3.12.2021

Europeiska unionens officiella tidning

C 486/1

Kommissionens Tillkännagivande om tillämpningen av direktivet om miljökonsekvensbedömning (Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/92/EU, i dess ändrade lydelse enligt direktiv 2014/52/EU) på ändringar och utvidgningar av projekt enligt punkt 24 i bilaga I och punkt 13 a i bilaga II, inbegripet huvudbegrepp och huvudprinciper anknutna till dessa

(2021/C 486/01)

Innehållsförteckning

Inledning

1.1 Tillgängliga informationskällor

Huvudprinciper och definitioner

2.1

Miljökonsekvensbedömning – tillämpningsområde

2.2

Viktiga relevanta definitioner och bestämmelser i MKB-direktivet

2.2.1

Projekt

2.2.2

Tillstånd

2.2.3

Uppdelning av projekt

2.2.4

Bedömning av ett projekts totala effekter

2.2.5

Avhjälpande av underlåtenhet att genomföra en miljökonsekvensbedömning

Hantering av ändringar och utvidgningar av projekt

3.1

Bakgrund

3.2

Begreppet ändring/utvidgning av projekt

3.3

Bilaga I till MKB-direktivet – projektkategori I.24

3.3.1

Bilaga I – Projekt med gränsvärden

3.3.2

Bilaga I – Projekt utan gränsvärden

3.4

Bilaga II till MKB-direktivet – projektkategori II.13 a

Tillämpning av MKB-direktivet på ändringar och utvidgningar av kärnkraftverk

Inledning

4.1

Exempel på arbeten eller fysiska ingrepp som har samband med ändringar eller utvidgningar av projekt i kategorin kärnkraftverk

4.2

Godkännande av ändringar eller utvidgningar av kärnkraftverksprojekt

4.2.1 De särskilda fallen med förlängning av livslängd och långtidsdrift

4.3

Vägledande principer för att bedöma ändringar eller utvidgningar av kärnkraftverksprojekt mot bakgrund av Doel-domen

4.4

Att avgöra risken och behovet av en miljökonsekvensbedömning

4.5

Riktmärkning vid genomförande av MKB-direktivet på kärnsäkerhetens område

Sammanfattning av huvudpunkterna

1 INLEDNING

Syftet med detta vägledande dokument är att för behöriga myndigheter och berörda myndigheter förtydliga hur de ska tillämpa av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/92/EU av den 13 december 2011 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt (1), i dess ändrade lydelse enligt direktiv 2014/52/EU Europaparlamentets och rådets beslut av den 16 april 2014 om ändring av direktiv 2011/92/EU om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt (2) (MKB-direktivet), mot bakgrund av den senaste rättspraxis som tillhandahållits av Europeiska unionens domstol (EU-domstolen). Vägledningen är framför allt inriktad på ändringar och utvidgningar, som förtecknas i bilagorna I och II till MKB-direktivet, och har ett särskilt kapitel ägnat åt kärnkraftssektorn.

Punkt 24 i bilaga I och punkt 13 a i bilaga II handlar om ändringar och utvidgningar av projekt och har ett brett tillämpningsområde, då de omfattar modifieringar av alla projektkategorier som omfattas av MKB-direktivet. Att tillämpa MKB-direktivet korrekt på ändringar och utvidgningar av projekt är nyckeln till att genomföra MKB-direktivet i största allmänhet.

En del av den senaste rättspraxisen, i synnerhet domstolens avgörande i mål C-411/17 (3) om förlängningen av livslängden för kärnkraftverket i Doel, Belgien (nedan kallad Doel-domen), har medfört nya aspekter som behöver tas i beaktande när man har att göra med ändringar av projekt enligt bilaga I. Denna rättspraxis har även bekräftat huvudprinciperna för hur MKB-direktivet ska tillämpas. Eftersom de båda projektkategorierna ändringar och utvidgningar av projekt är så pass processuella till sin karaktär har de även varit föremål för åtskilliga önskemål från behöriga nationella myndigheter och andra berörda parter, som velat ha information om hur de ska tillämpas.

Med allt detta i åtanke har kommissionen därför beslutat att utfärda denna vägledning, för att beskriva dessa begrepp och principer enligt MKB-direktivet, inklusive definitioner och villkor i direktivet. Genom att förevisa skyldigheterna i MKB-direktivet i deras rätta sammanhang, främja ett konsekvent arbetssätt och sätta ramen för vilka bestämmelser som tillämpas på ändringar och utvidgningar av projekt, vill man med vägledningen se till att MKB-direktivet blir bättre genomfört.

Med tanke på att det finns åtskilliga praktiska situationer, som ofta är komplicerade, och att MKB-direktivet gäller för många olika sektorer och typer av projekt, går det inte att få fram någon fullständig lista med exempel. De behöriga nationella myndigheterna kan behöva tillämpa kraven i MKB-direktivet från fall till fall och bedöma varje ärende med hänsyn till de särskilda omständigheterna. För att se till att MKB-direktivet blir konsekvent genomfört vill kommissionen uppmuntra medlemsstaterna att på frivillig grund inleda ett riktmärkesarbete för just ändringar och utvidgningar av projekt. I ett sådant projekt skulle man kunna samla expertisen och jämföra exempel från respektive medlemsstat, och det skulle undan för undan kunna göra att det utvecklades gemensam metodik på EU-nivå och underlätta det praktiska genomförandet i specifika fall.

1.1 Tillgängliga informationskällor

Endast Europeiska unionens domstol har behörighet att tolka EU-rätten med avgörande verkan. MKB-direktivet har ofta varit ämnet i mål vid domstolen, och ett antal mål har tagit upp frågan om hur enskilda projektkategorier i bilagorna I och II definieras och beskrivs eller vad de omfattar.

Domstolens avgöranden innehåller viktiga allmänna principer som är till god vägledning för hur projektkategorierna i MKB-direktivet tolkas, och även andra begrepp, däribland tolkningen av ”projekt” i sig.

Utöver detta vägledande dokument har kommissionens avdelningar även utarbetat, och uppdaterar regelbundet, ett häfte om Europeiska unionens domstols avgöranden – miljökonsekvensbedömning av projekt (4).

I MKB-direktivet hänvisas det uttryckligen till andra internationella avtal, som konventionen om miljökonsekvensbeskrivningar i ett gränsöverskridande sammanhang (Esbokonventionen) (5) och konventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslut och rätt till överprövning i miljöfrågor (Århuskonventionen) (6). MKB-direktivet bör därför tolkas i enlighet med dessa konventioner (7). Eftersom det är så en så omfattande mängd sektorer som omfattas av MKB-direktivet, finns det många andra lagstiftningsinstrument på EU-nivå som innehåller definitioner av begrepp som ingår i eller behandlar verksamheter som omfattas av bilagorna I och II (8).

Kommissionen har iordningställt denna vägledning med beaktande av det vägledande dokument om Esbokonventionens tillämplighet på förlängd livslängd för kärnkraftverk som utarbetats inom Förenta nationernas ekonomiska kommission för Europa (ECE) (9).

2 HUVUDPRINCIPER OCH DEFINITIONER

2.1 Miljökonsekvensbedömning – tillämpningsområde

I MKB-direktivet fastställs processuella skyldigheter som är relevanta för sådana offentliga och privata projekt inom direktivets tillämpningsområde som kan antas ha betydande miljöpåverkan. Dessa projekt måste bli föremål för en tillståndsgivning för projekt, och genomgå en bedömning av hur de påverkar miljön innan ett sådant tillstånd utfärdas.

Projekt inom MKB-direktivets tillämpningsområde delas upp i kategorier och förtecknas i bilagorna I och II. Projekt som förtecknas i bilaga I är de som anses ha betydande miljöpåverkan och som i regel blir föremål för en obligatorisk bedömning (artikel 4.1 i MKB-direktivet). Enligt artiklarna 2.1 och 4.1 i MKB-direktivet, och oaktat de undantagsfall som omnämns i artikel 2.4, måste miljöpåverkan hos projekt som omfattas av bilaga I till direktivet, både som sådana och inför tillståndsgivning, bedömas systematiskt (10). Här följer att medlemsstaterna inte har något eget handlingsutrymme i detta avseende. De flesta av de projektkategorier som nämns i bilaga I innehåller dessutom gränsvärden (tröskelvärden), som är direkt anknutna till tillämpningsområdets omfattning. Om gränsvärden tilldelas i den nationella lagstiftningen för projekt i kategorierna i bilaga I, och sådana gränsvärden inte är fastställda för dessa i bilaga I, begränsar det tillämpningsområdet för MKB-direktivet (11).

Projekt som är förtecknade i bilaga II har inte nödvändigtvis betydande miljöpåverkan i samtliga fall. De bör genomgå en beslutsprocess – allmänt känd under begreppet ”behovsbedömning” – för att fastställa om de kan antas ha betydande miljöpåverkan. Att bestämma huruvida projekt kan antas ha betydande miljöpåverkan är enligt artikel 4.2 i MKB-direktivet något som kan göras genom granskning från fall till fall, genom att det fastställs gränsvärden eller kriterier, eller genom en kombination av dessa metoder, med hänsyn till de relevanta urvalskriterierna i bilaga III till direktivet (projektens art, projektens lokalisering, de potentiella effekternas typ och karakteristiska egenskaper).

Artikel 2.1 i MKB-direktivet – som vägledande huvudprincip och grundläggande mål – begränsar medlemsstaternas eget handlingsutrymme, i synnerhet när det gäller projekt i bilaga II, genom att det där krävs att projekten ska bli föremål för konsekvensbedömning om det kan antas att de, bland annat på grund av deras art, storlek eller lokalisering, har betydande miljöpåverkan (12).

2.2 Viktiga relevanta definitioner och bestämmelser i MKB-direktivet

I följande avsnitt beskrivs de huvudsakliga relevanta definitionerna och bestämmelserna angående projekten och förändringarna och utvidgningarna av dem.

2.2.1 Projekt

I artikel 1.2 a i MKB-direktivet definieras ”projekt” som

”-	utförande av byggnads- eller anläggningsarbeten eller andra installationer eller arbeten.

-	andra ingrepp i den naturliga omgivningen och i landskapet, inklusive mineralutvinning.”

Förekomst av fysiskt arbete

Domstolen har konsekvent bekräftat vid flera tillfällen (13) att begreppet ”projekt” syftar på fysiska arbeten och ingrepp. En förnyelse av ett befintligt tillstånd (till exempel för att driva en flygplats som i mål C-275/09, Brussels Hoofdstedelijk Gewest m.fl., punkt 24, eller för en deponi som i mål C-121/11, Pro-Braine m.fl., punkt 31) kan, när det inte förekommer några arbeten eller ingrepp som inbegriper förändringar av platsens fysiska förhållanden, inte klassificeras som ett ”projekt” i den mening som avses i artikel 1.2 a. Därför är det en förutsättning att det förekommer fysiska arbeten eller ingrepp för att en verksamhet ska räknas som ”projekt” i MKB-direktivets mening.

I Doel-domen erinrade domstolen om följande: ”Det framgår av domstolens praxis att ordet ’projekt’ med avseende på lydelsen i artikel 1.2 a första strecksatsen i MKB-direktivet avser arbeten eller ingrepp som förändrar de fysiska förhållandena på platsen” (punkt 62).

När samma princip tillämpas på punkt 24 i bilaga I och punkt 13 a i bilaga II, innebär det att om ändringar eller utvidgningar av befintliga projekt ska omfattas av MKB-direktivets tillämpningsområde och definitionen av projekt enligt artikel 1.2 a, förutsätter det arbeten eller ingrepp som inbegriper förändring av de ursprungliga projektens fysiska förhållanden (14).

2.2.2 Tillstånd

I artikel 1.2 c i MKB-direktivet definieras ”tillstånd” (på engelska ”development consent”) på följande sätt:

”c)	tillstånd: den ansvariga myndighetens eller de ansvariga myndigheternas beslut, som ger exploatören rätt att genomföra projektet.”

Behovet av tillstånd

Domstolen har vid flera tillfällen betonat att ”medlemsstaterna skall genomföra MKB-direktivet på ett sätt som fullt ut uppfyller de krav som ställs mot bakgrund av dess huvudsakliga syfte, vilket enligt artikel 2.1 i direktivet är att projekt som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan bland annat på grund av sin art, storlek eller lokalisering skall bli föremål för en bedömning av denna påverkan innan tillstånd ges” (15).

Ändringar eller utvidgningar av projekt, i den mening som avses i punkt 24 i bilaga I eller punkt 13 a i bilaga II till MKB-direktivet, som kan antas ha betydande miljöpåverkan ska bli föremål för krav på tillstånd.

Formen av tillstånd

I MKB-direktivet definieras tillståndet som den ansvariga myndighetens eller de ansvariga myndigheternas beslut, som ger exploatören rätt att genomföra projektet (16).

Begreppet ”tillstånd” täcker här alltså många olika handlingar (dvs. beslut, tillåtelser och andra godkännande instrument), beroende på vilka nationella förfaranden som tillämpas i medlemsstaterna. Det definieras inte efter vad det kallas eller efter vad förfarandet är för att bevilja det enligt respektive nationell lagstiftning i en viss medlemsstat, utan efter sin rättsliga verkan. Som domstolen har påpekat måste ett besluts kvalificering som tillstånd, i den mening som avses i artikel 1.2 c i MKB-direktivet, göras med tillämpning av nationell rätt i överensstämmelse med EU-rätten (17).

I MKB-direktivet krävs inte något enhetligt förfarande för tillstånd (18), och i enlighet med artikel 2.2 i MKB-direktivet kan bedömningen av miljöpåverkan ”integreras i det befintliga tillståndsförfarandet för projekt eller, om detta inte är möjligt, i andra förfaranden eller i sådana förfaranden som tillskapas för att målsättningarna i detta direktiv ska uppfyllas”. Därför kan man konstatera skillnader mellan medlemsstaterna när det gäller terminologin i fråga om tillstånd. På samma sätt som det finns olika benämningar (t.ex. bygglov, beslut, godkännande) kan även förfarandet för att anta ett tillstånd se olika ut. Det är till exempel möjligt att bevilja tillstånd såväl genom ett administrativt förfarande på lokal, regional eller nationell nivå, som genom ett lagstiftningsförfarande (19), så länge de relevanta bestämmelserna i MKB-direktivet följs. Tillståndet i sig måste vara ett definitivt beslut som ger exploatören rätt att genomföra projektet (samma princip gäller vid förfaranden i flera steg, se nästa avsnitt).

När ändringar eller utvidgningar av projekt, i den mening som avses i punkt 24 i bilaga I eller punkt 13 a i bilaga II till MKB-direktivet, som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan, antas genom lagstiftningsförfarande, behöver de också bli föremål för en bedömning avseende deras miljöpåverkan i enlighet med artikel 2.1 (20).

Här är det också viktigt att beskriva skillnaden mellan tillstånd i den mening som avses i MKB-direktivet och ett tillstånd eller en licens som gäller drift (av en installation/anläggning/arbetsplats). Sådana ”tillstånd”, så som de definieras eller används i andra lagstiftningsinstrument, till exempel direktivet om industriutsläpp (21) eller deponeringsdirektivet (22), är relevanta för vissa verksamhetsordningar. Å andra sidan innebär begreppet ”tillstånd”, så som det uppfattas inom ramen för MKB-direktivet, att exploatören enligt definitionen får rätt att genomföra projektet (t.ex. att utföra byggnadsarbeten, installationer eller system eller andra ingrepp i de naturliga miljöerna och landskapet (23)). Tillståndet eller licensen för drift är, utifrån relevant lagstiftning (24), för det mesta kopplad till ett godkännande som gäller driften av ett projekt, och är ofta grundad på och genomför ett tidigare beslut inom ramen för ett förfarande i flera steg. Som nämnts i tidigare avsnitt ska en förnyelse av ett tillstånd eller en licens som gäller drift, när det inte förekommer några arbeten eller ingrepp som innefattar ändringar av platsens fysiska förhållanden, skiljas från begreppet ”tillstånd” (25).

Ändringar och utvidgningar av projekt genom förfaranden i flera steg

Godkännande av projekt görs ibland i form av komplexa administrativa förfaranden som inbegriper olika steg och processer. I de fall där ändringar och utvidgningar av ett projekt konstateras (26), är det centralt att avgöra ”när” MKB bör tillämpas och ”vad” som bör bedömas i varje steg. I ett tillståndsförfarande som inbegriper flera steg måste bedömningen i princip utföras så snart det är möjligt att identifiera och bedöma samtliga effekter som projektet kan ha på miljön (27).

I Doel-domen har domstolen erinrat om befintlig rättspraxis (28). Enligt artikel 2.1 i MKB-direktivet måste miljökonsekvensbedömningen, när det gäller projekt som omfattas av det direktivet, utföras ”innan tillstånd ges” (punkt 82). Domstolen har också fastslagit att ”när det i nationell rätt föreskrivs att tillståndsprocessen ska ske i flera steg ska bedömningen av miljöpåverkan i princip göras så snart det är möjligt att identifiera och bedöma projektets samtliga effekter på miljön” (punkt 85).

Domstolen framhöll även situationer där tillståndsförfarandet har flera steg och ett av stegen är ett huvudbeslut, där ramarna bestäms för de övriga genomförandebesluten. I dessa fall måste miljöbedömningen gälla huvudbeslutet, såvida inte vissa av effekterna på miljön blir kända först i ett senare steg och är knutna till genomförandebesluten. Då får bedömningen av ytterligare effekter som blir kända i ett senare steg göras i det senare steget (29). Enligt domstolen är ett ”huvudbeslut” det som definierar ett projekts ”väsentliga kännetecken” som inte kan diskuteras eller ändras i ett senare skede (30). I sådana fall måste medlemsstaterna säkerställa att miljökonsekvensbedömningen är kopplad till huvudbeslutet.

Dessutom har domstolen tagit upp behovet av att bedöma påverkan av sådana projekt som helhet. När en tillståndsgivning sker i fler än ett steg – ett som inbegriper ett huvudbeslut och ett annat som inbegriper ett genomförandebeslut som inte får gå längre än de ramar som fastställts genom huvudbeslutet – är den behöriga myndigheten under vissa omständigheter skyldig att utföra en miljökonsekvensbedömning för ett projekt även efter att utkastet till planeringstillstånd beviljats, när de reserverade punkterna godkänns senare (31). Denna bedömning måste vara av omfattande art, så att den gäller alla de aspekter av projektet som ännu inte har bedömts eller som kräver en färsk bedömning. Som domstolen har upprepat antas i MKB-direktivet en helhetsbedömning av hur projekt eller ändringar av projekt påverkar miljön, en bedömning som inte får vara begränsad till de direkta effekterna av de planerade arbetena i sig, utan även ska beakta den miljöpåverkan som skulle kunna uppstå genom användandet och utnyttjandet av de konstruktioner som uppstår genom dessa arbeten (32). En sådan bedömning är också oberoende av om det är fråga om ett gränsöverskridande projekt (33).

2.2.3 Uppdelning av projekt

Det går inte att kringgå syftet med MKB-direktivet genom att dela upp projekt, och om inte hänsyn tas till den kumulativa inverkan av flera projekt samtidigt får inte detta i praktiken leda till att samtliga kan undantas från skyldigheten till miljökonsekvensbeskrivning när de sammantaget kan antas ha betydande miljöpåverkan i den mening som avses i artikel 2.1 i MKB-direktivet (34). Detta kan i synnerhet vara relevant för komplicerade projekt som genomförs i flera steg som det kan behövas påföljande ansökningar om godkännande av.

När flera projekt tillsammans kan ha betydande miljöpåverkan i den mening som avses i artikel 2.1 i MKB-direktivet, bör deras miljöpåverkan bedömas som helhet och på ett kumulativt sätt. I sin rättspraxis förespråkar domstolen en bred tolkning av MKB-direktivet och har betonat att det i direktivet eftersträvas ”en helhetsbedömning av den miljöpåverkan som projekt eller ändringen av dessa har” (35).

När det gäller längd konstaterade till exempel domstolen att ett projekt som avser långa sträckor inte kan delas upp i på varandra följande kortare delar så att både projektet som helhet och delarna som bildas genom denna uppdelning kan undantas från kraven i direktivet. Om detta var möjligt skulle direktivet riskera att i väsentlig omfattning förlora sin ändamålsenliga verkan, eftersom det då är tillräckligt att de berörda myndigheterna delar upp ett projekt som avser en lång sträcka i flera mindre delar för att det ska undantas från kraven i direktivet (36).

Domstolen har också betonat att det, för att kunna avgöra om en miljökonsekvensbedömning måste utföras, kan vara nödvändigt att beakta projekts kumulativa påverkan för att undvika att målet med EU-lagstiftningen kringgås genom uppdelning av projekt som tillsammans kan antas ha betydande miljöpåverkan. Det ankommer på de nationella myndigheterna att mot bakgrund av denna rättspraxis pröva om och i vilken utsträckning miljöpåverkan ska bedömas för de aktuella projekten och för de projekt som genomförts tidigare (37).

2.2.4 Bedömning av ett projekts totala effekter

I Doel-domen bekräftades en annan viktig princip i MKB-direktivet, nämligen skyldigheten att bedöma ett projekts totala effekter och göra en omfattande miljökonsekvensbedömning. I punkterna 64–72 ansåg domstolen att de åtgärder som utarbetats för utvidgning av ett befintligt projekt (åtgärderna för att nystarta ett kärnkraftverk på tio år eller skjuta upp stängningen av det med tio år, som beskrivs i punkt 59) inte kan avskiljas från de uppgraderingsarbeten som de är oupplösligt förbundna med, och att de därför tillsammans utgör en del av samma projekt. De åtgärder som finns med i 2015 års lag (förlängd livslängd) kan onekligen inte heller avskiljas från de arbeten som behövs ur teknisk och ekonomisk synvinkel. Dessa arbeten var kända för lagstiftaren och kopplades till lagen (se punkterna 67–69). Även om det ankom på den nationella domaren att kontrollera tillämpningen av principen, ansåg domstolen att åtgärderna och arbetena ingår i samma projekt (punkt 71).

Behovet av att bedöma ett projekts totala effekter som helhet måste dessutom vederbörligen behandlas när åtskilliga tekniska eller driftsmässiga ändringar görs under driften av en installation. Även om det är vanligt att en anläggning genomgår ständigt underhåll och en mängd säkerhetsförbättringar som inte skulle innebära någon betydande risk för miljön om de betraktades var för sig, bör sådana verksamheters kumulativa miljöpåverkan bedömas som helhet i sådana fall där de är konkret kopplade till varandra så att de utgör ett projekt i MKB-direktivets mening.

När det finns ett oupplösligt samband mellan många mindre ändringar som visar att de mindre ändringarna ingår i en enda komplex verksamhet (som till exempel genomförs med en påvisbar avsikt att förlänga livslängden för ett kärnkraftverk eller driften av en installation), kan dessa utgöra ett projekt i den mening som avses i MKB-direktivet. Tekniska handlingar, förvaltningsplaner, investeringsplaner, förvaltningshandlingar eller lagar, samt motiveringar gällande förvaltningshandlingar eller lagar, kan vara till nytta för att fastställa om en serie ändringar är oupplösligt sammanbundna och delar av en sådan komplex verksamhet (genomförd med en påvisbar avsikt att förlänga livslängden för ett kärnkraftverk).

Behovet av att se projektet som en helhet (både sett till dess beståndsdelar och dess påverkan) har underbyggts ytterligare genom det reviderade MKB-direktivet (38).

2.2.5 Avhjälpande av underlåtenhet att genomföra en miljökonsekvensbedömning

Medlemsstaterna måste genomföra MKB-direktivet på ett sätt som fullständigt motsvarar dess krav, med beaktande av dess grundläggande mål. Det framgår tydligt av artikel 2.1 att projekt som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan bland annat på grund av deras art, storlek eller lokalisering bör bli föremål för krav på tillstånd och en bedömning av deras påverkan innan tillstånd ges (39). Denna grundläggande princip i direktivet förutsätter att det för projekt som står förtecknade i bilagorna I och II till direktivet måste utföras en miljökonsekvensbedömning eller en behovsbedömning innan tillstånd ges till sådana projekt.

I annat fall kan exploatören inte ”påbörja arbetet med projektet utan att åsidosätta kraven i [direktivet]” (40).

I MKB-direktivet ges inget utrymme för någon miljökonsekvensbedömning eller behovsbedömning i efterhand, inte heller som ett möjligt rättsmedel vid bristande efterlevnad av MKB-direktivet. Att inte utföra en behovsbedömning av projekt som förtecknas i bilaga II eller en miljökonsekvensbedömning för projekt som förtecknas i bilaga I utgör ett brott mot Europeiska unionens rätt (41).

Enligt den princip om lojalt samarbete som fastställs i artikel 4.3 i EU-fördraget, måste dock medlemsstaterna avhjälpa konsekvenserna av ett brott mot unionsrätten. Skyldigheten att avhjälpa underlåtenhet att genomföra en miljökonsekvensbedömning härrör från den princip om samarbete som finns med i EU:s primärrätt och i etablerad rättspraxis (42). De behöriga myndigheterna är därför skyldiga att, inom sitt befogenhetsområde, vidta de åtgärder som behövs för att avhjälpa underlåtenhet att genomföra en miljökonsekvensbedömning, till exempel genom att återkalla eller dra in ett tillstånd som redan beviljats för att därefter genomföra bedömningen inom gränserna för medlemsstaternas processuella autonomi (43).

Domstolen har fastslagit att EU-rätten inte utgör ett hinder för att det enligt nationella bestämmelser i vissa fall kan vara tillåtet att godkänna transaktioner eller handlingar som är olagliga sett till EU-rätten, och har klargjort att en sådan möjlighet enligt gemenskapsrätten måste underkastas villkoret att det inte möjliggör för de berörda att kringgå bestämmelserna i EU-rätten eller att inte tillämpa dem och att möjligheten förblir ett undantag (44).

Miljökonsekvensbedömning i efterhand är en möjlig avhjälpande åtgärd vid faktisk bristande efterlevnad av MKB-direktivet (t.ex. vid situationer där tillstånd redan beviljats utan att miljökonsekvensbedömning genomförts och arbeten antingen har utförts eller precis ska verkställas).

Domstolen har slagit fast att en bedömning utförd efter att ett projekt har slutförts och tagits i bruk inte kan begränsas till projektets framtida miljöpåverkan, utan även måste ta hänsyn till projektets miljöpåverkan från det tillfälle då det slutfördes. I händelse av underlåtenhet att genomföra en miljökonsekvensbedömning som krävs enligt MKB-direktivet, säger EU-rätten för det första att medlemsstaterna måste undanröja de otillåtna konsekvenserna av den underlåtenheten, och för det andra att detta inte utgör hinder för att en sådan miljökonsekvensbedömning leder till en legalisering efter det att den berörda anläggningen har uppförts och tagits i bruk, under förutsättning att

—	de nationella bestämmelser som möjliggör en sådan legalisering inte medför att de berörda kan kringgå bestämmelserna i EU-rätten eller underlåta att tillämpa dem, och

—	den bedömning som genomförs för att legalisera situationen inte enbart avser denna anläggnings framtida miljöpåverkan utan även beaktar den miljöpåverkan som skett sedan anläggningen uppfördes (45).

Förfaranden för miljökonsekvensbedömning i efterhand bör endast användas i undantagsfall och som en avhjälpande åtgärd för att säkerställa att målet med MKB-direktivet uppnås även om förfarandet inte har utförts formellt. Det bör inte tillämpas av medlemsstaterna för att kringgå kraven i MKB-direktivet (46).

Medlemsstaternas skyldighet att vidta alla nödvändiga åtgärder för att avhjälpa de otillåtna konsekvenserna av bristen på miljökonsekvensbedömning gäller också vid underlåtenhet att genomföra miljökonsekvensbedömning vid ändringar eller utvidgningar av projekt.

3 HANTERING AV ÄNDRINGAR OCH UTVIDGNINGAR AV PROJEKT

3.1 Bakgrund

Ursprungligen omfattade inte Rådets direktiv 85/337/EEG (47) uttryckligen ändringar eller utvidgningar av befintliga produkter, förutom den hänvisning som fanns i punkt 12 i bilaga 2: ”Ändringar av projekt som avses i bilaga 1 samt projekt i bilaga 1 som bedrivs uteslutande eller huvudsakligen för att utveckla och prova nya metoder eller produkter, och som inte bedrivs under längre tid än ett år”.

Tolv år efter det ursprungliga direktivet infördes punkt 13 a i bilaga II som den första projektkategorin om ändringar av projekt, med samma ordalydelse som i dag. Närmare bestämt ändrades Rådets direktiv 85/337/EEG genom direktiv 97/11/EG (48) så att punkt 13 i bilaga II innehöll formuleringen ”alla förändringar eller utvidgningar av projekt som förtecknas i bilaga I eller bilaga II, vilka redan har godkänts, utförts eller håller på att utföras och vilka kan få betydande negativ inverkan på miljön” (49).

Punkt 24 i bilaga I infördes sex år efter att den första projektkategorin gällande ändring av projekt infördes. De ändringar som infördes genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/35/EG (50), med avsikten att anpassa gemenskapslagstiftningen efter bestämmelserna i Århuskonventionen, gjorde det tydligt att det är obligatoriskt med en miljökonsekvensbedömning för ”ändringar eller utvidgningar av projekt som tas upp i denna bilaga, om sådana ändringar eller utvidgningar i sig själva uppfyller de eventuella tröskelvärden som anges i denna bilaga”.

Sedan punkt 24 i bilaga I infördes i direktivtexten har domstolen tillhandahållit endast ett avgörande där den tolkat denna projektkategori, nämligen det i mål C-411/17.

3.2 Begreppet ändring/utvidgning av projekt

I MKB-direktivet definieras inte begreppen ”ändring” eller ”utvidgning”, och det innehåller inga exempel. Exakt vad som utgör en ändring eller utvidgning beror då på typen av projekt. Några exempel på sådana ändringar eller utvidgningar läggs fram i avsnitten 3.3.1 och 3.3.2 nedan, på grundval av EU-domstolens rättspraxis.

Punkt 24 i bilaga I och punkt 13 a i bilaga II är särskilda projektkategorier, som omfattar ändringar och utvidgningar av alla kategorier av projekt inom tillämpningsområdet för MKB-direktivet, med alla deras särdrag.

3.3 Bilaga I till MKB-direktivet – projektkategori I.24

Punkt 24 i bilaga I – Ändringar eller utvidgningar av projekt som tas upp i denna bilaga, om sådana ändringar eller utvidgningar i sig själva uppfyller de eventuella tröskelvärden som anges i denna bilaga.

Punkt 24 i bilaga I syftar uttryckligen på vilka ändringar eller utvidgningar som helst av projekt i bilaga I som uppfyller de eventuella gränsvärden (tröskelvärden) som anges i den bilagan (51).

I Doel-domen klargjorde domstolen ytterligare en central princip som medför skyldighet att genomföra en miljökonsekvensbedömning för ändringar eller utvidgningar av projekt i bilaga I, på grundval av miljörisken vid sådana ändringar.

Domstolen erinrade om att miljökonsekvensbedömningar måste genomföras för projekt som är förtecknade i bilagan till direktivet om dessa kan antas ha betydande miljöpåverkan, på grund av deras art, storlek eller lokalisering, och fortsatte enligt följande:

”78.	Beträffande punkt 24 i bilaga I till MKB-direktivet, framgår det av punktens lydelse och systematik att den avser de ändringar eller de utvidgningar av ett projekt som till sin art eller omfattning innebär liknande risker i fråga om miljöpåverkan som projektet i sig.

79.

De åtgärder som är aktuella i det nationella målet medför att kärnkraftverkens tillstånd till industriell elproduktion ges en betydande förlängning på tio är, när dessa tillstånd tidigare hade varit begränsade till 40 år genom lagen av den 31 januari 2003. Åtgärderna ska därför, tillsammans med de omfattande renoveringsarbeten som krävs till följd av att kärnkraftverken är nedslitna och för att de ska uppfylla säkerhetsnormerna, anses vara av jämförbar omfattning i fråga om risken för miljöpåverkan, som risken när kärnkraftverken ursprungligen sattes i drift.”

I punkt 78 i Doel-domen fastställde domstolen den centrala princip som medför skyldighet att genomföra en miljökonsekvensbedömning i händelse av ändringar eller utvidgningar av projekt i bilaga I. Måttet vid bedömning av relevanta kriterier är den risk som finns sett till miljöpåverkan. Om den risk som ändringen eller utvidgningen av projektet medför är jämförbar med den risk som den ursprungliga projektkategorin i sig utgjorde, omfattas projektet av punkt 24 i bilaga I till MKB-direktivet (52).

I föreliggande fall hänvisade domstolen både till åtgärderna, som har effekten att de förlänger tillstånden att producera elektricitet, och till arbetenas omfattning. I punkt 79 hänvisade den till att körningen av kärnkraftverken utökas med en betydande tidsperiod (tio år) och till att det behövs omfattande renoveringsarbeten (53). Domstolen drog slutsatsen att miljöriskerna med projektet har en omfattning som är jämförbar med riskerna då kärnkraftverken först togs i bruk.

I domen hänvisas till arten eller omfattningen av ändringen eller utvidgningen av ett projekt som icke-uttömmande exempel på kriterier för att bedöma om miljöriskerna liknar dem för ursprungsprojektet. Det anges inte heller i domen att båda kriterierna behöver uppfyllas kumulativt. Den avgörande aspekten verkar vara att den övergripande analysen av ett visst projekt visar att det finns liknande risker jämfört med ursprungsprojektet (i föreliggande fall kärnkraftverk och kärnreaktorer). Här följer att en projektändrings/projektutvidgnings art och omfattning inte verkar vara de enda möjliga kriterierna. Det tycks inte heller nödvändigt att riskerna härrör både från projektets art och från dess omfattning, så länge de resultatmässigt liknar riskerna med ursprungsprojektet. Det verkar inte uteslutet att risken även kan härröra endast från projektets art eller endast från dess omfattning (”till sin art eller omfattning” (54)).

3.3.1 Bilaga I – Projekt med gränsvärden

För över hälften av projektkategorierna i bilaga I finns det gränsvärden fastställda. För ändringar eller utvidgningar av sådana projekt, som uppfyller eller överstiger dessa gränsvärden, måste det därför genomföras en miljökonsekvensbedömning, då dessa ändringar eller utvidgningar utgör risker som liknar den ursprungliga projektkategorin (55).

Trots detta är det viktigt att notera att det enligt etablerad rättspraxis, vid arbeten för att ändra delar av befintliga projekt som det finns gränsvärden fastställda för i bilaga I, måste bedömas noga under vilka omständigheter dessa gränsvärden är uppfyllda. I mål C-2/07, Abraham m.fl., slog domstolen fast att ”[…] ändringsarbeten på en flygplats med en banlängd på 2 100 m eller mer således inte bara inbegriper arbeten som utförs för att förlänga banan utan alla arbeten (56) som utförs på en flygplats byggnader, installationer eller utrustning, om dessa kan anses – bland annat på grund av deras karaktär, betydelse och särdrag – utgöra en ändring av flygplatsen i sig. Detta är bland annat fallet med arbeten som utförs i syfte att på ett väsentligt sätt kunna öka flygplatsens verksamhet och flygtrafiken” (punkt 36) (57).

3.3.2 Bilaga I – Projekt utan gränsvärden

Precis som fallet är med projekt i bilaga I som har gränsvärden, bör det anses att varje ändring eller utvidgning av projekt i bilaga I utan gränsvärden, som bland annat till sin art eller omfattning innebär liknande risker i fråga om miljöpåverkan som projektet i sig, omfattas av punkt 24 i bilaga I. Sådana projekt innebär till sin art en risk för betydande miljöpåverkan, i den mening som avses i artikel 2.1 i MKB-direktivet, och bör därför bli föremål för en miljökonsekvensbedömning enligt artikel 4.1 (58).

I MKB-direktivet anges inte något förfarande för att fastställa risknivån sett till projektets miljöpåverkan, och det är därför upp till exploatörerna och de behöriga myndigheterna att analysera det aktuella projektet. En viktig aspekt för de exploatörer och behöriga myndigheter som ansvarar för miljökonsekvensbedömningen är att identifiera vid vilket tillfälle det är som en ändring eller utvidgning av ett projekt kräver bedömningen. Vägledning till dem som arbetar med miljökonsekvensbedömningarna, om olika arbetssätt som kan användas för att fastställa risken för betydande miljöpåverkan, finns i vägledningen för kartläggning (59) och iordningställande av MKB-rapport (60).

I vilket fall som helst måste emellertid medlemsstaterna, vilket omnämns i avsnitt 2.2.2, genomföra MKB-direktivet på ett sätt som fullt ut uppfyller de krav som ställs mot bakgrund av dess huvudsakliga syfte, vilket enligt artikel 2.1 i direktivet är att projekt som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan bland annat på grund av sin art, storlek eller lokalisering ska bli föremål för en bedömning av denna påverkan innan tillstånd ges (61).

Bilaga I innehåller 16 typer av projekt utan några tilldelade gränsvärden, som kan delas in i tre grupper – kärnrelaterade projekt (punkt 2 b i bilaga I och punkt 3 i bilaga I), industriella anläggningar (punkterna 4, 6, 9, 18 a och 22 i bilaga I) samt linjära projekt som anläggning av järnvägslinjer för fjärrtrafik, motorvägar och motortrafikleder (punkt 7 a i bilaga I – fjärrjärnvägstrafik (62) och punkt 7 b i bilaga I).

I mål C-411/17 drog domstolen slutsatsen i punkt 1 i domslutet att en nystart av den industriella elproduktionen för en tid av nästan tio år vid ett kärnkraftverk som inte är i drift, vilken får till följd att det av den nationella lagstiftaren ursprungligen fastställda stängnings- och avvecklingsdatumet för verket skjuts upp i tio år, samt i form av uppskjutandet i tio år av det av den nationella lagstiftaren ursprungligen föreskrivna slutdatumet för stängningen och upphörandet av industriell elproduktion vid ett kärnkraftverk som är i drift, vilka innebär att de berörda kärnkraftverken måste genomgå omfattande (63) moderniseringsarbeten som är ägnade att påverka de fysiska förhållandena på platsen, utgör ett projekt i den mening som avses i MKB-direktivet, och att detta i princip ska vara föremål för en miljökonsekvensbedömning innan dessa åtgärder antas.

Analogt ska ändringar eller utvidgningar av projekt i bilaga I utan något tilldelat gränsvärde, som bland annat till sin art eller omfattning innebär liknande risker i fråga om miljöpåverkan som projektet i sig, bli föremål för en bedömning.

3.4 Bilaga II till MKB-direktivet – projektkategori II.13 a

Punkt 13 a i bilaga II – Alla förändringar eller utvidgningar av projekt som förtecknas i bilaga I eller denna bilaga, vilka redan har godkänts, utförts eller håller på att utföras och vilka kan få betydande negativ inverkan på miljön (ändringar eller utvidgningar som inte ingår i bilaga I).

Bestämmelsen gäller varje ändring eller utvidgning som kan ha betydande negativ inverkan på miljön.

Behovsbedömningen av projekt som hör till denna kategori ska göras i enlighet med de detaljerade kraven och kriterierna i artikel 4 samt bilagorna II.A och III till MKB-direktivet. I artikel 4.3 krävs att de behöriga myndigheterna beaktar relevanta kriterier när de avgör om det behövs miljökonsekvensbedömning, dvs. projektens karakteristiska egenskaper (inklusive hela projektets omfattning och utformning), projektets lokalisering och de potentiella effekternas typ och karakteristiska egenskaper. Dessa kriterier är förtecknade i bilaga III till MKB-direktivet. Den behöriga myndigheten måste utfärda sitt beslut om huruvida ett föreslaget projekt i bilaga II ska bli föremål för förfarandet med miljökonsekvensbedömning eller inte, på grundval av den information som exploatören lämnar i enlighet med de detaljerade kraven i bilaga II.A (inklusive beskrivningen av hela projektets fysiska karakteristika). Myndigheten måste också ta hänsyn till eventuella andra relevanta bedömningar som genomförts av påverkan på miljön enligt annan EU-lagstiftning än MKB-direktivet. Beslutet om behovsbedömning måste vara motiverat, offentliggöras (artikel 4.5) och bli föremål för prövning enligt vad som fastställs i rättspraxis (64). Slutligen måste den behöriga myndigheten fatta sitt beslut om huruvida miljökonsekvensbedömning krävs eller inte inom den tidsperiod som anges i artikel 4.6.

MKB-direktivet innehåller ingen definition av ”betydande negativ” påverkan. Den allmänna innebörden av ”betydande” beskriver hur noterbara eller viktiga effekterna kan vara. ”Negativ” beskriver för sin del att dessa effekter är ogynnsamma eller skadliga. Här ger de kriterier som förtecknas i bilaga III till direktivet en allmän vägledning som kan fungera som lämplig ram för att avgöra hur betydande negativa effekter är.

Som redan påpekats i avsnitt 2.1 bör de behöriga myndigheterna, när de bestämmer huruvida ändringar eller utvidgningar av vissa projekt i bilagorna I II bör bli föremål för en bedömning, ta hänsyn till MKB-direktivets grundläggande mål. Innan tillstånd ges bör alltså projekt som kan antas ha betydande miljöpåverkan bland annat på grund av deras art, storlek eller lokalisering bli föremål för en förhandsbedömning med avseende på såväl deras påverkan som deras breda omfattning och allmänna syfte.

4 TILLÄMPNING AV MKB-DIREKTIVET PÅ ÄNDRINGAR OCH UTVIDGNINGAR AV KÄRNKRAFTVERK

Inledning

I MKB-direktivet förtecknas kärnkraftverk (65) och andra kärnreaktorer, inklusive nedmontering eller avveckling av sådana kraftverk eller reaktorer, i punkt 2 b i bilaga I. Bland ytterligare projektkategorier i punkt 3 a och b i bilaga I finns anläggningar för framställning eller anrikning av kärnbränsle eller behandling, förvaring eller slutförvaring av bestrålat kärnbränsle eller radioaktivt avfall. Mot bakgrund av domstolens senaste rättspraxis i fråga om kärnsektorn är syftet med detta avsnitt att utreda när och hur förfarandet för miljökonsekvensbedömning tillämpas på ändringar eller utvidgningar av befintliga projekt i kärnkategorin.

I denna vägledning tas också hänsyn till den senaste utvecklingen på detta område inom ramen för Esbokonventionen om miljökonsekvensbeskrivningar i ett gränsöverskridande sammanhang. Den utvecklingen presenteras mot bakgrund av bestämmelserna i MKB-direktivet och EU-domstolens senaste rättspraxis. Särskilt betydelsefullt är att parterna i Esbokonventionen i december 2020 antog en vägledning om konventionens tillämplighet vid förlängning av kärnkraftverks livslängd (66). Sådana förlängningar kan också utgöra ändringar eller utvidgningar av projekt enligt bestämmelserna i MKB-direktivet, och är därför relevanta för föreliggande vägledande dokument.

Terminologi

Termerna som används i MKB-direktivet respektive Esbokonventionen är inte alltid identiska, men begreppen är sammankopplade och direktivet bör tolkas mot bakgrund av Esbokonventionen. MKB-direktivet har till exempel en definition av begreppet ”projekt”, medan Esbokonventionen från 1991 använder begreppet ”föreslagen verksamhet”. När det gäller MKB-direktivets koncept med ändringar och utvidgningar omfattar Esbokonventionen i det fallet både nya och planerade verksamheter plus ”varje större förändring i en verksamhet”. Som noteras i avsnitt 3.2 definieras inte i MKB-direktivet begreppen ”ändring eller utvidgning” av befintliga projekt, och på samma sätt definieras inte i Esbokonventionen vad en ”större förändring” i en verksamhet är. Trots skillnaden i terminologi finns det likheter i innebörd.

Terminologiskt sett kan det sedan på samma sätt, beroende till exempel på licensieringsordning och regelverk, användas många olika begrepp när man talar om den fortsatta användningen av ett kärnkraftverk efter den livslängd som bestämdes från början. Här kan vi därför tala om en förlängning av verksamhetens livslängd, fortsatt drift eller långtidsdrift (67) osv.

I vägledningen till Esbokonventionen används ”lifetime extension”, ”förlängning av livslängden” för kärnkraftverk, på ett pragmatiskt sätt, grundat på parternas gemensamma uppfattning av begreppet, och vägledningen ger en beskrivning av de vanligaste situationerna i detta avseende. Den nuvarande vägledningen nämner också begreppet ”long term operation”, ”långtidsdrift”, som är ett begrepp som används allmänt av Europeiska kommissionen och EU-domstolen (och andra internationella forum, till exempel Internationella atomenergiorganet).

MKB-direktivet och Euratom-lagstiftningen

MKB-direktivet baseras på fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). EU-domstolen har i sin senaste rättspraxis slagit fast följande: ”Euratomfördraget och EUF-fördraget har samma rättsliga värde, vilket framgår av artikel 106a.3 i Euratomfördraget enligt vilken bestämmelserna i EU-fördraget och EUF-fördraget inte ska påverka bestämmelserna i Euratomfördraget. […] Euratomfördraget [är] ett sektoriellt fördrag som syftar till utvecklingen av kärnenergi, medan EUF-fördraget har mycket mer omfattande syften och tilldelar unionen omfattande befogenheter inom många områden och sektorer. EUF-fördragets bestämmelser är därför tillämpliga inom kärnenergisektorn när Euratomfördraget inte innehåller några särskilda regler” (68). Euratomfördraget utgör därför inte hinder för att EU-rättens miljöbestämmelser och MKB-direktivet tillämpas på kärnkraftverk och andra kärnreaktorer (69).

I vilket fall som helst är Euratomfördraget och MKB-direktivet tillämpliga parallellt. Artikel 37 i Euratomfördraget innehåller särskilda bestämmelser om säkerhet och skydd mot joniserande strålning, däribland radioaktiv kontamination av vatten, jord eller luft. I MKB-direktivet krävs, för att ett projekt ska kunna antas ha betydande miljöpåverkan, att man på ett lämpligt sätt identifierar, beskriver och bedömer projektets betydande direkta och indirekta effekter beträffande befolkning, människors hälsa, biologisk mångfald, mark, jord, vatten, luft, klimat, materiella tillgångar, kulturarv och landskap samt samverkan mellan dessa faktorer.

När de behöriga myndigheterna tillämpar bestämmelserna i MKB-direktivet måste de ta hänsyn till vad de förfaranden som föreskrivs i Euratomfördraget har för ändamålsenlig verkan, samt till de särskilda rättigheter och skyldigheter som ges och åläggs både kommissionen och medlemsstaterna enligt Euratomfördraget (70).

4.1 Exempel på arbeten eller fysiska ingrepp som har samband med ändringar eller utvidgningar av projekt i kategorin kärnkraftverk

MKB-direktivet innehåller ingen ytterligare definition av begreppet ”ändringar eller utvidgningar av befintliga projekt”, och ger inte heller några exempel på sådana. Som fastställts i tidigare avsnitt är förekomsten av arbeten eller andra fysiska ingrepp enligt domstolens rättspraxis en förutsättning för att kunna identifiera ett projekt i den mening som avses i direktivet. I brist på mer detaljerad definition ges i den här vägledningen en identifiering och gruppindelning av illustrerande exempel på olika möjliga arbeten eller fysiska ingrepp på ett kärnkraftverk, däribland uppgraderingar, modifieringar eller utbyten av utrustning och system som kan förekomma på ett kraftverk.

Det finns väldigt många tekniska system installerade på ett kärnkraftverk och de är mycket komplicerade, så det skulle vara praktiskt omöjligt att försöka räkna upp alla de olika möjliga ingreppen. Men exemplen på arbeten eller fysiska ingrepp på ett kärnkraftverk som leder till modifieringar eller utbyten av kraftverkets strukturer, system och komponenter kan sammanfattas i tre kategorier:

—

Förbättring av kraftverkets prestanda/ekonomi

Eftersom skälet till att bygga och driva kärnkraftverk är att generera elektricitet och sälja den med vinst, har licenstagare för kärnkraftverk ett incitament att förbättra kraftverkets prestanda sett till generationskapacitet eller genom att minska dess driftskostnader. Anläggningsförbättringar som bland annat kan minska underhållskraven eller den manuella driften bidrar då till minskade driftskostnader. Ökningar av mängden el som genereras erhålls främst genom att man höjer reaktorns generationskapacitet eller minskar tiden med driftstopp. Besläktade uppgraderingsprojekt för kärnkraftverk kan gälla renovering eller byte av turbin, generator, transformator eller kondensator; ändringar av bränslets utformning (t.ex. högre anrikning) för att öka härdens värmekraft eller förlänga bränslets residenstid i härden (vilket leder till färre/kortare avbrott för bränslepåfyllning); ändringar i vattenkemiordningen (t.ex. för att minska bildningen av korrosionsprodukter); renovering av utvalda Balance-Of-Plant-system för att uppnå högre effektivitet i varmluftscykeln; modernisering av kontrollsystem och kontaktområdena mellan människor och maskiner (t.ex. huvudkontrollrummet) för att göra kraftverket mer tillförlitligt och tillgängligt; osv. Dessa modifieringar kan genomföras när som helst under kraftverkets livslängd.

—

Upprätthållande av anläggningens skick i enlighet med dess tekniska specifikation/licensieringsgrund

Arbeten eller fysiska ingrepp som utförs på ett kärnkraftverk i syfte att bibehålla anläggningens skick i enlighet med dess tekniska specifikation eller licensieringsgrund kan vara allt från rutinunderhåll (till exempel installation av reservdelar) via större renoveringar av system, strukturer och komponenter till byten av komponenter, däribland större komponenter som ånggeneratorer, lock till reaktortryckkärl, drivmekanismer för styrstavar eller invändiga reaktordelar. Byten av komponenter kan behövas på grund av åldrande, slitage eller skador, eller för att de blivit tekniskt gammalmodiga (t.ex. när åldrande analoga instrument- och kontrollsystem byts ut mot moderna digitala system). I många fall är det fråga om byten till ett likadant exemplar, även om vissa byten kan medföra ökad säkerhet eller tillförlitlighet genom förbättrad design eller modernare teknik.

Arbeten av detta slag kan behöva genomföras när som helst under en kärnreaktors livslängd (71).

—

Säkerhetsförbättringar

Säkerhetsförbättringar gäller normalt problem som identifieras som en del i processen med att ständigt förbättra kärnkraftssäkerheten, till exempel genom periodiska säkerhetsbedömningar eller återkoppling om driftserfarenheten. Sådana förbättringar kan bli nödvändiga när som helst under kraftverkets livslängd.

Typiska exempel på sådana säkerhetsförbättringar kan vara ytterligare alternativt uppförande av nya anläggningar som behövs för kärnkraftverkets fortsatta drift; strömförsörjningar/generatorer; filtrerad ventilation av inneslutning; installation av system för att hantera den vätgas som bildas vid allvarliga olyckor (t.ex. passiva autokatalytiska rekombinatorer och/eller H2-brännare); förstärkning/kvalificering av system, strukturer och komponenter för högre seismiskt motstånd; extra alternativ härdkylningskrets eller annat säkerhetssystem; installation av en alternativ slutlig värmesänka (t.ex. ett kyltorn) eller införande av ytterligare metoder att anskaffa kylvatten (t.ex. brunnar); skyddssystem mot övertryck i primärkretsen; utökat översvämningsskydd (till exempel nya vallar, modifieringar av dränering eller liknande arbeten för att gripa sig an högre översvämningsnivåer); modifieringar av den vattenkemiska kontrollen; extra brandvarnings- och brandskyddssystem osv.

De exempel på arbeten eller fysiska ingrepp som anges i de tre kategorierna ovan kan inträffa var för sig eller tillsammans, och bör betraktas från fall till fall, i enlighet med bestämmelserna i MKB-direktivet och EU-domstolens rättspraxis. Beroende på vad dessa ingrepp har för art eller omfattning i respektive fall, kan de kvalificera sig som ändringar eller utvidgningar av ett ”projekt” i den mening som avses i MKB-direktivet, och på så sätt medföra att det behövs antingen en miljökonsekvensbedömning (punkt 24 i bilaga I) eller en behovsbedömning (enligt punkt 13 a i bilaga II); i vissa fall kan de hamna utanför MKB-direktivets tillämpningsområde. Det är de behöriga myndigheterna som bedömer ifall eventuella arbeten utgör ett projekt enligt MKB-direktivet och hur de ska betraktas utifrån principerna i MKB-direktivet.

4.2 Godkännande av ändringar eller utvidgningar av kärnkraftverksprojekt

Alla kärnkraftverk är underställda ett system för godkännande, och det är inte möjligt att uppföra och driva dem annat än på grundval av ett beslut utfärdat av en behörig myndighet. Metoderna för att godkänna driften av kärnkraftverk ser olika ut i medlemsstaterna, främst i och med att godkännanden av sådan drift ges antingen för en viss begränsad godkännandetid (till exempel tio år) eller på obestämd tid.

När kärnkraftverken väl är i bruk genomgår de ständiga säkerhetsbedömningar, övervakning (inklusive miljöövervakning) och inspektioner under hela sin livscykel, under tillsyn av den relevanta behöriga myndigheten/myndigheterna. De behöriga myndigheterna ansvarar också för att kontrollera att driften av kärnkraftverken överensstämmer med villkoren i det relevanta godkännandet och att verksamhetsutövarna vidtar varje åtgärd som krävs för att säkerställa denna överensstämmelse och kärnsäkerhet (72). Beroende på vilket förfarande som gäller i respektive land måste verksamhetsutövaren som står under en behörig myndighets kontroll utföra ytterligare bedömningar och utvärdera driften av ett kärnkraftverk vid olika tillfällen, bland annat i form av en periodisk säkerhetsbedömning, tematiska granskningar (yttre risker, särskild återkoppling om driftserfarenheten) eller en förlängning av livslängden (73). Sådana beaktanden skulle sannolikt innefatta frågan om kraftverket ska tillåtas att fortsätta driften oförändrat (eller utan några större ändringar); om ett ingrepp, som åtgärder knutna till att förbättra kärnsäkerheten, krävs för att driften ska kunna fortsätta; om kraftverket måste stängas ner definitivt (t.ex. om de nödvändiga säkerhetsuppgraderingarna i slutändan inte går att genomföra eller om verksamhetsutövaren bedömer att det inte är motiverat att genomföra sådana åtgärder baserat på strategin för framtida verksamhet).

Till följd av det fullständiga regelverket med inspektioner, säkerhetsbedömningar och principen om kontinuerlig förbättring enligt direktivet om kärnsäkerhet, identifieras uppgraderingar regelbundet och genomförandet av dem planeras i god tid. Säkerhetsuppgraderingar brukar följa och överensstämma med villkoren i det befintliga godkännandet att driva ett kärnkraftverk (vanligen samlade i licensen för kärnkraftverket).

Om de ändringar som krävs utgör ett projekt i den mening som avses i MKB-direktivet eller redan har bedömts i en tidigare miljökonsekvensbedömning, behöver inte den bedömningen göras om, såvida inte omständigheterna har ändrats under mellantiden (se avsnitt 4.4 nedan).

Medlemsstaternas myndigheter har ansvar för att bedöma vilka rättsakter i deras nationella lagstiftning som utgör ett tillstånd för ändring eller utvidgning av kärnkraftverks livslängd, dvs. det beslut som ger verksamhetsutövaren rätt att genomföra projektet – för att säkerställa att bestämmelserna i MKB-direktivet uppfylls/efterlevs (se för detta ändamål avsnitt 2.2.2).

Det som räknas när man bestämmer vad som utgör ett sådant tillstånd är inte benämningen (t.ex. ”licens” eller ”tillstånd”) utan snarare den godkännande funktionen sett till verksamhetsutövarens rättigheter eller skyldigheter. Om en behörig myndighet utför interna förfaranden eller överväganden, men dessa sedan inte följs av ett godkännande att genomföra arbetena, anses de därför inte som ett tillstånd i MKB-direktivets mening.

4.2.1 De särskilda fallen med förlängning av livslängd och långtidsdrift

I föreliggande vägledning behandlas alla typer av ändringar och utvidgningar. Förlängning av livslängd och långtidsdrift är specialfall. Teoretiskt skulle båda företeelserna kunna inträffa utan arbeten, men i praktiken kan det i EU:s medlemsstater förväntas att de åtföljs av arbeten.

I vägledningen om hur Esbokonventionen tillämpas på förlängning av kärnkraftverks livslängd har det tillhandahållits användbara exempel och faktorer att ta hänsyn till.

Exemplet med periodisk säkerhetsbedömning

Verksamhetsutövare kan använda fortlöpande processer för att identifiera förekomsten av ett projekt och behovet av tillstånd i den mening som avses i MKB-direktivet. Kärnkraftverken i EU är föremål för en särskild ordning för bedömning av kärnsäkerhet, i enlighet med den relevanta Euratom-lagstiftningen, som också kallas för periodisk säkerhetsbedömning. I artikel 8c i Rådets direktiv 2009/71/Euratom (74) krävs att verksamhetsutövaren ”systematiskt och regelbundet, minst vart tionde år, ska utvärdera säkerheten på den kärntekniska anläggningen”. Den periodiska säkerhetsbedömningen har som syfte ”att säkerställa att den nuvarande konstruktionsbasen är uppfylld och identifiera ytterligare förbättringar av säkerheten genom att ta hänsyn till frågor rörande åldrande, driftserfarenheter, de senaste forskningsresultaten och utvecklingen av internationella standarder”. Den periodiska säkerhetsbedömningen är alltså en djupgående bedömning, som ska identifiera och utvärdera vad avvikelser från tillämpliga aktuella säkerhetsstandarder och internationellt erkänd god praxis har för betydelse, med hänsyn till driftserfarenheter, relevanta forskningsresultat och det aktuella tekniska läget. Denna process bidrar till bedömningen av kärnkraftverkets kapacitet att fortsätta verksamheten på ett säkert sätt och vidare till att höja säkerhetsnivån. Utifrån en analys av verksamhetsutövarens bedömningsresultat kan den behöriga myndigheten till exempel godkänna fortsatt drift av kraftverket fram till tiden för nästa periodiska säkerhetsbedömning (brukar vara tio år).

Det är viktigt att notera att den periodiska säkerhetsbedömningen, på grund av dess karaktär och syfte, inte i sig är ett beslut om utvidgning eller ändring av driften (t.ex. långtidsdrift). I vissa fall kan dock resultaten av bedömningen leda till att en behörig myndighet utfärdar ett beslut, för att genomföra bedömningsresultaten (till exempel när det behövs säkerhetsförbättringar på kraftverket före den fortsatta driften av det eller parallellt med den fortsatta driften). I vissa fall används också en periodisk säkerhetsbedömning för att underbygga beslutsfattandeprocessen för att förlänga eller förnya licenser, eller så kan den ingå i ett beslutsförfarande i flera steg (se även avsnitt 2.2.2). För en periodisk säkerhetsbedömning som sådan behövs dock ingen miljökonsekvensbedömning.

Om den periodiska säkerhetsbedömningens resultat leder till arbeten, kan dessa kräva en miljökonsekvensbedömning och tillstånd när de utgör en ändring eller utvidgning i den mening som avses i punkt 24 i bilaga I till MKB-direktivet, eller när de utgör en ändring eller utvidgning i den mening som avses i punkt 13 a i bilaga II till MKB-direktivet och medlemsstaterna i enlighet med artiklarna 2.1 och 4.2 i MKB-direktivet har fastställt att en miljökonsekvensbedömning behövs.

4.3 Vägledande principer för att bedöma ändringar eller utvidgningar av kärnkraftverksprojekt mot bakgrund av Doel-domen

Som fastställdes i avsnitt 3.3 har domstolen dragit slutsatsen att MKB-direktivets innebörd måste tolkas så att nystart eller uppskjuten stängning av ett kärnkraftverk (75), i båda fallen på en period på tio år (”åtgärder”), åtgärder som medför arbeten till en kostnad av ca 700 miljoner euro (76) för att uppgradera kraftverken i fråga och som är ägnade att påverka de fysiska förhållandena på platsen, utgör ett ”projekt”, i den mening som avses i det direktivet, och att en miljökonsekvensbedömning i princip måste genomföras för detta projekt innan dessa åtgärder antas (77). För att komma till den slutsatsen menade domstolen att arbetenas art (78) är ägnade att påverka de fysiska förhållandena på platsen, i den mening som avses i domstolens rättspraxis, och att åtgärderna därför inte på ett konstlat sätt kan avskiljas från de arbeten som är oupplösligt förbundna med dem när man bedömer huruvida de utgör ett projekt i den mening som avses i direktivet. Domstolen konstaterade därför att åtgärderna och arbetena tillsammans utgör en del av samma projekt i den mening som avses i den bestämmelsen (79).

I punkt 78 i Doel-domen fastställs den centrala princip som medför skyldighet att genomföra en miljökonsekvensbedömning i händelse av ändringar eller utvidgningar av projekt i bilaga I. Måttet vid bedömning av relevanta kriterier är den risk som finns sett till miljöpåverkan. Om den risk som ändringen eller utvidgningen av projektet medför är jämförbar med den risk som den ursprungliga projektkategorin i sig utgjorde, omfattas projektet av punkt 24 i bilaga I till MKB-direktivet. Ordalydelserna i domen tyder på att arten eller omfattningen av ändringen eller utvidgningen av ett projekt är icke-uttömmande exempel på kriterier för att bedöma om miljöriskerna liknar dem för ursprungsprojektet, och att de inte nödvändigtvis måste vara uppfyllda kumulativt.

Därför kan man av domen dra slutsatsen att åtgärder som har effekten att de, med en betydande tidsperiod, förlänger tillstånden för kärnkraftverk att producera elektricitet, och som medför större renoveringsarbeten som är oupplösligt förbundna med de uppgraderings-/modifieringsåtgärder för kärnkraftverken i fråga som är ägnade att påverka de fysiska förhållandena på platserna, omfattas av punkt 24 i bilaga I till MKB-direktivet, då de utgör risker som sett till miljöpåverkan är liknande dem då kraftverken först sattes i drift. Detta är i synnerhet fallet när långtidsförlängningen av drifttiden och renoveringsarbetena är av liknande betydelse som i mål C-411/17.

Utöver den nämnda vägledande principen har Doel-domen bekräftat andra viktiga principer i MKB-direktivet, som också är relevanta när direktivet tillämpas på ändringar och utvidgningar av kärnkraftverk (se avsnitten ovan om bedömningen av ett projekts totala effekter och beslutsfattande i flera steg).

4.4 Att avgöra risken och behovet av en miljökonsekvensbedömning

Även om MKB-direktivet inte innehåller några kriterier för att bedöma risken vid arbeten som räknas som ändringar eller utvidgningar av projekt, och inte heller exempel på sådana arbeten som räknas som ändringar eller utvidgningar av projekt i bilaga II, finns där kriterier för att avgöra om de ska bli föremål för en miljökonsekvensbedömning (urvalskriterierna som nämns i artikel 4.3 i MKB-direktivet och kraven i bilagorna II.A och III till direktivet, som presenteras i avsnitt 3.4). Dessa urvalskriterier kan därefter användas för att avgöra den möjliga risken och därigenom behovet av miljökonsekvensbedömning. När arbetena eller de fysiska ingreppen är i en omfattning som inte innebär en liknande risk för miljön som själva verksamheten, men utgör ändringar eller utvidgningar av ett kärnkraftverk som redan godkänts, verkställts eller håller på att verkställas och som kan ha betydande negativ inverkan, omfattas de av punkt 13 a i bilaga II till MKB-direktivet och ska bli föremål för behovsbedömning.

Här bör hänsyn också tas till Esbo-vägledningen om förlängning av kärnkraftverks livslängd. En av de parametrar som enligt Esbokonventionen måste beaktas för att en verksamhet ska kunna bli föremål för en bedömning av gränsöverskridande påverkan är om den klassificeras som större förändring av en verksamhet. I vägledningen till Esbokonventionen presenteras därför en icke-uttömmande lista med illustrerande faktorer (80) som kan vara relevanta för de behöriga myndigheterna att ta i beaktande när de avgör om en förlängning av livslängd räknas som en större förändring. Dessa faktorer är följande:

—	Ökad användning av naturresurser jämfört med de gränser som förutsågs i den ursprungliga licensen.

—	Ökad produktion av avfall eller förbrukat bränsle jämfört med de gränser som förutsågs i den ursprungliga licensen.

—	Ökade utsläpp, däribland av radionuklider och utsläpp av kylvatten, jämfört med de gränser som förutsågs i den ursprungliga licensen.

—	Omfattningen av uppgraderingsarbeten och/eller säkerhetsuppgraderingar eller förbättringar, i synnerhet de som kräver betydande förändring av de fysiska förhållandena på platsen eller betydande förbättringar till följd av åldrande komponenter och/eller gammalmodig teknik.

—	Ändringar av omgivningarna, såsom ändringar till följd av klimatförändringar.

—	sÅtgärder för anpassning till och begränsning av klimatförändringar.

En annan viktig faktor att överväga är om förlängningen av livslängden i fråga, med hänsyn till dess särskilda drag, kan orsaka betydande negativ gränsöverskridande miljöpåverkan (81).

Arbetenas eller de fysiska ingreppens möjliga effekter på miljöfaktorerna är ett annat urvalskriterium för att avgöra den möjliga risken och behovet av en miljökonsekvensbedömning. Enligt artikel 3 i MKB-direktivet måste hänsyn tas till ett antal olika miljöfaktorer (82) när ett projekt blir föremål för behovsbedömning eller miljökonsekvensbedömning. Olika miljöfaktorer kan påverkas i olika omfattning och under olika lång tid beroende på vilka möjliga ändringar eller utvidgningar som kan utföras av ett kärnkraftverk för att det ska kunna drivas (se för detta ändamål de kategorier av arbeten som beskrivs i avsnitt 4.1).

Säkerhetsförbättringar av kärnkraftverk och arbeten för att upprätthålla kraftverkets skick i enlighet med dess tekniska specifikation/licensieringsgrund är i de flesta av fallen avsedda att ha positiv miljöpåverkan, eftersom skälet till att genomföra dem är att minska risken för olyckor, minska utsläppen från normal drift eller minska bildningen av radioaktivt avfall. De flesta av dessa förbättringar genomförs för att uppnå minskade strålningsutsläpp eller andra utsläpp i miljön vid normal drift eller vid olyckor, eller båda, och/eller minska personalens stråldosupptag i arbetet på lång sikt (83).

Förbättringar kan emellertid också ha negativ miljöpåverkan under normal drift av kraftverket, såsom i form av ökad användning av resurser som vatten eller energi, eller konventionella utsläpp, t.ex. från provning eller tillfällig körning av extra reservdieselgeneratorer för nödfall. Även andra säkerhetsförbättringar skulle kunna påverka miljön under särskilda förhållanden. Exempelvis kan en förbättring som syftar till förbättrat översvämningsskydd (t.ex. nya vallar, ändringar av dräneringar eller liknande arbeten) ha potential att ändra det naturliga flödet i vattendrag vid översvämningsförhållanden, vilket då kan påverka översvämningarnas omfattning nedströms där vattnet kan ta vägen genom eller i närheten av befolkade områden, eller beröra platser av särskild betydelse. Det kan inte heller uteslutas att vissa säkerhetsförbättringar kan leda till negativ miljöpåverkan under själva uppförande- eller installationsfasen (t.ex. buller, olägenheter, tillfälligt större mängder radioaktivt och/eller konventionellt avfall, industriella utsläpp/strålningsutsläpp, förbrukning av resurser såsom byggmaterial, vatten och energi).

Ändringar av övervakningen av vattenkemin (84) i kärnreaktorer är viktiga ur minst sex olika aspekter: materialets integritet, kärnkraftverkets strålningsnivåer, uppbyggnad av avlagringar, bränslets prestanda, miljöpåverkan och säkerhet. Sådana ändringar kan medföra förbättringar av till exempel säkerheten eller minska komponenters försämring med åldern, eller göra det möjligt att bättre kontrollera eller minska korrosionstakten (vilket också kan minska personalens stråldosupptag i arbetet och förenkla underhållet). Att ändra en kemibaserad parameter för att förbättra säkerheten kan dock förvärra en annan fara eller risk, och därför krävs det noggrann avvägning. När säkerhetsförbättringar genomförs för att göra en totalt sett positiv miljöpåverkan, är följaktligen också vissa negativa miljöeffekter möjliga.

Arbeten eller alla slags fysiska ingrepp avsedda att förbättra kraftenheters prestanda har större potential än förbättringar av säkerheten som avser anläggningens signifikanta miljöpåverkan, både strålningsrelaterat (till exempel på grund av ett annorlunda härdinventarium) och sett till andra effekter (till exempel högre flöde eller temperatur i kylvattenutsläppen).

4.5 Riktmärkning vid genomförande av MKB-direktivet på kärnsäkerhetens område

Riktmärkningsåtgärder inleddes regelbundet på kärnsäkerhetens område för över 20 år sedan, och gav lyckade resultat sett till att harmonisera det praktiska genomförandet av säkerhetsprinciper. Att de hade en viktig roll i att säkerställa en hög säkerhetsnivå, harmoniserad på EU-nivå, var något som erkändes i kärnsäkerhetsdirektivet (85), i synnerhet genom bestämmelsen om tematiska inbördes granskningar.

Genomförandet av denna vägledning och av MKB-direktivet skulle kunna gynnas genom att medlemsstaterna inledde en sådan riktmärkningsåtgärd, på frivillig basis, angående ändringar och utvidgningar av kärnkraftverk. Riktmärkesarbetet skulle kunna leda till gemensamma metoder på EU-nivå och underlätta det praktiska genomförandet i särskilda fall. När man överväger ändringar eller utvidgningar av kärnkraftverk skulle till exempel riktmärkning, mot bakgrund av avsnitt 4.2, kunna vara relevant för att bedöma om strålningsutsläppen vid normal drift eller i händelse av olyckor har ändrats, och i hur hög grad det tyder på ett behov av att se över eventuell befintlig miljökonsekvensbedömning (om en sådan har utförts). Med hjälp av en sådan riktmärkningsåtgärd kan man också bedöma om ändringar och utvidgningar av projekt skulle ge upphov till ytterligare risker för påverkan på angränsande medlemsstater, och i så fall identifiera vilka.

5 SAMMANFATTNING AV HUVUDPUNKTERNA

—

När byggnadsarbeten eller ingrepp som inbegriper förändringar av de fysiska förhållandena i de ursprungliga projekt som förtecknas i bilaga I eller II till MKB-direktivet uppfyller kraven i punkt 24 i bilaga I eller punkt 13 a i bilaga II till det direktivet, utgör de ”projekt” i den mening som avses i MKB-direktivet och ska bli föremål för antingen en behovsbedömning eller en miljökonsekvensbedömning.

—	De projekt som kan antas ha betydande miljöpåverkan ska bli föremål för krav på tillstånd.

—

En ändring eller utvidgning av projekt i den mening som avses i punkt 24 i bilaga I till MKB-direktivet förutsätter att det finns liknande risker i fråga om miljöpåverkan som i det ursprungliga projektet. Att tillstånd för ursprungliga projekt förlängs med betydande tidsperioder, liksom att det rör sig om betydande arbeten som är oupplösligt förbundna med projektändringarnas eller projektutvidgningarnas omfattning, är centrala kriterier som de behöriga myndigheterna bör använda.

(1) EUT L 26, 28.1.2012, s. 1.

(2) EUT L 124, 25.4.2014, s. 1.

(3) C-411/17, Inter-Environnement Wallonie och Bond Beter Leefmilieu Vlaanderen, ECLI:EU:C:2019:622.

(4) https://ec.europa.eu/environment/eia/pdf/EIA_rulings_web.pdfhttps://ec.europa.eu/environment/eia/pdf/EIA_rulings_web.pdf (detta dokument återspeglar inte kommissionens officiella åsikt och är inte bindande för kommissionen, och denna hänvisning är inte ett godkännande av det).

(5) EGT C 104, 24.4.1992, s. 7.

(6) EUT L 124, 17.5.2005, s. 4.

(7) Se ett liknande resonemang i förslaget till avgörande av generaladvokat Kokott i mål C-411/17, punkt 105 (”Eftersom MKB-direktivet i stora delar ska genomföra [Esbokonventionen], är det dock önskvärt att tolka direktivet i överensstämmelse med konventionerna. Även unionens befogenheter ska utövas med beaktande av folkrätten. Följaktligen ska tolkningen av unionens sekundärrätt i princip ske i överensstämmelse med unionens folkrättsliga åtaganden.”).

(8) Olika lagstiftningsakter kan ha olika mål, som i sin tur kan påverka tillämpningsområdet och innebörden för de projektklassificeringar och definitioner de innehåller. En viss projektklassificering i ett direktiv är därför kanske inte föreskrivande för hur samma projekttyp ska tolkas inom ramen för ett annat direktiv. Som domstolen har fastslagit (se exempelvis mål C-227/01, kommissionen mot Spanien), ska EU-rätten tolkas i enlighet med den allmänna systematiken i och syftet med den lagstiftning som bestämmelsen i fråga är en del av.

(9) https://unece.org/sites/default/files/2021-02/Guidance_on_Conventions%20applicability_to_LTE%20of%20NPPs_As%20endorsed%20and%20edited.pdf.

(10) Se liknande resonemang i C-486/04, kommissionen/Italien, punkt 45, och C-255/05, kommissionen/Italien, punkt 52.

(11) Se C-435/09, kommissionen/Belgien, punkterna 86 och 88.

(12) C-72/95, Kraaijeveld m.fl., punkt 50; C-2/07, Solvay m.fl., punkt 37; C-75/08, Mellor, punkt 50; C-427/07, kommissionen/Irland, punkt 41.

(13) C-2/07, Abraham m.fl., punkt 23; Mål C-275/09, Brussels Hoofdstedelijk Gewest m.fl., punkt 24; C-121/11, Pro-Braine m.fl., punkt 31.

(14) Se analogt C-275/09, Brussels Hoofdstedelijk Gewest m.fl., punkt 24, och C-121/11, Pro-Braine m.fl., punkt 32.

(15) C-287/98, Linster, punkt 52; C-486/04, kommissionen/Italien, punkt 36; C-215/06, kommissionen/Irland, punkt 49; C-329/17, Prenninger m.fl., punkt 35.

(16) Enligt direktivet krävs inget ytterligare tillstånd utöver detta, se C-332/04, kommissionen/Spanien, punkt 53.

(17) C-290/03, Barker – Crystal Palace, punkterna 40–41.

(18) C-50/09, kommissionen/Irland, punkterna 73–75. ”[Artikel 2.2] innebär att medlemsstaterna är fria att fastställa handläggningsregler och villkor för att bevilja tillstånd. Denna frihet kan dock endast utövas inom de begränsningar som uppställs i direktivet och i den mån som medlemsstaternas val garanterar att målen i direktivet till fullo följs.”

(19) Mer information finns i avsnitt 4 i kommissionens vägledande dokument om tillämpningen av undantag i MKB-direktivet (EUR-Lex - 52019XC1114(02) - SV - EUR-Lex (europa.eu)).

(20) Se målet Doel, punkterna 103–114.

(21) Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU av den 24 november 2010 om industriutsläpp (samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar) (EGT L 334, 17.12.2010, s. 17), artikel 3.7 – tillstånd: ett skriftligt godkännande att driva en anläggning eller förbränningsanläggning, avfallsförbränningsanläggning eller samförbränningsanläggning eller delar därav.

(22) Rådets direktiv 1999/31/EG av den 26 april 1999 om deponering av avfall (EGT L 182, 16.7.1999, s. 1).

(23) När något kvalificeras som ”tillstånd” i den mening som avses i artikel 1.2 c i direktivet är detta oberoende av benämningen (några exempel på begrepp som används i olika länders praxis är byggnadstillstånd, bygglov, markanvändningstillstånd, (integrerat) miljötillstånd, planeringstillstånd, platstillstånd) utan snarare beroende av om de villkor som fastställs i direktivet är uppfyllda.

(24) Förutom i direktivet om industriutsläpp kan ordningarna för att bevilja tillåtelse återfinnas till exempel i avfallslagstiftningen – Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/98/EG av den 19 november 2008 om avfall eller direktiv 1999/31/EG av den 26 april 1999 om deponering av avfall. Exempel på en licensieringsordning finns till exempel i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/30/EU av den 12 juni 2013 om säkerhet för olje- och gasverksamhet till havs och om ändring av direktiv 2004/35/EG, etc.

(25) C-275/09, Brussels Hoofdstedelijk Gewest m.fl.

(26) Principen i detta avsnitt går också att tillämpa på nya projekt.

(27) C-201/02, Wells, punkt 52–53 samt punkt 1 i domslutet.

(28) C-201/02, Wells; C-508/03, kommissionen/Förenade kungariket; C-290/03, Barker.

(29) C-201/02, Wells, och C-2/07, Abraham m.fl.

(30) Se punkt 88 i Doel-domen: ”88. Av detta följer att åtgärderna – när de väl antagits av den nationella lagstiftaren – definierar projektets väsentliga kännetecken och därför i princip inte kan bli föremål för diskussion eller ifrågasättande, även om det för genomförandet av dem krävs att ytterligare rättsakter antas inom ramen för ett komplext och reglerat förfarande, vilket bland annat syftar till att säkerställa att de skydds- och säkerhetsnormer som gäller för industriell elproduktion vid kärnkraftverk är uppfyllda, och även om åtgärderna, såsom framgår av motiveringen till lagen av den 28 juni 2015, måste erhålla förhandsgodkännande från AFCN.”

(31) I mål C-50/09 drog domstolen slutsatsen att ”för att fullgöra sin skyldighet enligt artikel 3 kan den behöriga miljömyndigheten inte begränsa sig till att identifiera och beskriva de direkta och indirekta effekterna av ett projekt beträffande vissa faktorer, utan den ska i varje enskilt fall utföra bedömningen på ett lämpligt sätt” (punkt 37). Se även mål C-508/03, kommissionen/Förenade kungariket, punkterna 103–106.

(32) C-2/07, Abraham m.fl. – flygplatsen Liège, punkterna 42–43; C-142/07, Ecologistas en Acción-CODA, punkt 39.

(33) C-205/08, Umweltanwalt von Kärnten, punkt 51.

(34) C-392/96, kommissionen/Irland, punkterna 76 och 82; C-142/07, Ecologistas en Acción-CODA, punkt 44; C-205/08, Umweltanwalt von Kärnten, punkt 53; C-2/07, Abraham m.fl. – Liège Airport, punkt 27; C-275/09, Brussels Hoofdstedelijk Gewest m.fl., punkt 36; C-244/12, Salzburger Flughafen, punkt 37.

(35) C-2/07, Abraham m.fl. – flygplatsen Liège, punkt 42.

(36) C-227/01, kommissionen/Spanien, punkt 53.

(37) C-244/12, Salzburger Flughafen, punkt 37. I detta mål gällde de aktuella projekten uppförandet av biutrymmen till en flygplats (dvs. lagerutrymmen, utbyggnad av parkeringsytor och uppställningsplatser för flygplan), som var tvungna att beaktas tillsammans med andra projekt som godkänts tidigare (dvs. uppförande av en ytterligare terminal).

(38) Se punkt 1 a i bilaga II.A, punkt 1 a i bilaga III och punkt 1 b i bilaga IV till direktiv 2014/52/EU samt skäl 22 i det direktivet (”För att säkerställa en hög skyddsnivå för människors hälsa och miljön bör behovsbedömningar och miljökonsekvensbedömningar ta hänsyn till hela det berörda projektets inverkan, inklusive, i tillämpliga fall, under markytan och under jord, under uppbyggnads- och driftsfaserna, samt, i tillämpliga fall, rivningsfasen”).

(39) C-287/98, Linster, punkt 52; C-486/04, kommissionen/Italien, punkt 36; C-215/06, kommissionen/Irland, punkt 49.

(40) C-215/06, kommissionen/Irland, punkt 51: ”[…] artikel 2.1 […] innebär nödvändigtvis att den som ansökt om tillstånd inte kan påbörja arbetet med projektet utan att åsidosätta kraven i direktiv 85/337 i ändrad lydelse innan han har ansökt och erhållit det relevanta tillståndet och genomfört bedömningen av dess inverkan på miljön.”

(41) I händelse av underlåtenhet att genomföra en miljökonsekvensbedömning eller behovsbedömning ankommer det dessutom på de nationella domstolarna att pröva huruvida förutsättningarna för skadestånd enligt unionsrätten, i synnerhet förekomsten av ett direkt orsakssamband mellan det påstådda åsidosättandet och de skador som vållats, är uppfyllda (mål C-420/11, Leth, punkt 48).

(42) C-201/02, Wells, punkterna 66–70.

(43) C-215/06, kommissionen/Irland, punkt 59: ”Det ankommer således på de behöriga myndigheterna att vidta nödvändiga åtgärder för att avhjälpa att det inte skett någon bedömning av projekts inverkan på miljön, exempelvis genom att återkalla eller inhibera ett redan beviljat tillstånd för att därefter genomföra bedömningen inom gränserna för medlemsstaternas processuella autonomi”.

(44) C-215/06, kommissionen/Irland, punkt 57; C-416/10, Križan m.fl., punkt 87; C-348/15, Stadt WienerNeustadt, punkt 36; C-411/17, Inter-Environnement Wallonie och Bond Beter Leefmilieu Vlaanderen, punkt 174.

(45) C-196/16 och C-197/16, Comune di Corridonia, punkterna 35–41 och 43; C-117/17, Castelbellino, punkt 30; C-411/17, Inter-Environnement Wallonie och Bond Beter Leefmilieu Vlaanderen, punkt 175.

(46) C-215/06, kommissionen/Irland, punkt 57; C-416/10, Križan m.fl., punkt 87; C-348/15, Stadt WienerNeustadt, punkt 36.

(47) Rådets direktiv av den 27 juni 1985 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt (85/337/EEG) EGT L 175, 5.7.1985, s. 40.

(48) Rådets direktiv 97/1 1 /EG av den 3 mars 1997 om ändring av direktiv 85/337/EEG om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt (EGT L 73, 14.3.1997, s. 5).

(49) Ett förebud till att projektkategorin i punkt 13a i bilaga II sattes in i direktivtexten var när domstolen i mål C-72/95, Kraaijeveld m.fl., avgjorde att direktivet tillämpas även på ändringar av projekt. Domstolen konstaterade att uttrycket ”anläggningar för reglering av vattenflöden”, som åsyftades i punkt 10 e i bilaga 2 till direktiv 85/337/EEG (innan det ändrades genom direktiv 97/11/EG), skulle tolkas som att det inte bara omfattar anläggningen av en ny vall utan även ändringen av en befintlig vall genom att den förflyttas, förstärks eller byggs ut samt att en vall ersätts genom att en ny vall anläggs på samma plats, vare sig den är starkare eller bredare än den vall som har ersatts eller inte, eller en kombination av dessa arbeten (punkt 42).

(50) Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/35/EG av den 26 maj 2003 om åtgärder för allmänhetens deltagande i utarbetandet av vissa planer och program avseende miljön och om ändring, med avseende på allmänhetens deltagande och rätt till rättslig prövning, av rådets direktiv 85/337/EEG och 96/61/EG (EUT L 156, 25.6.2003, s. 17).

(51) Angående ändringar/utvidgningar av projekt i bilaga I som ligger under gränsvärdet, men har betydande negativ inverkan på miljön, se punkt 13 a i bilaga II.

(52) C-411/17, punkterna 79–80.

(53) Renoveringens omfattning visades av den finansieringsram på 700 miljoner euro som avsatts för dessa kraftverk, mål C-411/17, punkt 64.

(54) Ibid., punkt 78.

(55) Baserat på punkt 24 i bilaga I behövs det också miljökonsekvensbedömning för ”ändringar eller utvidgningar av projekt som tas upp i denna bilaga, om sådana ändringar eller utvidgningar i sig själva uppfyller de eventuella tröskelvärden som anges i denna bilaga”.

(56) Det föreslagna projektet gällde att ändra flygplatsens infrastruktur, bygga ett kontrolltorn, nya avfarter och parkeringsområden, samt arbete med att bygga om och bredda start- och landningsbanorna utan att ändra deras längd.

(57) Synsättet bekräftades också i mål C-275/09, Brussels Hoofdstedelijk Gewest m.fl., och mål C-244/12, Salzburger Flughafen.

(58) Se analogt C-411/17, Doel, punkt 78.

(59) https://ec.europa.eu/environment/eia/pdf/EIA_guidance_Scoping_final.pdf (detta dokument återspeglar inte kommissionens officiella åsikt och är inte bindande för kommissionen, och denna hänvisning är inte ett godkännande av det).

(60) https://ec.europa.eu/environment/eia/pdf/EIA_guidance_EIA_report_final.pdf (detta dokument återspeglar inte kommissionens officiella åsikt och är inte bindande för kommissionen, och denna hänvisning är inte ett godkännande av det).

(61) C-287/98, Linster, punkt 52; C-486/04, kommissionen/Italien, punkt 36; C-215/06, kommissionen/Irland, punkt 49.

(62) Denna kategori består av projekttyper både med och utan gränsvärden.

(63) C-411/17, Doel, punkt 79.

(64) C-570/13, punkterna 44 och 50.

(65) I denna vägledning används begreppet ”kärnkraftverk” genomgående.

(66) https://unece.org/sites/default/files/2021-02/Guidance_on_Conventions%20applicability_to_LTE%20of%20NPPs_As%20endorsed%20and%20edited.pdf.

(67) Långtidsdrift av ett kärnkraftverk innebär drift som pågår längre än en fastställd tidsram som definieras i licensvillkoren, anläggningens ursprungliga utformning, relevanta standarder eller nationella förordningar. (Ageing Management and development of a Programme for Long Term Operation of Nuclear Power Plants, IAEA Specific Safety Guide SSG-48, IAEA 2018 (inte översatt till svenska).)

(68) Se punkt 32 i domen av den 22 september 2020, Österrike/kommissionen, C-594/18 P (ECLI:EU:C:2020:742).

(69) Se punkterna 41 och 43 i domen av den 22 september 2020, Österrike/kommissionen, C-594/18 P (ECLI:EU:C:2020:742).

(70) Se bl.a. kapitel 3 ”Hälsoskydd” i Euratomfördraget, samt punkterna 40–41 och 43 i domstolens dom av den 22 september 2020, Österrike/kommissionen, C-594/18 P (ECLI:EU:C:2020:742).

(71) Dessa ingrepp är inte nödvändigtvis kopplade till en långtidsdriftprocess, även om det inte skulle ha varit möjligt med en förlängd livslängd om inte komponenterna bytts ut (ett beslut att förlänga livslängden för en kärnreaktor efter dess beräknade livslängd på 40 år hade kanske inte varit möjligt om inte ånggeneratorerna bytts ut efter 30 års drift).

(72) Direktiv 2009/71/Euratom av den 25 juni 2009 (EUT L 172, 2.7.2009, s. 18), i dess ändrade lydelse enligt direktiv 2014/87/Euratom av den 8 juli 2014 (EUT L 219, 25.7.2014, s. 42), om upprättande av ett gemenskapsramverk för kärnsäkerhet vid kärntekniska anläggningar. Den allmänna principen för kravet på kontinuerlig förbättring är att verksamhetsutövaren, under de nationella säkerhetsmyndigheternas tillsyn, på kontinuerlig basis genomför alla rimliga säkerhetsförbättringar som identifieras. Detta arbetssätt kompletteras av inspektion, särskild regelbunden säkerhetsanalys (som stresstest, mänskligt ingripande etc.) eller periodisk säkerhetsbedömning där säkerhetsfallen gås igenom grundligt.

(73) Från början planerades kärnkraftverken vanligen för en viss angiven livslängd (till exempel 30 till 40 år för de så kallade generation II-kärnkraftverken, som är igång i dag och som i många fall närmar sig eller redan har passerat sin ursprungligen planerade livslängd). Denna ursprungliga livslängd kan påverkas av många faktorer (till exempel ständigt underhåll och byte av komponenter), och det är vanligt att kärnkraftverket är igång efter den ursprungliga livslängden, på grundval av en systematisk och omfattande demonstration av att detta är säkert.

(74) Rådets direktiv 2009/71/Euratom av den 25 juni 2009 om upprättande av ett gemenskapsramverk för kärnsäkerhet vid kärntekniska anläggningar (EUT L 172, 2.7.2009, s. 18), i dess ändrade lydelse enligt rådets direktiv 2014/87/Euratom av den 8 juli 2014 (EUT L 219, 25.7.2014, s. 42).

(75) Enligt belgisk lagstiftning måste kärnkraftverken vara inaktiverade 40 år efter det att de tagits i industriellt bruk.

(76) När det gäller vilka belopp det rör sig om är det värt att påminna om att det stod investeringar på ca 700 miljoner euro på spel i målet Doel. Därutöver har domstolen betonat att arbetenas omfattning eller art är avgörande.

(77) C-411/17, Inter-Environnement Wallonie och Bond Beter Leefmilieu Vlaanderen, EU:C:2019:622, punkt 94.

(78) Ibid., punkt 66 – […] moderniseringen av kupolerna i Doel 1 och Doel 2, nybyggnationen av bassängerna för använt kärnbränsle, installationen av ett nytt pumphus och anpassning av grunden för bättre skydd mot översvämningar. Dessa arbeten innebär inte enbart förbättringar av befintliga strukturer, utan även uppförandet av tre nya byggnader. Två av dessa byggnader skulle hysa ventilationssystemet och den tredje byggnaden skulle hysa ett brandsäkerhetssystem.

(79) Ibid., punkt 71.

(80) Esbo-vägledningen, bilaga II.

(81) Esbo-vägledningen, del C, Lifetime extension as a major activity.

(82) Befolkning och människors hälsa, biologisk mångfald, mark, jord, vatten, luft, klimat, materiella tillgångar, kulturarv och landskap samt samverkan mellan dessa.

(83) Det ska noteras att varje ändring eller utvidgning av ett kärnkraftverk där det finns potential till ökade strålningsutsläpp skulle medföra en underrättelse till Europeiska kommissionen enligt artikel 37 i Euratomfördraget, där det krävs att varje medlemsstat ska tillhandahålla kommissionen sådana allmänna upplysningar om varje plan för deponering av radioaktivt avfall av alla slag, som gör det möjligt att fastställa om planens genomförande kan medföra en radioaktiv kontamination av vatten, jord eller luft i någon annan medlemsstat.

(84) Övervakning av vattenkemin är nödvändigt för att ett kärnkraftverk ska fungera säkert, och kan användas för att minimera den skadliga effekten av kemikalier, kemiska orenheter och korrosion på anläggningens strukturer och komponenter så att dess livslängd kan förlängas.

(85) Rådets direktiv 2009/71/Euratom av den 25 juni 2009 om upprättande av ett gemenskapsramverk för kärnsäkerhet vid kärntekniska anläggningar (EUT L 172, 2.7.2009, s. 18), i dess ändrade lydelse enligt rådets direktiv 2014/87/Euratom av den 8 juli 2014 (EUT L 219, 25.7.2014, s. 42).

3.12.2021

Europeiska unionens officiella tidning

C 486/29

Offentliggörande av ett meddelande om godkännande av en standardändring av produktspecifikationen för ett namn i vinsektorn enligt artikel 17.2 och 17.3 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2019/33

(2021/C 486/09)

Detta meddelande offentliggörs i enlighet med artikel 17.5 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2019/33 (1).

MEDDELANDE OM EN STANDARDÄNDRING AV DET SAMMANFATTANDE DOKUMENTET

”Murfatlar”

PDO-RO-A0030-AM01

Datum för meddelandet: 14 september 2021

BESKRIVNING AV OCH MOTIVERING TILL DEN ÄNDRING SOM GODKÄNTS

1. Införande av nya druvsorter som huvudsakliga produktionssorter

Produktspecifikationen har ändrats för att inkludera följande druvsorter: traminer roz för vita viner och mamaia för röda viner.

Tack vare mark- och klimatförhållandena i det område som omfattas av den skyddade ursprungsbeteckningen Murfatlar, bland annat jordens kvalitet och den rikliga solstrålningen, ackumulerar druvor av sorten traminer roz stora mängder socker, vilket förbättrar kvaliteten på de aromer som är specifika för denna sort.

Vinet är mycket aromatiskt, med en arom av rosenblad, och är krämigt och sammetslent, med en något kryddig smak som påminner om olika kryddor. Vinet är balanserat, med väldefinierad mineralitet, och kan variera mellan gulvitt och rosa.

Sorten mamaia, en nyare druvsort som godkändes 1991 av SCDVV Murfatlar, kännetecknas av en hög sockerackumulering (210–230 g/l), medelhög syra och en intensiv färg.

Tack vare samspelet mellan temperaturen/luftfuktigheten/solstrålningen och terrängen/jordmånen (karbonathaltiga chernozems på lössjordssubstrat) ger druvsorten mamaia ett aromatiskt, sammetslent och fylligt vin med en något kryddig smak som påminner om olika kryddor.

Genom att introducera dessa två druvsorter i Murfatlarområdet utvidgas produktutbudet, diversifieras framställningen av viner som erhålls i området från inhemska druvsorter som är väl anpassade till klimatet och befästs Murfatlarområdets anseende.

Kapitel IV i produktspecifikationen och punkterna 5.2 och 7 i det sammanfattande dokumentet har ändrats.

2. Ändring av det geografiska produktionsområdet, överensstämmelse med den administrativa indelningen

Vi ber om att det avgränsade området för framställning av vin med den skyddade ursprungsbeteckningen Murfatlar ska kompletteras med kommunen Cobadin och byn Viișoara, som både ligger i distriktet Constanța.

Kommunen Cobadin och byn Viișoara gränsar till samhällena Peștera och Ciocârlia i norr och Chirnogeni i söder (samhällen som tillhör Murfatlarområdet).

Klimatförhållandena i samhällena Cobadin och Viișoara – havet, saltet, solstrålningen, ljusenergin (den huvudsakliga källan till syntesen hos organiska ämnen) – leder till en hög sockerkoncentration i druvorna, och därmed i musten, vilket ger stilla viner som är fylliga och rika men ändå friska, mjuka och sammetslena, med en komplex arom och organoleptiska egenskaper som liknar de för de stilla viner som omfattas av den skyddade ursprungsbeteckningen Murfatlar.

Vinodlingarna ligger i exponerade områden, främst på sluttningar, med mycket god solexponering och druvor som gynnas av solljuset.

Mark- och klimatförhållandena i samhällena Cobadin och Viișoara är identiska med de i det avgränsade området för den skyddade ursprungsbeteckningen Murfatlar, och är specifika för framställningen av friska, fylliga och stilla viner med mångsidiga fruktiga eller blommiga aromer, och innehåller nyanser som är specifika för de aromatiska sorterna.

När det gäller det avgränsade geografiska området bör en rättelse infogas för byn Cuza Vodă, som tillhör kommunen Cuza Vodă och inte kommunen Castelu. Detta beror på att efter den administrativa omorganisationen av regionala enheter tillhör byn Cuza Vodă nu kommunen med samma namn, som endast består av denna enda by.

Kapitel III i produktspecifikationen och punkt 6 i det sammanfattande dokumentet har ändrats.

3. Ytterligare information om produktens samband med det geografiska området

Produktspecifikationen har kompletterats med information om sambandet med det geografiska området. Det var nödvändigt att lägga till närmare uppgifter om området, produkten och orsakssambandet mellan produkten och området, för att presentera dessa på rätt sätt.

Kapitel II i produktspecifikationen och punkt 8 i det sammanfattande dokumentet har ändrats.

4. Införande av en ny typ av vin som kan framställas – isvin

Produktspecifikationen har kompletterats med en ny typ av vin, isvin, som får framställas inom ramen för den skyddade ursprungsbeteckningen Murfatlar. Det rör sig om ett stilla vin som erhålls genom en hög sockerackumulering när druvorna skördas sent, för sorter med en uttalad aromatisk profil, tack vare att klimatförhållandena (luftfuktighet, övermognad) i området gynnar ackumuleringen av socker när skörden är sen.

Kapitel V, VI, X och XI i produktspecifikationen har ändrats, men inga ändringar har gjorts i det sammanfattande dokumentet.

5. Uppgift om isvinets analytiska/organoleptiska egenskaper

I anslutning till införandet av denna typ av stilla vin i produktspecifikationen har dess analytiska och organoleptiska egenskaper också beskrivits mer i detalj för att säkerställa att lagstiftningen följs när det rör sig om en skyddad ursprungsbeteckning.

Kapitel XI i produktspecifikationen har ändrats.

6. Tillägg av specifika tekniska metoder för vissa viner

Villkor som rör vissa tekniska förfaranden (metoder) har införts i produktspecifikationen – för framställningen av roséviner, orangea viner som framställs av gröna druvor, vita viner som erhålls genom maceration, röda viner som erhålls genom vitvinframställning och isvin.

Kapitel X i produktspecifikationen har ändrats, men inga ändringar har gjorts i det sammanfattande dokumentet.

7. Förtydligande av vissa aspekter av villkoren för saluföring

För att uppfylla kraven i lagstiftningen har vissa aspekter av produktspecifikationen som rör märkningen av vinet och tappningsvillkoren (för druvproduktionen i området) systematiserats/förtydligats.

Kapitel XII i produktspecifikationen har ändrats, men inga ändringar har gjorts i det sammanfattande dokumentet.

8. Tydlig uppgift om framställningsvillkoren i fall av bristande efterlevnad

Produktspecifikationen har förtydligats i fråga om vinframställningsvillkoren som kan innebära bristande efterlevnad. De situationer då en lämplig klassificering kan beviljas har beskrivits tydligt.

Kapitel XIV i produktspecifikationen har ändrats, men inga ändringar har gjorts i det sammanfattande dokumentet.

SAMMANFATTANDE DOKUMENT

1. Namn

Murfatlar

2. Typ av geografisk beteckning

SUB – skyddad ursprungsbeteckning

3. Kategorier av vinprodukter

Vin

4. Beskrivning av vinet eller vinerna

1. Analytiska och organoleptiska egenskaper – vita viner/roséviner

KORTFATTAD BESKRIVNING

De stilla vinerna från Murfatlar är fylliga och krämiga. De som erhålls från aromatiska och halvaromatiska gröna druvsorter har uttalade druvspecifika egenskaper, medan de röda vinerna innehåller sammetslika tanniner som dämpar strävheten och den adstringerande karaktär som är specifik för sorterna.

Det rör sig om angenäma viner, med mycket smak av mogna (gula eller röda) frukter eller bär. De är kraftiga och fylliga, med uttalade och nästan ”exhibitionistiska” drag, med en väl integrerad syra och en glycerisk alkoholvolym som gör vinet något sött.

De stilla vita vinerna är gulgröna till gyllene till färgen, har olfaktoriska aromer av exotiska frukter, citrus, blommiga aromer av vinrankans blommor, nyslaget hö, jasmin och Robinia pseudoacacia. Vinerna har en frisk, fruktig och sammetslen smak, och under lagringen omvandlas aromen hos vissa sorter till en komplex bouquet.

De stilla rosévinerna, som är rosa till färgen (diskret eller intensiv), har aromer av exotiska frukter och citrus, en frisk, uppfriskande och balanserad smak samt en fruktig eftersmak.

ALLMÄNNA ANALYTISKA EGENSKAPER

Högsta totala alkoholhalt (i volymprocent)

15,00

Lägsta verkliga alkoholhalt (i volymprocent)

11,00

Lägsta totala syrahalt

3,5 gram per liter uttryckt som vinsyra

Högsta halt av flyktiga syror (i milliekvivalenter per liter)

Högsta totala halt av svaveldioxid (i milligram per liter)

350

2. Analytiska och organoleptiska egenskaper – röda viner

KORTFATTAD BESKRIVNING

De stilla röda vinerna är sammetslena och komplexa, med färger som varierar mellan rubinrött och klarrött. Aromer av mogna röda bär och mörka skogsbär kan identifieras. Vinerna har en fyllig, bred smak, med en väl integrerad syra samt tanniner. Under lagringen erhåller vinerna olfaktoriska nyanser av kryddor och choklad.

ALLMÄNNA ANALYTISKA EGENSKAPER

Högsta totala alkoholhalt (i volymprocent)

15,00

Lägsta verkliga alkoholhalt (i volymprocent)

11,00

Lägsta totala syrahalt

3,5 gram per liter uttryckt som vinsyra

Högsta halt av flyktiga syror (i milliekvivalenter per liter)

Högsta totala halt av svaveldioxid (i milligram per liter)

200

3. Analytiska och organoleptiska egenskaper – isvin

KORTFATTAD BESKRIVNING

Vitt isvin är klart med ett kristalliniskt skimmer, gyllene till färgen och kännetecknas av en frisk doft av övermogna och saftiga frukter med vitt fruktkött, och av en krämig smak av apelsin, aprikos, torkade exotiska frukter och ananas.

Roséisvin är klart, med ett ljust kristalliniskt skimmer, rosa till färgen och kännetecknas av en frisk doft av bär, övermogna äpplen och en krämig smak.

Rött isvin är klart med ett kristalliniskt skimmer, blårött till färgen och kännetecknas av en doft av mogna skogsbär och en mycket krämig smak.

ALLMÄNNA ANALYTISKA EGENSKAPER

Högsta totala alkoholhalt (i volymprocent)

15,00

Lägsta verkliga alkoholhalt (i volymprocent)

11,00

Lägsta totala syrahalt

4,5 gram per liter uttryckt som vinsyra

Högsta halt av flyktiga syror (i milliekvivalenter per liter)

Högsta totala halt av svaveldioxid (i milligram per liter)

350

5. Vinframställningsmetoder

5.1. Specifika vinframställningsmetoder

Specifika vinframställningsmetoder

Framställning av vita viner från blå druvsorter

Teknisk diversifiering – framställning av vita viner från blå druvor, där resultatet kallas för ”blanc de noirs” – en teknik för vitvinsframställning av blå druvor där man utnyttjar potentialen hos blå druvsorter, vilket ger köttiga viner som kännetecknas av en delikat, något gräsig och elegant smak, med blommiga och fruktiga noter. Vinernas syra framhäver deras friskhet och mineraltonen gör dem mer komplexa.

De stilla vita vinerna framställs genom maceration; rosévinerna från gröna druvor.

Druvorna pinot gris och traminer roz, med ljuslila, lilagrå och gråaktigt blå skal (pinot gris) och ljusrosa och grårosa skal (traminer roz) ger glansiga viner, i nyanser från gulvitt och halmgult till rosa. Beroende på vinmakarens val kan både stilla vita viner och roséviner framställas.

Stilla orange vin från gröna druvor – med vackra färger, från gulorange till bärnsten, har en komplex struktur och en frisk och uttrycksfull aromatisk bouquet, med toner av valnöt, honung och vaxkaka, med mycket mer tanniner än stilla vita viner.

Tekniken för framställning av dessa viner skiljer sig från den vanliga tekniken för framställning av stilla vita viner genom macerationen av druvmust av gröna druvor på skal, där macerationstiden beror på hur pass intensiv färg vinmakaren önskar ha på vinet.

Specifika vinframställningsmetoder

Isvin

Mark- och klimatförhållandena i området (riklig solstrålning, temperaturskillnad mellan natt och dag, sen dimma, hög luftfuktighet) leder till en hög ackumulering av socker i druvorna, rent av till att de blir övermogna, och är optimala för framställning av isvin. Vinet framställs utan tillsatser, av friska druvor som inte har drabbats av sjukdom eller ädelröta och som lämnas kvar på vinrankan för att frysa flera dagar i följd. De skördas i slutet av november/december.

Om klimatförhållandena inte tillåter en naturlig frysning av druvorna på vinrankan utan att de drabbas av svamp kan de skördas för hand i packkorgar och förvaras vid minustemperaturer i fryshus.

Druvor av chardonnay, pinot gris, riesling italian, muscat ottonel, tămâioasă românească, traminer roz och blå pinot noir beviljas den skyddade ursprungsbeteckningen Murfatlar för sin höga ackumulering av socker och deras aromatiska profil, vilket gör att de kan användas för framställningen av isvin.

Genom dehydrering, frysning och upptining av druvorna (naturligt på vinrankan eller på konstgjord väg i fryshus) förlorar de vatten och sockerkoncentrationen ökar. Genom frysningen och upptiningen erhåller druvorna aromer av äpple, aprikos, mango, citrus, fikon, hallon och bär, och ackumulerar mer sötma, som de behåller om de pressas medan de är frysta.

5.2. Högsta avkastning

1. Sauvignon, riesling italian, riesling de rhin, fetească regală, fetească albă, när de skördas helt mogna

15 000 kg druvor per hektar

2. Tămâioasă românească, crâmpoșie, columna, traminer roz, när de skördas helt mogna

15 000 kg druvor per hektar

3. Muscat ottonel, pinot noir, syrah, burgund mare, när de skördas helt mogna

14 300 kg druvor per hektar

4. Chardonnay, pinot gris, när de skördas helt mogna

13 600 kg druvor per hektar

5. Cabernet sauvignon, när de skördas helt mogna

12 900 kg druvor per hektar

6. Mamaia, när de skördas helt mogna

12 000 kg druvor per hektar

7. Isvin

6 000 kg druvor per hektar

8. Sauvignon, riesling italian, riesling de rhin, fetească regală, fetească albă, när de skördas helt mogna

105 hektoliter per hektar

9. Tămâioasă românească, crâmpoșie, columna, traminer roz, när de skördas helt mogna

105 hektoliter per hektar

10. Merlot, fetească neagră, när de skördas helt mogna

105 hektoliter per hektar

11. Muscat ottonel, pinot noir, syrah, burgund mare, när de skördas helt mogna

100 hektoliter per hektar

12. Chardonnay, pinot gris, när de skördas helt mogna

95 hektoliter per hektar

13. Cabernet sauvignon, när de skördas helt mogna

90 hektoliter per hektar

14. Mamaia, när de skördas helt mogna

84 hektoliter per hektar

15. Isvin

18 hektoliter per hektar

6. Avgränsat geografiskt område

Det avgränsade området för vinodlingen, beredningen av och tappningen av viner med den kontrollerade ursprungsbeteckningen Murfatlar ska bestå av följande samhällen i distriktet Constanța:

Den kontrollerade ursprungsbeteckningen ”Murfatlar”:

—	Staden Murfatlar – byarna Murfatlar, Siminoc.

—	Kommunen Valu lui Traian – byn Valu lui Traian.

—	Kommunen Poarta Albă – byarna Poarta Albă, Nazarcea.

—	Staden Ovidiu – kommunen Ovidiu, byn Poiana.

—	Kommunen Ciocârlia – byn Ciocârlia.

—	Kommunen Cobadin – byn Viișoara.

Den underordnande ursprungsbeteckningen ”Medgidia”, som kan åtfölja den kontrollerade ursprungsbeteckningen eller inte:

—	Staden Medgidia – samhällena Medgidia, Remus Opreanu, Valea Dacilor.

—	Kommunen Castelu – byarna Castelu, Nisipari.

—	Kommunen Cuza Vodă – byn Cuza Vodă.

—	Kommunen Siliştea – byn Siliştea.

—	Kommunen Tortoman – byn Tortoman.

—	Kommunen Peștera – byarna Peștera, Ivrinezu Mic.

—	Kommunen Mircea Vodă – byarna Mircea Vodă, Satu Nou, Ţibrinu, Gherghina.

—	Kommunen Saligny – byarna Saligny, Ștefan Cel Mare.

Den underordnande ursprungsbeteckningen ”Cernavodă”, som kan åtfölja den kontrollerade ursprungsbeteckningen eller inte:

—	Staden Cernavodă – kommunen Cernavodă.

—	Kommunen Seimeni – byarna Seimeni, Seimenii Mici.

—	Kommunen Rasova – Rasova, Cochirleni.

7. Huvudsaklig(a) druvsort(er)

Burgund mare N – grosser burgunder, grossburgunder, blaufränkisch, kékfrankos, frankovka, lemberger

Cabernet sauvignon N – petit vidure, bourdeos tinto

Chardonnay B – gentil blanc, pinot blanc chardonnay

Columna B

Crâmpoșie B

Fetească albă B – păsărească albă, poama fetei, mädchentraube, leányka, leanka

Fetească neagră N – schwarze mädchentraube, poama fetei neagră, păsărească neagră, coada rândunicii

Fetească regală B – königliche mädchentraube, königsast, kiralyleanka, dănășană, galbenă de ardeal

Mamaia N

Merlot N – bigney rouge

Muscat ottonel B – muscat ottonel blanc

Pinot gris G – affumé, grauer burgunder, grauburgunder, grauer mönch, pinot cendré, pinot grigio, ruländer

Pinot noir n – blauer spätburgunder, burgund mic, burgunder roter, klävner morillon noir

Riesling de rhin B – weisser riesling, white riesling

Riesling italian B – olasz riesling, olaszriesling, welschriesling

Sauvignon B – sauvignon verde

Syrah N – shiraz, petit syrah

Traminer rose rs – rosetraminer, savagnin rose, gewürztraminer

Tămâioasă românească b – rumänische weihrauchtraube, tamianka

8. Beskrivning av samband

8.1. Detaljerade uppgifter om det geografiska området

Murfatlarområdet ligger på platån i södra Dobrogea, på båda sidor av Carasudalen och på breddgraden 44o15’ N. Geografiskt sett ligger det avgränsade geografiska området Murfatlar i sydöstra Rumänien, mellan Donau och Svarta havet, mitt på Dobrogea-platån.

Området gynnas av omfattande solstrålning och solvärme, samtidigt som den genomsnittliga nederbörden är den lägsta i landet. Jorden består främst av skalgruskalksten, som är rik på kalciumkarbonat, och är en viktig faktor som påverkar vinernas kvalitet.

Samtliga förhållanden som den naturliga miljön erbjuder, i synnerhet de mark- och solvärmerelaterade förhållandena, är extremt gynnsamma för vinodling och för framställning av högkvalitativa produkter. Bristen på luftfuktighet kan avhjälpas med hjälp av ett välorganiserat bevattningssystem.

Det geologiska substratet består av löss och lössjordssediment som täcker kalkstenarna från mesozoikum och tertiärperioden och de kalkhaltiga sandstenarna på den södra Dobrogea-platån, samt av diluviala/kolluviala material.

Området präglas av flacka platåer, med absoluta höjder på 100–130 m, som främst består av kalksten från kritperioden och sarmatisk kalksten, som vilar på en prekambrisk bas och är täckta med ett 400 meter tjockt lager av kvartär lössjord. Området korsas av dalar med mycket branta sluttningar (15–30°) av cuestatyp (den vänstra sluttningen i den asymmetriska Carasudalen) eller relativt symmetriska dalar av kanjontyp, som är mycket drabbade av erosion. Erosionen stoppas på vissa håll av terrassodlingar eller andra erosionshämmande åtgärder för att utveckla jordbruket (särskilt vinodlingen).

Klimatet är kontinentalt, med heta och torra somrar, milda vintrar, tidiga vårar och sena höstar, vilket är idealiskt för att erhålla mogna och övermogna druvor. Solvärmepotentialen tillhör den högsta i Rumänien och tar sig uttryck genom solstrålning motsvarande 130 kcal/cm2, 2 220–2 300 soltimmar och plusgrader på 4 200 °C/år.

Subklimatet påverkas i huvudsak av Donau–Svartahavskanalen, som korsar vinodlingarna i västlig-östlig riktning och reflekterar solljuset, och av den termiska tröghet som överförs till de närliggande områdena. Sluttningarna kring Donau–Svartahavskanalen och temperaturskillnaderna mellan jorden och vattendragen skapar luftflöden som överlappar vindarna från centrala Dobrogea. De genomsnittliga högsta dagstemperaturerna per år ligger nära 0 °C under vintern och omkring 28 °C under sommaren.

De dominerande jordmånerna är stäppchernozems (karbonathaltiga chernozems, typiska chernozems) på lössjordssubstrat, typiska och litiska rendzinas, regosoler och erodisoler på sluttningar som har förstörts naturligt eller genom påverkan av människor eller djur.

8.2. Produktuppgifter

Beroende på druvsorten, de specifika förhållandena under produktionsåret och den tidpunkt då druvorna skördas kan en mängd olika viner framställas med den skyddade ursprungsbeteckningen Murfatlar, som varierar mellan torra och söta och ger en bild av vinframställningens kvalitativa mångfald. Viner med den kontrollerade ursprungsbeteckningen ”Murfatlar” kan vara vita, röda eller roséfärgade.

De vita vinerna har ett klart, glansigt utseende och en gröngul till gyllene färg. De har en sammetslik smak och en doft som är typisk för de druvsorter som de framställs av.

De röda vinerna har ett klart, glansigt utseende och är rubinröda till intensivt lila till färgen. De har en fyllig smak och en doft som är typisk för de druvsorter som de framställs av. Beroende på den sockerhalt som har uppnåtts när druvorna skördas kan vinerna använda de traditionella termer som tillåts i lagstiftningen (skördade vid full mognad, sen skörd, skördade när druvorna har drabbats av ädelröta).

Särdragen hos vinerna med den skyddade ursprungsbeteckningen Murfatlar följer av egenskaperna hos den druvmust som de framställs av. Dessa egenskaper har koppling till druvsorterna, som gynnas av långa perioder med solsken, bland den högsta solvärmen i landet och låga nederbördsmängder. Dessa faktorer gör att druvorna mognar på ett bättre sätt, vilket ger en must som är rik på socker. Havets påverkan är märkbar i detta område. Havet är särskilt gynnsamt under hösten, då det hjälper till att reglera värmen. Donau har också en inverkan, i Cernavodă, i synnerhet på de närliggande odlingarna. Jorden, som är rik på kalciumkarbonat, är en viktig faktor som avgör kvaliteten på vinerna.

8.3. Orsakssamband

I området för den skyddade ursprungsbeteckningen Murfatlar väljs sorterna noggrant ut så att viner av hög kvalitet kan framställas. Med odlingsmetoderna strävar man efter att dra maximal nytta av solljuset, genom klasgallring och genom att styra kvaliteten på skörden på ett effektivt sätt via kontroll av socker-, syra- och aromnivåerna. De vinframställningsmetoder som används och vinmakarnas färdigheter möjliggör, tillsammans med jorden och klimatet, framställningen av kvalitetsviner. De resulterande vinerna är fylliga, fruktiga och lätta att känna igen – i synnerhet de vita vinerna med aromer av mogen frukt och frisk citrus, de ljusrosa rosévinerna och de röda vinerna med sina milda tanniner.

Kombinationen av klimatet (friskhet och mognad), jorden (karbonathaltiga chernozems och typiska chernozems ovanpå lössjordssubstrat, för en god balans av näringsämnen), odlingen (urval av sorter, planteringstäthet, hantering av bladverk, beslut om skörd), vinframställningsmetoderna och vinmakarnas färdigheter säkerställer friskhet och en fyllig, fruktig arom hos de vita vinerna och rosévinerna, liksom milda tanniner och en fyllig, sammetslen arom hos de röda vinerna.

Torra jordar som baseras på kalksten (som är synlig på flera håll), ett utpräglat kontinentalt klimat med mycket varma somrar, långa höstar, sparsam nederbörd som faller oregelbundet (det regnar på våren och senhösten) och framför allt solens bidrag av mängder med värme och ljus, gör detta område till ett paradis för odling av förfinade vinstockssorter. Under vissa år låter detta till och med druvorna bli övermogna och förstärkas av ädelröta (Botrytis cinerea).

8.4. Mänskliga faktorer

Det finns skriftliga dokument om traditionen att framställa vin i Murfatlar från den kända romerska poeten, Publius Ovidius Naso, som levde i exil i Tomis mellan år 9 och 17 e.Kr.

Vasile Pârvan uppgav att ”… ett antal sekulära och religiösa monument som hittas i detta område visar mystiska figurer utsmyckade med skott och druvor, vilket tyder på att man dyrkat Dionysus (Bacchus)”.

Under medeltiden fortsatte vinodlingarna att vara en stor och ovärderlig tillgång för de rumänska rikena, och vinodlarna och vinmästarna hade högst anseende bland jordbrukarna, vilket beskrivs i dokument från den tiden. Detta förklarar de adliga familjernas särskilda uppmärksammande av vinstockarna och vinframställningen, vilka bestraffade vinodlare som inte tog hand om sina odlingar.

Vinstockar har återplanterats i byn Viișoara för att belöna de lokalinvånare som talade väl om det nobla vinodlaryrket, ett yrke som aldrig glömts bort och som utvecklades före kommunisttiden. Viișoara har därför återigen blivit vad den brukade vara: byn bland vinrankorna. Byn fick namnet Viișoara 1926. Fram till dess kallades den Valea Caceamac, ett namn från den tid då Dobrogea styrdes av ottomanska riket. Det finns två möjliga översättningar av namnet på turkiska, beroende på dialekten.

Efter första världskriget beställde rumänska staten en upprustning av vägarna i hela landet, i synnerhet i Dobrogea, som hade förstörts och fortfarande var ärrat sedan kriget. I samband med denna upprustning återställdes även den romerska väg som ledde från staden Tomis (nu Constanța) till Tropaeum Traiani (i Adamclisi). Tack vare den nya vägen flyttade byborna i Caceamac ytterligare 2 kilometer österut, på vardera sidan av den romerska vägen. Under en tid var byn också känd som Satul dintre Vii (byn bland vinrankorna), vilket är bakgrunden till det nya namnet Viișoara, och eftersom vinodling är bybornas huvudsakliga sysselsättning.

I Murfatlarregionen planterades 1907 ett antal druvsorter, såsom chardonnay, pinot gris, pinot noir och muscat ottonel som ett experiment, på initiativ av två rumänska vinproducenter, Gheorghe Nicoleanu och Vasile Brezeanu. Resultaten var fantastiska.

Senare planterades också inhemska rumänska druvsorter (till exempel fetească regală och fetească neagră) på vinodlingarna, efter det att de experimentella forskningsinstituten hade valt ut och utvecklat livskraftiga hybrider med potential att uppnå hög kvalitet från ympkvistar från rumänska druvsorter. Här fann dessa druvsorter ett optimalt område för att utvecklas, med mindre nederbörd och soligare dagar, vilket säkerställer en bättre socker- och aromackumulering. Inrättandet av Murfatlars centrum för vinforskning och vinutveckling 1927 ledde till att druvsorterna blev många fler: sauvignon, muscat ottonel, traminer rose, riesling italian, cabernet sauvignon och merlot.

9. Väsentliga ytterligare villkor (förpackning, märkning, andra krav)

Villkor för saluföring

Rättslig ram:

Nationell lagstiftning

Typ av ytterligare villkor:

Kompletterande bestämmelser om märkning

Beskrivning av villkoret:

Ett av följande namn på enskilda vingårdar får läggas till den skyddade ursprungsbeteckningen Murfatlar, om producenterna så önskar:

a)	För den kontrollerade ursprungsbeteckningen ”Murfatlar”: BASARABI, VALUL ROMAN, BISERICA VECHE, POARTA ALBĂ, SIMINOC, CIOCÂRLIA, PIATRA ROŞIE, NAZARCEA.

b)	För den underordnade ursprungsbeteckningen ”Medgidia”: VALEA DACILOR, CETATE, MIRCEA VODĂ, SATU NOU, CUZA VODĂ, TORTOMAN, SILIŞTEA, ŢIBRINU.

c)	För den underordnade ursprungsbeteckningen ”Cernavodă”: DEALU VIFORUL, DEALU HINOG, COCHIRLENI, RASOVA, SEIMENI.

Länk till produktspecifikationen

https://www.onvpv.ro/sites/default/files/caiet_de_sarcini_doc_murfatlar_modif_cf_cererii_683_19.04.2021_no_track_changes_4.pdf

(1) EGT L 9, 11.1.2019, s. 2.

3.12.2021

Europeiska unionens officiella tidning

C 486/39

(2021/C 486/10)

Detta meddelande offentliggörs i enlighet med artikel 17.5 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2019/33 (1)

MEDDELANDE OM EN STANDARDÄNDRING AV DET SAMMANFATTANDE DOKUMENTET

”Côtes de Duras”

PDO-FR-A0165-AM01

Datum för meddelandet: 1 oktober 2021

BESKRIVNING AV OCH MOTIVERING TILL DEN ÄNDRING SOM GODKÄNTS

1. Den officiella geografiska kodexen

Kommunerna i det geografiska området och det omedelbara närområdet har uppdaterats enligt den officiella geografiska kodexen.

Områdets avgränsning ändras inte.

Punkterna 6 och 9 i det sammanfattande dokumentet ändras.

2. Roséviner

Druvsorterna sémillon B, sauvignon B, sauvignon gris G och muscadelle B läggs till i förteckningen över tillåtna sekundära druvsorter för framställningen av roséviner.

Andelen sekundära druvsorter begränsas till 20 % av druvbeståndet på egendomen.

Vid blandning ska den sammanlagda andelen av de sekundära druvsorterna inte överstiga 20 %, varav högst 10 % totalt för druvorna sauvignon B och sauvignon gris G och 10 % för muscadelle B.

Genom att blanda in gröna druvsorter i rosévinerna går det att bevara den friskhet och de organoleptiska egenskaper som kan påverkas negativt av vissa klimatförhållanden, i synnerhet höga temperaturer efter det att druvorna har ändrat färg.

Detta tillägg påverkar inte produktens kvalitet.

Denna ändring medför ingen ändring av det sammanfattande dokumentet.

3. Jordbrukslottens högsta genomsnittsbelastning

Jordbrukslotternas högsta genomsnittsbelastning har i fråga om de torra vita vinerna justerats ner till den nivå som gäller för de röda vinerna och rosévinerna i syfte att underlätta kontrollerna.

Denna ändring medför ingen ändring av det sammanfattande dokumentet.

4. Kol för oenologiskt bruk

Användningen av kol, som hittills varit förbjuden, ska införas på ett reglerat och begränsat sätt enligt följande: ”Vid framställning av roséviner är det tillåtet att använda kol för oenologiskt bruk i must; användningen är begränsad till 20 % av mängden roséviner som framställs av den aktuella vinmakaren, för den avsedda skörden.” Syftet är att inrikta deras bruk mot skiften av mindre organoleptisk eller analytisk kvalitet (särskilt aromatiska förändringar orsakade av oxidationsföreteelser) utan att förändra produktens typiska egenskaper.

Denna ändring innebär en ändring av punkt 5.1 i det sammanfattande dokumentet.

5. Hänvisning till kontrollorganet

Ordalydelsen i hänvisningen till kontrollorganet har setts över för att anpassa den till ordalydelsen i produktspecifikationerna för andra ursprungsbeteckningar. Denna ändring är endast redaktionell.

Den medför ingen ändring av det sammanfattande dokumentet.

SAMMANFATTANDE DOKUMENT

1. Namn som ska registreras

Côtes de Duras

2. Typ av geografisk beteckning

SUB – Skyddad ursprungsbeteckning

3. Kategorier av vinprodukter

Vin

4. Beskrivning av vinet eller vinerna

1. Röda viner och roséviner

KORT BESKRIVNING

De röda vinerna och rosévinerna är torra stilla viner. Vid tappning har de röda vinerna en halt av äppelsyra på högst 0,4 gram per liter. De röda vinerna och rosévinerna har en halt av jäsbart socker (glukos och fruktos) på högst 3 gram per liter.

Efter berikning har de röda vinerna och rosévinerna en total alkoholhalt på högst 13 volymprocent. Den totala halten flyktiga syror och den totala svaveldioxidhalten ska följa de regler som fastställs i unionslagstiftningen. De röda vinerna och rosévinerna har en naturlig alkoholhalt på minst 10,5 volymprocent. De röda vinerna kännetecknas i allmänhet av mjukheten och rundheten hos druvsorten merlot N och i andra hand druvsorten cot N, i kombination med de kraftfulla tanninerna hos druvsorterna cabernet franc N och cabernet sauvignon N. I syfte att begränsa den naturliga syrahalten måste den malolaktiska jäsningen ske före tappningen.

ALLMÄNNA ANALYTISKA EGENSKAPER

Allmänna analytiska egenskaper
Högsta totala alkoholhalt (i volymprocent)
Lägsta verkliga alkoholhalt (i volymprocent)
Lägsta totala syrahalt
Högsta halt av flyktiga syror (i milliekvivalenter per liter)
Högsta totala halt av svaveldioxid (i milligram per liter)

2. Vitt vin

KORT BESKRIVNING

De stilla vita vinerna kan vara torra, halvsöta eller söta.

De torra vita vinerna har en halt av jäsbart socker på högst 3 gram per liter. De övriga vita vinerna har en halt av jäsbart socker som överstiger 12 gram per liter och en verklig alkoholhalt på minst 10,5 volymprocent. Efter berikning har de torra vita vinerna en total alkoholhalt på högst 13 volymprocent och de övriga vita vinerna på högst 14 volymprocent.

De torra vita vinerna har en lägsta naturlig alkoholhalt på 10,5 volymprocent och de övriga vita vinerna på 11,5 volymprocent.

Den totala halten flyktiga syror och den totala svaveldioxidhalten ska följa de regler som fastställs i unionslagstiftningen.

När det gäller de torra vita vinerna ger de olika druvsorterna och reglerna för blandning upphov till två sorters viner: dels ett torrt och mycket fruktigt och friskt vitt vin med framträdande aromer av buxbom eller svartvinbärsknoppar och som i huvudsak framställs av sauvignon B, dels ett komplexare och fylligare torrt vitt vin som får en viss rundhet och fyllighet från druvsorter som muscadelle B och sémillon B. Termen ”torrt” måste anges på etiketten på dessa två viner.

De halvsöta vita vinerna framställs framför allt av sémillon B och i andra hand av muscadelle B. De är i allmänhet feta och koncentrerade, utan att det går till överdrift, med aromer av mogen frukt, och ibland av kanderad frukt. De övriga druvsorterna bidrar med friskhet och därmed en bättre lagringspotential.

ALLMÄNNA ANALYTISKA EGENSKAPER

Allmänna analytiska egenskaper
Högsta totala alkoholhalt (i volymprocent)
Lägsta verkliga alkoholhalt (i volymprocent)
Lägsta totala syrahalt
Högsta halt av flyktiga syror (i milliekvivalenter per liter)
Högsta totala halt av svaveldioxid (i milligram per liter)

5. Vinframställningsmetoder

5.1. Särskilda oenologiska metoder

1. Särskild oenologisk metod

Subtraktiva berikningsmetoder är endast tillåtna för de röda vinerna inom en koncentrationsgräns på högst 10 %. Den naturliga alkoholhalten i volymprocent hos allt vin som behandlas får öka med högst 1 %. Vid framställning av roséviner är det tillåtet att använda kol för oenologiskt bruk i must; användningen är begränsad till 20 % av mängden roséviner som framställs av den aktuella vinmakaren, för den avsedda skörden. Efter berikningen får den totala alkoholhalten i volymprocent inte överstiga 13 % för de röda vinerna, rosévinerna och de torra vita vinerna och inte 14 % för de övriga vita vinerna. Därutöver måste vinerna uppfylla alla oenologiska krav i EU:s regelverk och i den franska lagen om jordbruk och fiske (Code rural et de la pêche maritime).

2. Odlingsmetod

Planteringstätheten ska vara minst 4 000 stockar per hektar. Avståndet mellan raderna får inte överstiga 2,50 meter. Varje stock förfogar över en yta på maximalt 2,50 kvadratmeter. Man kan räkna fram ytan genom att multiplicera avstånden mellan raderna med avståndet mellan vinstockarna i samma rad. Planteringstätheten får minskas till 3 300 stockar per hektar i fråga om vinplanteringar som är avsedda för framställningen av torra vita viner. Dans ce cas, les vignes doivent présenter un écartement entre les rangs inférieur ou égal à 3 mètres et un écartement entre les pieds sur un même rang supérieur à 0,85 mètre.

Vinrankorna ska beskäras på något av följande sätt:

—	Enkel eller dubbel guyotbeskärning.

—	Cordon de royat-metoden eller solfjädersform.

—	Långskottsbeskärning (långa grenar).

Efter avlägsnandet av stamskott får varje stock ha högst 15 skott i fråga om druvsorterna sauvignon B och sauvignon gris G, och högst 13 skott i fråga om de övriga druvsorterna.

När det rör sig om vinodlingar vars planteringstäthet understiger 4 000 stockar per hektar får varje stock, efter avlägsnandet av stamskotten, ha högst 18 skott i fråga om druvsorterna sauvignon B och sauvignon gris G och 15 skott i fråga om de övriga druvsorterna.

Konstbevattning är inte tillåten.

5.2. Högsta avkastning

1. Röda viner och roséviner

66 hektoliter per hektar

2. Torra vita viner

72 hektoliter per hektar

3. Vita viner, andra än torra

66 hektoliter per hektar

6. Avgränsat geografiskt område

Druvorna skördas och vinifieras och vinet bereds inom följande kommuners territorium i departementet Lot-et-Garonne (på grundval av den officiella geografiska kodexen av den 26 februari 2020): Auriac-sur-Dropt, Baleyssagues, Duras, Esclottes, Loubès-Bernac, Moustier, Pardaillan, Saint-Astier, Saint-Jean-de-Duras, Saint-Sernin, Sainte-Colombe-de-Duras, Sauvetat-du-Dropt (La), Savignac-de-Duras, Soumensac och Villeneuve-de-Duras.

7. Huvudsakliga druvsorter

Cabernet franc N

Cabernet-Sauvignon N

Chenin B

Colombard B

Mauzac B

Merlot N

Muscadelle B

Ondenc B

Sémillon B

Ugni blanc B

8. Beskrivning av samband

8.1. Beskrivning av de naturliga faktorerna bakom sambandet

Det geografiska området avgränsas av Droptdalen i söder och utgör en förlängning av platån ”Entre-Deux-Mers”, 70 kilometer öster om Bordeaux och halvvägs mellan Garonne- och Dordognedalarna. I den norra delen av det geografiska området ligger vattendelaren mellan Dordogne- och Garonneflodernas avrinningsområden. Den sydvända platån är starkt präglad av det hydrografiska nät som bildats av bäckarna Dousset i väster, Dourdèze i dess mitt och Malromé och Escourrou i öster. Det geografiska området omfattar de 15 kommunerna i kantonen Duras.

Landskapet kännetecknas av på varandra följande kullar och dalar som är mer eller mindre branta. Den ojämna topografin är kopplad till den bräckliga molass som går i dagen samt karstbildningen av den underliggande kalkstenen. Halvvägs upp och även högst upp på kullarna går kalkstenen i dagen i form av små klippor som är klart synliga i landskapet.

De bräckligaste geologiska formationerna utgörs av det som kallas för ”Fronsadais-molass”, som finns längst ner på sluttningarna, samt det som kallas för ”Agenais-molass”, som finns högst upp på åsarna. Halvvägs upp på sluttningarna går det som kallas för ”Castillon-kalksten” i dagen, som är vit, kritaktig och mer eller mindre sprucken. Ovanför ”Agenais-molassen” kan vit ”Agenais-kalksten” gå i dagen på vissa platser. Denna vita, hårda och ihåliga kalksten kulminerar i formen av en platå i kommunerna Loubès-Bernac och Soumensac och för med sig avkalkad lera. ”Fronsadais-molassen” har gett upphov till bruna lerjordar, ibland lergrus, som endast används för vinodling i de delar av Droptdalen som inte drabbas av tjäle. ”Castillon-kalkstenen” bidrar till att mycket mager rendzina går i dagen, på vilka det är svårt att odla. Det är främst ett område med enbuskhedar. Där jordmånen blir något mer kompakt gynnas vinrankorna av en mager och perfekt dränerad jord. ”Agenais-molassen” har gett upphov till en jordmån som har genomgått karbonatvittring och som ofta är mycket urlakad. Det täckande lagret med eolisk silt bidrar till utvecklingen av den jordmån som kallas för boulbènes. Det avgränsade odlingsområdet, med en yta på 9 871 hektar, täcker knappt hälften av det geografiska området.

Kustklimatet gör att nederbörden fördelas över hela året, med mest nederbörd på vintern och i maj. På våren är temperaturerna milda och detta gör att vinrankorna kan börja växa tidigt. Senhösten är solig, något som ibland föregås av en regnperiod i samband med höstdagjämningen. Aquitaines traditionella druvsorter har utvecklats naturligt i detta område tack vare att de anpassat sig till miljön.

8.2. Beskrivning av de mänskliga faktorerna bakom sambandet

Under den engelska Guyenne-perioden 1000–1300 fick vinekonomin i Duras ett visst uppsving tack vare exporten till England av vinerna från ”Haut-Pays” – en beteckning som inbegrep alla vinodlingar ovanför Bordeaux som bedrev sin handel via Dordogne- och Garonnefloderna. Den protektionism som Bordeauxborna hade infört undergick vissa lättnader under den gamla samhällsordningen l’ancien régime. Därmed omfattades vinerna från ”Haut-Pays” av en skatt kopplad till viner med benämningen double marque (dubbla märken) medan vinerna från Duras-regionen endast omfattades av en skatt kopplad till viner med benämningen demi-marque (ett halvt märke). På 1600-talet fick hertigen av Duras till och med tillåtelse att varje år tappa upp 1 000 fat av vinet ”Duras” på barriquefat från Bordeaux.

I början av 1900-talet var framställningen av ”Côtes de Duras” huvudsakligen inriktad på halvsöta vita viner, som ”Bergerac”, som var populära i Parisregionen. På grund av konsumenternas svalnande intresse för denna typ av produkt efter andra världskriget blev det nödvändigt för samhället att vidareutveckla vinframställningen.

År 1924 bildades en sammanslutning, Syndicat de Défense des Vins du Canton de Duras, i syfte att få ursprungsbeteckningen ”Vin du canton de Duras” erkänd. Till följd av att en vinagent hade bestridit beteckningen avgjordes frågan i tvistemålsdomstolen i Agen den 28 juni 1927. I domen fastställdes att ”även om odlingsläget på sluttningarna i kantonen Duras inte ger upphov till den bouquet som kännetecknar kvalitetsviner gör odlingsläget det dock möjligt att framställa förstklassiga viner som är mycket uppskattade bland konsumenterna”. Domaren definierade ”Duras” som ”fruktiga, mustiga viner som präglas av sitt ursprung”. Den skyddade ursprungsbeteckningen ”Côtes de Duras” erkändes den 16 februari 1937 för både vita och röda viner. I början av 1960-talet hade övergången till blå druvsorter och sauvignon B kommit långt i Bordeaux och verksamheten i Duras gick i samma riktning, då de ekonomiska utsikterna utvecklades snabbt. Från och med 1970 kom de torra vita viner som framställs av druvsorten sauvignon B att bli regionens flaggskeppsprodukter. Tack vare bland annat kooperativa investeringar kom man att behärska jäsningstemperaturen och därmed kunde man framställa viner av druvsorten sauvignon B med karakteristiska aromer som lätt kan identifieras av konsumenterna.

Vid den här tiden grundades Duras vinkooperativ, samtidigt som en närbelägen vinkällare i Gironde redan stod för 20 % av produktionen av vinerna med den kontrollerade ursprungsbeteckningen. År 1985 beslutade den branschövergripande sammanslutningen att marknadsföra vinerna och 1998 slogs de två vinkällarna samman. Bordeaux-önologernas kunnande om skaljäsning gynnade samtidigt de angränsande aktörerna i Duras-regionen, och framställningen av roséviner utvecklades naturligt.

År 2009 uppgick genomsnittsproduktionen av röda viner till 65 000 hektoliter och 5 000 hektoliter i fråga om roséviner. Produktionen av torra vita viner uppgick till 40 000 hektoliter medan produktionen av halvsöta vita viner, som säljs direkt på flaska, var begränsad till mindre än 2 000 hektoliter. När det gäller de torra vita vinerna ger de olika druvsorterna och reglerna för blandning upphov till två sorters viner: dels ett torrt och mycket fruktigt och friskt vitt vin med framträdande aromer av buxbom eller svartvinbärsknoppar och som i huvudsak framställs endast av sauvignon B, dels ett komplexare och fylligare torrt vitt vin som får en viss rundhet och fyllighet från druvsorter som muscadelle B och sémillon B. Termen ”torrt” måste anges på etiketten på dessa två viner.

De halvsöta vita vinerna framställs framför allt av druvsorten sémillon B och i andra hand av druvsorten muscadelle B. De är i allmänhet feta och koncentrerade, utan att det går till överdrift, med aromer av mogen frukt, ibland av kanderad frukt. I blandningarna bidrar de övriga druvsorterna med friskhet och därmed en bättre lagringspotential.

De röda vinerna kännetecknas i allmänhet av mjukheten och rundheten hos druvsorten merlot N och i andra hand druvsorten cot N, i kombination med de kraftfulla tanninerna hos druvsorterna cabernet franc N och cabernet sauvignon N. I syfte att begränsa den naturliga syrahalten måste den malolaktiska jäsningen ske före tappningen.

8.3. Faktor

Rosévinerna, som i huvudsak framställs genom blandningar, är torra och har en tilltalande fruktighet och speciell friskhet. För att druvorna ska bevaras fram till vinframställningen eller för att undvika att sträva tanniner extraheras är viss utrustning förbjuden att användas. Droptfloden och dess biflodsdalar har gett upphov till åsar och välexponerade sluttningar. Det avgränsade odlingsområdet omfattar alltså topografiska aspekter och de bästa jordbrukslotterna konkurrerar ofta med en väletablerad trädodling. Anledningen till att halvsöta vita viner framställs är att druvsorten sémillon B odlas i ett kustklimat där fuktigheten under tidiga höstmorgnar och soliga eftermiddagar främjar övermognad hos druvorna och en eventuell uppkomst av ädelröta, något som orsakas av svampen botrytis cinerea.

De olika nivåerna av mer eller mindre urlakad molass och den varierande lerhalten i jordmånen boulbènes lämpar sig för odlingen av druvsorten sauvignon B, som här utvecklar den aromatiska potential som är avgörande för att kunna framställa uttrycksfulla torra vita viner.

Les argiles de décalcification, et les conditions favorables des arrière-saisons ensoleillées sont propices à la maturité des cépages noirs qui apportent ainsi aux vins rouges une bonne assise tannique.

Producenterna har lyckats ta vara på områdets potential genom att välja ut de jordbrukslotter som lämpar sig bäst för vinodling samt genom att utveckla tekniker för att kontrollera jäsningstemperaturen när det gäller vita viner och tekniker för att extrahera tanniner när det gäller röda viner.

I början av 1500-talet omfattade de viner som kallades ”Bordeaux” både ”Graves”, ”Médoc” och ”Blayais” osv., samt viner från vad som kallades för ”det nyerövrade landet” (pays de nouvelle conquête). Denna ”erövring” gällde omvändelsen av ”fördärvade själar” och utgick från flera inflytelserika socknar och jurisdiktioner, såsom Montravels, Sainte-Foys och hertigdömet Duras jurisdiktioner. Frans I uppmuntrade planteringen av vinstockar på sluttningarna i Duras-regionen och Valois-hovet njöt av vinerna som om de vore ”nektar”.

Duras-regionen har drabbats av flera på varandra följande kriser (krig, handelshinder, vinlusangrepp, uteslutning från ”Haut-Pays”), men vinodlingen har stått emot dessa och anpassat sig. Produktionen är nästan jämnt fördelad mellan kooperativet och oberoende vingårdar. Utvecklingen av landsbygdsturismen har gjort att direktförsäljning har blivit den vanligaste saluföringsmetoden, då den står för 60 % av de saluförda volymerna. Mot bakgrund av att 15 % av volymerna saluförs i norra Europa har vinerna med den kontrollerade ursprungsbeteckningen ”Duras” ett rykte som sträcker sig långt utanför regionen Aquitaine och Île-de-France.

9. Ytterligare tillämpliga krav (förpackning, märkning, kompletterande krav)

Rättslig ram:

Nationell lagstiftning

Typ av kompletterande krav:

Kompletterande bestämmelser om märkning

Beskrivning av kravet:

Termen ”torrt” måste anges på etiketten på vita viner som har en halt av jäsbart socker (glukos och fruktos) på högst 3 gram per liter.

Märkningen av viner med den kontrollerade ursprungsmärkningen ”Côtes de Duras” kan ange den större geografiska enheten ”Sud-Ouest”. Denna större geografiska enhet får även anges på alla slags prospekt och behållare. De teckensnitt som används för denna större geografiska enhet får varken på höjden eller på bredden vara större än de tecken som används i den kontrollerade ursprungsbeteckningens namn.

Rättslig ram:

Nationell lagstiftning

Typ av kompletterande krav:

Undantag med avseende på produktionen i det avgränsade geografiska området

Beskrivning av kravet:

Det omedelbara närområdet, som definieras genom undantag för vinifiering och vinframställning, omfattar följande kommuner (på grundval av den officiella geografiska kodexen av den 26 februari 2020):

—	Departementet Dordogne:

Kommuner som omfattas i sin helhet: Sadillac och Thénac.

Kommun som delvis omfattas: Saint-Julien-Innocence-Eulalie, endast den del som motsvarar området för den gamla kommunen Sainte-Eulalie-d’Eymet, som blev en delegerad kommun inom Saint-Julien-Innocence-Eulalie den 1 januari 2019.

—	Departementet Gironde: Dieulivol, Landerrouat, Lèves-et-Thoumeyragues (Les), Margueron, Monségur, Pellegrue, Riocaud och Saint-Avit-Saint-Nazaire.

—	Departementet Lot-et-Garonne: Lévignac-de-Guyenne, Mauvezin-sur-Gupie, Monteton och Roumagne.

Länk till produktspecifikationen

http://info.agriculture.gouv.fr/gedei/site/bo-agri/document_administratif-918e1e36-8c05-4755-8ea3-a2acdf360f18

(1) EGT L 9, 11.1.2019, s. 2.

		ISSN 1977-1061
Europeiska unionens officiella tidning		C 486

Svensk utgåva	Meddelanden och upplysningar	64 årgången 3 december 2021

Innehållsförteckning		Sida
	II Meddelanden
	MEDDELANDEN FRÅN EUROPEISKA UNIONENS INSTITUTIONER, BYRÅER OCH ORGAN
	Europeiska kommissionen
2021/C 486/01	Kommissionens Tillkännagivande om tillämpningen av direktivet om miljökonsekvensbedömning (Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/92/EU, i dess ändrade lydelse enligt direktiv 2014/52/EU) på ändringar och utvidgningar av projekt enligt punkt 24 i bilaga I och punkt 13 a i bilaga II, inbegripet huvudbegrepp och huvudprinciper anknutna till dessa	1
2021/C 486/02	Beslut om att inte göra invändningar mot en anmäld koncentration (Ärende M.10247 – CVC / COOPER) ( 1 )	20
2021/C 486/03	Beslut om att inte göra invändningar mot en anmäld koncentration (Ärende M.10449 – KIA / ALMAVIVA) ( 1 )	21

	IV Upplysningar
	UPPLYSNINGAR FRÅN EUROPEISKA UNIONENS INSTITUTIONER, BYRÅER OCH ORGAN
	Rådet
2021/C 486/04	Meddelande till de personer som är föremål för de restriktiva åtgärder som föreskrivs i rådets beslut 2012/642/Gusp, genomfört genom rådets genomförandebeslut (Gusp) 2021/2125, och i rådets förordning (EG) nr 765/2006, genomförd genom rådets genomförandeförordning (EU) 2021/2124, om restriktiva åtgärder mot Vitryssland	22
2021/C 486/05	Meddelande till registrerade som är föremål för de restriktiva åtgärder som föreskrivs i rådets beslut 2012/642/Gusp och rådets förordning (EG) nr 765/2006 om restriktiva åtgärder mot Vitryssland	23
	Europeiska kommissionen
2021/C 486/06	Eurons växelkurs — 2 december 2021	25
	UPPLYSNINGAR FRÅN MEDLEMSSTATERNA
2021/C 486/07	Uppdatering av de referensbelopp för passage av de yttre gränserna som avses i artikel 6.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 om en unionskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna)	26
2021/C 486/08	Meddelande från kommissionen i enlighet med artikel 16.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1008/2008 om gemensamma regler för tillhandahållande av lufttrafik i gemenskapen – Upphävande av allmän trafikplikt för regelbunden lufttrafik ( 1 )	28

	Valuta	Kurs
USD	US-dollar	1,1339
JPY	japansk yen	127,94
DKK	dansk krona	7,4362
GBP	pund sterling	0,85135
SEK	svensk krona	10,2658
CHF	schweizisk franc	1,0414
ISK	isländsk krona	146,80
NOK	norsk krona	10,2962
BGN	bulgarisk lev	1,9558
CZK	tjeckisk koruna	25,420
HUF	ungersk forint	362,44
PLN	polsk zloty	4,5953
RON	rumänsk leu	4,9488
TRY	turkisk lira	15,2937
AUD	australisk dollar	1,5975
CAD	kanadensisk dollar	1,4526
HKD	Hongkongdollar	8,8375
NZD	nyzeeländsk dollar	1,6662
SGD	singaporiansk dollar	1,5501
KRW	sydkoreansk won	1 333,57
ZAR	sydafrikansk rand	17,9652
CNY	kinesisk yuan renminbi	7,2297
HRK	kroatisk kuna	7,5245
IDR	indonesisk rupiah	16 342,16
MYR	malaysisk ringgit	4,7964
PHP	filippinsk peso	57,320
RUB	rysk rubel	83,5138
THB	thailändsk baht	38,413
BRL	brasiliansk real	6,3935
MXN	mexikansk peso	24,1963
INR	indisk rupie	85,0520

	V Yttranden
	ÖVRIGA AKTER
	Europeiska kommissionen
2021/C 486/09	Offentliggörande av ett meddelande om godkännande av en standardändring av produktspecifikationen för ett namn i vinsektorn enligt artikel 17.2 och 17.3 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2019/33	29
2021/C 486/10	Offentliggörande av ett meddelande om godkännande av en standardändring av produktspecifikationen för ett namn i vinsektorn enligt artikel 17.2 och 17.3 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2019/33	39