19.8.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 303/1

Huvudföredragande:

Dumitru FORNEA

Medhuvudföredragande:

Renata EISENVORTOVÁ

1.1

Under energiomställningen till en utsläppssnål ekonomi står EU:s energisystem inför en period av djupgående tekniska, ekonomiska och sociala förändringar som kommer att påverka många energisektorer, inklusive kolindustrin och därmed kolgruvedistrikten i EU.

1.2

I vissa medlemsstater är inhemskt sten- och brunkol fortfarande viktigt för el och värme. Det bidrar till en trygg och ekonomiskt överkomlig energiförsörjning och till ekonomisk konkurrenskraft och spelar en stabiliserande roll i energisystemet, både tekniskt och ekonomiskt.

1.3

De nu aktiva kolgruvedistrikten måste dock förbereda sig för en utfasning av kolproduktionen för att anpassa sig till EU:s energi- och klimatpolitiska beslut om användningen av fossila bränslen eller av ekonomiska skäl.

1.4

Framtiden för de regioner som för närvarande är beroende av användningen av kol och de framtida levnadsvillkoren där måste ingå i en långsiktig planering som omfattar två generationer, dvs. 25–50 år. Att användningen av kol för energiändamål fasas ut i dessa regioner får inte leda till att de stagnerar. Med tanke på deras ekonomiska och sociala potential måste dessa regioner göras delaktiga i genomförandet av EU:s energi- och klimatpolitik. En hållbar utveckling i dessa regioner måste uppnås genom att man garanterar politiska, medborgerliga och sociala dialoger som måste säkerställa att det finns planer för omställningen på nationell nivå, branschnivå och företagsnivå.

1.5

För att bevara energitryggheten, en konkurrenskraftig industri, miljöskyddet, efterlevnaden av skyldigheterna att minska växthusgasutsläppen och den sociala sammanhållningen i kolgruvedistrikten rekommenderar EESK en ”plan för att stödja omställningen i de samhällen och regioner som är beroende av kolproduktion” (nedan kallad planen), för att ta itu med frågor som rör omstruktureringen av kolindustrin under energiomställningen så att kolgruvedistrikten kan anpassa sig till förändringarna.

1.6

Planen skulle kunna utarbetas av en rådgivande grupp i samarbete med Europeiska kommissionen och Europaparlamentet. Medlemmarna i den rådgivande gruppen bör vara företrädare för gruvdistrikten, fackföreningar, icke-statliga organisationer, forskning och utveckling samt kolindustrin.

1.7

Planen bör bygga på tre pelare: i) politiska, medborgerliga och sociala dialoger, ii) ekonomiska, sociala och miljörelaterade investeringar, och iii) investeringar i utbildning, forskning och utveckling, innovation och kultur.

1.8

Planen bör uppmuntra regionerna att förändras, stimulera innovativ utveckling, bevara attraktionskraften för investeringar och skapa möjligheter till sysselsättning och ett anständigt liv. I denna omställningsprocess är det nödvändigt att dra full nytta av sakkunskapen och potentialen i gruvdistrikten.

1.9

De regionala myndigheterna, medlemsstaternas regeringar och EU-institutionerna måste alla engagera sig i energiomställningen och den åtföljande omstruktureringen i kolgruvedistrikten.

1.10

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén har den erfarenhet som krävs för att delta i denna process, på både europeisk och nationell nivå. De kan också tillhandahålla en effektiv ram för den politiska, sociala och medborgerliga dialog som krävs för samråd med befolkningen i kolgruvedistrikten.

1.11

När det gäller energiomställningen är en det viktigaste frågorna för EU:s kolgruvedistrikt att det måste finnas en lämplig institutionell och politisk ram som kan främja offentliga och privata investeringar som kommer att krävas under de kommande åren.

2.1

Under det senaste årtiondet har EU upplevt stora förändringar i sitt energisystem. EU är på väg mot att övergå till en koldioxidsnål ekonomi och uppnå sina målsättningar för växthusgasutsläpp, energieffektivitet och förnybara energikällor i enlighet med sina ”20-20-20”-mål. Under 2014 godkände EU 2030-ramen för klimat och energi med en minskning av växthusgasutsläppen med 40 %, 27 % förnybar energi och energibesparingar på 27 %. Dessa delmål syftar till att hjälpa EU att uppnå sitt långsiktiga mål om att till 2050 minska utsläppen av växthusgaser med 80–95 %.

2.2

Således håller EU:s energisystem på att röra sig bort från en era präglad av fossila bränslen och kraftproduktion i stora centrala kraftverk till kraftproduktion från förnybara energikällor och i decentraliserade anläggningar, samtidigt som man maximerar möjligheterna till ökad energieffektivitet och bättre styrning av energiefterfrågan.

2.3

Energiomställningen och EU:s ambitiösa klimatpolitik har fått starkt stöd genom projektet med energiunionen och har främjats intensivt efter Parisavtalet, som sänder en tydlig signal om att minska utsläppen tillräckligt för att hålla den globala genomsnittliga temperaturökningen under den överenskomna gränsen på 2 oC till slutet av detta århundrade.

2.4

För att stabilisera klimatet krävs långtgående förändringar i energisystemen inom alla ekonomiska sektorer (1).

2.5

Energiomställningen omfattar aspekter som rör teknik, forskning, samhälle, kultur, ekonomi och miljö, och det står klart att detta innebär en mer aktiv roll för individerna och samhällena. Denna process kräver ett särskilt fokus på forskning och utveckling, eftersom den medför nya utmaningar för energisystemet och industrisektorerna, som måste reagera på och anpassa sig till denna situation.

3.1

Kolindustrin är en av de sektorer som påverkas kraftigt av energiomställningen. I hundratals år stod kolet stod i centrum för den industriella och samhälleliga utvecklingen i Europa och i världen. Själva Europeiska unionen skapades genom att man agerade på en politisk vilja att förena kol- och stålproduktionsresurserna i de sex ursprungliga medlemsstaterna (2).

3.2

Den rådande oron beträffande miljöskydd, klimatförändringar och människors hälsa  (3) har lett till en rad politiska och samhälleliga synsätt där man ifrågasätter behovet av att fortsätta att använda kol och andra fossila bränslen för att producera el och värme.

3.3

Med detta nya politiska synsätt tycks kolets dagar vara räknade, trots att mer än en fjärdedel av EU:s el fortfarande genereras av 280 kolkraftverk i 22 länder. Bara sex länder är fria från kolkraft: Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Luxemburg och Malta (4).

3.4

Tanken på att fasa ut kolet från energimixen tycks visserligen vara allmänt accepterad i de medlemsstater där man inte utnyttjar inhemska koltillgångar, men så är inte fallet i EU:s kolgruvedistrikt, där kolindustrin ger 240 000 arbetstagare direkt sysselsättning. Tillsammans med arbetstillfällena i industrin för gruvutrustning, andra arbetstillfällen i försörjningskedjan och indirekta arbetstillfällen skapar industrin nära en miljon arbetstillfällen, många i regioner med få andra sysselsättningsmöjligheter (5).

3.5

Sex medlemsstater bryter stenkol: Tjeckien, Tyskland, Polen, Rumänien, Spanien och Storbritannien. Tio medlemsstater använder brunkol som ett konkurrenskraftigt bränsle för elproduktion: Bulgarien, Tjeckien, Tyskland, Grekland, Ungern, Polen, Rumänien, Slovakien, Slovenien och Spanien.

3.6

I dessa länder spelar inhemskt sten- och brunkol en viktig roll för försörjningstryggheten och bidrar därmed till att säkerställa EU:s energitrygghet och minska det stora importberoendet. Enligt den europeiska strategin för energitrygghet (6) uppgår EU:s externa energiräkning till över en miljard euro per dag. År 2013 uppgick den sammanlagda räkningen till ca 400 miljarder euro, dvs. mer än en femtedel av EU:s totala import. Man var tvungen att importera 90 % av råoljan, 66 % av naturgasen, 42 % av de fasta bränslena och 40 % av kärnbränslet. I vissa medlemsstater med stor inhemsk kolproduktion, t.ex. Tyskland och Tjeckien, produceras ca 50 % av all el i kolkraftverk. I Polen överstiger denna andel 80 %.

3.7

Förutom att användas för elproduktion har kol många andra användningsområden. Det används för cementtillverkning och kan omvandlas till flytande bränslen. Andra stora användare av kol är stålförädlings-, papperstillverknings-, kemi- och läkemedels- samt livsmedelsberedningsindustrin.

3.8

Kol är också en oumbärlig ingrediens vid tillverkningen av specialprodukter, t.ex. det aktiva kol som används i filter eller det kolfiber som används i rymd- och luftfarts-, anläggnings- och försvarsindustrin osv. Det finns industriella processer för att tillverka syntetiska bränslen eller baskemikalier som industrin behöver, t.ex. metanol. Av metanol kan man tillverka en lång rad petrokemikalier som nu framställs från andra fossila bränslen.

3.9

För att uppnå målet om en motståndskraftig energiunion med en framåtblickande klimatpolitik måste EU:s energisektorer arbeta seriöst och intensivt med den nödvändiga energiomställningen. Kolindustrin måste inrikta sig på en effektivare och renare användning och utveckla alternativa användningsområden för kol. EU bör därför anslå de medel som behövs till forskning och utveckling inom kolkemi.

4.1

Även om utfasningen av kol i EU förväntas någon gång i framtiden kommer kolet fortfarande att användas i vissa länder och gruvdistrikt under flera årtionden framåt. Enligt Lissabonfördraget har medlemsstaterna rätt att utnyttja sina egna energiresurser och fastställa blandningen av energikällor, i vetskap om att det inte bör förekomma några subventioner för energiproduktion och med alla klimatåtaganden i åtanke. Kolindustrin måste dock reagera på den pågående energiomställningen, utvecklingen mot en koldioxidsnål ekonomi och särskilt målet om att fasa ut fossila bränslen med hjälp av alla tillgängliga åtgärder och metoder för en mindre skadlig och mer effektiv användning av kol. I detta sammanhang bör flera fördelaktiga och beprövade verktyg nämnas: ökad effektivitet, flexibilitet och kraftvärme.

4.2

Eftersom elproduktionen står för den största kolanvändningen är högre effektivitet ett viktigt verktyg för en mindre förorenande användning av kol. Med hög effektivitet kan mer el produceras ur varje ton kol, och koldioxidutsläppen kan minskas med 30 % eller mer. Goda exempel på kolkraftverk med hög effektivitet finns i Tyskland, i kraftverk som drivs med optimerad systemteknik. Dessa kolkraftverk är också mycket flexibla och kan snabbt öka eller minska sin produktion, och därigenom stödja intermittenta förnybara energikällor.

4.3

Kraftvärme är en effektiv form av kraftproduktion som erbjuder betydande fördelar vad gäller både energi och miljö. Konventionella kraftverk släpper ut spillvärme i miljön. Kraftvärmeverk fångar upp denna värme och använder den, vilket innebär att bränslet används mer effektivt. I EU genereras för närvarande 11,7 % av elen genom kraftvärme (7).

4.4

På medellång sikt finns det en förhoppning om att avskiljning och lagring av koldioxid (CCS) skulle kunna spela en roll i en ekonomi med låga koldioxidutsläpp. De befintliga processerna måste förbättras i skala, infrastrukturen och lagringen måste optimeras och konkurrenskraften för el från kolkraftverk med CCS måste vara tydlig innan man vidtar några åtgärder för att kräva CCS. En kostnads-nyttoanalys och miljökonsekvensanalys bör göras.

4.5

När man överväger en effektiv och mindre förorenande användning av kol bör även alternativa användningsområden för kol nämnas, t.ex. kolförvätskning. Kol kan omvandlas till flytande bränslen – bensin, diesel och flygbränsle – eller petrokemikalier. Denna teknik är utvecklad, men investerings- och driftskostnaderna måste beaktas.

5.1.1

Kolgruvedistrikten är traditionella industriområden, där industrialiseringen var kopplad till utnyttjandet av de lokala mineraltillgångarna. Därför har regionerna historiska kopplingar till de traditionella ekonomiska sektorerna, med en betydelsefull roll för den tunga metallurgiska industrin, den kemiska industrin och energisektorn. Dessa sektorer och de företag som är verksamma inom dem har varit utsatta för snabba förändringar i den yttre miljön (marknadsvillkor, konkurrens, kunder, teknik) och grundläggande inre förändringar (förändringar i ägandet, ägarnas mål och kapitalstyrka) under de senaste åren.

5.1.2

Utöver de betydande förändringarna har vissa traditionella industrier drabbats av stagnation, tillbakadragande från regionen eller till och med utfasningar. I vissa regioner kunde det europeiska kolet inte konkurrera med importerat kol eller andra fossila energikällor, vilket ledde till en dramatisk minskning av kolbrytningen. För att nämna bara ett exempel producerade man i Storbritannien för 100 år sedan ca 300 miljoner ton kol per år, vilket gav sysselsättning åt mer än en miljon gruvarbetare. Avindustrialiseringen har lett till att arbetstillfällen har gått förlorade, och ändå hör kolbrytningsföretag fortfarande till de största arbetsgivarna i flera regioner. Att fasa ut eller helt lägga ned kolföretagens verksamhet får därför allvarliga konsekvenser för de berörda regionerna. Denna situation har haft stor inverkan på små och medelstora företag kopplade till gruvföretagen.

5.1.3

I många länder kännetecknas kolgruvedistrikten av högre arbetslöshet än det nationella genomsnittet och av långtidsarbetslöshet. Det kommer därför att bli svårt för de uppsagda gruvarbetarna att hitta nya arbetstillfällen. Därför ökar fattigdomen, stagnationen och försämringen av levnadsstandarden samt antalet områden och människor som är socialt utestängda.

5.1.4

Det största problem som den ökande arbetslösheten orsakar är bristande balans mellan utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden. Med andra ord finns det trots den höga arbetslösheten en mycket tydlig efterfrågan på arbetskraft, men efterfrågan avser färdigheter som motsvarar arbetsmarknadens behov. Utbildningsprofilen hos före detta gruvarbetare, där manuella färdigheter dominerar, är inte helt förenlig med arbetsmarknadens behov vad gäller den yrkesmässiga aspekten (kvalifikationer) och den personliga aspekten (motivation). När ett stort antal gruvarbetare sägs upp eftersom en gruva läggs ner försvinner väldigt många arbetstillfällen i princip över en natt, vilket kan leda till starka lokala chocker.

5.1.5

Arbetstagare i utvinningsindustrin har även en betydligt mindre utvecklad företagaranda och är föga villiga att satsa på nya företag. Deras bristande entusiasm för egenföretagande beror på det långvariga inflytandet över dem av stora och mäktiga gruvföretag som främjade en löntagarkultur bland sina anställda som omfattar en ovilja att ta risker. Denna tendens kan dock skönjas mer allmänt. Även universitetsstuderande föredrar anställning efter examen.

5.1.6

Situationen förvärras ofta av bristen på lovande arbets- och karriärmöjligheter, mindre förmånliga villkor för egenföretagande, låga livskvalitetsindex och undermåliga innovationsresultat, som vetenskapens, forskningens och utvecklingens svagare roll är kopplad till. Den offentliga forsknings- och utvecklingskapaciteten är inte tillräckligt utvecklad överallt, och överföringen av kunskap och tillämpningar till företagssektorn fungerar inte särskilt väl. Det är även av dessa skäl som den ekonomiska omvandlingen är mer utmanande och svår, och inte alltid lyckas.

5.2.1

I EU:s kolproducerande länder har omstruktureringar ofta genomförts som svar på kriser, utan tillräckliga politiska åtaganden. Detta har fått dramatiska konsekvenser för livskvaliteten för människor i gruvsamhällen. Varje minskning av kolproduktionen skapar potentiellt mer arbetslöshet, särskilt i gruvdistrikt som genomgår en långsiktig, strukturell tillbakagång. Många tidigare gruvarbetare och arbetstagare i företag med koppling till gruvnäringen riskerar långvarig och ofta permanent arbetslöshet, vilket ytterligare ökar fattigdomen.

5.2.2

Tyvärr har de berörda europeiska och nationella myndigheterna hittills med några få undantag tillämpat en ”stoppa huvudet i sanden”-politik i fråga om klimatpolitikens förväntade konsekvenser för kolindustrin och undvikit att engagera sig i en lämplig medborgerlig och social dialog med arbetstagarna och invånarna i gruvsamhällena. Minnet av tidigare omstruktureringar, som genomfördes på grundval av populistiska politiska löften som i slutändan inte utmynnade i konkreta åtgärder för ekonomisk förnyelse i dessa samhällen, återspeglas ännu i dag i ett ökat misstroende från arbetstagarnas sida mot myndigheternas förmåga att hantera de industriella omstruktureringsprocesserna på ett effektivt sätt.

5.2.3

Samtidigt kan bristande empati för och en avsaknad av verklig förståelse av gruvdistriktens problem observeras på europeisk och nationell nivå. Det finns en tendens till en överdriven politisering av debatten om gruvdriftens framtid inom ramen för klimatpolitiken, särskilt i kolgruvedistrikt där kolbrytningen inte kräver statligt stöd, men även i gruvdistrikt där kolindustrin redan genomgår en smärtsam omstruktureringsprocess undviker politikerna ämnet, eftersom åtgärderna för att övergå till en ny regional profil inte tryggar något omedelbart röstkapital, är impopulära och inte visar resultat på flera årtionden.

5.2.4

Eftersom det finns ett tydligt samband mellan utfasningen av kol och klimatpolitiken måste hjälp till de regioner som drabbas av strukturförändringar, dvs. kolgruvedistrikten, ingå i EU-politiken för att genomföra klimatmålen.

5.2.5

De lokala myndigheterna saknar ofta den finansiella och administrativa kapacitet som krävs för att garantera finansieringen av projekt och förvalta dem enligt kommissionens och de nationella myndigheternas särskilda krav, vilket är orsaken till att EU-medel ger tämligen begränsade resultat i fråga om möjligheter och livskvalitet för invånarna i kolgruvesamhällen.

5.3.1

Man kan sörja för en ”rättvis omställning” (8) för gruvsamhällena om de nationella och europeiska myndigheterna i tid lyckas utarbeta en fokuserad åtgärdsplan för att trygga anständiga löner och anställningstrygghet för de berörda arbetstagarna, underlätta fortbildning, kompetensutveckling och omplacering med anständigt alternativt arbete, respektera de mänskliga rättigheterna och garantera socialskyddsåtgärderna, inklusive pensionerna, för att ge människorna stöd under omställningen, och trygga investeringar i samhällsförnyelse, inklusive nedläggning av gruvor och återställning av gruvfält, eller den byggverksamhet och de tjänster som är kopplade till energiomställningen.

5.3.2

Dessa regioner kommer därför att behöva brådskande finansiellt och vetenskapligt stöd, inte bara för att utvecklas i riktning mot en ny ekonomisk och social modell utan även för att inom en rimlig tidsram hantera de många riskerna för människors hälsa och miljön till följd av nuvarande och tidigare gruvdrift. I detta sammanhang måste medlemsstaternas organ för geologisk undersökning och myndigheter som ansvarar för nedläggning och återställning av gruvor samarbeta för att samla in och lagra mineral- och gruvuppgifter och kartlägga de största riskerna till följd av tidigare gruvdrift, nedläggning av gruvor eller bevarande av gruvor.

5.3.3

Framtiden för de regioner som för närvarande är beroende av användningen av kol och de framtida levnadsvillkoren där måste ingå i en långsiktig planering som omfattar två generationer, dvs. 25–50 år. Att användningen av kol för energiändamål fasas ut i dessa regioner får inte leda till att de stagnerar. Med tanke på deras ekonomiska och sociala potential måste dessa regioner göras delaktiga i genomförandet av EU:s energi- och klimatpolitik. En hållbar utveckling i dessa regioner måste uppnås genom att man garanterar politiska, medborgerliga och sociala dialoger som måste säkerställa att det finns planer för omställningen på nationell nivå, branschnivå och företagsnivå.

5.3.4

Minskningen i förmågan att attrahera nya utländska och inhemska investerare bör också hejdas. Utöver arbetskraftens otillräckliga färdigheter hämmas attraktionskraften av en brist på lämpliga och väl förberedda områden för affärsfastigheter och stora strategiska industriområden.

5.3.5

Situationen är alltså inte lätt för före detta gruvarbetare i kolgruvedistrikten. Upplysta företrädare för kolgruvedistrikten bör vända sig till de nationella regeringarna, och tillsammans bör de förbereda omstruktureringen och utvecklingen i kolgruvedistrikten i god tid före en eventuell planerad minskning eller utfasning av kolbrytningen.

5.3.6

De regionala myndigheterna, medlemsstaternas regeringar och EU-institutionerna måste alla engagera sig i energiomställningen och den åtföljande omstruktureringen i kolgruvedistrikten.

5.3.7

Kolgruvedistrikten har dock en betydande potential för både omstrukturering och utveckling. En rad utvecklingsåtgärder bör utarbetas, bl.a. främjande av forskning och utveckling i en innovativ miljö samt utnyttjande av traditionella sektorer som har överlevt i kolgruvedistrikten och nya tillväxtsektorer.

5.3.8

Den befintliga energiinfrastrukturen och de kvalificerade mänskliga resurserna i kolgruvedistrikten måste utnyttjas fullt ut, och i detta avseende bör främjande av offentliga och privata investeringar höra till de åtgärder som får stöd. Befintliga företag och andra marknadsaktörer måste göra stora investeringar i nya produktionsanläggningar, bl.a. anläggningar för produktion av förnybar energi.

5.3.9

Genomförbarhetsstudier skulle kunna visa att vissa kolgruvedistrikt inte bara är en stor potential för produktion av solenergi, vindenergi eller geotermisk energi utan också lättare uppfyller andra villkor för investeringar och utbyggnad av grön energiteknik: enkel tillgång till mark för nya produktionsanläggningar, kvalificerade mänskliga resurser eller en vilja att omskola sig, lokala offentliga myndigheter som känner till energisektorns utmaningar och lokalsamhällen som är vana vid industriprojekt.

5.3.10

De nuvarande gruvföretagen äger eller innehar enligt koncession stora markytor och/eller hundratals kilometer av underjordiska gångar som kan användas i energiomställningen. De flesta gruvenheter har dessutom en tillförlitlig sammanlänkning med de regionala och nationella energitransportnäten.

5.3.11

För att stimulera till ytterligare investeringar från den privata sektorn, som har en nyckelroll att spela, har ett belopp på minst 27 miljarder euro öronmärkts för investeringar i en koldioxidsnål ekonomi, inklusive energieffektivitet, i de europeiska struktur- och investeringsfonderna. Minst 12, 15 eller 20 % av de nationella anslagen från Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf) ska investeras för att stödja övergången till en koldioxidsnål ekonomi inom alla sektorer i mindre utvecklade regioner, övergångsregioner respektive mer utvecklade regioner i EU. Om Sammanhållningsfonden används för sådana investeringar ökar andelen till 15 % för mindre utvecklade regioner (9).

5.3.12

EU-medel kan delvis hjälpa gruvsamhällena i deras insatser för ekonomisk diversifiering och energiomställning, men en stor del av investeringarna i ekonomisk utveckling måste komma från de berörda medlemsstaternas offentliga medel eller genom att man lockar till sig nya privata investeringar.

5.3.13

Ovannämnda aspekter måste beaktas vid utformningen av åtgärder för att hjälpa kolgruvedistrikten i denna oundvikliga process av energiomställning och ekonomisk diversifiering, och arbetsmarknadens parter, det civila samhället och allmänheten i dessa regioner måste göras delaktiga i arbetet med att identifiera nya möjligheter till utveckling för deras samhällen.

5.3.14

En ”plan för att stödja omställningen i de samhällen och regioner som är beroende av kolproduktion” bör uppmuntra regionerna att ställa om, stimulera innovativ utveckling, bevara attraktionskraften för investeringar och skapa möjligheter till sysselsättning och ett anständigt liv.

5.3.15

Planen skulle kunna utarbetas av en rådgivande grupp i samarbete med Europeiska kommissionen och Europaparlamentet. Medlemmarna i den rådgivande gruppen bör vara företrädare för gruvdistrikten, fackföreningar, icke-statliga organisationer, forskning och utveckling samt kolindustrin.

5.3.16

Planen för att stödja de samhällen och regioner som är beroende av kolproduktion bör bygga på tre pelare:

5.4.1

Framtiden för de europeiska kolgruvedistrikten kommer att utvecklas i två riktningar. I vissa kolgruvedistrikt kan man förvänta sig en snabb eller till och med drastisk utfasning av kolproduktionen, medan den i andra distrikt kan fortsätta i flera årtionden.

5.4.2

I det första fallet kan utfasningen vara en följd av den ekonomiska situationen och marknadssituationen, som är komplicerad, särskilt i den europeiska stenkolsindustrin, som konkurrerar med mycket billigt importerat kol. Detta gör tillvaron mycket svår, även för de gruvor som tills nyligen var lönsamma. I vissa regioner kan regeringen eller företagen besluta att lägga ner gruvor i enlighet med Lissabonfördraget och EU-medlemsstaternas rätt att besluta om sin energimix.

5.4.3

För dessa regioner skulle det vara fördelaktigt att snarast inrätta ett socialt program som bygger på bästa praxis från olika kolproducerande EU-länder som har erfarenhet av att fasa ut kolproduktionen eller som förbereder sig för en sådan utfasning. I detta sammanhang kan de tyska erfarenheterna vara användbara: I Tyskland kommer brytningen av stenkol att upphöra 2018 enligt planeringen. Det finns många andra tidigare kolgruvedistrikt i t.ex. Storbritannien, Frankrike, Nederländerna och Belgien som alla har värdefulla erfarenheter.

5.4.4

I regioner där kolproduktionen förväntas fortsätta på längre sikt är det viktigt att framför allt fokusera på en effektiv och mindre skadlig användning av detta kol. När det gäller användningen av kol för elproduktion kommer minskade utsläpp att förbli en prioritering. EU har verktygen för detta: det reviderade utsläppshandelssystemet, som kräver noll koldioxidutsläpp senast 2058, direktivet om industriutsläpp och BAT-referensdokumentet för stora förbränningsanläggningar, som snart kommer att vara färdigställt.

5.4.5

I strategin för de kolgruvedistrikt som har en framtid på längre sikt kommer forskning och utveckling att spela en mycket viktig roll: Ytterligare ökningar i kraftverkens effektivitet kommer att leda till större utsläppsminskningar och lägre bränsleförbrukning. Ökad kraftverksflexibilitet kan bidra till att stödja intermittenta förnybara energikällor. Utöver ren kolteknik eller användning och lagring av koldioxid bör man beakta alternativa användningsområden för kol.

5.4.6

Även i regioner med mer långsiktiga utsikter för kolbrytning måste prioriteringen dock vara att förbereda sig för kolbrytningens upphörande och en omstrukturering av kolgruvedistrikten.

19.8.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 303/10

Föredragande:

Raymond HENCKS

1.1

EESK välkomnar antagandet av Parisavtalet vid den 21:a partskonferensen (COP 21) för FN:s ramkonvention om klimatförändringar samt EU:s och dess medlemsstaters planerade nationellt fastställda bidrag (PNFB), med ett åtagande om att minska de inhemska växthusgasutsläppen med minst 40 % senast 2030 och med 80–95 % senast 2050 jämfört med 1990 års utsläppsnivå.

1.2

Kommittén ser också positivt på att detta mål ska uppnås gemensamt och genom delat ansvar mellan EU och medlemsstaterna och att nya PNFB ska tillkännages vart femte år.

1.3

När det gäller transporter förblir målet om att minska växthusgasutsläppen med 60 % jämfört med 1990 års utsläppsnivå mycket ambitiöst och kräver betydande insatser. Beslutet om fördelningen av insatserna för den innevarande perioden fram till 2020 (beslut 406/2009) och det framtida beslutet för perioden 2020–2030 ger visserligen medlemsstaterna full frihet att välja de ekonomiska sektorer som måste minska sina växthusgasutsläpp, men kommissionen föreslår, om ytterligare insatser skulle behövas, att man ska utnyttja internationella utsläppsrätter och undvika ytterligare åtaganden för sektorer som inte omfattas av utsläppshandelssystemet (COM(2015) 81), och anser när det gäller transporter att ”större nedskärningar är möjliga inom andra sektorer av samhällsekonomin” (COM(2011) 144). Målet om en minskning av växthusgasutsläppen från transporter med 60 % kan därför fortfarande betraktas som giltigt och förenligt med EU:s allmänna mål inom ramen för COP 21, förutsatt att de tillhörande åtgärderna och initiativen genomförs skyndsamt, med den beslutsamhet som krävs och så snart som möjligt.

1.4

Detta innebär dock inte att unionen och medlemsstaterna inte behöver ompröva de olika åtgärder och initiativ som genomförs eller planeras i vitboken om transporter (COM(2011) 144 final) och färdplanen för en strategisk ram för en stabil energiunion (COM(2015) 80 final) med hänsyn till deras effektivitet och genomförbarhet och i synnerhet med hänsyn till målet om att minska koldioxidutsläppen inom transportsektorn, och ändra dem och/eller lägga till nya i samband med den översyn av vitboken om transporter som aviserats för 2016, dock utan att negativt påverka EU:s konkurrenskraft. Några av dem kommer att vara av lagstiftningskaraktär, men huvuddelen måste bygga på frivilliga nationella bidrag med sikte på att ändra beteenden och vanor, vilket är nödvändigt för framgång.

1.5

EESK vill också fästa uppmärksamheten på betydelsen av de planerade insatserna inom Internationella civila luftfartsorganisationen (Icao) för att upprätta ett globalt utsläppshandelssystem för luftfarten och inom Internationella sjöfartsorganisationen (IMO) för att övervaka utsläppen från sjöfarten, och efterlyser ambitiösa resultat i samband med de pågående förhandlingarna med dessa organisationer.

1.6

Kommittén betonar att man måste tillämpa principen om att förorenaren betalar med flexibilitet, i synnerhet i avlägset belägna landsbygds-, bergs- och öområden, för att undvika effekter som står i omvänd proportion till kostnaderna och för att bevara dess användbarhet som ett sätt att påverka valen beträffande organisationen av transporterna och samtidigt undanröja illojal konkurrens mellan de olika transportsätten. EESK rekommenderar att man undersöker möjligheterna till en övergripande organisation av transporterna på landsbygden i syfte att uppfylla kraven i COP 21-avtalet och tillgodose utsatta personers behov.

1.7

I alla händelser kommer tillämpningen av principen om att förorenaren betalar inte att räcka för att säkerställa en övergång till ett koldioxidsnålt samhälle. Kompletterande åtgärder, såsom ökad energieffektivitet, elektromobilitet, samåkning och sammodalitet, utveckling av alternativa energikällor, utarbetande av miljökvalitetsstandarder samt framför allt främjande av kollektivtrafik, är än viktigare.

1.8

När det gäller bioenergi behövs fortlöpande insatser för att uppnå större minskningar av växthusgasutsläppen och förebygga förändringar i markanvändningen. Därför bör utnyttjandet för energiändamål av rest- och biprodukter samt avfall för att producera drivmedel främjas ytterligare. Det finns fortfarande viss potential inom godstransporter på väg, luftfart och sjöfart. Biodrivmedel är dock ingen fristående lösning och undanröjer inte behovet av att utveckla och främja lösningar för att ersätta förbränningsmotorn med elektromobilitet och/eller vätgasteknik eller teknik som bygger på andra alternativa och hållbara energikällor.

Slutligen handlar det inte om att hämma rörligheten i sig, utan om att minska de individuella motoriserade transporterna så snart ett bärkraftigt alternativ finns och att främja kollektivtrafiken i det allmänna miljöintresset för att undvika att städerna kvävs i trafik.

1.9

Desinvestering i förorenande verksamhet bör inte vara en fråga bara för regeringarna och kan inte uppnås utan medvetenhet i och mobilisering av hela transportkedjan (tillverkare, transportörer och användare) genom lagstiftningsåtgärder eller positiva eller negativa incitament. Kapacitetsuppbyggnad, tekniskt stöd och underlättad tillgång till finansiering på lokal och nationell nivå är av avgörande betydelse för övergången till ett koldioxidsnålt transportsystem. Europeiska unionens investeringsprogram ska, samtidigt som de integrerar alla transportsätt, prioritera de mest klimateffektiva projekten med hjälp av bedömningskriterier som är i linje med slutsatserna från COP 21.

1.10

Civilsamhällesorganisationernas och de ekonomiska och sociala aktörernas starka engagemang inom ramen för COP 21 måste fortsätta för att förstärka en medborgarrörelse för klimaträttvisa och desinvestering i förorenande verksamhet.

1.11

Följaktligen rekommenderar EESK en deltagandebaserad dialog med det civila samhället i enlighet med sitt förberedande yttrande av den 11 juli 2012 om ”Vitbok om transporter: För ett större deltagande och engagemang från det civila samhällets sida” (CESE 1598/2012).

2.1

Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar (som 2015 års COP 21 hänför sig till) begränsades till att vilja stabilisera koncentrationerna av växthusgaser (den främsta växthusgasen inom transportsektorn är koldioxid (CO2) som släpps ut i produktionsfasen när det gäller el och i driftsfaserna när det gäller drivmedel) i atmosfären på en nivå som förhindrar farlig antropogen interferens med klimatsystemet. Genom Parisavtalet av den 12 december 2015 åläggs däremot för första gången alla 195 parter i ovannämnda ramkonvention att påskynda minskningen av växthusgasutsläppen med sikte på det slutliga långsiktiga målet om att hålla ökningen av den globala genomsnittstemperaturen betydligt under 2 oC (till 2100) i förhållande till de förindustriella nivåerna och fortsätta insatserna för att begränsa ökningen till 1,5 oC, i kontrast till den nuvarande utvecklingen med 3 oC global uppvärmning till slutet av det tjugoförsta århundradet.

2.2

Efter ratificeringen av avtalet måste avtalsparterna åta sig och meddela de planerade nationellt fastställda bidragen (PNFB) enligt femåriga program för att uppnå det slutliga målet.

2.3

Parisavtalet ska träda i kraft år 2020, förutsatt att det har ratificerats av minst 55 stater som står för minst 55 % av de globala växthusgasutsläppen, utan att detta påverkar den starkt rekommenderade möjligheten att tillämpa avtalet innan det träder i kraft.

2.4

EU och dess medlemsstater enades den 6 mars 2015, i överensstämmelse med Europeiska rådets slutsatser av den 23–24 oktober 2014, om ett bindande mål om att minska de inhemska växthusgasutsläppen med minst 40 % senast 2030 och med 80–95 % senast 2050.

2.5

Enligt ovannämnda slutsatser ska målet uppnås gemensamt av EU och medlemsstaterna, särskilt genom minskningar med 43 % till 2030 inom de sektorer som omfattas av utsläppshandelssystemet och 30 % inom de sektorer som inte omfattas av det (jämfört med 2005) samt genom ett deltagande där en avvägning görs mellan rättvisa och solidaritet.

3.1

Redan i sin vitbok om transporter från 2011 (KOM(2011) 144 slutlig) avgav kommissionen en enträgen uppmaning om behovet av att avsevärt minska växthusgasutsläppen så att klimatförändringarna ligger kvar under 2 oC, samtidigt som man framhöll att det är absolut nödvändigt att minska växthusgasutsläppen i transportsektorn med minst 60 % jämfört med 1990 års nivå och konstaterade att ”större nedskärningar är möjliga inom andra sektorer av samhällsekonomin”.

3.2

Transporterna står för omkring en fjärdedel av växthusgasutsläppen i EU: 12,7 % av de sammantagna utsläppen från transporter orsakas av luftfarten, 13,5 % av sjöfarten, 0,7 % av järnvägen, 1,8 % av inlandssjöfarten och 71,3 % av vägtransporterna (2008). Ett transportsätts miljöpåverkan beror dock inte enbart på de direkta utsläppen utan också på de indirekta, som framför allt orsakas av produktionen av den energi som behövs för transporterna.

3.3

I den globala transportsektorn ökar koldioxidutsläppen snabbare än i någon annan industrisektor. I EU släpper transportsektorn ut näst mest växthusgaser. Dessutom ökar utsläppen från luft- och sjöfartssektorerna snabbast, samtidigt som dessa sektorer inte omfattas av Parisavtalet.

3.4

I vitboken om transporter från 2011 konstateras att EU:s transportsystem ännu inte är hållbart och föreslås följande för att åtgärda situationen:

3.5

I vitboken om transporter och i färdplanen för en strategisk ram för en stabil energiunion föreslår kommissionen flera åtgärder för att utveckla en koldioxidsnål transportsektor.

3.6

De föreslagna åtgärderna omfattar strängare normer för koldioxidutsläpp för personbilar och lätta lastbilar efter 2020, åtgärder för att förbättra drivmedlens effektivitet och minska utsläppen från tunga fordon samt förbättrad trafikstyrning. Man bör uppmuntra vägtullssystem som bygger på principen om att förorenaren och användaren betalar samt en ökad användning av alternativa drivmedel, inklusive elektromobilitet, med särskild hänsyn tagen till behovet av att bygga lämplig infrastruktur.

4.1

Efter ratificeringen av avtalet (senast den 21 april 2017) måste avtalsparterna åta sig och meddela de nationellt fastställda bidragen enligt femåriga program för att uppnå det slutliga målet.

4.2

Europeiska unionen kan enligt artikel 4.16 i Parisavtalet agera gemensamt med sina medlemsstater inom ramen för ett delat ansvar och måste underrätta Parisavtalets sekretariat om den utsläppsnivå som tilldelats respektive medlemsstat.

4.3

Enligt artikel 4.9 i Parisavtalet och beslut 1/CP.21 ska de bidrag som fastställts enligt en tidsplan fram till 2030 meddelas eller uppdateras senast 2020, något som ska upprepas vart femte år inom ramen för en utvecklingsstrategi för låga växthusgasutsläpp fram till 2050. De på varandra följande bidragen måste utgöra en ökning jämfört med det föregående bidraget (artikel 4.3).

4.4

EU har visserligen redan fastställt mål och bidrag för tiden fram till 2030 och 2050, men de sammantagna utsläppsnivåer (för samtliga ekonomiska sektorer) som uppskattats av COP 21 på grundval av de nationella bidragen 2030 (55 gigaton) är otillräckliga för att målet om att hålla temperaturökningen under 2 oC ska kunna uppnås, vilket gör att det är nödvändigt med ytterligare insatser för att minska utsläppen till 40 gigaton.

4.5

Beslutet om fördelningen av insatserna för den innevarande perioden fram till 2020 (beslut 406/2009/EG) och det framtida beslutet för perioden 2020–2030 ger visserligen medlemsstaterna full frihet att välja de ekonomiska sektorer som måste minska sina växthusgasutsläpp, men kommissionen föreslår i sitt meddelande ”Parisprotokollet – en plan för att möta de globala klimatförändringarna efter 2020” (COM(2015) 81 final), om ytterligare insatser skulle behövas, att man ska utnyttja internationella utsläppsrätter och undvika ytterligare åtaganden för sektorer som inte omfattas av utsläppshandelssystemet. EESK har ställt sig bakom EU:s ståndpunkt (NAT-yttrandet 665/2015). Dessutom konstaterar kommissionen i vitboken om transporter att ”större nedskärningar är möjliga inom andra sektorer av samhällsekonomin”.

4.6

Mot bakgrund av ovanstående och med tanke på att minskningen av växthusgasutsläppen på transportområdet med 60 % redan beslutats i syfte att hålla klimatförändringarna under 2 oC, i god tid före Pariskonferensen, anser EESK att detta mål om en minskning med 60 % fortfarande är giltigt och förenligt med besluten från COP 21.

4.7

Slutligen bör det påpekas att EU:s åtagande att verka inom Icao för att stödja upprättandet av ett globalt utsläppshandelssystem för luftfarten och inom IMO beträffande sjöfartens skyldighet att redovisa växthusgasutsläppen inte ingår i PNFB. EU bör främja ambitiösa resultat i samband med de pågående förhandlingarna med Icao och IMO.

5.1

EESK noterar således en stor samstämmighet mellan EU:s PNFB och de mål som fastställts i olika meddelanden från kommissionen om klimatpolitiska åtgärder på transportområdet. Det är dock fortfarande brådskande och nödvändigt att de 40 åtgärderna och 131 initiativen i vitboken om transporter genomförs med nödvändig beslutsamhet och så snart som möjligt.

5.2

Man måste emellertid se över de åtgärder i vitboken om transporter som rör minskade växthusgasutsläpp mot bakgrund av EU:s PNFB och målen i paketet för energiunionen vid den översyn av vitboken som kommissionen har aviserat för 2016 (1).

5.3

Man måste bedöma de olika initiativen i vitboken om transporter och paketet för energiunionen med hänsyn till deras effektivitet och genomförbarhet och i synnerhet med hänsyn till målet om att minska koldioxidutsläppen inom transportsektorn och ändra dem och/eller lägga till nya. Några av dem kommer att vara av lagstiftningskaraktär, men huvuddelen måste bygga på frivilliga nationella bidrag med sikte på att ändra beteenden och vanor, vilket är nödvändigt för framgång.

5.4

Övergången till en koldioxidsnål transportsektor medför följande utmaningar:

Tillräckliga transportrelaterade insatser för att begränsa utsläppen på nationell, regional och lokal nivå skulle kunna få städerna på rätt spår mot en minskning av utsläppen med 50 % till 2050 jämfört med om inga nya insatser görs. Befintliga isolerade lösningar bör införlivas i en politik för strategisk rörlighetsplanering som möjliggör en bättre samordning mellan stads- och transportpolitiken. Kapacitetsuppbyggnad, tekniskt stöd och underlättad tillgång till finansiering på lokal och nationell nivå är av avgörande betydelse för att uppnå dessa mål.

5.5

Fonden för ett sammanlänkat Europa, struktur- och sammanhållningsfonderna, Europeiska fonden för strategiska investeringar och alla andra EU-program som stöder transportinvesteringar genom att finansiera projekt ska prioritera de mest klimateffektiva projekten, samtidigt som de ska integrera de olika transportsätten för att uppnå ett europeiskt transportnät. Kriterierna för bedömning av ansökningarna om finansiering ska innehålla uttryckliga hänvisningar till principer som ligger i linje med slutsatserna från COP 21.

5.6

Fördelningen av insatserna mellan medlemsstaterna och mellan de sektorer som omfattas av utsläppshandelssystemet och de som inte gör det, inklusive transportsektorn, kommer att utgöra centrala inslag i genomförandet av EU:s PNFB och måste också ligga i linje med EU:s strategiska mål. Vid fördelningen måste man ta hänsyn till Europeiska rådets slutsatser från oktober 2014 för att nå ett balanserat resultat, med beaktande av effektiviteten i förhållande till kostnaderna och konkurrenskraften. Dessa parametrar bör ha företräde vid beslutet om insatserna under perioden 2020–2030, som ska fattas 2016 (COM(2015) 80, bilaga 1), samtidigt som man beaktar EU:s fortsatta konkurrenskraft.

5.7

Vid den ovannämnda översynen av vitboken bör man också sörja för särskilda åtgärder för att stimulera en bred debatt med det civila samhället, med tanke på att en samhällelig acceptans för åtgärderna, som ibland är föga populära, är nödvändig, medan samtliga åtgärder kommer att förbli verkningslösa om inte alla de som de riktar sig till ansluter sig till processen. Civilsamhällesorganisationernas och de ekonomiska och sociala aktörernas starka engagemang inom ramen för COP 21 måste således fortsätta för att förstärka en medborgarrörelse för klimaträttvisa och desinvestering i förorenande verksamhet.

5.8

Initiativ såsom ”Global Fuel Economy Initiative” (GFEI), som sammanför länder som åtagit sig att utveckla politik och lagstiftning om fordonens energieffektivitet, eller ”Paris Declaration on Electro-Mobility and Climate Change & Call to Action”, som bygger på åtaganden från hundratals partner om att vidta avgörande åtgärder för en hållbar elektrifiering av transporter, MobiliseYourCity, som syftar till att stödja städer samt utvecklings- och tillväxtländer i arbetet med att upprätta och genomföra planer för hållbar rörlighet i städerna och en nationell transportpolitik för städer, eller ”Global Green Freight Action Plan” bör främjas och utvidgas.

5.9

Såsom EESK redan har påpekat (2) kräver en delaktighetsbaserad styrning en bra organisatorisk och förfarandemässig struktur för att bli effektiv och uppnå de eftersträvade målen. Att involvera berörda aktörer i en långsiktigt hållbar utveckling fungerar bäst om deltagandet organiseras i form av en kontinuerlig och integrerad process snarare än genomförs som engångsåtgärd eller tillfällig insats.

5.10

EESK har beslutat att inrätta ett europeiskt civilsamhälleligt forum för att främja hållbar utveckling, som bör skapa en strukturerad och oberoende ram för det civila samhällets deltagande i genomförandet, övervakningen och översynen av de övergripande frågorna i 2030-agendan för hållbar utveckling, i synnerhet dess mål 13 (vidta omedelbara åtgärder för att bekämpa klimatförändringarna och deras följdverkningar). För frågor som rör transportsektorn bör man utnyttja den deltagandebaserade dialog som förvaltas av EESK och som är avsedd för genomförandet av vitboken om transporter från 2011.

5.11

EESK håller också på att utarbeta ett yttrande (NAT/684) om ”Att skapa en koalition mellan det civila samhället och de lokala och regionala myndigheterna för att genomföra åtagandena i Parisavtalet”. Parisavtalet bör inte inrätta ännu en åtagandeplattform, utan i stället skapa en heltäckande ram för att anpassa de icke-statliga och statliga åtgärderna till varandra på lång sikt. Det civila samhällets roll i genomförandet av åtagandena är helt avgörande.

5.12

Desinvestering i förorenande verksamhet bör inte vara en fråga bara för regeringarna och kan inte uppnås utan medvetenhet i och mobilisering av hela transportkedjan (tillverkare, transportörer och användare) genom lagstiftningsåtgärder eller positiva eller negativa incitament.

5.13

Den strategi med frivilliga åtaganden som antagits av COP 21 innebär att respektive land enbart behöver göra icke-bindande åtaganden, medan införandet av en bindande utsläppsnorm säkerligen skulle vara den mest effektiva lösningen för att uppnå det önskade resultatet med Parisavtalet. Den fördelning inom EU av insatserna för 2020–2030 som nämns i punkt 5.5 kommer dock att stärka de gjorda åtagandena.

6.1

Enligt Lissabonfördraget (artikel 191.2 i EUF-fördraget) ska unionens miljöpolitik bygga på försiktighetsprincipen och på principerna att förebyggande åtgärder bör vidtas, att miljöförstöring företrädesvis bör hejdas vid källan och att förorenaren ska betala.

6.2

Syftet är att förorenarna ska betala priset för de miljöskador som de orsakar. I medlemsstaterna behandlas emellertid koldioxidpriset på mycket olika sätt i klimatpolitiken, med en dominans för skatter, som dock i första hand påverkar låginkomsthushållens köpkraft och sysselsättningen.

6.3

Enligt vitboken om transporter måste avgifter och skatter omfördelas så att de i större utsträckning avspeglar principerna om att förorenaren betalar och att användaren betalar.

6.4

Den metod som kommissionen tänker sig bygger på ett förorenaren betalar-system och de möjligheter som vägavgifter erbjuder som ett sätt att finansiera byggande och underhåll av infrastruktur. Detta system syftar till att främja hållbara transportsätt genom att de externa kostnaderna internaliseras och till att trygga finansieringen.

6.5

I EU finns det emellertid ett osammanhängande lapptäcke av olika system: elektroniska vägtullar, vinjetter, trängselskatter och kilometeravgifter som beräknas med hjälp av satellit (GNSS). Dessutom tillämpas EU-bestämmelserna om beskattning av vägtransporter för tunga fordon (Eurovinjett) numera endast i fyra medlemsstater, medan andra medlemsstater inte tar ut några vägtullar alls. Denna situation ger upphov till allvarliga betänkligheter beträffande utvecklingen av den inre marknaden och för medborgarna, med negativa konsekvenser för den ekonomiska tillväxten och ökad social ojämlikhet i många medlemsstater. Dessutom kan avsaknaden av avgifter för användning av vägnätet (för att inte tala om de kostnader som följer av den negativa miljöpåverkan) påverka konkurrensvillkoren i förhållande till järnvägstransporter i den mån som det finns järnvägstrafik.

6.6

I ett europeiskt system för vägavgifter är det emellertid viktigt att föreskriva en viss flexibilitet för att kunna ta hänsyn till situationen i avlägsna regioner samt avlägset belägna landsbygds-, bergs- och öområden med låg befolkningstäthet och utan godtagbara alternativ till vägtransporter, vilket gör att en internalisering av de externa kostnaderna inte skulle få någon inverkan på beteendena eller organisationen av transporterna och enbart skulle undergräva deras konkurrenskraft. Den ekonomiska och sociala välfärden i landsbygdsområden är beroende av ett såväl kostnadseffektivt som miljövänligt transportsystem. För att minska transportutsläppen har vissa regeringar infört olika former av koldioxidskatt som inte har förmått begränsa utsläppen från transportsektorn, men som inneburit en avsevärd ökning av omkostnaderna för familjerna, särskilt i landsbygdsområden, avlägset belägna områden och bergsområden.

6.7

Enligt kommissionsledamoten med ansvar för transport har kommissionen för avsikt att i slutet av 2016 föreslå ett europeiskt system för lastbilar och personbilar med en enhetlig reglering av uppbörden av vägtullar i alla EU-medlemsstater, uteslutande på grundval av antalet körda kilometer.

6.8

EESK välkomnar kommissionens avsikt att på EU-nivå harmonisera ett system för vägavgifter som bygger på principen om att förorenaren betalar, men anser att inslaget av ”internalisering” i avgifterna säkerligen inte kommer att räcka för att uppnå en hållbar transportpolitik som är förenlig med åtagandena inom ramen för COP 21, som förutsätter kompletterande åtgärder, såsom ökad energieffektivitet, elektromobilitet, samåkning och sammodalitet, utveckling av alternativa energikällor, utarbetande av miljökvalitetsstandarder samt framför allt främjande av kollektivtrafik.

6.9

En annan åtgärd skulle kunna vara ett koldioxidpris som bygger på ekonomiska och sociala kriterier. Ett alltför lågt oljepris, såsom är fallet i dag, skickar säkerligen ingen signal till alla aktörer inom transportsektorn att ändra sitt beteende och vidta åtgärder för att minska sin energiförbrukning. Strängare normer och standarder för drivmedel, energieffektivitet, datoriserad trafikstyrning och utveckling av alternativa drivmedel kan dock öppna möjligheter att minska utsläppen utan att negativt påverka konkurrenskraften.

7.1

EESK framhåller det absoluta behovet av en aktiv industripolitik och samordnad forskning och utveckling (FoU) för att främja övergången till en koldioxidsnål ekonomi. För att förena den oundvikliga ökningen av transporterna med minskade förorenande utsläpp krävs oförminskade FoU-insatser.

7.2

Enligt färdplanen för transporter kommer det att vara nödvändigt att fortsätta att utveckla biodrivmedel, särskilt för luftfart och tunga fordon, samtidigt som det påpekas att utvecklingen av biodrivmedel medför problem i fråga om livsmedelstrygghet och miljö, och det understryks att man måste ta fram mer hållbara andra och tredje generationens biodrivmedel.

7.3

När det gäller bioenergi behövs fortlöpande insatser för att uppnå större minskningar av växthusgasutsläppen och förebygga förändringar i markanvändningen. Därför bör utnyttjandet för energiändamål av rest- och biprodukter samt avfall för att producera drivmedel främjas ytterligare. Det finns fortfarande viss potential inom godstransporter på väg, luftfart och sjöfart. Biodrivmedel är dock ingen fristående lösning och undanröjer inte behovet av att utveckla och främja lösningar för att ersätta förbränningsmotorn med elektromobilitet och/eller vätgasteknik eller teknik som bygger på andra alternativa och hållbara energikällor.

7.4

Övergången till elektromobilitet måste åtföljas av en övergång till bildelning. Man måste dock även fortsättningsvis vara medveten om att även med en fullständig övergång till motorer som drivs med hållbara drivmedel kvarstår risken för att städerna kvävs i trafik så länge som kollektivtrafik och effektiva distributionssystem inte blir till regel.

19.8.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 303/17

Föredragande:

Emmanuelle BUTAUD-STUBBS

1.1

Frågan om arbete på skäliga villkor i globala leveranskedjor, såsom textil, konfektion och skor, elektronik, mineraler och livsmedelsindustrier, är verkligen en viktig fråga för alla offentliga och privata aktörer som är delaktiga på nationell och internationell nivå i styrning av leveranskedjor.

1.2

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) har anpassat sina interna förfaranden för att kunna avge sitt yttrande före den Internationella arbetskonferensens 105:e session i Genève om arbete på skäliga villkor i globala leveranskedjor.

EESK rekommenderar följande:

1.3

Att kommissionen antar en omfattande och ambitiös strategi så att all dess inre (tillgång till EU:s offentliga upphandling, märkning etc.) och yttre (handel, utveckling, grannskapspolitik etc.) politik främjar arbete på skäliga villkor i globala leveranskedjor.

1.4

Att man antar ett gemensamt språk, gemensamma definitioner och att man utvärderar de statistiska uppgifterna mellan de olika intressenterna: OECD, ILO, WTO, Europeiska kommissionen, Världsbanken och IMF (1) för att undvika förvirring och missförstånd, och att man utarbetar en enhetlig politik inom de offentliga organ som är inblandade på detta område, med olika befogenheter.

1.5

Med hänsyn till FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter måste vi erkänna och främja bästa metoder och initiativ i den befintliga ”verktygslådan”: OECD:s riktlinjer för multinationella företag, OECD:s sektoriella vägledning om tillbörlig aktsamhet (textil och kläder, mineraler, jordbruk och ekonomi), handelsstöd, finansiella system för att ersätta skador, uppförandekoder, märkning, standarder och verktyg för självbedömning. Målet är att få till stånd en gradvis, konsekvent och hållbar politik i en ansvarsfull styrning av globala leveranskedjor.

1.6

Att man främjar praktiska och lämpliga, riskbaserade metoder som tar hänsyn till den särskilda karaktären hos den globala värdekedjan och den globala leveranskedjan (linjär eller modulär, enkel eller komplex, kort eller lång organisation).

1.7

Att man, baserat på en utvärdering av befintliga metoder, främjar flerpartsformatet som involverar offentliga och privata aktörer, arbetsmarknadens parter, icke-statliga organisationer, experter osv., i syfte att utveckla den bästa åtgärdsportföljen med utgångspunkt i OECD:s riktlinjer för riskidentifiering, att man förebygger och mildrar dessa risker samt informerar och rapporterar om handlingsplanen. De åtgärder som krävs i handlingsplanerna skulle kunna omfatta både lagstiftnings- och icke-lagstiftningsåtgärder, bästa metoder, ekonomiska incitament, tillgång till utbildning och kapacitetsuppbyggnad för social dialog och fackföreningarna.

1.8

Att man verkar för en riktad diskussion om vilken typ av verktyg för öppenhet som skulle kunna inrättas för att informera slutkonsumenterna om de sociala förhållandena inom produktion.

1.9

Att man vid den kommande ILO-konferensen överväger ILO:s möjligheter att spela en aktiv roll för att trygga arbete på skäliga villkor i globala leverantörskedjor, bland annat genom att se över möjligheterna att utarbeta och sedermera anta relevanta och lämpliga instrument, som genom engagemang från alla berörda aktörer kommer att bidra till en verklig förbättring av arbetsvillkoren.

2.1.1

Global värdekedja: Detta begrepp dök upp i mitten av 90-talet för att beskriva hela skalan av aktiviteter som krävs för att föra en produkt från utformning till konstruktion, anskaffandet av råvaror och insatsvaror, marknadsföring, distribution och stöd till slutkonsumenten (2).

Globala värdekedjor förmodas gynna ”processuppgradering” (producenten tar i bruk bättre teknik för att förbättra effektiviteten) och ”funktionell uppgradering” (möjligheten för en tillverkare att utveckla utformnings-, varumärkes- och marknadsföringsmöjligheter). Ett antal exempel visar emellertid att detta inte alltid är fallet.

Frågan om att uppnå en hållbar och ansvarsfull förvaltning av globala värdekedjor är överst på den internationella dagordningen (OECD, ILO, G7, G20, EU, FN) eftersom den ökande mängden handel och investeringar över hela världen sker genom globala värdekedjor och de ledande företagens utkontraktering och gränsöverskridande samordning av den globala produktionen har betydande sociala konsekvenser. Några av dem är positiva, till exempel bättre betalda jobb, ökad sysselsättning bland kvinnor, nya arbetstillfällen som ger tillgång till anställning, kompetensutveckling och spridning av kunskap och teknik. Andra är en källa till oro, såsom otryggt arbete, dåliga arbetsförhållanden (även inom området hälsa och säkerhet på arbetsplatsen), bristande sociala rättigheter (inklusive bristfällig social trygghet), och kränkning av mänskliga rättigheter och grundläggande arbetstagarrättigheter.

Detta leder till utveckling och genomförande av olika instrument på nationell och internationell nivå, såsom ILO:s konventioner, OECD:s riktlinjer eller FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter (se även punkt 2.3.3), och politiska ramar, såsom 2030-agendan för hållbar utveckling (3) och den åtföljande Addis Abeba-åtgärdsagendan för utvecklingsfinansiering (4) som stöder respekten för arbetsnormer och främjar arbete på skäliga villkor, liksom vidareutvecklingen av handel, investeringar, den privata sektorn och leveranskedjor.

2.1.2

Global leveranskedja: En global leveranskedja består av inbördes sammankopplade organisationer, resurser och processer som skapar och levererar produkter och tjänster till slutkunder. Den utgör en del av en global värdekedja tillägnad anskaffandet av varor eller tjänster, men inte utformningen eller distributionen av dem.

2.1.3

Arbete på skäliga villkor: Ett begrepp som formulerades av ILO:s medlemmar och som antogs av Internationella arbetskonferensen i deklarationen om social rättvisa för en rättvis globalisering (5) – täcker nationella och lokala program som införts i syfte att uppnå fyra strategiska mål:

I egenskap av globalt standardiseringsorgan har ILO antagit ett antal konventioner som är av betydelse för globala leveranskedjor. Dessa inkluderar grundläggande (centrala) arbetsnormer (dvs. främjande av föreningsfriheten och rätten till kollektiva förhandlingar, främjande av icke-diskriminering i arbetslivet, och förbud mot tvångs- och barnarbete), samt konventioner inom området hälsa och säkerhet i arbetet, yrkesinspektion och andra. De länder som ratificerar dem är skyldiga att harmonisera sin lagstiftning och praxis med konventionerna. Baserat på ILO:s deklaration från 1998 om grundläggande principer och rättigheter i arbetslivet (6) är dessutom alla ILO:s medlemsstater skyldiga att i sin lagstiftning och praxis respektera och verkställa de grundläggande arbetsnormerna, även om de inte har ratificerat de relevanta konventionerna.

2.2.1

Betydelsen av globala värdekedjor i världshandeln har ökat snabbt och står enligt WTO, OECD, ILO och Unctad 2013 (7) globalt för mellan 60 och 80 % av den internationella handeln och för över 20 % av jobben (8). De sektorer som omfattas av sådana inbördes sammankopplade organisatoriska komponenter som utveckling, produktion, distribution och konsumtion leds av multinationella företag och inkluderar bland annat jordbruk, industri (t.ex. bilindustrin, flygteknik, textil och konfektion, leksaker, elektronik) och tjänster (t.ex. teletjänstcentraler, informationsteknik).

2.2.2

Dessa globala värdekedjors former och strukturer varierar: vissa av dem är ganska korta (litet antal aktiviteter) medan andra är längre, vilket innebär ekonomiska, sociala och finansiella band mellan företag som är etablerade i många och avlägsna länder (från USA till EU och Asien). Enligt Gary Gereffi (9) finns det tre dominerande typer av styrning: konsumentstyrda globala värdekedjor och, i de flesta fall, kostnadsstyrda (detta är fallet med globala värdekedjor för kläder och skor), och producentstyrda globala värdekedjor med viss teknisk kompetens hos leverantörerna i utvecklingsländerna, inklusive formgivning och innovation (elektronik).

2.2.3

Den globala leveranskedjan, som är en komponent i den globala värdekedjan, är baserad på förhållandet mellan köpare och leverantörer och potentiella underleverantörer. Denna ”kedja” kan utformas på olika sätt: vertikalt integrerad, bunden kedja, modulär kedjestyrning (de största leverantörerna kan fungera oberoende av huvudföretaget) eller marknadskedjor för råvarumarknaderna.

2.3.1

EU-definitionen av företagens sociala ansvar erkänner företagens ansvar för den egna verksamhetens konsekvenser för samhället (10).

2.3.2

På grundval av ett visst antal problem som har uppstått under de senaste tjugo åren, särskilt inom sektorer som elektronik, sportartiklar och kläder, har följande frågor identifierats, i synnerhet genom OECD, som avgörande för en hållbar förvaltning av globala värdekedjor och globala leveranskedjor genom ett multinationellt företag, som ett ledande företag:

2.3.3

Ett brett utbud av aktörer: många offentliga och privata, nationella, europeiska och internationella organisationer och organ arbetar för närvarande med dessa frågor, i synnerhet efter Rana Plaza-dramat (Bangladesh) som dödade mer än 1 100 anställda 2013:

Olika privata initiativ har införts antingen permanent eller tillfälligt, bland annat för att förbättra hälsa och säkerhet på klädesfabrikerna i Bangladesh efter Rana Plaza-katastrofen (Bangladesh Accord on Fire and Building Safety) (20).

2.3.4

Alla dessa offentliga och privata aktörer är engagerade i utvecklingen och genomförandet av olika verktyg och instrument som syftar till att förbättra arbetsförhållandena och rättigheterna i arbetslivet:

3.1.1

Den globala leveranskedjan för klädes- och skoindustrin omfattar olika aktörer och produktionsprocesser. Asien och Stillahavsregionen svarade för 601 miljarder US-dollar i global export av kläder, textilier och skor, vilket motsvarar 60 % av den totala världshandeln, Kina står för lejonparten. Länder som Bangladesh eller Kambodja ökar sin specialisering inom produktion och export av kläder och skor, och svarade för respektive 89,2 % och 77,4 % av den totala varuexporten under 2014 (22). Detta beror främst på de kraftiga löneökningarna i den kinesiska klädes- och textilindustrin, vilket ledde till att internationella köpare sökte sig nya leverantörer i Asien.

Enligt ILO (23) var den genomsnittliga lönen 2014 lägre än 200 US-dollar per månad i de flesta länder. Minimimånadslön för outbildade klädesarbetare tillämpas i Kina (upp till 297 US-dollar), Filippinerna, Malaysia, Indonesien (247 US-dollar), Thailand, Vietnam (145 US-dollar), Indien (136 US-dollar), Kambodja (128 US-dollar), Pakistan (119 US-dollar), Bangladesh (71 US-dollar) och Sri Lanka (66 US-dollar).

De största riskerna är att lönerna inte går att leva på, tvångs- eller barnarbete, dåliga förbindelser mellan arbetsmarknadens parter på grund av ett svagt skydd för föreningsfriheten och begränsade kollektiva förhandlingar, dålig hälsa och säkerhet, otillräcklig yrkesinspektion, underutvecklade program för arbetsskador, vattenföroreningar, exponering för kemiska ämnen och utnyttjande av den kvinnliga arbetskraften.

3.1.2

Den 24 april 2013 kollapsade Rana Plaza-byggnaden som rymde klädesfabriker i Bangladesh, vilket krävde 1 136 anställdas liv, huvudsakligen kvinnor. Olyckans omfattning, orsakad av byggnadens mycket dåliga skick och avsaknaden av nödutgångar, har lett till en exceptionell mobilisering av regeringar (EU och medlemsstaterna, USA, Kanada, Norge), internationella organisationer (ILO, OECD och Världsbanken), internationella och lokala aktörer med en ambitiös uppsättning åtgärder som syftar till att uppmuntra nationella åtgärder på kort sikt (ersättning till offrens anhöriga, kontroll av klädesfabriker och reparationsåtgärder, nya revisionsmetoder, översyn av arbetslagen), nationella åtgärder på medellång sikt (t.ex. utveckling av oberoende fackföreningar och förstärkning av yrkesinspektion) och systematiska åtgärder för att främja en ansvarsfull förvaltning av globala leveranskedjor.

3.1.3

OECD förbereder en vägledning om tillbörlig aktsamhet för ansvarsfulla leveranskedjor i klädes- och skoindustrin.

3.1.4

I samarbete med internationella donatorer, regeringar, arbetstagare och arbetsgivare, genomför ILO projekt inom klädindustrin (t.ex. i Asien) som syftar till att öka tillgången till information om löner, arbetsvillkor och förbindelser mellan arbetsmarknadens parter för att förbättra kvaliteten på den sociala dialogen om arbetsnormer, stärka arbetsmarknadsparternas kapacitet och mekanismer för kollektiva förhandlingar, samt säkerställa arbetsnormer på fabriksnivå (25).

3.1.5

Europeiska kommissionen arbetar på ett flaggskeppsinitiativ för en hållbar leveranskedja för kläder, inklusive gemensam planering, samordnad finansiering, gemensamt genomförande av program, ökad medvetenhet bland konsumenterna och så vidare.

3.1.6

Arbetsmarknadens parter i EU från textil- och konfektionssektorn har utvecklat ett gemensamt initiativ som stöds av kommissionen, med ett verktyg för bedömning av risker för företagens sociala ansvar, relevant för globala leveranskedjor. De slutför för närvarande detta för att förbereda för spridning bland småföretag och andra intressenter.

3.1.7

Det nederländska EU-ordförandeskapet vill utforska sätt att förstärka synergieffekter mellan EU:s utvecklings- och handelspolitik för att bidra till globala värdekedjors hållbarhet.

3.1.8

Den tyska förbundsministern för ekonomi, samarbete och utveckling, Gerd MÜLLER, har inrättat en särskild allians för ”hållbara textilier” som involverar de stora partnerna. Vid det senaste G7-mötet gjorde han en mycket konkret sammanfattning av situationen: ”Det skulle kosta en euro att ta ansvar, en enda euro per klänning, per jacka eller per byxa, för att säkerställa att hårt arbete i Bangladesh, Kambodja eller Afrika lönar sig och att barn och sömmerskor har möjligheter i livet” (26).

3.1.9

Spridningen av privata initiativ har medfört erfarenhet och hjälp i utbyte av bästa metoder. Bland dem ICS (Initiative Clause Sociale) med 22 stora återförsäljare såsom Monoprix, Carrefour och Casino, som omsätter mer än 243 miljarder euro och delar en liknande metod för sina sociala revisioner, och BSCI (Business Social Compliance Initiative), som lanserades 2003 av FTA (Utrikeshandelsförbundet) beläget i Bryssel, med mer än 1 700 återförsäljare och importörer från 36 länder i affärsrelationer med 30 000 anläggningar.

3.2.1

Enligt undersökningen av globala värdekedjor från Sturgeon och Kawakami (27) verkar insatsvaror till klädindustrin vara av långt mindre betydelse för värdet av den mellanliggande varuhandeln än insatsvaror till elektronik- och personbilsindustrin.

3.2.2

Den globala värdekedjan för elektronik är en av de viktigaste i varusektorn med mer än 17 % av de totala tillverkade insatsvarorna 2006, jämfört med 2,7 % för kemikalier och plast och 1,9 % för flygplansdelar. De två ledande länderna när det gäller export av elektroniska halvfabrikat är Kina/Hongkong och Förenta staterna.

3.2.3

De tre fasta aktörer som driver ”värdekedjans modularitet” är följande:

Modulariteten i denna specifika värdekedja ligger i kodifieringen och standardiseringen av viktiga affärsprocesser såsom datorstödd formgivning, produktionsplanering och lager- och logistikstyrning.

3.2.4

Hemelektronik har korta produktlivscykler som sträcker sig från 3 till 18 månader, och försvinner snabbt från marknaden. Som ett resultat möter leverantörer av dessa produkter allt kortare marknadslanseringstider. När till exempel Apples iPhone infördes 2007 var marknadslanseringstiden sex månader; 2012 hade den krympt till mindre än två veckor (28). För tillverkarna och arbetstagarna är detta en utmaning och det finns ett behov av att utveckla och tillämpa lösningar för att hantera det.

Medan en överenskommelse har nåtts i vissa företag om att under högsäsong arbeta övertid eller i skift och kompensera för det under resten av året, registrerade andra en betydande ökning av tillfälliga kontrakt och anställda från bemanningsföretag eller migranter (t.ex. kom 60 % av arbetskraften inom elektronikindustrin i Mexiko 2009 från bemanningsföretag, vilket ökade till 90 % under högsäsong) (29). Detta innebär ofta reducerade arbetstagarrättigheter, t.ex. lägre löner, brist på social trygghet eller förbud mot att gå med i fackföreningar. Lösningarna kan förutom den nationella lagstiftningen innefatta avtal på företagsnivå, liksom en bättre samordning och informationsutbyte mellan köpare och leverantörer, vilket möjliggör en bättre produktionsplanering och användning av tillsvidareanställda i stället för av tillfälligt anställda.

3.2.5

Frågorna om respekt för mänskliga och fackliga rättigheter kopplar också elektronikindustrin till frågan om mineraler som kommer från konfliktdrabbade områden och högriskområden, såsom området kring de stora sjöarna i Afrika (30). Med hänvisning till antagandet av den amerikanska lagstiftningen (Dodd-Frank Act) presenterade Europeiska kommissionen 2014 ett förslag till förordning om inrättande av en självcertifieringsmekanism för importörer av tenn, tantal, volfram och guld till EU-marknaden för att säkerställa att intäkterna från utvinning och handel med dessa mineraler inte stöder lokala väpnade konflikter. I stället bör tillbörlig aktsamhet, tillsammans med andra åtgärder, bidra till insyn i leveranskedjan och ha positiva effekter på sysselsättning och arbetsförhållanden i gruvor, såsom hälsa och säkerhet på arbetsplatsen, inkomstnivåer eller övergång till formell verksamhet. Detta skulle också möjliggöra fortsatt utvinningen i Afrika i stället för att vända sig mot andra områden som inte påverkas av konflikten (31).

3.2.6

OECD har utvecklat vägledning om tillbörlig aktsamhet för ansvarsfulla leveranskedjor för mineraler från konfliktdrabbade områden och högriskområden (32).

3.3.1

EESK vill också betona att globala värdekedjor och globala leveranskedjor inom andra sektorer, såsom tjänster och jordbruksindustrin skulle kunna ställas inför problem med arbetsvillkor, särskilt hälsa och säkerhet på arbetsplatsen.

3.3.2

ILO:s stöd för arbete på skäliga villkor i landsbygdsekonomin (33) är inriktad på tre prioriterade åtgärdsområden: arbete på skäliga villkor för missgynnad och marginaliserad och utsatt landsbygdsbefolkning, arbete på skäliga villkor för arbetstagare på landsbygden i leveranskedjor, arbete på skäliga villkor för arbetstagare på plantager på landsbygden.

—

Regeringarna har ansvaret för att utarbeta, genomföra och genomdriva den nationella arbets- och sociallagstiftningen, ratificera och effektivt genomföra ILO-konventionerna och, i fråga om EU:s medlemsstater, också för att införliva och genomföra EU-direktiv. Det är också deras skyldighet att tillhandahålla alla administrativa och finansiella resurser, även till yrkesinspektion, för att säkerställa samstämmigheten med den rättsliga ramen.

—

Internationella organisationer fastställer standarder och utvecklar globala initiativ för att främja internationella arbetsnormer och ansvarsfullt företagande. I detta sammanhang ger dokument, såsom FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter (ramen ”skydda, respektera och åtgärda”), vägledning när det gäller de viktigaste aktörernas roller och ansvarsområden.

—

Arbetsmarknadens parter uppmanas att engagera sig och främja den sociala dialogen om arbetsnormer och arbetsvillkor, inklusive inom denna sektor och i ett gränsöverskridande sammanhang, och regeringarna bör se till att föreningsfriheten och kollektiva förhandlingar skyddas och främjas på ett effektivt sätt.

—

Multinationella företag bör följa de lagar som gäller i de länder där de är verksamma. De uppmuntras också att engagera sig i företagens sociala ansvar och i metoder för tillbörlig aktsamhet.

—

Icke-statliga organisationer kompletterar andra aktörers insatser och spelar en viktig roll när det gäller att öka medvetenheten om arbetstagarnas rättigheter, och att anmäla missbruk.

Med tanke på komplexiteten och de uppenbara, överväldigande riskerna vad gäller dessa nyckelaktörer, vädjar EESK om strukturerade, öppna och inkluderande intressentplattformar för att ta itu med sådana komplicerade frågor.

19.8.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 303/28

Föredragande:

Ariane RODERT

Medföredragande:

Oliver RÖPKE

1.1

Europa står inför komplexa sociala utmaningar som kräver att de sociala och ekonomiska modellerna förnyas. För att skapa framsteg, tillväxt och välfärd i Europa måste vi ta steget över till en innovationsbaserad ekonomi.

1.2

Innovativa koncept och företagsmodeller håller på att växa fram på detta område, vilket vittnar om en övergång från traditionell innovation till innovation som beaktar tekniska, miljömässiga och sociala aspekter med fokus på människors liv och välbefinnande.

1.3

EESK uppmanar därför kommissionen att ta fram en politisk ram för att stödja dessa framväxande företagsmodeller. Detta genom att erkänna, koppla samman och främja centrala begrepp för dessa företagsmodeller med utgångspunkt i idéer såsom gemensamma värden, kollektiv inverkan, mätning av effekter, helix-partnerskap och social innovation.

1.4

Ramen bör omfatta en möjliggörande miljö som undanröjer hinder och utvidgar de traditionella företagsbegreppen. Frågor som bör utforskas är offentlig upphandling, innovationsfrämjande lagstiftning, skräddarsydda finansiella instrument, bättre riktat stöd från strukturfonderna, eventuella skattemässiga incitament, utbildning, stöd och kompetenshöjning, det sistnämnda med särskilt beaktande av digitalisering och robotisering.

1.5

Det är viktigt att medlemsstaterna och EU-institutionerna till fullo erkänner och främjar ”rättvisare” företagsmodeller med inriktning på att skapa innovation för social utveckling genom att låta mätning av social påverkan samsas med rapportering av ekonomiska framsteg.

1.6

EESK uppmanar kommissionen att fullt ut ta med principerna i paketet om sociala investeringar och dess koppling till social innovation när man utarbetar den europeiska pelaren för sociala rättigheter, eftersom många av dessa nya företagsmodeller är konkreta uttryck för dessa principer.

1.7

Medlemsstaterna och kommissionen måste se till att innovationsprogrammen helt och hållet genomsyras av social innovation. EU-finansieringsstöd, såsom Horisont 2020, till social innovation måste utnyttjas till fullo och bör utvärderas på grundval av den tekniska utnyttjandegraden (av alla berörda parter) och den politiska inverkan.

1.8

Medlemsstaterna och EU-institutionerna måste integrera principerna om innovation i näringslivspolitiken för att trygga en möjliggörande kultur som främjar, välkomnar, belönar och sprider innovation. En sådan kultur omfattar faktorer som experiment, nya partnerskapskonstellationer och en breddad syn på värdeskapande i samhället.

1.9

EU måste lägga större vikt vid att stödja och skydda små och medelstora företag, särskilt företag i den sociala ekonomin, mikroföretag och familjeföretag, och alla typer av uppstartsföretag genom innovationspolitiska initiativ för att förbättra förutsättningarna för hållbarhet och för kopiering och utbyggnad av modeller.

1.10

Nya innovativa företagsmodeller måste beaktas fullt ut i de politiska initiativ som riktar sig till den industriella revolutionen 4.0 och närliggande politikområden, däribland den cirkulära ekonomin, delningsekonomin och funktionsekonomin, genom att uppmuntra till anpassning av alla nuvarande företag och modeller samt stödja framväxten av nya och okonventionella företagsformer, bildandet av nya relationer och justerade samarbetsmodeller.

1.11

EESK uppmanar kommissionen att fullt ut införliva dessa nya företagsmodeller i sin kommande översyn av strategin för den inre marknaden, som ska vara klar 2017, och att föreslå nya åtgärder i samma riktning.

1.12

Precis som när det gäller alla företag är det viktigt att principerna om arbete på skäliga villkor, arbetstagarnas sociala rättigheter och arbetsmarknadsparternas roll inom ramen för nya företagsmodeller respekteras fullt ut.

2.1

Ett nytt socialt landskap håller snabbt på att växa fram i Europa, vilket kräver nya sociala och ekonomiska modeller för att omvandla Europa till en modern och globalt konkurrenskraftig ekonomi.

2.2

För att uppnå tillväxt för framsteg, social sammanhållning och välbefinnande krävs ett nytt förhållningssätt till innovation. Innovationen och forskningen runt om i världen har anammat detta förhållningssätt, precis som många företag, och strävar nu efter såväl social och miljömässig som ekonomisk tillväxt och inverkan. Dessutom ger konsumenternas förväntningar och efterfrågan en antydan om att de stöder detta tillvägagångssätt. Detta framgår tydligt av framväxten av initiativ såsom samverkansekonomin, den cirkulära ekonomin och delningsekonomin. Det gemensamma för dessa initiativ är att de bygger på en ny uppsättning värderingar och eftersträvar smart och hållbar tillväxt för alla och framsteg som kombinerar tekniska, miljömässiga och sociala innovationer.

2.3

Syftet med detta yttrande är att undersöka några nya begrepp som är centrala för de innovationsdrivna nya företagsmodellerna. I yttrandet kommer i synnerhet den sociala ekonomins företag att användas som exempel. Yttrandet bygger vidare på EESK:s tidigare ställningstaganden på detta område och särskilt arbetet inom EESK:s projekt om socialt företagande (1). Detta yttrande tar inte upp begrepp som cirkulär ekonomi, samverkansekonomin, funktionsekonomin eller delningsekonomin, innovation eller politiken för små och medelstora företag, som tas upp i relaterade EESK-yttranden.

3.1.1

Europa står inför komplexa samhällsutmaningar som de nuvarande systemen inte klarar av. Detta innebär ett paradigmskifte som kräver ett nytt förhållningssätt och innovativa lösningar. Innovationerna kallas ofta sociala eller samhälleliga innovationer. ”Social innovation är social både vad gäller mål och medel. Till detta kan läggas att social innovation konkret kan definieras som nya idéer (produkter, tjänster och modeller) som samtidigt uppfyller samhällsbehov (på ett effektivare sätt än andra alternativ) och leder till nya sociala relationer eller samarbete. Med andra ord är innovationer inte bara till gagn för samhället utan de ökar också samhällets förmåga att agera” (2). Sociala innovationer uppstår i alla sektorer, och är ingenting nytt, men den gemensamma nämnaren är de så småningom leder till systemförändring.

3.1.2

I den akademiska världen omspänner innovationen i dag mer än bara teknisk utveckling. Forskarna instämmer numera i att innovation och forskning måste väga in tekniska, miljömässiga och sociala aspekter. Social, digital och teknisk innovation är ömsesidigt beroende av varandra. Den digitala teknikens roll i detta sammanhang är att vara ett verktyg som uppmuntrar till utbyte och ger människor makt att vidta åtgärder, medan social innovation är huvudmålet.

3.1.3

Social innovation kommer till uttryck på ett sätt som skiljer sig från teknisk innovation. Den är behovsinriktad och syftar ofta till att hantera en samhällsutmaning eller fokuserar på en specifik användargrupp, samtidigt som sociala, miljömässiga och ekonomiska aspekter vägs in. De mest framgångsrika sociala innovationerna går inte ut på att bara åtgärda ett enskilt problem eller en enskild fråga utan är förenade med ett helhetstänkande som i slutändan leder till systemförändring.

3.1.4

Den sociala innovationen bottnar i en etisk eller ideologisk ståndpunkt eller i en fråga av allmänintresse. Detta framgår av det civila samhällets roll i dag och historiskt sett i utformningen av de sociala trygghetssystemen. Social innovation må vara ett nytt begrepp, men företeelsen har funnits sedan långt tillbaka.

3.1.5

Social innovation bygger på öppen kommunikation och gemensamma problemlösningar där olika aktörer och metoder involveras för att föda fram nya lösningar. Social innovation innebär att riva murar mellan sektorer och marknader, att ersätta konkurrenslogiken med samarbetsbaserade och långsiktiga partnerskapslösningar. Det handlar om delning, med kopplingar till rörelsen för öppen källkod, och tillämpning av strategier som inte bygger på konkurrens.

3.1.6

Social innovation utgör ett viktigt forskningsfält för Europa och kommer att främja en ”reell social marknadsekonomi” i enlighet med artikel 2 i Lissabonfördraget. Detta kan dock bara uppnås om innovationen är tydligt inriktad på målsättningar som delaktighet och jämlikhet. Detta kommer i sin tur att ytterligare driva på samhällsinnovationen.

3.2.1

Det finns en ökande medvetenhet om att en mer heltäckande syn på värdeskapande – ekonomiskt, socialt och miljömässigt – utgör kärnan i en lockande affärsidé. Det faktum att ekonomiska vinster genereras eller ökar med ett större socialt och miljömässigt värde ger en tydlig fingervisning om att ekonomisk tillväxt hänger samman med sociala och miljömässiga framsteg. Detta kallas att skapa ett gemensamt värde, ett begrepp som undersökts av flera forskare (3).

3.2.2

Avgörande för denna strategi är övergången från normen att optimera kortfristiga finansiella resultat till att generera ekonomiskt värde på ett sätt som också leder till sociala framsteg och värde för samhället. Gemensamt värde kan mycket väl bli drivkraften bakom nästa våg av innovation och produktivitetstillväxt inom den globala ekonomin.

3.2.3

För att stödja en reell social marknadsekonomi krävs incitamentsskapande investeringsformer som är särskilt utformade för att stödja framväxten av en mer deltagarbaserad, demokratisk och inkluderande ekonomi. Här behövs ett fullständigt finansiellt ekosystem, där det i synnerhet är intressant att överväga former av hybridkapital och blandat kapital, en fråga som EESK har undersökt tidigare (4).

3.2.4

Om man tillämpar logiken om gemensamt värde utgör värdeskapande inte längre en överföring av befintligt värde utan snarare en ökning av det sociala, miljömässiga och ekonomiska värdet totalt sett. Det belyser också att marknaden inte bara kan definieras i ekonomiska termer utan även rymmer sociala och miljömässiga aspekter. Ett centralt inslag är att gemensamt värde bygger på styrkan och skillnaderna mellan den privata sektorn och civilsamhället genom att tillämpa en medskapande modell som i slutändan skapar både nya och växande marknader.

3.3.1

För att ta itu med komplexa samhällsutmaningar krävs ofta ett nära samarbete mellan regering, marknad och civilsamhället för att ta fram effektiva lösningar. Detta partnerskap grundar sig på en ingående förståelse av varje aktörs perspektiv, på ett snabbt beslutsfattande och ett inkännande tillvägagångssätt.

3.3.2

Samarbete, gemensamt skapande och sektorsövergripande innovation medför enorma fördelar jämfört med hur samhället har hanterat samhällsfrågor tidigare. Centralt i detta är att samla berörda parter på ett tidigt stadium för att tillsammans fastställa ett gemensamt samhälleligt mål och hur man ska nå dit.

3.3.3

Det är värt att notera att uppmärksamhet och stöd måste avse hela samhället då innovation ofta växer fram i det lokala sammanhanget nära de verkliga behoven. Det finns stora möjligheter att samla in och dela med sig av dessa lokala erfarenheter, varav många kan kopieras och byggas ut i andra regioner och länder.

3.4.1

Som nämnts kräver stora sociala förändringar en bred sektorsövergripande samordning, anpassning och partnerskap. Dessutom måste kollektiv inverkan bli ett av resultaten.

3.4.2

Kollektiv inverkan bygger på ett engagemang från en grupp centrala aktörer från olika sektorer, som fastställt en gemensam dagordning för att lösa ett specifikt socialt eller samhälleligt problem. Det inbegriper dessutom centraliserad infrastruktur, särskilt avsatt personal, ett strukturerat förfarande, gemensam mätning, kontinuerlig kommunikation och ömsesidigt förstärkta åtgärder bland alla deltagare. Omfattande social förändring kommer att uppstå till följd av bättre sektorsövergripande samordning snarare än från enskilda organisationers arbete.

3.5.1

Om begreppet innovation förutom tekniska perspektiv även väger in sociala och miljömässiga perspektiv, måste framstegen mätas på ett annat sätt. EESK har tidigare undersökt frågor (mätning av den sociala påverkan (5) och ekonomin för det allmänna bästa (6)) där behovet av en bredare syn på resultat och rapportering framgick tydligt.

3.5.2

Ekonomiska indikatorer har länge varit den rådande normen för att mäta resultat. Den ökande framväxten av hybridstrukturer som skapar innovation gör dock att det krävs en uppsättning nya och övergripande indikatorer som mäter social, miljömässig och ekonomisk påverkan.

3.5.3

Tillämpning av principerna om mätning av social påverkan inbegriper ett brett deltagande av berörda aktörer, en gemensam förståelse och definition av de viktigaste resultaten, samt ett gemensamt fastställande av indikatorer. Detta kommer att göra det möjligt att fånga upp det verkliga värde som skapas. Fokus ligger på att övergå från ekonomisk rapportering till mätning av faktorer som sociala insatser, prestationer, resultat och påverkan. Det är viktigt att aktörerna uppfattar dessa begrepp på samma sätt, eftersom de tillämpas inom både innovation och företagsmiljöer.

3.6.1

Sociala och tekniska innovationer kan få en enorm inverkan på arbetsorganisationen och arbetstagarnas arbetsvillkor. Ökad individualisering, självständighet och flexibilitet när det gäller arbetsförhållanden bör inte leda till en försämring av det sociala skyddet. För att innovativa modeller ska bli framgångsrika måste principerna om arbete på skäliga villkor även i fortsättningen tryggas, även i en förändrad miljö (7).

3.6.2

Innovationen kommer att gå hand i hand med allmänna sociala framsteg endast om alla berörda aktörer deltar och kan dra nytta av den, om mervärdet fördelas rättvist och det inte sker någon inskränkning i sociala rättigheter. Det sociala skyddet för arbetstagare måste även fortsättningsvis garanteras, även under förändrade förhållanden.

3.6.3

Detsamma gäller arbetstagarnas individuella sociala rättigheter, särskilt arbetsvillkor och löner. Innovativa modeller och digitalisering i synnerhet leder ofta till en ökad individualisering på arbetsplatsen och äventyrar de sociala normerna. Hållbara innovativa modeller måste respektera arbetstagarnas rättigheter och deras arbetsvillkor, även i ett föränderligt arbetsliv.

3.6.4

Nya innovativa företagsmodeller måste främja arbetstagarnas kollektiva rättigheter, det praktiska genomförandet av dem och arbetsmarknadsparternas roll. Arbetsmarknadens parter, kollektivavtal och arbetstagarnas medverkan är ofta en källa till innovation, eftersom de skapar de nödvändiga ramvillkoren.

3.6.5

Social dialog och heltäckande kollektivavtal bör även fortsättningsvis främjas, eftersom de också kan bidra till att förbättra ramvillkoren för övergången till innovativa företagsmodeller. Man har tidigare med jämna mellanrum behövt anpassa de sociala spelreglerna till den tekniska och sociala utvecklingen och detta kommer att fortsätta att vara nödvändigt i framtiden. Se exempelvis omfördelningen av arbetskraft (t.ex. arbetstidsförkortning).

4.1

EESK stöder behovet av att erkänna och främja mångfalden och pluralismen bland de olika företagsformer som tillsammans utgör den inre marknaden (8). Ett område som EESK har särskild sakkunskap om är den sociala ekonomins företag. Den sociala ekonomins företag och företagare har tagit fasta på många av de koncept som diskuteras ovan och är bra exempel på dessa hybridformer av företagsmodeller som håller på att växa fram i Europa.

4.2

Det finns över 2 miljoner företag inom den sociala ekonomin i Europa, som bidrar till 10 % av BNP. I många medlemsstater är dock sektorn ny och outvecklad vilket antyder att det finns stora möjligheter till utveckling. Det civila samhället och den sociala ekonomin har nära kopplingar och har genom innovation bidragit till betydande förändringar i samhället, såsom barnomsorg, sjukhus, främjande av personligt självbestämmande och självständigt boende för äldre och personer med funktionsnedsättning, balans mellan arbetsliv och privatliv, arbetsintegration och (socialt) boende, liksom ett stort antal vetenskapliga upptäckter och uppfinningar.

4.3

Med sitt fokus på en specifik användargrupp, ett icke tillgodosett behov i samhället eller behovet av att fylla ett tomrum, experimenterar företagen inom den sociala ekonomin och uppfinner lösningar samtidigt som de bedriver ekonomisk verksamhet. De återinvesterar sina vinster för att genomföra det sociala uppdraget och åstadkomma social påverkan. Den sociala ekonomins företag har här särskilt lyfts fram eftersom de tillhandahåller en intressant lösning genom dubbelt värdeskapande: socialt genom sin verksamhet (social sammanhållning eller integration) och ekonomiskt (genom handel, företagsbildning och tillhandahållande av sysselsättning).

4.3.1

Främjande av innovation och kreativitet är avhängigt varje aktör liksom beteenden och attityder. Det är därför nödvändigt att inte bara stärka sektorn för sociala företag utan också säkerställa en öppen inställning till den mångfald av modeller som håller på att växa fram. En kultur präglad av samarbete och gemensamma värderingar måste vårdas, en princip som varit inbäddad i exempelvis den sociala ekonomin från första början. Med tanke på att företagen inom den sociala ekonomin skapar nya marknadsmöjligheter genom sin innovation bör man lägga särskild tonvikt vid att skydda dessa enheter så att de kan fortsätta att utvecklas.

4.3.2

Det bör särskilt noteras att forskningen visar att andelen kvinnor är högre inom sociala företag än traditionella företag. I studier där man samlar in könsuppdelade uppgifter om detta har det dessutom visat sig att de kvinnliga sociala företagarna till och med är fler än männen i vissa europeiska länder. Dessa undersökningar tycks även ge en antydning om att kvinnliga företagare är mer innovativa än manliga företagare på det sociala området, samtidigt som de lägger mindre pengar på innovation (9). Denna forskning visar att det finns stora möjligheter till utveckling på området, särskilt när det gäller stödet till kvinnor inom socialt företagande.

5.1

Nya och innovativa företagsmodeller, såsom företagen inom den sociala ekonomin, ingår i den reguljära ekonomin och står inte i motsättning till andra företagsmodeller. Nu när det samhälleliga landskapet håller på att förändras i Europa måste tonvikt läggas vid att ta vara på alla former av innovation som leder till nya företagsmodeller. Dessa nya modeller bygger visserligen på många av de idéer som diskuterades i avsnitt 3, men stora delar av det befintliga företagsstödet, utvecklingen och uppstartsprogrammen samt andra nödvändiga villkor, såsom lagstiftning och finansiella instrument, misslyckas ofta med att stödja dessa diversifierade företagsmodeller eftersom de flesta stöd och politiska åtgärder i dag alltjämt är utformade enligt standarder för en mer traditionell företagsmodell och logik. För att mobilisera stöd för hela det spektrum av olika företagsmodeller som håller på att växa fram i Europa, bör därför följande aspekter beaktas.

5.1.1

När det gäller företag inom den sociala ekonomin arbetar EESK aktivt för ett heltäckande ekosystem som är särskilt anpassat till särdragen hos just denna företagsmodell (10). Ekosystem måste också tas fram för andra nya koncept och hybridkoncept för företag. Vidare måste det nuvarande stödet uppdateras och anpassas för att ta hänsyn till dessa nya modeller samt för att hjälpa befintliga företag att anpassa sig till och tillämpa dessa nya trender. Det ideala ekosystemet omfattar inslag som ett skräddarsytt finansiellt ekosystem med hybridkapitallösningar, bättre former av upphandling, skräddarsytt stöd till affärsutveckling och mätning av social påverkan. Detta är av avgörande betydelse för att stödja framväxten av och hållbarheten hos varje företagsmodell.

5.1.2

Innovationen är inte längre linjär. Kombinationen av tekniska, miljömässiga och sociala innovationsperspektiv är avgörande för att hitta framtida lösningar. För att fullt ut integrera dessa begrepp krävs en ny syn på rapporteringen om framsteg, som utgår från resultat eller påverkan. Två faktorer är särskilt viktiga här: gemensamt värdeskapande och tredelad resultatredovisning (för att se till att sociala, miljömässiga och ekonomiska framsteg väger lika tungt). Om man erkänner det totala värdet av den samlade effekten av de ekonomiska, sociala och miljömässiga aspekterna kommer nya typer av hybridföretag att växa fram snabbt. Idén om gemensamt värde är fortfarande i sin linda. Det krävs därför att företagsledare utvecklar nya färdigheter och kunskaper och att regeringarna lär sig att reglera på ett sätt som möjliggör och inte hindrar gemensamma värden.

5.1.3

Finansmarknaderna har en central funktion när det gäller att fördela resurserna i samhället på ett korrekt sätt. Men deras allt kortsiktigare tänkande strider direkt mot kravet att hantera samhällets behov på lång sikt, vilket tas upp i olika rapporter (11). Företagen måste få utrymme att investera för framtiden för att skapa värde för både investerare och samhället i stort. Detta kräver nya system som belönar ett investerarbeteende som agerar långsiktigt. Betydelsen av offentlig finansiering, ofta i blandade kapitallösningar, utgör en viktig del, som ofta stärker företagsutvecklingen.

5.1.4

För att innovationen ska driva fram nya företagsmodeller måste en innovationsfrämjande kultur ständigt främjas. Att uppmuntra experimentsystem som är öppna för både framsteg och misslyckanden (i lärosyfte) är av central betydelse för att vårda ett innovationsvänligt klimat i Europa. Utan att försiktighetsprincipen fungerar som ett hinder för innovation bör innovationsprincipen tillämpas som ett komplement till försiktighetsprincipen. Att ta fasta på innovationsprincipen innebär att ta hänsyn till hur lagar och andra författningar påverkar innovationen. Att utforma förfaranden och system kring partnerskapkonceptet med deltagande av viktiga aktörer (underlätta öppna forum, utrymme för dialog och samverkan) är en start. Detta håller redan på att hända runtom i Europa och skulle enkelt kunna utökas, delas och spridas (12).

5.2

Politisk vilja och egenansvar är av central betydelse för att främja bildandet av nya företag i Europa. Att utarbeta en konsekvent politisk agenda på EU-nivå och medlemsstatsnivå som är särskilt utformad för att stödja olika företagsmodeller är avgörande. För att skapa tillväxt och välfärd i Europa är det tydligt att vi måste ta steget över till en innovationsbaserad ekonomi och ett innovationsbaserat samhälle. Den inre marknadens lagstiftning och politik bör rymma tillräcklig hävstångskraft i detta syfte. Översynen av strategin för den inre marknaden, som ska vara klar 2017, innebär ett tillfälle att överväga nya åtgärder i denna riktning.

5.2.1

Tillräckligt och långsiktigt stöd till grundforskning och tillämpad forskning, som grogrund för framtida innovation, är nödvändigt mot bakgrund av betoningen på gemensamt värde och tredelad resultatredovisning. Dessutom måste dessa nya företagsmodellers verksamhet redovisas statistiskt, så att de ges det lämpligaste politiska stödet.

5.2.2

Det är viktigt att skapa medvetenhet om de olika formerna av innovation och innovatörer. Företagen inom den sociala ekonomin och det civila samhället ser sig ofta inte själva som innovatörer. Om den sociala innovationen görs mer synlig och man ser till att den erkänns genom att dess allmänna bidrag till samhället uttryckligen värderas, kommer mer innovation inom olika sektorer att uppmuntras.

5.2.3

EU fortsätter att spela en central roll när det gäller att samla in och sprida nya initiativ, främja en gynnsam miljö och se till att viktiga politiska initiativ verkligen fångar upp dessa nya trender. Kommissionen är i en god position när det gäller att underlätta detta utbyte av bästa praxis och återskapande av modeller.

19.8.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 303/36

Föredragande:

Jorge PEGADO LIZ

1.1

Som en följd av det nederländska ordförandeskapets begäran till EESK om att utarbeta ett förberedande yttrande om delningsekonomi och självreglering, och efter att ha slutfört sina diskussioner, lägger EESK nu fram ett yttrande i vilket kommittén formulerar följande slutsatser.

1.2

EESK har redan i flera tidigare yttranden, vilka detta yttrande naturligtvis bygger vidare på, förutsett ett antal aspekter av detta fenomen under dess olika beteckningar, vilka varierar från språk till språk och beroende på det förhållningssätt man närmar sig det med.

1.3

I detta yttrande strävar EESK efter att svara på begäran om att fastställa en definition som innefattar de specifika särdragen hos de ekonomiska metoder som omfattas av detta begrepp samt att ange hur dessa ekonomiska och sociala modeller bör skyddas av lagen, och med vilka åtgärder och medel detta bör ske, med särskilt fokus på självreglering eller samreglering.

1.4

Detta handlingssätt har fått en alltmer framträdande socio-ekonomisk roll under 2000-talet, i samband med den ökade användningen av internet och sociala nätverk. Det kan inte betraktas som byteshandel, som förekommit så länge människan funnits, utan i stället som ett ”icke-ömsesidigt, pro-socialt beteende”, eller, mer precist, ”handlingen och processen att distribuera vad som tillhör oss till andra för deras användning, och/eller handlingen och processen att ta emot någonting från andra för vår användning”.

1.5

Snarare än att fastställa en definition, vilket vi icke desto mindre kommer att försöka göra, är det viktigt att definiera delningsekonomins egenskaper, som bland annat kännetecknas av följande:

1.6

Dessa särdrag, som stöds av ett begrepp som bygger på en relativt utbredd konsensus, gör det möjligt att fastställa en modell för denna typ av ekonomiska förbindelser och särskilja mellan å ena sidan verklig delningsekonomi som kräver särskilda arrangemang och å andra sidan verksamhet som ibland felaktigt beskrivs som sådan enbart för att kringgå de föreskrifter som den egentligen omfattas av. Uber är ett aktuellt exempel på detta. En mer exakt analytisk avgränsning av begreppet ”delning” och plattformsbaserad verksamhet skulle göra det lättare att fatta mer välgrundade politiska beslut och införa lämpligare regler.

1.7

Utöver att understryka den växande ekonomiska betydelsen av delningsekonomin, som redan står för betydande handelsvolymer i Europa och världen, är det viktigt att nämna delningsekonomins sociala och miljömässiga dimensioner, som har potential att stärka solidariteten mellan medborgarna, främja lokala ekonomier, skapa arbetstillfällen, rationalisera hushållens konsumtion genom gemensam användning av vissa varor, minska energifotavtrycket, samt gynna mer ansvarsfull och hållbar konsumtion. Några relevanta exempel ges i punkt 5.2.

1.8

Mot denna bakgrund uppmanar EESK ånyo kommissionen med eftertryck att vidta en rad politiska åtgärder, som är absolut nödvändiga för att säkerställa att man både på EU-nivå och i de olika medlemsstaterna stöder och implementerar delningsekonomins många olika former och metoder så att den får ökad status och trovärdighet.

1.9

EESK vill även understryka vikten av att dessa nya affärsmodeller överensstämmer med tillämplig nationell lagstiftning och EU-lagstiftning, i synnerhet med avseende på arbetstagarrättigheter, lämplig beskattning, skydd av aktörernas personuppgifter och privatliv, sociala rättigheter, konkurrens på lika villkor samt bekämpning av monopol och verksamhet som strider mot konkurrensregler, plattformars ansvarighet när det gäller transaktioner mellan partner och deras utbuds laglighet samt, framför allt, skydd av rättigheter för alla partner som bedriver verksamhet inom delningsekonomin, inklusive prosumenter, genom att anpassa dessa förbindelser till EU:s befintliga regelverk avseende konsumenträttigheter, i synnerhet med avseende på oskäliga avtalsvillkor, otillbörliga affärsmetoder, hälsa och säkerhet samt e-handel.

1.10

EESK anser därmed att EU – och, givetvis, medlemsstaterna som samlas i rådet under det nederländska ordförandeskapet – så fort som möjligt bör fastställa ett tydligt och transparent rättsligt ramverk inom vilket dessa verksamheter bör utvecklas och implementeras inom EU, i enlighet med vad som anges i punkt 8.2.4. EESK uppmanar även kommissionen att utan vidare dröjsmål offentliggöra en europeisk agenda för delningsekonomin, vilket dröjt alldeles för länge.

1.11

Agendan bör även innehålla en tydlig definition av den kompletterande roll som självreglering och samreglering måste spela, i enlighet med de principer och arrangemang som EESK redan har förespråkat under årens lopp i yttranden och informationsrapporter om dessa aspekter, och som här framhålls på nytt och som fortfarande är helt giltiga.

2.1

I en skrivelse från ministeriet för sociala frågor och arbetsmarknad bad det nederländska ordförandeskapet EESK att utarbeta ett förberedande yttrande på temat ”Delningsekonomi och självreglering”, men utan att precisera några anvisningar eller formulera några frågor.

2.2

Delningsekonomin är ett mycket kontroversiellt och aktuellt ämne, såväl i fråga om definitioner och avgränsning av begreppet, de olika koncept det omfattar, vilka metoder som ingår som när det gäller dess effekter.

2.3

Ett oräkneligt antal metoder har under senare år uppgetts ingå i detta begrepp, och ett stort antal publikationer av olika slag har producerats om detsamma.

2.4

Det är följaktligen inte förvånande att EESK, som alltid uppmärksamt följer trender i civilsamhället, redan i flera tidigare yttranden – vilka detta yttrande (1) naturligtvis bygger vidare på och vars allmänna tankegångar nu vidareutvecklas – har förutsett ett antal aspekter av detta fenomen under dess olika beteckningar, vilka varierar från språk till språk och beroende på det förhållningssätt man närmar sig det med.

2.5

Syftet med föreliggande yttrande är att besvara förfrågan från det nederländska ordförandeskapet genom att försöka fastställa en definition som innefattar de specifika särdragen hos de ekonomiska metoder som omfattas av detta begrepp och hur dessa ekonomiska och sociala modeller bör skyddas av lagen, och med vilka åtgärder och medel, med särskilt fokus på självreglering eller samreglering.

3.1

Förfaringssätten inom vissa former av delningsekonomin dateras i själva verket tillbaka till innan begreppet började ta form. De har sitt ursprung i attityden till att ha eller vara, och baseras i grunden på idén att ”du är inte vad du har”, utan ”du är vad du kan få tillgång till”.

3.2

Vissa former av delningsekonomi har naturligtvis existerat lika länge som människan, och dess historiska rötter har sitt ursprung i primitiva samhällens ”byteshandel”. Sakta men säkert förlorade byteshandeln sin ställning i samband med att mynten introducerades, vilket betydde att den som hade mynt också fick möjlighet att köpa och att äga.

3.3

Delningsekonomin har fått en alltmer framträdande socio-ekonomisk roll under 2000-talet genom användningen av internet och sociala nätverk. Ändå kan den inte ses som ömsesidig byteshandel, utan ett ”icke-ömsesidigt, pro-socialt beteende” eller mer precist ”handlingen och processen att distribuera vad som tillhör oss till andra för deras användning, och/eller handlingen och processen att ta emot någonting från andra för vår användning”. Delningsekonomin hämtar alltså inspiration från en rad idétraditioner, från tanken om allmän, gratis och fri tillgång till kunskap till funktionsekonomin eller gåvoekonomin (Gift Economy) som baseras på utbyten utan vinstintresse. Till skillnad från renodlad byteshandel baseras delningsekonomin på ett koncept med monetära eller icke-monetära motprestationer.

4.1

Detta begrepp bör utgöra grunden för att avgränsa det område som är specifikt för delningsekonomin, i dess varierande aspekter, genom att fastställa de egenskaper som måste ingå i verksamheten och som gör det möjligt att särskilja den från övrig ekonomisk praxis på marknaden.

4.2

Först och främst är den dominerande och gemensamma egenskapen att verksamheten varken leder till ägande eller samägande, men i stället delat nyttjande eller delad användning.

4.3

Vidare krävs en förmedlande plattform, som via vanligtvis digitala medel (en webbläsare eller programvara) kan upprätta kontakt mellan ett flertal personer som erbjuder produkter eller tjänster, och ett flertal personer som använder dessa.

4.4

Ett gemensamt och typiskt syfte för den här typen av verksamhet är ett förbättrat kapacitetsutnyttjande (av s.k. improduktivt kapital) genom att varor eller tjänster delas.

4.5

I den här typen av företagsmodeller krävs dessutom att slutparterna i första hand är ”peers” (P2P), och inte har förbindelser där transaktioner sker mellan företag och konsument enligt en avtalsmässig ram (B2C), oavsett om det rör sig om enskilda eller juridiska personer, inklusive företag, och att de inte tillåter sig själva att omvandla denna delningstransaktion till en affärsidé (t.ex. kan ett företag dela bilpark eller inspelningsutrustning med ett annat). Däremot finns det förstås en viss möjlighet att en del ”peers” upprättar en ”affärsrelation”.

4.6

Följande figurer visar skillnaden mellan de berörda företagsmodellerna:

4.7

Förutsättningen för den här typen av transaktioner är en triangulär och komplex avtalsstruktur som återspeglas i de avtalsenliga relationerna mellan innehavaren av en vara eller leverantören av en tjänst och plattformadministratören, mellan användaren och mellanhanden som hanterar transaktionen via plattformen, i vissa fall mot betalning, samt mellan användarna av plattformen för användningen i fråga.

4.8

Följande särdrag betraktas därför inte som särskilt distinkta eller specifika:

5.1

Begränsningarna som gäller för det här yttrandets omfattning omöjliggör en längre utläggning eller en djupgående diskussion om särdragen i ett brett spektrum av situationer som förmodligen bär drag av delningsekonomin.

5.2

Vissa av dem bör dock nämnas för att illustrera den fråga som behandlas i föreliggande yttrande:

5.2.1

Inom bostadssektorn återfinns bl.a. Airbnb, Rentalia, Homeaway, Couchsurfing och Bedycasa, som är plattformar där bostadsägare kan registrera sig för att tillfälligt dela ett rum eller en hel bostad, samtidigt som vandrarhem, pensionat och andra former av boenden för turister kan erbjuda logi på de här plattformarna. Eftersom det är lätt för vem som helst att registrera sin bostad i dessa nätverk för delning och verksamheten innebär att ägarna kan ta ut vinst har den växande sektorn för logi och rumsuthyrning lett till att samarbetsavtal om skatteuppbörd har upprättats mellan plattformarna och skattemyndigheterna i Paris och Amsterdam. I Amsterdam, Barcelona, London och Berlin har man inrättat en speciell ordning som innefattar obligatorisk registrering av denna typ av logi och boenden samt regler om tidsbegränsning, i syfte att undvika negativa effekter på långtidsuthyrningen av bostäder samt förhindra höjda hyror.

5.2.2

Inom transportsektorn återfinns Blablacar, Umcoche, Liftshare och Karzoo, som är program för registrering av privata fordonsägare som vill dela lediga passagerarplatser i fordonen under sina resor (bilpooler). På vissa plattformar går det att dela reskostnader, men det är inte tillåtet att utkräva betalning i vinstsyfte. Uber är emellertid ett särskilt fall, eftersom Uber tillhandahåller tjänster som innebär delning av privatfordon (UberPop, som har förbjudits i nästan hela EU), samtidigt som det finns möjlighet att boka transporttjänster med yrkesförare (Uberblack och UberX, som påminner om traditionell taxiverksamhet). Verksamheten har en otydlig karaktär, eftersom företagets affärsmodell inte är transparent. Dessutom har frågan huruvida Ubers förare är anställda av företaget varit föremål för rättslig prövning (2). Tjänsten har orsakat demonstrationer som i vissa fall varit våldsamma och t.o.m. lett till rättsliga förfaranden i praktiskt taget hela Europa. Det är enbart Storbritannien och Estland som har antagit lagar för att legalisera dessa tjänster, i avvaktan på Europeiska unionens domstols beslut i frågor som hänskjutits till förhandsavgöranden av en domstol i Barcelona och en domstol i Bryssel, för klargöranden av tjänsternas karaktär (3).

5.2.3

Exempel på gemensam finansiering inbegriper finansiering genom räntebärande lån, t.ex. Zopa och Auxmoney, finansiering av kapital genom köp av aktieandelar i företaget som grundats, t.ex. Fundedbyme och Crowdcube, finansiering i vinstsyfte, t.ex. Kickstarter eller Indiegogo, samt slutligen finansiering genom gåvomedel, där det saknas avtal om kompensation för beloppen som donerats.

6.1

Som vanligt är begreppsbildningen inte linjär, i synnerhet när den metod som används är induktiv, och det tar tid att förankra begreppet och nå ett enhälligt samförstånd. Detta gäller även begreppet ”delningsekonomi”, som dyker upp i sociala medier vid sidan av andra begrepp som ”social eller solidarisk ekonomi”, ”kretsloppsekonomi”, ”funktionsekonomi”, ”grön ekonomi”, ”blå ekonomi”, ”Solutions Economy”, ”horisontell ekonomi”, ”on demand-ekonomi” (beställningsekonomi), ”plattformsekonomi” och ”gig-ekonomi”.

6.2

Därför väljer vissa skribenter att inte ens försöka formulera en definition, eftersom de är rädda för att definitionen inte är tillräckligt omfattande eller att den inte ger en korrekt avgränsning av området.

6.3

I EESK:s yttranden återkommer visserligen ofta hänvisningar till begreppet, men EESK har aldrig försökt formulera en definition. Regionkommittén tar inte heller risken att definiera begreppet i sitt yttrande (4), även om det innehåller ett försök till klassificering som delar in begreppet i två huvudkategorier och fyra typer. I kommissionens nyligen utarbetade meddelande ”Att förbättra den inre marknaden” (5) används i stället termen ”collaborative economy” (delningsekonomi) som synonym, men i stället för en definition innehåller meddelandet bara en förteckning av ett antal fördelar för vissa intressenter (konsumenter och arbetstagare), och fokus ligger på delningsekonomins effekter i fråga om produktivitet och hållbarhet. Dessutom utlovas en europeisk agenda för delningsekonomin under 2016. Europaparlamentet å sin sida har fram tills nu inte gett några betydande bidrag, förutom betänkandet av den 21 december 2015 om ”Vägen mot en rättsakt för den digitala inre marknaden” (6), ett par högkvalitativa studier samt ett fåtal briefings som behandlar enstaka frågor. Inget av dessa dokument innehåller dock någon djupgående studie av delningsekonomins betydelse för skapandet av arbetstillfällen och tillväxt.

6.4

EESK ser inget behov av originalitet, eftersom det finns en definition bland många som tycks ha fått bred förankring. Kommittén tillämpar därför Botsman & Rogers definition av delningsekonomin som ”ett ekonomiskt system som baseras på delning av underutnyttjade varor eller tjänster, kostnadsfritt eller mot betalning, direkt mellan enskilda”, genom plattformar online. En mer precis analys som gör åtskillnad mellan innebörden av ”delning”, dvs. ”icke vinstdrivande”, samt användning av plattformen, skulle dock kunna ge bättre vägledning inför politiska beslut och leda till en mer adekvat reglering.

6.5

Definitionen är tillräckligt omfattande för att den ska kunna innefatta så skilda områden som produktion, konsumtion, finansiering (crowdfunding) eller själva kunskapen samt för att den ska kunna delas in i fyra områden med viss autonomi: samverkanskonsumtion, gemensam utbildning och kunskap, gemensam finansiering samt gemensam produktion (7).

6.6

Definitionen gör det även möjligt att skilja mellan affärsmodeller som drivs med täckmanteln delningsekonomi, men som i själva verket är affärsverksamheter vars enda syfte är vinst och som representerar B2C-modeller. Denna slutsats kan fungera som en måttstock när det gäller att analysera hur plattformarna fungerar (även om de inte alltid är transparenta), och det är möjligt att finna exempel på verksamhet som utgör verklig delningsekonomi baserad på P2P-plattformar där plattformens enda roll är att möjliggöra kontakter P2P. Det finns dock även exempel på företag som använder P2P-plattformar som täckmantel för att bedriva affärsverksamhet genom att erhålla kommission, ta emot betalningar, erbjuda sidotjänster. Dessa bör inte behandlas som aktörer inom delningsekonomin, utan som leverantörer av tjänster B2C, med de konsekvenser som detta medför.

6.7

Denna definition innebär att vissa former av verksamhet som tillskrivs delningsekonomin kan uteslutas direkt, t.ex.

7.1

Ett antal studier och undersökningar har genomförts för att fastställa detta fenomens ekonomiska betydelse på EU-nivå och internationellt, även om det saknas en tydlig definition av dess omfattning.

7.2

Faktum är att delningsekonomiska initiativ under senare år – och i synnerhet under och som svar på den pågående krisen – har fortsatt öka. På webbplatsen www.collaborativeconsumption.com finns det över 1 000 initiativ.

7.3

Uppskattningar som använts av Europeiska kommissionen visar att den globala handelsvolymen under beteckningen delningsekonomi uppgick till 3,5 miljarder dollar under 2013, vilket motsvarar en årlig procentuell ökning med 25 %. För närvarande beräknas siffran uppgå till 20 miljarder. Enligt prognoser från Gabinete de Estudos PwC i Portugal väntas en mycket kraftig tillväxt fram till 2025 (8).

7.4

Delningsekonomin skapar ekonomiska värden. Dessutom har delningsekonomins sociala och miljömässiga dimensioner potential att stärka solidariteten mellan medborgarna, främja lokala ekonomier, skapa arbetstillfällen, rationalisera hushållens konsumtion genom gemensam användning av vissa varor, minska energifotavtrycket samt gynna ansvarsfull och hållbar konsumtion.

7.5

EESK anser att en ekonomi av denna typ utgör ”ett fördelaktigt komplement till konsumtionssamhället genom en produktionsekonomi som erbjuder innovativa, ekonomiska, sociala och miljömässiga fördelar” och den kan ”samtidigt utgöra en lösning på den ekonomiska och finansiella krisen” (9).

7.6

Mot den bakgrunden uppmanar EESK ånyo kommissionen med eftertryck att vidta en rad politiska åtgärder, som är absolut nödvändiga för att säkerställa att man både på EU-nivå och i de olika medlemsstaterna stöder och implementerar delningsekonomins många olika former och metoder så att den får ökad status och trovärdighet. Inom ramen för det här yttrandet upprepas endast vad EESK redan har offentliggjort gällande dessa frågor och uttryckligen hänvisar till. Kommittén anser således att de nya affärsmodeller som plattformarna utgör ger upphov till angelägna frågor som rör tillämpningen av nationell lagstiftning, säkerställande av arbetstagarrättigheter och lämplig beskattning, bland mycket annat. EESK uppmanar kommissionen att ta itu med dessa frågeställningar om de sociala fördelarna med dessa affärsmodeller verkligen ska förverkligas.

7.7

Det är också viktigt att rikta uppmärksamheten mot det brådskande behovet av definitioner, vägledning eller riktlinjer på EU-nivå, eftersom ett antal medlemsstater redan nu utformar individuell politik på egen hand, mot bakgrund av förseningarna och den uppenbara osäkerheten inom EU:s institutioner.

8.1.1

I likhet med andra former av aktiviteter som innebär att individer knyter an till andra individer med egna (ibland motstridiga) intressen, omfattas delningsekonomin av de lagar och bestämmelser som reglerar de berörda intressena. Det är därför mycket orealistiskt att argumentera för att delningsekonomin bör vara ett område som inte regleras i lag, där det råder gränslös frihet som endast är grundad på tillit och naturlig godhet (i linje med Rousseaus bild av ”den gode vilden”).

8.1.2

EESK har konsekvent och konstant hävdat att samtliga former av ekonomisk aktivitet ska regleras i lagstiftning. Samtidigt har EESK även hävdat att dessa bestämmelser kan se olika ut och att de bör utformas på ett harmoniskt sätt.

8.1.3

Särskilt i sitt senaste yttrande som handlade om vilken roll själv- och samregleringen ska spela i EU (10), och till vilket det hänvisas, framhävde EESK uttryckligen ”självreglering och samreglering” som ”spontana eller styrda metoder för att reglera ekonomiska och sociala intressen eller olika ekonomiska aktörers (berörda parter) förbindelser och affärsmetoder”. Därmed ska de betraktas som viktiga kompletterande instrument, men aldrig som alternativ till bindande lagstiftning (hard law). Giltigheten är beroende av att ”deras uppbyggnad och tillämpning definieras genom tydliga och uttryckliga bindande bestämmelser som kan tillämpas rättsligt, både på nationell nivå och på unionsnivå. Bestämmelserna bör dessutom respektera instrumentens utformning, särskilt det faktum att parterna ansluter sig frivilligt”.

8.2.1

I och med att aktiviteter som uppkommit spontant mellan enskilda personer övergår i ekonomisk verksamhet som leder till att parternas ömsesidiga rättigheter och skyldigheter får karaktären av ett kontrakt, bör parterna omfattas av nationella regler eller EU-regler, där vardera partens rättigheter och skyldigheter kan inordnas i en rättslig ram.

8.2.2

Eftersom förbindelserna som ingår i det här fenomenet har en så komplex karaktär, som beskrivs under punkt 4.7, är det alltså möjligt att motivera utformningen av ett rättsligt ramverk för parternas verksamhet, i synnerhet när dessa aktiviteter har en hybridkaraktär. Det gäller bl.a. i fråga om freemium och donationware, vilket understryks i det typiska exemplet geocaching.

8.2.3

Eftersom fenomenet i sig självt kännetecknas av att det överskrider EU:s medlemsstaters gränser måste EU definiera, med tanke på dess inre marknads gemensamma och integrerade område, vilket rättsligt ramverk som är tillämpligt för dessa verksamheter när de utförs över gränserna. Avsaknaden av en definition har redan lett till att flera medlemsstater har intagit en rad disparata och ibland motsägelsefulla ståndpunkter ifråga om vissa konkreta fall (t.ex. Uber), i likhet med vad som skett i USA.

8.2.4

Det rättsliga ramverket rör huvudsakligen följande prioriterade områden:

8.3.1

EESK:s uppfattning i föreliggande yttrande avser endast EU-nivån. Målet för EU:s institutioner, i synnerhet kommissionen vars initiativrätt ger den en särställning, men även rådet och Europaparlamentet, bör vara att ägna särskild och skyndsam uppmärksamhet åt frågan om att inrätta ett rättsligt ramverk som exakt definierar vilket tillämpningsområde och vilka parametrar som ska gälla vid utvecklingen av den här verksamheten. Samtidigt bör åtgärderna naturligtvis anpassas efter delningsekonomins olika former.

8.3.2

Ramen för regelverket bör utvidgas till att omfatta gemensamma principer gällande allmän ordning och allmänt intresse, som ska betraktas som obligatoriska krav och följas av samtliga deltagare i olika former av ekonomiska aktiviteter, i synnerhet de som avses i punkt 8.2.4.

8.3.3

EESK har emellertid vid många tillfällen vidhållit att det finns ett parallellt område som bör omfattas av själv- och samreglering, med tanke på att vi här står inför ett typiskt exempel på vad somliga kallar för shared regulation, ett begrepp som nyligen ingick i argumentationen vid Royal Societys försvar av Arts, Manufactures and Commerce, RSA HOUSE, i London, eller modellen för uppförandekoden som utarbetats av Sharing Economy UK (SEUK) (12).

8.4.1

EESK:s uppfattning har alltid varit att varken EU-institutionerna eller de nationella myndigheterna ska definiera innehållet i självregleringen, som bör präglas av total frihet för parterna, om avsikten inte är att uppnå en bindande överenskommelse mellan parterna.

8.4.2

Om sådana avtal upprättas med avsikt att godkännas ”som kompletterande instrument till bestämmelser inom berörd rättsordning”, ansåg emellertid EESK i sitt yttrande som det tidigare hänvisats till, att EU tydligt måste reglera ”principerna för varför de ska gälla och deras begränsningar”. Detta är en doktrin som kan tillämpas i sin helhet ifråga om delningsekonomin och som inte bör undantas från den.

8.4.3

EESK beklagar att det nya interinstitutionella avtalet mellan rådet, parlamentet och kommissionen, som godkändes den 13 april 2016, inte innehåller de förbättringar som EESK förordat i yttrandet om ”Självreglering och samreglering”, som ingick i det föregående avtalet, och att frågan om självreglering och samreglering endast omnämns i en vag hänvisning i meddelandet om ”Paketet för bättre lagstiftning” (Better Regulation), i en fotnot längst ner på sidan som hänvisar till principerna för ett bättre utnyttjande av självreglering och samreglering och av CoP-plattformen, vid sidan av spridda kommentarer i ”Better Regulation Guidelines” och i ”Better Regulation Toolbox”.

8.4.4

Om det finns ett område där det är särskilt viktigt att fastställa de ovan angivna parametrarna för att öka trovärdigheten och användarnas förtroende, så är det onekligen delningsekonomin. Delningsekonomin skulle alltså vinna mycket på en solid struktur i ett ramverk som präglas av ansvarsfull själv- eller samreglering på EU-nivå.

8.4.5

Därför ser vi med förväntan fram emot den utlovade europeiska agendan för delningsekonomin, samt uppmanar kommissionen att inte försumma regleringen av denna verksamhet och den roll som själv- och samregleringen bör spela inom den.

19.8.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 303/45

Föredragande:

Denis MEYNENT

1.1

Kommittén påminner om att Refit-programmets (1) primära syfte är att förbättra kvaliteten och effektiviteten i EU:s lagstiftning, samt utarbeta enkla, begripliga och konsekventa bestämmelser som inte strider mot de etablerade strategiska målen, och som skyddar medborgarna, konsumenterna, arbetstagarna samt den sociala dialogen och miljön.

1.2

EU:s lagstiftning är en viktig integrationsfaktor som inte utgör någon börda eller kostnad som bör minskas. Väl anpassad borgar den däremot för skydd, utveckling och rättssäkerhet för alla europeiska aktörer och medborgare.

1.3

Konsekvensbedömningarna av alla lagstiftningsförslag bör integreras och de ekonomiska, sociala och miljömässiga dimensionerna, bland annat när det gäller små och medelstora företag, måste få sin rättmätiga betydelse. Kommittén anser att Europaparlamentet, rådet och kommissionen bör komma överens om en gemensam metod för konsekvensbedömning, som kommittén och Regionkommittén (ReK) också kan hämta inspiration från.

1.4

Det offentliga samrådet och samrådet med experter och berörda parter bör vara så öppna som möjligt, men kan inte ersätta samråd med arbetsmarknadens parter och med kommittén.

1.5

Kommittén uppmanar kommissionen att i sin resultattavla integrera en årlig utvärdering av Refit-programmets viktigaste kostnader och nytta, både kvantitativt och kvalitativt, även när det gäller nivån och kvaliteten på sysselsättningen samt det sociala skyddet, miljöskyddet och konsumentskyddet.

1.6

Beslutsprocessen bör vara så smidig och relevant som möjligt. Inga organ och inga filter som inrättas för att kontrollera sakförhållandena får påverka det politiska beslutet, som måste förbli suveränt. I detta avseende måste man bekämpa byråkratiseringen av beslutsprocessen.

1.7

Kommittén noterar införandet av Refit-plattformen, som bland annat har i uppgift att arbeta för en effektivare lagstiftning och enklare administrativa regler. Kommittén understryker att den bör begränsas till en begränsad granskning av ett antal teman och att den inte kan ersätta medlagstiftarna eller de obligatoriska samråden med kommittén eftersom det är en annan typ av arbete, och med arbetsmarknadens parter i enlighet med fördragen. Kommittén uppmanar kommissionen att offentliggöra kriterierna för förberedande urval av de förslag som lämnas till plattformen, att se till att de är välbalanserade och att kartlägga de åtgärder som vidtas enligt plattformens rekommendationer för att kunna påvisa deras inverkan.

1.8

När det gäller Refit-plattformens representativitet anser kommittén att beviljande av två ytterligare platser skulle göra det möjligt att till fullo respektera dess uppdrag och därigenom återspegla det civila samhälle som den har i uppdrag att representera. Kommittén noterar dessutom avsaknaden av en alleuropeisk representation av mikroföretag och små och medelstora företag i plattformens ”grupp av berörda parter” samt anser att detta bör åtgärdas så snart som möjligt.

1.9

Kommittén har fördelen av att ha direkt kontakt med verkligheten på fältet och tillgång till ett stort nätverk av organisationer på nationell nivå samt till de egna ledamöternas sakkunskaper. Kommittén är alltså väl lämpad att ge ett betydande bidrag till de konsekvensutvärderingar som genomförs på EU-nivå. Kommittén avser att prioritera efterhandsutvärderingar och kvalitativa utvärderingar, eftersom man med hjälp av dessa kan identifiera effekten av ett lagstiftningsförslag eller av EU-politiken samt lyfta fram hur detta har upplevts av näringslivet och arbetsmarknadens parter i EU.

1.10

När det gäller införlivandet av vissa direktiv vill kommittén ge ett särskilt bidrag till Europaparlamentets initiativbetänkande om den årliga rapporten om genomförandet av EU:s lagstiftning i medlemsstaterna med inriktning på de tillägg som medlemsstaterna inför i samband med införlivandet.

1.11

Kommittén anser att Refit-programmet bör fungera i båda riktningarna, dvs. det får inte föregripa hur lagstiftningen ska inriktas: validering av, tillägg till, komplettering, ändring eller upphävande av en rättsakt.

1.12

Kommittén kan inte gå med på att delta i mål som inriktas på att kvantitativt minska EU:s regelverk utan att i förväg granska alla konsekvenser för det sociala skyddet samt miljö- och konsumentskyddet.

1.13

Kommittén förespråkar en strängare efterhandsutvärdering av effekterna av EU:s lagstiftning inom ramen för EU:s politiska arbete, särskilt när det gäller de förväntade effekter på tillväxt och sysselsättning som anges i den konsekvensbedömning som åtföljer det ursprungliga lagstiftningsförslaget. Efterhandsanalyserna bör genomföras på ett pluralistiskt sätt och en rimlig tid efter det att tidsfristen för införlivandet i den nationella lagstiftningen löpt ut.

2.1

Kommittén påminner om att lagstiftningen är nödvändig för att uppnå målen i EU-fördraget och fastställa villkoren för en smart och hållbar tillväxt för alla, till förmån för medborgarna, näringslivet och arbetstagarna (2). Lagstiftningen bidrar också till att förbättra välfärden, skydda allmänintresset och de grundläggande rättigheterna, främja ett socialt och miljömässigt skydd på hög nivå samt säkerställa rättssäkerhet och rättslig förutsägbarhet. Den bör förhindra snedvridning av konkurrensen och social dumpning.

2.2

Kommittén välkomnar därför att vice ordförande Frans Timmermans upprepade gånger har påmint om att Refit-programmet inte handlar om att avreglera EU:s regelverk eller nedprioritera det sociala skyddet, miljöskyddet och de grundläggande rättigheterna (3).

2.3

Kommittén anser att lagstiftningen medför administrativa kostnader och bördor som kan vara tunga eller onödiga, men också innebära en betydande nytta för medborgarna, företagen och de offentliga myndigheterna. Kommittén påminde om att smart lagstiftning alltid bör sträva efter att uppnå ett faktiskt mervärde. När det är möjligt måste EU:s regler undanröja bördor, snarare än skapa nya sådana.

2.4

Kommittén anser att ”Bättre lagstiftning” måste främja den lämpligaste lösningen för att fördjupa fullbordandet av EU:s inre marknad: målinriktad harmonisering, relevant tillämpning av principen för ömsesidigt erkännande inom icke-harmoniserade områden, samreglering, självreglering och standardisering. I detta avseende påminner kommittén om att en målinriktad och smart harmonisering av lagstiftningen bidrar till att undanröja hindren för en väl fungerande inre marknad. En harmonisering av de 28 nationella lagstiftningarna utgör för EU:s företag och medborgare en viktig källa för att förenkla och minska regelbördan och den administrativa bördan.

2.5

Kommittén påminner om att Refit-programmets primära syfte är att förbättra kvaliteten och effektiviteten av EU:s lagstiftning samt utarbeta enkla, begripliga och konsekventa bestämmelser som inte strider mot de etablerade strategiska målen, och som skyddar medborgarna, konsumenterna, arbetstagarna samt den sociala dialogen och miljön.

2.6

I detta avseende påminner kommittén om hur viktigt det är att lagstiftningen i fråga och de åtföljande kraven är till nytta, att de slutliga fördelar som den medför är större än de kostnader som den genererar, och att lagstiftningen är proportionerlig och säkerställer en tillräcklig rättssäkerhet.

2.7.1

Kommittén noterar det interinstitutionella avtalet om ”Bättre lagstiftning”, som undertecknades av de tre institutionerna den 13 april 2016.

2.7.2

Kommittén välkomnar särskilt att de tre institutionerna erkänner systemet för konsekvensbedömning som ett instrument som ska hjälpa dem att anta välgrundade beslut och inte en ersättning för politiska beslut (4).

2.7.3

Kommittén välkomnar att kommissionen inom ramen för sina integrerade, välbalanserade och pluralistiska konsekvensbedömningar inkluderar alternativa lösningar som avser kostnaderna för uteblivna åtgärder på EU-nivå och effekterna på de olika alternativens konkurrenskraft, samt även förslagens inverkan på små och medelstora företag och mikroföretag och den digitala och territoriella dimensionen (5).

2.7.4

Kommittén välkomnar att kommissionen kan slutföra sin konsekvensbedömning på eget initiativ eller på Europaparlamentets eller rådets uppmaning, men beklagar att varje institution själv fastställer hur bedömningsarbetet organiseras. Kommittén anser att de tre institutionerna bör komma överens om en gemensam metod för konsekvensbedömning som EESK och ReK också kan inspireras av för att utarbeta sina egna ändringsförslag.

2.7.5

Kommittén anser att konsekvensbedömningarna måste genomföras inom EU:s institutioner. Men när man av särskilda skäl överväger att anlita privata konsulter framhåller kommittén

2.8.1

Kommittén anser att samråd med berörda parter och sakkunniga inte får ersätta vare sig samråd med arbetsmarknadens parter, kommittén eller Regionkommittén, som deltar vid bestämda tidpunkter i lagstiftningsarbetet och inom de gränser som fastställs i EUF-fördraget, eller de befintliga samråden på nationell nivå som bör baseras på ett förstärkt deltagande av arbetsmarknadsparterna. Kommittén understryker att en lämplig kartläggning av berörda parter är viktig för att få en bra representation av aktörerna och ett samrådsförfarande av hög kvalitet samt uppmanar kommissionen att i detta avseende använda sig av öppenhetsregistret.

2.8.2

Kommittén anser att samråd bör genomföras utan att det påverkar den strukturerade dialogen med det civila samhället (artikel 11.2 i EU-fördraget) och de samråd som äger rum inom specifika ramar, t.ex. samråd med arbetsmarknadens parter inom ramen för den sociala dialogen (arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer, artikel 154 i EUF-fördraget) eller samråd med de rådgivande organen, såsom Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (artikel 304 i EUF-fördraget).

2.8.3

Kommittén understryker att en god geografisk spridning och variation på målgruppen, med särskild hänsyn till underrepresenterade grupper, måste säkerställas vid kartläggningen av berörda parter. En motiverad viktningsmekanism bör tillämpas för att analysera svaren på samråden (6).

2.9.1

Kommittén stöder de allmänna mål i Refit-programmet som utarbetats av kommissionen och hänvisar till sina yttranden (7) om programmet ”Bättre lagstiftning” och om ”Smart lagstiftning”. Vi anser att ”smart lagstiftning” inte innebär ett undantag från kravet på att respektera bestämmelserna om skydd för medborgare, konsumenter och arbetstagare, jämställdhetsnormerna eller miljöstandarderna, och att den inte heller får leda till att förbättringar förhindras. Den bör även respektera den inre marknadens sociala dimension i enlighet med fördraget, bland annat när det gäller införlivandet av de avtal som förhandlats fram inom ramen för den europeiska sociala dialogen.

2.9.2

Kommittén noterar att kommissionen strävar efter att förbättra förfarandet för och kvaliteten på de instrument som är avsedda att säkerställa bästa möjliga uppföljning av genomförandet.

2.9.3

Kommittén uppmanar kommissionen att i sin resultattavla integrera en årlig utvärdering av Refit-programmets viktigaste kostnader och nytta, både kvantitativt och kvalitativt, även när det gäller nivån och kvaliteten på sysselsättningen samt det sociala skyddet, miljöskyddet och konsumentskyddet.

2.9.4

Vi framhåller att bättre lagstiftning inte kan och inte får ersätta politiska beslut.

2.10.1

Kommittén noterar genomförandet av Refit-plattformen som man deltar i och där man ska analysera de förslag som syftar till att minska den onödiga administrativa bördan och regelbördan och underlätta tillämpningen av EU-lagstiftningen i medlemsstaterna. Vi noterar att dialogen mellan arbetsmarknadens parter och arbetsmarknadsparternas behörighet inte längre ingår i plattformens befogenheter.

2.10.2

Kommittén noterar emellertid att plattformen

2.10.3

Kommittén förväntar sig också att

2.10.4

Kommittén vill framhålla att det stora antalet deltagare i plattformen, de mycket olika typerna av aktörer (medlemsstater, arbetsmarknadens parter, icke-statliga organisationer, medlemmar av det civila samhället), de mycket varierande ämnena på dagordningen samt den begränsade mötesfrekvensen inte är av sådan art att de ger upphov till djupgående diskussioner om de förslag som behandlas av plattformen.

2.11.1

I detta avseende understryker kommittén att man endast förfogar över ett säte och deltar i arbetet enligt ett rullande schema mellan de tre grupperna, trots att den är en institution som fastställs i fördragen och som representerar mångfalden i EU.

2.11.2

Med tilldelningen av ytterligare två säten anser därför kommittén att man skulle kunna respektera institutionens trepartssammansättning och mandat och på så sätt återspegla det civila samhälle som den ska representera.

2.11.3

Kommittén noterar avsaknaden av en alleuropeisk representation av mikroföretag och små och medelstora företag i plattformens ”grupp av berörda parter” samt anser att detta bör åtgärdas så snart som möjligt.

2.12.1

Kommittén uppmanar kommissionen att

3.1.1

Kommittén påminner om att den måste anses som en fullvärdig institutionell partner och inte som en underkategori till berörda parter med flera, olikartade och motstridiga intressen.

3.1.2

Kommittén påminner om att den har fördelen av att ha direkt kontakt med verkligheten på fältet och tillgång till ett stort nätverk av organisationer på nationell nivå samt de egna ledamöternas sakkunskaper. Kommittén är alltså väl lämpad att ge ett betydande bidrag till konsekvensutvärderingen.

3.1.3

Kommittén understryker att denna utvärderingsverksamhet sannolikt kan stärka förbindelserna med olika organisationer i det civila samhället och ytterligare öka denna roll som länk mellan institutionerna och företrädare för det civila samhället.

3.1.4

Kommittén påpekar att den utvärdering som kommer att genomföras kommer att läggas fram i form av politiska rekommendationer i vilka politikens viktigaste konsekvenser för det civila samhället klarläggs och förslag till bästa möjliga fortsatta inriktning lämnas.

3.1.5

Kommittén understryker att den ska prioritera efterhandsutvärderingar och kvalitativa utvärderingar, eftersom man i dessa kan identifiera effekten av ett lagstiftningsförslag eller av EU-politiken samt lyfta fram hur detta har upplevts av näringslivet och arbetsmarknadens parter i EU.

3.1.6

Kommittén anser att de efterhandsutvärderingar som utförs av kommissionen och parlamentet, och som kommittén kommer att bidra till, bör ligga till grund för en ändring av lagstiftningen eller för ny lagstiftning som kommittén ska rådfrågas om.

3.1.7

Kommittén välkomnar att den på så sätt fullt ut kommer att delta i lagstiftningsarbetet och öka möjligheterna att bidra till utformningen av EU:s framtida politiska strategier.

3.2.1

När medlemsstaterna införlivar direktiven i sin nationella lagstiftning görs ibland tillägg som inte på något sätt är kopplade till den aktuella EU-lagstiftningen. Kommittén anser därför att sådana tillägg bör kunna identifieras antingen i rättsakten, i den införlivande rättsakten eller i relaterade dokument (8). Kommittén anser att termen ”gold-plating” som avser ”överreglering” är ett uttryck som inte bör användas, eftersom det stigmatiserar viss nationell praxis samtidigt som en differentierad och flexibel inställning utesluts.

3.2.2

Kommittén anser att i samband med minimimal harmonisering måste medlemsstaterna i den nationella lagstiftningen kunna fastställa bestämmelser som syftar till att främja sysselsättningen, förbättra levnads- och arbetsvillkoren, åstadkomma ett fullgott socialt skydd, en hållbar hög sysselsättning samt bekämpa social utslagning (9), främja utvecklingen av små och medelstora företag, säkerställa en hög hälsoskyddsnivå för människor och en hög konsumentskyddsnivå (10) samt en hög miljöskyddsnivå (11), utan att skapa onödiga rättsliga eller administrativa hinder. Det är därför viktigt att när så är möjligt främja förordningar snarare än direktiv.

3.2.3

Kommittén konstaterar att strävan efter maximal harmonisering av lagstiftningsförslagen mycket ofta leder till en mängd undantag och begränsningar, med den effekten att ytterligare hinder på den inre marknaden skapas och legitimeras.

3.2.4

Kommittén anser att den kan spela en viktig roll som mellanhand mellan lagstiftare och användare av EU:s lagstiftning samt ge ett särskilt bidrag till Europaparlamentets initiativbetänkande om den årliga rapporten om genomförandet av EU:s lagstiftning i medlemsstaterna genom att identifiera de tillägg som medlemsstaterna inför i samband med införlivandet. Kommittén anser i detta sammanhang att rapporten från observationsgruppen för inre marknaden om ”Hur tjänstedirektivet fungerar i byggsektorn” (12) och studien av observationsgruppen för arbetsmarknaden om ungdomsarbetslöshet (13), för att nämna endast två exempel, skulle kunna vara till hjälp när det gäller metoden.

3.3.1

Kommittén anser att Refit-programmet bör fungera i båda riktningarna, dvs. det får inte föregripa hur lagstiftningen ska inriktas: tillägg till, komplettering, ändring eller upphävande av en rättsakt.

3.3.2

Kommittén håller med om att kommissionen måste genomföra en ständig genomgång och ny utvärdering av EU:s regelverk, bland annat genom att granska relevansen och mervärdet av EU:s rättsakter och andra akter.

3.3.3

Kommittén anser att konsekvensbedömningarnas integrerade och holistiska karaktär är grundläggande samt att kommissionen inte bör fokusera endast på konkurrenskraften. Det är viktigt att ta hänsyn till mervärdet i EU:s intervention och att kostnads–nyttoanalysen bör omfatta alla aspekter, bland annat kostnaderna för uteblivna åtgärder.

3.3.4.1

Kommittén anser att en ökning av antalet kriterier för konsekvensbedömning inte får leda till att kommissionen inte agerar eller avslår ett initiativ på grund av att ett eller flera kriterier inte uppfylls. Kommissionen måste därför väga kriterierna mot varandra och flera kriterier får inte leda till en form av byråkratisering av beslutsförfarandet och utebliven lagstiftning.

3.3.4.2

Kommittén uppmärksammar särskilt principen ”Tänk småskaligt först” och SMF-testet, bland annat inom ramen för sitt yttrande om småföretagsakten (14), men anser att det inte är lämpligt att bevilja mikroföretag allmänna undantag. När det gäller lagstiftningsförslag skulle det vara bättre att tillämpa en metod från fall till fall som grundas på en noggrann konsekvensbedömning.

3.3.4.3

Kommittén håller med om att kommissionens förslag bör grundas på noggranna konsekvensbedömningar som är faktabaserade (”evidence-based”), men understryker att det åligger unionslagstiftaren att göra en skönsmässig bedömning för att åstadkomma en viss balans mellan skyddet av hälsan, miljön och konsumenterna, å ena sidan, och näringsidkarnas ekonomiska intressen, å andra sidan, i samband med att denne försöker uppfylla fördragets mål att säkerställa en hög skyddsnivå för människors hälsa och miljön (15).

3.3.4.4

Kommittén vill klargöra att även en kvantifiering av regelbördan och den administrativa bördan kan ingå i programmet, under förutsättning att

3.3.4.5

Kommittén kan inte gå med på att delta i mål som inriktas på att kvantitativt minska EU:s regelverk utan att i förväg granska alla konsekvenser för det sociala skyddet samt miljö- och konsumentskyddet.

3.3.4.6

När det gäller bedömningen av kumulativa kostnader anser kommittén att när kommissionen gör en förhands- eller efterhandsutvärdering av konsekvenserna av en del av EU:s lagstiftning, måste den ta hänsyn till att dessa nya kostnader läggs till aktuella kostnader för överensstämmelse och genomförande. Kommittén medger att bedömningen av kumulativa kostnader är förenad med beräkningen av de ekonomiska kostnader som belastar lagstiftningen inom en särskild sektor, men anser att en sektor inte kan befrias delvis eller helt genom denna bedömning.

3.3.5.1

Kommittén oroas över att diskussionen flyttas allt mer uppströms i processen innan medlagstiftarna och arbetsmarknadens parter involveras, och dessa riskerar därmed att hamna utanför debatten som redan kommer att ha ägt rum utan dem.

3.3.6.1

Kommittén anser att efterhandsutvärderingarna är minst lika viktiga som förhandsutvärderingarna och uppmanar kommissionen att i detta avseende lägga fram riktlinjer för kriterier för en hållbar utveckling.

3.3.6.2

Kommittén förespråkar en strängare efterhandsutvärdering av effekterna av EU:s lagstiftning inom ramen för EU:s politiska arbete, särskilt när det gäller de förväntade effekter på tillväxt och sysselsättning som anges i den konsekvensbedömning som åtföljer det ursprungliga lagstiftningsförslaget.

3.3.6.3

Efterhandsanalyserna bör genomföras på ett pluralistiskt sätt och en rimlig tid efter det att tidsfristen för införlivandet i den nationella lagstiftningen löpt ut.

3.3.6.4

Kommittén anser att efterhandsutvärderingarna utgör viktiga verktyg för analys, och att de slutsatser som dras från utvärderingarna direkt kan föranleda en eventuell konsekvensbedömning för översyn av en rättsakt.

19.8.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 303/54

Föredragande:

Kathleen WALKER SHAW

1.1

Förhållandena för arbete och anställning förändras snabbt. Utmaningen för EU är att uppmuntra innovation, teknisk utveckling och kreativitet som drivkrafter för att uppnå positiva resultat för en hållbar och konkurrenskraftig social marknadsekonomi. Den inverkan som utvecklingen har på arbetsmarknaden, arbetsnormerna, ekonomin, skatte- och socialförsäkringssystemen samt en levnadslön måste bedömas. Att skapa lika villkor och en rättvis digital ekonomi för arbetstagare och företag av alla storlekar och inom alla sektorer och öka den digitala kompetensen är några av de största utmaningar som vi står inför. Europa och dess arbetsmarknadsparter har en central roll när det gäller att se till att processen leder till positiva, rättvisa och hållbara resultat och att alla gråzoner när det gäller rättigheter och skydd utreds.

1.2

EESK anser att det är mycket viktigt att skydda kvaliteten och den ekonomiska hållbarheten i de sociala välfärdssystemen i EU, och rekommenderar att kommissionen och medlemsstaterna i samråd med arbetsmarknadens parter och med utgångspunkt i bästa praxis undersöker hur man kan utveckla sociala välfärdsmodeller som är anpassade för att täcka in mer flexibla anställningsformer och trygga ett socialt skydd av lämplig omfattning för alla på arbetsmarknaden – inklusive oberoende arbetstagare som faller utanför det traditionella välfärdssystemet. Detta bör beaktas vid utvecklingen av EU:s pelare för sociala rättigheter. Vi välkomnar att EESK ska behandla denna fråga i ett separat yttrande.

1.3

För att undvika att dessa innovationer leder till kompetensförluster eller inverkar negativt på kvalifikationer samt för att säkerställa bättre anställningsmöjligheter rekommenderar EESK ytterligare analyser av hur denna utveckling påverkar kompetenser, samt en utvärdering av vilka möjligheter till livslångt lärande, omskolning och fortbildning som arbetstagarna erbjuds under dessa nya förhållanden. Att främja och öka den digitala kompetensen hos alla måste vara en prioritering i EU.

1.4

EESK anser att det på EU-nivå behövs mer uppgifter om och analyser av omfattningen av s.k. crowd employment (dvs. utkontraktering av arbetsuppgifter via internet till en grupp arbetstagare), vad som är utmärkande för crowd-arbetarna som utför dessa uppgifter, de olika varianterna av nya arbetsformer, såsom arbetsavtal där antalet arbetstimmar ej avtalats och efterfrågestyrda avtal (nolltimmarsavtal och behovsanställningar) och nya yrken, civilrättsliga avtal samt ”plattformsekonomins” omfattning, inom vilka sektorer den återfinns och dess geografiska spridning inom EU. Detta kommer att vara till hjälp när man bedömer behoven hos de företag och arbetstagare som använder eller omfattas av dessa anställningsformer.

1.5

Statistiken över denna utveckling måste samlas in mer systematiskt via EU:s arbetskraftsundersökningar och arbetsmarknadsrapporter för att kartlägga var bästa praxis finns. På så vis kan man övervaka hur de nya arbetsformerna och anställningsförhållandena påverkar arbetsmarknaden och ekonomin och bedöma deras bidrag till att skapa hållbara högkvalitativa arbetstillfällen och tillväxt och använda detta som underlag för att utveckla EU:s sysselsättningspolitik, inbegripet den europeiska planeringsterminen och Europa 2020-strategin. Horisont 2020 och andra relevanta EU-budgetposter bör finansiera denna forskning.

1.6

Det behövs också longitudinella data för att fastställa de livslånga konsekvenserna av nya arbetsformer samt deras inverkan på arbetets hållbarhet genom hela livet (1). Det är även viktigt att kartlägga i vilken utsträckning dessa arbetsförhållanden kan kopplas till ett visst kön eller andra demografiska variabler (såsom ålder, funktionsnedsättning, etnisk tillhörighet och invandrarbakgrund).

1.7

Det finns ett brådskande behov av att klargöra de nya mellanhändernas (t.ex. onlineplattformar) rättsliga ställning på arbetsmarknaden så att de tas med i den officiella statistiken och man följer deras framväxt och fastställer vilka normer, krav, ansvarsskyldigheter och verksamhetsregler som ska gälla, samt vilka tillsynsmyndigheter som ska ansvara för inspektioner och kontroll av efterlevnaden, samtidigt som man erkänner att dessa plattformar kan vara en källa till innovation, sysselsättningsmöjligheter och ekonomisk tillväxt.

1.8

EESK noterar att kommissionen för närvarande håller samråd om direktivet avseende skriftlig information till arbetstagarna (2) och räknar med att hanteringen av nya anställningsformer kommer att ingå i förslagen om kommissionen beslutar att se över denna lagstiftning. Vi hoppas särskilt på klargöranden i fråga om nya anställnings- och arbetsformer, och att man samtidigt beaktar de små och medelstora företagens behov. Man skulle även kunna överväga en utvidgning av tillämpningsområdet till att omfatta ”arbetare”, att skriftliga meddelanden ska lämnas den första arbetsdagen och att ett minsta antal timmar ska anges för att förhindra arbetsavtal där antalet arbetstimmar ej har avtalats (nolltimmarsavtal).

1.9

EESK rekommenderar att man i samband med onlineplattformar, crowdsourcing, ekonomiskt beroende egenföretagare och andra nya former av egenföretagande tar itu med frågor som rör reglering av mellanhändernas verksamhet och vem som bär ansvar för olyckor, skador och bristfälliga tjänster, i syfte att skydda arbetstagare, konsumenter och gemene man. Det måste klargöras hur EU:s befintliga bestämmelser om säkerhet och hälsa på arbetsplatsen är tillämpliga på dessa nya anställningsförhållanden, vilka förfaranden som gäller vid överträdelser av bestämmelserna och vem som bär ansvar för inspektioner och för arbetstagarnas och konsumenternas ansvarsförsäkringar och de allmänna ansvarsförsäkringarna.

1.10

Yrkesinspektionerna bör garanteras en roll i hanteringen av dessa anställningsformer inom ramen för sitt uppdrag och i enlighet med nationell praxis, och deras inspektörer bör ges lämpliga resurser, kompetenser och utbildningar. Det skulle kunna vara gynnsamt att utveckla partnerskap med fackföreningar, konsumentorganisationer eller andra representativa organisationer för att bemöta allmänhetens oro och söka rättslig prövning. Utbyte av bästa praxis kommer att bli en viktig del av denna process.

1.11

Man bör även analysera hur kollektivförhandlingarnas räckvidd i de berörda sektorerna påverkas, med tanke på att många arbetstagare kan komma att ställas utanför kollektivförhandlingarnas strukturer och facklig representation. EESK befarar att i de fall där arbetstagare betraktas som egenföretagare kan deras föreningsfrihet komma att ifrågasättas om deras sammanslutning skulle komma att betraktas som kartellbildning, med resultatet att de riskerar att hamna i konflikt med EU:s regler om illojal konkurrens. Dessa farhågor, som kan undergräva denna grundläggande rättighet, måste uppmärksammas och undanröjas. Det behövs vägledning om hur konkurrensbestämmelserna ska tillämpas på egenföretagare i anställningsliknande förhållanden. I detta sammanhang skulle en tillämpning av ILO:s definition av ”arbetstagare” i stället för den snävare definitionen ”anställd” kunna vara till hjälp för att bättre förstå hur de grundläggande principerna och rättigheterna i arbetslivet är tillämpliga (3) och att EU:s konkurrensregler inte får stå i vägen för åtnjutandet av dem.

1.12

EESK efterlyser en utredning av crowd-arbetares anställningsvillkor och andra nya arbetsformer och anställningsförhållanden, samt av mellanhändernas skyldigheter, med beaktande av dessa arbetstagares möjligheter att förhandla om eller fastställa ersättning, arbetstimmar och villkor, semestrar, pensioner, mammaledighet, sjukförsäkring som betalas av arbetsgivaren och andra anställningsrättigheter samt äganderätten till de immateriella rättigheter som produceras. Riktlinjer behövs även för att förtydliga villkoren i vissa gråzoner kopplade till anställningsvillkor när det gäller beskattning och socialförsäkring.

1.13

EESK rekommenderar att kommissionen, OECD och ILO tillsammans med arbetsmarknadens parter utarbetar lämpliga bestämmelser för anständiga arbetsvillkor och skydd för kontrakterade arbetstagare som utför uppgifter över internet och för arbetstagare i andra nya anställningsförhållanden. EESK anser att det skulle vara till nytta att utveckla en strategi på EU-nivå, men konstaterar samtidigt att de flesta åtgärderna måste genomföras på nationell nivå, sektorsnivå eller på arbetsplatsen.

1.14

Som de europeiska arbetsmarknadsparterna har påpekat är det viktigt att Europeiska kommissionen planerar sin sysselsättningspolitik på ett sätt som underbygger den digitala omvandlingen av våra ekonomier och arbetsmarknader. Den bör samtidigt sikta på att skapa sysselsättningsmöjligheter av så god kvalitet som möjligt med utgångspunkt i digitaliseringen av våra ekonomier. Arbetsmarknadspolitiken bör också syfta till att skydda, omskola och fortbilda dem som kommer att påverkas av digitaliseringen. EESK rekommenderar att man för detta ändamål i praktiken inför rättigheter och skydd, övervakning och efterlevnadskrav för att undvika ökande inkomstklyftor och minskade disponibla inkomster samt garantera en hållbar ekonomisk tillväxt i hela EU och möjligheter för en sådan.

1.15

EESK föreslår att kommissionen överväger hur utvecklingen av europeiska plattformar kan uppmuntras på ett sådant sätt att det värde som skapas stannar i den lokala ekonomin genom att man stöder sig på Europas rika tradition av ömsesidighet och samarbete om arbetsmarknadssamordning, som ofta sker på lokal nivå och med aktiv medverkan av fackföreningar, lokala arbetsgivare och nationella sammanslutningar av egenföretagare. Här vore det betydelsefullt att överväga åtgärder som hjälper företagen att skapa hållbara och högkvalitativa arbetstillfällen genom att tillhandahålla stöd efter den inledande uppstartsfasen till expansionsfasen, där många nya företag i dag saknar tillgång till finansiering.

2.1

Den snabba tekniska utvecklingen i kombination med andra ekonomiska och samhälleliga tendenser har lett till en ökning av nya arbets- och anställningsformer som är på väg att omvandla arbetsmarknadslandskapet och göra det ännu mer komplext. Innovation och kreativitet är viktiga drivkrafter i en hållbar social marknadsekonomi med hög konkurrenskraft. Det är oerhört viktigt att uppnå en balans mellan att främja de ekonomiska och samhälleliga fördelarna med den nya utvecklingen och garantera det nödvändiga skyddet av arbetstagare, konsumenter och företag, och samtidigt undvika att denna utveckling utnyttjas för att kringgå tillämpningen av rättvisa arbetsvillkor.

2.2

Nya anställningsformer kan skapa arbetstillfällen, få arbetsmarknaderna att fungera bättre, erbjuda både arbetstagare och arbetsgivare mer flexibilitet, vilket bidrar till arbetstagarnas oberoende och till arbetsplatsernas anpassningsbarhet, främja utvecklingen av ny kompetens och erbjuda större utrymme för att skapa en positiv balans mellan arbete och privatliv. Samtidigt är det viktigt att så långt det är möjligt främja sysselsättning av hög kvalitet, social dialog och kollektivförhandlingar och reda ut eventuella oklarheter om rättigheter och skyldigheter för arbetsgivare och arbetstagare: om arbetstagarnas anställningsförhållanden, om vem som ska bära ansvaret för olyckor, om försäkringar och yrkesmässigt ansvar, samt om hur skatter, socialt skydd och andra bestämmelser ska tillämpas. En övergripande bedömning av förmågan hos de befintliga arbetsmarknads- och sociala trygghetssystemen att bemöta denna utveckling krävs för att undvika större inkomstklyftor och garantera att människor kan upprätthålla en anständig och tillförlitlig inkomst och en god balans mellan arbetsliv och privatliv.

2.3

Vår kommitté har behandlat frågor kring dessa nya tendenser i ett antal yttranden (4), som bildat värdefullt underlag för detta förberedande yttrande. I Nederländerna och Slovakien, vars ordförandeskap bett EESK utarbeta detta förberedande yttrande, utgör de atypiska anställningsformerna nära 60 respektive 20 % (5).

2.4

Färska rapporter från Eurofound (6) och ILO (7) har bidragit till att kartlägga övergången från traditionella anställningsförhållanden till mer atypiska anställningsformer under de senaste tio åren. ILO konstaterar att den pågående omvandlingen av anställningsförhållandet har betydande ekonomiska och sociala återverkningar. Den spär på den tilltagande divergensen mellan arbetsinkomster och produktivitet och kan komma att vidga inkomstklyftorna (8). Bland länder med tillgängliga uppgifter, vilket omfattar 84 % av den totala globala sysselsättningen, har enligt ILO (9) endast runt en fjärdedel (26,4 %) av arbetstagarna fast anställning. I höginkomstländer har mer än tre fjärdelar av arbetstagarna fast anställning. Även om standardmodellen för anställningar blir allt mindre dominerande är den fortfarande en viktig del av den europeiska arbetsmarknadsmodellen. ILO betonar hur viktigt det är att regeringarna, EU:s institutioner och arbetsmarknadsparterna kartlägger och definierar de nya anställningsformerna och utvecklar och anpassar politiken och lagstiftningen för att hantera omvandlingen och skapa positiva resultat som garanterar en gynnsam politisk och rättslig ram som kan tillvarata företags och arbetstagares intressen, oavsett anställningsform.

3.1

Inom de europeiska ekonomierna har det skett en ökning av olika anställningsformer som å ena sidan utmanar den traditionella normen med fasta heltidanställningar och fastställda arbetstider, avtalade rättigheter och förmåner och fullständig integrering i de nationella sociala trygghetssystemen. Å andra sidan kan dessa nya anställningsformer leda till att fler arbetstillfällen och innovativa arbetssätt skapas, och det är viktigt att säkerställa kvaliteten på dessa arbetstillfällen i linje med nya företagsmodeller. Vissa av dessa former hänger samman med globalisering, digitalisering och förändrade produktionsmönster, såsom utkontrakteringen av arbete som tidigare utförts internt, medan andra hänger samman med införandet av ny praxis inom företagen och återigen andra med uppkomsten av helt nya anställningsmodeller.

3.2

Nya arbetsformer kan öppna nya möjligheter för enskilda personer att bli företagare och utöva yrken som tidigare var otillgängliga för dem, eller att ta sig ur den svarta ekonomin av odeklarerat arbete. Mätningar av entreprenörernas motivation visar att fler startar företag utifrån positiva drivkrafter (t.ex. för att förverkliga en god idé) än av negativa orsaker (t.ex. för att de inte hade någon annan möjlighet att arbeta) (10).

3.3

Nya anställningsformer är bland annat s.k. nolltimmarsavtal, behovsanställning (on-call), ”endast flygtid”-kontrakt, minijobb, portföljarbete, voucherbaserat arbete, civilrättsliga avtal samt arrangemang med arbetsdelning. De åtföljs av en rad avtalsformer där arbetet organiseras via mellanhänder som paraplyföretag, bemanningsföretag för egenföretagare, medanställningsföretag eller onlineplattformar för crowdsourcing. Inom ramen för många av dessa anställningsformer kallas arbetstagarna för ”oberoende uppdragstagare”, ”associerade partner”, ”uppgiftslösare” eller ”partner”, eller så ges de någon annan beteckning som ibland döljer deras anställningsförhållande. Även om arbetet ofta betraktas som egenföretagande uppfyller vissa delar av det inte de kriterier som förknippas med äkta egenföretagande, såsom möjligheten att definiera uppgifter och fastställa ersättningsnivåer eller äganderätten till de immateriella rättigheter som produceras. Inom vissa sektorer är oregelbundet, tillfälligt arbete eller säsongsarbete normen, exempelvis inom turism, catering och jordbruk, och en viss nivå av flexibilitet behövs med hänsyn till både arbetsgivare och arbetstagare. Oavsett om sådant arbete hanteras genom en mellanhand eller på oberoende basis måste det finnas regler för denna typ av avtal så att man undviker det gissel som odeklarerat arbete är.

3.4

Det är viktigt att skilja mellan äkta företagare, fria yrkesutövare och nya former av beroende egenföretagare och att värna om sysselsättningens kvalitet. Även för arbetstagare med formella anställningsavtal håller utvecklingen inom arbetets organisation när det gäller uppgiftsbaserade bedömningar och projektbaserat arbete på att förändra de traditionella arbetstiderna, vilket påverkar livsrytmen och inkomsttryggheten. Med social dialog och kollektivförhandlingar har man lyckats sudda ut gråzoner och förbättra arbetsvillkoren på många arbetsplatser såsom på teletjänstcentraler.

4.1

Digitalisering kan öka produktiviteten och flexibiliteten i befintliga företag, lägga grunden för nya branscher och ny sysselsättning och bidra till Europas tillväxt och konkurrenskraft. Om den hanteras på ett effektivt sätt har den också en betydelsefull roll i att utveckla den sociala marknadsekonomin och främja balansen mellan arbete och privatliv samt minska ojämlikheten mellan könen inom sysselsättning och social trygghet. Det nyligen antagna gemensamma uttalandet från EFS, Businesseurope, CEEP och UEAPME är en användbar referens i denna fråga (11).

4.2

Digitaliseringen har haft ett stort inflytande på organisationen av arbete och sysselsättning, och kräver fortsatt politisk uppmärksamhet och styrning. Den har även förändrat konsumentrelationerna och lett till att de fått lättillgängliga varor och tjänster. Konsumenterna är nöjda, men det finns farhågor om vilka konsekvenser denna ekonomi för med sig, och förbättringar behövs när det gäller reella möjligheter att söka rättslig prövning. En proaktiv politik på EU-nivå och nationell nivå måste se till att digitaliseringens potential frigörs samtidigt som man undviker dess fallgropar (12).

4.3

En mycket hög andel av befolkningen har tillgång till internet på många platser och kan i princip kontaktas när och var som helst om arbetsrelaterade frågor, vilket leder till ökat nomadarbete och suddar ut de rums- och tidsmässiga gränserna mellan arbete och privatliv. Denna flexibilitet kan gynna företagen och arbetstagarna om bägge gruppers intressen respekteras. Man bör undersöka närmare huruvida och i vilken utsträckning det behövs ytterligare skydd för arbetstagarnas privatliv och familjeliv i en tid då den digitala och mobila kommunikationen finns överallt, samt vilka lämpliga åtgärder som bör vidtas på nationell eller europeisk nivå för att begränsa den allmänna tillgängligheten respektive nåbarheten (13).

4.4

Spridningen av IKT-färdigheter och kunskaper om standardprogramvara och i internationella språk har förstärkt arbetsgivarnas möjligheter att utnyttja de globala arbetsmarknaderna och lägga ut arbete på entreprenad. Detta ger EU-medborgare möjligheter att arbeta för globala kunder oavsett var de befinner sig, samtidigt som företagen och arbetstagarna hotas av illojal konkurrens eftersom de måste konkurrera om arbetstillfällena med företag och arbetstagare från låglöneekonomier som kanske inte uppfyller ILO:s centrala normer för arbete och garanterar anständiga arbetsvillkor.

5.1

Tekniska förändringar kan förstärka kompetensutvecklingen men riskerar också att avkvalificera arbetstagare inom traditionella yrken. Hur denna utveckling påverkar kompetensen bör beaktas, och det bör också göras en bedömning av vilka förutsättningar för livslångt lärande, omskolning och kompetenshöjning som behöver skapas och vilka möjligheter till detta som arbetstagarna erbjuds under dessa nya förhållanden. Företagen måste i samarbete med fackföreningarna, Cedefop och olika styresnivåer se till att de kompetenser som förvärvas matchar de krav som ställs i det föränderliga arbetslivet. Ett effektivt utnyttjande av Europeiska socialfonden och andra resurser är viktigt för att möta dessa utmaningar.

5.2

Att mot bakgrund av den föränderliga arbetsmarknaden se till att människor har de färdigheter som krävs för att utvecklas i högkvalitativa arbeten är en stor utmaning som måste stå i centrum för EU:s framtida kompetensagenda. Hur man bäst anpassar kunskaper och höjer den digitala kompetensen hos alla måste bli en prioritering för EU:s institutioner och offentliga myndigheter med ett aktivt deltagande av arbetsmarknadens parter på alla nivåer. Kommittén noterar att det redan finns ett åtagande om detta i arbetsprogrammet för EU:s sociala dialog 2015–2017.

6.1

Det saknas tillförlitlig statistik om denna utveckling. Det behövs uppgifter om omfattningen av s.k. crowd employment, vad som är utmärkande för de crowd-arbetare som utför dessa uppgifter, de olika varianterna av egenföretagare, ekonomiskt beroende egenföretagare, falska egenföretagare och otrygga anställningsformer samt ”plattformsekonomins” omfattning, inom vilka sektorer den återfinns och dess geografiska spridning, där situationen i EU jämförs med de globala förhållandena.

6.2

Det behövs också statistik för att kunna övervaka hur de nya anställningsförhållandena påverkar arbetsmarknaden, polariseringen av arbete, inkomster och ekonomin – statistik som kan bilda underlag för EU:s sysselsättningspolitik, inklusive den europeiska planeringsterminen och Europa 2020-strategin.

6.3

Det behövs också longitudinella data för att fastställa de livslånga konsekvenserna av nya arbetsformer och hur de påverkar arbetets hållbarhet genom hela livet, samt för att kartlägga i vilken utsträckning de kan kopplas till ett visst kön eller andra demografiska variabler (såsom ålder, funktionsnedsättning, etnisk tillhörighet eller invandrarbakgrund). Inverkan på kollektivförhandlingarnas räckvidd i de mest drabbade sektorerna bör också analyseras, med tanke på att många arbetstagare som vill omfattas kan komma att ställas utanför kollektivförhandlingarnas strukturer och facklig representation.

6.4

Horisont 2020 och andra relevanta EU-budgetposter bör stödja denna forskning.

7.1

Nya anställningsformer växer fram så snabbt att avtalsvillkoren inte hinner med, och därför måste vi undersöka deras rättsliga ställning. Det finns ett brådskande behov av att klargöra mellanhändernas och onlineplattformarnas ställning på arbetsmarknaden så att de tas med i den officiella statistiken och man följer deras tillväxt och fastställer vilka normer, krav, ansvarsskyldigheter och verksamhetsregler de måste uppfylla samt vilka tillsynsmyndigheter som ska ansvara för inspektioner och kontroll av efterlevnaden. Att terminologin kring och definitionen av arbetstagare, anställd, egenföretagare och praktikant skiljer sig inom EU försvårar bedömningen ytterligare.

7.2

EESK noterar att kommissionen för närvarande håller samråd om direktivet avseende skriftlig information till arbetstagarna (14), och vi räknar med att de nya anställningsformerna kommer att ingå i tillämpningsområdet.

7.3

Onlineplattformarna expanderar i snabbt takt, vilket har en i allmänhet positiv inverkan på ekonomin, sysselsättningen och innovationen, medan deras utveckling i vissa fall sker i en sådan omfattning att de riskerar att skapa en monopolsituation som skulle kunna snedvrida marknaden och leda till illojal konkurrens. Delningsekonomin och andra nya anställningsmodeller får inte missbrukas som ett medel att undvika att betala ut anständiga löner, uppfylla skattekrav och sociala trygghetskrav eller garantera andra anställningsrättigheter och anställningsvillkor genom att föra över kostnaderna på användare och arbetstagare och undvika regler som gäller för företag utanför internet. Detta skulle leda till en risk för att dessa verksamheter bjuder under företag och arbetstagare i andra sektorer, vilket skulle undergräva de normer som man har kommit överens om och de lika villkor som man har skapat.

8.1

Arbete på distans kan medföra risker för arbetstagarnas, deras kunders och allmänhetens hälsa och säkerhet. Arbetet kan komma att utföras på allmänna platser eller i privata hem med hjälp av farliga material och farlig utrustning, utan tillräckliga instruktioner eller skyddskläder. Vem som står för försäkring, certifiering och bär det yrkesmässiga ansvaret kan vara oklart. Onlinearbetstagare utför i vissa fall ett intensivt arbete framför en bildskärm i olämpliga miljöer med möbler och utrustning som inte uppfyller ergonomiska standarder.

8.2

Ansvaret för säkerhet och vid olyckor är en gråzon när det gäller vissa onlineplattformar, och denna fråga måste lösas för att skydda arbetstagare, konsumenter och gemene man.

8.3

Vid hearingen om detta yttrande (15) hänvisade man till andra frågor som behöver bedömas, exempelvis utmattning på grund av långa och oreglerade arbetstider, och stress som är kopplad till arbetets oförutsägbara karaktär och den osäkra inkomsten, utebliven ersättning för arbete som refuseras, låga kundbetyg som inte kan ifrågasättas, ”deaktivering” från plattformen eller kontraktet, utmaningar att hantera omsorgsansvar utan tydliga arbetstider, social isolering och de samlade effekterna av att tvingas hantera ett flertal arbeten samtidigt.

8.4

Det måste klargöras i vilken mån dessa nya anställningsformer skyddas av EU:s och medlemsstaternas befintliga bestämmelser om säkerhet och hälsa på arbetsplatsen och av förfaranden för att hantera överträdelser av dessa bestämmelser samt vem som bär ansvar för inspektioner och för arbetstagarnas och konsumenternas ansvarsförsäkringar och de allmänna ansvarsförsäkringarna. Bilbaobaserade EU-Osha skulle kunna bidra med forskning och analyser på detta område.

8.5

Yrkesinspektionerna bör garanteras en roll i hanteringen av dessa anställningsformer inom ramen för sitt uppdrag och i enlighet med nationell praxis, och deras inspektörer bör ges lämpliga resurser, kompetenser och utbildningar för att garantera effektivitet. Det skulle kunna vara gynnsamt att utveckla partnerskap med fackföreningar, konsumentorganisationer eller andra representativa organisationer för att bemöta allmänhetens oro och söka rättslig prövning.

9.1

De nya anställningsformerna berör en rad olika yrken, alltifrån arbete som tidigare utfördes inom den informella ekonomin till frilansarbete och arbete som normalt utförs av direktanställda. Införandet av de nya formerna kan skapa en situation där identiska uppgifter utförs i identiska situationer av arbetstagare i olika anställningsförhållanden, vilket skapar ojämlikhet i fråga om skydd, rättigheter och ersättning.

9.2

Att nya mellanhänder är involverade i anställningsförhållandet har i vissa fall skapat en brist på insyn i förhållandet mellan parterna, vilket hämmar individuella förhandlingar om anställningsvillkor och begränsar arbetstagarnas möjligheter till kollektiva förhandlingar.

9.3

Frågor har väckts om vem som ska betraktas som arbetsgivare och hur egenföretagande bör definieras, inbegripet den rättsliga definitionen och påföljdssystemet för olaglig förmedling av arbete och allvarligare former av utnyttjande. Det förekommer ett flertal olika anställningsmodeller på onlineplattformar, och det finns även exempel på plattformar som övergått till att erbjuda sina arbetstagare en vanlig anställning i syfte att förbättra kvaliteten och minska omsättningen (16). En vanlig anställning öppnar dörren för andra arbetstagarrättigheter. I de fall där arbetstagare betraktas som egenföretagare kan deras föreningsfrihet komma att ifrågasättas om deras sammanslutning skulle betraktas som kartellbildning, med resultatet att de hamnar i konflikt med EU:s regler om illojal konkurrens. Detta är något som måste rättas till, särskilt i sådana situationer där de skenbara egenföretagarna inte har frihet att själva fastställa sina arbetsuppgifter och sin ersättning.

9.4

EESK efterlyser en undersökning av anställningsförhållandena för crowd-arbetare och arbetstagare inom andra nya anställningsformer, med hänsyn till deras möjligheter att förhandla om villkor, ersättningsformer (och vem som fastställer dessa) och äganderätten till de immateriella rättigheter som de producerar. Undersökningens syfte bör vara att ge vägledning som medlemsstaterna kan tillämpa för att i enlighet med sin nationella praxis klargöra arbetstagarnas skatte-, socialförsäkrings- och anställningsvillkor och plattformarnas skyldigheter i fråga om arbetstider, ersättning, semestrar, pensioner, mammaledighet, sjukförsäkring som täcks av arbetsgivaren och andra arbetstagarrättigheter.

10.1

Det finns ett behov av att tydliggöra rättigheterna för crowd-arbetare och andra arbetstagare i otrygga och rörliga anställningsförhållanden på ett antal områden, bland annat följande:

10.2

Europeiska kommissionen, OECD och ILO bör tillsammans med arbetsmarknadens parter utarbeta lämpliga bestämmelser om anständiga arbetsvillkor och skydd för kontrakterade arbetstagare som utför uppgifter över internet och för arbetstagare i andra nya anställningsförhållanden. EESK anser att det skulle vara till nytta att utveckla en strategi på EU-nivå, men konstaterar samtidigt att de flesta åtgärder måste genomföras på nationell nivå, sektorsnivå eller på arbetsplatsen.

10.3

Fackföreningar och sammanslutningar av egenföretagare har nyligen börjat samarbeta för att utarbeta rekommendationer för bättre lösningar och bättre täckning av de sociala skydden och förmånerna.

11.1

De nya anställningsformerna är inte begränsade till lågkvalificerade kroppsarbeten eller tjänstesektorn. Nolltimmarsavtal och andra former av behovsanställningar håller på att sprida sig till högavlönade och högkvalificerade yrken, inklusive föreläsare, piloter, sjukvårdspersonal och andra offentliganställda, vilket riskerar att urholka inkomstmöjligheterna och anställningstryggheten.

11.2

Det faktum att IKT och mediebaserade arbeten och tjänster kan utföras varsomhelst i världen skapar ytterligare snedvridning av konkurrensen för företag och arbetstagare då sådant arbete i allt större utsträckning förläggs till låglöneekonomier som pressar ned de kollektivt förhandlade ersättningsnivåerna.

11.3

Forskning (17) har visat att digitaliseringen är på väg att polarisera sysselsättningen i högkvalificerad välbetald arbetskraft och lågkvalificerad lågavlönad arbetskraft och att det är gruppen av arbetstagare däremellan, de medelkvalificerade medelinkomsttagarna inom sektorer som banker, försäkringar och administration som är förlorarna på den alltmer ojämlika arbetsmarknaden. Många tvingas ta flera jobb för att kunna försörja sig. Vissa av dessa oberoende arbetstagare har höga kvalifikationer och stor erfarenhet inom yrket, är väl medvetna om sin position och sitt värde på arbetsmarknaden och har en genuin vilja att driva eget företag, eller har sitt oberoende arbete som extra inkomstkälla, som en extra säkerhet om de skulle bli av med sin huvudinkomst, för att tjäna pengar på sitt fritidsintresse eller utforska nya karriär- och affärsmöjligheter. Bägge scenarierna är reella och de nödvändiga rättigheterna och skydden måste garanteras för alla.

11.4

Vissa nya anställningsformer har uppstått ur önskan att undvika de kostnader och skyldigheter som gäller vid mer normala anställningsformer. Det finns en risk att många nya anställningsformer, i avsaknad av faktiska rättigheter och skydd, övervakning och efterlevnadskrav, kommer att leda till en kapplöpning mot botten om ersättningar och arbetsvillkor och ytterligare kommer att vidga inkomstklyftorna, minska den disponibla inkomsten, dämpa efterfrågan och möjligheten till ekonomisk tillväxt i hela EU samt orsaka andra makroekonomiska utmaningar på lång sikt. Det är viktigt att arbetstagarna själva kan fastställa sina ersättningsnivåer och arbetsvillkor genom kollektivavtal så att de kan bibehålla en levnadslön.

11.5

Enligt de nya anställningsformerna får arbetstagaren ofta ersättning för de uppgifter som personen utför snarare än för antalet arbetstimmar. Principen om skälig ersättning bör upprätthållas under alla dessa omständigheter och alla relevanta aspekter av ersättningen, såsom kvaliteten på det arbete som utförs och övertidsersättning, måste beaktas (18).

11.6

Eftersom bidragen till familjer och de sociala skyddsnäten skiljer sig åt inom EU är det viktigt att utvärdera vilka effekter de nya anställningsformerna har på finansieringen av familjepolitiken, och att erkänna att en enda levnadslön kan vara otillräcklig för att försörja en barnfamilj.

11.7

Lönerelaterade frågor kan inte betraktas isolerat från det problematiska gränssnittet mellan löner och skatter/social trygghet och bidragssystem i samband med otydligare anställningsförhållanden. Återigen, klarhet om vem som är arbetsgivare och hur arbetstagarens anställningsförhållande ser ut är oerhört viktigt.

12.1

EESK noterar mångfalden av system i medlemsstaterna, och menar att det behövs forskning för att utveckla sociala välfärdsmodeller anpassade till att täcka in mer flexibla arbetsmarknader och säkerställa en hållbar och tillräcklig inkomst för att trygga ett värdigt liv. Denna fråga bör beaktas vid utvecklingen av EU:s pelare för sociala rättigheter. Vi välkomnar att EESK ska behandla denna fråga i ett separat yttrande.

12.2

I takt med att arbetsmarknaden blir mer flytande med en växande andel arbetstagare som inte i förväg vet när eller var de kommer att arbeta tilltar oförenligheten med de nationella sociala trygghetssystemen, som bygger på antagandet att det finns en tydlig skillnad mellan att vara ”anställd” och att vara ”arbetslös”. Denna oförenlighet gynnar varken företagen eller arbetstagarna.

12.3

En växande andel av arbetskraften kanske inte bidrar till eller drar nytta av etablerade socialförsäkringssystem såsom arbetslöshets-, sjuk- och pensionsförmåner eller -försäkringar. Denna fråga har redan varit föremål för diskussioner mellan arbetsmarknadens parter och regeringarna i vissa medlemsstater där arbetsmarknadens parter är viktiga aktörer, men den måste tas upp i hela EU under medverkan av lokala myndigheter, andra aktörer i det civila samhället, föreningar och förmedlare, i syfte att fastställa genomförbara och hållbara politiska åtgärder och lagstiftning samt kompletterande åtgärder som garanterar deltagande på lämplig nivå i sociala skyddsnät för alla på arbetsmarknaden – inklusive egenföretagare, crowd-arbetare och arbetstagare i delningsekonomin.

12.4

EESK konstaterar att det finns betydande skillnader i vad trygghetssystemen erbjuder i de olika medlemsstaterna. Samtidigt som det finns ett tydligt behov av att bedöma välfärdssystemens förmåga att bemöta de utmaningar som den nya utvecklingen i ekonomin och på arbetsmarknaden för med sig anser kommittén att det är viktigt att trygga inkomsterna och förbättra den allmänna kvaliteten, tillförlitligheten, tillgängligheten och ändamålsenligheten i skatte- och socialförsäkringssystemen i EU, som i dag i många medlemsstater är beroende av en hög normalsysselsättning och tillhörande bidragsinbetalningar. En sådan förlorad effektivitet skulle hota själva kärnan i den europeiska sociala modellen och den sociala marknadsekonomin, som bygger på ett brett allmänt deltagande i finansieringen och tillhandahållandet av tjänster av allmänt intresse och effektiva sociala skyddsnät.

12.5

Skatte- och socialförsäkringssystemen måste noga undersökas för att säkerställa att lämpliga skattenivåer och sociala avgiftsnivåer gäller för alla former av inkomster, vare sig det handlar om traditionellt organiserade sektorer eller delnings-/plattformsekonomin. EESK anser att dessa plattformars roll skulle kunna förtydligas av bestämmelser och, där detta krävs, lagstiftning som fastställer skyddet för både anställda och egenföretagare, så att de omfattas av det sociala trygghetssystemet både när det gäller bestämmelser och bidragsinbetalningar. EU bör uppmuntra och samordna reformerna på medlemsstatsnivå på grundval av bästa praxis.

13.1

Onlineplattformar är en innovation som redan har etablerat sig i de europeiska ekonomierna. För närvarande har dock en stor andel av dem sitt säte utanför EU och tar en betydande andel av vinsten vid varje transaktion inom EU, ibland upp till 25 % av värdet, varav det mesta hamnar utanför Europa. De betalar låg eller ingen skatt och bidrar inte till utbildning, infrastruktur eller offentliga tjänster i de områden där de är verksamma i Europa. Om arbetstagarna inte är äkta egenföretagare kan det finnas diskrepanser i skatte- och pensionsinbetalningar eller andra bidragsinbetalningar till de sociala trygghetssystemen. De nya anställningsformernas effekter på och bidrag till skapandet av hållbar sysselsättning och tillväxt inom EU måste utvärderas.

13.2

Kommissionen bör överväga hur utvecklingen av europeiska plattformar kan uppmuntras på ett sådant sätt att det värde som skapas stannar i den lokala ekonomin genom att man stöder sig på Europas rika tradition av ömsesidighet och samarbete om arbetsmarknadssamordning, som ofta sker på lokal nivå och med aktiv medverkan av fackföreningar och lokala arbetsgivare. Här vore det betydelsefullt att överväga åtgärder som hjälper företagen att skapa hållbara och högkvalitativa arbetstillfällen genom att tillhandahålla stöd efter den inledande uppstartsfasen till expansionsfasen, där många nya företag i dag saknar stöd.

19.8.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 303/64

Föredragande:

Mindaugas MACIULEVIČIUS

1.1

EESK inser det brådskande behovet av att komma till rätta med de många ekonomiska, miljömässiga och sociala följderna av produktionen och konsumtionen av livsmedel, och uppmanar Europeiska kommissionen och medlemsstaterna att utveckla en tydlig EU-politik och genomförandeplan för att bygga ett hållbart, motståndskraftigt, hälsosamt, rättvist och klimatvänligt livsmedelssystem som uppmuntrar samarbete och ömsesidig förståelse mellan alla intressenter längs livsmedelskedjan. Bättre samstämmighet och integrering av livsmedelsrelaterade politiska mål och instrument (t.ex. jordbruk, miljö, hälsa, klimat, sysselsättning osv.) måste garanteras med hänsyn till den hållbara utvecklingens tre pelare.

1.2

Det finns ett stort behov av att gå över till mer hållbara livsmedelssystem som omfattar alla led från produktion till konsumtion. Producenter måste odla mer livsmedel samtidigt som miljöpåverkan måste minska och konsumenter måste uppmuntras att ställa om till nyttig och hälsosam kost med lägre koldioxidavtryck. EU bör öka sina insatser för att genomföra FN:s mål för hållbar utveckling eftersom de utgör en viktig ram för gemensamma åtgärder för att föda världen på ett hållbart sätt till år 2030.

1.3

EESK inser att inget livsmedelsproduktionssystem ensamt kan föda vår planet på ett säkert sätt, men en kombination av olika konventionella, innovativa och agroekologiska metoder skulle kunna bidra till en bättre hantering av de konsekvenser för miljön och klimatet som de nuvarande livsmedelsproduktionssystemen har gett upphov till. En blandning av precisionsjordbruk, som innebär en vidareutveckling av IKT- och satellitsystem, och agroekologi skulle kunna komplettera konventionella jordbruk genom att tillhandahålla en uppsättning principer och metoder som syftar till att stärka hållbar utveckling i jordbrukssystem, t.ex. bättre användning av biomassa, bättre lagring och mobilisering av biomassa, säkrande av gynnsamma jordmånsförhållanden, främjande av diversifiering av grödor och minskad användning av bekämpningsmedel. Ett fortsatt främjande av slutna jordbruksmodeller kan leda till ett jordbruk som är fritt från fossila bränslen. Reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken har infört en kombination av åtgärder (miljöanpassning, miljö- och klimatprogram för jordbruket osv.) som kan ses som ett steg i rätt riktning.

1.4

Stabila och rimliga inkomster för alla aktörer längs livsmedelskedjan krävs för att säkerställa hållbara och stabila fortsatta investeringar i jordbruks- och miljöteknik samt klimatvänlig teknik.

1.5

Förebyggande och minskning av livsmedelsavfall är ett gemensamt ansvar för alla aktörer i livsmedelskedjan. EESK välkomnar kommissionens plan inom ramen för paketet om cirkulär ekonomi för att skapa en plattform för intressenter som ska hjälpa till att utforma nödvändiga åtgärder och sprida bästa praxis om förebyggande och minskning av livsmedelsavfall. EESK uppmanar kommissionen att undersöka hur hierarkin för livsmedelsanvändning tillämpas i praktiken i medlemsstaterna, bland annat när det gäller ekonomiska incitament som kan ge blandade signaler till näringslivet. EESK stöder en effektiv tillämpning av avfallshierarkin och efterlyser dessutom en översyn av förordning (EG) nr 1069/2009 så att produkter som inte är tjänliga som livsmedel kan användas som djurfoder, där det är säkert att göra så.

1.6

Hållbara kostval måste främjas genom att öka deras tillgänglighet och åtkomst för konsumenterna. Konsumtion av hållbara livsmedel bör uppmuntras genom att man skapar större marknadsefterfrågan via miljöanpassad offentlig upphandling eller andra metoder. EESK uppmanar medlemsstaterna att revidera sina nationella kostråd för att beakta den hållbara utvecklingen och stödja livsmedelsundervisning i läroplanerna. EU bör också främja utvecklingen av ursprungsmärkning, märkningar som tydligt stöder hållbarhetsaspekten för livsmedel och visuella reklamkampanjer för hälsosammare livsmedel och en hälsosammare kost i hela EU.

1.7

EU:s politik bör, i kombination med särskilda forsknings- och innovationsprogram och ekonomiska incitament till livsmedelsproducenter, ha följande syften:

1.8

En övergång till hållbara livsmedelssystem kräver en heltäckande livsmedelspolitik, som är integrerad i en bred bioekonomistrategi, inte enbart en jordbrukspolitik. För att tackla de inbördes sammankopplade utmaningar som framhålls i detta yttrande krävs, snarare än ett deltagande i en polariserande diskussion, ett tvärvetenskapligt tänkande som kan föra samman kommissionens olika generaldirektorat, ett flertal ministerier och institutioner i medlemsstaterna, tillsammans med lokala och regionala myndigheter och intressenter i livsmedelssystemen. EESK hoppas att det ömsesidiga beroendet mellan produktionen och konsumtionen av livsmedel ska erkännas och att en lämplig europeisk politisk strategi som inbegriper olika privata initiativ ska tas fram för att hitta vägar mot hållbar utveckling, hälsa och motståndskraft. Den gemensamma jordbrukspolitiken och den gemensamma fiskeripolitiken kommer emellertid också att spela en viktig roll i EU i framtiden.

2.1

På begäran av det nederländska EU-ordförandeskapet utarbetar EESK detta yttrande i syfte att belysa det civila samhällets växande oro över de miljömässiga, hälsomässiga, ekonomiska och sociala konsekvenserna av produktionen och konsumtionen av livsmedel samt de utmaningar det innebär att föda jordens växande befolkning i en värld med begränsade resurser. Livsmedel är en central del i alla våra samhällen. Det är både beroende av och har effekter på naturresurserna, påverkar folkhälsan och spelar en betydelsefull roll i den europeiska ekonomin då det utgör unionens största sektor i fråga om sysselsättning och bidrag till BNP.

2.2

Enligt högnivåpanelen bestående av experter på livsmedelssäkerhet och näringslära i kommittén för globalt tryggad livsmedelsförsörjning, definieras ett hållbart livsmedelssystem som ett livsmedelssystem som bidrar till tryggad livsmedelsförsörjning och näring åt alla på ett sådant sätt att man inte äventyrar de ekonomiska, sociala och miljömässiga grunderna för en trygg livsmedelsförsörjning och tillräcklig näring för framtida generationer (1). Övergången till mer motståndskraftiga och hållbara livsmedelssystem berör därför alla sammankopplade och besläktade verksamheter som handlar om att producera, bearbeta, transportera, lagra, marknadsföra och konsumera livsmedel. De globala konsumtionstrendernas roll som en drivande faktor för hur livsmedel produceras och vilka typer av livsmedel som produceras, erkänns också.

2.3

EESK kommer att behandla frågan om hållbara livsmedelssystem på ett övergripande sätt och huvudsakligen fokusera på EU, även om yttre följder också kommer att beaktas eftersom EU är den största exportören och importören av jordbruks- och livsmedelsprodukter globalt sett.

2.4

Ett meddelande om hållbara livsmedel väntades 2014, men drogs senare tillbaka från kommissionens arbetsprogram. I EU-handlingsplanen för den cirkulära ekonomin från december 2015 togs några av dessa frågor upp och en minskning av livsmedelsavfallet ingick som en huvudprioritering, vilket speglar EU:s och medlemsstaternas åtagande med koppling till FN:s mål för hållbar utveckling för år 2030 om att halvera livsmedelsavfallet per capita i detaljist- och konsumentledet och minska livsmedelsförluster längs produktions- och distributionskedjor (FN:s mål för hållbar utveckling, 12.3).

3.1

FN:s internationella resurspanel konstaterar att livsmedelsproduktionen har störst miljöpåverkan av alla sektorer när det gäller resursanvändning på global nivå (2) – i EU är dock påverkan mycket lägre. Livsmedelssystemen använder många naturresurser däribland mark, jord, vatten och fosfor samt energi för produktion av kvävegödsel, bearbetning, förpackning, transport och kylning. Föga förvånande påverkar produktionen därför även miljön på global nivå, bland annat genom en förlust av biologisk mångfald, avskogning, markförstöring, vatten- och luftföroreningar och utsläpp av växthusgaser. Den fortsatta förlusten av biologisk mångfald på jordbruksnivå är fortfarande ett allvarligt bekymmer (3). En majoritet av fisket runtom i världen är antingen fullt utnyttjat eller överutnyttjat. Det är därför nödvändigt att förvalta alla dessa resurser på ett effektivt och hållbart sätt för att säkerställa en fortsatt tillgång till hälsosamma och prisvärda livsmedel.

3.2

Globalt sett går en tredjedel av all mat som produceras för att användas som livsmedel förlorad eller slängs, vilket motsvarar upp till 1,6 miljarder ton mat som ger upphov till 8 % av världens utsläpp av växthusgaser (4). Produktionen av livsmedel som inte äts upp står för mer än 20 % av det globala trycket på den biologiska mångfalden och förbrukar nära 30 % av all jordbruksmark i världen.

3.3

Varje år slängs omkring 100 miljoner ton livsmedel  (5) i EU, ett svinn som beräknas öka med 20 % fram till 2020 om inga förebyggande åtgärder vidtas. Livsmedelsavfall i Europa genereras i hela kedjan, med en koncentration i hushållen där det uppskattas till 46 % (6). Det bör noteras att detaljhandels- och tillverkningssektorn har gjort betydande insatser för att förbättra förebyggandet och minskningen av livsmedelsavfall under de senaste åren. Insatser för att öka hållbarheten i produktions- och distributionskedjan ter sig meningslösa om inte kraftfulla åtgärder vidtas för att minska svinnet.

3.4

Väldigt lite är i dagsläget känt om livsmedelsförluster och livsmedelsavfallsgenerering på jordbruksnivå (7). Livsmedelsförluster och livsmedelsavfall kan till exempel uppstå till följd av bristande modernisering på vissa gårdar, avbeställningar och svängningar i råvarupriser, vilket resulterar i att skördar plöjs ner när det inte är ekonomiskt lönsamt att skörda (men detta har åtminstone en positiv miljöpåverkan eftersom det bidrar till att öka halten av organiskt material i jorden) eller dumpning och kompostering av livsmedel som inte kan säljas. En annan betydande utmaning som kommer att bli allt viktigare är klimatförändringarnas stora påverkan på vädret, samt eventuella sjukdomsutbrott. Om vi tar med denna påverkan i beräkningen finns det en hel del som kan betraktas som livsmedelsavfall varje år. Jämfört med resten av världen har EU arbetat mycket aktivt med att lösa problemet och bör därför stödja spridningen av exempel på god praxis och know-how på området.

3.5

Livsmedelssystemen är en av orsakerna till klimatförändringarna, och de kommer i sin tur att påverkas avsevärt av dem (8). Klimatförändringarna kommer att påverka tillgången på grundläggande naturresurser (vatten, jord) vilket leder till kraftigt förändrade förutsättningar för livsmedelsproduktionen och industriproduktionen i vissa områden (9). Extrema klimatförhållanden såsom översvämningar, torka, bränder och hård vind, och även den fortsatta klimatrelaterade spridningen av växt- och djursjukdomar, påverkar redan livsmedelsproduktionen och kommer att göra det ännu mer i framtiden.

3.6

Näringsbrist existerar idag parallellt med följderna av ett överflöd av livsmedel i vissa delar av världen. Runt 795 miljoner människor svälter medan antalet människor med övervikt eller fetma uppgår till drygt 1,4 miljard vuxna i hela världen, motsvarande cirka 30 % av den totala vuxna befolkningen. Samtidigt ökar fetmarelaterade hälsotillstånd snabbt i både utvecklingsländer och utvecklade länder (10). Siffrorna pekar på en djup obalans i hur livsmedel produceras, distribueras och konsumeras. Befolkningstillväxten och en förväntad ökning av den globala köttkonsumtionen med 82 % fram till 2050, kommer att förvärra båda problemen (11). I takt med att länder runtom i världen genomgått urbanisering och ekonomisk tillväxt under de senaste 20 åren har en näringsmässig övergång skett, som förändrar förutsättningarna för produktionen och konsumtionen av livsmedel. Över hela världen består folks matvanor allt mer av sammansatta produkter, mer kött och mejeriprodukter, mer socker och drycker som innehåller socker (12). Samtidigt lever allt fler människor stillasittande liv vilket bidrar till en brist på fysisk aktivitet.

3.7

Boskap utgör en viktig och oundgänglig del i livsmedelssystemen som källa till högvärdigt protein och andra näringsämnen som vitaminer och mineraler. Boskap spelar också en betydande roll i näringscyklerna både på gårdar och på regional nivå och för skyddet av ett öppet och diversifierat landskap, permanent gräsmark, delvis naturliga livsmiljöer samt bevarandet av den biologiska mångfalden. De ger också människor inkomster, tillgångar och möjligheter att försörja sig. Samtidigt har EU också mycket jordbruksmark som i praktiken endast är lämplig för bete. Under de senaste 50 åren har vi dock sett en mer än fyrfaldig ökning av den globala kött- och äggproduktionen, samtidigt som mjölkproduktionen mer än fördubblats. Under samma period har jordens befolkning globalt sett bara blivit två gånger större (13). Det bör noteras att efterfrågans natur också har ändrats och att ökningen i kött, mjölk- och äggproduktion är kopplad till ökade inkomster, medan priserna har förblivit låga.

3.8

Om man beaktar växtbaserade livsmedel som odlats för människor, växtbaserat djurfoder som odlats för boskap och växtbaserade livsmedelsgrödor som används som utsäde och för industriella ändamål såsom biobränslen, producerar världen för närvarande en och en halv gånger mer mat än vad som behövs för att föda dagens befolkning, vilket sannolikt är tillräckligt för att föda befolkningen år 2050. Dagens nivåer av globalt livsmedelsavfall och produktionen av djurfoder för att upprätthålla den växande köttkonsumtionen leder dock till att livsmedelsproduktionen måste öka markant. För att kunna föda världen på ett hållbart sätt även efter 2050 krävs en kombination av produktivitets- och optimeringsvinster på befintlig jordbruksmark och i fiskerinäringen, som är förenlig med miljömässig stabilitet och kvalitet, säkerhet och hälsa på arbetsplatsen samt social rättvisa, utöver en omställning till en hållbar kosthållning och en varaktig minskning av livsmedelsförluster och livsmedelsavfall.

3.9

Stigande priser på jordbruksprodukter och insatsvaror i jordbruket och prisvolatilitet under det senaste årtiondet har inneburit en utmaning för livsmedelsförsörjningen och livsmedelssystemets tålighet och samtidigt väckt allvarliga farhågor hos både konsumenter och producenter. Å ena sidan har höga slutpriser inte resulterat i högre inkomster för livsmedelsproducenter – tvärtom har dessa minskat eller stagnerat, vilket innebär att arbetsfaktorn pressas neråt och att inkomststabiliteten äventyras för alla aktörer. Å andra sidan har den ekonomiska krisen urholkat konsumenternas köpkraft. Stabila och rimliga inkomster för alla aktörer längs livsmedelskedjan krävs för att säkerställa hållbara och stabila fortsatta investeringar i jordbruks- och miljöteknik samt klimatvänlig teknik.

3.10

Den senaste tidens utveckling på jordbruksmarknaderna, särskilt inom mejerisektorn, visar tydligt att sådana obalanser kan finnas, där orsaken inte bara är ett överskott på marknaden utan också politiskt genomdrivna förbud på tidigare exportmarknader. Stabilitet i framtiden kommer till stor del att bero på försörjningsbasens motståndskraft mot chocker, varav klimatförändringar är den mest framträdande. Diversifiering av jordbruk, innovativ finansiering, inkomstförsäkringssystem och andra innovativa marknadsförvaltningsverktyg som ger skydd från klimat- och marknadsstörningar bör starkt främjas av EU:s politik.

3.11

De sociala effekterna och omfördelningseffekterna av livsmedelspriserna behöver granskas ur både ett producent- och kundperspektiv. Många konsumenter har i dag inte råd att betala för livsmedel av högsta kvalitet. Under de senaste åren har maktförhållandena i livsmedelskedjan förändrats vilket har lett till en progressiv koncentration av livsmedelstillverkare och återförsäljare på marknaden och därmed till en förändrad förhandlingsstyrka, mestadels till fördel för detaljhandeln och till nackdel för primärproducenterna. EESK kommer att behandla denna fråga i ett separat yttrande om en rättvisare livsmedelskedja.

3.12

Medan tyngdpunkten för världshandeln alltmer förskjuts mot bilaterala och storregionala förhandlingar, på grund av att WTO:s Doharunda inte har kunnat slutföras, är det mycket viktigt att konsekvenserna för miljön och klimatet, kvaliteten på livsmedel och hälsonormerna, de bredare sanitära och fytosanitära standarderna och även produktionsprocessen (det ”industriella ekosystem” där produktionen, arbetsförhållandena och den kulturella kontexten med avseende på produktionen och arbetsmarknadsrelationerna kommer till praktiskt uttryck) beaktas fullt ut. För EU är det avgörande att alla eventuella omlokaliseringar av livsmedelsproduktionen till tredjeländer undviks där den enda eller huvudsakliga orsaken är att den rättsliga grunden för livsmedelsproduktion inte ställer lika höga krav som den i EU. EU-politiken har en viktig roll att spela i världen när det gäller att främja en säker och hälsosam produktion av livsmedel och förbjuda all import av livsmedel som inte uppfyller sanitära och fytosanitära standarder eller EU:s normer för livsmedelssäkerhet.

3.13

I 140 år har producentkooperativ tydligt visat att de är mer motståndskraftiga mot störningar på jordbruksmarknaderna och bidrar till att motverka utlokalisering av livsmedelsproduktion. Det är därför avgörande att fortsättningsvis, med ännu större kraft, främja ett sektors- och regionsinriktat samarbete mellan producenter och kooperativ, särskilt små sådana. Framför allt bör särskilt fokus ligga på sektorer och regioner där samarbete förekommer i mindre omfattning.

4.1

En minskning av miljöpåverkan från jordbruk, vattenbruk och fiske, inklusive växthusgasutsläpp, kräver förändringar i sättet som livsmedel produceras. Mer hållbara metoder måste tas i bruk för att stoppa utarmningen av naturresurser, anpassa produktionen till klimatförändringarna och lindra effekterna av dessa. Åtskilliga åtgärder kan gynna produktiviteten och samtidigt öka miljöhållbarheten och motståndskraften mot klimatförändringar, såsom en ökning av mångfalden av växtsorter och djurarter, förbättring av nötkreatursstammen genom avel, växtförädling, en förbättring av jordbruksekosystemens och vattenvårdens funktionalitet, främjande och utnyttjande av forskning och innovation, optimerade markfunktioner, underlättad kunskapsöverföring och utbildning samt främjande av tekniska förändringar genom investeringsstöd. Ytterligare utveckling av EU:s satellitsystem och stora databaser bör främjas i syfte att möjliggöra tidig upptäckt och förebyggande eller beredskap för extrema väderförhållanden och olika sjukdomar. Precisionsjordbruk bör också främjas.

4.2

Det är även viktigt att bevara modellen med familjejordbruk i Europa, vilket innebär att generationsskiften på gårdarna måste främjas för att hantera situationen i fråga om den åldrande befolkningen. Detta skulle få positiva effekter på skapandet av sysselsättning på landsbygden. Det är också viktigt att kunna upprätthålla en diversifierad jordbruksproduktion i alla regioner i EU. Missgynnade jordbruksregioner bör ägnas särskild uppmärksamhet. Olika typer av gårdar bör erkännas och särskilda målinriktade verktyg bör inrättas för detta ändamål.

4.3

Under de senaste åren har omorganisationer i livsmedelskedjan genomförts med målet att på nytt sammanföra producenter och konsumenter och omlokalisera jordbruks- och livsmedelsproduktionen. Bland dessa ingår jordbruk med stöd från lokalsamhället, korta leveranskedjor, alternativa livsmedelsnätverk, lokala jordbrukssystem och direktförsäljning. Även om sektorn är relativt liten bör den främjas ytterligare eftersom den har mycket positiva effekter på försäljningen av färska, hälsosamma, lokalproducerade livsmedel av hög kvalitet med både sociala och ekonomiska positiva effekter. Små och medelstora företag är också viktiga aktörer på området. Tätortskommunernas specifika roll bör betonas, eftersom man bör införa nödvändig infrastruktur och göra lämpliga investeringar i städerna för att underlätta producenternas direktförsäljning. Bästa praxis inom den privata sektorn bör också uppmuntras, t.ex. när sådan infrastruktur skapas på privat initiativ av lokala köpcentrum.

4.4

För att stimulera en mer resurseffektiv livsmedelsproduktion infördes i samband med reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken en kombination av åtgärder, däribland obligatorisk miljöanpassning, miljöprogram för jordbruket och ett brett stöd från systemet för jordbruksrådgivning och tillämpad forskning, för att ta itu med utmaningarna i fråga om trygg livsmedelsförsörjning, klimatförändringar och hållbar förvaltning av naturresurser samtidigt som man ser efter landsbygden och håller landsbygdsekonomin levande. Detta kan betraktas som ett stort steg i rätt riktning, men likväl kan dess genomförande förbättras ytterligare både i fråga om onödig byråkrati och möjliga vinster.

4.5

När det gäller fiskerikedjan är det viktigt att se till att det finns en balans mellan hälsa och hållbarhet då det är hälsosamt att konsumera fisk men alltför stora påfrestningar på fisket ofta strider helt mot ekologisk hållbarhet. Reformen av den gemensamma fiskeripolitiken, som genomfördes 2013, bör bidra till en mer effektiv användning av fiskresurserna, särskilt genom det obligatoriska målet om maximal hållbar avkastning för alla europeiska fiskbestånd. Det är också viktigt med en hållbar utveckling av vattenbruksmodeller till havs och i inlandet.

4.6

I paketet för cirkulär ekonomi fastställs EU:s och dess medlemsstaters åtagande att uppfylla mål 12.3 i FN:s mål för hållbar utveckling om att halvera livsmedelsavfallet till 2030. För att stödja genomförandet av detta mål bör livsmedelshierarkin vara en vägledande princip i förvaltningen av livsmedelsresurserna, och ekonomiska incitament bör stödja detta i all relevant EU-politik. Den nuvarande situationen, där det ofta är billigare att deponera ätbara livsmedel än det är att tillaga och leverera livsmedel till livsmedelsbanker, skulle därmed undvikas.

4.7

Hållbar förvaltning av resurser kräver också ökade insatser för att återanvända avfallsflöden med ett så högt värde som möjligt. Ny jämförande forskning om kostnaderna för att tillaga livsmedel för omfördelning, för djurfoder, för anaerob nedbrytning och för deponering i EU:s 28 medlemsstater, skulle vara till hjälp för att fastställa de ekonomiska incitamentens roll i en korrekt tillämpning av EU:s avfallshierarki. Det är fortfarande svårt för hotell- och restaurangbranschen att donera livsmedel, och förståelsen av lagstiftningen kring att donera mat är dålig. Detta är ett nyckelområde där europeisk vägledning, spridd i stor omfattning till hotell- och restaurangföretag, skulle göra särskild nytta.

4.8

I paketet om cirkulär ekonomi fastställs också behovet av att tydliggöra nuvarande vägledning kring hur produkter som inte är tjänliga som livsmedel kan användas som djurfoder. Robust lagstiftning som reglerar nya tekniker för att sterilisera livsmedelsavfall på en centraliserad industriell nivå skulle kunna garantera mikrobiologisk säkerhet för djurfoder och samtidigt skapa nya arbetstillfällen och investeringsmöjligheter samt dra nytta av de miljömässiga fördelarna med en effektivare tillämpning av avfallshierarkin.

4.9

Eftersom konsumenternas medvetenhet och acceptans är avgörande syftar införandet av undervisningsmaterial kring livsmedel, hållbar livsmedelsförsörjning och livsmedelsavfall till att öka värdet av livsmedel och stödja systematiska beteendeförändringar. Moduler för grundskola och gymnasium, universitet och specialiserade program inom jordbruk, tillverkningsindustrin och hotell- och restaurangbranschen, baserade på ett brett utbud av bästa praxis, finns redan tillgängliga.

4.10

EU har under ett antal år arbetat aktivt med att främja insatser för att minska livsmedelsavfallet. EU:s goda exempel när det gäller genomförandet av mål 12.3 kommer att ha en viktig roll i målens framgång globalt sett, exempelvis genom spridning av bästa europeiska praxis och know-how.

4.11

Klimatförändringarnas effekter märks på samtliga aspekter av livsmedelssäkerheten – inte bara på avkastningen och skördarna, utan även när det gäller lantbrukarnas hälsa, spridningen av skadedjur och sjukdomar, förlusten av biologisk mångfald, instabila inkomster, vattenkvaliteten etc. Förlusten av åkermark på grund av markförsämring och urbanisering av jordbruksmark är också oroväckande. Det är därför mycket viktigt att användning av mark för livsmedelsproduktion fortsätter att prioriteras. Institutioner och den privata sektorn spelar en viktig roll för att säkerställa livsmedelssystemens motståndskraft, bl.a. genom att förbättra de sociala skyddsnäten för att minska chockerna för hushållen och säkerställa fortsatta investeringar i koldioxidsnål teknik på jordbruks- och livsmedelsområdet, förbättra diversifieringen av grödor och utvecklingen av genetiska resurser, investera i motståndskraftig jordbruksutveckling, både på gårdarna och utanför, och inrätta system för att bättre hantera risker som är knutna till klimatförändringar.

4.12

Med tanke på den hållbara utvecklingens ekonomiska pelare måste kommissionen och medlemsstaterna ta hänsyn till både en möjlig begränsning och upptagning, samtidigt som de tillhandahåller alla former av finansiellt stöd till genomförandet och främjar innovativa samarbetsmekanismer för partnerskap mellan offentliga och privata aktörer. Ytterligare indikatorer om produktivitetsvinster inom jordbruk, befintlig mark, kost, livsmedelsförluster och livsmedelsavfall skulle komplettera bilden av livsmedelssystemens påverkan på klimatförändringarna.

4.13

Ett hälsosamt livsmedelsval är ofta ett hållbart val (14), särskilt i en balanserad kost. Att äta mer enligt säsong och mer lokalproducerade och växtbaserade livsmedel av olika slag gynnar exempelvis både hälsan och miljön. Hälsosammare kostvanor minskar dessutom risken för kroniska sjukdomar, kostnaderna för hälso- och sjukvård och förlusten av arbetsproduktivitet i ekonomin. Det behövs principer för att ta fram hälsosamma och hållbara kostråd, vilka kan övervägas av medlemsstaterna. Kostråd och riktlinjer för upphandling har en direkt inverkan på konsumtionen när de antas av offentliga institutioner som t.ex. skolor och sjukhus. Det är också på sin plats att uppmärksamma den övergång avseende näringsinnehåll som pågår världen över, och EU:s roll vad gäller att tillhandahålla en positiv modell för hållbar kost. En ”flexitariansk” modell med minskad köttkonsumtion minst en gång i veckan främjas bl.a. i Nederländerna och kan betraktas som ett gott exempel i detta avseende.

4.14

Initiativ såsom EU:s skolmatsprogram, som omfattar rådgivning om näringsinnehåll och utdelning av näringsrika produkter, medverkar till att skapa mer balanserade kostvanor. Kommissionen bör uppmana medlemsstaterna att stimulera hälsosam och hållbar konsumtion. Visuella reklamkampanjer för hälsosamma livsmedel i hela EU bör främjas. Detta kan också vara ett bra sätt att öka lokal konsumtion i tider av oro på de globala marknaderna.

4.15

Eftersom konsumenterna har blivit mer och mer vana att köpa livsmedel billigt bör matens verkliga värde lyftas fram. Lågprisprodukter tar inte hänsyn till yttre faktorer som kostnader för vattenrening. Som nämnts ovan behövs livsmedelsutbildning i skolan tillsammans med en förståelse för sunda matvanor och grundläggande kunskaper i matlagning som kan stödja god hälsa genom hemlagad mat i enlighet med kostrekommendationer, och till en minskning av livsmedelsavfall.

4.16

Det konstateras att det nederländska ministeriet för hälsovård, välfärd och idrott har tagit initiativ till ett avtal för förbättring av livsmedlens sammansättning med producenter, detaljhandeln samt sammanslutningar inom catering och hotell- och restaurangbranschen för att skapa mer hälsosamma produkter och se till att det hälsosamma valet också blir det enklaste valet. Avtalet omfattar ambitiösa mål om salt, mättat fett och kaloriminskningar i livsmedel successivt fram till 2020 samtidigt som märkbara förändringar i smakprofiler ska minimeras (15). Detta yttrande efterlyser ett genomförande av EU:s regelverk för nationella initiativ om utvalda näringsämnen, nämligen av den nyligen antagna bilagan om tillsatt socker.

4.17

Produktutveckling, marknadsutveckling och skapande av viktiga partnerskap kan bidra till att göra hälsosamma och hållbara val både lätta och tilltalande. Näringslivet och det civila samhället bör undersöka möjligheterna att öka konsumtionen av säsongens frukter och grönsaker som odlas lokalt och andra naturligt fiberrika livsmedel som fullkornsprodukter och baljväxter. FN:s utnämning av 2016 som det internationella året för baljväxter noteras som en utgångspunkt.