundval av regional selektivitet under förhållanden där, liksom i Gibraltar, det finns en rent autonom skattejurisdiktion som självständigt fastställer sitt skattesystem, och i vilken skatter som påförs av de övriga skattejurisdiktionerna i staten inte är tillämpliga.

(53)

Kommissionens ståndpunkt skulle allvarligt inkräkta på medlemsstaternas möjligheter att decentralisera sin behörighet och därmed etablera den självständiga beskattningsrätt i regionerna som är nödvändigt för att täcka de utgifter som uppstår vid utövandet av sådana decentraliserade behörigheter. Det skulle göra det omöjligt för varje region eller skattejurisdiktion att höja eller sänka sina skatter utan att detta gav upphov till statligt stöd, antingen i sin egen region (om skatten sänktes) eller på annat håll (om skatten höjdes). Det skulle vara befängt att föreslå att reglerna om statligt stöd bör tolkas på ett sätt som gör det omöjligt för en medlemsstat att effektivt decentralisera sina behörigheter på skatteområdet när det ändrade sin konstitution.

(54)

Kommissionen anger att i avsaknad av en särskild bolagsskatteordning i Gibraltar skulle företag i Gibraltar omfattas av Förenade kungarikets generella skatteordning. Detta är en grov missuppfattning av Gibraltars konstitutionella ställning. Den generella skatteordningen i Förenade kungariket är tillämplig i Förenade kungariket. Den är inte tillämplig i någon annan skattejurisdiktion. Det är inte en normal eller resterande ordning som är tillämplig i avsaknad av särskilda bestämmelser. Det faktum att Förenade kungariket ansvarar för Gibraltars utrikespolitik innebär inte att några av bestämmelserna i Förenade kungarikets lagstiftning någonsin skulle vara automatiskt tillämpliga i Gibraltar.

(55)

Gibraltar är ett av Förenade kungarikets utomeuropeiska territorier. Det omfattas av den engelska kronan men är inte en del av Förenade kungariket. Gibraltar är inte i något hänseende en region i Förenade kungariket. Det har ett eget rättssystem, vilket innebär att det har egna institutioner åtskilda från dem i Förenade kungariket. Gibraltar antar även sin egen lagstiftning. När det gäller särskilda lokala frågor är Gibraltar autonomt och självstyrande. Gibraltar är en ekonomiskt självförsörjande autonom skattejurisdiktion. Det tar inte emot något finansiellt stöd från Förenade kungariket och Förenade kungarikets skattelagar gäller inte i Gibraltar. Gibraltars regering är skyldig att generera tillräckliga intäkter genom beskattningsåtgärder för att autonomt finansiera sina utgifter och är behörig att lägga fram förslag till Gibraltars lagstiftande församling samt att upprätthålla lagar om bolagsbeskattning i Gibraltar. Gibraltar och Förenade kungariket har två helt olika och separata ekonomier. Följaktligen är Gibraltar, på alla relevanta sätt, totalt åtskilt från Förenade kungariket, framför allt konstitutionellt, politiskt, lagstiftningsmässigt, ekonomiskt, skattemässigt, intäktsmässigt och geografiskt.

(56)

På samma sätt som Gibraltar inte är en del av Förenade kungariket, och faktiskt av det skälet är Gibraltar inte en del av Förenade kungariket när det gäller gemenskapslagstiftningen. Gemenskapslagstiftningen är tillämplig på Gibraltar i kraft av artikel 299.4 i EG-fördraget och inte artikel 299.1. Följande illustrerar Gibraltars särskilda, separata status och det faktum att Gibraltar inte kan betraktas som en region i Förenade kungariket med avseende på statligt stöd:

Omfattningen av Gibraltars medlemskap i Europeiska unionen skiljer sig från Förenade kungarikets. I synnerhet ingår Gibraltar inte i det enda skatteområde som definierats på gemenskapsnivå (dvs. EU:s momsområde).

Europeiska gemenskapens lagstiftning verkställs i Gibraltar genom 1972 års förordning om Europeiska gemenskaperna (European Communities Ordinance) — den primärlagstiftning som antagits av Gibraltars parlament — och inte genom 1972 års lag om Europeiska gemenskaperna (European Communities Act 1972) som verkställer gemenskapslagstiftningen i Förenade kungariket.

Gibraltars lagstiftande församling genomför EG:s direktiv i Gibraltar oberoende av genomförandet i Förenade kungariket.

När gemenskapslagstiftningen kräver att behöriga myndigheter inrättas, inrättar Gibraltar egna behöriga myndigheter som är skilda från dem som inrättas i Förenade kungariket i samma syfte.

Fram till det beslut som Europadomstolen för mänskliga rättigheter tog i Matthews-målet var Gibraltar undantaget från deltagande i valen till Europaparlamentet trots att detta undantag hade effekt genom bilaga II till akten om allmänna direkta val från 1976 som löd enligt följande: ”Förenade kungariket skall tillämpa bestämmelserna i denna akt endast på Förenade kungariket.”

(57)

Kommissionen tycks frukta att Gibraltars föreslagna nya bolagsskattesystem skulle kunna upprätthålla skadlig skattekonkurrens. Både Förenade kungarikets och Gibraltars regering anser att den föreslagna skattereformen är förenlig med uppförandekoden för företagsbeskattning och med OECD:s rapport om skadlig skattekonkurrens. Skadliga skatteåtgärder inbegriper normalt brist på insyn, brist på informationsutbyte samt fördelaktigare skatteregler för utländska än inhemska investerare. Genom den föreslagna reformen kommer Gibraltar att undanröja alla sådana skadliga inslag i de befintliga skattebestämmelserna om undantagna bolag respektive kvalificerade bolag. Även om Gibraltar skulle betraktas som ett fördelaktigt skatteområde, kan denna fråga inte behandlas genom tillämpning av reglerna om statligt stöd när det inte rör sig om något statligt stöd.

V.   SYNPUNKTER FRÅN BERÖRDA PARTER

(58)

Synpunkter har inkommit från Gibraltars regering, Spanien, det spanska arbetsgivarförbundet och Ålands landskapsstyrelse.

(59)

Gibraltars regering är medveten om och stöder fullständigt de argument som lagts fram av Förenade kungariket (8). De ytterligare kommentarer som Gibraltars regering lämnat i sina separata synpunkter kan sammanfattas på följande sätt.

(60)

Gibraltars regering har inte någon behörighet att beskatta företag i Förenade kungariket. På samma sätt har Förenade kungarikets regering inte heller någon behörighet att beskatta företag i Gibraltar. Gibraltars skattelagstiftning upprätthålls exklusivt av myndigheterna i Gibraltar.

(61)

Syftet med reformen är att genomföra en bolagsskatteordning som är förenlig med både reglerna om statligt stöd och uppförandekoden. Reformen ingår även i ett mer allmänt syfte att garantera överensstämmelse med internationella normer för finansiell reglering och tillsyn och att vinna ett gott anseende i den internationella finansvärlden. Gibraltar har tidigare klassificerats som ett ”skatteparadis” av Internationella valutafonden (IMF), arbetsgruppen för finansiella åtgärder (Financial Action Task Force, FATF) och OECD. IMF:s och FATF:s rapporter om Gibraltar (9) bekräftar Gibraltars iakttagande av de viktigaste internationella normerna för finansiell reglering och tillsyn. Genom det åtagande som Gibraltars regering gjort till OECD (10) garanteras att kraven på informationsutbyte och insyn efterlevs. Genom Gibraltars skattereform, i dess ändrade form, garanteras i praktiken överensstämmelse med EU:s uppförandekod. Genom reformen garanteras dessutom överensstämmelse med reglerna om statligt stöd. En klarsignal enligt reglerna om statligt stöd är det sista återstående hindret innan Gibraltar har åtgärdat alla de skadliga effekter som anses utmärka ett skatteparadis i enlighet med världssamfundets och Europeiska unionens krav.

(62)

Två åtgärder i Gibraltar, ordningarna om undantagna bolag respektive kvalificerade bolag, hörde till de 11 åtgärder för vilka kommissionen inledde formella granskningsförfaranden om statligt stöd den 11 juli 2001. Samtliga av dessa elva åtgärder ingick i det stora antal skatteåtgärder som uppförandekodgruppen definierat som skadliga (11). De valdes ut inom ramen för kommissionens befogenheter att upprätthålla reglerna om statligt stöd, ibland genom nya tolkningar av selektivitetskriteriet, vilket är avgörande för förekomsten av statligt stöd. Enbart det faktum att en skatteordning kvalificeras som skadlig enligt uppförandekoden innebär emellertid inte nödvändigtvis att den inbegriper statligt stöd (punkt 30 i meddelandet). Genom att förfara på detta sätt har kommissionen inlåtit sig på en strategi som mycket väl skulle kunna resultera i den oönskade effekten på konkurrenspolitiken att skatteåtgärder som utgör en allvarlig snedvridning av konkurrensen och skadar den gemensamma marknadens funktion inte åtgärdas av politiska skäl — kommissionen avstår från att använda lämpliga åtgärder för skatteharmonisering — medan mindre skadliga skattesystem ständigt ifrågasätts av kommissionen på ett sätt som inte iakttar principen om lika behandling. För att nå en gemensam nivå för bolagsskatt i Europeiska unionen, om nu detta är syftet, måste kommissionen ta till skatteharmoniseringsåtgärder. Annars skulle det kunna vara tal om maktmissbruk. I punkt 15 i meddelandet bekräftas att skillnader mellan skattesystem som sådana inte regleras genom reglerna om statligt stöd, utan snarare bör omfattas av artiklarna 95 — 97 i EG-fördraget.

(63)

Det nya systemet kommer att ta itu med de frågor som rör eventuell skadlig skattekonkurrens. För det första undanröjer reformen varje skillnad mellan inhemska och utländska företag (”ring-fencing”) vilket är centralt i uppförandekoden, OECD:s rapport om skadlig skattekonkurrens, och selektivitetsaspekterna i föreskrifterna om undantagna bolag respektive kvalificerade bolag. Reformen gäller på samma sätt för alla företag som är registrerade i Gibraltar. För det andra medför den insyn i systemet eftersom alla företag måste lämna in skattedeklarationer. Slutligen kommer finansiella tjänstebolag i Gibraltar inte att åtnjuta skattebefrielse utan kommer att omfattas av en extra tilläggsskatt på vinsten av sådan verksamhet

(64)

Maximinivån på 15 % av vinsten och skattebefrielsen för företag som inte redovisar vinst har en allmän tillämpning och utgör inte stöd på grund av materiell selektivitet. Enbart det faktum att en allmän åtgärd kan ge ett företag en fördel under ett visst år jämfört med ett annat företag i samma skattejurisdiktion kan inte vara tillräckligt för att utgöra statligt stöd enligt reglerna i EG-fördraget. Detta resultat övervägs tydligt inte i punkterna 13 och 14 i meddelandet.

(65)

Regional selektivitet skulle kunna uppstå om det fanns en skatt, som var tillämplig i hela staten, men vars nivå regionala parlament eller myndigheter hade befogenhet att sänka (eller bevilja undantag från) i sina regioner. Selektivitetsfrågor kan därför uppstå om behörigheterna på skatteområdet i den region som sägs ge stöd i viss mån är sekundära eller kompletterande behörigheter att anpassa en allmän eller resterande ordning. Detta kan kanske vara fallet i vissa andra medlemsstater, men det är inte fallet i Gibraltar. Situationen är helt annorlunda om den skattejurisdiktion som sägs ge stödet är, och vid alla relevanta tidpunkter har varit, en rent autonom skattejurisdiktion som självständigt fastställer sitt skattesystem inom ramen för sitt eget budgetansvar, och i vilken de skatter som påförs av statens övriga skattejurisdiktioner inte är tillämpliga.

(66)

Oavsett om de allmänt tillämpliga avvikelserna från en nationell norm som antagits av en rent autonom region (till skillnad från en region som agerar genom en delegering av befogenheter från fall till fall) utan något samband med den centrala budgeten skulle utgöra statligt stöd eller inte, är skattereformen i Gibraltar även i detta hänseende helt åtskild. Territoriet omfattas inte bara av en ren, unik autonomi, utan denna autonomi används dessutom för att självständigt utforma ett helt åtskilt och separat system som inte på något sätt grundas på Förenade kungarikets ordning eller normer. Det är därför fullständigt missvisande att jämföra Gibraltars skatteregler med de regler som skulle ha varit tillämpliga om samma skattesubjekt hade varit baserat i Förenade kungariket.

(67)

Förstainstansrätten har nyligen prövat kommissionens beslut att inleda formella förfaranden i fall rörande skatteåtgärder som antagits i enlighet med en viss grad av regional självständighet som beviljats de baskiska provinserna under den spanska konstitutionen. De baskiska provinserna tillämpade emellertid sina rättigheter på skatteområdet för att avvika från det nationella skattesystemet genom att bevilja skattelättnader från annars tillämpliga regler. I sina preliminära slutsatser om att de aktuella skatteåtgärderna var selektiva och skulle kunna utgöra olagligt statligt stöd beaktade inte kommissionen att de endast var tillämpliga i en del av Spanien. Förstainstansrätten konstaterade särskilt i ett mål (12) att kommissionens beslut att inleda ett förfarande påverkar ”inte på något sätt Territorio Histórico de Álavas behörighet att vidta allmänna skatteåtgärder som skall tillämpas inom hela provinsens territorium”.

(68)

Reformen har inte ett regionalt tillämpningsområde med avseende på reglerna om statligt stöd eftersom skatteåtgärderna i fråga, som omfattar hela och uteslutande bolagsskattesystemet, skulle vara tillämpliga på samma sätt i hela den relevanta skattejurisdiktionen.

(69)

Synpunkterna från Ålands landskapsstyrelse kan sammanfattas på följande sätt.

(70)

I sitt beslut att reformen sannolikt utgör statligt stöd konstaterar kommissionen att den tagit hänsyn till den eventuella förekomsten av regional selektivitet för att nå sina slutsatser. Kommissionen hänvisar till tidigare beslut, inbegripet beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet i fråga om statligt stöd gällande försäkringsbolag av typen captivebolag på Åland. Denna uppmaning att inkomma med synpunkter hänvisar till den eventuella förekomsten av regional selektivitet. Men denna hänvisning ströks dock i kommissionens slutliga beslut. Således kan inte det åländska ärendet vara ett exempel på regional specificitet/selektivitet. Vid påvisande av kommissionens praxis bör uppmärksamhet enbart fästas på kommissionens slutliga beslut.

(71)

I det fall en autonomi har exklusiv lagstiftningsbehörighet i fråga om direkt beskattning av företag och autonomin inför en skatteåtgärd skall denna bedömas och vara tillåten enligt samma principer som om samma skatteåtgärd införts i en medlemsstat. Autonomin bör betraktas som en separat jurisdiktion på de områden där lagstiftningsbehörigheten exklusivt tillkommer autonomins lagstiftande organ. Detta medför att en skatteåtgärds förenlighet med reglerna om statligt stöd bedöms på samma sätt då en medlemsstat respektive en autonomi inför liknande skatteåtgärder. En annan slutsats skulle omöjliggöra rätten för autonomin att utnyttja sin lagstiftningsbehörighet på ett sätt som avviker från medlemsstaten i övrigt. I enlighet med detta skall en skatteåtgärd som otvetydigt är generell inom en autonomis territorium inte anses vara selektiv och därmed inte utgöra stöd enligt artikel 87.1 i EG-fördraget, till den del autonomin har exklusiv behörighet i fråga om beskattning, oberoende av om beskattningen i autonomin är annorlunda än den i den medlemsstat som autonomin tillhör. En annan tolkning skulle innebära att autonomiernas ställning i skattehänseende skulle äventyras.

(72)

Spanien stöder i stort sett kommissionens preliminära analys av reformen enligt vad som fastställs i uppmaningen att inkomma med synpunkter (13). De ytterligare kommentarer som inkommit från Spanien kan sammanfattas på följande sätt.

(73)

Gibraltars skattesystem påverkar Spanien i mycket hög grad till följd av den omedelbara geografiska närheten mellan de två territorierna och den allvarliga skada detta orsakar Spaniens offentliga finanser. Den orättvisa konkurrensen från Gibraltar kan beskrivas som skadlig eftersom skattebördan på företag och investeringar under både det aktuella systemet och den föreslagna nya ordningen är mycket lägre där än i Spanien. Reformen skulle innebära fortsatt skada på det spanska skattesystemet eftersom den skulle upprätthålla en betydligt lägre skattenivå i Gibraltar än i Spanien, där den normala bolagsbeskattningen är 35 %, och skulle skilja sig kraftigt från skattesystemet i Förenade kungariket, vilket skapar en risk för en omlokalisering av företag till Gibraltar i syfte att utnyttja mer gynnsamma skatteordningar. Det är sannolikt att de flesta av företagen i Gibraltar skulle betala mindre än den högsta skattskyldigheten på 15 %, minst 15 — 20 procentenheter lägre än i både Spanien och Förenade kungariket.

(74)

För de 28 800 företag som inte omfattas av tilläggsskatterna för verksamhet inom försörjningssektorn och sektorn för finansiella tjänster, utgör det föreslagna skattesystemet i praktiken inte en övergripande bolagsskatt på vinst utan en kombination av olika individuella skatter som är föremål för tak vilket antingen innebär en påtagligt låg eller obefintlig beskattningsnivå (i Gibraltar kallas reformen ”nollskattesatsen”). De flesta av dessa företag kan betraktas som brevlådeföretag eller kapitalförvaltningsbolag och skulle, under förutsättning att de redovisar vinst, vara skattskyldiga till ett belopp av 3 000 pund sterling per anställd och år. Eftersom de flesta av dem endast har en anställd (en ekonomichef eller revisor), som normalt arbetar deltid, skulle de endast behöva betala högst 3 000 pund sterling per år i skatt om de inte nyttjade egendom, vilket är det normala.

(75)

Införandet av registreringsavgiften skulle vara skattemässigt diskriminerande till förmån för företag som inte redovisar vinst (150 pund sterling), t.ex. brevlådeföretag eller kapitalförvaltningsbolag, jämfört med aktiva företag (300 pund sterling). Detta skulle vara ett tydligt exempel på en åtgärd som upprätthåller samma situation till fördel för den typen av bolag.

(76)

Sektorn för finansiella tjänster står för 30 % av bruttonationalprodukten. Vinstskatten för finansiella tjänsteföretag skulle inte utgöra en ren bolagsskatt eftersom dessa företags totala skattskyldighet för löneavgifter, skatt på egendom i affärsverksamhet och tilläggsskatt inte skulle överstiga 15 % av deras vinst eller 500 000 pund sterling.

(77)

Offshore-bolag skulle fortfarande inte omfattas av tillämpningsområdet för två av de nya skatterna. Detta innebär att cirka 8 000 företag utan fysisk närvaro i Gibraltar skulle undantas. Reformen förändrar inte skattesituationen för företag som inte har några anställda eller inte använder egendom i Gibraltar.

(78)

Gibraltar är en region som långt ifrån att vara beroende av stöd eller incitament för att främja ekonomisk utveckling åtnjuter ett avundsvärt finansiellt välstånd.

(79)

När det gäller ett stöds selektiva karaktär skulle endast vissa företag inom sektorn för finansiella tjänster och försörjningssektorn omfattas av tilläggsskatten på vinst. En sådan selektivitet kan inte härröra från eller motiveras av systemets art eller funktion (14). Företag i sektorer med extremt rörligt kapital, som endast har några få anställda, skulle i princip endast behöva betala löneavgifterna, och därmed skulle deras skattskyldighet begränsas. Detta skulle medföra en fördel som enbart gynnar sådana företag, vars kostnader skulle minska och vars lönsamhet skulle öka i förhållande till deras konkurrenter.

(80)

EG-domstolens generaladvokat hävdade (15) att alla åtgärder som innebär en konkurrensfördel, inbegripet en finansiell fördel, ”som är begränsad till företag som investerar i ett bestämt område i medlemsstaten, kan tillskrivas den berörda staten och följaktligen per definition inte inom statens skatterättsliga system kan betraktas som åtgärder av allmän karaktär”. Han ansåg vidare att ”det faktum att de granskade åtgärderna har antagits av territoriella organ som enligt den nationella rättsordningen har exklusiv behörighet” var ”en uteslutande formell omständigheter som inte räcker för att berättiga den förmånsbehandling som ges de företag som faller inom” regionala lagars tillämpningsområde.

(81)

Trots att det angivna syftet med den planerade reformen är att anta en ny bolagsskatteordning som inte innehåller några inslag av statligt stöd, kan den inte undantas från tillämpningsområdet för artikel 87 på grundval av att den är en skatteåtgärd eller eftersträvar bolagsrättsliga mål. Reformen skulle i första hand medföra en omedelbar snedvridning av konkurrensvillkoren i området och uppmuntra till omlokalisering av företag. Ordningen skulle ge företag i Gibraltar en väsentlig fördel eftersom den skulle innebära en påtagligt lägre effektiv beskattningsnivå (eller till och med lika med noll) i det territoriet än den som tillämpas i Förenade kungariket. Genom att föreskriva om en tydlig skattelättnad för de berörda företagen skulle en sådan regional selektivitet snedvrida konkurrensen och påverka handeln mellan medlemsstaterna.

(82)

Det skattetekniska inslaget i fråga om löneavgifter kan anses som skadligt enligt punkt B i uppförandekoden, utöver det faktum att den aktuella skatteordningen i Gibraltar innebär en påtagligt lägre beskattningsnivå än den som normalt tillämpas i Förenade kungariket. Reformen skulle verka hämmande för egentlig ekonomisk närvaro i Gibraltar och skulle omfattas av kriterierna för skadliga skatteåtgärder i punkt B.3 i uppförandekoden. Förenade kungariket har hittills inte infriat de löften man gav inom ramen för OECD i syfte att avlägsna Gibraltar från listan över icke-samarbetsvilliga skatteparadis.

(83)

Gibraltars ekonomiska strategi är även skadlig för Gibraltar eftersom den har skapat en ekonomi som saknar en stabil grund och är ohållbar på medellång eller lång sikt. Den har också berövat grannregionen Campo de Gibraltar potentiella utvecklingsmöjligheter. Campo de Gibraltar är för närvarande en av Spaniens minst utvecklade regioner. Det relativa välstånd som råder i Gibraltar beror till stor del på underutvecklingen i den omgivande regionen.

(84)

Detta skattesystem är inte bara diskriminerande och orättvist utan uppmuntrar också till skatteflykt och penningtvätt. Skatteflykt stimulerad av möjligheten till penningtvätt i Gibraltar orsakar allvarlig skada för Spaniens offentliga finanser, och sådan penningtvätt främjar den aktivitet som utförs av organiserad brottslighet. I ovannämnda IMF-rapport understryks att lagstiftningen inte innehåller några tvingande regler avseende bekämpning av penningtvätt i Gibraltar.

(85)

Det spanska arbetsgivarförbundet stöder kommissionens preliminära analys av reformen enligt vad som fastställs i uppmaningen att inkomma med synpunkter och hävdar att reformen allvarligt skulle kunna skada spanska företags intressen. Förbundets ytterligare kommentarer kan sammanfattas på följande sätt.

(86)

Skattebördan skulle bli mycket lägre än den för företag i storstadsområdena i Förenade kungariket och Spanien. Den totala skattskyldigheten i Gibraltar skulle begränsas till högst 15 % medan skattesatsen i Förenade kungariket och Spanien uppgår till minst 30 % och till och med kan vara högre. Inom ramen för den nya ordningen skulle flera företag i Gibraltar nästan inte betala någon skatt alls. Kostnaderna för de stödmottagande företagen skulle vara lägre än för deras konkurrenter. Den påtagligt lägre skattenivån i Gibraltar är i hög grad diskriminerande och undergräver konkurrensen från både spanska företag i området och brittiska företag.

(87)

De allra flesta av de företag som är etablerade i Gibraltar är mycket små (drivs normalt av en enda person och har små lokaler) och är verksamma på området för kapitalförvaltning, vilket innebär att deras enda inkomster består av realisationsvinster från de tillgångar de förvaltar. Eftersom reformen grundas på beskattning i förhållande till antalet anställda vid företaget och företagets lokalyta, samt på skattebefrielse för realisationsvinster, skulle de allra flesta företag som är etablerade i Gibraltar inte betala någon bolagsskatt alls.

(88)

Förenade kungariket stöder de synpunkter som inkommit från Ålands landskapsstyrelse. I sina kommentarer till de synpunkter som inkommit från den spanska regeringen och det spanska arbetsgivarförbundet, upprepade och hänvisade Förenade kungariket till vissa av de argument man hade lagt fram med anledning av beslutet att inleda ett förfarande. De ytterligare synpunkter som inkommit från Förenade kungariket kan sammanfattas på följande sätt.

(89)

Reformen kommer inte att förorsaka ”allvarlig skada” på den spanska statskassan. Underutvecklingen i Campo-området härrör inte från Gibraltars skatterättsliga system. Det rör sig om motsatt situation eftersom en väsentlig del av regionens inkomster kommer från Gibraltar. Sysselsättningsstatistiken för januari 2003 visar till exempel att spanska medborgare som är lagligen anställda i Gibraltar utgör cirka 18 % av Gibraltars arbetskraft. Gibraltar utgör följaktligen en ansenlig källa till sysselsättning och inkomst för spanska arbetstagare från de omgivande områdena, samt avsevärda inkomster för Campo-området från medborgare i Gibraltar som spenderar pengar i denna region. Spanien är dessutom den näst största exportören till Gibraltar. Gibraltar är inte så välmående som det påstås och är en mål 2-region vad gäller Europeiska regionala utvecklingsfonden.

(90)

Skillnader i skattesatser och beskattningsunderlag mellan medlemsstater och mellan autonoma skatteregioner är en suverän angelägenhet som inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 87 i EG-fördraget. Syftet med reglerna om statligt stöd är att angripa fördelar som beviljas av staten eller med hjälp av statliga medel till vissa företag. Lägre skattesatser som är allmänt tillämpliga inom ett autonomt skatteområde uppfyller inte detta materiella krav på selektivitet och utgör därför inte statligt stöd. Konkurrens mellan autonoma skatteregioners skattesystem kan uppstå inte bara från skillnader i skattenivåer, utan även från olika beräkningsmetoder för beskattningsbar inkomst. Sådana skillnader i beräkningsmetoder utgör inte statligt stöd om skattesystemet tillämpas på ett verkligt icke-diskriminerande sätt i det autonoma skatteområdet. Det framgår inte klart hur reformen allvarligt skulle kunna skada den spanska ekonomin genom att utlösa en omlokalisering av företag till Gibraltar. Förenade kungariket känner inte till något spanskt företag som har flyttat till Gibraltar i syfte att dra nytta av det påstådda ”gynnsamma skattesystemet” inom ramen för den befintliga bolagsskatteordningen. Faktum är att även andra EU-länder, t.ex. Grekland och Irland, och EU:s anslutande länder, t.ex. Estland, Ungern och Cypern, har relativt ”låga” allmänna bolagsskattesatser.

(91)

Den kritik som framförts om att systemet utgör en kombination av olika skatter bygger på en missuppfattning. Logiken i det reformerade systemet ligger i att anställning och egendom utgör beskattningsunderlaget, medan lönsamhet utgör en nedre gräns för skattskyldighet. Systemet överger helt enkelt beskattningen av vinst som den beskattningsbara händelsen för företag. Kriterierna anställning och egendom kan tillämpas horisontellt på alla företag i alla sektorer. De gynnar till exempel inte stora företag framför små, eller tvärtom. Borttagandet av begränsningen av skatteplikten till högst 500 000 pund sterling av vinsten undanröjer alla möjligheter att reformen skulle kunna gynna stora företag framför små. Det faktum att registreringsavgiften är 150 pund sterling för företag som inte redovisar vinst och 300 pund sterling för aktiva företag utgör inte statligt stöd eftersom skillnaden i registreringsavgift på 150 pund sterling måste betraktas som stöd av mindre betydelse.

(92)

Även om reformen korrekt kan beskrivas som ”nollbeskattning av vinst” (till följd av att beskattningsunderlaget utgörs av anställning och egendom, och inte vinst), är det fel att beskriva den som en ”nollskattesats”. Det korrekta är att det viktigaste inslaget i reformen är att beskattningen av bolagsvinster kommer att avskaffas (med undantag för en tilläggsskatt för företag inom sektorn för finansiella tjänster och försörjningssektorn) och ersättas med en allmän löneavgift för alla företag.

(93)

Ingen av tilläggsskatterna (inom sektorn för finansiella tjänster eller försörjningssektorn) utgör statligt stöd. Även om man skulle kunna hävda materiell selektivitet kvalificeras sådana skatter inte som ”fördelar” jämfört med den generella normen när det gäller definitionen av stöd. De fyller ett helt annat syfte. Följaktligen är påståendet att sektorerna för icke-finansiella tjänster inte omfattas av tilläggsskatten ogrundat.

(94)

Påståendet att reformen innebär en fördel för företag i Gibraltar jämfört med företag i Förenade kungariket är felaktigt och bygger på en missuppfattning av begreppet regional selektivitet, Gibraltars konstitutionella status, och dess status med avseende på EG-fördraget. Det förmodas att den spanska regeringen inte har för avsikt att vidhålla ett sådant argument, som skulle förhindra varje effektiv decentralisering av behörigheter i skattefrågor som medlemsstaterna skulle vilja genomföra, och som skulle kunna undergräva bland annat den skattemässiga självständigheten i dess baskiska provinser. De mål som den spanska regeringen citerat (16) i samband med regional selektivitet är inte relevanta eftersom inget av målen hänförde sig till situationer där de berörda regionerna hade självständig autonomi på de områden där befrielse från det allmänna skatterättsliga systemet beviljades. Den skattemässiga självständighet som det hänvisas till i vissa av målen som rör de basiska provinserna (17) tillämpas för att bevilja återbetalning av skatt i förhållande till det allmänna spanska skattesystem, medan i Gibraltars fall tillämpas dess självständighet för att skapa ett skattesystem som är helt åtskilt från det i Förenade kungariket.

(95)

De påståenden som bland annat har att göra med skatteflykt och penningtvätt är ogrundade och saknar relevans för det aktuella förfarandet för statligt stöd. Det finns därför ingen anledning att vidare bemöta dessa. Gibraltar iakttar emellertid en hög standard i fråga om tillsyn och finansiell reglering, inom både den offentliga och privata sektorn. Gibraltars finansmyndighet är ett oberoende och respekterat organ. Denna uppfattning har bekräftats av flera internationella organ, som också har lovordat de åtgärder Gibraltar vidtagit för bekämpning av penningtvätt. Gibraltar var en av de första jurisdiktionerna inom EU som genomförde EU:s penningtvättsdirektiv för alla brott. I en rapport från arbetsgruppen för finansiella åtgärder (FATF), som offentliggjordes i november 2002, anges att ”Gibraltar förfogar över en robust uppsättning lagar, föreskrifter och administrativa förfaranden för att bekämpa penningtvätt” och ”uppfyller nästan fullständigt FATF:s 40 rekommendationer” (18). I en IMF-rapport från oktober 2001 gjordes bedömningen att Gibraltar uppfyllde 66 av de 67 etablerade internationella normerna om finansiell tillsyn, och i rapporten drogs slutsatsen att ”tillsynen är på det hela taget effektiv och ingående…Gibraltar anses utöva en väl utvecklad tillsyn” (19). Inom ramen för OECD:s regler har Gibraltar klassificerats som en samarbetsvillig skattejurisdiktion.

VI.   BEDÖMNING

(96)

För att betraktas som statligt stöd enligt artikel 87.1 i EG-fördraget måste en åtgärd uppfylla följande fyra kriterier. För det första måste åtgärden ge stödmottagarna en fördel som minskar de kostnader de normalt har i samband med sin affärsverksamhet. För det andra måste skattefördelen beviljas av staten eller med hjälp av statliga medel. För det tredje måste åtgärden påverka konkurrensen och handeln mellan medlemsstaterna. Slutligen måste åtgärden vara specifik eller selektiv i det avseendet att den gynnar vissa företag eller viss produktion.

(97)

Enligt punkt 16 i meddelandet är det som är mest relevant vid tillämpningen av artikel 87.1 i EG-fördraget på en skatteåtgärd att det genom denna ”införs ett undantag från tillämpningen av skattesystemet till förmån för vissa företag i medlemsstaten. Det är alltså nödvändigt att först fastställa vilken generell ordning som är tillämplig”. Eftersom reformen ger upphov till frågor om både materiell selektivitet och regional selektivitet, kommer kommissionen emellertid att först undersöka inslaget av regional selektivitet. Frågan om materiell selektivitet med avseende på de olika inslagen i reformen i samband med Gibraltar undersöks separat i skälen 128 — 152.

(98)

I sitt beslut att inleda ett formellt granskningsförfarande (20) fastställde kommissionen olika sätt på vilket reformen som helhet gynnade företag i Gibraltar jämfört med företag i Förenade kungariket. Varken Förenade kungariket eller Gibraltars regering har bestridit grunden för denna jämförelse och den upprepas och förtydligas därför nedan.

(99)

Inom ramen för Förenade kungarikets bolagsskatteordning uppgår den högsta bolagsskattesatsen till 30 % av bolagsvinsten. Inom ramen för reformen kommer den högsta bolagsskattesatsen för alla företag i Gibraltar, förutom företag inom försörjningssektorn, däremot att uppgå till 15 %.

(100)

Skillnaderna mellan å ena sidan Förenade kungarikets bolagsskatteordning och å andra sidan bolagsskatteordningen i Gibraltar innebär att företag som är verksamma i Förenade kungariket kommer att omfattas av en högsta skattesats som uppgår till 30 % av bolagsvinsten, medan den högsta skattesatsen för företag (andra än företag inom försörjningssektorn) i Gibraltar enligt den föreslagna reformen kommer att vara 15 % av bolagsvinsten. Dessutom, vilket beskrivs i skälen 128 — 152, kommer vissa typer av företag att antingen inte behöva betala någon skatt alls eller beskattas med 5 % av vinsten. Dessa åtskillnader i skattebehandling ger andra företag än företag inom försörjningssektorn med säte i Gibraltar en fördel jämfört med företag med säte i Förenade kungariket.

(101)

Andra skillnader i skattereformen medger ytterligare fördelar för företag i Gibraltar jämfört med företag i Förenade kungariket. Kommissionen konstaterar att inom ramen för reformen beaktas inte realisationsvinster vid beräkningen av vinst. I däremot Förenade kungariket tas normalt bolagsskatt ut på realisationsvinster. På liknande sätt ger skillnaderna i investeringsavdrag upphov till fördelar. Till skillnad från avdraget på 33 1/3 % för investeringskostnader för anläggningar och maskiner, föreskriver Förenade kungarikets skatteordning om ett avdrag på 25 % på det sjunkande restvärdet och har inga allmänt tillämpliga avdrag för det första året.

(102)

Som framgår av föregående punkter är det centrala i kommissionens bedömning av regional selektivitet i förslagen till skattereform i Gibraltar att de i allmänhet medger en lägre skattenivå än den som tillämpas i Förenade kungariket och att denna skillnad utgör en selektiv fördel för företag som är verksamma i Gibraltar. Detta antagande är förenligt med punkt 16 i meddelandet. Där anges att det som ”är mest relevant vid tillämpningen av artikel 87.1 på en skatteåtgärd” är att det ”införs ett undantag från tillämpningen av skattesystemet till förmån för vissa företag i medlemsstaten.” Som nämns i punkt 17 i meddelandet framgår det av kommissionens beslutspraxis ”att endast åtgärder vars räckvidd omfattar hela statens territorium undgår kriteriet om riktad karaktär i artikel 87.1” och ”i fördraget betecknas åtgärder som är avsedda att främja den ekonomiska utvecklingen i en region som stöd” (21). Även om dessa åtgärder tillämpas automatiskt och lika på alla skattepliktiga ekonomiska aktörer i Gibraltar, utan att detta innebär någon skillnad i fråga om behandling till förmån för en eller flera verksamhetssektorer, vilket inte är fallet här, riktas ovannämnda nedsättningar av skattesatserna ”uteslutande till företag som är etablerade i en viss region i medlemsstaten och innebär för dessa en fördel som företag som bedriver en likartad ekonomisk verksamhet i andra delar av den aktuella staten inte kommer i åtnjutande av” (22). I detta fall gynnar ovannämnda skattelättnaderna skattepliktiga företag i Gibraltar jämfört med övriga företag som är verksamma i Förenade kungariket.

(103)

Förenade kungariket, Gibraltars regering och Ålands landskapsstyrelse håller inte med om att åtgärden är selektiv, dvs. att den gynnar ”vissa företag eller viss produktion”. De hävdar att man måste göra skillnad mellan de fall då staten beviljar skatteförmåner som är begränsade till en del av det nationella territoriet och de fall då förmånerna beviljas av en inomstatlig regional myndighet för den del av territoriet som omfattas av myndighetens befogenhet. De förstnämnda är selektiva av den anledningen att deras räckvidd är begränsad till en del av företagen som omfattas av den nationella rättsordningen, medan de sistnämnda är allmänna åtgärder eftersom de är tillämpliga på alla företag som omfattas av den regionala myndighetens rättsordning.

(104)

Kommissionen anser för det första att selektivitetskriteriet i samband med stöd grundar sig på en jämförelse mellan fördelaktig behandling av vissa företag och den behandling som ges andra företag inom samma referensram. Definitionen av denna ram har större betydelse när det gäller skatteåtgärder eftersom förekomsten av en fördel bara kan fastställas i förhållande till beskattning som definieras som normal. I princip framgår det både av fördragstexten, som avser stöd som beviljats av staten eller genom statliga medel, och den grundläggande roll som medlemsstaternas centrala myndigheter har när det gäller att definiera företagens politiska och ekonomiska miljö — tack vare de åtgärder som vidtas, de tjänster som tillhandahålls och eventuellt de finansiella transfereringar som görs — att den ram inom vilken jämförelsen måste göras är medlemsstatens ekonomiska område. I detta avseende anger fördraget, som klassificerar åtgärder som är avsedda ”att främja den ekonomiska utvecklingen” i en särskild region (artikel 87.3 a och c) som statligt stöd som förenliga, att fördelar vars räckvidd är begränsade till en del av landets territorium som omfattas av reglerna om statligt stöd kan utgöra selektiva fördelar. Det står klart att om referensramen för att bedöma en åtgärds territoriella selektivitet var det område där åtgärden vidtas, skulle åtgärder som gynnar samtliga företag i detta territorium per definition bli allmänna åtgärder. Kommissionens fasta praxis, som bekräftas av domstolen, innebär däremot att skattesystem som tillämpas i fastställda regioner eller territorier och som är fördelaktiga i jämförelse med medlemsstatens allmänna system klassificeras som statligt stöd (23).

(105)

Förenade kungarikets argument enligt vilket stöd med begränsad territoriell räckvidd blir allmänna åtgärder i den berörda regionen av den enkla anledningen att åtgärderna inte fastställs av de centrala myndigheterna, utan av den regionala myndigheten, och att de tillämpas i hela det område som omfattas av regionens rättsordning, är för det andra oförenligt med begreppet stöd. Detta begrepp är objektivt och omfattar alla stöd i olika former som minskar de kostnader som vanligtvis belastar budgeten för ett eller flera företag, utan hänsyn till stödets syfte, motivering eller mål eller till ställningen för den offentliga myndighet som inrättar stödet eller vars budget det belastar. En distinktion som enbart grundar sig på den enhet som beslutar om åtgärden skulle göra artikel 87 i EG-fördraget verkningslös eftersom den enbart omfattar de berörda åtgärderna i kraft av deras effekter på konkurrensen och gemenskapshandeln (24). Således kan detta stöd inte behandlas annorlunda än de åtgärder som har samma mål, utnyttjar samma medel och har samma effekter på gemenskapshandeln och konkurrensen enbart på grundval av det formella kriteriet om graden av autonomi hos den inomstatliga myndigheten som har inrättat stödet. I ovannämnda förslag till avgörande av generaladvokat Saggio i de förenade målen C-400/97, C-401/97 och C-402/97 anges att ”det faktum att de granskade åtgärderna har antagits av territoriella organ som enligt den nationella rättsordningen har exklusiv behörighet är i själva verket (...) en uteslutande formell omständighet som inte räcker för att berättiga den förmånsbehandling som ges de företag som faller inom ’normas forales’ tillämpningsområde. Om så inte vore fallet skulle staten lätt kunna undvika att inom en del av sitt territorium tillämpa gemenskapsbestämmelserna om statliga stödåtgärder enbart genom att införa ändringar av den interna behörighetsfördelningen på vissa områden, för att kunna åberopa de aktuella åtgärdernas ’allmänna’ karaktär inom detta bestämda territorium”.

(106)

Kommissionen framhåller att tillämpning av enbart institutionella kriterier för att skilja ”stöd” från ”allmänna åtgärder” oundvikligen leder till skillnader i behandling vid tillämpning av reglerna för statligt stöd på medlemsstaterna, beroende på om de har antagit en central eller decentraliserad modell för fördelning av skattebehörigheter (eller andra behörigheter, till exempel inom socialförsäkringsområdet). Enligt Förenade kungarikets argument skulle de medlemsstater vilkas interna förvaltningsorganisation tillåter vissa regionala myndigheter på lägre nivå att göra anpassningar av det allmänna skattesystemet i form av skatteförmåner för företag med verksamhet i de respektive regionerna undslippa reglerna om statligt stöd vad gäller de berörda regionerna och åtgärderna.

(107)

Kommissionen anser att om alla åtgärder som är identiska vad gäller mål, utformning och effekter inte omfattades av samma regler skulle det strida mot principen om lika behandling och skapa allvarliga störningar på den gemensamma marknaden. Tillämpningen av reglerna på stöd till regionala skattenedsättningar måste svara mot objektiva kriterier och får inte styras av enbart institutionella element såsom införande av skattemässig självständighet i större eller mindre omfattning vid en viss tidpunkt för en inomstatlig myndighet med mer eller mindre omfattande territoriell räckvidd. Om denna teknik sprids kommer principen om lika behandling att undermineras när det gäller tillämpning av reglerna om statligt stöd och följaktligen kommer reglerna att bli ineffektiva.

(108)

Enligt kommissionens praxis har skattemässig självständighet hos den regionala myndighet som beviljar stödet aldrig ansetts som en faktor som skulle göra det möjligt att inte betrakta åtgärder som stöd. Erkännandet att de behöriga institutionerna i de tre baskiska provinserna under vissa villkor kan upprätthålla, inrätta och reglera skattesystemet inom sitt område enligt kommissionens beslut 93/337/EEG (25), hindrade inte kommissionen från att dra slutsatsen att de berörda skattelättnaderna som inrättats av de tre provinserna omfattades av artikel 87.1 och från att förklara dem oförenliga med den gemensamma marknaden på grund av att de stred mot riktlinjerna för regionalstöd och riktlinjerna för stöd till vissa sektorer (26). Beslut i andra mål avseende åtgärder som vidtagits av myndigheterna i de baskiska provinserna grundades på materiell selektivitet (27). Frågan om regional selektivitet togs inte upp av gemenskapens domstolar vid bedömningen av giltigheten av sådana beslut (28) eftersom kommissionen inte hade åberopat detta kriterium i sitt beslut. Synpunkterna från Förenade kungariket och Gibraltars regering om territoriell behörighet är därför inte relevanta. I senare beslut om system för skattestöd som genomförts av självständiga skattemyndigheter har kommissionen, trots att den ansåg att de granskade åtgärderna utgjorde stöd på grund av stödets materiella selektivitet, avsiktligen lämnat möjligheten öppen att granska dess sektoriella selektivitet (29). I ett nyligen antagit beslut om skattefördelar som beviljats av myndigheterna i regionen Azorerna konstaterade kommissionen att de aktuella åtgärderna var selektiva trots att de var tillämpliga för alla företag som var verksamma i den regionen (30).

(109)

Slutligen framhåller kommissionen att klassificering av dessa åtgärder som stöd inte innebär ett ifrågasättande av Gibraltars självständiga beskattningsrätt enligt de relevanta konstitutionella bestämmelserna och förfarandena. Kommissionens enda avsikt är att se till att de beviljade skatteförmånerna överensstämmer med gemenskapsreglerna för regionalstöd och övriga tillämpliga bestämmelser på grundval av principen om lika behandling i hela gemenskapen i de fall där Gibraltar utövar självbestämmande genom att sänka den skattesats som uppbärs på nationell nivå. Kommissionen förutsätter inte att sådana förmåner är förenliga med den gemensamma marknaden.

(110)

För övrigt konstaterar kommissionen dessutom att den inte heller kan bedöma om skattenedsättningarna är motiverade av skattesystemets art eller funktion, eller om åtgärderna är nödvändiga eller ändamålsenliga på grund av att de är ekonomiskt rationella med hänsyn till skattesystemets effektivitet. Om dessa nedsättningar inte härrör från tillämpningen av principerna om proportionalitet och skattemässig progressivitet utan gynnar företag i en särskild region oberoende av företagens ekonomiska situation kan åtgärdernas regionala utvecklingsmål inte betraktas som en del av skattesystemet.

(111)

Förenade kungarikets respektive Gibraltars regering lägger fram ett antal argument för att stödja åsikten att det faktum att den föreslagna reformen i allmänhet föreskriver om lägre bolagsbeskattning i Gibraltar än i Förenade kungariket inte i sig ger upphov till statligt stöd enligt artikel 87.1 i EG-fördraget. Dessa argument undersöks nedan.

(112)

Att hävda att statligt stöd endast är närvarande om statliga medel används genom ett skattebortfall och att i Gibraltars fall föreligger inget skattebortfall eftersom det i Förenade kungariket inte finns någon skattesats för en verksamhet som även skulle vara tillämplig i Gibraltar, är även ett argument om åtgärdens karaktär. Lika formalistiskt, enligt generaladvokat Saggio, är argumentet att även om den påstådda stödåtgärden avskaffades, skulle Förenade kungarikets standard- eller normalskattesats inte vara tillämplig och att varje jämförelse i de fall där skattesystemet utarbetats lokalt därför inte är meningsfull vid fastställande av statligt stöd. Eftersom det går att uppnå samma resultat genom olika rättsliga metoder — genom att tillhandahålla ett uttryckligt undantag till ett system som annars skulle vara tillämpligt eller genom att inrätta formellt åtskilda system som är tillämpliga i liknande situationer — kan en åtgärds selektivitet inte uteslutande bedömas med hänvisning till ett ”om inte” test, där den situation som följer av den relevanta åtgärden jämförs med den situation som skulle föreligga ”om inte” det vore för den åtgärden. Det är tvärtom nödvändigt att jämföra åtgärden i fråga med andra åtgärder som är tillämpliga i liknande situationer, i detta fall bolagsbeskattning i Förenade kungariket. Även om bedömningen av en åtgärd inom ramen för reglerna om statligt stöd inte är beroende av karaktären hos de åtgärder som tidigare var i kraft, går det att konstatera att det skattesystem som för närvarande tillämpas i Gibraltar i stort sett följer det i Förenade kungariket, med undantag för de fördelar som beviljas offshore-ekonomin.

(113)

På samma sätt rör de argument som Gibraltars regering lagt fram om olika regionala (eller sekundära behörigheter) behörigheter att sänka en nationell skattesats genom sin egen, självständiga behörighet över hela skattesystemet, Förenade kungarikets och dess territoriers interna behörigheter. Omfattningen av den skattemässiga självständighet som tilldelats ett visst territorium kan under alla omständigheter inte utgöra den avgörande faktorn eftersom, med tanke på att detta inslag står till medlemsstaternas förfogande, det skulle vara omöjligt att fastställa en tydlig åtskillnad i detta hänseende och detta skulle leda till en olik behandling av liknande situationer. Ett sådant resultat skulle också strida mot principen om att vid bedömningen av om en viss åtgärd kan kvalificeras som statligt stöd skall även effekterna av en sådan åtgärd beaktas.

(114)

Förenade kungariket hävdar att det inte finns några gemensamma referensramar som företag i Gibraltar skulle omfattas av om åtgärden avskaffades. Detta är ett cirkelresonemang eftersom avsaknaden av ett gemensamt system är en följd av beviljandet av självständig beskattningsrätt och själva förekomsten av en särskild skattejurisdiktion i en viss region är ett resultat av ett val som gjorts av den relevanta medlemsstaten. Varje gång en centralregering beslutar att ge upp sin behörighet att fastställa enhetliga skatteramar för företag och låter en subnationell enhet sänka skattenivån eller införa ett nytt skattesystem som är mer fördelaktigt, leder denna decentralisering av behörighet till en avvikelse från ett gemensamt referenssystem. Att direkt införa en nedsättning av en skattesats, eller ge ett territorium möjlighet att sänka en gemensam skattesats, eller undanta ett territorium från ett gemensamt system och ge det behörighet att fastställa ett mer fördelaktigt beskattningssystem får i praktiken samma resultat. Det gör det möjligt för företag i en viss region att betala lägre skatter genom ett bortfall av statliga medel.

(115)

Kommissionen kan inte godta Förenade kungarikets påstående om att en skattejurisdiktion som inte omfattar hela medlemsstaten skulle vara förhindrad att anta någon annan skattesats än den som är tillämplig i statens andra skattejurisdiktioner. Som nämnts ovan är det centrala i varje analys av skatteåtgärder inom ramen för statligt stöd att först fastställa vilken generell ordning som är tillämplig, i detta fall Förenade kungariket skattesystem. Det bör även noteras att det aktuella beslutet inte berör den mekanism som gör det möjligt för alla lokala myndigheter på en viss nivå (regioner, territorier eller andra) att inrätta och uppbära lokala skatter. I det aktuella fallet rör det sig däremot om en nedsättning som bara är tillämplig i Gibraltar. Det faktum att en skatteförmån utgör statligt stöd innebär emellertid inte att den inte kan anses vara förenlig med den gemensamma marknaden.

(116)

Argumentet att införandet av en högre skattesats i en viss region automatiskt skulle leda till att lägre skattesatser som tillämpas i staten i övrigt skulle utgöra statligt stöd har inte något med det aktuella fallet att göra, följer inte av kommissionens resonemang och är inte korrekt. I ett sådant fall skulle det finnas en generell ordning som var tillämplig i alla regioner utom en. Per definition skulle inte en sådan ordning utgöra statligt stöd. Det undantag som följer av den högre skattesatsen som tillämpas i en viss region skulle självklart inte utgöra en fördel och skulle därför inte heller klassificeras som statligt stöd. Detta visar än en gång att det fortfarande är möjligt för en medlemsstat att bevilja självständig beskattningsrätt till vissa regioner utan att nödvändigtvis bevilja statligt stöd till vissa företag.

(117)

De paralleller som Förenade kungariket gör med WTO-avtalet om subventioner är inte relevanta. Med tanke på att rättsordningen inom Europeiska unionen i hög grad skiljer sig från någon annan internationell rätt som föreskrivs genom WTO-avtal måste nämligen ordningen för kontroll av statligt stöd på en gemensam marknad självklart vara striktare än regler tillämpliga på subventioner som fastställs i ett internationellt avtal, och den omständigheten att en åtgärd inom ramen för avtalet om subventioner kanske inte kan anses vara en ”selektiv subvention” kan inte minska räckvidden för definitionen av stöd i artikel 87.1 i EG-fördraget (31).

(118)

När det gäller följderna, i fråga om statligt stöd, av ett eventuellt framtida beslut av Förenade kungariket om delad överhöghet över Gibraltar med Spanien, är de argument som lagts fram rent hypotetiska och hänvisar till en situation där detta hur som helst bör handläggas genom särskilda ordningar avseende EU-rättens tillämplighet. De aktuella sakförhållandena är inte förenliga med den hypotes som lagts fram av Förenade kungariket och saknar därför relevans för att fastställa förekomsten av statligt stöd.

(119)

Förenade kungariket invänder mot kommissionen jämförelse av de olika befrielser och avdrag som finns tillgängliga i Gibraltar jämfört med de i Förenade kungariket. Denna invändning utgår från att jämförelser inte är meningsfulla när det rör sig om olika skattesystem eller beskattningsunderlag. I motsats till vad Förenade kungariket hävdar går det emellertid att göra meningsfulla jämförelser enligt vad som anges i skäl 100. De skillnader som identifieras utgör ytterligare inslag i en analys som påvisar att i jämförelse med skattesystemet i Förenade kungariket (den ”generella ordning som är tillämplig”) åtnjuter företag i Gibraltar i allmänhet ett lägre skattetryck.

(120)

Förenade kungariket åberopar subsidiaritetsprincipen för att argumentera att om en medlemsstat kan fungera med två eller flera autonoma skattejurisdiktioner som konkurrerar om bolagsskatteintäkter inom sitt territorium utan att detta allvarligt snedvrider konkurrensen, är det enligt subsidiaritetsprincipen i EG-fördraget inte gemenskapens uppgift att ingripa i medlemsstaternas konstitutionella ordningar. Detta argument bygger dels på ett felaktigt antagande om att det inte föreligger några allvarliga snedvridande effekter (eller att sådana effekter uteslutande är begränsade till Förenade kungariket och Gibraltar och inte överförs till andra medlemsstater), dels på en missuppfattning av subsidiaritetsprincipen. Av artikel 5 i EG-fördraget framgår tydligt att subsidiaritetsprincipen endast gäller på de områden där gemenskapen inte ensam är behörig. Eftersom kontrollen av statligt stöd är ett område där gemenskapen ensam har behörighet är subsidiaritetsprincipen inte tillämplig. Vid granskningen av den föreslagna reformen, inbegripet frågan om regional selektivitet, liksom vid varje granskning av statligt stöd i fråga om skatteåtgärder, eftersträvar kommissionen inte enhetlighet på skatteområdet utan uppfyller endast sin skyldighet enligt fördraget att kontrollera statligt stöd.

(121)

I motsats till vad Förenade kungariket hävdar är faktiskt principen om att en medlemsstat inte kan åberopa sin egen nationella lagstiftning för att undvika sina skyldigheter enligt gemenskapslagstiftning relevant när det gäller frågan om selektivitet. Som redan fastställts är det sätt på vilket en medlemsstat är organiserat i skattehänseende en formell omständighet. Den kan inte åberopa närvaron av autonoma skatteregioner, oavsett hur omfattande deras behörigheter är, för att undvika tillämpningen av reglerna om statligt stöd. Detta inkräktar emellertid inte på medlemsstaternas möjligheter att decentralisera sin behörighet. Frågan rör utövandet av dessa decentraliserade behörigheter. Medlemsstater och de organ till vilka behörigheter har överförts måste se till att gemenskapslagstiftningen, även reglerna om statligt stöd, upprätthålls. Närmare bestämt, när skattebehörighet har överförts men ett centralt referenssystem finns kvar, måste medlemsstaterna se till att nedsättningar av skatter, i den mån de utgör stöd, är förenliga med den gemensamma marknaden.

(122)

Förenade kungariket hävdar bland annat att Gibraltar inte är en del av Förenade kungariket. Det har sina egna åtskilda institutioner och ett eget rättssystem samt är autonomt, självstyrande och ekonomiskt självständigt.

(123)

Kommissionen erkänner att Gibraltar inte utgör en del av Förenade kungariket i fråga om inrikes angelägenheter och har åtskilda institutioner, även om Förenade kungarikets myndigheter bibehåller vissa befogenheter och viss överhöghet, inbegripet ansvaret för att de åtgärder som Gibraltar antar i inhemska frågor inte strider mot Förenade kungarikets skyldigheter enligt EG-fördraget. Liksom med andra autonoma regioner förändrar emellertid detta faktum inte bedömningen av de åtgärder som vidtagits av Gibraltars myndigheter. Gibraltar utgör en del av gemenskapen i kraft av dess samband med Förenade kungariket. Alla gemenskapsregler gäller för Gibraltar, med förbehåll för de undantag som följer av artikel 28 i anslutningsakten, sedan Förenade kungariket blev en medlemsstat och till följd av detta medlemskap. Följaktligen är medborgare i territorier som lyder under Förenade kungariket som erhåller sitt medborgarskap genom en anknytning till Gibraltar unionsmedborgare. Dessa medborgare och företag som är registrerade i Gibraltar åtnjuter de rättigheter och friheter som erkänns i fördraget, inbegripet frihet att tillhandahålla tjänster, fri etableringsrätt och fri rörlighet för kapital, vilka är relevanta för stödmottagarnas ekonomiska verksamhet. Förenade kungariket ansvarar för att gemenskapslagstiftningen iakttas i Gibraltar, som i dessa syften behandlas som en del av dess territorium (32). Gibraltar måste därför betraktas som en del av Förenade kungariket för tillämpningen av reglerna om statligt stöd, inbegripet tillämpningen av artiklarna 87 och 88 på skatteåtgärder.

(124)

Även om det kan stämma att EG-lagstiftningen gäller för Gibraltar i kraft av artikel 299.4 i EG-fördraget snarare än artikel 299.1, ger detta inte Gibraltar en särskild ställning i fråga om tillämpningen av reglerna om statligt stöd i allmänhet och regionalt statligt stöd i synnerhet. I punkterna 1, 2 och 4 i artikel 299 förskrivs att bestämmelserna i fördraget skall gälla, och ingen skillnad kan påvisas mellan rättsordningen i de olika territorier som anges i varje stycke, med förbehåll för specifika och uttryckliga undantag. Som förklarats ovan undantar anslutningsakten inte Gibraltar från tillämpningen av reglerna om statligt stöd. Det sätt på vilket EU-rätten införs i Gibraltar, inbegripet införlivandet av direktiv och upprättandet av behöriga myndigheter, är inte relevant när det gäller att fastställa huruvida reformen utgör statligt stöd. Det sätt på vilket en medlemsstat inför EU-rätten är helt en sak för den interna fördelningen av befogenheter inom medlemsstaten. Det faktum att en åtgärd vidtas på en inomstatlig nivå påverkar på inget sätt tillämpningen av artikel 87 i EG-fördraget (33).

(125)

Slutligen har det faktum att ett visst territorium har en självständig budget inte någon direkt relevans för bedömningen inom ramen för reglerna om statligt stöd av de åtgärder som vidtagits av myndigheterna på det territoriet. En sådan bedömning måste grundas på den effekt åtgärderna har för de stödmottagande företagen och inte på den beviljande myndighetens situation. En litet territorium som Gibraltar kan i synnerhet få en självständig budget just till följd av dess förmåga att tillämpa lägre skatter och locka till sig företag, särskilt offshore-verksamhet. I vilket fall som helst är det allmänt känt att Gibraltar förlitar sig på Förenade kungariket för bland annat sin utrikespolitik, inbegripet medlemskap i Europeiska unionen, för sitt försvar och för sin penningpolitik. Gibraltar drar därför fördel av ett antal tjänster som tillhandahålls av Förenade kungariket. Av de aktuella institutionella ordningarna framgår dessutom att det finansiella ansvaret för Gibraltar i sista hand vilar på Förenade kungariket.

(126)

När det gäller de synpunkter som inkommit från Ålands landskapsstyrelse om att en generell skatteåtgärd inom en autonomis territorium inte är selektiv, stöder de sig på liknande argument som de som lagts fram av Förenade kungariket och Gibraltars regering. Kommissionen hänvisar till det resonemang den framfört ovan, särskilt i skälen 104 — 109. Kommissionen konstaterar vidare att när det gäller det åländska ärendet gällande försäkringsbolag av typen captivebolag kunde den fastställa åtgärdens materiella selektivitet. För att fatta ett slutligt negativt beslut i fråga om åtgärden var det därför inte nödvändigt att åberopa åtgärdens regionala selektivitet.

(127)

Kommissionen drar därför slutsatsen att genom att tillhandahålla ett system för bolagsbeskattning enligt vilket företag i Gibraltar generellt omfattas av en lägre skattesats än företag i Förenade kungariket ger reformen företag i Gibraltar en selektiv fördel.

(128)

En följd av begränsningen av den totala skattskyldigheten för allmänna löneavgifter och skatten på egendom i affärsverksamhet till högst 15 % av vinsten är att oavsett företagens löneavgifter och användning av egendom uppkommer inte någon skattskyldighet för företag som inte redovisar vinst. Detta fungerar i själva verket som en skattebefrielse för bolag som inte redovisar vinst och utgör en fördel genom att sådana bolag befrias från den skattskyldighet för löneavgifter och skatt på egendom i affärsverksamhet som normalt skulle belasta deras budget.

(129)

Denna befrielse från löneavgifter och skatt på egendom i affärsverksamhet är selektiv eftersom den endast är tillämplig på företag som inte redovisar vinst. Förutom företag i svårigheter och företag som i huvudsak uppbär inkomster från realisationsvinster skulle sådana företag under ett visst år till exempel kunna omfatta företag som är verksamma i cykliska affärsmiljöer, företag som håller på att bygga upp sin verksamhet och företag där vinsten bortfaller genom ytterligare utbetalningar till anställda som innehar aktier eller till andra anställda. Kommissionen kan inte godta Förenade kungarikets argument att systemets inneboende kvantitativa begränsning som befriar företag som inte redovisar vinst gäller utan åtskillnad för alla företag oavsett deras storlek och är därför inte selektiv. Även om det av allt att döma rör sig om ett allmänt system går det faktiskt att identifiera vissa definierbara kategorier av företag som omfattas av skattebefrielsen, vilket framhålls längre fram.

(130)

Kommissionen kan inte heller godta Förenade kungarikets argument att även om skattebefrielsen för företag som inte redovisar vinst skulle vara selektiv, är den motiverad av bolagsskattesystemets art eller funktion.

(131)

Medan skatteskattebefrielsen för företag som inte redovisar vinst är en naturlig del av ett system som grundas på beskattning av vinst, är detta inte fallet när skatten tas ut på grundval av antalet anställda eller på användningen av egendom i affärsverksamheten. Sådana system har utarbetats på ett sätt som fastställer ett helt annat beskattningsunderlag för företagsenheter. Det ligger till exempel i den inneboende logiken i ett system som baseras på löneavgifter att varje anställd bör resultera i motsvarande skattskyldighet för löneavgifter för det företag vid vilket de är anställda. Den parallell som kommissionen drar med socialförsäkringsbidrag är således giltig, oavsett det faktum, vilket Förenade kungariket konstaterar, att de fyller ett annat syfte än en skatteåtgärd. Även om en löneavgift infördes som ett mått på vinstskatt (detta är inte ett argument som lagts fram av Förenade kungariket) skulle, enligt logiken i ett system som baseras på allmänna löneavgifter, företag som inte redovisar vinst ändå omfattas av denna avgift. Användningen av löneavgifter som ett mått på vinst undanröjer behovet att fastställa vinst eller övervinner svårigheter att göra detta. Detta är inte fallet i Gibraltar där, inom ramen för reformen, mätning av bolagsvinster är ett inslag i reglerna för både löneavgifterna och tilläggsskatten.

(132)

Förenade kungariket anger att systemet baseras på en lönsam användning av arbetskraft och är därför enhetligt. Detta tyder på förekomsten av ett hybridsystem där två olika beskattningsunderlag används beroende på företagens situation. Under dessa omständigheter är det omöjligt att spåra systemets art och funktion och att tillämpa denna motivering. I synnerhet kan det inte anses att ett visst inslag i ett sådant system utgör en del av funktionen, eftersom detta skulle vara liktydigt med att godkänna att ett sådant system är automatiskt motiverat.

(133)

Kommissionen drar därför slutsatsen att befrielsen från löneavgifter och skatt på egendom i affärsverksamhet för företag som inte redovisar vinst genom en maximinivå på 15 % är selektiv och, om de övriga villkoren är uppfyllda, kan utgöra statligt stöd till de företag som omfattas av den. Den kan inte motiveras av det föreslagna skattesystemets art eller funktion. Detta påverkar inte bedömningen av förenligheten av en sådan åtgärd.

(134)

En andra konsekvens av begränsningen av den totala skattskyldigheten för löneavgifter och skatt på egendom i affärsverksamhet till 15 % av vinsten är att lönsamma företag vars skattskyldighet annars skulle överstiga denna maximinivå befrias från den skatt de skulle ha behövt betala utöver denna maximinivå. Denna skattelättnad ger de företag som omfattas av den en fördel genom att de befrias från en avgift som normalt skulle belasta deras budget.

(135)

Maximinivån på 15 % är också selektiv eftersom den endast kommer att ge ett begränsat antal företag som omfattas av den en fördel genom att deras skattskyldighet begränsas. Även om Förenade kungariket och Gibraltar inte längre hävdar att så pass få som tio företag kommer att omfattas av maximinivån begränsar den emellertid tillämpningsområdet för löneavgifterna och egendomsskatten. Stödmottagarna kommer att vara arbetsintensiva företag, dvs. de som under det aktuella skatteåret har svag lönsamhet i förhållande till antalet anställda och användningen av egendom i affärsverksamheten. Tillämpningen av ett skattesystem som uteslutande baseras på löneavgifter och egendomsskatt kan medföra en mycket hög beskattningsnivå för sådana företag.

(136)

Kommissionen noterar Förenade kungarikets och Gibraltars argument att det inte går att identifiera en särskild grupp av företag och att reglerna är allmänt tillämpliga på alla företag i Gibraltar. Detta förhindrar emellertid inte att maximinivån på 15 % i praktiken är selektiv på det sätt som beskrivs i de föregående skälen. Förenade kungarikets och Gibraltars hänvisningar till punkt 14 i meddelandet är därför inte relevanta eftersom det inte utesluter möjligheten att till synes allmänna åtgärder kan utgöra statligt stöd. I synnerhet avser punkt 14 till exempel skatteincitament till förmån för specifika investeringar och åtgärder som syftar till att lätta på beskattningen av arbete ”för samtliga företag”, vilket inte är fallet med maximinivån på 15 % som endast gynnar företag som gör en relativt liten vinst jämfört med antalet anställda. Dessutom är inte maximinivån på 15 % en rent skatteteknisk åtgärd enligt första strecksatsen i punkt 13 i meddelandet. Medan klassiska system för företagsbeskattning begränsar den del av vinsten som betalas i skatt genom fastställandet av en skatteskala (system med skatteskikt inbegriper en övre eller maximal skattesats), är motsvarande skattetekniska inslag i ett system som baseras på löneavgifter skattesatsen per anställd vilket, i Gibraltars fall, är en fastställd enhetlig skattesats på 3 000 pund sterling. Att i ett skattesystem som baseras på löneavgifter och egendomsskatt införa en maximinivå som är kopplad till ett annat kriterium, nämligen vinstnivån, kan inte jämföras med tillämpningen av olika skattesatser i en progressiv skatteskala för vinster, som motiveras av skattesystemets art eller funktion (punkt 24 i meddelandet). Maximinivån på 15 % är inte heller en åtgärd som syftar till att uppnå ett av den allmänna ekonomiska politikens mål, enligt andra strecksatsen i punkt 13 i meddelandet, eftersom den inte lättar den skattebörda som har samband med vissa produktionskostnader för hela ekonomin i Gibraltar, utan endast gynnar ett begränsat antal företag. Dessutom har maximinivån inte något direkt samband med kostnaderna för arbetskraften eller användningen av egendomen i affärsverksamheten utan snarare med företagens lönsamhet. Det sistnämnda är ett inslag utanför löneavgifterna och egendomsskatten.

(137)

Kommissionen godtar inte Förenade kungarikets argument att om maximinivån på 15 % skulle vara selektiv så är den motiverad av arten eller funktionen i fråga om det system i vilket den ingår. Det finns inga inneboende egenskaper i ett skattesystem som baseras på en lönsam användning av arbetskraft och egendom som kräver en begränsning av den andel av vinsten som ett företag måste betala till följd av dess användning av dessa beskattningsbara faktorer. Den inneboende logiken i ett sådant system är att desto fler människor ett företag anställer och desto mer egendom det använder desto större blir skattskyldigheten. De argument som lagts fram av Förenade kungariket är i stort sett ekonomiska till sin karaktär. De har inget samband med det föreslagna systemets inneboende logik.

(138)

Förenade kungariket hävdar att Gibraltars ekonomi är mer sårbar än de flesta andra för chocker som uppstår genom skattekonkurrens och att företag kanske inte har råd att lämna en större medlemsstat lika lätt som de kan flytta ut från Gibraltar. Kommissionen konstaterar emellertid att det lagts fram väldigt få bevis för att stöda denna hypotes som, om den stämmer, tyder på att maximinivån på 15 % ingår i en strategi som är utformad för att behålla, om inte locka till sig, kapital till Gibraltar, vilket med tanke på territoriets geografiska begränsningar sannolikt kommer att riktas mot finansiella och andra tjänster. Även argumentet att det inte behövs något regressivt inslag vid beskattning av företag inom försörjningssektorn, eftersom dessa har en naturlig eller nästan total monopolställning på marknaden i Gibraltar, tyder på att rörligt kapital är målet för maximinivån på 15 %.

(139)

När det gäller påståendet att utan ett regressivt inslag skulle en skatt på arbetskraft kunna leda till massuppsägningar och instabilitet under perioder med konjunktursvängningar på marknaden konstaterar kommissionen helt enkelt att detta är ett inneboende inslag i ett sådant system. I vilket fall som helst skulle löneavgifterna, vid 3 000 pund sterling per anställd, endast utgöra en liten andel av de totala enhetsarbetskostnaderna (34). Uppsägningsåtgärder för att kontrollera kostnader kommer därför att existera i liknande omfattning med eller utan löneavgifter.

(140)

Kommissionen noterar också effekten av maximinivån på 15 % för offshore- och onshore-sektorerna i Gibraltars ekonomi. Offshore-sektorn omfattar undantagna respektive kvalificerade bolag för vilka lagstiftningen kommer att avskaffas som en del av reformen. Undantagna bolag tenderar att inte har någon fysisk närvaro i Gibraltar (saknar anställda eller egendom) och betalar en schablonskatt på mellan 200 och 300 pund sterling per år. Kvalificerade bolag har däremot en fysisk närvaro i Gibraltar (de är stora arbetsgivare) och förhandlar med myndigheterna om sina skattesatser. De allra flesta kvalificerade bolag betalar bolagskatt på mellan 2 % och 10 % av vinsten. Maximinivån på 15 % begränsar därför varje skatteökning för kvalificerade bolag vid genomförandet av reformen. För däremot onshore-ekonomin (andra än företag inom försörjningssektorn) skulle skattesatsen minska från den aktuella normala bolagsskatten på 35 %. Gibraltars regering tycks även medge att reformen som helhet (vilket inbegriper maximinivån på 15 %) har utformats för att passa de lämpliga ”behoven och preferenserna” i skattehänseende i sektorer inom offshore-branschen för finansiella tjänster (35). Kommissionen konstaterar dessutom att i samband med borttagandet av den begränsning av skattskyldigheten till högst 500 000 pund sterling som först planerades, har Förenade kungariket antytt att Gibraltar till följd av detta kommer att sänka tilläggsskatten för finansiella tjänster från 8 % till 4 — 6 %. Detta tyder på att begränsningen av skattskyldigheten syftar till att gynna finansiella tjänsteföretag, som till stor del består av kvalificerade bolag, den främsta sysselsättningskällan i ”finanscentrat” Gibraltar.

(141)

Kommissionen drar därför slutsatsen att under de omständigheter som råder i det aktuella fallet är maximinivån på 15 % selektiv och, om de övriga villkoren är uppfyllda, kan utgöra statligt stöd till de företag som omfattas av den. Den kan inte motiveras av det föreslagna skattesystemets art eller funktion. Detta påverkar inte bedömningen av förenligheten av en sådan åtgärd.

(142)

I punkt 13 i meddelandet anges att ”skatteåtgärder som är öppna för alla ekonomiska aktörer som är verksamma inom en medlemsstats territorium utgör i princip allmänna åtgärder. De måste faktiskt vara öppna för alla företag på grundval av en princip om lika tillgång och deras räckvidd får inte vara begränsad i praktiken, till exempel genom att staten gör en skönsmässig bedömning av om åtgärderna skall beviljas eller genom andra aspekter som begränsar deras effekt i praktiken. Detta villkor inkräktar emellertid inte på medlemsstaternas behörighet att välja den ekonomiska politik som de bedömer vara den mest lämpade och särskilt att fördela skattebördan mellan de olika produktionsfaktorerna på det sätt de anser vara lämpligt. Förutsatt att de tillämpas utan åtskillnad för samtliga företag och all produktion utgör följande åtgärder inte statligt stöd:

Rena skattetekniska åtgärder (till exempel fastställande av skattesatser, regler för nedskrivning och avskrivning och regler för balansering av förluster samt bestämmelser som är avsedda att undvika dubbelbeskattning eller skattflykt).

Åtgärder som syftar till att uppnå ett av den allmänna ekonomiska politikens mål genom att lätta den skattebörda som har samband med vissa produktionskostnader (till exempel forskning och utveckling, miljö, utbildning, sysselsättning).”

(143)

Utan att det påverkar bedömningarna av effekterna av reformförslagen (som helhet) i skälen 147 — 152 eller de som rör regional selektivitet i skälen 98 — 127, kan en allmän skatteplikt för löneavgifter för företag på ett fast belopp per anställd och år åtminstone under vissa omständigheter betraktas som selektiv när den tillämpas i avsaknad av ett generellt system för beskattning av bolagsvinster och ersätter ett sådant system. Detta är fallet om man beaktar de särskilda dragen i Gibraltars ekonomi och särskilt närvaron av en stor offshore-sektor utan någon skattemässig närvaro som skulle undgå varje beskattning inom ramen för det system som baseras på löneavgifter och en skatt på egendom i affärsverksamheten. Även om ett sådant system formellt är tillämpligt utan diskriminering på alla företag gynnar det i praktiken de befintliga ”undantagna bolagen” som inte har några anställda i Gibraltar. Det utgör en fördel som specifikt gynnar dessa företag som inte har någon faktisk närvaro i Gibraltar, som till följd av detta inte påförs bolagsskatt. Denna fördel är i praktiken inte öppen för alla företag på grundval av en princip om lika tillgång i den mening som avses i punkt 13 i meddelandet. I själva verket begränsas fördelens praktiska effekt till vissa företag. Dessutom utgör den löneavgift som föreslås av Gibraltar i praktiken inte en rent skatteteknisk åtgärd enligt första strecksatsen i punkt 13 i meddelandet, eftersom den inte är en teknisk anpassning av ett allmänt system, utan rör beskattningsunderlaget. I detta särskilda fall utgör undantaget inte en åtgärd som syftar till att uppnå ett av den allmänna ekonomiska politikens mål enligt andra strecksatsen i punkt 13 i meddelandet eftersom den inte minskar några produktionskostnader, utan snarare ökar arbetskostnaderna. Samma resonemang gäller även för en skatt på egendom i affärsverksamhet som tillämpas i avsaknad av ett generellt system för beskattning av bolagsvinster och ersätter ett sådant system, enligt vilket varje företags skattskyldighet fastställs till en sats som motsvarar samma fasta procentsats som för dess skattskyldighet enligt allmänna egendomsskattesatser. En sådan åtgärd gynnar också de befintliga ”undantagna bolagen” som normalt inte har någon fysisk närvaro i Gibraltar. Kommissionen konstaterar därför att under de omständigheter som råder i det aktuella fallet, och med hänsyn till närvaron av en stor offshore-ekonomi i Gibraltar, utgör det föreslagna systemet stöd på grund av dess materiella selektivitet.

(144)

Ett sådant system, som enbart grundas på antalet anställda eller på användning av egendom i affärsverksamheten i ett sammanhang där ett stort antal företag inte har några anställda eller någon egendom, har inte heller samma karaktär av ett allmänt system som beskattningen av företags vinster, var syfte är att beskatta resultaten av den ekonomiska verksamheten som helhet. Det skulle därför kunna betraktas som selektivt under de omständigheter som råder i det aktuella fallet. Denna situation måste särskiljas från ett system där löneavgifter eller en skatt på egendom i affärsverksamheten läggs på en allmän vinstskatt, vilket garanterar en bredare beskattning av alla sektorer i ekonomin, och därmed utgör en sidoaspekt i beskattningen av företag.

(145)

Spanien påpekar att bestämmelserna om registreringsavgiften är diskriminerande till förmån för icke-vinstdrivande företag. Detta är förvisso sant, men det innebär inte att diskrimineringen utgör ett statligt stöd. Som Förenade kungariket påpekar ligger skillnaden på 150 pund sterling (cirka 225 euro) i registreringsavgift mellan de två klasserna av företag långt under stödtaket (36) på 100 000 euro under en treårsperiod. Under förutsättning att alla relevanta villkor är uppfyllda utgör skillnaden i registreringsavgift därför stöd av mindre betydelse och därmed inget statligt stöd.

(146)

Spanien hävdar att avsaknaden av tilläggsskatter för andra sektorer än sektorn för finansiella tjänster och försörjningssektorn ger företag i dessa sektorer en fördel. Kommissionen delar inte denna uppfattning. Även om det kan stämma att när staten ger en identifierbar grupp av företag en fördel kan detta vid första anblicken förefalla som statligt stöd, så är detta inte fallet när staten skapar ett ogynnsamt läge. Om staten påför företag en exceptionell skattebörda, t.ex. en straffskatt, kan detta endast ge upphov till statligt stöd om det kan påvisas att det leder till en motsvarande fördel för identifierbara företag som konkurrerar med dem som missgynnas. I motsats till vad Förenade kungariket hävdar är syftet med tilläggsskatterna inte relevant vid fastställandet huruvida de ger upphov till statligt stöd. Kommissionen konstaterar emellertid att den omedelbara effekten av tilläggsskatterna i sig missgynnar de berörda företagen. Denna slutsats påverkar inte bedömningen att denna tilläggsskatt ingår i ett system som i praktiken förutser olika skattesatser för olika slags företag.

(147)

I tabell 1 redovisas uppgifter (37) för olika kategorier av företag i Gibraltar samt deras skatteplikt, mätt på vinst, enligt den föreslagna reformen. Det skall konstateras att även om skattskyldigheten för ett visst företag i vissa fall även kommer att fastställas av antalet anställda eller av användningen av egendom i affärsverksamheten, innebär den samlade effekten av de olika begränsningarna och tilläggsskatterna att olika totala skattenivåer, mätt på vinst, kommer att fastställas för olika sektorer i ekonomin.

Tabell 1: Uppgifter för företag i Gibraltar

 

 

Skattesats

 

Antal

Aktuell

Efter reformen

Alla företag (fördelning per sektor)

29 000

 

 

Finansiella tjänster

179

0–35 %

5–15 % (40)

Försörjning

23

35 %

35 %

Övriga

28 798

0–35 %

0–15 %

Alla företag (fördelning per inkomst)

29 000

 

 

Med inkomst

10 400

0–35 %

0–15 % (38)

Utan inkomst

18 600

Företag med inkomst (fördelning per status)

10 400

 

 

Ej undantagna

1 400

0–35 %

0–15 % (38)

Undantagna

9 000

0 %

0–5 % (39)  (40)

Ej undantagna med inkomst (fördelning per vinst)

1 400

 

 

Gör vinst

540

0–35 %

0–15 % (38)

Ingen vinst

500

Ej undantagna med inkomst (fördelning per status)

1 400

 

 

Kvalificerade

140

2–10 % (41)

0–15 %

Ej kvalificerade

1 260

35 % (42)

0–15 %

Företag inom försörjningssektorn

23

35 %

35 %

Undantagna med inkomst (fördelning per sektor)

9 000

 

 

Finansiella tjänster

70

0 %

5 % (39)  (40)

Icke-finansiella tjänster

8 930

0 %

0 % (39)

(148)

Av tabell 1 framgår i vilken utsträckning vissa väl definierade sektorer i Gibraltars ekonomi skulle påverkas av genomförandet av reformen i beskattningshänseende. Även om kommissionen medger att den formella åtskillnaden mellan offshore- och onshore-ekonomin kommer att undanröjas inom ramen för reformen, är syftet med jämförelsen av beskattningen att belysa det föreslagna skattesystemets inneboende selektiva karaktär. Olika typer av företag kommer att omfattas av olika skattesatser, vilket är ett ytterligare inslag som bekräftar att det föreslagna systemet medger selektiva fördelar för de sektorer som gynnas av lägre satser.

(149)

Offshore-sektorn i Gibraltar är för närvarande föremål för två parallella granskningar av statligt stöd angående undantagna bolag respektive kvalificerade bolag. I detta hänseende har kommissionen gjorde den bedömningen att genom att befria dem från skatt beviljar myndigheterna i Gibraltar statligt stöd till undantagna bolag (43). Likaledes har kommissionen i ett beslut som antogs samma dag som det aktuella ärendet slagit fast att genom att tillhandahålla en lägre beskattningsnivå jämfört med den normala bolagsskattesatsen, beviljar myndigheterna i Gibraltar statligt stöd till kvalificerade bolag (44).

(150)

Av tabell 1 framgår att om reformen genomfördes skulle undantagna bolag utanför den finansiella tjänstesektorn bibehålla en effektiv nollskattesats. Detta beror på att undantagna bolag tenderar att inte ha någon fysisk närvaro i Gibraltar. Följaktligen har de varken anställda eller använder egendom i affärsverksamheten i Gibraltar och kommer därför inte att vara skattskyldiga för varken löneavgiften eller skatten på egendom i affärsverksamhet. Deras privilegierade ställning till följd av nollbeskattning bibehålls inom ramen för reformen, som i praktiken fortsätter att bevilja dem statligt stöd. Undantagna bolag inom sektorn för finansiella tjänster kommer att åläggas en skatt på 5 % vid genomförandet av reformen. Även om de beskattas för första gången kommer emellertid deras privilegierade ställning i Gibraltars ekonomi i stort sett att upprätthållas eftersom de högst kommer att beskattas med 5 % av vinsten. Resten av Gibraltars ekonomi kommer däremot att omfattas av en maximinivå på antingen 15 % eller 35 %.

(151)

Kommissionen konstaterar att reformen förvärrar den rådande situationen där undantagna företag är mottagare av statligt stöd. Mer generellt tillhandahåller systemet olika nivåer av vinstbeskattning för olika sektorer i ekonomin och beviljar därmed en selektiv fördel till företag i de sektorer för vilka lägre skattesatser är tillämpliga. Detta är ytterligare ett skäl till att den anmälda ordningen är materiellt selektiv.

(152)

De anmälda åtgärderna inbegriper därför både regional och materiell selektivitet, det sistnämnda till följd av ett antal särskilda inslag i det föreslagna systemet och till följd av analysen av systemet som helhet.

(153)

Det beviljande av befrielser från och nedsättningar av skatt som ingående granskas i skälen 98 — 152 medför en förlust av skatteintäkter som enligt punkt 10 i meddelandet är likvärdig med förbrukning av statliga medel i form av skatteutgifter. Som bekräftats av domstolen avser detta kriterium även stöd som beviljas av medlemsstaternas regionala och lokala myndigheter (45). Argumentet att det inte föreligger något skattebortfall eftersom Förenade kungarikets skatter inte skulle vara tillämpliga på Gibraltar har redan diskuterats ovan. Av detta följer därför att fördelen beviljas av staten och med hjälp av statliga medel.

(154)

Gibraltar är en öppen marknadsekonomi. Flera av de företag som är etablerade i Gibraltar (och de grupper som de tillhör) är sannolikt verksamma inom sektorer där det förekommer handel mellan medlemsstaterna. Detta är särskilt fallet inom tjänstesektorn, där de relevanta bestämmelserna i gemenskapslagstiftningen är tillämpliga på Gibraltar fullt ut. Domstolen har vid upprepade tillfällen slagit fast att om stöd som ges med statliga medel förstärker ett företags ställning i förhållande till andra konkurrerande företag i handeln inom gemenskapen skall denna handel anses påverkas av detta stöd. I detta syfte är det inte nödvändigt att det stödmottagande företaget självt deltar i exporten. När en medlemsstat beviljar stöd till ett företag kan nämligen den inhemska produktionen upprätthållas eller öka på grund av detta, vilket leder till att möjligheterna för företag i andra medlemsstater att exportera sina produkter till denna medlemsstat minskar. Inte heller när en medlemsstat beviljar stöd till företag som är verksamma inom tjänste- och distributionssektorerna är det nödvändigt att de stödmottagande företagen själva bedriver sin verksamhet utanför medlemsstaten i fråga för att stödet skall påverka handeln mellan medlemsstaterna, särskilt när det är fråga om företag belägna nära gränsen mellan två medlemsstater. Stödets relativt obetydliga belopp eller det mottagande företagets relativt ringa storlek utesluter inte på förhand möjligheten att handeln mellan medlemsstaterna kan påverkas (46). I den mån företag i Gibraltar som är verksamma inom sektorer där det förekommer handel inom gemenskapen gynnas av detta undantag, påverkar det därför handeln mellan medlemsstaterna, snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen.

(155)

Förenade kungariket, Gibraltars regering och Spanien har alla inkommit med synpunkter om reformens förenlighet med de kriterier som fastställs i uppförandekoden och med andra internationella normer. Som Gibraltars regering påpekat påverkar det faktum att en åtgärd kvalificerats som skadlig (eller på annat sätt, vilket är fallet med reformen (47)) enligt uppförandekoden emellertid inte bedömningen av om den eventuellt kan kvalificeras som statligt stöd enligt artikel 87 i EG-fördraget. De påståenden som Spanien gjort och som Förenade kungariket tillbakavisat i fråga om skatteflykt och penningtvätt är inte heller, vilket Förenade kungariket påpekar, relevanta för undersökningen om statligt stöd.

(156)

Kommissionen avvisar kommentaren från Gibraltars regering om att kommissionen i sin handläggning av statligt stöd inte har iakttagit principen om lika behandling. Inga särskilda bevis har åberopats för att stödja detta påstående. Vid granskning av eventuellt statligt stöd enligt artikel 87 i EG-fördraget måste kommissionen under alla omständigheter bedöma varje åtgärd från fall till fall. Även om Gibraltars regering antyder att ärendet bör handläggas med stöd av artiklarna 95 — 97 i EG-fördraget, konstaterar kommissionen att punkt 15 i meddelandet måste läsas i anslutning till punkt 6 i vilken det tydligt hänvisas till olika handläggningsförfaranden när det gäller de effekter som allmänna skatteåtgärder kan ha i medlemsstaterna. Detta påstående innehåller ett underförstått krav att Gibraltar i sig skall behandlas som en medlemsstat, på samma sätt som Ålands landskapsstyrelse hävdar att åtgärder i fråga om direkt beskattning som vidtas av autonomier skall bedömas som om samma åtgärder införts i en medlemsstat. Ett sådant påstående saknar emellertid grund i EG-fördraget.

(157)

Varken Förenade kungariket eller Gibraltars regering har försökt argumentera att om reformen skulle utgöra stöd kan den betraktas som förenlig med den gemensamma marknaden. Kommissionen vidhåller således den ståndpunkt den framfört i sin bedömning av förenlighet i inledandet av förfarandet. Denna bedömning upprepas och förtydligas på följande sätt.

(158)

Inget av undantagen i artikel 87.2 i EG-fördraget är tillämpligt i detta fall eftersom reformen inte främjar de syften som förtecknas i den bestämmelsen.

(159)

Enligt artikel 87.3 a anses stöd för att främja den ekonomiska utvecklingen i regioner där levnadsstandarden är onormalt låg eller där det råder allvarlig brist på sysselsättning förenligt med den gemensamma marknaden. Sådana områden fastställs i Förenade kungarikets regionalstödskarta för perioden 2000 — 2006, antagen av kommissionen enligt statligt stöd nr N 265/2000 (48). Eftersom Gibraltar inte utgör en sådan region är denna bestämmelse inte tillämplig.

(160)

När det gäller de undantag som fastställs i artikel 87.3 b och d syftar reformen varken till att främja genomförandet av ett viktigt projekt av gemensamt europeiskt intresse, att avhjälpa en allvarlig störning i Förenade kungarikets ekonomi, eller att främja kultur eller bevara kulturarvet.

(161)

Slutligen är det nödvändigt att undersöka om reformen skulle kunna omfattas av det undantag som fastställs i artikel 87.3 c om att stöd för att underlätta utveckling av vissa näringsverksamheter eller vissa regioner, när det inte påverkar handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset, kan anses förenligt med den gemensamma marknaden.

(162)

De inslag i reformen som bedömts ge upphov till en fördel och reformen som helhet jämförd med systemet för bolagsbeskattning i Förenade kungariket befriar de berörda företagen från avgifter som normalt skulle belasta deras budget i samband med den normala affärsverksamheten. Denna skattelättnad är varken kopplad till investeringar eller skapandet av sysselsättning och utgör därför driftsstöd, vars fördelar kommer att upphöra när stödet dras tillbaka. Enligt kommissionens fasta praxis anses det inte att denna typ av stöd underlättar viss ekonomisk verksamhet eller vissa ekonomiska regioner. Dessutom ingår inte Gibraltar i regionalstödskartan för Förenade kungariket (49).

VII.   SLUTSATSER

(163)

Kommissionen konstaterar att reformen utgör en statlig stödordning enligt artikel 87.1 i EG-fördraget. Inget av undantagen i artikel 87.2 eller artikel 87.3 är tillämpligt. Förenade kungariket får därför inte godkännande att genomföra reformen.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

De förslag som Förenade kungariket anmält angående reformen av systemet för bolagsbeskattning i Gibraltar utgör en statlig stödordning som är oförenlig med den gemensamma marknaden.

Förslagen får därför inte genomföras.

Artikel 2

Detta beslut riktar sig till Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland.

Utfärdat i Bryssel den 30 mars 2004.

På kommissionens vägnar

Mario MONTI

Ledamot av kommissionen


(1)  EGT C 300, 4.12.2002, s. 2.

(2)  Se fotnot 1.

(3)  EGT C 2, 6.1.1998, s. 1.

(4)  Godkänd av OECD:s råd den 9 april 1998.

(5)  EGT C 384, 10.12.1998, s. 3.

(6)  Förslag till avgörande i de förenade målen C-400/97, C-401/97 och C-402/97, REG 2000, s. I — 1073.

(7)  Dom i de förenade målen T-92/00 och T-103/00, REG 2002, s. II — 1385, punkt 27.

(8)  Se skälen 33 — 57.

(9)  Offentliggjorda i oktober 2001 respektive den 22 november 2002.

(10)  Offentligt åtagande den 27 februari 2002.

(11)  Rapport från uppförandekodgruppen (företagsbeskattning) till Ekofinrådet den 4 december 2001 (14467/01 — FISC 249, 27.11.2001).

(12)  Se fotnot 7.

(13)  Se fotnot 1.

(14)  Detta undantag fastställdes av domstolen i mål 173/73, Rec. 1974, s. 709.

(15)  Dom i de förenade målen C-400/97, C-401/97 och C-402/97, REG 2000, s. I-1073.

(16)  Kommissionens beslut av den 13 februari 2001, N 147 A/2000 France (Loi d'orientation pour l'Outre-mer) och domen i mål 248/84, Tyskland mot kommissionen, Rec. 1987, s. 4013.

(17)  Dom i de förenade målen T-127/99, T-129/99 och T-148/99, Diputación Foral de Álava m.fl. mot kommissionen, s. 142.

(18)  FATF Offshore Group of Banking Supervisors, Mutual Evaluation Report (november 2002), s. 29.

(19)  IMF:s rapport (oktober 2001) ”Gibraltar: Assessment of the Regulation and Supervision of Financial Services”, punkt 9.

(20)  Se fotnot 1.

(21)  Se särskilt kommissionens beslut 93/337/EEG av den 10 maj 1993 om en ordning för investeringsstöd i form av skattelättnader i Baskien (EGT L 134, 3.6.1993, s. 25).

(22)  Förslag till avgörande av generaladvokat Saggio i de förenade målen C-400/97, C-401/97 och C-402/97, REG 2000, s. I — 1073.

(23)  När det gäller åtgärder som antagits av de centrala myndigheterna, se särskilt kommissionens beslut av den 21 maj 1997, stöd N 847/96, om upprättande av prioriterade områden i den yttersta periferin samt genomförande av ekonomiska utvecklingsåtgärder i de franska utomeuropeiska departementen (EGT C 245, 12.8.1997), kommissionens beslut av den 16 december 1997, stöd N 144/A/96, om regionala stödordningar till investeringar och till drift som ändrar den ekonomiska och fiskala ordningen på Kanarieöarna (EGT C 65, 28.2.1998) och kommissionens beslut 2002/780/EG av den 28 februari 2001 om stödordningen Investeringsbidrag 1999 (Investitionszulage 1999), som Tyskland planerar att genomföra till förmån för vissa företag i de nya delstaterna, inklusive Berlin (EGT L 282, 19.10.2002, s. 15). Se även kommissionens beslut 98/476/EG av den 21 januari 1998 om skattelättnader på grundval av § 52.8 i den tyska lagen om inkomstskatt (Einkommensteuergesetz) (EGT L 212, 30.7.1998, s. 50) som var föremål för domstolens dom av den 19 september 2000 i mål C-156/98, Tyskland mot kommissionen, REG 2000, s. I — 6857. När det gäller åtgärder som beviljats av regionala myndigheter, se kommissionens beslut 93/337/EEG av den 10 maj 1993 om en ordning för investeringsstöd i form av skattelättnader i Baskien och kommissionens beslut 2003/442/EG av den 11 december 2002 om nedsättning av inkomstskattesatserna i ordningen för att anpassa det nationella skattesystemet till de speciella förhållandena i den autonoma regionen Azorerna (EUT L 150, 18.6.2003, s. 52).

(24)  Dom i mål 173/73, Italien mot kommissionen, Rec. 1974, s. 713, dom i mål 323/82, Intermills mot kommissionen, Rec. 1984, s. 3809, och dom i mål C-248/84, Tyskland mot kommissionen, Rec. 1987, s. 4013.

(25)  Enligt ovan.

(26)  Se domstolens dom i de förenade målen T-127/99, T-129/99 och T-148/99, Territorio Histórico de Álava m.fl. mot kommissionen, REG 2002, s. II — 1275, punkt 237.

(27)  Se till exempel kommissionens beslut 2000/795/EG av den 22 december 1999 om det statliga stöd som Spanien har genomfört till förmån för Ramondín SA och Ramondín Cápsulas SA (EGT L 318, 16.12.2000, s. 36).

(28)  Se domen i de förenade målen T-92/00 och T-103/00, enligt ovan, avseende beslut 2000/795/EG.

(29)  Se särskilt kommissionens beslut 2003/28/EG av den 20 december 2001 om den stödordning som Spanien genomförde 1993 till förmån för vissa nystartade företag i Álava (Spanien) (EGT L 17, 22.1.2003, s. 20), kommissionens beslut 2003/86/EC av den 20 december 2001 om den stödordning som Spanien genomförde 1993 till förmån för vissa nystartade företag i Biscaya (Spanien) (EUT L 40, 14.2.2003, s. 11) och kommissionens beslut 2003/192/EG av den 20 december 2001 om den stödordning som Spanien genomförde 1993 till förmån för vissa nystartade företag i Guipúzcoa (Spanien) (EUT L 77, 24.3.2003, s. 1).

(30)  Se beslut 2003/442/EG enligt ovan.

(31)  Dom i målen C-351/98, Spanien mot kommissionen, REG 2002, s. I — 8031, punkt 44, och C-409/00, Spanien mot kommissionen, REG 2003, s. I — 1487, punkt 56.

(32)  Dom av den 29 januari 2004 i mål C-218/02, kommissionen mot Förenade kungariket, ännu ej offentliggjord, punkt 15 i domskälen och punkt 1 i domslutet.

(33)  Dom i mål 248/84, Tyskland mot kommissionen, Rec. 1987, s. 4013, punkt 17.

(34)  På webbplatsen för Gibraltars regering (www.gibraltar.gov.gi) anges att lönerna i Gibraltar i stort sett motsvarar lönerna i Förenade kungariket. Genomsnittslönen för en heltidsanställd i Förenade kungariket uppgår till cirka 24 000 pund sterling (källa: New Earnings Survey 2002, http://www.statistics.gov.uk/pdfdir/nes1002.pdf). Arbetsgivarnas arbetskostnader omfattar andra kostnader (t.ex. socialförsäkringsavgifter).

(35)  Pressmeddelande 008/2003 från Gibraltars regering av den 14 januari 2003.

(36)  Se kommissionens förordning (EG) nr 69/2001 om stöd av mindre betydelse (EGT L 10, 13.1.2001, s. 30).

(37)  Uppgifterna om antalet företag är ungefärliga. Källa: Informationen har lämnats av Förenade kungariket och Gibraltar under denna granskning och granskningarna angående undantagna och kvalificerade bolag.

(38)  Under antagande att tilläggsskatten för finansiella tjänster fastställs till 5 %.

(39)  Bortsett från företag inom försörjningssektorn, som skulle beskattas med 35 %.

(40)  Under antagande att undantagna bolag inte har någon fysisk närvaro i Gibraltar och därför inte skulle vara skattskyldiga för löneavgifter eller skatt på egendom i affärsverksamhet.

(41)  Majoriteten av kvalificerade bolag. Några få har skattesatser utanför denna intervall.

(42)  Under antagande att de beskattas till den hela, normala bolagsskattesatsen.

(43)  Mål E7/2002, förslag till lämpliga åtgärder genom skrivelse K(2002) 4481, slutlig, av den 27 november 2002.

(44)  Dom i mål C-52/2001.

(45)  Dom i mål 284/84, Tyskland mot kommissionen, Rec. 1987, s. 4013, punkt 17.

(46)  Se domarna i målen 730/79, Philip Morris mot kommissionen, Rec. 1980, s. 2671, 142/87, Belgien mot kommissionen, Rec. 1990, s. I — 959, de förenade målen C-278/92, C-279/92 och C-280/92, Spanien mot kommissionen, Rec. 1994, s. I — 4103, punkterna 40 — 42, och mål C-310/99, Italien mot kommissionen, REG 2002, s. I — 2289, punkterna 84 — 86.

(47)  Se slutsatserna från Ekofinrådets möte den 3 juni 2003.

(48)  EGT C 272, 23.9.2000, s. 43.

(49)  Se fotnot 43.


2.4.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 85/27


KOMMISSIONENS BESLUT

av den 20 april 2004

om det stöd som Frankrike utbetalat till förmån för Coopérative d'exportation du livre français (CELF)

[delgivet med nr K(2004) 1361]

(Endast den franska texten är giltig)

(Text av betydelse för EES)

(2005/262/EG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR FATTAT DETTA BESLUT

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 88.2 första stycket i detta,

med beaktande av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, särskilt artikel 62.1 a i detta,

efter att i enlighet med nämnda artiklar ha gett berörda parter tillfälle att yttra sig (1) och med beaktande av deras synpunkter, samt

av följande skäl:

I.   FÖRFARANDE

(1)

Genom en dom av den 28 februari 2002 (2) upphävde förstainstansrätten artikel 1 sista meningen i kommissionens beslut 1999/133/EG av den 10 juni 1998 om statligt stöd till förmån för la Coopérative d'exportation du livre français (CELF) (3), där den hade föreskrivit följande:

Det stöd som har beviljats CELF för expedieringen av små beställningar av franskspråkiga böcker utgör ett statligt stöd i den mening som avses i artikel 92 i EG-fördraget. Eftersom den franska regeringen har underlåtit att anmäla detta stöd till kommissionen innan det betalades ut, var stödet olagligt. Stödet är dock förenligt med den gemensamma marknaden eftersom det uppfyller villkoren för att kunna omfattas av det undantag som anges i artikel 92 d i fördraget. (4)

(2)

Denna dom följde på ett utdraget förfarande vars huvudetapper beskrivs nedan.

A.   FÖRFARANDETS FÖRSTA ETAPP

(3)

Genom en skrivelse av den 20 mars 1992 uppmärksammade SIDE, som beskriver sig som ”ett franskt företag som verkar på marknaden för bokexport, och som är utsatt för konkurrens från ett förlagskooperativ som åtnjuter statligt stöd” (5), kommissionen på stödåtgärder till marknadsföring, transport och försäljning som de franska myndigheterna beviljat CELF. Detta stöd skulle i strid mot bestämmelserna i artikel 93 (numera artikel 88) i fördraget inte ha föranmälts till kommissionen.

(4)

Genom en skrivelse av den 2 april 1992 påminde kommissionen de franska myndigheterna om att varje förslag om att inrätta eller ändra en stödordning skall förhandsanmälas till kommissionen och begärde information om karaktären hos och syftet med de stödåtgärder som SIDE påtalat.

(5)

Genom en skrivelse av den 29 juni 1992 bekräftade de franska myndigheterna att CELF fick stöd. De preciserade att dessa åtgärder syftade till att sprida kännedom om den franska litteraturen och det franska språket i icke franskspråkiga länder och att CELF dessutom förvaltade tre projekt för punktvist stöd som också syftade till att göra det lättare för avlägsna läsare att få tillgång till franska böcker.

(6)

Den 7 augusti skickade kommissionen en skrivelse till SIDE där den bekräftade att CELF fick stöd, klargjorde stödets syfte och uppgav att åtgärderna inte hade anmälts. Den uppgav emellertid också att det påtalade stödet inte verkade vara av det slag att det påverkade handeln mellan medlemsstaterna. Mot denna bakgrund uppmanades SIDE att inkomma med sina synpunkter.

(7)

Genom en skrivelse av den 7 september 1992 underrättade SIDE kommissionen om att företaget tänkte påtala åtgärdernas diskriminerande karaktär (6) och de därav följande effekterna på handeln mellan medlemsstaterna, men utan att bestrida det kulturella mål som kulturministeriet eftersträvar genom att sprida det franska språket och den franska litteraturen.

(8)

Efter att ha granskat åtgärderna gick kommissionen inte på SIDE:s linje, utan ansåg i sitt beslut av den 18 maj 1993 (7) att det undantag som anges i artikel 92.3 c i fördraget (numera artikel 87.3 d) var tillämpligt på åtgärderna med tanke på de särskilda konkurrensförhållandena inom bokbranschen och på den aktuella stödordningens kulturella syfte.

(9)

Genom en framställning av den 2 augusti 1993 väckte SIDE talan om ogiltigförklaring av detta beslut hos förstainstansrätten. Genom ett beslut av den 18 september 1995 (8) gav förstainstansrätten SIDE delvis rätt genom att upphäva kommissionens beslut av den 18 maj 1993 vad gäller vissa åtgärder till förmån för små beställningar.

(10)

För övrigt godkände förstainstansrätten följande tre stödprojekt som CELF förvaltar för statens räkning:

a)

Stöd för lufttransport eller luftpost.

b)

Programmet ”Page à Page” (9) (stöd till spridning av böcker på franska i Central- och Östeuropa).

c)

Programmet ”Plus” (universitetslitteratur på franska till studenter i Afrika söder om Sahara).

(11)

Förstainstansrätten ansåg att kommissionen hade fått tillräcklig information om de tre stödprojekten för att slå fast att deras inverkan på konkurrensen och handeln mellan medlemsstaterna var försumbar. Rätten erinrade bland annat om att det var möjligt för alla aktörer som uppfyllde de särskilda villkor som fastställts för dessa projekt att ansöka om bidrag hos CELF. Den preciserade att sökanden inte hade kommit med några upplysningar som visade att beviljandet av stöd genom dessa tre stödprojekt kunde påverka handeln mellan medlemsstaterna.

(12)

Förstainstansrätten konstaterade att kommissionen kunde fatta ett förmånligt beslut avseende de tre stödprojekt som CELF förvaltade och att sökandens argumentation inte kunde godtas då den saknade grund.

(13)

För övrigt anförde förstainstansrätten att ”Vad gäller frågan om det omtvistade stödets syfte var av kulturell natur är parterna överens om att det ändamål som den franska regeringen strävar efter att uppnå är en spridning av det franska språket och den franska litteraturen”. Rätten fann även att de upplysningar som kommissionen hade då den fattade sitt beslut den 18 maj 1993 — inbegripet de som fanns i skrivelsen av den 7 september 1992 från SIDE:s rådgivare — stödde kommissionens bedömning att detta faktiskt var ändamålet och att det var riktigt. Under dessa omständigheter fastställde förstainstansrätten att bedömningen av syftet med det omtvistade stödet inte innebar några särskilda svårigheter för kommissionen och att det inte var nödvändigt för den att erhålla andra upplysningar för att kunna bekräfta att syftet var av kulturell natur.

(14)

Däremot ansåg rätten att kommissionen vad gäller det stöd som beviljats uteslutande till CELF för små beställningar borde ha företagit en ingående undersökning av konkurrensvillkoren inom den berörda sektorn innan den fattade beslut om huruvida detta stöd var förenligt med den gemensamma marknaden.

(15)

Rätten konstaterade (i punkt 76 i domen) att kommissionen borde ha inlett det kontradiktoriska förfarandet i enlighet med artikel 93.2 (numera artikel 87.2) i fördraget ”i den mån som det rör det stöd som beviljats uteslutande till CELF för att kompensera den merkostnad som uppstår då man expedierar mindre beställningar på böcker på franska som gjorts av bokhandlare i utlandet”.

B.   FÖRFARANDETS ANDRA ETAPP

(16)

Genom en skrivelse av den 30 juli 1996 beslutade kommissionen i enlighet med förstainstansrättens beslut av den 18 september 1995 att inleda ett formellt granskningsförfarande i fråga om de aktuella stödåtgärderna. Kommissionens beslut offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning  (10). Berörda tredje parter, som uppmanats att inkomma med sina synpunkter till kommissionen, inkom med sina kommentarer under december 1996 och januari 1997.

(17)

Efter detta utredningsarbete antog kommissionen ett nytt positivt beslut, det vill säga beslut 1999/133/EG.

(18)

Genom en framställning av den 28 september 1998 begärde SIDE att förstainstansrätten skulle ogiltigförklara artikel 1 sista meningen i beslut 1999/133/EG.

(19)

SIDE anförde följande sju grunder till stöd för sin talan om ogiltigförklaring:

a)

Fel i förfarandet.

b)

Bristande motivering.

c)

Felaktiga faktiska omständigheter.

d)

Uppenbart oriktiga bedömningar.

e)

Överträdelse av principen om icke-diskriminering.

f)

Överträdelse av artikel 92.3 d (numera artikel 87.3 d) i fördraget.

g)

Det omtvistade beslutet är oförenlig med artiklarna 85 och 86 (numera artiklarna 81 och 82) i fördraget.

(20)

Genom ett beslut av den 28 februari 2002 upphävde förstainstansrätten artikel 1 sista meningen i nämnda beslut med anledning av den uppenbart oriktiga bedömningen, utan att den ansåg det vara nödvändigt att analysera övriga grunder för talan.

(21)

Förstainstansrätten påminde om de principer som följer av gemenskapens rättspraxis i fråga om utbytbarheten mellan olika produkter och ansåg att kommissionen borde ha gjort den undersökning som krävs för att få fram relevant information i syfte att skilja mellan marknaden för exportförmedling och marknaden för export av böcker på franska i allmänhet.

(22)

Rätten konstaterade att kommissionen genom att inte göra denna kontroll gjorde en uppenbart oriktig bedömning genom att välja marknaden för export av böcker på franska i allmänhet som referensmarknad, trots att det stod klart att det omtvistade stödet bara var riktat till exportombud.

(23)

Rätten konstaterade att kommissionen under dessa förhållanden inte kunde bedöma det omtvistade stödets verkliga inverkan på konkurrensen på den relevanta marknaden och ogiltigförklarade följaktligen artikel 1 sista meningen i beslut 1999/133/EG på denna grund.

(24)

De franska myndigheterna väckte den 8 september 1998 talan om ogiltigförklaring vid EG-domstolen av beslut 1999/133/EG för att kommissionen inte hade tillämpat artikel 90.2 (numera artikel 86.2) i fördraget. Enligt Frankrike syftade det omtvistade stödet i själva verket till att kompensera för kostnaderna för en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse som CELF anförtrotts av kulturministeriet att tillhandahålla.

(25)

Den franska regeringen anförde att det framgår av artikel 92 samt artikel 93.2 och 93.3 (numera artikel 87 samt artikel 88.2 och 88.3) i fördraget att ett nytt stöd, till skillnad från ett redan existerande stöd, inte kan utbetalas innan det har befunnits vara förenligt med den gemensamma marknaden, förutom då det företag som uppbär stödet kan omfattas av det undantag från konkurrensreglerna som återfinns i artikel 90.2 i fördraget. Frankrike yrkade att kravet på uppskjutande med nödvändighet och automatiskt inte är tillämpligt på stöd till företag som anförtrotts att tillhandahålla sådana tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.

(26)

I sin dom av den 22 juni 2000 (11) avfärdade EG-domstolen Frankrikes argument utan att pröva den grund som angivits för talan efter att ha erinrat om betydelsen av den kontrollmekanism som införts genom den sista meningen i artikel 93.3 (numera artikel 88.3) i fördraget. Domstolen uppgav att det förhållandet att en medlemsstat gör bedömningen att stödåtgärden är förenlig med den gemensamma marknaden inte innebär att staten i fråga ”skulle ha rätt att frångå de tydliga bestämmelserna i artikel 93 i fördraget”.

(27)

Följaktligen ogillade domstolens Frankrikes talan och bekräftade att kravet på föregående underrättelse och den uppskjutande effekt som detta medför gäller utan åtskillnad, vilket innebär att det faktum att det rör sig om ett stöd som kan förmodas omfattas av bestämmelserna i artikel 86 i fördraget inte påverkar kravet på underrättelse.

(28)

Slutligen gav SIDE genom en skrivelse av den 5 oktober 1999 in ett klagomål till kommissionen mot CELF för att företaget tillämpar avtal och missbrukar en dominerande ställning på grundval av bestämmelserna i artiklarna 81 och 82 i fördraget. SIDE åberopade även Frankrikes ansvar enligt artikel 10 i fördraget genom att ha främjat dessa konkurrensbegränsande åtgärder.

(29)

Detta ärende behandlas separat av de avdelningar inom kommissionen som är behöriga på området.

C.   FÖRFARANDETS TREDJE ETAPP

(30)

Efter det att beslut 1999/133/EG delvis ogiltigförklarats begärde kommissionen genom två skrivelser av den 14 juni 2002 att de franska myndigheterna respektive SIDE skulle yttra sig om motiven för ogiltigförklaringen av beslutet, särskilt om de förhållanden som avsåg den relevanta marknaden.

(31)

De franska myndigheterna uppmanades att särskilt kommentera hur CELF:s utbud skiljer sig från övriga marknadsaktörers utbud, däribland SIDE:s.

(32)

SIDE uppmanades att särskilt kommentera begreppet små beställningar och redogöra för hur dess utbud eventuellt skulle skilja sig från CELF:s och övriga marknadsaktörers utbud.

(33)

Genom en skrivelse av den 8 juli 2002 begärde SIDE en förlängd tidsfrist för att inkomma med sitt svar, vilket företaget beviljades genom en skrivelse av den 25 juli 2002. De franska myndigheterna, som skulle sammanträda med kommissionen den 17 juli 2002, begärde också en förlängd tidsfrist för att inkomma med sitt svar genom en skrivelse av den 10 juli 2002. Frankrike beviljades en förlängd tidsfrist genom en skrivelse av den 1 augusti 2002.

(34)

SIDE skickade sitt svar till kommissionen i en skrivelse av den 12 augusti 2002. De franska myndigheterna skickade sitt svar i en skrivelse av den 17 september 2002.

(35)

Efter att genom en skrivelse av den 19 september 2002 ha uppmanat SIDE att uppge huruvida dess svar innehöll konfidentiella uppgifter och fått ett nekande svar den 30 september 2002, skickade kommissionen genom en skrivelse av den 17 oktober 2002 SIDE:s svar med bilagor till de franska myndigheterna för kommentarer. Samtidigt ställde kommissionen en rad nya kompletterande frågor till de franska myndigheterna.

(36)

Genom en skrivelse av den 30 oktober 2002 ställde kommissionen även en rad kompletterande frågor till SIDE, som företaget svarade på genom skrivelser av den 31 oktober 2002 och den 9 december 2002. Efter kommissionens begäran av den 16 december 2002 underrättade SIDE, i en skrivelse av den 23 december 2002, kommissionen om att dess svar inte innehöll några konfidentiella uppgifter och att de kunde skickas till de franska myndigheterna för kommentarer.

(37)

Eftersom de franska myndigheterna inte hade svarat inom uppsatt tidsfrist tvingades kommissionen under tiden att skicka dem en påminnelse genom en skrivelse av den 27 november 2002. Genom en skrivelse av den 19 december 2002 riktade de franska myndigheterna en begäran om en ytterligare förlängning av tidsfristen till kommissionen.

(38)

Den 9 januari 2003 skickade kommissionen SIDE:s svar av den 23 december 2002 till de franska myndigheterna för att inhämta deras synpunkter. Genom en skrivelse av den 17 januari 2003 besvarade de franska myndigheterna kommissionens frågor av den 17 oktober 2002.

(39)

Genom en skrivelse av den 4 februari 2003 begärde de franska myndigheterna en ytterligare förlängning av tidsfristen avseende kommissionens begäran om synpunkter på SIDE:s andra svar av den 23 december 2002. Kommissionen godkände delvis denna begäran genom en skrivelse av den 11 februari 2002. De franska myndigheterna skickade sitt svar till kommissionen genom en skrivelse av den 11 mars 2003.

(40)

Under tiden togs SIDE på företagets begäran emot av kommissionen, där företaget vid ett sammanträde som hölls den 4 mars 2003 kunde redogöra för sin syn på ärendet sedan dess början.

II.   BESKRIVNING AV ÅTGÄRDERNA: STÖD SOM SYFTAR TILL ATT FORTSÄTTA EN VERKSAMHET SOM DELVIS INTE ÄR LÖNSAM

(41)

Kulturministeriet beslutade 1980 i enlighet med den franska regeringens allmänna politiska riktlinjer för främjande av böcker och litteratur på franska att bevilja stöd till exportombud som tar emot alla slags beställningar oavsett deras belopp och lönsamhet. Dessa åtgärder hade genomförts för att avhjälpa bristerna på marknaden och främja en fortsatt verksamhet avseende ”små olönsamma beställningar” på marknaden för exportförmedling.

(42)

De franska myndigheterna förklarar att små bokhandlare i områden som i huvudsak inte är franskspråkiga, som ibland är svåra att nå och/eller avlägset belägna, hade stora problem att få dessa böcker levererade eftersom deras beställningar inte kunde tillgodoses av de traditionella distributionskanalerna när antalet beställda verk var otillräckligt eller när enhetspriset på de beställda böckerna inte var tillräckligt högt för att leveranserna skulle bli lönsamma.

(43)

Det aktuella driftsstödet syftade till att uppmuntra företagen att leverera till sådana kunder (bokhandlare och inte slutkonsumenter) som inte kunde betjänas inom ramen för en ”normal” affärsförbindelse, som enbart grundar sig på lönsamhet.

(44)

Det aktuella stödet syftade sålunda till att göra det möjligt för exportombuden att expediera alla beställningar från bokhandlare i områden i utlandet som i huvudsak inte är franskspråkiga oavsett beställningarnas belopp, lönsamhet och destination. Målet var att inom ramen för den franska politiken för främjande av kulturell mångfald säkerställa en optimal distribution av böcker på franska och därmed att främja spridningen av franskspråkig litteratur i hela världen.

(45)

Den stödordning som de franska myndigheterna valt, och som kallades programmet för små beställningar (Programme petites commandes), bestod i att ge driftsstöd i syfte att kompensera den merkostnad som uppstår då man expedierar mindre beställningar till ett belopp på högst 500 franska franc (cirka 76 euro).

(46)

Man hade också planerat två andra finansieringssystem som bestod i att ge direkt stöd till bokhandlarna eller förläggarna, men dessa alternativa lösningar hade till slut förkastats eftersom de franska myndigheterna bedömde att de var mindre effektiva eller mer kostsamma. Det system som SIDE ifrågasätter tycktes i myndigheternas ögon vara mest rationellt i ekonomiskt hänseende och erbjuda den säkraste användningen av offentliga medel.

(47)

Enligt programmet för små beställningar skall företag som får stöd lämna kulturministeriets direktorat för litteratur och läsning alla upplysningar om sin allmänna verksamhet (total omsättning, räkenskaper, preliminära budgetar, kopior av de beslut som godkänner dessa uppgifter, i förekommande fall en rapport från företagets revisor, samt en sammanställning av sina löner) liksom alla handlingar som avser den understödda verksamheten, bland annat en redovisning av hur stödet använts, och som styrker att de tjänster som låg till grund för det stöd som tilldelades under föregående år verkligen tillhandahölls.

(48)

I praktiken har ett enda företag, nämligen CELF, fått stöd genom programmet för små beställningar. Företaget skall varje år styrka de merkostnader som uppstått när man har expedierat mindre beställningar som stöd för sin begäran om stöd för kommande år (12).

(49)

Rent konkret betalas en fjärdedel av det stöd som beviljats under det föregående året ut i början av året, medan återstoden betalas ut under kommande höst efter det att myndigheterna har granskat det understödda företagets preliminära budget och de avvikelser som konstaterats under räkenskapsårets första del.

(50)

Man hade kommit överens om att i den händelse att stödet inte utnyttjats helt, så skulle resterande belopp dras av från det stöd som planerades för följande år.

(51)

Det bör preciseras att stödet avskaffades 2002 (se bilaga I, tabellen över hur stödet utvecklats sedan 1980, i euro).

III.   SYNPUNKTER FRÅN SIDE OCH BERÖRDA TREDJE PARTER

A.   MOTIV BAKOM SIDE:s ÅTGÄRD

(52)

SIDE (13) har enligt artikel 2 i sina stadgar följande ändamål: ”Att i Frankrike och utomlands sälja och ge ut böcker, tidningar och tidskrifter samt alla andra tänkbara kulturella produkter, att bilda eller förvärva och driva affärsrörelser av detta slag och mer allmänt industriell, kommersiell eller finansiell verksamhet, som inbegriper både lös och fast egendom, som direkt eller indirekt är kopplad till bolagsändamålet eller som kan tänkas underlätta bolagets utvidgning eller utveckling.”

(53)

Genom en skrivelse av den 20 mars 1992 inkom SIDE med ett klagomål till kommissionen (14) efter det att kulturministeriet vägrat att bevilja företaget det stöd som beskrivs i del II.

(54)

SIDE begärde i huvudsak att kommissionen skulle fatta ett beslut som kunde få ett slut på de snedvridningar av konkurrensen som drabbade företaget på marknaden för export av böcker på franska, och som berodde på det stöd som enbart beviljades CELF.

(55)

SIDE uppgav att företaget hade vägrat att ta emot det omtvistade stödet som man erbjudits av kulturministeriet i samband med ett sammanträde som hölls den 26 september 1996. SIDE förklarar att man inte kunde godta detta senkomna erbjudande, som råkade sammanfalla med förstainstansrättens beslut av den 18 september 1995. Företaget preciserar att det inte ville delta i ett program vars förenlighet med gemenskapslagstiftningen kunde komma att ifrågasättas av kommissionen och att man dessutom hade fått detta erbjudande enbart för att företaget skulle förbinda sig att avsluta det förfarande som det självt hade initierat.

(56)

Dessutom uppger sig SIDE vara övertygat om att verksamheten som exportombud inte kräver något stöd. Företaget bestrider följaktligen nyttan med programmet för små beställningar. Det avvisar emellertid inte möjligheten att i framtiden delta i programmet ”så att dess verksamhet kan bedrivas under rättvisa konkurrensvillkor”, men bara om de franska myndigheterna inför en stödordning som otvetydigt är förenlig med bestämmelserna i fördraget.

(57)

SIDE uppger att ”man på marknaden för exportförmedling betraktar aktörer vars omsättning i huvudsak avser mellanhänder, såsom bokhandlare, och inte slutanvändare som ’allmänna’ exportörer”. I SIDE:s ögon är CELF och SIDE de enda allmänna exportombuden. Företaget preciserar att det också finns exportbokhandlare som säljer direkt till slutkonsumenterna.

(58)

Vid ett sammanträde med kommissionen den 4 mars 2003 uppgav SIDE för kommissionen att företaget främst verkade i Västeuropa. CELF är också verksamt på marknaderna i Östeuropa, om än inte inom ramen för programmet ”À l'Est de l'Europe” (15), som företaget omfattas av. SIDE verkar även i Nordamerika och Sydöstasien. Företaget verkade också i Argentina innan landet drabbades av den nuvarande ekonomiska krisen. SIDE preciserar att företaget inte har någon önskan att verka i Afrika eftersom det är ont om intresserade kunder framför allt i Afrika söder om Sahara. Det verkar heller inte i områden som inte omfattas av COFACE (16).

(59)

SIDE bestrider de franska myndigheternas påstående att stora beställningar skulle vara lönsamma medan ”små beställningar” inte skulle vara det, vilket skulle motivera att de måste subventioneras för att expedieras. Företaget tillägger slutligen att de små beställningarna på det hela taget är mer lönsamma att expediera än större beställningar.

(60)

SIDE preciserar att begreppen ”små beställningar” och ”lönsamhetströsklar” utgör argument som den franska regeringen använder för att försöka motivera det driftsstöd som särskilt ges till CELF under sken av att utgöra stöd till expedieringen av små utländska beställningar av franska böcker, fast det i själva verket helt enkelt handlar om ett driftsstöd.

(61)

SIDE hävdar att det inte finns någon lönsamhetströskel för den aktuella verksamhetstypen. Företaget preciserar att man naturligtvis kan uppnå stordriftsfördelar när flera exemplar av samma verk beställs på samma gång. Det är av detta skäl som SIDE i sitt rabattsystem erbjuder en ytterligare rabatt på 5 procent för varje titel som beställs i minst tio exemplar.

(62)

SIDE uppger att alla beställningar medför samma expeditionskostnad och lönsamhet eftersom det bara är det antal poster som registreras av en person under en dag och antalet böcker per beställningspost som har någon betydelse. Man preciserar att totalbeloppet per faktura saknar betydelse för värderingen av kostnaden för tjänsten. Företaget förklarar att det tar samma tid för en person att registrera tusen beställda beställningsposter oavsett om beställningen från en kund innehåller två eller hundra poster. Den enda skillnaden består i att denna person måste identifiera den kund som varje beställning avser, vilket bara tar några sekunder. Den omsättning som uppnås under en viss tid beror sålunda inte på antalet kunder, utan bara på det antal poster som registreras under denna tid.

(63)

SIDE uppger också att företaget precis som CELF godtar alla beställningar man får oavsett deras belopp. Det enda urvalskriteriet som SIDE tillämpar utgörs av kundens solvens.

(64)

SIDE preciserar dock att vissa beställningar kan innehålla verk som inte är katalogiserade, vilket medför särskilda eftersökningar. Denna typ av beställningar svarar för cirka 4,5 procent av företagets verksamhet.

(65)

SIDE anser att därför att det stöd som CELF får för att expediera små beställningar gör det möjligt för CELF att erbjuda sina kunder särskilt förmånliga rabatter, vilket SIDE inte kan erbjuda.

(66)

Förutom att bestrida själva principen att det skulle förekomma merkostnader som motiverar det aktuella stödet, tar SIDE upp vissa fel i de uppgifter som härrör från CELF:s räkenskaper, som tagits fram av de franska myndigheterna och som kommissionen använde som underlag för beslut 1999/133/EG. SIDE avfärdar sålunda att den elektroniska överföringen av små beställningar skulle medföra några merkostnader, såsom framgick av beslut 1999/133/EG. SIDE uppger också att vissa uppgifter om sociala avgifter som härrör från CELF:s räkenskaper skiljer sig från dem som avser samma redovisningspost i företagets allmänna räkenskaper. Följaktligen är de redovisningsuppgifter avseende CELF som de franska myndigheterna har inkommit med inte relevanta.

(67)

SIDE preciserar att företaget har valt att bara ange de förläggare som erbjuder de förmånligaste rabatterna i sitt officiella utbud. Företaget tillägger att man erbjuder en mycket mer begränsad förlagsförteckning än CELF eftersom man inte har möjlighet att erbjuda intressanta rabatter för alla förläggare — i motsats till CELF som kan göra detta tack vare det stöd företaget får och de privilegierade förbindelser som företaget har med förläggarna.

(68)

SIDE hävdar att man led skada eftersom vissa av dess kunder lämnade företaget och vände sig till CELF, som tack vare sitt stöd och förläggarnas tillmötesgående kunde erbjuda mycket förmånliga rabatter (17). SIDE anser att CELF på så sätt skaffade sig en dominerande ställning på marknaden för exportförmedling.

(69)

SIDE preciserar att man sedan också lidit en annan typ av skada, som beror på ändringar i CELF:s prispolitik genom att CELF ”sedan åtminstone två år tillämpar avskräckande villkor för små kunder” (18)  (19). Från det att CELF inte längre tagit mer än en symbolisk del av det omtvistade stödet i anspråk och framför allt efter det att stödet avskaffades helt under 2002 har de små kunderna börjat efterfråga SIDE:s tjänster. Denna nya efterfrågan har åsamkat SIDE ytterligare skada ”eftersom de intressantaste kunderna är de kunder som bidrar med stora beställningsvolymer”.

(70)

SIDE konstaterar slutligen att ”den policy som CELF på så vis har fört uppenbarligen strider totalt mot företagets hävdande att dess påstådda uppdrag i allmänhetens intresse, som enligt CELF och den franska regeringen motiverar det stöd som företaget uppbär, tvingar företaget att behandla alla beställningar och alla kunder på exakt samma sätt”.

(71)

Som stöd för sina invändningar har SIDE inkommit med två externa rapporter från 1996, den första från Fondation Nationale des Sciences Politiques (den nationella stiftelsen för statskunskap) och den andra från den franska revisionsrätten.

(72)

Rapporten från Fondation Nationale des Sciences Politiques, som benämns ”den understödda spridningen av fransk vetenskaplig litteratur och universitetslitteratur”, och som publicerades i november 1996, handlar om ett särskilt marknadssegment, nämligen spridningen av fransk vetenskaplig litteratur och universitetslitteratur. SIDE uppger att även om detta dokument inte faller inom ramen för detta förfarande, så innehåller det särskilt talande uppgifter som kommissionen borde ha beaktat i sitt beslut 1999/133/EG för att bedöma det aktuella stödets laglighet.

(73)

SIDE har också inkommit med en rapport från den franska revisionsrätten, som offentliggjordes i oktober 1996, där rätten kommer med övergripande kritik mot kulturministeriets stödpolitik, särskilt när det gäller vissa program som finansieras av kulturministeriet såsom programmet ”Page à Page”, som förvaltas av CELF.

(74)

SIDE tar också upp andra, mer punktvisa frågor. Företaget kritiserar det kapitaltillskott som staten gjorde till CELF 1980, och som man anser vara ett undsättningsstöd. SIDE anser att CELF fick ett andra kapitaltillskott 1993, som också utgör statligt stöd, via föreningen för den franska förlagsverksamhetens utveckling, Association pour le développement de l'Edition française (ADEF). SIDE tar slutligen upp de fördelar som CELF skulle åtnjuta tack vare sitt uppdrag att ”förvalta offentliga program” samt en rad punktvisa fördelar som hänger samman med företagets privilegierade förbindelser med myndigheterna.

B.   SYNPUNKTER FRÅN BERÖRDA TREDJE PARTER

(75)

Både innan och efter det att beslutet att inleda förfarandet offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning (20) den 30 juli 1996 har flera tredje parter hört av sig till kommissionen (21).

(76)

I sitt inlägg av den 21 december 1996 uppgav Van Ginneken (22) i sin egenskap av exportgrossist för franska böcker till icke franskspråkiga länder att ”CELF redan hade föresatt sig (23) att blir en vinstgenererande exportgrossist i strid mot det ändamål för vilket CELF hade bildats, nämligen som tjänsteorganisation”.

(77)

Van Ginneken tog också upp problematiken kring ett möjligt avtal mellan CELF och förläggarna, där de senare delvis är medlemmar i CELF (24). Han kritiserar en ”tydligt orättvis” situation där det privata initiativ som exportgrossisterna utgör drar det kortaste strået.

(78)

Hexalivre, ett företag som exporterar franska böcker (25), kom också med ett inlägg — som undertecknats av dess ordförande Van Ginneken — i företagets egenskap av bokhandlare vars kunder utgörs av ”institutioner” i utlandet. I sitt inlägg av den 23 december 1996 uppgav Hexalivre att CELF:s verksamhet, som går ut på att sköta leveranserna till den utländska bokhandeln, i princip inte borde störa deras egen. Hexalivre menade att det aktuella stödet i slutänden gynnade ”ett företag som är understött av staten och som eftersträvar en monopolsituation”.

(79)

Fenouil, som företräder Lavoisier Tec et Doc, tidigare medlem i CELF, samt förläggare och exportbokhandel specialiserad på vetenskapliga och tekniska verk, ifrågasätter i ett inlägg av den 7 januari 1997 inte att det stöd som CELF fått från 1980 är välgrundat och tog även upp ”ett villkorslöst stöd fram till 1994 (26)”. Däremot bestrider man diversifieringen av CELF:s verksamhet (27), som skulle ha finansierats med hjälp av det omtvistade stödet. Tec et Doc uppger också att 50 procent av de beställningar som företaget expedierar utgörs av små beställningar på under 500 franc. Slutligen efterlyser Fenouil ”att normala konkurrensförhållanden för exporten skall återställas, särskilt genom att allt stöd upphör som inte bygger på ett verkligt uppdrag i allmänhetens tjänst eller ett otvetydigt kulturellt syfte, som inte kan uppnås genom befintliga medel”.

(80)

Rochefoucauld, som företräder Aux amateurs de Livres international, kom med ett inlägg den 2 januari 1997. Han ifrågasatte och beklagade att CELF får leverera till utländska bibliotek och/eller institutionella kunder samtidigt som man får bidrag för att tillgodose behoven på en annan marknad. Han ansåg att CELF borde begränsa sin verksamhet till små bokhandlare, och inte sälja till några andra kunder. Han uppskattade att kompensationsbidraget gör det möjligt för CELF att ge sina kunder ytterligare 3 procentenheter i rabatt. Enligt Rochefoucauld är ”stödet ett hyckleri och han förvånar sig över att stödet kan överskrida 60 procent av de berörda beställningarnas belopp”. Han konstaterade att stödet används för att utveckla CELF:s kommersiella verksamhet. Han ansåg följaktligen att stödet borde fördelas ”mellan de berörda bokhandlarna i förhållande till deras försäljning till tredjeland” och att CELF borde förbjudas att sälja till andra kunder än den utländska bokhandeln.

(81)

Syndicat National des Importateurs Exportateurs de Livres (SNIEL) noterade i sitt inlägg av den 31 december 1996 att man först inte hade ansett att SIDE:s påståenden om CELF var tillräckligt trovärdiga för att man skulle ansluta sig till SIDE:s klagomål. SNIEL klagade dock på att CELF från 1996 har kunnat träda in på ”områden där det från början inte var tänkt att CELF skulle verka” (28) och ansåg att CELF hade utvecklat sin verksamhet med hjälp av kompensationsbidragen, som man ansåg vara alltför höga.

(82)

På samma sätt uppgav SIDE i sitt inlägg av den 6 januari 1997 att ”…även om man antar att begreppet små beställningar skulle ha någon kommersiell betydelse, så framgår det mycket snabbt att CELF inte har begränsat sig till denna påstått olönsamma verksamhet”.

(83)

CELF, som även inkommit med synpunkter i egenskap av tredje part, bestred klagandens anklagelser och bifogade flera skrivelser från olika förläggare som uttrycker sin tillfredsställelse över företagets tjänster.

IV.   KOMMENTARER FRÅN DE FRANSKA MYNDIGHETERNA

(84)

De franska myndigheterna uppger att expedieringen av små bokbeställningar sedan länge hade ombesörjts av företagen Hachette och Messageries du livre. Dessa företag hade en roll som distributörer för åtskilliga förläggare som inte hade distributionsstrukturer som var anpassade till små enstaka beställningar och/eller inte ville utveckla sådana strukturer.

(85)

CELF, som samlar olika aktörer inom förlagsvärlden, bildades 1977 i form av ett kooperativt företag med rörligt kapital för att avhjälpa de brister som konstaterades på marknaden för exportförmedling när Hachette och Messageries du livre hade beslutat att upphöra med sin förmedlingsverksamhet på grund av dålig lönsamhet (29). CELF:s kapital uppgick ursprungligen till 50 000 franska franc och höjdes senare till 80 500 franc. Från 1979 fick CELF stora ekonomiska problem, som dock var väntade eftersom de två företag som tidigare förvaltade verksamheten hade beslutat att dra sig tillbaka från en marknad som de betraktade som olönsam. Branschen, förläggarna, Syndicat National de l'Edition (SNE) och myndigheterna ansåg dock att CELF:s verksamhet borde fortsätta för att man skulle kunna säkra en optimal spridning av böcker på franska till utlandet. Eftersom ingen annan aktör verkade vara villig att ombesörja denna tjänst beslutade man 1980 att CELF skulle omstruktureras och tillföras kapital.

(86)

De franska myndigheterna uppger att CELF under dessa omständigheter ombildades till ett aktiebolag med fast kapital. Dess kapital höjdes från 80 500 franc till 1 280 500 franc. Kapitaltillskottet ombesörjdes till hälften av aktieägarna och till hälften av ADEF (30), en förening som finansieras av staten. ADEF upplöstes 1994 och dess aktier överläts utan kostnad till SNE, som i sig är medlem i CELF.

(87)

De franska myndigheterna preciserar att det handlar om en struktur som alltid har stått öppen för alla och att det inte finns några krav på nationalitet för att bli aktieägare. Det enda kravet är och har alltid varit att man har en verksamhet som på något sätt avser export av böcker på franska. Sålunda kan förläggare av franskspråkiga verk som är etablerade i en annan medlemsstat mycket väl bli medlemmar i kooperativet och omfattas av dess åtgärder (31).

(88)

CELF har enligt artikel 3 i företagets stadgar som ändamål att direkt expediera beställningar (32) till utlandet och till utomeuropeiska territorier och departement av böcker, broschyrer och andra kommunikationsmedier och mer allmänt att utföra alla transaktioner som särskilt avser att utveckla främjandet av fransk kultur i hela världen med hjälp av ovannämnda medier. I detta avseende skall kooperativet bedriva all industriell, kommersiell eller finansiell verksamhet, inräknat både lös och fast egendom, som bidrar till dess ändamål. Med tanke på kooperativets särskilda ändamål får ingen fysisk eller juridisk person bli eller förbli aktieägare om denna inte bedriver en verksamhet som på något sätt avser den exportverksamhet som åsyftas ovan.

(89)

De franska myndigheterna preciserar att CELF den 6 november 2002 hade 76 medlemmar som i huvudsak, men inte uteslutande, utgjordes av förläggare. Varje aktieägare har en enda röst i bolagsstämman oavsett storleken på deras andel. De preciserar att företagets branschöverskridande form har varit en garanti för öppenhet, det kollektiva intresset och en sund förvaltning av det beviljade stödet.

(90)

De viktigaste aktörerna på marknaden för spridning av böcker utgörs av följande:

a)

Förlagen, som ger ut böcker.

b)

Representanterna, som ibland är integrerade med förlagen, som har hand om marknadsföringen av böckerna mot detaljistbokhandeln eller mot vissa institutionella storkunder.

c)

Distributörerna, som ibland är integrerade med förlagen, som har hand om den fysiska distributionen av böckerna. De tar emot beställningar från bokhandeln, från vissa institutionella storkunder eller från olika mellanhänder och får sina leveranser från förlagen.

d)

Grossisterna, som inte alltid ingår i distributionskedjan och som agerar som mellanhänder mellan distributörerna å ena sidan och detaljistbokhandeln och vissa institutionella storkunder å den andra.

e)

Exportombuden, som enbart levererar till detaljistbokhandeln men inte till slutkunderna.

(91)

Frankrike preciserar att internetbokhandlarna numera räknas till de aktörer som verkar på marknaden och att de också bör betraktas som potentiella konkurrenter till exportombuden. Landet kan dock inte lämna några uppgifter om dessa nya aktörers marknadsandel (33).

(92)

De franska myndigheterna förklarar att mångfalden aktörer på denna marknad skall göra det möjligt att sprida och främja litteratur i alla läsekretsar oavsett deras geografiska belägenhet eftersom programmet för små beställningar har gjort det möjligt att avhjälpa bristerna på den komplexa marknaden för spridning av böcker.

(93)

De franska myndigheterna har inkommit med vissa uppgifter om den globala marknaden för export av böcker på franska. Dessa uppgifter illustrerar CELF:s affärsstrategi, som i enlighet med företagets stadgar och åtaganden gentemot de franska myndigheterna gynnar områden där förlagen till stor del saknar verksamhet.

(94)

Det framgår av tabell 1 att CELF har en obetydlig verksamhet i de områden där förlagen har en omfattande verksamhet, medan man tvärtom har en omfattande verksamhet där förlagen har en obetydlig verksamhet.

Tabell 1

Geografisk fördelning av förlagsverksamheten för franska böcker CELF:s omsättning på och andelar av världsmarknaden för export av böcker på franska

Region

Förlagen

CELF

CELF:s andel

Europeiska gemenskapen

38,2 %

20,23 %

0,97 %

Nordamerika

17,4 %

6,03 %

0,64 %

Europa utanför gemenskapen

16 %

1,11 %

0,13 %

Dom-Tom

8,4 %

0,87 %

0,19 %

Asien

3,7 %

19,9 %

9,95 %

Franskspråkiga Afrika

5,5 %

11,58 %

3,85 %

Maghrebländerna

4,4 %

28,43 %

11,84 %

Mellanöstern

2,3 %

1,09 %

0,87 %

Östeuropa

2 %

2,21 %

2,03%

Latinamerika

1,5 %

7,6 %

9 %

Västindien

0,32 %

0,7 %

4,27 %

Afrika utom franskspråkiga Afrika

0,16 %

0,21 %

2,47 %

 

100 %

100 %

 

(95)

De franska myndigheterna hävdar att programmet för små beställningar inte hade utformats som ett särskilt stöd till CELF, utan som en stödordning för spridning av böcker på franska, och att det vänder sig även till andra aktörer som kan tänkas expediera samma typ av beställningar.

(96)

De förklarar att ombildningen av CELF 1980 åtföljdes av ett beslut att ge stöd genom programmet för små beställningar. De uppger att CELF i praktiken var den enda allmänna aktören som fick det aktuella stödet (34) eftersom ingen annan aktör, med undantag för SIDE, tolv år efter det att programmet införts hade begärt något stöd trots att programmet var känt i branschen.

(97)

Frankrike bestrider inte att kulturministeriet nekade SIDE stöd (35) 1991 eftersom detta företag inte uppfyllde de krav på öppenhet som gäller för att omfattas av det aktuella stödet och vägrade att godkänna de begränsningar som gäller för att få stödet. Dessutom påminner Frankrike om att kulturministeriet kontaktade SIDE 1996 för att erbjuda det aktuella stödet, men att SIDE då tackade nej.

(98)

De franska myndigheterna hävdar att ett av målen för den franska kulturpolitiken består i att se till att verk på franska sprids i hela världen. Detta mål skall betraktas som ett uppdrag i allmänhetens tjänst. Det är av denna anledning som de franska myndigheterna anser att kommissionen skall analysera de aktuella åtgärderna utifrån bestämmelserna i artikel 86 i fördraget.

(99)

Frankrike påminner om att CELF hade bildats och sedan fått det omtvistade stödet i ett läge när de ekonomiska aktörer som ombesörjde denna verksamhet hade beslutat att dra sig tillbaka från marknaden. Om de omtvistade åtgärderna inte hade genomförts skulle spridningen av böcker på franska till små bokhandlare uppenbarligen ha lidit skada i områden som ofta är avlägset belägna eller där efterfrågan mätt i omsättning och volym är obetydlig.

(100)

De franska myndigheterna beslutade följaktligen att genomföra det omtvistade programmet för att man skulle kunna expediera alla beställningar, det vill säga även olönsamma beställningar, av franskspråkiga verk på samma villkor som större beställningar.

(101)

Frankrike hävdar att kulturministeriet gav ”sitt stöd till de driftskostnader för CELF:s uppdrag i allmänhetens tjänst som hänger samman med små beställningar” och att CELF följaktligen hade anförtrotts ett verkligt uppdrag i allmänhetens tjänst.

(102)

Som stöd för sina argument har de franska myndigheterna inkommit med flera texter:

a)

I dekret nr 82-394 av den 10 maj 1982 om kulturministeriets organisation betonas dess roll för ”spridningen av den franska kulturen och den franska konsten i öppen dialog med kulturvärlden”.

b)

Dekret nr 93-797 av den 16 april 1993 om precisering av befogenheterna för ministern för kultur och franska språket, där det anges att ”ministern för kultur och franska språket … tillsammans med andra berörda ministrar skall genomföra statliga åtgärder i syfte att sprida den franska kulturen och det franska språket i världen”.

c)

Besluten om organisation av direktoratet för litteratur och läsning, varav det sista fattades 1996, som grundar sig på ovannämnda dekret och i vilka man preciserar kulturministeriets uppdrag när det gäller export av böcker.

(103)

De franska myndigheterna uppger att det är på grundval av dessa texter som direktoratet för litteratur och läsning slöt årliga avtal med de samarbetsparter som ansvarade för att genomföra de åtgärder som grundade sig på regeringens kulturpolitik. I dessa avtal definierades målen för samarbetet mellan ministeriet och de organisationer som det stödde liksom parternas respektive skyldigheter.

(104)

De franska myndigheterna förklarar att kulturministeriet varje år tecknade ett avtal med CELF (36) som gav företaget ansvaret för att fullgöra ett uppdrag i allmänhetens tjänst, vilket bestod i att ”expediera varje beställning av franskspråkiga verk från utländska bokhandlare oavsett beställningens belopp”.

(105)

För övrigt uppger de franska myndigheterna att hur man än avgränsar referensmarknaden, så konkurrerar SIDE och CELF inte om de små beställningarna.

(106)

De nämner särskilt att SIDE motsäger sig självt genom att samtidigt påstå att man arbetar mot samma typ av kunder som CELF och behandlar alla sina kunder på samma sätt ”oavsett vilket belopp deras beställningar uppgår till”, trots att man ger en rabatt på under fem procent på beställningar om färre än tio exemplar.

(107)

De anser att denna betydande ”bestraffning” som SIDE tillämpar på beställningar om färre än tio exemplar tydligt bevisar att små beställningar inte utgör en målgrupp för SIDE, till skillnad från beställningar som gör det möjligt för företaget att uppnå betydande stordriftsfördelar. Detta gäller till exempel beställningar från institutionella kunder, som däremot utgör en målgrupp för SIDE.

(108)

Denna grundläggande skillnad i affärsstrategi illustreras tydligt av bland annat det genomsnittliga antalet böcker per beställningspost och faktura, som är betydligt högre för SIDE än för CELF.

(109)

De franska myndigheterna uppger att CELF i motprestation för det stöd som företaget beviljas, och detta även om man inte direkt kompenseras av stöd genom programmet för små beställningar, måste kunna erbjuda sina kunder ett mycket omfattande utbud från många olika förläggare eftersom kulturministeriets politiska mål är att så långt som möjligt sprida franskspråkiga böcker. De noterar att hundratals förläggare i CELF:s utbud i själva verket utgörs av mycket små och okända förläggare, föreningar eller organisationer (37), vars förlagsverksamhet inte kan förmodas leda till några stora och lönsamma beställningar. Genom att erbjuda denna omfattande förteckning över förläggare främjar CELF mångfalden. CELF måste därför köpa in verk från ett mycket stort antal leverantörer, ofta till små belopp, vilket också tvingar företaget att administrera väldigt många små förlagskonton utan att kompenseras genom något som helst stöd.

(110)

De små förlagskontona är ekonomiskt mindre lönsamma eftersom de i motsats till stora förlag inte erbjuder särskilt intressanta villkor. SIDE driver för sin del en affärspolicy som främjar de populäraste förlagen, vilka kan förmodas generera stora beställningar. De franska myndigheterna uppger att man följaktligen måste göra en distinktion mellan ”små konton” och ”små beställningar”. Begreppet små beställningar motsvarar förvisso den benämning man gett det omtvistade programmet, men med detta begrepp tar man inte tillräcklig hänsyn till motsvarigheten till ”små kundkonton”, nämligen ”små leverantörskonton”.

(111)

Tilldelningen av stödet grundar sig förvisso på de merkostnader som de små beställningarna medför, men stödmottagaren har också skyldigheter som denne i egentlig mening inte får ersättning för.

(112)

De franska myndigheterna uppger att kompensationsbidragen gavs till CELF som kompensation för de merkostnader som genererades av de små beställningarna, där man tillämpade en empiriskt fastställd tröskel på 500 franc. Denna tröskel utgjorde en referens som inte innebar att varje beställning på mellan 0 och 500 franc måste ligga exakt på lönsamhetsgränsen. Vissa beställningar på 500 franc kunde vara lönsamma, medan andra inte var det. Det hela berodde på antalet titlar och böcker som ingick i beställningen, på typen av böcker, på beställningens kvalitet, på huruvida kunden omfattades av COFACE-garantin samt på betalningssätt och betalningsfrister.

(113)

De franska myndigheterna preciserar att det däremot framgår med all tydlighet att beställningar i intervallet 0 — 500 franc sammantaget inte var lönsamma och i princip inte skulle ha expedierats av en aktör som bara beaktar ekonomiska kriterier. De förklarar detta argument utifrån en kostnadsanalys som grundar sig på referensåret 1994.

(114)

Såsom framgår av tabellerna 2a och 2b preciserar de franska myndigheterna att CELF under senare år, och särskilt sedan myndigheterna började avveckla sitt stöd 1996/1997, tvingats diversifiera sin verksamhet bland annat genom att utveckla en lönsam kundkrets bestående av stora bokhandlare och institutionella kunder såsom bibliotek, universitet eller kulturcentrum. Samtidigt kunde man notera en minskning av omsättningen från små beställningar liksom av antalet kunder. Parallellt med detta kunde man notera en ökning av CELF:s totala omsättning. Mot denna bakgrund hävdar de franska myndigheterna att expedieringen av små beställningar utgjorde en faktor som höll tillbaka CELF:s verksamhet.

Sammansättning av CELF:s verksamhet

I/Tabell 2a — Tyskland som exempel

TYSKLAND

3,4 procent av CELF:s omsättning motsvarar 27,2 procent av de aktiva små kundkontona

 

1999

2000

2001

Omsättning

2 331 713 FRF

2 548 430 FRF

2 906 533 FRF

Antal kunder

593

561

444

Oms < 5 000 FRF

480

462

344

Oms < 10 000 FRF

47

35

38

Oms + 100 000 FRF

0

2

4

II/Tabell 2b — Europeiska gemenskapen

Kundkonton i Europeiska gemenskapen

 

1999

2000

2001

Omsättning

15 253 754 FRF

14 241 785 FRF

14 436 006 FRF

antal aktiva kunder

1 567

1 440

1 249

Oms < 5 000 FRF

1 059

950

782

Oms < 10 000 FRF

162

154

139

Oms + 100 000 FRF

19

15

18

V.   KOMMISSIONENS BEDÖMNING

(115)

CELF och SIDE är två konkurrerande företag som är etablerade i Frankrike, och som bland annat bedriver verksamhet som exportombud för böcker på franska (38). Denna verksamhet består i att sprida (39) böcker på franska i syfte att expediera beställningar från små detaljhandlare (små bokhandlare eller institutioner som bibliotek eller universitet) framför allt i länder eller områden som inte är franskspråkiga. För franskspråkiga områden i Belgien, Kanada eller Schweiz ombesörjs spridningen av böcker av förlagen själva eller genom distributionsnät eftersom dessa marknader är tillräckligt stora för att företagen skall investera i integrerade distributionsnät. Denna typ av verksamhet gör det möjligt att säkra en optimal spridning av många verk.

(116)

SIDE och de franska myndigheterna är eniga om att exportombudet i princip sammanställer små beställningar som vore alltför kostsamma att expediera för förläggarna och de traditionella distributörerna. Denna tjänst innebär att kunderna, oavsett om de är bokhandlare eller institutionella kunder, inte behöver vända sig till en rad olika leverantörer.

(117)

Samtidigt skickas beställningarna till förläggarna och/eller distributörerna, som därmed bara behöver leverera till en kund, nämligen exportombudet. Tack vare detta sparar förläggarna och distributörerna både tid och pengar genom att de inte behöver upprätthålla förbindelser med ett stort antal kunder som är geografiskt mycket spridda.

(118)

Exportombuden är därmed mycket viktiga aktörer för exporten av böcker till länder där efterfrågan är oregelbunden, fragmenterad och/eller liten. Att vända sig till ett exportombud utgör ofta det enda sättet för en köpare (som aldrig utgörs av slutkonsumenten) i ett icke franskspråkigt land att göra sina beställningar. Exportombudets tjänst gör det möjligt att minska de fasta kostnader som är förknippade med expedieringen av varje beställning.

(119)

I det aktuella ärendet står det klart att de franska myndigheterna har genomfört det omtvistade programmet för små beställningar i syfte att — på marknaden för exportförmedling — stödja små beställningar på högst 500 franska franc, som i princip betraktas som olönsamma. Man bör därmed undersöka om detta icke anmälda program, där CELF i praktiken varit den enda stödmottagaren, är förenligt med fördraget.

A.   TILLÄMPLIGHET AV BESTÄMMELSERNA I ARTIKEL 87 I FÖRDRAGET

1.   DE AKTUELLA ÅTGÄRDERNA UTGÖR STATLIGT STÖD I DEN MENING SOM AVSES I ARTIKEL 87.1 I FÖRDRAGET

(120)

I artikel 87.1 i fördraget anges följande: ”Om inte annat föreskrivs i detta fördrag, är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den gemensamma marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna.”

(121)

Åtgärden i fråga ger CELF en fördel eftersom det rör sig om ett stöd som syftar till att sänka kostnaden för att expediera små beställningar. Detta har dock aldrig bestridits av de franska myndigheterna.

(122)

Åtgärden finansieras med budgetmedel som förvaltas av kulturministeriets direktorat för litteratur och läsning, det vill säga med statliga medel.

(123)

Åtgärden riktar sig till exportombud av böcker men har i praktiken bara beviljats CELF. Åtgärden är sålunda selektiv.

(124)

När det gäller frågan om åtgärdens effekter på handeln mellan medlemsstaterna och snedvridning av konkurrensen har kommissionen tagit hänsyn till följande.

(125)

Stödet ges till franska exportombud som exporterar böcker på franska framför allt till icke franskspråkiga länder. Dessa franska exportombud konkurrerar därmed åtminstone potentiellt med andra exportombud för böcker på franska i andra franskspråkiga länder inom gemenskapen (Belgien och Luxemburg). Det bör dock nämnas att stödet orsakar en mycket begränsad snedvridning av konkurrensen med tanke på den betydande skillnaden i fråga om den mängd franskspråkiga böcker som exporteras till icke franskspråkiga länder från Frankrike å ena sidan och från Belgien och Luxemburg å andra sidan.

(126)

Stödet kan också snedvrida konkurrensen och påverka handeln genom sina effekter på CELF:s övriga verksamhet. Denna verksamhet tycks dock vara begränsad till utlandsförsäljning, och på CELF:s webbplats (40) anges tydligt att företaget varken säljer i Frankrike eller till enskilda personer. Det aktuella stödet har beviljats till CELF inom ramen för programmet för små beställningar, vilket går ut på att se till att alla beställningar från utländska bokhandlare i icke franskspråkiga områden expedieras oavsett beställningsbelopp. Kommissionen påpekar att den omtvistade stödordningen kan gynna köpare och utgivare av böcker på franska eftersom de förstnämnda kan erbjudas rimliga priser och de sistnämndas försäljning underlättas. En sådan inverkan på handeln är dock mycket indirekt och begränsad med tanke på den mycket svaga utbytbarheten mellan böcker på franska och böcker på andra språk.

(127)

Mot denna bakgrund utgör det stöd som CELF beviljats ett statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 i fördraget eftersom det uppfyller de fyra villkor som stödet skall uppfylla för att definieras som statligt stöd. Det bör dock nämnas att åtgärden inverkar på handeln och snedvrider konkurrensen i mycket liten grad.

(128)

Det bör också nämnas att medlemsstaterna enligt bestämmelserna i artikel 88.3 i fördraget i god tid skall underrätta kommissionen om alla planer på att vidta stödåtgärder.

(129)

Den franska regeringen har dock inte anmält vare sig det aktuella programmet eller stödet till CELF för expedieringen av små beställningar innan den började betala ut stödet. Stödet har därmed beviljats i strid mot fördragsbestämmelserna.

(130)

Eftersom förstainstansrätten delvis ogiltigförklarade kommissionens beslut av den 18 maj 1993 och därefter beslut 1999/133/EG, genom vilka kommissionen hade godkänt det stöd som beviljats CELF, är det stöd som CELF beviljats för expedieringen av små beställningar fortfarande olagligt.

(131)

Kommissionen bör därför undersöka om något av de undantag som anges i artikel 87.2 och 87.3 var tillämpligt så att de aktuella åtgärderna kunde ha undantagits från det allmänna förbud som anges i artikel 87.1.

2.   BEDÖMNING AV ÅTGÄRDERNA UTIFRÅN ARTIKEL 87.2 OCH 87.3 I FÖRDRAGET

(132)

Kommissionen påpekar att undantagen i artikel 87.2 inte är tillämpliga i detta ärende eftersom de aktuella åtgärderna uppenbarligen inte syftar till att uppnå de mål som anges i dessa artiklar. Stödet uppfyller inte heller villkoren för det undantag som anges i artikel 87.3 a eftersom det inte syftar till att främja utvecklingen i regioner som omfattas av denna bestämmelse. Det undantag som anges i artikel 87.3 b om främjande av genomförandet av viktiga projekt av gemensamt europeiskt intresse kan inte heller tillämpas i detta ärende eftersom åtgärden i fråga inte syftar till att främja denna typ av projekt. Eftersom stödet inte heller syftar till att avhjälpa en allvarlig störning i den franska ekonomin är det undantag som anges i den andra delen av artikel 87.3 b inte heller tillämpligt i detta ärende. Slutligen kan artikel 87.3 c om underlättande av utvecklingen av vissa näringsverksamheter eller vissa regioner inte heller åberopas eftersom stödet inte har några regionala eller övergripande mål och kommissionen anser att denna bestämmelse inte kan tillämpas på en enda sektor såsom i detta ärende.

(133)

Däremot anges följande i artikel 87.3 d: ”Som förenligt med den gemensamma marknaden kan anses stöd för att främja kultur och bevara kulturarvet, om sådant stöd inte påverkar handelsvillkoren och konkurrensen inom gemenskapen i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset.”

(134)

Det står klart att det aktuella stödets kulturella mål, som klaganden en gång erkänt (41), redan har godkänts av kommissionen genom dess beslut av den 18 maj 1993, vilket förstainstansrätten bekräftade i sitt beslut av den 18 september 1995. Detta mål godkändes på nytt genom beslut 1999/133/EG, vilket förstainstansrätten inte heller ifrågasatte i sitt beslut av den 28 februari 2002.

(135)

Detta mål bekräftas tydligt av den franska regeringens vilja att föra en medveten politik för att främja den globala spridningen av verk på franska. Denna vilja är ett uttryck för en strömning att i allt större utsträckning bevara och främja den kulturella mångfalden på internationell nivå.

(136)

Kommissionen har redan yttrat sig i denna fråga i sitt meddelande till rådet och Europaparlamentet, ”Ett internationellt instrument för kulturell mångfald” (42). Kommissionen anser att den kulturella mångfalden har blivit ett viktigt diskussionsämne inom internationella och regionala organisationer som kan ge en lösning på ett växande problem för det civila samhället och stater när det gäller att bevara kulturella särdrag som ett gemensamt arv för olika folk.

(137)

Bevarandet och främjandet av den kulturella mångfalden utgör en av de grundläggande principerna för Europeiska unionen. Denna princip återfinns i fördraget i artikel 151.1, där följande anges: ”Gemenskapen skall bidra till kulturens utveckling i medlemsstaterna med respekt för dessas nationella och regionala mångfald samtidigt som gemenskapen skall framhäva det gemensamma kulturarvet”. Principen återfinns också i artikel 151.4, där följande anges: ”Gemenskapen skall beakta de kulturella aspekterna då den handlar enligt andra bestämmelser i detta fördrag, särskilt för att respektera och främja sin kulturella mångfald.”

(138)

Enligt fördraget skall gemenskapen och dess medlemsstater främja den kulturella mångfalden i sina internationella förbindelser för att på så sätt bidra till en världsordning som grundar sig på hållbar utveckling, fredlig samexistens och dialog mellan kulturer. Genom att främja och stödja spridningen av franskspråkiga verk har de franska myndigheterna genomfört en kulturpolitik som motsvarar de mål som fastställts i fördraget.

(139)

Mot denna bakgrund anser kommissionen att det stöd som de franska myndigheterna har gett CELF för att säkra spridningen av franskspråkiga verk — och detta oavsett beställningsbelopp — bidrar till att uppnå ett kulturellt mål i den mening som avses i fördraget.

3.   STÖDETS FÖRENLIGHET MED GEMENSKAPSLAGSTIFTNINGEN

(140)

Enligt artikel 87.3 d i fördraget kan stöd för att främja kultur och bevara kulturarvet vara förenligt med den gemensamma marknaden om det inte påverkar handelsvillkoren och konkurrensen inom gemenskapen i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset.

a.   Kommissionens preliminära kommentarer om synpunkter från tredje parter

(141)

Kommissionen noterar att de tredje parter som hört av sig efter det att beslutet att inleda förfarandet offentliggjordes med undantag för SIDE och CELF inte presenterar sig som exportombud, utan snarare som ”specialiserade grossister”. Ingen av tredje parterna uppger sig ha ansökt om det aktuella stödet hos kulturministeriet.

(142)

Enligt flera av tredje parternas yttranden framgår det att den stödordning som genomförts av de franska myndigheterna — åtminstone till att börja med — inte ifrågasattes av de branschaktörer som har yttrat sig.

(143)

Kommissionen har också kunnat konstatera att både klaganden och de tredje parterna kände till det stöd som CELF fått sedan den sistnämnda bildades 1980. Det var först 1991 (43) som SIDE ansökte om samma stöd hos kulturministeriet och några månader senare, i mars 1992, som kommissionen fick in ett klagomål.

(144)

Kommissionen påpekar att tredje parterna framför allt är kritiska mot CELF:s strategi att diversifiera sin verksamhet (44). CELF kritiseras för att efterhand och i samförstånd med de förläggare som ger företaget förmånliga rabatter ha gett sig in på andra marknader än den som företaget ursprungligen bildades för, det vill säga marknaden för små beställningar.

(145)

Det framgår av de inkomna handlingarna att CELF som nybildat bara expedierade bokhandlare. Det var först senare, under 1990-talet, som företaget började bearbeta andra typer av kunder. Det finns dock inget som visar att CELF:s diversifiering av sin verksamhet har finansierats med hjälp av det omtvistade stödet. Tvärtom var stödets syfte och verkan enbart att kompensera CELF för de merkostnader som dess små beställningar medförde, vilket framgår av punkt 198 och följande.

(146)

Vissa tredje parter, som presenterar sig som exportgrossister eller exportbokhandlare, hävdar att stödet inte behövdes för att tillgodose efterfrågan. De lämnar emellertid inga handlingar som styrker dessa påståenden.

(147)

Slutligen har vissa tredje parter hävdat att CELF åtnjöt fördelar till följd av sina privilegierade förbindelser med vissa offentliga organ, såsom France édition. Framför allt har Hexalivre kritiserat France édition för att detta organ har gynnat CELF genom att ge den sistnämnda tillträde till sin monter vid internationella mässor, vilket detta organ nekat Hexalivre.

(148)

Såsom framgår av de handlingar som de franska myndigheterna har inkommit med har kommissionen kunnat visa att CELF, som är medlem i France édition, har betalat såväl hyra för utrymme i France Editions mässmonter som för de kataloger man har beställt av France édition. Precis som de franska myndigheterna har påpekat berör denna typ av förbindelser i vilket fall som helst inte myndigheterna.

(149)

Eftersom dessa uppgifter inte ingick i beslutet av den 30 juli 1996 att inleda förfarandet handlar de inte om programmet för små beställningar. Följaktligen kommer kommissionen inte att uttala sig i denna fråga inom ramen för detta förfarande.

(150)

De franska myndigheterna har också kritiserats för att gynna CELF genom offentliga beställningar. Dessa beskyllningar avser särskilt det stöd som beviljades i samband med genomförandet av programmet ”nouveautés” (nyheter), som förvaltas av utrikesministeriet, samt betydelsen av de beställningar som gjordes av organisationer med anknytning till detta ministerium och till ministeriet för utvecklingssamarbete (t.ex. Association pour la diffusion de la pensée francaise (ADPF) och Association pour le développement de l'enseignement et de la culture en Afrique et à Madagascar (AUDECAM).

(151)

Eftersom dessa uppgifter inte ingick i beslutet av den 30 juli 1996 att inleda förfarandet handlar de inte om programmet för små beställningar. Följaktligen kommer kommissionen inte att uttala sig i denna fråga inom ramen för detta förfarande.

(152)

Slutligen kritiserar SIDE ”den komplicerade struktur av olika stöd som betalas ut, inte bara till CELF utan även till olika andra organ som i likhet med CELF förenar förlag och offentliga myndigheter på sätt som är höljda i dunkel” samt den kulturpolitik som drivs av de offentliga myndigheterna i allmänhet.

(153)

Som stöd för sina argument har SIDE bland annat inkommit med en rapport från den franska revisionsrätten från november 1996. Kommissionen noterar att denna rapport främst innehåller allmän kritik mot hur kulturstöd beviljas i Frankrike. Den innehåller inga upplysningar om det stöd som CELF beviljats för expedieringen av små beställningar. CELF tas upp, men bara vad gäller programmen ”page à page” och ”plus”, som förstainstansrätten godkände i sitt beslut av den 18 september 1995 (45).

(154)

Mot denna bakgrund anser kommissionen att slutsatserna i den franska revisionsrättens rapport inte bidrar till klargöra kommissionens bedömning inom ramen för detta förfarande. I vilket fall som helst ingick inte den allmänna kritik som SIDE uttrycker i fråga om den franska kulturstödspolitiken i beslutet av den 30 juli 1996 att inleda förfarandet beträffande programmet för små beställningar. Följaktligen kommer kommissionen inte att uttala sig i denna fråga inom ramen för detta förfarande.

b.   Svar på SIDE:s påståenden

(155)

Under den första etappen av förfarandet för att granska stödet tog SIDE upp vissa punktvisa frågor kring kapitaltillskottet till CELF och de fördelar som företaget skulle åtnjuta genom att förvalta offentliga program. SIDE opponerar sig också mot en rad punktvisa fördelar som hänger samman med CELF:s privilegierade förbindelser med myndigheterna.

(156)

Det bör noteras att CELF:s kapital år 1980 höjdes från 80 500 franska franc till 1 280 500 franc. Denna transaktion finansierades dels av ADEF (50 %), dels av CELF:s (privata) aktieägare (50 %).

(157)

Huvudmålsättningen för ADEF, som samlar ett antal förläggare, är att främja spridningen av böcker på franska i utlandet och att stödja de investeringar som görs av förläggarna eller exportörerna. Föreningen åtnjöt ett bidrag från kulturministeriet.

(158)

Efter att ha analyserat den dokumentation som hade kommit in från de franska myndigheterna har kommissionen kommit fram till slutsatsen att detta kapitaltillskott inte utgjorde statligt stöd, utan helt enkelt var ett förvärv av aktier. Kapitaltillskottet har inte bestridits och kan inte heller bestridas eftersom privata investerare deltog i bildandet av företaget i dess nuvarande form. Kulturministeriet har inga ägarintressen i CELF, och ADEF — som förvisso delvis finansieras av staten — agerade som en privat investerare i en marknadsekonomi. ADEF:s tecknande av kapital är i själva verket helt förenligt med punkt 3.2 tredje strecksatsen i kommissionens meddelande om tillämpningen av artiklarna 92 och 93 i fördraget på offentliga förvärv (46). Mot denna bakgrund innehöll transaktionen inte några inslag av statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 i fördraget.

(159)

Dessutom hade detta kapitaltillskott ägt rum för mer än tio år sedan när SIDE skickade sin första skrivelse till kommissionen den 20 mars 1992 och kommissionen riktade en begäran om upplysningar till de franska myndigheterna genom en skrivelse av den 2 april 1992. Därför, och i enlighet med artikel 15 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i fördraget (47), kunde kommissionen inte i det aktuella fallet förordna om återkrav av kapitaltillskottet, även om det var fråga om ett statligt stöd.

(160)

SIDE kritiserar också ett stöd som CELF skulle ha beviljats genom att ADEF 1993 överlät sina aktier i CELF till SNE, som är medlem i CELF.

(161)

I sina synpunkter av den 5 december 2003 uppmärksammade SIDE kommissionen på att den utifrån de handlingar som företaget lämnade vid sammanträdet den 4 juli 2001 borde uttala sig om det stöd som CELF enligt företaget skulle ha beviljats i samband med likvidationen av ADEF i juni 1993.

(162)

Kommissionen påpekar att denna fråga inte ingick i beslutet av den 30 juli 1996 att inleda förfarandet. Följaktligen kommer kommissionen inte att uttala sig i denna fråga inom ramen för detta förfarande.

(163)

SIDE förklarar att CELF har kunnat upprätthålla sin verksamhet på marknaden och fortsätta att bevilja sina kunder samma typ av rabatt efter det att programmet för små beställningar har avskaffats, eftersom företaget har fortsatt att få olika former av offentligt stöd genom program som ”À l'Est de l'Europe”, som ersatt programmet ”Page à page”, eller ”Plus”, som skulle ha fått allt större anslag.

(164)

Det bör påpekas att dessa program, som kommissionen redan har godkänt genom sitt beslut av den 18 maj 1993, också godkändes av förstainstansrätten i dess beslut av den 18 september 1995 (48).

(165)

Dessa aspekter togs därför inte upp i beslutet av den 30 juli 1996 att inleda förfarandet. Följaktligen kommer kommissionen inte att uttala sig i denna fråga inom ramen för detta förfarande.

c.   Stödet till små beställningar var inte av det slaget att det snedvrider konkurrensen och påverkar handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset.

i)   En ordning som syftade till att främja en verksamhet som övergivits av branschen

(166)

Programmet för små beställningar utformades 1980 av kulturministeriet vid en tidpunkt när branschen (koncernen Hachette och Messageries du livre) ville lämna marknaden för exportförmedling. Den omtvistade stödordningen infördes för att uppmuntra marknadsaktörerna att expediera alla beställningar från bokhandlare i icke franskspråkiga områden av böcker på franska.

(167)

I linje med vissa yttranden från de tredje parter som hört av sig under förfarandets gång konstaterar kommissionen för det första att programmet för små beställningar, som de facto åtföljde bildandet av CELF i dess nuvarande form, var känt inom branschen, som åtminstone till att börja med välkomnade programmet (49) eller åtminstone inte ifrågasatte det, utan att begära att ta del i det.

(168)

SIDE hävdar för sin del att programmet för små beställningar riktade sig exklusivt till CELF. Att kulturministeriet 1991 nekade SIDE att ta del i det bekräftar enligt företaget detta faktum. Samtidigt bestrider inte SIDE att detta avslag skulle ha varit motiverat av dess egen vägran att underkasta sig det krav på öppenhet som gällde för att komma i åtnjutande av stödet.

(169)

Efter det att kommissionens beslut av den 18 maj 1993 ogiltigförklarats påminde kulturministeriet, som ville få ett avslut på förfarandet, under 1996 för övrigt SIDE om att stödordningen för små beställningar inte per definition var reserverat för CELF. Genom en skrivelse av den 3 september 1996 föreslog kulturministeriet SIDE ett sammanträde för att undersöka om företaget kunde tillhandahålla samma tjänster som CELF under samma krav på öppenhet.

(170)

Vid ett sammanträde den 26 september 1996 tackade SIDE:s ledning nej till kulturministeriets förslag. SIDE:s företrädare informerade kulturministeriet om att man inte ville delta i ett program vars förenlighet med gemenskapslagstiftningen kunde komma att ifrågasättas av kommissionen.

(171)

Som stöd för sin argumentation har SIDE inkommit med en rapport från Fondation Nationale des Sciences Politiques (den nationella stiftelsen för statskunskap), som i huvudsak kritiserar de franska myndigheterna för att de har valt att inte betala ut stödet direkt till bokhandlarna. I detta avseende påminner kommissionen om att de nationella myndigheterna fritt kan välja den stödform som de anser lämpar sig bäst för de mål som eftersträvas, förutsatt att gällande gemenskapslagstiftning följs. I alla händelser påpekar kommissionen att denna rapport saknar relevans och noterar för övrigt att dess författare intar en kritisk hållning gentemot sin egen bedömning (50).

(172)

Slutligen vidhåller SIDE att stödet var onödigt. Vad detta beträffar betonar kommissionen att stödmottagarna var skyldiga att expediera alla beställningar på mindre än 500 franska franc. Detta skulle garantera att böcker på franska skulle nå ut till alla bokhandlare, även de minsta i avlägsna länder, även om de bara behövde ett fåtal böcker, ofta utgivna av olika förlag. Detta garanterades inte av SIDE, som för övrigt inte levererade till alla länder, såsom redan påpekats.

(173)

Mot ovanstående bakgrund kan kommissionen konstatera att programmet för små beställningar i princip var tillgängligt för alla företag som ansökte om det förutsatt att de accepterade villkoren för att tilldelas stöd. Den påpekar också att SIDE sedan 1996 har låtit det framgå med all tydlighet att företaget inte önskade ta del av stödet. Under dessa omständigheter anser kommissionen att det omtvistade stödet inte var diskriminerande och att det var nödvändigt för att nå de mål de franska myndigheterna eftersträvade.

(174)

I vilket fall som helst anser kommissionen att, även om stödet i fråga fram till 1996 kunde anses vara förbehållet CELF, så hade de franska myndigheterna friheten att avgöra vilka åtgärder som var bäst lämpade och nödvändiga för att uppnå det eftersträvade målet på ett optimalt sätt eftersom stödet inte gick utöver vad som krävdes för att uppnå detta mål, vilket kommer att visas nedan.

ii)   Kommissionens bedömning utifrån de uppgifter som de franska myndigheterna och klaganden har lämnat

(175)

Inom ramen för sin verksamhet som exportombud distribuerar CELF och SIDE böcker till icke franskspråkiga länder och territorier. I franskspråkiga länder som Belgien, Kanada och Schweiz täcks den lokala marknaden i själva verket av de stora förlagen via deras dotterföretag eller representanter.

(176)

Exportförmedling har därför bara en mycket marginell roll på de viktigaste marknaderna för böcker på franska, det vill säga i de tre ovannämnda länderna.

(177)

Det står klart att CELF bildades i slutet av 1970-talet för att avhjälpa bristerna på en marknad som övergivits av förlagsbranschen på grund av dålig lönsamhet och att det omtvistade stödet syftade till att stödja ett segment som uppenbarligen inte var lönsamt för exportombuden.

(178)

I sitt beslut 1999/133/EG hade kommissionen definierat den marknad på vilken den undersökt effekterna av det omtvistade stödet som marknaden för export av böcker på franska ”i allmänhet”. Förstainstansrätten, som här följde SIDE:s argumentation, stödde denna analys och ansåg att kommissionen hade gjort en uppenbart oriktig bedömning eftersom export av böcker på franska och exportförmedling av böcker på franska inte utgör utbytbara marknader, utan separata marknader där den sistnämnda är en undermarknad till den förstnämnda.

(179)

Utan att ifrågasätta förstainstansrättens bedömning noterar kommissionen att de handlingar som inkommit under granskningen av ärendet, både från SIDE (51) och från de nationella myndigheterna, visar att det finns många sätt att sprida franskspråkiga böcker till utlandet (52). Ibland kompletterar de varandra och ibland är de utbytbara.

(180)

Exportförmedling utgör bara ett av många befintliga system. Kommissionen påpekar att SIDE och de franska myndigheterna tycks vara eniga om att det inte alltid är lätt att exakt definiera gränserna mellan olika marknader inom den särskilda sektorn för spridning av böcker.

(181)

SIDE uppger i sina sista synpunkter att allmänna exportombud som företaget självt och CELF är verksamma på den relevanta nationella marknaden. Andra aktörer, som SIDE definierar än som exportombud, än som exportbokhandlare (53), har även en marginell försäljning direkt till slutanvändarna och skulle därmed i en mycket marginell omfattning konkurrera med de båda allmänna exportombuden.

(182)

De franska myndigheterna instämmer delvis i SIDE:s analys, samtidigt som de preciserar att de exportbokhandlare som klaganden hänvisar till i själva verket är specialiserade exportombud. Till förteckningen över potentiella konkurrenter lägger de ett antal bokhandlare som emellanåt expedierar beställningar från utländska bokhandlare. Frankrike klargör att internetbokhandlarna numera bör räknas till de allmänna exportombudens konkurrenter, vilket kommissionen anser vara riktigt även om det ännu inte finns några statistiska uppgifter om volymerna inom detta segment, som bygger på ny teknik.

(183)

Det bör noteras att SIDE har inkommit med vissa uppgifter till kommissionen som är tänkta att illustrera CELF:s dominerande ställning (54) på den aktuella undermarknaden.

(184)

Såsom kommissionens påpekat i punkt 29 kommer den i detta beslut inte att uttala sig om SIDE:s klagomål, som grundar sig på artiklarna 81 och 82 i fördraget, eftersom denna fråga granskas separat. I detta avseende bör det klargöras att en förhandsskrivelse om kommissionens preliminära avsikt att avslå klagomålet skickades till SIDE den 7 augusti 2003.

(185)

Utan att föregripa sitt slutliga ställningstagande i ärendets andra fråga, påminner kommissionen emellertid om att CELF, som är ett branschöverskridande företag, bildades för att avhjälpa bristerna på en marknad som övergivits av branschaktörerna, vilket tredje parterna inte har bestridit i sina yttranden. Det är därför inte förvånande att detta företag har en mycket stor marknadsandel.

(186)

Kommissionen anser emellertid att CELF:s ställning på den relevanta marknaden inte har något direkt samband med frågan om det tilldelade stödet. Kommissionen har bara för avsikt att bedöma om stödet på marknaden för exportförmedling är förenligt med artikel 87.3 d i fördraget.

(187)

Exportförmedling av böcker består i att expediera beställningar av ringa storlek. Denna marknad övergavs i slutet av 1970-talet av de traditionella förlagen och distributörerna eftersom den inte var tillräckligt lönsam. Exportförmedling avser därmed i vilket fall som helst små beställningar.

(188)

SIDE och de franska myndigheterna är eniga om definitionen av denna tjänst. Däremot hade olika åsikter när det gäller att inom marknaden för exportförmedling identifiera beställningar av ”ringa betydelse” (till exempel en beställning från en afrikansk bokhandel av ett billigt verk), som medför merkostnader så att tjänsten inte blir lönsam.

(189)

Kulturministeriet har fastställt beloppet på de små beställningar som bör subventioneras till högst 500 franska franc (76,22 euro). De franska myndigheterna har hela tiden ansett att vissa beställningar på under 500 franc kan vara lönsamma, medan vissa beställningar som överstiger detta belopp inte är det. Målet är att hitta en ekonomiskt godtagbar metod så att aktörerna är villiga att expediera beställningar som är ointressanta på grund av sin otillräckliga lönsamhet.

(190)

Kommissionen har uppmanat klaganden och de franska myndigheterna att reda ut problematiken kring verksamhetens lönsamhet. I detta syfte har den särskilt uppmanat dem att beskriva de olika uppgifter som måste fullgöras för att utföra tjänsten för att på så sätt fastställa den eventuella orsaken till de merkostnader som skall kompenseras.

(191)

De franska myndigheterna och SIDE är på det hela taget eniga när det gäller själva förfarandet för att expediera beställningar, som SIDE beskriver i bilaga III och som inte bestrids av de franska myndigheterna.

(192)

Åsiktsskillnaderna mellan dessa parter avser därför i huvudsak frågan om tjänsternas lönsamhet. Enligt SIDE är alla beställningar lönsamma oavsett belopp, medan de franska myndigheterna anser att vissa beställningar är klart olönsamma, vilket skulle motivera det tilldelade stödet.

(193)

Kommissionen påpekar här att vissa av SIDE:s påståenden, lästa tillsammans, kan tyckas vara motstridiga. Detta gäller till exempel följande påståenden: ”de mest intressanta kunderna är de som kommer med stora beställningar” och ”små beställningar på det hela taget är mer lönsamma än större beställningar”.

(194)

Kommissionen har kunnat notera att SIDE och CELF inte systematiskt verkar rikta sig till samma typ av kunder. SIDE verkar särskilt vända sig till institutionella kunder, medan CELF framför allt verkar vända sig till bokhandlare. SIDE bestrider detta, men har inte velat inkomma med några preciseringar i fråga om sina kunder trots att kommissionen har uppmanat företaget att göra det. Klaganden har i sina skriftliga kommentarer helt enkelt hävdat att företaget mellan 1991 och 2002 hade 1 308 kunder och att man betjänade samma typ av kunder som CELF.

(195)

För att bekräfta relevansen hos SIDE:s motstridiga kommentarer har kommissionen utifrån de uppgifter som SIDE och de franska myndigheterna lämnat sammanställt nedanstående jämförande tabeller 3a, 3b och 3c:

Tabell 3a

(ekonomiska uppgifter i euro)

1999

SIDE

CELF — små beställningar

CELF förutom små beställningar

CELF — totalt

Omsättning

818 297

329 204

10 027 299

10 358 503

Antal fakturor

2 187

9 688

13 210

22 898

Antal poster

27 470/27 978

21 978

263 080

285 058

Antal böcker

88 163

26 996

575 593

602 589

Antal kunder  (55)

Uppgift saknas

2 171

718

2 889

Genomsnittligt antal poster per faktura

13,07

2,26

20

12

Genomsnittligt antal böcker per post

3,21

1,22

2

2

Genomsnittligt antal exemplar per faktura

40,84

2,79

44

28

Genomsnittligt pris per sålt exemplar

9,09

12,19

17

17

Genomsnittligt värde per post

29,17

14,98

38

38

Genomsnittligt värde per kundkonto

Uppgift saknas

151,84

13 968

3 585

Tabell 3b

2000

SIDE

CELF — små beställningar

CELF förutom små beställningar

CELF — totalt

Omsättning

1 021 831

301 604,53

11 151 915

11 480 519

Antal fakturor

2 069

8 763

12 565

21 448

Antal poster

29 006

20 387

258 124

278 511

Antal böcker

102 229

25 229

586 643

610 872

Antal kunder

Uppgift saknas

2 007

631

2 638

Genomsnittligt antal poster per faktura

14,97

2,32

20

13

Genomsnittligt antal böcker per post

3,52

1,24

2

2

Genomsnittligt antal exemplar per faktura

52,75

2,87

46

28

Genomsnittligt pris per sålt exemplar

9,87

11,95

19

19

Genomsnittligt värde per post

29,17

14,79

43

41

Genomsnittligt värde per kundkonto

Uppgift saknas

150,28

17 684

4 344

Tabell 3c

2001

SIDE

CELF — små beställningar

CELF förutom små beställningar

CELF — totalt

Omsättning

905 077

275 068

12 817 252

13 092 330

Antal fakturor

2 137

7 702

12 195

19 897

Antal beställningsposter

23 990

17 681

256 019

273 700

Antal böcker

105 518

21 853

590 278

512 129

Antal kunder

Uppgift saknas

1 659

835

2 494

Genomsnittligt antal poster per faktura

11,23

2,30

21

14

Genomsnittligt antal böcker per post

4,27

1,24

2

2

Genomsnittligt antal exemplar per faktura

47,97

2,84

48

31

Genomsnittligt pris per sålt exemplar

8,66

12,59

22

21

Genomsnittligt värde per post

37,73

15,56

50

48

Genomsnittligt värde per kundkonto

Uppgift saknas

165,80

15 360

5 250

(196)

Kommissionen konstaterar att de uppgifter som återges i tabellerna 3a, 3b och 3c visar att — även om CELF, utöver vad som företaget betraktar som små beställningar, säljer ett genomsnittligt antal böcker per faktura som är jämförbart med SIDE (44 respektive 41 under 1999, 46 respektive 53 under 2000 och 48 respektive 48 under 2001) — så expedierar företaget även ett stort antal mycket små beställningar (som i genomsnitt understiger tre böcker och har ett genomsnittligt värde på cirka 35 euro): 9 688 beställningar under 1999, 8 763 under 2000 och 7 702 under 2001. Av detta följer att antalet böcker per beställning totalt sett (kolumnen ”CELF — totalt”) är klart lägre för CELF än för SIDE: 28 respektive 41 under 1999, 28 respektive 53 under 2000 och 31 respektive 48 under 2001.

(197)

Av ovanstående följer att CELF:s verksamhet särskilt kännetecknas av ett stort antal mycket små beställningar (i genomsnitt färre än tre böcker och ett värde på cirka 35 euro), vilket tydligt skiljer företaget från SIDE och vilket kan motivera tilldelningen av det aktuella stödet.

(198)

Efter att ha konstaterat att kriteriet ”små beställningar” är en relevant faktor när det gäller att motivera stödet har kommissionen analyserat de redovisningsuppgifter som lämnats av de franska myndigheterna. Dessa redovisningsuppgifter påvisar CELF:s merkostnader inom segmentet små beställningar. De uppgifter som de franska myndigheterna har lämnat till kommissionen avser år 1994, under vilket CELF fick ett stöd på 2 000 000 franska franc (304 900 euro) från kulturministeriet.

(199)

Kommissionens bedömning gäller de redovisningsuppgifter som avser kostnaderna för att expediera små beställningar till ett värde på under 500 franc. Kommissionen har beaktat de förklaringar som lämnats av de franska myndigheterna, och som visar att den gräns på 500 franc som valts för att definiera begreppet ”mindre beställning” har fastställts empiriskt (56).

(200)

De franska myndigheterna har kommit med en illustration som visar att expedieringen av små beställningar medför uppenbara merkostnader. De redogör för detta argument utifrån en kostnadsanalys som bygger på uppgifterna i tabell 4 nedan för referensåret 1994:

Typ av beställning

Små beställningar

Andra beställningar

Totalt

Omsättning (57)

2 419 006

48 148 971

50 102 869

Antal fakturor

99 725

10 947

20 672

Antal böcker

224 933

442 740

467 673

(201)

Såsom beskrivs närmare i bilaga III, förutsätter expedieringen av en beställning att följande uppgifter utförs:

a)

Ordersedeln tas emot från bokhandeln.

b)

Ordern kodas.

c)

Orderuppgifterna registreras.

d)

Beställningen skickas till förläggaren.

e)

Böckerna tas emot.

f)

Varje kund tilldelas ett fysiskt utrymme, ”facket”, där de beställda böckerna lagras.

g)

Böckerna förpackas.

(202)

Analysen av redovisningsuppgifterna gör det möjligt att få fram samtliga flöden som avser ovannämnda arbetsuppgifter. En faktura på 100 franska franc orsakar i princip lika mycket arbete som en faktura på 10 000 franc.

(203)

De franska myndigheternas förklaringar har gjort det möjligt för kommissionen att uppskatta kostnaderna och fördela dem mellan de olika uppgifter som hänger samman med expedieringen av en beställning. En beställnings lönsamhet beror bland annat på typen av och antalet böcker, riktigheten hos uppgifterna på ordersedeln och svårigheten att verkställa beställningen — 20 procent av CELF:s beställningar och 4,5 procent av SIDE:s beställningar kan anses ”svåra” att verkställa (58). Dessutom avser beställningarna på under 500 franc i 67 procent av fallen förläggare som bedriver hantverksmässig förlagsverksamhet (59). Slutligen medför expedieringen av små beställningar att man måste förvalta en mängd små kundkonton.

(204)

Kostnaderna blir högre för små beställningar eftersom den person som expedierar en beställning måste upprepa samma moment oavsett beställningens belopp. Ett företag som expedierar många små beställningar måste ha en organisation som samtidigt kan expediera många beställningar med de olika steg som ingår i denna expediering samt bära de merkostnader som detta medför.

(205)

De franska myndigheterna förklarar att man har tillämpat en koefficient för varje arbetsmoment. I detta syfte har man beaktat de olika arbetsmoment som utförs i samband med varje arbetsuppgift såsom de beskrivs i bilaga IV.

(206)

Utifrån de uppgifter som Frankrike har skickat kan kommissionen konstatera att kostnaderna för att expediera små beställningar under 1994 uppgick till 4 446 706 franska franc. Omsättningen avseende beställningar på under 500 franc uppgick till 2 419 006 franska franc. Stödet uppgick under samma år till 2 000 000 franska franc. Detta leder till ett rörelseresultat på - 27 700 franska franc.

Omsättning

2 419 006 FRF

Bidrag

2 000 000 FRF

Totala intäkter

4 419 006 FRF

Expedieringskostnader

– 4 446 706 FRF

Rörelseresultat

– 27 700 FRF

(207)

Kommissionen konstaterar följaktligen att stödet på 2 000 000 franska franc inte kan förmodas överkompensera CELF för de kostnader som genereras av expedieringen av små beställningar.

(208)

För att kontrollera relevansen hos de uppgifter som lämnats för referensåret 1994 har kommissionen begärt in kompletterande upplysningar av de franska myndigheterna beträffande CELF:s expediering av små beställningar under andra perioder. De handlingar och förklaringar som Frankrike lämnat beträffande andra räkenskapsår visar att strukturen på de små beställningarna (omsättning i förhållande till antalet små beställningar, mängden beställda böcker, antalet fakturor som avser dessa, antalet kunder, antalet beställningsposter osv.) låg på samma nivå under olika år. Under dessa omständigheter anser kommissionen att uppgifterna för 1994 rimligen kan tjäna som utgångspunkt för kommissionens bedömning.

(209)

Kommissionen har utifrån de avtal som lämnats in också kunnat bekräfta att eventuella överskott under ett år har dragits av från det stöd som skulle betalas ut under följande år. Stödet kan därmed inte förmodas ha finansierat någon annan affärsverksamhet som CELF bedriver — i motsats till vad SIDE och flera andra tredje parter har påstått under förfarandets gång.

(210)

I själva verket tilldelades stödet årsvis efter det att CELF lämnat in sina redovisningsuppgifter, inklusive uppgifter rörande stödets användning, med en motivering av de merkostnader som genererats av programmet för små beställningar. Stödet kan därmed inte förmodas ha använts för andra syften än de avsedda.

(211)

SIDE har i sina sista kommentarer uppmärksammat kommissionen på att de redovisningsuppgifter som de franska myndigheterna lämnade till kommissionen under förfarandets andra etapp i syfte att påvisa merkostnaderna innehåller vissa fel. Kommissionen har påtala detta för de franska myndigheterna, som har lämnat erforderliga förklaringar.

(212)

SIDE har påpekat att de franska myndigheterna hade blandat ihop de procenttal som avsåg elektroniskt översända beställningar respektive beställningar på papper. Kommissionen har kunnat bekräfta att de ekonomiska effekterna av denna sammanblandning motsvarar ett belopp på 0,24 euro per bok på kostnaderna för en liten beställning. Denna skillnad är inte av den omfattningen att den ersättningsmekanism som Frankrike har presenterat kan ifrågasättas.

(213)

När det gäller de skillnader i omsättning som SIDE har kunnat påvisa i fråga om de första redovisningsuppgifterna som Frankrike har lämnat, bekräftar kommissionen att de franska myndigheterna själva hade gjort de rättelser som krävdes efter det att förfarandet inletts 1996. Följaktligen är de anklagelser som SIDE upprepat i sina sista kommentarer ogrundade.

(214)

Skillnaden gentemot övriga uppgifter förklaras av att den ena uppgiften enbart avser bokintäkterna (2 284 536 franska franc), medan den andra uppgiften som lämnats (2 535 818 franska franc) avser både bok- och leveransintäkter (det vill säga inklusive förpackningar, försäkringar och transport).

(215)

SIDE har också kunnat påvisa vissa avvikelser mellan den allmänna redovisningen och redovisningen av löner. De franska myndigheterna klargör att dessa skillnader förklaras av att vissa skatter inte ingår i de sociala avgifter som anges på skattekontot utan i själva lönerna. Kommissionen har kunnat bekräfta att denna förklaring är riktig utifrån de redovisningshandlingar som den har tillsänts.

(216)

Kommissionen anser följaktligen att SIDE:s ytterligare synpunkter på bristerna hos de redovisningsuppgifter som de franska myndigheterna lämnade när förfarandet inleddes 1996 inte är av det slag att de kan ifrågasätta kommissionens bedömning av relevansen hos de redovisningsuppgifter som motiverar kompensationen för merkostnaderna för att expediera små beställningar.

(217)

Efter en analys av de handlingar som lämnats av klaganden själv har kommissionen kunnat konstatera att CELF har ett mycket större utbud än SIDE (CELF:s utbud innehåller verk från 3 000 förläggare jämfört med 200 för SIDE).

(218)

Kommissionen har noterat denna faktor (som inte beaktas vid beräkningen av merkostnader) och konstaterar att CELF:s utvidgade utbud uppfyller kulturministeriets krav, som bestod i att säkra största möjliga spridning av böcker på franska. I sitt utbud tar SIDE, som dock preciserar att man kan expediera alla slags beställningar, inte hänsyn till detta kulturella mål, vilket tycks vara helt legitimt.

(219)

De franska myndigheterna tillägger att CELF ofta tvingades ta ekonomiska risker. Företaget har sålunda fortsatt att tillhandahålla sina tjänster i olycksdrabbade länder som Algeriet och senare Argentina. CELF har också kunnat tillhandahålla sina tjänster i vissa länder som inte omfattas av COFACE-garantin.

(220)

SIDE gör helt legitimt sina affärsmässiga val och uppger att man inte vill leverera till problemområden såsom Afrika söder om Sahara eller till länder som inte omfattas av COFACE. SIDE preciserar att det rör sig om beslut inom ramen för ett företags affärsutvecklingsstrategi, och att man för sin del har gjort andra val.

iii)   Kommissionens bedömning av den överföring av kunder som SIDE klagar på

(221)

Kommissionen har konstaterat att SIDE:s påståenden att företaget förlorar kunder till CELF är ogrundade efter en analys av de förklaringar och dokument som SIDE självt har lämnat.

(222)

Kommissionen har uppmanat SIDE att bevisa att man har förlorat kunder till följd av de förmånliga rabatter som bara CELF har kunnat erbjuda tack vare det stöd som företaget får. I detta syfte har SIDE inkommit med ett mycket omfattande dokument (60), vars uppgifter kommissionen inte har kunnat utnyttja i denna form, bland annat därför att överföringarna inte alls var uppenbara. Kommissionen har på denna punkt begärt kompletterande förklaringar av SIDE, som bland annat (61) har kunnat klargöra att en kund — Librairie Française de Milan — gradvis har avsagt sig företagets tjänster till förmån för CELF, som under året 1987 — 1988 erbjöd denna kund mer attraktiva rabatter.

(223)

De franska myndigheterna har som svar hävdat att den italienska marknaden var känd för sin hårda konkurrens, och att CELF:s försäljning till nämnda bokhandel för övrigt inte började öka i någon större omfattning förrän 1999, det vill säga långt efter den tidpunkt som SIDE nämner.

(224)

Kommissionen har kunnat konstatera att SIDE:s övriga exempel inte heller verkar relevanta (62). Grupodis de Madrid, en av de bokhandlare som SIDE nämner, har aldrig varit en viktig kund för CELF, och de japanska bokhandlare som nämns är i själva verket stora kontokunder som inte omfattas av marknadssegmentet för små beställningar.

(225)

För övrigt bevisar den rabattlista som SIDE inkommit med inte att företaget skulle erbjuda mindre attraktiva rabatter än CELF. Bland de 28 förlag som SIDE har valt ut för att illustrera detta konstaterar kommissionen att SIDE erbjuder de mest attraktiva rabatterna i 16 fall mot tolv fall för CELF (63). Skillnaden är ännu större om man beaktar de fall där SIDE beviljade en extra rabatt på fem procentenheter för beställningar av mer än tio exemplar, eftersom CELF i detta fall erbjuder bara sex förlag de mest attraktiva rabatterna, jämfört med 22 för SIDE.

(226)

Kommissionen anser således att det inte kan slås fast att SIDE skulle ha förlorat kunder till CELF till följd av att CELF erbjöd sina kunder mer attraktiva rabatter tack vare det stöd företaget fick.

(227)

Såsom förklaras ovan i punkt 69 bekräftade SIDE i en skrivelse av den 12 augusti 2002 till kommissionen att CELF under minst två år tillämpat villkor som avskräckt beställare från att göra små beställningar. SIDE hävdar att denna politik bara ökat snedvridningen av konkurrensen till nackdel för SIDE, eftersom en del av CELF:s gamla kunder med ”små konton” som en följd av detta numera anlitar SIDE (…). För SIDE är det dock klart att de intressantaste kunderna är de som gör stora beställningar (…).

(228)

Kommissionen konstaterar för det första att de kritiserade prisändringarna (64) gjordes under den period när det aktuella stödet hade avskaffats och/eller sänkts betydligt, vilket innebar att CELF tvingades finna andra lösningar för att kunna fortsätta att expediera de små beställningar man tar emot.

(229)

Kommissionen har jämfört (65) uppgifterna för de bägge företagen och konstaterar att det inte finns något som tycks bekräfta SIDE:s påståenden om en sådan kundöverföring. Kommissionen kan i själva verket inte se någon ökning av det antal fakturor som SIDE upprättar. Under 1999 upprättade företaget 2 187 fakturor jämfört med 2 137 under år 2000. När det gäller antalet kunder påpekar kommissionen att den inte kan göra någon jämförelse på denna punkt eftersom den inte har fått några sådana uppgifter från SIDE.

(230)

Kommissionen kan inte heller finna något som tycks visa att det antal små beställningar som SIDE expedierar skulle ha ökat efter det att stödet till CELF avskaffades. Tvärtom visar de uppgifter som SIDE har lämnat att det genomsnittliga antalet böcker per faktura ökade från 40,31 under 1999 till 49,38 under 2001, trots att en eventuell överföring av kunder från CELF till SIDE borde ha medfört en minskning av det genomsnittliga antalet böcker per faktura.

(231)

Kommissionen noterar slutligen att skillnaden mellan SIDE och CELF i fråga om det genomsnittliga antalet böcker per beställningspost är ännu större, även om man räknar in den sistnämndas samlade verksamhet och inte bara små beställningar. Följaktligen har avskaffandet av stödet inte medfört någon överföring av kunder från CELF till SIDE.

(232)

Vid granskningen av statligt stöd är det i alla händelser bara de snedvridningar av konkurrensen som orsakas av detta stöd som är relevanta, och inte effekterna av att stöd som SIDE anser negativt minskas eller avskaffas.

(233)

Utifrån de uppgifter som lämnats av såväl SIDE som de franska myndigheterna anser kommissionen att de enda synliga konsekvenserna av att stödet har avskaffats är en minskning av CELF:s omsättning avseende små beställningar och en betydande minskning av antalet kunder hos detta företag (med 17,34 procent mellan 1999 och 2001), vilket illustreras av tabell 5 nedan:

Tabell 5 — Utveckling av verksamheten ”små beställningar och små konton”

Upplysningar som lämnats av de franska myndigheterna

År

Omsättning — små beställningar

(i euro)

Utveckling

Antal kunder

Utveckling

1999

329 204

 

2 171

 

2000

301 605

– 8,38 %

2 007

– 7,55 %

2001

275 068

– 8,80 %

1 659

– 17,34 %

(234)

Kommissionen anser också att SIDE:s kommentarer motsäger företagets egna påståenden att man bara bör beakta det antal poster som en tjänsteleverantör expedierar och att beställningens totalbelopp saknar betydelse för lönsamheten. Om det vore så skulle SIDE inte ha haft någon anledning att anse att den påstådda överföringen av kunder från CELF till företaget (vilket för övrigt inte bevisas av de uppgifter som lämnats) ökade den snedvridning av konkurrensen som SIDE drabbats av (66). Dessutom påpekar kommissionen att SIDE verkar motsäga sig självt när företaget i ett meddelande av den 9 december 2002 uppgav att ”…små beställningar på det hela taget är mer lönsamma än större beställningar”.

(235)

Tabell 6, som kommissionen sammanställt utifrån uppgifter som lämnats av de franska myndigheterna och SIDE, visar att det inte finns något automatiskt samband mellan ökningar eller minskningar av SIDE:s omsättning å ena sidan och ökningar eller minskningar av det beviljade stödet å den andra.

Tabell 6

Referensår

Stöd som beviljats CELF (i euro)

Ändringar i SIDE:s omsättning

Ändringar av stödet

1990

304 900

1991

373 500

+

+

1992

422 280

+

1993

382 650

+

1994

304 900

1995

304 900

=

1996

304 900

=

1997

243 920

1998

182 940

+

1999

121 960

2000

60 980

+

2001

38 110

2002

0

0

(236)

De uppgifter som lämnats av både CELF och SIDE innebär att kommissionen kan slå fast att nivån på det stöd som betalats ut till CELF inte automatiskt inverkade på SIDE:s — som är det enda andra allmänna exportombudet på marknaden — verksamhet och resultat (67). Det verkar nämligen som om SIDE:s omsättning har minskat i flera års tid trots att stödet till CELF har minskat.

(237)

Kommissionen har kunnat konstatera att en synlig och betydande konsekvens på marknaden av att stödet till CELF avskaffades var att omsättningen från små beställningar minskade och de små kontona blev färre.

(238)

Utifrån de uppgifter som parterna lämnat konstaterar kommissionen att CELF utan det aktuella stödet inte längre tycks expediera alla beställningar, dock utan att SIDE för den skull drar nytta av den konstaterade kundflykten.

(239)

Kommissionen har dessutom kunnat konstatera att det tilldelade stödet under perioden 1994 — 2001 inte täckte hela det underskott som genererades av programmet för små beställningar och att det utgjorde en relativt liten del av CELF:s totala omsättning: stödets andel av omsättningen minskade från 3,95 procent 1994 till 0,29 procent 2001 (68).

(240)

Mot bakgrund av alla de faktorer som analyserats framgår det att det omtvistade stödet berör en extremt marginell del av exportförmedlingen, och att denna del uppenbarligen inte skulle ha genomförts utan det aktuella stödet. Kommissionen har också kunnat konstatera att det stöd som Frankrike har beviljat inte utgör någon överkompensation av de kostnader som härrör från den aktuella verksamheten.

(241)

Såsom nämnts i punkt 132 och följande påminner kommissionen också om att stödets negativa effekter på handeln och konkurrensen i detta fall är mycket begränsade. Kommissionen bör beakta dessa faktorer när den bedömer stödets förenlighet med artikel 87 i fördraget såsom förstainstansrätten tydligt påpekade i sitt beslut av den 27 januari 1998 i målet Ladbroke Racing Ltd mot kommissionen (69).

(242)

Följaktligen var det stöd som CELF beviljades inom ramen för programmet för små beställningar inte av det slag att det påverkade handelsvillkoren och konkurrensen inom gemenskapen i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset. De franska myndigheternas åtgärd stod i proportion till det eftersträvade målet och har bara gjort det möjligt för det berörda tjänsteföretaget att utan några lönsamhetskrav tillgodose en del av en efterfrågan som annars skulle ha förbisetts.

B.   TILLÄMPLIGHET AV BESTÄMMELSERNA I ARTIKEL 86.2 I FÖRDRAGET

1.   DE FRANSKA MYNDIGHETERNAS STÅNDPUNKT

(243)

De franska myndigheterna hävdar precis som de gjorde 1998 (70) att CELF har anförtrotts ett uppdrag i allmänhetens tjänst, och att de omtvistade åtgärderna följaktligen bör bedömas utifrån artikel 86.2 i fördraget, där följande anges: ”Företag som anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse eller som har karaktären av fiskala monopol skall vara underkastade reglerna i detta fördrag, särskilt konkurrensreglerna, i den mån tillämpningen av dessa regler inte rättsligt eller i praktiken hindrar att de särskilda uppgifter som tilldelats dem fullgörs. Utvecklingen av handeln får inte påverkas i en omfattning som strider mot gemenskapens intresse.”

(244)

I detta avseende har de franska myndigheterna inkommit med flera texter (71) som enligt dem skulle bekräfta att det uppdrag som CELF har anförtrotts är av allmänt ekonomiskt intresse.

(245)

De franska myndigheterna har på grundval av dessa texter uppgivit att direktoratet för litteratur och läsning fram till år 2001 slöt årliga avtal med CELF, där man definierade målen för samarbetet mellan ministeriet och CELF samt parternas respektive skyldigheter.

(246)

De franska myndigheterna har inkommit med flera av dessa avtal. I det första, som är daterat den 25 april 1991, anges i artikel 1 att ”ministeriet skall stödja verksamhet som består i att CELF sammanställer små bokbeställningar från utlandet…”. I ett annat avtal av den 23 oktober 1997 tycks man för första gången nämna att ”ministeriet skall ge CELF stöd till de driftskostnader som företaget ådrar sig genom att expediera små beställningar inom ramen för sitt uppdrag i allmänhetens tjänst”. De avtal som slöts därefter, fram till 2001, är identiska förutom vad gäller de beviljade stödbeloppen.

2.   KOMMISSIONENS BEDÖMNING

(247)

Kommissionen har redan konstaterat i detta beslut att det stöd som beviljats CELF är ett statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 i fördraget och att det är förenligt med den gemensamma marknaden enligt artikel 87.3 d i fördraget. I enlighet med EG-domstolens rättspraxis (72) behöver kommissionen därför inte längre bedöma CELF:s ovannämnda verksamhet mot bakgrund av artikel 86.2 i fördraget. Denna ståndpunkt bekräftades av EG-domstolen i en dom av den 22 juni 2000 (73), där den slog fast att även om ett stöd är berättigar enligt artikel 86.2 i fördraget skall det anmälas till kommissionen. Därför är det inte nödvändigt att avgöra om stödet till CELF är berättigat också på grundval av artikel 86.2 i fördraget

(248)

Kommissionen konstaterar att EG-domstolen, i domen av den 24 juli 2003 i målet Altmark (74), har preciserat på vilka villkor ett bidrag till ett företag som anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse inte utgör statligt stöd. Kommissionen konstaterar dock att dessa villkor inte uppfylls i detta fall. För det första anser kommissionen att det villkor som anges i punkt 89 i Altmark-domen inte uppfylls, eftersom den rättsliga grunden för stödet inte uttryckligen gäller CELF. Dessutom anser kommissionen att punkt 90 i sistnämnda dom, enligt vilken parametrar för beräkning av ersättning skall fastställas på förhand, inte heller följts, även om stödet som helhet inte överskred det belopp som är nödvändigt för att kompensera kostnaderna för expediering av små beställningar.

VI.   SLUTSATSER

(249)

Mot bakgrund av det som anförts ovan verkar stödet i fråga uppfylla de krav som anges i artikel 87.3 d i fördraget och stå i proportion till det kulturella mål som eftersträvas. Kommissionen har kunnat konstatera att stödet inte var av det slag att det påverkade handelsvillkoren och konkurrensen inom gemenskapen i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Det stöd som Frankrike mellan 1980 och 2001 beviljade Coopérative d'exportation du livre français (CELF) för expedieringen av små beställningar av böcker på franska utgör statligt stöd som omfattas av artikel 87.1 i fördraget. Eftersom Frankrike underlät att anmäla detta stöd till kommissionen innan det betalades ut, var stödet olagligt. Däremot är stödet förenligt med den gemensamma marknaden enligt artikel 87.3 d i fördraget.

Artikel 2

Detta beslut riktar sig till Republiken Frankrike.

Utfärdat i Bryssel den 20 april 2004.

På kommissionens vägnar

Mario MONTI

Ledamot av kommissionen


(1)  EGT C 366, 5.12.1996, s. 7.

(2)  Förstainstansrättens beslut av den 28 februari 2002 i mål T-155/98, Société Internationale de diffusion et d'Edition (SIDE) mot kommissionen, REG 2002, s. II-1179.

(3)  EGT L 44, 18.2.1999, s. 37.

(4)  Det är den understrukna meningen som förstainstansrätten upphävde.

(5)  Utdrag ur SIDE:s skrivelse av den 20 mars 1992.

(6)  SIDE uppgav bland annat att kulturministeriet hade nekat företaget att få tillgång till det stöd som beviljats CELF.

(7)  Beslut NN 127/92, ”Stöd till exportörer av franska böcker” (EGT C 174, 25.6.1993, s. 6).

(8)  Mål T-49/93, Société Internationale de diffusion et d'Edition (SIDE) mot kommissionen, REG 1995, s. II-2501.

(9)  Som senare omvandlades till programmet ”À l'Est de l'Europe”.

(10)  Se fotnot 1.

(11)  EG-domstolens dom av den 22 juni 2000 i mål C-332/98, Stöd till Coopérative d'exportation du livre français, Frankrike mot kommissionen, REG 2000, s. I-4833.

(12)  Dessutom deltar kulturministeriet i CELF:s styrelsemöten och bolagsstämmor som inbjuden observatör.

(13)  Ett familjeföretag som bildades 1980.

(14)  Se punkt 3.

(15)  Kommissionen preciserar att detta program gör det möjligt att bevilja rabatter på de officiella priserna till bokhandlare. CELF deltar i detta program på samma villkor som andra aktörer, och programmet avser inte exportförmedling.

(16)  Det rör sig om en försäkring som täcker betalningsrisker vid export. SIDE vägrar att leverera till länder som inte täcks av denna försäkring.

(17)  SIDE lägger i detta avseende fram ett dokument benämnt ”fastställande av den skada som SIDE lidit på grund av det stöd som kulturministeriet betalade ut till CELF mellan den 1 april 1980 och den 31 mars 1996”.

(18)  Åren 2000 — 2002. Det gäller perioden från det att stödet avsevärt började sänkas fram till dess att det avskaffades helt.

(19)  SIDE har bland annat inkommit med en skrivelse från CELF av den 18 mars 2002 där man informerar en tysk kund om en ändring av sina allmänna villkor för försäljning till ”små kunder”, och som innebär en prishöjning.

(20)  Se fotnot 1.

(21)  Det bör noteras att två av tredje parterna har köpts upp av CELF och att Van Ginneken yttrade sig å Hexalivres vägnar 1996.

(22)  Tidigare representant för flera företag vars förbindelser med CELF ”slutade illa”. Hans företag har köpts upp av CELF.

(23)  Avser åren 1996 — 1997.

(24)  Det kan nämnas att kommissionen har kunnat utröna att CELF i genomsnitt har ett hundratal medlemmar, samtidigt som det finns flera tusen förläggare på marknaden.

(25)  Hexalivre köptes 1998 av ett dotterföretag till CELF, som sedan i sin tur gått upp i CELF.

(26)  Fetstil och understrykning tillfogad av kommissionen.

(27)  Enligt Tec et Doc borde CELF ha begränsat sin verksamhet till exportförmedling och inte ha trätt in på marknaden för export av vetenskapliga böcker.

(28)  De små beställningarna svarar enligt SNIEL för 6 procent av CELF:s omsättning, vilket enligt SNIEL skulle innebära att ”94 procent av CELF:s omsättning härrör från verksamhet som detta företag inte har rätt att utöva”.

(29)  Det bekräftas av en skrivelse av den 18 juli 1980 från Syndicat national de l'édition som klaganden inkommit med.

(30)  Denna förening samlade ett antal förläggare som verkade för att främja spridningen av franska böcker i utlandet och ge investeringsstöd till exportförlagen. Föreningen fick statligt stöd från kulturministeriets direktorat för litteratur och läsning.

(31)  Ett utländskt företag är för tillfället medlem i CELF. Det rör sig om förlaget Casterman med säte i Belgien. Det rör sig om ett franskt dotterföretag till Flamarion, som i sin tur är dotterföretag till det italienska företaget Rizzoli.

(32)  Före ett beslut av bolagsstämman den 29 juni 1994 hänvisade man i CELF:s stadgar uttryckligen till små beställningar. I vad som före dess utgjorde artikel II i stadgarna angavs att kooperativet har som ändamål att direkt expediera eller underlätta expedieringen av små beställningar till utlandet och till utomeuropeiska territorier och departement….

(33)  Denna marknad kan inte identifieras i tullstatistiken.

(34)  Vissa företag, såsom Servedit för franskspråkiga Afrika, mellan 1988 och 1993, och Ecole des loisirs för Medelhavsländerna, 1995, har fått ett liknande stöd men för andra specialiserade sektorer.

(35)  Det enda andra företaget som begärt stöd.

(36)  Fram till år 2001 eftersom stödet avskaffades från och med år 2002.

(37)  Till exempel Ensemble baroque Limoge eller klostret Sainte Madeleine.

(38)  CELF är enbart exportombud för böcker på franska, medan SIDE även förmedlar böcker på andra språk.

(39)  CELF:s verksamhet är till skillnad från SIDE:s uteslutande inriktad på export.

(40)  www.celf.fr

(41)  SIDE:s skrivelse av den 7 september 1992 till kommissionen.

(42)  KOM(2003) 520, slutlig.

(43)  SIDE:s skrivelser av den 22 maj och den 4 juni 1991.

(44)  Se punkt 81.

(45)  Se punkt 10.

(46)  Europeiska gemenskapernas bulletin, 9-1984.

(47)  EGT L 83, 27.3.1999, s. 1.

(48)  Se punkt 10.

(49)  Åtminstone fram till 1991. Se punkt 79 och följande.

(50)  S.: 163 i den rapport som SIDE inkommit med.

(51)  SIDE hänvisar i flera av dessa skriftliga kommentarer själv till stöd till bokexport.

(52)  Se punkt 90.

(53)  Skrivelser av den 7 september 1992 respektive den 9 december 2002 om Aux amateurs du livre international.

(54)  CELF:s marknadsandel uppges ha ökat från 86,60 procent 1992 till 92,75 procent 2001, vilket skulle innebära att stödbeloppet saknar betydelse för CELF:s ställning eftersom det stöd som CELF uppbär har minskat konstant sedan 1996/1997.

(55)  Kommissionen beklagar att SIDE inte har velat inkomma med uppgifter om antalet kunder och det genomsnittliga värdet på ett kundkonto.

(56)  Se punkterna 112 och 113.

(57)  I franska franc.

(58)  Procentsatser som lämnats av de franska myndigheterna för CELF:s del och av SIDE för egen del.

(59)  De stora förlagen genererar i princip stora beställningar. Ofta handlar det om verk som riktar sig till allmänheten och som vanligtvis säljs i stora mängder.

(60)  Dokument benämnt ”Fastställande av den skada som SIDE lidit på grund av det stöd som kulturministeriet betalade ut till CELF mellan den 1 april 1980 och den 31 mars 1996”.

(61)  SIDE har också lämnat ytterligare fem exempel.

(62)  De franska myndigheterna motsäger de övriga exemplen som SIDE har gett.

(63)  I SIDE:s första redogörelse i frågan om rabatter hänvisade man till den lista över rabatter som CELF erbjuder på det officiella priset inklusive franska skatter, medan exportförsäljningen grundar sig på ett pris exklusive skatt. Jämförelsen görs i fortsättningen därför på grundval av en korrigerad prislista.

(64)  Frankrike bestrider inte att CELF har ändrat sina priser, utan uppger att företaget tillfälligt fick se över sina priser för ”små konton” efter att stödet minskat.

(65)  Se också tabellerna 3A, 3B och 3C.

(66)  Som kommentar till denna punkt preciserar SIDE att ”det är uppenbart att de intressantaste kunderna är de som bidrar med en stor beställningsvolym, men inte för att de andra inte skulle vara lönsamma utan av den enkla anledningen att det för alla affärsföretag alltid är att föredra att ha kunder som genererar en stor affärsvolym”.

(67)  Kommissionen påminner dock om att punktvist stöd av samma slag som det ifrågavarande har betalats till två andra företag, nämligen Servedit och Ecole des Loisirs.

(68)  Se också bilaga II om denna punkt.

(69)  Mål T-67/94, REG 1998, s. II-1. Se särskilt punkterna 150 — 162.

(70)  Se punkt 24.

(71)  Se punkt 102.

(72)  EG-domstolens dom av den 15 mars i mål C-387/92, Exterior de España c/Ayuntamiento de Valencia, Rec. 1994, s. I-0877.

(73)  Se punkt 24 och följande.

(74)  EG-domstolens dom av den 24 juli 2003 i mål C-280/00, Altmark Trans GmbH och Regierungspräsidium Magdeburg c/Nahverkehrsgesellschaft Altmark GmbH, REG 2003, s. I-7747.


BILAGA I

Tabell över hur det beviljade stödet har utvecklats sedan 1980, i euro

1980

91 470

1981

91 470

1982

205 510

1983

164 640

1984

137 200

1985

141 780

1986

248 490

1987

214 950

1988

213 430

1989

259 160

1990

304 900

1991

373 500

1992

422 280

1993

382 650

1994

304 900

1995

304 900

1996

304 900

1997

243 920

1998

182 940

1999

121 960

2000

60 980

2001

38 110

2002

0


BILAGA II

Gradvis minskning av kompensationen för CELF:s kostnader

Uppgifter som lämnats av de franska myndigheterna

År

Stödbelopp, i euro

Totala kostnader

Andel av kostnaderna som täckts av stödet

1994

304 900

683 788

44,59 %

1995

304 900

697 177

43,73%

1996

304 900

624 206

48,85 %

1997

243 920

680 023

35,87 %

1998

182 940

664 783

22,63 %

1999

121 960

635 577

19,19 %

2000

60 980

572 670

10,65 %

2001

38 110

509 048

7,49 %

2002

0

0

0


BILAGA III

Förfarande för att expediera beställningar

Uppgifter som hämtats från SIDE:s kommentarer

Ny kund

a)

Köparen skickas en dossier som inbegriper

de allmänna försäljningsvillkoren (e-post, fax eller post),

en begäran att öppna ett kundkonto (e-post, fack eller post).

b)

Efter det att man har tagit emot begäran att öppna ett kundkonto görs en kontroll av kundens solvens hos COFACE.

c)

Om öppnandet av ett konto inte innebär några problem: kundkontot öppnas.

d)

Om öppnandet av ett konto innebär problem: kunden kan bara betjänas med proformafakturor, det vill säga efter att ha betalat enligt ett kostnadsförslag.

En kund som redan har ett konto

a)

Identifiering av kunden (till exempel genom kundens kontonummer).

Den beställda artikeln registreras (sökning bland 640 000 titlar, som inbegriper böcker, ljudkassetter, cd-skivor och cd-rom).

Registrering. Registrering: när artikeln väl identifierats registreras mängd, beställningsdag och kundreferens varefter registreringen bekräftas.

Om det finns fler beställningsposter att registreras upprepas detta arbetsmoment.

Det är fortfarande möjligt att ändra sättet att expediera beställningen efter kundens önskemål.

b)

Om det beställda verket inte finns i databasen.

Artikeln registreras manuellt.

Man anger titel, författarens namn, ISBN, förlag och leverantör.

c)

Varje bokbeställning genererar automatiskt en leverantörsbeställning.

d)

Ett dataprogram översänder automatiskt beställningen till leverantörer som är anslutna till det automatiska beställningssystemet, och som därmed finns med i leverantörsförteckningen.

e)

Ordersedeln trycks då ut automatiskt och skickas till de berörda leverantörerna med fax, post eller bud.

Mottagning av varorna

a)

Varorna levereras med post eller bud.

b)

Kontroll att fakturor eller leveranssedlar stämmer överens med paketen.

c)

Registrering att varorna har mottagits, vilket gör det möjligt att identifiera verket och mottagaren.

d)

Eventuella reklamationer skickas automatiskt tillbaka till leverantörerna.

e)

Datorn skriver sedan för varje berörd kund ut en lista över böcker som mottagits för dennes räkning liksom numret på dennes ”fack”.

f)

När beställningen är fullbordad eller när man beslutar att verken skall levereras till en kund förbereder man paketen för leverans. Vid behov anges paketens vikt och transportpris.

Fakturering och leverans

a)

Fakturorna och leveranssedlarna trycks ut automatiskt. Leveransen sker på det sätt som kunden har valt. Fakturauppgifterna bokförs automatiskt. Fakturorna skickas till kunderna med post.

b)

Kontoutdrag görs i slutet av varje månad efter det att betalningar har tagits emot beroende på förfallodagen för varje kund. I detta sammanhang antar man att de berörda kunderna har reglerat sina skulder.

c)

Betalningssätt: kreditkort — stora belopp regleras genom banköverföringar eller checkar, ibland genom kreditiv.


BILAGA IV

Kontroll av CELF:s redovisningsuppgifter — 1994

på grundval av uppgifter som lämnats av de franska myndigheterna

Sifferuppgifter i franska franc och euro

 

Franc

Euro

Inköpspris för böcker

2 068 293

315 309

inköp

2 026 011

308 863

transport och bud

42 282

6 446

Personalkostnader

1 670 963

254 737

Mottagning (av verk), direkt arbetskraft

217 641

33 179

Förpackning, direkt arbetskraft

53 409

8 142

—   

Affärstjänster, direkt arbetskraft

Zon 1

149 770

22 832

Zon 2

157 627

24 030

Zon 3

49 390

7 529

Löner, allmänna tjänster

1 022 285

155 846

Löner, marknadsföring

20 841

3 177

Allmänna omkostnader

518 926

79 110

Förbrukade förpackningar

14 770

2 252

Administrativa tjänster

183 784

28 018

Transport av sålda verk

148 056

22 571

Försäljningsprovision

36 540

5 570

Telefon och telex

29 103

4 437

Inkasseringskostnader

26 294

4 008

Kreditförsäkring

20 929

3 191

Avskrivning av anläggningstillgångar

20 609

3 142

Övrigt

38 841

5 921

Separata indirekta fasta kostnader

188 524

28 740

Skatt på inkomst av yrkesmässig verksamhet

14 064

2 144

Avsättningar till reserver

51 890

7 911

Externa tjänster

66 828

10 188

Extraordinära kostnader

46 733

7 124

Övrigt

9 009

1 373

Totala kostnader

4 446 706

677 896

Kommentarer och förklaringar

(1)

Kostnader för inköp och transport (inklusive för bud): Denna kostnad har beräknats med beaktande av den totala kostnaden för denna verksamhet fördelad efter antalet böcker och uppgår till 38 795 874 franska franc (5 914 393 euro). Detta belopp delades med antalet böcker för att få fram enhetskostnaden per bok. Under 1994 sålde CELF totalt 467 673 böcker, vilket ger en enhetskostnad på 82,95 franska franc (12,65 euro). För att bestämma den inköps- och transportkostnad som skall belasta de små beställningarna multiplicerar man enhetskostnaden per bok med antalet böcker som hänför sig till små beställningar, vilket ger ett belopp på 2 068 293 franska franc (315 309 euro) för de små beställningarna.

(2)

Personalkostnader: Man har tillämpat en koefficient på 3 (på grundval av antalet böcker) på denna kostnadspost eftersom små beställningar medför särskilda problem. Mottagningen av verk från stora förlag eller distributörer är automatiserat med hjälp av EAN-koden, som innebär att verken kan identifieras med hjälp av optisk avläsning. Däremot är det vanligt att verk som publiceras av små förlag inte har någon streckkod, vilket innebär att de måste identifieras manuellt.

För övrigt ger de stora förlagen ett bidrag till transportkostnaderna för leveranser till kunder i Paris som branschen fastställt till 0,75 franc per kilo, samtidigt som buden får 6,5 franc per kilo för de paket som används för verk från små distributörer. Eftersom de utländska bokhandlarna faktureras schablonmässigt medför dessa leveranser krympta marginaler.

Genom att tillämpa en koefficient på 3 för små beställningar kan man på så sätt redovisa de verkliga kostnaderna för att expediera dem.

(3)

Förpackning: Här beaktades de direkta arbetskostnaderna på grundval av antalet böcker.

(4)

Affärstjänster: De direkta arbetskostnaderna beräknades här genom att man tillämpade en koefficient på 3 eftersom de små beställningarna medförde en tyngre arbetsbörda för att administrera försäljningen. Skillnaderna i expediering gjorde det möjligt att redovisa de verkliga kostnaderna för att expediera små beställningar.

Kompletterande förklaringar kring kodningen av beställningen: Om det uppstår problem vid kodningen av beställningar krävs det ytterligare arbetsinsatser. Det bör noteras att detta arbete måste göras oavsett beställningens belopp.

Dessutom måste man göra vissa efterforskningar innan beställningen kan registreras: ISBN, förlagens kataloger, olika databaser, kontroll av huruvida verket finns tillgängligt, kontroll att uppgifterna i beställningen stämmer överens med förlagets. Om det uppstår problem på grund av ordersedelns kvalitet, till exempel vid identifieringen av beställningen, uppstår merkostnader. Sådana problem uppstår ofta vid små beställningar. Stora bokhandlare med stora inköp hos CELF är i allmänhet stora företag som använder sig av effektiva hjälpmedel som gör det möjligt att rationalisera verksamheten, bland annat genom att skicka standardiserade beställningar som innehåller tydliga identifieringsuppgifter. Bland CELF:s kunder finns många små bokhandlare vars verksamhetsvolym inte alltid gör det möjligt att använda de moderna hjälpmedel som annars används inom internationell handel. Beställningar från sådana små företag är ibland svåra att identifiera och innehåller ofta bara en del av den information som krävs för att verkställa beställningen, vilket medför merarbete och merkostnader.

(5)

Löner, allmänna tjänster: (ledning, IT, växel, redovisning, marknadsföring, städning). Kostnaderna fördelas efter antalet böcker, förutom redovisning som fördelas efter antalet fakturor.

(6)

Allmänna omkostnader: förbrukade förpackningar, transport av sålda böcker och avskrivningar av anläggningstillgångar: Kostnaderna beräknas per bok.

(7)

Allmänna omkostnader: administrativa tjänster: Kostnaderna beräknas per faktura.

(8)

Allmänna omkostnader: försäljningsprovision och kreditförsäkringar: Kostnaderna beräknas utifrån omsättningen.

(9)

Allmänna omkostnader: telefon, telex och inkasseringskostnader: En koefficient på 2,5 har tillämpats eftersom telekostnaderna varierar beroende på olika faktorer, bland annat svar från kunder och efterforskningar av förlag. Dessa kostnader avser flera arbetsmoment, inräknat mottagning av ordersedeln från en bokhandel, kodning av beställningen, registrering av beställningen och redovisning, som syftar till att bokföra alla flöden som avser de olika arbetsmoment som beskrivits.

(10)

Skatt på inkomst av yrkesmässig verksamhet och avsättningar till reserver: Dessa kostnader beräknas utifrån omsättningen. Externa tjänster (till exempel hyra, resor, reklam) och extraordinära kostnader: Dessa kostnader beräknas utifrån antalet böcker.


2.4.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 85/58


KOMMISSIONENS BESLUT

av den 4 mars 2005

om att tillåta medlemsstaterna att i enlighet med direktiv 94/55/EG anta vissa undantag avseende transport av farligt gods på väg

[delgivet med nr K(2005) 440]

(Text av betydelse för EES)

(2005/263/EG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR FATTAT DETTA BESLUT

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,

med beaktande av rådets direktiv 94/55/EG av den 21 november 1994 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om transport av farligt gods på väg (1), särskilt artikel 6.9 i detta, och

av följande skäl:

(1)

Enligt artikel 6.9 i direktiv 94/55/EG skall medlemsstaterna i förväg meddela kommissionen undantag som beviljats, första gången senast den 31 december 2002 eller inom två år efter den senaste tillämpningsdagen för de ändrade versionerna av bilagorna till direktivet.

(2)

Den 31 december 2002 hade vissa medlemsstater anmält till kommissionen att de önskade bevilja undantag från direktiv 94/55/EG. Genom beslut 2003/635/EG av den 20 augusti 2003 om att tillåta medlemsstaterna att i enlighet med direktiv 94/55/EG anta vissa undantag avseende transport av farligt gods på väg (2), godkände kommissionen att medlemsstaterna beviljade de undantag som angavs i bilagorna I och II till det beslutet.

(3)

Genom kommissionens direktiv 2003/28/EG (3) ändrades bilagorna A och B till direktiv 94/55/EG. Genom direktiv 2003/28/EG ålades medlemsstaterna att senast den 1 juli 2003 sätta i kraft nationell lagstiftning, varvid sista dag för tillämpning som anges i artikel 6.9 i direktiv 94/55/EG är den 30 juni 2003.

(4)

Ett fåtal medlemsstater har anmält att de önskar bevilja undantag. Kommissionen har undersökt om anmälningarna överensstämmer med villkoren i artikel 6.9 i direktiv 94/55/EG och har godkänt dem. De berörda medlemsstaterna bör därför få tillåtelse att bevilja de aktuella undantagen.

(5)

Samtidigt är det önskvärt att samla samtliga hittills godkända undantag i ett beslut. Beslut 2003/635/EG bör därför upphävas och ersättas.

(6)

För att översikten över undantag skall uppdateras regelbundet, skall kommissionen minst vart femte år föreslå en omfattande uppdatering av samtliga befintliga undantag.

(7)

De åtgärder som föreskrivs i detta beslut är förenliga med yttrandet från kommittén för transport av farligt gods, som upprättats i enlighet med artikel 9 i direktiv 94/55/EG.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

De medlemsstater som anges i bilaga I ges rätt att bevilja de undantag som anges i bilaga I för transport på väg inom deras territorier av små mängder av visst farligt gods.

Sådana undantag skall tillämpas utan åtskillnad.

Artikel 2

De medlemsstater som anges i bilaga II ges rätt att bevilja de undantag som anges i bilaga II för lokala transporter som är begränsade till deras territorier.

Sådana undantag skall tillämpas utan åtskillnad.

Artikel 3

Beslut 2003/635/EG skall upphöra att gälla.

Hänvisningar till det upphävda beslutet skall gälla som hänvisningar till det här beslutet.

Artikel 4

Detta beslut riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel den 4 mars 2005.

På kommissionens vägnar

Jacques BARROT

Vice ordförande


(1)  EGT L 319, 12.12.1994, s. 7. Direktivet senast ändrat genom kommissionens direktiv 2004/111/EG (EUT L 365, 10.12.2004, s. 25).

(2)  EUT L 221, 4.9.2003, s. 17.

(3)  EUT L 90, 8.4.2003, s. 45.


BILAGA I

Undantag för medlemsstaterna när det gäller små mängder av visst farligt gods

BELGIEN

RO-SQ 1.1

Typ: Klass 1 — Små mängder.

Hänvisning till bilagan till direktiv 94/55/EG (nedan kalladdirektivet): 1.1.3.6.

Innehållet i bilagan till direktivet: Enligt marginalnummer 1.1.3.6 begränsas mängden av de explosiva ämnen för gruvdrift som kan transporteras i ett normalt fordon till 20 kg.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Kunglig förordning av den 23 september 1958 om explosiva ämnen, ändrad genom kunglig förordning av den 14 maj 2000.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Artikel 111 Innehavare av magasin som är avlägset belägna från leverantörer får tillåtas transportera högst 25 kg dynamit eller kraftiga explosiva ämnen och 300 sprängkapslar i normala motorfordon, och endast enligt bestämmelser som skall fastställas av byrån för explosiva ämnen.

RO-SQ 1.2

Typ: Transport av icke rengjorda, tömda containrar som har innehållit produkter av olika klasser.

Hänvisning till direktivets bilaga: 5.4.1.1.6.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Undantag 6-97.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Angivelse på godsdeklarationen av ”icke rengjorda, tömda förpackningar som har innehållit produkter av olika klasser”.

Kommentarer: Undantaget registrerat av Europeiska kommissionen som nr 21 (inom ramen för artikel 6.10).

DANMARK

RO-SQ 2.1

Typ: Vägtransport av förpackningar innehållande avfall eller rester av farliga ämnen som samlats in från hushåll och laboratorier i syfte att bortskaffas.

Hänvisning till direktivets bilaga: Del 2, 4.1.4, 4.1.10, 5.2, 5.4 och 8.2.

Innehållet i bilagan till direktivet: Principer för klassificering. Bestämmelser om samemballering. Bestämmelser om märkning och etikettering. Godsdeklaration.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Bekendtgørelse nr 729 av den 15 augusti 2001 om vejtransport af farligt gods, § 4, stk. 3.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Innerförpackningar innehållande avfall eller rester av kemikalier som samlats in från hushåll eller laboratorier får packas tillsammans i vissa UN-godkända ytterförpackningar. Innehållet i varje enskild innerförpackning får inte överstiga 5 kg eller 5 liter. Undantag från bestämmelserna om klassificering, märkning och etikettering samt dokumentation och utbildning.

Kommentarer: När avfall eller rester av kemikalier samlas in från hushåll och laboratorier i syfte att bortskaffas är det inte möjligt att göra en korrekt klassificering och tillämpa samtliga ADR-bestämmelser. Avfallet är i regel förpackat i förpackningar som sålts i detaljhandeln.

RO-SQ 2.2

Typ: Vägtransport av förpackningar innehållande explosiva ämnen och förpackningar av sprängkapslar på samma fordon.

Hänvisning till direktivets bilaga: 7.5.2.2.

Innehållet i bilagan till direktivet: Bestämmelser om samemballering.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Bekendtgørelse nr 729 av den 15 augusti 2001 om vejtransport af farligt gods, § 4, stk 1.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Enligt § 4, stk. 1 måste reglerna i ADR följas när farligt gods transporteras på väg.

Kommentarer: Det finns ett praktiskt behov av att kunna förpacka explosiva ämnen tillsammans med sprängkapslar på samma fordon när dessa varor transporteras från lagringsplatsen till arbetsplatsen och tillbaka.

När den danska lagstiftningen om transport av farligt gods har ändrats kommer de danska myndigheterna att tillåta sådana transporter på följande villkor:

(1)

Transporten får högst innehålla 25 kg explosiva ämnen i grupp D.

(2)

Högst 200 sprängkapslar i grupp B får transporteras.

(3)

Sprängkapslar och explosiva ämnen måste förpackas separat i UN-godkända förpackningar i enlighet med bestämmelserna i direktiv 2000/61/EG om ändring av direktiv 94/55/EG.

(4)

Avståndet mellan förpackningarna som innehåller sprängkapslar och förpackningarna som innehåller explosiva ämnen måste minst vara 1 meter. Detta avstånd måste även bibehållas vid plötslig inbromsning. Förpackningar som innehåller explosiva ämnen och förpackningar som innehåller sprängkapslar måste placeras så att de snabbt kan avlägsnas från fordonet.

(5)

Alla övriga bestämmelser om vägtransport av farligt gods måste iakttas.

TYSKLAND

RO-SQ 3.1

Typ: Samemballering och samlastning av bildelar med klassificeringen 1.4G tillsammans med visst farligt gods (n4).

Hänvisning till direktivets bilaga: 4.1.10 och 7.5.2.1.

Innehållet i bilagan till direktivet: Bestämmelser om samemballering och samlastning.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Gefahrgut-Ausnahmeverordnung - GGAV 2002 av den 6 november 2002 (BGBl. I s. 4350), ändrad genom artikel 2 i förordning av den 28 april 2003 (BGBl. I s. 595), undantag 28.

Den nationella lagstiftningens innehåll: UN 0431 och UN 0503 får lastas tillsammans med visst farligt gods (produkter som avser biltillverkning) i vissa mängder, som anges i undantaget. Värdet 1 000 (jämför med 1.1.3.6.4) får inte överskridas.

Kommentarer: Undantaget krävs för en snabb leverans av säkerhetsdetaljer till bilar som beror på den lokala efterfrågan. På grund av det stora utbudet av dessa produkter är det ovanligt att de lagerhålls i de lokala bilverkstäderna.

RO-SQ 3.2

Typ: Undantag från kravet att medföra en godsdeklaration och en försäkran från speditören avseende vissa mängder av farligt gods enligt definitionen i 1.1.3.6 (n1).

Hänvisning till direktivets bilaga: 5.4.1.1.1 och 5.4.1.1.6.

Innehållet i bilagan till direktivet: Innehållet i godsdeklarationen.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Gefahrgut-Ausnahmeverordnung - GGAV 2002 av den 6 november 2002 (BGBl. I s. 4350), ändrad genom artikel 2 i förordning av den 28 april 2003, undantag 18.

Den nationella lagstiftningens innehåll: För alla klasser med undantag av klass 7 krävs ingen godsdeklaration, förutsatt att mängden transporterat gods inte överskrider de mängder som anges i 1.1.3.6.

Kommentarer: Uppgifterna på märkningen och etiketterna på kollin betraktas som tillräckliga för nationella transporter, eftersom en godsdeklaration inte alltid är lämplig när det rör sig om lokal distribution.

Undantaget har registrerats av Europeiska kommissionen som nr 22 (inom ramen för artikel 6.10).

RO-SQ 3.3 (återkallad)

RO-SQ 3.4

Typ: Transport av mätstandarder och bränslepumpar (tomma, icke rengjorda).

Hänvisning till direktivets bilaga: Bestämmelser för UN-nummer 1202, 1203 och 1223.

Innehållet i bilagan till direktivet: Förpackning, märkning, dokument, transport- och hanteringsinstruktioner samt instruktioner för fordonsbesättning.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Gefahrgut-Ausnahmeverordnung - GGAV 2002 av den 6 november 2002 (BGBl. I s. 4350), ändrad genom artikel 2 i förordning av den 28 april 2003 (BGBl. I s. 595), undantag 24.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Angivande av tillämpliga bestämmelser och kompletterande bestämmelser för att tillämpa undantag. Upp till 1 000 1iter: jämförbara med tomma, icke rengjorda förpackningar, över 1 000 l: överensstämmelse med vissa förordningar för tankar, transport av endast tomma och icke rengjorda behållare.

Kommentarer: Listor, nummer: 7, 38, 38a.

RO-SQ 3.5

Typ: Undantag för små mängder av vissa varor avsedda för privat bruk.

Hänvning till direktivets bilaga: Tabell i kapitel 3.2 för vissa UN-nummer i klasserna 1 till 9.

Innehållet i bilagan till direktivet: Transportgodkännande och bestämmelser.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Gefahrgut-Ausnahmeverordnung - GGAV 2002 av den 6 november 2002 (BGBl. I s. 4350), ändrad genom artikel 2 i förordning av den 28 april 2003 (BGBl. I s. 595), undantag 3.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Klasserna 1 till 9. Undantag för mycket små mängder av olika varor i förpackningar och mängder avsedda för privat bruk. Maximalt 50 kg per transportenhet. Tillämpning av allmänna förpackningskrav för innerförpackningar.

Kommentarer: Undantag begränsat till den 31 december 2004.

Lista, nummer 14*.

RO-SQ 3.6

Typ: Tillstånd för kombinerad förpackning

Hänvisning till direktivets bilaga: 4.1.10.4 MP2.

Innehållet i bilagan till direktivet: Förbud mot kombinerad förpackning.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Gefahrgut-Ausnahmeverordnung - GGAV 2002 av den 6 november 2002 (BGBl. I s. 4350), ändrad genom artikel 2 i förordning av den 28 april 2003 (BGBl. I s. 595), undantag 21.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Klasserna 1.4S, 2, 3 och 6.1. Klass 1.4S, 2, 3 och 6.1, tillstånd för kombinerad förpackning av föremål i klass 1 4S (patroner till små vapen), aerosolbehållare (klass 2) och rengörings- och behandlingsmaterial i klass 3 och 6.1 (UN-nummer) som ska säljas som set i kombinerad förpackning i förpackningsgrupp II och i mindre mängder.

Kommentarer: Förteckning nr. 30*, 30a, 30b, 30c, 30d, 30e, 30f, 30g.

FRANKRIKE

RO-SQ 6.1

Typ: Transport av bärbar och rörlig gammaradiograferingsutrustning (18).

Hänvisning till direktivets bilaga: Bilagorna A och B.

Innehållet i bilagan till direktivet: —

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Arrêté du 1er juin 2001 relatif au transport de marchandises dangereuses par route - article 28 (dekret av den 1 juni 2001 om transporter av farligt gods på väg, ADR-dekretet) — artikel 28.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Transport av gammaradiograferingsutrustning av användare i särskilda fordon undantas, men omfattas av särskilda villkor.

RO-SQ 6.2

Typ: Transport av avfall från vårdverksamhet som inbegriper smittorisker och som betraktas som anatomiska delar som omfattas av UN 3291 med en massa på högst 15 kg.

Hänvisning till direktivets bilaga: Bilagorna A och B.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Arrêté du 1er juin 2001 relatif au transport de marchandises dangereuses par route - article 12 (dekret av den 1 juni 2001 om transporter av farligt gods på väg, ADR-dekretet) — artikel 12.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Undantag från ADR-bestämmelserna för transport av avfall från vårdverksamhet som inbegriper smittorisker och som betraktas som anatomiska delar som omfattas av UN 3291 med en massa på högst 15 kg.

RO-SQ 6.3

Typ: Transport av farligt gods i kollektivtrafikfordon (18).

Hänvisning till direktivets bilaga: 8.3.1.

Innehållet i bilagan till direktivet: Transport av passagerare och farligt gods.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Arrêté du 1er juin 2001 relatif au transport de marchandises dangereuses par route - article 21 (dekret av den 1 juni 2001 om transporter av farligt gods på väg, ADR-dekretet) — artikel 21.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Transport av farligt gods som får medföras som handbagage i kollektivtrafikfordon: Endast de bestämmelser om förpackning, märkning och etikettering av paket som fastställs i 4.1, 5.2 och 3.4 gäller.

Kommentarer: I handbagage får man endast medföra farligt gods för personligt eller eget yrkesmässigt bruk. Bärbara gasbehållare i den mängd som krävs för en resa tillåts för patienter med andningsproblem.

RO-SQ 6.4

Typ: Transport av små mängder av farligt gods för egen räkning (18).

Hänvisning till direktivets bilaga: 5.4.1.

Innehållet i bilagan till direktivet: Krav på innehav av en godsdeklaration.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Arrêté du 1er juin 2001 relatif au transport de marchandises dangereuses par route - article 23-2 (dekret av den 1 juni 2001 om transporter av farligt gods på väg, ADR-dekretet) — artikel 23.2.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Transport av så små mängder av farligt gods för egen räkning att de inte överskrider de gränsvärden som fastställs i 1.1.3.6 omfattas inte av det krav på innehav av en godsdeklaration som fastställs i 5.4.1.

IRLAND

RO-SQ 7.2

Typ: Undantag från kravet i punkt 5.4.0 i ADR på godsdeklaration för transport av bekämpningsmedel i ADR-klass 3, som tagits upp under punkt 2.2.3.3 som FT2-bekämpningsmedel (flampunkt < 23 °C) och ADR-klass 6.1, som tagits upp under punkt 2.2.61.3 som T6-bekämpningsmedel, vätskor (flampunkt minst 23 °C), om den mängd farliga varor som transporteras inte överstiger de mängder som anges i punkt 1.1.3.6 i ADR.

Hänvisning till direktivets bilaga: 5.4.

Innehållet i bilagan till direktivet: Det krävs en godsdeklaration.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Bestämmelse 82.9 i ”Carriage of Dangerous Goods by Road Regulations 2004”.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Godsdeklaration krävs inte för transport av bekämpningsmedel i ADR-klasserna 3 och 6.1 om den mängd farliga varor som transporteras inte överstiger de mängder som anges i punkt 1.1.3.6 i ADR.

Kommentarer: Onödiga, betungande krav för lokaltransporter och -leveranser av sådana bekämpningsmedel.

RO-SQ 7.4

Typ: Undantag från kraven i några av ADR-bestämmelserna om förpackning, märkning och etikettering vid transport av små mängder (under gränserna i punkt 1.1.3.6) utgångna pyrotekniska artiklar i klassificeringskoderna 1.3G, 1.4G och 1.4S i ADR-klass 1, som är försedda med respektive ämnesidentifieringsnummer UN0092, UN0093, UN0403 eller UN0404, till närmaste militäranläggning för bortskaffande.

Hänvisning till direktivets bilaga: 1.1.3.6, 4.1, 5.2 och 6.1.

Innehållet i bilagan till direktivet: Bortskaffande av utgångna pyrotekniska artiklar.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Bestämmelse 82.10 i ”Carriage of Dangerous Goods by Road Regulations 2004”.

Den nationella lagstiftningens innehåll: ADR-bestämmelserna om förpackning, märkning och etikettering vid transport av utgångna pyrotekniska artiklar som är försedda med respektive UN-nummer UN 0092, UN 0093, UN 0403, UN 0404 till närmaste militäranläggning är inte tillämpliga om ADR: s allmänna förpackningsbestämmelser är uppfyllda och godsdeklarationen innehåller kompletterande information. Detta gäller endast lokala transporter, till närmaste militäranläggning, av små mängder av dessa utgångna pyrotekniska artiklar för säkert bortskaffande.

Kommentarer: Transport av små mängder av utgångna nödraketer, främst från fritidsbåtar och företag för båttillbehör, till militäranläggningar för säkert bortskaffande, har skapat problem, framför allt i fråga om förpackningskrav. Undantaget gäller små mängder (mindre än de som anges i 1.1.3.6) vid lokala transporter.

RO-SQ 7.5

Typ: Undantag från kraven i kapitel 6.7 och 6.8 för vägtransport av praktiskt taget tomma ej rengjorda lagertankar (för stationär lagring) som skall rengöras, repareras, testas eller skrotas.

Hänvisning till direktivets bilaga: 6.7 och 6.8.

Innehållet i bilagan till direktivet: Bestämmelser om utformning, tillverkning, inspektion och provning av tankar.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Föreslagen ändring av ”Carriage of Dangerous Goods by Road Regulations, 2004”.

Den nationella lagstiftningens innehåll: [Förslag till] Undantag från kraven i kapitel 6.7 och 6.8 i ADR för vägtransport av praktiskt taget tomma ej rengjorda lagertankar (för stationär lagring) som skall rengöras, repareras, testas eller skrotas. Under följande förutsättningar: a) Rören som var kopplade till tanken skall vara borttagna så mycket det är praktiskt möjligt. b) En lämplig tryckavlastningsventil, som skall vara inkopplad under transporten, skall vara monterad på tanken. c) Samtliga öppningar i tanken [se punkt b]), samt rör som varit kopplade till öppningarna, skall förseglas så att inget farligt ämne kan läcka ut, i den mån det är praktiskt möjligt.

Kommentarer: Dessa tankar används för lagring av ämnen på fasta platser och inte för godstransport. Om tankarna skulle transporteras till andra platser för rengöring eller reparation skulle de innehålla mycket små mängder farligt gods.

Tidigare artikel 6.10.

RO-SQ 7.6

Typ: Undantag från kraven i kapitel 5.3 och 5.4, del 7, och bilaga B i ADR i fråga om transport av gascylindrar för utskänkningsställen (för drycker) när de transporteras på samma fordon som dryckerna (som de skall användas för).

Hänvisning till direktivets bilaga: Kapitel 5.3 och 5.4, del 7, och bilaga B

Innehållet i bilagan till direktivet: Märkning av fordonet, den dokumentation som skall medföras samt bestämmelserna för transportutrustning och transporter.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Föreslagen ändring av ”Carriage of Dangerous Goods by Road Regulations, 2004”.

Den nationella lagstiftningens innehåll: [Förslag till] Undantag från kraven i kapitel 5.3 och 5.4, del 7, och bilaga B i ADR i fråga om gascylindrar som används vid utskänkning av drycker när de transporteras på samma fordon som dryckerna (som de skall användas för).

Kommentarer: Huvudverksamheten utgörs av distribution av förpackade dryckesvaror, som inte ingår i ADR, tillsammans med små mängder av små cylindrar av liknande gaser.

Tidigare artikel 6.10.

RO-SQ 7.7

Typ: Undantag, för nationella transporter i Irland, från konstruktions- och testkraven för behållare, samt bestämmelserna om användning av dem, i ADR-kapitlen 6.2 och 4.1 för cylindrar och tryckfat för gaser i klass 2, som ingått i en multimodal transport, inklusive till havs, och där följande krav är uppfyllda: i) cylindrarna och tryckfaten har tillverkats, provats och använts i enlighet med IMDG-koden; ii) cylindrarna och tryckfaten återfylls inte i Irland utan returneras praktiskt taget tomma till ursprungslandet för den multimodala transporten; iii) cylindrarna och tryckfaten distribueras lokalt i små mängder.

Hänvisning till direktivets bilaga: 1.1.4.2, 4.1 och 6.2.

Innehållet i bilagan till direktivet: Bestämmelser om multimodala transporter, även till havs, användning av cylindrar och tryckfat för gaser i ADR-klass 2, samt konstruktion och provning av dessa cylindrar och tryckfat för gaser i ADR-klass 2.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Föreslagen ändring av ”Carriage of Dangerous Goods by Road Regulations, 2004”.

Den nationella lagstiftningens innehåll: [Förslag]. Bestämmelserna i kapitel 4.1 och 6.2 gäller inte cylindrar och tryckfat för gaser i klass 2 under följande förutsättningar: i) cylindrarna och tryckfaten har tillverkats och provats i enlighet med IMDG-koden; ii) cylindrarna och tryckfaten används i enlighet med IMDG-koden; iii) cylindrarna och tryckfaten transporterades till avsändaren med multimodal transport, inklusive till havs; iv) transporten av cylindrarna och tryckfaten till slutanvändaren består av en enskild transport, som genomförts på en dag, från mottagaren av den multimodala transporten [som det hänvisas till i punkt iii) ovan]; v) cylindrarna och tryckfaten återfylls inte inom staten och returneras praktiskt taget tomma till ursprungslandet för den multimodala transporten [som det hänvisas till i punkt iii ovan]; vi) cylindrarna och tryckfaten distribueras lokalt inom staten i små mängder.

Kommentarer: Gaserna i dessa cylindrar och tryckfat har av slutanvändarna specificerats på ett sådant sätt att det är nödvändigt att importera dem utanför ADR-området. Efter användning skall dessa praktiskt taget tomma cylindrar och tryckfat returneras till ursprungslandet för återfyllning med särskilt specificerade gaser. De får inte återfyllas i Irland eller inom ADR-området. Även om de inte uppfyller ADR-kraven, uppfyller de IMDG-koden och är godkända för den. Den multimodala transporten, som påbörjas utanför ADR-området, förväntas avslutas vid importörens lokaler, varifrån distribution av cylindrarna och tryckfaten skall ske i små mängder till slutanvändaren på Irland. Sådan transport, inom Irland, skulle omfattas av den ändrade artikeln 6.9 i det ändrade direktivet 94/55/EG.

FINLAND

RO-SQ 13.1

Typ: Transport av farligt gods i vissa mängder i privatbilar och bussar.

Hänvisning till direktivets bilaga: 4.1, 5.4.

Innehållet i bilagan till direktivet: Bestämmelser om förpackning, dokumentation.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Liikenne- ja viestintäministeriön asetus vaarallisten aineiden kuljetuksesta tiellä (277/2002; 313/2003).

Den nationella lagstiftningens innehåll: Det är tillåtet att transportera farligt gods i vissa mängder i enlighet med punkt 1.1.3.6 med högsta nettomassa på 200 kilo i privatbilar och bussar utan krav på godsdeklaration och utan att samtliga förpackningskrav är uppfyllda.

RO-SQ 13.2

Typ: Beskrivning av de tomma tankarna i godsdeklarationen.

Hänvisning till direktivets bilaga: 5.4.1.1.6.

Innehållet i bilagan till direktivet: Specialbestämmelser för tomma, ej rengjorda förpackningar, fordon, containrar, tankar, batterifordon och MEGC: er.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Liikenne- ja viestintäministeriön asetus vaarallisten aineiden kuljetuksesta tiellä (277/2002; 313/2003).

Den nationella lagstiftningens innehåll: När det rör sig om tomma, ej rengjorda tankfordon som transporterat två eller flera ämnen med UN-numren 1202, 1203 och 1223, kan beskrivningen i godsdeklarationerna kompletteras med orden ”senaste last” tillsammans med namnet på den produkt som har den lägsta flampunkten. ”Tomt tankfordon, 3, senaste last: UN 1203, motorsprit, II.”

RO-SQ 13.3

Typ: Etikettering och märkning av transportenheten för explosiva ämnen.

Hänvisning till direktivets bilaga: 5.3.2.1.1.

Innehållet i bilagan till direktivet: Allmänna bestämmelser för märkning med orangefärgade skyltar.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Liikenne- ja viestintäministeriön asetus vaarallisten aineiden kuljetuksesta tiellä (277/2002; 313/2003).

Den nationella lagstiftningens innehåll: Transportenheter som transporterar (normalt sett i skåpbilar) små mängder explosiva ämnen (högst 1 000 kilo [netto]) till stenbrott och arbetsplatser kan märkas i fronten och aktern med skylt nr 1.

RO-SQ 13.4

Typ: Antagande av RO-SQ 6.2.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Skall specificeras i kommande bestämmelser.

RO-SQ 13.5

Typ: Antagande av RO-SQ 6.4.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Skall specificeras i kommande bestämmelser.

FÖRENADE KUNGARIKET

RO-SQ 15.1

Typ: Transport av vissa relativt ofarliga radioaktiva ämnen, exempelvis klockor, armbandsur, rökdetektorer och kompassrosor (E1).

Hänvisning till direktivets bilaga: Största delen av bestämmelserna i ADR.

Innehållet i bilagan till direktivet: Bestämmelserna om transport av ämnen av klass 7

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Radioactive Material (Road Transport) (Great Britain) Regulations 1996, punkt 3.2 f — h.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Vissa handelsprodukter som innehåller begränsade mängder radioaktiva ämnen undantas helt från de nationella bestämmelserna.

Kommentarer: Detta undantag är en kortsiktig åtgärd, som inte längre kommer att vara nödvändig när liknande ändringar av IAEA: s föreskrifter har införlivats i ADR.

RO-SQ 15.2

Typ: Undantag från kravet att medföra en godsdeklaration för vissa mängder av farligt gods enligt definitionen i 1.1.3.6 (E2).

Hänvisning till direktivets bilaga: 1.1.3.6.2 och 1.1.3.6.3.

Innehållet i bilagan till direktivet: Undantag från vissa krav för vissa mängder per transportenhet.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Carriage of Dangerous Goods by Road Regulations 1996, punkterna 3 och 13 samt förteckning 2.8.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Det krävs ingen godsdeklaration för begränsade mängder förutsatt att dessa inte utgör en del av en större last.

Kommentarer: Detta undantag är lämpligt för nationella transporter, eftersom en godsdeklaration inte alltid är lämplig när det rör sig om lokal distribution.

RO-SQ 15.3

Typ: Transport av metallflaskor med tunn vägg för användning i varmluftsballonger mellan påfyllningsplatsen och uppstignings- eller landningsplatsen (E3).

Hänvisning till direktivets bilaga: 6.2.

Innehållet i bilagan till direktivet: Bestämmelser för tillverkning och provning av gasbehållare.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Skall specificeras i kommande bestämmelser.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Se ovan.

Kommentarer: Gasflaskor som används för varmluftsballonger är konstruerade så att de väger så litet som möjligt, vilket utesluter att de kan uppfylla de normala bestämmelserna för gasflaskor. En genomsnittlig flaska för en ballong har en vattenkapacitet på 70 liter, med en högsta kapacitet på 90 liter. Högst fem flaskor medförs i fordonet vid ett och samma tillfälle.

RO-SQ 15.4

Typ: Undantag från kravet på brandsläckningsutrustning för fordon som transporterar lågradioaktivt material (E4).

Hänvisning till direktivets bilaga: 8.1.4.

Innehållet i bilagan till direktivet: Krav på att fordon medför brandsläckningsutrustning.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Radioactive Material (Road Transport) (Great Britain) Regulations 1996, punkterna 34.4 och 34.5.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Genom punkt 34.4 avskaffas kravet på att medföra brandsläckningsutrustning vid transport av enbart sådana kollin som omfattas av undantag (UN 2908, 2909, 2910 och 2911).

Genom punkt 34.5 begränsas kravet vid transport av endast ett litet antal kollin.

Kommentarer: Medförande av brandsläckningsutrustning är i praktiken ovidkommande när det gäller transport av UN 2908, 2909, 2910, UN 2911, som ofta kan transporteras i små fordon.

RO-SQ 15.5

Typ: Distribution av gods i innerförpackningar till återförsäljare och användare (med undantag av sådant gods som tillhör klasserna 1 och 7) från lokala distributionsmagasin till återförsäljare eller användare och från återförsäljare till slutanvändare (N1).

Hänvisning till direktivets bilaga: 6.1.

Innehållet i bilagan till direktivet: Bestämmelser om tillverkning och provning av förpackningar.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Carriage of Dangerous Goods (Classification, Packaging & Labelling) and Use of Transportable Pressure Receptacles Regulations 1996, punkterna 6.1, 6.3 och 8.5 samt förteckning 3.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Förpackningarna måste inte bära ett RID/ADR- eller UN-märke eller vara märkt på något annat sätt om de innehåller gods som ingår i förteckning 3.

Kommentarer: Det är olämpligt att tillämpa ADR-bestämmelserna när det gäller de sista transportsträckorna från ett distributionsmagasin till en återförsäljare eller användare, eller från en återförsäljare till en slutanvändare. Detta undantag syftar till att tillåta transport av innerkärl för gods utan ytteremballage på den sista delsträckan av den lokala distributionsresan, om det är ämnat för detaljhandeln.

RO-SQ 15.6

Typ: Transport av fasta tankar som är praktiskt taget tomma och som inte är avsedda som transportutrustning (N2).

Hänvisning till direktivets bilaga: Del 5 och 7.9.

Innehållet i bilagan till direktivet: Bestämmelserna om avsändningsförfaranden, transport, drift och fordon.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Skall specificeras i kommande bestämmelser.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Se ovan.

Kommentarer: Transport av sådana fasta tankar utgör inte transport av farligt gods i vanlig bemärkelse, och ADR-bestämmelserna kan inte tillämpas i praktiken. Eftersom tankarna är ”praktiskt taget tomma”, är den mängd av farligt gods som faktiskt finns i dem i själva verket extremt liten.

RO-SQ 15.7

Typ: Tillåta olika ”högsta totalmängd per transportenhet” för gods av klass 1 i kategorierna 1 och 2 i tabell 1.1.3.6.3 (N10).

Hänvisning till direktivets bilaga: 1.1.3.6.3 och 1.1.3.6.4.

Innehållet i bilagan till direktivet: Undantag som avser vissa mängder per transportenhet.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Carriage of Explosives by Road Regulations 1996, punkt 13 och förteckning 5, punkt 14 och förteckning 4.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Bestämmelser om undantag för begränsade mängder och samlastning av explosiva ämnen.

Kommentarer: Tillåta olika ”högsta totalmängd per transportenhet” för gods av klass 1, nämligen ”50” för kategori 1 och ”500” för kategori 2. Vid beräkning av samlastning används multiplikationsfaktorerna ”20” för transportkategori 2 och ”2” för transportkategori 3.

Detta var tidigare ett undantag enligt 6.10.

RO-SQ 15.8

Typ: Ökad maximal nettomassa för explosiva föremål som tillåts i EX/II-fordon (N13).

Hänvisning till direktivets bilaga: 7.5.5.2.

Innehållet i bilagan till direktivet: Begränsningar av de mängder explosiva ämnen och föremål som får medföras.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Carriage of Explosives by Road Regulations 1996, punkt 13 och förteckning 3.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Begränsningar av de mängder explosiva ämnen och föremål som får medföras.

Kommentarer: Enligt Förenade kungarikets bestämmelser tillåts en maximal nettomassa på 5 000 kg i fordon av typ II när det gäller samhanteringsgrupperna 1.1C, 1.1D, 1.1E och 1.1J.

Många föremål av klass 1.1C, 1,1D, 1.1E och 1.1J som transporteras i Europa är stora eller skrymmande och längre än 2,5 m. Det rör sig främst om explosiva föremål för militär användning. Konstruktionsbegränsningarna för EX/III-fordon (som måste vara täckta fordon) gör det mycket svårt att lasta och lossa sådana föremål. Vissa föremål skulle kräva specialutrustning för lastning och lossning vid transportens båda ändpunkter. Sådan utrustning finns sällan i praktiken. Endast ett fåtal EX/III-fordon används i Förenade kungariket och det vore extremt betungande för industrin att kräva att fler specialiserade EX/III-fordon byggs för transport av denna typ av explosiva föremål.

I Förenade kungariket transporteras militära explosiva ämnen oftast av privata företag och sålunda kan man inte dra fördel av undantaget för militärfordon i ramdirektivet. För att lösa detta problem har Förenade kungariket alltid tillåtit transport av upp till 5 000 kg av sådana föremål på EX/II-fordon. Den gällande gränsen räcker inte alltid till eftersom ett föremål kan innehålla mer än 1 000 kg explosiva ämnen.

Efter 1950 har endast två tillbud inträffat (båda på 1950-talet) med sprängämnen med en vikt på minst 5 000 kg. Det ena tillbudet utlöstes av ett brinnande däck och det andra av att fordonets kapell antändes av ett hett avgassystem. Bränderna hade även kunnat uppstå med en mindre last. Inga personer skadades eller omkom vid dessa tillbud.

Erfarenheten visar att det är osannolikt att explosiva föremål som förpackats på ett korrekt sätt exploderar vid stötar, exempelvis vid fordonskollisioner. Belägg från militära rapporter och från provning av missilers anslag visar att den anslagshastighet som krävs är högre än den som uppkommer vid ett fallprov från 12 meter för att patroner skall explodera.

Gällande säkerhetsnormer skulle inte påverkas.

RO-SQ 15.9

Typ: Undantag från övervakningskravet för små mängder av vissa typer av gods av klass 1 (N12).

Hänvisning till direktivets bilaga: 8.4 och 8.5 S1(6).

Innehållet i bilagan till direktivet: Övervakningskrav för fordon som transporterar vissa mängder farligt gods.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Carriage of Dangerous Goods by Road Regulations 1996, punkt 24.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Bestämmelser om säkra uppställningsplatser och övervakningsanordningar enligt vilka det inte krävs att vissa laster av klass 1 alltid skall övervakas i enlighet med kapitel 8.5 S1(6) i ADR.

Kommentarer: Övervakningskraven enligt ADR är inte alltid genomförbara på nationell nivå.

RO-SQ 15.10

Typ: Mindre stränga begränsningar för transporter av samlastade explosiva ämnen, och transporter av explosiva ämnen med andra typer av farligt gods, i vagnar, fordon och containrar (N4/5/6).

Hänvisning till direktivets bilaga: 7.5.2.1 och 7.5.2.2.

Innehållet i bilagan till direktivet: Begränsningar av vissa typer av samlastning.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Carriage of Dangerous Goods by Road Regulations 1996, punkt 18.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Den nationella lagstiftningen är mindre begränsande när det gäller samlastning av explosiva ämnen, förutsatt att sådana transporter kan ske riskfritt.

Kommentarer: Förenade kungariket vill tillåta vissa anpassningar av bestämmelserna för samlastning av explosiva ämnen med andra explosiva ämnen och samlastning av explosiva ämnen med andra typer av farligt gods. Alla anpassningar kommer dock att innebära en begränsning av mängden av en eller flera delar av lasten och skulle endast tillåtas förutsatt att alla rimliga och genomförbara åtgärder har vidtagits för att förhindra att de explosiva ämnena kommer i kontakt med, eller på annat sätt äventyrar eller blir utsatt för fara från, sådant gods.

Exempel på anpassningar som Förenade kungariket kan komma att tillåta är:

1.

Explosiva ämnen som klassificerats med UN-nummer 0029, 0030, 0042, 0065, 0081, 0082, 0104, 0241, 0255, 0267, 0283, 0289, 0290, 0331, 0332, 0360 eller 0361 får transporteras i samma fordon som farligt gods som klassificerats med UN-nummer 1942. Mängden av UN 1942 som får transporteras skall begränsas genom att det betraktas som ett explosivt ämne enligt 1.1D.

2.

Explosiva ämnen som klassificerats med UN-nummer 0191, 0197, 0312, 0336, 0403, 0431 eller 0453 får transporteras i samma fordon som farligt gods (med undantag av brandfarliga gaser, smittfarliga ämnen och giftiga ämnen) i transportkategori 2 eller farligt gods i transportkategori 3, eller en kombination av dessa, förutsatt att den totala vikten eller volymen av farligt gods i transportkategori 2 inte överstiger 500 kg eller liter och att den sammanlagda nettovikten för sådana explosiva ämnen inte överstiger 500 kg.

3.

Explosiva ämnen enligt 1.4G får transporteras med brandfarliga vätskor och gaser i transportkategori 2 eller ej brandfarliga, ej giftiga gaser i transportkategori 3, eller en kombination av dessa i samma fordon, förutsatt att den totala vikten eller volymen av farligt gods inte överstiger 200 kg eller liter och den sammanlagda nettovikten för explosiva ämnen inte överstiger 20 kg.

4.

Explosiva föremål som klassificerats med UN-nummer 0106, 0107 eller 0257 får transporteras med explosiva föremål i samhanteringsgrupp D, E eller F av vilka de utgör beståndsdelar. Den totala mängden av explosiva ämnen med UN-nummer 0106, 0107 eller 0257 får inte överstiga 20 kg.

RO-SQ 15.11

Typ: Alternativ till orangefärgade skyltar vid transport av små mängder radioaktivt material i små fordon.

Hänvisning till direktivets bilaga: 5.3.2.

Innehållet i bilagan till direktivet: Skyldighet att märka små fordon som transporterar radioaktivt material med orangefärgade skyltar.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: The Radioactive Material (Road Transport) Regulations 2002, punkt 5 (4) (d).

Den nationella lagstiftningens innehåll: Tillåter undantag som godkänts enligt detta förfarande. Det begärda undantaget skall ske på följande villkor:

1.

Fordonen skall antingen

a)

märkas enligt gällande bestämmelser i ADR punkt 5.3.2, eller

b)

för fordon med en vikt på högst 3 500 kg som transporterar mindre än tio förpackningar med icke klyvbart eller undantaget klyvbart material, och där summan av dessa förpackningars transportindex inte överskrider 3, gäller att dessa fordon alternativt kan märkas med skyltar som uppfyller kraven i punkt 2 nedan.

2.

För de syften som avses i punkt 1 ovan skall den märkning som bärs av fordon under transport av radioaktivt material uppfylla följande villkor:

a)

Den skall minst vara 12 × 12 cm. Texten på skylten skall vara svart, i fetstil och läslig. All text skall dessutom vara präglad eller stämplad. Versalerna i ordet ”RADIOAKTIVT” skall vara minst 12 mm höga, och alla övriga versaler skall vara minst 5 mm höga.

b)

Den skall vara brandsäker så att texten på skylten förblir läsbar även efter det att den varit utsatt för brand i fordonet.

c)

Den skall vara säkert fäst i fordonet i en position där den är väl synlig för föraren, men inte skymmer blickfältet, och skall endast anbringas när fordonet transporterar radioaktivt material.

d)

Den skall vara utförd i ett överenskommet format och innehålla ett namn, en adress och ett telefonnummer som kan användas i nödfall.

Kommentarer: Undantaget krävs för begränsade transporter av små mängder radioaktivt material, främst doser av radioaktivt material avsedda för enskilda patienter, mellan lokala sjukhusanläggningar, där små fordon används och möjligheten att anbringa även små orangefärgade skyltar är begränsad. Erfarenheten visar att det är svårt att anbringa orangefärgade skyltar på sådana fordon och att det är besvärligt att se till att skyltarna sitter kvar under normala transportförhållanden. Fordonen kommer att märkas med skyltar som anger innehållet i enlighet med ADR 5.3.1.5.2 (och normalt sett 5.3.1.7.4) och som tydligt anger faran. Dessutom kommer en brandsäker märkning med relevanta uppgifter för nödfall att anbringas på väl synlig plats. I praktiken kommer därigenom mer säkerhetsinformation att finnas tillgänglig än enligt kraven i ADR 5.3.2.


BILAGA II

Undantag för medlemsstaterna när det gäller lokala transporter som är begränsade till deras territorium

BELGIEN

RO-LT 1.1

Typ: Transporter i närheten av industriområden, inklusive transporter på allmänna vägar.

Hänvisning till bilagan till direktiv 94/55/EG (nedan kalladdirektivet): Bilagorna A och B.

Innehållet i bilagan till direktivet: Bilagorna A och B.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Undantagen 2-89, 4-97 och 2-2000.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Undantagen gäller dokumentationen för, etiketteringen och märkningen av kollin samt förarintyget.

Kommentarer: Farligt gods förflyttas mellan olika platser

Undantag 2-89: Transporten korsar huvudvägar (kemikalier i kollin).

Undantag 4-97: En sträcka på 2 km (tackjärn vid en temperatur på 600 °C).

Undantag 2-2000: En sträcka på ungefär 500 m (IBC, PG II, III klasserna 3, 5.1, 6.1, 8 och 9).

RO-LT 1.2

Typ: Transport av lagertankar som inte är avsedda som transportutrustning.

Hänvisning till direktivets bilaga: 1.1.3.2 (f).

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Undantagen 6-82 och 2-85.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Transport av tankar är tillåtna för rengöring/reparation.

Kommentarer: Undantaget har registrerats av Europeiska kommissionen som nr 7 (inom ramen för artikel 6.10).

RO-LT 1.3

Typ: Förarutbildning.

Lokala transporter av UN 1202, 1203 och 1223 i kollin och tankar (i Belgien med en radie på 75 km från företagets säte).

Hänvisning till direktivets bilaga: 8.2.

Innehållet i bilagan till direktivet:

Uppbyggnad av utbildningen

1.

Utbildningspaket.

2.

Utbildning avseende transport i tank.

3.

Särskild utbildning Cl 1.

4.

Särskild utbildning Cl 7.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Skall specificeras i kommande bestämmelser.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Definitioner — intyg — utfärdanden — dubbletter - giltighet och förlängning — anordnande av kurser och prov — undantag — påföljder — slutbestämmelser.

Kommentarer: Förslaget omfattar en inledande kurs som följs av ett prov som begränsas till transporter av UN 1202, 1203 and 1223 i kollin och tankar med en radie av 75 km från företagets säte; utbildningslängden måste uppfylla ADR-bestämmelserna. Efter fem år måste föraren delta i en repetitionskurs och med godkänt resultat genomgå ett prov. I intyget skall följande anges: ”nationella transporter av UN 1202, 1203 och 1223 i enlighet med artikel 6.9 i direktiv 94/55”.

RO-LT 1.4

Typ: Transport i tankar av farligt gods avsett för destruktion genom förbränning.

Hänvisning till direktivets bilaga: 3.2.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Undantag 01 — 2002.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Genom ett undantag från tabellen i kapitel 3.2 tillåts användning av en tankcontainer med tankkoden L4BH i stället för L4DH för transport av UN 3130, vattenreaktiv vätska, giftig, III, inte närmare specificerad, under vissa villkor.

Kommentarer: Denna bestämmelse får endast användas för transport av farligt avfall på en kort sträcka.

RO-LT 1.5

Typ: Transport av avfall till avfallsanläggningar.

Hänvisning till direktivets bilaga: 5.2, 5.4, 6.1 (gammal bestämmelse: A5, 2X14, 2X12).

Innehållet i bilagan till direktivet: Klassificering och märkning av samt krav på förpackningar.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Arrête royal relatif au transport de marchandises dangereuses par route.

Den nationella lagstiftningens innehåll: I stället för att klassificera avfallet enligt ADR, kan det delas in i olika grupper (brandfarliga lösningsmedel, färger, syror, batterier, etc.) för att undvika farliga reaktioner inom en grupp. Kraven för förpackningarnas konstruktion är mindre stränga.

Kommentarer: Denna bestämmelse kan tillämpas vid transport av små avfallsmängder till avfallsanläggningar.

RO-LT 1.6

Typ: Antagande av RO-LT 14.5.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: —

RO-LT 1.7

Typ: Antagande av RO-LT 14.6.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: —

RO-LT 1.8

Typ: Antagande av RO-LT 15.2.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: —

DANMARK

RO-LT 2.1

Typ: UN 1202, 1203, 1223 och klass 2 - ingen godsdeklaration.

Hänvisning till direktivets bilaga: 5.4.1.

Innehållet i bilagan till direktivet: Krav på godsdeklaration.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Bekendtgørelse nr. 729 af 15/08/2001 om vejtransport af farligt gods.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Vid transport av mineraloljeprodukter av klass 3, UN 1202, 1203 och 1223 och gaser av klass 2 i samband med distribution (av gods till två eller flera mottagare och insamling av returnerat gods från två eller flera av dessa) är en godsdeklaration inte nödvändig, förutsatt att de skriftliga anvisningarna, förutom de upplysningar som krävs enligt ADR, innehåller upplysningar om UN-nr, namn och klass.

Kommentarer: Skälet till att det finns ett nationellt undantag enligt ovan är utvecklingen av elektronisk utrustning, vilket gör det möjligt för exempelvis oljebolag, som använder elektronisk utrustning, att överföra information om kunderna till fordonen. Eftersom denna information inte finns tillgänglig i början av transporten och därför kommer att överföras under transporten, är det inte möjligt att före transporten sammanställa en godsdeklaration. Dessa typer av transport begränsas till vissa områden.

Danmark har redan beviljats undantag för en liknande bestämmelse inom ramen för artikel 6.10.

TYSKLAND

RO-LT 3.1

Typ: Utelämnande av vissa uppgifter i godsdeklarationen (n2).

Hänvisning till direktivets bilaga: 5.4.1.1.1.

Innehållet i bilagan till direktivet: Innehållet i godsdeklarationen.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Gefahrgut-Ausnahmeverordnung - GGAV 2002 vom 06.11.2002 (BGBl. I S. 4350), ändrad genom artikel 2 i förordning av den 28 april 2003 (BGBl. I s. 595); Undantag 18.

Den nationella lagstiftningens innehåll: För alla klasser med undantag av klasserna 1 (förutom 1.4S), 5.2 och 7 gäller följande bestämmelser:

I godsdeklarationen krävs inga uppgifter om

a)

mottagaren när det gäller lokal distribution (med undantag av kompletta laster och transporter på vissa rutter),

b)

antalet och typer av kollin, om 1.1.3.6 inte tillämpas och om fordonet uppfyller alla bestämmelser i bilagorna A och B, och

c)

tömda, ej rengjorda tankar; godsdeklarationen för den senaste lasten räcker.

Kommentarer: Det skulle inte vara praktiskt möjligt att tillämpa alla bestämmelser i den berörda typen av trafik.

Undantaget har registrerats av Europeiska kommissionen som nr 22. (under punkt 6.10).

RO-LT 3.2

Typ: Bulktransport av PCB-smittat material i klass 9.

Hänvisning till direktivets bilaga: 7.3.1.

Innehållet i bilagan till direktivet: Bulktransport.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Gefahrgut-Ausnahmeverordnung - GGAV 2002 vom 06.11.2002 (BGBl. I S. 4350),), ändrad genom artikel 2 i förordning av den 28 april 2003 (BGBl. I s. 595); Undantag 11.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Godkännande av bulktransporter i växelflak eller containrar som är förseglade så att vätskor eller damm inte kan tränga in.

Kommentarer: Undantag 11 gäller till den 31 december 2004. Från och med 2005 gäller samma bestämmelser i ADR och RID.

Se även det multilaterala avtalet M137.

Lista nr 4*.

RO-LT 3.3

Typ: Transport av farligt paketerat avfall.

Hänvisning till direktivets bilaga: Delarna 1 — 5.

Innehållet i bilagan till direktivet: Klassificering, förpackning och märkning.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Gefahrgut-Ausnahmeverordnung - GGAV 2002 vom 06.11.2002 (BGBl. I S. 4350), ändrad genom artikel 2 i förordning av den 28 april 2003 (BGBl. I s. 595); Undantag 20.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Klasserna 2 till 6.1, 8 och 9: kombinerad förpackning av transport av farligt avfall i kollin eller som IBC: er. Avfall måste vara förpackat i inre emballage (när det samlas in) och delas in i specifika avfallsgrupper (för att undvika farliga reaktioner inom en avfallsgrupp). Användning av skriftliga specialinstruktioner som rör avfallsgrupperna och som fraktsedel. Insamling av hushållsavfall och avfall från laboratorier, etc.

Kommentarer: Lista nr 6*.

GREKLAND

RO-LT 4.1

Typ: Undantag från säkerhetsbestämmelserna för fasta tankar (tankfordon), som registrerats före 31 december 2001, vid lokala transporter eller transport av små mängder av vissa kategorier av farligt gods.

Hänvisning till direktivets bilaga: 1.6.3.6, 6.8.2.4.2, 6.8.2.4.3, 6.8.2.4.4, 6.8.2.4.5, 6.8.2.1.17 — 6.8.2.1.22, 6.8.2.1.28, 6.8.2.2, 6.8.2.2.1, 6.8.2.2.2.

Innehållet i bilagan till direktivet: Krav avseende konstruktion, utrustning, typgodkännande, inspektioner och provning samt märkning av fasta tankar (tankfordon), avmonterbara tankar och tankbehållare samt tank-växelflak med hölje av metall, och batterifordon och gasbehållare bestående av flera element (MEGC).

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Τεχνικές Προδιαγραφές κατασκευής, εξοπλισμού και ελέγχων των δεξαμενών μεταφοράς συγκεκριμένων κατηγοριών επικινδύνων εμπορευμάτων για σταθερές δεξαμενές (οχήματα-δεξαμενές), αποσυναρμολογούμενες δεξαμενές που βρίσκονται σε κυκλοφορία. (Krav avseende konstruktion, utrustning, inspektioner och provning av fasta tankar [tankfordon], avmonterbara tankar som befinner sig i cirkulation, för vissa kategorier av farligt gods.)

Den nationella lagstiftningens innehåll: Övergångsbestämmelse: Fasta tankar (tankfordon), avmonterbara tankar och tankbehållare som för första gången registrerats i landet mellan 1 januari 1985 och 31 december 2001 kan fortsätta att användas fram till 31 december 2010. Denna övergångsbestämmelse avser fordon avsedda för transport av följande farliga gods (UN: 1202, 1268, 1223, 1863, 2614, 1212, 1203, 1170, 1090, 1193, 1245, 1294, 1208, 1230, 3262, 3257). Sådan transport omfattar små mängder eller utgörs av lokal transport med fordon som registrerats inom referensperioden ovan. Denna övergångsperiod kommer att gälla för tankfordon som anpassats i enlighet med följande:

1.

ADR-punkterna för inspektion och provning, 6.8.2.4.2, 6.8.2.4.3, 6.8.2.4.4, 6.8.2.4.5, (ADR 1999: 211.151, 211.152, 211.153, 211.154).

2.

Minsta tjocklek på höljet skall vara 3 mm för tankar som rymmer upp till 3 500 liter och minst 4 mm gjutstål för tankar som rymmer upp till 6 000 liter, oberoende av skiljeväggarnas tjocklek.

3.

Om tanken är gjord av aluminium eller annan metall skall den uppfylla alla krav avseende tjocklek och andra tekniska specifikationer som härleds från tekniska ritningar som godkänts av lokala myndigheter i det land där fordonen tidigare varit registrerade. Om tekniska ritningar saknas skall tankarna uppfylla kraven i punkt 6.8.2.1.17 (211.127).

4.

Tankarna skall uppfylla kraven i punkterna 211.128, 6.8.2.1.28 (211.129), punkt 6.8.2.2 med delpunkterna 6.8.2.2.1 och 6.8.2.2.2 (211.130, 211.131).

Detta innebär att tankfordon under 4 ton som används för lokal transport av enbart gasol (UN 1202), som först registrerats före den 31 december 2002 och vars hölje är tunnare än 3 mm endast får användas om de anpassas i enlighet med punkt 211.127 (5)b4 (6.8.2.1.20).

RO-LT 4.2

Typ: Undantag från konstruktionsbestämmelserna för grundfordon, beträffande fordon avsedda för lokal transport av farligt gods och som registrerats för första gången före den 31 december 2001.

Hänvisning till direktivets bilaga: ADR 2001: 9.2, 9.2.3.2, 9.2.3.3.

Innehållet i bilagan till direktivet: Konstruktionskrav för grundfordon.

Hänvisning till nationell lagstiftning: Τεχνικές Προδιαγραφές ήδη κυκλοφορούντων οχημάτων που διενεργούν εθνικές μεταφορές ορισμένων κατηγοριών επικινδύνων εμπορευμάτων. (Tekniska krav för fordon som är i bruk, avsedda för lokala transporter av vissa kategorier av farligt gods.)

Den nationella lagstiftningens innehåll: Undantaget avser fordon avsedda för lokal transport av farligt gods (kategorier UN 1202, 1268, 1223, 1863, 2614, 1212, 1203, 1170, 1090, 1193, 1245, 1294, 1208, 1230, 3262 och 3257), som registrerats för första gången före den 31 december 2001.

Sådana fordon skall överensstämma med kraven i kapitel 9 (punkterna 9.2.1 till 9.2.6) i bilaga B till direktiv 94/55/EG, med följande avvikelser:

Överensstämmelse med kraven i punkt 9.2.3.2 krävs endast om fordonet är utrustat med fabriksmonterade ABS-bromsar och skall förses med tillsatsbromsanordningar enligt definitionen i 9.2.3.3.1, som dock inte behöver överensstämma med punkterna 9.2.3.3.2 och 9.2.3.3.3.

Färdskrivarens elförsörjning skall förses med en säkerhetsspärr som kopplas direkt till batteriet (marginalnummer 220 514) och den elektriska utrustningen för lyftmekanismen för boggiaxlar skall installeras på den plats där den ursprungligen installerats av fordonstillverkaren och skyddas med lämpligt förseglat hölje (marginalnummer 220 517).

Tankfordon med en maximivikt på högst 4 ton avsedda för lokal transport av diesel-eldningsolja (UN: 1202) skall överensstämma med kraven i punkterna 9.2.2.3, 9.2.2.6, 9.2.4.3 och 9.2.4.5, men inte nödvändigtvis med övriga punkter.

Kommentarer: Det rör sig om ett litet antal fordon, jämfört med det sammanlagda antalet registrerade fordon. Dessutom är de endast avsedda för lokal trafik. Den begärda undantagsformen, den berörda fordonsparken och den typ av gods som omfattas av transporterna leder inte till trafiksäkerhetsproblem.

SPANIEN

RO-LT 5.1

Typ: Specialutrustning för distribution av vattenfri ammoniak.

Hänvisning till direktivets bilaga: 6.8.2.2.2.

Innehållet i bilagan till direktivet: För att förhindra att innehåll går förlorat om de yttre tillbehören (rör, sidomonterade avstängningsventiler) skulle skadas, måste den inre stoppventilen och dess förankring vara skyddade mot att kunna lossna genom yttre påverkan eller vara utformade för att motstå sådan påverkan. Påfyllnings- och tömningsanordningarna (inklusive flänsar och gängade pluggar) samt skyddskåpor (om sådana finns) skall kunna säkras mot oavsiktligt öppnande.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Real Decreto (kungligt dekret) 2115/1998. Anejo 1. Apartado 3.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Tankar som används inom jordbruket för utkörning och spridning av vattenfri ammoniak, och som togs i drift före den 1 januari 1992, får utrustas med yttre, i stället för inre, säkerhetsanordningar, under förutsättning att de erbjuder samma skydd som väggen på tanken.

Kommentarer: Före den 1 januari 1992 användes en typ av tank utrustad med yttre säkerhetsanordningar enbart inom jordbruket för att sprida vattenfri ammoniak direkt på marken. Tankar av den här typen används fortfarande. De körs sällan lastade på vägar utan används enbart för gödselspridning på större gårdar.

FRANKRIKE

RO-LT 6.1

Typ: Användning av ett sjöfartsdokument som godsdeklaration för korta transporter efter fartygslossning.

Hänvisning till direktivets bilaga: 5.4.1.

Innehållet i bilagan till direktivet: Uppgifter som skall finnas i det dokument som används som godsdeklaration för farligt gods.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Arrêté du 1er juin 2001 relatif au transport de marchandises dangereuses par route (dekret av den 1 juni 2001 om transport av farligt gods på väg, ADR-dekretet) — artikel 23.4.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Sjöfartsdokumentet används som godsdeklaration när det gäller transporter inom en radie på 15 km.

RO-LT 6.2

Typ: Transport av föremål av klass 1 tillsammans med farligt gods av andra klasser (91).

Hänvisning till direktivets bilaga: 7.5.2.1.

Innehållet i bilagan till direktivet: Förbud mot samlastning av kollin med olika varningsetiketter.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Arrêté du 1er juin 2001 relatif au transport de marchandises dangereuses par route (dekret av den 1 juni 2001 om transport av farligt gods på väg, ADR-dekretet) — artikel 26.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Möjlighet att tillsammans transportera enkla eller monterade sprängkapslar och gods som inte tillhör klass 1, under vissa villkor och på kortare sträckor än 200 km inom Frankrike.

RO-LT 6.3

Typ: Transport av fasta lagertankar för LPG (18).

Hänvisning till direktivets bilaga: Bilagorna A och B.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Arrêté du 1er juin 2001 relatif au transport de marchandises dangereuses par route (dekret av den 1 juni 2001 om transport av farligt gods på väg, ADR-dekretet) — artikel 30.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Transport av fasta lagertankar för LPG som omfattas av särskilda bestämmelser. Gäller endast för korta sträckor.

RO-LT 6.4

Typ: Särskilda villkor för förarutbildning och godkännande av de fordon som används för jordbrukstransporter (korta sträckor).

Hänvisning till direktivets bilaga: 6.8.3.2, 8.2.1 och 8.2.2.

Innehållet i bilagan till direktivet: Tankutrustning och förarutbildning.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Arrêté du 1er juin 2001 relatif au transport de marchandises dangereuses par route (dekret av den 1 juni 2001 om transport av farligt gods på väg, ADR-dekretet) — artikel 29.2 — bilaga D4.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Särskilda bestämmelser om godkännande av fordon. Särskild förarutbildning.

IRLAND

RO-LT 7.1

Typ: Undantag från kravet i punkt 5.4.1.1.1 att godsdeklarationen skall innehålla i) mottagarens namn och adress, ii) antal och beskrivning av förpackningarna samt iii) den totala mängden farligt gods i de fall fotogen, diesel eller LPG med identifieringsnummer UN 1223, UN 1202 respektive UN 1965 transporteras till slutanvändaren.

Hänvisning till direktivets bilaga: 5.4.

Innehållet i bilagan till direktivet: Dokumentation.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Bestämmelse 82.2 i ”Carriage of Dangerous Goods by Road Regulations 2004”.

Den nationella lagstiftningens innehåll: I de fall fotogen, diesel eller LPG med identifieringsnummer UN 1223, UN 1202 respektive UN 1965 i enlighet med specifikationen i tillägg B.5 till bilaga B till ADR transporteras till slutanvändaren, behöver inte mottagarens namn och adress, antal och beskrivning av förpackningarna, bulkcontainrar eller behållare, eller den totala mängd som transporteras, anges på transportenheten.

Kommentarer: När eldningsolja levereras till hushållskunder är det praxis att tanken fylls ända upp och följaktligen är den faktiskt levererade mängden okänd och även antalet kunder under en enskild runda är okänd när den fullastade tankbilen inleder körningen. När LPG-behållare levereras till hushåll är det praxis att tomma behållare ersätts med fulla, vilket även i det fallet innebär att antalet kunder och hur mycket som levereras till var och en av dem är okänt när transporten inleds.

RO-LT 7.2

Typ: Undantag för att tillåta att den godsdeklaration som krävs i 5.4.1.1.1 skall kunna vara samma som användes för den senaste lasten i de fall tomma, ej rengjorda tankar transporteras.

Hänvisning till direktivets bilaga: 5.4.

Innehållet i bilagan till direktivet: Dokumentation.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Bestämmelse 82.3 i ”Carriage of Dangerous Goods by Road Regulations 2004”.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Vid transport av tomma, ej rengjorda tankar, är godsdeklarationen för den senaste lasten tillräcklig.

Kommentarer: Framförallt vid bensin- och/eller dieselleveranser till bensinstationer återvänder tankbilen direkt till centrallagret (för att fylla tankarna inför kommande leveranser) omedelbart efter den sista leveransen.

RO-LT 7.3

Typ: Undantag för lastning och lossning av farligt gods, som omfattas av specialbestämmelsen CV1 i 7.5.11 eller S1 i 8.5, på en offentlig plats utan specialtillstånd från behöriga myndigheter.

Hänvisning till direktivets bilaga: 7.5 och 8.5.

Innehållet i bilagan till direktivet: Ytterligare bestämmelser om lastning, lossning och hantering.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Bestämmelse 82.5 i ”Carriage of Dangerous Goods by Road Regulations 2004”.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Lastning och lossning av farligt gods på en offentlig plats är tillåtet utan specialtillstånd från behöriga myndigheter, vilket innebär en avvikelse från kraven i 7.5.11 eller 8.5.

Kommentarer: När det gäller nationella transporter inom statens gränser, utgör denna bestämmelse en mycket tung börda för de behöriga myndigheterna.

RO-LT 7.4

Typ: Undantag som möjliggör transport av matriser av explosiva emulsioner, med ämnesidentifieringsnummer UN 3375, i tankar.

Hänvisning till direktivets bilaga: 4.3.

Innehållet i bilagan till direktivet: Användning av tankar, etc.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Bestämmelse 82.6 i ”Carriage of Dangerous Goods by Road Regulations 2004”.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Transport av matriser av explosiva emulsioner, med ämnesidentifieringsnummer UN 3375, är tillåten i tankar.

Kommentarer: Även om matrisen klassificeras som fast, är den inte i pulver- eller kornform.

RO-LT 7.5

Typ: Undantag från ”förbudet mot samlastning” i 7.5.2.1 för artiklar i samhanteringsgrupp B och ämnen och artiklar i samhanteringsgrupp D på samma fordon som farligt gods i klasserna 3, 5.1 och 8 i tankar.

Hänvisning till direktivets bilaga: 7.5.

Innehållet i bilagan till direktivet: Bestämmelser om lastning, lossning och hantering.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Bestämmelser 82.7 i ”Carriage of Dangerous Goods by Road Regulations 2004”.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Förpackningar som innehåller artiklar i samhanteringsgrupp B i ADR-klass 1 och förpackningar som innehåller ämnen och artiklar i samhanteringsgrupp D i ADR-klass 1 får transporteras på samma fordon som farligt gods i ADR-klass 3, 5.1 eller 8 under följande förutsättningar: a) Nämnda förpackningar i ADR-klass 1 transporteras i separata containrar/avdelningar som är godkända av behöriga myndigheter och på villkor som samma myndigheter godkänt. b) Nämnda ämnen i ADR-klass 3, 5.1 eller 8 transporteras i kärl som uppfyller de behöriga myndigheternas krav på utformning, tillverkning, inspektion, provning, drift och användning.

Kommentarer: Att tillåta, på villkor som de behöriga myndigheterna godkänt, lastning av artiklar och ämnen i klass 1 i samhanteringsgrupperna B och D på samma fordon som transporterar farligt gods i klasserna 3, 5.1 och 8 i tankar, dvs. så kallade pump trucks.

RO-LT 7.6

Typ: Undantag från kravet i 4.3.4.2.2 om att böjliga påfyllnings- och tömningsrör som inte är ständigt fastsatta på tanken på tankvagn skall vara tomma under transport.

Hänvisning till direktivets bilaga: 4.3.

Innehållet i bilagan till direktivet: Användning av tankfordon.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Bestämmelse 82.8 i ”Carriage of Dangerous Goods by Road Regulations 2004”.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Upprullade böjliga slangar (även fasta rör som är en del av slangarna) monterade på tankbilar som används för distribution av petroleumprodukter med ämnesidentifieringsnummer UN 1202, UN 1223, UN 1011 och UN 1978 behöver inte vara tomma under transport på väg under förutsättning att lämpliga åtgärder vidtagits för att förhindra att innehållet läcker ut.

Kommentarer: Böjliga slangar monterade på tankfordon för leverans till hushåll måste vara fyllda, även under transport. Tömningssystemet är av ”wet-line”-typ, vilket innebär att tankfordonets mätare och slangar måste vara fyllda så att det garanteras att kunden får rätt mängd.

RO-LT 7.7

Typ: Undantag från vissa av kraven i ADR-kapitlen 5.4.0, 5.4.1.1.1 och 7.5.11 för bulktransport av ammoniumnitrathaltiga gödselmedel UN 2067 från hamnar till mottagare.

Hänvisning till direktivets bilaga: 5.4.0, 5.4.1.1.1 och 7.5.11.

Innehållet i bilagan till direktivet: Krav på separat godsdokument som skall innehålla korrekt total kvantitet för den särskilda last som avses, för varje transport, och krav på att fordonet skall rengöras före och efter resan.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Föreslagen ändring av ”Carriage of Dangerous Goods by Road Regulations 2004”.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Föreslaget undantag för att tillåta ändringar av ADR-kraven för godsdokument och fordonsrengöring. Syftet är att ta hänsyn till de praktiska problemen vid bulktransport från hamn till mottagare.

Kommentarer: ADR-bestämmelserna omfattar följande: a) ett separat godsdokument med uppgifter om den totala massan farligt gods som transporteras i den aktuella lasten och b) specialbestämmelsen ”CV24” om rengöring vid samtliga laster som transporteras mellan hamnen och mottagaren vid lossning av bulkfartyg. Eftersom transporten är lokal och omfattar lossning av ett bulkfartyg och där flera laster [på samma dag eller under flera på varandra följande dagar] av samma ämne transporteras mellan bulkfartyget och mottagaren räcker det med ett enda godsdokument som innehåller en uppskattning av totalmassan för varje last. Att kräva specialbestämmelse ”CV24” borde inte vara nödvändigt.

NEDERLÄNDERNA

RO-LT 10.1

Typ: System för transport av farligt hushållsavfall 2002.

Hänvisning till direktivets bilaga: 1.1.3.6, 3.3, 4.1.4, 4.1.6, 4.1.8, 4.1.10, 5.2.2, 5.4.0, 5.4.1, 5.4.3, 7.5.4, 7.5.7, 8.1.2.1, punkterna a och b, 8.1.5, punkt c, 8.3.6.

Innehållet i bilagan till direktivet:

1.1.3.6: Undantag i samband med transportmängden per transportenhet.

3.3: Särskilda bestämmelser för specifika ämnen och föremål.

4.1.4: Förteckning över förpackningsinstruktioner. 4.1.6: Särskilda förpackningskrav för gods i klass 2. 4.1.8: Särskilda förpackningskrav för smittämnen. 4.1.10: Särskilda krav för samlingsförpackningar.

5.2.2: Märkning av transportförpackningar. 5.4.0: Allt gods som transporteras inom ramen för ADR-systemet måste i förekommande fall åtföljas av den dokumentation som avses i detta kapitel såvida inget undantag har beviljats i enlighet med punkterna 1.1.3.1 till 1.1.3.5. 5.4.1: Transitdokument för farligt gods med tillhörande information. 5.4.3: Skriftliga instruktioner.

7.5.4: Försiktighetsregler för livsmedel, andra konsumtionsvaror och djurfoder. 7.5.7: Hantering och lagring.

8.1.2.1: Förutom den dokumentation som krävs i lagen, måste följande dokument medfölja transportenheten: a) De transitdokument som det hänvisas till i punkt 5.4.1 och som omfattar allt farligt gods som transporteras och, i tillämpliga fall, det intyg för containerlast som föreskrivs i punkt 5.4.2. b. De skriftliga instruktioner som anges i punkt 5.4.3 och som rör allt farligt gods som transporteras. 8.1.5: Varje transportenhet som innehåller farligt gods skall förses med: c) den utrustning som krävs för genomförandet av de ytterligare och särskilda åtgärder som avses i punkt 5.4.3. 8.3.6: Tomgångskörning vid på- och avlastning.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Artikel 3 van de Regeling vervoer huishoudelijk gevaarlijk afval 2002.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Artikel 3.

Följande avsnitt i ADR skall inte gälla:

a.

1.1.3.6.

b.

3.3.

c.

4.1.4, 4.1.6, 4.1.8, 4.1.10.

d.

5.2.2, 5.4.0, 5.4.1, 5.4.3.

e.

7.5.4, 7.5.7.

f.

8.1.2.1, punkterna aoch b, 8.1.5. punkt c, 8.3.6.

Kommentarer: Systemet skall ge enskilda möjlighet att lämna kemiskt avfall i små mängder på ett enda särskilt ställe. Hit hör exempelvis rester av färg. Risknivån begränsas av valet av transportmedel, där det bland annat handlar om särskilda transportenheter, och av tydligt synliga ”rökning förbjuden”-skyltar.

Med tanke på de begränsade mängderna och förpackningarnas särskilda art undantas ett antal ADR-avsnitt. Kompletterande regler finns på annat ställe i detta system.

RO-LT 10.2

Typ: System för transport av farligt hushållsavfall 2002.

Hänvisning till direktivets bilaga: 1.1.3.6.

Innehållet i bilagan till direktivet: Undantag i samband med transportmängden per transportenhet.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Artikel 10, onderdeel a, en 16, onderdeel b, van de Regeling vervoer huishoudelijk gevaarlijk afval 2002.

Den nationella lagstiftningens innehåll:

10a.

Ledsagarens yrkeskompetensbevis och den not som avses i artikel 16.1 b skall båda finnas ombord på fordonet.

16b.

Fordonets ledsagare skall ha kvalifikationer för ”transport av farligt gods” utfärdat av CCV (tillståndsmyndighet för förare).

Kommentarer: På grund av den stora mängd farligt hushållsavfall som berörs måste transportoperatören inneha ett yrkeskompetensbevis trots att det rör sig om små mängder avfall per transport. Ytterligare krav är att transportoperatören skall ha behörighet att transportera farligt avfall.

Ett skäl till detta är att man vill se till att transportoperatören inte exempelvis förpackar syror och baser tillsammans, och att denne förfogar över tillräckliga kunskaper om vad som bör göras i nödsituationer.

RO-LT 10.3

Typ: System för transport av farligt hushållsavfall 2002.

Hänvisning till direktivets bilaga: 1.1.3.6.

Innehållet i bilagan till direktivet: Undantag i samband med transportmängden per transportenhet.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Artikel 10b van de Regeling vervoer huishoudelijk gevaarlijk afval 2002.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Artikel 10 b.

Följande dokument skall finnas ombord på fordonet: b) skriftliga instruktioner och information i enlighet med bilagan till den rättsakt genom vilken systemet införs.

Kommentarer: Eftersom systemet inte tillåter undantag från avsnitt 1.1.3.6 i ADR-systemet måste även små mängder åtföljas av skriftlig information. Detta anses nödvändigt på grund av den stora mängd av olika typer av farligt avfall som förekommer och eftersom de som lämnar in avfallet (privatpersoner) inte känner till produkternas risknivå.

RO-LT 10.4

Typ: System för transport av farligt hushållsavfall 2002.

Hänvisning till direktivets bilaga: 6.1.

Innehållet i bilagan till direktivet: Bestämmelser om förpackningars konstruktion och provning.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Artikel 6 van de Regeling vervoer huishoudelijk gevaarlijke afval 2002.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Artikel 6.

1.

Det farliga hushållsavfallet får endast lämnas i tätt slutna förpackningar som är lämpliga för det berörda ämnet och

a)

för föremål i kategori 6.2: förpackningen får inte vålla skada vid inlämnandet,

b)

för farligt hushållsavfall av industriellt ursprung: en låda på högst 60 liter i vilken avfallsämnena är skilda enligt riskkategorier (kga-box).

2.

Förpackningens utsida skall vara fri från farligt hushållsavfall.

3.

Ämnets namn skall anges på förpackningen.

4.

Endast en låda enligt punkt 1 b kommer att tas emot per insamling.

Kommentarer: Denna artikel bygger på artikel 3 där det fastställs att vissa avsnitt av ADR inte är tillämpliga. I detta system behövs inga godkända förpackningar enligt avsnitt 6.1 i ADR, eftersom det rör sig om begränsade mängder farliga ämnen. I stället fastställs ett antal bestämmelser i artikeln, bland annat ett krav på att de farliga ämnena skall lämnas i förseglade behållare för att förhindra läckage från förpackningarna.

RO-LT 10.5

Typ: System för transport av farligt hushållsavfall 2002.

Hänvisning till direktivets bilaga: 6.1.

Innehållet i bilagan till direktivet: Bestämmelser om förpackningars konstruktion och provning.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Artikel 7, tweede lid, van de Regeling vervoer huishoudelijk gevaarlijk afval 2002.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Artikel 7.2.

Fordonet skall ha ett lastutrymme som är skilt från förarhytten genom en tjock vägg eller, alternativt, ett lastutrymme som inte är fast del av fordonet.

Kommentarer: I detta system behövs inga godkända förpackningar enligt avsnitt 6.1 i ADR, eftersom det rör sig om begränsade mängder farliga ämnen. Därför innehåller denna artikel de ytterligare bestämmelser som krävs för att förhindra att giftiga ångor läcker in i förarhytten.

RO-LT 10.6

Typ: System för transport av farligt hushållsavfall 2002.

Hänvisning till direktivets bilaga: 6.1.

Innehållet i bilagan till direktivet: Bestämmelser om förpackningars konstruktion och provning.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Artikel 8, eerste lid, van de Regeling vervoer huishoudelijk gevaarlijk afval 2002.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Artikel 8.1.

Lastutrymmet i slutna fordon skall ha permanent påkopplade luftutsug i toppen och vara utrustat med öppningar nedtill.

Kommentarer: I detta system behövs inga godkända förpackningar enligt avsnitt 6.1 i ADR, eftersom det rör sig om begränsade mängder farliga ämnen. Därför innehåller denna artikel ytterligare krav avsedda att förebygga ansamling av farliga gaser i lastutrymmet.

RO-LT 10.7

Typ: System för transport av farligt hushållsavfall 2002.

Hänvisning till direktivets bilaga: 6.1.

Innehållet i bilagan till direktivet: Bestämmelser om förpackningars konstruktion och provning.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Artikel 9, eerste, tweede en derde lid, van de Regeling vervoer huishoudelijk gevaarlijk afval 2002.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Artikel 9.

1.

Fordonet skall förses med enheter som under transporten

a)

inte oavsiktligen kan försättas i rörelse, och

b)

är förseglade med lock och skyddade mot oavsiktlig öppning.

2.

Punkt 1 b gäller inte vid transit för insamlingsändamål eller när fordonet står stilla under insamlingsrundorna.

3.

Ett tillräckligt säkerhetsutrymme skall avgränsas i fordonet så att det farliga hushållsavfallet kan sorteras och placeras i de olika enheterna.

Kommentarer: I detta system behövs inga godkända förpackningar enligt avsnitt 6.1 i ADR, eftersom det rör sig om begränsade mängder farliga ämnen. Därför innehåller denna artikel bestämmelser om att enheter skall användas för lagring av förpackningarna i syfte att garantera att alla olika typer av farligt gods lagras på lämpligt sätt.

RO-LT 10.8

Typ: System för transport av farligt hushållsavfall 2002.

Hänvisning till direktivets bilaga: 6.1.

Innehållet i bilagan till direktivet: Bestämmelser om förpackningars konstruktion och provning.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Artikel 14 van de Regeling vervoer huishoudelijk gevaarlijke afval 2002.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Artikel 14.

1.

Farligt hushållsavfall skall uteslutande transporteras i enheter.

2.

Varje ämne och föremål i varje klass har sin separata enhet.

3.

Ämnen och föremål i klass 8 skall delas upp i olika enheter för syror, baser och batterier.

4.

Sprayburkar kan placeras i förslutbara pappkartonger om dessa transporteras i enlighet med artikel 9.1.

5.

Om eldsläckare i klass 2 har samlats in kan de placeras i samma enhet som sprayburkar som inte förpackats i pappkartonger.

6.

Genom undantag från artikel 9.1 krävs inget lock vid transport av batterier förutsatt att de placerats i enheten på ett sätt som gör att alla batteriöppningar är slutna och riktade uppåt.

Kommentarer: Denna artikel bygger på artikel 3 där det fastställs att vissa avsnitt av ADR inte är tillämpliga. I detta system behövs inga godkända förpackningar enligt avsnitt 6.1 i ADR. I den här artikeln fastställs krav för enheter i vilka farligt hushållsavfall tillfälligt lagras.

RO-LT 10.9

Typ: System för transport av farligt hushållsavfall 2002.

Hänvisning till direktivets bilaga: 6.1.

Innehållet i bilagan till direktivet: Bestämmelser om förpackningars konstruktion och provning.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Artikel 15 van de Regeling vervoer huishoudelijk gevaarlijke afval 2002.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Artikel 15.

1.

Enheter eller askar för transport av sprayburkar skall tydligt märkas enligt följande:

(a)

För spray i klass 2 som samlats i pappkartonger: ordet ”SPUITBUSSEN” (sprayburkar).

(b)

För brandsläckare i klass 2 och sprayburkar: etikett nr 2.2.

(c)

För brandsläckare i klass 3 och sprayburkar: etikett nr 3.

(d)

För färgavfall i klass 4.1: etikett nr 4.1.

(e)

För giftiga ämnen i klass 6.1: etikett nr 6.1.

(f)

För föremål i klass 6.2: etikett nr 6.2.

(g)

För frätande ämnen och föremål i klass 8: etikett nr 8, samt

(h)

För alkaliska ämnen: ordet ”BASEN” (baser),

(i)

För sura ämnen: ordet ”ZUREN” (syror),

(j)

För batterier: ordet ”ACCU'S” (batterier).

2.

Samma etiketter och text skall synligt anbringas på de förslutbara utrymmen i fordonet där enheterna kan placeras.

Kommentarer: Denna artikel bygger på artikel 3 där det fastställs att vissa avsnitt av ADR inte är tillämpliga. I detta system behövs inga godkända förpackningar enligt avsnitt 6.1 i ADR. I den här artikeln fastställs krav för identifiering av enheter i vilka farligt hushållsavfall tillfälligt lagras.

RO-LT 10.10

Typ: System för transport av farligt hushållsavfall 2002.

Hänvisning till direktivets bilaga: 7.5.4.

Innehållet i bilagan till direktivet: Säkerhetsåtgärder för livsmedel, andra konsumtionsvaror och djurfoder.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Artikel 13 van de Regeling vervoer huishoudelijk gevaarlijk afval 2002.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Artikel 13.

1.

Det är förbjudet att transportera livsmedel och djurfoder tillsammans med farligt hushållsavfall.

2.

Fordonet skall stå stilla vid insamlingen.

3.

Fordonet skall vara försett med ett orangefärgat blinkande ljus vid körning och när det står stilla för insamling.

4.

Under insamling vid en fast punkt som är avsedd för detta skall motorn stängas av. Genom undantag från punkt 3 kan även det blinkande ljuset stängas av.

Kommentarer: Förbudet i avsnitt 7.5.4 i ADR utvidgas, eftersom det med tanke på den stora mångfalden insamlade ämnen praktiskt taget alltid finns ämnen i klass 6.1 med.

RO-LT 10.11

Typ: System för transport av farligt hushållsavfall 2002.

Hänvisning till direktivets bilaga: 7.5.9.

Innehållet i bilagan till direktivet: Rökförbud.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Artikel 9, vierde lid, van de Regeling vervoer huishoudelijk gevaarlijk afval 2002.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Artikel 9.

4.

Skyltar med ”rökning förbjuden” skall vara väl synligt anbringade på fordonets sidor och baksida.

Kommentarer: Eftersom systemet avser insamling av farliga ämnen från enskilda föreskrivs det i artikel 9.4 att skyltar med ”rökning förbjuden” måste vara väl synligt anbringade.

RO-LT 10.12

Typ: System för transport av farligt hushållsavfall 2002.

Hänvisning till direktivets bilaga: 8.1.5.

Innehållet i bilagan till direktivet: Utrustning av olika typer.

Varje transportenhet med farligt avfall skall förses med följande:

a)

minst en bromskloss för varje fordon av lämplig storlek för fordonets vikt och hjuldiameter,

b)

utrustning för att genomföra allmänna åtgärder enligt de säkerhetsföreskrifter som avses i 5.4.3, i synnerhet

två separata stående varningssignaler (t.ex. reflekterande koner, varningstrianglar eller blinkande orangefärgade lampor som är oberoende av fordonets elanläggning),

en skyddsjacka eller skyddskläder av god kvalitet (t.ex. enligt europeisk standard EN 471) för samtliga i personalen,

en handlampa (se 8.3.4) för samtliga i personalen,

andningsutrustning i enlighet med de ytterligare bestämmelserna S7 (se kapitel 8.5) om denna ytterligare bestämmelse är tillämplig i enlighet med angivelserna i kolumn 19 i tabell A i kapitel 3.2,

c)

den utrustning som behövs för att genomföra ytterligare och särskilda åtgärder enligt de skriftliga instruktionerna i 5.4.3.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Artikel 11 van de Regeling vervoer huishoudelijk gevaarlijk afval 2002.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Artikel 11.

En säkerhetslåda skall föras med ombord och vara tillgänglig för alla i personalen. Lådan skall innehålla följande:

a)

Fullständigt slutande skyddsglasögon.

b)

Skyddande andningsmask.

c)

Syrabeständiga, syrasäkra overaller eller förkläden.

d)

Syntetiska gummihandskar.

e)

Syrasäkra och syraresistenta stövlar eller säkerhetsskor.

f)

En flaska med destillerat vatten för ögonbad.

Kommentarer: På grund av den stora mångfalden insamlade farliga ämnen föreskrivs extra krav avseende obligatorisk säkerhetsutrustning, som överskrider kraven i avsnitt 8.1.5 i ADR.

FINLAND

RO-LT 13.1

Typ: Ändring av informationen i godsdokumentet för explosiva ämnen.

Hänvisning till direktivets bilaga: 5.4.1.2.1 a.

Innehållet i bilagan till direktivet: Specialbestämmelser för klass 1.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Liikenne- ja viestintäministeriön asetus vaarallisten aineiden kuljetuksesta tiellä (277/2002; 313/2003).

Den nationella lagstiftningens innehåll: I godsdokumentet är det tillåtet att ange antalet tändhattar ((1 000 tändhattar motsvarar 1 kilo explosiva ämnen) i stället för den faktiska nettomassan explosiva ämnen.

Kommentarer: Informationen anses tillräcklig för nationell transport. Detta undantag används främst för sprängämnesindustrin i små mängder i lokala transporter.

Undantaget har registrerats av Europeiska kommissionen som nr 31.

RO-LT 13.2

Typ: Antagande av RO-LT 14.2.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Skall specificeras i kommande bestämmelser.

RO-LT 13.3

Typ: Antagande av RO-LT 14.7.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Skall specificeras i kommande bestämmelser.

SVERIGE

RO-LT 14.1

Typ: Transport av farligt avfall till anläggningar för bortskaffande av farligt avfall.

Hänvisning till direktivets bilaga: 2, 5.2 och 6.1.

Innehållet i bilagan till direktivet: Klassificering, märkning och etikettering, samt bestämmelser för tillverkning och provning av förpackningar.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Särskilda bestämmelser om vissa inrikes transporter av farligt gods på väg och i terräng.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Lagstiftningen innehåller förenklade klassificeringskriterier, mindre stränga krav för tillverkning och provning av förpackningar, och ändrade bestämmelser om märkning och etikettering.

I stället för att farligt avfall klassificeras i enlighet med ADR delas det in i olika avfallsgrupper. Varje avfallsgrupp innehåller ämnen som i enlighet med ADR kan samemballeras.

Varje förpackning skall märkas med koden för den berörda avfallsgruppen i stället för UN-numret.

Kommentarer: Dessa bestämmelser får endast tillämpas för transport av farligt avfall från offentliga återvinningsstationer till anläggningar för bortskaffande av farligt avfall.

RO-LT 14.2

Typ: Avsändarens namn och adress i godsdeklarationen.

Hänvisning till direktivets bilaga: 5.4.1.1.

Innehållet i bilagan till direktivet: Den allmänna information som krävs i godsdeklarationen.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Särskilda bestämmelser om vissa inrikes transporter av farligt gods på väg och i terräng.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Enligt den nationella lagstiftningen är inte avsändarens namn och adress nödvändiga om tömda ej rengjorda emballage returneras inom ett distributionssystem.

Kommentarer: Tömda ej rengjorda emballage som returneras kommer i de flesta fall att innehålla små mängder av farligt gods.

Detta undantag tillämpas främst av industrier när de returnerar tömda, ej rengjorda gasbehållare i utbyte mot fyllda.

RO-LT 14.3

Typ: Transport av farligt gods i närheten av industriområden, inklusive transporter på allmänna vägar mellan olika delar av industriområden.

Hänvisning till direktivets bilaga: Bilagorna A och B.

Innehållet i bilagan till direktivet: Bestämmelser för transport av farligt gods på allmänna vägar.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Särskilda bestämmelser om vissa inrikes transporter av farligt gods på väg och i terräng.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Transport av farligt gods i närheten av industriområden, inklusive transporter på allmänna vägar mellan olika delar av industriområden. Undantagen rör etikettering och märkning av kollin, godsdeklarationer, förarintyg och godkännandecertifikat enligt del 9.

Kommentarer: Det förekommer vid flera tillfällen att farligt gods transporteras mellan områden som ligger på varsin sida om en allmän väg. Denna transportform utgör inte transport av farligt gods på privat väg och bör därför omfattas av de tillämpliga bestämmelserna.

Jämför även med artikel 6.14 i direktiv 96/49/EG.

RO-LT 14.4

Typ: Transport av farligt gods som beslagtagits av myndigheterna.

Hänvisning till direktivets bilaga: Bilagorna A och B.

Innehållet i bilagan till direktivet: Bestämmelser för transport av farligt gods på väg.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Särskilda bestämmelser om vissa inrikes transporter av farligt gods på väg och i terräng.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Avvikelser från bestämmelserna kan tillåtas om de kan motiveras genom hänvisning till arbetarskydd, lossningsrisker, överlämnande av bevis m.m.

Avvikelser från bestämmelserna kan endast tillåtas om tillfredsställande säkerhet garanteras under normala transportförhållanden.

Kommentarer: Dessa undantag får endast tillämpas av myndigheter som beslagtar farligt gods.

Detta undantag är avsett för lokala transporter. Det kan röra sig om transport av gods som beslagtagits av polisen, exempelvis explosiva ämnen eller stulen egendom. Problemet med dessa typer av gods är att man aldrig kan vara säker på dess klassificering. Dessutom är godset ofta inte förpackat, märkt eller etiketterat i enlighet med ADR. Hundratals sådana transporter genomförs årligen av polisen.

Smuggelsprit skall transporteras från den plats där den beslagtogs till en anläggning där bevismaterial bevaras och därefter till en anläggning där spriten förstörs. Avståndet mellan de två senare kan vara långt. De tillåtna avvikelserna är följande: a) varje kolli måste inte vara etiketterat, och b) godkända kollin måste inte användas. Varje pall som innehåller sådana kollin måste emellertid vara etiketterad på ett korrekt sätt. Alla övriga krav måste uppfyllas. Ungefär 20 sådana transporter genomförs varje år.

RO-LT 14.5

Typ: Transport av farligt gods i och i närheten av hamnar.

Hänvisning till direktivets bilaga: 8.1.2, 8.1.5, 9.1.2.

Innehållet i bilagan till direktivet: Dokument som skall medföras i transportenheten. Varje transportenhet som transporterar farligt gods skall vara utrustad med den angivna utrustningen. Godkännande av fordonet.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Särskilda bestämmelser om vissa inrikes transporter av farligt gods på väg och i terräng.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Handlingar (med undantag av förarintyget) som inte måste medföras i transportenheten.

En transportenhet måste inte vara utrustad med den utrustning som anges i 8.1.5.

Det måste inte finnas ett godkännandecertifikat för dragbilar.

Kommentarer: Jämför med artikel 6.14 i direktiv 96/49/EG.

RO-LT 14.6

Typ: Intyg om ADR-utbildning för inspektörer.

Hänvisning till direktivets bilaga: 8.2.1.

Innehållet i bilagan till direktivet: Fordonsförarna måste genomgå utbildning.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Särskilda bestämmelser om vissa inrikes transporter av farligt gods på väg och i terräng.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Inspektörer som utför årliga tekniska besiktningar av fordonet måste inte delta i den utbildning som avses i 8.2 eller inneha ett intyg om ADR-utbildning.

Kommentarer: I vissa fall kan de fordon som provas vid den tekniska besiktningen medföra farligt gods i lasten, exempelvis ej rengjorda, tömda tankar.

Bestämmelserna i 1.3 och 8.2.3 gäller fortfarande.

RO-LT 14.7

Typ: Lokal distribution av UN 1202, 1203 och 1223 i tankfordon.

Hänvisning till direktivets bilaga: 5.4.1.1.6 och 5.4.1.4.1.

Innehållet i bilagan till direktivet: För tömda, icke rengjorda tankar och tankcontainrar skall beskrivningen överensstämma med 5.4.1.1.6.

Flera mottagares namn och adress får anges i andra handlingar.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Särskilda bestämmelser om vissa inrikes transporter av farligt gods på väg och i terräng.

Den nationella lagstiftningens innehåll: För tömda, icke rengjorda tankar och tankcontainrar krävs det inte någon beskrivning i godsdeklarationen enligt 5.4.1.1.6 om mängden av ämnet i lastningsplanen anges som 0.

Mottagarnas namn och adress krävs inte i några andra handlingar i fordonet.

RO-LT 14.8

Typ: Transport av tömda, ej rengjorda lagertankar som inte är avsedda som transportutrustning.

Hänvisning till direktivets bilaga: 5.4.1.1.1, 6.8 och 8.2.2.8.1.

Innehållet i bilagan till direktivet: Godsdeklaration, bestämmelser om tillverkning, provning m.m. av tankar, och förarintyg.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Särskilda bestämmelser om vissa inrikes transporter av farligt gods på väg och i terräng.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Ämnen enligt UN 1202, 1203, 1223 och 1965 kan transporteras i lagertankar som inte är avsedda som transportutrustning. Tankarna måste vara tömda.

Transportenheten måste vara märkt med det aktuella ämnet på samma sätt som ett tankfordon. Föraren måste inneha ett intyg i enlighet med 8.2.2.7.1.

Kommentarer: Detta undantag tillämpas när lagertankarna måste flyttas för att till exempel repareras eller underhållas.

Syftet med detta undantag är att undvika den risk och miljöpåverkan som förknippas med rengöring av tömda tankar före transport.

Detta undantag gäller små mängder. Denna typ av transport sker ofta lokalt, men i undantagsfall kan sådana transporter vara längre än 300 km i glesbefolkade delar av norra Sverige.

Transportvillkor: Utrustning monterad på lagertanken får inte vara placerad så att den kan skadas under transporten. Handlingar som bestyrker att lagertanken godkänts för det aktuella ämnet måste finnas i fordonet. Bindningar och fastsättningsanordningar som används för att låsa lagertanken till fordonet måste hålla för en tank som väger dubbelt så mycket som den tank som skall transporteras. Brandfarliga ämnen får inte medföras i lasten på fordonet med den aktuella tanken.

RO-LT 14.9

Typ: Lokala transporter inom jordbruksområden eller byggplatser.

Hänvisning till direktivets bilaga: 5.4, 6.8 och 9.1.2.

Innehållet i bilagan till direktivet: Godsdeklaration, konstruktion av tankar, godkännandecertifikat.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Särskilda bestämmelser om vissa inrikes transporter av farligt gods på väg och i terräng.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Lokala transporter inom jordbruksområden eller byggplatser behöver inte uppfylla vissa bestämmelser:

En deklaration av farligt gods krävs inte.

Äldre tankar/containrar som inte konstruerats i enlighet med kapitel 6.8 utan enligt äldre nationell lagstiftning och som monterats på depåvagnar får fortfarande användas.

Äldre tankar, som inte uppfyller kraven i 6.7 eller 6.8, avsedda för transport av ämnen enligt UN 1268, 1999, 3256 och 3257, med eller utan vägbeläggningsutrustning, får fortfarande användas för lokala transporter och i närheten av vägarbeten.

Godkännandecertifikat krävs inte för depåvagnar och tankar med eller utan vägbeläggningsutrustning.

Kommentarer: En depåvagn är en typ av bod för manskapet med dels ett manskapsutrymme, dels en icke-godkänd tank/container för dieselbränsle avsett för driften av skogsbrukstraktorer.

RO-LT 14.10

Typ: Transport i tankar av explosiva ämnen.

Hänvisning till direktivets bilaga: 4.1.4.

Innehållet i bilagan till direktivet: Explosiva ämnen får bara förpackas i förpackningar i enlighet med 4.1.4.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Tillägg S — Särskilda regler för inrikes transport av farligt gods på väg. Utgivet i enlighet med lagen om transport av farligt gods på väg och den svenska förordningen SÄIFS 1993: 4.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Den nationella behöriga myndigheten godkänner fordon som är avsedda för transport i tankar av explosiva ämnen. Transport i tankar godkänns endast i fråga om sådana explosiva ämnen som anges i förordningen eller genom ett specialgodkännande från den behöriga myndigheten.

Ett fordon som är lastat med explosiva ämnen i tankar måste vara märkt i enlighet med reglerna i 5.3.2.1.1, 5.3.1.1.2. och 5.3.1.4. Endast ett fordon i transportenheten får transportera farligt gods.

Kommentarer: Detta gäller endast inrikes transporter och om transporten till största delen sker lokalt.

De aktuella bestämmelserna var i kraft innan Sverige blev medlem av Europeiska unionen.

Endast två företag utför transporter med explosiva ämnen i tankfordon. Inom en snar framtid förväntas en övergång till emulsioner ske.

Gammalt undantag: nr 84.

RO-LT 14.11

Typ: Körkort.

Hänvisning till direktivets bilaga: 8.2.

Innehållet i bilagan till direktivet: Krav på utbildning av fordonets besättning.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Tillägg S — Särskilda regler för inrikes transport av farligt gods på väg. Utgivet i enlighet med lagen om transport av farligt gods på väg.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Förarutbildning får inte ske i något av de fordon som anges i 8.2.1.1.

Kommentarer: Lokala transporter.

FÖRENADE KUNGARIKET

RO-LT 15.1

Typ: När fordon som medför farligt gods korsar allmänna vägar (N8).

Hänvisning till direktivets bilaga: Bilagorna A och B.

Innehållet i bilagan till direktivet: Bestämmelser för transport av farligt gods på allmänna vägar.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Carriage of Dangerous Goods by Road Regulations 1996, punkt 3 och förteckning 2.3 b. Carriage of Explosives by Road Regulations 1996, punkt 3.3 b.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Bestämmelserna om farligt gods tillämpas inte på transporter inom privata områden som skiljs åt av en väg.

Kommentarer: En sådan situation kan lätt uppkomma att farligt gods transporteras mellan privatägda områden som ligger på varsin sida om en väg. Sådana transporter utgör inte transport av farligt gods på allmän väg i termens vanliga bemärkelse, och ingen av bestämmelserna om farligt gods bör tillämpas i ett sådant fall.

RO-LT 15.2

Typ: Undantag från förbudet för förare eller medhjälpare att öppna ett kolli med farligt gods i en lokal distributionskedja från ett lokalt distributionsmagasin till en återförsäljare eller slutanvändare, eller från en återförsäljare till en slutanvändare (med undantag av klass 7) (N11).

Hänvisning till direktivets bilaga: 8.3.3.

Innehållet i bilagan till direktivet: Förbud för förare eller medhjälpare att öppna ett kolli med farligt gods.

Hänvisning till den nationella lagstiftningen: Carriage of Dangerous Goods by Road Regulations 1996, punkt 12.3.

Den nationella lagstiftningens innehåll: Förbudet mot öppnande av kollin inskränks av förbehållet ”om inte tillstånd erhållits för det ändamålet av den som ansvarar för fordonets drift”.

Kommentarer: Vid en ordagrann tolkning kan förbudet i bilagan skapa problem för distributionen till detaljhandeln.