3.12.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 353/1

—

med beaktande av fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget), särskilt artiklarna 2, 3, 4, 6, 7 och 21,

—

med beaktande av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, särskilt artiklarna 1, 2, 3, 4, 18 och 19,

—

med beaktande av den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och protokollen till denna,

—

med beaktande av FN:s relevanta instrument för mänskliga rättigheter, särskilt den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter av den 16 december 1966, konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning av den 10 december 1984 och de relevanta protokollen till denna samt den internationella konventionen till skydd för alla människor mot påtvingade försvinnanden av den 20 december 2006,

—

med beaktande av artikel 5 i Nordatlantiska fördraget från 1949,

—

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1236/2005 av den 27 juni 2005 om handel med vissa varor som kan användas till dödsstraff, tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (1),

—

med beaktande av Stockholmsprogrammet – ett öppet och säkert Europa i medborgarnas tjänst och för deras skydd (2) och kommissionens meddelande till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén av den 20 april 2010”Att förverkliga ett område med frihet, säkerhet och rättvisa för EU-medborgarna: handlingsplan för att genomföra Stockholmsprogrammet” COM(2010)0171,

—

med beaktande av riktlinjerna för EU:s politik gentemot tredjeländer i fråga om tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning och EU:s riktlinjer om dödsstraff,

—

med beaktande av Brysselförklaringen av den 1 oktober 2010, som antogs vid de parlamentariska utskottens sjätte konferens om kontroll av underrättelse- och säkerhetstjänsterna i Europeiska unionens medlemsstater,

—

med beaktande av FN:s gemensamma undersökning om global praxis i fråga om hemlig internering i samband med kampen mot terrorism, genomförd av Martin Scheinin, särskild rapportör för främjande av och skydd för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter i kampen mot terrorismen, Manfred Nowak, särskild rapportör om tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, samt arbetsgruppen för frågor som rör påtvingade eller ofrivilliga försvinnanden, företrädd av dess ordförande Jeremy Sarkin (3),

—

med beaktande av rapporten från FN:s råd för mänskliga rättigheter, framlagd av den särskilde rapportören om tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, med inriktning på undersökningskommissioner som svar på mönster eller praxis av tortyr eller andra former av misshandel (4),

—

med beaktande av rapporten från Martin Scheinin, särskild rapportör för främjande av och skydd för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter i kampen mot terrorismen, med titeln ”Compilation of good practices on legal and institutional frameworks and measures that ensure respect for human rights by intelligence agencies while countering terrorism, including on their oversight” (”Sammanställning av god praxis för rättsliga och institutionella ramar och åtgärder som säkerställer underrättelseorganens respekt för de mänskliga rättigheterna i kampen mot terrorismen, inbegripet tillsyn av dem”) (5),

—

med beaktande av bidragen från Europarådet – särskilt det arbete som utförts av Thomas Hammarberg, f.d. kommissarie för mänskliga rättigheter, och Europeiska kommittén till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning – och av Europarådets parlamentariska församlings relevanta resolutioner, särskilt dem med titlarna ”Alleged secret detentions and unlawful inter-state transfers of detainees involving Council of Europe member states” (”Påstådda hemliga interneringar och illegala överföringar av fångar mellan stater, inbegripet stater som är medlemmar i Europarådet”) (6) och ”Secret detentions and illegal transfers of detainees involving Council of Europe member states: second report” (”Hemliga interneringar och illegala överföringar av fångar där stater som är medlemmar i Europarådet har deltagit: andra rapporten”) (7) samt rapporten från den parlamentariska församlingens utskott för rättsliga frågor och mänskliga rättigheter med titeln ”Abuse of state secrecy and national security: obstacles to parliamentary and judicial scrutiny of human rights violations” (”Missbruk av statshemligheter och av den nationella säkerheten: hinder mot parlamentarisk och rättslig kontroll av överträdelser av mänskliga rättigheter”) (8),

—

med beaktande av följande mål i Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna: al-Nashiri mot Polen, Abu Zubaydah mot Litauen, Abu Zubaydah mot Polen och el-Masri mot ”f.d. jugoslaviska republiken Makedonien”, som avgjordes i stor avdelning den 16 maj 2012,

—

med beaktande av sin resolution av den 25 november 2009 om kommissionens meddelande till Europaparlamentet och rådet om ett område med frihet, säkerhet och rättvisa i allmänhetens tjänst – Stockholmsprogrammet (9),

—

med beaktande av sina resolutioner av den 14 februari 2007 (10) och 19 februari 2009 (11) om CIA:s påstådda användning av europeiska länder för transport och illegal internering av fångar,

—

med beaktande av sina resolutioner om Guantánamo, särskilt av den 9 juni 2011 om Guantánamo: det förestående beslutet om dödsstraff (12), av den 4 februari 2009 om återvändande och återflyttning av fångar från Guantánamolägret (13) och av den 13 juni 2006 om Guantánamofångarnas situation (14), samt av sin rekommendation till rådet av den 10 mars 2004 om Guantánamofångarnas rätt till en rättvis rättegång (15),

—

med beaktande av sin resolution av den 15 december 2010 om situationen för de grundläggande rättigheterna i Europeiska unionen (2009) – institutionella aspekter efter Lissabonfördragets ikraftträdande (16),

—

med beaktande av sin resolution av den 14 december 2011 om EU:s strategi för terrorismbekämpning: viktiga framsteg och kommande utmaningar (17),

—

med beaktande av det tal som kommissionens vice ordförande Jacques Barrot höll i Strasbourg den 17 september 2008 (18),

—

med beaktande av kommissionens uttalanden om behovet av att de berörda medlemsstaterna genomför undersökningar av anklagelserna om deltagande i CIA:s program för överlämnande och hemlig internering, och av de handlingar som kommissionen överlämnade till föredraganden, bland annat fyra skrivelser som skickades till Polen, fyra till Rumänien och två till Litauen mellan 2007 och 2010,

—

med beaktande av kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet av den 15 oktober 2003 om artikel 7 i fördraget om Europeiska unionen – Att respektera och främja unionens värden (COM(2003)0606),

—

med beaktande av skrivelsen av den 29 november 2005 från EU:s ordförandeskap till Förenta staternas utrikesminister Condoleezza Rice, i vilken man begärde ett klargörande från Förenta staternas sida om dessa rapporter (påstådd internering eller transport av misstänkta terrorister in i eller genom vissa EU-medlemsstater) i hopp om att detta skulle dämpa parlamentets och allmänhetens oro,

—

med beaktande av rådets (allmänna frågor och yttre förbindelser) 2748:e och 2749:e möte den 15 september 2006, då man diskuterade punkten ”Kampen mot terrorism - hemliga fängelser”,

—

med beaktande av EU:s uttalande av den 7 mars 2011 vid FN:s råd för mänskliga rättigheters 16:e sammanträde angående FN:s gemensamma undersökning om hemlig internering, som har nämnts ovan,

—

med beaktande av artikeln ”Counter-terrorism and human rights” (”Terrorismbekämpning och mänskliga rättigheter”) av Villy Sovndal, Gilles de Kerchove och Ben Emmerson, publicerad i European Voice den 19 mars 2012,

—

med beaktande av svaret av den 5 december 2005 från Förenta staternas utrikesminister Condoleezza Rice på EU-ordförandeskapets skrivelse av den 29 november 2005, i vilket det meddelas att överlämnande är ett mycket viktigt verktyg i kampen mot terrorismen och att det är inte bara Förenta staterna, eller den nuvarande regeringen, som använder det, samtidigt som man tillbakavisar påståendena om att Förenta staterna har deltagit direkt i tortyr och betonar att ”syftet” med överlämnandena inte var att den överlämnade personen skulle torteras, och av uttalandena av Förenta staternas utrikesminister Condoleezza Rice som bekräftar att Förenta staterna respekterar sina partnerländers suveränitet (19),

—

med beaktande av Förenta staternas f.d. president George W. Bushs erkännande, i sitt tal den 6 september 2006 i östra rummet (East Room) i Vita huset, av befintligheten av CIA-ledda program för överlämnande och hemlig internering, inbegripet operationer utomlands,

—

med beaktande av George W. Bushs memoarer, som publicerades den 9 november 2010,

—

med beaktande av den icke hemligstämplade versionen av CIA-inspektören general John Helgersons rapport från 2004, som publicerades i augusti 2009, om CIA:s förhörsoperationer under Bush-eran,

—

med beaktande av Internationella rödakorskommitténs rapport från 2007 om behandlingen av 14 ”särskilt värdefulla fångar” i CIA:s förvar, som offentliggjordes 2009,

—

med beaktande av de olika initiativ som tagits på nationell nivå för att reda ut medlemsstaternas deltagande i CIA:s program för överlämnande och hemlig internering, bland annat den pågående utredningen i Danmark och tidigare utredningar i Sverige, de pågående brottsutredningarna i Polen och Förenade kungariket, tidigare straffrättsliga förfaranden i Italien, Tyskland, Litauen, Portugal och Spanien, den partiövergripande parlamentariska utredningen i Förenade kungariket och tidigare parlamentariska utredningar i Tyskland, Litauen, Polen och Rumänien,

—

med beaktande av den portugisiska rättsliga utredningen som pågått i två år och som plötsligt avslutades 2009,

—

med beaktande av resultaten av de nationella utredningar som redan har genomförts i vissa medlemsstater,

—

med beaktande av det stora antalet rapporter i medierna och bedrivandet av undersökande journalistik, i synnerhet bland annat rapporterna från ABC News 2005 (20) och 2009 (21) och Washington Post 2005 (22), utan vilka fallen av överlämnande och internering skulle ha förblivit hemliga,

—

med beaktande av forskning, undersökningar och rapporter som gjorts av oberoende forskare, organisationer i det civila samhället och nationella och internationella icke-statliga organisationer sedan 2005, främst Human Rights Watch (23), Amnesty International och Reprieve,

—

med beaktande av utfrågningarna i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor (LIBE) den 27 mars 2012 och i underutskottet för mänskliga rättigheter den 12 april 2012, LIBE-delegationens besök i Litauen den 25–27 april 2012, föredragandens besök i Polen den 16 maj 2012 och alla skriftliga och muntliga bidrag som föredraganden har mottagit,

—

med beaktande av den gemensamma begäran om färdplansdata, som lades fram för Eurocontrols direktör av ordföranden för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor och föredraganden den 16 april 2012, och av det omfattande svaret från Eurocontrol, som mottogs den 26 april 2012,

—

med beaktande av kommentaren från GD IPOL med titeln ”The results of the inquiries into the CIA's programme of extraordinary rendition and secret prisons in European states in light of the new legal framework following the Lisbon Treaty” (PE 462.456),

—

med beaktande av artiklarna 48 och 50 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor samt yttrandet från utskottet för utrikesfrågor (A7-0266/2012), och av följande skäl:

A.

Europaparlamentet har fördömt CIA:s program för överlämnande och hemlig internering som omfattar flera överträdelser av de mänskliga rättigheterna, däribland illegal och godtycklig internering, tortyr och annan misshandel, överträdelser av principen om ”non-refoulement” och ofrivilliga försvinnanden. Parlamentets tillfälliga utskott för CIA:s påstådda användning av europeiska länder för transport och illegal internering av fångar (nedan kallat det tillfälliga utskottet) har dokumenterat CIA:s användning av europeiskt luftrum och territorium och har sedan dess upprepat sitt krav på fullständiga utredningar av de nationella regeringarnas och myndigheternas samarbete kring CIA-programmet.

B.

Europaparlamentet har vid flera tillfällen begärt att kampen mot terrorism till fullo ska respektera människans värdighet, de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, även inom internationellt samarbete på området, på grundval av den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen), EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna samt nationella lagar och författningar om grundläggande rättigheter. Parlamentet upprepade senast denna uppmaning i sitt betänkande om EU:s politik mot terrorism, där det även fastställdes att respekten för de mänskliga rättigheterna utgör en nödvändig förutsättning för att säkerställa en politik som uppnår sitt syfte.

C.

Europaparlamentet har ofta och i starka ordalag fördömt olaglig praxis såsom ”extraordinära överlämnanden”, bortförande, frihetsberövande utan rättegång, försvinnande, hemliga fängelser och tortyr. Parlamentet har också krävt fullständiga utredningar av den påstådda omfattningen av vissa medlemsstaters inblandning i samarbete med amerikanska myndigheter, särskilt CIA, bland annat på EU:s territorium.

D.

Syftet med denna resolution är att ”fullfölja det politiska arbete som det tillfälliga utskottet har lagt grunden för, vid behov i samarbete med utskottet för utrikesfrågor och särskilt dess underutskott för mänskliga rättigheter, och att följa utvecklingen. Detta omfattar särskilt, om inga lämpliga åtgärder har vidtagits av rådet eller kommissionen, att fastställa huruvida det föreligger en uppenbar risk för åsidosättande av de principer och värden på vilka unionen är grundad, och att lägga fram förslag om sådana resolutioner, på grundval av artiklarna 6 och 7 i EU-fördraget, som kan anses nödvändiga i detta sammanhang.” (24)

E.

EU är grundat på ett åtagande om demokrati, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, respekt för människans värdighet och folkrätten, inte bara i sin interna politik, utan också externt. EU:s åtagande om de mänskliga rättigheterna, som har stärkts genom ikraftträdandet av EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna och anslutningen till Europakonventionen, måste återspeglas på alla politikområden för att EU:s politik för de mänskliga rättigheterna ska bli verkningsfull och trovärdig.

F.

Det är nödvändigt med ett korrekt förfarande för ansvarsutkrävande för att bevara medborgarnas förtroende för EU:s demokratiska institutioner, effektivt försvara och främja de mänskliga rättigheterna i EU:s inrikes- och utrikespolitik och garantera en legitim och verkningsfull säkerhetspolitik som grundas på rättsstatsprincipen.

G.

Ingen medlemsstat har hittills helt uppfyllt sina skyldigheter när det gäller att skydda, upprätthålla och respektera internationella mänskliga rättigheter samt förhindra överträdelser av dem.

H.

EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (Gusp) regleras av instrument såsom den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter med dess två fakultativa protokoll, konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning med dess fakultativa protokoll, Europakonventionen, EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna samt den europeiska konventionen till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Enligt dessa instrument är tortyr absolut förbjudet, och dessutom medför de en positiv skyldighet att utreda anklagelser om tortyr och tillhandahålla rättsmedel och gottgörelse. Riktlinjerna för EU:s politik i fråga om tortyr utgör en ram för EU:s insatser för att ”förhindra och avskaffa tortyr och misshandel i alla delar av världen”.

I.

I alla associerings-, handels- och samarbetsavtal finns det människorättsklausuler som ska främja folkrätten och respekten för de mänskliga rättigheterna. EU för också politiska dialoger med tredjeländer på grundval av riktlinjerna för de mänskliga rättigheterna, där bekämpning av dödsstraff och tortyr ingår som en del. Inom ramen för det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter (EIDMR) stöder EU organisationer i det civila samhället som bekämpar tortyr och ger stöd till rehabilitering av tortyroffer.

J.

Hemlig internering, som är en form av påtvingat försvinnande, kan utgöra brott mot mänskligheten om det utförs systematiskt eller i stor skala. Undantagstillstånd och terrorismbekämpning utgör en grogrund för hemliga interneringar.

K.

EU har visat prov på sitt åtagande att avhålla sig från tyst samverkan till tortyr genom rådets förordning (EG) nr 1236/2005 (25), senast ändrad i december 2011 (26), som förbjuder all export eller import av varor som inte har något annat praktiskt användningsområde än för dödsstraff, tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, men mer behöver göras för att se till att detta efterlevs överallt.

L.

Att enbart förlita sig på diplomatiska försäkringar för att godkänna utlämnande eller deportering av en person till ett land där man på goda grunder kan anta att enskilda personer löper risk att utsättas för tortyr eller misshandel är oförenligt med det absoluta förbudet mot tortyr i folkrätten, EU:s lagstiftning samt medlemsstaternas nationella lagar och författningar (27).

M.

Rådet medgav den 15 september 2006 att förekomsten av hemliga fängelser där frihetsberövade personer kvarhålls i ett rättsligt tomrum inte är förenlig med internationell humanitär rätt och internationell strafflagstiftning, men har ännu inte erkänt och fördömt medlemsstaternas deltagande i CIA-programmet, trots att CIA:s användning av europeiskt luftrum och territorium har erkänts av politiska och rättsliga myndigheter i medlemsstaterna.

N.

Det finns bestående överträdelser av de mänskliga rättigheterna på grund av CIA-programmet, vilket har bevisats särskilt genom den pågående administrativa interneringen i Guantánamo av Abu Zubaydah och Abd al-Nashiri, som har fått brottsofferstatus i den polska brottsutredningen av CIA:s hemliga fängelser.

O.

Forskning utförd av FN, Europarådet, nationella och internationella medier, undersökande journalister och det civila samhället har resulterat i ny konkret information om lokaliseringen av CIA:s hemliga interneringsanläggningar i Europa, om överlämningsflygningarna genom europeiskt luftrum och om personer som har transporterats eller internerats.

P.

Olagliga handlingar kan ha begåtts på EU:s territorium i samband med Natos multilaterala eller bilaterala avtal.

Q.

Nationella undersökningar och internationell forskning visar att Nordatlantiska fördragsorganisationens (Nato) medlemmar har kommit överens om att vidta åtgärder i kampen mot terrorismen vilka möjliggjorde hemlig lufttrafik och användning av EU-medlemsstaternas territorium i det CIA-ledda programmet för överlämnande, vilket antyder en kollektiv kännedom om programmet bland medlemsstater som också är medlemmar i Nato.

R.

FN:s särskilde rapportör för främjande av och skydd för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter i kampen mot terrorismen, FN:s särskilde rapportör om tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, FN:s arbetsgrupp mot godtyckligt frihetsberövande samt FN:s arbetsgrupp för frågor som rör påtvingade eller ofrivilliga försvinnanden har utarbetat FN:s gemensamma undersökning om global praxis i fråga om hemlig internering i samband med kampen mot terrorism (A/HRC/13/42), som i närmare detalj redogör för användningen av hemliga interneringsanläggningar på EU-medlemsstaters territorium som en del av CIA-programmet. Uppföljningsskrivelser har skickats till medlemsstaterna med en begäran om ytterligare upplysningar, enligt vad som anges i kommunikationsrapporterna från de särskilda förfarandena, bland annat rapporten av den 23 februari 2012 (28).

S.

I Europarådets rapport från 2011 meddelas att uppgifterna från de polska myndigheterna under 2009 och 2010 ”tillhandahåller avgörande bevis” om att sju flygplan med anknytning till CIA hade landat i Polen. Polska medier rapporterade att anklagelser hade riktats mot de f.d. cheferna för Polens underrättelsetjänst. De avslöjade också möjliga kontakter mellan underrättelsetjänsten och den polska regeringen om användning av en interneringsanläggning tillhörande CIA på polskt territorium. År 2011 försökte rumänska undersökande journalister på grundval av information från f.d. CIA-anställda visa att det fanns ett ”svart hål” på det rumänska nationella registreringskontoret för hemlig information (29). De rumänska myndigheterna har emellertid förnekat att det finns ett sådant ”svart hål”, och det påvisades inte heller av den utredning som det rumänska parlamentet genomförde. F.d. libyska dissidenter har vidtagit rättsliga åtgärder mot Förenade kungariket på grund av MI6:s direkta inblandning i överlämnande, hemlig internering och tortyr som har drabbat dem själva eller deras familjemedlemmar.

T.

De litauiska myndigheterna har försökt att kasta ljus över Litauens deltagande i CIA-programmet genom parlamentariska och rättsliga utredningar. Den parlamentariska undersökningen av Seimas utskott för nationell säkerhet och försvar om den påstådda transporten och fängslandet av personer som har internerats av CIA på litauiskt territorium kom fram till att fem flygplan med anknytning till CIA landade i Litauen mellan 2003 och 2005, och att två skräddarsydda anläggningar lämpliga för att hålla kvar fångar i Litauen (projekt nr 1 och 2) iordningställdes på CIA:s begäran. LIBE-delegationen tackar de litauiska myndigheterna för att de tog emot ledamöterna av Europaparlamentet i Vilnius i april 2012 och gav LIBE-delegationen tillträde till projekt nr 2. Planeringen av byggnaderna och installationerna inomhus verkar överensstämma med interneringen av fångar. Många frågor som har att göra med CIA:s operationer i Litauen är fortfarande obesvarade, trots den påföljande rättsliga undersökning som utfördes 2010 och slutfördes i januari 2011. De litauiska myndigheterna har uttryckt sin beredvillighet att inleda undersökningarna på nytt om ny information skulle komma i dagen, och åklagarmyndigheten har erbjudit sig att tillhandahålla ytterligare information om brottsutredningen som svar på en skriftlig begäran från parlamentet.

U.

De portugisiska myndigheterna har ännu inte klargjort de många tecken som tyder på att ett stort antal flygningar – som bland annat identifierats av det tillfälliga utskottet – har genomfört transporter mellan Bagram, Diego Garcia, hemliga fängelser och Guantánamo.

V.

Forskning och domstolsbeslut om den logistik som användes för att dölja dessa illegala operationer som har att göra med CIA-programmet, bland annat falska färdplaner, civila och militära flygplan som klassats som statsflygningar och användning av privata flygbolag för att utföra CIA-överlämnanden, har även avslöjat den systematiska karaktären hos och omfattningen av det europeiska deltagandet i CIA-programmet. En analys av de nya uppgifterna från Eurocontrol stöder särskilt argumentet att de entreprenörer som utförde överlämnandeuppdragen bytte från ett flygplan till ett annat under flygrutten, i syfte att dölja fångtransporternas ursprungs- och destinationsort.

W.

EU har utvecklat en intern säkerhets- och terrorismbekämpningspolitik som bygger på polisiärt och rättsligt samarbete och främjande av utbyte av underrättelseinformation. Denna politik bör grundas på respekten för de grundläggande rättigheterna och rättsstatsprincipen och en effektiv demokratisk parlamentarisk kontroll av underrättelsetjänsterna.

X.

Enligt Europeiska kommittén till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (CPT) har de förhörsmetoder som tillämpades i CIA:s utländska interneringsanläggningar utan tvekan lett till överträdelser av förbudet mot tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling (30).

Y.

Förbindelserna mellan EU och Förenta staterna bygger på ett starkt partnerskap och samarbete inom många områden, på grundval av gemensamma värderingar avseende demokratin, rättsstaten och de grundläggande rättigheterna. EU och Förenta staterna har trappat upp kampen mot terrorism sedan terroristattackerna den 11 september 2001, särskilt genom den gemensamma förklaringen av den 3 juni 2010 om terrorismbekämpning. Det är emellertid nödvändigt att se till att gjorda utfästelser infrias i praktiken och att överbrygga skiljaktigheter mellan EU:s och Förenta staternas politik i kampen mot terrorism.

Z.

De amerikanska myndigheterna godkände i december 2011 National Defense Authorization Act, som lagstadgar om obegränsat frihetsberövande av personer som misstänks vara inblandade i terrordåd i Förenta staterna och urholkar rätten till ett korrekt rättsförfarande och en rättvis rättegång. Det har väckts talan om räckvidden för denna rättsakt.

AA.

Den 22 januari 2009 undertecknade president Obama tre dekret: ett om förbud mot tortyr under förhör, ett om inrättande av en gemensam arbetsgrupp som systematiskt ska granska politik och förfaranden för frihetsberövande och se över alla enskilda fall samt ett om en stängning av fånglägret i Guantánamobukten.

AB.

Fånglägret i Guantánamobukten har emellertid inte stängts ännu, på grund av starkt motstånd från den amerikanska kongressen. För att påskynda stängningen har Förenta staterna uppmanat EU-medlemsstater att ta emot Guantánamofångar. FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter har uttryckt sin djupa besvikelse över misslyckandet med att stänga fånglägret i Guantánamobukten och över att ett system med godtyckliga frihetsberövanden har slagit rot.

AC.

Guantánamofångar ställs fortfarande inför rätta i militärdomstolar, särskilt efter presidentens beslut av den 7 mars 2011 att underteckna ett dekret som upphävde ett tvåårigt uppehåll för nya militärrättegångar och den lag av den 7 januari 2012 som blockerar överföringen av Guantánamofångar till Förenta staterna för rättegång.

1.

Europaparlamentet påminner om att terrorismbekämpningsstrategier kan bli effektiva endast om de tillämpas i strikt överensstämmelse med skyldigheterna på människorättsområdet och i synnerhet rätten till ett korrekt rättsförfarande.

2.

Europaparlamentet upprepar att verksamma åtgärder för bekämpning av terrorism och respekt för de mänskliga rättigheterna inte utgör motstridiga mål utan är mål som kompletterar och ömsesidigt förstärker varandra. Parlamentet erinrar om att respekten för de grundläggande rättigheterna utgör ett väsentligt inslag i en framgångsrik politik för terrorismbekämpning.

3.

Europaparlamentet betonar att politiken för terrorismbekämpning är extremt känslig och anser att endast verkliga nationella säkerhetsskäl kan motivera sekretess. Parlamentet påminner emellertid om att skydd av statshemligheter inte under några omständigheter får överordnas de oförytterliga grundläggande rättigheterna och att argument som grundar sig på skydd av statshemligheter därför aldrig kan användas för att begränsa staters rättsliga skyldigheter att utreda allvarliga överträdelser av de mänskliga rättigheterna. Parlamentet anser att definitionen av hemliga uppgifter och statshemligheter inte bör vara alltför bred och att missbruk av statshemligheter och nationell säkerhet utgör ett allvarligt hinder för demokratisk kontroll.

4.

Europaparlamentet betonar att personer som misstänks för terrorism inte borde omfattas av särskilda förfaranden. Parlamentet framhåller att alla personer ska ha rätt till samtliga garantier som föreskrivs genom principen om en rättvis rättegång i enlighet med artikel 6 Europakonventionen.

5.

Europaparlamentet upprepar sitt fördömande av extraordinära överlämnanden, hemliga fängelser och tortyr, som är förbjudna enligt nationell och internationell lagstiftning som påbjuder respekt för de mänskliga rättigheterna, och som strider mot bland annat rätten till frihet, säkerhet, human behandling, frihet från tortyr, non-refoulement, oskuldspresumtion, rättvis rättegång, rättegångsbiträde och likvärdigt skydd enligt lag.

6.

Europaparlamentet framhåller behovet av att införa garantier för att i framtiden undvika eventuella överträdelser av de grundläggande rättigheterna vid genomförandet av politiken för terrorismbekämpning.

7.

Europaparlamentet anser att medlemsstaterna har visat sin vilja att följa folkrätten, men att de hittills inte på ett korrekt sätt har uppfyllt den positiva skyldighet som alla medlemsstater har att utreda alla allvarliga överträdelser av de mänskliga rättigheterna i samband med CIA-programmet. Arbetet med att bringa full klarhet i den här frågan för att så snart som möjligt ge brottsoffren full upprättelse, bland annat i form av ursäkter och eventuellt kompensation, har dragit ut på tiden, vilket är beklagligt.

8.

Europaparlamentet anser att medlemsstaternas svårigheter att genomföra utredningar leder till att de inte fullt ut uppfyller sina internationella förpliktelser, vilket undergräver det ömsesidiga förtroendet när det gäller skyddet av de grundläggande rättigheterna och sålunda blir ett ansvar för EU som helhet.

9.

Europaparlamentet upprepar att medlemsstaternas och EU:s engagemang när det gäller att undersöka det europeiska deltagandet i CIA-programmet är i linje med principen om uppriktigt och lojalt samarbete i enlighet med artikel 4.3 i EU-fördraget

10.

Europaparlamentet uttrycker oro när det gäller hindren i samband med de nationella parlamentariska och rättsliga utredningarna om vissa medlemsstaters deltagande i CIA-programmet, vilket har dokumenterats i detalj i Europarådets rapport från 2011 om missbruk av statshemligheter och nationell säkerhet, inbegripet brist på öppenhet, klassificering av handlingar, allmänt bruk av nationella och politiska intressen, begränsad behörighet i samband med utredningar, begränsningar av brottsoffrens rätt till ett verkningsfullt deltagande och försvar och brist på rigorösa utredningstekniker och på samarbete mellan de utredande myndigheterna i EU. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att undvika att basera sina nationella straffrättsliga förfaranden på sådana rättsliga grunder som möjliggör och leder till att straffrättsliga föraranden avbryts genom att preskriptionstiden åberopas vilket leder till straffrihet, och att respektera principen om internationell sedvanerätt, som erkänner att preskriptionstid varken kan eller bör tillämpas på allvarliga överträdelser av de mänskliga rättigheterna.

11.

Europaparlamentet uppmanar de medlemsstater som inte har uppfyllt sin positiva skyldighet att genomföra oberoende och effektiva utredningar för att undersöka påstådda överträdelser av de mänskliga rättigheterna, där de tar hänsyn till alla nya bevis som har lagts fram. Parlamentet uppmanar särskilt medlemsstaterna att undersöka om det finns hemliga fängelser på deras territorium eller om det har förekommit förfaranden där människor på grundval av CIA-programmet har kvarhållits i anläggningar på deras territorium.

12.

Europaparlamentet konstaterar att den parlamentariska utredning som genomförts i Rumänien har slagit fast att det saknas bevis för att det skulle ha funnits en hemlig interneringsanläggning tillhörande CIA på Rumäniens territorium. Parlamentet uppmanar de rättsliga myndigheterna att inleda en oberoende utredning om CIA:s påstådda hemliga interneringsanläggningar i Rumänien, särskilt med tanke på de nya bevisen om flygningar mellan Rumänien och Litauen.

13.

Europaparlamentet uppmanar Polen att fortsätta sin pågående brottsutredning om hemlig internering, men beklagar avsaknaden av ett officiellt meddelande om utredningens omfattning, metod och aktuella läge. Parlamentet uppmanar de polska myndigheterna att genomföra en ingående utredning, med vederbörlig öppenhet, som möjliggör ett verkligt deltagande för brottsoffren och deras advokater

14.

Europaparlamentet konstaterar att det genom de parlamentariska och rättsliga utredningar som ägde rum i Litauen mellan 2009 och 2011 inte kunde bevisas att det förekommit hemliga interneringar av fångar i Litauen. Parlamentet uppmanar de litauiska myndigheterna att fullfölja sitt åtagande att återuppta brottsutredningen av Litauens deltagande i CIA-programmet om ny information skulle komma i dagen, detta med tanke på de nya bevisen från Eurocontrol som visar att flygplanet N787WH som påstås ha transporterat Abu Zubaydah faktiskt stannade i Marocko den 18 februari 2005 på väg till Rumänien och Litauen. Parlamentet noterar att en analys av materialet från Eurocontrol också ger ny information som via färdplaner förbinder Rumänien till Litauen via ett planbyte i Tirana i Albanien den 5 oktober 2005 och Litauen till Afghanistan via Kairo i Egypten den 26 mars 2006. Parlamentet anser att det är nödvändigt att nya undersökningar, utöver statstjänstemäns maktmissbruk, även omfattar eventuell illegal internering och dålig behandling av personer på litauiskt territorium. Parlamentet uppmuntrar riksåklagaren att tillhandahålla dokumentation för att bekräfta de påståenden som gjordes under LIBE-utskottets besök att de ”kategoriska” slutsatserna från den rättsliga utredningen är att ”inga fångar har internerats i anläggningarna tillhörande projekt nr 1 och nr 2 i Litauen”.

15.

Europaparlamentet uppmärksammar den brottsutredning som har inletts i Förenade kungariket om överlämnanden till Libyen och välkomnar beslutet att fortsätta med den mer omfattande utredningen om Förenade kungarikets ansvar i samband med CIA-programmet när brottsutredningen har avslutats. Parlamentet uppmanar Förenade kungariket att genomföra denna utredning med vederbörlig öppenhet, som möjliggör ett verkligt deltagande för brottsoffren och det civila samhället.

16.

Europaparlamentet påpekar att medlemsstaternas undersökningar måste grunda sig på konkreta rättsliga bevis och respekten för de nationella rättssystemen och EU-lagstiftningen och inte bara på spekulationer i media och bland allmänheten.

17.

Europaparlamentet uppmanar de medlemsstater, t.ex. Finland, Danmark, Portugal, Italien, Förenade kungariket, Tyskland, Spanien, Irland, Grekland, Cypern, Rumänien och Polen, som nämns i det tillfälliga utskottets betänkande att lägga fram all nödvändig information om alla misstänkta flygplan med anknytning till CIA och deras territorium. Parlamentet uppmanar alla medlemsstater att respektera rätten till informationsfrihet och att vederbörligen reagera på begäranden om att få ta del av information. Mot denna bakgrund uttrycker parlamentet sin oro över att de flesta medlemsstater, utom Danmark, Finland, Tyskland, Irland och Litauen, inte har reagerat på vederbörligt sätt på Reprieves och Access Info Europes begäranden om att få ta del av information för att kunna utreda fall av extraordinära överlämnanden.

18.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att se över alla bestämmelser eller tolkningar som främjar tortyr, t.ex. Michael Woods rättsliga yttrande (nämnt i parlamentets ovannämnda resolution av den 14 februari 2007) som, i strid med internationell rättspraxis, gör gällande att det är legitimt att ta emot och att använda uppgifter som erhållits genom tortyr så länge inget direkt ansvar kan åläggas (vilket motiverar och berättigar uppdrag om tortyr).

19.

Europaparlamentet uppmanar alla medlemsstater att underteckna och ratificera den internationella konventionen till skydd för alla människor mot påtvingade försvinnanden.

20.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att, mot bakgrund av det utökade samarbetet och informationsutbytet mellan deras underrättelsetjänster, garantera en fullständig demokratisk kontroll av dessa tjänster och deras verksamhet genom en lämplig intern, verkställande, rättslig och oberoende parlamentarisk kontroll, företrädesvis genom specialiserade parlamentariska utskott med omfattande behörighet och befogenheter som t.ex. inbegriper rätten att kräva information, och med tillräckliga utrednings- och forskningsresurser för att kunna undersöka inte bara frågor som rör t.ex. politik, förvaltning och finanser, utan även tjänsternas operativa arbete.

21.

Europaparlamentet anser att det är viktigt att EU fördömer alla otillbörliga metoder i kampen mot terrorism, även sådana som tillämpas på det egna territoriet, så att EU inte bara kan leva upp till sina värderingar utan också kan försvara dem på ett trovärdigt sätt inom sina yttre partnerskap.

22.

Europaparlamentet erinrar om att rådet aldrig formellt bett om ursäkt för att ha åsidosatt fördragens principer om lojalt samarbete mellan unionens institutioner när det felaktigt försökte övertala parlamentet att lämna medvetet förkortade versioner av protokollen från de möten som rådets arbetsgrupp för folkrätt (COJUR) och rådets arbetsgrupp för transatlantiska förbindelser (COTRA) hade med nordamerikanska högre tjänstemän. Parlamentet förväntar sig en ursäkt från rådet.

23.

Europaparlamentet förväntar sig att rådet slutligen utfärdar en förklaring i vilken det erkänner medlemsstaternas deltagande i CIA-programmet och deras svårigheter i samband med utredningen.

24.

Europaparlamentet uppmanar rådet att fullt ut stödja förfarandena för sökande efter sanningen och ansvarsutkrävande i medlemsstaterna genom att formellt ta upp frågan vid RIF-rådets möten, dela med sig av all information, ge stöd vid utredningar och, i synnerhet, bevilja tillgång till handlingar.

25.

Europaparlamentet uppmanar rådet att hålla utfrågningar med de relevanta säkerhetstjänsterna i EU, särskilt Europol, Eurojust och EU:s samordnare för kampen mot terrorism, för att klargöra deras vetskap om medlemsstaternas deltagande i CIA-programmet och EU:s gensvar. Parlamentet uppmanar också rådet att föreslå åtgärder som garanterar respekt för de mänskliga rättigheterna vid utbyte av underrättelseinformation och en strikt avgränsning mellan underrättelseverksamhet och brottsbekämpande verksamhet så att underrättelsetjänster inte tillåts åta sig behörigheten att besluta om omhändertagande och frihetsberövande. Rådet uppmanas dessutom att rapportera till parlamentet inom ett år.

26.

Europaparlamentet uppmanar rådet att uppmuntra medlemsstaterna att dela med sig av goda erfarenheter när det gäller parlamentarisk och rättslig övervakning av underrättelsetjänster genom att inbegripa de nationella parlamenten och Europaparlamentet i denna ansträngning.

27.

Europaparlamentet upprepar sin uppmaning till rådet och medlemsstaterna att inte förlita sig på oförbindliga diplomatiska försäkringar som grund för utlämning eller deportering av personer som bedöms hota den nationella säkerheten, om det finns en verklig fara för att de kommer att utsättas för tortyr eller misshandel eller ställas inför rätta på grundval av uppgifter som erhållits genom tortyr.

28.

Europaparlamentet uppmanar de berörda myndigheterna att inte åberopa skydd av statshemligheter vid internationellt underrättelsesamarbete i syfte att hindra ansvarsskyldighet och rättslig prövning, och vidhåller att endast verkliga nationella säkerhetsskäl kan motivera sekretess, som under alla omständigheter är underordnad tvingande förpliktelser avseende de grundläggande rättigheterna, såsom det absoluta förbudet mot tortyr.

29.

Europaparlamentet uppmanar de berörda myndigheterna att säkerställa en strikt åtskillnad mellan å ena sidan underrättelseverksamhet och säkerhetstjänst och å andra sidan brottsbekämpande organ, för att garantera att den allmänna principen att ”ingen må vara domare i sin egen sak” upprätthålls.

30.

Europaparlamentet betonar att det tillfälliga utskottet, som genomförde den undersökning som låg till grund för dess resolutioner av den 14 februari 2007 och 19 februari 2009, har avslöjat på vilket sätt förfarandena för godkännande och kontroll av civila flygplan som flyger genom medlemsstaternas luftrum eller landar på deras territorium var extremt undermåliga, vilket följaktligen gav utrymme inte bara för missbruk i samband med CIA:s ”extraordinära överlämnanden” utan också gjorde att aktörer inom organiserad brottslighet, däribland terroristnätverk, lätt kunde undslippa förfarandena. Parlamentet påminner även om unionens befogenhet på området transportsäkerhet och om sin rekommendation till kommissionen om att reglera och övervaka förvaltningen av EU:s luftrum, flygplatser och icke-kommersiella luftfart. Parlamentet uppmanar därför EU och dess medlemsstater att inte längre vänta med en grundlig översyn av deras genomförande av konventionen angående internationell civil luftfart (Chicagokonventionen) i fråga om godkännande och inspektion av civila flygplan som flyger genom medlemsstaternas luftrum eller landar på deras territorium, i syfte att se till att säkerheten förbättras och att kontroller utförs systematiskt, vilket kräver förhandsidentifiering av passagerare och besättning och en garanti för att alla flygningar som klassas som ”statsflygningar” (vilka inte omfattas av konventionen) får ett giltigt tillstånd på förhand. Parlamentet erinrar även om sin rekommendation om att medlemsstaterna ska verkställa Tokyokonventionen om brott och vissa andra handlingar begångna ombord på luftfartyg.

31.

Europaparlamentet uppmärksammar kommissionens initiativ som svar på parlamentets rekommendationer. Parlamentet beklagar dock att de inte har blivit en del av en mer övergripande agenda och strategi för att säkra ansvaret för de överträdelser av mänskliga rättigheter som har begåtts i samband med CIA-programmet och en nödvändig upprättelse och kompensation för offer.

32.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att undersöka om det har skett en överträdelse av EU:s bestämmelser, särskilt avseende asylsamarbete och rättsligt samarbete, genom samarbetet med CIA-programmet.

33.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att främja och stödja ömsesidig rättslig hjälp i överensstämmelse med de mänskliga rättigheterna, rättsligt samarbete mellan utredande myndigheter och samarbete mellan advokater involverade i det ansvarsutkrävande arbetet i medlemsstaterna. Dessutom uppmanas kommissionen särskilt att trygga utbytet av viktig information och främja effektiv användning av EU:s alla tillgängliga instrument och resurser.

34.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att inom ett år anta en ram, inbegripet rapporteringskrav för medlemsstaterna, för att övervaka och stödja nationella förfaranden för ansvarsutkrävande, bland annat riktlinjer för utredningar i överensstämmelse med de mänskliga rättigheterna, på grundval av de normer som har utarbetats av Europarådet och FN.

35.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att, mot bakgrund av de institutionella brister som har avslöjats i samband med CIA programmet, anta åtgärder som inriktas på att stärka EU:s förmåga att förhindra och avhjälpa överträdelser av mänskliga rättigheter på EU-nivå och att stärka parlamentets roll.

36.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att överväga att föreslå åtgärder för ett bestående samarbete och informationsutbyte mellan Europaparlamentet och de parlamentariska utskotten för att kontrollera underrättelse- och säkerhetstjänsterna i medlemsstaterna i situationer som indikerar att gemensamma åtgärder av medlemsstaternas underrättelse- och säkerhetstjänster har vidtagits på EU:s territorium.

37.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram förslag för att utveckla arrangemangen för demokratisk kontroll av gränsöverskridande underrättelseverksamhet i samband med EU:s politik för terrorismbekämpning. Parlamentet avser att utnyttja sina parlamentariska befogenheter fullt ut för att granska politiken för terrorismbekämpning i enlighet med rekommendationerna från parlamentets utredningsavdelning (PE 453.207).

38.

Europaparlamentet uppmanar Europeiska ombudsmannen att undersöka brister i respekten för de grundläggande rättigheterna och principerna för god förvaltning och lojalt samarbete beträffande hur kommissionen, rådet och säkerhetstjänsterna i EU, särskilt Europol och Eurojust, bemötte rekommendationerna från det tillfälliga utskottet.

39.

Europaparlamentet uppmanar EU att se till att unionen till fullo följer sina egna internationella förpliktelser och fullt ut tillämpar sin politik och sina utrikespolitiska instrument, såsom riktlinjerna om tortyr och människorättsdialogerna, så att EU med större tyngd kan kräva ett strikt genomförande av människorättsklausuler i alla internationella avtal som unionen undertecknar och uppmana sina främsta allierade, bland annat Förenta staterna, att respektera sin egen nationella och internationella rätt.

40.

Europaparlamentet framhåller på nytt att den internationella kampen mot terrorismen och bilateralt och multilateralt internationellt samarbete på området, även inom ramen för Nato eller mellan underrättelse- och säkerhetstjänster, får genomföras endast med fullständig respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt med lämplig demokratisk och rättslig kontroll. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna, kommissionen, Europeiska utrikestjänsten och rådet att se till att dessa principer tillämpas i deras yttre förbindelser, och vidhåller att de bör göra en grundlig bedömning av sina motparters förflutna när det gäller mänskliga rättigheter innan de ingår några nya avtal, särskilt om underrättelsesamarbete och informationsutbyte, se över befintliga avtal om motparterna inte respekterar de mänskliga rättigheterna samt underrätta parlamentet om slutsatserna från sådana bedömningar och översyner.

41.

Europaparlamentet kräver att påverkan från utländska specialenheter på EU:s suveräna medlemsstaters angelägenheter inte upprepas i framtiden och att kampen mot terrorism förs med full hänsyn till mänskliga rättigheter, grundläggande friheter, demokrati och rättsstatsprincipen.

42.

Europaparlamentet erinrar om att det frivilliga protokollet till konventionen mot tortyr kräver att man inrättar övervakningssystem som omfattar alla situationer där frihetsberövande förekommer, och framhåller att man genom att ansluta sig till detta internationella instrument tillför ett ytterligare skydd. Parlamentet uppmanar eftertryckligen EU:s partnerländer att ratificera det frivilliga protokollet och att inrätta oberoende förebyggande mekanismer på nationell nivå som överensstämmer med Parisprinciperna samt att ratificera den internationella konventionen till skydd för alla människor mot påtvingade försvinnanden.

43.

Europaparlamentet upprepar sin uppmaning till alla stater mot vilka trovärdiga anklagelser riktas att de, i enlighet med internationell rätt och särskilt artikel 12 i FN:s konvention mot tortyr, ska göra sitt yttersta för att åstadkomma de klarlägganden som behövs, och om frågetecken kvarstår genomföra grundliga utredningar och undersökningar av alla påståenden om extraordinära överlämnanden, hemliga fängelser, tortyr och andra allvarliga överträdelser av de mänskliga rättigheterna, för att ta reda på sanningen och vid behov fastställa ansvar, säkra ansvarsskyldighet och se till att de skyldiga straffas, bland annat genom att ställa personer inför rätta där det finns belägg för straffrättsligt ansvar. Parlamentet uppmanar i detta sammanhang vice ordföranden/den höga representanten och medlemsstaterna att vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa en vederbörlig uppföljning av FN:s gemensamma undersökning om global praxis i fråga om hemlig internering i samband med kampen mot terrorism, särskilt beträffande den uppföljningsskrivelse som den 21 oktober 2011 sändes till 59 stater av innehavarna av särskilda mandat med en begäran till deras respektive regeringar om en uppdatering avseende genomförandet av de rekommendationer som ingår i denna undersökning.

44.

Europaparlamentet uppmanar EU att se till att dess medlemsstater, associerade länder och partnerländer (särskilt de som omfattas av Cotonouavtalet) som har gått med på att ta emot tidigare Guantánamofångar faktiskt också erbjuder dem fullständigt stöd i fråga om levnadsförhållanden, ansträngningar att underlätta deras integration i samhället, sjukvård inbegripet psykisk rehabilitering, tillgång till identitets- och resehandlingar, utövandet av rätten till familjeåterförening samt alla andra grundläggande rättigheter som tillkommer personer med politisk asyl.

45.

Europaparlamentet ser med särskild oro på den rättsprocess som pågår i en amerikansk militärdomstol mot Abd al-Rahim al-Nashiri, som kan dömas till döden om han fälls. Parlamentet uppmanar de amerikanska myndigheterna att se till att al-Nashiri inte döms till döden, och upprepar sitt långvariga motstånd mot dödsstraff i alla sammanhang och under alla omständigheter. Parlamentet konstaterar att al-Nashiris fall behandlas av Europadomstolen sedan den 6 maj 2011. Parlamentet uppmanar myndigheterna i alla länder där al-Nashiri hölls fången att använda alla tillgängliga medel för att se till att han inte döms till döden. Parlamentet uppmanar vice ordföranden/den höga representanten att ta upp al-Nashiris fall med Förenta staterna som en prioriterad fråga i enlighet med EU:s riktlinjer om dödsstraff.

46.

Europaparlamentet upprepar att en fullständig tillämpning av människorättsklausulen i avtal med tredjeländer är av grundläggande betydelse för förbindelserna mellan EU och dess medlemsstater och dessa tredjeländer, och anser att det nu finns ett gyllene tillfälle att se över hur europeiska regeringar har samarbetat med förtryckarapparaten i diktaturer i terrorismbekämpningens namn. Parlamentet anser i detta avseende att den nyligen omarbetade europeiska grannskapspolitiken måste ge starkt stöd åt en reform av säkerhetssektorn som i synnerhet måste säkerställa en tydlig åtskillnad mellan underrättelsefunktionen och brottsbekämpningsfunktionen. Parlamentet uppmanar Europeiska utrikestjänsten, rådet och kommissionen att intensifiera sitt samarbete med CPT och andra relevanta Europarådsmekanismer vid planeringen och genomförandet av projekt avseende terrorismbekämpningsbistånd tillsammans med tredjeländer och vid alla slags terrorismbekämpningsdialoger med tredjeländer.

47.

Europaparlamentet uppmanar f.d. jugoslaviska republiken Makedoniens regering att klarlägga ansvaret för och säkerställa ansvarsutkrävande för bortförandet – som av allt att döma skedde på grund av identitetsförväxling – av Khaled al-Masri, vilket ledde till att han olagligen frihetsberövades och ska ha utsatts för tortyr. Parlamentet beklagar djupt att åklagarmyndigheten i Skopje inte har agerat för att genomföra en brottsutredning med anledning av Khaled al-Masris klagomål. Parlamentet konstaterar att Europadomstolen har tagit upp fallet och att den stora avdelningen hade sin första förhandling den 16 maj 2012. Parlamentet anser att den makedonska regeringens påstådda uppträdande i Khaled al-Masris fall är oförenligt med EU:s grundprinciper avseende grundläggande rättigheter och rättsstaten och att det i vederbörlig ordning måste tas upp av kommissionen i samband med landets ansökan om EU-medlemskap.

48.

Europaparlamentet uppmanar Nato och de amerikanska myndigheterna att genomföra egna utredningar, samarbeta nära med EU:s och medlemsstaternas parlamentariska eller rättsliga utredningar av dessa frågor (31), bland annat genom att vid behov skyndsamt besvara framställningar om ömsesidig rättslig hjälp, lämna ut uppgifter om program för extraordinära överlämnanden och annan praxis som bryter mot mänskliga rättigheter och grundläggande friheter samt att förse de misstänktas juridiska ombud med all den information de behöver för att kunna försvara sina klienter. Parlamentet begär en bekräftelse på att alla Natoavtal, överenskommelser mellan Nato och EU och andra transatlantiska överenskommelser är förenliga med de grundläggande rättigheterna.

49.

Europaparlamentet hyllar initiativen från det amerikanska civila samhället om att 2010 inrätta en oberoende tvåpartiarbetsgrupp för att utreda den amerikanska regeringens politik och agerande i samband med gripande, internering och åtal av ”misstänkta terrorister” samt Förenta staternas frihetsberövanden under Clinton-, Bush- och Obamaregeringarna.

50.

Europaparlamentet uppmanar, mot bakgrund av det transatlantiska partnerskapets nyckelroll och Förenta staternas ledarskap på området, Förenta staterna att göra en fullständig utredning om och säkra ansvarsutkrävande för alla otillbörliga metoder som använts, se till att relevant nationell och internationell rätt tillämpas fullt ut i syfte att täppa till ”juridiska svarta hål”, upphöra med militärrättegångar, tillämpa straffrätten till fullo på personer misstänkta för terrorbrott samt återinföra prövning av frihetsberövande och återupprätta habeas corpus-principen, ett korrekt rättsförfarande, frihet från tortyr och icke-diskriminering mellan utländska och amerikanska medborgare.

51.

Europaparlamentet uppmanar president Obama att infria sitt löfte från januari 2009 om att stänga Guantánamo, låta alla fångar som inte ska åtalas återvända till sina hemländer eller andra länder där de är säkra så snart som möjligt, låta de Guantánamofångar som det finns tillräcklig och godtagbar bevisning mot utan dröjsmål få sin sak prövad av en oberoende och opartisk domstol i en rättvis och offentlig rättegång och, om de döms, få avtjäna ett fängelsestraff i Förenta staterna i överensstämmelse med gällande internationella normer och principer. Parlamentet kräver likaså en utredning av överträdelserna av de mänskliga rättigheterna i Guantánamolägret och att ansvarsskyldigheten klarläggs.

52.

Europaparlamentet kräver att alla fångar som inte ska åtalas men som inte kan återvända hem på grund av en verklig fara för tortyr eller förföljelse i hemlandet ska erbjudas möjligheten att flytta till Förenta staterna och få humanitärt skydd och gottgörelse (32), och uppmanar eftertryckligen EU:s medlemsstater att även de erbjuda sig att ta emot sådana tidigare Guantánamofångar.

53.

Europaparlamentet uppmanar de amerikanska myndigheterna att upphäva möjligheten till obegränsat frihetsberövande utan åtal eller rättegång enligt National Defence Authorization Act.

54.

Europaparlamentet uppmanar delegationsordförandekonferensen att se till att parlamentariska dialoger inleds om skyddet av de grundläggande rättigheterna samtidigt som terrorismen bekämpas, på grundval av och som en uppföljning av resultaten av FN:s gemensamma undersökning om global praxis i fråga om hemlig internering i samband med kampen mot terrorism och FN:s sammanställning av god praxis avseende rättsliga och institutionella ramar och åtgärder som säkerställer underrättelseorganens respekt för de mänskliga rättigheterna i kampen mot terrorismen, inbegripet tillsyn av dem.

55.

Europaparlamentet förbinder sig att ägna sitt nästa gemensamma parlamentariska möte med de nationella parlamenten åt att se över parlamentens roll när det gäller att säkra ansvaret vid överträdelser av mänskliga rättigheter i samband med CIA-programmet, och att främja ett starkare samarbete och regelbundet utbyte mellan nationella tillsynsorgan med ansvar för att granska underrättelsetjänster, i närvaro av de behöriga nationella myndigheterna, EU-institutionerna och EU-organen.

56.

Europaparlamentet är fast beslutet att fortsätta att uppfylla det mandat det har fått av det tillfälliga utskottet, i enlighet med artiklarna 2, 6 och 7 i EU-fördraget, och uppdrar åt utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, tillsammans med underutskottet för mänskliga rättigheter, att ta upp frågan med parlamentet i plenum ett år efter antagandet av denna resolution. Parlamentet anser det mycket viktigt att nu utvärdera i vilken utsträckning parlamentets rekommendationer har följts och att analysera varför de inte följts när så varit fallet.

57.

Europaparlamentet uppmanar rådet, kommissionen, Europeiska ombudsmannen, medlemsstaternas, kandidatländernas och de associerade ländernas parlament och regeringar, Europarådet, Nato, Förenta nationerna, Förenta staternas regering och kongressens två kammare att hålla parlamentet underrättat om utvecklingen inom de områden som omfattas av betänkandets verksamhetsområde.

58.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, Europeiska ombudsmannen, medlemsstaternas, kandidatländernas och de associerade ländernas parlament och regeringar samt till Europarådet, Nato, Förenta nationerna, Förenta staternas regering och kongressens två kammare.

3.12.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 353/16

—

med beaktande av artiklarna 67.2, 78 och 80 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

—

med beaktande av kommissionens meddelande till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén av den 2 december 2011 om ökad solidaritet inom EU på asylområdet: En EU-agenda för bättre ansvarsfördelning och ökat ömsesidigt förtroende (COM(2011)0835),

—

med beaktande av sin resolution av den 25 november 2009 om kommissionens meddelande till Europaparlamentet och rådet: ”Ett område med frihet, säkerhet och rättvisa i allmänhetens tjänst – Stockholmsprogrammet” (1),

—

med beaktande av kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet av den 6 april 2005 om inrättande av ett ramprogram för solidaritet och hantering av migrationsströmmar för perioden 2007–2013 (COM(2005)0123),

—

med beaktande av rådets (rättsliga och inrikes frågor) slutsatser från sammanträdet den 8 mars 2012 om ett gemensamt ramverk för äkta och praktisk solidaritet med medlemsstater som drabbats av särskilda påfrestningar på asylsystemen, bland annat på grund av blandade migrationsströmmar, vid det 3 151:a sammanträdet i rådet (rättsliga och inrikes frågor),

—

med beaktande av internationella och europeiska instrument för mänskliga rättigheter, särskilt FN:s konvention om flyktingars rättsliga ställning, den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (stadgan),

—

med beaktande av kommissionens grönbok av den 6 juni 2007 om det framtida europeiska asylsystemet (COM(2007)0301),

—

med beaktande av kommissionens strategiska plan för asylpolitiken – ett integrerat grepp på skyddsfrågor över hela EU av den 17 juni 2008 (COM(2008)0360),

—

med beaktande av rådets direktiv 2001/55/EG av den 20 juli 2001 om miniminormer för att ge tillfälligt skydd vid massiv tillströmning av fördrivna personer och om åtgärder för att främja en balans mellan medlemsstaternas insatser för att ta emot dessa personer och bära följderna av detta (2),

—

med beaktande av rådets 18-månadersprogram av den 17 juni 2011, som utarbetats av de polska, danska och cypriotiska ordförandeskapen,

—

med beaktande av kommissionens förslag till förordning av den 15 november 2011 om inrättandet av asyl- och migrationsfonden (COM(2011)0751),

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor (A7-0248/2012) och av följande skäl:

A.

Europeiska unionen har åtagit sig att slutföra inrättandet av ett gemensamt europeiskt asylsystem under 2012.

B.

Solidaritet har ända från början erkänts som en nödvändig del av och en vägledande princip för det europeiska asylsystemet, och utgör en nyckelprincip i EU:s lagstiftning enligt vilken medlemsstaterna bör dela både fördelar och bördor på ett jämlikt och rättvist sätt.

C.

Solidariteten bör dock kombineras med ansvar. Medlemsstaterna bör se till att deras asylsystem kan uppfylla de standarder som anges i internationell rätt och EU-lagstiftningen, särskilt de som anges i 1951 års Genèvekonvention och dess tilläggsprotokoll från 1967, Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter samt Europeiska stadgan om grundläggande rättigheter.

D.

Tillhandahållande av stöd för att genomföra asylförfaranden vad gäller verklig solidaritet och rättvist fördelat ansvar måste betraktas som ett sätt att hjälpa medlemsstaterna att uppfylla sin skyldighet att ge skydd till dem i behov av internationellt skydd och stöd åt tredjeländer som tar emot det största antalet flyktingar, i syfte att stärka det gemensamma området för skydd som helhet.

E.

Om gemensam handläggning ska kunna leda till gemensamma beslut, trots skyldigheten att behandla enskilda asylansökningar från fall till fall, måste vederbörlig hänsyn tas till de gemensamma EU-begreppen om säkert ursprungsland och säkra tredjeländer, med respekt för de villkor och garantier som ingår i parlamentets ståndpunkt vid första behandlingen av den 6 april 2011 om kommissionens förslag till ett omarbetat direktiv om asylförfaranden.

1.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens meddelande om ökad solidaritet inom EU på asylområdet, som pekar på behovet av att omsätta solidaritet och ansvarsfördelning i konkreta åtgärder samt av att medlemsstaterna att fullföljer sina skyldigheter för att deras egna asylsystem ska uppfylla både internationella och europeiska standarder.

2.

Europaparlamentet betonar solidaritetens och ansvarsfördelningens viktiga roll och övergripande effekt vid inrättandet av ett europeiskt asylsystem. Parlamentet bekräftar behovet av att säkerställa en effektiv och enhetlig tillämpning av unionens regelverk på asylområdet och genomförandet av lagstiftning för att garantera höga skyddsnivåer.

3.

Europaparlamentet påminner om att rätten till internationellt skydd är en grundläggande rättighet enligt internationell rätt och unionsrätten, vilken kompletteras med en rad ytterligare rättigheter och principer, bland annat principen om ”non-refoulement”, rätten till värdighet, förbudet mot tortyr, omänsklig eller förnedrande behandling, kvinnors skydd mot våld och alla former av diskriminering, rätten till effektiva rättsmedel och rätten till privatliv och familjeliv.

4.

Europaparlamentet betonar att principen om solidaritet och ansvarsfördelning anges i fördragen och att ett effektivt ramverk för solidaritet åtminstone omfattar förpliktelsen för EU:s institutioner och organ samt medlemsstater att samarbeta i syfte att tillämpa denna princip. Parlamentet hävdar att solidaritet inte är begränsat till medlemsstaternas förbindelser med varandra, utan även avser asylsökande och personer som beviljats internationellt skydd.

5.

Europaparlamentet betonar att även om antalet asylsökande har ökat under 2011 har det senaste årtiondet präglats av en mycket tydlig generell minskning av antalet asylansökningar i EU. Parlamentet framhåller att vissa medlemsstater står inför oproportionerligt många asylansökningar jämfört med andra, vilket beror på olika faktorer, bland annat geografiska förhållanden, och att asylansökningarna är ojämnt fördelade i EU. Parlamentet påminner om att tio medlemsstater svarade för över 90 % av asylansökningarna 2011, att fram till sommaren 2011 omplacerades endast 227 personer som beviljats internationellt skydd inom EU från Malta till sex andra medlemsstater, och att 2011 var det i hela EU bara 4 125 flyktingar som vidarebosattes till endast tio EU-medlemsstater, vilket motsvarar cirka 6,6 % av alla personer som vidarebosattes det året. Parlamentet betonar att det är avgörande att kartlägga dessa ojämlikheter, bland annat genom att jämföra absoluta tal med kapacitetsindikatorer, och menar att de medlemsstater som tar emot flest asylansökningar måste få mer stöd av EU, både administrativt och ekonomiskt.

6.

Europaparlamentet betonar att en hög skyddsnivå för asylsökande och personer som beviljats internationellt skydd inte kan uppnås och att hållbara beslut i asylärenden inte kan fattas, om skillnaderna mellan andelen asylansökningar och enskilda medlemsstaters handläggningskapacitet ut teknisk och administrativ synpunkt inte åtgärdas och om de stödåtgärder som finns i medlemsstaterna inte är anpassade till att hantera skiftande asylströmmar.

7.

Europaparlamentet påminner om att medlemsstaterna bör se till att asylsystemen är rättvisa och effektiva för att bemöta de skiftande asylströmmarna. Parlamentet anser att trots att antalet asylansökningar inte är konstant finns det bevis för att specifika gränsövergångar vid EU:s yttre gränser är utsatta platser där sannolikheten för att ett stort antal asylansökningar kan komma att lämnas in är relativt stor. Parlamentet kräver åtgärder för att förbättra beredskapen i asylsystemen i de medlemsstater där EU:s huvudsakliga gränsövergångar finns, som ett tecken på praktisk solidaritet.

8.

Europaparlamentet betonar att alla medlemsstater är skyldiga att till fullo genomföra och tillämpa EU:s lagstiftning och internationella skyldigheter på asylområdet. Parlamentet konstaterar att medlemsstaterna vid unionens yttre gränser står inför andra utmaningar med det europeiska asylsystemet än medlemsstater utan yttre gränser och därför också behöver en annan sorts stöd för att kunna utföra respektive uppgifter på ett tillfredsställande sätt. Parlamentet påpekar att artikel 80 i EUF-fördraget kräver att man mobiliserar befintliga åtgärder och utvecklar nya för att bistå dessa medlemsstater vid behov.

9.

Europaparlamentet pekar på behovet av att optimera användningen av befintliga åtgärder samt att utarbeta nya riktade åtgärder och verktyg i syfte att hantera ständigt nya utmaningar på ett flexibelt och samtidigt effektivt sätt. En sådan optimering är särskilt läglig med tanke på den akuta finanskris som drabbat EU, som innebär ytterligare ansträngningar för medlemsstaterna att effektivt hantera asylförfaranden, framför allt för dem som tar emot oproportionerligt många asylsökande.

10.

Europaparlamentet noterar, mot bakgrund av de växande behoven för flyktingar på global nivå, att samarbete med tredjeländer inom ramen för miljöpolitik och utvecklingspolitik kan spela en viktig roll för att skapa relationer som bygger på solidaritet.

11.

Europaparlamentet betonar betydelsen av att samla in och analysera tillförlitliga, exakta, omfattande, jämförbara och aktuella kvantitativa och kvalitativa uppgifter samt att sätta dem i sitt sammanhang, för att övervaka och utvärdera åtgärder och få goda kunskaper i asylrelaterade frågor. Medlemsstaterna uppmuntras därför att ge Europeiska stödkontoret för asylfrågor (EASO) och kommissionen relevanta uppgifter i asylfrågor, utöver de uppgifter som föreskrivs i förordningen om statistik över migration och förordningen om Europeiska stödkontoret för asylfrågor. Alla statistiska uppgifter bör om möjligt delas upp efter kön.

12.

Europaparlamentet beklagar ökningen av främlingsfientlighet och rasism samt av en negativ attityd och felaktiga antaganden om asylsökande och flyktingar till följd av den sociala och ekonomiska otryggheten i EU. Parlamentet rekommenderar medlemsstaterna att genomföra informationskampanjer om den aktuella situationen för asylsökande och personer som beviljats internationellt skydd.

13.

Europaparlamentet understryker att inrättandet av Europeiska stödkontoret för asylfrågor (nedan kallat stödkontoret) kan främja närmare samarbete mellan medlemsstaterna för att bidra till avsevärt minskade skillnader i asylpraxis, för att utveckla bättre och rättvisare asylsystem i EU. Parlamentet betonar att ett sådant aktivt praktiskt samarbete bör kombineras med en harmonisering av lagstiftningen för europeisk asylpolitik.

14.

Europaparlamentet påminner om behovet av att stödkontoret tillhandahåller tekniskt stöd och specialister till medlemsstaterna vid genomförandet av asyllagstiftningen, i samarbete med civilsamhället och UNHCR. Parlamentet framhåller betydelsen av att kommissionen använder den information som samlats in av stödkontoret för att identifiera brister i medlemsstaternas asylsystem. Den information som samlats in av stödkontoret i enlighet med förordning (EU) nr 439/2010 är också relevant för mekanismen för tidig varning, beredskap och krishantering, vilken ska utgöra en del av den ändrade Dublinförordningen. Parlamentet betonar vikten av att regelbundet lägga fram rapporter samt utforma åtgärdsplaner för att kunna främja riktade lösningar och rekommendationer för att förbättra stödkontoret och avhjälpa eventuella brister. Parlamentet noterar i synnerhet stödkontorets roll vid samordning av och stöd till gemensamma åtgärder i syfte att bistå medlemsstater vars asylsystem och asylmottagningar är utsatta för särskilt tryck, i form av åtgärder såsom att utstationera tjänstemän i de berörda medlemsstaterna och anlita asylexpertgrupper, socialarbetare och tolkar som snabbt kan rycka ut i krissituationer. Stödkontorets effekt kommer att vara beroende av i vilken utsträckning medlemsstaterna är beredda att fullt ut utnyttja dess potential.

15.

Europaparlamentet uppmanar stödkontoret att, med hänsyn till dess förpliktelser såväl som dess begränsade budget, resurser och erfarenhet, optimera sina tillgängliga resurser genom en nära dialog och ett nära samarbete med internationella organisationer och det civila samhället i syfte att utbyta information och kunskaper på asylområdet, samla uppgifter, utbyta bästa praxis, utarbeta övergripande riktlinjer om könsrelaterade frågor på asylområdet, utforma utbildning och upprätta en reserv av experter, handläggare och tolkar som kan rycka ut med kort varsel för att ge stöd. Parlamentet rekommenderar dessutom stödkontoret att se till att en stor grupp av företrädare för olika organisationer deltar i det rådgivande forumet.

16.

Europaparlamentet betonar att stödkontorets verksamhet bör fokusera på både långsiktiga förebyggande mål och kortsiktiga motverkande åtgärder, för att på lämpligt sätt hantera olika situationer. Parlamentet anser därför att samtidigt som stödkontoret bör stödja kapacitetsuppbyggande åtgärder för underutvecklade eller illa fungerande asylsystem, bör det prioritera krissituationer och medlemsstater som drabbats av särskilt eller oproportionerligt stora påfrestningar. Parlamentet betonar i detta avseende asylexpertgruppernas avgörande roll för att ge stöd vid hög belastning och eftersläpningar, tillhandahålla utbildning, leda projekt, ge råd och rekommendera konkreta åtgärder samt övervaka och genomföra uppföljningsåtgärder.

17.

Europaparlamentet noterar den operativa plan som tillämpats för att stödja det grekiska asylsystemet och förbättra situationen för asylsökande och personer som beviljats internationellt skydd i Grekland. Parlamentet understryker att det trots viss framgång uppnåtts behövs ytterligare ansträngningar från både EU:s och de grekiska myndigheternas sida för att förbättra asylsystemet och säkerställa att de asylsökandes rättigheter till fullo respekteras. Parlamentet påminner om att åtgärder för att minska budgetunderskottet förhindrar att nationella fonder beviljas för att anställa fler tjänstemän, och rekommenderar att detta problem åtgärdas eftersom en välfungerande asylmyndighet är nödvändig för att Grekland ska kunna uppfylla sina skyldigheter inom ramen för internationell rätt och EU-lagstiftning.

18.

Europaparlamentet noterar kommissionens och rådets rekommendation om interinstitutionellt samarbete mellan stödkontoret och Frontex, och betonar att en nödvändig förutsättning för sådant samarbete om internationellt skydd är att man fullt ut och snabbt genomför Frontex strategi för grundläggande rättigheter, genom att bland annat utse en person med ansvar för mänskliga rättigheter, inrätta det rådgivande forumet med det civila samhället och bjuda in internationella organisationer att delta i dess verksamhet som människorättsobservatörer. Parlamentet betonar att ett sådant eventuellt samarbete måste ske med respekt för de standarder som europeiska och internationella normer utgör för att på så sätt rent konkret höja kvaliteten i det skydd som tillhandahålls asylsökande. Parlamentet uppmanar därför stödkontoret att bistå Frontex med hänsyn till dess skyldigheter avseende tillgång till internationellt skydd, särskilt principen om ”non-refoulement”. Parlamentet betonar att gränsåtgärder bör vidtas på ett sätt som gör det möjligt att bevilja skydd.

19.

Europaparlamentet erkänner behovet av att granska stödkontorets mandat regelbundet för att se till att de olika utmaningar som asylsystem kan konfronteras med kan hanteras på lämpligt sätt. Med tanke på att alla åtgärder som vidtas av stödkontoret är beroende av medlemsstaternas goda vilja, föreslår parlamentet att man överväger möjligheten att införa strukturella garantier inom stödkontorets mandat för att säkerställa praktiskt samarbete och tekniskt stöd vid behov.

20.

Europaparlamentet uppmuntrar medlemsstaterna att till fullo utnyttja de möjligheter som står till buds i Europeiska flyktingfonden när det gäller att vidta riktade åtgärder för att förbättra asylsystemen. Parlamentet rekommenderar att medlemsstaterna vidtar åtgärder för att hantera frågor såsom tunga byråkratiska förfaranden, eftersläpningar i handläggningen och likviditetsproblem, i syfte att säkerställa en effektiv och snabb fördelning av medel.

21.

Europaparlamentet påminner om att medlemsstaterna måste se till att de möjligheter som Europeiska flyktingfonden erbjuder utnyttjas fullt ut och försäkra sig om att alla anslag kan betalas ut för att inte försvåra projektorganisatörernas genomförande av finansierade projekt.

22.

Europaparlamentet välkomnar inrättandet av en enklare och mer flexibel asyl- och migrationsfond från och med 2014, vilken kommer att ersätta Europeiska flyktingfonden, Europeiska fonden för integration av tredjelandsmedborgare och Europeiska återvändandefonden. Parlamentet betonar behovet av att anslå tillräckliga resurser för att understödja skyddet av personer som beviljats internationellt skydd och asylsökande. Parlamentet betonar i detta avseende vikten av att införa garantier i asyl- och migrationsfonden för att förhindra överdriven tilldelning av medel till endast ett strategiskt område på bekostnad av det europeiska asylsystemet som helhet. Parlamentet anser det nödvändigt att, vad gäller reformen för tilldelning av medel inom området inrikes frågor för den fleråriga budgetramen för 2014–2020, även tilldela tillräckliga resurser för gränsskydd i syfte att uppnå ökad solidaritet även inom detta område. Parlamentet påminner om att det bör finnas tillräckliga medel för att finansiera internationellt skydd och solidaritetsåtgärder för medlemsstaterna.

23.

Europaparlamentet betonar hur viktigt det är att asyl- och migrationsfonden är tillräckligt flexibel och lätt att använda samt att den erbjuder snabb tillgång för att man ska kunna reagera snabbt och lämpligt på oförutsedda påfrestningar eller krissituationer som påverkar ett eller flera medlemsstater. Parlamentet föreslår i detta avseende att man vid behov avsätter en viss procentandel av medlen från asyl- och migrationsfonden i samband med halvtidsöversynen till de åtgärder som har till syfte att hjälpa medlemsstater att till fullo genomföra och tillämpa EU:s befintliga asyllagstiftning samt att följa samtliga internationella skyldigheter på området.

24.

Europaparlamentet välkomnar den inrikespolitiska dialogen med enskilda medlemsstater om deras användning av medel som föregick den fleråriga programplaneringen. Parlamentet understryker betydelsen av en strategi som bygger på aktivt deltagande för att nå optimala resultat och rekommenderar en förstärkning av partnerskapsprincipen genom att inkludera det civila samhället, internationella organisationer samt lokala och regionala myndigheter liksom relevanta aktörer, eftersom deras erfarenhet på lokal nivå är nödvändig för att sätta realistiska prioriteringar och utveckla hållbara program. Deras insatser vad gäller utveckling, genomförande, övervakning och utvärdering av målen och programmen är därför viktig och bör beaktas av medlemsstaterna.

25.

Europaparlamentet betonar betydelsen av ekonomisk ansvarsfördelning på asylområdet och rekommenderar att man skapar en resursstark mekanism för att ta emot ett större antal asylsökande och personer som beviljats internationellt skydd, antingen i absoluta eller proportionella tal, och för att stödja dem med mindre utvecklade asylsystem. Parlamentet anser att det krävs ytterligare forskning för att identifiera och kvantifiera de verkliga kostnaderna för att ta emot och behandla asylansökningar. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att genomföra en undersökning i syfte att bedöma de medel som ska tilldelas i enlighet med de ansvarsområden som varje medlemsstat har, och på grundval av indikatorer såsom: antalet första asylansökningar, antalet positiva beslut om flyktingstatus eller subsidiärt skydd, antalet vidarebosatta och omplacerade flyktingar, antalet beslut om och verkställda återvändanden samt antalet gripna olagliga invandrare.

26.

Europaparlamentet rekommenderar medlemstaterna att utnyttja de ekonomiska incitament som finns tillgängliga genom asyl- och migrationsfonden för omplaceringsåtgärder, eftersom ekonomiskt stöd genom fonden och tekniskt stöd genom stödkontoret är viktigt. Parlamentet föreslår att man fastställer prioriterade områden för att hantera akuta situationer och ge mer omfattande ekonomiskt stöd till de medlemsstater som vill delta i omplaceringsinitiativ, för att lindra de relaterade kostnaderna.

27.

Europaparlamentet anser att inrättandet av ett tydligare och effektivare system med ekonomiska incitament för medlemsstater som deltar i omplaceringsåtgärder och förebyggande strategier som syftar till att förbättra infrastrukturen i nationella asylsystem på lång sikt ger en positiv effekt på konvergensen mellan normer i EU och det europeiska asylsystemets kvalitet.

28.

Europaparlamentet välkomnar möjligheten att öka kommissionens bidrag till upp till 90 % av de totala stödberättigade utgifterna för de projekt som annars inte skulle ha genomförts. Parlamentet anser att projekt som finansieras av kommissionen bör skapa ett tydligt mervärde. Parlamentet betonar att EU:s finansiering under inga omständigheter får ersätta nationella budgetar för asylpolitik.

29.

Europaparlamentet betonar de problem som för närvarande är kopplade till finansieringen av verksamhet i form av svårigheter att få tillgång till rätt information och finansiering, att fastställa realistiska och anpassade mål samt att genomföra effektiva uppföljningsåtgärder. Parlamentet föreslår att man inför garantier för att undvika dubbelarbete, en tydlig fördelning av finansiering samt en grundlig granskning av verksamheters mervärde och uppnådda resultat.

30.

Europaparlamentet betonar betydelsen av noggrann tillsyn av fondens användning och förvaltning, på grundval av kvantitativa och kvalitativa indikatorer och särskilda kriterier, för att undvika felaktig fördelning av mänskliga och finansiella resurser och garantera att de uppsatta målen uppnås. Parlamentet välkomnar i detta avseende upprättandet av ett gemensamt system för utvärdering och övervakning.

31.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att med kommissionens stöd se till att man till fullo utnyttjar befintlig komplementaritet mellan andra tillgängliga finansiella instrument, till exempel Europeiska socialfonden och andra strukturfonder, i syfte att uppnå ett helhetsperspektiv för finansiering av asylrelaterad politik.

32.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens åtagande om en omfattande utvärdering av Dublinsystemet under 2014, för att se över dess rättsliga, ekonomiska och sociala effekter, inbegripet dess inverkan på de mänskliga rättigheterna och i synnerhet på asylsökande kvinnors ställning. Parlamentet anser att man behöver fundera vidare på utvecklingen av en rättvis ansvarsfördelningsmekanism för att fastställa vilken medlemsstat som bör ansvara för behandlingen av asylansökningar, vilket skulle möjliggöra snabbt och effektivt praktiskt stöd för de medlemsstater i krissituationer och de som bär en oproportionerligt stor börda.

33.

Europaparlamentet anser att Dublinförordningen, som styr ansvarsfördelningen för asylansökningar, lägger oproportionerligt stor börda på medlemsstater vid EU:s gränsövergångar och inte föreskriver en rättvis fördelning av ansvaret för asylärenden mellan medlemsstaterna. Parlamentet konstaterar att Dublinsystemet så som det hittills tillämpats, i en situation med mycket olika asylsystem och där regelverk på asylområdet inte har genomförts i tillräcklig utsträckning, har lett till ojämlik behandling av asylsökande och haft en negativ inverkan på familjeåterföreningar och integration. Parlamentet understryker dessutom dess brister i fråga om ändamålsenlighet och kostnadseffektivitet, eftersom över hälften av de överenskomna överföringarna aldrig äger rum och ett stort antal ansökningar fortfarande lämnas in i flera länder. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att garantera att asylsökande som återlämnas till en medlemsstat i enlighet med Dublin II-förordningen inte diskrimineras enbart på grund av att de omfattas av Dublin II-förordningen.

34.

Europaparlamentet betonar att de berörda överföringarna redan håller på att undergräva grunden för Dublinsystemet. Parlamentet anser att även om överföringarna erbjuder en lösning i enskilda fall misslyckas de att komma åt de brister som finns i genomförandet av regelverket på asylområdet. Medlemsstaterna måste se till att deras asylsystem överensstämmer med EU-normer och internationella normer. Parlamentet välkomnar därför ansträngningarna att inbegripa ytterligare kriterier i Dublin II-förordningen för att dämpa systemets oönskade negativa effekter. Parlamentet anser att man i diskussioner för att bestämma vilken medlemsstat som har ansvaret måste ta hänsyn till det faktum att vissa medlemsstater redan drabbats av oproportionerligt stora påfrestningar och att vissa asylsystem inte fungerar alls eller endast delvis.

35.

Europaparlamentet menar att det är nödvändigt att inleda en vidare dialog om ansvarsfördelningen vad gäller asylsökande och personer som beviljats internationellt skydd, inklusive om användningen av verktyg såsom den gemensamma handläggningen av asylansökningar (nedan kallat ”gemensam handläggning”) och omplaceringssystem.

36.

Europaparlamentet anser att en gemensam handläggning i många fall kan vara ett värdefullt verktyg för solidaritet och ansvarsfördelning, framför allt när medlemsstater drabbas av stora eller plötsliga tillströmningar av asylsökande eller det finns en stor eftersläpning av ansökningar, som fördröjer och undergräver asylförfarandet på de asylsökandes bekostnad. Gemensam handläggning skulle förhindra eller korrigera kapacitetsproblem, minska bördan och kostnaderna i samband med asylförfarandet, påskynda behandlingen av ansökningar och garantera en mer jämlik ansvarsfördelning vid behandling av asylansökningar. Parlamentet understryker att gemensam handläggning kräver en klar uppdelning av ansvarsområden mellan de involverade medlemsstaterna för att undvika att ansvaret läggs över, och att medlemsstaten har fortsatt ansvar för beslutsfattandet. Parlamentet påpekar att detta bör kompletteras av ett system som garanterar en mer jämlik ansvarsfördelning då ansökningar behandlas.

37.

Europaparlamentet välkomnar den genomförbarhetsstudie som lanserats av kommissionen för att undersöka de rättsliga och praktiska konsekvenserna av gemensam handläggning på unionens territorium, eftersom det behövs ett förtydligande av ett antal frågor.

38.

Europaparlamentet konstaterar att gemensam handläggning inte nödvändigtvis kräver ett gemensamt beslut, men skulle kunna innebära stöd och gemensamma förfaranden i andra aspekter av asylförfarandet, till exempel identifiering, förberedelse av förfaranden i första instans, intervjuer eller utvärdering av den politiska situationen i ursprungslandet.

39.

Europaparlamentet betonar att gemensam handläggning bör skapa ett mervärde för beslutsprocessens kvalitet samt garantera och underlätta rättvisa, effektiva och snabba förfaranden. Parlamentet understryker att genom att förbättra inledningen av asylförfarandet (förhandstilldelning) kan förfarandets längd och kostnaden för förfarandet minskas, vilket är till fördel för både asylsökande och medlemsstater.

40.

Europaparlamentet betonar att ett system för gemensam handläggning till fullo bör respektera asylsökandes rättigheter och innehålla starka garantier för detta. Parlamentet insisterar på att gemensam handläggning under inga omständigheter får användas för att påskynda asylförfarandet på bekostnad av dess kvalitet. Parlamentet anser att gemensam handläggning kan leda till effektivare asylförfaranden som också skulle gagna enskilda asylsökanden, eftersom ökad administrativ kapacitet skulle kunna påskynda utvärderingen av deras behov av skydd.

41.

Europaparlamentet anser att stödkontorets roll skulle kunna vara värdefull för att slå ihop, utbilda och samordna asylexpertgrupper som kan ge stöd, råd och rekommendationer för förfaranden i första instans.

42.

Europaparlamentet rekommenderar att de planerade systemen beträffande gemensam handläggning bör prioritera möjligheter som innebär utnyttjande av och samarbete med de behöriga myndigheterna, snarare än förflyttning av asylsökande.

43.

Europaparlamentet rekommenderar stödkontoret att uppmuntra, underlätta och samordna informationsutbytet och all annan verksamhet i samband med gemensam handläggning.

44.

Europaparlamentet understryker att system för EU-återflyttning och omplacering inom EU är kompletterande åtgärder med syfte att förstärka skyddet av asylsökande och personer som beviljats internationellt skydd, och samtidigt visa solidaritet både inom och utanför EU.

45.

Europaparlamentet betonar att under vissa förhållanden är en fysisk omplacering av personer som beviljats internationellt skydd och asylsökande en av de mest konkreta formerna av solidaritet och kan i hög grad bidra till ett mer jämlikt europeiskt asylsystem. Parlamentet betonar att fastän detta tyder på ett starkt engagemang för internationellt skydd och främjandet av mänskliga rättigheter, har få medlemsstater hittills deltagit i omplaceringsinitiativ.

46.

Europaparlamentet betonar betydelsen av projekt som EU:s omplaceringsprojekt för Malta (Eurema) och dess utvidgning, i vilka personer som beviljats internationellt skydd har omplacerats, och fortfarande omplaceras från Malta till andra medlemsstater, och förespråkar en utveckling av fler initiativ av denna typ. Parlamentet beklagar att detta projekt inte har varit så framgångsrikt som man hoppats, eftersom medlemsstaterna varit ovilliga att delta. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att delta mer aktivt i Eurema-projektet i en anda av solidaritet och anvarsfördelning. Parlamentet välkomnar kommissionens åtagande att göra en grundlig utvärdering av Eurema-projektet och lägga fram ett förslag till en permanent EU-mekanism för omplacering.

47.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i sitt lagstiftningsförslag om en permanent och effektiv mekanism för omplacering inom EU beakta användningen av en europeisk fördelningsnyckel för omplacering av personer som beviljats internationellt skydd, grundat på lämpliga indikatorer om medlemsstaternas mottagnings- och integrationsmöjligheter, såsom medlemsstaters BNP, befolkningsmängd, areal samt dessa personers bästa intressen och integrationsmöjligheter. Denna europeiska fördelningsnyckel bör övervägas för medlemsstater vars nationella asylsystem är utsatta för särskilda och oproportionerliga påfrestningar eller där en krissituation har uppstått. Parlamentet understryker att personer som beviljats internationellt skydd alltid måste ge sitt samtycke till omplaceringen och att införandet av en sådan europeisk fördelningsnyckel inte skulle påverka varje medlemsstats skyldighet att genomföra och tillämpa EU:s existerande regelverk på asylområdet vad beträffar kraven för skydd, mottagningsvillkor och förfarandegarantier, samt att fullgöra alla internationella skyldigheter inom detta område.

48.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att inbegripa starka rättssäkerhetsgarantier och tydliga kriterier i sitt förslag till ett permanent EU-system för omplacering, i syfte att garantera de potentiella stödmottagarnas intressen och för att minska migrationstrycket i de medlemsstater som är särskilt utsatta för migrationsströmmar. Parlamentet rekommenderar att värdsamhället, det civila samhället och lokala myndigheter involveras från början i omplaceringsinitiativ.

49.

Europaparlamentet betonar att samtidigt som omplacering både kan ge en permanent lösning för personer som beviljats internationellt skydd och lätta på bördan för medlemsstaternas asylsystem, får det inte leda till att ansvaret läggs över. Parlamentet insisterar på att omplacering bör inbegripa omfattande åtaganden från de medlemsstater som gynnas att verkligen ta itu med brister i sina asylsystem och att garantera ett högt skydd för dem som stannar kvar i den sändande medlemsstaten beträffande mottagningsvillkor, asylförfaranden och integration.

50.

Europaparlamentet välkomnar finansieringsmöjligheterna genom asyl- och migrationsfonden för att omplacera asylsökande och uppmuntrar medlemsstater att ta frivilliga initiativ, samtidigt som de asylsökandes rättigheter och behovet att få deras samtycke respekteras till fullo. Parlamentet uppmanar kommissionen att undersöka möjligheten att utveckla ett EU-system för omplacering av asylsökande och då bland annat utreda möjligheten att basera det på en europeisk fördelningsnyckel som objektivt skulle beakta verifierbara kriterier såsom medlemsstaters BNP, befolkningsmängd och areal samt de asylsökandenas bästa intressen och integrationsmöjligheter. Ett sådant program kan tillämpas som en solidaritetsåtgärd i situationer då antalet asylsökande är oproportionerligt högt i förhållande till kapaciteten i en medlemsstats asylsystem, eller i en krissituation.

51.

Europaparlamentet erinrar om stödkontorets mandat att i medlemsstaterna främja en omplacering av personer som beviljats internationellt skydd, och uppmanar stödkontoret att öka sin kapacitet för att aktivt kunna stödja omplaceringsprogram och -verksamhet i nära samarbete med UNHCR genom utbyte av information och bästa praxis samt samordnings- och samarbetsåtgärder.

52.

Europaparlamentet noterar att kommissionen har angivit att den alltid kommer att överväga att använda mekanismen i direktivet om tillfälligt skydd då villkoren uppfylls, särskilt i fall av en massiv tillströmning eller en förestående massiv tillströmning av fördrivna personer som inte kan återvända till säkra och hållbara förhållanden i sitt ursprungsland. Parlamentet uppmanar kommissionen att göra direktivet möjligt att tillämpa även i fall då tillströmningen är massiv i en medlemsstat, och inte endast då det handlar om en tillströmning i hela EU.

53.

Europaparlamentet insisterar att ömsesidigt förtroende grundas på en ömsesidig förståelse för ansvarsområden och betonar att efterlevnaden av EU:s lagstiftning är oumbärlig för förtroende mellan medlemsstaterna.

54.

Europaparlamentet betonar att om medlemsstaterna uppfyller sina skyldigheter vad gäller lagstadgade och grundläggande rättigheter kommer detta att stärka både förtroendet och solidariteten.

55.

Europaparlamentet betonar betydelsen av att lägga en solid grund för ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna eftersom detta i huvudsak är kopplat till utvecklingen av det gemensamma europeiska asylsystemet, liksom till verklig och praktisk solidaritet.

56.

Europaparlamentet inser att samtidigt som fullföljandet av skyldigheterna vad gäller internationellt skydd ökar det ömsesidiga förtroendet, behöver detta inte nödvändigtvis leda till att reglerna tillämpas enhetligt med tanke på att tolkningen och tillämpningen av internationell och europeisk asyllagstiftning fortfarande i hög grad varierar bland medlemsstaterna. Detta framgår tydligt av Europakonventionens och Europeiska unionens domstols senaste rättspraxis om Dublinförordningen. Parlamentet betonar att det är kommissionens och domstolarnas ansvar att övervaka och utvärdera tillämpningen av asylregler utifrån internationell rätt och EU-rätt.

57.

Europarlamentet anser att ett system för tidig varning för att upptäcka och åtgärda problem innan de förvandlas till kriser skulle kunna utgöra ett värdefullt verktyg. Ändå bör även kompletterande lösningar övervägas för att förhindra att grundläggande rättigheter kränks och för att garantera att asylsystemen fungerar väl.

58.

Europaparlamentet betonar att samtidigt som överträdelseförfaranden bör användas oftare för att uppmärksamma medlemsstaternas ansvar och deras misslyckanden när det gäller att följa gällande asylregelverk bör de åtföljas av förebyggande åtgärder, operativa planer och tillsynsmekanismer för att leda till resultat. Parlamentet understryker vikten av regelbundna utvärderingar, konstruktiv dialog och informationsutbyte om bra arbetsmetoder. Dessa åtgärder är avgörande för att man med större sannolikhet ska kunna skapa en positiv utveckling i asylsystem där brister påträffats. Olika former av finansiellt och praktiskt stöd kan därför ges för att på ett fullständigt och korrekt sätt genomföra den europeiska lagstiftningen på asylområdet.

59.

Europaparlamentet konstaterar att Dublinsystemet grundas på ömsesidigt förtroende och att dess genomförande innebär ett ömsesidigt erkännande av beslut om avslag, förutsatt att en asylansökan bara kan behandlas en gång i EU. Parlamentet uppmanar kommissionen att senast 2014 lägga fram ett meddelande om ett ramverk för skydd av personer som beviljats internationellt skydd och ömsesidigt erkännande av asylbeslut, i linje med handlingsplanen för att genomföra Stockholmsprogrammet.

60.

Europaparlamentet understryker att migrationshantering endast kan öka det ömsesidiga förtroendet och antalet solidaritetsåtgärder om den kombineras med en skyddsinriktad strategi inom vilken gränsåtgärder vidtas utan att det påverkar rättigheterna för flyktingar och personer som ansöker om internationellt skydd.

61.

Europaparlamentet betonar att viseringssystemen innehåller en mängd olika in- och utresetillstånd och att dessa in- och utreseregler inte på något sätt inskränker den lagstadgade skyldigheten att erbjuda möjlighet till asyl.

62.

Europaparlamentet påminner om kommissionens åtagande att underlätta ett välorganiserat mottagande i EU för personer i behov av skydd och uppmanar kommissionen att undersöka nya strategier för tillträde till asylförfaranden. Parlamentet välkomnar därför kommissionens löfte att senast 2013 anta ett meddelande om nya strategier för tillträde till asylförfaranden med inriktning på de viktigaste transitländerna.

63.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, medlemsstaternas parlament samt Europarådet.

3.12.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 353/25

—

med beaktande av det kommande meddelandet om kommissionens arbetsprogram för 2013,

—

med beaktande av det nuvarande ramavtalet om förbindelserna mellan parlamentet och kommissionen, särskilt bilaga 4,

—

med beaktande av sin resolution av den 4 juli 2012 om Europeiska rådets möte i juni 2012 (1),

—

med beaktande av artikel 35.3 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.

Omfattningen och karaktären på statsskulden och den finansiella och ekonomiska krisen sätter EU:s styrning på prov som aldrig tidigare.

B.

EU befinner sig i ett kritiskt skede och krisen kommer inte att kunna övervinnas utan en avsevärd intensifiering av den europeiska integrationen, särskilt i euroområdet, med en motsvarande förstärkning av demokratisk kontroll och redovisningsskyldighet.

C.

Kommissionens roll är att arbeta för EU:s allmänna intresse, ta lämpliga initiativ i detta syfte, säkerställa en korrekt tillämpning av fördragen, övervaka genomförandet av unionslagstiftningen, utöva en samordnande, verkställande och förvaltande funktion samt föreslå lagstiftning.

1.

Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen att använda alla sina befogenheter till fullo och visa det politiska ledarskap som krävs för att man ska kunna bemöta alla de utmaningar som uppstår till följd av den fortsatta krisen, och att samtidigt sträva efter finansiell stabilitet och ekonomisk återhämtning på grundval av en ökad konkurrenskraft och en hållbar, effektiv och socialt rättvis agenda som motverkar krisen.

2.

Europaparlamentet upprepar sitt krav av den 4 juli 2012 på att kommissionen senast i september ska lägga fram ett förslag till lagstiftningspaket, i linje med gemenskapsmetoden, på grundval av de fyra byggstenar som presenteras i rapporten Mot en verklig ekonomisk och monetär union.

3.

Europaparlamentet insisterar på att kommissionen till fullo deltar i utarbetandet av rapporterna till Europeiska rådets möten i oktober och december 2012. Vid dessa möten ska man fastställa en tydlig färdplan och tidsplan för en konsolidering av den ekonomiska och monetära unionen, inklusive en integrerad finansiell, skattemässig och ekonomisk politisk ram, och detta måste i sinom tid leda till en starkare politisk union, och i synnerhet till större demokratisk redovisningsskyldighet och legitimitet på grundval av en fördragsändring.

4.

Europaparlamentet hänvisar till Europaparlamentets ståndpunkt om lagstiftningspaketet för budgetövervakning (tvåpacket), vilket kommer att stärka övervakningen av de offentliga finanserna och budgetpolitiken i euroområdet och vilket innehåller regler som tillåter en differentierad anpassningsbana för budgetkonsolidering i händelse av en allvarlig konjunkturnedgång.

5.

Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen att lägga fram förslag för att genomföra åtagandena i tillväxt- och sysselsättningspakten, särskilt för att stimulera hållbara tillväxtorienterade investeringar, förbättra konkurrenskraften för en europeisk ekonomi som är inriktad på att uppnå Europa 2020-målen, särskilt målen för resurseffektivitet och hållbarhet, och fördjupa den inre marknaden. Parlamentet uppmanar kommissionen att i sitt arbetsprogram för 2013 inkludera en detaljerad tillväxtagenda som fokuserar på att uppmuntra företag och egenföretagare att utveckla sådana industrier och tjänster som kommer att ge långsiktiga jobb och välstånd. I detta sammanhang betonar parlamentet att man avsevärt bör utöka användningen av europeiska projektobligationer på grundval av ett samarbete mellan EU-budgeten och Europeiska investeringsbanken.

6.

Europaparlamentet visar dessutom på att alltför stora makroekonomiska obalanser behöver minskas på ett konsekvent och symmetriskt sätt, och efterfrågar konkreta ändringar i EU:s skattelagstiftning som tar upp alla aspekter av skatteparadis och skatteundandragande.

7.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att göra sitt yttersta för att bana väg för ett snabbt antagande av den fleråriga budgetramen och de tillhörande fleråriga lagstiftningsprogrammen, med parlamentets fulla deltagande och med vederbörlig respekt för parlamentets medbeslutanderätt. Parlamentet ger sitt fulla stöd till åtagandet att göra EU-budgeten till en katalysator för tillväxt och sysselsättning i Europa. I detta sammanhang uppmanar parlamentet kommissionen att försvara sitt förslag i syfte att säkerställa att EU-budgeten mer direkt återspeglar EU:s behov och politiska mål.

8.

Europaparlamentet insisterar dock på att reformen av systemet för egna medel, inbegripet införandet av nya egna medel, är mycket viktig, och utan denna är utsikterna för en överenskommelse om den nya fleråriga budgetramen inte goda. Parlamentet uppmanar kommissionen att stödja den begäran om utökat samarbete som flera medlemsstater har framfört i detta sammanhang, men understryker samtidigt önskan om att en övergripande överenskommelse ska nås före detta års utgång.

9.

Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen att göra sitt lagstiftningsprogram mer konsekvent, att förbättra kvaliteten på sitt lagberedningsarbete, att förstärka konsekvensbedömningarna av lagförslagen, att alltid vid behov föreslå jämförelsetabeller för att förbättra införlivandet av unionslagstiftningen och att stödja parlamentet i dess förhandlingar med rådet om användningen av delegerade akter och genomförandeakter. Parlamentet upprepar sitt flera gånger framförda krav på att det interinstitutionella avtalet från 2003 om bättre lagstiftning ska omförhandlas.

10.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att vederbörligen notera parlamentets sektorsspecifika ståndpunkter i del 2 nedan.

11.

Europaparlamentet understryker vikten av att unionslagstiftningen genomförs i medlemsstaternas nationella lagstiftning i god tid och på lämpligt sätt, och uppmanar med kraft kommissionen att, om nödvändigt, inleda överträdelseförfaranden för att säkra att lagstiftningen införlivas och genomförs effektivt.

12.

Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen att lägga fram ett förslag om införande av obligatoriska nationella förvaltningsförklaringar om EU-medel under delad förvaltning, vilka ska undertecknas på lämplig politisk nivå. Parlamentet kräver fortsatta insatser för att förenkla EU:s program, särskilt på forsknings- och innovationsområdet. Parlamentet uppmanar kommissionen att noga övervaka användningen av finansieringstekniska instrument. Parlamentet efterfrågar systematiska, regelbundna och oberoende utvärderingar som ska säkerställa att alla utgifter ger önskat resultat på ett kostnadseffektivt sätt.

13.

Europaparlamentet förväntar sig att kommissionen i god tid lägger fram de förslag till ändringsbudgetar som krävs dels för att hålla betalningsnivåerna i linje med de åtgärder som man enades om vid Europeiska rådets möte i juni 2012 för att stimulera tillväxten, dels för att fullgöra utestående åtaganden.

14.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att fortsätta fokusera på att förbättra styrningen av den inre marknaden, att med förnyade krafter arbeta för administrativ förenkling, att vederbörligen överväga att i lämpliga fall föreslå förordningar snarare än direktiv för att säkerställa proportionaliteten hos de föreslagna åtgärderna samt att övervaka hur man framskrider med ett fullständigt genomförande av regelverket för den inre marknaden, särskilt inom tjänstesektorn, inklusive tillgång till ”påskyndade överträdelseförfaranden”. Parlamentet understryker att de ekonomiska, sociala och miljömässiga dimensionerna av den inre marknaden måste beaktas på lämpligt sätt.

15.

Europaparlamentet ser fram emot kommissionens förslag till en andra inremarknadsakt där det ingår prioriterade åtgärder för att stimulera tillväxt, sysselsättning och förtroende för den inre marknaden. Parlamentet uppmuntrar till ett utökat samarbete när så är lämpligt och nödvändigt.

16.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att vara mer systematisk i bedömningarna av hur dess förslag påverkar små och medelstora företag, med tanke på att Europa är beroende av dessa företag för många nya arbetstillfällen. I detta sammanhang uppmanas kommissionen att aktivt motverka överregleringen av unionslagstiftningen på nationell nivå, eftersom denna leder till olika villkor på den inre marknaden. Parlamentet uppmanar till en ytterligare minskning av den byråkratiska bördan.

17.

Europaparlamentet bekräftar sitt stöd till kommissionens betoning på den digitala agendan. Förslagen bör absolut tillhandahålla mer gränsöverskridande tjänster till konsumenter i hela EU.

18.

Europaparlamentet påminner om att det behövs en ordentlig översyn av Europaparlamentets och rådets direktiv om allmän produktsäkerhet (2001/95/EG) (2), som garanterar konsumenternas hälsa och säkerhet, men som även underlättar handel med produkter, särskilt för små och medelstora företag. Parlamentet uppmanar kommissionen att föreslå en övergripande förordning om marknadsövervakning för alla produkter. Parlamentet efterfrågar också en ändamålsenlig mekanism för klagomål avseende finansiella tjänster till privatpersoner och ett gemensamt övergripande och samordnat angreppssätt för att man ska kunna skydda konsumenter.

19.

Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen att förbättra sin utformning av regler för små och medelstora företag och mikroföretag genom att utforma lagstiftning som är särskilt anpassad till små och medelstora företags behov och även gå vidare med införandet av lämpliga undantag.

20.

Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen att fortsätta genomförandet av sin reform av det upphovsrättsliga systemet, vilket bör anpassas till internetmiljön och baseras på social legitimitet, med vederbörlig respekt för grundläggande rättigheter, inklusive slutförandet av reformen för den industriella äganderätten för att främja Europas tillväxt och skapandet av arbetstillfällen. Parlamentet uppmanar kommissionen att ta hänsyn till de rättsliga problem som uppdagades i samband med kontroverserna runt handelsavtalet mot immaterialrättsintrång (Acta) när kommissionen lägger fram sitt förslag om översynen av EU:s varumärkeslag.

21.

Europaparlamentet insisterar på behovet av att färdplanen för ett resurseffektivt Europa genomförs i syfte att skapa incitament för utvecklingen av en grön ekonomi, främjandet av den biologiska mångfalden och kampen mot klimatförändringarna, inklusive integreringen av resurseffektivitetsåtgärderna i Europa 2020-strategin.

22.

Parlamentet anser att den europeiska planeringsterminen måste ge varje medlemsstat möjlighet att redovisa sina egna åtaganden för Europa 2020-strategin, europluspakten, inremarknadsakten och andra viktiga EU-mål.

23.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att omedelbart lägga fram förslag för att åtgärda bristerna i det befintliga systemet för handel med utsläppsrättigheter för att undvika att systemet bryter samman.

24.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram en detaljerad handlingsplan med åtgärder som syftar till att få till stånd en fullständigt integrerad och sammanlänkad gemensam energimarknad, och betonar vikten av att man förser EU med en modern nätinfrastruktur.

25.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att genomföra färdplanen för ett konkurrenskraftigt utsläppssnålt samhälle 2050, inklusive delmål.

26.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utarbeta en strategi för att hantera de effekter som stigande energipriser har på samhällsmedlemmarna.

27.

Europaparlamentet anser att krisen bör betraktas som ett tillfälle att transformera utvecklingen av vår samhällsmodell i syfte att få till stånd en högeffektiv och klimattålig ekonomi baserad på förnybar energi. Parlamentet betonar att kommissionen behöver lägga fram förslag för ett energi- och klimatpaket för 2030 baserat på de tre nuvarande pelarna, dvs. minskning av växthusgaser, förnybara energikällor och energieffektivitet.

28.

Europaparlamentet stöder kommissionens betoning på behovet av att modernisera Europas multimodala transportnät, vilket är avgörande för en framgångsrik inre marknad. Parlamentet uppmanar kommissionen att hålla fast vid sitt åtagande till järnvägssektorn och utöka Europeiska järnvägsbyråns befogenheter avseende utfärdande av säkerhetsintyg och harmonisering av rullande materiel.

29.

Europaparlamentet beklagar att initiativet till ett gemensamt europeiskt luftrum inte har genomförts fullständigt, och uppmanar kommissionen att öka sina insatser på detta område.

30.

Europaparlamentet välkomnar varmt kommissionens fokus på ungdomsarbetslösheten och dess förslag om att öka EU:s förmåga att stimulera utbildning och fortbildning. Inom ramen för det allmänna meddelandet om sysselsättningspaketet förväntar sig parlamentet tydliga mål och tidsplaner och konkreta förslag på områdena för ungdomars rörlighet, ungdomsgarantin, kvalitetsramen för praktiktjänstgöring, språkkunskaper och ungdomars entreprenörskap, som syftar till att bekämpa en hög ungdomsarbetslöshet. Parlamentet förväntar sig också konkreta åtgärder för att man ska kunna minska fattigdomen, reformera arbetsmarknaden och införa sociala standarder, så att en balanserad ”flexicurity”-ansats kan tillämpas i de medlemsstater som så önskar, och efterfrågar en större betoning på anställning av personer med funktionshinder, mot bakgrund av ett åldrande samhälle.

31.

Parlamentet betonar vikten av investeringar i humankapital och forskning och utveckling, och av lämplig utbildning och fortbildning för att underlätta arbetstagares rörlighet. Parlamentet uppmanar också till ett fortsatt arbete med frågorna våld mot kvinnoroch människohandel.

32.

Europaparlamentet upprepar sitt krav på en stark EU-omfattande sammanhållningspolitik efter 2013, som ska effektivisera befintliga fonder och program, säkerställa tillräcklig finansiering, baseras på ett flernivåstyre och överensstämma väl med målen i Europa 2020-strategin. Parlamentet insisterar på att man måste göra solidaritetsfonden mer effektiv och öka dess förmåga att reagera, och förväntar sig förslag i detta syfte. Parlamentet är övertygat om att det med lämpliga medel är möjligt att hitta en gemensam grund för EU:s sammanhållningspolitik och forsknings- och utvecklingspolitik, vilka bör inriktas på tillväxt och konkurrenskraft och grundas på principen om ekonomisk, social och territoriell sammanhållning och på spetskompetens.

33.

Europaparlamentet stöder initiativ på unionsnivå som kompletterar nationella insatser för att öka mikrokrediter och stimulera socialt entreprenörskap som erbjuder sådana tjänster som inte tillhandahålls i tillräcklig grad av den offentliga eller den privata sektorn.

34.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens mer robusta angreppssätt för att skydda rättssäkerheten och grundläggande rättigheter i hela Europa. Parlamentet uppmanar till en översyn av Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter, så att en effektiv övervakning och genomförande av konventionen om skydd av de mänskliga rättigheterna kan garanteras och så att byrån kan anpassas till Lissabonfördraget. Parlamentet stöder kommissionen i dess förhandlingar om EU:s anslutning till Europakonventionen.

35.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att kontrollera genomförandet av rådets direktiv om likabehandling oavsett ras (2000/43/EG) (3) och införlivandet av rambeslutet om bekämpande av rasism och främlingsfientlighet (rådets rambeslut 2008/913/RIF) (4), och anser det vara beklagligt att EU-ramen för nationella strategier för integrering av romer inte är rättsligt bindande.

36.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se till att fri rörlighet för personer säkras och att Schengenregelverket till fullo respekteras. Parlamentet betonar att det nuvarande otillräckliga systemet med expertgranskning av medlemsstaterna behöver ersättas, och uppmanar kommissionen att ta sitt fulla ansvar för övervakningen av Schengenbestämmelserna. Parlamentet välkomnar kommissionens stöd till parlamentets ståndpunkt om den rättsliga grunden för Schengenreglerna.

37.

Europaparlamentet beklagar avsaknaden av ett lagstiftningsförslag om att stärka solidariteten mellan EU:s medlemsstater i asylfrågor. Parlamentet efterfrågar ett lagstiftningsförslag om inrättandet av ett gemensamt europeiskt asylsystem som kombinerar ansvar och solidaritet.

38.

Europaparlamentet understryker vikten av att förordningen om en allmän ram för uppgiftsskydd och direktivet om dataskydd när det gäller att förebygga, upptäcka, utreda och lagföra brott antas, så att man kan säkerställa att alla ytterligare åtgärder mot terrorism uppfyller höga standarder för integritet och dataskydd. Parlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram sin översyn av direktivet om lagring av uppgifter (Europaparlaments och rådets direktiv 2006/24/EG) (5).

39.

Europaparlamentet ger sitt fulla stöd till kommissionens betoning på genomförandet av medborgarvänliga initiativ inom ramen för förslaget till beslut om Europaåret för medborgarna (2013) (COM(2011)0489), för att ytterligare öka medborgarnas medvetenhet om de fördelar som ett europeiskt medborgarskap medför.

40.

Europaparlamentet noterar den pågående reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken. Parlamentet välkomnar kommissionens åtagande att främja en balanserad och integrerad ansats som garanterar såväl en hållbar och effektiv produktion av högkvalitativa livsmedel till ett rimligt pris som respekten för miljön och värdet av det arv som landsbygden utgör. Parlamentet kräver att den gemensamma jordbrukspolitiken ska gå helt i linje med Europa 2020-strategin i syfte att uppmuntra till innovation inom jordbruket och öka det europeiska jordbrukets hållbarhet, rättvisa och konkurrenskraft på lokal och regional nivå.

41.

Europaparlamentet betonar att reformen av den gemensamma fiskeripolitiken måste vara långtgående för att man ska kunna uppnå långsiktigt hållbara och friska fiskbestånd. Parlamentet uppmanar med kraft kommissionen att säkerställa att artikel 43.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) används som rättslig grund för dess förslag, och att begränsa användningen av artikel 43.3 till förslag som strikt hanterar fastställandet och tilldelningen av fiskemöjligheter. Parlamentet ger åter uttryck för sitt motstånd mot att fisk kastas överbord och mot mindre välbetänkta och kostsamma åtgärder för att minska flottkapaciteten.

42.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och Europeiska utrikestjänsten att tillsammans föreslå välkoordinerade initiativ till rådet på området för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Parlamentet uppmanar med kraft kommissionen att förena alla de av sina relevanta verksamheter och tjänster, inklusive utvecklingspolitiken, för att uppnå de internationella målen i Lissabonfördraget, särskilt artikel 208 i EUF-fördraget, som hänför sig till en konsekvent politik för utveckling, och samtidigt leva upp till de värden som själva EU byggdes på.

43.

Europaparlamentet förväntar sig lagstiftningsinitiativ för en översyn av den rättsliga grunden för nästa generation instrument för externt ekonomiskt bistånd, med fullständig tillämpning av systemet med delegerade akter. Parlamentet efterfrågar större flexibilitet när ekonomiskt bistånd betalas ut i krissituationer.

44.

Europaparlamentet förväntar sig att kommissionen ska stödja utvidgningen av EU till att omfatta alla europeiska länder som respekterar EU:s värden och som förbinder sig att främja dem, och att samtidigt beakta kraven på anslutningsländerna att uppfylla Köpenhamnskriterierna samt EU:s förmåga att integrera nya medlemsstater. Parlamentet anser att unionen skulle förlora moralisk auktoritet och politisk trovärdighet i världen om den skulle stänga dörrarna för sina grannar. Parlamentet förväntar sig att kommissionen fortsätter sitt arbete med de pågående anslutningsförhandlingarna.

45.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att tillämpa en stärkt resultatorienterad utvecklingspolitik som säkerställer en större biståndseffektivitet, en mer konsekvent politik och större givarsamordning på nationell nivå och på EU- och världsnivå och i allt högre grad med aktörer som är på väg att nå en framträdande roll i globala utvecklingssammanhang. Parlamentet insisterar på att man behöver upprätta en särskild förvaltningsfond för att ta itu med problemet med undernäring i utvecklingsländer, och inleda ett samrådsförfarande om fenomenet markrofferi. Parlamentet uppmanar med kraft kommissionen att se till att EU:s bistånd blir effektivare, mot bakgrund av eventuella millennieutvecklingsmål för perioden efter 2015.

46.

Europaparlamentet anser att en ömsesidig och balanserad marknadsöppenhet är ett strategiskt politiskt instrument för EU:s interna tillväxt och sysselsättning. Parlamentet betonar att det är viktigt att parlamentet involveras i alla förhandlingsfaser och stöder fortfarande helhjärtat en multilateral strategi för internationell handel. Parlamentet framhåller vikten av att man bekämpar protektionism på multilateral nivå och genom alla handelsavtal.

47.

Europaparlamentet stöder kommissionens arbete i alla pågående bilaterala och regionala handelsförhandlingar. Parlamentet inser att man behöver gå vidare mot bilaterala frihandelsavtal med viktiga partner.

48.

Europaparlamentet framhåller den vikt som parlamentet lägger vid integreringen av mänskliga rättigheter, sociala och miljömässiga standarder och företagens sociala ansvar i all internationell politik, tillsammans med tydliga regler med krav på ett ansvarsfullt beteende från europeiska företags sida.

49.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen samt till medlemsstaternas regeringar och parlament.

3.12.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 353/31

—

med beaktande av artikel 184 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

—

med beaktande av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, särskilt artikel 1 om ”Människans värdighet” och artikel 3 om ”Människans rätt till integritet” som hänvisar till förbudet ”mot att låta människokroppen och dess delar i sig utgöra en källa till ekonomisk vinning”,

—

med beaktande av kommissionens andra rapport till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén om frivillig, obetald donation av vävnader och celler (COM(2011)0352),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/53/EU av den 7 juli 2010 om kvalitets- och säkerhetsnormer för mänskliga organ avsedda för transplantation (1),

—

med beaktande av sin resolution av den 19 maj 2010 om kommissionens meddelande ”Handlingsplan om donation och transplantation av organ (2009–2015): bättre samarbete mellan medlemsstaterna” (2),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1394/2007 (3) av den 13 november 2007 om läkemedel för avancerad terapi och om ändring av direktiv 2001/83/EG och förordning (EG) nr 726/2004,

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/23/EG av den 31 mars 2004 om fastställande av kvalitets- och säkerhetsnormer för donation, tillvaratagande, kontroll, bearbetning, konservering, förvaring och distribution av mänskliga vävnader och celler (4),

—

med beaktande av kommissionens direktiv 2006/17/EG av den 8 februari 2006 (5) om genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/23/EG när det gäller vissa tekniska krav för donation, tillvaratagande och kontroll av mänskliga vävnader och celler,

—

med beaktande av Världshälsoorganisationens riktlinjer för transplantationer av mänskliga celler, vävnader och organ,

—

med beaktande av Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och biomedicin samt dess tilläggsprotokoll om transplantation av organ och vävnader av mänskligt ursprung,

—

med beaktande av Oviedokonventionen om mänskliga rättigheter och biomedicin samt dess tilläggsprotokoll om transplantation av organ och vävnader av mänskligt ursprung,

—

med beaktande av europeiska uppgifter om donationer och transplantationer av vävnader, blodbildande stamceller och könsceller i rapporten 2010 från det europeiska registret över organ, vävnader och celler,

—

med beaktande av Europaparlamentets resolution av den 10 mars 2005 om handeln med mänskliga äggceller (6),

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och yttrandet från utskottet för rättsliga frågor (A7-0223/2012), och av följande skäl:

A.

Donerade vävnader och celler, exempelvis hud, ben, senor, hornhinnor och blodbildande stamceller, används i allt större utsträckning i medicinska behandlingar och som utgångsmaterial för läkemedel för avancerad terapi. I direktiv 2004/23/EG fastställs det att medlemsstaterna ska sträva efter att dels säkerställa frivilliga och obetalda donationer av vävnader och celler, dels säkerställa att tillvaratagandet av vävnader och celler sker på ideell grund. Detta är en tydlig rättslig skyldighet, vilket innebär att ett överträdelseförfarande kan inledas om en medlemsstat inte följer denna princip.

B.

Enligt artikel 12.1 i direktiv 2004/23/EG ska medlemsstaterna vart tredje år lägga fram en rapport till kommissionen om frivillig, obetald donation.

C.

Av de 29 rapporterande länderna har 27 antingen något slags bindande eller icke-bindande bestämmelser som styr principen om frivillig och obetald donation av vävnader och celler.

D.

Tretton länder har riktlinjer om möjligheten att ge olika sorters kompensation eller incitament till donatorer av vävnader och celler.

E.

Nitton länder rapporterar att de ger någon form av kompensation eller incitament till levande donatorer av vävnader och celler (med undantag av könsceller).

F.

Fjorton länder ger kompensation eller incitament av något slag till donatorer av könsceller.

G.

Fyra länder ger kompensation eller incitament av något slag till släktingar till avlidna donatorer.

H.

Målinriktade insatser för att öka allmänhetens kunskaper och förmedling av tydlig, ärlig, vetenskapligt grundad och bekräftad medicinsk information på nationell nivå och EU-nivå, framför allt i patientens sociala närmiljö, spelar en mycket viktig roll för att stärka allmänhetens stöd och öka antalet donationer av vävnader och celler.

I.

Det bör vara förbjudet att annonsera om behovet eller tillgängligheten av mänskliga vävnader och celler i syfte att erbjuda eller söka ekonomisk vinning eller liknande fördelar.

J.

Elva länder har utarbetade officiella strategier för att främja självförsörjning med vävnader och celler, och sjutton andra länder har bilaterala avtal som syftar till nationell självförsörjning av vävnader och mänskliga celler.

K.

Det är även av yttersta etiska vikt att garantera, så långt det är möjligt, tillräcklig tillgång på vävnader och celler för medicinska ändamål. Denna tillgång måste förvaltas i medborgarnas intresse och bör därför övervakas av offentliga organ.

L.

Majoriteten av de rapporterande länderna har offentliga insamlare och tillhandahållare av vävnader och celler, eller ett parallellt system med offentliga och privata insamlare och tillhandahållare.

M.

Tillvaratagandet av mänskliga vävnader och celler ska utföras av personer som fullgjort en utbildning som anvisats av ett kliniskt team specialiserat på de vävnader och celler som ska tillvaratas, eller av en vävnadsinrättning som är auktoriserad för tillvaratagande.

N.

Tillvaratagandet av vävnader och celler till förmån för mottagare får endast göras på två villkor: tillvaratagandet ska göras för ett medicinskt eller vetenskapligt behandlingsändamål, och alla tillvaratagna delar måste erhållas i form av donation.

O.

Tillvaratagandet av vävnader och celler ska följa följande principer: anonymitet (utom vid donation från en levande person till en närstående), kostnadsfrihet, samtycke, skyldighet att fördela transplantaten rättvist mellan de sjuka och hälsoskydd för donatorer och mottagare.

P.

Vävnader och celler får bara tillvaratas om donatorn har gett sitt skriftliga, fria och informerade samtycke på förhand. Detta samtycke får återkallas när som helst utan formaliteter.

Q.

Användningen av vävnader och celler i människokroppen innebär risk för överföring av sjukdomar till mottagaren. Den risken kan minskas genom noggrant urval och en utvärdering av möjliga donatorer före tillvaratagandet på grundval av en risk/nyttoanalys, kontroll och uppföljning av varje donation och tillämpning av förfaranden för att tillvarata vävnader och celler som följer bestämmelser och metoder som fastställts och uppdaterats mot bakgrund av bästa tillgängliga vetenskapliga rön.

R.

Donationer av vissa vävnader och celler innebär en allvarlig risk för donatorn. Risken är särskilt stor vid äggcellsdonationer på grund av den hormonbehandling som krävs för att förbereda donationen.

S.

Enligt stadgan om de grundläggande rättigheterna, som är den ledande principen för EU och som är rättsligt bindande efter det att Lissabonfördraget trädde i kraft, är det förbjudet att låta människokroppen och dess delar i sig utgöra en källa till ekonomisk vinning.

T.

Det skulle vara önskvärt att alla medlemsstater hade bindande regler för att driva igenom denna etiska princip, inbegripet via straffrätt.

U.

Det återstår dock tvivel gällande huruvida vissa typer av ersättning som utbetalas i samband med donationer är förenliga med denna etiska princip, särskilt när sådan ersättning utbetalas till de avlidna donatorernas släktingar.

V.

Obetalda donationer är inte bara en etisk princip utan även nödvändigt för att skydda donatorernas och mottagarnas hälsa, eftersom stora penningbelopp i donationsprocessen kan uppmuntra donatorn till att ta risker och hindra att uppgifter om hans eller hennes sjukdomshistoria avslöjas.

W.

Det finns en hel del bevis på framgångsrikt utförda allogena navelsträngsblodtransplantationer på många patienter och det finns även tillförlitliga rapporter som visar att autolog behandling med denna typ av celler i vissa fall har visat sig vara framgångsrik.

X.

Enligt rapporter från ansedda mediekällor kränks principen om obetalda donationer på området för vävnader och celler om och om igen.

Y.

Möjligheten att kunna spåra celler och vävnader från donatorer till mottagare och tvärtom och genomföra långsiktiga uppföljningar av levande donatorer och mottagare av celler och vävnader är centrala inslag i säkerhets- och kvalitetshanteringen.

1.

Europaparlamentet välkomnar framläggandet av den andra rapporten om frivillig, obetald donation av vävnader och celler, som visar att mycket görs i medlemsstaterna för att genomföra principen om obetald donation. Rapporten visar samtidigt att det fortfarande finns en hel del kvar att göra.

2.

Europaparlamentet konstaterar med oro att hälften av medlemsstaterna uppger att de regelbundet konfronteras med en brist på mänskliga vävnader och celler, framför allt benmärg, könsceller och vävnader som hornhinnor och hud. Följaktligen bör man se över politiken och gällande lagstiftning som har visat sig vara otillräckliga för att kunna uppnå utmaningen att bli självförsörjande i EU.

3.

Europaparlamentet betonar att donationen bör vara frivillig, obetald och anonym (utom vid donation från en levande person till en närstående), och den bör styras av rättsliga och etiska skyddsbestämmelser som tar hänsyn till personens integritet.

4.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att vidta skyddsåtgärder för levande donatorer och garantera att donationen är anonym (utom vid donation från en levande person till en närstående), frivillig samt sker under informerat samtycke och utan ersättning.

5.

Europaparlamentet ber kommissionen att noggrant övervaka utvecklingen i medlemsstaterna och noggrant undersöka rapporter från det civila samhället eller i medierna om kränkningar av principen om obetald donation och vidta lämpliga åtgärder samt vid behov inleda överträdelseförfaranden.

6.

Europaparlamentet anser det vara synnerligen viktigt för alla medlemsstater att tydligt fastställa de villkor som ska gälla för att rättvis och proportionell finansiell kompensation ska kunna beviljas, med hänsyn tagen till att kompensationer ska vara strikt begränsade till villkor för ersättning av de utgifter som hänför sig till donationen av vävnader och celler, exempelvis resekostnader, förlorade inkomster eller sjukvårdskostnader som hänför sig till det medicinska ingreppet och eventuella biverkningar, för att på så sätt förhindra finansiella incitament och undvika nackdelar för en potentiell donator; sådana kompensationer måste vara tydliga och granskas regelbundet.

7.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att rapportera om den nationella praxis och de nationella kriterier som redan tillämpas för kompensation till levande donatorer, särskilt vid äggcellsdonationer.

8.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att se till att ersättning som utbetalas till donatorer är förenlig med etiska principer. Parlamentet förordar att särskild uppmärksamhet bör ägnas åt denna fråga om ersättningen inte utbetalas till donatorn utan till donatorns familj efter döden.

9.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att se till att levande donatorer väljs ut på grundval av en bedömning av deras hälsa och sjukdomshistoria, däribland en psykologisk bedömning om detta anses nödvändigt, på grundval av en risk-/nyttoanalys, som utförs av kvalificerad och utbildad personal.

10.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att vidta skyddsåtgärder för minderåriga eller omyndigförklarade personer när det gäller tillvaratagande av vävnader och celler.

11.

Europaparlamentet betonar att öppenhets- och trygghetsprinciperna är avgörande för att kunna uppnå en hög nivå av offentligt stöd för donationer och uppmuntrar medlemsstaterna att arbeta på att skapa ett öppet donationssystem som är tryggt för både donatorn och mottagaren.

12.

Europaparlamentet uppmanar alla medlemsstater att fastställa regler för att garantera spårbarheten vad gäller mänskliga vävnader och celler från donator till patient och vice versa, ett system för regleringen av import av mänskliga vävnader och celler från tredjeländer samt se till att likvärdiga kvalitets- och säkerhetsstandarder tillämpas.

13.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att utöka sina informations- och upplysningskampanjer riktade till allmänheten i syfte att främja donation av vävnader och celler och se till att tydliga, ärliga, vetenskapligt grundade och bekräftade medicinska uppgifter finns tillgängliga så att allmänheten kan göra medvetna val. Parlamentet betonar att donatorer bör ges fullständig information om processens förfaranden och dess moraliska, psykologiska, medicinska och sociala konsekvenser.

14.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att vidta samordnade åtgärder för att förhindra att en svart marknad för könsceller uppstår på internet, eftersom en sådan marknad dels riskerar att underminera kvaliteten och säkerheten för vävnader och celler, dels ger upphov till rättsliga och etiska problem samt folkhälsoproblem.

15.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att utöka utbytet av bästa praxis, framför allt när det gäller att tillvarata vävnader och celler, bevara vävnaders och cellers kvalitet vid transport, öka kunskaperna om donation samt utbilda hälso- och sjukvårdspersonal.

16.

Europaparlamentet förväntar sig att alla medlemsstater upprättar offentliga vävnads- och cellbanker.

17.

Europaparlamentet efterlyser europeiska standarder för och krav på privata vävnads- och cellbanker.

18.

Europaparlamentet anser att kommissionen och medlemsstaterna, för att kunna fullgöra det etiska åtagandet att garantera tillräcklig tillgång på vävnader och celler, bör överväga möjligheten att upprätta en alleuropeisk databas över donatorer och potentiella mottagare för att förvalta tillgången i allmänhetens intresse och undvika brist på donationsmaterial där så är möjligt.

19.

Europaparlamentet anser att de bilaterala avtalens roll är oerhört viktig i arbetet med att stödja de länder där det råder brist på vävnader och celler eller där det inte finns inhemska passande donatorer, samt i arbetet med att se till att information om vävnader och celler enklare rör sig mellan staterna.

20.

Europaparlamentet berömmer särskilt i detta europeiska sammanhang Eurocet, som har spelat en avgörande roll i Europa i egenskap av EU:s centrala databas för insamlande av data om vävnads- och celldonationer samt transplantationer. Parlamentet uppmanar myndigheterna i medlemsstaterna att stärka sitt samarbete med Eurocet i syfte att enas om ytterligare gemensamma normer för donation av celler och vävnader och på så sätt göra det möjligt för sjukvårdspersonal att förbättra de matchningar som erbjuds EU-medborgarna.

21.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att undersöka alla möjligheter till ett bredare internationellt samarbete på området, särskilt kring den potentiella användningen av blodbildande stamceller.

22.

Europaparlamentet är medvetet om de betydande vetenskapliga framsteg som har gjorts på området navelsträngsblod, som utgör ett mycket lovande behandlingsalternativ för många sjukdomar, däribland barnsjukdomar.

23.

Europaparlamentet påpekar att kliniska prövningar där man använder sig av stamceller från navelsträngsblod för behandlingar som hänför sig till icke-hematologiska sjukdomar idag i huvudsak utförs utanför EU. Parlamentet uppmanar därför kommissionen och medlemsstaterna att vidta lämpliga åtgärder för att inrätta ett regelverk som skulle kunna leda till ökad tillgång på stamceller från navelsträngsblod.

24.

Europaparlamentet beklagar att stamceller från navelsträngsblod för närvarande endast lagras vid 1 procent av det totala antalet födslar i EU. Parlamentet understryker därför vikten av att mödrar vid förlossningen donerar navelsträngsblod och vävnad till organbanker, som följer gemensamma driftsmässiga och etiska normer, för att bidra till behandlingen av sjukdomar och ytterligare forskning på området. Parlamentet betonar också att spårbarhet måste vara ett av de krav som dessa banker ska uppfylla för att de på nationell och europeisk nivå ska få bedriva verksamhet. Parlamentet betonar att tilldelningsförfarandet via sådana banker måste vara rättvist, jämlikt, icke-diskriminerande och öppet.

25.

Europaparlamentet påpekar att offentliga cellbanker måste vidta nödvändiga åtgärder för att skydda uppgiftssekretessen i syfte att kombinera spårbarhetskravet med behovet av att skydda donatorns rättigheter, t.ex. den medicinska sekretessen och den personliga integriteten.

26.

Europaparlamentet anser att donation av allogent obesläktat navelsträngsblod bör vidareutvecklas, oberoende av huruvida organbanken är offentlig eller privat, så att enheterna med lagrat navelsträngsblod är registrerade i BMDW (Bone Marrow Donors Worldwide) och tillgängliga för alla passande patienter som har behov av dem.

27.

Europaparlamentet påminner om att denna donation ska vara föremål för moderns frivilliga, informerade och skriftliga samtycke och att detta samtycke kan återkallas när som helst utan formaliteter före donationen.

28.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att öka kunskaperna om offentliga donationer av navelsträngsblod genom informationskampanjer som exempelvis kan genomföras i samband med förlossningskurser, och föreslår detta i enlighet med bestämmelserna i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

29.

Europaparlamentet anser att män och kvinnor ska informeras om alla befintliga alternativ som hänför sig till donation av navelsträngsblod vid födseln, exempelvis offentlig eller privat förvaring, donation för autologa eller heterologa ändamål eller för forskning. Parlamentet anser att omfattande, objektiv och korrekt information om fördelarna och nackdelarna med navelsträngsblodbanker bör tillhandahållas.

30.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att samtidigt förbättra skyddet av föräldrars rätt till ett informerat samtycke och valfrihet när det gäller bevarandemetoder av stamceller från navelsträngsblod.

31.

Europaparlamentet föreslår att medlemsstaterna överväger att anta och verkställa driftsmässiga och etiska normer för offentliga och privata navelsträngsblodbanker, vilka bland annat upprätthåller principen om icke-kommersialisering av människokroppen och dess delar och säkerställer spårbarheten.

32.

Europaparlamentet förväntar sig att alla medlemsstater upprättar minst en offentlig stamcellsbank.

33.

Europaparlamentet begär att rapporten om etiska aspekter på bevarande av navelsträngsblod (rapport nr 19), vilken sammanställts av Europeiska gruppen för etik inom vetenskap och ny teknik, uppdateras mot bakgrund av den utveckling som skett när det gäller bevarande av stamceller från navelsträngsblod och pågående kliniska prövningar i användningen av stamceller från navelsträngsblod.

34.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att säkerställa en geografisk spridning av förlossningskliniker som har behörighet att utföra detta tillvaratagande för att garantera försörjningen av navelsträngsblod i alla befolkningsområden.

35.

Europaparlamentet begär att alla banker som respekterar EU:s driftsmässiga normer för insamling och lagring av navelsträngsblod rådfrågas av nationella myndigheter när myndigheterna ska utforma och genomföra strategier för nationella informationskampanjer riktade till föräldrar.

36.

Europaparlamentet efterlyser europeiska standarder för och krav på privata stamcellsbanker.

37.

Europaparlamentet konstaterar att samarbetsmodeller och samarbetsmöjligheter mellan den offentliga och den privata sektorn redan existerar i vissa medlemsstater och uppmanar offentliga och privata navelsträngsblodbanker till ett nära samarbete i syfte att öka tillgången till och utbytet av navelsträngsblod och vävnadsprover på nationell, europeisk och global nivå. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att på lämpligt sätt, och i syfte att erbjuda patienten största möjliga fördelar, reglera både offentliga och privata banker för att garantera största möjliga öppenhet och säkerhet för navelsträngsblod och samtidigt betona att bankerna inom ramen för sitt informationsutbyte måste säkerställa arbetsmetoder som är öppna och genomgripande.

38.

Europaparlamentet uppmärksammar utvecklingen av icke-intrusiva förfaranden för skörd av stamceller genom insamling av stamceller från benmärg.

39.

Europaparlamentet anser att medlemsstaterna bör överväga att utöka antalet donatorer av benmärg och stamceller från perifert blod genom att förbättra sina benmärgsdonationsregister och samarbeta med de nationella registren i övriga länder så att patienter som behöver en stamcellstransplantation får större möjligheter att hitta en passande donator via BMDW.

40.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att skapa program som uppmuntrar etniska minoriteter att donera vävnader och celler till offentliga organbanker i syfte att hantera bristen på passande donatorer i denna grupp.

41.

Europaparlamentet betonar att medlemsstaterna bör fatta beslut om att tillåta, förbjuda eller reglera forskning på mänskliga embryonala stamceller och in vitro-befruktning och att medlemsstaterna i detta avseende måste följa bestämmelserna i direktiv 2004/23/EG, inbegripet dem som avser kvalitet och säkerhet samt dem som hänför sig till principen om obetald donation. Parlamentet påpekar att EU har en begränsad behörighet på detta område och måste vid tillämpningen av denna behörighet respektera principerna i stadgan om de grundläggande rättigheterna och de principer som tillämpas i EU-domstolens domar.

42.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att så fort som möjligt föreslå en översyn av direktiv 2004/23/EG, i syfte att få det att överensstämma med de principer som styr organdonation i enlighet med direktiv 2010/45/EU, samt att ta i betraktande det nya rättsläget efter Lissabonfördragets ikraftträdande, vetenskapliga framsteg, den praktiska erfarenheten från aktörer inom sektorn samt rekommendationerna i detta betänkande.

43.

Europaparlamentet uppmanar också kommissionen att föreslå en översyn av förordning (EG) nr 1394/2007 i syfte att införa en bestämmelse som garanterar tillämpningen av principen om obetald donation, på liknande sätt som i direktiv 2010/45/EU, och samtidigt beakta de problem som uppstått när det gäller genomförandet av förordningen, särskilt för små och medelstora företag.

44.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen samt till medlemsstaternas regeringar och parlament.

3.12.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 353/38

—

med beaktande av artikel 2 och artikel 3.3 andra stycket i fördraget om Europeiska unionen och artikel 8 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

—

med beaktande av artikel 23 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 20 juni 2011 med titeln ”Rio+20: mot en grön ekonomi och bättre styrning” (COM(2011)0363),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 8 mars 2011 med titeln ”Färdplan för ett konkurrenskraftigt utsläppssnålt samhälle 2050” (COM(2011)0112),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 11 februari 2011 med titeln ”Utvecklingen av jämställdheten mellan kvinnor och män årsrapport 2010” (SEC(2011)0193),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 21 september 2010, med titeln ”Strategi för jämställdhet 2010–2015” (COM(2010)0491),

—

med beaktande av den fjärde internationella kvinnokonferensen som hölls i Peking i september 1995, den deklaration och handlingsplattform som antogs i Peking och de påföljande slutdokument som blev resultatet och som antogs vid FN:s särskilda sessioner Peking +5, +10 och +15 om ytterligare åtgärder och initiativ för att genomföra Pekingdeklarationen och handlingsplattformen som antogs den 9 juni 2000, den 11 mars 2005 och den 2 mars 2010,

—

med beaktande av FN:s konvention av den 18 december 1979 om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (Cedaw),

—

med beaktande av det europeiska jämställdhetsinstitutets rapport 2012 med titeln ”Granskning av genomförandet av område K i handlingsplanen från Peking i EU: Kvinnor och miljön, jämställdhet mellan kvinnor och män och klimatförändringar”,

—

med beaktande av den gemensamma publikationen från FN:s miljöprogram (Unep), FN:s konferens för handel och utveckling (Unctad) och den höga representantens kansli för de minst utvecklade länderna, landbundna utvecklingsländer och små önationer med u-landsstatus (UN-OHRLLS) av rapporten ”Why a Green Economy Matters for the Least Developed Countries” (1), som utarbetades för LDC-IV-konferensen i maj 2011,

—

med beaktande av Uneps rapport från september 2008 med titeln ”Green Jobs: Towards Decent Work in a Sustainable, Low-Carbon World” (2),

—

med beaktande av rapporten från UN Women av den 1 november 2011 med titeln ”The Centrality of Gender Equality and the Empowerment of Women for Sustainable Development” (3), som förberetts i väntan på slutdokumentet från Förenta nationernas konferens om hållbar utveckling (Rio+20), som ska hållas 2012,

—

med beaktande av sammanfattningen av ståndpunktsuttalandet från Women’s Major Group Rio+20 av den 1 november 2011 (4),

—

med beaktande av ståndpunktsdokumentet från Women’s Major Group med titeln ”A Gender Perspective on the ‘Green Economy’” (5) från mars 2011 inför Förenta nationernas konferens om hållbar utveckling 2012,

—

med beaktande av betänkandet från Statens offentliga utredningar (SOU) (Stockholm, Sverige) från 2005 med titeln ”Bilen, Biffen, Bostaden: Hållbara laster – smartare konsumtion” (6),

—

med beaktande av sin resolution av den 20 april 2012 om kvinnor och klimatförändringarna (7),

—

med beaktande av sin resolution av den 13 mars 2012 om kvinnor i politiskt beslutsfattande – kvalitet och jämställdhet (8),

—

med beaktande av sin resolution av den 13 mars 2012 om jämställdhet mellan kvinnor och män i Europeiska unionen – 2011 (9),

—

med beaktande av Europaparlamentets resolution av den 29 september 2011 om att utarbeta en gemensam ståndpunkt inom EU inför Förenta nationernas konferens om hållbar utveckling (Rio+20) (10),

—

med beaktande av sin resolution av den 7 september 2010 om att utveckla sysselsättningspotentialen av en ny hållbar ekonomi (11),

—

med beaktande av sin resolution av den 17 juni 2010 om jämställdhetsaspekterna av den ekonomiska och finansiella krisen (12),

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män (A7-0235/2012), och av följande skäl:

A.

En grön ekonomi definieras som en hållbar ekonomi, vilket betyder social och ekologisk hållbarhet; social hållbarhet omfattar en samhällsordning som genomsyras av jämställdhet samt social rättvisa oavsett kön, etnisk tillhörighet, hudfärg, religion, sexuell läggning, funktionsnedsättning eller politisk uppfattning.

B.

Klimatförändringar och minskad biologisk mångfald hotar kvinnors och mäns livsbetingelser, välfärd och välbefinnande. Bevarandet av våra ekosystem är således en grundpelare för en grön ekonomi. Dagens generation kan inte lämna över ansvaret att lösa dagens miljöproblem till kommande generationer. Ekologisk hållbarhet innebär att man använder, bevarar och förstärker samhällets resurser för att bevara de ekologiska processer som livet är beroende av och så att den totala livskvaliteten kan öka nu och i framtiden.

C.

På grund av könsroller påverkar inte kvinnor miljön på samma sätt som män, och i många länder är kvinnors tillgång till resurser och möjligheter att hantera situationen och anpassa sig inskränkt på grund av strukturnormer och diskriminering.

D.

Miljöpolitik har en direkt inverkan på hälsan och enskilda människors socioekonomiska status, och bristande jämställdhet i kombination med brist på känsla för kvinnors olika ekonomiska och sociala status och behov innebär att kvinnor ofta lider oproportionerligt av miljöförstöring och otillräckliga politiska åtgärder inom detta område.

E.

I vissa medlemsstater underskattas kvinnans roll i den gröna ekonomin vilket leder till diskriminering i form av uteblivna förmåner som t.ex. socialt skydd, sjukförsäkring, rimliga löner och pensionsrättigheter.

F.

Det är de fattigaste människorna, varav kvinnor beräknas utgöra 70 procent, som kommer att drabbas hårdast av klimatförändringar och förstörelse av ekosystem.

G.

Omställningen till en grön ekonomi är nödvändig för att minska miljöbelastningen, öka den sociala rättvisan och skapa ett samhälle där kvinnor och män har lika rättigheter och möjligheter.

H.

Övergången till en grön ekonomi försvårar särskilt kvinnors integrering på marknaden för gröna arbetstillfällen, på grund av att kvinnor ofta saknar den adekvata tekniska utbildning som krävs för att inneha specialistpositioner i den gröna ekonomin.

I.

Kvinnor är klart underrepresenterade i miljöförhandlingar, budgetöverläggningar och i beslut att nå en grön ekonomi.

J.

Konsumtions- och livsstilsmönster har en väsentlig inverkan på miljön och klimatet. Den rika världens konsumtionsmönster, exempelvis i fråga om livsmedel och transporter, är på sikt ohållbara, särskilt med tanke på att alla kvinnor och män på jorden har rätt att leva ett bra liv med välfärd.

K.

Kvinnor och män har generellt sett olika konsumtionsmönster. Kvinnor konsumerar mindre i jämförelse med män, oavsett socioekonomisk status, men verkar även visa större vilja att agera för att bevara miljön via konsumtionsval som att äta mindre kött, köra mindre bil och vara mer energieffektiva.

L.

Kvinnor har inte samma makt och tillgänglighet till transportsystem som män. I grunden beror detta på dagens könsmaktsstruktur. Bättre transportmöjligheter för kvinnor förutsätter att det införs en effektivare kollektivtrafik, utveckla och förstärka kunskaper och innovation om miljövänliga transportmedel, däribland fler gång- och cykelvägar samt kortare avstånd till service.

M.

Kvinnor är särskilt sårbara för verkningarna av miljöfaror och klimatförändringar på grund av deras lägre socioekonomiska status jämfört med män, det oproportionerligt stora ansvar för hemmet som de traditionellt har och den risk för våld de utsätts för i konfliktsituationer som skapas eller förvärras genom bristen på naturresurser.

N.

Kvinnor måste fullt ut medverka vid utformningen av, beslutsfattandet kring och genomförandet av en grön ekonomi. Goda erfarenheter där kvinnor deltagit visar på resultat som förbättrad katastrofhantering, ökad biologisk mångfald, ökad livsmedelstrygghet, förhindrad ökenspridning och skyddade skogar.

O.

Det finns en brist på omfattande och jämförbara uppgifter om inverkan av den gröna ekonomin på arbetsmarknaden.

1.

Europaparlamentet understryker behovet att ställa om samhället mot en grön ekonomi där ekologiska hänsyn går hand i hand med social hållbarhet som ökad jämställdhet och ökad social rättvisa.

2.

Europaparlamentet konstaterar att särskilt viktiga delar inom den gröna ekonomin berör ekosystem, konsumtion, livsmedel, tillväxt, transporter, energi och välfärdssektorn.

3.

Europaparlamentet beklagar att kommissionens meddelande till EU:s institutioner och kommittéer om Rio+20: mot en grön ekonomi och bättre styrning helt saknar ett genusperspektiv.

4.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att samla in ålders- och könsuppdelade uppgifter när strategier, program och budgetprojekt planeras, genomförs och utvärderas inom miljö- och klimatområdet. Utan statistik försvåras möjligheterna att genomföra relevanta åtgärder för att öka jämställdheten.

5.

Europaparlamentet beklagar att genusfrågor och genusperspektiv inte är väl integrerade i politiken och programmen för hållbar utveckling. Parlamentet påminner om att frånvaron av genusperspektiv i miljöpolitiken ökar den bristande jämställdheten och uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att inrätta mekanismer för jämställdhetsperspektivet på internationell, nationell och regional nivå för att utvärdera miljöpolitiken.

6.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att initiera forskning om genus och grön ekonomi samt kvinnors bidrag till utvecklandet av gröna innovationer, tjänster och produkter.

7.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att stödja och främja specifik forskning om hur omvandlingen till en grön ekonomi kommer att beröra kvinnor och män inom olika sektorer och kvinnors roll för att underlätta övergången. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att integrera ett genusperspektiv i forskning om miljöskydd och miljökonsekvensbeskrivningar.

8.

Europaparlamentet erkänner det brådskande behovet av en internationell överenskommelse om en gemensam definition av grön ekonomi, baserad på pelarna för både social och ekologisk hållbarhet. Parlamentet betonar civilsamhällets stora roll, framför allt folkrörelsernas, miljöorganisationernas och kvinnorättsorganisationernas, för att definiera den gröna ekonomins mål och syften.

9.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att systematiskt införa ett jämställdhetsperspektiv i definitionen, genomförandet och övervakningen av miljöpolitiken på alla nivåer, däribland den lokala och regionala utvecklingen och forskningsverksamheten. Parlamentet uppmanar kommissionen att använda och stödja främjandet av genusperspektivet som ett instrument för god förvaltning.

10.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att främja jämställdhet som en viktig fråga vid utformningen av och förhandlingarna om framtida förordningar och program för EU:s strukturfonder (ESF, Eruf) och den gemensamma jordbrukspolitiken, framför allt inom ramen för åtgärder som gäller övergången till en grön ekonomi.

11.

Europaparlamentet konstaterar att förnybar energi skulle kunna utnyttjas i avlägsna och isolerade områden där ström saknas och att förnybar energi bidrar till att producera miljövänlig el. Parlamentet uppmanar därför medlemsstaterna att utveckla strategier för att utnyttja förnybar och miljövänlig energi genom att utnyttja Eruf och ESF. Parlamentet uppmuntrar dessutom mer innovation och deltagande av både kvinnor och män för att bland annat utveckla förnybar och miljövänlig energi och arkitektur.

12.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i informationskampanjer öka medvetenheten om vikten av omställning till en grön ekonomi och om de positiva effekterna av miljöpolitik där hänsyn tas till jämställdhet.

13.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att införa jämställdhetsmål för alla miljörelaterade politikområden och på alla nivåer av ekonomiskt beslutsfattande; dessa mål bör sammanställas i samråd med det civila samhället.

14.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att tillämpa en ny, social och klimatvänlig indikator för tillväxt som innefattar icke-ekonomiska aspekter på välbefinnande och där man i första hand fokuserar på frågor som gäller hållbar utveckling, bland annat jämställdhet, fattigdomsminskning och lägre utsläpp av växthusgaser.

15.

Europaparlamentet konstaterar att arbetet för att tillgodose människors rättmätiga krav till bostad, livsmedel, förnödenheter, energi och arbetstillfällen alltid måste göras så att ekosystem bevaras och klimatförändringar begränsas, samtidigt som jordens resurser används på ett sätt som är förenligt med mänskliga rättigheter, leder till ökad jämställdhet och innebär att de fördelas utifrån principerna om miljörättvisa.

16.

Europaparlamentet betonar vikten av att säkerställa att våra barn och barnbarn ges möjlighet till goda livsvillkor och att ekonomisk utveckling därför måste möta dagens behov utan att äventyra framtida generationers behov.

17.

Europaparlamentet understryker att BNP är ett mått på produktion och inte på miljömässig hållbarhet, resurseffektivitet, social integration eller samhällsutveckling i allmänhet. Parlamentet begär att det tas fram nya tydliga och mätbara indikatorer där hänsyn tas till klimatförändringar, biologisk mångfald, resurseffektivitet och social rättvisa.

18.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att vidta finanspolitiska åtgärder som leder till en grön ekonomi genom att dels sätta pris på miljöpåverkan, dels satsa medel för att stimulera till gröna innovationer och hållbara infrastruktursystem.

19.

Europaparlamentet anser att EU:s offentliga medel i mycket högre grad ska användas till hållbara kollektiva nyttigheter.

20.

Europaparlamentet efterlyser att det införs villkor om att EU:s stödfonder begränsas till verksamheter som gynnar miljön och främjar social hållbarhet.

21.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att skapa hållbara transportsystem som tar vederbörlig hänsyn till kvinnors och mäns transportbehov och som samtidigt har låg påverkan på miljön.

22.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att prioritera sin forskningsfinansiering, en viktig drivkraft, på projekt som utvecklar innovativa och hållbara transportlösningar.

23.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att minska transportsektorns miljö- och energipåverkan och öka jämställdheten genom att arbeta för ökad tillgänglighet till IT och för effektiv trafikplanering.

24.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att införa en transporthierarki som tydligt anger vilka transportsätt som ska prioriteras för att övergripande miljö- och trafikmål ska kunna nås.

25.

Europaparlamentet begär att statistik sammanställs före utarbetandet av transporthierarkier för att mäta miljöpåverkan av offentliga och privata transportmetoder i alla olika lokala kontexter, och uppmanar den berörda offentliga förvaltningen att föregå med gott exempel på detta område.

26.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att i revisionsmyndigheternas granskningar av offentliga finanser ta med konsekvenserna av de offentliga förvaltningarnas användning av transportmedel.

27.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att främja distansarbete genom sociala incitament och skatteincitament samt genom att ge arbetstagaren en juridisk skyddsram.

28.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att kraftigt stärka lokal kollektivtrafik genom att öka kvaliteten och kvantiteten av transportsätt och transporttjänster, och genom att tillhandahålla integrerade och fler transportsystem, framför allt till småstäder och landsbygdsområden, vilket skulle medföra ökad möjlighet att förflytta sig för kvinnor, funktionshindrade och äldre och ge dem större social inkludering och förbättra deras levnadsvillkor.

29.

Europaparlamentet betonar att satsningar på hållbara transportsystem måste ta hänsyn till att kvinnors och mäns uppfattning om offentliga miljöer är olika och baseras på olika riskbedömningar, vilket innebär att trygga miljöer inom transportsystemet måste prioriteras för både kvinnor och män.

30.

Europaparlamentet konstaterar att gröna jobb, inom t.ex. jordbruk, energi, transporter, konsumtion, forskning, teknik, IT, byggande och avfall är av stor betydelse i en grön ekonomi.

31.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att främja kvinnors företagande inom grön ekonomi genom att underlätta kvinnors tillgång till den genom att sprida uppgifter och workshopar och genom att skapa åtgärder som hjälper kvinnor att skapa balans mellan arbets- och privatliv. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att uppmuntra kvinnors företagande i utvecklingen av miljöskydd och miljövänlig teknik, t.ex. förnybar energi, jordbruk och turism, och i utvecklingen av gröna innovationer, särskilt i servicesektorn. Parlamentet noterar att förnybar energi kan skapa nya arbetstillfällen för kvinnliga företagare inom områden där kvinnoarbetslösheten är särskilt hög.

32.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att säkra att kvinnor har bra arbetsvillkor, tillgång till en anständig hälso- och sjukvårdsstandard, utbildning och ett anständigt boende, samt att de kan delta med en stark röst i sociala dialoger för att underlätta övergången till de nya gröna jobben.

33.

Europaparlamentet noterar att en hållbar ekonomi innebär ”ekonomi för alla” och skapar anständig sysselsättning och hållbara samhällen samt ger möjlighet till en rättvisare fördelning av välstånd.

34.

Europaparlamentet konstaterar att inte bara gröna jobb, utan alla arbeten som har låg miljöpåverkan, är viktiga i en grön ekonomi. Sådana arbeten kan finnas i privat tjänstesektor, men de kan även finnas inom välfärdssektorn såsom skola och omsorg.

35.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att säkerställa att kvinnor har lika representation i såväl beslutsfattande organ som inom statligt tillsatta organ och institutioner där man arbetar med att definiera, planera och genomföra miljö- och energipolitik, och införliva ett jämställdhetsperspektiv. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att utse fler kvinnor till chefs- och styrelseposter inom den gröna jobbsektorn. Parlamentet betonar att om det inte är möjligt att uppnå detta på frivillig väg måste riktade åtgärder som kvotering eller andra metoder användas för att stärka jämställdheten och demokratin.

36.

Europaparlamentet påpekar att den ekologiska omvandlingen av ekonomin och omställningen till en koldioxidsnål ekonomi kommer att skapa stor efterfrågan på yrkesskickliga arbetare. Parlamentet betonar att kvinnliga arbetstagare är kraftigt underrepresenterade inom sektorn för förnybar energi och framför allt i naturvetenskapliga och teknikintensiva yrken. Parlamentet betonar därför att det är särskilt viktigt att medlemsstaterna utvecklar handlingsplaner för att uppmuntra fler kvinnor att välja utbildningar och yrken inom områden som ingenjörsvetenskap, naturvetenskap, IT och annan avancerad teknik, eftersom dessa kommer att utgöra grunden för många gröna jobb i framtiden.

37.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att använda och utveckla metoder för att uppmuntra kvinnor att välja utbildningar och yrken inom miljö-, transport- och energisektorn genom att med kraft bekämpa de stereotyper som gynnar mäns arbete inom yrken med inriktning på naturvetenskap och tillämpad vetenskap.

38.

Europaparlamentet betonar behovet av att stödja och främja kvinnors tillgång till mikrolån för småföretag.

39.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att använda och utveckla metoder för att uppmuntra män att välja utbildningar och yrken med en låg miljöpåverkan i välfärdssektorn.

40.

Europaparlamentet inbjuder medlemsstaterna till att utveckla utbildningar, genom EU-program som Eruf och ESF, som ska underlätta kvinnors tillgång till nya ”gröna” arbeten och ny teknik med låg miljöpåverkan, både i privat och offentlig sektor. Parlamentet uppmanar medlemsstater att säkra att kvinnliga arbetstagare är delaktiga i utbildningsprojekt och utbildningsprogram om ekologisk omvandling, dvs. i sektorn för förnybar energi och i naturvetenskapliga och teknikintensiva yrken, och att fokusera på att med hjälp av utbildning ge kvinnor de färdigheter och kvalifikationer de behöver för att konkurrera på jämlik grund med män om sysselsättning och individuell karriärutveckling. Parlamentet konstaterar att män lättare får tillgång till jordbruksproduktionsmedel och teknik i företagen som behövs för att kunna nå en hög position inom den gröna ekonomin.

41.

Europaparlamentet konstaterar att för att kvinnor ska kunna delta i den gröna ekonomin på samma villkor som män krävs fler centrum för barn- och äldrevård, att både kvinnor och män har möjlighet att förena arbetsliv med privatliv samt att kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter säkerställs. Parlamentet belyser att politik och förordningar bör sträva efter att tillhandahålla stöd för social trygghet, familjeplanering och barnomsorg. Endast om ett samhälle uppfyller dessa krav kommer kvinnor att kunna använda sin sakkunskap och i lika hög grad bidra till blomstrande gröna ekonomier.

42.

Europaparlamentet påpekar att en miljövänligare ekonomi har kommit att ses som ett sätt att stimulera ekonomisk utveckling, särskilt i ljuset av den ekonomiska krisen och Europa 2020-strategin. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att stödja arbetet med att skapa en miljövänligare ekonomi genom att uppmuntra investeringar och program som stöder gröna innovationer och jobb, och som är riktade mot dem som är i störst behov. Parlamentet står fast vid att ett jämställdhetsperspektiv är väsentligt för att ojämlikheterna inte ska förvärras.

43.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att samla in och analysera könsuppdelade uppgifter om fördelningen av finansiella resurser jämfört med könsuppdelade sektorer och gröna innovationer, och att utveckla indikatorer för att mäta de potentiella specifika verkningarna av grön ekonomi på territoriell och social sammanhållning. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att utveckla strategisk ledning och en rad instrument för att effektivt möta förändringar i sysselsättningsnivåer och i arbetsmarknadens struktur.

44.

Europaparlamentet förväntar sig att en övergång till bredare och mer hållbara ekonomiska indikatorer även i utvecklingspolitiken leder till att sociala och miljömässiga mål för utvecklingsländerna betonas och att man genom specifik politik och specifika förordningar kommer att säkerställa kvinnors äganderättigheter och kontroll över naturresurserna. Parlamentet betonar att det finns ett behov av att främja kvinnors tillgång till tjänster och ny teknik av det slag som krävs för förvaltning och drift av energi, vatten, företag och jordbruksproduktion. Parlamentet betonar även att det behövs fler kvinnor inom företag och organisatoriskt ledarskap.

45.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att helt erkänna och ta itu med de många verkningarna av miljöförstöringen på den bristande jämlikheten, framför allt mellan kvinnor och män, och att säkerställa främjandet av kvinnors lika rättigheter vid utarbetandet av nya politiska förslag inom området för klimatförändringar och miljömässig hållbarhet.

46.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att ta fram indikatorer för att bedöma de könsspecifika konsekvenserna av projekt och program samt främja ett genus- och jämställdhetsperspektiv i miljöstrategier för att nå en grön ekonomi.

47.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att särskilt beakta att tillgång till rent vatten är av stor betydelse för flickor och kvinnor i stora delar av världen, då det ofta är deras ansvar att hämta och transportera vatten till hemmet. Parlamentet betonar att det även är viktigt att tillvarata den kvinnliga ursprungsbefolkningens kunskaper om lokala ekosystem.

48.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att beakta det faktum att kvinnors möjligheter att göra karriär i den gröna ekonomin fortfarande är allvarligt begränsade i många utvecklingsländer, på grund av sociala villkor och patriarkala strukturer, och att kvinnor därför inte får den information, utbildning och teknik de behöver för att komma in i denna sektor.

49.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att särskilt uppmärksamma att miljarder människor är helt beroende av biomassa som energikälla, och att barn och kvinnor därför drabbas av hälsoproblem i samband med att de samlar in, bearbetar och använder biomassan. Parlamentet betonar att det därför behövs satsningar på förnybara och mera effektiva energikällor.

50.

Europaparlamentet efterlyser fördjupade konsekvensanalyser om klimat, jämställdhet och hållbarhet, av resultatet av multilaterala och bilaterala handelsavtal mellan EU och tredjeländer och uppmanar kommissionen att tillåta uttryckligt stöd för att hantera klimatförändringarna, som en del av allt handelsstöd och annat relevant utvecklingsbistånd.

51.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utforma program för modern teknik- och kunskapsöverföring och expertis som kan hjälpa utvecklingsländer och utvecklingsregioner att anpassa sig till klimatförändringarna.

52.

Europaparlamentet understryker att ojämlikheter mellan könen i relation till tillgång till resurser, t.ex. mikrolån, krediter, information och teknik, bör tas i beaktande då strategier för att bekämpa klimatförändringarna utformas.

53.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen och medlemsstaternas regeringar.

3.12.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 353/47

—

med beaktande av artikel 2 och artikel 3.3 andra stycket i fördraget om Europeiska unionen och av artikel 8, artikel 153.1 i och artikel 157 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

—

med beaktande av artikel 23 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 18 april 2012 med titeln ”Att skapa förutsättningar för en återhämtning med ökad sysselsättning” (COM(2012)0173) och dess åtföljande dokument om att ta tillvara sysselsättningspotentialen inom personliga tjänster och hushållstjänster (SWD(2012)0095),

—

med beaktande av kommissionens förslag av den 6 oktober 2011 till Europaparlamentets och rådets förordning om Europeiska unionens program för social förändring och social innovation (COM(2011)0609),

—

med beaktande av den europeiska jämställdhetspakten (2011–2020), som antogs av Europeiska rådet i mars 2011 (1),

—

med beaktande av kommissionens rapport från 2011 om utvecklingen av jämställdheten mellan kvinnor och män under 2010, utarbetad på basis av arbetsdokument SEC(2011)0193,

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 21 september 2010 med titeln ”Strategi för jämställdhet 2010–2015” (COM(2010)0491),

—

med beaktande av förslaget till rådets beslut om ”riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik – Del II av de integrerade riktlinjerna för Europa 2020” (COM(2010)0193),

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 8 juni 2009 om ”flexicurity i kristider”,

—

med beaktande av direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden (2),

—

med beaktande av direktiv 2006/54/EG av den 5 juli 2006 om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet (omarbetning) (3),

—

med beaktande av rådets direktiv 2004/113/EG av den 13 december 2004 om genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män när det gäller tillgång till och tillhandahållande av varor och tjänster (4),

—

med beaktande av 2008 års rapport från Europeiska fonden för förbättring av arbets- och levnadsvillkor, med titeln ”Att arbeta i Europa: Skillnader mellan könen”,

—

med beaktande av 2007 års rapport från Europeiska fonden för förbättring av arbets- och levnadsvillkor med titeln ”Arbetsvillkor inom EU ur ett genusperspektiv”,

—

med beaktande av konventionen av den 18 december 1979 om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor,

—

med beaktande av sin resolution av den 13 mars 2012 om jämställdheten mellan kvinnor och män i Europeiska unionen – 2011 (5),

—

med beaktande av sin resolution av den 8 mars 2011 om fattigdom bland kvinnor i Europeiska unionen (6),

—

med beaktande av sin resolution av den 19 oktober 2010 om kvinnor med otrygga anställningsförhållanden (7),

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män och yttrandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor (A7-0246/2012), och av följande skäl:

A.

Många länder har upplevt en övergång till en tjänsteekonomi, vilket innebär att tjänstesektorn står nu för majoriteten av sysselsättningen och är den sektor som i störst utsträckning bidrar till BNP i dessa länder och står för över 70 % av den ekonomiska verksamheten inom EU och för en liknande och växande procentandel av den totala sysselsättningen. Under 2010 stod tjänstesektorn i genomsnitt för nästan 70 % procent av den totala sysselsättningen i EU, medan sysselsättningen inom industrin uppgick till 25,4 procent och inom jordbruket till 5,2 procent.

B.

För närvarande tillkommer nio av tio nya arbetstillfällen inom tjänstesektorn och studier visar att ytterligare förbättring av den inre marknaden för tjänster skulle kunna bidra till att frigöra en betydande sysselsättningspotential – arbetstillfällen som EU är i trängande behov av under dessa kristider.

C.

Sysselsättningsgraden för kvinnor uppgår till 62,1 % jämfört med 75,1 % för män, vilket innebär att Europa 2020-strategins primära mål att uppnå en sysselsättningsgrad på 75 % fram till 2020 kan uppnås endast om fler kvinnor deltar på arbetsmarknaden.

D.

Den största andelen av de yrkesverksamma kvinnorna är anställda inom tjänstesektorn. Inom EU var denna andel under 2010 i genomsnitt 83,1 procent jämfört med 58,1 procent av de yrkesverksamma männen.

E.

Kvinnor brukar vara oproportionerligt representerade på marknaden för flexibla arbetstillfällen och för deltidsarbete på grund av den stereotypa kvinnobilden i vårt samhälle, där kvinnorna anses ha det huvudsakliga ansvaret för att ta hand om familjen, och följaktligen anses vara bättre lämpade än män för tidsbegränsad sysselsättning och tillfälliga arbeten, arbeten med reducerad arbetstid och arbete i hemmet. Flexibla arbetstidsarrangemang, såsom distansarbete, deltid eller hemmakontor, anses fortfarande vara ett ”kvinnligt” sätt att organisera arbetstiden.

F.

Tjänstesektorn erbjuder många möjligheter till sådana flexibla anställningsformer, t.ex. flexibel arbetstid, deltid och visstidsanställningar, vilka kan vara till hjälp både för män och kvinnor med omsorgsansvar, där de har möjlighet att välja att kombinera arbete och omsorg. Kvinnor söker sig i större utsträckning till flexibla arbetstillfällen och deltidsarbete för att kombinera arbete och familjeåtaganden, även om det finns en löneskillnad i timersättning mellan deltidsanställda och heltidsanställda arbetstagare. Kvinnor gör fler avbrott i karriären och samlar färre antal arbetstimmar än män, vilket kan påverka deras karriärutveckling och utsikter till befordran, något som också resulterar i att deras karriärväg blir mindre lönsam.

G.

Otrygga anställningar fortsätter att vara vanliga på EU:s arbetsmarknad. Kvinnor drabbas oftare av denna otrygghet, diskrimineras i fråga om lön och arbetar oftare deltid, varför de får sämre betalt än män. De har ett svagare socialt skydd, mer begränsade karriärmöjligheter och sämre möjligheter till ekonomiskt oberoende, vilket uppmuntrar dem att återvända till den privata sfären. Detta innebär att man tar ett steg tillbaka vad gäller delat ansvar. Kvinnorna utgör en stor del av arbetskraften inom den odeklarerade sysselsättningen, främst inom hushållsarbete samt vård- och omsorgsarbete.

H.

Oavsett utbildningsnivå är procentandelen anställda män högre än den för kvinnor, trots att kvinnor kan vara lika eller bättre kvalificerade än männen, men deras kompetens uppskattas ofta inte lika mycket och de avancerar långsammare i sin karriär.

I.

Nästan 60 procent av alla universitetsutbildade är kvinnor, men de är oproportionerligt lågt representerade på höga officiella och beslutsfattande positioner inom tjänstesektorn.

J.

Kvinnor är överrepresenterade bland de lägsta tjänsterna och befattningarna inom tjänstesektorn när det gäller kvalifikationer, lön, ersättning och status, och således har kvinnor mycket osäkrare anställningsförhållanden och sämre betalt än män.

K.

Kvinnors bidrag till arbetskraften underskattas ofta av arbetsgivare, då sannolikheten är större att de avbryter sin karriär för att föda och ta hand om sina barn.

L.

Bättre möjligheter för kvinnor i yrkeslivet bör ses som en tillgång och en investering i samhället som helhet, särskilt med beaktande av de rådande demografiska förändringarna och utmaningarna inom EU.

M.

Kvinnor har större svårigheter att kombinera arbete och privatliv eftersom familjeansvaret inte alltid delas lika och kvinnorna bär det huvudsakliga ansvaret för omsorgen om anhöriga. Om det blir möjligt att kombinera arbete och familjeliv kan därför en betydande sysselsättningspotential bland kvinnor frigöras och en bättre matchning mellan kvinnliga arbetstagare och tillgängliga arbetstillfällen inom tjänstesektorn och övriga yrkessektorer underlättas och därmed ge fart åt den ekonomiska tillväxten, sysselsättningen och innovationen. Politiska åtgärder för att tillhandahålla barn- och anhörigomsorg är en viktig faktor för kvinnors och mäns förmåga att hantera de olika krav som ställs på dem på arbetsplatsen och gällande omsorg.

N.

Traditionella könsroller och stereotyper har fortfarande ett starkt inflytande på uppdelningen av roller mellan kvinnor och män i hemmet, på arbetsplatsen och i samhället överlag, och tenderar att upprätthålla status quo med nedärvda hinder för att uppnå jämställdhet mellan kvinnor och män och att begränsa kvinnors urval av sysselsättningsmöjligheter och personliga utveckling inom tjänstesektorn, vilket hindrar dem från att uppnå sin fulla potential som individer och ekonomiska aktörer.

O.

Våld i hemmet, partnervåld eller ekonomiskt och sexuellt våld mot kvinnor är en kränkning av de mänskliga rättigheterna som påverkar alla sociala, kulturella och ekonomiska samhällsskikt.

P.

Ekonomiskt oberoende för kvinnor är en nödvändig förutsättning för att de ska kunna råda över sitt personliga liv och sitt yrkesliv och göra verkliga val.

Q.

Det finns fortfarande ojämlikheter mellan kvinnor och män när det gäller tillgången till och användningen av ny teknik och internet, vilket ofta leder till skillnader i färdigheter och till och med till bristande e-kunskap, vilket allmänt brukar kallas för den ”digitala klyftan mellan män och kvinnor”.

R.

Löneskillnaderna mellan män och kvinnor för lika arbete eller likvärdigt arbete är bland de högsta just inom tjänstesektorn.

1.

Europaparlamentet framhåller att det finns en stark horisontell segregering eller så kallad könsbestämd arbetsindelning inom tjänstesektorn: nästan hälften av de yrkesverksamma kvinnorna återfinns i tio av de 130 yrkeskategorierna enligt Internationella arbetsorganisationens (ILO) internationella yrkesindelning: butiksförsäljare eller demonstratörer, hushållspersonal, städare, tvättare och strykare, vård- och omsorgspersonal, administratörer och kontorister, arbete som kräver kortare högskoleutbildning inom administration, hotell- och restaurangpersonal, sekreterare och textbehandlare, administrativa chefer, arbete som kräver kortare högskoleutbildning inom företagsekonomi och försäljning samt sjuksköterskor och barnmorskor.

2.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att bekämpa denna könsuppdelning genom reklamkampanjer för dessa yrken.

3.

Europaparlamentet understryker vikten av att minska könsuppdelningen inom olika yrken för att överbrygga könsrelaterade löneskillnader, som ofta är större för kvinnor som arbetar i kvinnodominerade branscher än för kvinnor som har samma kompetens men är anställda inom andra sektorer.

4.

Europaparlamentet betonar att den kvinnliga sysselsättningen också koncentreras till den offentliga sektorn, där man finner 25 procent av den aktiva kvinnliga befolkningen jämfört med endast 17 procent av den aktiva manliga befolkningen. Parlamentet framhåller att kvinnor inom denna sektor löper större risk att förlora sitt arbete på grund av budgetnedskärningar. För att nå målet om 75 procents sysselsättning för kvinnor och män som fastställs i Europa 2020-strategin (EU:s tillväxtstrategi), behövs därför insatser för att få ut fler kvinnor på arbetsmarknaden, både inom offentlig och privat sektor. Parlamentet konstaterar att det i många medlemsstater finns betydligt fler kvinnliga än manliga läkare.

5.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att se till att den offentliga sektorn, som karaktäriseras av öppna och tydliga rekryteringskriterier och villkor för befordran, visar en föredömlig inställning till lika tillgång till arbetstillfällen inom offentlig förvaltning och framför allt till ledande befattningar. Parlamentet betonar behovet av att införa öppna urvals- och rekryteringsbestämmelser för anställda inom den privata sektorn.

6.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att vidta konkreta åtgärder för att utöka tjänstemarknaden i syfte att utveckla den betydande potentialen till arbetstillfällen inom denna sektor.

7.

Europaparlamentet understryker vikten av att bekämpa stereotyper och könsdiskriminering genom att vidta effektiva åtgärder som kan minska det faktiska missgynnandet av kvinnor inom servicesektorn, vilket bygger på uppfattningen att det finns mansyrken och kvinnoyrken, varvid de sistnämnda förknippas med det arbete som kvinnor utför i hemmet och ses som en förlängning av detta (textil och konfektion, undervisning, sjukvård, städtjänster etc.). Parlamentet vill att större vikt ska läggas vid utbildnings- och yrkesvägledning inom skolan för att främja jämställdhet bland ungdomar och bekämpa stereotyper och för att få fler unga kvinnor att välja utbildningar och yrken där de är underrepresenterade. Parlamentet noterar att andelen män som väljer läraryrket är betydligt mindre än bland kvinnor och betonar behovet av fler män inom yrket.

8.

Europaparlamentet framhåller att bland de kvinnor som är sysselsatta inom tjänstesektorn överväger de som funnit arbete inom den sociala sektorn, vård- och omsorgssektorn och telekomsektorn, vilka utmärks av att de kräver lägre kvalifikationsnivåer, ger lågt anseende i samhället och motsvarar den roll som av tradition tillskrivs kvinnor i samhället, medan de mest prestigefyllda och inkomstbringande sektorerna, finansvärlden och bankerna, domineras av män.

9.

Europaparlamentet påpekar att omsorgsåtgärder och omsorgstjänster för äldre, anhöriga och barn, innefattande bestämmelser om mamma-, pappa- och föräldraledighet, är en absolut grundläggande förutsättning för att uppnå jämställdhet mellan kvinnor och män. Parlamentet konstaterar därför att kvinnor och män bör ges möjlighet att utöva avlönat arbete, att ha barn och en familj, utan att därmed mista sin frihet att till fullo utnyttja sin rätt till sysselsättning och lika möjligheter.

10.

Europaparlamentet uppmärksammar att deltidssysselsättningen (19,2 procent av all sysselsättning i EU under 2010) fortsätter att domineras av kvinnor. Under 2010 arbetade 31,9 procent av alla yrkesverksamma kvinnor i EU deltid jämfört med endast 8,7 procent av de yrkesverksamma männen, vilket innebär att kvinnorna står för 78 procent av allt deltidsarbete. Parlamentet påpekar att i EU som helhet arbetade 19 procent av kvinnorna och 7 procent av männen s.k. kort deltid (mindre än 20 timmar per vecka), men endast 3 procent av männen i åldern 35 till 49 arbetade kort deltid jämfört med 18 procent av kvinnorna i samma åldersgrupp. Parlamentet noterar också att deltidsarbetena främst finns inom vissa sektorer: över 38 % av deltidsarbetstagarna (både dem som arbetar ”kort” respektive ”omfattande” deltid (mellan 20 och 34 timmar per vecka) finns inom sektorer som utbildning och hälso- och sjukvård, inom sociala tjänster, andra tjänster samt detalj- och grossisthandeln.

11.

Europaparlamentet framhåller att flexibla arbetstider blir allt vanligare: helgarbete, oregelbundna och oförutsägbara arbetstider och längre arbetsdagar, och med tanke på att efterfrågan på flexibilitet är störst bland deltidsanställda, som oftast är kvinnor, innebär detta att fler kvinnor än män har arbetstider som varierar från vecka till vecka, vilket gör det ännu svårare för kvinnor att kombinera arbete och familj, framför allt för ensamstående mödrar och kvinnor som tar hand om anhöriga. Parlamentet betonar att anställningsavtal ska vara stabila och arbetstiden planlagd, men att arbetstiden på en anställds begäran ska kunna omförhandlas för att det ska vara lättare att kombinera arbetet med familje- och privatliv. Parlamentet betonar att flexibla arbetstider bör vara den anställdes val och inte framtvingas eller påtvingas av arbetsgivaren. Parlamentet tar avstånd från en situation med flexibilitet och avtalsmässig osäkerhet som omöjliggör familjebildning och stabilitet.

12.

Europaparlamentet noterar att flexibla arbetstidsarrangemang är typiska för många arbeten inom denna sektor. Parlamentet understryker att ökad flexibilitet när det gäller arbetstidsarrangemang – förutsatt att den är frivillig och anpassad efter arbetstagarens behov, och arbetstagaren har kontroll över den och klarhet om sina arbetstimmar och deltidsarrangemang – å ena sidan ger kvinnor större möjligheter att delta aktivt inom tjänstesektorn och att kombinera arbete, familj och privatliv, men att flexibilitet å andra sidan kan inverka negativt på kvinnors löner och pensioner och få negativa konsekvenser för de sysselsatta kvinnorna, såsom avsaknad av formella avtal, socialförsäkring och anställningstrygghet. Parlamentet noterar att den också kan leda till att arbetsgivarna inte uppfyller kraven på hälsa och säkerhet på arbetsplatsen.

13.

Europaparlamentet betonar betydelsen av distansarbete, som blir allt mer populärt. Parlamentet påpekar att över 90 procent av företagen i Tyskland och Sverige delar upp arbetsveckan på nya sätt, utvärderar personalen enligt timmar årsvis istället för veckovis och låter gifta makar dela på arbetet.

14.

Europaparlamentet framhåller vikten av att garantera anständiga arbetsvillkor med tillhörande rättigheter när det gäller bland annat lön, hälsa och säkerhet på arbetsplatsen, tillgänglighet, karriärutsikter, fortbildning, hållbar social trygghet och livslångt lärande.

15.

Europaparlamentet konstaterar att 14,5 procent av alla yrkesverksamma kvinnor i EU hade tidsbegränsade anställningsavtal 2010, en något högre andel än de yrkesverksamma männen (13 procent).

16.

Europaparlamentet vill ännu en gång framhålla att kvinnorna i EU tjänar mindre än männen, i genomsnitt 16,4 procent. Parlamentet betonar att kvinnorna inte får samma lön då de har samma eller likvärdiga arbeten som männen och konstaterar att i andra fall har de inte samma tjänster på grund av den fortsatta vertikala och horisontella yrkesmässiga segregationen och för att de oftare arbetar deltid. Parlamentet uppmanar därför medlemsstaterna, arbetsgivarna och fackföreningarna att utarbeta och genomföra användbara och konkreta verktyg för utvärdering av arbeten som kan fastställa vad likvärdigt arbete är, för att på så sätt säkra lika lön för kvinnor och män, och uppmanar företagen att årligen genomföra revisioner av lika lön och offentliggöra uppgifterna för maximal insyn och för att minska löneklyftan mellan könen. Parlamentet påpekar att löneklyftan mellan könen ofta leder till en skillnad mellan kvinnors och mäns pensioner som kan resultera i att kvinnor hamnar under fattigdomsgränsen.

17.

Europaparlamentet understryker därför hur viktigt det är att principen om lika lön för kvinnor och män på samma arbetsplats, som finns inskriven i artikel 157 i Lissabonfördraget, efterlevs. Parlamentet erinrar om sin resolution av den 24 maj 2012 om lika lön för manliga och kvinnliga anställda för samma eller likvärdigt arbete (8), och upprepar sin begäran i denna om att direktiv 2006/54/EG måste ses över före den 15 februari 2013.

18.

Europaparlamentet är bekymrat över att de allra flesta låga löner och i stort sett alla mycket låga löner hör ihop med deltidsarbete och att nästan 80 % av dessa låglönetagare är kvinnor. Parlamentet framhåller att det behövs konkreta åtgärder för att bekämpa otrygga anställningsförhållanden inom tjänstesektorn – en situation som främst drabbar kvinnor, och uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att ta fram strategier för att motarbeta otrygga anställningar.

19.

Europaparlamentet beklagar den diskriminerande och ganska vanliga traditionen att tilldela män och kvinnor olika yrkestitlar för ett och samma arbete eller likvärdigt arbete. Exempelvis kallas män inom städbranschen ofta för underhållstekniker och kvinnor för städhjälp, vilket används som ett argument för att hålla kvinnornas löner nere.

20.

Europaparlamentet noterar att kvinnornas höjda utbildningsnivåer sällan innebär att de avancerar i arbetshierarkin eller att deras arbetsvillkor förbättras, vilket gör att man skulle kunna tala om en överkvalificering hos den kvinnliga befolkningen.

21.

Europaparlamentet framhåller att den växande tendensen till att kvinnor anställs på deltid samtidigt som arbetsgivare föredrar att investera i heltidsanställda leder till att kvinnor får en klart begränsad tillgång till det breda utbudet av kurser för vidareutbildning och ökad meritering, vilket minskar deras utsikter till yrkesmässig vidareutveckling.

22.

Europaparlamentet understryker att alla arbetstagare i tjänstesektorn, och särskilt de som hör till de mest sårbara grupperna, måste erbjudas möjligheter till kontinuerlig fortbildning och livslångt lärande så att de kan förbättra sina utsikter på arbetsmarknaden och så att obalansen mellan kompetenser och ständigt föränderliga arbetsuppgifter kan minskas.

23.

Europaparlamentet konstaterar att andelen kvinnor som deltar i fortbildning inom ramen för livslångt lärande inom tjänstesektorn är låg, och uppmanar medlemsstaterna att vidta åtgärder i detta avseende.

24.

Europaparlamentet betonar att äldre arbetstagare och föräldrar som återvänder till arbetsmarknaden efter att ha tagit hand om barn eller anhöriga måste erbjudas fortbildning.

25.

Europaparlamentet framhåller att endast en av sju ledamöter i de ledande europeiska företagens bolagsstyrelser var kvinnor 2010 (13,7 procent) och att bara 3,4 procent av de största företagens bolagsstyrelser leds av en kvinna.

26.

Europaparlamentet betonar vikten av att verka för att få in fler kvinnor inom forskningssektorn och understryker att kvinnor kan spela en avgörande roll i utvecklingen av nya innovativa system, produkter och tjänster inom tjänstesektorn, inte minst eftersom att trots att kvinnor står bakom 80 procent av världens inköpsbeslut så utformas de flesta produkter av män, inklusive 90 procent av de tekniska produkterna. Parlamentet anser att om fler kvinnor deltog i innovationsprocesser skulle nya marknader öppnas och företagens konkurrenskraft öka. Parlamentet anser även att innovativa tjänster är en förutsättning för att klara framtidens utmaningar, inte minst den ökade efterfrågan på välfärdstjänster som uppstår när befolkningen blir allt äldre, och kan skapa bättre möjligheter för människor att bo och verka i städer och på landsbygden i hela unionen, genom tillhandahållande av goda kommunikationer och kommersiella tjänster.

27.

Europaparlamentet understryker att eftersom många kvinnor väljer att utbilda sig inom tjänstesektorn, och att bygga upp sin arbetslivs- och yrkeserfarenhet inom denna sektor, så ryms här en stor potential för kvinnligt företagande. För att insatser för att öka entreprenörskap och företagande bland kvinnor ska få god effekt måste villkoren inom produktionssektorn bli likvärdiga med dem inom tjänstesektorn. Parlamentet välkomnar därför förslaget om att förlänga instrumentet för mikrokrediter som en särskild del av programmet för social förändring och social innovation och understryker att mikrokrediter är ett viktigt verktyg för att stödja kvinnliga företagare och personer med en svagare ställning på arbetsmarknaden inom tjänstesektorn. Parlamentet välkomnar kommissionens meddelande om ett initiativ för socialt företagande (COM(2011)0682), eftersom det framför allt är kvinnor som arbetar inom sektorn för socialt företagande.

28.

Europaparlamentet konstaterar att inom tjänstesektorn återfinns oftast de kvinnliga cheferna inom försäljnings- och hotellbranschen, men utvecklingen går framåt inom mindre traditionella sektorer som försäkrings- och bankbranschen. I de flesta fall leder kvinnorna små företag eller företag utan anställda. Parlamentet noterar även att inom större organisationer, kan kvinnor endast nå högre befattningar inom områden av mindre relevans för företaget, t.ex. personal- och administrationsavdelningarna. Parlamentet uppmuntrar företagen att erbjuda yngre anställda regelbunden utbildning och genomföra effektiva mamma-, pappa- och föräldrastödprogram.

29.

Europaparlamentet begär att man avlägsnar det ”glastak” inom förvaltningen som hindrar från kvinnor att nå höga befattningar med stort ansvar och menar att den offentliga sektorn måste spela en föredömlig roll på detta område.

30.

Europaparlamentet framhåller att en större andel kvinnor än män arbetar inom den informella ekonomin inom tjänstesektorn, till viss del eftersom de sektorer där kvinnor av tradition arbetar, såsom hushålls- eller omsorgssektorn, kännetecknas av en större avreglering. Parlamentet konstaterar å andra sidan att den informella ekonomin har ökat till följd av krisen, men att det är mycket svårt att fastställa omfattningen av den då det inte finns några tillförlitliga uppgifter om dess utbredning och betydelse.

31.

Europaparlamentet välkomnar arbetsdokumentet till den årliga tillväxtöversikten om utnyttjande av sysselsättningspotentialen inom personliga och hushållsnära tjänster och uppmanar medlemsstaterna, arbetsmarknadens parter och andra intressenter att aktivt stödja kommissionens uppmaning att diskutera denna fråga.

32.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att utveckla strategier för att ändra situationen för personer med otrygga anställningar inom den informella ekonomin så att de blir vanliga anställda, till exempel genom att introducera skattemässiga förmåner och tjänstekuponger. Parlamentet efterlyser att det tas fram ett program för att utbilda anställda inom tjänstesektorn om deras rättigheter och främja att de organiserar sig. Parlamentet efterlyser initiativ som riktar sig till arbetsgivare och allmänheten för att höja medvetenheten om de negativa effekter och den negativa påverkan som otrygga oregelbundna anställningar ger upphov till, och även initiativ för säkerhet och hälsa på arbetsplatsen.

33.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att låta utföra en oberoende studie om effekterna av liberaliseringen av hushållssektorn på arbetstagarnas ställning och villkor.

34.

Europaparlamentet oroas över situationen för kvinnliga invandrare och personer som arbetar svart inom tjänstesektorn, i synnerhet dem som är anställda i privata hushåll, eftersom de allra flesta arbetar utan anställningsavtal under otrygga förhållanden inom hushållssektorn med dåliga villkor och betydligt lägre löner jämfört med lagliga arbetstagare och utan några som helst sociala rättigheter. Parlamentet betonar därför att det behövs lämpliga strategier för att garantera att invandrare har rätt till grundläggande mänskliga rättigheter såsom rätten till sjukvård, rättvisa arbetsvillkor, utbildning, moralisk och fysisk integritet samt likhet inför lagen. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att se över nationell politik och praxis och att fokusera starkare på anställningsförfaranden, tillgången till information och skyddet av mänskliga rättigheter och att uppmana dessa arbetstagare att rapportera om ovärdiga arbetsvillkor utan att detta påverkar arbetstagarnas uppehåll i landet.

35.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att utan dröjsmål ratificera Internationella arbetsorganisationens konvention nr 189 om hushållsarbetare, som antogs av trepartsorganisationen 2011, i syfte att garantera anständiga arbetsvillkor för hushållsarbetare och ge dem samma grundläggande arbetsrättigheter som andra arbetstagare och stödja utvecklingen av en formell sektor för hushålls-, vård- och omsorgstjänster.

36.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att överväga att införa en särskild ordning för sektorn för personliga och hushållsnära tjänster, i syfte att reglera den utbredda företeelsen med odeklarerat arbete – vilken främst drabbar kvinnor – och därigenom garantera anständiga arbetsvillkor. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att rapportera om sina insatser för att bekämpa odeklarerat arbete i de nationella reformprogram som de lämnat in i enlighet med Europa 2020-strategin.

37.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att anta strategier för att integrera utsatta arbetstagare på arbetsmarknaden, med särskild hänsyn till lågutbildade, arbetslösa, unga och äldre, personer med funktionshinder, personer med psykiska funktionshinder eller personer som tillhör minoriteter, såsom migrerande arbetstagare och romer, genom riktad och skräddarsydd yrkesvägledning, utbildning och lärlingsprogram.

38.

Europaparlamentet noterar att den ekonomiska krisen och de så kallade åtstramningsåtgärderna leder till att jämställdhetsåtgärderna minskar samt utgör ytterligare ett hinder mot genomförandet av jämställdhetsprincipen, framför allt när det gäller förlorade arbetstillfällen, tillgången till nya arbetstillfällen och den ökade otryggheten för kvinnor som, i kombination med det faktum att männens sysselsättningsnivå tenderar att återhämta sig snabbare är kvinnornas, har en mycket negativ inverkan på kvinnors sysselsättning inom tjänstesektorn och på deras karriärer och pensioner. Parlamentet uppmanar kommissionen att samla in uppgifter om hur åtstramningsåtgärderna påverkar kvinnor på arbetsmarknaden, särskilt inom tjänstesektorn. Parlamentet betonar att man i ökad utsträckning måste erkänna att sociala och ekonomiska frågor hänger samman och är beroende av varandra, eftersom ett ökat fokus på sociala frågor är en förutsättning för att effektivt kunna ta itu med könsrelaterade ojämlikheter.

39.

Europaparlamentet påpekar att enligt den femte undersökningen om europeiska arbetsvillkor som offentliggjordes i april 2012 uppgav 18 procent av arbetstagarna att de hade svårt att förena arbete och familjeliv. Parlamentet framhåller behovet av stärkta åtgärder som gör det möjligt att förena arbete och familjeliv, framför allt fler kostnadsfria offentliga tjänster och inrättningar av god kvalitet som tillhandahåller barn- och anhörigomsorg anpassad för att det ska gå att kombinera arbete med familje- och privatliv, både i städer och på landsbygden. Parlamentet betonar att tillhandahållandet av omsorg även kommer att bidra till att minska fattigdomen bland kvinnor eftersom de har möjlighet att arbeta.

40.

Europaparlamentet betonar att mäns aktiva deltagande och engagemang i åtgärder för att förena arbete och familj, såsom deltid, är grundläggande för att uppnå en balans mellan arbete och privatliv, eftersom såväl kvinnor som män gynnas av en familjevänlig sysselsättningspolitik och av en rättvis uppdelning av oavlönat arbete och ansvarsområden i hushållet. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att vidta beslutsamma politiska åtgärder för att bekämpa könsstereotyper och för att uppmuntra män att dela ansvaret för omvårdnad och hushållsarbete med kvinnorna på ett jämlikt sätt, särskilt incitament för att män ska ta ut föräldra- och pappaledighet, vilket kommer att stärka deras föräldrarättigheter, öka jämställdheten mellan kvinnor och män och en mer lämplig fördelning av ansvaret för familjen och hushållet samt främja kvinnors möjligheter att delta fullt ut på arbetsmarknaden. Parlamentet föreslår att medlemsstaterna tillämpar rådets direktiv nr 2010/18/EU (9) om föräldraledighet på ett korrekt sätt, både genom lagstiftning och genom utbildningsåtgärder avseende jämställdhet.

41.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och rådet att anta ett handlingsplan för hur Barcelonamålen ska uppnås i fråga om barnomsorg, samt fastställa en tidsfrist för att successivt höja målvärdena.

42.

Europaparlamentet framhåller kvinnors begränsade möjligheter att anpassa sig till arbetsmarknadens krav i den moderna, starkt globaliserade världen, där det krävs stor mobilitet och rörlighet av de anställda när det gäller att ta arbeten utanför bostadsorten, vilket ofta är omöjligt för kvinnor som är mer involverade i barnomsorg och skötsel av hemmet, och som därför hindras att fullt ut dra nytta av de möjligheter som arbetsmarknaden erbjuder.

43.

Europaparlamentet uppmanar rådet att godkänna ändringen av direktivet om gravida arbetstagare och att godta den flexibilitet som föreslagits av parlamentet så att EU på bättre sätt kan skydda rättigheterna och förbättra arbetsvillkoren för gravida arbetstagare och arbetstagare som nyligen har fött barn. Parlamentet understryker i anslutning till detta att moderskap och faderskap måste skyddas genom att man bekämpar i) uppsägning under eller efter graviditeten, ii) sänkta löner under mammaledigheten och iii) lägre befattningar och ersättningar när arbetstagaren återvänder till arbetet. Parlamentet understryker behovet av att säkerställa att också atypiska anställda i företag, såsom vikarier, frilansanställda och andra tillfälligt anställda, ska kunna utnyttja rättigheterna på ett sätt som återspeglar den berörda arbetstagarens arbetsinsats under perioden fram till graviditeten och födseln och som säkerställer största möjliga likabehandling i förhållande till fast anställda kolleger inom den aktuella sektorn.

44.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att, med hänsyn till subsidiaritetsprincipen och i samråd med arbetsmarknadens parter, ta fram strategier för att fastställa minimistandarder inom tjänstesektorn, inklusive fasta anställningar och kollektivavtal, och ta itu med den horisontella och vertikala segregeringens negativa konsekvenser.

45.

Europaparlamentet framhåller behovet av att bekämpa alla typer av våld mot kvinnor inom tjänstesektorn, i synnerhet ekonomiskt våld, psykiska och sexuella trakasserier på arbetsplatsen, sexuella övergrepp och människohandel.

46.

Europaparlamentet understryker att kommissionen och medlemsstaterna måste se till att arbetsvillkoren (svårigheterna och riskerna med det arbete som utförs samt arbetsmiljön) för kvinnornas arbete inom tjänstesektorn ska överensstämma med Internationella arbetsorganisationens deklaration om grundläggande principer och rättigheter i arbetslivet, som antogs i juni 1998, och med ILO:s grundläggande specifika konventioner.

47.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att vidta åtgärder mot missbruk av omvårdnadstjänster där man erbjuder massage och bastubad som döljer tjänster av sexuell natur om de utförs under tvång och kontrolleras av nätverk som bedriver människohandel.

48.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att garantera skydd av sociala rättigheter och arbetstagarrättigheter för det stora antalet rörliga arbetstagare inom tjänstesektorn, och att bekämpa alla former av exploatering samt risken för social utestängning och samtidigt se till att dessa arbetstagare lätt kan få information om sina rättigheter. Parlamentet understryker att rörlighet ska vara frivilligt.

49.

Europaparlamentet betonar behovet av att främja kvinnors möjligheter till grundutbildning och fortbildning som är riktad och i linje med målet att utveckla de vetenskapliga och tekniska kompetenser som krävs för att hitta ett arbete och fortsätta karriären.

50.

Europaparlamentet konstaterar att även om man ser en ökning av antalet kvinnor med grundläggande dator- och internetkunskaper är den digitala klyftan fortfarande stor, vilket begränsar kvinnornas tillgång till och användning av informations- och kommunikationsteknik och därmed försämrar deras möjlighet att söka och hitta kvalificerat arbete och följaktligen förstärker ojämlikheterna inom hushåll, samhällsgrupper, arbetsmarknader och ekonomin som helhet. Parlamentet efterlyser därför insatser för att främja kvinnors användning av ny teknik genom att de ges företräde till gratis utbildningskurser. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna och regionerna att inrätta kostnadsfria utbildningskurser i datakunskap genom projekt som finansieras av Europeiska socialfonden och på detta sätt ge kvinnorna möjlighet att skaffa sig ny teknisk kompetens på områden för teknik och it, så att de kan få större möjligheter när det gäller arbeten inom tjänstesektorn. Parlamentet uppmanar därför regeringarna att genomföra åtgärder (såsom reklamkampanjer och särskilda stipendier) i syfte att öka antalet kvinnliga deltagare på kurser i informations- och kommunikationsteknik.

51.

Europaparlamentet efterlyser en kraftfull social dialog och deltagande av arbetsmarknadens parter vid fastställandet av EU:s prioriteringar inom tjänstesektorn när det gäller skyddet för sociala rättigheter och arbetstagarnas rättigheter, arbetslöshetsförmåner och rätt till representation.

52.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen och medlemsstaternas regeringar.

3.12.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 353/56

—

med beaktande av artiklarna 165 och 166 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget),

—

med beaktande av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, särskilt artikel 14,

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 23 november 2011”Årlig tillväxtöversikt 2012” (COM(2011)0815),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 20 december 2011 om allmän och yrkesinriktad utbildning för ett smart och hållbart Europa för alla (COM(2011)0902),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 3 mars 2010”Europa 2020: En strategi för smart och hållbar tillväxt för alla” (COM(2010)2020),

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 11 maj 2010 om utbildningens sociala dimension (1),

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 12 maj 2009 om en strategisk ram för europeiskt utbildningssamarbete (”Utbildning 2020”) (2),

—

med beaktande av rådets rekommendation av den 28 juni 2011”Unga på väg – att främja ungdomars rörlighet i utbildningssyfte” (3),

—

med beaktande av sin förklaring av den 1 december 2011 om insatser till förmån för elever som lämnar skolan i förtid (4),

—

med beaktande av sin resolution av den 12 maj 2011 om inlärning i tidig ålder i Europeiska unionen (5),

—

med beaktande av sin resolution av den 18 maj 2010 om kärnkompetenser för en värld i förändring: genomförandet av arbetsprogrammet ”Utbildning 2010” (6),

—

med beaktande av sin resolution av den 18 december 2008 om livslångt lärande som grundval för kunskap, kreativitet och innovation – genomförandet av arbetsprogrammet ”Utbildning 2010” (7),

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för kultur och utbildning och yttrandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor (A7-0247/2012), och av följande skäl:

A.

Trots att det har skett vissa förbättringar på utbildningsområdet, är livslångt lärande fortfarande inte en möjlighet för majoriteten av EU:s befolkning, och vissa indikatorer är till och med oroande. Förutom den allmänna utbildningen och yrkesutbildningen bör också vuxenutbildningens och det fria bildningsarbetets betydelse betonas.

B.

Strategier för livslångt lärande genomförs långt ifrån i många medlemsstater, trots att de är en viktig del av Europa 2020-strategin.

C.

Utbildningspolitiken måste möjliggöra livslångt lärande för alla, oavsett ålder, funktionsnedsättning, kön, ras eller etniskt ursprung, religion eller övertygelse, sexuell läggning samt språklig eller socioekonomisk bakgrund.

D.

Begränsade och dåligt utformade möjligheter till lärande är fortsatt ett problem för människor i olika grupper. Dessutom bör både urbefolkningar och olika språk- och minoritetsgrupper kunna studera på sitt eget språk.

E.

Ekonomisk tillväxt måste först och främst baseras på utbildning, kunskap och innovation samt på en skräddarsydd socialpolitik för att EU ska kunna ta sig ur den rådande krisen, och det är viktigt att politiken på detta område verkligen genomförs fullt ut inom ramen för Europa 2020-strategin för att vi ska kunna ta oss igenom denna mycket svåra period.

F.

Utarbetandet av utbildningspolitiken är medlemsstaternas ansvar och tillräckliga offentliga anslag måste avsättas för utbildningsområdet för att kunna garantera lika tillgång till utbildning utan social, ekonomisk, kulturell, rasrelaterad eller politisk diskriminering.

G.

Åtstramningsåtgärderna och de därpå följande nedskärningarna av EU:s utbildningsbudgetar äventyrar en av de viktigaste drivkrafterna för sammanhållning och tillväxt och målet att skapa en kunskapsbaserad ekonomi i Europa.

H.

Medlemsstaterna måste fortsätta att samarbeta och utbyta god praxis för att utveckla sina nationella utbildningssystem.

I.

Otillräckliga språkkunskaper utgör fortsatt ett enormt hinder för rörlighet i utbildningssyfte och i yrkesutbildningssyfte.

J.

En framgångsrik utbildningsstrategi bör också syfta till att ge studerande de kunskaper och den kompetens som krävs för deras personliga utveckling och för ett aktivt medborgarskap.

K.

”Livslångt lärande” bör verkligen innebära ”för livet” inom den faktiska demografiska kontexten, och större hänsyn bör fortsatt tas till potentialen i äldre människors samlade kunskaper.

L.

Kompetens inom ny teknik främjar målen för livslångt lärande i hög grad.

M.

Livslångt lärande är en fortlöpande lärandeprocess som bör pågå under en persons hela livstid: från förskola av god kvalitet till utbildning efter arbetsför ålder.

N.

Att erbjuda alla barn tillgång till förskoleutbildning av god kvalitet är en investering i framtiden som gagnar både individen och samhället.

O.

Avbruten skolgång leder till allvarliga konsekvenser för individen och för EU:s sociala och ekonomiska utveckling.

P.

Man bör överväga ytterligare innovation i fråga om studiebidrag under högskoleförberedande utbildning.

Q.

Tillgång till utbildning är en avgörande utmaning också när det gäller att ytterligare främja social integration, sammanhållning och fattigdomsbekämpning.

R.

Europeiska, nationella, regionala och lokala myndigheter måste samarbeta för att vi ska kunna komma till rätta med de problem som Europa för närvarande står inför.

1.

Europaparlamentet noterar kommissionens ovannämnda meddelande om allmän och yrkesinriktad utbildning för ett smart och hållbart Europa för alla.

2.

Europaparlamentet påminner om att medlemsstaternas resultat när det gäller alla åldersgruppers deltagande i utbildning och livslångt lärande varierade kraftigt redan före den rådande krisen, och genomsnittet i EU var lägre än det internationella genomsnittet.

3.

Europaparlamentet påpekar att vissa medlemsstater har gjort nedskärningar i utbildningsbudgeten mot bakgrund av den rådande ekonomiska krisen, men anser att de investeringar som har störst strategiskt värde bör säkras och till och med ökas. Parlamentet betonar att unionens fleråriga budgetram innebär att utbildning och relaterade sektorer får den största procentuella ökningen i EU:s långsiktiga budget.

4.

Europaparlamentet framhåller behovet av att öka budgeten för utbildning och därmed förknippade sektorer i den fleråriga budgetramen. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att anta sina nationella strategier för livslångt lärande och att avsätta lämpliga finansiella resurser, vilket är det bästa sättet att nå målen i Utbildning 2020-strategin.

5.

Europaparlamentet understryker att de ekonomiska kostnaderna för konsekvenserna av dåliga utbildningsresultat, däribland avbruten skolgång och den sociala ojämlikheten inom utbildningssystemen och återverkningarna för medlemsstaternas utveckling är betydligt högre än de kostnader som finanskrisen medför, och medlemsstaterna betalar redan för detta år efter år.

6.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att prioritera utgifter för allmän och yrkesinriktad utbildning, ungdomsfrågor, livslångt lärande, forskning, innovation samt språklig och kulturell mångfald som är investeringar för framtida tillväxt och ekonomisk jämvikt, samtidigt som man ser till att investeringarna medför ett mervärde. Parlamentet upprepar i detta hänseende kravet på en sammanlagd investering på minst 2 % av BNP i högre utbildning, liksom kommissionen rekommenderar i den årliga tillväxt- och sysselsättningsöversikten, som ett nödvändigt minimum för kunskapsbaserade ekonomier.

7.

Europaparlamentet påminner om att medlemsstaterna måste uppnå de grundläggande målen i Europa 2020-strategin för att i framtiden kunna konkurrera med de nya globala stormakterna. På utbildningsområdet innebär detta att 3 % av investeringarna ska satsas på forskning, att antalet unga med universitetsutbildning ska öka till 40 % och att antalet elever som avbryter sin skolgång ska minska till under 10 %.

8.

Europaparlamentet erinrar om vikten av forskning inom ramen för en ambitiös utbildningsstrategi, och uppmanar därför kommissionen och medlemsstaterna att öka sina insatser för att öka antalet ungdomar som utbildar sig.

9.

Europaparlamentet påminner om att ungdomar bör ägnas särskild uppmärksamhet, med tanke på att arbetslösheten i EU har ökat till över 20 procent, och till över 50 procent i vissa medlemsstater och regioner, och att ungdomar, och framför allt de med lägst utbildning, drabbas särskilt hårt av den rådande krisen. Parlamentet betonar särskilt de förödande effekterna av åtstramningsprogrammen på ungdomsarbetslösheten i vissa medlemsstater, och särskilt i södra Europa, som bland annat leder till en omfattande forskarflykt till andra länder och till tredjeländer. Parlamentet påminner även om att en av sju (14,4 procent) elever som i dag lämnar utbildningssystemet har högst grundskoleutbildning och inte längre deltar i utbildning eller yrkesutbildning.

10.

Europaparlamentet hänvisar till systemen för varvad yrkesutbildning i en del medlemsstater, som ger en koppling mellan teori och praktik och bättre möjligheter att komma in på arbetsmarknaden än enbart skolutbildning.

11.

Europaparlamentet föreslår att medlemsstaterna ska räkna bort utbildningsinvesteringar vid den nationella beräkningen av budgetunderskottet inom ramen för finanspakten, eftersom dessa investeringar utgör viktiga drivkrafter för en sund återhämtning i linje med Europa 2020-målen.

12.

Europaparlamentet uppmanar EU:s institutioner att göra ytterligare insatser för att ta fram en tydligare och mer målinriktad ungdomspolitik på EU-nivå som är anpassad till att möta de nya samhällsutmaningarna, med tanke på att dagens unga generation inte tror att den kommer att få samma välståndsnivå som föregående generation.

13.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att i synnerhet satsa på de ungdomar som kan komma att sluta skolan i förtid eller som inte går i skolan eller arbetar, genom att erbjuda dem praktiktjänstgöring och utbildning av god kvalitet samt ungdomsgarantier så att de kan få den kompetens och erfarenhet som krävs för att komma in på arbetsmarknaden, samt för att främja vissa ungdomars återinträde i utbildningssystemet. Parlamentet uppmanar dessutom medlemsstaterna att ägna särskild uppmärksamhet åt yrkesutbildning och högre utbildning med beaktande av de nationella utbildningssystems mångfald, samt att öka sina insatser för att unga människor ska kunna få ordentlig arbetslivserfarenhet och snabbt kan ta sig in på arbetsmarknaden. Parlamentet betonar att praktiken bör vara betydelsefull för studierna och ingå i kursplanen.

14.

Europaparlamentet betonar att det i kristider är ännu svårare för ungdomar att få arbete. Därför är det viktigt att övervaka hur snabbt utexaminerade ungdomar efter studierna kan få ett arbete kopplat till deras utbildning och kunskaper och utifrån dessa uppgifter dra slutsatser om utbildningssystemens kvalitet samt om det behövs och kan göras anpassningar.

15.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att konsekvent verka för införande, genomförande och vidareutveckling av det europeiska systemet för överföring av meriter inom yrkesutbildning, Europass och den europeiska referensramen för kvalifikationer.

16.

Europaparlamentet understryker att ungdomar spelar en central roll för uppnåendet av EU:s överordnade mål i Europa 2020-strategin med avseende på sysselsättning, forskning och innovation, klimat och energi, utbildning samt fattigdomsbekämpning.

17.

Europaparlamentet betonar vikten av icke-formell utbildning och informellt lärande för utvecklingen av värderingar, kunskaper och kompetens, framför allt för unga, samt för medborgaranda och demokratiskt deltagande. Parlamentet uppmanar kommissionen att garantera stöd, däribland finansiellt, till icke-formell utbildning och informellt lärande inom ramen för de nya utbildnings- och ungdomsprogrammen, samt i fråga om medborgarskap.

18.

Europaparlamentet uppmanar universiteten att utöka sina utbildningsmöjligheter och modernisera kursplanerna för att möta de nya utmaningarna och förbättra kompetensen hos EU:s befolkning utan att detta äventyrar deras akademiska uppdrag att förmedla kunskap, med tanke på att den demografiska förändringen i Europa är ett obestridligt faktum.

19.

Europaparlamentet uppmuntrar privata aktörer, framför allt små och medelstora företag, lokala och regionala myndigheter och det civila samhällets aktörer, att föra en dialog med högre utbildningsanstalter/universitet i syfte att göra det möjligt för studenter att förvärva kunskaper och färdigheter som främjar deras inträde på arbetsmarknaden, och påminner arbetsgivare om vikten av handledning i arbete, eftersom den hjälper ungdomar att anpassa sig till arbetslivet.

20.

Europaparlamentet påminner om att kreativitet är en nödvändig beståndsdel i den nya kunskapsbaserade ekonomin. Parlamentet understryker att den kreativa sektorn lämnar ett viktigt och växande bidrag till ekonomin, motsvarande 4,5 procent av EU:s BNP och 8,5 miljoner arbetstillfällen.

21.

Europaparlamentet betonar att synergin mellan utbudet av arbetskraft och arbetsmarknadens behov av arbetskraft är avgörande.

22.

Europaparlamentet betonar de offentliga arbetsförmedlingarnas viktiga roll i genomförandet av strategier för stöd och rådgivning till arbetssökande, framför allt med att bistå dem i arbets- eller utbildningssökandet. Parlamentet betonar att en stor andel av dessa arbetssökande måste erbjudas lämplig utbildning som gör att de lättare kan återvända till arbetsmarknaden, och uppmanar därför medlemsstaterna att avsätta nödvändiga resurser för sådana insatser.

23.

Europaparlamentet betonar att det är ytterst viktigt att öka tillträdet till livslångt lärande för personer med funktionsnedsättning inte bara genom planering och genomförande av riktade program men också genom att integrera åtgärder för funktionshindrade personer i alla program som riktar sig till befolkningen i allmänhet. Särskild uppmärksamhet måste riktas mot förhållandet mellan funktionsnedsättning och livslångt lärande för att förhindra social utslagning och för att kraftigt förbättra funktionshindrades ställning på arbetsmarknaden. Samtliga undersökningar som gjorts visar nämligen dels att de funktionshindrades utbildningsnivå är lägre än hos genomsnittet av befolkningen, dels att deras deltagande i dessa program är ytterst lågt.

24.

Europaparlamentet påminner om att arbetsgivarna har ett viktigt ansvar för att förverkliga det livslånga lärandet för alla, med särskild hänsyn till jämställdhet. Parlamentet uppmanar arbetsgivarna att främja fortbildning under arbetstagarnas hela yrkesliv genom att låta rätten till utbildning framträda tydligare, genom att förbättra tillgången till utbildning för alla arbetstagare samt genom att värdesätta fortbildningsresultat under arbetstagarnas karriär, och på så sätt möjliggöra ytterligare specialisering och skapa möjligheter till karriärutveckling.

25.

Europaparlamentet efterlyser ökade insatser för att inrätta och tillämpa ett europeiskt system för certifiering och erkännande av kvalifikationer och formellt och informellt lärande, inklusive volontärarbete, för att stärka den viktiga kopplingen mellan informellt lärande och formell utbildning, samt att förbättra såväl den nationella som den gränsöverskridande rörligheten inom utbildning och på arbetsmarknaden.

26.

Europaparlamentet noterar att det finns stora skillnader mellan de olika nationella system för allmän och yrkesinriktad utbildning och föreslår, med beaktande av subsidiaritetsprincipen, att det parallellt med framstegsrapporten också utarbetas en vägledning för varje enskild medlemsstat med rekommendationer om hur den nuvarande politiken kan förbättras och det nationella utbildningssystemet utvecklas.

27.

Europaparlamentet begär att den yttre dimensionen av EU:s politik för sysselsättning och utbildning i grannländerna och bortom grannländerna förstärks genom en fördjupad politisk dialog och ett förstärkt samarbete på utbildningsområdet mellan unionen och dess internationella partner, som ska a) spegla det växande ömsesidiga ekonomiska, sociala och politiska beroendet, b) bidra till genomförandet av den externa dimensionen av Europa 2020 och c) främja stabilitet, välstånd och bättre sysselsättningsmöjligheter för våra partnerländers medborgare, samtidigt som bättre instrument för att hantera och underlätta invandringen av kvalificerad arbetskraft till Europa tas fram, för att därmed väga upp den brist på kompetens som har sin grund i demografiska utvecklingen i Europa.

28.

Europaparlamentet erinrar om att de nationella yrkesutbildningssystemen, såsom aktörer på den globala utbildningsmarknaden, måste vara kopplade till övriga världen för att fortsätta att vara aktuella och konkurrenskraftiga och att de måste kunna locka studerande från andra EU-länder och tredjeländer samt erbjuda dem allmän utbildning och yrkesutbildning samt göra det lättare att erkänna deras kompetens. Parlamentet betonar att den demografiska utvecklingen och den internationella migrationen gör dessa frågor allt viktigare.

29.

Europaparlamentet betonar att även om ett europeiskt område för allmän utbildning och yrkesutbildning håller på att växa fram, har målsättningen att avlägsna hindren för rörligheten ännu inte nåtts och rörligheten för de studerande inom yrkesutbildning är fortfarande låg. Parlamentet betonar att en avsevärt ökad gränsöverskridande rörlighet för yrkesutbildningsstuderande och lärare och erkännande av de kunskaper och färdigheter och den kompetens som de förvärvat utomlands kommer att vara en viktig utmaning inför framtiden och att bättre och riktad information och vägledning också behövs för att locka fler utländska studerande till EU:s yrkesutbildningssystem.

30.

Europaparlamentet beklagar att kommissionen i sitt meddelande om allmän och yrkesinriktad utbildning för ett smart och hållbart Europa för alla inte behandlar frågan om utvecklingen av förskoleundervisningen i tillräcklig omfattning, framför allt när det gäller den språkliga dimensionen, trots att det är ett centralt mål i Europa 2020-strategin. Parlamentet anser att denna utbildningsnivå bör betraktas som den mest avgörande för individers framtida utbildning och deras personliga och sociala utveckling. Parlamentet anser att barn gynnas av tidig utbildning som är inriktad på att stärka deras motoriska och sociala kompetens och på att främja en balanserad känslomässig utveckling samtidigt som deras intellektuella nyfikenhet stimuleras.

31.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att uppmuntra och hjälpa medlemsstaterna att vidta åtgärder för att följa barn genom hela deras utbildning och detta från mycket tidig ålder.

32.

Europaparlamentet är förvissat om att investeringar i förskoleverksamhet som är lämpligt utformad med hänsyn till mottaglighetsperioden och mognadsgraden för varje målgrupp ger större avkastning än investeringar på något annat utbildningsstadium, och det har bevisats att satsningar på de inledande utbildningsåren minskar kostnader som kan uppstå senare. Parlamentet anser också att välutbildade lärare som fortlöpande får fortbildning är en förutsättning för framgångsrik utbildning på alla nivåer och att tillräckliga investeringar i lärarutbildning följaktligen krävs.

33.

Europaparlamentet betonar behovet av professionell barnomsorg för att hantera barns socialisering, framför allt för barn i familjer med sociala problem.

34.

Europaparlamentet understryker vikten av goda språkkunskaper från mycket tidig ålder, inte bara i EU:s officiella språk utan även i de regionala språk och minoritetsspråk som talas i unionen, eftersom detta gör människor rörligare, underlättar inträdet på arbetsmarknaden, ger avsevärt öka möjligheter till studier, främjar interkulturella utbyten och större europeisk sammanhållning

35.

Europaparlamentet betonar att det är nödvändigt att främja rörlighet för språkinlärning för att uppfylla målet att alla medborgare i Europeiska unionen ska kunna minst två språk utöver modersmålet.

36.

Europaparlamentet framhåller att det är nödvändigt att börja med språkinlärning redan före skolåldern och välkomnar initiativ som gör det möjligt för elever att lära sig ursprungslandets språk både i tal och skrift som valfritt ämne i skolan och på så sätt skaffa sig ytterligare kompetens.

37.

Europaparlamentet anser att det är av yttersta vikt att främja rörlighet genom ambitiösa gemenskapsprogram för utbildning och kultur, främst genom utbyten mellan lärare, studenter och elever, och särskilt på språkområdet för att främja ett aktivt medborgarskap, europeiska värderingar samt språkkunskaper och annan värdefull kunskap och kompetens.

38.

Europaparlamentet uppmuntrar kommissionen att stödja utvecklingen av innovativa lösningar inom utbildningsområdet som lätt kan anpassas språkligt och tekniskt, och som skulle kunna skapa rörlighet inom de sektorer där flerspråkigheten är minst utvecklad.

39.

Europaparlamentet erkänner det viktiga bidrag som Europaåret för aktivt åldrande och solidaritet mellan generationerna 2012 står för, och påminner om att det är viktigt för EU att medborgarna får möjlighet att delta i alla former av utbildning och även sent i livet samt att engagera äldre studerande i samtal med yrkesverksamma som arbetar inom områden som ger och stöder utbildning.

40.

Europaparlamentet påminner om att syftet med Grundtvig-programmet är att underlätta utvecklingen av vuxenutbildningssektorn samt att göra det möjligt för fler människor att ta del av lärandeaktiviteter. Programmet fokuserar på de studerandes lärande- och studiebehov inom vuxenutbildning och ”alternativa” studiekurser samt på de organisationer som erbjuder dessa tjänster. Parlamentet ber medlemsstaterna att förbättra kvaliteten på den utbildning som erbjuds av organisationer för vuxenutbildning och att främja samarbete mellan dessa organisationer.

41.

Europaparlamentet betonar nödvändigheten att främja de befintliga EU-verktygen, och särskilt strukturfonderna för utbildning.

42.

Europaparlamentet betonar att vuxenutbildning omfattar mer än sysselsättningsrelaterad verksamhet, bl.a. ökad personlig, medborgerlig och social kompetens genom formella utbildningssystem under hela livet, enligt programmet för livslångt lärande.

43.

Europaparlamentet erkänner den generella positiva samhällseffekten av verksamhet för äldre människor, vilket främjas genom att de deltar i utbildningsverksamhet som syftar till personlig utveckling eller sociala kontakter.

44.

Europaparlamentet betonar att det behövs statistik över livslångt lärande som omfattar åldersgruppen 65 år och äldre; med tanke på att pensionsåldern stiger i många EU-länder och att människor arbetar senare i livet är det nödvändigt att beakta utvecklingen för den befolkning som faller utanför denna åldersgrupp.

45.

Europaparlamentet erkänner den betydelse som idrott har för fostran och utbildning och uppmanar därför medlemsstaterna att investera mer i idrottsverksamhet och gynna idrottsaktivitet i skolorna för att främja integration och bidra till utvecklingen av positiva värderingar bland europeiska ungdomar.

46.

Europaparlamentet betonar att utbildning av idrottare på lokal nivå är grundläggande för idrottens hållbara utveckling och dess betydelse för samhället, och uttrycker sitt stöd för styrande idrottsorgan som uppmuntrar klubbarna att investera i utbildning av unga lokala spelare genom åtgärder för inrättande av ett lägsta antal lokalt tränade spelare i varje klubblag och uppmuntrar dessa att vidta ytterligare åtgärder i detta hänseende.

47.

Europaparlamentet uppmuntrar medlemsstaterna att överväga möjligheten att införa ett mer omfattande system med mindre bidrag som kräver begränsad byråkrati till elever inom högskoleförberedande utbildning som har det svårt ekonomiskt, för att uppmuntra dem att fortsätta utbilda sig och därigenom bidra till att minska de sociala skillnaderna och se till att alla får större möjligheter till utbildning.

48.

Europaparlamentet anser att det måste göras mer för att komma till rätta med skillnaderna mellan män och kvinnor som tar examen i naturvetenskapliga ämnen (vetenskap, teknik, ingenjörsvetenskap och matematik), ett problem som illustreras av det faktum att endast 20 procent av alla utexaminerade ingenjörer är kvinnor.

49.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen samt till medlemsstaternas regeringar och parlament.

3.12.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 353/64