8.12.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 439/1

8.12.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 439/2

8.12.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 439/3

8.12.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 439/3

1)

Begreppet referensläkemedel i den mening som avses i artikel 10.2 a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/83/EG av den 6 november 2001 om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1394/2007 av den 13 november 2007, ska tolkas så, att det omfattar ett läkemedel för vilket ett godkännande för försäljning har utfärdats med stöd av artikel 10a i detta direktiv.

2)

Artikel 10 i direktiv 2001/83, i dess lydelse enligt förordning nr 1394/2007, jämförd med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, ska tolkas så, att innehavaren av ett godkännande för försäljning av ett läkemedel som en annan tillverkare, i samband med en ansökan om godkännande för försäljning av ett generiskt läkemedel med stöd av artikel 10 i detta direktiv, använder som referensläkemedel har rätt att överklaga den behöriga myndighetens beslut att utfärda ett godkännande för försäljning av sistnämnda läkemedel, i den mån det handlar om att erhålla rättsligt skydd för en rättighet som nämnda innehavare har enligt denna artikel 10. En sådan prövningsrätt föreligger bland annat när nämnda innehavare motsätter sig att dess läkemedel används i syfte att, med stöd av artikel 10, erhålla ett godkännande för försäljning av ett läkemedel i förhållande till vilket dess eget läkemedel inte kan betraktas som referensläkemedel i den mening som avses i artikel 10.2 a.

8.12.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 439/4

8.12.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 439/5

1)

Talan avvisas.

2)

Europeiska kommissionen ska ersätta rättegångskostnaderna.

8.12.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 439/5

8.12.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 439/6

8.12.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 439/7

1)

Artikel 1.1 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ska tolkas så, att en talan, såsom den förevarande i målet vid den nationella domstolen, som avser ersättning för skada som påstås ha uppkommit till följd av att unionens konkurrensrätt har åsidosatts omfattas av begreppet ”privaträttens område” i den mening som avses i denna bestämmelse och således faller inom tillämpningsområdet för denna förordning.

2)

Artikel 22.2 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att en talan, såsom den förevarande i målet vid den nationella domstolen, som avser ersättning för skada som påstås ha uppkommit till följd av att unionens konkurrensrätt har åsidosatts, inte utgör ett förfarande som avser giltigheten av bolagsorgans beslut i den mening som avses i denna bestämmelse.

3)

Artikel 34.1 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att när det är möjligt att följa det resonemang som har lett till fastställandet av belopp som omfattas av interimistiska åtgärder och säkerhetsåtgärder vilka förordnats genom ett avgörande vars erkännande och verkställighet begärs, och det fanns möjlighet att överklaga detta avgörande, och svarandena har gjort bruk av denna möjlighet, för att ifrågasätta metoden för att beräkna ifrågavarande belopp, innebär varken denna beräkningsmetod eller åberopandet av allvarliga ekonomiska konsekvenser i sig att grunderna för rättsordningen (ordre public) i den medlemsstat där avgörandet görs gällande har överträtts, vilket annars skulle medföra att erkännande och verkställighet kunde vägras i denna medlemsstat av ett sådant avgörande som meddelats i en annan medlemsstat.

8.12.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 439/8

1)

Artikel 4.4 sista meningen i konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser öppnad för undertecknande i Rom den 19 juni 1980 ska tolkas på så sätt att den bestämmelsen är tillämplig på ett speditionsavtal uteslutande när huvudsyftet med avtalet är transport i egentlig mening av det aktuella godset, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

2)

Artikel 4.4 i Romkonventionen ska tolkas på så sätt att den lag som är tillämplig på ett avtal om godstransport – om den inte kan fastställas med tillämpning av andra meningen i nämnda bestämmelse – ska fastställas genom att tillämpa den allmänna regeln i artikel 4.1 i samma konvention, vilket innebär att den lag som ska tillämpas på avtalet är lagen i det land till vilket avtalet har närmast anknytning.

3)

Artikel 4.2 i Romkonventionen ska tolkas på så sätt att den nationella domstolen, för det fall att det har gjorts gällande att ett avtal har närmare anknytning till ett annat land än det land vars lag ska tillämpas i enlighet med den presumtion som återfinns i den punkten i nämnda artikel, ska jämföra det avtalets anknytning till dels det land vars lag ska tillämpas i enlighet med presumtionen, dels det andra berörda landet. Den nationella domstolen ska därvid beakta samtliga omständigheter och däribland förekomsten av andra avtal som har samband med det aktuella avtalet.

8.12.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 439/8

8.12.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 439/9

8.12.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 439/10

1)

Den dom som meddelats av Europeiska unionens tribunal i målet Spanien/kommissionen (T-384/10, EU:T:2013:277) upphävs.

2)

Kommissionens beslut K(2010) 4147 av den 30 juni 2010 om nedsättning av det finansiella stöd som beviljats inom ramen för sammanhållningsfonden för följande projekt eller grupper av projekt: ”Vattenförsörjning för den befolkning som är bosatt i floden Guadianas avrinningsområde: regionen Andévalo” (2000.ES.16.C.PE.133), ”Sanering och rening av flodområdet Guadalquivir: Guadaira, Aljarafe och EE NN PP i Guadalquivir” (2000.ES.16.C.PE.066), ”Vattenförsörjning för system inom flera kommuner i provinserna Granada och Malaga” (2002.ES.16.C.PE.061) ogiltigförklaras.

3)

Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de rättegångskostnader som Konungariket Spanien har haft, såväl i målet i första instans som i förevarande mål om överklagande.

8.12.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 439/10

1)

Artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ska tolkas på så sätt att den inte utgör hinder för att tullmyndigheterna, med stöd av nationell processrätt, grundar sin bevisvärdering avseende importerade varors ursprung på resultaten av analyser som utförts av tredje man, och denne vägrar att lämna närmare upplysningar om dessa analyser, varken till tullmyndigheterna eller till tulldeklaranten, vilket gör det svårare eller omöjligt att kontrollera tillförlitligheten av de slutsatser som dragits eller att vederlägga dem, förutsatt att principerna om effektivitet och likvärdighet har iakttagits. Det ankommer på den nationella domstolen att undersöka om så är fallet i det nationella målet.

2)

I en situation som den i det nationella målet, om tullmyndigheterna inte kan lämna närmare upplysningar om de berörda analyserna, gäller att det är enligt nationell processrätt som den nationella domstolen ska bedöma huruvida tullmyndigheterna ska bifalla en begäran från den berörda personen att, på egen bekostnad, låta utföra analyser av den berörda varan i det land som deklarerats som ursprungsland samt huruvida det har betydelse att underprover från varuproven har bevarats under en viss tid och att den berörda personen hade kunnat få tillgång till dessa för att låta ett annat laboratorium undersöka dem och – om svaret på dessa frågor är jakande – huruvida tullmyndigheterna är skyldiga att upplysa den berörda personen om detta och om att denne kan begära ut dessa för att utföra en sådan undersökning.

8.12.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 439/11

1)

Artiklarna 138.1 och 139.1 andra stycket i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt, i dess lydelse enligt rådets direktiv 2010/88/EU av den 7 december 2010 ska tolkas så, att de under sådana omständigheter som dem i det nationella målet utgör hinder för att en medlemsstats skattemyndigheter nekar rätt till undantag från mervärdesskatteplikt för en gemenskapsintern leverans med motiveringen att förvärvaren inte är registrerad till mervärdesskatt i en annan medlemsstat och att leverantören inte har styrkt vare sig att den namnteckning som finns i de handlingar som lämnats in till stöd för leverantörens mervärdesskattedeklaration av den leverans som uppges vara undantagen från skatteplikt är äkta, eller att den person som undertecknat dessa handlingar i förvärvarens namn var behörig att göra detta, samtidigt som de handlingar som leverantören i samband med sin mervärdesskattedeklaration företett som bevisning för rätten till undantag från skatteplikt var i överensstämmelse med den i nationell lagstiftning fastställda förteckningen över handlingar som ska uppvisas för skattemyndigheterna och dessa myndigheter i ett inledande skede godtagit dessa handlingar som tillräcklig bevisning, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

2)

Artikel 138.1 i direktiv 2006/112, i dess lydelse enligt direktiv 2010/88, ska tolkas så, att den har direkt effekt, vilket innebär att beskattningsbara personer kan åberopa denna bestämmelse gentemot staten vid nationella domstolar för att erhålla undantag från mervärdesskatt vid gemenskapsinterna leveranser.

8.12.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 439/12

8.12.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 439/12

8.12.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 439/13

8.12.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 439/13

1)

Överklagandet avslås.

2)

British Telecommunications plc och BT Pension Scheme Trustees Ltd ska ersätta rättegångskostnaderna.

8.12.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 439/14

1)

Överklagandet ogillas.

2)

Konungariket Spanien ska ersätta rättegångskostnaderna.

8.12.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 439/14

1)

I ett fall där ett barn har flyttats i enlighet med en omedelbart verkställbar dom som därefter har upphävts genom en dom i vilken det har förordnats att barnet ska bo hos den förälder som är bosatt i ursprungsmedlemsstaten, ska artiklarna 2.11 och 11 i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 tolkas så, att den domstol som är belägen i den medlemsstat till vilken barnet flyttats och som har att pröva en ansökan om återlämnande av barnet ska – genom att göra en bedömning av samtliga faktiska omständigheter i det enskilda fallet – kontrollera huruvida barnet fortfarande hade hemvist i ursprungsmedlemsstaten omedelbart före det påstådda olovliga kvarhållandet. Vid den bedömningen ska det tas hänsyn till att den dom enligt vilken flyttningen av barnet var tillåten kunde verkställas omedelbart och att den hade överklagats.

2)

I ett fall där ett barn har flyttats i enlighet med en omedelbart verkställbar dom som därefter har upphävts genom en dom i vilken det har förordnats att barnet ska bo hos den förälder som är bosatt i ursprungsmedlemsstaten, ska förordning nr 2201/2003 tolkas så, att underlåtenheten att återföra barnet till den sistnämnda medlemsstaten till följd av den sista domen är olovlig, och artikel 11 i förordningen är tillämplig om det anses att barnet omedelbart före kvarhållandet fortfarande hade hemvist i ursprungsmedlemsstaten. Om det tvärtom anses att barnet inte längre hade hemvist i ursprungsmedlemsstaten vid den tidpunkten, påverkar beslutet om avslag på den ansökan om återlämnande som är grundad på denna bestämmelse inte tillämpningen av de regler om erkännande och verkställighet av domar som har meddelats i en medlemsstat vilka återfinns i förordningens kapitel III.

8.12.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 439/15

1)

Ska artiklarna 2.1, 3 a samt bilagorna I A och I B i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/96/EG (1) av den 27. januari 2003 om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter och/eller artiklarna 2.1 a, 3.1 a samt bilagorna I och II i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/19/EU (2) av den 4 juli 2012 om avfall som utgörs av eller innehåller elektrisk och elektronisk utrustning tolkas så, att eldrivna (cirka 220 V–240 volt) öppnare för (garage)portar, vilka är avsedda att tillsammans med (garage)porten byggas in bland de tekniska installationerna, omfattas av begreppet elektrisk eller elektronisk utrustning, och särskilt av begreppet elektriska och elektroniska verktyg?

2)

Om fråga 1 ska besvaras jakande:

Ska punkt 6 i bilaga I A och punkt 6 i bilaga I B i direktiv 2002/96/EG och/eller artikel 3.1 b, punkt 6 i bilaga I och punkt 6 i bilaga II i direktiv 2012/19/EU tolkas så, att sådana (garageports)öppnare som avses i fråga 1 ska anses vara beståndsdelar i storskaliga, fasta industriverktyg, i den mening som avses i dessa bestämmelser?

3)

Om fråga 1 ska besvaras jakande och fråga 2 ska besvaras nekande:

Ska artikel 2.1 i direktiv 2002/96/EG och/eller artikel 2.3 b i direktiv 2012/19/EU tolkas så, att sådana (garageports)öppnare som avses i fråga 1 ska anses utgöra en del av en annan typ av utrustning, vilken inte faller inom tillämpningsområdet för respektive direktiv?

8.12.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 439/16

1)

Måste de extraordinära omständigheterna, i den mening som avses i artikel 5.3 i förordningen (1), vara direkt hänförliga till den flygning till vilken biljett har bokats?

2)

För det fall den första frågan ska besvaras nekande: Hur många tidigare flygningar med det flygplan som skulle användas för den planerade flygningen är relevanta för bedömningen av om det föreligger extraordinära omständigheter? Föreligger en tidsbegränsning vad avser beaktandet av extraordinära omständigheter som inträffar under tidigare flygningar? Om så är fallet, hur ska denna tidsbegränsning beräknas?

3)

För det fall extraordinära omständigheter som inträffat under tidigare flygningar också är relevanta för en senare flygning, måste de rimliga åtgärder som det lufttrafikföretag som utför flygningen ska vidta enligt artikel 5. 3 i förordningen endast syfta till att förhindra extraordinära omständigheter eller måste de även syfta till att förhindra en längre försening?

8.12.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 439/16

1)

Ska beskrivningen av tullvaran med benämningen ”Ljus lufttorkad tobak” enligt KN-nummer 2401 10 35 i kapitel 24 ”TOBAK SAMT VAROR TILLVERKADE AV TOBAKSERSÄTTNING” i kommissionens förordning (EU) nr 861/2010 om ändring av bilaga I till rådets förordning (EEG) nr 2658/87 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan (1), tolkas så att den endast omfattar lufttorkad ostripad tobak

2)

Ska begreppet ”suspensivt tullförfarande eller suspensivt tullarrangemang” i artikel 4.6 i rådets direktiv 2008/118/EG om allmänna regler för punktskatt och om upphävande av direktiv 92/12/EEG, tolkas så att det även omfattar fall där en tullvara (punktskattepliktig vara) befinner sig i extern transitering, tillfällig förvaring eller tullager tillsammans med följedokument där fel tulltaxenummer (KN-nummer 2401 10 35 i stället för KN-nummer 2403 10 9000) men rätt kapitel (kapitel 24 – tobak) har angetts och där alla andra uppgifter i dokumenten (containernummer, kvantitet, nettovikt) är riktiga och förseglingarna inte har brutits?

(Frågan gäller alltså om en viss vara får omfattas av ett suspensivt tullförfarande när rätt kapitel i Gemensamma tulltaxan men fel tulltaxenummer har angetts i följedokumenten.)

3)

Ska begreppet ”införsel” i artikel 2 b i rådets direktiv 2008/118/EG om allmänna regler för punktskatt och om upphävande av direktiv 92/12/EEG (2), och begreppet ”import av punktskattepliktiga varor” i artikel 4.8 i samma direktiv tolkas så att de även omfattar fall där tulltaxenumret för den verkliga varan som befinner sig i extern transitering inte överensstämmer med det tulltaxenummer som anges i dess följedokument, samtidigt som den verkliga varans kapitelnummer (i det aktuella fallet kapitel 24 – tobak), kvantitet och nettovikt överensstämmer med uppgifterna i följedokumentet?

4)

Är den omständigheten att en vara omfattas av ett suspensivt tullförfarande att betrakta som en oegentlighet enligt artikel 38 i rådets direktiv 2008/118/EG om allmänna regler för punktskatt [och om upphävande av direktiv 92/12/EEG], om det i dess följedokument anges ett felaktigt KN-nummer enligt bilaga I till rådets förordning (EEG) nr 2658/87 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan, i dess lydelse enligt förordning (EU) nr 861/2010?

8.12.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 439/17

1)

När artiklarna 2.1 c, 24.1 och 43 i rådets direktiv 2006/112/EG (1) av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt (nedan kallat momsdirektivet) tillämpas i samband med fastställandet av vilken person som, utifrån ett mervärdesskatteperspektiv, ska anses tillhandahålla en tjänst, och detta sker med anledning av en prövning av huruvida det rör sig om ett fiktivt upplägg utan något reellt ekonomiskt eller kommersiellt innehåll, som endast genomförs i syfte att uppnå en skattefördel, är det då relevant för tolkningen av dessa artiklar att den som, i det nationella målet, förvaltar och till hundra procent äger det bolag som överlåter licensen utgörs av den fysiska person som är upphovsman till den know-how som förs över genom licensavtalet?

2)

Om den första frågan ska besvaras jakande, är det då vid en tillämpning av artiklarna 2.1 c, 24.1 och 43 i momsdirektivet och en bedömning av huruvida det föreligger missbruk, relevant huruvida denna fysiska person på ett informellt sätt utövar eller kan utöva ett inflytande över den verksamhet som bedrivs av det bolag som förvärvade licensen och över de beslut som företaget fattar? Kan det vara av relevans för tolkningen att upphovsmannen till denna know-how direkt eller indirekt deltar eller kan delta i företagets beslutsfattande som har att göra med tillhandahållandet av den tjänst som är baserad på nämnda know-how, som yrkesmässig konsult eller genom att erbjuda råd beträffande utveckling och utnyttjande av nämnda know-how?

3)

Är det, vid sidan av bedömningen av den bakomliggande avtalade transaktionen, en relevant omständighet som, under förhållanden i det nationella målet och mot bakgrund av uppgifterna i den andra frågan, ska beaktas för att utifrån ett mervärdesskatteperspektiv fastställa vilken person som ska anses tillhandahålla en tjänst, att upphovsmannen till aktuella nu know-how, i egenskap av fysisk person, utövar ett inflytande, närmare bestämt ett bestämmande inflytande, eller ger riktlinjer för hur den tjänst som är baserad på nämnda know-how ska tillhandahållas?

4)

För det fall den tredje frågan ska besvaras jakande, vilka omständigheter är det som vid fastställandet av inflytandets och riktlinjernas omfattning kan beaktas, eller mer konkret, på grundval av vilka kriterier kan det konstateras att det utövas ett bestämmande inflytande över tillhandahållandet av tjänsten och att det reella ekonomiska innehållet i den bakomliggande transaktionen till förmån för det företag som överlåter licensen har verkställts?

5)

Ska det under omständigheterna i det nationella målet, vid prövningen av erhållandet av en skattemässig fördel, anses vara relevant vid bedömningen av relationerna mellan de ekonomiska operatörerna och de personer som deltar i transaktionen, att de beskattningsbara personerna som har deltagit i den omtvistade avtalstransaktionen, som syftar till skatteflykt, är juridiska personer, medan skattemyndigheten i en medlemsstat anser att strategiska och operativa verksamhetsbeslut ska tillskrivas en fysisk person? För det fall det förhåller sig så, ska man då beakta i vilken medlemsstat som den fysiska personen har fattat dessa beslut? För det fall det kan konstateras att parternas avtalsställning inte är av avgörande betydelse, är det då, under sådana omständigheter som i det aktuella målet, av relevans för tolkningen att det är underleverantörerna som har ansvaret för att sköta de tekniska verktyg, personalresurser och ekonomiska transaktioner som behövs för att tillhandahålla den internetbaserade tjänst som här är i fråga?

6)

För det fall det kan konstateras att villkoren i licensavtalet inte återspeglar det reella ekonomiska innehållet, innebär då omkvalificeringen av avtalsvillkoren och återställandet av den situation som skulle föreligga om den transaktion som utgör det konkreta uttrycket för missbruket inte hade ägt rum, att skattemyndigheten i en medlemsstat kan fastställa att tjänsten har tillhandahållits i en annan medlemsstat, och således den plats där skatten kan utkrävas är en annan, även när det företag som har förvärvat licensen har erlagt den utkrävbara skatten i den medlemsstat där det är etablerat och i enlighet med de i lag föreskrivna krav som gäller i den medlemsstaten?

7)

Ska artiklarna 49 FEUF och 56 FEUF tolkas så att det strider mot dessa bestämmelser och utgör missbruk av etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster, att ha ett avtalsupplägg som det som är i fråga i det nationella målet, enligt vilket ett företag som är en beskattningsbar person i en medlemsstat, genom ett licensavtal med ett annat företag som är en beskattningsbar person i en annan medlemsstat, till detta andra företag överför know-how för tillhandahållandet av tjänster med vuxeninnehåll med hjälp av en teknik för interaktiv internetbaserad kommunikation och rätten att använda den tekniken, i en situation som kännetecknas av att mervärdesskattebördan i den medlemsstat där licenstagarföretaget har hemvist är mer fördelaktigt vad gäller det överförda tillhandahållandet?

8)

Vilken betydelse ska man, under sådana omständigheter som de i det nationella målet, utöver den skattefördel som påstås kunna uppnås, tillskriva de kommersiella överväganden som det företag som beviljar licensen har gjort? Är det i detta sammanhang relevant för tolkningen att den som till 100 procent äger och förvaltar det bolag som beviljar licensen är den fysiska person som ursprungligen skapade denna know-how?

9)

Får man vid bedömningen av eventuellt missbruk beakta omständigheter liknande dem i det nationella målet, såsom de tekniska och infrastrukturrelaterade uppgifter beträffande införandet och genomförandet av den tjänst som den omtvistade transaktionen avser och den förberedelse och de personalresurser som det företag som beviljar licensen för att tillhandahålla den aktuella tjänsten förfogar över, och i så fall, vilken betydelse har dessa omständigheter?

10)

Ska artiklarna 2.1 c, 24.1, 43 och 273 i momsdirektivet jämförda med artikel 4.3 FEU och artikel 325 FEUF, i en sådan situation som i det nationella målet, tolkas så att skattemyndigheten i en medlemsstat, för att på ett verkningsfullt sätt fullgöra den skyldighet som åvilar unionens medlemsstater att genomföra en effektiv och exakt uppbörd av det totala momsbeloppet och undvika den förlust som skatteundandragande och skatteflykt över medlemsstaternas gränser antas leda till, i ett fall avseende en transaktion för tillhandahållande av tjänster och i syfte att fastställa vilken person som tillhandahåller tjänsten, har rätt att – under skedet för insamling av bevisning i skatteförfarandet och i syfte att klargöra omständigheterna – acceptera uppgifter, information och bevismedel, och således även redogörelser för uppsnappad information, som utredningsenheten vid skattemyndigheten har erhållit genom insamling av information beträffande den beskattningsbara personen som har skett i hemlighet inom ramen för ett förfarande av brottmålskaraktär? Har nämnda skattemyndighet att rätt använda dessa uppgifter och lägga dem till grund för sin bedömning av de skattemässiga konsekvenserna? Ska dessa artiklar tolkas så att den förvaltningsdomstol som har att pröva en talan som har väckts mot det förvaltningsbeslut som har fattats av skattemyndigheten i en medlemsstat har rätt att göra en bedömning av dessa uppgifter inom ramen för bevisningen, med anledning av en prövning av dess laglighet?

11)

Ska artiklarna 2.1 c, 24.1, 43 och 273 i momsdirektivet jämförda med artikel 4.3 FEU och artikel 325 FEUF, i en sådan situation som i det nationella målet, tolkas så att det handlingsutrymme som skattemyndigheten i en medlemsstat tillerkänns för användningen av de medel som står till dess förfogande – för att den skyldighet som åvilar unionens medlemsstater att genomföra en effektiv och exakt uppbörd av det totala momsbeloppet ska kunna fullgöras på ett verkningsfullt sätt och för att medlemsstaternas skyldighet att säkerställa efterlevandet av de skyldigheter som åvilar den beskattningsbara personen ska kunna fullgöras – måste inbegripa en möjlighet för nämnda myndighet att använda sig av sådan bevisning som ursprungligen har erhållits i brottsutredningssyfte för att undertrycka skattflyktsbeteenden, även om den egna nationella rätten inte tillåter hemlig insamling av information inom ramen för ett administrativt förfarande för att undantrycka skatteflyktsbeteenden eller när de nationella bestämmelserna såsom villkor för en sådan insamling uppställer krav på garantier inom ramen för brottmål som inte föreligger i skatteförfarandet, samtidigt som förvaltningsmyndigheten tillerkänns rätten att agera i enlighet med principen om fri bevisföring?

12)

Ska artikel 8.2 i Europakonventionen, jämförd med artikel 52.2 i stadgan, tolkas så att den hindrar att skattemyndigheten i en medlemsstat tillerkänns den befogenhet som avses i den tionde och elfte frågan, eller kan det under omständigheterna i det nationella målet anses vara befogat att, i syfte att bekämpa skatteflykt, i ett skatteförfarande använda sig av de slutsatser som kan dras av sådan information som har erhållits utan den berörda personens kännedom, varvid man har en effektiv uppbörd av skatten och ”landets ekonomiska välstånd” i åtanke?

13)

Om det framgår av svaret på den tionde och den tolfte frågan att skattemyndigheten i en medlemsstat kan använda sig av sådana bevismedel i det administrativa förfarandet, har då skattemyndigheten i medlemsstaten en absolut skyldighet, för att säkerställa rätten till god förvaltning och rätten till försvar enligt artiklarna 7, 8, 41 och 48 i stadgan jämförda med artikel 51.1 i stadgan, att höra den beskattningsbara personen under det administrativa förfarandet, att garantera vederbörande tillgång de slutsatser som följer av den information som har erhållits utan hans eller hennes kännedom och att respektera syftet med insamlingen av uppgifterna i denna bevisning, eller utgör, i detta sammanhang, den omständigheten att den information som erhållits utan den berörda personens kännedom uteslutande var avsedd för en brottsutredning redan från början ett hinder för användningen av sådana bevismedel?

14)

För det fall bevisning erhålls och används i strid med artiklarna 7, 8, 41 och 48 i stadgan, jämförda med artikel 47 i stadgan, är det då förenligt med rätten till ett effektivt rättsmedel att en medlemsstat har en nationell lagstiftning som innebär att en talan som väcks vid domstol för att göra gällande att beslut i skatteärenden är behäftade med förfarandefel endast kan bifallas och leda till ogiltigförklaring av beslutet om, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet, det finns en faktisk möjlighet att det angripna beslutet skulle ha kunnat vara annorlunda om förfarandefelet inte hade förekommit och om detta fel dessutom har påverkat sökandens grundläggande rättsliga ställning, eller ska de förfarandefel som sålunda har begåtts beaktas i en vidare kontext, med bortseende från den eventuella inverkan som det förfarandefel som strider mot bestämmelserna i stadgan kan få på utgången i målet?

15)

Krävs det för att artikel 47 i stadgan ska få effekt att den förvaltningsdomstol, i en sådan processrättslig situation som den nu aktuella, som prövar en talan mot det förvaltningsbeslut som fattats av skattemyndigheten i en medlemsstat kan pröva huruvida den bevisning som, i hemlighet och inom ramen för ett brottmål har samlats in i brottsutredningssyfte, har erhållits på laglig väg, framför allt när den beskattningsbara person mot vilken åtal har väckts parallellt med detta inte hade kännedom om dessa handlingar och inte heller har kunnat ifrågasätta handlingarnas laglighet vid domstol?

16)

Ska rådets förordning (EU) nr 904/2010 (2) av den 7 oktober 2010 om administrativt samarbete och kampen mot mervärdesskattebedrägeri, även med beaktande av den sjätte frågan och särskilt mot bakgrund av förordningens skäl 7 – enligt vilket medlemsstaterna med tanke på skatteuppbörden bör samarbeta för att hjälpa till att säkerställa att mervärdesskatten fastställs korrekt och följaktligen inte bara måste kontrollera att skatten tillämpas korrekt på sitt territorium utan också bör ge bistånd till andra medlemsstater så att den skatt som är kopplad till en verksamhet på det egna territoriet men ska betalas i en annan medlemsstat tillämpas korrekt – tolkas så, att den skattemyndighet i en medlemsstat som, under sådana omständigheter som i det aktuella målet, upptäcker en skatteskuld måste skicka en begäran till skattemyndigheten i den medlemsstat där den beskattningsbara person som har varit föremål för skatteinspektion redan har fullgjort sin skattskyldighet?

17)

För det fall den sextonde frågan ska besvaras jakande och en talan väcks i domstol mot de beslut som har fattas av en skattemyndighet i en medlemsstat och den domstolen finner att besluten är behäftade med förfarandefel på denna grund, det vill säga i brist på erhållande av information och framställande av begäran, vilken åtgärd bör då den domstol som prövar talan mot de förvaltningsbeslut som antagits av skattemyndigheten i den medlemsstaten vidta, med beaktande även av övervägandena i den fjortonde frågan?

8.12.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 439/20

1)

Utgör unionsrätten, i synnerhet artikel 78 a i direktiv 2006/112/EG (1) hinder för att de markavgifter som gasdistributören betalat övervältras på slutkonsumenten, med oförändrat belopp och separat i förhållande till det pris som konsumenten ska betala för den gas som konsumerats, det vill sägs utan att avgiftsbeloppet inkluderats i detta pris?

För det fall den första frågan besvaras nekande, önskar den hänskjutande domstolen även få svar på följande fråga:

2)

Utgör unionsrätten, i synnerhet artiklarna 73–79 i direktiv 2006/112/EG hinder för att de markavgifter som gasdistributören betalat inte anses ingå i det beskattningsbara värdet när de övervältras på slutkonsumenten, med oförändrat belopp och separat i förhållande till det pris som konsumenten ska betala för den gas som konsumerats?

8.12.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 439/21

1)

Är det förenligt med anmälningsskyldigheten enligt artiklarna 213.1 och 214.1 i direktiv 2006/112 (1) att som i Ungern kräva en anmälan från privatpersoner som, inom gränserna för den frivilliga mervärdeskattskyldigheten, inte önskar bedriva verksamhet som är beskattningsbar i mervärdesskattehänseende?

2)

Får en skattemyndighet, med anledning av en efterhandskontroll, ålägga en sanktion för underlåtenhet att ge in en anmälan av verksamhet som omfattas av den frivilliga skattskyldigheten?

3)

Kan skattemyndigheten, med anledning av en efterhandskontroll, bortse från en privatpersons rätt till valfrihet och, med åsidosättande av principen om ett rättvist förfarande, utesluta denne från möjligheten att välja att enligt den frivilliga skattskyldigheten inte beskattas?

8.12.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 439/21

1)

Utgör ett villkor som kräver att bosättning ska ske inom ett visst begränsat område (kommun, distrikt, region) i en medlemsstat en inskränkning av den fria rörligheten i den mening som avses i artikel 33 i direktiv 2011/95/EU (1), när utlänningen i övrigt kan röra sig fritt inom medlemsstatens territorium?

2)

Är ett bosättningsvillkor gentemot personer som är subsidiärt skyddsbehövande tillåtet enligt artikel 33 och/eller artikel 29 i direktiv 2011/95/EU, när kravet tillämpas för att uppnå en rättvis fördelning av sociala kostnaderna på respektive socialtjänstmyndighet inom medlemsstatens territorium?

3)

Är ett bosättningsvillkor för personer som är subsidiärt skyddsbehövande tillåtet enligt artikel 33 och/eller artikel 29 i direktiv 2011/95/EU, när det tillämpas av migrations- eller integrationspolitiska skäl för att förhindra att sociala problem uppkommer genom att utlänningar i för stor utsträckning slår sig ner i vissa kommuner eller distrikt? Är det i detta avseende tillräckligt att ange abstrakta migrations- eller integrationspolitiska skäl eller måste sådana skäl anges specifikt?

8.12.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 439/22

1)

Utgör ett villkor som kräver att bosättning ska ske inom ett visst begränsat område (kommun, distrikt, region) i en medlemsstat en inskränkning av den fria rörligheten i den mening som avses i artikel 33 i direktiv 2011/95/EU (1), när utlänningen i övrigt kan röra sig fritt inom medlemsstatens territorium?

2)

Är ett bosättningsvillkor gentemot personer som är subsidiärt skyddsbehövande tillåtet enligt artikel 33 och/eller artikel 29 i direktiv 2011/95/EU, när kravet tillämpas för att uppnå en rättvis fördelning av sociala kostnaderna på respektive socialtjänstmyndighet inom medlemsstatens territorium?

3)

Är ett bosättningsvillkor för personer som är subsidiärt skyddsbehövande tillåtet enligt artikel 33 och/eller artikel 29 i direktiv 2011/95/EU, när det tillämpas av migrations- eller integrationspolitiska skäl för att förhindra att sociala problem uppkommer genom att utlänningar i för stor utsträckning slår sig ner i vissa kommuner eller distrikt? Är det i detta avseende tillräckligt att ange abstrakta migrations- eller integrationspolitiska skäl eller måste sådana skäl anges specifikt?

8.12.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 439/23

1)

Utgör ett villkor som kräver att bosättning ska ske inom ett visst begränsat område (kommun, distrikt, region) i en medlemsstat en inskränkning av den fria rörligheten i den mening som avses i artikel 33 i direktiv 2011/95/EU (1), när utlänningen i övrigt kan röra sig fritt inom medlemsstatens territorium?

2)

Är ett bosättningsvillkor gentemot personer som är subsidiärt skyddsbehövande tillåtet enligt artikel 33 och/eller artikel 29 i direktiv 2011/95/EU, när kravet tillämpas för att uppnå en rättvis fördelning av sociala kostnaderna på respektive socialtjänstmyndighet inom medlemsstatens territorium?

3)

Är ett bosättningsvillkor för personer som är subsidiärt skyddsbehövande tillåtet enligt artikel 33 och/eller artikel 29 i direktiv 2011/95/EU, när det tillämpas av migrations- eller integrationspolitiska skäl för att förhindra att sociala problem uppkommer genom att utlänningar i för stor utsträckning slår sig ner i vissa kommuner eller distrikt? Är det i detta avseende tillräckligt att ange abstrakta migrations- eller integrationspolitiska skäl eller måste sådana skäl anges specifikt?

8.12.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 439/23

8.12.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 439/24

1)

Ska artikel 49 och följande artiklar FEUF, artikel 56 och följande artiklar FEUF samt de principer som Europeiska unionens domstol har slagit fast i domen av den 16 februari 2012 [i de förenade målen C–72/10 och C–77/10] tolkas så, att de utgör hinder för att koncessioner som ska upphandlas har en kortare giltighetstid än de tidigare tilldelade koncessionerna i det fall upphandlingen har utlysts för att rätta till den rättsstridiga uteslutningen av aktörer från att delta i upphandlingar?

2)

Ska artikel 49 och följande artiklar FEUF, artikel 56 och följande artiklar FEUF samt de principer som Europeiska unionens domstol har slagit fast i samma dom av den 16 februari 2012 [i de förenade målen C–71/10 och C–77/10] tolkas så, att de utgör hinder för att behovet av att anpassa systemet genom att ange samma förfallodatum för alla koncessioner ska anses utgöra ett berättigat skäl för att de koncessioner som ska upphandlas har en kortare giltighetstid än de tidigare tilldelade koncessionerna?

8.12.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 439/24

1)

Ska artiklarna 24.1 och 25 b i direktiv 2006/112 (1) tolkas så, att begreppet tillhandahållande av tjänst även omfattar abonnemangsavtal beträffande tillhandahållande av rådgivningstjänster som de i målet vid den nationella domstolen där leverantören, vilken förfogar över kvalificerad personal för tillhandahållandet av tjänsterna, ställer sig till uppdragsgivarens förfogande under avtalets löptid och åtar sig att inte ingå liknande avtal med uppdragsgivarens konkurrenter?

2)

Ska artiklarna 64.1 och 63 i direktiv 2006/112 tolkas så, att den beskattningsgrundande händelsen vid abonnemang av rådgivningstjänster inträffar när den avtalade tidsperioden för betalningen löper ut, utan att det är avgörande huruvida och hur ofta uppdragsgivaren har nyttjat de tjänster för vilka rådgivaren står till uppdragsgivarens förfogande?

3)

Ska artikel 62.2 i direktiv 2006/112 tolkas så, att den som tillhandahåller tjänster inom ramen för ett abonnemang är skyldig att ta ut mervärdesskatt för tjänsterna när den avtalade tidsperioden för betalningen av de tjänster som abonnemanget avser löper ut, eller uppkommer denna skyldighet endast när uppdragsgivaren har nyttjat rådgivarens tjänster under den motsvarande beskattningsperioden?

8.12.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 439/25

—

fastställa att Konungariket Danmark har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/37/EG av den 5 juni 2001 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror (1) genom att, i strid med artikel 8 jämförd med artikel 2.4 i direktivet, upprätthålla ett rättsläge där försäljning av löst snus är tillåtet, och

—

förplikta Konungariket Danmark att ersätta rättegångskostnaderna.

8.12.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 439/26

1)

Personalkostnaderna för H. om 56,76 euro, resekostnader om 1  354,08 euro och kostnader för tjänster om 351,82 euro som Technische Universität Dresden har haft vid genomförandet av avtalet, med referensnummer 2003114 (SI2.377438), om finansiering av projektet ”Collection of European Data on Lifestyle Health Determinants – Coordinating Party (LiS)” inom gemenskapens handlingsprogram på folkhälsoområdet (2003–2008) är ersättningsgilla, med följd att Europeiska kommissionens krav på dessa belopp, vilka angavs i debetnota nr 3241011712 av den 4 november 2010, saknar grund.

2)

Talan ogillas i övrigt.

3)

Technische Universität Dresden ska ersätta rättegångskostnaderna.

8.12.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 439/27

1)

Det beslut som meddelades av fjärde överklagandenämnden vid Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån) den 11 oktober 2012 (de förenade ärendena R 274/2011-4 och R 520/2011-4) ogiltigförklaras.

2)

Harmoniseringsbyrån ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Xavier Grau Ferrers rättegångskostnader.

3)

Juan Cándido Rubio Ferrer och Alberto Rubio Ferrer ska ersätta sina rättegångskostnader.

8.12.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 439/27

1)

Ansökan om interimistiska åtgärder avvisas.

2)

Beslut om rättegångskostnader anstår.

8.12.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 439/28

—

Fastställa att svarandena inte har lagstiftat på ett sätt som innebar att Europeiska unionens allmänna rättsprinciper och i synnerhet direktivet om visstidsanställning tillämpades fullt ut då sökandena sades upp från det dåvarande bolaget Olympiaki Aeroporia. Uppsägningarna föreskrevs i ett beslut av Europeiska kommissionen. Detta beslut införlivades med den grekiska rättsordningen genom lag 3717/2008.

—

Bevilja sökandena och samtliga uppsagda arbetstagare i det dåvarande bolaget Olympiaki Aeroporia – genom en gemenskapsrättsakt, direktiv, förordning eller annan rättsakt med direkt effekt – möjlighet att erhålla den ersättning de skulle ha haft rätt till i egenskap av fast anställda då de sades upp från/tvingades att lämna Olympiaki Aeroporia.

—

Förordna om utbetalning om 3 00  000 euros – genom en gemenskapsrättsakt, direktiv, förordning eller annan rättsakt med direkt effekt – till var och en av sökandena som ersättning för de prövningar och svårigheter som sökandena utsatts för samt som ersättning för att deras grundläggande rättigheter har åsidosatts och att de tvingats upphöra med sitt yrkesliv i förtid.

1.

Första grunden: Lag 3717/2008 vari nedläggningen av Olympiaki Aeroporia föreskrivs liksom uppsägning av samtliga tillfälligt anställda utgör egentligen en gemenskapsrättakt som har påtvingats av Europeiska unionens institutioner, i synnerhet av ECB och europeiska kommissionen. Samtliga den grekiska regeringens lagstiftningsåtgärder har vidtagits i enlighet med rekommendationerna från, och närmare bestämt på beslut av, Eurogroup, ECOFIN-rådet, ECB och europeiska kommissionen.

2.

Andra grunden: Det faktum att de tillfälligt anställda som tjänstgjorde inom det dåvarande bolaget Olympiaki Aeroporia inte jämställts med övriga fast anställda inom samma bolag och det faktum att de inte erhållit någon uttrycklig ersättning då de fick lämna bolaget har orsakat dem en direkt, personlig och allvarlig skada och har berövat dem deras grundläggande rättigheter.

8.12.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 439/29

—

Fastställa att svarandena inte har lagstiftat för att uttryckligen utesluta de obligationer som sökandena har köpt av Republiken Grekland från att med tvång delta i P.S.I.-planen avseende innehavarna av grekiska statsobligationer som omfattas av grekisk rätt.

—

Bevilja sökandena möjlighet att – genom en gemenskapsrättsakt, direktiv, förordning eller annan rättsakt med direkt effekt – erhålla 100 procent av värdet på sina obligationer som underställts P.S.I.-planen, trots att sökandena inte rådfrågats eller gett sitt godkännande härtill.

—

Förordna om utbetalning om 5 00  000 euros – genom en gemenskapsrättsakt, direktiv, förordning eller annan rättsakt med direkt effekt – till var och en av sökandena som ersättning för de prövningar och svårigheter som sökandena utsatts för samt som ersättning för att deras grundläggande rättigheter har åsidosatts.

1.

Första grunden: De lagstiftningsåtgärder som i Grekland lett till att innehavare av statsobligationer som omfattas av grekisk rätt med tvång deltar i P.S.I.-planen utgör i själva verket gemenskapsrättsakter.

2.

Andra grunden: De åtgärder som den grekiska regeringen har vidtagit för att komma till rätta med den grekiska statsskulden har huvudsakligen påtvingats av Europeiska unionens institutioner, i synnerhet av ECB och Europeiska kommissionen.

3.

Tredje grunden: Svarandena har avstått från att lagstifta och uttryckligen utesluta de grekiska statsobligationer som sökandena innehar i minsiterrådets rättsakter vari tillämpningsföreskrifter för PSI-planen i Grekland anges.

4.

Fjärde grunden: Den omständigheten att obligationerna inte uttryckligen har undantagits från PSI-planen och inte uttryckligen ersatts genom PSI-planen har orsakat sökandena en skada som är direkt, personlig och allvarlig och har berövat dem deras grundläggande rättigheter.

5.

Femte grunden: Samtliga lagstiftningsåtgärder som vidtagits av den grekiska regeringen har vidtagits efter rekommendationer och, närmare bestämt, ett beslut av Eurogruppen, ECOFIN-rådet, ECB och Europeiska kommissionen

8.12.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 439/29

—

ogiltigförklara beslut C(2014) 3192 final av den 26 maj 2014 som antagits i ärende om statligt stöd SA.38517 (2014/NN) – Micula/Rumänien (skiljedom från CIRDI) varigenom Rumänien förpliktas att upphäva samtliga åtgärder som kan leda till verkställighet av skiljedomen av den 11 december 2013, som meddelats av en skiljenämnd som upprättats under överinseende av Internationella centrumet för biläggande av investeringstvister, i ärendet Ioan Micula, Viorel Micula med flera mot Rumänien (CIRDI, ärende nr ARB/05/20), eftersom kommissionen anser att skiljedomen innebär att det utdelas ett statligt stöd, fram till dess att kommissionen slutgiltigt beslutat huruvida detta stöd är förenligt med den inre marknaden, och

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Bristande behörighet

2.

Andra grunden: Uppenbart felaktig rättstillämpning och uppenbart oriktig bedömning

8.12.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 439/30

—

ogiltigförklara det beslut som svaranden antog den 9 juli 2014 i ärende SA.32009 (2011/C) i enlighet med artikel 263 fjärde stycket FEUF i den mån som beloppet 2 8 2 57  273 euro, vilket motsvarar den del av det sökta statliga stödet på 4 5 2 57  273 euro som överstiger 17 miljoner euro, i beslutet förklaras vara oförenligt med den inre marknaden,

—

i andra hand ogiltigförklara det beslut som svaranden antog den 9 juli 2014 i ärende SA.32009 (2011/C) i enlighet med artikel 263 fjärde stycket FEUF i den mån som det belopp som inte behöver anmälas enligt artikel 6.2 i förordning (EG) nr 800/2008 (1) om 22,5 miljoner i beslutet förklaras vara oförenligt med den inre marknaden, och

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna i enlighet med tribunalens rättegångsregler.

1.

Första grunden: Åsidosättande av artikel 108.3 FEUF

2.

Andra grunden: Åsidosättande av artikel 107.3 c FEUF

3.

Alternativ grund: Åsidosättande av artikel 108.3 FEUF och av förordning nr 800/2008

8.12.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 439/31

—

ogiltigförklara kommissionens genomförandebeslut C(2014) 6030 angående – inom ramen för artikel 31 i direktiv 2001/83/EG – godkännanden för försäljning av humanläkemedel för utvärtes bruk med en hög koncentration estradiol, i den mån beslutet ålägger medlemsstaterna att iaktta de i beslutet angivna föreskrifterna såvitt avser läkemedel för utvärtes bruk innehållande 0,01 viktprocent estradiol som nämns och inte nämns i bilaga I, förutom begränsningen som består i att läkemedel för utvärtes bruk innehållande 0,01 viktprocent estradiol och som nämns däri fortfarande får användas enbart intravaginalt,

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Åsidosättande av artikel 31 och följande artiklar i direktiv 2001/83/EG (1)

2.

Andra grunden: Åsidosättande av artikel 116 första meningen och artikel 126 första meningen i direktiv 2001/83/EG

3.

Tredje grunden: Åsidosättande av proportionalitetsprincipen och likabehandlingsprincipen

8.12.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 439/33

—

ogiltigförklara det angripna beslutet i den del det där slås fast att Lupin har åsidosatt artikel 101 FEUF, och/eller

—

upphäva eller nedsätta det bötesbelopp som Lupin ålagts, och

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Kommissionen gjorde en felaktig rättstillämpning när den slog fast att sökanden hade gjort sig skyldig till ett agerande som genom sitt syfte utgjorde en överträdelse av artikel 101 FEUF. Till utveckling av den första grunden anför sökande följande:

2.

Andra grunden: Kommissionen gjorde en felaktig rättstillämpning när den slog fast att sökanden hade gjort sig skyldig till ett agerande som genom sitt syfte utgjorde en överträdelse av artikel 101 FEUF. Sökanden anser att kommissionens metod för att fastställa huruvida ett förlikningsavtal avseende patent skulle anses utgöra en överträdelse genom resultat hade samma brister som dess metod i fråga om överträdelser genom syfte.

3.

Tredje grunden: Det var fel av kommissionen att ålägga sökanden böter över huvud taget. Alternativt görs gällande att de böter som ålades var alltför höga och ska därför nedsättas. Till utveckling av den tredje grunden anför sökande följande: