Förslag till RÅDETS DIREKTIV om villkor för att medborgare i tredje land skall ha frihet att resa inom medlemsstaternas territorium under en tid av högst tre månader samt om införande av ett särskilt resetillstånd och om fastställande av villkor för inresa i syfte att förflytta sig under en tid av högst sex månader

(framlagt av kommissionen)

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. Bakgrund

2. Bestämmelser som är ett resultat av det mellanstatliga schengensamarbetet

3. Varför behövs det en nytt förslag till direktiv och vad bör det innehålla-

4. Vilka stater skall omfattas av direktivet-

4.1. Danmark

4.2. Förenade kungariket och Irland

4.3. Norge och Island

5. Rättslig grund

6. Subsidiaritet och proportionalitet

7. kommentarer till de enskilda artiklarna

8. Förslag till Rådets direktiv

MOTIVERING

1. Bakgrund

Enligt artikel 62.3 i EG-fördraget skall rådet inom fem år efter Amsterdamfördragets ikraftträdande besluta om "åtgärder som anger villkoren för att medborgare i tredje land skall ha frihet att resa inom medlemsstaternas territorium under en tid av högst tre månader". Åtgärderna för att genomföra artikel 62.3 skall emellertid ta hänsyn till de gällande bestämmelserna i Schengenregelverket, som har införlivats inom Europeiska unionens ramar, om tredjelandsmedborgares rätt att resa fritt under en kort period (kapitel 4 i avdelning II i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet, artiklarna 19-24).

I Resultattavlan för framstegen i skapandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa i Europeiska unionen anges att åtgärder i fråga om rätten att resa fritt inom medlemsstaternas territorium skall föreslås och antas under 2001. Kommissionen och medlemsstaterna har delad initiativrätt på området.

Även om vissa medlemsstater har tagit punktvisa initiativ i fråga om rätten för medborgare i tredje land att resa fritt [1], varav det franska initiativet antogs av rådet (rättsliga och inrikes frågor) den 28-29 maj [2], underströk kommissionen i sin förklaring vid antagandet av det initiativet att det vore lämpligt att lägga fram ett förslag som innebär att man i en och samma rättsakt samlar allt som definierar villkoren för friheten att resa i högst tre månader under en sexmånadersperiod, respektive i högst sex månader på medlemsstaternas territorium. Detta utan att stanna mer än tre månader på en enda medlemsstats territorium under en tolvmånadersperiod.

[1] Portugisiska republikens initiativ inför antagandet av rådets förordning om den tidsperiod under vilken medborgare i tredje land som är undantagna från skyldighet att inneha visering skall ha frihet att resa inom medlemsstaternas territorium (EGT C 164, 14.6.2000, s. 6). Initiativ från Republiken Frankrike inför antagandet av rådets förordning om fri rörlighet med en visering för längre vistelse (EGT C 200, 13.7.2000, s. 4). Det portugisiska initiativet har avvisats av Europaparlamentet (EP 294.313).

[2] EGT L 150, 6.6.2001, s. 4.

Ett sådant förslag

- tillmötesgår slutsatserna från Europeiska rådets möte i Tammerfors (punkt 22), eftersom det bidrar till införandet av "en gemensam, aktiv politik angående viseringar" och

- medför bestämmelserna införlivas med EG-rätten och anpassas till EG-fördragets struktur samt att en viktig del av Schengenregelverket byggs ut.

- representerar en lösning baserad på gemenskapsrätten beträffande tredjelandsmedborgare som har ett legitimt intresse av inresa för att förflytta sig under högst sex månader, utan att stanna mer än tre månader i en och samma medlemsstat.

2. Bestämmelser som är ett resultat av det mellanstatliga schengensamarbetet

Schengenländerna har utvecklat ett omfattande samarbete när det gäller villkoren för att tredjelandsmedborgare skall ha frihet att resa inom ett område utan inre gränser under kort tid.

Schengenregelverket innehåller i princip två typer av bestämmelser för vistelser inom området utan inre gränser:

a) Bestämmelser för en vistelse som inte överstiger tre månader. Det rör sig om följande tre grupper av tredjelandsmedborgare:

- Utlänningar med skyldighet att inneha visering som vistas en kort tid (artikel 19),

- Utlänningar utan skyldighet att inneha visering som vistas en kort tid (artikel 20.1),

- Utlänningar med uppehållstillstånd som utfärdats av ett Schengenland (artikel 21).

b) Bestämmelser för en vistelse som överstiger tre månader.

I artikel 18 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet fastställs att "[e]n visering för vistelse som överstiger tre månader skall betraktas som nationellt uppehållstillstånd i överensstämmelse med den nationella lagstiftningen" [vår understrykning; uppehållstillstånd är en felöversättning, skall vara visering].

För tredjelandsmedborgare utan skyldighet att inneha visering föreskrivs i artikel 20.2 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet en rätt för en medlemsstat att förlänga en tredjelandsmedborgares (utan skyldighet att inneha visering) vistelse på dess territorium utöver tre månader med hänsyn till särskilda omständigheter eller gällande bestämmelser i en bilateral överenskommelse som slutits före ikraftträdandet av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet.

Vissa tredje länder har slutit bilaterala överenskommelser med alla eller vissa Schengenländer. Dessa länders medborgare kan i praktiken, om de inte lämnar Schengenområdet, utnyttja den rätt till kortvarig vistelse som varje Schengenland ger dem på bilateral grund enligt ordningen för undantag från viseringskravet och på så sätt successivt lägga ihop flera korta vistelser. De kan således resa fritt under en maximal tid (T) av högst tre månader multiplicerat med antalet medlemsstater (MS) med vilka det finns en sådan bilateral överenskommelse om viseringsfrihet (T=MS x 3 månader).

3. Varför behövs det en nytt förslag till direktiv och vad bör det innehålla-

Kommissionen anser att de gällande bestämmelserna om tredjelandsmedborgares frihet att resa inom medlemsstaternas territorium behöver ett samlat tillvägagångssätt för att skapa samstämmighet och garantera en enhetlig tolkning av villkoren för de olika kategorierna av tredjelandsmedborgare.

När det gäller artikel 20.2, som gör det möjligt för vissa tredjelandsmedborgare att vistas under obegränsad tid i unionen (T = MS x 3) på grundval av bilaterala överenskommelser, bör man notera att Schengenländerna anser att en sådan situation inte är förenlig med grundtanken bakom ett område utan inre gränser. Verkställande kommittén har godkänt ett beslut om tillnärmning av de avtal som handlar om upphävande av viseringskravet (SCH/Com-ex (98) 24 [3] av den 23 juni 1998) för att uppnå enhetliga bestämmelser. Enligt beslutet måste medlemsstaterna införa vissa standardklausuler i de bilaterala överenskommelserna om upphävande av viseringskravet, särskilt en klausul som begränsar den totala tillåtna vistelsen utan visum till tre månader per sexmånadersperiod inom hela Schengenområdet.

[3] Beslutet finns på förteckningen över de texter som ingår i Schengenregelverket och som har införlivats inom Europeiska unionens ramar, men som rådet har beslutat att inte dela upp mellan den första och tredje pelaren eftersom "bestämmelsen behandlar ett ämne som varken ligger inom gemenskapens verksamhetsområde eller omfattas av de mål som Europeiska unionen ställt upp och därför ligger inom ett av de områden inom vilka medlemsstaterna förbehållit sig rätten att själva agera" (se bilaga B, del 3 och skäl 4 f i rådets beslut 1999/435).

Av ovanstående framgår att det efter Amsterdamfördragets ikraftträdande inte längre kan anses motiverat att med hänvisning till de bilaterala överenskommelserna om upphävande av viseringskravet i praktiken kunna resa fritt i mer än tre månader i området utan inre gränser. Det skulle strida mot målet att skapa ett område med frihet, säkerhet och rättvisa och vara oförenligt med begränsningen av rätten till vistelse utan visering i artikel 62.3 i EG-fördraget. Ett område utan inre gränser kräver en gemensam politik i fråga om friheten att resa inom medlemsstaternas territorium.

Flera kategorier av personer kan dock ha fullt legitima skäl att stanna mellan tre och sex månader i området utan inre gränser (turister, studerande, turnerande musiker, personer som besöker sin familj osv.) utan att fördenskull jämställas med invandrare. Detta förslag till direktiv syftar till att reglera villkoren för inresa i syfte att göra sådana förflyttningar.

Detta leder till följande slutsatser:

För det första måste man fastställa villkoren för att tredjelandsmedborgare skall kunna resa fritt inom medlemsstaternas territorium i högst tre månader.

För det andra måste man konstatera att medlemsstaternas möjlighet att sluta bilaterala överenskommelser enligt artikel 20.2 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet är utesluten enligt artikel 62.3 i EG-fördraget.

Under dessa omständigheter måste man införa en gemenskapsrättsliga bestämmelser för de personer som planerar att förflytta sig i området utan inre gränser i mellan tre och sex månader utan att stanna inom en medlemsstats territorium i mer än tre månader.

För det tredje är det nödvändigt att lagstifta och att respektera Amsterdamfördragets femåriga tidsfrist för att omvandla Schengenregelverket till traditionell gemenskapslagstiftning. Det portugisiska initiativet, som nämns i punkt 1, handlar om den tidsperiod under vilken medborgare i tredje land som är undantagna från skyldighet att inneha visering skall ha frihet att resa inom medlemsstaternas territorium [4]. Initiativet omfattar endast tredjelandsmedborgare som inte omfattas av viseringskrav och tar inte upp vissa av de aspekter som är gemensamma för alla kategorier av personer som kan resa in i Schengenområdet i avsikt att stanna under en kort period.

[4] EGT C 164,14.6.2000, s. 6.

Det franska förslaget angående förordningen om fri rörlighet med en visering för längre vistelse som antogs av rådet den 28-29 maj 2001 [5] syftar till att ge viseringar för längre vistelser samma värde som ett uppehållstillstånd i tre månader, i väntan på att ett uppehållstillstånd skall utfärdas. Tidigare kunde innehavaren av en visering för längre vistelse bara passera genom de andra Schengenländerna en gång för att bege sig till det land som utfärdat viseringen. För att garantera ett samlat tillvägagångssätt finns förordningens syfte med även i detta direktiv, det vill säga att ge innehavaren av en visering för längre vistelse möjlighet att resa fritt i tre månader.

[5] EGT L 150, 6.6.2001, s. 4.

På grundval av ovanstående faktorer anser kommissionen att man bör samla alla bestämmelser om tredjelandsmedborgarnas rätt att resa fritt i ett område utan inre gränser i en enda rättsakt. Detta för att garantera nödvändig insyn och ett klart rättsläge.

Syftet med föreliggande förslag till direktiv kan sammanfattas på följande sätt:

a) Att fastställa villkoren för att tredjelandsmedborgare skall kunna resa fritt inom medlemsstaternas territorium i högst tre månader under en sexmånadersperiod. Villkoren gäller tredjelandsmedborgare som lagligen befinner sig inom en medlemsstats territorium och som

- är skyldiga att inneha visering,

- inte är skyldiga att inneha visering,

- innehar en uppehållstillståndshandling som utfärdats av en medlemsstat (för dessa personer likställs uppehållstillståndet med en visering för kortare vistelse om de lyder under en viseringsordning),

- innehar en visering för längre vistelse som utfärdats av en medlemsstat i väntan på ett uppehållstillstånd.

b) Att införa ett särskilt resetillstånd för de tredjelandsmedborgare som har för avsikt att förflytta sig inom medlemsstaternas territorium i högst sex månader under en tolvmånadersperiod, liksom villkor och administrativa förfaranden i samband med tillståndet. Innehavarna av det särskilda resetillståndet får vistas högst tre månader inom en och samma medlemsstats territorium.

c) Att tillmötesgå behovet av att omvandla bestämmelserna om utvisning till traditionell gemenskapslagstiftning i de fall då tredjelandsmedborgaren inte längre uppfyller villkoren för att resa fritt inom medlemsstaternas territorium eller villkoren för att inneha ett särskilt resetillstånd.

d) Att beakta bestämmelsen om närvaroanmälan för tredjelandsmedborgare i artikel 22 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet genom att omvandla den till en frivillig bestämmelse. Medlemsstaterna kan bäst själva bedöma om tredjelandsmedborgarna bör anmäla sin närvaro och i så fall fastställa åtgärden och vilka regler som skall gälla för den.

e) Att behålla syftet med rådets förordning om fri rörlighet med en visering för längre vistelse.

f) Att beakta de ändringar som skall göras i de gemensamma konsulära anvisningarna och den gemensamma handboken.

Följande två faktorer bör understrykas:

På grund av det särskilda resetillståndets karaktär är det för det första nödvändigt att i föreliggande rättsakt införa grundläggande bestämmelser om förfarandena vid utfärdandet av detta tillstånd. Man måste framförallt se till att reglerna för utfärdandet av visering för kortare vistelse som anges i de gemensamma konsulära anvisningarna även kan tillämpas vid utfärdandet av särskilt resetillstånd.

För det andra är det nödvändigt att anpassa de gemensamma konsulära anvisningarna och den gemensamma handboken till de normerande bestämmelserna om det särskilda resetillståndet. Bestämmelserna om dessa ändringar anges i bilagorna.

Dessutom måste man anpassa anvisningarna och handboken till bestämmelserna om friheten att resa för de tredjelandsmedborgare som innehar en visering för längre vistelse. Bestämmelserna är av normativ art.

Slutligen anser kommissionen att det finns skäl att beakta de mål som fastställdes i Tammerfors, dels önskemålet om att ge de tredjelandsmedborgare som lagligen vistas på medlemsstaternas territorium rättigheter och skyldigheter som liknar dem som unionsmedborgarna åtnjuter, dels behovet av att på lång sikt införa en enhetlig status för dem som beviljas asyl [6].

[6] Se kommissionens meddelande KOM (2000) 755 slutlig, 22.11.2000, särskilt punkt 3.3.

4. Vilka stater skall omfattas av direktivet-

Den rättsliga grunden för detta förslag finns i avdelning IV i EG-fördraget och utgör en utbyggnad av Schengenregelverket. Förslaget skall därför läggas fram och antas i enlighet med de protokoll som fogats till Amsterdamfördraget.

Konsekvenserna av de olika protokollen är följande.

4.1. Danmark

Enligt det protokoll om Danmarks ställning som fogats till Amsterdamfördraget skall Danmark i princip inte delta i rådets beslut om föreslagna åtgärder i enlighet med avdelning IV i EG-fördraget. Eftersom det rör sig om ett förslag eller initiativ om utbyggnad av Schengenregelverket enligt bestämmelserna i avdelning IV kan Danmark dock enligt artikel 5 i protokollet besluta att införliva beslutet i sin nationella lagstiftning. Ett sådant beslut ger i enlighet med internationell rätt upphov till en förpliktelse mellan Danmark och de övriga medlemsstater som avses i artikel 1 i protokollet om införlivande av Schengenregelverket inom Europeiska unionens ramar.

När det gäller det särskilda resetillståndet för de tredjelandsmedborgare som har för avsikt att förflytta sig inom två eller flera medlemsstaters territorium i högst sex månader bör man notera att åtgärden syftar till att reglera de situationer som åsyftas i artikel 20.2 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet i enlighet med EG-fördraget (artiklarna 62.2 och 63.3). Som redan nämnts förekommer denna situation redan i praktiken under Schengenordningen. Flera länder utanför gemenskapen har därför slutit bilaterala avtal i denna fråga med samtliga Schengenländer. Medborgarna från dessa länder kan alltså för närvarande stanna inom Schengenområdet under en praktiskt taget obegränsad period (T = MS x 3) enligt ordningen för undantag från kravet på visering för kortare vistelse. Detta genom att vistas en kort period i var och en av dessa medlemsstater och på så sätt successivt lägga ihop flera korta vistelser.

Föreliggande förslag syftar således till att bygga ut Schengenregelverket.

4.2. Förenade kungariket och Irland

Förenade kungariket och Irland omfattas inte av avdelning IV i EG-fördraget om inte de båda länderna fattar andra beslut på de sätt som anges i protokollet om Förenade kungarikets och Irlands ställning som fogats till fördragen.

4.3. Norge och Island

Den 17 maj 1999 slöt rådet ett avtal med Island och Norge om dessa båda staters associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket [7]. Detta i enlighet med artikel 6 första stycket i Schengenprotokollet. Enligt den första artikeln i avtalet skall Island och Norge associeras med Europeiska gemenskapens och Europeiska unionens verksamhet på de områden som omfattas av de bestämmelser som avses i bilagorna A och B till detta avtal och den vidare utvecklingen av dessa. Bilaga A innehåller de bestämmelser i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet som handlar om villkoren för att tredjelandsmedborgarna skall kunna resa fritt inom Schengenområdet. Föreliggande direktiv skall därför behandlas inom den gemensamma kommittén i enlighet med artikel 2.3 i avtalet. Det bör noteras att artiklarna 4 och 8 i avtalet kommer att tillämpas när rådet har antagit direktivet.

[7] EGT L 176, 10.07.1999, s. 35.

5. Rättslig grund

I sitt beslut om Schengenregelverkets uppdelning mellan första och tredje pelaren (beslut 1999/436/EG) fastställer rådet att artiklarna 62.3 och 63.3 i EG-fördraget skall utgöra den rättsliga grunden för bestämmelserna i kapitlet "Villkor för utlänningars rörelsefrihet" [8].

[8] Märk att artikel 19.2 som innehöll en övergångsbestämmelse inte omfattades av uppdelningen eftersom bestämmelsen blivit obsolet under tiden.

Artikel 62.3 utgör således den rättsliga grunden för bestämmelser om tredjelandsmedborgares rätt att resa fritt inom medlemsstaternas territorium i högst tre månader.

När det gäller förslaget om att tillåta att tredjelandsmedborgare att resa in och förflytta sig fritt på medlemsstaternas territorium i högst sex månader under en tolvmånadersperiod, utan att stanna mer än tre månader inom en medlemsstats territorium är det lämpligt att titta närmare på det mål som kommissionen vill uppnå.

I artikel 20.1 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet anges tydligt att den maximala tidsfristen på tre månader inom en sexmånadersperiod gäller för hela "Schengenterritoriet", vilket innebär att vistelsetiden i de olika medlemsstaterna slås ihop. I artikel 20.2 tillåts dock en medlemsstat att "förlänga utlänningars vistelse på dess territorium utöver tre månader med hänsyn till särskilda omständigheter eller gällande bestämmelser i en bilateral överenskommelse". Rådet har slagit fast att artikel 62.3, i vilken föreskrivs en maximal period på tre månader, skall vara rättslig grund i Amsterdamfördraget. Man kan alltså dra följande slutsatser:

- Rådet kan inte anta nya åtgärder som ger tredjelandsmedborgare rätt att resa fritt inom Schengenländernas territorium i över tre månader.

- De bilaterala överenskommelser som nämns i artikel 20 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet bör omförhandlas eller sägas upp av hänsyn till de förpliktelser som följer av gemenskapsrätten, i enlighet med artikel 307 i EG-fördraget.

Mot bakgrund av det ovanstående har kommissionen hörsammat önskan från vissa medlemsstater och tredje länder att ge tredjelandsmedborgare möjlighet att resa in i EU och förflytta sig upp till sex månader inom en tolvmånadersperiod. Denna möjlighet skulle finnas för dem som köper tjänster (till exempel turister och besökare vid kurorter) och för tillhandahållare av tjänster (till exempel turnerande artister och musiker).

Artikel 62.3 i EG-fördraget utgör i princip inget hinder för detta mål, som genomförs genom införandet av ett särskilt tillstånd för inresa och för att förflytta sig, under förutsättning att tredjelandsmedborgaren inte stannar i mer än tre månader i en och samma medlemsstat.

Eftersom det gäller en period som överstiger tre månader måste man använda en annan rättslig grund, nämligen artikel 63.3 i EG-fördraget där det finns bestämmelser om vistelse på medlemsstaternas territorium i mer än tre månader, särskilt i en och samma stat. Artikeln gäller framförallt invandringspolitiska åtgärder när invandraren har för avsikt att bosätta sig i en medlemsstat under en längre period, för det mesta för att stanna. Men utesluter det möjligheten att reglera andra situationer- Det handlar om att reglera fall då en person reser in i EU i syfte att resa i mellan tre och sex månader, utan att stanna längre än tre månader i en medlemsstat. Artikel 63.3 utgör inget hinder mot att tredjelandsmedborgare reser in i medlemsstaterna som tjänsteköpare, i synnerhet som turist. Artikeln utgör dessutom den enda tillgängliga rättsliga grunden för att införa ett sådant resetillstånd som avses här. Det skulle för övrigt vara underligt om gemenskapen inte kunde lösa de fall som beskrivs ovan när den kan reglera inresa och längre vistelse i en och samma medlemsstat.

Eftersom artikel 63.3 utgör den rättsliga grunden för utfärdande av ett uppehållstillstånd för längre vistelse borde den också kunna användas för att reglera fall då tredjelandsmedborgare reser in i EU i syfte att förflytta sig mellan medlemsstaterna under en sexmånadersperiod, en inresa som kräver ett särskilt resetillstånd.

När det gäller bestämmelser om utvisning av de utlänningar som inte uppfyller, eller inte längre uppfyller, villkoren för att få att resa fritt (artiklarna 23.2-23.5 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet) har rådet fastställt två rättsliga grunder: artikel 62.3 och artikel 63.3 som avser samma beslutsförfarande.

Av ovanstående framgår att det föreliggande direktivet borde bygga på båda de angivna rättsliga grunderna.

6. Subsidiaritet och proportionalitet

I artikel 67.1 ges gemenskapen behörighet att anta en rättsakt som bygger på artikel 62.3 om villkoren för att medborgare i tredje land skall ha frihet att resa inom medlemsstaternas territorium under en tid av högst tre månader. Beslutet skall fattas inom fem år efter Amsterdamfördragets ikraftträdande.

Artikel 63.3 hör till de bestämmelser som inte är begränsade till en femårsperiod. Det finns emellertid en nära koppling mellan

- bestämmelserna om villkoren för att tredjelandsmedborgare skall kunna resa fritt inom medlemsstaternas territorium i högst tre månader å ena sidan och

- införandet av ett särskilt resetillstånd för de tredjelandsmedborgare som har för avsikt att förflytta sig inom två eller flera medlemsstaters territorium i högst sex månader å den andra.

Kopplingen mellan dessa båda vistelseperioder gör att man redan nu även kan vidta de åtgärder som avses i artikel 63.3 för att nå en helhetslösning på området.

Medlemsstaterna har enats om att ett nära samarbete mellan dem är nödvändigt inom ett område utan inre gränser. De har därför infört gemensamma bestämmelser om en tillnärmning av reglerna för tredjelandsmedborgare.

I artikel 5 i EG-fördraget föreskrivs att gemenskapen inte skall "vidta någon åtgärd som går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målen i detta fördrag".

För att uppnå målet med förslaget och se till att det genomförs så effektivt som möjligt bör gemenskapsåtgärden vara så enkel som möjligt. Den rättsakt som valts är därför ett direktiv. De medlemsstater som direktivet är riktat till kan på så sätt välja former och metoder för att genomföra målen inom sina rättssystem och enligt sina nationella förutsättningar.

Förslaget innebär att det både blir lättare att resa fritt inom området utan inre gränser och att kontrollera de yttre gränserna. Målet att införa regler för samtliga medlemsstater kan inte nås genom rent nationella åtgärder.

7. kommentarer till de enskilda artiklarna

Artikel 1 :

I artikel 1 a fastställs direktivets syfte, nämligen att ange villkoren för att tredjelandsmedborgare skall ha frihet att resa inom medlemsstaternas territorium under en tid av högst tre månader.

I artikel 62.3 i fördraget nämns endast en tid av högst tre månader, utan att den avgränsas av en period på sex månader. Man måste emellertid ta hänsyn till bestämmelserna i Schengenregelverket och folkrätten. Där avses med kortvarig vistelse en vistelse på tre månader per sexmånadersperiod. Denna begränsning till sex månader återfinns således i de flesta medlemsstaters lagstiftning.

Utan denna avgränsning skulle den märkliga situationen kunna uppstå att en tredjelandsmedborgare lämnar medlemsstaternas territorium under några timmar och sedan återvänder för en kortare vistelse eller med ett särskilt resetillstånd. Det skulle i praktiken röra sig om en form av invandring, som inte omfattas av detta direktiv.

I artikeln anges också att endast personer som lagligen befinner sig i medlemsstaterna får resa fritt. De som har rest in olagligt eller som vistas olovligen i unionen får inte resa fritt.

Syftet med punkt b är att införa ett särskilt resetillstånd för tredjelandsmedborgare som reser in i avsikt att förflytta sig i medlemsstaterna under högst sex månader.

Rätten till förflyttning med särskilt resetillstånd är kopplad till vissa villkor som fastställs i direktivet.

Artikel 2 :

I artikel 2 definieras några begrepp som används i direktivet.

Alla som inte är unionsmedborgare enligt artikel 17.1 i EG-fördraget är "tredjelandsmedborgare". Definitionen täcker även statslösa personer.

Genom artikel 10 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet införs en enhetlig visering som är giltig i alla medlemsstaterna. I artikel 11 anges de två typerna av enhetlig visering: resevisering (punkt a) och transitvisering (punkt b). Det är dock endast reseviseringen som ger möjlighet att resa fritt. Reseviseringen är giltig för en eller flera inresor varvid varken tidslängden för en oavbruten vistelse eller den totala tidslängden för flera på varandra följande vistelser får överstiga tre månader per halvår räknat från det första inresedatumet.

"Uppehållstillstånd" avser alla handlingar eller tillstånd som utfärdats av en myndighet i en medlemsstat och som ger en person rätt att vistas i denna medlemsstat.

Det finns många olika slag av uppehållstillstånd. Därför har verkställande kommittén för Schengen upprättat en förteckning som har bifogats de gemensamma konsulära anvisningarna (bilaga 4) och den gemensamma handboken (bilaga 11), till vilka denna bestämmelse hänvisar. Ändringar i dessa bilagor påverkar alltså även detta direktiv.

Artikel 3 :

Direktivet omfattar endast tredjelandsmedborgare som inte redan har rätt till inresa och vistelse (för kortare eller längre tid) i en medlemsstat.

Följaktligen innebär direktivet ingen inskränkning i rättigheterna för familjemedlemmar till en unionsmedborgare, oavsett nationalitet, som redan har rätt till inresa och vistelse när de åtföljer sin släkting. Vad som avses med "släkting" i detta sammanhang anges i artikel 10 i förordning (EEG) nr 1612/68. [9]

[9] EGT L 257, 19.10.1968, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 33.

Direktivet innebär inte heller några inskränkningar i de rättigheter som andra tredjelandsmedborgare eller deras familjemedlemmar åtnjuter med stöd av avtal som Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater ingått med tredje land (till exempel avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet).

Det bör påpekas att tredjelandsmedborgare som är släkt med unionsmedborgare själva får resa in för kortare vistelse enligt Schengenregelverket och följaktligen också enligt detta direktiv, under förutsättning att de uppfyller villkoren i direktivet.

I punkt 2 förklaras uttryckligen att direktivet inte påverkar andra bestämmelser om vistelse under längre tid och tillträde till förvärvsverksamhet som gäller för tredjelandsmedborgare. Sådana bestämmelser återfinns i nationell rätt eller gemenskapsrätten, beroende på vilka kategorier av medborgare det rör sig om.

Artikel 4 :

Denna standardbestämmelse gäller efterlevnaden av förbudet mot diskriminering vid genomförandet av de skyldigheter som föreskrivs i direktivet. Den grundar sig på artikel 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

Artikel 5 :

Artikeln bygger på artikel 19 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet, som reglerar friheten att resa för tredjelandsmedborgare som är skyldiga att inneha visering. Bestämmelsen gäller friheten att resa för tredjelandsmedborgare som redan lagligen befinner sig i en medlemsstat. Hänvisningen till inresans laglighet i artikel 19 i konventionen behöver därför inte återges.

Det görs också klart att tredjelandsmedborgare måste uppfylla alla de krav som anges i punkt 1 a-e för att få resa fritt. Dessa villkor är desamma som räknas upp i artikel 5.1 a-e i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet. För tydlighets skull och för att underlätta för dem som omfattas av detta direktiv upprepas villkoren i denna bestämmelse.

De handlingar som berättigar till passage av de yttre gränserna fastställs i verkställande kommitténs beslut av den 16 december 1998 (SCH/Com-ex (98) 56). [10] Om en tredjelandsmedborgare har en resehandling som inte erkänns av alla medlemsstater, får han eller hon endast resa i de medlemsstater som har erkänt resehandlingen som giltig för passage av gränsen.

[10] EGT L 239, 22.9.2000, s. 207.

Det är alltså inte längre lika komplicerat för de tredjelandsmedborgare som tidigare var underkastade viseringsskyldighet endast i vissa medlemsstater (grå förteckning), och som följaktligen var tvungna att inneha visering för att resa in i vissa medlemsstater fastän de kom från en annan medlemsstat, där de inte behövde ha visering. Antagandet av kommissionens förslag till rådets förordning om fastställande av förteckningen över tredje länder vars medborgare måste ha visering när de passerar medlemsstaternas yttre gränser och av förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav har inneburit en definitiv harmonisering av medlemsstaternas viseringskrav.

Genom punkt 2 beaktas artikel 11.2 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet, där det föreskrivs att en medlemsstat "under loppet av det halvår som avses" vid behov får utfärda en ny visering, vars giltighet begränsas till denna medlemsstat.

Artikel 6 :

I artikeln anges villkoren för att resa fritt för tredjelandsmedborgare som är undantagna från kravet på visering. Bestämmelsen bygger på artikel 20.1 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet.

Det klargörs att en tredjelandsmedborgare som är undantagen från kravet på visering endast får resa fritt om han under sin vistelse i medlemsstaterna uppfyller samtliga villkor i artikel 5.1 a, 5.1 c, 5.1 d och 5.1 e, som är hämtade från konventionen om tillämpning av Schengenavtalet.

I punkt 2 föreskrivs att en medlemsstat, om särskilda omständigheter föreligger, får låta förlänga rätten för en tredjelandsmedborgare att uppehålla sig inom det egna territoriet. Det bör understrykas att denna förlängning inte får medföra en förlängning av friheten att resa i andra medlemsstater. Bestämmelsen är hämtad från artikel 20.2 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet.

Bestämmelsen i artikel 20.2 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet om bilaterala avtal har inte tagits med, eftersom en vistelse på mer än tre månader inom området utan inre gränser på grundval av bilaterala avtal mellan medlemsstaterna och tredje land inte längre är aktuell sedan Amsterdamfördraget trädde i kraft (se punkt 3).

Artikel 7 :

Avsikten med artikeln är att reglera alla frågor om frihet att resa för tredjelandsmedborgare med uppehållstillstånd. Bestämmelserna är hämtade från artiklarna 21-25 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet. Innehavare av uppehållstillstånd får resa fritt under tre månader i andra medlemsstater. Tremånadersperioden får inte förlängas och den får dessutom förkortas om uppehållstillståndet löper ut tidigare.

Enligt punkt 3 får en tredjelandsmedborgare med visering för längre vistelse resa fritt under högst tre månader. Det är fråga om nationella viseringar för längre vistelse som utformats i enlighet med artikel 18 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet (D-viseringar). Enligt artikel 18 (i dess lydelse när Schengenregelverket införlivades inom Europeiska unionens ramar, en lydelse som återges i artikel 17 i detta direktiv) ger en sådan visering innehavaren tillstånd att passera genom de övriga medlemsstaternas territorium, i avsikt att komma till det territorium som hör till den medlemsstat som beviljat tillståndet. För att undvika eventuella inkonsekvenser görs det klart att detta förslag inte påverkar tillämpningen av artikel 18 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet.

Syftet med denna bestämmelse är att likställa å ena sidan innehavare av viseringar för längre vistelse som redan befinner sig i medlemsstaterna och som väntar på att få uppehållstillstånd och de som redan har uppehållstillstånd å den andra. Av ovanstående följer behovet att klargöra att frihet att resa inte ges förrän ansökan om uppehållstillstånd har inlämnats till en myndighet i den medlemsstat som utfärdat viseringen för längre vistelse. Av bestämmelsen framgår att friheten att resa med visering för längre vistelse endast existerar under en övergångsperiod i väntan på att uppehållstillstånd utfärdas.

Inlämnandet av ansökan skall bekräftas genom att den myndighet som mottagit den sätter en stämpel i resehandlingen.

Enligt gällande gemenskapsrätt om fri rörlighet för unionsmedborgare har medlemsstaterna rätt att kräva visering för unionsmedborgares familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat. Enligt Schengenregelverket och följaktligen enligt detta förslag får medlemsstaterna inte kräva visering för kortare vistelse av unionsmedborgares familjemedlemmar som redan har ett uppehållstillstånd eller en visering för längre vistelse som utfärdats av en medlemsstat. I konsekvens med bestämmelserna om fri rörlighet, och i synnerhet med dem som gäller för innehavare av uppehållstillstånd, har punkterna 4 och 5 hämtats från artikel 25 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet. På så sätt markerar man det ansvar som bärs av den medlemsstat som utfärdat ett uppehållstillstånd vilket ger frihet att resa i de andra medlemsstaterna.

Hänvisningen till gemenskapsrätten är avsedd att ta hänsyn till den pågående utvecklingen, särskilt bestämmelserna om familjeåterförening.

Artikel 8 :

I punkt 1 anges villkoren för tredjelandsmedborgare att resa in för att förflytta sig i medlemsstaterna under högst sex månader under en tolvmånadersperiod räknad från dagen för den första inresan, utan att stanna mer än tre månader i en och samma medlemsstat. Tredjelandsmedborgaren måste vara försedd med ett särskilt resetillstånd. Därigenom anges tydligt att innehav på förhand av ett särskilt resetillstånd är ett nödvändigt villkor för att resa in i medlemsstaterna.

Punkten hänvisar till de inresevillkor som anges i artikel 5.1 a, 5.1 c, 5.1 d och 5.1 e i direktivet, vilka i sin tur är hämtade från konventionen om tillämpning av Schengenavtalet.

Enligt punkt 2 påverkar inte bestämmelserna i punkt 1 medlemsstaternas rätt att låta förlänga tredjelandsmedborgares vistelse utöver tre månader av hänsyn till särskilda omständigheter. Bestämmelsen är hämtad från artikel 20.2 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet, men avser andra personkategorier.

Artikel 9 :

Artikel 9 anger villkoren för utfärdande av det särskilda resetillståndet. Införandet av det särskilda resetillståndet och dess natur gör det naturligt att anpassa förfarandet och villkoren för utfärdandet till vad som gäller för utfärdande av viseringar för kortare vistelse enligt konventionen om tillämpning av Schengenavtalet.

I punkt 1 fastställs villkoren och förfarandet för utfärdandet av det särskilda resetillståndet. Tillståndet skall utfärdas före inresan i medlemsstaterna av medlemsstaternas diplomatiska och konsulära myndigheter.

Ett särskilt resetillstånd får utfärdas för en eller flera inresor, beroende på tredjelandsmedborgarens behov (punkt 2). Det är samma regel som gäller för visering med kortare vistelse.

Särskilt resetillstånd får inte utfärdas vid gränsen (punkt 3). Visering för kortare vistelse får däremot utfärdas vid gränsen, men bara i undantagsfall när det finns tvingande skäl och ansökan på förhand inte kunde göras på grund av tidsbrist. I sådana fall kommer möjligheten att utfärda viseringar för kortare vistelse att finnas kvar. Punkt 4 anger vilken medlemsstat som är behörig att utfärda tillståndet. Reglerna är desamma som för utfärdande av viseringar för kortare vistelse.

Om medlemsstaterna har beslutat att samråd på förhand skall äga rum i fråga om tredjelandsmedborgare som måste ha visering för kortare vistelse, skall samma förfarande tillämpas vid ansökan om särskilt resetillstånd (punkt 5).

Artikel 10 :

Det särskilda resetillståndet får inte införas i en resehandling vars giltighetstid har gått ut (punkt 1). Resehandlingens giltighetstid måste vara längre än det särskilda resetillståndets giltighetstid (punkt 2). Om resehandlingen inte erkänns av samtliga medlemsstater, måste åtminstone två medlemsstater erkänna den (punkt 3). Om två eller flera medlemsstater erkänner resehandlingen, är möjligheten till förflyttning begränsad till dessa medlemsstater. Faktum är att det är meningslöst att införa ett särskilt resetillstånd i en resehandling som bara är giltig i en medlemsstat. Eftersom det särskilda resetillståndet begränsar den längsta tillåtna närvarotiden i en medlemsstat, måste i sådana fall en visering för kortare vistelse utfärdas.

Punkterna följer kriterierna för utfärdande av en visering för kortare vistelse.

Artikel 11 :

Det särskilda resetillståndet utfärdas enligt en enhetlig modell (klistermärke) av samma typ som används för utfärdande av viseringar, enligt tillämpliga regler och specifikationer i rådets förordning (EG) nr 1683/95 av den 29 maj 1995 om en enhetlig utformning av visumhandlingar. [11] På sätt säkras en hög skyddsnivå mot förfalskningar. Alla de ändringar av den enhetliga modellen för viseringar för kortare vistelse som beslutas av den kommitté som inrättats genom nämnda förordning kommer också att gälla för det särskilda resetillståndet.

[11] EGT L 164, 14.7.1995, s. 1.

Vad beträffar klistermärkets utseende kan följande skillnader nämnas:

I rutan "slag av visum" skall den utfärdande myndigheten ange bokstaven "E" följd av ordet "resa". På så sätt kan man ögonblickligen skilja tillståndet från en visering för kortare eller längre vistelse.

Artikel 12 :

Det särskilda resetillståndets natur gör att tillståndet i princip måste utfärdas enligt bestämmelserna i de gemensamma konsulära anvisningarna om utfärdande av viseringar för kortare vistelse. På så sätt kan man använda ett existerande system för att avgöra de praktiska frågorna om ansökan och utfärdande av tillståndet. Därför har relevanta bestämmelser i de gemensamma konsulära anvisningarna och deras bilagor gjorts tillämpliga på tillståndet.

Artikel 13 :

Direktivet avser två typer av resande: dels friheten att resa under högst tre månader, dels förflyttning under högst sex månader i medlemsstaterna. Båda typerna är underkastade vissa villkor, framför allt ett villkor om att vistelsen skall ske inom vissa tidsramar. Följaktligen måste förhållandet mellan dessa båda typer regleras.

Den allmänna principen i Schengenregelverket och folkrätten är ett en tredjelandsmedborgare får stanna i totalt högst sex månader under en tolvmånadersperiod. Införandet av det särskilda resetillståndet avser inte att ändra denna tidsperiod. Detta innebär att en tredjelandsmedborgare som rest med särskilt resetillstånd inte får återvända till medlemsstaterna omedelbart efter resan på grundval av bestämmelser om kortare vistelse eller tvärtom. Den längsta tillåtna tiden på sex månader måste alltid respekteras.

Artikel 14 :

Enligt förslaget får medlemsstaterna kräva att personer som omfattas av direktivet anmäler sin närvaro i landet. Artikel 22 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet som handlar om samma sak är tvingande. I det här förslaget ges en valmöjlighet. Enligt vad kommissionen känner till är medlemsstaterna nämligen tveksamma till värdet av ett sådant system, särskilt på grund av problem med den praktiska tillämpningen och kontrollen. Dessutom är det i praktiken svårt att anmäla sin närvaro i en medlemsstat när man kommer från en annan, eftersom de inre gränskontrollerna har tagits bort.

Enligt förslaget skall anmälan göras inom sju arbetsdagar. På så sätt slipper tredjelandsmedborgare som reser över en helg eller en långhelg göra en anmälan som av praktiska skäl vore alltför betungande. Det synes vara tillräckligt att kräva närvaroanmälan från tredjelandsmedborgare som stannar ganska länge i en medlemsstat.

Medlemsstaterna får själva avgöra om det är lämpligt att införa bestämmelser om närvaroanmälan. Om medlemsstaterna väljer att införa sådana bestämmelser, skall de underrätta kommissionen om de närmare föreskrifterna för anmälan (till exempel vilken myndighet som är behörig). Kommissionen kommer att offentliggöra underrättelserna i EGT så att tredjelandsmedborgare som reser fritt känner till sina skyldigheter.

Artikel 15 :

Artikel 15 är hämtad från artikel 23 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet. Bestämmelser om viseringar för längre vistelse har lagts till.

En person som omfattas av direktivet skall utan dröjsmål lämna medlemsstaterna, om han eller hon inte uppfyller eller inte längre uppfyller villkoren för att resa fritt eller för särskilt resetillstånd. Punkt 1 andra stycket ger uttryck för principen att den medlemsstat som utfärdat ett uppehållstillstånd eller en visering för längre vistelse till en person i första hand är ansvarig för att denne befinner sig i medlemsstaterna.

Om behöriga myndigheter vid en kontroll inom landet konstaterar att en person inte uppfyller ett eller flera av villkoren och man kan förmoda att han eller hon inte tänker lämna medlemsstaten frivilligt, får personen utvisas från medlemsstaten.

Vad beträffar skälen för att utvisa en person som omfattas av direktivet bör det understrykas att direktivet enligt artikel 3 inte påverkar av gemenskapsrätten erkända rättigheter för unionsmedborgares familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat.

Det bör också påpekas att en tredjelandsmedborgares inresa i syfte att vistas i en medlemsstat inte skall anses som invandring, bara för att medlemsstatens lagstiftning inte tillåter utvisning.

Punkt 4 hänvisar till förbudet mot att avvisa eller utvisa en person som riskerar att utsättas för förföljelse. Därigenom kan hänsyn tas till den rättspraxis som utvecklats enligt artikel 3 i Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Punkten är hämtad från den bestämmelse i Dublinkonventionen som har ersatt artikel 33.1 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet.

Artikel 16 :

Artikeln är en standardbestämmelse om effektiva, proportionerliga och avskräckande påföljder. Medlemsstaterna får själva bestämma påföljderna för brott mot nationella bestämmelser som antagits enligt direktivet.

Artikel 17 :

Genom artikeln upphävs de artiklar i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet som blir obsoleta på grund av detta förslag.

Upphävandet av rådets förordning (EG) nr 1091/2001, som föreskrivs i artikel 20 i detta förslag, får till följd att artikel 18 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet måste återfå den lydelse den hade innan Schengenregelverket införlivades inom Europeiska unionens ramar, med endast några språkliga ändringar för att anpassa den till dess nya gemenskapsrättsliga sammanhang.

Artikel 18 :

I artikeln hänvisas det till bilaga I till direktivet, som innehåller samtliga de ändringar av normativ natur av de gemensamma konsulära anvisningarna vilka är en nödvändig följd av direktivet.

Artikel 19 :

I artikeln hänvisas det till bilaga II till direktivet, som innehåller samtliga de ändringar av normativ natur av den gemensamma handboken vilka är en nödvändig följd av direktivet.

Artikel 20 :

Upphävandet av rådets förordning (EG) nr 1091/2001 är av rent teknisk natur och innebär ingen avvikelse från syftet med den förordningen, som tas upp även i detta direktiv.

Artiklarna 21, 22 och 23 :

Standardbestämmelser.

Bilaga I :

Bilaga I innehåller ändringar av normativ natur i de gemensamma konsulära anvisningarna som en följd av detta direktiv.

Bilaga II :

Bilaga II innehåller ändringar av normativ natur i den gemensamma handboken som en följd av detta direktiv.

2001/0155 (CNS)

Förslag till

RÅDETS DIREKTIV

om villkor för att medborgare i tredje land skall ha frihet att resa inom medlemsstaternas territorium under en tid av högst tre månader samt om införande av ett särskilt resetillstånd och om fastställande av villkor för inresa i syfte att förflytta sig under en tid av högst sex månader

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artiklarna 62.3 och 63.3 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag [12],

[12] EGT C, , s. .

med beaktande av Europaparlamentets yttrande [13], och

[13] EGT C, , s. .

av följande skäl:

(1) För att gradvis upprätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa skall rådet, enligt artikel 61 i EG-fördraget, besluta om åtgärder som syftar till att säkerställa den fria rörligheten för personer i enlighet med artikel 14 i EG-fördraget, och i samband därmed besluta om direkt relaterade stödåtgärder avseende bland annat kontroller vid yttre gränser, asyl och invandring.

(2) I artikel 61 a i EG-fördraget hänvisas det bland annat till åtgärder som anger villkoren för att medborgare i tredje land skall ha frihet att resa inom medlemsstaternas territorium under en tid av högst tre månader.

(3) Vissa av villkoren för att medborgare i tredje land skall ha frihet att resa inom medlemsstaternas territorium tillhör redan Schengenregelverket, som har införlivats inom Europeiska unionens ramar.

(4) Åtgärderna i artikel 62.3 i EG-fördraget ersätter relevanta bestämmelser i Schengenregelverket, som har införlivats inom Europeiska unionens ramar. I detta direktiv föreskrivs en övergripande harmonisering av villkoren för att tredjelandsmedborgare skall ha frihet att resa. Därför bör gällande bestämmelser i detta ämne i Schengenregelverket ersättas.

(5) Därför bör man i detta direktiv ange villkoren för att medborgare i tredje land skall ha frihet att resa inom medlemsstaternas territorium under en tid av högst tre månader, oavsett om de är skyldiga att inneha visering eller är undantagna från detta krav och oavsett om de har uppehållstillstånd.

(6) I konventionen om tillämpning av Schengenavtalet föreskrivs också en rätt för de avtalsslutande parterna att låta förlänga tredjelandsmedborgares vistelse på sitt territorium utöver tre månader med hänsyn till särskilda omständigheter eller gällande bestämmelser i en bilateral överenskommelse som slutits före ikraftträdandet av den konventionen.

(7) Efter Amsterdamfördragets ikraftträdande kan de bilaterala överenskommelser om undantag från viseringskravet som avses i artikel 20.2 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet inte längre grunda rätt till en längre vistelse än de tre månader som gäller i området utan inre gränser enligt reglerna om undantag från viseringskravet för kortare vistelser.

(8) Man bör emellertid ange vilka villkor som gäller för tredjelandsmedborgares inresa i området utan inre gränser för en tid av mellan tre och sex månader, utan att de tillbringar mer än tre månader i en och samma medlemsstat.

(9) Man bör alltså införa ett särskilt resetillstånd för tredjelandsmedborgare, oavsett om de måste inneha visering eller inte, som har för avsikt att förflytta sig i två eller flera medlemsstater under högst sex månader under en tolvmånadersperiod räknad från dagen för den första inresan, men som inte har för avsikt att förflytta sig mer än tre månader i en och samma medlemsstat.

(10) I förhållande till Danmark innebär detta direktiv en utbyggnad av Schengenregelverket i den mening som avses i protokollet om Danmarks ställning, som fogats till Amsterdamfördraget. I förhållande till Island och Norge innebär detta direktiv en utveckling av Schengenregelverket i den mening som avses i det avtal som ingicks den 17 maj 1999 mellan Europeiska unionens råd och dessa båda stater. [14] När de förfaranden som föreskrivs i det avtalet har avslutats, kommer rättigheterna och skyldigheterna enligt det här direktivet även att vara tillämpliga på dessa båda stater.

[14] Enligt artikel 1 i avtalet mellan Europeiska unionens råd och Republiken Island och Konungariket Norge om dessa båda staters associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket skall detta förslag behandlas i den blandade kommittén i enlighet med artikel 4 i avtalet.

(11) Denna rättsakt respekterar de grundläggande rättigheter och iakttar de principer som erkänns såsom allmänna gemenskapsrättsliga principer, bland annat i Europeiska unionens stadga om grundläggande rättigheter.

(12) Detta direktiv följer subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna i artikel 5 i EG-fördraget. Medlemsstaterna kan inte i tillräcklig utsträckning uppnå målet med den planerade åtgärden, nämligen att ange villkoren för att medborgare i tredje land skall ha frihet att resa inom medlemsstaternas territorium. På grund av den planerade åtgärdens omfattning eller verkningar kan målet bättre uppnås på gemenskapsnivå. Detta direktiv går inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Kapitel I

Allmänna bestämmelser

Artikel 1

Syfte

Detta direktiv har till syfte att ange på vilka villkor

a) tredjelandsmedborgare som uppehåller sig lagligen i en medlemsstat får resa fritt under en tid av högst tre månader i medlemsstaterna,

b) tredjelandsmedborgare som avser att förflytta sig i två eller flera medlemsstater under en tid av högst sex månader kan få ett särskilt resetillstånd som tillåter dem att resa in i medlemsstaterna för att förflytta sig där.

Artikel 2

Definitioner

I detta direktiv avses med

tredjelandsmedborgare: varje person som inte är unionsmedborgare i den mening som avses i artikel 17.1 i fördraget,

enhetlig visering: den visering som avses i artikel 10 och artikel 11.1 a i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet,

uppehållstillstånd: alla handlingar eller tillstånd som utfärdas av myndigheterna i en medlemsstat, som ger en person rätt att vistas i den medlemsstaten och som finns med i förteckningen i bilaga 4 till de gemensamma konsulära anvisningarna [15] och i bilaga 11 till den gemensamma handboken. [16]

[15] EGT L 239, 22.9.2000, s. 317, i dess ändrade lydelse enligt rådets beslut 2001/329 av den 24 april 2001, EGT L 116, 26.4.2001.

[16] EGT [...], [...], s. [...].

Artikel 3

Tillämpningsområde

1. Detta direktiv påverkar inte följande rättigheter :

a) Rätten till fri rörlighet för unionsmedborgare och för unionsmedborgares familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat.

b) Rättigheter som beviljats tredjelandsmedborgare och deras familjemedlemmar, oavsett nationalitet, enligt överenskommelser om inresa och vistelse i en medlemsstat mellan gemenskapen och medlemsstaterna å ena sidan och deras ursprungsländer å den andra och som innebär att tredjelandsmedborgarna och deras familjemedlemmar åtnjuter samma rättigheter som unionsmedborgare.

2. Detta direktiv påverkar inte bestämmelser i gemenskapsrätten eller i nationell rätt om tredjelandsmedborgare angående

a) vistelser under längre tid, och

b) tillträde till och utövande av förvärvsverksamhet.

Artikel 4

Förbud mot diskriminering

Medlemsstaterna skall genomföra bestämmelserna i detta direktiv utan diskriminering på grund av bland annat kön, ras, hudfärg, etniskt eller socialt ursprung, genetiska särdrag, språk, religion eller övertygelse, politisk eller annan åskådning, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning.

Kapitel II

Villkor för att resa under en tid av högst tre månader

Artikel 5

Tredjelandsmedborgare som är skyldiga att inneha visering

1. Tredjelandsmedborgare med enhetlig visering får resa fritt i alla medlemsstater under den giltighetstid som angivits i denna visering, såvida de uppfyller följande villkor :

a) Att de innehar en eller flera giltiga resehandlingar som berättigar till passage av de yttre gränserna.

b) Att de innehar en visering som är giltig för hela den planerade vistelsen.

c) Att de i förekommande fall kan uppvisa dokument som bevisar syftet med och villkoren för den planerade vistelsen samt har tillräckliga medel för sitt uppehälle vad gäller såväl den planerade vistelsens längd som återresan till ursprungslandet eller transitresa till ett tredje land som medger inresa, eller att de är i stånd att på laglig väg anskaffa sådana medel.

d) Att de inte finns registrerade på spärrlista.

e) Att de inte anses utgöra en risk för någon av medlemsstaternas allmänna ordning, inre säkerhet eller internationella förbindelser.

2. Punkt 1 skall inte tillämpas på tredjelandsmedborgare med visering vars giltighet begränsats till ett visst territorium i enlighet med bestämmelserna i kapitel 3 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet.

Artikel 6

Tredjelandsmedborgare som är undantagna från kravet på visering

1. Tredjelandsmedborgare som är undantagna från kravet på visering får resa fritt i alla medlemsstater under högst tre månader av en sexmånadersperiod, såvida de uppfyller villkoren i artikel 5.1 a, 5.1 c, 5.1 d och 5.1 e.

2. Bestämmelserna i punkt 1 skall inte påverka rätten för någon av medlemsstaterna att låta förlänga tredjelandsmedborgares vistelse på dess territorium utöver tre månader av hänsyn till särskilda omständigheter.

Artikel 7

Tredjelandsmedborgare med uppehållstillstånd

1. Tredjelandsmedborgare med giltigt uppehållstillstånd som utfärdats av en av medlemsstaterna får resa fritt under högst tre månader i övriga medlemsstater, såvida de är försedda med sitt uppehållstillstånd, uppfyller villkoren i artikel 5.1 a, artikel 5.1 c och artikel 5.1 e och inte finns registrerade på den berörda medlemsstatens spärrlista.

2. Punkt 1 avser även tredjelandsmedborgare med av någon medlemsstat utfärdat tidsbegränsat uppehållstillstånd och en resehandling utfärdat av samma medlemsstat.

3. Punkt 1 avser även tredjelandsmedborgare som innehar visering för längre tid vilken utfärdats av en av medlemsstaterna, utan att detta påverkar bestämmelserna i artikel 18 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet. Sådana tredjelandsmedborgare får endast resa fritt efter det att ansökan om uppehållstillstånd lämnats in hos den medlemsstat som utfärdat viseringen för längre tid. Inlämnandet av ansökan skall bekräftas genom att den myndighet som mottagit ansökan sätter en stämpel i resehandlingen.

4. När en medlemsstat skall besluta om utfärdande av uppehållstillstånd för en tredjelandsmedborgare som registrerats på spärrlista, skall den först rådgöra med den medlemsstat som verkställt registreringen, varvid hänsyn skall tas till denna stats intressen. Uppehållstillstånd får endast beviljas om det finns skäl av allvarlig art, i synnerhet av humanitärt slag, till följd av internationella förpliktelser eller gemenskapsrätten.

Om uppehållstillstånd beviljas, skall den medlemsstat som ansvarar för registreringen vidta åtgärder för återkallande av registreringen, men får dock låta registrera tredjelandsmedborgaren på sin egen spärrlista.

5. Om det visar sig att en tredjelandsmedborgare, med av någon medlemsstat utfärdat giltigt uppehållstillstånd, registrerats på spärrlista, skall den registrerande medlemsstaten kontakta den medlemsstat som beviljat uppehållstillståndet för att besluta om det finns tillräckliga skäl för att återkalla detta.

Om ingen återkallelse sker, skall den registrerande medlemsstaten vidta åtgärder för återkallande av registreringen, men får dock låta registrera tredjelandsmedborgaren på sin egen spärrlista.

Kapitel III

Särskilt resetillstånd

Artikel 8

Villkor

1. Tredjelandsmedborgare får resa in i medlemsstaterna för att förflytta sig där under högst sex månader av en tolvmånadersperiod, räknad från dagen för den första inresan, utan att stanna mer än tre månader i en och samma medlemsstat, under förutsättning att de uppfyller följande villkor :

- De är försedda med ett giltigt särskilt resetillstånd som utfärdats av en medlemsstat.

- De uppfyller villkoren i artikel 5.1 a, 5.1 c, 5.1 d och 5.1 e.

2. Bestämmelserna i punkt 1 skall inte påverka rätten för någon av medlemsstaterna att låta förlänga tredjelandsmedborgares vistelse på dess territorium utöver tre månader av hänsyn till särskilda omständigheter.

Artikel 9

Utfärdande

1. Det särskilda resetillståndet skall utfärdas efter ansökan från en tredjelandsmedborgare av medlemsstaternas diplomatiska och konsulära myndigheter före inresan i medlemsstaterna, såvida tredjelandsmedborgaren uppfyller villkoren i artikel 5.1 a, 5.1 c, 5.1 d och 5.1 e.

2. Det särskilda resetillståndet får utfärdas för en eller flera inresor i medlemsstaterna.

3. Det särskilda resetillståndet får inte utfärdas vid gränsen.

4. Behörig att utfärda det särskilda resetillståndet är den medlemsstat som utgör resans huvudmål. Om resans huvudmål inte kan fastställas, skall det särskilda resetillståndet utfärdas av diplomatiska eller konsulära myndigheter för den medlemsstat, där den första inresan sker.

5. En ansökan om särskilt resetillstånd skall handläggas enligt det förfarande för samråd på förhand mellan medlemsstaterna som avses i artikel 17.2 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet, om en ansökan om visering från samma person skulle ha handlagts enligt detta förfarande.

Artikel 10

Föreskrifter för utfärdandet

1. Särskilt resetillstånd får aldrig införas i en resehandling som inte längre är giltig.

2. Den i resehandlingen angivna giltighetstiden skall vara längre än den för det särskilda resetillståndet, varvid hänsyn skall tas till tidsramen för det särskilda resetillståndets nyttjande. Resehandlingens giltighet skall tillåta tredjelandsmedborgarens återresa till hans hemland eller inresa till tredje land.

3. Särskilt resetillstånd får aldrig införas i en resehandling som inte betraktas som giltig av någon av medlemsstaterna eller som betraktas som giltig av endast en medlemsstat. Om resehandlingen är giltig endast hos två eller flera medlemsstater, skall det särskilda resetillståndet begränsas till dessa medlemsstater.

Artikel 11

Modell

1. Det särskilda resetillståndet skall utfärdas av medlemsstaterna i form av en enhetlig modell för klistermärke enligt de regler och specifikationer som fastställs i rådets förordning (EG) nr 1683/95 av den 29 maj 1995 om en enhetlig utformning av visumhandlingar. [17]

[17] EGT L 164, 14.7.1995, s. 1.

2. På modellen skall i ruta 11 "slag av visum" anges bokstaven "E" följd av ordet "resa".

Artikel 12

Tillämpning av de gemensamma konsulära anvisningarna

1. Bestämmelserna i de gemensamma konsulära anvisningarna och bilagorna 1, 5, 7, 9, 10, 11, 12, 13, 14 och 15 till dessa skall med vederbörliga ändringar gälla för det särskilda resetillståndet, utan att detta påverkar tillämpningen av artikel 11.2 och artikel 18 i detta direktiv.

2. Avgiften för att utfärda ett särskilt resetillstånd skall vara lika stor som avgiften för utfärdande av visering för "multipel inresa, giltighetstid 1 år" i bilaga 12 i de gemensamma konsulära anvisningarna.

Kapitel IV

Gemensamma bestämmelser

Artikel 13

Koppling mellan villkoren för att resa under högst tre månader och det särskilda resetillståndet

För att undvika att närvaron i medlemsstaterna överstiger sex månader under en tolvmånadersperiod, är det inte tillåtet att kombinera det särskilda resetillståndet med friheten att resa i enlighet med kapitel II.

Artikel 14

Närvaroanmälan

1. Medlemsstaterna får kräva att personer som omfattas av detta direktiv anmäler sin närvaro inom sju arbetsdagar hos en myndighet i landet.

2. Medlemsstaterna skall underrätta kommissionen om villkoren och de närmare bestämmelserna för anmälningar enligt punkt 1, samt alla senare ändringar. Kommissionen skall offentliggöra underrättelserna i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Artikel 15

Avvisning och utvisning

1. En tredjelandsmedborgare som inte uppfyller, eller inte längre uppfyller, villkoren för kortare vistelse eller för särskilt resetillstånd skall utan dröjsmål lämna medlemsstaterna.

Om en sådan tredjelandsmedborgare har giltigt uppehållstillstånd, giltigt tidsbegränsat uppehållstillstånd eller giltig nationell visering för längre vistelse som utfärdats av en annan medlemsstat, skall han eller hon utan dröjsmål bege sig till den medlemsstaten.

2. Om en sådan tredjelandsmedborgare inte frivilligt lämnar medlemsstaten, eller om det kan antas att han eller hon inte kommer att lämna medlemsstaten, eller om det finns tvingande skäl för tredjelandsmedborgarens utresa med hänsyn till inre säkerhet eller allmän ordning, måste tredjelandsmedborgaren utvisas i enlighet med lagstiftningen i den medlemsstat där han eller hon gripits. Om denna lagstiftning inte tillåter utvisning, får medlemsstaten tillåta att personen vistas där.

3. Utvisning från den berörda statens territorium kan ske till tredjelandsmedborgarens hemland eller någon annan stat där han eller hon tillåts resa in, varvid hänsyn framför allt skall tas till gällande bestämmelser i återtagandeavtal ingångna av gemenskapen eller medlemsstaterna med det aktuella tredje landet.4. Bestämmelserna i punkt 3 hindrar inte tillämpningen av bestämmelserna i punkt 1 andra stycket i denna artikel, av bestämmelser om rätt till asyl, av medlemsstaternas förpliktelser om förbud mot utvisning och avvisning, av Genèvekonventionen av den 28 juli 1951 angående flyktingars rättsliga ställning, ändrad genom New York-protokollet av den 31 januari 1967, av medlemsstaternas förpliktelser enligt relevanta bestämmelser att åter släppa in eller återta en asylsökande vars ansökan är under prövning och som olovligen befinner sig i en annan medlemsstat.

Kapitel V

Slutbestämmelser

Artikel 16

Påföljder

Medlemsstaterna skall fastställa de påföljder som gäller vid brott mot nationella bestämmelser som antagits med tillämpning av detta direktiv och vidta alla nödvändiga åtgärder för att verkställa dessa. Påföljderna skall vara effektiva, proportionerliga och avskräckande. Medlemsstaterna skall anmäla bestämmelserna till kommissionen senast den dag som anges i artikel 21 och alla senare ändringar så snart som möjligt.

Artikel 17 Ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet

Konventionen om tillämpning av Schengenavtalet ändras på följande sätt :

1. Artikel 18 skall ersättas med följande :

"Artikel 18

1. En visering för vistelse som överstiger tre månader skall betraktas som nationell visering som beviljats av någon av medlemsstaterna i överensstämmelse med dennas lagstiftning. En sådan visering ger innehavaren tillstånd att passera genom de övriga medlemsstaternas territorium, i avsikt att komma till det territorium som hör till den medlemsstat som beviljat viseringen, förutsatt att innehavaren uppfyller de inresevillkor som anges i artikel 5.1 a, 5.1 d och 5.1 e och förutsatt att han inte är upptagen på spärrlistan hos den medlemsstat vars territorium han önskar passera genom."

2. Härmed upphävs artiklarna 19 till 23 och 25 och ersätts av detta direktiv.

Artikel 18 Ändring av de gemensamma konsulära anvisningarna

De gemensamma konsulära anvisningarna ändras på det sätt som anges i bilaga I till detta direktiv.

Artikel 19 Ändring av den gemensamma handboken

Den gemensamma handboken ändras på det sätt som anges i bilaga II till detta direktiv.

Artikel 20 Upphävande

Rådets förordning (EG) nr 1091/2001 skall upphöra att gälla.

Artikel 21 Införlivande

Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den [...] och skall genast underrätta kommissionen om detta.

Medlemsstaterna skall tillämpa bestämmelserna från och med den [...].

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda.

Artikel 22 Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Artikel 23 Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna i enlighet med Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.

Utfärdat i Bryssel den

På rådets vägnar

Ordförande

BILAGA I

De gemensamma konsulära anvisningarna ändras på följande sätt :

1) I del I punkt 1 skall följande stycke läggas till :

"Innehavare av en visering för längre vistelse får emellertid resa fritt under högst tre månader på medlemsstaternas territorium efter att ha lämnat in en ansökan om uppehållstillstånd i den stat som utfärdat viseringen för längre vistelse."

2) I del I skall punkt 2.2 ersättas med följande :

"En visering för vistelse som överstiger tre månader skall betraktas som en nationell visering som utfärdats av en medlemsstat i överensstämmelse med dennas lagstiftning.

Denna visering gäller som enhetlig transitvisering för högst fem dagar räknat från inresedagen och tillåter innehavaren av en sådan visering att passera genom de övriga medlemsstaternas territorium i avsikt att komma till det territorium som tillhör den medlemsstat som beviljat tillståndet, förutsatt att de nödvändiga förutsättningarna föreligger och att han inte är upptagen på spärrlistan hos den medlemsstat eller de medlemsstater vars territorium han önskar passera genom.

Innehavare av en visering för längre vistelse får dock resa fritt under högst tre månader på medlemsstaternas territorium efter att ha lämnat in en ansökan om uppehållstillstånd i den stat som utfärdat viseringen för längre vistelse. Den myndighet som mottagit ansökan skall bekräfta att ansökan inkommit genom att sätta en stämpel i tredjelandsmedborgarens resehandling."

3) I del I punkt 2 skall följande punkt läggas till :

"2.5. Särskilt resetillstånd: Särskilt resetillstånd som tillåter en tredjelandsmedborgare att resa in på medlemsstaternas territorium för en oavbruten förflyttning eller flera på varandra följande förflyttningar som sammanlagt inte överstiger sex månader under en tolvmånadersperiod räknad från och med dagen för den första inresan, under förutsättning att motivet för inresan inte är invandring och att tredjelandsmedborgaren inte vistas längre än tre månader i en och samma medlemsstat.

Bestämmelserna i de gemensamma konsulära anvisningarna och i bilagorna 1, 5, 7, 9, 10, 11, 12, 13, 14 och 15 skall med vederbörliga ändringar tillämpas vid utfärdandet av ett särskilt resetillstånd.

Tillståndet kan utfärdas för en eller flera inresor."

4) I del IV skall följande läggas till :

"Ett särskilt resetillstånd får endast utfärdas om villkoren i följande artiklar är uppfyllda :

Artikel 9

1. Det särskilda resetillståndet skall utfärdas efter ansökan från en tredjelandsmedborgare av medlemsstaternas diplomatiska och konsulära myndigheter före inresan i medlemsstaterna, såvida tredjelandsmedborgaren uppfyller villkoren i artikel 5.1 a, 5.1 c, 5.1 d och 5.1 e.

Artikel 5

1. Tredjelandsmedborgare med enhetlig visering får resa fritt i alla medlemsstater under den giltighetstid som angivits i denna visering, såvida de uppfyller följande villkor:

a) Att de innehar en eller flera giltiga resehandlingar som berättigar till passage av de yttre gränserna.

b) Att de innehar en visering som är giltig för hela den planerade vistelsen.

c) Att de i förekommande fall kan uppvisa dokument som bevisar syftet med och villkoren för den planerade vistelsen samt har tillräckliga medel för sitt uppehälle vad gäller såväl den planerade vistelsens längd som återresan till ursprungslandet eller transitresa till ett tredje land som medger inresa, eller att de är i stånd att på laglig väg anskaffa sådana medel.

d) Att de inte finns registrerade på spärrlista.

e) Att de inte anses utgöra en risk för någon av medlemsstaternas allmänna ordning, inre säkerhet eller internationella förbindelser."

BILAGA II

Den gemensamma handboken ändras på följande sätt :

1. I del I punkt 1.1 skall följande stycke läggas till :

"En person med särskilt resetillstånd som regelbundet reser in i en medlemsstat via den yttre gränsen får förflytta sig fritt i samtliga medlemsstater under högst sex månader under en tolvmånadersperiod, utan att vistas mer än tre månader i en och samma medlemsstat."

2. I del I punkt 3 skall följande strecksats läggas till i sista stycket :

"särskilt resetillstånd"

3. I del I punkt 3.3.1 skall följande stycke läggas till :

"Innehavare av en visering för längre vistelse får dock resa fritt under högst tre månader inom medlemsstaternas territorium efter att ha lämnat in en ansökan om uppehållstillstånd i den stat som utfärdat viseringen för längre vistelse. Den myndighet som mottagit ansökan skall bekräfta att ansökan inkommit genom att sätta en stämpel i tredjelandsmedborgarens resehandling."

4. I del I skall följande punkt läggas till :

" 3.4. Särskilt resetillstånd:

Innehavare av ett särskilt resetillstånd får förflytta sig fritt inom medlemsstaterna under högst sex månader, utan att vistas mer än tre månader inom en och samma medlemsstat, under förutsättning att de uppfyller villkoren som fastställs i artikel 8 i direktivet om villkoren för att medborgare i tredje land skall ha frihet att resa inom medlemsstaternas territorium under en tid av högst tre månader och om införandet av ett särskilt resetillstånd som anger villkoren för inresa i syfte att förflytta sig under en tid av högst sex månader.

Artikel 8

1. Tredjelandsmedborgare får resa in i medlemsstaterna för att förflytta sig där under högst sex månader av en tolvmånadersperiod, räknad från dagen för den första inresan, utan att stanna mer än tre månader i en och samma medlemsstat, under förutsättning att de uppfyller följande villkor :

- Att de är försedda med ett giltigt särskilt resetillstånd som utfärdats av en medlemsstat.

- Att de uppfyller villkoren i artikel 5.1 a, 5.1 c, 5.1 d och 5.1 e.

2. Bestämmelserna i punkt 1 skall inte påverka rätten för någon av medlemsstaterna att låta förlänga tredjelandsmedborgares vistelse på dess territorium utöver tre månader av hänsyn till särskilda omständigheter.

Artikel 5

1. Tredjelandsmedborgare med enhetlig visering får resa fritt i alla medlemsstater under den giltighetstid som angivits i denna visering, såvida de uppfyller följande villkor :

a) Att de innehar en eller flera giltiga resehandlingar som berättigar till passage av de yttre gränserna.

b) Att de innehar en visering som är giltig för hela den planerade vistelsen.

c) Att de i förekommande fall kan uppvisa dokument som bevisar syftet med och villkoren för den planerade vistelsen samt har tillräckliga medel för sitt uppehälle vad gäller såväl den planerade vistelsens längd som återresan till ursprungslandet eller transitresa till ett tredje land som medger inresa, eller att de är i stånd att på laglig väg anskaffa sådana medel.

d) Att de inte finns registrerade på spärrlista.

e) Att de inte anses utgöra en risk för någon av medlemsstaternas allmänna ordning, inre säkerhet eller internationella förbindelser."

5. I del II punkt 5 skall följande punkt läggas till :

"5.7 Ett särskilt resetillstånd får inte utfärdas vid gränsen."