EUROPEISKA CENTRALBANKENS YTTRANDE

av den 20 april 2016

om ett förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EU) nr 806/2014 för att inrätta ett europeiskt insättningsgarantisystem

(CON/2016/26)

(2016/C 252/01)

Inledning och rättslig grund

Den 20 januari 2016 mottog Europeiska centralbanken (ECB) en begäran från Europeiska unionens råd om ett yttrande över ett förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EU) nr 806/2014 för att inrätta ett europeiskt insättningsgarantisystem (1) (nedan kallat förslaget till förordning). Den 1 februari 2016 mottog ECB en begäran från Europaparlamentet om ett yttrande över förslaget till förordning.

ECB:s behörighet att avge ett yttrande grundas på artiklarna 127.4 och 282.5 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) eftersom förslaget till förordning innehåller bestämmelser som berör Europeiska centralbankssystemets (ECBS) medverkan till ett smidigt genomförande av politiken för det finansiella systemets stabilitet i enlighet med artikel 127.5 i EUF-fördraget samt ECB:s uppgifter i samband med tillsynen över kreditinstitut i enlighet med artikel 127.6 i EUF-fördraget. I enlighet med artikel 17.5 första meningen i arbetsordningen för Europeiska centralbanken har detta yttrande antagits av ECB-rådet.

1.   Allmänna kommentarer

2.   Specifika kommentarer

2.1   Syfte med förslaget till förordning

ECB välkomnar att förslaget till förordning syftar till att vara förenligt med direktiv 2014/49/EU genom att komplettera direktivets principer och regler (8). Enligt direktiv 2014/49/EU är insättningsgarantisystemens huvuduppgift ”att skydda insättaren från följderna av att ett kreditinstitut hamnar i insolvens” (9). Förslaget till förordning reglerar förhållandet mellan det europeiska insättningsgarantisystemet, insättningsgarantifonden och insättningsgarantisystemen, där de nationella systemen ska fortsätta att ha det fulla ansvaret för kompensationen till insättare. Mot denna bakgrund anser ECB att det i förslaget till förordning uttryckligen måste klargöras att syftet med det europeiska insättningsgarantisystemet även är att säkerställa högsta möjliga insättarskydd i bankunionens medlemsstater.

2.2   Det europeiska insättningsgarantisystemets tillämpningsområde

ECB välkomnar även att förslaget till förordning ska tillämpas på samtliga insättningsgarantisystem som är officiellt erkända i de medlemsstater som deltar i bankunionen enligt direktiv 2014/49/EU (10), dvs. obligatoriska insättningsgarantisystem, avtalsmässiga insättningsgarantisystem och institutionella skyddssystem liksom samtliga kreditinstitut som är knutna till sådana system. Alla kreditinstitut som har tillgång till det europeiska insättningsgarantisystemets resurser måste emellertid omfattas av reglering och tillsyn enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 (11) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU (12). Detta står i överensstämmelse med de fem ordförandenas rapport som rekommenderar att tillämpningsområdet för det europeiska insättningsgarantisystemet bör sammanfalla med den gemensamma tillsynsmekanismens tillämpningsområde och att de riskbaserade avgifterna bör betalas av de deltagande bankerna i medlemsstaterna. Ett övergripande, enhetligt insättningsgarantisystem är i själva verket enda sättet att uppnå samma grad av förtroende hos insättarna i bankunionen och på så sätt förhindra marknadsfragmentering och snedvridning av konkurrensen.

2.3   Det europeiska insättningsgarantisystemets styrning

ECB välkomnar att det europeiska insättningsgarantisystemet kommer att förvaltas av nämnden. Det är viktigt att det europeiska insättningsgarantisystemet förvaltas av ett oberoende EU-organ som skyddas mot politisk påverkan och säkerställer att samtliga insättningsgarantisystem får tillgång till insättningsgarantifonden på lika villkor. Genom att samtidigt förvalta resolutionsfonden och insättningsgarantifonden bör nämnden räkna med att kunna utnyttja synergieffekter, bland annat genom att använda sig av den expertis den har byggt upp i samband med att den utför sina resolutionsuppgifter vid förvaltningen av den gemensamma resolutionsfonden (SRF). Effektivitetsvinster kan uppnås eftersom de båda fondernas förvaltning och investeringar kräver liknande kunskap och expertis. Men om dessa nya uppgifter ska kunna utföras på ett effektivt sätt kan det behöva anslås ytterligare resurser till nämnden (se punkt 2.9). Medlen till såväl den gemensamma resolutionsfonden som insättningsgarantifonden bör vara tydligt öronmärkta för sina respektive ändamål, just för att motverka risken att medel som är avsedda för insättningsskydd blandas samman och eventuellt ”förbrukas” till resolutionsändamål.

ECB välkomnar de föreslagna arrangemangen som innebär att ECB har rätt att utse en ständig representant som får delta i mötena under samtliga nämndens sessioner, däribland det europeiska insättningsgarantisystemets plenarsession och den gemensamma plenarsessionen.

Slutligen välkomnar ECB att endast nationella resolutionsmyndigheter eller utsedda myndigheter är medlemmar av det europeiska insättningsgarantisystemets beslutande organ. Privata enheter som förvaltar ett nationellt insättningsgarantisystem skulle inte vara direkt involverade i det europeiska insättningsgarantisystemets plenarsessioner. ECB välkomnar denna begränsning och påpekar att, i enlighet med definitionen i artikel 2.1 punkt 18 i direktiv 2014/49/EU, endast (statliga) utsedda myndigheter får delta i resolutionskollegier. I en del medlemsstater ägs de privata enheter som administrerar insättningsgarantisystemen av bankföreningar och med tanke på affärshemligheter kan det därför vara problematiskt att ge dem tillgång till konfidentiell information om banker som samtidigt är deras konkurrenter.

2.4   Minimera kostnaderna för likvidation och kontroll över användningen av det europeiska insättningsgarantisystemet

När det gäller resolutionsförfarandet anges det uttryckligen i direktiv 2014/59/EU att resolutionsmyndigheterna bör sträva efter att minimera resolutionskostnader och undvika värdeförstörelse, men även likvidationsansvariga myndigheter bör ha som allmänt mål att minimera likvidationskostnaderna för att därigenom säkerställa att förluster för garanterade insättningar och följaktligen även för insättningsgarantisystemen minimeras. För att uppnå detta mål bör de likvidationsansvariga myndigheterna tillåtas att lyfta ut garanterade insättningar tillsammans med vissa av det fallerande kreditinstitutets övriga tillgångar och överföra dem till en privat köpare. För ett insättningsgarantisystem kan det i många fall vara mindre kostsamt med en transaktion som baseras på ett sådant köp och denna typ av antagande än att bara betala ut de garanterade insättningarna vid en konkurs. I förslaget till förordning måste det också klargöras om det europeiska insättningsgarantisystemets ekonomiska medel får användas till att genomföra de alternativa åtgärder som föreskrivs enligt artikel 11.6 i direktiv 2014/49/EU. Hur likvidationsförfarandet genomförs är avgörande för skyddet av insättningsgarantisystemens – och därmed också det europeiska insättningsgarantisystemets – medel och det är därför viktigt att nämnden har möjlighet att utöva viss kontroll över det nationella likvidationsförfarandet. På samma sätt som i förordning (EU) nr 806/2014, där det fastställs att nämnden ska ta över resolutionsförfarandet från nationella resolutionsmyndigheter i de fall då den gemensamma resolutionsfondens medel används, bör nämnden kunna ta del i beslutsfattandet om likvidationsförfarandet i de fall då det är sannolikt att det europeiska insättningsgarantisystemets medel kommer att behövas. Detta skulle säkerställa att kontrollen över likvidationsförfarandet är direkt anpassat till det ansvar som uppstår genom insättningsskyddet.

2.5   Riskbaserade avgifter

ECB stöder i hög grad att det genom förslaget till förordning införs en enda metod för hela bankunionen för att beräkna riskbaserade avgifter från och med koassuransperioden och att nämnden utses till att fastställa varje kreditinstituts avgiftsnivå i förhållande till alla övriga kreditinstitut. Detta är avgörande för att säkerställa att avgifterna fördelas rättvist och att det europeiska insättningsgarantisystemet har en stabil finansiering. Risknivån fastställs i enlighet med en metod baserad på de kriterier (13) som framgår av förslagets artikel 74c. Detta kommer att genom att de institutionsspecifika riskerna vägs gentemot alla övriga kreditinstitut i bankunionen. Genom att jämföra risker inom bankunionen och justera deras respektive viktning på detta sätt uppstår rätt incitament för företagens beslutsfattande samtidigt som man undviker moral hazard-problem. Detta är viktigt för att bemöta den oro som finns om att vissa sektorer av bankverksamheten skulle kunna ”subventionera” andra sektorer.

En viktig faktor som måste diskuteras är huruvida det riskbaserade tillvägagångssättet för att fastställa bidragsnivåerna även bör beakta sannolikheten för att insättningsgarantin för ett kreditinstitut måste aktiveras, och särskilt sannolikheten för att institutet omfattas av ett likvidationsförfarande i stället för ett resolutionsförfarande.

Av rättssäkerhetsskäl bör förslaget till förordning fastställa hur bidragen, som i vissa medlemsstater överstiger miniminivån 0,8 procent av de garanterade insättningarna, ska användas.

2.6   ECB:s roll vid fastställandet det totala beloppet för förhandsbidrag avseende varje deltagande insättningsgarantisystem

ECB välkomnar att förslaget till förordning anger att nämnden varje år under återförsäkrings- och koassuransperioden kommer att samråda med ECB och den nationella behöriga myndigheten innan den för varje deltagande insättningsgarantisystem fastställer det totala beloppet för förhandsbidrag som den kan begära från de kreditinstitut som är knutna till respektive insättningsgarantisystem. Sådana regelbundna samråd speglar den expertis som tillsynsmyndigheterna har för att bedöma risknivån hos institut och gör det möjligt för ECB och de nationella behöriga myndigheterna att säkerställa att förfarandet för att beräkna och samla in bidragen inte underminerar de bidragande kreditinstitutens sunda ekonomiska ställning.

2.7   Användning av resurser

ECB välkomnar att förslaget till förordning kräver an användning av resurser, inte bara för utbetalningar, utan även om resolution sker under något av de tre stegen av det europeiska insättningsgarantisystemet. Detta är viktigt för att underlätta resolution, vilket för många banker som fallerar eller sannolikt kommer att fallera är i det allmänna intresset och är fördelaktigare än insolvens. Detta är också i linje med direktiv 2014/49/EU och förordning (EU) nr 806/2014 som stadgar att insättningsgarantisystem ansvarar upp till de garanterade insättningarna, förutsatt att insättare har fortsatt tillgång till sina insättningar och att deltagandet i finansieringsarrangemangen för resolution inte överskrider de förluster som insättningsgarantisystemen skulle drabbats av i fall av insolvens.

Förslaget till förordning bör dock uttryckligen ange huruvida belopp över 100 000 euro, som tillfälligt skyddas från 3 till 12 månader enligt lagstiftningen i den berörda medlemsstaten enligt artikel 6 i direktiv 2014/49/EU, ska omfattas av det europeiska insättningsgarantisystemet.

2.8   Det europeiska insättningsgarantisystemets skyldighet gentemot insättningsgarantisystem i både i fasen med delvis och fullständig försäkring

Inrättandet av ett europeiskt insättningsgarantisystem ger insättningsgarantisystemen tillgång till ytterligare ekonomiska resurser i form av återförsäkrings- och koassurans, och dessa resurser kommer att byggas upp stegvis i insättningsgarantifonden. Senast 2024 ska alla bidrag från kreditinstitut som är knutna till insättningsgarantisystem direkt tillföras insättningsgarantifonden i det europeiska insättningsgarantisystemet. Enligt direktiv 2014/49/EU ska dock de nationella systemen, snarare än det europeiska insättningsgarantisystemet eller insättningsgarantifonden, fortsätta att ha det fulla ansvaret för kompensationen till insättare. Förslaget till förordning bör därför klart ange att det europeiska insättningsgarantisystemet eller insättningsgarantifonden, i den fullständiga försäkringsfasen, har en skyldighet att uppfylla alla resursbehov avseende insättares krav efter att ha informerats om en händelse av ett nationellt insättningsgarantisystem i enlighet med artikel 41h.2. Enligt ECB:s tolkning är det en sådan skyldighet för det europeiska insättningsgarantisystemet som avses i artikel 41h.1 med orden ”ska det deltagande insättningsgarantisystemet vara försäkrat fullt ut av det europeiska insättningsgarantisystemet”. En tydlig rättslig skyldighet kräver ett förtydligande i artikel 41m.2 för att säkerställa en procentuell utbetalning i händelse av flera simultana utbetalningshändelser endast avser omedelbart tillgängliga finansiella medel, dvs. att det europeiska insättningsgarantisystemet inte fullgjort sina skyldigheter gentemot insättningsgarantisystemen att fullt ut täcka alla deras kostnader, förrän efter insamling av efterhandsbidrag och/eller användning av alternativ finansiering. Samma rättsliga skyldighet, fast begränsad till den specifika delen som är samförsäkrad, måste även gälla för de skyldigheter som det europeiska insättningsgarantisystemet har gentemot insättningsgarantisystemen under samförsäkringsperioden. Detta bekräftar även behovet av en budgetneutral offentlig säkerhetsmekanism för det europeiska insättningsgarantisystemet. Slutligen bör tidsfristen för nämnden att besluta om de finansiella medel som finns tillgängliga enligt artikel 41m.2 reduceras, eftersom insättningsgarantisystemen förväntas ersätta insättarna inom sju arbetsdagar (14).

2.9   Diskvalificering från täckning genom det europeiska insättningsgarantisystemet

Genom artikel 41i inrättas ett förfarande för att diskvalificera ett insättningsgarantisystem från det europeiska insättningsgarantisystemets täckning. I detta förfarande kan kommissionen, på eget initiativ eller på begäran av nämnden eller en deltagande medlemsstat, besluta att: a) ett insättningsgarantisystem har underlåtit att fullgöra sina skyldigheter enligt förslaget till förordning eller artiklarna 4, 6, 7 eller 10 i direktiv 2014/49/EU, eller b) ett insättningsgarantisystem, den behöriga administrativa myndigheten i den mening som avses i artikel 3 i direktiv 2014/49/EU eller varje annan behörig myndighet i medlemsstaten har, i förhållande till en särskild begäran om täckning genom det europeiska insättningsgarantisystemet, agerat på ett sätt som strider mot den princip om lojalt samarbete som fastställs i artikel 4.3 i EUF-fördraget.

ECB uppskattar att förslaget till förordning innehåller bestämmelser som avser att säkerställa att alla insättningsgarantisystem uppfyller sina respektive skyldigheter under det nya regelverket i linje med det nationella genomförandet av direktiv 2014/49/EU. Det är viktigt att undvika moral hazard-problem. Med tanke på de stora konsekvenser som denna sanktion potentiellt kan få för insättarna, bör ett nationellt insättningsgarantisystem endast kunna diskvalificeras om detta står i förhållande till det åsidosättande som skett, och endast tillämpas efter det att det berörda insättningsgarantisystemet vägrat att godta tillfälliga åtgärder inom fördefinierade tidsfrister inom ramen för de förfaranden som ska inrättas enligt förslaget till förordning. För att öka rättssäkerheten bör sådana överträdelser som leder till diskvalificering preciseras. Andra former av sanktioner, bl.a. böter, bör övervägas för mindre åsidosättanden. Om beslut fattas om diskvalificering måste det finnas en tydlig mekanism på plats som garanterar att det övergripande målet, ett adekvat skydd för alla garanterade insättningar, upprätthålls. Detta är särskilt viktigt under den fullständiga försäkringsfasen, när alla bidrag från deltagande kreditinstitut direkt förs till det europeiska insättningsgarantisystemet, för att säkerställa att insättarna inte får sämre insättningsskydd jämfört med en situation där deras insättningsgarantisystem inte ingår i det europeiska insättningsgarantisystemet och alla bidrag samlas på nationell nivå.

I detta sammanhang kan man tänka sig flera lösningar. Exempelvis kunde bidragen från det diskvalificerade insättningsgarantisystemet behållas i insättningsgarantifonden, och de insättningar som innehades den dag då insättningsgarantisystemet diskvalificeras skulle även fortsättningsvis omfattas av det europeiska insättningsgarantisystemet gentemot vilket insättarna skulle ha en direkt fordran. Alternativt skulle förslaget till förordning kunna innehålla regler enligt vilka resurser som insamlats från kreditinstitut som är anknutna till det diskvalificerade insättningsgarantisystemet återbetalas till det insättningsgarantisystemet när det diskvalificeras. Oavsett scenario bör de belopp som återbetalas för att täcka direkta krav begränsas så att man uppnår konsekvens med målsättningen med diskvalificeringsbestämmelsen. Förslaget till förordning bör innehålla tydliga regler avseende återbetalningar, inklusive tidsfrister och en metod för att beräkna de belopp som ska återbetalas. Denna metod skulle t.ex. kunna bygga på metoden för att återbetala belopp till insättningsgarantisystem enligt förslaget till förordning i sådana fall då ett nära samarbete avslutas mellan ECB och de behöriga myndigheterna i en medlemsstat utanför euroområdet inom ramen för den gemensamma tillsynsmekanismen (15). På samma sätt borde den relevanta myndigheten – om återbetalningsmöjligheten inte utnyttjas – ha rätt att erhålla medel från insättningsgarantifonden för att bidra till en resolutionsåtgärd, i enlighet med direktiv 2014/59/EU (16), när man fastställt att ett kreditinstitut fallerar eller sannolikt kommer att fallera.

Skälen (17) i förslaget till förordning implicerar att principen om lojalt samarbete som fastställs i artikel 4.3 i fördraget om Europeiska unionen gäller för alla de enheter, organ och myndigheter som berörs av tillämpningen av förslaget till förordning. Av rättssäkerhetsskäl kan det dock vara lämpligt att i artikel 41i uttryckligen nämna att denna princip även gäller för kommissionen och nämnden. Av förslaget till förordning bör det också framgå när det kan anses att denna princip frångåtts så att man kan säkerställa lämpliga förfarandetekniska spärrar, förutsägbarhet av konsekvenser samt undvika onödiga risker för den finansiella stabiliteten.

Slutligen skulle det vara önskvärt att artikel 41i innehöll regler för ett förfarande och tidsfrister som ska beaktas om ett beslut om diskvalificering fattas. För detta ändamål skulle man kunna utgå från förfarandet enligt artikel 258 FEUF (18). Därutöver kan det vara nödvändigt att förtydliga förhållandet mellan förfarandet för diskvalificering enligt artikel 41i och ett förfarande om åsidosättande enligt artikel 258 FEUF. I detta sammanhang kan det påpekas att en diskvalificering av ett insättningsgarantisystem utan återbetalning av bidrag som gjorts av de institut som är knutna till detta insättningsgarantisystem automatiskt skulle innebära ett brott mot artikel 10.2 (19) i direktiv 2014/49/EU genom det berörda insättningsgarantisystemet. Detta pga. att den föreslagna artikeln 74 c.4 stadgar att de bidrag som kreditinstitut knutna till ett visst insättningsgarantisystem inbetalar till det europeiska insättningsgarantisystemet ska medräknas för den minsta målnivå som det deltagande insättningsgarantisystemet ska uppnå i enlighet med direktiv 2014/49/EU. Dessutom är det inte insättningsgarantisystemen själva som är skyldiga att uppfylla kraven enligt artiklarna 4, 6, 7 och 10 i direktiv 2014/49/EU utan medlemsstaterna eller andra enheter, t.ex. anslutna kreditinstitut.

2.10   Återbetalningar till insättningsgarantifonden

Förfarandena för insättningsgarantifonden för att återkräva resurser som tillhandahållits ett insättningsgarantisystem för en utbetalningshändelse beror främst på de regler som styr de nationella insolvensförfarandena. Längden på sådana insolvensförfaranden varierar kraftigt mellan medlemsstaterna och kan i vissa fall vara mycket tidskrävande. Man bör därför förtydliga artikel 41q så att nämnden kan utöva vissa rättigheter avseende nationella insolvensförfaranden och man säkerställer att nämndens rättsliga ställning erkänns av domstolarna. För att kunna utöva sådana rättigheter på ett effektivt sätt kan nämnden även behöva avsevärda ekonomiska resurser.

2.11   Säkerhetsmekanismer

Förslaget till förordning innehåller inte någon bestämmelse om en budgetneutral offentlig säkerhetsmekanism för det europeiska insättningsgarantisystemet om flera simultana utbetalningshändelser skulle inträffa som överstiger det europeiska insättningsgarantisystemets ekonomiska resurser, och efterhandsbidrag eller alternativ finansiering inte kan erhållas tillräckligt snabbt för att säkerställa utbetalningar till insättare inom tidsfristerna eller att det europeiska insättningsgarantisystemet kan delta i ett resolutionsförfarande. Detta innebär att varje betalningsskyldighet gentemot insättare som går utöver de resurser som det europeiska insättningsgarantisystemet tillhandahåller i princip faller tillbaka på det nationella insättningsgarantisystemet i enlighet med artikel 10.9 i direktiv 2014/49/EU, enligt vilken medlemsstaterna ska se till att insättningsgarantisystemen förfogar över lämplig alternativ finansiering för att med kort varsel kunna erhålla finansiering för att kunna tillgodose de fordringar som ställs på dessa insättningsgarantisystem. Därför bygger hela systemet i slutänden på hur trovärdiga de nationella säkerhetsmekanismerna är.

ECB anser att det behövs en budgetneutral offentlig säkerhetsmekanism för det europeiska insättningsgarantisystemet senast när den fullständiga försäkringsfasen startar för att säkerställa en kontinuerlig hög tilltro till insättningsskyddet samt för att bryta kopplingen mellan banker och staten på nationell nivå. Om man baserar systemet på nationella säkerhetsmekanismer undergräver man i slutänden målet med förslaget till förordning, nämligen att stärka bankunionen och minska kopplingarna mellan banker och staten i enskilda medlemsstater (20). Genom inrättandet av det europeiska insättningsgarantisystemet stärks bankunionen avsevärt eftersom systemet ger ett betydligt bättre skydd mot stora lokala chocker när de nationella insättningsgarantisystemen får tillgång till de samlade resurserna i det europeiska insättningsgarantisystemet. Så länge en gemensam säkerhetsmekanism saknas kommer det europeiska insättningsgarantisystemet dock inte att eliminera en faktor som kan få negativa följder för hur insättarna bedömer de helt nationella säkerhetsmekanismernas trovärdighet. Därför är en budgetneutral offentlig säkerhetsmekanism en viktig komponent för att säkerställa det europeiska insättningsgarantisystemets trovärdighet, och denna bör fasas in enligt den gradvisa ömsesidigheten för insättningsskyddet. En stabil gemensam säkerhetsmekanism skulle dels öka insättarnas förtroende i medlemsstater med svagare statsfinanser och dels stärka hela det europeiska insättningsgarantisystemet. En sådan säkerhetsmekanism för insättningsgarantifonden måste vara budgetneutral och säkerställa att offentliga medel kan återkrävas från finanssektorn via efterhandsbidrag. Genom att använda Europeiska stabilitetsmekanismen bordet det vara möjligt att inrätta en budgetneutral offentlig säkerhetsmekanism.

2.12   Automatisk tillgång för medlemsstater som ansluter sig till den gemensamma tillsynsmekanismen

Skäl 14 i förslaget till förordning tycks föreslå att alla insättningsgarantisystem som är officiellt erkända i en medlemsstat som ansluter sig till den gemensamma tillsynsmekanismen automatiskt ska få tillgång till det europeiska insättningsgarantisystemet. Även om det definitivt bör finans en skyldighet att ansluta sig till bankunionens alla delar samtidigt, bör övergångsbestämmelser antas för att säkerställa en smidig infasning av sådana insättningsgarantisystem som ansluter sig senare. På så sätt kan man säkerställa att system som ansluter sig senare inte medför orimliga belastningar för finansieringen av det europeiska insättningsgarantisystemet. Om t.ex. en medlemsstat ansluter sig under en senare fas av samförsäkring eller fullständig försäkring kan det vara nödvändigt att genomföra en överföring av medel som ackumulerats av det insättningsgarantisystemet från den tidpunkt så förslaget till förordning trädde i kraft (eller en förutbestämd andel av sådana medel) i linje med den finansieringsbana som framgår av artikel 41j från det nationella insättningsgarantisystemet till det europeiska insättningsgarantisystemet.

2.13   Informationsutbyte

Förslaget till förordning understryker vikten av ett effektivt informationsutbyte mellan de myndigheter som medverkar till en smidig funktion av det europeiska insättningsgarantisystemet, dvs. nämnden, de utsedda myndigheterna och de behöriga myndigheterna, inbegripet ECB, och resolutionsmyndigheterna som vid behov bör ingå ett samförståndsavtal (21). Med tanke på hur viktigt detta är, och för att undvika att hinder uppstår för ett sådant informationsutbyte, bör artikel 34 i förordning (EU) nr 806/2014 ändras så att denna uttryckligen inkluderar insättningsgarantisystem och utsedda myndigheter bland de organ och myndigheter som får byta ut information och sluta samförståndsavtal i enlighet med den artikeln. Detta kan uppnås genom att lägga till en ny bestämmelse i förslaget till förordning.

2.14   Tekniska synpunkter och förslag

I de fall där ECB rekommenderar att förslaget till förordning ska ändras anges de specifika förslagen i ett separat tekniskt arbetsdokument som åtföljs av en förklaring. Detta omfattar även ECB:s förslag till ändringar av direktiv 2014/49/EU. Det tekniska arbetsdokumentet finns på engelska på ECB:s webbplats.

(1)  COM(2015) 586 final.

(2)  De fem ordförandenas rapport av den 22 juni 2015, Färdigställandet av den ekonomiska och monetära unionen, finns på kommissionens webbplats www.ec.europa.eu

(3)  Se ECB-rapporten Financial Integration in Europe 2016, de fem ordförandenas rapport av den 22 juni 2015Färdigställandet av den ekonomiska och monetära unionen, finns på kommissionens webbplats www.ec.europa.eu, den Marjolin-föreläsning som hölls av ECB:s ordförande Mario Draghi vid konferensen European Money and Finance Forum (SUERF) som Deutsche Bundesbank anordnade i Frankfurt den 4 februari 2016 samt det tal som hölls av ECB:s ordförande Mario Draghi på ECB:s forum för banktillsyn den 4 november 2015, Frankfurt, som båda finns på ECB:s webbplats www.ecb.europa.eu

(4)  COM(2015) 587 final.

(5)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/49/EU av den 16 april 2014 om insättningsgarantisystem (EUT L 173, 12.6.2014, s. 149).

(6)  De medlemsstater i euroområdet som ännu inte hade genomfört övergången förväntades ha slutfört denna uppgift senast i slutet av det första kvartalet 2016.

(7)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 12.6.2014, s. 190).

(8)  Se skäl 15 i förslaget till förordning.

(9)  Se skäl 14 i direktiv 2014/49/EU.

(10)  Se artikel 1.3 i förslaget till förordning om ändring av artikel 2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014 av den 15 juli 2014 om en gemensam resolutionsmekanism och en gemensam resolutionsfond och om ändring av förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 225, 30.7.2014, s. 1), se även artikel 1.2 a, b och c och artikel 2.1 i direktiv 2014/49/EU.

(11)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 176, 27.6.2013, s. 1).

(12)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG (EUT L 176, 27.6.2013, s. 338).

(13)  Dessa är a) nivån på institutets förlustabsorberingskapacitet, b) institutets förmåga att uppfylla sina skyldigheter på lång och kort sikt, c) stabiliteten och mångfalden i institutens finansieringskällor och deras obelastade höglikvida tillgångar, d) kvaliteten på institutets tillgångar, e) institutets affärsmodell och förvaltning samt f) graden av belastning i institutets tillgångar.

(14)  Med beaktande av övergångsbestämmelser som dock upphör att gälla när den fullständiga försäkringsfasen inleds.

(15)  Se artikel 1.5 i förslaget till förordning som bl.a. ändrar artikel 4.3 i förordning (EU) nr 806/2014.

(16)  Artikel 109 i direktiv 2014/59/EU.

(17)  Se särskilt skäl 40 i förslaget till förordning.

(18)  I artikel 258 i fördraget inrättas ett förfarande som kommissionen ska följa om den anser att en medlemsstat har underlåtit att uppfylla en skyldighet enligt fördragen – kommissionen måste avge ett motiverat yttrande i ärendet efter att ha givit den berörda staten tillfälle att inkomma med sina synpunkter. Om den berörda staten inte rättar sig efter yttrandet inom den tid som angivits av kommissionen, får denna föra ärendet vidare till Europeiska unionens domstol.

(19)  Enligt artikel 10.2 i direktiv 2014/49/EU ska de tillgängliga finansiella medlen i ett insättningsgarantisystem senast den 3 juli 2024 åtminstone nå upp till en målnivå på 0,8 % av beloppet på dess deltagares garanterade insättningar.

(20)  Se skäl 17 i förslaget till förordning.

(21)  Se skäl 39 i förslaget till förordning.

Eurons växelkurs (1)

11 juli 2016

(2016/C 252/02)

1 euro =

(1)  Källa: Referensväxelkurs offentliggjord av Europeiska centralbanken.

KOMMISSIONENS BESLUT

av den 6 juli 2016

om licenser för öppen källkod avseende IFDM-programvara från GD Havsfrågor och fiske

(2016/C 252/03)

EUROPEISKA KOMMISSIONEN HAR BESLUTAT FÖLJANDE

med beaktande av fördraget om Europeiska unionen, fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

med beaktande av kommissionens beslut av den 19 september 2001 (PV1536) som tilldelar generaldirektörer och tjänstegrenarnas chefer befogenhet att besluta om man behöver ansöka om skydd av immateriella rättigheter som uppstått genom verksamheter och program för vilka de ansvarar, beviljandet av licenser för sådana samt förvärv, överföring eller överlämnande av eller avstående från rättigheter, och som tilldelar generaldirektörerna befogenhet för det administrativa verkställandet vad gäller detta, och

av följande skäl:

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Icke-exklusiva villkor för licenser med öppen källkod får tillämpas på distribueringen av programvaran för att möjliggöra användning, mångfaldigande, utveckling och vidaredistribution av den.

Artikel 2

Detta beslut ska tillämpas på alla nya versioner av denna programvara som släpps ut i framtiden.

Förhandsanmälan av en koncentration

(Ärende M.8115 – Partners Group/Foncia Holding and its subsidiaries)

Ärendet kan komma att handläggas enligt ett förenklat förfarande

(Text av betydelse för EES)

(2016/C 252/04)

(1)  EUT L 24, 29.1.2004, s. 1 (koncentrationsförordningen).

(2)  EUT C 366, 14.12.2013, s. 5.

Förhandsanmälan av en koncentration

(Ärende M.7984 – Bridgestone/Pneuhage/JV)

(Text av betydelse för EES)

(2016/C 252/05)

(1)  EUT L 24, 29.1.2004, s. 1 (koncentrationsförordningen).

Förhandsanmälan av en koncentration

(Ärende M.8020 – Sherwin-Williams/Valspar)

(Text av betydelse för EES)

(2016/C 252/06)

(1)  EUT L 24, 29.1.2004, s. 1 (koncentrationsförordningen).

Rättelse till offentliggörande av en ansökan om godkännande av en mindre ändring i enlighet med artikel 53.2 andra stycket i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1151/2012

( Europeiska unionens officiella tidning C 408 av den 9 december 2015 )

(2016/C 252/07)

Texten till informationsnummer 2015/C 408/9 ska ersättas med följande:

”Offentliggörande av en ansökan om godkännande av en mindre ändring i enlighet med artikel 53.2 andra stycket i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1151/2012

Europeiska kommissionen har godkänt denna mindre ändring i enlighet med artikel 6.2 tredje stycket i kommissionens delegerade förordning (EU) nr 664/2014 (1).

ANSÖKAN OM GODKÄNNANDE AV EN MINDRE ÄNDRING

Ansökan om godkännande av en mindre ändring i enlighet med artikel 53.2 andra stycket i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1151/2012  (2)

’ABENSBERGER SPARGEL’/’ABENSBERGER QUALITÄTSSPARGEL’

EU-nr: DE-PGI-0105-01322 – 20.3.2015

SUB ( ) SGB ( X )

1.   Ansökande grupp och berättigat intresse

Namn:	Erzeugergemeinschaft Abensberger Qualitätsspargel e.V.
Adress:	Richtstättstr. 5 93326 Abensberg TYSKLAND
Tfn	+49 94431281
Fax	+49 94431282
E-postadress:	info@neumeyer-martin.de

Berättigat intresse:

Den ansökande gruppen är en sammanslutning av producenter av den aktuella produkten. Det var också producentsammanslutningen Erzeugergemeinschaft Abensberger Qualitätsspargel e.V. som lämnade in den ursprungliga ansökan om skydd och den har därför ett berättigat intresse i denna ändringsansökan.

2.   Medlemsstat eller tredjeland

Tyskland

3.   Rubrik i produktspecifikationen som berörs av ändringen

—	☐	Produktbeskrivning
—	☐	Bevis på ursprung
—	☐	Produktionsmetod
—	☐	Samband
—	☒	Märkning
—	☐	Annat [specificera]

4.   Typ av ändring(ar)

—	☐	Ändring av produktspecifikationen för en registrerad SUB eller SGB som kan anses som en mindre ändring i enlighet med artikel 53.2 tredje stycket i förordning (EU) nr 1151/2012 och inte kräver någon ändring av det offentliggjorda sammanfattande dokumentet.
—	☒	Ändring av produktspecifikationen för en registrerad SUB eller SGB som kan anses som en mindre ändring i enlighet med artikel 53.2 tredje stycket i förordning (EU) nr 1151/2012 och kräver en ändring av det offentliggjorda sammanfattande dokumentet.
—	☐	Ändring av produktspecifikationen för en registrerad SUB eller SGB, för vilken det inte har offentliggjorts något sammanfattande dokument (eller motsvarande), som kan anses som en mindre ändring i enlighet med artikel 53.2 tredje stycket i förordning (EU) nr 1151/2012.
—	☐	Ändring av produktspecifikationen för en registrerad GTS som kan anses som en mindre ändring i enlighet med artikel 53.2 fjärde stycket i förordning (EU) nr 1151/2012.

5.   Ändring(ar)

Föreskrifterna om märkning i den ursprungliga produktspecifikationen (motsvarar punkt 3.7 i det sammanfattande dokumentet)

h)   Märkning

Efter registrering: ’Abensberger Spargel g.g.A.’, ’Abensberger Qualitätsspargel g.g.A.’. Sparris som är märkt ’Abensberger Qualitätsspargel’ måste vara försedd med följande logo när den saluförs:

ska utgå utan att ersättas.

Skäl:

Producentsammanslutningen Erzeugergemeinschaft Abensberger Qualitätsspargel e.V. har rätten till logotypen som hittills har varit obligatorisk i märkningen. Enligt det rättsliga yttrandet från DPMA (det tyska patent- och varumärkeskontoret) strider dock registreringen av ett motsvarande kollektivt varumärke mot dessa märkningsregler i det sammanfattande dokumentet.

Eftersom märkningen av produkten med den skyddade geografiska beteckningen ’Abensberger Spargel’ eller ’Abensberger Qualitätsspargel’ är tillräcklig för att ge konsumenterna korrekt information om sparrisens ursprung är det inte nödvändigt att använda logotypen för detta ändamål. Producentsammanslutningen har därför ett berättigat intresse av att endast dess medlemmar använder denna logotyp – såsom de gjort hittills – och av att produktspecifikationen resp. det sammanfattande dokumentet inte längre föreskriver att alla leverantörer av ’Abensberger Qualitätsspargel’ (dvs. även icke-medlemmar) ska använda logotypen i märkningen.

Ändringens karaktär av mindre ändring:

Den föreslagna ändringen bör anses som en mindre ändring i enlighet med artikel 53.2 i förordning (EU) nr 1151/2012.

De relevanta kraven i artikel 53.2 tredje stycket leden a–d är uppfyllda, i synnerhet innebär ändringen inte ökade begränsningar av handeln med produkten (artikel 53.2 e). Om de tidigare märkningsreglerna lämnas kvar i produktspecifikationen skulle det däremot kunna leda till handelshinder för icke-medlemmar.

6.   Uppdaterad produktspecifikation (endast för SUB och SGB)

https://register.dpma.de/DPMAregister/geo/detail.pdfdownload/41017

SAMMANFATTANDE DOKUMENT

’ABENSBERGER SPARGEL’/’ABENSBERGER QUALITÄTSSPARGEL’

EU-nr: DE-PGI-0105-01322 – 20.3.2015

SUB ( ) SGB ( X )

1.   Namn

’Abensberger Spargel’/’Abensberger Qualitätsspargel’

2.   Medlemsstat eller tredjeland

Tyskland

3.   Beskrivning av jordbruksprodukten eller livsmedlet

3.1   Produkttyp

Klass 1.6 Frukt, grönsaker och spannmål, bearbetade eller obearbetade

3.2   Beskrivning av den produkt för vilken namnet i punkt 1 är tillämpligt

Sparris (Asparagus officinalis) tillhör familjen Asparagaceae. De ätbara stjälkarna är skott från en flerårig växt, som säljs skalade eller oskalade. ’Abensberger Spargel’ odlas i enlighet med god branschpraxis.

’Abensberger Spargel’ får som blekt sparris (vit och violett) vara högst 22 cm lång och som grön sparris vara högst 27 cm.

Med undantag av sparris som säljs direkt av producenten till konsumenten produceras ’Abensberger Spargel’ i enlighet med FN-ECE-normen FFV04 (Asparagus). Den normen gäller även vit och violett sparris upp till en minimidiameter på 5 mm. Dessutom kan delar av sparris saluföras under kategorin ’Bruchspargel’.

’Abensberger Spargel’ har en typiskt stark, kryddig arom. Sparrisen sticks (skärs av under jord) en till två gånger per dag och en noggrann och avpassad hantering efter skörden garanterar konsumenten färsk ’Abensberger Spargel’, oberoende av leveransvägarna.

3.3   Foder (endast för produkter av animaliskt ursprung) och råvaror (endast för bearbetade produkter)

—

3.4   Särskilda steg i produktionsprocessen som måste äga rum i det avgränsade geografiska området

Produktion av ’Abensberger Spargel’ från odling till skörd måste ske i det avgränsade geografiska området.

Den sparris som odlas i Abensberg är till största delen den kultiverade formen av blekt sparris. Bleksparrisen odlas under jorden i stora jordvallar. På grund av bristen på solljus blir de skott som växer uppåt i vallarna inte gröna, utan vita eller rödaktigt vita med vita till violetta toppar, som i normalfallet skärs till längden 22 centimeter.

3.5   Särskilda regler för skivning, rivning, förpackning osv. av den produkt som det registrerade namnet avser

Nyskördad sparris måste först grovsköljas och därefter rengöras med färskvatten (kranvatten).

Efter skörden och rengöringen snabbkyls sparrisen för att bevara kvaliteten. Snabbkylning innebär att man så snart som möjligt efter skörden kyler ned sparrisen med iskallt vatten till en temperatur på 1–2 °C. På så vis bibehåller man sparrisens fräschör, mjällhet och elfenbensfärg. Man minimerar också uppkomsten av bakterier och svamp som försämrar kvaliteten.

Därefter skärs skotten fackmässigt till rätt längd och sorteras. Skotten skärs av i nederdel med ett skarpt snitt vinkelrätt mot skottaxeln utan att snittytan blir trådig. På så vis minimeras snittytan och följaktligen vattenförlusten och möjligheten för bakterier att tränga in i sparrisen. Om sparrisen är ihålig eller träig i nedre delen, skärs den fackmässigt till en längd under 22 cm, eller under 27 centimeter i fråga om grönsparris, för att garantera den höga kvaliteten.

Därefter ska de lagras vid 1–2 °C med hög luftfuktighet (99 %), dock inte i vatten. Hos odlaren får kylkedjan inte brytas. Förpacknings- och kylrum samt eventuella försäljningslokaler måste uppfylla hygienbestämmelser.

Denna praxis, som är betydligt strängare än de lagstadgade minimikraven, bidrar till en hög hygien- och kvalitetsnivå.

3.6   Särskilda regler för märkning av den produkt som det registrerade namnet avser

—

4.   Kort beskrivning av det geografiska området

Det geografiska området omfattar framför allt det så kallade sandbältet mellan Siegenburg, Neustadt an der Donau, Abensberg och Langquaid och ligger uteslutande i Landkreis Kelheim.

5.   Samband med det geografiska området

Specifika uppgifter om det geografiska området:

Av en beskrivning av Maximilian Georg Kroiss av karmelitordens ekonomiska verksamhet framgår att sparris förmodligen odlades redan 1730 i området Abensberg. I samma beskrivning framhålls även att historikern Angrüner hade fel när han påstår att den första sparrisen odlades i Abensberg omkring år 1900. Kross understryker samtidigt att Abensberg fortfarande är mycket känt för sin sparris.

Området kring Abensberg, det så kallade sandbältet mellan Siegenburg, Neustadt an der Donau, Abensberg och Langquaid, är tack vare de optimala mark- och klimatförhållandena ypperligt för att odla sparris. Produktionsområdet har tack vare en genomsnittlig årstemperatur på 9,8 °C och en genomsnittlig nederbördsmängd på 703 mm goda klimatförhållanden för sparrisodling. Enligt geodata från Bayerns markinformationssystem är marken övervägande sandig. Samtidigt innehåller marken i regel mer mineraler och något mer silt än andra välkända tyska områden för sparrisodling. Dessa förutsättningar ger den särskilt kraftiga, kryddiga smaken som utmärker ’Abensberger Spargel’.

’Abensberger Spargel’ odlas främst i följande jordarter:

—	Sandjord (S)

—	Svagt lerig jord (Sl)

—	Lerig jord (lS)

—	Lättlera (SL)

För att bevara de speciella egenskaperna i fråga om smak och fräschör hos ’Abensberger Spargel’, som beror på odlingsjorden, odlas och behandlas sparrisen enligt beskrivningen ovan.

Cirka 70 företag producerar denna specialitet på en odlingsyta av 210 hektar. Abensberg är ett av Bayerns viktigaste områden för sparrisodling. De lokala odlarna har dessutom utvecklat och förbättrat odlingstekniken.

Specifika uppgifter om produkten:

’Abensberger Spargel’ har en kvalitet som beror på ovan beskrivna klimatförhållanden och på jordarterna i det avgränsade området.

’Abensberger Spargel’ har mycket gott rykte bland konsumenter och anses av kännare vara en särskild delikatess. ’Abensberger Spargel’ är en traditionell bayersk specialitet och har därför förts in i den internet-databas för traditionella specialiteter som underhålls av Bayerns jordbruks- och skogsministerium (http://www.food-from-bavaria.de).

Förutom beteckningen ’Abensberger Spargel’ används vid marknadsföringen av sparrisen sedan tio år även det kollektiva varumärket ’Abensberger Qualitäts-Spargel’. För att en produkt ska få använda det varumärket måste den vara av mycket hög kvalitet.

Tack vare den höga kvaliteten är kunderna också beredda att betala mer för varan. Priserna för ’Abensberger Spargel’ ligger till och med högre än för den kända ’Schrobenhausener Spargel’.

Det finns också en kokbok speciellt utformad för ’Abensberger Spargel’, vilket visar hur känd sparrisen är. Dessutom kröns varje år en ’sparrisdrottning’ i Abensberg som ska göra reklam för grönsaken. 2007 firades 75-årsjubileum för sparrisodlingar i Abensberg.

Odlarnas sammanslutning (Erzeugergemeinschaft Abensberger Qualitätsspargel e.V.) rekommenderar de sorter som på grundval av agronomiska krav (fältförsök) och smakkrav, baserade på organoleptiska tester, särskilt väl uppfyller produktspecifikationen.

Den förtecknar dessa sorter på sin webbplats http://www.qualitaetsspargel.de och uppdaterar uppgifterna varje år.

Orsakssamband mellan det geografiska området och produktens kvalitet eller egenskaper (för SUB) eller en viss kvalitet, ett visst anseende eller en viss annan egenskap som kan hänföras till produkten (för SGB):

De särskilda egenskaperna hos ’Abensberger Spargel’ beror inte bara på regionens klimat och speciella jordar utan också på sparrisodlandets långa tradition i produktionsområdet samt på producenternas fackkunskaper sedan flera generationer. Den lätta, sandiga jorden, som i jämförelse med andra produktionsområden är mineralrikare och innehåller något mer silt, och den dagliga skörden ger särskilt mjälla stjälkar som jämfört med andra sparrissorter har en kryddig och kraftig smak.

Anseende:

Tack vare sammanslutningens (Erzeugergemeinschaft Abensberger Qualitätsspargel e.V.) stränga regler (http://www.qualitaetsspargel.de/index.php/erzeuger/qualitaetsordnung) i fråga om hur sparrisen ska odlas och skördas, som delvis är betydligt strängare än de lagstadgade minimikraven, har man under flera decennier kunnat erbjuda ’Abensberger Spargel’ av hög kvalitet. Detta har lett till att sparrisen fått gott rykte och anseende bland kunderna, vilket även återspeglas i officiella prisuppgifter. Av dem framgår att ’Abensberger Spargel’ har ett högre marknadspris än sparris från andra odlingsområden.

Sparrisbranschen brukar i dag en yta på cirka 210 ha och har med tiden blivit en av de viktigaste näringsgrenarna i regionen Abensberg.

De odlare som är bosatta i det geografiska området för sedan drygt 70 år sina erfarenheter av sparrisodling vidare till nya generationer. Kunnandet och erfarenheterna sörjer för bästa kvalitet, som är grundvalen för framgångsrik saluföring.

Sparrissäsongen är en ’femte årstid’ i regionen och lockar flera dagsbesökare och turister från när och fjärran. Kulinariskt ställer både privata kök och matställen under denna period sparrisen i centrum. Lokalbefolkning och besökare som lockas till Abensberg av sparrisen överraskas av allt kreativare recept. Denna period svarar för en stor del av vecko- och sparrismarknadernas omsättning av sparrisprodukter.

Sedan 1996 utses varje år en sparrisdrottning i Abensberg. Hon figurerar i flera inslag i radio, tidningar och teve och sprider det goda rykte ’Abensberger Spargel’ har långt utanför regionen.

Hänvisning till offentliggörandet av produktspecifikationen

(artikel 6.1 andra stycket i denna förordning)

https://register.dpma.de/DPMAregister/geo/detail.pdfdownload/41017”

(1)  EUT L 179, 19.6.2014, s. 17.

(2)  EUT L 343, 14.12.2012, s. 1.