ISSN 1977-1061

Europeiska unionens

officiella tidning

C 81

European flag  

Svensk utgåva

Meddelanden och upplysningar

61 årgången
2 mars 2018


Informationsnummer

Innehållsförteckning

Sida

 

I   Resolutioner, rekommendationer och yttranden

 

YTTRANDEN

 

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén

 

EESK:s 529:e plenarsession den 18 och 19 oktober 2017

2018/C 81/01

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén – Familjeföretags och traditionella företags möjligheter att främja regionernas utveckling och ekonomiska tillväxt (yttrande på eget initiativ)

1

2018/C 81/02

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén EU:s finansiering av organisationer i det civila samhället (yttrande på eget initiativ)

9

2018/C 81/03

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Byar och små städer som katalysatorer för landsbygdsutveckling: utmaningar och möjligheter (yttrande på eget initiativ)

16

2018/C 81/04

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Klimaträttvisa (yttrande på eget initiativ)

22

2018/C 81/05

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om EU:s utvecklingspartnerskap och utmaningen med internationella skatteavtal (yttrande på eget initiativ)

29

2018/C 81/06

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter i Europa–Medelhavsområdet (yttrande på eget initiativ)

37

2018/C 81/07

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Övergången till en mer hållbar europeisk framtid – en strategi för 2050 (yttrande på eget initiativ)

44

2018/C 81/08

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Nya hållbara ekonomiska modeller (förberedande yttrande)

57

2018/C 81/09

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Beskattning av delningsekonomin – analys av skattepolitiska valmöjligheter mot bakgrund av delningsekonomins utveckling (förberedande yttrande på begäran av det estniska ordförandeskapet)

65

2018/C 81/10

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Markanvändning för hållbar livsmedelsproduktion och ekosystemtjänster (förberedande yttrande på begäran av det estniska ordförandeskapet)

72

2018/C 81/11

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Övervakningen av genomförandet av EU:s lagstiftning (granskning av Europeiska revisionsrätten) (yttrande på eget initiativ)

81


 

III   Förberedande akter

 

EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN

 

EESK:s 529:e plenarsession den 18 och 19 oktober 2017

2018/C 81/12

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Efterlevnadspaketet — a) Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – Handlingsplan för att stärka SOLVIT: Ge enskilda och företag tillgång till den inre marknadens fördelar [COM(2017) 255 final – SWD(2017) 210 final], b) Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande avnen gemensam digital ingång för tillhandahållande av information, förfaranden samt hjälp- och problemlösningstjänster och om ändring av förordning (EU) nr 1024/2012 [COM(2017) 256 final – 2017/0086 (COD)] och c) Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om fastställande av villkor och förfarande genom vilka kommissionen får begära att företag och företagssammanslutningar tillhandahåller information när det gäller den inre marknaden och närliggande områden [COM(2017) 257 final – 2017/0087 (COD)]

88

2018/C 81/13

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om övervakning och rapportering av nya tunga fordons koldioxidutsläpp och bränsleförbrukning [COM(2017) 279 final – 2017/0111 (COD)]

95

2018/C 81/14

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén om halvtidsöversynen av genomförandet av strategin för den digitala inre marknaden: En ansluten digital inre marknad för alla [COM(2017) 228 final]

102

2018/C 81/15

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande om Rapport från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – Rapport om konkurrenspolitiken 2016[COM(2017) 285 fina]

111

2018/C 81/16

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén om halvtidsöversynen av handlingsplanen för kapitalmarknadsunionen [COM(2017) 292 final]

117

2018/C 81/17

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Diskussionsunderlag om en fördjupad ekonomisk och monetär union [COM(2017) 291 final]

124

2018/C 81/18

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Diskussionsunderlag om framtiden för EU:s finanser [COM(2017) 358 final]

131

2018/C 81/19

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om en europeisk privat pensionsprodukt (PEPP) [COM(2017) 343 final – 2017/0143 (COD)]

139

2018/C 81/20

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Diskussionsunderlag om EU:s sociala dimension [COM(2017) 206] – Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – En europeisk pelare för sociala rättigheter [COM(2017) 250 final] – Förslag till interinstitutionell proklamation av den europeiska pelaren för sociala rättigheter [COM(2017) 251 final]

145

2018/C 81/21

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om fastställande av den rättsliga ramen för den europeiska solidaritetskåren och om ändring av förordningarna (EU) nr 1288/2013, (EU) nr 1293/2013, (EU) nr 1303/2013, (EU) nr 1305/2013, (EU) nr 1306/2013 och beslut nr 1313/2013/EU [COM(2017) 262 final – 2017/102-COD]

160

2018/C 81/22

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén om en ny EU-agenda för högre utbildning [COM(2017) 247 final] och om Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – Utveckling av skolan och utbildning av hög kvalitet för en bra start i livet [COM(2017) 248 final]

167

2018/C 81/23

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EU) nr 1380/2013 om den gemensamma fiskeripolitiken [COM(2017) 424 final – 2017/190(COD)]

174

2018/C 81/24

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén: Europeiska interoperabilitetsramen – genomförandestrategi [COM(2017) 134 final]

176

2018/C 81/25

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om driftskompatibilitet mellan elektroniska vägtullsystem och underlättande av gränsöverskridande informationsutbyte om underlåtenhet att betala vägavgifter i unionen [COM(2017) 280 final – 2017/128 (COD)]

181

2018/C 81/26

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 1999/62/EG om avgifter på tunga godsfordon för användningen av vissa infrastrukturer [COM(2017) 275 final – 2017/0114 (COD)] och Förslag till rådets direktiv om ändring av direktiv 1999/62/EG om avgifter på tunga godsfordon för användningen av vissa infrastrukturer vad gäller vissa bestämmelser om fordonsbeskattning [COM(2017) 276 final – 2017/0115 (CNS)]

188

2018/C 81/27

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén — Europa på väg — En agenda för en socialt rättvis övergång till ren, konkurrenskraftig och uppkopplad rörlighet för alla [COM(2017) 283 final]

195

2018/C 81/28

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Frihandelsavtalet mellan EU och Republiken Korea (Sydkorea) – kapitlet om handel och hållbar utveckling

201

2018/C 81/29

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Utbyte och skydd av personuppgifter i en globaliserad värld [COM(2017) 7 final]

209

2018/C 81/30

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EU) nr 1295/2013 för etablering av programmet Kreativa Europa (2014–2020) [COM(2017) 385 final – 2017/163 (COD)]

215

2018/C 81/31

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Den ekonomiska politiken för euroområdet 2017 (tilläggsyttrande)

216


SV

 


I Resolutioner, rekommendationer och yttranden

YTTRANDEN

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén

EESK:s 529:e plenarsession den 18 och 19 oktober 2017

2.3.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 81/1


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén – Familjeföretags och traditionella företags möjligheter att främja regionernas utveckling och ekonomiska tillväxt

(yttrande på eget initiativ)

(2018/C 081/01)

Föredragande:

Dimitris DIMITRIADIS

Beslut av EESK:s plenarförsamling

26.1.2017

Rättslig grund

Artikel 29.2 i arbetsordningen

 

Yttrande på eget initiativ

 

 

Ansvarig facksektion

Ekonomiska och monetära unionen, ekonomisk och social sammanhållning

Antagande av facksektionen

7.9.2017

Antagande vid plenarsessionen

18 oktober 2017

Plenarsession nr

529

Resultat av omröstningen

(för/emot/nedlagda röster)

199/0/1

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

EESK har i ett flertal yttranden konsekvent gett uttryck för sin positiva inställning till EU-politik som syftar till att stödja små och medelstora företag (1). Små och medelstora företag är emellertid en ytterst heterogen grupp, vilket gör att det krävs en särskild insats för att fokusera ordentligt på de olika undergrupperna och framför allt på små familjeföretag och traditionella företag.

1.2

Denna undergrupps betydelse grundar sig i att det stora flertalet av arbetstillfällena i EU:s regioner tillhandahålls av denna typ av företag. EESK bekräftar sina tidigare slutsatser och påminner om rekommendationer som kommittén gjort i tidigare yttranden (2), men har för avsikt att titta närmare på och presentera en analys av de utmaningar som små familjeföretag och traditionella företag konfronteras med. Syftet är att hitta möjligheter att konstruktivt påverka det politiska beslutsfattandet på europeisk, nationell och regional nivå.

1.3

Kommittén uppmuntrar kommissionen att undersöka olika sätt att stödja och främja dessa företag eftersom de har en central roll när det gäller att skapa ny verksamhet och generera inkomster i resursfattiga områden. De tillför ett mervärde i den regionala utvecklingsprocessen, särskilt i mindre utvecklade regioner, eftersom de är djupt rotade i den lokala ekonomin, där de investerar och upprätthåller sysselsättningen.

1.4

Kommittén anser att det finns en stor utvecklingspotential i många regioner som fortfarande släpar efter och att denna underutnyttjade potential skulle kunna förverkligas genom små lokala familjeföretag och traditionella företag. Denna utmaning bör inte bara vara en fråga för kommissionen utan också för andra aktörer som bör involveras närmare, däribland lokala myndigheter och lokala förmedlare som företagsorganisationer och finansiella institutioner.

1.5

EESK uppmanar kommissionen att uppmärksamma att de små familjeföretagen och traditionella företagen har påverkats negativt av de senaste årens ekonomiska och industriella utveckling och trender. De tappar konkurrenskraft och får allt svårare att utöva sin verksamhet.

1.6

Kommittén är oroad över att det i stödpolitiken inte läggs tonvikt vid små familjeföretag och traditionella företag, och finner det osannolikt att de kommer att kunna dra nytta av den i någon större utsträckning. Stödet till små och medelstora företag är i allmänhet inriktat på att öka forskningen och innovationen inom små och medelstora företag samt på uppstartsföretag. Utan att ifrågasätta betydelsen av denna politik vill EESK framhålla att en mycket liten andel av alla små och medelstora företag kommer att kunna dra nytta av den, och dit hör vanligtvis inte de små familjeföretagen och traditionella företagen. Vi välkomnar kommissionens avsikt att göra en översyn av definitionen av små och medelstora företag, något som initierades av GD Inre marknaden, industri, entreprenörskap samt små och medelstora företag och som preliminärt kommer att ske i början av 2019 (3).

1.6.1

Den nuvarande definitionen av små och medelstora företag är redan föråldrad och därför menar kommittén att den planerade översynen skulle vara till hjälp för att få en bättre förståelse av de små och medelstora företagens särdrag och för att utforma en bättre politik för dem. EESK uppmanar kommissionen att i samrådsprocessen inbegripa en bedömning av hur den nuvarande definitionen tillämpas i samband med genomförandet av politiska åtgärder för små och medelstora företag på europeisk, nationell och regional nivå, med särskild inriktning på små familjeföretag och traditionella företag.

1.6.2

EESK anser att man i översynen av definitionen åtminstone bör

avskaffa kriteriet om ”personalstyrkan” (4) som det viktigaste kriteriet och ge små och medelstora företag flexibilitet att välja vilka två av de tre kriterierna de ska uppfylla, i enlighet med den mest aktuella metod som anges i direktiv 2013/34/EU (5),

göra en grundlig analys av de trösklar som anges i artikel 2 i rekommendationen och vid behov uppdatera dem, bland annat genom att samordna dem med de trösklar som inrättades genom direktiv 2013/34/EU,

ompröva och se över begränsningarna i artikel 3 i bilagan till rekommendationen.

1.7

EESK anser att det är viktigt att små familjeföretag och traditionella företag erkänns som en särskild undergrupp eftersom de typiskt sett drabbas hårdast av marknadsmisslyckanden. Kommittén rekommenderar därför att man tar fram skräddarsydda strategier som riktar sig till dem. För att ta itu med de mest akuta problemen måste denna politik åtminstone vara inriktad på att

hjälpa företagen att locka till sig och utbilda arbetskraft,

utbilda och omskola chefer/ägare,

tillhandahålla rådgivnings- och konsulttjänster,

förbättra tillgången till finansiering,

sörja för mer information till och bättre utbildning av personal i lokala arbetsgivarorganisationer och på lokala bankkontor,

tillhandahålla tjänster vid en enda kontaktpunkt,

se över lokala och EU-anknutna administrativa bördor,

säkerställa tillgången till mer och bättre information om lagstadgade krav, det lokala näringslivet och marknadsmöjligheter.

2.   Små familjeföretag och traditionella företag – bakgrund och betydelse

2.1

Ett rad aktuella förändringar och trender inom näringslivet – digitalisering, Industri 4.0, snabbt föränderliga affärsmodeller, globalisering, delningsekonomin och mer innovativa källor till konkurrensfördelar – står för närvarande i centrum för EU:s politikutformning. Samtidigt bör man komma ihåg att människor ska kunna bo var som helst i EU, även i många regioner som sannolikt inte enkelt kommer att nås av Industri 4.0.

2.2

Utan att förminska betydelsen av dessa nya trender, och samtidigt som man stöder de politiska ansträngningar som går ut på att främja dem, är det emellertid nödvändigt att påminna om att det stora flertalet av arbetstillfällena i EU:s regioner i dag tillhandahålls av mycket traditionella små och medelstora företag (6) och små familjeföretag (7), av vilka de flesta har en lång historia och sina egna traditioner, erfarenheter och framgångssagor bakom sig. Denna grupp av företag rymmer vanligen följande undergrupper:

Småföretag, mikroföretag och enpersonsföretag.

Mycket traditionella små och medelstora företag som är verksamma på historiskt och traditionellt fastställda områden.

Små och medelstora företag i avlägsna områden – småstäder, byar, bergsregioner, öar, osv.

Små familjeföretag.

Hantverksföretag.

Egenföretagare.

2.3

Som EESK tidigare påpekat utgör de små familjeföretagen och traditionella företagen ryggraden i många ekonomier i världen och dynamiken i deras utveckling är häpnadsväckande. De har en betydelsefull roll i den regionala och lokala utvecklingen och en framträdande och konstruktiv roll i lokalsamhällena. Familjeföretag har lättare att ta sig igenom svåra perioder av recession och stagnation. Dessa företag styrs på ett alldeles speciellt sätt eftersom deras ägare är djupt engagerade i verksamhetens överlevnad på lång sikt, främst på grund av att deras familjs förmögenhet, anseende och framtid står på spel. Denna företagsstyrning visar sig vanligtvis i ett osedvanligt engagemang för företagets fortlevnad, och innebär att man månar mer om sina arbetstagare och eftersträvar närmare kontakter med kunderna för att upprätthålla verksamheten. EESK har tidigare uppmanat kommissionen att genomföra en aktiv strategi för att bland medlemsstaterna främja bästa praxis i fråga om familjeföretag (8).

2.4

På senare år har det blivit allt svårare för många små familjeföretag och traditionella företag att utöva sin verksamhet eftersom

de är dåligt rustade att förutse och anpassa sig till den snabbt föränderliga affärsmiljön,

deras traditionella sätt att bedriva affärsverksamhet inte är lika konkurrenskraftigt som tidigare på grund av att affärsmodellerna har ändrats – dvs. till följd av digitaliseringen, effektivare sätt att leda företag, utvecklingen av ny teknik,

de har begränsad tillgång till resurser, t.ex. finansiering, information, humankapital och till expansionsmöjligheter på marknaden m.m.,

de brottas med organisatoriska begränsningar, såsom brist på tid, kvalitet och ett framåtblickande ägar- och ledarskap, och en tröghet när det handlar om att förändra beteenden,

de har små möjligheter att påverka den yttre miljön och en lägre förhandlingsstyrka, men de är mer beroende av den yttre miljön (9).

2.5

Det finns nästan 23 miljoner små och medelstora företag i EU, med en högre andel små och medelstora företag i proportion till det totala antalet företag i södra Europa (10). Små och medelstora företag utgör inte bara 99,8 % av det totala antalet företag i den icke-finansiella företagssektorn i EU (11), de sysselsätter också nästan 67 % av det totala antalet arbetstagare och genererar nästan 58 % av det totala mervärdet i den icke-finansiella företagssektorn (12). Till antalet är mikroföretagen, inklusive egenföretagen, överlägset flest.

3.   Politiska riktlinjer och prioriteringar på EU-nivå

3.1

En allmän regel är att stöd till små och medelstora företag främst syftar till att öka forskning och innovation inom små och medelstora företag och företagens utveckling (13). Förmågan att vara nyskapande och ha kapacitet att satsa globalt betraktas som de två viktigaste drivkrafterna för tillväxt, men små och medelstora företag uppvisar i allmänhet svagheter vad gäller båda (14). Hälften av instrumenttyperna under den senaste finansieringsperioden eftersträvar mål som nästan uteslutande handlar om innovation. Dessa instrument stöder teknisk och icke-teknisk innovation, miljöinnovation, bildande av innovativa företag, FoU-projekt, kunskaps- och tekniköverföring.

3.2

Under perioden 2007–2013 (15) uppgick Eruf-stödet till små och medelstora företag till cirka 47,5 miljarder euro (76,5 % för företagsstöd och 16 % av de totala anslagen från Eruf för perioden). Dessutom noterades omkring 246 000 stödmottagande små och medelstora företag bland de 18,5 miljoner företagen. Jämförelsen mellan antalet stödmottagare och det totala antalet företag visar tydligt att detta belopp är fullständigt otillräckligt och är ett bevis för att EU har misslyckats med att stödja denna mycket viktiga kategori av företag. Kommissionen tar inte upp denna viktiga fråga på grund av bristande resurser och den stora mångfalden bland dessa företag.

3.3

Under samma period har ett relativt stort antal politiska instrument tillämpats med mycket stor variation, med alltifrån 1 till 8 000–9 000 stödmottagare. Att skapa instrument som är tillämpliga på ett mycket litet antal stödmottagare är uppenbarligen ineffektivt. Detta väcker frågan huruvida det är värt att utforma ett så stort antal instrument. Dessutom måste deras effektivitet och ändamålsenlighet ifrågasättas, genom att väga de mänskliga och ekonomiska resurser som behövs för att ta fram dem mot de effekter som de uppnår (om några). Samtidigt har fallstudier lyft fram en process för självurval eller ”mjukt riktande”, där man riktade sig till en särskild grupp stödmottagare (som vanligen kännetecknas av större upptagningsförmåga) genom själva utformningen av ett visst politiskt instrument.

3.4

En omfattande utvärdering (16) av totalt 670 politiska instrument i de 50 operativa program som genomförts under programperioden avslöjar att fördelningen mellan olika politikområden är tämligen ojämn. Mindre än 30 % av alla politiska instrument fokuserade på de traditionella företagens behov. EESK har tidigare uttryckt sitt stöd för innovativa företag med hög tillväxt (17). Samtidigt beklagar vi dock att de politiska instrumenten till övervägande del och i oproportionerligt hög grad är inriktade på innovation inom små och medelstora företag, eftersom merparten av EU:s små och medelstora företag inte har – och inte kommer att ha – någon innovationspotential inom en nära framtid, och deras kärnverksamhet kräver det inte. Det är sant att innovativa produkter skulle kunna tas fram till ytterst låg kostnad och skulle kunna ha en hög tillväxtpotential, men denna typ av tillväxt är uppenbarligen undantaget och inte regeln för traditionella företag och familjeföretag som bedriver sin verksamhet utifrån en helt annan filosofi. Viss innovation är möjlig och önskvärd, och nya generationer satsar på förnyelse eftersom de är öppna för nya idéer. Men i de flesta fall sker innovationen endast sporadiskt och utgör inte en del av företagens kärnverksamhet (18).

3.5

Små familjeföretag och traditionella företag står inte i centrum för stödpolitiken, vilket visas av det faktum att en minoritet av de politiska instrumenten (endast 7 % av det totala offentliga bidraget) riktas till små och medelstora företag som är verksamma inom vissa sektorer, av vilka turism är den vanligaste. Detta illustreras också av det faktum att cirka 54 % av de stödmottagande små och medelstora företagen tillhör tillverknings- och IKT-sektorerna (10 %) med endast 16 % från parti- och detaljhandelssektorerna och 6 % inom hotell- och restaurangverksamhet – som betraktas som traditionella sektorer. Denna situation förvärras av att stödet till små och medelstora företag under den föregående programperioden utformades mot bakgrund av den djupa ekonomiska krisen, med beaktande av behovet av att flytta resurserna från innovation till mer allmän tillväxt.

3.6

Samtidigt visar uppgifter att under de fem år som följde efter krisens utbrott 2008 ökade antalet små och medelstora företag medan mervärdet och antalet anställda sjönk (19). Denna statistik antyder att det nödvändighetsmotiverade entreprenörskapet var mer utbrett än det möjlighetsmotiverade entreprenörskapet under denna period. Uppenbarligen försökte människor hitta sätt att ta sig igenom krisen och företagen försökte överleva, men stödet var varken tillräckligt eller adekvat (20).

3.7

Många studier på senare tid har tydligt visat att de små och medelstora företagens behov skiljer sig kraftigt åt i norra och södra Europa, med betydande skillnader på nationell nivå. Detta stöds även fullt ut av kommissionens årsrapport om europeiska små och medelstora företag 2014–2015, där det anges att den grupp länder som har lägst resultat huvudsakligen kommer från södra Europa. Dessa länder rapporterar om en mycket låg andel framgångsrika projekt, bl.a. inom den del av Horisont 2020 som handlar om små och medelstora företag.

3.8

Ytterligare en stor utmaning för ett effektivt stöd till små familjeföretag och traditionella företag är att främjandeåtgärderna mestadels är utformade på grundval av de stödmottagande företagens storlek och inte på grundval av mer relevanta faktorer som har större inverkan på deras verksamhet. Detta synsätt kan vara föråldrat och siktar kanske alltför brett och det beaktar inte de skilda behoven hos olika grupper, som små familjeföretag och traditionella företag. EESK har därför i sina yttranden ständigt pekat på behovet av en mer skräddarsydd och mer specifikt utformad politik för att främja de små och medelstora företagen i Europa samt på behovet av att uppdatera definitionen av små och medelstora företag så att den bättre avspeglar deras mångfald (21).

3.9

EESK oroas över att endast en liten andel av Eruf-stödet hittills har haft dokumenterad effekt (22), vilket visar att det har en reell effekt på ekonomin. Detta innebär att den faktiska inverkan av de medel som investeras till stöd för små och medelstora företag kan ifrågasättas, och EESK insisterar på att det görs en verklig konsekvensbedömning, inklusive en analys av det stöd som beviljas små familjeföretag och traditionella företag.

3.10

Eruf är inte den enda källan till stöd för små familjeföretag och traditionella företag. Andra källor såsom Europeiska havs- och fiskerifonden (EHFF) (23), Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu) (24) eller Europeiska socialfonden (ESF) (25), som kan användas separat eller genom territoriella instrument (Lokalt ledd utveckling (CLLD) och integrerade territoriella investeringar (ITI)), tillhandahåller också stöd till små och medelstora företag. Men de är inte inriktade på små familjeföretag och traditionella företag, och endast en ytterst liten bråkdel av medlen går till dessa företag. Enligt företrädare för små familjeföretag och traditionella företag saknas det insikt om deras behov och behoven tillgodoses inte.

3.10.1

Förklaringen till detta skulle kunna vara att beslutsfattare och myndigheter på EU-nivå, nationell och lokal nivå i vissa avseenden är alltför strikta när de utformar de politiska stödinstrumenten och inte har tagit fasta på företagens och arbetsmarknadsparternas synpunkter i syfte att sätta sig in i de små och mycket små företagens verkliga behov.

3.10.2

Naturligtvis bör man inte enbart lägga skulden på myndigheterna. De förmedlande organisationerna har också misslyckats med att effektivt förmedla de små och medelstora företagens verkliga behov. Ett bra exempel på detta är att små och medelstora företag tycks föredra företagsstöd, medan man inom den politiska debatten lägger allt större vikt vid finansiering med eget kapital, återbetalningspliktigt stöd och indirekt stöd.

3.10.3

Partnerskap mellan företag och forskningscentrum och anlitandet av förmedlare för att bistå små och medelstora företag tycks också vara mindre utvecklat än förväntat, trots den stora uppmärksamhet som riktas mot dessa frågor. Det hävdas att denna obalans delvis skulle kunna förklaras av krisen, men under en lågkonjunktur hade beslutsfattarna kunnat välja mer ”traditionella” politiska instrument för att stödja de lokala ekonomierna vid en kritisk tidpunkt.

3.10.4

Möjligheten att utnyttja olika specifika finansiella instrument är praktiskt taget oåtkomlig för små familjeföretag och traditionella företag på grund av svårigheterna att genomföra dem och bristen på erfarenhet och kunskap.

4.   De små och medelstora företagens mångfald måste beaktas

4.1

Små företag har vanligtvis en lägre export som procentandel av omsättningen än medelstora och stora företag, vilket antyder att det finns ett samband mellan företagsstorlek och exportkapacitet.

4.2

Tillgång till finansiering är ett stort problem för små och medelstora företag och uppstartsföretag. EESK har i en informationsrapport uppmärksammat att den otillräckliga tillgången till finansiering har begränsat de små och medelstora företagens verksamhet sedan 2008 (26). Även om situationen har förbättrats den senaste tiden har framstegen gått långsammare ju mindre företaget är, vilket än en gång visar att företagets storlek har betydelse för dess behov och resultat. Dessutom förlitar sig de små och medelstora företagen huvudsakligen på banklån för sin finansiering, men banksektorn är inte väl anpassad för de små och medelstora företagen, särskilt inte små familjeföretag och traditionella företag.

4.3

På senare tid har det finansiella stödet framför allt riktats till uppstartsföretag – vilka utgör en mycket liten andel av de små och medelstora företagen i EU – men det akuta behovet av kapital för att finansiera expanderande företag har ännu inte hanterats på ett lämpligt sätt. Det gäller även det behov som det stora flertalet av de traditionella företag har, nämligen att bara kunna finansiera den ordinarie verksamheten som lidit under den ekonomiska krisen. Det rapporteras om bankkonkurser som gör att vissa små företag tvingas lägga ned sin verksamhet på grund av enkla likviditetsproblem.

4.4

Ett annat mycket allvarligt problem som små och medelstora företag – i motsats till stora företag – ställs inför handlar om tillgången till information och nya marknader. Det är också svårare för dem att anställa och behålla högkvalificerad arbetskraft och att uppfylla de ökande lagstadgade och byråkratiska kraven. Små och medelstora företag i mindre utvecklade EU-regioner lider ännu mer av denna ofördelaktiga situation, eftersom de saknar möjligheter till samarbete med större företag som en del av sin värdekedja, har färre möjligheter att ingå i konkurrenskraftiga kluster och bristande tillgång till kollektiva nyttigheter, tillgång till färre tjänster och stödjande institutioner och ofta ett minskande kundunderlag. Alla dessa faktorer kan också leda till att deras kostnader för få ut sina varor på marknaden blir högre.

4.5

För traditionella små och medelstora företag och företag belägna i mindre utvecklade områden i EU är det således inte politiska instrument inriktade på att främja innovation, tillgång till nya marknader, internalisering, tillgång till kapitalmarknaderna osv., som behövs mest, utan snarare sådana som hjälper små och medelstora företag att förbättra sin kärnverksamhet och nå bättre resultat – såsom instrument som underlättar bättre tillgång till vanlig bankfinansiering, information, kvalificerad arbetskraft och omedelbara affärsmöjligheter (förbättring av den dagliga verksamheten). För dessa företag är det meningslöst att ändra sitt beteende på kort sikt, eftersom det först måste ske ändringar av det allmänna sammanhang som de verkar inom.

4.6

I vissa länder fungerar företagsinkubatorer smidigt, i andra är deras positiva effekter ganska begränsade. Den viktigaste förutsättningen för att nå framgång är en kultur där man delar organisatoriska resurser och stödnätverk. Dessa är i regel inte särskilt välutvecklade i mindre utvecklade EU-regioner.

4.7

Att produktionen av kunskapsinnehåll fått större betydelse som en konkurrensfördel spär på skillnaderna mellan små och medelstora företag, och skapar skillnader mellan små och medelstora företag med hög tillväxt och andra små och medelstora företag vars utveckling hämmas av hinder som traditionellt hänger samman med deras ringa storlek, läge och kundbas.

4.8

EESK uppmanar kommissionen att stödja principen om att ”Agera småskaligt först” och att särskilt uppmärksamma små familjeföretag och traditionella företag när den utformar politiska instrument.

4.9

För 30–40 år sedan släpande många regioner i Europa efter i utvecklingen. Det handlade om regioner som geografiskt eller funktionellt låg fjärran från den ekonomiska tillväxten. Vissa av dessa är nu välmående tack vare öppna, ansvarsfulla och icke-korrumperade lokala regeringar, företagsorganisationernas effektiva arbete och inrättandet av välfungerade lokala företagsnätverk.

5.   Utmaningar och sätt att hantera dem, i syfte att bättre främja utvecklingen av små familjeföretag och traditionella företag

5.1

Tillgång till finansiering är ett ökänt problem. Jämfört med större företag uppvisar små familjeföretag och traditionella företag större variationer i fråga om lönsamhet, överlevnad och tillväxt – vilket förklarar de särskilda problem de ställs inför i samband med finansiering. Små och medelstora företag tenderar i allmänhet att konfronteras med högre räntor samt åtstramning av kreditgivningen på grund av sin brist på säkerheter. Svårigheterna med finansiering skiftar avsevärt mellan företag som växer långsamt och företag som växer snabbt.

5.2

Det ökade antalet riskkapitalfonder och marknader för privata placeringar (inklusive informella marknader och företagsänglar), gräsrotsfinansiering och utvecklingen av kapitalmarknadsunionen i allmänhet har förbättrat tillgången till riskkapital för vissa kategorier av små och medelstora företag, men små familjeföretag och traditionella företag kommer sannolikt inte att gynnas särskilt mycket av denna utveckling utan fortsätter att vara starkt beroende av traditionella banklån. Dessa instrument är inte alltid lätta att utnyttja ens för innovativa företag, uppstartsföretag och medelstora företag och stora skillnader kvarstår mellan olika länder på grund av de lokala kapitalmarknadernas utvecklingsnivå och bristen på ordentlig lagstiftning.

5.3

Kommissionens politik för att underlätta tillgången till finansiering genom att tillhandahålla lånegarantier välkomnas. Det valda tillvägagångssättet tycks dock leda till snedvridningar på garantimarknaden, och i slutändan ge oavsiktliga konsekvenser för garantiinstitutionernas verksamhet. Det finns empiriska belägg (Spanien är ett typexempel) för att affärsbanker uttryckligen uppmanar sina befintliga låntagare att begära garantier – som ska utfärdas till dem direkt från EU i form av en direktgaranti – så att banken kan täcka nuvarande risker genom garantin utan att behöva öka sin riskklass. ”Missgynnade små och medelstora företag” (det vill säga de som kämpar för att få kredit) lämnas utanför. Ökad användning av offentliga medel som kanaliseras genom motgarantier kommer att öka effektiviteten i användningen av offentliga medel och åstadkomma en större hävstångseffekt på marknaden och i ekonomin i stort.

5.4

De europeiska och lokala regelbördorna är fortfarande ett stort hinder för små familjeföretag och traditionella företag, som ofta saknar resurser att hantera de problem som uppstår till följd av överreglering. Informationen om föreskrifter måste därför bli mer lättåtkomlig för dem och tillhandahållandet av information om tekniska standarder och miljönormer måste förbättras. De politiska beslutsfattarna måste se till att efterlevandsförfarandena inte är onödigt kostsamma, komplicerade eller långdragna. Dessutom bör relevanta lokala företagsorganisationer systematiskt och noggrant kontrollera nya bestämmelser och deras genomförande.

5.5

Tillgången till information måste förbättras, inte bara i fråga om de lagstadgade kraven. Även information om det lokala näringslivet och marknadsmöjligheter på regional nivå är ytterst viktig för traditionella företag och familjeföretag. Modern teknik kan minska informationsklyftan om den utformas på ett användarvänligt sätt. Det vore till stor hjälp om en enda kontaktpunkt inrättades, såsom redan gjorts i vissa länder, där all nödvändig information som påverkar företagets strategier och beslut finns tillgänglig på ett enda ställe. Åtgärder för att främja informationsnätverk måste gå ut på att anpassa databaser och undvika alltför stora mängder information.

5.6

Nyligen vidtagna åtgärder för att underlätta tillträdet till marknaderna har främst fokuserat på de internationella marknaderna. Politiken på detta område syftar till att ta itu med de problem som små och medelstora företag konfronteras med till följd av sin brist på tillgång till personal, externa marknader och teknik. Men, såsom diskuterats ovan, för små traditionella företag och familjeföretag är detta ofta inte särskilt relevant. Insatserna bör därför inriktas på bättre samordning mellan organisatörer av handelsdelegationer på regional nivå och på bättre stöd i sökandet efter pålitliga affärspartner. En annan möjlighet på samma område är att förstärka ansträngningarna att öka de små företagens ”andel” av de offentliga upphandlingskontrakten.

5.7

Ett mycket specifikt problem som små traditionella företag och familjeföretag konfronterats med på senare tid är tillgången på kvalificerad arbetskraft. Den demografiska situationen håller på att förvärras i avlägsna områden och i många regioner som släpar efter i sin utveckling, vilket lett till en stor brist på utbildad arbetskraft i många områden. Företagen där behöver därför hjälp med att hitta och locka till sig personal samt med att utbilda dem. Utbildningsprogram bör organiseras under lågsäsong och skräddarsys. Det bör även finnas ett system för att erbjuda dessa program regelbundet, eftersom små företag kan komma att drabbas av många uppsägningar.

5.8

I familjeföretag är det vanligt att barn som tillhör samma familj (eller inte) arbetar i företaget. Detta är tradition och bra för företagen eftersom det underlättar en smidig företagsöverlåtelse från en generation till nästa eller gör att barnen lär känna det framtida arbetet. I sådana fall bör ägaren/ledningen alltid hålla i minnet att arbetsvillkoren måste stå i överensstämmelse med ILO:s konvention nr 182 och ILO:s konvention nr 138 om barnarbete.

5.9

Fortbildning är nödvändigt, inte bara för anställda inom små familjeföretag och traditionella företag. I landsbygdsområden och avlägsna områden känner bankanställda och arbetsgivarorganisationer ofta inte till de program och möjligheter som erbjuds av kommissionen och vilka handlingar och förfaranden som gäller. Detta nätverk av förmedlare är ytterst viktigt för ett ändamålsenligt stöd till små familjeföretag och traditionella företag. Informationskampanjer och utbyte av bästa praxis mellan dessa förmedlare bör främjas. En enda kontaktpunkt för alla typer av finansiering och alla program bör också organiseras.

5.10

En viktig politisk åtgärd bör vara att höja kompetensen hos ägare/ledningen för små familjeföretag och traditionella företag, eftersom allt inom dessa bolag är direkt kopplat till denna faktor. Detta skulle kunna ske antingen genom att man uppmuntrar till utbildning och/eller genom att man underlättar tillgången till rådgivnings- och konsulttjänster. Livslångt lärande bör främjas – utbildningsverktyg på nätet på områden som affärsplanering, produktionsstandarder, konsumentlagstiftning eller andra föreskrifter skulle kunna vara ett steg i rätt riktning.

5.11

En annan åtgärd vore att uppmuntra små familjeföretag och traditionella företag att återinvestera sina vinster. Om de uppmuntras att göra det kommer dessa företag att blir mer stabila, mindre beroende av banklån och mindre sårbara för kriser.

5.12

Det skulle vara till stor nytta att sammanfatta bästa praxis från olika länder i de sektorer där många små familjeföretag och traditionella företag är verksamma, såsom turism, jordbruk, fiske osv. och att lägga fram denna för medlemsstaterna.

Bryssel den 18 oktober 2017.

Georges DASSIS

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande


(1)  Se EESK:s yttranden om ”Politiska åtgärder för små och medelstora företag”EUT C 27, 3.2.2009, s. 7, ”Internationell offentlig upphandling”EUT C 224, 30.8.2008, s. 32, ”Småföretagsakten”EUT C 182, 4.8.2009, s. 30, ”OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister”, EUT C 54, 19.2.2011, s. 44 och ”Tillgång till finansiering för små och medelstora företag” (EESC-2014-06006-00-00-RI-TRA).

(2)  Se EESK:s yttranden ”Familjeföretag”EUT C 13, 15.1.2016, s. 8, ”Översyn av småföretagsakten för Europa”EUT C 376, 22.12.2011, s. 51, ”Olika företagsformer”EUT C 318, 23.12.2009, s. 22.

(3)  Inledande konsekvensbedömning (2017)2868537 av den 8 juni 2017.

(4)  Artikel 4 i bilagan till kommissionens rekommendation 2003/361/EG.

(5)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU av den 26 juni 2013.

(6)  Små traditionella företag är företag som har bibehållit samma affärsmodell under lång tid och som tillhandahåller tjänster till förhållandevis små samhällen – t.ex. små restauranger och kaféer, oberoende bensinstationer, bagerier, familjehotell, små företag inom transport och handel, osv.

(7)  Det finns inte en definition av familjeföretag, utan snarare flera olika arbetsdefinitioner som har vuxit fram under årens lopp. De anger att familjeföretag är företag där en familj i stor utsträckning kontrollerar verksamheten genom ägarskap och ledande befattningar. (Sciascia och Mazzola, Family Business Review, vol. 21, utgåva 4, 2008). De familjeledda företagen utgör totalt mer än 85 % av alla företag i OECD-länderna. Vissa av dem är mycket stora företag, men detta yttrande är inriktat på små familjeföretag.

(8)  Se EESK s yttrande ”Familjeföretag”EUT C 13, 15.1.2016, s. 8.

(9)  Olika undersökningar (t.ex. Europaparlamentet 2011; CSES 2012; kommissionen 2008; OECD 1998).

(10)  Kommissionens rekommendation 2003/361/EG ger en definition av små och medelstora företag och delar upp dem i tre kategorier, mikroföretag, små och medelstora företag, med utgångspunkt från antalet anställda och omsättning. De huvudsakliga statistiska källorna tillhandahåller inga uppgifter om företag definierade som små och medelstora företag på grund av den strikta tillämpning av definitionen av små och medelstora företag som omnämns ovan. Tillgängliga uppgifter bygger på kriteriet om personalstyrka. Följaktligen bygger den statistik som redovisas i detta yttrande på denna definition. Det bör noteras att även om kriterierna om omsättning och/eller totala tillgångar togs med skulle detta inte ändra statistiken nämnvärt, men en tillämpning av reglerna om företagens självständighet skulle kunna påverka resultaten avsevärt. I en undersökning som genomfördes i Tyskland minskade det totala antalet ”små och medelstora företag” med 9 % när man tillämpade denna regel (CSES, 2012).

(11)  Den icke-finansiella företagssektorn rymmer alla ekonomiska sektorer i EU-28 eller medlemsstaterna, med undantag för finansiella tjänster, offentliga tjänster, utbildning, hälso- och sjukvård, konst och kultur, jordbruk, skogsbruk och fiske.

(12)  Europeiska kommissionens årsrapport om europeiska små och medelstora företag 2014–2015.

(13)  Slutrapport, andra arbetspaketet, efterhandsutvärdering av de sammanhållningspolitiska programmen 2007–2013, med inriktning på Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf) och Sammanhållningsfonden, kontrakt: 2014CE16BAT002, http://ec.europa.eu/regional_policy/en/policy/evaluations/ec/2007-2013/.

(14)  Support to SMEs – Increasing Research and Innovation in SMEs and SME Development, Work Package 2, First Intermediate Report, Volume I: Synthesis Report, efterhandsutvärdering av de sammanhållningspolitiska programmen 2007–2013, med inriktning på Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf) och Sammanhållningsfonden, kontrakt: 2014CE16BAT002, juli 2015.

(15)  Samma källa som i fotnot 13.

(16)  Samma källa som i fotnot 14.

(17)  Se EESK:s yttrande på eget initiativ om Att främja innovativa företag med hög tillväxt, EUT C 75, 10.03.2017, s. 6.

(18)  Ett bra exempel är landsbygdsturismen, som numera i hög utsträckning använder sig av digitala plattformar i sin marknadsföring.

(19)  Kommissionens resultatgranskning av små och medelstora företag (2014).

(20)  ”Nödvändighetsmotiverat entreprenörskap” är när en person blir företagare eftersom han eller hon inte har något bättre alternativ. ”Möjlighetsmotiverat entreprenörskap” är när en person aktivt väljer att starta ett nytt företag eftersom han eller hon upplever att det finns en outnyttjad eller underutnyttjad affärsmöjlighet. Det finns uppgifter som visar att effekten på den ekonomiska tillväxten och utvecklingen varierar stort mellan nödvändighets- och möjlighetsmotiverat entreprenörskap. Nödvändighetsmotiverat entreprenörskap har i allmänhet inte någon inverkan på den ekonomiska utvecklingen medan möjlighetsmotiverat entreprenörskap har en positiv och betydande inverkan.

(21)  EUT C 383, 17.11.2015, s. 64.

(22)  Enligt den tillgängliga informationen från övervakningssystemet och kompletterande källor (t.ex. särskild utvärdering), ger endast 12 % av alla politiska instrument tillförlitliga belägg för sina positiva resultat. Politiska instrument som kan bedömas som ineffektiva utgör upp till 5 % av det totala antalet.

(23)  https://ec.europa.eu/fisheries/cfp/emff_sv

(24)  https://ec.europa.eu/agriculture/cap-funding_sv

(25)  http://ec.europa.eu/esf/home.jsp?langId=sv

(26)  EESK:s informationsrapport Tillgång till finansiering för små och medelstora företag under perioden 2014–2020: Möjligheter och utmaningar.


2.3.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 81/9


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén EU:s finansiering av organisationer i det civila samhället

(yttrande på eget initiativ)

(2018/C 081/02)

Föredragande:

Jean-Marc ROIRANT

Rättslig grund

Artikel 29.2 i arbetsordningen

 

 

Beslut av EESK:s plenarförsamling

30.3.2017

 

 

Ansvarigt utskott

Facksektionen för sysselsättning, sociala frågor och medborgarna

Antagande av facksektionen

27.9.2017

Antagande vid plenarsessionen

19.10.2017

Plenarsession nr

529

Resultat av omröstningen

(för/emot/nedlagda röster)

188/15/10

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

Det civila samhällets organisationer spelar en viktig roll i främjandet av ett aktivt medborgarskap i Europa. En deltagandedemokrati behöver förmedlande organ för medborgarnas deltagande där de kan göra sina röster hörda inom alla områden som berör dem. Ett civilsamhälle som är starkt, oberoende och diversifierat kräver tillräcklig offentlig finansiering.

1.2

Utöver den ökade svårigheten att få tillgång till offentliga medel är det krympande spelrum för organisationer i det civila samhället som noterats i vissa medlemsstater det allvarligaste hotet mot civilsamhällesorganisationernas funktion och mot demokratin i Europa.

1.3

EESK anser att det bör införas en politisk och rättslig ram på europeisk och nationell nivå för att främja utvecklingen av ett europeiskt civilt samhälle, vars verksamhet återspeglar de värden som är förankrade i de grundläggande rättigheterna.

1.4

EU:s institutioner skulle, såsom vissa medlemsstater gjort på nationell nivå, med hjälp av ”stadgor för ömsesidiga åtaganden” eller ”pakter” kunna ta initiativ till en verklig civil dialog i Europa. Det finns ett behov av att återuppta diskussionerna om en europeisk stadga för föreningar, samt om en europeisk stadga för stiftelser, och säkerställa genomförandet av artikel 11 i EU-fördraget om den strukturerade dialogen med det civila samhället.

1.5

EU bör uppmuntra medlemsstaterna att bibehålla eller införa skatteincitament för privata donationer och omfördela en del av skatteintäkterna till det civila samhällets organisationer. EU bör även undanröja hinder för gränsöverskridande donationer genom att samordna skattelagar och skatterättsliga förfaranden, och investera i utvecklingen av frivilligarbete i hela EU.

1.6

EU-institutionerna bör främja en positiv bild av det civila samhällets organisationer och värna om deras oberoende, särskilt genom att stärka deras handlingsförmåga och engagemang för social innovation och medborgardeltagande.

1.7

EESK efterlyser en strategi som underlättar utvecklingen av ett starkt och oberoende civilt samhälle i Europa samt att det inrättas en EU-ombudsman med ansvar för de medborgerliga friheterna och till vilken icke-statliga organisationer skulle kunna rapportera incidenter med koppling till eventuella trakasserier eller begränsningar av deras arbete.

1.8

Med hänsyn till den framtida fleråriga budgetramen uppmanar EESK de budgetansvariga myndigheterna att öka stödet till det civila samhällets organisationer, framför allt genom driftsbidrag och fleråriga anslag.

1.9

EESK uppmanar kommissionen att lägga fram ett förslag om en europeisk fond för demokrati, mänskliga rättigheter och värden i EU (1), som ska utrustas med en ambitiös budget, vara direkt öppen för organisationer i det civila samhället i hela Europa och förvaltas oberoende, i likhet med det europeiska initiativet för demokrati (2), med deltagande av företrädare för EESK.

1.10

I syfte att främja deltagandedemokratin anser EESK att programmet ”Ett Europa för medborgarna” bör tilldelas 500 miljoner euro i nästa fleråriga budgetram i linje med Europaparlamentets förslag (3). Likaså bör åtgärder inom ramen för Erasmus+ inriktade på det civila samhället ökas.

1.11

EESK uppmanar kommissionen att övervaka genomförandet av uppförandekoden för partnerskap med det civila samhället inom ramen för strukturfonderna. Kommissionen bör också uppmana de nationella och regionala myndigheterna att utnyttja det tekniska biståndet, som utformats för att stödja kapacitetsuppbyggnaden, för det civila samhällets organisationer.

1.12

EESK efterlyser en fördjupad diskussion om hur man kan stärka det civila samhällets deltagande i forskningsprogrammen genom att främja kopplingarna mellan forskare och det civila samhället, och genom att föreslå ett nytt delprogram om medborgardeltagande och demokrati inom ramen för pelaren ”samhällsutmaningar” i det framtida ramprogrammet för forskning.

1.13

Målen för hållbar utveckling och jämställdhetsprioriteringar bör integreras i den kommande fleråriga budgetramen.

1.14

EU bör bevara och stärka sin ledande roll som givare av humanitärt bistånd och inom det internationella samarbetet och proaktivt främja ett fullt utvecklat civilt samhälle.

1.15

Kommittén välkomnar också den idé som kommissionen presenterar i sitt förslag till översyn av budgetförordningen om att betrakta den tid som läggs ned av volontärer som stödberättigande utgifter (ett direkt svar på EESK:s yttrande om ”Statistiska verktyg för att mäta volontärarbete” (4)) och om att göra det lättare att inbegripa naturabidrag som samfinansiering. EESK välkomnar också parlamentets betänkande, där man efterlyser förenkling i kontrollen av medel, såsom ömsesidig tillit till resultaten av utvärderingar och revisioner, snabbare svar till sökanden och undertecknande av avtal och betalningar. EESK uppmanar EU-institutionerna att nå en överenskommelse om den föreslagna texten som gör det möjligt att på ett rättvist sätt värdera den tid som volontärerna lägger ned.

1.16

Förstärkningen av det civila samhället är beroende av en bättre tillgång till finansiering för de minsta organisationerna samt för de mest missgynnade grupperna. Kommissionen bör i detta sammanhang föreslå olika former av finansiering och satsa mer på administrativ förenkling, tillhandahålla utbildning och riktlinjer om genomförandet av avtal och finansiella skyldigheter och säkerställa att dess avdelningar gör en konsekvent tolkning av förordningen om de finansiella reglerna.

1.17

EESK uppmanar kommissionen att reagera snabbt med lämpliga åtgärder, inklusive överträdelseförfaranden mot medlemsstater, när nationella administrativa eller rättsliga bestämmelser begränsar nationella civilsamhällesorganisationers möjligheter att få tillgång till EU-medel, inbegripet de fall där finansieringsvillkor åläggs som begränsar deras påverkansarbete.

2.   Inledning

2.1

EESK har i många yttranden behandlat frågan om den civila dialogen och deltagandedemokratin, definitionen av dessa begrepp, representativiteten för de olika aktörerna och vilka åtgärder som bör vidtas på europeisk nivå. EESK har särskilt framhållit att det är mycket viktigt att tillämpa artikel 11 i EU-fördraget (5) för att stärka EU:s demokratiska legitimitet i medborgarnas ögon.

2.2

Frågan om hur finansiering kan bidra till att underlätta ett aktivt medborgarskap och deltagandedemokrati har dock ännu inte behandlats i ett särskilt yttrande.

2.3

Det finns ett brådskande behov av att se över tilldelningen av och effektiviteten hos EU-medel på det här området nu när EU-institutionerna är i färd med att diskutera förslaget om den fleråriga budgetramen efter 2020 och står i begrepp att fatta beslut om en översyn av budgetförordningen.

2.4

Finansieringsfrågorna hänger även samman med erkännandet av en egen roll och status för de olika aktörerna i den europeiska civila dialogen. Kommittén har redan ett flertal gånger tagit upp behovet av en europeisk stadga för föreningar (6).

2.5

I detta yttrande används begreppet ”organisation i det civila samhället” om icke-statliga organisationer utan vinstsyfte som är oberoende av offentliga institutioner och kommersiella intressen och vilkas insatser bidrar till målen i stadgan om de grundläggande rättigheterna, såsom social integrering, medborgarnas aktiva engagemang, hållbar utveckling i alla dess former, utbildning, hälso- och sjukvård, sysselsättning, konsumenternas rättigheter, stöd till migranter och flyktingar och grundläggande rättigheter (7).

3.   Civilsamhällesorganisationernas roll

3.1

Ett engagerat, pluralistiskt och oberoende civilt samhälle är mycket viktigt för att främja medborgarnas aktiva deltagande i den demokratiska processen och i styrningen och transparensen på EU-nivå och nationell nivå. Det kan även bidra till en effektivare och mer rättvis politik och främja en hållbar utveckling och tillväxt för alla (8). I den mån de har förmågan ”att nå de fattigaste och mest missgynnade och vara en röst för dem som inte lyckas göra sig hörda” […] möjliggör det civila samhällets organisationer ett ökat deltagande och bidrar till utformningen av den europeiska politiken (9).

3.2

Utöver sina medborgerliga och sociala funktioner deltar vissa av det civila samhällets organisationer i den så kallade sociala och solidariska ekonomin och bidrar även avsevärt till att skapa arbetstillfällen.

3.3

Det som kännetecknar det civila samhällets organisationer är att de samlar i huvudsak mycket engagerade volontärer och anställda kring olika projekt. Volontärarbete som ett aktivt uttryck för ett samhällsengagemang som gör det möjligt att befästa gemensamma europeiska värden som solidaritet och social sammanhållning måste gagnas av en gynnsam miljö (10).

3.4

En verklig deltagandedemokrati behöver förmedlande organ (fackföreningar, arbetsgivarorganisationer och organsationer för små och medelstora företag, icke-statliga organisationer och andra icke-vinstdrivande aktörer osv.) för att involvera allmänheten och främja ett folkligt och medborgerligt engagemang för europeiska utmaningar och för att bygga ett Europa som är mer rättvist, solidariskt och inkluderande. För att det ska finnas ett organiserat civilt samhälle som är starkt och diversifierat behövs lämpliga offentliga medel och en ram som underlättar tillgången till olika former av privat finansiering.

4.   Olika finansieringsformer

4.1

På EU-nivå finns det ett flertal program inom olika sektorer (utbildning, kultur, sociala frågor, medborgarskap, miljö, grundläggande rättigheter, forskning, internationellt samarbete, humanitärt bistånd, hälso- och sjukvård osv.), som omfattar särskilda mål för det civila samhällets deltagande, särskilt i form av projekt. Institutionerna har också inrättat driftsbidrag, framför allt i syfte att främja nätverkssamarbete mellan nationella organisationer som är verksamma inom olika sektorer och samhällsfrågor. Dessa ekonomiska stöd bidrar således till en ”allmän opinionsbildning i EU”.

4.2

När det gäller utvidgningen och utrikespolitiken, i synnerhet det internationella samarbetet och det humanitära biståndet, har EU utvecklat en proaktiv politik för att främja ett fullt utvecklat civilt samhälle, bl.a. genom särskilda åtgärder. EU är dessutom en av de största bidragsgivarna i världen när det gäller utvecklingsstöd och humanitärt bistånd och detta har starkt stöd bland EU:s medborgare (11).

4.3

När det gäller den interna politiken har det emellertid inte skett någon omvärdering av relationen mellan EU och det civila samhällets organisationer (närmare bestämt i enlighet med artikel 11 i EU-fördraget) sedan kommissionen år 2000 offentliggjorde sitt inledande diskussionsunderlag inom ramen för den administrativa reformen. Där underströk man vikten av att bibehålla en hög nivå av offentligt stöd för att främja civilsamhällesorganisationernas roll, av att fastställa ett sammanhållet tillvägagångssätt inom kommissionens avdelningar och av en förbättrad förvaltning av bidrag.

4.4

Finansieringen av det civila samhällets organisationer är främst koncentrerad till områdena humanitärt bistånd och internationellt samarbete. Enligt uppgifter för 2015 beviljades 1,2 miljarder euro i finansiering till icke-statliga organisationer (omkring 15 % under rubriken ”Europa i världen”) (12), medan finansieringen till civilsamhällesorganisationer inom andra sektorer var ganska begränsad: 0,08 % under rubriken ”Hållbar tillväxt: naturresurser”, 2,5 % under rubriken ”Säkerhet och medborgarskap” och mindre än 0,009 % under rubriken ”Smart tillväxt för alla”. Det finns därför ett brådskande behov av att se över beloppen men även effektiviteten hos de planerade åtgärderna.

5.   Tillgången på offentliga medel och det krympande spelrummet för det civila samhället

5.1

Färska studier och enkäter samt åtgärder som vidtagits i vissa EU-länder visar även att situationen för det civila samhället håller på att försämras på nationell nivå i vissa medlemsstater (13). Översynen av budgetramen efter 2020 och översynen av de befintliga finansieringsprogrammen kan inte bortse från denna nya situation.

5.2

Den nyligen antagna (juni 2017) ungerska lagen om insyn i organisationer som tar emot utländska medel har fördömts av kommissionen, Europaparlamentet och Europarådet. Detta visar på nödvändigheten av att kommissionen ser till att åtgärder som vidtas för att bekämpa finansiering av terrorism och penningtvätt inte får oönskade konsekvenser för civilsamhällesorganisationernas tillgång till finansiering och lån.

5.3

I många europeiska länder ser vi att det tas fram åtgärder som går ut på att införa villkor för bidrag till organisationer i det civila samhället, vilket leder till att deras roll som intresseföreträdare och deras processbehörighet begränsas (14).

5.4

Den ekonomiska och finansiella krisen har i många länder lett till att det offentliga stödet till det civila samhällets organisationer begränsas och/eller styrs om till kortfristiga bidrag. Finansieringsformer som huvudsakligen är projektorienterade kan göra att det civila samhällets organisationer tvingas anpassa sina prioriteringar och få dem att fjärma sig från sin ursprungliga roll och samhällets behov. I vissa länder favoriserar regeringarna, på bekostnad av andra organisationer, organisationer som stöder deras egna strategiska linje och som gör gemensam politisk sak med dem, och en tilltagande brist på insyn i samband med tilldelningen av bidrag kan noteras.

5.5

EESK uppmanar kommissionen att noga övervaka genomförandet av förhandsvillkoren vid bedömningen av programmen liksom i samband med partnerskapsavtalen, särskilt i fråga om sysselsättning, social integration och icke-diskriminering, miljö, jämställdhet och rättigheter för personer med funktionsnedsättning, det organiserade civila samhällets engagemang och utökningen av dess institutionella kapacitet (15), och transparens i förfarandena för tilldelning av kontrakt, samt att hålla inne betalningar om dessa inte respekteras. EESK påminner också kommissionen om att övervaka tillämpningen av artikel 125 om skyldigheten för de förvaltande myndigheterna att tillämpa urvalsförfaranden och kriterier som är öppna och icke-diskriminerande. EESK uppmanar Europeiska revisionsrätten att i sin kommande rapport bedöma efterlevnaden av dessa bestämmelser när det gäller urvalsförfarandena för icke-statliga organisationer.

5.6

Den ökande extremismen och populismen och det ökade antalet antidemokratiska åtgärder gör att hela det demokratiska regelverket ifrågasätts och skapar ett fientligt klimat för förmedlande organ. Det finns därför ett behov av att bekräfta den betydelsefulla roll som det civila samhällets organisationer spelar och av att öka EU:s ekonomiska stöd till dem.

5.7

EESK vill att det inrättas en EU-ombudsman med ansvar för de medborgerliga friheterna till vilken icke-statliga organisationer skulle kunna rapportera incidenter med koppling till trakasserier eller begränsningar av deras arbete.

6.   Möjliga åtgärder på europeisk nivå

6.1

EESK anser att det bör införas en politisk och rättslig ram på europeisk och nationell nivå för att främja utvecklingen av ett diversifierat europeiskt civilt samhälle, vars verksamhet återspeglar de värden som är förankrade i de grundläggande rättigheterna.

6.2

EU-institutionerna bör främja en positiv bild av det civila samhällets organisationer och värna om deras oberoende, särskilt genom att stärka deras handlingsförmåga och engagemang för social innovation och medborgardeltagande som ofta är kopplade till finansiering.

6.3

EU:s institutioner skulle, såsom vissa medlemsstater gjort på nationell nivå, med hjälp av ”stadgor för ömsesidiga åtaganden” eller ”pakter” kunna ta initiativ till att erkänna och ingå partnerskap med europeiska representativa civilsamhällesorgan för att skapa förutsättningar för en verklig civil dialog i Europa och genomföra artikel 11 i EU-fördraget och andra relevanta internationella åtaganden (16).

6.4

Det finns också ett brådskande behov av att återuppta diskussionerna om en europeisk stadga för föreningar, som kommissionen lade fram ett förslag om 1992 (17), samt om en europeisk stadga för stiftelser. Detta skulle främja erkännandet av organisationer inom det civila samhället och deras samarbete på europeisk nivå och komplementera stadgan för Europabolag som antogs 2004 (18).

6.5

EU bör uppmuntra medlemsstaterna att bibehålla och ytterligare utveckla skatteincitamenten för privata donationer och att omfördela en del av skatteintäkterna till det civila samhällets organisationer samtidigt som man undanröjer hinder för gränsöverskridande donationer genom att samordna skattelagar och skatterättsliga förfaranden och investerar i utvecklingen av frivilligarbete i hela EU.

6.6

Med hänsyn till den framtida fleråriga budgetramen uppmanar EESK de budgetansvariga myndigheterna att öka stödet till det civila samhällets organisationer, framför allt i form av driftsbidrag och fleråriga anslag, för att främja insatsernas långsiktiga verkan.

6.7

Sedan Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna antogs saknas det ett verkligt stödprogram för det civila samhället i fråga om de mänskliga rättigheterna i EU:s medlemsstater. Det viktiga stödet till det civila samhället i länderna i Central- och Östeuropa i samband med deras anslutning till EU har inte bibehållits genom andra finansieringsmekanismer. Den senaste tidens utveckling där terrorism och extremistiska och/eller populistiska rörelser har fått ett uppsving, visar på behovet av större investeringar i det civila samhället och av att säkerställa samstämmighet mellan länder i fråga om det civila samhällets utveckling.

6.8

EESK uppmanar kommissionen att lägga fram ett förslag om en europeisk fond för demokrati, mänskliga rättigheter och värden i EU (19), utrustad med en ambitiös budget, som är direkt öppen för organisationer i det civila samhället i hela Europa, inbegripet människorättsförsvarare som strävar efter att främja och skydda EU:s grundläggande värden. Fonden bör täcka driftskostnader samt kostnader för rättstvister och övervakande verksamhet, och bör förvaltas oberoende i likhet med det europeiska initiativet för demokrati (20), med deltagande av företrädare för EESK.

6.9

Programmet Europa för medborgarna är det enda EU-programmet som specifikt bidrar till att minska det demokratiska underskottet genom att göra det möjligt för alla medborgare att delta direkt i uppbyggnaden av Europa, men det har ett alltför lågt stödbidrag. I dagens läge, där europeiska värden och demokratin ifrågasätts, anser EESK att detta program bör tilldelas 500 miljoner euro i nästa fleråriga budgetram i linje med Europaparlamentets förslag (21). Likaså bör åtgärder inom ramen för Erasmus+ inriktade på det civila samhället ökas.

6.10

Majoriteten av det civila samhällets organisationer har svårt att få tillgång till strukturfonderna, främst på grund av den samfinansiering som krävs. Bestämmelserna om tekniskt bistånd, som syftar till att stödja kapacitetsuppbyggnaden, är också underutnyttjade och ofta reserverade för offentliga förvaltningar. Uppförandekoden för partnerskap med det civila samhället, som är nyckelinstrumentet, har inte genomförts korrekt i de flesta länder (22). Även i de fall där det civila samhällets organisationer bjuds in till tillsynskommittéerna, är deras roll begränsad.

6.11

EESK uppmanar kommissionen att reagera snabbt med lämpliga åtgärder, inklusive överträdelseförfaranden mot medlemsstater, när nationella administrativa eller rättsliga bestämmelser begränsar nationella civilsamhällesorganisationers möjligheter att få tillgång till EU-medel, inbegripet de fall där finansieringsvillkor åläggs som begränsar deras påverkansarbete.

6.12

Genom sina förbindelser och ständiga kontakter med medborgarna och verksamheter på det lokala planet är organisationerna i det civila samhället medvetna om samhällets utmaningar och behov. Trots detta har de en mycket marginell roll i forskningen. EU:s program för sysselsättning och social innovation (EaSI) rymmer också hinder för det civila samhällets deltagande. EESK efterlyser en ingående analys i syfte att stärka kopplingen mellan forskare och det civila samhället, och föreslår ett nytt delprogram om medborgardeltagande och demokrati inom ramen för pelaren ”samhällsutmaningar” i det framtida ramprogrammet för forskning.

6.13

Ungdomsarbetslösheten är fortfarande mycket hög och utgör ett av de mest överhängande problemen för EU, i och med att ett växande antal ungdomar löper risk för social utestängning. Mot denna bakgrund bör EU:s medel i högre grad riktas till organisationer i det civila samhället som hjälper ungdomar att förvärva kvalifikationer och kompetenser genom icke-formell utbildning.

6.14

Inom kultursektorn är majoriteten av stöden inte anpassade till det civila samhällets organisationer inom denna sektor, vilket således förhindrar deras tillgång till olika finansiella instrument såsom lån. Det finns även en brist på verkliga insatser när det gäller kulturens europeiska dimension, i ett läge där identitetsbaserade och populistiska åsikter vinner mer och mer terräng. EU bör särskilt via programmet Kreativa Europa även stödja oberoende kulturproduktion och investera i utvecklingen och bärkraften hos lokala icke-kommersiella medier.

6.15

När det gäller utvecklingssamarbete bör EU investera mer i samarbetsåtgärder som är inriktade på befolkningsgrupper, inbegripet på områden som jämställdhet, styrning, mänskliga rättigheter, miljörättigheter, motståndskraft mot klimatförändringar, utbildning samt socialt skydd, till exempel genom ett tematiskt upplägg per land som även inbegriper ett nära samarbete med det civila samhället.

6.16

I samband med utarbetandet av den fleråriga budgetramen bör man även ta hänsyn till målen om hållbar utveckling och jämställdhetsprioriteringar.

6.17

Förstärkningen av det civila samhället är beroende av en bättre tillgång till finansiering för de minsta organisationerna samt för de mest missgynnade grupperna. Kommissionen bör i detta sammanhang föreslå olika former av finansiering och satsa mer på administrativ förenkling. Mekanismer för bidrag i flera led (eller kaskadfinansiering) bör användas mer systematiskt, såsom de som infördes genom det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter eller inom ramen för EES-bidragen. Bidragen bör tilldelas av en oberoende nationell aktör efter ett anbudsförfarande (23).

6.18

Det civila samhällets organisationer i länderna i Central- och Östeuropa har alltjämt proportionellt sett en mer begränsad tillgång till medlen. Kommissionen bör förstärka sina informationsinsatser om de olika fonder som finns för organisationer i det civila samhället och ytterligare främja partnerskap mellan organisationer.

6.19

Det vore även lämpligt att inrätta en mer systematisk uppföljning av och stöd till stödmottagande organisationer i form av utbildning om avtalsförpliktelser och revisioner, också för de olika generaldirektorat som ansvarar för genomförandet av budgetförordningen.

6.20

Databaser med beskrivningar av projekt som redan genomförts och exempel på god praxis bör göras tillgängliga för potentiella sökande för att främja innovation och partnerskap. Kommissionen bör fortsätta sina ansträngningar att minska den administrativa bördan i samband med ansökningsförfarandet och förvaltningen av medel, bl.a. genom att inrätta ett enda nätbaserat ansökningssystem för de olika programmen.

6.21

Utvärderingen av program som förvaltas direkt av kommissionen bör vara mer insynsvänlig och utförlig, med tanke på det stora antalet ansökningar om EU-bidrag och den låga framgångsgraden. Dessutom skulle återkoppling göra det möjligt för organisationer som inte blivit godkända i den första ansökningsomgången att förbättra sig, och även öka förtroendet för urvalsprocessen.

6.22

Tidsfristerna för avtalsanmälan, undertecknande av avtal och betalningar bör förkortas betydligt för att minska behovet av banklån på grund av brist på likvida medel.

6.23

EESK uppmanar också kommissionen att se över beloppen för samfinansiering, särskilt för de minsta organisationerna som har mycket svårt att hitta annan finansiering och de som bedriver opinionsbildning, såsom t.ex. konsumentskyddsorganisationer, miljöorganisationer, människorättsorganisationer samt organisationer som arbetar för att främja medborgarskap. Detta är viktigt, inte minst eftersom bestämmelserna om samfinansiering ökar den administrativa bördan för det civila samhällets organisationer och de risker som hänger samman med olika avtalsmässiga och finansiella bestämmelser mellan givarna.

6.24

Kommittén välkomnar också helhjärtat den idé som kommissionen presenterar i sitt förslag till översyn av förordningen om finansiella regler (24) om att betrakta den tid som läggs ned av volontärer som stödberättigande utgifter och om att göra det lättare att inbegripa naturabidrag som samfinansiering. Förslaget är ett direkt svar på EESK:s uppmaning i dess yttrande om ”Statistiska verktyg för att mäta volontärarbete” (25). EESK välkomnar också parlamentets betänkande liksom rådets förslag om att införa ett undantag från regeln om icke-vinst för ideella organisationer. EESK uppmanar EU-institutionerna att nå en överenskommelse om den föreslagna texten som gör det möjligt att rättvist värdera den tid som läggs ned av volontärer.

6.25

Insynen i och kontrollen av finansieringen bör förbättras genom att man fastställer tydliga riktlinjer för kommissionens kontroller och, när det gäller finansiering från flera givare, beaktar förhandsutvärderingar och urvalet av partner samt efterhandsutvärderingar och granskningar som görs av andra givare.

6.26

Dessutom bör allmänhetens tillgång till information om beloppen och syftet med finansieringen underlättas genom en reform av kommissionens system för finansiell transparens. Denna bör omfatta de årliga utbetalningarna i stället för fleråriga åtaganden, och bli mer tillförlitlig genom att de olika programmens databaser harmoniseras. Samtidigt bör icke-statliga organisationer fortsätta att tillämpa de högsta transparensstandarderna för självrapportering.

6.27

Slutligen bör kommissionen inleda en konstruktiv dialog och uppföljning mellan de olika generaldirektoraten och det civila samhällets organisationer för att undersöka god och dålig praxis och ta fram en mer enhetlig strategi.

Bryssel den 19 oktober 2017.

Georges DASSIS

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande


(1)  Denna fond skulle eftersträva samma målsättningar som det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter: http://www.eidhr.eu/whatis-eidhr#.

(2)  Det europeiska initiativet för demokrati är en oberoende, bidragsgivande organisation som inrättades 2013 av EU och dess medlemsstater för att främja demokrati inom och utanför det europeiska grannskapet. Alla EU:s medlemsstater är medlemmar av initiativets styrelse, tillsammans med ledamöter av Europaparlamentet och experter från det civila samhället.

(3)  Europaparlamentets resolution om inrättandet av programmet ”Ett Europa för medborgarna”

(4)  EUT C 170 5.6.2014, s. 11.

(5)  EUT C 11, 15.1.2013, s. 8.

(6)  EUT C 318, 23.12.2006, s. 163.

(7)  EUT C 88, 11.4.2006, s. 41.

(8)  Vitbok om styrelseformerna i EU, 25.7.2001

(9)  COM(2000) 11 final.

(10)  Europaåret för frivilligarbete 2011.

(11)  Se särskilt enkätundersökningen 2017: http://ec.europa.eu/echo/eurobarometer_en

(12)  EuropeAid – generaldirektoratet för internationellt samarbete och utveckling.

(13)  ”Civic Space in Europe 2016”, Civicus Monitor.

(14)  Se lobbyinglagen (Lobbying Act) i Storbritannien, som hindrar icke-statliga organsationer från att framföra sina synpunkter under valkampanjer eller i samband med folkomröstningen om EU-medlemskapet. Se även den pågående översynen av vallagen (The Electorial (Amendment) Act) 2011 i Irland, som syftar till att förhindra inflytande från tredje part i valkampanjer, men där tolkningen av ”politiska målsättningar” och tröskelvärden för enskilda donationer till icke-statliga organisationer har gett upphov till kontroverser, bland annat i samband med finansieringen av en kampanj för rätten till abort.

(15)  EUT L 347, 20.12.2013, s. 320.

(16)  Se t.ex. skyldigheterna enligt målen för hållbar utveckling och FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning för en strukturerad dialog som stöds av lämplig finansiering.

(17)  EUT C 99, 21.4.1992, s. 1.

(18)  Stadgan för Europabolag.

(19)  Denna fond skulle eftersträva samma målsättningar som det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter: http://www.eidhr.eu/whatis-eidhr#.

(20)  Det europeiska initiativet för demokrati är en oberoende, bidragsgivande organisation som inrättades 2013 av EU och dess medlemsstater för att främja demokrati inom och utanför det europeiska grannskapet. Alla EU:s medlemsstater är medlemmar av initiativets styrelse, tillsammans med ledamöter av Europaparlamentet och experter från det civila samhället.

(21)  Europaparlamentets resolution om inrättandet av programmet ”Ett Europa för medborgarna”

(22)  AEIDL – Thematic Network on Partnership.

(23)  EES-bidragen – offentliggörande av halvtidsutvärderingen av de icke-statliga organisationernas program.

(24)  COM(2016) 605 final

(25)  EUT C 170 5.6.2014, s. 11.


2.3.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 81/16


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Byar och små städer som katalysatorer för landsbygdsutveckling: utmaningar och möjligheter

(yttrande på eget initiativ)

(2018/C 081/03)

Föredragande:

Tom JONES

Beslut av EESK:s plenarförsamling

22.9.2016

Rättslig grund

Artikel 29.2 i arbetsordningen

 

Yttrande på eget initiativ

 

 

Ansvarig facksektion

Facksektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö

Antagande av facksektionen

3.10.2017

Antagande vid plenarsessionen

18.10.2017

Plenarsession nr

529

Resultat av omröstningen

(för/emot/nedlagda röster)

129/0/1

1.   Slutsatser och rekommendationer

Slutsatser

1.1

Trots en negativ befolkningsbalans och en nedgång i den traditionella ekonomiska verksamheten anser EESK att det finns skäl att vara optimistisk om en hållbar framtid för många, om inte alla landsbygdssamhällen, då det i många byar och små städer finns tillräckliga bevis på god praxis. Dessa samhällen kan fungera som katalysatorer för en mer allmän förnyelse och en hållbar utveckling av landsbygden.

1.2

Denna optimism är dock avhängig av fortlöpande heltäckande satsningar som kräver mänskliga och finansiella resurser på alla myndighetsnivåer och inom alla tre sektorer, den privata, den offentliga och den civila.

Rekommendationer

1.3

EESK stöder helhjärtat kommissionens initiativ för smarta byar, särskilt med tanke på de löften som getts om samarbete mellan direktoraten. De nationella och regionala landsbygdsprogrammen, som GD Jordbruk och landsbygdsutveckling förvaltar tillsammans med medlemsstaterna är viktiga, men deras resurser till initiativet kommer aldrig att räcka till om inte de nationella, regionala och lokala offentliga nivåerna skjuter till investeringar. EESK tar del av och stöder det yttrande om smarta byar som Europeiska regionkommittén håller på att utarbeta (1).

1.4

Snabbt bredband – mobilt och fast – är avgörande för att smart utvecklade byar och städer ska ha en chans till ekonomisk och social utveckling, och det måste komma alla till del, i enlighet med garantin om landsbygdssäkring i Cork 2.0-förklaringen från 2016.

1.5

Offentliga tjänster inom utbildning, fortbildning, hälso- och sjukvård, social omsorg samt barnomsorg bör vara tillgängliga, integrerade och använda tekniska framsteg på ett innovativt sätt.

1.6

Planeringsmyndigheterna i landsbygdsområdena bör arbeta för förnyelse av överflödiga byggnader i byar och små städer, sörja för en låg beskattning av nystartade företags affärsverksamhet och kompensationsbidrag från detaljhandelsprojekt i utkanten av städer. När sådana renoverade byggnader görs tillgängliga bör hänsyn tas till lokala icke-statliga organisationers samt den privata och offentliga sektorns behov.

1.7

Dåliga transportförbindelser är en annan utmaning och samtransport och kommunalägda bussar och bilar rekommenderas i de områden där den privata sektorn har dragit sig tillbaka.

1.8

Om möjligt bör arbetsgivarna uppmuntras att stödja distansarbete och att förverkliga de potentiella fördelarna med partnerskap mellan städer och landsbygd. Bidrag från såväl jordbruks- och landsbygdsturism, hälsorelaterad verksamhet och marknadsföring av lokala jordbruks- och hantverksprodukter, samt en utökning av antalet kulturella och historiska evenemang, är mycket viktiga faktorer i detta sammanhang. Genom möjliggörande stöd från landsbygdsprogrammet kan företagare locka till sig inkommande investeringar och utveckla och marknadsföra produkter med mervärde.

1.9

Styrning på den lägsta lokala nivån är en nationell eller regional angelägenhet. Byar och små städer behöver dock ges större befogenheter och tillgång till finansiella resurser för att leda sina invånare och stödja deras önskemål.

1.10

Leader-programmet och lokala aktionsgrupper bör ges fullt stöd i sina insatser för att främja lokal utveckling genom att uppmuntra grundandet av både privata och ideella företag, stimulera deras tillväxt samt främja en engagerad och stödjande samhällsanda. Med förbättrat samarbete skulle dessa insatser kunna utvidgas genom lokalt ledd utveckling.

1.11

Framför allt bör invånarna i byar och små städer engagera sig för att bygga upp en känsla av samhörighet som uppmuntrar till ledarskap inifrån. Skolor och lokala mentorer bör främja ledarskap. Nya ledare behöver fullt stöd av rådgivande organ och icke-statliga organisationer som har tillgång till bästa praxis och relevanta liknande satsningar.

1.12

Nya smart utvecklade byar bör visas upp på regional, nationell och europeisk nivå. EU:s institutioner och deras berörda aktörer bör anordna en årlig dag för att uppmärksamma framgångsrika byar och små städer med god sammanhållning.

1.13

För att stärka och utveckla en verklig känsla av partnerskap mellan stora och mindre städer och deras angränsande samhällen stöder EESK rekommendationerna i R.E.D:s (2) dokument från 2016 ”Making Europe Grow with its Rural Territories” och Carnegie Trusts pilotprojekt Twin Town. Principerna om hållbar utveckling och den cirkulära ekonomin bör tillämpas på partnerskap mellan stads- och landsbygdsområden.

1.14

Kommittén stöder uppmaningen i European Rural Manifesto (det europeiska landsbygdsmanifestet), som antogs vid den andra upplagan av Europeiska landsbygdsparlamentet i november 2015, om ökat samarbete mellan samhällen, organisationer och myndigheter i landsbygds- och stadsområden i syfte att fullt ut dra nytta av de sociala, kulturella och ekonomiska kopplingar som ett sådant samarbete kan leda till, och om ett livligt utbyte av idéer och goda metoder mellan aktörer i landsbygds- och stadsområden.

1.15

EESK rekommenderar att Europeiska investeringsbanken utformar skräddarsydda stödsystem för små landsbygdsföretag, både privata och sociala företag (inklusive kooperativ), såsom den utlovade i sitt program för 2017–2019.

1.16

Europeiska rådet för unga jordbrukare (CEJA) och andra organ som företräder ungdomar bör ges stöd att skapa möjligheter för ungdomsforum i lokalsamhällen, för att dra igång satsningar på basis av ungdomars behov och önskemål. Ungdomarna måste få betydligt mer att säga till om när det gäller ekonomiska och sociala lösningar, och det är viktigt att utbildning, mentorskap och finansiellt stöd skräddarsys efter deras ambitioner.

1.17

Mål 11 i FN:s mål för hållbar utveckling riktar sig till städer och samhällen. Hållbara byar och små städer bör inkluderas under ”samhällen”.

1.18

De kulturella värden som finns i byar och små städer bör ges en framträdande plats i samband med marknadsföringen av Europaåret för kulturarv 2018 och i dess initiativ. Äldre bybor kan spela en viktig roll vid främjandet av traditioner och kultur och man bör skapa förutsättningar för att de ska kunna vara aktiva i detta hänseende.

1.19

Kommittén rekommenderar spridning av goda metoder på alla nivåer. Detta sker redan genom det europeiska nätverket för landsbygdsutveckling, Elard, Ecovast och ERP och tas upp i publikationen ”The best Village in the World” (3).

2.   Inledning

2.1

Landsbygdsområdena är en oerhört viktig del av Europa, och sörjer för nödvändig verksamhet som jord- och skogsbruket. Små städer och byar ligger i och ingår i dessa landsbygdsområden, och har alltid varit platser där människor både bott och arbetat.

2.2

Små städer i landsbygdsområden utgör ett centrum för omkringliggande småorter. De små städerna ligger i sin tur i storstadsområdenas sfär. De är alla ömsesidigt beroende av varandra. De är viktiga partner i partnerskapen mellan städer och landsbygd – dessa partnerskap är ett begrepp som har lyfts fram av GD Regional- och stadspolitik (4) och OECD, och innebär att båda parter har samma ställning när det handlar om att hantera och planera sin framtid. Byar och små städer runtom i Europa har genomgått många förändringar – både ekonomiska och sociala – och de ställs gång efter gång inför kravet på att anpassa sig till moderna förhållanden.

2.3

Tillsammans med jord- och skogsbruket utgör byar och små städer själva ryggraden i landsbygdsområdena och står för arbetstillfällen, tjänster och utbildning som både de själva och byar och samhällen i omgivningen kan utnyttja. Små städer ingår i sin tur i de större städernas sfär. Detta skapar en relation mellan landsbygds- och stadsområden som finns i alla regioner. Stads- och landsbygdsområdena tillhandahåller tjänster till varandra – stadsområdena är beroende av landsbygdsområdena för tillhandahållandet av livsmedel och är en marknad för produkter från landsbygden medan landsbygdsområdena erbjuder avkoppling och en lugn miljö för städernas invånare.

2.4

Det finns en stark tradition av gemenskap i många landsbygdsområden. Denna tradition är på väg att försvinna, och många av de mer avlägsna landsbygdsområdena har drabbats av avfolkning och förfall.

3.   Särskilda utmaningar

3.1

Landsbygdssamhällena har under de senaste årtiondena ställts inför utmaningar till följd av en önskan att centralisera många tjänster för att uppnå stordriftsfördelar, förändringar i transporter och resor och det sätt på vilket människor lever i vårt moderna samhälle. Lokala tjänsteföretag lämnar landsbygdssamhällena. Många butiker och bank- och posttjänster försvinner och små landsbygdsskolor läggs ned.

3.2

Arbetslösheten i landsbygdssamhällena är dold eftersom siffrorna är låga jämfört med antalet arbetslösa i stadsområden, men människor på landsbygden stöter på ett ytterligare problem när det gäller att få hjälp av arbetsförmedlingar, då dessa ligger i städerna och kollektivtrafiken i landsbygdsområden ofta minskar. Den låga arbetslösheten kan bero på att många unga har lämnat landsbygden för att utbilda sig eller söka arbete, samtidigt som många av dem som stannar kvar arbetar för låga löner.

3.3

De offentliga medlen, som är så viktiga för att stödja landsbygdssamhällena, pressas av ett ökat budgettryck till följd av den allmänna ökningen i levnadskostnader och ökade kostnader för tillhandahållandet av tjänster.

3.4

Investeringar i vägar och motorvägar uppmuntrar användningen av privatbilar som det enklaste sättet att ta sig till arbetsplatsen. Människor är nu betydligt mer beredda att resa långa sträckor, men det har i sin tur lett till att människor har blivit mindre beroende av sysselsättning eller tillhandahållande av tjänster i sina lokalsamhällen.

3.5

Människors konsumtionsmönster har förändrats. De handlar ofta i närheten av arbetsplatsen, som vanligtvis ligger i en större stad, i stället för i den by eller den småstad där de bor. De handlar också över nätet och får sina varor hemlevererade. Detta har lett till att lokala butiker läggs ned.

3.6

Ungdomarna överger landsbygden för utbildning och arbete i städerna. Om man inte bevarar arbetstillfällena i landsbygdsområdena är det svårt att locka ungdomar att återvända. Det är angeläget att ungdomars röst beaktas och ges en central plats i den lokala demokratin. Organisationer som företräder ungdomar bör få stöd att främja deltagandet i samhällsstyrningen. Likaså bör ekonomiska och sociala organ beakta ungdomar i samband med rådgivning och ekonomiskt stöd.

3.7

Sammanhållningen mellan generationerna sätts på prov av obalansen mellan åldersgruppernas storlek. Tillgången på riktade sysselsättningsåtgärder, skolor och barnomsorg i kombination med bostäder till ett överkomligt pris på landsbygden är avgörande för att unga människor och familjer med barn ska kunna stanna kvar i eller återvända till landsbygdssamhällena. Människor inom samhällena kan ibland ha skilda åsikter om den lokala ekonomiska verksamheten. Det måste finnas dialog och förståelse så att man når en balans mellan en lugn miljö och lämpliga initiativ som skapar nya arbetstillfällen.

4.   Möjligheter

4.1

Kommissionens initiativ för smarta byar är viktigt, inte minst på grund av löftena om samarbete mellan olika direktorat. Resurserna från GD Jordbruk och landsbygdsutvecklings landsbygdsutvecklingsprogram till initiativet kommer aldrig att räcka till om inte andra generaldirektorat och de nationella, regionala och lokala offentliga nivåerna skjuter till investeringar. Detta pilotinitiativ bör efter utvärderingen ingå i alla nya program inom den gemensamma jordbrukspolitiken samt de regionala programmen, och utvidgas till att omfatta små städer som en del av ”landsbygdens pånyttfödelse”.

4.2

Bredband är viktigt för alla landsbygdsområden. Bättre bredbandstäckning – mobil och fast – skulle vara till hjälp för en rad verksamheter. Det skulle inte bara utveckla företagen och möjligheten att arbeta på distans, utan även förbättra människors vardagsliv. Bättre bredband öppnar för undervisning via internet och tillgång till bättre hälso- och sjukvård och marknadsföring av tjänster som finns tillgängliga på nätet. Det finns exempel på goda metoder där en förbättrad tillgång till internet i landsbygdsområden har gynnat samhällen. Grundläggande utbildning bör erbjudas för att lära i synnerhet äldre medborgare att använda internet.

4.3

Om möjligt bör arbetsgivarna uppmuntras att stödja distansarbete och att förverkliga de potentiella fördelarna med partnerskap mellan städer och landsbygd. Genom det möjliggörande stödet från landsbygdsprogrammet kan företagare locka till sig inkommande investeringar, utveckla och marknadsföra produkter med mervärde, såsom mat, dryck, landskapet och det historiska arvet samt aktiviteter med koppling till kultur, hälsa och fritid, samtidigt som man säkerställer kontinuiteten i det lokala hantverket och miljökunskaper.

4.4

Offentliga tjänster inom utbildning, hälso- och sjukvård samt social omsorg bör vara integrerade och samlade samt använda tekniska framsteg på ett innovativt sätt för att undvika diskriminering och utestängning av i synnerhet äldre personer och tonåringar på landsbygden. Utlokaliserade myndigheter skulle kunna bli ett vägledande exempel när det gäller att minska trängseln och föroreningarna i städer och stadsområden, och samtidigt främja känslan av rättvisa gentemot landsbygden. Lokala myndigheter har en viktig roll att spela i landsbygdsområdenas planering och för att säkerställa positiva åtgärder i landsbygdssamhällen för att uppmuntra och stödja deras fortlevnad. Tjänsteinrättningar kanske kan dela byggnad, och oanvända byggnader kanske kan användas för nya affärsändamål så att det skapas nya arbetstillfällen som ger möjligheter till ökad ekonomisk aktivitet. När sådana renoverade byggnader görs tillgängliga bör hänsyn tas till lokala icke-statliga organisationers samt den privata och offentliga sektorns behov.

4.5

Man måste satsa på att bygga upp en genuin känsla av partnerskap mellan städer eller storstäder och omgivande samhällen för att på ömsesidigt accepterade villkor sprida en känsla av tillhörighet, varumärke och gemensamma investeringar. Tillsammans med andra organisationer rekommenderade R.E.D. 2016 en europeisk politisk strategi för landsbygdsområdena fram till 2030 (5). Ett annat exempel är Carnegie Trusts pilotprojekt Twin Town. Principerna om hållbar utveckling och den cirkulära ekonomin bör tillämpas på partnerskap mellan stads- och landsbygdsområden.

4.6

Vid den andra upplagan av det europeiska landsbygdsparlamentet (ERP) i november 2015 antogs European Rural Manifesto. ERP:s nätverk med partner i 40 europeiska länder driver manifestets frågor. ERP arbetar för ökat samarbete mellan samhällen, organisationer och myndigheter i landsbygds- och stadsområden för att fullt ut dra nytta av de sociala, kulturella och ekonomiska kopplingar som ett sådant samarbete kan leda till, och för ett livligt utbyte av idéer och goda metoder mellan aktörer i landsbygds- och stadsområden. Arbetet utförs bland alla partner på olika teman såsom ”små städer”, ”hållbara tjänster och hållbar infrastruktur” och ”integrerad landsbygdsutveckling och Leader/CLLD” och en rapport håller på att utarbetas som sedan kommer att läggas fram och diskuteras vid den tredje upplagan av det europeiska landsbygdsparlamentet i Venhorst, Nederländerna i oktober 2017.

4.7

Europeiska investeringsbanken bör inrätta skräddarsydda stödsystem för små landsbygdsföretag, både privata och sociala företag, inklusive kooperativ, såsom den utlovade i sitt program för 2017–2019 och som exemplifieras genom dess stöd till Niki’s Sweets i Agros i bergskedjan Troodos på Cypern.

4.8

Frivilligorganisationerna är mycket aktiva i landsbygdsområden och de hjälper till att samordna åtgärder och hjälper människor att samarbeta. Sociala företag och gemenskapsföretag, såsom de 300 socioekonomiska företagen i Danmark som tillåts använda märkningen ”RSV”, dvs. registrerade socioekonomiska företag (virksomhed) eller Cletwr-kaféet i centrala Wales, bidrar i allt större utsträckning till att ersätta förlorade offentliga och privata tjänster. Deras arbete är i linje med idén om företagens sociala ansvar. Stödet och rådgivningen från organisationer såsom Plunkett Foundation är viktigt för att upprätta och bevara de sociala företagens och gemenskapsföretagens bärkraft.

4.9

De som bor i byar och små städer representerar alla samhällsskikt, och de måste alla få göra sin röst hörd inom lokalsamhället. Den lägsta nivån av offentlig förvaltning – församlingsråd eller (små) kommuner, bör vara delaktig i det lokala beslutsfattandet och bör stärkas och ges möjlighet att fullgöra denna uppgift. Människor är stolta över sina lokalsamhällen och detta kan ses som en resurs och användas för att uppmuntra andra att engagera sig. Pensionerade företagare och personer som arbetat inom den offentliga eller den civila sektorn kan bidra med många färdigheter. Europeiska och lokala program genomför projekt som har uppmuntrat utvecklingen av lokala partnerskap i byar eller små städer och många lokala företagare har kommit fram under den processen. De kommer från alla sektorer och har blivit ambassadörer för sina lokalsamhällen.

4.10

Byar och små städer är en viktig del av Europas kultur. De bevarar ofta sina lokala seder och bruk. Dessa landsbygdssamhällen är ofta ”historiska” och deras arkitektur återspeglar deras lokala byggmaterial och stilar under många århundraden. Små stadskärnor har vanligtvis kvar fler lokala företag och har inte översvämmats av de standardiserade fasader som butikskedjorna kräver av de större stadskärnorna. Små landsbygdssamhällen har också nära kopplingar till det landskap som omger dem och denna omgivning är en mycket viktig faktor för byar och små städers atmosfär och återspeglar deras mycket varierande ursprung – försvarsställningar på kullar, vadställen vid floder, källor, vid sjöar, på öar eller vid kusten etc. De kulturella värden som finns i byar och små städer bör ges en framträdande plats i marknadsföringen av Europaåret för kulturarv 2018 och i dess initiativ. Äldre bybor kan spela en viktig roll vid främjandet av traditioner och kultur och man bör skapa förutsättningar för att de ska kunna vara aktiva i detta hänseende.

4.11

Byar och små städer har värdefulla tillgångar som de kan bygga vidare på och som hjälper dem att bevara eller förbättra sina lokala ekonomier. Dessa är kopplade till den lokala jordbruks-, skogsbruks- och energiproduktionen samt till jordbruks- och landsbygdsturism, hälsorelaterad verksamhet och kulturfestivaler och till miljövård och utbildning. Det finns hundratals exempel runt om i Europa, till exempel Kozard i Ungern och Alston Manor i England, som kan fungera som förebilder för andra. Ecovasts rapport ”The Importance of Small Towns” är också ett värdefullt bidrag för att beskriva och förstå de betydelsefulla roller som byar och små städer har.

4.12

Den framtida landsbygdspolitiken, som man entusiastiskt kom överens om vid Cork 2.0-konferensen i september 2016, bör hjälpa medlemsstaterna och regionerna att utveckla stödjande åtgärder och uppmuntra projekt inom ramen för EU-programmen. Att genomföra den landsbygdssäkring som beskrivs i Cork 2.0-förklaringen är viktigt för EU, medlemsstaterna och regionerna.

4.13

Leader-metoden och lokalt ledd utveckling (LLU), som stöds av EU, erbjuder verktyg för att stärka landsbygdssamhällena och ge dem mer inflytande. Leader-programmet och lokala aktionsgrupper kan stödja lokala insatser för att främja grundandet av både privata och ideella företag, stimulera deras tillväxt samt främja en engagerad och stödjande samhällsanda. Leader fick fram till 2014 stöd från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling, men sedan 2015 kan även andra struktur- och investeringsfonder genomföra metoden genom multifinansiering i samverkan med lokalt ledd utveckling. Detta kräver förbättrat samarbete och några goda exempel är IRD Duhallow och SECAD i County Cork och PLANED i Wales, som har genomfört nedifrån och upp-orienterad lokalt ledd utveckling i många år.

4.14

Det finns många landsbygdsprojekt inom ramen för de europeiska programmen som tydligt visar på den stora variationen av ”goda metoder” i små städer och byar. Goda metoder visar också på behovet och värdet av förmedlare för att stödja entreprenörer och små grupper.

Bryssel den 18 oktober 2017.

Georges DASSIS

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande


(1)  Förnyelse av landsbygdsområden genom smarta byar (ännu ej offentliggjort i EUT).

(2)  R.E.D. står för Rurality – Environment – Development (landsbygdsfrågor–miljö–utveckling).

(3)  Av Ulla Herlitz m.fl., som anger detta som ett konkret exempel på bästa praxis. ENRD: europeiska nätverket för landsbygdsutveckling; Elard: europeiska Leader-organisationen för landsbygdsutveckling; Ecovast: Europeiska rådet för byar och små städer

(4)  Ecovast var en del av GD Regional- och stadspolitiks tidigare Rurban-nätverk.

(5)  ”Making Europe Grow with its Rural Territories”.


2.3.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 81/22


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Klimaträttvisa

(yttrande på eget initiativ)

(2018/C 081/04)

Föredragande:

Cillian LOHAN

Beslut av EESK:s plenarförsamling

23.2.2017

Rättslig grund

Artikel 29.2 i arbetsordningen

 

Yttrande på eget initiativ

 

 

Ansvarig facksektion

Jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö

Antagande av facksektionen

3.10.2017

Antagande vid plenarsessionen

19.10.2017

Plenarsession nr

529

Resultat av omröstningen

(för/emot/nedlagda röster)

194/12/8

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

Begreppet klimaträttvisa återspeglar uppfattningen att de globala klimatförändringarna är en politisk och etisk fråga och inte bara en rent miljömässig sådan. Det betraktas vanligen i ett globalt sammanhang av rumsligt och tidsmässigt ömsesidigt beroende, och med det erkänns att de mest utsatta och fattigaste i samhället ofta påverkas mest av klimatförändringarna. Detta trots att dessa grupper är de minst ansvariga för de utsläpp som har orsakat klimatkrisen. Mer allmänt erkänns i detta yttrande med begreppet klimaträttvisa behovet av att beakta det rimliga i klimatförändringarnas ofta oproportionerliga inverkan på medborgarna och samhällena i både utvecklingsländer och utvecklade länder.

1.2

EESK anser att alla medborgare har rätt till en hälsosam och ren miljö och att förvänta sig att regeringarna ska ta ansvar för sina nationella åtaganden och nationellt fastställda bidrag enligt Parisavtalet när det gäller faktorerna bakom klimatförändringarna och de hot som klimatförändringarna medför, med erkännande av inte bara de mer uppenbara miljömässiga och ekonomiska aspekterna utan också de sociala konsekvenserna.

1.3

EESK föreslår att man inleder en diskussion om en EU-stadga om klimaträttigheter som skulle fastställa EU-medborgarnas och naturens rättigheter mot bakgrund av de utmaningar som den globala klimatförändringskrisen medför. Samtidigt som EESK erkänner EU:s ledarskap när det gäller att förespråka en stabil och rättvis internationell klimatpolitik vill kommittén uppmuntra EU-institutionerna och de nationella regeringarna att undersöka tillämpningen av principerna om klimaträttvisa på alla nivåer: global, europeisk, nationell och lokal. Planeringsterminsprocessen skulle kunna användas som ett verktyg för att förverkliga denna ambition. Klimaträttvisa handlar om rättvisa för både människorna och den miljö som vi är beroende av – båda är sammankopplade. I detta sammanhang framhåller EESK två nya initiativ: den globala pakten för miljön och utkastet till allmän förklaring om mänsklighetens rättigheter.

1.4

Produktions- och konsumtionssystemen måste förändras för att anpassas till och begränsa klimatförändringarna. Denna övergång måste ske globalt och inom ramen för de olika sektorerna, och EU kan spela en ledande roll. De mest utsatta branscherna och arbetstagarna måste identifieras och få lämpligt stöd. I synnerhet måste livsmedelssystemen och deras aktörer få stöd vid övergången. Hållbar livsmedelskonsumtion måste börja i det tidiga skedet med beredning av marken och förvaltning av naturliga system för att tillhandahålla livsmedlens grundläggande byggsten. EU bör stå för ett tydligt ledarskap som främjar hållbar markförvaltning och hållbart markskydd.

1.5

Konsumenternas inflytande när det gäller att genomföra övergången kan bara utnyttjas om konsumenterna kan välja hållbara, etiska alternativ som inte medför avsevärt minskad bekvämlighet eller kvalitet i fråga om service, användning eller tillgänglighet. Praktiska alternativ för konsumenterna kan utvecklas genom de nya ekonomiska modellerna, såsom den digitala ekonomin, delningsekonomin och den cirkulära ekonomin, samt genom internationellt samarbete om den globala och sektorsvisa övergången till dessa modeller.

1.6

Stödmekanismer, inklusive offentliga medel, ekonomiska instrument och stimulansåtgärder, bör användas för att se till att det finns infrastruktur och lämpligt stöd för konsumenter som vill välja en koldioxidsnål livsstil, inbegripet hjälp med att täcka de högre kostnaderna för varor och tjänster som är etiska/håller länge/är miljömässigt hållbara, samtidigt som man säkerställer att konkurrenskraften inte äventyras.

1.7

Det behövs en kartläggning av omflyttningen av arbetstillfällen i en koldioxidsnål ekonomi, och möjligheterna måste identifieras så tidigt som möjligt. Detta kommer att göra det möjligt att utforma och genomföra den effektivaste politiken för att se till att arbetstagarna skyddas och deras livskvalitet upprätthålls i en rättvis övergång.

1.8

EESK upprepar sin efterlysning av ett europeiskt observationscentrum för energifattigdom (1), som skulle samla alla berörda parter för att bidra till att fastställa europeiska indikatorer för energifattigdom. Rättvisa för alla medborgare innebär att se till att alla får ren, ekonomiskt överkomlig och tillgänglig energi.

1.9

EESK anser att man bör avskaffa subventionerna för fossila bränslen och övergå till att stödja omställningen till förnybara energikällor.

1.10

En effektiv politik för hållbar utveckling är beroende av att man ser till att stöden för övergången alltid är tydligt identifierade, prioriterade och tillräckligt finansierade. Samtidigt måste EU inleda mycket omfattande internationella förhandlingar om ett globalt avtal som positivt kan påverka faktorerna bakom klimatförändringarna och bidra till en mer hållbar global ekonomisk modell.

2.   Bakgrund/skäl till detta yttrande

2.1

Detta yttrande på eget initiativ läggs fram inom ramen för arbetsplanen för 2017 för observationsgruppen för hållbar utveckling. Klimaträttvisa är en fråga som berör oss alla, men det saknas åtgärder på EU-nivå på detta område. Detta medför en möjlighet för EESK att inta en ledande roll och lägga fram ett antal inledande förslag, framför allt med avseende på Europa. Många av klimaträttvisans aspekter måste diskuteras närmare, t.ex. frågan om den globala och individuella fördelningen av utsläppsrätter.

2.2

EESK vill inta en institutionell ståndpunkt i syfte att redogöra för det europeiska organiserade civila samhällets åsikter i debatten om klimatförändringarnas inverkan och hur man bäst kan hantera denna inverkan på ett rättvist och rimligt sätt.

2.3

I samband med de internationellt antagna FN-målen för hållbar utveckling och Parisavtalet och med tanke på att klimatförändringarnas konsekvenser redan är kännbara krävs det en förstärkt insikt om att det brådskar med att uppnå klimaträttvisa genom konkreta åtgärder.

3.   Allmänna kommentarer

3.1

Begreppet klimaträttvisa återspeglar uppfattningen att de globala klimatförändringarna är en politisk och etisk fråga och inte bara en rent miljömässig sådan. Med det erkänns att de mest utsatta och fattigaste i samhället ofta påverkas mest av klimatförändringarna. Begreppet betraktas vanligen i ett globalt sammanhang av rumsligt och tidsmässigt ömsesidigt beroende, dvs. med fokus på ansvaret hos de länder som utvecklats genom att utnyttja naturresurser.

3.2

Målen för hållbar utveckling går längre än sina föregångare (millennieutvecklingsmålen) genom att erkänna ömsesidig ansvarighet, egenansvar, kollektiva åtgärder och behovet av inkluderande deltagandebaserade processer. Samtidigt som EESK erkänner EU:s ledarskap när det gäller att förespråka en stabil och rättvis internationell klimatpolitik vill kommittén uppmuntra EU-institutionerna och de nationella regeringarna att vidta åtgärder för klimaträttvisa på alla nivåer: global, europeisk, nationell och lokal. Planeringsterminsprocessen skulle kunna användas som ett verktyg för att förverkliga denna ambition. I detta yttrande erkänns således med begreppet klimaträttvisa behovet av att beakta det rimliga i klimatförändringarnas ofta oproportionerliga inverkan på medborgarna och samhällena i både utvecklingsländer och utvecklade länder.

3.3

Det finns ett problem med motstånd mot klimatpolitiken och uppfattningen att den medför nackdelar för de vanliga medborgarna, specifika sektorer (t.ex. jordbruksbaserade livsmedel eller transporter) eller samhällen och enskilda som är beroende av fossila bränslen, trots fördelarna med denna politik.

3.4

Olika politiska initiativ är inriktade på sektorer och områden som påverkas starkt av klimatutmaningar, t.ex. hälsa, transporter, jordbruk och energi. Klimaträttvisa kan tillhandahålla en övergripande integrerad strategi för att se till att övergången till en koldioxidsnål ekonomi genomförs på ett rättvist och balanserat sätt.

3.5

Det är viktigt att notera att klimaträttvisa inte bara handlar om dem som påverkas direkt av klimatförändringarnas konsekvenser, utan också om dem som påverkas av faktorerna bakom klimatförändringarna genom att vara beroende av varor, tjänster och livsstilar som är förknippade med höga utsläpp och låg resurseffektivitet.

4.   Särskilda kommentarer

4.1   Social rättvisa

4.1.1

EESK anser att alla medborgare har rätt till en hälsosam och ren miljö och att förvänta sig att regeringarna ska ta ansvar för sina nationella åtaganden och nationellt fastställda bidrag enligt Parisavtalet när det gäller faktorerna bakom klimatförändringarna och de hot som klimatförändringarna medför, med erkännande av inte bara de mer uppenbara miljömässiga och ekonomiska aspekterna utan också samhällskonsekvenserna.

4.1.2

EU:s pelare för sociala rättigheter bör tjäna som en kompass för en förnyad konvergensprocess i riktning mot bättre arbets- och levnadsförhållanden mellan medlemsstaterna. Den bygger på 20 principer, varav många kommer att påverkas antingen direkt av klimatförändringarna eller indirekt av behovet av att övergå till nya ekonomiska modeller.

4.1.3

EESK föreslår att man inleder en debatt, inom ramen för mänskliga rättigheter och sociala rättigheter, om en stadga om klimaträttigheter. Denna skulle fastställa medborgarnas och naturens rättigheter mot bakgrund av de utmaningar som klimatförändringskrisen medför. I detta sammanhang framhåller EESK utkastet till allmän förklaring om mänsklighetens rättigheter, som utarbetades av Corinne Lepage inför COP21 år 2015.

4.1.4

Naturens rättigheter erkänns nu i olika länder runt om i världen genom lagstiftningsprocessen. Till exempel vann 2015 en icke-statlig organisation, Urgenda Foundation, i Nederländerna en klimatprocess mot staten. Nederländernas högsta domstol bekräftade konsekvent principen att staten kan hållas juridiskt ansvarig för underlåtenhet att vidta tillräckliga åtgärder för att förhindra förutsebar skada till följd av klimatförändringarna. Liknande fall förbereds i Belgien och Norge. Dessutom behandlas genom initiativ såsom den globala pakten för miljön, som lanserades den 24 juni 2017, behovet av en rättvis global miljöstyrning genom att komplettera ”tredje generationens rättigheter” med hjälp av ett allmänt, övergripande och universellt referensinstrument.

4.1.5

Man måste se till att de mest utsatta i samhället inte behöver bära en orimlig börda och att kostnaderna för en övergång till en klimatvänlig ekonomisk modell fördelas rättvist över hela samhället. Till exempel bör principen om att förorenaren betalar tillämpas på dem som skapar föroreningarna och gör vinst på dem och inte på slutanvändarna, om de inte har några verkliga alternativ. EESK har redan undersökt en noggrann och relevant tillämpning av denna viktiga princip (2).

4.1.6

All slags migration (inklusive antalet klimatflyktingar) kommer att öka på grund av personer som fördrivs (3). Vi har redan sett hur dåligt förberedda vi är i EU för att hantera detta och frågan om oproportionerliga bördor mellan medlemsstaterna. EESK har redan betonat hur obalanserade ekonomiska processer kan öka destabiliseringen i detta sammanhang (4).

4.1.7

Såsom konstaterades i en nyligen genomförd studie om klimatflyktingar från Europaparlamentet finns det på EU-nivå inget särskilt instrument för ”personer som fördrivits av miljöskäl”. Direktivet om tillfälligt skydd är ett politiskt tungrott instrument för att hantera massmigration, och EESK stöder ståndpunkten att Lissabonfördraget ger ett tillräckligt omfattande mandat för att se över invandringspolitiken i syfte att reglera ställningen för ”personer som fördrivits av miljöskäl”.

4.2   Den jordbruksbaserade livsmedelssektorn

4.2.1

Systemen för livsmedelsproduktion och kostvanorna kommer att förändras för att anpassas till och begränsa klimatförändringarna. Alla medborgare är beroende av den jordbruksbaserade livsmedelssektorn (t.ex. jordbrukarna, familjerna, de längs leveranskedjan, konsumenterna) och därför bör man vid övergången till ett koldioxidsnålt samhälle säkerställa att de som berörs av förändringarna får hjälp och stöd. Denna övergång måste dessutom ske globalt och i en sektoriell kontext, och EU kan spela en ledande roll.

4.2.2

Klimatförändringarna medför mycket stora utmaningar för det europeiska jordbruket både som en faktor bakom och som en sektor i främsta ledet för konsekvenserna.

4.2.3

Sektorn måste omdefinieras med hänsyn till dess bidrag till naturliga absorptionssystem, t.ex. ekosystemtjänster som kan mildra vissa av klimatförändringarnas konsekvenser. Dessa bör erkännas, och den offentliga finansieringen genom den gemensamma jordbrukspolitiken bör ställas om till att stödja dessa tjänster som tillhandahålls av jordbrukssektorn, som en följd av deras livsmedelsproduktionssyfte. Denna allmänna tanke får stöd i det nyligen antagna yttrandet (5).

4.2.4

Hållbar livsmedelskonsumtion måste börja i det tidiga skedet med beredning av marken och förvaltning av naturliga system för att tillhandahålla livsmedlens grundläggande byggsten. EESK framhåller att man måste inleda en debatt om behovet av ett ramdirektiv för mark, och stå för ett tydligt ledarskap om vikten av att främja en hållbar markförvaltning och ett hållbart markskydd (6). Markskyddet och dess roll inom ekosystemtjänster är en kärnfråga för det nuvarande estniska rådsordförandeskapet (7).

4.2.5

EESK främjar tanken på hållbar produktion och konsumtion. Om samförstånd om behovet av en förändrad inställning till köttkonsumtion ska kunna uppnås måste man identifiera möjligheter och stöd som behövs för att säkerställa en rättvis övergång för de som är beroende av denna sektor inom den jordbruksbaserade livsmedelsindustrin.

4.2.6

Detta är en sektor som också påverkas av faktorerna bakom klimatförändringarna. i synnerhet dess beroende av fossila bränslen från livsmedelsproduktion, via bearbetning till transporter och förpackning. Politiken måste utformas med hänsyn till den låsta karaktären hos den nuvarande jordbruksmodellen och staka ut en möjlig väg till en hållbar och klimatvänlig framtid för jordbrukarna.

4.2.7

Miljöpolitiken behöver inte stå i strid med jordbrukssektorns omedelbara behov, om den betraktas som en tillämpning av stödmekanismer för att underlätta övergången till ett koldioxidsnålt samhälle.

4.3   Konsumenterna

4.3.1

Konsumenternas inflytande när det gäller att genomföra övergången kan bara utnyttjas om konsumenterna kan välja hållbara, etiska alternativ som inte medför avsevärt minskad bekvämlighet eller kvalitet i fråga om service, användning eller tillgänglighet. Praktiska alternativ för konsumenterna kan utvecklas genom de nya ekonomiska modellerna, såsom den digitala ekonomin, delningsekonomin och den cirkulära ekonomin, samt genom internationellt samarbete om den globala och sektorsvisa övergången till dessa modeller.

4.3.2

Alltför ofta tillämpas principen om att förorenaren betalar felaktigt, och konsumenterna påtvingas avgifter när de inte har några verkliga alternativ. Konsumenterna måste ha möjlighet att välja innan prissättning kan bli ett effektivt instrument för att främja beteendeförändringar i rätt riktning.

4.3.3

Skatten på plastpåsar är ett bra exempel där konsumenterna åläggs en liten skatt men har andra alternativ, dvs. att ta med sig en egen påse eller använda en kartong som handlaren tillhandahåller. På detta sätt kan man åstadkomma storskaliga beteendeförändringar.

4.3.4

Däremot kan beskattning av fossila bränslen (t.ex. bensin) på konsumentnivå framkalla missnöje och göra att disponibel inkomst måste läggas på bränsle. Dessutom kan det främja en sekundär, olaglig marknad, samtidigt som den som ursprungligen tillverkade den förorenande produkten får behålla sina vinster. Detta förvärras av att sådana skatter i de flesta fall inte är öronmärkta. Medborgarna har en känsla av att klimatpolitiken är förknippad med en orättvis bestraffning av dem som inte har något annat val än att verka inom fossilbränsleekonomin.

4.3.5

Stödmekanismer, inklusive offentliga medel och ekonomiska instrument bör användas för att se till att det finns infrastruktur och lämpligt stöd för konsumenter som vill välja en koldioxidsnål livsstil, inbegripet hjälp med att täcka de högre kostnaderna för varor och tjänster som är etiska/håller länge/är miljömässigt hållbara. Detta kan ta formen av offentlig-privata partnerskap. Bilindustrin är ett bra exempel på tillverkarstödda finansieringsarrangemang för att förbättra tillgången till nya bilar för konsumenterna. Liknande typer av stödsystem skulle kunna erbjudas för andra sektorer, t.ex. vitvaror eller modernisering av hem eller företag.

4.3.6

Det finns en klimatmotsägelse i att använda offentliga medel för att stödja och investera i system och infrastruktur som ökar slutanvändarnas beroende av faktorerna bakom klimatförändringarna och samtidigt verka för att begränsa och hantera klimatförändringarnas konsekvenser. Konsumenterna befinner sig i frontlinjen för konsekvenserna av detta. Ett val mellan att betala mer för de förorenande alternativen eller att avstå från köp är inte ett ”rättvist” val att erbjuda medborgarna.

4.3.7

Det råder en uppfattning om att en hållbar livsstil och hållbara konsumtionsval endast är förenliga med en hög disponibel inkomst. Etiska, klimatvänliga och hållbara val är inte tillgängliga för alla i lika hög grad. Priser som integrerar klimatkostnaderna (t.ex. resursintensitet) för varor och tjänster bör stödjas genom en politisk ram som utmanar denna uppfattning och ökar tillgängligheten för alla konsumenter.

4.3.8

EU:s konsumentskyddslagstiftning tillkom innan FN 1999 erkände hållbar konsumtion som en grundläggande konsumenträttighet, och därför görs ingen hänvisning till detta (8). EESK upprepar sin efterlysning av en politik för hållbar konsumtion. Detta är särskilt relevant mot bakgrund av målen för hållbar utveckling och initiativet för en cirkulär ekonomi.

4.3.9

Utan alternativ har konsumenterna inget val utan tvingas till fattigdom/dåliga beslut/ohälsosamma val/ohållbara val och utvecklar en motvilja mot en ”miljöpolitik” som anses medföra nackdelar för slutanvändarna. Samtidigt behöver de som drar fördel av detta system inte betala utan tjänar mer pengar, och på så sätt ökar ojämlikheten – med en miljöpolitik som strider mot hållbarhetsprinciperna som täckmantel.

4.4   Övergångar på arbetsmarknaden

4.4.1

Det är mycket viktigt att skydda alla arbetstagare vid övergången, både de som har låg eller icke överförbar kompetens och de som har högkvalificerade tjänster. De mest sårbara sektorerna och arbetstagarna måste identifieras och få lämpligt stöd. Automatiseringen av arbetstillfällen som en del av en koldioxidsnål ekonomi kan leda till att vissa arbeten försvinner (9).

4.4.2

Omskolning och utbildning är exempel på sätt att uppnå detta skydd. Arbetstagare vars arbete försvinner till följd av klimatförändringarna eller som en följd av behovet av att komma ur beroendet av faktorerna bakom klimatförändringarna bör inte behöva betala priset för denna förändring.

4.4.3

Att i ett tidigt skede identifiera de färdigheter som krävs för att möjliggöra ett fullständigt deltagande i dessa nya ekonomiska modeller är en del av lösningen, men de bör även kartläggas inom ramen för den befintliga sysselsättningen och beroendet av dagens ohållbara modell.

4.4.4

Det är viktigt att skydda och bevara samhällen där så är möjligt och att underlätta övergången med minsta möjliga konsekvenser för de berördas välbefinnande, både socialt och ekonomiskt.

4.4.5

Nya möjligheter är tydligt identifierbara i de nya ekonomiska modeller som föreslås, bl.a. funktionsekonomin, delningsekonomin och den cirkulära ekonomin. I detta avseende bör EU inleda de nödvändiga internationella förhandlingarna för att arbeta för uppnåendet av en global ekonomisk modell.

4.5   Hälsa

4.5.1

Klimatförändringarna och faktorerna bakom klimatförändringarna orsakar hälsokostnader. Dessa kan mätas i dödsfall och sjukdom som har samband med t.ex. luftföroreningar och utgör en kostnad för samhället och en kostnad för de offentliga hälso- och sjukvårdssystemen. De offentliga hälso- och sjukvårdssystemen måste beakta den roll som klimatförändringarna och faktorerna bakom klimatförändringarna spelar inom deras sektor.

4.5.2

Det finns ett samband mellan hälsa och välbefinnande och tillgång till naturen (IEEP). Många medlemsstater står inför hälso- och samhällsutmaningar såsom fetma, psykiska hälsoproblem, social utestängning, buller och luftföroreningar, som i oproportionerligt hög grad drabbar socioekonomiskt missgynnade och utsatta grupper.

4.5.3

Investeringar i natur motverkar klimatförändringarna inte bara genom minskade investeringar i förorenande produkter, utan också genom investeringar i koldioxidlagring i naturliga ekosystem. Detta leder till två slags hälsofördelar: ökad ohälsa förebyggs och en aktiv livsstil främjas, vilket leder till bättre hälsa för medborgarna och samhällena. Erkännandet av denna aspekt bidrar till att säkerställa att politiska beslut är balanserade, välgrundade och evidensbaserade.

4.6   Energi

4.6.1

Produktionen av förnybar energi som en procentandel av elförbrukningen mer än fördubblades i EU mellan 2004 och 2015 (från 14 % till 29 %). Energibehoven för uppvärmning, byggnader och industrin samt inom transportsektorn är dock fortfarande mycket stora. Framsteg görs, men från en mycket låg nivå. Till exempel ökade andelen förnybar energi i bränsleförbrukningen inom transportsektorn från 1 % till 6 % under samma period.

4.6.2

Energifattigdomen är ett problem i hela Europa, och även om dess innebörd och sammanhang kan variera från land till land, utgör den ytterligare ett exempel på behovet av att se till att klimatpolitiken inriktas på att skydda de mest utsatta.

4.6.3

EESK upprepar sin efterlysning av ett europeiskt observationscentrum för energifattigdom (10), som skulle samla alla berörda parter för att bidra till att fastställa europeiska indikatorer för energifattigdom. Rättvisa för alla medborgare innebär att se till att alla får ren, ekonomiskt överkomlig och tillgänglig energi.

4.6.4

Politiska åtgärder för att motverka energifattigdom i EU kan även omfatta lösningar för att inrätta infrastruktur för och försörjning med ren energi genom att subventioner omfördelas och den politiska viljan samordnas.

4.6.5

En politik som direkt eller indirekt stöder subventioner för fossila bränslen är liktydig med en omkastning av principen om att förorenaren betalar – förorenaren betalas i dessa fall. Många av dessa subventioner är osynliga för slutanvändaren men härrör i slutändan från offentliga medel. I ett färskt yttrande (11) förespråkas redan avskaffandet av miljöskadliga subventioner i EU, och i ett annat yttrande om kartläggning av EU:s politik för hållbar utveckling (12) framhålls behovet av att genomföra befintliga åtaganden om att undanröja miljöskadliga subventioner och kraftfullt främja en miljöskattereform.

4.6.6

Stöd bör vara tillgängligt för alla och subventioner bör inriktas på förnybar energi, medan subventioner för faktorerna bakom klimatförändringarna bör fasas ut snarast och undantag bör tillämpas på ett rättvisare sätt, uttryckligen inte på dem som har råd att betala mest och inte på dem som drar fördel av den förorenande produkten. Subventionerna för fossila bränslen uppgår enligt IMF för närvarande globalt till 10 miljoner US-dollar per minut. Om dessa subventioner avskaffades, skulle de offentliga intäkterna öka med 3,6 % av världens BNP, utsläppen minska med mer än 20 %, antalet förtida dödsfall på grund av luftföroreningar mer än halveras och den globala ekonomiska välfärden öka med 1,8 biljoner US-dollar (2,2 % av världens BNP). Denna siffra understryker hur orättvist det nuvarande systemet är.

4.6.7

En effektiv politik för hållbar utveckling är beroende av att man ser till att stöden för övergången alltid är tydligt identifierade, prioriterade och tillräckligt finansierade.

Bryssel den 19 oktober 2017.

Georges DASSIS

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande


(1)  Yttrande om Samordnade europeiska åtgärder för att förebygga och bekämpa energifattigdom (EUT C 341, 21.11.2013, s. 21).

(2)  Yttrande om Inverkan på den europeiska transportpolitiken av slutsatserna från COP21 (EUT C 303, 19.8.2016, s. 10).

(3)  Yttrande om Integration av flyktingar i EU (EUT C 264, 20.7.2016, s. 19).

(4)  Ett nytt europeiskt samförstånd om utveckling (EUT C 246, 28.7.2017, s. 71).

(5)  Yttrande om En möjlig omformning av den gemensamma jordbrukspolitiken (EUT C 288, 31.8.2017, s. 10).

(6)  Yttrande om Cirkulär ekonomi – gödselprodukter (EUT C 389, 21.10.2016, s. 80).

(7)  Yttrande om Markanvändning för hållbar livsmedelsproduktion och ekosystemtjänster (se sidan 72 i detta nummer av EUT).

(8)  Yttrande om Samverkans- eller deltagarkonsumtion: en modell för hållbar utveckling för 2000-talet (EUT C 177, 11.6.2014, s. 1).

(9)  44.trande om Övergången till en mer hållbar europeisk framtid – en strategi för 2050 (se sidan 44 i detta nummer av EUT)).

(10)  Se fotnot 1.

(11)  Yttrande om Marknadsbaserade instrument för att skapa en resurseffektiv ekonomi med låga koldioxidutsläpp i EU (EUT C 226, 16.7.2014, s. 1).

(12)  Yttrande om Hållbar utveckling: kartläggning av EU:s interna och externa politik (EUT C 487, 28.12.2016, s. 41).


2.3.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 81/29


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om EU:s utvecklingspartnerskap och utmaningen med internationella skatteavtal

(yttrande på eget initiativ)

(2018/C 081/05)

Föredragande:

Alfred GAJDOSIK

Medföredragande:

Thomas WAGNSONNER

Beslut av EESK:s plenarförsamling

26.1.2017

Rättslig grund

Artikel 29.2 i arbetsordningen

 

Yttrande på eget initiativ

 

 

Ansvarig facksektion

Facksektionen för yttre förbindelser

Antagande av facksektionen

28.9.2017

Antagande vid plenarsessionen

18.10.2017

Plenarsession nr

529

Resultat av omröstningen

(för/emot/nedlagda röster)

182/0/1

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) stöder en utvecklingspolitik som är utformad som en process mellan likaberättigade stater och som bygger på respekt och suveräna beslut. Finansieringen och genomförandet av målen för hållbar utveckling, som man enats om på FN-nivå, kräver globalt samordnade insatser. Det betonas att FN:s ekonomiska och sociala råd skulle kunna spela en ännu större roll som lämpligt forum när det gäller skattefrågor. På så sätt skulle man säkerställa både inriktningen på målen för hållbar utveckling i Agenda 2030 och alla länders deltagande på lika villkor.

1.2

Mot bakgrund av internationella överenskommelser om att reformera den internationella skatterätten, t.ex. OECD:s BEPS-handlingsplan, bör man bedöma konsekvenserna av dessa internationella reformsträvanden för målen för hållbar utveckling och i större utsträckning beakta dem i vidareutvecklingen av den internationella skattepolitiken. EESK noterar att det krävs finansiella resurser för att förverkliga målen för hållbar utveckling. Många länder står dock inför stora utmaningar när det handlar om att generera statliga intäkter genom skatteintäkter. I utvecklingsländerna beror detta å ena sidan på att systemen för inkomstskatt och omsättningsskatt är svåra att genomföra. Å andra sidan torde även den globala skattekonkurrensen när det gäller bolagsskatt och inte minst utformningen av dubbelbeskattningsavtal bereda dem svårigheter. Ytterligare aspekter är kapacitetsbegränsningar och bristande informationsöverföring.

1.3

EESK välkomnar uttryckligen att Europeiska unionen (EU) och dess medlemsstater har gjort betydande insatser inom ramen för de internationella reformsträvandena för att ta itu med svagheterna i det internationella skattesystemet. Dessa insatser välkomnas och måste stödjas och genomföras effektivt samt slutligen omfattas av regelbunden övervakning. Dessa reformer drivs i första hand på av de stora industriländerna inom ramen för OECD. Man bör undersöka om inte FN med sitt globala medlemskap, särskilt av utvecklingsländer, skulle vara lämpligare som forum för en global vidareutveckling av den internationella skattepolitiken. EESK noterar emellertid att det råder brist på resurser och personal inom FN:s skattekommitté. Därför bör FN ges tillräckliga medel.

1.4

EU:s åtgärder beträffande internationell skattetransparens och BEPS-handlingsplanen kommer också att påverka utvecklingsländerna. EESK välkomnar att Europaparlamentet och kommissionen redan har uttalat sig om frågor i skärningspunkterna mellan skatte- och utvecklingspolitiken. Plattformen för god förvaltning i skattefrågor, som kommissionen inrättat, välkomnas. Den verktygslåda beträffande dubbelbeskattningsavtalens spridningseffekter som lagts fram som ett arbetsdokument i plattformen utgör en god grund för medlemsstaternas överläggningar om en översyn av dubbelbeskattningsavtal med utvecklingsländer.

1.5

EESK konstaterar att Europaparlamentet i ett betänkande från 2015 efterlyste en rad förbättringar som ännu inte har genomförts. EESK hänvisar i detta sammanhang till sina tidigare yttranden med konstateranden om i synnerhet landsspecifik rapportering och bekämpning av penningtvätt med uttalanden om offentliga ägarregister. EESK noterar att en förteckning över samarbetsovilliga skattejurisdiktioner håller på att tas fram. Kommittén uppmanar till större insatser för att genomföra Europaparlamentets uppmaningar i detta avseende, och rekommenderar att man tar itu med den rådande kritiken från icke-statliga organisationer. Det är lämpligt att främja det globala införandet av dessa åtgärder genom internationella skatteavtal, för att förbättra den information som skattemyndigheterna i utvecklingsländer har tillgång till. Målet bör vara en global tillnärmning av standarderna, där utvecklingsländerna kan delta på lika villkor.

1.6

EESK anser att samstämmigheten mellan medlemsstaternas internationella skattepolitik och de utvecklingspolitiska målen måste säkerställas, för att undvika motsättningar mellan de enskilda staternas skattepolitik och de gemensamma utvecklingsprioriteringarna.

1.7

EESK anser att konsekvensanalyser av medlemsstaternas internationella skattepolitik är ett sätt att pröva effekterna av dubbelbeskattningsavtal och skattelättnader för utvecklingsländerna. De bör uppmuntras och göras till vedertagen praxis. Vid potentiella konflikter med EU:s utvecklingspolitik skulle sådana analyser vara lämpliga även från EU:s sida. Befintliga dubbelbeskattningsavtal bör granskas, och nya sådana som ska förhandlas fram bör ingås med beaktande av sådana överväganden.

1.8

OECD:s modellavtal för skatter, som för närvarande är det mest använda, togs främst fram med tanke på industriländernas intressen. Därför rekommenderar EESK EU-medlemsstaterna att ta större hänsyn till utvecklingsländernas intressen när de förhandlar fram dubbelbeskattningsavtal med utvecklingsländer. EESK konstaterar att det på grundval av OECD:s modellavtal även har utvecklats ett FN-modellavtal för att reglera beskattningen mellan utvecklings- och industriländer och i detta avseende ge källstaterna större beskattningsrätt.

1.9

EESK stöder utvecklingsfrämjande privata investeringar om de är förenliga med målen för hållbar utveckling och de grundläggande ekonomiska, miljömässiga och sociala rättigheterna, Internationella arbetsorganisationens (ILO) grundkonventioner och agendan för anständigt arbete. Rättssäkerhet är en viktig faktor för att stödja ett investeringsvänligt affärsklimat och därmed även utländska direktinvesteringar. Eftersom frågor som rör beskattning har samband med målen för hållbar utveckling bör företagen vederbörligen betala skatt på den plats där vinsterna uppstår genom mervärde (t.ex. produktion, utvinning av råvaror).

1.10

EESK noterar att EU och dess medlemsstater i det nya europeiska samförståndet om utveckling har åtagit sig att samarbeta med sina partnerländer vad gäller spridning av progressiv beskattning, korruptionsbekämpning och omfördelningspolitik samt kampen mot olagliga finansiella flöden. Skattepolitiken borde dock bli ett ännu viktigare inslag i EU:s utvecklingspolitik. EESK välkomnar kommissionens engagemang för regionala forum och civilsamhällesorganisationer i utvecklingsländer som är verksamma på skatteområdet. Civilsamhällesorganisationer i utvecklingsländerna spelar en kontrollerande och stödjande roll, även på skatteområdet, och bör därför göras mer delaktiga och ges mer stöd. Stöd till lämpliga kapacitetsuppbyggnadsåtgärder på skatteområdet, inbegripet ömsesidigt lärande och syd–syd-samarbete, skulle få en varaktig inverkan på utvecklingsprojekt.

1.11

När det gäller företagens rapporteringsskyldigheter bör ett ansvarsfullt agerande på skatteområdet vara en integrerad del av företagens sociala ansvar.

1.12

EESK rekommenderar att man ska införa klausuler om god förvaltning i skattefrågor i alla relevanta avtal mellan EU och tredjeländer eller tredjeregioner för att främja hållbar utveckling.

1.13

EESK rekommenderar att man vid nya eller reviderade frihandelsavtal mellan EU och utvecklingsländer ska undersöka möjligheten att även analysera de bilaterala skatteavtalen. En sådan undersökning bör omfatta konsekvensbedömningar av inverkan av medlemsstaternas internationella skattepolitik på de utvecklingspolitiska målen.

2.   Allmänna kommentarer

2.1

Flera studier (1) ger upphov till frågan om huruvida medlemsstaternas internationella skattepolitik, i synnerhet många bestämmelser i bilaterala dubbelbeskattningsavtal, inte motverkar målen för EU:s utvecklingspolitik. Dessutom visar dessa studier att utvecklingsländer är nettoexportörer av kapital till industriländer och att dessa kapitalflöden till stor del bygger på skatteflykt. Detta drabbar de utvecklingsländer som har de lägsta inkomsterna hårdast, eftersom de knappt har några inhemska finansieringskällor.

2.2

EU och dess medlemsstater är tillsammans de största givarna av medel för utvecklingssamarbete och har betydande inflytande över utformningen av internationella skatteavtal. De har förbundit sig att uppnå målen för hållbar utveckling, även om endast ett fåtal medlemsstater uppnår målet att bidra med 0,7 % av BNP. Konsekvenserna av brexit för den fortsatta finansieringen av EU:s utvecklingssamarbete är oklara. Det planeras att i större utsträckning främja privata investeringar i samband med de utvecklingspolitiska målen. Medlen till offentligt utvecklingsbistånd är beroende av givarnas politik.

2.3

Målen för hållbar utveckling omfattar för utvecklingsländerna bl.a. mobilisering av inhemska resurser, internationellt stöd för att bygga upp kapaciteten till skatteuppbörd, minskade olagliga finansiella flöden och deltagande i globala styrningsorgan. Av detta kan man sluta sig till att en stabil offentlig intäktsgrund, kampen mot olagliga resursutflöden och alla länders lika rätt till medbestämmande i utformningen av globala skatteregler är viktiga pelare för en hållbar utveckling. Barn, kvinnor och andra utsatta grupper i utvecklingsländernas samhällen gynnas särskilt starkt av utveckling (2).

2.4

Medlen från det offentliga utvecklingssamarbetet räcker inte för att finansiera hållbarhetsmålen. Det behövs inhemska medel för att målen ska kunna nås, såsom redan var fallet med millennieutvecklingsmålen (3). För att mobilisera dessa resurser måste uppbörden av skatter förbättras och skatteintäkterna ökas genom hållbar ekonomisk tillväxt och en bredare skattebas.

3.   Utmaningar för utvecklingsländerna

3.1

Skatter är en stabilare finansieringskälla än andra intäktsformer. Många utvecklingsländer har emellertid svårare att uppnå tillräckliga skatteintäkter än industriländerna.

3.2

De senaste årtiondena har liberaliseringen av världshandeln drivits på starkt genom minskade import- och exportavgifter i syfte att främja ekonomisk utveckling, investeringar och välstånd hos befolkningen i stort. Dessa i grunden positiva effekter möjliggör också en bredare skattebas, om skatteförvaltningarna kan utnyttja detta. Det har emellertid också lett till minskade intäkter för utvecklingsländerna från viktiga och lättillgängliga källor. Tillväxt och investeringar måste dock också avspeglas i utvecklingsländernas intäktsstruktur.

3.3

För att kompensera intäktsbortfallet inför utvecklingsländerna ofta omsättningsskatter, ibland med regressiv verkan. Ett skattesystem med olika slags skatter minskar beroendet av enskilda slags skatter och säkerställer stabila inhemska intäkter.

3.4

Det är ofta svårt att genomföra beskattning av mark och egendom i utvecklingsländerna. På grund av låga inkomster ger dock inkomstskatter bara upphov till relativt låga skatteintäkter i utvecklingsländerna. Inkomstskatt uppbärs framför allt från anställda inom den offentliga sektorn och anställda på internationella företag. Dessutom finns det ofta en stor informell ekonomi.

3.5

I Mbeki-rapporten räknades intäkter från skatteflykt till de ”olagliga finansiella flödena” (4). Dessa verkar överstiga inflödet av medel från utvecklingssamarbete (5). Ökat internationellt samarbete mellan myndigheterna för att öka transparensen och stärka lagstiftnings- och regleringsåtgärderna är viktigt för att stävja dessa olagliga flöden. Stärkt äganderätt i utvecklingsländer är också ett viktigt sätt att motverka utflödet av kapital.

3.6

Bolagsskatt spelar en större roll i utvecklingsländernas skatteintäktsstruktur än i industriländernas. Följaktligen drabbas de mer av strategier för skatteflykt. Samtidigt har såväl de nominella som de effektiva bolagsskattesatserna sjunkit på global nivå sedan 1980-talet i syfte att locka investeringar. Bolagsskatten är en viktig indikator för investeringsklimatet för företag. Detta har gett upphov till en internationell skattekonkurrens som pga. deras skatteintäktsstruktur är mer problematisk för utvecklingsländerna än för industriländerna. Frågan om skattekonkurrensens spridningseffekter har redan tagits upp av Internationella valutafonden (IMF) (6). Dessutom står många utvecklingsländer inför några få stora, investerande företag som står för en betydande del av de totala bolagsskatteintäkterna.

3.7

Det är svårt för skattemyndigheterna att med hjälp av armlängdsprincipen beräkna internpriser för gränsöverskridande transaktioner mellan bolag inom en och samma koncern. Kapaciteten i utvecklingsländerna är begränsad, och skattemotiverad manipulering av internpriser är fortfarande ett stort problem.

3.8

Dubbelbeskattningsavtal klargör beskattningsrätten mellan avtalsländerna, reglerar utbytet av upplysningar mellan skattemyndigheterna och skapar på så sätt rättssäkerhet. De kan därför av företag betraktas som incitament för utländska direktinvesteringar och i slutändan även främja tillväxt. Dubbelbeskattningsavtal kan dock påverka källstaternas beskattningsrätt. Källskattesatserna för licensavgifter, räntor och utdelningar ligger för det mesta under de inhemska skattesatserna. Vissa bestämmelser, t.ex. en restriktiv definition av fast driftställe, kan begränsa beskattningsrätten. Utvecklingsländerna är naturligtvis intresserade av ytterligare investeringar, men kan förlora beskattningsrätt. Avtal om utbyte av skatteupplysningar kan därför vara ett bättre alternativ om ett land först och främst försöker erhålla skatteupplysningar från andra jurisdiktioner.

3.9

Som utgångspunkt för förhandlingar används för det mesta OECD:s modellavtal, som är mer inriktat på industriländernas intressen (7). Ett modellavtal från FN är utformat som ett alternativ för utvecklingsländer, och återspeglar i högre grad deras intressen (8). I allmänhet innebär detta att källstaterna ges större beskattningsrätt är det producerande företagets hemland.

3.10

Utvecklingsländer kan gå miste om skatteintäkter när koncerner inrättar företag för särskilda ändamål i olika länder för att spela ut flera dubbelbeskattningsavtal mot varandra i syfte att sänka skatten. Det kan också bli svårt för källstaterna att beskatta tjänster och indirekta överföringar av tillgångar på grund av bestämmelser i dubbelbeskattningsavtalen. Man bör beakta önskan om förmånliga möjligheter till tekniköverföring för att främja hållbar tillväxt i utvecklingsländerna.

3.11

Det finns undersökningar om intäktsbortfallet för utvecklingsländerna. Den nederländska icke-statliga organisationen SOMO beräknar att det årliga bortfallet av intäkter från skatter på ränta och utdelning på grund av dubbelbeskattningsavtal mellan Nederländerna och 28 utvecklingsländer uppgår till 554 miljoner euro (9). I en österrikisk undersökning konstaterades att dubbelbeskattningsavtal borde underkastas en konsekvensanalys eftersom de kan leda till intäktsbortfall, även om investeringarna ökar (10). Enligt beräkningarna i Unctads ”World Investment Report 2015” bidrog multinationella företag med ca 730 miljarder US-dollar till utvecklingsländernas budgetar. Trots det visar rapporten på årliga skatteförluster på uppskattningsvis 100 miljarder US-dollar som utvecklingsländer går miste om när utlandsinvesteringar görs genom utländska investeringsnav (11). Ett sådant intäktsbortfall är oförenligt med de ovan beskrivna målen för hållbar utveckling.

4.   Åtgärder på nationell, regional och internationell nivå – EU:s och dess medlemsstaters bidrag

4.1

Det görs större ansträngningar för att stödja utvecklingsländerna i skattefrågor, t.ex. inom ramen för ”Addis Tax Initiative”. Den internationella skattepolitiken faller inom medlemsstaternas befogenhetsområde. Dubbelbeskattningsavtal ingås bilateralt, och EU:s lagstiftningsinitiativ är i huvudsak begränsade till instrument för att fullborda den inre marknaden. När det gäller en konsekvent politik för utveckling samarbetar EU och dess medlemsstater (12). Det internationella skattesystemets inverkan på utvecklingen erkänns också av kommissionen, som arbetar med frågan (13). För att skapa utvecklingspolitisk samstämmighet är det nödvändigt att undersöka de effekter för utvecklingsländerna av skattepolitiken i EU som är oförenliga med de utvecklingspolitiska målen, och att vid behov vidta åtgärder.

4.2

Inom FN arbetar man med skattefrågor inom ramen för utvecklingsfinansieringsprocessen, Ecosoc och FN:s skattekommitté samt i specialiserade organ som Unctad. På uppdrag av G20 har omfattande reformer antagits på OECD-nivå med projektet mot urholkning av skattebasen och överföring av vinster (BEPS). Fokus låg på att undanröja ”treaty shopping”, regeringars skadliga skattemetoder (såsom patentboxar och oklara skattebesked), hybridarrangemang vid beskattning av skulder samt ineffektiv internprissättning och ineffektiv rapportering. Med tanke på bolagsskatteintäkternas betydelse för utvecklingsländerna förväntas det att BEPS-handlingsplanen kommer att få positiva effekter för dessa länder.

4.3

Flera länder som inte är medlemmar i OECD, bl.a. afrikanska länder, har anslutit sig till den inkluderande ramen i OECD:s BEPS-handlingsplan. 103 länder enades i juni 2017 om att anta en ny multilateral BEPS-konvention som harmoniserar tolkningen av bilaterala skatteavtal i enlighet med BEPS-handlingsplanen. FN, OECD, IMF och Världsbanken har inrättat en plattform för samarbete i skattefrågor för att intensifiera det internationella samarbetet på skatteområdet. Detta initiativ kan bidra till ökad samstämmighet mellan arbetet i OECD och FN-organen. Huruvida det har önskad effekt bör övervakas.

4.4

EESK erkänner de ansträngningar som OECD gjort för att utveckla ett bättre internationellt skattesystem. Organisationer i det civila samhället (14) kritiserar dock att utvecklingsländerna inte har rösträtt i OECD. De bjöds in att delta först efter att BEPS-handlingsplanen hade utarbetats. Europaparlamentet har framfört liknande synpunkter och uppmanat till att förstärka de berörda FN-organen så att den internationella skattepolitiken kan utformas och reformeras på lika villkor (15). I ett arbetsdokument från IMF framför sakkunniga även farhågor beträffande BEPS-handlingsplanens konsekvenser för utvecklingsländerna (16).

4.5

För att bedöma konsekvenserna av reformåtgärderna och vid behov anpassa dem bör de berörda FN-organen, särskilt FN:s skattekommitté, förstärkas och ges mer resurser. I alla händelser bör kommissionen övervaka genomförandet av den multilaterala BEPS-konvention som undertecknades i juni 2017 och fortsätta sitt engagemang för ett intensifierat internationellt samarbete i skattefrågor mellan FN, OECD och de internationella finansinstituten.

4.6   Aktuella EU-åtgärder påverkar utvecklingsländerna

4.6.1

I åtgärdspaketet mot skatteflykt behandlades frågor som rör den internationella skattepolitiken, dvs. utanför EU (17). Uppgifterna från den landsspecifika rapporteringen (18) i enlighet med riktlinjerna från EU, G20 och OECD är ett viktigt verktyg för skattemyndigheterna. Ett globalt offentliggörande av landsspecifika uppgifter kan ge den bredare allmänheten, bl.a. arbetstagare och ansvarstagande investerare, bättre möjlighet att bedöma i vilken utsträckning företagen betalar skatt på den plats där de gör sina vinster. EESK konstaterar att Europaparlamentet i ett betänkande från 2015 efterlyste en rad förbättringar som ännu inte har genomförts. EESK hänvisar i detta sammanhang till sina tidigare yttranden med konstateranden om i synnerhet landsspecifik rapportering och bekämpning av penningtvätt med uttalanden om offentliga ägarregister. EESK noterar att en förteckning över samarbetsovilliga skattejurisdiktioner håller på att tas fram. Kommittén uppmanar till större insatser för att genomföra Europaparlamentets uppmaningar i detta avseende, och rekommenderar att man tar itu med den rådande kritiken från icke-statliga organisationer. Det är lämpligt att främja det globala införandet av dessa åtgärder genom internationella skatteavtal, för att förbättra den information som skattemyndigheterna i utvecklingsländer har tillgång till. Målet bör vara en global tillnärmning av standarderna, där utvecklingsländerna kan delta på lika villkor.

4.6.2

Ett automatiskt utbyte av skatteupplysningar inom EU infördes genom ändringar i direktivet om ömsesidigt bistånd (19). Utvecklingsländer måste dock fortfarande ingå bilaterala avtal om ömsesidigt bistånd med europeiska stater. Detta förutsätter ett ömsesidigt utbyte av data och datasäkerhet, vilket ofta utgör ett kapacitetsproblem för utvecklingsländer.

4.6.3

I kommissionens meddelande om en extern strategi för effektiv beskattning (20) behandlas de frågor som tas upp i detta yttrande. En gemensam EU-förteckning över samarbetsovilliga skattejurisdiktioner håller på att tas fram (21). EESK har välkomnat utarbetandet av en sådan förteckning. Icke-statliga organisationer är dock tämligen skeptiska till en sådan förteckning (22). Även Europaparlamentet har efterlyst en världsomfattande definition av skatteparadis som också omfattar EU:s medlemsstater och deras utomeuropeiska territorier (23).

4.6.4

I rekommendationen om skatteavtal (24) behandlas viktiga frågor i dubbelbeskattningsavtalen, och medlemsstaterna uppmanas att stärka sina skatteavtal för att motverka missbruk och ”treaty shopping”. Däremot krävs inga konsekvensanalyser av dubbelbeskattningsavtalen, särskilt deras effekter på den utvecklingspolitiska samstämmigheten eller spridningseffekterna. Den välkomna plattformen för god förvaltning i skattefrågor, som med deltagande av organisationer i det civila samhället behandlar frågor som rör internationell beskattning, har lagt fram ett arbetsdokument om dessa effekter (25). Medlemsstaterna bör ta hänsyn till detta.

4.6.5

Skatteflyktsstrategier är ofta knutna till oklara ägarförhållanden för egendom. Efter ändringen av det fjärde penningtvättsdirektivet (26) upprättades dock inget offentligt ägarregister för truster och andra företag som genomför investeringar. Sådana register skulle hjälpa utvecklingsländer att utreda misstänkta fall av penningtvätt och skattebedrägeri.

4.6.6

Förslagen till en gemensam (konsoliderad) bolagsskattebas är föremål för ett annat EESK-yttrande (27). I samband med deltagandet i internationella skatteavtal och relevansen för utvecklingsländernas skatteförvaltningar skulle en sådan överenskommelse – och de uppgifter som den ger upphov till – kunna tjäna som exempel, med inverkan på dubbelbeskattningsavtal med tredjeländer. Uppgifterna inom Europa skulle alltså ge underlag för jämförande beräkningar i utvecklingsländerna. Målet bör vara en global tillnärmning av standarderna, där utvecklingsländerna bör delta på lika villkor.

4.6.7

EESK rekommenderar att man ska införa klausuler om god förvaltning i skattefrågor i alla relevanta avtal mellan EU och tredjeländer eller tredjeregioner för att främja hållbar utveckling.

4.6.8

EESK rekommenderar att man vid nya eller reviderade frihandelsavtal mellan EU och utvecklingsländer ska undersöka möjligheten att även utvärdera de bilaterala skatteavtalen. En sådan undersökning bör omfatta konsekvensbedömningar av inverkan av medlemsstaternas internationella skattepolitik på de utvecklingspolitiska målen. På så sätt skulle man även kunna bidra till att genomföra kraven i Europaparlamentets betänkande.

5.   Vad återstår enligt EESK att göra?

5.1

I enlighet med åtgärdspaketet mot skatteflykt och med hänsyn till konsekvensen i medlemsstaternas och EU:s politik för utveckling bör medlemsstaternas internationella skattepolitik och dubbelbeskattningsavtal underkastas regelbundna konsekvensbedömningar (28). För att säkerställa en bättre samordning mellan EU:s utvecklingspolitik och medlemsstaternas skattepolitik bör kommissionen se till att medlemsstater som förhandlar fram ett dubbelbeskattningsavtal med ett utvecklingsland beaktar EU:s samordnade utvecklingspolitik på lämpligt sätt. I detta sammanhang välkomnas kommissionens rekommendation om genomförandet av åtgärder mot missbruk av skatteavtal (29). Med hänsyn till utvecklingsmålen bör utvecklingsländernas behov beaktas i större utsträckning. I detta sammanhang bör även EU:s engagemang på FN-nivå, för FN:s skattekommitté, utökas, och man bör driva på kapacitetsuppbyggnaden med sikte på ett globalt forum där alla stater deltar på lika villkor.

5.2

Övergångsfrister måste ge utvecklingsländerna möjlighet att delta i åtgärder för automatiskt utbyte av upplysningar medan kapaciteten byggs upp.

5.3

När det gäller företagens rapporteringsskyldigheter bör ett ansvarsfullt agerande på skatteområdet vara en integrerad del av företagens sociala ansvar.

5.4

Planerna på stärkt delaktighet för privata investerare i EU:s utvecklingspolitik gör frågor om skattelättnader för utvecklingspolitiskt engagemang mer relevanta (30). Eftersom frågor som rör beskattning har samband med målen för hållbar utveckling bör företagen vederbörligen betala skatt på den plats där vinsterna uppstår genom mervärde (31). Detta bör säkerställas när den privata sektorns engagemang stöds.

5.5

Dessutom måste man i allmänhet se till att beviljandet av skattelättnader inte leder till att genomförandet av målen för hållbar utveckling undergrävs.

5.6

EESK hänvisar till sina kommentarer om ett offentligt register över de verkliga huvudmännen bakom bankkonton, företag, truster och transaktioner (32) och anser att det är lämpligt att främja införandet av dessa åtgärder globalt genom internationella skatteavtal. Dessutom bör de ovan nämnda åtgärderna beaktas särskilt genom kapacitetsuppbyggnadsinsatser för att stödja kampen mot olagliga finansiella flöden från utvecklingsländerna. Eftersom man kan befara att många europeiska företag som är verksamma i utvecklingsländer inte omfattas av den landsspecifika rapporteringen hänvisar kommittén till sina kommentarer om denna fråga (33). Kommittén rekommenderar att även andra relevanta bestämmelser ska utvärderas, i synnerhet sådana vars tillämpningsområde fastställs genom årsomsättningsgränser, vad gäller deras inverkan på utvecklingsländerna.

5.7

EU och dess medlemsstater har i det nya europeiska samförståndet om utveckling åtagit sig att samarbeta med sina partnerländer vad gäller spridning av progressiv beskattning, korruptionsbekämpning och omfördelningspolitik samt kampen mot olagliga finansiella flöden (34). Medan man i utvecklingsländerna skapar den relevanta tekniska och personella kapaciteten för att fullt ut kunna delta i de internationella avtalen, bör det dock redan finnas möjlighet till ömsesidigt utbyte av upplysningar i syfte att uppnå de mål som fastställts i samförstånd. Kommissionens engagemang (35) att genom FN:s skattekommitté främja regionala forum (36) har erkänts och bör förstärkas. Man bör se till att det i dessa forum finns ett starkt deltagande av berörda parter och sunda samrådsförfaranden. Civilsamhällesorganisationer i utvecklingsländerna spelar en kontrollerande och stödjande roll, även på skatteområdet, och bör därför ges stöd.

5.8

Inom ramen för utvecklingssamarbetet bör det nationella skattesystemet beaktas i större utsträckning. Genom kapacitetsuppbyggnad ska mottagarländerna bättre kunna hjälpa sig själva, skattesystemen göras effektivare och statens legitimitet stärkas. Man har gjort särskilt goda erfarenheter av direkt utbyte mellan skatteförvaltningar med liknande utmaningar (ömsesidigt lärande) och samarbete mellan länder med liknande utvecklingsförutsättningar (t.ex. syd–syd-samarbete). De ger möjlighet till ömsesidig samordning mot bakgrund av liknande utmaningar och möjliggör utbyte av bästa praxis som är anpassad till kapaciteten.

5.9

EESK betraktar utvecklingspolitisk samstämmighet när det gäller skattefrågor som mycket viktigt, eftersom de åtgärder som vidtas i EU påverkar utvecklingsländerna internationellt. Denna påverkan måste beaktas, och de berörda utvecklingsländerna måste göras delaktiga.

Bryssel den 18 oktober 2017.

Georges DASSIS

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande


(1)  Eurodad, ”The State of Finance for Developing countries”, 2014; Braun & Fuentes, ”Double Taxation Treaties between Austria and developing countries”, Wien 2014; Farny et al., ”Tax Avoidance, Tax Evasion and Tax Havens”, Wien 2015.

(2)  Europaparlamentets resolution om skatteundandragande och skatteflykt som utmaningar till goda styrelseformer, socialt skydd och utveckling i utvecklingsländer, P8_TA(2015)0265, punkt 14.

(3)  Development Finance International & Oxfam, ”Financing the sustainable development goals”, 2015.

(4)  AU/ECA, ”Illicit Financial Flows – Report of the High Level Panel on Illicit Financial Flows from Africa”, s. 23ff.

(5)  EPRS, ”The inclusion of financial services in EU free trade and association agreements: Effects on money laundering, tax evasion and avoidance”, PE 579.326, s. 15.

(6)  IMF, ”Spillovers in international corporate taxation”, 2014.

(7)  Owens & Lang, ”The Role of Tax Treaties in Facilitating Development and Protecting the Tax Base”, i Bloomberg Daily Tax Report, 1 maj 2013.

(8)  Lennard (2009), ”The UN Model Tax Convention as Compared with the OECD Model Tax Convention – Current Points of Difference and Recent Developments”, Asia-Pacific Tax Bulletin, vol. 49, nr 08; V. Daurer & R. Krever (2012), ”Choosing between the UN and OECD Tax Policy Models: an African Case Study”, EUI Working paper RSCAS 2012/60.

(9)  Mc Gauran, ”Should the Netherlands Sign Tax Treaties with Developing Countries”, 2013.

(10)  Se fotnot 1, Braun & Fuentes.

(11)  Unctad, ”World Investment Report 2015”, s. 200.

(12)  COM(2016) 740 final, se även EESK:s yttrande om ett nytt europeiskt samförstånd om utveckling, EUT C 246, 28.7.2017, s. 71.

(13)  C(2016) 271 final, COM(2016) 24 final, Europeiska kommissionen, ”Collect More Spend Better”, 2015.

(14)  Christian Aid, pressmeddelande av den 19 juli 2013, ”OECD Action Plan on tax dodging is step forward but fails developing countries”, Oxfam, pressmeddelande av den 13 november 2014, ”Oxfam reaction to OECD’s roadmap to include developing countries in international tax reform”.

(15)  Se EESK:s yttrande om ett nytt europeiskt samförstånd om utveckling, EUT C 246, 28.7.2017, s. 71, punkt 13.

(16)  Crivelli, Ruud De Mooij, Keen, ”Base Erosion, Profit Shifting and Developing Countries”, IMF Working Paper WP/15/118.

(17)  COM(2016) 25 final – 2016/010 (CNS), COM(2016) 26 final – 2016/011 (CNS), se EESK:s yttrande om åtgärdspaketet mot skatteflykt, EUT C 264, 20.7.2016, s. 93.

(18)  Se EESK:s yttrande om offentliggörande av inkomstskatteuppgifter, EUT C 487, 28.12.2016, s. 62.

(19)  Se EESK:s yttrande ”Handlingsplan för en kapitalmarknadsunion”, EUT C 133, 14.4.2016, s. 17.

(20)  Se EESK:s yttrande om åtgärdspaketet mot skatteflykt, EUT C 264, 20.7.2016, s. 93.

(21)  Tillgänglig på https://ec.europa.eu/taxation_customs/tax-common-eu-list_en (senast hämtad den 29 augusti 2017).

(22)  T.ex. Tax Justice Network av den 23 februari 2017, ”Verdict on Finance Ministers’ blacklist: ’whitewashing tax havens’”.

(23)  Se fotnot 2, punkt 10.

(24)  Se EESK:s yttrande om åtgärdspaketet mot skatteflykt, EUT C 264, 20.7.2016, s. 93.

(25)  Kommissionens diskussionsunderlag för plattformen för god förvaltning i skattefrågor, ”Toolbox spill-over effects of EU tax policies on developing countries”, juni 2017, Platform/26/2017/EN.

(26)  COM(2016) 450 final – 2016/0208 (COD), se EESK:s yttrande om penningtvättsdirektivet, EUT C 34, 2.2.2017, s. 121.

(27)  EUT C 434, 15.12.2017, s. 58.

(28)  Se fotnot 2, punkt 15.

(29)  Se EESK:s yttrande om åtgärdspaketet mot skatteflykt, EUT C 264, 20.7.2016, s. 93.

(30)  Se EESK:s yttrande om inrättandet av EFHU-garantin och EFHU-garantifonden, EUT C 173, 31.5.2017, s. 62.

(31)  Se fotnot 2, A och punkt 6.

(32)  Se särskilt punkt 1.5 i EESK:s yttrande om penningtvättsdirektivet, EUT C 34, 2.2.2017, s. 121.

(33)  Se särskilt punkt 1.11 i EESK:s yttrande om offentliggörande av inkomstskatteuppgifter, EUT C 487, 28.12.2016, s. 62.

(34)  Se COM(2016) 740 final, se även EESK:s yttrande om ett nytt europeiskt samförstånd om utveckling, EUT C 246, 28.7.2017, s. 71.

(35)  Europeiska kommissionen, ”Collect More Spend Better”, 2015.

(36)  T.ex. African Tax Administrations Forum (ATAF), Inter-American Center of Tax Administrations (CIAT) och Global Forum on Transparency and Exchange of Information for Tax Purposes (CREDAF).


2.3.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 81/37


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter i Europa–Medelhavsområdet

(yttrande på eget initiativ)

(2018/C 081/06)

Föredragande:

Helena DE FELIPE LEHTONEN

Beslut av EESK:s plenarförsamling

30.3.2017

Rättslig grund

Artikel 29.2 i arbetsordningen

 

Yttrande på eget initiativ

 

 

Ansvarig facksektion

Facksektionen för yttre förbindelser

Antagande av facksektionen

28.9.2017

Antagande vid plenarsessionen

18.10.2017

Plenarsession nr

529

Resultat av omröstningen

(för/emot/nedlagda röster)

123/0/1

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

Vikten av de ekonomiska och sociala organisationerna och det civila samhällets organisationer rent generellt framhölls redan i Barcelonaförklaringen (1) från 1995 som en nödvändig faktor för att främja en gradvis uppbyggnad i Medelhavsområdet av ett område med fred och stabilitet, gemensamt välstånd och dialog mellan kulturer och civilisationer i de olika länderna, samhällena och kulturerna runt Medelhavet. Det civila samhällets organisationer i Medelhavsområdet bidrar i nuläget till integration, delaktighet och dialog med offentliga myndigheter, även lokala sådana, med målsättningen att främja ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter i Medelhavsområdet. EESK anser att det är nödvändigt att stärka de ekonomiska och sociala rådens roll på de platser där sådana finns, samt att främja deras uppbyggnad i länder där de har försvunnit eller inte har byggts upp genom att förstärka synergieffekterna mellan de olika berörda aktörerna. I samband med främjandet av dessa rättigheter bör de ekonomiska och sociala råden och de ekonomiska och sociala organisationerna inleda samarbeten som ökar möjligheterna att faktiskt utöva rättigheterna.

1.2

Kvinnor utsätts för könsstereotyper som leder till att nya politiska, ekonomiska och utbildningsmässiga hinder byggs upp, vilket får allvarliga konsekvenser för samhällets utveckling. EESK uppmanar till en minskning av de enorma klyftor som finns mellan lagstiftningen och verkligheten. Med anledning av detta anser kommittén att man snarast bör ställa resurser till förfogande för att utbilda och öka medvetenheten hos de grupper som har i uppgift att säkerställa en effektiv tillämpning av denna lagstiftning. För att stärka rättigheterna rekommenderar EESK när det gäller jämställdhetsfrågor att de lokala myndigheterna samarbetar med i organisationer, ekonomiska och sociala aktörer, civilsamhället och dess nätverk som är verksamma på olika områden i sina respektive samhällen. Denna verksamhet bör dessutom stödjas med bidrag från universitet och specialiserade forskningscentrum.

1.3

Hotet från våldsam extremism bör bekämpas genom att man tar itu med de många bakomliggande orsakerna, och inte bara med säkerhetsfrågan. När det gäller denna uppgift bör de ekonomiska och sociala organisationerna spela en ledande roll i samarbete med institutioner och nätverk som arbetar med interkulturell och interreligiös dialog för att få större genomslagskraft, och deras verksamhet bör också omfatta kulturarvet, konstnärlig verksamhet och kreativa sektorer. EESK uppmanar Europeiska kommissionen och medlemsstaterna i unionen för Medelhavsområdet att främja denna verksamhet med inriktning på interkulturell dialog också bland sociala aktörer, och att i sin tur stärka specialiserade organisationer som under många år har arbetat i Medelhavsområdet, till exempel Anna Lindh-stiftelsen (2). EESK uppmuntrar ett ökat samarbete när det gäller skyddet av kulturarvet, som för närvarande hotas av väpnade konflikter och våldsamma organisationer.

1.4

Ekonomiska, arbetsrelaterade och sociala rättigheter är en förutsättning för ekonomisk utveckling och ett demokratiskt samhälle. Av dessa rättigheter är näringsfrihet, föreningsfrihet, frihet att vidta fackliga åtgärder, kollektiva förhandlingar, socialt skydd på områden som hälso- och sjukvård och utbildning samt rättigheter för äldre medborgare särskilt viktiga. ILO påpekade detta i samband med dess inrättande och i anslutning till Philadelphiadeklarationen i syfte att framhålla att den ekonomiska organisationen måste underordnas den sociala rättvisan. Denna bör dessutom vara det centrala målet för all nationell och internationell politik. I Philadelphiaförklaringen betonas att ”ekonomi och finanser är medel i människornas tjänst.”

1.5

Medierna spelar en central roll i utformningen av gemensamma visioner och idéer och är en viktig drivkraft för att förbättra den interkulturella dialogen och främja respekt, tolerans och ömsesidig förståelse. EESK välkomnar därför lanseringen av projekt som värnar om respekten för mångfald och främjar information som är fri från vinklingar, stereotyper och snedvridna uppfattningar. Kommittén anser också att man bör utöka användningen av dessa verktyg för övervakning, utbildning och informationskampanjer med avseende på bekämpning av rasism och islamofobi i medierna, och att man bör främja samarbetsmekanismer och gemensamma plattformar för yrkesutveckling med fokus på såväl yrkesetik som yttrandefrihet.

1.6

Utbildning är den främsta vägen till socioekonomisk rörlighet och följaktligen även till en potentiell förbättring av livskvaliteten. Bristen på lika möjligheter inom utbildningssektorn sätter dock stabiliteten och säkerheten i regionen på spel. EESK uppmuntrar därför gemensamma insatser för att förbättra kvaliteten inom primär- och sekundärutbildning, högre utbildning samt yrkesutbildning genom utbyte av erfarenheter när det gäller utvecklingen av kursplaner och innovativa metoder. EESK anser dessutom att det är mycket viktigt att överbrygga kunskapsklyftan mellan de båda sidorna av Medelhavet, och i detta syfte föreslår kommittén att man främjar kunskapsnätverk och gemensamma utredningar som underlättar överföring och förmedling av kunskap, samt att man främjar rörlighet för lärare, studenter, akademiker och forskare samt stöder översättningen av deras arbete, framför allt till och från arabiska.

1.7

Icke-formell utbildning är ett nödvändigt komplement eftersom den bidrar till mer inkluderande och pluralistiska samhällen. EESK anser att man bör stärka synergieffekterna mellan formell utbildning och icke-formell utbildning och uppmuntra denna typ av utbildning som ett verktyg för att främja en fredskultur och livslångt lärande. EESK anser därför att man bör utöka budgeten för icke-formellt lärande och främja överföringen av erfarenheter och kunskaper mellan Europa och södra Medelhavsområdet.

1.8

För att främja en inkluderande och konkurrenskraftig ekonomi är det nödvändigt att stödja människors digitala och tekniska integrering. Mot bakgrund av detta understryker kommittén behovet av att främja dels regionala och lokala projekt som stärker medborgarnas kompetens när det gäller användningen av ny teknik samt på områdena företagande och digitalisering, dels initiativen för medborgardeltagande och främjande av digital utbildning och skapande av arbetstillfällen med anständiga villkor, till exempel de urbana initiativen för social och digital innovation (Labs).

2.   Bakgrund

2.1

År 2011 skakade den arabiska ungdomens längtan efter förändring om ett antal politiska system som plötsligt ifrågasattes i grunden. I Tunisien, Egypten, Libyen och Jemen avsattes politiska ledare, men de konkreta politiska omständigheterna ledde dem in på mycket olika vägar: från en stadig övergång i Tunisien, som underlättades av landets dynamiska civilsamhälle, till regimskifte i Egypten och öppen konflikt i Libyen och Jemen. Syrien har blivit indraget i ett blodigt krig, som nu har fått en såväl regional som internationell dimension. Detta har lett till dramatiska folkförflyttningar och migrationsströmmar utan motstycke som har destabiliserat hela Europa-Medelhavsområdet.

2.2

Utöver ett regimskifte ville man skapa ett mer rättvist och inkluderande system, politiska friheter, social rättvisa, möjligheter och värdiga villkor. Förhoppningarna grusades eftersom det inte skedde några förändringar på det sociala området. Konkreta politiska omständigheter, i och utanför dessa länder, bidrog till att förhoppningarna gick om intet. Sex år senare har de rättmätiga kraven på ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter ännu inte infriats, och utgör fortfarande en potentiell källa till instabilitet i regionen.

2.3

Mot bakgrund av detta anser EESK att det är en absolut prioritet att fred uppnås och demokrati införs i hela regionen samt att hela befolkningens mänskliga och grundläggande rättigheter respekteras.

2.4

Grundläggande rättigheter: ofrånkomliga och omistliga

2.4.1

EESK uppmanar alla länder i södra och östra Medelhavsområdet att ansluta sig till den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (3) och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (4). Samtidigt betonar kommittén vikten av sekulära principer och värderingar samt skyddet av rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, religiösa och språkliga minoriteter (5).

2.4.2

EESK betonar den centrala betydelsen av skyddet för ett anständigt liv för alla. EESK betonar att man måste säkerställa tillgång till dricksvatten och livsmedel i tillräcklig mängd och på rimliga villkor samt tillräcklig tillgång till energi för att förebygga energiutslagning när det gäller såväl enskilda som samhället som helhet, garantera utvecklingen på hälsoområdet samt främja en dräglig miljö.

2.4.3

På samma sätt, och med tanke på de särskilda omständigheter som påverkar regionen, måste man på såväl nationell som internationell nivå kunna garantera rätten till en dräglig bostad eller, i avsaknad av sådan, till ett skydd eller härbärge som är lämpligt för enskilda och familjer. EESK anser också att man bör säkerställa rätten till en värdig och inkluderande återuppbyggnad av områden som ödelagts, oavsett om orsaken är naturkatastrofer eller väpnade konflikter.

2.5

Rätten till ett värdigt arbete: en faktor för social stabilitet och utveckling

2.5.1

EESK anser att det i grannländernas samhällen krävs en gemensam insats för att öka integrationen och sammanhållningen. Dessutom behöver deras ekonomier reformeras och förnyas för att skapa arbetstillfällen med skäliga villkor, som är en avgörande faktor för en hållbar utveckling.

2.5.2

EESK betonar också behovet av att garantera de rättigheter som bör utgöra grunden för ovan nämnda principer. I detta avseende bör man säkerställa rätten till arbete med skäliga villkor i dessa länder oavsett människors härkomst, religion eller nationalitet.

2.5.3

Som en grundförutsättning för att undvika fattigdom anser EESK att det är mycket viktigt att åtgärder vidtas för att främja arbete med skäliga villkor som en faktor för social stabilitet, i enlighet med vad som anges i ILO-deklarationen om grundläggande principer och rättigheter i arbetslivet och dess uppföljning (6) och i den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (7). EESK anser därför att dessa dokument bör undertecknas. Således är det nödvändigt att säkerställa arbetstagarnas grundläggande rättigheter såsom rätten till föreningsfrihet, rätten att bilda en fackförening eller att ansluta sig till en som man anser lämplig, rätten att strejka, ett verkligt erkännande av rätten till kollektivförhandlingar samt säkerhets- och hygiennormer vid utövandet av arbete samt rätten till lön.

2.5.4

Såsom ILO har föreslagit bör man också utveckla rätten till bostad för att skydda hela befolkningen, inte minst de mest sårbara grupperna. Det är också viktigt att bekämpa kränkningar av grundläggande rättigheter, till exempel exploatering av barn eller tvångsarbete, och främja tillgången till arbetsmarknaden för kvinnor och personer med funktionsnedsättning.

2.6

Företagande: en viktig drivkraft för den ekonomiska utvecklingen

2.6.1

Enligt EU är freden, stabiliteten, säkerheten och välståndet i Europa-Medelhavsområdet beroende av fem centrala faktorer: ekonomisk utveckling genom modernisering och diversifiering av ekonomierna, förstärkning av ekosystemet för entreprenörskap och innovativt företagande, skapande av arbetstillfällen genom kvalificerad yrkesutbildning (särskilt för ungdomar), utveckling av den privata sektorn (i synnerhet små och medelstora företag) samt energi- och miljömässig hållbarhet (8). Skapandet av högkvalitativa arbetstillfällen är en grundförutsättning för ekonomiskt välstånd och stärkandet av kvinnors företagande och företagsrelaterade synergieffekter på båda sidorna av Medelhavet.

EESK anser vidare att dessa faktorer är oskiljaktigt kopplade till den sociala utvecklingen. Anledningen till detta är att stabiliteten, säkerheten och välståndet alltid bygger på integration och social sammanhållning.

2.6.2

Som en avgörande faktor för dessa ekonomiers utveckling anges i det gemensamma meddelandet behovet av att möjliggöra och säkerställa privat företagande på lika villkor. Därför måste man se till att det finns en rättslig ram som skapar garantier för rätten till privat egendom och säkerställer dess okränkbarhet.

2.6.3

EESK betonar också vikten av att de offentliga myndigheterna slår vakt om en fri och rättvis ekonomisk konkurrens som garanterar lika villkor för företagarna. Kommittén anser därför att det är nödvändigt att säkerställa likabehandling när det gäller tillgången till finansiering och tillhandahållandet av mikrofinanstjänster, samt att garantera att den offentliga förvaltningen är fri från korruption och ser det som sin uppgift att agera i det allmännas intresse.

2.7

Rätten till kreativitet och innovation: en garanti för en diversifierad ekonomi med mervärde

2.7.1

Syftet med ministerförklaringen från unionen för Medelhavsområdet om den digitala ekonomin (9) är att främja nya teknikformers inkluderande och övergripande effekter på de kulturella, sociala, ekonomiska, myndighetsrelaterade och säkerhetsmässiga områdena.

2.7.2

EESK stöder också resonemanget i det gemensamma meddelandet om behovet av att diversifiera och utveckla Medelhavsområdets ekonomier på ett hållbart och inkluderande sätt.

2.7.3

När det gäller utformningen av nya program erinrar EESK om behovet av att inrätta EU-program för Europa-Medelhavsområdet med syftet att driva innovationen framåt för att möjliggöra framsteg i regionens ekonomiska utveckling och samtidigt bevara den individuella och kollektiva rättigheten att skapa och utveckla. Denna rättighet innebär att man måste erkänna rätten till immateriell egendom, rätten att dela och sprida innovationer och rätten att få tillgång till ny teknik.

2.7.4

Enligt EESK är digital delaktighet och fri tillgång till internet en såväl individuell som kollektiv rättighet som hänger intimt samman med innovationsverksamhet.

2.8

Rätten till kvalitetsutbildning: en hörnsten i den mänskliga utvecklingen

2.8.1

Utbildning är den främsta vägen till socioekonomisk rörlighet, och till en potentiell förbättring av livskvaliteten. Enligt FN:s utvecklingsprogram (UNDP) (10) har låg- och mellanstadieutbildningen i många av regionens länder visserligen uppnått internationell standard och det har även gjorts betydande framsteg i fråga om högstadie- och gymnasieutbildningen, men utbildningens kvalitet är likväl otillfredsställande. Världsbanken har utvecklat program för denna region i samarbete med andra organ och det skulle vara bra om Europeiska kommissionen arbetade på samma linje. Dessutom påpekas att de stora skillnaderna i fråga om möjligheter på utbildningsområdet undergräver det sociala kontraktet i arabländerna.

2.8.2

I färdplanen för unionen för Medelhavet (11) betonas behovet av att stärka utbildningen, som är en viktig faktor när det gäller att skapa hållbara och kvalificerade arbetstillfällen, särskilt för ungdomar som är arbetslösa och riskerar att utsättas för missförhållanden i arbetslivet. Dessutom framhålls att forskning och innovation är en grundförutsättning för ekonomiernas modernisering, samt att hållbarheten är en övergripande faktor för att garantera en inkluderande social och ekonomisk utveckling.

2.8.3

Att stärka det sociala kapitalet är avgörande för stabiliteten och säkerheten i regionen. Det är därför nödvändigt att främja grundskole- och gymnasieutbildning och högre utbildning, liksom tillgången till forskning och vetenskapliga rön, anställbarhet, hälsa, medbestämmande och rörlighet för ungdomar, jämställdhet, debattforum och social integration.

2.8.4

Trots vissa problem med tillgången till utbildning för alla och behovet av att förbättra primär- och sekundärutbildningens kvalitet ligger den största utmaningen i att överbrygga klyftan mellan utbildning och arbete. I detta avseende är det ytterst viktigt att främja strukturer som kopplar samman arbetsmarknaden och utbildningssystemet för att säkerställa att ungdomar integreras fullständigt i samhället. EESK anser därför att det är mycket viktigt att främja utbyte av erfarenheter av utformning av kursplaner och innovativa metoder, med tonvikt på att överföra erfarenheter och metoder för att se till att kompetenser och kvalifikationer motsvarar arbetsmarknadens behov, samt på att främja och förbättra utbildningen och yrkesutbildningen med hänsyn till utmaningen att under det kommande decenniet skapa 60 miljoner arbetstillfällen i arabländerna.

2.8.5

Arbetsmarknadens parter och andra specialiserade organisationer har betonat den centrala roll som icke-formell utbildning spelar som primärt instrument och långsiktig lösning för bekämpning av radikalisering och extremism, och dess betydelse när det gäller att integrera utsatta grupper, särskilt ungdomar och kvinnor.

2.8.6

EESK välkomnar erkännandet av den icke-formella utbildningens betydelse som ett komplement till formell utbildning och anser att synergieffekterna mellan dem behöver stärkas. Kommittén anser därför att man bör öka det politiska engagemanget för icke-formell utbildning och avsätta en större budget för detta lärande eftersom det främjar ungdomars mognadsprocess och sociala integration och lär dem om aktivt deltagande och utvecklingen av demokratiska värderingar, och dessutom är det ett bra instrument för att stödja en fredskultur.

2.9

Rörlighet inom den akademiska världen och utbildningsväsendet: i riktning mot ett undanröjande av kunskapsklyftan

2.9.1

Rörlighet för ungdomar är ett centralt inslag i svaret på de utmaningar som Medelhavsområdet står inför. I själva verket är migrationen i arabländerna ett symptom på det sociala utanförskap som högkvalificerade ungdomar befinner sig i. Följaktligen behöver man främja ett slags migration som gynnar både ursprungsländerna och mottagarländerna. Detta innebär att man bör förbättra erkännandet av färdigheter och kvalifikationer, samt underlätta rörligheten för akademiker och förbättra den rättsliga ramen för villkoren för inresa och vistelse i EU för medborgare i grannländer när det gäller forskning, studier, elevutbyte, yrkesutbildning och volontärarbete.

2.9.2

Samtidigt är kunskapsklyftan en av de djupaste klyftorna mellan de båda sidorna av Medelhavet, och EESK anser därför att åtgärder bör vidtas för att främja produktion och spridning av vetenskaplig och akademisk kunskap, samt att man bör skapa och främja nätverk för kunskap och gemensam forskning i Europa-Medelhavsområdet. Vidare anser kommittén att det är nödvändigt att främja översättning av akademiska och vetenskapliga alster, särskilt från och till arabiska.

2.9.3

EESK insisterar också på att man bör främja rörlighet för studenter, lärare, forskare, akademiker och vetenskapsmän med hjälp av vistelser, utbyten och praktikperioder som en central faktor för främjandet av den akademiska kvaliteten och ungdomars anställbarhet – genom en förstärkning av det faktiska genomförandet av programmet Erasmus + länderna i Euromedregionen och genom att uppnå resultat – samt för spridningen av kunskap och främjandet av interkulturell dialog.

2.10

Medier och interkulturell dialog: centrala faktorer för tolerans

2.10.1

De lokala mediernas mångfald, oberoende och professionalitet är garanter för sociala framsteg och hjälper dessa medier att fungera som katalysatorer för förändring i länderna i grannskapet.

2.10.2

EESK understryker behovet av att främja dialog och samarbete mellan medierna i Europa-Medelhavsområdet för att förbättra och förstärka yrkesstandarderna och de rättsliga ramarna för dessa. Det är också viktigt att bidra till att garantera och skydda pressfriheten och yttrandefriheten.

2.10.3

Det är mycket viktigt att erkänna mediernas betydelse när det gäller att förbättra den interkulturella dialogen och främja respekt, tolerans och ömsesidig förståelse. Mot bakgrund av att en negativ inställning till västerlandet blir allt vanligare söder om Medelhavet och med hänsyn till den ökande populismen och främlingsfientligheten i Europa är det mer nödvändigt än någonsin att vidta åtgärder för att bekämpa denna typ av budskap för att motverka att folk, kulturer och religioner ställs mot varandra i ett polariserat, svartvitt och exkluderande synsätt.

2.10.4

EESK välkomnar i detta sammanhang lanseringen av projekt som värnar om respekten för Europas mångfald och främjar tolerans och information fri från vinklingar, stereotyper och snedvridna uppfattningar, såsom observationscentrumet mot islamofobi i de spanska medierna (12) som främjar information fri från rasism. Kommittén uppmuntrar vidare lanseringen av övergripande projekt i detta syfte.

2.10.5

Utöver säkerhetsaspekten kan bristen på möjligheter, särskilt för ungdomar, vara en bidragande faktor till instabilitet och utgöra en av orsakerna till radikalisering. Det är nödvändigt att förebygga och bekämpa extremism och rasism genom att främja interkulturell dialog. Detta innebär att institutioner och nätverk för interkulturell och interreligiös dialog bör förstärka sina synergieffekter och öka sin komplementaritet för att åstadkomma en mer relevant inverkan.

2.10.6

Förebyggandet av radikalisering och våldsam extremism bör involvera de ekonomiska och sociala råden i Medelhavsområdet, de ekonomiska och sociala aktörerna och det civila samhället som helhet. För detta ändamål behövs mekanismer för utbyte och samarbete med en anslagen budget, och man behöver ta itu med frågor som rör rättvisa, bristande jämställdhet, hatpropaganda, ungdomsarbetslöshet och analfabetism som en del av en bredare satsning på avradikalisering som också innefattar främjande av den interkulturella dialogen. I detta avseende är det värt att erinra om det arbete som utförs av EU:s nätverk för kunskapsspridning om radikalisering (RAN) (13) och dess kompetenscentrum.

2.10.7

EESK anser att det är mycket viktigt att uppmuntra utbyten mellan intellektuella, konstnärer och kulturella aktörer i området eftersom de har en förhållandevis stor inverkan på den sociala omvandlingen, genom främjande av gemensamma projekt som är inriktade på att uppmuntra dialog och ömsesidig förståelse. Kommittén efterlyser även bättre samordning och samarbete när det gäller skyddet av kulturarvet och när det gäller att öka kunskapen om de olika kulturella och konstnärliga discipliner som finns i Europa-Medelhavsområdet och förståelsen av dem som ett värdefullt redskap för sammanhållning och vår kunskap om varandra.

2.11

Det civila samhället och synergieffekter mellan sociala aktörer: forum för integration och debatt

2.11.1

Den ekonomiska krisen och främlingsfientligheten norr om Medelhavet, men också strävan efter yttrandefrihet och kampen för mänskliga rättigheter i länderna på den södra sidan, är faktorer som starkt påverkar möjligheterna att utöva ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter i samhällena i länderna runt Medelhavet.

2.11.2

I detta sammanhang framgår av Europaparlamentets betänkande om främjandet av mänskliga rättigheter från november 2015 (14) att man bör öka stödet till det civila samhället. Trots detta är det civila samhällets organisationer i länderna söder om Medelhavet fortfarande inte tillräckligt synliga med tanke på deras ansträngningar och, i vissa fall, de risker de tar, samt den roll de spelar när det gäller att främja social förändring. De ekonomiska och sociala råden i Medelhavsområdet kan i detta sammanhang spela en roll som spridnings-, mötes- och debattplattformar.

2.11.3

Kommittén konstaterar att föreningslivet är ett forum som bidrar till integration. Vidare anser EESK att kommissionen behöver öka stödet för projekt som genomförs av det organiserade civila samhället genom dess ekonomiska och sociala organisationer och sammanslutningar samt de nätverk som dessa ingår i, samt intensifiera partnerskapen och synergieffekterna mellan de olika berörda aktörerna.

2.11.4

EESK anser att Europa-Medelhavsområdets ministrar bör samarbeta i konkreta projekt, med toppmötet för Medelhavsområdets ekonomiska och sociala råd och liknande institutioner, utan att detta minskar stödet till medborgar- och kulturföreningar.

2.12

Kvinnan i centrum när det gäller ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter

2.12.1

Vid tre konferenser för Europa-Medelhavsområdets ministrar om hur kvinnans roll i samhället kan stärkas – i Istanbul 2006 (15), Marrakech 2009 (16) och Paris 2013 (17) – åtog sig regeringarna att genomföra de överenskomna åtagandena: lika rättigheter för kvinnor och män när det gäller deltagande i politisk, ekonomisk, medborgerlig och social verksamhet; bekämpning av alla typer av våld mot och diskriminering av kvinnor och flickor; samt åtgärder i syfte att förändra attityder och beteenden för att uppnå jämställdhet och främja kvinnors självbestämmande, inte bara med avseende på deras rättigheter utan också i praktiken.

2.12.2

Trots de lagändringar som gjorts i länderna i södra Medelhavsområdet anser UNDP att man fortfarande är långt ifrån att uppnå jämställdhet när det gäller ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.

2.12.3

EESK noterar att det finns ett stort gap mellan å ena sidan de officiella uttalandena, institutionernas förslag och till och med den gällande lagstiftningen och å andra sidan den verklighet som kvinnor upplever dagligen i sina samhällen. Kommittén påpekar att de nationella lagarna måste harmoniseras med konstitutionerna och att man behöver täppa till de rättsliga kryphål som fortfarande tillåter diskriminering av kvinnor.

2.12.4

EESK vill i detta sammanhang framhålla behovet av att ställa medel till förfogande för att utbilda och informera de grupper som ansvarar för att säkerställa en effektiv tillämpning av lagstiftningen – domarkåren, brottsbekämpande myndigheter, företag, utbildningsinstanser, medier, institutioner såsom de ekonomiska och sociala råden, osv.

2.12.5

För att stärka rättigheterna och uppnå bättre resultat rekommenderar EESK när det gäller jämställdhetsfrågor att de lokala myndigheterna samarbetar med det civila samhällets organisationer, eftersom de har tillgång till den mest relevanta informationen om befolkningens problem och behov. Detta samarbete mellan olika aktörer kan stödjas genom bidrag som förmedlas från den akademiska världen (universitet och specialiserade kunskapscentrum). Ett exempel är stiftelsen för kvinnor i Europa-Medelhavsområdet (18), som har genomfört en informationskampanj mot barnäktenskap tillsammans med sammanslutningen för kvinnorättighetsföreningar, Marrakechs regionala myndighet, Cadi Ayyad-universitetet, den regionala kommissionen för mänskliga rättigheter och andra lokala organ.

2.12.6

Mot bakgrund av detta uppmanar EESK ministrarna i de länder som är medlemmar i unionen för Medelhavsområdet att ta dessa aspekter i beaktande vid nästa ministerkonferens samt att avsätta ekonomiska anslag till dessa åtgärder och kampanjer.

2.12.7

EESK påpekar att det får stora konsekvenser om man inte tar hänsyn till punkterna ovan. Barnäktenskap, skolavhopp och, till följd av detta, undergrävandet av kvinnors ställning på arbetsmarknaden och i det politiska livet, är några av de faktorer som har en negativ inverkan på möjligheten att utöva rättigheter, särskilt för kvinnor och flickor.

Bryssel den 18 oktober 2017.

Georges DASSIS

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande


(1)  http://ufmsecretariat.org/barcelona-declaration-adopted-at-the-euro-mediterranean-conference-2728-november-1995/

(2)  http://www.annalindhfoundation.org/

(3)  http://www.ohchr.org/EN/ProfessionalInterest/Pages/CCPR.aspx

(4)  http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:12012P/TXT&from=SV

(5)  http://www.ohchr.org/EN/ProfessionalInterest/Pages/Minorities.aspx

(6)  http://www.ilo.org/declaration/thedeclaration/textdeclaration/lang--en/index.htm

(7)  http://www.ohchr.org/EN/ProfessionalInterest/Pages/CESCR.aspx

(8)  http://eeas.europa.eu/archives/docs/enp/documents/2015/151118_joint-communication_review-of-the-enp_sv.pdf

(9)  http://ufmsecretariat.org/wp-content/uploads/2014/09/UfMMinistersDeclarationEN.pdf

(10)  http://www.arabstates.undp.org/content/rbas/en/home/library/huma_development/arab-human-development-report-2016--youth-and-the-prospects-for-/

(11)  http://ufmsecretariat.org/wp-content/uploads/2017/01/UfM-Roadmap-23-JAN-2017.pdf

(12)  http://www.observatorioislamofobia.org/

(13)  https://ec.europa.eu/home-affairs/what-we-do/networks/radicalisation_awareness_network

(14)  http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?pubRef=-//EP//TEXT+REPORT+A8-2015-0344+0+DOC+XML+V0//SV

(15)  https://www.euromedwomen.foundation/pg/en/documents/view/4224/ministerial-conclusions-on-strengthening-role-of-women-in-society

(16)  https://www.euromedwomen.foundation/pg/en/documents/view/4756/second-ministerial-conclusions-on-strengthening-role-of-women-in-society

(17)  https://www.euromedwomen.foundation/pg/en/documents/view/4226/third-ministerial-conclusions-on-strengthening-role-of-women-in-society

(18)  https://www.euromedwomen.foundation/.


2.3.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 81/44


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Övergången till en mer hållbar europeisk framtid – en strategi för 2050

(yttrande på eget initiativ)

(2018/C 081/07)

Föredragande:

Brenda KING

Medföredragande:

Lutz RIBBE

Beslut av EESK:s plenarförsamling

14.7.2016

Rättslig grund

Artikel 29.2 i arbetsordningen

 

Yttrande på eget initiativ

 

 

Underkommitté

Övergången till en mer hållbar europeisk framtid – en strategi för 2050

Antagande av underkommittén

21.9.2017

Antagande vid plenarsessionen

18.10.2017

Plenarsession nr

529

Resultat av omröstningen

(för/emot/nedlagda röster)

185/8/6

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

Precis som övriga delar av världen brottas Europa med tre centrala frågor: 1) Utarmningen av jordens naturresurser samt klimatförändringar och förlust av biologisk mångfald. 2) Social ojämlikhet, inklusive ungdomsarbetslöshet och människors situation i eftersatta regioner där industrin är på nedgång. 3) Allmänhetens minskade förtroende för staten, det politiska etablissemanget, EU och dess styrningsstrukturer samt andra institutioner.

1.2

Dessa tre centrala frågor måste ses mot bakgrund av digitaliseringen (en betydande megatrend) och globaliseringen, eftersom dessa har haft stor inverkan på de europeiska arbetsmarknaderna och kommer att ha en ännu större inverkan i framtiden. I synnerhet digitaliseringen kan antingen göra det lättare att ta itu med de tre frågorna eller förvärra dem. Huruvida digitaliseringen får positiva eller negativa effekter beror på hur den hanteras politiskt.

1.3

På grundval av en ingående analys av samspelet mellan dessa tre centrala frågor och digitaliseringen uppmanar EESK kommissionen att utarbeta en långsiktig strategi för EU:s hållbara utveckling, för att främja åtgärder som stärker EU:s ekonomi i syfte att uppnå sociala och miljömässiga fördelar. Syftet med detta yttrande är att lägga fram frågor och synpunkter som bör beaktas vid utarbetandet av den långsiktiga strategin.

Vissa människor motsätter sig förändringar. Samtidigt som det görs ständiga tekniska framsteg finns det vissa personer som har ett egenintresse av att upprätthålla status quo. Andra personer kan känna osäkerhet inför tanken på att försöka anpassa sig till ett samhälle i ständig förändring. För andra (till exempel förespråkare av grön energi) går förändringarna inte tillräckligt snabbt. Beslutsfattarna bör ta hänsyn till dessa farhågor och ta itu med problemet direkt i stället för att se status quo som en utväg. Det första steget skulle vara att inleda en öppen debatt om dessa frågor och stärka deltagardemokratin, inklusive det europeiska medborgarinitiativet.

1.4

Att låta bli att handla är inte ett alternativ. Det krävs politisk vilja för att styra utvecklingen i rätt riktning. Det behövs starkare kopplingar mellan ekonomisk utveckling, miljöskydd och socialpolitik. Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) anser att genomförande och tillämpning av målen för hållbar utveckling och Parisavtalet samt en välskött övergång till ett utsläppssnålt samhälle och en digital ekonomi kommer att lösa de stora frågor som EU behöver ta itu med och göra EU till en vinnare i denna nya industriella revolution. Vi rekommenderar kommissionen att omgående utveckla de politiska åtgärder som den presenterat i sitt arbetsdokument ”Next steps” (1) och att fokusera mer på att helt införliva målen för hållbar utveckling och Parisavtalet i EU:s politiska ram och kommissionens aktuella prioriteringar, med målet att utforma en vision för ett rättvist och konkurrenskraftigt EU fram till år 2050.

1.5

Behovet av kraftfulla politiska åtgärder ska inte missförstås. Ett lämpligt regelverk är visserligen oumbärligt för att strukturera övergången, men EU behöver en dagordning som omfattar samhället som helhet genom att eftersträva rättvis globalisering och ökad konkurrenskraft, försöka göra EU till en ledare när det gäller nya teknikformer, undvika att människor hamnar på efterkälken, utrota fattigdom och skapa ett klimat som återupprättar allmänhetens förtroende för politiska system och multilateralt styre (2). Syftet med de politiska strategierna bör inte bara vara att gå i täten på olika politikområden, utan även att utnyttja det civila samhällets enorma potential. Socialt entreprenörskap, medborgarinitiativ och samhällsarbete är bara några exempel på hur hållbar utveckling kan skapas genom ett nedifrån och upp-orienterat förhållningssätt, särskilt när det gäller den nödvändiga övergången till en koldioxidsnål eller cirkulär ekonomi. Decentraliserad förnybar energi är det bästa exemplet på detta.

1.6

Kommissionen och EESK bör inom en snar framtid genomföra ytterligare gemensamma arbetsinsatser i fråga om viktiga strategiska politikområden som analyseras i detta yttrande, till exempel följande:

EU:s konkurrenskraft i en föränderlig värld.

Digitaliseringens effekter på arbetsmarknaden (inbegripet anständiga arbetsförhållanden) och miljön.

Hållbar finansiering och beskattning.

Utmaningar för utvecklingen av nya ekonomiska modeller.

Hinder för en decentralisering av energiproduktionen.

Livslångt lärande i en ny digital tidsålder och i samband med övergången till en koldioxidsnål ekonomi.

Främjande av koalitioner mellan flera berörda aktörer.

Det demokratiska underskottet i EU:s lagstiftningsprocess och den nya utmaningen med det civila samhällets deltagande.

Integrering av oberoende sakkunskap i det politiska beslutsfattandet med behovet av att stärka det civila samhällets deltagande.

En ny europeisk mekanism för att främja en strategi för hållbar utveckling.

1.7

Det behövs en övergripande och sammanhängande strategi för att förverkliga denna policymix. EESK rekommenderar att strategin utformas som en långsiktig vision och att den görs tydlig, horisontellt och vertikalt sammanlänkad, hanterbar och medverkanspräglad. Därför anser EESK att det är ytterst viktigt att se till att övergången fram till 2050 utformas och genomförs med fullt deltagande av företrädare för det civila samhället. För att stärka deltagardemokratin bör kommissionen reflektera över sin rätt till lagstiftningsmonopol.

2.   Inledning

Kommissionen utfärdade 2016 sitt meddelande om nästa steg för en hållbar europeisk framtid. EESK bidrar i sitt yttrande med sina rekommendationer till en strategi som tar itu med de utmaningar som Europa står inför. EESK anser att man bör utgå från människan och ta hänsyn till utvecklingens långsiktiga ekonomiska, sociala och miljömässiga dimensioner. På så sätt bör man kunna komma till rätta med den kortsiktighet och det stuprörstänkande som dominerar i EU:s befintliga strategier.

3.   En megatrend och tre globala frågor

Med hänsyn till digitaliseringen (en megatrend) måste en hållbarhetsstrategi ge svar på de tre centrala frågor som tas upp i avsnitt 1. Dessa är globala till sin natur och påverkar Europa i lika hög grad som övriga världsdelar:

1.

Hur kan vi hantera vår planets begränsningar och de övergripande miljöproblemen, såsom klimatförändringar och förlust av biologisk mångfald?

2.

Hur kan vi ta itu med de växande sociala orättvisorna i vår globaliserade värld?

3.

Hur kan vi återskapa allmänhetens förtroende för staten och institutionerna?

För att lösa dessa problem krävs gemensamma ansträngningar från beslutsfattare, politiker och det civila samhället. Dessutom måste stor hänsyn tas till både riskerna och möjligheterna med digitaliseringen. I detta avsnitt belyser vi de aspekter som måste beaktas när det gäller att finna lösningar på de tre centrala frågorna (3).

3.1   En megatrend: den globala omvandlingen av ekonomin och samhället på grund av digitaliseringen

3.1.1

Plattformsekonomin, artificiell intelligens, robotteknik och sakernas internet – den internationella utvecklingen på dessa områden är omfattande och går i allt snabbare takt. Förr eller senare kommer den att påverka alla delar av ekonomin och samhället. Digital teknik håller på att bli tillgänglig för stora delar av samhället, men det är inte säkert att alla grupper får tillgång till dessa extremt kraftfulla digitala verktyg.

3.1.2

Att digital teknik flyter samman med nanoteknik, bioteknik, materialvetenskap, framställning och lagring av förnybar energi och kvantdatorer kan leda till en ny industriell revolution (4). För att se till att Europa intar en ledande ställning i den nya globala tekniska och ekonomiska konkurrensen behövs omfattande investeringar och nya initiativ.

3.1.3

Det finns mycket som är bra med digitaliseringen. Den ger upphov till nya varor och tjänster som är till nytta för konsumenterna. Den skulle kunna bidra till att vissa av målen för hållbar utveckling uppnås, i och med att de globala inkomstnivåerna kan ökas, människors livskvalitet höjas, möjligheter till mer inkluderande demokratiska modeller utvecklas och antalet arbetstillfällen av god kvalitet ökas, liksom även EU:s konkurrenskraft generellt – på samma sätt som skedde i och med de tidigare industriella revolutionerna. Det finns också hot – undersökningar visar att digitaliseringen kan leda till många fler försvunna arbetstillfällen än nya arbetstillfällen.

3.1.4

Genom digital teknik kommer produktion och konsumtion att komma mycket närmare varandra och överproduktionen minska. Det skulle kunna leda till att EU minskar sitt miljöavtryck. Direkthandel med varor, antingen mellan privatpersoner eller i en delningsekonomi, kan minska vår resursförbrukning. Den digitala tekniken stöder till exempel utbredningen av samåkningstjänster och förarlösa fordon, vilket kan göra våra transportsystem mer hållbara ur miljösynpunkt.

3.1.5

Digitaliseringen är dock inte miljömässigt hållbar i sig. Det finns hinder för marknadstillträde och stordriftsfördelar som gör att medborgarna kanske inte kan utnyttja digitaliseringens potential. Digitaliseringen skulle kunna leda till ökad ojämlikhet, särskilt med tanke på att den kan störa arbetsmarknaderna och skapa polarisering, eftersom många arbetstillfällen som kräver låga eller medelhöga kvalifikationer kan komma att automatiseras. Robotiseringen och plattformsekonomin kan bli ett allvarligt hot mot många europeiska arbetsplatser, och ger upphov till nya risker eftersom de flesta relevanta teknikerna drivs med hjälp av data, särskilt personuppgifter.

3.1.6

De nya möjligheterna att skapa välstånd kommer oftast endast en viss befolkningsgrupp till del, nämligen välutbildade med god social kompetens och hög risktolerans. De som främst gagnas av digitala innovationer är ofta de som tillhandahåller intellektuellt, finansiellt och fysiskt kapital, det vill säga innovatörer, aktieägare, investerare och högkvalificerade arbetstagare. Den digitala tekniken befaras kunna bli en av huvudorsakerna till stagnerande eller till och med minskande inkomster.

3.1.7

Det behövs en aktiv och övergripande strategi för att ta tillvara på de möjligheter som digitaliseringen erbjuder när det gäller att lösa de tre stora problem som beskrivs ovan. Riskerna med digitalisering måste också övervakas och hanteras. EESK bör fortsätta att arbeta aktivt med dessa frågor.

3.2   Planetens begränsningar och de övergripande miljöproblemen

3.2.1

EU är fast beslutet att bidra till den globala kampen mot klimatförändringar (dvs. Parisavtalet) och att skydda naturresurser. Det innebär att den europeiska ekonomins miljömässiga fotavtryck måste minskas betydligt, och det omgående. Miljökrisen påverkar oss redan. Befolkningsökning, långvarig ekonomisk tillväxt baserad på fossila bränslen och ohållbart utnyttjande av resurser och mark ökar ständigt miljöbelastningen i hela världen. En av de största utmaningarna, som även återspeglas i målen för hållbar utveckling, är att se till att den ekonomiska utvecklingen och tillväxten går i takt med vår planets begränsningar, oavsett om det gäller klimatskydd, förbrukningen och förvaltningen av planetens resurser, luft- och vattenkvalitet eller skyddet av den biologiska mångfalden i haven och på land.

3.2.2

För en omfattande minskning av koldioxidutsläppen inom ekonomin måste många ekonomiska sektorer omvandlas inom en nära framtid. För att kunna gå över från fossila till förnybara bränslen behövs mer energiflexibilitet och sakkunskap. Den allmänna utvecklingen av prosumentenergi (5) bör också utgöra en viktig och hållbar del i EU:s energipolitik (6). Transportsystemen måste genomgå en strukturförändring genom elektrifiering och bildelning. Bostäder och infrastruktur måste moderniseras. En avancerad bioekonomi kan vara en viktig bidragande faktor till en miljövänligare ekonomi.

3.2.3

Europa måste ställa om från den nuvarande linjära ekonomiska modellen där det gäller att ”utvinna, producera, konsumera och kassera” till en cirkulär modell som till sin utformning är återställande och förlitar sig på förnybara naturresurser närhelst detta är möjligt, och där produkternas, materialens och resursernas värde finns kvar i ekonomin så länge som möjligt. Digitaliseringen kan vara viktig i detta sammanhang (se 3.1.4).

3.2.4

Övergången till en koldioxidsnål, cirkulär och miljövänlig ekonomi är en möjlighet för EU att öka sin konkurrenskraft och motståndskraft. Den kan förbättra EU-medborgarnas livskvalitet och välbefinnande. Den minskar också beroendet av importerade fossila bränslen och råvaror av avgörande betydelse och skapar en stabil grund för ekonomiskt välstånd.

3.2.5

Minskningen av koldioxidutsläppen och den ekologiska omställningen kommer emellertid att föra med sig utmaningar för samhället (7), eftersom antalet arbetsplatser inom industrier med ett stort ekologiskt fotavtryck kommer att minska. Det måste ses som en strategisk politisk uppgift att göra det mesta av de möjligheter till nya arbetstillfällen och bättre social trygghet som minskade koldioxidutsläpp och den ekologiska omställningen innebär, så att nettoresultatet blir så positivt som möjligt.

3.2.6

Övergången till en koldioxidsnål och cirkulär ekonomi har drivits på av gräsrotsinitiativ tagna av medborgare, lokala myndigheter, konsumenter och innovativa företag, på de båda områdena energi och livsmedel. I stället för att relevanta initiativ främjas och en kritisk massa uppnås på europeisk nivå – med positiva konsekvenser för arbetsmarknaden och de sociala trygghetssystemen – hindras ofta ytterligare framsteg av administrativa system och lagstiftning. Få inser att gräsrotsinitiativ kan vara ett kraftfullt verktyg för att undvika sociala problem i samband med minskade koldioxidutsläpp och den ekologiska omställningen. För att denna potential ska bli synlig måste de strukturella hinder som står i vägen för resursfattiga personers tillgång till de resurser de behöver (särskilt kapital och relevant information) avlägsnas.

3.3   Ökande social ojämlikhet

3.3.1

Globaliseringen och den tekniska utvecklingen har lett till en dramatisk ökning av den globala handeln och det globala välståndet, men kombinationen av globalisering och teknisk utveckling har också bidragit till ökad social (och miljömässig) ojämlikhet. Enligt Oxfam har åtta personer, alla män, en lika stor förmögenhet som den fattigaste hälften av världens befolkning.

3.3.2

I Europa ökar klyftorna. Enligt en nyligen genomförd OECD-studie är inkomstskillnaderna större än någonsin i Europa. Under 1980-talet var den genomsnittliga inkomsten för de rikaste 10 % i samhället sju gånger högre än för de fattigaste 10 %. I dag är den nio och en halv gånger högre. Skillnaderna i fråga om förmögenhet är ännu större: 10 % av de rikaste hushållen äger 50 % av de totala tillgångarna, medan de fattigaste 40 % äger drygt 3 % av tillgångarna (8).

3.3.3

En anledning till den ökande ojämlikheten i Europa är att sambandet mellan tillväxt och nettoinkomster har brutits. BNP i euroområdet växte med över 16 % mellan 2008 och 2015 (över 17 % i EU-28), medan hushållens disponibla nettoinkomster stagnerade och växte med så lite som 2 % i EU-28.

3.3.4

I de 24 OECD-länderna har produktiviteten ökat med 27 % sedan 1995, men genomsnittslönen har bara ökat med 22 %. Ännu värre är att löneökningen för gruppen med lägst nettolön varit betydligt mindre än så. Löneklyftorna har under de senaste 20 åren ökat i samtliga europeiska länder utom Spanien. Denna trend är mest uttalad i Ungern, Polen, Tjeckien och Förenade kungariket (9).

3.3.5

Det finns en risk för att denna klyfta kommer att växa på grund av arbetets föränderliga karaktär. Till exempel riskerar robotiseringen av komplexa industriprocesser att minska behovet av tjänstemän med medelhöga eller relativt höga kvalifikationer, som för närvarande utför dessa komplexa arbetsuppgifter. Detta kommer förmodligen att leda till ytterligare polarisering på arbetsmarknaden, eftersom de nya arbetstillfällena kommer att skapas antingen i (ännu mer) högkvalificerade ställningar (att utveckla och driva produkterna/tjänsterna) eller mer serviceinriktade, lågkvalificerade ställningar. Enligt OECD riskerar 9 % av alla arbetstillfällen att automatiseras, medan arbetsuppgifterna kommer att ändras markant för ytterligare 25 %.

3.3.6

Regeringarnas svar på digitaliseringens konsekvenser tenderar att vara reaktiva i stället för proaktiva, och handlar främst om att mildra digitaliseringens sidoeffekter i stället för att ta tillvara på potentiella fördelar. Regeringarnas svar måste ta större hänsyn till utmaningen när det gäller arbetstagarnas representation och deltagande, som är en viktig aspekt av investeringar i mänskligt kapital på en föränderlig arbetsmarknad. EESK skulle kunna fortsätta att noggrant analysera digitaliseringens inverkan på arbetets karaktär.

3.4   Allmänhetens minskade förtroende för staten och institutionerna

3.4.1

Den ökande ojämlikheten, som endast delvis är ett resultat av globaliseringen och den tekniska utvecklingen, har bidragit till ett ökat misstroende mot regeringar, det politiska etablissemanget, internationella organisationer, institutioner och den globala styrningen. Den har också stärkt populistiska rörelser och lett till minskat stöd för traditionella politiska partier. Röstskolket bland de yngre (för att inte tala om antalet röster mot systemet) är särskilt oroande: endast 63 % av européerna mellan 15 och 30 år gick och röstade 2015 (10).

3.4.2

Många EU-medborgare känner att de inte har något att göra med det politiska beslutsfattandet på nationell och europeisk nivå. De anser att de traditionella demokratiska processerna inte ger dem något inflytande över viktiga beslut. En flerpartsstrategi (bl.a. i enlighet med FN:s Agenda 2030 för hållbar utveckling) är en inkluderande demokratisk modell och en möjlighet att återvinna förtroendet.

3.4.3

Övergången till ett hållbart samhälle kan inte, och får inte, vara något som bestäms uppifrån, utan kan endast lyckas om det finns ett brett stöd från en majoritet av företagen, de lokala och regionala myndigheterna, de förvärvsarbetande och medborgarna och om dessa deltar aktivt. Det som behövs är samarbete ”nedifrån-och-upp och uppifrån-och-ner”. Allianser mellan flera parter användes vid utarbetandet av Agenda 2030 och utnyttjas också alltmer på klimatområdet (11). Dessa kan fungera som mall för en inkluderande demokratisk styrningsmodell som kan tillämpas inom olika politikområden och underlätta genomgripande förändring och innovation.

3.4.4

I synnerhet den yngre generationen vill ha nya former för politiskt engagemang i stället för konventionella politiska partier och organ. Energigemenskaper, samarbeten mellan medborgare och kommuner för förbättrad energieffektivitet (t.ex. genom kontrakteringsmodeller) eller avfallshantering, initiativ för omställning av städer, andelsjordbruk, politiska bloggar och annan internetaktivitet, till och med initiativ med lokala valutor, är alternativa former av politiskt engagemang. Dessa kommer inte på något sätt att ersätta det traditionella politiska arbetet men kan utgöra ett viktigt bidrag till politisk socialisering och social integration.

3.4.5

Att utnyttja internets potential är en annan lovande metod för att bryta det politiska dödläget. Aldrig har information varit så fritt tillgänglig som i ett decentraliserat nätverk utan någon klassisk grindvakt. Det ger upphov till nya samhällsutmaningar, vilket visas genom sådana företeelser som postsanningar och falska nyheter. Samtidigt ser vi också en kraftig ökning av alternativa, icke-hierarkiska former av aktivism, liksom stor användning av sociala nätverk, särskilt bland unga.

3.4.6

E-förvaltning kan leda till styrningsmodeller där allmänheten mer än någonsin tidigare är delaktig i beslutsfattandet. EU bör följa sina medlemsstaters exempel; bland annat har Estland redan gjort betydande framsteg. Genom digitaliseringen kan medborgarna delta i beslutsprocesserna till en relativt låg kostnad. Det har emellertid visat sig att det även finns en ”medelklassövervikt” när det gäller e-deltagande (dvs. att en högre andel personer från medelklassen finns representerade på sådana forum). EESK har goda förutsättningar att föra en dialog på civilsamhällsnivå om denna fråga.

4.   Det Europa vi vill ha

För att hantera de tre centrala globala frågorna och megatrenden digitalisering som diskuteras ovan måste EU lyckas med att

få ut det bästa ur den digitala revolutionen för att bygga en ny, konkurrenskraftig och hållbar ekonomi,

gå över till en koldioxidsnål, cirkulär och miljövänlig ekonomi samtidigt som övergången blir rättvis för alla,

bygga en robust europeisk social modell,

säkerställa ett mer medborgardrivet, mer decentraliserat demokratiskt system samtidigt som fördelarna med ett rättvist ekonomiskt samarbete på global nivå utnyttjas.

4.1

EESK tror att målen för hållbar utveckling och Parisavtalet tillsammans kommer att blåsa nytt liv i visionen om ”det Europa vi vill ha” (12)  (13). Kommissionen måste driva på genomförandet av dessa avtal genom att utveckla de politiska åtgärder som den presenterat i sitt meddelande ”Nästa steg för en hållbar europeisk framtid” och till fullo införliva dessa i EU:s politiska ram och kommissionens aktuella prioriteringar. Både ”det Europa vi vill ha” och Agenda 2030 (dvs. målen för hållbar utveckling) sätter den enskilda individen i centrum för samhället och ekonomin och vill ge alla en möjlighet att bestämma hur de vill tillgodose sina behov, på ett sätt som är förenligt med den sociala och ekologiska miljön. Detta är ingen utopisk vision. I själva verket har Europa redan nu tillgång till de tekniska och ekonomiska resurser som krävs för att förverkliga denna vision: sakernas internet och stordata, kontroll över komplexa processer med hjälp av mobila applikationer, ”prosumtion” genom nedskalning av produktion och minskade produktionskostnader (t.ex. förnybar energi, 3D-utskrifter), nya transaktions- och betalningsmodeller (blockkedjor, bitcoins och smarta kontrakt), kooperatism och delningsekonomi som nya affärsmodeller och andra innovationer.

4.2

Alla dessa innovationer har potential att göra visionen till verklighet, men då måste det till en strategi som bidrar med lösningar på tre innovationsrelaterade utmaningar. En sådan strategi inbegriper ett nytt sätt att se på välfärd ”bortom BNP”, där man strävar efter ekonomiskt välstånd, social delaktighet, miljöansvar och medborgarmakt på samma gång.

4.3

Att låta bli att handla är inte ett alternativ: om EU inte är villigt eller kapabelt att utveckla och genomföra en heltäckande strategi kommer Europa varken att kunna uppnå målen för Agenda 2030 eller visionen om ”det Europa vi vill ha”. Om vi inte agerar löper vi stor risk att misslyckas med de största utmaningarna: Europas arbetsmodell kommer att förstöras, minskningen av koldioxidutsläpp och skyddet av resurser kommer att upphöra på grund av att de sociala kostnaderna för den ekologiska omställningen anses alltför stora, och social orättvisa och utanförskap kommer att öka, vilket hotar demokratin.

4.4

Det är oerhört viktigt att strategin innehåller detaljerade politiska rekommendationer för hur man kan bemöta de tre huvudsakliga utmaningar som Europa står inför och på så sätt göra ”det Europa vi vill ha” till verklighet.

5.   Sex politiska strategier för att nå det Europa vi vill ha

Här föreslår vi ett antal centrala politiska strategier för att hantera tre globala frågor (planetens begränsningar, social ojämlikhet, allmänhetens bristande förtroende) och megatrenden digitalisering. Var och en av strategierna omfattar en policymix som består av upp till sex delar, närmare bestämt

innovation,

reglering/styrning,

socialpolitik,

öppen åtkomst,

utbildning,

forskning.

Denna policymix bör tillämpas på minst fyra politikområden: en rättvis, digital och grön ekonomi (5.1), nya styrelseformer (5.2), hållbarhet och finanssektorn (5.3) och ökad hållbarhet genom internationell handel (5.4). Vi lägger fram frågor och synpunkter som EU:s institutioner och berörda parter på lång sikt bör undersöka ytterligare.

5.1   En rättvis, digital och grön ekonomi som skapar välstånd och välfärd

5.1.1

Innovation: Den nya industriella revolutionen ger Europa möjlighet att bli ledande ur teknisk synpunkt och öka sin konkurrenskraft på globaliserade marknader. Att skapa ekonomiskt värde utan höga externa kostnader måste bli standardmodellen för företagande. Det behövs innovativa och lönsamma bolag och företag som investerar i hållbar produktion och skapar högkvalitativa arbetstillfällen och en ekonomisk grund för välfärd. För att innovation ska bidra till ett mer hållbart Europa måste vi utarbeta en modell där vi belönar ekonomisk verksamhet som har radikalt minskad eller ingen negativ extern inverkan på miljön eller som har begränsat resursutnyttjande. På så sätt kan miljövänliga innovatörer (medborgare, företag, städer eller regioner) effektivt konkurrera med affärsmodeller med stort resursutnyttjande och/eller stor negativ miljöpåverkan. Proaktivt stöd – till exempel att ge små och medelstora företag, medborgare, hushåll, lokala initiativ, sociala företag och mikroföretag tillgång till mikrokrediter – måste också ges till innovativa aktörer som erbjuder nya lösningar på miljö- och samhällsproblem och som fungerar som tidiga användare (14). Ett enda europeiskt patent skulle kunna underlätta detta, på villkor att ansökningskostnaderna inte är alltför höga (15). När det gäller små och medelstora företag bör åtgärder för en andra chans utvärderas för att minska den nuvarande stora riskaversionen inom EU (16). De politiska åtgärderna måste också lämna tillräckligt utrymme för experimentell verksamhet i hela Europa, särskilt på områdena rörlighet, avfall, energi, jordbruk, utbildning och hälsa. Nya marknader kan skapas genom att det offentliga upphandlar digitala, koldioxidsnåla, cirkulära och miljövänliga tjänster som utförs på ett sätt som är socialt inkluderande.

5.1.2

Reglering: ett regelverk måste uppfylla tre mål. För det första måste priset för externa effekter beräknas så korrekt som möjligt, så att det går att utveckla affärsmodeller som bidrar att uppnå hållbarhetsmålen (17). För det andra måste regelverket sörja för att det finns en väl utvecklad digital infrastruktur i hela Europa, även på landsbygden, och att alla har möjlighet att använda den (här ingår även smart uppvärmning, smarta elnät och nätverk för elektromobilitet). Dessa bör behandlas som offentliga tjänster i lagstiftningen. Slutligen finns en risk för monopol på större digitala marknader, eftersom digitalisering har en tendens att främja plattformar. Därför behövs aktiva antitruststrategier (18). EESK har även föreslagit att kommissionen ska undersöka hur europeiska plattformar kan främjas på ett sådant sätt att mervärdet stannar kvar i lokala ekonomier (19). Ett oberoende europeiskt värderingsinstitut för digitala plattformar skulle kunna spela en viktig roll i att balansera deras marknadsstyrka. Detta bör ha harmoniserade befogenheter i alla medlemsstater och bedöma hur plattformarna förvaltas med hänsyn till konkurrens, sysselsättning och beskattning (20).

5.1.3

Socialpolitik: de förändringar som följer av minskade koldioxidutsläpp och digitalisering (se avsnitt 3) medför utmaningar för de sociala trygghetssystemen när det gäller att hantera problemet med förlorade arbetstillfällen och minskade skatteintäkter. Nya metoder och modeller bör således undersökas och utvecklas i syfte att säkerställa de sociala trygghetssystemens hållbarhet i medlemsstaterna, och man bör beakta det framtida arbetets olika aspekter och stödja arbetstagare och grupper i sektorer och regioner som berörs av övergången. EESK har i sitt yttrande om den europeiska pelaren för sociala rättigheter beaktat den framtida arbetsmarknadens utmaningar, och har efterlyst en samstämmig europeisk sysselsättningsstrategi som omfattar investeringar och innovation, sysselsättning och skapande av högkvalitativa arbetstillfällen, rättvisa arbetsvillkor för alla, rättvisa och smidiga övergångar som stöds av aktiva arbetsmarknadsåtgärder samt deltagande av alla berörda parter, särskilt arbetsmarknadens parter. Offentliga investeringar bör också stödja samhällsgrupper, regioner och arbetstagare i sektorer som redan berörs av dessa förändringar, och man måste föregripa och underlätta framtida omstruktureringar och övergången till en mer miljövänlig och hållbar ekonomi (21).

5.1.4

Öppen åtkomst: om man ska kunna utnyttja digitaliseringens möjligheter att skapa en grön och rättvis ekonomi krävs först och främst en allmän öppenhet i ekonomin som ger människor en chans att delta aktivt i och dra fördel av de möjligheter som den tekniska utvecklingen medför (t.ex. att kombinera digitala energidata med decentraliserad energiproduktion). Därför är det av största vikt att se till att det inte finns några hinder för deltagande i ekonomin genom öppna marknader, öppna data, öppna källkoder och öppna standarder. Var och en av dessa delar bör ses som en riktlinje för den politiska planeringen inom strategiska sektorer som energi, transport, logistik och tillverkningsprocesser. Begreppet datasuveränitet måste utvecklas och införlivas i europeisk lag: EU-medborgarna måste ha rätt att använda sina personuppgifter som de vill, själva bestämma vilka personuppgifter som ska få användas av utomstående, hur de ska få användas och att veta och ha fullständig kontroll över hur de används samt ha rätt att radera dem.

5.1.5

Utbildning: både den gröna och den digitala ekonomin kräver särskilda färdigheter, särskilt med tanke på att digital teknik i framtiden kommer att bli ett viktigt verktyg för att minska den europeiska ekonomins koldioxidutsläpp (se 3.1.4 och 3.2.3). Utbildning för att få de nödvändiga formella och informella färdigheterna, även på områden såsom samarbets-/samhällsarbete och entreprenörskap (22), måste integreras i politiken för allmän utbildning och livslångt lärande. Det krävs mer dialog och analys beträffande denna fråga. En målinriktad användning av strukturfonderna rekommenderas i syfte att säkerställa ett effektivt stöd för arbetet med att överbrygga den befintliga bristen på gröna och digitala färdigheter, särskilt i regioner som redan har påbörjat övergången eller som kommer att påverkas av övergången i framtiden. De europeiska utbildningssystemen kommer att behöva lägga resurser på utbildning och kompetensutveckling på områden där mänskliga färdigheter inte kan ersättas av AI-system eller där människor måste komplettera sådana system (t.ex. arbetsuppgifter där samspelet mellan människor står i främsta rummet, där människa och maskin samarbetar eller arbetsuppgifter som vi vill att människor ska fortsätta att utföra) (23).

5.1.6

Forskning: en digital, grön och rättvis ekonomi kommer att vara riktmärket för framtidssäkrade ekonomiska modeller. En målinriktad forskningspolitik som grundas på en analys av innovationers, särskilt digitala innovationers, miljö- och samhällspåverkan kommer att göra det möjligt att skapa denna ekonomi. FoU-finansiering måste göras tillgänglig för innovatörer som utvecklar nya digitala tekniker och tjänster som är inriktade på miljömässiga och/eller sociala utmaningar. Ett inkubatornätverk måste upprättas för att stödja dessa.

5.2   Nya styrelseformer

5.2.1

Innovation: deltagande är en av demokratins viktigaste beståndsdelar. Val och representation är ett sätt att organisera deltagande, men nya, innovativa modeller behövs för att organisera deltagandet, till exempel e-deltagande. Det är viktigt att öppna upp den traditionella politiska beslutsprocessen för icke-hierarkiska, socialt anpassningsbara och mer informella typer av politisk verksamhet och att stödja civilsamhälles- och gräsrotsinitiativ.

5.2.2

Styrning: dessa förändringar kräver öppna och fritt tillgängliga flerpartsdialoger för samtliga processer för att skapa EU-lagstiftning, på både EU-nivå och lokal nivå. ”Det civila samhället” bör inte bara omfatta civilsamhällesorganisationer utan inkludera samtliga medborgare. Nya allianser är särskilt viktiga för klimatåtgärder och skydd av resurser (24). För att stärka deltagardemokratin måste Europeiska kommissionens nära nog monopolistiska ställning vad gäller initiativrätten på lagstiftningsområdet avskaffas. Då kan fler initiativ komma från Europaparlamentet och kombineras med lagstiftningsinitiativ från gräsrotsnivå, exempelvis genom att avlägsna tekniska, rättsliga och byråkratiska hinder för det europeiska medborgarinitiativet (25).

5.2.3

Öppen åtkomst: att använda crowdsourcing för all EU-lagstiftning är ett bra sätt att motverka strukturella hinder som gör det svårt för medborgarna att delta i EU:s beslutsprocess. Metoden bör utformas med särskild hänsyn till tillgänglighet, inkludering och ansvarsskyldighet. Den fria tillgången till policy och politik kan ytterligare ökas genom att all EU-verksamhet och alla uppgifter om EU offentliggörs på webben på ett användarvänligt sätt.

5.2.4

Utbildning: i syfte att motverka ”medelklassövervikten” behövs program för att öka medborgarnas egenmakt (se 3.4.6). Dessa program bör utformas för att engagera de delar av befolkningen som i vanliga fall inte deltar aktivt i det politiska livet, ekonomin och samhället. I skolorna bör det framhållas att medvetenhet om och möjligheter till deltagande är en grundläggande demokratisk princip. Det bör också påpekas att aktivt deltagande i processer för att skapa politisk vilja är till fördel både för samhället i stort och för den enskilda medborgaren, vars intressen och synpunkter då beaktas. Det krävs ytterligare finansiering till civilsamhällesorganisationer som arbetar med hållbarhetsmål och som riktar sig till de delar av befolkningen som i vanliga fall inte deltar.

5.2.5

Forskning: samhällsvetenskapen bör inriktas mer mot alternativa demokratiska processer. Ett exempel är möjligheten att tillämpa prototypmetoder på politik. Då kan politiska lösningar utformas snabbare och provas på en ”testmarknad” och deras konsekvenser skyndsamt bedömas med hjälp av feedback från medborgare och andra intressenter. Konsekvensbedömningen skulle tjäna som grund för relevanta ändringar i de politiska lösningarna innan de genomförs.

5.2.6

Mer allmänt krävs mer forskning om hur kopplingen mellan (vetenskaplig) expertis och politiskt beslutsfattande ska ses över, och hur integreringen av helt öppen, oberoende expertis i utformningen av politiken ska kombineras med behovet av att stärka medborgardeltagandet.

5.3   Hållbarhet och finanssektorn

5.3.1

Innovation: en digital, grön och rättvis ekonomi kräver enorma investeringar i både privata anläggningar (t.ex. installationer för förnybar energi och laddningsstationer för elfordon) och offentlig infrastruktur (t.ex. digitalisering av el- och transportsystem). Därför måste finanssektorn spela en central roll i att möjliggöra denna förändring. Ekonomiska resurser, även offentliga medel, måste kanaliseras till investeringar som underlättar omvandlingen till ett hållbart samhälle. För att kunna uppnå klimat- och energimålen behövs det ett stabilt och förutsägbart investeringsklimat, och innovativa finansieringsinstrument måste stimulera privat finansiering av investeringar som annars inte hade förverkligats (26)  (27).

5.3.2

Reglering: politiken måste syfta till att skapa ett mer hållbart privat finansiellt system genom att låta hållbarhetsfaktorer ingå i bedömningen av finansiella risker, utöka finansinstitutens ansvar så att det även omfattar andra konsekvenser av investeringsbeslut än ekonomiska och öka insynen i vilken inverkan investeringsbeslut har på miljön och samhället (28). Politiken bör också uppmuntra investerare att frivilligt åta sig att investera i saker som följer hållbarhetsprinciperna. Att miljöanpassa bankstandarderna är ett måste för att rikta om privat finansiering från konventionella lösningar till koldioxidsnåla och klimattåliga investeringar. Centralbankerna bör styra kapitalfördelningen genom penningpolitiska beslut och mikro- och makrotillsyn, inbegripet hållbarhetsstandarder.

5.3.3

Socialpolitik: pressen på hushåll kommer att öka till följd av digitaliseringen och minskningen av koldioxidutsläpp. Därför behövs rejäla skattereformer för att öka hushållens disponibla inkomst och kombinera detta mål med förutsättningarna för minskade koldioxidutsläpp. EESK efterlyser ett skattesystem som baseras på internalisering av miljökostnader och användning av extraintäkterna för att minska skattebördan på arbete. Att växla skattebördan från arbete till resursanvändning hjälper till att korrigera marknadsmisslyckanden, skapa nya hållbara lokala arbetstillfällen, öka hushållens disponibla inkomst och främja investeringar i ekoinnovation (29).

5.3.4

Forskning: än så länge vet vi mycket litet om den effekt som digitaliseringen och den minskade användningen av fossila bränslen har på de offentliga finanserna (skattebasurholkning). Forskningen bör inriktas på detta samt på det allmänna bidrag som en strategisk finanspolitik kan ge till en hållbar utveckling.

5.4   Ökad hållbarhet genom internationell handel

5.4.1

Innovation och affärsmöjligheter: eftersom de tre centrala frågorna är globala räcker det inte att göra Europa mer hållbart med hjälp av en tydlig innovationspolicy. Europa måste också i samarbete med sina handelspartner ta fram innovationskoncept som kan överföras till andra regioner i världen. Handel kan bidra till detta, på villkor att hållbarhetsaspekter ingår som viktiga kriterier i den internationella handelspolitiken, bland annat i multilaterala och bilaterala handelsavtal. Världshandelsorganisationen (WTO) bör spela en särskild roll och i högre grad beakta den internationella miljöpolitiken, såsom Parisavtalet och Aichimålen för biologisk mångfald. När standarder för detta utformats kan europeiska företag, medborgare, lokala initiativ, kommuner och regioner utveckla betydelsefulla innovationer (produkter och tjänster) för minskade koldioxidutsläpp som kan exporteras, med hjälp av de möjligheter som megatrenden digitalisering innebär. Dessa har potential att bli framgångsrika exporter. Först och främst bör Europeiska kommissionen samarbeta med WTO och dess huvudpartner för att med hjälp av handelsavtal förbättra prissättningen av koldioxidutsläpp och eventuella andra externaliteter som skadar hållbar innovation.

5.4.2

Reglering: en av anledningarna till att våra ekonomiers större miljöavtryck är att det blir allt längre avstånd mellan de platser där produkter tillverkas, förädlas, konsumeras och ibland kasseras/återvinns. För att internationell handel ska vara förenlig med hållbar utveckling krävs en smart reglering av liberaliseringen, vilket innebär att lokala småskaliga produktionssystem beaktas och stärks. Främjandet av och stödet för politiken för en cirkulär ekonomi bör se till att systemen är varaktiga, små, lokala och rena. Storleken på kretsloppen kan vara stora när det gäller vissa industriella verksamheter (30). Regelverket måste lösa detta problem genom bilaterala och multilaterala handelsavtal.

5.4.3

EU bör uppmana Världsbanken och Internationella valutafonden att spela en central roll i att främja reformer av skatte- och finanssystemen som ger utvecklingsländerna möjlighet att mobilisera mer av sina egna resurser. Detta bör omfatta inhemska skattereformer, men man bör också mobilisera det internationella samfundet för att tillsammans bekämpa skatteundandragande, penningtvätt och olagliga kapitalflöden som leder till att mer kapital lämnar utvecklingsländer än vad som tillförs genom offentligt utvecklingsstöd. Europeiska kommissionen bör särskilt använda Agenda 2030, som bygger på de 17 hållbarhetsmålen, som en ram för alla EU-finansierade externa politiska åtgärder och program (31).

5.4.4

Socialpolitik: ett sätt att genomföra målen för hållbar utveckling och främja en progressiv handelspolitik som gynnar alla är att genomföra strategier för ansvarsfullt företagande som involverar flera berörda aktörer. Inom ramen för dessa strategier fastställer företag, icke-statliga organisationer, fackföreningar och regeringar tillsammans hur man kan se till att ansvaret för att respektera de mänskliga rättigheterna fungerar i praktiken. Det finns en växande oro över kränkningar av de mänskliga rättigheterna i leveranskedjorna, särskilt när det gäller ”konfliktmineraler” såsom kobolt, som används vid tillverkningen av laddningsbara batterier i mobiltelefoner, bärbara datorer, eldrivna fordon, luftfartyg och maskindrivna verktyg. Samarbete mellan olika berörda aktörer är avgörande med hänsyn till åtagandet att gå över till en koldioxidsnål ekonomi, den fortsatta digitaliseringen och det ansvarsfulla företagandets komplexitet i internationella leveranskedjor. EESK välkomnar därför, och är med glädje partner till, den nederländska regeringens initiativ för att öka medvetenheten om hur åtgärder som involverar flera berörda parter kan skapa förståelse för meningsfullt ansvarsfullt företagande, i synnerhet när det gäller komplexa leveranskedjor där utvinning sker med hjälp av barn- eller slavarbetare, eller under farliga omständigheter.

5.4.5

Öppen åtkomst: nya handelsavtal måste godkännas via nya demokratiska processer där medborgarna är mer delaktiga i ett gemensamt beslutsfattande. Kapitlen om handel och hållbar utveckling i EU:s nuvarande handelsavtal fungerar inte så bra som de borde. För det första bör kapitlen om handel och hållbar utveckling inbegripa globala multilaterala avtal (Agenda 2030 och Parisavtalet). För det andra bör övervakningsmekanismerna för det civila samhället stärkas och en analys ur det civila samhällets perspektiv inkluderas. För det tredje måste tillsynsmekanismerna också gälla kapitlen om handel och hållbar utveckling i sig själva (32).

5.4.6

Forskning: det behövs mer empiriska bevis för att bedöma följderna av den snabba framväxten i den internationella handeln av nya konsumtions- och produktionsmodeller som alltmer även gäller gränsöverskridande tjänster, och det bör särskilt undersökas vilka konsekvenserna kan bli för den gränsöverskridande beskattningen. Detta bör ligga till grund för ett beslut om huruvida de ska ingå i WTO:s allmänna regler eller i bilaterala och regionala avtal, såsom varit fallet med agendan för anständigt arbete.

5.4.7

EESK påminner kommissionen om kommitténs tidigare rekommendation om att göra en fullständig konsekvensbedömning av hur genomförandet av målen för hållbar utveckling och Parisavtalet sannolikt kommer att påverka EU:s handelspolitik.

6.   En strategi för en hållbar europeisk framtid – fyra kriterier

6.1

I avsnitt 5 diskuterade vi några områden där det krävs politiska åtgärder för att bygga ett mer hållbart Europa i ett socioekonomiskt landskap som håller på att förändras i grunden. Fyra kriterier bör prägla Europas hållbarhetsstrategi. Den måste vara

långsiktig,

tydlig,

horisontellt och vertikalt sammanlänkad, och

hanterbar.

Dessa fyra kriterier presenteras mer ingående nedan.

6.2   Långsiktighet

6.2.1

Strategiskt tänkande innebär att vi måste se långt fram i tiden på grundval av visionen om ”det Europa vi vill ha”, såsom beskrivs i avsnitt 4, och fastställa vilken väg Europa måste ta för att denna vision ska bli verklighet. Det kommer att ta upp till trettio år innan effekterna av de samhällsförändringar som orsakas av de globala problem och megatrenden digitalisering som beskrivs i avsnitt 3 blir kännbara. Många relevanta beslut, däribland om investeringar, tar tid innan de får effekt. Trettio år bör därför vara en lämplig tidsram för Europas hållbarhetsstrategi. Målen och deras motsvarande politiska åtgärder måste planeras utifrån denna tidsram (33). Referenspunkten ska alltså ses som ett önskvärt läge för hur vi vill att det ska se ut år 2050. Utifrån denna uppmålade bild kan man sedan gå bakåt och sluta sig till vilka åtgärder som måste vidtas för att detta önskeläge ska förverkligas. Genom att måla upp en önskebild kan arbetet dit framställas som något positivt. Övergången från en koldioxid- och resursintensiv ekonomi och från 1900-talets centraliserade samhälle får inte uppfattas som ett straff och som en tillbakagång utan ses som början på en ny tid med spännande möjligheter för medborgarna.

6.3   Tydlighet

6.3.1

Långsiktigheten i hållbarhetsstrategin innebär inte att inga politiska åtgärder behöver vidtas med en gång. Ett centralt inslag i hållbarhetsstrategin bör snarare vara att utarbeta en kedja med politiska åtgärder som behövs för att uppnå de visualiserade målen för 2050 med början i politiska program som ska få effekt på lång sikt, följt av politiska handlingsplaner med effekt på medellång sikt och sedan av tydligt angivna åtgärder i ett kortsiktigt perspektiv. För att bästa möjliga effekt ska uppnås måste prioriteringen mellan politiska program, handlingsplaner och åtgärder tydligt fastställas. Det står klart att tidigare insatser för hållbarhet, särskilt de som ingår i Lissabonstrategin och Europa 2020-strategin, inte var tillräckligt tydliga när det gällde exakt vilka politiska åtgärder som skulle vidtas. Därför bör Göteborgsstrategin för hållbar utveckling (34) användas som mall för den europeiska hållbarhetsstrategin, eftersom den innehåller tydligt definierade politiska åtgärder som aktualiserades i kommissionens meddelande om en handlingsram (35).

6.4   Horisontell och vertikal sammanlänkning

6.4.1

När den politik som beskrivs i avsnitt 5 ska förverkligas och de olika politiska åtgärderna i avsnitt 5 genomföras finns det en punkt som måste tas på största allvar, nämligen de tre globala problemens sammanlänkning med megatrenden digitalisering. För att en strategi ska fungera måste den därför vara horisontellt sammanlänkad och omfatta alla sex politikområden, och silotänkande måste undvikas. En sådan övergripande, långsiktig strategi skulle kunna bli en efterföljare till den nuvarande Europa 2020-strategin och kombinera genomförandet av de 17 globala målen för hållbar utveckling och ett tydligt åtagande att uppfylla Parisavtalet med prioriteringarna för Europeiska kommissionens arbete (36).

6.4.2

För att hållbarhetsstrategin ska fungera måste den även vara sammanlänkad vertikalt. Arbetet för en hållbar utveckling måste utföras på alla relevanta beslutsfattande nivåer (lokal, regional, nationell, europeisk och global). Därför måste det i det strategiska ramverket tydligt framgå på vilken nivå varje enskild åtgärd ska vidtas. EESK rekommenderar att det införs en ram för styrning och samordning vid sidan av strategin för att garantera enhetlighet mellan centraliserade och decentraliserade åtgärder, liksom att det organiserade civila samhället involveras på nationell och regional nivå. Den europeiska planeringsterminen bör vidareutvecklas med en mekanism för vertikal samordning av arbetet mot hållbarhetsmålen.

6.5   Hanterbarhet

6.5.1

För att åstadkomma hållbar utveckling krävs politisk förvaltning. Utifrån de mätbara mål som målats upp för 2050 (se punkt 6.2) bör delmål som ska fungera som milstolpar sättas upp. Det behövs kontinuerlig utvärdering för att kontrollera om kedjan av utstakade politiska åtgärder (se punkt 6.3) ger den effekt man vill ha. Om resultaten inte når upp till målen och delmålen bör de politiska åtgärderna omedelbart justeras.

6.5.2

För att kontrollera om vi har kommit tillräckligt långt när det gäller den långsiktiga strategiska ramen och önskebilden för 2050 behövs en vittomfattande resultattavla som återspeglar det sammanflätade, sektorsövergripande angreppssätt som beskrivs i detta yttrande. Resultattavlan bör bestå av indikatorer från alla sex politikområden så att den återspeglar sammanlänkningen mellan de tre globala problem och megatrenden digitalisering som beskrivs i avsnitt 2. Ett verkligt strategiskt hållbarhetsprogram är endast möjligt om man först utför den högst analytiska uppgiften att ta fram lämpliga indikatorer och sätta upp dem på en ”allomfattande resultattavla”. Även den vertikala och horisontella samordningen av hållbarhetspolitiken (se punkt 6.4) måste administreras. För att utföra dessa tre uppgifter (kontroll och utvärdering, justering av de politiska åtgärderna och samordning av den vertikala och horisontella sammanlänkningen) behövs ansvariga förvaltningsorgan. Ett generaldirektorat på EU-nivå och liknande organ på nationell nivå skulle kunna vara en tänkbar lösning.

6.5.3

EESK inser också att samhället i denna snabbt föränderliga värld måste utvärderas genom andra indikatorer än ekonomisk tillväxt. EESK har därför föreslagit användning av ett nytt referensparadigm: ”samhälleliga framsteg”. Inom denna åtgärd beaktas andra faktorer än ekonomisk tillväxt för att bedöma ett samhälles framsteg. Samhälleliga framsteg bör ses som ett kompletterande referensparadigm som ger en bredare bild av situationen i samhället (37).

Bryssel den 19 oktober 2017.

Georges DASSIS

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande


(1)  SWD(2016) 390 final.

(2)  Uttalande av FN:s generalsekreterare vid det politiska högnivåforumet för hållbar utveckling i juli 2017.

(3)  Förste vice ordförande Frans Timmermans vid EESK:s plenarsession den 15 december 2016.

(4)  EESK:s yttrande om ”En digital inre marknad för alla”, EUT C 161, 6.6.2013, s. 8.

(5)  Aktiva energikonsumenter som både konsumerar och producerar el.

(6)  EESK:s yttrande om ”Prosumentenergi och prosumentkraftskooperativ”, EUT C 34, 2.2.2017, s. 44.

(7)  EESK:s yttrande om ”Klimaträttvisa”, NAT/712 (se sidan 22 i detta nummer av EUT).

(8)  OECD, ”Understanding the Socio-Economic Divide in Europe. Background Report 2017”.

(9)  Schwellnus, C., Kappeler, A. och Pionnier, P., ”OECD Working Papers. Decoupling of Wages from Productivity: Macro-Level Facts”.

(10)  Eurobarometern.

(11)  EESK:s yttrande om ”Att skapa en koalition mellan det civila samhället och de lokala och regionala myndigheterna för att genomföra åtagandena i Parisavtalet”, EUT C 389, 21.10.2016, s. 20.

(12)  Building the Europe We Want, studie genomförd av Stakeholder Forum för Ekonomiska och sociala kommittén, 2015.

(13)  Common appeal to European leaders by European Civil Society Organisations and Trade Unions, 21 mars 2017.

(14)  EESK-yttrande under utarbetande om ”Nya hållbara ekonomiska modeller”, SC/048 (se sidan 57 i detta nummer av EUT).

(15)  EESK:s yttrande om ”Handlingsplan om immateriella rättigheter”, EUT C 230, 14.7.2015, s. 72.

(16)  EESK:s yttrande om ”Europas framtida ledare – initiativet för uppstartsföretag och expanderande företag”, EUT C 288, 31.8.2017, s. 20.

(17)  EESK:s yttrande om ”Hållbar utveckling: kartläggning av EU:s interna och externa politik”, EUT C 487, 28.12.2016, s. 41.

(18)  EESK:s yttrande om ”En strategi för en inre digital marknad”, EUT C 71, 24.2.2016, s. 65.

(19)  EESK:s yttrande om ”Anställningsförhållandenas föränderliga natur och konsekvenserna för att bibehålla en levnadslön”, EUT C 303, 19.8.2016, s. 54.

(20)  EESK:s yttrande om ”Delningsekonomin”, EUT C 75, 10.3.2017, s. 33.

(21)  EUT C 125, 21.4.2017, s. 10.

(22)  EESK:s yttrande om ”Att främja kreativitet, företagaranda och rörlighet i utbildningssystemen”, EUT C 332, 8.10.2015, s. 20.

(23)  EESK:s yttrande om ”Artificiell intelligens”, EUT C 288, 31.8.2017, s. 1.

(24)  EESK:s yttrande om ”Att skapa en koalition mellan det civila samhället och de lokala och regionala myndigheterna för att genomföra åtagandena i Parisavtalet”, EUT C 389, 21.10.2016, s. 20.

(25)  EESK:s yttrande om ”Det europeiska medborgarinitiativet (omarbetning)”, EUT C 389, 21.10.2016, s. 35.

(26)  EUT C 75, 10.3.2017, s. 57.

(27)  EESK:s yttrande om ”Marknadsbaserade instrument för att skapa en resurseffektiv ekonomi med låga koldioxidutsläpp i EU”, EUT C 226, 16.7.2014, s. 1, (punkt 3.9.4).

(28)  Uneps rapport ”Building a Sustainable Financial System in the European Union”, UNEP Inquiry och 2o Investing Initiative, mars 2016. Se även andra rapporter om hållbara finanser på http://web.unep.org/inquiry

(29)  EESK:s yttrande om ”Marknadsbaserade instrument för att skapa en resurseffektiv ekonomi med låga koldioxidutsläpp i EU”, EUT C 226, 16.7.2014, s. 1 (punkt 1.3).

(30)  EESK:s yttrande om ”Paketet för cirkulär ekonomi”, EUT C 264, 20.7.2016, s. 98 (punkt 1.3).

(31)  EESK:s yttrande om ”2030-agendan – ett EU som engagerar sig för hållbar utveckling globalt”, EUT C 34, 2.2.2017, s. 58.

(32)  EESK:s yttrande om ”Handel för alla – mot en mer ansvarsfull handels- och investeringspolitik”, EUT C 264, 20.7.2016, s. 123 (punkt 1.9).

(33)  I det beslut som fattats av parterna i FN:s ramkonvention för klimatförändringar och som medföljer Parisavtalet nämns långsiktiga strategier för hur växthusgasutsläppen ska minskas fram till mitten av århundradet (punkt 35).

(34)  Meddelande från kommissionen: Hållbar utveckling, i Europa för en bättre värld: En strategi för hållbar utveckling i Europeiska unionen COM(2001) 264.

(35)  Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet om översyn av strategin för en hållbar utveckling – Handlingsram COM(2005) 658 final.

(36)  EESK-yttrande om ”Nästa steg för en hållbar europeisk framtid”, EUT C 345, 13.10.2017, s. 91.

(37)  EESK:s yttrande om ”Bortom BNP – Det civila samhällets roll i valet av kompletterande indikatorer”, EUT C 181, 21.6.2012, s. 14.


2.3.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 81/57


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Nya hållbara ekonomiska modeller

(förberedande yttrande)

(2018/C 081/08)

Föredragande:

Anne CHASSAGNETTE

Medföredragande:

Carlos TRIAS PINTÓ

Remiss

Europeiska kommissionen, 7.2.2017

Rättslig grund

Artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt

 

 

Ansvarig facksektion

Underkommittén Nya hållbara ekonomiska modeller

Antagande i underkommittén

25.9.2017

Antagande vid plenarsessionen

18.10.2017

Plenarsession nr

529

Resultat av omröstningen

(för/emot/nedlagda röster)

187/3/4

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

De allt fler ekonomiska, sociala och miljömässiga utmaningar som drabbar Europa har lett till att den ekonomiska modell som bygger på konceptet ”utvinning, tillverkning, ägande och kassering” ifrågasätts.

1.2

Vi bevittnar framväxten av en hybridekonomi där den konventionella marknadsmodellen utmanas av en mängd nya modeller som snart kommer att förändra relationerna mellan producenter, distributörer och konsumenter.

1.3

Utöver ekonomisk lönsamhet eftersträvar vissa av dessa nya modeller, såsom funktionsekonomin, delningsekonomin och ekonomin för ansvarsfull finansiering, att svara mot – eller påstår sig svara mot – andra utmaningar som är av avgörande betydelse för människor och för planeten och som är centrala för en hållbar utveckling, t.ex.

social rättvisa,

deltagandedemokrati,

bevarande av naturresurser och naturkapital.

1.4

För Europeiska unionen (EU) innebär stöd till dessa innovatörer en möjlighet att bli ledande inom modeller för innovativ ekonomi, genom vilka begreppen ekonomiskt välstånd, socialt skydd av god kvalitet och miljömässig hållbarhet blir oskiljaktiga och ett ”europeiskt varumärke” kan lanseras. EU bör följaktligen ha höga målsättningar i denna fråga.

1.5

I detta yttrande framläggs i detta avseende följande tio rekommendationer:

1.5.1

Se till att samordningen inom EU av arbetet med en hållbar ekonomi förbättras genom inrättande av en permanent struktur för den nya hållbara ekonomin. Denna struktur skulle ha tillgång till medel för utvärdering och kommunikation i syfte att följa utvecklingen av nya ekonomiska modeller med potential för hållbar utveckling och genomförandet av de rekommendationer som utfärdas i detta dokument. En sådan struktur skulle främja dialogen mellan olika berörda parter på EU-nivå. EESK skulle kunna bidra till denna insats genom att inom sin organisation inrätta ett observatorium för den nya ekonomin, i enlighet med de rekommendationer som har gjorts i flera yttranden.

1.5.2

EU:s myndigheter bör stödja forskning, i synnerhet ansvarsfull forskning och innovation  (1) , i syfte att

få en bättre insikt i de nya ekonomiska modellernas verkliga konsekvenser i fråga om hållbarhet över hela livscykeln och fortsätta forskningen om hindren för de nya modellernas utveckling,

utarbeta indikatorer för att övervaka dessa nya ekonomiska modeller och stärka deras synlighet.

1.5.3

Det är nödvändigt att försäkra sig om att de nya modellerna svarar väl mot hållbarhetskriterier. I skuggan av den nya hållbara ekonomins koncept utvecklar vissa aktörer modeller som inte nödvändigtvis är hållbara ur alla synvinklar. Kommissionen bör, särskilt när det gäller sociala frågor, beakta inte bara möjligheter utan även potentiella risker och oönskade effekter i vissa nya ekonomiska modeller i förhållande till den arbetsrättsliga lagstiftningen och i fråga om illojal skattekonkurrens.

1.5.4

EU bör uppmuntra och stödja utbildning, fortbildning och information för att förbättra kunskaperna om nya hållbara ekonomiska modeller och den roll som hållbar finansiering spelar för samtliga aktörer. Det handlar om att framhålla förenligheten och eventuellt de spänningar och kompromisser som föreligger mellan å ena sidan hållbarhetsutmaningarna och å andra sidan ekonomisk lönsamhet.

1.5.5

Kommissionen bör undersöka och (utan att träda i deras ställe) komplettera de privata initiativen för utbyte av god praxis och erfarenheter innovatörer emellan via nätverk, internetplattformar, konferenser osv. EESK stöder redan sådana initiativ genom att tillsammans med kommissionen förvalta en ny plattform för den cirkulära ekonomin.

1.5.6

EU:s myndigheter bör försäkra sig om att de som står bakom verkligt hållbara nya ekonomiska modeller får tillgång till finansiering under deras tidigaste utvecklingsetapper och därefter. Det krävs verktyg och definitioner för att ge dem företräde till åtgärder för offentlig finansiering och/eller för att främja att de erhåller finansiering från investerare som tar socialt ansvar.

1.5.7

Kommissionen kan främja experiment med nya modeller genom en finansieringsfond för innovationer som är öronmärkt för hållbara modeller och öppen för offentlig–privata partnerskap. Ur denna synvinkel rekommenderar EESK att man genomför pilotprojekt som kan åstadkomma delat värde och införliva den nya ekonomins nätverk.

1.5.8

EU:s myndigheter bör införliva de aktörer som står bakom dessa nya ekonomiska modeller i EU:s befintliga sektorspolitik för att öka deras synlighet och skapa en ”hävstångseffekt” till förmån för deras utveckling. Det skulle således kunna vara intressant att i det rörlighetspaket som håller på att utarbetas stödja de nya modellerna för samåkning/bildelning i syfte att komplettera kollektivtrafikens utbud.

1.5.9

Överlag bör EU upprätta en politisk, skattemässig och rättslig ram för att stödja användning av dessa nya hållbara modeller i stor skala och bör dessutom göra följande:

Öppna upp för frågan på politisk nivå och utarbeta en tydlig vision inom vilken hållbarhet betraktas som en hörnsten för moderniseringen av EU:s sociala och ekonomiska modell.

Uppmuntra till införlivande av externa sociala och miljömässiga effekter i det ekonomiska tänkandet och ställa om beskattningen i medlemsstaterna i riktning mot en miljöbeskattning. Så länge dessa externa faktorer inte införlivas i priset kommer den linjära ekonomins produkter och tjänster att fortsätta att dominera vår ekonomi.

Utarbeta ett regelverk som främjar hållbar konsumtion och produktion genom att förstärka öppenheten och ansvarstagandet inom befintliga såväl som framväxande sektorer för att de sociala och miljömässiga konsekvenserna ska beaktas under hela värdekedjan.

1.5.10

Man bör tänka om avseende finanssektorns funktionssätt i syfte att göra den hållbar och omdefiniera riskbegreppet för att i detta införliva de långsiktiga miljö-, samhälls- och samhällsstyrningsutmaningarna på mikro- och makronivå. Samtliga aktörer inom den finansiella värdekedjan (konsumenter, banker, investerare, lagstiftare, regeringar) bör delta i denna omarbetning. Därigenom skulle det bli möjligt att på ett bättre sätt anpassa investerings- och låneresultaten efter ansvarsfulla konsumenters förväntningar. EESK föreslår att det ska inrättas en plattform (”hubb”) med hjälp av vilken det går att tillhandahålla konsumenterna objektiv information i syfte att ge dem vägledning om dessa ämnen.

2.

Allmänna kommentarer: behovet av att främja innovatörer som utvecklar nya hållbara ekonomiska modeller i Europa

2.1

Hållbarheten i vår ekonomiska modell – dvs. förmågan att tillgodose den nuvarande generationens behov utan att äventyra framtida generationers förmåga att tillgodose sina behov – debatteras alltmer (2).

2.2

Vad gäller ekonomin innebär den ihållande massarbetslösheten i vissa länder att grupper i befolkningen har svårt att få tillträde till en arbetsmarknad stadd i snabb förändring. Den sjunkande köpkraften och svaga tillväxten i vissa utvecklade länder väcker frågor kring vilka målen bör vara för vår ekonomiska modell.

2.3

När det gäller de sociala aspekterna har de allt större klyftorna i samhället lett till en diskussion kring en rättvis fördelning av resurserna (ekonomiska och naturresurser). Det faktum att en del av samhället utestängs från att ta del av tillväxten ger anledning att se över våra styrelseformer i syfte att skapa en mer inkluderande ekonomisk modell med större deltagande.

2.4

När det gäller miljön har de risker som klimatförändringarna innebär lett till ett ifrågasättande av vårt beroende av energikällor som orsakar stora koldioxidutsläpp. Lineariteten i våra produktions- och konsumtionssystem leder till att våra naturresurser överutnyttjas och att den biologiska mångfalden urholkas. De utsläpp som våra ekonomiska aktiviteter ger upphov till har effekter på miljön och befolkningens välbefinnande.

2.5

I detta sammanhang utmanas den nuvarande ekonomiska modellen genom att en mängd innovatörer framträder med ”nya ekonomiska modeller”.

2.5.1

Dessa nya modeller, som kan utgå från ny teknik och framför allt digitaliseringen, kommer snart att förändra relationerna mellan producenter, distributörer och konsumenter, som i vissa fall omvandlas till ”prosumenter”. De vänder upp och ned på vissa traditionella begrepp såsom lönearbete genom att erbjuda flexiblare arbetsformer och arbetsdelning. Även om de betraktas som ”nya” kan dessa modeller i praktiken ge nytt liv åt gamla vanor.

2.5.2

Detta yttrande tar upp samtliga de nya ekonomiska modeller som, utöver ekonomisk lönsamhet, eftersträvar att svara mot – eller påstår sig svara mot – andra centrala utmaningar för en hållbar utveckling, t.ex.

social rättvisa (respekt för människans värdighet, utökad åtkomst till tillgångar och tjänster, rättvis fördelning av resurser, skäliga priser, solidaritet),

en deltagandebaserad styrelseform (ökat deltagande från löntagare och konsumenter i företags funktionssätt och strategiska inriktning, en produktions- och konsumtionsmodell som i större utsträckning motsvarar befolkningens verkliga behov och de situationer som områden befinner sig i),

bevarande av naturresurser och naturkapital (att bryta sambandet mellan ekonomiskt välstånd och resursanvändning, införlivande av negativa externa miljöeffekter).

2.5.3

Innovativa företagare som föreslår nya ekonomiska modeller som bedöms vara mer hållbara står bakom ett flertal koncept såsom den cirkulära ekonomin, funktionsekonomin, delningsekonomin, ekonomin för det allmänna bästa, ansvarsfull finansiering. De berikar ett redan strukturerat ekosystem av företagare, den sociala ekonomin, för vilket utmaningarna avseende social och ekologisk styrning och nytta står i centrum för verksamheten. Även om social ekonomi inte kan beskrivas som en ”ny hållbar” ekonomisk modell påverkas den ändå av dessa innovatörer. Även om dessa nya modeller inte alltid eftersträvar samma mål (vissa är inriktade på miljöaspekter, andra på sociala aspekter) syftar de till att generera flera värden (ekonomiska, sociala, miljömässiga) och bör följaktligen inte behandlas som slutna behållare.

2.6

För EU utgör möjligheten att bli ledande inom en hållbar ekonomisk modell ett tillfälle som måste tillvaratas. Den europeiska ekonomiska modellen bör fortsätta att förnya sig i syfte att införliva de långsiktiga utmaningarna och göra kopplingen mellan begreppen ekonomiskt välstånd och hållbarhet oupplöslig.

2.6.1

I Europa håller konsumenterna på att bli alltmer medvetna om de sociala och miljömässiga konsekvenserna av sin konsumtion. Uppkomsten av rollen som ”prosument” bidrar till nya relationer inom värdekedjan och mellan producenter, distributörer och konsumenter, i synnerhet på området förnybar energi. Detta får genomslag även bland de ekonomiska aktörerna. Inom finanssektorn breddas exempelvis riskbegreppet till att rymma ”utomfinansiella” kriterier, i synnerhet vid värdering av tillgångar. En del kapitalförvaltare strävar således efter att starta en dynamik som får företagen att, utöver sina skyldigheter i enlighet med lagstiftningen, även precisera sitt sociala ansvarstagande och miljöansvar. Denna dynamik, som i dag fortfarande befinner sig i sitt fosterstadium, bör fullföljas och stärkas på grundval av ett verkligt ansvarstagande (3). Utveckling av hållbar finansiering är det bästa sättet att flytta det europeiska finanssystemets fokus från kortsiktig stabilisering till långsiktiga effekter.

2.6.2

Europa har allt att vinna på att bli världsledande inom denna nya ekonomi.

2.6.3

EU kan genom de nya modellerna finna lösningar på konkreta problem. Exempelvis kan bilpoolerna, som har förändrat våra transportformer, främja en mer inkluderande och ekologisk rörlighet. Affärsmodeller som fokuserar på att återintegrera personer med svårigheter i arbete bidrar till att förbättra tillträdet till arbetsmarknaden för en del av befolkningen.

2.6.4

Hållbarhetsaspekten i denna ekonomiska modell är unik och kan även utgöra ett tillfälle för EU att lyfta fram ett europeiskt ”varumärke”.

2.6.5

EU har de medel som krävs för att utveckla ”europeiska mästare” på dessa områden. För en del företag håller kombinationen av ekonomisk lönsamhet och hållbarhetskriterier i affärsmodellerna på att bli en verklig komparativ fördel när det gäller att ta sig in på nya marknader, om den inte redan är det.

2.6.6

Genom att införliva hållbarhetsbegreppet i planerna för att modernisera sin ekonomi och sina politiska angelägenheter kan EU på nytt mobilisera medlemsstaterna kring ett förenande projekt, efter chocken med brexit, och ställa människan i centrum för det europeiska projektet.

3.

Även om framväxten av nya modeller som bär på löften om hållbarhet utgör en verklig möjlighet för EU måste denna ”ymnighet” förstås och begripas på rätt sätt för att man ska kunna identifiera och uppmuntra de aktörer som är drivande bakom förändringen.

3.1

Funktionsekonomin går t.ex. ut på att ersätta begreppet försäljning av en vara med försäljning av varans funktion. Den enskilde konsumenten köper inte längre ett fordon utan en rörlighetstjänst via en leverantör. Ur hållbarhetssynpunkt erbjuder övergången från ägande till användning i första hand följande: stimulans till leverantörer att optimera underhållet av produkter, att förlänga deras livslängd, att rentav ekodesigna och återvinna dem; poolning mellan flera konsumenter vad gäller användningen av en och samma vara och därigenom intensivare användning av redan producerade, i vissa fall underanvända, varor; erbjudande av lägre priser för tillgång till dessa varor än för ägande av dem.

3.2

Delningsekonomin är ett koncept som ännu inte har definierats slutgiltigt (4). I allmänhet tillämpas det på entreprenörer som utvecklar digitala plattformar med hjälp av vilka privatpersoner kan utbyta varor eller tjänster såsom samåkning, uthyrning av varor, köp av begagnade varor, lån, bortskänkning osv. Denna definition debatteras dock flitigt då vissa anser att den även bör omfatta system för utbyten mellan privatpersoner som inte bygger på digitala plattformar, andra att man bör lägga till företag som hyr ut varor men som fortfarande äger dem, medan ytterligare andra vill utesluta varje initiativ från företag som drivs i vinstsyfte.

3.3

Den cirkulära ekonomin är uppbyggd i motsättning till den linjära modellen (5). Den utgår från ”cykler av positivt värde”, genom vilka produkter eller material kan återinföras i produktionscykeln efter att ha nått slutet av sitt ”liv”. I idealfallet innebär den cirkulära modellen att varorna ekodesignas och produceras med hjälp av förnybara eller återvunna resurser eller avfall från andra sektorer och sedan återanvänds, repareras, ”uppgraderas” och slutligen återvinns. Fördelarna med den cirkulära ekonomin är färre risker, lägre kostnader, mervärde, konsumentlojalitet och motivation bland arbetstagare.

3.4

De påstått hållbara nya ekonomiska modellerna ryms inte enbart inom de tre koncept som anges ovan. Men med hjälp av dessa koncept kan man likväl understryka otydligheten hos vissa begrepp som används för att beskriva nya ekonomiska modeller, enligt förebild i diskussionerna om gränserna för delningsekonomin eller det närliggande konceptet samarbetsbaserad ekonomi. Vissa koncept kan även överlappa funktionsekonomin och delningsekonomin och kan ses som en länk i den cirkulära ekonomin.

3.5

Det bör även understrykas att det finns flera olika typer av entreprenörer som utvecklar dessa nya ekonomiska modeller: stora företag som förnyar sig uppvaktar nystartade företag i jakten på exponentiell tillväxt, sociala företag som ingår i den sociala ekonomin, frivilligorganisationer och medborgarinitiativ.

3.6

Även om vissa entreprenörer både strävar efter ekonomisk lönsamhet och samtidigt beaktar de miljömässiga och sociala utmaningarna samt de utmaningar som har med styrningen att göra, sätter hållbarheten i centrum för sina projekt och utvärderar deras påverkan i syfte att förbättra dem, finns det andra som inte delar denna ”hållbarhetssträvan”. De strävar framför allt efter lönsamhet och anser att deras ekonomiska modell har positiva externa effekter på resten av samhället, utan att nödvändigtvis mäta eller försöka förbättra dessa effekter.

3.7

Dessa nya modeller strävar inte nödvändigtvis efter att vara hållbara på alla plan. Företag som utvecklar ekonomiska modeller som inspireras av den cirkulära ekonomin har en tendens att fokusera mer på miljöfrågor i sin affärsmodell och optimera sina resursbesparingar. För att systemet även ska vara socialt hållbart krävs det dock att det cirkulära alternativet är överkomligt och tillgängligt för konsumenterna. Även om produktionscyklerna som skapas befinner sig på en lokal nivå som främjar såväl lokala resurser som arbetstillfällen, utesluter inte detta att resurserna som används, t.ex. återvunnet material, transporteras långa avstånd. Tvärtom kan den cirkulära ekonomins huvudsakliga mål bestå i att utöka antalet användare som har tillgång till en vara utan att för den skull ställa några miljökrav.

3.8

Det är för övrigt ytterst viktigt att hålla i åtanke att de verkliga effekterna av de nya ekonomiska modeller som påstås vara hållbara bör granskas med ett kritiskt öga. Det råder alltså delade meningar om de miljömässiga fördelarna med delningsekonomins plattformar. Ofta är miljöeffekterna av plattformar som möjliggör för personer att få tillgång till en annan privatpersons vara, i stället för att själva köpa en ny, av betydligt komplexare natur än vad man kan tro (6). Samåkning vid långa sträckor konkurrerar t.ex. i större utsträckning med tågresor än med bilkörning där endast en person kör. Dessutom är bevekelsegrunden för personer som köper varor av andra privatpersoner inte att minska sina inköp av nya varor utan att öka sin konsumtion. Överlag räcker det inte med en övergång från ägande till funktionsanvändning för att garantera en minskning av konsumtionens ekologiska fotavtryck och lägre kostnader för konsumenten. Företag som erbjuder smarta telefoner till uthyrning snarare än försäljning tenderar således att erbjuda sina kunder nya produkter allt snabbare och har inte nödvändigtvis något system för återvinning eller återanvändning.

3.9

Avslutningsvis ger även delningsekonomin upphov till många viktiga frågor om monopolisering, uppgiftsskydd, arbetsrätt, beskattning av utbyten och konkurrensen med traditionella ekonomiska modeller, i likhet med debatterna om plattformar för bostadsuthyrning privatpersoner emellan.

3.10

Myndigheterna bör inte enbart stödja de entreprenörer som utvecklar dessa koncept utan även behålla ett kritiskt förhållningssätt till deras avsikter och konceptens verkliga effekter, och samtidigt vara medvetna om mångfalden bland dessa entreprenörer och otydligheterna i de utvecklade koncepten.

4.

I detta sista avsnitt utarbetas i detta yttrande en förteckning över de främsta ”hävstänger” som skulle möjliggöra för EU att uppmuntra till användning av dessa nya modeller och deras hållbarhet.

4.1

För det första bör man betona de initiativ som redan tagits på EU-nivå för att stödja dessa nya ekonomiska modeller. Denna fråga har i själva verket redan uppmärksammats av offentliga beslutsfattare i medlemsstaterna såväl som på unionsnivå. På unionsnivå har man börjat följa utvecklingen av dem och diskuterat hur dessa nya modeller faktiskt bidrar till hållbar utveckling samt övervägt vilka stödjande offentliga verktyg som skulle ge mest effekt på dessa modeller.

4.1.1

Europeiska kommissionen har flera projekt som pågår inom ramen för sitt meddelande om smart, innovativ och hållbar industri, där kommissionen anger att den avser att anta en övergripande strategi för industriell konkurrenskraft, genom att ge alla berörda parter en aktiv roll, och att ge människor ökad egenmakt:

åtgärdspaketet ”den cirkulära ekonomin” (7), som omfattar förslag om en översyn av avfallslagstiftningen samt en detaljerad åtgärdsplan för den cirkulära ekonomin med åtgärder fram till 2018,

en plattform för europeiska berörda parter inom den cirkulära ekonomin, i syfte att främja utbyte av och synlighet för god praxis mellan de berörda parterna liksom att dessa bildar ett nätverk,

en europeisk agenda om regleringen av delningsekonomin (8) och onlineplattformar (9),

studier som genomförs om delningsekonomins hållbarhet och om industriell ekologi,

utarbetande av frivilliga riktlinjer för anbudsinfordringar inom ramen för offentlig upphandling,

utarbetande under 2017, av en expertgrupp på hög nivå för hållbara finanser, av rekommendationer för att hållbara finanser ska införlivas på ett läsbart sätt i EU:s strategi liksom i kapitalmarknadsunionen.

4.1.2

EESK har redan antagit olika yttranden om funktionsekonomin  (10) , delningsekonomin och det närliggande konceptet den samarbetsbaserade ekonomiska modellen  (11) , den cirkulära ekonomin  (12) , innovation som drivmotorn i nya ekonomiska modeller  (13) och ekonomin för det allmänna bästa  (14). I dessa yttranden framhålls

hållbarhetspotentialen hos de nya modellerna och vikten av en bättre analys av deras verkliga effekter,

behovet av att gynna företag som verkligen väljer att arbeta utifrån regionala, kooperativa, ekologiska och sociala modeller.

4.2

I yttrandena föreslås åtgärder som myndigheterna kan vidta för att stödja utvecklingen av företag som väljer att arbeta efter nya ekonomiska modeller som samtidigt är hållbara. Nedan upprepar vi dessa åtgärder och kompletterar dem samtidigt med andra idéer som har framkommit under hearingar i samband med detta yttrande.

4.2.1

Till att börja med är det nödvändigt att inrätta en permanent struktur för nya ekonomiska modeller med hållbarhetspotential, som har till uppdrag att följa utvecklingen av dessa och genomförandet av de rekommendationer som utfärdas i detta yttrande. Denna struktur bör samla EU:s institutioner, i första hand kommissionen och EESK, samt sammanslutningar för innovativa företag, fackförbund, föreningar och forskare.

4.2.2

Därefter gäller det för EU:s myndigheter att bidra till en bättre förståelse och uppföljning av dessa utvecklingstendenser.

4.2.2.1

I detta avseende skulle kommissionen kunna öka sitt bidrag till forskning, i synnerhet ansvarstagande forskning, i syfte att få en bättre insikt i de verkliga – samhälleliga och miljömässiga – effekterna av de nya ekonomiska modeller som håller på att växa fram, liksom i vad som hejdar deras utveckling. Därigenom skulle man även kunna bringa reda i den otydlighet som omger många av koncepten. Detta arbete bör byggas upp i samverkan med samtliga aktörer som berörs av forsknings- och innovationsprocessen i syfte att utgå från deras erfarenhet.

4.2.2.2

Det är viktigt att på EU-nivå, tillsammans med Eurostat, och i medlemsstaterna, med deras respektive statistikorgan, utarbeta indikatorer och statistik för att följa dessa modellers utveckling samt stärka deras synlighet.

4.2.2.3

En central hävstång för att säkerställa utvecklingen av nya ekonomiska modeller består i att uppmuntra till utbildning och fortbildning bland olika berörda parter i syfte att förbättra deras kunskap om dessa modeller och göra dem synligare. I dag utgör de nya hållbara ekonomiska modellerna endast en bråkdel av den europeiska ekonomin. De stöter ofta på motstånd i form av etablerade tänkesätt och mekanismer samt en bristande kunskap om de utmaningar som de utgör ett svar på. Det skulle därför vara en god idé att utarbeta utbildningar

för offentliga beslutsfattare och deras myndigheter så att det utarbetas anbudsinfordringar som kan uppmuntra företag som står bakom nya hållbara ekonomiska modeller,

för innovativa företag genom att stimulera företagskuvöser till att föreslå utbildningar om ämnet hållbarhet, exempelvis om återanvändning av tillgångar,

för alla företag och i synnerhet små och medelstora företag, i syfte att göra dem medvetna om innovativa och hållbara ekonomiska modeller,

för löntagare och anställda inom sektorer som genomgår en utveckling/omvandling, i syfte att hjälpa dem att förvärva de kunskaper som blivit nödvändiga på grund av de nya ekonomiska modellerna och hållbarhetsutmaningarna,

för medborgare och konsumenter via ett program för att öka medvetenheten om de nya ekonomiska modellerna och de produkter de kan erbjuda.

4.2.3

Utöver en uppföljning och en bättre förståelse av dessa modeller är det nödvändigt att aktivera andra hävstänger såsom följande:

4.2.3.1

Att främja utbyte av god praxis och erfarenheter innovatörer emellan – samt med forskarvärlden – via nätverk och internetplattformar är en absolut nödvändig åtgärd. Avseende vissa nya ekonomiska modeller har privata initiativ lanserats redan nu. Kommissionen bör undersöka hur dessa ska kunna stödjas och komplettera dem utan att träda i deras ställe samt ansluta sig till dem för att få en bättre förståelse av dessa innovationer och bedriva utbyte med innovatörerna. Vad gäller andra ekonomiska modeller har dessa typer av initiativ svårt att växa fram, särskilt på grund av brist på mänskliga och ekonomiska resurser. Kommissionen bör bevilja dem ett mer konsekvent stöd och ansluta sig även till dessa.

4.2.3.2

En av uppgifterna för dessa nätverk borde vara att främja innovatörers tillgång till sådana av EU:s stödmekanismer som de har rätt till. Företag som står bakom nya hållbara ekonomiska modeller utgörs ofta av små och medelstora företag som klagar på hur svårt det är att förstå EU:s komplexa förfaranden.

4.2.3.3

Kommissionen kan främja tillgången till finansiering för nya hållbara ekonomiska modeller via anbudsinfordringar avsatta åt innovation. Kommissionen bör även försäkra sig om att reglerna för offentlig upphandling inte utgör ett oproportionerligt hinder för dem som står bakom nya hållbara ekonomiska modeller och planera en undantagsmekanism för att skydda dem mot en konkurrens som de omöjligen kan anta. Dessutom har traditionella innovationsfinansiärer dåliga kunskaper om dessa nya modeller. De tvekar därför om att stödja dem och värdesätter inte deras sociala och miljömässiga förtjänster. Kommissionen bör förbättra sin analys av svårigheterna med att få tillgång till finansiering för nya hållbara ekonomiska modeller och utarbeta rekommendationer för att komma tillrätta med dessa. Kommissionen bör även beakta framväxten av alternativa (virtuella, sociala) valutor och den roll som dessa skulle kunna spela för att stödja modellerna i fråga.

4.2.3.4

För att de nya hållbara ekonomiska modellerna ska kunna utvecklas behöver det göras experiment avseende desamma. I vissa fall, som inom mobilitetssektorn eller den industriella ekologin, bör dessa experiment ske i samarbete med offentliga myndigheter. Kommissionen kan främja experimenterande av nya modeller genom en finansieringsfond för innovationer som är vikt åt hållbara modeller och öppen för offentlig-privata partnerskap. Kommissionen bör framför allt försäkra sig om att dessa experiment avser landsbygdsområden och stadsnära områden och inte bara storstäder.

4.2.3.5

Med hjälp av erfarenhetsåterföringen bör man kunna identifiera nya standardiseringsbehov och de regler och bestämmelser som blockerar framväxten av vissa innovativa och hållbara modeller. Dessa regler och bestämmelser bör göras innovationsvänliga efter förebild i processen för att godkänna nya produkter och tjänster inom byggsektorn. De flesta företag som har utvecklat nya ekonomiska modeller är små och medelstora företag som inte alltid har de medel som krävs för att klara arbetskostnader som uppkommer till följd av regler.

4.2.3.6

Att införliva de nya modellerna i EU:s sektorspolitik utgör också en viktig hävstång för att främja utvecklingen av dem. Följaktligen bör nya plattformar för utbyten av varor mellan privatpersoner och företag inom funktionsekonomin betraktas som aktörer inom avfallsförebyggande och få stöd inom ramen för europeiska strategier till förmån för en cirkulär ekonomi. Målet är inte att lansera nya initiativ eller sektorsföreskrifter utan att införliva de nya ekonomiska modellerna i den nya industristrategin (15) och den befintliga sektorspolitiken.

4.2.3.7

Slutligen bör kommissionen, särskilt när det gäller sociala frågor, beakta möjliga oönskade effekter i vissa nya ekonomiska modeller i förhållande till den arbetsrättsliga lagstiftningen och i fråga om illojal skattekonkurrens. Vad gäller samarbetsbaserade ekonomiska modeller bör Europeiska unionen fullfölja sina insatser för uppföljning och harmonisering på europeisk nivå.

4.2.4

Överlag kommer de nya hållbara ekonomiska modellerna bara att kunna utvecklas om företagen och entreprenörerna är övertygade om att det är dessa modeller som kommer att dominera ekonomin i EU 2030 eller 2050. Av denna anledning bör hållbarhet betraktas som ett genomgripande mål för EU. EU:s politiska, skattemässiga och rättsliga ram bör bidra med synlighet för att vägleda de ekonomiska aktörerna, de offentliga organen och civilsamhället i deras handlande. Ur denna synvinkel rekommenderas enligt detta yttrande följande:

Att man öppnar upp för frågan på politisk nivå genom att betrakta hållbarhet som ett genomgripande kriterium för att möjliggöra en modernisering av EU:s ekonomi. Det är fråga om att anpassa EU:s politik efter hållbarhetskriterierna och att införliva dessa i lagstiftningen. Varje ny föreskrift skulle på så vis kunna underkastas ett strängare hållbarhetsprov. På politisk nivå bör EU utarbeta ett starkt budskap som visar dess stöd för hållbar utveckling och vittnar om dess ledarskap. Detta bör ske genom att målen för hållbar utveckling överförs till en ny europeisk strategi fram till 2030, genom att en tabell med utvalda resultatindikatorer för EU och indikatorer som sträcker sig längre än till BNP antas och genom att de införs i den europeiska planeringsterminen.

Att man införlivar externa sociala och miljömässiga effekter i det ekonomiska tänkandet, genom att uppmuntra medlemsstaterna till att bättre införliva miljöskattelagstiftningen  (16) och sätta stopp för ekologiskt skadliga subventioner. Prissignalen för kol bör stärkas på EU-nivå, i synnerhet genom en reform av utsläppshandelssystemet eller kompletterande nationella åtgärder avseende energisektorn, som står för 60 % av koldioxidutsläppen. Genom detta införlivande skulle man kunna öka konkurrenskraften för hållbara produkter och hållbar teknik som syftar till att begränsa sådana externa effekter och därför ibland är dyrare att producera.

Att man utvecklar en rättslig ram som gynnar hållbar konsumtion och produktion (ekodesignstandarder, förlängning av varors livslängd, energimärkning, mål om avfallsförebyggande, bekämpning av utsläpp, standarder för energieffektivitet i byggnader osv.). Exempelvis är den befintliga ekodesignlagstiftningen inte tillräckligt långtgående (17). Standarderna bör anpassas efter den specifika situationen för små och medelstora företag (”SMF-test”).

4.2.4.1

Slutligen, att man tänker om avseende finanssektorns funktionssätt i syfte att göra den hållbar och tydligt införliva de miljömässiga och sociala utmaningarna i investeringsutbudet och riskbegreppet inom ramen för standarderna för stabilitetstillsyn och solvens. Dessa processer har redan satts igång bland socialt ansvarstagande investerare och vissa storföretag, genom konceptet ”helhetstänkande” vad gäller strategiska och operativa beslut (18). I praktiken skulle denna reflexion även kunna leda till

en minskning av ”kortsiktighetstänkandet”, genom att större hänsyn tas till sparare vid förvärv av långsiktiga tillgångar,

stöd till införandet av lösningar och programvara med öppen källkod inom finanssektorn i syfte att främja sund konkurrens,

uppmuntran till anpassning av FinTechs kriterier till hållbarhetskriterier,

en förstärkt rapportering om hållbarhetsutmaningarna (stöd till miljöutvärdering och miljömärkning) för företag och finansinstitut (se rekommendationerna från Task Force on Climate-related Financial Disclosures i detta ämne),

införlivande av hållbarhetskriterier i förvaltaruppdraget,

genomförande av hållbarhetstester avseende framtida finansiella regler inom EU.

Bryssel den 18 oktober 2017.

Georges DASSIS

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande


(1)  Till exempel inom ramen för det nionde ramprogrammet (FP9) för perioden 2021–2027.

(2)  SC/047 Övergången till en mer hållbar europeisk framtid – en strategi för 2050 (under utarbetande) (se sidan 44 i detta nummer av EUT).

(3)  Avseende detta ämne, se EUT C 21, 21.1.2011, s. 33, där utvecklingen av ”socialt ansvarsfulla finansiella produkter” förklaras i detalj.

(4)  EUT C 303, 19.8.2016, s. 36.

(5)  EUT C 264, 20.7.2016, s. 98.

(6)  Institut du développement durable et des relations internationales (institutet för hållbar utveckling och internationella relationer): ”Économie du partage, enjeux et opportunités pour la transition écologique” (delningsekonomin – utmaningar och möjligheter för en ekologisk övergång).

(7)  http://ec.europa.eu/environment/circular-economy/index_en.htm

(8)  COM(2016) 356 final

(9)  COM(2016) 288 final

(10)  EUT C 75, 10.3.2017, s. 1.

(11)  EUT C 75, 10.3.2017, s. 33, EUT C 303, 19.8.2016, s. 36, och EUT C 177, 11.6.2014, s. 1.

(12)  EUT C 264, 20.7.2016, s. 98 och EUT C 230, 14.7.2015, s. 91.

(13)  EUT C 303, 19.8.2016, s. 28.

(14)  EUT C 13, 15.1.2016, s. 26.

(15)  COM(2017) 479 final.

(16)  EUT C 226, 16.7.2014, s. 1.

(17)  Arbetsplan för ekodesign 2016–2019.

(18)  Grupparbete av experter på hög nivå om hållbara finanser.


2.3.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 81/65


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Beskattning av delningsekonomin – analys av skattepolitiska valmöjligheter mot bakgrund av delningsekonomins utveckling

(förberedande yttrande på begäran av det estniska ordförandeskapet)

(2018/C 081/09)

Föredragande:

Giuseppe GUERINI

Medföredragande:

Krister ANDERSSON

Remiss

Förberedande yttrande (på begäran av det estniska ordförandeskapet), 17.3.2017

Rättslig grund

Artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt

 

 

Ansvarig facksektion

Ekonomiska och monetära unionen, ekonomisk och social sammanhållning

Antagande av facksektionen

5.10.2017

Antagande vid plenarsessionen

19.10.2017

Plenarsession nr

529

Resultat av omröstningen

(för/emot/nedlagda röster)

168/0/1

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

EESK anser att delningsekonomin genom att generera socialt värde inom ramen för den digitala ekonomin kan ge nya möjligheter för tillväxt och utveckling i EU-länderna, eftersom den gör det möjligt att mobilisera outnyttjade resurser och genomföra initiativ av enskilda medborgare. EESK gör en tydlig åtskillnad mellan delningsekonomin, den digitala ekonomin och plattformsekonomin eftersom deras inkluderande och samarbetsorienterade dimension varierar i intensitet och omfattning.

1.2

Delningsekonomins expansion har underlättats och stärkts genom spridningen av ny informations- och kommunikationsteknik, och framför allt digitala plattformar och den omfattande användningen av smartmobiler har varit ett kraftfullt instrument för detta, men EESK anser att det är viktigt att utvärdera delningsekonomin som helhet och inte behandla den som en del av den digitala ekonomin.

1.3

EESK anser att EU inte får missa de möjligheter som delningsekonomin ger att förnya systemet för förbindelser mellan institutioner, företag, medborgare och marknader. Med hänsyn till den särskilt flexibla och snabba utvecklingen inom denna sektor är det mycket viktigt att skattelagstiftningarna och skattesystemen anpassas på ett intelligent och flexibelt sätt till det nya sammanhanget med en delningsekonomi och, mer allmänt, en digital ekonomi.

1.4

EESK anser inte att det behövs något nytt och särskilt skattesystem för företagen i delningsekonomin. Däremot anser kommittén att det är viktigt att öka samarbetet och samordningen mellan medlemsstaterna och mellan de olika berörda myndigheterna i medlemsstaterna, så att de offentliga myndigheterna kan hålla jämna steg med den digitala ekonomins och delningsekonomins tempo och dynamik.

1.5

EESK rekommenderar att systemet för beskattning av delningsekonomin respekterar principen om neutralitet (dvs. inte hindrar utvecklingen av marknaden), genom att man fastställer lämpliga och rättvisa beskattningsmekanismer för olika typer av företag som är verksamma inom delningsekonomin eller som traditionella företag.

1.6

EESK hoppas att det snabbt utarbetas ett enhetligt och integrerat europeiskt system som säkerställer gemensamma regler för medlemsstaterna när det gäller den digitala ekonomin, med tanke på de digitala nätverkens naturliga tendens att verka i ett gränsöverskridande sammanhang. Därför skulle en utveckling av olika typer av reglering i varje medlemsstat vara skadligt, och det behövs en verklig europeisk strategi.

1.7

EESK uppmanar de europeiska myndigheterna att göra allt för att inrätta olika former av internationellt samarbete utanför Europa i syfte att fastställa vissa grundläggande regler för den digitala ekonomin, eftersom de digitala näten nu gör det möjligt att tillhandahålla tjänster och utbyta varor överallt i världen via en digital plattform belägen på en enda plats.

1.8

EESK anser också att det är nödvändigt att på lämpligt sätt anpassa befintliga regler och principer till nya sammanhang som, bland annat tack vare de möjligheter som erbjuds av ny teknik, avviker från de tidigare, i syfte att garantera en harmoniserad och proportionell behandling av alla ekonomiska aktörer som bedriver viss verksamhet enligt traditionella metoder eller inom den digitala ekonomin.

1.9

EESK uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att samarbeta för att anta en allmän rättslig ram för den digitala ekonomin, inom vilken de skatteregler som gäller för dessa nya former av ekonomisk aktivitet kan samordnas och harmoniseras.

1.10

EESK anser att försök med en ”fast virtuell organisation” skulle kunna vara givande i den allt mer gränsöverskridande och allt mindre platsbundna miljö där den digitala ekonomin och delningsekonomin utvecklas, även med tanke på en förenklad förvaltning av skattesystemet och framför allt för att underlätta uppbörden av mervärdesskatt.

1.11

Utöver ett lämpligt skattesystem anser kommittén också att det är viktigt att notera att skydd av och respekt för följande punkter måste garanteras: i) konsumenternas rättigheter, ii) integritet och regler om behandling av personuppgifter, iii) arbetstagare och tjänsteleverantörer som är involverade i de nya företagsmodellerna och i verksamheten inom delningsplattformar.

2.   Inledning

2.1

Delningsekonomin ökar i volym och växer snabbt, vilket framgår av olika uppgifter. Under 2015 uppskattas delningsekonomin ha genererat inkomster på cirka 28 miljarder euro i Europeiska unionen (så sent som det föregående året genererades endast halva detta belopp).

2.1.1

Från och med 2015 har betydande investeringar från större plattformar ytterligare främjat sektorns utveckling och man uppskattar att delningsekonomin i framtiden kan nå en omsättning på mellan 160 och 572 miljarder euro i hela EU.

2.2

Dessa siffror visar att delningsekonomin sprider sig till allt fler sektorer och har potential att generera mervärde, skapa arbetstillfällen på olika nivåer och säkerställa att de europeiska konsumenterna får tillgång till effektiva tjänster till konkurrenskraftiga priser.

2.3

Delningsekonomin medför dock samtidigt en rad utmaningar för den europeiska lagstiftaren, som är skyldig att upprätthålla de principer och regler som syftar till att fastställa ett tydligt och förutsägbart regelverk (1). Lagstiftningsåtgärderna får dock inte undergräva den stora innovationspotential som sektorn hittills har visat prov på.

2.4

Den engelska termen för delningsekonomi, ”collaborative economy”, används ofta synonymt med ”sharing economy”. I Oxford English Dictionary införde 2015 ”sharing economy” som ett av de nya orden och det definierades som ett ekonomiskt system där tillgångar eller tjänster delas mellan privatpersoner, antingen gratis eller mot en avgift, vanligen via internet.

2.5

I detta yttrande används termen ”delningsekonomi” på samma sätt som i kommissionens meddelande till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén om ”Europeisk agenda för delningsekonomin” av den 2 juni 2016.

2.6

Med delningsekonomi avses mer specifikt affärsmodeller vars verksamhet underlättas genom delningsplattformar som möjliggör en tillfällig användning av varor eller tjänster, ofta tillhandahållna av privatpersoner.

2.6.1

Delningsekonomin omfattar tre kategorier av aktörer: i) tjänsteleverantörer som delar tillgångar, resurser, tid och/eller kompetens – de kan vara antingen privatpersoner eller yrkesutövare, ii) användare av sådana tjänster, iii) mellanhänder som via en onlineplattform (delningsplattform) sammanför tjänsteleverantörerna med slutanvändarna. Transaktioner inom delningsekonomin brukar inte innebära något ägarbyte och kan utföras antingen med eller utan vinstsyfte.

2.7

Mer specifikt ger delningsekonomin enklare och effektivare tillgång till varor och tjänster genom sambands- och samarbetsplattformar än vad som var fallet tidigare och gör det enklare att matcha konsumenternas efterfrågan med utbudet av varor och tjänster som kan tillhandahållas av yrkesverksamma eller icke yrkesverksamma aktörer.

2.8

Användningen av effektiv teknik och sambandsplattformar har helt förändrat flera sektorer, såsom kort- och långdistanstransporter och hotellsektorn samt uthyrning av hus eller rum, vilket gör det möjligt att mycket effektivt och snabbt matcha efterfrågan och utbud.

2.8.1

I detta sammanhang har ett antal stora marknadsaktörer uppstått, varav de flesta har sitt säte utanför EU och är tydliga exempel på delningsekonomins ökande konsolidering. Dessa exempel visar prov på den stora tillväxtpotentialen inom denna sektor, men de har också visat på de problem som delningsekonomin innebär för lagstiftare ur rättslig och skattemässig synpunkt och med hänsyn till regleringen av arbetsmarknaden och av trygghets- och försäkringssystemen för arbetstagare.

2.9

Förutom dessa har delningsekonomin också börjat få fotfäste inom andra sektorer, såsom vissa finansiella tjänster, kroppsvårdstjänster och hälso- och sjukvårdstjänster. Fler sektorer och tjänster kommer att ansluta sig under de kommande åren och ge delningsekonomin en alltmer central plats. Det är därför tydligt att en omfattande diskussion om de lagstiftningsmässiga och skattemässiga aspekterna av frågan nu inte bara är lämplig utan nödvändig.

3.   Delningsekonomin och nya företagsmodeller

3.1

Spridningen av IKT-verktyg och det så kallade sakernas internet har gett upphov till många nya teknikföretag. I dag finns det många olika företagsmodeller med koppling till den digitala ekonomin och delningsekonomin. Dessa modeller kan åtskiljas beroende på deras struktur och företagets storlek, samt på basis av storleken på målmarknaderna, sättet att använda teknik och den organisatoriska modellen. Vad gäller skattemässig behandling kan man dock urskilja tre grupper:

Mycket stora företag som utför olika digitalt baserade funktioner via nätet, och där merparten av intäkterna genereras från försäljning och förvaltning av insamlade data och reklam (t.ex. Google).

Plattformar för förvaltning och matchning mellan utbud och efterfrågan, som bygger på att skapa kontakter mellan konsumenter och leverantörer som använder digitala plattformar som nätverksstrukturer och där transaktionerna genererar inkomster både för sambandsplattformen och för den slutliga tjänsteleverantören (t.ex. Airbnb och Uber).

Plattformar för utbyte mellan privatpersoner, där praktiskt taget inga ekonomiska transaktioner förekommer i monetär form, men där varor och tjänster utbyts på lika villkor mellan användare och leverantörer.

3.2

Vad gäller modellen för de stora plattformarna för allmän sökning på nätet möjliggör plattformarna databehandling och skapande av mervärde som sedan kan anpassas till konsumenternas specifika önskemål och säljas.

3.3

EESK vill i detta sammanhang betona det specifika värdet hos data, som har klassats som ”den nya valutan” (2). Mervärdet omfattas av moms och destinationsprincipen tillämpas. Det kan dock vara svårt att bedöma hur stort värdet som skapas är i olika stadier och därför att fördela skatteskyldigheterna.

3.4

De nya företagsmodellernas snabba tillväxt kräver en övergripande bedömning av värdeskapande och skatteskyldigheter.

3.5

När det gäller plattformar som fungerar som förmedlare mellan utbud och efterfrågan (Uber-modellen) måste man först granska frågan om möjligheten att fastställa bestämmelser och krav för marknadstillträde som ska gälla för digitala plattformar som är aktiva inom delningsekonomin och, framför allt, för tjänsteleverantörer som använder sådana plattformar.

3.5.1

Kraven för marknadstillträde kan omfatta behovet av ett officiellt tillstånd att driva en verksamhet, en licens eller minimistandarder för kvalitet (t.ex. lokalernas storlek eller typ av fordon, krav på försäkring eller deposition etc.). Den inkomst som genereras bedöms ofta och tillskrivs en enskild individ eller ett företag som är skyldig att betala skatt på företagsvinst.

3.6

Tjänstedirektivet föreskriver att de krav för marknadstillträde som fastställs i de enskilda medlemsstaterna måste vara motiverade och proportionerliga och ta hänsyn till de särskilda företagsmodellerna och innovativa tjänsterna i fråga, utan att gynna en företags- eller tjänsteförvaltningsmodell framför någon annan (principen om neutralitet).

3.7

EESK instämmer i kommissionens kommentar i den årliga tillväxtöversikten 2016 enligt vilken en flexiblare reglering av tjänstemarknaderna, inbegripet inom delningsekonomin, skulle leda till högre produktivitet, underlätta marknadstillträdet för nya aktörer, sänka priset på tjänster och säkerställa fler valmöjligheter för konsumenterna.

3.8

Vi hoppas därför att kraven för marknadstillträde avseende delningsekonomin – om och när de realiseras i de olika nationella rättssystemen – ska ligga i linje med tjänstedirektivet och säkerställa i) lika villkor för de olika ekonomiska aktörerna i sektorer där aktörer inom den konventionella ekonomin och delningsekonomin samexisterar och ii) tydliga och enkla rättsliga krav som främjar innovationspotentialen och de möjligheter som delningsekonomin kan erbjuda ett allt större antal personer.

4.   Den institutionella ramen

4.1

Eftersom delningsekonomin består av onlinetjänster som tillhandahålls via digitala plattformar överskrider denna sektor åtminstone delvis det territorialbegrepp som kännetecknar konventionell ekonomisk verksamhet. Det är därför viktigt att det utarbetas en lämplig och tydlig rättslig ram även för delningsekonomin, och att den speglar kommissionens övergripande mål att beskatta vinst där den genereras.

4.2

EESK anser att den rättsliga säkerheten skulle gynnas om det fastställdes regler om att företag som tillhandahåller eller främjar tjänster inom delningsekonomin ska anses ha en skattemässig koppling till i Europa. I detta avseende och just mot bakgrund av de digitala företagens särdrag håller man på att diskutera möjligheten att fastställa en ny form för företagens virtuella etablering, något som har definierats som en ”fast virtuell organisation”. Det här är en intressant lösning för att åtgärda problemen med att fastställa etableringsorten för denna typ av verksamhet, men det kräver en bred debatt och en ordentlig undersökning under de kommande åren. Detta skulle göra det möjligt att fastställa ett säte i EU för verksamhet som utvecklats inom den digitala marknaden, vilket garanterar att transaktionens ekonomiska värde beskattas i Europa och, mer allmänt, där värdet skapas.

4.3

Delningsekonomin skulle kunna underlätta en del av de nationella skattemyndigheternas arbete tack vare de digitaliserade betalningar som genomförs via delningsplattformarna, som är fullständigt spårbara. Betalningssystemens utformning skulle kunna göra det lättare för sektorns aktörer att uppfylla sina skatteskyldigheter, vilket är fallet i t.ex. Estland, där förfarandet för att deklarera inkomster har förenklats för chaufförer och några tjänsteleverantörer tack vare samarbetet med digitala plattformar.

4.4

Rent allmänt hoppas EESK att utbytet av korrekt och spårbar information mellan skattemyndigheter, operatörer och delningsplattformar ska hjälpa till att minska den administrativa bördan när det gäller att betala skatt inom delningsekonomin och genomförandebördan för de finansiella myndigheterna, när samarbetet blir enklare och säkrare med hjälp av de tekniska ramar inom vilka transaktionerna sker.

5.   Beskattning av delningsekonomin

5.1

När det gäller beskattning av delningsekonomin bör det påpekas att kommissionens expertgrupp för beskattning av den digitala ekonomin i sin rapport av den 28 maj 2014 drog slutsatsen att man inte bör införa ett särskilt skattesystem för den digitala ekonomin eller digitala företag. Däremot anses det mer lämpligt att anpassa de nuvarande skattereglerna och skattemodellerna till de nya förhållandena med hjälp av den omfattande spårbarheten av transaktioner som äger rum på plattformar inom delningsekonomin i syfte att förvalta skatteuppbörden.

5.2

I praktiken krävs det att kommissionen och de nationella skattemyndigheterna tar särskild hänsyn till nya företagsmodeller, i synnerhet när plattformarna är hemmahörande utanför EU, i strävan efter en rättvis och proportionell fördelning av skattebördan på det ekonomiska värde som genereras av olika aktörer: leverantörer, användare och förmedlingsplattformar.

5.3

EESK anser att man måste tillämpa en rimlig och proportionerlig metod vid anpassningen av de allmänna bestämmelser och principer som reglerar skattefrågor inom delningsekonomin. Metoden bör innehålla tydliga och förutsägbara regler för sektorns operatörer, så att den inte ger upphov till alltför höga efterlevnadskostnader som skulle kunna äventyra tillväxten inom en nyligen utvecklad sektor med mycket goda framtidsutsikter, men som ännu inte är helt förutsägbar eller mätbar.

5.4

Eventuella framtida europeiska initiativ om beskattning av företagsmodeller inom den digitala ekonomin bör ta hänsyn till de olika initiativ mot skatteundandragande som kommissionen inlett på skatteområdet under de senaste åren. Alla lagstiftningsåtgärder bör därför samordnas noggrant som en del av en övergripande och enhetlig åtgärdsram.

5.5

Det behövs ett samordnat initiativ om beskattning av den digitala ekonomin för att stärka EU:s inre marknad och främja dess tillväxt, eftersom denna sektor redan utgör en betydande del av den europeiska ekonomin och av allt att döma kommer att spela en ännu större roll under kommande år.

5.5.1

I detta avseende ger artiklarna 113 och 115 i fördraget en stabil rättslig grund för att fastställa både direkta och indirekta skatteregler för delningsekonomin, i syfte att konsolidera den inre marknaden och förbättra dess funktionssätt.

5.6

Vissa medlemsstater har beslutat att vidta åtgärder för att beskatta den digitala ekonomin genom ny, bindande lagstiftning, medan andra har antagit riktlinjer för sektorns aktörer. Såsom angetts ovan behövs dock ett initiativ om beskattning av den digitala ekonomin på europeisk nivå.

5.7

EESK hoppas därför att det vidtas lagstiftningsåtgärder på EU-nivå om beskattning av den digitala ekonomin och att man sörjer för tillräcklig samordning och medverkan av medlemsstaterna. Syftet bör vara att stärka den inre marknaden och utnyttja den digitala ekonomins möjligheter till fullo.

5.8

Tjänsteleverantörerna inom delningsekonomin omfattas visserligen av skatteskyldigheter, men det är svårt att identifiera skattebetalarna, inte minst på grund av att de både kan driva sin verksamhet professionellt (t.ex. kontinuerligt tillhandahålla tjänster) eller på tillfällig basis (som en form av inkomstkälla utan att detta blir ett yrke). Förutom denna svårighet att identifiera skattebetalare är det ofta en komplicerad uppgift att exakt mäta den skattepliktiga inkomsten.

5.9

I detta avseende betraktar EESK fastställandet av lägsta tröskelvärden för inkomst som en användbar metod för att avgöra om en viss verksamhet ska anses utgöra yrkesutövning eller inte. Fastställandet av sådana trösklar bör dock vara väl motiverat genom lämpliga bevis eller skäl.

5.10

När det gäller nya affärsmodeller behövs en samordning på EU-nivå för att undvika dubbelbeskattning eller skattemissbruk. Bästa praxis för beskattningsmodeller, i synnerhet för företag som förvaltar och driver verksamhet för att matcha efterfrågan och utbud genom digitala plattformar, bör införas och genomföras av medlemsstaterna. Kommissionen bör säkerställa samordning mellan bestämmelserna och fastställa gemensamma och delade regler genom ett direktiv.

5.11

Samtidigt uppmanar EESK de nationella finansiella myndigheterna att offentliggöra riktlinjer i syfte att tillhandahålla tydliga anvisningar för tjänsteleverantörer som är verksamma inom delningsekonomin. Tjänsteleverantörerna är ofta privatpersoner och därför behöver man tillhandahålla information om skatteskyldigheterna, eftersom de ofta inte är medvetna om att de är skyldiga att betala skatt.

5.12

EESK hoppas att den europeiska och nationella lagstiftningen tillhandahåller mekanismer för att främja samarbete mellan aktörer inom delningsekonomin och skattemyndigheter. Tack vare den omfattande användningen av tillförlitliga och spårbara uppgifter kan detta samarbete främja skatteförenkling och skattetransparens, och till och med leda till en möjlighet att de digitala plattformarna, för vissa verksamheter, direkt sköter skattebetalningen i samarbete med skattemyndigheterna.

5.12.1

I detta avseende understryker EESK att man för att säkerställa rättssäkerhet på skatteområdet behöver ägna särskild uppmärksamhet åt den snabba utvecklingen och tillväxten av nya affärsmodeller, vilket förstärker oron över osäkerheten kring skattefrågorna och dessa affärsmodellers inverkan på gränsöverskridande handel och investeringar, särskilt vad gäller internationell beskattning (3).

5.13

Kommittén påpekar att delningsekonomin skulle kunna leda till en breddning av den nationella skattebasen genom att skapa nya arbetstillfällen och tillföra nya resurser till ekonomin. De behöriga nationella myndigheterna bör utveckla effektivare system för utbyte och delning av information i syfte att utnyttja denna nya bas. Denna information i kombination med nya tekniska möjligheter kan skapa större säkerhet på skattområdet med lägre kostnader både för tjänsteleverantörer och för skattemyndigheterna. Eftersom den digitala plattformen, tjänsteleverantören och kunden kan befinna sig i olika medlemsstater bör denna fråga undersökas närmare på EU-nivå i syfte att ta vederbörlig hänsyn till gränsöverskridande uppgiftsskydd.

6.   Moms

6.1

När det gäller verksamheter inom delningsekonomin och huruvida de ska omfattas av moms måste man först skilja mellan verksamheter som utförs via olika nya affärsmodeller, t.ex. direkt genom delningsplattformar och de enskilda tjänsteleverantörer som är registrerade på dessa plattformar, och affärsmodeller som utnyttjar plattformarna för att genomföra olika aktiviteter, t.ex. försäljning av utrymme eller användaruppgifter för annonser och reklam.

6.2

När det gäller de sistnämnda är företagen redan skyldiga att betala skatt på bolagsvinster. De samlar in information från användarna – varje gång en användare gör en sökning samlar företagen in information. De kan sälja den informationen till annonsörer och andra berörda parter, och om ett värde skapas bör moms tas ut på informationsutbytet (insamling och försäljning av information).

6.3

Företagsmodeller som arbetar för att matcha efterfrågan och utbud kan anses skapa mervärde genom att tillhandahålla en tjänst och tillåta en transaktion/ett utbyte mellan kunder och förare, och borde därför vara momspliktiga.

6.4

Generellt sett när det gäller moms måste en distinktion göras mellan olika situationer som involverar betalningsmetoder för utförda tjänster inom delningsekonomin: i) situationer där tjänster utförs mot betalning i form av en summa pengar, ii) situationer där ersättningen för tjänsten inte tillhandahålls i pengar utan i form av en annan tjänst eller en icke-monetär ersättning, och iii) situationer där tjänsten tillhandahålls gratis utan ersättning.

6.5

De momsregler som ska tillämpas på situation i) ovan kan härledas från reglerna och principerna i den befintliga lagstiftning som fastställts av EU-domstolen, medan situation ii) möjligtvis inte omfattas av de befintliga momsreglerna.

6.5.1

När det gäller de konkreta omständigheter som kan tänkas falla under punkt ii) efterlyser EESK en noggrann undersökning av huruvida delningsplattformarnas verksamhet omfattas av momsplikt eller inte. Den rättsliga ramen på detta område är för närvarande faktiskt otydlig, i synnerhet när det gäller tjänster för vilka det som redan påpekats inte krävs betalning i pengar, men där uppgifter om konsumenter och deras preferenser används i kommersiellt syfte.

6.6

EESK anser att det är viktigt att kommissionen tar itu med och reglerar momsfrågan inom delningsekonomin inom ramen för sin handlingsplan, möjligen genom att tillämpa förenklade regler och principer i fall där omsättningen understiger vissa trösklar – vilket redan har gjorts i vissa länder – för att begränsa efterlevnadskostnaderna, särskilt för små och medelstora företag och tillfälliga tjänsteleverantörer.

6.7

Dessutom bör kommissionen och de nationella skattemyndigheterna främja samarbete och samordning vid tillämpningen av momsreglerna inom delningsekonomin.

7.   Avslutande kommentarer

7.1

EESK ställer sig bakom Europaparlamentets betänkande om en europeisk agenda för delningsekonomin, där parlamentet konstaterar att ”europeiska företagare har en stark tendens att skapa delningsplattformar för sociala ändamål, och bekräftar det ökade intresset för en delningsekonomi som utgår från kooperativa affärsmodeller” (4).

7.2

Delningsekonomins specifika karaktär, dess innovationspotential och behovet av att anpassa skattereglerna till sektorns exponentiella tillväxt talar för att det organiserade civila samhället ska involveras i den samråds- och analysverksamhet som kommissionens överser. Målet bör vara att bringa samman sektorns aktörer, representanter från EU-institutionerna och de nationella finansiella myndigheterna och akademiker för att lansera en gemensam debatt om frågor som gäller beskattning av delningsekonomin.

7.3

EESK uppmanar kommissionen att föreslå ytterligare rekommendationer för ett bättre informationsutbyte mellan de nationella skattemyndigheterna och för en jämlik skattemässig behandling av tjänsteleverantörer. Kommittén anser att ett uppföljningsyttrande är nödvändigt för att ytterligare bedöma de skattepolitiska kraven, samt vilka effekter och resultat beskattning skulle få på den digitala ekonomin.

7.4

Med avseende på rättigheterna för de arbetstagare och konsumenter som deltar i delningsekonomin hänvisar EESK till yttrandet Delningsekonomi och självreglering  (5). I detta sammanhang är det viktigt att nämna att delningsekonomins effekter på arbetsmarknaden är betydande och kräver särskild uppmärksamhet när det gäller skydd för arbetstagare, särskilt i fråga om bidragen till socialt skydd, hälso- och sjukvård och det sociala trygghetssystemet.

7.4.1

ESSK understryker i detta sammanhang återigen behovet av att utvärdera delningsekonomins inverkan på arbetsmarknaden och påpekar att ett fullgott skydd av arbetstagare och tjänsteleverantörer är ett mål som EU och de nationella lagstiftarna ständigt bör ha i åtanke.

Bryssel den 19 oktober 2017.

Georges DASSIS

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande


(1)  EUT C 303, 19.8.2016, s. 36, punkt 8.2.4.

(2)  Mer information finns i Världsekonomiskt forums artikel https://www.weforum.org/agenda/2015/08/is-data-the-new-currency/

(3)  För ytterligare information se IMF:s och OECD:s rapport för G20-mötet mellan finansministrarna om säkerhet i skattefrågor.

(4)  Betänkande om en europeisk agenda för delningsekonomin (2017/2003(INI)), 11 maj 2017.

(5)  EUT C 303, 19.8.2016, s. 36, punkt 8.2.4.


2.3.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 81/72


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Markanvändning för hållbar livsmedelsproduktion och ekosystemtjänster

(förberedande yttrande på begäran av det estniska ordförandeskapet)

(2018/C 081/10)

Föredragande:

Roomet SÕRMUS

Remiss

Skrivelse från Estlands premiärminister, 17.3.2017

Rättslig grund

Artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt

 

 

Presidiets beslut

28.3.2017

 

 

Ansvarig facksektion

Facksektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö

Antagande av facksektionen

3.10.2017

Antagande vid plenarsessionen

18.10.2017

Plenarsession nr

529

Resultat av omröstningen

(för/emot/nedlagda röster)

126/0/2

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

För en hållbar användning och skydd av jordbruksmarken skulle en gemensam EU-referensram vara av avgörande betydelse för att följa framstegen i insamlingen och användningen av uppgifter. Referensramen skulle också kunna tjäna till att fastställa en definition av gott marktillstånd, en enhetlig terminologi, enhetliga kriterier för övervakning samt prioriteringar och olika politiska åtgärder för att uppnå ett gott marktillstånd.

1.2

I alla medlemsstater utgör förlust av jordbruksmark på grund av markförsämring, övergivande av mark, klimatförändringar och urbanisering ett stort problem. EESK föreslår därför att EU:s nuvarande ram ska uppdateras för att i medlemsstaterna skydda jordbruksmarken, som är värdefull för livsmedelsproduktionen och tillhandahållandet av övriga ekosystemtjänster, och dess bördighet och samtidigt förbättra övervakningen och tillhandahålla tillförlitliga uppgifter.

1.3

Jordbrukarna har i egenskap av ägare och användare av jordbruksmark en särskild roll vid tillhandahållandet av ekosystemtjänster som måste erkännas och stödjas. Marken tillhandahåller de viktigaste ekosystemtjänsterna. Jordmånen är grundvalen för merparten av världens livsmedelsproduktion och är nödvändig för produktionen av biomassa. Jorden binder kol och bidrar därmed till att begränsa klimatförändringarna.

1.4

Moderniseringen av den gemensamma jordbrukspolitiken bör bland annat syfta till att även i fortsättningen skydda jordbruksmarkens och jordens hälsa och bördighet, vilket är en förutsättning för att bevara och ytterligare förbättra jordbrukets produktivitet och hållbarhet.

1.5

I enlighet med klimatavtalen bör befintliga och nya initiativ främjas för att skapa jämvikt i markens kolcykel, på ett sätt som inte hotar livsmedelsproduktionen. För att öka kolinnehållet i marken föreslår EESK att principerna om hållbar markförvaltning ska införlivas i EU:s politiska åtgärder. Man bör bl.a. främja produktion av biomassa genom att förbättra tillgången till vatten och andra markfaktorer (markstruktur och markluftning, näringstillgång, pH-värde, biologisk aktivitet), särskilt skonsam jordbearbetning, betesbruk och hållbar förvaltning av gräsmark, integrerad jordbruksproduktion, inbegripet bästa praxis från ekologiskt och konventionellt jordbruk, dvs. växelbruk, odling av baljväxter, återvinning av organiskt avfall och kompost samt skapande av ett växttäcke för marken under vintern. Kolrika jordar och gräsmarker måste förvaltas på ett hållbart sätt för att främja markens och växternas koldioxidbindning.

1.6

Medlemsstaterna bör också inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitikens andra pelare uppmanas och motiveras att vidta lämpliga markskyddsåtgärder.

1.7

Ytterligare investeringar i miljö- och klimatvänlig teknik och system för markförbättring måste stödjas med sikte på en hållbar markanvändning.

1.8

Det kunskapsbaserade jordbruket (dvs. precisionsjordbruk och agroekologiska metoder) måste främjas. Det resurseffektiva, markvårdande och miljövänliga precisionsjordbrukets potential utvecklas genom att jord-, gödselmedels-, växtskydds-, väder- och avkastningsuppgifter integreras, vilket bl.a. förutsätter bättre tillgång till de användbara uppgifterna i nationella databaser, ökad rörlighet och större användarvänlighet, med beaktande av principen om att jordbrukarna är ägare till de genererade uppgifterna. En förutsättning för detta är att jordbrukarna har tillgång till internet och använder informations- och kommunikationsteknik.

1.9

Uppgifter om marken bör i högre grad användas vid utformningen av politiken och besluten om markanvändning. Samtidigt måste markuppgifternas kvalitet och tillgänglighet förbättras, särskilt på områden där den hittillsvarande forskningen är otillräcklig. På EU-nivå måste man enas om enhetlig markobservation.

1.10

I hela utbildningssystemet måste medvetenheten om markens betydelse stärkas. Moderna pedagogiska medel bör användas och ämnet mark bör införas i läroplanerna för de olika utbildningsnivåerna.

1.11

Det är även viktigt med åtgärder för att informera jordbrukarna om mark och god lantbrukspraxis. I detta syfte är medverkan av rådgivningstjänster av särskild betydelse.

2.   Inledning

2.1

Detta yttrande utarbetas på begäran av det estniska ordförandeskapet. Syftet är att framhäva hur viktig en hållbar användning av land (1) och mark (2) är för livsmedelsproduktionen och tillhandahållandet av ekosystemtjänster.

2.2

Kommittén ska på begäran av det estniska ordförandeskapet undersöka hur frågan om jordbruksmark hanteras inom EU:s olika politikområden. Kommittén ska också överväga vad de politiskt ansvariga och företagen i EU kan göra för att främja hållbar och ändamålsenlig användning av marken, en nödvändig resurs för livsmedelsproduktionen och tillhandahållandet av övriga ekosystemtjänster.

2.3

För närvarande finns det en mängd olika markskyddsregler på EU-nivå. Även om EU:s politik på olika områden bidrar till skyddet och den hållbara förvaltningen av jordbruksmark är huvudsyftet oftast inte att skydda marken. EESK anser att detta är en lämplig tidpunkt att inleda en debatt om hur olika åtgärder skulle kunna samordnas bättre på EU-nivå.

2.4

Både EU och medlemsstaterna måste basera utformningen av politiken på FN:s mål för hållbar utveckling för perioden fram till 2030 (3). Dessa mål är bl.a. att främja ekosystemen, bekämpa ökenspridningen, hejda och vända markförstöringen, hållbart förvalta naturresurserna och använda dem på ett effektivt sätt samt integrera klimatåtgärder i politik, strategier och planering på nationell nivå. En förutsättning för hållbart jordbruk och hållbar livsmedelsproduktion är att jordbruksmarken skyddas och att jordmånen, som är en ändlig och i princip icke förnybar naturresurs, används på ett hållbart sätt.

2.5

Flera initiativ (4) har dessutom inletts för att främja hållbar markförvaltning och öka medvetenheten om jordbruksmarkens viktiga funktion för livsmedelstryggheten och begränsningen av klimatförändringarna.

2.6

EESK hänvisar också till begreppet planetens gränser. Det skulle kunna användas för att fastställa de miljögränser som människorna inte får överskrida om de inte vill skada miljön. Kommittén konstaterar att tre av de nio gränserna (klimatförändring, förlust av biologisk mångfald och kvävecykeln) redan har överskridits (5). Samtidigt erkänner kommittén att den globala livsmedelsförsörjningen också är en brådskande utmaning som EU måste beakta som en del av sitt globala ansvar.

3.   Huvudfrågor när det gäller markanvändning och jordbruksproduktion

3.1

Den globala efterfrågan på livsmedel kommer att öka under de kommande årtiondena. Jordbruksmarken måste därför brukas ännu intensivare i vissa regioner i världen, vilket kan få negativa effekter både på marken och på miljön som helhet om inte marken används med hänsyn tagen till miljön. För att trygga livsmedelsförsörjningen måste den befintliga jordbruksmarkens produktivitet bibehållas och bördigheten bevaras i biologiskt, kemiskt och fysikaliskt avseende.

3.2

I EESK:s yttrande om Mer hållbara livsmedelssystem (6) beskrivs konsekvenserna av olämpliga jordbruksmetoder inom livsmedelsproduktionen: förlust av biologisk mångfald, markförsämring, vatten- och luftföroreningar samt växthusgasutsläpp. Det måste därför säkerställas att dessa resurser används på ett effektivt och hållbart sätt för att trygga livsmedelsförsörjningen. Detta måste också ingå i en heltäckande livsmedelspolitik, såsom den beskrivs i det yttrande som EESK håller på att utarbeta om ”Det civila samhällets bidrag till utvecklingen av en mer heltäckande livsmedelspolitik i EU”.

3.3

Klimatförändringarna påverkar också tillgången på grundläggande naturresurser – vatten och jord. Även om en rad åtgärder har vidtagits mot klimatförändringarna visar uppgifter om matjorden att kolhalten i jorden minskar varje år. Ytterligare uppgifter om djupare lager skulle dock ge en mer realistisk bild av utvecklingen.

3.4

I rapporten Europas miljö – tillstånd och utblick 2015  (7) varnar Europeiska miljöbyrån (EEA) för att markens ekosystemtjänster – däribland livsmedelsproduktionen, skyddet av den biologiska mångfalden och lagringen av kol, vatten och näringsämnen i marken – i allt högre grad är hotade. Beroende på region är de huvudproblem som fastställs i rapporten markerosion, förlust av organiskt material i jorden, förorening och hårdgörning av marken samt urbanisering, övergivande av mark och konsekvenserna av en allt intensivare jordbruksproduktion för de naturliga och kulturformade livsmiljöerna. Även minskande markbördighet hör till de allmänt erkända hoten mot marken.

4.   Jordbruksmarksfrågor inom EU:s olika politikområden

4.1

I en rapport för Europeiska kommissionen analyserades de 28 EU-medlemsstaternas markskyddsåtgärder (8). Vid analysen identifierades 35 markskyddsåtgärder på EU-nivå och 671 på nationell nivå. EU-åtgärderna omfattar strategidokument, direktiv, förordningar och olika kompletterande åtgärder. Tre fjärdedelar av de nationella åtgärderna är primärt bindande bestämmelser.

4.2

Mängden olika åtgärder i medlemsstaterna ger en möjlighet att bättre hantera den komplexa frågan om markskyddet, men även att förbättra samordningen. EU-lagstiftningen omfattar vissa värdefulla och stränga regler om markskydd, men systemet har vissa svagheter. Det räcker inte med nationell politik för att fylla luckorna i EU:s markskyddslagstiftning och reglerna varierar i hög grad mellan olika länder.

4.3

I det sjunde miljöhandlingsprogrammet, som trädde i kraft i början av 2014, erkänns att markförsämring är ett allvarligt problem och fastställs 2020 års mål för EU när det gäller hållbar markförvaltning och tillräckligt markskydd samt framsteg i återställandet av förorenad mark. EU och dess medlemsstater har också åtagit sig att satsa mer på åtgärder mot markerosion och för att förbättra markens innehåll av organiskt material.

4.4

Följande EU-åtgärder kan betraktas som relevanta för markskyddet och som relativt ändamålsenliga: direktivet om industriutsläpp, direktivet om miljöansvar samt bestämmelserna om vattenskydd (vattenramdirektivet), nitratdirektivet, den gemensamma jordbrukspolitikens system med tvärvillkor samt reglerna om god jordbrukshävd och goda miljöförhållanden. För att förbättra marksituationen skulle dock åtgärderna kunna genomföras på ett ännu effektivare sätt om man på ett flexibelt sätt beaktade de lokala förhållandena och samordnade åtgärderna bättre sinsemellan.

4.5

Markskyddsfrågor skulle också kunna hanteras genom olika typer av ekonomiskt stöd via Sammanhållningsfonden, Europeiska regionala utvecklingsfonden, Life+ och Horisont 2020-programmet.

4.6

Direktstöd från den gemensamma jordbrukspolitikens första pelare, som omfattar ungefär 90 % av all utnyttjad jordbruksmark i EU, är ett viktigt ekonomiskt incitament för jordbrukarnas beslut om användning och förvaltning av mark. Direktstödet är strängt kopplat till att jordbruksmarken hålls i enlighet med god jordbrukshävd och goda miljöförhållanden och att tvärvillkoren och miljöanpassningskraven enligt den gemensamma jordbrukspolitikens grundförordningar efterlevs. I detta sammanhang har medlemsstaterna ett visst handlingsutrymme. 30 % av direktstödet omfattas av miljökrav vars syfte är att förbättra markkvaliteten, bevara den biologiska mångfalden och främja koldioxidbindningen (9). Det är viktigt att se till att miljöanpassningens fördelar inte upphävs av onödig byråkrati vid genomförandet av åtgärden.

4.7

Programmen för landsbygdsutveckling ger även medlemsstaterna möjlighet att inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitikens andra pelare genomföra EU-åtgärder för markskydd som är anpassade till de lokala särdragen i respektive medlemsstat.

4.8

En rad planerade lagstiftningsinitiativ (t.ex. klimat- och energipaketet, förordningen om inbegripande av utsläpp och upptag av växthusgaser från markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk, förordningen om ansvarsfördelning osv.) skulle också kunna ge uppslag för markskyddet, begränsningen av klimatförändringarna och klimatanpassningen.

4.9

I samband med paketet om cirkulär ekonomi diskuteras just nu en modernisering av EU:s förordning om gödselmedel, som ska underlätta användningen av organiska och avfallsbaserade gödselmedel. Detta är också av största vikt för markskyddet. Det återvinningsmaterial som ska användas som jordförbättrings- eller gödselmedel får dock inte innehålla farliga ämnen (kroppsfrämmande ämnen). Även om kommissionen i sitt förslag fastställer gränsvärden för halterna av förorenande ämnen i mineraliska eller organiska gödselmedel, behövs fortfarande nya, rena tekniska lösningar för att producera gödsel- och jordförbättringsmedel som är riskfria vid markanvändning, utan att detta påverkar den primära produktionsförmågan. I sitt yttrande välkomnar EESK kommissionens initiativ och påpekar att markbördighet och markskydd är huvudmål för översynen av förordningen (10).

5.   Förslag om främjande av en hållbar användning av marken som en nödvändig resurs för livsmedelsproduktion och tillhandahållande av ekosystemtjänster i EU

5.1

För en hållbar användning och skydd av jordbruksmarken skulle en gemensam EU-referensram vara av avgörande betydelse för att följa framstegen i insamlingen och användningen av uppgifter. Referensramen skulle också kunna tjäna till att fastställa en enhetlig terminologi, en definition av gott marktillstånd, prioriteringar, kriterier för övervakningen med beaktande av de olika mark- och klimatförhållandena samt olika politiska åtgärder för att uppnå ett gott marktillstånd. Detta är en förutsättning för att på lämpligt sätt kunna bedöma markförhållandena och vidta nödvändiga åtgärder.

5.2

I alla medlemsstater utgör förlust av jordbruksmark på grund av markförsämring, övergivande av mark, klimatförändringar och urbanisering ett stort problem. Jordbruksområdena tvingas i allt högre grad ge vika för artificiella ytor. Mellan 2006 och 2012 exploaterades ungefär 107 000 hektar mark i de europeiska länderna varje år. Den mark som oftast omvandlades till artificiella ytor var åkermark och permanent odlingsmark, följt av betesmark och blandade jordbruksområden (11). EESK föreslår därför att EU:s nuvarande ram ska uppdateras för att i medlemsstaterna skydda jordbruksmarken, som är värdefull för livsmedelsproduktionen och tillhandahållandet av övriga ekosystemtjänster, och dess bördighet. För detta ändamål bör man skapa fler tekniska möjligheter för att möjliggöra en bättre övervakning och tillhandahålla tillförlitliga uppgifter.

EU:s gemensamma jordbrukspolitik

5.3

För att modernisera den gemensamma jordbrukspolitiken krävs det en effektiv och hållbar förvaltning av jordbruksmarken under den kommande ekonomiska programperioden. Syftet bör bland annat vara att även i fortsättningen skydda jordbruksmarkens och jordens hälsa och bördighet, vilket är en förutsättning för att bevara och ytterligare förbättra jordbrukets produktivitet och hållbarhet.

5.4

Inom ramen för miljöanpassningsåtgärderna inom den gemensamma jordbrukspolitikens första pelare bör bättre lösningar hittas för att förbättra jordmånens tillstånd. I första hand bör växelbruk med baljväxter eller gräsarter främjas. Diskussionerna om miljöanpassningens ändamålsenlighet är i huvudsak inriktade på frågor om biologisk mångfald, men baljväxtodlingens positiva effekt för markens bördighet bör tillmätas större vikt än hittills (12).

5.5

Jordbruket producerar inte bara livsmedel av hög kvalitet utan är också ansvarigt för bevarandet av den biologiska mångfalden och öppna landskap. Jordbruket har också en viktig funktion i anpassningen till klimatförändringarna och begränsningen av klimatförändringarnas konsekvenser. Tillhandahållandet av kollektiva nyttigheter garanteras i första hand genom åtgärder för en hållbar förvaltning av naturresurserna som ger mervärde och tar itu med jordbrukets inverkan på mark, vatten och biologisk mångfald.

5.6

Medlemsstaterna bör inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitikens andra pelare uppmanas och motiveras att vidta markskyddsåtgärder som ger dem maximala möjligheter att ta hänsyn till lokala förhållanden, olika villkor (däribland marktyper) och särskilda problem.

5.7

EESK uppmanar kommissionen att ta större hänsyn än hittills till medlemsstaternas specifika förslag beträffande förbättrad markkvalitet och hållbar markanvändning (t.ex. genom att främja kalkning mot markförsurning, eller bevattning och dränering mot vattenbrist eller överskottsvatten). Vid förvaltningen av organiska jordarter får inget förvaltningsalternativ uteslutas, utan olika åtgärder bör planeras för att skydda och vårda marken.

5.8

Ytterligare investeringar i miljö- och klimatvänlig teknik måste främjas med sikte på en hållbar markanvändning. För en hållbar livsmedelsproduktion bör det kunskapsbaserade jordbruket (bl.a. precisionsjordbruk och agroekologiska metoder) främjas, för att se till att insatsvarorna i jordbruket används i rätt mängd, på rätt plats och vid rätt tidpunkt. Det är av avgörande betydelse att förbättra den biologiska aktiviteten genom att tillföra organiskt material och att uppnå balans mellan näringsämnena i jorden – övergödning medför miljörisker pga. eventuell urlakning av näringsämnen, medan brist på näringsämnen leder till lägre markbördighet. Man måste också se till att minimilagen (13) följs, eftersom avsaknaden av ett visst näringsämne (t.ex. fosfor) leder till ökad risk för urlakning av övriga näringsämnen.

5.9

I fråga om markanvändning har djuruppfödning en viktig och ofta avgörande funktion för näringscykeln, upprätthållandet av markbördigheten (14) och koldioxidlagringen. EU har mycket jordbruksmark, däribland gräsmark, som enbart är lämplig för bete eller produktion av fodergräs. I vissa regioner måste därför djuruppfödning fortsätta att främjas så att jordbrukarna inte överger denna mark. Att bevara permanent gräsmark endast genom mejning, vilket är vanligt i vissa delar av EU, är inte något alternativ till betesdrift för vare sig livsmedelsproduktion, resurseffektivitet eller jordmån. Det krävs därför åtgärder inom den gemensamma jordbrukspolitiken för att se till att djuruppfödningen är lönsam i EU:s olika regioner, och man måste finna lösningar som möjliggör aktiv och hållbar markanvändning för livsmedelsproduktion.

5.10

I vissa av EU:s regioner är föråldrade dräneringssystem i jordbruket ett stort problem. Därför, och med tanke på klimatförändringarna, bör man satsa mer på långsiktiga investeringar i jordbrukets infrastruktur, såsom en modernisering av dräneringssystemen, för att jordbruksmarken även fortsättningsvis ska kunna användas för livsmedelsproduktion och markbördigheten bevaras.

Markanvändning och ekosystemtjänster

5.11

I Millennium Ecosystem Assessment (15) från 2005 definieras ekosystemtjänster som de miljömässiga, sociala och ekonomiska nyttigheter som tillhandahålls av ekosystemen. Jordmånsbildning är en ekosystemtjänst och en förutsättning för alla andra ekosystemtjänster, t.ex. livsmedelsproduktion. Hållbar livsmedelsproduktion är därför otänkbar utan markskydd.

5.12

Jordbrukarna är nödvändiga för tillhandahållandet av ekosystemtjänster, vilket måste erkännas och främjas. Marken tillhandahåller de viktigaste ekosystemtjänsterna (16). Den livnär mikrober, växter och djur och är en viktig källa till biologisk mångfald. Den filtrerar vatten och lagrar vatten som växterna behöver för att växa, den reglerar översvämningar, lagrar näringsämnen och gör dem tillgängliga för växterna, och kan även omvandla toxiner. Jordmånen är grundvalen för merparten av världens livsmedelsproduktion och är nödvändig för produktionen av biomassa. Jorden binder kol och kan därmed bidra till att begränsa klimatförändringarna.

5.13

Större uppmärksamhet måste ägnas åt markanvändning som påverkar ekosystemens funktion och därmed tillhandahållandet av ekosystemtjänster. Markförsämring, ohållbar användning av mark och fragmentering av livsmiljöer på grund av urbanisering, uppförande av hus och anläggande av vägar äventyrar tillhandahållandet av flera centrala ekosystemtjänster, hotar den biologiska mångfalden och minskar Europas förmåga att klara klimatförändringar och naturkatastrofer. Alla dessa faktorer förvärrar också jordförsämringen och ökenspridningen (17). För att komma till rätta med de ovannämnda problemen bör man i större utsträckning beakta de principer som kommissionen nämner i 2012 års riktlinjer om bästa praxis för att begränsa, minska effekterna av eller kompensera för hårdgörning av mark (18).

5.14

Markens funktioner och ekosystemtjänster är frågor som sällan behandlas i lagstiftningen, eftersom det inte finns någon marknad för dessa tjänster och samhället inte erkänner dem i tillräcklig utsträckning. Till exempel finns det i den gemensamma jordbrukspolitikens grundförordning om direktstöd visserligen några hänvisningar till markkvalitet, men den innehåller ingen hänvisning till markens biologiska mångfald och dess synergier med primärproduktiviteten. Utöver markens kemiska och fysikaliska egenskaper avgörs markens huvudfunktioner av tillståndet hos mikroorganismerna och faunan i marken och de biologiska processer som bygger på dem, bl.a. kvävefixering, koldioxidbindning, vattenfiltrering och förmågan att hantera läckage av näringsämnen. Utöver markens egenskaper är också grödornas hälsa viktig, så att markens potential kan utnyttjas till fullo för livsmedelsproduktion och koldioxidbindning.

5.15

I EESK:s yttrande om en möjlig omformning av den gemensamma jordbrukspolitiken (19) slås det fast att åtgärderna för miljö, klimatförändringar och biologisk mångfald i den gemensamma jordbrukspolitikens andra pelare i högre grad skulle kunna inriktas på att hjälpa jordbrukare att tillhandahålla bättre ekosystemtjänster. När det gäller mark och markanvändning bör stödåtgärderna i första hand vara inriktade på att förvalta gräsmark och organiska jordarter på ett sådant sätt att koldioxidbindningen i marken främjas. För jordmånens skull bör jordbearbetningen reduceras till ett minimum. Viss jordbearbetning krävs dock på grund av ansamlingen av näringsämnen (fosfor) på markytor som inte bearbetas för att blanda ned näringsämnena i rotzonen och minska risken för läckage av näringsämnen. Även markkompaktering försämrar markens förmåga att förhindra förluster av näringsämnen.

5.16

I vissa av EU:s regioner bör man främja omvandling av åkermark till gräsmark, minskad djurtäthet på gräsmark, samtidigt som en minsta djurtäthet bibehålls, bevarande av torvmossar samt åtgärder för att begränsa markerosionen och minska ökenspridningen i torra områden.

5.17

I vissa regioner är de största utmaningarna för jordbruket att bevara den biologiska mångfalden på jordbruksmark, ytterligare främja hållbara jordbruksmetoder och öka produktionseffektiviteten utan att ytterligare intensifiera jordbruket. Andra regioner står inför den huvudsakliga uppgiften att minska trycket på markanvändning, jordmån och naturliga ekosystem. I sydliga regioner är också vattenbrist ett stort problem.

5.18

Dessa aspekter av jordbruksproduktionen, som är mycket viktiga för ekosystemet, måste beaktas vid utformningen och omformningen av den gemensamma jordbrukspolitiken och andra politikområden.

Mark och klimatförändringar

5.19

Eftersom marken är världens största landkolpool (20) spelar den en viktig roll för hantering av klimatförändringar och för koldioxidbindning. I den internationella klimatskyddsramen har den hållbara markförvaltningen en nyckelfunktion för att stabilisera och öka innehållet av organiskt material som bevarar markens funktioner och förhindrar markförsämring. I enlighet med klimatavtalet från Paris (COP 21) bör befintliga och nya initiativ främjas för att skapa jämvikt i markens kolcykel, på ett sätt som inte hotar livsmedelsproduktionen, i enlighet med artikel 2 i klimatavtalet från Paris.

5.20

I enlighet med princip 9 i FN:s livsmedels- och jordbruksorganisations (FAO) globala markstadga (21) tillhandahåller all mark ekosystemtjänster som är avgörande för den globala klimatregleringen. För att öka kolinnehållet i marken föreslår EESK att principerna i de frivilliga riktlinjerna om hållbar markförvaltning (22), som FAO antog 2016, ska införlivas i EU:s politiska åtgärder. Man bör bl.a. främja produktion av biomassa genom att förbättra tillgången till vatten (t.ex. anlägga bevattningssystem med beaktande av de lokala miljöförhållandena), minimal jordbearbetning, betesbruk, integrerad produktion, ekologiskt jordbruk, växelbruk, odling av baljväxter, återvinning av organiskt avfall och kompost samt skapande av ett växttäcke för marken under vintern. Kolrik mark och gräsmark måste förvaltas på ett hållbart sätt.

5.21

Större klimatinitiativ måste stödjas på EU-nivå. Det bör dock inte glömmas bort att marksituationen i hög grad varierar mellan medlemsstaterna, så man måste ta hänsyn till regionala skillnader inom ramen för befintliga och nya åtgärder.

Tillgång till markrelaterade uppgifter och användning av dem

5.22

Uppgifter om marken bör i högre grad användas vid utformningen av politiken och beslutsfattandet om markanvändning, för genomförande av faktabaserad politik och för markanvändningsplanering på nationell, regional och lokal nivå. Utbytet av uppgifter bör samordnas inom ramen för ett överenskommet regelverk med beaktande av äganderätten till uppgifterna.

5.23

Samtidigt måste markuppgifternas kvalitet och tillgänglighet förbättras, särskilt på områden där den hittillsvarande forskningen är otillräcklig (t.ex. uppgifter om kolinnehållet i marken). För att förbättra uppgifternas tillgänglighet krävs tydliga mål på kort och lång sikt.

5.24

För att förbättra tillgången till markuppgifter och främja användningen av dem måste kartorna över jordmåner uppdateras och de minimikrav som medlemsstaterna måste uppfylla när det gäller kartornas perspektiv ytterligare höjas. Man bör dock ta hänsyn till utmaningarna med jordmånskartering i vissa av EU:s regioner.

5.25

Harmoniserad och kontinuerlig markövervakning bör införas på EU-nivå, tillsammans med ett begränsat antal indikatorer för förändringar i marktillståndet och markskyddsåtgärdernas ändamålsenlighet.

5.26

Jordbrukarna måste varje dag fatta komplicerade produktionsplaneringsbeslut. Ett resurseffektivt, markvårdande och miljövänligt precisionsjordbruk skulle vara otänkbart utan informations- och kommunikationsteknik. En förutsättning för detta är man främjar användningen av digitala lösningar bland jordbrukarna, med alternativ och flexibilitet i enlighet med mark- och klimatförhållandena.

5.27

Precisionsjordbrukets potential kan förverkligas genom att jord-, gödselmedels-, växtskydds-, väder- och avkastningsuppgifter integreras, vilket bl.a. förutsätter bättre tillgång till uppgifterna i nationella databaser, ökad rörlighet och större användarvänlighet. Man bör främja lösningar som ger jordbrukarna tillgång till stordata från nationella databaser i det dagliga arbetet, med programvarulösningar från offentliga eller privata leverantörer, även i samarbete med rådgivningstjänster. Programvaruleverantörernas tillgång till så exakta uppgifter som möjligt om jordbruksmark och jordprover bör exempelvis underlättas, med berörda parters samtycke. Jordbrukarna bör behålla äganderätten till uppgifterna de tar fram.

Utveckla kunskapsbasen och tillämpa forskning och innovation

5.28

Vetenskapen fyller en viktig funktion vid skapandet av ny kunskap, spridningen av innovationer, utvecklingen av teknik och skapandet av förutsättningar för hållbar markanvändning. EESK ställer sig bakom rekommendationen i Vienna Soil Declaration (23) om att förhållandet mellan den mänskliga verksamheten och marken och dess effekter på andra delar av miljön bör stå i fokus för markläran. Det är även viktigt med samarbete mellan markläran och besläktade vetenskapsgrenar.

5.29

Relativt goda finansieringsmöjligheter för forskning om mark och livsmedelsproduktion har skapats inom ramen för EU:s Horisont 2020-program, något som bör behållas vid utformningen av det nionde ramprogrammet för forskning och innovation.

5.30

Särskild tonvikt måste läggas på överföring av resultaten från forskning och utveckling till företagen, något som skulle säkerställa att marken används för hållbar livsmedelsproduktion. EESK uppmanar forskare, jordbrukare, rådgivare och andra intressenter att utveckla ett samarbete på detta område och dra fördel av möjligheterna med det europeiska innovationspartnerskapet (EIP-AGRI).

5.31

Olika växtbiostimulanter används i allt högre grad i jordbruket för att förbättra markstrukturen, växternas näringsmässiga effektivitet och vattentillgången, så att skördeavkastningen och dess kvalitet förbättras. Med hänsyn till att varje mark är unik och att dess sammansättning hela tiden förändras har inte biostimulanternas inverkan på markens biologiska balans utretts tillräckligt, och det krävs fler oberoende undersökningar på området.

Kunskapshöjande insatser

5.32

För att öka jordbrukarnas, de politiska beslutsfattarnas och övriga intressenters medvetenhet om jordbruksmarkens betydelse för hållbar livsmedelsproduktion och tillhandahållande av ekosystemtjänster krävs en bred debatt med många olika intressenter om markens tillstånd och möjligheterna till markskydd. Större medvetenhet leder till att mer investeras i hållbar markanvändning och i forskning.

5.33

Medvetenheten om markens funktion måste ökas på utbildningssystemets alla nivåer, med möjligheter att skaffa praktisk erfarenhet. Moderna undervisningsmetoder bör användas för att behandla frågor som rör markanvändning och markskydd.

5.34

Åtgärder för att öka jordbrukarnas medvetenhet om olika jordsammansättningar, god lantbrukspraxis, vikten av växelbruk, gödselmedel osv. är särskilt viktiga. Det är avgörande att rådgivningstjänster görs delaktiga och utnyttjas.

Bryssel den 18 oktober 2017.

Georges DASSIS

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande


(1)  Land är den del av jordens yta som inte är täckt av vatten.

(2)  Marken kan definieras som det översta lagret av jordskorpan och består av mineralpartiklar, organiska ämnen, vatten, luft och levande organismer. Marken utgör länken mellan jord, luft och vatten och rymmer det mesta av biosfären (http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/?uri=CELEX:52006DC0231).

(3)  http://www.un.org/sustainabledevelopment/sustainable-development-goals/

(4)  Dessa initiativ är exempelvis International Decade of Soils, FN:s livsmedels- och jordbruksorganisations (FAO) Global Soil Partnership, det franska initiativet 4 ‰: Soils for Food Security and Climate Protection, det europeiska medborgarinitiativet People4Soil osv.

(5)  J. Rockström et al., 2009, ”Planetary Boundaries: Exploring the Safe Operating Space for Humanity, Ecology and Society”, vol. 14, https://www.consecol.org/vol14/iss2/art32/main.html

(6)  EUT C 303, 19.8.2016, s. 64.

(7)  https://www.eea.europa.eu/soer

(8)  Updated Inventory and Assessment of Soil Protection Policy Instruments in EU Member States, http://ecologic.eu/14567

(9)  https://ec.europa.eu/agriculture/direct-support/greening_sv

(10)  EESK:s yttrande om ”Cirkulär ekonomi – gödselprodukter”, EUT C 389, 21.10.2016, s. 80.

(11)  https://www.eea.europa.eu/data-and-maps/indicators/land-take-2/assessment-1

(12)  Baljväxtbakterier, bakterier som lever i rotknölarna på många baljväxtarter (klöver, sötväppling, lupiner, ärtor, bönor osv.), är de viktigaste organismerna som binder kväve, vilket är av stor betydelse för att markbördigheten ska bevaras.

(13)  https://sv.wikipedia.org/wiki/Liebigs_minimilag

(14)  EESK:s yttrande om ”Mer hållbara livsmedelssystem”, EUT C 303, 19.8.2016, s. 64.

(15)  http://www.millenniumassessment.org/en/index.html

(16)  http://www.iuss.org/index.php?article_id=588

(17)  https://www.eea.europa.eu/soer-2015/synthesis/report/3-naturalcapital

(18)  http://ec.europa.eu/environment/soil/pdf/guidelines/SV%20-%20Sealing%20Guidelines.pdf

(19)  EUT C 288, 31.8.2017, s. 10.

(20)  Det finns dubbelt så mycket kol i marken som i atmosfären, och tre gånger mer än i växterna under vegetationssäsongen.

(21)  http://www.fao.org/soils-2015/news/news-detail/en/c/293552/

(22)  http://www.fao.org/documents/card/en/c/5544358d-f11f-4e9f-90ef-a37c3bf52db7/

(23)  http://www.iuss.org/index.php?article_id=588


2.3.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 81/81


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Övervakningen av genomförandet av EU:s lagstiftning

(granskning av Europeiska revisionsrätten)

(yttrande på eget initiativ)

(2018/C 081/11)

Föredragande:

Bernd DITTMANN, Denis MEYNENT och Ronny LANNOO

Beslut av kommitténs presidium

30.5.2017

Rättslig grund

Artikel 29.2 i arbetsordningen

Antagande vid plenarsessionen

18.10.2017

Plenarsession nr

529

Resultat av omröstningen

(för/emot/nedlagda röster)

176/0/1

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

För att fastställa en lämplig lagstiftning som gör att man kan uppnå målen i artikel 3 i EU-fördraget påminner EESK om betydelsen av principerna om korrekt genomförande i tid, subsidiaritet och proportionalitet, försiktighet, förutsägbarhet, ”tänk småskaligt först”, konkurrenskraftens externa dimension och inremarknadstest.

1.2

Syftet med EU-lagstiftningen bör alltid vara att skapa en rättslig ram som gör det möjligt för företag och medborgare att dra nytta av fördelarna med den inre marknaden och undvika onödiga administrativa bördor. Därför anser EESK att det är nödvändigt att övervaka tillämpningen på fältet. Kommittén stöder också en anpassningsbar lagstiftning. Det är inte enbart lagstiftningens innehåll utan även själva lagstiftningsförfarandet som måste kunna anpassas för att svara mot företagens och medborgarnas behov.

1.3

Kommittén anser därför att EU-rättens tillämplighet måste beaktas redan vid lagstiftningscykelns början, då konsekvensbedömningarna görs, och att det europeiska ekosystemet för konsekvensbedömningar måste vidareutvecklas.

1.4

EESK understryker dock att bättre lagstiftning inte utgör en ersättning för politiska beslut och inte under några omständigheter får leda till avreglering eller till att nivån på det sociala skyddet, miljöskyddet och de grundläggande rättigheterna sänks.

1.5

Större delen av svårigheterna med att tillämpa och genomföra EU-rätten beror på brister i införlivandet av direktiv. I sina yttranden rekommenderar därför EESK i allmänhet att man ska använda sig av förordningar i stället för direktiv.

1.6

EESK anser att en förbättring av kommissionens samråd med berörda parter är avgörande för utarbetandet av en lagstiftning som är lätt att genomföra för medlemsstaterna och de berörda parterna.

1.7

I detta sammanhang anser EESK att kommittén kan spela en viktig roll som förmedlare mellan lagstiftarna och dem som använder EU-lagstiftningen. För sin del anpassar EESK kontinuerligt sina arbetsmetoder. Således beslutade kommittén nyligen att ta aktiv del i utvärderingen av lagstiftningscykeln genom att utföra egna efterhandsutvärderingar av unionens regelverk.

2.   Inledning

2.1

Den 21 december 2016 informerade Pietro Russo, ledamot av Europeiska revisionsrätten, genom en skrivelse EESK:s vice ordförande Michael Smyth om att kontakter skulle tas på administrativ nivå beträffande en översiktlig analys som revisionsrätten inlett av kommissionens övervakning av tillämpningen av EU:s lagstiftning i enlighet med dess skyldigheter. Den granskning som revisionsrätten begärt grundar sig på artikel 17.1 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) enligt vilken ”kommissionen ska främja unionens allmänna intresse och ta lämpliga initiativ i detta syfte. Den ska säkerställa tillämpningen av fördragen och av de åtgärder som institutionerna antar i enlighet med fördragen. Den ska övervaka tillämpningen av unionsrätten under kontroll av Europeiska unionens domstol. […]”

2.2

Den 3 maj 2017 översände Leo Brincat, ledamot av revisionsrätten, ett dokument med tre uppsättningar frågor till EESK:s generalsekreterare.

2.3

Med tanke på ärendets politiska betydelse informerade EESK:s generalsekreterare presidiet, som beslutade att inrätta en tillfällig arbetsgrupp med tre ledamöter som fick till uppgift att utarbeta ett svar i form av ett yttrande på eget initiativ på grundval av artikel 29.2 i EESK:s arbetsordning. Revisionsrätten måste få EESK:s bidrag för att integrera det i sin egen rapport, som planeras till maj 2018.

2.4

Revisionsrätten vill i huvudsak höra kommittén i frågan om huruvida kommissionens åtgärder för att se till att EU-rätten efterlevs motsvarar EU-medborgarnas förväntningar. Revisionsrätten vill få kännedom om vilka specifika aspekter av övervakningen av tillämpningen av lagstiftningen som särskilt har tilldragit sig EESK:s uppmärksamhet.

3.   Revisionsrättens frågor

3.1

Revisionsrätten ställer tre uppsättningar frågor för att få kännedom om EESK:s ståndpunkt när det gäller

a.

kommissionens viktigaste initiativ för att förbättra tillämpningen av EU-rätten (”Bättre lagstiftning” och ”EU-rätten: Bättre resultat genom bättre tillämpning”), särskilt initiativens relevans, det civila samhällets reaktioner och eventuella första positiva effekter av initiativen,

b.

de viktigaste frågorna i samband med en bättre tillämpning av EU-rätten, särskilt om EU-rättens tillämplighet och öppenhet samt allmänhetens medvetenhet om EU-rätten,

c.

kommissionens viktigaste ansvar när det gäller en bättre tillämpning av EU-rätten, särskilt EESK:s användning av uppgifter och rapporter från kommissionen (1) samt EESK:s synpunkter på och förslag till hur man kan förbättra upprättandet av rapporter om tillämpningen av lagstiftningen.

3.2

De svar som ges i detta yttrande, som inte gör anspråk på att vara uttömmande, bygger på ståndpunkter som EESK har framfört i flera yttranden (2).

4.   Allmänna kommentarer

4.1

Unionens mål fastställs i artikel 3 i EU-fördraget. I synnerhet ska unionen ”verka för en hållbar utveckling i Europa som bygger på välavvägd ekonomisk tillväxt och på prisstabilitet, på en social marknadsekonomi med hög konkurrenskraft där full sysselsättning och sociala framsteg eftersträvas, samt på en hög miljöskyddsnivå och en bättre miljö. […] Den ska främja ekonomisk, social och territoriell sammanhållning samt solidaritet mellan medlemsstaterna.”

4.2

I detta sammanhang erinrar EESK om vikten av de principer som redan har fastställts för att införa lämplig lagstiftning i syfte att uppnå ovan nämnda mål. Hit hör bland annat principerna om korrekt genomförande i tid, subsidiaritet och proportionalitet, försiktighet, förutsägbarhet, ”tänk småskaligt först”, konkurrenskraftens externa dimension och inremarknadstest (3).

5.   Särskilda kommentarer

5.1

Om kommissionens viktigaste initiativ för att förbättra tillämpningen av EU-rätten (”Bättre lagstiftning” (4) och ”EU-rätten: Bättre resultat genom bättre tillämpning” (5))

5.1.1

EESK har sedan länge arbetat med frågan om ”bättre lagstiftning” och har ägnat ett stort antal yttranden och informationsrapporter (6) samt många debatter, seminarier, studier och hearingar (7) åt detta.

5.1.2

När det gäller tillämpningen av principerna i programmet för bättre lagstiftning anser EESK att lagstiftningen i sig inte utgör något hinder, utan att den tvärtom är en förutsättning för att målen i fördraget ska kunna uppnås. Kommittén välkomnar därför att förste vice ordförande Frans Timmermans upprepade gånger har påmint om att Refit-programmet inte ska leda till avreglering eller till att nivån på det sociala skyddet, miljöskyddet och de grundläggande rättigheterna sänks (8).

5.1.3

EESK anser att bättre och smart lagstiftning är en gemensam uppgift för alla EU-institutioner och medlemsstater, till förmån för medborgarna, företagen, konsumenterna och arbetstagarna. Bättre lagstiftning ersätter dock inte politiska beslut.

5.1.4

I sitt yttrande om meddelandet om ”Bättre lagstiftning” intog EESK (9) därför följande ståndpunkter:

EESK välkomnade att åtgärderna för bättre lagstiftning omfattar en rättsakts hela livscykel och därmed inbegriper åtgärder såväl på ett tidigare som på ett senare stadium.

EESK ansåg att EU:s rådgivande organ bör inkluderas i det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning.

EESK stödde deltagande av alla berörda parter genom samråd under ett politiskt initiativs hela livscykel.

EESK betonade att det är viktigt att välja lämpliga berörda parter och framhöll att man måste säkerställa största möjliga oberoende, opartiskhet och öppenhet vid urvalet av experter i olika organ.

EESK efterlyste större insyn när det gäller informella trepartsmöten och en begränsad användning av detta instrument.

EESK uppmanade kommissionen att inrikta sig mer på bristerna i medlemsstaternas införlivande och genomförande av EU-lagstiftningen, och ansåg därför att man bör använda sig av förordningar i stället för direktiv.

5.1.5

Samtidigt har EESK genom att acceptera kommissionens inbjudan att delta i Refit-plattformen och lägga fram förslag för att förbättra denna plattforms funktionssätt (10) visat sitt engagemang för ett EU-regelverk som gör att företagen och medborgarna kan dra nytta av fördelarna med den inre marknaden och undvika onödiga administrativa bördor.

5.1.6

Inom ramen för sitt deltagande i Refit-plattformens intressentgrupp har EESK bidragit aktivt till utarbetandet av flera yttranden från plattformen som har utgjort underlag till kommissionens årliga arbetsprogram och kommer att göra det även fortsättningsvis. EESK:s prioriteringar har fastställts på grundval av uppgifter från dess sektioner och omfattar bl.a. ett förslag till förenkling när det gäller problem med överlappning mellan och upprepade krav i olika unionsrättsakter samt behovet av tydliga och heltäckande europeiska standarder för byggprodukter (förordningen om byggprodukter). Kommittén har också bidragit till arbetet med att upprätta en fullständig förteckning över förslag till hur kommissionen skulle kunna förbättra mekanismerna för samråd med berörda parter, vilket kommer att bidra till den pågående översynen av riktlinjerna och verktygslådan för bättre lagstiftning.

5.2

Om de viktigaste frågorna i samband med en bättre tillämpning av EU-rätten (lagstiftningens tillämplighet, öppenhet och allmänhetens medvetenhet)

5.2.1   Tillämplighet

5.2.1.1

EESK anpassar kontinuerligt sina arbetsmetoder för att bidra till bedömningen av kvaliteten på tillämpningen av EU-rätten. För mindre än två år sedan beslutade kommittén att ta aktiv del i utvärderingen av lagstiftningscykeln genom att utföra egna efterhandsutvärderingar av unionens regelverk.

5.2.1.2

EESK (11) anser att EU-rättens tillämplighet måste beaktas redan vid lagstiftningscykelns början, då konsekvensbedömningarna görs. Trots de framsteg som redan gjorts behöver det europeiska ekosystemet för konsekvensbedömningar vidareutvecklas. EESK föreslår flera möjliga förbättringar för att höja konsekvensbedömningarnas kvalitet, bl.a. kravspecifikationer för studier inom ramen för konsekvensbedömningar som är öppna för insyn, tillgängliga och pluralistiska, en utvidgning av det europeiska registret över konsekvensbedömningar, behovet av en kvalitativ metod samt behovet av en enhetlig metod i forskningsmatrisen för konsekvensbedömningar mellan de olika EU-institutionerna. EESK bör också i framtiden analysera vissa konsekvensbedömningar (beträffande frågor där institutionen har en stark hållning), granska metodfrågor och avge ett yttrande om hur de ekonomiska, sociala, miljömässiga eller territoriella dimensionerna beaktas i det sista skedet av lagstiftningscykeln. Detta skulle också underlätta utarbetandet av eventuella rådgivande yttranden från EESK om de förslag till lagstiftning som dessa konsekvensbedömningar rörde.

5.2.1.3

EESK (12) anser att syftet med EU-lagstiftningen alltid bör vara att skapa en rättslig ram som gör det möjligt för företag och medborgare att dra nytta av fördelarna med den inre marknaden och undvika onödiga administrativa bördor. EESK anser därför att det är nödvändigt att övervaka tillämpningen på fältet. Kommittén stöder också en anpassningsbar lagstiftning.

5.2.1.4

EU-lagstiftningen måste ha ett tydligt syfte, alltid överensstämma med målen i fördraget och vara flexibel i fråga om införlivandet i nationell lagstiftning (13). I detta sammanhang förespråkar EESK ett tydliggörande av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna.

5.2.1.5

EESK noterar också att det inte är enbart lagstiftningens innehåll utan även själva lagstiftningsförfarandet som måste kunna anpassas för att svara mot företagens och medborgarnas behov (14). I detta sammanhang efterlyser EESK (15)

a.

en striktare tillämpning av principerna om ”bättre lagstiftning”,

b.

öppenhet på alla lagstiftningsnivåer,

c.

utformning av ett mer systematiskt kontrollsystem då direktiv införlivas på nationell nivå,

d.

beaktande av den roll och de stärkta befogenheter som fördragen gett de nationella parlamenten,

e.

att kommissionen i större utsträckning använder sig av tolkningsmeddelanden,

f.

större ansträngningar för att förenkla och kodifiera lagar.

5.2.1.6

Större delen av svårigheterna med att tillämpa och genomföra EU-rätten beror på brister i införlivandet av direktiv. I sina yttranden rekommenderar därför EESK i allmänhet att man ska använda sig av förordningar i stället för direktiv (16).

5.2.1.7

På samma sätt har kommissionen inom ramen för Refit meddelat att samråd bör äga rum i samband med utvärderingar, kontroller av ändamålsenligheten och utarbetandet av delegerade akter och genomförandeakter. I detta avseende bör kommissionen också ta större hänsyn till yttrandena från sin nämnd för lagstiftningskontroll, som nu också har behörighet när det gäller efterhandsutvärderingar.

5.2.1.8

EESK anser att en förbättring av kommissionens samråd med berörda parter är avgörande för utarbetandet av en lagstiftning som är lätt att genomföra för medlemsstaterna och de berörda parterna. I detta avseende har kommittén redan lagt fram förslag för att strukturellt förbättra och övervaka samrådsprocessen (17).

5.2.1.9

EESK har haft tillfälle att beklaga att man i åtgärderna i programmet för bättre lagstiftning inte i tillräcklig utsträckning tar fasta på EESK:s roll, funktion och representativitet enligt fördragen, vilket gör att man inte utnyttjar möjligheten att använda sig av kommittéledamöternas expertis och sakkunskap och inte gör EESK:s uppgifter rättvisa. Tyvärr avspeglar EESK:s deltagande i Refit-plattformen (efterhandsfasen) inte i tillräcklig utsträckning kommitténs uppgifter och ansvar för att stärka institutionernas demokratiska legitimitet och effektivitet (18).

5.2.1.10

EESK anser att tillämpningen av EU:s regelverk också ofta blir lidande pga. de nationella myndigheternas bristande politiska vilja att uppfylla och genomdriva de bestämmelser som upplevs som främmande i deras rättsordning och nationella tradition samt den envisa benägenheten att lägga till nya onödiga bestämmelser till EU-bestämmelserna eller att välja ut vissa delar och välja bort andra i dessa bestämmelser (19).

5.2.1.11

Slutligen anser kommittén att EU Pilot-systemet (en informell dialog mellan kommissionen och medlemsstaterna om bristande efterlevnad av EU-rätten innan ett formellt överträdelseförfarande inleds) är ett annat steg i rätt riktning, men dess funktionssätt måste fortfarande utvärderas. Dessutom får detta system inte användas i stället för överträdelseförfaranden.

5.2.2   Öppenhet

5.2.2.1

EESK (20) anser att all lagstiftning måste vara resultatet av offentliga politiska överläggningar. Kommittén anser att EU:s lagstiftningsförfarande bör ses över inom ramen för Lissabonfördraget och vid behov inom ramen för ett nytt fördrag så att EU-politiken kan ge bättre resultat. EESK vill lyfta fram lagstiftningens kvalitet, legitimitet, öppenhet och inkluderande karaktär.

5.2.2.2

Mötena i de rådskonstellationer som fattar beslut med kvalificerad majoritet bör vara offentliga för öppenhetens och demokratins skull. EESK anser att det påskyndade lagstiftningsförfarandet genom trepartsmöten endast bör tillämpas i brådskande situationer, vilket för övrigt stämmer överens med vad som anges i fördraget (21).

5.2.2.3

Till skillnad från Europaparlamentets utskott är trepartsmötena varken öppna eller tillgängliga. Att begränsa lagstiftningsförfarandet till en enda behandling innebär att det civila samhällets deltagande inskränks (22).

5.2.2.4

Europaparlamentet och organ såsom Europeiska regionkommittén (ReK) och EESK bör integreras bättre i den europeiska planeringsterminen (23).

5.2.2.5

När det gäller delegerade akter bör kommissionen säkerställa en större insyn i sitt beslutsfattande (se artikel 290 i EUF-fördraget), vilket kommittén har betonat vid upprepade tillfällen (24).

5.2.2.6

Dessutom leder det ökade antalet olika namn på agendor och program (”Bättre lagstiftning”, ”Smart lagstiftning”, ”Tänk småskaligt först” osv.) till en viss förvirring. Hierarkin bland dessa program och projekt samt deras samverkan måste klargöras så att allmänheten förstår vem de riktar sig till (25).

5.2.2.7

För öppenhetens och legitimitetens skull anser EESK (26) vidare att kommissionens samråd bör genomföras utan att det påverkar den strukturerade dialogen med det civila samhället (artikel 11.2 i EU-fördraget) och de samråd som äger rum inom specifika ramar, t.ex. samråd med arbetsmarknadens parter inom ramen för den sociala dialogen (artikel 154 i EUF-fördraget) eller samråd med de rådgivande organen, såsom EESK (artikel 304 i EUF-fördraget).

5.2.3   Allmänhetens medvetenhet

5.2.3.1

Det är nödvändigt att främja och förbättra kommunikationen med allmänheten. Kommunikation skapar intresse, vilket i sin tur bidrar till förståelse. Den så kallade nya skildringen av Europa bör inledas med en kommunikations- och förenklingsstrategi som är gemensam för kommissionen och medlemsstaterna. I detta sammanhang verkar det lämpligt att upprepa det som EESK betonade i sitt yttrande om ”En inremarknadsakt”, nämligen att politiska partier, massmedia, utbildningsinstitut och samtliga berörda aktörer har ett historiskt ansvar för att EU framgångsrikt ska kunna klara utmaningarna från en globaliserad värld på basis av de värden som hittills har utmärkt vår sociala marknadsekonomi (27).

5.2.3.2

De stödnätverk som kommissionen inrättat är ännu alltför okända. Det gäller särskilt Solvit-nätverket, som syftar till att hjälpa EU:s medborgare och företag när de offentliga myndigheterna i en annan medlemsstat inte respekterar deras rättigheter. EESK välkomnar kommissionens initiativ för att bättre främja detta nätverk.

5.2.3.3

En möjlig lösning (28) skulle vara att kommissionen satsar mer på offentlig information om överträdelser, för i slutändan är det medlemsstaternas regeringar som införlivar lagstiftningen felaktigt, för sent eller inte alls. Det var de som antog den berörda lagstiftningen i rådet. De är ansvariga för det allmänt bristfälliga genomförande av EU:s regelverk som konstateras varje år i rapporterna om tillämpningen av EU-rätten. Kommissionen bör också systematiskt undersöka vilka åtgärder som är nödvändiga för att i grunden förändra den rådande situationen samt ta hänsyn till EESK:s tidigare förslag (29) i frågan.

5.3

Om kommissionens viktigaste ansvar när det gäller en bättre tillämpning av EU-rätten (övervakning av tillämpningen av EU-rätten (30) och medlemsstaternas efterlevnad av den)

5.3.1

Frågan om övervakning av tillämpningen av EU-rätten är naturligtvis viktig för EESK, som har lagt fram specifika yttranden om detta (31). Kommittén har också behandlat frågan i yttranden om andra ämnen (smart lagstiftning, bättre lagstiftning, Refit osv.) samt vid hearingar och seminarier om ämnet (särskilt inom ramen för sin observationsgrupp för inre marknaden).

5.3.2

I detta sammanhang har EESK ofta uppmanat kommissionen att begära kommitténs yttrande om kommissionens årliga rapport för att ta hänsyn till det organiserade civila samhällets perspektiv när det gäller genomförandet av EU:s lagstiftning och på så sätt stödja tillämpningen av lagstiftningen i EU (32).

5.3.3

EESK anser nämligen att kommittén kan spela en viktig roll som förmedlare mellan lagstiftarna och dem som använder EU-lagstiftningen. Kommittén kan t.ex. ge ett särskilt bidrag till Europaparlamentets initiativbetänkande om den årliga rapporten om genomförandet av EU:s lagstiftning i medlemsstaterna med inriktning på de tillägg som medlemsstaterna inför i samband med införlivandet (33).

5.3.4

EESK (34) har dessutom föreslagit åtgärder för att förbättra införlivandet av direktiv, särskilt

att tidigarelägga valet av lagstiftningsinstrument för införlivande,

att påskynda införlivandeprocessen så snart som direktivet har offentliggjorts i EUT genom att överlåta den interna samordningen till en intern kontaktpunkt som förvaltar en databas som inrättats i detta syfte,

att främja införlivande genom direkt återgivning när det rör sig om precisa och ovillkorliga bestämmelser eller definitioner,

att tillåta införlivande i form av specifika hänvisningar till föreskrivande/ovillkorliga bestämmelser i direktiven, t.ex. bilagor med förteckningar, tabeller över produkter, ämnen eller föremål som omfattas av direktivet, mallar för blanketter och intyg,

att anpassa de nationella förfarandena för införlivande till direktivets tillämpningsområde genom att använda påskyndade förfaranden, dock utan att försumma de obligatoriska interna samråd som krävs för antagande av normerande texter.

5.3.5

EESK anser också att lämplig övervakning av EU-frågor i medlemsstaterna skulle vara till stor hjälp för kommissionen och främja kvaliteten på dess arbete (35).

Bryssel den 18 oktober 2017.

Georges DASSIS

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande


(1)  Se rapporten från kommissionen: Kontroll av unionsrättens tillämpning – Årsrapport 2015 [COM(2016) 463 final].

(2)  EUT C 132, 3.5.2011, s. 47, EUT C 18, 19.1.2011, s. 100, EUT C 277, 17.11.2009, s. 6, EUT C 248, 25.8.2011, s. 87, EUT C 24, 31.1.2006, s. 52, EUT C 325, 30.12.2006, s. 3, EUT C 43, 15.2.2012, s. 14, EUT C 230, 14.7.2015, s. 66, EUT C 383, 17.11.2015, s. 57, EUT C 13, 15.1.2016, s. 192, EUT C 303, 19.8.2016, s. 45, EUT C 487, 28.12.2016, s. 51.

(3)  EUT C 487, 28.12.2016, s. 51, punkt 2.14.

(4)  COM(2016) 615 final.

(5)  EUT C 18, 19.1.2017, s. 10.

(6)  Se särskilt yttrandena om ”Bättre lagstiftning” (föredragande: Bernd Dittmann, EUT C 13, 15.1.2016, s. 192), ”Utvärdering av kommissionens samråd med berörda parter” (föredragande: Ronny Lannoo, EUT C 383, 17.11.2015, s. 57), ”Refit” (föredragande: Denis Meynent, EUT C 303, 19.8.2016, s. 45) och ”Bättre lagstiftning: genomförandeakter och delegerade akter” (informationsrapport som inte offentliggjorts i EUT, föredragande: Jorge Pegado Liz).

(7)  T.ex. Europeiska konsumentdagen 2016 på temat ”Bättre lagstiftning för konsumenter?”, debatten med förste vice ordförande Frans Timmermans vid plenarsessionen den 18 mars 2017, studien ”Genomförandet av bättre lagstiftning: Stoiber-rapportens effekter” och det civila samhällets dag 2015 på temat ”Civil dialog: ett verktyg för bättre lagstiftning i allmänhetens intresse”.

(8)  EUT C 303, 19.8.2016, s. 45, punkt 2.2.

(9)  EUT C 13, 15.1.2016, s. 192.

(10)  EUT C 303, 19.8.2016, s. 45, punkt 2.12.1.

(11)  EUT C 434, 15.12.2017, s. 11, punkt 4.6.1.

(12)  EUT C 487, 28.12.2016, s. 51, punkt 1.7.

(13)  Idem, punkt 1.11.

(14)  Idem, punkt 2.7.

(15)  EUT C 248, 25.8.2011, s. 87, punkt 3.6.

(16)  EUT C 204, 9.8.2008, s. 9, punkt 2.1.

(17)  EUT C 383, 17.11.2015, s. 57.

(18)  EUT C 13, 15.1.2016, s. 192, punkt 2.6.

(19)  EUT C 18, 19.1.2011, s. 100, punkt 3.5.

(20)  EUT C 487, 28.12.2016, s. 51, punkterna 1.9 och 2.6.

(21)  Idem, punkt 3.11.

(22)  Idem, punkt 3.15.

(23)  Idem, punkt 3.16.

(24)  Idem, punkt 3.17.

(25)  EUT C 230, 14.7.2015, s. 66, punkt 5.2.

(26)  EUT C 383, 17.11.2015, s. 57, punkt 2.1.2.

(27)  EUT C 132, 3.5.2011, s. 47, punkt 1.7.

(28)  EUT C 13, 15.1.2016, s. 192, punkt 4.4.9.

(29)  EUT C 230, 14.7.2015, s. 66.

(30)  COM(2016) 463 final.

(31)  EUT C 204, 9.8.2008, s. 9 och EUT C 347, 18.12.2010, s. 62.

(32)  EUT C 347, 18.12.2010, s. 62, punkt 1.10.

(33)  EUT C 303, 19.8.2016, s. 45, punkt 3.2.4.

(34)  EUT C 204, 9.8.2008, s. 9, punkt 5.

(35)  EUT C 325, 30.12.2006, s. 3, punkt 6.1.13.


III Förberedande akter

EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN

EESK:s 529:e plenarsession den 18 och 19 oktober 2017

2.3.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 81/88


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Efterlevnadspaketet

a) Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – Handlingsplan för att stärka SOLVIT: Ge enskilda och företag tillgång till den inre marknadens fördelar

[COM(2017) 255 final – SWD(2017) 210 final],

b) Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande avnen gemensam digital ingång för tillhandahållande av information, förfaranden samt hjälp- och problemlösningstjänster och om ändring av förordning (EU) nr 1024/2012

[COM(2017) 256 final – 2017/0086 (COD)] och

c) Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om fastställande av villkor och förfarande genom vilka kommissionen får begära att företag och företagssammanslutningar tillhandahåller information när det gäller den inre marknaden och närliggande områden

[COM(2017) 257 final – 2017/0087 (COD)]

(2018/C 081/12)

Föredragande:

Bernardo HERNÁNDEZ BATALLER

Remiss

a)

Europeiska kommissionen, 5.7.2017

b)

Europaparlamentet, 12.6.2017

Rådet, 14.6.2017

c)

Europaparlamentet, 31.5.2017

Rådet, 10.10.2017

Rättslig grund

a)

Artikel 304 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt

b)

Artiklarna 21.2, 48 och 114.1 i EUF-fördraget.

c)

Artiklarna 43.2, 91, 100, 114, 192, 194.2 och 337 i EUF-fördraget

 

 

Ansvarig facksektion

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion

Antagande av facksektionen

4.10.2017

Antagande vid plenarsessionen

18.10.2017

Plenarsession nr

529

Resultat av omröstningen

(för/emot/nedlagda röster)

184/0/5

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

EESK välkomnar Europeiska kommissionens planer på att skapa en kultur präglad av efterlevnad och smart genomförande av den inre marknaden, eftersom denna erbjuder många möjligheter för enskilda personer som vill bo och arbeta i en annan medlemsstat och för företag som vill utvidga sina marknader.

1.2

EESK stöder kommissionens handlingsplan för att förbättra kvaliteten och effektiviteten i Solvit-nätverket. Kommittén rekommenderar också kommissionen att i nära samarbete med alla organisationer i det civila samhället, öka allmänhetens medvetenhet om dess existens, så att privatpersoner och företag kan dra nytta av de tjänster som Solvit erbjuder. Solvit bör utnyttjas mer av företagen inom ramen för de ekonomiska friheterna på den inre marknaden, och det är därför viktigt att stärka detta verktyg.

1.3

EESK stöder det initiativ som presenteras i förslaget till förordning om en gemensam digital ingång som gör att privatpersoner och företag på ett enkelt sätt får tillgång till utförlig information. Vi ser positivt på att denna ingång ger effektiv tillgång till information, förfaranden samt hjälp- och problemlösningstjänster med utgångspunkt i principen om ”endast en gång” samt principen om ett ”förvaltningsövergripande tillvägagångssätt”.

1.4

När det gäller förslaget till förordning om fastställande av villkoren och förfarandet för att begära information finns det skillnader mellan de olika organisationerna i det civila samhället: Vissa instanser är positiva medan andra, t.ex. de som företräder företagen, har allvarliga farhågor. För att förslaget till förordning ska kunna antas som planerat, bör detta instrument användas av kommissionen med största möjliga proportionalitet när det är nödvändigt i fall som har en stark gränsöverskridande dimension och med respekt för de berördas grundläggande rättigheter, särskilt när det gäller skydd av konfidentiell information. När det gäller information som kommissionen kan använda för att ta itu med hindren på inre marknaden finns det redan en mängd informationskanaler som skulle kunna utnyttjas bättre och mer systematiskt för att kartlägga hinder på den inre marknaden, inbegripet bristande efterlevnad av EU:s lagstiftning. Under alla omständigheter hoppas EESK att det genomförs en obligatorisk utvärdering av förordningens funktion inom fem år.

1.5

EESK uppmanar EU:s medlemsstater att göra ytterligare framsteg på området för e-förvaltning, särskilt när det gäller ömsesidigt erkännande av elektroniska identiteter och utländska identitetshandlingar, eftersom de tillhandahållna tjänsterna inte bedöms som adekvata.

1.6

EESK uppmanar kommissionen att involvera det civila samhället i processen genom att dra nytta av dess arbete och resultat som ett sätt att bedöma situationen för EU:s inre marknad. Under alla omständigheter har de organisationer som ingår i EESK erfarenhet, resurser och förmåga att samarbeta om Solvit i syfte att öka informationsverksamheten om verktyget och för att övervaka dess kvalitet i förslaget om en gemensam digital ingång. Detta bör ske samtidigt som man fortsätter att bidra till lämpliga utvärderingar.

2.   Kommissionens förslag

2.1

I det gemensamma uttalandet om EU:s lagstiftningsprioriteringar för 2017, som offentliggjordes den 13 december 2016, upprepade Europaparlamentet, rådet och kommissionen sitt åtagande att främja en korrekt tillämpning av gällande lagstiftning. Samma dag presenterade kommissionen sitt meddelande ”EU-rätten: Bättre resultat genom bättre tillämpning”, där kommissionen redovisade hur den skulle intensifiera sina ansträngningar för att säkerställa en tillämpning av EU-lagstiftningen som gagnar alla. Kommissionens tio prioriteringar fastställdes särskilt i strategin för den inre marknaden, i syfte att skapa en kultur av efterlevnad av bestämmelserna för den inre marknaden, med särskild tonvikt på en förstärkning av Solvit.

2.2

Solvit är för närvarande (1) ett nätverk av centrum som medlemsstaterna (och EES-länderna) inrättat inom ramen för sina egna nationella myndigheter i syfte att snabbt och informellt kunna erbjuda lösningar på problem som enskilda och företag kan uppleva när de försöker utöva sina rättigheter på den inre marknaden.

2.2.1

Solvit hanterar alla gränsöverskridande problem som orsakas av eventuella överträdelser från offentliga myndigheters sida av EU-lagstiftningen om den inre marknaden, under förutsättning att sådana problem inte är föremål för rättsliga förfaranden på nationell nivå eller EU-nivå.

2.2.2

Solvit ingår i den nationella förvaltningen och agerar på informell basis. Solvit kan inte ingripa i följande fall:

Problem mellan företag.

Konsumenträttigheter.

Skadestånd.

Talan vid domstol.

2.3

Kommissionens efterlevnadspaket består av följande dokument:

2.4

Handlingsplan för att stärka Solvit (2).

2.4.1

Kommissionen är fast besluten att tillsammans med medlemsstaterna vidta ytterligare åtgärder för att stärka Solvits strategiska roll för att den inre marknaden ska fungera bättre i praktiken för privatpersoner och företag.

2.4.2

Handlingsplanen kompletterar målen i den europeiska pelaren för sociala rättigheter och tillhörande initiativ, som återspeglar kommissionens prioritering att främja social rättvisa och lika möjligheter i EU.

2.4.3

Åtgärderna syftar till att främja Solvit på tre sätt, nämligen genom att

i.

höja dess kvalitet,

ii.

öka insatserna för att informera om Solvit, och

iii.

uppgradera dess roll för efterlevnaden av EU-rätten.

2.4.4

Mer strategiska informationskampanjer om Solvit och utvecklingen av ett mer strukturerat samarbete med förmedlande organisationer och relevanta nätverk kommer generellt att stärka Solvits roll när det gäller att ge nyttig återkoppling om och bevis på hur den inre marknaden fungerar i praktiken. Man räknar med en större ”kritisk massa” av ärenden, som inbegriper fler företag.

2.4.5

I linje med EU:s handlingsplan för e-förvaltning ska kommissionen undersöka möjligheterna att tillämpa principen ”endast en gång”. På så sätt skulle man förhindra att enskilda personer och företag som vill klaga till kommissionen en första gång efter det att ett ärende inte har lösts av Solvit måste lämna in all information som redan innehas av Solvit.

2.5

Förslag till förordning om inrättandet av en gemensam digital ingång (3).

2.5.1

I förslaget till förordning fastställs bestämmelser för inrättande och drift av en gemensam digital ingång som gör att privatpersoner och företag på ett enkelt sätt får tillgång till utförlig information av hög kvalitet, ändamålsenliga hjälp- och problemlösningstjänster samt effektiva förfaranden i fråga om unionsregler och nationella regler som gäller för privatpersoner och företag som utövar eller har för avsikt att utöva sina rättigheter enligt unionslagstiftningen inom den inre marknaden.

2.5.2

Det gör det också enklare för användare från andra medlemsstater att använda förfarandena och stöder genomförandet av engångsprincipen, och fastställer regler för rapportering av hinder på den inre marknaden baserat på insamling av återkoppling från användare, rapportering om inre marknadens funktion och statistik från de tjänster som omfattas av ingången.

2.5.3

I bilagorna till detta förslag finns en förteckning över 13 grundläggande förfaranden för privatpersoner och företag som flyttar till en annan medlemsstat och en förteckning över de hjälp- och problemlösningstjänster som inrättats genom bindande unionsakter och som kan nås via ingången.

2.5.4

Informationsområden som rör privatpersoner: Resor inom unionen, arbete och pension inom unionen, fordon i unionen, bosättning i en annan medlemsstat, utbildning eller praktik i en annan medlemsstat, hälso- och sjukvård, gränsöverskridande rättigheter, skyldigheter och regler för familjer samt konsumenter i gränsöverskridande situationer.

2.5.5

Informationsområden som rör företag: Att starta, driva och avveckla ett företag, personal, skatter, varor, tjänster, att finansiera ett företag, offentlig upphandling samt arbetsmiljö.

2.6

Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om fastställande av villkor och förfarande genom vilka kommissionen får begära att företag och företagssammanslutningar tillhandahåller information när det gäller den inre marknaden och närliggande områden (4).

2.6.1

Syftet med denna förordning är att hjälpa kommissionen att övervaka och kontrollera efterlevnaden av reglerna för den inre marknaden genom att göra det möjligt för den att snabbt få utförlig och tillförlitlig kvantitativ och kvalitativ information från utvalda marknadsaktörer genom välavgränsade framställningar om information.

2.6.2

I förslaget, vars tillämpningsområde inte omfattar ”mikroföretag”, fastställs inga ytterligare administrativa bördor, eftersom ett kompletterande undantagsförfarande övervägs för att få fram nödvändiga uppgifter i ärenden där det finns hinder som hämmar den inre marknadens funktion. Det informationsverktyg som inrättas genom detta initiativ utgör en sista utväg när andra sätt att erhålla information har misslyckats.

2.6.3

I förslaget fastställs det förfarande som ska följas för att begära information och beslutet om dess antagande, hur man ska skydda konfidentiell information och affärshemligheter samt möjligheten att besluta om påföljder vid uppsåtlig underlåtenhet att lämna svar eller grov oaktsamhet genom inlämnande av oriktiga, ofullständiga eller vilseledande uppgifter. I samtliga fall regleras möjligheterna till domstolsprövning av domstolen.

2.6.4

Enligt förslaget skulle tillgång till säker information om brister på den inre marknaden göra det möjligt för kommissionen och nationella myndigheter att säkerställa bättre efterlevnad av lagstiftningen för den inre marknaden och en bättre utformad EU-politik. Kommissionen anser att detta skulle stärka konsumenternas förtroende för den inre marknaden och bidra till att utnyttja dess potential fullt ut.

3.   Allmänna kommentarer

3.1

Kommittén betonar behovet av att införa vissa nya beståndsdelar i det efterlevnadspaket som kommissionen lagt fram för att stärka legitimiteten i dess lagstiftningsförslag, uppfylla de förväntningar som finns i alla de institutioner och organ som är involverade i dess framtida genomförande och att uppnå ett effektivt genomförande i alla berörda länder.

3.2

Huvudsyftet med efterlevnadspaketet, att stärka Solvit, har framförts av såväl medlemsstaterna genom uttryckliga framställningar till kommissionen via rådet (konkurrenskraft), som Europaparlamentet, vilket ger lagstiftningsförslaget i fråga en solid grund av demokratisk legitimitet.

3.2.1

Det skulle vara lämpligt att utvidga och klargöra regler och funktioner i de organ och institutioner som ansvarar för det framtida genomförandet av regelverket och mer specifikt av förordningen om fastställande av villkor och förfarande genom vilka kommissionen får begära att företag och företagssammanslutningar tillhandahåller information när det gäller den inre marknaden och närliggande områden.

3.2.2

I detta sammanhang ser kommittén ett behov av att ge kommissionens förslag en ny inriktning, eftersom det dels inte innehåller någon hänvisning till EESK:s roll i genomförandet av förordningen, dels tycks ha som huvudsyfte att stärka kommissionens egen roll inom ramen för det administrativa förfarande som föregår väckandet av talan om fördragsbrott.

3.2.2.1

För det första försvagar förslaget legitimiteten i unionens funktionella subsidiaritet genom att förhindra kommittén att utföra det arbete som den har fått särskilda befogenheter för i fördragen och som den framgångsrikt har ägnat en stor del av sitt arbete åt.

3.2.2.2

EESK har den erfarenhet, de resurser och den kapacitet som behövs för att bidra till att sprida kunskap om Solvits funktion. Kommittén utesluts också från allt samarbete när det gäller övervakningen och utvärderingen av genomförandet av de föreslagna förordningarna.

3.2.2.3

Tillvägagångssättet i förslaget om en gemensam digital ingång bör ändras, eftersom det i sin nuvarande lydelse inte är förenligt med den institutionella dimensionen enligt artikel 11 andra stycket i EU-fördraget. Dessutom begränsar det kommitténs roll som företrädare för det organiserade civila samhällets intressen och undergräver de funktionella aspekterna av själva principen om deltagandedemokrati, vilket gör den framtida tillämpningen av förordningen mindre effektiv.

3.2.2.4

Den gemensamma digitala ingången bör bidra till att påskynda genomförandet av en effektiv e-förvaltning som är driftskompatibel och tillgänglig för alla. EESK stöder principerna om ”endast en gång”, och ett ”förvaltningsövergripande tillvägagångssätt” (5), som består i ett samarbete mellan de olika offentliga organen som går utöver deras respektive befogenhetsområden för att ge sökanden ett integrerat förslag från en enda instans.

3.2.3

För det andra innehåller avsnitt III i handlingsplanen för att stärka Solvit viktiga åtgärder för att uppgradera Solvits roll som ett verktyg för efterlevnad av EU-rätten, som ett svar på upprepade uppmaningar från rådet (konkurrenskraft) och Europaparlamentet.

3.3

Det är också nödvändigt att göra ett antal anmärkningar för att genomförandet av förslaget till meddelande ska bli så effektivt som möjligt.

3.3.1

För det första: När det gäller avsikten att främja Solvit bör två frågor tas upp som inte behandlas i kommissionens handlingsplan.

3.3.2

Den ena är att den ”marknad” som avses i avsnitt II i handlingsplanen kommer att minska avsevärt genom Storbritanniens utträde ur EU, som förväntas ske senast i mitten av 2019. Om det bilaterala avtal som reglerar förhållandet mellan Storbritannien och EU inte har slutits innan dess, och om Storbritannien inte ingår i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, kommer dess förvaltning automatiskt att befrias från alla förpliktelser som gäller genomförandet av handlingsplanen, vilket skulle få negativa konsekvenser för Storbritanniens medborgare och medborgare i de medlemsstater där nätverket av Solvitcentrum finns.

3.3.3

Eftersom EU-rätten, särskilt de grundläggande ekonomiska friheterna, har ett extraterritoriellt tillämpningsområde som innebär fördelar och krav för medborgare och myndigheter i tredje land, bör man å andra sidan överväga att om möjligt i framtiden inrätta Solvitcentrum och tillämpa Solvit i länder som EU har särskilda förbindelser med genom internationella avtal, t.ex. sådana som anges i artikel 218.6 a i–iii i EUF-fördraget. Detta skulle innebära tydliga fördelar för privatpersoner och företag och för medborgare i dessa tredjeländer, och en bättre tillämpning av regelverket för den inre marknaden.

3.4

För det andra: Det är nödvändigt att skapa incitament för de offentliga myndigheterna i de medlemsstater som, beroende på den digitala klyftan eller av andra skäl, kräver större resurser än andra för att kunna tillämpa ovan nämnda förordning om inrättandet av en gemensam digital ingång.

3.4.1

Kommissionen skulle kunna överväga att föreslå godkännande av en åtgärd för att stärka den ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningen. Denna åtgärd förefaller också berättigad i syfte att uppmuntra de berörda företagen med tanke på de uppgifter som lämnas i avsnitt III i kommissionens plan som uppvisar oproportionerligt stora skillnader i antalet ärenden per Solvitcentrum, skillnader som inte enbart kan förklaras med de deltagande ländernas olika demografiska och ekonomiska betydelse.

3.5

Slutligen är det också nödvändigt att fastställa ett åtagande i alla de länder där Solvitnätverken bedriver verksamhet om att urvalet av lämplig och stabil personal för att pröva ansökningar som lämnas in till nätverket sker så fort som möjligt och genom offentliga och transparenta uttagningsprov.

4.   Särskilda kommentarer

4.1   Om Solvit

4.1.1

EESK stöder konkreta förbättringar för att ytterligare utveckla Solvits arbete. Solvit kan bli ett användbart verktyg eftersom det erbjuder en plattform för privatpersoner och företag för att hantera en rad olika frågor som rör den inre marknaden Kommissionen bör ytterligare förbättra Solvit-tjänsternas övergripande synlighet.

4.1.2

Om bestämmelserna tillämpas bättre gynnar detta både privatpersoner och företag. Siffrorna visar att andelen fall som berör enskilda, särskilt frågor med koppling till social trygghet, har ökat med åren i jämförelse med andelen fall som har lämnats in till Solvit från företag. Å andra sidan var andelen lösta företagsärenden (ca 80 %) lägre än genomsnittet för nätverket (89 %). Kommissionen bör vidta lämpliga åtgärder så att alla användare kan dra fördel av nätverkets möjligheter. Det är viktigt att verktyget stärks, och EESK hoppas att förväntningarna på ”färdplanen för en förstärkning av Solvit” kommer att uppfyllas, särskilt när det gäller införandet av ett prövningsförfarande för företag inom området för ömsesidigt erkännande i fråga om varor och ett mer direkt och effektivt rättsligt stöd till nätverket med hjälp av förbättrad informell juridisk rådgivning och interaktiva utbildningsverktyg, med möjlighet att hantera skiljaktiga åsikter.

4.2   Om förslaget till förordning om inrättandet av en gemensam digital ingång

4.2.1

EESK stöder det initiativ som presenteras i förslaget till förordning om en gemensam digital ingång. Ingången bör erbjuda privatpersoner och företag all den information och hjälp de behöver för att bedriva verksamhet på hela den inre marknaden. Om verktyget konstrueras väl kan det hjälpa både privatpersoner som bor och arbetar i ett annat EU-land och företag som vill använda någon av de ekonomiska friheterna i en annan medlemsstat, särskilt små och medelstora företag och nystartade företag.

4.2.2

Ofta är privatpersoner och företag inte helt medvetna om sina rättigheter och möjligheter på den inre marknaden. Den gemensamma digitala ingången bör förbättra och sammanlänka befintliga verktyg och hjälpa företagen att fullgöra de vanligaste administrativa förfarandena och formaliteterna online. Ingången bör se till att den inre marknaden blir mer transparent och samtidigt säkrare och mer förutsägbar.

4.2.3

Det är viktigt att den gemensamma digitala ingången innehåller all information och hjälp som företagen behöver för att lättare göra affärer över gränserna. Detta inbegriper aktuell och högkvalitativ information om marknaden, problemlösning och mekanismer för tvistlösning samt elektroniska förfaranden för företag som vill bedriva gränsöverskridande verksamhet.

4.3   Om förslaget till förordning om att inrätta ett informationsverktyg för den inre marknaden

4.3.1

Det råder delade åsikter bland de olika civilsamhällesorganisationer som ingår i EESK, särskilt bland näringslivsorganisationerna, om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om fastställande av villkor och förfarande genom vilka kommissionen får begära att företag och företagssammanslutningar tillhandahåller information när det gäller den inre marknaden.

4.3.2

De organisationer som företräder företag ifrågasätter detta förslag eftersom det främst är inriktat på företag, samtidigt som det är medlemsstaterna som bär ansvaret för de kvarvarande hindren för inre marknaden:

a)

Om inre marknaden ska kunna fungera effektivare är bättre kontroll av efterlevnaden av överenskomna regler av största betydelse. En sådan utveckling börjar med vägledning och stöd till medlemsstaterna i samband med införlivandet och tillämpningen av reglerna. Kommissionen bör ha en större roll i verkställighetsförfarandet och säkerställa att alla ekonomiska aktörer följer reglerna, och inte tveka att inleda pilotprojekt eller överträdelseförfaranden för bristande efterlevnad.

b)

När det gäller information som kommissionen kan använda för att ta itu med hindren på inre marknaden finns det redan en mängd informationskanaler, t.ex. Enterprise Europe Network, plattformen för tvistlösning online, TRIS-databasen (Technical Regulation Information System), IMI-systemet och Refit-plattformen. Dessa kanaler bör utnyttjas bättre och mer systematiskt för att kartlägga hinder och segmentering på den inre marknaden, inbegripet bristande efterlevnad av EU:s lagstiftning.

c)

Företagen är oroliga och rädda för ökade administrativa bördor i samband med den nya skyldigheten att lämna konfidentiella uppgifter om affärsverksamhet och känsliga uppgifter (prispolitik, affärsstrategi) eller riskera böter och påföljder.

4.3.3

De organisationer som företräder det civila samhället välkomnar å sin sida förslaget till förordning och betraktar följande som viktigt:

a)

Snabb tillgång till tillförlitliga uppgifter eftersom det inte bara skulle öka insynen, utan också förbättra den inre marknadens funktion genom att tillhandahålla relevant information som är användbar, sammanhängande och särskilt viktig för att kommissionen ska anta vissa åtgärder.

b)

Möjligheten att snabbt få utförlig och tillförlitlig kvantitativ och kvalitativ information från utvalda marknadsaktörer genom välavgränsade framställningar om information.

c)

Stödet till kommissionen att säkerställa att rättigheterna för privatpersoner och företag på den inre marknaden respekteras och kommer att bidra till att stärka samarbetet med medlemsstaterna.

4.3.4

EESK anser därför att detta verktyg, om förslaget till förordning antas som planerat, bör användas av kommissionen med största möjliga proportionalitet när det är nödvändigt i fall som har en stark gränsöverskridande dimension och med respekt för de berördas grundläggande rättigheter, särskilt när det gäller skydd av konfidentiell information.

4.3.4.1

Dessutom bör det förslag om att genomföra en utvärdering som återfinns i förslagets motiveringsdel flyttas till lagstiftningsdelen så att det blir en tvingande regel. Denna utvärdering av lagstiftningen bör göras inom fem år efter antagandet av förordningen för att analysera hur tillsynsverksamheten fungerar.

5.   EESK:s roll i processen

5.1

Fullbordandet av EU:s inre marknad och en korrekt tillämpning av dess normer utgör en av de viktigaste prioriteringarna för EESK.

5.2

Ofta är privatpersoner och företag inte helt medvetna om sina rättigheter och de möjligheter som den inre marknaden erbjuder. Den gemensamma digitala ingången bör förbättra och sammanlänka befintliga verktyg och hjälpa företagen att fullgöra de vanligaste administrativa förfarandena och formaliteterna online. Ingången bör leda till att den inre marknaden blir mer transparent och samtidigt säkrare och mer förutsägbar.

5.3

Kommittén är beredd att bidra till detta initiativ som företrädare för det civila samhällets organisationer. EESK erbjuder sig därför att bidra till att övervaka och utvärdera genomförandet av förordningen om den gemensamma digitala ingången.

5.4

EESK efterlyser ett nära samarbete mellan kommissionen och kommittén så att man kan dra nytta av de kunskaper och erfarenheter från de 28 medlemsländerna som kommitténs ledamöter har.

Bryssel den 18 oktober 2017.

Georges DASSIS

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande


(1)  Kommissionens rekommendation av den 17.9.2013, (EUT L 249, 19.9.2013, s. 10).

(2)  COM(2017) 255 final.

(3)  COM(2017) 256 final.

(4)  COM(2017) 257 final.

(5)  EUT C 487, 28.12.2016, s. 99.


2.3.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 81/95


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om övervakning och rapportering av nya tunga fordons koldioxidutsläpp och bränsleförbrukning

[COM(2017) 279 final – 2017/0111 (COD)]

(2018/C 081/13)

Föredragande:

Dirk BERGRATH

Medföredragande:

Mihai MANOLIU

Remiss

Europaparlamentet, 15.6.2017

Rådet, 22.6.2017

Rättslig grund

Artikel 192.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt

Ansvarig facksektion

Inre marknaden, produktion och konsumtion

Antagande av facksektionen

4.10.2017

Antagande vid plenarsessionen

18.10.2017

Plenarsession nr

529

Resultat av omröstningen

(för/emot/nedlagda röster)

188/0/3

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

Enligt EESK bör jobbskapande och investeringar som syftar till en europeisk återindustrialisering, ekonomisk tillväxt, övergång till ren energi, nya affärsmodeller, spetsteknik, miljöskydd och folkhälsa vara de främsta målen för EU:s politik.

1.2

EESK anser att transportföretagen har gått miste om möjligheter att minska sina bränslekostnader, som uppgår till en fjärdedel av deras driftskostnader. Bränsleeffektivitet är ett grundläggande kriterium i köpbeslut och lägre bränsleförbrukning skulle bidra till att minska kostnaderna för bränsleimport. EU behöver certifiering, bränsleförbrukningsanalyser och normer för utsläpp och förbrukning, vilket i sin tur skulle främja innovation. På grund av politik och planer för elfordon har det uppstått hård konkurrens mellan fordonstillverkarna. Transportsektorn måste bidra till att minska utsläppen, vid sidan av bygg-, jordbruks- och avfallssektorn.

1.3

Det är motiverat att vidta åtgärder på EU-nivå eftersom klimatförändringarnas konsekvenser är gränsöverskridande och eftersom de inre marknaderna för bränsle, fordon och transporttjänster måste säkras. Fragmentering av transportmarknaden, mindre öppenhet på marknaden, skillnader i lagstiftning och olika politiska metoder för övervakning samt avsaknad av en gemensam databas som innehåller övervakningsdata får sammantaget påtagliga sociala och ekonomiska konsekvenser.

1.4

EESK välkomnar att förslaget till förordning gör det lättare att övervaka och tillgängliggöra uppmätta koldioxidnivåer hos tunga fordon som nyligen registrerats i EU samt ge kunderna – främst små och medelstora företag – tydlig information om förbrukningen.

1.5

EESK välkomnar att man i förslaget till förordning valt det tredje alternativet med kombinerad rapportering, eftersom detta garanterar det digitala informationsflödet, innebär att uppgifter samlas in på både nationell och europeisk nivå samt medför låga förvaltningskostnader.

1.6

EESK understryker att viktiga marknader, som Förenta staterna, Kanada, Japan och Kina, på senare år har infört certifiering och åtgärder för ökad bränsleeffektivitet i form av normer för bränsleförbrukning och/eller utsläpp, för att stimulera till innovation och snabbt göra fordonen mer effektiva. Konkurrenskraften hos europeiska tillverkare av tunga fordon är därför beroende av hur väl de kan svara mot dessa normer.

1.7

Samtidigt som marknaden principiellt sätter press på tillverkarna att fortsätta minska lastbilarnas bränsleförbrukning i EU är det ofta svårt för transportföretagen, som främst består av små och medelstora företag, att finansiera de högre inköpspriserna för mer bränsleeffektiva tunga fordon.

1.8

EESK rekommenderar att kommissionen bör sträva efter att nå balans mellan de mål som kan uppnås på kort eller medellång sikt och det långsiktiga målet med helt utsläppsfria vägtransporter när den fastställer potentiella koldioxidgränser för tunga fordon. Detta innebär att innovation i befintlig teknik bör främjas, utan inskränkning av investeringar i fordon med nollutsläpp.

1.9

I detta sammanhang anser EESK att dess rekommendationer i kommitténs yttrande om slutrapporten från högnivågruppen CARS 21 även skulle kunna tillämpas på tunga fordon, särskilt när det gäller tidsramen för genomförandet.

1.10

EESK understryker vikten av offentliga investeringar och reglering för att minska utsläppen från vägtransporter, inbegripet utsläpp från tunga godstransporter.

1.11

EESK betonar att alla lagstiftningsåtgärder måste åtföljas av fler politiska åtgärder för att minska efterfrågan på vägtransporter, inbegripet tunga godstransporter, genom övergång till andra transportsätt (via järnväg, inre vattenvägar m.m.) som ger upphov till mindre växthusgasutsläpp.

2.   Inledning

2.1

Förslaget till förordning syftar till att fastställa övervaknings- och rapporteringskrav avseende koldioxidutsläpp från och bränsleförbrukning hos nya tunga fordon som är registrerade i EU. Det gäller bara tunga fordon som utformats och konstruerats för att transportera passagerare eller varor och släpvagnar (1).

2.2

Transport och rörlighet är ytterst viktiga faktorer för Europas ekonomi och konkurrenskraft. Denna betydelse återspeglas också i de många olika andra politiska ramar som har stark inverkan på denna sektor. Om prioriteringarna för energiunionen, den digitala inre marknaden och agendan för den inre marknaden uppnås kommer detta i varje enskilt fall att gynna rörligheten och transportsektorn.

2.3

I oktober 2014 fastställde EU:s stats- och regeringschefer (2) ett bindande mål att minska utsläppen inom hela EU:s ekonomi med minst 40 % fram till 2030 jämfört med nivåerna 1990. Detta mål bygger på globala planer som följer den medelfristiga tidtabellen för Parisavtalet om klimatförändringar (COP 21) (3). Kommissionen har aviserat att den kommer att införa bränsleeffektivitetsnormer för nya tunga fordon.

2.4

Enligt branschuppgifter genererade lastbilsexporten ett handelsbalansöverskott på 5,1 miljarder euro under 2015. Denna sektor är en del av en bilindustri som ger 12,1 miljoner direkta och indirekta arbetstillfällen i Europa, motsvarande 5,6 % av den totala sysselsättningen inom EU.

2.5

I ramstrategin för en motståndskraftig energiunion med en framåtblickande klimatpolitik (februari 2015) (4) identifierades övergången till en energieffektiv, koldioxidsnål transportsektor som ett av de främsta åtgärdsområdena. Mot bakgrund av Parisavtalet om klimatförändringar håller de åtgärder som fastställts i strategin för utsläppssnål rörlighet (juli 2016) (5) för närvarande på att genomföras. De infrastrukturinvesteringar som är en del av investeringsplanen för Europa bör främja skapandet av ren, konkurrenskraftig och sammanlänkad rörlighet i Europa.

2.6

Mellan 1990 och 2014 ökade koldioxidutsläppen från nyttofordon påtagligt snabbare än från personbilar i EU. Koldioxidutsläppen från nyttofordon ökade med ungefär 25 %, medan utsläppen från personbilar endast ökade med omkring 12 %. Lastbilar och bussar står nu för omkring en fjärdedel av vägtransportrelaterade koldioxidutsläpp i EU. Deras utsläppsandel fortsätter att öka, samtidigt som allt strängare koldioxidgränser bidrar till att minska utsläppen från personbilar och lätta nyttofordon.

2.7

För närvarande förbrukar ett typiskt europeiskt 40-tons 4 × 2-dragfordon i en ”långdistanstestcykel” omkring 33,1 liter bränsle per 100 km på vägar och motorvägar. En typisk europeisk 12-tons 4 × 2-tranportlastbil i en ”stadsleveranstestcykel” förbrukar omkring 21,4 liter bränsle per 100 km (6).

2.8

Tunga fordon tillverkas vanligtvis i flera stadier, och i allmänhet finns bara skräddarsydda produkter tillgängliga. Chassit framställs av en tillverkare och får sedan i nästa skede en kaross av en annan tillverkare. Detta innebär att flera olika tillverkare påverkar det färdigställda fordonets bränsleförbrukning och således även dess koldioxidutsläpp.

2.9

Inköpare av tunga fordon är främst godstransportföretag. Bränslekostnaderna för dem kan utgöra mer än en fjärdedel av deras driftskostnader, och bränsleekonomi uppges som det viktigaste köpkriteriet. Tunga fordon har blivit bränsleeffektivare under de senaste årtiondena, men flera av transportföretagen, som till antalet uppgår till över en halv miljon och ofta är små och medelstora företag, har ännu inte tillgång till standardiserad information för att kunna utvärdera bränslesnål teknik, göra jämförelser som leder till välgrundade beslut vid köp av lastbilar och minska sina bränslekostnader. Denna situation försvåras ytterligare av att det saknas gemensamt avtalade metoder för att mäta bränsleförbrukning.

2.10

Bristen på öppenhet på marknaden leder till mindre påtryckningar på EU:s tillverkare av tunga fordon att satsa ytterligare för att förbättra fordonseffektiviteten och investera i innovation inom denna konkurrensbetonade globala marknad. Detta medför en risk för att EU:s tillverkningsindustri förlorar sin nuvarande ledande ställning beträffande fordons bränsleeffektivitet.

2.11

Insyn i fordons prestanda i fråga om koldioxidutsläpp och bränsleförbrukning skulle även främja konkurrensen på EU:s inre marknad, där kommissionen 2016 upptäckte en kartell mellan lastbilstillverkare som hade varit verksam under perioden 1997–2011.

3.   Förslaget till förordning

3.1

Detta förslag till förordning är en del av paketet Europa på väg, som syftar till följande: förbättra vägsäkerheten, främja rättvisare debitering av vägavgifter, minska koldioxidutsläpp, luftföroreningar, trafikstockningar och onödig byråkrati för företagen, motverka olaglig sysselsättning samt garantera anständiga villkor och vilotider för arbetstagare.

3.2

På lång sikt kommer dessa åtgärder ha en positiv inverkan som når långt utöver transportsektorn, eftersom de kommer att främja sysselsättning, tillväxt och investeringar, stärka den sociala rättvisan, öka konsumenternas valmöjligheter och staka ut en tydlig väg för Europa för att minska utsläppen.

3.3

Under de kommande tolv månaderna kommer det här paketet att kompletteras av ytterligare förslag som kommer att innehålla utsläppsnormer för tiden efter 2020 för personbilar och lätta nyttofordon samt – för första gången någonsin – tunga fordon. Dessa förslag kommer att driva på innovationen ytterligare, stärka konkurrenskraften, minska koldioxidutsläppen samt förbättra luftkvaliteten, folkhälsan och vägsäkerheten.

3.4

Kunskapsklyftan kommer att minska genom simuleringsprogram, som är ett effektivt verktyg för att beräkna bränsleförbrukning och -kostnader. Den nya certifieringsförordningen (för typgodkännande) om bestämning av koldioxidutsläpp kommer att bygga på enskilda prestandadata och ett certifierat förfarande för att ta fram och bearbeta dessa indata.

3.5

Detta förslag till förordning är en del av genomförandet av 2014 års meddelande om en strategi för att minska tunga fordons bränsleförbrukning och koldioxidutsläpp. I strategin angavs framtida åtgärder i form av en genomförandeåtgärd som fastställer förfarandet för certifiering av koldioxidutsläpp från nya tunga fordon som släpps ut på EU:s marknad, beräknade med hjälp av simuleringsverktyget Vecto, samt ett lagstiftningsförslag om övervakning och rapportering av dessa utsläpp.

3.6

Med tanke på att Vecto endast är ett simuleringsverktyg bör det andra paketet inbegripa vägbaserade bränsleförbrukningsprovningar, såsom kommissionen har för avsikt att göra för personbilar och lätta nyttofordon. Det måste utvecklas en metod för differentierade avgifter för infrastrukturanvändning för nya tunga fordon som är baserat på koldioxidutsläpp (översyn av Eurovinjettdirektivet och energieffektivitetsdirektivet).

3.7

EESK uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att enas om att garantera att tredjeparter (forskningsinstitut, transportföretag och frivilligorganisationer) får tillgång till offentliga Vecto-data om bränsleförbrukning så att siffrorna kan dubbelkontrolleras genom oberoende provningar. Det måste utföras kvalitetskontroller och kontroller av att lämnade uppgifter är korrekta för att motverka brister eller felaktigheter. Dessa kontroller bör utföras i enlighet med grundläggande rättigheter.

3.8

Förslaget är också en del av genomförandet av 2016 års europeiska strategi för utsläppssnål rörlighet, som bland annat har som mål att minska utsläppen av växthusgaser från vägtransport med minst 60 % år 2050 jämfört med 1990 års nivåer, och att drastiskt minska utsläppen av luftföroreningar. Enligt strategin kommer kommissionen också att skynda på arbetet med att analysera olika alternativ för utformning av normer för koldioxidutsläpp med sikte på att utarbeta ett lagstiftningsförslag under den nuvarande kommissionens mandatperiod.

3.9

Av övervakningsskäl måste medlemsstaternas behöriga myndigheter från och med 2020 lämna uppgifter om nya fordon som under det föregående året registrerats i EU för första gången, och tillverkarna av tunga fordon måste lämna uppgifter om alla fordon vars tillverkningsdatum infallit under det föregående kalenderåret. Denna årliga rapportering ska ske senast den 28 februari varje år. De olika uppgifter som ska lämnas fastställs i delarna A och B i bilaga I till förslaget till förordning.

3.10

Europeiska miljöbyrån (EEA) ska på kommissionens vägnar förvalta en central databas över de uppgifter som lämnats, vilka kommer att bli offentligt tillgängliga (med undantag för vissa känsliga uppgifter).

3.11

De behöriga myndigheterna och tillverkarna kommer att ansvara för att de uppgifter som de lämnar är korrekta och av god kvalitet. Kommissionen kan dock själv kontrollera kvaliteten på de uppgifter som lämnats och vid behov vidta nödvändiga åtgärder för att korrigera de uppgifter som offentliggjorts i det centrala registret. Det finns inga direkta rapporteringsskyldigheter för små och medelstora företag eller mikroföretag.

3.12

Kommissionen kommer att utarbeta en årsrapport som innehåller en analys av uppgifterna från medlemsstaterna och tillverkarna för det föregående kalenderåret. Denna analys ska åtminstone innehålla uppgifter om genomsnittlig bränsleförbrukning och genomsnittliga koldioxidutsläpp från unionens sammantagna tunga fordon liksom för varje tillverkare. Den måste också omfatta uppgifter om användning av ny och avancerad teknik för minskning av koldioxidutsläpp, om sådan information finns.

3.13

Kommissionen har genom delegerade akter behörighet att ändra uppgiftskraven i bilagorna till förslaget till förordning och ändra övervaknings- och rapporteringsförfarandet.

4.   Allmänna kommentarer

4.1

Precis som i tidigare yttranden om kommissionens förslag till lagstiftning om minskning av koldioxidutsläppen vill kommittén ånyo bekräfta sitt stöd till alla EU-initiativ som syftar till att nå specifika mål för att minska växthusgasutsläppen, vilket utgör en central del av kampen mot klimatförändringen. I detta syfte får inga skäliga åtgärder för att även minska nyttofordons utsläpp förbises, eftersom dessa fordon står för mer än 10 % av fordonsflottan.

4.2

En EU-förordning är dessutom det lämpligaste instrumentet för att säkerställa att de antagna bestämmelserna omedelbart efterlevs och därigenom undvika snedvridning av konkurrensen, vilket skulle kunna ge återverkningar på den inre marknaden.

4.3

Uppgifterna om koldioxidutsläpp och bränsleförbrukning tas fram med hjälp av simuleringsverktyget Vecto (Vehicle Energy Consumption Calculation Tool).

4.3.1

Beslutet att utveckla detta verktyg har fattats efter beaktande av andra alternativ för provförfaranden, bland annat provkörningar i motorprovbänkar, provning med chassidynamometer och ombordbaserade provningar vid verklig körning med ombordsystem för utsläppsmätning (Pems). De främsta anledningarna till att man har valt simulering i stället för något av de andra provningsförfarandena är följande:

1.

Jämförbarhet: Provresultat för olika slags tunga fordon är direkt jämförbara.

2.

Kostnadseffektivitet: Provningsutrustning medför höga kostnader jämfört med simulering.

3.

Förmåga att hantera stor variation: Tillverkningen av tunga fordonsmodeller sker i mycket begränsad omfattning beroende på att dessa fordon i hög grad är anpassade efter slutanvändarens behov.

4.

Reproducerbarhet: Simulering har de bästa förutsättningarna för att reproducera provningar.

5.

Noggrannhet: Små besparingar från enskilda komponentoptimeringar kan upptäckas.

6.

Stor räckvidd: Simulering kan användas för att optimera hela fordonskonfigurationen och sänka bränsleförbrukningen, eftersom alla komponenter inbegrips (hytt, däck, motor, transmission etc.). Detta synsätt bekräftades i 2014 års strategi för att minska tunga fordons bränsleförbrukning och koldioxidutsläpp.

4.3.2

Skyldigheten att behandla och tillgängliggöra Vecto-data för alla nya tunga fordon gör det möjligt för köparna att både jämföra de olika fordonsmodellerna, teknikerna för bränsleförbrukning och karossmodellerna (t.ex. kran, kylutrymme etc.) och de olika kombinationerna av de enskilda komponenterna. I motsats till personbilar används olika tunga fordonsmodeller på mycket skilda sätt beroende på deras karosstyp, vilket också ger stora skillnader i bränsleförbrukning och koldioxidutsläpp. Dessutom ökar jämförelseförmågan konkurrenskraften både mellan fordonstillverkarna och mellan karosstillverkarna.

4.3.3

EESK välkomnar att förslaget till förordning gör det lättare att övervaka och tillgängliggöra uppmätta koldioxidnivåer hos tunga fordon som nyligen registrerats i EU samt ge kunderna – främst små och medelstora företag – tydlig information om förbrukningen.

4.3.4

EESK är medveten om att mätning av utsläpp vid verklig körning (RDE) med hjälp av ombordsystem för utsläppsmätning (Pems) är att föredra framför mätning av utsläpp med hjälp av en chassidynamometer eller – såsom föreslås här – med hjälp av ett simuleringsprogram. Efter den inledande fasen och efter beaktande av erfarenheterna av Vecto-systemet bör kommissionen analysera om RDE-provningar är lämpliga för tunga fordon och om så är fallet hur de kan genomföras.

4.4

Under konsekvensbedömningen provade kommissionen tre alternativ för uppgiftsinsamling och rapportering till EEA: 1) rapportering genom de nationella myndigheterna, 2) rapportering genom tillverkarna av tunga fordon, och 3) en kombinerad rapportering genom de nationella myndigheterna och tillverkarna.

4.4.1

EESK välkomnar att man i förslaget till förordning valt det tredje alternativet med kombinerad rapportering, eftersom detta garanterar det digitala informationsflödet, innebär att uppgifter samlas in på både nationell och europeisk nivå samt medför låga förvaltningskostnader.

4.4.2

EESK ser positivt på att de uppgifter som lämnas till kommissionen av de behöriga nationella myndigheterna och tillverkarna av tunga fordon kommer att bli offentligt tillgängliga. För att upprätthålla uppgiftsskydd och garantera konkurrens välkomnar EESK även förslaget att varken fordonsidentifieringsnummer (VIN) eller tillverkningsuppgifter för vissa tillhandahållna delar (transmission, axlar och däck) ska bli offentliga.

4.5

EESK anser att det vore värt att reflektera över koldioxidbaserade vägavgifter för tunga fordon. För att detta ska vara möjligt måste uppgifter från det centrala registret (fordonsidentifieringsnummer och koldioxidutsläppsnivåer) kopplas till registreringsuppgifterna (nummerskylten) och sedan delges dem som förvaltar vägavgifterna.

4.5.1

EESK har vid flera tillfällen (7) uttryckt sitt stöd för kommissionens avsikt att införa ett enhetligt system på europeisk nivå för vägavgifter som baseras på principen att förorenaren betalar. Ett offentligt förvaltat enhetligt system för vägavgifter skulle även vara till fördel av uppgiftsskyddsliga skäl.

4.6

Kommissionen ser sitt förslag till förordning som ett nödvändigt steg för att genomföra och verkställa framtida normer för koldioxidutsläpp för tunga fordon. Ett system för övervakning och rapportering är särskilt viktigt för att det ska bli möjligt att bedöma om sådana framtida normer efterlevs, på samma sätt som redan sker för personbilar och lätta nyttofordon.

4.6.1

Bindande koldioxidgränser har funnits för passagerarfordon i EU sedan 2009 och för lätta nyttofordon sedan 2011. Samtidigt har tunga fordon hittills inte varit föremål för jämförbara koldioxidgränser. Kommissionen förväntas dock lägga fram ett lagstiftningsförslag 2018 som innebär att det införs obligatoriska koldioxidgränser även för dessa fordon.

4.6.2

Viktiga marknader, som Förenta staterna, Kanada, Japan och Kina, har på senare år infört certifiering och åtgärder för ökad bränsleeffektivitet i form av normer för bränsleförbrukning och/eller utsläpp, för att stimulera till innovation och snabbt göra fordonen mer effektiva. Konkurrenskraften hos europeiska tillverkare av tunga fordon är därför beroende av hur väl de kan svara mot dessa normer.

4.7

Det är sant att marknaden principiellt sätter press på tillverkarna för att de ska fortsätta att minska lastbilarnas bränsleförbrukning i EU. Bränslekostnaderna utgör med råge den största enskilda utgiften (omkring 30 %) i kostnadsstrukturen för vägtransport på långa sträckor. Transportföretag som köper tunga fordon är därför intresserade av lastbilar som förbrukar så lite bränsle som möjligt.

4.7.1

Samtidigt har erfarenheten visat att icke-bindande mål och marknadskrafter i sig inte räcker för att påtagligt minska de nya fordonens bränsleförbrukning och därmed också koldioxidutsläppen.

4.7.2

Transportsektorn domineras av små och medelstora företag. En av de viktigaste frågorna för små och medelstora företag är utmaningen att hitta finansiering. Därför är det ofta svårt för transportföretagen att finansiera de högre inköpspriserna för mer bränsleeffektiva tunga fordon.

4.7.3

EESK rekommenderar att kommissionen bör sträva efter att nå balans mellan de mål som kan uppnås på kort eller medellång sikt och det långsiktiga målet med helt utsläppsfria vägtransporter när den fastställer potentiella koldioxidgränser för tunga fordon. Detta innebär att innovation i befintlig teknik bör främjas, utan inskränkning av investeringar i fordon med nollutsläpp.

4.7.4

I detta sammanhang anser EESK att dess rekommendationer i kommitténs yttrande om slutrapporten från högnivågruppen CARS 21 (8) även skulle kunna tillämpas på tunga fordon. Dessa rekommendationer inbegrep att ge industrins aktörer tid att ta fram den erforderliga tekniken för att kunna möta de allt hårdare kraven utan att detta innebär dyrare produkter och därmed en långsammare förnyelse av fordonsparken.

4.7.5

I detta sammanhang kan Förenta staternas bestämmelse om nya tunga fordon, tunga dragbilar, släpvagnar och motorer ses som ett positivt exempel på förutseende genomförande. Där kommer en andra omgång bestämmelser att genomföras för modellåren 2018 till 2027, baserat på de inledande fas 1-normer som omfattar modellåren 2014 till 2018.

4.8

EESK understryker vikten av offentliga investeringar och reglering för att minska utsläppen från vägtransporter, inbegripet utsläpp från tunga godstransporter.

4.8.1

Ett framtida alternativ skulle kunna vara ett ”elvägssystem”, där hybridlastbilar drivs med hjälp av kontaktledningar som är placerade ovanför dem på viktiga trafikleder för godstransport på samma sätt som spårvagnar, tåg och trådbussar. Lastbilar som är uppkopplade till ledningen skulle kunna köras helt eldrivna. Om de lämnar det eldrivna spåret skulle de i stället köras med hjälp av diesel eller en elmotor via fordonets egen batterikapacitet.

4.8.2

Lastbilståg kan potentiellt sett minska koldioxidutsläppen med omkring 10 %. Där följer lastbilarna tätt efter varandra på ett visst avstånd med hjälp av uppkopplingsteknik och system som stöder körningen. Det fordon som kör främst i tåget fungerar som ledarfordon. Om det bromsar, bromsar även alla de andra lastbilarna i tåget. Reaktionstiden är praktiskt taget densamma för alla lastbilarna. Lastbilståg ger lägre bränsleförbrukning och högre säkerhet, men förändringar i regelverket kan krävas.

4.8.3

Direktiv (EU) 2015/719 (9) medförde slutligen nya förändringar av lagstiftningen för tunga fordon för att tillåta fordon med en mer aerodynamisk formgivning, med bättre energieffektivitet och utsläppsmönster, på våra europeiska vägar. Dessa ändringar omfattar begränsningar av den högsta totala längden på tunga fordon och gör det tillåtet att i efterhand utrusta befintliga lastbilar med aerodynamiska spoilers baktill liksom att förse nya lastbilar med dessa extra aerodynamiska komponenter samt rundare och längre hyttform. Släpvagnstillverkare rapporterar dock att det finns problem med registreringsmyndigheterna vid tillämpning av dessa nya bestämmelser.

4.9

EESK betonar att alla lagstiftningsåtgärder måste åtföljas av fler politiska åtgärder för att minska efterfrågan på vägtransporter, inbegripet tunga godstransporter, genom övergång till andra transportsätt (via järnväg, inre vattenvägar m.m.) som ger upphov till mindre växthusgasutsläpp.

Bryssel den 18 oktober 2017.

Georges DASSIS

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande


(1)  Fordonskategorier enligt definitionen i direktiv 2007/46/EG senast ändrat genom förordning (EG) nr 385/2009: M1, M2, N1 och N2 som har en referensvikt på mer än 2 610 kg och som inte omfattas av tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 715/2007, alla fordon i kategorierna M3 och N3 samt fordon i kategorierna O3 och O4.

(2)  Europeiska rådets slutsatser av den 24 oktober 2014 (EUCO 169/14), punkt 2.

(3)  FCCC/CP/2015/L.9/Rev.1.

(4)  COM(2015) 80 final.

(5)  COM(2016) 501 final.

(6)  Delgado, O., Rodríguez, F., Muncrief, R., Fuel efficiency technology in European heavy-duty vehicles: Baseline and potential for the 2020–2030 timeframe, International Council on Clean Transportation, ICCT White Paper, Berlin, juli 2017.

(7)  EESC-2017-02887 (se sidan 181 detta nummer av EUT), EESC-2017-02888 (se sidan 188 detta nummer av EUT), EESC-2017-03231 (se sidan 195 detta nummer av EUT).

(8)  EUT C 10, 15.1.2008, s. 15.

(9)  EUT L 115, 6.5.2015, s. 1.


2.3.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 81/102


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén om halvtidsöversynen av genomförandet av strategin för den digitala inre marknaden: En ansluten digital inre marknad för alla

[COM(2017) 228 final]

(2018/C 081/14)

Föredragande:

Antonio LONGO

Remiss

Kommissionen, 5.7.2017

Rättslig grund

Artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt

 

 

Ansvarig facksektion

Inre marknaden, produktion och konsumtion

Antagande av facksektionen

4.10.2017

Antagande vid plenarsessionen

18.10.2017

Plenarsession nr

529

Resultat av omröstningen

(för/emot/nedlagda röster)

111/0/0

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) stöder förslaget om att se över strategin för den digitala inre marknaden, och konstaterar samtidigt att kommissionen gjort stora ansträngningar i fråga om lagstiftningsinitiativ för att uppnå EU:s mål i fråga om teknisk, ekonomisk och social tillväxt.

1.2

EESK hyser dock oro för förseningarna i antagandet och genomförandet av de 35 åtgärder och lagstiftningsinitiativ som lagts fram, eftersom detta skulle kunna öka den tekniska klyftan och konkurrenskraftsklyftan i förhållande till globala konkurrenter.

1.3

EESK stöder kommissionens förslag att i strategin för den digitala inre marknaden integrera tre nya lagstiftningsinitiativ om onlineplattformar, den europeiska dataekonomin respektive it-säkerhet. Kommittén rekommenderar en helhetsstrategi som tar hänsyn till behovet av att stärka konkurrenskraften och skyddet av digitala rättigheter både på den inre marknaden och i förhållande till tredjeländer.

1.4

EESK erinrar om behovet av att stärka den sociala dimensionen  (1) av strategin för den digitala inre marknaden. Endast genom styrning på europeisk nivå med deltagande av de nationella regeringarna, arbetsmarknadsparterna och det civila samhället i sin helhet kan man möta de utmaningar och risker som den digitala revolutionen innebär, skydda de sårbara och erbjuda bättre möjligheter för medborgare och företag.

1.5

EESK hoppas att EU, med respekt för nationella behörigheter, främjar en omfattande plan för digital utbildning för alla medborgare så att de får de kognitiva verktyg de behöver för att bättre kunna hantera övergången. Planen bör omfatta utbildning av alla slag och på alla nivåer, från utbildning av lärare till översyn av läroplaner och undervisningsmetoder, och bör vara nära knuten till ett system för kontinuerlig fortbildning som syftar till uppdatering av arbetstagarnas kvalifikationer eller omskolning av arbetstagare. Särskild uppmärksamhet bör också ägnas åt personer i ledande ställning genom kurser på högre nivå i samarbete med universiteten.

1.6

Den digitala revolutionen kommer att förändra alla aspekter av arbetslivet: arbetsorganisation, arbetsplatser, arbetsuppgifter, arbetstid, arbetsvillkor och anställningsavtal. EESK anser att den sociala dialogen kan spela en nyckelroll i sammanhanget och uppmanar kommissionen att inleda en diskussion med arbetsmarknadens parter om utsikterna på medellång och lång sikt samt att identifiera motståndskraftiga åtgärder för att garantera anständiga löner, arbetstillfällen av god kvalitet, en sund balans mellan arbetsliv och familjeliv och allmän tillgång till social trygghet.

1.7

EESK ser positivt på den senaste tidens framgångar inom den digitala sektorn, men uppmanar EU-institutionerna och de nationella institutionerna att säkerställa ett korrekt och fullständigt genomförande av lagstiftningen (t.ex. avskaffandet av roamingavgifter i slutkundsledet) och att fortsätta arbetet med att minska fragmenteringen och snedvridning. I detta sammanhang rekommenderar EESK att kommissionen offentliggör en förordning så snart som möjligt för att möjliggöra portabilitet för innehåll online.

1.8

Kommittén betonar vikten av att snarast möjligt överbrygga den infrastrukturella, territoriella och kulturella digitala klyftan, som nu utgör en flaskhals för EU:s ekonomiska och sociala utveckling och en källa till orättvisa i fråga om levnadsvillkor och möjligheter för medborgare och företag. Den finansiering som hittills erbjudits är betydande, men inte tillräcklig för att täcka alla utvecklingsbehov i EU.

1.9

EESK erinrar om att tillgång till internet är en grundläggande rättighet för varje medborgare och ett oundgängligt instrument för social integration och ekonomisk tillväxt, och därför utan dröjsmål bör införas som en del av de samhällsomfattande tjänsterna.

1.10

EESK uppmanar kommissionen att påskynda genomförandet av strategierna för e-förvaltning och e-hälsovård, dels för att de är en nödvändig förutsättning för den digitala utvecklingen i EU, dels för den positiva påverkan de kommer att få på tjänsternas kvalitet och medborgarnas liv.

1.11

Kommittén anser att små och medelstora företag bör få mer stöd eftersom användningen av digital teknik redan i dag är en absolut förutsättning för att kunna stanna kvar på marknaden. Dessutom måste stödet till företag inbegripa en särskild strategi för uppstartsföretag, som bygger på tre centrala mål: förenkling av lagstiftningen, utbyggnad av näten och enklare tillgång till finansiering.

1.12

Kommittén uppmanar kommissionen att stärka skyddet av de digitala konsumenternas rättigheter i hela EU, och se till att harmoniseringen av de olika bestämmelserna inte innebär en försämring av skyddet i de fall då det redan är etablerat och tillfredsställande.

1.13

EESK anser att it-säkerhet är en övergripande prioritering för den europeiska suveräniteten och konkurrenskraften inom alla områden där digital teknik används. Kommittén välkomnar att kommissionens förslag innehåller en betydande förbättring av standarderna för förebyggande och avskräckande verksamhet, respons, krishantering och motståndskraft, i överensstämmelse med EU:s grundläggande rättigheter, vilket lägger grunden för ett stärkt samarbete mellan medlemsstater och tredjeländer.

2.   Det aktuella läget för den digitala inre marknaden

2.1

Sedan maj 2015 har Europeiska kommissionen lagt fram 35 lagstiftningsförslag inom ramen för strategin för den digitala inre marknaden (2), av vilka många ännu inte har genomförts eftersom de är föremål för förhandlingar mellan kommissionen, parlamentet och rådet eller ännu inte har börjat tillämpas i de enskilda medlemsstaterna. Meddelandet om halvtidsöversynen av strategin för den digitala inre marknaden innehåller en första inventering av de initiativ som tagits och de resultat som uppnåtts.

2.2

Bland de viktigaste av de initiativ som genomförts eller som ska genomföras kan följande nämnas:

Avskaffandet av roamingavgifterna i slutkundsledet  (3) från och med den 15 juni 2017.

Gränsöverskridande portabilitet av innehållstjänster online  (4) från och med början av 2018.