7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/1

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/2

—

nyårsdagen,

—

annandag påsk,

—

första maj,

—

Kristi himmelsfärdsdag,

—

annandag pingst,

—

23 juni,

—

15 augusti,

—

1 november,

—

25 december,

—

26 december.

—

Jul 2018: från och med måndagen den 17 december 2018 till och med söndagen den 6 januari 2019,

—

Påsk 2019: från och med måndagen den 15 april 2019 till och med söndagen den 28 april 2019,

—

Sommar 2019: från och med måndagen den 16 juli 2019 till och med fredagen den 31 augusti 2019.

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/4

—

Jul 2018: från och med måndagen den 17 december 2018 till och med söndagen den 6 januari 2019,

—

Påsk 2019: från och med måndagen den 15 april 2019 till och med söndagen den 28 april 2019;

—

Sommar 2019: från och med tisdagen den 16 juli 2019 till och med lördagen den 31 augusti 2019.

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/5

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/6

1)

Överklagandet ogillas.

2)

SNCF Mobilités ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för Europeiska kommissionen samt Mory SA och Mory Team.

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/6

1)

Artikel 5.1 b i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ska tolkas så, att den inte är tillämplig på en svarande som har hemvist i ett tredjeland, såsom svaranden i målet vid den nationella domstolen.

2)

Artikel 5 led 1 a i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att begreppet ”talan [som] avser avtal” i den mening som avses i denna bestämmelse, omfattar en flygpassagerares talan om ersättning vid en kraftigt försenad flygning i samband med en flygresa bestående av anslutande flygningar, vilken väckts på grundval av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 261/2004 av den 11 februari 2004 om fastställande av gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar och om upphävande av förordning (EEG) nr 295/91 mot ett lufttrafikföretag som utfört flygningen men som inte är den berörda passagerarens avtalspart.

3)

Artikel 5 led 1 b andra strecksatsen i förordning nr 44/2001 och artikel 7 led 1 b andra strecksatsen i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ska tolkas så, att ”uppfyllelseorten” i den mening som avses i dessa bestämmelser, när det gäller en flygresa bestående i anslutande flygningar, är bestämmelseorten för den andra flygningen när de två flygningarna utförs av två olika lufttrafikföretag och talan om ersättning för den kraftiga förseningen av denna flygresa bestående av anslutande flygningar enligt förordning nr 261/2004 grundar sig på en händelse som inträffade på den första av dessa flygningar, vilken utfördes av det lufttrafikföretag som inte är de berörda passagerarnas avtalspart.

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/7

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/8

1)

Artikel 8.1 i rådets förordning (EG) nr 6/2002 av den 12 december 2001 om gemenskapsformgivning ska tolkas så, att det för att kunna bedöma huruvida detaljerna i en produkts utseende uteslutande är betingade av produktens tekniska funktion, ska det fastställas att den funktionen är den enda faktorn som har format detaljerna. Det förhållandet att det finns alternativa formgivningar är inte avgörande i detta hänseende.

2)

Artikel 8.1 i förordning nr 6/2002 ska tolkas så, att det vid fastställandet av huruvida de aktuella detaljerna i en produkts utseende uteslutande är betingade av produktens tekniska funktion i den mening som avses i den bestämmelsen ankommer på den nationella domstolen att beakta samtliga relevanta och objektiva omständigheter i varje enskilt fall. Det är i detta hänseende inte nödvändigt att utgå från en ”objektiv betraktares” uppfattning.

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/9

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/9

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/10

1)

Den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 15 september 2016, FIH Holding och FIH Erhvervsbank/kommissionen (T-386/14, EU:T:2016:474), upphävs.

2)

Talan vid Europeiska unionens tribunal kan inte bifallas såvitt avser den första grunden.

3)

Målet återförvisas till Europeiska unionens tribunal för prövning av den andra grunden.

4)

Beslut i frågan om rättegångskostnader anstår.

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/11

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/11

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/12

1)

Artikel 25.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ska tolkas så, att en sådan prorogationsklausul som den i det nationella målet, som är föreskriven i de allmänna försäljningsvillkor som nämns i de fakturor som utfärdats av den ena av avtalsparterna, inte uppfyller kraven i denna bestämmelse, med förbehåll för de kontroller som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra.

2)

Artikel 7 led 1 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att behörig domstol för att pröva en talan om ersättning på grund av uppsägning av ett återförsäljaravtal som ingåtts mellan två företag som har hemvist i och är verksamma i två olika medlemsstater och som avser saluföring av produkter på den nationella marknaden i en tredje medlemsstat där inget av dessa företag har någon filial eller annan etablering, enligt denna bestämmelse ska vara domstolen i den medlemsstat där den ort är belägen där huvuddelen av tjänsterna har utförts enligt vad som framgår av avtalsbestämmelserna samt, om sådana bestämmelser saknas, av det faktiska fullgörandet av avtalet, och om orten inte kan fastställas på dessa grunder, den domstol där tillhandahållaren av tjänsterna har hemvist.

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/13

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/14

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/14

—

ändra den överklagade domen på så sätt att domstolen ska

—

ogiltigförklara beslutet från Europaparlamentets generalsekreterare av den 23 juni 2016, vilket delgavs den 6 juli 2016 och som angav att ”ett belopp på 40 320 euro felaktigt har betalats ut till Dominique Bilde” och varigenom den behörige utanordnaren och revisorn för institutionen skulle kräva in beloppet,

—

ogiltigförklara debetnota 2016-889 i sin helhet, som undertecknades av samma generaldirektör för finans den 29 juni 2016,

—

tillerkänna klagaden skadestånd för ideell skada till följd av felaktiga anklagelser som gjorts innan utredningen avslutades, av skadan för hennes anseende samt av de avsevärda problem som det angripna beslutet orsakat i hennes privatliv och politiska liv,

—

tillerkänna klaganden ett belopp för utgifter i samband med förfarandet, och

—

förplikta Europaparlamentet att ersätta samtliga rättegångskostnader.

1.

Den första grunden avser den bristande behörigheten för den som undertecknade akten

2.

Den andra grunden avser åsidosättande av principen om ”electa una via”

3.

Den tredje grunden avser åsidosättande av rätten till försvar

4.

Den fjärde grunden avser omvändande av bevisbördan

5.

Den femte grunden avser otillräcklig motivering

6.

Den sjätte grunden avser den omständigheten att principerna om rättssäkerhet och berättigade förväntningar äventyras

7.

Den sjunde grunden avser åsidosättande av de medborgerliga rättigheterna för parlamentsassistenter

8.

Den åttonde grunden avser diskriminerande behandling, ”Famus persecutionis” och maktmissbruk

9.

Den nionde grunden avser den omständigheten att ledamöternas självständighet äventyras

10.

Den tionde grunden avser bristande faktiska omständigheter

11.

Den elfte grunden avser åsidosättande av proportionalitetsprincipen

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/16

1)

2)

Ska artikel 7 i beslut nr 2/76 respektive artikel 13 i beslut nr 1/80 tolkas så, att nationella bestämmelser inte utgör en begränsning i den mening som avses i dessa artiklar, om verkan av de nationella bestämmelserna om tillträde till anställning, i den mening som avses i dessa artiklar, är för osäker och indirekt för att det ska kunna slås fast att detta tillträde hindras?

3)

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/17

1)

Ska klausul 4 i ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP, vilket antagits genom rådets direktiv 1999/70/EG (1) av den 28 juni 1999, tolkas så, att den utgör hinder för en nationell bestämmelse, som den som är i fråga i det nationella målet, enligt vilken ett visst lönetillägg inte kan beviljas och utbetalas till personal inom den offentliga förvaltningen i Navarra som tillhör kategorin ”kontraktsanställda enligt förvaltningsrättslig lagstiftning” – vilka har visstidsanställning – på grund av att detta lönetillägg utgör ersättning vid befordran och utveckling inom en yrkeskarriär som uteslutande är förbehållen personal som tillhör kategorin ”ordinarie tjänstemän” – vilka har tillsvidareanställning?

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/17

—

ändra den överklagade domen genom att,

—

ogiltigförklara det beslut som parlamentets generalsekreterare meddelade den 24 juni 2016, delgivet den 6 juli 2016, i vilket det slogs fast att ”ett belopp på 77 267,42 euro felaktigt utbetalats till Sophie Montel” och vari den behörige utanordnaren och institutionens räkenskapsansvarige förpliktades att återkräva detta belopp,

—

ogiltigförklara debetnota nr 2016-897, undertecknad av samma generaldirektör för budgetfrågor den 4 juli 2016,

—

tillerkänna klaganden ersättning för den ideella skada som klaganden har lidit till följd av de grundlösa anklagelser som riktats mot henne innan några som helst slutsatser från undersökningen hade dragits, för att hennes rykte skadats och för de allvarliga svårigheter som det angripna beslutet har vållat henne såväl privat som politiskt,

—

tillerkänna klaganden ersättning för hennes rättegångskostnader, och

—

förplikta parlamentet att ersätta samtliga rättegångskostnader.

1.

Första grunden: Rättsaktens upphovsman saknade behörighet.

2.

Andra grunden: Åsidosättande av principen electa una via.

3.

Tredje grunden: Åsidosättande av rätten till försvar.

4.

Fjärde grunden: Bevisbördan har vänts.

5.

Femte grunden: Bristande motivering

6.

Sjätte grunden: Åsidosättande av rättsäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar.

7.

Sjunde grunden: Åsidosättande av parlamentsassistenternas medborgerliga rättigheter.

8.

Åttonde grunden: Diskriminerande behandling, Fumus persecutionis och maktmissbruk

9.

Nionde grunden: Åsidosättande av ledamöternas oberoende ställning.

10.

Tionde grunden: Avsaknad av stöd i faktiska omständigheter.

11.

Elfte grunden: Åsidosättande av proportionalitetsprincipen.

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/19

—

fastställa att Storhertigdömet Luxemburg har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 51 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/23/EU av den 26 februari 2014 om tilldelning av koncessioner (EUT L 94, s. 1), genom att inte, senast den 18 april 2016, sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet, eller i vart fall genom att inte omedelbart underrätta kommissionen om sådana åtgärder,

—

ålägga Storhertigdömet Luxemburg, enligt artikel 260.3 FEUF att betala ett vite på 12 920 euro per dag från och med den dag då dom meddelas i detta mål för underlåtenheten att uppfylla skyldigheten att meddela de åtgärder som vidtagits för införlivande av direktiv 2014/23/EU, och

—

förplikta Storhertigdömet Luxemburg att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Medlemsstaterna var enligt artikel 51.1 i direktiv 2014/23/EU skyldiga att sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 18 april 2016. Eftersom Luxemburg inte har underrättat kommissionen om de åtgärder för införlivande av direktivet som eventuellt har vidtagits, har kommissionen beslutat att väcka talan vid domstolen.

2.

Kommissionen har yrkat att Luxemburg ska åläggas att betala ett vite på 12 920 euro per dag. Vitesbeloppet har beräknats med hänsyn till fördragsbrottets svårighetsgrad och varaktighet, beloppets avskräckande verkan och medlemsstatens betalningskapacitet.

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/20

—

fastställa att Storhertigdömet Luxemburg har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 90.1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/24/EU av den 26 februari 2014 om offentlig upphandling och om upphävande av direktiv 2004/18/EG (EUT L 94, s. 65), genom att inte, senast den 18 april 2016, sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet, eller i vart fall genom att inte omedelbart underrätta kommissionen om sådana åtgärder,

—

ålägga Storhertigdömet Luxemburg, enligt artikel 260.3 FEUF att betala ett vite på 11 628 euro per dag från och med den dag då dom meddelas i detta mål för underlåtenheten att uppfylla skyldigheten att meddela de åtgärder som vidtagits för införlivande av direktiv 2014/24/EU, och

—

förplikta Storhertigdömet Luxemburg att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Medlemsstaterna var enligt artikel 90.1 i direktiv 2014/24/EU skyldiga att sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 18 april 2016. Eftersom Luxemburg inte har underrättat kommissionen om de åtgärder för införlivande av direktivet som eventuellt har vidtagits, har kommissionen beslutat att väcka talan vid domstolen.

2.

Kommissionen har yrkat att Luxemburg ska åläggas att betala ett vite på 11 628 euro per dag. Vitesbeloppet har beräknats med hänsyn till fördragsbrottets svårighetsgrad och varaktighet, beloppets avskräckande verkan och medlemsstatens betalningskapacitet.

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/20

—

fastställa att Storhertigdömet Luxemburg har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 106.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/25/EU av den 26 februari 2014 om upphandling av enheter som är verksamma på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster och om upphävande av direktiv 2004/17/EG (EUT L 94, s. 65), genom att inte, senast den 18 april 2016, sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet, eller i vart fall genom att inte omedelbart underrätta kommissionen om sådana åtgärder,

—

ålägga Storhertigdömet Luxemburg, enligt artikel 260.3 FEUF att betala ett vite på 11 628 euro per dag från och med den dag då dom meddelas i detta mål för underlåtenheten att uppfylla skyldigheten att meddela de åtgärder som vidtagits för införlivande av direktiv 2014/25/EU, och

—

förplikta Storhertigdömet Luxemburg att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Medlemsstaterna var enligt artikel 106.1 i direktiv 2014/25/EU skyldiga att sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 18 april 2016. Eftersom Luxemburg inte har underrättat kommissionen om de åtgärder för införlivande av direktivet som eventuellt har vidtagits, har kommissionen beslutat att väcka talan vid domstolen.

2.

Kommissionen har yrkat att Luxemburg ska åläggas att betala ett vite på 11 628 euro per dag. Vitesbeloppet har beräknats med hänsyn till fördragsbrottets svårighetsgrad och varaktighet, beloppets avskräckande verkan och medlemsstatens betalningskapacitet.

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/21

1a)

Ska artiklarna 45 FEUF och 48 FEUF tolkas så, att de i sådana situationer som de förevarande utgör hinder för nationella bestämmelser som artikel 6a b AOW? (1) Denna bestämmelse medför att en invånare i Nederländerna inte omfattas av den allmänna socialförsäkringen i bosättningsstaten om vederbörande arbetar i en annan medlemsstat och enligt artikel 13 i förordning nr 1408/71 (2) omfattas av anställningsstatens lagstiftning om social trygghet. De aktuella situationerna utmärks av att de berörda personerna enligt anställningsstatens lagstiftning inte har rätt till ålderspension på grund av de endast i ringa omfattning utfört arbete där.

1b)

Är det av betydelse för svaret på fråga 1a att en invånare i en stat som enligt artikel 13 i förordning nr 1408/71 inte är behörig bosättningsstat inte är skyldig att betala en avgift till det allmänna socialförsäkringssystemet i bosättningsstaten? Under de perioder en sådan invånare arbetar i en annan medlemsstat omfattas vederbörande emellertid enligt artikel 13 i förordning nr 1408/71 endast av anställningsstatens system för social trygghet, och i en sådan situation föreskrivs inte heller i den nationella nederländska lagstiftningen en avgiftsskyldighet.

2)

Är det av betydelse för svaret på fråga 1 att det fanns en möjlighet för de berörda personerna att teckna en frivillig försäkring enligt AOW eller att det fanns en möjlighet för dem att begära att Svb skulle sluta en sådan överenskommelse som avses i artikel 17 i förordning nr 1408/71?

3)

Utgör artikel 13 i förordning nr 1408/71 hinder för att en person som H.D. Giesens maka – som före den 1 januari 1989 enbart bedömt mot bakgrund av den nationella lagstiftningen i bosättningsstaten Nederländerna var försäkrad genom AOW – förvärvar rätt till förmåner vid ålderdom på grundval av denna försäkring för de perioder hon på grund av sitt arbete i en annan medlemsstat enligt ovannämnda bestämmelse omfattades av lagstiftningen i anställningsstaten? Eller ska rätten till en förmån enligt AOW anses utgöra en sådan rätt till förmåner som i den nationella lagstiftningen inte är beroende av villkor om anställning eller försäkring i den mening som avses i domen Bosmann (3), så att resonemanget i den domen kan tillämpas i hennes fall?

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/22

1)

Ska artiklarna 45 FEUF och 48 FEUF tolkas så, att dessa bestämmelser i en sådan situation som den förevarande utgör hinder för nationella bestämmelser som artikel 6a b AKW? (1) Denna bestämmelse medför att en invånare i Nederländerna inte omfattas av den allmänna socialförsäkringen i bosättningsstaten om vederbörande arbetar i en annan medlemsstat och enligt artikel 13 i förordning nr 1408/71 (2) omfattas av anställningsstatens lagstiftning om social trygghet. Den aktuella situationen utmärks av att C.E. Franzen enligt anställningsstatens lagstiftning inte har rätt till barnbidrag på grund av att hon endast i ringa omfattning utfört arbete där.

2)

Är det av betydelse för svaret på ovannämnda fråga att det fanns en möjlighet för C.E. Franzen att begära att Svb skulle sluta en sådan överenskommelse som avses i artikel 17 i förordning nr 1408/71?

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/23

1)

Utgör artikel 3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/103/EG av den 16 september 2009 om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet (1), hinder för en tolkning som innebär att den obligatoriska försäkringen omfattar skador som orsakats av en brand i ett parkerat fordon när branden har sitt ursprung i de mekanismer som är nödvändiga för fordonets transportfunktion?

2)

Om den första frågan ska besvaras nekande, utgör artikel 3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/103/EG av den 16 september 2009 om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet, hinder för en tolkning som innebär att den obligatoriska försäkringen omfattar skador som orsakats av en brand i ett fordon när branden inte kan knytas till tidigare rörelse, varmed den inte kan anses ha samband med färd?

3)

Om den andra frågan ska besvaras nekande, utgör artikel 3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/103/EG av den 16 september 2009 om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet, hinder för en tolkning som innebär att den obligatoriska försäkringen omfattar skador som orsakats av en brand i ett fordon när fordonet var parkerat i ett stängt privat garage?

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/23

1)

Kan en situation som den som beskrivs i förevarande fall (där den offentliga arbetsgivaren inte efterlever tidsbegränsningarna i lagstiftningen och därmed tillåter förnyelse av på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller behåller tidsbegränsningen samtidigt som typen av utnämning ändras från tillfällig anställning till vikariat eller ersättningsanställning) innebära missbruk genom förnyelse av på varandra följande anställningar och därmed anses vara en sådan situation som beskrivs i klausul 5 i ramavtalet i bilagan till direktiv 1999/70/EG (1)?

2)

Ska bestämmelserna i ramavtalet om visstidsarbete, som återfinns i bilagan till direktiv 1999/70/EG, mot bakgrund av effektivitetsprincipen, tolkas så, att de utgör hinder för de nationella processrättsliga regler som kräver att arbetstagare med tidsbegränsade anställningar agerar aktivt vad gäller bestridanden eller överklaganden (avseende alla de på varandra följande utnämningarna och upphörandena) för att därmed, och endast på detta sätt, kunna stödja sig på gemenskapsdirektivet, och åberopa de rättigheter som unionens rättsordning tillhandahåller?

3)

Med beaktande av att behovet av att tillsätta lediga tjänster och täcka sjuk- och semesterledigheter (…) i den offentliga sektorn och vid tillhandahållande av grundläggande tjänster i allt väsentligt är ”permanent”, och det därmed är nödvändigt att begränsa begreppet ”objektiv grund”, vilket skulle motivera tidsbegränsade anställningar:

4)

Är det förenligt med ramavtalet i bilagan till direktiv 1999/70/EG att uppfatta behov, situationer som ställer krav på skyndsamhet eller genomförande av tillfälliga, konjunkturbetingade eller extraordinära program som objektiv grund för anställning av och påföljande förnyelser för tillfälligt anställda it-tekniker som omfattas av tjänsteföreskrifter, när dessa offentliganställda på ett permanent och varaktigt sätt utför ordinarie arbetsuppgifter som är desamma som för fast anställda arbetstagare som omfattas av tjänsteföreskrifter, utan att den offentliga arbetsgivaren fastställer övre sammanlagda tidsgränser för dessa utnämningar, inte uppfyller sina rättsliga skyldigheter för att täcka dessa tjänster och behov med fast offentliganställda, och inte heller vidtar motsvarande åtgärder för att förebygga och förhindra missbruk av på varandra följande tillfälliga anställningar, utan förlänger de tjänster som tillhandahålls av tillfälligt anställda it-tekniker som omfattas av tjänsteföreskrifter, i det aktuella fallet under 17 tjänsteår utan avbrott?

5)

Är rättspraxisen från Tribunal Supremo förenlig med det som föreskrivs i ramavtalet om visstidsarbete, som återfinns i bilagan till direktiv 1999/70/EG, och tolkningen som Europeiska unionens domstol gör av detsamma, när Tribunal Supremo i denna rättspraxis, utan att ta hänsyn till fler parametrar, fastställer att det föreligger en objektiv grund med avseende på grunden för utnämningen eller tidsbegränsningen för densamma, eller slår fast att det är omöjligt att jämföra med fast offentliganställda, med beaktande av att de tillhör en annan juridisk ordning och har ett annat system för tillträde till anställning, och skillnaden mellan de varaktiga uppgifter som fast offentliganställda utför och de tillfälliga uppgifter som vikarier utför?

6)

Om den nationella domstolen har konstaterat förekomst av missbruk i samband med på varandra följande anställningar av en tillfällig vikarie som offentliganställd som omfattas av tjänsteföreskrifter vid SERMAS [hälsovårdsmyndigheten i den autonoma regionen Madrid], vilka anställningar syftar till att täcka permanenta och strukturella behov beträffande tillhandahållandet av tjänster av fast anställda som omfattas av tjänsteföreskrifter, i och med att det saknas effektiva åtgärder i den nationella rättsordningen för att beivra ett sådant missbruk och undanröja följderna av åsidosättandet av unionslagstiftningen, ska klausul 5 i ramavtalet i bilagan till direktiv 1999/70/EG tolkas så, att den nationella domstolen är skyldig att vidta effektiva och avskräckande åtgärder som garanterar att ramavtalet har ändamålsenlig verkan och därmed beivra ett sådant missbruk och undanröja följderna av åsidosättandet av dessa unionsrättsliga bestämmelser, genom att inte tillämpa de nationella bestämmelser som står i strid med dem?

Om svaret är jakande, och enligt vad Europeiska unionens domstol slår fast i punkt 41 i domen av den 14 september 2016, i målen C-184/15 och C-197/15 (2):

Skulle en omvandling av vikariatet/den tillfälliga anställningen/ersättningsanställningen till ett varaktigt anställningsförhållande, med utgångspunkt i fast eller tillsvidareanställd offentlig personal, med samma anställningstrygghet som jämförbara fast offentliganställda, överensstämma med de mål som eftersträvas genom direktiv 1999/70/EG, som en åtgärd för att förebygga och beivra missbruk vid av på varandra följande tillfälliga anställningar och undanröja följderna av åsidosättandet av unionsrätten?

7)

I fall av missbruk av förnyade tillfälliga anställningar, vid en omvandling av det tillfälliga vikariatet till en fast anställning eller tillsvidareanställning, kan denna omvandling endast anses uppnå målen i direktiv 1999/70/EG och dess ramavtal om den tillfälligt anställda arbetstagaren som har utsatts för missbruket får åtnjuta identiska och lika arbetsvillkor som de fast anställda (vad gäller socialt skydd, befordran, tillsättning av lediga tjänster, fortbildning, tjänstledighet, administrativ ställning, andra ledigheter, passiva rättigheter och upphörande av anställning, liksom deltagande i uttagningsförfaranden som inleds för att tillsätta lediga tjänster och för befordran), enligt principerna om varaktighet och oavsättlighet, med alla inneboende rättigheter och skyldigheter, på samma villkor som de fast anställda it-tekniker som omfattas av tjänsteföreskrifter?

8)

Kräver unionsrätten att domar/förvaltningsåtgärder som vunnit laga kraft revideras under de omständigheter som beskrivs, om de fyra villkor är uppfyllda som krävs enligt målet Kühne & Heitz NV (C-453/00, av den 13 januari 2004) (3): 1) enligt spansk nationell rätt har statsförvaltningen och domstolarna möjlighet att pröva en revisionstalan, men med de begränsningar som finns är det mycket svårt eller omöjligt; 2) de omtvistade avgörandena har vunnit laga kraft till följd av en dom från en nationell domstol som dömer i sista/enda instans; 3) domen grundar sig på en tolkning av gemenskapsrätten som inte överensstämmer med EU-domstolens rättspraxis, och den har avkunnats utan att först lägga fram en begäran om förhandsavgörande; 4) den berörda parten har vänt sig till myndigheten omedelbart efter att ha fått kännedom om denna rättspraxis?

9)

Får och ska de nationella domstolarna, som europeiska domstolar som ska garantera att unionsrätten ges full verkan i medlemsstaterna, kräva av och ålägga de nationella förvaltningsmyndigheterna i medlemsstaterna att de – inom sina respektive behörighetsområden – antar lämpliga bestämmelser för att undanröja de nationella regler som är oförenliga med unionsrätten i allmänhet och med direktiv 1999/70/EG och dess ramavtal i synnerhet?

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/25

1)

Ska den miljörättsliga principen om att förorenaren betalar, som avses i artikel 191.2 FEUF och i artikel 9.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG (1) av den 23 oktober 2000, som fastställer principen om kostnadstäckning för vattentjänster och anger att en lämplig ekonomisk avvägning av vattenanvändningen ska göras, tolkas på så sätt att den utgör hinder för införande av en avgift för användning av inlandsvatten för elproduktion, såsom den som är aktuell i det nationella målet, vilken inte främjar effektiv vattenanvändning eller fastställer åtgärder för bevarande och skydd av vattenresurserna samt vars storlek helt saknar samband med risken för att vattenresurserna skadas och enbart fokuserar på producenternas kapacitet att generera intäkter?

2)

Är det förenligt med principen om icke-diskriminering av elföretag i artikel 3.1 i direktiv 2009/72/EG (2) av den 13 juli om gemensamma regler för den inre marknaden för el att införa en vattenkraftsavgift som den som är aktuell i det nationella målet, vilken enbart påverkar vattenkraftsproducenter som bedriver verksamhet i avrinningsområden som ligger i flera autonoma regioner, men inte producenter som är koncessionshavare för avrinningsområden som ligger inom en enda autonom region, och vilken enbart påverkar producenter som producerar energi med hjälp av vattenkraft, men inte producenter som använder andra tekniker?

3)

Ska artikel 107.1 FEUF tolkas på så sätt att det utgör förbjudet statligt stöd att ta ut en vattenkraftsavgift som den som är aktuell i det nationella målet till nackdel för vattenkraftsproducenter som bedriver verksamhet i avrinningsområden som ligger i flera autonoma regioner, eftersom det därigenom uppstår en asymmetri i hur avgiften tas ut inom ett och samma teknikområde, beroende på var vattenkraftverket är beläget, samt eftersom avgiften inte tas ut av producenter av el från andra energikällor?

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/26

1)

Ska den miljörättsliga principen om att förorenaren betalar, som avses i artikel 191.2 FEUF och i artikel 9.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG (1) av den 23 oktober 2000, som fastställer principen om kostnadstäckning för vattentjänster och anger att en lämplig ekonomisk avvägning av vattenanvändningen ska göras, tolkas på så sätt att den utgör hinder för införande av en avgift för användning av inlandsvatten för elproduktion, såsom den som är aktuell i det nationella målet, vilken inte främjar effektiv vattenanvändning eller fastställer åtgärder för bevarande och skydd av vattenresurserna samt vars storlek helt saknar samband med risken för att vattenresurserna skadas och enbart fokuserar på producenternas kapacitet att generera intäkter?

2)

Är det förenligt med principen om icke-diskriminering av elföretag i artikel 3.1 i direktiv 2009/72/EG (2) av den 13 juli om gemensamma regler för den inre marknaden för el att införa en vattenkraftsavgift som den som är aktuell i det nationella målet, vilken enbart påverkar vattenkraftsproducenter som bedriver verksamhet i avrinningsområden som ligger i flera autonoma regioner, men inte producenter som är koncessionshavare för avrinningsområden som ligger inom en enda autonom region, och vilken enbart påverkar producenter som producerar energi med hjälp av vattenkraft, men inte producenter som använder andra tekniker?

3)

Ska artikel 107.1 FEUF tolkas på så sätt att det utgör förbjudet statligt stöd att ta ut en vattenkraftsavgift som den som är aktuell i det nationella målet till nackdel för vattenkraftsproducenter som bedriver verksamhet i avrinningsområden som ligger i flera autonoma regioner, eftersom det därigenom uppstår en asymmetri i hur avgiften tas ut inom ett och samma teknikområde, beroende på var vattenkraftverket är beläget, samt eftersom avgiften inte tas ut av producenter av el från andra energikällor?

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/27

1)

Ska den miljörättsliga principen om att förorenaren betalar, som avses i artikel 191.2 FEUF och i artikel 9.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG (1) av den 23 oktober 2000, som fastställer principen om kostnadstäckning för vattentjänster och anger att en lämplig ekonomisk avvägning av vattenanvändningen ska göras, tolkas på så sätt att den utgör hinder för införande av en avgift för användning av inlandsvatten för elproduktion, såsom den som är aktuell i det nationella målet, vilken inte främjar effektiv vattenanvändning eller fastställer åtgärder för bevarande och skydd av vattenresurserna samt vars storlek helt saknar samband med risken för att vattenresurserna skadas och enbart fokuserar på producenternas kapacitet att generera intäkter?

2)

Är det förenligt med principen om icke-diskriminering av elföretag i artikel 3.1 i direktiv 2009/72/EG (2) av den 13 juli om gemensamma regler för den inre marknaden för el att införa en vattenkraftsavgift som den som är aktuell i det nationella målet, vilken enbart påverkar vattenkraftsproducenter som bedriver verksamhet i avrinningsområden som ligger i flera autonoma regioner, men inte producenter som är koncessionshavare för avrinningsområden som ligger inom en enda autonom region, och vilken enbart påverkar producenter som producerar energi med hjälp av vattenkraft, men inte producenter som använder andra tekniker?

3)

Ska artikel 107.1 FEUF tolkas på så sätt att det utgör förbjudet statligt stöd att ta ut en vattenkraftsavgift som den som är aktuell i det nationella målet till nackdel för vattenkraftsproducenter som bedriver verksamhet i avrinningsområden som ligger i flera autonoma regioner, eftersom det därigenom uppstår en asymmetri i hur avgiften tas ut inom ett och samma teknikområde, beroende på var vattenkraftverket är beläget, samt eftersom avgiften inte tas ut av producenter av el från andra energikällor?

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/28

1)

Ska den miljörättsliga principen om att förorenaren betalar, som avses i artikel 191.2 FEUF och i artikel 9.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG (1) av den 23 oktober 2000, som fastställer principen om kostnadstäckning för vattentjänster och anger att en lämplig ekonomisk avvägning av vattenanvändningen ska göras, tolkas på så sätt att den utgör hinder för införande av en avgift för användning av inlandsvatten för elproduktion, såsom den som är aktuell i det nationella målet, vilken inte främjar effektiv vattenanvändning eller fastställer åtgärder för bevarande och skydd av vattenresurserna samt vars storlek helt saknar samband med risken för att vattenresurserna skadas och enbart fokuserar på producenternas kapacitet att generera intäkter?

2)

Är det förenligt med principen om icke-diskriminering av elföretag i artikel 3.1 i direktiv 2009/72/EG (2) av den 13 juli om gemensamma regler för den inre marknaden för el att införa en vattenkraftsavgift som den som är aktuell i det nationella målet, vilken enbart påverkar vattenkraftsproducenter som bedriver verksamhet i avrinningsområden som ligger i flera autonoma regioner, men inte producenter som är koncessionshavare för avrinningsområden som ligger inom en enda autonom region, och vilken enbart påverkar producenter som producerar energi med hjälp av vattenkraft, men inte producenter som använder andra tekniker?

3)

Ska artikel 107.1 FEUF tolkas på så sätt att det utgör förbjudet statligt stöd att ta ut en vattenkraftsavgift som den som är aktuell i det nationella målet till nackdel för vattenkraftsproducenter som bedriver verksamhet i avrinningsområden som ligger i flera autonoma regioner, eftersom det därigenom uppstår en asymmetri i hur avgiften tas ut inom ett och samma teknikområde, beroende på var vattenkraftverket är beläget, samt eftersom avgiften inte tas ut av producenter av el från andra energikällor?

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/29

1)

Ska artikel 9.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG (1) av den 23 oktober 2000, som fastställer principen om kostnadstäckning för vattentjänster och anger att en lämplig ekonomisk avvägning av vattenanvändningen ska göras, tolkas på så sätt att den utgör hinder för införande av en avgift för användning av inlandsvatten för elproduktion, såsom den som är aktuell i det nationella målet, vilken inte främjar effektiv vattenanvändning eller fastställer åtgärder för bevarande och skydd av vattenresurserna samt vars storlek helt saknar samband med risken för att vattenresurserna skadas och enbart fokuserar på producenternas kapacitet att generera intäkter?

2)

Är det förenligt med principen om icke-diskriminering av elföretag i artikel 3.1 i direktiv 2009/72/EG (2) av den 13 juli om gemensamma regler för den inre marknaden för el att införa en avgift som den som är aktuell i det nationella målet, vilken enbart påverkar vattenkraftsproducenter som bedriver verksamhet i avrinningsområden som ligger i flera autonoma regioner, men inte producenter som är koncessionshavare för avrinningsområden som ligger inom en enda autonom region, och vilken enbart påverkar producenter som producerar energi med hjälp av vattenkraft, men inte producenter som använder andra tekniker?

3)

Ska artikel 107.1 FEUF tolkas på så sätt att det utgör förbjudet statligt stöd att undanta vissa producenter från skyldighet att betala vattenkraftsavgift, nämligen de producenter som bedriver verksamhet i avrinningsområden som ligger inom en enda autonom region, och att undanta övriga former av vattenförbrukning från avgiftsplikt, varvid avgiften endast tas ut på användning av vatten för produktion av elenergi?

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/30

1)

Ska den miljörättsliga principen om att förorenaren betalar, som avses i artikel 191.2 FEUF och i artikel 9.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG (1) av den 23 oktober 2000, som fastställer principen om kostnadstäckning för vattentjänster och anger att en lämplig ekonomisk avvägning av vattenanvändningen ska göras, tolkas på så sätt att den utgör hinder för införande av en avgift för användning av inlandsvatten för elproduktion, såsom den som är aktuell i det nationella målet, vilken inte främjar effektiv vattenanvändning eller fastställer åtgärder för bevarande och skydd av vattenresurserna samt vars storlek helt saknar samband med risken för att vattenresurserna skadas och enbart fokuserar på producenternas kapacitet att generera intäkter?

2)

Är det förenligt med principen om icke-diskriminering av elföretag i artikel 3.1 i direktiv 2009/72/EG (2) av den 13 juli om gemensamma regler för den inre marknaden för el att införa en vattenkraftsavgift som den som är aktuell i det nationella målet, vilken enbart påverkar vattenkraftsproducenter som bedriver verksamhet i avrinningsområden som ligger i flera autonoma regioner, men inte producenter som är koncessionshavare för avrinningsområden som ligger inom en enda autonom region, och vilken enbart påverkar producenter som producerar energi med hjälp av vattenkraft, men inte producenter som använder andra tekniker?

3)

Ska artikel 107.1 FEUF tolkas på så sätt att det utgör förbjudet statligt stöd att ta ut en vattenkraftsavgift som den som är aktuell i det nationella målet till nackdel för vattenkraftsproducenter som bedriver verksamhet i avrinningsområden som ligger i flera autonoma regioner, eftersom det därigenom uppstår en asymmetri i hur avgiften tas ut inom ett och samma teknikområde, beroende på var vattenkraftverket är beläget, samt eftersom avgiften inte tas ut av producenter av el från andra energikällor?

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/30

1)

Ska den miljörättsliga principen om att förorenaren betalar, som avses i artikel 191.2 FEUF och i artikel 9.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG (1) av den 23 oktober 2000, som fastställer principen om kostnadstäckning för vattentjänster och anger att en lämplig ekonomisk avvägning av vattenanvändningen ska göras, tolkas på så sätt att den utgör hinder för införande av en avgift för användning av inlandsvatten för elproduktion, såsom den som är aktuell i det nationella målet, vilken inte främjar effektiv vattenanvändning eller fastställer åtgärder för bevarande och skydd av vattenresurserna samt vars storlek helt saknar samband med risken för att vattenresurserna skadas och enbart fokuserar på producenternas kapacitet att generera intäkter?

2)

Är det förenligt med principen om icke-diskriminering av elföretag i artikel 3.1 i direktiv 2009/72/EG (2) av den 13 juli om gemensamma regler för den inre marknaden för el att införa en vattenkraftsavgift som den som är aktuell i det nationella målet, vilken enbart påverkar vattenkraftsproducenter som bedriver verksamhet i avrinningsområden som ligger i flera autonoma regioner, men inte producenter som är koncessionshavare för avrinningsområden som ligger inom en enda autonom region, och vilken enbart påverkar producenter som producerar energi med hjälp av vattenkraft, men inte producenter som använder andra tekniker?

3)

Ska artikel 107.1 FEUF tolkas på så sätt att det utgör förbjudet statligt stöd att ta ut en vattenkraftsavgift som den som är aktuell i det nationella målet till nackdel för vattenkraftsproducenter som bedriver verksamhet i avrinningsområden som ligger i flera autonoma regioner, eftersom det därigenom uppstår en asymmetri i hur avgiften tas ut inom ett och samma teknikområde, beroende på var vattenkraftverket är beläget, samt eftersom avgiften inte tas ut av producenter av el från andra energikällor?

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/31

1)

Ska den miljörättsliga principen om att förorenaren betalar, som avses i artikel 191.2 FEUF och i artikel 9.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG av den 23 oktober 2000, (1) som fastställer principen om kostnadstäckning för vattentjänster och anger att en lämplig ekonomisk avvägning av vattenanvändningen ska göras, tolkas på så sätt att den utgör hinder för införande av en avgift för användning av inlandsvatten för elproduktion, såsom den som är aktuell i det nationella målet, vilken inte främjar effektiv vattenanvändning eller fastställer åtgärder för bevarande och skydd av vattenresurserna samt vars storlek helt saknar samband med risken för att vattenresurserna skadas och enbart fokuserar på producenternas kapacitet att generera intäkter?

2)

Är det förenligt med principen om icke-diskriminering av elföretag i artikel 3.1 i direktiv 2009/72/EG av den 13 juli om gemensamma regler för den inre marknaden för el (2) att införa en vattenkraftsavgift som den som är aktuell i det nationella målet, vilken enbart påverkar vattenkraftsproducenter som bedriver verksamhet i avrinningsområden som ligger i flera autonoma regioner, men inte producenter som är koncessionshavare för avrinningsområden som ligger inom en enda autonom region, och vilken enbart påverkar producenter som producerar energi med hjälp av vattenkraft, men inte producenter som använder andra tekniker?

3)

Ska artikel 107.1 FEUF tolkas på så sätt att det utgör förbjudet statligt stöd att ta ut en vattenkraftsavgift som den som är aktuell i det nationella målet till nackdel för vattenkraftsproducenter som bedriver verksamhet i avrinningsområden som ligger i flera autonoma regioner, eftersom det därigenom uppstår en asymmetri i hur avgiften tas ut inom ett och samma teknikområde, beroende på var vattenkraftverket är beläget, samt eftersom avgiften inte tas ut av producenter av el från andra energikällor?

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/32

1)

Ska den miljörättsliga principen om att förorenaren betalar, som avses i artikel 191.2 FEUF och i artikel 9.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG (1) av den 23 oktober 2000, som fastställer principen om kostnadstäckning för vattentjänster och anger att en lämplig ekonomisk avvägning av vattenanvändningen ska göras, tolkas på så sätt att den utgör hinder för införande av en avgift för användning av inlandsvatten för elproduktion, såsom den som är aktuell i det nationella målet, vilken inte främjar effektiv vattenanvändning eller fastställer åtgärder för bevarande och skydd av vattenresurserna samt vars storlek helt saknar samband med risken för att vattenresurserna skadas och enbart fokuserar på producenternas kapacitet att generera intäkter?

2)

Är det förenligt med principen om icke-diskriminering av elföretag i artikel 3.1 i direktiv 2009/72/EG (2) av den 13 juli om gemensamma regler för den inre marknaden för el att införa en vattenkraftsavgift som den som är aktuell i det nationella målet, vilken enbart påverkar vattenkraftsproducenter som bedriver verksamhet i avrinningsområden som ligger i flera autonoma regioner, men inte producenter som är koncessionshavare för avrinningsområden som ligger inom en enda autonom region, och vilken enbart påverkar producenter som producerar energi med hjälp av vattenkraft, men inte producenter som använder andra tekniker?

3)

Ska artikel 107.1 FEUF tolkas på så sätt att det utgör förbjudet statligt stöd att ta ut en vattenkraftsavgift som den som är aktuell i det nationella målet till nackdel för vattenkraftsproducenter som bedriver verksamhet i avrinningsområden som ligger i flera autonoma regioner, eftersom det därigenom uppstår en asymmetri i hur avgiften tas ut inom ett och samma teknikområde, beroende på var vattenkraftverket är beläget, samt eftersom avgiften inte tas ut av producenter av el från andra energikällor?

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/33

—

upphäva det överklagade beslutet av Europeiska unionens tribunal av den 14 december 2017 i mål T-849/16 om avvisning av PGNiG Supply & Tradings talan,

—

pröva huruvida PGNiG Supply & Tradings talan i mål T-849/16 angående en ansökan enligt artikel 263 FEUF om ogiltigförklaring av kommissionens beslut C(2016) 6950 final av den 28 oktober 2016 om ändring av villkoren för undantag för OPAL-gasledningen från kraven på tillträde för tredje part och reglerade tariffer som beviljats enligt direktiv 2003/55/EG, och fastställa att talan kan tas upp till sakprövning.

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/34

1)

Ska artikel 6.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/20/EG av den 7 mars 2002 om auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster tolkas så, att en medlemsstat – med hänsyn till den positiva inverkan på teleområdet som följer av den nya regleringen på detta område och på det audiovisuella området, i synnerhet till följd av utvidgningen av tjänster för fast och mobil bredbandsanslutning samt avskaffandet av reklam, betalinnehåll och [RTVE:s villkorade] tillgång – från teleoperatörer får utkräva en årlig avgift, såsom den som fastställs i artikel 5 i Ley 8/2009, de 28 de agosto, de financiación de la Corporación de Radio y Televisión Española (lag nr 8/2009 av den 28 augusti 2009 gällande finansiering av Corporación de Radio y Televisión Española (RTVE)), vars syfte är att bidra till finansieringen av RTVE, med hänsyn tagen till föreliggande omständigheter:

2)

Är nämnda avgift proportionell, i den mening som avses i artikel 6.1 i direktiv 2002/20/EG, i förhållande till teleoperatörer som bedriver verksamhet i Spanien och i ett område som sträcker sig utöver en autonom region, med hänsyn till den beräkningsgrund som fastställs i artikel 5 i lag nr 8/2009?

3)

Är den avgift som fastställs i artikel 5 i lag nr 8/2009 av den 28 augusti 2009 gällande finansiering av RTVE öppet redovisad, i den mening som avses i artikel 6.1 och bilagan till direktiv 2002/20/EG, om det inte är känt vilken konkret samhällsomfattande tjänst eller public service-tjänst som RTVE tillhandahåller?

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/35

1)

Ska artikel 6.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/20/EG av den 7 mars 2002 om auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster tolkas så, att en medlemsstat – med hänsyn till den positiva inverkan på teleområdet som följer av den nya regleringen på detta område och på det audiovisuella området, i synnerhet till följd av utvidgningen av tjänster för fast och mobil bredbandsanslutning samt avskaffandet av reklam, betalinnehåll och [RTVE:s villkorade] tillgång – från teleoperatörer får utkräva en årlig avgift, såsom den som fastställs i artikel 5 i Ley 8/2009, de 28 de agosto, de financiación de la Corporación de Radio y Televisión Española (lag nr 8/2009 av den 28 augusti 2009 gällande finansiering av Corporación de Radio y Televisión Española (RTVE)), vars syfte är att bidra till finansieringen av RTVE, med hänsyn tagen till föreliggande omständigheter:

2)

Är nämnda avgift proportionell, i den mening som avses i artikel 6.1 i direktiv 2002/20/EG, i förhållande till teleoperatörer som bedriver verksamhet i Spanien och i ett område som sträcker sig utöver en autonom region, med hänsyn till den beräkningsgrund som fastställs i artikel 5 i lag nr 8/2009?

3)

Är den avgift som fastställs i artikel 5 i lag nr 8/2009 av den 28 augusti 2009 gällande finansiering av RTVE öppet redovisad, i den mening som avses i artikel 6.1 och bilagan till direktiv 2002/20/EG, om det inte är känt vilken konkret samhällsomfattande tjänst eller public service-tjänst som RTVE tillhandahåller?

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/36

1)

Ska artikel 6.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/20/EG av den 7 mars 2002 om auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (1) tolkas så, att en medlemsstat – med hänsyn till den positiva inverkan på teleområdet som följer av den nya regleringen på detta område och på det audiovisuella området, i synnerhet till följd av utvidgningen av tjänster för fast och mobil bredbandsanslutning samt avskaffandet av reklam, betalinnehåll och [RTVE:s villkorade] tillgång – från teleoperatörer får utkräva en årlig avgift, såsom den som fastställs i artikel 5 i Ley 8/2009, de 28 de agosto, de financiación de la Corporación de Radio y Televisión Española (lag nr 8/2009 av den 28 augusti 2009 gällande finansiering av Corporación de Radio y Televisión Española (RTVE)), vars syfte är att bidra till finansieringen av RTVE, med hänsyn tagen till föreliggande omständigheter:

2)

Är nämnda avgift proportionell, i den mening som avses i artikel 6.1 i direktiv 2002/20/EG, i förhållande till teleoperatörer som bedriver verksamhet i Spanien och i ett område som sträcker sig utöver en autonom region, med hänsyn till den beräkningsgrund som fastställs i artikel 5 i lag nr 8/2009?

3)

Är den avgift som fastställs i artikel 5 i lag nr 8/2009 av den 28 augusti 2009 gällande finansiering av RTVE öppet redovisad, i den mening som avses i artikel 6.1 och bilagan till direktiv 2002/20/EG, om det inte är känt vilken konkret samhällsomfattande tjänst eller public service-tjänst som RTVE tillhandahåller?

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/37

—

att till klaganden utge 2 516 221,50 euro för materiell och ideell skada som uppstått till följd av klagandens upptagande i förteckningen över personer, enheter och organ i bilaga V till förordning (EG) nr 423/2007 (1) och i bilaga VIII till förordning (EU) nr 961/2010 (2),

—

att betala dröjsmålsränta till klaganden till den av Europeiska centralbanken fastställda räntan för sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner, ökade med två procentenheter, räknat från och med den 17 oktober 2015 till dess att ovannämnda belopp har betalats i sin helhet,

—

att ersätta rättegångskostnaderna, särskilt klagandens utgifter.

—

Tribunalen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning vad gäller den tid som är relevant för bedömningen genom att till rådets fördel beakta omständigheter och uppgifter som rådet inte ingett förrän efter det att de rättsstridiga åtgärderna hade vidtagits och i vissa fall endast i samband med överklagandet.

—

Tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den konstaterade att det fanns omständigheter som bevisade att det åtminstone var sannolikt att klaganden ”ägs eller kontrolleras av en annan enhet [i det här fallet: IRISL]”. I synnerhet tillämpade tribunalen ett felaktigt bedömningskriterium, beaktade felaktigt uppgifter från rådet som rådet inte ens innehade vid bedömningen, underlät att fastställa omfattningen av det (påstådda) ägandet eller kontrollen och bedömde de anförda omständigheterna felaktigt.

—

Tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning genom att anta att förordning nr 668/2010 (3) var lagenlig i den del den berörde klaganden.

—

Tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning genom att anta att skälen till de vidtagna åtgärderna mot klaganden i princip inte kunde göra EU anvarsskyldig och genom att underlåta att undersöka huruvida rätten till ett effektivt rättsskydd hade åsidosatts.

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/38

—

upphäva den dom som tribunalen (första avdelningen) meddelade den 5 december 2017 i mål T-728/16, Tuerck/kommissionen,

—

ogilla talan i första instans,

—

förplikta motparten i överklagandemålet att ersätta rättegångskostnaderna i första instans, och

—

förplikta Sabine Tuerck att ersätta rättegångskostnaderna i förevarande mål.

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/39

1.

Ska definitionen av en elektronisk kommunikationstjänst i artikel 2 c i direktiv 2002/21/EG av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster, i dess ändrade lydelse, tolkas så, att en IP-baserad taltjänst som tillhandahålls via en programvara och termineras på ett allmänt telefonnät till ett fast eller mobilt nummer i en nationell nummerplan (i formen E.164) ska betraktas som en elektronisk kommunikationstjänst, trots att den internettjänst genom vilken en användare ges åtkomst till den IP-baserade taltjänsten redan i sig utgör en elektronisk kommunikationstjänst, samtidigt som leverantören av programvaran erbjuder denna tjänst mot betalning och ingår avtal med leverantörer av telekommunikationstjänster som har erforderliga tillstånd för att vidarebefordra och terminera samtal till det allmänna telefonnätet vilka gör det möjligt att terminera samtal till fasta eller mobila nummer i en nationell nummerplan?

2.

Blir svaret på den första frågan detsamma, för det fall att den första frågan besvaras jakande, om hänsyn tas till den omständigheten att den funktion i programvaran som möjliggör samtal endast är en funktion i en programvara som kan användas utan denna funktion?

3.

Blir svaret på den första frågan detsamma, för det fall att de två första frågorna besvaras jakande, om hänsyn tas till den omständigheten att tjänsteleverantören i sina allmänna villkor har angett att leverantören inte tar något ansvar för signalöverföringen i förhållande till slutanvändaren?

4.

Blir svaret på den första frågan detsamma, för det fall att de tre första frågorna besvaras jakande, om hänsyn tas till den omständigheten att den tjänst som tillhandahålls även omfattas av definitionen ”av informationssamhällets tjänster”?

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/40

—

Ska bestämmelserna i artiklarna 103 och 311 i direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 (1) och i punkt 7 i del A i bilaga IX till direktivet tolkas så att de endast kräver att fotografier har tagits av deras upphovsman, tryckts av honom eller under hans tillsyn, signerats och numrerats med begränsning till trettio exemplar, oavsett storlek och underlag, för att de ska omfattas av den reducerade mervärdesskattesatsen?

—

Om svaret på den första frågan är jakande, är det ändå tillåtet för medlemsstaterna att från tillämpningen av den reducerade mervärdesskattesatsen utesluta fotografier som inte har konstnärlig karaktär?

—

Om svaret på den första frågan är nekande, vilka andra krav ska fotografier uppfylla för att omfattas av den reducerade mervärdesskattesatsen? Särskilt önskas klarhet i huruvida de ska ha konstnärlig karaktär.

—

Ska dessa villkor tolkas enhetligt inom Europeiska unionen eller innefattar de en hänvisning till varje medlemsstats rättsregler, särskilt i fråga om immateriella rättigheter?

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/41

a)

Ska den i Portugal gällande bestämmelsen anses utgöra en sådan avvikande tvingande bestämmelse som avses i artikel 16 i Rom II-förordningen (1)?

b)

Ska nämnda rättsregel anses utgöra en bestämmelse i gemenskapsrätten som fastställer en lagvalsregel, i den mening som avses i artikel 27 i Rom II-förordningen?

c)

Kan det mot bakgrund av artikel 28 i direktiv 2009/103/EG (2) anses att den preskriptionstid som föreskrivs i artikel 498.3 i den portugisiska civillagen ska tillämpas när en portugisisk medborgare råkar ut för en trafikolycka i Spanien?

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/41

—

upphäva den dom som meddelades av tribunalen den 13 december 2017, (T-712/15). Genom denna dom ogillade tribunalen Crédit mutuel Arkéas talan om ogiltigförklaring av Europeiska centralbankens beslut (ECB/SSM/2015 – 9695000CG 7B84NLR5984/28) av den 5 oktober 2015 om fastställande av tillsynskrav avseende Crédit mutuel-koncernen.

—

felaktig rättstillämpning såtillvida att tribunalen fann att ECB med stöd av artikel 2.21 c i ramförordningen om den gemensamma tillsynsmekanismen (SSM) kunde genomföra gruppbaserad tillsyn över ett institut som är anslutet till en central organisation även när det inte är fråga om ett kreditinstitut,

—

felaktig kvalificering av de faktiska och rättsliga omständigheterna, såtillvida att tribunalen fann att Crédit mutuel utgjorde en grupp som omfattades av tillsyn, eftersom den uppfyllde villkoren i artikel 10.1 i förordning nr 575/2013 (1).

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/42

—

upphäva den dom som tribunalen meddelade den 13 december 2017 i mål T-52/16, genom vilken tribunalen ogillade det yrkande som framställts av Crédit mutuel Arkéa om ogiltigförklaring av Europeiska centralbankens beslut ECB/SSM/2015 – 9695000CG7B84NLR5984/40, av den 4 december 2015, om fastställande av tillsynskrav tillämpliga på gruppen Crédit mutuel.

—

Tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning i det att tribunalen fann att det enligt artikel 2.21 c i ramförordningen SSM är möjligt för ECB att anordna en konsoliderad tillsyn över institut som är anslutna till ett centralt organ trots att sistnämnda inte är att anses som ett kreditinstitut;

—

Tribunalen gjorde en felaktig rättslig kvalificering av sakomständigheterna i det att tribunalen fann att Crédit mutuel utgör en grupp som är underställd tillsyn i den mån som den uppfyller villkoren i artikel 10.1 i förordning nr 575/2013. (1)

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/43

—

förklara att sökanden genom beslut fattat av Korupcijas novēršanas un apkarošanas birojs (Byrån för förebyggande och bekämpning av korruption) på Republiken Lettlands vägnar den 19 februari 2018, om vidtagande av säkerhetsåtgärder, rättsstridigt avsattes från posten som chef för Latvijas Banka (Lettlands centralbank),

—

förklara rättsstridig den säkerhetsåtgärd i form av förbud att utöva viss yrkesverksamhet – varigenom sökanden förbjöds att utöva tjänsten som chef för Lettlands centralbank och de befogenheter denna post medför – som han ålades genom beslutet fattat av Byrån för förebyggande och bekämpning av korruption på Republiken Lettlands vägnar den 19 februari 2018, om vidtagande av säkerhetsåtgärder, och

—

förklara rättsstridiga de restriktioner av sökandens roll som ledamot av Europeiska centralbankens råd och de befogenheter denna post medför, vilka ålades sökanden som följd av beslutet fattat av Byrån för förebyggande och bekämpning av korruption på Republiken Lettlands vägnar den 19 februari 2018, om vidtagande av säkerhetsåtgärder.

1.

Sökanden angriper det rättsstridiga beslut som fattades den 19 februari 2018 av den statliga lettiska utredningsmyndigheten – Byrån för förebyggande och bekämpning av korruption, vilken ingår i den verkställande statsmakten – genom vilket han avsattes från posten som chef för Lettlands centralbank på obestämd tid. Beslutet fattades på den lettiska statens vägnar. Genom att avsättas från posten som chef för Lettlands centralbank förlorade sökanden likaså per automatik sin plats som ledamot av Europeiska centralbankens råd.

2.

Genom avsättandet av sökanden har åtminstone nedanstående rättsstridigheter begåtts.

3.

För det första strider avsättandet av sökanden från posten som chef för Lettlands centralbank och som ledamot av Europeiska centralbankens råd mot artikel 14.2 i protokoll nr 4 till fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, om stadgan för europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken, eftersom inget av villkoren i den bestämmelsen för att avsätta en nationell centralbankschef (att han inte längre uppfyller de krav som ställs för att han ska kunna utföra sina uppgifter eller att han gjort sig skyldig till allvarlig försummelse) var uppfyllt när han avsattes.

4.

För det andra strider avsättandet av sökanden från posten som chef för Lettlands centralbank också mot artikel 22 i likums ”Par Latvijas Banku” (lagen om Lettlands centralbank), som är den rättsakt genom vilken bestämmelserna i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt genomförs i nationell rätt. Vid den tidpunkt då det ovannämnda beslutet fattades, var inget av villkoren i den artikeln för att avsätta chefen för Lettlands centralbank (antingen, 1) att denne själv lämnar posten, 2) att villkoret i artikel 14.2 i stadgan för europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken om en allvarlig försummelse är uppfyllt, i vilket fall parlamentet kan besluta att avsätta den lettiska centralbankschefen efter att en fällande dom har vunnit laga kraft, eller 3) att övriga villkor i nämnda artikel 14.2 är uppfyllda. Enligt nämnda lag är dessutom enbart Republiken Lettlands parlament ensamt behörigt att avsätta centralbankschefen. Det var dock inte parlamentet som beslutade att avsätta sökanden, utan den lettiska utredningsmyndigheten, som ingår i den verkställande statsmakten.

5.

För det tredje tolkade Byrån för förebyggande och bekämpning av korruption unionsrätten felaktigt när det avsatte sökanden från posten som centralbankschef, då det påstod att sökanden i Europeiska centralbankens råd inte agerade självständigt och i Europeiska centralbankens intresse, utan att han där utövade sina befogenheter i egenskap av chef för Lettlands centralbank och agerade i den bankens intresse. Artikel 13 i [fördraget om Europeiska unionen] stadgar dock att Europeiska centralbanken är en av Europeiska unionens institutioner.

Anställda vid Europeiska unionens institutioner har, när de utför sina uppgifter, de befogenheter som stadgas i unionslagstiftningen och får endast agera i unionsinstitutionernas intresse. Det ankommer inte på den nationella lagstiftaren att bestämma vilka verksamheter som unionsinstitutionernas anställda ska utöva och därmed inte att hindra en sådan anställd från att utföra sina uppgifter. Inte heller kan dessa anställda utöva befogenheter som de tilldelats genom nationella rättsakter.

Artikel 130 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, som garanterar Europeiska centralbankens självständighet, utesluter att chefen för Lettlands centralbank, i sin roll som ledamot av Europeiska centralbankens råd, agerar som företrädare för Lettlands centralbank och (enbart) i den sistnämnda bankens eller Republiken Lettlands intresse.

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/44

—

förelägga Republiken Lettland att, i enlighet med artikel 24 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 62 i domstolens rättegångsregler, inkomma med samtliga relevanta uppgifter som är hänförliga till den pågående utredningen mot chefen för Latvijas Banka, vilken inletts av Korupcijas novēršanas un apkarošanas birojs (Byrån för förebyggande och bekämpning av korruption), och

—

fastställa med stöd av artikel 14.2 i stadgan för Europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken att Republiken Lettland har åsidosatt andra stycket i den bestämmelsen:

—

förplikta Republiken Lettland att ersätta rättegångskostnaderna.

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/46

1)

Europaparlamentets beslut A (2015) 4931 av den 8 juli 2015 ogiltigförklaras i den del Emilio De Capitani inte beviljades fullständig tillgång till handlingarna LIBE-2013-0091-02 och LIBE-2013-0091-03,

2)

Parlamentet förpliktas att bära sin rättegångskostnad och att ersätta de kostnader som Emilio de Capitani ådragit sig.

3)

Europeiska unionens råd och Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader.

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/47

1)

Talan ogillas.

2)

Edward Stavytskyi ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för Europeiska unionens råd.

3)

Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader.

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/47

1)

Talan avvisas då tribunalen saknar behörighet i målet.

2)

Šroubárna Ždánice a.s. ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de rättegångskostnader som uppkommit för Europeiska unionens råd.

3)

Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader.

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/48

1)

Talan ogillas.

2)

HJ ska ersätta rättegångskostnaderna.

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/49

1)

Beslutet av den 29 januari 2016, som fattats av Byrån för löneadministration och individuella ersättningar (PMO) vid kommissionen och genom vilket sökandens begäran om att dennes tjänsteperioder som fullgjorts i egenskap av extraanställd ska beaktas som tjänsteperioder som fullgjorts som tillfälligt anställd i samband med beräkningen av sökandens pensionsrättigheter, ogillas.

2)

Kommissionen ska ersätta rättegångskostnaderna.

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/50

1)

Överklagandet ogillas.

2)

Safe Skies LLC ska ersätta rättegångskostnaderna.

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/50

1)

Överklagandet ogillas.

2)

Webgarden Szolgáltató és Kereskedelmi Kft. Ska ersätta rättegångskostnaderna.

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/51

1)

Anledning saknas att döma i målet.

2)

Aurora Group Danmark A/S och Retail Distribution ApS ska bära sina rättegångskostnader och ersätta hälften av de kostnader som åsamkats Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet.

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/51

1)

Det finns inte längre anledning att döma i saken.

2)

Disney Enterprises, Inc. ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de rättegångskostnader som uppkommit för Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO).

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/52

1)

Tribunalen förklarar sig avstå från fortsatt handläggning av mål T-46/18 för att domstolen ska kunna avgöra talan.

2)

Beslut avseende Konungariket Nederländernas respektive Regione Lombardias interventionsansökan anstår.

3)

Frågan om rättegångskostnader anstår.

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/53

—

till att börja med, för det fall det behövs, slå fast att artikel 90 i tjänsteföreskrifterna är ogiltig och inte tillämplig i förevarande förfarande enligt artikel 270 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

—

ogiltigförklara, för det första, Europeiska rekryteringsbyråns (Epso) beslut av den 14 november 2017 att avslå sökandens klagomål av den 13 juli 2017, inklusive avslaget på sökandens krav på 50 000 euro i ersättning,

—

ogiltigförklara, för det andra, Epso:s beslut av den 19 april 2017 att avslå sökandens begäran om omprövning av urvalskommitténs beslut att inte låta henne delta i nästa steg i urvalsförfarandet,

—

ogiltigförklara, för det tredje, beslutet av den 6 februari 2017 på Epso-kontot online, att inte föra upp sökanden på den preliminära förteckningen över godkända sökande i urvalsförfarande EPSO/AD/323/16,

—

ogiltigförklara, för det fjärde, meddelandet om allmänt uttagningsprov, vilket publicerades den 26 maj 2016 och, i dess helhet, åtföljande preliminära förteckning över godkända sökande i urvalsförfarandet.

—

tillerkänna sökanden 50 000 euro i ersättning för den skada hon orsakats till följd av de rättstridiga angripna besluten, och

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Epso:s urvalskommitté har gjort en uppenbart felaktig bedömning av sökandens arbetslivserfarenhet, samt åsidosatt bilaga III till det aktuella meddelandet om uttagningsprov där den yrkeserfarenhet som krävs anges.

2.

Andra grunden: Åsidosättande av artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, sökandens rätt att bli hörd, motiveringsskyldigheten och artikel 296 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

3.

Tredje grunden: Åsidosättande av artiklarna 1–4 i förordning 1/58, (1) artiklarna 1d och 28 i tjänsteföreskrifterna, artikel 1.1 f i bilaga III till tjänsteföreskrifterna samt av principerna om likabehandling och icke-diskriminering.

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/54

—

ändra det omtvistade beslutet på så sätt att registreringsansökan för varumärket KINDERPRAMS bifalls, och

—

förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Åsidosättande av artikel 7.1 b i förordning nr 2017/1001.

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/54

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet,

—

förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna,

—

förplikta Our Price Limited att ersätta rättegångskosnaderna (om bolaget intervenerar i målet),

—

bifalla den invändning som gjorts av HMV, och

—

i andra hand i förhållande till sistnämnda yrkande: återförvisa ärendet till EUIPO för ny behandling mot bakgrund av att det överklagade beslutet har ogiltigförklarats.

—

Åsidosättande av artikel 8.4 förordning 2017/1001.

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/55

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet, och

—

förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Åsidosättande av artikel 7.1 b och c i förordning nr 207/2009.

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/56

—

ogiltigförklara artikel 5 i ECB:s beslut ECB/SSM/2017 – O2RNE8IBXP4R0TD8PU41/174 av den 19 december 2017 och artikel 3 i bilaga A därtill, i den del beslutet föreskriver vidtagande av åtgärder för oåterkalleliga betalningsåtaganden rörande insättningsgarantisystem eller resolutionsfonder, och

—

förplikta ECB att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Beslutet har fattats utan rättslig grund. Enligt sökanden saknar ECB behörighet att ålägga ett generellt tillsynskrav och den har inte gjort någon individuell och detaljerad prövning av sökandes faktiska situation, såsom krävs i enlighet med de tillämpliga bestämmelserna.

2.

Andra grunden: BCE har i samband med att den har fattat beslutet gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att ha gjort en felaktig tolkning av bestämmelserna i unionsrätten avseende kreditinstitutens möjlighet att använda oåterkalleliga betalningsåtaganden, och sålunda ha berövat dessa bestämmelser sin ändamålsenliga verkan.

3.

Tredje grunden: Det angripna beslutet är behäftat med ett uppenbart fel avseende bedömningen av de påstådda riskerna med de oåterkalleliga betalningsåtagandena i förhållande till artikel 16 i 54 rådets förordning (EU) nr 1024/2013 av den 15 oktober 2013 om tilldelning av särskilda uppgifter till Europeiska centralbanken i fråga om politiken för tillsyn över kreditinstitut (EUT L 287, 2013, s. 63).

4.

Fjärde grunden: Åsidosättande av skyldigheten att motivera. ECB har en skyldighet att motivera utförligt men det omtvistade beslutet grundar sig på en otillräcklig motivering.

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/57

—

ogiltigförklara artikel 9 i ECB:s beslut nr ECB/SSM/2017 – 969500TJ5KRTCJQWXH05/380 av den 19 december 2017 och artikel 3 i bilaga A till det beslutet, i den del som det i nämnda artiklar föreskrivs åtgärder med avseende på icke återkalleliga betalningsåtaganden beträffande insättningsgarantisystem eller resolutionsfonder,

—

förplikta ECB att ersätta rättegångskostnaderna.

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/57

—

ogiltigförklara artikel 8 i ECB:s beslut nr ECB/SSM/2017 – 9695000CG7B84NLR5984/207 av den 19 december 2017, i den del det föreskriver vidtagande av åtgärder för oåterkalleliga betalningsåtagande gällande insättningsgarantisystem eller resolutionsfonder,

—

förplikta ECB att ersätta rättegångskostnaderna.

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/58

—

ogiltigförklara artikel 4 i BCE:s beslut nr ECB/SSM/2017 – 9695005MSX1OYEMGDF46/338 (med tillhörande bilaga) av den 19 december 2017, i den del det föreskriver vidtagande av åtgärder för oåterkalleliga betalningsåtagande gällande insättningsgarantisystem eller resolutionsfonder, och

—

förplikta BCE att ersätta samtliga rättegångskostander.

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/58

—

ogiltigförklara artikel 8 i ECBs beslut nr ECB/SSM/2017 – 9695000CG7B84NLR5984/207 av den 19 december 2017, i den del det föreskriver åtgärder som ska vidtas avseende oåterkalleliga betalningsåtaganden avseende insättningsgarantisystem eller resolutionsfonden,

—

förplikta ECB att ersätta samtliga rättegångskostnader.

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/59

—

ogiltigförklara artikel 9 i ECB-beslut nr ECB/SSM/2017 – R0MUWSFPU8MPRO8K5P83/248 av den 19 december 2017 till viss del, och särskilt punkterna 1, 2 och 3 i denna artikel, i den mån som ett avdrag föreskrivs för oåterkalleliga betalningsåtaganden vilka gjorts inom ramen för gemensamma resolutionsfonden, nationella resolutionsfonder och nationella insättningsgarantisystem för kärnprimärkapital, på individuell nivå, undergruppsnivå eller gruppnivå, och

—

förplikta ECB att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Det överklagade beslutet saknar rättslig grund i den mån som ECB har använt sina tillsynsbefogenheter för att vidta en åtgärd med allmän giltighet vilken omfattas av lagstiftarens befogenheter och har överskridit sina befogenheter enligt artiklarna 4.1 f och 16 i rådets förordning (EU) nr 1024/2013 av den 15 oktober 2013 om tilldelning av särskilda uppgifter till Europeiska centralbanken i fråga om politiken för tillsyn över kreditinstitut (EUT L 287, 2013, s. 63).

2.

Andra grunden: Det överklagade beslutet är behäftat med felaktig rättstillämpning i den mån som ECB:s tolkning strider mot unionslagstiftarens avsikter med den unionslagstiftning som ger kreditinstitut rätt att använda oåterkalleliga betalningsåtaganden för att fullgöra en del av sina skyldigheter gentemot nationella resolutionsfonder, gemensamma resolutionsfonden och nationella insättningsgarantisystem, och därmed fråntar de berörda bestämmelserna deras ändamålsenliga verkan. ECB grundade dessutom sitt beslut på en missuppfattning av det europeiska och nationella regelverk med genomförandebestämmelser vilka är tillämpliga på oåterkalleliga betalningsåtaganden.

3.

Tredje grunden: Proportionalitetsprincipen har åsidosatts.

4.

Fjärde grunden: Det överklagade beslutet grundar sig på en oriktig bedömning och åsidosätter principen om god förvaltningssed.

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/59

—

fastställa att Europaparlamentet åsidosatt artikel 130 i Europaparlamentets arbetsordning jämte bilaga II därtill, genom att ha underlåtit att till Europeiska unionens råd vidarebefordra den skriftliga fråga som ställts av Europaparlamentsledamöterna inom ramen för det förfarande som handläggs under nummer P-003358/17;

—

ålägga Europaparlamentet att till behörig myndighet, det vill säga till Europeiska unionens råd, vidarebefordra den skriftliga fråga som ställts under ärendenummer P-003358/17; och

—

förplikta Europaparlamentet att ersätta rättegångskostnaderna.

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/60

—

ogiltigförklara rådets beslut (GUSP) 2017/2282 av den 11 december 2017 om ändring av beslut 2010/788/GUSP om restriktiva åtgärder mot Demokratiska republiken Kongo, såtillvida som sökanden fortfarande är upptagen som nummer 2 i bilaga II till beslut 2010/788/GUSP och som nummer 2 i bilaga Ia till förordning (EG) nr 1183/2005,

—

fastställa att bestämmelserna i artikel 3.2 b i beslut 2010/788/GUSP, i dess lydelse enligt beslut 2016/2231/GUSP och artikel 2b.1 b i förordning (EG) nr 183/2005 är rättstridiga, och

—

förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden avser ett åsidosättande av rätten till försvar, inbegripet ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten för att motivera åtgärderna och säkerställa ett effektivt rättskydd, och åsidosättande av rätten att bli hörd.

2.

Andra grunden avser en uppenbart felaktig skönsmässig bedömning av sökandens deltagande i handlingar som utgör allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter i Demokratiska republiken Kongo.

3.

Tredje grunden avser ett åsidosättande av rätten till privatliv, äganderätten och proportionalitetsprincipen.

4.

Fjärde grunden avser att bestämmelserna i artikel 3.2 b i rådets beslut 2010/788/GUSP av den 20 december 2010 om restriktiva åtgärder mor Demokratiska republiken Kongo och om upphävande av gemensam ståndpunkt 2008/369/Gusp (EUT L 336, 2010, s. 30), i dess lydelse enligt rådets beslut (GUSP) 2016/2231 av den 12 december 2016 om ändring av beslut 2010/788/GUSP om restriktiva åtgärder mot Demokratiska republiken Kongo (EUT L 226, 2016, s. 7) och artikel 2b.1 b i rådets förordning (EG) nr 1183/2005 av den 18 juli 2005 om införande av vissa särskilda åtfärder mot personer som bryter vapenembargot mot Demokratiska republiken Kongo (EUT L 193, 2005, s. 1) är rättsstridiga.

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/61

—

ogiltigförklara rådets genomförandebeslut (Gusp) 2017/2282 av den 11 december 2017 om ändring av beslut 2010/788/Gusp om restriktiva åtgärder mot Demokratiska republiken Kongo i den del det låter sökanden kvarstå vid nr 1 i bilaga II till beslut 2010/788/Gusp och vid nr 1 i bilaga I till förordning (EG) nr 1183/2005,

—

fastställa att bestämmelserna i artikel 3.2 b i beslut 2010/788/Gusp, i dess lydelse enligt beslut 2016/2231/Gusp, och artikel 2b.1 b i förordning 1183/2005/EG är rättstridiga,

—

förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/61

—

ogiltigförklara rådets beslut (Gusp) 2017/2282 av den 11 december 2017 om ändring av beslut 2010/788/Gusp om restriktiva åtgärder mot Demokratiska republiken Kongo, i den del det låter sökanden kvarstå vid nr 7 i bilaga II till beslut 2010/788/Gusp och vid nr 7 i bilaga Ia till förordning (EG) nr 1183/2005,

—

fastställa att bestämmelserna i artikel 3.2 a i beslut 2010/788/Gusp, i dess lydelse enligt 2016/2231/Gusp, och artikel 2b.1 a i förordning 1183/2005/EG är rättsstridiga,

—

förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/62

—

ogiltigförklara rådets beslut (GUSP) 2017/2282 av den 11 december 2017 om ändring av beslut 2010/788/GUSP om restriktiva åtgärder mot Demokratiska republiken Kongo, såtillvida som sökanden fortfarande är upptagen som nummer 3 i bilaga II till beslut 2010/788/GUSP och som nummer 3 i bilaga Ia till förordning (EG) nr 1183/2005,

—

fastställa att bestämmelserna i artikel 3.2 b i beslut 2010/788/GUSP i dess lydelse enligt beslut 2016/2231/GUSP och artikel 2b.1 b i förordning (EG) nr 1183/2005 är rättstridiga, och

—

förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/63

—

ogiltigförklara rådets genomförandebeslut (Gusp) 2017/2282 av den 11 december 2017 om ändring av beslut 2010/788/Gusp om restriktiva åtgärder mot Demokratiska republiken Kongo i den del det låter sökanden kvarstå vid nr 4 i bilaga II till beslut 2010/788/Gusp och vid nr 4 i bilaga I till förordning (EG) nr 1183/2005,

—

fastställa att bestämmelserna i artikel 3.2 b i beslut 2010/788/Gusp, i dess lydelse enligt beslut 2016/2231/Gusp, och artikel 2b.1 b i förordning 1183/2005/EG är rättstridiga,

—

förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/63

—

ogiltigförklara rådets genomförandebeslut (Gusp) 2017/2282 av den 11 december 2017 om ändring av beslut 2010/788/Gusp om restriktiva åtgärder mot Demokratiska republiken Kongo, till den del det slås fast att sökanden ska kvarstå som nr 5 i bilaga II till beslut 2010/788/Gusp och som nr 5 i bilaga I a till förordning (EG) nr 1183/2005,

—

fastställa att bestämmelserna i artikel 3.2 a i beslut 2010/788/Gusp, i dess lydelse enligt beslut 2016/2231/Gusp, och artikel 2b.1a i förordning 1183/2005/EG är ogiltiga, och

—

förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/64

—

ogiltigförklara rådets beslut (GUSP) 2017/2282 av den 11 december 2017 om ändring av beslut 2010/788/GUSP om restriktiva åtgärder mot Demokratiska republiken Kongo, såtillvida som sökanden fortfarande är upptagen som nummer 6 i bilaga II till beslut 2010/788/GUSP och som nummer 6 i bilaga Ia till förordning (EG) nr 1183/2005,

—

fastställa att bestämmelserna i artikel 3.2 b i beslut 2010/788/GUSP i dess lydelse enligt beslut 2016/2231/GUSP och artikel 2b.1 b i förordning (EG) nr 1183/2005 är rättsstridiga, och

—

förplita rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/64

—

ogiltigförklara rådets genomförandebeslut (Gusp) 2017/2282 av den 11 december 2017 om ändring av beslut 2010/788/Gusp om restriktiva åtgärder mot Demokratiska republiken Kongo, till den del det slås fast att sökanden ska kvarstå som nr 10 i bilaga II till beslut 2010/788/Gusp och som nr 10 i bilaga I a till förordning (EG) nr 1183/2005,

—

fastställa att bestämmelserna i artikel 3.2 b i beslut 2010/788/Gusp, i dess lydelse enligt beslut 2016/2231/Gusp, och artikel 2b.1b i förordning 1183/2005/EG är ogiltiga, och

—

förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/65

—

ogiltigförklara rådets beslut (GUSP) 2017/2282 av den 11 december 2017 om ändring av beslut 2010/788/GUSP om restriktiva åtgärder mot Demokratiska republiken Kongo, såtillvida som sökanden fortfarande är upptagen som nummer 8 i bilaga II till beslut 2010/788/GUSP och som nummer 8 i bilaga Ia till förordning (EG) nr 1183/3005,

—

fastställa att bestämmelserna i artikel 3.2 b i beslut 2010/788/GUSP i dess lydelse enligt beslut 2016/2231/GUSP och artikel 2b. 1 b i förordning (EG) nr 1183/2005 är rättstridiga, och

—

förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/65

—

ogiltigförklara rådets genomförandebeslut (Gusp) 2017/2282 av den 11 december 2017 om ändring av beslut 2010/788/Gusp om restriktiva åtgärder mot Demokratiska republiken Kongo, till den del det slås fast att sökanden ska kvarstå som nr 13 i bilaga II till beslut 2010/788/Gusp och som nr 13 i bilaga I a till förordning (EG) nr 1183/2005,

—

fastställa att bestämmelserna i artikel 3.2 b i beslut 2010/788/Gusp, i dess lydelse enligt beslut 2016/2231/Gusp, och artikel 2b.1b i förordning 1183/2005/EG är ogiltiga, och

—

förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/66

—

ogiltigförklara rådets beslut (GUSP) 2017/2282 av den 11 december 2017 om ändring av beslut 2010/788/GUSP om restriktiva åtgärder mot Demokratiska republiken Kongo, såtillvida som sökanden fortfarande är upptagen som nummer 15 i bilaga II till beslut 2010/788/GUSP och som nummer 15 i bilaga Ia till förordning (EG) nr 1183/2005,

—

fastställa att bestämmelserna i artikel 3.2 b i beslut 2010/788/GUSP i dess lydelse enligt beslut 2016/2231/GUSP och artikel 2b.1 b i förordning (EG) nr 1183/2005 är rättstridiga, och

—

förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/67

—

ogiltigförklara rådets beslut (GUSP) 2017/2282 av den 11 december 2017 om ändring av beslut 2010/788/GUSP om restriktiva åtgärder mot Demokratiska republiken Kongo, såtillvida som sökanden fortfarande är upptagen som nummer 16 i bilaga II till beslut 2010/788/GUSP och som nummer 16 i bilaga Ia till förordning (EG) nr 1183/2005,

—

fastställa att bestämmelserna i artikel 3.2 b i beslut 2010/788/GUSP i dess lydelse enligt beslut 2016/2231 GUSP och artikel 2b.1 b i förordning (EG) nr 1183/2005 är rättsstridiga, och

—

förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/67

—

ogiltigförklara rådets beslut (GUSP) 2017/2282 av den 11 december 2017 om ändring av beslut 2010/788/GUSP om restriktiva åtgärder mot Demokratiska republiken Kongo, såtillvida som sökanden fortfarande är upptagen som nummer 14 i bilaga II till beslut 2010/788/GUSP och som nummer 14 i bilaga Ia till förordning (EG) nr 1183/2005,

—

fastställa att bestämmelserna i artikel 3.2 b i beslut 2010/788/GUSP i dess lydelse enligt beslut 2016/2231/GUSP och artikel 2b.1 b i förordning (EG) nr 1183/2005 är rättsstridiga, och

—

förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/68

—

ogiltigförklara rådets genomförandebeslut (Gusp) 2017/2282 av den 11 december 2017 om ändring av beslut 2010/788/Gusp om restriktiva åtgärder mot Demokratiska republiken Kongo, till den del det slås fast att sökanden ska kvarstå som nr 12 i bilaga II till beslut 2010/788/Gusp och som nr 12 i bilaga I a till förordning (EG) nr 1183/2005,

—

fastställa att bestämmelserna i artikel 3.2 a i beslut 2010/788/Gusp, i dess lydelse enligt beslut 2016/2231/Gusp, och artikel 2b.1a i förordning 1183/2005/EG är ogiltiga, och

—

förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/68

—

ogiltigförklara rådets genomförandebeslut (Gusp) 2017/2282 av den 11 december 2017 om ändring av beslut 2010/788/Gusp om restriktiva åtgärder mot Demokratiska republiken Kongo, till den del det slås fast att sökanden ska kvarstå som nr 11 i bilaga II till beslut 2010/788/Gusp och som nr 11 i bilaga I a till förordning (EG) nr 1183/2005,

—

fastställa att bestämmelserna i artikel 3.2 b i beslut 2010/788/Gusp, i dess lydelse enligt beslut 2016/2231/Gusp, och artikel 2b.1b i förordning 1183/2005/EG är ogiltiga, och

—

förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/69

—

den specifikation som översändes till sökanden genom e-post av den 22 juni 2017 från Europeiska utrikestjänsten samt, vid behov, det lönebesked genom vilket utbildningstillägg för sökandens barn har eller kommer att beviljas, och

—

förplikta svaranden att ersätta samtliga utgifter och rättegångskostnader.

1.

Den första grunden avser en invändning om rättsstridighet, enligt vilken det ifrågasatta beslutet, skrivelsen av den 15 april 2016 som det grundas på och Europeiska utrikestjänstens Guidelines strider mot tjänsteföreskrifterna och dess bilaga X.

2.

Den andra grunden avser att det angripna individuella beslutet är rättsstridigt. Denna grund består av fem delar.

7.5.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/70

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet, och