—

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 539/2001 (1), särskilt artikel 1.4 (”ömsesidighetsmekanismen”),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 12 april 2016: Lägesrapport och tänkbara lösningar i fråga om den icke-ömsesidiga situationen med vissa tredjeländer när det gäller viseringspolitik (COM(2016)0221),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 13 juli 2016: Lägesrapport och tänkbara lösningar i fråga om den icke-ömsesidiga situationen med vissa tredjeländer när det gäller viseringspolitik (uppföljning av meddelandet av den 12 april) (COM(2016)0481),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 21 december 2016: Lägesrapport och tänkbara lösningar i fråga om den icke-ömsesidiga situationen med vissa tredjeländer när det gäller viseringspolitik (uppföljning av meddelandet av den 12 april) (COM(2016)0816),

—

med beaktande av artikel 17 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) och artiklarna 80, 265 och 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget),

—

med beaktande av den debatt om skyldigheter när det gäller ömsesidighet i fråga om viseringar som parlamentet höll i Strasbourg den 14 december 2016,

—

med beaktande av frågan till kommissionen om skyldigheter när det gäller ömsesidighet i fråga om viseringar i enlighet med artikel 1.4 i förordning (EG) nr 539/2001 (O-000142/2016 – B8-1820/2016),

—

med beaktande av förslaget till resolution från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor,

—

med beaktande av artiklarna 128.5 och 123.2 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.

Kriteriet om ömsesidighet i fråga om viseringar är ett av de vägledande kriterierna för EU:s viseringspolitik, och det uppfattas normalt så att EU-medborgare bör omfattas av samma villkor när de reser till ett tredjeland som medborgare i det tredjelandet när de reser till EU.

B.

Syftet med ömsesidighetsmekanismen för visering är att uppnå sådan ömsesidighet. EU:s viseringspolitik medger inte att enskilda medlemsstater inför viseringskrav för tredjelandsmedborgare om det berörda landet finns med på förteckningen i bilaga II till förordning (EG) nr 539/2001 (länder vars medborgare inte behöver visum för kortare vistelser).

C.

Ömsesidighetsmekanismen reviderades 2013, med parlamentet som medlagstiftare, eftersom den behövde anpassas till Lissabonföredragets ikraftträdande och EU-domstolens rättspraxis angående rättslig grund i sekundärlagstiftningen och ”så att det blir möjligt för unionen att reagera på ett solidariskt sätt om ett tredjeland som anges i bilaga II till förordning (EG) nr 539/2001 tillämpar viseringskrav för medborgarna i åtminstone en medlemsstat” (skäl 1 i förordning (EU) nr 1289/2013).

D.

Ömsesidighetsmekanismen omfattar ett förfarande som inleds med en situation där icke-ömsesidighet råder, med exakta tidsramar och åtgärder som ska vidtas i syfte att få slut på den icke-ömsesidiga situationen. Förfarandet innebär att allt hårdare åtgärder efter hand vidtas gentemot det berörda tredjelandet och det sista steget är att undantaget från viseringskravet för alla medborgare i ett berört tredjeland upphävs (”andra fasen av tillämpningen av ömsesidighetsmekanismen”).

E.

”I syfte att säkerställa en lämplig medverkan av Europaparlamentet och rådet i den andra fasen av tillämpningen av ömsesidighetsmekanismen, med tanke på den särskilt känsliga politiska arten av upphävandet av undantaget från viseringskravet för alla medborgare i ett tredjeland som anges i bilaga II i förordning (EG) nr 539/2001 samt dess övergripande konsekvenser för medlemsstaterna, de länder som deltar i Schengensamarbetet och unionen själv, särskilt för deras yttre förbindelser och Schengenområdets övergripande funktion, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt delegeras till kommissionen med avseende på vissa delar av ömsesidighetsmekanismen”, inbegripet upphävandet av undantaget från viseringskravet för alla medborgare i det berörda tredjelandet.

F.

”Europaparlamentet eller rådet får besluta att återkalla delegeringen” (artikel 290.2 a i EUF-fördraget).

G.

En delegerad akt ”får träda i kraft endast om Europaparlamentet eller rådet inte har gjort några invändningar inom den tidsfrist som anges i lagstiftningsakten” (artikel 290.2 b i EUF-fördraget).

H.

Kommissionen väckte talan vid EU-domstolen angående valet av delegerade akter i andra fasen av tillämpningen av ömsesidighetsmekanismen. Domstolen ansåg dock att lagstiftarens val var korrekt (mål C-88/14).

I.

Mekanismen ålägger därigenom klart och tydligt parlamentet och rådet respektive kommissionen skyldigheter och ansvar i de olika faserna av ömsesidighetsmekanismen.

1.

2.

3.

—

med beaktande av sin ståndpunkt av den 6 februari 2013 om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om insyn i de åtgärder som reglerar prissättningen på humanläkemedel och deras inordnande i de nationella sjukförsäkringssystemen (1),

—

med beaktande av artikel 168 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget), enligt vilken en hög hälsoskyddsnivå för människor ska säkerställas vid utformning och genomförande av all unionspolitik och alla unionsåtgärder,

—

med beaktande av kommissionens Refit-utvärdering av rådets förordning (EG) nr 953/2003 om förhindrande av att handeln med vissa viktiga mediciner avleds till Europeiska unionen (SWD(2016)0125),

—

med beaktande av skyldigheterna enligt artikel 81 i direktiv 2001/83/EG om att upprätthålla en lämplig och fortsatt försörjning av läkemedel,

—

med beaktande av kommissionens inledande konsekvensbedömning (2) om stärkt EU-samarbete kring utvärdering av medicinska metoder (HTA),

—

med beaktande av HTA-nätverkets strategi för EU-samarbete kring utvärdering av medicinska metoder av den 29 oktober 2014 (3),

—

med beaktande av slutrapporten från kommissionens undersökning av läkemedelssektorn (SEC(2009)0952),

—

med beaktande av kommissionens rapport från 2013 om ojämlikheter i hälsa Health inequalities in the EU – Final report of a consortium. Ett konsortium som leddes av Michael Marmot (4), kom i sin rapport fram till att hälso- och sjukvårdssystemen spelar en viktig roll för att minska risken för fattigdom eller bidrar till att minska fattigdomen,

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 1 december 2014 om innovation till gagn för patienter (5),

—

med beaktande av slutsatserna från det informella sammanträdet om hälsa för rådet (sysselsättning, socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor) den 18 april 2016,

—

med beaktande av kommissionens sjätte rapport om övervakning av patentuppgörelser i läkemedelssektorn,

—

med beaktande av kommissionens meddelande Säkra, innovativa och tillgängliga läkemedel: en förnyad vision för läkemedelssektorn (COM(2008)0666),

—

med beaktande av punkterna 249 och 250 i domstolens dom av den 14 februari 1978 i mål 27/76 om överpris,

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 17 juni 2016 om att stärka balansen i läkemedelssystemen i EU och dess medlemsstater,

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets beslut nr 1082/2013/EU av den 22 oktober 2013 om allvarliga gränsöverskridande hot mot människors hälsa och om upphävande av beslut nummer 2119/98/EG (6),

—

med beaktande av rapporten Promoting innovation and access to health technologies från FN:s generalsekreterares högnivåpanel för tillgång till läkemedel, som publicerades i september 2016,

—

med beaktande av rådets slutsatser från den 10 maj 2006 om gemensamma värderingar och principer i Europeiska unionens hälso- och sjukvårdssystem, och slutsatserna från rådet (sysselsättning, socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor) från den 6 april 2011 och den 10 december 2013 om reflektionsprocessen om moderna, flexibla och hållbara hälso- och sjukvårdssystem,

—

med beaktande av kommissionens meddelande om effektiva, tillgängliga och anpassningsbara hälso- och sjukvårdssystem (COM(2014)0215),

—

med beaktande av studien Towards a Harmonised EU Assessment of the Added therapeutic Value of Medicines, offentliggjord av sin utredningsavdelning ”Ekonomisk och vetenskaplig politik” 2015 (7)

—

Med beaktande av Världshälsoorganisationens rapport WHO Expert Committee on the Selection of Essential Drugs, 17-21 October 1977 – WHO Technical Report Series, No. 615, rapporten från WHO:s sekretariat från den 7 december 2001WHO medicines strategy: Revised procedure for updating WHO’s Model List of Essential Drugs’ (EB109/8), WHO:s rapport från mars 2015 Access to new medicines in Europe, och WHO:s rapport från den 28 juni 2013Priority Medicines for Europe and the World,

—

med beaktande av förordning (EG) nr 141/2000 om särläkemedel,

—

med beaktande av artikel 35 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och artikel 6 a i EUF-fördraget om EU-medborgarnas rätt till hälsoskydd,

—

med beaktande av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget om konkurrensregler,

—

med beaktande av Dohaförklaringen om förklaringen om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter och folkhälsa (WTO/MIN(01/DEC/2) och genomförandet av punkt 6 i Dohaförklaringen av den 1 september 2003 (WTO/L/540),

—

med beaktande av förordning (EG) nr 816/2006 om tvångslicensiering av patent för tillverkning av läkemedelsprodukter för export till länder med folkhälsoproblem,

—

med beaktande av avtalet om gemensam upphandling som godkändes av kommissionen den 10 april 2014 (8),

—

med beaktande av Nairobi-konferensen 1985 om rationell användning av läkemedel,

—

med beaktande av det betänkande om en ändring av förordning (EG) nr 726/2004 som antagits av utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet (A8-0035/2016) och ändringsförslagen antagna av parlamentet den 10 mars 2016 (9),

—

med beaktande av sin resolution av den 16 september 2015 om kommissionens arbetsprogram 2016 (10),

—

med beaktande sin resolution av den 11 september 2012 om frivillig, obetald donation av vävnader och celler (11),

—

med beaktande av artikel 52 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och yttrandena från utskottet för utveckling, utskottet för rättsliga frågor och utskottet för framställningar (A8-0040/2017), och av följande skäl:

A.

Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna erkänner medborgarnas grundläggande rätt till hälso- och sjukvård (12).

B.

Offentliga hälso- och sjukvårdssystem är avgörande för att man ska kunna garantera allmän tillgång till hälso- och sjukvård, en grundläggande rättighet för de europeiska medborgarna. Hälso- och sjukvårdssystemen i EU står inför utmaningar som en åldrande befolkning, den ökande bördan av sjukdomar som blir kroniska, de höga kostnaderna för utveckling av ny teknik, höga och stigande läkemedelsutgifter och den ekonomiska krisens konsekvenser för hälso- och sjukvårdskostnaderna. År 2014 stod kostnaderna inom läkemedelssektorn i EU för 17,1 procent av de totala hälso- och sjukvårdsutgifterna och för 1,41 procent av bruttonationalprodukten (BNP). Dessa utmaningar förutsätter europeiskt samarbete och nya politiska åtgärder på både EU-nivå och nationell nivå.

C.

Läkemedel är en av pelarna för hälso- och sjukvården, inte bara en handelsvara, och bristande tillgång till basläkemedel och höga priser för innovativa läkemedel utgör ett allvarligt hot mot de nationella hälso- och sjukvårdssystemens hållbarhet.

D.

Patienter bör ha tillgång till hälso- och sjukvård och behandlingsalternativ enligt sina egna val och preferenser, inbegripet kompletterande och alternativa behandlingar och läkemedel.

E.

Ett av EU:s och WHO:s centrala mål och FN:s tredje mål för hållbar utveckling är att säkerställa att patienter har tillgång till basläkemedel. En allmän tillgång till läkemedel förutsätter att läkemedlen finns tillgängliga i rätt tid och till överkomliga priser för alla, utan geografisk diskriminering.

F.

Konkurrens är viktigt för den allmänna balansen på läkemedelsmarknaden och kan medföra lägre kostnader, minska läkemedelsutgifterna och förbättra patienternas tillgång till rimligt prissatta läkemedel i rätt tid, med högre kvalitetsstandarder inom forsknings- och utvecklingsprocesserna.

G.

De generiska läkemedlens inträde på marknaden är en viktig mekanism för att öka konkurrensen, sänka priserna och säkerställa hållbara hälso- och sjukvårdssystem. Marknadsinträdet för generiska läkemedel får inte fördröjas och konkurrensen bör inte snedvridas.

H.

En sund och konkurrensutsatt marknad för läkemedel gynnas av noggrann kontroll av efterlevnaden av konkurrenslagstiftningen.

I.

Priserna på nya läkemedel har i många fall ökat under de senaste årtiondena till den grad att många av de europeiska medborgarna inte längre har råd med dem, vilket allvarligt hotar de nationella hälso- och sjukvårdssystemens hållbarhet.

J.

Förutom höga och oöverkomliga priser finns det andra hinder för tillgången till läkemedel, såsom brist på basläkemedel och övriga läkemedel, dålig matchning mellan kliniska behov och forskning, bristande tillgång till hälso- och sjukvård och till vårdpersonal, onödiga administrativa förfaranden, fördröjningar mellan marknadstillstånd och beslutsfattande om prissättning och ersättning, problem med att produkter inte finns tillgängliga, patentregler och budgetbegränsningar.

K.

Sjukdomar som hepatit C kan framgångsrikt bekämpas med tidig diagnos, kombinerad med behandling med nya och gamla läkemedel, och rädda miljontals människoliv i hela EU.

L.

Antalet cancerdiagnoser ökar för varje år, och kombinationen av ökad förekomst av cancer bland befolkningen och nya tekniskt avancerade cancerläkemedel har lett till en situation där de totala kostnaderna för cancersjukdomar ökar, något som ställer ett aldrig tidigare skådat tryck på hälso- och sjukvårdsbudgetarna och innebär att många cancerpatienter inte har råd med behandlingarna, vilket i sin tur höjer risken för att läkemedlens prisöverkomlighet eller prissättning blir en avgörande faktor i patienters cancerbehandling.

M.

Förordning (EG) nr 1394/2007 om läkemedel för avancerad terapi infördes för att stimulera innovation på området i hela Europa och för att garantera säkerhet. Trots detta har endast åtta nya avancerade behandlingar godkänts hittills.

N.

EU har blivit tvungen att skapa incitament för att främja forskningen på områden såsom sällsynta sjukdomar och barnsjukdomar. Förordningen om särläkemedel har inneburit en viktig ram för att främja forskning om särläkemedel, och den har på ett betydande sätt förbättrat behandlingen av sällsynta sjukdomar, för vilka det tidigare inte fanns några alternativ. Det finns emellertid farhågor gällande förordningens genomförande.

O.

Gapet mellan den ökande resistensen mot antimikrobiella medel och utvecklingen av nya antimikrobiella medel blir allt större. Läkemedelsresistenta sjukdomar kan årligen orsaka 10 miljoner dödsfall globalt fram till 2050. Enligt uppskattningar dör minst 25 000 personer varje år i EU av infektioner som orsakas av resistenta bakterier, med en årlig kostnad på 1,5 miljarder euro, samtidigt som endast en ny klass antibiotika har utvecklats under de senaste 40 åren.

P.

Under de senaste årtiondena har framstegen inom behandling av tidigare obotliga sjukdomar varit stora, och exempelvis behöver inga hiv-smittade eller aidssjuka patienter i EU längre dö. Många sjukdomar kan dock fortfarande inte behandlas optimalt (bl.a. cancer, som fortfarande kräver nästan 1,3 miljoner människoliv om året i EU).

Q.

Tillgång till lämpliga diagnostest och vaccin till överkomliga priser är lika viktigt som tillgång till säkra och effektiva prisöverkomliga läkemedel.

R.

Avancerade terapiläkemedel kan bidra till att omforma behandlingen av en lång rad olika sjukdomstillstånd, särskilt inom sjukdomsområden där konventionella metoder är otillräckliga. Trots detta har endast ett fåtal avancerade terapiläkemedel godkänts hittills.

S.

Vissa basläkemedel finns inte att tillgå i många medlemsstater, och detta kan leda till problem i patientvården. Ett antal läkemedelsbrister kan inträffa antingen p.g.a. otillbörliga affärsstrategier, t.ex. så kallad ”pay for delay” inom läkemedelssektorn, eller av politiska, tillverkningsmässiga eller distributionsmässiga orsaker, eller av parallell handel. Artikel 81 i direktiv 2001/83/EG anger åtgärder för att förhindra läkemedelsbrist genom den så kallade allmännyttiga skyldigheten, som ålägger tillverkare och distributörer att garantera försörjningen på den nationella marknaden. Ofta tillämpas den allmännyttiga skyldigheten inte på tillverkare som levererar läkemedel till distributörerna, vilket har visats i en undersökning som beställts av kommissionen.

T.

Ett stabilt och förutsägbart regelverk för immateriella rättigheter samt ett lämpligt och snabbt genomförande av detta är nödvändiga förutsättningar för att skapa ett innovationsvänligt klimat och stödja patienters tillgång till innovativa och effektiva behandlingar.

U.

Syftet med immateriella rättigheter är att de ska gynna samhället och främja innovation, men det finns en oro över att de missbrukas/används felaktigt.

V.

Sedan 1995 omfattar WTO-avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter (Tripsavtalet) patentflexibilitet, såsom tvångslicensiering.

W.

Europeiska läkemedelsmyndigheten EMA:s pilotprojekt 2014, känt som ”stegvist godkännande”, som främst tillämpas på behandling inom områden med höga ouppfyllda medicinska behov, har gett upphov till intensiva diskussioner om förhållandet mellan risk och nytta vid beviljande av tidigare marknadstillträde för innovativa läkemedel med färre kliniska data.

X.

Skyddet av immateriella rättigheter är mycket viktigt för tillgången till läkemedel, och man måste fastställa mekanismer som kan bidra till att bekämpa förekomsten av förfalskade läkemedel.

Y.

För flera år sedan beslutade en europeisk högnivådialog som sammanförde de viktigaste beslutsfattarna och intressenterna inom hälso- och sjukvården, (G10 2001–2002 och därefter Läkemedelsforum 2005–2008) att utveckla en gemensam strategisk vision och konkreta åtgärder för att förbättra läkemedelssektorns konkurrenskraft.

Z.

Endast omkring tre procent av hälso- och sjukvårdsbudgeten används till förebyggande åtgärder och främjande av folkhälsan.

AA.

Prissättning och ersättningen för läkemedel faller inom medlemsstaternas befogenheter och regleras på nationell nivå. EU tillhandahåller lagstiftning om immateriella rättigheter, kliniska prövningar, godkännande för försäljning, öppenhet i prissättning, säkerhetsövervakning av läkemedel och konkurrens. De ökande utgifterna inom läkemedelssektorn, liksom den obalans i förhandlingskapaciteten och informationen om priser som observerats mellan läkemedelsföretagen och medlemsstaterna, gör att behovet ökar av ytterligare europeiskt samarbete och nya politiska åtgärder både på EU-nivå och nationell nivå. Priserna på läkemedel förhandlas vanligtvis fram under bilaterala och konfidentiella förhandlingar mellan läkemedelsindustrin och medlemsstaterna.

AB.

En majoritet av medlemsstaterna har sina egna tekniska bedömningsinstanser, alla med egna kriterier.

AC.

Enligt artikel 168 i EUF-fördraget kan parlamentet och rådet, för att klara av de gemensamma frågorna på säkerhetsområdet, besluta om åtgärder för att fastställa höga kvalitets- och säkerhetsstandarder för läkemedel och medicintekniska produkter. Enligt artikel 114.3 i EUF-fördraget ska man i lagstiftningsförslag på hälsoområdet utgå från en hög skyddsnivå.

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

17.

18.

19.

20.

21.

22.

23.

24.

25.

26.

27.

28.

29.

30.

31.

32.

33.

34.

35.

36.

37.

38.

39.

40.

41.

42.

43.

44.

45.

46.

47.

48.

49.

50.

51.

52.

53.

54.

55.

56.

57.

58.

59.

60.

61.

62.

63.

64.

65.

66.

67.

68.

69.

70.

71.

72.

73.

74.

75.

76.

77.

78.

79.

80.

81.

82.

83.

84.

85.

86.

87.

88.

89.

90.

91.

92.

93.

94.

95.

96.

97.

98.

99.

100.

101.

102.

103.

104.

105.

106.

107.

108.

109.

110.

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1295/2013 av den 11 december 2013 om inrättande av programmet Kreativa Europa (2014–2020) och om upphävande av beslut nr 1718/2006/EG, nr 1855/2006/EG och nr 1041/2009/EG (1) (”förordningen”),

—

med beaktande av artiklarna 167 och 173 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

—

med beaktande av Unescos (Förenta nationernas organisation för utbildning, vetenskap och kultur) konvention om skydd för och främjande av mångfalden av kulturyttringar av den 20 oktober 2005,

—

med beaktande av det gemensamma meddelandet från Europeiska kommissionen och unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik av den 8 juni 2016 till Europaparlamentet och rådet Mot en EU-strategi för internationella kulturella förbindelser (JOIN(2016)0029),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 26 september 2012 Att främja de kulturella och kreativa sektorerna för att främja tillväxt och sysselsättning i EU (COM(2012)0537),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 30 juni 2010 Europa – världens främsta resmål – en ny politisk ram för europeisk turism (COM(2010)0352),

—

med beaktande av kommissions grönbok av den 27 april 2010 Att ta tillvara potentialen i den kulturella och den kreativa sektorn (COM(2010)0183),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/1017 av den 25 juni 2015 om Europeiska fonden för strategiska investeringar, Europeiska centrumet för investeringsrådgivning och portalen för investeringsprojekt på europeisk nivå samt om ändring av förordningarna (EU) nr 1291/2013 och (EU) nr 1316/2013 – Europeiska fonden för strategiska investeringar (2),

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 27 maj 2015 om de kulturella och kreativa sektorernas samverkan med andra sektorer för att stimulera innovation, ekonomisk hållbarhet och social delaktighet,

—

med beaktande av sin resolution av den 8 september 2015 om en integrerad kulturarvsstrategi för Europa (3),

—

med beaktande av sin resolution av den 19 januari 2016 om rollen för interkulturell dialog, kulturell mångfald och utbildning när det gäller att främja EU:s grundläggande värderingar (4),

—

med beaktande av sin resolution av den 28 april 2015 om Europeisk film i den digitala tidsåldern (5),

—

med beaktande av studien Europeiska kulturhuvudstäder: framgångsrika strategier och långsiktiga effekter genomförd 2013 av utredningsavdelning B: struktur- och sammanhållningspolitik på begäran av utskottet för kultur och utbildning,

—

med beaktande av sin resolution av den 12 september 2013 om att främja de europeiska kulturella och kreativa sektorerna som källor till ekonomisk tillväxt och sysselsättning (6),

—

med beaktande av sin resolution av den 12 maj 2011 om de kulturella aspekterna i EU:s yttre åtgärder (7),

—

med beaktande av sin resolution av den 12 maj 2011 om att tillvara potentialen i den kulturella och den kreativa sektorn (8),

—

med beaktande av EU:s arbetsplan för kultur 2015–2018,

—

med beaktande av det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 mellan parlamentet, rådet och kommissionen om bättre lagstiftning, särskilt punkterna 20–24 om efterhandsutvärdering av befintlig lagstiftning.

—

med beaktade av artikel 52 i sin arbetsordning samt artikel 1.1 e i och bilaga 3 till talmanskonferensens beslut av den 12 december 2002 om förfarandet för beviljande av tillstånd att utarbeta initiativbetänkanden,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för kultur och utbildning och yttrandet från budgetutskottet (A8-0030/2017), och av följande skäl:

A.

Programmet Kreativa Europas mål är att skydda och främja Europas kulturella och språkliga mångfald, samt att på samma gång som Europas kulturarv främjas även stärka konkurrenskraften för de kulturella och kreativa sektorerna i Europa.

B.

Kultur är oerhört viktigt för främjandet av europeisk integration.

C.

Programmet Kreativa Europa, i synnerhet dess delprogram Kultur, är allvarligt underfinansierat och har därför stora svårigheter att tillmötesgå högt ställda förväntningar.

D.

Enligt artiklarna 3 och 4 i förordningen hör främjande av Europas kulturella och språkliga mångfald och Europas kulturarv – särskilt främjandet av den transnationella cirkulationen för kulturella och kreativa verk – till de grundläggande målen för programmet.

E.

Enligt artikel 12 i förordningen är främjandet av transnationell cirkulation och rörlighet – särskilt stöd till cirkulation av europeisk litteratur i syfte att säkerställa högsta möjliga tillgänglighet – en av prioriteringarna i delprogrammet Kultur.

F.

Strukturen hos ett enskilt program ger fördelar som leder till att en kritisk massa nås och ger potentiellt synlighet till områden som fortfarande är underskattade och står inför samma utmaningar vad gäller fragmentering, globalisering, brist på data och svårigheter med att få tillgång till kredit.

G.

Programmets struktur med två delprogram där bådas särdrag och identitet bevaras, samt tillägget i form av ett sektorsövergripande programområde, är en tillgång för att få en bättre förståelse för samarbete och utveckling på kulturområdet och för att knyta kontakter med tredjeländer.

H.

Det sektorsövergripande programområdet har endast till viss del utvecklat sitt strategiska mål att främja transnationellt och sektorsövergripande kulturellt samarbete.

I.

Programmet Kreativa Europa tillåter samarbete och gemensam verksamhet med länder som inte deltar i programmet och med internationella organisationer som är verksamma inom de kulturella och kreativa sektorerna, till exempel Unesco, Europarådet och OECD, på grundval av gemensamma bidrag till förverkligandet av programmets mål.

J.

De resultatindikatorer som avses i artikel 18 i förordningen, inbegripet indikatorer för programmets allmänna mål, indikatorer knutna till delprogrammen Media och Kultur och specifika indikatorer för lånegarantiinstrumentet, har till dags dato varken fastställts eller tagits i drift.

K.

Det nuvarande bedömningssystemet har visat sig olämpligt för programmets natur och speciella karaktär och bör därför förbättras.

L.

Särskilda insatser, såsom initiativet med europeiska kulturhuvudstäder och dess nätverk, priser och det europeiska kulturarvsmärket, har visat potentialen för hållbar lokal ekonomisk utveckling och kulturell turism, och bör därför stärkas och främjas på ett mera proaktivt sätt.

M.

En särskild ansökningsgenomgång för integration av flyktingar i det europeiska samhället lanserades 2016 inom det sektorsövergripande programområdet för att främja och stödja kreativitet och interkulturell dialog.

N.

Stödområdet ”samarbetsprojekt” i delprogrammet Kultur upptar omkring 70 % av delprogrammets budget, är mycket populärt bland kulturaktörer och syftar till gemensamma strategier på gränsöverskridande basis, något som möjliggör en öppen formulering av oförutsägbara och mycket innovativa och kreativa projekt, vilka uttryckligen välkomnas.

O.

Även om förordningen föreskriver att bilaterala avtal ska upprättas med tredjeländer för att de ska kunna delta i programmet eller delar av det, har hittills endast ett fåtal länder fullföljt förfarandet.

P.

Tack vare parlamentets åtgärder har kulturen, de kulturella och kreativa branscherna och den audiovisuella sektorn inkluderats, om än otillräckligt, i de fleråriga programmen Erasmus+, Horisont 2020 och Cosme, strukturfonderna och prioriteringarna hos Europeiska fonden för strategiska investeringar (Efsi).

Q.

Det finns en stark synergi mellan informellt lärande och den kreativa sektorn och media, där många konst-, medie- och kulturorganisationer tillhandahåller utbildningsmöjligheter.

R.

Andelen framgångsrika sökande är 15 % i Kultur och 44 % i Media, men ännu lägre (32 %) i det sistnämnda om automatiska system inte beaktas.

S.

Media har hittills registrerat sammanlagt 13 000 ansökningar, och beviljat stöd till mer än 5 500 projekt.

T.

Medias automatiska poängsystem, som är avsett att säkerställa lika förutsättningar mellan medlemsstaterna, leder till snedvridning av marknaden och straffar länder som har hög kapacitet inom audiovisuell produktion hårt.

U.

Den typ av bidrag som beviljas för samarbetsprojekt inom delprogrammet Kultur i Kreativa Europa brister när det gäller att uppfylla behoven hos de nätverk som är beroende av operativ struktur och verksamhet, som i det föregående programmet Kultur 2007–2013.

V.

Intressenterna har riktat kritik mot den administrativa förvaltningen (ansökan, bedömning och rapporteringsförfaranden) för att den är betungande. Därför understryks behovet av en förenkling av ansökningsförfarandet i syfte att underlätta tillträde till programmet och uppmuntra deltagande bland potentiella stödmottagare.

W.

Kontaktkontoren för Kreativa Europa är den avgörande mellanhanden mellan kommissionen, genomförandeorganet för utbildning, audiovisuella medier och kultur (Eacea) och de sökande; de bör vara bättre informerade om pågående beslutsprocess och vara delaktiga på nära håll i tillhandahållandet av information om projekt och i att lyfta fram resultaten av dem.

X.

Aktörerna beklagar den tunga administrativa bördan hos ansökningsprocessen, som innehåller omfattande riktlinjer och ett stort antal dokument med information som ibland är motstridig.

Y.

Registreringen av företag inom Europeiska kommissionens autentiseringstjänst (Ecas) rapporteras vara problematisk. Den elektroniska blanketten välkomnas dock varmt.

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

17.

18.

19.

20.

21.

22.

23.

24.

25.

26.

27.

28.

29.

30.

31.

32.

33.

34.

35.

36.

37.

38.

39.

40.

41.

42.

43.

44.

45.

46.

47.

48.

49.

50.

51.

52.

53.

54.

55.

56.

57.

58.

59.

60.

61.

—

med beaktande av artiklarna 10 och 11 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget), som föreskriver att ”varje medborgare ska ha rätt att delta i unionens demokratiska liv”, att ”institutionerna ska på lämpligt sätt ge medborgarna och de representativa sammanslutningarna möjlighet att ge uttryck för och offentligt diskutera sina åsikter på alla unionens åtgärdsområden” samt att ”institutionerna ska föra en öppen, tydlig och regelbunden dialog med de representativa sammanslutningarna och det civila samhället”,

—

med beaktande av protokoll (nr 1) om de nationella parlamentens roll i Europeiska unionen,

—

med beaktande av protokoll (nr 2) om tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna,

—

med beaktande av rådets förordning (EU) nr 390/2014 av den 14 april 2014 om inrättande av programmet ”Ett Europa för medborgarna” för perioden 2014–2020 (1),

—

med beaktande av sin resolution av den 19 januari 2016 om rollen för interkulturell dialog, kulturell mångfald och utbildning när det gäller att främja EU:s grundläggande värderingar (2),

—

med beaktande av kommissionens rapport till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén om genomförandet, resultaten och den samlade bedömningen av programmet ”Ett Europa för medborgarna” 2007–2013 (COM(2015)0652),

—

med beaktade av artikel 52 i sin arbetsordning samt artikel 1.1 e i och bilaga 3 till talmanskonferensens beslut av den 12 december 2002 om förfarandet för beviljande av tillstånd att utarbeta initiativbetänkanden,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för kultur och utbildning och yttrandena från budgetutskottet och utskottet för konstitutionella frågor (A8-0017/2017), och av följande skäl:

A.

Programmet Ett Europa för medborgarna är ett unikt och högst symboliskt program i den meningen att det tränar oss i att lyssna på det civila samhällets debatt, att det stimulerar till kritiskt tänkande om det europeiska projektet, dess historia och de rörelser och idéer som har främjat det, och att det bidrar till bättre kunskap om europeiskt beslutsfattande genom förbättrade villkor för medborgerligt och demokratiskt deltagande på unionsnivå.

B.

Programmet Ett Europa för medborgarna syftar till att stärka känslan av europeiskt medborgarskap och tillhörighet, öka solidariteten, den ömsesidiga toleransen och respekten och att främja en bättre förståelse för EU, dess ursprung och utveckling, dess värderingar, institutioner och befogenheter samt att främja en aktiv dialog mellan EU:s medborgare. Programmets verksamhet kan ses som en del av en informell livslång utbildning i medborgarskap.

C.

Kampanjen ”en euro per medborgare” för programmet Ett Europa för medborgarna syftar till att sända ett starkt symboliskt budskap om att lyssna på medborgarnas röst i Europa.

D.

Den tilltagande euroskepticismen – som tydliggörs av de antieuropeiska krafter som ifrågasätter det europeiska projektets själva existens och som nyligen kulminerade i folkomröstningen som resulterade i ett ja till Brexit – lyfter fram betydelsen av denna typ av program och stärker behovet av att främja utvecklingen av en gemensam känsla av europeisk identitet, att reflektera över orsakerna till den Europeiska unionens trovärdighetstapp, att uppmuntra till medborgarengagemang och att lansera en djupgående debatt om europeiska värderingar, som bör inbegripa hela det civila samhället och institutionerna själva – med en utbildningskampanj om hur EU-institutionerna fungerar – och som samtidigt lyfter fram de möjligheter som medlemskapet i EU medför.

E.

Före ett lands anslutning till Europeiska unionen måste en djupgående och heltäckande förberedelse genomföras rörande frågor om minneskultur, försoning med det förflutna och ett säkerställande av medborgarnas aktiva deltagande i det berörda landets civilsamhälle.

F.

I enlighet med artikel 11 i EU-fördraget är EU-institutionerna skyldiga att ge medborgare och representativa sammanslutningar möjlighet att offentligt diskutera sina åsikter på alla unionens åtgärdsområden. Bestämmelsen medför också att EU-institutionerna är skyldiga att föra en öppen, tydlig och regelbunden dialog med det civila samhället och att kommissionen måste ha ett omfattande samråd med alla intressenter.

G.

Artikel 20 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) inrättar den grundläggande statusen för unionsmedborgarskap och fastställer rättigheterna som är knutna till detta. En bättre förståelse för EU och dess värderingar är en viktig förutsättning för att medborgarna till fullo ska kunna utnyttja dessa rättigheter.

H.

Aktivt medborgarskap, medborgarskapsutbildning och interkulturell dialog är nyckeln till att bygga öppna, inkluderande och motståndskraftiga samhällen.

I.

Det nuvarande programmet grundar sig på artikel 352 i EUF-fördraget, som endast gav parlamentet rätt att framföra sin ståndpunkt inom ramen för godkännandeförfarandet. Parlamentet motsatte sig kraftigt detta då förslaget lämnades in av kommissionen, eftersom det i hög grad motsäger de demokratiska aspekterna av programmet.

J.

Den utvärdering efter programmets avslutning som kommissionen genomförde bekräftade att programmets mål var betydelsefulla och att programmet, då det skiljer sig från andra program i fråga om omfattning, mål, verksamheter och målgrupper, har möjliggjort initiativ som inte skulle ha kunnat finansieras på annat håll.

K.

Som en följd av de budgetnedskärningar som gjordes efter förhandlingarna om den fleråriga budgetramen 2014–2020 minskade finansieringsramen för programmet ”Ett Europa för medborgarna” med ungefär 29,5 miljoner euro. Den begränsade finansieringsramen på 185,47 miljoner euro för programmet utgör endast 0,0171 % av den fleråriga budgetramen.

L.

Det har konstaterats att medlemsstaterna tenderar att dra sig ur samfinansieringen av dessa projekt och att de lokala myndigheterna befinner sig i svårigheter när det gäller europeiska projekt med höga samfinansieringsnivåer.

M.

Som en följd av den minskade finansieringsramen sjönk antalet projekt som kunde finansieras under 2014 med nästan 25 % jämfört med föregående program.

N.

Icke-formellt och informellt lärande samt frivilligarbete, idrott, konst och kultur skapar många möjligheter för medborgarutbildning och aktivt medborgarskap.

O.

Ytterligare synergieffekter med andra program och bättre kommunikation med andra generaldirektorat krävs för att minska överlappningar och förstärka programmets effekt.

P.

Det finns ett bevisat värde i den befintliga internationella partnersamverkan mellan städer och kommuner (vänortsverksamhet, nätverk av städer), som förstärker den ömsesidiga förståelsen mellan människor och främjar vänskap och samarbete.

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

17.

18.

19.

20.

21.

22.

23.

24.

25.

26.

27.

28.

29.

30.

31.

32.

33.

34.

35.

36.

37.

38.

39.

40.

41.

—

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artiklarna 191 och 207,

—

med beaktande av fördraget om Europeiska unionen, särskilt artikel 21.2,

—

med beaktande av kommissionens meddelande Handel för alla – Mot en mer ansvarsfull handels- och investeringspolitik (COM(2015)0497),

—

med beaktande av EU:s förslagstext om ett kapitel om handel och hållbar utveckling i det transatlantiska partnerskapet för handel och investeringar (TTIP), särskilt artiklarna 10–16,

—

med beaktande av resultatet av FN:s toppmöte om hållbar utveckling 2015, nämligen Att förändra vår värld – 2030-agendan för hållbar utveckling, särskilt punkterna 9 och 33 och mål 15,

—

med beaktande av det allmänna tull- och handelsavtalet (Gatt), särskilt artikel XX a och artikel XX g,

—

med beaktande av EU:s handlingsplan från 2016 mot olaglig handel med vilda djur och växter, (COM(2016)0087) (nedan kallad handlingsplanen),

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 20 juni 2016 om EU:s handlingsplan mot olaglig handel med vilda djur och växter,

—

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 338/97 av den 9 december 1996 om skyddet av arter av vilda djur och växter genom kontroll av handeln med dem (1), samt av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/99/EG av den 19 november 2008 om skydd för miljön genom straffrättsliga bestämmelser (2),

—

med beaktande av FN:s generalförsamlings resolution 69/314 om åtgärder mot olaglig handel med vilda djur och växter och FN:s miljöförsamlings resolution 1/3 om olaglig handel med vilda djur och växter,

—

med beaktande av resultaten av den 17:e konferensen för parterna i Cites-konventionen i Johannesburg,

—

med beaktande av resultaten av Londonkonferensen i februari 2014 om olaglig handel med vilda djur och växter, och av den översyn av framstegen som gjordes i Kasane i mars 2015,

—

med beaktande av resultaten av Internationella naturvårdsunionens (IUCN) World Conservation Congress på Hawaii 2016,

—

med beaktande av FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet,

—

med beaktande av Världsbankens Globala miljöfonds globala program för vilda djur och växter,

—

med beaktande av 2016 års rapport World Wildlife Crime Report från FN:s drog- och brottsbekämpningsbyrå (UNODC),

—

med beaktande av förklaringen från juni 2014 om olaglig handel med vilda djur och växter från Världstullorganisationens (WCO) tullsamarbetsråd,

—

med beaktande av den förklaring som gjordes i Buckingham Palace (London) av den förenade arbetsgruppen för transport av vilda djur och växter (United for Wildlife Transport Taskforce) (nedan kallad Buckinghamförklaringen),

—

med beaktande av artikel 52 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för internationell handel (A8-0012/2017), och av följande skäl:

A.

Runt om i världen ökar den olagliga handeln med vilda djur och växter på ett sätt man aldrig sett förut, och detta föranleder biologiska kriser till följd av att världens resurser av djur och växter hela tiden beskattas och saluförs på ett lagstridigt och ohållbart sätt.

B.

Den okontrollerade och olagliga användningen av vilda djur- och växtarter är det näst största hotet mot deras överlevnad i vilt tillstånd, omedelbart efter förstörelsen av livsmiljöer.

C.

Den olagliga handeln med vilda djur och växter uppskattas vara den fjärde mest lönsamma formen av brottslig verksamhet, med en omsättning på uppskattningsvis hela 20 miljarder euro.

D.

Den senaste utvecklingsgången tyder på en allt större medverkan av storskaliga brottsliga och organiserade nätverk som använder alltmer utstuderade metoder.

E.

Den olagliga handeln med vilda djur och växter bidrar till att späda på konflikter, och terroristnätverk misstänks få en del av sin finansiering från denna handel, som är mycket lukrativ.

F.

De nuvarande svagheterna i regelverken för handeln med vilda djur och växter förvärras av att vara förenade med problem som korruption och svaga förvaltningsstrukturer.

G.

EU är för närvarande en destinationsmarknad för dessa arter, en knutpunkt för transitering till andra regioner, och även ett område där vissa arter fångas för olaglig handel.

H.

För att de bakomliggande orsakerna till den olagliga handeln med vilda djur och växter ska kunna åtgärdas måste ovillkorligen landsbygdsbefolkningen i ursprungsländerna engageras och få dra nytta av detta.

I.

It-brottslighet med inriktning på vilda djur och växter är ett allvarligt hot mot utrotningshotade arter, bland vilka märks elefanter, noshörningar, myrkottar, kräldjur, groddjur, fåglar och giraffer.

J.

Handelspolitik i förbindelse med utvecklingssamarbete kan bli en stark drivkraft för ekonomisk tillväxt i utvecklingsländerna.

K.

Ökningen av den olagliga handeln med talrika vilda djur- och växtarter leder till förlust av biologisk mångfald och förstörelse av ekosystem, så att allt fler arter blir sårbara eller rentav utrotade.

L.

Hållbar handel med vilda djur och växter kan ha en avgörande betydelse för vissa marginaliserade befolkningsgrupper, som är hänvisade till rättsliga ramar för att kunna bevara lokala resurser och bidra till fattigdomsminskningen.

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

17.

18.

19.

20.

21.

22.

23.

24.

25.

26.

27.

28.

29.

30.

31.

32.

33.

34.

35.

36.

37.

38.

—

med beaktande av artiklarna 39, 42 och 43 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) avseende den gemensamma jordbrukspolitiken och den gemensamma fiskeripolitiken,

—

med beaktande av artikel 114 i EUF-fördraget om den inre marknadens upprättande och funktion,

—

med beaktande av protokoll nr 2 om tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna,

—

med beaktande av artikel 168.4 b i EUF-fördraget om sådana åtgärder på veterinär- och växtskyddsområdet som direkt syftar till att skydda folkhälsan,

—

med beaktande av artikel 13 i EUF-fördraget, enligt vilket unionen och medlemsstaterna, vid utformning och genomförande av unionens politik i fråga om jordbruk, fiskeri, transport, inre marknad, forskning och teknisk utveckling samt rymden, fullt ut ska ta hänsyn till välfärd för djuren som kännande varelser, samtidigt som de ska respektera medlemsstaternas lagar och andra författningar samt sedvänjor, särskilt i fråga om religiösa riter, kulturella traditioner och regionalt arv,

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/429 av den 9 mars 2016 om överförbara djursjukdomar och om ändring och upphävande av vissa akter med avseende på djurhälsa (”djurhälsolag”) (1),

—

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1/2005 av den 22 december 2004 om skydd av djur under transport och därmed sammanhängande förfaranden och om ändring av direktiven 64/432/EEG och 93/119/EG och förordning (EG) nr 1255/97 (2),

—

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1099/2009 av den 24 september 2009 om skydd av djur vid tidpunkten för avlivning (3),

—

med beaktande av rådets direktiv 98/58/EG av den 20 juli 1998 om skydd av animalieproduktionens djur (4),

—

med beaktande av kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/262 av den 17 februari 2015 om fastställande av bestämmelser i enlighet med rådets direktiv 90/427/EEG och 2009/156/EG vad gäller metoder för identifiering av hästdjur (förordning om pass för hästdjur) (5),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1012 av den 8 juni 2016 om avelstekniska och genealogiska villkor för avel, handel med och införsel till unionen av renrasiga avelsdjur, hybridavelssvin och avelsmaterial från dem och om ändring av förordning (EU) nr 652/2014, rådets direktiv 89/608/EEG och 90/425/EEG och om upphävande av vissa akter med avseende på djuravel (förordningen om djuravel),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1305/2013 av den 17 december 2013 om stöd för landsbygdsutveckling från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu) och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1698/2005 (6),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1306/2013 av den 17 december 2013 om finansiering, förvaltning och övervakning av den gemensamma jordbrukspolitiken och om upphävande av rådets förordningar (EEG) nr 352/78, (EG) nr 165/94, (EG) nr 2799/98, (EG) nr 814/2000, (EG) nr 1290/2005 och (EG) nr 485/2008 (7),

—

med beaktande av EU-domstolens dom av den 23 april 2015 i mål C-424/13, Zuchtvieh-Export GmbH mot Stadt Kempten,

—

med beaktande av kommissionens meddelande Europa 2020 – En strategi för smart och hållbar tillväxt för alla (COM(2010)2020),

—

med beaktande av kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 1337/2013 av den 13 december 2013 om regler för tillämpningen av förordning (EU) nr 1169/2011 (8) vad gäller angivande av ursprungsland eller härkomstplats för kött,

—

med beaktande av kommissionens meddelande till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén Europa, världens främsta resmål – en ny politisk ram för europeisk turism (COM(2010)0352),

—

med beaktande av slutsatserna i kommissionens Educawel-undersökning (9),

—

med beaktande av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna,

—

med beaktande av Europeiska konventionen om skydd av animalieproduktionens djur,

—

med beaktande av artikel 52 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling (A8-0014/2017), och av följande skäl:

A.

Värdet på EU:s hästdjurssektor uppgår till över 100 miljarder euro per år (10) och sektorn uppvisade dessutom en total omsättning på 27,3 miljarder euro inom vadslagning bara under 2013. Av detta belopp erhöll medlemsstaternas regeringar 1,1 miljarder euro (11).

B.

Ca 900 000 arbetstillfällen skapas enbart av hästsportindustrin. Fem till sju hästdjur generar ett heltidsjobb, och dessa jobb, som inte kan utlokaliseras, finns på landsbygden, där den ekonomiska situationen i dagsläget är svår.

C.

Hästdjurssektorn uppfyller kriterierna för målen i den europeiska politiken för landsbygdsutveckling, som bygger på bärkraft inom jordbruket, hållbar förvaltning av naturresurser och främjande av social integrering på landsbygden. Hästdjur används fortfarande i stor omfattning i jordbruket, och nya användningsområden tillkommer, såsom produktion av åsnemjölk, liksom nya möjligheter och fördelar för att ytterligare utveckla dessa produkter för producenter och konsumenter.

D.

Hästdjurssektorn spelar en aktiv roll för uppnåendet av målen i Europa 2020-strategin om att skapa hållbar utveckling på grundval dels av en miljövänligare ekonomi, dels av tillväxt som omfattar alla. Hästdjurssektorn är viktig, eftersom den i hög grad bidrar till den miljömässiga, ekonomiska och sociala utvecklingen i landsbygdsområden.

E.

Europeiska unionen är hästsportsindustrins största marknad globalt (12).

F.

Uppskattningsvis 7 miljoner hästdjur inom EU utnyttjas på många olika sätt, med ett djupt rotat förhållande till människan, från tävlingsdjur och sällskapsdjur till arbetsdjur inom transport, turism, terapier för beteende, rehabilitering och pedagogiska ändamål, sport, utbildning, jord- och skogsbruk, källa till mjölk och kött samt försöksdjur, och förekommer även som vilda och halvvilda djur. Hästdjuren bidrar också till bibehållandet av den biologiska mångfalden och hållbarheten på landsbygden och kan under sin livstid användas för flera av dessa ändamål.

G.

För ett ansvarsfullt ägande och en ansvarsfull skötsel av hästdjur krävs att villkoren för djurs hälsa och välbefinnande ägnas tillräcklig uppmärksamhet, och djurens välbefinnande måste därför vara centralt i all verksamhet som involverar dem. Regelverket på EU-nivå varierar mellan medlemsstaterna, och befintlig lagstiftning genomförs på olika sätt inom EU, vilket leder till snedvriden konkurrens och ett sämre djurskydd.

H.

Hästdjur är de djur som transporteras mest i Europa i förhållande till deras antal (13), och transporttider för djur är en viktig fråga för EU:s medborgare, som begär kortare transporttider, eftersom hästdjur ibland transporteras i och från EU i fordon som är olämpliga för transport av hästdjur över långa avstånd på väg, till sjöss och med flyg innan de är framme vid sin slutliga destination.

I.

Uppgifterna om förflyttningar av hästdjur för kommersiella ändamål registreras via det integrerade veterinärdatasystemet (Traces), men dessa uppgifter offentliggörs endast en gång per år och med en eftersläpning på två år.

J.

Direkt tillgängliga uppgifter skulle kunna hjälpa de behöriga myndigheterna och andra organisationer att bättre övervaka effekter på djurens hälsa, och i detta sammanhang undersöka tecken på bristfällig biosäkerhet.

K.

Det finns inte tillräckligt med uppgifter tillgängliga för att man direkt ska kunna kvantifiera hur många arbetshästdjur som används på små och delvis självhushållande jordbruk, av vilka en stor andel är belägna i de nyare medlemsstaterna, samt inom turism.

L.

Världsorganisationen för djurhälsa (OIE) antog riktlinjer för arbetshästdjur i maj 2016 (14) vad gäller respekt för djurens fem grundläggande friheter, nämligen frihet från hunger, törst och undernäring, frihet från rädsla och lidande, frihet från fysiskt och termiskt obehag och frihet från smärta samt möjlighet att uttrycka de flesta formerna av arttypiskt beteende.

M.

Hästdjuren bidrar till värdefull sysselsättning och viktiga inkomster för lokalsamhällen och landsbygdsområden inom jordbruk, hästdjursverksamhet och turism som inte kan omlokaliseras, men djurskyddet äventyras i vissa fall och turister är alltför ofta själva otillräckligt informerade för att upptäcka och åtgärda djurskyddsproblem (15).

N.

Djurskyddsmärkning som industrin själv har tagit initiativ till kan bidra till att säkerställa att verksamheterna genomförs ordentligt och att allmänheten ges nödvändig information.

O.

Obegränsad, omdömeslös och ansvarslös uppfödning av hästdjur kan leda till djur som förlorat sitt ekonomiska värde och som ofta har allvarliga problem när det gäller hälsa och välbefinnande, i synnerhet under ekonomisk lågkonjunktur. Parlamentet och rådet antog nyligen lagstiftning för harmonisering av bestämmelserna om avelstekniska och genealogiska villkor för avel av renrasiga avelsdjur, däribland hästdjur, som syftar till att stärka konkurrenskraften och organisationen inom den europeiska avelsbranschen samt förbättra kvaliteten på tillgänglig information om avel och identifiering av renrasiga avelsdjur, särskilt hästdjur.

P.

Sedan 2008 har antalet övergivna hästdjur ökat i de västra medlemsstaterna, i synnerhet när de har blivit en dyr lyx och utgör en stor ekonomisk börda snarare än en inkomstkälla. Kommissionen och medlemsstaterna har inte vidtagit adekvata och tillfredsställande åtgärder för att komma till rätta med problemet.

Q.

De flesta av dessa fall kan tillskrivas privata ägare och är inte representativa för den största delen av den professionella hästsektorn i Europa.

R.

Hästdjur är sociala djur med kognitiv förmåga och starka sociala kopplingar, och de används inom många pedagogiska aktiviteter och utbildningsprogram, såväl som i terapi- och rehabiliteringsprogram, inbegripet för diagnoser inom autismspektrumet och för cerebral pares, cerebrovaskulära incidenter, inlärnings- eller språkhandikapp och inlärnings- eller språksvårigheter, rehabilitering av gärningsmän, psykoterapi, posttraumatiska stressyndrom och avvänjningsprogram.

S.

Ägare ställs inför svåra beslut när de inte längre kan ta hand om sina hästdjur på ett bra sätt, delvis till följd av höga veterinärkostnader, och i vissa medlemsstater är avlivning alltför ofta den första utvägen, och en dyr sådan, för ägare som inte längre kan betala veterinärkostnaderna och kostnaderna för att tillgodose djurets behov vad gäller hälsa och välbefinnande. I andra medlemsstater kan hästdjur avlivas endast om det finns ett tydligt och omedelbart veterinärmedicinskt behov, oberoende av det berörda djurets långsiktiga hälsa och välbefinnande.

T.

Hästar anses inte vara livsmedelsproducerande djur i många tredjeländer, och hästkött importeras rutinmässigt från dessa länder för försäljning och utsläppande på EU-marknaden. Denna situation ger upphov till frågor om hästdjurs hälsa och välbefinnande och snedvrider konkurrensen, eftersom EU för närvarande inte tillåter att kött från europeiska hästar som ursprungligen inte var avsedda för köttproduktion förs in i livsmedelskedjan, medan mer flexibilitet ges för kött som importeras från tredjeland.

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

17.

18.

19.

20.

21.

22.

23.

24.

25.

26.

27.

28.

29.

30.

31.

32.

33.

34.

35.

36.

37.

38.

39.

40.

41.

42.

43.

44.

45.

46.

47.

48.

49.

50.

51.

52.

53.

54.

55.

56.

57.

58.

59.

60.

61.

62.

63.

64.

65.

66.

67.

—

med beaktande av artikel 2 och artikel 3.3 andra stycket i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) och artikel 8 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget),

—

med beaktande av artikel 23 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

—

med beaktande av den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen),

—

med beaktande av Förenta Nationernas konvention av den 18 december 1979 om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (CEDAW),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/29/EU av den 25 oktober 2012 om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem samt om ersättande av rådets rambeslut 2001/220/RIF (1),

—

med beaktande av deklarationen och handlingsplanen från Peking, som antogs vid den fjärde världskonferensen för kvinnor den 15 september 1995 samt de efterföljande slutdokument som antogs vid FN:s extra sessioner Peking + 5 (2000), Peking + 10 (2005) och Peking + 15 (2010),

—

med beaktande av FN-konventionen från 1949 om bekämpning av människohandel och utnyttjande av prostituerade,

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/36/EU av den 5 april 2011 om förebyggande och bekämpande av människohandel, om skydd av dess offer och om ersättande av rådets rambeslut 2002/629/RIF (2),

—

med beaktande av sin ståndpunkt av den 20 oktober 2010 om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 92/85/EEG om åtgärder för att förbättra säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare som är gravida, nyligen har fött barn eller ammar (3),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/54/EG av den 5 juli 2006 om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet, (4),

—

med beaktande av rådets direktiv 2004/113/EG av den 13 december 2004 om genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män när det gäller tillgång till och tillhandahållande av varor och tjänster (5),

—

med beaktande av rådets direktiv 2013/62/EU av den 17 december 2013 om ändring av rådets direktiv 2010/18/EU om genomförandet av det ändrade ramavtalet om föräldraledighet som ingåtts av BusinessEurope, UEAPME, ECPE och EFS till följd av ändringen av Mayottes ställning i förhållande till Europeiska unionen (6),

—

med beaktande av att det sedan 1975 finns europeiska direktiv om de olika aspekterna av likabehandling av män och kvinnor (direktiv 2010/41/EU (7), direktiv 2010/18/EU (8), direktiv 2006/54/EG, direktiv 2004/113/EG, direktiv 92/85/EEG (9), direktiv 86/613/EEG (10) och direktiv 79/7/EEG (11)),

—

med beaktande av kommissionens förslag av den 14 mars 2012 till Europaparlamentets och rådets direktiv om en jämnare könsfördelning bland icke verkställande styrelseledamöter i börsnoterade företag och därmed sammanhängande åtgärder (direktivet om kvinnor i styrelser) (COM(2012)0614),

—

med beaktande av Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet (Istanbulkonventionen), och artikel 3 i denna där ”genus” definieras som ”de socialt konstruerade roller, beteenden, aktiviteter och attribut som ett visst samhälle anser passande för kvinnor respektive män”,

—

med beaktande av kommissionens förslag av den 4 mars 2016 till rådets beslut om undertecknande på Europeiska unionens vägnar av Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet (COM(2016)0111),

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 16 juni 2016 om jämställdhet mellan kvinnor och män (00337/2016),

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 5–6 juni 2014 om förebyggande och bekämpning av alla former av våld mot kvinnor och flickor, inbegripet kvinnlig könsstympning (09543/2014),

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 7 december 2015 om jämställdhet mellan kvinnor och män inom beslutsfattandet (14327/2015),

—

med beaktande av ordförandeskapstrions förklaring av den 7 december 2015, undertecknad av Nederländerna, Slovakien och Malta,

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 3 mars 2010Europa 2020: En strategi för smart och hållbar tillväxt för alla (COM(2010)2020),

—

med beaktande av kommissionens arbetsdokument av den 3 mars 20152014 Report on equality between women and men (SWD(2015)0049),

—

med beaktande av kommissionens arbetsdokument av den 4 mars 20162015 Report on equality between women and men (SWD(2016)0054),

—

med beaktande av kommissionens arbetsdokument av den 3 december 2015Strategiskt engagemang för jämställdhet 2016–2019 (SWD(2015)0278),

—

med beaktande av sina resolutioner av den 10 februari 2010 om jämställdhet mellan kvinnor och män i Europeiska unionen – 2009 (12), den 8 mars 2011 om jämställdhet mellan kvinnor och män i Europeiska unionen – 2010 (13), den 13 mars 2012 om jämställdhet mellan kvinnor och män i Europeiska unionen – 2011 (14) samt den 10 mars 2015 om jämställdhet mellan kvinnor och män i Europeiska unionen 2013 (15),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 25 november 2013Om utrotande av kvinnlig könsstympning (COM(2013)0833), och av sin resolution av den 6 februari 2014 (16) om utrotande av kvinnlig könsstympning,

—

med beaktande av resultatet av undersökningen om homosexuella, bisexuella och transpersoner i Europeiska unionen från byrå för grundläggande rättigheter (FRA), som offentliggjordes i maj 2013,

—

med beaktande av FRA:s rapport Violence against women – an EU-wide survey. Main results, offentliggjord i mars 2014,

—

med beaktande av FRA:s rapport The fundamental rights situation of intersex people, offentliggjord i maj 2015,

—

med beaktande av rapporten från det europeiska nätverket för likabehandlingsorgan (Equinet) The Persistence of Discrimination, Harassment and Inequality for Women. The Work of Equality Bodies informing a new European Commission Strategy for Gender Equality, offentliggjord 2015,

—

med beaktande av rapporterna från Europeiska fonden för förbättring av levnads- och arbetsvillkor (Eurofound) The gender employment gap: challenges and solutions (2016), Social partners and gender equality in Europe (2014), Developments in working life in Europe: EurWORK annual review (2014 och 2015), och den sjätte undersökningen om arbetsvillkor i Europa (EWCS) (2016),

—

med beaktande av sin resolution av den 3 februari 2016 om den nya strategin för kvinnors rättigheter och jämställdhet i Europa efter 2015 (17) och av sin resolution av den 9 juni 2015 om EU:s strategi för jämställdhet efter 2015 (18),

—

med beaktande av sin resolution av den 25 februari 2014 om bekämpning av våld mot kvinnor (19),

—

med beaktande av sin resolution av den 9 september 2015 om att stärka flickor genom utbildning i EU (20),

—

med beaktande av sin resolution av den 8 mars 2016 om situationen för kvinnliga flyktingar och asylsökande i EU (21),

—

med beaktande av sin resolution av den 28 april 2016 om kvinnliga hushållsanställda och omsorgsgivare i privata hushåll inom EU (22),

—

med beaktande av sin resolution av den 26 maj 2016 om ett könsperspektiv på fattigdom (23),

—

med beaktande av sin resolution av den 13 september 2016 om inrättande av gynnsamma arbetsmarknadsvillkor för balans mellan arbetsliv och privatliv (24),

—

med beaktande av sin resolution av den 15 september 2016 om tillämpningen av rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättandet av en allmän ram för likabehandling (direktivet om likabehandling) (25),

—

med beaktande av sin resolution av den 8 mars 2016 om integrering av ett jämställdhetsperspektiv i Europaparlamentets arbete (26),

—

med beaktande av sin resolution av den 12 maj 2016 om genomförandet av direktiv 2011/36/EU av den 5 april 2011 om förebyggande och bekämpande av människohandel och om skydd av dess offer ur ett jämställdhetsperspektiv (27),

—

med beaktande av kommissionens lägesrapport av den 3 juni 2013 om Barcelonamålen Utveckling av barnomsorgen i Europa för en hållbar och inkluderande tillväxt (28),

—

med beaktande av kommissionens rekommendation av den 20 februari 2013Bryta det sociala arvet – investera i barnens framtid (29),

—

med beaktande av Europeiska jämställdhetsinstitutets (EIGE:s) jämställdhetsindex 2015 och Peking + 20: fjärde översynen av EU-medlemsstaternas genomförande av Pekingplattformen och andra rapporter från EIGE,

—

med beaktande av studien från det europeiska nätverket av juridiska experter på jämställdhet och icke-diskriminering A comparative analysis of gender equality law in Europe 2015 från januari 2016,

—

med beaktande av de överenskomna slutsatserna om mäns och pojkars roll för att uppnå jämställdhet från det 48:e mötet i FN:s kvinnokommission i mars 2004 (30),

—

med beaktande av dokumentet Att förändra vår värld: Agenda 2030 för hållbar utveckling, som antogs vid FN:s toppmöte om hållbar utveckling den 25 september 2015, och de mål och delmål om jämställdhet, kvinnors rättigheter och kvinnors egenmakt som ingår i dokumentet,

—

med beaktande av kommissionens statistiska rapport från april 2014 Ensamstående föräldrar och sysselsättning i Europa (31),

—

med beaktande av artikel 52 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män (A8-0046/2017), och av följande skäl:

A.

EIGE:s jämställdhetsindex från 2015 uppvisar endast marginella förbättringar: EU har endast kommit halvvägs när det gäller att uppnå jämställdhet och den sammanlagda poängen sedan 2005 har gått upp från 51.3 till 52.9 av 100. Det måste gå snabbare om EU ska kunna uppfylla målen i Europa 2020-strategin.

B.

De senaste åren har de civila och politiska rörelserna i vissa medlemsstater ökat betydligt på bekostnad av lika rättigheter för kvinnor och män, vilket till och med ifrågasätter det allmänna behovet av jämställdhetspolitik. Målet med denna motreaktion mot jämställdhet är att förstärka traditionella könsroller och ifrågasätta befintliga och framtida resultat på området för jämställdhet, kvinnors rättigheter och hbti-personers rättigheter.

C.

Jämställdhet är en grundläggande rättighet som erkänns i fördraget om Europeiska unionen och i Europeiska unionens stadga om de mänskliga rättigheterna. EU:s mål på detta område är också att garantera lika möjligheter för och likabehandling av kvinnor och män samt att bekämpa all könsdiskriminering.

D.

Under 2015 uppmättes den högsta sysselsättningsgraden för kvinnor någonsin, 64,5 %, men den var fortfarande betydligt lägre än männens sysselsättningsgrad som låg på 75,6 %. Det är tyvärr fyra gånger mer sannolikt att kvinnor – ofta ofrivilligt – tar och blir kvar i deltidsarbete än män. Många unga förblir fattiga trots att de arbetar, särskilt i Grekland, Spanien, Kroatien, Italien, Cypern, Portugal och Slovakien.

E.

Arbetslösheten bland kvinnor är underskattad eftersom många kvinnor inte är registrerade som arbetslösa, särskilt inte de som bor på landsbygden eller i avlägsna områden, de som hjälper till i familjeföretag och alla de som uteslutande ägnar sig åt att sköta hem och barn. Denna situation ger upphov till skillnader i fråga om tillgång till allmänna tjänster (t.ex. bidrag, pensioner, mammaledighet, sjukledighet, tillgång till social trygghet).

F.

Eurofounds rapport om skillnaderna i sysselsättning mellan könen uppskattar att skillnaderna i sysselsättning mellan könen kostar EU runt 370 miljarder euro per år, eller 2,8 % av EU:s BNP (32).

G.

I de länder som har påverkats av den ekonomiska krisen och av budgetnedskärningar har kvinnor drabbats oproportionerligt, särskilt unga kvinnor, äldre kvinnor, ensamstående mödrar och kvinnor som är utsatta för diskriminering på flera grunder, och detta har gjort att de har hamnat i fattigdom och blivit socialt marginaliserade eftersom de alltmer utesluts från arbetsmarknaden. Nedskärningar i den offentliga omsorgen och i hälso- och sjukvårdstjänster leder till att omsorgsansvaret flyttas från samhället tillbaka till hushållen, vilket främst drabbar kvinnorna.

H.

Feminiseringen av fattigdom i EU består och den mycket höga andelen arbetslösa kvinnor, fattiga kvinnor och kvinnor i socialt utanförskap är nära förknippat med budgetnedskärningar i offentliga tjänster såsom hälso- och sjukvård, utbildning, sociala tjänster och sociala förmåner. Denna politik leder till allt större osäkerhet på arbetsmarknaden, framför allt genom en ökning av ofrivilligt deltidsarbete och visstidsanställning.

I.

Under 2015 stod arbetande kvinnor för tre fjärdedelar av hushållsarbetet och två tredjedelar av föräldraansvaret, vilket innebar att de tog ett dubbelt ansvar. Kvinnor tar generellt ett betydligt större ansvar för den omsorg som åligger föräldrarna och för hushållet. De traditionella könsrollerna och stereotyperna har fortfarande stor inverkan på arbetsfördelningen mellan kvinnor och män i hemmet, på arbetsplatsen och i samhället i stort. En sådan traditionell ansvarsfördelning tenderar att upprätthålla status quo och begränsa kvinnors anställningsmöjligheter och personliga utveckling, och de har därför inte mycket tid över att delta socialt, i samhället och i ekonomin. En lika fördelning av ”obetalt arbete”, såsom omsorg och hushållsarbete mellan kvinnor och män, är en förutsättning för kvinnors ekonomiska oberoende på lång sikt.

J.

Viss familjerelaterad ledighet är fortfarande en grund för diskriminering och stigmatisering av såväl kvinnor som män, trots den gällande politiska ramen och lagstiftningen i EU och på nationell nivå, och det är framför allt kvinnor som drabbas eftersom de bär det huvudsakliga omsorgsansvaret och tar ut familjerelaterad ledighet.

K.

Nästan en fjärdedel av EU:s medlemsstater saknar bestämmelser om pappaledighet, och vissa som har det låter endast männen ta ut en, två eller några få dagars ledighet. I åtta medlemsstater har man inte betald föräldraledighet och det är i genomsnitt mycket få pappor som utnyttjar sin föräldraledighet – endast 10 % av papporna tar ut åtminstone en dag föräldraledigt, medan 97 % av kvinnorna utnyttjar den föräldraledighet som är tillgänglig för båda föräldrarna. Det är nödvändigt att få flera att utnyttja föräldraledigheten och pappaledigheten för att uppnå jämställdhet mellan kvinnor och män. En studie som Eurofound (33) gjort visar att pappors uttag av föräldraledighet särskilt påverkas av ersättningsnivån, ledighetssystemets flexibilitet, tillgången till information, tillgången till och flexibiliteten i barnomsorgen samt rädslan att förlora sin plats på arbetsmarknaden om de tar ut ledighet.

L.

En förutsättning för kvinnors aktiva deltagande på arbetsmarknaden är att det finns tillgänglig barnomsorg och vård av god kvalitet till rimliga priser för äldre släktingar och andra omsorgsbehövande familjemedlemmar. Barcelonamålen är ett utmärkt instrument för att uppnå verklig jämställdhet mellan kvinnor och män, och alla medlemsstater bör föresätta sig att uppfylla målen så snart som möjligt. På grund av bristen på barnomsorg av god kvalitet till rimligt pris blir det allt vanligare att mödrar tvingas välja mellan att arbeta deltid eller att avstå från sitt arbete för att kunna ta hand om sina barn, med konsekvenser för familjens inkomst och pensionen.

M.

Flickors och kvinnors tillgång till utbildning och den grundläggande mänskliga rättigheten till utbildning är viktiga europeiska värden och nödvändiga faktorer för att stärka flickor och kvinnor socialt, kulturellt och yrkesmässigt och för att de ska kunna åtnjuta alla andra sociala, ekonomiska, kulturella och politiska rättigheter fullt ut och således för att förebygga våld mot kvinnor och flickor. Kostnadsfri och obligatorisk utbildning för alla är ett oeftergivligt villkor för lika möjligheter för alla eftersom den bör vara tillgänglig för alla barn utan diskriminering och oavsett bosättningsstatus. Kampen mot ojämlikhet mellan könen börjar i förskolan och kräver konstant pedagogisk kontroll av kursplaner, utvecklingsmål och läranderesultat.

N.

Jämställdhet mellan könen är alla samhällsmedborgares ansvar och kräver aktiv medverkan från både kvinnor och män. Myndigheterna bör åta sig att driva utbildningskampanjer som riktar sig till män och yngre generationer vars syfte är att få män och pojkar att engagera sig som partner, och gradvis förhindra och utplåna alla typer av könsrelaterat våld samt främja kvinnors egenmakt.

O.

Trots att kvinnor vanligtvis har en högre utbildning än män var det genomsnittliga könslönegapet i EU 2014 fortfarande 16,1 %, även om det är stora skillnader mellan medlemsstaterna.

P.

Horisontell och vertikal segregering i arbetslivet förekommer fortfarande och orsakas bland annat av att de yrken som betraktas som ”kvinnliga” värderas lägre än de yrken som betraktas som ”manliga”, av de ihållande glastaken som hindrar kvinnor från att nå de högsta och bäst betalda posterna, och av det faktum att kvinnor är överrepresenterade i deltidsarbete, vilket inte betalar lika bra som heltidsarbete. Även om det finns lika många eller till och med fler kvinnor än män med högre utbildning kan könsstereotypernas inverkan på utbildningen och på de beslut som eleverna fattar under skoltiden påverka deras val genom hela livet och få betydande konsekvenser för arbetsmarknaden. De stereotyper som samhället ofta förmedlar om att kvinnor med barn inte kan arbeta heltid försätter kvinnor i en sämre position och avskräcker kanske unga kvinnor från att gå vidare till en högre utbildning eller investera i en karriär.

Q.

Den kombinerade indikatorn i Eurofounds undersökning om arbetsvillkor avseende betald och obetald arbetstid visar att kvinnors arbetstid är allmänt sett längre när betalda och obetalda arbetstimmar beräknas (34).