(1)

Den 21 november 2018 antog kommissionen den årliga tillväxtöversikten, som inledde 2019 års europeiska planeringstermin för samordning av den ekonomiska politiken. I den togs vederbörlig hänsyn till den europeiska pelaren för sociala rättigheter som proklamerades av Europaparlamentet, rådet och kommissionen den 17 november 2017. Prioriteringarna i den årliga tillväxtöversikten godkändes av Europeiska rådet den 21 mars 2019. Den 21 november 2018 antog kommissionen, på grundval av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1176/2011 (2), även rapporten om förvarningsmekanismen, enligt vilken Belgien inte var en av de medlemsstater som skulle bli föremål för en fördjupad granskning. Samma dag antog kommissionen också en rekommendation till rådets rekommendation om den ekonomiska politiken i euroområdet, som godkändes av Europeiska rådet den 21 mars 2019. Den 9 april 2019 antog rådet rekommendationen om den ekonomiska politiken i euroområdet (3) (nedan kallad rekommendationen för euroområdet 2019), i vilken man fastställer fem rekommendationer för euroområdet (nedan kallade rekommendationerna för euroområdet).

(2)

Med tanke på de nära inbördes kopplingarna mellan ekonomierna i Ekonomiska och monetära unionen bör Belgien, i egenskap av en medlemsstat som har euron som valuta, säkerställa att rekommendationen för euroområdet 2019, som återspeglas nedan i rekommendationerna 1–4, genomförs till fullo och utan onödiga dröjsmål. Åtgärder för att förbättra tjänster kommer att göra det lättare att följa den första rekommendationen för euroområdet vad gäller motståndskraftiga tjänstemarknader, åtgärder för att förbättra de offentliga finansernas hållbarhet, effektivitet och sammansättning samt använda oförutsedda vinster till att minska den offentliga skulden kommer att göra det lättare att följa den andra rekommendationen för euroområdet vad gäller stöd till investeringar, förbättrade offentliga finanser, återuppbyggnad av de finanspolitiska buffertarna och åtgärder för att stärka arbetsmarknadspolitikens effektivitet kommer att göra det lättare att följa den tredje rekommendationen för euroområdet vad gäller stöd till framgångsrika övergångar på arbetsmarknaden.

(3)

Landsrapporten 2019 för Belgien offentliggjordes den 27 februari 2019. Den innehöll en bedömning av hur väl Belgien hade lyckats med den landsspecifika rekommendation som rådet antog den 13 juli 2018 (4), med uppföljningen av tidigare års landsspecifika rekommendationer och med sina nationella Europa 2020-mål.

(4)

Den 26 april 2019 lade Belgien fram sitt nationella reformprogram för 2019 och sitt stabilitetsprogram för samma år. De båda programmen har bedömts samtidigt för att deras inbördes kopplingar ska kunna beaktas.

(5)

Vid programplaneringen för de europeiska struktur- och investeringsfonderna (nedan kallade ESI-fonder) för perioden 2014–2020 har relevanta landsspecifika rekommendationer beaktats. I enlighet med artikel 23 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1303/2013 (5) får kommissionen begära att en medlemsstat ska se över och föreslå ändringar av sin partnerskapsöverenskommelse och av relevanta program när så krävs för att stödja genomförandet av relevanta rekommendationer från rådet. Kommissionen har, i riktlinjerna för tillämpning av åtgärder som sammanlänkar effektiva ESI-fonder med sund ekonomisk styrning, beskrivit närmare hur den kommer att tillämpa denna bestämmelse.

(6)

Belgien omfattas för närvarande av stabilitets- och tillväxtpaktens förebyggande del och av skuldregeln. Enligt stabilitetsprogrammet för 2019 planerar regeringen en stegvis förbättring av det samlade saldot från ett underskott på 0,7 % av bruttonationalprodukten (BNP) för 2018 till 0,0 % av BNP för 2022. På grundval av det omräknade strukturella saldot (6) väntas det medelfristiga budgetmålet, som är fastställt till en balanserad budget i strukturella termer, inte nås under den period som stabilitetsprogrammet för 2019 omfattar. Efter ett toppvärde på nästan 107 % av BNP för 2014 och en minskning till 102 % av BNP för 2018 väntas den offentliga skuldkvoten sjunka till 94 % till 2022 enligt 2019 års stabilitetsprogram. Det makroekonomiska scenario som ligger till grund för dessa budgetprognoser är realistiskt. Samtidigt har man inte tillräckligt noggrant beskrivit de åtgärder som krävs för att stödja de planerade underskottsmålen från och med 2020, vilket enligt kommissionens vårprognos 2019 bidrar till den prognostiserade försämringen av det strukturella saldot 2020 vid oförändrad politik.

(7)

Den 5 juni 2019 utfärdade kommissionen en rapport i enlighet med artikel 126.3 i fördraget på grund av att Belgien inte hade följt skuldregeln 2018. I rapporten drar kommissionen efter en bedömning av alla relevanta faktorer slutsatsen att det av den nuvarande analysen inte med säkerhet kan sägas om skuldkriteriet såsom det definieras i fördraget och i rådets förordning (EG) nr 1467/1997 är uppfyllt.

(8)

I stabilitetsprogrammet för 2019 bekräftar Belgien den begäran landet gjorde i sitt utkast till budgetplan för 2019 om att få utnyttja flexibiliteten i den förebyggande delen i enlighet med ”den gemensamt överenskomna ståndpunkt om flexibilitet i stabilitets- och tillväxtpakten” som rådet godkände den 12 februari 2016. Belgien begärde att tillfälligt få avvika med 0,5 % av BNP från anpassningsbanan mot det medelfristiga budgetmålet eftersom landet ska genomföra omfattande strukturreformer med en positiv effekt på de offentliga finansernas långsiktiga hållbarhet. Strukturreformerna omfattar en pensionsreform, en ”skatteväxling”, en reform av bolagsskatten, en arbetsmarknadsreform och en reform av den offentliga förvaltningen. Kommissionens vårprognos 2019 bekräftar att Belgien kommer att respektera det lägsta riktmärket under 2019, vilket ger en säkerhetsmarginal i förhållande till underskottsgränsen på 3 % av BNP. Det har nu lagstiftats om alla åtgärder, med undantag för reformen av den offentliga förvaltningen. Med tanke på reformernas beskaffenhet, och i synnerhet skatteväxlingen och reformen av bolagsskatten, råder det fortfarande osäkerhet kring deras kortsiktiga effekter, särskilt med tanke på att de inte är budgetneutrala, vilket har förvärrat budgetläget. Åtgärderna har dock ökat ekonomins tillväxtpotential, sänkt arbetslösheten och minskat risken för makroekonomiska obalanser och har därmed en positiv effekt på skuldhållbarheten på medellång och lång sikt. Utifrån detta kan Belgien för närvarande sägas uppfylla kraven för begäran om en tillfällig avvikelse på 0,5 % av BNP för 2019, under förutsättning att landet genomför de överenskomna reformerna på ett tillfredsställande sätt, vilket kommer att följas upp inom den europeiska planeringsterminen.

(9)

Den 13 juli 2018 rekommenderade rådet Belgien att säkerställa att den nominella ökningen av de primära offentliga nettoutgifterna (7) inte överstiger 1,8 % 2019, vilket motsvarar en årlig strukturell anpassning på minst 0,6 % av BNP. Eftersom Belgien uppfyller kravet för sin begärda tillfälliga avvikelse på 0,5 % av BNP enligt klausulen om strukturreformer, kan den strukturella anpassning som krävs för 2019 sänkas till 0,1 % av BNP, vilket motsvarar en nominell ökning av de primära nettoutgifterna på högst 2,8 % under 2019. Enligt kommissionens vårprognos 2019 finns det risk för en betydande avvikelse från den rekommenderade anpassningsbanan mot det medelfristiga budgetmålet under 2018 och 2019 sammantaget.

(10)

Med tanke på att Belgiens offentliga skuldkvot ligger på över 60 % av BNP och att det förväntade produktionsgapet är på 0,1 % bör den nominella ökningen av de primära offentliga nettoutgifterna inte överstiga 1,6 % av BNP under 2020, vilket är i linje med den strukturella anpassning på 0,6 % som följer av stabilitets- och tillväxtpaktens gemensamt överenskomna kravmatris. Enligt kommissionens vårprognos 2019 och med oförändrad politik finns det risk för en betydande avvikelse från det kravet under 2020. Belgien förväntas vid första anblicken inte följa skuldregeln 2019 och 2020. Sammantaget anser rådet att de nödvändiga åtgärderna bör vidtas från 2019 om Belgien ska lyckas följa stabilitets- och tillväxtpaktens regler. Det är viktigt att oförutsedda vinster används till att minska den offentliga skuldkvoten ytterligare. Risken för de belgiska offentliga finansernas hållbarhet på medellång och lång sikt finns kvar på grund av kombinationen av hög skuldkvot och den prognostiserade ökningen av kostnaderna för en åldrande befolkning, särskilt de som gäller pensioner och långvarig vård och omsorg. Det lagstiftades om flera pensionsreformer 2015 med följden att den lagstadgade pensionsåldern ska höjas från 65 till 66 år från 2025 och till 67 år från 2030. Dessutom har kraven på ålder och antal tjänsteår för att få gå i förtida pension blivit strängare. De offentliga pensionsutgifterna torde dock ändå öka med 2,9 procentenheter av BNP mellan 2016 och 2070, främst under de kommande två årtiondena. För flera större grupper av offentliganställda är villkoren för förtida pensionering också mer gynnsamma än de normala villkoren. De offentliga utgifterna för långvarig vård och omsorg kommer enligt prognoserna att öka med 1,7 procentenheter av BNP mellan 2016 och 2070, en ökning som ligger över genomsnittet från en nivå som redan är bland de högsta i unionen. Organisationen av den långvariga vården och omsorgen är fragmenterad där ansvaret ligger på flera olika förvaltningsnivåer och det är en utmaning för vissa aspekter av kostnadseffektiviteten, varför nettoeffekterna av den senaste tidens ansvarsomfördelning ännu inte är uppenbara. Om styrningen kunde stärkas skulle det bidra till att nå de eftersträvade effektivitetsvinsterna. Det kan finnas utrymme att optimera mixen av vårdformer för att öka kostnadseffektiviteten inom systemet för långvarig vård och omsorg.

(11)

De offentliga utgifternas sammansättning och effektivitet kan förbättras för att skapa utrymme för högre offentliga investeringar. Trots den senaste tidens nedgång är de totala utgifternas andel av BNP i Belgien fortfarande bland de högsta i euroområdet. Den höga nivån på de offentliga utgifterna tyder på att det finns utrymme för en mer utgiftsbaserad finanspolitisk anpassning. Med tanke på de höga offentliga utgifterna skapar utfallet av vissa politiska strategier och kvaliteten på viss offentlig service frågetecken kring kostnadseffektiviteten. Utgiftsöversyner och utvärderingar av politiska strategier kan hjälpa Belgien att prioritera bland de offentliga utgifterna och effektivisera dem. Dessutom kan utgiftsöversyner användas för att utvärdera om indirekt offentligt stöd till företagens forskning och utveckling är effektivt. Stödet till forskning och utveckling som andel av BNP är bland de högsta i unionen och fortsatte att öka förra året. Federala och regionala myndigheter har nyligen sagt sig vara intresserade av att integrera utgiftsöversyner i sina budgetsystem.

(12)

Budgetsamordningen mellan enheter är för närvarande inte tillräckligt flexibel för att möjliggöra offentliga investeringar i storskaliga projekt. Verklig budgetsamordning är viktig i ett federalt land som Belgien där en stor del av befogenheterna över utgifterna har förts över till regionala och lokala myndigheter. Budgetsamordningen kompliceras av att det ännu inte finns någon formell överenskommelse om årliga mål för alla förvaltningsnivåer, trots att ett samarbetsavtal undertecknades 2013. I motsats till praxis för tidigare stabilitetsprogram, då samrådskommittén noterade den finanspolitiska strategin, godkände alla förvaltningsnivåer den övergripande finanspolitiska strategi som lades fram i stabilitetsprogrammet för 2018 och gav sitt stöd till att finanspolitiska mål ska uppnås på alla förvaltningsnivåer till 2020. Det här godkännandet ökade visserligen den övergripande strategins trovärdighet, men det fanns ingen formell överenskommelse om de årliga finanspolitiska målen på varje förvaltningsnivå. Avsaknaden av en överenskommelse om mål för varje förvaltningsnivå kan undergräva den övergripande strategins genomförbarhet för att nå det medelfristiga målet. Dessutom blir det svårt för det höga finansrådets sektion för den offentliga sektorns finansieringsbehov att effektivt övervaka om målen följs. Stabilitetsprogrammet för 2019 innehåller bara preliminära övergripande och mellanliggande finanspolitiska mål eftersom det hölls val på federal nivå och till regionerna och gemenskaperna den 26 maj 2019.

(13)

Den senaste tidens ekonomiska tillväxt har lett till nya jobb och sysselsättningen är den högsta på tio år. Det är dock få av de som står utanför arbetsmarknaden eller är arbetslösa som finner sysselsättning och Belgien är inte på väg att nå sitt sysselsättningsmål på 73,2 % enligt Europa 2020-strategin. De stora regionala skillnaderna på arbetsmarknaden består. Trots en stadig minskning under de senaste fem åren ligger ungdomsarbetslösheten mycket över unionsgenomsnittet i Bryssel. Arbetskraftsdeltagandet är lågt bland lågutbildade, personer med invandrarbakgrund, äldre arbetstagare och personer med funktionsnedsättning. Det tyder på att det finns både strukturella och gruppspecifika faktorer som hindrar deras integrering på arbetsmarknaden, medan befintliga aktiveringsåtgärder inte är lika effektiva för alla grupper i befolkningen. Sysselsättningen bland äldre arbetstagare (55–64 år) ligger fortfarande under unionsgenomsnittet och skillnaden jämfört med unionsgenomsnittet är alltjämt stort bland dem som är äldre än 60 år. Bland personer med invandrarbakgrund, särskilt kvinnor, råder fortsatt hög arbetslöshet, lågt arbetskraftsdeltagande, högre fattigdom bland förvärvsarbetande och överkvalificering. Vissa åtgärder har vidtagits för att stödja integrationen av nyanlända och motverka diskriminering, men det har ännu inte tagits något helhetsgrepp för att åtgärda de problem som personer med invandrarbakgrund tampas med. För att ta itu med det låga deltagandet på arbetsmarknaden har åtgärder vidtagits som ett led i ”Jobs Deal”-reformen, men deras genomslag har ännu inte utvärderats.

(14)

Det finns fortfarande viktiga ekonomiska incitament för att inte arbeta. Trots att skatteväxlingen har minskat skattekilen är den i genomsnitt hög för alla löntagare, med undantag för dem med mycket låga löner (50 % av genomsnittslönen). Belgien är den enda medlemsstat som inte har tidsbegränsade arbetslöshetsförmåner, även om de sjunker med tiden. Det finns också negativa ekonomiska incitament för de som har sjuk- eller handikappersättning och för den andra inkomsttagaren mot att arbeta heltid. I synnerhet ensamstående föräldrar (och i lägre grad par med barn) har begränsade ekonomiska incitament att börja arbeta (heltid) på grund av en kombination av kostnader och förlorade förmåner. Det kan också uppstå samordningsproblem på grund av en uppdelning av ansvaret för social trygghet mellan de federala, regionala och lokala nivåerna. Det sociala trygghetssystemet täcker inte formellt egenföretagare när det gäller arbetslöshetsförmåner, olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar.

(15)

Sjunkande skolresultat inom den obligatoriska utbildningen och stora skillnader inom utbildningssystemet är ett fortsatt orosmoment. Andelen unga som saknar grundläggande färdigheter kan förbättras framför allt i den franska gemenskapen där procentandelen ligger över OECD-genomsnittet. Skillnaderna i utbildningsresultat på grund av socioekonomisk bakgrund eller invandrarbakgrund är höga. Lärarna behöver mer stöd för att hantera mångfalden och deras fortbildning behöver anpassas. Det måste till fler reformer för att förbättra utbildningsresultaten och komma till rätta med skillnaderna för att främja en kunskapsintensiv och hållbar tillväxt för alla och social delaktighet. ”Pakten för excellens”, den franska gemenskapens skolreform för att förbättra grundläggande färdigheter, effektivitet, styrning och jämlikhet, håller på att genomföras. Dekret om organisationen av lärarnas arbete, en gemensam grundläggande läroplan, skolledarnas status och en förstärkning av nyanlända elevers franskkunskaper har antagits och kommer att gälla från september 2020. Den flamländska gemenskapen ska införa reformer inom högstadiet och gymnasiet från läsåret 2019/2020, men den tidiga nivågrupperingen av eleverna är ett fortsatt problem. Vilken effekt reformerna och åtgärderna får beror på hur de faktiskt genomförs och följs upp. Det federala parlamentet har också sänkt åldern för skolplikten från sex till fem år. Med tanke på de redan höga utbildningsutgifterna måste reformerna genomföras med ett starkt fokus på att effektivisera systemet, göra det mer ändamålsenligt och öka förmågan att ge framtidsinriktad kompetens som är relevant för arbetsmarknaden.

(16)

Kompetensglapp och låg rörlighet på arbetsmarknaden hämmar sysselsättnings- och produktivitetstillväxten. Trots flera regionala och federala åtgärder för att åtgärda kompetensbristen och öka aktiveringen, bland annat inom ”Jobs Deal”-reformen, observeras arbetskraftsbrist inom flera sektorer, i synnerhet informations- och kommunikationsteknik, bygg och anläggning och hälso- och sjukvården. Tillväxten inom bygg och anläggning hålls tillbaka av kompetens- och arbetskraftsbristen. Det finns stora behov av att omskola och vidareutbilda arbetskraften i vissa näringar. Vuxnas deltagande i utbildning och fortbildning är låg och få byter yrke. Dåliga språkkunskaper är också en viktig fråga, framför allt i Bryssel, där cirka 50 % av alla lediga jobb förutsätter kunskaper i både franska och nederländska enligt det nationella reformprogrammet för 2019. Andelen med högre utbildning är stor, men för få har examen inom naturvetenskap, teknik, ingenjörsvetenskap och matematik. År 2016 hamnade Belgien på plats 26 i unionen när det gäller antalet personer med högre examen inom naturvetenskap, teknik, ingenjörsvetenskap och matematik med få som börjat studera inom dessa ämnen, särskilt bland kvinnor. Det övergripande genomförandet av handlingsplanen för att öka antalet studenter på det här området i Flandern 2012–2020 har gett resultat, men antalet utexaminerande från tekniska gymnasieutbildningar och yrkesutbildningar har stagnerat sedan 2010. Den franska gemenskapen har ingen strategi för de här ämnena och behöver genomföra den nyligen antagna strategin för digital utbildning i sina skolor. Bristen på personer med kunskaper i entreprenörskap och inom naturvetenskap, teknik, ingenjörsvetenskap och matematik är en hämsko för utvecklingen av nystartade företag. Den övergripande nivån på digitala färdigheter är god, men ökar inte. I det nationella reformprogrammet för 2019 lyfter man fram överenskommelsen mellan Flandern och Vallonien och den planerade överenskommelsen mellan Flandern och huvudstadsregionen Bryssel om att förbättra arbetskraftens rörlighet mellan regionerna.

(17)

Forskning och utveckling är koncentrerad till några få branscher och spridningen av innovationer till den övriga ekonomin är otillräcklig, vilket i slutändan tynger produktivitetstillväxten. Den offentligt finansierade forskningen verkar ligga på en nivå under unionsgenomsnittet. I fråga om FoU och innovation finns det också skillnader inom och mellan regionerna. Den nationella pakten för strategiska investeringar slår fast att en ökande digitalisering kan vara ett bra sätt att främja Belgiens produktivitet och innovationskapacitet. Men detta kräver investeringar i digital infrastruktur, bland annat effektiva åtgärder för att bygga ut 5G och satsningar på humankapital och entreprenörsanda. Dessutom måste den digitala tekniken införas snabbare, särskilt i de företag som har hamnat på efterkälken.

(18)

Väginfrastrukturens kvalitet blir allt sämre efter år av låga offentliga investeringar. Samtidigt verkar underhållet av det stora och täta vägnätet inte vara kostnadseffektivt för regionerna och de lokala myndigheterna. Trängseln på de belgiska vägarna är bland de värsta i unionen. Järnvägsinfrastrukturen är tät och av god kvalitet, men att färdigställa och upprusta den är en ständig utmaning och det råder stor trängsel, särskilt runt Bryssel och på tillfarterna till hamnarna i Antwerpen och Zeebrugge. Det finns planer på stora investeringar i spårinfrastruktur och signalsystem för förortstrafik men de genomförs inte, främst på grund av regler om budgetfördelning mellan regionerna. Dessutom finns snedvridande incitament och hinder för konkurrens och investeringar i den inhemska passagerartrafiken på järnväg och med buss mellan städerna som kringskär utbudet av och efterfrågan på alternativ kollektivtrafik med låga koldioxidutsläpp. Den ökande trängseln i trafiken kan delvis förklaras av ständigt fler personbilar, som drivs på av avgiftsfria vägar, avdrag för tjänstebilar och låga miljöskatter. Höga transaktionsskatter för fast egendom och systemet med tjänstebilar påverkar rörligheten negativt. Kvaliteten på järnvägstrafiken har sjunkit och utbudet av kollektivtrafik i städerna och mellan stad och landsbygd kan förbättras, särskilt i Vallonien, där tillträdet till arbetsmarknaden är ett stort hinder för arbetssökande. Enligt det nationella reformprogrammet för 2019 är stora investeringar och reformer på gång i alla regioner, medan man på den federala nivån, och i samarbete med regionerna, gör framsteg med att bygga färdigt ett nät av förortståg runt Bryssel. Belgien har antagit en lag om att avreglera den inhemska tågtrafiken, men andelen passagerartrafik som lyder under allmän trafikplikt med direkt tilldelade kontrakt är fortfarande mycket hög i landet. Privata bussföretag får inte köra linjetrafik mellan städer. De lokala myndigheterna har olika regler för taxiverksamhet. Även om regionerna har tagit fram sina egna mobilitetsplaner, förhindrar den komplicerade samordningen en enhetlig vision för mobiliteten inom Belgien, och möjligtvis också med angränsade städer och regioner. Tillsynsmyndigheten för järnvägen skulle kunna utöka omfattningen av sin regleringsverksamhet.

(19)

Det finns stora investeringsbehov för att stödja energiomställningen. Om det gamla fastighetsbeståndet från tiden före införandet av energinormer kunde renoveras skulle det bidra till att nå utsläppsmålen för 2020 och 2030. Användningen av alternativa bränslen är tämligen låg. Det finns behov av stora investeringar i elproduktion och sammanlänkningskapacitet, smarta nät, lagring och energieffektivitet.

(20)

Trots regeringens satsningar är regelbördorna och de administrativa bördorna på företagen stora och hämmar företagandet. Lättnader i beskattningen av startup-bolag och småbolag har införts, men beskattningen av finansiella investeringar är fortfarande komplicerad. Belgien har reformerat sin bolagsrätt genom att minska antalet bolagsformer, underlätta juridisk elektronisk kommunikation, sänka minimikapitalkraven och, enligt det nationella reformprogrammet för 2019, reformera insolvenslagstiftningen för att framför allt inkludera de reglerade yrkena. Trots dessa satsningar är väntetiden för att få bygglov lång, inskrivningen av fastigheter är dyr och de rättsliga förfarandena är långdragna. Förvaltningsdomstolarna står inför utmaningar på grund av resursbrist och långdragna förfaranden, vilket orsakar förseningar, särskilt för bygglov, men också för upphandlingsförfaranden. Dessutom är samordningen av klimat-, energi-, digitaliserings- och transportpolitiken komplicerad och kan förbättras. Samarbetet mellan tullmyndigheterna och marknadskontrollmyndigheterna har brister, vilket ökar risken för att varor som inte uppfyller kraven förs in i unionen via Belgien. Konsekvensbedömningar skulle kunna integreras bättre i den politiska beslutsprocessen. Det är låg kvalitet på de digitala offentliga tjänsterna för företagen. Bristen på digitalisering inom rättsväsendet är en fortsatt utmaning, särskilt för datainsamling. Att fullborda digitaliseringen inom rättsväsendet är en viktig förutsättning för att ytterligare förbättra rättsväsendets kvalitet, till exempel en uppdatering av företagsprocesser och bättre förvaltning av personalresurser och ekonomiska resurser vid domstolarna.

(21)

Hinder för konkurrensen och investeringar i flera företagstjänster hämmar tillväxt och produktivitet. Andelen nya tjänsteleverantörer är betydligt lägre än unionsgenomsnittet, medan vinstnivåerna är högre än unionsgenomsnittet. Kommissionens indikator för regleringar visar att det belgiska regelverket för revisorer, skatterådgivare, arkitekter och mäklare är avsevärt mer restriktivt än unionsgenomsnittet. En ny lag har ökat kraven på patentombud. Den federala planeringsbyrån gör bedömningen att en omfattande minskning av regelbördan för juridiska tjänster och redovisnings- och arkitekttjänster skulle öka arbetsproduktiviteten. De reglerade notarieavgifterna vid fastighetstransaktioner är höga och ska läggas till de höga inskrivningsavgifterna. Regionerna har reformerat hantverks- och handelsyrkena på olika sätt. Detaljhandeln omfattas fortfarande av restriktioner för driften som negativt påverkar produktiviteten och avskräcker investeringar. Konkurrensen inom stormarknadssektorn är inte optimal, vilket främst beror på en hög koncentration och få in- och utträden i sektorn. Enligt indikatorn för reglering av detaljhandeln hamnar Belgien på sjätte plats bland de mest restriktiva medlemsstaterna när det gäller verksamhetsförutsättningarna för detaljhandlare. I det nationella reformprogrammet för 2019 lyfter man fram de nyligen genomförda reformerna i huvudstadsregionen Bryssel för att underlätta etableringar inom detaljhandeln. Telekommarknaden kännetecknas av en stark koncentration (vilket förvärras av den senaste tidens uppköp) och svag konkurrens. Det åskådliggörs också av de relativt höga priserna för fasta tjänster jämfört med liknande länder. I de fasta näten karaktäriseras marknaden för privatpersoner av geografiskt bestämda duopol med etablerade operatörer och kabelnätoperatörer. Det kan skapa hinder för vissa operatörer att erbjuda paket med fasta och mobila tjänster. I det nationella reformprogrammet för 2019 framhålls att man har antagit reformen av den ekonomiska lagstiftningen för förbättra efterlevnaden av konkurrenslagstiftningen och den belgiska konkurrensmyndighetens funktion genom att effektivisera förfaranden och minska risken för ytterligare tvister hos Cour des Marchés/Marktenhof (marknadsdomstolen). Den belgiska konkurrensmyndigheten har begränsade resurser jämfört med konkurrensmyndigheterna i de andra medlemsstaterna.

(22)

Programplaneringen för unionsmedel för perioden 2021–2027 kan bidra till att åtgärda en del av de brister som identifierats i rekommendationerna, särskilt inom de områden som anges i bilaga D till 2019 års landsrapport. Belgien skulle på detta sätt bättre kunna utnyttja dessa medel på de identifierade områdena, med beaktande av regionala skillnader.

(23)

Kommissionen har inom ramen för 2019 års europeiska planeringstermin gjort en omfattande analys av Belgiens ekonomiska politik och redogjort för den i 2019 års landsrapport. Kommissionen har även bedömt stabilitetsprogrammet för 2019, det nationella reformprogrammet för 2019 samt uppföljningen av de rekommendationer Belgien har fått tidigare år. Kommissionen har beaktat inte bara programmens relevans för hållbarheten i finanspolitiken och den socioekonomiska politiken i Belgien utan också att unionens regler och riktlinjer har iakttagits, mot bakgrund av behovet att stärka den övergripande ekonomiska styrningen i unionen genom att framtida nationella beslut fattas med beaktande av synpunkter på unionsnivå.

(24)

Mot bakgrund av denna bedömning har rådet granskat stabilitetsprogrammet för 2019 och dess yttrande (8) återspeglas nedan, särskilt i rekommendation 1.

(1)

Den 21 november 2018 antog kommissionen den årliga tillväxtöversikten, som inledde 2019 års europeiska planeringstermin för samordning av den ekonomiska politiken. I den togs vederbörlig hänsyn till den europeiska pelaren för sociala rättigheter som proklamerades av Europaparlamentet, rådet och kommissionen den 17 november 2017. Prioriteringarna i den årliga tillväxtöversikten godkändes av Europeiska rådet den 21 mars 2019. Den 21 november 2018 antog kommissionen, på grundval av förordning (EU) nr 1176/2011, rapporten om förvarningsmekanismen, enligt vilken Bulgarien var en av de medlemsstater som skulle bli föremål för en fördjupad granskning.

(2)

Landsrapporten 2019 för Bulgarien offentliggjordes den 27 februari 2019. Den innehöll en bedömning av hur väl Bulgarien hade lyckats med de landsspecifika rekommendationer som rådet antog den 13 juli 2018 (3), med uppföljningen av tidigare års landsspecifika rekommendationer och med sina nationella Europa 2020-mål. Den innehöll också en fördjupad granskning enligt artikel 5 i förordning (EU) nr 1176/2011, vars resultat också offentliggjordes den 27 februari 2019. Av analysen drog kommissionen slutsatsen att Bulgarien har makroekonomiska obalanser. Särskilt förekommer sårbarheter i finanssektorn i kombination med hög skuldsättning och nödlidande lån i företagssektorn. Framsteg har visserligen gjorts med att angripa obalanserna, men det är viktigt att de nyligen lanserade reformerna av tillsyn och styrning i finanssektorn, såväl av banker som av andra finansinstitut, genomförs fullständigt och övervakas.

(3)

Den 24 april 2019 lade Bulgarien fram sitt nationella reformprogram för 2019 och sitt konvergensprogram för samma år. De båda programmen har bedömts samtidigt för att deras inbördes kopplingar ska kunna beaktas.

(4)

Vid programplaneringen för de europeiska struktur- och investeringsfonderna (nedan kallade ESI-fonder) för perioden 2014–2020 har relevanta landsspecifika rekommendationer beaktats. I enlighet med artikel 23 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1303/2013 (4) får kommissionen begära att en medlemsstat ska se över och föreslå ändringar av sin partnerskapsöverenskommelse och av relevanta program när så krävs för att stödja genomförandet av relevanta rekommendationer från rådet. Kommissionen har, i riktlinjerna för tillämpning av åtgärder som sammanlänkar effektiva ESI-fonder med sund ekonomisk styrning, beskrivit närmare hur den kommer att tillämpa denna bestämmelse.

(5)

Bulgarien omfattas för närvarande av stabilitets- och tillväxtpaktens förebyggande del. Enligt konvergensprogrammet för 2019 planerar regeringen att gå från ett samlat överskott på 2 % av bruttonationalprodukten (BNP) under 2018 till ett underskott på 0,3 % av BNP under 2019 och ett överskott på 0,4 % av BNP under 2020, 0,2 % under 2021 och 0,1 % under 2022. På grundval av det omräknade strukturella saldot (5) kommer det medelfristiga budgetmålet – ett strukturellt underskott på 1 % av BNP – att överträffas under hela programperioden. Enligt konvergensprogrammet för 2019 kommer den offentliga skuldkvoten att sjunka gradvis från 22,6 % av BNP under 2018 till 16,7 % under 2022. Det makroekonomiska scenario som ligger till grund för dessa budgetprognoser är realistiskt. Enligt kommissionens vårprognos 2019 beräknas det strukturella saldot ligga på ett överskott på 0,7 % av BNP under 2019 och 0,6 % av BNP under 2020, vilket är över det medelfristiga budgetmålet. Sammantaget anser rådet att Bulgarien kan förväntas följa stabilitets- och tillväxtpaktens regler 2019 och 2020.

(6)

Skatteintäkterna och skattedisciplinen håller på att förbättras och ett antal initiativ har tagits. Skatteuppbörden verkar dock inte förbättras överallt i samma takt. Detta gäller särskilt för arbetsrelaterade skatter och sociala avgifter och för vissa kategorier av punktskatter. Det finns också belägg för att svartarbete och olaglig bränslehandel fortfarande är utmaningar. Fortsatta insatser för att förbättra skatteuppbörden och ytterligare riktade åtgärder för att ta itu med utmaningarna på specifika områden i skattesystemet är utomordentligt viktiga för att den svarta ekonomin, som fortfarande är stor, ska minska.

(7)

Statsförvaltningen har vidtagit åtgärder för att de offentliga utgifterna ska bli mer verkningsfulla. Världsbanken gjorde en översyn av utgifterna, som omfattade ett antal offentliga institutioner (ministerier och kommuner) och två pilotstudier, en om polisarbete och brandbekämpning och en om avfallshantering, och utarbetade också en handbok för statsförvaltningens framtida översyner. I 2018 års finanspolitiska strategi på medellång sikt infördes ett antal prestationsindikatorer för bedömning av utgifternas verkan på de olika politikområdena över tiden och som underlag för beredning och uppföljning av budgeten. Det fortsatta arbetet med dessa initiativ förväntas leda till att de offentliga utgifternas kvalitet, effektivitet och genomsynlighet blir bättre, och följaktligen till att de kollektiva nyttigheterna ökar i mängd och kvalitet.

(8)

Statsägda företag lider av svag bolagsstyrning, vilket också till stor del återspeglas i deras ekonomiska resultat. En reform av regelverket för styrning av statsägda företag pågår i samarbete med Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) och med stöd av kommissionens stödtjänst för strukturreformer. Syftet med reformen är att åtgärda de nuvarande bristerna genom att anpassa den nationella lagstiftningen till OECD:s riktlinjer för styrning av statsägda företag. Genom att anta och genomföra regelverket kommer man att säkerställa kontinuiteten och göra det möjligt att lyckas med reformen.

(9)

I ett gynnsamt ekonomiskt klimat förbättrades bankernas kapital- och likviditetskvoter överlag. Parallellt sjönk mängden nödlidande lån hos icke-finansiella bolag, även om de fortfarande är många. Sekundärmarknaden för nödlidande lån har blivit mer dynamisk. Den 30 maj 2019 antog Bulgariens centralbank ett beslut om att genomföra EBA:s riktlinjer om hantering av nödlidande och omstrukturerade exponeringar. Uppföljningsåtgärderna efter översynen av finanssektorn har stärkt banksektorn, men viss sårbarhet kvarstår. Nya regleringsinitiativ under 2018 inbegrep regler för att hantera stora exponeringar och upptäcka kunder med inbördes anknytning, en ökning av det kontracykliska kapitalbuffertvärdet och nya makrotillsynsverktyg för åtgärder inriktade på låntagarna. För att stödja sunda affärsmetoder är det viktigt att följa upp lagstiftningsinitiativen om exponeringar mot närstående parter, att fortsätta tillsynsinsatserna för att begränsa lån till närstående parter och att sanktionera överträdelse av regler om ställda säkerheter. En annan pågående åtgärd som kommer att innebära ökad resiliens för finanssektorn är förstärkningen av regelverket för resolution av banker.

(10)

Genom att slutföra insolvensreformen kan man bidra till att sänka den höga skuldsättningen i den privata sektorn och den fortsatt höga andelen nödlidande lån. Regelverket om insolvens har vissa brister som inskränker dess effektivitet och verkan och leder till långdragna och dyra insolvensförfaranden. Att det saknas lämpliga tillsynsverktyg hindrar samtidigt en ordentlig analys av nuvarande och nya förfaranden före insolvens och vid insolvens och gör det omöjligt att upptäcka konkreta flaskhalsar eller svaga punkter. I oktober 2018 bad Bulgarien kommissionens stödtjänst för strukturreformer om hjälp med att driva på reformen av regelverket om insolvens. Reformen går ut på att hitta brister i regelverket om insolvens och utarbeta en plan för att åtgärda dem. Det är viktigt att reformarbetet inte avstannar och att den kommande planen genomförs.

(11)

Bulgarien har antagit lagändringar 2018 och därefter i maj 2019 och arbetar på att införliva Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 (6) (fjärde direktivet mot penningtvätt) fullständigt och konsekvent. Man bör säkerställa ett verkningsfullt genomförande av bestämmelserna. Myndigheterna har ännu inte slutfört och anmält den nationella riskbedömningen, som är en hörnsten i arbetet med lämpliga nationella insatser för att bekämpa penningtvätt och finansiering av terrorism. Dessutom tyder den senaste tidens utveckling inom banksektorn på att man behöver stärka den inhemska tillsynen över internationella finansiella transaktioner och säkerställa verkningsfull tillämpning av regelverket för bekämpning av penningtvätt. Risken för korruption måste hanteras bättre, eftersom det är ett förbrott till penningtvätt. Bulgariens myndigheter måste visa på konkreta resultat och bygga upp trovärdighet med hjälp av bevis i form av slutliga avgöranden i korruptionsmål på hög nivå. Ekonomiskt utredningsarbete och ekonomisk profilering tillgrips sällan.

(12)

Tillsynen över den del av finanssektorn som inte utgörs av banker håller på att reformeras. I september 2017 antog kommissionen för finansiell tillsyn en handlingsplan för att reformera den finansiella tillsynen över den del av finanssektorn som inte utgörs av banker i samarbete med Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten. Ett fullständigt och snabbt genomförande av handlingsplanen pågår fortfarande, och kommer att bidra till lämplig tillsyn över den del av finanssektorn som inte utgörs av banker. Sekundärrätten har ändrats för att värderingsreglerna och tillämpningen av dem ska bli bättre. En verkningsfull tillämpning av ändringarna krävs för att man ska kunna ta itu med de återstående värderingsproblem som har upptäckts tidigare. Slutligen återstår problem med tillsynen på koncernnivå som måste lösas för att det ska gå att säkerställa lämplig riskbaserad tillsyn på försäkringsområdet.

(13)

Bilförsäkringssektorn uppvisar en viss sårbarhet. Tydligare ersättningsregler kan göra det lättare för domarna att fatta enhetliga beslut i enskilda ärenden. På längre sikt kan detta vara ett sätt att minska kostnaderna, osäkerheten och teckningsrisken i trafikförsäkringsbranschen. Sektorns bärkraft skulle också gynnas av bättre prissättning som tar hänsyn till kundernas körhistorik. Kommissionen för finansiell tillsyn har föreslagit ett bonus-malus-system som är föremål för en bred offentlig debatt. Slutligen har betalningsförmågan hos byrån för utfärdande av gröna kort ifrågasatts, främst på grund av att ersättningskrav inte betalats av ett bulgariskt försäkringsbolag. Systemets trovärdighet och effektivitet står och faller med att alla medlemmar plikttroget uppfyller sina skyldigheter.

(14)

Infrastrukturen lider av stora luckor i investeringar. Transportinfrastrukturens täckning och kvalitet har förbättrats men ligger fortfarande under unionsgenomsnittet. Det transeuropeiska transportnätet i Bulgarien är ännu inte helt utbyggt. Vidare har utsläppen av växthusgaser från vägtransporter ökat kraftigt under de senaste fem åren. Järnvägs- och vägavsnitt behöver byggas ut, och såväl de europeiska trafikstyrningssystemen för tåg som de intelligenta transportsystemen behöver utvecklas. Bulgarien har låga nivåer för anslutning och rening av avloppsvatten från tätbebyggelse, höga nivåer av luftföroreningar och deponering av kommunalt avfall i kombination med en betydligt lägre återvinningsgrad än unionsgenomsnittet. Investeringar för att främja hållbar vattenförvaltning, resurseffektivitet och omställning till cirkulär ekonomi är nödvändiga. Dessutom är investeringsbehoven stora när det gäller energi samt begränsning av och anpassning till klimatförändringar. Ekonomins höga energiintensitet och den långsamma takten i arbetet på att uppnå energieffektivitetsmålen, särskilt inom byggsektorn, hämmar företagens produktivitet och konkurrenskraft. Större insatser krävs därför för att säkerställa betydande energibesparingar genom riktade investeringar i industri-, transport- och byggsektorerna. Ökade investeringar i infrastruktur för ren energi (t.ex. ren och koldioxidsnål kraftproduktion, sammanlänkningar och smarta nät) i linje med prioriteringarna i Bulgariens utkast till nationell klimat- och energiplan kan vidare bidra till att förbättra ekonomins allmänna konkurrenskraft och människors livskvalitet.

(15)

Trots en ökning av den offentliga forskningsbudgeten under 2018 är utgifterna för forskning och utveckling (FoU) fortfarande mycket låga inom både privat och offentlig sektor. De privata investeringarna i FoU kommer främst från stora multinationella företag och är koncentrerade till huvudstadsregionen. Den långsamma takten i genomförandet av reformer och den stora splittringen i forsknings-, utvecklings- och innovationssystemet hämmar FoU-investeringarnas bidrag till produktivitet och tillväxt. Ett stort antal universitet och forskningsinstitut fortsätter att prestera dåligt inom vetenskaplig forskning av hög kvalitet. Kopplingarna mellan forskning och näringsliv är fortfarande mycket svaga och tillgången på humankapital i FoU-systemen är en källa till stor oro. Kluster och de möjligheter kluster erbjuder är underutvecklade i Bulgarien, eftersom företeelsen inte har kritisk massa. Ytterligare reformer, i kombination med effektiv styrning och mer verkningsfulla offentliga investeringar, kan höja effekten på produktiviteten och förbättra ekonomins konkurrenskraft. Dessutom är ökad digitalisering av företag och införande av nya affärsmodeller av avgörande betydelse för landets produktivitet.

(16)

Reformerna inom den offentliga förvaltningen och avseende e-förvaltning är fortfarande långsamma, och har inte lett till tillräckliga förbättringar, samtidigt som företagsklimatet fortfarande är svagt. Ett antal reformåtgärder har antagits, men det praktiska genomförandet släpar efter. Institutionella svagheter, rättslig osäkerhet, korruption och otillräcklig tillgång på arbetskraft är fortfarande bland de främsta hindren för investeringar. Förvaltningen av den offentliga sektorn skulle vinna på bättre insyn, tydligare regler och ett långsiktigt perspektiv. Brister är också uppenbara på området produktprovning och produktsäkerhet, på grund av otillräckliga ekonomiska och mänskliga resurser. Vidare har de allra flesta av åtgärderna i den nationella upphandlingsstrategin antagits, men tillämpningen kräver kontinuerlig tillsyn, styrning och uppföljning. Att man ofta använder sig av direktupphandling och att det så många gånger bara kommer in ett anbud är omständigheter som hotar systemets öppenhet och ändamålsenlighet. Den offentliga upphandlingssektorns administrativa kapacitet är en ständig utmaning, liksom professionalisering av upphandlarna i den offentliga sektorn samt sammanslagna inköp. Kraftigt försenat införande av elektronisk upphandling bromsar bättre öppenhet och effektivitet för de offentliga upphandlingsförfarandena.

(17)

Arbetsmarknaden har blivit bättre, men utmaningar kvarstår. Sysselsättningsgraden har nått den högsta nivån sedan Bulgarien gick med i unionen, och arbetslösheten ligger under unionsgenomsnittet. Trots den positiva utvecklingen har vissa grupper, t.ex. lågutbildade, unga, romer och personer med funktionsnedsättning, fortfarande svårt att hitta arbete. Särskilda åtgärder sätts in för att stödja långtidsarbetslösa, som uppgick till 3 % av befolkningen i arbetskraften 2018. En kombination av ändamålsenlig och långsiktig utåtriktad verksamhet, aktiva arbetsmarknadsåtgärder och integrerade sysselsättnings- och socialtjänster kan förbättra de mindre gynnade gruppernas anställbarhet och möjligheter att hitta arbete.

(18)

Bulgariens tilltagande kompetensbrister påkallar stora investeringar. Unga kan bli mer anställbara om praktik- och lärlingsutbildningarnas kvalitet och ändamålsenlighet förbättras. Vidare är deltagandet i kompetensutveckling och omskolning bland de vuxna mycket lågt. Trots åtgärder för att främja utveckling av digitala färdigheter är de grundläggande färdigheterna på detta område i Bulgarien bland de lägsta i unionen (29 % har grundläggande digitala färdigheter mot ett unionsgenomsnitt på 57 %).

(19)

Trots ratificeringen av Internationella arbetsorganisationens konvention om fastställande av minimilöner och flera förhandlingsrundor under 2018 har arbetsgivare och fackföreningar fortfarande olika åsikter om vilka kriterier som ska tillämpas vid fastställandet av minimilönen. Det krävs en bredare samsyn om en objektiv och öppen lönebildningsmekanism. Även om arbetsmarknadsparternas deltagande i utformningen och genomförandet av politiska åtgärder och reformer verkar ha ökat, är det fortfarande viktigt med fortsatt arbete på en starkare social dialog.

(20)

Utbildningsresultaten är fortfarande låga och påverkas kraftigt av föräldrarnas samhällsekonomiska ställning. Detta hänger ihop med utmaningar kopplade till utbildningssystemens kvalitet och förmåga att inkludera. Bulgarien investerar inte tillräckligt i utbildning. Detta gäller särskilt förskole- och grundskoleutbildning, två områden som är avgörande för lika möjligheter från unga år. Få deltar i barnomsorg och förskola med hög kvalitet, särskilt inte romer och barn från andra mindre gynnade grupper. Andelen unga med högst grundskoleutbildning är fortfarande hög, vilket har negativ effekt på framtida anställbarhet och framgång på arbetsmarknaden. Den yrkesinriktade utbildningens relevans för arbetsmarknaden och tillgången till varvad praktik och utbildning är fortfarande otillräcklig. Vissa åtgärder är visserligen på gång, men det krävs ytterligare insatser för att säkerställa att högskoleutbildade har de kunskaper som krävs för att man systematiskt ska kunna avhjälpa kompetensbrister på kort och medellång sikt. Vissa åtgärder för att vidareutbilda lärare och göra yrket mer attraktivt har vidtagits. Både grundutbildningen och fortbildningen för lärare kräver dock ytterligare förstärkning, och ytterligare ansträngningar behövs för att förbättra arbetsvillkoren för utbildningspersonal.

(21)

Bulgarien har fortfarande problem med stora inkomstskillnader och risk för fattigdom eller social utestängning. Andelen fattiga eller socialt utestängda sjönk visserligen – den var 32,8 % under 2018 – men ligger fortfarande långt över unionsgenomsnittet. Det sociala trygghetssystemet omfattar inte alla människor som arbetar, och det sociala trygghetssystemet är underdimensionerat för att man ska komma till rätta med de betydande sociala problemen. Detta är ett resultat av låga sociala utgifter, ojämn tillgång på sociala tjänster över landet och ett skattesystem med begränsade omfördelningseffekter. Under 2018 hade den rikaste femtedelen av befolkningen 7,7 gånger större inkomster än den fattigaste femtedelen, vilket fortfarande är bland de högsta i unionen. Trots vissa åtgärder är minimiinkomsten inte tillräcklig och tillämpas inte generellt. Det saknas vidare fortfarande en objektiv mekanism för att regelbundet uppdatera minimiinkomsten. De sociala tjänsterna begränsas av låg kvalitet och brist på en integrerad strategi för aktiv inkludering. Det finns fortfarande skillnader i tillgången till sociala tjänster, hälso- och sjukvård och långvarig vård och omsorg. Detta gör att de sociala tjänsterna knappast kan ge heltäckande stöd till de mest utsatta, t.ex. romer, barn, äldre, personer med funktionsnedsättning och människor som bor på landsbygden. Delar av befolkningen har svårt att hitta överkomligt boende. Det behövs därför större ansträngningar för att främja aktiv inkludering, stötta socioekonomisk integrering av utsatta grupper, däribland romer, förbättra tillgången till tjänster av god kvalitet och ta itu med materiell fattigdom.

(22)

Hälso- och sjukvårdssektorn kännetecknas fortfarande av låga offentliga utgifter. Människor i Bulgarien har begränsad tillgång till hälso- och sjukvård på grund av ojämn fördelning av begränsade resurser och dålig sjukförsäkringstäckning. Patientavgifterna är stora, eftersom de måste kompensera för att de offentliga utgifterna är små. Det finns för få allmänläkare, vilket begränsar tillgången till primärvård. Det råder allvarlig brist på sjuksköterskor. Antalet per capita är bland de lägsta i unionen. Ett snabbare och mer verkningsfullt genomförande av den nationella hälsostrategin skulle bidra till att åtgärda dessa brister.

(23)

Inom ramen för samarbets- och kontrollmekanismen fortsätter kommissionen att övervaka reformen av rättsväsendet och kampen mot korruption och organiserad brottslighet i Bulgarien. Därför omfattas dessa områden inte av de landsspecifika rekommendationerna för Bulgarien, men de har betydelse för utvecklingen av ett positivt företagsklimat i landet. I rapporten om samarbets- och kontrollmekanismen från november 2018 noterades att Bulgarien har fortsatt sina ansträngningar att reformera sitt rättsväsende och åtgärda brister i kampen mot korruption och organiserad brottslighet, men att ytterligare ansträngningar krävs på ett antal områden. Kommissionen räknar med att göra en ny bedömning av framstegen i början av hösten 2019.

(24)

Programplaneringen för unionsmedel för perioden 2021–2027 kan bidra till att åtgärda en del av de brister som identifierats i rekommendationerna, särskilt de områden som anges i bilaga D till 2019 års landsrapport. Bulgarien skulle på detta sätt bättre kunna utnyttja dessa medel på de identifierade områdena, med beaktande av regionala skillnader. Att stärka landets administrativa kapacitet att förvalta dessa medel är en viktig faktor för att den här investeringen ska lyckas.

(25)

Kommissionen har inom ramen för 2019 års europeiska planeringstermin gjort en omfattande analys av Bulgariens ekonomiska politik och redogjort för den i 2019 års landsrapport. Kommissionen har även bedömt konvergensprogrammet för 2019, det nationella reformprogrammet för 2019 samt uppföljningen av de rekommendationer Bulgarien har fått tidigare år. Kommissionen har beaktat inte bara programmens relevans för hållbarheten i finanspolitiken och den socioekonomiska politiken i Bulgarien utan också att unionens regler och riktlinjer har iakttagits, mot bakgrund av behovet att stärka den övergripande ekonomiska styrningen i unionen genom att framtida nationella beslut fattas med beaktande av synpunkter på unionsnivå.

(26)

Mot bakgrund av denna bedömning har rådet granskat konvergensprogrammet för 2019 och anser (7) att Bulgarien kan väntas följa stabilitets- och tillväxtpakten.

(27)

Mot bakgrund av kommissionens fördjupade granskning och denna bedömning har rådet granskat det nationella reformprogrammet för 2019 och konvergensprogrammet för 2019. Dess rekommendationer som har utfärdats enligt artikel 6 i förordning (EU) nr 1176/2011 återspeglas nedan i rekommendation 2.

(1)

Den 21 november 2018 antog kommissionen den årliga tillväxtöversikten, som inledde 2019 års europeiska planeringstermin för samordning av den ekonomiska politiken. I den togs vederbörlig hänsyn till den europeiska pelaren för sociala rättigheter som proklamerades av Europaparlamentet, rådet och kommissionen den 17 november 2017. Prioriteringarna i den årliga tillväxtöversikten godkändes av Europeiska rådet den 21 mars 2019. Den 21 november 2018 antog kommissionen, på grundval av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1176/2011 (2), rapporten om förvarningsmekanismen, där det inte angavs att Tjeckien var en av de medlemsstater som skulle bli föremål för en fördjupad granskning.

(2)

Landsrapporten 2019 för Tjeckien offentliggjordes den 27 februari 2019. Den innehöll en bedömning av hur väl Tjeckien hade lyckats med de landsspecifika rekommendationer som rådet antog den 13 juli 2018 (3), med uppföljningen av tidigare års rekommendationer och med sina nationella Europa 2020-mål.

(3)

Den 30 april 2019 lade Tjeckien fram sitt nationella reformprogram för 2019 och sitt konvergensprogram för 2019. De båda programmen har bedömts samtidigt för att deras inbördes kopplingar ska kunna beaktas.

(4)

Vid programplaneringen för de europeiska struktur- och investeringsfonderna (nedan kallade ESI-fonder) för perioden 2014–2020 har relevanta landsspecifika rekommendationer beaktats. I enlighet med artikel 23 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1303/2013 (4) får kommissionen begära att en medlemsstat ska se över och föreslå ändringar av sin partnerskapsöverenskommelse och av relevanta program när så krävs för att stödja genomförandet av relevanta rekommendationer från rådet. Kommissionen har, i riktlinjerna för tillämpning av åtgärder som sammanlänkar effektiva ESI-fonder med sund ekonomisk styrning, beskrivit närmare hur den kommer att tillämpa denna bestämmelse.

(5)

Tjeckien omfattas för närvarande av stabilitets- och tillväxtpaktens förebyggande del. I sitt konvergensprogram för 2019 räknar regeringen med att gå från ett budgetöverskott på 0,3 % av bruttonationalprodukten (BNP) under 2019 till ett underskott på 0,2 % under 2020, vilket sedan förväntas gradvis försämras till 0,5 % fram till 2022. På grundval av det omräknade strukturella saldot (5) kommer det medelfristiga budgetmålet – vilket har ändrats från ett strukturellt underskott på 1 % av BNP 2019 till 0,75 % av BNP 2020 – fortsätta att överträffas under hela programperioden. Enligt konvergensprogrammet för 2019 kommer den offentliga skuldkvoten att sjunka gradvis till 29,7 % av BNP under 2022. Det makroekonomiska scenario som ligger till grund för dessa budgetprognoser är realistiskt. Riskerna för budgetmålen verkar i stort sett balanserade, med en förväntad fortsatt ökning av lönerna i den offentliga sektorn och sociala transfereringar, men med en liten minskning av de totala inkomsterna som andel av BNP. Enligt kommissionens vårprognos 2019 förväntas det strukturella saldot minska till ca – 0,1 % av BNP 2019 och – 0,4 % av BNP 2020 och därmed hålla sig över det medelfristiga budgetmålet. Sammantaget anser rådet att Tjeckien kan förväntas följa stabilitets- och tillväxtpaktens regler 2019 och 2020.

(6)

Tjeckien löper en medelhög risk för de offentliga finansernas hållbarhet på lång sikt, huvudsakligen på grund av kostnaderna för den åldrande befolkningen. Pensionsutgifterna är den viktigaste faktorn som inverkar negativt på den långsiktiga hållbarheten, eftersom de 2070 förväntas ha ökat med cirka 2 procentenheter av BNP. Riskerna på lång sikt beror på ogynnsamma demografiska förhållanden i kombination med taket för den lagstadgade pensionsåldern på 65 år. Äldrekvoten, dvs. antalet äldre personer i förhållande till den aktiva befolkningen, kommer därmed att nästan fördubblas och 2070 bli cirka 50 %. Den senaste tidens åtgärder förbättrar pensionernas tillräcklighet. Förutom en mer generös indexering av pensionsförmånerna ökade regeringen det grundläggande pensionsbeloppet och höjde pensionerna för äldre pensionärer. Dessa åtgärder åtföljs dock inte av politiska åtgärder som förbättrar hållbarheten. Till exempel sker ingen automatisk anpassning mellan den förväntade livslängden och den lagstadgade pensionsåldern. För närvarande måste varje ändring av pensionsåldern (lagstadgad och förtida pensionering) föregås av en proposition från regeringen som antas av parlamentet. Sådana åtgärder kan också kombineras med arbetsmarknadspolitiska åtgärder till stöd för längre yrkesliv och underrepresenterade gruppers deltagande. Den beräknade ökningen av de åldersrelaterade offentliga utgifterna för hälso- och sjukvård spås 2070 ha blivit 1,1 procentenheter av BNP, vilket också minskar den finanspolitiska hållbarheten på lång sikt. I detta sammanhang kan en ytterligare konsolidering av sjukhussektorn och investeringar i primärvård och integrerad vård och social omsorg öka hälso- och sjukvårdssystemets kostnadseffektivitet.

(7)

Tjeckiska centralbanken kan sätta rekommenderade makrotillsynsgränser för utlåning, men enligt gällande lagstiftning är dess sanktionsmöjligheter begränsade eftersom den saknar den formella befogenheten att verkställa dem. Även om de tjeckiska bankerna i allmänhet följer rekommendationerna, skulle bindande lagstiftning sannolikt leda till att efterlevnaden ökar bland de tjeckiska bankerna och andra aktörer som erbjuder hypotekslån, vilket skulle garantera finansiell stabilitet och minska låntagarnas risker. Ett förslag till ändring av lagen om Tjeckiens centralbank diskuteras fortfarande.

(8)

Trots vissa förbättringar är korruptionen fortfarande ett problem för företagen och kan hindra ekonomisk verksamhet. På den positiva sidan håller de reformer som beslutades 2017, bland annat i fråga om offentlig upphandling, på att genomföras, medan vissa återstående åtgärder slutligen antagits av regeringen och överlämnats till parlamentet för behandling. Det rör sig bland annat om förslag om att utvidga riksrevisionens uppdrag till regionerna och kommunerna, och om utnämningar i statligt ägda företag, ett område med jävsproblematik där reglering är av avgörande betydelse. Förslagen om skydd för visselblåsare och om lobbyverksamhet har dock ännu inte antagits.

(9)

Tjeckien har goda resultat på arbetsmarknaden. Sysselsättningen har ökat stadigt de senaste sju åren och arbetslösheten har minskat avsevärt. Arbetsmarknadspotentialen hos kvinnor med små barn, lågutbildade och personer med funktionsnedsättning är dock fortfarande underutnyttjad. Med tanke på arbetskraftsbristen finns det uppenbarligen utrymme att öka deras deltagande på arbetsmarknaden. Sysselsättningsklyftan och löneklyftan mellan könen är fortfarande stora, trots de åtgärder som nyligen vidtagits för att göra föräldraledigheten mer flexibel och öka antalet barnomsorgsinrättningar. Sysselsättningen bland kvinnor är fortfarande betydligt lägre än bland män. Den dåliga tillgången till barnomsorg till rimliga priser, den långa föräldraledigheten, den låga användningen av flexibla arbetsformer och bristen på inrättningar för långvarig vård och omsorg har fortfarande stor inverkan på deltagandet på arbetsmarknaden. Det var 2017 bara 6,5 % av barnen under tre års ålder som gick i formell barnomsorg (jämfört med unionsgenomsnittet på 34,2 %). Även om lågutbildade utgör en liten del av befolkningen är deras sysselsättningsgrad mycket lägre än för medel- och högutbildade. Sysselsättningsgraden för personer med funktionsnedsättning är också fortfarande låg. På grund av begränsad kapacitet kan de offentliga arbetsförmedlingarna för närvarande inte ge arbetssökande individanpassat, kontinuerligt stöd. Om de offentliga arbetsförmedlingarna ökar sin uppsökande verksamhet och aktiveringskapacitet, kan det tillsammans med effektiva och riktade aktiva arbetsmarknadsåtgärder öka missgynnade gruppers deltagande.

(10)

Arbetskraftsrelaterade och demografiska begränsningar i en ekonomi där tillverkningsindustri har stor betydelse kräver ökade investeringar i utbildning, även för vuxna arbetstagare, så att landet förbereds på att hantera de utmaningar som följer av strukturomvandlingar inom ekonomin, t.ex. morgondagens tekniska omställningar. Det kan uppstå kvalitativa felmatchningar i fråga om kompetens, bland annat sådana som beror på framtidens automatisering och robotisering, särskilt inom den digitala sektorn. De nya jobben kräver ny kompetens och omfattande investeringar, särskilt inom avancerad teknisk kompetens och digital kompetens som förväntas behövas till följd av automatiseringen av dagens verkstadsjobb. Även om olika initiativ för en heltäckande kompetensstrategi har lagts fram de senaste åren, har de ännu inte utvecklats till ett verkligt helhetsgrepp.

(11)

Utbildningsresultaten påverkas fortfarande starkt av studenternas socioekonomiska bakgrund. En reform för ett mer inkluderande utbildningssystem introducerades 2016 med stöd av Europeiska socialfonden. För att reformen ska lyckas måste det finnas tillräcklig, långvarig nationell finansiering, ytterligare fortbildning för lärare och lärarassistenter samt ökad medvetenhet hos allmänheten om fördelarna med en inkluderande utbildning. Även om resultaten generellt sett är positiva har utbildningsreformen för inkluderande utbildning än så länge begränsad inverkan på romska barns deltagande i den allmänna utbildningen. Låga investeringar, läraryrkets begränsade attraktionskraft och socioekonomisk ojämlikhet hämmar utbildningsresultaten. Det råder brist på lärare på grund av yrkets låga prestige, låga löner jämfört med andra yrken, trots att lönerna ökat på senare tid, och begränsade utvecklingsmöjligheter. Läraryrket är fortfarande relativt oattraktivt för begåvade unga människor. Bristen på kvalificerade lärare i kombination med en förväntat ogynnsam befolkningsutveckling tyder på att det kommer att bli svårare att rekrytera och behålla lärare framöver.

(12)

Trots att Tjeckien är ett genomfartsland är utbyggnaden av de europeiska transportnäten, däribland TEN-T-korridorerna, långt ifrån färdig. Transportinfrastrukturen i förorterna är också bristfällig, vilket begränsar tillgången till bostäder till överkomliga priser och människors pendlingsmöjligheter. Dåliga transportförbindelser avskräcker också från företagande, särskilt i avlägsna områden. Utbyggnaden av förorterna pågår fortfarande i storstadsområdena, men transportnäten i förorterna släpar efter, särskilt när det gäller järnvägsinfrastruktur. Landet uppvisar dåliga resultat när det gäller koldioxidutsläpp, särskilt i fråga om andelen förnybar energi inom transportsektorn och användningen av elfordon. Den planerade utbyggnaden av laddningsinfrastrukturen för elfordon kommer kanske inte heller vara tillräcklig för att tillgodose framtida behov. Ökade investeringar i hållbara transporter skulle också kunna minska luftföroreningar och buller och mildra konsekvenserna för folkhälsan, särskilt i tätorterna. Den digitala infrastrukturen håller på att förbättras, men klyftan mellan stad och land kvarstår, eftersom endast 59 % av hushållen på landsbygden har bredbandstäckning. Att uppgradera de äldre kopparnäten och bygga ut fasta trådlösa accesslösningar är inte tillräckligt för att uppnå uppkopplingsmålen för 2025. För att tillgodose framtidens behov av uppkopplingar krävs investeringar i nät med mycket hög kapacitet (dvs. optisk fiber) och lämpliga åtgärder på efterfrågesidan.

(13)

Den tjeckiska ekonomin är fortfarande en av de mest energiintensiva i unionen, eftersom energieffektiviteten endast långsamt förbättras, särskilt inom fastighetssektorn. Energiintensiteten är högst i industrin och bostadssektorn. En förbättring av energieffektiviteten skapar också ett tillfälle för att öka Tjeckiens konkurrenskraft genom minskade energikostnader för hushåll och företag, renare industrier och en uppflyttning i värdekedjan. Kol dominerar energisektorn, är den största källan till koldioxidutsläpp och utgör också ett betydande hot mot den lokala luftkvaliteten. Utsläppen av växthusgaser från vägtransporter har ökat kraftigt de senaste fem åren. När det gäller klimatanpassning och riskförebyggande saknas lämpliga förebyggande åtgärder, beredskap och motståndskraft mot katastrofer.

(14)

Den administrativa bördan och regelbördan kan hämma investeringarna. Många tjeckiska företag anser att den administrativa bördan och regelbördan är ett stort hinder för investeringar. En föränderlig lagstiftning och komplicerade administrativa rutiner är fortfarande allvarliga hinder för företagen. Kostnaden för att genomdriva avtal, ideliga ändringar av skatte- och arbetsmarknadslagstiftningen och svårigheter att få bygglov kan avskräcka investeringar i landet. Graden av administrativ börda varierar också avsevärt mellan regionerna. Den senaste tidens förslag syftar till att förenkla planförfarandena, särskilt för stora infrastrukturprojekt. Regeringen förbereder sig också på att utarbeta en ny bygglag senast 2021, i samarbete med arbetsmarknadens parter. Ansvaret för marknadskontroll av produkter är fördelat på flera olika organisationer, har överlappningar och innebär utmaningar för resurseffektiv samordning och verkningsfullt samarbete.

(15)

Samtidigt som öppenheten och utbildningen förbättras ligger metoderna för offentlig upphandling fortfarande efter när det gäller konkurrenskraft (på grund av den höga andelen förfaranden med enbart ett mottaget anbud), användning av kvalitetskriterier och förtroende för de offentliga institutionerna. De allra flesta beslut om offentlig upphandling fortsätter att tilldelas enligt det lägsta priset, eftersom ett strategiskt tillvägagångssätt ännu inte har antagits. Tonvikten har ökat, om än långsamt trots den bevisade potentialen, på centraliserad upphandling och på användning av gemensam expertis.

(16)

Tjeckien har ännu inte skapat ett fullt fungerande innovationsekosystem som bygger på inhemsk forskning och utveckling. Landet är fortfarande måttligt innovativt inom unionen, trots att forsknings- och utvecklingsintensiteten ökat. Detta kan bero på att de offentliga investeringarna saknar en helt sammanhängande strategi för att öka de blygsamma forskningsresultaten och förbättra samarbetet mellan näringsliv och högskolor. Produktivitetsökningarna drivs främst på av de utländska storföretagen, medan de inhemska företagen släpar efter i fråga om förädlingsvärde. Den totala faktorproduktiviteten, som är ett mått på hur effektivt kapital och arbetskraft används i produktionen, har dessutom ökat relativt långsamt. Mer fokus på inhemsk innovation skulle kunna öka produktiviteten i hela näringslivet, även för små och medelstora företag.

(17)

Programplaneringen för unionsmedel för perioden 2021–2027 kan bidra till att åtgärda en del av de brister som identifierats i rekommendationerna, särskilt inom de områden som anges i bilaga D till 2019 års landsrapport. Tjeckien skulle på detta sätt bättre kunna utnyttja dessa medel på de identifierade områdena, med beaktande av regionala skillnader. Att stärka landets administrativa kapacitet att förvalta dessa medel är en viktig faktor för att den här investeringen ska lyckas.

(18)

Kommissionen har inom ramen för 2019 års europeiska planeringstermin gjort en omfattande analys av Tjeckiens ekonomiska politik och redogjort för den i 2019 års landsrapport. Kommissionen har även bedömt konvergensprogrammet för 2019, det nationella reformprogrammet för 2019 samt uppföljningen av de rekommendationer Tjeckien har fått tidigare år. Kommissionen har beaktat inte bara programmens relevans för hållbarheten i finanspolitiken och den socioekonomiska politiken i Tjeckien utan också att unionens regler och riktlinjer har iakttagits, mot bakgrund av behovet att stärka den övergripande ekonomiska styrningen i unionen genom att framtida nationella beslut fattas med beaktande av synpunkter på unionsnivå.

(19)

Mot bakgrund av denna bedömning har rådet granskat konvergensprogrammet för 2019 och anser (6) att Tjeckien kan väntas följa stabilitets- och tillväxtpakten.

(1)

Den 21 november 2018 antog kommissionen den årliga tillväxtöversikten, som inledde 2019 års europeiska planeringstermin för samordning av den ekonomiska politiken. I den togs vederbörlig hänsyn till den europeiska pelaren för sociala rättigheter som proklamerades av Europaparlamentet, rådet och kommissionen den 17 november 2017. Prioriteringarna i den årliga tillväxtöversikten godkändes av Europeiska rådet den 21 mars 2019. Den 21 november 2018 antog kommissionen, på grundval av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1176/2011 (2), även rapporten om förvarningsmekanismen, enligt vilken Danmark inte var en av de medlemsstater som skulle bli föremål för en fördjupad granskning.

(2)

Landsrapporten 2019 för Danmark offentliggjordes den 27 februari 2019. Den innehöll en bedömning av hur väl Danmark hade lyckats med de landsspecifika rekommendationer som rådet antog den 13 juli 2018 (3), med uppföljningen av tidigare års landsspecifika rekommendationer och med sina nationella Europa 2020-mål.

(3)

Danmark lade fram sitt nationella reformprogram för 2019 den 15 mars 2019 och sitt konvergensprogram för samma år den 10 april 2019. De båda programmen har bedömts samtidigt för att deras inbördes kopplingar ska kunna beaktas.

(4)

Vid programplaneringen för de europeiska struktur- och investeringsfonderna (nedan kallade ESI-fonder) för perioden 2014–2020 har relevanta landsspecifika rekommendationer beaktats. I enlighet med artikel 23 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1303/2013 (4) får kommissionen begära att en medlemsstat ska se över och föreslå ändringar av sin partnerskapsöverenskommelse och av relevanta program när så krävs för att stödja genomförandet av relevanta rekommendationer från rådet. Kommissionen har, i riktlinjerna för tillämpning av åtgärder som sammanlänkar effektiva ESI-fonder med sund ekonomisk styrning, beskrivit närmare hur den kommer att tillämpa denna bestämmelse.

(5)

Danmark omfattas för närvarande av stabilitets- och tillväxtpaktens förebyggande del. Enligt konvergensprogrammet för 2019 planerar regeringen att nå ett samlat underskott på 0,1 % av bruttonationalprodukten (BNP) för 2019 och 2020. På grundval av det omräknade strukturella saldot (5) väntas det medelfristiga budgetmålet – ett strukturellt underskott på 0,5 % av BNP – fortsätta att överträffas under hela programperioden fram till 2025. Enligt konvergensprogrammet för 2019 väntas den offentliga skuldkvoten sjunka till 33,4 % av BNP under 2019 och ligga kvar på samma nivå 2020, innan den kommer att öka igen till 37,8 % vid 2025. Det makroekonomiska scenario som ligger till grund för dessa budgetprognoser är realistiskt för programperioden. Enligt kommissionens vårprognos 2019 beräknas det strukturella saldot uppvisa ett överskott på 0,9 % av BNP 2019 och 1,0 % av BNP 2020, vilket överstiger det medelfristiga budgetmålet. Riskerna gäller inkomstbortfall från volatila komponenter, främst pensionsavkastningsskatten. Sammantaget anser rådet att Danmark kan väntas följa stabilitets- och tillväxtpaktens regler under 2019 och 2020.

(6)

Danmarks forsknings- och innovationssystem kännetecknas av höga investeringsnivåer, en solid grund i form av mänskliga resurser och vetenskaplig spetskompetens. Den danska forsknings- och innovationsverksamheten är dock koncentrerad till ett relativt litet antal aktörer, till exempel storbolag och stiftelser, som främst är verksamma inom läkemedel och bioteknik, vilket gör forsknings- och innovationssystemet sårbart för externa störningar. Det verkar därför finnas utrymme för att investera mera i att öka antalet mycket innovativa företag.

(7)

För att främja en hållbar tillväxt för alla i Danmark är det mycket viktigt att säkerställa arbetskraftsutbudet i tider av demografiska och tekniska förändringar och att åtgärda bristen på arbetskraft, särskilt yrkesutbildad personal och IKT-specialister. Reformer och investeringar som gör yrkesutbildningarna mer attraktiva och därmed ökar deltagandet får sannolikt en positiv effekt på utbudet av yrkesutbildad personal. Fortsatta investeringar i vuxenutbildning, livslångt lärande och digital kompetens kan också bidra till att lösa problemen. Det skulle dessutom vara bra att satsa på att bättre integrera marginaliserade och missgynnade grupper på arbetsmarknaden. Det gäller i synnerhet unga med låg utbildningsnivå, personer med invandrarbakgrund och personer med nedsatt arbetsförmåga eller funktionsnedsättning. Ett annat fortsatt problem är att det går sämre i skolan för barn med invandrarbakgrund.

(8)

Trots att kvaliteten på vägarna är hög ökar trängseln i trafiken, särskilt runt de större städerna. Det finns också ett behov av att fasa ut de fossila bränslena i transportsektorn, vilket pekar på att det finns investeringsmöjligheter i hållbar transportinfrastruktur för att minska transportsektorns koldioxidutsläpp och minska trängseln, till exempel genom att bygga ut infrastruktur för alternativa bränslen. Den avgående regeringen har lagt fram en plan för att minska trängseln runt de större städerna. Denna plan, som omfattar anslag på 112 miljarder danska kronor (nära 6 % av BNP) mellan 2020 och 2030, är ännu inte antagen.

(9)

Produktiviteten i den danska ekonomin är bland de högsta i unionen, men produktivitetsökningarna har avtagit i årtionden. Produktivitetsökningarna är större i exportföretagen än i företag som är skyddade från utländsk konkurrens. Danmark har visserligen vidtagit åtgärder för att stödja produktivitetstillväxten i företag i inhemskt inriktade servicenäringar, men produktivitetsökningarna och konkurrensen i de näringarna släpar ändå efter. Danmark har infört åtgärder för att skärpa konkurrensen i den finansiella sektorn och fortsatt att genomföra försörjningsstrategin.

(10)

Efter flera år med stora prisökningar förefaller bostadspriserna vara övervärderade, särskilt i storstadsområdena. Bostadsprisökningarna planade dock ut under 2018. Dessutom är hushållens skulder i förhållande till deras disponibla inkomster fortfarande högst i unionen, trots att de stadigt sjunker. Andelen bolån med rörlig ränta och uppskjuten amortering minskar gradvis, men är fortfarande hög. Nya makrotillsynsåtgärder verka ha tyglat ökningen av nya bolån med hög skuldkvot och belåningsgrad. På senare år har de danska myndigheterna aktiverat den kontracykliska kapitalbufferten och genomfört åtgärder för att öka bankernas motståndskraft, och de har antagit en reform av fastighetsskatten (som träder i kraft 2021) för att sätta stopp för det procykliska fastighetsskattesystemet. Kombinationen av mycket höga skuldkvoter, stora bolåneskulder som är mycket känsliga för räntehöjningar och övervärderade bostadspriser utgör emellertid en risk för den ekonomiska och finansiella stabiliteten och det är därför motiverat med en fortlöpande övervakning.

(11)

Att motverka penningtvätt och terrorismfinansiering har blivit en prioritering för Danmark mot bakgrund av en stor penningtvättskandal med koppling till landets största finansinstitut. Folketinget har nått en politisk överenskommelse om att stärka tillsynen och att anta ett nytt penningtvättpaket som omfattar en strategi för att bekämpa penningtvätt och terrorismfinansiering. Strategin vilar på åtta pelare, bland annat ett tätare samarbete mellan tillsynsmyndigheterna, finansunderrättelseenheten och andra relevanta aktörer. Det finns dock utmaningar kvar och finanstillsynsmyndigheten måste fortfarande anta åtgärder och riktlinjer om hur tillsynen på områdena kan förbättras. Efter antagandet av sådana åtgärder bör man noggrant följa att de genomförs effektivt.

(12)

Programplaneringen för unionsmedel för perioden 2021–2027 kan bidra till att åtgärda en del av de brister som identifierats i rekommendationerna, särskilt inom de områden som anges i bilaga D till 2019 års landsrapport. Danmark skulle på detta sätt bättre kunna utnyttja dessa medel på de identifierade områdena, med beaktande av regionala skillnader.

(13)

Kommissionen har inom ramen för 2019 års europeiska planeringstermin gjort en omfattande analys av Danmarks ekonomiska politik och redogjort för den i 2019 års landsrapport. Kommissionen har även bedömt konvergensprogrammet för 2019, det nationella reformprogrammet för 2019 samt uppföljningen av de rekommendationer Danmark har fått tidigare år. Kommissionen har beaktat inte bara programmens relevans för hållbarheten i finanspolitiken och den socioekonomiska politiken i Danmark utan även huruvida unionens regler och riktlinjer har iakttagits, mot bakgrund av behovet att stärka den övergripande ekonomiska styrningen i unionen genom att framtida nationella beslut fattas med beaktande av synpunkter på unionsnivå.

(14)

Mot bakgrund av denna bedömning har rådet granskat konvergensprogrammet för 2019 och anser (6) att Danmark väntas följa stabilitets- och tillväxtpakten.

(1)

Den 21 november 2018 antog kommissionen den årliga tillväxtöversikten, som inledde 2019 års europeiska planeringstermin för samordning av den ekonomiska politiken. I den togs vederbörlig hänsyn till den europeiska pelaren för sociala rättigheter som proklamerades av Europaparlamentet, rådet och kommissionen den 17 november 2017. Prioriteringarna i den årliga tillväxtöversikten godkändes av Europeiska rådet den 21 mars 2019. Den 21 november 2018 antog kommissionen, på grundval av förordning (EU) nr 1176/2011, även rapporten om förvarningsmekanismen, enligt vilken Tyskland var en av de medlemsstater som skulle bli föremål för en fördjupad granskning. Samma dag antog kommissionen också en rekommendation till rådets rekommendation om den ekonomiska politiken i euroområdet som Europeiska rådet godkände den 21 mars 2019. Den 9 april 2019 antog rådet rekommendationen om den ekonomiska politiken i euroområdet (3) (nedan kallad rekommendationen för euroområdet 2019), i vilken man fastställer fem rekommendationer för euroområdet.

(2)

Med tanke på de nära inbördes kopplingarna mellan ekonomierna i Ekonomiska och monetära unionen bör Tyskland, i egenskap av medlemsstat som har euron som valuta, säkerställa att rekommendationen för euroområdet 2019, vilken återspeglas nedan i rekommendationerna 1 och 2, genomförs till fullo och utan onödiga dröjsmål. Särskilt investeringsåtgärder och stöd till löneökningar kommer att göra det lättare att följa den första rekommendationen för euroområdet vad gäller ombalansering i euroområdet, och en skatteväxling bort från arbete kommer att göra det lättare att följa den tredje rekommendationen för euroområdet vad gäller arbetsmarknaden.

(3)

Landsrapporten 2019 för Tyskland offentliggjordes den 27 februari 2019. Den innehöll en bedömning av hur väl Tyskland hade lyckats med de landsspecifika rekommendationer som rådet antog den 13 juli 2018 (4), med uppföljningen av tidigare års landsspecifika rekommendationer och med sina nationella Europa 2020-mål. Den innehöll också en fördjupad granskning enligt artikel 5 i förordning (EU) nr 1176/2011, vars resultat också offentliggjordes den 27 februari 2019. Av analysen drog kommissionen slutsatsen att Tyskland har makroekonomiska obalanser. Det gäller främst det långsamt krympande bytesbalansöverskottet som ligger kvar på en hög nivå och har gränsöverskridande betydelse. Mot bakgrund av en ökad inhemsk efterfrågan minskade överskottet något 2018 och tros fortsätta att minska successivt de kommande åren, även om det ligger kvar ovanför tröskeln för förfarandet vid makroekonomiska obalanser. Överskottet visar att de inhemska investeringsnivåerna är dämpade i förhållande till sparandet i både den privata och den offentliga sektorn. Det har vidtagits ett antal åtgärder för att stärka de privata och offentliga investeringarna, som har ökat avsevärt. Det har bidragit till en tillväxt som bygger mer på inhemsk efterfrågan. Men investeringarna och konsumtionen, räknade som andel av bruttonationalprodukten (BNP), hade förväntats öka ännu mer med tanke på de gynnsamma finansieringsvillkoren, eftersläpningen i de offentliga investeringarna, särskilt på kommunal nivå, och det tillgängliga budgetutrymmet. Löneökningarna tog fart i takt med den allt stramare arbetsmarknaden, men reallöneökningarna är fortfarande låga.

(4)

Tyskland lade fram sitt nationella reformprogram för 2019 den 16 april 2019 och sitt stabilitetsprogram för samma år den 17 april 2019. De båda programmen har bedömts samtidigt för att deras inbördes kopplingar ska kunna beaktas.

(5)

Vid programplaneringen för de europeiska struktur- och investeringsfonderna (nedan kallade ESI-fonder) för perioden 2014–2020 har relevanta landsspecifika rekommendationer beaktats. I enlighet med artikel 23 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1303/2013 (5) får kommissionen begära att en medlemsstat ska se över och föreslå ändringar av sin partnerskapsöverenskommelse och av relevanta program när så krävs för att stödja genomförandet av relevanta rekommendationer från rådet. Kommissionen har, i riktlinjerna för tillämpning av åtgärder som sammanlänkar effektiva ESI-fonder med sund ekonomisk styrning, beskrivit närmare hur den kommer att tillämpa denna bestämmelse.

(6)

Tyskland omfattas för närvarande av stabilitets- och tillväxtpaktens förebyggande del. I stabilitetsprogrammet för 2019 planerar regeringen ett samlat budgetöverskott på mellan 0,5 och 0,75 % av BNP under perioden 2019–2023. På grundval av det omräknade strukturella saldot (6) fortsätter det medelfristiga budgetmålet – ett strukturellt underskott på 0,5 % av BNP – att överträffas under programperioden. Enligt stabilitetsprogrammet för 2019 väntas den offentliga skuldkvoten sjunka till under fördragets referensvärde på 60 % av BNP under 2019 och successivt minska till 51,25 % för 2023. Det makroekonomiska scenario som ligger till grund för dessa budgetprognoser är gynnsamt. Enligt kommissionens vårprognos 2019 beräknas det strukturella saldot ligga på ett överskott på 1,1 % av BNP under 2019 och 0,8 % av BNP under 2020, vilket är över det medelfristiga budgetmålet. Den offentliga skulden förväntas sjunka stadigt. Sammantaget anser rådet att Tyskland kan förväntas följa stabilitets- och tillväxtpaktens regler under 2019 och 2020. Samtidigt skulle det – med bibehållen respekt för det medelfristiga budgetmålet – vara viktigt att använda finans- och strukturpolitiken till att uppnå en varaktig ökning av de offentliga och privata investeringarna, särskilt på regional och kommunal nivå.

(7)

De offentliga och privata investeringarna ökade stadigt 2018, men investeringskvoten ligger kvar under genomsnittet i euroområdet. De offentliga investeringarna ökade 2018 med 7,7 % i nominella och 3,8 % i reala termer, men det krävs fortfarande ytterligare insatser för att råda bot på den stora eftersläpningen, särskilt när det gäller investeringar i infrastruktur och utbildning. De reala offentliga investeringarna har ökat tre år i rad efter en period av negativa tillväxtsiffror. De nominella investeringarna på kommunal nivå har ökat med nästan en femtedel bara under 2018. Detta återspeglar regeringens satsningar på ökade investeringar. På kommunal nivå fortsatte däremot investeringarna att vara lägre än deprecieringen. Enligt undersökningen KfW Municipal Panel 2019 uppgick den fastställda ackumulerade eftersläpningen av investeringarna fram till 2018 till 4 % av BNP. Tillsammans med det gynnsamma budgetläget visar detta att det finns utrymme för att öka investeringarna på alla förvaltningsnivåer, särskilt på regional och kommunal nivå. På kommunal nivå hämmas investeringarna i infrastruktur fortfarande av kapacitets- och planeringsbegränsningar. Det har vidtagits åtgärder för att ta itu med begränsningarna men hittills utan hållbara och konkreta resultat. Dessutom finns det utrymme att förbättra upphandling och digitala offentliga tjänster. De privata investeringarna har ökat märkbart men inte för alla tillgångstyper. Investeringarna i utrustning har ökat stadigt som reaktion på en rekordstor kapacitetsanvändning. Investeringarna i bostäder fortsätter att booma. Byggbranschen rapporterar nu om kapacitetsbegränsningar och prisökningar. I reala termer går det långsamt att bygga annat än bostäder, vilket tyder på att viktig infrastruktur eventuellt inte har hållit jämna steg med ekonomins behov.

(8)

De offentliga utgifterna för utbildning, som 2017 låg på 4,1 % av BNP, ligger kvar under unionsgenomsnittet på 4,6 %. Av de totala offentliga utgifterna gick 9,3 % till utbildning, vilket också ligger under unionsgenomsnittet på 10,2 %. Utgifterna för utbildning och forskning låg kvar på 9 % av BNP 2017 och därmed under det nationella målet på 10 %. Utbildningsutgifterna har visserligen ökat i reala termer, men den stora eftersläpningen av investeringarna har blivit ännu större till följd av befolkningsutvecklingen. Lagändringar som ger den tyska förbundsregeringen möjlighet att direktinvestera i digital utbildning för att komplettera delstaternas anslag (Digitalpakt) är lovande men än så länge resultatlösa. Utmaningar som det växande elevantalet, lärarbristen, digitaliseringen och den fortsatta utbyggnaden av förskolan och barnomsorgen kommer att kräva ännu mer offentlig finansiering. Ytterligare investeringar i utbildning, forskning och innovation är avgörande för att Tyskland ska kunna öka sin potentiella tillväxt och anpassa sig till den tekniska utvecklingen.

(9)

Tyskland har på senare år gjort framsteg med att öka sin forsknings- och utvecklingsintensitet (FoU-intensitet), främst som ett resultat av storföretagens ökade FoU-utgifter, särskilt i bilindustrin och de medel- och högteknologiska tillverkningssektorerna. FoU-intensiteten hos de små och medelstora företagen ligger betydligt under unionsgenomsnittet och fortsätter att släpa efter. De små och medelstora företagen brukar inte kunna dra lika mycket nytta av samarbetet med offentliga forskningsinstitut som storföretagen. Dessa båda faktorer hämmar innovationen i dessa företag, som redan befinner sig i en lång utförsbacke. Ytterligare FoU-investeringar är viktiga inte bara för att stärka hela ekonomins innovationskapacitet och öka produktiviteten, utan också för att underlätta omställningen till en cirkulär ekonomi med låga utsläpp, bland annat i fråga om hållbara transporter, miljövänlig energiteknik, miljöinnovation och återvinning, och för att ytterligare förbättra den offentliga forskningssektorns resultat och bidrag till dessa mål.

(10)

Digitaliseringen av den tyska ekonomin går bara långsamt framåt, och små och medelstora företag är fortfarande sena med att införa digital teknik. Tyskland släpar efter när det gäller att bygga ut nät för bredband med mycket hög kapacitet (gigabithastighet) på nationell nivå, särskilt på landsbygden, där större investeringar skulle kunna förbättra produktivitetsökningen. Bara 9 % av de tyska hushållen (mitten av 2018) har tillgång till fibernät med hög kapacitet jämfört med unionsgenomsnittet på 30 %. I stället har de etablerade operatörerna fortsatt med sin tekniska lösning att uppgradera de befintliga kopparkabelnäten (vektorisering). Trots att många tjänster kräver en mycket hög internethastighet var 23 700 industriparker inte anslutna till något fibernät 2017, och 28 % av alla företag hade ingen tillgång till anslutningar på minst 50 Mbit/s. För låg internethastighet bromsar investeringarna, inte minst från små och medelstora företag, som ofta ligger utanför tätorter eller på landsbygden. Det är fortfarande viktigt med offentliga insatser för att bygga ut infrastrukturen för ultrasnabbt bredband (minst 100 Mbit/s) på landsbygden, och det finns många andra lösningar än subventioner som man kan undersöka. När det gäller digitala offentliga tjänster och e-hälsa ligger Tyskland långt under unionsgenomsnittet. Offentliga e-tjänster användes 2018 bara av 43 % av de tyska internetanvändarna (unionsgenomsnitt 64 %). E-hälsotjänster användes av 7 % av tyskarna (unionsgenomsnitt 18 %). E-recept används av 19 % av allmänläkarna (unionsgenomsnitt 50 %).

(11)

Det krävs fler investeringar i transportinfrastruktur och rena transportlösningar i Tyskland för att lösa transport- och luftkvalitetsproblemen och stödja begränsning av och anpassning till klimatförändringarna. Utsläppen av växthusgaser från vägtransporterna har ökat under de senaste fem åren. Luftkvaliteten i Tyskland är mycket oroväckande, särskilt i tätorter där trafiken står för cirka 60 % av de skadliga kväveoxidutsläppen. Godstransporterna skulle kunna dra nytta av mer utvecklade intermodalitetslösningar. Bilen är fortfarande det absolut vanligaste transportmedlet i pendeltrafiken, och i genomsnitt tillbringar man som bilist 30 timmar om året i köer. Trängsel i trafiken och jakten på parkeringsplatser uppskattas kosta det tyska samhället 110 miljarder euro per år eller cirka 4 % av BNP. Nyregistreringen av fordon som drivs med alternativa bränslen har visserligen ökat mest, men de är fortfarande få. Bilpooler och samåkning utnyttjas fortfarande i alldeles för liten utsträckning. Det krävs också avsevärda offentliga och privata investeringar för att få fram nya leveranskedjor för batterier och centrala råvaror.

(12)

Tysklands elnät anpassas bara långsamt till förnybar energi, och det krävs fortfarande betydande investeringar i överförings- och distributionsnäten. Stora förseningar i genomförandet av många projekt har orsakat avsevärda kostnader för tyska och europeiska elnät och elmarknader. Av de 1 800 km projekt för högspänningsnät som fastställdes i 2009 års lag om utvidgade energinät hade bara cirka 800 km genomförts under andra kvartalet 2018, delvis till följd av motstånd från allmänheten. Den försenade utbyggnaden av näten kommer att föra med sig högre överbelastningskostnader och leda till att marknaderna i både Tyskland och andra länder snedvrids ytterligare. Det är viktigt att investera i energinät som främjar sektorsintegration, diversifiering och en lämplig nätinfrastruktur för att få ett flexibelt energisystem och bättre integrera olika ekonomiska sektorer mot bakgrund av landets energi- och klimatmål.

(13)

Det har blivit dyrare att bo i Tyskland. Sedan 2015 har både hyror och bostadspriser gått upp snabbare än långtidsmedelvärdena, särskilt i storstäderna. År 2017 hade 20 % av den tyska befolkningen i åldersgruppen 65 år och äldre (unionsgenomsnittet 10 %) en för hög bostadskostnadsbörda (dvs. de totala boendekostnaderna tog mer än 40 % av deras disponibla inkomst). För befolkningen med lägst inkomst låg andelen hushåll med höga boendekostnader i förhållande till den disponibla inkomsten 10 procentenheter över unionsgenomsnittet på 35,3 %. Den tyska regeringen har vidtagit en rad åtgärder, bland annat ett hyresstopp (Mietpreisbremse), stöd till bostadsköp (Baukindergeld) och en ändring av grundlagen, så att man kan ge federalt stöd till subventionerat boende. Ändå ligger utbudet av nyproducerade bostäder fortfarande långt under efterfrågan och den tyska regeringens mål på 375 000 nya bostäder per år. Det kan komma att behövas fler insatser, t.ex. en snabbare byggnation av subventionerade bostäder, bättre transportlösningar och en reform av byggnormer och markanvändningsregler.

(14)

Tyskland har dragit särskild stor nytta av den inre marknadens integration och spelar en viktig roll i dess vidareutveckling. Men det finns fortfarande stora konkurrenshinder i den tyska sektorn för företagstjänster jämfört med andra medlemsstater. Detta gäller bland annat de reglerade yrkena, t.ex. arkitekter, ingenjörer och jurister, där konkurrensen kvävs av regelbördan, t.ex. reserverade verksamheter och reglerade priser och avgifter. Men även oreglerade företagstjänster drabbas av fler restriktioner än företag i allmänhet om man jämför med andra medlemsstater. Genom att ändra regleringen av företagstjänster och öka konkurrensen skulle man kunna göra investeringar och ekonomiska aktiviteter mer effektiva och ändamålsenliga.

(15)

Efter en god början har man på senare år bara gjort få framsteg med den tyska skattereformen, som ska främja tillväxt och inhemska privata investeringar. Skattesystemet är fortfarande mycket komplicerat och snedvrider beslut om exempelvis arbetsmarknadsdeltagande, investeringar och finansiering. Systemet skulle kunna innehålla fler investerings- och konsumtionsincitament. De största framstegen har gjorts med skatten på arbete, men detta syns ännu inte i siffrorna. Det finns fortfarande potential att minska den snedvridande beskattningen av arbete genom att skatteväxla bort från arbete till intäktskällor som i högre grad främjar hållbar tillväxt för alla. Skatten på arbetsinkomst (skattekilen) var 2018 fortfarande en av de högsta i unionen för både låg- och medelinkomsttagare. Arbetstagaravgifterna är särskilt höga jämfört med andra länder, och de samlade socialförsäkringsavgifterna utgör cirka två tredjedelar av skattekilen, medan inkomstskatten utgör en tredjedel. Samtidigt är intäkterna från miljöskatter som andel av BNP bland de lägsta i unionen. Kapitalkostnaderna och den faktiska genomsnittliga bolagsskattesatsen, som varierar mellan regionerna, är bland de högsta i unionen. Den faktiska genomsnittliga skattesatsen uppgick till 28,8 % (sammantaget för hela landet) medan genomsnittet i unionen ligger på 20 %. På grund av samspelet mellan bolagsskatten, den lokala skatten på näringsverksamhet och solidaritetspåslaget är systemet för bolagsbeskattning komplicerat, och det medför höga kostnader för hanteringen av skatter och snedvrider investeringarnas nivå och fördelning. Dessutom snedvrider bolagsskatten finansieringsbesluten genom den gynnsamma behandlingen av lånefinansiering, som uppskattas vara den tredje högsta i unionen enligt uppgifterna för 2017. Genom att sänka kapitalkostnaderna för eget kapital skulle man kunna öka de privata investeringarna och stärka den relativt underutvecklade riskkapitalmarknaden.

(16)

Arbetsmarknaden är fortsatt stark, men vissa gruppers arbetsmarknadspotential underutnyttjas. Sysselsättningen i åldern 20–64 ökade till 79,9 % under fjärde kvartalet 2018 och var därmed en av de högsta i unionen. I början av 2019 sjönk arbetslösheten till en rekordlåg nivå på 3,2 %. Det blir allt mer uppenbart att många lediga platser och arbetskraftsbristen bromsar produktionen i vissa regioner och sektorer. Fortfarande underutnyttjas arbetsmarknadspotentialen hos vissa grupper, t.ex. kvinnor och personer med invandrarbakgrund. Andelen deltidsarbetande kvinnor i Tyskland ligger med 46,7 % på en mycket hög nivå. Skatten på arbete är fortsatt mycket hög i Tyskland, även för låginkomsttagare. De särskilda reglerna för sambeskattning av gifta par (Ehegattensplitting) minskar incitamenten för den andra inkomsttagaren att arbeta mer. Sysselsättningen bland personer med migrantbakgrund, särskilt kvinnor, är mycket lägre än hos personer med inrikes födda föräldrar. Det har vidtagits åtgärder för att stödja integrationen av flyktingar på arbetsmarknaden, men utmaningar kvarstår, bland annat därför att flyktingarna inte kan språket, saknar kvalifikationer eller inte får sina kvalifikationer erkända, har omsorgsansvar för barn och släktingar eller inte känner till den tyska arbetsmarknadens oskrivna regler.

(17)

Pensioneringen av efterkrigskullarna påverkar Tyskland mer än andra medlemsstater. På lång sikt kommer den förändrade befolkningssammansättningen att sätta press på Tysklands offentliga finanser. Det kan också bli en utmaning att få pensionerna att räcka och skulle kunna öka den än så länge begränsade andelen äldre (65 och över) som riskerar fattigdom eller social utestängning. Fram till 2040 förväntas landet tillhöra de länder i unionen där pensionsutgifterna kommer att öka mest i förhållande till BNP (upp till 1,9 procentenheter av BNP), samtidigt som förhållandet mellan den genomsnittliga allmänna pensionen och genomsnittslönen förväntas sjunka med 4,4 procentenheter till 37,6 % enligt 2018 års åldranderapport (Europeiska kommissionen, 2018). De senaste pensionsreformerna har ökat förmånsnivåerna för vissa grupper, men det är ännu oklart om de uppnådda sociala förmånerna är i nivå med de avsevärda finanspolitiska kostnader som de ger upphov till. Regeringen har också infört dubbla gränsvärden (doppelte Haltelinie), nämligen ett tak för pensionsavgifterna på 20 % och en minimiersättning för inkomstbortfall på 48 % fram till 2025. För att kunna respektera gränsvärdena förväntas man behöva göra stora skatteöverföringar och ytterligare öka bördan för yngre generationer. Dessutom diskuteras fortfarande om låginkomsttagarnas pensioner kommer att vara tillräckliga.

(18)

Trots den allt större bristen på arbetskraft är reallöneökningarna fortfarande låga, medan de nominella inkomsterna steg med 3,1 % 2018. Det faktum att sysselsättningen främst ökade bland högavlönade heltidsjobb, och andelen marginella deltidsjobb i den totala sysselsättningen minskade, bidrog dessutom till den sammantagna löneökningen 2018, som ligger något över produktivitetsökningen. Andelen arbetstagare som omfattas av kollektivavtal fortsatte att minska (med 2 procentenheter mellan 2016 och 2017) till 49 % i västra och 34 % i östra Tyskland. Skillnaderna mellan olika sektorer är stora. I den offentliga sektorn och industrin har fler arbetstagare kollektivavtal, medan det är färre i tjänstesektorn. Låginkomsttagare får sedan 2015 åtminstone den lagstadgade minimilönen. Timlönen i botten av inkomstskalan, särskilt de två lägsta inkomstdecilerna, har ökat avsevärt. Men andelen låginkomsttagare, som 2017 låg på 22,5 %, ligger kvar på en nivå långt över unionsgenomsnittet. Andelen personer som bara har minijobb minskade med 6,8 % under perioden 2010–2018, och sysselsättning som omfattas av det tyska socialförsäkringssystemet ökade med cirka 18,1 % under samma period. Genom att förbättra villkoren för löneökningar skulle man stödja den inhemska efterfrågan och bidra till en ombalansering i euroområdet.

(19)

Inom utbildningen är den sociala rörligheten uppåt låg i Tyskland. De nationella källorna bekräftar att det bara gjorts små framsteg med att minska den socioekonomiska bakgrundens inverkan på utbildningsresultaten. Tyskland har goda resultat när det gäller att integrera nyanlända migranter och flyktingar i utbildning och praktik. Men personer med migrantbakgrund står normalt inför större utmaningar än elever med inrikes födda föräldrar (t.ex. andelen elever med endast grundskoleutbildning och problem med att hitta praktikplatser). Allt mer heterogena klasser kräver kraftfulla insatser för att stärka läraryrket, särskilt nu när lärarbristen redan är stor. Arbetstagarnas låga deltagande i vuxenutbildning är ett problem med tanke på deras möjlighet att få jobb i framtiden, särskilt för de 6,2 miljoner människor som saknar grundläggande läs- och skrivfärdigheter.

(20)

Antalet personer som riskerar fattigdom eller social utestängning har minskat seden toppen 2014, men när det gäller lika möjligheter finns det fortfarande utmaningar kvar. Bland annat löpte barn till lågutbildade föräldrar 2017 en 67 procentenheter högre risk att drabbas av fattigdom än barn till högutbildade föräldrar. Det är en betydligt större klyfta än genomsnittet i unionen (53,9 procentenheter).

(21)

Programplaneringen för unionsmedel för perioden 2021–2027 kan bidra till att åtgärda en del av de brister som identifierats i rekommendationerna, särskilt de områden som anges i bilaga D till 2019 års landsrapport. Tyskland skulle på detta sätt bättre kunna utnyttja dessa medel på de identifierade områdena, med beaktande av regionala skillnader.

(22)

Kommissionen har inom ramen för 2019 års europeiska planeringstermin gjort en omfattande analys av Tysklands ekonomiska politik och redogjort för den i 2019 års landsrapport. Kommissionen har även bedömt stabilitetsprogrammet för 2019, det nationella reformprogrammet för 2019 samt uppföljningen av de rekommendationer Tyskland har fått tidigare år. Kommissionen har beaktat inte bara programmens relevans för hållbarheten i finanspolitiken och den socioekonomiska politiken i Tyskland utan också i vilken utsträckning de följer unionens regler och riktlinjer, mot bakgrund av behovet att stärka den övergripande ekonomiska styrningen i unionen genom att framtida nationella beslut fattas med beaktande av synpunkter på unionsnivå.

(23)

Mot bakgrund av denna bedömning har rådet granskat stabilitetsprogrammet för 2019 och anser (7) att Tyskland kan väntas följa stabilitets- och tillväxtpakten.

(24)

Mot bakgrund av kommissionens fördjupade granskning och denna bedömning har rådet granskat det nationella reformprogrammet för 2019 och stabilitetsprogrammet för 2019. Dess rekommendationer enligt artikel 6 i förordning (EU) nr 1176/2011 återspeglas nedan i rekommendationerna 1 och 2. Dessa rekommendationer bidrar också till genomförandet av rekommendationen för euroområdet 2019, särskilt den första rekommendationen för euroområdet. Den finanspolitik som avses nedan i rekommendation 1 bidrar bland annat till att åtgärda obalanser som har samband med bytesbalansöverskottet.

(1)

Den 21 november 2018 antog kommissionen den årliga tillväxtöversikten, som inledde 2019 års europeiska planeringstermin för samordning av den ekonomiska politiken. I den togs vederbörlig hänsyn till den europeiska pelaren för sociala rättigheter som proklamerades av Europaparlamentet, rådet och kommissionen den 17 november 2017. Prioriteringarna i den årliga tillväxtöversikten godkändes av Europeiska rådet den 21 mars 2019. Den 21 november 2018 antog kommissionen, på grundval av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1176/2011 (2), rapporten om förvarningsmekanismen, enligt vilken Estland inte var en av de medlemsstater som skulle bli föremål för en fördjupad granskning. Samma dag antog kommissionen också en rekommendation till rådets rekommendation om den ekonomiska politiken i euroområdet, som godkändes av Europeiska rådet den 21 mars 2019. Den 9 april 2019 antog rådet rekommendationen om den ekonomiska politiken i euroområdet (3) (nedan kallad rekommendationen för euroområdet 2019), i vilken man fastställer fem rekommendationer för euroområdet.

(2)

Med tanke på de nära inbördes kopplingarna mellan ekonomierna i Ekonomiska och monetära unionen bör Estland, i egenskap av medlemsstat som har euron som valuta, säkerställa att rekommendationen för euroområdet 2019, vilken avspeglas i rekommendationerna 2 och 3, genomförs till fullo och utan onödiga dröjsmål. Åtgärder för att inrikta den investeringsrelaterade ekonomiska politiken på de angivna områdena kommer i synnerhet att göra det lättare att följa den andra rekommendationen för euroområdet när det gäller att gynna investeringar.

(3)

Landsrapporten 2019 för Estland offentliggjordes den 27 februari 2019. Den innehöll en bedömning av hur väl Estland hade lyckats med de landsspecifika rekommendationer som rådet antog den 13 juli 2018 (4), med uppföljningen av tidigare års rekommendationer och med sina nationella Europa 2020-mål.

(4)

Estland lade fram sitt nationella reformprogram för 2019 den 30 maj 2019 och sitt stabilitetsprogram för samma år den 30 april 2019.

(5)

Vid programplaneringen för de europeiska struktur- och investeringsfonderna (nedan kallade ESI-fonder) för perioden 2014–2020 har relevanta landsspecifika rekommendationer beaktats. I enlighet med artikel 23 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1303/2013 (5) får kommissionen begära att en medlemsstat ska se över och föreslå ändringar av sin partnerskapsöverenskommelse och av relevanta program när så krävs för att stödja genomförandet av relevanta rekommendationer från rådet. Kommissionen har, i riktlinjerna för tillämpning av åtgärder som sammanlänkar effektiva ESI-fonder med sund ekonomisk styrning, beskrivit närmare hur den kommer att tillämpa denna bestämmelse.

(6)

Estland omfattas för närvarande av stabilitets- och tillväxtpaktens förebyggande del. Stabilitetsprogrammet för 2019 grundas på ett antagande om oförändrad politik. Enligt programmet ska underskottet i de offentliga finanserna på 0,6 % av bruttonationalprodukten (BNP) under 2018 minska till ett underskott på 0,2 % av BNP under 2019 och 0,3 % av BNP under 2020, och underskottet kommer att vara 0,7 % av BNP senast 2022. På grundval av det omräknade strukturella saldot (6) planerar man inte att uppnå det medelfristiga budgetmålet, som är fastställt till ett strukturellt underskott på 0,5 % av BNP, under den period som stabilitetsprogrammet för 2019 gäller. Den offentliga skuldkvoten beräknas sjunka till 5,3 % av BNP senast 2022. Det makroekonomiska scenario som ligger till grund för dessa budgetprognoser är gynnsamt. Det har inte angetts vilka åtgärder som krävs till stöd för de planerade underskottsmålen, vilket utgör en risk för antagandena om inkomster.

(7)

Med beaktande av kommissionens höstprognos 2018, enligt vilken Estland kommer att ligga närmare sitt medelfristiga mål under 2019, och i enlighet med reglerna för att häva frysningen av anpassningskravet, bör den nominella ökningen av de primära offentliga nettoutgifterna inte överstiga 4,9 %, vilket motsvarar en årlig strukturell anpassning på 0,3 % under 2019. Enligt kommissionens vårprognos 2019 finns det en risk för en betydande avvikelse från det kravet under 2019.

(8)

Mot bakgrund av Estlands förväntade produktionsgap på 2,7 % av BNP och med en BNP-tillväxt som förväntas vara lägre än den beräknade potentiella tillväxttakten bör den nominella ökningen av de primära offentliga nettoutgifterna inte överstiga 4,1 % under 2020, vilket är i linje med den strukturella anpassning på 0,6 % av BNP som svarar mot stabilitets- och tillväxtpaktens matris över anpassningskrav. Enligt kommissionens vårprognos 2019 och med oförändrad politik finns det en risk för en betydande avvikelse från det kravet under 2020. Sammantaget anser rådet att de nödvändiga åtgärderna bör vidtas från och med 2019 för att Estland ska följa stabilitets- och tillväxtpaktens regler.

(9)

Åtgärder för att förhindra penningtvätt har blivit en prioritet för Estland till följd av de omfattande penningtvättskandalerna. Estland har skärpt regelverket för bekämpning av penningtvätt och andelen utländska kunders insättningar i estniska banker har minskat avsevärt. Det kvarstår dock problem. Den estniska regeringen har antagit fler åtgärder och riktlinjer för hur de förebyggande åtgärderna på detta område kan stärkas ytterligare, men ett lagstiftningsinitiativ som syftar till att öka kapaciteten hos de tillsynsmyndigheter som ansvarar för bekämpning av penningtvätt har ännu inte antagits av det estniska parlamentet. Efter antagandet av sådana åtgärder bör man noggrant följa att de genomförs effektivt.

(10)

Kompetensbrist och kompetensglapp hör till de främsta hindren för företagsinvesteringar och står i vägen för ökade produktivitetsvinster. Under de senaste åren har Estland genomfört omfattande reformer, men utvecklingen på arbetsmarknaden och ett minskat antal personer i arbetsför ålder innebär långsiktiga utmaningar för utbildningssystemet. Andelen unga med högst grundskoleutbildning är till exempel fortfarande hög, omorganisationen av skolnätverket har inte slutförts, och den högre utbildningen och yrkesutbildningen tillgodoser inte i tillräcklig utsträckning arbetsmarknadens behov. Den allt äldre lärarkåren i kombination med yrkets låga attraktionskraft medför också utmaningar. Deltagandet i vuxenutbildning håller på att förbättras, men arbetskraftens kompetensutveckling och omskolning håller inte jämna steg med utvecklingen på arbetsmarknaden. Den otillräckliga innovationsförmågan är central för de kompetensbehov som har konstaterats. Trots att det finns många it-specialister erbjuder företagen endast begränsad utbildning i digital kompetens. Genom att förbättra utbildningssystemets arbetsmarknadsrelevans, till exempel genom att investera i yrkesvägledning, vidta åtgärder för att minska andelen unga med högst grundskoleutbildning och bättre förutse kompetensbehoven, skulle man kunna säkerställa att människor har de färdigheter som behövs. Bättre arbetsvillkor för lärare, bättre kvalitet på undervisningen och en utbildningspolitik som är bättre anpassad till den demografiska och ekonomiska utvecklingen skulle stärka utbildningssystemets kapacitet.

(11)

Trots att det skett förbättringar är fattigdomen, den sociala utestängningen och inkomstskillnaderna fortfarande mycket stora, särskilt bland äldre. Omkring 42 % av de som är 65 år eller äldre riskerade att drabbas av fattigdom och social utestängning 2017, jämfört med unionsgenomsnittet på 15 %. De sociala förmånerna bidrar fortfarande inte till att minska fattigdomen, och det sociala skyddsnätet är svagt. Den bristfälliga samordningen mellan hälso- och sjukvården och socialtjänsten samt kommunernas mycket varierande förmåga när det gäller att kartlägga och tillgodose behoven av sociala tjänster inverkar negativt på utbudet av sociala tjänster av god kvalitet till rimlig kostnad. Dessutom måste enskilda stå för en stor del av kostnaderna för de tjänster som myndigheterna tillhandahåller. De offentliga utgifterna för långvarig vård och omsorg i Estland var mindre än hälften av unionsgenomsnittet (0,6 % av BNP jämfört med 1,6 % av BNP under 2016). Det finns inga förebyggande åtgärder eller något stödsystem som skulle minska bördan för anhörigvårdare. Andelen personer vars vårdbehov inte tillgodoses hör fortfarande till de högsta i unionen (11,7 %), vilket tyder på problem när det gäller såväl tillgången till hälso- och sjukvårdssystemet som systemets ändamålsenlighet. Dessa utmaningar visar att sociala tjänster och hälso- och sjukvårdstjänster av god kvalitet måste tillhandahållas på ett integrerat sätt och att det måste finnas övergripande ramar för långvarig vård och omsorg. Investeringar som stöder social inkludering, bland annat investeringar i social infrastruktur, skulle främja en tillväxt som gynnar alla.

(12)

Löneskillnaden mellan kvinnor och män var 25,6 % under 2017, vilket är en av de högsta i unionen. Den har även ökat något från året innan. Dessutom inverkar föräldraskap i betydligt högre grad på kvinnors sysselsättning i Estland jämfört med genomsnittet i unionen (25,2 % respektive 9,0 %). Långa perioder av föräldraledighet leder ofta till en långsammare karriärutveckling för kvinnor. Kvinnor arbetar ofta i ekonomiska sektorer och yrken med lägre löner, trots att deras utbildningsnivå är högre än männens. Det har nyligen vidtagits åtgärder som gett större flexibilitet vad gäller föräldraledighet och förmåner för att det ska vara lättare för föräldrar att återgå till arbetslivet. Utnyttjandet av barnomsorg har förbättrats. Faktorer som arbetskraftsdeltagande, yrke, ålder, arbetslivserfarenhet eller arbetstid förklarar dock endast en del av löneskillnaden mellan kvinnor och män. Det är oklart vad skillnaden på 20 % jämfört med unionsgenomsnittet på 11,5 % beror på. Större insyn i lönerna skulle göra det lättare att förstå orsakerna till den stora löneskillnaden mellan kvinnor och män. Fortsatta investeringar i barnomsorg och aktiva arbetsmarknadsåtgärder skulle underlätta kvinnors sysselsättning. I ett större sammanhang är det dessutom viktigt att samarbeta med arbetsmarknadens parter och stärka deras kapacitet.

(13)

Estland är ett land nära unionens yttre gräns och har låg befolkningstäthet, och ett välfungerande, sammanlänkat transportsystem är därför av största vikt för den ekonomiska verksamheten och exporten. Transportinfrastrukturen i landet har vissa brister i fråga om förbindelser och hållbarhet. Järnvägstransporter och intermodala transporter behöver utvecklas. Vidare har utsläppen av växthusgaser från vägtransporter ökat de senaste fem åren. Fler innovativa och hållbara lösningar skulle kunna bidra till att lösa problem när det gäller trängsel och kollektivtrafik. Synkronisering av Estlands elsystem med nätverket på den europeiska kontinenten är avgörande för att trygga energiförsörjningen i hela den baltiska regionen. Investeringar i infrastruktur skulle bidra till att förbättra estniska företags konkurrenskraft.

(14)

Låga investeringar i forskning och utveckling, särskilt från den privata sektorn, har gjort att produktiviteten i Estland släpar efter. Under 2017 låg de offentliga utgifterna för forskning och utveckling något under genomsnittet i unionen, men näringslivets investeringar utgjorde endast 0,61 % av BNP, vilket är ungefär hälften av unionsgenomsnittet. Få företag, särskilt bland de små och medelstora företagen, sysslar med forskning eller innovation. Andra innovationsutgifter än FoU-utgifter minskar och samarbetet mellan forskningen och näringslivet är svagt. En del av dessa faktorer påverkar landets innovationsresultat och produktivitet negativt. Mer målinriktade investeringar i forskning, utveckling och innovation, bland annat i digitalisering och automatisering av företag, skulle öka Estlands produktivitet och konkurrenskraft. Det skulle även en bättre prioritering av forskningsämnen på områden som är av betydelse för ekonomin göra. De estniska myndigheterna har utformat och genomfört flera åtgärder för att komma till rätta med bristerna i forsknings- och innovationssystemet, men de konkreta resultaten av dem är tillsvidare små.

(15)

Utmaningar när det gäller resurs- och energieffektivitet kvarstår. I fråga om miljöinnovation motsvarar resultaten inte helt landets potential och dess sammanlagt 60 poäng för miljöinnovation är 40 % lägre än genomsnittet i unionen. Trots att det skett vissa förbättringar under de senaste åren presterar Estland ungefär tre gånger sämre än unionsgenomsnittet vad gäller resursproduktivitet och skillnaderna jämfört med resten av unionen blir allt större. Endast en liten del av de små och medelstora företagen i Estland vidtar åtgärder för att förbättra sin resurseffektivitet och bli mer miljövänliga. Ekonomin är dessutom mycket energiintensiv och energiförbrukningen ligger betydligt över unionsgenomsnittet. Alla estniska regioner släpar efter när det gäller att förbättra resurs- och energieffektiviteten. Andelen förnybar energi inom transportsektorn var 2017 0,4 %, vilket är långt under det nationella målet på 10 %. Att främja resurs- och energieffektiviteten, särskilt inom bygg- och anläggningssektorn, och att stödja den cirkulära ekonomin, bland annat genom fler investeringar, skulle ytterligare bidra till en mer konkurrenskraftig och hållbar ekonomi.

(16)

Insolvensförfaranden i Estland tar cirka tre år och återvinningsgraden är något över 40 %. Detta gör att arbetskraft och finansiella resurser är fångade i mindre produktiva företag. Det undergräver incitamenten att investera och tillhandahålla finansiering till företag. Det skulle vara viktigt att se över insolvensreglerna i syfte att förkorta insolvensförfarandena och öka återvinningsgraden för fordringsägare. Framför allt kunde det uppmuntra tillämpning av omstruktureringsförfaranden före och efter insolvens och hindra gradvis likvidering av företag.

(17)

Programplaneringen för unionsmedel för perioden 2021–2027 kan bidra till att åtgärda en del av de brister som identifierats i rekommendationerna, särskilt de områden som anges i bilaga D till 2019 års landsrapport. Estland skulle på detta sätt bättre kunna utnyttja dessa medel på de identifierade områdena, med beaktande av regionala skillnader.

(18)

Kommissionen har inom ramen för 2019 års europeiska planeringstermin gjort en omfattande analys av Estlands ekonomiska politik och redogjort för den i 2019 års landsrapport. Kommissionen har även bedömt stabilitetsprogrammet för 2019, det nationella reformprogrammet för 2019 samt uppföljningen av de rekommendationer Estland har fått tidigare år. Kommissionen har beaktat inte bara programmens relevans för hållbarheten i finanspolitiken och den socioekonomiska politiken i Estland utan även huruvida unionens regler och riktlinjer har iakttagits, mot bakgrund av behovet att stärka den övergripande ekonomiska styrningen i unionen genom att framtida nationella beslut fattas med beaktande av synpunkter på unionsnivå.

(19)

Mot bakgrund av denna bedömning har rådet granskat stabilitetsprogrammet för 2019 och dess yttrande (7) återspeglas särskilt i rekommendation 1 nedan.

(1)

Den 21 november 2018 antog kommissionen den årliga tillväxtöversikten, som inledde 2019 års europeiska planeringstermin för samordning av den ekonomiska politiken. I den togs vederbörlig hänsyn till den europeiska pelaren för sociala rättigheter som proklamerades av Europaparlamentet, rådet och kommissionen den 17 november 2017. Prioriteringarna i den årliga tillväxtöversikten godkändes av Europeiska rådet den 21 mars 2019. Den 21 november 2018 antog kommissionen, på grundval av förordning (EU) nr 1176/2011, rapporten om förvarningsmekanismen, enligt vilken Irland var en av de medlemsstater som skulle bli föremål för en fördjupad granskning. Samma dag antog kommissionen också en rekommendation till rådets rekommendation om den ekonomiska politiken i euroområdet, som godkändes av Europeiska rådet den 21 mars 2019. Den 9 april 2019 antog rådet rekommendationen om den ekonomiska politiken i euroområdet (3) (nedan kallad rekommendationen för euroområdet 2019), i vilken man fastställer fem rekommendationer för euroområdet.

(2)

Med tanke på de nära inbördes kopplingarna mellan ekonomierna i Ekonomiska och monetära unionen bör Irland, i egenskap av medlemsstat som har euron som valuta, säkerställa att rekommendationen för euroområdet 2019, vilken återspeglas nedan i rekommendationerna 1 och 3, genomförs till fullo och utan onödiga dröjsmål. Att inrikta den investeringsrelaterade ekonomiska politiken på de angivna områdena och införa skatteåtgärder kommer i synnerhet att göra det lättare att följa den andra rekommendationen för euroområdet när det gäller att stödja investeringar, förbättra de offentliga finanserna och bekämpa aggressiv skatteplanering.

(3)

Landsrapporten 2019 för Irland offentliggjordes den 27 februari 2019. Den innehöll en bedömning av hur väl Irland hade lyckats med de landsspecifika rekommendationer som rådet antog den 13 juli 2018 (4), med uppföljningen av tidigare års landsspecifika rekommendationer och med sina nationella Europa 2020-mål. Den innehöll också en fördjupad granskning enligt artikel 5 i förordning (EU) nr 1176/2011, vars resultat också offentliggjordes den 27 februari 2019. Av analysen drog kommissionen slutsatsen att Irland har makroekonomiska obalanser. Det gäller i synnerhet stora stockar av offentliga och privata skulder och nettoutlandsskulder som gör Irland sårbart för negativa störningar, men flödesvariablerna har fortsatt att förbättras. Den privata skuldstocken är ännu hög, men den ekonomiska tillväxten bidrar till att den sjunker. De multinationella bolagens verksamhet fortsätter att påverka företagens skuldsättning. Hushållens skuldsättning verkar i stort sett ligga i linje med fundamenta även om den är hög jämfört med den disponibla inkomsten. Den offentliga skulden väntas ligga kvar på en nedåtgående trend, medan underskottet börjar närma sig balans. Bostadspriserna har stigit i snabb takt under flera år, men prisökningen har avtagit på senare tid. Bostadspriserna eldas på av utbudsproblem och det finns inga tydliga bevis på en övervärdering. Stocken av nödlidande lån är fortfarande stor, men har minskat ytterligare även om skulderna med långvariga betalningsförseningar minskar i långsammare takt.

(4)

Irland lade fram sitt nationella reformprogram för 2019 den 17 april 2019 och sitt stabilitetsprogram för samma år den 29 april 2019. De båda programmen har bedömts samtidigt för att deras inbördes kopplingar ska kunna beaktas.

(5)

Vid programplaneringen för de europeiska struktur- och investeringsfonderna (nedan kallade ESI-fonder) för perioden 2014–2020 har relevanta landsspecifika rekommendationer beaktats. I enlighet med artikel 23 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1303/2013 (5) får kommissionen begära att en medlemsstat ska se över och föreslå ändringar av sin partnerskapsöverenskommelse och av relevanta program när så krävs för att stödja genomförandet av relevanta rekommendationer från rådet. Kommissionen har, i riktlinjerna för tillämpning av åtgärder som sammanlänkar effektiva ESI-fonder med sund ekonomisk styrning, beskrivit närmare hur den kommer att tillämpa denna bestämmelse.

(6)

Irland omfattas för närvarande av stabilitets- och tillväxtpaktens förebyggande del och av skuldkriteriet. I sitt stabilitetsprogram för 2019 förväntar sig regeringen att det samlade saldot ska förbättras till 0,2 % av bruttonationalprodukten (BNP) för 2019 och att det fortsätter att stegvis förbättras därefter till 1,3 % av BNP 2023. På grundval av det omräknade strukturella saldot (6) väntas det medelfristiga budgetmålet, fastställt till ett strukturellt underskott på 0,5 % av BNP, uppnås 2020. Enligt stabilitetsprogrammet för 2019 väntas den offentliga skuldkvoten sjunka till 61,1 % av BNP under 2019 och fortsätta att sjunka till 51,6 % 2023. Det makroekonomiska scenario som ligger till grund för dessa budgetprognoser är realistiskt. Samtidigt har de åtgärder som ska stödja de planerade underskottsmålen från 2020 och framåt inte beskrivits tillräckligt.

(7)

Den 13 juli 2018 rekommenderade rådet Irland att uppnå det medelfristiga budgetmålet under 2019. Detta är förenligt med en nominell ökning av de primära offentliga nettoutgifterna (7) på högst 7,0 % under 2019, vilket motsvarar en tillåten försämring av det strukturella saldot på 0,3 % av BNP. Enligt kommissionens vårprognos 2019 väntas Irland följa den rekommenderade finanspolitiska anpassningen 2019.

(8)

Irland bör 2020 uppnå sitt medelfristiga budgetmål. Enligt kommissionens vårprognos för 2019 är detta förenligt med en nominell ökning av de offentliga nettoutgifterna på högst 3,7 % (8), vilket motsvarar en årlig strukturell anpassning på 0,7 % av BNP. Irland väntas uppnå sitt medelfristiga budgetmål. Den offentliga skulden ska enligt prognoserna fortsätta att sjunka stadigt, till en nivå under vad skuldkriteriet kräver. Sammantaget anser rådet att Irland kan väntas följa stabilitets- och tillväxtpaktens regler 2019 och 2020. Med tanke på skillnaden mellan måtten på BNP och den inhemska produktionen och den tillhörande effekten på skuldkvoten, det rådande konjunkturläget i landet och de ökande externa riskerna, torde det vara viktigt att använda eventuella oförutsedda inkomster till att ytterligare sänka den offentliga skuldkvoten.

(9)

De offentliga finanserna har stärkts ytterligare mot bakgrund av en stadig produktionsökning, men ändå kvarstår riskerna för intäktsvolatilitet, och det finns utrymme för att göra intäkterna mer motståndskraftiga mot ekonomiska fluktuationer och negativa störningar. Med tanke på den ekonomiska volatiliteten skulle intäkterna kunna stabiliseras om man begränsade omfattningen av skatteutgifterna och deras antal och breddade skattebasen. Irland har visserligen ökat den lägsta momssatsen på turismverksamhet, men andra nya skatteåtgärder har inriktats på sänkningar och lättnader. Dessutom har Irland ytterligare möjligheter att förbättra hur skattesystemet kan bidra till landets miljömål. Satsningarna skulle kunna gälla sänkta subventioner till fossila bränslen och starkare prissignaler till investerare genom en bindande tidtabell för höjningar av koldioxidskatten under det närmsta årtiondet.

(10)

Åtgärder mot aggressiv skatteplanering är en förutsättning för att skattesystemen ska bli effektivare och mer rättvisa, vilket konstateras i 2019 års rekommendation för euroområdet. Skattebetalarnas aggressiva skatteplanering får spridningseffekter mellan medlemsstaterna och kräver att unionslagstiftningen kompletteras med samordnade nationella åtgärder. Irland har vidtagit åtgärder mot aggressiv skatteplanering, men det faktum att utdelningar och royaltyer utgör en stor andel av BNP tyder på att landets skattebestämmelser utnyttjas av företag som ägnar sig åt aggressiv skatteplanering. Det faktum att royaltyer och utdelningar som företag med säte på Irland betalar till utlandet (dvs. från unionsinvånare till personer bosatta i tredjeland) i begränsad utsträckning omfattas av källskatt kan leda till att de betalningarna undgår beskattning helt och hållet, om de inte heller beskattas i den mottagande jurisdiktionen.

(11)

Riskerna för de offentliga finansernas hållbarhet på lång sikt med koppling till kostnaden för en åldrande befolkning kvarstår. Utgifterna för hälso- och sjukvård väntas öka från 4,1 % av BNP 2016 till 5,1 % av BNP 2070, med en topp på 5,2 % 2063. Det finns aspekter av vårdsystemet i Irland som fungerar väl eller har förbättrats, men systemet är ineffektivt, brottas med att tillgodose efterfrågan och ger ingen samordnad, integrerad vård. För att komma till rätta med det växande efterfrågetrycket har den irländska regeringen antagit en genomförandestrategi för Sláintecare och skapat genomförandekontoret för Sláintecare-programmet för att i grunden reformera och modernisera landets vård och sociala service de närmaste tio åren. Den planerade reformen utgör en trovärdig vision för hur hälso- och sjukvården kan bli allmänt tillgänglig och hållbar, tillgodose den åldrande befolkningens behov och flytta över omsorg till närsamhället. Man lägger också starkare fokus på förebyggande insatser. Det kommer troligtvis att få positiva effekter genom att minska trycket på akutvården, vilket kan göra hälso- och sjukvården mer kostnadseffektiv. Genomförandet hotas dock av hälso- och sjukvårdssystemets svårighet att på kort sikt hantera den dubbla sjukförsäkringsmarknaden och att effektivt förvalta sin egen budget och personal och sina resultat. Kostnaderna på kort sikt måste också tyglas för att uppfylla Sláintecares vision i det långa loppet.

(12)

Trots att regeringen tidigare har försökt ta kontroll över de offentliga pensionsutgifterna väntas pensionssystemets totala underskott växa betydligt på lång sikt till följd av att pensionsutgifterna ökar från 5 % av BNP 2016 till 6,6 % 2070 med en topp på 7,5 % under 2053. Ett fullständigt och snabbt genomförande av den framlagda färdplanen för en pensionsreform är centralt för att göra det irländska pensionssystemet mer finanspolitiskt hållbart.

(13)

Ökade investeringar i kompetens, utbildning och social inkludering är viktiga för att förbättra Irlands produktivitet och långsiktiga tillväxt för alla. En alltmer överhettad arbetsmarknad och framväxande kompetensbrist och kompetensglapp inom vissa sektorer kräver satsningar på att nå ut till inaktiva grupper av potentiella arbetstagare och investeringar i underutnyttjat humankapital. Det är lämpligt att främja kompetensutveckling och att bättre anpassa läroplaner och yrkesutbildning till arbetsmarknadens behov. Den låga andelen i arbetskraften som har grundläggande digitala färdigheter kräver ytterligare investeringar i arbetsplatsförlagd utbildning och fortbildning av vuxna arbetstagare. Att investera i barnomsorg av god kvalitet till rimlig kostnad och att genomföra det nationella barnomsorgsprogrammet kommer att bidra till att öka den ganska låga sysselsättningsgraden för kvinnor. Arbetskraftsdeltagandet bland personer med funktionsnedsättning är bland de lägsta i EU. Antalet personer som bor i hushåll med låg arbetsintensitet är fortfarande bland de högsta i unionen, varför det torde finnas utrymme för mer integrerade och riktade aktiveringsstrategier för den här gruppen.

(14)

Den ekonomiska kraschen ledde till flera år med låga investeringar som har tagit ut sin rätt i form av sämre tillgång till bostäder till rimliga priser och till subventionerat boende och till lämplig infrastruktur inom rena transporter, ren energi, vattenförsörjning och ultrasnabbt bredband, vilket i sin tur hindrar företagens investeringar. Dessutom har utsläppen av växthusgaser från vägtransporter ökat kraftigt på fem år. En upprustad infrastruktur kan tillsammans med samhällsplanering vara en viktig förutsättning för ett bättre bostadsutbud, ökande privata investeringar, högre produktivitetstillväxt och en bättre balanserad regional ekonomisk utveckling. Framtidssäkrade anslutningsmöjligheter och tillräckliga digitala färdigheter är mycket viktiga för de inhemska företagen, så att de effektivt kan utnyttja den digitala tekniken, och för en blomstrande inhemsk informations- och kommunikationsteknikbransch. Det finns stora utmaningar kvar när det gäller tillgång till ultrasnabbt bredband, särskilt på landsbygden. Om man investerade mer i infrastruktur för ren energi, ren kollektivtrafik och vattenförsörjning och intensifierade satsningarna på utfasningen av fossila bränslen, energieffektivitet, förnybar energi och den cirkulära ekonomin, skulle det hjälpa Irland att ställa om till en miljövänlig ekonomi med låga koldioxidutsläpp.

(15)

Lanseringen av den nationella utvecklingsplanen kan så småningom leda till ytterligare grundläggande infrastruktur, men bygg- och anläggningsbranschens svaga kapacitet kan bli ett hinder för ett snabbt genomförande. Om sjötransporter och energiförbindelser med den europeiska kontinenten diversifierades, skulle man kunna öka ekonomins motståndskraft mot externa störningar. Irland har hittills misslyckats med att frikoppla den ekonomiska tillväxten från utsläpp av växthusgaser och luftföroreningar. Utsläppen av växthusgas har ökat stadigt, i synnerhet från transporter, jordbruket, energisektorn och bebyggelsen. Bristen på framsteg på det här området kommer att göra det svårare för Irland att uppfylla sina unionsskyldigheter, samtidigt som kostnaderna för framtida åtgärder ökar.

(16)

Ständig bostadsbrist tillsammans med stigande efterfrågan fortsätter att driva på bostadspriserna. Även om priserna inte verkade vara övervärderade 2017, är överkomligheten ett växande problem. Bostadsbristen påverkar också det subventionerade boendet på grund av otillräckliga investeringar och för liten nybyggnation under det senaste årtiondet. Efterfrågan uppskattas till cirka 72 000 subventionerade bostäder, men bara 10 000 kommer att stå färdiga 2019. 17 000 hushåll ska få hjälp från Irlands bostadsbidrags- eller hyresbostadsprogram, men detta riskerar att leda till ännu större hyreshöjningar på den privata hyresmarknaden där utbudet redan är begränsat. En stor andel av de subventionerade bostäderna är underutnyttjade, främst i Dublinområdet, delvis beroende på omoderna regler för övertagande efter dödsfall. Den inadekvata mixen av subventionerade bostäder tillsammans med det mycket begränsade utbudet av bostäder till rimliga priser och uthyrning till kostnadshyra är faktorer som ytterligare förvärrar läget. Detta är en viktig anledning till att antalet personer och familjer som bor i tillfälliga nödlösningar har ökat stadigt, och siffrorna för hemlöshet nådde en ny högsta nivå i februari 2019.

(17)

Att främja den innovationsdrivna produktiviteten i de inhemska företagen är viktigt för att stödja mer robusta och motståndskraftiga produktivitetsökningar i landet. Företagens utgifter för forskning och utveckling (FoU) fortsätter att öka men ligger ändå under unionsgenomsnittet och är starkt koncentrerade till utlandsägda företag. Det går att inrikta innovationspolitiken på att bättre stödja irländska små och medelstora företag. Indirekt stöd (dvs. skatteavdrag) är det vanligaste sättet att stödja FoU i Irland (motsvarande 80 % av det totala offentliga stödet). Starkare kopplingar mellan multinationella bolag och inhemska företag skulle kunna förbättra spridning av innovationer i ekonomin. Närmare samarbete mellan företag och offentliga forskningscentrum skulle dessutom kunna öka innovationspotentialen.

(18)

Även om de låga nivåerna på offentlig FoU är oroväckande (1,05 % av BNP jämfört med ett unionsgenomsnitt på 2 %) inger det nyligen antagna programmet Future Jobs Ireland 2019 hopp om åtgärder för att stimulera innovation och tekniska förändringar och högre produktivitet i de små och medelstora företagen. Programmet förutsätter dock en betydande ökning av de offentliga utgifterna för forskning och innovation och att det omsätts i konkreta åtgärder. I dagsläget saknas viktiga detaljer och exakta genomförandedatum för den ambitiösa listan över åtgärder. Bland de åtgärder som ska vidtas under 2019 finns till exempel inga åtgärder för att öka tillgången på långvariga riskkapitalinvesteringar för att stödja inhemska företag som vill utöka sin verksamhet. Policymixen för att stimulera små och medelstora företag att investera i ny teknik kombinerar skatteavdrag och andra incitament än skatter för att uppmuntra de små och medelstora företagen att investera i innovation, men den relativa storleken på de här åtgärderna är fortfarande okänd. I Future Jobs Ireland 2019 ingår inte specifika satsningar och åsyftade resultat för att minska skillnaderna mellan Irland och andra medlemsstater när det gäller utbyggnaden av framtidssäkra bredbandsnät i linje med målen för ett gigabytesamhälle inom unionen till 2025. Det är den nationella bredbandsplanen som förväntas åtgärda de skillnaderna.

(19)

De regionala skillnaderna inom Irland är stora och har ökat de senaste tio åren. Irland har ganska stora regionala ekonomiska skillnader jämfört med andra medlemsstater räknat som BNP per capita. Mellan 2000 och 2016 ökade BNP per capita i regionen Southern and Eastern med 74 %, 63 procentenheter mer än i regionen Border, Midland and Western och ökningen har gått snabbare sedan 2012. År 2016 var BNP per capita i regionen Southern and Eastern 2,6 gånger högre än i Border, Midland and Western. Dublinområdet, där 40 % av Irlands befolkning bor, bidrog med 62 procentenheter till BNP-tillväxten mellan 2000 och 2016.

(20)

Hinder i form av regleringar för entreprenörskap (särskilt vissa regleringar om näringsfastigheter och juridiska tjänster) inverkar negativt på företagens inträde och utträde och därmed de inhemska irländska företagens produktivitet. Hinder för inträde på detaljhandelsmarknaden är en utmaning. Irland finns med bland de fem länder som har flest antal formella krav vid etableringen av försäljningsställen. Detaljhandlare ställs inför förfarandemässiga hinder som försenar och fördyrar öppnandet av nya butiker, vilket kan få negativa följder för strukturen och utvecklingen av marknaden.

(21)

Den nya lagen om juridiska tjänster har ännu inte börjat tillämpas, eftersom föreskrifterna är försenade, men förberedande samråd pågår. Det är fortfarande osäkert om det blir möjligt med direkt professionell tillgång till advokater i tvister och för juridiska personer att bli partner i alla typer av advokatbyråer. Man bör dock undvika alltför komplicerade verksamhets- och förvaltningsregler för advokatbyråer som erbjuder flera typer av tjänster. Ett långtgående genomförande av förutsättningslösa reformer är en fråga av högsta prioritet. ”Ambition 2.3” inom programmet Future Jobs Ireland 2019 ska åtgärda problemen med de höga kostnaderna för juridiska tjänster, men det enda konkreta resultatet för 2019 är luddigt formulerat och tidpunkten är tvetydig. Förseningar i genomförandet av reformen bidrar till de höga kostnaderna för juridiska tjänster i Irland, vilket skadar företagen, särskilt de små och medelstora, och enskilda. Eftersom juridiska tjänster kan utgöra en viktig del av andra företagstjänster, bidrar restriktionerna i den sektorn till de höga kostnaderna för andra tjänster, t.ex. försäkringar.

(22)

Andelen nödlidande lån har fortsatt att minska och föll med 4,4 procentenheter till 5,5 % på årsbasis fram till det fjärde kvartalet 2018. Bankerna är på god väg att nå sina minskningsmål tack vare portföljförsäljningar, omläggningar och stigande fastighetspriser. Mängden bolån med långvariga betalningsförseningar (över två år efter förfallodatum) är fortfarande relativt stor, vilket bidrar till att andelen nödlidande lån ligger över genomsnittet i euroområdet. Flera initiativ och lagförslag, till exempel förslaget om ”inget samtycke, ingen försäljning” har lagts fram för att göra något åt de sociala och ekonomiska konsekvenserna av avvecklingen av nödlidande lån, bland annat för utsatta hushåll. Kreditregistret togs i drift för konsumentlån under 2018 och kommer att vara centralt när det gäller att bedöma om låntagare kan betala sina skulder. Insolvensförfarandena och användningen av alternativ i och utanför domstol för avveckling av innestående fordringar är fortfarande begränsade. Att fortsätta att minska antalet bolån med långvariga betalningsförseningar, samtidigt som man bygger vidare på initiativ för utsatta hushåll utan att skapa onödiga hinder för avvecklingen av nödlidande lån, är en fortsatt utmaning som kräver fortlöpande övervakning.

(23)

Programplaneringen för unionsmedel för perioden 2021–2027 kan bidra till att åtgärda en del av de brister som identifierats i rekommendationerna, särskilt inom de områden som anges i bilaga D till 2019 års landsrapport. Irland skulle på detta sätt bättre kunna utnyttja dessa medel på de identifierade områdena, med beaktande av regionala skillnader.

(24)

Kommissionen har inom ramen för 2019 års europeiska planeringstermin gjort en omfattande analys av Irlands ekonomiska politik och redogjort för den i 2019 års landsrapport. Kommissionen har även bedömt stabilitetsprogrammet för 2019, det nationella reformprogrammet för 2019 samt uppföljningen av de rekommendationer Irland har fått tidigare år. Kommissionen har beaktat inte bara programmens relevans för hållbarheten i finanspolitiken och den socioekonomiska politiken i Irland utan också att unionens regler och riktlinjer har iakttagits, mot bakgrund av behovet att stärka den övergripande ekonomiska styrningen i unionen genom att framtida nationella beslut fattas med beaktande av synpunkter på unionsnivå.

(25)

Mot bakgrund av denna bedömning har rådet granskat stabilitetsprogrammet för 2019 och anser (9) att Irland väntas följa stabilitets- och tillväxtpakten.

(26)

Mot bakgrund av kommissionens fördjupade granskning och denna bedömning har rådet granskat det nationella reformprogrammet för 2019 och stabilitetsprogrammet för 2019. Dess rekommendationer enligt artikel 6 i förordning (EU) nr 1176/2011 återspeglas nedan i rekommendationerna 1 och 3. Dessa rekommendationer bidrar också till genomförandet av rekommendationen för euroområdet 2019, särskilt den andra rekommendationen för euroområdet. De finanspolitiska åtgärder som det hänvisas till i rekommendation 1 bidrar bland annat till att hantera obalanser med koppling till hög statsskuld.

(1)

Den 21 november 2018 antog kommissionen den årliga tillväxtöversikten, som inledde 2019 års europeiska planeringstermin för samordning av den ekonomiska politiken. I den togs vederbörlig hänsyn till den europeiska pelaren för sociala rättigheter som proklamerades av Europaparlamentet, rådet och kommissionen den 17 november 2017. Prioriteringarna i den årliga tillväxtöversikten godkändes av Europeiska rådet den 21 mars 2019. Den 21 november 2018 antog kommissionen, på grundval av förordning (EU) nr 1176/2011, även rapporten om förvarningsmekanismen, enligt vilken Grekland var en av de medlemsstater som skulle bli föremål för en fördjupad granskning. Samma dag antog kommissionen också en rekommendation till rådets rekommendation om den ekonomiska politiken i euroområdet, som godkändes av Europeiska rådet den 21 mars 2019. Den 9 april 2019 antog rådet rekommendationen om den ekonomiska politiken i euroområdet (3) (nedan kallad rekommendationen för euroområdet 2019), i vilken man fastställer fem rekommendationer för euroområdet (nedan kallade rekommendationerna för euroområdet).

(2)

Med tanke på de nära inbördes kopplingarna mellan ekonomierna i Ekonomiska och monetära unionen bör Grekland, i egenskap av medlemsstat som har euron som valuta, säkerställa att rekommendationen för euroområdet 2019, vilken återspeglas nedan i rekommendationerna 1 och 2, genomförs till fullo och utan onödiga dröjsmål. Framför allt kommer reformer i enlighet med åtagandena efter programmets slut och åtgärder för att inrikta den investeringsrelaterade ekonomiska politiken på de angivna områdena att göra det lättare att följa rekommendationen för euroområdet.

(3)

Landsrapporten 2019 för Grekland offentliggjordes den 27 februari 2019. Den innehöll en bedömning av hur väl Grekland hade lyckats med sina nationella Europa 2020-mål. Den innehöll också en fördjupad granskning enligt artikel 5 i förordning (EU) nr 1176/2011, vars resultat också offentliggjordes den 27 februari 2019. Av analysen drog kommissionen slutsatsen att Grekland har alltför stora makroekonomiska obalanser. De konstaterade obalanserna är framför allt kopplade till den stora offentliga skulden, den negativa nettoutlandsställningen, den stora andelen nödlidande lån i bankernas balansräkningar och arbetslösheten som fortfarande är hög. Dessutom kommer de djupgående institutionella och strukturella reformer som under senare år inletts för att modernisera ekonomin och staten att behöva tillämpas i många år innan de får full effekt.

(4)

Grekland lade fram sitt nationella reformprogram för 2019 den 26 april 2019 och sitt stabilitetsprogram för samma år den 30 april 2019. De båda programmen har bedömts samtidigt för att deras inbördes kopplingar ska kunna beaktas.

(5)

I enlighet med artikel 23 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1303/2013 (4) får kommissionen begära att en medlemsstat ska se över och föreslå ändringar av sin partnerskapsöverenskommelse och av relevanta program när så krävs för att stödja genomförandet av relevanta rekommendationer från rådet. Kommissionen har, i riktlinjerna för tillämpning av åtgärder som sammanlänkar effektiva europeiska struktur- och investeringsfonder med sund ekonomisk styrning (5), beskrivit närmare hur den kommer att tillämpa denna bestämmelse.

(6)

Grekland omfattas för närvarande av stabilitets- och tillväxtpaktens förebyggande del och av övergångsskuldregeln. Grekland bör också bibehålla en sund offentligfinansiell ställning som säkerställer att landet uppnår det mål om ett primärt överskott som fastställs i rådets genomförandebeslut (EU) 2017/1226 (6) på 3,5 % av bruttonationalprodukten (BNP) 2018 och på medellång sikt. Våren 2018 utfärdade rådet ingen landsspecifik rekommendation till Grekland inom den europeiska planeringsterminen, eftersom Grekland enligt artikel 12 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 472/2013 (7) undantagits från övervakning och bedömning inom den europeiska planeringsterminen då landet fortfarande omfattades av ett makroekonomiskt anpassningsprogram. Sedan programmet avslutats ska den skärpta övervakningen aktiveras och Grekland åter integreras i den europeiska planeringsterminens ram för samordning av den ekonomiska och sociala politiken, samtidigt som synergieffekterna mellan den skärpta övervakningen och den europeiska planeringsterminen ska maximeras.

(7)

I stabilitetsprogrammet för 2019 planerar regeringen ett samlat budgetöverskott på mellan 1,1 % och 1,7 % av BNP under perioden 2019–2022. Regeringen har fastställt sitt medelfristiga budgetmål – ett budgetöverskott på 0,25 % av BNP till 2020. På grundval av det omräknade strukturella saldot (8) planeras det medelfristiga budgetmålet att fortsätta att överträffas under hela programperioden och den offentliga skuldkvoten att sjunka gradvis till 153,3 % år 2022. Det makroekonomiska scenario som ligger till grund för dessa budgetprognoser har godkänts av ett oberoende organ och är gynnsamt. Enligt kommissionens vårprognos 2019 beräknas det strukturella saldot ligga på ett överskott på 1,9 % av BNP under 2019 och 0,8 % av BNP under 2020, vilket är över det medelfristiga budgetmålet. Enligt prognoserna kommer den offentliga skulden att fortsätta sjunka och att klara övergångsskuldregeln 2019 och skuldregeln 2020. Utifrån kommissionens vårprognos 2019 och alltså utan de nya åtgärder som antagits efter brytdatumet förväntades Grekland klara stabilitets- och tillväxtpaktens regler 2019 och 2020. På samma grund ansågs Grekland också uppfylla målet om ett primärt överskott på 3,5 % av BNP som kontrolleras inom ramen för den skärpta övervakningen.

(8)

I stabilitetsprogrammet och kommissionens vårprognos 2019 ingår inte nya permanenta åtgärder som aviserats och antagits kort tid efter respektive inlämnings- och brytdatum. Kommissionen beräknar att de offentligfinansiella effekterna av de här åtgärderna kommer att överstiga 1,0 % av BNP 2019 och följande år. Den har även bedömt att antagandet av dessa nya åtgärder medför en risk för det överenskomna målet för det primära överskottet, som kontrolleras inom ramen för den skärpta övervakningen och som fastställts i genomförandebeslut (EU) 2017/1226. Dessutom förväntas de nya åtgärderna minska det strukturella saldot, vilket har ökat oron för om de medelfristiga budgetmålen kan uppnås under 2020. En ny bedömning kommer att göras hösten 2019, som kommer att omfatta en översyn av det tillämpliga riktmärket för nettoutgiftsökningarna under 2020. Enligt prognoserna kommer den offentliga skuldkvoten att fortsätta att sjunka, men det finns vissa risker att inte skuldminskningskriteriet kan uppfyllas. Detta kommer att behöva bedömas på nytt under hösten, som ett resultat av dessa nyligen antagna åtgärder.

(9)

Efter att framgångsrikt ha avslutat programmet för ekonomiskt stöd inom Europeiska stabilitetsmekanismen omfattas nu Grekland av en övervakningsram inom europeiska planeringsterminen och är föremål för skärpt övervakning i enlighet med förordning (EU) nr 472/2013. Aktiveringen av en skärpt övervakning av Grekland utgör en bekräftelse på att Grekland enligt kommissionens genomförandebeslut (EU) 2018/1192 (9) och (EU) 2019/338 (10) på medellång sikt måste fortsätta att vidta åtgärder för att komma till rätta med befintliga eller potentiella källor till makroekonomiska obalanser, samtidigt som landet genomför strukturreformer för att stödja en stabil och hållbar ekonomisk tillväxt. Grekland åtog sig vid Eurogruppens möte den 22 juni 2018 att fortsätta med de reformer som antagits inom programmet tills de är helt genomförda. Grekland åtog sig också att genomföra specifika åtgärder gällande finanspolitiska strukturåtgärder, social välfärd, finansiell stabilitet, arbets- och produktmarknader, privatisering och offentlig förvaltning. Grekland omfattas av kvartalsrapportering om de åtaganden som ingår i den skärpta övervakningen, och en positiv rapport kan varje halvår utlösa skuldlättnadsåtgärder motsvarande upp till 0,7 % av BNP per år. I april 2019 utlöste Eurogruppen den första delen av de politiskt villkorade skuldåtgärderna, motsvarande 970 miljoner euro. Den tredje rapporten om den skärpta övervakningen med en bedömning av Greklands genomförande av sina åtaganden offentliggjordes den 5 juni 2019.

(10)

Reformer som förbättrar företagsklimatet och institutionernas kvalitet, särskilt rättsväsendets effektivitet, skulle främja Greklands ekonomiska motståndskraft, förbättra betalningsdisciplinen och ha stor betydelse för investeringsbeslut och förmågan att attrahera företag. Trots förbättringar på senare tid står det grekiska rättsväsendet fortfarande inför utmaningar och uppvisar bristande effektivitet, eftersom förfarandena ofta tar för lång tid och eftersläpningen gör domstolarna mindre effektiva. Det är därför avgörande med ytterligare riktade insatser på området, också för att det finansiella systemet ska fungera smidigt och för att frigöra investeringspotentialen.

(11)

Flera år med underinvesteringar har lett till betydande investeringsgap i Grekland. Att öka de tillväxtfrämjande investeringarna kommer att vara avgörande för att understödja den långsiktiga tillväxten och minska de regionala skillnaderna. Reformer i finanssektorn som gynnar ett större kreditutbud kommer att vara avgörande för att stödja investeringarna. I landsrapporten för 2019 identifieras prioriterade områden för privata och offentliga investeringar.

(12)

Större investeringar i utbildningssystemet är avgörande för att förbättra Greklands produktivitet och en långsiktig tillväxt för alla samt för att undanröja hinder för tillväxt i innovativa sektorer. Det grekiska utbildningssystemet står inför stora utmaningar med otillräckliga resurser, begränsad självständighet, dåliga grundläggande (inklusive digitala) färdigheter och kvarstående kompetensglapp. På alla nivåer råder stor brist på ansvarstagande och övervakning, vilka är nödvändiga för att man ska kunna höja kvaliteten i utbildningssystemet. Det är viktigt att främja kvalitet och en inkluderande utbildning, att upprätta närmare kopplingar mellan utbildningen och arbetsmarknadens behov, att göra yrkesutbildningen attraktivare och att öka deltagandet i livslångt lärande för att främja en hållbar tillväxt.

(13)

Trots den senaste tidens förbättringar är andelen långtidsarbetslösa, som 2018 utgjorde 70 % av de arbetslösa i Grekland, väldigt stor, och även den höga ungdomsarbetslösheten och kvinnornas låga deltagande på arbetsmarknaden är oroväckande. Insatserna bör inriktas på att förbättra sysselsättningsmöjligheterna, främja deltagandet på arbetsmarknaden och skapa förutsättningar för nya arbetstillfällen. En effektiv social dialog och ett ansvarsfullt socialt partnerskap kan skapa de förutsättningar som krävs för att man ska kunna förankra och genomföra varaktiga reformer, vilket skulle leda till en bättre fungerande arbetsmarknad.

(14)

Trots att reformer har inletts kännetecknas Grekland av stora inkomstskillnader, och är det land i unionen där de sociala transfereringarna har minst effekt för att minska fattigdomsrisken (15,83 % år 2017 jämfört med ett unionsgenomsnitt på 33,98 %). Investeringarna bör inriktas på att öka tillgången till inkluderande sociala tjänster av hög kvalitet till överkomliga priser, samt att bygga upp barnomsorgen. Att stödja dem som har det sämst ställt och att främja den sociala integreringen av barn som riskerar att drabbas av fattigdom, personer med funktionsnedsättning, migranter och flyktingar samtidigt som man beaktar de geografiska skillnaderna skulle förbättra den sociala inkluderingen i Grekland.

(15)

Grekland inledde 2017 en omfattande primärvårdsreform, som är av avgörande betydelse för att säkra tillgången till primärvården och som kräver löpande investeringar genom öppnandet av lokala hälso- och sjukvårdsenheter (TOMY).

(16)

Det grekiska transportsystemet står inför stora utmaningar. Det består huvudsakligen av vägar och är starkt beroende av olja, och alla viktiga anslutningar är knutna till förbindelsen mellan Aten och Thessaloniki. Transportkostnaderna är fortfarande höga, medan servicenivån, säkerhetsstandarderna och användningen av intelligenta transportsystem är låga. Det behövs nya investeringar för att öka de multimodala transporterna och främja regional integration och stadsutveckling.

(17)

Hanteringen av fast avfall och av kommunalt och industriellt avloppsvatten är det viktigaste området där det behövs ytterligare investeringar för att anpassa landets miljöskyddsnormer till resten av unionen. Hanteringen av fast avfall fortsätter att vara en stor strukturell utmaning, och Grekland använder fortfarande i stor utsträckning deponering och mekanisk biologisk behandling i stället för mer modern teknik. Dessutom är den andel av det kommunala avfallet som återvinns bara omkring en tredjedel av unionsgenomsnittet. Investeringar behövs också för att förbättra vattenbehandlingen, bekämpa försaltning av grundvattnet och stödja åtgärder för att förhindra översvämningar och återställa flodernas naturliga vattenflöde.

(18)

Underutvecklad infrastruktur ökar energikostnaderna för både företag och hushåll och utgör ett hinder för en ökad användning av förnybar energi. Grekland står inför en särskild utmaning när det gäller sammankopplingen med öarnas elnät och med grannländerna. En vidareutveckling av den kommersiella gasinfrastrukturen skulle bidra till att utveckla marknaden. Reformen av både gas- och elmarknaderna bör inriktas på att utnyttja dessa nya infrastrukturmöjligheter.

(19)

Digitaliseringen av ekonomin och samhället är fortfarande en utmaning, med låg tillgång till bredbandsnät med hög hastighet och digitala färdigheter som ligger långt under unionsgenomsnittet. Grekland behöver framför allt investera i informations- och kommunikationsteknik och ta igen nedgången i investeringar under krisen. Den otillräckliga bredbandsuppkopplingen för högre hastigheter skapar stora flaskhalsar för dynamiska exportinriktade företag. Investeringarna i innovation och kompetensutveckling är otillräckliga för att främja produktivitetstillväxten, och bristande digitala färdigheter hos befolkningen i allmänhet gör det svårare för människor att hitta ett arbete och för innovativa företag att utvecklas.

(20)

Det behövs förnyade strategier för smart specialisering på nationell och regional nivå samt ytterligare åtgärder för att hantera de mest akuta bristerna i systemet för forskning och innovation för att stimulera marknadsinriktade investeringar i forskning och utveckling (FoU), som fortfarande är låga och hämmar Greklands tillväxtpotential. Framsteg i fråga om vetenskaplig spetskompetens hindras av den låga offentliga FoU-intensiteten, avsaknad av ett resultatbaserat finansieringssystem och svaga kopplingar mellan forskning och näringsliv. Ökade investeringar krävs också för att höja den låga nivån av teknisk utveckling, som avspeglas i det mycket låga antalet patent jämfört med andra medlemsstater, och för att fullt ut utnyttja potentialen hos uppstartsföretag och expanderande företag.

(21)

Ett genomgående tema är att det behövs investeringar i förnyelse av eftersatta stadsområden, öar och bergsområden för att motverka förlusten av och den försämrade kvaliteten på landets fysiska och mänskliga kapital under den ekonomiska krisen. En hållbar återuppbyggnad av missgynnade och avindustrialiserade områden i storstäderna Aten-Pireus och Thessaloniki och i vissa mindre städer är en särskild prioritering på kort och medellång sikt. Prioriteringar på längre sikt omfattar utvecklingen av hållbar produktiv verksamhet, en uppgradering av systemen för mobilitet och säkerhet, energieffektivitet och förnybar energi, miljöskydd samt en bättre motståndskraft mot naturrisker och socioekonomiska kriser. Insatser bör också inriktas på social inkludering, integration av invandrare, färdigheter som kan minska arbetslösheten samt kulturell verksamhet för att göra eftersatta områden attraktivare. Om man hanterar dessa utmaningar genom integrerade strategier för stadsförnyelse skulle man ha störst chans att uppnå bästa möjliga ekonomiska, sociala och miljömässiga resultat.

(22)

Programplaneringen för unionsmedel för perioden 2021–2027 kan bidra till att åtgärda en del av de brister som identifierats i rekommendationerna, särskilt inom de områden som anges i bilaga D till 2019 års landsrapport. Grekland skulle på detta sätt bättre kunna utnyttja dessa medel på de identifierade områdena, med beaktande av regionala skillnader. Att stärka den administrativa kapaciteten att förvalta medlen är en viktig faktor för att investeringarna ska lyckas.

(23)

Kommissionen har inom ramen för 2019 års europeiska planeringstermin gjort en omfattande analys av Greklands ekonomiska politik och redogjort för den i 2019 års landsrapport. Kommissionen har även bedömt stabilitetsprogrammet för 2019 och det nationella reformprogrammet för 2019. Kommissionen har beaktat inte bara programmens relevans för hållbarheten i finanspolitiken och den socioekonomiska politiken i Grekland utan också att unionens regler och riktlinjer har iakttagits, mot bakgrund av behovet att stärka den övergripande ekonomiska styrningen i unionen genom att framtida nationella beslut fattas med beaktande av synpunkter på unionsnivå.

(24)

Mot bakgrund av denna bedömning har rådet granskat stabilitetsprogrammet för 2019 och anser (11) att Grekland väntas följa stabilitets- och tillväxtpakten.

(25)

Mot bakgrund av kommissionens fördjupade granskning och denna bedömning har rådet granskat det nationella reformprogrammet för 2019 och stabilitetsprogrammet för 2019. Dess rekommendationer enligt artikel 6 i förordning (EU) nr 1176/2011 återspeglas nedan i rekommendationerna 1 och 2. Dessa rekommendationer bidrar också till genomförandet av de första fyra rekommendationerna för euroområdet

(1)

Den 21 november 2018 antog kommissionen den årliga tillväxtöversikten, som inledde 2019 års europeiska planeringstermin för samordning av den ekonomiska politiken. I den togs vederbörlig hänsyn till den europeiska pelaren för sociala rättigheter som proklamerades av Europaparlamentet, rådet och kommissionen den 17 november 2017. Prioriteringarna i den årliga tillväxtöversikten godkändes av Europeiska rådet den 21 mars 2019. Den 21 november 2018 antog kommissionen på grundval av förordning (EU) nr 1176/2011 rapporten om förvarningsmekanismen, enligt vilken Spanien var en av de medlemsstater som skulle bli föremål för en fördjupad granskning. Samma dag antog kommissionen också en rekommendation till rådets rekommendation om den ekonomiska politiken i euroområdet, som godkändes av Europeiska rådet den 21 mars 2019. Den 9 april 2019 antog rådet rekommendationen om den ekonomiska politiken i euroområdet (3) (nedan kallad rekommendationen för euroområdet 2019), i vilken man fastställer fem rekommendationer för euroområdet (nedan kallade rekommendationerna för euroområdet).

(2)

Med tanke på de nära inbördes kopplingarna mellan ekonomierna i Ekonomiska och monetära unionen bör Spanien, i egenskap av medlemsstat som har euron som valuta, säkerställa att rekommendationen för euroområdet 2019, vilken avspeglas nedan i rekommendationerna 1–4, genomförs till fullo och utan onödiga dröjsmål. I synnerhet kommer åtgärder för att förbättra produktiviteten att göra det lättare att följa den första rekommendationen för euroområdet om att förbättra produktiviteten för ombalansering i euroområdet, att oförutsedda inkomster används till att minska statsskulden kommer att göra det lättare att följa den andra rekommendationen för euroområdet om att stödja investeringar och återuppbygga buffertar, och åtgärder för att förbättra kompetens och anställbarhet kommer att göra det lättare att följa den tredje rekommendationen för euroområdet om arbetsmarknadens funktionssätt.

(3)

Landsrapporten 2019 för Spanien offentliggjordes den 27 februari 2019. Den innehöll en bedömning av hur väl Tyskland hade lyckats med de landsspecifika rekommendationer som rådet antog den 13 juli 2018 (4), med uppföljningen av tidigare års landsspecifika rekommendationer och med sina nationella Europa 2020-mål. Den innehöll också en fördjupad granskning enligt artikel 5 i förordning (EU) nr 1176/2011, vars resultat också offentliggjordes den 27 februari 2019. Av analysen drog kommissionen slutsatsen att Spanien har makroekonomiska obalanser. Stora inhemska skulder och utlandsskulder, både offentliga och privata, samt hög arbetslöshet, mot bakgrund av den svaga produktivitetsökningen, är fortfarande sårbarheter med gränsöverskridande betydelse. Skuldsättningen i den privata sektorn minskar, men det finns fortsatt avsevärda behov av att minska skulderna. Trots fortsatt stabil BNP-tillväxt är den offentliga skuldkvoten fortsatt hög. Arbetslösheten har fortsatt att sjunka snabbt, men är fortfarande mycket hög och den tydliga segmenteringen av arbetsmarknaden mellan tillsvidare- och visstidsanställningar är ett hinder för en snabbare ökning av arbetsproduktiviteten. Efter en snabb reformtakt mellan 2012 och 2015 har det vuxit fram en politisk miljö det senaste året som har bidragit till ytterligare ett år med begränsade framsteg vad gäller genomförandet av tidigare års landsspecifika rekommendationer. Det rådande gynnsamma ekonomiska läget ger möjlighet att hantera befintliga reformbehov för att göra den spanska ekonomin mer motståndskraftig och påskynda produktivitetsökningen.

(4)

Den 30 april 2019 lade Spanien fram sitt nationella reformprogram för 2019 och sitt stabilitetsprogram för samma år. De båda programmen har bedömts samtidigt för att deras inbördes kopplingar ska kunna beaktas.

(5)

Stabilitetsprogrammet för 2019 innehåller åtgärder som har vidtagits för att genomföra de förebyggande och korrigerande verktyg som anges i Spaniens stabilitetslag. Men det innehåller inte planer på en automatisk verkställighet eller på en granskning av stabilitetslagens utgiftsregel, med syftet att bidra mer till konsolideringen av de offentliga finanserna, särskilt under konjunkturuppgångar. När det gäller offentlig upphandling kommer det ambitiösa genomförandet av lagen om offentlig upphandling som antogs 2017 att spela en avgörande roll för att förbättra effektiviteten i de offentliga utgifterna samt bidra till att förhindra oriktigheter. Det är i synnerhet viktigt att den nya förvaltningsstrukturen, särskilt den oberoende myndigheten för reglering och tillsyn, på ett ändamålsenligt sätt kan utföra de uppgifter den har ansvar för, och att den omfattande nationella strategin för offentlig upphandling kan antas snabbt, med aktivt engagemang av upphandlande myndigheter och företag på nationell, regional och lokal nivå. Slutligen ska ett antal utgiftsöversyner göras 2019 och genomförandet av de rekommendationer som blir följden av dem borde bidra till att öka effektiviteten i de offentliga utgifterna.

(6)

Vid programplaneringen för de europeiska struktur- och investeringsfonderna för 2014–2020 har relevanta landsspecifika rekommendationer beaktats. I enlighet med artikel 23 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1303/2013 (5) får kommissionen begära att en medlemsstat ska se över och föreslå ändringar av sin partnerskapsöverenskommelse och av relevanta program när så krävs för att stödja genomförandet av relevanta rekommendationer från rådet. Kommissionen har, i riktlinjerna för tillämpning av åtgärder som sammanlänkar effektiva ESI-fonder med sund ekonomisk styrning, beskrivit närmare hur den kommer att tillämpa denna bestämmelse.

(7)

Efter en hållbar och läglig korrigering av det alltför stora underskottet och rådets beslut (EU) 2019/1001 (6) om att avsluta förfarandet vid alltför stora underskott omfattas Spanien av stabilitets- och tillväxtpaktens förebyggande del och av övergångsregeln för skuldkriteriet. Enligt beräkningar ska saldot i de offentliga finanserna öka från –2,5 % av BNP 2018 till –2,0 % av BNP 2019, för att sedan bli en budget i balans 2022. På grundval av det omräknade strukturella saldot (7) planerar man inte att uppnå det medelfristiga budgetmålet om en strukturell budget i balans under tidshorisonten för 2019 års stabilitetsprogram. Enligt 2019 års stabilitetsprogram förväntas den offentliga skuldkvoten sjunka från 97,1 % 2018 till 95,8 % 2019, för att sedan nå 88,7 % 2022. Det makroekonomiska scenario som ligger till grund för dessa budgetprognoser är realistiskt. Risker vad gäller att uppnå de finanspolitiska målen som anges i stabilitetsprogrammet för 2019 handlar framför allt om inkomstsidan, där det råder stor osäkerhet om effekten av eller möjligheten att anta flera av dessa åtgärder.

(8)

Den 13 juli 2018 rekommenderade rådet Spanien att säkerställa att den nominella ökningen av de primära offentliga nettoutgifterna (8) inte överstiger 0,6 % 2019, vilket motsvarar en årlig strukturell anpassning på minst 0,65 % av BNP. Enligt kommissionens vårprognos 2019 finns det en risk för en betydande avvikelse från den rekommenderade anpassningen mot det medelfristiga budgetmålet 2019.

(9)

Mot bakgrund av Spaniens offentliga skuldkvot, som ligger över fördragets referensvärde på 60 % av BNP, och förväntade positiva produktionsgap på 2,0 % av BNP, bör nominella primära offentliga nettoutgifter inte öka 2020, vilket är i linje med den strukturella anpassning på 1,0 % av BNP som följer av stabilitets- och tillväxtpaktens matris över anpassningskrav. Samtidigt finns det tecken på att den outnyttjade kapaciteten i ekonomin har underskattats, med en inflation som väntas ligga kvar under 2 % 2019 och 2020 och lediga resurser på arbetsmarknaden (hög arbetslöshet, mycket hög andel ofrivilligt deltidsarbetande och visstidsanställda samt fattigdom bland förvärvsarbetande). Dessutom tyder också rimlighetsverktyget på att det råder stor osäkerhet när det gäller uppskattningarna av produktionsgapet på grundval av den gemensamt överenskomna metoden. På grundval av detta förefaller det rimligt med en årlig strukturell anpassning på 0,65 % av BNP, vilket motsvarar en ökningstakt för primära offentliga nettoutgifter på högst 0,9 %. Enligt kommissionens vårprognos 2019 finns det, vid oförändrad politik, en risk för en betydande avvikelse från den finanspolitiska anpassning som behövs 2020. Dessutom väntas Spanien inte uppfylla kraven enligt övergångsreglerna för skuldkriteriet 2019 och 2020. Sammantaget anser rådet att de nödvändiga åtgärderna bör vidtas från och med 2019 för att Spanien ska följa stabilitets- och tillväxtpaktens bestämmelser. Det är viktigt att oförutsedda vinster används till att minska den offentliga skuldkvoten ytterligare.

(10)

Sysselsättningsökningen är fortsatt stabil i Spanien. Arbetslösheten fortsätter att minska, men den ligger fortfarande klart över genomsnittet i unionen, särskilt bland unga och lågutbildade. Det råder fortsatt stora skillnader mellan könen när det gäller sysselsättning och längd på yrkeslivet. Det här utgör en outnyttjad potential, inte minst mot bakgrund av den snabbt åldrande befolkningen.

(11)

Trots en gradvis minskning ligger den fortsatt utbredda användningen av visstidsanställningar, också i sektorer där säsongs- eller konjunkturbetonad verksamhet inte är vanligt förekommande, bland de högsta i Europa vilket kan vara ett hinder för Spaniens tillväxtpotential och sociala sammanhållning. Hårdast drabbas unga, lågutbildade och tredjelandsmedborgare, som ofta har sämre rättigheter till sociala förmåner och högre fattigdomsrisk. Visstidsanställningar är ofta korta och både arbetstagare och arbetsgivare får svaga incitament att investera i utbildning, vilket i sin tur hämmar produktivitetsökningen. Det är fortfarande svårt att gå över från en visstidsanställning till en tillsvidareanställning och hinder för arbetskraftens rörlighet leder till färre möjligheter för arbetssökande samt förhindrar en effektiv fördelning av arbetskraft i landet.

(12)

Spanien har förbättrat stödet till långtidsarbetslösa, men de utgjorde fortfarande 6,4 % av arbetskraften 2018. Satsningar på senare tid syftar till att öka anställbarheten hos unga genom rådgivning och yrkesvägledning, men de offentliga arbetsförmedlingarna hanterar fortfarande endast en liten andel av de lediga platserna och det krävs ytterligare ansträngningar för att förbättra deras utnyttjande i jobbsökande och arbetsförmedling. Särskilt i vissa regioner är samarbetet med arbetsgivarna bristfälligt och profileringsverktyg, för att bättre kunna matcha arbetssökande med arbetsgivarnas behov, befinner sig fortfarande i en inledningsfas. Partnerskapen mellan offentliga arbetsförmedlingar och socialtjänst gör framsteg men samarbetet är fortfarande begränsat i vissa regioner. Ökade satsningar på moderna offentliga arbetsförmedlingar i kombination med stöd för arbetskraftens rörlighet kan bidra till att förbättra arbetstagarnas anställbarhet och anpassningsförmåga samt underlätta övergångar på arbetsmarknaden, och därmed förbättra Spaniens produktivitet och långsiktiga tillväxt för alla.

(13)

Insatserna för att förstärka yrkesinspektionerna i syfte att bekämpa missbruket av visstidsanställningar har gett vissa resultat, och andelen tillsvidareanställningar av nettosysselsättningstillväxten ökar. Men arbetsgivarna fortsätter att i stor utsträckning använda sig av visstidsanställningar. Tidigare erfarenheter visar att de många incitamenten för att skapa jobb har begränsade effekter när det gäller att främja sysselsättning av hög kvalitet. Spanien har inlett en ny utvärdering, med syfte att förenkla systemet, men resultaten är ännu inte tillgängliga. Uttagningsprov för att minska andelen visstidsanställningar i offentlig sektor på alla förvaltningsnivåer behöver påskyndas för att det ska bli möjligt att nå målet på 8 % i slutet av 2020 års uttagningsprov. Det är visserligen ett steg i rätt riktning att inrätta rundabordskonferenser för att öka arbetsmarknadens parters engagemang i utformningen av politiken, men det finns utrymme för djupare och snabbare samråd.

(14)

Andelen människor som riskerar fattigdom och social utestängning minskar, men ligger ändå över EU-genomsnittet, liksom inkomstskillnaderna. Andelen fattiga bland förvärvsarbetande är hög bland visstidsanställda, lågutbildade och bland personer som är födda utanför EU. Andelen fattiga barn minskar visserligen men är fortfarande mycket hög. Effekten av sociala transfereringar (pensioner undantagna) när det gäller att minska fattigdomen är bland de lägsta i EU, och det gäller särskilt barnfattigdomen. Spaniens sociala utgifter som andel av BNP för hushåll med barn tillhör de lägsta i unionen och är dåligt anpassade trots en liten höjning av det behovsprövade barnbidraget som nyligen infördes. Trots en positiv utveckling råder det fortfarande avsevärda brister när det gäller att se till att människor med ett stort eller måttligt stödbehov omfattas. Det nationella arbetslöshetsunderstödet är fortsatt fragmenterat, med flera program som riktar sig till olika grupper av arbetssökande. Den senaste tidens åtgärder har förbättrat det skydd som inkomststödet ger samt andelen som omfattas när det gäller äldre långtidsarbetslösa (över 52 år), men detta kan samtidigt försvaga incitamenten att arbeta för just den här gruppen. Samtidigt uppvisar regionala minimiinkomstsystem stora skillnader i kvalifikationsvillkor, andelen som omfattas och tillräcklighet mellan regionerna och den begränsade möjligheten att överföra denna form av bistånd mellan regionerna minskar arbetstagarnas incitament för rörlighet. Följden är att ett antal människor med behov av hjälp inte får stöd. Det nya socialkortssystemet kommer att ge bättre insyn i det sociala trygghetssystemet vilket innebär att det blir enklare att rikta stöd. Den ekonomiska återhämtningen fungerar även fortsatt som en broms för fattigdomen men det rådande läget kräver satsningar på strategier för social inkludering och social infrastruktur (t.ex. subventionerade bostäder) för att uppnå en tillväxt för alla. Dessutom står Spanien inför särskilda utmaningar i fråga om territoriell sammanhållning, t.ex. akut avfolkning och åldrande befolkning i vissa landsbygdsområden. Åtgärder som främjar entreprenörskap, digitalisering och den sociala ekonomin kan bidra till att hantera dessa utmaningar, som del av strategier för en integrerad territoriell utveckling.

(15)

Under krisen spelade det spanska pensionssystemet en viktig roll i att bevara levnadsstandarden för de äldre, som löper lägre risk att drabbas av fattigdom. Prognoserna i 2018 års åldranderapport och rapporten om pensionernas tillräcklighet visar att 2011 och 2013 års reformer har bidragit till att sörja för hållbara och relativt tillräckliga pensioner på lång sikt. Men att fortsätta att knyta pensionshöjningarna till inflationen (enligt beslut 2018 och 2019) och senarelägga hållbarhetsfaktorn skulle kräva kompenserande åtgärder för att säkerställa hållbarheten i pensionssystemet på medellång till lång sikt. Dessutom skulle åtgärder krävas för att hantera både den främsta utmaningen rörande tillräckligheten i framtida pensionärers inkomster och hur länge och hur mycket pensionärerna har arbetat mot bakgrund av den höga arbetslösheten och den utbredda användningen av visstids- och deltidsanställningar.

(16)

Spaniens innovationsresultat och produktivitetstillväxt begränsas av dämpade investeringar i forskning och utveckling samt av kompetensglapp. FoU-utgifterna i det spanska näringslivet uppgår till endast hälften av EU-genomsnittet, särskilt i de stora företagen, med betydande regionala skillnader. Dessa skillnader förstärks av att genomförandegraden för den offentliga FoU-budgeten är låg och fortsätter att minska, särskilt vad gäller lån. Kompetensbrist och kompetensglapp är ett annat viktigt hinder för utveckling och användning av avancerad teknik, särskilt i små och medelstora företag. I många spanska regioner ligger sysselsättningen i tekniskt avancerade sektorer och för kunskapsintensiva tjänster klart under EU-genomsnittet. Regionala innovationsstrategier för smart specialisering håller visserligen på att utvecklas och styrningen av den nationella forsknings- och innovationspolitiken ska effektiviseras, men det finns fortfarande brister i den nationella och regionala samordningen av utformningen, genomförandet och utvärderingen av strategierna. För en förbättring av Spaniens innovationsresultat krävs betydande investeringar i syfte att utveckla entreprenörskap och nystartade företag och hjälpa dem växa samt för att främja konkurrenskraften hos alla företag samt deras omställning – däribland genom digitalisering – till verksamheter med högre förädlingsvärde med målet att öka närvaron på internationella marknader. Det krävs också en tydligare inriktning på partnerskap mellan offentlig och privat sektor, samarbete mellan den akademiska världen och näringslivet samt på tekniköverföring, i synnerhet till förmån för små och medelstora företag, en förbättrad styrning av FoU-politiken mellan olika förvaltningsnivåer och en bättre anpassning av FoU-infrastruktur och FoU-projekt till regionala och nationella innovationsstrategier.

(17)

Trots förbättringar är andelen unga med högst grundskoleutbildning mycket hög i Spanien, med betydande regionala skillnader. Det finns utrymme för förbättring av utbildningsresultaten, som varierar kraftigt mellan regionerna. Båda faktorerna påverkar potentialen för produktivitetsökningar negativt på lång sikt. Ansträngningar att reformera utbildningssystemet har gått i stå. Företag rapporterar att de har svårt att hitta den kompetens som krävs för att satsa på innovation, särskilt när det gäller specialister på informations- och kommunikationsteknik. Spanien har godkänt åtgärder för att uppgradera yrkesutbildningssystemet, som kan spela en viktig roll i tillhandahållandet av den kompetens och de kvalifikationer som krävs för att ta till sig innovation, men deltagandet i dessa utbildningar ligger fortfarande på en måttlig nivå. Andelen personer med högre utbildning i Spanien är högre än unionsgenomsnittet men högskoleutbildade har svårt att hitta lämpliga anställningar. Att utveckla humankapitalet genom alla utbildningsnivåer, bland annat högre utbildning och yrkesutbildning, och ha ett bättre samarbete mellan utbildningssektorn och näringsliv med sikte på att minska det befintliga kompetensglappet kan göra det enklare för nyutexaminerade att komma in på arbetsmarknaden. Detta skulle också kunna ge företagen den kompetens och de kvalifikationer som krävs för att förbättra deras innovationsförmåga och fullt ut utnyttja den tillväxtpotential som digitaliseringen erbjuder. Genom att omskola arbetstagarna och ge dem digital kompetens skulle de spanska företagen också kunna bevara sin konkurrenskraft i den alltmer digitala ekonomin. Samtliga dessa åtgärder skulle bidra till att minska de regionala skillnaderna.

(18)

De spanska regelverkens begränsningar och fragmentering hindrar företag från att utnyttja stordriftsfördelar och håller tillbaka produktiviteten. Lagen om en enhetlig marknad är fortsatt ett viktigt verktyg för att hantera dessa problem. Om denna lag genomfördes med större beslutsamhet och om identifierade hinder för vissa yrken avlägsnades, särskilt vad gäller vissa områden som för civilingenjörer, arkitekter samt inom juridiktjänster, skulle det förbättra både tillväxtmöjligheter och konkurrens. I likhet med andra områden där regionala myndigheter är avgörande för ett framgångsrikt genomförande av reformer kan en tydligare och mer varaktig samordning mellan nationella och regionala myndigheter leda till effektivare strategier inom detta område.

(19)

Ofullständiga förbindelser för godstransport på järnväg och begränsad integrering med unionens el- och gasmarknader hindrar Spanien från att utnyttja unionens inre marknad fullt ut. Av det skälet behöver Spanien även göra ytterligare investeringar i sammanlänkningar av elnät med resten av EU i att uppnå målet på minst 10 % av installerad elproduktionskapacitet till 2020. Investeringar krävs också för att öka användningen av järnväg för godstransporter, däribland gränsöverskridande förbindelser med Frankrike och Portugal samt förbindelser med hamnar och logistiknav.

(20)

Det finns även fortfarande betydande investeringsgap inom området förvaltning av naturresurser för att säkerställa en mer hållbar utvecklingsmodell. Att minska energiförbrukningen i byggnader samt utveckla smarta nät och lagring av förnybar el skulle bidra till att efterfrågan kan hanteras bättre. Ytterligare insatser bör främja hållbara transporter och den cirkulära ekonomin. Vissa områden i Spanien tillhör de delar av Europa som har störst exponering för klimatförändringar, och det råder ett tryck på befintliga vattenresurser som kräver ytterligare infrastrukturinvesteringar för att förbättra vattenförvaltningen, t.ex. avseende rening av avloppsvatten, avhjälpande av läckor i distributionsnäten och förbättring av vattenförsörjningen. Trots de senaste årens kontinuerliga framsteg måste Spanien fortfarande uppfylla vissa krav i unionens vattenlagstiftning. Om Spanien kan göra framsteg för att uppnå samtliga dessa mål skulle det ge både miljömässiga, ekonomiska och sociala fördelar.

(21)

När det gäller alla identifierade investeringsgap bör hänsyn tas till särskilda regionala skillnader i investeringsbehov. De territoriella skillnaderna i BNP per capita är måttliga men de är fortfarande större än före krisen, främst beroende på den asymmetriska effekten av förlust av arbetstillfällen i regionerna. De största regionala skillnaderna syns för närvarande i indikatorerna för sysselsättning och social effekt, där de flesta spanska regioner har en sämre utveckling än EU-genomsnittet. Andra socioekonomiska indikatorer uppvisar stora territoriella skillnader, t.ex. innovation, entreprenörskap och konkurrenskraft. Ekonomisk politik som avser investeringar bör ta hänsyn till regionala skillnader i investeringsbehov.

(22)

Programplaneringen för unionsmedel för perioden 2021–2027 kan bidra till att åtgärda en del av de brister som identifierats i rekommendationerna, särskilt inom de områden som anges i bilaga D till 2019 års landsrapport. Spanien skulle på detta sätt bättre kunna utnyttja dessa medel på de identifierade områdena, med beaktande av regionala skillnader och den särskilda situationen med det yttersta randområdet Kanarieöarna. Att stärka landets administrativa kapacitet att förvalta dessa medel är en viktig faktor för att den här investeringen ska lyckas.

(23)

Kommissionen har inom ramen för 2019 års europeiska planeringstermin gjort en omfattande analys av Spaniens ekonomiska politik och offentliggjort den i 2019 års landsrapport. Kommissionen har även bedömt stabilitetsprogrammet för 2019, det nationella reformprogrammet för 2019 samt uppföljningen av de rekommendationer Spanien har fått tidigare år. Kommissionen har beaktat inte bara programmens relevans för hållbarheten i finanspolitiken och den socioekonomiska politiken i Spanien utan även huruvida unionens regler och riktlinjer har iakttagits, mot bakgrund av behovet att stärka den övergripande ekonomiska styrningen i unionen genom att framtida nationella beslut fattas med beaktande av synpunkter på unionsnivå.

(24)

Mot bakgrund av denna bedömning har rådet granskat stabilitetsprogrammet för 2019 och dess yttrande (9) återspeglas nedan, särskilt i rekommendation 1.

(25)

Mot bakgrund av kommissionens fördjupade granskning och denna bedömning har rådet granskat det nationella reformprogrammet för 2019 och stabilitetsprogrammet för 2019. Dess rekommendationer enligt artikel 6 i förordning (EU) nr 1176/2011 återspeglas nedan i rekommendationerna 1–4. Dessa rekommendationer bidrar också till genomförandet av rekommendationen för euroområdet 2019, särskilt den första, andra och den fjärde rekommendationen för euroområdet. De finanspolitiska åtgärder som det hänvisas till i rekommendation 1 bidrar bland annat till att hantera obalanser med koppling till hög statsskuld.

(1)

Den 21 november 2018 antog kommissionen den årliga tillväxtöversikten, som inledde 2019 års europeiska planeringstermin för samordning av den ekonomiska politiken. I den togs vederbörlig hänsyn till den europeiska pelaren för sociala rättigheter som proklamerades av Europaparlamentet, rådet och kommissionen den 17 november 2017. Prioriteringarna i den årliga tillväxtöversikten godkändes av Europeiska rådet den 21 mars 2019. Den 21 november 2018 antog kommissionen, på grundval av förordning (EU) nr 1176/2011, rapporten om förvarningsmekanismen, enligt vilken Frankrike var en av de medlemsstater som skulle bli föremål för en fördjupad granskning. Samma dag antog kommissionen också en rekommendation till rådets rekommendation om den ekonomiska politiken i euroområdet, som godkändes av Europeiska rådet den 21 mars 2019. Den 9 april 2019 antog rådet rekommendationen om den ekonomiska politiken i euroområdet (3) (nedan kallad 2019 års rekommendation för euroområdet), där fem rekommendationer för euroområdet (nedan kallade rekommendationerna för euroområdet) anges.

(2)

Med tanke på de nära inbördes kopplingarna mellan ekonomierna i Ekonomiska och monetära unionen bör Frankrike, i egenskap av medlemsstat som har euron som valuta, säkerställa att 2019 års rekommendation för euroområdet, vilken avspeglas i rekommendationerna 1–4, genomförs till fullo och utan onödiga dröjsmål. I synnerhet åtgärder för att använda oförutsedda inkomster till att minska den offentliga skulden, rationalisera de offentliga utgifterna och inrikta den investeringsrelaterade ekonomiska politiken på de angivna områdena kommer att göra det enklare att följa den andra rekommendationen för euroområdet när det gäller att återuppbygga finanspolitiska buffertar, förbättra de offentliga finanserna och stödja investeringar. Åtgärder för att förenkla skattesystemet och minska lagstiftningsmässiga restriktioner kommer att göra det enklare att följa den första rekommendationen för euroområdet när det gäller företagsklimatet. Slutligen kommer åtgärder för att förbättra anställbarheten att göra det enklare att följa den tredje rekommendationen för euroområdet när det gäller arbetsmarknadens funktion.

(3)

Landsrapporten 2019 för Frankrike offentliggjordes den 27 februari 2019. Den innehöll en bedömning av hur väl Frankrike hade lyckats med de landsspecifika rekommendationer som rådet antog den 13 juli 2018 (4), med uppföljningen av tidigare års landsspecifika rekommendationer och med sina nationella Europa 2020-mål. Den innehöll också en fördjupad granskning enligt artikel 5 i förordning (EU) nr 1176/2011, vars resultat också offentliggjordes den 27 februari 2019. Av analysen drog kommissionen slutsatsen att Frankrike har makroekonomiska obalanser. De identifierade obalanserna gäller i synnerhet den höga offentliga skuldsättningen och konkurrenskraftens svaga utveckling mot bakgrund av en låg produktivitetsutveckling.

(4)

Den 26 april 2019 lade Frankrike fram sitt nationella reformprogram för 2019 och sitt stabilitetsprogram för samma år. De båda programmen har bedömts samtidigt för att deras inbördes kopplingar ska kunna beaktas.

(5)

Vid programplaneringen för de europeiska struktur- och investeringsfonderna (nedan kallade ESI-fonder) för perioden 2014–2020 har relevanta landsspecifika rekommendationer beaktats. I enlighet med artikel 23 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1303/2013 (5) får kommissionen begära att en medlemsstat ska se över och föreslå ändringar av sin partnerskapsöverenskommelse och av relevanta program när så krävs för att stödja genomförandet av relevanta rekommendationer från rådet. Kommissionen har, i riktlinjerna för tillämpning av åtgärder som sammanlänkar effektiva ESI-fonder med sund ekonomisk styrning, beskrivit närmare hur den kommer att tillämpa denna bestämmelse.

(6)

Frankrike omfattas för närvarande av stabilitets- och tillväxtpaktens förebyggande del och av övergångsregeln för skuldkriteriet. I sitt stabilitetsprogram för 2019 förväntar sig regeringen att det samlade underskottet ska öka från 2,5 % av bruttonationalprodukten (BNP) för 2018 till 3,1 % av BNP för 2019 och att det därefter gradvis sjunker till 1,2 % av BNP till 2022. Den planerade ökningen av det samlade underskottet under 2019, som bekräftas av kommissionens vårprognos 2019, beror främst på engångseffekten av den underskottsökande omvandlingen av skatteavdraget för sysselsättning och konkurrenskraft till en permanent sänkning av arbetsgivaravgifterna. På grundval av det omräknade strukturella saldot (6) planerar man inte att uppnå det medelfristiga budgetmålet – ett strukturellt underskott på 0,4 % av BNP – under den period som stabilitetsprogrammet för 2019 omfattar. Enligt stabilitetsprogrammet för 2019 kommer den offentliga skuldkvoten att öka från 98,4 % av BNP 2018 till 98,9 % av BNP under 2019 och därefter minska till 96,8 % fram till 2022. Det makroekonomiska scenario som ligger till grund för dessa budgetprognoser är realistiskt. Samtidigt har de åtgärder som ska stödja de planerade underskottsmålen från 2020 och framåt inte beskrivits.

(7)

Den 5 juni 2019 utfärdade kommissionen en rapport i enlighet med artikel 126.3 i fördraget, eftersom Frankrike enligt stabilitetsprogrammet planerade ett samlat underskott som överstiger fördragets referensvärde på 3 % av BNP under 2019 och eftersom övergångsregeln för skuldkriteriet, på grundval av anmälda uppgifter, vid första påseendet inte iakttogs 2018. I rapporten drog kommissionen, efter en bedömning av samtliga relevanta faktorer, slutsatsen att underskottet och skuldkriteriet såsom de definieras i fördraget och i förordning (EG) nr 1467/1997 bör betraktas som uppfyllda.

(8)

Den 13 juli 2018 rekommenderade rådet Frankrike att säkerställa att den nominella ökningen av de primära offentliga nettoutgifterna (7) inte överstiger 1,4 % 2019, vilket motsvarar en årlig strukturell anpassning på 0,6 % av BNP. Enligt kommissionens vårprognos 2019 finns det en risk för en betydande avvikelse från den rekommenderade anpassningsbanan mot det medelfristiga budgetmålet 2019.

(9)

Mot bakgrund av att Frankrikes offentliga skuldkvot överskrider 60 % av BNP och att det förväntade produktionsgapet väntas bli 0,7 % bör den nominella ökningen av de primära offentliga nettoutgifter vara högst 1,2 % av BNP under 2020, vilket är i linje med den strukturella anpassning på 0,6 % som följer av den överenskomna anpassningsmatrisen för krav i stabilitets- och tillväxtpakten. Enligt kommissionens vårprognos 2019 och med oförändrad politik finns det en risk för en betydande avvikelse från det kravet 2020. Vid första påseendet kommer Frankrike enligt prognoserna inte att följa övergångsregeln för skuldkriteriet 2019 och 2020. Sammantaget anser rådet att de nödvändiga åtgärderna bör vidtas från 2019 om Frankrike ska lyckas följa stabilitets- och tillväxtpaktens regler. Det är viktigt att oförutsedda inkomster används till att ytterligare minska den offentliga skuldkvoten.

(10)

Arbetet med att konsolidera statens finanser har bara blygsamt minskat den offentliga utgiftskvoten, som med 56 % 2018 fortsatte att vara den högsta i unionen. En stadig minskning av den offentliga skulden är beroende av regeringens förmåga att tygla sina utgifter. Regeringen sjösatte 2017 en förnyad strategi för budgetkonsolidering för den femåriga presidentperioden. Om den ska lyckas måste man uppnå de planerade utgiftsmålen för de centrala och lokala myndigheterna och för hälso- och sjukvården.

(11)

Hälso- och sjukvårdsutgifterna har hela tiden ökat stadigt. De totala utgifterna uppskattades till 11,5 % av BNP 2017, den högsta nivån bland de medlemsstater som tillhör Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD). En ny hälso- och sjukvårdsreform aviserades hösten 2018 och ett lagförslag lades fram den 13 februari 2019. Dess framgång kommer att vara beroende av ett tydligt rättsligt och organisatoriskt regelverk som ger rätt incitament och främjar samarbete mellan offentliga och privata aktörer. Den aviserade reformen av hälso- och sjukvården omfattar ingen revidering av tillväxtnormen för hälso- och sjukvårdsutgifterna (Objectif national de dépenses d’assurance maladie, Ondam). Den här utgiftsnormen gäller för en tredjedel av socialförsäkringsutgifterna. Trots att målet har uppfyllts sedan 2010 har Ondam-målet redan höjts tre gånger sedan 2017. För 2018–2020 höjdes ursprungsmålet på 2,1 % till ett reviderat mål på 2,3 % i budgetlagen för 2018 och igen till 2,5 % i budgetlagen för socialförsäkringen för 2019. Det speglar till viss del de ytterligare utgifter som Ma santé 2022 medför.

(12)

På lokal nivå överskred de offentliga utgifterna det planerade tillväxtmålet för 2017. Sedan 2014 regleras de lokala myndigheternas offentliga utgifter av en utgiftsnorm med årliga icke-bindande tillväxtmål för både offentliga driftsutgifter och finansieringsbehov på lokal nivå (Objectif d’évolution de la dépense locale). Till denna utgiftsnorm tillkom 2018 rättsligt bindande överenskommelser mellan staten och 71 % av de 322 största kommunerna för 2018–2020. Den begränsade minskningen av antalet kommuner kan dock göra det svårt att följa utgiftsnormen. Den territoriella reformen 2014–2016 halverade antalet regioner, men antalet kommuner har bara sjunkit något och ligger kvar på över 34 000, med råge det högsta antalet i unionen.

(13)

Om regeringens förnyade strategi för budgetkonsolidering för den femåriga presidentperioden ska kunna genomföras måste också det ännu inte helt fastslagna programmet Action publique 2022 genomföras. Programmet ska leda till stora effektivitetsvinster för de offentliga utgifterna och samtidigt förbättra den nationella offentliga förvaltningen. Regeringen har redan tydligt prioriterat de metodologiska och processrelaterade aspekterna och har inte på förhand kvantifierat de totala potentiella besparingarna. Den strategin kan visserligen bottna i en komplicerad reformprocess och ett behov av att lugna den offentliga debatten i känsliga frågor, men den försvårar också den kvantitativa bedömningen av den övergripande strategin och dess bidrag till budgetkonsolideringen. Det är i synnerhet inte uppenbart exakt när och hur reformprogrammet – bland annat ministeriernas omorganiseringsplaner som omfattar en rad olika åtgärder – ska bidra med konkreta åtgärder till det mycket specifika målet att minska utgifternas andel av BNP till 2022. Sammantaget tyder tillgänglig information på att man delvis följer de riktlinjer om utgiftsöversikter som Eurogruppen enades om 2016.

(14)

Hållbarhetsriskerna för den offentliga skulden är fortsatt höga på medellång sikt. Den höga offentliga skulden och det strukturella underskottet i de offentliga finanserna skapar hållbarhetsproblem, särskilt på medellång sikt. En finanspolitisk ansträngning som omvandlas till en avgörande förbättring av Frankrikes strukturella primärsaldo skulle vara nödvändig för att avvärja riskerna. Att minska den offentliga skuldkvoten skulle också förbättra den franska ekonomins möjligheter att växa och stärka dess motståndskraft.

(15)

Den planerade pensionsreformen kan hjälpa till att minska den offentliga skulden på medellång sikt och därmed reducera hållbarhetsriskerna. Budgetbalansen i pensionssystemet beror i hög grad på makroekonomiska antaganden. Enligt den senaste årsrapporten från Frankrikes pensionsråd (Conseil d’orientation des retraites) uppgick pensionsutgifterna till 13,8 % av BNP 2018 och ska enligt prognoserna uppgå till 13,8 % 2022, innan de hamnar i ett intervall på mellan 11,8 % och 13,8 % vid 2070 beroende på antagandena om BNP:s och sysselsättningens tillväxttakt. Det finns över 40 olika pensionsordningar i Frankrike. De gäller olika grupper av arbetstagare och fungerar enligt olika regelverk. Till slutet av året planeras ett lagförslag om att stegvis harmonisera de olika regelverken så att pensionssystemet blir enklare och framför allt mer transparent, rättvist och effektivt.

(16)

Sysselsättningen har fortsatt att öka och uppgick till 71,3 % 2018. Arbetslösheten har fortsatt att sjunka och uppgick till 9,1 % 2018, men ligger högt över unionsgenomsnittet (6,8 %) och genomsnittet i euroområdet (8,2 %). Dessutom är den franska arbetsmarknaden fortsatt mycket segmenterad. Nästan 85 % av alla nyanställningar är korttidsanställningar och andelen korta anställningar som övergår i fasta anställningar är bland de lägsta i unionen. Det är också många som ofrivilligt arbetar deltid, nämligen 42,3 % av alla deltidsanställda 2018. Den planerade reformen av arbetslöshetsförsäkringen (Unédic) ska ta itu med segmenteringen på arbetsmarknaden genom att minska incitamenten för mycket korta anställningar och återanställningar. Man vill också minska systemets skuld. Förhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter om arbetslöshetsförsäkringen inleddes under hösten 2018. Målet var att i) minska skulden i systemet, ii) se över incitamenten för arbetslösa att återgå till arbete, samt iii) hitta en mekanism för att minska incitamenten för mycket korta anställningar. Arbetsmarknadens parter kom dock inte fram till någon överenskommelse om ett nytt regelverk. Reformen ligger nu hos regeringen, som har åtagit sig att till sommaren 2019 meddela vilka åtgärder som ska genomföras.

(17)

Förhållandena på arbetsmarknaden för utsatta grupper är svårare än för andra grupper. Sysselsättningen bland personer födda utanför EU var 57,5 % 2018 (mot 73,1 % för franskfödda personer), vilken är en av de lägsta nivåerna i unionen. Det finns belägg för att personer med invandrarbakgrund hamnar i underläge i rekryteringsprocessen. Deras geografiska koncentration till sämre stadsdelar är också ett problem. Invånarna i de mest eftersatta områdena (till exempel quartiers prioritaires de la politique de la ville), däribland personer med invandrarbakgrund, har fortfarande problem på arbetsmarknaden, med en arbetslöshet på 24,7 % 2017. Trots vissa åtgärder är effekterna av socioekonomisk bakgrund och invandrarbakgrund på utbildningsresultaten fortfarande stora och försvårar integrationen på arbetsmarknaden.

(18)

Lågutbildade och unga är också fortsatt missgynnade på arbetsmarknaden. Arbetslösheten bland lågutbildade sjönk 2017 för första gången sedan 2008, men med 16,2 % 2018 är nivån fortfarande mycket över nivån före krisen. Ungdomsarbetslösheten (åldern 15–24) sjönk med 1,6 procentenheter 2018 till 20,7 %, men det är en siffra som fortfarande är mycket högre än unionsgenomsnittet på 15,2 %. Arbetslösheten på 35,6 % bland lågutbildade unga under 2018 är också mycket hög. Effektivt aktivt stöd för att hitta jobb, däribland intensiv yrkesvägledning och rekryteringsstöd, tillgång till kompetensutveckling, innovativa åtgärder för att nå ut till de mest utsatta ungdomarna som varken arbetar eller studerar och hårdare åtgärder mot diskriminering är alla viktiga insatser för att främja lika möjligheter på arbetsmarknaden. De yttersta randområdena har ytterligare problem och måste få särskild uppmärksamhet.

(19)

I takt med att läget på arbetsmarknaden ljusnar, tyder flera indikatorer på kompetensglapp. Samtidigt om arbetslösheten och undersysselsättningen ligger kvar på höga nivåer, tilltar bristen på utbildade arbetstagare, särskilt i vissa branscher. Kompetensbrist och brist på färdigheter är viktiga förklaringsfaktorer för otillsatta lediga platser. Enligt statistik för 2017 från Frankrikes Pôle emploi drogs 150 000 av 3,2 miljoner anmälda lediga jobb tillbaka på grund av bristen på sökande. Det finns belägg för att kompetensglappet ökade under krisen och den efterföljande återhämtningen och bidrog till att arbetslösheten sjönk långsammare och till att långtidsarbetslösheten blev högre. Den grundläggande yrkesutbildningens arbetsmarknadsrelevans håller på att förbättras. Regeringen antog ett omfattande åtgärdspaket 2018 för att öka tillgången på grundläggande utbildning och fortbildning och se över styrningen och finansieringen av yrkesutbildningen. Som komplement till de reformerna ska man enligt planen för investering i färdigheter (Plan d’investissement dans les compétences) utbilda och ge intensiv rådgivning till en miljon unga som varken arbetar eller studerar och till en miljon lågutbildade arbetssökande mellan 2018 och 2022.

(20)

Det franska sociala trygghetssystemet fungerar totalt sett bra när det gäller att minska ojämlikhet och fattigdom. Andelen människor som riskerar fattigdom och social utestängning har sjunkit ytterligare till en historiskt låg siffra på 17,1 % för 2017, jämfört med ett genomsnitt på 22,4 % i unionen. Inkomstskillnaderna är dock fortfarande mycket större än före krisen. Dessutom har övergången till högre inkomstkvantiler minskat, särskilt för den lägsta kvantilen. Vissa grupper, bland dem ensamstående föräldrar och personer födda utanför unionen, löper större risk att hamna i fattigdom och drabbas av social utestängning. Rådgivningen för minimiinkomsttagare är inte alltid tillräcklig och det råder stora regionala skillnader. Fler och bättre samordnade investeringar i social inkludering, i enlighet med den nationella strategin mot fattigdom från september 2018, skulle kunna hjälpa till att åtgärda de här problemen. Hälso- och sjukvårdens resultat är överlag goda, men mer investeringar skulle kunna råda bot på regionala skillnader i tillgång till vården, särskilt i de yttersta randområdena.

(21)

Trots nya initiativ har Frankrike inte lyckats minska klyftan i förhållande till unionens innovationsledare enligt den europeiska resultattavlan för innovation. FoU-investeringarna har legat kvar på samma nivå och nya företag har problem med att växa. Frankrike är inte på väg att nå sitt totala mål för FoU-intensitet på 3 % till 2020 och nivån på FoU-investeringarna i näringslivet är fortfarande långt från målet på 2 %. De offentliga FoU-utgifterna ligger över unionsgenomsnittet och omfattar en rad direkta och indirekta stödsystem till företagens satsningar på forskning och innovation, bland annat programmet för skatteavdrag för FoU (Crédit d’impôt recherche), som är ett av de mest generösa bland OECD-länderna. FoU-systemets och innovationsekosystemets övergripande resultat är matchar dock ännu inte de stora offentliga stödbeloppen. De aktuella verktygen, däribland Crédit d’impôt recherche, utvärderades nyligen, men en övergripande utvärdering av den totala policymixen skulle kunna tjäna som underlag för framtida insatser. Innovationsrådet (Conseil de l’innovation), som inrättades i juli 2018, har fått i uppdrag att övervaka förenklingsåtgärderna, som omfattar bättre samordning mellan regionala, nationella och europeiska innovationsstöd. Närmare band mellan forskningen och näringslivet, främst via kunskapsöverföringsprogram, skulle också kunna hjälpa till att sprida innovationer, eftersom Frankrike fortsätter att ligga under unionsgenomsnittet för näringslivsfinansierad offentlig FoU. Stödet till konkurrenskraftskluster (pôles de compétitivité) har förlängts för en fjärde period (2019–2022) och man kommer att prioritera klusterorganisationer som är väl sammanlänkade med andra strukturer på lokal nivå, som är inriktade på nationella industriella prioriteringar och har goda resultat från unionsprojekt. Fonden för innovation och industri (Fonds pour l’innovation et l’industrie), som finansieras genom privatiseringar, ska också hjälpa till att finansiera artificiell intelligens. Snabb utveckling av närliggande teknik, till exempel sakernas internet, 5G-nät, högpresterande datorsystem, och mer allmänt, dataekonomin, kommer att vara en av faktorerna för att de här initiativen ska lyckas. Stora skillnader mellan regionerna finns också när det gäller regionala FoU-investeringar och innovationsresultat. Flera landsbygdsregioner eller regioner i industriell omvandling ligger också under unionsgenomsnittet. De yttersta randområdena ligger i den nedre delen av skalan.

(22)

För närvarande går det bra för Frankrike när det gäller energi- och klimatförändringsåtgärder och man är på väg att nå sina mål för växthusgasutsläpp för 2020. Men landet måste investera mycket mer för att nå sina 2020-mål för förnybar energi och energieffektivitet liksom de mer ambitiösa klimat- och energimålen för 2030, främst genom att bygga ut förnybara energikällor och göra energieffektiva renoveringar av fastighetsbeståndet. Eftersom över hälften av den nuvarande finansieringen av sådana investeringar är beroende av det offentliga, måste de ekonomiska och regelmässiga villkoren göra finansieringen av sådana projekt mer lönsamma för den privata sektorn så att de kan utnyttja de stora investeringsmöjligheterna. Att öka användningen av förnybara energikällor inom värme- och kylsektorn utgör en stor outnyttjad potential. Stora investeringsbehov finns också när det gäller byggnaders energieffektivitet. Det gäller särskilt för renovering av bostadssektorn, som står för en stor andel av de uteblivna totala klimatinvesteringarna, eftersom merparten av bostadsbeståndet är gammalt och sju till åtta miljoner bostäder är energislukare (vilket motsvarar cirka 20 % av det totala antalet bostäder). Andelen av fastighetsbeståndet som 2017 rapporterades motsvara höga standarder för energieffektivitet var lägre för företag i Frankrike (25 %) än för unionen som helhet (39 %). Stora regionala skillnader finns kvar inom energisektorn. Energiintensiteten sjunker i nästan alla regioner, men i olika takt, och det finns stora skillnader när det gäller användningen av förnybara energikällor. Ytterligare investeringar i sammanlänkningar skulle kunna bidra till en större integrering inom unionens inre energimarknad, samtidigt som det skulle öka konkurrensen och underlätta användningen av förnybar energi, särskilt med den iberiska halvön.

(23)

Färdplanen för den cirkulära ekonomin från 2018 (Feuille de Route pour l’Économie Circulaire) är en långtgående politisk ram för resurseffektivitet, vars genomförande hänger på att man kan säkra de investeringar som krävs. Bidraget från återvunnet material till den totala efterfrågan på material (användningsfrekvensen för cirkulärt material) ligger högt över unionsgenomsnittet (19,5 % mot 11,7 % för 2016), medan återvinningsgraden för kommunalt avfall ligger något under unionsgenomsnittet (41,8 % mot 46,4 % för 2016). Därför skulle en lag om cirkulär ekonomi vara ett steg framåt, bland annat för en bredare användning av returråvaror, främst plaster. Nya resurseffektiva företagsmodeller och produktionsprocesser, till exempel industriell symbios, måste främjas mer, framför allt bland små och medelstora företag. Det kan underlättas genom nya innovativa finansieringsinstrument och finansiering av miljöinnovationer.

(24)

Investeringar i bättre konnektivitet, särskilt i mer missgynnade områden, kan bidra till att komma till rätta med ojämlikheten inom Frankrike. Frankrike ligger under unionsgenomsnittet när det gäller tillgång till snabbt bredband, och andelen hushåll med snabbt bredband är låg (20 % av hushållen mot 41 % i unionen i genomsnitt för 2018). Användningen av mobila internettjänster ligger också under unionsgenomsnittet. Bredbandstäckningen varierar stort mellan regionerna och den är låg i några glesbygdsområden och yttersta randområden. Frankrikes plan för ultrasnabbt bredband (Plan France Très Haut Débit) och liknande åtgärder väntas bidra mycket till att landet kan nå sitt mål för uppkoppling. Det är viktigt att man noga följer genomförandet av dessa åtgärder, särskilt i områden med dålig täckning, med tanke på den i huvudsak decentraliserade strategin och potentiella flaskhalsar om det inte finns tillräckligt med utbildade arbetstagare som kan bygga ut nätet.

(25)

Trots de pågående satsningarna på att öka vissheten för skattebetalarna (Loi pour un état au service d’une société de confiance) och förenkla systemet, är det franska skattesystemet komplicerat, vilket är en belastning för företagsklimatet. Skattelagen omfattar flera olika system med skattesatser och skatteutgifter (skatteavdrag, undantag och skattelättnader). Syftet med det här komplicerade systemet är ofta att nå specifika politiska mål, som att minska skatten för de mest utsatta hushållen eller att uppmuntra eller korrigera särskilda beteenden. Men det kan leda till svårbegripliga regler, vilket ökar kostnaderna för att följa dem och skapar rättslig osäkerhet som skadar Frankrikes attraktionskraft och samtidigt skapar kryphål.

(26)

Skattesystemet skulle kunna förenklas ytterligare genom att man rationaliserar skatteutgifterna och minskar antalet småskatter. De totala skatteutgifterna uppskattas till 4 % av BNP för 2019. Till skillnad från tidigare fleråriga regelverk innehåller det nuvarande budgetregelverket (2018–2022) inget utgiftstak för skatteutgifterna. Det innehåller i stället ett icke-bindande mål på 28 % för kvoten mellan skatteutgifter och summan av nettoskatteintäkter och skatteutgifter. Medan budgetlagen för 2018 förutsåg en skatteutgiftskvot som låg under målet (28 %) i det fleråriga budgetregelverket för 2018–2022, är kvoten tänkt att öka i framtiden (25,5 % i slutet av 2018 och 26 % för 2019).

(27)

Budgeten för 2019 innehåller en sänkning av de totala skatteutgifterna till under 100 miljarder euro, vilket innebär slutet på en fem år lång period med konstanta volymökningar. Mellan 2018 och 2019 ökade dock antalet skatteutgifter från 457 till 474. År 2018 rekommenderade revisionsrätten att de befintliga skatteutgifterna skulle rationaliseras och framhöll bristen på kontroll och utvärdering. Arbetet bör fortsätta med att avskaffa skatter som ger små inkomster eller som är ineffektiva. I budgetlagen för 2019 har 26 skatter som ger små inkomster avskaffats, 20 tas bort under 2019 motsvarande ett totalt belopp på 132 miljoner euro och 6 tas bort 2020 motsvarande ett totalt belopp på 208 miljoner euro. Avskaffandet av små skatter väntas fortsätta i samma takt under 2020.

(28)

Andra skatter på produktionen fortsätter att tynga företagen. Skatter på produktionen uppgick till 3,1 % av BNP 2016, vilket är mer än i Italien (1,4 %), Spanien (1,0 %) och Tyskland (0,4 %). Sådana skatter har olika skattebaser (omsättning, förädlingsvärde, löner, mark och byggnader) och kan öka totalkostnaderna för produktionen. Detta kan ha en negativ effekt på konkurrenskraften, särskilt i tillverkningsindustrin. I budgetlagen för 2019 sänks bara en enda skatt på produktion (forfait social) som tas ut på nationell nivå och drar in 660 miljoner euro per år (när åtgärden är helt genomförd 2020).

(29)

Trots framsteg och ambitiösa reformer finns hindren för inträde kvar, och konkurrensen inom företagstjänster och reglerade yrken är fortsatt svag. Det nya OECD-indexet över restriktioner för tjänstehandeln inom EES visar att nivån på lagstiftningsmässiga restriktioner i Frankrike är högre än genomsnittet i EES i servicenäringar som redovisning, juridiska tjänster och distribution. De viktigaste hindren tar sig formen av restriktiva tillståndskrav, reserverade aktiviteter och krav på aktieägande och rösträtt. Inom detaljhandeln har Frankrike genomfört flera reformer för att minska regelbördan. Ett antal operativa restriktioner påverkar dock fortfarande detaljhandelsföretagens effektivitet och försätter dem i ett sämre läge än e-handeln. Det nationella reformprogrammet för 2019 innehåller nya åtgärder för att stärka konkurrensen i några specifika servicenäringar (till exempel körskolor, fastighetsförvaltning och försäljning av reservdelar till bilar). Den 4 april 2019 yttrade sig konkurrensverket om lättnader i restriktionerna av läkemedelsdistribution samtidigt som man behåller ett starkt skydd för folkhälsan.

(30)

Hinder inom servicenäringarna har lett till svag konkurrens, höga vinstmarginaler och höga priser, vilket skadar konkurrensen i hela ekonomin. Nivån på in- och utträde inom viktiga företagstjänster är lägre i Frankrike än i resten av unionen. Bristen på konkurrens inom servicenäringarna kombinerat med höga arbetskostnader har bidragit till fortsatt höga priser, främst inom fastighetsmäkleri, bostadstjänster, catering och juridiska tjänster och redovisning. Eftersom kostnaderna för dessa tjänster också bärs av andra företag som använder dem som insatsvaror, utgör de ytterligare en faktor som inverkar negativt på Frankrikes konkurrenskraft, däribland industrin.

(31)

Lagen om tillväxt i och omvandling av företagen (loi relative à la croissance et la transformation des entreprises) ska hjälpa företagen att växa och omvandla sig. Den ska minska antalet trösklar som företagen möts av när de växer, även om de trösklar som finns kvar har vuxit i omfattning och är dyrare att ta sig över. Genom lagen införs också en femårig övergångsperiod innan en tröskel anses ha nåtts och små och medelstora företag uppmuntras att använda incitament- och medarbetarprogram för de anställda som är kopplade till företagens resultat. Slutligen innehåller lagen förenklade förfaranden för att starta och registrera företag och inför nya regler för att hjälpa företagare att få en andra chans. Dessutom minskas tidsåtgången och kostnaderna för insolvensförfaranden, främst för små och medelstora företag, och gör dem mer förutsägbara. Enligt den franska förvaltningens egna uppskattningar kan lagen om tillväxt i och omvandling av företagen potentiellt bidra till att BNP ökar med 0,32 % till 2025 och med 1 % på längre sikt. Det är viktigt att lagen snabbt genomförs i sin helhet så att man kan dra nytta av reformerna.

(32)

Programplaneringen för unionsmedel för perioden 2021–2027 kan bidra till att åtgärda en del av de brister som identifierats i rekommendationerna, särskilt de områden som anges i bilaga D till 2019 års landsrapport. Frankrike skulle på detta sätt bättre kunna utnyttja dessa medel på de identifierade områdena, med beaktande av regionala skillnader och de yttersta randområdenas särskilda situation.

(33)

Kommissionen har inom ramen för 2019 års europeiska planeringstermin gjort en omfattande analys av Frankrikes ekonomiska politik och redogjort för den i 2019 års landsrapport. Kommissionen har även bedömt stabilitetsprogrammet för 2019, det nationella reformprogrammet för 2019 samt uppföljningen av de rekommendationer Frankrike har fått tidigare år. Kommissionen har beaktat inte bara programmens relevans för hållbarheten i finanspolitiken och den socioekonomiska politiken i Frankrike utan även huruvida unionens regler och riktlinjer har iakttagits, mot bakgrund av behovet att stärka den övergripande ekonomiska styrningen i unionen genom att framtida nationella beslut fattas med beaktande av synpunkter på unionsnivå.

(34)

Mot bakgrund av denna bedömning har rådet granskat stabilitetsprogrammet för 2019 och dess yttrande (8) återspeglas särskilt i rekommendation 1.

(35)

Mot bakgrund av kommissionens fördjupade granskning och denna bedömning har rådet granskat det nationella reformprogrammet för 2019 och stabilitetsprogrammet för 2019. Dess rekommendationer enligt artikel 6 i förordning (EU) nr 1176/2011 återspeglas i rekommendationerna 1–4 nedan. Rekommendationerna bidrar också till genomförandet av 2019 års rekommendation för euroområdet, särskilt den första och andra rekommendationen för euroområdet. Den finanspolitik som avses i rekommendation 1 bidrar bland annat till att åtgärda obalanser som har samband med hög offentlig skuld.

(1)

Den 21 november 2018 antog kommissionen den årliga tillväxtöversikten, som inledde 2019 års europeiska planeringstermin för samordning av den ekonomiska politiken. I den togs vederbörlig hänsyn till den europeiska pelaren för sociala rättigheter som proklamerades av Europaparlamentet, rådet och kommissionen den 17 november 2017. Prioriteringarna i den årliga tillväxtöversikten godkändes av Europeiska rådet den 21 mars 2019. Den 21 november 2018 antog kommissionen också, på grundval av förordning (EU) nr 1176/2011, även rapporten om förvarningsmekanismen, enligt vilken Kroatien var en av de medlemsstater som skulle bli föremål för en fördjupad granskning.

(2)

Landsrapporten 2019 för Kroatien offentliggjordes den 27 februari 2019. Den innehöll en bedömning av hur väl Kroatien hade lyckats med de landsspecifika rekommendationer som rådet antog den 13 juli 2018 (3), med uppföljningen av tidigare års landsspecifika rekommendationer och med sina nationella Europa 2020-mål. Den innehöll också en fördjupad granskning enligt artikel 5 i förordning (EU) nr 1176/2011, vars resultat också offentliggjordes den 27 februari 2019. Kommissionens analys ledde till slutsatsen att Kroatien har makroekonomiska obalanser som kan kopplas till höga skulder i både privat och offentlig sektor samt till höga utlandsskulder, i en situation med låg potentiell tillväxt. Men obalanserna har minskat de senaste åren, med stöd av stabil nominell tillväxt och en återhållsam finanspolitik. Den negativa nettoutlandsställningen har förbättrats tack vare fortsatta överskott i bytesbalansen. Statsskulden har minskat betydligt sedan toppnivån 2015. Skuldsättningen i den privata sektorn fortsätter att minska, även om takten kommer att avta när kredittillväxt och investeringar börjar öka igen. Finanssektorn är väl kapitaliserad och lönsam, men andelen nödlidande lån är fortfarande stor även om den minskar. De politiska åtgärderna har ökat men det är fortfarande viktigt med ett grundligt genomförande av strukturella åtgärder för att stärka motståndskraften i ekonomin. Trots vissa framsteg finns det fortfarande problem med fullständigheten, riktigheten och tidsramarna för nationalekonomisk statistik och statistik över statens finanser.

(3)

Den 18 april 2019 lade Kroatien fram sitt nationella reformprogram för 2019 och sitt konvergensprogram för samma år. De båda programmen har bedömts samtidigt för att deras inbördes kopplingar ska kunna beaktas.

(4)

Vid programplaneringen för de europeiska struktur- och investeringsfonderna för perioden 2014–2020 har relevanta landsspecifika rekommendationer i viss mån beaktats. I enlighet med artikel 23 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1303/2013 (4) får kommissionen begära att en medlemsstat ska se över och föreslå ändringar av sin partnerskapsöverenskommelse och av relevanta program när så krävs för att stödja genomförandet av relevanta rekommendationer från rådet. Kommissionen har, i riktlinjerna för tillämpning av åtgärder som sammanlänkar effektiva ESI-fonder med sund ekonomisk styrning, beskrivit närmare hur den kommer att tillämpa denna bestämmelse.

(5)

Kroatien omfattas för närvarande av stabilitets- och tillväxtpaktens förebyggande del och av skuldkriteriet. Överskottet i de offentliga finanserna uppgick till 0,2 % av bruttonationalprodukten (BNP) 2018. Enligt konvergensprogrammet 2019 minskar det totala saldot till -0,3 % av BNP 2019, och förbättras därefter gradvis till ett överskott på 0,8 % av BNP 2022. På grundval av det omräknade strukturella saldot (5) planeras det medelfristiga budgetmålet – vilket har ändrats från ett strukturellt underskott på 1,75 % av BNP 2019 till 1 % av BNP 2020 – fortsätta att överträffas under hela programperioden. Enligt konvergensprogrammet 2019 väntas den offentliga skuldkvoten minska från 71,6 % av BNP 2019 till 68,5 % 2020 och sedan fortsätta att minska, till 62 % 2022. Det makroekonomiska scenario som ligger till grund för dessa budgetprognoser är realistiskt. De planerade budgetmålen verkar emellertid vara försiktiga. Enligt kommissionens vårprognos 2019 kommer saldot i de offentliga finanserna att uppgå till 0,1 % av BNP 2019 och 0,5 % av BNP 2020. Enligt kommissionens vårprognos 2019 förväntas det strukturella saldot uppgå till -0,8 % av BNP 2019 och -0,5 % av BNP 2020 och därmed ligga kvar över det medelfristiga budgetmålet. Enligt prognoserna kommer Kroatien att uppfylla skuldkriteriet 2019 och 2020. Sammantaget anser rådet att Kroatien kan förväntas följa stabilitets- och tillväxtpaktens regler 2019 och 2020.

(6)

I december 2018 antog det kroatiska parlamentet en lag om finanspolitiskt ansvar. Syftet är att stärka den finanspolitiska kommitténs inrättande och mandat samt att fastställa numeriska finanspolitiska regler, bland annat en regel om det strukturella budgetsaldot. I mars 2019 stärktes det statliga revisionsorganets mandat genom införandet av sanktionsmekanismer i händelse av att dess rekommendationer inte följs samt en utökning av omfattningen av dess revisioner. Det finanspolitiska ramverket kommer att stärkas ytterligare i och med antagandet av den ändrade budgetlagen. Detta väntas leda till förbättringar av budgetarbetet, insamlingen av finanspolitiska uppgifter och kriterierna för utfärdande av statliga garantier.

(7)

Den territoriella fragmenteringen i Kroatiens offentliga förvaltning påverkar dess effektivitet och fördjupar regionala skillnader. I många små lokala förvaltningar saknas adekvata finansiella och administrativa resurser för att kunna tillhandahålla de tjänster som faller under deras ansvar. Detta skapar stora skillnader i utbudet av offentliga tjänster mellan Kroatiens ekonomiskt och administrativt starka förvaltningar och de svaga. På central myndighetsnivå har man vidtagit åtgärder för att förenkla det svårhanterliga statliga myndighetssystemet, men man har ännu inte antagit något regelverk för att skapa mer enhetlighet i systemet. Planen är att den centrala administrationen ska delegera ansvar från sina kontor på lokal nivå till myndigheter på regional nivå.

(8)

Hälso- och sjukvårdssystemets skulder har ökat ytterligare under 2018 vilket utgör en risk för de offentliga finanserna. Finansieringen av systemet bygger på bidrag från den förvärvsarbetande befolkningen och överföringar från statsbudgeten, även om de senare konsekvent har legat under full kostnadstäckning. Det ekonomiska läget i hälso- och sjukvårdssystemet väntas bli bättre till följd av höjningen av sjukförsäkringspremien som genomförs 2019 liksom av höjningen av punktskatter på tobak i december 2018. Den pågående funktionella integrationen av sjukhusen och åtgärder med syfte att förbättra primärvården kan leda till ökad effektivitet i utgifterna, men genomförandet går långsamt.

(9)

Det finns ingen enhetlighet i lönebildningen i offentlig förvaltning eller för offentliga tjänster, vilket leder till att anställda behandlas olika samt utgör ett hinder för kontroll över de offentliga lönekostnaderna. En ny lag om lönebildningen för offentliganställda har skjutits upp flera gånger. Syftet med lagen är att uppnå en bättre samordning i den offentliga förvaltningen genom införandet av gemensamma löneskalor och arbetskomplexitetskoefficienter, baserat på mer konsekventa arbetsbeskrivningar och kompetensramar. Kroatien har en ram för social dialog, men arbetsmetoderna och förfarandena behöver förbättras för att få till stånd en verklig social dialog. Dessutom innebär fackföreningarnas fragmentering att ändamålsenligheten i den sociala dialogen försvagas.

(10)

Under 2018 fortsatte arbetslösheten att minska i snabb takt. Ungdomsarbetslösheten har minskat väsentligt men är fortsatt hög. Dock ligger arbetskraftsdeltagandet och sysselsättningsgraden i Kroatien på en fortsatt låg nivå, där tidig pension samt vård- och omsorgsansvar spelar en stor roll i att många står utanför arbetskraften. Tillträdet till arbetsmarknaden behöver underlättas, t.ex. genom att förutse och tillhandahålla de färdigheter som behövs. Många av de faktorer som påverkar att människor står utanför arbetskraften är fortfarande aktuella och de nuvarande åtgärderna för att hjälpa människor att komma in på arbetsmarknaden förefaller vara otillräckliga. Kapaciteten hos arbetsmarknadens institutioner är fortsatt begränsad och samarbetet mellan arbetsförmedlingar, socialtjänst och andra relevanta berörda parter är bristfälligt. Ett viktigt paket med reformer av pensionssystemet trädde i kraft 2019. Reformen har tre huvudsakliga mål: i) hantera inkonsekvenser som har lett till orättvis behandling av vissa grupper med pensionärer, ii) förbättra pensionssystemets tillräcklighet genom att förlänga yrkeslivet, iii) stärka den institutionella strukturen och resultaten för den andra pelaren i pensionssystemet.

(11)

Socioekonomiska skillnader är en viktig faktor för utbildningsresultat i Kroatien. Landet ligger under unionsgenomsnittet när det gäller utbildning, särskilt förskoleverksamhet och barnomsorg, grundläggande färdigheter, högre utbildning, deltagande i vuxenutbildning samt yrkesutbildning som är anpassad till arbetsmarknadens behov. Kroatien genomför läroplansreformen som ett pilotprojekt, men reformen kommer bara att nå sin fulla potential om den genomförs i sin helhet och åtföljs av utbildning av lärarna.

(12)

Trots att arbetslösheten är fortsatt relativt hög påverkar bristen på arbetskraft vissa delar av ekonomin, främst på grund av kompetensgap. Om den digitala kompetensen förbättras kan det öka produktiviteten och krympa vissa kompetensgap. Den begränsade betydelsen av yrkesutbildning och fortbildning för arbetsmarknaden bidrar till låg sysselsättningsgrad bland utexaminerade. När det gäller utbildningar som inbegriper lärande på arbetsplatsen är deltagandet lågt. Inrättandet av regionala kompetenscenter och försöksprogrammet där studier och praktik varvas borde leda till en högre kvalitet på yrkesutbildningen samt bidra till att det blir enklare att identifiera kompetensbehov. När det gäller vuxenutbildningar som ingår i åtgärder för att hjälpa människor att hitta arbete eller utbildning är deltagandet lågt. Detta gäller särskilt de som har de största behoven av utbildning, t.ex. lågutbildade och arbetslösa.

(13)

Andelen av befolkningen som riskerar fattigdom eller social utestängning har minskat, men ligger fortfarande över unionsgenomsnittet. Äldre och personer med funktionsnedsättning tillhör dem som löper störst risk att drabbas. Sociala förmåners förmåga att minska fattigdomen är fortsatt låg jämfört med unionsgenomsnittet. Myndigheterna har vidtagit åtgärder för att förbättra bokföringen av sociala förmåner som betalas ut på lokal nivå genom att samordna klassificeringen av dem. Det borde ge en bättre överblick över de förmåner som betalas ut i territoriet och informationen kan därefter användas till att förbättra ändamålsenligheten i det sociala trygghetssystemet när det gäller att nå de mest behövande.

(14)

Transportnätet är obalanserat, och järnvägsinfrastrukturen släpar efter betydligt, vilket har lett till låg kvalitet på tjänsterna och skapat hinder för arbetstagarnas rörlighet. Kollektivtrafiken i mindre städer lider brist på adekvat infrastruktur. Utsläppen av växthusgaser från vägtransporter har ökat betydligt under de senaste fem åren. Andelen förnybara energikällor i transportsektorn ligger långt under målet för 2020 på 10 %. Ytterligare insatser och investeringar krävs för att effektivt minska den höga andelen bilar som drivs med fossila bränslen, främja intermodalitet och rent allmänt begränsa ökningen av utsläpp av växthusgaser från transportsektorn.

(15)

Kroatiens höga energiintensitet kan minskas genom investeringar i energieffektivitet och smarta energisystem. Man kan särskilt lägga vikten på att minska energiförbrukningen i byggnader och förbättra energieffektiviteten i fjärrvärmenät. Det finns även potential i investeringar i vind- och solenergi liksom i förnybar energi till uppvärmning och kylning. Genom att främja detta skulle Kroatiens öar kunna bli mer självförsörjande på el, i linje med initiativet ”Ren energi för EU:s öar”. Kroatien är också särskilt utsatt för klimatrisker, i synnerhet vad gäller översvämningar och skogsbränder.

(16)

Investeringar skulle även kunna bidra till omställningen till en cirkulär ekonomi. De behövs som stöd för separat avfallsinsamling och återvinning som alternativ till deponering, för utveckling av ersättningar för råmaterial, för att öka efterfrågan på återvunnet material samt för att öka allmänhetens kännedom om vanor och beteende som bidrar till en hållbar konsumtion. Dessutom behövs även betydande investeringar för att säkerställa insamling och rening av avloppsvatten i tätorter med mer än 2 000 personekvivalenter. Investeringar i vattenledningsnät kan minska problemen med läckage av dricksvatten och uppfylla ouppfyllda kvalitetskrav.

(17)

Det krävs investeringar i forsknings- och innovationskapacitet samt användning av avancerad teknik för att förbättra innovationsresultaten och främja en produktivitetsökning, vilka hindras av fragmenterad och ineffektiv forsknings- och innovationspolitik. Kroatiens strategi för smart specialisering 2016–2020 (RIS3) syftar till att främja innovation, åtgärda fragmenteringen i systemet och säkerställa att FoU-verksamhet organiseras kring viktiga ekonomiska prioriteringar, och takten för genomförandet av den förväntas öka ytterligare. Investeringarna kan stödja samarbete mellan universitet och företag, för att skapa möjligheter till tekniköverföring och kommersialisering av forskningsresultat, vilket kan ge en bättre förvaltning.

(18)

Åtgärderna för att förbättra styrningen i statligt ägda företag har gjort små framsteg. En ny kod för bolagsstyrning har antagits med krav på planering på medellång sikt samt resultatrapportering. Men kombinationen av de statligt ägda företagens omfattande närvaro i många sektorer och den låga lönsamheten och svaga produktiviteten i dem har en fortsatt negativ inverkan på ekonomin. Under 2018 kortades listan över företag av särskilt intresse ned ytterligare och fler företag uppfyller nu formellt villkoren för försäljning, men det finns ingen tydlig privatiseringsstrategi. Myndigheternas insatser förefaller vara inriktade på att avyttra det stora kvarvarande innehavet av minoritetsaktier och aktivera icke-produktiva tillgångar. Korruptionen uppfattas som både utbredd och ökande. Det saknas effektiva verktyg för att förhindra och bestraffa korruption, särskilt på lokal nivå. Det finns fortfarande ett behov av att skärpa tillsynen och av sanktionsmekanismer för utnämnda befattningshavare i lokala offentligt ägda företag.

(19)

Alltför omfattande administrativa och rättsliga krav samt skatteliknande avgifter är betungande för företagen, särskilt för de mindre. Man har genomfört en kartläggning av den administrativa bördan, vilket innebär att myndigheterna nu kan gå vidare och genomföra berättigade lättnader. Det har varit en eftersläpning när det gäller minskningar av skatteliknande avgifter. Ett stort antal yrken är alltför hårt reglerade, vilket är ett hinder för konkurrensen. Det har skett framsteg inom vissa områden, framför allt taxitjänster, men många alltför omfattande restriktioner finns kvar för många ekonomiskt viktiga yrken.

(20)

Trots framstegen försämras rättssäkerheten av en betydande eftersläpning och utdragna förfaranden i civilrättsliga och handelsrättsliga mål, samtidigt som brister i rättskipningen i brottmål försvårar kampen mot ekonomiska brott. Uppfattningen om ett oberoende rättsväsende har urholkats ytterligare. Under 2018 antogs ändringar av domstolslagen. Med undantag av handelsöverdomstolen berodde den fortsatt minskade eftersläpningen främst på en minskning av antalet nya mål. I vissa domstolar provar man elektronisk kommunikation, men detta har ännu inte utökats till att omfatta hela landet.

(21)

Programplaneringen för unionsmedel för perioden 2021–2027 kan bidra till att åtgärda en del av de brister som identifierats i rekommendationerna, särskilt de områden som anges i bilaga D till 2019 års landsrapport. Kroatien skulle på detta sätt bättre kunna utnyttja dessa medel på de identifierade områdena, med beaktande av regionala skillnader. Att stärka landets administrativa kapacitet att förvalta dessa medel är en viktig faktor för att de här investeringarna ska lyckas. Den offentliga upphandlingens struktur måste stärkas för att förbättra efterlevnad och ge möjlighet till strategiska inköp i syfte att uppnå politiska mål och säkerställa effektiviteten i offentliga utgifter.

(22)

Kommissionen har inom ramen för 2019 års europeiska planeringstermin gjort en omfattande analys av Kroatiens ekonomiska politik och redogjort för den i 2019 års landsrapport. Kommissionen har även bedömt konvergensprogrammet för 2019, det nationella reformprogrammet för 2019 samt uppföljningen av de rekommendationer Kroatien har fått tidigare år. Kommissionen har inte bara beaktat programmens relevans för hållbarheten i finanspolitiken och den socioekonomiska politiken i Kroatien, utan också att unionens regler och riktlinjer har iakttagits. Detta har sin grund i behovet att stärka den övergripande ekonomiska styrningen i unionen genom att framtida nationella beslut fattas med beaktande av synpunkter på unionsnivå.

(23)

Mot bakgrund av denna bedömning har rådet granskat konvergensprogrammet för 2019 och anser (6) att Kroatien väntas följa stabilitets- och tillväxtpakten.

(24)

Mot bakgrund av kommissionens fördjupade granskning och denna bedömning har rådet granskat det nationella reformprogrammet för 2019 och konvergensprogrammet för 2019. Dess rekommendationer enligt artikel 6 i förordning (EU) nr 1176/2011 återspeglas nedan i rekommendationerna 1–4. De finanspolitiska åtgärder som det hänvisas till i rekommendation 1 bidrar bland annat till att hantera obalanser med koppling till hög statsskuld.

(1)

Den 21 november 2018 antog kommissionen den årliga tillväxtöversikten, som inledde 2019 års europeiska planeringstermin för samordning av den ekonomiska politiken. I den togs vederbörlig hänsyn till den europeiska pelaren för sociala rättigheter som proklamerades av Europaparlamentet, rådet och kommissionen den 17 november 2017. Prioriteringarna i den årliga tillväxtöversikten godkändes av Europeiska rådet den 21 mars 2019. Den 21 november 2018 antog kommissionen, på grundval av förordning (EU) nr 1176/2011, även rapporten om förvarningsmekanismen, enligt vilken Italien var en av de medlemsstater som skulle bli föremål för en fördjupad granskning. Samma dag antog kommissionen också en rekommendation till rådets rekommendation om den ekonomiska politiken i euroområdet, som godkändes av Europeiska rådet den 21 mars 2019. Den 9 april 2019 antog rådet rekommendationen om den ekonomiska politiken i euroområdet (3) (nedan kallad rekommendationen för euroområdet 2019), i vilken man fastställer fem rekommendationer för euroområdet.

(2)

Med tanke på de nära inbördes kopplingarna mellan ekonomierna i Ekonomiska och monetära unionen bör Italien, i egenskap av medlemsstat som har euron som valuta, säkerställa att rekommendationen för euroområdet 2019, vilken avspeglas nedan i rekommendationerna 1–5, genomförs till fullo och utan onödiga dröjsmål. I synnerhet kommer åtgärder inom områdena offentlig förvaltning, rättsväsende och konkurrens att göra det lättare att följa den första rekommendationen för euroområdet när det gäller motståndskraftiga produktmarknader och kvaliteten på institutionerna. Att den investeringsrelaterade ekonomiska politiken inriktas på de angivna områdena och att oförutsedda inkomster används till att minska statsskulden kommer att göra det lättare att följa den andra rekommendationen för euroområdet om att stödja investeringar och återuppbygga buffertar. Åtgärder för att förbättra anställbarhet och flytta skattebördan från produktionsfaktorer kommer att göra det lättare att följa den tredje rekommendationen för euroområdet när det gäller arbetsmarknaden, och åtgärder för att förbättra bankernas balansräkningar kommer att göra det lättare att följa den fjärde rekommendationen för euroområdet när det gäller minskningen av nödlidande lån.

(3)

Landsrapporten 2019 för Italien offentliggjordes den 27 februari 2019. Den innehöll en bedömning av hur väl Italien hade lyckats med de landsspecifika rekommendationer som rådet antog den 13 juli 2018 (4), med uppföljningen av tidigare års landsspecifika rekommendationer och med sina nationella Europa 2020-mål. Den innehöll också en fördjupad granskning enligt artikel 5 i förordning (EU) nr 1176/2011, vars resultat också offentliggjordes den 27 februari 2019. Av analysen drog kommissionen slutsatsen att Italien har alltför stora makroekonomiska obalanser. Särskilt den höga offentliga skuldsättningen och den ihållande svaga produktivitetsutvecklingen innebär risker av gränsöverskridande betydelse. Det är särskilt betydelsefullt att minska risken för negativa effekter på den italienska ekonomin och även, med tanke på den italienska ekonomins storlek och gränsöverskridande betydelse, på Ekonomiska och monetära unionen.

(4)

Den 19 april 2019 lade Italien fram sitt nationella reformprogram för 2019 och sitt stabilitetsprogram för samma år. De båda programmen har bedömts samtidigt för att deras inbördes kopplingar ska kunna beaktas. Italiens nationella reformprogram för 2019 åtgärdar bara delvis de strukturella problem som togs upp i de landsspecifika rekommendationerna för 2018, och ofta saknas uppgifter om de få nya åtaganden det innehåller liksom om tidsramarna för genomförande. Men reformstrategin bygger vidare på stora reformer som redan är på gång inom olika områden, vilket visar på en tydlig kontinuitet jämfört med tidigare nationella reformprogram.

(5)

Vid programplaneringen för de europeiska struktur- och investeringsfonderna (nedan kallade ESI-fonder) för perioden 2014–2020 har relevanta landsspecifika rekommendationer beaktats. I enlighet med artikel 23 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1303/2013 (5) får kommissionen begära att en medlemsstat ska se över och föreslå ändringar av sin partnerskapsöverenskommelse och av relevanta program när så krävs för att stödja genomförandet av relevanta rekommendationer från rådet. Kommissionen har, i riktlinjerna för tillämpning av åtgärder som sammanlänkar effektiva ESI-fonder med sund ekonomisk styrning, beskrivit närmare hur den kommer att tillämpa denna bestämmelse.

(6)

Italien omfattas för närvarande av stabilitets- och tillväxtpaktens förebyggande del och av skuldkriteriet. I sitt stabilitetsprogram för 2019 räknar regeringen med att det samlade underskottet kommer att öka från 2,1 % av BNP 2018 till 2,4 % av bruttonationalprodukten (BNP) 2019 för att sedan gradvis minska till 2,1 % av BNP 2020 och 1,5 % av BNP 2022. Dessa prognoser förutsätter en höjning av mervärdesskatten (1,3 % av BNP 2020 och 1,5 % av BNP från 2021) som har antagits som ”nödåtgärd” för att nå budgetmålen från 2020. På grundval av det omräknade strukturella saldot (6) kommer det medelfristiga budgetmålet – vilket har ändrats från en strukturell budget i balans 2019 till ett strukturellt överskott på 0,5 % av BNP 2020 – inte att kunna nås under programperioden. Den offentliga skuldkvoten ökade 2018 (till 132,2 % av BNP, från 131,4 % 2017), och den förväntas enligt stabilitetsprogrammet för 2019 att öka med 0,4 procentenheter till 132,6 % av BNP 2019 för att sedan minska till 128,9 % till 2022. Dessa prognoser förutsätter intäkter från privatiseringar på 1 % av BNP 2019 och 0,3 % 2020. Det makroekonomiska scenario som ligger till grund för dessa budgetprognoser är realistiskt. På senare år har dock de höjningar av mervärdesskatten som har antagits som ”nödåtgärder” systematiskt dragits tillbaka utan tillräckliga alternativa finansieringsåtgärder, och privatiseringsintäkterna har varit lägre än väntat. Enligt kommissionens vårprognos 2019, som utgår från en oförändrad politik, blir den nominella BNP-tillväxten lägre och underskottet i de offentliga finanserna högre 2020 än i stabilitetsprogrammet för 2019. I kommissionens prognos ingår inte den höjning av mervärdesskatten som har antagits som ”nödåtgärd” för 2020.

(7)

Den 5 juni 2019 utfärdade kommissionen en rapport i enlighet med artikel 126.3 i fördraget på grund av att Italien inte hade följt skuldregeln 2018. I rapporten drogs slutsatsen, efter en bedömning av samtliga relevanta faktorer, att skuldkriteriet såsom det definieras i fördraget och i förordning (EG) nr 1467/1997 inte bör betraktas som uppfyllt och att ett skuldbaserat underskottsförfarande därför är motiverat.

(8)

Efter begäran i det reviderade utkastet till budgetplan 2019 bekräftas i stabilitetsprogrammet för 2019 att effekten på budgeten av att Morandi-bron i Genua rasade och av de exceptionellt ogynnsamma väderförhållanden som rådde under 2018 var betydande samt ges tillräckliga belägg för dessa extra budgetposters art och omfattning. Framför allt anges det i stabilitetsprogrammet för 2019 att 2019 års budget inbegriper extraordinära utgifter på cirka 0,2 % av BNP avseende ett extraordinärt underhållsprogram för vägnätet samt ett program med förebyggande åtgärder i syfte att begränsa de hydrogeologiska riskerna. På grund av den direkta kopplingen till broraset i Genua och de ogynnsamma väderförhållandena 2018 kan klausulen om ”ovanliga händelser” vara tillämplig när det gäller just redovisningen av utgifter för extraordinärt vägunderhåll och begränsning av hydrogeologiska risker. Enligt kommissionen uppgår de extra utgifterna för dessa åtgärder under 2019 till 0,18 % av BNP. Bestämmelserna i artiklarna 5.1 och 6.3 i förordning (EG) nr 1466/97 gör det möjligt att ta hänsyn till dessa extra utgifter, eftersom broraset i Genua och de exceptionellt ogynnsamma väderförhållandena anses vara ovanliga händelser som har stor inverkan på Italiens offentliga finanser och eftersom hållbarheten inte skulle äventyras av att landet tillfälligt tillåts avvika från anpassningsbanan mot det medelfristiga budgetmålet. En slutlig bedömning, även av de stödberättigande beloppen, kommer att göras våren 2020 på grundval av uppgifter om faktiskt utfall för 2019 från de italienska myndigheterna.

(9)

Den 13 juli 2018 rekommenderade rådet Italien att säkerställa att den nominella ökningen av primära offentliga nettoutgifter (7) inte överstiger 0,1 % 2019, vilket motsvarar en årlig strukturell anpassning på 0,6 % av BNP. Enligt kommissionens vårprognos 2019 finns det en risk för en betydande avvikelse från den rekommenderade anpassningen mot det medelfristiga budgetmålet 2019. Den slutsatsen står kvar, även om budgeteffekten av programmet för extraordinärt underhåll av vägnätet efter broraset i Genua och av ett program med förebyggande åtgärder i syfte att begränsa hydrogeologiska risker till följd av exceptionellt ogynnsamma väderförhållanden skulle dras av från kravet i stabilitets- och tillväxtpaktens förebyggande del för 2019.

(10)

Mot bakgrund av Italiens offentliga skuldkvot på över 60 % av BNP och förväntade produktionsgap på - 0,1 % bör de primära offentliga nettoutgifterna minska med 0,1 % i nominella termer 2020, vilket är i linje med den strukturella anpassning på 0,6 % av BNP som svarar mot stabilitets- och tillväxtpaktens kravmatris. Enligt kommissionens vårprognos 2019 finns det vid oförändrad politik en risk för en betydande avvikelse från kravet 2020. Italien förväntas vid första anblicken inte kunna följa skuldkriteriet 2019 och 2020. Italiens höga offentliga skuldkvot på runt 132 % av BNP innebär vidare att stora resurser används till räntor och amorteringar, i stället för att läggas på mer tillväxtfrämjande områden som utbildning, innovation och infrastruktur. Allmänt sett anser rådet att de nödvändiga åtgärderna bör vidtas från 2019 om Italien ska lyckas följa stabilitets- och tillväxtpaktens regler. Det är viktigt att oförutsedda vinster används till att minska den offentliga skuldkvoten ytterligare.

(11)

Italiens skattesystem fortsätter att i hög grad vara inriktat på produktionsfaktorerna, på bekostnad av ekonomisk tillväxt. Det höga skattetrycket på arbete och kapital motverkar sysselsättning och investeringar. Budgeten för 2019 innehåller en lägre beskattning av egenföretagare och små företag. Den innebär dock också totalt sett ett tillfälligt höjt skattetryck för företagen, särskilt för finansinstitut. Beskattningsunderlag som inte har lika negativ inverkan på tillväxten, t.ex. fastigheter och konsumtion, är underutnyttjade, vilket lämnar utrymme att flytta skattebördan från arbete och kapital utan att det påverkar budgeten. Den periodiska fastighetsskatten på huvudbostaden avskaffades 2015, även för de rikare hushållen. Dessutom är mark- och fastighetsvärdena (eller taxeringsvärdena), som utgör grunden för beräkningen av fastighetsskatt till stor del inaktuella, och en reform i syfte att anpassa dem till rådande marknadsvärden är ännu inte antagen. Skatteutgifterna är både många och stora, särskilt när det gäller de sänkta skattesatserna för mervärdesskatten, och effektiviseringen av dessa utgifter har systematiskt skjutits på framtiden under senare år. Det finns också utrymme att minska bördan för företag och hushåll som följer bestämmelserna, genom att förenkla skattelagstiftningen och förbättra den generella skattedisciplinen. I synnerhet är mervärdesskattegapet (differensen mellan de teoretiska momsintäkterna och de som faktiskt uppbärs) ett av de högsta i unionen. Ett av skälen till detta är det omfattande skattefusket, särskilt vad gäller uteblivna räkningar och fakturor. Det obligatoriska elektroniska översändandet av kvitton för alla affärstransaktioner med slutkunder är ett positivt steg på vägen för att åtgärda detta. Men de lagstadgade gränsvärdena för kontantbetalningar har höjts på senare år, vilket kan motverka användningen av elektroniska betalningar. Att i stället stödja elektroniska betalningar kan öka incitamenten att utfärda räkningar och fakturor och därmed leda till en bättre efterlevnad av skattereglerna.

(12)

Italiens utgifter för pensioner, som låg på cirka 15 % av BNP 2017, tillhör de högsta i unionen och väntas öka på medellång sikt på grund av försämringen av äldreförsörjningskvoten. Budgeten för 2019 och lagdekretet om införlivande av det nya systemet för pensionering i förtid i januari 2019 är en tillbakagång från delar i tidigare reformer och innebär en försämring av hållbarheten i de offentliga finanserna på medellång sikt. De nya bestämmelserna kommer att ytterligare öka pensionsutgifterna på medellång sikt. Under perioden 2019–2021 kommer det nya systemet för pensionering i förtid (Quota 100) att innebära att människor kan gå i pension vid 62 års ålder om de har betalat in avgifter i 38 år. Dessutom har tillämpningsområdet för de befintliga bestämmelserna för pensionering i förtid utvidgats, bland annat genom att till 2026 skjuta upp indexeringen till förväntad livslängd av det lägsta inbetalade belopp som krävs, vilket hade införts genom tidigare pensionsreformer. När det gäller dessa bestämmelser uppgår öronmärkta medel i budgeten för 2019 till 0,2 % av BNP 2019 och till 0,5 % av BNP för åren 2020 och 2021, men ytterligare kostnader väntas även under åren som följer. De höga offentliga utgifterna för pensioner håller tillbaka andra sociala utgifter och tillväxtfrämjande utgifter, t.ex. utbildning och investeringar, samt begränsar möjligheten att minska den totala skattebördan och den höga statsskulden. Ökade möjligheter att gå i pension i förtid kan dessutom ha en negativ inverkan på arbetskraftsutbudet i ett läge där Italien redan släpar efter unionsgenomsnittet när det gäller deltagande i arbetslivet bland äldre arbetstagare (55–64 år) och därmed vara ett hinder för potentiell tillväxt och förvärra statsskuldens hållbarhet ytterligare. För att begränsa ökningen av pensionsutgifterna bör tidigare antagna pensionsreformer i syfte att begränsa implicita förpliktelser till följd av en åldrande befolkning genomföras i sin helhet. Dessutom skulle besparingar kunna göras genom ingripanden mot rättigheter till hög pension som inte motsvaras av inbetalningar, utan att frångå principerna om rättvisa och proportionalitet.

(13)

Trots den ekonomiska avmattningen fortsatte sysselsättningen att öka under 2018, om än i en något långsammare takt än året dessförinnan. Antalet sysselsatta uppgick till 23,2 miljoner i slutet av året, vilket ligger över nivåerna före finanskrisen. Sysselsättningsgraden (20–64 år) ökade till 63 % i fjol, men ligger fortfarande långt under unionsgenomsnittet (73,2 %). Dessutom är de regionala klyftorna betydande och arbetsmarknaden är fortsatt segmenterad, med en ytterligare ökning av andelen visstidsanställningar under 2018. Arbetslösheten minskade till 10,6 %. Både långtids- och ungdomsarbetslösheten är fortsatt hög, vilket har en negativ inverkan på potentiell tillväxt och social sammanhållning. Att stå utanför arbetskraften är vanligt förekommande bland kvinnor, lågutbildade och unga. Dessutom uppgick andelen unga (15–24 år) som varken arbetar eller studerar till 19,2 % 2018, vilket är högst i unionen. Det är också vanligt med ofrivillig deltid, vilket visar på fortsatt lediga resurser på arbetsmarknaden.

(14)

Inkomstskillnaderna och risken för fattigdom är hög, med stora regionala och territoriella skillnader. Under 2017 riskerade 28,9 % av befolkningen fattigdom eller social utestängning, vilket ligger både över nivåerna före finanskrisen och avsevärt över unionsgenomsnittet 2017 (22,4 %). Barn drabbas extra hårt, särskilt barn med invandrarbakgrund. Fattigdomen bland förvärvsarbetande är hög och ökar, särskilt bland visstidsanställda och personer med invandrarbakgrund. Egenföretagare, som motsvarar 20,8 % av arbetskraften (jämfört med unionsgenomsnittet på 13,7 %), har i allmänhet ett sämre skydd mot sociala risker än anställda. Tillgång till lämpliga bostäder till rimlig kostnad är också en utmaning och tillhandahållandet av sociala tjänster är fortsatt underutvecklat och fragmenterat. De sociala transfereringarnas förmåga att minska fattigdom och ojämlikhet tillhör de lägsta i unionen. Det program för bekämpning av fattigdom som infördes 2018 har ersatts av ett nytt omfattande program (medborgarlön), där fokus ligger på aktiv inkludering, beroende på vissa villkor. Den påtagliga administrativa bördan för arbetsförmedlingar och sociala tjänster är en utmaning för genomförandet av reformen. Den faktiska effekten kommer att bero på hur effektiv politiken är i att få människor i arbete eller utbildning, i vilken omfattning individanpassade sociala tjänster tillhandahålls och på kontroller. I synnerhet kommer den faktiska kapaciteten att nå de mest behövande påverka i vilken omfattning fattigdom och social utestängning kan minskas. Resultaten för hälso- och sjukvårdssystemet är generellt sett goda, trots att utgifterna ligger under unionsgenomsnittet. Men det finns stora regionala skillnader i tillhandahållandet av hälso- och sjukvård, vilket påverkar tillgång, rättvisa och effektivitet. Dessa aspekter skulle kunna förbättras genom bättre administration och genom övervakning av om standardnivåer uppnås för tjänsterna. Det är avgörande med en ökning av hem- och närvård och omsorg samt långvarig vård och omsorg om människor med funktionsnedsättning och andra missgynnade grupper ska kunna få stöd.

(15)

Odeklarerat arbete är vanligt förekommande i Italien, särskilt i de södra regionerna. Enligt uppskattningar från den nationella statistikbyrån uppgick skuggekonomin till omkring 210 miljarder euro (12,4 % av BNP) 2016. Omkring 37,2 % av det beloppet är hänförligt till odeklarerat arbete. Detta påverkar i synnerhet utsatta grupper, som migranter, kvinnor och barn. Den nya myndigheten för arbetsinspektion, som invigdes 2017, har ägnat särskild uppmärksamhet åt fenomenet ”caporalato” i jordbrukssektorn, som kännetecknas av många oriktigheter och av en risk för utnyttjande av arbetskraft, särskilt i fråga om irreguljära migranter. Det krävs en noggrann övervakning av de åtgärder som vidtagits nyligen samt ytterligare åtgärder för att hantera och förebygga odeklarerat arbete och arbetskraftsexploatering samt för att säkerställa rättvisa och säkra arbetsförhållandena. Slutligen är det viktigt att säkerställa att själva genomförandet av medborgarlönen maximerar incitamenten till vanliga arbeten och övergången från odeklarerat arbete till reguljär anställning, både genom noggrann övervakning och positiva incitament.

(16)

Om den nya medborgarlönsreformen ska kunna genomföras krävs en förbättring av de offentliga arbetsförmedlingarna, genom att mer resurser och tjänster med högre kvalitet erbjuds. När det handlar om medborgarlönssystemet för låginkomsttagare och arbetslösa är en effektiv arbetsmarknadspolitik ett viktigt verktyg för att minska friktion på arbetsmarknaden och ge människor incitament att söka arbete. I det avseendet är det mycket viktigt att arbetsförmedlingarna har tillräckligt många och kvalificerade medarbetare. Ändamålsenligt stöd till arbetssökande som syftar till att höja utbildningsnivån samt kompetensutveckling är avgörande för att förbättra arbetskraftens rörlighet och ge arbetstagarna de rätta färdigheterna för framtidens utmaningar på arbetsmarknaden samt för en arbetsmiljö med ständigt nya utmaningar och ökad konkurrens. Nyligen har åtgärder vidtagits för att göra den aktiva arbetsmarknadspolitiken mer ändamålsenlig, t.ex. fastställandet av indikatorer för övervakning och minimikrav, antagandet av en strategi för långtidsarbetslösa samt framtagandet av ett kvalitativt profileringsverktyg. Men de offentliga arbetsförmedlingarnas övergripande ändamålsenlighet och deras förmåga att hitta arbete åt människor är fortfarande bristfällig. Dessutom är det stora skillnader i resultat mellan regioner samt en begränsad integration med social- och utbildningspolitik. Det finns även brister i samarbetet med arbetsgivarna.

(17)

Italiens sysselsättningsklyfta mellan könen är en av de största i unionen, och även om kvinnors sysselsättningsgrad ökar något är den betydligt lägre än unionsgenomsnittet (53,1 % jämfört med 67,4 % 2018). Satsningarna på vård- och omsorgstjänster samt kvinnors deltagande på arbetsmarknaden är fortfarande inte tillräckliga, vilket också gäller åtgärder för att främja jämställdhet och adekvata strategier för en balans mellan arbete och privatliv. Men det finns ännu inte någon heltäckande strategi för att främja kvinnors deltagande på arbetsmarknaden. Den obligatoriska pappaledigheten förlängdes visserligen marginellt från fyra till fem dagar, men familjeledighetssystemet är fortfarande inte tillräckligt. I kombination med underutvecklad barnomsorg samt underutvecklad långvarig vård och omsorg hindrar detta ofta kvinnor med barn eller andra anhöriga i behov av vård eller omsorg från att arbeta. Under 2017 deltog endast 28,6 % av barn under tre år i formell förskoleundervisning, vilket är avsevärt under unionsgenomsnittet. Satsningar på barnomsorg, hälso- och sjukvård samt långvarig vård och omsorg bör beakta de stora geografiska skillnaderna när det gäller tillgången till tjänster. Dessutom innebär den stora skattekilen för den andra inkomsttagaren ett minskat ekonomiskt incitament att arbeta för kvinnor. En ökning av kvinnors deltagande på arbetsmarknaden kan, i likhet med en allmän ökning av deltagandet på arbetsmarknaden, bidra till en högre ekonomisk tillväxt genom att öka arbetskraftsutbudet, minska fattigdomen och minska de sociala och ekonomiska riskerna som en åldrande befolkning medför.

(18)

Den ursprungligen planerade reformen av regelverket för kollektivavtalsförhandlingar syftade till att få lönerna att hamna mer i nivå med de ekonomiska förutsättningarna på både regional nivå och företagsnivå. I mars 2018 undertecknade Confindustria och de tre största italienska fackliga organisationerna (Cgil, Cisl och Uil) ett ramavtal i syfte att utöka lokala löneförhandlingar. Avtalet ger dessutom ökad rättssäkerhet genom tydligare regler för hur arbetsmarknadens parter ska företrädas i förhandlingar samt fastslår en förbättrad algoritm för fastställande av minimilön. Det första genomförandeavtalet om representation samt hälsa och säkerhet på arbetsplatsen undertecknades i slutet av 2018 av arbetsgivarorganisationen och de tre största fackliga organisationerna.

(19)

Investeringar i utbildning och kompetens är avgörande för att främja en smart och hållbar tillväxt för alla. Italiens svaga produktivitetsutveckling påverkas av bristerna i utbildningssystemet och den svaga efterfrågan på hög kompetens. Det är en stor utmaning att förbättra kvaliteten på utbildningssystemet. Andelen elever som hoppar av skolan (andel unga med högst grundskoleutbildning) är fortsatt avsevärt högre än unionsgenomsnittet (14,5 % jämfört med 10,6 % 2018) och det finns stora regionala och territoriella skillnader i utbildningsresultat. Andelen medel som fördelas till grundskole- och gymnasieutbildning är visserligen i stora drag i linje med unionsgenomsnittet, men ytterligare ansträngningar att attrahera, effektivt rekrytera och motivera lärare kan bidra till förbättrade studieresultat. Rekryteringssystemet är alltför inriktat på kunskap i stället för på kompetens, samtidigt som fortbildningen är begränsad. Dessutom är italienska lärares löner fortsatt låga jämfört med internationella normer och även jämfört med arbetstagare med högre utbildning. Lönerna ökar i en långsammare takt än för de internationella motsvarigheterna och karriärmöjligheterna är mer begränsade, med en enda möjlig karriärutveckling. Dessutom baseras befordran uteslutande på tjänsteår i stället för på meriter. Detta har lett till att läraryrket inte betraktas som särskilt attraktivt för högkvalificerade personer och minskar motivationen för lärarkåren, vilket i sin tur har en negativ inverkan på studieresultaten. Lärlingssystemet har ökat i popularitet på senare år men antagna åtgärder har minskat omfattningen. När det gäller nyckelkompetenser och grundläggande färdigheter är Italiens studerande och vuxna bland de sämst presterande i unionen. Deltagandet i vuxenutbildning är mycket begränsat och minskar dessutom, vilket kan ställas mot en av unionens största sysselsättningsklyftor mellan hög- och lågutbildade. Kompetensutveckling krävs särskilt i fråga om digital kompetens. Hittills har begränsade framsteg gjorts när det gäller utvecklingen av digital kompetens och infrastruktur. Investeringar i humankapital är en förutsättning för att stimulera offentliga och privata investeringar, och nuvarande åtgärder i syfte att stärka den digitala kompetensen och vuxenutbildningen saknar en helhetssyn. Både grundläggande och avancerad digital kompetens ligger under unionsgenomsnittet – endast 44 % av befolkningen i åldrarna 16–74 har grundläggande digital kompetens (57 % i unionen).

(20)

Bristfälliga investeringar i färdigheter har en bromsande effekt på Italiens övergång till en kunskapsbaserad ekonomi, vilket håller tillbaka produktivitetstillväxten och begränsar potentialen att förbättra icke kostnadsrelaterad konkurrenskraft och BNP-tillväxten. Utbildningsklyftor är också en del av förklaringen till den lägre produktiviteten hos Italiens mikro- och småföretag än i jämförbara länder. I den högre utbildningen saknas både finansiering och personal och den yrkesinriktade högre utbildningens omfattning är begränsad trots hög anställbarhet som resultat. Andelen universitetsutbildade är fortfarande låg (27,9 % av befolkningen i åldrarna 30–34 år 2018) och tillsammans med relativt litet utbud av högskoleutbildade, särskilt inom vetenskapliga och tekniska områden, är riktade investeringar i kompetens en förutsättning för att främja både offentliga och privata investeringar, särskilt i immateriella tillgångar. Det finns ett behov av att främja studier inom områden som har betydelse för kunskapsintensiva sektorer och genomföra kompetenshöjningar, särskilt i fråga om digital och ekonomisk kompetens.

(21)

Mindre företags antagande av strategier för att öka produktiviteten, t.ex. vad gäller produkter, processer och organisationsinnovation, är fortsatt begränsat, särskilt i södra Italien. Investeringar i immateriella tillgångar har legat betydligt under EU-genomsnittet sedan början av 2000-talet. Företagens utgifter för forskning och utveckling är omkring hälften av genomsnittet för euroområdet. Stödet från offentlig sektor för företagens FoU-utgifter är fortsatt lågt, men håller på att förbättras tack vare att skatteincitament har fått en större betydelse. De offentliga utgifterna för forskning och utveckling ligger också under genomsnittet för euroområdet. Den låga innovationsnivån kan även innebära en långsammare övergång till en grön ekonomi. För att förbättra Italiens innovationsresultat krävs ytterligare investeringar i immateriella tillgångar liksom ett tydligare fokus på tekniköverföring, med beaktande av regionala brister och företagens storlek. Vissa åtgärder för att främja innovativ teknik har nyligen tillkännagivits i budgeten. Myndigheternas stöd av företagens FoU-investeringar kan förbättras genom en väl avvägd blandning av direkta och indirekta åtgärder och en fördjupad bedömning av de befintliga tillfälliga skatteincitamenten, för att sedan göra de mest effektiva åtgärderna permanenta. Åtgärder för att stödja kunskap (t.ex. teknikkluster) och samarbete mellan företag hjälper särskilt mindre företag att hantera de här problemen och öka den låga produktiviteten.

(22)

Det behövs investeringar för att höja kvaliteten på och öka hållbarheten i landets infrastruktur. I transportsektorn har Italien inte lyckats genomföra sin investeringsstrategi (Connettere l’Italia) för infrastrukturen. Det har skett endast begränsade framsteg i fråga om genomförandet av de planerade investeringarna i järnvägar, vägar och hållbar rörlighet i städer. Detta beror på administrativa förseningar, ineffektivitet i utgifterna, ofullständigt genomförande av lagen om upphandling och koncessioner samt rättstvister. Unionens resultattavla för transporter visar att kvaliteten i Italiens infrastruktur ligger under unionsgenomsnittet. Skicket är en klar källa till oro, vilket också framgår av broraset i Genua. Regeringen har prioriterat underhåll och säkerhet, och planerar att övervaka underhållsstatusen för hela infrastrukturen och inrätta av en ny myndighet med ansvar för järnvägs- och väginfrastrukturens säkerhet. För det ändamålet fick Italien 2019 ta i anspråk 1 miljard euro enligt unionens finanspolitiska regler till ett investeringsprogram i syfte att öka säkerheten i väginfrastruktur av samma typ som Morandi-bron. Investeringar i hållbara transporter och hållbar infrastruktur är också ett sätt att hantera miljöproblem. Det behövs långsiktiga gröna investeringar för att nå unionens ambitiösa energi- och klimatmål för 2030. Den integrerade nationella energi- och klimatplanen är en viktig källa till vägledning för att fastställa investeringsbehov inom områdena minskade koldioxidutsläpp och energi. Det behövs investeringar för att förbättra energiinfrastrukturen, vilket skulle bidra till ett mer motståndskraftigt, renare, säkrare och flexiblare energisystem, samtidigt som det skulle ge en förbättrad marknadsintegration och minska prisskillnaderna. Det italienska elnätet är ännu inte tillräckligt väl rustat för att klara ökade utbyten över gränserna eller för att klara omfattningen av de olika förnybara energikällorna enligt prognosen för 2030. Det behövs investeringar i åtgärder som minskar hydrogeologiska och seismiska risker för att därmed minska utgifterna vid kriser, bland annat för infrastruktur. För 2019 fick Italien ta i anspråk 2,1 miljarder euro enligt unionens finanspolitiska regler för att säkerställa åtgärder i syfte att förebygga hydrogeologiska risker. Slutligen görs inte tillräckligt ändamålsenliga investeringar i avfallshantering och vatteninfrastrukturen i södra Italien, samtidigt som det fortsatt finns risker för vattenbrist och torka. Fragmenteringen av sektorn, i kombination med mindre aktörers svaga kreditprofil är ett fortsatt hinder för investeringar. Investeringar, däribland i hantering av klimatförändringar, miljöhållbarhet och förebyggande åtgärder samt landsbygdens förbindelser, skulle också bidra till minskade regionala skillnader. På landsbygden är dessutom bredbandsnätet mindre väl utbyggt. När det gäller ultrasnabb (minst 100 Mbit/s) bredbandstäckning släpar Italien fortfarande efter (endast 24 % jämfört med unionsgenomsnittet på 60 %) och ligger nästan längst ned på listan (plats 27) med en fortfarande mycket måttlig tillväxttakt. Både ultrasnabb bredbandstäckning och spridning ligger långt under genomsnitten i unionen.

(23)

Den bristande förmågan i offentlig sektor, särskilt på lokal nivå, att administrera medel utgör ett investeringshinder i samtliga sektorer, på grund av komplicerade förfaranden, överlappande ansvarsområden och undermålig förvaltning av offentliganställda. Otillräcklig kompetens i den offentliga sektorn begränsar förmågan att bedöma, välja ut och leda investeringsprojekt. Detta undergräver också användningen av unionsmedel, där Italien släpar efter jämfört med genomsnittet i unionen. Den lägre kvaliteten på förvaltningen i södra Italien begränsar i hög grad både utgifter och den politiska kapaciteten. Att förbättra den administrativa kapaciteten är en förutsättning för en effektiv hantering av offentliga investeringar och användning av unionsmedel, vilket har positiva spridningseffekter för privata investeringar och BNP-tillväxt. Sådana förbättringar kan få större genomslag på investeringar i bredband, transport, vattenförvaltning och den cirkulära ekonomin, särskilt i södra Italien. Den senare släpar efter främst vad gäller investeringar i immateriella tillgångar. En förbättring av den administrativa kapaciteten hos centrala och lokala organ skulle ha en positiv inverkan på planeringen, utvärderingen och övervakningen av investeringsprojekt, samt på att identifiera och hantera möjliga flaskhalsar.

(24)

Att öka effektiviteten i Italiens offentliga förvaltning och hur företagens behov tillgodoses skulle ha en positiv inverkan på företagsklimatet, investeringar och företagens förmåga att utnyttja innovationsmöjligheter. En omfattande lag om reform av den offentliga förvaltningen antogs 2015. Reformen hanterade de flesta källor till ineffektivitet, t.ex. förfarandenas längd och komplexitet, bristen på öppenhet, den bristfälliga förvaltningen av offentliganställda, den ineffektiva förvaltningen av offentligt ägda företag och den låga digitaliseringsgraden. I slutet av 2017 hade större delen av reformen genomförts och verkställighet pågår, med stöd av den nya Concretezza-lagen. Men inkonsekvent planering, knappa ekonomiska resurser och otillräcklig samordning innebär förseningar av digitala offentliga tjänster inom viktiga områden som internetbaserade betalningssystem, som skulle bidra till minskad komplexitet och ökad öppenhet. De offentliganställdas höga genomsnittsålder och låga genomsnittliga digitala kompetens bromsar processen ytterligare. Men när tydliga mål och ändamålsenlig verkställighet kombineras är resultaten tydliga, vilket var fallet med den snabba utvecklingen av den elektroniska marknaden för offentlig förvaltning och e-fakturering. I 2015 års reform av den offentliga förvaltningen ingick också ett nytt regelverk för reform av förvaltningen av lokala offentliga tjänster. Men i november 2016 förklarade Italiens författningsdomstol att antagningsförfarandet för ett antal lagdekret var författningsvidrigt, bland annat avseende lokala offentliga tjänster. Därmed krävs ett nytt lagstiftningsinitiativ för att främja effektiviteten och kvaliteten i lokala offentliga tjänster, bland annat genom att prioritera konkurrenskraftiga anbud framför interna lösningar eller direktstöd.

(25)

I uppdateringen av ekonomi- och finansdokumentet för 2018 (nedan kallat NADEF 2018) identifierades projektförberedelser och kvalitetsförbättring av projektcykeln som avgörande faktorer för att åter kunna uppnå ändamålsenliga investeringsutgifter i Italien. I samma dokument rapporterades om bildandet av en särskild stödfond för projektförberedelser och projektöversyn av viktiga infrastrukturprojekt. Ytterligare en stödfond planerades för förberedelser av mindre projekt som genomförs av lokala organ. Men ännu har inte några genomförandedekret utfärdats med avseende på de båda fonderna, och anslagen till dessa fonder kan bli lägre än vad som ursprungligen lades fram i DEF 2018. I budgetlagen för 2019 nämns inrättandet av projektcentralen ”Centrale per la progettazione” men det är inte verksamt än och bildandet av det verkar kräva mer långsiktiga insatser. När det gäller funktion är det inte klart hur projektcentralen ska interagera med kommuner och andra lokala organ.

(26)

Förbättringar i företagsklimatet kan underlätta entreprenörskap, och bättre konkurrensförhållanden kan gynna effektivare resursfördelning och produktivitetsvinster. Den årliga konkurrenslagen från 2015, som antogs i augusti 2017, måste nu genomföras ordentligt. Dessutom kvarstår betydande konkurrenshinder inom vissa sektorer, t.ex. företagstjänster och detaljhandel. En förbättring av kvaliteten i regelverket skulle säkerställa lika villkor för både innovativa plattformar och traditionella aktörer, frigöra hela potentialen i delningsekonomin och ge rättvisare konkurrens i alla sektorer. Bättre konkurrensutsättning vid tilldelning av avtal om offentliga tjänster och koncessioner på kollektiva nyttigheter kan inverka positivt på tjänsternas kvalitet. Bristen på stabila regelverk i systemet för offentlig upphandling kan äventyra vissa viktiga fördelar från tidigare reformer och bidra till att investeringar skjuts upp. Marknadskontrollen av produkter är fördelad på flera olika organisationer, med många överlappningar och det finns inget system för effektiv samordning. Detta minskar ändamålsenligheten i kontroller när det gäller att förhindra illojal konkurrens från företag som inte följer regelverken.

(27)

Den låga effektiviteten i det italienska civilrättsliga systemet är fortsatt ett problem. Under 2017 var den tid som krävdes för att avgöra civilrättsliga mål och handelsmål fortfarande den längsta i unionen, för alla instanser i Italien. Handläggningstiden hade visserligen ökat för första instans jämfört med 2016, men tidigare reformer börjar ha en positiv inverkan på rättegångstiden i högre instanser, även om det fortfarande finns utrymme att motverka okynnesprocesser och säkerställa att domstolarna fungerar effektivt. I högsta kassationsdomstolen har ett stort antal inkommande mål i kombination med lägre genomströmning i dess skattesektion haft en negativ inverkan på domstolens effektivitet och gett upphov till oro rörande skatterättssystemet i första och andra instans. Totalt sett kan en adekvat tillämpning av enklare rättegångsregler bidra till att på ett avgörande sätt påskynda civilmål. En reform i syfte att effektivisera civilprocesser har offentliggjorts, men har ännu inte lagts fram för parlamentet. Andra problem är den fortsatt begränsade och inkonsekventa användningen av avvisningsfiltret i appellationsdomstolarna i andra instans, det stora antalet vakanta tjänster för administrativ personal och de kvarvarande skillnaderna mellan domstolar vad gäller ändamålsenligheten i ärendehantering.

(28)

Italien har nyligen gjort vissa framsteg vad gäller att stärka ramen för korruptionsbekämpning, bland annat bättre skydd för visselblåsare, en tydligare roll för den nationella myndigheten för korruptionsbekämpning när det handlar om genomförande och en ny lag mot korruption från januari 2019. Den senare syftar till att förbättra identifiering och bekämpning av korruption genom strängare straff, bättre utredningstekniker och förmånlig behandling av dem som anmäler korruption. Genom lagen avskaffas också preskriptionstid efter fällande dom i första instans, men först från och med 2020. Det senare är en länge emotsedd positiv åtgärd som är i linje med internationella standarder. Men korruptionsbekämpningen har fortfarande inte avsedd verkan i Italien, främst beroende på att brottmålsförfarandena fortfarande är onödigt långa, i avsaknad av en välbehövlig reform av de straffrättsliga processerna, däribland systemet för överklagande för att undvika missbruk av rättstvister. Dessutom finns det fortfarande brister i ramen för straffrättsliga förfaranden för vissa typer av brott, t.ex. förskingring av allmänna medel.

(29)

Italienska banker har gjort fortsatt goda framsteg i att återställa balansräkningarna trots förnyat tryck från marknaden. Men på grund av deras höga exponering för statsobligationer har marknadens volatilitet haft en negativ inverkan på kapitalsituationen, vilket sätter press på finansieringskostnaderna och innebär svårigheter att få tillgång till marknadsfinansiering utan säkerhet. Det är fortfarande motiverat att minska den befintliga stocken av nödlidande lån och lån som sannolikt inte kommer att betalas, särskilt för små och medelstora banker, för att ytterligare bevara den finansiella stabiliteten och stärka kreditgivningen till ekonomin. Att se till att bankerna, särskilt de mindre, gör framsteg med att uppfylla myndigheternas finansieringskrav, skulle också öka systemets motståndskraft mot chocker. Det är också viktigt att åtgärda bankernas strukturellt svaga lönsamhet genom att öka effektiviteten och optimeringen i affärsmodellerna. Ett snabbt genomförande av insolvensreformen skulle påskynda de fortsatt långsamma förfarandena för utmätning och ianspråktagande av säkerhet samt ytterligare öka banksektorns motståndskraft. Eventuell ersättning som staten beviljar aktieägare och småsparare med innehav av efterställda skulder i banker som tidigare omfattats av likvidationsförfaranden bör enbart vara inriktad på att hantera samhällseffekterna av tidigare vilseledande försäljningar. Styrningen i banksystemet bör förbättras ytterligare, genom ett snabbt slutförande av 2015 års reform av de stora kooperativa bankerna när klarhet angående rättsläget har uppnåtts.

(30)

För företagens finansiering är bankkrediter fortfarande den dominerande källan. Men mindre och innovativa företag har fortfarande svårt att få tillgång till lån, särskilt i södra Italien. Kapitalmarknaden är underutvecklad jämfört med andra medlemsstater, vilket också beror på faktorer som begränsar efterfrågan, t.ex. låg utbildningsnivå när det gäller finansiella frågor, rädsla att förlora kontrollen över företaget och betungande administrativa krav. Flera åtgärder har introducerats de senaste åren för att förbättra tillgången till finansiering, i huvudsak med fokus på bankkrediter, även om marknadsbaserade åtgärder som miniobligationer, den alternativa investeringsmarknaden, riskkapital och direktstöd också har hjälpt små och innovativa företag att få tillgång till finansiering. Att avdraget för eget kapital försvinner i budgeten för 2019 kan minska företagens incitament att använda eget kapital vid finansiering. För att effektivt främja tillgång till finansiering via andra källor än banker måste man beakta behoven hos mindre och innovativa företag samt investerarnas förmåga att bedöma investeringsprojekt. En diversifiering av finansieringskällorna skulle på ett bättre sätt skydda företagens investeringar från chocker i banksektorn och samtidigt stödja innovation och tillväxt.

(31)

Programplaneringen för unionsmedel för perioden 2021–2027 kan bidra till att åtgärda en del av de brister som identifierats i rekommendationerna, särskilt inom de områden som anges i bilaga D till 2019 års landsrapport. Italien skulle på detta sätt bättre kunna utnyttja dessa medel på de identifierade områdena, med beaktande av regionala skillnader. Att stärka landets administrativa kapacitet att förvalta dessa medel är en viktig faktor för att den här investeringen ska lyckas.

(32)

Kommissionen har inom ramen för 2019 års europeiska planeringstermin gjort en omfattande analys av Italiens ekonomiska politik och redogjort för den i 2019 års landsrapport. Kommissionen har även bedömt stabilitetsprogrammet för 2019, det nationella reformprogrammet för 2019 samt uppföljningen av de rekommendationer Italien har fått tidigare år. Kommissionen har beaktat inte bara programmens relevans för hållbarheten i finanspolitiken och den socioekonomiska politiken i Italien utan även huruvida unionens regler och riktlinjer har iakttagits, mot bakgrund av behovet att stärka den övergripande ekonomiska styrningen i unionen genom att framtida nationella beslut fattas med beaktande av synpunkter på unionsnivå.

(33)

Mot bakgrund av denna bedömning har rådet granskat stabilitetsprogrammet för 2019 och dess yttrande (8) återspeglas nedan, särskilt i rekommendation 1.

(34)

Mot bakgrund av kommissionens fördjupade granskning och denna bedömning har rådet granskat det nationella reformprogrammet för 2019 och stabilitetsprogrammet för 2019. Dess rekommendationer enligt artikel 6 i förordning (EU) nr 1176/2011 återspeglas nedan i rekommendationerna 1–5. Dessa rekommendationer bidrar också till genomförandet av de fyra första rekommendationerna för euroområdet. De finanspolitiska åtgärder som det hänvisas till i rekommendation 1 bidrar bland annat till att hantera obalanser med koppling till hög statsskuld.

(1)

Den 21 november 2018 antog kommissionen den årliga tillväxtöversikten, som inledde 2019 års europeiska planeringstermin för samordning av den ekonomiska politiken. I den togs vederbörlig hänsyn till den europeiska pelaren för sociala rättigheter som proklamerades av Europaparlamentet, rådet och kommissionen den 17 november 2017. Prioriteringarna i den årliga tillväxtöversikten godkändes av Europeiska rådet den 21 mars 2019. Den 21 november 2018 antog kommissionen, på grundval av förordning (EU) nr 1176/2011, även rapporten om förvarningsmekanismen, enligt vilken Cypern var en av de medlemsstater som skulle bli föremål för en fördjupad granskning. Samma dag antog kommissionen också en rekommendation till rådets rekommendation om den ekonomiska politiken i euroområdet, som godkändes av Europeiska rådet den 21 mars 2019. Den 9 april 2019 antog rådet rekommendationen om den ekonomiska politiken i euroområdet (3) (nedan kallad rekommendationen för euroområdet 2019), i vilken man fastställer fem rekommendationer för euroområdet.

(2)

Med tanke på de nära inbördes kopplingarna mellan ekonomierna i Ekonomiska och monetära unionen bör Cypern, i egenskap av medlemsstat som har euron som valuta, säkerställa att rekommendationen för euroområdet 2019, vilken avspeglas i rekommendationerna 1–5, genomförs till fullo och utan onödiga dröjsmål. I synnerhet kommer åtgärder för att minska den administrativa bördan att göra det lättare att följa den första rekommendationen för euroområdet vad gäller företagsklimat och produktivitetsökningar för en ombalansering i euroområdet, åtgärder för att inrikta den investeringsrelaterade ekonomiska politiken på de angivna områdena kommer att göra det lättare att följa den andra rekommendationen för euroområdet vad gäller att stödja investeringar, skatteåtgärder och kompetenshöjande insatser kommer att göra det lättare att följa den tredje rekommendationen för euroområdet vad gäller kampen mot aggressiv skatteplanering och arbetsmarknadens funktionssätt, och åtgärder för att förbättra kapitalförvaltningsbolagens funktionssätt kommer att göra det lättare att följa den fjärde rekommendationen för euroområdet vad gäller minskningen av nödlidande lån.

(3)

Landsrapporten 2019 för Cypern offentliggjordes den 27 februari 2019. Den innehöll en bedömning av hur väl Cypern hade lyckats med de landsspecifika rekommendationer som rådet antog den 13 juli 2018 (4), med uppföljningen av tidigare års landsspecifika rekommendationer och med sina nationella Europa 2020-mål. Den innehöll också en fördjupad granskning enligt artikel 5 i förordning (EU) nr 1176/2011, vars resultat också offentliggjordes den 27 februari 2019. Av analysen drog kommissionen slutsatsen att Cypern har alltför stora makroekonomiska obalanser. Framför allt är det viktigt att medlemsstaten tar itu med den höga privata skuldsättningen, den stora statsskulden och utlandsskulden samt den stora andelen nödlidande lån.

(4)

Cypern lade fram sitt nationella reformprogram för 2019 den 15 april 2019 och sitt stabilitetsprogram för samma år den 30 april 2019. De båda programmen har bedömts samtidigt för att deras inbördes kopplingar ska kunna beaktas.

(5)

Vid programplaneringen för de europeiska struktur- och investeringsfonderna (nedan kallade ESI-fonder) för perioden 2014–2020 har relevanta landsspecifika rekommendationer beaktats. I enlighet med artikel 23 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1303/2013 (5) får kommissionen begära att en medlemsstat ska se över och föreslå ändringar av sin partnerskapsöverenskommelse och av relevanta program när så krävs för att stödja genomförandet av relevanta rekommendationer från rådet. Kommissionen har, i riktlinjerna för tillämpning av åtgärder som sammanlänkar effektiva ESI-fonder med sund ekonomisk styrning, beskrivit närmare hur den kommer att tillämpa denna bestämmelse.

(6)

Cypern omfattas för närvarande av stabilitets- och tillväxtpaktens förebyggande del. I sitt stabilitetsprogram för 2019 förväntas saldot i de offentliga finanserna, som vände till ett underskott på 4,8 % av bruttonationalprodukten (BNP) 2018 och därmed översteg fördragets referensvärde på 3 % av BNP, att nå ett överskott på omkring 3,0 % av BNP i nominella termer 2019 och över 2,0 % av BNP under programperioden. På grundval av det omräknade strukturella saldot (6) väntas det medelfristiga budgetmålet, som är fastställt till en balanserad budget i strukturella termer, nås under perioden 2019–2022. Den offentliga skuldkvoten steg till cirka 102,5 % av BNP under 2018 men förväntas enligt stabilitetsprogrammet 2019 minska till 95,7 % under 2019 för att sedan stadigt minska till 77,5 % fram till 2022. Det makroekonomiska scenario som ligger till grund för dessa budgetprognoser är realistiskt. De risker som är kopplade till de makroekonomiska och budgetmässiga antagandena i stabilitetsprogrammet är nedåtrisker och främst kopplade till utvecklingen i omvärlden samt de möjliga offentligfinansiella effekterna av domstolsavgöranden om tidigare finanspolitiska reformer och finansieringsbehoven hos de offentliga sjukhusen under det nationella hälso- och sjukvårdssystemets första år. I sin vårprognos 2019 förutser kommissionen ett överskott i saldot i de offentliga finanserna på 3,0 % av BNP 2019 och 2,8 % av BNP 2020. Enligt kommissionens vårprognos 2019 förväntas det strukturella saldot uppgå till 1,1 % av BNP 2019 och 0,7 % av BNP 2020 och därmed ligga kvar över det medelfristiga budgetmålet. Enligt prognoserna kommer Cypern att följa skuldkriteriet 2019 och 2020. Sammantaget anser rådet att Cypern kan förväntas följa stabilitets- och tillväxtpaktens regler 2019 och 2020.

(7)

Den 5 juni 2019 upprättade kommissionen en rapport i enlighet med artikel 126.3 i fördraget eftersom det samlade underskottet under 2018, enligt de uppgifter som rapporterats, översteg fördragets referensvärde som är 3 % av BNP. Enligt rapporten bör inga ytterligare åtgärder vidtas för att fatta ett beslut om att det föreligger ett alltför stort underskott. Ineffektiv offentlig och lokal förvaltning fortsätter att vara en utmaning, trots att vissa framsteg gjorts med e-förvaltningstjänster. Detta påverkar företagsklimatet. Viktiga lagstiftningsförslag för att lösa problemet har ännu inte antagits. Hit hör bland annat utkast till lagar om reformen av den offentliga förvaltningen och de lokala förvaltningarna. Brister i reglerna för styrning av statsägda företag kan leda till ökade offentliga ansvarsförbindelser och vara till hinder för kapaciteten att investera i viktiga allmännyttiga tjänster som telekommunikation och energi. Att man lyckats hålla nere lönekostnaderna i den offentliga sektorn har varit avgörande för den finanspolitiska konsolideringen i Cypern, och det är därför viktigt att man fortsätter så.

(8)

Åtgärder mot aggressiv skatteplanering är en förutsättning för att skattesystemen ska bli effektivare och mer rättvisa, vilket konstateras i 2019 års rekommendation för euroområdet. Skattebetalarnas aggressiva skatteplanering får spridningseffekter mellan medlemsstaterna och kräver att unionslagstiftningen kompletteras med samordnade nationella åtgärder. Cypern har vidtagit åtgärder mot aggressiv skatteplanering, men den stora andelen utdelningar och räntor (i förhållande till BNP) tyder på att Cyperns skattebestämmelser kan utnyttjas av företag som ägnar sig åt aggressiv skatteplanering. Det faktum att källskatt inte uppbärs för utdelningar, räntor eller, i många fall, royaltybetalningar från företag baserade i Cypern till utlandet (dvs. från personer bosatta i unionen till personer bosatta i tredjeland) kan leda till att inte någon skatt över huvud taget uppbärs för de här utbetalningarna, om de inte heller omfattas av skatt i det mottagande landet. Avsaknaden av sådana skatter kan tillsammans med reglerna för skatterättslig hemvist för företag möjliggöra aggressiv skatteplanering. Ordningen för avdrag för fiktiv ränta behöver övervakas noggrant för att undvika att reglerna missbrukas för aggressiv skatteplanering. Slutligen ger programmet för undantagsnaturalisering för investerare i Cypern och programmet för uppehållstillstånd genom investering en låg personlig skattesats för inkomster från utländska finansiella tillgångar och kräver inte att personen tillbringar en stor del av sin tid i det land där programmet finns. Programmen anses av OECD innebära en potentiellt hög risk för missbruk i syfte att kringgå det automatiska utbytet av upplysningar om finansiella konton.

(9)

Betydande åtgärder har genomförts inom ramen för en omfattande strategi för att minska andelen nödlidande lån. Detta har lett till en betydande minskning av nödlidande lån i banksektorn, huvudsakligen genom att Cyprus Cooperative Bank såldes och avvecklades och att dess nödlidande lån överfördes till ett statsägt kapitalförvaltningsbolag. Dessutom har lagen om försäljning av lån förbättrats och lagen om värdepapperisering av lån antagits. För att maximera intäkterna för försäljningen av tillgångar och i slutändan bidra till att minska den privata skuldsättningen måste det statsägda kapitalförvaltningsbolaget ha en effektiv styrningsstruktur och en högt specialiserad ledning, vara operativt fristående från den cypriotiska staten samt ha väldefinierade mål i linje med de åtaganden som regeringen gjort i samband med beslutet om statligt stöd vid försäljningen av Cyprus Cooperative Bank, som godkändes av kommissionen. Vidare är det viktigt att inrätta en lämplig tillsynsram för företag som köper upp lån, eftersom antalet sådana företag, däribland det statsägda kapitalförvaltningsbolaget, har ökat och fler försäljningar av portföljer med nödlidande lån planeras i framtiden. Styrnings- och förvaltningskapaciteten hos de tillsynsmyndigheter som övervakar försäkringsfonder och pensionsfonder är fortfarande bristfällig. Integreringen av dessa tillsynsmyndigheter bör slutföras skyndsamt. Mer allmänt måste tillsynsramen för kapitalmarknaderna stärkas, med tanke på den relativt omfattande gränsöverskridande verksamheten hos företag som tillhandahåller andra finansiella tjänster än banktjänster och den exponentiella tillväxten av licensierade företag på senare år.

(10)

Sysselsättningsgraden ökar, arbetslösheten minskar och de offentliga arbetsförmedlingarnas kapacitet att stödja aktiva arbetsmarknadsåtgärder på kort sikt har förbättrats. De offentliga arbetsförmedlingarnas kapacitet på lång sikt är dock inte säkerställd, eftersom extra personal rekryterades för bara två år. Under 2018 var andelen unga som varken arbetar eller studerar bland de högsta i unionen. De offentliga arbetsförmedlingarnas låga effektivitet och deras begränsade spridning och deltagande i aktiveringsåtgärder för att hjälpa människor att hitta arbete är fortfarande en utmaning. Det finns därför utrymme att stärka deras uppsökande verksamhet och aktiveringsåtgärder, särskilt för unga och långtidsarbetslösa. Här ingår åtgärder för att främja egenföretagande och den sociala ekonomin, samt att modernisera arbetsmarknadens institutioner och tjänster för att hjälpa människor att förvärva färdigheter som bättre motsvarar arbetsmarknadens behov.

(11)

Kompetensunderskott och kompetensglapp är några av de viktigaste hindren för företagens investeringar, vilket visar på behovet av att investera mer i utbildning och underutnyttjad arbetskraftspotential, att bättre anpassa läroplanerna till arbetsmarknadens behov och att investera i infrastruktur för den yrkesutbildning som behövs. Framstegen i fråga om viktiga utbildningsreformer, t.ex. när det gäller att förbättra tillsättningen och utvärderingen av lärare, är ojämna. Utbildningsresultaten är fortfarande svaga, liksom deltagandet i förskoleverksamhet och barnomsorg, som blivit dyrare för hushållen när deras inkomster sjönk snabbare än barnomsorgsavgifterna under krisen. Fortsatta insatser för att modernisera utbildningssystemet på alla nivåer kommer att bidra till att förbättra utbildningsresultaten och att öka potentialen för hållbar tillväxt i Cypern. Att se över kursplanerna både för den allmänna utbildningen och för yrkesutbildningen är ett lovande steg för att minska kompetensglappet på arbetsmarknaden. Att det är vanligt med kompetensglapp för högskoleutbildade och att få deltar i vuxenutbildning, särskilt bland lågutbildade, visar dock att det behövs bättre insatser för kompetensutveckling och omskolning.

(12)

När det gäller vården har Cypern gjort framsteg och antagit lagstiftning om införande av ett nytt nationellt hälso- och sjukvårdssystem. Målet med det nya systemet är att förbättra tillgången till vård, införa allmän hälso- och sjukvård, minska de höga patientavgifterna och åstadkomma mer effektiva vårdtjänster inom den offentliga sektorn. Systemet kommer att vara i full drift 2020, men stora utmaningar kvarstår i fråga om genomförande och det kommer att krävas omfattande investeringar. Det är av avgörande betydelse att man kan bevara systemets långsiktiga hållbarhet, varibland ingår att man lyckas säkra de offentliga sjukhusens ekonomiska och operativa autonomi som planerat. Åtgärder för att modernisera och effektivisera vårdgivarna, även inom primärvården, att införa e-hälsa och inrätta en nationell läkemedelsorganisation skulle ytterligare bidra till att stärka hälso- och sjukvårdssystemet. Utbudet av långvarig vård och omsorg är fortfarande lågt, vilket är en utmaning med tanke på den åldrande befolkningen.

(13)

Cyperns svaga resultat på miljöområdet är mycket oroväckande, och landet är fortfarande sårbart för klimatförändringar. Cypern behöver göra stora förbättringar i sitt avfallshanteringssystem och den cirkulära ekonomin. Avfallsgenereringen är fortfarande betydligt större än unionsgenomsnittet och den har ökat sedan 2014. De nuvarande avfallshanteringsanläggningarna har en låg materialåtervinningsgrad och avsaknaden av ekonomiska styrmedel, t.ex. deponiskatter, gör att materialåtervinning inte är ekonomiskt attraktivt. Vattenförvaltningen är ineffektiv, särskilt i stadsområdena. Vattenbristen, i kombination med överuttag av grundvatten, är den största utmaningen för Cypern. Vad gäller avloppsvatten från tätbebyggelse är det fortfarande stora mängder avloppsvatten som släpps ut utan att renas – bara ungefär hälften av allt avloppsvatten genomgår sekundär rening. Torrperioder och vattenbrist är stora problem och otillräckliga politiska åtgärder kan påverka landsbygdsekonomin och turismen i Cypern. Det är därför mycket viktigt för Cypern med en hållbar förvaltning och en effektiv användning av naturresurserna, samt en striktare tillämpning av miljö- och klimatlagstiftningen för att motverka de negativa effekterna av klimatförändringarna, bevara och återställa naturmiljön och säkerställa en hållbar ekonomisk tillväxt på lång sikt.

(14)

Cypern kan utnyttja sina förnybara energikällor, särskilt solenergin, på ett mycket bättre sätt, och göra sin energianvändning mer effektiv. Andelen förnybar energi i Cypern var 9,72 % år 2017, och målet för 2020 är 13 %. Bostadshus och kommersiella byggnader som byggts med ingen eller bara lite värmeisolering, särskilt i städerna, står för en betydande del av energiineffektiviteten. Ramvillkoren för att investera i förnybar energi har förbättrats, och flera åtgärder har införts, däribland installationer av solcellssystem och stödsystem för små och medelstora företag och hushåll. Cypern utnyttjar dock ännu inte fullt ut sin stora potential i fråga om produktion av förnybar energi, särskilt från solenergikällor. Landet är beroende av vägar för inlandstransporter vilket skapar ett antal politiska utmaningar, särskilt för att bekämpa luftföroreningarna och utsläppen av växthusgaser, och också leder till allvarliga trafikstockningar i storstadsområdena i rusningstid och på vägar till och från hamnarna. Andelen förnybar energi i transportsektorn var 2,7 % år 2016, vilket innebär att Cypern har hamnat på efterkälken och kan få svårt att nå det bindande målet på 10 % till 2020.

(15)

Det är av avgörande betydelse att investera i den digitala ekonomin och att förbättra arbetskraftens digitala färdigheter för att öka produktiviteten. Cypern hamnar långt ner i kommissionens index för digital ekonomi och digitalt samhälle (Desi) 2019. Endast 50 % av cyprioter mellan 16 och 74 år har grundläggande digitala färdigheter, och it-specialister utgör en mindre andel av arbetskraften jämfört med unionsgenomsnittet (2,3 % jämfört med 3,7 %), vilket hämmar den digitala ekonomins potential. Interaktionen på nätet mellan myndigheter och invånare ligger på en låg nivå, då endast 50 % av cyprioterna använder sig av den möjligheten. E-handeln håller på att förbättras men ligger fortfarande under unionsgenomsnittet.

(16)

Innovationsnivån på Cypern är måttlig, och innovationsresultaten har sjunkit sedan 2010. Nivåerna för privata och offentliga forsknings- och utvecklingsutgifter är bland de lägsta i unionen, vilket begränsar forskningscentrumens och näringslivets innovationsförmåga. Interaktionen mellan högskolorna och företagen är också mycket begränsad. Det är av avgörande betydelse att man kan öka näringslivets innovationsförmåga och förbättra tillgången till finansiering och investeringar inriktade på väldefinierade områden för smart specialisering, för att Cyperns, och särskilt de små och medelstora företagens, konkurrenskraft ska kunna förbättras.

(17)

Den administrativa bördan är hög, särskilt för att påbörja strategiska investeringar. Det finns utrymme för att avsevärt förenkla förfarandena för att söka tillstånd för strategiska investeringar, och relevant lagstiftning har ännu inte antagits.

(18)

Genomförandet av handlingsplanen för tillväxt har lett till vissa framsteg när det gäller entreprenörskap och tillgång till finansiering för små och medelstora företag. De ekonomiska stödåtgärderna för små och medelstora företag bygger dock fortfarande huvudsakligen på bidrag och finansiering genom banker med stöd av unionsmedel och/eller nationella medel. Alternativa finansieringskällor, t.ex. riskkapital, eget kapital och gräsrotsfinansiering, utnyttjas bara marginellt av cypriotiska företag. En bättre samordning av företagsstödet skulle kunna förbättra spridningen. Privatiseringssatsningar i syfte att locka till sig produktivitetsfrämjande utländska investeringar har i många fall bromsats och bara ett fåtal privatiseringsprojekt framskrider gradvis.

(19)

Kvarstående brister inom rättsväsendet fortsätter att påverka efterlevnaden av avtal och begränsar möjligheterna att snabbt lösa civilrättsliga och handelsrättsliga tvister och att utreda grova brott. Krångliga och föråldrade civilprocessrättsliga regler och svag verkställighet av domstolsbeslut påverkar bankernas incitament att dra nytta av regelverken om insolvens och utmätning för att minska andelen nödlidande lån. En serie reformer har införts för att komma till rätta med de mest akuta problemen inom rättsväsendet, särskilt de föråldrade civilprocessrättsliga reglerna, den låga graden av specialisering och digitalisering vid domstolarna, arbetet för att komma ikapp med den stora mängden oavslutade mål samt avsaknaden av fortbildning för domare, men det går fortfarande långsamt framåt. Reformen bör följa de åtaganden som regeringen gjorde i samband med beslutet om statligt stöd om försäljningen av Cyprus Cooperative Bank, som godkändes av kommissionen. Förbättrade regelverk för insolvens och utmätning antogs 2018. Ett beslutsamt genomförande av de nya lagarna, samtidigt som man säkerställer ett effektivt rättsväsen och striktare verkställighet av domar bör bidra till att förbättra återbetalningsdisciplinen. En nationell strategi för korruptionsbekämpning infördes i december 2017 och har förstärkts genom den nationella horisontella åtgärdsplan mot korruption som ministerrådet godkände i maj 2019. Lagförslag om inrättande av en ny oberoende antikorruptionsbyrå och om skydd för visselblåsare har lämnats in till parlamentet men ännu inte antagits. Dessa lagar skulle bidra till att stärka det nationella regelverket för korruptionsbekämpning. Antikorruptionsreformerna skulle påskyndas om man snabbt genomförde handlingsplanen mot korruption. Åklagarväsendets oberoende måste skyddas och de brottsbekämpande myndigheterna måste stärkas.

(20)

Trots vissa ansträngningar för att minska eftersläpningen när det gäller utfärdande av lagfarter är eftersläpningen fortfarande stor. Det saknas fortfarande en strukturell lösning på bristerna i systemet för fastighetstransaktioner (dvs. utfärdande och överföring av lagfarter). Detta är nödvändigt för att underlätta utmätningsförfaranden och möjliggöra likvidation av säkerheter.

(21)

Programplaneringen för unionsmedel för perioden 2021–2027 kan bidra till att åtgärda en del av de brister som identifierats i rekommendationerna, särskilt inom de områden som anges i bilaga D till 2019 års landsrapport. Cypern skulle på detta sätt bättre kunna utnyttja dessa medel på de identifierade områdena, med beaktande av regionala skillnader. Att stärka landets administrativa kapacitet att förvalta dessa medel är en viktig faktor för att den här investeringen ska lyckas.

(22)

Kommissionen har inom ramen för 2019 års europeiska planeringstermin gjort en omfattande analys av Cyperns ekonomiska politik och redogjort för den i 2019 års landsrapport. Kommissionen har även bedömt stabilitetsprogrammet för 2019, det nationella reformprogrammet för 2019 samt uppföljningen av de rekommendationer Cypern har fått tidigare år. Kommissionen har beaktat inte bara programmens relevans för hållbarheten i finanspolitiken och den socioekonomiska politiken i Cypern utan också att unionens regler och riktlinjer har iakttagits, mot bakgrund av behovet att stärka den övergripande ekonomiska styrningen i unionen genom att framtida nationella beslut fattas med beaktande av synpunkter på unionsnivå.

(23)

Mot bakgrund av denna bedömning har rådet granskat stabilitetsprogrammet för 2019 och anser (7) att Cypern väntas följa stabilitets- och tillväxtpakten.

(24)

Mot bakgrund av kommissionens fördjupade granskning och denna bedömning har rådet granskat det nationella reformprogrammet för 2019 och stabilitetsprogrammet för 2019. Dess rekommendationer enligt artikel 6 i förordning (EU) nr 1176/2011 återspeglas i rekommendationerna 1–5. Dessa rekommendationer bidrar också till genomförandet av rekommendationen för euroområdet 2019, särskilt den första, tredje och fjärde rekommendationen för euroområdet.

(1)

Den 21 november 2018 antog kommissionen den årliga tillväxtöversikten, som inledde 2019 års europeiska planeringstermin för samordning av den ekonomiska politiken. I den togs vederbörlig hänsyn till den europeiska pelaren för sociala rättigheter som proklamerades av Europaparlamentet, rådet och kommissionen den 17 november 2017. Prioriteringarna i den årliga tillväxtöversikten godkändes av Europeiska rådet den 21 mars 2019. Den 21 november 2018 antog kommissionen, på grundval av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1176/2011 (2), även rapporten om förvarningsmekanismen, enligt vilken Lettland inte var en av de medlemsstater som skulle bli föremål för en fördjupad granskning. Samma dag antog kommissionen också en rekommendation till rådets rekommendation om den ekonomiska politiken i euroområdet, som godkändes av Europeiska rådet den 21 mars 2019. Den 9 april 2019 antog rådet rekommendationen om den ekonomiska politiken i euroområdet (3) (nedan kallad rekommendationen för euroområdet 2019), i vilken man fastställer fem rekommendationer för euroområdet (nedan kallade rekommendationerna för euroområdet).

(2)

Med tanke på de nära inbördes kopplingarna mellan ekonomierna i Ekonomiska och monetära unionen bör Lettland, i egenskap av medlemsstat som har euron som valuta, säkerställa att rekommendationen för euroområdet 2019, vilken avspeglas nedan i rekommendationerna 1–4, genomförs till fullo och utan onödiga dröjsmål. Att fokusera den investeringsrelaterade ekonomiska politiken på de angivna områdena och vidta kompetenshöjande insatser kommer särskilt att bidra till att ge resultat med den första rekommendationen för euroområdet om att förbättra produktiviteten och därigenom bidra till ombalansering i euroområdet, medan skatteåtgärder kommer att bidra till resultat med den tredje rekommendationen för euroområdet vad gäller arbetsmarknadens funktionssätt.

(3)

Landsrapporten 2019 för Lettland offentliggjordes den 27 februari 2019. Den innehöll en bedömning av hur väl Lettland hade lyckats med de landsspecifika rekommendationer som rådet antog den 13 juli 2018 (4), med uppföljningen av tidigare års landsspecifika rekommendationer och med sina nationella Europa 2020-mål.

(4)

Lettland lade fram sitt nationella reformprogram för 2019 den 15 april 2019 och sitt stabilitetsprogram för samma år den 17 april 2019. De båda programmen har bedömts samtidigt för att deras inbördes kopplingar ska kunna beaktas.

(5)

Vid programplaneringen för de europeiska struktur- och investeringsfonderna (nedan kallade ESI-fonder) för perioden 2014–2020 har relevanta landsspecifika rekommendationer beaktats. I enlighet med artikel 23 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1303/2013 (5) får kommissionen begära att en medlemsstat ska se över och föreslå ändringar av sin partnerskapsöverenskommelse och av relevanta program när så krävs för att stödja genomförandet av relevanta rekommendationer från rådet. Kommissionen har, i riktlinjerna för tillämpning av åtgärder som sammanlänkar effektiva ESI-fonder med sund ekonomisk styrning, beskrivit närmare hur den kommer att tillämpa denna bestämmelse.

(6)

Lettland omfattas för närvarande av stabilitets- och tillväxtpaktens förebyggande del. I stabilitetsprogrammet 2019 planerar regeringen en förbättring av det totala saldot från ett underskott på 1,0 % av bruttonationalprodukten (BNP) 2018 till ett underskott på 0,5 % av BNP 2019 och 0,4 % av BNP 2020 och 0,2 % av BNP 2021. På grundval av det omräknade strukturella saldot (6) planerar man att uppnå det medelfristiga budgetmålet – ett strukturellt underskott på 1 % av BNP – 2019, med hänsyn tagen till den tillåtna tillfälliga avvikelse som medgetts med anledning av strukturreformerna. Enligt stabilitetsprogrammet för 2019 väntas den offentliga förvaltningens skuldkvot sjunka till 33,1 % av BNP 2022. Prognosen för BNP-tillväxt i stabilitetsprogrammet för 2019 verkar vara realistisk. Riskerna för de offentliga finanserna väger jämt.

(7)

Den 13 juli 2018 rekommenderade rådet Lettland att försöka uppnå det medelfristiga budgetmålet 2019, med beaktande av den tillåtna tillfälliga avvikelsen kopplad till genomförandet av strukturreformerna. Detta är förenligt med en nominell ökning av de primära offentliga nettoutgifterna (7) på högst 4,8 % under 2019, vilket motsvarar en förbättring av det strukturella saldot med 0,2 % av BNP. Enligt kommissionens vårprognos 2019 förväntas Lettland vara nära att uppnå sitt medelfristiga budgetmål, med beaktande av den tillåtna tillfälliga avvikelsen kopplad till genomförandet av strukturreformerna. I nuläget visar bedömningen således på en risk för en viss avvikelse 2019. Samtidigt ser den beräknade nominella tillväxttakten för de primära offentliga nettoutgifterna för närvarande ut att tyda på en risk för en betydande avvikelse från kravet under 2019. Om det strukturella saldot inte längre beräknas ligga nära det medelfristiga budgetmålet, med beaktande av den tillåtna tillfälliga avvikelsen kopplad till genomförandet av strukturreformerna, måste den samlade bedömningen i framtiden ta en möjlig avvikelse från kravet med i beräkningen.

(8)

Mot bakgrund av Lettlands förväntade produktionsgap på 1,3 % bör de primära offentliga nettoutgifterna inte öka nominellt mer än 3,5 % 2020, vilket är i linje med en strukturell anpassning på 0,5 % av BNP och svarar mot den överenskomna anpassningsmatrisen för krav i stabilitets- och tillväxtpakten. Enligt kommissionens vårprognos 2019 förväntas Lettland, förutsatt fast politisk kurs, ligga nära det medelfristiga budgetmålet. I nuläget visar bedömningen således på en risk för en viss avvikelse 2020. Samtidigt ser den beräknade nominella tillväxttakten för de primära offentliga nettoutgifterna för närvarande ut att tyda på en risk för en betydande avvikelse från kravet under 2020. Om det strukturella saldot inte längre förväntas ligga nära det medelfristiga budgetmålet måste den samlade bedömningen i framtiden ta en möjlig avvikelse från kravet med i beräkningen. Sammantaget anser rådet att Lettland måste vara redo att vidta ytterligare åtgärder från och med 2019 för att stabilitets- och tillväxtpaktens regler ska följas.

(9)

Skatteintäkterna som andel av BNP i Lettland är låga jämfört med unionsgenomsnittet och begränsar i någon mån utbudet av offentliga tjänster, särskilt inom hälso- och sjukvård samt social inkludering. Kapital och egendom är förhållandevis lågt beskattade, och att man har fryst taxeringsvärdena för mark och fastigheter kommer att minska skatteintäkterna därifrån ytterligare. Samtidigt är skattetrycket på arbete fortfarande högt för låginkomsttagare jämfört med unionsgenomsnittet, även om det har minskat. Den svarta ekonomins andel verkar ha krympt något de senaste åren enligt olika uppskattningar. Icke desto mindre är underrapporterad ekonomisk verksamhet en större del av ekonomin i Lettland än i de andra baltiska staterna. Särskilt är underrapporteringen av löner (kontantpåslag), särskilt inom byggsektorn, en stor del av den svarta ekonomin.

(10)

Efter nedläggningen av Lettlands tredje största bank till följd av anklagelser om penningtvätt skärptes regelverket för utländska kunder. Följden blev att de utländska kundernas insättningar, vilka utgör den största risken för penningtvätt i Lettland, minskade kraftigt från maj 2018, men utmaningar när det gäller bekämpning av penningtvätt kvarstår. Vidare har Lettland utarbetat en detaljerad handlingsplan för att förbättra sin strategi mot penningtvätt och finansiering av terrorism. Huvudprioriteringarna i handlingsplanen omfattar bl.a. att stärka den riskbaserade tillsynen, säkerställa att tillsynsmyndigheterna har tillräckligt med personal samt se till att informationsutbyte och samverkan mellan de utredande myndigheterna och med den privata sektorn sköts ändamålsenligt. Efter antagandet av sådana åtgärder bör man noggrant följa att de genomförs effektivt. Slutligen måste de brottsbekämpande och rättsliga myndigheternas kapacitet också stärkas.

(11)

Lettland har svårt att klara flera av principerna om socialt skydd och social inkludering i den europeiska pelaren för sociala rättigheter. Inkomstskillnaderna i Lettland är höga, eftersom omfördelningen genom skatte- och förmånssystemet är liten. De sociala förmånernas tillräcklighet är fortfarande låg och effekterna av sociala transfereringar på fattigdom och ojämlikhet är begränsade. Fattigdomsrisken bland äldre och personer med funktionsnedsättning är relativt hög och ökar på grund av att förmånerna inte håller jämna steg med löneökningarna. Andelen äldre som riskerar fattigdom eller social utestängning var 49,0 % 2018 (unionsgenomsnittet var 18,2 % 2017), och för personer med funktionsnedsättning var den 40,7 % 2017 (unionsgenomsnittet var 29,3 % 2017). Det statliga socialbidraget till personer med funktionsnedsättning och minimiålderspensionen har inte setts över sedan 2006. Minimiinkomstreformen, som aviserades 2014, har inte genomförts, och det inverkar negativt på de fattigaste hushållen. Möjligheterna att få långvarig vård och omsorg är också fortsatt små. Det krävs därför investeringar för att motverka social utestängning, inklusive livsmedel och materiellt bistånd till dem som har det sämst ställt. Dessutom behövs investeringar, även i infrastruktur, för att förbättra tillgången till barnomsorg, långvarig vård och omsorg, sysselsättning och andra sociala tjänster, och för att möjliggöra integration av hälso- och sjukvårdstjänster och sociala tjänster, även för att klara övergången från institutionsvård till närvård. Andelen personer i undermåliga bostäder är bland de högsta i unionen (15,2 % mot 4,0 % i unionsgenomsnitt 2017), och tillgången på subventionerat boende är knapp. Investeringar behövs för att tillhandahålla rimligt prissatta bostäder.

(12)

Den totala sysselsättningen är hög och ökar, men antalet förvärvsarbetande påverkas negativt av krympande befolkning och utvandring. Dessutom varierar sysselsättningsgraden mellan olika regioner och olika kompetensnivåer. Äldre med inaktuell kompetens möter större svårigheter. Arbetskraftens låga digitala kompetensnivå bromsar företagens möjligheter att använda digital teknik och landets innovationspotential. Vuxna deltar i utbildning och arbetslösa i aktiva arbetsmarknadsåtgärder i lägre omfattning än unionsgenomsnittet.

(13)

Utbildningssystemet står inför utmaningen att konsolidera resurserna och samtidigt förbättra kvalitet och effektivitet. Lettlands utbildningssystem lyckas väl med resultaten, men tillgång till utbildning av hög kvalitet är ofta kopplat till var man bor och vilken typ av skola man går i. En reform av läroplanerna för yrkesutbildning som syftar till att anpassa dem till nya kompetenskrav har gått framåt, och yrkesutbildningarna har blivit mycket bättre. De är dock måttligt efterfrågade med ett intag och en sysselsättningsgrad för nyutexaminerade som ligger under unionsgenomsnittet.

(14)

Garanterat utbud på kompetens är en viktig målsättning som fortfarande kräver rejäla investeringar. Matchande investeringar, även i form av infrastruktur, är nödvändiga för att förbättra utbildningens kvalitet, verkan och relevans för arbetsmarknaden och för att främja livslångt lärande, särskilt flexibel kompetensutveckling och omskolning. Investeringar behövs också för att förbättra möjligheterna till anställning, även för att ge bättre räckvidd och täckning åt aktiva arbetsmarknadsåtgärder och förbättra arbetskraftens anställbarhet och rörlighet över branscher och geografiska områden. I ett större sammanhang är det viktigt att stärka arbetsmarknadsparternas möjligheter att främja rättvisa arbetsvillkor och förverkliga den europeiska pelaren för sociala rättigheter.

(15)

Låga offentliga utgifter för hälso- och sjukvård och dåliga livsstilsval är de främsta orsakerna till befolkningens dåliga hälsoresultat. De nyligen höjda anslagen till hälso- och sjukvården åtgärdar vissa begränsningar i utbudet kopplade till begränsningarna i det årliga tjänsteutbudet och långa väntetider. Den offentliga finansieringen av hälso- och sjukvården ligger dock fortfarande långt under unionsgenomsnittet. Rättidig och jämlik tillgång till hälso- och sjukvård är begränsad. Detta leder till att människor enligt egen bedömning har stora icke tillgodosedda vårdbehov. Utsatta grupper drabbas särskilt av höga patientavgifter och av att utbudet varierar i kvalitet. Reformerna för att öka effektiviteten och kvaliteten inom hälso- och sjukvården fortskrider men befinner sig i ett tidigt skede och bör påskyndas, bl.a. med hjälp av ändamålsenlig preventivvård, rationalisering av sjukhussektorn, förstärkning av primärvården och inriktning på kvalitetsstyrning. Lettland lider dessutom brist på hälso- och sjukvårdspersonal, särskilt sjuksköterskor, vilket håller tillbaka den offentliga hälso- och sjukvården och äventyrar framgången för hälso- och sjukvårdsreformerna. Om uppdelningen av hälso- och sjukvårdstjänsterna i två korgar (”fullt utbud” och ”basutbud”) träder i kraft, finns det en risk för att detta ytterligare inskränker en rättvis fördelning av hälso- och sjukvårdstjänster och leder till negativa hälsoeffekter. Rejäla investeringar i hälso- och sjukvård, även infrastruktur, behövs för att göra hälso- och sjukvården lättillgängligare, få ner kostnaderna och höja kvaliteten i syfte att förbättra befolkningens hälsa och säkerställa hälsosammare och längre arbetsliv.

(16)

Lettland investerar lite i forskning och utveckling, och landets investeringsgap på innovationsområdet är stort. Lettlands utgiftsandel för forskning och utveckling 2017 hörde till de lägsta i unionen och har legat ganska stabilt under det senaste årtiondet. Finansieringen av forskningen utgörs dessutom nästan helt och hållet av unionsmedel. Ett resultat av detta är att Lettland presterar medelmåttigt inom innovation, utom på ett par punkter, t.ex. IKT-infrastruktur, och ligger efter inom mänskliga resurser, samarbete mellan den offentliga och den privata sektorn samt investeringar i immateriella rättigheter.

(17)

Dessutom behöver stora investeringsgap förorsakade av skillnader mellan regionerna åtgärdas. Stora ekonomiska skillnader finns fortfarande mellan Riga och Lettlands övriga regioner. Lettland som helhet konvergerar med unionen, men skillnaderna i ekonomiska resultat mellan huvudstadsregionen och de andra regionerna har inte minskat sedan Lettland anslöt sig till unionen. Konkurrenskraft och kvalitet på offentliga tjänster varierar kraftigt mellan de olika lettiska regionerna och påverkar regionernas attraktionskraft. Vid investeringsbeslut bör därför de stora regionala skillnaderna i fråga om rörlighet och digital infrastruktur tas med i beräkningen, särskilt den sista kilometern till slutanvändaren. Det transeuropeiska transportnätet har fortfarande mycket stora luckor i Lettlands randområden och gränsregioner, vilket inverkar negativt på den ekonomiska verksamheten och exporten. Investeringsgap bromsar vidare färdigställandet av Rail Baltica-projektet och de centrala elinfrastrukturprojekt som ingår i sammanlänkningsplanen för den baltiska energimarknaden. Dessutom behövs det investeringar i resurseffektivitet för att påskynda Lettlands energiomställning. Det krävs ytterligare ansträngningar för att förbättra den totala energieffektiviteten, särskilt inom bostads- och transportsektorerna.

(18)

Den nyligen antagna visselblåsarlagen är ett steg i rätt riktning, och landets antikorruptionsorgan har också tagit krafttag nyligen och avslöjat ett antal fall av korruption på hög nivå. Icke desto mindre uppfattas beslutsfattandet på central nivå fortfarande som präglat av vänskapskorruption, och upphandlingsprocessen löper risk för korruption på grund av bristande öppenhet, särskilt i kommuner och statligt ägda och kommunala företag. De ändringar i konkurrensrätten som träder i kraft den 1 januari 2020 kommer att begränsa de statligt ägda och kommunala företagens möjligheter att med sin verksamhet påverka konkurrensen negativt. Ändringarna i regelverket om intressekonflikter kan ge upphov till missbruk. Den nyligen antagna etikkoden omfattar inte politiskt tillsatta personer.

(19)

Den offentliga förvaltningen har inte anpassats till den minskande och åldrande befolkningen. Att befolkningen minskar och landsbygden avfolkas leder till att det offentliga tjänsteutbudet på landsbygden används mindre. Det behövs strategier för offentlig förvaltning, utbildning och hälso- och sjukvård som gör att tillgången till kvalitetstjänster i glesbygd och avfolkningsområden bibehålls samtidigt som man säkerställer större effektivitet. Nyligen aviserades planer på att genomföra en allmän reform av förvaltningsområdena fram till december 2021. Ett snabbt genomförande av den reformen kan bidra till att förbättra ansvarstagandet och effektiviteten i den offentliga förvaltningen, särskilt mot bakgrund av det operativa programmet för unionsmedel, som ska godkännas 2020.

(20)

Programplaneringen för unionsmedel för perioden 2021–2027 kan bidra till att åtgärda en del av de brister som identifierats i rekommendationerna, särskilt inom de områden som anges i bilaga D till 2019 års landsrapport. Detta skulle ge Lettland möjlighet att använda dessa medel på bästa sätt med avseende på de identifierade områdena, med beaktande av regionala skillnader. Att stärka landets administrativa kapacitet att förvalta dessa medel är en viktig faktor för att den här investeringen ska lyckas.

(21)

Kommissionen har inom ramen för den europeiska planeringsterminen för 2019 gjort en omfattande analys av Lettlands ekonomiska politik och redogjort för den i 2019 års landsrapport. Kommissionen har även bedömt stabilitetsprogrammet för 2019, det nationella reformprogrammet för 2019 samt uppföljningen av de rekommendationer Lettland har fått tidigare år. Kommissionen har beaktat inte bara programmens relevans för hållbarheten i finanspolitiken och den socioekonomiska politiken i Lettland utan även huruvida unionens regler och riktlinjer har iakttagits, mot bakgrund av behovet att stärka den övergripande ekonomiska styrningen i unionen genom att framtida nationella beslut fattas med beaktande av synpunkter på unionsnivå.

(22)

Mot bakgrund av denna bedömning har rådet granskat stabilitetsprogrammet för 2019 och dess yttrande (8) återspeglas nedan, särskilt i rekommendation 1.

(1)

Den 21 november 2018 antog kommissionen den årliga tillväxtöversikten, som inledde 2019 års europeiska planeringstermin för samordning av den ekonomiska politiken. Kommissionen tog vederbörlig hänsyn till den europeiska pelaren för sociala rättigheter som proklamerades av Europaparlamentet, rådet och kommissionen den 17 november 2017. Prioriteringarna i den årliga tillväxtöversikten godkändes av Europeiska rådet den 21 mars 2019. Den 21 november 2018 antog kommissionen, på grundval av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1176/2011 (2), även rapporten om förvarningsmekanismen, enligt vilken Litauen inte var en av de medlemsstater som skulle bli föremål för en fördjupad granskning. Samma dag antog kommissionen också en rekommendation till rådets rekommendation om den ekonomiska politiken i euroområdet, som godkändes av Europeiska rådet den 21 mars 2019. Den 9 april 2019 antog rådet rekommendationen om den ekonomiska politiken i euroområdet (3) (nedan kallad rekommendationen för euroområdet 2019), i vilken man fastställer fem rekommendationer för euroområdet.

(2)

Med tanke på de nära inbördes kopplingarna mellan ekonomierna i Ekonomiska och monetära unionen bör Litauen, i egenskap av medlemsstat som har euron som valuta, säkerställa att rekommendationen för euroområdet 2019, vilken återspeglas nedan i rekommendationerna 2 och 3, genomförs till fullo och utan onödiga dröjsmål. I synnerhet kommer investeringsåtgärder att ge resultat på den andra rekommendationen för euroområdet om att stödja investeringar, medan utbildningsåtgärder kommer att ha verkan på den tredje rekommendationen för euroområdet om arbetsmarknadens funktionssätt.

(3)

Landsrapporten 2019 för Litauen offentliggjordes den 27 februari 2019. Den innehöll en bedömning av hur väl Litauen hade lyckats med de landsspecifika rekommendationer som rådet antog den 13 juli 2018 (4), med uppföljningen av tidigare års landsspecifika rekommendationer och med sina nationella Europa 2020-mål.

(4)

Litauen lade fram sitt nationella reformprogram för 2019 den 10 maj 2019 och sitt stabilitetsprogram för samma år den 30 april 2019. De båda programmen har bedömts samtidigt för att deras inbördes kopplingar ska kunna beaktas.

(5)

Vid programplaneringen för de europeiska struktur- och investeringsfonderna (nedan kallade ESI-fonder) för perioden 2014–2020 har relevanta landsspecifika rekommendationer beaktats. I enlighet med artikel 23 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1303/2013 (5) får kommissionen begära att en medlemsstat ska se över och föreslå ändringar av sin partnerskapsöverenskommelse och av relevanta program när så krävs för att stödja genomförandet av relevanta rekommendationer från rådet. Kommissionen har, i riktlinjerna för tillämpning av åtgärder som sammanlänkar effektiva ESI-fonder med sund ekonomisk styrning, beskrivit närmare hur den kommer att tillämpa denna bestämmelse.

(6)

Litauen omfattas för närvarande av stabilitets- och tillväxtpaktens förebyggande del. I stabilitetsprogrammet för 2019 planerar regeringen att uppnå ett samlat överskott på 0,4 % av bruttonationalprodukten (BNP) 2019 och 0,2 % av BNP 2020, och därefter förväntas det sjunka ytterligare något till 0,1 % av BNP 2021. På grundval av det omräknade strukturella saldot (6) kommer det medelfristiga budgetmålet – ett strukturellt underskott på 1 % av BNP – att överträffas under hela programperioden. Under 2017 beviljades Litauen också en tillfällig avvikelse kopplad till genomförandet av strukturreformerna. Den avvikelsen rullas framåt över tre år. Enligt stabilitetsprogrammet för 2019 kommer den offentliga skuldkvoten att sjunka från 34,2 % av BNP 2018 till 32,9 % 2022. Det makroekonomiska scenario som ligger till grund för dessa budgetprognoser är realistiskt. Samtidigt har de åtgärder som ska stödja de planerade överskottsmålen från 2020 och framåt inte beskrivits tillräckligt. Enligt kommissionens vårprognos 2019 beräknas det strukturella saldot ligga på ett underskott på 1 % av BNP 2019 och 0,9 % av BNP 2020, vilket är förenligt med det medelfristiga budgetmålet. Utgifternas utveckling bör dock övervakas noga på kort och medellång sikt, särskilt med tanke på eventuella framtida risker i fråga om intäkternas stabilitet. Sammantaget anser rådet att Litauen kan förväntas följa stabilitets- och tillväxtpaktens regler 2019 och 2020.

(7)

I juni 2018 antog regeringen flera rättsakter inriktade på att genomföra ett övergripande paket med sex strukturreformer som omfattar nyckelområdena utbildning, hälso- och sjukvård, beskattning, informell ekonomi, pensioner och innovation.

(8)

Litauen har fortsatt att vidta åtgärder för att bekämpa den svarta ekonomin och förbättra efterlevnaden av skattelagstiftningen. Dessa åtgärder har visat uppmuntrande resultat, men den övergripande skattedisciplinen är fortfarande låg. Litauen har fortfarande ett av de största momsgapen i unionen. Ännu bättre skattedisciplin skulle öka intäkterna och göra skattesystemet rättvisare. Inga åtgärder vidtogs för att bredda skattebasen till att omfatta källor som är mindre tillväxthämmande. Miljö- och fastighetsskatterna ligger fortfarande under unionsgenomsnittet och det finns inga planer på att ändra fordonsskatten eller vägskatten för privatpersoner.

(9)

Sedan 2018 är de allmänna pensionerna automatiskt indexerade till ökningen i lönesumman. Detta förväntas sänka utgifterna för de allmänna pensionerna från 6,9 % av BNP 2016 till 5,2 % av BNP 2070. På grund av att sysselsättningsgraden beräknas sjunka kommer dock pensionerna att räcka allt sämre, eftersom pensionsförmånerna inte väntas hålla jämna steg med löneökningarna. Pensionsförmånskvoten, dvs. den genomsnittliga pensionen uttryckt i förhållande till genomsnittslönen, förväntas sjunka stadigt från vad som redan är en av de lägsta nivåerna i unionen. Enligt nu gällande lagstiftning ska regeringen föreslå en korrigering när förmånskvoten sjunker. Eftersom det råder osäkerhet om korrigeringens typ och om när den ska inträda, redovisas den inte i åldranderapportens prognoser. Den utgör dock en risk för de offentliga finansernas hållbarhet. Om den totala förmånskvoten hålls oförändrad fram till 2070 kommer pensionsutgifterna att öka till 7 % av BNP i stället för att såsom väntat minska till 5,2 %. Det råder därför osäkerhet om hur pensionslagstiftningen kommer att tillämpas i praktiken och vilka konsekvenser den kommer att få för de offentliga finansernas hållbarhet och pensionernas tillräcklighet över tiden.

(10)

Den stora andelen människor som löper risk att drabbas av fattigdom eller social utestängning, tillsammans med stora inkomstskillnader, förblir viktiga utmaningar för Litauen och dämpar utsikterna för inkluderande ekonomisk tillväxt. Trots fortsatt ekonomisk tillväxt löper många i det litauiska samhället (t.ex. äldre, personer med funktionsnedsättning, barn, hushåll med ensamstående föräldrar och arbetslösa) mycket hög risk att drabbas av fattigdom och social utestängning. Även om det sociala skyddsnätet har förbättrats under de senaste åren, är den övergripande korrigeringseffekten i Litauens skatte- och förmånssystem och utgifter för socialt skydd som en andel av BNP fortfarande bland de lägsta i unionen. Vissa inledande steg togs för att ta itu med den höga andelen människor i fattigdom och de stora inkomstskillnaderna, t.ex. införandet av det ”lägsta konsumtionsbeloppet”, ökningen av det allmänna barnbidraget och indexeringen av ålderspensionerna. De fortsatt höga värdena för fattigdom och bristande jämlikhet visar dock att landet har lång väg kvar för att närma sig unionsgenomsnittet för social trygghet och att investeringar för att hantera social utestängning behövs. De strategier för aktiv inkludering som finns för utsatta grupper får bättre verkan när de kombinerar en tillräckligt stor minimiinkomst eller pension med aktiva arbetsmarknadsåtgärder och ett starkt utbud av sociala tjänster, inklusive barnomsorg och subventionerat boende.

(11)

Arbetsmarknaden har blivit stram till följd av dels sysselsättningstillväxt, dels ogynnsam befolkningsutveckling, inklusive utvandring. För att lindra effekterna av att befolkningen i arbetsför ålder krymper behövs det investeringar i humankapital och bättre tillträde till arbetsmarknaden för alla. Mot bakgrund av ihållande kompetensbrist och dålig överensstämmelse mellan utbud och efterfrågan på kompetens är det viktigt att Litauen dels påskyndar reformerna för bättre kvalitet och effektivitet på alla nivåer i utbildningssystemet, dels säkerställer rättvis tillgång till inkluderande utbildning av hög kvalitet. Att befolkningen krymper har lett till problem för skolorna. Förändringarna i befolkningen kräver strategier för att slå vakt om god utbildning åt alla och samtidigt se till att nätverket av skolor förblir ändamålsenligt och att lärare som påverkas av sammanslagningar får det stöd de behöver. Omfattande insatser krävs fortfarande för att konsolidera den högre utbildningen, som omfattar fler än 40 statsägda och privata universitet och högskolor. Ansvariga för yrkesutbildning måste modernisera läroplanerna och se till att de svarar bättre mot behoven på de lokala och regionala arbetsmarknaderna. Välfungerande och lättillgänglig vuxenutbildning, omskolning och fortbildning skulle, i kombination med sociala tjänster, kunna ge fler människor tillträde till arbetsmarknaden. Deltagandet i vuxenutbildning är fortfarande lågt, 6,6 % under 2018, långt under unionsgenomsnittet på 11,1 %. Den litauiska ekonomin kan dra nytta av investeringar i kompetensutveckling, inklusive digital kompetens, innovation och bättre integrering av missgynnade personer på arbetsmarknaden (t.ex. personer med funktionsnedsättning och äldre, arbetslösa eller icke förvärvsarbetande vuxna). I ett större sammanhang är det viktigt att ge arbetsmarknadens parter mer inflytande så att de blir mer delaktiga.

(12)

Svaga hälsotal och låga investeringar i hälso- och sjukvård är fortfarande utmaningar. Det finns alltjämt stort utrymme att rationalisera resursanvändningen genom att gå vidare med övergången från sjukhusvård till öppenvård. Sjukhusvård dominerar fortfarande hälso- och sjukvården, med en hög andel sjukhusvistelser i kombination med en relativt låg beläggningsgrad på sjukhusen. Ytterligare rationalisering av sjukhusens resursutnyttjande, tillsammans med riktade investeringar för att stärka primärvården, även med hänsyn till personalstyrkan, behövs för att generera effektivitetsvinster och förbättra hälsotalen. Vårdens kvalitet är alltjämt ett av huvudskälen till dåliga hälsoresultat. Åtgärderna för att förbättra vården är splittrade: ackreditering används mycket sällan i primärvården, och ackrediteringssystemet tillämpas inte på sjukhus. Investeringarna i preventivvård är särskilt låga. Vidare saknas det ett helhetsgrepp i preventivvårdsåtgärderna på lokal nivå, och de motverkas av bristen på samarbete mellan offentliga hälso- och sjukvårdsorgan och primärvården. Slutligen inverkar låga hälso- och sjukvårdsutgifter i kombination med relativt höga informella betalningar och höga patientavgifter negativt på rättvis tillgång till hälso- och sjukvård.

(13)

Vissa åtgärder har vidtagits i kampen mot korruption, men ett integrerat register över deklarerade intressekonflikter saknas alltjämt. Tillämpningsbestämmelser för visselblåsarlagen antogs 2018, och en ny lag för reglering av lobbyverksamhet diskuteras för närvarande. Oriktigheter kvarstår i arbetet på korruptionen inom hälso- och sjukvården.

(14)

Investeringar som andel av BNP ligger i Litauen fortfarande under både unionsgenomsnittet och genomsnittet i de andra baltiska länderna. Innovationsnivån och företagens förmåga att ta till sig ny teknik är områden där Litauen har låga värden. Det behövs större investeringar i forskning och innovation, särskilt i den privata sektorn. Detta skulle öka produktiviteten, som trots förbättringar på den senaste tiden ligger långt under unionsnivån. Bristen på specialister inom informations- och kommunikationsteknik pekar på behovet av att investera i sådana digitala färdigheter som stöder konkurrenskraft, innovation och Litauens förmåga att absorbera teknik och främja omställningen till en mer kunskapsbaserad ekonomi med högre förädlingsgrad.

(15)

Ekonomin är förhållandevis resursintensiv och mycket beroende av energi- och materialimport. Resursproduktiviteten är låg medan energiförbrukningen är hög, särskilt inom bostads- och transportsektorerna. Större investeringar i energieffektivitet, särskilt inom byggsektorn och inhemsk energiproduktion från förnybara energikällor, skulle hjälpa till att göra ekonomin grönare och leda till hållbarare tillväxt, samtidigt som importberoendet av energi skulle minska.

(16)

Litauen lider fortfarande av låg internationell tillgänglighet när det gäller järnvägs-, väg-, sjö- och lufttransporter och behöver bli mer integrerat med resten av Europa. Bättre transportförbindelser skulle öka ekonomins produktivitet och göra det möjligt för den att dra full nytta av den inre marknaden. Transportsektorns prestanda ligger långt under unionsgenomsnittet när det gäller omfattningen av väg- och järnvägsnäten inom TEN-T, forsknings- och innovationsinvesteringar i transportsektorn, hållbarhetsaspekter och trafiksäkerhet. Järnvägstrafiken domineras av flöden i öst-västlig riktning, medan den nord-sydliga axeln fortfarande är underutvecklad. Det krävs därför betydande investeringar för att utveckla ett hållbart, klimattåligt, smart, säkert och intermodalt TEN-T-nät och dess tillgänglighet, samt för att främja hållbar rörlighet i städer. Vidare har utsläppen av växthusgaser från vägtransporter ökat kraftigt under de senaste fem åren. Synkronisering av Litauens elsystem med det kontinentaleuropeiska elnätet är avgörande för att trygga energiförsörjningen i hela den baltiska regionen.

(17)

De regionala skillnaderna i Litauen är större än unionsgenomsnittet och har ökat de senaste två årtiondena. Fördelarna av Litauens snabba ekonomiska EU-konvergens är starkt koncentrerade till de två storstadsområdena. I regioner dominerade av landsbygd, vilka utgör det mesta av landet och svarar för nästan 55 % av befolkningen, minskar befolkningen kraftigt samtidigt som utbudet av offentliga tjänster av hög kvalitet sjunker. Betydande samhällsekonomiska skillnader inom landet visar att vissa regioner har tydliga investeringsbehov. Det är vidare fortfarande en utmaning att förbättra förbindelserna mellan olika områden inom Litauen, både transportförbindelser och digitala förbindelser.

(18)

För att förbättra de offentliga investeringarnas effektivitet uppdaterade de litauiska myndigheterna reglerna för beredning och urval av statligt finansierade projekt. Sedan 2018 måste alla nya investeringsprojekt bedömas med hjälp av en kostnads-nyttoanalys, och de måste uppfylla ytterligare urvalskriterier. Detta är ett viktigt första steg, men det behövs mer för att de offentliga investeringarna ska få största möjliga långtidseffekt på tillväxten och tackla växande regionala skillnader. Myndigheterna har inlett en översyn av statens budgetarbete i syfte att ge det ett längre tidsperspektiv och stärka kopplingen mellan utgifterna och de övergripande ekonomiska målen. Det är mycket viktigt att se till att det nya systemet för strategisk investeringsplanering är klart tills början på budgetprocessen 2021 - 2023 och unionens nya finansieringscykel 2021.

(19)

Litauen har ingen enhetlig forsknings- och innovationsstrategi. Politikområdet kännetecknas av splittring och ett stort antal stödsystem utan inbördes synergier. Flera genomförandeorgan som inte samverkar kring mixen av politiska initiativ till stöd för forskning och innovation förvärrar ett komplicerat styrsystem som förefaller begränsa användarnas tillgång till mångfalden av tillgängliga instrument. Situationen skadar särskilt samarbetet mellan forskare och företag och hämmar innovativ verksamhet. Den nya ansvarsfördelningen för forsknings- och innovationspolitiken mellan dels ministeriet för ekonomi och innovation, dels ministeriet för utbildning och vetenskap bidrar ännu inte till ett konsekvent politiskt grepp med samverkande stödsystem, vilket hade kunnat åstadkommas med hjälp av en enda kontaktpunkt för potentiella stödmottagare.

(20)

Programplaneringen för unionsmedel för perioden 2021–2027 kan bidra till att åtgärda en del av de brister som identifierats i rekommendationerna, särskilt inom de områden som anges i bilaga D till 2019 års landsrapport. Detta skulle ge Litauen möjlighet att använda dessa medel på bästa sätt på de identifierade områdena, med beaktande av regionala skillnader.

(21)

Kommissionen har inom ramen för den europeiska planeringsterminen 2019 gjort en omfattande analys av Litauens ekonomiska politik och redogjort för den i 2019 års landsrapport. Kommissionen har även bedömt stabilitetsprogrammet för 2019, det nationella reformprogrammet för 2019 samt uppföljningen av de rekommendationer Litauen har fått tidigare år. Kommissionen har beaktat inte bara programmens relevans för hållbarheten i finanspolitiken och den socioekonomiska politiken i Litauen utan även huruvida unionens regler och riktlinjer har iakttagits, mot bakgrund av behovet att stärka den övergripande ekonomiska styrningen i unionen genom att framtida nationella beslut fattas med beaktande av synpunkter på unionsnivå.

(22)

Mot bakgrund av denna bedömning har rådet granskat stabilitetsprogrammet för 2019 och anser (7) att Litauen väntas följa stabilitets- och tillväxtpakten.

(1)

Den 21 november 2018 antog kommissionen den årliga tillväxtöversikten, som inledde 2019 års europeiska planeringstermin för samordning av den ekonomiska politiken. I den togs vederbörlig hänsyn till den europeiska pelaren för sociala rättigheter som proklamerades av Europaparlamentet, rådet och kommissionen den 17 november 2017. Prioriteringarna i den årliga tillväxtöversikten godkändes av Europeiska rådet den 21 mars 2019. Den 21 november 2018 antog kommissionen, på grundval av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1176/2011 (2), även rapporten om förvarningsmekanismen, enligt vilken Luxemburg inte var en av de medlemsstater som skulle bli föremål för en fördjupad granskning. Samma dag antog kommissionen också en rekommendation till rådets rekommendation om den ekonomiska politiken i euroområdet, som godkändes av Europeiska rådet den 21 mars 2019. Den 9 april 2019 antog rådet rekommendationen om den ekonomiska politiken i euroområdet (3) (nedan kallad rekommendationen för euroområdet 2019), i vilken man fastställer fem rekommendationer för euroområdet.

(2)

Med tanke på de nära inbördes kopplingarna mellan ekonomierna i Ekonomiska och monetära unionen bör Luxemburg, i egenskap av medlemsstat som har euron som valuta, säkerställa att rekommendationen för euroområdet 2019, vilken återspeglas nedan i rekommendationerna 1–4, genomförs till fullo och utan onödiga dröjsmål. Att inrikta den investeringsrelaterade ekonomiska politiken på de angivna områdena och ta itu med utgående betalningar kommer i synnerhet att göra det lättare att följa den andra rekommendationen för euroområdet när det gäller att stödja investeringar och bekämpa aggressiv skatteplanering, och åtgärder för att öka de äldres deltagande på arbetsmarknaden kommer att göra det lättare att följa den tredje rekommendationen för euroområdet när det gäller att säkerställa ett tillräckligt och hållbart system för socialt skydd.

(3)

Landsrapporten 2019 för Luxemburg offentliggjordes den 27 februari 2019. Den innehöll en bedömning av hur väl Luxemburg hade lyckats med de landsspecifika rekommendationer som rådet antog den 13 juli 2018 (4), med uppföljningen av tidigare års landsspecifika rekommendationer och med sina nationella Europa 2020-mål.

(4)

Den 30 april 2019 lade Luxemburg fram sitt nationella reformprogram för 2019 och sitt stabilitetsprogram för samma år. För att beakta deras inbördes kopplingar har de båda programmen bedömts samtidigt.

(5)

Vid programplaneringen för de europeiska struktur- och investeringsfonderna (nedan kallade ESI-fonder) för perioden 2014–2020 har relevanta landsspecifika rekommendationer beaktats. I enlighet med artikel 23 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1303/2013 (5) får kommissionen begära att en medlemsstat ska se över och föreslå ändringar av sin partnerskapsöverenskommelse och av relevanta program när så krävs för att stödja genomförandet av relevanta rekommendationer från rådet. Kommissionen har, i riktlinjerna för tillämpning av åtgärder som sammanlänkar effektiva ESI-fonder med sund ekonomisk styrning, beskrivit närmare hur den kommer att tillämpa denna bestämmelse.

(6)

Luxemburg omfattas för närvarande av stabilitets- och tillväxtpaktens förebyggande del. Enligt stabilitetsprogrammet för 2019 planerar regeringen en minskning av det samlade överskottet från 2,4 % av bruttonationalprodukten (BNP) under 2018 till 1,0 % av BNP under 2019, följt av en nästan stadig ökning därefter som väntas nå ett överskott på 2,2 % av BNP under 2023. På grundval av det omräknade strukturella saldot (6) överträffas det medelfristiga budgetmålet – vilket har ändrats från ett strukturellt underskott på 0,5 % av BNP 2019 till ett strukturellt överskott skott på 0,5 % av BNP från 2020 – under hela programperioden. Enligt stabilitetsprogrammet för 2019 väntas den offentliga förvaltningens skuldkvot ligga långt under fördragets referensvärde på 60 % av BNP. Det makroekonomiska scenario som ligger till grund för dessa budgetprognoser är positivt under hela den period som stabilitetsprogrammet för 2019 omfattar, med undantag för 2023 då det är realistiskt. Enligt kommissionens vårprognos 2019 beräknas det strukturella saldot ligga på ett överskott på 0,9 % av BNP 2019 och 0,5 % av BNP 2020, vilket är lägre, framför allt för 2020, än i stabilitetsprogrammet för 2019, men fortfarande över eller förenligt med det medelfristiga budgetmålet. Utgifternas utveckling bör dock övervakas noga på kort och medellång sikt, särskilt med tanke på eventuella framtida risker i fråga om intäkternas stabilitet. Sammantaget anser rådet att Luxemburg kan förväntas följa stabilitets- och tillväxtpaktens regler 2019 och 2020.

(7)

Trots de senaste reformerna förväntas Luxemburgs åldersrelaterade utgifter (pensionsrelaterade kostnader, hälso- och sjukvårdskostnader samt kostnader för långvarig vård och omsorg) öka markant på lång sikt. Om inga politiska förändringar görs av det nuvarande systemet kan de offentliga finansernas hållbarhet på lång sikt äventyras. Den risken föreligger trots den nuvarande låga offentliga skuldsättningen och de ackumulerade reserverna i det sociala trygghetssystemet, som förväntas säkerställa systemets balans fram till 2041. Rekommendationer om detta har riktats till Luxemburg sedan 2011, men begränsade framsteg har gjorts hittills. I sin rapport från 2018 diskuterade regeringens arbetsgrupp för pensioner olika sätt att förbättra pensionssystemets långsiktiga hållbarhet, bland annat genom att gradvis höja avgiftsdelen, genom att höja pensionsåldern för att ta hänsyn till längre förväntad livslängd och genom att uppmuntra pensionering i faser. I rapporten föreslås en diversifierad strategi med välavvägda reformer för att garantera systemets långsiktiga hållbarhet och samtidigt minimera effekterna för både ekonomin och pensionärerna. De förutspådda ökningarna av de åldersrelaterade utgifterna utgör också en risk för den långsiktiga hållbarheten i hälso- och sjukvården och den långvariga vården och omsorgen. Över tre fjärdedelar av medlen för långvarig vård och omsorg kommer från offentliga källor. Enligt en analys som generalinspektoratet för social trygghet gjorde 2013 bör försäkringssystemet för långvarig vård och omsorg förbli finansiellt stabilt fram till 2030 om avgiftsdelen gradvis höjs från 1,4 % till 1,7 %, för att hålla kostnaderna i linje med andelen försörjda personer. Konsekvenserna för den finanspolitiska hållbarheten på lång sikt är dock ännu inte tydliga. För att upprätthålla den sociala sammanhållningen och de offentliga finanserna på lång sikt måste den demografiska politiken samverka med utbildningspolitiken och ta ett helhetsgrepp på både de utmaningar och möjligheter som förändringarna i befolkningsstrukturen och den digitala ekonomin innebär, med tanke på hur den allt äldre befolkningen torde påverka utbudet av arbetskraft inom den närmaste framtiden. Brist på arbetskraft har nyligen uppstått i vissa sektorer, vilket kan hindra produktivitetstillväxten och minska den långsiktiga tillväxtpotentialen.

(8)

Trots de överlag goda resultaten på arbetsmarknaden stagnerar sysselsättningen och vissa grupper har fortfarande särskilda svårigheter på arbetsmarknaden. Särskilt är sysselsättningen bland äldre fortfarande mycket låg, och ytterligare insatser krävs för att öka deras deltagande på arbetsmarknaden. System för förtida uttag av pension som uppmuntrar arbetstagarna att lämna arbetet är fortfarande mycket vanliga, och 57,5 % av dem som gick i pension 2017 tog ut sin pension i förtid. Under 2018 avskaffade regeringen ett av de system för förtida pension som lät arbetstagare gå i pension från och med 57 års ålder, men effekten av reformen försvagades genom att man lättade på restriktionerna i andra system för förtida pension. Det låga arbetskraftsdeltagandet bland äldre beror till stor del också på negativa ekonomiska incitament för arbete som har sitt ursprung i skatte- och förmånssystemen, vilka är förhållandevis höga för denna åldersgrupp. För att äldre ska kunna arbeta behövs en heltäckande strategi, med bland annat insatser som hjälper arbetstagare att stanna kvar längre i arbetslivet. Den s.k. ålderspakten, ett lagförslag som överlämnades till parlamentet i april 2014 och vars mål är att uppmuntra företag med fler än 150 anställda att anställa och ha kvar äldre arbetstagare genom åtgärder för att hantera åldersproblematiken, har ännu inte antagits.

(9)

Även om Luxemburg fortfarande är fast beslutet att förbättra regelverket för företagstjänster är de rättsliga hindren fortfarande höga i flera sektorer, till exempel juridiska tjänster, redovisningstjänster, arkitektur- och ingenjörstjänster, enligt kommissionens restriktionsindikator (7). OECD:s index för begränsningar för handeln i tjänster inom EES, offentliggjort i december 2018, visar också att Luxemburgs grad av lagfästa restriktioner gentemot andra medlemsstater är högre än genomsnittet på den inre marknaden i dessa sektorer.

(10)

Luxemburgs ekonomiska modell kännetecknas av goda resultat som är förenliga med en stabil och långvarig ökning av kvalificerade arbetstillfällen. Detta stöds av hög produktivitet, som till stor del avspeglar effektivitetsvinster från deltagande i globala marknader, särskilt inom finanssektorn. Produktivitetstillväxten har dock avmattats de senaste åren, och dragits ned av näringslivets låga investeringar i innovation och digital integration. Luxemburgs strategi för att diversifiera sin ekonomi genom att utveckla centrala kunskapsintensiva sektorer som ett led i en övergång till en datadriven ekonomi har stor potential att stimulera investeringar med högt förädlingsvärde och stärka produktivitetstillväxten. Härvidlag är de offentliga investeringarna fortsatt höga och inriktade på dessa sektorer, bland annat i den starka informations- och kommunikationstekniksektorn. Detta har dock inte bidragit till att stimulera privata investeringar i innovation och digitalisering. Ökade investeringar i forskning och innovation samt i digital integration, särskilt i företagen, i synnerhet de små och medelstora, är viktigt för att stärka produktivitetstillväxten och ytterligare diversifiera Luxemburgs ekonomi. Att utveckla en sammanhängande och integrerad nationell ram för forsknings- och innovationspolitik och stödinstrument, bland annat med uppsättande av prioriteringar på grundval av en tillförlitlig bedömning av de förväntade ekonomiska effekterna, är avgörande för att Luxemburg ska kunna ta vara på hela potentialen i sitt ekosystem för innovation.

(11)

Ökade investeringar i kompetens, i synnerhet inom informations- och kommunikationsteknik, anställbarhet, utbildning, däribland bättre anpassning av läroplanerna till arbetsmarknadens behov och främjande av teknisk och digital omställning, är viktigt för att förbättra Luxemburgs potential till produktivitet, sysselsättning och tillväxt på lång sikt, och för att främja lika möjligheter.

(12)

Luftföroreningar och trängsel i trafiken i rusningstid utgör fortfarande allvarliga problem för Luxemburg, både ur konkurrens- och miljöhänseende. Dessutom bidrar koldioxidutsläppen från vägtransporterna till klimatförändringarna. Enligt de nationella prognoser för 2017 som lämnats in till kommissionen förväntas Luxemburg, om inga ytterligare åtgärder vidtas, missa sitt mål för 2020 att minska utsläppen av växthusgaser med 3 procentenheter och sitt mål för 2030 med 20 procentenheter. Antalet gränsgångare, som för närvarande utgör cirka 45 % av den luxemburgska arbetskraften, den låga beskattningen av drivmedel och höga bostadspriser bidrar till ökad bilkörning och hindrar förbättringar av luftkvaliteten och trafikförhållandena. Samtidigt har andelen nya personbilar med alternativa bränslen som sålts i Luxemburg ökat de senaste åren.

(13)

Det otillräckliga utbudet av bostäder kan påverka Luxemburgs attraktionskraft negativt. Den starka efterfrågan på bostäder drivs fortfarande av befolkningsökning, gynnsamma finansieringsvillkor och en stor andel gränsgångare i arbetskraften. Utbudet av och investeringarna i bostäder förefaller otillräckliga, och begränsas av otillräcklig tillgång till mark och låg befolkningstäthet, vilket till stor del beror på bristande incitament för markägarna att bygga nytt eller sälja bostäder. Utbudet av subventionerade bostäder förefaller också otillräckligt och visar på ett behov av betydande investeringar för att mildra de ökande spänningarna på bostadsmarknaden. Regeringsprogrammet för 2018–2023 innehåller därför politiska åtgärder som syftar till att öka utbudet av bostäder. Åtgärderna inbegriper ändringar av stadsplaneringslagstiftningen i syfte att öka andelen mark för bebyggelse och bygga bostäder till rimliga priser samt subventionerat boende.

(14)

Kampen mot aggressiv skatteplanering är en förutsättning för att skattesystemen ska bli mer effektiva och rättvisa, vilket framhålls i rekommendationen för euroområdet 2019. Skattebetalarnas aggressiva skatteplanering får spridningseffekter mellan medlemsstaterna och kräver att unionslagstiftningen kompletteras med samordnade nationella åtgärder. Trots att Luxemburg agerat mot aggressiv skatteplanering, tyder den höga andelen utdelningar, räntor och royalties av BNP på att landets skattebestämmelser kan utnyttjas av företag som ägnar sig åt aggressiv skatteplanering. Majoriteten av de utländska direktinvesteringarna innehas av företag för särskilda ändamål. Det faktum att ingen källskatt uppbärs för räntor och royalties till utlandet (dvs. från personer bosatta i unionen till personer bosatta i tredjeland) och undantaget från källskatt på utdelningar under särskilda omständigheter kan leda till att ingen skatt över huvud taget uppbärs för de här utbetalningarna, om de heller inte omfattas av skatt i det mottagande landet.

(15)

Programplaneringen för unionsmedel för perioden 2021–2027 kan bidra till att åtgärda en del av de brister som identifierats i rekommendationerna, särskilt inom de områden som anges i bilaga D till 2019 års landsrapport. Luxemburg skulle på detta sätt bättre kunna utnyttja dessa medel på de identifierade områdena.

(16)

Kommissionen har inom ramen för 2019 års europeiska planeringstermin gjort en omfattande analys av Luxemburgs ekonomiska politik och redogjort för den i 2019 års landsrapport. Kommissionen har även bedömt stabilitetsprogrammet för 2019, det nationella reformprogrammet för 2019 samt uppföljningen av de rekommendationer Luxemburg har fått tidigare år. Kommissionen har beaktat inte bara programmens relevans för hållbarheten i finanspolitiken och den socioekonomiska politiken i Luxemburg utan också att unionens regler och riktlinjer har iakttagits, mot bakgrund av behovet att stärka den övergripande ekonomiska styrningen i unionen genom att framtida nationella beslut fattas med beaktande av synpunkter på unionsnivå.

(17)

Mot bakgrund av denna bedömning har rådet granskat stabilitetsprogrammet för 2019 och anser (8) att Luxemburg kan väntas följa stabilitets- och tillväxtpakten.

(1)

Den 21 november 2018 antog kommissionen den årliga tillväxtöversikten, som inledde 2019 års europeiska planeringstermin för samordning av den ekonomiska politiken. I den togs vederbörlig hänsyn till den europeiska pelaren för sociala rättigheter som proklamerades av Europaparlamentet, rådet och kommissionen den 17 november 2017. Prioriteringarna i den årliga tillväxtöversikten godkändes av Europeiska rådet den 21 mars 2019. Den 21 november 2018 antog kommissionen, på grundval av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1176/2011 (2), även rapporten om förvarningsmekanismen, enligt vilken Ungern inte var en av de medlemsstater som skulle bli föremål för en fördjupad granskning.

(2)

Landsrapporten 2019 för Ungern offentliggjordes den 27 februari 2019. Den innehöll en bedömning av hur väl Ungern hade lyckats med de landsspecifika rekommendationer som rådet antog den 13 juli 2018 (3), med uppföljningen av tidigare års landsspecifika rekommendationer och med sina nationella Europa 2020-mål.

(3)

Den 30 april 2019 lade Ungern fram sitt nationella reformprogram för 2019 och sitt konvergensprogram för 2019. De båda programmen har bedömts samtidigt för att deras inbördes kopplingar ska kunna beaktas.

(4)

Vid programplaneringen för de europeiska struktur- och investeringsfonderna (nedan kallade ESI-fonder) för perioden 2014–2020 har relevanta landsspecifika rekommendationer beaktats. I enlighet med artikel 23 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1303/2013 (4) får kommissionen begära att en medlemsstat ska se över och föreslå ändringar av sin partnerskapsöverenskommelse och av relevanta program när så krävs för att stödja genomförandet av relevanta rekommendationer från rådet. Kommissionen har, i riktlinjerna för tillämpning av åtgärder som sammanlänkar effektiva ESI-fonder med sund ekonomisk styrning, beskrivit närmare hur den kommer att tillämpa denna bestämmelse.

(5)

Ungern omfattas för närvarande av stabilitets- och tillväxtpaktens förebyggande del och av skuldkriteriet. I sitt konvergensprogram för 2019 planerar regeringen en förbättring av det samlade underskottet till 1,8 % av bruttonationalprodukten (BNP) 2019 från 2,2 % av BNP 2018. Man förväntar att underskottet fortsätter att förbättras till 1,2 % under 2021 och att en balanserad budget uppnås 2023. På grundval av det omräknade strukturella saldot (5) skulle Ungern ligga nära det medelfristiga budgetmålet – vilket har ändrats från ett strukturellt underskott på 1,5 % av BNP 2019 till 1,0 % av BNP 2020 – under 2022 och skulle uppnå det påföljande år. Enligt konvergensprogrammet kommer den offentliga skuldkvoten att sjunka successivt till 60 % av BNP mot slutet av 2022. Det makroekonomiska scenario som ligger till grund för dessa budgetprognoser är realistiskt för 2019 och klart gynnsamt från 2020, men det innebär uppenbara risker för genomförandet av underskottsmålen. Samtidigt har de åtgärder som ska stödja de planerade underskottsmålen från 2020 och framåt inte beskrivits tillräckligt.

(6)

Den 22 juni 2018 fann rådet i enlighet med artikel 121.4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt att en betydande avvikelse från anpassningsbanan mot det medelfristiga budgetmålet förelåg i Ungern 2017. Med anledning av den betydande avvikelse som konstaterats utfärdade rådet en rekommendation (6) den 22 juni 2018 i vilken Ungern rekommenderades att vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att den nominella ökningen i primära offentliga nettoutgifter (7) inte överstiger 2,8 % under 2018, vilket motsvarar en årlig strukturell anpassning på 1,0 % av BNP. Den 4 december 2018 antog rådet beslut (EU) 2018/2028 (8) där det fastställdes att Ungern inte hade vidtagit effektiva åtgärder till följd av rådets rekommendation av den 22 juni 2018 och utfärdade en reviderad rekommendation (9). I den rekommendationen av den 4 december 2018 uppmanade rådet Ungern att vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att den nominella ökningen i primära offentliga nettoutgifter inte överstiger 3,3 % under 2019, vilket motsvarar en årlig strukturell anpassning på 1,0 % av BNP. Den 14 juni 2019 antog rådet beslut (EU) 2019/1003 (10) i vilket rådet fann att Ungern inte hade vidtagit verksamma åtgärder som svar på rådets rekommendation av den 4 december 2018. Baserat på utfallsdata för 2018 konstaterades dessutom att Ungern i betydande grad avvikit från den rekommenderade anpassningen 2018.

(7)

I enlighet med artikel 121.4 i fördraget och artikel 10.2 i förordning (EG) nr 1466/97 utfärdade kommissionen den 5 juni 2019 en varning till Ungern om att en betydande avvikelse från anpassningsbanan mot det medelfristiga budgetmålet konstaterades 2018. Den 14 juni 2019 antog rådet därefter ännu en rekommendation (11) där det bekräftas att Ungern måste vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att den nominella ökningen i primära offentliga nettoutgifter inte överstiger 3,3 % under 2019, vilket motsvarar en årlig strukturell anpassning på 1,0 % av BNP. Enligt kommissionens vårprognos 2019 finns det en risk för avvikelse från den rekommendationen under 2019.

(8)

I sin rekommendation av den 14 juni 2019 rekommenderade rådet Ungern att vidta åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att den nominella ökningen i primära offentliga nettoutgifter inte överstiger 4,7 % under 2020, vilket motsvarar en årlig strukturell anpassning på 0,75 % av BNP. Detta skulle föra in Ungern på en lämplig anpassningsbana mot det medelfristiga budgetmålet. Enligt kommissionens vårprognos 2019 och med oförändrad politik finns det en risk för en avvikelse från det kravet under 2020. Sammantaget anser rådet att väsentliga ytterligare åtgärder kommer att behövas från och med 2019 för att Ungern ska följa stabilitets- och tillväxtpaktens regler i enlighet med rådets rekommendation av den 14 juni 2019 för korrigering av den konstaterade betydande avvikelsen från anpassningsbanan för att uppnå det medelfristiga budgetmålet.

(9)

Den totala sysselsättningsgraden har ökat avsevärt i ett läge med stark ekonomisk expansion, men har inte gynnat alla grupper i lika hög grad. Sysselsättnings- och löneklyftorna mellan kompetensgrupper samt män och kvinnor är fortfarande stora jämfört med genomsnittet i unionen. Sysselsättningsklyftan mellan könen är stor, delvis på grund av att utbudet av bra barnomsorg är begränsat. Arbetsmarknadsresultaten för olika utsatta grupper, bland annat romer och personer med funktionsnedsättning, är svaga. Det offentliga sysselsättningsprogrammet är inte effektivt när det gäller att få deltagarna i arbete på den primära arbetsmarknaden och är fortfarande omfattande trots att det har skurits ned. Andra åtgärder som ska hjälpa arbetslösa eller personer utanför arbetskraften att hitta arbete eller utbildning är inte tillräckligt riktade. Utveckling av digital kompetens kan bidra till bättre anställbarhet. Nyligen genomförda åtgärder är avsedda att få fler pensionerade arbetstagare åter i arbete och med tiden öka deras antal. Ungerns övergripande fattigdom har minskat sedan 2013. Utbetalningsperioden på högst tre månader för arbetslöshetsersättning är den kortaste i unionen och ligger långt under den genomsnittliga tid som behövs för att hitta ett arbete.

(10)

Andelen människor som riskerar fattigdom och social utestängning minskar. Det har skett en tydlig förskjutning från sociala förmåner till arbetsrelaterade familjeförmåner och naturaförmåner, vilka dock inte är tillräckligt riktade mot fattiga. Subventioneringar av bostadsägande har ökat, men det har inte skett någon förbättring av utbudet av subventionerade boenden.

(11)

Utbildningsresultaten är lägre än unionsgenomsnittet och uppvisar stora territoriella skillnader. Andelen elever med endast grundskoleutbildning är högre och andelen personer med högskoleutbildning lägre än unionsgenomsnittet. Utbildningssystemet hindrar den sociala rörligheten. Elever delas tidigt upp på olika typer av skolor, och förutbestäms för skillnader i utbildningsresultat och karriärmöjligheter. Andelen grundskolor med majoritetsandel romer ökade från 10 % år 2008 till 15 % år 2017. Effekterna av åtgärder som nyligen vidtagits för att sprida mindre gynnade elever jämnt mellan skolorna begränsas av att icke-statliga skolor är undantagna från kravet att ta emot mindre gynnade elever. Mindre gynnade barn tenderar att söka sig till yrkesskolor på gymnasienivå där lägre grundläggande färdigheter, högre andel avhopp och sämre löne- och karriärutsikter är vanligare. Utsatta gruppers låga deltagande i kvalitetsutbildning, i synnerhet i fråga om romer, är en försutten chans att bygga upp humankapital. Bristen på lärare utgör också alltjämt en utmaning. Lärarlönerna har ökat under de senaste åren men är fortfarande relativt låga jämfört med andra personer med högskoleexamen. Det låga antalet studenter som deltar i högre utbildning ligger inte i linje med den stora efterfrågan på högkvalificerade arbetstagare och lönepremien för personer med högskoleexamen, som är den högsta i unionen. Ungerska institutioner för högre utbildning har den lägsta ekonomiska självständigheten i unionen. Dessutom väckte ändringen av lagen om högre utbildning i april 2017, som fastställer ytterligare krav på internationella universitet som bedriver verksamhet i Ungern, ytterligare frågor om den akademiska friheten. 2018 meddelade det internationellt högst rankade ungerska universitetet sin avsikt att lämna landet på grund av den rättsliga osäkerhet som skapats genom denna ändring.

(12)

Hälsoresultaten släpar efter de flesta andra medlemsstater, vilket återspeglar både en ohälsosam livsstil och hälso- och sjukvårdens begränsade effektivitet. Nivåerna av rökning, alkoholmissbruk och fetma är bland de högsta i unionen. Ungrarna tillhör de i unionen som mest sannolikt kommer att dö i förtid på grund av dålig luftkvalitet. Antalet dödsfall som skulle kunna undvikas är ett av de högsta i unionen, delvis på grund av otillräcklig screening och primärvård. Det finns betydande socioekonomiska skillnader i tillgången till vård av hög kvalitet. De offentliga utgifterna för hälso- och sjukvård ligger under unionsgenomsnittet, och medborgarna måste betala för högkvalitativ vård ur egen ficka, vilket riskerar att ytterligare öka den socioekonomiska klyftan när det gäller hälsa. Systemet är fortfarande starkt inriktat på sjukhusvård, med brister i primärvården, särskilt när det gäller tidig upptäckt och förebyggande av kroniska sjukdomar. En påtaglig brist på hälso- och sjukvårdspersonal, i synnerhet allmänläkare och sjuksköterskor, hindrar tillgången till vård i fattigare områden.

(13)

En ökad kapacitet för forskning och innovation skulle öka Ungerns måttliga innovationsresultat och öka produktiviteten. Den låga ackumuleringen av immateriella tillgångar återspeglas i det låga antalet ansökningar om patent, varumärken och formskydd, det lilla antalet innovativa företag och den låga graden av internationalisering hos små och medelstora företag. Mindre företag är särskilt motvilliga till innovation, vilket hindrar dem från att delta i globala värdekedjor. Företagens forskning och utveckling koncentreras till ett fåtal stora, huvudsakligen utlandsägda företag och får omfattande statligt stöd. Stöd till samarbete mellan forskning och näringsliv skulle bidra till bättre innovationsresultat och tekniköverföring. Kvaliteten på den offentliga forskningen hämmas av ineffektiv forsknings- och utvecklingspolitik och underfinansiering, eftersom den offentliga sektorns utgifter på detta område ligger under unionsgenomsnittet. Nyligen vidtagna politiska åtgärder som syftar till att sänka anslagen och begränsa oberoendet för akademiska forum och forskningsforum skapar osäkerhet, vilket kan leda till en flykt av framstående forskartalanger och skapa en risk för ihållande nedgång av forskningens kvalitet.

(14)

Dålig sammankoppling av lokal kollektivtrafik och höga pendlingskostnader bidrar till arbetslöshet i mindre gynnade områden. Det dåliga skicket på väg- och järnvägsnäten hämmar rörligheten och försämrar trafiksäkerheten, då mer än halva vägnätet är undermåligt, särskilt i mindre gynnade regioner. Transportnäten är centrerade kring Budapest, medan lokala nät och tvärgående förbindelser i landet inte är väl utvecklade. Trafikstockningar är en växande utmaning och ett hinder för produktiviteten i Ungerns stadsområden. Vidare har utsläppen av växthusgaser från vägtransporter ökat kraftigt de senaste fem åren.

(15)

Energieffektiviteten inom bostadssektorn är fortfarande låg. Elnätet måste förberedas för den allt viktigare decentraliserade produktionen av förnybar el. Hälften av Ungerns territorium är särskilt utsatt för risker i samband med klimatförändringar, bland annat torka och översvämningar, vilket skapar ett behov av investeringar i vattenförvaltning av de största floderna. Luftföroreningar och vattenkvaliteten är fortfarande ett problem. De huvudsakliga källorna till föroreningar är förbränning av fast bränsle i bostäder samt utsläpp från jordbruk och transporter. Den cirkulära ekonomin befinner sig fortfarande i en inledningsfas, återvinningen av kommunalt avfall är underutvecklad och de ekonomiska instrumenten räcker inte till för att hantera Ungerns miljöproblem.

(16)

Det finns fortfarande problem med att förebygga och lagföra korruption. Flera indikatorer tyder på att Ungerns exponering för korruption har ökat de senaste åren. Korruptionsrisker och favorisering snedvrider tilldelningen av resurser, eftersom dessa inte riktas till de mest produktiva företagen. Att åklagarmyndigheten klarar sin uppgift är av avgörande betydelse för att bekämpa korruption. Även om åtgärder mot korruption på låg nivå förefaller tillämpas med viss framgång, finns fortfarande inga tecken på bestämda åtgärder för att bekämpa korruption som involverar tjänstemän på hög nivå eller deras närmaste krets när det uppstår allvarliga anklagelser. Ansvarsskyldighet för beslut om att avsluta utredningar är ett problem, eftersom det inte finns några verkningsfulla rättsmedel för att bestrida sådana beslut. Förebyggande av korruption hindras ytterligare av offentliga institutioner som tillämpar restriktioner, t.ex. avskräckande avgifter för tillgång till information.

(17)

Rättssystemets oberoende, effektivitet och kvalitet är avgörande för att locka till sig företag och för att möjliggöra ekonomisk tillväxt. Kontroller och motvikter, som är avgörande för att säkerställa rättsväsendets oberoende, befinns vara utsatta för ökat tryck inom det allmänna domstolsväsendet. Det nationella rättsliga rådet ställs inför allt större utmaningar när det gäller att få till stånd en motvikt till befogenheterna hos ordföranden för den nationella domstolsmyndigheten. Frågor har väckts om konsekvenserna av detta för rättsväsendets oberoende. När det gäller förvaltningsdomstolslagen konstateras det att regeringen lade fram ett lagförslag om att återkalla lagen om ikraftträdandet och övergångsreglerna för förvaltningsdomstolarna den 30 maj 2019.

(18)

Ramen för offentlig upphandling har förbättrats de senaste åren, men det finns fortfarande hinder för konkurrensen. De utgörs bland annat av användning av förfaranden med begränsad offentlig information och systembetingade oriktigheter i upphandlingsförfaranden, särskilt i fråga om otillräckliga urvals- och tilldelningskriterier och anbudsgivare som behandlas olika. Även om vissa indikatorer visar på förbättringar är antalet förfaranden med en enda anbudsgivare fortfarande stort. Effektivare användning av e-upphandling skulle öka effektiviteten och insynen ytterligare.

(19)

Strukturerna och processerna för den sociala dialogen i Ungern är outvecklade och gör det inte möjligt för arbetsmarknadens parter att delta i utformningen och genomförandet av politik på ett meningsfullt sätt. Bristfälligt engagemang från berörda parter och begränsad insyn inverkar på faktaunderlaget och kvaliteten i beslutsprocesserna. Detta leder till ofta återkommande och oförutsägbara ändringar av lagstiftningen och avskräcker från investeringar med högt mervärde.

(20)

Åtgärder har vidtagits för att förbättra skattesystemet ytterligare, men vissa problem kvarstår. Skattetrycket på arbete har minskat, men är fortfarande högt för låginkomsttagare. Sektorspecifika skatter och ett stort antal små skatter komplicerar skattesystemet och ökar efterlevnadskostnaderna, särskilt för mindre företag.

(21)

Hinder i form av regleringar och statlig inblandning på produktmarknader står i vägen för valet av effektiva företag och begränsar konkurrensen. Myndigheterna fortsätter att anförtro vissa tjänster till statligt ägda företag som skapats särskilt för de ändamålen. Vissa skräddarsydda lagar och åtgärder och tillfälliga undantag från konkurrensgranskning hindrar marknadens funktion och hämmar investeringar. Oförutsägbarhet när det gäller regelverket är ytterligare ett problem, särskilt inom detaljhandeln, som under de senaste åren har ställts inför många regeländringar. Lagstiftning som inför ett ytterligare särskilt tillstånd för ändringar av användning eller utformning av detaljhandelslokaler har införts under det senaste året. Regleringen av yrken är fortfarande restriktiv. Bristen på konkurrens inom dessa sektorer kan få negativ inverkan på innovation och effektivitet.

(22)

Kampen mot aggressiv skatteplanering är en förutsättning för att skattesystemen ska bli mer effektiva och rättvisa. Skattebetalarnas aggressiva skatteplanering får spridningseffekter mellan medlemsstaterna och kräver att unionslagstiftningen kompletteras med samordnade nationella åtgärder. Trots att Ungern agerat mot aggressiv skatteplanering, uppvisar landet relativt höga in- och utflöden av kapital genom specialföretag, som är frikopplade från den reala ekonomin. Det faktum att ingen källskatt uppbärs för utdelningar, räntor och royalties från företag baserade i Ungern till utlandet (dvs. från personer bosatta i unionen till personer bosatta i tredjeland) kan leda till att ingen skatt över huvud taget uppbärs för de här utbetalningarna, om de heller inte omfattas av skatt i det mottagande landet.

(23)

Programplaneringen för unionsmedel för perioden 2021–2027 kan bidra till att åtgärda en del av de brister som identifierats i rekommendationerna, särskilt inom de områden som anges i bilaga D till 2019 års landsrapport. Ungern skulle på detta sätt bättre kunna utnyttja dessa medel på de identifierade områdena, med beaktande av regionala skillnader.

(24)

Kommissionen har inom ramen för 2019 års europeiska planeringstermin gjort en omfattande analys av Ungerns ekonomiska politik och redogjort för den i 2019 års landsrapport. Kommissionen har även bedömt konvergensprogrammet för 2019 och det nationella reformprogrammet för 2019 samt uppföljningen av de rekommendationer Ungern har fått tidigare år. Kommissionen har beaktat inte bara programmens relevans för hållbarheten i finanspolitiken och den socioekonomiska politiken i Ungern utan också att unionens regler och riktlinjer har iakttagits, mot bakgrund av behovet att stärka den övergripande ekonomiska styrningen i unionen genom att framtida nationella beslut fattas med beaktande av synpunkter på unionsnivå.

(25)

Mot bakgrund av denna bedömning har rådet granskat stabilitetsprogrammet för 2019 och dess yttrande (12) återspeglas nedan, särskilt i rekommendation 1.

(1)

Den 21 november 2018 antog kommissionen den årliga tillväxtöversikten, som inledde 2019 års europeiska planeringstermin för samordning av den ekonomiska politiken. I den togs vederbörlig hänsyn till den europeiska pelaren för sociala rättigheter som proklamerades av Europaparlamentet, rådet och kommissionen den 17 november 2017. Prioriteringarna i den årliga tillväxtöversikten godkändes av Europeiska rådet den 21 mars 2019. Den 21 november 2018 antog kommissionen, på grundval av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1176/2011 (2), även rapporten om förvarningsmekanismen, enligt vilken Malta inte var en av de medlemsstater som skulle bli föremål för en fördjupad granskning. Samma dag antog kommissionen också en rekommendation till rådets rekommendation om den ekonomiska politiken i euroområdet, som godkändes av Europeiska rådet den 21 mars 2019. Den 9 april 2019 antog rådet rekommendationen om den ekonomiska politiken i euroområdet (3) (nedan kallad rekommendationen för euroområdet 2019), i vilken man fastställer fem rekommendationer för euroområdet.

(2)

Med tanke på de nära inbördes kopplingarna mellan ekonomierna i Ekonomiska och monetära unionen bör Malta, i egenskap av medlemsstat som har euron som valuta, säkerställa att rekommendationen för euroområdet 2019, vilken återspeglas nedan i rekommendationerna 2 och 3, genomförs till fullo och utan onödiga dröjsmål. Att inrikta den investeringsrelaterade ekonomiska politiken på de angivna områdena och skatteåtgärderna kommer i synnerhet att göra det lättare att följa den andra rekommendationen för euroområdet när det gäller att stödja investeringar och bekämpa aggressiv skatteplanering.

(3)

Landsrapporten för Malta 2019 offentliggjordes den 27 februari 2019. Den innehöll en bedömning av hur väl Malta hade lyckats med de landsspecifika rekommendationer som rådet antog den 13 juli 2018 (4), med uppföljningen av tidigare års landsspecifika rekommendationer och med sina nationella Europa 2020-mål.

(4)

Malta lade fram sitt nationella reformprogram för 2019 den 16 april 2019 och sitt stabilitetsprogram för samma år den 30 april 2019. De båda programmen har bedömts samtidigt för att deras inbördes kopplingar ska kunna beaktas.

(5)

Vid programplaneringen för de europeiska struktur- och investeringsfonderna (nedan kallade ESI-fonder) för perioden 2014–2020 har relevanta landsspecifika rekommendationer beaktats. I enlighet med artikel 23 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1303/2013 (5) får kommissionen begära att en medlemsstat ska se över och föreslå ändringar av sin partnerskapsöverenskommelse och av relevanta program när så krävs för att stödja genomförandet av relevanta rekommendationer från rådet. Kommissionen har, i riktlinjerna för tillämpning av åtgärder som sammanlänkar effektiva ESI-fonder med sund ekonomisk styrning, beskrivit närmare hur den kommer att tillämpa denna bestämmelse.

(6)

Malta omfattas för närvarande av stabilitets- och tillväxtpaktens förebyggande del. Enligt stabilitetsprogrammet för 2019 planerar regeringen en minskning av det samlade överskottet från 2 % av bruttonationalprodukten (BNP) under 2018 till 0,9 % av BNP under 2019, följt av en marginell ökning till ett överskott på 1,0 % av BNP under 2020 och ytterligare till 1,1 % av BNP under 2021 och 2022. På grundval av det omräknade strukturella saldot (6) kommer det medelfristiga budgetmålet – en budget som strukturellt sett är i balans – att fortsätta att överträffas under hela programperioden. Enligt stabilitetsprogrammet förväntas den offentliga skuldkvoten ligga kvar strax under fördragets referensvärde på 60 % av BNP och därefter successivt minska från 46 % av BNP under 2018 till cirka 33 % under 2022. Det makroekonomiska scenario som ligger till grund för dessa budgetprognoser är realistiskt. Enligt kommissionens vårprognos 2019 beräknas det strukturella saldot ligga på ett överskott på 0,6 % av BNP under 2019 och 0,8 % av BNP under 2020, vilket är över det medelfristiga budgetmålet. Sammantaget anser rådet att Malta kan förväntas följa stabilitets- och tillväxtpaktens regler 2019 och 2020. Samtidigt bör utgiftsutvecklingen noga övervakas på kort och medellång sikt, särskilt med tanke på eventuella framtida risker i fråga om inkomsternas stabilitet.

(7)

Större åldersrelaterade utgifter utgör en risk för de offentliga finansernas långsiktiga hållbarhet. De åldersrelaterade offentliga utgifterna inom pensionssystemet och hälso- och sjukvårdssystemet förväntas öka betydligt i jämförelse med andra medlemsstater, vilket tyder på en risk för en ökande skuldsättning på lång sikt. Flera åtgärder har vidtagits i syfte att höja pensionernas tillräcklighet även genom att öka incitamenten till privat pensionssparande och frivilliga tjänstepensioner. Pågående insatser har bidragit till att öka arbetskraftsutbudet och förlänga yrkeslivet, vilket har haft en positiv inverkan på sysselsättningsgraden för kvinnor och äldre arbetstagare. Under 2018 gjorde regeringen vissa justeringar för att inkludera avgifter som betalas in efter pensionsåldern och gjorde det möjligt för egenföretagare och deltidsanställda pensionstagare under 65 år att betala avgifter i proportion till sina inkomster, vilket har bidragit till att förlänga yrkeslivet. Den lagstadgade pensionsåldern höjs gradvis från nuvarande 63 år och kommer 2027 att bli 65 år, men kommer inte att ändras efter det trots att den förväntade livslängden enligt prognoserna ökar. Den grupp som inrättades 2018 för att ta fram en pensionsstrategi väntas offentliggöra en rapport senast i december 2020, med rekommendationer till hur pensionssystemet kan förbättras så att pensionerna är tillräckliga och hållbara. Inom hälso- och sjukvården har det vidtagits åtgärder för att decentralisera tjänsterna från sjukhus till primärvården och för att förbättra den långvariga vården och omsorgen. De befintliga planerna på att utvidga de offentliga sjukhusens öppenvård kan bidra till att minska de långa köerna till viss specialistvård. Andra åtgärder för att minska onödiga remisser till specialister och uppmuntra öppenvård när det är lämpligare än akutvård har hittills inte utnyttjats fullt ut, vilket gör att systemet inte har blivit effektivare. En ny form av primärvårdscentraler och investeringar i syfte att gradvis öka användningen av e-hälsovård genomförs för att decentralisera tjänsterna från sjukhusen till primärvården. På grund av att behovet av långvarig vård och omsorg ökar infördes nya typer av närvårds- och hemvårdstjänster 2017–2018. Trots den potential som finns har åtgärderna på pensionsområdet och hälso- och sjukvårdsområdet ännu inte visat sig påverka de offentliga finansernas hållbarhet.

(8)

Under det senaste årtiondet har tjänstesektorn vuxit sig allt starkare i Malta, med ett starkt fokus på internationella områden som finansiella tjänster, turism och hasardspel via internet. Tjänstesektorns utvidgning har stimulerat den ekonomiska tillväxten och lett till ett stort överskott i bytesbalansen. Det ökande beroendet av sektorer som anses vara utsatta för risker när det gäller finansiell integritet innebär dock samtidigt en utmaning för förvaltningsstrukturen och kräver resurser för tillsyn och kontroll av efterlevnaden. Särskilt den finansiella sektorns och spelsektorns storlek och ansträngningarna för att attrahera aktörer som använder kryptovaluta kräver en fungerade kontroll av efterlevnaden av bestämmelserna om penningtvätt. Ett steg i rätt riktning är att finansunderrättelseenhetens personal- och budgetresurser nyligen har ökats samt att dess förfaranden och rutiner har förbättrats. Brister inom förvaltningen, särskilt när det gäller att bekämpa korruption, kan också ha en negativ inverkan på företagsklimatet och investeringarna. En risk för intressekonflikter förekommer till exempel på olika förvaltningsnivåer. Dessutom är polisens enhet för ekonomisk brottslighet i dag underbemannad. Det är därför viktigt både att lagstiftningen skärps och att den genomförs grundligt och utan dröjsmål. En förbättring av förvaltningsstrukturen och ett effektivt genomförande är avgörande för att Malta ska förbli attraktivt och för att dess ekonomi ska skyddas från anseenderisker.

(9)

Försäkringssektorn är utsatt för risker för passiv tillsyn, där samarbetet mellan inhemska och externa tillsynsmyndigheter är avgörande. Till skillnad från banksektorn utövas tillsynen över dotterbolag inom försäkringssektorn av inhemska tillsynsmyndigheter, vilket innebär att försäkringsbolag som är registrerade i Malta och bedriver försäkringsverksamhet i andra länder står direkt under den maltesiska tillsynsmyndighetens kontroll. Tillsynsmyndigheternas kapacitet har dock ännu inte förstärkts tillräckligt. Försäkringsbolagens komplexa företagsmodeller och produkter samt det växande intresset för att ta fram och vidareutveckla specialiserade försäkringslösningar kräver noggrann tillsyn.

(10)

Reformer som syftar till att fortsätta öka rättsväsendets och rättssystemets oberoende pågår. Detta inbegriper särskilt inrättandet av en ny åklagarmyndighet som är oberoende av Attorney General och polisen, vilket även rekommenderades av Europeiska kommissionen för demokrati genom lag (Venedigkommissionen), som lyder under Europarådet, i ett yttrande om Malta som antogs i december 2018. En stärkt förvaltningsstruktur, bland annat ett verksamt system för rättslig kontroll och korruptionsbekämpning, är en förutsättning för att man ska kunna utnyttja samtliga fördelar av investeringarna.

(11)

Andelen innovativa företag släpar fortfarande efter. Forsknings- och innovationsresultaten måste stärkas med hjälp av smart specialisering så att de kan bidra till ökad produktivitet. Malta har ännu inte utformat en enhetlig, övergripande och långsiktig konkurrensstrategi som kan hjälpa den inhemska ekonomin att röra sig uppåt i värdekedjan. Med tanke på Maltas specialisering på snabbväxande tjänster och dess ambitioner när det gäller blockkedjeteknik är det avgörande med ännu fler investeringar i förvaltnings- och tillsynskapaciteten. För att kunna förbättra Maltas innovationsresultat kommer det dessutom att krävas ytterligare investeringar i immateriella tillgångar inklusive forskning och utveckling (FoU), åtgärder för att motverka kompetensbrister och för att skapa en bättre koppling mellan forskning och näringsliv, allt inom ramen för en effektivare förvaltning av forsknings- och innovationssystemet.

(12)

Malta måste främja övergången till en mer hållbar och resurseffektiv ekonomi, till exempel genom att investera i den outnyttjade potentialen för energieffektivitet och förnybar energi, vattenförvaltning, avfallshantering, åtgärder mot de ökande utsläppen från luftkonditionering, klimatåtgärder och hållbara transporter som kommer att begränsa utsläppen från vägtransporter. Med få alternativ till bil för transport och pendling och en hög andel bilar är trafikstockningarna en av de svagaste aspekterna av Maltas företagsklimat och utgör fortfarande en stor utmaning. Utsläppen av växthusgaser från vägtransporter har dessutom ökat kraftigt under de senaste fem åren. Andelen förnybar energi i energimixen hade ökat till 7,2 % under 2017, vilket är något över den vägledande utvecklingsnivån på 6,5 % för 2017/2018. Den slutliga energiförbrukningen i Malta ökar dock kontinuerligt. På kort sikt krävs det ytterligare investeringar inom alla sektorer för att de nationella målen för förnybar energi och energieffektivitet ska uppnås till 2020. Det krävs medel eller stöd till FoU för att man ska kunna ta fram ny eller förbättrad teknik för hantering av miljö- och klimatförändringar. De miljömässiga och sociala kostnaderna av bostadsboomen måste övervakas noga. Den cirkulära ekonomins principer bör tillämpas vid bortskaffande av byggavfall så att miljöpåverkan begränsas. De ekonomiska och sociala konsekvenserna av ökade bostadskostnader måste ses över.

(13)

Sysselsättningsgraden i Malta är i dag över unionsgenomsnittet och fortsätter att öka. Särskilda satsningar i detta avseende skulle kunna gynna personer med funktionsnedsättning. Skillnaden mellan kvinnors och mäns sysselsättning är fortfarande störst i unionen och kvinnors deltagande på arbetsmarknaden minskar efter 40-årsåldern, till stor del beroende på vård- och omsorgsansvar. Fler arbetsmarknadsåtgärder för arbetslösa anhörigvårdare skulle kunna leda till att skillnaden minskade. Det faktum att man i allt högre utsträckning anlitar utländsk arbetskraft för att råda bot på bristen på arbetskraft och kompetens skapar såväl sociala problem som hållbarhetsproblem. Politiska initiativ som rör arbetsmarknad, kompetens och social inkludering skulle gynnas av bättre övervakning och utvärdering.

(14)

Malta investerar förhållandevis stora belopp i allmän och yrkesinriktad utbildning, men trots att det sammanlagda deltagandet och utbildningsnivån har förbättrats har detta ännu inte lett till bättre resultat för alla. Investeringsstrategin skulle tjäna på ett större fokus på att hjälpa människor i mindre gynnade samhällsgrupper så att den kan förenas med principen om en god och inkluderande utbildning för alla i den europeiska pelaren för sociala rättigheter. Åtgärder som vidtagits under det senaste årtiondet har lett till en minskning av andelen unga med högst grundskoleutbildning, men andelen är fortfarande en av de högsta i unionen. Åtgärder har nyligen vidtagits för att den högre utbildningen ska bli mer inkluderande, men andelen högskoleutbildade ligger fortfarande under unionsgenomsnittet vilket leder till kompetensutmaningar. Deltagandet i vuxenutbildning ökar, men är fortfarande lågt bland lågutbildade och personer utanför arbetskraften.

(15)

Åtgärder mot aggressiv skatteplanering är en förutsättning för att skattesystemen ska bli effektivare och mer rättvisa, vilket konstateras i 2019 års rekommendation för euroområdet. Skattebetalarnas aggressiva skatteplanering får spridningseffekter mellan medlemsstaterna och kräver att unionslagstiftningen kompletteras med samordnade nationella åtgärder. Malta har vidtagit åtgärder mot aggressiv skatteplanering, men det faktum att utdelningar och royaltyer utgör en stor andel av BNP tyder på att landets skattebestämmelser kan utnyttjas av företag som ägnar sig åt aggressiv skatteplanering. Att ingen källskatt uppbärs för utdelningar, räntor och royaltyer från företag baserade i Malta till utlandet (dvs. från personer bosatta i unionen till personer bosatta i tredjeland) kan leda till att ingen skatt över huvud taget uppbärs för de här utbetalningarna, om de heller inte omfattas av skatt i det mottagande landet. Maltas ordning för avdrag för fiktiv ränta kommer att bidra till att minska snedvridningen mellan lån och egenfinansiering, men reglerna för att förhindra missbruk i kombination med en generös avkastning och ett aktiebaserat system betyder att det krävs noggrann övervakning för att hindra att de missbrukas för aggressiv skatteplanering. De maltesiska programmen för enskilda investerare och för visum ger inte automatiskt skatterättslig hemvist, men en särskild ordning för utländska personer gör det möjligt att undanta inkomst utan att det ställs krav på betydande fysisk närvaro, förutsatt att vissa krav uppfylls och att inkomsten inte överförs till Malta. Dessa program kan underlätta aggressiv skatteplanering och anses av OECD innebära en potentiellt hög risk för missbruk i syfte att kringgå det automatiska utbytet av upplysningar om finansiella konton.

(16)

Programplaneringen för unionsmedel för perioden 2021–2027 kan bidra till att åtgärda en del av de brister som identifierats i rekommendationerna, särskilt inom de områden som anges i bilaga D till 2019 års landsrapport. Malta skulle på detta sätt bättre kunna utnyttja dessa medel på de identifierade områdena, med beaktande av regionala skillnader.

(17)

Kommissionen har inom ramen för 2019 års europeiska planeringstermin gjort en omfattande analys av Maltas ekonomiska politik och redogjort för den i 2019 års landsrapport. Kommissionen har även bedömt stabilitetsprogrammet för 2019, det nationella reformprogrammet för 2019 samt uppföljningen av de rekommendationer Malta har fått tidigare år. Kommissionen har beaktat inte bara programmens relevans för hållbarheten i finanspolitiken och den socioekonomiska politiken i Malta utan också att unionens regler och riktlinjer har iakttagits, mot bakgrund av behovet att stärka den övergripande ekonomiska styrningen i unionen genom att framtida nationella beslut fattas med beaktande av synpunkter på unionsnivå.

(18)

Mot bakgrund av denna bedömning har rådet granskat stabilitetsprogrammet för 2019 och anser (7) att Malta kan väntas följa stabilitets- och tillväxtpakten.

(1)

Den 21 november 2018 antog kommissionen den årliga tillväxtöversikten, som inledde 2019 års europeiska planeringstermin för samordning av den ekonomiska politiken. I den togs vederbörlig hänsyn till den europeiska pelaren för sociala rättigheter som proklamerades av Europaparlamentet, rådet och kommissionen den 17 november 2017. Prioriteringarna i den årliga tillväxtöversikten godkändes av Europeiska rådet den 21 mars 2019. Den 21 november 2018 antog kommissionen, på grundval av förordning (EU) nr 1176/2011, även rapporten om förvarningsmekanismen, enligt vilken Nederländerna var en av de medlemsstater som skulle bli föremål för en fördjupad granskning. Samma dag antog kommissionen också en rekommendation till rådets rekommendation om den ekonomiska politiken i euroområdet, som godkändes av Europeiska rådet den 21 mars 2019. Den 9 april 2019 antog rådet rekommendationen om den ekonomiska politiken i euroområdet (3) (nedan kallad rekommendationen för euroområdet 2019), i vilken man fastställer fem rekommendationer för euroområdet.

(2)

Med tanke på de nära inbördes kopplingarna mellan ekonomierna i Ekonomiska och monetära unionen bör Nederländerna, i egenskap av medlemsstat som har euron som valuta, säkerställa att rekommendationen för euroområdet 2019, vilken återspeglas nedan i rekommendationerna 1 och 3, genomförs till fullo och utan onödiga dröjsmål. Särskilt investeringsåtgärder och åtgärder som stöder löneökningar kommer att göra det lättare att följa den första rekommendationen för euroområdet vad gäller ombalansering i euroområdet, skatteåtgärder kommer att göra det lättare att följa den andra rekommendationen för euroområdet vad gäller kampen mot aggressiv skatteplanering och färre incitament för hushållen att ta lån kommer att göra det lättare att följa den fjärde rekommendationen vad gäller att minska skattesystemets förmånliga behandling av lånefinansiering.

(3)

Landsrapporten 2019 för Nederländerna offentliggjordes den 27 februari 2019. Den innehöll en bedömning av hur väl Nederländerna hade lyckats med de landsspecifika rekommendationer som rådet antog den 13 juli 2018 (4), med uppföljningen av tidigare års landsspecifika rekommendationer och med sina nationella Europa 2020-mål. Den innehöll också en fördjupad granskning enligt artikel 5 i förordning (EU) nr 1176/2011, vars resultat också offentliggjordes den 27 februari 2019. Av analysen drog kommissionen slutsatsen att Nederländerna har makroekonomiska obalanser. I synnerhet den höga privata skuldsättningen och det stora överskottet i bytesbalansen är källor till obalanser av gränsöverskridande betydelse. Till följd av den ekonomiska tillväxten fortsätter skuldkvoten att minska både när det gäller företagens och hushållens skulder, även om den fortfarande är hög. Hushållens nominella skuldsättning håller dock sakta på att öka till följd av de stigande bostadspriserna.

(4)

Den 29 april 2019 lade Nederländerna fram sitt nationella reformprogram för 2019 och sitt stabilitetsprogram för samma år. De båda programmen har bedömts samtidigt för att deras inbördes kopplingar ska kunna beaktas.

(5)

Vid programplaneringen för de europeiska struktur- och investeringsfonderna (nedan kallade ESI-fonder) för perioden 2014–2020 har relevanta landsspecifika rekommendationer beaktats. I enlighet med artikel 23 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1303/2013 (5) får kommissionen begära att en medlemsstat ska se över och föreslå ändringar av sin partnerskapsöverenskommelse och av relevanta program när så krävs för att stödja genomförandet av relevanta rekommendationer från rådet. Kommissionen har, i riktlinjerna för tillämpning av åtgärder som sammanlänkar effektiva ESI-fonder med sund ekonomisk styrning, beskrivit närmare hur den kommer att tillämpa denna bestämmelse.

(6)

Nederländerna omfattas för närvarande av stabilitets- och tillväxtpaktens förebyggande del. I sitt stabilitetsprogram för 2019 planerar regeringen en minskning av det offentliga överskottet från 1,5 % av bruttonationalprodukten (BNP) 2018 till 0,0 % av BNP 2022. På grundval av det omräknade strukturella saldot (6) fortsätter det medelfristiga budgetmålet – ett strukturellt underskott på 0,5 % av BNP – att överträffas under programperioden. Enligt stabilitetsprogrammet för 2019 väntas den offentliga skuldkvoten sjunka från 52,4 % av BNP 2018 till 44,6 % av BNP fram till 2022. Det makroekonomiska scenario som ligger till grund för dessa budgetprognoser är realistiskt. Enligt kommissionens vårprognos 2019 beräknas det strukturella saldot minska från ett överskott på 0,8 % av BNP 2018 till 0,7 % av BNP 2019 och 0,2 % av BNP 2020, vilket är över det medelfristiga budgetmålet. Den offentliga skulden förväntas sjunka stadigt. Sammantaget anser rådet att Nederländerna kan förväntas följa stabilitets- och tillväxtpaktens regler under 2019 och 2020. Samtidigt skulle det – med bibehållen respekt för det medelfristiga budgetmålet – vara viktigt att använda finans- och strukturpolitiken till att stödja en ökning av investeringarna.

(7)

När det gäller de offentliga finansernas hållbarhet pekar den väntade offentliga utgiftsökningen för långvarig vård och omsorg på en medelhög risk när det gäller den långsiktiga hållbarheten. Under 2015 överförde statsförvaltningen en stor del av den långvariga vården och omsorgen till kommunerna för att förbättra effektiviteten och minska de offentliga utgifterna. Denna reforms effekter på de offentliga finansernas hållbarhet måste övervakas.

(8)

Från och med november 2018 har medel från insättningsgarantifonden, en oberoende rättslig enhet, flyttats från ett särskilt konto vid den nederländska centralbanken till ett konto vid finansdepartementet. Den nederländska insättningsgarantifonden har byggts upp stegvis och har hittills samlat cirka en miljard euro, och ytterligare fyra miljarder euro kommer att betalas av bankerna fram till 2024; denna summa borde ha investerats i en diversifierad portfölj med lågrisktillgångar i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/49/EU av den 16 april 2014 (7) (direktivet om insättningsgarantisystemet). Överföringen av kontot minskar bruttoskuldnivån, men påverkar inte det offentliga underskottet. Efter överföringen kan finansdepartementet använda medlen till att finansiera offentliga utgifter, men de måste finnas tillgängliga om utbetalningar måste göras till insättare eller interventioner finansieras i enlighet med dess uppdrag, något som kan påverka den finansiella stabiliteten.

(9)

De nederländska hushållen kombinerar stora illikvida tillgångar i bostäder och pensioner med stora skulder. Stora skulder gör hushållen sårbara för finansiella och ekonomiska chocker. Hushållens höga skuldsättning förklaras genom de stora skattelättnaderna för räntebetalningar på bolån, men också genom avsaknaden av ett välfungerande mellansegment på hyresmarknaden och ett högt obligatoriskt pensionssparande. En stor utmaning för att minska hushållens höga skuldsättning finns på bostadsmarknaden, där stelbenthet och snedvridande incitament har byggts upp över årtionden och präglar bostadsfinansieringen och sparmönstren inom sektorn. Sedan 2012 har insatser gjorts för att delvis åtgärda detta. De planer som fanns på att ytterligare begränsa möjligheterna till skatteavdrag för bolåneräntor har nu blivit lag och kommer att börja införas 2020. Trots detta är skattelättnaderna för bolåneutgifter stora och är även fortsättningsvis ett incitament för hushållen att ta lån. Samtidigt är den privata hyresmarknaden, som det enda icke subventionerade segmentet, fortfarande underutvecklad och står för 13 % av alla bostäder. Avsaknaden av ett välfungerande mellansegment på hyresmarknaden uppmuntrar hushållen till att köpa i stället för att hyra, vilket innebär stora skulder och ekonomisk sårbarhet.

(10)

Pensionssystemet ger tillräckliga pensioner och hållbara offentliga finanser, men har problem med rättvisan mellan generationerna, insyn i pensionsrättigheterna och flexibilitet. Dessutom är tjänstepensionsavgifterna höga och varierar beroende på hur det går för pensionsfonderna. Det kan påverka hushållens utgifter på ett konjunkturförstärkande sätt. En reform av pensionssystemet skulle, över hela livscykeln, kunna leda till lägre obligatoriska pensionsbidrag och stabilare konsumtion (konsumtionsutjämning). Regeringen har för avsikt att grundligt reformera den andra pelaren i pensionssystemet för att förbättra täckningen och skapa ett mer transparent, flexiblare och försäkringstekniskt rättvisare system. Om bostadsmarknadsinstitutionerna och pensionssystemet reformeras på samma gång kan hushållens skuldsättning minska och hushållen bli mindre sårbara för finansiella och ekonomiska chocker, något som gynnar den makroekonomiska motståndskraften och den ekonomiska tillväxten.

(11)

Trots låg arbetslöshet, många vakanser och ökad brist på arbetstagare har den nominella löneökningen hittills varit återhållsam (1,1 % under 2017 och 2,4 % under 2018). De löner som omfattades av kollektivavtal steg med i genomsnitt 2,1 % under 2018, medan de offentliga lönerna steg snabbare (med 3 % under andra hälften av 2018). Dessutom kom man överens om löneavtal som leder till en nominell ökning på 7 % under två år för alla anställda inom den statliga förvaltningen. Ytterligare finansiering har tillhandahållits för att öka grundskollärarnas löner. Dessutom har regeringen antagit flera skatteåtgärder som minskar skattebördan på arbete och som syftar till att öka hushållens disponibla nettoinkomster för dem som arbetar. Att ytterligare öka hushållens disponibla inkomster genom att stärka de förutsättningar som främjar lönetillväxt och reformera pensionssystemets andra pelare för att göra den öppnare och mer motståndskraftig mot chocker samt öka rättvisan mellan generationerna skulle stödja den inhemska efterfrågan och bidra till en ombalansering i euroområdet.

(12)

Kampen mot aggressiv skatteplanering är en förutsättning för att skattesystemen ska bli mer effektiva och rättvisa, vilket framhålls i rekommendationen för euroområdet 2019. Skattebetalarnas aggressiva skatteplanering får spridningseffekter mellan medlemsstaterna och kräver att unionslagstiftningen kompletteras med samordnade nationella åtgärder. Nederländerna har vidtagit åtgärder mot aggressiv skatteplanering, men den stora andelen utdelning, royalties och räntor som görs via Nederländerna tyder på att landets skattebestämmelser utnyttjas av företag med aggressiv skatteplanering. En stor del av de utländska direktinvesteringarna innehas av ”företag för särskilda ändamål”. Det faktum att ingen källskatt uppbärs för royalties och räntor till utlandet (dvs. från personer bosatta i unionen till personer bosatta i tredjeland) kan leda till att ingen skatt över huvud taget uppbärs för de här utbetalningarna, om de heller inte omfattas av skatt i det mottagande landet. Den aviserade skattereformen, inbegripet en källskatt på royalties, och räntebetalningar vid missbruk eller utbetalningar till lågskatteländer, är ett positivt steg för att minska den aggressiva skatteplaneringen, och den bör övervakas noga.

(13)

Den ökade sysselsättningen under de senaste åren beror till stor del på tidsbegränsade anställningar och egenföretagande, även om sysselsättningen av tillsvidareanställda har ökat snabbare än sysselsättningen av visstidsanställda. Trots det är andelen flexibla anställningsförhållanden fortfarande hög och de utgör en stor del av arbetsmarknaden. Att andelen visstidsanställda är hög och att andelen egenföretagare utan anställda ökar i snabb takt tar sig uttryck i stora skillnader mellan tillämpliga arbetsrättsliga bestämmelser, skydd av arbetstagare samt skillnader i skatte- och socialförsäkringslagstiftningen. Ett åtgärdspaket har antagits (lagen om en balanserad arbetsmarknad, Wet Arbeidsmarkt in Balans) för att underlätta tillsvidareanställningar och göra flexibla kontrakt mindre flexibla. Genomförandet av dessa åtgärder (som borde träda i kraft 2020) bör övervakas noga. Dessutom har åtgärder planerats för att lätta på arbetstagares skyldighet att fortsätta betala ut lönen i två år vid sjukdom. Men inga andra konkreta åtgärder har hittills antagits. Vissa av dessa institutionella faktorer skapar därför fortfarande ekonomiska incitament för anställda att börja arbeta som egenföretagare eller gör det attraktivt att använda statusen som egenföretagare utan anställda. Egenföretagare är oftare underförsäkrade vad gäller funktionsnedsättning, arbetslöshet och pension, något som kan påverka socialförsäkringssystemets hållbarhet på lång sikt. Dessutom är genomförandet av åtgärder för att komma åt falskt egenföretagande vilande tills 2020.

(14)

Trots en välfungerande arbetsmarknad är främjande av lika möjligheter inom sysselsättningen och aktiv inkludering fortfarande en utmaning, framför allt för personer med invandrarbakgrund, för personer i utkanten av arbetsmarknaden och för personer utanför arbetskraften. Dessutom finns det fortfarande outnyttjad arbetskraftspotential, framför allt bland det stora antalet deltidsarbetande kvinnor.

(15)

Tekniska och digitala färdigheter och kvalificerad personal är viktiga för produktivitetsökningen och innovationsförmågan inom den nederländska ekonomin. Detta tyder på att det finns ett behov av att investera mer i utbildning, inbegripet i utbildning i digitala färdigheter, och att främja en flexibel kompetensutveckling och omskolning. Om man vill förbättra ett samhälles innovationsmöjligheter måste man också investera i stöd till utbildning i vetenskap, teknik, ingenjörsvetenskap och matematik. Dessutom är ökade investeringar i färdigheter och utbildning viktiga för att förbättra tillgången till arbetsmarknaden och sysselsättningsmöjligheterna för dem som befinner sig i arbetsmarknadens utkant, samtidigt som man främjar lika möjligheter och aktiv inkludering.

(16)

Även om Nederländernas investeringsintensitet inom forskning och utveckling steg till över 2 %, ligger den fortfarande under det nationella målet på 2,5 % och under nivån för de mest investeringsintensiva länderna. När det gäller produktivitet hör Nederländerna till de länder som presterar bäst inom många sektorer. En fortsatt produktivitetsökning är därför starkt beroende av innovation. Ytterligare investeringar i forskning, utveckling och innovation, framför allt inom den privata sektorn, skulle stödja detta.

(17)

Energiomställningen och minskningen av växthusgasutsläppen kräver stora investeringar för att säkerställa en mer hållbar och resurseffektiv ekonomisk utveckling. Nederländerna förväntas nå sina 2020-mål när det gäller att minska växthusgasutsläppen, medan ytterligare åtgärder krävs om 2030-målen ska nås. 2020-målen för primärenergieffektivitet och förnybara energikällor kommer inte att nås utan ytterligare åtgärder. Det nederländska 2023-målet för förnybar energi enligt målet i det nederländska energiavtalet bör kunna nås, tack vare investeringar i vindkraftsparker till havs. Regeringen har för avsikt att före slutet av 2019 anta en nationell energi- och klimatplan som ska ge en överblick över dess investeringsbehov fram till 2030 för energiunionens olika dimensioner, bl.a. förnybar energi, energieffektivitet, tryggad energiförsörjning samt begränsning av och anpassning till klimatförändringarna.

(18)

Trafikstockningarna är fortfarande en utmaning i Nederländerna som är ett tättbefolkat och välutrustat land och som spelar en central roll inom unionens logistik med unionens största hamn, Rotterdam, och en av de största flygplatserna, Schiphol. Ytterligare infrastrukturarbeten har minskat på trafikstockningarna, men det är fortfarande ett problem som orsakar stora sociala kostnader och många förlorade timmar.

(19)

Programplaneringen för unionsmedel för perioden 2021–2027 kan bidra till att tillgodose en del av de behov som identifierats i rekommendationerna, särskilt inom de områden som anges i bilaga D till 2019 års landsrapport. Nederländerna skulle på detta sätt bättre kunna utnyttja dessa medel på de identifierade områdena.

(20)

Kommissionen har inom ramen för 2019 års europeiska planeringstermin gjort en omfattande analys av Nederländernas ekonomiska politik och offentliggjort den i 2019 års landsrapport. Kommissionen har även bedömt stabilitetsprogrammet för 2019, det nationella reformprogrammet för 2019 samt uppföljningen av de rekommendationer Nederländerna fått under tidigare år. Kommissionen har beaktat inte bara programmens relevans för hållbarheten i finanspolitiken och den socioekonomiska politiken i Nederländerna utan också att unionens regler och riktlinjer har iakttagits, mot bakgrund av behovet att stärka den övergripande ekonomiska styrningen i unionen genom att framtida nationella beslut fattas med beaktande av synpunkter på unionsnivå.

(21)

Mot bakgrund av denna bedömning har rådet granskat stabilitetsprogrammet för 2019 och anser (8) att Nederländerna väntas följa stabilitets- och tillväxtpakten.

(22)

Mot bakgrund av kommissionens fördjupade granskning och denna bedömning har rådet granskat det nationella reformprogrammet för 2019 och stabilitetsprogrammet för 2019. Dess rekommendationer enligt artikel 6 i förordning (EU) nr 1176/2011 återspeglas nedan i rekommendationerna 1 och 3. Dessa rekommendationer bidrar också till genomförandet av rekommendationen för euroområdet 2019, särskilt de första och fjärde rekommendationerna för euroområdet. De finanspolitiska åtgärder som det hänvisas till i rekommendation 3 bidrar bland annat till att hantera obalanser med koppling till överskottet i bytesbalansen.

(1)

Den 21 november 2018 antog kommissionen den årliga tillväxtöversikten, som inledde 2019 års europeiska planeringstermin för samordning av den ekonomiska politiken. I den togs vederbörlig hänsyn till den europeiska pelaren för sociala rättigheter som proklamerades av Europaparlamentet, rådet och kommissionen den 17 november 2017. Prioriteringarna i den årliga tillväxtöversikten godkändes av Europeiska rådet den 21 mars 2019. Den 21november 2018 antog kommissionen, på grundval av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1176/2011 (2), även rapporten om förvarningsmekanismen, enligt vilken Österrike inte var en av de medlemsstater som skulle bli föremål för en fördjupad granskning. Samma dag antog kommissionen också en rekommendation till rådets rekommendation om den ekonomiska politiken i euroområdet, som godkändes av Europeiska rådet den 21 mars 2019. Den 9 april 2019 antog rådet rekommendationen om den ekonomiska politiken i euroområdet (3) (nedan kallad rekommendationen för euroområdet 2019), i vilken man fastställer fem rekommendationer för euroområdet (nedan kallade rekommendationerna för euroområdet).

(2)

Med tanke på de nära inbördes kopplingarna mellan ekonomierna i Ekonomiska och monetära unionen bör Österrike, i egenskap av medlemsstat som har euron som valuta, säkerställa att rekommendationen för euroområdet 2019, vilken avspeglas i rekommendationerna 1–3, genomförs till fullo och utan onödiga dröjsmål. Särskilt om den investeringsrelaterade ekonomiska politiken inriktas på de angivna områdena kommer det att vara lättare att följa den andra rekommendationen för euroområdet vad gäller att gynna investeringar, medan rekommendationen om skatteväxling bort från arbete kommer att ge resultat för den tredje rekommendationen för euroområdet om arbetsmarknadens funktionssätt.

(3)

Landsrapporten 2019 för Österrike offentliggjordes den 27 februari 2019. Den innehöll en bedömning av hur väl Österrike hade lyckats med de landsspecifika rekommendationer som rådet antog den 13 juli 2018 (4), med uppföljningen av tidigare års rekommendationer och med sina nationella Europa 2020-mål.

(4)

Den 24 april 2019 lade Österrike fram sitt nationella reformprogram för 2019 och sitt stabilitetsprogram för samma år. De båda programmen har bedömts samtidigt för att deras inbördes kopplingar ska kunna beaktas.

(5)

Vid programplaneringen för de europeiska struktur- och investeringsfonderna (nedan kallade ESI-fonder) för perioden 2014–2020 har relevanta landsspecifika rekommendationer beaktats. I enlighet med artikel 23 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1303/2013 (5) får kommissionen begära att en medlemsstat ska se över och föreslå ändringar av sin partnerskapsöverenskommelse och av relevanta program när så krävs för att stödja genomförandet av relevanta rekommendationer från rådet. Kommissionen har, i riktlinjerna för tillämpning av åtgärder som sammanlänkar effektiva ESI-fonder med sund ekonomisk styrning, beskrivit närmare hur den kommer att tillämpa denna bestämmelse.

(6)

Österrike omfattas för närvarande av stabilitets- och tillväxtpaktens förebyggande del och av skuldkriteriet. I sitt stabilitetsprogram för 2019 väntar sig regeringen att det samlade saldot i de offentliga finanserna kommer att förbättras från ett överskott på 0,1 % av bruttonationalprodukten (BNP) 2018 till 0,3 % av BNP 2019 och sedan stegvis minska så att man uppnår balans i de offentliga finanserna 2023. På grundval av det omräknade strukturella saldot (6) fortsätter det medelfristiga budgetmålet – ett strukturellt underskott på 0,5 % av BNP – att överträffas under programperioden. Enligt stabilitetsprogrammet väntas den offentliga skuldkvoten successivt minska från 73,8 % av BNP 2018 till 59,8 % av BNP 2023. Det makroekonomiska scenario som ligger till grund för dessa budgetprognoser är gynnsamt. Riskerna för den medelfristiga budgetplaneringen verkar vara måttliga och rör främst de aviserade kostnadsbesparingarna i den offentliga förvaltningen som ska användas för att finansiera den planerade inkomst- och bolagsskattereformen.

(7)

Den 13 juli 2018 rekommenderade rådet att Österrike skulle nå det medelfristiga budgetmålet 2019, med hänsyn till den tillfälligt tillåtna avvikelsen på grund av ovanliga händelser. Detta är förenligt med att de primära offentliga utgifternas nominella tillväxt (7) får uppgå till högst 2,9 %, vilket motsvarar en förbättring av det strukturella saldot med 0,3 % av BNP. Enligt kommissionens vårprognos 2019 beräknas det strukturella saldot förbättras från - 0,1 % av BNP 2019 till 0,0 % av BNP 2020, vilket är över det medelfristiga budgetmålet. Enligt prognoserna kommer Österrike att iaktta reglerna för skuldkriteriet 2019 och 2020. Sammantaget anser rådet att Österrike kan förväntas följa stabilitets- och tillväxtpaktens regler 2019 och 2020. Riskerna för de offentliga finansernas hållbarhet i Österrike är medelhöga på lång sikt.

(8)

Riskerna beror på att utgifterna för pensioner, hälso- och sjukvård samt långvarig vård och omsorg förväntas öka. Tillgången till hälso- och sjukvård är generellt god i Österrike. Ändå förväntas de offentliga sjuk- och hälsovårdsutgifterna öka med 1,3 procentenheter till 8,3 % av BNP 2070, dvs. mer än unionsgenomsnittet på 0,9 procentenheter. De offentliga utgifterna för långvarig vård och omsorg beräknas fördubblas från 1,9 % till 3,8 % av BNP till 2070. Utgiftstaken i 2017 års skatteutjämningslag och i primärvårdsreformen, som är tänkta att minska överanvändningen av sjukhusvård, har börjat stärka hållbarheten. Den nyligen antagna socialförsäkringslagen kan komma att sänka tillsyns- och förvaltningskostnaderna men kommer att leda till igångsättningskostnader. Kvalitet och kostnadseffektivitet kan förbättras ytterligare genom effektivare upphandling (t.ex. upphandlingar i hela unionen, andra tilldelningskriterier än priset och samlad regionövergripande upphandling) och fler e-hälsolösningar. När det gäller långvarig vård och omsorg väntas senare tids åtgärder snarare öka utgifterna än begränsa dem, t.ex. beslutet att patienten inte längre behöver använda sina privata tillgångar för att finansiera sluten vård vid långvarigt vårdbehov.

(9)

Pensionsutgifterna väntas nå sin topp 2036 och ligga på 1,2 procentenheter av BNP över 2016 års referensvärde. Den senaste tidens reformer ger incitament att senarelägga pensioneringen (mellan 2014 och 2017 ökade den faktiska åldern för utträde från arbetsmarknaden med uppskattningsvis 1,5 år för män och 1 år för kvinnor). Det är dock fortfarande en utmaning att minska skillnaden mellan faktisk och lagstadgad pensionsålder, och ett längre arbetsliv bör främjas. Dessutom skulle det vara mer effektivt att anpassa lägstaåldern för både förtida och lagstadgad pensionering för att förbättra den långsiktiga hållbarheten mot bakgrund av den åldrande befolkningen. Genom att automatiskt koppla den lagstadgade pensionsåldern till den förväntade framtida ökningen av livslängden skulle man kunna minska de offentliga pensionsutgifterna med uppskattningsvis 2,4 procentenheter av BNP 2016–2070 och kompensera för den ökning som skulle följa av en oförändrad politik.

(10)

Österrikes finanspolitiska federalism leder till en stor obalans mellan befogenheterna för utgifter och skatteuppbörd på delstatsnivå. I stället för att vara skattemässigt självständiga fylls delstaternas kassor genom ett komplicerat system för skattefördelning och transfereringar. Det minskar både den finanspolitiska transparensen, det politiska ansvarstagandet och incitamenten till effektiva offentliga utgifter. Genom 2017 års skatteutjämningslag har Österrike infört en rad förändringar för att förenkla de statsfinansiella relationerna mellan de olika förvaltningsnivåerna. Bland annat förenklas fördelningen av gemensamma skatter och delstaterna får egna inkomstkällor. Dessutom har man enats om ytterligare reformer för att tydligare fördela lagstiftande och verkställande befogenheter mellan federal nivå och delstatsnivå. I lagen om kompetensjustering (Kompetenzbereinigungspaket) tar man ett första steg mot att särskilja befogenheter och omfördela gemensamma politikområden, så att de antingen sköts på federal nivå eller delstatsnivå. Dessutom minskas antalet områden där det krävs ömsesidigt godkännande. Lagen gäller dock bara för ett begränsat antal politikområden.

(11)

Österrikes skattesystem kännetecknas av ett högt tryck på arbete (löneskatt och arbetsgivaravgifter). Skattebördan kommer att öka med tiden, om inte inkomstskatteskalan indexeras efter inflationen. Skatten på arbete som andel av de totala skatteintäkterna låg 2017 på 55,3 % och var därmed en av de högsta i unionen (genomsnitt: 49,7 %). De senaste reformerna, t.ex. sänkta socialförsäkringsavgifter för låginkomsttagare och arbetsgivare samt skattelättnader för arbetande föräldrar (Familienbonus Plus), har bidragit till att minska skattekilen. Fortfarande finns utrymme för att skatteväxla till källor som i högre grad främjar hållbar tillväxt för alla. Bland annat anses fastighetsskatt vara en relativt tillväxtvänlig och progressiv skatt, eftersom höginkomsttagare kan förväntas ha större förmögenhet i form av fastigheter. Eftersom taxeringsvärdena till stor del är föråldrade är dock intäkterna från fastighetsskatten i Österrike fortsatt låga och ligger långt under unionsgenomsnittet. En omvärdering av taxeringsvärdet skulle bidra till större intäkter och minska de orättvisor som blir följden när mark- och huspriser frikopplas från marknadspriserna. Effektiva och välgenomtänkta förmögenhetsskatter skulle också göra skattesystemet rättvisare med tanke på de betydande förmögenhetsklyftorna i Österrike och avsaknaden av arvs- och gåvoskatt. Sist men inte minst bidrar miljöskatter till att internalisera de negativa externa hälso- och klimateffekterna av resursslösande och förorenande verksamhet. Man bör därför åter titta på de skatteförmåner som man för närvarande ger sådan verksamhet.

(12)

Arbetsmarknaden håller på att förbättras, men outnyttjat humankapital begränsar produktiviteten och tillväxten på lång sikt. Ändringar krävs särskilt när det gäller kvinnor, lågutbildade och äldre arbetstagare och personer med invandrarbakgrund. Trots att den totala sysselsättningen bland kvinnor är hög (Österrike 71,7 %, unionen 67,4 % 2018) är antalet heltidsanställda fortsatt relativt lågt. Andelen deltidsarbetande kvinnor ligger långt över unionsgenomsnittet (Österrike 47,6 %, unionen 30,8 % 2018) och beror främst på bristen på barnomsorg och den höga andelen kvinnor som sköter obetalda uppgifter inom vård och omsorg. Barnomsorg och ledighet av familjeskäl är för närvarande inte utformade så att de bidrar till lika möjligheter på arbetsmarknaden i tillräcklig utsträckning. Genom att investera mer i prisvärd heldagsbarnomsorg och heldagsskolor skulle man kunna hjälpa fler kvinnor att arbeta på heltid, bättre utnyttja kvinnors arbetsmarknadspotential och förbättra produktivitet och långsiktig tillväxt för alla. Den stora andelen deltidsarbetande kvinnor förklarar också till stor del varför den ojusterade löneklyftan mellan könen fortfarande ligger tydligt över unionsgenomsnittet (Österrike 19,9 %, unionen 16,0 % 2017). Andra viktiga faktorer är kvinnors överrepresentation i sektorer med lägre löner, segregation med koppling till utbildningsval, kvinnors underrepresentation på chefsjobb och avbrott i yrkeslivet. Sammantaget är den stora pensionsklyftan mellan kvinnor och män (Österrike 40,5 %, unionen 35,2 % 2017) till stor del en följd av de könsspecifika inkomstskillnaderna i yrkeslivet. Dessutom får korttidsanställda, varav de flesta är kvinnor, inga arbetslöshetsförmåner. Den höga arbetslösheten bland lågutbildade pekar på en outnyttjad arbetskraftspotential. Över 44 % av alla arbetslösa har bara gått ut grundskolan (Pflichtschule). Aktiva arbetsmarknadsstrategier som uppmuntrar fler människor att arbeta eller söka jobb, samt möjlighet till livslångt lärande, fortsätter att vara viktiga för att man ska kunna förverkliga arbetspotentialen hos lågutbildade och personer med invandrarbakgrund. Trots att arbetsmarknadens parter traditionellt har en stark ställning har deras delaktighet i beslutsfattandet om dessa strategier ifrågasatts.

(13)

Bristen på kvalificerad arbetskraft tyder på att man måste investera mer i allmän och yrkesinriktad utbildning. Utbildningsresultaten för missgynnade elever har inte blivit bättre. Resultatskillnaderna mellan inrikes födda elever och elever med invandrarbakgrund kvarstår. De nationella proven 2016 visade att nivån på de grundläggande färdigheterna är ett problem i och med att cirka en fjärdedel av eleverna i åttonde klass inte uppfyller eller bara delvis uppfyller kunskapskraven i tyska. De nationella provens resultat för elever från missgynnade grupper eller med invandrarbakgrund har knappast blivit bättre. Nyare internationella undersökningar visar också att klyftan ökar när det gäller läskunnighet hos elever från missgynnade grupper och med invandrarbakgrund. Enligt Pisa-undersökningen motsvarar skillnaden i skolresultat mellan barn födda i Österrike och första generationens invandrare nästan tre års skolgång. Senare tids utbildningsreformer undergräver delvis tidigare reformer och följer inte unionens och OECD:s bästa praxis. Exempel är att införandet av heldagsskolor har avstannat och att nivågrupperingen i grundskolan har intensifierats. Det krävs investeringar för att göra något åt de ojämlika utbildningsresultaten för missgynnade grupper och personer med invandrarbakgrund. Österrike ligger över genomsnittet i unionen när det gäller befolkningens digitala färdigheter men har börjat halka efter de bästa länderna. Bristen på kvalificerad it-personal blir allt större i ekonomin, eftersom utbudet av datautbildade inte räcker för att möta den ökande efterfrågan.

(14)

Österrike är ett land som gör stora FoU-investeringar och som har ambitiösa nationella mål. Men forsknings- och innovationsresultaten ligger inte på samma nivå som hos de innovationsledande länderna i unionen (8). Ökade FoU-investeringar leder inte alltid till innovation och produktivitetsökning. Bland annat när det gäller sysselsättning inom innovativa tillväxtföretag presterar Österrike dåligt. FoU-investeringarna skulle vara effektivare om de fullt ut resulterade i vetenskaplig spetskompetens och banbrytande innovationer. För att uppnå detta krävs fler och bättre kopplingar mellan forskning och näringsliv, och man bör uppmuntra samarbete om prioriteringar för smart specialisering mellan olika regioner och med andra länder. Betydande produktivitetsvinster och innovationsresultat skulle dessutom kunna uppnås genom fler investeringar i bland annat miljöinnovation, små och medelstora företags innovationskapacitet och kompletterande immateriella tillgångar.

(15)

Österrike gör visserligen större framsteg med digitaliseringen än unionsgenomsnittet men når inte upp till nivån för unionens innovationsledande länder, varken i fråga om digital teknik eller utveckling. Österrikes it-sektor är jämförelsevis liten och har inte haft samma tillväxt som motsvarande sektorer i de innovationsledande länderna. Dessutom saknas det höghastighetsnät på landsbygden, vilket ökar digitaliserings- och innovationsklyftan mellan regionerna. Det råder också avsevärda brister när det gäller digital infrastruktur i skolorna, t.ex. dålig täckning med trådlösa lokala nät. Österrike har infört vissa finansieringsprogram för att förbättra tillgången till snabb internetuppkoppling i hela landet. En nystart för Österrikes övergripande digitaliseringsstrategi är ett bra tillfälle att införa mål och indikatorer och övervaka framstegen med de nödvändiga offentliga och privata investeringarna i digitalisering.

(16)

Genom att öka energieffektiviteten och andelen förnybara energikällor skulle man kunna stärka Österrikes potential för hållbar tillväxt och bidra till att nå landets klimat- och energimål för 2030. Ytterligare ansträngningar kommer dock att krävas för att nå dessa mål. Dessutom ligger de offentliga FoU-investeringarna inom miljö och energi under unionsgenomsnittet. Genom att förbättra energieffektiviteten och använda förnybar energi i små och medelstora företag skulle man kunna bidra till att minska energiförbrukningen. Investeringar i renovering av fastigheter, produktion av förnybar el och hållbara transporter skulle kunna ge den österrikiska ekonomin en ny skjuts. För övergången till en mer cirkulär ekonomi krävs en övergripande strategi och fler investeringar från näringslivet.

(17)

Trots senare tids uppgång till följd av ett gynnsamt ekonomiskt klimat har Österrike ännu inte lyckats öka tillväxten i den totala faktorproduktiviteten och lämna bakom sig ett decennium av stagnation när det gäller denna viktiga drivkraft för ekonomisk tillväxt och konkurrenskraft. Faktorer som bidrar till produktivitetsutvecklingen är digitalisering av företag, företagstillväxt och konkurrens i tjänstesektorn. Österrikes stora bolag inför visserligen digitala teknologier och affärsmodeller i god takt, men småföretagen släpar efter. Digitaliseringen av små- och mikroföretag är särskilt viktig, eftersom de utgör Österrikes ekonomiska ryggrad. Det stora genomslaget för programmet KMU Digital visar att det hos små och medelstora företag finns ett behov och intresse av att få råd om digitalisering. Det skulle var bra om man kunde förlänga och utöka programmet och fokusera på företagens digitalisering i Österrikes övergripande digitaliseringsstrategi.

(18)

För nystartade och expanderande företag, och särskilt höginnovativa företag, kvarstår strukturella problem. Österrike ligger efter jämförbara medlemsstater när det gäller sysselsättning i innovativa tillväxtföretag. Det visar att det finns behov av att förbättra förutsättningarna för innovativa företag som vill expandera och som fortfarande hindras av olika faktorer, t.ex. en riskkapitalmarknad som är mindre utvecklad och diversifierad än i de innovationsledande länderna. Det finns en finansieringsflaskhals för etablerade företag som vill växa och som bland annat behöver riskkapital och tillgång till finansmarknaderna. Det nyskapade segmentet för små och medelstora företag på börsen i Wien är ett steg i rätt riktning. Företag med hög tillväxt är viktiga för spridningen av nya tekniska lösningar och affärsmodeller, även digitala, och därmed också för produktivitetsökningen.

(19)

Österrike har betydande hinder för tillträde och restriktiva regler när det gäller företagstjänster och reglerade yrken, bland annat särskilda krav på aktieinnehav, omfattande reserverade verksamhetsområden och sektorsövergripande restriktioner. Rättsliga hinder, t.ex. när det gäller affärernas öppettider, bidrar till den relativt svaga utvecklingen inom Österrikes detaljhandel. Den stora administrativa bördan fortsätter att vara ett allvarligt problem för det österrikiska näringslivet. Viktiga initiativ för att förbättra företagsklimatet är de fortsatta satsningarna på att minska bördan och den planerade utvärderingen av Österrikes närings-, handels- och industrireglering (Gewerbeordnung). Mer konkurrens i tjänstesektorn skulle hjälpa Österrike att sprida digitala tekniska lösningar och affärsmodeller.

(20)

Programplaneringen för unionsmedel för perioden 2021–2027 kan bidra till att åtgärda en del av de brister som identifierats i rekommendationerna, särskilt inom de områden som anges i bilaga D till 2019 års landsrapport. Österrike skulle på detta sätt bättre kunna utnyttja dessa medel på de identifierade områdena, med beaktande av regionala skillnader.

(21)

Kommissionen har inom ramen för 2019 års europeiska planeringstermin gjort en omfattande analys av Österrikes ekonomiska politik och redogjort för den i 2019 års landsrapport. Kommissionen har även bedömt stabilitetsprogrammet för 2019, det nationella reformprogrammet för 2019 samt uppföljningen av de rekommendationer Österrike har fått tidigare år. Kommissionen har beaktat inte bara programmens relevans för hållbarheten i finanspolitiken och den socioekonomiska politiken i Österrike utan också att unionens regler och riktlinjer har iakttagits. Detta har sin grund i behovet att stärka den övergripande ekonomiska styrningen i unionen genom att framtida nationella beslut fattas med beaktande av synpunkter på unionsnivå.

(22)

Mot bakgrund av denna bedömning har rådet granskat stabilitetsprogrammet för 2019 och anser (9) att Österrike kan väntas följa stabilitets- och tillväxtpakten.

(1)

Den 21 november 2018 antog kommissionen den årliga tillväxtöversikten, som inledde 2019 års europeiska planeringstermin för samordning av den ekonomiska politiken. I den togs vederbörlig hänsyn till den europeiska pelaren för sociala rättigheter som proklamerades av Europaparlamentet, rådet och kommissionen den 17 november 2017. Prioriteringarna i den årliga tillväxtöversikten godkändes av Europeiska rådet den 21 mars 2019. Den 21 november 2018 antog kommissionen, på grundval av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1176/2011 (2), även rapporten om förvarningsmekanismen, enligt vilken Polen inte var en av de medlemsstater som skulle bli föremål för en fördjupad granskning.

(2)

Landsrapporten 2019 för Polen offentliggjordes den 27 februari 2019. Den innehöll en bedömning av hur väl Polen hade lyckats med de landsspecifika rekommendationer som rådet antog den 13 juli 2018 (3), med uppföljningen av tidigare års landsspecifika rekommendationer och med sina nationella Europa 2020-mål.

(3)

Polen lade fram sitt nationella reformprogram för 2019 den 26 april 2019 och sitt konvergensprogram för samma år den 29 april 2019. De båda programmen har bedömts samtidigt för att deras inbördes kopplingar ska kunna beaktas.

(4)

Vid programplaneringen för de europeiska struktur- och investeringsfonderna (nedan kallade ESI-fonder) för perioden 2014–2020 har relevanta landsspecifika rekommendationer beaktats. I enlighet med artikel 23 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1303/2013 (4) får kommissionen begära att en medlemsstat ska se över och föreslå ändringar av sin partnerskapsöverenskommelse och av relevanta program när så krävs för att stödja genomförandet av relevanta rekommendationer från rådet. Kommissionen har, i riktlinjerna för tillämpning av åtgärder som sammanlänkar effektiva ESI-fonder med sund ekonomisk styrning, beskrivit närmare hur den kommer att tillämpa denna bestämmelse.

(5)

Polen omfattas för närvarande av stabilitets- och tillväxtpaktens förebyggande del. I sitt konvergensprogram för 2019 planerar regeringen en viss försämring av det samlade saldot från ett underskott på 0,4 % av bruttonationalprodukten (BNP) 2018 till ett underskott på 0,6 % av BNP 2022, med ett underskott på 1,7 % av BNP 2019 och ett överskott på 0,2 % av BNP 2020. Det omräknade strukturella saldot med ett underskott på 1,1 % av BNP kommer att hamna nära det medelfristiga budgetmålet, som är satt till ett strukturellt underskott på 1,0 % av BNP 2022. Enligt konvergensprogrammet för 2019 kommer den offentliga förvaltningens skuldkvot att sjunka från 48,9 % av BNP 2018 till 40,6 % 2022. Det makroekonomiska scenario som ligger till grund för dessa budgetprognoser är realistiskt. Samtidigt har de operativa detaljerna i vissa av åtgärderna som ska stödja de planerade underskottsmålen från 2020 och framåt inte beskrivits tillräckligt.

(6)

I konvergensprogrammet för 2019 anges att Polen genomförde kompensationsåtgärder i samband med torkan och att budgetkonsekvenserna av dessa under 2018 var betydande. Konvergensprogrammet utgör tillräcklig dokumentation som styrker dessa extra budgetkostnaders art och omfattning. Särskild behandling av utgifter i samband med torkan skulle kunna beaktas vid tillämpning av klausulen om ovanliga händelser. Enligt kommissionen uppgick de berättigade extra utgifterna i samband med detta till 0,07 % av BNP under 2018. Bestämmelserna i artiklarna 9.1 och 10.3 i förordning (EG) nr 1466/97 gör det möjligt att ta hänsyn till dessa extra utgifter, eftersom den ovanligt svåra torkan anses vara en ovanlig händelse som har stor inverkan på Polens offentliga finanser och eftersom hållbarheten inte äventyras av att man tillåter en tillfällig avvikelse från anpassningsbanan för att nå det medelfristiga budgetmålet. Kravet på anpassning mot det medelfristiga budgetmålet 2018 har därför sänkts för att beakta dessa extra kostnader.

(7)

Den 13 juli 2018 rekommenderade rådet Polen att säkerställa att den nominella ökningen av de primära offentliga nettoutgifterna (5) inte överstiger 4,2 % 2019, vilket motsvarar en årlig strukturell anpassning på minst 0,6 % av BNP. Enligt kommissionens vårprognos 2019 finns det en risk för en betydande avvikelse från den rekommenderade anpassningen under 2019.

(8)

Mot bakgrund av Polens förväntade produktionsgap på 2,0 % av BNP bör den nominella ökningen av de primära offentliga nettoutgifterna inte överstiga 4,4 % under 2020, vilket är i linje med den strukturella anpassning på 0,6 % av BNP som svarar mot stabilitets- och tillväxtpaktens matris över anpassningskrav. Enligt kommissionens vårprognos 2019 och med oförändrad politik finns det en risk för en betydande avvikelse från det kravet 2020. Allmänt sett anser rådet att de nödvändiga åtgärderna bör vidtas från 2019 om Polen ska lyckas följa stabilitets- och tillväxtpaktens regler.

(9)

Polen har gjort betydande framsteg med att förbättra efterlevnaden av skatteregler. Landet har samtidigt haft en stark ekonomisk tillväxt, en god arbetsmarknad och andelen anställningsavtal som omfattas av socialförsäkringsavgifter har ökat gradvis. Alla dessa faktorer har bidragit till en ökning av de offentliga inkomsterna. En del av de ökade inkomsterna är cykliska och kan avta när det makroekonomiska läget försämras. Samtidigt har de offentliga utgifterna som andel av BNP ökat de senaste åren. Flera nya utgiftskategorier är permanenta och kan vara svåra att ändra inom den närmaste framtiden. Polens offentliga finanser kommer framgent att utsättas för påfrestningar, särskilt på grund av den åldrande befolkningen. Dessa faktorer förstärker behovet av nya verktyg för bättre förvaltning av utgifter, bland annat regelbunden bedömning av utgifternas ändamålsenlighet och effektivitet. Polen fortsatte arbetet med att förbättra budgetsystemet under 2018, men den övergripande reformen är komplex och kommer att genomföras i etapper under flera år. Även om det finanspolitiska ramverket i allmänhet är starkt och oberoende finanspolitiska institutioners verksamhet omfattar vissa av funktionerna i ett finanspolitiskt råd, är Polen är den enda medlemsstaten som inte har ett oberoende finanspolitiskt råd. Samtidigt som Polen inte gjorde några framsteg när det gäller att begränsa den omfattande användningen av reducerade skattesatser för mervärdesskatt, införde regeringen en reform som har potential att göra skattesatserna mindre komplexa och mindre felbenägna.

(10)

Den genomsnittliga pensionsåldern steg fram till 2017, vilket återspeglar tidigare reformer om minskade möjligheter till förtida pension och en gradvis höjning av den lagstadgade pensionsåldern. Under 2018 ökade den genomsnittliga pensionsåldern för både män och kvinnor, som en följd av sänkningen av den lagstadgade pensionsåldern i slutet av 2017. En fortsatt höjning av den faktiska pensionsåldern är mycket viktig för deltagandet på arbetsmarknaden och i förlängningen den ekonomiska tillväxten, med tanke på att befolkningen i arbetsför ålder har minskat. Det är också mycket viktigt att se till att framtida pensioner är tillräckliga, att fattigdom för äldre förhindras och att förbättra pensionssystemets finanspolitiska hållbarhet. Sänkningen av den lagstadgade pensionsåldern till 60 för kvinnor och 65 för män under hösten 2017 kommer att få betydande negativa konsekvenser för de framtida pensionsförmånerna och skapar en betydande klyfta mellan män och kvinnor i detta avseende. Befintliga förmånspensionssystem medför finanspolitiska kostnader och minskar arbetstagares rörlighet mellan sektorer. Det särskilda socialförsäkringssystemet för jordbrukare, som subventioneras för en kostnad nära 0,8 % av BNP, hämmar arbetskraftens rörlighet och bidrar till dold arbetslöshet inom jordbruket.

(11)

Det gynnsamma makroekonomiska klimatet har bidragit till att den polska arbetsmarknaden har varit stark de senaste åren. Sysselsättningen har fortsatt att öka, medan arbetslösheten efter flera års nedgång har stabiliserats på en historiskt låg nivå på mindre än 4 % under 2018. Arbetskraftsdeltagandet hos vissa grupper, särskilt lågutbildade, personer med funktionsnedsättning och deras omsorgsgivare samt äldre, har varit fortsatt lågt i jämförelse med andra medlemsstater. I det polska sociala trygghetssystemet är incitamenten att arbeta otillräckliga. Barnbidraget har minskat fattigdomen och ojämlikheten, men det har haft en negativ effekt på föräldrars, framför allt kvinnors, deltagande på arbetsmarknaden på grund av dess storlek och utformning. Andelen barn under tre år i formell barnomsorg är fortfarande bland de lägsta i unionen. Långvarig vård och omsorg tillhandahålls dessutom mest av familjemedlemmar nästan helt utan institutionellt stöd, vilket hindrar dem från att arbeta. Sänkningen av den lagstadgade pensionsåldern har uppmuntrat en del äldre arbetstagare att gå i pension. Migration från länder utanför unionen har bidragit till att möta den ökade efterfrågan på arbetskraft, men det finns tecken på att ett fortsatt inflöde av migrerande arbetstagare kan vara svårt att uppnå.

(12)

Mellan 2015 och 2017 fortsatte Polen att vidta åtgärder för att ta itu med segmenteringen av arbetsmarknaden genom att begränsa möjligheten att missbruka tillfälliga anställningar, öka socialförsäkringsavgifterna för vissa atypiska anställningsformer och införa en minimilön per timme för vissa av dessa anställningsavtal. Även om andelen tidsbegränsade anställningar har minskat sedan 2015, tack vare vidtagna åtgärder och på grund av den brist på arbetskraft som blev allt större under 2018, är den är fortfarande bland de högsta i unionen. Ytterligare lagändringar för att bemöta detta problem genomfördes inte i och med att reformen av arbetslagstiftningen i slutändan inte genomfördes. Tillräckliga framtida pensioner för egenföretagare och anställda med atypiska anställningsformer framstår som ett potentiellt problem.

(13)

Ett högkvalitativt utbildningssystem med ett livstidsperspektiv som stöds av tillräckliga investeringar skulle kunna vara en avgörande faktor för framtida tillväxtutsikter i Polen. Det är av avgörande betydelse att människor ges den kompetens och de färdigheter som krävs för att hitta anställning på en arbetsmarknad i snabb förändring för att stödja både arbetskraftsdeltagandet och ekonomins innovativa kapacitet. Andelen vuxna som deltar i utbildning är mycket lägre än unionsgenomsnittet, och yrkesutbildning i företag underutnyttjas. Detta i kombination med vissa svagheter i digital kompetens samt läs- och räknefärdigheter, särskilt bland vuxna utan högre utbildning, hindrar deras anställbarhet. Den otillräckliga kvaliteten på lärarutbildningen och vissa luckor i lärarnas kompetens har sannolikt en negativ inverkan på utbildningens kvalitet. Det finns också brister i kvalitetssäkringssystemet inom den högre utbildningen. Trots den senaste tidens reformer inom yrkesutbildning och högre utbildning saknas fortfarande en verkningsfull samordning av vuxenutbildningen, och det är oklart vilken inverkan olika politiska åtgärder inriktade på utbildningens kvalitet och kompetensnivåerna har haft.

(14)

Polens långsiktiga ekonomiska utsikter hänger på utvecklingen av ekonomins innovationsförmåga. Polen rangordnas dock fortfarande lågt när det gäller innovation, i och med att lågteknologiska sektorer utgör en stor del av landets ekonomiska struktur och då det finns stora regionala skillnader i fråga om innovationsresultat. Även om vissa åtgärder har vidtagits för att förbättra samarbetet mellan forskning och näringsliv kvarstår ett flertal finansiella och icke-finansiella hinder. Komplexa administrativa förfaranden och begränsad kompetens hos akademiker när det gäller att förvalta gemensamma offentlig-privata projekt inom forskning och utveckling (FoU) utgör fortfarande centrala hinder. Klustren och de formaliserade företagsnäten, särskilt mellan små och medelstora företag och stora företag, har en begränsad roll när det gäller att sprida innovativa lösningar. 2018 års reform av den högre utbildningen förbättrar vissa aspekter av den polska vetenskapliga miljön, men är endast delvis inriktad på viktiga frågor som fragmenteringen av forskningssektorn, forskarnas löner eller den polska vetenskapens internationalisering. Inhemska bruttoutgifter för FoU låg kvar på ungefär hälften av unionsgenomsnittet under 2017, med betydande regionala skillnader.

(15)

Hälsoresultaten har fortsatt att förbättras men ligger fortfarande under unionsgenomsnittet, då den förväntade livslängden för män 2017 var 7,9 år kortare än den för kvinnor, och skillnaden mellan de högst och de lägst utbildade i Polen 2016 var 10 år. Låga utgifter och personalbrist påverkar tillgången till och ändamålsenligheten i hälso- och sjukvårdssystemet. Antalet praktiserande läkare och sjuksköterskor i förhållande till befolkningsmängden är bland det lägsta i unionen, då en fjärdedel av vårdpersonalen har passerat pensionsåldern. De icke tillgodosedda vårdbehoven minskade under 2017, men ligger fortfarande bland de högsta i unionen och väntetiderna för vissa procedurer har ökat avsevärt sedan 2010. Polen har tagit fram kartor över hälso- och sjukvårdsbehoven, men de har ännu inte kunnat användas som verktyg för att stödja beslut om köp av hälso- och sjukvårdstjänster samt investeringar. Hälso- och sjukvårdssystemet är fortfarande starkt inriktat på sjukhusvård, medan primär- och öppenvården fortfarande är underutvecklad. Systemet för långvarig vård och omsorg är bristfälligt, saknar standardiserade tjänster och ett samlat strategiskt grepp. Merparten av den långsiktiga vården tillhandahålls av anhörigvårdare, ofta familjemedlemmar utan större institutionellt stöd. 2017 uppgick Polens offentliga utgifter för hälso- och sjukvård till totalt 4,7 % av BNP, långt under unionsgenomsnittet på 7 % av BNP. Polen planerar att gradvis öka dessa utgifter under de kommande åren. Detta kan dock bli svårt att uppnå med tanke på att de nyligen tillkännagivna planerna på att öka sociala transfereringar till medel- och höginkomsthushåll kommer att begränsa utrymmet i de offentliga finanserna i framtiden.

(16)

Infrastrukturen i Polen har förbättrats avsevärt, men vissa sektorer uppvisar fortfarande stora brister i förbindelserna. Väginvesteringar som ska genomföras fram till 2024 i enlighet med det nationella vägbyggnadsprogrammet kommer huvudsakligen att koncentreras till östra Polen, vilket innebär att vissa nordliga regioner kommer att ha sämre förbindelser. Det finns fortfarande stora brister vad gäller järnvägar inom det transeuropeiska transportnätet, och investeringarna i järnvägar fortlöper långsammare än investeringar i vägar. Dödligheten i trafiken är fortfarande en av de högsta i unionen. Städerna står inför allt större utmaningar när det gäller rörlighet, t.ex. trafikstockningar och luftföroreningar som skapas av det ökade antalet personbilar och den stora andelen gamla bilar. Utsläppen av växthusgaser från vägtransporterna har ökat kraftigt under de senaste fem åren. De aktuella incitamenten för att använda kollektiva färdmedel med låga utsläpp och aktiva transportsätt är inte tillräckliga för att möta utmaningarna. Graden av fast internetanslutning i Polen är alltjämt en av de lägsta i unionen, och ultrasnabbt bredband finns till största delen i stora städer.

(17)

Den polska ekonomin är en av de minst koldioxideffektiva i unionen. Dålig isolering av offentliga och privata byggnader bidrar till ökad energiförbrukning och energifattigdom. Polen har också de mest luftförorenade städerna i unionen, särskilt i de södra och centrala regionerna. Investeringar i högre energieffektivitet, särskilt inom byggnadssektorn, ökad koldioxidsnål och renare energiproduktion samt stöd till minskade utsläpp från transporter skulle minska beroendet av fossila bränslen och begränsa luftföroreningarna, samtidigt som de sociala kostnaderna skulle minska och livskvaliteten höjas. Den nuvarande lagstiftningsmiljön, bland annat lagen om lagring av gas, lagen om frysning av elpriser och reglerna för landbaserade vindkraftparker, kan hämma investeringarna på el- och gasmarknaderna och påverka konkurrenskraften inom Polens energisektor och energiintensiva industrier på lång sikt.

(18)

Den nya och reviderade lagstiftningens kvalitet och ett stabilt och förutsägbart affärsklimat är mycket viktigt för att upprätthålla gynnsamma ekonomiska villkor och stödja ökade privata investeringar. Det instabila regelverket och andra hinder för företagens expansion inverkar negativt på investeringarnas verksamhet och produktivitet. Skapandet av en ändamålsenlig dialog med alla berörda parter skulle bidra till att förbättra lagstiftningens kvalitet och – genom att minska antalet revideringar som krävs – bidra positivt till företagsklimatets stabilitet. En stärkt roll för samråd med arbetsmarknadens parter och offentliga samråd – genom att ge tillräcklig tid för samråd, ta del av berörda parters synpunkter i större utsträckning och minska antalet lagar som undantas från samråd – skulle därför i hög grad bidra till att minska den administrativa bördan från frekventa lagändringar, öka investeringarna och främja en hållbar ekonomisk tillväxt på lång sikt. Att garantera rättsstatsprincipen och ett oberoende domstolsväsen är också nödvändigt i det här sammanhanget. Det erinras om att kommissionen i december 2017 förelade rådet ett motiverat förslag om fastslående av att det finns en klar risk för att Polen allvarligt åsidosätter rättsstatsprincipen. Dessa frågor är föremål för prövning och behandlas för närvarande i Europeiska unionens domstol. Rättslig säkerhet samt tillit till kvaliteten och förutsägbarheten när det gäller institutioner och olika politikområden, bland annat regleringspolitik och skattepolitik, är viktiga faktorer för investeringsklimatet.

(19)

Programplaneringen för unionsmedel för perioden 2021–2027 kan bidra till att åtgärda en del av de brister som identifierats i rekommendationerna, särskilt inom de områden som anges i bilaga D till 2019 års landsrapport. Polen skulle på detta sätt bättre kunna utnyttja dessa medel på de identifierade områdena, med beaktande av regionala skillnader.

(20)

De senaste åren har den statliga rollen utökats kraftigt inom bank-, försäkrings- och energisektorerna. Ett ökat statligt ägande innebär en ny utmaning för konkurrensen och ramen för tillsyn och styrning. Kvaliteten på styrningen, tillsynsmyndigheternas oberoende och övervakning blir därför allt viktigare med tanke på potentiella intressekonflikter och starkare kopplingar mellan finanssektorn och staten.

(21)

Mot bakgrund av denna bedömning har rådet granskat konvergensprogrammet för 2019 och dess yttrande (6) återspeglas nedan, särskilt i rekommendation 1.

(1)

Den 21 november 2018 antog kommissionen den årliga tillväxtöversikten, som inledde 2019 års europeiska planeringstermin för samordning av den ekonomiska politiken. I den togs vederbörlig hänsyn till den europeiska pelaren för sociala rättigheter som proklamerades av Europaparlamentet, rådet och kommissionen den 17 november 2017. Prioriteringarna i den årliga tillväxtöversikten godkändes av Europeiska rådet den 21 mars 2019. Den 21 november 2018 antog kommissionen, på grundval av förordning (EU) nr 1176/2011, även rapporten om förvarningsmekanismen, enligt vilken Portugal var en av de medlemsstater som skulle bli föremål för en fördjupad granskning. Samma dag antog kommissionen också en rekommendation till rådets rekommendation om den ekonomiska politiken i euroområdet, som godkändes av Europeiska rådet den 21 mars 2019. Den 9 april 2019 antog rådet rekommendationen om den ekonomiska politiken i euroområdet (3) (nedan kallad rekommendationen för euroområdet 2019), i vilken man fastställer fem rekommendationer för euroområdet (nedan kallade rekommendationerna för euroområdet).

(2)

Med tanke på de nära inbördes kopplingarna mellan ekonomierna i Ekonomiska och monetära unionen bör Portugal, i egenskap av medlemsstat som har euron som valuta, säkerställa att rekommendationen för euroområdet 2019, vilken avspeglas i rekommendationerna 1–4, genomförs till fullo och utan onödiga dröjsmål. Att inrikta den investeringsrelaterade ekonomiska politiken på de angivna områdena och att använda oförutsedda inkomster till att minska statsskulden kommer i synnerhet att göra det lättare att följa den andra rekommendationen för euroområdet när det gäller att stödja investeringar och återuppbygga buffertar. Åtgärder för att minska segmenteringen på arbetsmarknaden, förbättra färdigheter och det sociala skyddsnätets ändamålsenlighet kommer att göra det lättare att följa den tredje rekommendationen för euroområdet om arbetsmarknadens funktionssätt och systemen för socialt skydd. Åtgärder för att minska regelbördan kommer att göra det lättare att följa den första rekommendationen vad gäller företagsklimat och produktivitetsökningar för en ombalansering i euroområdet. Åtgärder för att öka effektiviteten i insolvens- och återvinningsförfaranden kommer att göra det lättare att följa den fjärde rekommendationen för euroområdet om en minskning av nödlidande lån.

(3)

Landsrapporten 2019 för Portugal offentliggjordes den 27 februari 2019. Den innehöll en bedömning av hur väl Portugal hade lyckats med de landsspecifika rekommendationer som rådet antog den 13 juli 2018 (4), med uppföljningen av tidigare års landsspecifika rekommendationer och med sina nationella Europa 2020-mål. Den innehöll också en fördjupad granskning enligt artikel 5 i förordning (EU) nr 1176/2011, vars resultat också offentliggjordes den 27 februari 2019. Av analysen drog kommissionen slutsatsen att Portugal har makroekonomiska obalanser. Framför allt utgör den stora nettoutlandsskulden, den privata och offentliga skuldsättningen och en stor andel nödlidande lån sårbarheter, mot bakgrund av en svag produktivitetsökning. Det finns dock fortfarande brister i de politiska åtgärderna, särskilt när det gäller genomförandet av åtgärderna för att minska nödlidande lån och förbättra företagsklimatet. Det kommer att krävas övervakning av hur ett antal reformplaner antas och genomförs, bland annat av finanspolitiska strukturreformer med syfte att öka de offentliga finansernas hållbarhet.

(4)

Den 30 april 2019 lade Portugal fram sitt nationella reformprogram för 2019 och sitt stabilitetsprogram för samma år. De båda programmen har bedömts samtidigt för att deras inbördes kopplingar ska kunna beaktas.

(5)

Vid programplaneringen för de europeiska struktur- och investeringsfonderna (nedan kallade ESI-fonder) för perioden 2014–2020 har relevanta landsspecifika rekommendationer beaktats. I enlighet med artikel 23 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1303/2013 (5) får kommissionen begära att en medlemsstat ska se över och föreslå ändringar av sin partnerskapsöverenskommelse och av relevanta program när så krävs för att stödja genomförandet av relevanta rekommendationer från rådet. Kommissionen har, i riktlinjerna för tillämpning av åtgärder som sammanlänkar effektiva ESI-fonder med sund ekonomisk styrning, beskrivit närmare hur den kommer att tillämpa denna bestämmelse.

(6)

Portugal omfattas för närvarande av stabilitets- och tillväxtpaktens förebyggande del och av övergångsregeln för skuldkriteriet. I stabilitetsprogrammet för 2019 planerar Portugal att nå ett samlat underskott på 0,2 % av bruttonationalprodukten (BNP) 2019, ett överskott på 0,3 % av BNP 2020 samt en ytterligare förbättring till ett överskott på 0,7 % av BNP till 2022. I dessa planer beaktas endast till viss del bankstödåtgärdernas potentiellt höjande effekt på underskottet från och med 2020. På grundval av det omräknade strukturella saldot kommer det medelfristiga budgetmålet – vilket har ändrats från ett strukturellt överskott på 0,25 % av BNP 2019 till en balanserad budget strukturellt sett från 2020 – att uppnås 2020. I stabilitetsprogrammet för 2019 beräknas den offentliga skuldkvoten uppgå till 118,6 % 2019 och 115,2 % 2020, för att sedan nå 103,7 % 2022. Det makroekonomiska scenario som ligger till grund för dessa budgetprognoser är realistiskt för 2019 och 2020 samt ett positivt scenario för åren därefter. Samtidigt har de åtgärder som ska stödja de planerade underskottsmålen från 2019 och framåt inte beskrivits tillräckligt.

(7)

Stabilitetsprogrammet för 2019 innehåller inga uppgifter om budgetkonsekvenserna av de extraordinära utgifterna för förebyggande åtgärder för att skydda det nationella territoriet mot okontrollerade skogsbränder efter de omfattande skogsbränderna 2017. Men portugisiska myndigheter har i en skrivelse av den 9 maj 2019 lämnat tillräcklig dokumentation som styrker dessa extra budgetkostnaders art och omfattning. Framför allt anges det i skrivelsen att det i 2018 års budgetgenomförande ingår extraordinära utgifter motsvarande cirka 0,04 % av BNP avseende förebyggande åtgärder för att skydda det nationella territoriet mot okontrollerade skogsbränder. I skrivelsen av den 9 maj 2019 anges utgifter för krishantering, som klassificeras som engångsåtgärder, samt för förebyggande åtgärder. Eftersom dessa utgifter hör ihop och det finns ett direkt samband med de omfattande skogsbränderna 2017 kan tillämpning av klausulen om ”ovanliga händelser” vara tillämplig när det gäller just redovisningen av utgifter för förebyggande av okontrollerade skogsbränder. Enligt kommissionen uppgår de extra stödberättigande utgifterna för förebyggande åtgärder under 2018 till 0,04 % av BNP. Bestämmelserna i artiklarna 5.1 och 6.3 i förordning (EG) nr 1466/97 gör det möjligt att ta hänsyn till dessa extra utgifter, eftersom dessa exceptionella och omfattande skogsbränder betraktas som en ovanlig händelse med stor inverkan på Portugals offentliga finanser och eftersom hållbarheten inte skulle äventyras av att landet tillfälligt tillåts avvika från anpassningsbanan mot det medelfristiga budgetmålet. Kravet på anpassning mot det medelfristiga budgetmålet 2018 har därför sänkts för att ta hänsyn till dessa extra kostnader.

(8)

Den 13 juli 2018 rekommenderade rådet Portugal att säkerställa att den nominella ökningen av de primära offentliga nettoutgifterna (6) inte överstiger 0,7 % 2019, vilket motsvarar en årlig strukturell anpassning på minst 0,6 % av BNP. Enligt kommissionens vårprognos 2019 finns det en risk för en betydande avvikelse från den rekommenderade anpassningen under 2019.

(9)

Portugal bör under 2020 nå det medelfristiga budgetmålet, med beaktande av den avvikelse som tillfälligt tillåts på grund av ovanliga händelser. Enligt kommissionens vårprognos 2019 är detta förenligt med en högsta nominell ökning av de offentliga nettoutgifterna på 1,5 %, vilket motsvarar en årlig strukturell anpassning på 0,5 % av BNP. Enligt kommissionens vårprognos 2019 finns det vid oförändrad politik en risk för en betydande avvikelse från det kravet 2020. Samtidigt kommer Portugal enligt prognosen att klara övergångsregeln för skuldkriteriet 2019, tack vare den tillåtna årliga avvikelsen på 0,25 %, men ser inte ut att klara skuldkriteriet för 2020. Allmänt sett anser rådet att de nödvändiga åtgärderna bör vidtas från 2019 om Portugal ska lyckas följa stabilitets- och tillväxtpaktens regler. Det är viktigt att oförutsedda inkomster används till att minska den offentliga skuldkvoten ytterligare.

(10)

För en ökad hållbarhet i Portugals offentliga finanser krävs en fortsatt tillväxtvänlig konsolidering av dem. Det finns dock utrymme att förbättra de offentliga finansernas kvalitet och få mer tillväxtvänliga utgifter genom att stödja investeringar (se nedan). Även om de offentliga investeringarna ökade 2018 har de legat på en mycket låg nivå med unionsmått mätt och har även genomgående legat under regeringens egna mål. Det är fortsatt helt centralt att kontrollera efterlevnaden av lagen om kontroll av åtaganden, genomföra budgetramlagen disciplinerat och utan onödiga dröjsmål samt fortsätta med rationaliseringsarbetet för en förbättrad utgiftskontroll och effektivare offentliga utgifter. Nyligen genomförda fristående branschinriktade utgiftsöversyner för särskilda sektorer har lett till begränsade effektivitetsbesparingar totalt sett. För att uppnå högre effektivitetsvinster bör utgiftsöversyner i stället bli ett återkommande inslag i Portugals budgetram. Dessutom krävs fortfarande mer djupgående reformer för att öka effektiviteten och en tydlig helhetssyn med syfte att begränsa de totala utgifterna. Detta bör till stor del utgå från en reformstrategi för den offentliga förvaltningen var syfte är att sysselsättningen i offentlig sektor ska anpassa bättre till behoven av effektiva tjänster, vilket innefattar att stödja omplacering och omskolning av personal samt att lyfta fram individuella prestationer och offentlig förvaltning som en attraktiv arbetsplats för högkompetenta medarbetare.

(11)

Portugals offentliga finanser utsätts för ständig press från ogynnsamma demografiska trender, i synnerhet den åldrande befolkningen, vilket påverkar särskilt pensionssystemet samt hälso- och sjukvårdssystemet negativt. Tidigare reformer har visserligen lett till en ökad långsiktig hållbarhet för pensionssystemet men pågående extra pensionshöjningar och reformer avseende förtida pensionering har lett till ytterligare ökningar av pensionsutgifterna utöver den underliggande uppåtgående utvecklingen på grund av en åldrande befolkning. Den övergripande hållbarheten i pensionssystemet kan komma att påverkas negativt om inte tillräckliga kompenserande åtgärder vidtas. I hälso- och sjukvårdssektorn fortsatte man att betona kostnadseffektivitet under 2018, bland annat genom fler centraliserade inköp samt ökad användning av generiska läkemedel och biosimilarer. Samtidigt beror sjukhusens fortsatt höga obetalda skulder på en otillräcklig planering och ett otillräckligt genomförande av budget samt på brister i redovisningskontroll och ledning. De tillfälliga minskningarna av sjukhusens obetalda skulder 2018 är i allt väsentligt ett resultat av avsevärda extraordinära bokslutsåtgärder. Ett nytt program för 2019 syftar till att åtgärda sjukhusens obetalda skulder på strukturell nivå genom införandet av en ny förvaltningsmodell för offentliga sjukhus, tillsammans med en betydande ökning av årsbudgetarna. Programmets möjlighet att minska sjukhusens ackumulering av obetalda skulder på kort sikt och därmed uppnå en strukturell minskning av den totala skuldstocken beror framför allt på om programmet kan genomföras snabbt och effektivt.

(12)

Med högre nettointäkter och lägre skulder för de statligt ägda företagen skulle hållbarheten i Portugals offentliga finanser öka. Myndigheterna budgeterar de statligt ägda företagens nettointäkter som en helhet för att nå en nivå nära balans för 2019, vilket innebär en fördröjning jämfört med tidigare tillkännagivanden där målet var balans redan under 2018. Dessutom har åtgärder för att säkerställa att initiala verksamhetsplaner följs och insatser för en snabbare, öppnare och mer omfattande övervakning blivit fördröjda, och det har gått trögt med att vid behov tillämpa korrigerande åtgärder. I synnerhet har inte en tillräcklig nivå av förhandsinsyn säkerställts, med avseende på finansiering av statligt ägda företag genom rekapitalisering och lån.

(13)

Trots vissa pågående åtgärder i syfte att minska segmenteringen på arbetsmarknaden, t.ex. förstärkningen av arbetsinspektionen och lanseringen av ett integrationsprogram för arbetstagare med otrygg anställning inom offentlig förvaltning, ligger andelen visstidsanställda i Portugal fortfarande över unionsgenomsnittet. Mer specifika åtgärder som överenskommits mellan regeringen och företrädare för arbetsmarknadens parter, vars syfte är att ytterligare minska segmenteringen på arbetsmarknaden och otrygga anställningsförhållanden samt främja kollektiva avtalsförhandlingar väntar fortfarande på godkännande av parlamentet för att kunna omvandlas till konkret lagstiftning.

(14)

Förbättrade villkor på arbetsmarknaden har lett till att färre riskerar fattigdom eller social utestängning. Trots förbättringen är inkomstskillnaderna fortsatt stora och de sociala transfereringarna har en begränsad effekt i fråga om att minska fattigdomen. Visserligen minskar inkomstskillnaderna i Portugal men de är fortfarande betydligt större än unionsgenomsnittet. Effekten av minimiinkomstsystemet är bland de lägsta i unionen och systemet ger inkomster som motsvarar endast 40 procent av den nationella fattigdomsnivån. Om inte otillräckligheten i de sociala transfereringarna ses över kan det leda till allvarliga påfrestningar i händelse av en framtida ekonomisk avmattning där särskilt utsatta människor påverkas.

(15)

Arbetstagarnas låga utbildningsnivå är ett hinder för investeringar och produktivitetsökningar. Omkring 50 % av befolkningen i åldrarna 25–64 år har låg utbildningsnivå, vilket ligger avsevärt över unionsgenomsnittet på 22 % 2018. Enligt företagen är bristen på kompetent personal ett betydande hinder för investeringar. Särskilt vad gäller vuxenutbildning finns utrymme att ytterligare engagera de lågutbildade (vars deltagande i utbildning ligger under unionsgenomsnittet) och utöka riktade offentliga incitament till små och medelstora företag för utbildning av medarbetarna. Digital kompetens utgör en särskild utmaning, och 50 % av befolkningen i Portugal saknar grundläggande digital kompetens jämfört med unionsgenomsnittet på 43 %. Investeringar i utbildning, däribland infrastruktur, är avgörande för att förbättra anställbarhet och social rörlighet.

(16)

Åtgärder för att öka deltagandet i högre utbildning, t.ex. en betydande ökning av stipendier, pågår som del av insatser för att öka antalet utexaminerade från högre utbildning. I åldrarna 30–34 år i Portugal har 33,5 % en avslutad högre utbildning, vilket är under unionsgenomsnittet på 40,7 %. Dessa fortsatt låga nivåer, särskilt vad gäller utexaminerade i informations- och kommunikationsteknik, naturvetenskap, matematik och statistik, kan ha negativa följder för Portugals produktivitetsökning och innovationsförmåga. Även om regeringen försöker hantera problemet genom att öka antalet studieplatser inom dessa områden och göra en översyn av den högre utbildningen krävs fler insatser.

(17)

Andelen nödlidande lån i det finansiella systemet är 9,4 %, vilket är fortsatt relativt högt. Men de flesta banker har ändå gjort betydande framsteg mot målet att minska andelen nödlidande lån, och det totala antalet nödlidande lån minskade med 50 % mellan sin högsta nivå i juni 2016 och december 2018. Sekundärmarknaden för problemtillgångar tog fart eftersom bankerna även ökade nedskrivningarna och andelen nödlidande lån som inte längre bedöms vara förfallna. I en analys av de nödlidande lånen framgår att en fortsatt hög andel (65 %) av de nödlidande lånen härrör från företag. De senaste åren har myndigheterna genomfört ett antal rättsliga och institutionella reformer rörande insolvens och indrivning av skulder. Men genomsnittstiden för insolvensförfaranden är fortsatt lång och antalet icke avgjorda domstolsärenden fortsatt många. De rättsliga ramarna har en stor inverkan på indrivningsprocessen och utsikterna för ett effektivt återtagande av säkerheter. Den långa genomsnittstiden för indrivningsförfaranden påverkar hur marknaden prissätter nödlidande lån.

(18)

Reformer som syftar till att förenkla administrationen har främst varit begränsade till en generell digitalisering av förfaranden samt engångsprincipen. Framstegen med att modernisera administrationen bör kompletteras med en betydligt mer förenklad administration. Det borde vara särskilt prioriterat att begränsa antalet handlingar som måste lämnas in och att antingen ersätta tillståndsförfaranden med enkla intyg om att tillämpliga villkor följs, eller, för mer känsliga sektorer, en förenkling av tillståndsförfarandena genom att förkorta beslutstider och införa ett tyst godkännande. Det har fortfarande inte skett någon effektivisering av åtgärderna för särskilda sektorer. De överdrivet höga avgifterna kvarstår, särskilt i byggsektorn. Dessutom finns det konkurrenshinder i form av brister i planering och övervakning av offentlig upphandling. Resultaten för offentlig upphandling kan förbättras genom att en strukturerad och kvantifierad planering införs samt genom att en mer strikt tillsyn över kontraktens utförandefas säkerställs. Trots att direkta tilldelningar minskade i hög grad från 2017 till 2018, används de fortfarande i stor omfattning.

(19)

Inom ramen för programmet för ekonomiskt stöd har Portugal gjort en ansträngning att minska regelbördan för kraftigt reglerade yrken, i synnerhet genom införandet av ramlagen från 2013. Men i vissa fall har denna utveckling avstannat eller till och med backat, genom antagandet av förordningar för enskilda yrken och införandet av ett förbud som gäller koncerner. Det finns fortfarande regleringshinder och administrativa hinder för företagstjänster och vissa fria yrken vilket väcker farhågor rörande konkurrens, prisnivåer, innovation och kvaliteten på tjänsterna. Hittills har inga reformplaner offentliggjorts som reaktion på kommissionens rekommendationer om reglering av vissa yrken, eller som reaktion på OECD:s (Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling) Competition Assessment Review från 2018 om Portugals självreglerande yrken (i samarbete med den portugisiska konkurrensmyndigheten).

(20)

Villkoren för företagens tillgång till finansiering har förbättrats de senaste åren och andelen företag som uppger att tillgången till finansiering är ett huvudsakligt hinder för investeringar ligger nu på samma nivå som unionsgenomsnittet. De portugisiska myndigheterna har lanserat och utökat flera initiativ inom detta område, t.ex. programmet Capitalizar och andra program som vänder sig till vissa typer av företag eller sektorer. Men portugisiska företag tenderar att till stor del förlita sig på sina egna resurser vid finansiering av investeringar och en otillräcklig del av banklånen hamnar i företag med högre produktivitet. Den låga nivån av investerat kapital per arbetstagare utgör ett stort hinder för en uppgradering av produktivitetsstrukturen i den portugisiska ekonomin. Mot denna bakgrund är det viktigt att produktiva investeringar ökar, samtidigt som de gradvis dirigeras om till företag med tillväxtpotential och till sektorer med hög produktivitet. Andra finansieringskällor, t.ex. riskkapital och eget kapital, har visserligen ökat de senaste åren men ligger fortfarande markant under unionsgenomsnittet.

(21)

Rättssystemet blir allt mer effektivt men har fortsatt stora problem med utdragna förfaranden och en stor eftersläpning av ärenden, särskilt i förvaltnings- och skattedomstolarna. Insatserna för att bekämpa korruption fortsätter men det är fortfarande svårt att förebygga korruption på grund av avsaknaden av en samordnad strategi och fragmenterade ansvarsområden.

(22)

FoU-investeringarna har nyligen börjat öka igen, men de är fortfarande inte tillräckligt stora för att räcka till en uppgradering av Portugals nationella forsknings- och innovationssystem. Efter att ha minskat i många år har andelen FoU-utgifter i förhållande till BNP ökat nyligen och 2017 var FoU-intensiteten i den privata sektorn något större än i den offentliga sektorn. Mycket lite har skett i fråga om att uppgradera Portugals ekonomiska struktur i syfte att öka andelen produktion med högre förädlingsvärde inom högteknologisk tillverkning och kunskapsintensiva tjänster. Att främja investeringar i immateriella tillgångar, bland annat FoU, men också i ledningskompetens, finanskunskap och digital kompetens för att hjälpa företag att växa, öka innovationsförmågan och få tillträde till exportmarknader ger Portugal en betydande möjlighet att få fart på investerings- och produktivitetsökningar.

(23)

På grund av otillräckliga sjöfarts- och järnvägsförbindelser har exportinriktade företag svårt att fullt ut utnyttja den inre marknadens potential. Det geografiska läget gör Portugal till en naturlig ankomsthamn, särskilt för de transatlantiska rutterna. Snabba investeringar i nya containerterminaler i Sines (Terminal Vasco da Gama), Leixões och Barreiro samt slutförandet av de pågående investeringsprojekten i andra stora portugisiska hamnar (Viana do Castelo, Leixões, Aveiro, Figueira da Foz och Setúbal) skulle öka frakthanteringskapaciteten i dessa hamnar. Järnvägen är fortfarande kraftigt underutnyttjad i förbindelserna med Spanien (både öst–väst- och nord–syd-korridorerna). Genom att ta fram en omfattande plan för Iberiska halvön, innefattande identifiering av mellanliggande steg, terminaler, förbindelselänkar för att dra fördel av uppgraderingen av det spanska nätet samt utveckling av Internationella järnvägsunionens spårvidd skulle Portugal kunna prestera bättre i den internationella järnvägstrafiken.

(24)

Investeringar i resurseffektivitet och begränsning av och anpassning till klimatförändringarna bidrar till att en långsiktig och hållbar tillväxt kan uppnås. Att förutse de negativa effekterna av klimatförändringar, t.ex. översvämningar och skogsbränder, är fortsatt en utmaning i Portugal. Svårigheterna med att nå energieffektivitetsmålet för 2020 finns kvar och enligt de senaste uppgifterna från 2017 ökar energiförbrukningen. Det finns fortfarande gott om utrymme att förbättra energieffektiviteten i byggnader och minska företagens energiförbrukning. Bättre gränsöverskridande energiförbindelser kan bidra till ökad konkurrens och underlätta användningen av förnybar energi.

(25)

Programplaneringen för unionsmedel för perioden 2021–2027 kan bidra till att åtgärda en del av de brister som identifierats i rekommendationerna, särskilt inom de områden som anges i bilaga D till 2019 års landsrapport. Portugal skulle på detta sätt bättre kunna utnyttja dessa medel på de identifierade områdena, med beaktande av regionala skillnader och den särskilda situationen med de yttersta randområdena. Att stärka landets administrativa kapacitet att förvalta dessa medel är en viktig faktor för att den här investeringen ska lyckas.

(26)

Kommissionen har inom ramen för den europeiska planeringsterminen för 2019 gjort en omfattande analys av Portugals ekonomiska politik och redogjort för den i 2019 års landsrapport. Kommissionen har även bedömt stabilitetsprogrammet för 2019, det nationella reformprogrammet för 2019 samt uppföljningen av de rekommendationer Portugal har fått tidigare år. Kommissionen har beaktat inte bara programmens relevans för hållbarheten i finanspolitiken och den socioekonomiska politiken i Portugal utan också att unionens regler och riktlinjer har iakttagits, mot bakgrund av behovet att stärka den övergripande ekonomiska styrningen i unionen genom att framtida nationella beslut fattas med beaktande av synpunkter på unionsnivå.

(27)

Mot bakgrund av denna bedömning har rådet granskat stabilitetsprogrammet för 2019 och dess yttrande (7) återspeglas nedan, särskilt i rekommendation 1.

(28)

Mot bakgrund av kommissionens fördjupade granskning och denna bedömning har rådet granskat det nationella reformprogrammet för 2019 och stabilitetsprogrammet för 2019. Dess rekommendationer enligt artikel 6 i förordning (EU) nr 1176/2011 återspeglas nedan i rekommendationerna 1–4. Dessa rekommendationer bidrar också till genomförandet av rekommendationen för euroområdet 2019, särskilt den första, andra och fjärde rekommendationen för euroområdet. De finanspolitiska åtgärder som det hänvisas till i rekommendation 1 bidrar bland annat till att hantera obalanser med koppling till hög statsskuld.

(1)

Den 21 november 2018 antog kommissionen den årliga tillväxtöversikten, som inledde 2019 års europeiska planeringstermin för samordning av den ekonomiska politiken. I den togs vederbörlig hänsyn till den europeiska pelaren för sociala rättigheter som proklamerades av Europaparlamentet, rådet och kommissionen den 17 november 2017. Prioriteringarna i den årliga tillväxtöversikten godkändes av Europeiska rådet den 21 mars 2019. Den 21 november 2018 antog kommissionen, på grundval av förordning (EU) nr 1176/2011, rapporten om förvarningsmekanismen, enligt vilken Rumänien var en av de medlemsstater som skulle bli föremål för en fördjupad granskning.

(2)

Landsrapporten 2019 för Rumänien offentliggjordes den 27 februari 2019. Den innehöll en bedömning av hur väl Rumänien hade lyckats med de landsspecifika rekommendationer som rådet antog den 13 juli 2018 (3), med uppföljningen av tidigare års landsspecifika rekommendationer och med sina nationella Europa 2020-mål. Den innehöll också en fördjupad granskning enligt artikel 5 i förordning (EU) nr 1176/2011, vars resultat också offentliggjordes den 27 februari 2019. Av analysen drog kommissionen slutsatsen att Rumänien har makroekonomiska obalanser. Sårbarheterna är särskilt kopplade till minskad kostnadskonkurrenskraft och ett ökande underskott i bytesbalansen mot bakgrund av en expansiv finanspolitik och ett oförutsägbart företagsklimat. Nya lagstiftningsinitiativ skapar risker för den finansiella sektorns funktion och kan skada privata investeringar.

(3)

Rumänien lade fram sitt nationella reformprogram för 2019 den 9 maj 2019 och sitt konvergensprogram för samma år den 8 maj 2019. De båda programmen har bedömts samtidigt för att deras inbördes kopplingar ska kunna beaktas.

(4)

Vid programplaneringen för de europeiska struktur- och investeringsfonderna (nedan kallade ESI-fonder) för perioden 2014–2020 har relevanta landsspecifika rekommendationer beaktats. I enlighet med artikel 23 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1303/2013 (4) får kommissionen begära att en medlemsstat ska se över och föreslå ändringar av sin partnerskapsöverenskommelse och av relevanta program när så krävs för att stödja genomförandet av relevanta rekommendationer från rådet. Kommissionen har, i riktlinjerna för tillämpning av åtgärder som sammanlänkar effektiva ESI-fonder med sund ekonomisk styrning, beskrivit närmare hur den kommer att tillämpa denna bestämmelse.

(5)

Rumänien omfattas för närvarande av stabilitets- och tillväxtpaktens förebyggande del. I konvergensprogrammet för 2019 planerar regeringen ett samlat underskott på 2,8 % av bruttonationalprodukten (BNP) under 2019, och räknar med att det därefter kommer att minska gradvis till 2,0 % av BNP under 2022. På grundval av det omräknade strukturella saldot (5) väntas det medelfristiga budgetmålet, som är fastställt till ett strukturellt underskott på 1 % av BNP, inte uppnås under programperioden. Enligt konvergensprogrammet kommer den offentliga skuldkvoten att ligga kvar under 40 % av BNP fram till 2022. Det makroekonomiska scenario som ligger till grund för dessa budgetprognoser är gynnsamt. För övrigt har de åtgärder som ska stödja de planerade underskottsmålen inte beskrivits tillräckligt.

(6)

Den 22 juni 2018 fann rådet i enlighet med artikel 121.4 i fördraget att en betydande avvikelse från anpassningsbanan mot det medelfristiga budgetmålet förelåg i Rumänien 2017. Med anledning av den betydande avvikelse som konstaterats utfärdade rådet den 22 juni 2018 en rekommendation den (6) i vilken Rumänien rekommenderades att vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att den nominella ökningen av de primära offentliga nettoutgifterna (7) inte överstiger 3,3 % under 2018, och 5,1 % under 2019, vilket motsvarar en årlig strukturell anpassning på 0,8 % av BNP. Den 4 december 2018 antog rådet beslut (EU) 2018/2020 (8) där det fastställdes att Rumänien inte hade vidtagit effektiva åtgärder till följd av rådets rekommendation av den 22 juni 2018 och utfärdade en reviderad rekommendation (9). I den rekommendationen av den 4 december 2018 uppmanade rådet Rumänien att vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att den nominella ökningen i primära offentliga nettoutgifter inte överstiger 4,5 % under 2019, vilket motsvarar en årlig strukturell anpassning på 1,0 % av BNP. Den 14 juni 2019 antog rådet beslut (EU) 2019/1002 (10) om fastställande av att Rumänien inte har vidtagit effektiva åtgärder till följd av rådets rekommendation av den 4 december 2018. Baserat på utfallsdata för 2018 konstaterades dessutom att Rumänien i betydande grad avvikit från den rekommenderade anpassningen 2018. I enlighet med artikel 121.4 i fördraget och artikel 10.2 i förordning (EG) nr 1466/97 utfärdade kommissionen den 5 juni 2019 en varning till Rumänien om att en betydande avvikelse från anpassningsbanan mot det medelfristiga budgetmålet konstaterats 2018. Den 14 juni 2019 antog rådet därefter ännu en rekommendation (11) där det bekräftas att Rumänien måste vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att den nominella ökningen av de primära offentliga nettoutgifterna inte överstiger 4,5 % under 2019, vilket motsvarar en årlig strukturell anpassning på 1,0 % av BNP. Enligt kommissionens vårprognos 2019 finns det en risk för avvikelse från den rekommendationen under 2019.

(7)

I sin rekommendation av den 14 juni 2019 rekommenderade rådet Rumänien att vidta åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att den nominella ökningen i primära offentliga nettoutgifter inte överstiger 5,1 % under 2020, vilket motsvarar en årlig strukturell anpassning på 0,75 % av BNP. Enligt kommissionens vårprognos 2019 och med oförändrad politik finns det en risk för avvikelse från det kravet under 2020. Baserat på kommissionens vårprognos 2019 väntas vidare ett underskott i de offentliga finanserna över fördragets referensvärde på 3 % av BNP under 2019 och 2020. Sammantaget anser rådet att väsentliga ytterligare åtgärder kommer att behövas från och med 2019 för att Rumänien ska följa stabilitets- och tillväxtpaktens regler, mot bakgrund av kraftigt försämrade ekonomiska utsikter, i enlighet med rådets rekommendation av den 14 juni 2019 för korrigering av den konstaterade betydande avvikelsen från anpassningsbanan för att uppnå det medelfristiga budgetmålet.

(8)

Under budgetarbetet i Rumänien bortser man ofta från bestämmelserna i det nationella finanspolitiska ramverket. Den nationella regeln om strukturella underskott föreskriver att man uppfyller eller strävar efter det medelfristiga budgetmålet om ett strukturellt underskott på högst 1 % av BNP. Rumänien gjorde 2016 avsteg från det medelfristiga budgetmålet och befinner sig sedan dess på en avvikande bana som strider mot den nationella underskottsregeln. De två ändringar i budgeten för 2018 som antogs under hösten 2018 innebär återigen en avvikelse från flera kompletterande bestämmelser som förbjuder att underskotts- och utgiftstaken höjs under innevarande budgetår. Budgeten för 2019, som antogs av regeringen i februari 2019 och godkändes av parlamentet i mars, avvek återigen från flera finanspolitiska regler, inklusive regeln om strukturella underskott. Liksom tidigare år skickade myndigheterna dessutom inte någon uppdatering av den medelfristiga finanspolitiska strategin till parlamentet före den föreskrivna tidsfristen i augusti, vilket undergräver dess vägledande roll. Liksom tidigare år uppfyllde myndigheterna inte heller kravet att underteckna ett uttalande om att 2019 års budget och den finanspolitiska strategin följer de finanspolitiska reglerna och principerna om finanspolitiskt ansvar.