6.3.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 67/1

1.1.1

Den privata sektorn kan spela en viktig roll i bekämpningen av den globala fattigdomen eftersom den skapar arbetstillfällen, tillhandahåller varor och tjänster, genererar inkomster och vinster samt med skatter bidrar till finansieringen av offentliga behov. Detta förutsätter dock att sektorn beaktar de internationella principerna för utvecklingssamarbete och att arbetstillfällena i fråga erbjuder anständiga villkor i enlighet med ILO:s agenda för anständigt arbete.

1.1.2

Kommittén anser att den privata sektorn bör involveras i mycket högre grad i utvecklingsagendan efter 2015 liksom i det nya globala partnerskapet. I och med att den privata sektorn deltar i fastställandet av målen för bekämpning av fattigdomen, hållbar utveckling samt rättvis tillväxt för alla som beaktar såväl kvantitet som kvalitet, tar den också sin del av ansvaret för att dessa mål uppnås.

1.1.3

Organisationerna i det civila samhället har lyft fram inte enbart fördelarna utan också riskerna i samband med den privata sektorns verksamhet, och därför bör stöd till den privata sektorn i utvecklingsländerna grunda sig på principerna om öppenhet, insyn i offentliga upphandlingar, effektivitet, ett effektivt utnyttjande av investerade resurser och offentliga myndigheters ansvar gentemot alla berörda aktörer vad gäller genomförandet av den antagna utvecklingsstrategin. En ökning av den totala andel av det offentliga utvecklingsbiståndet som avsätts för utveckling av den privata sektorn får inte leda till en minskning av de medel som riktas till de fattigaste utvecklingsländerna inom ramen för det offentliga utvecklingsbiståndet.

1.2.1

Den privata sektorn omfattar i detta yttrande också den sociala sektorn och består av egenföretagare, mikroföretag, små och medelstora företag, stora multinationella företag, kooperativ och andra företag inom den sociala ekonomin, och inbegriper även de anställda inom de privata företagen och deras fackföreningar samt icke-statliga organisationer som samarbetar inom ramen för privata projekt. Stödet till den privata sektorn och samarbetet med denna bör beakta särdragen hos alla berörda parter. I utvecklingsländerna finns det också en omfattande informell privat sektor, och utvecklingssamarbetet bör bidra till att bekämpa informellt arbete inom företag och motverka situationer som uppmuntrar till sådant arbete.

1.2.2

Det civila samhället bör aktivt delta i fastställandet av den privata sektorns roll och av indikatorerna för den privata sektorns bidrag till det internationella utvecklingssamarbetet. Det här skulle kunna underlättas av att man inrättar en bred plattform på EU-nivå för alla berörda parter.

1.2.3

Man bör utnyttja det offentliga utvecklingsbiståndet som ett multiplikatorsinstrument för att koppla samman privat kapital med investeringar i utvecklingsländerna genom att utnyttja innovativa finansieringsinstrument. Stöd som tillhandahålls på detta sätt bör vara kopplat till tydligt fastställda mål, t.ex. skapandet av anständiga arbetstillfällen av god kvalitet, förbättrad produktkvalitet, överföring av ledningskunnande till den privata sektorn osv

1.2.4

Offentlig-privata partnerskap skulle kunna utgöra ett viktigt instrument i genomförandet av utvecklingsstrategierna, förutsatt att man lyckas uppnå rätt balans och skapa god kommunikation mellan de berörda parterna.

1.3.1

För att den privata sektorn i utvecklingsländerna ska kunna bidra till utvecklingen krävs det ett gynnsamt företagsklimat, där man även beaktar de allmänna demokratiska principerna. Detta kommer att underlätta grundandet av företag och företagens tillväxt, minska den omfattande byråkratin, öka öppenheten, minska den allmänt utbredda korruptionen och främja utländska och lokala investeringar.

1.3.2

Företagens sociala ansvar bör ses som ett frivilligt initiativ från företagens sida och ett engagemang för etiskt företagande. En ram för företagens sociala ansvar bör föreslås på utvecklingsområdet i enlighet med "OECD:s riktlinjer för multinationella företag" och andra internationellt erkända principer.

1.3.3

Vid skapandet av nya arbetstillfällen bör den privata sektorn respektera de grundläggande ekonomiska och sociala rättigheterna, framför allt ILO:s grundläggande konventioner och ILO:s agenda för anständigt arbete.

1.4.1

Program för institutionell kapacitetsuppbyggnad inom den statliga förvaltningen i utvecklingsländerna bör utformas i nära samarbete med arbetsmarknadens parter och berörda icke-statliga organisationer som arbetar med utvecklingsbistånd, och villkoren för företagande, framför allt för små och medelstora företag, bör förbättras eftersom det är där som den största potentialen finns när det gäller att skapa arbetstillfällen och minska fattigdomen.

1.4.2

Företagsorganisationerna i utvecklingsländerna bör skaffa kompetens för att förbättra sin förmåga att påverka företagsklimatet på ett positivt sätt. De bör få hjälp att bygga upp sin kapacitet genom aktivt stöd från partnerorganisationer i industriländerna. Europeiska biståndsprogram till förmån för tredje land bör därför även finansiera tekniskt stöd som europeiska företagsorganisationer ger sina partner i utvecklingsländerna, och stärka deras motivation.

1.4.3

Utvecklingsstöd bör i högre grad riktas till innovativa projekt och företagsmodeller som underlättar integrationen bland annat genom ett samhälle utan barriärer, vilket skulle bidra till att utrota fattigdomen bland utsatta befolkningsgrupper, såsom personer med funktionshinder, kvinnor, åldringar osv.

1.4.4

Man bör stödja den privata sektorns samarbete med icke-statliga organisationer, t.ex. genom användning av frivilliga för överföring av ledningskunnande och tekniskt kunnande till lokala företag m.m. Innovativa företagsprojekt som rönt framgång förtjänar mer omfattande och systematisk publicitet.

1.4.5

Utvecklingen i den privata sektorn förutsätter ett mer omfattande stöd till utbildning och förvärv av kunskaper om nyckelteknik, framför allt bland lågutbildade arbetstagare.

1.4.6

Kommittén rekommenderar att man utvidgar Erasmus-programmet för unga företagare till att också omfatta sökande från utvecklingsländerna, eller att man utvecklar ett program med detta syfte och avsätter de medel som behövs för programmet.

1.4.7

Man bör fästa särskild uppmärksamhet vid gruv- och råvaruindustrin, som strikt måste beakta miljöskyddskrav, arbetstagarnas sociala villkor och hållbarheten i ländernas ekonomiska utveckling.

1.4.8

Utvecklingsländerna saknar vanligen strategier för de små och medelstora företagens utveckling, och ett utvecklingssamarbete bör bidra till att åtgärda detta missförhållande. Europeiska erfarenheter av politiken för stöd till små och medelstora företag bör överföras på ett riktat och relevant sätt till utvecklingsländerna.

2.1

I ett brev till EESK:s ordförande meddelade kommissionsledamot Maroš Šefčovič att kommissionen håller på att utarbeta förslag till hur den privata sektorn kan delta på ett mer effektivt sätt i det globala partnerskapet för utveckling efter 2015, och han bad därför kommittén att utarbeta ett förberedande yttrande om den privata sektorns roll när det gäller att påskynda en smart och hållbar utveckling för alla efter 2015. Frågan diskuteras för närvarande i FN.

2.2

I sitt yttrande REX/372 (1) om kommissionens meddelande om "Ett anständigt liv för alla: Att avskaffa fattigdom och ge världen en hållbar framtid" gav kommittén ett antal rekommendationer om hur man kan involvera det civila samhället i utarbetandet, genomförandet och övervakningen av målen för hållbar utveckling efter 2015 på global nivå.

2.3

EESK har i sina yttranden (2) under en längre tid aktivt behandlat frågor som rör utvecklingssamarbete och samarbete med tredjeländer och fått en rad erfarenheter och lärdomar genom sitt arbete på områden som ACP-länderna, Euromed, det östliga partnerskapet, internationella handelsförhandlingar och andra områden med anknytning till utvecklingsfrågor.

3.1

Den privata sektorn kan spela en viktig roll i bekämpningen av den globala fattigdomen eftersom den skapar arbetstillfällen, tillhandahåller varor och tjänster, genererar inkomster och vinster samt med skatter bidrar till finansieringen av offentliga behov. Detta förutsätter dock att sektorn beaktar de internationella principerna för utvecklingssamarbete. Offentligt utvecklingsbistånd är en viktig katalysator för utveckling och kommer att vara det även efter år 2015, men biståndet kan inte ensamt utplåna fattigdomen (3).

3.2

I millennieutvecklingsmålen för utrotning av fattigdomen saknades det en tillräckligt tydlig beskrivning av hur målen skulle uppnås. Därtill förbigicks frågan om gemensamma kopplingar och den privata sektorns roll i utvecklingen (4). I den nya utvecklingsramen efter 2015 bör den privata sektorn involveras i mycket högre grad som strategisk partner och drivkraft inom ramen för alla den hållbara tillväxtens tre pelare – den ekonomiska, sociala och miljömässiga – som bygger på inte enbart kvantitativa utan också kvalitativa indikatorer.

3.3

Organisationerna i det civila samhället (5) har lyft fram såväl fördelarna som riskerna med att involvera det civila samhället i utvecklingssamarbetet. För att undanröja dessa risker måste stödet till den privata sektorn i form av utvecklingsmedel respektera principerna om öppenhet, effektivitet, ett effektivt utnyttjande av investerade resurser, insyn i offentliga upphandlingar och offentliga myndigheters ansvar gentemot alla berörda aktörer vad gäller genomförandet av den antagna utvecklingsstrategin.

3.4

Den privata sektorn inbegriper egenföretagare, mikroföretag, små och medelstora företag, stora multinationella företag, kooperativ och andra företag inom den sociala ekonomin samt finansinstitut. I ett bredare perspektiv ingår i denna sektor också anställda inom privata företag och deras fackföreningar samt icke-statliga organisationer som arbetar med privata projekt. Vid sidan av lagligt verksamma privata företag finns det särskilt i utvecklingsländerna också en omfattande informell privat sektor. Vid beviljandet av utvecklingsbistånd bör man skilja mellan dessa olika privata aktörer och den inverkan som deras verksamhet har på utvecklingen beroende på deras storlek, verksamhetsområde och utvecklingsnivån i det berörda landet (minst utvecklade länder, medelutvecklade länder, tillväxtekonomier och utsatta länder).

3.5

Den privata sektorn bör tillsammans med företrädare för det civila samhället delta i fastställandet av utvecklingsbehoven i varje land och den bör engageras i fastställandet av de nya målen för hållbar utveckling för tiden efter 2015, så att den kan ta sin del av ansvaret för att de uppnås. Dessa mål bör utgöra en fortsättning på millennieutvecklingsmålen, de bör vara konkreta och mätbara samt inbegripa sådana frågor som vatten, jordbruk, livsmedelssäkerhet, energi, transportinfrastruktur, utbildning, hälso- och sjukvård, digital ekonomi, jämställdhet och social jämlikhet.

3.6

Den privata sektorn bör erkännas som en viktig del i det nya globala partnerskapet för utveckling. Man bör inrätta en plattform som omfattar representanter för europeiska företagare och arbetstagare och som också skulle vara öppen för andra intresserade parter, inbegripet företrädare för det civila samhället. Syftet med plattformen skulle vara att föra en dialog med företrädare med EU-institutioner och finansinstitut om den privata sektorns deltagande i det internationella utvecklingssamarbetet.

3.7

Den privata sektorn i givarländerna deltar i utvecklingssamarbetet genom att tillhandahålla tjänster och utrustning som finansieras med offentligt utvecklingsbistånd, genom att direkt tillhandahålla utvecklingsbistånd på filantropiska grunder som en del av gemensamma projekt med den offentliga sektorn och icke-statliga organisationer, och genom att investera i projekt som inte enbart gynnar affärslivet utan också har stor inverkan på utvecklingen. Man bör framför allt stödja innovativa projekt genom att bygga upp innovationskapaciteten, rådgivningstjänster samt företagskuvöser och företagskluster i mottagarländerna. Den offentliga upphandlingen i samband med utvecklingsprojekt måste vara öppen och tillåta insyn.

3.8

Den privata sektorns bidrag till utvecklingen bör även omfatta stöd för ett samhälle utan barriärer, vilket skulle bidra till att utrota fattigdomen bland utsatta befolkningsgrupper, såsom personer med funktionsnedsättning, kvinnor, äldre personer och personer med tillfälliga skador. Ramavtalet om inkluderande arbetsmarknader, som antogs av arbetsmarknadens parter i EU i mars 2010, skulle här kunna fungera som inspiration för att inkludera detta krav i den nya utvecklingsramen.

3.9

Den privata sektorn i utvecklingsländerna behöver systematiskt stöd för att kunna bidra till utvecklingen. Därför avsätts en allt större del av det offentliga utvecklingsbiståndet till utvecklingen av den privata sektorn. Detta får dock inte ske på bekostnad av den del av det offentliga utvecklingsbiståndet som avsätts för de fattigaste utvecklingsländerna, eftersom de inte kan lösa akuta problem utan detta bistånd.

3.10

Stora multinationella företags privata investeringar i utvecklingsprojekt ger nya och redan existerande små och medelstora företag på plats möjlighet att delta i genomförandet av projekten. Tack vare samarbetet med partner i industriländerna kan dessa företag få tekniskt kunnande och tillgång till lämplig avancerad teknik. De multinationella företagen måste följa erkända principer som utarbetats av FN, OECD och andra internationella organisationer (6).

3.11

Små och medelstora företag har i utvecklingsländerna liksom i andra delar av världen den största utvecklingspotentialen, och för att frigöra denna potential bör man bidra med framför allt mikrolån och subventionerade lån från europeiska och internationella institut för utvecklingsfinansiering. En annan viktig källa till investeringar är överföringar av besparingar och andra tillgångar från emigranter, och med hjälp av incitament bör man uppmuntra dem att lägga större vikt vid det berörda landets utvecklingsbehov.

3.12

Kommittén välkomnar de förslag som kommissionen lade fram i sitt yttrande "Efter 2015: mot en bred och integrerad strategi för finansiering av fattigdomsutrotning och hållbar utveckling" (7), och framhåller att den privata sektorn och det organiserade civila samhället bör få delta i den diskussion om en integrerad strategi för finansiering som föreslagits.

3.13

Det offentliga utvecklingsbiståndet bör utnyttjas som det huvudsakliga multiplikatorsinstrumentet för att koppla samman privat kapital med investeringar i utvecklingsländerna. För detta bör man använda sådana innovativa instrument som "blending", olika garantimekanismer och sänkta räntesatser. Statliga medel som beviljats som garanti för investeringar i utvecklingsländerna bör beaktas vid beräkningen av det offentliga utvecklingsbiståndet. Stöd som på detta sätt ges till privat kapital bör vara kopplat till tydligt fastställda villkor och indikatorer som beaktar hållbar utveckling, miljöskydd, den gröna ekonomin, skapandet av arbetstillfällen, förbättrad produktkvalitet, överföring av ledningskunnande till den privata sektorn osv.

3.14

Investeringarna bör i högre grad riktas in på en förstärkning av tjänstesektorn, såsom bank- och försäkringsverksamhet, telekommunikation, transporter och andra tjänster som stöder företagande och som är nödvändiga för en sund utveckling inom industrin och jordbruket. Staten måste i detta sammanhang se till att konkurrensmiljön beaktas och säkerställa ett rimligt skydd för investeringar.

3.15

Offentlig-privata partnerskap kan bli ett viktigt instrument i genomförandet av utvecklingsstrategierna, eftersom de kopplar samman mekanismen för offentliga stöd med privata investeringsinitiativ för att täcka slutmottagarnas utvecklingsbehov. För att detta tillvägagångssätt ska blir framgångsrikt krävs det öppen information till och kommunikation med berörda aktörer.

4.1

För att den privata sektorn i de mottagande utvecklingsländerna ska kunna bidra till utvecklingen måste ett antal grundläggande förutsättningar för dess existens och verksamhet vara uppfyllda. Utvecklingssamarbetet bör därför i högre grad fokusera på en kontinuerlig förbättring av företagsmiljön, vilket skulle underlätta grundandet av företag samt företagens tillväxt, minska den omfattande byråkratin, öka öppenheten och därmed minska den allmänt utbredda korruptionen. En förstärkning av rättsstaten gynnar utländska och lokala investeringar och bidrar till en differentiering av den lokala ekonomin.

4.2

Skapandet av en sund företagsmiljö måste bygga på marknadsmekanismer, inklusive konkurrens, välfungerande finansmarknader, ett oberoende rättsväsende, att lagstiftningen i allmänhet och i synnerhet handelslagstiftningen tillämpas samt beaktande av bestämmelser om internationell handel och immateriella rättigheter. Lokala kulturella seder bör respekteras, förutsatt att de inte skadar konkurrensen eller leder till korruption eller till en fördelning av medel som inte ger något mervärde.

4.3

Företagens sociala ansvar i samband med utvecklingssamarbetet bör ses som ett frivilligt initiativ från företagens sida och ett engagemang för etiskt företagande. Från en grundläggande ram med globalt erkända principer (8) bör företagen själva kunna välja de element som är lämpliga för deras ekonomiska verksamhet. Genom att inrätta en sådan ram kan man säkerställa rättvis konkurrens med andra företag inom sektorn.

4.4

Den privata sektorn skapar arbetstillfällen och kan därigenom bidra till att bekämpa fattigdomen. Den måste därvid ändå respektera de grundläggande ekonomiska och sociala rättigheterna. ILO:s grundläggande konventioner (organisationsrätten och den kollektiva förhandlingsrätten, förbud mot tvångsarbete, förbud mot barnarbete samt icke-diskriminering i fråga om anställning) måste tillämpas strikt.

4.5

Nyskapade arbetstillfällen bör ligga i linje med ILO:s agenda för anständigt arbete (Decent Work Agenda), enligt vilken arbetet ska kunna väljas fritt, det ska existera ett socialt skydd, arbetstagarnas grundläggande rättigheter ska respekteras och det ska upprättas en social dialog. Det är viktigt att alla investerare, särskilt de som får offentligt utvecklingsstöd, strikt tillämpar dessa principer vid genomförandet av projekt och även uppmuntrar sina partner till detta.

4.6

Program för institutionell kapacitetsuppbyggnad i den statliga förvaltningen i utvecklingsländerna bör stärka rättsstatsprincipen samt bidra till att förbättra villkoren för företagande och till att öka de lokala företagens förmåga att tillgodogöra sig biståndet. Dessa program bör utformas i nära samarbete med arbetsmarknadens parter och berörda icke-statliga organisationer.

5.1

Företagsorganisationer, såsom handelskammare, branschföreningar och branschorganisationer, arbetsgivarföreningar och organisationer inom den sociala ekonomin i givarländerna bör under hela projektets livscykel aktivt engageras i stödprogram som riktas till den privata sektorn i utvecklingsländerna. För detta ändamål bör man inrätta ett program som stöder lokala organisationer som företräder små och medelstora företag och ger dem möjlighet att få erfarenhet särskilt av marknadsföring, tillträde till försörjningskedjan, certifiering, logistik osv.

5.2

Företagsorganisationerna i utvecklingsländerna bör skaffa kompetens för att förbättra företagsmiljön, förstärka den demokratiska styrningen av organisationen, locka till sig nya medlemmar och aktivt kommunicera med dessa. De bör få stöd att bygga upp sin kapacitet, inklusive aktivt stöd från liknande partnerorganisationer i EU. Europeiska biståndsprogram till förmån för tredje land bör därför även finansiera tekniskt stöd som europeiska företagsorganisationer ger sina partner.

5.3

Utvecklingen i den privata sektorn bör omfatta utbildningskurser för företagare, som även inbegriper praktik i ett industriland. Kommittén rekommenderar att man överväger att utvidga Erasmus-programmet för unga företagare till att också omfatta sökande från utvecklingsländerna, eller att man utvecklar ett program med detta syfte och avsätter de medel som behövs för programmet.

5.4

Större stöd bör riktas till utbildning och utveckling av kunskaper om nyckelteknik, framför allt bland lågutbildade arbetstagare. Det har länge saknats program för lärlingsutbildning, eftersom givarländerna huvudsakligen beviljar stipendier för högskoleutbildning. Inom den privata industrisektorn och andra sektorer behövs det emellertid allmänna arbetskunskaper som fås inom klassiska lärlingsområden och arbetserfarenhet som behövs för att kunna arbeta för en utländsk investerare eller ett gemensamt företag.

5.5

Utvecklingsstödet bör i högre grad riktas in på innovativa projekt och nya företagsmodeller som underlättar integrationen, där det finns stora möjligheter till samarbete mellan den privata sektorn och icke-statliga organisationer. Som exempel kan nämnas frivilligt utsända experter, som hjälper företag i utvecklingsländerna att utvecklas (9). Större publicitet för innovativa utvecklingsrelaterade företagsprojekt som rönt framgång skulle kunna bidra till ömsesidigt utbyte av erfarenheter mellan medlemsstaterna.

5.6

Man bör fästa särskild uppmärksamhet vid gruv- och råvaruindustrin. Vid investeringsprojekt måste man beakta sådana frågor som miljöskydd, arbetstagarnas sociala villkor och hållbar utveckling. De nationella och lokala myndigheterna i mottagarländerna måste fastställa en lämplig ram för varje verksamhetssektor och se till att den respekteras, bland annat vad gäller skattemässiga skyldigheter. Stödet bör bidra till att denna systematiska metod införs och till att man fastställer optimala regler för att avskaffa onödig byråkrati och möjligheter till korruption.

5.7

Utvecklingsstödet bör riktas in på ett hållbart jordbruk och lokal tillverkningsindustri, i syfte att förbättra livsmedels- och råvaruförädlingen. Man bör stödja inrättandet av organisationer för jordbrukare och små producenter som förädlar jordbruksprodukter samt deras tillträde till försörjningskedjan.

6.3.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 67/6

1.1

I EU, unionens medlemsstater samt i det civila samhället finns enormt stor erfarenhet av övergångsprocesser. Denna erfarenhet bör utnyttjas bättre för att åstadkomma stabilitet genom förändring i EU, unionens grannländer och resten av världen.

1.2

EU spelar en ledande roll i de pågående debatterna i FN om den nya utvecklingsagendan för perioden efter 2015 och måste vara en förkämpe för konkreta framsteg, vilka bör grundas på solidaritet och konsekventa politiska åtgärder. Detta och tidigare relevanta EESK-yttranden måste beaktas (1).

1.3

Erfarenheter av olika övergångsprocesser både inom och utom EU måste tas tillvara i praktiken. Framgångar och misslyckanden vad gäller övergångsprocesser måste behandlas på ett mer systematiskt sätt. Samma gäller för tillgängliga stödinstrument och uppgifter om relevanta aktörer. En handlingsplan om användning av erfarenheter av olika övergångsprocesser i programplaneringen bör tas fram. Databasen "European transition compendium" och andra förslag från EU-dokument från senare tid måste förverkligas utan dröjsmål.

1.4

EU:s yttre politik måste bli starkare, präglas av ökat medborgardeltagande och vara öppen, effektiv och konsekvent. Politiken bör inriktas på främjande av mänskliga rättigheter, grundläggande friheter (inbegripet föreningsfrihet och frihet att delta i fredliga sammankomster), rättsstaten och hjälp att skapa en positiv och demokratisk miljö som ger enskilda personer och icke-statliga organisationer möjlighet att delta i utformningen av politiken och övervakningen av genomförandet. Det krävs ett långsiktigt arbetssätt.

1.5

Det civila och politiska samhället i EU och dess partnerländer måste spela en central roll. Partnerskapsavtal, stödprogram och bidrag bör inte godkännas utan en strukturerad dialog med det civila samhället, särskilt det organiserade civila samhället, vilket är i linje med EU:s partnerskapsprincip. Särskild tonvikt bör läggas på dialog med, och inkludering av, olika samhällsgrupper i partnerländerna, inbegripet minoriteter och invånare i avlägsna regioner.

1.6

För närvarande hindras många projektledare på området hållbar utveckling från att få EU-stöd på grund av diskriminerande administrativa och andra regler. För att aktörer vars bakgrund värderas lägre enligt nuvarande utvärderingspraxis ska vara jämställda med andra aktörer behövs positiv särbehandling (utan att ge efter för manipulation) och ett krav på att partner som nyligen gått igenom en övergångsprocess ska vara delaktiga i utvecklingsprojekt. Projektens kvalitet och resultat måste prioriteras.

1.7

Nya samarbetsmekanismer måste lanseras och befintliga sådana breddas – se särskilt punkterna 3.3.4, 3.3.6, 3.3.7 och 3.3.8, t.ex. global Twinning, Taiex, Erasmus+, ny plattform för utbyten osv.

1.8

Aktörer med koppling till auktoritära regimer och/eller icke-demokratiska metoder (t.ex. statligt organiserade "icke-statliga organisationer" (GoNGO), arbetsgivarstyrda fackföreningar ("gula fack") osv.) bör inte tilldelas stöd.

1.9

Generellt sett bör omfattande stöd ges till mottagare från många olika delar av samhället i partnerländerna.

1.10

Demokratiska förändringar, hållbar utveckling, inkluderade ekonomisk tillväxt, en stabil marknad, förbättrad välfärd samt ökad sysselsättning uppnås bäst genom en god förvaltning som präglas av ett starkt, rättighetsbaserat synsätt. Det har visat sig att ett starkt civilt samhälle, särskilt ett organiserat sådant, är den säkraste garantin för framgång.

2.1

EESK välkomnar ett brett synsätt på hållbar utveckling. Som Europeiska unionens råd redan har noterat inbegriper detta aspekter som "demokratiskt styre, mänskliga rättigheter och rättsstatsprincipen, ekonomisk och social välfärd samt fred och stabilitet" (2).

2.2

Övergångsprocesser kan kort definieras som stabilisering, demokratistöd, institutions- och kapacitetsuppbyggnad, utbyte av bästa praxis och konsolidering av reformer för att förändringar ska bli hållbara. Detta grundar sig på solidaritet och åtgärder som utförs av enskilda människor, organisationer i det civila samhället, regeringar och andra aktörer.

2.3

Flera aspekter när det gäller samarbete med övergångssamhällen har redan stått på EESK:s dagordning (3). Syftet med detta yttrande är att gå utöver befintliga källor och i stället återspegla det litauiska rådsordförandeskapets särskilda intressen och det europeiska civila samhällets allmänna intresse (bland annat att utgöra ett bidrag till det östliga partnerskapets toppmöte i november 2013 i Vilnius och till de europeiska utvecklingsdagarna).

2.4

Den senaste tidens utveckling i EU:s partnerländer är ett annat skäl att uppdatera den befintliga politiken. EESK är fortfarande bekymrad över hållbarheten när det gäller utvecklingen i flera av EU:s östliga grannländer, Euromedländerna och andra partnerländer. Ett flertal positiva förändringar har emellertid skett på Västra Balkan (Kroatiens anslutning till EU är mycket viktig i detta hänseende).

3.1.1

För att åstadkomma hållbara förändringar bör EU:s olika åtgärder, program och aktiviteter som berör samma regioner eller politikområden koordineras bättre för att skapa ökade synergieffekter och större enhetlighet. EU:s utrikespolitiska kapacitet måste vidareutvecklas, tills gemensamma europeiska värderingar och mål kan stödjas effektivt på en verkligt europeisk nivå (4).

3.1.2

"En konsekvent politik för utveckling" bör säkerställas och övervakas mer noggrant. Kravet på en konsekvent politik för utveckling, som fastställs i artikel 208 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (ändrat genom Lissabonfördraget), bör stå i centrum för utformningen och genomförandet av politiken i alla bestämmelser i instrumenten för yttre åtgärder, och man bör därför uttryckligen tillämpa det i all EU-politik, alla EU-program och alla EU-aktiviteter. I samtliga fall måste man utvärdera om nya EU-initiativ är enhetliga. Alla program (inbegripet utvärdering och budgetposter) bör återspegla EU:s internationella åtaganden och skyldigheter vad gäller mänskliga rättigheter och utveckling (bland annat FN:s samsyn om en utvecklingsstrategi som utgår från mänskliga rättigheter) och inriktas på de mest marginaliserade och sårbara. I övergångsprocessen och EU-integrationen är det också viktigt att se till att positiv utveckling inom ett politikområde inte åtföljs av negativ utveckling inom ett annat.

3.1.3

Det behövs en gemensam plattform för att ge en användarvänlig översikt över befintliga instrument (bidrag, anbud, program osv.) som erbjuds av EU eller dess medlemsstater och som har en direkt eller indirekt extern påverkan. Paralleller kan dras till portalen Ditt Europa som man även bör bedriva ett visst samarbete med. Ansträngningar måste göras för att även tillhandahålla mindre organisationer (även på nivån under den regionala) information. Institutionerna i EU:s medlemsstater och i övergångssamhällen bör utgöra ytterligare målgrupper. Plattformen bör kompletteras med till exempel ett nyhetsbrev eller information via Twitter.

3.1.4

EU bör sträva efter att föra samman, samordna och skapa samverkanseffekter mellan EU:s och medlemsstaternas aktiviteter i partnerländerna i syfte att undvika överdriven intern konkurrens. Medlemsstaterna kan överväga ett delat ansvar för att utveckla olika former av gemensamt externt samarbete (övergångssamordnare, översättningscentrum, centrum för rättslig hjälp, utbildningscentrum osv.) i de egna länderna eller i partnerländerna.

3.2.1

EU:s mekanismer för yttre åtgärder måste göras så inkluderande, överblickbara och öppna för andra aktörers medverkan som möjligt för att säkerställa ett gemensamt engagemang för utveckling och samarbete. Det finns brister på detta område. Partnerskapsprincipen har potential att ena det civila samhället och de offentliga myndigheterna, och detta bör exempelvis utnyttjas som ett krav för att erhålla bidrag.

3.2.2

Ett nära och företrädesvis strukturerat deltagande av företrädare för både det civila och det politiska samhället är en förutsättning för ett långsiktigt engagemang för reformer. Se även punkt 1.5. Det civila samhällets engagemang, inbegripet arbetsmarknadens parter i både EU och partnerländerna, är nödvändigt under programplaneringen och genomförandet av alla utvecklings- och samarbetsinsatser. Befintliga partnerskap måste stärkas och man måste även verka för att främja nya sådana.

3.2.3

EESK vill gärna bidra, och dess partner runtom i världen är en viktig tillgång precis som redan existerande forum som anordnas regelbundet.

3.2.4

EU måste förstärka sina insatser för att utveckla kapaciteten hos både EU:s och partnernas aktörer. Det kan ske via finansiellt stöd, erfarenhetsutbyte, tillhandahållande av utbildning och på annat sätt eller via andra program.

3.2.5

Olika statliga och icke-statliga aktörer bör ha lika möjligheter att delta, både i EU och i partnerländerna. Alla former av ihållande direkt och indirekt diskriminering bör avskaffas. Detta inkluderar överdrivet restriktiva regler när det gäller stödberättigande, krav på projektstorlek och tekniska krav samt diskriminerande administrativa regler. Här ingår även skillnader i ersättning till och/eller beskattning av experter som arbetar inom samma projekt samt krav på samfinansiering (problem med erkännande av naturabidrag), nationell lobbyverksamhet som leder till snedvridning av resultat osv. (5). Se punkt 1.6.

3.2.6

De nya tekniska möjligheterna, inklusive e-förvaltning, bör i större utsträckning utnyttjas för att främja dialog och medverkan. Ett särskilt stödprogram för demokrati skulle kunna utarbetas.

3.3.1

Det nuvarande systemet för finansiering och stöd direkt från EU eller genom EU-relaterade aktörer får ofta kritik för att vara onödigt krångligt. EESK välkomnar planerna på att förenkla och rationalisera EU-instrumenten för extern finansiering, inbegripet det europeiska grannskapsinstrumentet, från och med 2014, och kommittén stöder även samordningen av resurser.

3.3.2

Kvaliteten ska prioriteras. Särskild övergångsexpertis och förmågan att förstå och anpassa sig till partnerlandets behov bör utgöra föremål för objektiva utvärderingar och värderas högre än tidigare erfarenhet från EU-projekt.

3.3.3

Erfarenheter av övergångsprocesser inom EU måste utnyttjas bättre när EU:s yttre politik (och även utvecklingspolitik) utarbetas (6). Framgångar och lärdomar vad gäller övergångsprocesser måste behandlas på ett systematiskt sätt och i detalj analyseras. Slutsatserna måste användas, omsättas i praktiken och inarbetas i programplaneringscykeln. Det krävs en konkret uppföljning, och dessa kunskaper bör utgöra grunden vid utformandet av operativa program och då projekt utvärderas och tilldelas bidrag osv.

3.3.4

Övergångsprocesserna inom EU måste sammanställas i ett kompendium, inte minst av programplaneringsskäl, och kompletteras med en databas över sakkunniga med erfarenhet på området från både den statliga och icke-statliga sektorn. Att söka expertis bör vara attraktivt och bör främjas i stor utsträckning, särskilt i partnerländerna. Kommissionen och Europeiska utrikestjänsten bör utarbeta en checklista för EU-delegationerna om hur kompendiet ska användas i programplaneringen (bl.a. kan man fastställa att det ska vara en obligatorisk informationskälla för alla sakkunniga som deltar i EU-verksamhet.)

3.3.5

Kommissionen bör utarbeta en handlingsplan för hur EU:s rika erfarenheter av övergångsprocesser kan utnyttjas i programplaneringen. Därmed skulle man säkerställa att erfarenheterna används systematiskt på alla relevanta områden. Kommissionen bör också lägga tillräckliga administrativa resurser på att genomföra en sådan plan.

3.3.6

Med tanke på den redan stora mängden verktyg för spridning av erfarenheter om övergångsprocesser vore det lämpligt att kommissionen inför en sektorsövergripande förvaltning för att samla dem på samma ställe, t.ex. en paraplyplattform eller en struktur.

3.3.7

Man bör beakta ytterligare utvidgning av efterfrågestyrda EU-faciliteter för sakkunniga, t.ex. Soucieux eller Mieux. Sådana faciliteter är utmärkta verktyg om man vill kunna reagera snabbt på behov i partnerländerna. Det geografiska området för befintliga behovsbaserade mekanismer för erfarenhetsutbyte och andra program, särskilt Taiex, Twinning och Erasmus+, måste göras internationellt tillgängligt (i synnerhet i AVS-länderna), samtidigt som man inte får minska de planerade medlen till projekt i de nuvarande programländerna.

3.3.8

Partnersamverkan mellan två eller tre icke-statliga organisationer bör lanseras och omfatta minst en partner från EU-15, en från EU-13 och en från ett utvecklings- eller övergångsland. (7) Erfarenhetsutbyte mellan företrädare för den privata sektorn bör också få stöd.

3.3.9

Det bör bli lättare att inom ramen för Europeiska regionala utvecklingsfonden dela erfarenheter av övergångsprocesser som nyligen ägt rum i EU:s medlemsstater.

3.3.10

För att kunna omsätta sin erfarenhet i praktiken och på ett effektivt sätt stödja övergångsprocesser, måste EU och medlemsstaterna säkerställa tillräcklig finansiering och offentligt stöd. EESK erinrar också om att övergångsprocesser och den roll som individen, det civila samhället och staten spelar måste bli ett tema för Europaåret för utvecklingssamarbete 2015.

4.1.1

Hållbar utveckling kräver största möjliga samförstånd i partnerskapsländerna. Stöd för demokratin, goda styresformer, grundläggande friheter (däribland föreningsfrihet och frihet att delta i fredliga sammankomster, yttrandefrihet, oberoende medier osv.), samhällsutbildning samt icke-formell och informell utbildning, rättvisa, och social rättvisa på alla områden och alla nivåer är av grundläggande betydelse.

4.1.2

Större fokus bör läggas på de politiska åtgärdernas och projektens effektivitet och resultat. Projekten måste åtföljas av administrativa och operativa program och stödåtgärder för individer. Effektivitet kan inte uppnås utan en större samordning i partnerländerna. Det bör erbjudas stöd och samråd i anslutning till planeringen.

4.1.3

Icke-diskriminering, likabehandling och aktivt arbete för att engagera EU:s partner och alla medlemmar i deras samhällen (inklusive grupper som kvinnor, minoriteter osv.) är grundläggande, både som en generell princip och för EU:s trovärdighet. Anpassning av åtgärder efter varje partnerlands behov är naturligtvis nödvändigt och något som behöver förbättras. Samtidigt bör EU inte göra eftergifter för strategiskt viktiga länder, enbart på grund av smala intressen som inte har att göra med hållbar utveckling. EU och dess partner måste arbeta tillsammans för att upprätthålla respekten för de mänskliga rättigheterna.

4.1.4

EU:s representanter måste både inneha rollen av medlare som underlättar kontakterna (genom att analysera lokala behov och stödja och främja en dialog mellan lokala intressenter) och av experter (genom att dela med sig av sin erfarenhet av övergångsarbete).

4.1.5

Omfattande stöd bör ges till mottagare från många olika delar av samhället i partnerländerna. För närvarande anses de huvudsakliga målgrupperna för EU-stöd vara offentliga institutioner och i vissa fall organisationer i det civila samhället (inklusive arbetsmarknadens parter), ungdomar och forskare. Hållbar utveckling och demokratiska förändringar kräver ett omfattande stöd och ett nära samarbete med "ambassadörer", "initiativtagare/ledare" eller "kända ansikten på området hållbara förändringar" från det civila samhället och dess ledare och nätverk, men man måste även se bortom detta. Det behövs ett universellt stöd till partner och deras samhällen som är tillgängligt och synligt för så många som möjligt. EU:s integration av och stöd till grannländer bör inte ses som något som bara kommer några få utvalda till godo. Synbara förbättringar bland annat inom områden som utbildning och forskning (inklusive reformer inom utbildning och yrkesutbildning, verksamhet riktad till barn osv. (8)), en ekonomi med låga utsläpp, infrastruktur och offentliga och sociala tjänster (inklusive IKT, hälsovård, lekplatser osv.), anständiga anställningsvillkor och möjlighet till sysselsättning av hög kvalitet, jämställdhet, stöd till socialt och ekonomiskt sårbara grupper och ursprungsbefolkningar, sociala rörelser och villkor som möjliggör företagsutveckling (inklusive att stärka arbetsmarknadens parter och göra dem mer delaktiga (9)) kommer att främja en verklig utveckling och en utbredning av positiva attityder gentemot EU.

4.1.6

I synnerhet i länder med ett demokratiskt underskott kan det hända att bidrag som ska gå till, eller som distribueras av, offentliga institutioner används till att stödja regimen i stället för att gå till sociala ändamål. Detta kan även hindra lokala organisationer i det civila samhället som företräder demokratiska värden från att ansöka om bidrag. Inrättandet av det europeiska initiativet för demokrati är utan tvekan ett betydelsefullt och sedan länge behövt steg framåt. Dessa utbredda problem kan emellertid inte lösas enbart genom det europeiska initiativet för demokrati. En del av lösningen finns i genomförandet av en "omfattande kartläggning av civilsamhällesorganisationerna" och andra stödmottagare i regionen (10). Gräsrotsrörelser, det informella civila samhället och medborgarinitiativ måste också få mer stöd. Ett flertal EU-medlemsstater har erfarenhet av flexibel projektfinansiering. Samtidigt måste den procentandel av stöd som distribueras via det civila samhället ökas, särskilt i länder med auktoritära regimer.

4.1.7

Man måste ägna särskild uppmärksamhet åt övergångssituationerna i länderna i södra och östra Medelhavsområdet, där demokratin, de mänskliga rättigheterna och kvinnornas rättigheter är allvarligt hotade, samt åt behovet av att öka EU-stödet till det civila samhället och kvinnoorganisationerna.

4.1.8

Mer generellt måste EU noggrant analysera och anpassa sig till partnerländernas olika absorptionsförmåga och särdrag.

4.1.9

EU måste dela med sig av sin erfarenhet av hur man säkerställer ett långvarigt externt och internt stöd för utveckling, bland annat för det civila samhället, efter att de första övergångsfaserna har genomgåtts och relativ välfärd har uppnåtts.

4.2.1

En inkluderande ekonomisk tillväxt och en stabil marknad, i kombination med ökad välfärd och sysselsättning och en smart ekonomisk avreglering, måste spela en huvudroll i utvecklingen av övergångssamhällen (i linje med begreppet "ekonomisk omvandling" i debatten efter 2015). En säker och välkomnande miljö för investeringar måste främjas och skyddas genom internationella avtal inom multilaterala ramar såsom WTO, OECD osv.

4.2.2

Rättsstatsprincipen, ett oberoende rättssystem som inte kan undergrävas av korruption eller en diktatorisk regim, är nyckeln till hållbarhet. Oberoende organisationer i det civila samhället som inte utsätts för hot är liksom tillgången till information, socialt skydd och möjlighet till värdigt arbete, vetenskapligt och tekniskt samarbete, energieffektivitet och oberoende energiförsörjning samt miljöskydd alla mycket viktiga pusselbitar.

4.2.3

Handelsvillkoren måste förbättras, och i lämpliga fall bör man använda sig av djupgående och omfattande frihandelsavtal i syfte att även utanför gränserna främja en stadig tillnärmning till EU när det gäller regler, principer och standarder i tekniska bestämmelser och deras genomförande. Målet för EU:s partner bör vara att skapa starka och inkluderande ekonomier som minskar deras beroende av stöd från andra länder. Detta är ett annat område där utbyte av erfarenheter är mycket viktigt.

4.2.4

Dialog med, och hjälp till, oberoende företag (liksom fackföreningar och andra organisationer i det civila samhället) måste prioriteras i länder med auktoritära regimer. Små och medelstora företag måste alltid tillförsäkras en större roll som aktörer som kan skapa hållbarhet samt bygga upp rättstatsprincipen och en ekonomisk utveckling. Forum för utländska investerare och andra partner till organisationerna i det civila samhället kan spela en kompletterande roll.

4.3.1

EESK och andra organ har redan påpekat att det finns ett behov av ett nära och effektivt samarbete mellan EU, FN och andra internationella organ då det gäller utvecklingsagendan för perioden efter 2015.

4.3.2

EU måste också ta hänsyn till annan utveckling på senare tid, inklusive inrättandet av Open Government Partnership (ett initiativ som är särskilt relevant för EESK och som återspeglar den ovannämnda partnerskapsprincipen). Effekterna av det planerade transatlantiska partnerskapet för handel och investeringar kräver noggrann planering och övervakning när det gäller konsekvenserna för utvecklingssamarbetet och övergångsprocesserna.

4.3.3

Den roll som internationella privatägda företag och utländska investerare som delar EU:s värderingar kan spela, och den potential som finns i detta, bör utnyttjas och stödjas bättre vad gäller respekten för de grundläggande ekonomiska och sociala rättigheterna.

4.3.4

En omfattande studie om globala organisationer och organisationer i det civila samhället bör planeras, för att kartlägga deras bästa praxis och de verktyg som organisationerna använder i övergångsländer.

6.3.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 67/11

1.1

EESK välkomnar inrättandet av den europeiska frivilligkåren för humanitärt bistånd, även kallat EU-frivilliga för humanitärt arbete, och anser att detta kan uppmuntra EU-medborgare att delta i humanitärt arbete, framför allt genom det civila samhällets organisationer, t.ex. specialiserade icke-statliga organisationer.

1.2

Den europeiska frivilligkåren för humanitärt bistånd bör vara ett verktyg som bidrar till att inkludera de medlemsstater där det inte finns någon större tradition av humanitärt arbete. EESK anser därför att man bör överväga att vidta specifika åtgärder för att dels uppmuntra frivilliga i dessa länder att delta, dels stödja ländernas sociala och humanitära organisationer.

1.3

För att främja medborgarnas stöd för humanitärt arbete och ett erkännande av frivilligarbetets roll rekommenderar EESK att man även bör överväga insatser för att sprida mer kunskap om dessa frågor till allmänheten.

1.4

EESK stöder och instämmer i synpunkterna i det europeiska samförståndet om humanitärt bistånd när det gäller mål och medel för det humanitära arbetet. EESK anser också att det humanitära biståndet ska inbegripa skydd av offer vid humanitära kriser samt skydd av deras värdighet och respekt för deras rättigheter.

1.5

EESK betonar denna breda betydelse av humanitärt arbete som går utöver att enbart ge hjälp, och påminner om hur viktigt det är med respekt för de humanitära principerna om medmänsklighet, opartiskhet, neutralitet och oberoende samt de rättsliga normer som styr det humanitära arbetet.

1.6

EESK vill åter framhäva det genuina i frivilligarbete och de risker som finns att detta blandas ihop med annan typ av arbete. I tider av ekonomisk kris, som i dag, är detta en särskilt relevant aspekt, både inom unionen och i unionens yttre åtgärder.

1.7

EESK vill framhålla att olika medlemsstaters varierande lagstiftning när det gäller frivilligarbete kan inverka negativt på initiativet EU-frivilliga för humanitärt arbete.

1.8

Frivilligarbetarnas deltagande bör alltid vara behovsbaserat och föregås av en analys och utvärdering av den drabbade befolkningens situation och behov när katastrofer eller svåra kriser inträffar.

1.9

I förslaget till förordning (1) betonas behovet av att inrätta standarder för alla steg processen när det gäller frivilligarbetarnas deltagande. EESK instämmer i detta och anser att dessa standarder bör grundas på god praxis inom den humanitära sektorn och de kvalitetsinitiativ som redan finns.

1.10

Frivilligarbete är en form av samarbete som utförs inom ramen för sociala organisationer och, i mindre grad, offentliga civila institutioner. Institutionernas kvalitet är särskilt viktig för att arbetet ska lyckas. EESK instämmer i behovet av att utveckla certifieringsmekanismer för organisationerna på grundval av de erfarenheter som gjorts och regelverket för den humanitära sektorn. Kriterierna för certifiering bör även kunna tillämpas – om än i anpassad form – på mottagarorganisationer i de drabbade länderna.

1.11

Kommittén är övertygad om att certifieringsmekanismen bör baseras på alla dessa erfarenheter. När den börjar tillämpas bör den uppfylla de viktigaste kriterierna i fråga om öppenhet, fri konkurrens och lika möjligheter samt ansvarsskyldighet. Initiativet bör ge impulser åt de icke-statliga organisationerna i länder med mindre erfarenhet av frivilligarbete att delta.

1.12

Förutom tekniskt orienterad yrkesutbildning, som naturligtvis är viktig, bör man även inkludera och lägga större fokus på att förmedla värderingar och sprida kunskaper om den drabbade befolkningen, den interkulturella dimensionen, hänsynstagande samt biståndets psykosociala aspekter – kort sagt många av de frågor som omger det humanitära arbetet men som inte är av teknisk natur.

1.13

Vad gäller deltagande av företag som har erfarenhet av frivilligarbete, genom egen medverkan eller på annat sätt, anser EESK att detta är en fråga som bör utvärderas noga och att man i detta sammanhang även bör värdesätta den roll som små och medelstora företag spelar.

2.1

Trots att frivilligarbete har ingått i gemenskapens regelverk och de europeiska institutionerna sedan flera årtionden tillbaka har startat många projekt och program inom detta område, finns det bara en specifik hänvisning till frivilligarbete i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, nämligen i artikel 214.5 i avsnittet om humanitärt bistånd. Där föreslås inrättandet av en europeisk frivilligkår för humanitärt bistånd för att, som det sägs, främja europeiska ungdomars deltagande i humanitära biståndsåtgärder.

2.2

Detta inlägg i fördraget möttes med förvåning av olika skäl: det var den enda hänvisningen till frivilligarbete i fördraget. Humanitärt arbete är kanske ett av de mest professionellt präglade samarbetsområdena. Det fanns inga hänvisningar till frivilligarbete inom andra sektorer där det faktiskt fanns erfarenhet på europeisk nivå, såsom arbete med ungdomar, socialt arbete osv. EU:s institutioner har dock sedan Lissabonfördragets ikraftträdande påbörjat genomförandet av detta initiativ. Kommissionen inledde olika undersökningar om initiativets genomförbarhet och eventuella konsekvenser, och den har satt igång olika pilotprojekt i syfte att dra lärdomar och konkretisera tillämpningen (2). En ändring är att initiativet nu kallas "EU-frivilliga för humanitärt bistånd". Dessutom har diskussionerna om en förordning om hur initiativet ska genomföras gått framåt.

2.3

EESK vill påminna om att frivilligarbete alltid har varit en del av verksamheten inom många europeiska sociala organisationer. EESK har därför intresserat sig för att främja och stödja detta arbete.

2.4

EESK har samtidigt fastställt sina ståndpunkter i olika yttranden om frågor som rör utvecklingssamarbetet och unionens yttre åtgärder, med särskilt fokus på områden som omfattas av dess mandat: det civila samhällets roll, arbetsrelaterade och sociala rättigheter m.m.

2.5

Humanitärt bistånd ingår i unionens yttre åtgärder och det är just ett av de områden där det europeiska civila samhället deltar tydligast och är som mest framträdande. Mer än 47 % av det humanitära biståndet från Europeiska kommissionen fördelas via icke-statliga organisationer (3) och detsamma gäller i de flesta medlemsstater. Humanitärt bistånd är dessutom ett av de områden inom EU-politiken som har störst stöd hos medborgarna, vilket framgår av Eurobarometerundersökningarna (4).

2.6

Sedan 1996 har Europeiska kommissionen, genom antagandet av förordning (EG) nr 1257/96, haft en solid grund för sitt humanitära arbete. Förordningen kompletterades genom antagandet av det europeiska samförståndet om humanitärt bistånd, som undertecknades 2007 av tre institutioner (rådet, kommissionen och parlamentet) och som utgör den allmänna ramen för biståndspolitiken. I texten fastställs den gemensamma visionen, de politiska målen och principerna för EU:s humanitära bistånd. Den innehåller en vision om att EU ska reagera på humanitära hjälpbehov på ett mer effektivt sätt och med en enda röst. I texten definieras även medlemsstaternas och de gemensamma institutionernas roll. I artikel 214 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt fastställs slutligen det humanitära biståndet som eget politiskt område.

2.7

EESK delar och stöder följande formuleringar i det europeiska samförståndet: "Målet för EU:s humanitära bistånd är att upprätthålla en behovsbaserad beredskap i syfte att rädda liv, förebygga och lindra mänskligt lidande och slå vakt om den mänskliga värdigheten varhelst ett behov uppstår för den händelse regeringar och lokala aktörer dignar under bördor och inte kan eller vill gripa in. EU:s humanitära bistånd omfattar biståndsinsatser, hjälp- och skyddsinsatser för att rädda och skydda människoliv vid och omedelbart efter humanitära kriser, men också insatser som syftar till att underlätta eller möjliggöra tillträde till nödlidande människor och fri framkomlighet för denna hjälp. EU:s humanitära bistånd sätts in vid katastrofer som människan orsakat (inklusive komplicerade krissituationer) och vid naturkatastrofer, allt efter omständigheterna." (5) EESK välkomnar hänvisningarna till skydd av offer och skydd av mänsklig värdighet som innebär något mer än att enbart ge hjälp.

2.8

Mot bakgrund av detta vill EESK understryka att förutom de definitioner inom internationell humanitär rätt som definierar offrens rättigheter, eller de rättsliga EU-instrument som citeras ovan, gäller även följande för vissa erkända humanitära organisationer, såsom Läkare utan gränser: "Humanitärt arbete är en gest från det civila samhället till det civila samhället, från en person till en annan, vars syfte är att rädda liv och mildra lidandet. Till skillnad från annan typ av hjälp syftar det inte till att förändra ett samhälle, utan att hjälpa det att klara sig igenom en kritisk period." Man inriktar sig på personerna, inte staterna. Det civila samhällets uppgift är grundläggande för den humanitära hjälpen.

2.9

EESK vill betona att den humanitära hjälpen har utvecklats under de senaste årtiondena. Den inbegriper nu förebyggande aspekter och riskreducering, stöd, skydd och återställande efter katastrofer och krig. Europeiska unionen har varit ledande på detta område genom det europeiska samförståndet om humanitärt bistånd. Samtidigt fokuserar det humanitära biståndet inte bara på att uppfylla behoven, utan innehåller även delar från den så kallade "rättighetsbaserade strategin" och strävan efter att återupprätta den mänskliga värdigheten. EESK kan på ett unikt sätt bidra till denna strategi baserad på mänskliga rättigheter.

2.10

EESK vill även lyfta fram att det europeiska samförståndet om humanitärt bistånd eller initiativet EU-frivilliga för humanitärt arbete kan bidra till att dessa frågor även tas upp i medlemsstater som har mindre erfarenhet av denna typ av arbete, men en stor potential att bidra med nya idéer, dynamik och frivilligarbetare. Detta bör vara en av möjligheterna i initiativet EU-frivilliga för humanitärt arbete, nämligen att uppmuntra medborgare i hela EU att delta i frivilligarbete på det humanitära området.

2.11

EESK välkomnar därför initiativet EU-frivilliga för humanitärt arbete och vill införliva sina förslag i utarbetandet av en förordning om detta initiativ och framför allt behandla de frågor som har en särskilt stark ställning inom kommitténs verksamhet och ligger närmast dess erfarenheter i egenskap av EU:s organ för samråd med det europeiska civilsamhället.

3.1

EESK ställer sig bakom den definition av frivilligarbete som ges i förslaget till förordning och som kommittén har behandlat i andra yttranden. EESK vill åter framhäva det genuina i frivilligarbete och de risker som finns att detta blandas ihop med annan typ av arbete. I tider av ekonomisk kris, som i dag, är detta en särskilt relevant aspekt, både inom unionen och i unionens yttre åtgärder. EESK föreslår därför att man i vissa fall utvärderar den eventuella ekonomiska inverkan som det europeiska frivilligarbetet kan få i mottagarländerna.

3.2

EESK vill påminna om behovet av samstämmighet mellan lagstiftningarna om frivilligarbete inom EU, framför allt det frivilligarbete som utförs internationellt. EESK vill framhålla att olika medlemsstaters varierande lagstiftning när det gäller frivilligarbete kan inverka negativt på initiativet EU-frivilliga för humanitärt arbete (6).

3.3

Samtidigt är kommittén övertygad om att ett initiativ som detta bör kunna leda till att frågor om frivilligarbete och humanitärt bistånd aktualiseras i medlemsstater med mindre tradition på detta område. Initiativet bör sträva efter att ge organisationerna i dessa länder möjlighet att delta och främja deltagande av frivilligarbetare i hela EU på grundval av principen om lika möjligheter. EESK föreslår att man genomför särskilda insatser för att främja deltagande av såväl organisationer som frivilligarbetare i de medlemsstater där man hittills har engagerat sig i mindre utsträckning i humanitär verksamhet.

3.4

Trots att fördraget om Europeiska unionens funktionssätt från början var begränsat till frågor som gällde humanitärt bistånd fokuserar många av de finansierade pilotprojekten och många av de uppgifter som getts till frivilligarbetarna på områden som utvecklingssamarbete, katastrofförebyggande, återställande och återuppbyggnad, lindring, skadetålighet m.m. EESK anser att denna anpassning är logisk och föreslår att man undersöker hur frivilligarbetet i framtiden kan utvecklas inom ramen för utvecklingssamarbetet på EU-nivå.

3.5

Frivilligarbetet inom det europeiska humanitära biståndet och inom utvecklingssamarbetet i allmänhet bör vara förenligt med den övriga verksamheten vid EU:s institutioner samt komplettera den och integreras i den. EESK anser att frivilligarbete kan vara användbart på andra områden av det internationella utvecklingssamarbetet, men att deltagandet bör följa försiktighetskriterier om att "inte göra någon skada" och att visa aktsamhet, och att man bör begränsa de sammanhang där frivilliga deltar.

3.6

EESK välkomnar således att Europaparlamentet har begränsat frivilligarbetares deltagande vid konflikter, hot mot säkerheten och svåra nödsituationer. Säkerheten för stödmottagarna, frivilligarbetarna och personalen rent generellt måste sättas i första rummet, särskilt på de platser där humanitärt arbete utförs.

3.7

EESK föreslår därför att man går vidare i arbetet med att fastställa vilka typer av projekt som är mest lämpade för frivilligarbetare, eller åtminstone fastställer tydligare vilka typer av insatser där frivilligarbetare som omfattas av initiativet inte bör delta. Det humanitära biståndet är mycket omfattande och varierande, och man bör försöka fastställa vilka sammanhang på detta område som är mest lämpliga för frivilligarbete.

3.8

EESK välkomnar även att man har framställt ungdomars frivilligarbete på ett mer realistiskt sätt än i fördraget och tagit upp olika typer av frivilligarbete, vilken kapacitet som krävs, olika värderingar o.s.v. EESK anser att man bör arbeta för att uppnå en jämnare könsfördelning i projektet.

4.1

EU:s institutioner har föreslagit ett försiktigt tillvägagångssätt för att genomföra initiativet EU-frivilliga för humanitärt arbete. Utvärderingen av pilotprojekten och de initiativ som har genomförts hittills bör utgöra grunden för planeringen och genomförandet av några av de framtida målen. Alla berörda parter bör ta del av resultaten av dessa utvärderingar och man bör diskutera de lärdomar som dras.

4.2

Frivilligarbetarnas deltagande bör alltid vara behovsbaserat och ske på begäran, samt föregås av en analys och utvärdering av den drabbade befolkningens situation och behov när katastrofer eller svåra kriser inträffar. Sambandet med samordningsmekanismerna på både europeisk nivå (t.ex. COHAFA och mekanismerna inom GD ECHO) och internationell nivå genom Kontoret för samordning av humanitära frågor (Ocha) är av största vikt.

4.3

Man bör fastställa tydliga mekanismer med specialiserade nätverk inom den humanitära sektorn såsom (för närvarande) Internationella rödakors- och rödahalvmånefederationen, VOICE (Voluntary Organisations in Cooperation in Emergencies) eller Internationella rådet för frivilligorganisationer (ICVA), bland andra.

4.4

I förslaget till förordning betonas behovet av att inrätta standarder för alla steg i mobiliseringen av frivilligarbetare till tredjeländer. EESK instämmer i detta och anser att dessa standarder bör grundas på god praxis inom den humanitära sektorn och de relevanta kvalitetsinitiativ som redan finns (7).

4.5

När det gäller dessa standarder bör man lägga extra vikt vid frågor som gäller säkerhet och försäkran om tillfredsställande förutsättningar för att frivilligarbetarna ska kunna bedriva sin verksamhet och tillföra ett mervärde till de humanitära projekten.

4.6

Frivilligarbete är en form av samarbete som utförs inom ramen för sociala organisationer och, i mindre grad, offentliga civila institutioner. Institutionernas kvalitet är särskilt viktig för att insatserna ska lyckas. EESK instämmer i behovet av att utveckla certifieringsmekanismer för organisationerna på grundval av de erfarenheter som gjorts och regelverket för den humanitära sektorn. EESK föreslår att man analyserar och utvärderar GD ECHO:s erfarenhet i fråga om ramavtalen för partnerskap med de icke-statliga organisationerna och FN-organen (8).

4.7

Kommittén är övertygad om att certifieringsmekanismen bör baseras på alla dessa erfarenheter. När den börjar tillämpas bör den uppfylla de viktigaste kriterierna i fråga om öppenhet, fri konkurrens och lika möjligheter samt ansvarsskyldighet. Initiativet bör ge impulser åt de icke-statliga organisationerna i länder med mindre erfarenhet av frivilligarbete att delta. EESK föreslår därför att man vidtar särskilda åtgärder för att sprida initiativet EU-frivilliga för humanitärt arbete och de humanitära insatserna, särskilt i dessa medlemsstater.

4.8

Kriterierna för certifiering bör även kunna tillämpas – om än i anpassad form – på mottagarorganisationer i de drabbade länderna. Insatser som stärker mottagarorganisationernas kapacitet bör vara prioriterade och få tekniskt, logistiskt och ekonomiskt stöd från projektet. Initiativet kan vara ett verktyg för att stödja partnerländerna i syd och bidra till en förstärkning av mottagarsamhällena. EESK har särskilt uppmärksammat denna fråga och antagit flera yttranden i ämnet (9).

4.9

EESK betonar att de institutioner som skickar och tar emot frivilligarbetare bör vara civila för att garantera att man bevarar de humanitära principerna och värderingarna, samt att institutionerna måste accepteras av de drabbade samhällena.

4.10

Vad gäller deltagande av företag som har erfarenhet av frivilligarbete, genom egen medverkan eller på annat sätt, anser EESK att detta är en fråga som bör utvärderas ingående för att man ska kunna föreslå mekanismer för detta deltagande. I alla händelser anser EESK att man även bör stimulera de små och medelstora företagens roll och inte endast, vilket ibland har skett, de stora företagen som har avdelningar för samhällsansvar eller liknande.

4.11

Det är viktigt att de kandidater som ska delta i initiativet EU-frivilliga för humanitärt arbete utbildas för att insatserna ska utvecklas väl. Förutom tekniskt orienterad yrkesutbildning, som naturligtvis är viktig, bör man även inkludera och lägga större fokus på att förmedla värderingar och sprida kunskaper om den drabbade befolkningen, den interkulturella dimensionen, hänsynstagande samt biståndets psykosociala aspekter – kort sagt många av de frågor som omger det humanitära arbetet men som inte är av teknisk natur. Något som utmärker det humanitära biståndet är just denna betoning av principer och värderingar som bör stå i centrum vid utbildningen av frivilligarbetarna.

4.12

Därför behövs de organisationer som redan har erfarenhet inom området i de olika medlemsstaterna och de europeiska utbildningsnätverken, som inte bara omfattar universitetsnätverk utan även nätverk mellan organisationer utan vinstintresse. Man bör särskilt beakta utvärderingen av de utbildningar som har ingått i de pilotprojekt som redan har genomförts. EESK anser att man så snart som möjligt bör insamla exempel på bästa praxis på detta område som kan användas som referens för framtida förslag.

4.13

I förslaget till förordning övervägs inrättandet av en databas över potentiella volontärer som i ett senare skede ska kunna skickas ut genom de ackrediterade organisationerna eller eventuellt kommissionens avdelningar. EESK vill betona att frivilligarbetare inte bör skickas till en organisation enbart på grundval av de tekniska behoven. Det måste även finnas viss samstämmighet i fråga om bland annat värderingar och erkännande av institutionens mandat och uppdrag. Oavsett hur kommissionens databas över frivilligarbetare slutligen kommer att vara utformad är kommittén övertygad om att denna aspekt bör beaktas.

4.14

Genomförandet av initiativet EU-frivilliga för humanitärt arbete utgör en möjlighet att utöka satsningarna på att informera och utbilda EU:s medborgare i frågor som rör solidaritet, behovet av att fortsätta att ge bistånd utan avbrott även i kristider och främjande av universella värderingar. Förutom själva "synliggörandet" av insatserna vill EESK även betona, såsom kommittén har gjort i tidigare yttranden, behovet av att stärka banden till medborgarna. Det civila samhällets organisationer, varav många finns representerade inom EESK, spelar en mycket viktig roll i detta sammanhang. EESK stöder att dessa satsningar på att informera allmänheten lägger fokus på de medlemsstater som hittills har mindre erfarenhet av humanitärt arbete.

6.3.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 67/16

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén konstaterat att EU de senaste tio åren har tagit viktiga steg för att uppnå lika rättigheter, friheter och garantier knutna till unionsmedborgarskapet genom att förstärka kriteriet bosättning i förhållande till nationalitet. Unionsmedborgarskapet är på väg att utvecklas till ett bosättningsmedborgarskap som är knutet till stadgan om grundläggande rättigheter och de värden och principer som anges i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget).

1.2

Kommittén menar att det nu är dags att genomföra en utvärdering och analysera vad som ännu återstår att göra, och vilka hinder som fortfarande står i vägen för ett mer integrerat, engagerat och samhällsinriktat medborgarskap som är öppet för alla varaktigt bosatta i unionen.

1.3

Under 2000-talet står vi i EU inför en stor utmaning, nämligen att utvidga grunden för våra demokratier genom att inkludera nya medborgare med lika rättigheter och skyldigheter. För att åstadkomma detta bör rätten till medborgarskap i medlemsstaterna och unionsmedborgarskapet inkludera alla personer med invandrarbakgrund, som bidrar med stor nationell, etnisk, religiös och kulturell mångfald. Kommittén anser att de europeiska demokratierna är fria och öppna samhällen, och att de bör inkludera alla medborgare oavsett deras ursprung och omständigheter.

1.4

Kommittén föreslår att en diskussion inleds för att bedöma om den lagstiftning och politik som ligger till grund för dagens europeiska invandringspolitik och medborgar- och integrationspolitik är anpassade till dagens europeiska samhällen som präglas av allt större mångfald.

1.5

Den ekonomiska krisen har lett till att skyddet av de grundläggande rättigheterna, integrationen och kampen mot diskriminering har hamnat utanför den politiska agendan. EESK varnar för riskerna med ökad intolerans, rasism och främlingsfientlighet mot invandrare och minoriteter. Det är nödvändigt att ansvariga politiker, sociala ledare och massmedier agerar med största ansvar och föregår med mycket gott exempel på det politiska och sociala området för att förebygga dessa beteenden. EU-institutionerna måste också agera beslutsamt för att skydda de grundläggande rättigheterna.

1.6

Kommittén vill sända en tydlig signal till dem som utifrån en exkluderande nationalistisk hållning definierar den nationella och den europeiska identiteten på ett sådant sätt att den ställer miljontals människor utanför de medborgerliga rättigheterna, med svag rättslig ställning, på grund av deras nationella ursprung. Den demokratiska kvaliteten i Europa bör förbättras genom att rätten till medborgarskap i medlemsstaterna och till unionsmedborgarskap utvidgas.

1.7

Många medlemsstater har en restriktiv lagstiftning om rätten till medborgarskap. Kommittén rekommenderar medlemsstaterna att anta mer flexibla lagar och administrativa förfaranden för att tredjelandsmedborgare som har en ställning som varaktigt bosatta (1) ska kunna få medborgarskap.

1.8

Kommittén uppmanar medlemsstaterna att skriva avtal med invandrarnas ursprungsländer så att de kan få dubbelt medborgarskap.

1.9

Medlemsstaterna bör skriva under och ratificera Europeiska konventionen om medborgarskap från 1997, Europeiska rådets konvention om utlänningars delaktighet i samhällslivet på kommunal nivå från 1992 samt i sin politik respektera principerna om proportionalitet, rätten till ett effektivt rättsmedel och icke-diskriminering för förvärv och förlust av medborgarskap.

1.10

EESK noterar att det i många medlemsstater fortfarande finns inskränkningar i de politiska rättigheterna som rösträtt, föreningsrätt, rätten till politiskt deltagande, och rekommenderar att dessa länder ändrar sin lagstiftning så att tredjelandsmedborgare som är varaktigt bosatta ska få politiska rättigheter.

1.11

Kommittén föreslår att EU, när nästa reform av EUF-fördraget inleds, ändrar artikel 20 så att även tredjelandsmedborgare som vistas stadigvarande i EU och har långsiktigt uppehållstillstånd ska kunna bli unionsmedborgare.

1.12

Kriteriet bosättning bör användas för att få unionsmedborgarskap. EESK har i ett tidigare yttrande (2) framhållit att bosättning redan i dag utgör ett kriterium inom EU-rätten för att ge tredjelandsmedborgare olika ekonomiska, sociala, kulturella och medborgerliga rättigheter och friheter. Många av dessa rättigheter liknar dem som ingår i unionsmedborgarskapet. För närvarande saknas dock vissa politiska rättigheter, såsom rösträtten. EESK upprepar att "även laglig permanent bosättning [bör] utgöra ett kriterium för att kunna förvärva unionsmedborgarskap" (3).

1.13

EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna är av bindande karaktär och bildar en ny ram för EU:s politik för invandring, integration och medborgarskap. Kommissionen bör analysera på vilket sätt stadgan påverkar tredjelandsmedborgares ställning och rättigheter och inleda nya initiativ för att anpassa invandringslagstiftningen till stadgans rättigheter.

1.14

Stadgan fastställer den allmänna grunden för ett nytt medborgarskapsbegrepp (en gemensam uppsättning grundläggande rättigheter och skyldigheter) för tredjelandsmedborgare. Kommittén föreslår att utvecklingen av detta medborgarskap ska ingå som en av prioriteringarna i det nya politiska programmet som efter 2014 ska ersätta Stockholmsprogrammet.

1.15

EU bör anta en invandringskodex som bidrar till större öppenhet och rättslig tydlighet när det gäller rättigheter och friheter för tredjelandsmedborgare bosatta i EU. Kommittén anser att EU-lagstiftningen om invandring måste garantera likabehandling och principen om icke-diskriminering.

1.16

Kommissionen bör utvärdera de problem som i praktiken kvarstår i medlemsstaterna för att skydda tredjelandsmedborgarnas grundläggande rättigheter, särskilt sociala rättigheter, rörlighet och rätten till ett effektivt rättsmedel.

1.17

Kommissionen bör undersöka de hinder som fortfarande kvarstår i vissa medlemsstater när det gäller att tillämpa bestämmelserna om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare och det blå kortet (4) samt effektivt avsluta överträdelseförfarandena mot de medlemsstater som inte uppfyller unionslagstiftningen.

1.18

Kommissionen bör inom ramen för integrationsagendan utvärdera de förfaranden och hinder som finns i medlemsstaterna när det gäller förvärv och förlust av medborgarskap, och deras betydelse för unionsmedborgarskapet.

1.19

Kommittén uppmanar kommissionen att utarbeta en rapport om hur långt diskussionerna har nått i EU när det gäller FN:s konvention om skydd av migrerande arbetstagare och deras familjer (5). Kommissionen bör förbereda villkoren för ratificeringen av denna konvention.

2.1

År 2013 har utropats till Europeiska medborgaråret. Unionsmedborgarskapet utgör ett av de mest effektiva instrumenten för att bygga upp en gemensam identitet för alla européer. Kommittén anser att den politiska filosofi som fanns med vid bildandet av EU, när Jean Monnet sade att "vi slår inte samman stater, vi förenar människor", fortfarande är högaktuell.

2.2

Unionsmedborgarskapet är inte ett tomt begrepp utan står konkret för en rättslig och politisk ställning bestående av rättigheter och friheter. Demokrati, frihet, rättsstaten, jämlikhet och mänskliga rättigheter är unionens grundläggande värden enligt artikel 2 i fördraget om Europeiska unionen.

2.3

EESK anser att man i dessa svåra tider med allvarlig ekonomisk, social och politisk kris i Europa måste börja tillämpa innovativa strategier för att främja ett öppnare och mer inkluderande medborgarskap och stärka förtroendet hos alla människor som bor i EU.

2.4

Kommissionen har offentliggjort sin andra rapport om unionsmedborgarskap, Unionsmedborgare: Dina rättigheter, din framtid, där några av de befintliga hindren och problemen analyseras. EESK välkomnar kommissionens rapport men vill framhålla avsaknaden av politiska åtgärder för tredjelandsmedborgare, som har liknande EU-rättigheter och friheter men inte fullt medborgarskap.

2.5

Kommittén inleder för närvarande flera initiativ för att främja ett mer aktivt unionsmedborgarskap, men vi vill peka på det allvarliga problemet med att många ungdomar, som är barn till invandrare i andra eller tredje generationen, utsätts för allvarlig diskriminering och utestängning, vilket minskar deras känsla av tillhörighet till ett samhälle som betraktar dem som "andra klassens medborgare".

3.1

EESK föreslog redan för tio år sedan att integrationen skulle ingå som en viktig del av den gemensamma invandringspolitiken och krävde att en europeisk agenda skulle inledas. Rådet antog 2004 de gemensamma grundläggande principerna för integration, bland vilka följande bör nämnas: "Invandrares tillträde till institutionerna samt till offentliga och privata varor och tjänster på samma grund som inhemska medborgare och utan diskriminering har grundläggande betydelse för en bättre integration." och "Invandrarnas medverkan i den demokratiska processen och i utformningen av integrationspolitik och integrationsåtgärder, särskilt på lokal nivå, stöder deras integration."

3.2

Kommissionen håller tillsammans med EESK på att utveckla den europeiska integrationsagendan och genomför ett antal stödåtgärder för medlemsstaterna. Kommittén och kommissionen har startat det europeiska integrationsforumet (6) för att underlätta invandrares och organisationers delaktighet i samhällslivet.

3.3

Kommittén har bidragit till integrationsagendan genom att utarbeta flera yttranden (7).

3.4

Forumet har analyserat betydelsen av invandrares delaktighet i den demokratiska processen för integrationen och har sett att de medlemsstater som ger invandrarna tillgång till medborgerliga rättigheter förbättrar integrationen. Därför vill kommittén rekommendera medlemsstaterna att inom ramen för sin nationella lagstiftning anta mer flexibla lagar för att tredjelandsmedborgare som har ställning som varaktigt bosatta ska kunna få medborgarskap.

3.5

Kommittén välkomnar att fackföreningar, arbetsgivare och frivilligorganisationer är inriktade på integration och arbetar för att invandrarna ska kunna delta i det demokratiska livet i organisationerna. Det civila samhället strävar efter att stödja tredjelandsmedborgarna för att de ska bli aktiva medlemmar i organisationerna.

3.6

Integration innebär en ömsesidig social anpassningsprocess i två riktningar mellan invandrarna och det mottagande samhället, och den bör stödjas genom goda styresformer såväl inom EU som på nationell, regional och lokal nivå. Ett gemensamt europeiskt perspektiv har ett stort mervärde, eftersom det kopplar ihop integrationen med fördragets värderingar och principer, med likabehandling och icke-diskriminering, med stadgan om de grundläggande rättigheterna, den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och Europa 2020-strategin.

3.7

EU:s invandringslagstiftning bör garantera likabehandling och icke-diskriminering. På det området är det värt att uppmärksamma frågan om rättigheter och möjligheter med avseende på språkanvändning och religionsutövning. Kommittén anser att kommissionen har tagit ett mycket positivt initiativ genom att lägga fram ett förslag till direktiv (8) för att underlätta för de europeiska arbetstagarnas att utöva sina rättigheter inom ramen för den fria rörligheten.

3.8

EESK har emellertid föreslagit att alla personer som är bosatta i EU ska få en rättvis behandling, oberoende av om de är invandrare eller nationella medborgare. För detta måste några av de nuvarande begränsningarna i unionsmedborgarskapet övervinnas.

4.1

Kommittén vill aktualisera diskussionerna om unionsmedborgarskapets karaktär när det gäller tredjelandsmedborgare som bor lagligt och varaktigt i EU. Det är nödvändigt att gå tillbaka till de ursprungliga målsättningar som slogs fast i rådets slutsatser från Tammerfors (9). Den rättvisa och jämställda behandlingen mellan EU-medborgare och tredjelandsmedborgare som förespråkades i Tammerfors (10) är fortfarande en av de politiska prioriteringarna, eftersom målen inte har uppnåtts efter 14 års utveckling av den gemensamma invandringspolitiken.

4.2

Det är medlemsstaternas uppgift att bevilja medborgarskap utifrån sin egen lagstiftning, eftersom fördraget för närvarande inte ger EU någon befogenhet att harmonisera lagstiftningen. Det är således en nationell angelägenhet.

4.3

Invandrarorganisationer, fackföreningar och frivilligorganisationer genomför dock initiativ och anordnar debatter i alla medlemsstater för att minska tidsfristerna, göra naturaliseringsförfarandena och rätten till medborgarskap för invandrare mer flexibla och underlätta integrationen, eftersom varken samhället eller staten arbetar för integration utan utesluter de människor som är varaktigt bosatta från likabehandling och rätten till delaktighet.

4.4

Begreppet unionsmedborgarskap är fast förankrat i fördragen, unionsrätten och stadgan om de grundläggande rättigheterna. I EUF-fördraget slås särskilt fast i artikel 20 att "Varje person som är medborgare i en medlemsstat ska vara unionsmedborgare. Unionsmedborgarskapet ska komplettera och inte ersätta det nationella medborgarskapet". Det nationella medborgarskapet, och bestämmelserna för förvärv eller förlust av detta i den nationella rättsordningen, utgör alltså det centrala villkoret för att komma i åtnjutande av unionsmedborgarskapet (11).

4.5

Den nära kopplingen mellan unionsmedborgarskapet och medborgarskapet i medlemsstaterna har varit föremål för mycket debatt och kritik sedan inrättandet av unionsmedborgarskapet 1992 genom Maastrichtfördraget. Denna koppling innebär i princip att tredjelandsmedborgare som är lagligt bosatta i EU formellt utesluts från unionsmedborgarskapet. Därför har dessa människor varit "osynliga" i de europeiska diskussionerna om medborgarskap och delaktighet i politiken och det demokratiska livet.

4.6

Enligt en restriktiv tolkning av unionsmedborgarskapet finns det en homogen och tydligt urskiljbar grupp människor som kallas unionsmedborgare och andra människor som kallas tredjelandsmedborgare, som inte betraktas som medborgare i EU.

4.7

Men vilka är dessa europeiska "medborgare"? Är det lämpligt att begränsa unionsmedborgarskapet till de människor som har medborgarskap i medlemsstaterna? Har tredjelandsmedborgare redan några rättigheter och friheter som är liknande och jämförbara med unionsmedborgarna? Vilka begränsningar och utmaningar finns det i dag när det gäller unionsmedborgarskapet? Vilken betydelse har politisk delaktighet och rösträtt i detta sammanhang? Varför är fortfarande många andra och tredje generationens invandrare "andra klassens medborgare"? Om invandrarnas delaktighet i den demokratiska processen underlättar deras integration, varför utestängs de då?

4.8

Hittills har medlemsstaterna indirekt avgjort vilka som är och inte är unionsmedborgare. Detta bör ändras så att unionsmedborgarskapet blir det centrala i den europeiska integrationen.

5.1

I stadgan om de grundläggande rättigheterna fastställs huvudprinciperna för det nya inkluderande och delaktiga medborgarskapsbegrepp som kommittén anser är viktigt att utveckla.

5.2

Kommissionen har angett att stadgan om de grundläggande rättigheterna är referensen för att utveckla medborgarskapsbegreppet för tredjelandsmedborgarna (med en gemensam uppsättning grundläggande rättigheter och skyldigheter).

5.3

EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna är av bindande karaktär med ett rättsligt värde liknande fördragens. Stadgan har omvandlat och befäst komponenterna i unionsmedborgarskapet. Dess personliga tillämpningsområde omfattar både EU-medborgare och tredjelandsmedborgare. Avdelning V ägnas "de medborgerliga rättigheterna", men även här omfattar artikel 41 (grundläggande rätt till god förvaltning) och artikel 45.2 (grundläggande rörelse- och uppehållsfrihet) tredjelandsmedborgare.

5.4

Kommittén framhåller att stadgans övriga föreskrifter tillämpas på samtliga personer oavsett deras medborgarskap. Stadgan begränsar medlemsstaternas skönsmässiga bedömning när det gäller frågor om säkerhet och bosättning, familjeåterförening, utvisning och även förvärv och förlust av medborgarskap. En av de grundläggande aspekterna i stadgan är avdelning VI om rättskipning, som innehåller rätten till ett effektivt rättsmedel inför en domstol om de unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheterna har kränkts.

5.5

EESK anser att kopplingen mellan unionsmedborgarskapet och stadgan kan få mycket stor betydelse för att utvidga unionsmedborgarskapet till att omfatta fler grupper. En av de viktigaste återstående utmaningarna är att garantera rätten till ett effektivt rättsmedel för tredjelandsmedborgare vars grundläggande rättigheter och friheter har upphävts och kränkts från medlemsstaternas och deras myndigheters sida inom ramen för EU-rätten (12).

5.6

Under förberedelsearbetena för Europeiska konventet antog EESK en resolution där man framförde följande förslag: "Politiken för integrering av invandrare behöver förbättras. Kommittén uppmanar konventet att undersöka möjligheten att bevilja EU-medborgarskap för tredjelandsmedborgare med långsiktiga uppehållstillstånd." (13).

5.7

I sitt meddelande om en invandringspolitik för unionen (14) införde kommissionen målet att utveckla en europeisk rättslig ram för beviljande av rätt till inresa och vistelse för tredjelandsmedborgare och en gemensam rättslig status, grundad på principen om rättigheter och skyldigheter på lika fot med europeiska medborgare, men som differentieras alltefter uppehållets längd.

5.8

Att låta invandrare förvärva medborgarskap efter en period på minst fem år skulle kunna vara en tillräcklig garanti för att många invandrare skulle etablera sig framgångsrikt i samhället, och ett första steg mot medborgarskap i medlemsstaten.

5.9

EESK angav i sitt yttrande om Införande av EU-medborgarskap att en bred definition av unionsmedborgarskapet är i linje med kommissionens definition av begreppet "samhällsmedborgarskap".

5.10

Kommittén har gett sitt stöd till att ett "samhällsmedborgarskap" på EU-nivå ska kunna förstås som ett delaktigt och inkluderande medborgarskap för alla som är varaktigt bosatta inom unionen och där principen om alla personers jämlikhet inför lagen är en av hörnstenarna. EESK påpekade redan i sitt yttrande om Införande av EU-medborgarskap, att man på detta sätt skulle uppnå att "tredjelandsmedborgare skall omfattas av lika behandling för att underlätta integrationen i samhället för tredjelandsmedborgare som lagligt och permanent vistas i EU:s medlemsstater (likhet inför lagen)" och att man skulle kunna ta itu med den diskriminering som tredjelandsmedborgare för närvarande utsätts för.

6.1

Det senaste decenniet har EU vidtagit politiska åtgärder, antagit lagar och skapat rättspraxis som är betydelsefulla både för unionsmedborgarskapet och för tredjelandsmedborgares ställning. Dessa förfaranden har inneburit en gradvis utvidgning av rättigheter, friheter och garantier som hör till unionsmedborgarskapet, med bosättningen som grund. Kommittén anser emellertid att denna utvidgning är otillräcklig och att den har flera begränsningar.

6.2

En av de viktigaste lagstiftningsåtgärderna var antagandet av rörlighetsdirektivet 2004/38/EG, där den tidigare så utspridda och splittrade EU-lagstiftningen om fri rörlighet och bosättning har samlats i ett gemensamt rättsligt instrument. EU har arbetat särskilt aktivt för att erkänna rättigheter och åtgärder mot diskriminering för tredjelandsmedborgare som är familjemedlemmar till unionsmedborgare. I direktivet erkänns uttryckligen flera rättigheter och friheter för dessa familjemedlemmar som är tredjelandsmedborgare – friheter och rättigheter som i mycket liknar dem som ges unionsmedborgare.

6.2.1

Kommittén håller med kommissionen om att en av de viktigaste utmaningarna är att göra direktivets rättigheter tillgängliga för alla människor i deras vardag och att avskaffa dålig praxis i medlemsstaterna, samt att erbjuda effektiva rättsmedel till dem vars medborgerliga rättigheter har kränkts.

6.2.2

Dessa "medborgerliga rättigheter" är direkt kopplade till familjerelationen, men de kan bara aktiveras när unionsmedborgarna och deras familjer utövar den fria rörligheten eller flyttar till en annan medlemsstat. Rörligheten inom EU är fortfarande en av förutsättningarna för att det skydd som unionsmedborgarskapet ger ska gälla för familjemedlemmar (15). I direktivet erkänns också rätten till permanent uppehållstillstånd för familjemedlemmar när de har varit stadigvarande bosatta i en medlemsstat i fem år.

6.2.3

EESK anser dock att de nationella myndigheterna fortfarande har kvar lagar och praxis som hindrar den fria rörligheten och bosättningen för unionsmedborgares familjemedlemmar. Det finns också situationer där utländska familjemedlemmar till unionsmedborgare utsätts för omvänd diskriminering. Detta är problem som måste lösas (16).

6.3

EU-domstolen har varit mycket aktiv och spelat en positiv roll för att skydda och på ett proaktivt sätt tolka regler och individuella rättigheter i unionsmedborgarskapet (17). EU-domstolen har slagit fast att unionsmedborgarskapet ska vara den grundläggande statusen för medlemsstaternas medborgare (18).

6.3.1

EESK välkomnar den rättspraxis om medborgarskapet som utvecklats i domstolen i Luxemburg och framhåller att med antagandet av direktivet införlivades den största delen av EU-domstolens rättspraxis, eftersom den sammanställde sina mest betydelsefulla domar i ärenden om fri rörlighet och unionsmedborgarskap fram till 2004.

6.3.2

EU-domstolen har också utvecklat en omfattande rättspraxis om allmänna EU-rättsliga principer (19), t.ex. om proportionalitet och icke-diskriminering. Dessa är tillämpliga på alla personer, oberoende av medborgarskap eller invandrarstatus, som berörs av unionens åtgärder eller lagstiftning. Rättspraxisen berör också medlemsstaternas behörighet i frågor om förvärv och förlust av medborgarskap och konsekvenserna för unionsmedborgarskapet och de rättigheter som är knutna till detta.

6.3.3

Domstolen har vid upprepade tillfällen påpekat att medlemsstaterna, i utövandet av sin behörighet i medborgarskapsfrågor, är skyldiga att särskilt uppmärksamma konsekvenserna av sina lagar och beslut inom ramen för EU:s lagstiftning om medborgarskap och fri rörlighet, särskilt när det gäller det fullständiga utövandet av de rättigheter och friheter som unionsmedborgarskapet ger (20).

6.4

Sedan 2003 är ett europeiskt lagstiftningspaket om invandring i kraft. Detta innehåller rättsliga instrument om villkoren för tredjelandsmedborgares tillträde till och uppehälle i EU, som ger rättigheter och garantier, varav några är liknande dem som unionsmedborgarskapet ger. I rådets direktiv 2003/109  (21) av den 25 november 2003 om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning fastställs en gemensam rättslig status för de tredjelandsmedborgare som är lagligen och varaktigt bosatta i en medlemsstat under en period om fem år.

6.4.1

EESK framhåller att den filosofi direktivet ger uttryck för innebär att unionsmedborgares ställning tillnärmas den som gäller varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare, och att en tryggad vistelse säkerställs för dessa invandrare i unionen. Den gemensamma statusen innebär dock ännu inte någon jämställdhet eller något fullt medborgarskap för dessa personer, utan bara "nästan jämställdhet" eller "nästan medborgarskap av tredje graden" som underställs ett antal villkor (22). Kommissionen framhöll i sin rapport om tillämpningen av direktivet (23), att medan artikel 11 föreskriver "nästan likabehandling" mellan varaktigt bosatta och medborgarna, råder det allvarlig brist på information om hur bestämmelsen ska tillämpas, något som förorsakar problem vid genomförandet.

6.4.2

I direktivet anges som ett av dess mervärden möjligheten att utöva den "fria rörligheten" eller att flytta till en annan medlemsstat och få "nästan lika behandling". Införandet av en aspekt om rörlighet inom EU eller fri rörlighet påminner om samma modell av unionsmedborgarskap som följde på EU:s lagstiftning om medborgarskap för att främja rörligheten inom EU.

6.5

Andra direktiv som behandlar lagstiftningen om invandring innehåller också perspektiv på och aspekter om "rörlighet inom EU" som liknar dem för personer som beviljats ställning som varaktigt bosatta, detta för att förbättra den europeiska arbetsmarknadens attraktionskraft, t.ex. direktiv 2009/50/EG om det blå kortet för högkvalificerade invandrare.

6.6

Kommittén anser dock att på grund av vissa medlemsstaters bristfälliga tillämpning av direktiven kan de villkor och kriterier som är tillämpliga på tredjelandsmedborgare och deras familjer för att få bo och arbeta i en annan medlemsstat än i den som först beviljade dem tillstånd inte på långt när jämställas med unionsmedborgarnas fria gränsöverskridande rörlighet.

6.7

Den rättsliga ramen för laglig invandring är splittrad och sektoriell och främjar inte heller likabehandling eller en enhetlig ram med rättigheter för de tredjelandsmedborgare som är bosatta och vill utöva den fria rörligheten inom EU (24).

7.1

Kommittén har i andra yttranden föreslagit att den politiska och sociala dialogen mellan EU-medlemsstaterna och invandrarnas ursprungsländer bör förbättras. EESK välkomnar att flera avtal har skrivits under.

7.2

Dialogen bör också ta upp rätten till medborgarskap. Kommittén anser att avtal mellan länder som tillåter dubbelt medborgarskap är mycket positiva för att tredjelandsmedborgare ska kunna komma i åtnjutande av civila, sociala och politiska rättigheter.

7.3

Vissa medlemsstater sätter emellertid upp villkor om ömsesidighet för de politiska rättigheterna. Kommittén påpekar att det är ett positivt instrument, trots att det i vissa fall innebär en begränsning av människors rättigheter när ursprungsländerna inte delar ömsesidighetskriteriet.

7.4

EESK anser att EU:s utrikespolitik bör innehålla ett starkt engagemang för att stimulera en global förvaltning av den internationella migrationen inom ramen för FN på grundval av, bland övriga tillämpliga internationella rättsliga instrument, den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, FN:s internationella konvention om skydd av migrantarbetares och deras familjers rättigheter (som kommittén har föreslagit (25) att EU ska ratificera), konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och ILO:s konventioner.

6.3.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 67/23

1.1

Planerad föråldring verkar hänga samman med en industriell produktionsform som behöver en viss lägsta förnyelsetakt för sina produkter. Även om denna produktförnyelse kan förefalla nödvändig finns det vissa missförhållanden som måste bekämpas. Europeiska ekonomiska och sociala kommittén ser en skillnad mellan avsiktligt inbyggda brister och våra allt snabbare konsumtionsmönster. Även om man bör ifrågasätta alla metoder som används för att marknadsföra större innovationer, som dock ofta visar sig vara av underordnad betydelse, vill vi med vårt yttrande i första hand kontrollera de allvarligaste fallen och förbättra konsumentgarantierna. Målsättningen är att bidra till att öka förtroendet för våra europeiska företag. Förslagen handlar om teknik, affärsmetoder, bestämmelser, utbildning och information. De ingår i den strategiska ramen för en bättre jämvikt, som är rättvis och lojal, inom produktions- distributions- och konsumtionskedjan.

1.2

EESK skulle önska ett totalförbud mot produkter med brister som avsiktligt har byggts in för att apparaterna ska gå sönder. Dessa fall är sällsynta men allvarliga och kan bara leda till misstro mot företagen, som t.ex. det i medierna uppmärksammade fallet med skrivare som är konstruerade så att de går sönder efter att ha använts ett visst antal gånger.

1.3

Kommittén rekommenderar företagen att göra produkterna lättare att reparera. Detta bör ske i tre avseenden: Det handlar om de tekniska möjligheterna (t.ex. surfplattor med fastsvetsade batterier för att de inte ska kunna repareras och för att konsumenten ska tvingas köpa nya surfplattor) och om möjligheten för konsumenterna att skaffa sig reservdelar under en period av fem år efter köpet. Slutligen bör man vid köp av en produkt få ett informationsblad med uppgifter om möjligheterna till reparationer och om hur de ska utföras. Rent generellt vill EESK med sitt yttrande yrka på ett starkt stöd till den sociala aspekten och till reparationsföretagen. Strategin som syftar till att förbättra förtroendet mellan företagen och allmänheten måste särskilt betraktas utifrån de möjligheter till stöd för sysselsättningen som den kan ge upphov till.

1.4

Vi avvisar tvingande bestämmelser men uppmuntrar frivilliga certifieringsåtgärder. Som exempel kan nämnas att garantin att delar kan bytas ut under 10 eller 20 år var ett säkert säljargument inom vitvarusektorn. Denna garanti skulle kunna standardiseras på EU-nivå för alla produkter som köps i EU:s 28 medlemsstater, så att inte de europeiska företagen bestraffas. Tillverkarna skulle också kunna börja offentliggöra statistik om de vanligaste funktionsfelen, eftersom de känner till de mest återkommande fallen. De skulle kunna nöja sig med att bara ha just dessa delar på lager, åta sig att producera dem på begäran eller finna underleverantörer till märket som är beredda att tillverka dem. Detta skulle kunna innebära att vissa företag gör ett starkt åtagande att garantera sina produkters tillförlitlighet. Utöver relationen till konsumenterna skulle detta också ligga i linje med idén om ett frivilligt löfte att tillhandahålla reservdelar för underhåll och skulle dessutom öka produkternas livslängd.

1.5

EESK uppmuntrar medlemsstaterna att ta hänsyn till målen i kampen mot planerad föråldring i sin policy för offentlig upphandling. I och med den betydelsefulla offentliga upphandlingen i EU-länderna (16 % av BNP) har de offentliga myndigheterna en viktig roll att spela, bland annat eftersom de måste uppträda på ett exemplariskt sätt.

1.6

Kommittén anser att en förbättring av produkternas kvalitet och livslängd kommer att bidra till hållbar sysselsättning i Europa och därför måste uppmuntras. Denna utveckling kommer tillsammans med lämpliga utbildningar att hjälpa oss ut ur krisen, som drabbar de europeiska arbetstagarna så hårt.

1.7

Vi anser också att produkterna bör märkas med förväntad livslängd eller beräknat antal användningstillfällen, så att konsumenten kan fatta ett medvetet köpbeslut. Man bör även göra frivilliga experiment med att ange ett pris per år beräknat på produktens förväntade livslängd, i syfte att stimulera köp av hållbara produkter. Denna förväntade livslängd bör sedan kontrolleras för att förhindra att konsumenten faller offer för missbruk. Konsumenten skulle på så sätt kunna köpa produkter som är dyrare vid köptillfället men billigare över tiden. Detta kan bara stimulera våra företag till att tillverka hållbarare produkter. Märkningen bör fokusera på viktig information som konsumenten behöver och differentieras med avseende på produktkategori, så att det inte ges alltför mycket information på vissa förpackningar.

1.8

EESK anser också att man bör skapa ett system som garanterar en viss minimilivslängd för de produkter som köps. För närvarande finns det inte någon lagstiftning om produkters minsta livslängd, och det finns inte heller några europeiska normer för hur den ska mätas. Det börjar dock dyka upp vissa initiativ på miljömärkningsområdet. De företag som tillverkar eller saluför en produkt måste internalisera externa återvinningskostnader för produkter med en livslängd på mindre än fem år, framför allt om produkten består av miljöfarliga ämnen.

1.9

EESK föreslår att garantimekanismen för köp utvidgas med en funktionsgaranti, under vilken reparationer bekostas av tillverkaren.

1.10

Konsumenterna får bära den största delen av kostnaderna för produkternas förkortade livslängd och de otillräckliga möjligheterna att reparera dem. De drabbas i stor utsträckning av inte bara företags utan även vissa distributörers policy att ibland försöka sälja garantiförlängningar efter det första året, fastän de har en skyldighet att erbjuda två års garanti. Konsumenterna verkar ofta inte vara särskilt välinformerade om sina rättigheter. Bättre kommunikation, bland annat genom användning av webbplatser och sociala nätverk, skulle kunna göra konsumenterna mer medvetna. Ett europeiskt observationsorgan för planerad föråldring skulle ge konsumenterna en bättre översikt över praxis och möjlighet att göra ett mer medvetet val.

1.11

Konsumenternas medvetenhet är en förutsättning för en korrekt och hållbar användning av produkter. Dessutom är det viktigt att informera konsumenterna ordentligt om produkternas minimilivslängd, eftersom den är relevant när man fattar beslut om att köpa en produkt. I detta sammanhang skulle det behövas frivilliga kommersiella och affärsrelaterade initiativ och aktiviteter.

1.12

Konsumenterna får ofta intrycket att de står inför en riktig lagstiftningsdjungel. Även om det finns ett antal direktiv som handlar om planerad föråldring (affärsmetoder, avfall m.m.) tycks man inte ha gjort någon riktig samordning av texterna i ämnet, och det skulle behövas en harmonisering i form av ett lagstiftningspaket.

1.13

EESK rekommenderar att medlemsstaterna, framför allt under skolåren, stimulerar ansvarsfull konsumtion, så att konsumenterna tar hänsyn till miljön med utgångspunkt i produktens livscykel, det ekologiska fotavtrycket och produkternas kvalitet. Kommittén rekommenderar starkt att konsumentrepresentanter involveras i högre grad i den pågående debatten om denna viktiga och känsliga fråga, eftersom deras deltagande skulle garantera ett mer övergripande synsätt.

1.14

EESK rekommenderar att kommissionen genomför studier i frågan för att skapa tydlighet kring de många och ofta motstridiga uppgifter som är i omlopp. Detta kommer att göra det möjligt att få en objektiv bild av den planerade föråldringens effekter, framför allt de ekonomiska och sociala, och inte bara de effekter som den påstås ha på produktomsättningen – utan även dess effekter på sysselsättningen och handelsbalansen.

1.15

EESK föreslår att en stor europeisk rundabordskonferens i frågan anordnas under 2014. Alla parter som berörs av frågan bör delta i denna rundabordskonferens: industriidkare, finansiärer, distributörer, fackföreningar, konsumentsammanslutningar, icke-statliga organisationer, standardiseringsorgan, sakkunniga m.fl. Den bör också vara sektorsövergripande för att inte koncentreras till några få industrisektorer. Slutligen bör den åtföljas av ett forum som är öppet för alla EU-medborgare för att uppmuntra ett så brett deltagande som möjligt bland allmänheten. De sociala nätverken är ett sätt att uppmuntra detta deltagande.

1.16

Mer generellt rekommenderar EESK att man ökar takten på forskningen och utvecklingen kring tre axlar som samtidigt skulle fungera som en broms för planerad föråldring:

1.17

Kommittén vill med den signal som den sänder ut på EU-nivå ge uttryck för sin önskan att Europa ska träda in i en ekonomisk övergångsfas och gå över från ett slöserisamhälle till ett långsiktigt hållbart samhälle. Tillväxten bör riktas in på att tillgodose konsumenternas behov ur ett medborgarperspektiv och aldrig betraktas som ett mål i sig.

2.1

"Planerad föråldring" ger av flera skäl anledning till oro: Genom att minska konsumtionsvarornas livslängd ökar den resursförbrukningen och därmed också mängden avfall som måste behandlas i slutet av produkternas livscykel. Den antar många olika former och används för att stimulera försäljningen och stödja den ekonomiska tillväxten genom att avsiktligt skapa oupphörliga behov och konsumentvaror som inte kan repareras.

2.2

Resultatet är att resursslöseriet och de oerhörda föroreningarna har nått sådana proportioner att det civila samhället och ett antal folkvalda som ställer sig kritiska till dessa metoder har gått samman för att uppmärksamma och bekämpa systemets inkonsekvenser (class actions, grupptalan, i USA mot Apple; en anmälan har gjorts i Brasilien; och lagförslag lades fram i Belgien och Frankrike i början av 2013).

2.3

Man brukar skilja på olika former av "planerad föråldring". En definition av "föråldring" (enligt Le Petit Larousse) är "att material eller utrustning minskar i värde innan de är fysiskt utslitna", där "planerad" innebär att de minskar i värde och blir oanvändbara av andra orsaker än fysiskt slitage, t.ex. tekniska framsteg, beteendeförändringar, mode m.m.

2.4

Man kan skilja på olika former av föråldring:

2.5

Det råder inte något slutgiltigt samförstånd i denna fråga. Alla dessa betydelsenyanser visar hur viktigt det är att man finner en övergripande definition och vidtar differentierade åtgärder med utgångspunkt i föråldringens objektiva (tekniska) faktorer och subjektiva faktorer (växlingar i mode och lansering av nya produkter). I vissa fall kan en produkts korta livslängd också innebära en miljöfördel. Föråldringen hänger dessutom samman med konsumenternas beteende.

2.6

EESK förespråkar en nyanserad strategi. Vi strävar inte efter att på ett enhetligt sätt öka livslängden för alla produkter, utan efter att studera frågan i termer av produktanvändning. Vi föredrar också ett tillvägagångssätt som går ut på att skapa bästa möjliga användning, även om vi vet att detta inte nödvändigtvis handlar om att förlänga livslängden. Kommittén vill bidra till att skapa en bättre bild av tillförlitligheten hos de europeiska företagens produkter.

2.7

Det finns flera anledningar – miljöskäl, sociala skäl, folkhälsoskäl, kulturella och ekonomiska skäl – till att EU borde ta sig an frågan om planerad föråldring. Det finns också andra, mer abstrakta men lika viktiga aspekter som vi måste beakta, nämligen de symboliska och etiska aspekterna.

2.8

När det gäller miljöområdet konsumerar vi i dag, med en årlig konsumtion av råvaror på cirka 60 miljarder ton, cirka 50 % mer naturresurser än för 30 år sedan. En europé konsumerar alltså 43 kg resurser per dag, att jämföra med 10 kg för en afrikan. Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) har med utgångspunkt i 1999 års nivåer gjort följande bedömning: Om primärproduktionen varje år ökar med 2 %, så kommer reserverna av koppar, bly, nickel, silver, tenn och zink inte att räcka till i mer än 30 år, och reserverna av aluminium och järn kommer att räcka i mellan 60 och 80 år. För allt fler material närmar vi oss alltså en tid av knapphet. För övrigt genereras sammanlagt 10 miljoner ton elektriskt och elektroniskt avfall (WEEE) varje år i Europa (uppgifter från 2012), en volym som förväntas uppgå till 12 miljoner ton 2020. Vid sidan om återvinnings- och innovationsåtgärderna ska de återvinningsåtgärder som annonseras i det nya europeiska direktiv som trädde i kraft den 13 augusti 2012 genomföras parallellt med kampen mot planerad föråldring.

2.9

På det sociala området leder planerad föråldring till tre slags problem. För det första leder logiken bakom planerad föråldring av konsumtionsvaror till alltmer omfattande kreditköp och till en aldrig tidigare skådad skuldsättning. De som drabbas mest av föråldringen är personer i missgynnade socialgrupper som inte har råd med dyra hållbara produkter utan ofta nöjer sig med produkter av sämre kvalitet ur det lägre segmentet. Sedan har vi alla de anställda i reparationsföretagen som kan drabbas av de negativa konsekvenserna av planerad föråldring. Uppgifterna i rapporten från ADEME (1) (2007) bekräftar denna tendens: Endast 44 % av de apparater som går sönder repareras. För apparater där garantin har gått ut uppskattar distributörerna att 20 % av fallen leder till reparation. ADEME:s studie (2010) visar också att det skedde en kraftig minskning av antalet reparationer i Frankrike mellan 2006 och 2009, och denna var särskilt markant för elektriska hushållsmaskiner. Reparationsverksamheten har fördelen att den inte kan utlokaliseras och att den huvudsakligen består av stabila arbetstillfällen.

2.10

Effekterna på folkhälsan är inte försumbara. De tar sig två uttryck: dels de direkta effekter som förbränningen av giftiga elektriska komponenter får på befolkningen i omgivningen, dels de internationella effekterna. Det råder nämligen så stor brist på infrastruktur för behandling av IT-avfall att många produkter som inte längre används exporteras på olagligt sätt till geografiska områden där deponeringen sker till en lägre kostnad men samtidigt får stora konsekvenser för lokalbefolkningen (t.ex. i Ghana där man utvinner järn ur avfall för att sedan skicka det till Dubai eller Kina). En stor del av detta avfall skickas till sydliga länder där det leder till miljöproblem.

2.11

Det finns också kulturella konsekvenser. Enligt vissa studier har elektriska hushållsapparater en genomsnittlig livslängd på 6–8 år, medan den för 20 år sedan var 10–12 år. Konsumenterna kan med rätta fråga sig varför produkternas livslängd blir kortare samtidigt som innovationer främjas överallt. EU-medborgarnas förtroende för den europeiska industrin har byggts upp under lång tid och urholkas nu av föråldringen. Nästan alla opinionsundersökningar pekar för närvarande på att klyftan mellan européerna och deras industri aldrig tidigare har varit så stor, och det är tydligt att det inte hjälper de europeiska konsumenterna att förlikas med sin industri när de konstaterar att apparater går sönder för tidigt och inte kan repareras. Detta kan delvis förklara varför 92 % av européerna (2) vill ha en märkning av produkternas livslängd (eller maximala användning). De europeiska företagens konkurrenskraft bygger också på att konsumenterna får ett ökat förtroende för företagen.

2.12

Det finns avslutningsvis också ekonomiska konsekvenser. Merparten av de företag som är inblandade i detta sammanhang hör till den högteknologiska industrin där produkterna ofta importeras till Europa. Genom att ta sig an denna fråga ger EU sina företag en möjlighet att utmärka sig genom att faktiskt tillämpa hållbara metoder.

2.13

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén glömmer inte heller ett antal aspekter som är mer immateriella men kanske lika viktiga. På ett symboliskt plan konstaterar vi, samtidigt som allt det arbete som vi utför i Rio+20:s anda präglas av den vikt som vi tillskriver hållbar utveckling, att frågan om planerad föråldring per definition är central aspekt på den hållbara utveckling som vi vill främja. Enligt vår syn på etikens plats i våra samhällen är det problematiskt att det finns ingenjörer som har till uppgift att skapa produkter som åldras snabbare och att det finns reklammakare som startar kampanjer för att uppmuntra konsumenterna att köpa saker trots att de vet att det inte ökar deras tillfredsställelse.

6.3.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 67/27

1.1

Öl är en dryck som uppskattas av människor i samhällen över hela Europa sedan flera tusen år tillbaka. Även om ölkulturen i Europa varierar betydligt, med olika öltyper och konsumtionsvanor, spelar öl en viktig roll i alla EU-länder och utgör en väsentlig del av kultur, arv och livsmedel. Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) framhåller ölsektorns konstanta utveckling och dess förmåga att anpassa och återhämta sig även under de nuvarande utmanande omständigheterna. Kommittén konstaterar att sektorn anpassar sig efter målen i Europa 2020-strategin inom de olika prioriterade områdena sysselsättning, hållbarhet, innovation, utbildning och social integration.

1.2

EESK vill göra Europeiska kommissionen, Europaparlamentet, rådet och medlemsstaterna uppmärksamma på viktig politik som allvarligt bör övervägas om den europeiska bryggerisektorn ska kunna förverkliga sin fulla tillväxtpotential. Kommittén vill särskilt att beslutsfattarna ska

1.3

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén uppmuntrar dessutom insatser på nationell, regionala och lokal nivå för att

1.4

EESK anser att bryggerierna bör

2.1

Europeiska unionen är en av de största ölproducerande regionerna i världen. År 2011 var produktionsvolymen över 380 miljoner hektoliter (1), och den bryggdes av omkring 4 000 bryggerier spridda över hela Europa. Produkterna distribueras över hela världen. I volym är EU en viktig aktör som står för över en fjärdedel av världsproduktionen, och unionen har endast nyligen blivit passerat av Kina, men ligger fortfarande före USA, Ryssland, Brasilien och Mexiko (2).

2.2

Den europeiska ölindustrin är en mycket skiftande sektor när det gäller struktur. Den består framför allt av små och medelstora företag, alltifrån mikrobryggerier till bryggerier som verkar på lokal, regional eller nationell nivå, och omfattar fyra stora Europabaserade bryggerier (3) som är globala ledare inom sitt område. Det senaste årtiondets uppkomst av nya små bryggerier och mikrobryggerier är ett tydligt tecken på sektorns innovationspotential och en tillgång med hänsyn till hållbarhetsmålet.

2.3

Försörjningskedjan i bryggerisektorn omfattar lokala aktörer men även globala ledare bland mälterier, tillverkare av utrustning och leverantörer av tekniska tjänster. Europas bryggeriinstitut sprider också sin kunskap över hela världen. Evenemang som kongressen "European Brewery Convention" och individuella ölkonferenser lockar till sig många besökare från hela världen.

2.4

Öl är en viktig bearbetad jordbruksprodukt som står för över 2 miljarder euro i exportvärde (4). Den täcks också av EU:s kvalitetspolitik för jordbruksprodukter (5) via SUB/SGB (6)-systemet, och ger över 2,3 miljarder i försäljningsvärde inom ramen för 23 geografiska beteckningar (7). Den geografiska mångfalden hos ölet i dessa system är dock begränsad eftersom de kommer från mindre än en tredjedel av EU-länderna.

2.5

Huvudingredienserna i öl har ett naturligt ursprung och inbegriper vatten, sädesslag, humle och jäst. Vatten är den viktigaste råvaran som används i bryggerisektorn och utgör omkring 92 % av ölet. Skyddet av grundvattnet är därför en viktig fråga. I och med behovet av sädesslag (såsom korn, vete eller annat), som är en nödvändig källa till stärkelse för öl, är relationen med jordbrukssamhället väsentlig för bryggerierna och mälterierna.

2.6

EU är också den viktigaste aktören på världsmarknaden för humle, som produceras av fjorton EU-medlemsstater (8), och står för ungefär en tredjedel av världens odlingsområden (9), med bryggerisektorn som främsta kund. Konkurrensen mellan humleproducenterna och olika behandling i den jordbrukspolitik som förs mellan EU-medlemsstaterna kan behöva ses över om man ska förhindra snedvridningar av marknaden som kan påverka bryggerierna negativt på lång sikt.

2.7

Bryggeriernas beroende av jordbrukssektorn för de råvaror som de behöver har på senare år inneburit att industrin har konfronterats med högre priser på de jordbruksråvaror som behövs för ölproduktion, på grund av varierande skördekvalitet och prisvolatilitet. Ett hållbart och långsiktigt synsätt mellan råvarutillhandahållare och bryggerier, där så är möjligt och behövs, bör vara ledstjärna för relationen mellan dem.

2.8

Den totala ölförsäljningen uppgick år 2010 till 106 miljarder euro, inklusive mervärdesskatt, vilket motsvarar 0,42 % av EU:s BNP. Man har uppskattat att över 63 % av EU:s ölproduktion säljs på stormarknader och andra försäljningsställen inom detaljhandeln. De resterande 37 % konsumeras i hotell- och restaurangbranschen (dvs. barer, pubar och restauranger).

3.1

Den europeiska ölmarknaden har under de senaste 15 åren varit föremål för olika sorters framsteg i fråga om teknisk utveckling, investeringar, sammanslagningar, bildande av nya företag samt konsumenters attityder. Den kraftigt sjunkande konsumtionen sedan 2007 påverkar direkt bryggeriernas verksamhet. Efter år av växande produktion i EU sjönk ölproduktionen kraftigt från 420 miljoner hektoliter till 377 miljoner hektoliter under 2011. Återhämtning och potential för tillväxt är dock att vänta under de kommande åren, om ekonomin och regleringssituationen blir mer gynnsam.

3.2

Den ekonomiska krisen och den sjunkande konsumtionen har lett till att sektorn i Europa har omstruktureras, vilket drivs på av en konsolidering av verksamheten på kontinenten och investeringar utanför EU av de större internationella och nationella företagen. Samtidigt har antalet mindre bryggerier ökat i alla länder, vilket breddar utbudet för konsumenten och bekräftar bryggeriföretagens entreprenörsanda i linje med handlingsplanen för företagande 2020 (10). Det är också en positiv utveckling ur ett hållbarhetsperspektiv, eftersom det vanligen ger sidoeffekter i form av regional turism och ofta kortare produktions- och konsumtionscykler, vilket är gynnsamt för miljön.

3.3

De ekonomiska omständigheterna har också lett till att mer öl konsumeras i hemmet i stället för på barer och restauranger, vilket resulterar i färre jobb, lägre mervärde och lägre offentliga inkomster från varje liter öl som konsumeras i EU (11). Den ökade prispressen inom detaljhandeln påverkar också denna trend.

3.4

Det ökade antalet bryggerier och produktinnovationen har också lett till att nya produkter dykt upp, till nytta för konsumenten, samhället och miljön. Det har även skapats möjligheter för bryggerier av alla storlekar tack vare att man börjat tillverka öl med låg alkoholhalt och alkoholfri öl, vilket lett till ökad försäljning, och utbudet av ekologiskt öl ökar stadigt.

3.5

Bryggerisektorn ger betydande fördelar till nationella regeringar i finanspolitiska termer. Genom tillverkningen och försäljningen av öl får staten in betydande intäkter från punktskatter, mervärdesskatter, inkomstrelaterade skatter och socialförsäkringsavgifter som betalats av arbetstagare och deras arbetsgivare i bryggerisektorn och andra relaterade sektorer där arbetstillfällen indirekt kan tillskrivas ölsektorns verksamheter. År 2010 uppgick dessa intäkter till närmare 50,6 miljarder euro (12).

3.6

Bryggerisektorns motståndskraft mot de nuvarande ekonomiska svårigheterna har utmanats av den ökade skattebördan, särskilt av punktskatter, men även av mervärdesskattesatser, framför allt i hotell- och restaurangbranschen. Dessa ökningar har intensifierat den osäkra ekonomiska situationen för bryggerier, framför allt i länder som Ungern, Finland, Frankrike, Nederländerna och Storbritannien (13). Det totala mervärdet från produktionen och försäljningen av öl i EU minskade med 10 % under perioden 2008–2010 (14), och den totala skatten som drevs in av EU:s bryggerisektor sjönk med 3,4 miljarder euro.

3.7

Punktskattesystemet på EU-nivå och nationell nivå bör ta hänsyn till ölets unika karaktär, däribland dess generellt låga alkoholinnehåll, bryggningsprocessen och bryggerisektorns lokala bidrag till samhälle, arbetstillfällen och ekonomin i allmänhet. Därför bör öl i egenskap av jäst dryck omfattas av samma villkor som vin och andra jästa drycker. Nolltullsatsen som gäller för vin och andra jästa drycker bör därmed också förankras i EU:s punktskattelagstiftning för öl (15).

3.8

En balanserad punktskattepolitik på nationell nivå och bättre användning av befintliga samarbetsmekanismer inom skatteförvaltningen skulle kunna bli ett verktyg för att undvika skattedriven handel och därtill relaterade skadliga metoder, och på detta sätt bidra till att upprätthålla bryggerisektorns konkurrenskraft i synnerhet i gränsområden.

3.9

På grund av hotell- och restaurangsektorns betydelse för ölförsäljningen (16), kan skattepolitiken också spela en roll som en tillväxtstärkande åtgärd för hotell- och restaurangsektorn och bryggerisektorn, med en positiv påverkan på sysselsättningen på lokal nivå.

3.10

Trots ogynnsamma omständigheter är den europeiska ölindustrin fortsatt stabil och konkurrenskraftig. Lokala bryggerier hävdar sig fortfarande på marknader utanför de nationella gränserna och EU-gränserna. Även om majoriteten av EU:s ölproduktion säljs på den inre marknaden har exporten till olika delar av världen ökat stadigt sedan år 2000, med en ökning på 30 % sedan 2007. De största exportdestinationerna inkluderar USA, Kanada, Angola, Kina, Schweiz, Taiwan, Ryssland och Australien (17). Europas bryggerier är dessutom stora investerare på alla kontinenter och deltar i olika samarbetsinitiativ med lokala bryggerier och distributörer.

3.11

Det europeiska ölets potential att behålla och utvidga sin närvaro i tredjeländer kan dock äventyras av lokala bestämmelser i form av ett handelshinder som hämmar ölexporten och investeringarna. Förutom tariffer kan dessa handelshinder bestå av lagstiftningsrelaterade åtgärder, t.ex. hur produkten definieras (exempelvis i Ryssland) eller skatteadministrativa förfaranden (exempelvis i Albanien och Turkiet). Europeiska kommissionen och medlemsstaterna har tillsammans med bryggerisektorn en nyckelroll när det gäller att ta itu med dessa och andra problem som emellanåt uppkommer på utländska marknader.

3.12

Medan EU tillämpar en nolltullsats för ölimport i de respektive handelsavtalen, behåller flera länder tullar som metod för att motverka konkurrerande import från EU-medlemsstater. De pågående förhandlingarna om frihandelsavtal täcker även denna aspekt, och de senaste avtalen (t.ex. EU–Sydkorea) syftar till en progressiv minskning av tullar, ett system som bör utvidgas ytterligare.

3.13

Europeiska ölmärkens potentiella närvaro på utländska marknader stärks också genom säljfrämjande evenemang, t.ex. utställningar och mässor, samt genom sammankomster och samråd som Europeiska kommissionen organiserar i tredjeländer. Bryggeriföretagens deltagande i de respektive aktiviteterna på plats har än så länge varit relativt lågt på grund av en bristande medvetenhet om de potentiella vinsterna och otillräcklig publicitet.

4.1

Bryggerisektorn sträcker sig utanför själva ölproduktionen. Den sträcker sig över ett flertal verksamheter, från odlingen av de jordbruksråvaror som utgör en central del av bryggeriprocessen till hotell- och restaurangbranschen och detaljhandelsbranschen. EU:s bryggerier ger tillsammans mer än 128 800 direkta arbetstillfällen. Dessutom kan 2 miljoner arbetstillfällen tillskrivas produktionen och försäljningen av öl, som står för ungefär 1 % av alla arbetstillfällen enbart i EU (18), med olika sysselsättningskapacitet.

4.2

EU:s mål för en smart och hållbar ekonomi för alla i tillväxtstrategin Europa 2020 återfinns i bryggerisektorns särdrag. Bryggerier finns i alla europeiska länder och bidrar till över 2 miljoner arbetstillfällen tack vare höga utgifter för varor och tjänster och den betydande omsättningen från hotell- och restaurangbranschen och detaljhandeln. Över 73 % av de arbetstillfällen som skapas av ölindustrin finns i hotell- och restaurangbranschen.

4.3

Eftersom hotell- och restaurangbranschen också spelar en grundläggande roll för att säkra arbetstillfällen och tillväxt, inte bara direkt inom företag i intressegemenskap, utan också indirekt för stora delar av den europeiska ekonomin, är åtgärder för att främja dess utveckling viktiga för sysselsättning, i synnerhet bland unga och lågkvalificerade, utan att man för den skull använder sig av osäkra arbetsavtal och låga löner.

4.4

Denna unika mångfald är en kombination av arv, kultur och modernitet, och erbjuder diverse möjligheter att utnyttja arbetskraftskompetens inom och utanför bryggeriföretagen. Utöver de arbetstillfällen som finns inom varu- och leveranskedjan bör ölens potential för gastronomiska upplevelser och matkulturturism utvecklas ytterligare dels genom bryggeriernas egna aktiviteter, dels genom EU-stöd och nationella stödsystem.

4.5

Bryggeriindustrin har känt av effekterna av den globala ekonomiska situationen med en minskning av den direkta sysselsättningen på 9 % mellan 2008 och 2010, vilket beror på en minskad konsumtion av produkten. Trots den minskade konsumtionen som orsakats av Europas ansträngda ekonomiska omständigheter, var det totala antalet bryggerier (inklusive mikrobryggerier) i Europa större år 2010 (3 638 bryggerier) än 2008 (3 071 bryggerier), och sektorn utvecklas hela tiden och erbjuder således ytterligare möjligheter till sysselsättning. Dessa möjligheter bör inte hotas av skatteåtgärder som begränsar försäljningen eller är skadliga för sektorn och de bör stärkas ytterligare genom yrkesutbildning och även utbildning på högre nivå för att skapa högkvalitativa arbetstillfällen inom sektorn.

5.1

Den europeiska ölindustrin måste uppfylla olika målsättningar som har att göra med energieffektivitet, minskade koldioxidutsläpp och resursanvändning, som en del av industrins hållbarhetsåtagande. Investeringar som har gjorts på senare år leder till en minskad användning av naturresurser, en minskad avfallsproduktion och en konsekvent återanvändning av returråvaror från bryggningen.

5.2

Bryggerierna har visat miljöansvar genom att vidta åtgärder och investera, vilket har resulterat i minskad energianvändning, minskade koldioxidutsläpp, minskad produktion av avloppsvatten och förändringar av förpackningarnas utformning. Bryggerisektorn har också utvecklat riktlinjer för bästa tillgängliga teknik (BAT) som betonar vikten av hållbar förvaltning och som kan tjäna som referens för miljöåtaganden. Man bör uppmuntra användningen av livscykelanalys som ett verktyg för egenanalys, så att det täcker ett så brett spektrum av bryggeriindustrin som möjligt, samtidigt som man beaktar små familjebryggeriers begränsningar på detta område p.g.a. bristande kapacitet.

5.3

Mellan 2008 och 2010 fortsatte bryggerisektorn sina insatser trots den försämrade affärssituationen och resultaten pekar på en minskad vattenkonsumtion på 4,5 % och en minskad energianvändning på 3,8 % per hektoliter öl som producerats. Koldioxidutsläppen uppskattas också ha minskat med 7,1 % (19).

5.4

Vattenkvalitet och vattenanvändning är viktiga faktorer vid bryggningen. En korrekt vattenförvaltning av vattenleverantörer och bryggerier är därför nödvändig för att kunna garantera en hållbar ölproduktion. I detta sammanhang bör man vidta nödvändiga försiktighetsåtgärder för att se till att utvinningen av skiffergas inte förorenar grundvattnet för konsumenterna, inklusive de industriella användarna. I det särskilda fallet med bryggeriindustrin noterar EESK att nederländska och tyska bryggerier redan följer utvecklingen på detta område med stor oro.

5.5

Det finns ett flertal andra värdefulla produkter (så kallade sekundära produkter) som genereras under bryggningen av råvaror, som ett resultat av bryggningsprocessen. De är högt värderade som insatsvaror i andra industriella processer eller som material för särskilda ändamål, t.ex. läkemedel, hälsofrämjande mat, förnybara energikällor, industriella tillämpningar, djurfoder och jordbruksprodukter (20), kosmetika och spa-produkter. Dessa material uppfyller stränga kvalitetskrav och följer strikt lagstiftning för livsmedels- och djurfoderssäkerhet samt annan lagstiftning. Vikten av och värdet på dessa sekundärmaterial har lett till att bryggerier har skapat långvariga försörjningsordningar med mellanhänder och slutanvändare.

6.1

Under årens lopp har bryggeriföretag och bryggeriföreningar i alla europeiska länder tagit initiativ för att öka medvetenheten om ansvarsfull konsumtion, öka konsumenternas kunskap, garantera ansvarsfull reklam och marknadsföring, leverera förebyggande kampanjer samt avhålla konsumenter från ett ansvarslöst beteende. Flera av de här lokala initiativen har tagits i partnerskap och erkändes också av nationella myndigheter som ett viktigt bidrag till samhället och togs upp på EU-nivå inom ramen för det europeiska forumet för alkohol och hälsa (21).

6.2

För att bygga vidare på dessa åtgärder bör regeringar, bryggeriföretag, andra ekonomiska aktörer och grupper i det civila samhället arbeta tillsammans för att främja en ansvarsfull ölkonsumtion, som kan vara fullt förenlig med en hälsosam livsstil för en vuxen person, och motverka alkoholmissbruk.

6.3

I och med ölets lokala karaktär är europeiska bryggerier också djupt rotade i sina lokalsamhällen och bidrar till ett brett spektrum av verksamheter. EU:s bryggerisektor använder årligen över 900 miljoner euro till att stödja lokalsamhällen (22), genom ett brett spektrum av aktiviteter som får stöd på lokal och regional nivå.

6.4

Industrin och de berörda aktörerna har engagerat sig starkt för att ge stöd till genomförandet av initiativ i fråga om företags och institutioners ansvar för att ta itu med negativa följder av skadlig konsumtion. Detta engagemang bör få erkännande inom en balanserad ram för bryggeriers marknadsföring och kommersiella kommunikation (23).

6.5

Med tanke på den viktiga roll som öl spelar inom kultur, tradition och konsumtion bör man överväga ett EU-initiativ för att finansiera specialistutbildning för lärare i skolor på alla nivåer som ägnas åt hälsoaspekter samt sociala och kulturella aspekter på konsumtionen av fermenterade drycker.

7.1

Utbildningens och forskningens roll är nyckeln till att fortsätta upprätthålla sektorns engagemang. Denna funktion fylls av universitet, bryggningsskolor, livsmedelstekniska institut och andra nätverk. Man bör fortsätta att organisera forum för kunskapsutbyte i syfte att bevara Europas roll som ett ledande centrum för utredningar som utarbetas av bryggeriföretag och deras partner, samt forskare och andra intresserade personer.

7.2

Forskningskapacitet och -potential bör främjas eftersom bryggerier spelar en viktig roll som näringslivspartner på olika områden som rör livsmedel och bryggningsteknik, hälsoaspekter eller miljöprestanda. Ett ökat deltagande i det europeiska området för forskningsverksamhet, ramverket Horisont 2020 och andra tekniska plattformar skulle stärka den existerande potentialen (24).

7.3

Stöd till bryggerisektorns insatser för att främja spetskunskap i enlighet med högsta vetenskapliga kvalitet när det gäller ölets särdrag och dess effekter på hälsa och beteende kan också bidra till att förbättra information och utbildning på detta viktiga område. Ett förstärkt deltagande i EU:s stöd- och samarbetssystem bör övervägas av alla aktiva aktörer.

6.3.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 67/32

1.1

EESK har många gånger behandlat frågan om irreguljär invandring, och ur ett flertal synvinklar (1). Detta fenomen är ytterst komplicerat och mångfacetterat och kräver åtgärder på både kort och lång sikt. Vi kommer i detta yttrande att koncentrera oss på följande frågor:

1.2

I detta sammanhang känner vi stor sorg över att minst 311, och troligen många fler, afrikanska migranter nyligen förolyckades utanför Lampedusas kust när två båtar sjönk. Även om det inte bara finns en orsak till denna tragedi anser kommittén att dessa olyckor är symtomatiska för den bredare problematiken med irreguljär invandring sjövägen till EU och att det finns ett orsakssamband mellan de två olyckorna och EU:s uppenbara oförmåga att fastställa en tillfredsställande och samstämmig politik i fråga om irreguljär invandring som bygger på solidaritet, inklusive en politik för sökning och räddning samt landstigning. EESK uppmanar EU och dess medlemsstater att betrakta dessa olyckor som en tankeställare och att genomföra rekommendationerna i detta yttrande nu, innan ytterligare en tragedi tillåts inträffa. Tragedierna vid Lampedusa visar än tydligare att det är absolut nödvändigt att EU behandlar irreguljär invandring och gränsövervakning som en europeisk fråga.

1.3

Mänskliga rättigheter: Kommittén noterar med oro den ökande intolerans, rasism och främlingsfientlighet som Europas invandrare, "de andra", utsätts för, och befarar att finanskrisens sociala konsekvenser bidrar till ökningen. Ansvariga politiker och andra som har inflytande i samhället måste, tillsammans med medierna, agera på ett såväl politiskt som socialt mycket ansvarsfullt och pedagogiskt sätt för att förhindra detta beteende. De irreguljära invandrarnas rättigheter måste alltid respekteras, både då de räddas eller tas i förvar, då de beviljas status som skyddsbehövande och då de befinner sig i en irreguljär situation som "papperslösa" eller återsänds till sitt ursprungsland.

1.4

Rädda liv till sjöss: Alla människor som befinner sig i fara till sjöss eller i en risksituation – inbegripet irreguljära invandrare – måste räddas.

1.5

Landstigning: EU måste anta en landstigningspolicy som inte ökar belastningen på medlemsstaterna vid Medelhavet, eftersom de redan tar emot oproportionerligt stora migrantströmmar. Frågan om landstigning ska lösas på grundval av principen om landstigning på närmaste säkra plats endast då landet i fråga till fullo följer alla internationella konventioner om mänskliga rättigheter och övervakas av människorättsorganisationer.

1.6

Rätt till och beviljande av asyl: Principen om att ingen som riskerar förföljelse ska avvisas (non-refoulement) vid gränsen måste garanteras, och alla personer som behöver internationellt skydd måste kunna lämna in en ansökan inom EU. Dessa ansökningar måste behandlas av behöriga nationella myndigheter. I detta sammanhang finns det ett behov av att skapa ett mer effektivt system för behandlingen av asylansökningarna. EESK stöder samarbetet med tredjeländer i syfte att förstärka deras asylsystem och se till att de i högre grad uppfyller internationella normer.

1.7

Återsändande av irreguljära invandrare: Återvändandedirektivet (2) erbjuder en europeisk ram av rättsliga och förfarandemässiga garantier (3), vilket EESK uppskattar, t.ex. den effektiva åtgärden att överklaga beslut om återvändande vid en behörig juridisk eller administrativ myndighet eller ett behörigt fristående organ, rättslig representation och bistånd utan kostnad samt vissa garantier i väntan på återvändandet och vad gäller villkoren för hållande i förvar. Kommittén anser att EU:s återvändandepolitik bör främja ett frivilligt återvändande och baseras på största möjliga hänsyn till mänskliga värden. Den europeiska immigrationspolitikens legitimitet och trovärdighet i omvärlden är beroende av detta. I artikel 19 i stadgan om grundläggande rättigheter förbjuds uttryckligen kollektiva utvisningar och det garanteras att ingen kommer att avlägsnas, utvisas eller utlämnas till en stat där han eller hon löper en allvarlig risk att utsättas för dödsstraff, tortyr eller andra former av omänsklig eller förnedrande bestraffning eller behandling (artiklarna 4 och 19 i stadgan).

1.8

En integrerad EU-politik för irreguljär invandring baserad på solidaritet: I syfte att garantera respekten för mänskliga rättigheter anser EESK att man bör stärka solidariteten med de medlemsstater som på grund av sin geografiska belägenhet måste hantera ett stort antal offer för människohandels- och människosmuggelnätverk, som kommer in i EU på irreguljär väg. Unionens gränser, inklusive sjögränserna hos de medlemsstater som ligger vid Medelhavet, är också alla medlemsstaters gränser, och därigenom bör ansvaret för att bevaka dem ordentligt delas mellan alla medlemsstater, i enlighet med fördragen. Detta handlar inte bara om att vara solidarisk, utan också om att medlemsstaterna genom olika mekanismer ska ta sitt ansvar för att dela på den börda som den irreguljära invandringen medför. Man bör därför även visa solidaritet med och ge stöd till de medlemsstater som ligger vid unionens yttre gränser genom mekanismer för delade bördor som gör det möjligt att skapa vidarebosättning inom EU för de asylsökande. EESK stöder kraftfullt genomförandet av en europeisk fördelningsnyckel i enlighet med Europaparlamentets betänkande om ökad solidaritet inom EU på asylområdet (2012/2032 INI).

1.9

Utarbetande av avtal med tredje land: Huvudsyftet med EU:s migrations- och mobilitetsdialoger med tredje land måste vara att underlätta laglig migration som sker på ett ordnat sätt, garantera den internationella rätten till asyl, minska den irreguljära invandringen och bekämpa de kriminella nätverk som är inblandade i människohandel. Det är ofta nödvändigt att samarbeta med tredje land som en förutsättning för ett effektivt genomförande av återsändandet. Detta samarbete måste intensifieras så att resultaten förbättras. Samtidigt bör assistans ges till vissa transitländer i syfte att göra det möjligt för dem att hantera sina gränser bättre och bygga upp sin kapacitet att erbjuda skydd till dem som behöver det.

1.10

Europeiska gränsbyrån – Frontex: Frontex bör fortsätta att omvandlas till en sann europeisk byrå för de yttre gränserna, med en bredare samordnande roll vad gäller EU:s insatser vid medlemsstaternas yttre gränser. Ur denna synvinkel krävs det ytterligare arbete för att genomföra konceptet europeiska gränsbevakningsteam, vilket understryks i Europaparlamentets betänkande om Frontex (A7-0278/2011). Byråns ansvarsområde bör också utvidgas så att den kan göra större insatser på det förebyggande området. Det är tydligt att det behövs mer – och inte mindre – resurser om denna byrå ska kunna spela en effektivare roll. Gemensamma insatser som samordnas av Frontex (och deras konsekvenser för de grundläggande rättigheterna samt de förvaltningsmässiga garantier som föreskrivs i kodex om Schengengränserna) måste dock vara underställda demokratisk kontroll av parlamentet och Europeiska unionens byrå för de grundläggande rättigheterna.

1.11

Europeiska stödkontoret för asylfrågor (Easo): Kontoret har inlett sin verksamhet relativt nyligen. Det förväntas därför snarast ta itu med sina uppgifter med full kapacitet, i synnerhet vad gäller kontorets roll i arbetet med att finna hållbara lösningar och arbeta förebyggande i solidaritetsfrågor mellan EU-medlemsländerna, i enlighet med sina åligganden enligt Easo-förordningen. Europeiska stödkontoret för asylfrågor måste ha kapacitet att klart identifiera skillnaderna mellan medlemsstaternas praxis i asylfrågor samt skillnaderna i deras lagstiftning, och föreslå nödvändiga förändringar.

1.12

Förebygga och bekämpa människosmuggling: EESK understryker också att man måste göra allt för att kraftfullt bekämpa organiserad brottslighet. Inga resurser bör sparas när det gäller att spåra upp personerna bakom människosmuggling och ställa dem inför rätta. I detta hänseende är det mycket viktigt att söka hjälp hos tredjeländers regeringar.

1.13

Finansiering: EESK understryker att frågan om att hämma och hantera invandringsströmmarna är gemensam för hela unionen, och detta faktum måste också avspeglas i fördelningen av de ekonomiska bördorna för de verktyg som behövs för att genomföra en effektiv politik. Kommittén stöder kommissionens förslag om att asyl- och migrationsfonden och fonden för inre säkerhet ska få en flexiblare förvaltning från och med 2014.

2.1

Den gemensamma invandringspolitiken bör bygga på en övergripande strategi och ta hänsyn till olika faktorer såsom den demografiska situationen och arbetsmarknaden, respekten för mänskliga rättigheter, likabehandling och icke-diskriminering, lagstiftningen om mottagande av nya invandrare, de irreguljära invandrarnas situation, mottagning och skydd av asylsökande, bekämpning av kriminella nätverk som sysslar med människohandel, samarbete med tredjeländer, solidariteten mellan EU-länderna samt social- och integrationspolitiken.

2.2

Kommittén har under de senaste åren med djup oro noterat en rad politiska händelser, uttalanden och beslut, som tyder på att en gammal välkänd farsot i Europa sprider sig: främlingsfientlighet och en exkluderande nationalism. Minoriteter och invandrare förlorar rättigheter, kränks och utsätts för aggressiv och diskriminerande politik.

2.3

Den irreguljära invandringen är en särskilt allvarlig och komplex fråga, vilket framgår av tabellerna i bilagan till detta yttrande. Det är dessutom en fråga för Europeiska unionen som helhet, och man måste därför också ta itu med den som en sådan. Irreguljära invandrare som passerar EU:s sydgräns strävar oftast efter att bosätta sig i andra EU-länder.

2.4

Till följd av att Schengenområdet saknar inre gränser är frågan om irreguljär invandring viktig för hela Europa, och den måste hanteras genom en gemensam europeisk politik.

2.5

EESK har studerat frågan om irreguljär invandring grundligt och fört fram sina synpunkter i en rad yttranden som antagits med stor majoritet.

2.6

Dessa yttranden innehåller en analys av orsakerna till irreguljär invandring till EU-länderna, samtidigt som vi har konstaterat att det saknas en enhetlig EU-politik om irreguljär invandring och att det sker mycket små framsteg mot en gemensam invandrings- och asylpolitik med en hög grad av harmonisering. Stort utrymme ges också till konsekvenserna av problemet, och kommittén föreslår en rad lösningar på detta.

2.7

Tusentals av de irreguljära migranterna anländer sjövägen. Detta innebär att frågan om irreguljär invandring sjövägen, vilket enligt Frontex främst sker i Medelhavsområdet, bör hanteras specifikt.

2.8

Huvudsyftet med yttrandet är att behandla fenomenet irreguljär invandring sjövägen, samtidigt som vi vill ta upp några av huvudfrågorna vad gäller irreguljär invandring generellt, för att försöka finna enhetliga lösningar som säkrar en effektiv och human invandringspolitik till rimliga kostnader.

3.1.1

De irreguljära invandrarnas mänskliga rättigheter ska alltid respekteras, från det ögonblick då de räddas eller grips tills de uppnår status som skyddsbehövande eller återsänds till ursprungslandet. Irreguljär invandring sjövägen leder ofta till att liv går till spillo. I detta sammanhang vill EESK understryka vikten av att man alltid respekterar de mänskliga rättigheterna. Kommittén har föreslagit att EU:s byrå för grundläggande rättigheter även ska övervaka åtgärderna i samband med gränskontroll och Frontex verksamhet. ReK stöder Frontex rådgivande forum och uttrycker sitt intresse för ett samarbete.

3.2.1

Medlemsstaterna och privatbåtar är skyldiga att rädda alla som befinner sig i en farlig situation till sjöss. Det inkluderar även invandrare och människohandlare/människosmugglare som har tagit en beräknad risk. I många fall utsätter de kriminella nätverk som transporterar/smugglar asylsökande eller irreguljära immigranter dessa personer för stora risker. Olika organ och icke-statliga organisationer har påpekat att tusentals människor dör under sådana förhållanden i Medelhavet varje år, och att de i vissa fall inte har fått någon hjälp eller räddats av fartyg som har passerat i närheten.

3.3.1

Under de senaste åren har en del rättsliga och politiska kontroverser uppstått vad gäller räddningsaktioner som ägt rum på internationellt vatten i Medelhavet, vilket i onödan har riskerat livet på många. EESK understryker att frågan om landstigning måste lösas på grundval av principen om landstigning på närmaste säkra plats endast då landet i fråga till fullo följer alla internationella konventioner om mänskliga rättigheter och övervakas av människorättsorganisationer. När det gäller Frontex uppdrag tar kommittén starkt avstånd från att migranterna alltid ska föras till den medlemsstat som svarar för uppdraget. En sådan policy leder till åtminstone två problem: (i) det sätter ett ännu större migrationstryck på de medlemsstater som redan drabbats av tunga bördor, i en sådan omfattning att det inte längre kommer att vara hållbart för de medlemsstater som behöver Frontex mest att leda ett Frontexuppdrag; (ii) det skadar de människor som räddas, eftersom de skulle behöva transporteras hela vägen till det land som har hand om Frontexuppdraget, snarare än till den plats som under rådande omständigheter vore lämpligast (vanligtvis den närmaste säkra platsen).

3.4.1

EESK uppmanar EU att gå vidare med att införa ett gemensamt asylsystem som bygger på en omfattande rättslig harmonisering. I Dublin-förordningen fastställs det ansvar som åligger varje medlemsstat när det gäller att bedöma asylansökningar. Kommittén har redan framhållit att detta system ger upphov till många problem. Den asylsökande bör tillfrågas om vilken medlemsstat han eller hon vill ska bedöma ansökan. I sitt yttrande om grönboken (4) noterade kommittén att "den asylsökande själv ska få välja det land som ska handlägga asylansökan och anmodar därför medlemsstaterna att tillämpa de humanitära bestämmelser som anges i artikel 15.1 i förordningen".

3.4.2

Samarbetet mellan medlemsstaterna har resulterat i en rad åtgärder som genomförs av Eurasil, en grupp med nationella experter under ledning av kommissionen. Ett ekonomiskt solidaritetsprogram har också skapats genom inrättandet och förnyandet av Europeiska flyktingfonden. Från och med 2014 kommer migrations- och asylfonden att få ökade resurser och större flexibilitet vid nödsituationer.

3.4.3

Asylsökandes begäran om skydd måste behandlas mot bakgrund av unionens asyllagstiftning och beviljande av internationellt skydd. De som verkligen behöver skydd bör få det.

3.4.4

EESK noterar åter att de som söker asyl vid gränserna måste ges samma behandling och garantier som asylsökande som gör en ansökan på en medlemsstats territorium.

3.4.5

Kommittén uppmanar EU att göra ett större åtagande i kampen mot kriminella nätverk som bedriver människohandel, men påpekar att vissa åtgärder för att "bekämpa irreguljär invandring" ger upphov till en allvarlig asylkris i Europa. EESK har i flera yttranden (5) framhållit att kampen mot irreguljär invandring inte får skapa nya problem på asylområdet, och att tjänstemän med ansvar för gränskontroll måste få lämplig utbildning så att asylrätten garanteras.

3.4.6

EESK stöder de förslag som framförts av FN:s flyktingkommissariat (UNCHR) om att asylexpertteam ska inrättas för att bistå vid alla gränskontrollåtgärder inom EU.

3.4.7

Det är särskilt viktigt att påpeka att många tusen av dem som reser in i unionen inte begär asyl, eftersom de är ekonomiska migranter, och deras huvudsakliga anledning till att ta sig in i EU är att fortsätta mot andra europeiska länder snarare än att stanna i det land de först ankom till.

3.4.8

Partnerskapen för rörlighet bör inte innebära att partnerskapsländerna ska stå för hela kostnaden för asylförfarandet för de personer som passerar deras territorium. EU bör visa sitt stöd via asylfonden. Denna fond bör bidra till inrättande av mekanismer och strukturer för att kunna behandla asylansökningar skyndsamt och fatta snabba beslut inom ramen för de garantier som erkänns i internationell rätt.

3.4.9

EESK uppmanar EU att gå vidare med att införa ett gemensamt asylsystem som bygger på en omfattande rättslig harmonisering. Asylansökningar bör inte bara behandlas i inreselandet, utan också av de andra medlemsstaterna. Den asylsökande bör tillfrågas om vilken medlemsstat han eller hon vill ska bedöma ansökan. I sitt yttrande om grönboken (6), föreslog kommittén att "den asylsökande själv ska få välja det land som ska handlägga asylansökan och anmodar därför medlemsstaterna att tillämpa de humanitära bestämmelser som anges i artikel 15.1 i förordningen" så att man på detta sätt påskyndar behandlingen av ansökningarna och minskar överbelastningen inom byråkratin i inreseländerna. EESK anser också att EU bör samarbeta med tredjeländer för att förbättra deras asylsystem och se till att de uppfyller internationella normer. När det gäller den externa dimensionen av asyl har man gjort framsteg på områden som stöd till tredjeländer som har ett stort antal flyktingar (de regionala skyddsprogrammen är särskilt viktiga) och vidarebosättning av flyktingar inom EU.

3.5.1

Återsändande av invandrare som har rest in i EU på ett irreguljärt sätt måste hanteras ytterst omsorgsfullt. I det avseendet är avtal med tredjeländer av avgörande betydelse när det gäller att säkerställa att de återvändande migranternas rättigheter respekteras fullt ut.

3.5.2

Partnerskapen för rörlighet bör innehålla bestämmelser om återsändande som främst baserar sig på frivilligt återvändande med fungerande stödsystem (7). När man genomför tvångsavvisningar måste de ske med full respekt för de mänskliga rättigheterna för de personer som skickas tillbaka, och med beaktande av Europarådets rekommendationer (8).

3.5.3

Kommittén efterlyser större insyn vad gäller förvarsenheter inom och utom EU samt att FN:s flyktingkommissarie ska hållas underrättad om situationen för de personer som är tagna i förvar och att personerna själva ska få lämpligt stöd från frivilligorganisationer. EESK anser att gravida kvinnor och minderåriga ska få särskilt skydd och placeras i lämpliga anläggningar som ska uppföras med ekonomiskt stöd från EU.

3.6.1

EESK understryker att problemet är ett europeiskt problem, som inte bara omfattar länderna vid Medelhavet, inte minst eftersom Schengenavtalet innebär att invandring i Medelhavsområdet måste hanteras genom gemensamma europeiska åtgärder. Detta handlar inte enbart om att unionen ska visa solidaritet, utan om att alla EU-medlemsstater måste ta sitt ansvar, genom en gemensam europeisk politik, som kommissionen föreslår och rådet och parlamentet godkänner.

3.6.2

EU-medlemsstaternas gränser – och detta innefattar också sjögränserna för de medlemsstater som ligger vid Medelhavet – är alla EU-medlemsstaters gränser, och alla medlemsstater bör dela ansvaret för att bevaka dem på ett korrekt sätt.

3.6.3

Medlemsstaterna bör därför bistå med och delta i: (i) resurser som krävs för effektiv sjöräddning och gränskontroll, (ii) behandling av asylansökningar, inom ramen för deras ansvarsområden, (iii) extraordinära situationer, genomförande av återsändande och avvisningar, (iv) förflyttning av migranter från små medlemsstater vid Medelhavet, (v) kampen mot organiserad brottslighet och människohandel.

3.6.4

Denna förflyttning bör utföras på grundval av en permanent och etablerad mekanism. Kommissionen bör med anledning av detta lägga fram ett lagstiftningsförslag om en permanent och effektiv EU-mekanism för omplacering av asylsökande, som bygger på en europeisk fördelningsnyckel i enlighet med Europaparlamentets betänkande om ökad solidaritet inom EU på asylområdet (2012/2032 INI). För att garantera att mekanismen blir så effektiv som möjligt bör detta lagstiftningsförslag även beakta de praktiska erfarenheter man gjort inom pilotprojektet Eurema på Malta (9).

3.7.1

Unionen bör utöva allt sitt politiska och ekonomiska inflytande, i synnerhet i länder som får omfattande EU-bistånd, för att övertyga dem om att samarbeta i migrationsfrågor. Kommittén anser att partnerskapen för rörlighet bör omfatta den övergripande strategins fyra pelare, d.v.s. organisering och underlättande av laglig migration och rörlighet, förebyggande och minskning av irreguljär migration och människohandel, främjande av internationellt skydd och stärkande av asylpolitikens externa dimension, samt maximering av migrationens och rörlighetens utvecklingseffekter.

3.7.2

Lösningen på problemet måste gå längre än politiska åtgärder för förebyggande verksamhet i tredje land, och lägga större vikt vid utarbetande av samarbetsprogram för att stödja åkerbruk och boskapsskötsel, små och medelstora företag m.m. Unionen måste visa att den har den politiska genomslagskraften att samarbeta med de länder som den förväntas samarbeta med och som tar emot omfattande bistånd för att arbeta tillsammans med unionen i frågor om säkerhet, organiserad brottslighet och irreguljär invandring. EESK välkomnar det nyligen ingångna avtalet med Konungariket Marocko och initiativet till att skapa mobilitetspartnerskap mellan EU respektive Tunisien, Egypten och Libyen. En oberoende studie av de befintliga mobilitetspartnerskapens effektivitet och inverkan bör dock utföras. EESK stöder kommissionens initiativ i fråga om att se till att partnerskapen för rörlighet har en effektiv utvärderingsmekanism. Dessutom bör de mobilitetspartnerskap som är gemensamma policydeklarationer och inte rättsligt bindande för partnerländerna konverteras till internationella avtal. Kommittén anser att EU och medlemsstaterna bör sluta nya avtal med andra länder i regionen. Med tanke på EU:s särskilda förhållande till Turkiet bör de båda parterna utreda migrationsfrågorna, i synnerhet vad gäller kampen mot kriminella nätverk.

3.7.3

För att se till att de administrativa och rättsliga förfarandena löper smidigt är det viktigt att EU begär att de irreguljära invandrarnas ursprungsländer snabbt ska tillhandahålla resehandlingarna.

3.7.4

Denna fråga bör också tas upp inom ramen för Euromedkonferensen, eftersom en avsevärd del av de irreguljära invandrarna kommer in i EU via tredjeländer vid Medelhavskusten.

3.7.5

Assistans bör ges till vissa transitländer i syfte att göra det möjligt för dem att hantera sina gränser bättre, inrätta asylstrukturer och även bygga upp sin kapacitet att själva erbjuda skydd till dem som är i behov av det.

3.8.1

Frontex bör fortsätta att omvandlas till en sann europeisk byrå för de yttre gränserna, med en bredare samordnande roll för samarbete och förebyggande insatser. Därför bör Frontex också förses med tillräckliga resurser för att kunna erbjuda den assistans som behövs till de sydliga medlemsstater som kämpar med att klara av flyktingströmmarna. Samtidigt bör man anställa mer personal (inklusive gränsvakter) och införskaffa mer apparatur för elektronisk övervakning och inspelning. I detta sammanhang krävs det också ytterligare insatser för att stärka genomförandet av konceptet europeiska gränsbevakningsteam, vilket understryks i Europaparlamentets betänkande om Frontex (A7-0278/2011). Dessutom bör man allvarligt överväga användningen av Frontex nya möjligheter (t.ex. inköp av utrustning).

3.8.2

Europeiska nätverket för kustbevakning, som erbjuder säkerhet vid regionala gränser, bör förstärkas för att göra det möjligt att samordna nationella resurser och europeiska åtgärder, och för att stärka samarbetet på nationell nivå och EU-nivå.

3.9.1

Europeiska stödkontoret för asylfrågor måste ha kapacitet att klart identifiera skillnaderna mellan medlemsstaternas praxis i asylfrågor samt skillnaderna i deras lagstiftning, och föreslå nödvändiga förändringar. Det måste också ha befogenhet att ta fram gemensamma riktlinjer för tolkning och tillämpning av olika aspekter av förfarandena och innehållet i gemenskapens regelverk för asyl, såsom kommissionen föreslog i sin grönbok.

3.9.2

Stödkontoret skulle kunna bli ett viktigt centrum för utbyte av god praxis och för utveckling av utbildningsinsatser i asylfrågor, särskilt för gränstjänstemän. Det skulle också kunna vara ett centrum för övervakning och analys av resultaten av de nya åtgärder som EU utvecklar på asylområdet. Det skulle dessutom kunna ansvara för inrättandet och administrationen av de gemensamma expertgrupperna för asylfrågor.

3.9.3

Europeiska stödkontoret för asylfrågor kommer att behöva bedriva nätverksarbete, samarbeta med Eurasil samt ha en nära koppling till UNHCR och specialiserade icke-statliga organisationer.

3.9.4

Europeiska stödkontoret för asylfrågor har inlett sin verksamhet relativt nyligen. Det förväntas ta itu med sina uppgifter omgående med full kapacitet, i synnerhet vad gäller kontorets roll i arbetet med att finna hållbara lösningar och se till att kostnaderna fördelas mellan medlemsstaterna, i enlighet med Easo-förordningen. Samtidigt måste Easo också arbeta förebyggande i frågor som rör solidaritet mellan medlemsländerna, i linje med sina skyldigheter enligt Easo-förordningen.

3.10.1

Irreguljär invandring sjövägen är farligt, eftersom det sätter människoliv på spel. Tusentals människor har förlorat livet när de korsat Medelhavet på fartyg som inte varit sjövärdiga. Dessa riskabla resor anordnas av kriminella nätverk som pressar in hundratals människor (inklusive kvinnor och barn) utan lämplig utrustning (inte ens livräddningsutrustning) på båtar som vanligtvis inte är sjövärdiga. I den resolution som Europarådets parlamentariska församling antagit (resolution 1872 (2012)) med titeln "Vem bär ansvaret för att människoliv går till spillo i Medelhavet?" beskrivs på ett mycket detaljerat sätt den roll som människosmugglarna spelar när det gäller att organisera farliga överfarter över Medelhavet, och denna resolution bör beaktas för att man ska inse problemets allvar.

3.10.2

Det är mycket viktigt att medlemsstaterna fastställer straffrättsliga förfaranden och domar av den allra allvarligaste graden med straff på upp till livstid för människohandlare och människosmugglare. Människor som faller offer för människohandlare bör alltid betraktas som oskyldiga offer.

3.10.3

Människosmuggling underblåser brottslighet, eftersom de kriminella nätverken som anordnar resorna tar upp avgifter för varje resenär, ofta genom utpressning och med inhumana medel. EESK understryker att EU bör samarbeta med avreseländerna och transitländerna i syfte att nysta upp de kriminella nätverk som är inblandade i detta. EESK understryker också att EU måste agera så kraftfullt som möjligt för att förhindra flyktingsmugglarnas verksamhet och att de sätter liv i fara.

3.10.4

EU bör också överväga att ingå avtal med tredje land om att skapa mottagningscentrum för migranter och erbjuda ekonomiskt stöd för etablering och drift av dessa centrum. De centrum som inrättas i dessa länder kan verka i samarbete med andra mottagningscentrum när det gäller identifiering och omsorg. Centrumens verksamhet bör övervakas av Internationella migrationsorganisationen, FN:s flyktingkommissarie, byrån för grundläggande rättigheter samt specialiserade icke-statliga organisationer.

3.10.5

Dessutom måste EU engagera sig i informationsprojekt där potentiella invandrare, i synnerhet ekonomiska migranter, avråds från att resa in i EU på olaglig väg, genom att man gör dem medvetna om vilka risker och svårigheter som är förknippade med olaglig invandring. Man måste också se till att potentiella irreguljära invandrare blir medvetna om de enorma svårigheterna att få ett jobb inom EU när de reser in utan papper.

3.10.6

Organisationer som arbetar med att öka allmänhetens medvetenhet om ovannämnda frågor i avreseländerna, i syfte att avråda potentiella invandrare från att ge sig ut på farliga resor, bör få ökat moraliskt och ekonomiskt stöd.

3.10.7

EESK vill också att man ska uppmärksamma de djupare orsakerna till problemet, som hänger samman med levnadsförhållandena i avreseländerna. Särskilda program bör inrättas i detta syfte. Frågan i sin helhet bör finnas med på dagordningen för Euromedkonferensen.

3.11.1

Finansiering behövs för att förebygga och hämma migrationsströmmarna. Förvarsenheter bör planeras med omsorg för att se till att irreguljära invandrare hålls separerade från flyktingar som söker asyl. Separat inkvartering måste också erbjudas minderåriga och utsatta personer inom två veckor. Enligt en italiensk studie som Frontex redovisat är kostnaden för en irreguljär invandrare i genomsnitt 48 euro per dag. Om den siffran multipliceras med 100 000, som är det antal invandrare som anländer varje år (enligt Frontex (10)), så blir totalkostnaden över 1,752 miljarder euro för varje år som går.

3.11.2

EESK välkomnar kommissionens insatser för att förenkla de finansiella instrumenten genom att skapa två fonder, en för asyl och migration (11) respektive en för inre säkerhet (12) – åtföljda av en övergripande förordning med allmänna regler om programplanering, information, ekonomisk förvaltning, kontroll och utvärdering (13). EESK stöder kommissionens förslag om att införa ett grundbelopp och ett rörligt belopp vid fördelningen av de ekonomiska medlen mellan medlemsstaterna. När det gäller det rörliga beloppet anser EESK att det är mycket viktigt att varje medlemsstat utarbetar sitt årliga program i enlighet med EU:s prioriteringar och samarbetar med andra medlemsstater. Vi ser positivt på att migrations- och asylfonden från och med 2014 kommer att få ökade resurser och större flexibilitet vid nödsituationer.

3.11.3

De planerade förändringarna kommer att åtgärda rådande problem eftersom EU:s program för hantering av migrationsströmmarna och inrättande av förvarsenheter löper på årsbasis. Detsamma gäller finansiering och åtgärder. Det är dock i princip omöjligt att slutföra anläggningar för mottagande och vistelse på grundval av ett årligt system. Av denna anledning bör sådana program planeras på ett mer flexibelt sätt.

3.11.4

Tredjeländer som ligger utmed migrationsrutten från det ursprungliga avreselandet bör få bistånd för att inrätta mottagnings- och vistelsecentrum.

Om man beaktar ovanstående exempel bör man i EU-budgeten öronmärka finansiering för att stärka övervakningen och de förebyggande åtgärderna (patrullbåtar, kustbevakningsenheter och helikoptrar) och se till att Frontex och Easo har tillräckliga årsbudgetar för att kunna utföra sina uppgifter till fullo. Finansiering måste säkerställas så att inreseländerna kan bekämpa kriminella nätverk på ett effektivt sätt och samtidigt skapa de rätta förutsättningarna för migranterna.

—

den 25 april 2002 om "Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet om en öppen samordningsmetod för gemenskapens invandringspolitik", föredragande: Pariza Castaños (EUT C 221, 17.9.2002),

—

den 29 januari 2004 om "Förslag till rådets förordning om inrättande av en europeisk byrå för förvaltningen av det operativa samarbetet vid de yttre gränserna", huvudföredragande: Pariza Castaños (EUT C 108, 30.4.2004),

—

den 27 oktober 2004 om "Förslag till rådets beslut om ändring av beslut 2002/463/EG om antagande av ett handlingsprogram för administrativt samarbete om yttre gränser, visering, asyl och invandring (Argoprogrammet)", föredragande: Pariza Castaños (EUT C 120, 20.5.2005),

—

den 12 mars 2008 om "Grönbok om det framtida gemensamma europeiska asylsystemet", föredragande: Le Nouail-Marlière (EUT C 204, 9.8.2008).