29.3.2014

Europeiska unionens officiella tidning

C 92/1

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN

om tolkningsriktlinjer för förordning (EG) nr 1370/2007 om kollektivtrafik på järnväg och väg

2014/C 92/01

1. INLEDNING

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1370/2007 om kollektivtrafik på järnväg och väg och om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 1191/69 och (EEG) nr 1107/70 (1) antogs den 23 oktober 2007. Förordningen trädde i kraft den 3 december 2009 och syftar till att skapa en inre marknad för tillhandahållande av kollektivtrafik genom att komplettera de allmänna reglerna om offentlig upphandling. I förordningen fastställs också villkor för när sådan ersättning som betalas ut i enlighet med avtal och koncessioner som avser kollektivtrafik ska anses förenlig med den inre marknaden och undantagen från kravet på förhandsanmälan av statligt stöd till kommissionen.

Förordning (EG) nr 1370/2007 är mycket viktig för organisationen och finansieringen av kollektivtrafik med buss, spårvagn, tunnelbana och järnväg i medlemsstaterna. En enhetlig och korrekt tillämpning av dess bestämmelser är ekonomiskt och politiskt viktig. Skälet är att mervärdet av sektorn för kollektivtrafik och sysselsättningen inom denna sektor står för ungefär 1 % av såväl BNP som den totala sysselsättningen i unionen. En väl fungerande kollektivtrafiksektor är en hörnsten i en effektiv social, ekonomisk och miljömässig politik.

Såväl i en extern efterhandsbedömning av genomförandet av förordning (EG) nr 1370/2007 (2) utförd av en extern konsult, som i uttalanden av företrädare för europeiska sammanslutningar och medlemsstater vid den konferens för intressenter från hela EU som kommissionen organiserade den 14 november 2011 om genomförandet av den förordningen (3), har kommissionen uppmanats att lämna riktlinjer för vissa bestämmelser i förordningen. Olika tolkningar av bestämmelserna rörande definitionen av allmän trafikplikt, tillämpningsområdet för avtal om allmän trafik, tilldelningen av sådana avtal och ersättningen för allmän trafikplikt kan försvåra upprättandet av en inre marknad för kollektivtrafik och leda till oönskade snedvridningar av marknaden.

Innan detta meddelande antogs genomförde kommissionen ett samråd med medlemsstaterna och de intressenter som företräder de berörda parterna på detta område, till exempel europeiska sammanslutningar inom sektorn för kollektivtrafik, inbegripet transportpersonal- och passagerarorganisationer.

I det här meddelandet förklarar kommissionen hur den uppfattar ett antal bestämmelser i förordningen, mot bakgrund av bästa praxis, för att underlätta för medlemsstaterna att fullt ut utnyttja den inre marknadens fördelar. Syftet är inte att detta meddelande ska innehålla en uttömmande behandling av alla bestämmelser, och det innehåller inte heller några nya rättsliga bestämmelser. Det bör noteras att det ytterst åligger Europeiska unionens domstol att tolka unionens lagstiftning.

Den 30 januari 2013 antog Europeiska kommissionen ett förslag om att ändra förordning (EG) nr 1370/2007 inför öppnandet av marknaden för inrikes persontrafik på järnväg (4). Kommissionen har föreslagit ändringar av vissa bestämmelser i förordningen, som t.ex. bestämmelserna om tilldelning av avtal om allmänna trafiktjänster på järnväg. Dessa tolkas i detta meddelande. För dessa bestämmelser ska riktlinjerna i meddelandet anses gälla till dess att eventuella ändringar av förordning (EG) nr 1370/2007 träder i kraft.

2. KOMMISSIONENS TOLKNING AV FÖRORDNING (EG) nr 1370/2007

2.1 Tillämpningsområdet för förordning (EG) nr 1370/2007

Detta kapitel om tillämpningsområdet för förordning (EG) nr 1370/2007 innehåller riktlinjer för förhållandet mellan denna förordning och följande direktiv: Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/24/EU om offentlig upphandling och om upphävande av direktiv 2004/18/EG (5) (direktiv 2014/24/EU). Direktiv 2014/25/EU om upphandling av enheter som är verksamma på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster och om upphävande av direktiv 2004/17/EC (6) (direktiv 2014/25/EU). Direktiv 2014/23/EU om tilldelning av koncessioner (7) (direktiv 2014/23/EU). Detta kapitel klargör också hur förordningen ska tillämpas på inre vattenvägar och nationella marina vatten och klargör dess tillämpning på godstransporter fram till den 2 december 2012.

2.1.1 Artiklarna 1.3 och 5.1. Förhållandet mellan förordning (EG) nr 1370/2007 och direktiven om offentlig upphandling och koncessioner

Genom förordning (EG) nr 1370/2007 regleras tilldelningen av avtal om allmän trafik, enligt artikel 2 i i förordningen, på området för kollektivtrafik på väg och järnväg. Dessa avtal kan emellertid även omfattas av tillämpningsområdet för direktiven om offentlig upphandling (direktiv 2014/24/EU och direktiv 2014/25/EU). Eftersom direktiven som avses i förordning (EG) nr 1370/2007 (direktiv 2004/17/EG och direktiv 2004/18/EG) har upphävts och ersatts av ovannämnda direktiv ska hänvisningar i förordning (EG) nr 1370/2007 anses avse de nya direktiven.

Enligt artikel 1.3 ska förordning (EG) nr 1370/2007 inte gälla offentliga byggkoncessioner i den mening som avses i artikel 1.3 a i direktiv 2004/17/EG eller artikel 1.3 i direktiv 2004/18/EG. Efter ikraftträdandet av direktiv 2014/23/EU om tilldelning av koncessioner definieras ”byggkoncessioner” i artikel 5.1 a i det direktivet. Offentliga byggkoncessioner för kollektivtrafik på järnväg och andra spårburna transportsätt samt på väg regleras därför enbart genom direktiv 2014/23/EU.

Vad gäller förhållandet mellan förordning (EG) nr 1370/2007 och direktiven om offentlig upphandling liksom direktiv 2004/23/EG är det viktigt att skilja mellan tjänstekontrakt och tjänstekoncessioner.

I artikel 2.1, 2.2 och 2.5 i direktiv 2014/25/EU definieras ”tjänstekontrakt” som skriftliga kontrakt med ekonomiska villkor som slutits mellan en eller flera upphandlande enheter och en eller flera ekonomiska aktörer och som avser tillhandahållande av tjänster. När dessa kontrakt gäller ”upphandlande myndigheter” i den mening som avses i artikel 2.1 punkt 1 i direktiv 2014/24/EU anses de vara ”offentliga tjänstekontrakt” i enlighet med artikel 2.1 punkterna 6 och 9 i direktiv 2014/24/EU.

I artikel 5.1 b i direktiv 2014/23/EU om tilldelning av koncessioner definieras ”tjänstekoncession” som ”skriftligt kontrakt med ekonomiska villkor genom vilket en eller flera upphandlande myndigheter eller upphandlande enheter anförtror tillhandahållande och förvaltning av tjänster som inte avser utförande av byggentreprenad enligt led a till en eller flera ekonomiska aktörer, där ersättningen för tjänsterna endast utgörs av rätten att utnyttja de tjänster som är föremål för kontraktet eller av dels en sådan rätt, dels betalning”. Artikel 5 (1) anges det vidare att ”Tilldelningen av en byggkoncession eller tjänstekoncession innefattar att verksamhetsrisken vid utnyttjandet av dessa byggnadsverk eller tjänster, som omfattar efterfrågerisken eller utbudsrisken eller bådadera, överförs till koncessionshavaren. Koncessionshavaren ska anses överta verksamhetsrisken om denne, vid normala verksamhetsförhållanden, inte är garanterad att få tillbaka de investeringar som gjorts och de kostnader som uppstått under utnyttjandet av det byggnadsverk eller tillhandahållandet av de tjänster som är föremål för koncessionen. Den del av risken som överförs på koncessionshavaren ska omfatta verklig exponering för marknadens nycker, vilket innebär att eventuella uppskattade förluster för koncessionshavaren inte ska vara endast nominella eller försumbara”.

Denna distinktion mellan (offentliga) tjänstekontrakt och koncessioner är viktigt eftersom det i artikel 10.3 i direktiv 2014/23/EU fastställs att direktivet inte ska tillämpas på koncessioner för kollektivtrafik i den mening som avses i förordning (EG) nr 1370/2007. Tilldelningen av tjänstekoncessioner för dessa kollektivtrafiktjänster regleras enbart av förordning (EG) nr 1370/2007.

I artikel 5.1 i förordning (EG) nr 1370/2007 anges det att tilldelningen av avtal om allmän trafik avseende transporttjänster med buss eller spårvagn regleras genom direktiven 2004/17/EG (8) och 2004/18/EG (9), med undantag för när dessa avtal tilldelas i form av koncessionsavtal om tjänster i den mening som avses i de direktiven. Tilldelning av avtal om (allmän) trafik avseende kollektivtransporttjänster med buss eller spårvagn regleras därför enbart av direktiven 2014/24/EU och 2014/25/EU.

Tilldelning av avtal om (allmän) trafik avseende transporttjänster på järnväg och tunnelbana regleras av förordning (EG) nr 1370/2007 och undantas från tillämpningsområdet för direktiv 2014/24/EU i enlighet med skäl 27 och artikel 10 i samt från tillämpningsområdet för direktiv 2014/25/EU i enlighet med skäl 35 och artikel 21 g.

Tabell

Sammanfattning av tillämplig rättslig grund för tilldelning av avtal per typ av avtal och transportsätt

Kollektivtrafik med	Avtal om (allmän) trafik enligt definitionen i direktiven 2014/24/EU and 2014/25/EU	Tjänstekoncessioner enligt definitionen i direktiv 2014/23/EU
Buss och spårvagn	Direktiven 2014/24/EU och 2014/25/EU	Förordning (EG) nr 1370/2007
Järnväg och tunnelbana	Förordning (EG) nr 1370/2007	Förordning (EG) nr 1370/2007

2.1.2 Artikel 1.2. Tillämpning av förordning (EG) nr 1370/2007 på inre vattenvägar och nationella marina vatten

Enligt artikel 1.2 är förordning (EG) nr 1370/2007 tillämplig på nationell och internationell kollektivtrafik på järnväg, andra spårburna transportsätt och på väg. Medlemsstaterna får dessutom tillämpa förordningen på kollektivtrafik på inre vattenvägar. För att garantera rättssäkerheten bör en medlemsstats beslut att tillämpa förordning (EG) nr 1370/2007 på kollektivtrafik på inre vattenvägar antas på ett öppet sätt genom en rättsligt bindande handling. Att tillämpa förordning (EG) nr 1370/2007 på kollektivtrafik på inre vattenvägar kan vara särskilt lämpligt när dessa tjänster är integrerade i ett mer omfattande transportnät av kollektivtrafik på stads-, förorts- eller regionalnivå.

I avsaknad av ett beslut om att tillämpa förordning (EG) nr 1370/2007 på kollektivtrafik på inre vattenvägar kommer dessa tjänster att regleras direkt genom artikel 93 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). Vissa aspekter av passagerartransporter på inre vattenvägar omfattas dessutom av rådets förordning (EEG) nr 3921/91 av den 16 december 1991 om villkoren för att transportföretag skall få utföra inrikes transporter av gods eller passagerare på inre vattenvägar inom en medlemsstat (10), och av rådets förordning (EG) nr 1356/96 av den 8 juli 1996 om gemensamma bestämmelser för transport av gods eller passagerare på inre vattenvägar mellan medlemsstater, i syfte att införa frihet att tillhandahålla sådana transporttjänster (11).

I artikel 1.2 anges även att medlemsstaterna får tillämpa förordning (EG) nr 1370/2007 på kollektivtrafik på nationella marina vatten endast om det inte påverkar tillämpningen av rådets förordning (EEG) nr 3577/92 av den 7 december 1992 om tillämpning av principen om frihet att tillhandahålla tjänster på sjötransportområdet inom medlemsstaterna (cabotage) (12). Vissa centrala bestämmelser i den förordningen stämmer inte helt överens med dem i förordning (EG) nr 1370/2007 (exempelvis bestämmelserna om dess tillämpning på godstransporter, avtals löptid, ensamrätt och tröskelvärden för direkttilldelning av småskaliga avtal). Att tillämpa förordning (EG) nr 1370/2007 på nationella marina vatten är förenat med flera svårigheter. I ett meddelande (13) tillhandahåller kommissionen riktlinjer för förordning EEG) nr 3577/92 och tar upp dessa problem.

2.1.3 Artikel 10.1. Tillämplighet för förordning (EEG) nr 1191/69 på godstransporttjänster fram till den 2 december 2012

Vissa specifika godstransporttjänster på järnväg kan tidigare ha omfattats av allmän trafikplikt enligt rådets förordning (EEG) nr 1191/69 av den 26 juni 1969 om medlemsstaternas åtgärder i fråga om allmän trafikplikt på järnväg, väg och inre vattenvägar (14). Förordning (EG) nr 1370/2007, som upphäver förordning (EEG) nr 1191/69, gäller emellertid inte för godstransporttjänster. För att underlätta utfasningen av ersättningar som inte har godkänts av kommissionen i enlighet med artiklarna 93, 107 och 108 i EUF-fördraget fastställs i artikel 10.1 i förordning (EG) nr 1370/2007 att förordning (EEG) nr 1191/69 ska fortsätta att tillämpas på godstransporttjänster under en period på tre år efter ikraftträdandet av förordning (EG) nr 1370/2007, dvs. fram till den 2 december 2012. Godstransporttjänster kan endast kvalificeras som tjänster av allmänt ekonomiskt intresse när den aktuella medlemsstaten fastställer att de uppvisar särdrag i förhållande till särdragen hos kommersiella godstransporttjänster (15). Medlemsstater som vill behålla ordningarna för statligt stöd även för godstransporttjänster på järnväg vilka inte uppfyller de särskilda villkor som anges i Altmark-domen (16), måste anmäla dessa ordningar till kommissionen så att de kan godkännas i förväg. Stödordningarna ska bedömas direkt enligt artikel 93 i EUF-fördraget. Om stödordningarna inte har förhandsanmälts kommer de att utgöra nytt och olagligt stöd, eftersom de inte längre kommer att omfattas av undantaget från skyldigheten att anmäla statligt stöd.

2.2 Definition av allmän trafikplikt och allmänna bestämmelser/innehåll i avtal om allmän trafik

Detta kapitel innehåller tolkningsvägledning om de utmärkande dragen hos avtal om allmän trafik, viktiga egenskaper hos allmänna regler och om hur behöriga myndigheter definierar formen och omfattningen av allmän transportplikt och exklusiva rättigheter inom ramen för förordning (EG) nr 1370/2007. Här anges också villkoren för när giltighetstiden för avtal om allmän trafik kan förlängas samt villkoren för att anlita underleverantörer inbegripet vid inhemska aktörer.

2.2.1 Artikel 2 i. Innehållet i ett avtal om allmän trafik

Enligt artikel 2 i består ett avtal om allmän trafik av ”ett eller flera dokument som är rättsligt bindande och som bekräftar att en behörig myndighet och ett kollektivtrafikföretag har enats om att låta detta kollektivtrafikföretag sköta och tillhandahålla kollektivtrafik som omfattas av allmän trafikplikt”. Avtalet kan också bestå i ett beslut som har fattats av den behöriga myndigheten och som utgörs av en lag eller någon annan författning, eller som innehåller de villkor på vilka den behöriga myndigheten själv tillhandahåller tjänsterna eller låter något internt företag tillhandahålla tjänsterna. Begreppet ”avtal om allmän trafik” enligt definitionen i förordning (EG) nr 1370/2007 omfattar även offentliga tjänstekoncessioner.

För att ta hänsyn till medlemsstaternas olika rättsordningar och rättsliga traditioner är den definition av ett avtal om allmän trafik som ges i förordning (EG) nr 1370/2007 mycket bred och inkluderar flera olika typer av rättsligt bindande dokument. Därigenom säkerställs att ingen rättslig situation utesluts från förordningens tillämpningsområde, även om förhållandet mellan den behöriga myndigheten och företaget inte är formellt och strikt uttryckt i form av ett avtal i begreppets strängaste mening. Därför inbegriper definitionen avtal om allmän trafik som består i ett beslut i form av en lag eller någon annan författning. Ett avtal om allmän trafik kan även utgöras av en kombination av en allmän rättsakt, genom vilken ett företag tilldelas rätten att tillhandahålla tjänster, och en administrativ rättsakt i vilken detaljerade krav angående de tjänster som ska tillhandahållas och den metod för beräkning av ersättningen som ska tillämpas fastställs. Definitionen omfattar även beslut som har fattats av den behöriga myndigheten och som innehåller de villkor enligt vilka myndigheten själv tillhandahåller tjänsterna eller låter något internt företag tillhandahålla dem.

2.2.2 Artikel 2 l. Kännetecken och förfarande för fastställande av allmänna bestämmelser

Allmänna bestämmelser definieras i artikel 2.l som åtgärder som ”utan diskriminering tillämpas på alla kollektivtrafiktjänster av samma slag inom ett givet geografiskt område som en behörig myndighet ansvarar för”. Allmänna bestämmelserna är därmed åtgärder som avser en eller flera typer av kollektivtrafiktjänster på väg eller järnväg och som kan införas ensidigt av offentliga myndigheter för kollektivtrafikföretag på ett icke-diskriminerande sätt eller som kan ingå i avtal som sluts mellan den behöriga myndigheten och kollektivtrafikföretagen. Denna åtgärd begränsas till det geografiska område som den behöriga myndigheten ansvarar för, men täcker inte nödvändigtvis hela detta geografiska område. En allmän bestämmelse kan även vara en regional eller nationell lag som är tillämplig på alla eller potentiella transportföretag i en region eller en medlemsstat. Det handlar alltså vanligen inte om en bestämmelse som förhandlas fram med enskilda kollektivtrafikföretag. Även om den allmänna regeln införs genom en ensidig lag är det inte uteslutet att kollektivtrafikföretagen konsulteras på ett öppet och icke-diskriminerande sätt innan allmänna bestämmelser fastställs.

2.2.3 Artikel 3.2 och 3.3. Införande av allmänna bestämmelser inom och utanför ett avtal om allmän trafik. Allmänna bestämmelsers tillämpningsområde

Enligt skäl 17 i förordning (EG) nr 1370/2007 ”står det de behöriga myndigheterna fritt att fastställa sociala och kvalitetsmässiga kriterier i syfte att upprätthålla och höja kvalitetsstandarderna för den allmänna trafikplikten, exempelvis i fråga om minimikrav för arbetsvillkor, passagerares rättigheter, behov hos personer med nedsatt rörlighet, miljöskydd, passagerarnas samt arbetstagarnas säkerhet såväl som skyldigheter enligt kollektivavtal samt andra bestämmelser och överenskommelser avseende arbetsplatser och social trygghet på den plats där tjänsten tillhandahålls. För att trygga öppna och jämförbara konkurrensvillkor mellan aktörer och avvärja risken för social dumpning bör behöriga myndigheter ha rätt att införa specifika sociala standarder och servicekvalitetsstandarder.”.

Medlemsstaterna och/eller de behöriga myndigheterna får organisera kollektivtrafiken genom allmänna bestämmelser såsom lagar, författningar eller andra lagstiftningsåtgärder. När bestämmelserna inbegriper ersättning eller ensamrätt tillkommer dock en skyldighet att ingå ett avtal om allmän trafik i enlighet med artikel 3.1 i förordning (EG) nr 1370/2007. Den här skyldigheten gäller inte när det i allmänna bestämmelser fastställs högsta taxor för alla passagerare eller för vissa grupper av passagerare i enlighet med artikel 3.2 i den förordningen. I det fallet finns ingen skyldighet att ingå ett avtal om allmän trafik och ersättningsmekanismen får fastställas på en icke-diskriminerande och allmänt tillämplig grund.

En behörig myndighet kan besluta sig för att utgå från allmän lagstiftning för att fastställa sociala eller kvalitativa standarder i enlighet med nationell lagstiftning. Om de allmänna bestämmelserna innehåller föreskrifter om ersättning eller om den behöriga myndigheten anser att bestämmelsernas genomförande kräver ersättning, måste även ett eller flera avtal om allmän trafik som omfattar skyldigheter och parametrar för den ersättning som krävs för att täcka den ekonomiska nettoeffekten ingås, i enlighet med artiklarna 4 och 6 samt bilagan till förordning (EG) nr 1370/2007.

2.2.4 Artikel 3.3. Anmälan enligt unionens bestämmelser om statligt stöd av allmänna bestämmelser om högsta tillåtna taxor för elever, studenter och personer med nedsatt rörlighet som inte omfattas av tillämpningsområdet för förordning (EG) nr 1370/2007

Enligt artikel 3.3 får medlemsstaterna undanta allmänna bestämmelser om ekonomisk ersättning för allmän trafikplikt där högsta tillåtna taxor för elever, studenter och personer med nedsatt rörlighet fastställs från tillämpningsområdet för förordning (EG) nr 1370/2007. Om så sker, ska de nationella myndigheterna i stället bedöma bestämmelserna om ersättning enligt EUF-fördragets bestämmelser, särskilt de som gäller statligt stöd. Om dessa allmänna bestämmelser utgör statligt stöd måste medlemsstaten anmäla dessa bestämmelser till kommissionen i enlighet med artikel 108 i EUF-fördraget.

2.2.5 Artiklarna 2 e och 4.1. De behöriga myndigheternas fastställande av den allmänna trafikpliktens art och omfattning samt av tillämpningsområdet för avtal om allmän trafik

I artikel 14 i EUF-fördraget och protokoll nr 26 om tjänster av allmänt intresse som bifogats EUF-fördraget fastställs de allmänna principerna för hur medlemsstaterna definierar och tillhandahåller tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. Enligt artikel 14 i EUF-fördraget ”ska unionen och medlemsstaterna, var och en inom ramen för sina respektive befogenheter och inom fördragens tillämpningsområde, sörja för att sådana tjänster utförs på grundval av principer och villkor, särskilt ekonomiska och finansiella, som gör det möjligt för dem att fullgöra sina uppgifter.” Enligt protokoll nr 26 har nationella, regionala och lokala myndigheters en avgörande roll och stort handlingsutrymme när det gäller att tillhandahålla, beställa och organisera tjänster av allmänt ekonomiskt intresse så nära användarnas behov som möjligt. Det är ett gemensamt värde för unionen att dess tjänster av allmänt ekonomiskt intresse syftar till en hög nivå av kvalitet, säkerhet och överkomlighet, likabehandling samt främjande av allmän tillgång och användarnas rättigheter. Medlemsstaternas möjligheter att tillhandahålla, beställa och organisera tjänster av allmänt ekonomiskt intresse på kollektivtrafikområdet på järnväg och väg regleras i förordning (EG) nr 1370/2007. I artikel 1 i förordning (EG) nr 1370/2007 fastställs att förordningens syfte ”är att fastställa hur de behöriga myndigheterna, i enlighet med gemenskapslagstiftningen, kan ingripa på området för kollektivtrafik för att se till att det tillhandahålls tjänster av allmänt intresse som bland annat är tätare, säkrare, av bättre kvalitet eller billigare än vad den fria marknaden skulle kunna erbjuda.” Såsom anges i artikel 2 e i förordning (EG) nr 1370/2007 allmän trafikplikt ett krav att sörja för kollektivtrafik av allmänt intresse som ett kollektivtrafikföretag inte skulle ha något eget kommersiellt intresse av att bedriva utan att få ersättning, eller åtminstone inte i samma omfattning eller på samma villkor (17). Inom den ram som fastställs i förordning (EG) nr 1370/2007 har medlemsstaterna alltså stort förhandlingsutrymme när det gäller att definiera allmän trafikplikt i linje med med användarnas behov.

Vanligen, men inte enbart, kan allmän trafikplikt gälla särskilda krav för kollektivtrafikföretag vad beträffar exempelvis turtäthet, tjänstekvalitet, tillhandahållande av tjänster särskilt vid mindre mellanliggande stationer som kanske inte är kommersiellt attraktiva samt tillhandahållande av tåg tidigt på morgonen och sent på kvällen. Som ett illustrativt exempel anser kommissionen att tjänster för att klassificeras som allmänna tjänster måste vända sig till medborgare eller vara av intresse för samhället som helhet. De behöriga myndigheterna definierar den allmänna trafikpliktens art och omfattning med iakttagande av fördragets allmänna principer. För att uppnå förordningens mål, det vill säga att garantera säkra, kostnadseffektiva och högkvalitativa persontransporter, måste de behöriga myndigheterna eftersträva ett ekonomiskt och finansiellt hållbart tillhandahållande av dessa tjänster. När det gäller regleringen av avtalsförhållanden enligt artikel 3.1 i förordning (EG) nr 1370/2007 kan båda avtalsparterna förvänta sig att deras rättigheter ska iakttas samtidigt som de måste fullgöra sina skyldigheter enligt avtalet. Detta omfattar även finansiella rättigheter och skyldigheter. Det geografiska tillämpningsområdet för avtal om allmän trafik ska göra det möjligt för de behöriga myndigheterna att få så stort ekonomiskt utbyte som möjligt av den kollektivtrafik som bedrivs under deras ansvar, samt i tillämpliga fall optimera de lokala, regionala och subnationella nätverkseffekterna. Utnyttjande av nätverkseffekter möjliggör ett kostnadseffektivt tillhandahållande av kollektivtrafiktjänster genom korsfinansiering mellan fler än en kostnadstäckande tjänster och ej kostnadstäckande tjänster. Detta bör i sin tur göra det möjligt för myndigheterna att uppnå de transportpolitiska mål som fastställts och att samtidigt och i tillämpliga fall garantera villkor som möjliggör en effektiv och rättvis konkurrens på nätet, särskilt för höghastighetstrafik.

2.2.6 Artiklarna 2 f och 3.1. Definition av ensamrätters form och omfattning för att garantera överensstämmelse med unionslagstiftningen

Enligt artikel 3.1 ska ett avtal om allmän trafik ingås när en behörig myndighet beslutar att bevilja ett företag en ensamrätt och/eller ersättning som motprestation för fullgörande av allmän trafikplikt. En ensamrätt definieras i artikel 2 f som ”ett kollektivtrafikföretags rätt att bedriva viss kollektivtrafik på en sträcka, inom ett nät eller inom ett visst område utan att andra sådana företag har en sådan rätt”. Rätten kan fastställas genom lag eller annan författning eller ett administrativt instrument. I ett avtal om allmän trafik anges mycket ofta villkoren för ensamrättens utövande, särskilt rättens geografiska tillämpningsområde och varaktighet. Ensamrätten skyddar företaget från konkurrens från andra företag på en viss marknad genom att inget annat företag får tillhandahålla samma tjänst. Medlemsstaterna får dock bevilja vissa rättigheter som framstår som icke-exklusiva men i praktiken hindrar andra företag från att delta på marknaden genom rättsliga bestämmelser eller administrativ praxis. Exempelvis kan administrativa arrangemang som innebär att tillstånd att driva kollektivtrafik omfattas av kriterier, t.ex. i fråga om tjänster av en önskad volym och kvalitet, i praktiken begränsa antalet aktörer på marknaden. Kommissionen anser att det ensamrättsbegrepp som används i förordning (EG) nr 1370/2007 även täcker den senare situationen.

För att se till att den inre marknaden för offentliga transporttjänster fungerar väl bör de behöriga myndigheterna ge en entydig definition av begreppet ensamrätt, som en rätt som inte går utöver vad som är nödvändigt för att ge det ekonomiska skydd som krävs för tjänsterna i fråga, samtidigt som det om möjligt lämnas utrymme för andra typer av tjänster. I detta sammanhang anges i skäl 8 i förordning (EG) nr 1370/2007 att ”De marknader för persontransporter som är avreglerade och på vilka det inte finns någon ensamrätt bör tillåtas att behålla sina särdrag och sitt funktionssätt om dessa överensstämmer med kraven i fördraget.” Kommissionen vill dock poängtera att även inom ett avreglerat system utgör avtalsarrangemang för att främja tillgängligheten till busstjänster till vissa delar av befolkningen en allmän trafikplikt. Denna skyldighet omfattas av förordning (EG) nr 1370/2007 (18).

Om samtliga villkor för tillämpning av förordning (EG) nr 1370/2007 gäller, inklusive villkoret att ett kollektivtrafikföretag åtnjuter en ensamrätt, kan det avtal om allmän trafik som måste upprättas tilldelas direkt, exempelvis om det gäller ett avtal med lågt värde eller ett litet eller medelstort företag, om villkoren i artikel 5.4 är uppfyllda.

2.2.7 Artikel 4.4. Villkor för att förlänga löptiden för ett avtal om allmän trafik med 50 %

I artikel 4.3 anges att den maximala löptiden för ett avtal om allmän trafik ska vara ”10 år för busstransporter och 15 år för persontransporter på järnväg eller annat spårburet transportsätt”. Enligt artikel 4.4 får avtalet om allmän trafik vid behov förlängas med 50 %, med beaktande av villkoren för tillgångarnas värdeminskning. En sådan förlängning kan beviljas om kollektivtrafikföretaget tillhandahåller tillgångar som är betydande i förhållande till de totala tillgångar som är nödvändiga för att bedriva den persontrafik som avtalet om allmän trafik gäller och huvudsakligen är knutna till de persontransporttjänster som omfattas av avtalet.

Tolkningen av dessa båda villkor är beroende av de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall. I skäl 15 i förordning (EG) nr 1370/2007 betonas att ”Avtal med lång löptid kan leda till en onödigt lång stängning av marknaden, vilket minskar konkurrenstryckets positiva effekter.” För att minimera snedvridningen av konkurrensen och samtidigt skydda tjänsternas kvalitet bör avtal om allmän trafik vara tidsbegränsade. Vid mycket långa avtalstider blir det dessutom svårt att korrekt fördela riskerna mellan företaget och myndigheten på grund av ökande osäkerhet. Samtidigt förklaras det i skäl 15 att ”Det måste vara möjligt att förlänga avtal om allmän trafik med högst halva deras ursprungliga löptid, om kollektivtrafikföretaget är tvunget att investera i tillgångar med osedvanligt lång avskrivningstid och, på grund av deras särskilda särdrag och begränsningar, när det gäller de yttersta randområdena enligt artikel 349 i EUF-fördraget.”

Vid varje beslut om att förlänga löptiden för ett avtal om allmän trafik med 50 % bör följande beaktas: avtalet måste ålägga operatören att investera i tillgångar som rullanda materiel, underhållsanläggningar eller infrastruktur med osedvanligt lång avskrivningstid.

I normala fall beslutar den behöriga myndigheten om att förlänga avtalstiden innan ett nytt avtal tilldelas. Om det behöver beslutas om en förlängning medan avtalet fortfarande löper, på grund av att avsedda investeringar i nytt rullande materiel inte genomförs i början av avtalsperioden utan, exempelvis av tekniska skäl, vid ett senare tillfälle, ska denna möjlighet tydligt anges i anbudshandlingarna och den ska på ett rimligt sätt återspeglas i ersättningen. I vilket fall som helst får den totala förlängningen av avtalstiden inte överstiga 50 % av den löptid som anges i artikel 4.4.

2.2.8 Artikel 4.5. Tillgängliga möjligheter för behöriga myndigheter om de anser det önskvärt att vidta åtgärder för att skydda personalen vid byte av operatör

I artikel 4.5 föreskrivs att ”(u)tan att det påverkar tillämpningen av nationell lagstiftning och gemenskapslagstiftning, inklusive kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter, får de behöriga myndigheterna kräva att det utvalda kollektivtrafikföretaget erbjuder den personal som tidigare anställts för att tillhandahålla tjänsterna samma rättigheter som den skulle ha haft i samband med en överlåtelse enligt direktiv 2001/23/EG av den 12 mars 2001 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av företag eller verksamheter (19). Om de behöriga myndigheterna kräver att kollektivtrafikföretag ska följa vissa sociala normer ska anbudshandlingarna och avtalen om allmän trafik innehålla en förteckning över den berörda personalen samt klara och tydliga uppgifter om deras avtalsenliga rättigheter och de villkor på vilka arbetstagarna anses bli knutna till tjänsterna”.

I enlighet med subsidiaritetsprincipen och såsom anges i skäl 16 och 17 har de behöriga myndigheterna i stort sett följande möjligheter för att skydda personalen vid ett operatörsbyte:

i)	Att inte vidta några särskilda åtgärder. I detta fall behöver arbetstagarnas rättigheter såsom överlåtelse av personal endast beviljas om villkoren för tillämpning av direktiv 2001/23/EG är uppfyllda, exempelvis vid överlåtelse av avsevärda materiella tillgångar såsom rullande materiel (20).

ii)

Att kräva att en överlåtelse av personal som genomförts tidigare ska tillhandahålla tjänster med de rättigheter som personalen skulle ha haft rätt till, oavsett om direktiv 2001/23/EG är tillämpligt, om överlåtelsen har skett i den mening som avses i direktiv 2001/23/EG. I skäl 16 i förordning (EG) nr 1370/2007 förklaras att ”detta direktiv hindrar inte medlemsstaterna från att skydda andra överlåtelsevillkor beträffande arbetstagarnas rättigheter än dem som omfattas av direktiv 2001/23/EG och därigenom, i tillämpliga fall, ta hänsyn till de sociala normer som föreskrivs i nationella lagar och andra författningar, eller i de kollektivavtal eller överenskommelser som ingåtts mellan arbetsmarknadens parter.”

iii)

Att kräva att kollektivtrafikföretaget respekterar vissa sociala normer för all personal som är delaktig i att tillhandahålla offentliga transporttjänster ”i syfte att säkra öppna och jämförbara konkurrensvillkor mellan företag och undvika risken för social dumpning” såsom anges i skäl 17 i förordning (EG) nr 1370/2007. Dessa normer skulle exempelvis kunna gälla ett kollektivavtal på företagsnivå eller ett kollektivavtal som slutits för det aktuella marknadssegmentet.

iv)	Att tillämpa en kombination av möjlighet ii) och iii).

För att säkra öppenhet när det gäller arbetstagarnas villkor är behöriga myndigheter skyldiga att, om de kräver en överlåtelse av personal eller inför särskilda sociala normer, tydligt specificera dessa skyldigheter i detalj i anbudshandlingarna och i avtalen om allmän trafik.

2.2.9 Artikel 5.2 e. Artikel 5.2 e. Villkor för anlitande av underleverantörer vid avtal om allmän trafik tilldelade av interna företag

Avtal om allmän trafik som tilldelats direkt till ett internt företag kan läggas ut på underleverantörer enligt stränga villkor. Enligt artikel 5.2 e måste i så fall det interna företaget självt tillhandahålla ”större delen” av kollektivtrafiken. Lagstiftarens syfte med den här bestämmelsen är att undvika att begreppet ”internt företag” som kontrolleras av den behöriga myndigheten skulle sakna mening, eftersom det interna företaget annars skulle kunna lägga ut alla eller större delen av transporttjänsterna på entreprenad till ett annat företag. Syftet med artikel 5.2 e är därför att motverka att falska interna företag inrättas. Tillhandahållandet av kollektivtrafik av en intern operatör är ett undantag från principen i artikel 5.3 som innebär att avtal om allmän trafik ska tilldelas ”på grundval av ett konkurrensutsatt anbudsförfarande”. Enligt skäl 7 i förordning (EG) nr 1370/2007 medför ”införandet av reglerad konkurrens mellan företagen (…) bättre och mer innovativ service till lägre pris”. Utan att det påverkar analysen från fall till fall är det rimligt att anse att om mer än en tredjedel av de offentliga transporttjänsterna läggs ut på underleverantörer skulle det kräva en stark motivering, särskilt mot bakgrund av syftena i artikel 5.2 e enligt ovan. Dessa transporttjänster uttrycks vanligtvis i termer av värde. I vilket fall som helst måste de interna företag som anlitar underleverantörer följa aktuell lagstiftning om offentlig upphandling.

Slutligen hindrar inte förordning (EG) nr 1370/2007 att avtal om allmän trafik kan innehålla bestämmelser om att en minimiandel av transporttjänsterna i termer av värde ska läggas ut på entreprenad av det företag som tilldelats avtalet. Detta kan föreskrivas i avtalet, under förutsättning att bestämmelserna i den förordningen följs, särskilt bestämmelser om den högsta andel av ett avtal om allmän trafik som kan läggas ut på entreprenad.

2.3 Tilldelning av avtal om allmän trafik

Detta avsnitt innehåller tolkningsvägledning för ett antal bestämmelser rörande tilldelning av avtal om allmän trafik. Vägledningen omfattar villkoren enligt vilka avtal om allmän trafik kan tilldelas direkt samt förfarandebestämmelser för konkurrensutsatta anbudsförfaranden för avtal.

2.3.1 Artikel 5.2 b. Villkor för när ett avtal om allmän trafik får direkttilldelas ett internt företag

Enligt förordning (EG) nr 1370/2007 får de behöriga lokala myndigheterna själva tillhandahålla kollektivtrafik på järnväg och väg eller tilldela ett avtal om allmän trafik direkt till ett internt företag. Om de emellertid väljer den andra lösningen måste de följa ett antal stränga regler och villkor som anges i artikel 5.2. Kommissionen konstaterar följande:

Enligt artikel 5.2 får ett avtal om allmän trafik tilldelas direkt till interna företag av en behörig lokal myndighet eller en grupp av sådana myndigheter som tillhandahåller integrerad kollektivtrafik. Det innebär att kollektivtrafik som omfattas av ett avtal som tilldelats direkt av en grupp av behöriga lokala myndigheter måste integreras geografiskt och ur transport- och avgiftssynpunkt inom hela det territorium som den gruppen lokala myndigheter ansvarar för. Kommissionen anser vidare att den geografiska räckvidden för dessa tjänster som tillhandahålls av en behörig lokal myndighet eller en grupp av sådana myndigheter bör fastställas på ett sådant sätt att dessa lokala tjänster vanligen tillgodoser behoven i ett storstadsområde och/eller ett landsbygdsområde.

ii)

Reglerna om den behöriga myndighetens kontroll av det interna företaget som anges i artikel 2 j och specificeras i artikel 5.2 måste under alla förhållanden iakttas. Ett internt företag måste vara ”en i rättsligt hänseende fristående enhet som den behöriga lokala myndigheten (…) kontrollerar på samma sätt som sina egna avdelningar”. I artikel 5.2 a fastställs en rad kriterier som ska beaktas för att avgöra om en behörig myndighet faktiskt kontrollerar sitt interna företag. Dessa kriterier är ”representationsnivå i förvaltnings-, lednings- och kontrollorgan, stadgans bestämmelser om detta, ägandeförhållanden, faktiskt inflytande och faktisk påverkan på strategiska beslut och enskilda verksamhetsbeslut”. Bedömningen av kontrollaspekten ska grundas på samtliga kriterier, om det är relevant.

Beträffande kriteriet om ägandeförhållanden innehåller förordning (EG) nr 1370/2007 inget krav på att de behöriga myndigheterna ska inneha 100 % av det interna företagets kapital. Detta kan till exempel vara relevant vid offentlig-privata partnerskap. I detta avseende görs en bredare tolkning av begreppet ”internt” företag i förordning (EG) nr 1370/2007 än den tolkning som gjorts av Europeiska unionens domstol i dess rättspraxis (21). Effektiv kontroll som utövas av den behöriga myndigheten måste emellertid bevisas genom andra kriterier vilket också påpekas i artikel 5.2 a.

iii)

För att minska snedvridningar av konkurrensen ska kollektivtrafik som bedrivs av interna företag och eventuella organ som står under deras kontroll enligt artikel 5.2 b vara geografiskt avgränsad inom den behöriga myndighetens territorium eller gemensamt kontrollerad av en lokal behörig myndighet. Dessa företag eller organ får inte delta i konkurrensutsatta anbudsförfaranden rörande tillhandahållande av kollektivtrafik som arrangeras utanför den behöriga myndighetens territorium. Artikel 5.2 b är avsiktligt formulerad i allmänna ordalag för att förebygga uppkomsten av företagsstrukturer som syftar till att kringgå denna geografiska avgränsning. Utan att det påverkar bestämmelserna om utgående linjer, som nämns i punkt v), kommer kommissionen att vara särskilt strikt vid tillämpningen av denna bestämmelse på geografiska avgränsningar, särskilt när det interna företaget och ett annat organ som tillhandahåller transporttjänster båda kontrolleras av en lokal behörig myndighet.

iv)

I överensstämmelse med rättspraxis om offentlig upphandling och koncessioner, enligt vilken interna företags verksamhet inte ska ha en ”marknadsmässig inriktning” (22), bör villkoret i artikel 5.2 b, dvs. att ”det interna företaget (…) bedriver sin kollektivtrafik inom den behöriga lokala myndighetens territorium, (…) och inte deltar i konkurrensutsatta anbudsförfaranden som avser tillhandahållande av kollektivtrafik som organiseras utanför den behöriga lokala myndighetens territorium” tolkas enligt följande: Ett internt företag eller den enhet som det har inflytande över, får inte bedriva kollektivtrafik, inklusive som underentreprenör, eller delta i anbudsförfaranden utanför den behöriga myndighetens territorium inom unionen eller, på grund av en möjlig indirekt effekt på den inre marknaden, någon annanstans i världen.

Enligt artikel 5.2 b får interna företag bedriva ”utgående linjer eller andra underordnade delar av denna verksamhet som sträcker sig in på angränsande behöriga lokala myndigheters territorium”. Den här bestämmelsen ger viss flexibilitet eftersom den omfattar transporter mellan angränsande regioner. Interna företag kan därför i viss utsträckning bedriva trafik utanför den behöriga lokala myndighetens territorium. För att bedöma om de tjänster som omfattas av avtal om allmän trafik är förenliga med denna bestämmelse ska följande kriterier tillämpas: Huruvida dessa tjänster förbinder den behöriga myndighetens territorium med ett angränsande territorium och huruvida de är underordnade snarare än huvudsyftet med den kollektivtrafik som omfattas av ett avtal om allmän trafik. Kommissionen kommer att bedöma huruvida kollektivtrafikverksamheten är av underordnad karaktär genom att jämföra dess volym i fordons- eller järnvägskilometer med den totala volymen hos den kollektivtrafikverksamhet som det interna företagets avtal omfattar.

2.3.2 Artikel 5.3. Förfarandebestämmelser för konkurrensutsatta anbudsförfaranden som gäller avtal om allmän trafik

Enligt artikel 5.3 ska en behörig myndighet som använder en annan tredje part än ett internt företag för att tillhandahålla kollektivtrafik tilldela avtal om allmän trafik genom ett anbudsförfarande som är rättvist, öppet och följer principerna om insyn och icke-diskriminering.

Artikeln innehåller få andra uppgifter om de villkor enligt vilka ett konkurrensutsatt anbudsförfarande ska organiseras. Såsom anges i punkt 2.4.1 måste förfaranden för tilldelning av avtal utformas så att de skapar villkor för effektiv konkurrens. Tillämpningen av fördragets allmänna principer, såsom principerna om insyn och icke-diskriminering, innebär exempelvis att bedömningskriterierna för urvalet av anbuden ska offentliggöras tillsammans med anbudshandlingarna. Om medlemsstaterna vill kan de mer detaljerade förfarandebestämmelserna i unionens lagstiftning om offentlig upphandling tillämpas, som exempelvis direktiven 2014/24/EU och 2014/25/EU, eller direktiv 2014/23/EU om koncessioner.

Enligt artikel 5.3 i förordning (EG) nr 1370/2007 får den behöriga myndigheten vid specifika eller komplicerade krav dock även föra förhandlingar med de förvalda parterna, efter ett förurval av anbudsgivare. Ett exempel på detta är när anbudsgivande företag måste lägga fram tekniskt innovativa transportlösningar för att uppfylla de krav som anges i anbudshandlingarna. Urvals- och tilldelningsförfarandet ska dock uppfylla alla villkor i artikeln även när förurval och förhandling används.

För att potentiella anbudsgivare ska få rättvisa och lika möjligheter ska perioden mellan inledandet av det konkurrensutsatta anbudsförfarandet och inlämnandet av anbud, liksom perioden mellan inledandet av det konkurrensutsatta anbudsförfarandet och den tidpunkt när transporttjänsterna ska börja utföras, vara av lämplig och rimlig längd.

För att öka insynen i ett konkurrensutsatt anbudsförfarande ska de behöriga myndigheterna se till att alla relevanta tekniska och ekonomiska uppgifter, inklusive information om hur kostnader och intäkter är fördelade om sådan finns, tillhandahålls potentiella anbudsgivare för att hjälpa dem förbereda sina anbud. Denna gemensamma information kan emellertid inte underminera det befogade skyddet av tredje parters kommersiella intressen. Järnvägsföretag, järnvägsinfrastrukturförvaltare och alla övriga relevanta parter ska göra lämpliga och korrekta uppgifter tillgängliga för de behöriga myndigheterna så att de kan uppfylla sina informationsskyldigheter.

2.3.3 Artikel 5.4. Villkor för när en behörig myndighet kan direkttilldela ett avtal om allmän trafik vid en liten avtalsvolym eller ett litet eller medelstort företag

Vid direkttilldelning av ett avtal om allmän trafik med ett lågt värde eller till ett litet eller medelstort företag (artikel 5.4) får den behöriga myndigheten fatta beslut om direkttilldelning utan ett konkurrensutsatt anbudsförfarande. Ett avtal om allmän trafik anses ha ett lågt värde när det årliga genomsnittsvärdet är mindre än 1 miljon euro eller om det gäller kollektivtrafik på mindre än 300 000 kilometer om året. Ett litet eller medelstort företag är ett företag som bedriver trafik med högst 23 fordon. Tröskelvärdena får då höjas till ett årligt genomsnittsvärde uppskattat till mindre än 2 miljoner euro eller till kollektivtrafik på mindre än 600 000 kilometer.

Tröskelvärdet för små och medelstora företag, som definieras i termer av ”fordon”, visar att denna bestämmelse är inriktad på transport med buss, men inte på transport med spårvagn, tunnelbana eller tåg. Tröskelvärdet på 23 fordon måste tolkas restriktivt så att missbruk undviks av den exceptionella karaktären hos artikel 5.4. Därför ska fordon med vilka trafik ”bedrivs” tolkas som en hänvisning till det totala antal fordon som kollektivtrafikoperatören bedriver trafik med och inte antalet fordon som används för tjänster som omfattas av ett visst avtal om allmän trafik.

Den nationella lagstiftaren får dock besluta att ålägga sina behöriga myndigheter att i sådana fall tillämpa regeln att avtal om allmän trafik ska tilldelas genom ett konkurrensutsatt anbudsförfarande som följer principerna om rättvisa, öppenhet, insyn och icke-diskriminering.

2.3.4 Artikel 5.4. Medlemsstaternas möjlighet att sänka tröskelvärdena och tillåta direkttilldelning vid avtal som gäller ett lågt värde eller små och medelstora företag

I samma utsträckning som medlemsstaterna i) i enlighet med artikel 5.4 får ålägga sina behöriga myndigheter att tillämpa regeln att avtal om allmän trafik ska tilldelas genom ett konkurrensutsatt anbudsförfarande som följer principerna om rättvisa, öppenhet, insyn och icke-diskriminering i fråga om avtal av lågt värde eller små och medelstora företag, får de även besluta ii) att sänka de tröskelvärden för direkttilldelning av sådana avtal som fastställs i den artikeln eller använda de tröskelvärden som anges i artikel 5.4 i förordning (EG) nr 1370/2007.

2.3.5 Artikel 5.6. Järnvägstransporter som får omfattas av förfarandet för direkttilldelning

Enligt artikel 5.6 får behöriga myndigheter fatta beslut om direkttilldelning av avtal om allmän trafik som rör järnvägstransport ”med undantag av annan spårbunden trafik som tunnelbana och spårvagnar”.

När en myndighet beslutar om tilldelning av avtal om tillhandahållande av tjänster av allmänt intresse åt tredje part, måste den uppfylla de allmänna principerna i fördraget, som principen om insyn och principen om likabehandling (23). Avtal som direkttilldelas enligt artikel 5.6 måste fortfarande uppfylla dessa principer i fördraget. Det är anledningen till att det i förordning (EG) nr 1370/2007, bland annat i artikel 7.2 och 7.3, krävs att behöriga myndigheter ska offentliggöra viss information om direkttilldelade avtal om allmän trafik på järnväg minst ett år före och ett år efter tilldelningen.

Undantaget från den allmänna regeln för ett konkurrensutsatt anbudsförfarande ska också tillämpas restriktivt. Ersättning för järnvägstransporter exempelvis per buss som enligt avtalet kan krävas av kollektivtrafikföretaget vid avbrott i järnvägsnätet kan inte betraktas som järnvägstransporttjänster och omfattas därför inte av artikel 5.6. Det krävs därför att sådan ersättning för järnvägstjänster per buss läggs ut på entreprenad enligt relevant lagstiftning om upphandling.

Huruvida vissa typer av stads- eller förortstransportsystem på järnväg som t.ex. S-Bahn (i Österrike, Tyskland, Schweiz och Danmark) och RER (i Frankrike), eller transportsätt som liknar ”annan spårbunden trafik” (exempelvis tunnelbane- eller spårvagnstjänster), såsom transporter som kombinerar spår- och järnvägstrafik och viss automatisk järnvägstrafik som drivs enligt optiska styrsystem, omfattas av järnvägsundantaget i artikel 5.6 måste bedömas från fall till fall enligt lämpliga kriterier. Detta kommer i synnerhet bero på sådana faktorer som om systemen i fråga normalt sett är driftskompatibla och/eller delar infrastruktur med det traditionella tunga järnvägsnätet. Även om transporter som kombinerar spår- och järnvägstrafik använder tung järnvägsinfrastruktur, innebär trafikens särskilda egenskaper att de ändå bör betraktas som ”annan spårbunden trafik”.

2.3.6 Ändring av avtal om allmän trafik

När ett löpande avtal om allmän trafik behöver ändras, exempelvis när transportvolymen och den motsvarande ersättningen behöver anpassas på grund av utbyggnaden av en tunnelbanelinje, uppkommer frågan om den behöriga myndigheten ska inleda ett nytt tilldelningsförfarande eller om avtalet kan ändras utan ett nytt tilldelningsbeslut.

Domstolen har fastställt att det vid mindre ändringar och mindre betydande ändringar inte nödvändigtvis krävs något nytt tilldelningsförfarande för att uppfylla de allmänna principerna i fördraget, som öppenhet och insyn och icke-diskriminering, och att en enkel ändring av avtalet kan räcka (24). Enligt domstolen innebär betydande ändringar av väsentliga bestämmelser i ett avtal om en tjänstekoncession eller avtal som omfattas av direktiven om offentlig upphandling i vissa fall att en ny upphandling måste göras för att säkerställa öppna förfaranden och likabehandling av anbudsgivare. Detta gäller i synnerhet om de nya bestämmelserna uppvisar betydande skillnader i förhållande till bestämmelserna i det ursprungliga koncessionsavtalet och följaktligen visar på en avsikt från parternas sida att omförhandla de väsentliga villkoren i avtalet.

Enligt domstolen kan en ändring i ett avtal under dess löptid anses vara betydande om den innebär att det införs villkor som, om de hade förekommit i det ursprungliga upphandlingsförfarandet, skulle ha gjort det möjligt att godkänna andra anbudsgivare än dem som ursprungligen godkändes eller att anta ett annat anbud än det som ursprungligen antogs.

I brist på särskilda bestämmelser i förordning (EG) nr 1370/2007 är principerna i ovannämnda rättspraxis helt tillämpliga på ändringar av avtal om allmän trafik som omfattas av den förordningen. Vad som utgör mindre betydande ändringar måste bedömas från fall till fall utifrån objektiva kriterier (25).

2.4 Ersättning för allmän trafik

Reglerna för ersättning som fastställs i förordning (EG) nr 1370/2007 säkerställer att det inte förekommer alltför höga ersättningar och att dessa överensstämmer med fördragets bestämmelser. I förordningen tas även begreppen rimlig vinst och effektivitetsincitament upp, liksom korssubventionering av kommersiell verksamhet med ersättning som utbetalas för allmän trafikplikt och alltför låg ersättning, samt kommissionens förhands- och efterhandsundersökningar av ersättning för allmännyttiga tjänster.

2.4.1 Artiklarna 4.1 och 5.3. Frånvaro av alltför höga ersättningar när ett avtal om allmän trafik tilldelas på grundval av ett öppet och konkurrensutsatt offentligt anbudsförfarande

Till skillnad från andra ekonomiska sektorer ska artikel 106.2 i EUF-fördraget inte tillämpas på de fall då ersättning betalas för allmän trafik inom landtransport. Sådana ersättningar omfattas av artikel 93 i EUF-fördraget. Unionens regler för ersättning för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse (26), som bygger på artikel 106.2 i EUF-fördraget, gäller inte för landtransport (27).

Om sådan ersättning avser kollektivtrafik på järnväg och väg och betalas i enlighet med förordning (EG) nr 1370/2007 ska den anses förenlig med den inre marknaden och vara undantagen från kravet på anmälan i förväg som anges i artikel 108.3 i EUF-fördraget i enlighet med artikel 9.1 i den förordningen.

Detta antagande om förenlighet och undantaget från kravet på anmälan berör inte frågan om den eventuella karaktären av statligt stöd hos ersättningen som betalas för tillhandahållande av offentliga transporttjänster. För att inte utgöra statligt stöd behöver den ersättningen respektera de fyra villkoren i EU-domstolens Altmark-dom (28).

Ett konkurrensutsatt anbudsförfarande som är öppet och följer principerna om insyn och icke-diskriminering i den mening som avses i artikel 5.3 leder till att den ersättning som de behöriga myndigheterna måste betala till tjänsteleverantören för att erhålla den nivå av allmän trafik som föreskrivs i anbudet blir så låg som möjligt, vilket förhindrar alltför höga ersättningar. I så fall behöver de detaljerade reglerna om ersättningar som fastställs i bilagan inte tillämpas.

För att överensstämma med artikel 5.3 måste förfaranden för offentlig upphandling vara utformade så att de skapar villkor för effektiv konkurrens. Upphandlingens exakta utformning kan variera i enlighet med artikel 5.3 som exempelvis medger en viss förhandlingsmarginal mellan den behöriga myndigheten och företag som lämnat anbud i upphandlingsförfarandet. Dessa förhandlingar måste emellertid vara rättvisa och respektera principerna om öppenhet och icke-diskriminering. Exempelvis är ett rent förhandlat förfarande utan att ett meddelande om upphandling först har offentliggjorts emot principerna om öppenhet och icke-diskriminering i artikel 5.3 Ett sådant förfarande är därför inte förenligt med artikel 5.3. Därför uppfyller ett sådant förfarande inte kraven i artikel 5.3. Ett anbudsförfarande som är utformat så att det otillbörligt begränsar antalet möjliga anbudsgivare är inte heller förenligt med artikel 5.3. I detta sammanhang bör behöriga myndigheter vara särskilt vaksamma när de får tydliga indikationer på icke-effektiv konkurrens, exempelvis när endast ett anbud lämnas in. I dessa fall är det också mer sannolikt att kommissionen undersöker de specifika omständigheterna kring anbudsförfarandet.

Urvalskriterierna, inbegripet exempelvis kvalitetsrelaterade, miljömässiga eller sociala kriterier, bör vara nära förknippade med föremålet för den tjänst som tillhandahålls. Den beviljande myndigheten hindras inte från att fastställa kvalitativa standarder som alla ekonomiska aktörer ska uppfylla eller från att ta hänsyn till kvalitativa aspekter avseende de olika förslagen i sitt beslut om kontraktstilldelning.

Det kan avslutningsvis finnas omständigheter där ett upphandlingsförfarande i enlighet med artikel 5.3 inte ger upphov till tillräcklig och verklig konkurrens. Det kan exempelvis bero på komplexiteten och omfattningen hos de tjänster som ska tillhandahållas eller nödvändig infrastruktur eller tillgångar som ägs av en viss tjänsteleverantör eller som ska tillhandahållas för avtalets genomförande.

2.4.2 Artikel 6. Frånvaro av alltför höga ersättningar vid direkttilldelade avtal om allmän trafik

Direkttilldelning av ett avtal om allmän trafik i enlighet med artikel 5.2, 5.4, 5.5 eller 5.6, eller fastställande av allmänna bestämmelser i den mening som avses i artikel 3.2, garanterar inte att ersättningsnivån blir så låg som möjligt. Skälet är att direkttilldelning inte är ett resultat av konkurrerande marknadskrafter utan snarare av en direkt förhandling mellan den behöriga myndigheten och tjänsteleverantören.

Enligt artikel 6.1 ska ersättning vid direkttilldelade avtal om allmän trafik eller ersättning enligt allmänna bestämmelser uppfylla bestämmelserna i förordning (EG) nr 1370/2007 och dess bilaga för att säkerställa att det inte förekommer alltför höga ersättningar. I bilagan till förordningen föreskrivs en efterhandskontroll för att säkerställa att ersättningarna inte överstiger den faktiska nettokostnaden för kollektivtrafikens tillhandahållande under avtalets löptid. Kommissionen anser dessutom att regelbundna kontroller i princip behövs under avtalets löptid så att man på ett tidigt stadium kan upptäcka och förhindra att tydliga situationer med alltför höga ersättningar utvecklas. Det gäller framför allt långfristiga avtal.

Ersättningen ska vara begränsad till den ekonomiska nettoeffekten av den allmänna trafikplikten. Detta beräknas som kostnader minus intäkter som uppstår genom kollektivtrafikverksamheten, minus eventuella nätintäkter som har sin grund i denna, plus en rimlig vinst.

På kostnadssidan kan alla kostnader som är direkt knutna till kollektivtrafikens tillhandahållande beaktas (exempelvis tågförares löner, drivmotorström, underhåll av rullande materiel, allmänna omkostnader (såsom kostnaden för förvaltning och administration) och avtalsrelaterade kostnader för anslutna företag). Om företaget även bedriver verksamhet som inte omfattas av den allmänna trafiken får en lämplig del av de kostnader som delas mellan den allmänna trafiken och annan verksamhet (t.ex. hyreskostnader för kontorslokaler, löner till revisorer eller administrativ personal) också beaktas utöver de direkta kostnader som är nödvändiga för att fullgöra den allmänna trafiken. Om företaget innehar flera avtal om allmän trafik ska de gemensamma kostnaderna inte enbart fördelas mellan avtalen om allmän trafik och annan verksamhet, utan även mellan de olika avtalen om allmän trafik. För att fastställa hur stor del av de gemensamma kostnaderna det är lämpligt att beakta i kostnaderna för kollektivtrafiken får marknadspriser för att utnyttja resurserna, om sådana finns, användas som riktmärke. Om sådana marknadspriser inte finns får andra metoder användas om så är lämpligt.

Intäkter som är direkt eller indirekt kopplade till kollektivtrafikens tillhandahållande, exempelvis intäkter från biljettförsäljning, eller försäljning av mat och dryck, ska dras av från de kostnader för vilka ersättning yrkas.

Drift av kollektivtrafik inom ramen för ett avtal om allmän trafik som bedrivs av ett transportföretag som även bedriver annan kommersiell verksamhet kan ge upphov till positiva nätverkseffekter. Genom att inom ramen för ett avtal om allmän trafik till exempel betjäna ett visst nät som har förbindelser med andra rutter som drivs enligt affärsmässiga villkor kan ett företag öka sitt kundunderlag. Kommissionen välkomnar de nätverkseffekter som uppstår till följd av t.ex. genomgående biljetter och integrerad tidtabelläggning, förutsatt att de är utformade för att gynna passagerarna. Kommissionen är även medveten om de praktiska svårigheterna med att mäta dessa eventuella nätverkseffekter. I enlighet med bilagan till förordning (EG) nr 1370/2007 ska emellertid alla sådana mätbara ekonomiska fördelar dras av från kostnaderna för vilka ersättning begärs.

2.4.3 Artikel 4.1 och bilagan. Begreppet ”rimlig vinst”

Enligt artikel 4.1 c får de kostnader som ska beaktas i ett avtal om allmän trafik inkludera ”rimlig avkastning på eget kapital”. I bilagan specificeras att ersättningen för en allmän trafikplikt inte får överstiga den ekonomiska nettoeffekten av denna förpliktelse, definierad som de kostnader minus intäkter som uppstått genom kollektivtrafikverksamheten minus eventuella nätintäkter, plus en ”rimlig vinst”.

Enligt bilagan ska ”rimlig vinst” förstås som ”den avkastning på eget kapital som är vanlig inom branschen i en viss medlemsstat, med hänsyn till den risk som kollektivtrafikföretaget tar eller undviker på grund av myndighetens ingripande”. Det ges dock ingen ytterligare vägledning om den korrekta nivån på ”avkastning på eget kapital” eller ”rimlig vinst”.

Kommissionens meddelande om tillämpningen av Europeiska unionens regler för statligt stöd på ersättning som beviljats för tillhandahållande av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse (29) (meddelandet om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse) bygger på en annan rättslig grund än förordning (EG) nr 1370/2007, och är därför inte tillämpligt på de fall då ersättning betalas för allmän trafikplikt inom landtransport. Det ger dock viss vägledning om fastställande av nivån på rimlig vinst som kan fungera som en indikator för behöriga myndigheter när avtal om allmän trafik tilldelas enligt förordning (EG) nr 1370/2007 (30). I meddelandet förklaras att ”(o)m det finns en allmänt accepterad marknadsersättning för en viss tjänst är den ersättningen det bästa riktmärket för ersättning i avsaknad av ett anbud” (31). Sådana riktmärken kan lämpligen hämtas i avtal inom samma verksamhetssektor, med liknande egenskaper och i samma medlemsstat. Den rimliga vinsten ska därför överensstämma med normala marknadsvillkor och får inte överstiga vad som är nödvändigt för att motsvara graden av risk förenad med den tjänst som tillhandahålls.

Sådana marknadsriktmärken finns dock inte alltid. I så fall kan den rimliga vinstnivån fastställas genom en jämförelse med den vinstmarginal som ett typiskt välskött företag som är verksamt inom samma sektor skulle kräva för att tillhandahålla tjänsten i fråga (32).

En standardmöjlighet att mäta avkastningen på kapital för ett avtal om allmän trafik är att ta hänsyn till företagets internränta på investerat kapital under ett projekts livstid, dvs. internräntan på avtalets kassaflöde. Redovisningsåtgärder, såsom avkastning på eget kapital, avkastning på sysselsatt kapital eller andra allmänt accepterade ekonomiska indikatorer för kapitalavkastning kan emellertid också användas.

Det bör noteras att indikatorer kan påverkas av de redovisningsmetoder som företaget använder och att de återspeglar företagets situation under ett visst år. Om detta är fallet bör man säkerställa att företagets redovisningsrutiner återspeglar den ekonomiska verkligheten för avtalet om allmän trafik. Den rimliga vinstnivån bör om möjligt bedömas utifrån avtalets hela livstid. Skillnaderna i ekonomiska modeller för järnväg, spårvagn, tunnelbana och busstransporter bör också beaktas. Medan järnvägstransporter exempelvis i allmänhet är mycket kapitalintensiva tenderar busstransporter att vara mer underordnade personalkostnader.

Beroende på de särskilda omständigheter som gäller för varje avtal om allmän trafik måste den behöriga myndigheten dock under alla förhållanden göra en bedömning av det enskilda fallet för att kunna fastställa den rimliga vinstnivå som är lämplig. Den måste bland annat beakta det berörda företagets specifika särdrag, den normala marknadsersättningen för liknande tjänster och den grad av risk som varje avtal om allmän trafik är förenad med. Ett avtal om allmän trafik som innehåller särskilda bestämmelser för att skydda ersättningsnivån i händelse av oförutsedda kostnader innebär till exempel en lägre risk än ett avtal som inte innehåller sådana garantier. Under i övrigt lika förhållanden ska därför den rimliga vinsten i det förstnämnda avtalet vara lägre än i det sistnämnda.

Användningen av effektivitetsincitament i ersättningsmekanismen bör i allmänhet uppmuntras (33). Det bör understrykas att ersättningssystem som enbart täcker faktiska kostnader när de uppstår ger få incitament för transportföretaget att styra kostnader eller blir effektiva över tid. Användningen av dessa passar därför bättre vid instanser där osäkerheten om kostnader är stor och transportören behöver en högre grad av skydd mot osäkerhet.

2.4.4 Artiklarna 4.1 och 4.2 och bilagan. Förhindrande av att den ersättning som tas emot för en allmän trafikplikt används för att korssubventionera kommersiell verksamhet

När ett företag som tillhandahåller en allmännyttig tjänst också bedriver kommersiell verksamhet är det nödvändigt att se till att den offentliga ersättning som företaget får inte används för att stärka dess konkurrensställning i fråga om den kommersiella verksamheten. I bilagan fastställs regler för att undvika korssubventionering av kommersiell verksamhet med intäkter från verksamhet som avser kollektivtrafik. Reglerna består i huvudsak av krav på separata räkenskaper för de två typerna av verksamhet (allmännyttig respektive kommersiell verksamhet) samt användning av en sund metod för kostnadsfördelning som återspeglar de faktiska kostnaderna för att tillhandahålla den allmännyttiga tjänsten.

Enligt artikel 4.1 och 4.2, samt reglerna i bilagan, ska kostnader och intäkter som hänför sig till tillhandahållandet av tjänster inom ramen för varje avtal om allmän trafik som tilldelas ett transportföretag, samt till kommersiell verksamhet, vara korrekt fördelade mellan de två verksamhetstyperna. Skälet är att man effektivt ska kunna övervaka offentliga ersättningar och eventuell korssubventionering mellan de två verksamheterna. I detta avseende är tillräcklig kostnadsfördelning och avgränsning (ring-fencing) mellan den allmänna trafikplikten och den kommersiella verksamheten avgörande. När till exempel transportmedel (rullande materiel för järnvägstrafik eller bussar) eller andra tillgångar och tjänster som behövs för att fullgöra skyldigheterna i samband med tillhandahållandet av den allmännyttiga tjänsten (exempelvis kontor, personal eller stationer) delas mellan den allmännyttiga tjänsten och kommersiell verksamhet, ska kostnaderna för dessa fördelas mellan de två olika typerna av verksamhet i proportion till deras relativa omfattning inom samtliga transporttjänster som företaget tillhandahåller.

Om till exempel den allmännyttiga tjänsten och den kommersiella verksamheten i samma transportföretag omfattar tjänster på stationer, men hela kostnaden för dessa tjänster fördelas enbart till den verksamhet som är allmännyttig, utgör det en korssubventionering som är oförenlig med förordning (EG) nr 1370/2007. I Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/34/EG av den 21 november 2012 om inrättande av ett gemensam europeiskt järnvägsområde (34) fastställs även särskilda skyldigheter angående separat redovisning för järnvägsföretag.

Alla avtal om allmän trafik ska innehålla särskilda bestämmelser om ersättning och ge upphov till särskilda bokföringsposter. Om samma företag har ingått flera olika avtal om allmän trafik ska med andra ord transportföretaget i sin redovisning särskilt ange vilken offentlig ersättning som motsvarar vilket avtal. På en skriftlig begäran från kommissionen måste denna redovisning göras tillgänglig i enlighet med artikel 6.2 i förordning (EG) nr 1370/2007.

2.4.5 Artikel 4.1. Utformning av ersättningssystem för att främja effektivitet

Enligt skäl 27 i förordning (EG) nr 1370/2007 ska man vid direkttilldelning och allmänna bestämmelser fastställa parametrarna för ersättning så att ersättningen är skälig och ”tjänsternas effektivitet och kvalitet betonas”. Det betyder att de behöriga myndigheterna genom ersättningsmekanismen bör uppmuntra tjänsteleverantörerna att bli mer effektiva genom att tillhandahålla den tjänstenivå och tjänstekvalitet som krävs med minsta möjliga resurser.

Bestämmelserna om ersättning i förordning (EG) nr 1370/2007 lämnar ett visst utrymme för de behöriga myndigheterna att utforma incitamentsystem för dem som tillhandahåller allmännyttiga tjänster. De behöriga myndigheterna är dock under alla förhållanden skyldiga att se till att ”kollektivtrafikföretaget uppmuntras att fortsätta med eller utveckla en effektiv affärsverksamhet, som är objektivt bedömbar” (punkt 7 i bilagan). Detta innebär att ersättningssystemet måste utformas på så sätt att åtminstone en viss förbättring av effektiviteten säkerställs över tid.

Effektivitetsincitament bör i vilket fall vara proportionerliga och ligga inom en rimlig nivå, med tanke på svårigheten att uppnå effektivitetsmålsättningarna. Detta kan till exempel säkerställas genom en jämn fördelning av eventuella ersättningar till följd av effektivitetsvinster mellan företaget, de offentliga myndigheterna och/eller användarna. I vilket fall måste ett system inrättas för att säkerställa att företagen inte får oproportionerliga effektivitetsfördelar. Parametrarna för dessa incitament måste dessutom anges fullständigt och exakt i avtalet om allmän trafik.

Incitament för ett mer effektivt tillhandahållande av allmännyttiga tjänster ska dock inte stå i vägen för tjänster av hög kvalitet. Inom ramen för förordning (EG) nr 1370/2007 ska effektivitet förstås som förhållandet mellan kvaliteten eller nivån på de allmännyttiga tjänsterna och de resurser som används för att tillhandahålla dem. Effektivitetsincitament ska därför vara inriktade på att minska kostnaderna och/eller på att höja tjänsternas kvalitet eller nivå.

2.4.6 Artikel 6.1. Omständigheter när kommissionen kommer att undersöka om ett ersättningssystem överensstämmer med förordning (EG) nr 1370/2007

Ersättning för allmännyttiga tjänster som betalas i enlighet med förordning (EG) nr 1370/2007 är undantagna från det krav på att anmäla statligt stöd innan det genomförs som fastställs i artikel 108.3 i EUF-fördraget. Kommissionen kan dock uppmanas att bedöma ett ersättningssystem av rättssäkerhetsskäl om en medlemsstat inte är säker huruvida systemet överensstämmer med förordningen. Kommissionen kan också bedöma ett ersättningssystem på grundval av ett klagomål eller en undersökning på eget initiativ om den får kännedom om uppgifter som tyder på att förordningens bestämmelser om ersättning inte iakttas.

2.4.7 Artikel 6.1. Skillnader mellan kommissionens förhands- och efterhandsundersökningar av ersättningssystem

Den främsta skillnaden mellan kommissionens förhands- och efterhandsundersökningar av ersättningssystem avser den tidpunkt när kommissionen undersöker systemet, inte vilken metod som används för att analysera om ersättningen är alltför hög.

När kommissionen bedömer huruvida ett ersättningssystem förebygger alltför hög ersättning på förhand, exempelvis i samband med en anmälan, bedömer kommissionen bland annat de exakta ersättningsparametrarna. Kommissionen tittar särskilt på kostnadskategorier som beaktas för beräkning av ersättningen, liksom på den föreslagna nivån av rimlig vinst. Kommissionen beaktar även huruvida det finns ett lämpligt system för att se till att företaget, om intäkter från tillhandahållande av allmännyttiga tjänster är högre än förväntat under livstiden för avtalet om allmän trafik, inte har möjlighet att behålla eventuell alltför hög ersättning utöver de faktiska nettokostnaderna, en rimlig vinstmarginal och eventuella ersättningar för effektivitetsvinster som föreskrivs i avtalet.

Avtalet om allmän trafik ska också i princip innehålla regelbundna kontroller under avtalets löptid för att på ett tidigt stadium upptäcka och undvika att tydliga situationer med alltför hög ersättning uppstår, särskilt vid långfristiga avtal. De behöriga myndigheterna är skyldiga att kontrollera att villkoren i avtalet om allmän trafik följs under avtalets hela livstid. Datoriserade verktyg kan utvecklas för att man ska kunna utföra dessa kontroller på ett standardiserat sätt. Alltför höga ersättningar måste bedömas separat för varje avtal om allmän trafik för att undvika alltför höga vinster för enskilda allmännyttiga tjänster som är fördelade över flera olika avtal.

Vid en efterhandsundersökning kan bedömningen av huruvida den erhållna ersättningen överstiger den ekonomiska nettoeffekten av den allmännyttiga tjänsten, enligt definitionen i bilagan till förordning (EG) nr 1370/2007, göras på grundval av faktiska uppgifter om finansiella inkomster och kostnader, eftersom ersättningssystemen redan har införts. Metoden ändras dock inte: ersättningen får inte överstiga det belopp som företaget var berättigat till enligt de parametrar som fastställs i förväg i avtalet, även om beloppet inte var tillräckligt för att täcka de faktiska nettokostnaderna.

2.4.8 Artiklarna 1.1 och 6.1. Säkerställande av att behöriga myndigheter betalar företagen ”skälig” ersättning för fullgörande av allmän trafikplikt

I artikel 1 i förordning (EG) nr 1370/2007 fastställs att förordningens syfte ”är att fastställa hur de behöriga myndigheterna, i enlighet med (unions)lagstiftningen, kan ingripa på området för kollektivtrafik för att se till att det tillhandahålls tjänster av allmänt intresse som bland annat är tätare, säkrare, av bättre kvalitet eller billigare än vad den fria marknaden skulle kunna erbjuda. I denna förordning fastställs därför på vilka villkor de behöriga myndigheterna, när de ålägger eller ingår avtal om allmän trafikplikt, ger kollektivtrafikföretagen ersättning för ådragna kostnader och/eller beviljar ensamrätt som motprestation för fullgörande av allmän trafikplikt.” I punkt 7 i bilagan till förordning (EG) nr 1370/2007 fastställs att ”Ersättning ska beviljas på sådant sätt att kollektivtrafikföretaget uppmuntras att fortsätta med eller utveckla (…) tillhandahållande av persontransporttjänster av tillräckligt god kvalitet.”

Detta innebär att bestämmelserna i förordning (EG) nr 1370/2007 inte bara syftar till att förhindra alla eventuella alltför höga ersättningar för allmän trafikplikt, utan dessutom att de syftar till att säkerställa att det utbud av allmännyttiga tjänster som fastställs i avtalet om allmän trafik är ekonomiskt hållbart och håller en hög kvalitetsnivå. Den allmänna trafikplikten ska därför ge skälig ersättning så att företagets egna medel inte urholkas på lång sikt inom ramen för ett avtal om allmän trafik, vilket skulle förhindra ett effektivt fullgörande av företagets skyldigheter enligt avtalet eller upprätthållandet av det tillhandahållande av persontransporttjänster av god kvalitet som avses i punkt 7 i bilagan till förordning (EG) nr 1370/2007.

Om den behöriga myndigheten inte betalar skälig ersättning riskerar den under alla förhållanden att minska antalet anbud som lämnas in som svar på ett konkurrensutsatt anbudsförfarande för tilldelning av ett avtal om allmän trafik, vilket ger upphov till allvarliga ekonomiska svårigheter för företaget om avtalet direkttilldelas och/eller försämrar den övergripande nivån och kvaliteten på den allmänna trafiken under avtalets löptid.

2.5 Offentliggörande och insyn

Tolkningsvägledningen i detta avsnitt omfattar de behöriga myndigheternas skyldighet att offentliggöra årsrapporter om de avtal om allmän trafik de är ansvariga för samt deras skyldigheter att säkerställa insyn vid tilldelningen av avtal om allmän trafik före och efter tilldelningsförfarandet.

2.5.1 Artikel 7.1. Krav på de behöriga myndigheternas offentliggörande av årsrapporter om avtal om allmän trafik som de ansvarar för

Enligt artikel 7.1 ska varje behörig myndighet en gång om året offentliggöra en samlad rapport om den allmänna trafikplikten inom sitt behörighetsområde, om de utvalda kollektivtrafikföretagen samt om ersättningar och ensamrätt som dessa kollektivtrafikföretag beviljas som kompensation. Rapporten ska skilja mellan busstrafik och spårbunden trafik, den ska möjliggöra kontroll och utvärdering av kollektivtrafiknätets effektivitet, kvalitet och finansiering samt, i förekommande fall, ge information om eventuella beviljade ensamrätters art och omfattning.

Kommissionen förstår begreppet ”samlad rapport” som att det avser det att en behörig myndighet bör offentliggöra en fullständig rapport om samtliga avtal om allmän trafik som den har tilldelat, medan dessa avtal alla bör identifieras individuellt. Uppgifterna bör därför, förutom de totala värdena hänvisa till varje avtal, och samtidigt skydda berättigade kommersiella intressen för de berörda aktörerna.

Kollektivtrafikföretagen måste lämna all information och alla uppgifter till den behöriga myndigheten för att denna ska kunna uppfylla sina skyldigheter när det gäller offentliggörande.

För att uppnå syftet med denna bestämmelse, som är att möjliggöra kontroll och utvärdering av kollektivtrafiknätet på ett meningsfullt sätt som medger jämförelser med andra kollektivtrafiknät inom en strukturerad ram som följer principen om insyn, uppmuntrar kommissionen medlemsstaterna och deras myndigheter att frivilligt säkerställa att informationen är lättillgänglig och medger att ändamålsenliga jämförelser kan ske. Detta kan till exempel innebära att informationen offentliggörs på en central webbplats, som exempelvis en webbplats som tillhör en sammanslutning av behöriga myndigheter eller transportministeriet. Informationen och uppgifterna bör dessutom utformas enligt en konsekvent metod och anges med gängse måttenheter.

2.5.2 Artiklarna 7.2 och 7.3. Behöriga myndigheters möjligheter att fullgöra sina skyldigheter i fråga om offentliggörande när det gäller avtal om allmän trafik enligt artiklarna 7.2 och 7.3

Behöriga myndigheter omfattas enligt artikel 7 i förordning (EG) nr 1370/2007 av vissa skyldigheter att offentliggöra den planerade (och avslutade) tilldelningen av avtal om allmän trafik i Europeiska unionens officiella tidning.

Enligt artikel 7.2 ska de behöriga myndigheterna åtminstone ett år innan anbudsförfarandet eller direkttilldelningen av ett avtal om allmän trafik offentliggörs se till att vissa uppgifter om det planerade avtalet offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.

I artikel 7.3 fastställs att de behöriga myndigheterna vid direkttilldelning av avtal om allmän trafik för järnvägstransport ska offentliggöra vissa uppgifter om det tilldelade avtalet inom ett år efter att det tilldelats.

Kommissionen har tagit fram standardformulär och förfaranden som gör det möjligt för de behöriga myndigheterna att uppfylla dessa krav på offentliggörande: Tack vare möjligheten att återanvända uppgifter ska formulären och förfarandet för offentliggörande även göra det möjligt för de behöriga myndigheterna att, om de så önskar, utnyttja synergierna med offentliggörandet av ett offentligt anbudsförfarande för tjänster enligt artikel 5.3 i förordning (EG) nr 1370/2007.

Formulären har utformats för att uppfylla följande krav:

—	De ska ge myndigheterna enkel tillgång till webbapplikationen, göra det möjligt att navigera i applikationen samt vara begripliga och tydliga.

—	De ska göra tydlig åtskillnad mellan kraven på offentliggörande enligt förordning (EG) nr 1370/2007 och kraven på offentliggörande enligt direktiven 2014/23/EU, 2014/24/EU och 2014/25/EU.

—	De ska kräva detaljerade uppgifter på en nivå som inte upplevs som betungande och som därmed kan vara godtagbar för myndigheterna.

—	De ska vara lämpliga för att skapa användbar statistik om tilldelningsförfarandet för avtal om allmän trafik och följaktligen om ett effektivt genomförande av förordning (EG) nr 1370/2007.

Under 2013 tillgängliggjorde Publikationsbyrån ett webbaserat förfarande för offentliggörande på plattformen ”e-Notices” (35). Förfarandet bygger på dessa standardformulär för offentliggörande i Europeiska unionens officiella tidning, i enlighet med artikel 7.2 och 7.3 i förordningen. Offentliggörandet av information om direkttilldelning av avtal om järnvägstransporter i Europeiska unionens officiella tidning i enlighet med artikel 7.3 görs på frivillig grund.

2.5.3 Artikel 7.4. Berörda parters rätt att begära information om avtal om allmän trafik som ska direkttilldelas före det faktiska tilldelningsdatumet

Enligt artikel 7.4 ska en behörig myndighet på begäran av en berörd part redogöra för skälen till sitt beslut om direkttilldelningen av ett avtal om allmän trafik. I skäl 30 fastställs att ”Direkttilldelade avtal om allmän trafik bör omfattas av principen om ökad insyn”. Detta ska läsas tillsammans med skäl 29, där man fastställer behovet att offentliggöra avsikten att tilldela ett avtal och se till att potentiella kollektivtrafikföretag kan ta ställning. En behörig myndighet måste fastställa sin avsikt att direkttilldela ett avtal minst ett år i förväg, eftersom denna information måste offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning (artikel 7.2, särskilt punkt b). Berörda parter får då möjlighet att ställa frågor långt innan avtalet beviljas, vilket tidigast sker ett år senare. För att tillgodose effektivt rättsligt skydd ska den information som begärs i enlighet med artikel 7.4 lämnas utan onödig fördröjning.

Att öka insynen i fråga om avtal är per definition även relaterat till förfarandet för tilldelning av avtal. Den ökade insyn som krävs enligt skäl 30 innebär därför inte bara insyn efter avtalets tilldelning, utan gäller även förfarandet innan avtalet faktiskt tilldelas det berörda kollektivtrafikföretaget.

2.6 Övergångsbestämmelser

Detta avsnitt innehåller tolkningsvägledning om vissa aspekter av övergångsbestämmelserna rörande avtal som beviljats innan förordning (EG) nr 1370/2007 trädde i kraft och de som beviljats under övergångsperioden från 2009 till december 2019.

2.6.1 Artikel 8.2. Tillämpningsområde för övergångsperioden på 10 år från och med den 3 december 2009

I artikel 8.2 anges, utan att det påverkar tillämpningen av punkt 3, att ”Direkttilldelade avtal om allmän trafik bör omfattas av principen om ökad insyn”. Under denna övergångsperiod ska medlemsstaterna vidta åtgärder för att successivt följa artikel 5 för att undvika allvarliga strukturella problem, särskilt i fråga om transportkapaciteten.

I artikel 8.2 hänvisas till artikel 5 i dess helhet. Kommissionen anser dock att endast artikel 5.3 om skyldigheten att tillämpa förfaranden som följer principerna om öppenhet, insyn, rättvisa och icke-diskriminering när avtal om allmän trafik beviljas framstår som relevant i detta sammanhang. Syftet med övergångsbestämmelserna är i enlighet med skäl 31 att ge behöriga myndigheter och kollektivtrafikföretag tillräcklig tid för att anpassa sig till bestämmelserna i förordning (EG) nr 1370/2007. Den skyldighet som medlemsstaterna åläggs att successivt följa artikel 5 är endast rimlig om den gäller skyldigheten att tillämpa förfaranden som följer principerna om insyn och icke-diskriminering när avtal om allmän trafik beviljas. Det skulle inte vara ändamålsenligt att medlemsstaterna ”successivt” tillämpar begreppet internt företag eller de undantag som fastställs i punkterna 4, 5 och 6 i artikel 5 i förordning (EG) nr 1370/2007 eftersom de utgör mildare bestämmelser jämfört med de allmänna fördragsprinciperna och motsvarande rättspraxis. Det verkar inte heller rimligt att säga att lagstiftaren har velat skjuta upp den fullständiga tillämpningen av artikel 5.7 om de processuella garantierna och den rättsliga prövningen till den 3 december 2019.

2.6.2 Artikel 8.2. Medlemsstaterna skyldigheter under övergångsperioden fram till den 2 december 2019

I artikel 8.2 anges följande: ”Inom sex månader efter utgången av den första hälften av övergångsperioden (senast 3 maj 2015) ska medlemsstaterna till kommissionen överlämna en lägesrapport, i vilken genomförandet av den successiva tilldelningen av avtal om allmän trafik i enlighet med artikel 5 belyses”. Detta visar tydligt att medlemsstaterna inte kan vänta till 2 december 2019 innan de börjar följa den allmänna bestämmelsen att säkerställa konkurrensutsatta anbudsförfaranden för avtal om allmän trafik som är öppna för alla företag, och som är rättvisa och följer principerna om insyn och icke-diskriminering Medlemsstaterna bör vidta lämpliga åtgärder för att successivt uppfylla det kravet under övergångsperioden för att undvika en situation där den transportkapacitet som är tillgänglig på kollektivtrafikmarknaden innebär att transportföretagen inte på ett tillfredsställande sätt kan besvara alla konkurrensutsatta anbudsförfaranden som är avsedda att inledas i slutet av perioden.

2.6.3 Artikel 8.3. Vad innebär det att ”löptiden är begränsad och motsvarar de löptider som anges i artikel 4”

I artikel 8.3 d fastställs att avtal om allmän trafik som tilldelats ”från och med den 26 juli 2000 och före den 3 december 2009, på grundval av ett annat förfarande än ett rättvist konkurrensutsatt anbudsförfarande (…) får fortsätta att gälla till slutet av sin löptid, förutsatt att löptiden är begränsad och motsvarar de löptider som anges i artikel 4”.

Kommissionen anser att uttrycket ”motsvarar de löptider som anges i artikel 4” ska tolkas restriktivt för att se till att medlemsstaterna arbetar för att uppnå målen med förordningen från och med dagen för ikraftträdandet den 3 december 2009. Kommissionen utgår därför från att det vore lämpligt att anse att löptiderna för avtal om allmän trafik bör ligga rimligt nära de som anges i artikel 4.

(1) EUT L 315, 3.12.2007, s. 1.

(2) DLA Piper, Study on the implementation of Regulation (EC) No 1370/2007 on public passenger transport services by rail and by road, 31 oktober 2010, publicerad http://ec.europa.eu/transport/modes/rail/studies/rail_en.htm

(3) Handlingar om konferensen finns på http://ec.europa.eu/transport/modes/rail/events/2011-11-14-workshop_en.htm

(4) Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1370/2007 avseende öppnandet av marknaden för inrikes persontrafik på järnväg, COM/2013/028 final.

(5) EUT L 94, 28.3.2014, s. 65.

(6) EUT L 94, 28.3.2014, s. 243.

(7) EUT L 94, 28.3.2014, s. 1.

(8) Upphävt och ersatt av direktiv 2014/25/EU.

(9) Upphävt och ersatt av direktiv 2014/24/EU.

(10) EGT L 373, 31.12.1991, s. 1.

(11) EGT L 175, 13.7.1996, s. 7.

(12) EGT L 364, 12.12.1992, s. 7.

(13) Meddelande från kommissionen om tolkningen av rådets förordning (EEG) nr 3577/92 om tillämpning av principen om frihet att tillhandahålla tjänster på sjötransportområdet inom medlemsstaterna (cabotage), (skall offentliggöras).

(14) EGT L 156, 28.6.1969, s. 1.

(15) Domstolens dom av den 10 december 1991 i mål C-179/90, Merci Convenzionali Porto di Genova SpA mot Siderurgica Gabrielli SpA, REG 1991, s. I-5889, punkt 27. Domstolens dom av den 17 juli 1997 i mål C-242/95, GT-Link A/S mot De Danske Statsbaner (DSB), REG 1997, s. I-4449, punkt 53. Domstolens dom av den 18 juni 1998 i mål C-266/96, Corsica Ferries France SA mot Gruppo Antichi Ormeggiatori del Porto di Genova Coop. arl m.fl., REG 1998, s. I-3949, punkt 45.

(16) Domstolens dom av den 24 juli 2003 i mål C-280/00, Altmark Trans GmbH och Regierungspräsidium Magdeburg mot Nahverkehrsgesellschaft Altmark GmbH, och Oberbundesanwalt beim Bundesverwaltungsgericht, REG 2003, s. I-7747.

(17) Detta synsätt stämmer överens med kommissionens allmänna synsätt på tjänster av allmänt ekonomiskt intresse inom andra sektorer. Se särskilt punkt 48 i kommissionens meddelande om tillämpningen av Europeiska unionens regler om statligt stöd på ersättning för tillhandahållande av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse (EUT C 8, 11.1.2012, s. 4).

(18) Se kommissionens beslut om statligt stöd N 588/2002 – Förenade kungariket, BSO – stöd för fjärrtrafik med buss.

(19) EGT L 82, 22.3.2001, s. 16.

(20) I enlighet med rättspraxis från Europeiska unionens domstol är direktiv 2001/23/EG tillämpligt på överlåtelse av företag som äger rum efter ett anbudsförfarande för tilldelning av avtal om allmän trafik. Inom verksamhetsområden som bygger på materiella tillgångar, såsom buss- eller järnvägstransport, är direktivet tillämpligt om betydande materiella tillgångar överlåts. Förekomsten av en överlåtelse i den mening som avses i direktiv 2001/23/EG utgör inte något hinder för att ägandet av de materiella tillgångarna som tidigare användes av en överlåtare och som övertagits av en mottagare inte överlåts, exempelvis om de materiella tillgångarna som övertagits av den nya entreprenören inte tillhörde föregångaren utan tillhandahölls av den upphandlande myndigheten. Se i detta hänseende kommissionens memorandum om arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag: http://ec.europa.eu/social/main.jsp?catId=707&langId=en&intPageId=208

(21) Domstolens dom av den 13 november 2008 i mål C-324/07, Coditel Brabant SA mot Commune d’Uccle och Région de Bruxelles-Capitale, REG 2008, s. I-8457, punkt 30.

(22) I rättspraxis avseende interna företag hänvisar man inte till något villkor som förbjuder sådana företag att delta i konkurrensutsatta anbudsförfaranden utanför den behöriga myndighetens territorium. Det har i rättspraxis emellertid tydligt angivits att ett företag som blir marknadsorienterat försvagar kommunens kontroll. (se mål C-458/03, Parking Brixen GmbH mot Gemeinde Brixen och Stadtwerke Brixen AG, REG 2005, s. I-08585.)

(23) Se t.ex. skäl 20 i förordning (EG) nr 1370/2007: ”Om en myndighet beslutar att anförtro en uppgift som gäller en tjänst av allmänt intresse åt tredje part, måste kollektivtrafikföretaget väljas ut i överensstämmelse med gemenskapsrätten om offentlig upphandling och koncessioner, som har sin grund i artiklarna 43–49 i fördraget, och med principen om insyn och principen om lika behandling.”

(24) Mål C-337/98-, Europeiska kommissionen mot Franska republiken, (2000) REG I-8377-, punkterna 44 och 46, mål C-454/06-, Pressetext Nachrichtenagentur (2008) REG I-4401, punkt 34)- och mål C-91/08 Wall AG (2010) REG I- 02815, punkterna 37 och 38.

(25) I Wall AG-målet fastställde domstolen följande: Ett byte av underentreprenör kan, även om denna möjlighet föreskrivs i avtalet, i undantagsfall utgöra en sådan ändring i en av de väsentliga delarna i koncessionsavtalet, när användning av en underentreprenör i stället för en annan, med hänsyn till den aktuella prestationens särdrag, har varit en avgörande faktor vid avtalets tecknande, vilket det under alla omständigheter ankommer på den nationella domstolen att pröva.

(26) I synnerhet kommissionens beslut om tillämpningen av artikel 106.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på statligt stöd i form av ersättning för allmännyttiga tjänster som beviljas vissa företag som fått i uppdrag att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse (EUT L 7, 11.1.2012, s. 3) och Europeiska unionens rambestämmelser för statligt stöd i form av ersättning för offentliga tjänster (EUT C 8, 11.1.2012, s. 15).

(27) Kommissionens förordning (EU) nr 360/2012 om tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på stöd av mindre betydelse som beviljas företag som tillhandahåller tjänster av allmänt ekonomiskt intresse (EUT L 114, 26.4.2012, s. 8) gäller däremot för landtransport.

(28) Domstolens dom av den 24 juli 2003 i mål C-280/00, Altmark Trans GmbH och Regierungspräsidium Magdeburg mot Nahverkehrsgesellschaft Altmark GmbH, REG 2003, s, I-7747. Se särskilt punkt 3 i kommissionens meddelande om tillämpningen av Europeiska unionens regler om statligt stöd på ersättning för tillhandahållande av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse (EUT C 8, 11.1.2012, s. 4).

(29) EUT C 8, 11.1.2012, s. 4.

(30) Se särskilt punkt 61 i meddelandet om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.

(31) Punkt 69 i meddelandet om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.

(32) Vidare vägledning om vad som ska anses vara ett ”typiskt välskött företag” ges i meddelandet om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. Se särskilt punkterna 70–76.

(33) Se särskilt punkt 7 i bilagan till förordningen.

(34) EUT L 343, 14.12.2012, s. 32. Se artikel 6 om åtskilda räkenskaper för järnvägsföretag och järnvägsinfrastrukturförvaltare.

(35) http://simap.europa.eu/enotices/choiceLanguage.do

29.3.2014

Europeiska unionens officiella tidning

C 92/22

UTKAST TILL KOMMISSIONENS FÖRORDNING (EU) nr …/…

av den 28 mars 2014

om tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på stöd av mindre betydelse inom sektorn för fiskeri och vattenbruk

2014/C 92/03

EUROPEISKA KOMMISSIONEN HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 108.4,

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 994/98 av den 7 maj 1998 om tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på vissa slag av övergripande statligt stöd (1),

efter att ha offentliggjort ett utkast till denna förordning (2),

efter att ha hört rådgivande kommittén för statligt stöd, och

av följande skäl:

(1)

Statlig finansiering som uppfyller kriterierna i artikel 107.1 i fördraget utgör statligt stöd och ska anmälas till kommissionen i enlighet med artikel 108.3 i fördraget. Enligt artikel 109 i fördraget får rådet fastställa vilka kategorier av stödåtgärder som är undantagna från denna anmälningsskyldighet. I enlighet med artikel 108.4 i fördraget får kommissionen anta förordningar avseende dessa kategorier av statligt stöd. Genom förordning (EG) nr 994/98 beslutade rådet, i enlighet med artikel 109 i fördraget, att stöd av mindre betydelse kan utgöra en sådan kategori. Med denna utgångspunkt anses stöd av mindre betydelse, dvs. stöd som beviljas ett enda företag under en angiven period och inte överskrider ett bestämt fast belopp, inte uppfylla samtliga kriterier i artikel 107.1 i fördraget, och omfattas därför inte av anmälningsförfarandet.

(2)

Kommissionen har i flera beslut förtydligat begreppet stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget. Kommissionen har också redogjort för sin politik när det gäller ett tak för stöd av mindre betydelse under vilket artikel 107.1 kan anses ej vara tillämplig, först i sitt meddelande om försumbart stöd (3) och sedan i kommissionens förordningar (EG) nr 69/2001 (4) och (EG) nr 1998/2006 (5). Med beaktande av de särskilda regler som gäller för sektorn för fiskeri och vattenbruk och riskerna för att även små stödbelopp inom denna sektor skulle kunna uppfylla kriterierna i artikel 107.1 i fördraget, har sektorn för fiskeri och vattenbruk uteslutits från de förordningarnas tillämpningsområde. Kommissionen har redan antagit ett antal förordningar med regler för stöd av mindre betydelse som beviljas inom sektorn för fiskeri och vattenbruk, varav den senaste var förordning (EG) nr 875/2007 (6). Enligt den förordningen ansågs det totala beloppet för stöd av mindre betydelse som beviljas ett enda företag som är verksamt inom sektorn för fiskeri inte uppfylla samtliga kriterier i artikel 87.1 i EG-fördraget, om det inte översteg 30 000 euro per stödmottagare under en period om tre beskattningsår och ett ackumulerat belopp som fastställts för varje medlemsstat och som motsvarar 2,5 % av den årliga produktionen i sektorn för fiskeri. Mot bakgrund av erfarenheterna av tillämpningen av förordning (EG) nr 875/2007 är det lämpligt att se över en del av villkoren i den förordningen och att ersätta den.

(3)

Taket på 30 000 euro bibehålls lämpligen som det stödbelopp av mindre betydelse som ett enda företag kan erhålla per medlemsstat under en period av tre år. Det taket behövs fortsatt för att åtgärder som omfattas av denna förordning ska kunna anses sakna inverkan på handeln mellan medlemsstaterna och inte snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen, när det sammanlagda stödbeloppet beviljat till samtliga företag inom sektorn för fiskeri och vattenbruk under tre år understiger ett ackumulerat belopp som fastställts för varje medlemsstat och som motsvarar 2,5 % av den årliga fiskeriomsättningen, dvs. fångst-, berednings- och vattenbruksverksamheter (den nationella övre gränsen).

(4)

Med företag avses vid tillämpningen av konkurrensreglerna i fördraget en enhet som bedriver ekonomisk verksamhet, oavsett dess rättsliga form och hur den finansieras (7). Europeiska unionens domstol har fastställt att alla enheter som (rättsligt eller faktiskt) kontrolleras av samma enhet bör betraktas som ett enda företag (8). Av rättssäkerhetsskäl och för att minska den administrativa bördan bör det i denna förordning ges en uttömmande förteckning över tydliga kriterier för att avgöra när två eller flera företag inom samma medlemsstat ska betraktas som ett enda företag. Kommissionen har bland de väletablerade kriterierna för definitionen av ”anknutna företag” i definitionen av små och medelstora företag i kommissionens rekommendation 2003/361/EG (9) och i bilaga I till kommissionens förordning (EG) nr 800/2008 (10) valt ut de kriterier som är lämpliga vid tillämpningen av denna förordning. Kriterierna är redan kända för myndigheter och bör med tanke på tillämpningsområdet för denna förordning tillämpas såväl på små och medelstora företag som stora företag. Dessa kriterier bör se till att en grupp av anknutna företag betraktas som ett enda företag vid tillämpningen av regeln för stöd av mindre betydelse, men att företag som inte har något förhållande till varandra förutom att vart och ett av dem har en direkt koppling till samma offentliga organ inte behandlas som anknutna företag. Hänsyn tas därför till den specifika situation som råder för företag som kontrolleras av samma offentliga organ, och som kan ha oberoende beslutsbefogenhet.

(5)

Med tanke på tillämpningsområdet för den gemensamma fiskeripolitiken och definitionen av sektorn för fiskeri och vattenbruk i artikel 5 d i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1379/2013 (11) bör denna förordning vara tillämplig på företag verksamma inom produktion, beredning och saluföring av fiskeri- och vattenbruksprodukter.

(6)

Med hänsyn till målen för den gemensamma fiskeripolitiken bör framför allt stöd som syftar till att öka fartygs fiskekapacitet eller deras förmåga att hitta fisk, stöd som beviljas för byggnad eller inköp av fiskefartyg och annat stöd till verksamhet som inte är stödberättigad enligt artikel 13 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr … (12) inte omfattas av denna förordning.

(7)

Europeiska unionens domstol har slagit fast att så snart unionen har lagstiftat om en gemensam organisation av marknaden för en viss jordbrukssektor, är medlemsstaterna skyldiga att avstå från åtgärder som kan undergräva den eller skapa undantag till den (13). Denna princip gäller också inom sektorn för fiskeri och vattenbruk. Därför bör denna förordning inte gälla stöd vars storlek fastställs på grundval av priset på eller mängden av produkter som inköpts eller släpps ut på marknaden. Den bör heller inte tillämpas på stöd som är kopplat till en skyldighet att dela stödet med primärproducenter.

(8)

Denna förordning bör inte tillämpas på exportstöd och stöd som är avhängigt av att inhemska produkter används framför importerade. Den bör framför allt inte omfatta stöd till att bygga upp och driva ett distributionsnät i andra medlemsstater eller i tredjeländer. Stöd som avser kostnader för deltagande i handelsmässor eller för undersökningar eller konsulttjänster som behövs för att lansera en ny produkt eller en befintlig produkt på en ny marknad i en annan medlemsstat eller tredjeland utgör normalt inte exportstöd.

(9)

Om ett företag är verksamt inom sektorn för fiskeri och vattenbruk och också inom andra sektorer eller har andra verksamheter som omfattas av kommissionens förordning (EU) nr 1407/2013 (14) bör den förordningen tillämpas på stöd som beviljats för de andra sektorerna eller verksamheterna, under förutsättning att berörd medlemsstat på lämpligt sätt, till exempel genom åtskillnad mellan verksamheterna eller uppdelning av kostnaderna, kan garantera att verksamheten inom sektorn för fiskeri och vattenbruk inte åtnjuter stöd av mindre betydelse som beviljas i enlighet med den förordningen.

(10)

Om ett företag är verksamt både inom sektorn för fiskeri och vattenbruk och inom sektorn för primärproduktion av jordbruksprodukter bör bestämmelserna i denna förordning tillämpas på stöd som beviljats för förstnämnda sektor eller verksamheter, under förutsättning att berörd medlemsstat på lämpligt sätt, till exempel genom åtskillnad mellan verksamheterna eller uppdelning av kostnaderna, kan garantera att primärproduktionen av jordbruksprodukter inte åtnjuter stöd av mindre betydelse som beviljats enligt denna förordning.

(11)	Denna förordning bör innehålla regler som garanterar att högsta tillåtna stödnivåer som föreskrivs i särskilda förordningar eller kommissionsbeslut inte kan kringgås. Den bör också innehålla tydliga regler om ackumulering som är lätta att tillämpa.

(12)

Den treårsperiod som ska beaktas vid tillämpningen av denna förordning bör vara rörlig, vilket innebär att det totala belopp som företaget har fått i stöd av mindre betydelse under det berörda beskattningsåret och under de två föregående beskattningsåren ska fastställas varje gång ett nytt stöd av mindre betydelse beviljas.

(13)

Denna förordning utesluter inte möjligheten att en åtgärd kanske inte betraktas som statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget på andra grunder än de som anges i denna förordning, t.ex. därför att åtgärden är förenlig med principen om marknadsekonomiska aktörer eller därför att åtgärden inte innebär någon överföring av statliga medel. I synnerhet utgör finansiering från EU som förvaltas centralt av kommissionen, och som inte direkt eller indirekt kontrolleras av medlemsstaten, inte statligt stöd och bör inte beaktas vid bedömningen om huruvida relevant tak eller nationell övre gräns respekteras.

(14)

Med hänsyn till behovet av insyn, likabehandling och effektiv kontroll bör denna förordning endast tillämpas på stöd av mindre betydelse för vilket det är möjligt att i förväg räkna ut den exakta bruttobidragsekvivalenten utan att en riskbedömning behöver göras (”genomsynligt stöd”). En sådan exakt beräkning kan till exempel göras för bidrag, räntesubventioner och begränsade skattelättnader eller andra instrument som föreskriver en övre gräns som garanterar att det relevanta taket inte överskrids. En övre gräns innebär att så länge som det exakta stödbeloppet inte är känt eller ännu inte är känt måste den berörda medlemsstaten anta att beloppet motsvarar den övre gränsen för att garantera att flera stödåtgärder tillsammans inte överskrider det tak som föreskrivs i den här förordningen och för att tillämpa reglerna om ackumulering.

(15)

För att säkerställa insyn, likabehandling och en korrekt tillämpning av taket för stöd av mindre betydelse bör medlemsstaterna använda samma beräkningsmetod. I syfte att underlätta denna beräkning bör stödbelopp som inte betalas ut i form av kontantbidrag omräknas till motsvarande bruttobidragsekvivalent. Vid beräkningen av bruttobidragsekvivalenten för olika typer av genomsynligt stöd som inte är bidrag eller för stöd som betalas ut i flera omgångar måste man använda de marknadsräntor som gällde när stödet beviljades. För att tillämpningen av reglerna för statligt stöd ska vara enhetlig, överblickbar och enkel bör de marknadsräntor som används vid tillämpningen av denna förordning vara de referensräntor som fastställs i meddelandet från kommissionen om en översyn av metoden för att fastställa referens- och diskonteringsräntor (15).

(16)

Stöd som ingår i lån, bl.a. riskfinansieringsstöd av mindre betydelse som tar formen av lån, bör betraktas som genomsynligt stöd av mindre betydelse om bruttobidragsekvivalenten har beräknats på grundval av de marknadsräntor som gällde när stödet beviljades. För att förenkla handläggningen av små lån med kort löptid bör det i denna förordning föreskrivas en tydlig regel som är lätt att tillämpa och tar hänsyn till både lånets belopp och löptid. Baserat på kommissionens erfarenhet kan lån som garanteras av säkerheter som täcker minst 50 % av lånet och som inte överstiger antingen 150 000 euro och en löptid på fem år eller 75 000 euro och en löptid på tio år anses ha en bruttobidragsekvivalent som inte överstiger taket för stöd av mindre betydelse. Med tanke på de svårigheter som är förknippade med att beräkna bruttobidragsekvivalenten för stöd som beviljas företag som kanske inte kommer att kunna betala tillbaka lånet, bör denna regel inte gälla sådana företag.

(17)

Stöd i form av kapitaltillskott bör inte anses vara genomsynligt stöd av mindre betydelse, såvida inte det sammanlagda offentliga kapitaltillskottet ligger under taket för stöd av mindre betydelse. Stöd som ingår i riskfinansieringsåtgärder som tar formen av investeringar i aktier eller hybridkapital enligt riktlinjerna för riskfinansiering (16) bör inte betraktas som genomsynligt stöd av mindre betydelse, såvida inte den berörda åtgärden tillhandahåller kapital som ej överskrider taket för stöd av mindre betydelse.

(18)

Stöd som ingår i garantier, bl.a. riskfinansieringsstöd av mindre betydelse som tar formen av garantier, bör betraktas som genomsynligt om bruttobidragsekvivalenten har beräknats på grundval av de säkerhetsavgifter som föreskrivs i kommissionens tillkännagivande för den berörda företagstypen (17). För att förenkla behandlingen av kortfristiga garantier som utgör säkerhet för högst 80 % av ett relativt litet lån bör denna förordning innehålla en tydlig och lättillämplig regel som beaktar både beloppet för det underliggande lånet och garantins löptid. Denna regel bör inte gälla för garantier för underliggande transaktioner som inte utgör ett lån, till exempel garantier för egetkapitaltransaktioner. Om garantin inte överstiger 80 % av det underliggande lånet, det garanterade beloppet inte överstiger 225 000 euro och garantins löptid inte överstiger fem år kan garantin anses ha en bruttobidragsekvivalent som inte överstiger taket för stöd av mindre betydelse. Detsamma gäller om garantin inte överstiger 80 % av det underliggande lånet, det garanterade beloppet inte överstiger 112 500 euro och garantins löptid inte överstiger tio år. Dessutom kan medlemsstaterna använda en metod för att beräkna bruttobidragsekvivalenten för garantier som anmälts till kommissionen enligt en annan kommissionsförordning inom området för statligt stöd, tillämplig vid samma tidpunkt, och som av kommissionen godtagits stå i överensstämmelse med tillkännagivandet om garantier, eller något tillkännagivande som ersatt det, under förutsättning att den metod som godtagits uttryckligen avser den typ av garanti och den underliggande typ av transaktion som det är fråga om när denna förordning tillämpas. Med tanke på de svårigheter som är förknippade med att beräkna bruttobidragsekvivalenten för stöd som beviljas företag som kanske inte kommer att kunna betala tillbaka lånet, bör denna regel inte gälla sådana företag.

(19)

Om en stödordning för stöd av mindre betydelse genomförs via finansiella intermediärer bör det säkerställas att dessa inte mottar något statligt stöd. Detta kan ske exempelvis genom att kräva att finansiella intermediärer som åtnjuter statliga garantier ska betala avgifter som följer marknadspriserna eller till fullo överföra fördelarna till de slutliga stödmottagarna, eller genom att taket för stöd av mindre betydelse och övriga villkor i denna förordning även iakttas av intermediärerna.

(20)

Efter anmälan från en medlemsstat kan kommissionen undersöka om en åtgärd som inte är ett bidrag, ett lån, en garanti, ett kapitaltillskott eller en riskfinansieringsåtgärd i form av en investering i aktier eller hybridkapital leder till en bruttobidragsekvivalent som inte överskrider taket för stöd av mindre betydelse och därför skulle kunna omfattas av tillämpningsområdet för denna förordning.

(21)

Kommissionen är skyldig att se till att reglerna om statligt stöd följs, och i enlighet med samarbetsprincipen i artikel 4.3 i fördraget om Europeiska unionen bör medlemsstaterna underlätta denna uppgift genom att införa de verktyg som krävs för att säkerställa att det sammanlagda stöd av mindre betydelse som beviljas ett enda företag på grundval av regeln om stöd av mindre betydelse inte överskrider det fastställda taket. Därför bör medlemsstaterna, när de beviljar stöd av mindre betydelse, informera det berörda företaget om storleken på stödet av mindre betydelse och dess karaktär av stöd av mindre betydelse och uttryckligen hänvisa till denna förordning. Det bör åligga medlemsstaterna att övervaka beviljat stöd för att se till att de relevanta taken inte överskrids och att ackumuleringsreglerna efterlevs. För att uppfylla den skyldigheten bör den berörda medlemsstaten, innan den beviljar sådant stöd, från stödmottagaren få en redogörelse för annat stöd av mindre betydelse som omfattas av denna förordning eller en annan förordning om stöd av mindre betydelse som företaget fått under det berörda beskattningsåret och de två föregående beskattningsåren. Alternativt bör det vara möjligt för medlemsstaterna att inrätta ett centralt register med fullständiga uppgifter om vilka stöd av mindre betydelse som beviljats och att kontrollera att varje nytt stöd inte överstiger det relevanta taket.

(22)

Innan en medlemsstat beviljar nytt stöd av mindre betydelse bör den kontrollera att varken taket för stöd av mindre betydelse eller den nationella övre gränsen kommer att överskridas i den medlemsstaten genom det nya stödet av mindre betydelse samt att övriga villkor i denna förordning är uppfyllda.

(23)

Med hänsyn till kommissionens erfarenhet på detta område, och särskilt med tanke på hur ofta det i regel är nödvändigt att se över politiken för statligt stöd, bör tillämpningsperioden för denna förordning begränsas. Om giltighetstiden för denna förordning löper ut utan att ha förlängts bör medlemsstaterna beviljas en anpassningsperiod på sex månader när det gäller stöd av mindre betydelse som omfattas av denna förordning.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Tillämpningsområde

1. Denna förordning gäller statligt stöd till företag inom sektorn för fiskeri och vattenbruk, med undantag för följande:

a)	Stöd vars storlek fastställs på grundval av priset på eller mängden av produkter som inköpts eller släppts ut på marknaden.

b)	Stöd till exportrelaterad verksamhet riktad mot tredjeländer eller medlemsstater, det vill säga stöd som är direkt knutet till exporterade volymer, till upprättandet eller driften av ett distributionsnät eller till andra löpande utgifter som har samband med exportverksamhet.

c)	Stöd som är avhängigt av att inhemska produkter används framför importerade.

d)	Stöd för inköp av fiskefartyg.

e)	Stöd till modernisering eller utbyte av fiskefartygs huvud- eller hjälpmotor.

Stöd till verksamhet som inte är stödberättigad enligt artikel 13 i förordning (EU) nr …:

a)	Stöd till verksamhet som ökar fartygets fiskekapacitet eller utrustning som ökar fartygets förmåga att hitta fisk.

b)	Stöd till byggnation av nya fiskefartyg eller import av fiskefartyg.

c)	Stöd för att ta fiskefartyg ur bruk och för tillfälligt upphörande med fiskeverksamhet, såvida detta inte särskilt föreskrivs i den förordningen.

d)	Stöd till experimentellt fiske.

e)	Stöd för överföring av äganderätten till ett företag.

f)	Stöd till direkt utsättning, utom om detta är uttryckligen avsett som en bevarandeåtgärd enligt en unionsrättsakt eller görs i vetenskapligt syfte.

2. Om ett företag är verksamt inom sektorn för fiskeri och vattenbruk och inom en eller flera sektorer eller har andra verksamheter som omfattas av förordning (EU) nr 1407/2013 ska den förordningen tillämpas på stöd som beviljas för de sistnämnda sektorerna eller verksamheterna, under förutsättning att berörd medlemsstat på lämpligt sätt, till exempel genom åtskillnad mellan verksamheterna eller uppdelning av kostnaderna, kan garantera att verksamheterna inom sektorn för fiskeri och vattenbruk inte åtnjuter stöd av mindre betydelse som beviljas i enlighet med den förordningen.

3. Om ett företag är verksamt både inom sektorn för fiskeri och vattenbruk och inom primärproduktionen av jordbruksprodukter som omfattas av förordning (EU) nr 1408/2013 (18) ska denna förordning tillämpas på stöd som beviljas för den förstnämnda sektorn, under förutsättning att berörd medlemsstat på lämpligt sätt, till exempel genom åtskillnad mellan verksamheterna eller uppdelning av kostnaderna, kan garantera att primärproduktionen av jordbruksprodukter inte åtnjuter stöd av mindre betydelse som beviljas i enlighet med denna förordning.

Artikel 2

Definitioner

1. I denna förordning gäller följande definitioner:

a)	företag inom sektorn för fiskeri och vattenbruk: företag som är verksamma inom produktion, beredning och saluföring av fiskeri- och vattenbruksprodukter.

b)	fiskeri- och vattenbruksprodukter: produkter som definieras i artikel 5 a och b i förordning (EU) nr 1379/2013.

c)	beredning och saluföring: all verksamhet, inklusive hantering, behandling, produktion och distribution, som utförs mellan landningen eller skörden och slutproduktfasen.

2. ett enda företag: alla företag som har minst ett av följande förhållanden till varandra:

a)	Ett företag innehar majoriteten av aktieägar- eller delägarrösterna i ett annat företag.

b)	Ett företag har rätt att utse eller entlediga en majoritet av ledamöterna i ett annat företags styrelse, ledning eller tillsynsorgan.

c)	Ett företag har rätt att utöva ett bestämmande inflytande över ett annat företag enligt ett avtal som är slutet med detta företag eller enligt en bestämmelse i det företagets stiftelseurkund eller stadgar.

d)	Ett företag som är aktieägare eller delägare i ett annat företag kontrollerar ensamt majoriteten av aktieägarnas eller delägarnas röster i detta företag med stöd av ett avtal med andra aktieägare eller delägare i detta företag.

Företag som har någon av de förbindelser som nämns i första stycket a–d via ett eller flera andra företag ska också anses vara ett enda företag.

Artikel 3

Stöd av mindre betydelse

1. Stödåtgärder ska inte anses uppfylla samtliga kriterier i artikel 107.1 i fördraget och ska därför inte omfattas av anmälningsskyldigheten enligt artikel 108.3 i fördraget, om de uppfyller villkoren i denna förordning.

2. Det totala stödet av mindre betydelse per medlemsstat till ett enda företag inom sektorn för fiskeri och vattenbruk får inte överstiga 30 000 euro under en period av tre beskattningsår.

3. Det ackumulerade stöd av mindre betydelse som beviljas företag verksamma inom sektorn för fiskeri och vattenbruk under en period på tre beskattningsår får inte överstiga den nationella övre gräns som fastställs i bilagan.

4. Stöd av mindre betydelse ska anses ha beviljats vid den tidpunkt då den lagliga rätten till stödet överfördes till företaget enligt tillämplig nationell lagstiftning oavsett dagen för utbetalning av stödet till företaget.

5. Taket i punkt 2 och den nationella övre gränsen i punkt 3 ska gälla oberoende av stödets form och det mål som eftersträvas och oavsett om det stöd som medlemsstaten beviljar helt eller delvis finansieras med medel som härrör från unionen. Perioden på tre beskattningsår ska fastställas på grundval av de beskattningsår som används av företaget i den berörda medlemsstaten.

6. Taket i punkt 2 och den nationella övre gränsen i punkt 3 ska uttryckas i form av ett kontantbidrag. Alla siffror som används ska avse bruttobelopp, dvs. belopp före eventuellt avdrag för skatter eller andra avgifter. Om stöd beviljas i någon annan form än som bidrag ska stödbeloppet vara lika med stödets bruttobidragsekvivalent.

Stöd som betalas ut i flera omgångar ska diskonteras till sitt värde vid den tidpunkt då det beviljas. Den ränta som ska användas för beräkningar av diskonterat värde ska vara den diskonteringsränta som gällde vid den tidpunkt då stödet beviljades.

7. Om taket i punkt 2 eller den nationella övre gränsen i punkt 3 överskrids på grund av att nytt stöd av mindre betydelse beviljas, kan inget av detta nya stöd omfattas av denna förordning.

8. Vid företagskoncentrationer och företagsförvärv ska allt stöd av mindre betydelse som beviljats någotdera av de tidigare företagen beaktas för att fastställa om eventuellt nytt stöd av mindre betydelse till det nya eller förvärvande företaget överskrider taket eller den nationella övre gränsen. Stöd av mindre betydelse som lagligen beviljats före koncentrationen eller förvärvet ska fortsatt anses vara lagliga.

9. Om ett företag delas upp i två eller flera separata företag ska stöd av mindre betydelse som beviljats före uppdelningen tilldelas det företag som gynnats av det, vilket i princip är det företag som tar över de verksamheter för vilka stödet av mindre betydelse har använts. Om denna tilldelning inte är möjlig ska stödet av mindre betydelse fördelas proportionellt på grundval av det bokförda värdet av de nya företagens egna kapital den dag uppdelningen reellt ägde rum.

Artikel 4

Beräkning av bruttobidragsekvivalenten

1. Denna förordning ska endast tillämpas på stöd för vilket det är möjligt att i förväg beräkna den exakta bruttobidragsekvivalenten utan att göra någon riskbedömning (genomsynligt stöd).

2. Stöd som ingår i bidrag och räntesubventioner ska anses vara genomsynligt stöd av mindre betydelse.

3. Stöd i form av lån ska betraktas som genomsynligt stöd av mindre betydelse om

stödmottagaren inte är föremål för ett kollektivt insolvensförfarande och heller inte uppfyller kriterierna i nationell lagstiftning för att försättas i kollektiv insolvens på sina fordringsägares begäran; när det gäller stora företag ska stödmottagaren vara i en situation som motsvarar ett kreditbetyg på lägst B-, och

lånet är garanterat av säkerheter som täcker minst 50 % av lånet och lånebeloppet uppgår antingen till 150 000 euro med en löptid på fem år eller till 75 000 euro med en löptid på tio år; om ett lån utgör mindre än detta belopp och/eller beviljas för en kortare period än fem år respektive tio år ska bruttobidragsekvivalenten för det lånet beräknas som en motsvarande andel av det tak som föreskrivs i artikel 3.2, eller

c)	bruttobidragsekvivalenten har beräknats på grundval av den referensränta som gällde vid den tidpunkt då lånet beviljades.

4. Stöd i form av kapitaltillskott ska anses vara genomsynligt stöd av mindre betydelse endast om det sammanlagda offentliga kapitaltillskottet ligger under taket för stöd av mindre betydelse enligt artikel 3.2.

5. Stöd som ingår i riskfinansieringsåtgärder som tar formen av investeringar i aktier eller hybridkapital ska endast betraktas som genomsynligt stöd av mindre betydelse om det kapital som ett enda företag får inte överskrider taket för stöd av mindre betydelse enligt artikel 3.2.

6. Stöd i form av garantier ska behandlas som genomsynligt stöd av mindre betydelse om

garantin inte överstiger 80 % av det underliggande lånet och det garanterade beloppet inte överstiger 225 000 euro och garantin har en löptid på fem år, eller det garanterade beloppet inte överstiger 112 500 euro och garantin har en löptid på tio år; om det garanterade beloppet är mindre än dessa belopp och/eller garantin har en kortare löptid än fem respektive tio år, ska bruttobidragsekvivalenten för garantin beräknas som en motsvarande andel av det relevanta tak som föreskrivs i artikel 3.2, eller

c)	bruttobidragsekvivalenten har beräknats på grundval av de säkerhetsavgifter som föreskrivs i ett tillkännagivande från kommissionen, eller

metoden för att beräkna garantins bruttobidragsekvivalent, innan den genomförs,

i)	har anmälts till kommissionen enligt en annan kommissionsförordning inom området för statligt stöd som är tillämplig vid samma tidpunkt och metoden av kommissionen godtagits stå i överensstämmelse med tillkännagivandet om garantier, eller ett tillkännagivande som ersatt det, samt

ii)	avser uttryckligen den typ av garanti och den typ av underliggande transaktion det är fråga om vid tillämpningen av denna förordning.

7. Stöd som ingår i andra instrument ska betraktas som genomsynligt stöd av mindre betydelse om instrumentet föreskriver en övre gräns som garanterar att det relevanta taket inte överskrids.

Artikel 5

Ackumulering

1. Om ett företag är verksamt både inom sektorn för fiskeri och vattenbruk och inom en eller flera sektorer eller har annan verksamhet som regleras av förordning (EU) nr 1407/2013, får stöd av mindre betydelse som beviljas för verksamhet inom sektorn för fiskeri och vattenbruk i enlighet med denna förordning ackumuleras med stöd av mindre betydelse som beviljas sistnämnda sektorer eller verksamheter upp till det relevanta tak som fastställs i artikel 3.2 i förordning (EU) nr 1407/2013, under förutsättning att berörd medlemsstat på lämpligt sätt, till exempel genom åtskillnad mellan verksamheterna eller uppdelning av kostnaderna, ser till att verksamheterna inom sektorn för fiskeri och vattenbruk inte åtnjuter stöd av mindre betydelse i enlighet med förordning (EU) nr 1407/2013.

2. Om ett företag är verksamt både inom sektorn för fiskeri och vattenbruk och inom primärproduktionen av jordbruksprodukter får stöd av mindre betydelse som beviljas i enlighet med förordning (EU) nr 1408/2013 ackumuleras med stöd av mindre betydelse inom sektorn för fiskeri och vattenbruk i enlighet med denna förordning upp till det tak som fastställs i denna förordning, under förutsättning att berörd medlemsstat på lämpligt sätt, till exempel genom åtskillnad mellan verksamheterna eller uppdelning av kostnaderna, kan garantera att primärproduktionen av jordbruksprodukter inte åtnjuter stöd av mindre betydelse som beviljas i enlighet med denna förordning.

3. Stöd av mindre betydelse får inte ackumuleras med statligt stöd som avser samma stödberättigande kostnader eller med statligt stöd för samma riskfinansieringsåtgärd, om sådan kumulering överstiger den högsta relevanta stödnivå eller det högsta tillåtna stödbelopp som gäller i varje enskilt fall på grundval av en gruppundantagsförordning eller ett beslut som antagits av kommissionen. Stöd av mindre betydelse som inte beviljas för eller kan tillskrivas specifika stödberättigande kostnader får ackumuleras med annat statligt stöd som beviljas med stöd av en gruppundantagsförordning eller ett beslut som antagits av kommissionen.

Artikel 6

Övervakning

1. Om en medlemsstat har för avsikt att bevilja ett företag stöd av mindre betydelse i enlighet med denna förordning, ska medlemsstaten skriftligen underrätta företaget om det planerade stödbeloppet (uttryckt som bruttobidragsekvivalent) och om stödets karaktär av stöd av mindre betydelse genom att uttryckligen hänvisa till denna förordning med angivande av förordningens titel och en uppgift till offentliggörandet av den i Europeiska unionens officiella tidning. Om stöd av mindre betydelse beviljas i enlighet med denna förordning till olika företag på grundval av en viss stödordning och företagen därvid beviljas olika stödbelopp, kan den berörda medlemsstaten välja att uppfylla denna skyldighet genom att informera företagen om ett fast belopp som motsvarar det högsta tillåtna stödbelopp som kan beviljas enligt stödordningen. I sådana fall ska det fasta beloppet användas för att fastställa huruvida taket i artikel 3.2 har uppnåtts och den nationella övre gränsen i artikel 3.3 inte överskrids. Innan medlemsstaten beviljar stödet ska den från det berörda företaget få en skriftlig eller elektronisk redogörelse för allt annat stöd av mindre betydelse enligt denna förordning eller andra förordningar om stöd av mindre betydelse som mottagits under de två föregående beskattningsåren och det innevarande beskattningsåret.

2. Om en medlemsstat har upprättat ett centralt register över stöd av mindre betydelse som innehåller fullständiga uppgifter om samtliga stöd av mindre betydelse som beviljats av myndigheter i medlemsstaten, ska punkt 1 inte längre gälla från den tidpunkt då registret omfattar en treårsperiod.

3. En medlemsstat ska bevilja nytt stöd av mindre betydelse i enlighet med denna förordning först efter att ha kontrollerat att detta inte medför att det totala belopp av stöd av mindre betydelse som beviljas det berörda företaget når upp till en nivå som överskrider taket enligt artikel 3.2 och den nationella övre gränsen enligt artikel 3.3 och att samtliga villkor i denna förordning är uppfyllda.

4. Medlemsstaterna ska registrera och sammanställa alla uppgifter som rör tillämpningen av denna förordning. Registren ska innehålla alla uppgifter som krävs för att det ska vara möjligt att fastställa att villkoren i denna förordning har iakttagits. Uppgifter om individuellt stöd av mindre betydelse ska bevaras under tio beskattningsår från den dag då stödet beviljades. Uppgifter om en stödordning för stöd av mindre betydelse ska bevaras i tio beskattningsår från den dag då det sista individuella stödet beviljades enligt stödordningen.

5. Den berörda medlemsstaten ska på skriftlig begäran från kommissionen inom tjugo arbetsdagar, eller inom den längre tidsfrist som anges i begäran, förse kommissionen med alla upplysningar den anser sig behöva för att bedöma om villkoren i denna förordning har följts, särskilt i fråga om det totala beloppet av stöd av mindre betydelse i den mening som avses i denna förordning och enligt andra förordningar om stöd av mindre betydelse som ett företag har mottagit.

Artikel 7

Övergångsbestämmelser

1. Denna förordning ska tillämpas på stöd som beviljats före dess ikraftträdande om stödet uppfyller alla villkor som föreskrivs i förordningen. Stöd som inte uppfyller dessa villkor kommer att bedömas av kommissionen i enlighet med relevanta ramar, riktlinjer, meddelanden och tillkännagivanden.

2. Individuellt stöd av mindre betydelse som beviljats mellan den 1 januari 2005 och den 30 juni 2008 och som uppfyller villkoren i förordning (EG) nr 1860/2004 ska inte anses uppfylla samtliga kriterier i artikel 107.1 i fördraget och ska därför undantas från anmälningsskyldigheten enligt artikel 108.3 i fördraget.

3. Individuellt stöd av mindre betydelse beviljat mellan den 31 juli 2007 och den 30 juni 2014 och som uppfyller villkoren i förordning (EG) nr 875/2007 ska inte anses uppfylla samtliga kriterier i artikel 107.1 i fördraget och ska därför undantas från anmälningsskyldigheten enligt artikel 108.3 i fördraget.

4. När denna förordning upphör att gälla ska alla stödordningar för stöd av mindre betydelse som uppfyller villkoren i den fortsatt omfattas av den i ytterligare sex månader.

Artikel 8

Ikraftträdande och tillämpningsperiod

Denna förordning träder i kraft den … .

Den ska tillämpas till och med den 31 december 2020.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i Bryssel den 28 mars 2014.

På kommissionens vägnar

[…] […]

Ordförande

(1) EGT L 142, 14.5.1998, s. 1.

(2) EUT C 92, 29.3.2014, s. 22.

(3) Kommissionens meddelande om försumbart stöd (EGT C 68, 6.3.1996, s. 9).

(4) Kommissionens förordning (EG) nr 69/2001 av den 12 januari 2001 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget på stöd av mindre betydelse (EGT L 10, 13.1.2001, s. 30).

(5) Kommissionens förordning (EG) nr 1998/2006 av den 15 december 2006 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget på stöd av mindre betydelse (EUT L 379, 28.12.2006, s. 5).

(6) Kommissionens förordning (EG) nr 875/2007 av den 24 juli 2007 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget på stöd av mindre betydelse inom fiskerisektorn och om ändring av förordning (EG) nr 1860/2004 (EUT L 193, 25.7.2007, s. 6).

(7) Mål C-222/04, Ministero dell'Economia e delle Finanze mot Cassa di Risparmio di Firenze SpA m. fl., REG 2006, s. I-289.

(8) Mål C-382/99, Nederländerna mot kommissionen, REG 2002, s. I-5163.

(9) Kommissionens rekommendation 2003/361/EG av den 6 maj 2003 om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora företag (EUT L 124, 20.5.2003, s. 36).

(10) Kommissionens förordning (EG) nr 800/2008 av den 6 augusti 2008 genom vilken vissa kategorier av stöd förklaras förenliga med den gemensamma marknaden enligt artiklarna 87 och 88 i fördraget (EUT L 214, 9.8.2008, s. 3).

(11) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1379/2013 av den 11 december 2013 om den gemensamma marknadsordningen för fiskeri- och vattenbruksprodukter, om ändring av rådets förordningar (EG) nr 1184/2006 och (EG) nr 1224/2009 och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 104/2000 (EUT L 354, 28.12.2013, s. 1).

(12) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr …/2014 av den … om Europeiska havs- och fiskerifonden (och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1198/2006, rådets förordning (EG) nr 861/2006 och rådets förordning (EG) nr …/2011 om en integrerad havspolitik) (EUT L …).

(13) Mål C-456/00, Frankrike mot kommissionen, REG 2002, s. I-11949.

(14) Kommissionens förordning (EU) nr 1407/2013 av den 18 december 2013 om tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i EUF-fördraget på stöd av mindre betydelse (EUT L 352, 24.12.2013, s. 1).

(15) Kommissionens meddelande om en översyn av metoden för att fastställa referens- och diskonteringsräntor (EUT C 14, 19.1.2008, s. 6).

(16) Gemenskapens riktlinjer för statligt stöd för att främja riskkapitalinvesteringar i små och medelstora företag (EUT C 194, 18.8.2006, s. 2).

(17) Exempelvis kommissionens tillkännagivande om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget på statligt stöd i form av garantier (EUT C 155, 20.6.2008, s. 10).

(18) Kommissionens förordning (EG) nr 1408/2013 av den 18 december 2013 om tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i EG-fördraget på stöd av mindre betydelse inom jordbrukssektorn (EUT L 352, 24.12.2013, s. 9).

BILAGA

Nationell övre gräns som avses i artikel 3.3

(euro)
Medlemsstat	Högsta ackumulerat belopp för stöd av mindre betydelse beviljat per medlemsstat inom sektorn för fiskeri och vattenbruk
Belgien	11 240 000
Bulgarien	1 230 000
Tjeckien	3 010 000
Danmark	51 710 000
Tyskland	55 000 000
Estland	3 810 000
Irland	20 800 000
Grekland	27 210 000
Spanien	165 760 000
Frankrike	112 290 000
Kroatien	6 260 000
Italien	96 090 000
Cypern	1 090 000
Lettland	4 420 000
Litauen	8 260 000
Luxemburg	0
Ungern	830 000
Malta	2 500 000
Nederländerna	22 630 000
Österrike	1 420 000
Polen	41 200 000
Portugal	29 010 000
Rumänien	2 340 000
Slovenien	990 000
Slovakien	860 000
Finland	7 180 000
Sverige	18 580 000
Förenade kungariket	114 660 000

		ISSN 1977-1061 doi:10.3000/19771061.C_2014.092.swe
Europeiska unionens officiella tidning		C 92

Svensk utgåva	Meddelanden och upplysningar	57 årgången 29 mars 2014

Informationsnummer	Innehållsförteckning	Sida
	II Meddelanden
	MEDDELANDEN FRÅN EUROPEISKA UNIONENS INSTITUTIONER, BYRÅER OCH ORGAN
	Europeiska kommissionen
2014/C 092/01	Meddelande från Kommissionen om tolkningsriktlinjer för förordning (EG) nr 1370/2007 om kollektivtrafik på järnväg och väg	1

2014/C 092/02	Uppmaning att inkomma med synpunkter på utkastet till kommissionens förordning om tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på stöd av mindre betydelse inom sektorn för fiskeri och vattenbruk	22

2014/C 092/03	Utkast till kommissionens förordning (EU) nr …/… av den 28 mars 2014 om tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på stöd av mindre betydelse inom sektorn för fiskeri och vattenbruk	22

	IV Upplysningar
	UPPLYSNINGAR FRÅN EUROPEISKA UNIONENS INSTITUTIONER, BYRÅER OCH ORGAN
	Europeiska kommissionen
2014/C 092/04	Eurons växelkurs	31

	Rättelser
2014/C 092/05	Rättelse till Tillstånd till statligt stöd enligt artiklarna 107 och 108 i FEUF – Fall i vilka kommissionen inte gör några invändningar (EUT C 50 av den 21.2.2014)	32

2014/C 092/06	Rättelse till Tillstånd till statligt stöd enligt artiklarna 107 och 108 i FEUF – Fall i vilka kommissionen inte gör några invändningar (EUT C 50 av den 21.2.2014)	33

2014/C 092/07	Rättelse till Tillstånd till statligt stöd enligt artiklarna 107 och 108 i FEUF – Fall i vilka kommissionen inte gör några invändningar (EUT C 50 av den 21.2.2014)	34

2014/C 092/08	Rättelse till Tillstånd till statligt stöd enligt artiklarna 107 och 108 i FEUF – Fall i vilka kommissionen inte gör några invändningar (EUT C 50 av den 21.2.2014)	35

2014/C 092/09	Rättelse till Tillstånd till statligt stöd enligt artiklarna 107 och 108 i FEUF – Fall i vilka kommissionen inte gör några invändningar (EUT C 50 av den 21.2.2014)	36

2014/C 092/10	Rättelse till Tillstånd till statligt stöd enligt artiklarna 107 och 108 i FEUF – Fall i vilka kommissionen inte gör några invändningar (EUT C 50 av den 21.2.2014)	37

2014/C 092/11	Rättelse till Tillstånd till statligt stöd enligt artiklarna 107 och 108 i FEUF – Fall i vilka kommissionen inte gör några invändningar (EUT C 50 av den 21.2.2014)	38

2014/C 092/12	Rättelse till Tillstånd till statligt stöd enligt artiklarna 107 och 108 i FEUF – Fall i vilka kommissionen inte gör några invändningar (EUT C 50 av den 21.2.2014)	39

2014/C 092/13	Rättelse till Tillstånd till statligt stöd enligt artiklarna 107 och 108 i FEUF – Fall i vilka kommissionen inte gör några invändningar (EUT C 50 av den 21.2.2014)	40

2014/C 092/14	Rättelse till Tillstånd till statligt stöd enligt artiklarna 107 och 108 i FEUF – Fall i vilka kommissionen inte gör några invändningar (EUT C 50 av den 21.2.2014)	41

2014/C 092/15	Rättelse till Tillstånd till statligt stöd enligt artiklarna 107 och 108 i FEUF – Fall i vilka kommissionen inte gör några invändningar (EUT C 50 av den 21.2.2014)	42

2014/C 092/16	Rättelse till Tillstånd till statligt stöd enligt artiklarna 107 och 108 i FEUF – Fall i vilka kommissionen inte gör några invändningar (EUT C 50 av den 21.2.2014)	43

	Valuta	Kurs
USD	US-dollar	1,3759
JPY	japansk yen	140,90
DKK	dansk krona	7,4657
GBP	pund sterling	0,82720
SEK	svensk krona	8,9312
CHF	schweizisk franc	1,2186
ISK	isländsk krona
NOK	norsk krona	8,2455
BGN	bulgarisk lev	1,9558
CZK	tjeckisk koruna	27,423
HUF	ungersk forint	308,89
LTL	litauisk litas	3,4528
PLN	polsk zloty	4,1739
RON	rumänsk leu	4,4603
TRY	turkisk lira	3,0138
AUD	australisk dollar	1,4886
CAD	kanadensisk dollar	1,5187
HKD	Hongkongdollar	10,6741
NZD	nyzeeländsk dollar	1,5863
SGD	singaporiansk dollar	1,7345
KRW	sydkoreansk won	1 470,08
ZAR	sydafrikansk rand	14,5839
CNY	kinesisk yuan renminbi	8,5474
HRK	kroatisk kuna	7,6540
IDR	indonesisk rupiah	15 607,64
MYR	malaysisk ringgit	4,4891
PHP	filippinsk peso	61,574
RUB	rysk rubel	49,1646
THB	thailändsk baht	44,717
BRL	brasiliansk real	3,1220
MXN	mexikansk peso	17,9924
INR	indisk rupie	82,9736