11.4.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 129/1

Föredragande:

Plamen DIMITROV

1.1

EESK anser att inkomst- och förmögenhetsklyftorna i EU har kommit att bli ekonomiska och sociala utmaningar som bör övervinnas med lämpliga åtgärder, både på nationell nivå och med stöd av EU-insatser. På global och europeisk nivå ägnas inkomstskillnaderna större uppmärksamhet. EESK framhåller behovet av att uppmärksamma även förmögenhetsklyftorna, som beror på många fler variabler och har en mycket mer långsiktig effekt. Detta förutsätter att man klargör orsakerna bakom dem och de faktorer som påverkar dem, samtidigt som man också utarbetar politiska lösningar för att åtgärda dem.

1.2

Man bör göra en noggrann undersökning och bedömning av förmögenhetsfördelningen i EU och vidta lägliga förebyggande åtgärder för att förebygga sådana negativa konsekvenser som att ”medelklassen” hastigt krymper och att en allt större grupp människor hamnar i kategorin ”arbetande fattiga” eller ”personer som riskerar fattigdom eller social utestängning”. Marknadsekonomin bör inte bara betraktas som ett verktyg för att uppnå hög ekonomisk tillväxt utan också som en av de mekanismer som krävs för att uppnå mål som är viktiga för samhället.

1.3

Finanspolitiken är medlemsstaternas viktigaste verktyg för att främja en rättvis fördelning av mervärde för samhället som helhet. Aktiva arbetsmarknadsåtgärder som bidrar till en smidig övergång mellan utbildning, fortbildning och arbetsliv bör också lyftas fram, tillsammans med skattepolitiken och politiken för sociala transfereringar. EESK rekommenderar medlemsstaterna att så snart som möjligt vidta åtgärder som kan minska klyftorna och garantera en rättvis omfördelning av nytt mervärde över hela samhället.

1.4

EESK anser att det behövs ett välfungerande system för sociala transfereringar och socialt stöd. Omfördelning som kompensationsmekanism bör i hög grad komplettera marknadssystemets luckor. De offentliga tillgångarna (social infrastruktur, inrättningar för tjänster i allmänhetens intresse osv.) bör utvecklas och deras roll bör ses som ett verktyg för att komma till rätta med klyftorna. Grunden för beskattningen bör förskjutas från arbete till tillgångar, med beskattning av arv och kapitalinkomster.

1.5

Koncentrationen av tillgångarna leder också till en enorm koncentration av makt, som yttrar sig på olika sätt, bl.a. genom snedvridning av konkurrensen. Kommittén anser att en stark ekonomisk tillväxt är central för att minska fattigdomen och förmögenhetsklyftorna. Den bör främjas genom bättre användning av strukturfonderna och Sammanhållningsfonden, främjande av företagande, skydd av konkurrens, program till stöd för små och medelstora företag och genomförande av antidiskrimineringspolitik till förmån för kvinnor och missgynnade personer.

1.6

Vi ställer oss tveksamma till effektiviteten i EU:s nuvarande politik inom ramen för Europa 2020-strategin, där särskild tonvikt läggs vid fattigdom. För detta krävs ett mer adekvat politiskt stöd så att medlemsstaterna får tillräckligt stöd i sin kamp mot de allt djupare klyftorna. Det krävs mer aktiva åtgärder för att ta itu med fattigdomen, som på senare år har ökat i absoluta tal (1). Politiska strategier som främjar en mer inkluderande tillväxt och har en integrerande funktion bör utformas på överstatlig EU-nivå. Den europeiska pelaren för sociala rättigheter bör ha en mycket starkare koppling till den europeiska planeringsterminen, och dessa bör i sin tur ligga i linje med Europa 2020-strategin, så att man på ett effektivt sätt uppnår de EU-omfattande och nationella mål som fastställts i denna.

1.7

Dessutom krävs det riktade arbetsmarknadsåtgärder, med koppling till socialt skydd. Att skydda arbetstillfällena, som förändras mycket dynamiskt, är inte alltid genomförbart, och därför måste man fokusera på främjande av sysselsättningen och skydd av arbetskraften. Det är också mycket viktigt att det finns sociala minimistandarder som garanterar anständiga löner och arbetsvillkor. Tonvikten bör läggas på att underlätta övergångar i arbetslivet och samtidigt garantera att alla har samma arbetstagarrättigheter och sociala rättigheter, bl.a. rätten att ansluta sig till en fackförening och rätt till kollektivförhandlingar.

1.8

En insynsvänlig mekanism bör införas för att systematiskt övervaka data om alla inkomster och tillgångar. Systemet bör också göra det möjligt att konsolidera sådana data. Detta kommer å ena sidan att möjliggöra bättre förvaltning och å andra sidan underlättad insamling av statistiska uppgifter om fördelningen av tillgångarna i medlemsstaterna. Inrättandet av ett finansiellt register över företagens aktieägare på europeisk nivå skulle spela en viktig roll i detta avseende.

2.1

Förmögenhetsklyftorna i EU går långt tillbaka i tiden. Detta är en historisk process som inte heller avbrutits sedan euroområdet inrättades, på grund av ihållande interna och externa obalanser som framkallats av nivåskillnader i faktorer med koppling till ekonomisk konkurrenskraft. Till dessa hör pris- och kostnadsaspekter, som för närvarande förstärks av de stora politiska utmaningar som EU står inför, t.ex. terrorism, populism, nationella val och, på det ekonomiska planet, en låg investeringsnivå, låg tillväxt, hög arbetslöshet, demografiska förändringar och Europas ställning i den nya globala maktkampen ur ett handelsrelaterat och digitalt perspektiv.

2.2

En tydlig åtskillnad måste göras mellan inkomst- och förmögenhetsklyftor, eftersom de sistnämnda har mer långsiktig effekt, vilket gör det nödvändigt att granska dem mer ingående. Tillgångarna är systematiskt mer ojämnt fördelade än inkomsterna. Mycket ofta kan olika ekonomiska aktörer ha relativt lika inkomster, medan skillnaden i tillgångar av en rad icke-monetära, altruistiska, arvsrelaterade och andra skäl är enorm. Genom att inrikta oss på förmögenhetsklyftor får vi därför en mer objektiv bild av de verkliga monetära skillnaderna mellan EU-medborgarna.

2.3

EESK anser att den ekonomiska utvecklingen i Europa håller på att bli allt mer dynamisk och utmanar institutionerna och deras förmåga att hänga med i förändringstakten. Denna fråga är också mycket aktuell när det gäller debatten om utvecklingsskillnaderna mellan EU:s medlemsstater. Det finns avsevärda skillnader mellan utvecklade länder och utvecklingsländer, mellan Väst- och Östeuropa, medlemsstater i och utanför euroområdet och länder i och utanför Schengenområdet.

2.4

Kommittén noterar att inkomst- och förmögenhetsskillnaderna i Europa har ökat gradvis sedan 1970. Globaliseringen bör i princip bidra till att minska inkomst- och förmögenhetsklyftorna mellan länderna, men under senaste åren har utvecklingen snarare gått åt motsatt håll. Inte endast tjänar de rikaste 10 procenten av hushållen cirka 31 % av de totala inkomsterna, de innehar dessutom över 50 % av de samlade tillgångarna i EU-28. Förmögenhetstillväxten har vida överstigit BNP-tillväxten i många länder, och detta leder till stora klyftor (2). Dessa har allvarliga ekonomiska, sociala och politiska konsekvenser som kräver en grundlig offentlig diskussion och debatt bland experter och politiker om hur denna fråga ska behandlas, och fordrar politiska åtgärder.

2.5

EESK anser att det finns en verklig risk för att problemet med klyftorna förvärras i hela världen, eftersom dynamiken i den ekonomiska utvecklingen i Europa är mycket stor och det blir allt svårare att bedriva en läglig makroekonomisk politik. Ökningen i inkomst- och förmögenhetsklyftorna under de senaste årtiondena bekräftas av ökningen i Gini-koefficienten, som i genomsnitt har stigit från 0,29 för OECD-länderna i mitten av 1980-talet till 0,32–0,35 mellan 2013 och 2015. En liknande tendens har konstaterats i de enskilda EU-länderna (3). Det bör dock noteras att koefficienten i länder som Bulgarien, Litauen och Rumänien redan har nått kritiska värden och överstiger 0,37 (4). Trots att det finns en stor mängd data och undersökningar om inkomstklyftor finns det mycket färre belägg för skillnader i fördelningen av tillgångarna mellan hushållen, både inom och mellan länder. I själva verket saknas det ännu i dag internationella standarder som de nationella statistikbyråerna och andra dataproducenter kan använda när de samlar in data om förmögenhetsfördelningen (5).

2.6

Det är oroande att ackumulerade vinster inte återinvesteras på grund av den allmänna bristen på förtroende i många europeiska ekonomier. Detta leder till att konkurrensen hämmas, till kraftigt minskade investeringar och till brist på nya arbetstillfällen. Thomas Piketty ger empiriska belägg för detta i sin bok, där han särskilt undersöker den europeiska ekonomin (6). När vinster enbart ackumuleras och rekapitaliseras bidrar de inte till att skapa mervärde eller till ökad avkastning på medlen i realekonomin. Som en logisk följd av detta har klyftan mellan rika och fattiga i EU gradvis ökat i flera decennier.

2.7

Kommittén anser att det finns en risk för att medelklassen i EU utsätts för allvarliga påfrestningar på medellång sikt. Inom en överskådlig framtid kommer allt fler arbetstillfällen att försvinna till följd av digitalisering och robotisering. Dessutom kommer också vissa typer av yrken att försvinna, samtidigt som det finns både historiska och aktuella belägg för att det är lika sannolikt att dessa tendenser leder till nya arbetstillfällen och yrken. Om de här förändringarna inte hanteras på ett lämpligt sätt kan man räkna med att de bidrar till ökade klyftor. EESK anser att lägliga åtgärder måste vidtas för att motverka de negativa konsekvenserna av dessa i övrigt innovativa och generellt sett samhällsnyttiga tekniska förnyelseprocesser.

2.8

Kommittén är bekymrad över att kvoten mellan vinsterna och det mervärde som produceras av arbetskraftsfaktorn i medlemsstaterna blir alltmer oproportionerlig. Detta leder till större klyftor i Europa, vad gäller både tillgångar och inkomster.

3.1

Förmögenhetsklyftorna tenderar att vara mycket större än inkomstklyftorna (7). EESK framhåller att det framför allt är medlemsstaterna som förfogar över de instrument, t.ex. program för investeringar, ekonomisk tillväxt och ny sysselsättning, beskattning och sociala transfereringar, som gör det möjligt att åtgärda ekonomiska och sociala klyftor. Det finns dock även utrymme för åtgärder på EU-nivå, och frågan bör behandlas mer ingående av EU-institutionerna, eftersom sådana åtgärder skulle få komplexa och mycket mer långsiktiga effekter på den reala konjunkturen. Den nuvarande politiken fortsätter att vara mer inriktad på inkomst än på förmögenhet.

3.2

Det största problemet, som EESK ser det, är att den europeiska ekonomin skapar tillväxt som ofta inte kommer de ekonomiskt missgynnade till godo. Avsikten är på intet sätt att motsätta sig en fungerande marknadsekonomi, som gör det möjligt att skapa välstånd genom innovation, företagsetableringar och nya arbetstillfällen och därigenom bidrar till den ekonomiska tillväxten, sysselsättningen och finansieringen av den sociala tryggheten. Men de personer som befinner sig längst ner i förmögenhets- och inkomstfördelningspyramiden får på det hela taget inte del av de nya arbetstillfällen som skapas. Detta innebär att samhället kommer att bli mer ekonomiskt jämlikt om EU:s politik inriktas på åtgärder som gör att allt fler kan komma in på arbetsmarknaden och ta del av fördelarna med en inkluderande ekonomisk tillväxt. De minskade förmögenhetsklyftorna och konsolideringen av den långsiktiga ekonomiska tillväxten är i detta avseende två sidor av samma mynt.

3.3

Kommittén är oroad över att den allt större ackumulationen av förmögenhet kan skapa en ”rentierattityd” i samhället som leder till att själva tillgångarna inte återinvesteras. De bidrar således inte till den reala ekonomins utveckling och till att öka den potentiella bruttonationalprodukten. Detta är det grundläggande problem som Thomas Piketty behandlar i sin bok, som är resultatet av 15 års forskning och insamling av empiriska data om inkomst- och förmögenhetsklyftorna i de kapitalistiska samhällena. Även om vissa av Pikettys metoder har kritiserats visar slutresultaten på stora klyftor i EU. Enligt Pikettys data ligger den årliga avkastningen på kapital på 4–5 %, medan den årliga ökningen av inkomsterna i Centraleuropa uppgår till cirka 1–1,5 %. Denna siffra varierar mellan länderna till följd av de uppenbara skillnaderna mellan dessa.

3.4

EESK anser att det krävs ytterligare åtgärder, på lämplig nivå, när det gäller t.ex. överdriven finansialisering, ytterligare samordning och harmonisering av skattepolitiken samt åtgärder mot skatteparadis, skattebedrägerier och skatteundandragande, för att bekämpa den långsiktiga tendensen till en svart ekonomi (felaktigt redovisade inkomster av ekonomisk verksamhet, oregistrerad eller dold personal och ”svarta löner”) samt åtgärder för att optimera mixen av olika skatter och deras tyngd som andel av de olika medlemsstaternas skatteinkomster. En förskjutning bör ske från arbetsbaserade skatteintäkter till förmögenhetsbaserade sådana.

3.5

Under de senaste två decennierna har skattekonkurrensen mellan medlemsstaterna lett till att många regeringar vidtagit åtgärder som ändrat finanspolitikens omfördelande effekt och stimulerat ökad ojämlikhet. EESK rekommenderar medlemsstaterna att bedöma skattepolitikens negativa konsekvenser och åtgärda dem så snart som möjligt.

3.6

Kommittén anser att Junckerplanen framför allt bör inriktas på de länder där klyftorna är störst, oavsett vad de avser. Det är mycket viktigt att uppmuntra utländska och inhemska investeringar. Allt detta måste genomföras på ett enhetligt sätt i harmoni med EU-lagstiftningen och de specifika nationella karaktärsdragen, och användningen av medlen bör övervakas noggrant.

4.1

Tyskland och Österrike är de länder i euroområdet där förmögenhetsskillnaderna är mest påfallande. I Tyskland förfogar de rikaste fem procenten av befolkningen över 45,6 % av landets tillgångar och i Österrike uppgår siffran till 47,6 % (8)  (9). Problemet och en liknande tendens finns också i länder som Cypern, Portugal, Frankrike, Finland, Luxemburg och Nederländerna (10). Detta visar den påtagliga variation som råder i resursfördelningen mellan de enskilda länderna. Å ena sidan uppvisar dessa länder små inkomstklyftor, å andra sidan stora förmögenhetsklyftor.

4.2

År 1910 ägde 10 % av Europas befolkning 90 % av alla tillgångar, och den rikaste procenten innehade 50 %. Som ett resultat av de två världskrigen och den stora depressionen, som ledde till att en stor del av det finansiella kapitalet utplånades, samt de olika offentliga politiska åtgärder, däribland en mycket progressiv beskattning av inkomster och arv, åtgärder för att begränsa finansiell spekulation, ökade löner på bekostnad av kapitalinkomsterna osv. har klyftorna sedan minskat betydligt. Under 1970- och - 80-talen innehade den rikaste procenten 20 % av förmögenheterna och de nästföljande nio procenten 30 %, medan en medelklass på 40 % förfogade över 40 %. Inkomstskillnaderna minskade också avsevärt (11). Sedan 1980 har klyftorna dock börjat växa igen. I dag utgör det privata kapitalet i de utvecklade länderna i EU-28 mellan 500 och 600 % av BNP, och så mycket som 800 % i Italien.

4.3

EESK anser att också förmögenhetsfördelningen med avseende på kön är mycket problematisk. Värst är situationen i länder som Slovakien och Frankrike, och därefter i Österrike, Tyskland och Grekland. I Slovakien och Frankrike äger män mer än 75 % av tillgångarna och kvinnor knappt 25 %, trots en helt annan könsfördelning i befolkningen. I Österrike, Tyskland och Grekland tillhör ungefär 55 % av tillgångarna män (12). Det är viktigt att undersöka orsakerna till denna tendens och om inte denna aspekt bör ingå i en EU-omfattande jämställdhetspolitik.

4.4

EESK anser att det är mycket viktigt hur tillgångarna fördelas när det gäller att tillgodose behoven av allmän utbildning, yrkesutbildning, hälso- och sjukvård, bostäder osv. I enlighet med den europeiska sociala modellen måste grundläggande principer respekteras – lika möjligheter, likabehandling, jämställdhet mellan könen, icke-diskriminering och rättvisa mellan generationerna. Strukturreformer som syftar till att öka humankapitalet är viktiga för att höja levnadsstandarden och skulle kunna minska klyftorna i fråga om arbetsinkomster och tillgångar.

4.5

Omkring 44 % av invånarna i euroområdet har i någon form skulder till en bank eller ett finansinstitut. Situationen är bättre än i t.ex. Förenta staterna, där siffran uppgår till 75 %, men ökningen under senare år är oroväckande (13). Banksystemet har också ett stort ansvar eftersom det skulle kunna bedriva ett primärt förebyggande arbete mot ökningen i samhällets allmänna skuldsättning. Ansvarsfullt beteende måste sättas i centrum.

4.6

Den allt snabbare globaliseringen under de senaste tre årtiondena har lett till ett ökat skattetryck på arbete och till att lönernas och kapitalets andel av bruttonationalprodukten kastats om. Till följd av detta minskade lönernas andel av BNP i genomsnitt med 0,3 % per år mellan 1980 och 2006 i de flesta OECD-länder. Under samma period ökade kapitalvinsternas andel av BNP från cirka 31 % till 47 % i EU-15 (14). EESK anser att medlemsstaterna och EU snabbt bör vidta politiska åtgärder för att vända denna trend.

4.7

Kommittén är oroad över att mer än 50 % av tillgångarna i länder som Storbritannien och Frankrike utgörs av bostäder. Å ena sidan tyder detta på en brist på diversifiering av människors tillgångar. Å andra sidan innebär det att en stor andel människor bygger upp sin förmögenhet på inkomster av fast egendom. Denna förmögenhet återinvesteras sedan inte. Det är själva rekapitaliseringen som ackumuleras. Detta leder oss in på frågan om kapital som anskaffas mycket snabbare än mervärdet ökar. Den senaste rapporten från Oxfam (15) har visat att förmögenheten hos de åtta rikaste människorna i världen motsvarar förmögenheten hos de fattigaste femtio procenten i världen – och detta är en källa till ett omfattande missnöje hos allmänheten. Kapitalet var en viktig faktor under den industriella perioden, men när det blir ett självändamål förlorar det sitt syfte.

11.4.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 129/7

Föredragande:

Petru Sorin DANDEA

1.1

Digitaliseringen ger upphov till nya anställningsformer som utsätter de sociala trygghetssystemen för stora påfrestningar. EESK uppmanar medlemsstaterna, men även EU-institutionerna, att reglera dessa nya anställningsformer så att arbetsgivaren och arbetstagaren tydligt kan identifieras. I detta hänseende rekommenderar kommittén att man tillämpar rättspraxis från Europeiska unionens domstol, enligt vilken personer som visserligen saknar klassiskt anställningsavtal men utför en verksamhet i vilken de befinner sig i beroendeställning och uppbär ersättning, ska betraktas som arbetstagare.

1.2

I många fall ligger det individuella anställningsavtalet till grund för finansieringen av dagens sociala trygghetssystem. Många av de nya former av ekonomisk verksamhet och anställning som har uppstått till följd av den digitala teknikens utveckling tycks falla utanför anställningsavtalets ram. Kommittén anser att situationen är ytterst oroväckande för de personer som arbetar under sådana villkor, eftersom de inte längre skyddas av bestämmelserna om lön, arbetsvillkor och socialförsäkring.

1.3

EESK anser att medlemsstaterna i den lagstiftning som reglerar pensionssystemen bör överväga att införa ett krav på inbetalningar för alla personer som uppbär inkomst av förvärvsarbete. Detta är absolut nödvändigt eftersom personer som befinner sig i de nya anställningsformer som är en följd av digitaliseringen i många fall inte får ett lämpligt skydd av pensionssystemens nuvarande bestämmelser.

1.4

EESK anser att medlemsstaterna bör överväga att koppla samman de elektroniska systemen för de nationella pensionssystemen eller sjukförsäkringssystemet med skattemyndighetens motsvarande system. På så sätt skulle medlemsstaterna snabbt kunna identifiera personer som, trots att de uppbär inkomst av förvärvsarbete, inte är försäkrade genom det offentliga pensions- eller sjukförsäkringssystemet.

1.5

Medlemsstaternas sociala skyddssystem medför även andra rättigheter som innebär att förmånstagaren kan få förmåner. Till dessa rättigheter hör föräldraledighet, familjebidrag, barnbidrag och andra typer av bidrag. Även om dessa rättigheter ofta inte grundar sig på inbetalningar, baserar sig förmånerna på förmånstagarens rätt att uppbära dessa, som i många fall förutsätter att förmånstagaren har ställning som arbetstagare. EESK uppmanar medlemsstaterna att finna lösningar som säkerställer att personer som är verksamma i de nya anställningsformerna får ett lämpligt skydd genom dessa förmåner.

1.6

EESK anser att man kan finna en övergripande lösning på problemen med erkännandet av rättigheterna till socialförsäkring för personer som är verksamma i de nya anställningsformerna genom en allmän reform av sättet att finansiera systemet. Kommittén uppmanar medlemsstaterna att söka lösningar som gör det möjligt att finansiera socialförsäkringssystemen med hjälp av instrument som garanterar systemens hållbarhet, men som också tillgodoser behovet av att ge personer som är verksamma i de nya anställningsformerna tillgång till dessa system. Man skulle kunna överväga att använda en del av den ”digitala utdelningen” för att säkra välfärdssystemens hållbarhet även i framtiden, samt för att minska skattebördan på arbete.

1.7

Kommittén anser att situationen för personer som är verksamma i de nya anställningsformerna, och särskilt frågan om hur deras ställning ska erkännas och deras adekvata tillgång till de sociala skydds- och trygghetssystemen ska säkerställas, måste inbegripas i den debatt som kommissionen inlett om utvecklingen av den europeiska pelaren för sociala rättigheter.

2.1

Digitaliseringen leder till stora förändringar i ekonomin, på arbetsmarknaden och samhället i stort på nationell, regional och global nivå. Detta har uppenbara fördelar, men det är också tydligt att digitaliseringen kommer att utmana många strukturer i samhället och ekonomin och kan ha en negativ inverkan på vissa sektorer om de inte anpassar sig till det nya sammanhanget. En av de sektorer där digitaliseringen skulle kunna ha en negativ inverkan är de sociala trygghetssystemen.

2.2

De sociala trygghetssystemen i Europa, som vi känner dem i dag, byggdes upp för mer än ett sekel sedan. De grundar sig i hög grad på ett direkt samband med arbetsmarknaden, och finansieras till stor del genom inbetalningar från arbetstagare och arbetsgivare, och i varierande grad genom skatter. I många medlemsstater är det grundläggande villkoret för att en arbetstagare ska omfattas av det sociala trygghetssystemets tre huvudpelare – pensionsförsäkring, sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring – att han eller hon har ett officiellt registrerat individuellt anställningsavtal.

2.3

Digitaliseringen har medfört och fortsätter att medföra stora förändringar på arbetsmarknaden. Dessa förändringar avspeglas i den mångfald av anställningsformer som tydligt skiljer sig från dem som grundar sig på individuella fasta anställningsavtal, som har dominerat arbetsmarknaden i flera decennier. Faktum är att dessa nya anställningsformer, som döljer sig bakom benämningar som ”oberoende uppdragstagare” eller ”partner”, i vissa fall har inrättats just för att kringgå de traditionella begreppen ”arbetstagare”, ”företagare” eller ”egenföretagare” (1). Detta innebär att de sociala trygghetssystemen måste anpassas för att vara hållbara och tillräckliga på lång sikt.

2.4

I takt med att den stora mängden arbetstagare ur den så kallade ”babyboom”-generationen lämnar arbetsmarknaden och i viss utsträckning ersätts med personer som är verksamma i nya anställningsformer, t.ex. avtal där antalet arbetstimmar ej avtalats, behovsanställning eller civilrättsliga avtal, kommer de sociala skydds- och trygghetssystemen att utsättas för påfrestningar. Dessa kommer att bli ännu större i takt med att den europeiska befolkningens medelålder stiger.

2.5

Det är således uppenbart att de sociala skydds- och trygghetssystemen kommer att behöva anpassas till de förändringar som digitaliseringen redan orsakar på arbetsmarknaden. I vissa medlemsstater har arbetsmarknadens parter inlett en nödvändig dialog för att fastställa de politiska alternativen och de åtgärder som krävs för att genomföra dem, så att välfärdssystemet kan vara fortsatt hållbart och tillräckligt i den nya digitala tidsåldern. Det krävs också riktlinjer för att klargöra eventuella gråzoner i fråga om de anställdas villkor vad gäller beskattning och socialförsäkring.

2.6

Det är möjligt att en växande andel av arbetskraften inte bidrar till eller drar nytta av befintliga sociala trygghetssystem såsom arbetslöshets-, sjuk- och pensionsförsäkring. Arbetsmarknadens parter och regeringarna i medlemsstaterna bör beslutsamt ta itu med denna situation. Diskussionerna bör också utvidgas till att omfatta hela EU och inbegripa lokala myndigheter, andra aktörer i det civila samhället, sammanslutningar och tjänsteleverantörer, för att man ska kunna utarbeta hållbara och varaktiga politiska och lagstiftningsmässiga åtgärder samt kompletterande åtgärder som kan säkerställa att hela arbetskraften, inklusive egenföretagare, omfattas av ett tillräckligt socialt skydd.

3.1

Digitaliseringen har medfört och fortsätter att medföra stora förändringar på arbetsmarknaden. Det finns i dag en rad anställningsformer som inte omfattas av det traditionella förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, såsom plattformsarbetare, som ofta betraktas som egenföretagare. Detta leder till att de sociala trygghetssystemen utsätts för stora påfrestningar. EESK uppmanar medlemsstaterna att ta itu med, och vid behov reglera, detta när de reformerar arbetsmarknaden och de sociala trygghetssystemen.

3.2

Enligt den arbetsmarknadslagstiftning som finns i de flesta medlemsstater ligger det individuella anställningsavtalet till grund för anställningsförhållandet. I många av de nya anställningsformer som har uppstått till följd av den digitala teknikens utveckling används inte längre anställningsavtal. Kommittén anser att situationen för dessa personer bör klargöras så att de kan få ett lämpligt skydd, i enlighet med de nationella systemens grundläggande principer vad gäller arbetsmarknaden och social trygghet. Om de mister sin anställning hamnar de genast under fattigdomströskeln, eftersom de inte skyddas av ett socialt skyddssystem.

3.3

Medlemsstaternas offentliga pensionssystem bygger på principen om solidaritet mellan generationerna. Pensionsbeloppet för den karriärbaserade pensionen beräknas dock i allmänhet utifrån värdet av de inbetalningar som arbetstagaren och arbetsgivaren har gjort under hela förvärvsarbetsperioden. Detta innebär att personer i atypiska verksamheter som inte grundar sig på ett vanligt anställningsavtal i många fall kämpar för att ackumulera tillräckliga pensionsrättigheter för de berörda perioderna. Om det handlar om längre perioder under vilka personen i fråga inte omfattats av ett anställningsavtal kommer pensionsbeloppet med säkerhet att bli mycket lågt, och det finns risk för att personen hamnar under fattigdomströskeln. EESK anser att medlemsstaterna i den lagstiftning som reglerar pensionssystemen bör införa ett krav på inbetalningar för alla personer som uppbär inkomst av förvärvsarbete.

3.4

Inom ramen för pensionslagstiftningen har de flesta medlemsstater bestämmelser om att egenföretagare måste betala in pensionsavgifter. Definitionerna av egenföretagares respektive arbetstagares verksamhet regleras i skattelagstiftningen eller arbetslagstiftningen. I många fall har dock myndigheterna svårt att klargöra den berörda verksamhetens natur, särskilt för arbetstagare i de nya anställningsformerna. EESK uppmanar medlemsstaterna att förtydliga sin lagstiftning, där detta behövs, för att göra det lättare att identifiera de olika anställningsformerna. Detta skulle göra det enklare att identifiera personer som arbetar online eller i andra nya anställningsformer, och medlemsstaterna skulle bättre kunna skydda deras ackumulering av pensionsrättigheter.

3.5

För att enklare kunna kartlägga arbetstagare som inte är försäkrade genom det offentliga pensionssystemet, eftersom de vid en viss tidpunkt har omfattats av en ny anställningsform, anser kommittén att medlemsstaterna bör överväga att koppla samman de elektroniska systemen för de nationella pensionssystemen med skatteförvaltningens motsvarande system. På så sätt skulle de snabbt kunna identifiera personer som, trots att de uppbär inkomst av förvärvsarbete, inte är försäkrade genom det offentliga pensionssystemet. På så sätt skulle dessa personer snabbt kunna försäkras.

3.6

När det gäller arbetslöshetsförsäkringen rekommenderar EESK att man ytterligare granskar det föreliggande förslaget om en försäkring på EU-nivå (2), om en sådan försäkring skulle finansieras genom inbetalningar från alla företag i EU. Dessutom bör man också undersöka möjligheten att införa EU-omfattande minimistandarder för de nationella arbetslöshetssystemen, bl.a. så att alla arbetssökande skulle ha rätt att erhålla ekonomiskt stöd, även personer som arbetat i nya anställningsformer.

3.7

De nationella sjukförsäkringssystemen i EU har en nästan allomfattande täckning. Egenföretagare har ofta en rättslig skyldighet att göra inbetalningar till det offentliga sjukförsäkringssystemet, vilket medför att de omfattas av försäkringen och blir förmånstagare. Vissa personer i de nya anställningsformerna, som inte formellt deklarerar inkomst av förvärvsarbete, löper dock risk att inte omfattas av det offentliga sjukförsäkringssystemet. EESK uppmanar medlemsstaterna att vidta de åtgärder som krävs för att se till att personer i sådana situationer omfattas.

3.8

Förutom socialförsäkringsförmånerna som grundar sig på arbetstagarens och dennes arbetsgivares inbetalningar medför vissa medlemsstaters sociala skyddssystem även andra rättigheter som innebär att förmånstagarna kan få förmåner. Till dessa rättigheter hör föräldraledighet, familjebidrag, barnbidrag och andra typer av bidrag. Även om dessa rättigheter inte grundar sig på inbetalningar, baserar sig förmånerna på förmånstagarens rätt att uppbära dessa, som i vissa medlemsstater och i vissa fall förutsätter att förmånstagaren har ställning som arbetstagare. Denna situation utesluter i praktiken personer som är verksamma i nya anställningsformer, som inte tillerkänns sådana rättigheter.

3.9

EESK anser att EU-institutionerna och medlemsstaterna bör anstränga sig för att hitta lösningar för att personer som är yrkesverksamma på den nya arbetsmarknad som uppstått genom den digitala tidsåldern ska ges ställning som arbetstagare. I detta hänseende rekommenderar kommittén att man tillämpar rättspraxis från Europeiska unionens domstol, enligt vilken personer som visserligen saknar klassiskt anställningsavtal men utför en verksamhet i vilken de befinner sig i beroendeställning och uppbär ersättning, ska betraktas som arbetstagare. Genom att ge dessa personer ställning som arbetstagare skulle man kunna lösa problemet med att ge dem tillgång till förmåner inom de sociala skydds- och trygghetssystemen, på samma sätt som vanliga arbetstagare.

3.10

Kommittén välkomnar att kommissionen har inlett debatten om utvecklingen av den europeiska pelaren för sociala rättigheter. Denna debatt måste även handla om situationen för personer som är verksamma i de nya anställningsformerna, särskilt frågan om hur deras ställning ska erkännas och hur deras tillgång till adekvata förmåner genom de sociala skydds- och trygghetssystemen ska säkerställas.

3.11

Kommittén uppmanar medlemsstaterna att inrätta plattformar med deltagande av arbetsmarknadens parter och det civila samhällets organisationer, som ska utarbeta förslag om att anpassa arbetsmarknaden till den digitala tidsåldern. EESK anser att arbetsmarknaden behöver anpassas till den digitala tidsålderns utmaningar genom att arbetstagarna garanteras fri rörlighet, men även skydd genom de sociala trygghetssystemen och genom arbetsvillkorsbestämmelserna.

3.12

Med tanke på den komplexa situationen för arbetstagare i de nya anställningsformer som är specifika för den digitala tidsåldern, anser kommittén att man kan hitta en övergripande lösning på problemen med erkännandet av dessa personers rättigheter i det sociala trygghetssystemet genom en allmän reform av sättet att finansiera systemet. Därför uppmanar kommittén medlemsstaterna att söka lösningar som gör det möjligt att finansiera socialförsäkringssystemen med hjälp av instrument som garanterar systemens hållbarhet, men som också tillgodoser behovet av att ge personer som är verksamma i de nya anställningsformerna tillgång till dessa system. Man skulle kunna överväga att använda en del av den ”digitala utdelningen” för att säkra välfärdssystemens hållbarhet även i framtiden, samt för att minska skattebördan på arbete.

11.4.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 129/11

1.1

Att förebygga radikalisering av unga människor kräver ett långsiktigt engagemang från olika aktörer, och det civila samhällets organisationer spelar en viktig roll. Det civila samhället bidrar till social och värdegrundad motståndskraft mot radikalisering.

1.2

Medlemsstaterna och EU-institutionerna måste se aktörerna i det civila samhället mer som partner i stället för att använda dem som verktyg i kampen mot våldsbejakande extremism. Bästa praxis, program och andra förebyggande initiativ finns redan på alla områden där man arbetar mot radikalisering, men de får inte tillräckligt hållbart och långsiktigt stöd och är sårbara för budgetnedskärningar.

1.3

EESK förespråkar antagandet av en bred strategi för att förebygga radikalisering. Strategin kräver en omfattande kapacitetsuppbyggnad inom alla relevanta sektorer och ska samla beslutsfattare, nationella institutioner (t.ex. polis och fängelser), socialarbetare (särskilt på ungdomsområdet), akademiker och medier, företagare och företag samt företrädare för det organiserade civila samhället, inklusive organisationer som företräder familjer och arbetsmarknadens parter, med särskilt fokus på ungdomsorganisationer.

1.4

Det behövs mer nationellt och europeiskt stöd till organisationer i det civila samhället, mer hållbara och långsiktiga budgetmedel och EU-omfattande samordning, nätverkande och politiska åtgärder. Därför måste ”EU:s strategi för att bekämpa radikalisering och rekrytering till terrorism” fästa ännu större vikt vid att involvera och stödja aktörer i det civila samhället, eftersom politikerna och samhället delar ansvaret för att bekämpa radikalisering. Programmet för att stärka det civila samhällets ställning, som lanserades via EU:s internetforum, kan utgöra ett stödjande initiativ i detta sammanhang (1).

1.5

Det civila samhällets och arbetsmarknadsparternas strukturer måste involveras mer i nätverket för kunskapsspridning om radikalisering (RAN) (2). Medlemsstaterna bör vara mer proaktiva när det gäller att uppmuntra RAN-liknande strukturer på regional eller lokal nivå.

1.6

RAN och kommissionens verktyg är steg i rätt riktning, men de behöver inriktas mer på organisationer i det civila samhället och få mer personal och medel för att kunna samla experter från den offentliga sektorn och det organiserade civila samhället.

1.7

Medlemsstaterna bör fullt ut utnyttja EU:s instrument och program för att förebygga radikalisering, inbegripet Europeiska nätverket för strategisk kommunikation – ett samverkande nätverk bestående av 26 medlemsstater som delar analys, goda metoder och idéer om hur man kan använda strategisk kommunikation för att motverka våldsbejakande extremism (3).

1.8

Fackföreningar spelar en viktig roll, eftersom de bl.a. företräder arbetstagare inom alla relevanta offentliga sektorer. I synnerhet denna personal måste utbildas i att förebygga radikalisering i nära samarbete med sakkunniga organisationer i det civila samhället.

1.9

EESK välkomnar inrättandet av kommissionens expertgrupp på hög nivå, som kommer att bistå kommissionen när det gäller att stärka åtgärderna mot radikalisering och våldsam extremism genom att förbättra den politiska samordningen och engagera alla relevanta aktörer, inklusive det civila samhället.

1.10

Anställda inom offentlig förvaltning (t.ex. skolpersonal) och familjer måste få tillgång till specifik rådgivning, stödtjänster och nätverk som bidrar till att upptäcka tecken på radikalisering och samtidigt förebygger alla typer av diskriminering.

1.11

EESK betonar vikten av formell och icke-formell utbildning för alla. Det är mycket viktigt för att alla ska kunna delta aktivt i ett samhälle präglat av mångfald och få lära sig kritiskt tänkande och mediekunskap och för att kunna bidra till samhällets motståndskraft mot de antidemokratiska, främlingsfientliga och populistiska strömningar som i vissa fall får allt större inflytande på debatten i det politiska mittfältet, som anpassar sig till främlingsfientliga stämningar och åsikter.

1.12

I arbetet mot radikalisering av unga människor måste man fästa särskild vikt vid och investera i det civila samhällets ungdomsarbete och ungdomsorganisationer som erbjuder alternativa förebilder och möjligheter. Man bör också satsa på säkra forum för dialog som inbegriper aktivt lyssnande och möjligheter att uttrycka personliga åsikter.

1.13

Investeringar för att ta itu med den mycket höga ungdomsarbetslösheten och den mycket utbredda osäkerheten på arbetsmarknaden i många EU-länder måste också ses som ett sätt att förebygga radikalisering. EESK anser dessutom att högre prioritet måste ges åt större investeringar i kampen mot fattigdomen och åt ungdomars integration i samhället, utbildningssystemet och arbetsmarknaden.

1.14

EESK understryker trossamfundens viktiga roll och sociala ansvar för det förebyggande arbetet mot radikalisering och efterlyser ett mer strategiskt engagemang i försvaret av den liberala demokratins regler och värderingar och främjandet av värdegrundad interkulturell dialog, fred och icke-våld.

1.15

Aktiva partnerskap med företag kan bidra till att förebygga radikalisering. Företagen bakom sociala medier måste också bekämpa hatpropaganda, alternativa fakta och extremistiska inlägg.

1.16

EU bör visa sitt starka engagemang i att förebygga radikalisering och samarbeta närmare med det civila samhällets organisationer i tredjeländer.

1.17

Det är viktigt att strypa finansiella flöden som stöder extremistiska organisationer, både inom EU och från tredjeländer, som motverkar myndigheternas och det civila samhällets insatser mot radikalisering.

2.1

Det här yttrandet tar upp långsiktiga, effektiva åtgärder som vidtas i ett tidigt skede för att förebygga radikalisering av unga människor. Med radikalisering avses i detta yttrande en process genom vilken enskilda personer eller grupper blir extremister (4) och i slutändan tar till, främjar eller förespråkar våld för att uppnå sina mål. Radikalisering som leder till våldsam extremism är en särskild process som inte får förväxlas med politisk radikalism eller icke-våldsamma radikala idéer eller verksamheter eller legitim demokratisk opposition. Den har nära kopplingar till våldsbejakande extremism, vilket Europaparlamentet beskrev i sin resolution från 2015, och kan uppstå i olika sociala sammanhang. Yttrandet lyfter fram de viktiga insatser som gjorts genom projekt i det civila samhället och samarbete mellan myndigheter, arbetsmarknadens parter och det civila samhället. Vi efterlyser också att man fortsätter att arbeta för att ta fram ett enhetligt EU-koncept, inklusive stöd, finansiering och samarbete från EU:s sida på ett hållbart och ändamålsenligt sätt.

2.2

EESK skulle vilja framhålla att man inom medlemsstaterna och i den akademiska världen måste arbeta på gemensamma definitioner och en gemensam förståelse av fenomenet radikalisering eller våldsbejakande, antidemokratiska handlingar, eller terrorism, samt kopplingarna mellan dessa koncept. EESK vill därför fortsätta att utforska dessa frågor ur det civila samhällets perspektiv för att bidra med ytterligare perspektiv på frågan.

2.3

Våldsbejakande extremism som motiveras av radikala ideologier har många ansikten, men många av dem är unga. Ofta rekryteras unga människor med varierande socioekonomisk bakgrund och stora skillnader i utbildningsnivå. Allt oftare rekryteras också unga kvinnor.

2.4

Det är vanligt att unga som lockas in i radikalisering som kan leda till våldsbejakande extremism känner sig utestängda och marginaliserade av samhället, eller att de känner osäkerhet i fråga om sin identitet eller inför förändringar. Radikala ideologier utlovar ofta vägledning, riktning och stöd i vardagen och kompensation för känslan av underlägsenhet som kan ha olika orsaker. Här kan det civila samhället spela en viktig roll genom att erbjuda alternativ och, mer allmänt, bidra till en hållbar social och värdegrundad motståndskraft mot radikalisering.

2.5

Radikaliseringen kan gå väldigt fort, ofta på bara några veckor eller månader. Sociala medier är snabba och anonyma plattformar för att rekrytera unga och sprida propaganda.

3.1

Medlemsstaterna har huvudansvaret för sin inre säkerhet. Men det är svårare att samordna och genomföra åtgärder på EU-nivå om samordningen mellan olika institutioner är oklar och det saknas en övergripande strategi. Det här blir allt mer problematiskt med tanke på att terrorism och radikalisering berör många olika länder och därför kräver mer EU-omfattande samordning, nätverk och politiska åtgärder.

3.2

Sedan 2005 genomförs alla EU-initiativ mot radikalisering i enlighet med EU:s strategi för att bekämpa radikalisering och rekrytering till terrorism som uppdaterades 2008 och 2014. EU:s strategi återspeglas också i de två meddelandena från 2014 (5) och 2016 (6) samt i flera slutsatser (7) från rådet, i Europaparlamentets betänkande från 2015 och Regionkommitténs yttrande från 2016 (8). Strategin behöver inriktas ännu mer på att involvera aktörer i det civila samhället och att stödja dem. Politikerna och samhället har ett delat ansvar för att komma till rätta med de ungas missnöje med den liberala demokratins värderingar och att motverka deras radikalisering.

3.3

Europeiska kommissionen kan ta åt sig äran av att på ett mycket tidigt stadium ha insett vikten av en övergripande strategi för att förebygga radikalisering. Kommissionen har uttryckt sitt stöd för det EU-omfattande utbytet av erfarenheter och bästa praxis genom RAN. I den europeiska säkerhetsagendan av den 28 april 2015 (9) aviserade kommissionen ett kompetenscentrum för RAN, som inrättades den 1 oktober 2015. Man bör också särskilt nämna EU:s internetforum, som lanserades den 3 december 2015. Utkastet till reviderade riktlinjer för EU:s strategi för att bekämpa radikalisering och rekrytering till terrorism av den 24 maj 2017 (10) stämmer bättre överens med RAN:s erfarenheter och rekommendationer och syftar därför också till att öka det civila samhällets deltagande i en bred strategi.

3.4

I sitt meddelande om att stödja det förebyggande arbetet mot radikalisering som leder till våldsinriktad extremism (11), meddelade kommissionen att den skulle lägga fram ett förslag till rådets rekommendation om främjande av social integration. EESK stöder dessa planer och uppmanar kommissionen att utarbeta och lägga fram ett sådant förslag inom den närmaste framtiden.

3.5

För att öka ansträngningarna att förebygga och motverka radikalisering som leder till våldsam extremism och terrorism och för att förbättra samordningen och samarbetet mellan alla berörda parter har kommissionen inrättat en högnivåexpertgrupp för att förebygga och motverka radikalisering (högnivågruppen av experter på radikalisering). Gruppen kommer att ge råd om den framtida utvecklingen av EU:s politik när det gäller att förebygga radikalisering som leder till våldsam extremism och terrorism, och om alternativ för ett mer strukturerat samarbete mellan olika aktörer på detta område, inbegripet yrkesverksamma och medlemsstater.

3.6

Trots detta anser EESK att EU:s och medlemsstaternas initiativ för att förebygga radikalisering och åtgärderna för att genomföra dem fortfarande är otillräckliga. Många av de pågående EU-initiativen fokuserar för mycket på det civila samhällets organisationer som verktyg (i stället för som partner) i kampen mot våldsbejakande extremism, t.ex. som verktyg för att ta fram motbudskap på nätet. EESK konstaterar också att initiativen främst drivs av krissituationer som de senaste årens terroristattacker. Resultatet blir att de främst tycks ha inriktats på islamistisk terrorism och en kortsiktig, bestraffande säkerhetspolitik (12), när det i praktiken finns fler extremisthot där religioner missbrukas som motivering och hot från extremistiska politiska grupper. Istället måste vi investera i varaktiga och långsiktiga förebyggande åtgärder. I sina yttranden om EU:s strategi för terrorismbekämpning (2011) (13) och EU:s Agenda 2030 (14) har EESK redan framfört åsikten att det civila samhället och lokala aktörer bör involveras mer och få ett större institutionellt stöd (15), eftersom de spelar en viktig roll för att skapa förtroende, socialt engagemang och demokratiskt deltagande lokalt, regionalt och nationellt.

4.1

EESK förespråkar starkt att man antar en bred strategi för att förebygga radikalisering. Detta kommer att kräva en omfattande kapacitetsuppbyggnad inom alla relevanta sektorer i syfte att samla beslutsfattare, nationella institutioner (t.ex. brottsbekämpande myndigheter och fängelser), socialarbetare, akademiker, medier, företrädare för det organiserade civila samhället och arbetsmarknadspartner på området (t.ex. fackföreningar som företräder poliser, fängelsepersonal och lärare).

4.2

EESK betonar civilsamhällets roll i att motverka radikalisering och att dess samlade bidrag inte får begränsas av säkerhetspolitiska aspekter. Detta yttrande ger exempel på insatser och projekt där det organiserade civilsamhället bidrar till ökad social hållbarhet och inklusion. Detta är ett av flera områden där civilsamhället kommer med viktiga bidrag som sträcker sig längre än tänkbara säkerhetspolitiska åtgärder.

4.3

EESK välkomnar därför nätverket av beslutsfattare för förebyggande nationella åtgärder som kommissionen inrättade i februari 2017. Syftet är att öka utbytet av kunskap och erfarenhet i medlemsstaterna och se till att de deltar flitigare i RAN:s verksamhet. Kommissionens nyligen inrättade högnivågrupp av experter på radikalisering är ytterligare ett steg mot att stärka utbytet mellan alla berörda parter.

4.4

Medlemsstaterna bör till fullo använda EU:s instrument och program för att förebygga radikalisering. Dessutom bör de själva anslå tillräckliga budgetmedel som det råder brist på nästan överallt. Åtgärderna mot radikalisering kräver ett långsiktigt engagemang om de ska leda till varaktiga resultat.

4.5

Fackföreningar spelar en särskilt viktig roll, eftersom de bl.a. företräder personal som är verksam på fältet i alla relevanta offentliga sektorer och kan tillhandahålla utbildning och tjänster till sina medlemmar. EESK efterlyser därför också tillräckligt med personal och resurser på alla nivåer inom socialtjänst och offentlig förvaltning, särskilt på lokal nivå. Till exempel kan ökad polisnärvaro på platser med hög brottsrisk förhindra att det uppstår laglösa områden med mycket stor förekomst av våld.

4.6

Formell och informell utbildning är mycket viktigt för att alla ska kunna delta aktivt i samhället. Utbildning kan skapa toleranta och pluralistiska samhällen genom att man sprider kunskap om liberala och humanistiska värderingar och normer som bygger på demokrati och rättsstatsprincipen. Skolor för allmän utbildning och yrkesutbildning liksom ungdomsarbetsinitiativ kan spela en viktig roll för att i ett tidigt skede förebygga radikalisering genom att lära ut kritiskt tänkande och mediekunskap (16). I kombination med fungerande arbetsmarknader kan de också främja social integration genom att erbjuda goda framtidsutsikter, framför allt för unga. Det räcker inte med bra utbildningssystem för att förebygga radikalisering, men de kan bidra till att öka motståndskraften.

4.7

Utbildningsinsatserna måste trappas upp även utanför de statliga skolsystemen. Dessutom måste relevanta initiativ i det civila samhället få ännu mer stöd för att skapa interkulturell medvetenhet och ett tydligt ställningstagande för frihet, liberal demokrati och rättsstatsprincipen. En kunskapsunderbyggd inställning till olika kulturer och världsreligioner, särskilt mot bakgrund av dagens migrationskris, kan aktivt bidra till det förebyggande arbetet. Att förmedla en icke förhandlingsbar förståelse för vårt samhälles värderingar som bygger på jämlikhet och lika möjligheter, t.ex. kvinnans och mannens roll, kan också hjälpa till.

4.8

Mer specifikt bör man investera mer i det civila samhällets ungdomsarbete och ungdomsorganisationer som erbjuder kultur, idrott och andra fritidsaktiviteter för att ge ungdomarna alternativa förebilder och möjligheter. Man bör också satsa på säkra platser för dialog och personliga uttryck.

4.9

Vid sidan av det statliga utbildningssystemet bidrar det civila samhället i hög grad till att ta fram bra motbudskap till ”erbjudandena” från radikala grupper, vilket EESK redan har påpekat (17). Trossamfund och framför allt vittnen, offer och överlevande från konfliktområden samt de som har lämnat extremistgrupper kan ge ett värdefullt bidrag genom att tjäna som förebilder. Det är just för att de har en avgörande roll att spela för att förebygga radikalisering som skolorna, det civila samhället och de lokala myndigheterna behöver mycket mer hjälp, stöd och pengar på lång sikt.

5.1

EESK stöder i synnerhet initiativet för att främja en dialog med beslutsfattare i medlemsstaterna och på EU-nivå och efterlyser ett formellt regelverk för regelbundet utbyte på alla nivåer, så att RAN kan ge medlemsstaterna och EU-institutionerna konkreta rekommendationer. En mer systematisk spridning av RAN:s rekommendationer och resultat skulle kunna maximera effekterna på alla nivåer. Högnivågruppen av experter på radikalisering kommer att kunna lämna rekommendationer i detta avseende.

5.2

EESK välkomnar i detta sammanhang idén att i varje medlemsstat sammanställa översikter av befintliga program för förebyggande och utträde. Sådana översikter skulle också kunna göras tillgängliga på EU-nivå, t.ex. genom RAN, för att stärka dialogen mellan myndigheter och aktörer i det civila samhället och därmed skapa samverkan och undvika program som överlappar varandra. Informationen om dessa initiativ i EU måste bli mycket bättre.

5.3

Instanser inom det civila samhället och arbetsmarknadsparterna som är intresserade av eller som redan är aktiva i arbetet med att förebygga radikalisering bör vara mer involverade i nätverket. Därför bör regionala och lokala strukturer som liknar RAN uppmuntras mer av medlemsstaterna.

5.4

Aktörer i det civila samhället och myndigheter, föreningar – inbegripet idrottsföreningar och organisationer som företräder familjer –, skolor, ungdomsorganisationer och ungdomsverksamhet, trossamfund, socialtjänster och polisen måste samarbeta genom att anamma ett samordnat och sektorsövergripande tillvägagångssätt så att strategier mot radikalisering kan sättas i verket på ett tidigt stadium. Därför måste i synnerhet personal som är verksam på fältet i alla relevanta sektorer utbildas i att förebygga radikalisering i nära samarbete med sakkunniga organisationer i det civila samhället. Dessutom måste personalen få tillgång till relevant rådgivning och nätverk som bidrar till att upptäcka tecken på radikalisering och samtidigt förebygger alla typer av diskriminering.

5.5

Lokala myndigheter och förvaltningar har en särskilt viktig roll i det förebyggande arbetet, eftersom de kan samla alla lokala aktörer. Befintliga finansieringsmekanismer i medlemsstaterna och på EU-nivå måste stärkas och bli lättare att få tillgång till tack vare mindre byråkrati, och omfattande hållbar finansiering måste tillföras.

5.6

EESK efterlyser mer investeringar i utbildning, yrkesutbildningssystem, ungdomsarbete och fritidsverksamhet som främjar integration och EU:s gemensamma demokratiska värderingar.

5.7

Medlemsstaterna satsar dock inte alls tillräckligt på bra möjligheter för unga och därmed på kampen mot radikalisering som kan underblåsas av social marginalisering och den brist på möjligheter som orsakas av avhopp från utbildning. Åtgärder mot den mycket höga ungdomsarbetslösheten och osäkra anställningsvillkor i många EU-länder måste också ses som ett sätt att förebygga radikalisering.

5.8

Frågor om identitet, könsspecifika och kulturella konflikter kopplade till roller, omfattningen av socio-ekonomiska konflikter och invandring samt diskriminering, social utestängning och mobbning kan utnyttjas av extremistgrupper och i extremistisk propaganda. Dessa frågor bör få en större roll i både skolundervisningen och fortbildningen inom den offentliga förvaltningen, t.ex. vid brottsbekämpande myndigheter och fängelser. De viktigaste ämnena i detta sammanhang, t.ex. medborgarutbildning, har dock en alltför blygsam plats i många EU-länders läroplaner. Det är fortsatt viktigt att utveckla den mediekompetens som ungdomar, föräldrar och lärare behöver när de använder internet och sociala medier.

5.9

Det är inte bara fattiga och arbetslösa unga som är mottagliga för radikalisering, men materiell fattigdom och brist på möjligheter och aktivt deltagande i samhället kan leda till socialt utanförskap som i sin tur kan bli en inkörsport för radikala rekryterare. Utöver större investeringar för att bekämpa fattigdomen efterlyser EESK (18) högre prioritet för integrationen av unga i samhället, skolan och arbetslivet. EESK upprepar sitt krav på stabila integrationssystem i medlemsstaterna, som gör det lättare för människor att komma in på arbetsmarknaden, få sina kvalifikationer erkända och gå yrkes- och språkutbildningar för att integreras i samhället. EESK avvisar alla former av diskriminering på etnisk eller religiös grund (19).

5.10

Det är mycket viktigt att familjerna till radikaliserade ungdomar får specifik rådgivning och hjälp. Om dessa familjer upptäcker förändringar hos unga släktingar som tyder på radikalisering måste de få tillgång till kontaktpersoner och nätverk. Organisationer och initiativ i det civila samhället måste få hjälp med att utforma program för dialog och kunskapsutbyte med marginaliserade unga och deras familjer.

5.11

Program mot våld i hemmet bidrar till att förebygga radikalisering, eftersom erfarenheter av sådant våld kan skapa falska förebilder och föreställningar, vilket ofta leder till brottslighet. Det krävs också mer institutionellt och ekonomiskt stöd.

5.12

Aktiva partnerskap med företag kan bidra till det förebyggande arbetet. Detta gäller särskilt IKT-sektorn. Innovativa verktyg i sociala medier och på nätet kan bidra till att sprida motbudskap till låg kostnad eller helst gratis. Företagen kan hjälpa det civila samhällets organisationer och yrkesverksamma att använda sina kommunikations- och mediekunskaper och stödja riktade reklaminitiativ och kampanjer.

5.13

Samtidigt måste internetleverantörerna delta i arbetet mot hatpropaganda, alternativa fakta och extremistiska inlägg på nätet. De borde också vara skyldiga att ta bort olagligt extremistiskt innehåll från sina webbplatser. Övervakningen av trafiken på internet får dock inte inverka negativt på medborgarnas privatliv (20).

5.14

Medlemsstaterna uppmanas i detta sammanhang att utveckla kommunikations- och mediekunskaperna hos aktörerna i det civila samhället så att man kan ta fram lämpliga åtgärder för att motverka spridningen av radikalt innehåll som uppmanar till våld och se till att andra yrkesverksamma och projekt får ta del av dem. Ett sätt att uppnå detta mål vore för medlemsstaterna att bidra på ett hållbart sätt till programmet för att stärka det civila samhällets ställning.

5.15

EESK efterlyser mer pengar till forskning, som EU redan skjuter till genom sina forskningsprogram för att förebygga radikalisering (i samband med kompetenscentrumet för RAN till exempel), och för att stärka nätverkandet mellan akademiker och experter från det civila samhället.

5.16

Radikaliseringen sker mycket ofta i fängelserna. I fängelsemiljön kombineras flera riskfaktorer såsom stor koncentration av personer, personliga situationer som präglas av uteslutning, gott om tid, osv. Det behövs proaktiva åtgärder för att underlätta en lämplig utbildning av fängelsepersonalen så att de kan upptäcka risksituationer. Det finns positiva erfarenheter på detta område, och lämpliga mekanismer för att förhindra sådana situationer. För att uppnå detta måste fängelserna ha en lämplig storlek och vara bemannade med kvalificerad personal, och förhållandet mellan storleken på fängelsepersonalen och antalet fångar måste vara sådant att det främjar återanpassning. Fackföreningarnas roll i denna sektor skulle kunna stärkas ytterligare, t.ex. genom att man anordnar utbildning och sprider erfarenheter via RAN.

5.17

Anställda på säkerhetsmyndigheter, fängelser, socialtjänster, skolor och andra offentliga institutioner som har täta kontakter med det organiserade civila samhället måste anamma en bred strategi som inte bara innehåller bestraffande åtgärder utan inriktas mer på utbildning i förebyggande insatser och ökad kunskap i ämnet. I detta syfte kan man få fram expertis och resurser på EU-nivå och främja ett riktat samarbete med det civila samhället.

5.18

Statliga och icke-statliga organ måste stärka sitt samarbete om återintegrering av före detta fångar för att garantera en lyckad social återanpassning. Många radikaliserade unga har ett brottsligt förflutet.

5.19

Det är svårt för före detta fångar att komma in på arbetsmarknaden på grund av det stigma som ofta är förknippat med en fängelsedom. Det är dock ett viktigt steg för att förebygga radikalisering. Arbetsmarknadens parter (främst arbetsgivare i det här fallet) uppmanas att bidra genom att ge de före detta fångarna en andra, och ofta en första, chans.

5.20

EU bör visa sitt starka engagemang i att förebygga radikalisering. Man bör också ha ett närmare samarbete med det civila samhällets organisationer i länder utanför EU där det finns en stor risk för radikalisering och som också kan eller kommer att bli centrum för radikalisering.

5.21

EU:s yttre åtgärder för terrorismbekämpning och staters och samhällens motståndskraft enligt EU:s globala strategi för utrikes- och säkerhetspolitik understryker behovet av att främja dialogen mellan kulturer och religioner genom att bredda partnerskapen med det civila samhället, sociala organisationer, trossamfund och den privata sektorn i dessa länder. Det finns en stor risk för att det civila samhällets insatser misslyckas på grund av att externa aktörer i länder utanför EU utövar ett stort inflytande, t.ex. genom att finansiera extremistiska rörelser i EU-länder och deras närområden. Sådana finansiella flöden måste stoppas.

11.4.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 129/18

Föredragande:

Peter SCHMIDT

1.1

EESK upprepar sin uppmaning om att en heltäckande livsmedelspolitik ska utarbetas i EU, med målet att tillhandahålla hälsosam kost från hållbara livsmedelssystem, koppla samman jordbruk med nutritions- och ekosystemtjänster och säkerställa leveranskedjor som värnar folkhälsan för alla delar av det europeiska samhället. En heltäckande livsmedelspolitik i EU bör förbättra enhetligheten mellan livsmedelsrelaterade politikområden, återställa värdet av livsmedel och främja en långsiktig övergång från ett produktions- och konsumtionsbaserat synsätt på livsmedel till ett som uppmuntrar medborgaransvar.

1.2

EU:s nuvarande politiska ram är inte lämpad för genomförandet av denna övergång till mer hållbara livsmedelssystem, i syfte att säkerställa ett effektivt genomförande av FN:s mål för hållbar utveckling samt av rätten till livsmedel och andra mänskliga rättigheter. De nuvarande politiska ramarna har visserligen varit framgångsrika när det gäller att hantera enskilda problem, men de ger inte den samlade enhetlighet som krävs för att ta itu med den mängd utmaningar som globala och EU-täckande livsmedelssystem förväntas möta i framtiden. EESK framhåller att EU:s befintliga politiska verktyg behöver anpassas och harmoniseras för att tillhandahålla miljömässigt, ekonomiskt och sociokulturellt hållbara livsmedelssystem. EESK upprepar även att en heltäckande livsmedelspolitik bör utgöra ett komplement till – inte ersätta – en omarbetad gemensam jordbrukspolitik (1).

1.3

EESK betonar behovet av att bibehålla en kultur som värdesätter livsmedels näringsmässiga och kulturella betydelse, såväl som dess sociala och miljömässiga påverkan. I detta avseende är det breda utbud av livsmedel och regionala/lokala specialiteter som finns i EU en verklig tillgång och bör som sådan ytterligare värdesättas. En heltäckande livsmedelspolitik bör uppmuntra konsumenterna att uppskatta livsmedlen mer, främja förebyggande och minskning av livsmedelssvinn och bidra till att priset på livsmedel åter anpassas till och införs i en kontext som knyter an till andra värden. Den bör i synnerhet garantera skäliga priser för producenterna så att jordbruket förblir livskraftigt.

1.4

EESK betonar att alla intressenter i livsmedelskedjan har en roll att spela i utvecklingen av en heltäckande ram, för att uppnå en rättvis fördelning längs med kedjan. Ingen enskild sektor kan åstadkomma detta på egen hand. En heltäckande livsmedelspolitik bör utnyttja kraften inom branschen och detaljhandeln för att påskynda konsumenters omställning till hållbarhet. Övergången till hållbara livsmedelssystem kräver även att engagerade konsumenter blir aktiva och känner ett medborgaransvar när det gäller livsmedel. Detta innebär också att en heltäckande livsmedelspolitik måste säkerställa att den europeiska jordbruksbaserade livsmedelssektorn kan sälja på kvalitetsnivåer som gör att den kan behålla sin ställning som det alternativ som föredras av de allra flesta konsumenterna.

1.5

EESK noterar det ökande antal initiativ som håller på att genomföras på regional och lokal nivå till stöd för alternativa livsmedelssystem. Genom dessa initiativ skapas tätare kopplingar mellan producenter och konsumenter, möjligheter för lokala företag och nya arbetstillfällen, och samhällena får återigen en mer direkt koppling till sina livsmedel. EESK betonar även städernas roll inom ramen för utvecklingen av en mer integrerad livsmedelspolitik. En heltäckande livsmedelspolitik bör bygga på, stimulera och leda till en gemensam förvaltning på alla nivåer – lokal, regional, nationell och europeisk. Detta skulle skapa en möjliggörande ram inom vilken dessa initiativ skulle kunna blomstra, oavsett storlek.

1.6

EESK efterlyser ett nytt smart system för märkning av hållbara livsmedel. Politiken har inriktats på näringspåståenden och andra hälsopåståenden, men EESK noterar en växande oro över bristen på konsumentinformation om livsmedlens sociala och miljömässiga påverkan. Livsmedelsindustrin är medveten om att den kan åtgärda miljöpåverkan i viss utsträckning, men till syvende och sist behöver konsumenterna engageras och få tillgång till information.

1.7

För att stödja inrättandet av en heltäckande ram som samlar EU:s livsmedelsrelaterade politik föreslår EESK att det på kort/medellång sikt inrättas en sektorsövergripande och interinstitutionell arbetsgrupp som inbegriper olika generaldirektorat inom kommissionen och andra EU-institutioner. Denna arbetsgrupp skulle ansvara för utarbetandet av en handlingsplan för hållbar livsmedelsförsörjning, med målsättningen att stödja EU i genomförandet av livsmedelsrelaterade mål för hållbar utveckling. Handlingsplanen bör utarbetas genom ett samverkansbaserat förfarande som inbegriper intressenter längs med hela livsmedelskedjan, det civila samhället och forskare. EESK skulle föreslå att man organiserar och inrättar ett forum där det civila samhället kan engagera sig och aktivt delta i detta förfarande.

1.8

EESK rekommenderar i synnerhet att en EU-resultattavla för hållbara livsmedel tas fram, som skulle möjliggöra att utmaningar med avseende på livsmedelssystem hanteras genom en flerårig strategi, vilket skulle främja anpassning av politiken på olika styresnivåer. Resultattavlan skulle tillhandahålla indikatorer och sålunda uppmuntra till och utgöra ett verktyg för övervakning av uppfyllandet av fastställda mål.

1.9

På längre sikt, och beroende på arbetsgruppens slutsatser, uppmuntrar EESK kommissionen att undersöka om det vore genomförbart att inrätta ett särskilt generaldirektorat för livsmedel, som skulle utgöra ett tydligt centrum för EU:s ansvar inom all livsmedelsrelaterad politik och, i förhållande till behoven, ansvara för reglering, lagstiftning och verkställande. En sådan struktur skulle kunna finnas i samtliga av EU:s medlemsstater som har ministerier med ansvar för livsmedel.

2.1

I sitt förberedande yttrande om ”Mer hållbara livsmedelssystem”, som utarbetades på begäran av det nederländska EU-ordförandeskapet 2016, efterlyste EESK en heltäckande livsmedelspolitik för att främja en övergång till mer hållbara livsmedelssystem och säkerställa större enhetlighet mellan livsmedelsrelaterade politiska mål (hållbar jordbruksproduktion, hälsosam kost, miljöskydd, rättvisare handelsförbindelser etc.). Detta yttrande bygger på dess rekommendationer om att ytterligare utveckla den logiska grunden till och visionen om en heltäckande ram.

2.2

Under tiden har efterfrågan på en mer holistisk strategi för livsmedelspolitiken också vuxit. FN har utlyst detta årtionde till årtiondet för näringsåtgärder, och erkänner behovet av att omforma livsmedelssystemen för att uppnå hälsosammare kost och förbättrad nutrition. Högnivåpanelen av experter i kommittén för globalt tryggad livsmedelsförsörjning betonade ytterligare detta krav i sin rapport från september 2017 (2). På EU-nivå antog Regionkommittén nyligen ett yttrande där man efterlyste en heltäckande, hållbar EU-politik för livsmedel som sammankopplar olika livsmedelsrelaterade politikområden. Den internationella expertpanelen för hållbara livsmedelssystem inledde ett treårigt samverkansbaserat förfarande i syfte att ta fram en vision för en gemensam livsmedelspolitik till 2018, som inbegriper forskargrupper, intressenter, organisationer i det civila samhället och politiska beslutsfattare. En rik förekomst av sektorsövergripande initiativ på nationell, regional och lokal nivå håller redan på att förändra de europeiska livsmedelssystemen genom det civila samhällets aktiva deltagande.

2.3

EESK anser att genomförandet av målen för hållbar utveckling i Europa är centralt i arbetet för en heltäckande strategi som omfattar olika politikområden (jordbruk, hälsa, miljö, handel, utveckling, innovation etc.) och beslutsnivåer (EU, nationellt, lokalt) och för att åstadkomma en mer hållbar livsmedelsproduktion och mer hållbara konsumtionsmönster. Den pågående debatten om den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) efter 2020 är också en viktig möjlighet att säkerställa enhetlighet mellan en omformad jordbrukspolitik och andra livsmedelsrelaterade politiska mål (3).

2.4

Vissa medlemsstater (till exempel Tyskland, Frankrike, Nederländerna, Finland och Sverige) håller på att bli mer aktiva inom livsmedelsrelaterad politik med avseende på hälsa, miljö och hållbarhet. EESK varnar för en situation där förekomsten av olika strategier i olika medlemsstater blir skadlig för konsumenter och näringsliv. EESK anser att detta är ytterligare ett skäl till att efterlysa en heltäckande ram på EU-nivå.

3.1

Det kommer allt fler vetenskapliga rön om livsmedlens påverkan på hälsa, miljön och samhället som helhet. Den ”livsmedelsvärld” som GJP inrättades för att hantera har blivit mer komplex. Det råder ingen livsmedelsbrist i Europa, en framgång som beror på GJP och ökande inkomster samt på förbättrade produktionsmetoder i jordbrukssektorn. Sysselsättning och tillhandahållande av mervärde inom livsmedelsbranschen har flyttats från mark och hav till fabriker, detaljhandelssektorn och livsmedelstjänster. Hälsoagendan har breddats från underkonsumtion – olämplig kost på grund av social ojämlikhet och ”ny” livsmedelsfattigdom förekommer fortfarande, men mycket viktigare är förekomsten av icke överförbara sjukdomar i stor skala. Dessa inbegriper hjärtsjukdomar, slaganfall, diabetes och fetma. Hjärt-kärlsjukdomar leder varje år till 1,8 miljoner dödsfall i EU, vilket utgör 37 % av alla dödsfall i EU (4). År 2015 levde nästan 49 miljoner människor med hjärt-kärlsjukdomar i EU.

3.2

Europeiska sociala trender har också lett till stora förändringar av livsmedel, matvanor och matlagning. Konsumtionsmönster och livsstilar har förändrats sedan GJP inrättades. En kulinarisk omställning har särskilt påverkat kvinnor, eftersom de historiskt har tagit ett stort ansvar för livsmedel i hemmet, och fortfarande gör det. Livsmedelsteknikens förändringar har fått både positiva och negativa sociala effekter. Det kan hända att valmöjligheterna blivit bättre men Europas diversifierade och rika kulturarv har i vissa fall försvagats. Livsmedelsföretagens stora marknadsföringsbudgetar har i allmänhet uppmuntrat konsumenter att äta ”ultrabearbetade” livsmedel. Branschsiffror visar att till exempel belgare får i sig två tredjedelar av sina kalorier genom förbearbetade, paketerade livsmedel – till och med mer än britterna (5). Folkhälsomyndigheterna är oroade över den alltför höga konsumtionen av bearbetade livsmedel som har höga halter av salt, socker och fetter. Dessa kan vara billiga, vilket fungerar som ett incitament för människor med låga inkomster, som redan har en hälsa som är sämre än genomsnittet. Kost bidrar sålunda till social ojämlikhet i Europa (6). Under och sedan den stora recessionen har det skett en framväxt av livsmedelsdonationer till välgörenhet. Tillhandahållandet av sådant akut livsmedelsbistånd får inte medföra att Europa inte tar itu med sociala ojämlikheter som leder till kostrelaterad dålig hälsa.

3.3

Livsmedlens inverkan på miljön har dokumenterats och erkänts. Klimatförändringarna är ett erkänt hot och EU stödde helhjärtat den ramkonvention från 2015 om klimatförändringar som slöts i Paris. EU har också säkerställt bättre miljölagstiftning och förebyggande av miljöskador, till exempel genom vattenramdirektivet. Trots detta driver de europeiska matvanorna på konsumtionsmönster som innefattar höga nivåer av gömd eller ”inbäddad” vattenanvändning, vilket utgör ett hot mot medlemsstaterna (7) och kräver en mer integrerad strategi för mark, jordbruk och vatten (8). Det är även bekymmersamt att marken i Europa är sårbar. De modeller som tagits fram av EU:s gemensamma forskningscentrum tyder på att 130 miljoner hektar av arealen i EU-27 har påverkats av markerosion på grund av vatten. Nästan 20 % av ytan har markförluster på mer än tio ton per hektar och år (9). Förlusten av biologisk mångfald är utpräglad både på land och till havs, där mångfalden i bestånden enligt rapporter är utsatt för påfrestningar (10). Trots detta fortsätter medlemsstater att råda konsumenter att äta fisk av näringsskäl utan att vara medvetna om konsekvenserna för miljön.

3.4

Ur ekonomisk synvinkel har de senaste 60 åren bedömts vara framgångsrika. Livsmedel finns överallt. Den genomsnittliga andel av hushållsutgifterna som går till livsmedel har minskat från 30 % till 15 %. Konsumentpriserna har sjunkit genom framväxten av stora livsmedelskedjor. Nu frågar sig emellertid ekonomerna om livsmedelspriserna återspeglar den verkliga produktionskostnaden, eller om vissa kostnader inte återspeglas fullt ut. EESK noterar med intresse FAO:s pågående arbete med fullständig kostnadsredovisning av jordbrukskostnader (11). Maktobalanserna i livsmedelskedjan har också ökat, vilket har gett upphov till orättvisa handelsmetoder och därmed sammanhängande konsekvenser (12), och jordbrukarnas andel av konsumentpriset har minskat.

3.5

Tendensen att överproducera har drivit ned priserna men har också lett till ett institutionaliserat livsmedelssvinn. Medan konsumenter i länder i världen med låga inkomster kastar bort uppskattningsvis 8 % av livsmedlen kastar konsumenter i EU bort ungefär en tredjedel av vad de köper. Inom ramen för det EU-finansierade Fusions-projektet uppskattas det att 88 miljoner ton livsmedel årligen går till spillo i EU, vilket kostar 143 miljarder euro (13). Den kulturella dimensionen av livsmedelssvinn behandlas inte till fullo genom strategin för den cirkulära ekonomin, eller färdplanen för ett resurseffektivt Europa, vilka har ett värde genom att de beaktar livsmedel som en materiell enhet, men som underlåter att beakta dess konsumentvärde eller kulturella värde. En utmaning för Europa är hur ett nytt koncept för medborgarnas egenansvar avseende livsmedel kan byggas runt våra matvanor för att uppnå hållbarhet.

3.6

Uppgifter och studier från både den akademiska världen och livsmedelsindustrin har förbättrat vår förståelse för hur europeiska livsmedelssystem påverkar samhället, miljön och hälsoresultaten. Sammantaget tyder dessa på ett behov av en mer integrerad strategi. De nuvarande politiska ramarna har visserligen varit framgångsrika när det gäller att hantera enskilda problem, men de ger inte den samlade enhetlighet som krävs för att ta itu med den mängd utmaningar som globala och EU-täckande livsmedelssystem förväntas möta i framtiden. Livsmedelsrelaterade politiska åtgärder utarbetas i stor utsträckning separat från varandra och saknar ofta enhetlighet. Politiska åtgärder på olika styresnivåer är heller inte sammankopplade med varandra. Ett exempel som åskådliggör behovet av en mer integrerad strategi är antimikrobiell resistens, som har spritts genom användningen av antibiotika inom djurhållning, och som nu hotar människors hälsa. Vikten av en integrerad livsmedelspolitik i samband med denna fråga belystes nyligen i ett tal av kommissionär Vytenis Andriukaitis. Ett annat exempel är konflikten mellan markanvändning för livsmedel och markanvändning för energiproduktion, bostäder och andra påfrestningar. Även livsmedelssvinn är delvis ett resultat av förbättringar av produktionseffektiviteten. Ett konstant och massivt flöde av livsmedel sker genom systemet. Att vädja till rationellt konsumentbeteende för att lösa detta fungerar inte.

3.7

Om EU ”återföddes” i dag skulle unionen inrätta en heltäckande livsmedelspolitik med syftet att skapa hållbar kost från hållbara livsmedelssystem, som kopplar samman jordbruksproduktion och nutritions- och ekosystemtjänster, och som säkerställer leveranskedjor som värnar folkhälsan i alla delar av det europeiska samhället (14). Den politiska utmaningen är hur den nödvändiga förändringen ska åstadkommas. Historiskt har EU-politik vuxit fram genom en process med demokratiska förändringar, med mer plötsliga förändringar till följd av kriser, såsom skedde med livsmedelssäkerheten 2000, och under hästköttsskandalen 2013–2015.

4.1

EESK noterar att stora delar av det europeiska samhället erkänner de nya strukturella utmaningarna för EU:s livsmedelsförvaltning. EU skulle kunna förändra sitt agerande från att anpassa politik och reagera på situationer till att inta en proaktiv hållning. ReK fastställer viktiga prejudikat i sitt nyligen offentliggjorda yttrande. Uppkomsten av ett nytt intresse för att skapa en bättre livsmedelspolitik för EU:s mindre orter och städer bör nu tas med i beräkningen för landsbygdsfrågor. Många europeiska städer är engagerade i åtgärder genom livsmedelspolitiska råd, urbana nätverk för hållbarhet och/eller åtgärder mot klimatförändringar, och WHO:s program för hälsosamma städer. Undertecknandet av den urbana livsmedelspolitiska pakten i Milano 2015 återspeglar detta intresse.

4.2

På senare tid har olika slags omorganisationer av livsmedelskedjan gjorts, med målsättningen att på nytt sammankoppla producenter och konsumenter samt att omlokalisera jordbruks- och livsmedelsproduktionen. Bland dessa ingår jordbruk med stöd från lokalsamhället, korta leveranskedjor, alternativa livsmedelsnätverk, lokala jordbrukssystem och direktförsäljning. Konsumentkooperativ kan även spela en nyckelroll genom att säkerställa en stark koppling med samhället såväl som en social, utbildningsmässig och miljöorienterad inriktning. Offentliga institutioner har system som också är en del av detta förfarande, till exempel genom program för offentlig upphandling för skolor och sjukhus som uppmuntrar tillhandahållande av lokala, ekologiska livsmedel, såsom i Danmark och i Malmö, Sverige. Detta passar in i EU:s strategi för den cirkulära ekonomin.

4.3

Genom att upprätta närmare kopplingar mellan producenter och konsumenter skulle system med mer lokal omfattning och gräsrotsinitiativ kunna spela en avgörande roll för att uppmuntra en mer hälsosam och hållbar livsmedelskonsumtion. Engagemanget i det civila och lokala samhället stärker dessa kopplingar, såsom framgår av de många initiativen för hållbara livsmedel i mindre orter och städer i Europa. För närvarande är politiken på EU-nivå dock otillräckligt utformad för att man ska kunna dra lärdom av dessa experiment, och än mindre stödja dem när de är lovande. En heltäckande livsmedelspolitik skulle därför kunna utgöra ett stöd för både stimulans och utarbetande av en gemensam förvaltning för dessa initiativ. Jordbruksföretag anpassar sig till marknadens efterfrågan, men begränsas av jordbruksproduktionens karaktär – en förändring av produktionssystem tar tid.

4.4

Livsmedelsekonomin står inför stora tekniska, finansiella och samhälleliga (15) utmaningar som har erkänts genom större investeringsprogram för innovation och tekniska framsteg. Europa har cirka 289 000 företag som tillverkar livsmedel, men 3 000 av dessa står för nästan hälften av EU-marknaden (16). Studier visar att motståndskraftiga livsmedelssystem behöver bibehålla en blandning av stora och små jordbruksföretag. Det finns stora klyftor mellan Europas största livsmedelsföretag och sektorn för små och medelstora företag. Dessa skulle kunna integreras bättre med det sociala Europa. Den digitala ekonomin erbjuder möjligheter till närmare kopplingar mellan konsumenter och producenter. Näringslivet välkomnar progressivt ledarskap inom hållbarhetsfrågor och efterlyser tydliga ramar.

4.5

Europas medborgare har ett tydligt intresse av att säkerställa att deras livsmedel kommer från hållbara källor. På grund av frågans komplexitet är det inte möjligt att få klarhet i frågan genom märkningssystem. I en nyligen offentliggjord rapport som utarbetats av Karl Falkenberg antyddes det att ”varumärket” för europeiska livsmedel borde inriktas på hållbarhet, eller på att leva gott och dela rättvist inom ramen för vår planets begränsningar (17). Detta tyder lika mycket på en social inriktning som på en miljömässig eller ekonomisk sådan. Vissa kulturella frågor ligger utanför de europeiska institutionernas behörighet, såsom spänningen mellan betalt (i leveranskedjor) och obetalt arbete (i kök i hemmet) med anknytning till livsmedel. Det finns dock delar av det europeiska livsmedelssystemet som är centrala i det europeiska konceptet för livsmedel (eller ”märket”). Europa är berömt för en kulinarisk och produktionsmässig mångfald. Denna måste inte bara skyddas, utan aktivt utökas. EU:s system för kvalitetslogotyper (SGB, SUB och GTS) är användbart, men det täcker endast specialiteter, och rör inte tendenser inom massproducerade livsmedel. Karl Falkenbergs förslag om att vi bör sträva efter rättvisa bör verkligen innebära en ”ny giv” för löner och för rättvis behandling av migrerande arbetstagare i EU:s livsmedelsföretag. Detta är känsliga men viktiga frågor genom vilka en heltäckande livsmedelspolitik kan tillhandahålla praktiskt stöd för social harmoni i Europa.

4.6

Ett särskilt bekymmer för föräldrar och hälsomyndigheter är de ojämna finansiella investeringarna i meddelanden om livsmedel som riktar sig till barn. WHO ser detta som en prioriterad fråga eftersom en så stor andel av dessa meddelanden gäller livsmedel med höga halter av salt, socker och fett (18). Genom skiftet från traditionella till digitala medieformer växer argumentet för en heltäckande strategi. Endast i Västeuropa spenderades 2016 uppskattningsvis 37 miljarder US-dollar på digital marknadsföring av livsmedel (19). EESK noterar den nyligen framförda uppmaningen från konsumenter till livsmedels- och detaljhandelsföretag om att de ska sluta att använda sina märkesmaskotar i reklam och marknadsföringskampanjer för livsmedel med höga halter av fett, salt och socker. I frånvaro av adekvata åtgärder från branschen bör regeringarna överväga att införa lagstadgade åtgärder (20).

4.7

Det 50-åriga målet för EU:s livsmedelspolitik bör vara att främja övergången från ett konsumtionsbaserat synsätt (som kännetecknas av svinn) till ett medborgarskapsbaserat synsätt på livsmedel (som kännetecknas av omsorg och ansvar). Övergången till en hållbar kost från hållbara livsmedelssystem kräver att engagerade konsumenter blir aktiva medborgare när det gäller livsmedel. EESK upprepar sitt förslag om att inleda en EU-omfattande informations- och kunskapskampanj om ”värdet av livsmedel”. Detta kommer att behövas för att säkerställa en långsiktig förändring av konsumenternas beteende (21).

5.1

Livsmedelspolitiken är en övergripande politik genom vilken ramen för livsmedelssystemen organiseras och stöds, från primärproduktion (jordbrukare) via produktionsstadiet (bearbetning) till konsumtion. Genom densamma tydliggörs och offentliggörs sådant som ofta är undanskymt eller hemlighålls. Eftersom livsmedel förekommer i så många delar av livet, såsom utbildning, hälsa, miljön, handel, sociala relationer och kultur, utgörs värdet av att ha en heltäckande livsmedelspolitik av att samhället kan klargöra vad det vill åstadkomma och vad det kan uppnå genom sitt livsmedelssystem. Den kopplar samman sådant som annars alltför enkelt kommer att avskiljas och fragmenteras. Frågan om vad vi äter, hur vi äter och hur vi producerar livsmedel i dag och till vilken kostnad har konsekvenser för framtiden.

5.2

Livsmedelspolitiken har en stark påverkan på utvecklingen av landsbygds- och stadsområden. Den skapar arbetstillfällen i alla relaterade sektorer såsom jordbruk och dess tekniska infrastruktur, bearbetning av livsmedel, transport, handel, paketering, detaljhandel och livsmedelstjänster etc. Den påverkar försörjningsmöjligheterna för miljoner EU-medborgare. EU:s sektor för livsmedelstillverkning sysselsätter 4,25 miljoner människor, har en omsättning på 1 098 miljarder euro, lägger 2,5 miljarder euro på forskning och utveckling och har ett överskott på 25,2 miljarder euro för sin handel med bearbetade livsmedel (22). Trots livsmedlens ekonomiska betydelse för EU:s ekonomi finns det för närvarande ingen EU-livsmedelspolitik som sådan. I stället formas livsmedelssystemen av en mängd åtskilda politiska ramar, såsom belyses ovan.

5.3

En livsmedelspolitik som lämpar sig för 2000-talet måste uppfylla flera kriterier: livsmedelskvalitet (såsom smak, njutning, utseende och äkthet), hälsa (såsom säkerhet, nutrition, tillgänglighet och kunskap), miljö (såsom koldioxid, vatten, markanvändning, jord, biologisk mångfald, luftkvalitet och systemets motståndskraft), sociala och kulturella värden (såsom identitet, lika åtkomst, tillit, valmöjligheter och färdigheter), sund ekonomi (såsom verklig konkurrens och skälig avkastning, anständiga arbetstillfällen, helt internaliserade kostnader och skäliga konkurrenskraftiga priser), och god förvaltning (såsom en demokratisk ansvarsskyldighet, transparens, etiska förfaranden och användning av sunda vetenskapliga rön). All befintlig livsmedelsrelaterad EU-politik kan betraktas under dessa politikområden.

5.4

En heltäckande livsmedelspolitik måste stärka motståndskraftiga ekosystem och säkerställa att alla intressenter och deltagare i livsmedelskedjan har en anständig inkomst, både inom och utanför EU. Livsmedelspriserna återspeglar inte hela kostnaden för produktionen och kostnaderna för hälsa, miljö och samhälle externaliseras för det mesta. Jakten på billigare, mer ”överkomliga” livsmedel får inte ske på bekostnad av andra kännetecken för och effekter av produktion och konsumtion av livsmedel. En heltäckande livsmedelspolitik skulle kunna bidra till att priset för livsmedel åter anpassas till och införs i en kontext som knyter an till andra värden.

5.5

En heltäckande livsmedelspolitik bör föra samman befintlig och ny politik, med ett slutgiltigt mål om att tillhandahålla hållbara livsmedelssystem och en hälsosam kost. Detta bör inte betyda att man uppfinner hjulet på nytt genom att skapa en helt ny politik eller genom att tilldela EU nya befogenheter, eftersom målet inte är att införa en enskild standard. Det betyder snarare att man antar reformer på EU-nivå för att uppmuntra nya och mer hållbara handlingssätt på alla nivåer (på lokal/kommunal, regional och nationell nivå samt på företagsnivå), såväl som att man trappar upp initiativ som redan genomförs, och sålunda tillhandahåller större enhetlighet. Det betyder att åtgärder på EU-nivå integreras med vad som bäst kan genomföras på andra styresnivåer. Man skulle kunna argumentera för skattesystem som förbättrar tillgången till en hälsosam kost genom stadsplanering och offentlig upphandling, och därmed stöder lokala marknader och lokala arbetstillfällen.

5.6

En heltäckande livsmedelspolitik bör också utgöra grunden för att sätta stopp för otillbörliga affärsmetoder i fråga om kvalitetsskillnader mellan och lägre kvalitet på produkter, dvs. tillverkning och försäljning av livsmedel av lägre kvalitet i olika medlemsstater trots att förpackningarna är identiska (23).

5.7

För att uppfylla dessa mål måste de politiska åtgärderna samordnas på både tillgångs- och efterfrågesidan. Detta betyder att tillgängligheten och överkomligheten för livsmedel genom en hållbar livsmedelsproduktion också måste samordnas med förbättrad åtkomst och ökat inflytande för konsumenter när det gäller val av en hälsosam och smaklig kost. En kombination av lagändringar för att avlägsna rättsliga hinder och tillhandahålla skatteincitament samt beteendeförändringar som drivs av bättre information, utbildning och upplysning av konsumenter och bearbetningsföretag måste åstadkommas. Den huvudsakliga målsättningen är att upplysa om och ge stöd till värdet av livsmedel på alla nivåer samt att ge stöd till gradvis men väsentlig förändring. En minskning av salthalten skulle exempelvis fungera bäst om den gjordes långsamt men systematiskt, men det föreligger inga incitament för företag att omformulera sina produkter.

5.8

För att en heltäckande europeisk livsmedelspolitik verkligen ska vara relevant för de europeiska konsumenterna är det, när det gäller tillgångssidan, viktigt att livsmedel som produceras på ett hållbart sätt i EU är konkurrenskraftiga. Detta innebär att den europeiska jordbruksbaserade livsmedelssektorn kan leverera livsmedel till konsumenter till priser som inkluderar extra kostnader för sådana kriterier som hållbarhet, djurskydd, livsmedelssäkerhet och näring, men också en rimlig avkastning för jordbrukarna, samtidigt som den behåller sin ställning som det alternativ som föredras av de allra flesta konsumenterna.

5.9

Genomförandet av målen för hållbar utveckling tillhandahåller en mycket viktig ram för gemensamma åtgärder, med målsättningen att förse världens befolkning med livsmedel på ett hållbart sätt senast 2030. Frågor med anknytning till livsmedel och jordbruk berör alla de 17 målen för hållbar utveckling. WHO anger i synnerhet att tolv av målen för hållbar utveckling kräver åtgärder inom området nutrition. Målen för hållbar utveckling har en sådan karaktär att det för att genomföra dem krävs samarbetslösningar och holistiska lösningar som inbegriper olika avdelningar, ministerier, sektorer och hela livsmedelskedjan. Detta erbjuder stora möjligheter för EU-ledarskap på kontinental nivå.

5.10

En heltäckande livsmedelspolitik bör föra samma olika strategier i syfte att genomföra målen för hållbar utveckling och bör inbegripa befintligt flernivåstyre över flera sektorer för att åstadkomma en än mer integrerad politisk beslutsprocess. Europa håller på att ta fram ståndpunkter för olika pelare för livsmedelssystem, nämligen följande:

5.11

Denna nya heltäckande strategi bör vara dynamisk och inbegripa intressenter från hela livsmedelskedjan och det civila samhället som helhet, och därmed säkerställa en ansvarsfull och transparent ”livsmedelsdemokrati”.

5.12

Sammanfattningsvis bör en heltäckande livsmedelspolitik vara 1. miljömässigt, sociokulturellt och ekonomiskt hållbar, 2. integrerad över sektorer och styresnivåer, 3. inkluderande och omfatta alla samhällsområden, och 4. stärkande för rättvisa arbetsförhållanden på alla nivåer.

6.1

Precis som grundarna av den gemensamma marknaden på 1950-talet såg livsmedel som centrala för ett bättre och fredligare Europa belyser EESK även i dag, sex årtionden senare, behovet av att börja inrätta ett mer hållbart livsmedelssystem för Europa. Påfrestningarna är vid det här laget välkända och det finns belägg för dem. Detta måste och kommer att tas itu med på lokal nivå och på medlemsstatsnivå. Det föreligger dock även ett behov av åtgärder på europeisk nivå.

6.2

EESK föreslår att en sektorsövergripande och interinstitutionell arbetsgrupp inrättas, som inbegriper olika generaldirektorat vid kommissionen och andra EU-institutioner, med målsättningen att utarbeta en handlingsplan för hållbar livsmedelsförsörjning, för att bistå EU när det gäller att uppnå livsmedelsrelaterade mål för hållbar utveckling. Handlingsplanen bör utarbetas genom ett samverkansbaserat förfarande som inbegriper intressenter längs med hela livsmedelskedjan, det civila samhället och forskare.

6.3

EESK ser en möjlighet till att organisera och inrätta ett forum där det civila samhället kan engagera sig och aktivt delta i detta förfarande, som bygger på den drivkraft som skapats genom EESK:s expertutfrågningar i detta ämne.

6.4

JRC, generaldirektoratet för forskning och innovation samt medlemsstaternas forskningsorgan uppmanas att ta fram en ”resultattavla för hållbara livsmedel i EU” som kan uppmuntra till och utgöra ett verktyg för övervakning av uppfyllandet av de fastställda målen. Det kommer att krävas en kombination av nya och gamla indikatorer för att införliva livsmedelsrelaterade mål för hållbar utveckling och andra internationella mål (t.ex. mål för utsläpp av växthusgaser) i en europeisk ram och att anpassa dem till denna.

6.5

Kommissionen, parlamentet och rådet uppmanas att undersöka möjligheten att inrätta ett särskilt generaldirektorat för livsmedel, som skulle förbättra samordningen av arbetsuppgifter och ansvarsområden inom all livsmedelsrelaterad politik, från gemensamma metoder för livscykelanalys till stordata om livsmedel och hållbar nutrition. Detta nya generaldirektorat skulle tillhandahålla den nödvändiga ramen för prioritering av livsmedel och i förhållande till behoven ansvara för reglering, lagstiftning och verkställande, enligt vad som är lämpligt.

6.6

Ett nytt europeiskt livsmedelspolitiskt råd bör inrättas. Vissa medlemsstater har redan sådana organ (till exempel Nordic Food Policy Lab i Nederländerna). Det skulle ge råd om de omställningar som enligt forskarna behövs för att uppfylla målen för hållbar utveckling och Parisavtalet om klimatförändringar.

6.7

Omställningen till hållbara europeiska livsmedelssystem kräver att råd avseende hälsa, nutrition, miljö och ekonomi integreras bättre. EESK stöder utarbetandet av EU-riktlinjer för en hållbar kost, som bygger på initiativ från Tyskland, Frankrike, Nederländerna och Sverige om att förse konsumenter och branschen med tydligare vägledning om hur en bra kost kan kombineras med en lägre miljöpåverkan, och om att förhindra felaktiga påståenden om miljö och hälsa, samtidigt som kulturella preferenser beaktas. Detta bör återspeglas i ett nytt smart system för märkning av hållbara livsmedel.

11.4.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 129/27

Föredragande:

Jonathan PEEL (UK-I)

Medföredragande:

Christophe QUAREZ (FR-II)

1.1

Genomförandet och förverkligandet av målen för hållbar utveckling har högsta prioritet på global nivå. Att upprätthålla dynamiken från och med nu är avgörande för att måldatumet 2030 ska kunna uppnås.

1.1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) anser att målen för hållbar utveckling, tillsammans med Parisavtalet (COP21) (1), kommer att förändra den globala handelsagendan i grunden, särskilt när det gäller handeln med industrivaror och jordbruksprodukter. Behovet av att genomföra dessa djupgående avtal måste stå i centrum för alla EU:s framtida handelsförhandlingar.

1.2

EU har unikt goda förutsättningar för att främja förverkligandet av målen för hållbar utveckling. Unionen har den trovärdighet som krävs för att ta på sig rollen som effektiv brobyggare mellan utvecklade länder och utvecklingsländer. Ökad prioritet måste ges åt att utveckla den politik som beskrivs i kommissionens meddelande ”Nästa steg” (2) och man måste inrikta sig mer på att ”helt integrera målen för hållbar utveckling med den europeiska politiska ramen och den nuvarande kommissionens prioriteringar”, i förekommande fall i samarbete med medlemsstaterna.

1.2.1

Unionen är skyldig att göra detta enligt Lissabonfördraget (3). Det bör uppstå en nära synergi vid främjandet och genomförandet av målen för hållbar utveckling och främjandet av de europeiska värderingarna i hela världen.

1.3

Handeln nämndes bara en gång i millennieutvecklingsmålen (4), medan den uttryckligen nämns nio gånger i målen för hållbar utveckling. Utöver direkta åtgärder för att uppnå målen för hållbar utveckling uppmanar vi med kraft EU att inkludera handel och investeringar ”som gynnar målen för hållbar utveckling”. Det finns många sätt på vilka handel och investeringar kan ge ett positivt, om ibland indirekt, bidrag till dem.

1.4

Ett särskilt delmål för mål 17 (Återvitalisera det globala partnerskapet för hållbar utveckling) är ”ett universellt, regelbaserat, öppet, icke-diskriminerande och rättvist multilateralt handelssystem inom ramen för Världshandelsorganisationen”. EU har under lång tid lagt tonvikt på multilateralism och WTO:s centrala roll. Man måste fortsätta att vidta aktiva åtgärder till stöd för detta.

1.5

Eftersom målen för hållbar utveckling inte är rättsligt bindande och saknar tvistlösningsmekanism måste EU genom sin egen politik och verksamhet arbeta för att främja förverkligandet av målen.

1.5.1

Vi välkomnar EU:s avsikt att tillhandahålla årliga uppdateringar, men vi fortsätter att oroas över att unionen ofta verkar mer intresserad av att visa hur befintlig politik överensstämmer och sammanfaller med delmålen i målen för hållbar utveckling än att maximera synergierna genom att fokusera och anpassa denna politik och verksamhet. Ett mer koncentrerat EU-fokus på att uppnå målen för hållbar utveckling skulle ge bättre resultat.

1.5.2

Det finns ett antal viktiga politikområden där vi anser att EU måste arbeta för att säkerställa full synergi med målen för hållbar utveckling, bl.a. förnyelsen av partnerskapsavtalet mellan AVS-länderna och EU (Cotonouavtalet) och EU:s bredare samverkan med dessa regioner. Det bör uttryckligen omfatta både riktad kapacitetsuppbyggnad för att stödja och bidra till att genomföra avtalet om förenklade handelsprocedurer samt EU:s/medlemsstaternas bredare gemensamma ”Aid for Trade”-strategi. Detta är ett centralt bidrag till och en viktig del av WTO:s ”Aid for Trade”-initiativ som syftar till att öka utvecklingsländernas kapacitet att ta vara på möjligheterna med handelsavtalen. Ett bidrag som fokuserar på målen för hållbar utveckling kommer att bli ett viktigt bidrag till WTO:s sjätte globala översyn.

1.5.3

Man bör också ge mer riktat stöd till användningen av handel som ett sätt att främja både den regionala integrationen och målen för hållbar utveckling, särskilt i de regioner där man ännu inte slutit ekonomiska partnerskapsavtal, trots att dessa avtal ännu inte till fullo infriat sitt tidiga löfte.

1.5.4

EU bör också sträva efter att skapa större synergier mellan de 27 grundläggande konventioner som är relevanta för dess GSP+-program och målen för hållbar utveckling i den mån som dess befogenheter tillåter det.

1.6

Kommittén uppmanar också EU att när så är möjligt främja förverkligandet av målen för hållbar utveckling genom sina bilaterala förbindelser. Ett utmärkt exempel i detta sammanhang är samverkan med Kina om landets ”Belt and Road”-initiativ, vars genomförande bör bidra till förverkligandet av FN:s Agenda 2030 och dess mål för hållbar utveckling, såsom man betonade vid det senaste sammanträdet inom rundabordskonferensen EU–Kina (5).

1.7

EESK understryker den centrala roll som ansvarsfullt företagande spelar i arbetet för att uppnå målen för hållbar utveckling. Den privata sektorns inverkan här kommer att vara både avgörande och betydande: FN:s konferens för handel och utveckling (Unctad) uppskattar (6) att det kommer att behövas ytterligare 2,5biljoner US-dollar per år: Den privata sektorn förväntas bidra med en tredjedel. Många företag har redan strategier för målen för hållbar utveckling, men alla måste uppmuntras till eget ansvar för sin inverkan på samhället genom riskbaserad tillbörlig aktsamhet. EESK konstaterar att mobiliseringen av resurser också underlättas av internationell skattepolitik som stöder investeringar för att genomföra målen för hållbar utveckling (7).

1.8

I mål 17 står det dessutom uttryckligen att en framgångsrik agenda för hållbar utveckling förutsätter partnerskap mellan regeringarna, den privata sektorn och det civila samhället. EESK anser därför att alla framtida mandat för kapitel om handel och hållbar utveckling i EU:s handels- och partnerskapsförhandlingar måste omfatta en särskild klausul enligt vilken båda parterna i respektive övervakningsmekanism för det civila samhället måste samarbeta för att främja målen för hållbar utveckling och övervaka effekterna.

1.8.1

Dessa kapitel om handel och hållbar utveckling måste (i synnerhet som de omfattar målen för hållbar utveckling, Parisavtalet och iakttagandet av ILO:s konventioner) tillmätas samma betydelse som kapitlen om handelsfrågor, tekniska frågor och tullfrågor.

1.9

Slutligen påminner EESK EU om sin tidigare rekommendation (8) att man bör göra en fullständig bedömning av hur hållbarhetsmålens och Parisavtalets genomförande sannolikt kommer att påverka EU:s handelspolitik, inklusive jordbruket. God politik inleds med en god analys.

2.1

Genomförandet av hela FN:s ”Agenda 2030 för hållbar utveckling”, och särskilt dess kärna, målen för hållbar utveckling, kommer att förbli en central global prioritering fram till dess måldatum. De 17 målen för hållbar utveckling stöds av ytterligare 169 specifika delmål.

2.1.1

Målen för hållbar utveckling är globala till sin karaktär, universellt tillämpbara och sammanlänkade, dvs. alla länder delar ansvaret för att förverkliga dem. De leder redan till ett nytt globalt arbetssätt – bredare, mer deltagandebaserat och mer samrådsinriktat: Mer än 90 länder har sökt stöd av andra, särskilt EU, för att få hjälp med att uppnå dem.

2.2

Betydelsen av målen för hållbar utveckling ökade starkt i och med Parisavtalet, som redan har trätt i kraft. Sedan dess har betydande osäkerhet skapats av den amerikanska administrationens uttalade avsikt att dra sig ur avtalet och de effekter detta skulle kunna få i praktiken. Detta ger dock EU tillfälle att inta en ledande global roll när det gäller att se till att både målen för hållbar utveckling och Parisavtalet förblir högt prioriterade, med utgångspunkt i det starka intresse för dessa avtal som Kina och andra tillväxtekonomier visat. Hittills har många snabbväxande tillväxtekonomier inte gjort några andra betydande insatser för att hjälpa länder som ligger efter i utvecklingen.

2.3

I kommissionens meddelande ”Nästa steg för en hållbar europeisk framtid: EU-åtgärder för hållbarhet” från november 2016 strävar man efter att ”helt integrera målen för hållbar utveckling med den europeiska politiska ramen och den nuvarande kommissionens prioriteringar”, vilket unionen är skyldig att göra enligt Lissabonfördraget (9). Kommittén välkomnade detta initiativ, som nu håller på att utarbetas, i sitt yttrande om ”Jordbrukets roll i handelsförhandlingar” (10), där EU också rekommenderas att göra en fullständig bedömning av hur målen sannolikt kommer att påverka EU:s handelspolitik.

2.3.1

I det meddelandet anges att målen för hållbar utveckling ”kommer att bli en övergripande aspekt” i genomförandet av EU:s globala strategi. Det påpekades att EU hade ”en central roll i utformningen” av denna agenda. Det bör uppstå en nära synergi i främjandet och genomförandet av målen för hållbar utveckling och främjandet av de europeiska värderingarna i hela världen, även om hållbarhetsmålen inte i första hand främjar gott styre och rättstatsprincipen.

2.4

Målen för hållbar utveckling och Parisavtalet förändrar den globala handelsagendan i grunden, särskilt handeln med industrivaror och jordbruksprodukter. Behovet av att genomföra dessa avtal måste nu stå i centrum för alla EU:s framtida handelsförhandlingar.

2.4.1

EU har den trovärdighet som krävs för att ta på sig rollen som effektiv brobyggare mellan utvecklade länder och utvecklingsländer. EESK (11) har tidigare framhållit att EU har unikt goda förutsättningar att driva på denna agenda:

3.1

Den 1 maj twittrade FN-stiftelsen (12) följande: ”Ensuring good education, health & governance for all makes conflict less likely. @UN has 17 #GlobalGoals to do this. http://bit.ly/UN2030” (”God utbildning, god hälsa och gott styre för alla minskar risken för konflikter. FN har 17 globala mål för att uppnå detta.”). Detta är grundläggande krav om målen för hållbar utveckling ska kunna förverkligas, medan krig och korruption fortfarande är de allvarligaste utmaningarna mot detta.

3.2

Handel och investeringar måste dock spela en mycket framträdande roll om målen för hållbar utveckling ska kunna förverkligas. Handel nämndes bara en gång i millennieutvecklingsmålen, men nio gånger i målen för hållbar utveckling. På WTO:s webbplats fäster man särskild uppmärksamhet vid målen 2 (Avskaffa hunger, uppnå tryggad livsmedelsförsörjning och förbättrad nutrition samt främja ett hållbart jordbruk), 3 (Säkerställa hälsosamma liv och främja välbefinnande för alla i alla åldrar), 8 (Verka för varaktig, inkluderande och hållbar ekonomisk tillväxt, full och produktiv sysselsättning med anständiga arbetsvillkor för alla), 10 (Minska ojämlikheten inom och mellan länder), 14 (Bevara och nyttja haven och de marina resurserna på ett hållbart sätt för en hållbar utveckling) och 17 (Återvitalisera det globala partnerskapet för hållbar utveckling). Målen 7 (Säkerställa tillgång till ekonomiskt överkomlig, tillförlitlig, hållbar och modern energi för alla) och 9 (Bygga motståndskraftig infrastruktur, verka för en inkluderande och hållbar industrialisering samt främja innovation) bör läggas till dessa. De måste också vara fullt samstämmiga med andra relevanta åtgärder, särskilt utveckling.

3.2.1

Handeln med jordbruksprodukter kommer också att spela en viktig roll när det gäller att förverkliga de flesta målen för hållbar utveckling, särskilt 12 (Säkerställa hållbara konsumtions- och produktionsmönster) och 15 (Hållbart bruka skogar, bekämpa ökenspridning, hejda och vrida tillbaka markförstöringen samt hejda förlusten av biologisk mångfald) samt 1 (Avskaffa fattigdom i alla dess former överallt), 13 (Vidta omedelbara åtgärder för att bekämpa klimatförändringarna och dess konsekvenser) och 5 (Uppnå jämställdhet och alla kvinnors och flickors egenmakt).

3.2.2

I målen för hållbar utveckling, till skillnad från millennieutvecklingsmålen, fastställs uttryckligen ”genomförandemedlen” genom de 169 specifikt fastställda delmålen. Ett så stort antal mål gör det svårare att fastställa prioriteringar och samla stöd. Icke desto mindre måste en viktig fråga vara att se till att de förblir inkluderande och att ingen del av samhället hamnar på efterkälken.

3.3

EESK oroas över att tillräckliga åtgärder/strategier ännu inte har fastställts på ett ändamålsenligt sätt och över att de viktiga luckor som måste fyllas ännu inte har kartlagts till fullo.

3.3.1

Det kommer att vara nödvändigt att i detalj undersöka hur handel i sig kan bidra. Utöver direkta åtgärder bör handel och investeringar ”som gynnar målen för hållbar utveckling” inkluderas, t.ex. genom användning av ren teknik. Det finns många sätt på vilka handel och investeringar kan ge ett positivt, om än indirekt, bidrag, även om de inte alltid kan vara den främsta drivkraften för att uppnå målen för hållbar utveckling eller kan erbjuda en systematisk strategi.

3.4

Handeln bör per definition vara hållbar, men i praktiken fungerar det inte alls alltid så, särskilt vid en bedömning mot de nuvarande hållbarhetskriterierna, bl.a. koldioxidavtrycken. Tidigare handlade man inom Europa med livsmedel och varor som en region inte kunde producera själv (13). Två andra faktorer var viktiga: avgörande, grundläggande bearbetningsfärdigheter som utvecklats under lång tid och enkla transporter. Tillgången till vatten var avgörande, eftersom transporter på land var betydligt kostsammare och mycket mindre tillförlitliga.

3.4.1

Dessa faktorer är fortfarande viktiga. Strategier för importsubstitution har regelbundet misslyckats. Det internationella förtroendet för handeln är en förutsättning för att minimera eller undvika onödiga importhinder. För detta krävs ett globalt handelssystem som stöds av ett internationellt reglerings- och tvistlösningssystem. Här spelar WTO fortsatt en avgörande roll, trots potentiella utmaningar från den amerikanska administrationen.

3.4.2

Ett särskilt delmål för mål 17 är att ”främja ett universellt, regelbaserat, öppet, icke-diskriminerande och rättvist multilateralt handelssystem inom ramen för Världshandelsorganisationen”. WTO har således fått i uppgift att spela en central roll. EU måste fortsätta att uppmuntra och stödja detta.

3.4.3

Enligt WTO:s ministerförklaring från Nairobi kan internationell handel spela en roll för att uppnå hållbar, stabil och balanserad tillväxt för alla (14), och man betonade att detta skulle vara betydligt svårare utan en effektiv multilateral handelsmekanism. Där betonades också vikten av dess ”Aid for Trade”-initiativ, som bör spela en central roll när det gäller att uppnå många av målen för hållbar utveckling.

3.4.4

WTO:s åtagande att avskaffa exportsubventioner för jordbruksprodukter, som uppnåddes i Nairobi, tillgodoser ett viktigt delmål i mål 2 för hållbar utveckling (Avskaffa hunger). De pågående WTO-förhandlingarna om fiskesubventioner är relevanta för delmålet i mål 14 för hållbar utveckling (haven och de marina resurserna) att senast 2020 förbjuda fiskesubventioner som bidrar till överkapacitet och överfiske. Vi hoppas att man vid det kommande WTO-ministermötet i Buenos Aires kommer att nå en sådan överenskommelse.

3.4.5

Sedan 1947 har först Gatt och nu WTO handlat om att undanröja hinder. Bortsett från livsmedel, jordbruksprodukter, textilier, kläder, skor och keramik har tyngdpunkten nu flyttats från att avskaffa tullar till att ta itu med icke-tariffära handelshinder. EESK har tidigare framhållit (15) att ”handel bidrar till att utjämna obalanser i utbud och efterfrågan, kan avsevärt förbättra livsmedels- och näringsförsörjningen genom ett ökat utbud av livsmedel, främja effektiv resursanvändning och öka investeringarna, marknadsmöjligheterna och den ekonomiska tillväxten, och därigenom skapa arbetstillfällen, inkomster och välstånd”.

3.5

I takt med ökande globala inkomster ökar även efterfrågan på ett oöverträffat utbud och en aldrig tidigare skådad variation av livsmedel och konsumtionsvaror. Dessa omfattar bomullsprodukter, spannmål och nötkött, vars produktion kräver mycket vatten – och vatten är en knapp resurs på många håll. En hållbar användning av vatten och jord (och undvikande av luftföroreningar) är avgörande för förverkligandet av många av målen för hållbar utveckling. Att rationalisera produktionen kommer att bli en allt viktigare fråga: Till exempel är Uzbekistan (som ännu inte än WTO-medlem) starkt beroende av bomullsproduktion men är ett torrt land, och bomull är en påfallande vattenkrävande gröda som också kräver betydande användning av bekämpningsmedel.

3.6

Avtalet om förenklade handelsprocedurer, som trädde i kraft i början av 2017, bör också i synnerhet öka hållbarheten i den internationella handeln genom att undanröja förseningar och onödiga blockeringar vid gränserna. Kapacitetsuppbyggnad är en viktig roll för EU i detta sammanhang.

3.7

Handel och investeringar har en betydande inverkan på klimatförändringarna. Förhandlingarna om ett plurilateralt avtal om miljövänliga varor ser ut att bli ett viktigt steg för att integrera klimatförändringarna i den multilaterala handelspolitiken, men det krävs ytterligare multilaterala åtgärder för att öka samstämmigheten.

3.8

Investeringar spelar också en avgörande roll för att förverkliga målen för hållbar utveckling, särskilt i Afrika och genom att de bidrar till att sörja för tillräcklig infrastruktur (mål 9) och tillräckliga anläggningar för sekundär bearbetning samt genom att öka förmågan att leverera de resulterande produkterna till transportknutpunkter och marknaden.

3.8.1

Såsom anges i kommitténs yttrande om fristående investeringsavtal (16) kommer ett viktigt område ”för parterna i ett investeringsavtal […] att vara att underlätta investeringar genom att tillhandahålla nödvändig hållbar infrastruktur. Regeringarna har ett ansvar att sörja för en stabil rättslig grund för infrastruktur […] eller för att garantera effektiva och ändamålsenliga nät för energi, vatten och transport på basis av ett […] systematiskt grundläggande arbete […]. Energi- och vattennät kräver en komplex utformning och det kan ta tio år eller mer innan de är fullt installerade.”

4.1

Såsom anges ovan strävar man i kommissionens meddelande ”Nästa steg” efter att ”helt integrera målen för hållbar utveckling med den europeiska politiska ramen och den nuvarande kommissionens prioriteringar”.

4.1.1

I sitt meddelande ”Ett konkurrenskraftigt Europa i världen” från 2006 förklarade kommissionen att det var av största vikt att se till att fördelarna med liberalisering av handeln ”kommer konsumenterna till del. Eftersom vi arbetar för att skapa social rättvisa och sammanhållning på hemmaplan, bör vi också sträva efter att förmedla våra värderingar – inbegripet sociala och ekologiska standarder och kulturell mångfald – i kontakterna med andra länder” (17).

4.1.2

Enligt Lissabonfördraget (18) ska alla EU-insatser inom handel, utveckling och yttre åtgärder i stort stämmas av mot varandra. Vi har redan uttryckt vår besvikelse (19) över att målen för hållbar utveckling knappt nämndes i kommissionens meddelande ”Handel för alla” (20), som offentliggjordes strax efter att FN antagit målen. Vid genomförandet sin strategi för ”handel för alla” måste EU ägna särskild uppmärksamhet åt att se till att dess framtida handels- och partnerskapsavtal är förenliga med ILO:s grundläggande normer och åtagandena från COP21 och tryggar konsumentskyddet.

4.1.3

Såsom EU-domstolens nyligen avgivna dom (21) om frihandelsavtalet mellan EU och Singapore visade är dock EU:s befogenheter beträffande investeringar begränsade, samtidigt som unionen har fulla befogenheter i handelsfrågor.

4.2

Målen för hållbar utveckling är i sig inte rättsligt bindande och stöds inte heller av en tvistlösningsmekanism. Framstegen kommer att bero på ländernas egen politik och egna program för hållbar utveckling. FN betonar att det krävs partnerskap mellan regeringarna, den privata sektorn och det civila samhället. På dess webbplats (22) anges t.o.m. åtgärder som enskilda personer kan vidta.

4.3

EU måste fortsätta att undersöka sin egen politik och verksamhet för att fastställa hur unionen bäst kan bidra till förverkligandet av målen för hållbar utveckling, inte minst via handel. Vi är oroade över att EU ofta tycks mer villigt att visa hur dess befintliga politik överensstämmer och sammanfaller med delmålen i målen för hållbar utveckling än att anpassa den befintliga politiken för att maximera synergierna. Vi är dessutom fortfarande inte övertygade om att kommissionen verkligen har utvecklat en fullständigt GD-övergripande syn i viktiga frågor. Ett mer koncentrerat fokus på att uppnå målen för hållbar utveckling, även inom handelspolitiken, skulle ge bättre resultat.

4.3.1

Dessa områden bör omfatta den kommande förnyelsen av partnerskapsavtalet mellan AVS-länderna och EU (Cotonouavtalet) och EU:s bredare samverkan med dessa regioner. Utöver riktad kapacitetsuppbyggnad för att stödja avtalet om förenklade handelsprocedurer bör detta även underbygga eventuella pågående översyner av EU:s/medlemsstaternas gemensamma Aid for Trade-strategi (23), en central del av WTO:s ”Aid for Trade”-initiativ. Initiativ syftar till att öka utvecklingsländernas kapacitet att ta vara på möjligheterna med handelsavtalen, vilket i sin tur kommer att bli avgörande för arbetet med att uppnå många av målen.

4.3.2

Man bör också ge mer riktat stöd till användningen av handel som ett sätt att stödja både den regionala integrationen och målen för hållbar utveckling, särskilt i de regioner där man ännu inte slutit ekonomiska partnerskapsavtal, även om vi beklagar att dessa avtal ännu inte till fullo infriat sitt tidiga löfte.

4.3.3

I den mån som dess befogenheter tillåter det bör EU sträva efter att utveckla större synergier mellan målen för hållbar utveckling och de 27 obligatoriska miljö- och ILO-konventioner som är relevanta för dess GSP+-program (samt kraven för programmet ”Allt utom vapen” för de minst utvecklade länderna).

4.3.4

I slutförklaringen från det 14:e sammanträdet mellan ekonomiska och sociala intressegrupper i AVS och EU i Yaoundé i juli 2015 (24) anges det att alla tillgängliga finansiella medel måste utnyttjas för att uppnå målen för hållbar utveckling inom ramen för en sund och öppen finanspolitisk styrning, med deltagande av den privata sektorn.

4.4

Kommittén anser också att EU när så är möjligt bör främja förverkligandet av målen för hållbar utveckling genom sina bilaterala förbindelser. Ett utmärkt exempel i detta sammanhang är samverkan med Kina om landets ”Belt and Road”-initiativ, vars genomförande bör bidra till målen för hållbar utveckling och genomförandet av Parisavtalet om klimatförändringar, såsom man betonade vid det senaste sammanträdet inom rundabordskonferensen EU–Kina (25). Detta avspeglade liknande uttalanden på senare tid från FN:s generalsekreterare.

4.4.1

EESK upprepar dock sin starka övertygelse om vikten av att Kina och andra länder följer Internationella arbetsorganisationens (ILO) konventioner.

4.5

EESK anser också att EU måste införliva Europa 2020-strategin med de gemensamma målen för hållbar utveckling för att skapa förutsättningar för smart och hållbar tillväxt för alla.

4.6

I sitt yttrande om ”Hållbar utveckling: kartläggning av EU:s interna och externa politik” (26) framhöll EESK att ”de proaktiva, transformatoriska och positiva aspekterna för EU av FN:s 2030-agenda bör lyftas fram, och processen måste styras av en stark politisk vilja och beslutsamhet att skapa en hållbar Europeisk union genom att ställa om våra ekonomier mot en motståndskraftig och konkurrenskraftig resurseffektiv, koldioxidsnål och socialt inkluderande utveckling. Denna framåtblickande inställning skulle även bidra till att ta itu med EU-medborgarnas historiskt låga förtroende för EU-projektet och särskilt få unga människors stöd för det. EU bör utnyttja FN:s 2030-agenda på detta sätt för att presentera en ny europeisk vision för EU-medborgarna: 2000-talets sociala kontrakt.”

5.1

Unctad uppskattar (27) att det kommer att behövas 2,5biljoner US-dollar till per år för att uppnå de 17 målen för hållbar utveckling (och deras 169 delmål). Av det förväntas minst en tredjedel komma från den privata sektorn, vars roll framhävs i mål 17, tillsammans med det civila samhället.

5.2

Större delen av detta kommer att komma genom ökad handel och ökade investeringar, särskilt från behovet av att bygga städer och det efterföljande tillhandahållandet av infrastruktur, skolor, sjukhus och vägar. Detta är redan underförstått i Kinas ”Belt and Road”-initiativ.

5.3

Såsom nämnts kommer uppbyggnaden av infrastruktur i framför allt Afrika att vara särskilt viktig. Den interna handeln inom Afrika är låg: den utgör mellan 10 % och 15 % av Afrikas totala handel. Såsom EESK redan har påpekat: ”Att stärka de afrikanska ländernas förmåga att öka jordbrukshandeln kopplad till de hållbarhetsmål som omfattar infrastruktur, regional integration och fördjupning av de inre marknaderna, även genom ökad sekundär förädling, kommer att vara av avgörande betydelse för att Afrika på ett positivt sätt ska kunna delta i handeln med jordbruksprodukter samt förbättra livsmedelstryggheten” (28).

5.4

EESK har också framhållit att ”lagstiftningen måste […] planeras långsiktigt. […] Företagen behöver också kunna planera långsiktigt, särskilt om deras investeringar ska lyckas. Misslyckanden på endera sidan gynnar ingen. Stabila statliga och privata aktörer måste utveckla nya synergier och lära sig nya former av engagemang. Här bör det även finnas plats även för det civila samhällets bidrag, särskilt på arbetsmarknadsparternas nivå” (29).

5.5

Effektiv förvaltning av de globala värde- och leveranskedjorna kommer att vara nödvändigt, såsom EESK framhöll i sitt yttrande om ”Arbete på skäliga villkor inom globala leveranskedjor” (30). Globala värdekedjor omfattar all verksamhet från produktutformning till slutkonsumenten. En global leveranskedja är en del av en global värdekedja som avser anskaffande men inte utformning eller distribution.

5.5.1

EESK:s uttalade mål var att ”få till stånd en gradvis, konsekvent och hållbar politik i en ansvarsfull styrning av globala leveranskedjor” och att ”man främjar praktiska och lämpliga, riskbaserade metoder som tar hänsyn till den särskilda karaktären hos den globala värdekedjan och den globala leveranskedjan (linjär eller modulär, enkel eller komplex, kort eller lång organisation)”.

5.5.2

Den privata sektorn kommer att få en betydande inverkan. Den kan bli en viktig drivkraft för social, ekonomisk och kulturell förnyelse, inte minst genom att främja och utveckla nyckelkompetenser och skapa större diversifiering. Många företag har redan sina egna strategier för målen för hållbar utveckling. Icke desto mindre kommer ansvarsfullt företagande att vara viktigt för att bidra till uppnåendet av målen för hållbar utveckling, inte minst genom att uppmuntra alla företag att ta eget ansvar för sin inverkan på samhället. Detta bör bygga på en riskbaserad tillbörlig aktsamhet, särskilt i globala värdekedjor och globala leveranskedjor, som omfattar både negativa effekter och risker och på ett aktivt främjande av fördelarna, för att se till att ingen del av samhället hamnar på efterkälken. Detta bör i sin tur stärka företagens ”driftstillstånd” och samtidigt maximera både innovation och hållbar ekonomisk tillväxt.

5.6

Att säkerställa större synergier mellan målen för hållbar utveckling och den privata sektorn kommer att omfatta

5.6.1

EESK anser att man i EU:s framtida handels- och partnerskapsavtal bör sträva efter att inkludera främjandet av principerna om och normerna för företagens sociala ansvar samt främja nationell lagstiftning på detta område, särskilt utomfinansiell rapportering. I avtalen bör man insistera på att respektive avtalsslutande part aktivt bör uppmuntra företagen att följa OECD:s riktlinjer för multinationella företag (31) och FN:s Global Compact-initiativ, att rätten till kollektiva förhandlingar ska garanteras och att den sociala dialogen ska upprätthållas.

5.6.2

I sin informationsrapport om företagens sociala ansvar (32) betonade kommittén också vikten av FN:s vägledande principer om företag och mänskliga rättigheter från 2011 (33), som ett mycket viktigt steg när det gäller företagens ansvar genom att de framhåller mänskliga rättigheter inom samhällspelaren. FN håller nu på att utveckla detta ytterligare i riktning mot ett bindande fördrag för transnationella företag och andra företag rörande mänskliga rättigheter.

5.6.3

Andra relevanta yttranden från EESK är det om den privata sektorns roll i utvecklingssamarbetet (34) och om inrättandet av EFHU-garantin och EFHU-garantifonden (35).

5.7

Förverkligandet av mål 17 bör omfatta både offentlig upphandling och myndigheter som arbetar tillsammans med den privata sektorn. EU bör samarbeta nära med både Unctad och Unece, som har främjat de offentlig-privata partnerskapens roll. Kommittén (36) är visserligen överlag positiv till offentlig-privata partnerskap, men har framfört vissa synpunkter, såsom att offentlig-privata partnerskap ”skulle kunna utgöra ett viktigt instrument i genomförandet av utvecklingsstrategierna, förutsatt att man lyckas uppnå rätt balans och skapa god kommunikation mellan de berörda parterna”.

5.8

Kommittén har redan framhållit e-handelns enorma potential för små och medelstora företag och andra mer specialiserade företag genom att ge dem och lokala företag tillträde till tidigare otillgängliga marknader. Eftersom små och medelstora företag är pionjärer på innovationsområdet, har en central roll när det gäller att upprätthålla och utveckla hållbarheten och står för 70–80 % av sysselsättningen, uppmanar EESK kommissionen att fästa särskild uppmärksamhet vid att stödja dessa företag när det gäller att uppnå målen för hållbar utveckling.

6.1

I mål 17 hänvisas det uttryckligen till det civila samhällets roll genom att det slås fast att en framgångsrik agenda för hållbar utveckling förutsätter partnerskap mellan regeringarna, den privata sektorn och det civila samhället. Dessa globala partnerskap behövs på global, regional, nationell och lokal nivå. Därefter hänvisas det till översyns- och övervakningsramar. För första gången i FN:s historia står det i målen för hållbar utveckling att regeringarna är ansvariga inför folket. Genomförandet av målen för hållbar utveckling kommer att kräva ett direkt deltagande av det civila samhället, inte minst eftersom detta borde främja rättsstatsprincipen och bidra till att motverka korruption. När det civila samhället inte vågar bidra är fallet det motsatta. I ett öppet samhälle är dess röst en stark kraft för stora inhemska förändringar, öppenhet och mångfald.

6.1.1

Sedan frihandelsavtalet mellan EU och Sydkorea 2011 har EU i samtliga handelsavtal och ekonomiska partnerskapsavtal strävat efter att införa kapitel om handel och hållbar utveckling (37) med övervakningsmekanismer för det civila samhället. Dessa kapitel är nu föremål för översyn. De måste förstärkas och om möjligt anpassas för att stödja förverkligandet av målen för hållbar utveckling. Framtida EU-förhandlingsmandat måste innehålla en särskild hänvisning till målen för hållbar utveckling i kapitlen om handel och hållbar utveckling.

6.2

Dessa mekanismer rymmer en stor potential när det gäller att främja EU:s värden, inklusive sociala och miljömässiga normer. De kan ge konkreta resultat. De utgör en viktig kanal för samarbete med och stärkande av det civila samhället i partnerländerna.

6.2.1

Dessa gemensamma mekanismer för det civila samhället måste kunna ingripa för att främja förverkligandet av målen för hållbar utveckling, och vidta åtgärder vid en negativ utveckling. Vi anser att dessa kapitel om handel och hållbar utveckling måste vara verkställbara på samma sätt som andra klausuler. I detta sammanhang vill vi uppmana kommissionen att i varje framtida avtal förhandla fram insatser som möjliggör en fullständig övervakning av genomförandet av kapitlen om handel och hållbar utveckling, och att vid behov vidta sådana åtgärder.

6.3

Kommittén välkomnar också den tonvikt som läggs vid vikten av ”den sociala ekonomin när det gäller att skapa arbetstillfällen och hållbar utveckling” i ”Ett nytt globalt partnerskap för fattigdomsutrotning och en hållbar utveckling efter 2015”, som rådet antog i maj 2015 (38). Den sociala ekonomins organisationer har också potential att bli viktiga aktörer när det gäller att bidra till att uppnå målen för hållbar utveckling. I sitt nyligen antagna yttrande om den sociala ekonomin (39) påpekar EESK att den sociala ekonomin utgör ett framträdande inslag i vardagslivet och produktionen i vidsträckta regioner i Afrika, Amerika och Asien och på så sätt bidrar på ett avgörande sätt till att förbättra levnads- och arbetsförhållandena på global nivå.

11.4.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 129/36

Föredragande:

Roman HAKEN

1.1

Europeiska unionen står på tröskeln till förhandlingarna om politiken efter 2020. Europeiska kommissionen och medlemsstaterna har börjat diskutera den framtida finansieringsramen för de europeiska struktur- och investeringsfonderna (ESI-fonderna).

1.2

Hur kan Europeiska unionen stärka sina band med medlemsstaterna och återvinna medborgarnas förtroende (1)?

1.3

Svaret skulle kunna vara en väl genomförd strategi för lokalt ledd utveckling (LLU) som möjliggör integrerad lokal utveckling och ett engagemang från medborgarnas och deras organisationers sida på gräsrotsnivå. Kommittén är övertygad om att LLU kan ha många fördelar som ett framgångsrikt europeiskt verktyg för lokal utveckling.

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) rekommenderar följande:

1.4

Man bör fastställa en tydlig vision för ett obligatoriskt genomförande av LLU som flerfondsstrategi i EU och se till att en LLU-strategi används för alla slags geografiska områden: landsbygd (inbegripet avlägsna områden, bergs- och öregioner), städer och kustområden.

1.5

Man bör uppmana kommissionen att utforska och grundligt analysera möjligheterna till att skapa en reservfond för LLU på EU-nivå. Bortsett från detta kommer kommissionen att behöva se till att alla medlemsstater har en nationell LLU-fond med bidrag från alla fyra ESI-fonderna (Ejflu, Eruf, ESF och EHFF).

1.6

Man bör fastställa en harmoniserad ram för alla ESI-fonder och införa enkla regler för genomförandet av LLU-fonden på EU-nivå.

1.7

Man bör erkänna att LLU innebär en förstärkning av Leader-metoden och ger medlemsstaterna en unik möjlighet att utveckla sina områden på ett mer inkluderande, hållbart och integrerat sätt i partnerskap med lokala berörda parter. För att åstadkomma större påverkan måste tillräckliga ekonomiska medel ges till genomförandet av LLU under programplaneringsperioden 2021–2027. Vi uppmanar därför kommissionen att införa ett obligatoriskt krav om att medlemsstaterna måste avsätta minst 15 % från respektive ESI-fondsbudget till LLU-fonden. Stöd måste också ges i form av tillräckliga nationella resurser.

1.8

Man bör undvika luckor mellan programplaneringsperioderna och säkerställa en bättre start på perioden 2021–2027.

1.9

En invecklad rättslig ram och tidskrävande förfaranden har lett till att den administrativa bördan har ökat avsevärt för alla LLU-aktörer. För att uppnå effektivitet i det framtida genomförandet av LLU som flerfondsstrategi efterlyser EESK en betydande förenkling av den rättsliga ramen för LLU, genomförandeförfarandena och modellen för programplaneringsperioden 2021–2027. Det nya politiska och ekonomiska sammanhanget bör utnyttjas för att minska de byråkratiska bördorna och lansera en enkel ram som är inriktad på möjligheter och förtroende. Ett enkelt system har exempelvis skapats för utveckling av globala stöd. I stället för att fokusera på att förebygga misstag behövs det bestämmelser som verkligen kan stödja lokala aktionsgrupper och lokala stödmottagare (slutanvändare) vid genomförandet av deras lokala utvecklingsstrategier och projekt.

1.10

Man bör möjliggöra en nära dialog mellan alla LLU-aktörer på europeisk, nationell, regional och lokal nivå vid förberedelserna för nästa programplaneringsperiod i syfte att bygga förtroende och genomföra en integrerad LLU-strategi som flerfondsstrategi. Man måste stärka förbindelserna mellan EU, medborgarna och samhällena.

1.11

På så sätt möjliggörs en kontinuerlig kapacitetsuppbyggnad bland alla LLU-aktörer (myndigheter, lokala aktionsgrupper, Leader och landsbygdsnätverk, utbetalande organ m.m.) för LLU som flerfondsstrategi.

1.12

Man bör utnyttja den potential som finns i it-lösningar för förenkling och automatisering av datainsamlingen på nationell och lokal nivå. Bästa praxis för användning av dessa system måste spridas mellan förvaltningsmyndigheter och lokala aktionsgrupper (som t.ex. i Estland). Det måste utvecklas it-system där alla berörda parter verkligen inkluderas, system inriktade på att bidra till den övergripande strategin att förenkla ESI-fonderna.

1.13

Man bör använda en deltagandebaserad strategi för att se till att lokala utvecklingsstrategier ligger i linje med – och anpassas till – förändringar i de lokala villkoren (social sammanhållning, migration, regionala kluster, grön ekonomi, klimatförändringar, smarta lösningar, teknik osv.) och dra nytta av revolutionen inom ny teknik och it.

1.14

Det främsta värdet med lokala aktionsgrupper som också kan välja ut bra projekt har att göra med den pådrivande roll som de har i sina geografiska områden, även vid samarbete mellan olika geografiska områden och länder. Lokala aktionsgrupper måste vara aktiva katalysatorer och arbeta sektorsövergripande genom att involvera alla relevanta berörda parter inom sina områden.

1.15

Det är viktigt att de resultat som de lokala aktionsgrupperna uppnår är synliga och att de visas upp ordentligt. Det måste också ske en fortlöpande utvärdering av genomförandet av de lokala utvecklingsstrategierna och en förskjutning av fokus från mekanismer för kontroll av stödberättigande till att säkerställa resultat och bedöma prestationer och effekter på lång sikt.

1.16

LLU i stadsnära områden och stadsområden är de stora utmaningarna för framtidens lokala utveckling i EU. EESK rekommenderar att uppgifter om framgångsrika pilotprojekt samlas in och att upplysnings- och motiveringskampanjer anordnas för en bredare spridning. Utbildning kommer att behövas för lokala urbana aktörer och offentlig förvaltning. Lokalt ledd utveckling i städerna kan användas som ett verktyg för att genomföra EU-agendan för städer och kombineras med Urbact-programmet.

2.1

LLU är en uppdaterad version av den mer än 26 år gamla Leader-metoden. Den största skillnaden är att strategin införlivas på ett närmare sätt och att finansieringen är diversifierad. Nu har dock vissa lokala aktionsgrupper i landsbygdsområden också tillgång till medel från Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf), Europeiska socialfonden (ESF) och Europeiska havs- och fiskerifonden (EHFF). Från och med innevarande programplaneringsperiod (2014–2020) kan även städer använda sig av LLU som flerfondsstrategi.

2.2

Enligt uppgifter från kommissionen har 20 medlemsstater antagit flerfondsstrategin under innevarande programplaneringsperiod (2014–2020): Bulgarien, Tjeckien, Danmark, Tyskland, Grekland, Spanien, Frankrike, Italien, Lettland, Litauen, Ungern, Österrike, Polen, Portugal, Rumänien, Slovenien, Slovakien, Finland, Sverige och Storbritannien. Åtta länder (Belgien, Estland, Irland, Kroatien, Cypern, Luxemburg, Malta och Nederländerna) beslutade att inte göra detta under innevarande period. Tack vare framgångsrika förhandlingar uppgår bidraget från övriga fonder till nästan 50 % i vissa länder (Tjeckien, Ungern, Portugal och Slovakien). Införandet av flerfondsstrategin förutsätter att det finns en politisk vilja och en förståelse för fördelarna med LLU på nationell nivå och ett gott samarbete mellan ministerierna. Kommissionen vill undanröja hindren mellan fonderna och på så sätt främja samverkan och sammanhållning på såväl lokal som regional nivå.

2.3

Leader-metoden har stärkts för perioden 2014–2020. Med tanke på lokalsamhällenas roll när det gäller att bidra till territoriell sammanhållning och till de strategiska Europa 2020-målen, har EU – med starkt stöd från Europaparlamentet – beslutat att underlätta och stärka användningen av LLU för alla slags geografiska områden (landsbygd, städer och kustområden) och för olika slags samhällsbehov (framför allt sociala, kulturella, miljömässiga och ekonomiska behov). Under perioden 2014–2020 är LLU-initiativ berättigade till stöd från alla ESI-fonder (med undantag för Sammanhållningsfonden) och omfattas av samma ram som fastställts i förordningen om gemensamma bestämmelser, som reglerar dessa fonder. På så sätt säkerställer man en större konsekvens och samordning i EU-finansieringen och ett mer ändamålsenligt utnyttjande av denna. De gemensamma reglerna har kompletterats med fondspecifika drag (t.ex. måste LLU-strategin åtföljas av minst 5 % i Ejflu-medel, medan stöd till LLU är frivilligt i fråga om övriga fonder). Det obligatoriska finansieringskravet har lett till ett framgångsrikt genomförande av Leader.

2.4

Under innevarande programplaneringsperiod har det åtföljts av verktyget integrerade territoriella investeringar, som är inriktat på stora områden (Nuts III, storstadsområden m.m.) och på makroprojekt. Det organiserade civila samhället är mindre involverat i denna process än i mikrosystemet LLU (2).

2.5

LLU baseras på tre sammanflätade delar: lokala aktionsgrupper (företrädare för lokala socioekonomiska intressen på offentlig och lokal nivå), integrerade lokala utvecklingsstrategier och väl avgränsade geografiska områden. Alla tre delar omfattas av de särskilda krav som fastställs i förordningen om gemensamma bestämmelser; till exempel måste det geografiska området i fråga ha en befolkning på 10 000–150 000 invånare och strategierna måste innefatta de eftersträvade målen, en analys av områdets behov och potential samt åtgärdsplaner och ekonomiska planer.

2.6

EESK är förvånat över att Leader-programmet var enklare och lättare att genomföra på 1990-talet än nu. I dag finns det datorer, internet, programvara och mobiltelefoner, men själva arbetet har faktiskt försvårats. EESK vill därför få till en verklig förenkling – i annat fall kommer denna nya ”teknokratiska byråkrati” att ta död på framgångsrika EU-instrument.

3.1

LLU-strategin som flerstödsstrategi ger medlemsstaterna förmåga att stärka den lokala och regionala kapaciteten för integrerad utveckling. Medlemsstaternas metoder har visat att integrerad lokal utveckling påverkar en mängd olika slags verksamheter och har stor inverkan på lokala ekonomier och jobbskapande, framför allt utanför primärproduktionen inom jordbruket.

3.2

Dessutom har integrerad lokal utveckling en mycket gynnsam effekt på den sociala inkluderingen eftersom olika berörda parter (olika aktörer, åldersgrupper och kön) blir involverade och delaktiga. LLU gör det möjligt att involvera fler regionala och lokala aktörer än vad som var möjligt med Leader, som endast fick stöd från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu). Den regionala utvecklingen har fått större betydelse med LLU.

3.3

EU:s sammanhållningspolitik syftar till att uppnå territoriell sammanhållning, vilket även är syftet med LLU-strategin. LLU innefattar alla slags geografiska områden: landsbygd, städer och kustområden, olika slags samhällsbehov (sociala, kulturella, miljömässiga och ekonomiska) samt diverse finansieringsmekanismer (fyra ESI-fonder). Att möjliggöra LLU i alla slags geografiska områden bidrar till att skapa sammanhållning mellan landsbygdsområden, stadsnära områden och stadsområden, och detta bidrar till att överbrygga eller stoppa periferieffekten.

3.4

LLU-metoden spelar en viktig roll för främjandet av integrerad lokal utveckling på grund av de komponenter som den består av: en nedifrån och upp-strategi, områdesbaserade lokala utvecklingsstrategier, offentlig-privata partnerskap, innovation, en flersektoriell strategi, nätverkande och samarbete samt decentraliserad administration. För att stödja ett korrekt genomförande av LLU-metoden krävs det informationsdelning och informationsspridning och att själva metoden och dess fördelar också blir mer synlig.

3.5

Nu när Leader-programmet har genomförts i mer än 26 år kan man konstatera att Leader-metoden/LLU-metoden fungerar, att det är ett hållbart och ändamålsenligt sätt att utveckla geografiska områden på och att det ger en långsiktig påverkan på den lokala utvecklingen. LLU:s potential har nu utökats ytterligare med en mer integrerad strategi som kan anses vara ännu mer effektiv tack vare dess mångskiftande genomförandemodell.

3.6

Denna mångskiftande genomförandemodell för LLU hjälper medlemsstater och lokala geografiska områden att minska riskerna och öka insynen.

3.7

EESK ger sitt starka stöd till det nedifrån och upp-baserade beslutsförfarandet, som innebär en garanti för att investeringar görs i enlighet med de lokala områdenas verkliga behov och potential. LLU är tänkt att vara ännu mer flexibelt, tillgodose alla möjliga samhällsbehov och låta lokalbefolkningen välja vilka frågor som är de viktigaste för deras lokala utvecklingsstrategi.

3.8

En av de främsta fördelarna med LLU-metoden är att lokala aktörer deltar och stärker sin kapacitet. Integrerad lokal utveckling är det bästa sättet att skapa band och samverkan mellan olika berörda parter och frågor inom lokal utveckling.

3.9

EESK välkomnar att LLU är en process som innebär att lokalbefolkningen deltar och utbildas på kontinuerlig basis. Den mer integrerade strategin ger lokalsamhällen fler möjligheter att stärka sin kapacitet och öka sin kunskap. Band mellan landsbygd, städer och kustområden innebär att de som deltar kan lära sig av varandra och finna svar på viktiga utmaningar på ett mer inkluderande sätt. Samarbete, nätverkande och utbildning på kontinuerlig basis stärker den goda förvaltningen.

3.10

Grön ekonomi, social inkludering, fattigdomsbekämpning, migrationsfrågor, regionala kluster, band mellan landsbygd, städer och kustområden, smarta lösningar och it-teknik får allt större betydelse för den lokala utvecklingen. LLU skapar möjligheter för alla slags geografiska områden (landsbygd, städer och kustområden) och samhällen att med förenade krafter anta dessa utmaningar. LLU som flerfondsstrategi är en mycket bra mekanism för att stödja idén om ”smarta byar” genom kapacitetsuppbyggnad, investeringar, innovationsstöd och nätverkande samt genom tillhandahållandet av innovativa finansieringsverktyg för att förbättra tjänster och infrastruktur (3).

3.11

EESK hoppas att en mer konsekvent och samordnad EU-finansiering kommer att göra det lättare för lokala aktörer att utarbeta flersektoriella strategier som får stöd från en kombination av fonder och som är bättre lämpade för blandade geografiska områden (t.ex. områden som består av landsbygd, städer och kustområden). För att förenkla saker och ting i flerfondsstrategierna bör en ”ledningsfond” utformas som ska täcka alla förvaltningskostnader på nationell nivå. En LLU-förordning med en enhetlig uppsättning regler för alla ESI-fonder på EU-nivå skulle vara ett ännu mer effektivt sätt att minska den byråkratiska bördan.

3.12

EESK är övertygat om att det medför åtskilliga fördelar för samtliga lokala aktionsgrupper om alla fokusområden för de fyra ESI-fonderna tas med för genomförandet av de lokala utvecklingsstrategierna (4).

3.13

LLU är en nedifrån och upp-baserad utvecklingsstrategi med rötter i Europa som kan bidra genom att fungera som motvikt till antieuropeiska tendenser i lokalsamhällena genom att bidra till social inkludering och hållbar ekonomisk utveckling i de geografiska områden där den tillämpas.

4.1

Bristande överensstämmelse mellan olika fonder och en svag territoriell sammanhållning har visat sig vara de främsta hindren på nationell nivå, tillsammans med låg förståelse av fördelarna med LLU bland beslutsfattarna. Det har varit svårt att åstadkomma en riktig samverkan mellan olika fonder och geografiska områden (landsbygd, städer och kustområden) på grund av de ”gränser” som fortfarande finns mellan fonderna på nationell nivå. Varje fond omfattas av olika regler och bestämmelser, samarbetet mellan förvaltningsmyndigheterna är bristfälligt och samordningen i merparten länder som genomför LLU som flerfondsstrategi otydlig. Endast Sverige genomför LLU som flerfondsstrategi i hela landet och har gjort alla fyra ESI-fonder tillgängliga för alla typer av lokala aktionsgrupper (på landsbygd, i städer och i kustområden).

4.2

Medlemsstaterna bör inte införa ytterligare regler och krav som försvårar förenklingsarbetet. Förenklingsarbetet måste syfta till att åstadkomma en verklig förenkling i linje med de regler som kommissionen föreslår. Det krävs utbildning i och en tydlig förståelse av modellerna. Enligt Europeiska revisionsrätten har det inte gjorts fler misstag inom ramen för Leader-projekten än inom andra projekt som omfattas av andra åtgärder.

4.3

Medlemsstaterna bör inte omvandla LLU till ett sätt att tillhandahålla öronmärkt finansiering inom en på förhand fastställd meny av nationella åtgärder. LLU bör vara ett ”bredbands”-utvecklingsverktyg med fastställda åtgärder på lokal nivå.

4.4

Programplaneringsperioden inleddes med stora förseningar. Inte alla länder har kunnat säkerställa kontinuitet mellan programplaneringsperioderna och ett smidigt genomförande, vilket har orsakat stor osäkerhet och lett till att motivation och befintlig kunskap har gått förlorad. Detta måste undvikas i framtiden.

4.5

EESK är medvetet om att bristande tillit mellan LLU-aktörer förhindrar att metodens potential utnyttjas. Tillit måste skapas på kontinuerlig basis. Ständig bestraffning under genomförandet skadar tilliten och den goda dialogen. Förvaltningsmyndigheter, inklusive utbetalande organ, har möjlighet att inte vidta sanktioner och denna möjlighet måste utnyttjas oftare.

4.6

Den verkliga förenklingspotentialen genom att ta fram it-lösningar har inte förverkligats. Inte alla LLU-aktörer har involverats i processen med att ta fram it-verktyg och detta har lett till problem med användningen av systemen. Man måste lita på lokala aktionsgruppers praktiska kunskap när it-verktyg för utformningen tas fram. De it-plattformar som förvaltningsmyndigheter tar fram måste motsvara behoven hos alla LLU-aktörer. Lokala aktionsgrupper måste få tillgång till flexibla och öppna plattformar för att de ska kunna genomföra sina lokala utvecklingsstrategier i linje med särdragen i deras område. Standardisering måste undvikas.

4.7

EESK ser diskrepanserna mellan förväntningar, ansträngningar och ekonomiska medel i många medlemsstater. Om avsikten är att uppnå verkliga resultat måste också tillräckligt med pengar investeras så att våra förväntningar blir realistiska. För att åstadkomma effekt måste man ha en verklighetsförankring vid beviljandet av tillräckliga ekonomiska medel för LLU från respektive ESI-fond. Vi har några mycket goda exempel på detta inom EU (t.ex. Sachsen där 40 % och Asturien där 17 % kommer från respektive landsbygdsprogram).

4.8

Den bristande dialogen mellan alla LLU-aktörer (förvaltningsmyndigheter, lokala aktionsgrupper, utbetalande organ och Leader-nätverk – såsom Elard och nationella Leader-nätverk och landsbygdsnätverk) har lett till ökad byråkrati och till mycket stora förseningar i samband med programplaneringsperiodens inledande och vid tillhandahållandet av medel till projektsökande. Det krävs en effektiv och transparent samordning mellan olika myndigheter och ministerier på nationell nivå samt en nära dialog med de lokala aktionsgrupperna. Den direkta dialogen mellan kommissionen och de lokala aktionsgrupperna måste också stärkas, och EESK skulle kunna hjälpa till med detta.

4.9

I de flesta medlemsstater har man medgett att det saknas kapacitetsuppbyggnad för myndigheter och lokala aktionsgrupper för att de lättare ska kunna genomföra LLU som flerfondsstrategi. Ständigt lärande och skapandet av en gemensam förståelse av genomförandet av LLU som flerfondsstrategi måste möjliggöras för att stärka LLU-aktörernas kapacitet. Den kollegiala andan måste stärkas. Lokala aktionsgrupper och myndigheter måste utbildas på vederbörligt sätt och bli medvetna om varandras situation. Detta skulle kunna uppnås genom att offentliga tjänstemän, medlemmar av lokala aktionsgrupper och lokala berörda parter deltar i studieresor, utbildningar, personalutbyten m.m. EESK föreslår att ett sådant program finansieras genom en förlängning av Erasmus-programmet.

4.10

EESK är övertygat om att mervärdet av LLU-strategin som flerfondsstrategi och eventuella genomförandemodeller inte har förklarats väl på EU-nivå. Det har saknats en tydlig vision av hur medlemsstaterna faktiskt bör genomföra LLU som flerfondsstrategi. Medlemsstaterna måste få tillgång till enkla modeller, strukturer och bästa praxis.

4.11

Man har inte tillräckligt väl tagit vara på den faktiska potential som finns hos lokala aktionsgrupper som katalysatorer för deras geografiska områden. Det måste skapas förutsättningar för att lokala aktionsgrupper ska kunna fokusera på sin uppgift att mobilisera området samt få fram bästa möjliga idéer och få dem genomförda. Forskning visar att stöd från lokala aktionsgrupper som medlare behövs för att få till stånd en integrerad lokal utveckling. Lokala aktionsgrupper har förmågan att arbeta sektorsövergripande och samla olika berörda parter. De lokala aktionsgrupperna har inte bara i uppgift att tillhandahålla medel och fungera som ännu ett administrativt skikt, utan även att verka som en riktig utvecklingsorganisation som tar initiativ till samarbetsprojekt och möjliggör utbildning och nätverkande, med adekvat finansiellt och organisatoriskt stöd.

4.12

Ofta saknas tydliga och enkla utvärderings- och övervakningsmodeller för lokala utvecklingsstrategier. Utvärdering måste ingå i ett samhälles lärandeprocess och det är därför mycket viktigt att lokala aktionsgrupper ständigt inhämtar information om och utvärderar genomförandet av sina strategier. Avancerade it-lösningar för datainsamling och analys bör införas, i kombination med deltagandebaserade processer och kvalitativ analys i linje med LLU-principerna. EU bör investera i enhetliga övervaknings- och utvärderingsverktyg för LLU. I Sverige har berättandemetoden använts med goda resultat.

4.13

Maktmissbruk från förvaltningsmyndigheters sida har konstaterats i vissa medlemsstater där det inte har funnits någon dialog mellan Leader-/LLU-aktörer och där lokala aktionsgrupper inte har haft någon möjlighet att delta i diskussioner som likvärdiga parter. EESK varnar också för risken att lokala myndigheter blir dominerande och försöker uppnå sina politiska dagordningar med LLU-resurser. Lokala aktionsgrupper måste garanteras oberoende i sitt arbete och beslutsfattande, utan officiella eller inofficiella påtryckningar från kommunerna.

5.1

Fastställa en tydlig vision på EU-nivå för ett obligatoriskt genomförande av LLU som flerfondsstrategi och så snart som möjligt tillhandahålla enkla modeller och riktlinjer samt införa bästa praxis om hur man genomför LLU som flerfondsstrategi i medlemsstaterna så fort som möjligt (2018).

5.2

Tänka utanför ramarna genom att utforska och grundligt analysera möjligheterna till att skapa en reservfond för LLU på EU-nivå. Bortsett från detta kommer kommissionen att behöva se till att alla medlemsstater har en nationell LLU-fond.

5.3

Fastställa en harmoniserad ram för alla ESI-fonder och enkla regler för genomförandet av LLU-fonden på EU-nivå.

5.4

Begära att en särskild finansieringskälla för LLU (LLU-fond) utformas med bidrag från alla fyra ESI-fonder i överensstämmelse med samtliga fokusområden för de olika fonderna för landsbygd, städer och kustområden på nationell nivå (se den föreslagna modellen nedan).

5.5

Begära att medlemsstaterna avsätter minst 15 % från varje ESI-fondsbudget till LLU-fonden och tillräckliga nationella resurser.

5.6

Stärka dialogen mellan alla LLU-aktörer på varje nivå (på europeisk, nationell, regional och lokal nivå).

5.7

Finna ett namn som är mer passande och lättare att komma ihåg för detta verktyg – t.ex. Leader skulle vara ett bra namn tack vare dess framgångsrika historia.

5.8

Utbyta bästa praxis om användningen av nya LLU för stadsområden genom att samla exemplen på en enda plats så att man inte behöver leta efter dem under varje enskilt generaldirektorat (exempel: www.clld-u.eu).

5.9

Garantera användningen av LLU som flerfondsstrategi för alla slags geografiska områden (landsbygd, städer och kustområden) och utnyttja fördelarna med integrerad lokal utveckling.

5.10

Avsätta minst 15 % av budgeten för varje ESI-fond till den nationella LLU-fonden och komplettera med tillräckligt stora nationella resurser för att säkerställa att den verkliga potentialen i denna metod utnyttjas.

5.11

Fastställa ett operativt program för LLU genom vilket denna fond sätts in för att stödja integrerad lokal utveckling på landsbygden, i städer och i kustområden. LLU-fonden i varje medlemsstat bör öronmärkas för de mål som fastställs i de lokala utvecklingsstrategierna utan att någon åtskillnad eller avgränsning görs mellan de olika ESI-fonderna. LLU-fonden bör sättas in på ett decentraliserat sätt genom lokala aktionsgrupper, så att strategierna kan motsvara lokala behov och utmaningar.

5.12

Fastställa ett förvaltningsorgan för genomförandet av LLU på nationell nivå.

5.13

Undvika luckor mellan programplaneringsperioderna och säkerställa en smidig start på programplaneringsperioden 2021–2027.

5.14

Möjliggöra en nära dialog mellan alla LLU-aktörer på nationell nivå och med lokala aktionsgrupper för att utforma ett operativt program för LLU på nationell nivå.

5.15

Möjliggöra kontinuerlig kapacitetsuppbyggnad för myndigheter och lokala aktionsgrupper.

5.16

Utnyttja möjligheten att ta fram allomfattande it-lösningar för att underlätta genomförandet av LLU. Alla LLU-aktörer måste involveras i framtagandet av it-verktyg, och alla aktörer måste dra fördel av de it-lösningar som tas fram.

5.17

Fortsätta samarbetet inom ramen för verktyget integrerade territoriella investeringar, som används för större geografiska områden och makroprojekt.

5.18

Förbereda en kampanj för att införa LLU som ett samverkansverktyg – i syfte att uppnå effektivitet, partnerskap, subsidiaritet och ekonomiskt stöd.

5.19

Säkerställa det verkliga mervärdet av integrerad lokal utveckling och rimliga kostnader. Dra nytta av territoriell sammanhållning som leder till samverkan och underlättar utnyttjandet av nya resurser och möjligheter.

5.20

Om det är lämpligt och i syfte att skapa bättre sammanhållning inom de geografiska områdena och öka den administrativa kapaciteten hos de lokala aktionsgrupperna bör man allvarligt överväga att ta med alla olika slags geografiska områden (landsbygd, städer och kustområden) i samma lokala aktionsgrupp eller bygga starka band mellan lokala utvecklingsstrategier i olika slags geografiska områden. Samtidigt måste man se till att de lokala aktionsgrupperna inte blir för stora och tappar kontakten med gräsrötterna.

5.21

Se till att lokala deltagandebaserade utvecklingsstrategier ligger i linje med – och är anpassade till – de föränderliga levnads- och arbetsvillkoren, inbegripet alla relevanta frågor (social sammanhållning, fattigdomsbekämpning, migration, regionala kluster, grön ekonomi, klimatförändringar, smarta lösningar, teknik osv.) och dra nytta av revolutionen inom ny teknik och it.

5.22

Vara en aktiv främjare och arbeta sektorsövergripande genom att involvera alla relevanta berörda parter i de lokala aktionsgruppernas områden. Ägna särskild uppmärksamhet åt utformningen och genomförandet av deltagandebaserade processer.

5.23

Aktivt delta i samarbete mellan olika geografiska områden och länder.

5.24

Möjliggöra utbildning, nätverkande och samarbete på kontinuerlig basis bland lokala aktörer och de lokala aktionsgruppernas personal.

5.25

Anordna kontinuerlig utvärdering av genomförandet av lokala utvecklingsstrategier och finna sätt att få samhällen att delta i denna utvärderingsprocess.

11.4.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 129/44

Föredragande:

Erika KOLLER

Medföredragande:

Vladimíra DRBALOVÁ

1.1

EESK välkomnar kommissionens initiativ för att öka arbetsmarknadsdeltagandet för föräldrar, särskilt kvinnor, genom att hjälpa dem att uppnå en bättre balans mellan arbete och privatliv, så att deras fulla kompetenspotential frigörs.

1.2

Dessutom anser EESK att förslagen i paketet bör analyseras ytterligare, med beaktande av den faktiska situationen i varje medlemsstat. Man bör också analysera kostnaderna och organisationsinsatserna för företagen, särskilt de små och medelstora företagen. Följande åtgärder bör också vidtas: bekämpa stereotyper, sprida god praxis och inrätta nationella handlingsplaner om balansen mellan arbete och privatliv.

1.3

Dagens politik för balans mellan arbete och privatliv bör ge familjer lämpliga valmöjligheter, samtidigt som man beaktar företagens behov. EESK uppmuntrar arbetsmarknadens parter i hela Europa att undersöka fler praktiska lösningar för att främja en balans mellan arbete och privatliv som passar den särskilda situation som råder på deras specifika arbetsplats (1).

1.4

EESK inser att genomförandet av förslagen kommer att medföra kostnader för medlemsstaterna och företagen, men är övertygad om att de långsiktiga fördelarna kommer att väga upp de ökade kortsiktiga kostnaderna. EESK anser att åtgärder till stöd för små och medelstora företag bör undersökas närmare.

1.5

EESK anser att det är viktigt att både kvinnor och män har en individuell rätt till ledighet. Kommittén inser emellertid att företagen, särskilt små och medelstora företag, kan komma att drabbas av organisatoriska svårigheter till följd av att denna rättighet utvidgas. Svårigheter som uppkommer vid tillämpningen av denna bestämmelse ska lösas i enlighet med nationell lagstiftning, nationella kollektivavtal och nationell praxis.

1.6

EESK anser att paketet om balans mellan arbete och privatliv är ett steg i rätt riktning, men också att det bör förbättras i framtiden, med utgångspunkt i lämpliga konsekvensbedömningar.

1.7

EESK understryker behovet av mer investeringar i tillgängliga vård- och omsorgstjänster och -inrättningar av hög kvalitet till ett rimligt pris för alla familjer, och uppmanar kommissionen att använda de landsspecifika rekommendationerna inom ramen för den europeiska planeringsterminen, samt de regionala utvecklingsfonderna, för att uppmuntra medlemsstaterna att öka sina ansträngningar.

1.8

Även om förslaget till direktiv till viss del behandlar skattesystemen beklagar EESK att det inte går tillräckligt långt. Det sätt på vilket skattesystemen är utformade kan påverka människors beslut om huruvida de vill delta på arbetsmarknaden eller inte. Skatteavdrag för att hjälpa förvärvsarbetande föräldrar att fortsätta arbeta bör övervägas.

2.1

Jämställdhet mellan kvinnor och män är en av EU:s grundläggande värderingar och principer (2). Under de senaste sextio åren har EU gjort stora framsteg på området genom att anta en rad direktiv om jämställdhet och icke-diskriminering, politiska program och finansieringsinstrument för att främja jämställdhet i EU (3). EU:s lagstiftning för familjerelaterad ledighet och flexibla arbetsformer antogs under 1990-talet och har kontinuerligt uppdaterats. Det senaste direktivet var det om föräldraledighet som antogs 2010 (4). Vid sidan av lagstiftningen spelar också rekommendationer som utfärdats inom ramen för den europeiska planeringsterminen (5) och EU:s finansiering och politiska vägledning (6) en roll.

2.2

De framsteg som gjorts under de senaste årtiondena har dock nästan stannat av (7), vilket framgår av den fortsatta löneklyftan mellan könen på 16,3 % och kvinnors ojämlika roll och deltagande på arbetsmarknaden, där 31 % av kvinnorna arbetar deltid jämfört med 8,2 % av männen, medan kvinnors allmänna deltagande på arbetsmarknaden fortsätter att släpa efter männens med mer än 12 procentenheter (8). Samtidigt visar studier att pensionsklyftan mellan kvinnor och män är så hög som 40 %. Allt detta pekar på behovet av att ännu mer aktivt arbeta för att säkerställa jämställdhet mellan kvinnor och män på livets alla områden, och även av att ha ett fokus på fattigdom bland kvinnor.

2.3

Kvinnors ojämlika deltagande på arbetsmarknaden hänger nära samman med den ojämlika fördelningen av omsorgsansvar. Bristen på adekvata tillgängliga tjänster och inrättningar av hög kvalitet och till ett rimligt pris inom vård och omsorg, från barnomsorg till närvård för äldre familjemedlemmar och personer med funktionsnedsättning, bidrar också till ”omsorgsklyftan” mellan män och kvinnor (9).

2.4

Hinder för balans mellan arbete och privatliv har inte bara identifierats som faktorer som hindrar kvinnor från att delta fullt ut i arbetsmarknaden, utan påverkar även den demografiska utvecklingen, ekonomin och mäns roll som jämställda omsorgsgivare. När det gäller den ekonomiska inverkan uppskattar Eurofound (10) i en färsk studie de ekonomiska förlusterna till följd av skillnaderna i sysselsättning mellan könen till 370 miljarder euro per år. I vissa medlemsstater är mer än 25 % av kvinnorna ekonomiskt inaktiva på grund av vård- och omsorgsansvar. Att stanna hemma är av ekonomiska skäl sällan ett val i dag, men det finns fortfarande samhälleliga förväntningar som bygger på en stereotyp uppfattning att kvinnor har det främsta omsorgsansvaret medan män är familjeförsörjare. Det finns belägg för att mödrar som stannar hemma under hela eller en del av sitt yrkesverksamma liv blir mindre ekonomiskt oberoende, har färre möjligheter att göra karriär och löper större risk att drabbas av fattigdom när de blir äldre. Strategier för att förena arbete och privatliv är verktyg som gör det möjligt för kvinnor och män att göra sina val med utgångspunkt i lika villkor. EESK betonar att bestämmelserna om arbetstagares vilotid och balans mellan arbetsliv och privatliv i förekommande fall bör beakta en gemensam vilodag per vecka som upprätthålls av traditionen och sederna i landet eller regionen, samtidigt som man beaktar relevanta (sektoriella) kollektivavtal och etablerad praxis på lokal nivå och företagsnivå.

2.5

Europeiska kommissionen tillkännagav sitt initiativ New start to address the challenges of work-life balance faced by working families (Nystart för att ta itu med förvärvsarbetande familjers utmaningar när det gäller balansen mellan arbete och privatliv)  (11) i en färdplan i augusti 2015. I november samma år inledde kommissionen i enlighet med artikel 154.2 i EUF-fördraget ett samråd i två steg (12) med arbetsmarknadens parter för att samla in deras synpunkter på initiativet. Arbetsmarknadens parter inledde inte förhandlingar. De europeiska arbetsgivarna ansåg att EU:s nuvarande lagstiftningsram var tillräcklig, medan de europeiska fackföreningarna drev på för en starkare lagstiftningsram. Kommissionen inledde också ett offentligt samråd, som visade att 60 % av de svarande ville ha ramlagstiftning på EU-nivå om balans mellan arbete och privatliv. Den 26 april 2017 antog kommissionen ett förslag om en europeisk pelare för sociala rättigheter, som innehåller ett förslag till direktiv för att främja balans mellan arbete och privatliv för föräldrar och anhörigvårdare samt en uppsättning förslag till icke-lagstiftande åtgärder.

3.1

Kommittén håller med om att det krävs en aktiv politik med inriktning på att främja delat barnomsorgsansvar mellan män och kvinnor. Studier visar också att såväl familjerna som Europas ekonomi och konkurrenskraft gynnas av att män delar omsorgsansvaret. Om kvinnor i högre utsträckning deltog på arbetsmarknaden skulle också företagens tillgång till kvalificerad arbetskraft och talanger främjas, vilket skulle bidra till att frigöra kvinnors fulla potential i en tid då EU:s arbetsstyrka minskar, befolkningen åldras och den demografiska kurvan förblir ett allvarligt problem för de offentliga finanserna. Denna politik bör också inriktas på att skapa incitament för arbetsgivare att öka tillgången på arbetskraft, på tillhandahållande av barnomsorgsstöd och på olika former av ledighet och flexibla arbetsformer.

3.2

EESK vill framhålla den grundläggande roll som kommissionen och medlemsstaterna (i samråd med arbetsmarknadens parter och det civila samhället i stort) har när det gäller att bekämpa stereotyper (bland annat genom utbildning och upplysningskampanjer för allmänheten), minska segregeringen på arbetsmarknaden och utrusta människor med aktuell och högre kompetens inför framtida behov på arbetsmarknaden.

3.3

EESK välkomnar kommissionens paket för balans mellan arbete och privatliv, eftersom man föreslår en mer jämlik fördelning av uppgifter som ett sätt att undanröja några av de mer betydande strukturella hindren för kvinnors deltagande på arbetsmarknaden.

4.1.1

EESK anser att kommissionens beslut att ta itu med det bristfälliga uttaget av pappaledighet genom att införa en individuell rättighet till pappaledighet på minst tio arbetsdagar, med lön på minst sjukpenningsnivå och som inte kan överföras, åtföljd av en kostnads-nyttoanalys på nationell nivå, är ett steg i rätt riktning. Kommittén vill emellertid påpeka att ”sjukpenningsnivån” varierar avsevärt i Europa, från enhetsbelopp som ligger långt under lönen till en ersättningsnivå på 100 % av lönen. Vi betonar att ersättningen bör vara tillräcklig och uppmuntra pappor att ta sitt ansvar, samt att den bör ge föräldrar större val både före och efter barnets födelse, med beaktande av nationell praxis när det gäller ersättning vid mammaledighet.

4.1.2

Även om 21 medlemsstater redan har bestämmelser om pappaledighet, med en genomsnittlig längd på två och en halv dagar (13), anser EESK att denna period är mycket kort och beklagar att uttaget av dagar fortfarande är bristfälligt, vilket bör analyseras ytterligare. EESK anser därför att kommissionens förslag svarar mot behovet av att ge pappor incitament att ta ut pappaledighet, med beaktande av den framgångsrika praxis som finns i vissa medlemsstater (14), och noterar pappors jämlika roll när det gäller familjeansvar.

4.1.3

Kommittén framhåller dock att rätten till 10 dagars ledighet i detta syfte, som föreskrivs i förslaget till direktiv är ett första steg i rätt riktning för att nå förslagets mål om att avsevärt öka pappornas deltagande. Enligt kommittén åsikt skulle dock en längre period – t.ex. upp till en månad, i överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare – vara lämpligare om man vill uppnå förslagets mål.

4.2.1

Andelen män som tar ut föräldraledighet varierar från 40 % till så lite som 2 % i vissa medlemsstater (15). Med det befintliga regelverket om föräldraledighet och på grund av det rådande tankesättet har man inte kunnat komma tillrätta med de bakomliggande orsakerna till mäns låga uttag av denna ledighet.

4.2.2

EESK noterar att företagen, särskilt de små och medelstora företagen och mikroföretagen, visserligen kan komma att drabbas av organisatoriska svårigheter till följd av att barnets åldersgräns för när föräldraledighet kan tas ut höjs från åtta till tolv år.

4.2.3

EESK välkomnar särskilt kommissionens förslag till en individualisering av rätten till föräldraledighet och att den inte kan överlåtas. Vi noterar behovet av en rimlig löneersättning på minst sjukpenningsnivå, med förbehåll för eventuellt tak för ersättningen som fastställts i nationell lagstiftning (16), åtföljd av en kostnads-nyttoanalys på nationell nivå, samt av bestämmelser om icke-diskriminering, eftersom allt detta kan ha en positiv inverkan på pappors uttag av föräldraledighet.

4.2.4

Dessutom anser EESK att man vid förhandlingarna om förslaget bör upprätthålla balansen mellan arbetstagarnas och arbetsgivarnas behov. Kommissionens konsekvensbedömning visade att förslaget får varierade effekter beroende på tidsramen. Kostnaderna för de föreslagna åtgärderna (huvudsakligen till följd av minskad produktivitet på grund av den administrativa bördan med att handlägga ansökningarna och behovet att tillfälligt ersätta personal) kommer att öka på kort till medellång sikt, men sett över en längre tidsperiod väntas paketet medföra endast begränsade kostnader för företagen) (17).

4.3.1

EESK noterar att bristen på adekvata bestämmelser om ledighet för vård av anhöriga med stödbehov också bidrar till den ojämlika fördelningen av omsorgsansvar, där kvinnor ofta får bära hela omsorgsbördan. Detta hämmar deras fysiska och psykiska hälsa, sociala integration och deltagande på arbetsmarknaden och bidrar därmed till att de får otillräckliga pensionsrättigheter.

4.3.2

Lagstiftning om ledighet för vård av anhörig har antagits i nästan alla EU:s medlemsstater, men tidslängder, behörighetsvillkor, ersättningsnivåer och rätten till sociala förmåner varierar kraftigt mellan olika länder (18). EESK välkomnar därför förslaget om att inrätta europeiska minimivillkor genom att införa en individuell rätt till ledighet för vård av anhörig på minst fem dagar per år, med lön på sjukpenningsnivå. Detta är dock bara ett första steg, och kommissionen kommer att behöva göra mer för att stödja och komplettera medlemsstaternas insatser för att hjälpa familjerna att bättre hantera ett växande omsorgsansvar. Införandet av sådana individuella rättigheter bör kopplas till utvecklingen av stödmekanismer för anhörigvårdare.

4.3.3

EESK välkomnar kommissionens tillvägagångssätt, dvs. att föreslå åtgärder för att skapa balans mellan arbete och privatliv under arbetstagarens hela liv, däribland för kvinnor som tillhör ”sandwichgenerationen”, vilket innebär att de har omsorgsansvar för anhöriga från mer än en generation. Den bristande tillgången på omsorgstjänster tvingar ofta dessa arbetstagare, särskilt kvinnor, att lämna arbetslivet bara några år före pensionen, med åtföljande svårigheter att återvända till arbetsmarknaden efter 50 års ålder.

4.3.4

EESK betonar också att ledighet för enskilda anhörigvårdare inte får ersätta yrkesmässig och tillgänglig närvård av hög kvalitet till ett rimligt pris, som även i hög grad kommer att bidra till den framtida ekonomiska utvecklingen.

4.3.5

EESK noterar också att de olika typerna av ledighet för vård av anhörig inte är fullt ut och exakt jämförbara, eftersom vården av äldre inte bara skiljer sig från vården av barn utan även kan involvera andra släktingar, inklusive när det gäller beslutsfattandet.

4.3.6

En viktig aspekt av vården för personer med funktionsnedsättning är att skilja på yrkesmässig vård och omsorg och vård och omsorg inom familjen, för att nå en situation där bördan på familjerna kan minskas så mycket som möjligt. Men oavsett vilken vård och omsorg det handlar om måste de som vårdar ha tillgång till det sociala trygghetssystemet.

4.4.1

Flexibla arbetsformer är avgörande för att företag ska kunna anpassa sin arbetsstyrka till en föränderlig ekonomisk miljö. Det är också ett användbart verktyg för att höja resultaten och produktiviteten (19) samt för att göra det möjligt för arbetstagare att förena arbete och privatliv. Det är därför viktigt att den sociala dialogen på lokal nivå och på branschnivå tar itu med dessa aspekter i syfte att införa arbetsformer som möjliggör en balans mellan arbete och privatliv.

4.4.2

Flexibla arbetsformer kan ofta vara en hjälp i samband med vård- och omsorgsansvar, men de får inte inverka negativt på anhörigvårdarnas anställningssituation. I förslaget till direktiv föreskrivs en rättighet för förvärvsarbetande föräldrar eller anhörigvårdare att begära flexibla arbetsformer.

4.4.3

Förslaget inför möjligheten för arbetstagare att utnyttja i) reducerad arbetstid, ii) flexibla arbetstider och iii) möjligheter till distansarbete. EESK påpekar att sådana flexibla arbetsformer måste svara mot de flesta arbetstagares behov och inbegripa en livscykelstänkande. Dessa frågor bör hanteras genom den sociala dialogen och kollektivförhandlingar på den nivå som är närmast den aktuella situationen. Dessutom måste rätten att återgå till det ursprungliga arbetsmönstret garanteras. Samtidigt bör arbetsgivarnas rätt att behandla en begäran om flexibla arbetsformer med beaktande av såväl arbetsgivarnas som arbetstagarnas behov respekteras. Svårigheter som uppkommer vid tillämpningen av denna bestämmelse ska lösas i enlighet med nationell lagstiftning, nationella kollektivavtal och nationell praxis.

4.4.4

Digitaliseringens effekter på arbetslivet och anställningsförhållandena kan komma att bli så långtgående att de stöper om de traditionella arbetsmönstren. Av denna anledning måste man fundera mer över hur ledighet i vård- och omsorgssyfte traditionellt betraktats som ett avgörande val för familjer för att skapa balans mellan arbete och familjeliv. Alltför ofta är det kvinnorna som väljer flexibla arbetsformer för att klara omsorgsansvar parallellt med arbete. Detta hämmar deras karriärutveckling, både i fråga om lön och yrkesmässig utveckling. Kommittén vill dessutom understryka att flexibla arbetsformer inte får betraktas som en ”kvinnofråga” genom att man riktar in sig på mammor och kvinnor som måste ta hand om sina anhöriga. Företagen måste uppmuntra flexibla arbetsformer för både män och kvinnor och bidra till en kulturell utveckling som är i linje med både mäns och kvinnors strävanden och som även främjar större jämställdhet i arbetslivet. Flexibla arbetsformer måste också vara fullt reversibla, arbetstagarvänliga och ingå i alla former av avtal. Att rätten att återgå till det ursprungliga arbetsmönstret genomförs i praktiken är särskilt viktigt i detta sammanhang.

4.4.5

Digitaliseringen kan visserligen stödja flexibla arbetsformer genom att ge arbetstagare möjlighet att arbeta på distans, men kan även medföra vissa utmaningar och risker.

4.5.1.1

Bristen på tillgänglig barnomsorg och de höga kostnaderna för barnomsorg är några av de största negativa incitamenten för den andra försörjaren i hushållet att återvända till arbetet bland par med dubbla inkomster. I EU var det under 2014 bara 28 % av barnen under tre år som deltog i formell barnomsorg jämfört med 83 % av barnen mellan tre år och skolpliktsåldern. Dessa siffror är lägre än de Barcelonamål som fastställdes 2001, och som skulle ha uppnåtts senast 2010. EESK beklagar mot denna bakgrund att Barcelonamålen om barnomsorg, som syftade till att tillhandahålla tillräcklig och tillgänglig barnomsorg av hög kvalitet till rimligt pris på medlemsstatsnivå inte har uppfyllts.

4.5.1.2

Höga kostnader för föräldrar och anläggningarnas öppettider som är oförenliga med heltidsarbete, är fortfarande ett problem. Kommissionens rapport visar att satsningarna på högkvalitativa tjänster måste fortsätta. Europaparlamentet noterar också att för 27 % av EU:s invånare gör bristen på infrastruktur och den låga kvaliteten på tjänsterna att det är svårt att få tillgång till dem (20).

4.5.1.3

EESK noterar att kommissionen föreslår en översyn av utbildningsmålen men inte nämner uppnåendet av Barcelonamålen. Utbildningsmålen för förskoleverksamhet och barnomsorg (ECEC) har dock en snävare räckvidd, eftersom de endast omfattar barn från 4 år till skolåldern. EESK efterlyser därför omedelbara åtgärder för att se över utbildningsmålet för förskoleverksamhet och barnomsorg för att anpassa det till Barcelonamålen genom att utvidga tillämpningsområdet (dvs. ta med mål för barn under 4 år). De nya mål som följer av denna översyn bör vara mer ambitiösa än de nuvarande Barcelonamålen. EESK efterlyser även en utveckling av riktmärkena på EU-nivå för fritidsverksamhet och långtidsvård.

4.5.1.4

EESK välkomnar kommissionens planer på att utöka vägledningen och övervakningen av tillgången till vård och omsorg i medlemsstaterna inom ramen för den europeiska planeringsterminen, och på att främja utbyte av bästa praxis. Vi efterlyser också en förbättrad datainsamling på EU-nivå och ställer oss bakom förslaget om att se över de mål för förskoleverksamheten som fastställts till 2020. EESK vill i synnerhet se att olika europeiska stödinstrument används, som är anpassade till medlemsstaternas särskilda behov. I detta sammanhang har EESK redan vid flera tillfällen efterlyst ett betydligt mer långtgående främjande av sociala investeringar, särskilt med tanke på den ”flerfaldiga utdelningen” av att investera i barnomsorg (21).

4.5.1.5

Kommittén anser att kapacitetsuppbyggnad/informationsseminarier, där alla berörda parter deltar, är mycket viktiga som kompletterande åtgärder, men konstaterar att de behövs i en betydligt större omfattning än vad som anges i det nuvarande förslaget. Det finns ett särskilt behov av informationsseminarier om skydd mot uppsägning efter mammaledighet.

4.5.2.1

Även om förslaget till direktiv till viss del behandlar skattesystem beklagar EESK att det inte går tillräckligt långt. Skattesystemen kan ha en direkt inverkan på arbetsmarknadsdeltagandet, särskilt för den andra försörjaren i hushållet, av vilka de flesta är kvinnor. Det sätt på vilket skattesystemen är utformade kan påverka människors beslut om huruvida de vill delta på arbetsmarknaden eller inte. Skatteavdrag för att hjälpa förvärvsarbetande föräldrar att fortsätta arbeta bör övervägas.

4.5.2.2

EESK anser att kommissionens förslag för att komma till rätta med negativa skattemässiga incitament kommer att komplettera och stödja de övriga åtgärderna i paketet. Kommittén stöder särskilt kartläggningen av landspecifika hinder till följd av könsdiskriminerande skattesystem och föreslår att dessa hanteras genom att rekommendationer utfärdas inom ramen för den europeiska planeringsterminen.

4.5.3.1

Förutom att det behövs tillgängliga offentliga tjänster av hög kvalitet till ett rimligt pris, inbegripet vård-och omsorgstjänster för barn, äldre och andra vårdbehövande, kan den sociala ekonomin och icke-statliga aktörer ge ett värdefullt bidrag till tillhandahållandet av tjänster för att stödja balansen mellan arbete och privatliv. I många fall skulle tillhandahållandet av tjänster inte kunna garanteras utan deras insatser.

4.5.3.2

Arbetsmarknadens parter har en särskild roll i genomförandet av strategier för balans mellan arbete och privatliv på arbetsplatsen, särskilt genom förhandlingar och kollektivavtal. EESK välkomnar den uppmärksamhet som de europeiska arbetsmarknadsparterna fäst vid jämställdhet i sina arbetsprogram under årens lopp, i syfte att uppnå konkreta resultat.

11.4.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 129/51

Föredragande:

Antonello PEZZINI

Medföredragande:

Éric BRUNE

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén stöder helhjärtat lanseringen av det europeiska försvarsindustriella utvecklingsprogrammet, vars syfte är att uppnå ett interoperativt och integrerat gemensamt försvarssystem, vilket är mycket brådskande med tanke på den nuvarande geopolitiska situationen, genom att stärka Europas strategiska autonomi inom försvarsindustrin (1) och utveckla en solid gemensam industriell och teknisk bas.

1.2

EESK anser att det är viktigt att använda ett nytt tillvägagångssätt, där det permanenta strukturerade samarbetet (PESCO) ses som det primära instrumentet i Lissabonfördraget som kan fungera som en politisk inkubator för att bygga upp det europeiska försvaret i syfte att främja medlemsstaternas beredskap och åtaganden, i enlighet med artiklarna 42.6 och 46 i EU-fördraget och protokoll nr 10 till fördraget.

1.3

Kommittén anser att endast ett ”inkluderande och ambitiöst” (2) permanent strukturerat samarbete som gör det möjligt att upprätta en förteckning över bindande kriterier och förpliktelser kan skapa en process för att övervinna fragmenteringen av efterfrågan och utbud och gradvis skapa en transparent och öppen europeisk marknad.

1.4

EESK anser att förordningen om ett europeiskt försvarsindustriellt utvecklingsprogram bör ingå i en gemensam strategisk vision för försvarsindustrin som kan leda till en faktisk integration av europeiska producenter och användare, där minst 3 medlemsstater deltar i de finansierade projekten och i inköp av varor och tjänster.

1.5

EESK stöder helt tanken på att det behövs en strukturerad dialog på europeisk nivå, i samverkan och samordning med Nato (3), och ett försvarsministerråd som kan erbjuda ett varaktigt politiskt ledarskap och ett forum för samråd och antagande av verkligt europeiska beslut.

1.6

EESK anser att det är nödvändigt att säkerställa en styrning av det europeiska försvarsindustriella utvecklingsprogrammet som gör det möjligt att fastställa gemensamma och konkreta mål genom

1.7

I förordningen bör följande säkerställas:

1.8

EESK håller med om att det europeiska försvarsindustriella utvecklingsprogrammets insatser bör fokusera på att utveckla produkter och tjänster samt prototyputveckling.

1.9

EESK anser att man före genomförandet av en gemensam ram för det europeiska försvaret bör utveckla en utbredd europeisk försvars- och säkerhetskultur, för att ge det europeiska medborgarskapet meningsfullt innehåll.

2.1

Det första försöket var lanseringen av Europeiska försvarsgemenskapen 1954, som förkastades den 30 augusti 1954. Det andra var lanseringen av den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken 2000, som följdes av inrättandet av Europeiska försvarsbyrån (EDA) 2004. Följande åtgärd var utvecklingen av EU:s globala strategi (5), och den senaste EU:s och Natos gemensamma förklaring (6) från 2016.

2.2

Om vidareutvecklingen av försvarsindustrin förvaltas med framsynthet kan den, förutom att ge betydande fördelar för den europeiska ekonomin, utgöra ”hörnstenen” i en bredare och lämpligare vision, som syftar till att upprätta ett verkligt europeiskt försvar.

2.3

Den långsamma men nödvändiga processen att övervinna det nationella betraktelsesättet i fråga om försvar, som bland annat står i kontrast till förekomsten av starka politiska och militära grupperingar i världen och som har visat Europas bräcklighet och politiska svaghet i stora globala händelser, kan lämpligen bygga vidare på Europaparlamentets och rådets initiativ, som genom kommissionens åtgärder kan främja den europeiska försvarsindustrin och försvarsmarknaden.

2.3.1

Den europeiska försvarsindustrin – dvs. den totala industrin som utvecklar, tillverkar och levererar varor och tjänster till EU-medlemsstaternas väpnade styrkor, polis och säkerhetsstyrkor – har ett antal särskilda egenskaper. De tekniska förändringarna medför en radikal förändring av försvarets och säkerhetens karaktär och övergripande struktur, vilket har stor inverkan på den europeiska industrin, från användningen av ”stordata” till t.ex. obemannade fordon och apparater och artificiell intelligens.

2.3.2

I fråga om den europeiska ekonomin: Med en omsättning på 100 miljarder euro per år och 1,4 miljoner högkvalificerade arbetstagare (7) är försvarsindustrin en av EU:s ledande sektorer med betydande spridningseffekter på andra sektorer, t.ex. elektronik, luftfart, varvsindustri, rymdsektorn och tekniska textilier.

2.3.3

Ur ett tekniskt perspektiv: Försvarsindustrin arbetar ständigt i framkanten av den tekniska utvecklingen, vilket stärker EU:s konkurrenskraft eftersom det skapas avknoppningsföretag med spetskompetens som bör stödjas för att integrera civil teknik i komplexa system som anpassas till de enskilda försvarssegmenten.

2.3.4

I fråga om den inre marknaden: Försvarsmarknaden har traditionellt uteslutits från utvecklingen av den europeiska inre marknaden, och den fortsatta förekomsten av 27 marknader som åtskiljs av nationella program har lagt hinder i vägen för utnyttjandet av stordriftsfördelar i produktionen (8).

2.3.5

I fråga om efterfrågan: Den industriella försvarssektorn är främst beroende av efterfrågan i de enskilda medlemsstaterna och deras nationella budgetar. Under det senaste årtiondet har försvarsbudgetarna i EU minskat med cirka 2 miljarder euro per år och medlemsstaterna i EU-27 investerar i genomsnitt 1,32 % av BNP i försvar.

2.3.6

Ur ett strategiskt perspektiv: Om Europa måste säkerställa en tillräckligt hög skyddsnivå för sina medborgare och företag, bevara den territoriella integriteten vid sina gränser och ta på sig ansvar i världen, måste det säkerställa en trovärdig försvarskapacitet och en lämplig nivå av strategisk autonomi och teknisk och industriell utveckling med en gemensam europeisk bas.

2.4

Den nuvarande situationen äventyrar också EU:s förmåga att hantera de nya säkerhetspolitiska utmaningarna mot bakgrund av att apparater föråldras allt snabbare och kostnaderna för utrustning stiger (9).

2.4.1

Investeringarna i försvaret av det europeiska området som helhet är nu mindre än hälften av Förenta staterna:s motsvarande investeringar.

2.5

Medan den europeiska försvarsindustrin åtminstone delvis har kunnat kompensera för minskade interna beställningar genom exporter och genom att globalisera produktionen och försäljningen, har den fortsatt fragmenterade försvarspolitiken lett till ineffektivitet och allt mer synliga brister när det gäller

2.6

Denna situation kan också äventyra Europas förmåga att hantera nya utmaningar med tanke på de relativt låga utgiftsåtagandena i kombination med en låg nivå av samordning mellan de politiska åtgärderna på nationell nivå.

2.6.1

Dessutom är 80 % av upphandlingarna av försvarsmateriel fortfarande helt nationella, med uppenbara extra kostnader för överlappningar.

2.7

De europeiska ländernas väpnade styrkor har uppnått en hög grad av operativ integration och har lång erfarenhet av samarbete, men är fortfarande helt åtskilda i 27 olika strukturer, med strikt nationella stödtjänster, trots att de alltmer använder olika typer av initiativ som faller inom ramen för ”pooling and sharing” (sammanslagning och gemensamt utnyttjande) (10).

2.8

Genom olika dokument om EU:s globala strategi har man fastställt följande fem särskilda mål som är speciellt relevanta för det europeiska försvaret:

2.9

Det paket med initiativ som ingår i förslaget till förordning om inrättande av ett europeiskt försvarsindustriellt utvecklingsprogram och förslaget om inrättande av en europeisk försvarsfond för att stödja investeringar i gemensam forskning och gemensam utveckling av försvarsmateriel och försvarsteknik syftar till att inleda en process för att reformera försvars- och säkerhetssektorn. Målen är att

2.9.1

För att möta de globala utmaningarna inom denna sektor måste potentialen hos Europeiska försvarsbyrån utvecklas i syfte att identifiera gemensamma operativa insatsområden som överlåts åt medlemsstaterna att besluta om.

2.10

Den 15 december 2016 uppmanade Europeiska rådet till att ”under första halvåret 2017 lämna förslag till inrättandet av en europeisk försvarsfond inklusive en del om den gemensamma kapacitetsutveckling som medlemsstaterna gemensamt kommit överens om” (11). I slutsatserna från rådets (utrikes frågor och försvar) möte i mars 2017 efterlystes ett inrättande av en militär planerings- och ledningskapacitet (MPCC) och en ny struktur för att förbättra EU:s förmåga att reagera på ett snabbare, effektivare och mer enhetligt sätt.

2.11

Europeiska rådet den 22–23 juni 2017 var ense om ”behovet av att inleda ett inkluderande och ambitiöst permanent strukturerat samarbete” med en gemensam förteckning över kriterier och bindande åtaganden, fullt i linje med artikel 42.6 och artikel 46 i EU-fördraget och protokoll 10 till fördraget och i överensstämmelse med nationell försvarsplanering och åtaganden som avtalats inom ramen för Nato och FN av de berörda medlemsstaterna (12).

2.12

Europaparlamentet har å sin sida fortsatt att efterlysa ett utökat samarbete mellan EU:s medlemsstater på försvarsområdet och ett fullständigt genomförande av Lissabonfördraget när det gäller säkerhet och försvar. I sin resolution av den 22 november 2016 om en europeisk försvarsunion (13) uppmanade Europaparlamentet Europeiska rådet att ”ta ansvar för den gradvisa utformningen av unionens gemensamma försvarspolitik” och att skjuta till ytterligare ekonomiska resurser för att säkerställa dess genomförande.

2.12.1

Europaparlamentet framhöll också behovet för de europeiska länderna att ha en trovärdig militär kapacitet och uppmanade medlemsstaterna att intensifiera sina samarbetsinsatser. Parlamentet upprepade också sin uppmaning att systematiskt samordna de militära kraven i en harmoniserad planering, under samordning med Natos försvarsplaneringsprocess (14).

2.13

EESK har haft tillfälle att uttala sig vid flera tillfällen om försvarspolitiken (15) och har efterlyst ”betydande kvalitativa framsteg i det europeiska försvarssamarbetet” med tanke på den ”fragmentering på försvarsmarknaden” (16) som finns.

3.1

Kommissionen föreslår att det upprättas ett europeiskt försvarsindustriellt utvecklingsprogram med en budget på 500 miljoner euro, som omfattar perioden 1 januari 2019–31 december 2020 och har följande mål:

3.2

Det finansiella stödet från unionen ges i form av bidrag, finansieringsinstrument eller offentlig upphandling för att stödja utformning, fastställande av tekniska specifikationer, prototyputveckling och provning, kvalificering och certifiering av produkter och komponenter och teknik.

3.3

De föreslagna kriterierna för stödberättigande är: förslag till samarbete måste involvera minst tre företag från minst två olika medlemsstater, finansieringen begränsas till 20 % av de sammanlagda kostnaderna för åtgärden när den gäller prototyper, medan den i alla andra fall kan täcka de totala kostnaderna.

4.1

EESK välkomnar de initiativ som syftar till att hantera morgondagens utmaningar och skydda medborgarnas säkerhet – inklusive it-säkerhet – genom att stärka den europeiska försvarsindustrins strategiska autonomi och utveckla en solid gemensam industriell och teknisk bas.

4.2

Kommittén ställer sig helt bakom lanseringen av ett europeiskt försvarsindustriellt utvecklingsprogram med ett förslag till förordning som ett första steg, som bör förbättras och stärkas i fråga om de medel som nu tilldelas, i syfte att genomföra ett gemensamt försvarssystem, särskilt i fråga om forskning och utveckling, vilket är ytterst brådskande med tanke på den nuvarande geopolitiska situationen.

4.3

EESK anser att det är dags att skapa en verklig, fullständig, effektiv och konkurrenskraftig gemensam europeisk försvarsmarknad för EU-27, med följande egenskaper:

4.3.1

Kommittén är övertygad om att enbart genom att bekämpa otrygga anställningsförhållanden inom den europeiska försvarsindustriella och försvarstekniska basen kan man göra det möjligt för företagen att förvärva kompetens och att uppnå målen i det europeiska försvarsindustriella utvecklingsprogrammet.

4.4

Kommittén anser att finansieringsramen för det europeiska försvarsindustriella utvecklingsprogrammet är extremt begränsad, och att programmet också bör kunna utnyttja stöd från Efsi ”för bästa möjliga effekt på sysselsättningen, bland annat när det gäller teknikformer med dubbla användningsområden med koppling till säkerhets- och försvarssektorerna som stöder inrättandet av en stark och tydligt definierad europeisk försvarsteknisk och försvarsindustriell bas” (18).

4.5

EESK anser även att de föreslagna kriterierna för stödberättigande är otillräckliga för att säkerställa en verklig europeisk dimension i åtgärdernas tekniska och industriella bas. Minst tre oberoende företag från minst tre olika medlemsstater bör involveras, utöver användargrupper bestående av små företag.

4.5.1

Vidare bör man säkerställa en lämplig avvägning mellan olika europeiska länder, liksom betydande deltagande av små företag.

4.6

EESK hoppas att EU:s finansiering säkerställer att utvecklingsverksamheten först och främst blir till nytta för europeiska företag.

4.7

Kommittén vill också att reglerna om export av försvarsvapen harmoniseras på europeisk nivå, i linje med reglerna i vapenhandelsfördraget, som undertecknats och ratificerats av alla EU-medlemsstater, för att undvika en möjlig orsak till konkurrenssnedvridning mellan europeiska företag, vilket skulle försvåra tillträdet till exportmarknaden.

4.8

När det gäller typer av åtgärder anser EESK att det är viktigt att bekämpa otrygga anställningsförhållanden för personal inom den europeiska försvarsindustrin. Syftet med EU-stödet är att stärka kompetensen inom den försvarsindustriella och försvarstekniska basen. Eftersom kompetensen inom industrin beror på de anställda krävs det ett hållbart och säkert samarbete mellan arbetstagarna och de företag där de är anställda.

4.9

Detsamma gäller, enligt EESK, kriterier för urval av projekt, till vilka man bör lägga till följande:

4.9.1

EESK anser att man bör fastställa en andel (t.ex. 10 %) av upphandlingar som förbehålls permanent öppna små projekt och som är inriktade på mindre företag. Detta skulle möjliggöra ett mer balanserat deltagande i programmet av alla aktörer som är aktiva i den tekniska och innovativa utvecklingen av produkter och tjänster inom försvarssektorn.

4.10

EESK anser att det är nödvändigt att komplettera kommissionens genomförandebefogenheter med en styrning av det europeiska försvarsindustriella utvecklingsprogrammet som gör det möjligt att fastställa gemensamma och konkreta mål genom

5.1

Man bör framhäva det europeiska försvarets grundläggande roll i skyddet av europeiska säkerhetsintressen och de internationella åtaganden som gjorts angående demokrati och rättsstatsprincipen.

5.2

Man bör framhäva den kompetens och den professionalism som kännetecknar den militära sektorn, som traditionellt främjat forskning och innovation och är en drivkraft för företagens återhämtning och ekonomisk återhämtning i det europeiska produktionssystemet.

5.3

Man bör stärka identitetskänslan och känslan av att tillhöra Europeiska unionen genom att medborgare i olika länder delar samma uppsättning värden.

5.4

Man bör öka de europeiska medborgarnas kunskaper och medvetenhet om samt stöd för EU:s militära strukturer och försvarsaktiviteter.

5.5

Man bör öka medborgarnas kunskaper och medvetenhet om samt stöd för den tekniska utvecklingen av försvarsutrustning, som har en direkt inverkan på det civila samhället och landets utveckling.

5.6

Man bör utveckla kommunikationsdimensionen i det nya gemensamma tillvägagångssättet för att få allt mer utbildad och kvalificerad personal på området EU-kommunikation. Aktiviteterna kommer att grundas på den vägledande principen om att ”kvalificera och samordna”, framtagen enligt den europeiska samordningsmetoden, i linje med Nato.

5.7

It-säkerhet och it-försvar, områden där försvaret är en ledande aktör i Europa, kopplat till uppkomsten av cyberrymden som ett nytt insatsområde vid sidan av de traditionella militära områdena.

11.4.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 129/58

Föredragande:

Mihai IVAŞCU

Medföredragande:

Fabien COUDERC

1.1

EESK anser att Europeiska unionen måste ta större ansvar för sitt försvar och vara beredd och i stånd att avvärja yttre hot mot medborgarna och levnadssätt.

1.2

Den europeiska försvarshandlingsplanen och EU:s globala strategi lyfter fram hur viktigt det är för EU:s försvarsindustri att uppnå strategisk autonomi för att EU ska kunna bli en viktig och trovärdig aktör inom försvarssektorn. Europeiska försvarsfonden har som tydligt mål att stimulera samarbetet mellan medlemsstaterna inom forskning och teknisk utveckling och strategisk upphandling av militär kapacitet. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att koppla samman forskning och teknisk utveckling med kapacitetsutveckling.

1.3

EESK anser att försvarsindustrin spelar en viktig roll i den europeiska ekonomin: 1,4 miljoner arbetstillfällen är beroende av den. Den bristande samordningen leder till kostnader på mellan 25 och 100 miljarder euro per år, vilket är oacceptabelt i en global och konkurrensutsatt miljö.

1.4

EESK rekommenderar starkt att medlemsstaterna och kommissionen använder Europeiska försvarsfonden för att behålla viktiga industriresurser på europeisk mark och se till att EU:s pengar används till europeisk forskning och utveckling samt för att köpa europeiska vapensystem.

1.5

EESK stöder en konkurrensinriktad strategi för Europeiska försvarsfonden som kommer att säkerställa tillgång för alla medlemsstater och finansiering av projekt som ger mervärde och spetsteknik.

1.6

Förutom att tillhandahålla finansiering för industrin bör kommissionen skapa en ram för bättre kommunikation mellan industriaktörer av alla storlekar i medlemsstaterna.

1.7

EESK välkomnar den särskilda uppmärksamhet som i det nuvarande förslaget ägnas små och medelstora företag, oavsett vilket land de kommer från. Små och medelstora företag är ofta källor till innovation inom sådana områden som informationsteknik, kommunikation (IKT) och it-säkerhet. EESK skulle också välkomna mekanismer, t.ex. bonussystem, som ökar små och medelstora företags gränsöverskridande samarbete.

1.8

Kommittén är fast övertygad om att det är nödvändigt att bygga upp en stark nyckelkapacitet för att stödja europeiska intressen. Denna måste fastställas av medlemsstaterna i enlighet med deras nationella försvarspolitik, europeiska mål och de skyldigheter som Natopartnerskapet medför.

1.9

EESK anser att den huvudsakliga tonvikten måste läggas på teknik som kan vara avgörande för att EU ska bli ledande med avseende på teknik. Detta kan åstadkommas genom att man upprättar en gemensam försvarsplanering och en nyckelkapacitetsplan.

1.10

EESK rekommenderar att tilldelningsförfarandet i samband med ansökningsomgångar beaktar obligatoriska höga sociala och miljömässiga standarder.

1.11

EESK anser att finansieringssystemen måste skilja sig från de system som används i andra sektorer med tanke på särdragen i försvarssektorn och misstankar om och rädsla för kunskapsutbyte mellan företag eller medlemsstater.

1.12

EESK anser att förvaltningen av Europeiska försvarsfonden ska fastställas så snart som möjligt och bör inbegripa Europeiska unionen, Europeiska försvarsbyrån och medlemsstaterna samt industrin. Kommissionen bör undersöka nya alternativ för att begränsa byråkratin i samband med genomförandet av Europeiska försvarsfonden. EESK anser också att Europaparlamentet bör få rapportering regelbundet så att det kan bedöma hur fonden fungerar.

1.13

EESK rekommenderar att man undersöker möjligheten att öka minimiantalet länder som deltar i ett stödberättigat projekt till tre, i takt med att Europeiska försvarsfondens program utvecklas.

1.14

Om man maximerar antalet medlemsstater som är involverade i Europeiska försvarsfonden kommer detta att minska redundansen och främja standardisering av logistik och undersystem. Därigenom undviker man också en dubblering av nuvarande Nato-standarder och minskar fragmenteringen i fråga om vapensystem. För alla projekt som tilldelats finansiering bör därför Europeiska försvarsbyrån och det utvalda industrikonsortiet samarbeta nära i ett tidigt skede av utvecklingen för att fastställa gemensamma normer och standarder.

1.15

Kommittén hyser tvivel när det gäller ”rimliga förväntningar” på att ett projekt ska leda fram till förvärv, med tanke på att militär forskning är full av exempel på projekt som utvecklats men som inte lett till förvärv från staternas sida. EESK efterlyser tydliga bestämmelser om åtaganden att köpa framgångsrikt utvecklad kapacitet.

1.16

EESK anser att det bör vara möjligt att utnyttja utbildningsprogram som samfinansieras av Europeiska unionen i ett tidigt skede av utvecklingen av projekt som finansieras genom kapacitetsdelen. Kvalificerad arbetskraft är avgörande för utvecklingen av avancerad teknik på försvarsområdet.

1.17

Som företrädare för det organiserade civila samhället är kommittén beredd att tillhandahålla expertis och samråd i alla frågor som rör de ekonomiska och sociala aspekterna av Europeiska försvarsfonden.

2.1

Europa står inför en extraordinär situation när det gäller den geopolitiska omgivningen. Den tilltagande instabiliteten på den internationella arenan har skapat en känslig säkerhetssituation som genererar många hot, både konventionella och okonventionella. Europas medborgare kräver att alla medel som står till buds ska användas för att ta itu med dessa utmaningar.

2.2

För att bekräfta sin roll på den internationella scenen måste Europa vara i stånd att motverka externa hot på ett effektivt och oberoende sätt. I den nuvarande geopolitiska situationen är det av avgörande betydelse för säkerheten och välbefinnandet för Europas medborgare att utöva inflytande i Mellanöstern och i Afrika.

2.3

Under 2014 avsatte EU-27 cirka 2 miljarder euro till forskning och teknisk utveckling (FoTU) på försvarsområdet, efter en stadig minskning med 27 % sedan 2006, och FoTU-utgifterna inom ramverk för samverkan minskade med mer än 30 %. Samtidigt lade Förenta staterna 9 miljarder euro per år på forskning och teknisk utveckling på försvarsområdet, Ryssland fördubblade sina FoU-utgifter på området mellan 2012 och 2014 och den senaste tidens uppgifter visar att Kina också ökade sina investeringar i FoU på försvarsområdet (1).

2.4

Europeiska försvarsfondens roll, som en del av den europeiska handlingsplanen på försvarsområdet (2), är att hjälpa medlemsstaterna att samordna och bättre använda de pengar de är villiga att satsa på försvaret, genom att undvika dubbelarbete, från forskning och utveckling till förvärv av försvarskapacitet. EESK har redan uttryckt sitt stöd för inrättandet av en europeisk försvarsunion och välkomnat inrättandet av en gemensam europeisk försvarsfond (3).

2.5

Europeiska försvarsfonden har två åtskilda men kompletterande delar: en forskningsdel och en kapacitetsdel, som båda samordnas av en samordningsstyrelse. Forskningsdelen kommer att finansieras helt ur EU:s budget och kommer att främja samarbetsprojekt för utveckling av försvarskapacitet, i enlighet med den överenskommelse som nåddes av medlemsstaterna. Kapacitetsdelen kommer i huvudsak att finansieras genom bidrag från medlemsstaterna.

2.6

EESK konstaterar att det i den rådande säkerhetsmiljön som domineras av terroristattacker på europeisk mark, hybridkrigföring och it-attacker, är allt svårare att skilja mellan inre och yttre säkerhet, som blir mer och mer beroende av varandra.

3.1

Försvarskapaciteten och förmågan att försvara våra yttre gränser är starkt kopplade till en stark industriell bas. Kommittén rekommenderar därför att åtgärder som vidtas på europeisk nivå till stöd för det kollektiva försvaret måste ge industrin möjlighet att stanna kvar på europeisk mark. Affärsstrategier kan driva försvarsindustrier att välja underleverantörer utanför EU och därmed förlägga en del av sina leveranskedjor utanför EU:s gränser. Enligt EESK:s mening bör användningen av europeiska medel för att stödja utländska entreprenörer vara så begränsad som möjligt, och företagens val bör inte undergräva den strategiska autonomin.

3.2

Europeiska försvarsfondens främsta prioritering bör vara att öka den europeiska industrins konkurrenskraft och samtidigt utveckla teknik som är avgörande för den europeiska försvarssektorns existens och oberoende.

3.3

Artificiell intelligens, stordata och molnbaserade tekniker, it-angrepp, obemannade fordon, hybridfordon och gränsöverskridande hot etc. leder till att försvarssektorn går igenom en fullkomlig revolution. De nya teknikformerna och hoten kräver nya typer av motåtgärder. En sak är säker: Vi kan bättre ta itu med dessa utmaningar och förebygga dem genom att samarbeta. Det behövs ett mer systematiskt samarbete, tillsammans med gemensamma insatser för att utveckla teknik och samordnade insatser i fråga om inköpskapacitet.

3.4

EESK vill peka på de starka ekonomiska incitamenten för ökat samarbete. Mer än 1,4 miljoner högkvalificerade personer är sysselsatta direkt eller indirekt inom försvarsindustrin, och varje investerad euro ger en avkastning på 1,6. Bristen på samordning på detta område kostar Europa mellan 25 och 100 miljarder euro per år (4).

3.5

Denna brist på samarbete leder till ett stort antal överflödiga vapensystem, avsaknad av stordriftsfördelar inom försvarsindustrin, samt minskad insatsförmåga för våra väpnade styrkor. Det finns 178 olika vapensystem i EU jämfört med 30 i Förenta staterna. Det finns 17 olika stridsvagnstyper i EU medan Förenta staterna bara har en. Detta visar att det finns en tydlig ineffektivitet i försvarsbudgetarnas användning samt brister när det gäller försvarsutrustningens driftskompatibilitet.

3.6

EESK erinrar om att kvalificerad arbetskraft är grundläggande för effektiv forskning och teknik på försvarsområdet. Ambitiös och gedigen utbildning och yrkesutbildning inom försvarsindustrin är avgörande för framgångsrika projekt som syftar till att uppnå teknisk spetskompetens.

3.7

EESK vill påpeka att det finns tidigare exempel på gemensamt militärt samarbete på områdena forskning och förvärv som visat sig framgångsrika. Eurofighter Typhoon, Meteormissilen, Horizonklassjagaren och FREMM-fregatten är bara några exempel på denna typ av projekt.

3.8

Kommittén anser att det är oklart hur medlemsstater som engagerar sig i ett utvecklingsprojekt kan styrka att det finns rimliga förväntningar på att utvecklingen kommer att leda till förvärv, med tanke på att militär forskning är full av exempel på projekt som utarbetats och därefter inte förvärvats av staterna (5). Möjligheten att samfinansiera den tidiga utvecklingsfasen för ny kapacitet med medel från EU:s budget syftar till att minska industriella risker, men detta kan endast uppnås om kunder åtar sig att köpa framgångsrikt utvecklad kapacitet.

3.9

Tillsammans har de 28 medlemsstaterna världens näst största försvarsbudget. Medan alla stormakter har ökat sina försvarsutgifter minskade dock EU-27 sina försvarsutgifter med nästan 11 % från 2005 till 2015 (6). Endast fyra av de 28 medlemsstaterna når Natos utgiftsmål på 2 % av BNP. Utgifterna för försvarsrelaterad forskning och teknik har minskat betydligt i de nationella budgetarna. Mellan 2006 och 2013 minskade utgifterna för försvarsrelaterad forskning och teknik i de 27 medlemsstater som deltar i Europeiska försvarsbyrån med 27 % (7).

3.10

EESK anser att man måste ta itu med problemet med brittiskbaserade försvarsindustriföretag i ett tidigt skede, med tanke på deras intresse för europeiska utvecklingsprogram och Storbritanniens framträdande roll på försvarsområdet. EU har ett intresse av att ha fortsatt tillgång till brittiskt kunnande.

3.11

Även om kommissionen tillhandahåller forskningsdelens finansiering kommer det att vara medlemsstaterna som beslutar om och investerar i kapacitetsupphandlingen. I hela detta system är det i själva verket industrin som bedriver både forskningen och utvecklingen och utvecklar försvarskapaciteten. Förutom att tillhandahålla finansiering för industrin bör kommissionen enligt EESK:s mening skapa en ram för bättre kommunikation mellan alla industriaktörer som är involverade i EU:s försvarssektor.

4.1

EESK anser att medlemsstaterna kommer att spela en avgörande roll när det gäller att utveckla säkerheten och att inget av de aktuella initiativen på europeisk nivå kommer att ändra på detta.

4.2

EESK anser att Europeiska försvarsfonden endast bör vara ett konkurrensdrivet program i vilket de mest relevanta och konkurrenskraftiga projekten finansieras oberoende av geografiska eller sociala aspekter. Man måste emellertid vidta åtgärder för att garantera en rättvis tillgång för alla medlemsstater och uppmuntra mindre företag att gå samman i gränsöverskridande samarbete.

4.3

EESK anser att små och medelstora företag spelar en central roll i vår ekonomi. Främjandet av små och medelstora företag och andra medelstora börsnoterade företag inom försvarsindustrin är välkommet. Vidare ligger uppstartsföretag och små företag ofta bakom innovationer på spetskompetensområden såsom informationsteknik och kommunikation samt it-säkerhet. EESK stöder starkt detta och anser att det är ytterst viktigt att lika möjligheter för alla små och medelstora företag, oavsett vilket land de kommer från, är det främsta målet.

4.4

EESK:s uppfattning är att Europeiska försvarsfonden har utformats för att stödja den europeiska försvarsindustrins konkurrenskraft. Europeiska kommissionen bör visserligen främja ett inkluderande tillvägagångssätt i fondens verksamhet, men den bör inte användas som en regional utvecklingsfond. Detta skulle kunna leda till att resurser sprids ut för mycket och inte ger önskat resultat när det gäller att motverka fragmenteringen av de europeiska försvarssystemen.

4.5

När det gäller den inkluderande aspekten bör fonden inte utformas endast för stora aktörer. En betydande andel av fonden bör vara avsedd för små och medelstora företag, bland annat genom att man identifierar mindre projekt. EESK skulle också välkomna mekanismer, till exempel ett bonussystem, som ökar små och medelstora företags gränsöverskridande samarbete.

4.6

Kommittén är införstådd med skälen till att EU till 100 % finansierar forskning och teknik på försvarsområdet, i motsats till traditionell samfinansiering av civil verksamhet från EU. Det mycket begränsade antalet kunder (huvudsakligen nationella försvarsministerier) gör det svårt för industrin att avskriva risker förknippade med utvecklingen av en ny produkt på en mer förutsägbar marknad. Oavsett om den framtida fonden kommer att ingå i samma ram som andra forskningsfonder inom nästa fleråriga budgetram eller ej måste dessa särdrag beaktas.

4.7

Det är vår fasta övertygelse att Europeiska försvarsfonden kommer att vara ett starkt incitament för medlemsstaterna att ”köpa europeiskt” i samband med framtida försvarsupphandlingar och därmed garantera ekonomisk utveckling och skydda det kunnande och den industriella bas som behövs för att upprätthålla en övergripande militär kapacitet. EESK välkomnar tanken att medlemsstaterna bör åta sig att förvärva teknik och kapacitet som är ett resultat av framgångsrika forsknings- och teknikprojekt med koppling till Europeiska försvarsfonden.

5.1

EESK rekommenderar att medlemsstaterna, tillsammans med kommissionen och Europeiska försvarsbyrån, upprättar en gemensam försvarsplanering och en nyckelkapacitetsplan i syfte att identifiera forsknings- och teknikrelaterade prioriteringar samt nödvändig militär kapacitet, för såväl medlemsstaterna som det europeiska försvaret.

5.2

Erfarenheten av denna typ av program är mycket begränsad (i princip endast pilotprojektet och inledningen av den förberedande åtgärden), och Europeiska unionen har inte utarbetat sitt förslag på grundval av tydliga indikatorer och har ännu inte en tydlig nyckelkapacitetsplan. En sådan plan kommer att utarbetas under 2018.

5.3

Nyckelkapacitetsplanen bör säkerställa att EU går i riktning mot strategisk autonomi och fastställa vilken teknik som behöver utvecklas för att EU ska kunna behålla sin ledande ställning på nyckelkapacitetsområden och bryta sitt beroende av externa aktörer. EESK anser att utvecklingen av teknik och kapacitet som går bortom de enskilda medlemsstaternas behov är avgörande för Europeiska försvarsfondens framgång.

5.4

EESK är en stark anhängare av en kapacitetsdriven strategi för forskning. Därför anser vi att all forskning som bedrivs inom ramen för Europeiska försvarsfonden måste fokusera på den nyckelkapacitet som behövs för att Europa ska kunna agera och besluta fritt.