1.

I juni 2017 tillkännagav rådet slutligen att förordningen om genomförande av fördjupat samarbete om inrättande av Europeiska åklagarmyndigheten skulle antas senast i oktober 2017, under förutsättning att Europaparlamentet gav sitt förhandsgodkännande. Om så sker kommer kommissionen med säkerhet att planera en översyn av Olaf-förordningen, en process som skulle kunna överlappa den aktuella utvärderingen. En grundlig analys av hur Olafs befogenheter och sammansättning skulle samverka med den framtida Europeiska åklagarmyndigheten ligger därmed utanför detta yttrande. Med tanke på Olafs historia har dess utredningar dock starkt påverkats av den framtida roll som Europeiska åklagarmyndigheten skulle spela på det europeiska rättsliga området. Det tycks därför vara omöjligt att undvika att hänvisa till den i denna utvärdering.

2.

Denna extremt allvarliga och unika situation kräver en noggrann granskning av hur förordningen tillämpas med avseende på de utredningsåtgärder som Olaf har rätt att vidta och skyddet av grundläggande rättigheter. Sättet på vilket avgörande principer i fråga om oberoende, övervakning, lagenlighetskontroll, opartiskhet, integritet, god förvaltning och ansvarsskyldighet genomförs kräver noggrant övervägande.

I fråga om hävandet av immuniteten väckte generaldirektören talan inför Europeiska unionens tribunal om att upphäva kommissionens beslut på grundval av att åtgärden skulle kunna äventyra hans oberoende (3). Övervakningskommittén känner inte till detaljerna i parternas inlagor till tribunalen, vid vilken den huvudtalan som väckts av generaldirektören fortfarande är anhängig. Saken väcker också frågor om huruvida övervakningskommitténs befogenheter är tillräckliga för att garantera Olafs oberoende.

3.

Tre år senare, i oktober 2016, gjordes en tidig ändring av förordning nr 883/2013, före den bedömningsperiod som fastställs i reformen, för att genomföra förändringar av oberoendet för övervakningskommitténs sekretariat och övervakningskommitténs budget. Ändringen, som antogs genom förordning 2016/2030, medförde oförutsedda negativa effekter för övervakningskommitténs arbete och institutionella ställning, och, till följd av detta, för lämpligheten hos mekanismerna för övervakning och förstärkande av Olafs oberoende.

Övervakningskommittén kommer att ta den andra reformen under ytterligare övervägande inom en snar framtid.

4.

Övervakningskommittén är medveten om att lagstiftaren i den nya förordningen har befriat övervakningskommittén från ansvaret för laglighetskontroller i förväg, som behandlades i tribunalens dom i mål T-48/05, Franchet och Byk mot kommissionen. Tribunalen fastställde att samråd med övervakningskommittén måste ske innan ärenderapporter överförs till nationella rättsliga myndigheter för att de grundläggande rättigheterna ska skyddas (5). Övervakningskommittén anser att det fortfarande behövs tydliga regler för hur den ska övervaka Olafs utredningsarbete efter det att utredningarna har avslutats.

5.

Därutöver granskade övervakningskommittén följande:

Den information om Olafs ärenden som övervakningskommittén analyserade valdes ut av Olaf.

6.

Genom artikel 1.4 i förordning nr 883/2013 ges Olaf i uppgift att utföra interna administrativa utredningar för att bekämpa bedrägerier, korruption och all annan olaglig verksamhet som riktar sig mot EU:s ekonomiska intressen. I detta syfte utreder Olaf sådana omständigheter av allvarlig art som har samband med tjänsteutövningen och som utgör brister när det gäller att uppfylla de skyldigheter som åligger unionens tjänstemän och övriga anställda, brister som skulle kunna leda till disciplinära åtgärder eller straffrättsliga förfaranden, eller en bristande uppfyllelse av de motsvarande skyldigheter som åvilar ledamöter av institutioner eller organ, chefer för byråer samt sådana anställda vid institutioner, organ och byråer som inte omfattas av tjänsteföreskrifterna.

Artikel 1.4 ger även Olaf befogenheter att utreda handlande som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen, vilket innebär att utredning av all annan försummelse inte omfattas av Olafs utredningar. Olaf-förordningen fastställde dock att det ansvar som åligger Olaf förutom skyddet av de ekonomiska intressena omfattar all verksamhet som har samband med skyddet av unionens intressen mot oegentligheter som kan leda till administrativa eller straffrättsliga påföljder. Olaf får även inleda administrativa utredningar för att kontrollera om en tjänsteman eller före detta tjänsteman har brustit när det gäller att uppfylla sina skyldigheter enligt tjänsteföreskrifterna utan att utredningens omfattning begränsas till handlande som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen (6).

I praktiken inriktar sig Olafs utredningar på bedrägerier (som är en kategori inom straffrätten). Samtidigt har lagstiftaren lämnat möjligheten öppen att överlämna den bevisning som samlas in under administrativa utredningar till rättsliga myndigheter i medlemsstaterna. Olaf ger också rekommendationer om specifika åtgärder i nationella disciplinära, administrativa, ekonomiska och/eller straffrättsliga förfaranden. Olaf utför därför utredningar som leder vidare till straffrättsliga förfaranden. Den bevisning som samlas in värderas dessutom på samma sätt som bevisning från nationella myndigheter i medlemsstaterna (7).

I det här sammanhanget innebar antagandet i juli 2017 av direktivet om skydd av de ekonomiska intressena att den straffrättsliga behörigheten för skydd av EU:s ekonomiska intressen breddades och att omfattningen av Olafs utredningar utökades till att omfatta mervärdesskatt. Detta kommer att påverka Olafs ansvarsområde.

7.

Olafs framtida utredningar kommer att ha en direkt koppling till straffrättsliga förfaranden i och med de nära förbindelserna och informationsutbytet med Europeiska åklagarmyndigheten (9). I synnerhet om Olaf kommer att tillhandahålla operativt stöd till Europeiska åklagarmyndigheten (10) eller genomföra administrativa utredningar så kommer Olaf att göra det uteslutande för brottsutredningar och straffrättsliga förfaranden. Dessa ärenden kommer att omfattas av ändringar av förordning nr 883/2013 så att processuella rättigheter, rättssäkerhetsgarantier och bevisregler återspeglar kraven i den nationella lagstiftningen i berörda medlemsstater.

8.

För de ärenden som faller inom kategori c) har det ännu inte tydliggjorts om Olaf ska inleda en egen utredning eller på något sätt arbeta inom ramen för Europeiska åklagarmyndighetens förfaranden. Övervakningskommittén anser att dessa avgörande behörighetsfrågor måste lösas helt i Olaf-förordningen.

Övervakningskommitténs åsikt är att en ändring av förordning nr 883/2013 bör innehålla enhetliga grunder för alla utredningar som ska genomföras av Olaf för att undvika fragmentering och tolkningssvårigheter, och för att öka tydligheten i lagstiftning och rättssäkerhetsgarantier. Den enhetliga rättsliga ramen bör även innehålla en uttömmande förteckning över Olafs befogenheter. I förordningen måste särskild vikt läggas vid att tydliggöra befogenheterna när det gäller EU:s institutioner samt behörighetsfördelningen mellan Olaf och den framtida Europeiska åklagarmyndigheten.

9.

Bland annat infördes genom den nya förordningen nr 883/2013 ”riktlinjer om utredningsförfaranden”, ett dokument som ger praktisk vägledning till Olafs personal om i) hur utredningar genomförs, ii) rättssäkerhetsgarantier och berörda personers och vittnens rättigheter, samt iii) detaljuppgifter om interna rådgivnings- och kontrollförfaranden, inbegripet lagenlighetskontrollen. Riktlinjerna gavs en framträdande roll i förordning nr 883/2013 och var avsedda att göra det möjligt för generaldirektören att agera oberoende. Utredare är skyldiga att följa riktlinjerna, som måste lämnas till övervakningskommittén innan de antas (se skälen 18 och 19 samt artikel 17.8 i förordning nr 883/2013) och skickas till institutionerna. Genom artikel 41 i EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna, som rör god förvaltning, görs bestämmelserna bindande även för Olaf.

10.

En viktig följd av riktlinjerna var inrättandet av en ny struktur inom Olaf för att hantera den interna organisationen och fördelningen av uppgifter för de olika utredningsenheterna, bl.a. skapandet av enheten för urval och granskning av utredningar. Enheten fungerar som ett första filter för analys av information som kommer in, som ett beslutsorgan i fråga om vilka ärenden som ska inledas. Den utför också en lagenlighetskontroll under utredningen och fungerar som ett sista granskningsled för ärenderapporterna och beslut som fattas på grundval av rekommendationerna från Olaf.

Övervakningskommittén ställer sig tveksam till att denna struktur är ändamålsenlig och transparent, och uppmanar lagstiftaren att överväga vilka konsekvenser en sådan struktur och den flexibla rättsliga grund som den vilar på kan ha för individers rättigheter. Lagstiftaren behöver inrätta en ram av permanenta strukturer för att skapa stabilitet för utredningsorganisationen.

Övervakningskommittén konstaterade att de 28 artiklar som formellt sett utgör riktlinjerna om utredningsförfaranden, sedan de antogs 2013 har kompletterats med en mängd riktlinjer för Olafs personal som utfärdats mellan 2014 och 2016. Dessa kompletterande riktlinjer omfattar bl.a. följande:

Mot bakgrund av ovanstående anser övervakningskommittén att lapptäcket av bestämmelser inte skapar den öppenhet och insyn i utredningarna som har varit lagstiftarens avsikt, och att mängden instruktioner kan vara förvirrande för Olafs personal, i synnerhet utredare. Denna situation kan förebyggas genom att omfattande bestämmelser om utredningsförfaranden fastställs i förordningen.

11.

Övervakningskommittén undersökte genomförandet av Olafs nya befogenheter och principerna för utredningsverksamheten med beaktande av hela livscykeln för ärenden och EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna.

12.

13.

Övervakningskommittén anser att dessa olika kriterier för att inleda utredningar innebär för stor flexibilitet och kan medföra risker för rättssäkerheten och för en rättvis behandling från Olafs sida av de uppgifter som kommer in, såvida inga mekanismer inrättas för att motverka potentiellt maktmissbruk eller otillbörliga externa påtryckningar på Olafs generaldirektör.

Den handlingsfrihet som generaldirektören ges i den nya förordningen i den här viktiga fasen bör omprövas av lagstiftaren och naturligtvis vägas upp av skyldigheten för generaldirektören att regelbundet underrätta övervakningskommittén om sina motiverade beslut om huruvida en utredning ska inledas eller inte. Detta skulle fungera som en ansvarsmekanism och stärka Olafs oberoende.

14.

15.

Övervakningskommittén har under sitt övervakningsarbete konstaterat att bedömningen enligt de omfattande kriterier för anklagelser och inkommande information som nämns ovan görs av ett mycket begränsat antal tjänstemän i Olafs enhet för urval och granskning av utredningar, utan att personal som är experter inom de berörda områdena i Olafs utredningsenheter och stödenheter för utredningar utnyttjas på ett systematiskt sätt. Med tanke på dessa enheters sakkunskaper inom de olika verksamhetssektorerna borde det alltid krävas att de deltar i bedömningen av information som kommer in. Insamling, värdering, behandling, analys och spridning av information måste säkerställas genom ett robust och välstrukturerat system för hantering av ärenden och ärendeinformation som används som ett arbetsverktyg av utredare och inte bara som ett system för informationslagring. Mot bakgrund av den erfarenhet som Olaf samlat på sig sedan byrån inrättades borde huvudområdena för Olafs utredningar pekas ut tydligare i förordningen (bl.a. strukturfonder, jordbruk, egna medel, tull, bistånd till tredjeländer, korruption osv.). Det skulle göra Olafs utredningsregler och befogenheter tydligare inom de områdena. Om förordningen skapar en transparent struktur för Olaf skulle det förstärka byråns oberoende vid ett korrekt utövande av sina befogenheter och ge den en solid grund för samarbete med Europeiska åklagarmyndigheten.

16.

17.

18.

19.

20.

Den lagstiftningsteknik som lagstiftaren har använt i utformningen av bestämmelserna om kommissionens utredningsbefogenheter i fråga om konkurrenslagstiftning har visat sig lämplig för att åstadkomma effektiva utredningar på det området. Denna teknik skulle därför kunna fungera som vägledning för ändring av Olaf-förordningen (25).

21.

22.

Att avlägsna hindren för ett effektivt samarbete mellan skatte- och tullmyndigheter samt med brottsbekämpande myndigheter och finansinstitut på nationell nivå och EU-nivå är en del i kommissionens strategi att bekämpa momsbedrägerier (30). Övervakningskommittén välkomnar en sådan strategi.

23.

24.

Övervakningskommittén anser att lagstiftaren bör överväga att utse ett ombud för grundläggande rättigheter och rättssäkerhet för Olaf. I samband med detta bör det även fastställas hur ett sådant ombud skulle samverka med domstolstillsyn och övervakningskommittén samt säkerställas att ombudet har ett nära samarbete med experter på grundläggande rättigheter och rättssäkerhet inom var och en av Olafs sektorer.

Ett annat alternativ vore att utöka övervakningskommittén från fem till sju ledamöter, vilket föreslagits tidigare, och att kommittén ges särskilda befogenheter inom detta område och inom konfidentiellt informationsutbyte, med tanke på framtida samverkan med Europeiska åklagarmyndigheten.

25.

26.

27.

De nationella administrativa myndigheterna bör vara skyldiga att tillhandahålla omedelbart stöd till Olaf om tvångsmedel krävs för att Olafs befogenheter ska kunna verkställas. Harmonisering, eller helst enhetlighet, behövs främst i fråga om kontroller på plats, där det finns betydande skillnader mellan olika medlemsländers bestämmelser och praxis (35) – och därmed även i fråga om Olafs befogenheter. Utredningsbefogenheterna för Olafs inspektörer bör ha samma EU-rättsliga grund, och inspektörerna bör ha möjlighet att utöva och verkställa dessa befogenheter i samma utsträckning i alla medlemsstaters territorium. I det här avseendet bör bestämmelserna i den nationella lagstiftningen göra de olika nationella administrativa myndigheterna skyldiga att inleda nationella förfaranden, utbyta information med Olaf och stödja dess utredningsåtgärder inom sitt territorium. Som övervakningskommittén nämner vid ett flertal tillfällen bör Olaf vara skyldig att tillhandahålla information från den aktuella utredningen till de nationella myndigheterna för att förbättra effektiviteten hos både Olaf och nationella utredningar, undvika dubbelarbete och minska utredningarnas längd. Övervakningskommittén anser att även denna mekanism bidrar till skyddet av grundläggande rättigheter.

28.

Skyldighet att infinna sig och att vittna bör emellertid begränsas till det territorium där personen i fråga är bosatt. Om en person frivilligt går med på att vittna vid Olafs huvudkontor eller på någon annan plats utanför det land där personen är bosatt bör denne vara berättigad till ersättning för sina kostnader.

Övervakningskommittén är medveten om att det faktum att Olaf inte är en juridisk person kan utgöra ett hinder för att ålägga sanktioner. Underlåtenhet att uppfylla de skyldigheter som föreskrivs i förordningen bör emellertid få konsekvenser. En möjlig lösning vore att sanktioner ålades genom nationella förfaranden som initierades på Olafs begäran. Övervakningskommittén kommer emellertid att undersöka dessa frågor vid ett senare tillfälle i samband med frågor som rör inrättandet av Europeiska åklagarmyndigheten.

29.

Att tiden går i en utredning kan göra det svårare att samla in friande bevisning, i synnerhet yttranden från vittnen för försvaret, eller t.o.m. göra det osannolikt att bevisningen alls samlas in. På liknande sätt kan den administrativa, disciplinära eller rättsliga uppföljningen äventyras, bl.a. på grund av preskriptionstider för den aktuella överträdelsen. Erfarenheter från övervakningskommitténs övervakningsverksamhet har visat att detta faktiskt har inträffat, framför allt när det gäller slutliga utredningsrapporter och rekommendationer som lämnats vidare till de nationella rättsliga myndigheterna. Olaf gav övervakningskommittén tillgång till korta kommentarer i Excel-tabeller, bl.a. citat från de motiveringar som rättsliga myndigheter i medlemsstaterna angett i samband med att rapporter från Olaf avskrivits (37).

Övervakningskommittén anser att förordningen bör ändras så att den innefattar en skyldighet för Olafs generaldirektör att ta hänsyn till lagstadgade preskriptionstider i samband med utredningar. Senast 18 månader innan den lagstadgade preskriptionstiden löper ut bör Olaf skicka en interimsrapport till myndigheterna i berörda medlemsstater. Interimsrapporten bör ha samma form och innehåll som den slutliga utredningsrapporten men inte innehålla några rekommendationer.

30.

Genom artikel 7.8 i den nya förordningen utökades Olafs rapporteringsskyldighet till övervakningskommittén från nio till tolv månader efter inledandet av en utredning, och därefter var sjätte månad. Någon större förändring av innehållet i rapporteringen gjordes dock inte. Olafs generaldirektör ska ange skälen till förseningen och de åtgärder som planeras för att skynda på utredningen (38).

31.

32.

Enligt övervakningskommittén är den nya bestämmelsen om att generaldirektören för Olaf inför en ”intern rådgivnings- och kontrollmekanism, inbegripet en lagenlighetskontroll, som bland annat rör respekten för […] de berörda medlemsstaternas nationella lagstiftning” av avgörande betydelse för effektiviteten i Olafs utredningsverksamhet. Någon föreskrift om denna interna kontroll av respekten för medlemsstaternas nationella lagstiftning fanns dock inte i riktlinjerna om utredningsförfaranden som en del av befogenheterna för enheten för urval och granskning av utredningar, som ansvarade för mekanismerna för lagenlighetskontroll och granskning under utredningens hela livscykel (41). Kontrollen av den här aspekten gjordes av ett begränsat antal tjänstemän i enheten för urval och granskning av utredningar och utan stöd av den mekanism för förhandskontroller som utfördes av övervakningskommittén innan denna befogenhet avskaffades genom den nya förordningen (42).

Lagstiftaren bör noga överväga följderna av att övervakningskommittén fråntas denna mekanism för övervakning och kvalitetskontroll. För att övervakningskommittén ska kunna bistå generaldirektören i dennes arbete på det här området behöver Olaf under alla omständigheter förse kommittén med den utredningsrapport som skickas till medlemsstatens rättsliga myndigheter och dessa myndigheters svar till Olaf.

33.

Detta gör det desto mer angeläget att förordningen anger tydliga regler om preskription under utredningarnas hela livscykel och att uppföljningsgrupper med experter på rättslig uppföljning och bevisinhämtning inrättas. Detta är av särskilt stor betydelse med tanke på inrättandet av Europeiska åklagarmyndigheten och kvaliteten i det stöd som Olaf kommer att behöva ge i enlighet med nationella regler om tillåten bevisning.

34.

Övervakningskommittén har behandlat den här frågan tidigare i ett antal dokument (43). Så tidigt som i den första lägesrapporten (2010) betonade kommittén behovet av att respektera rätten att yttra sig, rätten att bli informerad, rätten för berörda personer att få information om sina rättigheter, rätten att lägga fram sin sak och rätten till en opartisk utredning. Även i sitt yttrande nr 5/2010 tog övervakningskommittén upp behovet av skydd för individer när det gäller behandling av personuppgifter (integritetsskydd) och för garantier om insyn och objektivitet i utredningar.

35.

Övervakningskommittén anser att nivån på skyddet av grundläggande rättigheter och rättssäkerhet för berörda personer har en direkt påverkan på huruvida bevis är tillåtliga i efterföljande förfaranden vid nationella myndigheter. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att undvika skilda nivåer, i synnerhet om högre nivåer tillämpas i berörda nationella förfaranden eller av Europeiska åklagarmyndigheten. Detta skulle undanröja situationer där Olafs utredningar och de bevis som dessa samlat in nedvärderas.

36.

Även om skäl 51 i förordning nr 883/2013 innehåller en generell hänvisning till EU-stadgan bör mer detaljerade bestämmelser rörande de mest relevanta rättigheterna och garantierna föras in i Olaf-förordningen.

Eftersom EU-stadgan är den gemensamma källan för grundläggande rättigheter och garantier finns ingen anledning att begränsa eller göra någon grundläggande åtskillnad mellan berörda personer eller vittnen i interna eller externa utredningar, eller i åtgärder som genomförs på begäran av Europeiska åklagarmyndigheten. Övervakningskommittén är medveten om att Olaf måste respektera varje medlemsstats bestämmelser vid genomförandet av externa utredningar och att Olafs befogenheter kan skilja sig åt beroende på olika rättsliga förutsättningar. Grundläggande rättigheter och rättssäkerhetsgarantier måste emellertid ligga på en så likartad nivå som möjligt i både interna och externa utredningar.

37.

Övervakningskommittén anser att ett antagande av rättssäkerhetsgarantier på en sådan hög nivå som anges i artikel 41 i förslaget om Europeiska åklagarmyndigheten (47) och berörd lagstiftning (48) inte skulle utgöra något hinder för att Olaf på ett självständigt sätt utför sitt ålagda uppdrag, utan skulle öka värdet av dess slutliga utredningsrapporter och den åtföljande bevisningen.

De högre kraven för inhämtningen av bevis skulle definitivt avspeglas i bevisens tillåtlighet (och i tillåtligheten vad gäller de slutliga rapporterna från Olaf) vid rättegångar i nationella domstolar. Antagande av Europeiska åklagarmyndighetens nivå när det gäller rättssäkerhetsgarantier skulle också bidra till att skingra tvivlet om tillåtlighet för och värdering av bevis från (administrativa) utredningar som genomförs ”på begäran” av Europeiska åklagarmyndigheten, såsom anges i artikel 101 i förslaget om Europeiska åklagarmyndigheten.

Övervakningskommittén anser att en enhetlig nivå skulle underlätta överföring av bevis från administrativa till straffrättsliga förfaranden och mellan olika jurisdiktioner (49). Det skulle inte förhindra situationer där bevis har inhämtats i enlighet med lagstiftningen i en medlemsstat men i strid med lagstiftningen i en annan, där de slutliga (eller i fråga om Olaf, efterföljande) förfarandena äger rum och ärendet löses.

38.

De berörda personerna bör kunna använda sig av denna rättighet före, under och efter den första intervjun under förfarandet. De bör också få tillgång till de bevis som Olaf samlat in innan den slutliga utredningsrapporten med åtföljande rekommendationer skickas till de nationella myndigheterna. Denna möjlighet är särskilt viktig om den slutliga utredningsrapporten innehåller rekommendationer om straffrättsliga förfaranden. För att garantera objektiviteten och opartiskheten i utredningen bör de berörda personerna ha möjlighet att yttra sig om den slutliga utredningsrapporten, och yttrandet bör åtfölja den rapport och de rekommendationer som skickas till de nationella myndigheterna.

39.

40.

41.

42.

I vilken utsträckning respekten för grundläggande rättigheter granskas i den rättsliga prövningen av ett administrativt förfarande kan fungera som ett mått på dess effektivitet.

Samtidigt kan den utsträckning i vilken grundläggande rättigheter är inblandade utgöra ett mått på omfattningen av den rättsliga prövning som är nödvändig för en åtgärd av ett organ för administrativa utredningar (52).

Förordningen ger ingen möjlighet till effektiv granskning av lagenligheten i Olafs utredningar, förutom i fråga om interna utredningar och endast där tjänstemän eller andra anställda är inblandade. Tjänstemän och andra anställda kan lämna in klagomål till generaldirektören för Olaf i enlighet med det förfarande som fastställs i artikel 90 i tjänsteföreskrifterna, enligt vilket överklaganden får göras i efterhand vid tribunalen.

43.

Domstolen har konsekvent avslagit ansökningar om ogiltigförklaring av slutliga utredningsrapporter från Olaf som lämnats vidare till nationella myndigheter eller den behöriga EU-organisationen. Huvudskälet till avslagen har varit att de ifrågasatta åtgärderna inte medfört någon väsentlig förändring i den klagandes rättsliga ställning (53) och att effektivt rättsligt skydd inte ska betraktas som ett separat rättsmedel, utan som en rättslig effekt av flera olika kompletterande rättsmedel i olika på varandra följande rättsliga yrkanden (54).

44.

De rättsmedel som för närvarande kan vidtas mot Olafs åtgärder (56) är så begränsade att de inte ensamma räcker för att hantera ett förändrat institutionellt system och förfarande där i) kopplingen mellan administrativa utredningar och brottsutredningar stärks och ii) det finns planer för att den bevisning som Olaf samlar in under administrativa utredningar på begäran av Europeiska åklagarmyndigheten ska utgöra tillåtlig bevisning.

45.

46.

Trots dessa egenskaper anser övervakningskommittén att domstolen genom EUF-fördraget har getts andra uppgifter som ligger långt ifrån en kontinuerlig övervakning av specifika åtgärder under administrativa utredningar. Övervakningskommittén konstaterar att det i domstolens nuvarande mandat finns hinder för den att utöva en kontinuerlig övervakning av Olaf. Domstolens bedömning, nämligen att det inte utgör en åtgärd som går en tjänsteman emot att skicka en slutlig utredningsrapport till nationella rättsliga myndigheter, eftersom det inte väsentligt förändrar den berörda personens rättsliga ställning, gäller även fortsättningsvis, såvida inte t.ex. i) Olaf i slutet av en utredning kunde besluta om en sanktion som skulle leda till en sådan förändring, eller ii) det föreligger en skyldighet att inleda nationella förfaranden på grundval av den slutliga utredningsrapporten eller på begäran av Olaf.

47.

Samtidigt konstaterar övervakningskommittén att det finns fördelar med att domstolen är inblandad i den rättsliga övervakningen av Olaf. En särskild fördel skulle vara den uppsättning förfarandebestämmelser som gäller vid domstolen och som är desamma för alla parter oavsett vilka medlemsstater de kommer ifrån. Om frågan om domstolens behörighet kan lösas uppmanar övervakningskommittén Europaparlamentet, rådet, kommissionen och domstolen att undersöka vilka möjligheter artikel 257 i EUF-fördraget kan ge i det här avseendet.

48.

49.

50.

Om Olafs utredningar blev en del av nationella förfaranden skulle de bli föremål för kontroll från nationella domstolar. Följaktligen skulle nationella domstolar kunna vända sig till Europeiska unionens domstol med frågor för att begära förhandsavgöranden om tolkningen av bestämmelser i EU-lagstiftningen innan de träffar avgöranden i sådana mål (61).

51.

För att förstärka rättssäkerhetsgarantierna för personer som är föremål för utredning av Olaf har kommissionen föreslagit att en registeransvarig för rättssäkerhetsgarantier (62) för berörda personer inrättas. I den registeransvariges uppgifter skulle ingå att i) granska klagomål om kränkningar av rättssäkerhetsgarantierna och utfärda rekommendationer utan bindande verkan till Olafs generaldirektör i fråga om klagomålen, ii) övervaka i vilken utsträckning de rättssäkerhetskrav som gäller vid Olafs utredningar följs, iii) säkerställa skyndsam handläggning av utredningar för att undvika onödigt dröjsmål, och iv) godkänna inspektioner och vissa andra förfaranden som genomförs på plats hos EU-institutioner.

Även om den registeransvarige skulle kunna utgöras av domare skulle den sakna den nödvändiga ställningen som oberoende domstol eftersom den skulle sakna den uppdelning av befogenheter som krävs. Avsikten har dessutom varit att den registeransvarige skulle vara administrativt knuten till kommissionen, en av de institutioner som skulle vara inblandad i utnämningen av organet. Med tanke på att den registeransvarige skulle vara rådgivande i fråga om utredningsåtgärder riktade mot andra institutioner skulle den hamna bland de verkställande institutionerna och bli administrativt beroende av kommissionen, vilket skulle kunna påverka jämvikten mellan institutionerna.

52.

53.

54.

Frågan om granskarens befogenheter, vilken typ av åtgärder denne skulle vidta i enskilda ärenden och huruvida granskningsorganet skulle utgöra en del av eller på något sätt vara knutet till kommissionen, kan också ge upphov till allvarliga farhågor. Granskarens placering i den administrativa hierarkin och dennes behörighet som rådgivande i samband med utredningsåtgärder riktade mot medlemmar av kommissionen men även andra institutioner, skulle också kunna påverka den interinstitutionella jämvikten.

Eftersom den registeransvarige skulle vara placerad på liknande sätt och vara skild från övervakningskommittén skulle det kunna uppstå farhågor om dennes oberoende och om kostnadseffektiviteten av att han eller hon har ett separat sekretariat med samma agenda som sekretariatet hos övervakningskommittén.

55.

Den lösning som övervakningskommittén förordar är att en direkt tillgång till en oberoende domstol inrättas, som skulle kunna granska enskilda åtgärder från Olaf och uppfylla de legitima förväntningarna hos personer som påverkas av Olafs undersökningar. Endast ett rättsligt organ skulle på ett adekvat sätt kunna kontrollera att en utredning har genomförts enligt ett korrekt rättsförfarande och därmed garantera de höga krav på bevisningen som krävs (främst) i efterföljande straffrättsliga förfaranden i medlemsstaterna.

56.

57.

Övervakningskommittén är ett oberoende organ med ett mycket starkt mandat. För utnämningen av ledamöter till kommittén krävs godkännande från rådet, kommissionen och parlamentet, liksom från ett tillfälligt organ som består av alla tre institutionerna.

Övervakningskommitténs befogenheter utökades genom förordning nr 883/2013. Detta gjordes framför allt till följd av frågor om hur den skulle informeras om dokument som skickats till nationella myndigheter och om dess befogenhet att hantera ärenden där utredning fortfarande pågår (67), och även p.g.a. behovet att förstärka processuella rättigheter och rättssäkerhetsgarantier.

58.

I förordning nr 883/2013 förtydligades även att yttranden från övervakningskommittén till generaldirektören får innehålla rekommendationer. Genom förordningen förlängdes också perioden innan generaldirektören ska rapportera till övervakningskommittén om ärenden som varar i mer än tolv månader, och en årlig överläggning med institutionerna i vilken övervakningskommittén deltar infördes (73).

59.

60.

61.

62.

Om kommissionen överväger att häva generaldirektörens immunitet anser övervakningskommittén att den behöver övervaka beslutsprocessen och få tillgång till relevant information.

I fall där generaldirektören själv är upphov till ifrågasättandet av Olafs eller dess generaldirektörs oberoende bör det övervägas att ge övervakningskommittén befogenhet att inleda disciplinförfarandet i kommissionen och att delta i förfarandet.

63.

64.

65.

66.

Förordningen bör även innehålla en mekanism för att lösa situationer då skyldigheten att tillhandahålla information inte respekteras, i syfte att återupprätta informationsflödet.

67.

68.

69.

70.

Om övervakningskommittén begär ytterligare information om utredningar, inbegripet rapporter och rekommendationer om avslutade utredningar, bör förordningen innehålla en tidsfrist inom vilken Olaf ska lämna ut information och handlingar i ärendet, liksom en lösningsmekanism om tillgång till informationen inte ges eller nekas. Samma förfarande bör gälla för information och uppgifter som rör pågående utredningar, men utan att övervakningskommittén blandar sig i genomförandet av dem.

71.

72.

73.

74.

75.

76.

Övervakningskommittén är övertygad om att avgörande frågor om utredningars art, typ av förfaranden, inledande och avslutande av ärenden samt även skyldigheter till informationsutbyte inte bör lämnas öppna för tolkning och inte bör vara beroende av framtida administrativa överenskommelser mellan Europeiska åklagarmyndigheten, Olaf och andra institutioner. Alla grundläggande aspekter i förfaranden bör tydligt anges i förordningarna om Olaf och Europeiska åklagarmyndigheten och bör även innehålla bestämmelser om förbindelserna mellan dem.

77.

78.

79.

80.

81.

82.

Översynen av förordning nr 883/2013 bör fastställa tydliga regler för Olaf, antingen genom att byrån åläggs en skyldighet att utan undantag agera efter begäran från Europeiska åklagarmyndigheten, eller genom att undantag anges i en uttömmande förteckning över vägransgrunder. Övervakningskommittén anser att det är olämpligt att låta denna fråga lösas i administrativa överenskommelser mellan Olaf och Europeiska åklagarmyndigheten på grund av utrymmet för olika tolkningar av artikel 101 i förslaget om Europeiska åklagarmyndigheten, vilket skulle strida mot EU:s intresse av ett effektivt och skyndsamt skydd av sina ekonomiska intressen.

Eftersom övervakningskommittén har ett starkt mandat från alla tre institutionerna önskar den också spela en betydande roll i att skapa strukturella, operativa och befogenhetsmässiga kopplingar mellan Olaf och dess partner, dvs. Europeiska åklagarmyndigheten, revisionsrätten, Europol, Eurojust och andra partner i det nya systemet för att skydda EU:s ekonomiska intressen. Eftersom det nya institutionella systemet för skydd av EU:s ekonomiska intressen kommer att kräva viss övervakning och kontroll erbjuder sig övervakningskommittén att bidra med sin långa erfarenhet i diskussionerna om hur denna övervakning och kontroll bör inrättas och tillämpas.

—

Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/64/EU av den 20 oktober 2010 om rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden (EUT L 280, 26.10.2010, s. 1).

—

Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden (EUT L 142, 1.6.2012, s. 1).

—

Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/48/EU av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet (EUT L 294, 6.11.2013, s. 1).

—

Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden (EUT L 65, 11.3.2016, s. 1).

—

Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/1919 av den 26 oktober 2016 om rättshjälp för misstänkta och tilltalade i straffrättsliga förfaranden och för eftersökta personer i förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder (EUT L 297, 4.11.2016, s. 1).