ISSN 1977-1061 doi:10.3000/19771061.C_2013.044.swe |
||
Europeiska unionens officiella tidning |
C 44 |
|
Svensk utgåva |
Meddelanden och upplysningar |
56 årgången |
Informationsnummer |
Innehållsförteckning |
Sida |
|
I Resolutioner, rekommendationer och yttranden |
|
|
YTTRANDEN |
|
|
Europeiska ekonomiska och sociala kommittén |
|
|
485:e plenarsessionen den 12 och 13 december 2012 |
|
2013/C 044/01 |
||
2013/C 044/02 |
||
2013/C 044/03 |
||
2013/C 044/04 |
||
2013/C 044/05 |
||
2013/C 044/06 |
||
2013/C 044/07 |
||
2013/C 044/08 |
||
2013/C 044/09 |
||
2013/C 044/10 |
||
2013/C 044/11 |
||
|
III Förberedande akter |
|
|
EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN |
|
|
485:e plenarsessionen den 12 och 13 december 2012 |
|
2013/C 044/12 |
||
2013/C 044/13 |
||
2013/C 044/14 |
||
2013/C 044/15 |
||
2013/C 044/16 |
||
2013/C 044/17 |
||
2013/C 044/18 |
||
2013/C 044/19 |
||
2013/C 044/20 |
||
2013/C 044/21 |
||
2013/C 044/22 |
||
2013/C 044/23 |
||
2013/C 044/24 |
||
2013/C 044/25 |
||
2013/C 044/26 |
||
2013/C 044/27 |
||
2013/C 044/28 |
||
2013/C 044/29 |
||
2013/C 044/30 |
||
2013/C 044/31 |
||
SV |
|
I Resolutioner, rekommendationer och yttranden
YTTRANDEN
Europeiska ekonomiska och sociala kommittén
485:e plenarsessionen den 12 och 13 december 2012
15.2.2013 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
C 44/1 |
Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Utveckla en makroregional strategi för Medelhavsområdet – fördelar för ömedlemsstater” (förberedande yttrande på begäran av Cyperns ordförandeskap)
2013/C 44/01
Föredragande: Dimitris DIMITRIADIS
Den 22 maj 2012 begärde den biträdande ministern hos Cyperns president med ansvar för Europafrågor, Andreas MAVROYIANNIS, på Cyperns EU-ordförandeskaps vägnar ett yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om
”Utveckla en makroregional strategi för Medelhavsområdet – fördelar för ömedlemsstater”.
Facksektionen för Ekonomiska och monetära unionen, ekonomisk och social sammanhållning, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 21 november 2012.
Vid sin 485:e plenarsession den 12 – 13 december 2012 (sammanträdet den 12 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 147 röster för, 1 röst emot och 5 nedlagda röster.
1. Slutsatser
1.1 |
EESK anser att det trots den särskilt känsliga och för närvarande osäkra situation som råder i Medelhavsområdet ändå finns förutsättningar (1) för att inleda en flernivådialog mellan kommissionen, medlemsstaterna, de stater som deltar i Euromed-samarbetet, de lokala och regionala myndigheterna samt det civila samhället i syfte att inrätta en makroregional strategi för Medelhavsområdet (i två delar), som ska täcka behoven i området och stärka dess internationella konkurrenskraft. |
1.2 |
Medelhavsområdet utgör ett särskilt vidsträckt område med olika ekonomiska, sociala, politiska och kulturella särdrag och består av länder med olika struktur och infrastruktur (EU-medlemmar, icke EU-medlemmar med status som ”kandidatland” och icke EU-medlemmar som deltar i Euromed-samarbetet). Av denna anledning föreslås att man inrättar två subregionala strategier (östra och västra Medelhavsområdet) som ska överlappa varandra och samarbeta såväl inbördes som med den makroregionala strategin för Joniska och Adriatiska havet. |
1.3 |
EESK beaktar rådets beslut och parlamentets uttalade samstämmiga ståndpunkt att en makroregional strategi inte får innebära ytterligare finansiering, ny lagstiftning eller nya förvaltningsorgan (principen om ”tre nej”), men anser dock att det är nödvändigt att finansiera ett tekniskt bistånd för datainsamling och att främja de strukturprojekt som kommer att behövas. |
1.4 |
EESK anser att användning av de avsevärda medel som EU redan har åtagit sig att betala ut för finansiering av insatser och program inom strukturfonderna och EIB:s finansieringsinstrument är tillräckligt. De bör dock användas på ett insynsvänligt, men också flexibelt sätt. Kommittén stöder dessutom att man skapar en investeringsbank för Euromed-området, genom Europeiska investeringsbankens försorg, men vill även se en politik som är öppen för finansiering från olika finansieringsinstitutioner (KfW, EBRD, Världsbanken, Afrikanska utvecklingsbanken och Muslimska utvecklingsbanken). |
1.5 |
EESK anser att det är viktigt att stärka det subregionala samarbetet genom förbättrade handels-, turist- och näringslivsförbindelser mellan länderna vid södra Medelhavskusten. |
1.6 |
EESK anser att rådet måste fatta de politiska beslut som krävs för att omgående finna en lösning på de olösta frågorna, så att Medelhavsunionen kan bli en plats för strategisk planering och genomförande av den nya makroregionala politiken. |
1.7 |
EESK anser att om rådet omgående godkänner strategin för Adriatiska och Joniska havet (se rådets slutsatser av den 24 juni 2011) så kommer detta att öppna vägen för inrättande av den makroregionala strategin för Medelhavsområdet. |
1.8 |
EESK anser att Cypern och Malta – precis som alla andra öar i Medelhavet – har en särskilt viktig roll att spela inom varje ny strategi som införs av EU. Dessa öar befinner sig i en särskilt ogynnsam situation eftersom de saknar förbindelser och kommunikation med medlemsstaterna på EU:s fastland. |
1.9 |
EESK understryker att det är mycket viktigt för hela Medelhavsområdet att stödja jordbruksproduktionen. |
1.10 |
EESK anser att färje- och flygförbindelserna mellan länderna vid Medelhavet – och mer generellt till övriga EU – bör förbättras. |
1.11 |
EESK vill med detta yttrande inleda dialogen om den nya makroregionala strategin för Medelhavsområdet och diskussionerna om de viktigaste frågorna i samband med den. Kommittén kommer att fortsätta arbetet med denna mycket viktiga fråga genom nya yttranden som mer i detalj går in på och fördjupar de frågor som tas upp i det här yttrandet. |
2. Inledning
2.1 |
En av Cyperns prioriteringar då landet tog över EU-rådsordförandeskapet för det andra halvåret 2012 var utarbetande av ett yttrande med titeln ”Makroregional strategi för Medelhavsområdet”, med en särskild infallsvinkel på ”fördelar för de små östaterna”. |
2.2 |
Valet av EESK för att utföra detta arbete sammanhänger med den roll som kommittén tidigare har spelat vid utarbetandet av rådgivande yttranden, där vi har gett uttryck för och införlivat synpunkter från organisationer i det civila samhället i medlemsstaterna och därmed stärkt deltagandedemokratin i EU. |
2.3 |
Det valda ämnet är en följd av det framgångsrika inrättandet av ett makroregionalt synsätt för Östersjön (2), samt de makroregionala strategierna för Donauregionen, Adriatiska och Joniska havet samt Atlanten, mot bakgrund av att Medelhavsområdet är en region som uppvisar särskilda särdrag och därigenom medför särskilda krav. |
2.4 |
Målet med strategin är att skapa en samordnad politik som hjälper länderna i området att stärka sina ekonomiska och sociala relationer samt att samarbeta för att lösa gemensamma problem, vilket skulle göra det möjligt för området att bli internationellt konkurrenskraftigt, blomstrande, säkert och miljömässigt hållbart. Dessutom gör makrostrategin att det blir möjligt att samordna EU-institutionernas politik, mål och åtgärder med medlemsstaterna, regionerna, de lokala ekonomiska och sociala råden och alla berörda parter i Medelhavsområdet, i synnerhet de små och isolerade östaterna. |
2.5 |
Strategin förväntas också genom ökad tillväxt, nya arbetstillfällen och sänkt arbetslöshet lösa de problem som beror på dagens internationella ekonomiska kris. |
2.6 |
I detta syfte ansluter sig yttrandet till kommissionens definition av makroregional strategi (3), enligt vilken en strategi är ”makroregional” när den avser en region som omfattar territorier i olika länder eller regioner som har gemensamma kännetecken, t.ex. ligger vid samma hav eller delar ett annat gemensamt område, eller som står inför samma utmaningar, t.ex. utvecklingsproblem, klimatförändring, begränsat ekonomiskt och kulturellt utbyte osv. De makroregionala strategierna är ett tillvägagångssätt som utnyttjar de verktyg, program och finansieringsmöjligheter som redan finns för att uppnå makroregionens särskilda mål, och de syftar till att i sin planering införliva offentliga och privata resurser, så att den bredare politiken utformas i samklang med tillgänglig finansiering (europeisk, nationell och regional). Dessutom möjliggör de konvergens mellan regionernas och de olika medlemsstaternas resurser genom användning av samordnade ”styresformer” och skapande av ”ömsesidig nytta” för alla områden som deltar. |
2.7 |
Väl medveten om den omvandling som pågår och de osäkra politiska och sociala förhållanden som råder i länderna vid södra Medelhavskusten efter revolterna, har EU infört ett nytt förhållningssätt gentemot dem, det s.k. ”partnerskapet för demokrati och gemensamt välstånd”. Detta ska belöna de stater som gör framsteg vad gäller att genomföra de nödvändiga reformerna och uppnå konkreta och mätbara mål (4). |
3. Utmaningarna för Medelhavsområdet
3.1 |
Det bör noteras att med tanke på den mängd program och initiativ som redan har utformats både för det större Medelhavsområdet (Euromedpartnerskapet, även känt som ”Barcelonaprocessen”) och i de mer specifika regionerna i Medelhavsområdet, t.ex. Joniska och Adriatiska havet (territoriellt samarbete i Medelhavsområdet genom makroregionen Joniska och Adriatiska havet), bör den nya makroregionala strategin innefatta alla länder som ligger vid Medelhavet, dvs. EU-medlemsstaterna (Portugal, Spanien, Frankrike, Italien, Grekland, Cypern, Slovenien och Malta) och tredjeländerna (Kroatien, Montenegro, Albanien, Turkiet, Libanon, Syrien, de palestinska områdena, Jordanien, Israel, Egypten, Libyen, Algeriet, Tunisien och Marocko). |
3.2 |
Innan ramen för målen och politiken fastställs, krävs det dock en kartläggning av de utmaningar som området står inför: |
3.2.1 |
För det första har Medelhavsområdet, i synnerhet östra Medelhavsområdet, stor historisk betydelse. Där ingår EU-medlemsstater, men även tredjeländer, som befinner sig i olika utvecklingsstadier. På grund av att människor har varit bosatta i området under mycket lång tid samt att det har exploaterats ekonomiskt och haft en tät trafik av varor, personer och fartyg (sjöfarten) karaktäriseras Medelhavsområdet av intensiva handels- och människoströmmar. De ekonomiska förbindelserna mellan länderna i området fortsätter dock att vara tämligen begränsade. Det finns t.ex. inte några direkta flyg- och färjeförbindelser mellan länderna i östra Medelhavsområdet. Det är inte utan anledning som vissa anser att Euromed-samarbetet tyvärr är begränsat till samarbete mellan länderna vid södra Medelhavskusten och EU, eller till samarbete på bilateral nivå mellan vissa medlemsstater. |
3.2.2 |
För det andra har den ekonomiska obalansen och skillnaderna i utveckling och välstånd, men även de ofta förekommande spänningarna, i synnerhet i dagsläget, gjort att människornas rörlighet utvecklats till en permanent ekonomisk migration (laglig eller olaglig) (5), vilket fått negativa följder både för ursprungs- och mottagarländerna. De som söker asyl av politiska skäl är en särskilt oroande aspekt av detta problem. |
3.2.3 |
För det tredje fortsätter Medelhavsområdet att vara en härd av politisk instabilitet och väpnade konflikter, vilket leder till oönskade följder i form av förluster av människoliv och materiella skador samt konsekvenser för det ekonomiska och handelsrelaterade utbytet och för miljön. Efter inledandet av de arabiska revolterna fanns det dessutom ett akut behov av en strategi för att stärka de ekonomiska och sociala förbindelserna mellan länderna i området på initiativ av EU. Strategin ska struktureras genom en demokratisk dialog med medlemsstaterna, men även civilsamhället (6), och visa att EU till fullo stöttar folken i södra Medelhavsområdet (7). |
3.2.4 |
För det fjärde finns det i området många och värdefulla råvarufyndigheter, i första hand energifyndigheterna i Mellanösternområdet och Nordafrika. Upptäckten nyligen av nya naturgaskällor är ett viktigt faktum som för EU:s del förväntas leda till ett nytt utbud av energi som vilar på en mer stabil bas. Det är dock nödvändigt att garantera säkerheten och att förbättra färje- och flygförbindelserna samt övrig kommunikation mellan länderna vid Medelhavet och övriga världen, och tyngdpunkten bör ligga på handelsflottan, som är en viktig ekonomisk verksamhet i området. |
3.2.5 |
För det femte och på grund av den långvariga krisen har jordbruket, de återkommande perioderna av torka på senare tid och överfisket, men även den täta trafiken på havet, lett till föroreningar som fått negativa konsekvenser för livsbetingelserna i havet och längs kusterna och skadat turistnäringen. Jordbruket producerar mindre mängder jordbruksprodukter (8), vars värde ständigt sjunker, havets rikedom utplånas successivt och fångsterna inom fisket minskar. |
3.2.6 |
För det sjätte är ett gemensamt särdrag för alla länder vid Medelhavet den stora betydelse som turistnäringen har fått som en sektor för sysselsättning och utveckling. Därför bör även främjande av samarbetet inom turismen mellan länderna i området vara ett grundinslag i strategin för att lösa viktiga problem, särskilt säsongsvariationerna. |
3.2.7 |
För det sjunde kan man konstatera att användningen av internettekniken, framför allt på den södra sidan av Medelhavet, är mycket begränsad och att det saknas forskningsinsatser och innovation. Dessa områden är oumbärliga för en modern ekonomi. Länderna vid Medelhavet är mycket dåligt sammanlänkade. |
3.3 |
Det bör understrykas att de ekonomiska, politiska och sociala förbindelserna mellan länderna i norra Afrika ligger på en särskilt låg utvecklingsnivå och att det s.k. Euromed-samarbetet i praktiken inskränker sig till vissa länder. Samtidigt har de program som EU genomför i området begränsad framgång på grund av bristen på kompetenta lokala samarbetspartner och korruptionen (9), men även på grund av bristande kunskaper om lokala seder och bruk, traditioner och samhällssyn. ”Barcelonaprocessen” från 1995 har gett svaga resultat, och inte heller Medaprogrammet och Medelhavsunionen har hittills producerat de förväntade resultat som krävs för att på lämpligt sätt främja EU:s samarbete med länderna vid Medelhavet. |
4. Målen för den makroregionala strategin för Medelhavsområdet
4.1 |
Mot bakgrund av ovanstående utmaningar föreslås följande mål för den makroregionala strategin för Medelhavsområdet: |
4.1.1 |
Att uppnå hållbar utveckling genom stärkt konkurrenskraft för ekonomin i länderna i området i syfte att stå emot den rådande internationella ekonomiska krisen, skapa arbetstillfällen och minska arbetslösheten. |
4.1.2 |
Att stärka förbindelserna mellan länderna vid Medelhavet och göra dem till en bro för kontakterna mellan EU, Mellanöstern och Afrika, i syfte att etablera fredliga förhållanden, välstånd och regional sammanhållning. |
4.1.3 |
Att utforma en ambitiös energipolitik i syfte att tjäna både staterna i området och EU i övrigt, med tanke på att EU behöver se till att unionen har en mångfald av energileverantörer och minska sitt beroende av Ryssland. |
4.1.4 |
Att öka den fria rörligheten för varor, tjänster, kapital och personer mellan de länder i Medelhavsområdet som inte tillhör EU. |
4.1.5 |
Att förbättra nätet av förbindelser för att skapa snabb och obehindrad tillgång till varor, personer och tjänster, med tyngdpunkten lagd vid säker transport av energiresurser. |
4.1.6 |
Att stärka rollen för de små ömedlemsstaterna i Medelhavet, dvs. Cypern och Malta, genom att lansera initiativ i syfte att förbättra deras förbindelser med partnerländerna vid Medelhavet, i synnerhet genom att utöka ländernas internetförbindelser med övriga världen. |
4.1.7 |
Att stödja program som syftar till att skapa nya arbetstillfällen för särskilt utsatta grupper (kvinnor (10) ungdomar, personer med särskilda behov m.fl.) |
4.2 |
Den makroregionala strategin för Medelhavsområdet (uppdelad i en subregional strategi för östra respektive västra Medelhavet) måste syfta till att omvandla området till en verklig föregångare i fråga om handel, turism, kultur, idéer, innovation, forskning och utbildningsverksamhet, och göra regionen till ett fredligt område som kan uppnå samhällsutveckling och välstånd. |
5. Strategiskt tillvägagångssätt för makroregionen Medelhavsområdet
5.1 |
Ovanstående analys bidrar till att fastställa huvuddelarna av strategin som koncentreras på följande sex pelare, vilka är förenliga med Europa 2020-strategin (11): |
5.1.1 |
Den första pelaren avser det ekonomiska samarbetet och den ekonomiska utvecklingen i kombination med de hållbarhetsmål som får avsevärda följder för ekonomin, t.ex. följande:
|
5.1.2 |
Den andra pelaren avser miljöskyddet och hanteringen av klimatförändringarna, särskilt följande:
|
5.1.3 |
Den tredje pelaren avser transporterna, och syftet är att säkerställa flyg- och färjeförbindelserna samt säkerhet vid transport av varor och personer. Inom denna ram gäller följande mål:
|
5.1.4 |
Den fjärde pelaren avser energisamarbetet (12) för kolväten, naturgas, förnybara energikällor och säker transport från producentländerna till EU och andra delar av världen. Det långsiktiga målet att skapa en energigemenskap mellan EU och södra Medelhavsområdet är ett mycket ambitiöst projekt, men nödvändigt. För detta krävs det en energipolitik för Medelhavet på flera nivåer, som innebär
|
5.1.5 |
Den femte pelaren avser innovation och konkurrenskraft. Strategin måste utnyttja de tillfällen som de redan befintliga europeiska initiativen inom forsknings- och innovationsområdena erbjuder för att stärka konkurrenskraften och bidra till välfärden för folken i länderna i hela Medelhavsområdet genom åtgärder som
|
5.1.6 |
Den sjätte pelaren avser migration och rörlighet (13), och handlar om att främja lagligheten, hantera migrationen, respektera internationell asylrätt, minska den illegala migrationen, bekämpa de kriminella nätverken för människohandel och skydda de mänskliga rättigheterna vid gränskontroller:
|
6. Nödvändiga förutsättningar för att uppnå den makroregionala strategins mål för utvecklingen av Medelhavsområdet
6.1 |
Den makroregionala strategin för Medelhavsområdet (uppdelad på två subregionala strategier) ska vara förenlig med EU-strategin Europa 2020, de befintliga programmen och EU:s finansieringsstöd (14) och använda sig av EU-initiativ som programmet Interact för tillhandahållande av tekniskt bistånd och utbildning (15). Det kommer dock att behövas en ny infrastruktur för att förvalta och stärka institutionernas funktionalitet. Den makroregionala strategin måste erbjuda nya tillvägagångssätt som blir till fördel för de berörda länderna genom att föreskriva praktiska åtgärder och en politik som kan tillämpas på ett effektivt sätt. |
6.2 |
I utformningen av strategin för Medelhavsområdet (östra respektive västra Medelhavsområdet) måste man använda alla befintliga resurser och sammanbinda den med de delar som berör Medelhavsområdets yttre förbindelser. För att nå bra resultat ska strategin fokuseras på effektivast möjliga samordning av EU:s åtgärder och politik med insatser från medlemsstaternas, regionernas, de lokala myndigheternas och andra berörda aktörers sida. |
6.3 |
EU erkände Medelhavets särskilt betydelsefulla roll vid toppmötet i Paris om Medelhavsområdet 2008, och fattade ett beslut om att omedelbart uppgradera samarbetet genom att skapa en permanent mekanism som fick namnet Medelhavsunionen (16). Denna mekanism lanserades i Barcelona och innebar stora förväntningar. Den fick i uppdrag att göra konkreta insatser med avseende på föroreningarna av havet, säkerheten till havs, energi samt utveckling av de ekonomiska förbindelserna mellan alla länder som ingår i Euromedpartnerskapet. Tyvärr har Medelhavsunionen hittills uppvisat ytterst nedslående resultat. |
6.4 |
Makroregionerna har inte strikt fastställda gränser. Följaktligen måste de frågor som man väljer att främja fokuseras på de utmaningar man kommit överens om och de gemensamma faktorer som möjliggör lösningar. De måste även kopplas till andra makroregionala strategier, såsom EU har definierat dem, genom att man tillämpar en begränsad kombination av politik och insatser som de deltagande länderna väljer. |
7. Åtgärder som krävs för att genomföra den nya strategin
7.1 |
Inom ovanstående ram bör tillvägagångssättet inom den makroregionala strategin för Medelhavsområdet innehålla följande konkreta åtgärder: |
7.1.1 |
Skapande av en lämplig mekanism för samordning och styrning för genomförandet av den makroregionala strategin, där man kan samordna det stora antalet europeiska myndigheter och lokala aktörer som kommer att vara involverade. Av denna anledning föreslås följande:
|
7.1.2 |
Tillämpning av EU:s grannskapspolitik: Tillvägagångssättet hittills när det gäller de makroregionala strategierna har begränsats till tillämpningen av EU:s inrikespolitik. För att göra framsteg med en sådan strategi i Medelhavsområdet, som involverar många länder utanför EU, krävs det även tillämpning av externa aspekter av internationell politik, men tyngdpunkten ska förstås ligga på EU:s grannskapspolitik. |
7.1.3 |
Lansera nya politiska initiativ: |
7.1.3.1 |
Utbildning av arbetskraften. |
7.1.3.2 |
Förbättring av internetförbindelser och elektronisk kommunikation och fortsatt förbättring av nättjänsterna inom den elektroniska förvaltningen. |
7.1.3.3 |
Gemensam planering inom forskning och innovation för hållbar utveckling och yrkesutbildning. |
7.1.3.4 |
Garanti för fri havstransit och fri rörlighet för varor, personer och energi, med tillämpning av en politik för säkra och billiga kommunikationer och skapande av nya havsrutter samt uppgradering av handelsflottan. |
7.1.3.5 |
Effektiva flyg- och färjeförbindelser mellan alla områden runt Medelhavet och övriga världen. |
7.1.3.6 |
Utvidgade handelsförbindelser och politiska förbindelser genom att skapa zoner för fritt utbyte på grundval av befintliga överenskommelser mellan EU och Medelhavsländerna och avskaffa importhinder med hjälp av samordnade insatser såsom konvergens i lagstiftningen. |
7.1.3.7 |
Åtgärder på områdena för konkurrens, offentlig upphandling, investeringsskydd och sanitära och fytosanitära frågor. |
7.1.4 |
Projekten för gränsöverskridande och interregionalt samarbete kan finansieras genom befintliga finansieringsresurser (17), dvs. EU:s strukturfonder, bidrag från medlemsstater, bidrag från andra givarländer (t.ex. Norge och Schweiz), via Europeiska investeringsbanken (EIB) (18), via FEMIP (19) (faciliteten för investering och partnerskap för Europa–Medelhavsområdet), samt genom användning av Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling (EBRD) och det stöd som planerats för Medelhavsunionen, med möjlighet till deltagande för lokala myndigheter, privata intressenter och icke-statliga organisationer. |
7.1.5 |
Den nya makroregionala strategin måste funktionellt sett kopplas till annan EU-politik, såsom Europa 2020-strategin, sammanhållningspolitiken, den gemensamma jordbruks- och fiskepolitiken, Fonden för ett sammanlänkat Europa och de transeuropeiska näten för transport-, telekommunikations- och energisektorerna, programmet Horisont 2020, den digitala agendan, Cosmeprogrammet och, i synnerhet, den integrerade havspolitiken och politiken för det gemensamma europeiska asylsystemet (20). |
8. Öarnas roll i den nya makroregionala strategin
8.1 |
Det är ett obestridligt faktum att det fram till i dag inte har funnits en integrerad fast strategi på EU-nivå som tar särskild hänsyn till EU:s ömedlemsstater (Cypern och Malta), som har problem inom transport- och energiområdet. Det isolerade läget försvårar fullbordandet av den inre marknaden. |
8.2 |
En ny makroregional strategi för Medelhavet fastställer exakt hur man ska sammanbinda Cypern och Malta och skapa lämpliga förutsättningar för användning av EU-medel. |
8.3 |
Cypern (östra Medelhavet) och Malta (västra Medelhavet) kan spela en konkret roll vid genomförandet och förvaltningen av den nya makroregionala strategin som säten för fackorgan som etablerar sig i eller flyttar till området. |
9. EESK:s potentiella roll i den nya strategin för Medelhavsområdet
9.1 |
EESK har tillsammans med de ekonomiska och sociala råden i medlemsstaterna vid Medelhavet, och motsvarande organ i de nordafrikanska länderna (där sådana finns), men även med representativa organisationer i det civila samhället, beslutat att anordna ett möte för ekonomiska och sociala råd i EU–Medelhavsområdet, och det förväntas äga rum inom kort. |
9.2 |
EESK har de erfarenheter och kunskaper som behövs för att vara en av medlemmarna när forumen för Medelhavsområdet grundas. |
9.3 |
EESK har för avsikt att fortsätta att utarbeta sakkunniga yttranden om fördjupningen av den makroregionala strategin för Medelhavsområdet. |
Bryssel den 12 december 2012
Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande
Staffan NILSSON
(1) Europaparlamentets betänkande om utvecklingen av EU:s makroregionala strategier: nuvarande praxis och framtidsutsikter, särskilt i Medelhavsområdet. Utskottet för regional utveckling, föredragande: François Alfonsi (A7-0219/2012).
Europaparlamentets resolution av den 3 juli 2012 om utvecklingen av EU:s makroregionala strategier: nuvarande praxis och framtidsutsikter, särskilt i Medelhavsområdet (2011/2179 (INI)).
(2) Yttrande från EESK om ”Makroregionalt samarbete – Att tillämpa Östersjöstrategin på andra makroregioner i Europa”, EUT C 318, 23.12.2009, s. 6, och
Yttrande från EESK om ”Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén: EU:s strategi för Östersjöområdet”, COM(2009) 248 final, EUT C 339, 14.12.2010, s. 29.
(3) Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén om EU:s strategi för Östersjöområdet, COM(2009) 248 final, EUT C 339, 14.12.2010.
(4) Gemensamt meddelande till Europeiska rådet, Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – Ett partnerskap för demokrati och delat välstånd med södra Medelhavsområdet, COM(2011) 200 final, 8.3.2011.
(5) Yttrande från EESK om ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén – Meddelande om migration”, COM(2011) 248 final, EUT C 248, 25.8.2011, s. 135.
(6) Yttrande från EESK om ”Främjande av representativa civila samhällen i Euromed-regionen”, EUT C 376, 22.12.2011, s. 32, och
Yttrande från EESK om ”Östersjöområdet: Det organiserade civila samhällets roll för förbättrat regionalt samarbete och en regional strategi”, EUT C 277, 17.11.2009, s. 42.
(7) Yttrande från EESK om ”Gemensamt meddelande till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – Ny respons på ett grannskap i förändring”, EUT C 43, 15.2.2012, s. 89.
Yttrande från EESK om ”EU:s fredsbyggande roll i de externa förbindelserna: bästa praxis och framtidsutsikter”, EUT C 68, 6.3.2012, s. 21.
(8) Yttrande från EESK om ”Jordbruket inom Euromed (bland annat betydelsen av kvinnornas arbete inom jordbrukssektorn och kooperativens roll)”, EUT C 347, 18.12.2010, s. 41.
(9) Yttrande från EESK om ”Det civila samhällets roll i kampen mot korruption i länderna söder om Medelhavet”, EUT C 351, 15.11.2012, s. 27.
(10) Yttrande från EESK om «Främjande av kvinnors företagande i Euromed-regionen», EUT C 256, 27.10.2007, s. 144.
(11) http://ec.europa.eu/europe2020/index_sv.htm
(12) Yttrande från EESK om ”Främjande av förnybar energi och den europeiska grannskapspolitiken: EU och Medelhavsområdet”, EUT C 376, 22.12.2011, s. 1, och
Yttrande från EESK om ”Den externa dimensionen av EU:s energipolitik”, EUT C 182, 4.8.2009, s. 8.
(13) Yttrande från EESK om ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén – En övergripande strategi för migration och rörlighet”, COM(2011) 743 final, EUT C 191, 29.6.2012, s. 134, och
Yttranden från EESK om följande förslag: ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande, som en del av fonden för inre säkerhet, av ett instrument för ekonomiskt stöd för yttre gränser och viseringar”, (COM(2011) 750 final – 2011/0365 (COD)), ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande av asyl- och migrationsfonden”, (COM(2011) 751 final – 2011/0366 (COD)), ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande, som en del av fonden för inre säkerhet, av ett instrument för ekonomiskt stöd till polissamarbete, förebyggande och bekämpande av brottslighet samt krishantering”, (COM(2011) 753 final – 2011/0368 (COD)), EUT C 299, 4.10.2012, s. 108.
(14) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1638/2006 av den 24 oktober 2006 om fastställande av allmänna bestämmelser för upprättandet av ett europeiskt grannskaps- och partnerskapsinstrument, EUT L 310, 9.11.2006.
— |
http://www.interact-eu.net/about_us/about_interact/22/2911 |
— |
http://www.interact-eu.net/ipvalencia/ipvalencia/117/619 (avser den filial i Valencia som är specialiserad på Medelhavet). |
(16) http://www.eeas.europa.eu/euromed/index_en.htm
(17) Fram till slutet av 2013 finns det ungefär 4 miljarder euro tillgängliga för stöd till grannländerna i söder inom ramen för det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet.
(18) http://www.eib.europa.eu/projects/regions/med/index.htm?lang.en
(19) http://www.eib.europa.eu/infocentre/publications/all/femip-2011-annual-report.htm
(20) Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – Strategisk plan för asylpolitik – En ett integrerat grepp på skyddsfrågor över hela EU, COM(2008) 360 final.
15.2.2013 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
C 44/9 |
Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Integrering av EU:s energiöar: tillväxt, konkurrenskraft, solidaritet och hållbarhet inom EU:s inre energimarknad” (förberedande yttrande på begäran av Cyperns rådsordförandeskap)
2013/C 44/02
Föredragande: Pierre-Jean COULON
Den 18 juli 2012 beslutade Cyperns rådsordförandeskap att i enlighet med artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om
”Integrering av EU:s energiöar: tillväxt, konkurrenskraft, solidaritet och hållbarhet inom EU:s inre energimarknad” (förberedande yttrande på begäran av Cyperns rådsordförandeskap).
Facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 26 november 2012.
Vid sin 485:e plenarsession den 12–13 december 2012 (sammanträdet den 13 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 159 röster för, 5 röster emot och 13 nedlagda röster.
1. Slutsatser och rekommendationer
1.1 |
”Ökaraktär i energihänseende” i vid bemärkelse inverkar negativt på de länder och regioner som berörs i Europa såväl ekonomiskt och socialt som i miljöhänseende, eftersom de ofta är starkt beroende av importerade fossila bränslen. Energiberoendet bidrar till stora prisskillnader som äventyrar solidariteten och den homogena utvecklingen i EU:s regioner. |
1.2 |
EESK ställer sig bakom det mål som Europeiska rådet fastställde i februari 2011 om att komma till rätta med problemet med energiöar. EESK stöder mot den bakgrunden initiativ som syftar till att stärka prioriterade sammankopplingar av energinät mellan unionens länder. Sammankoppling mellan energiöar och nät i tredje land kan behöva prioriteras när detta alternativ är mer relevant för att trygga och diversifiera energiöarnas energiförsörjning. |
1.3 |
Läget för de medlemsstater som berörs av fenomenet med energiöar skiljer sig åt när det gäller energiproduktion eller möjligheter till energiimport. Utöver ökad sammanlänkning, som är en nödvändighet både för alla energiöar och för EU:s övriga medlemsstater, bör lösningar som bygger på lokal energi tas fram från fall till fall. |
1.4 |
Särskilt i fråga om de baltiska länderna och länderna i Central- och Östeuropa anser EESK att man bör undanröja skillnaderna när det gäller att tolka principerna för energimarknaderna och energiförsörjningen mellan Ryssland och EU och fastställa dessa tolkningar i de internationella avtalen, varav ett kan vara ett nytt partnerskaps- och samarbetsavtal med särskild tonvikt på energifrågorna. (Se Europaparlamentets resolution av den 12 september 2012 om årsrapporten från rådet till Europaparlamentet om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, 12562/2011 – 2012/2050(INI)). |
1.5 |
Vad gäller energigemenskapen i sydöstra Europa önskar kommittén samråd och integration med omvärlden samt en ny dimension: det civila samhällets verksamhet. |
1.6 |
Vissa europeiska stater eller regioner som är energiöar befinner sig i en särskild situation. Genom sitt geostrategiska läge skulle Cypern kunna bli ett verkligt energinav för både förnybar energi och gasflöden. Allmänt sett borde den inhemska energiproduktionen utvecklas på öarna. Mot den bakgrunden skulle de kunna utgöra prioriterade laboratorier för att ta fram och pröva ny energiteknik. Utvärderingskriterier som beaktar deras särart och behov skulle kunna tillämpas när gemenskapsfinansiering beviljas för utveckling och demonstration. Denna gemensamma satsning skulle kunna bidra till att man kommer till rätta med deras energihandikapp som beror på att de inte är tillräckligt sammankopplade med resten av Europa. |
1.7 |
EESK rekommenderar att man samtidigt uppmuntrar bättre sammankoppling, utveckling av inhemsk förnybar energi och åtgärder för energieffektivitet och optimering av efterfrågan på energi. De utvärderingskriterier som tillämpas på EU-programmen på området bör ta hänsyn till målet om att komma till rätta med energiöarna, inte minst i urvalet av infrastrukturprojekt av allmänintresse på energiområdet. |
1.8 |
Om inte EU – i samråd med medlemsstaterna, näringslivet och det civila samhället i de berörda regionerna – snabbt vidtar åtgärder som syftar till att successivt komma till rätta med energiöarna kommer det att bli mycket svårare att uppnå målen i Europa 2020-strategin och dra full nytta av de gemensamma insatser som redan gjorts för att öka tillväxten och konkurrenskraften i EU. |
1.9 |
EESK anser mot den bakgrunden att energifattigdom inte längre kan betraktas som ett rent nationellt – eller lokalt – problem som enbart hanteras via socialpolitiken. Eftersom en del av de viktigaste orsakerna till energifattigdomen går utanför den nationella ramen önskar kommittén att EU:s energipolitik ska fokusera på de stora obalanser som bidrar till detta fenomen. De konkreta politiska åtgärderna bör alltså framöver utvärderas efter de konsekvenser de förväntas få för faktorer som kan förvärra eller minska energifattigdomen. |
1.10 |
EESK anser att energiöarna innebär en samhällskostnad. Denna kostnad bör utvärderas, och lösningarna för att minska kostnaden bör ingå i en övergripande helhet: EU:s energipolitik bör fullföljas och tilldelas tillräckliga medel för åtgärder som är anpassade till både medlemsstaternas ömsesidiga beroende och de svårigheter de möter. För att till fullo kunna bedöma följderna av det nuvarande läget skulle EESK gärna se att kommissionen genomför en uttömmande studie om ”kostnaderna för uteblivna åtgärder på EU-nivå i fråga om energi” orsakade av dessa ”energiöar”. |
1.11 |
EESK förespråkar en öppen, övergripande och detaljerad utvärdering av kostnaderna – inbegripet externa kostnader – för den fossila energin samt för den förnybara energin, inklusive indirekta kostnader kopplade till en förbättring av nätet, upprätthållande av reservkapacitet och erforderligt stöd till grön teknik. Denna utvärdering är nödvändig för att man ska kunna finna de bästa alternativen för investeringar och politiska åtgärder, särskilt om man vill ha en stark utveckling av produktionen av förnybar energi i vissa energiöar, som kan exporteras till EU-medlemsstater eller tredje land. |
2. Inledning: Geografiskt och politiskt varierande energiöar
2.1 |
Den begäran om yttrande som Cyperns rådsordförandeskap har lagt fram är ännu ett exempel på behovet av att europeisera energipolitiken och skapa en europeisk energigemenskap i enlighet med EESK:s rekommendationer (1). Detta förutsätter i praktiken en förstärkt regional sammanhållning och en gemensam vision för utvecklingen av EU:s regioner. Målet om en bättre integrering av EU:s energiöar ingår också i de konkreta riktlinjer för förbättrat samarbete på energiområdet som kommittén efterlyste i sitt yttrande om ”Det civila samhällets deltagande i genomförandet av en framtida europeisk energigemenskap” (2) från januari 2012. |
2.2 |
Mot bakgrund av den begäran som Cyperns rådsordförandeskap har lagt fram och med tanke på diskussionerna på EU-nivå (se t.ex. punkt 5 i Europeiska rådets slutsatser av den 4 februari 2011, EUCO 2/1/11 REV 1), definieras begreppet ”energiö” i det här yttrandet som ett territorium (ö eller fastlandsområde) som har få eller inga egna energikällor, som är otillräckligt sammankopplat med energiöverföringsnäten och som därför ofta är beroende av en extern energikälla eller energileverantör. När det gäller diversifieringen i energimixen finns det fortfarande stora skillnader mellan medlemsstaterna. Begreppet ”energiö” har således både en teknisk och en (geo)politisk dimension (beroendet av en enda leverantör). |
2.3 |
Bland de faktorer som bör beaktas finns bl.a. den bristande sammanlänkningen, beroendet av en enda energikälla eller energileverantör, avståndet till platsen för energiproduktion eller till energiöverföringsnäten, investeringskostnaderna i förhållande till storleken på marknaden, svårigheten att ändra den nationella energipolitikens huvudinriktning samt den geografiska/klimatrelaterade särarten. |
2.4 |
Om man använder Eurostats definition finns det flera hundra öar av olika storlek i EU, med olika rättslig status. Utöver de fyra östaterna Cypern, Irland, Malta och Storbritannien finns det mer än 286 bebodda öar i Europa med en befolkning på mer än 10 miljoner invånare: öar i Nordsjön och Östersjön, och i yttre randområden tillhörande tre medlemsstater – Kanarieöarna (Spanien), Madeira och Azorerna (Portugal) samt Réunion, Mayotte, Guyana, Martinique, Guadeloupe och Saint-Martin (Frankrike). Öar som tillhör medlemsstater, inbegripet regioner i yttre randområden, behandlas inte individuellt i detta yttrande. |
2.5 |
Det finns en annan typ av ”energiöar” vars ökaraktär i huvudsak har sitt ursprung i 1900-talets historia. Den iberiska halvön är fortfarande i princip en energiö eftersom Franco respektive Salazar prioriterade självständighet i fråga om nätverkspolitiken, t.ex. vad gäller transportnäten, bl.a. järnvägar, och elnäten som har mycket begränsade externa förbindelser, framför allt med resten av den europeiska kontinenten via Frankrike. Denna situation har inte helt kunnat rättas till under de senaste 20 åren på grund av lokal opposition mot olika projekt för att förstärka de nät som korsar Pyrenéerna. Problemet håller på att lösas – en ny likströmsledning kommer inom kort att möjliggöra ökade förbindelser med det sydvästra Medelhavsområdet. Men utöver den förbättrade sammankopplingen mellan Frankrike och Spanien (som kommer att innebära att transiteringskapaciteten går från 1 400 till 2 800 MW) kommer det troligtvis att inom de kommande åren behövas andra möjligheter till energiöverföring mellan den iberiska halvön och resten av den europeiska kontinenten. Målet är att förfoga över en överföringskapacitet på 4 000 MW senast 2020, bl.a. genom en ny anslutning för el vid Atlantkusten, och detta mål bör stödjas. Projektet bör ingå i den förteckning över projekt av gemensamt europeiskt intresse som ska fastställas i förordningen om riktlinjerna för det transeuropeiska transportnätet. |
2.6 |
De baltiska länderna (Litauen, Lettland och Estland) utgör också energiöar i förhållande till EU eftersom deras nät är helt beroende av den tidigare ”monopolpartnern” Ryssland (i mindre utsträckning Vitryssland). Prioriteringen är här en europeisk energiintegration. Det är faktiskt motsägelsefullt att de tre baltiska länderna ingår i den politiska unionen utan att än så länge kunna dra nytta av fördelarna med integrationen och solidariteten inom EU vad gäller energi. Hur kan man acceptera att dessa länder är beroende av tredje land, ett land (numera medlem av WTO) som inte respekterar EU:s normer i fråga om tillträde till näten, som inte har skrivit under energistadgan och som inte främjar bättre sammanlänkning med länderna i Central- och Östeuropa? EESK efterlyser därför en minskning av skillnaderna mellan den ryska energimarknaden och den europeiska och ett nytt partnerskaps- och samarbetsavtal som är ambitiöst och heltäckande och som innehåller ett särskilt kapitel om samarbete på energiområdet. (Se Europaparlamentets resolution av den 12 september 2012 om årsrapporten från rådet till Europaparlamentet om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, 12562/2011 – 2012/2050(INI)). |
2.7 |
Sydöstra Europa (Balkanregionen) är en transitregion och framstegen i vissa stater med avseende på anslutningen till EU (Kroatien, men också Serbien, Montenegro och f.d. jugoslaviska republiken Makedonien) kräver att förbindelserna utvecklas, framför allt med de grannländer som är medlemmar i EU (Rumänien, Bulgarien, Grekland, Slovenien, Österrike och snart även Kroatien). Inrättandet av en energigemenskap i denna region är ett tecken på ökad medvetenhet och bör uppmuntras och stärkas, inte minst genom effektivt och öppet samråd om energistrategin med organisationerna i det civila samhället i området. |
2.8 |
Rent allmänt är EU:s samtliga medlemsstater starkt beroende av varandra. Vissa stater är visserligen inte energiöar i egentlig bemärkelse, men är ändå starkt beroende av grannstater. Detta gäller t.ex. länder i Central- och Östeuropa, i synnerhet Ungern. Kommittén anser att det med hänsyn till detta är av största vikt att föra en gemensam energipolitik. Mot den bakgrunden blir det viktigt att inom EU diskutera hur vi ska kunna öka solidariteten inom unionen. Artikel 194 i EUF-fördraget påminner för övrigt om denna aspekt. |
3. Energiöarna skadar Europas ekonomiska prestanda och bromsar sociala framsteg
3.1 |
Energiöarna ser visserligen olika ut, men följderna för dem är nästan identiska oavsett situationen. ”Ökaraktären” innebär nästan alltid följande:
|
3.2 |
Efterfrågan på energi är stor och växande i energiöarna liksom i andra delar av EU. Mot den bakgrunden är följderna av en potentiellt sämre försörjningstrygghet till klart högre priser en mycket negativ faktor för energiöarnas konkurrenskraft. Vissa branscher – och därigenom deras arbetstillfällen – kan hotas, eftersom viss verksamhet inte blir tillräckligt lönsam. |
3.3 |
På samma sätt är de höga energipriserna en tung post i hushållens budget. Energifattigdom har länge betraktats som ett rent nationellt eller till och med lokalt problem. Direkta satsningar på att hjälpa människor sker därför på dessa nivåer. Men eftersom några av de viktigaste orsakerna till energifattigdomen går utanför den nationella ramen borde EU:s energipolitik fokusera på de stora obalanser som medverkar till situationen och därmed bidra till att minska energifattigdomen. |
3.4 |
Det stora beroendet av fossila bränslen, inte minst olja, bidrar också till att bibehålla koldioxidutsläppen på en hög nivå. Med tanke på miljönormerna (direktivet om industriutsläpp) och den allmänna omsorgen om folkhälsan bör investeringar göras för att minska dessa utsläpp. Dessa kostnader bör också inräknas i energiöarnas energikostnader. |
3.5 |
Följderna av energiöarnas situation bör utvärderas bättre, med avseende på såväl tillväxt, konkurrenskraft och hållbar utveckling i de berörda områdena, som solidaritet, sammanhållning och ”uteblivna intäkter” för resten av EU som en följd av frånvaron av en fullständig och fungerande energimarknad för hela unionen. EESK anser att energiöarna innebär en samhällskostnad. Denna kostnad bör utvärderas, och lösningarna för att minska kostnaden bör ingå i en övergripande helhet: EU:s energipolitik bör fullföljas och tilldelas tillräckliga medel för åtgärder som är anpassade till både medlemsstaternas ömsesidiga beroende och de svårigheter de möter. |
3.6 |
Syftet är inte bara att demonstrera fördelarna med större europeisk integrering, utan framför allt att främja industriell utveckling, och därmed sysselsättning. Den europeiska industrins konkurrenskraft är beroende av många faktorer som de offentliga myndigheterna har föga eller inget inflytande över. Utmaningen består alltså i att undvika att energipolitiken – där EU kan och bör agera – blir en faktor som begränsar tillväxt och sysselsättning. EESK uppmanar därför medlemsstaterna och kommissionen att inte ytterligare fördröja genomförandet av de åtgärder som redan tagits fram och som kan minska energikostnaderna och öka försörjningstryggheten, t.ex. bättre samordning av nationella beslut i energifrågor och en gemensam planering av infrastruktur och nät, inrättandet av inköpsgrupper för fossila bränslen och, vid behov, ett europeiskt mandat för förhandlingar med externa parter. |
4. Vilka lösningar finns det? Utveckla förnybar energi och förbättra nätinfrastrukturen
4.1 |
Två lösningar tycks vara de bästa i nuläget: Dels ökad sammankoppling mellan energiöarna och den inre marknaden för energi (infrastruktur och marknadsorganisation) för att öka den faktiska solidariteten och anpassa den tekniska organisationen av det europeiska nätet till EU:s politiska och lagstiftningsmässiga mål, dels främja alternativa energikällor, dvs. lokal produktion av förnybar energi. Detta förutsätter att man kan demonstrera potentialen (om den finns) och föreslå åtgärder för att fullt ut kunna utnyttja den på effektivt sätt. Slutligen bör man uppmuntra ökad energieffektivitet och en förvaltning av efterfrågan genom intelligenta nät, vilket kan bidra till att optimera efterfrågan på energi. |
4.2 |
Europeiska kommissionen har redan inlett en stor reform av EU-politiken till stöd för energiinfrastruktur, särskilt i fråga om sammanlänkning (t.ex. Fonden för ett sammanlänkat Europa) som EESK har uttalat sig positivt om (3). Det kan därför finnas skäl att gå ännu längre i den gemensamma planeringen av infrastrukturen, i linje med EESK:s rekommendationer i yttrandet om den europeiska energigemenskapen (4). Vad gäller el fastställde Europeiska rådet 2002 ett mål för medlemsstaterna om en sammanlänkningskapacitet motsvarande 10 % av deras installerade produktionskapacitet. Det är ännu långt kvar till detta mål för vissa europeiska gränser, som fortfarande är överbelastade. |
4.3 |
Den snabba utvecklingen vad gäller förnybar energi i Nordsjön samt sol- och vindenergi i södra Europa kommer att ställa krav på ny, ”smartare” infrastruktur för att denna energi ska kunna integreras på bästa sätt i de stora europeiska näten. Dessa framsteg i fråga om intelligenta energinät skulle kunna möjliggöra en minskning av förbrukningen med 9 % fram till 2020 och en minskning av koldioxidutsläppen med 9 –15 %. Utvecklingen av intelligenta nät och anordningar för styrning av efterfrågan kan fungera bättre på mindre marknader, och ge bättre resultat snabbare. Tillsammans med ökade åtgärder för energieffektivitet kan de bidra avsevärt till att optimera efterfrågan på energi. De stora investeringar som krävs måste vägas mot den totala kontrollen av åtgärderna på området, en minskning av energikostnaderna i ett läge där priserna ökar och ett minskat behov av att investera i konventionell produktionskapacitet (minskade driftsmarginaler) eller produktion av förnybar energi. |
4.4 |
Sammanlagt bedömer ENTSO-E att vi i Europa under de kommande tio åren måste bygga 52 300 km nya högspänningsledningar med totala investeringar på 104 miljarder euro, med inriktning på ett hundratal prioriterade projekt, varav 80 % för utveckling av förnybar energi. Skalan är ett annat problem: Om nätet är litet i energiöar med potential på området blir integrationen av förnybar energi ännu svårare. Produktionskapaciteten för förnybar energi i industriella anläggningar (i motsats till decentraliserad produktion) kan utgöra en ganska stor andel av produktionen eller förbrukningen vars effekter, särskilt oregelbundenheten, är svårare att hantera. |
4.5 |
Förbättrad sammanlänkning är alltså av största vikt för att öka försörjningstryggheten och för att möjliggöra bättre balans mellan produktion och konsumtion av energi i ett utvidgat nät i en situation där den förnybara energin utvecklas kraftigt. Detta gäller också konventionell kapacitet, som behövs om produktionen från förnybara energikällor saktar in avsevärt eller upphör helt. |
4.6 |
Utvecklingen av förnybar energi förutsätter en flexibel reservkapacitet som har anpassats till och kan fungera vid låg elproduktion. Flytande naturgas (LNG) kan utgöra ett svar på beroendet av en enda gasleverantör och de höga priser som denna tillämpar, samtidigt som LNG erbjuder en lösning som är mer flexibel och billigare än olja och som därför kan användas i anslutning till utvecklingen av förnybar energi. Utvecklingen av LNG kräver emellertid investeringar i hamninfrastruktur och lagringskapacitet. |
4.7 |
Kommittén är övertygad om att det europeiska energisystemets framtid bl.a. omfattar bättre sammanlänkning och utveckling av förnybar energi, inte minst för energiöarna, i syfte att förbättra försörjningstryggheten. Fossil energi kommer även fortsättningsvis att dominera, men den ökade produktionen av förnybar energi kommer att göra det nödvändigt att drastiskt förbättra nätet på nationell och europeisk nivå (se EESK:s yttrande om energifärdplanen för 2050 och de s.k. no regrets-alternativen (5)). |
4.8 |
Detta behov kommer inte att konkretiseras i praktiken utan en öppen, övergripande och detaljerad utvärdering av kostnaderna. Så objektiva kunskaper som möjligt om kostnaderna – inbegripet externa kostnader – för den fossila energin samt för de extrakostnader som är kopplade till den förnybara energin bör finnas tillgängliga för att vi ska kunna fatta bästa möjliga investeringsbeslut och göra de bästa politiska valen. Studier av de indirekta kostnaderna är i många avseenden motstridiga, vilket gör behovet av kunskaper ännu viktigare. |
4.9 |
När det handlar om förnybar energi är det viktigt att beakta såväl kostnaderna för investeringar i ny produktionskapacitet och kostnaderna för att förbättra nätet som eventuella subventionskostnader. För det sistnämnda kan det finnas behov av att stödja de regioner som är mest beroende vad avser energi och de regioner där den förnybara energin hittills har varit svagt utvecklad. Mot den bakgrunden är det viktigt att förbättringen av näten håller jämna steg med ökningstakten i produktionen av grön energi. Det är också viktigt att fastställa vilken reservkapacitet som krävs per produktionsenhet för förnybar energi. Reservkapaciteten kan täckas genom import, men detta kräver sammanlänkningar och ett effektivt regionalt och europeiskt samarbete. Formerna för stödet till förnybar energi bör ta hänsyn till denna aspekt så att man kan optimera utvecklingstakten och se till att stödkostnaderna ligger på en nivå som kan accepteras av skattebetalarna. |
4.10 |
När alla dessa kostnader har utvärderats noggrant bör de jämföras med energikostnaderna för importerad fossil energi inbegripet alla kostnader, inklusive politiska och miljömässiga kostnader. Denna bedömning är helt nödvändig om man ska kunna utvärdera huruvida återverkningarna är positiva eller negativa för regionens konkurrenskraft. Det är mot denna bakgrund man kan få en stark utveckling av produktionen i vissa energiöar av förnybar energi som kan exporteras till EU-medlemsstater eller tredjeländer. |
4.11 |
EESK anser att de medlemsstater och regioner som är energiöar självklart bör få delta i arbetet med att stärka infrastrukturen eftersom deras ökade beroende bör beaktas när man fastställer prioriterade områden. Planen för sammanlänkningen av den baltiska energimarknaden skulle t.ex. kunna utgöra de första riktmärkena för en bättre samordning av energipolitiken och energimixen i regionen. Detta skulle kunna öppna energinäten, inte minst Litauens, Lettlands och Estlands. |
4.12 |
Framsteg har noterats på senare tid i samarbetet mellan Litauen och Lettland. Det finns ett flaggskeppsinitiativ på området: Litauen ska bygga en terminal för flytande naturgas (LNG) i Klaipėda som ska betjäna lagringsreservoaren i Inčukalns i Lettland. Litauen anser för övrigt att denna reservoar skulle kunna fungera som ”regional gasreserv”. I det sammanhanget vill EESK erinra om sitt förslag om gemensamt utnyttjande av resurserna i fråga om fossila bränslen, bl.a. inköpsgrupper för gas (6). Litauen, Lettland och Estland utvecklar och genomför projekt för sammanlänkning av elnäten (LitPol Link, NordBalt och Estlink 2) med övriga EU-länder, särskilt Polen. Samtidigt arbetar de tre baltiska staterna i riktning mot fullständig integrering i det europeiska energisystemet med en kombination av elkraftsystem och det kontinentaleuropeiska elnätet med synkrondrift (genomförbarhetsstudie pågår). De tre baltiska länderna utvecklar också gemensamt kärnkraftverket i Visaginas, som skulle kunna bidra till att trygga energiförsörjningen i dessa länder och utgöra en viktig beståndsdel i integrationen i det europeiska elsystemet. |
4.12.1 |
Cyperns nya energisituation (upptäckt av stora gasfyndigheter i dess territorialvatten) skulle kunna göra landet till en viktig regional aktör. En avsevärd ökning av dess möjligheter att producera förnybar energi och stort deltagande i ovannämnda projekt skulle kunna göra landet till ett ”energinav”, inriktat på bättre regional integrering, och en aktör i grannskapspolitiken i energifrågor. Det val som aktörerna nyligen gjorde att i framtiden utnyttja de cypriotiska gasfälten ska möjliggöra en bättre integration i EU och en aktiv grannskapspolitik. |
4.13 |
Dessutom skulle beroendet av en enda leverantör kunna minskas genom införandet av ett tredje energipaket. Frågan om en regional organisation av marknaden är också viktig: Litauen och Estland deltar i Nord Pool Spot, de baltiska och nordiska ländernas elbörs, och Lettland planerar att gå med nästa år. Utöver detta exempel uppmuntrar EESK de baltiska staterna att eftersträva gemensamma svar på sina behov och att utveckla den regionala energidialogen. |
4.14 |
Sammanlänkningarna bör öka med EU:s grannländer som skulle kunna både producera och exportera energi till EU och säkerställa transit till EU från andra produktionsorter. Detta gäller särskilt energiprojekt runt Medelhavet (solenergiplanen för Medelhavsområdet, Medgrid, energidimensionen av unionen för Medelhavsområdet, Desertec, osv.), där man bör se till att berörda länder (Cypern, Malta) eller regioner (Kreta, Sardinien, Korsika, Sicilien, Balearerna osv.) involveras i projekten. |
4.15 |
Energigemenskapen [i sydöstra Europa] bör omfatta samråd och integration med omvärlden samt en ny dimension: det civila samhällets verksamhet. Inom detta område bör EESK:s gemensamma rådgivande kommittéer (med f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, Montenegro och Kroatien) samt ekonomiska och sociala råd och liknande institutioner i dessa länder spela en roll. |
4.16 |
För övrigt skulle demonstration och utveckling av förnybar energi kunna framhävas mer, bl.a. i samband med energifärdplanen för 2050 och det nyligen offentliggjorda meddelandet om integreringen av förnybar energi i den europeiska energimarknaden (COM(2012) 271 final). |
4.17 |
Det krävs samordnade lösningar och förslag inom EU och i dess periferi som omfattar bl.a. följande:
|
4.18 |
Endast mellanstatliga lösningar som omfattar flera operatörer kan lyckas. Energipolitiken, oavsett om det gäller försörjningstrygghet, utbyggnad av nätverk eller forskning och utveckling, kan inte vara en fråga för några EU-stater som för en självständig energipolitik, eftersom återverkningarna av denna politik blir stora för de andra länderna. Ökad samordning av energimixen krävs, t.ex. mellan stater och regioner som utgör energiöar och vars energipolitik är kraftigt begränsad. Dessa stater och regioner skulle t.o.m. kunna visa vägen till ökat samarbete på EU-nivå, bortom tankarna om suveränitet på energiområdet. |
4.19 |
Dessa lösningar – infrastruktur, produktion av förnybar energi, ökat samarbete mellan stater och regioner i energifrågor – bör åtföljas av ökat deltagande för det civila samhället när det gäller energimixen, marknadsorganisationer, prissättningen, konkurrenskraften, miljöhänsyn och acceptansen i samhället. EESK hänvisar här till förslaget om att inrätta ett forum för det civila samhället om energifrågor, som lades fram inom ramen för arbetet med den europeiska energigemenskapen (7). |
Bryssel den 13 december 2012
Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande
Staffan NILSSON
(1) EUT C 68, 6.3.2012, s. 15–20.
(2) Se föregående fotnot.
(3) EUT C 143, 22.5.2012, s. 125–129.
(4) Se fotnot 1.
(5) EUT C 229, 31.7.2012, s. 126–132.
(6) Se fotnot 1.
(7) Se fotnot 1.
BILAGA
till yttrandet från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén
Följande ändringsförslag, som fått mer än en fjärdedel av de avgivna rösterna, avslogs under plenarsessionen:
Punkt 2.5
Ändra enligt följande:
”Det finns en annan typ av ’energiöar’som är förenad med svårigheter att bygga ut sammankopplingarna vars ökaraktär i huvudsak har sitt ursprung i 1900-talets historia. Den iberiska halvön är fortfarande i princip en energiö eftersom man under de senaste 20 åren inte har lyckats slutföra sammankopplingarna Franco respektive Salazar prioriterade självständighet i fråga om nätverkspolitiken, t.ex. vad gäller transportnäten, bl.a. järnvägar, och elnäten, som har mycket begränsade externa förbindelser, framför allt med resten av den europeiska kontinenten via Frankrike. Denna situation har inte helt kunnat rättas till under de senaste 20 åren på grund av lokal opposition mot olika projekt för att förstärka de nät som korsar Pyrenéerna. Problemet håller på att lösas – en ny likströmsledning kommer inom kort att möjliggöra ökade förbindelser med det sydvästra Medelhavsområdet. Men utöver den förbättrade sammankopplingen mellan Frankrike och Spanien (som kommer att innebära att transiteringskapaciteten går från 1 400 till 2 800 MW) kommer det troligtvis att inom de kommande åren behövas andra möjligheter till energiöverföring mellan den iberiska halvön och resten av den europeiska kontinenten. Målet är att förfoga över en överföringskapacitet på 4 000 MW senast 2020, bl.a. genom en ny anslutning för el vid Atlantkusten, och detta mål bör stödjas. Projektet bör ingå i den förteckning över projekt av gemensamt europeiskt intresse som ska fastställas i förordningen om riktlinjerna för det transeuropeiska transportnätet.”
Resultat av omröstningen:
Röster för |
: |
60 |
Röster emot |
: |
81 |
Nedlagda röster |
: |
18 |
15.2.2013 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
C 44/16 |
Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Den framtida utvecklingen inom sektorn för personanknutna sociala tjänster, hälso- och sjukvårdstjänster och utbildningstjänster i Europeiska unionen – tendenser och konsekvenser” (yttrande på eget initiativ)
2013/C 44/03
Föredragande: Antonello PEZZINI
Medföredragande: Dirk JARRÉ
Den 19 januari 2012 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett yttrande på eget initiativ om
”Den framtida utvecklingen inom sektorn för personanknutna sociala tjänster, hälso- och sjukvårdstjänster och utbildningstjänster i Europeiska unionen – tendenser och konsekvenser”.
Rådgivande utskottet för industriell omvandling, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 8 november 2012.
Vid sin 485:e plenarsession den 12–13 december 2012 (sammanträdet den 13 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 159 röster för, 3 röster emot och 11 nedlagda röster.
1. Slutsatser och rekommendationer
1.1 |
Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) anser att personanknutna sociala tjänster, hälso- och sjukvårdstjänster och utbildningstjänster i Europa utgör en mycket viktig del av den europeiska sociala modellen. Dessa tjänster, som är ömsesidigt beroende och förstärker varandras effektivitet, bildar en ”gyllene triangel” som är mycket viktig för samhällets funktion och kvalitet. |
1.2 |
EESK anser att dessa tjänster fyller en central roll dels för individens integration i samhället, dels för upprätthållandet av den sociala sammanhållningen. De innebär samtidigt en garanti för effektivt demokratiskt deltagande och social rättvisa. De är dessutom av grundläggande betydelse i strävan att uppnå Europa 2020-strategins mål om hållbarhet, smart sysselsättningsutveckling och förstärkt ekonomisk och social sammanhållning i Europeiska unionen. |
1.3 |
Mot bakgrund av att befolkningen blir allt äldre och att vårdbehoven ökar på grund av att antalet anhöriga som kan ge sådan vård blir allt mindre (bl.a. eftersom kvinnors deltagande på arbetsmarknaden ökar), bör man enligt EESK rikta större uppmärksamhet mot det faktum att bättre planläggning och programmering har blivit viktigt, å ena sidan när det gäller vårdpersonalens kvalifikationer och utbildning och å andra sidan vad gäller prioriteringar av budgetanslag. |
1.4 |
Kommittén är medveten om medlemsstaternas befogenheter på detta område och om de nationella, regionala och lokala myndigheternas bestämmanderätt vad gäller tillhandahållandet av dessa tjänster. Vi vill dock framhålla att EU:s medlemsstater har ett betydande delat ansvar på detta område. Genom Lissabonfördraget har det införts en viktig innovation, nämligen det protokoll om tjänster av allmänt intresse som fogats till fördraget. Vi anser att man måste satsa på en harmonisering mellan medlemsstaterna i syfte att minska de skillnader som finns i dag och garantera den grundläggande etableringsfriheten (med respekt för lagstadgade och avtalsenliga minimistandarder på arbetsmarknaden i det mottagande landet) och friheten att tillhandahåller tjänster. |
1.5 |
Mot bakgrund av sektorns betydelse när det gäller dess bidrag till EU:s BNP, de viktiga sysselsättningsmöjligheter den erbjuder i form av nya arbetstillfällen och nya företag, samt dess förmåga att ge innovativ och högkvalitativ respons på de strukturella förändringarna och behoven i det europeiska samhället och på Lissabonfördragets mål på detta område, vill EESK rikta följande uppmaningar till kommissionen, rådet och Europaparlamentet:
|
1.6 |
EESK anser att man på EU-nivå på ett samordnat sätt bör anslå en del av strukturfondsmedlen till utveckling av infrastruktur för sociala tjänster och vårdtjänster där sådan saknas, och till lokala sysselsättningsinitiativ i sektorn, med en särskild budgetpost för landsbygdsområden. Samma sak gäller programmen Horisont 2020 och Kultur samt sådana insatser för livslångt lärande som rör ny teknik som används inom hälso- och socialvård. Dessutom bör man uppmuntra forskning som rör optimering av resultaten av tjänsterna, samt dokumentation och utbyte av goda erfarenheter. |
1.7 |
Det är viktigt att få till stånd en konstruktiv och välstrukturerad social dialog mellan alla nivåer (lokal, nationell och europeisk) inom sektorn för personanknutna tjänster. Denna sociala dialog bör spela en avgörande roll när det gäller att
Kommissionen och medlemsstaterna bör på ett konkret och aktivt sätt stödja inrättandet och utvecklingen av en sådan social dialog, liksom organisationen av arbetet. Till att börja med skulle detta stöd kunna ske i form av studier av dessa sektorer, liksom konferenser på EU-nivå för arbetsmarknadsparterna inom denna sektor. |
2. Inledning
2.1 |
Detta yttrande syftar till att identifiera hur de nuvarande trenderna förändras och att kartlägga den kommande utvecklingen när det gäller personanknutna sociala tjänster och vårdtjänster och till dessa kopplade utbildnings- och fortbildningstjänster, samt till att undersöka möjligheterna att skapa ny sysselsättning av hög kvalitet inom sektorn. |
2.2 |
Sociala tjänster och vårdtjänster rör de enskildas grundläggande behov, och företagen i denna bransch antar olika former: alltifrån institutioner som ger medicinsk och psykosocial behandling till institutioner som erbjuder sociala tjänster och hälsotjänster, stödboende, vårdhem, mentalvårdsinrättningar, barnomsorg, äldreomsorg och handikappomsorg. |
2.3 |
Sektorn utmärks bl.a. av omfattande migrationsströmmar från länder utanför EU och av en stark tendens att utnyttja svart arbetskraft med alla de negativa följder som detta får både för den enskilde och för samhället i stort. |
2.4 |
EESK vill med detta yttrande bidra till att fastställa det mervärde som personanknutna tjänster kan ge Europa 2020-strategin, i syfte att kartlägga behoven av kvalificerad personal och av nya yrkesprofiler, med siktet inställt på innovativa sociala möjligheter, nya och bättre arbetstillfällen och större välfärd för samtliga invånare, tack vare bättre integration genom förstärkt sammanhållning i samhället. |
2.5 |
I Europa utgör personanknutna sociala tjänster, vårdtjänster och utbildningstjänster en hörnsten i den europeiska sociala modellen. Dessa tjänster, som är ömsesidigt beroende och förstärker varandras effektivitet, bildar en ”gyllene triangel” som är mycket viktig för samhällets funktion och kvalitet. |
2.6 |
EESK stöder konceptet om en ”gyllene triangel” med integrerade tjänster avsedda att uppnå högkvalitativ undervisning, effektiv hälsovård och full social integration och att säkerställa att dessa tre typer av tjänster har så hög effektivitetsnivå som möjligt i termer av utbud, allmän tillgång, individfokus, fullständig täckning, kontinuitet, hög kvalitetsnivå med tydlig resultatinriktning, respekt för de grundläggande rättigheterna, deltagande och partnerskap, integrerade styrelseformer, investeringar i humankapital och social infrastruktur, högkvalitativa prestationer, kvalificerade arbeten och goda arbetsvillkor med karriärmöjligheter, solidaritet och social sammanhållning. |
2.7 |
Av just dessa skäl anser EESK att man måste ta särskild hänsyn till den gyllene triangeln av personanknutna kvalificerade tjänster för att kunna uppnå Europa 2020-strategins mål om hållbarhet, ekonomisk utveckling, ökad sysselsättning och ekonomisk och social sammanhållning i EU. |
2.8 |
Yttrandet bygger på olika informationskällor, alltifrån generella studier till konkreta företagsanalyser. Vi vill framhålla att EESK redan i tidigare yttranden (1) har behandlat frågorna om demografiska tendenser och aktivt åldrande, samt den åldrande befolkningens konsekvenser för välfärdssystemen. Dessutom håller EESK på att utforma en färdplan för en rad initiativ som rör problemen med åldrandet i det europeiska samhället (inom ramen för åttonde ramprogrammet för forskning och utveckling) och de äldres deltagande i samhället (2). |
2.9 |
I det här yttrandet behandlas personanknutna utbildningstjänster endast i den mån de är relevanta för tillhandahållande av tidsenliga sociala tjänster och vårdtjänster av hög kvalitet. För ytterligare upplysningar om tjänster för utbildning och livslångt lärande hänvisas till den mängd yttranden som EESK redan har utarbetat om denna fråga (3). |
3. Sektorns kännetecken och framtidsutsikter
3.1 |
År 2009 var enligt Eurostats EU-27-statistik mer än 21,5 miljoner personer anställda inom EU:s sektor för sociala tjänster och hälsotjänster samt därtill kopplade utbildningstjänster (4). Det finns fler anställda i de äldre EU-medlemsstaterna än i de nyare, och huvuddelen är kvinnor, som utgör 78 % av de anställda inom sektorn, och unga (mer än 43 % är under 40 år). Mellan 2000 och 2010 skapades det mer än 4 miljoner nya arbetstillfällen i sektorn för sociala tjänster och vård- och hushållstjänster – vilket står i skarp kontrast till sysselsättningsminskningen i EU i kölvattnet av den ekonomiska krisen – och under perioden 2008–2010 låg ökningen stadigt på cirka 770 000 nya arbetstillfällen per år (5). |
3.2 |
Hälsosektorn är en av de viktigaste i EU. Den står för cirka 10 % av BNP och sysselsätter en arbetstagare av tio. Andelen högskoleutbildade arbetstagare är dessutom högre än genomsnittet i tjänstesektorn (6). Sysselsättningen inom sektorn stiger i takt med att befolkningen blir allt äldre (7), kvinnors deltagande på arbetsmarknaden tilltar och efterfrågan på hälsotjänster ökar. Det finns därför behov av harmoniserade definitioner och normer för utbildning på EU-nivå för att garantera geografisk rörlighet och yrkesdynamik och därmed säkerställa effektiva och hållbara tjänster av hög kvalitet i hela EU. |
3.3 |
Personalen inom sektorn består bl.a. av vårdbiträden, sjuksköterskor, barn- och ungdomsvårdspersonal, socialassistenter och läkare. Nyare studier (8) visar att vårdpersonalen i alla delar av vårdsektorn, trots låga löner och bristande erkännande av utfört arbete, har mycket stor motivation och ansvarskänsla. Några studier visar dessutom att det råder brist på personal och ökande svårigheter att rekrytera och behålla lämplig och kvalificerad ledningspersonal. |
3.4 |
En europeisk strategi inom ramen för Europa 2020-strategin (9) krävs för att säkerställa högre nivåer vad gäller tekniska och strukturella innovationer, minska kostnaderna och främja arbetstillfällen av hög kvalitet. Strategin ska förbättra tillgången till hälsotjänster, särskilt i mindre gynnade områden och på vissa medicinska områden som lider av personalbrist på nationell nivå. Detta ska ske med hjälp av europeiska nätverk för vårdinrättningar av hög kvalitet och med kvalificerad och högmotiverad personal, som ställs till samtliga EU-invånares förfogande. |
3.5 |
Lönenivåerna i sektorn är i allmänhet lägre än det nationella genomsnittet för likvärdiga arbeten, och kvinnor – som utgör största delen av personalen och ofta är invandrare – är i regel underbetalda (10) och undervärderade, och har osäkra anställningsförhållanden, även om de är välkvalificerade. Detta framgår av nyare studier av följande delsektorer (11): hälsovård, barn- och ungdomsvård, äldrevård och andra former av stöd till personer med vårdbehov. |
3.6 |
Sektorn har dessutom andra egenskaper som särskiljer den från andra sektorer (12):
|
3.7 |
Såsom tidigare har påpekats när det gäller personanknutna tjänster är det också viktigt att ”beakta de särskilda egenskaperna för små operatörer, som tillhandahåller tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, sociala tjänster och ideella tjänster. Man bör ta större hänsyn till dessa operatörers särdrag och särskilda bidrag till det allmänna intresset” (13) i den sociala dialogen med arbetsmarknadens parter och det civila samhället i allmänhet. |
3.8 |
Situationen är särskilt allvarlig i landsbygdsområden och andra missgynnade områden, där bristen på social infrastruktur, vård- och utbildningsinfrastruktur ofta innebär att den kvalificerade arbetskraften flyttar, vilket påverkar upprättandet och etableringen av företag och utvecklingen av dessa områden. Man bör därför säkra en mer balanserad regional utveckling och främja större territoriell sammanhållning, särskilt vad gäller personanpassade sociala, hälso- och sjukvårdsrelaterade och utbildningsmässiga tjänster för barn i förskola och daghem (14). |
3.9 |
För att främja en bättre integration av migrerande arbetstagare är det nödvändigt att upprätta finansiella och organisatoriska stödåtgärder i form av språkkurser, förbättring av arbetets image, mottagande och inkvartering samt praktisk vårdutbildning. Man bör beakta den efterföljande återintegreringen i ursprungslandet för att undvika kompetensflykt i hälsovårdssektorn (15). |
3.10 |
Investeringskostnaderna i sektorn är därför ganska höga och ofta kontroversiella med tanke på hållbarheten, eftersom den finansiella krisen har gjort det nödvändigt att förbättra kostnadseffektiviteten för vårdtjänster och sociala tjänster. Medlemsstaterna står därmed under press för att hitta den rätta balansen mellan att tillhandahålla vårdtjänster för alla och se till att budgetramarna respekteras. Ser man på de uppnådda resultaten är det dock klart att investeringar i denna sektor är ytterst produktiva och lönsamma: arbetsstyrkan har bättre hälsa, är bättre integrerad, mer kvalificerad, mer motiverad, och har även mer stabila anställningsvillkor. |
3.11 |
Genom Lissabonfördraget har det införts en viktig nyhet, nämligen det protokoll om tjänster av allmänt intresse som fogats till fördraget, ”eftersom det inbegriper samtliga tjänster av allmänt intresse och för första gången i ett fördrag inför begreppet ’icke-ekonomiska tjänster av allmänt intresse’ i motsats till ’tjänster av allmänt ekonomiskt intresse’” (16). Det är obestridligt att de personanknutna tjänsterna har både en ”ekonomisk” och en ”icke-ekonomisk” karaktär. Deras allmänna ekonomiska intresse är förknippat med att de är viktiga för att alla sektorer, tillverkningsindustrin och tjänstesektorn, ska fungera väl, medan deras icke-ekonomiska aspekt har betydelse för integrationen av alla individer och för sammanhållningen i samhället. |
3.12 |
Enligt EESK är ”protokollet inte blott och bart en förklaring om hur fördragen och EU:s gemensamma värderingar ska tolkas i fråga om tjänster av allmänt intresse, utan en handledning för unionen och medlemsstaterna. I protokollet placeras användaren och hans eller hennes behov, preferenser och rättigheter i centrum av bestämmelserna. Det innehåller gemensamma principer om en hög nivå av kvalitet, säkerhet och överkomlighet samt principer om likabehandling och främjande av allmän tillgång” (17). |
3.13 |
Därför är det framför allt viktigt att ge sektorn en stark europeisk dimension med hjälp av en harmoniserad EU-ram och en europeisk strategi för strukturella insatser, trots att kommittén redan har framhävt de ”nationella, regionala och lokala myndigheternas avgörande roll och stora handlingsutrymme när det gäller att tillhandahålla, beställa och organisera tjänster av allmänt ekonomiskt intresse så nära användarnas behov som möjligt” (18). |
4. I riktning mot en europeisk strategi för innovativa och ”smarta” vårdtjänster och sociala tjänster
4.1 |
Enligt EESK är det grundläggande att utveckla en europeisk strategi för att kunna planera och hantera aktuella förändringar i det europeiska samhället och i dess ekonomiska och sociala modell. Det förutsätter att man fastställer strategiska prioriteringar för den europeiska sektorn för personanknutna sociala tjänster, hälso- och sjukvårdstjänster och utbildningstjänster när det gäller
|
4.2 |
De mänskliga resurserna är den viktigaste hörnstenen i sektorn för personanknutna tjänster, vilket framgår av de medel som är avsatta för Europa 2020-strategins mål om att hålla EU:s medborgare aktiva, socialt integrerade och vid god hälsa en längre tid, vilket har positiva effekter på produktiviteten och konkurrenskraften. Denna sektor är bland de första som nämns i initiativet Ett pionjärmarknadsinitiativ för Europa, och den är en integrerad del av flaggskeppsinitiativet En agenda för ny kompetens och nya arbetstillfällen. |
4.2.1 |
Med hänsyn till de berörda tjänsternas betydelse bör de strategiska åtgärderna på EU-nivå vad gäller personalresurser inriktas på
Sådana åtgärder på EU-nivå bör kombineras med fortlöpande övervakningsåtgärder som bygger på en rigorös vetenskaplig utvärdering. |
4.3 |
Införandet av lämplig teknik i sektorn för att stödja dels de som tillhandahåller tjänsterna, dels de som utnyttjar dem, utgör den andra hörnstenen i denna strategi: innovation (vad gäller struktur, metod och teknik) som tillämpas på vårdtjänster och sociala tjänster kan bidra till att ta itu med de hållbarhetsrelaterade utmaningarna, med hänsyn till de pågående förändringarna och till målet om tillväxt för alla. |
4.3.1 |
Det är viktigt att informations- och kommunikationstekniken används för att främja oberoende och ett större ansvarstagande samt en personlig hälsokultur, liksom samordning mellan sociala tjänster och vårdtjänster för att åstadkomma mer integrerade, samordnade och långsiktiga kvalitetstjänster med individen i centrum. |
4.3.2 |
När det gäller att förnya vård- och rehabiliteringsmetoderna är e-hälsovård, kunskaper inom informationsteknik och telemedicin avgörande faktorer eftersom de gör det möjligt för medborgarna att bära med sig sin medicinska bakgrund var de än befinner sig och därmed även kunna erbjudas en sjuk- och hälsovård som är så personligt anpassad som möjligt (19). |
4.3.3 |
För att systemen för personanknutna tjänster ska vara effektiva måste det finnas tillgång till en avancerad teknisk plattform som gör det möjligt att utbyta kunskaper å ena sidan om bästa praxis mellan vårdmottagare och tillhandahållare av långtidsvård och å andra sidan om de vägledande riktlinjerna för beslutsprocessen och kvalitetsövervakningen på lokal nivå och, sist men inte minst, att optimera användningen av vårdplanering för att förbättra systemen för fördelning av kostnaderna för utförda sociala tjänster och hälso- och sjukvårdstjänster (20). |
4.3.4 |
Det är viktigt att veta hur man ska dra största möjliga nytta av den informationsteknik som används på områdena sociala tjänster, vårdtjänster och undervisning, och i detta sammanhang spelar forskning och utveckling på nationell nivå och EU-nivå en viktig roll, inte minst när det gäller att ta fram nya yrkesprofiler som är anpassade till de varierande behoven när det gäller vård av barn, funktionshindrade, äldre personer samt personer med fysiska och psykiska sjukdomar. |
4.4 |
Den tredje hörnstenen: frågan om utvecklingen av ett europeiskt område för integrerade tjänster bör övervägas mycket noga för att man ska komma till rätta med de befintliga skillnaderna och skapa verkliga garantier för den grundläggande rätten att etablera sig (med respekt för lagstadgade och avtalsenliga minimistandarder på arbetsmarknaden i det mottagande landet) och tillhandahålla tjänster (i synnerhet inom denna sektor, som är mycket viktig för att säkerställa fri rörlighet för tjänster) genom ömsesidigt godkännande, administrativt samarbete samt, när detta anses nödvändigt, harmonisering, för att garantera att man inom hela EU på ett ansvarsfullt sätt kan tillhandahålla en rad tjänster som sätter individen i fokus. För att detta mål ska kunna uppnås bör medlemsstaterna och EU gemensamt utöva sitt ansvar. |
4.4.1 |
Omvandlingen av den europeiska ekonomin till en innovativ och modern ekonomi är en utmaning som förutsätter ett fullt genomförande av den fjärde friheten (fri rörlighet för tjänster) samt utvecklingen av en ”femte frihet”, det vill säga total och fri rörlighet för kunskaper, och den skulle göra det möjligt för Europa att dra full nytta av sin kreativa potential. I detta sammanhang bör resultaten av innovationens tillämpning på området sociala tjänster och vårdtjänster övervakas noggrant, med utgångspunkt i ett europeiskt bedömningssystem som är speciellt anpassat för detta ändamål. |
4.4.2 |
Det krävs ett solidariskt europeiskt område som säkerställer tillgången till grundläggande tjänster av hög kvalitet inom hela EU när det gäller sociala tjänster, vårdtjänster och undervisning, vilket även omfattar införandet av en ”frivillig europeisk kvalitetsram i olika medlemsstater och inom olika sektorer” (21). Det är också viktigt att brukarna deltar när man definierar och utvärderar kvaliteten. |
4.4.3 |
Ett system med integrerade tjänster fordrar – utöver harmoniserade kvalitetsprinciper – ett ömsesidigt erkännande av kvalifikationer, kontroll av tjänsternas kvalitet samt inrättande av en dialog mellan arbetsmarknadens parter på olika nivåer. Denna dialog måste äga rum nära medborgaren och omfatta alla berörda aktörer för att intensifiera det ömsesidiga samarbetet. |
4.5 |
Stöd-, struktur- och infrastrukturpolitiken utgör den fjärde hörnstenen, som bör ligga till grund för den europeiska strategin för sektorn för personanknutna tjänster. |
4.5.1 |
En grundläggande beståndsdel i denna pelare är målinriktad aktivering – vid sidan av åtgärderna i Europa 2020-strategin – av EU:s strukturpolitiska program och åtgärder, med särskild hänvisning till Europeiska socialfonden, Europeiska regionala utvecklingsfonden, och Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling, samt EU-programmet för kultur och programmet Horisont 2014–2020. |
4.5.2 |
På EU-nivå bör man för övrigt planera åtgärder som syftar till att fastställa en europeisk ram som underlättar och uppmuntrar goda resultat vad avser yrkesmässiga kvalifikationer och kvalitet i tjänsterna, dokumentation och utbyte av positiva erfarenheter samt standardiserade system för övervakning av kvalitet, kundtillfredsställelse och ”valuta för pengarna” inom sektorn, vad avser såväl professionalisering, arbetsvillkor och karriärmöjligheter för dem som tillhandahåller tjänsterna, som offentliga och privata företag och företag ur den sociala ekonomin som är verksamma inom branschen, samt slutligen tjänstemottagarna och deras familjer samt den sociala ekonomin. |
4.5.2.1 |
I detta sammanhang spelar frivilligsektorn en viktig roll och ger ett bidrag av hög kvalitet till de mänskliga, sociala och emotionella aspekterna, som bör stödjas och främjas: Europeiska stödåtgärder för utbyte av bästa praxis när det gäller frivilligarbete inom sektorn för personanknutna tjänster förtjänar särskild uppmärksamhet. |
4.5.3 |
Det finns skäl att beakta investeringsåtagandenas betydelse, och i synnerhet behovet av diversifiering i fråga om ekonomisk täckning (skatter, olika former av bidrag för social trygghet (skydd), försäkringar, solidaritet mellan generationerna, offentlig-privata partnerskap), med tanke på kostnaderna för långsiktigt hälsorelaterat stöd och hjälp inte är ekonomiskt hållbart för majoriteten av befolkningen. |
4.5.4 |
EESK anser att man på EU-nivå bör anslå en del av strukturfondsmedlen till utveckling av infrastruktur för sociala tjänster och vård- och stödtjänster där sådana saknas, och till lokala sysselsättningsinitiativ i sektorn, med en särskild budgetpost för landsbygdsområden och missgynnade områden genom Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling och initiativet Leader. |
4.5.5 |
Det finns också skäl att på EU-nivå se över åtgärderna för stöd till familjepolitiken i syfte att säkerställa mer flexibla överenskommelser på arbetsplatsen för dem som ger hjälp i familjen. |
5. Avslutande anmärkningar
5.1 |
Kommittén instämmer helt i följande uttalande. ”På områden som hälso- och sjukvård, barn- och äldreomsorg, stöd till funktionshindrade personer och offentligt subventionerade bostäder skapar dessa tjänster ett viktigt skyddsnät för medborgarna och bidrar till att främja den sociala sammanhållningen” (22). |
5.2 |
EESK vill understryka att personanknutna sociala tjänster, hälso- och sjukvårdstjänster och utbildningstjänster är av allmänt intresse – både ekonomiskt och i andra avseenden – och spelar en viktig roll för det europeiska samhällets kvalitet och funktion, eftersom de bidrar till trygghet och social integration och i hög grad till ekonomins effektivitet och konkurrenskraft. Samtidigt ökar efterfrågan på sådana tjänster medan möjligheterna att finansiera dem blir alltmer begränsade, som en konsekvens av den ekonomiska krisen och, på längre sikt, den demografiska trenden. |
5.3 |
Kommittén vill på nytt med kraft peka på målen i Lissabonfördraget om utbildning, socialt skydd och hälsovård som avspeglar den breda allmänhetens hållning, och önskemålet att ge medborgarna en bättre levnadsstandard som ligger i linje med alla medlemsstaters ekonomiska potential. |
5.4 |
EESK anser att ytterligare utveckling inom dessa sektorer under rådande omständigheter kräver följande:
|
Bryssel den 13 december 2012
Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande
Staffan NILSSON
(1) Se EESK:s yttrande om ”Konsekvenserna av en åldrande befolkning för sjukvårdssystemen och de sociala systemen”, EUT C 44, 11.2.2011, s. 10, EESK:s yttrande om ”Solidaritet i hälsa: att minska ojämlikhet i hälsa i EU”, EUT C 18, 19.1.2011, s. 74, EESK:s yttrande om ”Beaktande av de äldres behov”, EUT C 77, 31.3.2009, s. 115, EESK:s yttrande om ”Övergrepp mot äldre”, EUT C 44, 16.2.2008, s. 109.
(2) Se EESK:s yttrande om ”Horisont 2020: Färdplaner för åldrande”, EUT C 229, 31.7.2012, s. 13, EESK:s yttrande om ”Äldres engagemang och delaktighet i samhället”, ännu ej offentliggjort i EUT.
(3) Se EESK:s yttrande om ”Beaktande av de äldres behov”, EUT C 77, 31.3.2009, s. 115, EESK:s yttrande om ”Handlingsplan för vuxenutbildning”, EUT C 204, 9.8.2008, s. 89, EESK:s yttrande om ”Migration & rörlighet: utmaningar och möjligheter för EU:s utbildningssystem”, EUT C 218, 11.9.2009, s. 85, EESK:s yttrande om ”Kvalitetssäkring av yrkesutbildning”, EUT C 100, 30.4.2009, s. 136.
(4) Eurostat, Labour Force Survey, DS-073433, 3/2010.
(5) Joint contribution of EPSU and ETUC to the EC consultation on the employment potential of the personal and household services, Bryssel, 18 juni 2012 (EPSU: Europiska federationen för offentliganställdas förbund; EFS: Europeiska fackliga samorganisationen).
(6) COM(2011) 709 final.
(7) The 2012 Ageing Report (2012 års åldranderapport), serien European Economy n. 4/2011, Europeiska kommissionen, GD Ekonomi och finans.
(8) Report of EPSU Study on pay in the care sector in relation to overall pay levels and the gender pay gap in different countries in the European Union, rapport från Europiska federationen för offentliganställdas förbund, J. Pillinger, 2/2010.
(9) COM(2010) 2020 final, med flaggskeppsinitiativ som Innovationsunionen och En digital agenda för Europa.
(10) Se EESK:s yttrande om ”Utjämna löneskillnaderna mellan kvinnor och män”, EUT C 211, 19.8.2008, s. 54, EESK:s yttrande om ”En färdplan för jämställdhet 2006–2010”, EUT C 318, 23.12.2006, s. 173; Charter on Gender Mainstreaming in Trade Unions, EFS kongress i Sevilla, 23 maj 2007, och Manual for Gender Mainstreaming of Employment Policies, Europeiska kommissionen, juli 2007.
(11) Report of EPSU Study on pay in the care sector in relation to overall pay levels and the gender pay gap in different countries in the European Union, rapport från Europiska federationen för offentliganställdas förbund, J. Pillinger, 2/2010.
(12) Banca dati AMECO (Annual macroeconomic database)– Employment in Europe – EU KLEMS Accounts (Capital (K), Labour (L), Energy (E), Material (M) and Service inputs (S)). Quarterly review, CE.
(13) Rapport från EFS om förberedelsen av genomförandet av tjänstedirektivet, 2010.
(14) COM(2011) 66 final.
(15) Se EESK:s yttrande om ”Familjepolitikens roll i den demografiska förändringsprocessen”, EUT C 218, 23.7.2011, s. 7, EESK:s yttrande om ”Modernisering av Europas system för högre utbildning”, EUT C 181, 21.6.2012, s. 143–149.
(16) Se EESK:s yttrande om ”Tjänster av allmänt ekonomiskt intresse: Hur bör ansvaret fördelas mellan EU och medlemsstaterna?”, EUT C 128, 18.5.2010, s. 65–68.
(17) Se fotnot 16.
(18) Se fotnot 16.
(19) Konferens om e-hälsovård 2012, Köpenhamn.
(20) OCSE, Help Wanted? Providing and Paying for Long-Term Care, 2011.
(21) COM(2011) 900 final.
(22) COM(2011) 900 final.
15.2.2013 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
C 44/23 |
Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Partnerskapsprincipen vid genomförandet av de gemensamma strategiska ramfonderna – aspekter av en europeisk uppförandekod för partnerskap”
(yttrande på eget initiativ)
2013/C 44/04
Föredragande: Aurel Laurențiu PLOSCEANU
Den 24 maj 2012 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett yttrande på eget initiativ om
”Partnerskapsprincipen vid genomförandet av de gemensamma strategiska ramfonderna – aspekter av en europeisk uppförandekod för partnerskap”
SWD(2012) 106 final.
Facksektionen för Ekonomiska och monetära unionen, ekonomisk och social sammanhållning, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 21 november 2012.
Vid sin 485:e plenarsession den 12–13 december 2012 (sammanträdet den 12 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 158 röster för och 1 nedlagd röst.
1. Slutsatser och rekommendationer
1.1 |
Kommittén är fast övertygad om att verkliga partnerskap, som innebär att alla partner och berörda aktörer i det organiserade civila samhället (1) deltar i förberedelserna, genomförandet och utvärderingen av program och projekt inom ramen för EU:s sammanhållningspolitik, direkt bidrar till att öka deras kvalitet och främjar ett effektivt genomförande. Partnerskapsprincipen är ett utmärkt exempel på hur goda styresformer kan tillämpas inom andra områden av EU:s politik och därmed bidra till ett effektivt genomförande av Europa 2020-strategin. |
1.2 |
EESK, som har efterlyst en uppförandekod, stöder till fullo kommissionens initiativ och ställer sig i högsta grad bakom de rekommendationer som föreslås i initiativet. EESK är också tacksam för det stöd som Europaparlamentet och Regionkommittén (ReK) har gett, men vad avser partnerskapen vill vi samtidigt betona att samma villkor bör gälla för alla offentliga och privata partner. |
1.3 |
Kommittén är dock ytterst besviken över att rådet nu har strukit den föreslagna uppförandekoden i kommissionens förslag. EESK och ReK bör vidta gemensamma åtgärder för att försvara uppförandekoden. |
1.4 |
Kommittén är vidare djupt bekymrad över det organiserade civila samhällets ökande oro i fråga om genomförandet av partnerskapsprincipen, som tycks gå allt sämre i medlemsstaterna. Rapporter från vissa medlemsstater visar att utvecklingen går i riktning mot en urvattning av partnerskapsprincipen och ett minskande deltagande från det organiserade samhällets sida. Det faktum att uppförandekoden har strukits i kommissionens förslag är också mycket oroande. I dessa kristider krävs det ett starkare engagemang från arbetsmarknadens parter och övriga civilsamhällsorganisationer. |
1.5 |
Även om det fortfarande endast handlar om ett arbetsdokument (SWD) från kommissionens avdelningar publiceras denna text vid en lämplig tidpunkt, eftersom man i åtskilliga medlemsstater och regioner redan har inlett arbetet med strukturfondernas programplanering för perioden 2014–2020. Arbetsdokumentet bör spridas aktivt av kommissionen så att de relevanta partnerna kan använda den. EESK uppmanar sina ledamöter att aktivt uppmuntra sina organisationer att delta i EU:s sammanhållningspolitiska projekt och program, med stöd av uppförandekoden. |
1.6 |
EESK vill starkt betona vikten av att de operativa programmen inriktas på ”partnerskapsvänliga” insatser och åtgärder. Likabehandling och pluralism i partnerskapen, riktade partnerskap för riktade program samt mer omfattande kapacitetsuppbyggnad bör utgöra viktiga riktlinjer. |
1.7 |
EESK anser att övervakningskommittéerna bör kompletteras med andra partnerskapsinstrument. I detta sammanhang vill kommittén erinra om att den formulering som föreslås i Europaparlamentets ändringsförslag avseende artikel 5 i förordningen om allmänna bestämmelser, ”cooperate with the partners” [”samarbeta med partnerna”] bör ersättas med ”involve the partners” [”engagera partnerna”]. |
1.8 |
EESK föreslår en ”partnerskapskontroll” under ledning av partnerna själva. Ett sådant europeiskt övervakningssystem bör bygga på en enkel checklista och expertgranskningar som utförs på uppdrag av kommissionen i samarbete med europeiska intresseorganisationer. EESK deltar mycket gärna aktivt i denna process. |
1.9 |
Ett villkor för att kommissionen ska ingå partnerskapsavtal med de olika medlemsstaterna bör vara att partnerskapsprincipen genomförs på ett korrekt sätt i enlighet med uppförandekoden. I detta sammanhang skulle de operativa programmens resurser kunna kompletteras för att göra det mer attraktivt att uppfylla detta villkor. |
2. Bakgrund – ett partnerskap i utveckling
2.1 |
Genomförandet av partnerskapsprincipen har skett gradvis och långsamt sedan det lanserades 1988. Det organiserade civila samhället medverkade i processen, i synnerhet arbetsmarknadens parter. Det var lättare att inleda arbetet med att genomföra principen i de länder där partnerskap utgör ett vedertaget inslag i beslutsfattandet. Principen stärktes ytterligare när kommissionen fick ett ökat direkt ansvar på det sammanhållningspolitiska området och vid införandet av gemenskapsinitiativ såsom Equal och Leader. |
2.2 |
I många fall var dock partnerskapen en ren formalitet. Under programperioden 2006–2013 skedde inga aktiva satsningar på partnerskap, även om medverkan av berörda aktörer vid samma tid kom att bli en av grundvalarna för genomförandet av Lissabonstrategin. EU:s sammanhållningspolitik ställdes inför nya utmaningar när tio nya länder gick med i EU år 2004, följda av Bulgarien och Rumänien år 2007. |
2.3 |
Kommissionen konstaterade att det fanns flera brister, och parterna i det civila samhället kritiserade motgångarna. Till följd av det förändrade förhållandet mellan medlemsstaterna och kommissionen vad gäller styrningen av EU:s sammanhållningspolitik kom spridningen av bästa praxis att hamna i fokus. |
2.4 |
År 2009 bad kommissionen EESK att utarbeta ett förberedande yttrande om hur partnerskap på strukturfondsområdet kan främjas med hjälp av bästa praxis. EESK:s yttrande kompletterades även inom kort med publikationen ”Det krävs två för att dansa tango”, som var en presentation av utvalda exempel på bästa praxis i medlemsstaterna. Kommissionen har därefter tagit fasta på EESK:s förslag om en uppförandekod. |
2.5 |
Den nuvarande situationen visar att det sker en utveckling vad gäller partnerskapen med det organiserade civila samhället i de flesta medlemsstaterna. Den bästa praxis som håller på att utvecklas i Polen kan i vissa fall kan fungera som en förebild. Genomförandet av partnerskap är utan tvivel en utmaning i de nyaste medlemsstaterna såsom Bulgarien och Rumänien, och snart även Kroatien. Detta är också fallet i några av de medlemsstater som gick med i EU år 2004, samt i dem som är medlemmar sedan många år tillbaka, såsom Portugal och Grekland. |
2.6 |
Det finns i nuläget en ökande oro i det organiserade civila samhället beträffande genomförandet av partnerskapsprincipen. Förväntningarna infrias inte. Rapporter från vissa medlemsstater visar att utvecklingen går i riktning mot en urvattning av partnerskapsprincipen och att deltagandet från det organiserade samhällets sida håller på att minska, samt att rådet har strukit uppförandekoden. I vissa länder har programplaneringen inför perioden 2014–2020 inletts utan att de privata aktörerna har erbjudits att medverka i egentlig mening. Denna politiska motvilja måste minska för att möjliggöra ett korrekt genomförande av den europeiska uppförandekoden för partnerskap. |
3. Kommissionens förslag
3.1 |
Enligt kommissionens förslag avseende de gemensamma strategiska ramfonderna (GSR-fonderna) under perioden 2014–2020 kommer medlemsstaterna klart och tydligt att ha en skyldighet att organisera partnerskap. Till stöd för detta kommer det att finnas en europeisk uppförandekod för partnerskap som ska fastställa målsättningar och kriterier för genomförandet av partnerskap, samt göra det lättare för medlemsstaterna att dela med sig av information, erfarenheter, resultat och bästa praxis. Den europeiska uppförandekoden för partnerskap kommer att antas av kommissionen i form av en delegerad akt senast tre månader efter antagandet av förordningen om allmänna bestämmelser. |
3.2 |
Genom arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar tas ett första steg mot att göra partnerskapsprincipen effektiv. Under sex rubriker räknar man upp 18 detaljerade riktlinjer. De sex rubrikerna är:
|
3.3 |
Värt att notera är att den föreslagna europeiska uppförandekoden för partnerskap har översatts till alla officiella EU-språk, vilket kommer att göra det lättare att sprida och tillämpa den. |
4. EESK:s tidigare arbete vad gäller partnerskap
4.1 |
År 2010 utarbetade EESK, på specifik uppmaning av kommissionen, ett yttrande om partnerskapsprincipen (ECO/258 – föredragande Jan Olsson (2)), och framförde omfattande synpunkter på kommissionens förslag om partnerskap i yttrandet om förordningen om allmänna bestämmelser (ECO/314 – föredragande Ioannis VARDAKATSANIS). |
4.2 |
EESK föreslog att en uppförandekod skulle utarbetas på basis av ett antal riktlinjer, av vilka nästan alla har beaktats i arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar:
|
4.3 |
Kommittén är övertygad om att partnerskap som innebär att alla partner, i enlighet med definitionen i artikel 5.1 i förordningen om allmänna bestämmelser, deltar i utformningen, genomförandet och utvärderingen av projekt inom ramen för EU:s sammanhållningspolitik, direkt bidrar till dess framgång. Kommittén ställer sig positiv till att partnerskap blir ett obligatoriskt inslag enligt artikel 5 i Europeiska kommissionens förslag, och erinrar om att det bör röra sig om ett faktiskt deltagande i alla skeden av genomförandet av fonderna. Deltagandet bör inkludera de partner som har rösträtt i övervakningskommittéerna. |
4.4 |
EESK och ReK bör vidta gemensamma åtgärder för att försvara den europeiska uppförandekoden och kommittén uppmanar kommissionen och Europaparlamentet att se till att rådets strykning av uppförandekoden dras tillbaka. EESK påpekade detta med eftertryck vid det informella ministermötet i Nicosia den 6 november 2012. |
5. De första reaktionerna från andra EU-institutioner
Rådet
5.1 |
Rådet har avslagit kommissionens förslag till uppförandekod, vilket i praktiken otvivelaktigt kommer att försvaga genomförandet av partnerskapsprincipen. |
Europaparlamentet
5.2 |
Europaparlamentet har föreslagit en omfattande ändring av uppförandekoden i artikel 5 i den allmänna förordningen, med utgångspunkt i nio specifika områden. EESK stöder detta förslag. Ändringarna sammanfattas nedan (3). EESK ser dock med oro på att Europaparlamentet gör åtskillnad mellan privata och offentliga partner, eftersom detta kan bana väg för en ojämlik behandling av partnerna. |
Regionkommittén
5.3 |
ReK stöder den europeiska uppförandekoden för partnerskap och uppmanar de berörda lokala och regionala organen att organisera partnerskap. ReK betonar bland annat att man bör beakta de specifika förhållandena i medlemsstaterna, vikten av subsidiaritet och proportionalitet, förfaranden som bygger på att man väljer partner som stöder pluralismen så att även marginaliserade grupper inkluderas. ReK väcker frågan om partnernas rättigheter och skyldigheter, och gör i samband med detta åtskillnad mellan privata och offentliga partner. |
6. Det organiserade civila samhällets reaktioner
6.1 |
Europas organiserade civila samhälle anser att avsaknaden av partnerskap var en av de främsta anledningarna till strukturfondernas begränsade genomslagskraft i åtskilliga medlemsstater under perioden 2007–2013. |
6.2 |
Man bör på ett ännu tydligare sätt framhålla att det organiserade civila samhället företräder allmänintresset, tillsammans med de offentliga myndigheterna. |
6.3 |
Det organiserade civila samhället kan i många fall inte delta i äkta partnerskap i egentlig mening, på grund av hinder som beror på reglerna för samfinansiering, administrativa bördor, olämpliga mål i de nationella operativa programmen och bristande delaktighet i övervakningen av fonderna. |
6.4 |
Det organiserade civila samhället är medvetet om de insatser kommissionen har gjort för att förenkla förfarandena, men anser att de fortfarande inte är tillräckliga för att ge den privata sektorn i stort möjlighet att på ett enkelt sätt utnyttja resurserna i rätt tid. Det finns fortfarande många komplicerade förfaranden och en alltför tung administrativ börda så byråkratin måste minska ytterligare. Följande aspekter måste beaktas:
|
6.5 |
Det organiserade civila samhället betonar vikten av kapacitetsuppbyggnad bland partnerna och anser att man bör inkludera en definition av kapacitetsuppbyggnad. Kapacitetsuppbyggnad bör definieras som ett ökat deltagande av partnerna i utformningen, genomförandet och övervakningen av strukturfonderna i alla skeden. |
6.6 |
EESK framhåller behovet av att skapa ett brett partnerskap som företräder ett brett spektrum av olika intressen. Tydliga sätt att fastställa olika partners ansvarsområden och funktioner bör anges. |
7. Allmänna kommentarer
7.1 |
Ett effektivt genomförande av partnerskapsprincipen bör ses som en kontinuerlig process. Kommissionens förslag är ett första steg i riktning mot en formalisering och kodifiering av partnerskapsprincipen på EU-nivå. Kommittén ställer sig positiv till att både Europaparlamentet och Regionkommittén stöder en välfungerande partnerskapsprincip. Partnerskapsprincipen är i själva verket ett utmärkt exempel på hur goda styresformer kan tillämpas inom andra områden av EU:s politik och därmed bidra till ett effektivt genomförande av Europa 2020-strategin. |
7.2 |
Kommittén är djupt oroad över att rådet vill begränsa partnerskapsprincipen genom att återgå till de nuvarande mer restriktiva reglerna avseende programperioden 2006–2013. EESK uppmanar kommissionen och Europaparlamentet att hjälpa till att vända denna utveckling. |
8. Särskilda kommentarer
8.1 |
Eftersom man i åtskilliga medlemsstater redan har inlett arbetet med strukturfondernas programplanering för perioden 2014–2020, är det viktigt att både de offentliga förvaltningarna och det organiserade civila samhället använder sig av arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar. EESK välkomnar att uppförandekoden har översatts till alla EU-språk. Kommissionen bör aktivt sprida sina förslag i medlemsstaterna i samarbete med både de offentliga förvaltningarna och det organiserade civila samhället |
8.2 |
EESK anser att övervakningen inte har utvecklats i tillräckligt hög grad i kommissionens förslag. Ett europeiskt övervakningssystem som bygger på en enkel checklista och expertgranskningar bör inrättas i samarbete med de europeiska intresseorganisationerna. EESK deltar gärna aktivt i denna process. |
8.3 |
Checklistan bör bygga på specifika minimikrav, i synnerhet avseende urval, deltagande i de olika skedena samt kapacitetsuppbyggnad bland partnerna. Man bör också granska hur intressekonflikter hanteras. En SWOT-analys (med fokus på starka och svaga sidor, möjligheter och hot) skulle kunna utgöra ett stöd för dessa specifika minimikrav för att underlätta förbättringar. |
8.4 |
Inom ramen för detta system bör de privata aktörerna/partnerna utföra en ”partnerskapskontroll” med den föreslagna checklistan som utgångspunkt. EESK föreslår ett enkelt bedömningssystem med tre nivåer: otillräcklig, tillräcklig respektive utmärkt. En sådan kontroll skulle stärka partnernas deltagande i bedömningen, i enlighet med vad som föreslås i kommissionens arbetsdokument. |
8.5 |
Kommittén erinrar om att den formulering som föreslås i Europaparlamentets förslag avseende artikel 5 i förordningen om allmänna bestämmelser, ”cooperate with the partners” [”samarbeta med partnerna”] bör ersättas med ”involve the partners” [”engagera partnerna”]. |
8.6 |
EESK upprepar sitt tidigare förslag om att de regioner som vill dela med sig av sina erfarenheter och sprida information om välfungerande metoder ska kunna inrätta ett nätverk för ”regioner med framgångsrika erfarenheter av partnerskap”. |
8.7 |
De exempel på bästa praxis som presenteras i EESK:s broschyr ”Det krävs två för att dansa tango” rönte stor uppskattning, och det skulle kunna vara väldigt värdefullt att testa dem i andra länder (även om partnerskapen måste anpassas till de nationella förhållandena). EESK föreslår att denna broschyr uppdateras i form av en reviderad utgåva, som också bör berätta om vad man har lärt sig av exempel på dålig praxis. |
8.8 |
EESK understryker vikten av att redan i ett mycket tidigt skede involvera partnerna i en dialog inom ramen för ett arbetsprogram (en informations-, samråds- och deltagandeplan) och en specifik färdplan, i enlighet med det förslag som har lagts fram av EESK med stöd av kommissionen. Processen måste också specificeras i partnerskapskontraktet. Ett villkor för att kommissionen ska ingå partnerskapsavtal med de olika medlemsstaterna bör vara att partnerskapsprincipen tillämpas på ett korrekt sätt i enlighet med den europeiska uppförandekoden för partnerskap. EESK föreslår att man använder sig av de operativa programmens resurser för att främja kapacitetsuppbyggnaden bland partnerna i syfte att göra det mer attraktivt att uppfylla detta villkor. |
8.9 |
Valet av partner bör ske enligt principen om ”pluralism i partnerskapen”. Parallellt med ekonomiska och sociala partner och berörda organ i det civila samhället måste även andra aktörer inkluderas, såsom innovativa, framväxande och marginaliserade samhällssektorer som dels behöver ha tillgång till partnerskapet, dels måste fylla en funktion i det. När det gäller dessa sektorer är modellen med plattformar för samordning mycket användbar. Även de allra minsta mikroföretagen (som har en stor sysselsättningspotential) och den sociala ekonomin (som en uppföljning av initiativet för socialt företagande) måste involveras som ekonomiska partner i partnerskapet. |
8.10 |
Programmens föreslagna tematiska koncentration kommer, i likhet med programmens övriga inriktning (till exempel på geografisk basis, per grupp eller per sektor), att underlätta mer fokuserade och effektiva partnerskap. |
8.11 |
Arbetet i övervakningskommittéerna är ofta mycket formellt och svarar inte mot behovet av partnerskap i egentlig mening. Det bör kompletteras av rådgivande organ, arbetsgrupper och andra partnerskapsinstrument för att stärka partnerskapsprocessen. |
8.12 |
Kapacitetsuppbyggnad är nödvändig för att partner i alla medlemsstater ska kunna bidra till processen på ett betydelsefullt sätt. Tekniskt stöd, men också medlemsstaternas egna medel, bör användas för detta ändamål. |
Bryssel den 12 december 2012
Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande
Staffan NILSSON
(1) Enligt EESK:s definition avser uttrycket ”det organiserade civila samhället” den del av det civila samhället som tar sig uttryck i organisationer som i sig utgör byggstenar i samhället. Med andra ord inbegriper det organiserade civila samhället alla icke-statliga organisationer som är baserade på privata initiativ, och deras medlemmar tar aktiv del i samhällsutformningen utifrån sina egna perspektiv och använder sig av sina specifika kunskaper och färdigheter och sitt handlingsutrymme. Denna definition omfattar ett brett urval av organisationer: arbetsgivarorganisationer, fackföreningar, föreningar som inrättas för att driva vissa frågor i allmänhetens intresse, samt så kallade icke-statliga organisationer.
(2) EESK:s yttrande om ”Effektivt partnerskap i sammanhållningspolitiken”, EUT C 44, 11.2.2011, s. 1.
3a. |
Den europeiska uppförandekoden ska bland annat fastställa huvudprinciperna på följande specifika områden:
|
15.2.2013 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
C 44/28 |
Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”EU-institutionernas genomförande och uppföljning av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och EESK:s roll i detta sammanhang” (yttrande på eget initiativ)
2013/C 44/05
Föredragande: Ioannis VARDAKASTANIS
Den 26 april 2012 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett yttrande på eget initiativ om
”EU-institutionernas genomförande och uppföljning av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och EESK:s roll i detta sammanhang”.
Facksektionen för sysselsättning, sociala frågor och medborgarna, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 23 november 2012.
Vid sin 485:e plenarsession den 12–13 december 2012 (sammanträdet den 12 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 144 röster för, inga röster emot och 2 nedlagda röster.
1. Slutsatser och rekommendationer
1.1 |
Europeiska ekonomiska och sociala kommittén uppmanar rådet att återuppta förhandlingarna om att ansluta sig till det fakultativa protokollet till FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, för att säkerställa att funktionshindrade personer i EU till fullo kan dra nytta av konventionen. |
1.2 |
EESK uppmanar Europeiska rådets och kommissionens ordförande samt Europaparlamentets talman att i samarbete med Europeiska handikappforumet anordna ett andra möte om funktionsnedsättning (State of the Union on Disability) i december 2013, för att se över genomförandet av FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter. |
1.3 |
Kommittén framhåller att FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter innehåller skyldigheter som förutsätter en ändring av EU:s och medlemsstaternas lagstiftning och politik samt att den ekonomiska situationen inte får används som ursäkt för att fördröja åtgärder som rör funktionsnedsattas rättigheter. |
1.4 |
EESK uppmanar kommissionen att låta utföra en grundlig och deltagarbaserad översyn av genomförandet av handikappstrategin som en integrerad del av EU:s framtida övergripande strategi, vilket också innefattar en översyn av existerande lagstiftning, politik och program samt utarbetande av nya förslag. |
1.5 |
EESK uppmanar därför kommissionen att, via sitt generalsekretariat, utveckla ett redskap för konsekvensanalys för FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter. |
1.6 |
EESK välkomnar att rådet inrättat en oberoende mekanism för att främja, skydda och övervaka genomförandet av FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter och efterlyser en särskild budgetpost som gör det möjligt för deltagarna att utföra sina uppgifter under fullständigt oberoende i förhållande till kontaktpunkten. |
1.7 |
EESK ser fram emot att rådfrågas av kommissionen om ett ambitiöst lagstiftningsförslag om en europeisk rättsakt om tillgänglighet med ett så brett tillämpningsområde som möjligt, som omfattar krav på att offentliga och privata tjänsteleverantörer och tillverkare tillhandahåller full tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning och som innehåller en tydlig och omfattande definition av tillgänglighet. |
1.8 |
Kommittén välkomnar att man i den digitala agendan inkluderar lagstiftning om tillgängligheten till offentliga webbplatser och webbplatser som tillhandahåller grundläggande tjänster för allmänheten, och ser fram emot att en gedigen lagstiftning presenteras på detta område under 2012. |
1.9 |
Kommittén uppmanar rådet och Europaparlamentet att förstärka eller bevara bestämmelser som gynnar personer med funktionsnedsättning i strukturfondsbestämmelserna, Fonden för ett sammanlänkat Europa (1), TEN-T-förordningarna, Horisont 2020 (2), programmet Rättigheter och medborgarskap samt programmen på området utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd, genom att inbegripa åtgärder som säkerställer de funktionsnedsattas deltagande genom finansiering och kapacitetsuppbyggnad. |
1.10 |
EESK uppmanar Europeiska utrikestjänsten, Europeiska kommissionen och rådet att se till att FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter beaktas i de externa förbindelserna och det internationella samarbetet samt i internationella handelsavtal bl.a. genom att man säkerställer samordning av EU:s och medlemsstaternas ståndpunkter beträffande funktionsnedsattas rättigheter i olika FN-organ. |
1.11 |
Kommittén uppmanar EU-institutionerna att vidta lämpliga åtgärder för att internt genomföra FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter genom att man ser över sina förfaranden vad gäller anställning, arbetsvillkor, rekrytering, utbildning, tillgänglighet till fastigheter, arbetsmiljö och kommunikationsverktyg samt kraven på EU-finansierade organ. |
1.12 |
EESK noterar José Manuel Barrosos åtagande i december 2011 att diskutera genomförandet av FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter under ett möte med kommissionskollegiet och generaldirektörerna, och anser att denna fråga årligen bör tas upp på dagordningen. |
1.13 |
EESK välkomnar anordnandet av ett arbetsforum som sammanför regeringarnas kontaktpunkter, samordningsmekanismerna och oberoende mekanismer i EU och medlemsstaterna med ansvar för genomförandet av FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter samt det civila samhället, och framhåller sitt intresse för att delta i kommande möten. |
1.14 |
Kommittén ser fram emot att kunna bidra med ett yttrande till EU:s rapport till FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning år 2013. |
1.15 |
EESK anser att kommittén bör vidta lämpliga åtgärder för att internt genomföra FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter och fullgöra sina skyldigheter enligt konventionen genom att uppmuntra anställning av personer med funktionsnedsättning vid EESK, säkerställa att rekryteringsprocessen inte är diskriminerande, förbättra tillgängligheten till byggnader, webbplatser, IKT-verktyg och dokument, tillhandahålla rimliga anpassningar för anställda, ledamöter och sakkunniga, ordna utbildning för de anställda, vilket även omfattar utarbetandet av en broschyr om FN-konventionen, och integrera frågor om funktionsnedsättning i sin verksamhet. |
1.16 |
EESK betonar behovet av att EU-institutionerna systematiskt övervakar och genomför FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter och därför förbinder sig att inrätta en styrkommitté för genomförandet och övervakningen av FN-konventionen. Styrkommittén skulle ha i uppgift att uppmana EU-institutionerna att rapportera om sitt arbete och samla in reaktioner från personer med funktionsnedsättning via deras representativa organisationer och det civila samhället för att skapa en oberoende uppfattning om de framsteg som gjorts beträffande genomförandet av FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter. |
1.17 |
EESK föreslår att man anordnar ett möte för de nationella ekonomiska och sociala råden, det civila samhällets organisationer och nationella sammanslutningar för mänskliga rättigheter där man diskuterar genomförandet av FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter. |
1.18 |
EESK uppmanar arbetsmarknadsparterna att integrera genomförandet av FN-konventionen i de kollektiva förhandlingarna på basis av de riktlinjer som man kommit överens om. |
2. Inledning
2.1 |
Personer med funktionsnedsättning omfattar bl.a. personer med varaktiga fysiska, mentala, intellektuella eller sensoriska funktionsnedsättningar, som i samspel med olika hinder kan motverka deras fulla och verkliga deltagande i samhället på samma villkor som andra. |
2.2 |
Det finns cirka 80 miljoner personer med funktionsnedsättning i Europa, och enligt uppgifter från Eurostat löper de två till tre gånger större risk att inte bli anställda än personer utan funktionsnedsättning. Endast 20 % av alla personer med en allvarlig funktionsnedsättning har ett arbete, jämfört med 68 % av dem som inte har en funktionsnedsättning. Det är mer än 50 % mindre sannolikt att personer med funktionsnedsättning får en högskoleutbildning än personer utan funktionsnedsättning. Endast 38 % av alla personer med funktionsnedsättning i åldern 16–34 i EU har en förvärvsinkomst, jämfört med 64 % av alla personer utan funktionsnedsättning. |
2.3 |
EESK vill påminna om sina tidigare yttranden Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén – EU:s handikappstrategi 2010–2020: Nya åtgärder för ett hinderfritt samhälle i EU (3) och Unga funktionshindrade: sysselsättning, integration och deltagande i samhället (4). |
2.4 |
Kommittén konstaterar att FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter och dess fakultativa protokoll antogs den 13 december 2006 i FN:s högkvarter i New York, öppnades för undertecknande den 30 mars 2007 och trädde i kraft den 3 maj 2008. |
2.5 |
EESK vill framhålla att FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter har fått ett brett internationellt stöd och att den redan har undertecknats av 154 länder och ratificerats av 126. Det fakultativa protokollet har hittills undertecknats av 90 länder och ratificerats av 76. Alla 27 EU-medlemsstater har undertecknat FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter och 24 medlemsstater har redan ratificerat den. |
2.6 |
Kommittén betonar att FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter är ett väsentligt instrument för mänskliga rättigheter som omfattar civila, politiska, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Den bekräftar att alla personer med funktionshinder måste åtnjuta fullständiga mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. |
2.7 |
EESK understryker att FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning omfattar alla personer med funktionsnedsättning. I konventionen erkänns uttryckligen att flerfaldig diskriminering baserad på funktionsnedsättning och andra faktorer såsom etnicitet, kön eller ekonomisk ställning är ett betydande problem som endast kan bekämpas genom flera olika infallsvinklar, där man beaktar att orsakerna till denna komplexa form av diskriminering varierar. |
2.8 |
EESK betonar att FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter innehåller bestämmelser om bl.a. jämlikhet och icke-diskriminering, tillgänglighet, fri rörlighet och nationalitet, möjlighet till rättslig prövning, frihet från våld, självständigt liv och deltagande i samhällslivet, rätt till familjeliv, personlig rörlighet, utbildning, sysselsättning, hälsa, social trygghet, internationellt samarbete, civilskydd samt funktionshindrade personers deltagande i beslutsprocessen via deras representativa organisationer samt integrering av kvinnor och barn med funktionshinder. |
2.9 |
EESK betonar att FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter innebär ett paradigmskifte, som innebär att man inte längre ser personer med funktionshinder som ”objekt” för välgörenhet och medicinsk behandling, utan att man snarare fokuserar på personer med funktionshinder som ”subjekt” med rättigheter, som är kapabla att kräva dessa rättigheter och fatta beslut i sina liv som grundar sig på fritt och informerat samtycke. Att göra de funktionsnedsattas röst hörd, förbättra deras valmöjligheter och utöka deras möjligheter i livet är nyckelfrågor i FN-konventionen. |
2.10 |
EESK gläder sig över att man i konventionen klargör och fastställer hur alla kategorier av mänskliga rättigheter ska tillämpas på personer med funktionsnedsättning, oberoende av hur mycket stöd de behöver, samt att man fastställer områden där man måste införa ändringar för att rättigheterna för funktionsnedsatta ska kunna utövas och skyddas effektivt. |
2.11 |
Kommittén är medveten om att FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter är det första internationella fördrag om de mänskliga rättigheterna som organisationer för regional integration, såsom EU, fått möjlighet att ratificera, och hänvisar till rådets beslut av den 26 november 2009 genom vilket Europeiska gemenskapen ingick FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (5) och kommissionen utsågs till kontaktpunkt för frågor rörande genomförandet av FN-konventionen. |
2.12 |
EESK betonar att beslutet inbegriper ett antal områden som omfattas av unionens exklusiva eller delade behörighet. Listan ändras kontinuerligt och kommer sannolikt att utökas med tiden. Områden som omfattas av exklusiv behörighet inbegriper det statliga stödets förenlighet med den inre marknaden och den gemensamma tulltaxan. Områden med delad behörighet inbegriper åtgärder mot diskriminering på grund av funktionsnedsättning, fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital, jordbruk, transport på järnväg, väg och vattenvägar samt luftfart, beskattning, den inre marknaden, lika lön för likvärdigt arbete för kvinnliga och manliga arbetstagare, politiken för det transeuropeiska nätet samt statistik. |
2.13 |
Kommittén noterar uppförandekoden mellan rådet, medlemsstaterna och kommissionen (6) i vilken man fastställer formerna för samarbetet mellan rådet, medlemsstaterna och kommissionen i fråga om olika aspekter av genomförandet av FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter och om representationen i de organ som inrättas genom konventionen, förfaranden för utarbetandet av EU:s rapport till FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning och förfarandet för att inrätta en ram för övervakning för en eller flera oberoende mekanismer som inbegriper det civila samhället. |
3. FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter: konsekvenserna av EU:s första anslutning till ett fördrag om de mänskliga rättigheterna
3.1 |
EESK välkomnar att Europeiska unionen, för första gången någonsin, anslöt sig till en internationell konvention om mänskliga rättigheter då man ingick FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter den 23 december 2010, och erkänner den ledande roll som EU och dess medlemsstater haft – liksom den europeiska handikappsrörelsen genom Europeiska handikappforumet – vid utarbetandet av konventionen. Kommittén anser att EU har ett särskilt ansvar när det gäller att stärka genomförande- och övervakningsinsatserna och skapa en modell för resten av världen. |
3.2 |
Kommittén uppmanar rådet att återuppta förhandlingarna om att ansluta sig till det fakultativa protokollet till FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter, vilket skulle göra det möjligt för enskilda personer och grupper att lämna in klagomål till FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning då alla lagliga medel inom EU har utnyttjats, såsom kommissionen föreslog år 2008. På det här sättet skulle man kunna förebygga brister och avlägsna redan befintliga luckor i skyddet av personer med funktionsnedsättning då brott mot rättigheterna förekommer inom EU:s befogenhetsområden. |
3.3 |
EESK uppmanar kommissionen att överväga en ratificering av andra fördrag om de mänskliga rättigheterna, såsom konventionen om barnets rättigheter och konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, inklusive de fakultativa protokollen. Kommittén uppmanar EU att delta i de pågående diskussionerna i FN:s öppna arbetsgrupp, där man behandlar utarbetandet av ett nytt temainriktat FN-fördrag om de mänskliga rättigheterna för äldre personer, och att se till att detta arbete ligger helt i linje med FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter. |
3.4 |
Kommittén är medveten om att EU som part i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning måste uppfylla alla skyldigheter som fastställs i konventionen till den del unionen har befogenhet att göra detta, inbegripet skyldigheten att regelbundet rapportera till FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning. |
3.5 |
EESK framhåller att artiklarna 10 och 19 i EUF-fördraget och artiklarna 21 och 26 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna tydligt hänvisar till skyddet av funktionsnedsattas rättigheter (7). |
3.6 |
Kommittén uppmanar EU-institutionerna att anta lagstiftning, strategier och program för att fullt ut genomföra FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter när det gäller frågor som omfattas av unionens exklusiva eller delade behörighet samt att se över befintlig lagstiftning och politik för att säkerställa ett fullständigt skydd av alla personer med funktionsnedsättning i EU. |
3.7 |
EESK uppmanar Europeiska rådets och kommissionens ordförande samt Europaparlamentets talman att, i samarbete med Europeiska handikappforumet, anordna ett andra möte om funktionsnedsättning (State of the Union on Disability) i december 2013 där man fokuserar på genomförandet av FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter (8). |
3.8 |
EESK välkomnar att Europaparlamentet, tillsammans med Europeiska handikappforumet, anordnar ett Europaparlament för personer med funktionsnedsättning i december 2012, som ett bidrag till EU:s rapport till FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning. |
3.9 |
EESK uppmanar EU-institutionerna att vidta lämpliga åtgärder för att internt genomföra FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter. Detta omfattar följande:
|
4. EU:s och medlemsstaternas genomförande av FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter
4.1 |
EESK välkomnade i sin resolution av den 21 september 2011 EU:s handikappstrategi 2010–2020 som ett centralt politiskt redskap för genomförandet av FN:s konvention om funktionsnedsattas rättigheter i EU. Samtidigt uppmanades kommissionen att se till att befintlig och framtida sekundärlagstiftning respekterar FN-konventionen och möjliggör funktionsnedsattas deltagande och medverkan (9). |
4.2 |
EESK önskar att man tillsammans med berörda aktörer grundligt går igenom genomförandet av handikappstrategin, vilket även inbegriper fastställandet av nya målsättningar. |
4.3 |
Kommittén uppmanar rådet och Europaparlamentet att integrera genomförandet av FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter i EU:s fleråriga budgetram för att säkerställa att inte en enda euro används till otillgängliga projekt och otillgänglig infrastruktur. |
4.4 |
EESK uppmanar rådet och Europaparlamentet att
|
4.5 |
EESK uppmanar kommissionen att skapa en mekanism som belönar särskilt stor överensstämmelse med FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter i samband med EU-finansierade projekt rörande utvecklingen av tillgängliga lösningar och integration av personer med funktionsnedsättning. |
4.6 |
EESK påminner om de bestämmelser rörande funktionsnedsättning som ingår i Europa 2020-strategin, särskilt vad gäller den tredje pelaren för social integration samt den digitala agendan, och önskar att genomförandet av FN-konventionen integreras i alla huvudinitiativ. |
4.7 |
Kommittén är oroad över de negativa konsekvenser som de åtstramningsåtgärder som införts i många medlemsstater får även för personer med funktionsnedsättning och deras familjer, vilket leder till ytterligare social utestängning, diskriminering, ojämlikhet och arbetslöshet. Kommittén betonar att krisen inte får användas som ursäkt för att senarelägga genomförandet av FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter. |
4.8 |
Kommittén uppmanar Europeiska rådet att anta en verklig strategi för tillväxt med åtgärder som främjar missgynnade grupper, såsom personer med funktionsnedsättning. Detta omfattar åtgärder för att stimulera sysselsättningsmöjligheterna, främjande av tjänster som ger bättre möjlighet till självständigt liv och deltagande i samhället, med beaktande även av situationen för personer som får en funktionsnedsättning på äldre dagar, samt utvecklingen av tillgänglig infrastruktur. |
4.9 |
ESK uppmanar medlemsstaterna att vidta åtgärder som säkerställer att personer med funktionsnedsättning har tillträde till arbetsmarknaden. Detta bör ske med hjälp av skatteincitament för företag, åtgärder som främjar företagande, möjligheten att växla mellan att arbeta och att stå utanför arbetsmarknaden samt lika tillgång till social trygghet och arbetstagares rättigheter. |
4.10 |
EESK ser fram emot att rådfrågas av kommissionen om förslaget till en ambitiös europeisk rättsakt om tillgänglighet med ett så brett tillämpningsområde som möjligt, som omfattar krav på att offentliga och privata tjänsteleverantörer och tillverkare tillhandahåller full tillgänglighet samt med en tydlig och omfattande definition av tillgänglighet som inbegriper både virtuella miljöer och byggnadsmiljöer, som möjliggör interoperabilitet och kompatibilitet med tekniska hjälpmedel och som motsvarar de europeiska standarderna. |
4.11 |
Kommittén uppmanar rådet att fortsätta arbeta med förslaget till direktiv om genomförande av principen om likabehandling av personer oberoende av kön, religion eller övertygelse, funktionsnedsättning, ålder eller sexuell läggning, och att samordna förslaget med FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter genom att inkludera en definition av funktionsnedsättning och diskriminering på grund av anknytning, förbjuda diskriminering i samband med tillgång till finansierings- och försäkringstjänster, behandla tillträde till utbildning samt genom att tydligt skilja mellan begreppet rimliga anpassningsåtgärder för att säkerställa enskilda individers tillgång och begreppet tillgänglighet, som innefattar en föregripande och gruppbaserad skyldighet. |
4.12 |
EESK framhåller att de funktionsnedsattas behov bör integreras i alla program och strategier samt all politik på EU-nivå med inriktning på kvinnor, barn, diskriminerade grupper såsom etniska och religiösa minoriteter, homosexuella och äldre personer. |
4.13 |
EESK betonar att man bör säkerställa så stor överensstämmelse som möjligt med EU:s interna lagar och politik genom att integrera FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter i de externa förbindelserna samt i utvecklingsstödet och det humanitära stödet, bl.a. genom att utarbeta särskilda riktlinjer för detta. |
4.14 |
Kommittén uppmanar särskilt EU att samordna sin ståndpunkt med medlemsstaternas i diskussioner inom FN som får konsekvenser för de funktionsnedsattas rättigheter, exempelvis genom att se till att EU:s ståndpunkt beträffande ramen för tiden efter millennieutvecklingsmålen omfattar de funktionsnedsattas mänskliga rättigheter samt genom att säkerställa att personer med funktionsnedsättning nämns i den övergripande politiska översyn som utarbetas vart fjärde år. |
4.15 |
EESK uppmanar EU att även respektera sitt åtagande beträffande FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter i andra pågående multilaterala forum, såsom de förhandlingar om reformen och liberaliseringen av lagen om upphovsrätt som för närvarande pågår inom Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten (Wipo). |
4.16 |
EESK välkomnar det arbete som hittills åstadkommits inom ramen för den politiska dialogen i samband med den nya transatlantiska agendan mellan USA och EU om reformen rörande personer med funktionsnedsättning. Med tanke på den förestående ratificeringen i USA efterlyser kommittén en ytterligare förstärkning av den transatlantiska dialogen om handikappolitiken, för att ytterligare bidra till att föra den globala reformprocessen framåt. |
4.17 |
EESK uppmanar kommissionen att se till att de berörda enheterna inom varje generaldirektorat får i uppgift att integrera genomförandet av FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter i utarbetandet av strategier och lagstiftning. |
4.18 |
Kommittén uppmanar kommissionens generalsekretariat att utveckla ett redskap för konsekvensanalys som gäller funktionshindrades rättigheter och som kan tillämpas på alla nya lagstiftningsförslag samt att i utbildningen av ny personal och i fortbildningen inbegripa ett avsnitt om de rättigheter som ingår i FN-konventionen. |
4.19 |
Kommittén betonar att personer med funktionsnedsättning, enligt punkt o i inledningen och artikel 4.3 i FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter, måste göras delaktiga i alla politiska processer och beslutsprocesser, strategier och program med anknytning till personer med funktionsnedsättning, och uppmanar EU-institutionerna och de nationella regeringarna att införa lämpliga förfaranden för detta. |
5. Övervakningen av FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter inom EU
5.1 |
EESK noterar att konventionsstaterna, enligt artikel 33.2 i FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter, är skyldiga att utse eller inom konventionsstaten upprätta en mekanism, bestående av ett eller flera oberoende instrument, för att ”främja, skydda och övervaka” genomförandet av konventionen. |
5.2 |
EESK uppmanar rådet att genom ett beslut formellt upprätta en sådan mekanism. |
5.3 |
Kommittén betonar att konventionsstaterna, då de utser eller upprättar en sådan mekanism, måste beakta Parisprincipen rörande de nationella institutionernas status och funktionssätt när det gäller att skydda och främja mänskliga rättigheter. |
5.4 |
Kommittén framhåller särskilt att mekanismen måste vara oberoende från den kontaktpunkt och samordningsmekanism som har utsetts inom EU, samt att man bör fastställa ett mandat för alla deltagare i mekanismen och avsätta en budget som gör det möjligt för dem att utföra sina uppgifter. |
5.5 |
EESK betonar att det bör upprättas tydliga bestämmelser för ett strukturerat samråd med deltagarna i mekanismen inom ramen för deras respektive roller, i synnerhet i samband med utarbetandet av lagstiftning. |
5.6 |
EESK är medveten om att det civila samhället, enligt artikel 33.3 i FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter, och särskilt personer med funktionsnedsättning och de organisationer som representerar dem, ska involveras i och fullt ut medverka i övervakningsförfarandet, inbegripet i den kontaktpunkt och samordningsmekanism som utsetts av rådet med tanke på genomförandet av FN-konventionen. |
5.7 |
Kommittén anser att Europeiska handikappforumet, i egenskap av europeisk paraplyorganisation som företräder de 80 miljoner EU-medborgare som har en funktionsnedsättning, bör involveras i övervakningen av FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter på EU-nivå samt i all politik och allt beslutsfattande på EU-nivå med anknytning till personer med funktionsnedsättning. |
5.8 |
Kommittén är övertygad om att partnerskap utgör ett redskap för hållbar, ekonomisk och social utveckling som måste bygga på ett långsiktigt och verkligt deltagande från det civila samhällets sida genom att man även inkluderar kontinuerlig kapacitetsuppbyggnad för alla parter samt tillhandahåller lämpliga medel för deltagande (13). |
5.9 |
Kommittén uppmanar EU att i sitt framtida finansieringsprogram för Rättigheter och medborgarskap inkludera finansiering som stöder genomförandet av FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter, vilket även bör inbegripa kapacitetsuppbyggnad och tillräcklig finansiering för organisationer som företräder personer med funktionsnedsättning. |
5.10 |
EESK är medveten om vikten av att inrätta en mekanism på EU-nivå som är förenlig med FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter så att länder utanför EU, i synnerhet sådana som är medlemmar i regionala organisationer, kan använda EU-mekanismen som förebild. |
5.11 |
EESK betonar att EU måste lämna in sin första periodiska rapport till FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning i början av 2013, samt att man ser fram emot att rådfrågas av kommissionen i samband med utarbetandet av rapporten, tillsammans med ett stort antal berörda aktörer, inklusive det civila samhället och framför allt handikapprörelsen. |
5.12 |
Kommittén välkomnar alla åtgärder som kommissionen och Eurostat föreslår för att förbättra och öka insamlingen av uppgifter och detaljerad statistik och indikatorer om funktionsnedsättning, i syfte att utveckla effektivare strategier och en bättre övervakning av strategiernas genomförande. Kommittén ser fram emot offentliggörandet av uppgifterna från det särskilda avsnitt om funktionsnedsättning som ingår i arbetskraftsundersökningen 2011, och uppmanar kommissionen, Eurostat, byrån för grundläggande rättigheter och medlemsstaterna att systematiskt inbegripa frågor som rör funktionsnedsättning i alla större undersökningar samt att ta fram särskilda undersökningar och indikatorer som gör det möjligt att mäta interaktionen mellan personer med funktionsnedsättning och hindren i vardagslivet samt effekterna av de politiska instrument som utformats för att bryta ner dessa hinder. |
5.13 |
EESK uppmanar EU och medlemsstaterna att utforma informationskampanjer om de rättigheter och skyldigheter som ingår i FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter. Kampanjerna bör riktas till offentliga myndigheter på alla nivåer, privata företag, medier, universitet och forskningscentrum, skolor samt sociala tjänster och vårdtjänster. |
5.14 |
EESK uppmanar medlemsstaterna att säkerställa att FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter genomförs på de olika nivåerna i beslutsprocessen genom att integrera konventionens bestämmelser i lagstiftning, strategier och administrativa beslut och genom att utveckla handlingsplaner rörande funktionsnedsättning som är förenliga med FN-konventionen. |
5.15 |
Kommittén uppmanar till partnerskap mellan fackföreningar, arbetsgivarorganisationer, den sociala ekonomins organisationer och organisationer som företräder personer med funktionsnedsättning för att främja tillträdet till arbetsmarknaden för personer med funktionsnedsättning i linje med FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter. |
6. EESK och FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter – internt genomförande
6.1 |
EESK anser att kommittén själv bör vidta lämpliga åtgärder för att internt genomföra FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter och fullgöra sina skyldigheter. Detta inbegriper särskilt följande:
|
6.2 |
EESK betonar att de funktionsnedsattas rättigheter bör vara en övergripande fråga som behandlas i alla de yttranden från kommittén som påverkar de funktionsnedsattas liv. |
6.3 |
Kommittén betonar att de rättigheter som ingår i FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter måste integreras i arbetet inom kommitténs alla facksektioner, eftersom de berör alla områden av social, kulturell och ekonomisk verksamhet. |
6.4 |
Kommittén framhåller därför behovet av att inrätta en styrkommitté för genomförandet och övervakningen av FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter, som skulle ha i uppgift att uppmana de olika EU-institutionerna att rapportera om sitt arbete och efterfråga det civila samhällets ståndpunkter, särskilt Europeiska handikappforumets eftersom det företräder personer med funktionsnedsättning, så att dessa kan beaktas i förberedelserna och presentationen av EU:s rapport till kommittén för rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Genom att involvera dessa olika aktörer skulle styrkommittén kunna ge en oberoende syn på de framsteg som görs när det gäller att genomföra FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter. |
6.5 |
EESK påminner om den roll som kommittén spelar när det gäller att stärka EU:s demokratiska legitimitet genom att betona deltagardemokrati och de civila samhällsorganisationernas roll. |
6.6 |
EESK efterlyser inrättandet av ett organ som ska stimulera och samordna dialogen mellan EU:s institutioner och organ och det civila samhället beträffande genomförandet av FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter på EU-nivå. |
6.7 |
Kommittén rekommenderar att man genom sina yttranden bidrar till den rapport som EU ska lägga fram för FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning. |
Bryssel den 12 december 2012
Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande
Staffan NILSSON
(1) COM(2011) 665 final.
(2) http://ec.europa.eu/research/horizon2020/index_en.cfm
(3) EUT C 376, 22.12.2011, s. 81–86.
(4) EUT C 181, 21.6.2012, s. 2–6.
(5) 2010/48/EG.
(6) 16243/10 av den 29 november 2010.
(7) SEC(2011) 567 final.
(8) State of the Union on Disability-mötet sammankallades av kommissionens ordförande José Manuel Barroso den 6 december 2011. I mötet deltog Europeiska rådets ordförande Herman Van Rompuy, Europaparlamentets talman Jerzy Buzek och ordföranden för Europeiska handikappforumet Ioannis Vardakastanis.
(9) EUT C 376, 22.12.2011, s. 81–86.
(10) Förhandsvillkor rörande FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter, tillgänglighet och självständigt liv har redan inkluderats i kommissionens förslag.
(11) COM(2011) 665 final.
(12) http://ec.europa.eu/research/horizon2020/index_en.cfm
(13) EUT C 44, 11.2.2011, s. 1–9.
15.2.2013 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
C 44/36 |
Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Europaåret för psykisk hälsa – för ett bättre arbete och en högre livskvalitet” (yttrande på eget initiativ)
2013/C 44/06
Föredragande: Bernd SCHLÜTER
Den 12 juli 2012 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett yttrande på eget initiativ om
”Europaåret för psykisk hälsa – för ett bättre arbete och en högre livskvalitet”.
Facksektionen för sysselsättning, sociala frågor och medborgarna, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 23 november 2012.
Vid sin 485:e plenarsession den 12–13 december 2012 (sammanträdet den 13 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 74 röster för, 1 röst emot och 2 nedlagda röster.
1. Slutsatser och rekommendationer
1.1 |
Psykisk hälsa är viktigt för livskvaliteten och välbefinnandet hos alla människor i EU. Världshälsoorganisationen definierar psykisk hälsa som ett tillstånd av välbefinnande, i vilket en person använder sina färdigheter, klarar av de normala påfrestningarna i livet, kan arbeta produktivt och kan tillföra något till samhället omkring sig (1). Detta kan emellertid inte fullt ut uttryckas i ekonomiska termer, som t.ex. BNP. Den pågående krisen har gjort att miljontals människor drabbats av djup oro, psykiska problem och arbetslöshet. Risken för självmord har ökat. Psykisk stabilitet har därför större betydelse för många människors livskvalitet än abstrakta finanspolitiska frågor. Psykisk hälsa är en förutsättning för att en individ ska kunna förverkliga sin intellektuella och emotionella potential. För samhället är psykisk hälsa en grund för social sammanhållning och välfärd samt även för ekonomiskt välstånd. |
1.2 |
Detta initiativ syftar till att stärka den psykiska hälsan och öka medvetenheten kring frågan i allmänhet. Utöver kroniska eller akuta psykiska sjukdomstillstånd eller funktionsnedsättningar omfattas även psykiska begränsningar som inte klassificeras som sjukdomar och som också kan ha fysiska orsaker eller konsekvenser. Temat ”psykisk hälsa” innefattar många olika aspekter som påverkas av medicinska och samhällspolitiska faktorer men även av livssituationen, t.ex. arbetsmiljö, ungdom, åldrande och fattigdom. |
1.3 |
Psykiska funktionshinder kan ha olika orsaker och få olika följder, t.ex. trauman, svåra upplevelser i barndomen, drogmissbruk, utbrändhet, arbetslöshet, hemlöshet eller utanförskap – även i kombination med genetiskt arv. Detta innebär att lösningarna är lika vitt skilda och bör sökas inom olika politikområden. Orsakerna går ofta att påverka och bör därför beaktas på lämpligt sätt genom en politik och ett samhälle som är inkluderande. Den sociala ekonomin, det civila samhället och nya modeller för socialt företagande kan få en nyckelroll i detta sammanhang. Förebyggande, tidig upptäckt och behandling av psykisk ohälsa måste utgå från ett multidimensionellt perspektiv (med psykoterapeutiska, medicinska såväl som socioekonomiska åtgärder). I grundutbildningen för hälso- och sjukvårdspersonal, förskollärare, fritidspedagoger, lärare och ledningspersonal måste större uppmärksamhet ägnas åt psykiska funktionshinder och psykisk ohälsa. Offentligt understödda åtgärder för att främja hälsan på arbetsplatsen och en modern företagskultur kan vara till hjälp för människor med psykiska funktionshinder och minska uppkomsten av arbetsplatsrelaterade problem. |
1.4 |
Det är viktigt att stärka medborgarnätverk, frivilligorganisationernas nätverk, familjenätverk och branschnätverk samt de drabbades och deras organisationers medverkan. Att öka medvetenheten om och förebygga psykisk ohälsa är en uppgift för hela samhället. Genom ambulerande tjänster i närsamhället och stödboende/gruppboende kan man ofta undvika inskränkt frihet och behandlingshem/slutenvård. Särskilt viktigt är det här med europeiska rekommendationer och god praxis som visar hur man på lämpligt sätt kan minska den slutna psykiatriska vården och läkemedelsanvändningen och bidra till att bygga upp stöd ute i samhället och andra alternativa stödformer. De resurser som går till vetenskap och forskning skulle också kunna riktas tydligare mot åtgärder för att värna den psykiska hälsan. Även medlemsstater med svagare ekonomi kan omstrukturera och göra omprioriteringar. |
1.5 |
Man bör i hela EU främja ökad medvetenhet om denna fråga hos den breda allmänheten, t.ex. även i förskolor och skolor, på företagen, hos läkare och vid vårdinrättningar. Informationskampanjer mot stigmatisering och ett icke-diskriminerande språk i medierna kan leda till mindre diskriminering av psykiskt sjuka. Man bör också poängtera att psykisk ohälsa medför betydande kostnader för samhället, även om detta är sekundärt jämfört med de allvarliga följderna för individen (2). Dessutom måste man i högre grad fråga sig vilka sociala, politiska och ekonomiska intressen och strukturer som förvärrar problemen och hur man aktivt kan främja social delaktighet genom en effektiv vidareutveckling av individinriktade vårdstrukturer och genom att stödja familjen som den främsta platsen för lärande i en människas liv. De påtagliga framsteg som gjorts inom medicinsk forskning och när det gäller tjänster som tillhandahålls av såväl kommersiella som ideella aktörer samt olika hälsofrämjande företagsmodeller måste uppmärksammas och stödjas i högre grad. |
2. Bakgrund
2.1 |
De vanligaste psykiska problemen i Europa är ångeststörningar, depression och beroendesjukdomar. Undersökningar från 2010 har visat att 38 % av européerna lider av psykisk ohälsa (3). År 2005 var motsvarande andel 27 % (4). Varje år begår 58 000 personer självmord. Depression kommer att vara den näst vanligaste sjukdomen i i-länderna 2020 (5). Enligt en rapport från en större försäkringskassa i Tyskland (6) ökade antalet sjukdagar på grund av psykisk ohälsa mellan 2006 och 2009 med 38 % bland de yrkesverksamma försäkringstagarna och med 44 % bland de arbetslösa. Förskrivningen av ”läkemedel för behandling av nervsystemet”, där bl.a. antidepressiva läkemedel ingår, ökade under denna period med 33 % (7). Av arbetsgivarna i Storbritannien noterar 44 % att de psykiska problemen har ökat och 40 % att den stressrelaterade frånvaron har ökat (8). |
2.2 |
Psykisk hälsa och välbefinnande har hittills inte uppmärksammats med ett Europaår. Fördomar om problem med den psykiska hälsan och psykosociala funktionshinder samt stigmatisering, t.ex. i samhället eller på arbetsplatsen, är emellertid fortfarande ett problem. Europa 2020-strategins mål om en hållbar tillväxt för alla handlar också om att öka integrationen av denna grupp i samhället och att utforma hälsofrämjande EU-program i enlighet med detta. Dessutom innehåller FN:s konvention om rättigheter för personer med psykosociala funktionshinder, som är det första internationella instrument för mänskliga rättigheter som EU ingått, en tydlig uppsättning rättigheter för personer med psykosociala funktionshinder. De rättigheter som ingår i konventionen måste respekteras och genomföras med hjälp av all relevant politik och verksamhet på EU-nivå. Genom att ägna ett Europaår åt psykisk hälsa och välbefinnande skulle man därför kunna fästa lämplig uppmärksamhet vid dessa krav. |
2.3 |
Psykisk hälsa är sedan mitten av 1990-talet föremål för ett antal specifika projekt inom ramen för EU:s folkhälsopolitik och anges där som ett prioriterat område (9). Kommissionen inledde 2005 ett samråd med utgångspunkt i grönboken om psykisk hälsa (10). |
2.4 |
EESK hänvisar till sitt yttrande om grönboken (11) och understryker att psykisk hälsa är en mycket viktig del av begreppet hälsa och har stor betydelse för samhället och individen. För EU, som definierar sig som en värdegemenskap, är psykisk hälsa en viktig grund för social sammanhållning och delaktighet för alla. Detta är också ett krav i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, vars syfte är att på grundval av de mänskliga rättigheterna skapa delaktighet och få till stånd en helhetssyn på människan. |
2.5 |
Kommissionen tar upp denna fråga även i samband med den ekonomiska politiken och sysselsättnings- och folkhälsopolitiken. Att verka för en hög hälsoskyddsnivå hör också till EU:s övergripande uppgifter i enlighet med artikel 168 i EUF-fördraget. Genom att införa ett Europaår för psykisk hälsa skulle EU dessutom uppfylla sin uppgift enligt artikel 6 i EUF-fördraget, dvs. att på europeisk nivå ”vidta åtgärder för att stödja, samordna eller komplettera medlemsstaternas åtgärder [… för …] skydd för och förbättring av människors hälsa”. |
2.6 |
EU:s strategi för psykisk hälsa ledde bland annat fram till den europeiska pakten för psykisk hälsa och välbefinnande, som upprättades 2008 (12). Rådets slutsatser från sitt möte i juni 2011 utgår också från denna europeiska pakt (13). |
2.7 |
De tematiska konferenser som anordnades inom ramen för EU-strategin var inte utformade på det sätt som krävs för att man ska nå ut till en bredare allmänhet och kunna ta upp de frågor som rör EU-medborgarnas vardag. Detta skulle däremot kunna uppnås med ett Europaår. Då skulle offentliga myndigheter på alla nivåer ta upp denna fråga och likaså det civila samhällets aktörer med de olika roller de har som sakkunniga, informationsförmedlare och sociala företag. Ett Europaår för psykisk hälsa bör i första hand utformas i linje med FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Personer som lider av psykisk ohälsa eller nedsättning måste ges rätt att erkännas som personer i lagens mening och kunna åtnjuta fullständig rättskapacitet på lika villkor som andra i alla hänseenden (jfr artikel 12 i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning). |
2.8 |
Trots de stora framsteg som gjorts på detta område inom sjukvården och socialtjänstområdet får många personer med psykiska funktionshinder ändå inte den behandling, rehabilitering eller hjälp till social delaktighet som de medicinskt och etiskt sett behöver. Inom folkhälsopolitiken är det är vanligt att psykisk hälsa inte prioriteras. I stället för att stödstrukturer byggs upp händer det ofta, särskilt vid bristande budgetresurser och i kristider, att nödvändiga tjänster och behandlingsmöjligheter antingen avskaffas eller blir för dyra. Men det är just under en ekonomisk kris som man måste investera i delaktighet och utbildning och i den sociala ekonomin. Staten får framför allt inte i kristider dra sig tillbaka från välfärdssektorn. Det är kontraproduktivt med väntelistor och långa avstånd, särskilt vid akuta problem. Sluten vård och inskränkt frihet bör reduceras till lägsta möjliga nivå. I stället bör man främja ambulerande tjänster, träffpunkter, rådgivning och möjligheter till medicinsk behandling i närsamhället. Individens självbestämmande måste stärkas genom en lagstadgad rätt till vissa tjänster och genom koncept som inte ersätter egna beslut men som ger den berörda personen stöd att fatta egna beslut, även när det gäller stödbehov och behandling, så att man i slutändan inte behöver inskränka personens rättskapacitet. Indelningen i sjukdomskategorier, den ensidiga inslussningen i psykiatrins mekanismer, medicineringen med psykofarmaka och användningen av tvång är faktorer som systematiskt måste genomgå en kritisk granskning och uppfylla rättsstatliga och människorättsliga krav. Alla slags inrättningar och boendeformer måste ha ett koncept som går ut på att patienterna ska vara delaktiga i samhället och ha en meningsfull sysselsättning och struktur i vardagen. Man måste bli mer lyhörd när det gäller hur psykofarmaka inverkar på förmågan till delaktighet och på utbredningen av ohälsa i befolkningen. Tillgången till tjänster får inte begränsas av fragmenterade stödstrukturer eller byråkratiska och tidskrävande ansökningsförfaranden. Det behövs lättillgängliga och fackkompetenta tjänster för krisstöd och åtgärder för att förhindra självmord. Nödtelefonnummer som är kända i ett helt land och andra möjligheter att ingripa på ett sakkunnigt sätt måste införas i hela Europa. |
2.9 |
Samtidigt måste man tänka på att faktorer som socioekonomisk livssituation, arbetslöshet och sjukdomsrelaterade problem samverkar och förstärker varandra. Dessutom finns det människor som behöver resurser och stöd för att kunna leva ett fullgott liv trots psykiska problem. Ett europeiskt år för psykisk hälsa bör därför ta fasta på sådana frågor som att främja möjligheter till delaktighet och stärka rättskapaciteten för personer med kronisk psykisk sjukdom och psykisk funktionsnedsättning. |
2.10 |
I samband med stödinsatser för personer med psykiska funktionshinder bör hänsyn tas till behov och särdrag relaterade till världsåskådning, religion, själavårdsfrågor och andlighet. |
2.11 |
Sociala faktorer har stor betydelse för den psykiska hälsan. Ett bra arbete har t.ex. en viktig stimulerande och identitetsskapande funktion. De dagliga levnads- och arbetsförhållandena styrs emellertid inte längre helt och hållet av tillförlitliga kulturella traditioner eller kommunala demokratiska beslut, utan av centraliserade ekonomiska vägval och strukturer. Den ekonomiska politiken och strukturpolitiken bör därför även ta hänsyn till människors psykiska hälsa och de positiva effekterna av värdiga och inkluderande bostads- och arbetsförhållanden. |
2.12 |
Den moderna människan har nya möjligheter i valfrihets-, medie- och konsumtionssamhället men utsätts också för nya stressfaktorer. Exempelvis är utbildningssystemen många gånger inte kapabla att tillgodose det akuta behovet av etiska, kognitiva och sociala färdigheter av hög kvalitet. Sådana färdigheter skulle emellertid kunna bidra till den självständighet och psykiska balans som behövs i samhället. Upplösningen av sociala relationer ökar och leder till en förlust av yttre resurser såsom vänner, familj och kolleger. Att människor ofta byter arbets- och bostadsort, drabbas av arbetslöshet eller engagerar sig mindre i personliga relationer stärker knappast de sociala nätverken i den närmaste omgivningen. Så mycket viktigare är det därför att personer med psykisk funktionsnedsättning och deras organisationer alltid görs delaktiga i utformningen av stödstrukturer och nätverk. |
2.13 |
När balansen mellan eget ansvar och social trygghet rubbas ökar risken för psykisk ohälsa. Detta gäller t.ex. så kallade arbetsincitament för arbetsmarknadsaktivering som inte ger någon effekt på grund av att arbetstillfällen saknas eller att de strukturella förhållandena inte främjar nya företagsetableringar. Det finns även en koppling mellan hemlöshet och psykiska funktionshinder, vilket gör att åtgärder behövs för att lösa båda dessa problem. Föräldrar i problematiska sysselsättningssituationer och deras barn utsätts för flera typer av påfrestningar i form av otrygghet, fattigdom, krav från skolan, tidsbrist och stress i familjen. Stödet måste därför vara flerdimensionellt och även omfatta t.ex. offentligfinansierade utbildningsinsatser och rehabiliteringsåtgärder för hela familjen. Hög statsskuld, ekonomiska problem, minskad social trygghet och hög arbetslöshet ger en tydligt ökad risk för depressioner, ångeststörningar och tvångssyndrom. I elva medlemsstater ökade självmordsfrekvensen med mer än 10 % under första halvåret 2011. Lämpliga investeringar i sociala skyddsnät och sociala tjänster skulle minska detta problem påtagligt (14). |
3. Psykisk hälsa i vissa miljöer och livssituationer
3.1 Arbetslivet
3.1.1 |
Tillfälliga anställningar, täta omstruktureringar, krav på att vara ständigt anträffbar, hög tidspress, överbelastning, höjda krav på flexibilitet och mobilitet påverkar ofta den psykiska hälsan (15). Enligt Nederländernas ”Disability Statistics” (statistik om funktionsnedsättningar) utgjorde problem med den psykiska hälsan den vanligaste orsaken till långtidssjukskrivningar 2010 (cirka 55 dagar). I Storbritannien gör HSE (16) bedömningen att arbetsrelaterad stress ledde till förlust av cirka 9,8 miljoner arbetsdagar 2009–2010, och att varje person som lider av arbetsrelaterad stress i genomsnitt är sjukskriven i 22,6 dagar. Under 2010–2011 gick 10,8 miljoner arbetsdagar förlorade (17). Om familj, vård av anhöriga och tid till kultur, motion och psykisk återhämtning inte går att kombinera med arbetslivet uppstår ytterligare risker. Vissa medlemsstater har infört rätt till ledighet för vård av anhöriga. Företag måste ofta hantera problem som inte har uppstått i samband med företagets verksamhet. Man bör öka det offentliga stödet till företagsmodeller som är föredömliga när det gäller hälsofrämjande åtgärder, integration, lämpliga deltidslösningar, stöd på arbetsplatsen och fortbildning för arbetstagare, även på managementnivå. Innovativa företagskulturer kan också höja kvaliteten på arbetet och på produkterna. En proaktiv hantering av risken för stress, som grundar sig på forskning om, undanröjande av och en minskning av stressfaktorn, bör ingå i en konsekvent hälsofrämjande strategi, i enlighet med bestämmelserna i fördraget, ramdirektiv 89/391/EEG om åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet samt det ramavtal om stress på arbetet som de europeiska arbetsmarknadsparterna ingick 2004. Otrygghet i fråga om arbete och tillvaron i allmänhet samt alltför höga strukturella krav på arbetsmarknaden utgör ytterligare riskfaktorer. Det måste finnas tydliga gränser för den konkurrenssituation som kräver allt större arbetsinsats till allt sämre arbetsvillkor. Ofta får förlorarna på arbetsmarknaden själva bära skulden, trots att det inte är deras fel. Arbetstagarnas krav på flexibilitet på grund av familj, vårdbehov och individuella problem är lika berättigade som arbetsgivarnas krav på nödvändig och rimlig flexibilitet hos arbetstagarna (arbetsgivarens omsorg och ”individanpassning”). Personer som lider av psykisk ohälsa löper högre risk att förlora sitt arbete eller att bli arbetsoförmögna på grund av sin ohälsa. Även de fördomar som finns i samhället spelar har här en väsentlig roll. Resultatet blir förlust av arbetskraft, allmännyttiga resurser och mervärde. |
3.1.1.1 |
De nuvarande kvoteringsregler för personer med funktionshinder som finns i vissa länder är t.ex. långtifrån tillräckliga som instrument. Vad som behövs är en djärv sysselsättningsintegrationspolitik i syfte att hjälpa de många personer som för närvarande är utestängda och att stödja samhället. |
3.1.2 |
Partssammansatta och offentligfinansierade rådgivnings- och medlingsorgan kan leda till att dessa frågeställningar behandlas på ett öppnare sätt. Det bör finnas branschorganisationer eller andra oberoende organ som företräder personer med fysisk eller psykisk funktionsnedsättning. Man borde dessutom kunna minska riskerna med hjälp av lämpligt anställningsskydd, lagstadgat arbetsskydd, arbetslöshetsersättning, offentligt stöd till företagens hälsofrämjande åtgärder, planer för återanpassning till arbetslivet och en aktiv arbetsmarknads- och familjepolitik. För arbetsgivarens skull, särskilt när det gäller små och medelstora företag, måste man emellertid se till att företaget behåller sin konkurrenskraft, undvika byråkrati och se till att de offentliga stödstrukturerna är tillförlitliga. Allmännyttiga tjänster, välfärdsorganisationer och andra civila samhällskrafter kan spela en viktig roll i det politiska och praktiska stödet när det gäller såväl drabbade enskilda som företag och arbetsförmedlingar (18). |
3.2 Barn och ungdomar
3.2.1 |
Det finns inte någon specifik statistik över psykisk ohälsa hos barn och ungdomar. Detta beror bl.a. på att det ofta är svårt att skilja mellan sjukdom och beteendestörning samt mellan behov av rådgivning, utbildningsstöd och behandling. Det är därför svårt att avgränsa de nämnda behoven; gränsen är snarast flytande. Det tyska psykoterapeutförbundet Psychoterapeutenkammer har exempelvis noterat en årlig prevalens på mellan 9,7 % (psykiskt sjuka) och 21,9 % (personer med psykiska problem) (19). När det gäller depression kan man konstatera en ökande risk för ett första insjuknande och en sjunkande ålder för det första insjuknandet. Sakkunniga på området konstaterar att ångest- och beteendestörningarna ökar bland barn och ungdomar och att användningen av psykofarmaka definitivt har ökat. |
3.2.2 |
Samtidigt noterar man i förskolor och skolor en ökande andel barn och unga som t.ex. slutar skolan i förtid (14,4 % i hela EU), har en beteendestörning eller koncentrationssvårigheter eller är våldsbenägna. Problemen är ofta flerdimensionella och omfattar t.ex. psykisk funktionsnedsättning, bristande motståndskraft mot reklamerbjudanden (20), medie- eller datorberoende, andra typer av beroende eller allmänna utvecklingsstörningar. Förskrivningen ökar av antidepressiva läkemedel, metylfenidat och liknande läkemedel till barn och unga, och det är oroväckande med en ökning redan i så låga åldrar. Man bör snarast ta fram EU-täckande statistik över detta och utarbeta alternativa lösningar. |
3.2.3 |
Den tilltagande oron såväl hos barn och unga som hos deras föräldrar är ett problem som barn- och ungdomspsykiatrin inte kan lösa, åtminstone inte på egen hand. Det är lika viktigt med stöd i den tidiga barndomen och stöd till familjen och den centrala roll som familjen har som att det finns sakkunnig personal på förskolor, skolor och barnläkarmottagningar. Det är knappast ändamålsenligt att definiera varje beteendestörning som ett psykiskt problem eller en psykisk sjukdom eller att se komplexa individuella eller samhällsrelaterade problem som rent medicinska problem (21). Individanpassning, differentierad tillgång till utbildning, arbetslöshet, fattigdom, socialt utanförskap, skuldkänslor och överbelastade föräldrar samt utbildningssystem som grundar sig på ständigt hårdare konkurrens från tidig ålder och minskade möjligheter för dem som inte klarar att ligga i täten kan vara faktorer att beakta vid förebyggande insatser. I detta sammanhang bör samtliga krafter i samhället ta ett gemensamt ansvar och verka för följande: en stimulerande närmiljö, ett lämpligt koncept för ungdomsutbildning, välutrustade skolor och förskolor, ett icke-kommersiellt standardutbud av fritidsaktiviteter, ungdomsgrupper, föreningar och kulturutbud och ett finmaskigt nät av professionella interdisciplinära stödtjänster såsom familjerådgivning och icke-formella utbildningsalternativ. Drogmissbruk ska hanteras konsekvent genom tidig upptäckt, förebyggande, rådgivning och behandling samt genom kontroll av leveranskanalerna. Genom investeringar på detta område kan man förhindra enorma personliga och sociala skador. Integration i utbildning, arbete eller andra former av meningsfull sysselsättning måste utgöra en rättslig garanti för ungdomar och unga vuxna. Inom alla dessa områden har allmännyttiga tjänster, välfärdsorganisationer och det civila samhällets organisationer en särskild politisk och praktisk funktion. |
3.3 Äldre människor (22)
3.3.1 |
Den förväntade livslängden har ökat och fortsätter att öka. Detta ses som en av flera rimliga förklaringar till att allt fler drabbas av psykisk ohälsa. I högre åldrar ökar multisjukligheten när det gäller somatiska sjukdomar, vilket också innebär ökad risk för depression. Likaså kommer ofta depression som en följdsjukdom i samband med vissa åldersrelaterade sjukdomar, som t.ex. alzheimer eller parkinson. En stimulerande närmiljö där delaktighet främjas, tillgängliga ambulerande sociala tjänster, möjlighet till ideellt arbete eller lämpligt deltagande i yrkes- och affärslivet samt vårdinrättningar som anpassats till detta är viktiga faktorer för att förhindra isolering och förebygga ohälsa. På det sociala området, när det gäller omsorgs- och sjukvårdstjänster, bör en tillräcklig geriatrisk-psykiatrisk kompetens byggas upp. Modeller för bästa praxis, särskilt för människor som drabbats av demenssjukdomar, bör uppmärksammas i högre grad på europeisk nivå. |
3.3.2 |
Äldre behandlas i regel av husläkare med allmänspecialistkompetens som inte i tillräcklig utsträckning remitterar till neuropsykiatriska specialistläkare. Just när det gäller demenssjukdomar och depressioner är det viktigt med tidig upptäckt, vilket gör att det behövs riktlinjer för allmänvården. I de flesta allmänna äldreboenden saknas regelmässig psykiatrisk fackkompetens. Detta gäller även andra inrättningar för äldre, t.ex. olika rådgivningar. De framsteg som görs inom medicinsk forskning, särskilt inom geriatrik, och när det gäller tekniska hjälpmedel bör komma alla berörda till godo på lämpligt sätt. |
3.3.3 |
Sammantaget bör dessa faktorer som kännetecknar barn- och ungdomspsykiatri och geriatrisk psykiatri beaktas i högre grad såväl inom allmänmedicinska och allmänpsykiatriska utbildningar som inom olika psykoterapiutbildningar. |
4. En politik som motverkar stigmatisering
4.1 |
Under ett europeiskt år för psykisk hälsa är det mycket viktigt att man utgår från ett människorättsligt perspektiv. De medicinska och psykosociala tjänsterna bör stödja de drabbade personerna och öka deras förmåga till självhjälp i den meningen att de tar makten över sitt eget liv. Fokus måste ligga på det människovärde och den rättskapacitet som ska utgöra normen för de personer som möter en individ i kris. Dessutom behöver man öka kapaciteten hos de yrkesverksamma inom olika tjänstesektorer för att öka deras kunskaper om psykiska hälsoproblem och psykosociala funktionshinder. |
4.2 |
En människa i psykisk kris tar ofta inte itu med sina problem på grund av den stigmatisering av dessa problem som råder i samhället. Medierna bidrar i stor utsträckning till detta. Den bild som förmedlas av psykisk ohälsa skapar ofta rädsla och avståndstagande hos allmänheten samt misstro mot ändamålsenliga behandlingsalternativ. Det är absolut nödvändigt att man genomför EU-omfattande upplysningskampanjer för att motverka denna stigmatisering. Kampanjerna ska vara långsiktigt utformade och inriktade på förebyggande åtgärder. I dessa kampanjer bör man involvera medarbetare inom alla rättsligt inriktade samhällsområden (rättsväsen, polis, offentliga myndigheter etc.), för att ge dem så goda fackmässiga och yrkesmässiga förutsättningar som möjligt att möta psykiskt sjuka. Även vid organisation och finansiering av stöd bör man så långt möjligt undvika stigmatisering. I synnerhet bör man stimulera människor till att ta makten över sina egna liv, och detta bör gälla hela befolkningen. En central del av denna politik bör vara att främja möten och utbyte mellan drabbade och människor utan erfarenhet från psykiatriområdet. |
4.3 |
Även på sysselsättningsområdet bör man om möjligt undvika att skapa en avskild värld för de drabbade utan hänsyn till deras egna önskemål och självbestämmanderätt. Först och främst måste den berörda personen själv få bestämma om han/hon ska utföra ett understött arbete i en skyddad inrättning eller på den ordinära arbetsmarknaden. Arbetsplatsintegrerat stöd för delaktighet i arbetslivet ökar nämligen chanserna att återfå arbetsförmågan (”supported employment”) (23). Arbete ska i allmänhet ge en avtalsenlig lön, som bör förhandlas fram av arbetsmarknadens parter. Det är inte lämpligt med ”fickpengar” motsvarande existensminimum för personer som lider av psykisk ohälsa eller psykisk funktionsnedsättning. En relativt framgångsrik modell för stegvis återanpassning är den så kallade Hamburgmodellen (24). |
4.4 |
Följande konkreta kränkningar av de mänskliga rättigheterna har rapporterats inom EU när det gäller personer med psykiska funktionshinder: oproportionerlig inskränkning av friheten och tvång som innebär att informerat samtycke saknas från den berörda. Ofta saknas dessutom möjlighet att utnyttja de rättsmedel som finns. Det är viktigt med program för avinstitutionalisering, ambulerande vårdtjänster i närsamhället, tillgång till stöd utan byråkratiskt krångel, behandlingsavtal som är förenliga med de mänskliga rättigheterna samt en politik mot stigmatisering där såväl drabbade som experter på olika livssituationer involveras. |
4.5 |
EU:s strategi för psykisk hälsa behöver ses över. EESK anser för det första att man måste granska i vilken omfattning människor som lider av psykisk ohälsa utestängs från delaktighet i samhället i allmänhet och från arbetsmarknaden i synnerhet. Dessutom måste man undersöka hur man genom förebyggande åtgärder och bra vård kan undvika att människor helt eller delvis förlorar arbetsförmågan. För det andra bör man undersöka hur exempelvis språkbruket i sjukvården, medierna och samhället försvårar eller förhindrar en sådan delaktighet. |
4.6 |
Detta initiativ kommer att förbättra möjligheterna att göra den breda allmänheten uppmärksam på temat ”psykisk hälsa”. Detta påverkar frågeställningarnas hierarki i den politiska dagordningen, och ett gynnsamt klimat skapas för innovativa idéer som kan komma alla till godo. |
4.7 |
Vid sidan om EESK bör framför allt följande grupper delta i främjandet av ett europeiskt år för psykisk hälsa: relevanta aktörer från det civila samhället (inbegripet olika grupper och organisationer med psykiatrisk erfarenhet), aktörer på hälso- och sjukvårdsområdet samt berörda generaldirektorat inom kommissionen, Europaparlamentets ledamöter och Regionkommittén. På nationell nivå bör berörda ministerier och även de nationella parlamentens ledamöter delta. Vid utformningen av politiken på detta område måste man generellt sett involvera de drabbade i högre grad. |
4.8 |
För att initiativet ska få synliga effekter även på medlemsstatsnivå bör man tillämpa ”handlingsramen för psykisk hälsa” samtidigt som man utarbetar en gemensam referensram för åtgärder för psykisk hälsa inom hälso- och sjukvårdssystemen och inom socialpolitiken samt inom relevanta områden som skolor och arbetsplatser. Som instrument för ett ömsesidigt lärande bör man använda sig av kollegial granskning (peer review) liknande den öppna samordningsmetoden. Åtgärderna ska genomföras med hjälp av rättsliga föreskrifter, finansiella regelsystem, t.ex. Europeiska socialfonden, och i enlighet med krav från dem som drabbats av psykisk ohälsa och från företagen. Man bör undersöka om det behövs ett ständigt övervakningsorgan som kan svara för det kontinuerliga arbetet med denna fråga. EU:s hälso- och sjukvårdsrapportering bör omfatta fler europeiska uppgifter om psykiska funktionshinder, särskilt när det gäller behandlingssätt, antalet fall i sluten vård och användningen av psykofarmaka. Potentiella samarbetspartner från olika samhällsområden bör med tiden bidra med varaktigt stöd. Enbart detta initiativ och inrättandet av ett särskilt europeiskt år torde inte få några effekter inom överskådlig tid. Syftet är snarare att bilda opinion kring denna fråga och skapa konkreta förbättringar för dem som drabbas av psykisk ohälsa. |
Bryssel den 13 december 2012
Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande
Staffan NILSSON
(1) http://www.who.int/mediacentre/factsheets/fs220/en/ (per den 4 oktober 2012).
(2) COM(2005) 484 final.
(3) ”The size and burden of mental disorders and other disorders of the brain in Europe 2010”, H.U. Wittchen et al., European Neuropsychopharmacology (2011) 21, s. 655–679.
(4) http://www.psychiatrie-psychotherapie.de/archives/14 (per den 15 augusti 2012).
(5) Se fotnot 1.
(6) ”Gesundheitsreport 2010”, Techniker Krankenkasse, Tyskland.
(7) Se fotnot 6.
(8) Catherine Kilfedder, British Telecom, EESK:s utfrågning den 30 oktober 2012.
(9) ”Action for Mental Health. Activities co-funded from European Community Public Health Programmes 1997-2004”.
(10) Se fotnot 1.
(11) COM(2005) 484 final.
(12) Den europeiska pakten för psykisk hälsa och välbefinnande, Bryssel, den 12–13 juni 2008.
(13) 3099:e mötet i rådet (sysselsättning, socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor) den 6 juni 2011.
(14) Pressmeddelande: ”Ohanterbara skulder och psykisk ohälsa”, Europaparlamentets presstjänst, 25.6.2012.
(15) ”Gesundheitsreport 2011”, Betriebskrankenkassen (BKK), Tyskland.
(16) Health and Safety Executive (nationellt oberoende organ för övervakning av hälsa och säkerhet på arbetet och arbetsrelaterade sjukdomar), http://www.hse.gov.uk/
(17) Europeiska arbetsmiljöbyrån, Bilbao, Spanien.
(18) EUT C 351, 15.11.2012, s. 45–51.
(19) Se uppgifter från Bundespsychotherapeutenkammer, Tyskland, http://www.bptk.de/presse/zahlen-fakten.html (hämtade den 15 augusti 2012).
(20) EUT C 351, 15.11.2012, s. 6–11.
(21) Arbeitsgemeinschaft Psychiatrie der AOLG – Bericht für die Gesundheitsministerkonferenz der Länder in Deutschland 2012 (rapport från de tyska delstaternas högsta hälso- och sjukvårdsmyndigheters arbetsgrupp för psykiatri till delstatskonferensen för hälso- och sjukvårdsministrar i Tyskland 2012), av den 15 mars 2012, s. 20.
(22) EUT C 51, 17.2.2011, s. 55–58.
(23) ”Stellungnahme der Verbände des Kontaktgespräches Psychiatrie zum Übereinkommen der Vereinten Nationen über die Rechte von Menschen mit Behinderungen” (yttrande från sammanslutning av tolv tyska förbund för psykiatriska kontaktsamtal om FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning), Freiburg/Berlin/Stuttgart, 15.5.2012.
(24) Den tyska sociallagstiftningen: § 74 Sozialgesetzbuch V och § 28 Sozialgesetzbuch IX (för personer med funktionsnedsättning eller som löper en konkret risk att drabbas av funktionsnedsättning). Arbetstagaren kommer överens med en läkare om en återanpassningsplan som motsvarar arbetstagarens återhämtningstakt. Läkarintyget innehåller återanpassningsplanen och om möjligt en prognos för när personen kan förväntas återfå arbetsförmågan. Innan åtgärden inleds krävs godkännande från arbetsgivaren och försäkringskassan. Arbetstagaren får fortsatt sjukpenning från sin försäkringskassa eller en övergångspenning via pensionsförsäkringen.
BILAGA
till yttrandet från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén
Följande punkt i sektionens yttrande avslogs till förmån för ett ändringsförslag som antogs av plenarförsamlingen, men fick dock mer än en fjärdedel av de avgivna rösterna:
Punkt 3.1.1
”[… ledighet för vård av anhöriga]. När det gäller denna typ av åtgärder bör man ta hänsyn till företagens konkurrenskraft och hålla den administrativa bördan på en låg nivå. Även ekonomiska lättnader för inkluderande, familjevänliga och socialt ansvarstagande företag kan förbättra situationen.”
Resultat av omröstningen:
röster för en ändring av denna punkt |
: |
35 |
röster emot, och |
: |
26 |
nedlagda röster |
: |
6 |
15.2.2013 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
C 44/44 |
Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Socialt hållbart jordbruk: grön omsorg samt social- och hälsopolitiken” (yttrande på eget initiativ)
2013/C 44/07
Föredragande: Josiane WILLEMS
Den 19 januari 2012 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett initiativyttrande om
”Socialt hållbart jordbruk: grön omsorg samt social- och hälsopolitiken”.
Facksektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 22 november 2012.
Vid sin 485:e plenarsession den 12–13 december 2012 (sammanträdet den 12 december) antog Europeiska och ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 124 röster för och 3 nedlagda röster.
1. Slutsatser och rekommendationer
1.1 |
Socialt hållbart jordbruk är ett nydanande förfaringssätt som förenar två aspekter: mångsidigt jordbruk och sociala tjänster/hälsovård på lokal nivå. Inom jordbruksproduktionen bidrar det till välbefinnande hos och integration av personer med särskilda behov. Det socialt hållbara jordbrukets ökande betydelse är anledningen till att EESK utarbetar ett initiativyttrande i frågan. |
1.2 |
Socialt hållbart jordbruk är ett fenomen som spridit sig över hela Europa och som uppvisar gemensamma drag, men även ett stort antal skillnader avseende infallsvinklar, förbindelser med andra sektorer samt finansiering. |
1.3 |
Det ter sig dock nödvändigt att ta fram en definition för socialt hållbart jordbruk på EU-nivå i syfte att fastställa vilka verksamheter som ingår i det och för att ta fram en ram samt kriterier, inklusive kvalitativa kriterier, som verksamheten måste uppfylla för att kunna få stöd via olika politikområden. Definitionen får dock inte vara alltför snäv och lamslå ett område som är i ständig utveckling. |
1.4 |
Det finns ingen lagstiftningsram för socialt hållbart jordbruk vare sig på EU-nivå eller på nationell nivå, varför det saknas samordning mellan olika politiska insatser och/eller berörda institutioner. EESK anser att EU-institutionerna samt de regionala och nationella myndigheterna och institutionerna bör uppmuntra och stödja socialt hållbart jordbruk genom att införa en lämplig och fördelaktig lagstiftningsram samt genom att vidta de åtgärder som beskrivs nedan. |
1.5 |
Den tillgängliga statistiken på området för socialt hållbart jordbruk är knapphändig och splittrad. Enligt EESK vore det därför värdefullt att starta ett program för statistisk forskning med syfte att mer djupgående mäta och analysera förekomsten av detta fenomen i medlemsstaterna samt de olika former det kan uppträda i. Databasen skulle kunna utvidgas för att främja forskningsprogram i var och en av medlemsstaterna. |
1.6 |
Socialt hållbart jordbruk måste stödjas av tvärvetenskaplig forskning på olika områden i syfte att säkerställa empiriska resultat, analysera återverkningarna och fördelarna ur olika synvinklar (social, ekonomisk, hälsomässig, personlig, etc.) och se till att de kunskaper som förvärvats sprids till berörda parter. Därför bör man främja och utveckla det samarbete som inletts på EU-nivå via projekten SoFar och COST Action inom nästa ramprogram Horisont 2020 för perioden 2014–2020. |
1.7 |
EESK anser att det även är ytterst viktigt att inrätta och stärka nätverken för ett socialt hållbart jordbruk i syfte att dela med sig av uppnådda resultat, utbyta erfarenheter och gynna ökad medvetenhet. Det vore dessutom önskvärt att gemensamma intressen inom socialt hållbart jordbruk blir företrädda på politisk nivå med en paraplyorganisation på EU-nivå. Detta skulle kunna leda till att såväl diskussionerna mellan berörda parter som de civila samhällsorganisationernas roll förstärks. |
1.8 |
I syfte att säkerställa en hög kvalitets- och kunskapsnivå inom det socialt hållbara jordbrukets verksamhet bör man dessutom fästa särskild uppmärksamhet vid fortbildningen av aktörer, såväl när det gäller dem som erbjuder tjänster som i fråga om personer med särskilda behov som använder dessa tjänster. |
1.9 |
För att det socialt hållbara jordbruket ska utvecklas i hela Europa behövs det gynnsamma omständigheter, ett större deltagande från det civila samhällets sida och fruktbart samarbete mellan olika politikområden och myndigheter (hälsovård, sociala frågor, jordbruk, sysselsättning) på europeisk, nationell, regional och lokal nivå. Detta innebär att de offentliga myndigheterna bör ge erkänsla för socialt hållbart jordbruk och stödja det på ett målinriktat sätt genom att kontinuerligt tillförsäkra det finansiella medel som tillgodoser de olika aspekterna i denna typ av jordbruk. |
1.10 |
Det vore även värdefullt om kommissionen kunde skapa en permanent struktur som omfattar samtliga berörda generaldirektorat. Motsvarande åtgärder kunde även vidtas i medlemsstaterna. Kommissionen bör dessutom uppmuntra utarbetandet av en jämförande studie om socialskyddssystem i medlemsstaterna och kostnaderna för dem, i syfte att undersöka vilka besparingar som skulle kunna göras inom projekten för socialt hållbart jordbruk. |
1.11 |
EESK ser positivt på att kommissionens förslag för perioden 2014–2020 öppnar nya möjligheter för socialt hållbart jordbruk. Det ter sig dock nödvändigt med ett kraftigare stöd under kommande programperiod. I detta avseende bör EU och medlemsstaterna samordna verksamheten inom de politikområden som är relaterade till socialt hållbart jordbruk. Enligt EESK:s förmenande bör medlemsstaterna och de olika myndigheterna (på nationell nivå och på EU-nivå) med uppdrag att förvalta EU-fonderna och ansvara för dessa stärka sitt samarbete i syfte att undanröja hinder för tillgång till strukturfonderna och underlätta tillgången för aktörer på gräsrotsnivå. |
1.12 |
Den gemensamma strategiska ramen ger möjlighet till att kombinera olika fonder som ett led i en strategi med finansiering från flera källor. I detta sammanhang bör kommissionen uppmana medlemsstaterna att inkludera socialt hållbart jordbruk i sin programplanering och att via en integrerad strategi utarbeta specifika program som ger sektorn möjlighet att i högre grad dra nytta av de olika strukturfonderna. En annan möjlighet vore att överväga temainriktade delprogram för socialt hållbart jordbruk eller som stöd till Leader-projekt på området. |
2. Allmänna synpunkter
2.1 |
Det socialt hållbara jordbruket har växt fram på olika håll på landsbygden i Europa sedan slutet av 1900-talet som en ny ekonomiskt hållbar metod, och nya erfarenheter görs kontinuerligt på området. Alla verksamheter samlas under begreppet ”socialt hållbart jordbruk”, och andra begrepp som avser dessa är ”Farming for health”, ”Care Farming”, ”Green care” och ”Green therapies”. Samtliga begrepp hänför sig till metoder eller verksamheter på områdena för hälsa, social återintegrering, utbildning och återanpassning av utsatta personer, samt fortbildning för personer med särskilda behov. Dessa verksamheter ger möjligheter för personer med svårigheter att återknyta kontakten till produktion och natur, bidrar till deras välbefinnande, förbättrar deras hälsa och deras sociala integration samt underlättar inlärning, ökar självkänslan och därmed även deltagandet i samhällslivet. Socialt hållbart jordbruk är därmed ett nydanande förfaringssätt som förenar två aspekter: mångsidigt jordbruk och sociala tjänster/hälsovård på lokal nivå. Det är å ena sidan nära knutet till jordbrukets skiftande funktioner, samtidigt som det helt och hållet ingår i landsbygdsutvecklingen genom att jordbrukare ges möjlighet till mer varierande inkomstkällor. Å andra sidan är det gynnsamt för samhället, eftersom det tillhandahåller sociala tjänster och förbättrar befintliga tjänster för befolkningen på landsbygden genom att dra nytta av resurserna inom jordbruket och på landsbygden i vid bemärkelse. |
2.2 |
Även om metoderna inom socialt hållbart jordbruk i Europa uppvisar många gemensamma drag genom att de är starkt förankrade i traditionell verksamhet inom landsbygdsekonomin och genomförs på lantgårdar (gårdar med biologisk odling, ”hög arbetskraftsintensitet”, stor variation i verksamheten, öppenhet gentemot omgivningen, betydande diversifiering och flexibilitet) finns det även stora skillnader mellan länderna beroende på historia, angreppssätt och inriktning. Sammanfattningsvis kan man utskilja tre infallsvinklar, även om angreppssätten naturligtvis kan variera:
|
2.3 |
Även inriktningen kan variera. I Italien och Frankrike sammankopplas det socialt hållbara jordbruket framför allt med den sociala sektorn och omsorgssektorn, i Nederländerna ligger det närmare hälsovårdssystemet, i Flandern närmare jordbruket medan inriktningen i Tyskland, Storbritannien, Irland och Slovenien snarare ligger mellan den sociala/ hälsorelaterade sektorn och hälsosektorn. |
2.4 |
Finansieringsformerna varierar från land till land:
I verkligheten är finansieringsformerna dock ofta mer varierande och blandade. |
2.5 |
Det socialt hållbara jordbruket är organiserat på många olika sätt. Det kan handla om privata jordbruksföretag som drivs av en egenföretagare som väljer socialt hållbart jordbruk i syfte att diversifiera inkomstkällorna samtidigt som den normala produktionen för marknaden fortgår, men det kan också vara fråga om företag eller kooperativ med social inriktning, om sammanslutningar och om stiftelser, dvs. organisationer utan vinstsyfte. I andra fall är det offentliga organ eller aktörer inom hälsosektorn som står bakom det socialt hållbara jordbruket, även om själva verksamheten försiggår på lantgårdar. |
3. Definition av socialt hållbart jordbruk
3.1 |
Det är inte lätt att definiera socialt hållbart jordbruk, eftersom det omfattar ett stort antal olika verksamhetsformer. Det är emellertid nödvändigt att ta fram en definition på EU-nivå för socialt hållbart jordbruk i syfte att fastställa vilka verksamheter som ingår och för att ta fram en ram samt kriterier, inklusive kvalitativa kriterier, som verksamheten måste uppfylla för att kunna få stöd via olika politikområden. Definitionen får dock inte vara alltför snäv och lamslå ett område som är i ständig utveckling. Tvärtom ska den erbjuda en ram som är tillräckligt flexibel och som omfattar den mångfald verksamheter och angreppssätt nedifrån-och-upp som förekommer inom det socialt hållbara jordbruket. |
3.2 |
Även om aktiviteterna inom det socialt hållbara jordbruket är mycket varierande uppvisar de dock två gemensamma drag: a) verksamheten försiggår på en lantgård, och b) verksamheten riktar sig till personer som tillfälligt eller permanent har särskilda behov, inklusive i pedagogiskt hänseende. Därmed bidrar socialt hållbart jordbruk till individers välbefinnande och personliga utveckling, men även till landsbygdsområdenas utveckling och till en bättre samverkan mellan stad och landsbygd. |
3.3 |
Socialt hållbart jordbruk kan därför i första hand definieras som en rad aktiviteter som använder sig av resurser inom jordbruket, såväl växter som djur, i syfte att skapa sociala tjänster på landsbygden eller i stadsnära områden. Exempel på detta är rehabilitering, terapi, skyddad anställning, livslångt lärande och andra verksamheter som bidrar till social integration (enligt definitionen Cost Action 866 – Green Care – initiativ till europeiskt samarbete inom vetenskap och teknik). I detta hänseende är det bl.a. fråga om att inom ramen för jordbruksverksamheten skapa förutsättningar som gör det möjligt för personer med särskilda behov att delta i de dagliga aktiviteterna på ett jordbruk i syfte att låta dem utvecklas och göra framsteg samt att öka deras välbefinnande. |
3.4 |
I sin nuvarande form kan socialt hållbart jordbruk uppdelas fyra huvudområden:
|
4. Avsaknaden av en rättslig ram på EU-nivå och i medlemsstaterna
4.1 |
Genom att socialt hållbart jordbruk omfattar integrering på arbetsmarknaden samt sociala och pedagogiska aktiviteter erbjuder det otvivelaktigt offentliga tjänster av högt värde och bidrar till hållbar utveckling. Den diversifiering av aktiviteter som det innebär samt den underliggande dynamiken kan dessutom kraftigt gynna den lokala utvecklingen. |
4.2 |
Många erfarenheter på området har gjorts på gräsrotsnivå, vilket har skapat lokala nätverk som möjliggjort en övergripande utveckling på lokal nivå. Därför stämmer det socialt hållbara jordbruket överens med OECD:s publikation om ”New Rural Paradigm” från 2006 och nämns uttryckligen i ”Rural Policy Reviews” om OECD-länderna (exempelvis Italien). Det socialt hållbara jordbruket granskades även under OECD:s konferens om landsbygdsutveckling i Québec 2009. Därför finansieras en del initiativ på området för socialt hållbart jordbruk via landsbygdsutvecklingspolitiken 2007–2013 (de prioriterade områdena III och IV i Leader-programmet) och genom åtgärder inom ramen för socialfonden till förmån för social integration. |
4.3 |
Det råder en allt större medvetenhet om det socialt hållbara jordbrukets möjligheter på alla nivåer inom jordbruket och dess organisationer samt på det lokala planet och inom organ som sysslar med sociala frågor och hälsa. Därmed uppkommer en ny syn på socialt hållbart jordbruk. Trots detta har bara några få länder infört sektorsspecifika bestämmelser, antingen på nationell nivå eller på regional nivå (Frankrike, Italien, Nederländerna). Dessutom kan man överallt konstatera en bristande överensstämmelse mellan olika politikområden och/eller institutioner som berörs av socialt hållbart jordbruk. Aktörerna inom det socialt hållbara jordbruket börjar dock organisera sig i syfte att sprida sina erfarenheter. Det är viktigt att erkänna betydelsen av de spontana nätverk som bildats av jordbrukare som går in för ett socialt hållbart jordbruk. |
4.4 |
Under de senaste åren har Europeiska kommissionen tagit en rad initiativ för att stödja dessa aktiviteter, bl.a. Cost Action 866 – Green Care, SoFar-projektet (initiativ finansierat av Europeiska kommissionen inom ramen för det sjätte ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling). I december 2009 lanserades ett temainriktat initiativ med sju deltagande medlemsstater inom ramen för det europeiska nätverket för landsbygdsutveckling i syfte att analysera möjligheter och hinder i de nationella och regionala planerna för landsbygdsutveckling som medfinansieras av EJFLU. Ett sammanfattande dokument om socialt hållbart jordbruk lades fram 2008 av Tyskland (professor Thomas VAN ELSEN) inom ramen för SoFar-projektet. Dokumentet uppdaterades 2009. |
5. Åtgärder
5.1 Erkänsla för socialt hållbart jordbruk på EU-nivå och införande av en rättslig ram
5.1.1 |
Mot bakgrund av att de kollektiva nyttigheter som det socialt hållbara jordbruket producerar och dess bidrag till hållbar utveckling bör det uppmuntras och stödjas av EU-organ och regeringar. Detta inbegriper utformning av en lämplig och gynnsam rättslig ram på olika nivåer, erkänsla för det socialt hållbara jordbrukets mervärde, förbättrad styrning av socialt hållbart jordbruk samt gynnsamma omständigheter och fruktbart samarbete mellan olika politikområden och myndigheter (hälsovård, sociala frågor, jordbruk, sysselsättning) på europeisk, nationell, regional och lokal nivå. Dessutom vore det önskvärt att de offentliga myndigheterna ger riktat stöd och att strukturfonderna används på ett integrerat sätt till förmån för socialt hållbart jordbruk, samtidigt som man bör främja och stödja tvärvetenskaplig forskning och stärka kommunikationen och utbytet av erfarenheter. |
5.1.2 |
Vid utarbetandet av den rättsliga ramen vore det lämpligt att fästa särskild uppmärksamhet vid frågor i anslutning till kvaliteten inom socialt hållbart jordbruk och att fastställa allmänna kriterier, inklusive kvalitetskriterier, som verksamheten måste uppfylla. I samma anda är det värdefullt att vidta nödvändiga åtgärder som säkerställer lämplig uppföljning av verksamheterna inom socialt hållbart jordbruk. |
5.1.3 |
Dessutom vore det värdefullt om Europeiska kommissionen kunde inrätta en permanent struktur med medverkan av berörda generaldirektorat för att uppmuntra, följa upp och samordna utvecklingen inom det socialt hållbara jordbruket i EU. Motsvarande strukturer skulle även kunna inrättas i medlemsstaterna. |
5.2 Inrättande av en databas på EU-nivå
Även om antalet gårdar som är aktiva inom socialt hållbart jordbruk ökar i samtliga länder, utgör de vanligen mindre än 1 % av samtliga jordbruksföretag. Statistik om socialt hållbart jordbruk är dock bristfällig och sällsynt. Därför vore det lämpligt att lansera ett program för statistisk forskning på EU-nivå i syfte att närmare bedöma omfattningen och analysera förekomsten av socialt hållbart jordbruk i EU samt utröna vilken riktning utvecklingen tar. Kommissionen skulle kunna utvidga denna databas för att främja forskningsprogram i var och en av medlemsstaterna.
5.3 Främja integreringen av socialt hållbart jordbruk i forskningsprogrammen
5.3.1 |
Det samarbete som inletts på EU-nivå via SoFar och genom projektet Cost-Action 866 – Green Care på jordbruksområdet bör stödjas och utvecklas. Det är ytterst viktigt att ta fram och utbyta forskningsrön, yrkeserfarenheter och praxis över hela Europa. För att det socialt hållbara jordbruket ska kunna analyseras mer djupgående behöver det få stöd av forskningen på områden som terapi och medicin, samt socialt arbete inom jordbruket och utbildning inom sektorn. Forskningen bör ske nära arbetet på gräsrotsnivå. De positiva empiriska resultat som erhållits i terapin med växter och djur bör bekräftas av noggranna vetenskapliga analyser för att de ska få erkänsla av den medicinska världen. De erfarenheter som samlats om effektiv integration av personer i den dagliga och årliga arbetsrutinen på en bondgård bör dokumenteras och användas för ytterligare utveckling av socialt hållbart jordbruk. |
5.3.2 |
Tvärvetenskaplig forskning som undersöker resultaten och fördelarna med socialt hållbart jordbruk ur olika synvinklar (socialt, ekonomiskt, hälsomässigt och individuellt) kan säkerställa att tidigare inhämtad kunskap överförs och att de som utför arbetet involveras, vilket kan ge upphov till nydanande idéer och förstärka deltagandet i socialt hållbart jordbruk. Det vetenskapliga stödet till pilotprojekt kan bidra till att utveckla modeller som grundar sig på enskilda företag eller kooperativ för en hel region. Tvärvetenskapliga studier och forskning bör inledas för att analysera det socialt hållbara jordbrukets resultat, å ena sidan avseende eventuella inbesparingar i sjukförsäkringssystemen, och å andra sidan avseende förbättrad hälsa och ökat välbefinnande hos målgrupperna för socialt hållbart jordbruk. Dessa aspekter har redan tidigare varit föremål för analyser och studier i vissa länder, bl.a. i Nederländerna. |
5.3.3 |
Denna forskning skulle kunna ingå i det framtida ramprogrammet Horisont 2020 (2014–2020), eftersom det även omfattar sociala aspekter på områdena forskning och innovation. Samordning och stöd när det gäller socialt hållbart jordbruk inom Horisont 2020 vore mycket välkommet, eftersom programmet kan underlätta möten och utbyten mellan forskare inom olika forskningsområden som berörs av denna typ av jordbruksverksamhet. |
5.4 Främja integreringen av socialt hållbart jordbruk i utbildningsprogrammen
I syfte att säkerställa en hög kvalitets- och kunskapsnivå inom det socialt hållbara jordbruket bör man fästa särskild uppmärksamhet vid fortbildningen av aktörerna, såväl när det gäller dem som erbjuder tjänster som i fråga om dem som använder dem. Det vore därför lämpligt att i nära samarbete med utbildningsorgan och forskningsinstitut utarbeta och erbjuda kontinuerliga utbildningsprogram i syfte att säkerställa en hög kompetensnivå hos företagsledare och hos deras medarbetare som ansvarar för personer som deltar i socialt hållbart jordbruk. På motsvarande sätt vore det värdefullt att analysera och ta fram utbildningar som kan erbjudas personer som tar del i socialt hållbart jordbruk.
5.5 Förstärkt roll för det civila samhället och nätverksbyggande
5.5.1 |
Nydanande projekt inom socialt hållbart jordbruk uppstår ofta isolerat utan samband med liknande projekt eller utbyte av erfarenheter med dem. Därför är det desto viktigare att bygga upp och förstärka nätverk inom socialt hållbart jordbruk för utbyte av erfarenheter och som bidrag till att sprida kunskap om olika projekt samtidigt som man lyfter fram metoder som visat sig ge goda resultat. Ett första steg i denna riktning har tagits inom ramen för det europeiska nätverket för landsbygdsutveckling. Denna typ av nätverk bör förstärkas. |
5.5.2 |
Samarbete bör gynnas, liksom även gemensamma publikationer och synlighet på internet. |
5.5.3 |
Det vore dessutom önskvärt att arbeta för att det socialt hållbara jordbrukets intressen blir företrädda på politisk nivå och att uppmuntra bildandet av en paraplyorganisation på EU-nivå. En sådan organisation, som bör inkludera det civila samhället, skulle kunna underlätta diskussioner mellan aktörerna inom socialt hållbart jordbruk och ge dem såväl tekniskt som administrativt bistånd, samtidigt som man värnar om det socialt hållbara jordbrukets intressen på politisk nivå. I detta sammanhang kan jordbruksorganisationerna spela en viktig roll. |
5.5.4 |
Alla dessa insatser skulle kunna planeras och genomföras inom ramen för den nya landsbygdsutvecklingspolitiken 2014–2020 och bl.a. grunda sig på det europeiska nätverket för landsbygdsutveckling samt på motsvarande nätverk i medlemsstaterna. Därmed skulle det temainriktade initiativ för socialt hållbart jordbruk som nämns ovan utvidgas till fler medlemsstater. |
5.6 Det socialt hållbara jordbrukets integrering i strategin för hållbar utveckling och den gemensamma strategiska ramen
5.6.1 |
Det socialt hållbara jordbruket har kunnat räkna med ett visst stöd i den aktuella politiken för landsbygdsutveckling, i synnerhet inom prioritering III (diversifiering) och IV (Leader) samt inom Europeiska socialfondens prioritering för social integration. Erkänslan för socialt hållbart jordbruk som en del av utvecklingen av ekonomin på landsbygden bör dock motivera att det omfattas av samtliga insatser som främjas och finansieras av EU:s strukturfonder (EJFLU, ESF och Eruf) och att det därmed skapas möjligheter till nya finansieringskällor. |
5.6.2 |
Även om kommissionens förslag inför strukturfondernas nästa programperiod kan öppna för nya möjligheter, eftersom fattigdomsbekämpning, social integrering och diversifiering av jordbruksverksamheterna nämns som uttryckliga mål för politiken (och med fördel kan kombineras med socialt hållbart jordbruk), är det nödvändigt att tydligare understryka det socialt hållbara jordbrukets roll såväl inom framtida programplanering som inom partnerskapsavtalen. På detta sätt kan det socialt hållbara jordbruket få ytterligare stöd. I detta avseende bör EU och medlemsstaterna samordna verksamheten inom de politikområden som är relaterade till socialt hållbart jordbruk. Enligt EESK:s förmenande bör medlemsstaterna och de olika myndigheterna (på nationell nivå och på EU-nivå) med uppdrag att förvalta EU-fonderna och ansvara för dessa stärka sitt samarbete i syfte att undanröja hinder för tillgång till strukturfonderna och underlätta tillgången för aktörer på gräsrotsnivå. |
5.6.3 |
Den nya ramen för programplanering ger det socialt hållbara jordbruket en möjlighet att få tillgång till finansiering från ett flertal fonder under flera års tid. Den gemensamma strategiska ramen kan i själva verket ge möjlighet att kombinera olika fonder inom en strategi med flera finansieringskällor. Därför bör medlemsstaterna uppmanas att nämna det socialt hållbara jordbruket i sin programplanering och att utarbeta specifika program som ger detta jordbruk möjlighet att i högre grad dra nytta av de olika strukturfonderna. Det är nämligen ytterst viktigt att de nationella och regionala myndigheterna förmås att verkligen dra nytta av sådana finansieringsmöjligheter. Med tanke på sin mångfacetterade och multifunktionella karaktär kan det socialt hållbara jordbruket och dess aktörer i hög grad dra nytta av en infallsvinkel som är integrerad i praktiken och som kan underlätta och samordna användningen av olika fonder samt tillhörande förfaranden och tillvägagångssätt. |
5.6.4 |
Det skulle därför vara mycket värdefullt att utforma en kommunikationspolitik som riktar sig till medlemsstaterna inom ramen för landsbygdsutvecklingen. Detta kunde även inbegripa uppföljning och utarbetandet av rapporter. En annan möjlighet vore att överväga ett temainriktat delprogram i enlighet med artikel 8 eller att ytterligare förstärka Leader-projekt som riktar sig till socialt hållbart jordbruk. |
5.6.5 |
Slutligen bör de olika generaldirektoraten förstärka sitt samarbete i syfte att underlätta det socialt hållbara jordbrukets tillgång till samtliga strukturfonder genom att undanröja de svårigheter som fram till nu har hindrat jordbrukare att få tillgång till regionalpolitiken. |
Bryssel den 12 december 2012
Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande
Staffan NILSSON
15.2.2013 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
C 44/49 |
Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Kvaliteten på järnvägstjänster inom EU” (yttrande på eget initiativ)
2013/C 44/08
Föredragande: Georges CINGAL
Den 12 juli 2012 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett yttrande på eget initiativ om
”Kvaliteten på järnvägstjänster inom EU”
(yttrande på eget initiativ).
Facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 26 november 2012.
Vid sin 485:e plenarsession den 12–13 december 2012 (sammanträdet den 13 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 137 röster för, 54 röster emot och 8 nedlagda röster.
1. Slutsatser och rekommendationer
1.1 |
Det här yttrandet behandlar passagerartransport med järnväg. Det har utarbetats – och bör läsas – mot bakgrund av de mål som fastställts i artikel 14 i Lissabonfördraget om tjänster i allmänhetens intresse samt i protokoll nr 26. Yttrandet följer rekommendationerna i vitboken om transporter, där man på nytt påpekar behovet av att uppfylla målen om minskade växthusgasutsläpp och vikten av att säkerställa en hållbar rörlighet som respekterar miljön. |
1.2 |
Utöver att kontrollera i vilken utsträckning de rörlighetsmål som fastställts för operatörerna har uppfyllts och att granska rättigheter och skyldigheter för berörda parter, har detta yttrande alltså ambitionen att ta upp frågan om tillgängligheten för EU-medborgarna till tjänster i allmänheten intresse på järnvägsområdet inom unionen, samt kvaliteten på dessa tjänster. |
1.3 |
Hög kvalitet på järnvägstjänsterna är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för utvecklingen av detta transportslag, och EESK anser att det finns skäl att förbättra resultaten på basis av konkreta observationer av de olika ingående faktorerna, i syfte att göra järnvägen mer lockande. |
1.4 |
EESK anser att det bör finnas en flerårig planering för lån avsedda för investeringar i och underhåll av infrastruktur, och bestämmelser för att göra denna finansiering permanent. Utmaningarna i samband med den fysiska planeringen, infrastrukturens underhåll och tillgänglighet samt de medel som ska och kan uppbådas på kort och medellång sikt bör också beaktas. |
1.5 |
EESK uppmanar också EU-organen och nationella och regionala instanser att ompröva finansieringsvillkoren för de olika delarna av infrastrukturen, med respekt för subsidiaritetsprincipen och i syfte att stärka solidariteten mellan regionerna. Vi förordar därför en ny inriktning för den transportfinansiering som tilldelas inom ramen för regionalpolitiken, som är ett verktyg med stor hävstångseffekt med avseende på den fysiska planeringen. |
1.6 |
EESK efterlyser en undersökning av tillfredsställelsen bland användarna på grundval av objektiva fakta (punktlighet, turtäthet, prissättning, renhet, tillgänglighet osv.), genomförd av en oberoende instans på EU-nivå. Denna utvärdering bör utnyttja metoder som utarbetats av en styrkommitté där samtliga berörda parter ingår (användare, ansvariga myndigheter, operatörer, anställda osv.). Denna kommitté bör kunna genomföra kontroller. |
1.7 |
EESK ser med oro på kommissionens vilja att göra en översyn av förordning (EG) nr 1370/2007 (om kollektivtrafik på järnväg och väg), som var frukten av många kompromisser på institutionsnivå. Denna förordning ger medlemsstaterna stor frihet att organisera järnvägstrafiken, med respekt för subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. Den jämvikt som förordningen skapat förtjänar en utvärdering mot bakgrund av erfarenheterna, i linje med artikel 8.2 i förordningen. |
1.8 |
I fråga om bestämmelserna i förordning (EG) nr 1371/2007 och möjligheterna till framtida utveckling uppmanar vi kommissionen att studera följande förslag till förbättringar:
|
1.9 |
Kommittén uppmanar också kommissionen och medlemsstaterna att gemensamt studera följande förslag till förbättring:
|
1.10 |
Med beaktande av subsidiaritetsprincipen uppmanar EESK slutligen medlemsstaterna att granska följande förslag till förbättring:
|
2. Allmänna kommentarer: Allmänhetens erfarenheter (nuvarande eller potentiella järnvägspassagerare)
2.1 Allmänna observationer
2.1.1 |
Det är svårt att göra en bedömning av passagerarnas tillfredsställelse och att urskilja en gemensam ståndpunkt för aktörerna eftersom det är järnvägsföretagen som förfogar över underlaget för analysen, och det är företagen själva som ensidigt fastställer tjänstekvalitetsnormerna och utvärderar sin egen verksamhet utifrån dessa (enligt artikel 28 i förordning (EG) nr 1371/2007). Detta gäller t.ex. bedömningen av respekten för de åtaganden som gjorts i fråga om punktlighet, turtäthet, renhet, mottagande, information, prissättning osv. |
2.1.2 |
En stor del av de resenärer som drabbats av problem i samband med järnvägstjänster påpekar och beklagar de många orsakerna till störningar, oförutsägbarheten i trafiken, som inte går att bevaka i realtid, samt bristen på information i händelse av störningar. Det allmänna intrycket är att situationen gradvis försämras i enskilda medlemsstater. Operatörerna tillhandahåller inte enkel tillgång för passagerarna till bestämmelserna om ersättning för de järnvägstjänster som enligt förordning (EG) nr 1371/2007 omfattas av möjligheter till ersättning. |
2.1.3 |
När det gäller de järnvägstjänster som omfattas av skyldigheten att tillhandahålla allmännyttiga tjänster – som utgör den största delen av de dagliga transporterna – finns flera exempel på fall där de transportansvariga myndigheterna eller behöriga myndigheter har behövt ingripa för att upprätthålla tjänstekvaliteten. |
2.1.4 |
Det stora utbudet av tjänster från olika aktörer, utan koppling till varandra eller samverkan, har, i en organisatorisk miljö som har genomgått stora strukturförändringar och som saknar stabilitet och överblickbarhet, skapat ett system där de lokala operatörerna reagerar på olika situationer utan realtidsinformation. Detta medför vissa brister i funktionen, som i sin tur leder till missnöjda resenärer. Mot den bakgrunden finns det skäl att inventera läget i sektorn på medlemsstatsnivå för att ta fram förslag till lösningar. |
2.2 Icke-uttömmande förteckning över faktorer som bidrar till försämrad funktion och som noterats av passagerare eller deras sammanslutningar:
— |
Problem att få tillgång till information, bristfällig eller inadekvat skyltning. |
— |
Obegriplig eller oklar prissättning. |
— |
Bristande möjligheter att planera resor i tillräckligt god tid före tågets avgång på grund av tidsgränserna för bokning. |
— |
Problem med överbokning. |
— |
Förhållanden i tåg och på stationer, inadekvata perronger (trängsel i samband med av- och påstigning), förhållanden som inte uppfyller hygienkrav, avsaknad av sanitära utrymmen. |
— |
Dålig tillgänglighet för funktionshindrade till perronger, stationer, serviceanläggningar, tåg; alltför lång beställningstid (48 timmar) om man vill boka särskild assistans, alltför strikta krav för assistans (totalvikt). |
— |
Otrygghet på tåg och stationer. |
— |
Material som ställs till förfogande alltför sent, perrongbyten som inte beaktas i samband med byten. |
— |
Två tåg som avgår strax efter varandra från samma perrong, samtidigt som ett flertal andra perronger inte används. |
— |
Otillräckligt bagageutrymme. |
— |
Multimodala transporter beaktas inte (svårigheter att få cyklar omhändertagna, dålig organisation och förvaltning – eller frånvaro – av anslutningar till andra transportsätt, bristande information och frånvaro av gemensam prissättning och integration av tjänster). |
— |
Bristande punktlighet, bristande turtäthet på vissa sträckor, indragning av tåg utan föregående varning. |
— |
Dåligt omhändertagande av resenärer som drabbats av störningar, otillräcklig eller utebliven ersättning. |
— |
Tjänster eller sträckor som dras in eller omorganiseras utan föregående samråd med användarna, deras företrädare, de berörda lokala och regionala myndigheterna (t.ex. indragning av nattåg, ändrade tidtabeller, trafikeringsfrekvens osv.). |
— |
Förlängd restid mellan två stationer. |
— |
Dålig tillgång till försäljnings- och distributionsställen. |
2.3 Huvudorsaker till icke-förutsägbara störningar:
— |
Ogynnsamma väderförhållanden: Teknisk anpassning eller förfaranden inte planerade för att se till att tjänsten håller tillräcklig kvalitet. |
— |
Materielproblem: Följderna av otillräcklig uppföljning av utrustningens driftsförhållanden och livslängd, bristande kontroll av uttjänthet och frånvaro av planering och stabila underhållsbudgetar. |
— |
Mänskliga problem: självmord, händelser orsakade av tillgång till känsliga anläggningar vilkas följder och orsaker EESK inte har för avsikt att kommentera i det här yttrandet. |
2.4 Positiva bedömningar och faktorer som kan bidra till en omfördelning mellan transportslagen:
— |
Hög personsäkerhet och trafiksäkerhet |
— |
Professionell personal |
— |
Järnvägen kan bidra till den fysiska planeringen och den regionala utvecklingen. |
3. Särskilda kommentarer: Utvecklingen under de senaste årtiondena
3.1 |
Kommissionen har respekterat fördragets principer om fri rörlighet för medborgarna och gett stöd åt principen om hållbar rörlighet. Järnvägstransporter betraktas allmänt som en effektiv form av masstransport för personer. Järnvägen kan anpassas till de krav som fastställs av de behöriga myndigheterna, den är miljövänlig och den kan använda infrastruktur som fortfarande finns på plats och är väl underhållen – eller som lätt kan återtas i bruk. |
3.2 |
EU har planerat ett europeiskt nätverk av internationella järnvägslinjer. Stora investeringar har gjorts och kommer att göras för att fullborda detta nätverk. Detta unionsinitiativ bör dock grunda sig på gemensamma investeringsbeslut med medlemsstaterna så att Europas resenärer kan erbjudas transport från dörr till dörr utan alltför många byten. |
3.3 |
En granskning av utbudet i regionerna och den regionala planeringen visar dock att strategiska val har gjorts godtyckligt, och man har inte beaktat behovet av att ordna transporterna så att man minskar antalet byten, som har negativa följder för användningen av kollektivtransportmedel. |
3.4 |
Denna förhandsgranskning före viktiga beslut blir nu allt vanligare bland de ansvariga myndigheterna, som dock står inför problem med oklar finansiering som saknar stabilitet på medellång och lång sikt. |
3.5 |
Transporterna utgör dock en avsevärd del av staternas och regionernas budgetar. Allmänheten är medveten om detta, inte minst med tanke på den pågående krisen, och vill ha öppenhet och tillförlitlig information. Man är fortfarande orolig för bristen på kontroll i fråga om nya stora projekt. Såsom EESK påpekade i sitt yttrande TEN/479 är dialog mellan myndigheterna och det civila samhället mycket viktig, särskilt när det gäller investeringar i transportinfrastruktur. |
4. Frågan ligger i linje med kommitténs program för prioriterade åtgärder
4.1 |
Detta yttrande utgör en fortsättning på föregående arbeten:
|
4.2 |
Viljan att skapa ett europeiskt transportnät har av naturliga skäl lett till en koncentration av EU-medel till de stora rutterna. Man har valt att prioritera nya höghastighetslinjer, ibland på bekostnad av en modernisering av andra befintliga transportkorridorer eftersom budgeten är begränsad. De offentliga myndigheterna bör sträva efter att förstärka järnvägen som en transportmöjlighet för allmänheten, och till och med i vissa fall göra järnvägstransporterna till ryggraden i ett sammanhängande multimodalt system. Mot den bakgrunden behövs en gemensam europeisk finansiering av en sammanhängande politik för hållbar rörlighet (med utnyttjande av den transportfinansiering som GD Regionalpolitik disponerar över). |
4.3 |
Kommittén efterlyser därför en objektiv utvärdering av den aktuella situationen vad avser järnvägstransporter (fördelar/nackdelar). Kommissionen bör genomföra denna utvärdering på ett öppet sätt genom att ta fram erforderlig information och inbjuda medborgarna att framföra sina förväntningar i frågan, som berör den absoluta majoriteten av dem (resor till och från arbetet, tillfälliga resor i tjänsten, privata resor, semesterresor osv.). |
5. EESK vill rikta uppmärksamheten på hela uppsättningen problem
5.1 |
I dessa kristider då de offentliga medlen blir allt mindre skulle en stimulanspolitik på basis av en strategi för hållbar utveckling få gynnsamma effekter för sysselsättningen och dess kvalitet, för arbetet med att uppfylla målen om en övergång till miljövänligare transportmedel och för EU-medborgarnas tillgång till transporttjänster i allmänhetens intresse. EESK påminner därför om att det är inom denna övergripande ram som de stora byggprojekten bör planeras. |
5.2 |
Kommittén vill rikta uppmärksamheten på att om servicen försämras på grund av tidtabells- eller tågförändringar kan det leda till att människor flyttar eller byter jobb. Denna påtvingade rörlighet är inte den mobilitet som allmänheten önskar. Vi understryker att utvecklingen ofta innebär en omfördelning mellan transportslagen (till bil eller flyg) som står i strid med den rekommenderade politiken. |
5.3 |
Europeiska ekonomiska och sociala kommittén uppmanar kommissionen att överväga och utforma ett EU-program för upprustning av järnvägsnät eller stödja sådana program i medlemsstaterna. Ett EU-program som syftar till att uppfylla förväntningarna hos järnvägsföretagens kunder skulle lätt kunna integreras i EU:s strategier (strategin för hållbar utveckling, Horisont 2020 osv.). En dialog om transportpolitiken med det civila samhället skulle vara mycket uppskattad av allmänheten. En ny inriktning för den transportfinansiering som tilldelas inom ramen för regionalpolitiken skulle utgöra ett verktyg med stor hävstångseffekt till förmån för denna strategi. |
Bryssel den 13 december 2012
Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande
Staffan NILSSON
15.2.2013 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
C 44/53 |
Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Frågeställningar som uppstår då subventionerat boende definieras som en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse” (yttrande på eget initiativ)
2013/C 44/09
Föredragande: Raymond HENCKS
Den 19 januari 2012 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i sin arbetsordning utarbeta ett yttrande på eget initiativ om
”Frågeställningar som uppstår då subventionerat boende definieras som en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse”.
Den 21 februari 2012 gav kommitténs presidium i uppdrag åt facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället att förbereda ärendet. Facksektionen antog sitt yttrande den 26 november 2012.
Vid sin 485:e plenarsession den 12–13 december 2012 (sammanträdet den 13 december) antog Europeiska och ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 67 röster för, 5 röster emot och 4 nedlagda röster.
1. Rätten till bostad – allmänna principer
1.1 |
Europeiska unionen måste ta i beaktande att rätten till bostad är en internationell skyldighet som medlemsstaterna ska respektera. Denna rätt erkänns i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna: ”Var och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster”. I Europarådets reviderade europeiska sociala stadga fastslås följande: ”För att trygga att den enskilde i praktiken kommer i åtnjutande av rätt till bostad, åtar sig parterna att vidta åtgärder som syftar till 1. att främja tillgången till bostäder med rimlig standard, 2. att förebygga och minska hemlösheten i syfte att successivt undanröja den, 3. att göra bostäder ekonomiskt tillgängliga för personer som saknar tillräckliga medel.” Rätten till bostad har även skrivits in i grundlagen i många medlemsstater och/eller är föremål för särskilda lagar som syftar till ett genomförande i praktiken. |
1.2 |
I Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna fastställs följande: ”I syfte att bekämpa social utslagning och fattigdom skall unionen erkänna och respektera rätten till socialbidrag och till bostadsbidrag som, i enlighet med närmare bestämmelser i gemenskapsrätten samt i nationell lagstiftning och praxis, är avsedda att trygga en värdig tillvaro för alla dem som saknar tillräckliga medel.” |
1.3 |
Genomförandet av rättigheterna sker i de flesta medlemsstater via tjänster av allmänt ekonomiskt intresse i enlighet med artikel 36 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, som stipulerar följande: ”Unionen skall för att främja social och territoriell sammanhållning i unionen erkänna och respektera den tillgång till tjänster av allmänt ekonomiskt intresse som föreskrivs i nationell lagstiftning och praxis i enlighet med Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.” |
1.4 |
I enlighet med artikel 106.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och i fall då allmän rätt till bostad omfattas av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, ska företag som anförtrotts att tillhandahålla sådana tjänster endast vara underkastade konkurrensreglerna i gemenskapens lagstiftning samt förbudet mot och kontrollen av statligt stöd i den mån tillämpningen av dessa regler inte rättsligt eller i praktiken hindrar att de särskilda uppgifter som tilldelats dem av nationella, regionala eller lokala myndigheter fullgörs. Kommissionens beslut av den 20 december 2011 om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse begränsar tillgången till subventionerade bostäder till missgynnade medborgare eller socialt utsatta grupper, som på grund av bristande betalningsförmåga inte kan skaffa sig en bostad på marknadsvillkor. |
1.5 |
Enligt protokoll nr 26 som fogats till Lissabonfördraget ansvarar i första hand medlemsstaterna och deras nationella, regionala och lokala myndigheter för att tillhandahålla, beställa, finansiera och organisera tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. Dessa myndigheter har stort handlingsutrymme på området och åtnjuter frihet och demokratisk valfrihet. |
1.6 |
I protokollet åläggs medlemsstaterna bl.a. att säkerställa en hög nivå av överkomlighet samt främjande av allmän tillgång till tjänsterna av allmänt ekonomiskt intresse. |
1.7 |
Rätten till bostad sammanhänger med andra grundläggande rättigheter såsom rätten till mänsklig värdighet, till skydd av privatlivet och hemmet, till familj, vatten, hälsa, energi osv. En förutsättning för att en människa ska kunna utvecklas och integreras i samhället är att hon har tillgång till en dräglig bostad. |
1.8 |
Huruvida rätten till boende kan säkerställas beror oftast och framför allt på utbudet av lämpliga bostäder. Rätten till bostad definieras oftast som rätten till drägligt boende till rimligt pris. |
1.9 |
Att säkerställa rätten till boende innebär inte alltid att de offentliga myndigheterna måste tillhandahålla en bostad till alla som ansöker om det. Staten eller den ansvariga offentliga myndigheten är skyldig att genom politiken och programmen förbättra hela befolkningens tillgång till bostäder. |
1.10 |
Medlemsstaterna ingriper på mycket olika sätt och i mycket olika omfattning i sina bostadsmarknaders funktionssätt för att säkerställa denna grundläggande rättighet med målet att ge varje medborgare möjlighet till ett drägligt boende till överkomligt pris. Genom att blivande hyresgäster på lämpligt sätt deltar i byggandet av subventionerade bostäder blir boendet mer överkomligt samtidigt som dessa personers möjligheter på arbetsmarknaden förbättras. |
1.11 |
Ur denna synvinkel är boendet en vara (offentlig eller offentligt förvaltad) för vilken medlemsstaterna med utgångspunkt i sina egna politiska val eller egna kollektiva kriterier fastställer miniminormer avseende lämplighet som bostad och bekvämlighet samt särskilda bestämmelser avseende stadsplanering, byggande och kostnad i förhållande till hushållets inkomster. I vissa fall, exempelvis i Tyskland, reglerar man hyresnivån. I andra fall förekommer socialt stöd till boende eller skatteåtgärder för att påverka denna oundvikliga utgiftspost, som är den största i hushållens ekonomi. |
2. Subventionerat boende
2.1 |
Trots dessa åtgärder kan man konstatera att många unionsmedborgare inte har råd med en dräglig bostad. År 2010 var 5,7 % av EU:s befolkning bostadslösa (källa: Europe Information Service S.A.), trots att Europarådets reviderade sociala stadga syftar till att minska hemlösheten för att successivt undanröja den, 17,86 % bodde i trånga eller olämpliga bostäder och 10,10 % av hushållen uppgav att boendekostnaderna överskred 40 % av den disponibla inkomsten. |
2.2 |
Många medlemsstater har valt att utforma ett system med ett parallellt utbud av subventionerat boende (social housing) som komplement till det spontana utbudet på den privata bostadsmarknaden. Detta subventionerade boende tillhandahålls på särskilda villkor, framför allt av instanser utan vinstsyfte som inrättats uttryckligen i detta syfte, men även av privata investerare, juridiska eller fysiska personer med särskilda uppdrag och som subventioneras av nationella, regionala eller lokala offentliga myndigheter. |
2.3 |
I samtliga medlemsstater förutom Grekland finns det subventionerade bostäder. 25 miljoner europeiska hushåll bor därmed i subventionerade bostäder som omfattas av villkor avseende territoriella program, tillgång och pris, som fastställs direkt av de offentliga myndigheterna i medlemsstaterna. |
2.4 |
Tack vare det subventionerade boendets stabilitet och kontrollerade pris bidrar detta parallella utbud av bostäder framför allt till att dämpa cyklerna på bostadsmarknaden och begränsa fenomenet med prisbubblor. Medlemsstater med ett stort antal subventionerade bostäder har därför kunnat undvika fenomenet med prisbubblor på bostadsmarknaden och dess makroekonomiska följder. |
2.5 |
Subventionerat boende är ett av de offentliga myndigheternas svar på bostadsmarknadens oförmåga att tillgodose alla behov av bostäder, samtidigt som de garanterar alla tillgång till drägliga bostäder till en rimlig kostnad. Genom att blivande hyresgäster på lämpligt sätt deltar i byggandet av subventionerade bostäder blir boendet mer överkomligt och invånarnas inställning till det boende som de erbjuds förbättras. Dessutom ger det dem möjlighet att förbättra sina arbetsvanor och färdigheter, och därigenom öka sina möjligheter på arbetsmarknaden. |
2.6 |
Marknadens misslyckande att tillgodose samtliga bostadsbehov drabbar inte bara de bostadslösa, utan även personer som bor i bostäder som är osunda, olämpliga eller trånga samt personer som lägger större delen av sina inkomster på hyra eller månatliga lånekostnader. |
2.7 |
Bostadsbehoven varierar kraftigt från en medlemsstat till en annan, och även inom en och samma medlemsstat, mellan länder i väst och länder i öst, mellan glesbygd och tätorter, samt mellan centrum och förorterna inom själva tätorterna. |
2.8 |
EU:s medlemsstater utgår från tre olika principer
|
3. Subventionerat boende och gemenskapsrätten
3.1 |
Eftersom marknadskrafterna inte klarar av att erbjuda alla medborgare en dräglig bostad faller frågan om subventionerat boende möjligen inom gemenskapsrättens område för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, om det betraktas som en sådan tjänst av berörda medlemsstat. I förekommande fall kan tjänsten omfattas av subventioner eller offentliga bidrag. |
3.2 |
I protokoll nr 26 fogat till Lissabonfördraget bekräftas de nationella, regionala och lokala myndigheternas avgörande roll och stora handlingsutrymme när det gäller att tillhandahålla, beställa och organisera tjänster av allmänt ekonomiskt intresse som i största möjliga mån tillgodoser användarnas behov. Subventionerat boende omfattas av skyldigheten att tillhandahålla allmännyttiga tjänster som definieras av de nationella, regionala eller lokala offentliga myndigheterna, bland annat när det gäller programplanering, pris, tilldelningsvillkor och villkor för nyttjande. I protokollet åläggs medlemsstaterna bl.a. att säkerställa att tjänsterna av allmänt ekonomiskt intresse håller en hög nivå av överkomlighet, likabehandling samt främjande av allmän tillgång och användarnas rättigheter. |
3.3 |
Om subventionerat boende fastställs vara en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse omfattas det av artiklarna 14 och 106.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt samt dess protokoll nr 26, som bland annat inför principen om kollektiva preferenser på det sociala och kulturella området och om tillgodoseende av behov som uttrycks lokalt i enlighet med medlemsstaternas definitioner av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. Enligt dessa bestämmelser ska genomförandet av uppdraget att tillhandahålla subventionerat boende ha företräde framför konkurrensbestämmelserna och inre marknadens bestämmelser, inom ramen för de villkor som fastställts i beslutet om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, såsom anges i punkt 3.6. |
3.4 |
Tillämpningen av dessa bestämmelser i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt innebär att kommissionen har beviljat undantag avseende skyldigheten att på förhand informera om statligt stöd som riktas till företag som ansvarar för subventionerat boende. |
3.5 |
Medlemsstaternas klassificering av subventionerat boende som en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse ska granskas av Europeiska kommissionens bara om det förekommer uppenbara fel, och detta sker då under EU-domstolens överinseende. |
3.6 |
Med motiveringen att offentliga tjänster är kopplade till ett socialt uppdrag anser Europeiska kommissionen att subventionerat boende ska ha en direkt koppling till de mest utsatta medborgarna och de mest missgynnade grupperna i stället för att utgå från olika bostadsbehov på de lokala bostadsmarknaderna. Detta är en ständig källa till konflikter mellan kommissionen och vissa medlemsstater, företag som ansvarar för subventionerat boende och företrädare för de boende i subventionerade bostäder, som inte delar kommissionens inställning i denna fråga, medan andra stöder den. |
4. En rättslig ram som destabiliserar medlemsstaternas politik för subventionerade bostäder
4.1 |
Europeiska kommissionens beslutspraxis i fall av kontroll av uppenbara fel i definitionen av subventionerat boende som tjänst av allmänt intresse har lett till vissa förändringar i vissa medlemsstaters politiska vägval när det gäller organiseringen och finansieringen av subventionerade bostäder, varvid tvister har uppstått. |
4.2 |
I Nederländerna har tillämpningen av denna beslutspraxis lett till att närmare 400 000 hushåll har fråntagits möjligheten till subventionerat boende, eftersom de av Europeiska kommissionen bedöms ha för stora tillgångar samtidigt som i praktiken de inte har råd att skaffa sig bostad på marknadens villkor. |
4.3 |
I Sverige har vägran att tillämpa denna beslutspraxis lett till att de offentliga myndigheterna har uteslutit subventionerat boende från området för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, och därmed äventyras finansieringen i form av ersättning för tjänster av allmänt intresse, som är den enda form av finansiering som är förenlig med fördragets förbud mot statligt stöd. |
4.4 |
I Frankrike har fastighetsägarnas organisation Union nationale de la propriété immobilière riktat ett klagomål till Europeiska kommissionen mot franska staten bl.a. med motiveringen att de inkomsttak som ger rätt till subventionerat boende är för höga och inte motsvarar kommissionens beslutspraxis på området. |
4.5 |
Förslagen till direktiv om offentlig upphandling och om koncessioner innebär att samarbetet mellan företag som ansvarar för subventionerat boende – som omfattas av begreppen sociala företag och offentligrättsliga organ – ska följa bestämmelserna i direktiven och kraven på anbudsinfordran. Genom att Europeiska kommissionen utvidgar rättspraxisen avseende samarbete mellan offentliga myndigheter till att omfatta samtliga tilldelningsorgan äventyras metoderna för samarbete och ömsesidighet i fråga om medel som är nödvändiga för modernisering av subventionerat boende, för god förvaltning och för förstärkt lokal förankring. |
4.6 |
Dessa konkreta exempel visar EU-rättens direkta återverkningar på hur subventionerat boende definieras, organiseras och finansieras av medlemsstaterna, och de ger anledning att fastställa en rättslig ram som gynnar utvecklingen av subventionerat boende i Europeiska unionen. |
4.7 |
Genom att subventionerat boende har så många olika dimensioner och är så vida spritt i Europeiska unionen spelar det en nyckelroll i genomförandet av Europa 2020-strategin. Det medverkar aktivt till målet att göra unionen till en smart och hållbar ekonomi för alla genom att bidra till ökad sysselsättning, produktivitet, social integration och social sammanhållning samtidigt som det aktivt bidrar till att bekämpa fattigdom, klimatförändring och energifattigdom. |
4.8 |
Varje medlemsstat måste visserligen anta sina egna nationella mål på vart och ett av dessa områden, inklusive när det gäller utvecklingen av utbudet av subventionerade bostäder, men konkreta åtgärder bör vidtas även på EU-nivå till stöd för Europa 2020-strategin, också i fråga om subventionerat boende. |
5. En politik för subventionerat boende som fullvärdigt integreras i målen för Europa 2020-strategin och i en bättre ekonomisk styrning
5.1 |
Subventionerat boende bidrar aktivt till att ett antal mål i Europa 2020-strategin kan uppnås, såväl när det gäller stöd till tillväxtstrategin, ökad regional attraktionskraft, genererade investeringar, nya lokalt förankrade arbetstillfällen, kampen mot fattigdom och social utslagning som åtaganden i kampen mot klimatförändring och energifattigdom. |
5.2 |
Europeiska unionen kommer på andra plats i världen när det gäller subventionerat boende, efter Kina som ställt upp mål om subventionerat boende som åtföljer politiken för ekonomisk tillväxt och stadsutveckling och bidrar till att motverka fenomenet med prisbubblor på den privata bostadsmarknaden. |
5.3 |
Det är i enlighet med Europeiska kommissionens förslag fullt möjligt att utnyttja medel ur strukturfonderna för perioden 2014–2020 för subventionerat boende, särskilt när det gäller värmeisolering och främjande av förnybar energi, integrerade åtgärder för en hållbar stadsutveckling och för bekämpning av utestängning genom att marginaliserade grupper får tillgång till boende och till sociala tjänster av god kvalitet och till rimlig kostnad. |
5.4 |
Det subventionerade boendet kan utgöra ett konkret och effektivt svar på kommissionens och rådets önskan att förstärka den ekonomiska styrningen i euroområdet, särskilt genom övervakning av prisbubblor på bostadsmarknaden och dessa prisbubblors förödande återverkningar på den makroekonomiska och sociala balansen. Uppkomsten av ett parallellt utbud av subventionerade bostäder bidrar till att dämpa dessa fenomen (prisbubblor och cykler på bostadsmarknaden). |
5.5 |
Om en medlemsstat av budgetskäl eller till följd av en alltför restriktiv definition av utsatta personer eller missgynnade sociala grupper inte längre kan anpassa utbudet på subventionerade bostäder till medborgarnas reella behov, trots att landet i fråga internationellt har åtagit sig att säkerställa rätten till boende, kan den universella rätten till dräglig bostad till rimligt pris inte genomföras utan kraftiga ingripanden av de offentliga myndigheterna på den privata marknaden. |
6. Att bemöta de nya energirelaterade och sociala utmaningarna
6.1 |
Det subventionerade boendet måste anpassas till nya klimatförhållanden och till nödvändig energieffektivitet i äldre och nya bostäder i sektorn. Den investeringspolitik för energieffektivitet som förs av företag inom sektorn för subventionerat boende måste stödjas av det offentliga, eftersom den ger möjlighet att motverka klimatförändringarna och bekämpa energifattigdomen i hushåll med låga inkomster samtidigt som den lokala sysselsättningen gynnas och den regionala ekonomin utvecklas. Sammanhållningspolitiken kan aktivt bidra till denna dynamik och ge upphov till hävstångseffekter avseende kompletterande finansieringsformer. |
6.2 |
Den åldrande befolkningen utgör likaså en betydande utmaning genom att subventionerade bostäder måste anpassas för äldre och hjälpbehövande samt till nya integrerade tjänster som gör att hjälpbehövande personer kan bo kvar i sina hem och att subventionerat boende blir tillgängligt. |
6.3 |
Fattigdomen bland hushåll som bor i eller ansöker om subventionerade bostäder ökar. Detta föranleder ökade krav på social blandning och på högre kvalitet på subventionerade bostäder i regionerna. Integrerade metoder för hållbar stadsutveckling måste utformas och omfatta sociala, ekonomiska, urbana och miljörelaterade dimensioner, vilket även framhålls i Europeiska kommissionens förslag till Eruf-förordning. |
7. Vilken roll kan EU spela?
7.1 |
Europeiska unionen måste framför allt utarbeta en rättslig ram som främjar utvecklingen av subventionerat boende i medlemsstaterna, både när det gäller finansieringen och i fråga om definitioner och funktioner. En gynnsam rättslig ram bör omfatta övervakning av uppenbara brott mot definitionen av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, bestämmelserna om förenlighet när det gäller statsstöd till företag som förvaltar subventionerat boende samt tillämpningen av bestämmelser om offentlig upphandling och samarbete mellan företag inom sektorn för subventionerat boende. Vidare bör den inbegripa sänkta momssatser i och med att boendet fyller ett grundläggande behov. |
7.2 |
Europeiska kommissionen bör se över sin beslutspraxis vid kontroll av uppenbara brott i medlemsstaterna avseende definitionen av subventionerade bostäder eftersom det inte är säkert att den alltid är anpassad till villkoren på området. Kommissionen bör låta medlemsstaterna bära ansvaret för att fastställa villkoren för tillträdet till och priserna på subventionerade bostäder utifrån lokala behov och prioriteringar samt de verkliga behov som missgynnade medborgare eller socialt svagare grupper har, i enlighet med bestämmelserna i protokoll nr 26 om tjänster av allmänt intresse. |
7.3 |
EESK välkomnar Europeiska kommissionens beslut att även fortsättningsvis göra undantag från skyldigheten att anmäla statligt stöd i form av ersättning för offentliga tjänster till företag inom sektorn för subventionerat boende. Det är även positivt att kommissionen väger in vissa särfall, exempelvis längden på uppdragens giltighetstid och långsiktiga investeringar. |
7.4 |
EESK ser det som positivt att Europeiska kommissionen i ett meddelande om socialt företagande uttrycker viljan att främja ett ekosystem som gynnar framväxten av sociala företag i Europeiska unionen, bland annat företag som handhar subventionerat boende, och att kommissionen vill arbeta för uppkomsten av solidariska investeringsfonder. Kommittén understryker vikten av att värna om arbetsmarknadsparternas roll i de medlemsstater där den nationella praxisen innebär att de är involverade i fråga om subventionerat boende. |
7.5 |
Kommissionen, Europaparlamentet och rådet bör i direktivförslagen om offentlig upphandling och koncessioner inbegripa samarbetet mellan företag som ansvarar för subventionerat boende i egenskap av offentligrättsliga organ och sociala företag. Samtidigt bör området omfatta samarbetet mellan offentliga instanser mot bakgrund av dessa organs allmännyttiga intressen och deras deltagande i offentliga och privata sammanhang. |
7.6 |
Europeiska kommissionen bör se över sina förslag i fråga om det gemensamma momssystemets framtid och bevara möjligheten för medlemsstaterna att tillämpa skattelättnader för offentliga, sociala och privata tillhandahållare för utbyggnad och renovering av subventionerat boende, eftersom det fyller ett grundläggande behov på lokal nivå och inte påverkar handeln mellan medlemsstaterna och en välfungerande inre marknad. |
7.7 |
Europeiska unionen bör även stödja medlemsstaterna i arbetet med att öka utbudet av subventionerade bostäder och att modernisera det i syfte att bemöta de nyuppkomna demografiska, sociala och klimatrelaterade utmaningarna och därmed aktivt bidra till att uppnå målen i Europa 2020-strategin. |
7.8 |
EESK välkomnar i detta sammanhang kommissionens förslag till förordningar för Eruf och ESF. Syftet är att göra strukturfonderna för perioden 2014–2020 tillgängliga för prioriterade investeringar i värmeisolering i subventionerade bostäder, att vidta integrerade åtgärder för hållbar stadsutveckling, att ge marginaliserade befolkningsgrupper tillträde till subventionerade bostäder av hög kvalitet och till rimligt pris samt att främja sociala företag. Kommittén erinrar om att målet är att kunna erbjuda subventionerat boende av hög kvalitet till alla som behöver det. |
7.9 |
EESK anser att dessa åtgärder är nödvändiga och att de bör åtfölja bestämmelserna i Europeiska kommissionens förslag till direktiv om energieffektivitet, som innebär att företag som ansvarar för subventionerade bostäder åläggs att årligen isolera 4 % av dessa bostäder. Ett sådant åliggande måste åtföljas av specifika åtgärder som syftar till finansiering av de tänkta investeringarna, i synnerhet via Eruf men även genom en investeringsfond på EU-nivå. |
7.10 |
Europaparlamentet och rådet bör anta kommissionens förslag till förordningar för Eruf och ESF. De ingår i genomförandet av Europa 2020-strategin och innebär att man för första gången genom strukturfondsbestämmelserna erkänner den prioriterade ställning som boendet har inom medlemsstaternas investeringspolitik inom ramen för sammanhållningspolitiken under perioden 2014–2020. |
7.11 |
Regleringen av bostadsmarknaden i medlemsstaterna är en viktig förutsättning för stabilitet i euroområdet mot bakgrund av de makroekonomiska och sociala återverkningar som prisbubblor på bostadsmarknaden får. Subventionerat boende bidrar till att stabilisera bostadsmarknaden och till att reglera dess cykler. |
7.12 |
EESK ser positivt på kommissionens förslag att införa en förstärkt makroekonomisk övervakning i euroområdet där man även tar hänsyn till de makroekonomiska återverkningarna av prisbubblor på bostadsmarknaden. Enligt kommittén bör detta förstärkta övervakningsverktyg åtföljas av åtgärder för att främja en smart reglering av bostadsmarknaderna i medlemsstaterna och en utbyggnad av utbudet av subventionerade och privata bostäder som kan stabilisera och dämpa cyklerna på dessa marknader, i linje med en hållbar stadsutveckling. |
7.13 |
Enligt kommitténs förmenande är det nödvändigt att inleda diskussioner om europeiska resurser för en stabilisering av finansieringen av subventionerat boende, som ingår i den europeiska sociala modellen. Idén om ett europeiskt sparkonto (med högsta sparbelopp) till stöd för subventionerat boende bör utredas. Det skulle kunna anslutas online till Europeiska investeringsbanken, som skulle ansvara för förvaltningen av medlen. Ett sådant förfarande kunde både stabilisera investeringarna i subventionerat boende och skapa en stark känsla av tillhörighet bland de medborgare som deltar. |
Bryssel den 13 december 2012
Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande
Staffan NILSSON
15.2.2013 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
C 44/59 |
Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Det civila samhällets framväxt i Kina: det civila samhällets bidrag till året för interkulturell dialog mellan EU och Kina och dess varaktiga resultat”
2013/C 44/10
Föredragande: Anne-Marie SIGMUND
Den 16 september 2010 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs presidium att utarbeta ett yttrande om
”Det civila samhällets framväxt i Kina: det civila samhällets bidrag till året för interkulturell dialog mellan EU och Kina och dess varaktiga resultat”.
Facksektionen för yttre förbindelser, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 20 november 2012. Föredragande var Anne-Marie SIGMUND.
Vid sin 485:e plenarsession den 12–13 december 2012 (sammanträdet den 13 december 2012) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 68 röster för, 1 röst emot och 5 nedlagda röster.
1. Rekommendationer
1.1 |
Kommittén uppmanar kommissionen att involvera kommittén i de löpande aktiviteterna i de olika arbetsgrupper som har inrättats inom ramen för tredje pelaren, dialogen människor emellan. Som institutionell plattform för den civila dialogen i EU har kommittén redan samlat på sig omfattande kunnande och erfarenheter som den skulle kunna bidra med när denna dialog byggs upp med Kina. Kommittén konstaterade redan 1999 att ”kultur […] strukturerar fältet för det civila samhällets agerande” (1) och betraktar därför kultur som det övergripande temat i den breda begreppsdefinition som den har antagit. Med denna strategi är kommittén mycket lämpad att stödja soft power-politiken och den ”interkulturella diplomatin” mellan dialogpartnerna EU och Kina inom ramen för sina befogenheter. |
1.2 |
Initiativen människor emellan borde i första hand om möjligt fördjupas på lägsta nivå genom ökat studentutbyte, eventuellt egna praktikantprogram och partnerskap mellan städer och kommuner. |
1.3 |
Ökad kulturturism borde ägnas uppmärksamhet. Erfarenheter har visat oss att kulturturism inte bara stimulerar ekonomin utan dessutom också på ett varaktigt sätt bidrar till bättre ömsesidig förståelse. |
1.4 |
Efterlevnad av internationella normer beträffande mänskliga rättigheter och demokratiska och grundläggande friheter som är viktiga förutsättningar för kulturyttringar, kulturutbyten och kulturell mångfald måste vara ett krav. |
1.5 |
Utbildning (också vuxenutbildning) bör ingå bland de gemensamma aktiviteterna, eftersom den interkulturella dialogen öppnar många olika möjligheter på detta område. Det handlar om allt från språkinlärning till konsumentutbildning, miljöupplysning m.m. |
1.6 |
För att skapa en medvetenhet på lång sikt föreslår kommittén att man varje år anordnar en dag för möten mellan EU och Kina, som firas med kulturevenemang på båda sidor. |
1.7 |
Utbytet av god praxis bör främjas på så många områden som möjligt (man kan involvera viktiga aktörer inom samhällsekonomin, t.ex. arbetsmarknadsparterna, och människorättsorganisationer, både officiella och oppositionella, men också olika utbildningsinstitutioner och sakkunniga inom särskilda områden, t.ex. konsumentfrågor, miljöskydd och kriminalvård). |
1.8 |
Under alla omständigheter bör man se till att pågående initiativ kopplas ihop bättre med varandra och att informationsutbytet mellan alla aktörer förbättras, eftersom det finns en rad initiativ som för närvarande mer eller mindre genomförs i isolering och där värdefulla samordningsvinster går förlorade (se t.ex. den kulturella dialogen mellan Eunic och Kina). |
1.9 |
Man bör stärka samarbetet mellan medierna (tv och tryckta medier) och den gemensamma utbildningen och vidareutbildningen av journalister. Båda gör det lättare att nå fram till bredare befolkningslager (2). |
1.10 |
Kommittén kommer i enlighet med artikel 167.3 i EUF-fördraget att undersöka vilka andra hållbara initiativ den skulle kunna vidta inom ramen för sitt nuvarande samarbete med Kina och är också beredd att erbjuda andra aktörer en plattform för informations- och åsiktsutbyte. |
2. Bakgrund
2.1 |
Sedan den europeiska agendan för kultur 2007 har det blivit allt viktigare med en ny strategisk ram för EU:s yttre åtgärder där kultur spelar en särskild roll. Det pågående året för interkulturell dialog mellan EU och Kina och de varaktiga strukturer som planeras inom denna ram inom ramen för EU:s interkulturella strategi är en konsekvent fortsättning på denna soft power-politik. För övrigt talade sig president Hu Jintao varm för denna europeiska strategi vid det kinesiska kommunistpartiets 17:e kongress. Hu Jintao förklarade i samband med detta att Kina borde investera mer i soft power-resurser. |
2.2 |
EU:s och Kinas gemensamma förklaring om kultur av den 22 oktober 2007 har lett till mer samarbete och dialog på kulturområdet och har dessutom satt i gång ett ökat politiskt utbyte om allmän utbildning och yrkesutbildning, inklusive flerspråkighet. |
2.3 |
I maj 2011 kom högt uppsatta företrädare för EU och Kina överens om att utvidga detta samarbete genom att skapa en tredje pelare i det strategiska partnerskapet mellan EU och Kina, nämligen genom högnivådialogen människor emellan (people-to-people dialogue) mellan EU och Kina. Det formella beslutet om denna tredje pelare fattades vid toppmötet mellan EU och Kina den 14–15 februari 2012. |
2.4 |
Året för interkulturell dialog mellan EU och Kina 2012 ska också ses mot denna bakgrund. Beslutet om detta fattades av ledande företrädare för EU och Kina vid toppmötet mellan EU och Kina 2010, och året invigdes officiellt i Bryssel den 1 februari 2012. |
2.5 |
Syftet med året är inte bara att öka de kulturella förbindelserna utan också att främja den politiska dialogen och dialogen mellan de civila samhällena för att bygga upp positiva och långsiktiga förbindelser mellan EU och Kina (3). Genom att kraftsamla och identifiera synergier hoppas man att året för interkulturell dialog ska stärka dialogen mellan det civila samhället i EU och Kina och få effekter på lång sikt. |
3. Inledning
3.1 |
Detta yttrande bygger vidare på yttrande CESE 413/2006 (föredragande: Sukhdev SHARMA) och resultaten av den studie som EESK därefter beställde (4) och som innehåller en heltäckande aktuell analys av det kinesiska civila samhället. |
3.2 |
Det kopplar samman de insikter som studien ledde till med den historiska utvecklingen och med året för interkulturell dialog mellan EU och Kina 2012 och de uppgiftsområden och möjligheter som detta innebär. |
3.3 |
Särskilt viktiga är enligt kommittén de förhoppningar som formuleras i konceptet bakom EU:s och Kinas år för interkulturell dialog, nämligen att året för interkulturell dialog ska bidra till dialogen mellan det civila samhället i EU och Kina. Kommittén är en institutionaliserad plattform för den civila dialogen på EU-nivå och därför beredd att spela en liknande roll i förbindelserna mellan EU och Kina. |
3.4 |
Kommittén ställde sig redan 1999 bakom ett bredare kulturbegrepp som inte bara omfattar konst och kulturarv utan även områden som utbildning och vetenskap. Kommittén har vidare slagit fast att det civila samhällets politiska utveckling också är en kulturell process (5), som sätter sin prägel på medborgarnas vardagsliv. |
3.5 |
EESK anser att rörlighet för personer är en grundläggande aspekt av kulturutbytet mellan olika länder. Alla hinder för sådan rörelsefrihet bör därför undanröjas. |
3.6 |
Kommittén uttalade sig om Europeiska året för interkulturell dialog 2008 i ett yttrande (6), där kommittén bland annat också med eftertryck instämde i kommissionens påpekande om hur stort kulturarvets inflytande är på vårt sätt att leva. Detta inflytande är viktigt och måste beaktas redan på EU-nivå men är av särskild betydelse i den interkulturella dialogen mellan EU och Kina. |
3.7 |
Om vi ser till den europeiska rättshistorien och rättsfilosofin hänvisade Montesquieu (7) redan 1748 till dels maktdelningsprincipen, som är grunden för alla demokratiska system, dels sambandet mellan rättsordning och både ett lands naturbetingelser (geografi och klimat) och ett folks ekonomiska, samhälleliga och kulturella utvecklingsnivå. |
3.8 |
Enligt det kulturbegrepp som kommittén förespråkar med en gemenskap av värderingar måste man inom ramen för detta viktiga år för interkulturell dialog mellan EU och Kina också föra eller fördjupa dialogen om de värderingar som ligger till grund för EU:s politiska agerande (8). Detta är inte bara en absolut politisk nödvändighet utan har också en bindande rättslig förankring i artikel 21 i EU-fördraget (9). |
3.9 |
Dessutom innehåller artikel 167.3 i avdelning XIII (”Kultur”) i EUF-fördraget följande uppmaning: ”Unionen och medlemsstaterna ska främja samarbetet med tredje land och behöriga internationella organisationer på kulturområdet, särskilt Europarådet”. Eftersom det rättsligt sett råder enighet om att ”unionen” inte bara avser EU-institutionerna utan – inom sitt respektive behörighetsområde – också de rådgivande organen, kan kommittén här hävda att den har ett primärrättsligt mandat att inom ramen för sin verksamhet vidta sådana initiativ. |
3.10 |
Ett grundläggande referensdokument för året för interkulturell dialog mellan EU och Kina 2012 är också Europaparlamentets resolution av den 12 maj 2011 (10), där Europaparlamentet hänvisar till det civila samhällets starka roll i detta samarbete och ”betonar att demokratiska och grundläggande friheter som t.ex. åsiktsfrihet, pressfrihet, frihet från nöd, fruktan, intolerans och hat liksom tillgång till tryckt och digital information samt förmånsrätten att gå in på internet och kommunicera är en viktig förutsättning för kulturella uttryck, kulturella utbyten och kulturell mångfald”. |
3.11 |
Med utgångspunkt i dessa premisser är kommittén övertygad om att den interkulturella dialogen mellan EU och Kina är ett värdefullt instrument som genom att ligga till grund för samarbetet på det ekonomiska, sociala, rättsliga eller politiska området kan bidra till att öka den ömsesidiga förståelsen och därmed också förtroendet. Denna grund för samarbetet stärker också varaktigheten i alla gemensamma åtgärder. För ändamålet måste man dock också på både europeisk och kinesisk sida skapa de samordnade strukturer som krävs samt utforma och genomföra konkreta projekt. |
4. Allmänna synpunkter
4.1 Medborgare och stat i Kina
4.1.1 |
I den kinesiska traditionen och framför allt i konfucianismens anda tillmäts individen ett annat värde än i den europeiska traditionen. Att individen underkastas större kollektiva enheter (förr i tiden primärfamiljen och klanen, nu för tiden partiet och staten) har präglat det kinesiska samhället i över två årtusenden. I Europa, med konkurrerande stater som har vuxit fram under hundratals år, måste idén om staten vara en annan än i Kina, där föreställningen om tian xia (”allt under himlen”) låg till grund för statens yttre gränser, innan kolonialmakterna gjorde den kinesiska (dvs. den dåvarande manchuriska) statsmakten medveten om principen om nationella gränser. Den historiska utvecklingen av Kinas politiska struktur återspeglar visserligen 1900- och 2000-talets globala internationella utveckling, men den interna övergången befinner sig ännu i sin linda. Det kinesiska kommunistpartiets makt över individen är förhärskande, eftersom partiet anser att den enskilde ännu inte är tillräckligt ”upplyst” för att anförtros ansvaret över sig själv, vilket förhindrar demokratiska framsteg. Under Kinas snabba väg in i den internationella gemenskapen (efter 1960-talets självpåtagna isolering) med kopplingar av olika slag (på internationell och bilateral nivå) uppstår allt fler kontaktmöjligheter människor emellan som utmanar denna uppfattning. |
4.2 Individens rättigheter i Kina
4.2.1 |
I EU har utvecklingen till modern välfärdsstat främjat ett ”socialt medborgarskap”, där tonvikten läggs på individuella rättigheter men också kollektiva rättigheter garanteras. Man måste därför ta hänsyn till att de båda stora kulturområdena Kina och Europa (hur stora skillnaderna än är inom dessa områden) på grund av den historiska utvecklingen uppvisar stora skillnader, framför allt när det gäller förhållandet mellan individ och samhälle. Detta betyder naturligtvis inte att vi måste tolerera övergrepp mot de mänskliga rättigheterna. Dessa är under alla omständigheter förkastliga. Man bör dock stärka grunden för aktiv dialog som möjliggör ett pragmatiskt tillvägagångssätt – också genom exempel på bästa praxis. |
4.2.2 |
Både EU och Kina påverkas av den ovannämnda effekt kulturarvet har på dagens livsinställning och livsföring samt av den växelverkan mellan geografiska, ekonomiska, sociala, historiskt betingade politiska strukturer och rådande rättsuppfattning och praktisk rättstillämpning som Montesquieu skisserade. |
4.2.3 |
Som aktiv medlem av FN och dess organ (bl.a. ILO) och framför allt som ständig medlem i säkerhetsrådet har också Folkrepubliken Kina ett ansvar för att FN:s anda och värderingar omsätts i praktiken. Detta innebär också att man erkänner alla FN:s beslut i människorättsfrågor (FN:s stadga). I vardagslivet, framför allt när det handlar om sociala och personliga medborgerliga rättigheter, men också om konsument- och arbetstagarrättigheter, befinner man sig i Kina dock fortfarande långt från ett sådant genomförande. Regelbundna kränkningar av internationella överenskommelser och normer kan konstateras (11); samma sak gäller på miljöområdet. |
4.2.4 |
Enligt FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna (12) ska individen under alla omständigheter åtnjuta skydd. Kontrasten med den traditionella kinesiska samhällsmodellen är uppenbar, eftersom det i den kinesiska idén om ett harmoniskt samhälle är den enhet och den stabilitet som regeringen kräver som ligger till grund för och utgör en förutsättning för de mänskliga rättigheternas tillämpning. Kulturella skillnader kan trots detta inte rättfärdiga överträdelser av dessa rättigheter, som under alla omständigheter måste fördömas. Det är tydligt att de stora förändringarna i samband med Kinas modernisering också påverkar förhållandet mellan samhälle och individ. Denna process befinner sig dock ännu i sin linda och detta gör det omöjligt att i nuläget uttala sig om den framtida utvecklingen. |
4.2.5 |
I artikel 21 i EU-fördraget uppmanas EU:s institutioner och offentliga organ, dvs. även kommittén, att bidra till att de värderingar och principer som är bindande för EU, dvs. även de mänskliga rättigheternas och de grundläggande friheternas odelbarhet, förs fram i resten av världen. Detta sker i förekommande fall också genom att EU:s organ i fall där de anser att dessa värderingar och principer kränks eller inte respekteras gör offentliga uttalanden eller eventuellt reagerar med politiska åtgärder. Detta gäller också för förbindelserna mellan EU och Kina. Kommittén betraktar det som en stor utmaning under året för interkulturell dialog att inleda en ”dialog om värderingar”, för att framför allt på människorättsområdet utarbeta exempel på bästa praxis som möjliggör de första framstegen. I framtida arbeten bör man därför i samband med detta ta hänsyn till de erfarenheter som kommittén har skaffat sig inom ramen för rundabordskonferensen mellan EU och Kina och den internationella sammanslutningen för ekonomiska och sociala råd (Aicesis). |
4.2.6 |
Målet för varje dialog är att bryta ned fördomar, att uppnå kunskap om och därmed förståelse för olika uppfattningar och metoder och att utforma konkreta lösningsförslag. Om båda sidor är överens om att principen om människovärdet, som ligger till grund för de mänskliga rättigheterna, är av grundläggande betydelse för varje politisk ordning, kan man i den interkulturella dialogen mellan EU och Kina utan tvivel finna mekanismer för att på ett konstruktivt sätt diskutera människorättsfrågan (utan att EU avstår från rätten att protestera mot överträdelser som är oacceptabla i dess ögon). |
4.3 Den aktuella situationen och det civila samhällets betydelse i Kina
4.3.1 |
En stor utmaning för Kina i framtiden är med stor sannolikhet att det vid sidan av den rådande fattigdomen har skett en rasande snabb ansamling av privatrikedom. Inkomst- och förmögenhetsklyftorna blir allt större. Detta problem förstärks ytterligare av den demografiska utvecklingen och får varaktig inverkan på det civila samhällets verksamhet. |
4.3.2 |
Det sätt som de uppstår på och ramen för de befintliga politiska strukturerna gör att organisationer i det civila samhället i Kina inte kan agera som jämförbara organisationer inom EU. Även om några av dem faktiskt har viss autonomi är de dock underkastade en omfattande byråkratisk kontroll. I bästa fall har de en ”beroende autonomi” (13), vilket i klartext innebär att de rättigheter som organisationer eller aktörer inom det civila samhället har inte på långt när kan jämföras med dem som finns i EU eller i demokratiska länder rent generellt (detta gäller framför allt åsikts- och mötesfriheten). |
4.3.3 |
Vid vissa kinesiska universitet finns det redan centrum för forskning kring människorättsfrågor, t.ex. vid CUPL (Chinese University of Political Science and Law), som hyser EU-China Law School, som EU och Folkrepubliken Kina tillsammans har inrättat och driver. Vid den juridiska fakulteten vid Renmin-universitet har man sett till att mänskliga rättigheter ingår i grundutbildningen för alla juridikstuderande. Dessutom håller man just på med att främja samarbetet med Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg genom publikationer, gästföreläsningar, praktikplatser m.m. |
5. Slutsatser
5.1 |
Att bygga ut de strukturer som redan finns för dialog mellan det civila samhället i EU och Kina och att skapa nya sådana till följd av året för interkulturell dialog är enligt kommittén ett lovande sätt att skapa förståelse för de skillnader som finns och vidta förtroendeskapande åtgärder. |
5.2 |
Man måste ta hänsyn till att de båda stora kulturområdena Kina och Europa (hur stora skillnaderna än är inom dessa områden) till följd av den historiska utvecklingen och deras respektive politiska system uppvisar stora skillnader, framför allt i fråga om förhållandet mellan individ och samhälle. Den interkulturella dialogen bör därför föras i ett brett kreativt spektrum av plattformar, forum och aktiviteter, där inte bara de officiella organen utan även experter och företrädare för det civila samhället bör involveras, med utgångspunkt i internationellt erkända mänskliga rättigheter. |
5.3 |
Det vore en förlorad chans om EU:s och Kinas år för interkulturell dialog inte leder till några konkreta och hållbara initiativ i lämpliga strukturer. Kommittén är som institutionaliserad plattform för det organiserade civila samhället på EU-nivå beredd att i stor utsträckning delta i arbetet med att utforma dessa strukturer och bidra till samordningseffekter. |
Bryssel den 13 december 2012
Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande
Staffan NILSSON
(1) Se fotnot 3.
(2) Se t.ex. samarbetet mellan CRI (China Radio International) och ORF (Österreichischer Rundfunk)/Alpha Bayern med regelbundna samproduktioner.
(3) De främsta målsättningarna med året är
— |
att främja och stärka den interkulturella dialogen och den ömsesidiga förståelsen mellan EU och Kina genom kontakter mellan människor, |
— |
att inleda en varaktig politisk dialog i frågor av gemensamt intresse, |
— |
att bidra till att stärka det strategiska partnerskapet mellan EU och Kina. |
(4) Baocheng Liu, University of International Business and Economics, Peking: Report on Civil Society, maj 2011.
(5) ”Det organiserade medborgarsamhällets roll och bidrag vid byggandet av Europa”, CES EGT C 329, 17.11.1999, s. 30.
(6) ”Europeiska året för interkulturell dialog (2008)”, CESE EUT C 185, 8.8.2006, s. 42.
(7) Charles-Louis de Secondat, Baron de Montesquieu: ”Om lagarnas anda”.
(8) Artikel 2 i EU-fördraget: ”Unionen ska bygga på värdena respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter. Dessa värden ska vara gemensamma för medlemsstaterna i ett samhälle som kännetecknas av mångfald, icke-diskriminering, tolerans, rättvisa, solidaritet och principen om jämställdhet mellan kvinnor och män.”
(9) Artikel 21.1: ”Unionens åtgärder i internationella sammanhang ska utgå från de principer som har legat till grund för dess egen tillblivelse, utveckling och utvidgning och som den strävar efter att föra fram i resten av världen: demokrati, rättsstaten, de mänskliga rättigheternas och grundläggande friheternas universalitet och odelbarhet, respekt för människors värde, jämlikhet och solidaritet samt respekt för principerna i Förenta nationernas stadga och i folkrätten.”
(10) A7-0112/2011: ”De kulturella aspekterna i EU:s yttre åtgärder”.
(11) Se yttrande CESE EUT C 110, 9.5.2006, s. 68, punkt 2.2.6 ff.
(12) ”Allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna”. Resolution 217(III) av den 10 december 1948.
(13) Se Yiyi Lu: ”The Rise of Dependent Autonomy”.
15.2.2013 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
C 44/64 |
Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Rio+20: utvärdering och framtidsutsikter” (tilläggsyttrande)
2013/C 44/11
Föredragande: Hans-Joachim WILMS
Den 14 november 2012 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29 a i tillämpningsföreskrifterna till arbetsordningen utarbeta ett tilläggsyttrande om
”Rio+20: utvärdering och framtidsutsikter”
(tilläggsyttrande).
Facksektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 22 november 2012.
Vid sin 485:e plenarsession den 12–13 december 2012 (sammanträdet den 13 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 152 röster för och 1 nedlagd röst.
1. Slutsatser och rekommendationer
1.1 Slutsatser
1.1.1 |
”Den framtid vi vill ha” är titeln på slutdokumentet från FN:s konferens för hållbar utveckling i Rio de Janeiro i år (Rio+20-konferensen), och det är svagare än EESK hade önskat. Framför allt har man inte tagit tillräcklig hänsyn till hur alarmerande krissituationen på vår planet är. Slutdokumentet innehåller dock flera inslag som även EU kan bygga vidare på. Man kan framför allt framhäva den globala enigheten om den ”gröna ekonomin” som ett viktigt instrument för hållbar utveckling, inklusive hänsynen till den sociala aspekten, samt överenskommelsen om en process som ska utmynna i globala hållbarhetsmål i nära anslutning till millennieutvecklingsmålen. |
1.1.2 |
Kommittén konstaterar och ställer sig positiv till att det civila samhället i så stor utsträckning involverades inför och under Rio+20-konferensen. Detta har lett till att det har uppstått många innovativa idéer och nya allianser. |
1.1.3 |
EESK har under förberedelserna inför och under Rio+20-konferensen fullgjort sin roll som medlare mellan det civila samhället och EU:s institutioner. EESK:s ansträngningar för att främja dialogen med det civila samhället inom och utanför EU har uppskattats av de andra EU-institutionerna. |
1.2 Rekommendationer
1.2.1 |
EESK anser att det civila samhället måste involveras i och delta i uppföljningen av Rio+20-konferensen och genomförandet av dess beslut. Kommittén välkomnar därför uttryckligen alla de initiativ som de andra institutionerna har tagit för att detta ska ske. EESK kommer på samma sätt som inför Rio+20-konferensen att fortsätta främja dialogen om hållbarhetsfrågor med det civila samhället, och i samband med detta också involvera europeiska organisationer och nätverk inom det civila samhället samt de nationella ekonomiska och sociala råden och råden för hållbar utveckling. |
1.2.2 |
EESK kommer aktivt att bidra till arbetet med att utarbeta de globala hållbarhetsmålen genom att liksom inför Rio+20-konferensen främja dialogen med civilsamhället inom EU, men också med våra partner inom civilsamhället utanför EU. Kommittén kommer i samband med detta framför allt att försöka föra samman aktörerna från processen för hållbarhetsmålen å ena sidan och processen för millennieutvecklingsmålen å andra sidan. Kommittén kan med sina erfarenheter och genom sin sammansättning dessutom framför allt bidra till den konkreta utformningen av den gröna ekonomin, inklusive den sociala aspekten, och till det civila samhällets rätt att delta på global nivå. |
1.2.3 |
EESK välkomnar rådets slutsatser om Rio+20-konferensen av den 25 oktober 2012, där rådet som uppföljning på konferensen aviserar långtgående åtgärder som ska genomföras genom Europa 2020-strategin och EU:s hållbarhetsstrategi, samt den aviserade översynen av EU:s hållbarhetsstrategi. EESK anser att det krävs en bred debatt inom det civila samhället om hållbar utveckling, och vi kommer att fortsätta främja denna i vårt framtida arbete. |
2. EESK:s bidrag till Rio+20-konferensen
2.1 |
EESK bidrog till den mellaninstitutionella beslutsprocessen genom att i sitt yttrande av den 22 september 2011 om kommissionens meddelande ”Rio+20: mot en grön ekonomi och bättre styrning” (CESE 1386/2011) (1) redogöra för sina idéer kring de teman som hade fastställts för den FN-konferens för hållbar utveckling (Rio+20-konferensen) som hade planerats till i juni 2012, och genom att anta en handlingsplan för tiden fram till Rio+20-konferensen. Målet med detta var framför allt att främja dialogen med det civila samhället inom och utanför EU om de teman som hade fastställts för Rio+20-konferensen. Syftet med detta yttrande är att mot bakgrund av kommitténs krav utvärdera resultaten av Rio+20-konferensen och kartlägga framtidsutsikterna för uppföljningsåtgärder. |
2.2 |
När det gäller Rio+20-konferensen har kommittén tillämpat en tvåspårsstrategi. |
2.2.1 |
På EU-nivå har kommittén på grundval av det yttrande som den antog i september 2011 eftersträvat en dialog med europeiska organisationer och nätverk i det civila samhället, och kommittén anordnade framför allt i februari 2012 en stor konferens för det civila samhället. Denna konferens utmynnade i en rad grundläggande krav till Rio-förhandlarna, som EESK därefter antog i form av ett yttrande, ”EESK:s ståndpunkt vad gäller förberedelserna inför Förenta nationernas konferens om hållbar utveckling (Rio+20)” (CESE 486/2012) (2), i god tid innan rådet fastställde förhandlingsmandatet i mars 2012. På så sätt fullgjorde EESK sin roll som medlare mellan det europeiska civila samhället och EU:s institutioner. |
2.2.2 |
Vid sidan av detta har EESK också fört bilaterala diskussioner om Rio-frågorna med sina institutionella partner i framför allt Brasilien, Kina och Ryssland. Vid en multilateral träff i maj 2012 kom man överens om ett antal gemensamma huvudbudskap, som i Rio de Janeiro sedan låg till grund för en dialog med det civila samhället, där även företrädare för andra länder deltog. |
2.3 |
EESK deltog aktivt i Rio+20-konferensen och anordnade sammanlagt tre välbesökta evenemang: två dialoger om hållbarhetsfrågor tillsammans med det brasilianska rådet för ekonomisk och social utveckling, en med företrädare för det civila samhället i Brasilien och en med företrädare från alla Briks-länder, samt ett evenemang i EU:s paviljong om modeller för det civila samhällets medbestämmande, där även kommissionens ordförande deltog. Medlemmarna i EESK:s delegation ingick vid Rio+20-konferensen i EU-delegationen, och detta visade tydligt att det fanns en önskan om ökat mellaninstitutionellt samarbete också i fråga om uppföljningsåtgärderna efter Rio+20-konferensen. |
3. EESK:s bedömning av Rio+20-konferensen
3.1 |
Kommittén välkomnar slutdokumentet från FN:s konferens för hållbar utveckling i Rio de Janeiro i år (Rio+20-konferensen), ”Den framtid vi vill ha”. Det är ett globalt åtagande för hållbar utveckling ur ett miljömässigt, socialt och ekonomiskt perspektiv. EESK beklagar dock att förhandlingsresultatet generellt sett har blivit mindre bindande än vad det civila samhället och även EESK i sina yttranden hade uttryckt önskemål om. Man har framför allt inte tagit tillräcklig hänsyn till hur alarmerande situationen på vår planet är. EESK beklagar att vår planets begränsningar inte omtalas i sluttexten. |
3.2 |
Samtidigt har Rio+20-konferensen lyckats åstadkomma en bred mobilisering av det civila samhället, som sträcker sig mycket längre än förhandlingarna på politisk nivå. Vi måste nu efter Rio+20-konferensen fortsätta att utnyttja denna mobilisering, också för att driva på och formge de processer som Rio+20-konferensen har satt i gång. Rio+20-konferensen var nämligen inte bara en mötesplats för politiska ledarfigurer utan också för de många villiga och kreativa personer som antingen oförtröttligt förespråkar ett paradigmskifte i vårt ekonomiska agerande eller inleder och lägger fram oräkneliga konkreta initiativ för en omstrukturering. |
3.3 |
Slutdokumentet innehåller dock flera inslag som också vi här i EU kan bygga vidare på. Man bör framför allt framhäva den globala enigheten om den ”gröna ekonomin” som ett viktigt instrument för hållbar utveckling, inklusive hänsyn till den sociala aspekten, samt överenskommelsen om en process som ska utmynna i globala hållbarhetsmål i nära anslutning till millennieutvecklingsmålen. |
3.4 |
Mot bakgrund av EESK:s kärnfrågor inför Rio+20-konferensen kan vi göra följande uttalanden om slutdokumentet: |
3.4.1 |
En stor prioritering för EESK vid Rio+20-konferensen var att bekämpa fattigdom. Kommittén förespråkade tillgång till tillräcklig föda, rent vatten och hållbar energi. Detta område intar en stor plats i slutdokumentet, även om frågorna om finansieringsmöjligheterna i många fall inte har klargjorts i tillräcklig utsträckning. Millennieutvecklingsmålen och åtagandena upprepades. Kommittén beklagar dock att det inte läggs tillräcklig tonvikt på kvinnors rättigheter. |
3.4.2 |
En annan prioritering för EESK vid Rio+20-konferensen var den sociala aspekten på övergången. EESK förespråkade en rättvis övergång till en mer hållbar ekonomi och välkomnar därför att detta för första gången omnämns i en FN-text. Andra saker i slutdokumentet som EESK välkomnar är att arbetsmarknadsparterna och framför allt arbetstagarna erkänns som aktiva aktörer i förändringsprocessen, att vikten av bra arbetstillfällen och jämställdhet bekräftas, att betydelsen av utbildning och vidareutbildning erkänns samt att den roll som sociala miniminormer kan spela omnämns i positiva ordalag. |
3.4.3 |
EESK hänvisade både inför och under Rio+20-konferensen till vikten av att faktiskt involvera det civila samhället. Rio-texten innehåller i detta sammanhang ett antal positiva utvecklingstendenser. EESK hade dock önskat att de allmänna uttalandena varit mer konkreta, t.ex. att flerpartsforum såsom de ekonomiska och sociala råden borde involveras i utformningen av nationella politiska strategier för en hållbar ekonomi. När det gäller ett annat krav som EESK anslöt sig till i fråga om styrelseformer, närmare bestämt kravet om att införa en ombudsman för framtida generationer för att hänsyn ska tas till de långsiktiga perspektiv som krävs för hållbara politiska strategier, bad konferensen FN:s generalsekreterare om en ytterligare analys. |
3.4.4 |
Med tanke på sina kärnfrågor i övrigt ställer sig kommittén positiv till att man har enats om en tioårig ram för hållbara konsumtions- och produktionsmönster, till att principen om skonsam resursanvändning nämns, till uttalandet om att BNP måste kompletteras med andra indikatorer och till att företagens roll erkänns. |
4. Uppföljningen av Rio+20 på FN- och EU-nivå
4.1 |
Kommittén är övertygad om att Rio+20-konferensens framgångar inte kommer att manifestera sig förrän de beslut som fattades och de processer som inleddes vid konferensen omsätts i praktiken. Kommittén anser att det civila samhället måste involveras och aktivt delta i denna process. |
4.2 |
I början av FN:s generalförsamling i New York i år inleddes förfarandena för att inrätta ett politiskt högnivåforum för att integrera den hållbara utvecklingens tre aspekter och fastställa globala hållbarhetsmål. Enligt EESK bör man i samband med detta peka på att möjligheterna att involvera det civila samhället i dessa processer, trots de ganska positiva formuleringarna i slutdokumentet från Rio+20-konferensen, inte ser tillräckligt lovande ut. |
4.3 |
När det gäller formuleringen av hållbarhetsmålen ligger fokus just nu framför allt på procedurfrågorna, inte bara när det gäller möjligheterna att involvera det civila samhället utan också när det gäller sambandet mellan den process för utvecklingsagendan efter 2015 som har inletts och den nya processen för hållbarhetsmål. I slutdokumentet från Rio+20-konferensen talas det om vikten av att koppla samman de båda processerna. Aktörerna håller fortfarande på att utarbeta sina ståndpunkter. |
4.4 |
EESK anordnade redan i juli 2012 ett större evenemang för det civila samhället för att resultaten från Rio+20-konferensen skulle föras över till Bryssel. I samband med detta stod det klart att utarbetandet av hållbarhetsmålen i samband med uppföljningen av Rio+20-konferensen betraktas som en prioriterad fråga där det behövs en samhällsdebatt. Tydligt var också deltagarnas krav att fastställandet av hållbarhetsmålen och översynen av millennieutvecklingsmålen bör gå hand i hand redan från början, för att det efter 2015 ska finnas en övergripande utvecklingsagenda. Vidare betonades det ett flertal gånger under detta evenemang, på samma sätt som vid andra evenemang inom det civila samhället som anordnades efter Rio+20-konferensen, att vi här i EU måste göra det som vi krävde i Rio. Kommittén är därför övertygad om att vi måste granska de grundläggande EU-strategierna för att se huruvida de överensstämmer med de krav som EU ställde vid Rio+20-konferensen, oavsett om det nu handlar om Europa 2020-strategins hållbarhetsaspekt eller EU:s hållbarhetsstrategi. |
4.5 |
Av de mellaninstitutionella samtal som EESK har anordnat efter Rio+20-konferensen framgår tydligt att det finns en vilja till samarbete och till att involvera det civila samhället. |
4.6 |
EESK välkomnar det online-samråd som kommissionen inlett inför ett meddelande om uppföljningsåtgärder till Rio+20-konferensen som förväntas läggas fram under våren 2013, och kommer att stödja detta genom gemensamma evenemang. Under våren 2013 förväntas kommissionen också offentliggöra ett meddelande om utvecklingsagendan efter 2015. EESK håller på att utarbeta ett yttrande kring dessa frågor. Enligt den behöriga kommissionsledamoten ska de mer miljörelaterade aspekterna på Rio+20-konferensen omsättas i det sjunde miljöhandlingsprogrammet, som ska offentliggöras före årets slut. |
4.7 |
EESK välkomnar de slutsatser om Rio+20-konferensen som rådet antog den 25 oktober 2012 och framför allt att rådet betonar vikten av att involvera det civila samhället. EESK välkomnar också förklaringen att långtgående åtgärder kommer att vidtas som uppföljning på Rio+20-konferensen inom ramen för Europa 2020-strategin och EU:s hållbarhetsstrategi. I fråga om den sistnämnda strategin konstaterar EESK med glädje att den kommer att ses över mot bakgrund av resultaten av Rio+20-konferensen. Detta var ett krav som EESK framförde i sitt yttrande av den 21 september 2011. |
5. EESK:s roll i processen efter Rio+20-konferensen
5.1 |
Både aktörer inom det civila samhället och de andra EU-institutionerna begär nu att EESK ska fortsätta delta aktivt i uppföljningen av Rio+20-konferensen. |
5.2 |
EESK kan bidra genom att även i fortsättningen vara en plats för samhällsdialog i hållbarhetsfrågor och fungera som medlare mellan det civila samhället och EU:s institutioner och i samband med detta också involvera europeiska organisationer och nätverk inom det civila samhället samt de nationella ekonomiska och sociala råden och råden för hållbar utveckling. |
5.3 |
Med sina erfarenheter kan EESK framför allt bidra i frågor om hur det civila samhällets medverkan bör utformas, t.ex. i fråga om konkreta rättigheter som rätten till information, rätten att bli hörd och rätten att få svar. |
5.4 |
EESK är den enda EU-institution som har inrättat ett specifikt organ för hållbar utveckling för att ta hänsyn till frågans övergripande karaktär. Nu, efter Rio+20-konferensen, är detta mer lägligt än någonsin. I frågor om ”den gröna ekonomin” kan EESK tack vare sin sammansättning utarbeta konkreta förslag om vilka ramvillkor som måste skapas i detta syfte. EESK kan framför allt också bidra till utformningen av den hållbara utvecklingens sociala aspekt genom att utarbeta konkreta förslag till en rättvis övergång till hållbar utveckling. Ett område inom ramen för uppföljningen av Rio+20-konferensen där man så snart som möjligt efterlyser ett bidrag från EESK:s sida är utformningen av de globala hållbarhetsmålen. EESK kan på samma sätt som inför Rio+20-konferensen spela en viktig roll genom att främja dialogen med det civila samhället i EU, men också med sina partner i det civila samhället utanför EU. |
5.5 |
EESK anser att det krävs en bred debatt inom det civila samhället om hållbar utveckling, och vi kommer att fortsätta främja denna i vårt framtida arbete, framför allt när det gäller de aspekter på Europa 2020-strategin som hänger samman med Rio+20-konferensen samt översynen av EU:s hållbarhetsstrategi. |
Bryssel den 13 december 2012
Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande
Staffan NILSSON
(1) EUT C 376, 22.12.2011, s. 102–109.
(2) EUT C 143, 22.5.2012, s. 39–42.
III Förberedande akter
EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN
485:e plenarsessionen den 12 och 13 december 2012
15.2.2013 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
C 44/68 |
Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om inrättande av en ram för återhämtning och rekonstruktion av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 77/91/EEG och 82/891/EEG och direktiven 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG och 2011/35/EU samt förordning (EU) nr 1093/2012”
COM(2012) 280 final – 2012/0150 (COD)
2013/C 44/12
Föredragande: Lena ROUSSENOVA
Europaparlamentet och rådet beslutade den 5 juli 2012 respektive den 10 juli 2012 att i enlighet med artikel 114 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om
”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om inrättande av en ram för återhämtning och rekonstruktion av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 77/91/EEG och 82/891/EG och direktiven 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG och 2011/35/EG samt förordning (EU) nr 1093/2010”
COM(2012) 280 final – 2012/0150 (COD).
Facksektionen för Ekonomiska och monetära unionen, ekonomisk och social sammanhållning, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 21 november 2012.
Vid sin 485:e plenarsession den 12–13 december 2012 (sammanträdet den 12 december 2012) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 153 röster för, 1 röst emot och 3 nedlagda röster.
1. Slutsatser och rekommendationer
1.1 |
EESK välkomnar lagstiftningsförslaget om en ram för att föregripa bankkriser, trygga den finansiella stabiliteten och minska bördan på de offentliga finanserna genom verktyg för förebyggande åtgärder, tidigt ingripande och rekonstruktion. Att säkerställa effektiv rekonstruktion av finansiella institut på obestånd inom EU utgör en väsentlig del i fullbordandet av den inre marknaden. EESK ställer sig bakom införandet av dessa verktyg men efterlyser större klarhet vad gäller de verktyg som är nya och inte har testats under systemkriser. EESK hoppas att innehållet i detta direktiv samordnas med innehållet i förslaget om en bankunion. |
1.2 |
EESK accepterar förslaget att rekonstruktionsplaner ska utarbetas och uppdateras av rekonstruktionsmyndigheterna i samråd med behöriga myndigheter. Vi är övertygade om att planering och uppdatering av såväl individuella rekonstruktioner som rekonstruktion av koncerner skulle förbättras om även bankerna deltog i förfarandet. Om så är lämpligt bör man också söka professionell rådgivning i relevanta frågor från andra aktörer som skulle kunna beröras av rekonstruktionsplanerna, t.ex. konsumentorganisationer, fackföreningsföreträdare m.fl. |
1.2.1 |
Centralbankerna, däribland ECB, har de bästa möjligheterna att utföra utvärderingar när det gäller frågor av allmänt intresse och EESK rekommenderar att man involverar dem i bedömningen av återhämtnings- och rekonstruktionsplanerna, samtidigt som deras oberoende respekteras fullt ut. |
1.3 |
Konfidentialitetsbestämmelserna avseende kreditinstituten och deras återhämtnings- och rekonstruktionsplaner bör stärkas. Särskilda bestämmelser i direktivet bör säkerställa att alla myndigheter, institutioner och aktörer som deltar i utarbetande, uppdatering och bedömning av bankernas återhämtnings- och rekonstruktionsplaner strikt respekterar konfidentialiteten i all relevant information. |
1.4 |
EESK välkomnar förslagen till bestämmelser som skulle möjliggöra harmoniserade regler och villkor för tillhandahållandet av koncerninternt finansiellt stöd, men anser samtidigt att man måste se till att skyddet av både den överförande och den mottagande partens intressen och rättigheter bör balanseras väl i händelse av åsiktsskillnader mellan dem avseende stödet. Kommittén stöder helt bestämmelserna i artikel 19.1 och föreslår att man utvidgar kravet i artikel 19.1 f så att det också omfattar eventuella högre kapitalbas- och likviditetskrav som fastställts av tillsynsmyndigheterna i det land där den överförande enheten finns. |
1.5 |
De viktigaste utlösande villkoren för utnämningen av en särskild förvaltare bör bedömas av behöriga myndigheter. EESK godtar att de behöriga myndigheterna behöver ett visst manöverutrymme, men om man beaktar den viktiga roll och de befogenheter som den särskilda förvaltaren har, skulle kommittén vilja uppmuntra ökad säkerhet för institutionerna genom tydliga och mer väldefinierade bestämmelser och villkor för när en särskild förvaltare får utses. |
1.6 |
Utnämningen av en särskild förvaltare är en mycket radikal åtgärd för tidigt ingripande som ska tillämpas först efter det att man har uttömt möjligheterna med mindre radikala åtgärder. Det kan emellertid uppstå en situation där en avsevärd försämring av ett instituts finansiella ställning utvecklas alltför snabbt och en särskild förvaltare måste utnämnas utan att man inväntar genomförandet av de mindre radikala åtgärder för tidigt ingripande som föreslås i artikel 23.1. Under dessa omständigheter bör det vara möjligt att utnämna en särskild förvaltare även om något av de utlösande villkor som fastställs i artikel 24 inte har uppfyllts (dvs. ”… när andra åtgärder som vidtagits i enlighet med artikel 23 inte är tillräckliga för att vända den förvärrade situationen”). |
1.7 |
Rekonstruktionsmyndighetens befogenheter och ansvar behöver klargöras och fastställas mer i detalj. Den behöriga myndigheten/tillsynsmyndigheten ansvarar för tidiga åtgärder, men rekonstruktionsmyndigheten ansvarar för valet och tillämpningen av rekonstruktionsverktyg. I några fall ansvarar emellertid både tillsynsmyndighet och rekonstruktionsmyndighet för vissa åtgärder. Beroende på medlemsstaternas beslut skulle tillsynsmyndigheterna kunna utföra rekonstruktionsmyndighetens uppgifter, men de två funktionerna bör separeras för att minimera risken för ett alltför avvaktande förhållningssätt. EESK anser att man bör fastställa en tydlig åtskillnad mellan tillsynsmyndigheternas respektive rekonstruktionsmyndighetens uppgifter och tidpunkten för insatserna. |
1.8 |
I direktivet föreslås att ett instituts ledning ska underrätta den behöriga myndigheten om de anser att institutet hamnat eller sannolikt kommer att hamna på obestånd. EESK anser att rekonstruktionsmyndighetens beslut kan komma för sent om initiativet överlämnas helt till bankens ledning. Det bör tydligt och klart framgå av direktivet att tillsynsmyndigheterna har rättighet och möjlighet att informera rekonstruktionsmyndigheten utan att avvakta bankledningens anmälan när de anser att de utlösande villkoren för rekonstruktion är uppfyllda men anmälan är försenad. Direktivet bör föreskriva att medlemsstaterna fastställer stränga påföljder för bankledningar som bryter mot god yrkessed. |
1.9 |
Det breda spektrum av befogenheter som tillerkänns rekonstruktionsmyndigheten tillsammans med den begränsade rätten till överklagan för tredje part väcker frågor om den rättsliga stabiliteten i den ram som föreslås. I många medlemsstater, särskilt sådana som har common law-rättssystem, skulle domstolarna troligtvis skydda sin rätt att rättsligt pröva alla beslut som har fattats av en administrativ myndighet när en individ eller en grupp kan visa att de har lidit skada som en följd av beslutet. Om någon skulle anse att rekonstruktionsmyndigheten eller handläggarna gjort sig skyldiga till allvarligt fel i yrkesutövningen har domarna en sorts immunitet när det gäller beslut som fattats i domstol, men ingen lag och inga bestämmelser kan utsträcka detta privilegium till en administrativ myndighet som rekonstruktionsmyndigheten, som därför skulle löpa risken att hållas ansvarig inför domstol för eventuella skador. |
1.10 |
Skuldnedskrivningsverktyget kräver ytterligare förklaringar och förtydliganden. För att förhindra eventuell osäkerhet bland investerare bör tydliga bestämmelser införas för kvalificerande skulder och tröskelvillkoren för skuldnedskrivning. |
1.11 |
EESK välkomnar förslagen till bestämmelser som möjliggör harmoniserade regler på basis av förfinansiering till insättningsgarantimedel och rekonstruktionsmedel. Kriterierna för att bidra till rekonstruktionsfinansieringen förefaller korrekta och realistiska med avseende på den aktuella situationen, men de ekonomiska och finansiella villkoren kan ändras oväntat, vilket vi har sett prov på under de senaste åren. EESK föreslår att man inför en bestämmelse om regelbunden översyn av kriterierna för förhandsbidragen. |
1.12 |
Det kan visserligen finnas samordningsfördelar med ett gemensamt organ för insättningsgarantimedel och rekonstruktionsmedel, men kommittén välkomnar också kommissionens strategi att låta medlemsstaterna besluta om de vill ha ett eller två finansieringssystem (fonder). Direktivet bör i båda fallen innehålla realistiska bestämmelser som säkerställer att insättningsgarantisystemen kan fylla sin huvuduppgift, nämligen att skydda ickeprofessionella insättare, med beaktande av vad som kommer att fastställas för bankunionen. |
1.13 |
EESK välkomnar införandet av en effektiv rekonstruktion av finansiella institut på obestånd inom EU, eftersom detta utgör en väsentlig del av fullbordandet av den inre marknaden. Inrättande av ett europeiskt system för finansieringsordningar bör säkerställa att alla institut som är verksamma inom unionen omfattas av lika effektiva finansieringsordningar för rekonstruktion samtidigt som det ska bidra till den inre marknadens stabilitet och tillhandahålla lika konkurrensvillkor. Kommittén skulle välkomna ett så snabbt införande som möjligt av en realistisk färdplan för ett framtida system för finansieringsordningar. |
1.14 |
Under alla omständigheter hoppas EESK att direktivet bidrar till målet att lagstiftningen i högre grad integreras och samordnas, till att börja med mellan länderna i euroområdet. |
2. Inledning
2.1 |
Med kommissionens förslag till direktiv (1) skapas en effektiv politisk ram för att på ett ordnat sätt hantera banker på obestånd och för att hindra en spridning till andra institut genom att man förser de behöriga myndigheterna med gemensamma och effektiva verktyg och befogenheter för att föregripa bankkriser, trygga den finansiella stabiliteten och minimera skattebetalarnas förluster. Det aktuella förslaget ger ytterligare detaljer när det gäller kommissionens synpunkter på ramverket för krishantering, som presenterades i ett tidigare meddelande från kommissionen (2). Den nya lagstiftningsramen är utformad som ett alternativ till de befintliga nationella insolvensförfarandena, i synnerhet kapitalinjektioner, och är förenlig med ”Grunddrag för effektiva rekonstruktionssystem för finansinstitut” från rådet för finansiell stabilitet (FSB) (3) och med de principer man enats om vid olika G-20-möten. |
2.2 |
Stöd i form av kapitalinjektioner innebär en enorm belastning för de offentliga finanserna, orsakar en snedvridning av konkurrensen, ökar riskerna för överdrivet risktagande och erkänns nu allmänt som ett otillfredsställande alternativ i ett läge där en bankkonkurs hotar att skapa spridningseffekter. Den föreslagna ramen förväntas åstadkomma följande:
|
2.3 |
Den 12 september 2012 föreslog kommissionen att man skulle inrätta en gemensam tillsynsmekanism för bankerna i euroområdet. Det slutgiltiga ansvaret för särskilda tillsynsuppgifter med koppling till den finansiella stabiliteten för alla banker i euroområdet åligger Europeiska centralbanken (ECB). Nationella tillsynsmyndigheter kommer även fortsättningsvis att spela en viktig roll i den dagliga tillsynen och när det gäller att förbereda och genomföra ECB:s beslut. ECB kommer att kunna vidta åtgärder för tidigt ingripande när en bank inte uppfyller eller riskerar att inte uppfylla de fastställda kapitalkraven. När en överenskommelse har nåtts i fråga om de befintliga insättningsgarantisystemen och direktivförslaget om återhämtning och rekonstruktion av kreditinstitut planerar kommissionen att utarbeta ett förslag till gemensam tillsynsmekanism som skulle ansvara för att samordna tillämpningen av alla rekonstruktionsverktyg för bankerna inom bankunionen. |
3. Allmänna kommentarer
3.1 |
De senaste årens händelser har visat att man så långt som möjligt måste förebygga bankkriser för att förhindra att banker hamnar på obestånd. Den dystra läxa världen har lärt sig efter den första krisen 2007 är att en enskild stor konkurs nästan alltid medför en systemkris, med välbekanta sociala och ekonomiska konsekvenser. Avvikelser från de etablerade och allmänt accepterade principerna för konkurslagstiftning motiveras då av allmänintresset. |
3.2 |
På EU-nivå finns det för närvarande ingen harmonisering av rekonstruktionsförfaranden för kreditinstitut. EESK välkomnar därför lagstiftningsförslaget om en ram för att föregripa bankkriser, trygga den finansiella stabiliteten och minska bördan på de offentliga finanserna genom verktyg för förebyggande, tidigt ingripande och rekonstruktion. Kommittén är medveten om att dessa verktyg för förebyggande åtgärder, tidigt ingripande och rekonstruktion knappast ensamma kan lösa systemkriser, men om de tillämpas på ett lämpligt och enhetligt sätt kan de bidra till att förebygga dem. Kommittén stöder införandet av återhämtnings- och rekonstruktionsverktygen, men vill påpeka att vissa av dem (skuldnedskrivning) inte har testats i systemkriser och att det inte finns tillräcklig erfarenhet av tillämpningen, vilket innebär att de bör behandlas med särskild vaksamhet. |
3.3 |
EESK välkomnar försöket att inrätta en ram för att se till att en konkurs i ett insolvent finansinstitut handläggs på ett korrekt sätt och godtar att systemrisken och ”institutens viktiga ekonomiska funktion gör att det normala insolvensförfarandet i vissa fall kan vara olämpligt” (4). Vi konstaterar också att det är bättre att en specialiserad rekonstruktionsmyndighet, och inte en rättslig myndighet, hanterar förvaltningen när allmänintresset kräver en ordnad rekonstruktion av en bank på obestånd. En rekonstruktionsmyndighet är i praktiken en administrativ myndighet med befogenheter som normalt sett helt ligger inom de rättsliga myndigheternas område, och den befogenhetsöverföringen kräver vissa rättsliga ändringar. Befogenhetsöverföringen kan ge följande konsekvenser:
|
3.4 |
EESK godtar kommissionens slutsats att ramens kostnader består av eventuellt ökade finansieringskostnader för institut till följd av avskaffandet av implicit visshet om statligt stöd respektive kostnaderna för rekonstruktionsmedel. Kommittén delar kommissionens oro för att instituten kan låta kunder eller aktieägare betala dessa ökade kostnader genom sänkta insättningsräntor, höjda utlåningsräntor (5) och bankavgifter eller minskade utdelningar. Enligt kommissionens konsekvensanalys kommer bankerna att drabbas av en ”viss” ökning av driftskostnaderna, men de totala kostnaderna för verksamheten och för att utarbeta återhämtnings- och rekonstruktionsplaner kommer att bli ”försumbara” eller ”obetydliga” (6). |
3.5 |
Bankernas farhågor för att kostnaderna kan bli avsevärda har tillbakavisats av både kommissionen och arbetsmarknadsparterna. Kommittén delar kommissionens åsikt rörande ramens potentiella långsiktiga fördelar. Kostnadskonsekvenserna på kort till medellång sikt för alla berörda aktörer bör utvärderas noggrant och övervägas av alla medlemsstater i arbetet med de nationella bestämmelserna, som bör beakta ländernas egna särskilda behov och förutsättningar. |
3.6 |
EESK välkomnar kommissionens förslag att inrätta en bankunion med en gemensam tillsynsmekanism, och anser att den nuvarande ramen för återhämtning och rekonstruktion bör anpassas till den nya mekanismen. Samtidigt är kommittén medveten om att en kombination av europeisk tillsyn och lokal rekonstruktion knappast kan fungera väl, särskilt om systemviktiga institutioner med verksamhet i flera medlemsstater drabbas av problem. Helst skulle EU-behörigheten när det gäller reglering och tillsyn av banker kompletteras av EU-behörighet i fråga om rekonstruktion och insättningsgarantier (7). Kommissionen planerar att utarbeta ett förslag till gemensam tillsynsmekanism (8), men för närvarande är det svårt att bedöma när en sådan skulle kunna förverkligas. |
4. Särskilda kommentarer
4.1 Återhämtnings- och rekonstruktionsplaner
4.1.1 |
Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt behovet av mänskliga resurser. Att utarbeta återhämtnings- och rekonstruktionsplaner är ett mycket specialiserat arbete, och bankerna har vanligtvis inte experter med nödvändig sakkunskap och erfarenhet i personalen. Detsamma gäller offentliga myndigheter. Huvudproblemet för tillsynsmyndigheterna och rekonstruktionsmyndigheterna kommer att vara att få tag på tillräckliga personalresurser med erforderliga specialkunskaper. Detta problem kan inte undvikas eftersom tillförlitligheten i planerna och förtroendet för eventuella åtgärder båda är beroende av att hela konstruktionen präglas av hög yrkesmässig kvalitet. |
4.1.2 |
EESK accepterar förslaget att rekonstruktionsplaner ska utarbetas och uppdateras minst en gång per år av rekonstruktionsmyndigheterna i samråd med behöriga myndigheter. Rekonstruktionsplanen bör ange alternativ när det gäller användningen av rekonstruktionsverktygen. Vi är övertygade om att planering och uppdatering av såväl individuella rekonstruktioner som rekonstruktion av koncerner skulle förbättras om bankerna också deltog i förfarandet i linje med vad som föreslås i kommissionens meddelande COM(2010) 579 final (9) och den konsekvensanalys som åtföljer direktivförslaget (10). Detta framgår dock inte uttryckligen i direktivet. Om så är lämpligt bör man också söka professionell rådgivning i relevanta frågor från andra aktörer som skulle kunna beröras av rekonstruktionsplanerna, t.ex. konsumentorganisationer, fackföreningsföreträdare m.fl. |
4.1.3 |
Att involvera tillsyns- och rekonstruktionsmyndigheter tillsammans med kreditinstituten skulle inte vara tillräckligt när planerna måste bedömas med utgångspunkt i allmänintresset. Det lämpligaste är att centralbankerna genomför sådana bedömningar. Bedömningar om huruvida enskilda återhämtnings- och rekonstruktionsplaner för flera institut skulle kunna genomföras samtidigt i systemrelaterade situationer, och bedömningar av i vilken utsträckning de enskilda lösningarna skulle påverka det finansiella systemet som helhet inom ramen för en nationell eller internationell utveckling, kräver en övergripande tillsyn på makronivå. Centralbankerna har med sin sakkunskap och sina erfarenheter de bästa möjligheterna att klara detta, och EESK rekommenderar att man involverar dem i bedömningen av återhämtnings- och rekonstruktionsplanerna med utgångspunkt i allmänintresset, samtidigt som deras oberoende respekteras fullt ut. I framtiden kan eventuellt ECB genomföra liknande bedömningar av planerna, både i egenskap av centralbank och som gemensam europeisk tillsynsmyndighet. |
4.1.4 |
Konfidentialitetsbestämmelserna avseende kreditinstituten och deras återhämtnings- och rekonstruktionsplaner bör stärkas. Särskilda bestämmelser i direktivet bör säkerställa att konfidentialiteten i all relevant information strikt respekteras av alla myndigheter, institutioner och aktörer som deltar i utarbetande, uppdatering och bedömning av bankernas återhämtnings- och rekonstruktionsplaner. |
4.2 Finansiellt stöd inom koncerner
4.2.1 |
EESK välkomnar förslagen till bestämmelser som möjliggör harmoniserade regler och villkor för tillhandahållandet av koncerninternt finansiellt stöd, men anser samtidigt att man måste se till att skyddet av både den överförande och den mottagande partens intressen och rättigheter bör balanseras väl i händelse av åsiktsskillnader mellan dem avseende stödet. Kommittén stöder helt bestämmelserna i artikel 19.1 och påpekar att kravet i artikel 19.1 f bör utvidgas så att det också omfattar eventuella högre kapitalbas- och likviditetskrav som fastställs av tillsynsmyndigheterna i det land där den överförande enheten finns. |
4.3 Särskild förvaltning
4.3.1 |
De främsta utlösande villkoren för utnämningen av en särskild förvaltare i enlighet med artikel 24.1 bör bedömas av behöriga myndigheter (11). Vi förstår att det finns ett behov av marginaler och flexibilitet när det gäller de utlösande villkoren som skulle ge de behöriga myndigheterna ett visst manöverutrymme, men om man beaktar den viktiga roll och de befogenheter som den särskilda förvaltaren har skulle kommittén vilja uppmuntra ökad säkerhet för institutionerna genom tydliga och mer väldefinierade bestämmelser och villkor för när en särskild förvaltare får utses. Erfarenheten visar att tidiga varningstecken ofta är av kvalitativ art, och att upptäckten av dem ofta inte beror på datorer och kvoter, utan på erfarenhet och färdigheter hos tillsynsmyndighetens personal, eller på effektiv övervakning. Om det i sådana fall saknas tydligt fastställda regler som friskriver dem från ansvar vad avser beslutet finns det en risk för att tillsynsmyndigheterna tvekar att inleda förfarandet och att de därmed förlorar en viktig möjlighet till tidigt ingripande i rätt tid. Tydliga och mer väldefinierade utlösande villkor och förutsättningar är viktigt eftersom tredje part kan ställa krav på ersättning från den särskilda förvaltaren, som då betraktas som personligt ansvarig, och dessutom väcka talan mot tillsynsmyndigheterna för bristande omdöme i beslutet om att ett förfarande för tidigt ingripande skulle inledas, eller i valet av särskild förvaltare. |
4.3.2 |
I direktivet fastställs i vilken ordning de olika åtgärderna för tidigt ingripande ska vidtas. Utnämningen av en särskild förvaltare är en mycket radikal åtgärd för tidigt ingripande som ska tillämpas först efter det att man har uttömt möjligheterna med mindre radikala åtgärder. Det kan emellertid uppstå en situation där en avsevärd försämring av ett instituts finansiella ställning utvecklas alltför snabbt och en särskild förvaltare måste utnämnas utan att man inväntar genomförandet av de mindre radikala åtgärder för tidigt ingripande som föreslås i artikel 23.1. I dessa fall bör det vara möjligt att utnämna en särskild förvaltare trots att det utlösande villkor som fastställs i artikel 24 inte har uppfyllts (dvs. ”… när andra åtgärder som vidtagits i enlighet med artikel 23 inte är tillräckliga för att vända den förvärrade situationen”). |
4.3.3 |
Kommittén skulle vilja uppmana kommissionen att granska ett scenario där utnämningen av en särskild förvaltare skulle kunna utlösa massuttag från banker, och föreslå lämpliga åtgärder för att förhindra detta. I vissa fall och situationer skulle utnämningen av en särskild förvaltare kunna utgöra en signal till marknaden att banken befann sig i allvarliga finansiella svårigheter, vilket skulle kunna utlösa massuttag av insättningar. Läget kan till och med bli ännu värre om man samtidigt utnämner flera särskilda förvaltare för flera banker, i ett land eller i flera länder, och branschen drabbades av massuttag och en förtroendekris. Vi är övertygade om att vissa bestämmelser bör fastställas i direktivet för att förhindra en sådan utveckling under den fas då åtgärder för tidigt ingripande vidtas. Den kommande europeiska tillsynsmyndigheten bör ha en stark ställning och lämpliga verktyg för att kunna hantera sådana situationer snarast möjligt. |
4.4 Rekonstruktion
4.4.1 |
Rekonstruktionsmyndighetens befogenheter och ansvar behöver klargöras ytterligare. Den behöriga myndigheten/tillsynsmyndigheten ansvarar för tidiga åtgärder, men rekonstruktionsmyndigheten ansvarar för valet och tillämpningen av rekonstruktionsverktyg. I några fall ansvarar emellertid både tillsynsmyndighet och rekonstruktionsmyndighet för vissa åtgärder. I artikel 27.1 a anges t.ex. att den ”behöriga myndigheten eller rekonstruktionsmyndigheten fastställer att institutet är eller sannolikt kommer att komma på obestånd”. Beroende på medlemsstaternas beslut skulle tillsynsmyndigheterna kunna utföra rekonstruktionsmyndighetens uppgifter, men de två funktionerna bör separeras för att minimera risken för ett alltför avvaktande förhållningssätt (12). EESK anser att man bör fastställa en tydlig åtskillnad mellan tillsynsmyndigheternas respektive rekonstruktionsmyndighetens uppgifter och ansvar samt tidpunkten för insatserna. Kommittén anser att rutiner för bedömning och anmälan rörande rekonstruktionsvillkor bör baseras på en tydlig ansvarsfördelning mellan de olika berörda myndigheterna, och att de bör förenklas så att beslutet om och genomförandet av rekonstruktionen kan påskyndas. |
4.4.2 |
Kravet på att ett instituts ledning underrättar den behöriga myndigheten om de anser att institutet hamnat eller sannolikt kommer att hamna på obestånd skulle vara i sin ordning om det inte vore för tvivlen när det gäller tidpunkten för institutets anmälan till den behöriga myndigheten. Tidigare erfarenheter har visat att anmälan kan försenas av olika skäl, varav ett är osäkerhet vad gäller respekten för kapitalkraven. EESK anser att rekonstruktionsmyndighetens beslut kan komma för sent om initiativet överlämnas helt till bankens ledning. Det bör tydligt och klart framgå av artikel 74 att tillsynsmyndigheterna har rättighet och möjlighet att informera rekonstruktionsmyndigheten utan att avvakta bankledningens anmälan när de anser att de utlösande villkoren för rekonstruktion är uppfyllda men anmälan är försenad. Artikel 101, punkterna 1 d och 2, bör föreskriva att medlemsstaterna fastställer stränga påföljder för bankledningar som bryter mot artikel 74.1, inte artikel 73.1 som det står i direktivet. |
4.4.3 |
I artikel 27.1 c hänvisas till ett läge där en ”rekonstruktionsåtgärd är nödvändig av hänsyn till allmänhetens intresse”. Bedömningen av allmänintresset är ett område där centralbankerna har de bästa möjligheterna att lämna information eftersom de har den sakkunskap och de erfarenheter som behövs för att bedöma den finansiella stabiliteten, kontinuiteten i de nödvändiga tjänsterna, skyddet av offentliga medel och skyddet av insättarna. De bör ingå bland de myndigheter som måste bedöma huruvida de utlösande villkoren har uppfyllts, men detta bör ske i ett tidigare skede, särskilt när bedömningarna genomförs för ett flertal institut inom ramen för en nationell eller gränsöverskridande utveckling. I den framtida bankunionen skulle ECB, i nära samarbete med Europeiska systemrisknämnden, kunna ha bättre möjligheter och bättre verktyg för att genomföra liknande bedömningar mot bakgrund av allmänintresset, både i egenskap av centralbank och som gemensam europeisk tillsynsmyndighet. En eventuell gemensam tillsynsmekanism skulle vara till särskilt stor hjälp i detta avseende. |
4.4.4 |
En bankkonkurs har allmänintresse, och motiverar en annan fördelning av förluster än den normala vid konkursförfaranden. I förslaget fastställs därför en särskild prioriteringsordning för fordringar där aktieägare står först, och därefter följer oprioriterade borgenärer i en rangordning som anges i artikel 43. EESK har inga invändningar mot den föreslagna prioriteringsordningen för fordringar, men vill rikta uppmärksamheten på att även alla insättare/kunder tekniskt och rättsligt sett är ”borgenärer”. Med undantag för uttrycket ”drabbad borgenär” ges inga definitioner i artikel 2 av de olika typerna av ”borgenär” och ”insättare”. EESK skulle välkomna tydliga definitioner av dessa begrepp, särskilt med tanke på att rangordningen av insättare/borgenärer för närvarande inte är harmoniserad i medlemsstaterna. |
4.4.5 |
Statliga insättningar behandlas på olika sätt i olika medlemsstater. I vissa länder är de kvalificerande för skuldnedskrivning, i andra inte, beroende på om de tillhör de insättningar som – upp till ett visst belopp – täcks, och beroende på om de är värdepapperiserade. Dessutom är de statliga insättningar som är kvalificerande skulder och kan skrivas ned i själva verket skattebetalarnas pengar. Men kan en skuldnedskrivning som utnyttjar offentliga medel definieras som skuldnedskrivning? |
4.4.6 |
Förslaget ger rekonstruktionsmyndigheten vidsträckta befogenheter när det gäller att fastställa prioriteringsordningen för de nedskrivna skulderna. Rekonstruktionsmyndigheten har till och med befogenhet att skriva ner skulder till en borgenär inom affärs- eller handelssektorn om de inte är ”av avgörande betydelse för dess löpande verksamhet” (artikel 38.2 e ii), vilket innebär att t.ex. leverantörer av cateringtjänster eller hotelltjänster kan få sina anspråk nedskrivna om rekonstruktionsmyndigheten inte anser att dessa tjänster är ”av avgörande betydelse”. Likabehandling av borgenärer är en hörnsten i konkursförfaranden och måste respekteras också i detta fall. |
4.4.7 |
EESK inser behovet av att se till att institutionerna har en tillräcklig mängd kvalificerande skulder i balansräkningen som omfattas av befogenheterna gällande skuldnedskrivning. Att utfärda skuldinstrument som kan komma att skrivas ned kan bli svårt eftersom skillnaderna mellan efterställda skulder och prioriterade skulder utan säkerhet kommer att bli mindre. På mindre utvecklade marknader kommer det att bli svårare, dyrare eller t.o.m. omöjligt i kristider, särskilt vid systemkriser. Vi rekommenderar att förslaget om harmoniserad tillämpning av minimikrav för kvalificerande skulder på EU-nivå (som ska fastställas av kommissionen i delegerade akter) bör övervägas och justeras noggrant, med beaktande av utvecklingsgraden på den lokala finansmarknaden i de olika medlemsstaterna. |
4.4.8 |
Skuldnedskrivningsverktyget kräver ytterligare förklaringar och förtydliganden. För att förhindra eventuell osäkerhet bland investerare bör tydliga bestämmelser införas för kvalificerande skulder och tröskelvillkoren för skuldnedskrivning. |
4.5 Rättsliga frågor: Tredje parts rättigheter
4.5.1 |
Tredje parts rättigheter tycks komma i andra hand i förhållande till vad som är fallet i konkurslagstiftningen i de flesta medlemsstater. Allmänintresset betraktas som viktigare än skyddet av privaträttsliga rättigheter och fördelningen av förluster följer en annan logik. Enligt artikel 78 är det möjligt att begära rättslig prövning av rekonstruktionsmyndighetens beslut, men endast i fråga om huruvida beslutet om rekonstruktion var lagenligt, huruvida det sätt på vilket beslutet genomfördes var lagenligt och om den ersättning som beviljats var adekvat. Rekonstruktionsmyndighetens beslut kan inte stoppas och upphävs inte automatiskt. Även om rekonstruktionsmyndighetens beslut annulleras, begränsas tredje parts rättigheter till ersättning för den förlust som den sökande lidit (artikel 78.2 d). |
4.5.2 |
I nödfall, t.ex. om en bank hotas av obestånd, är de normala insolvensförfarandena inte alls lämpliga, men den breda uppsättning befogenheter som rekonstruktionsmyndigheterna får, tillsammans med den begränsade överprövningsrätten för tredje part, väcker oro vad gäller den rättsliga grundvalen för den föreslagna ramen. I många medlemsstater, särskilt sådana som har common law-rättssystem, skulle domstolarna troligtvis skydda sin rätt att rättsligt pröva alla beslut som har fattats av en administrativ myndighet när en individ eller en grupp kan visa att de har lidit skada som en följd av beslutet. |
4.5.3 |
De farhågor som uttrycks i ovanstående punkt har avfärdats i olika kretsar, med hänvisning till både rättsliga och sociala faktorer, varför EESK överlämnar bedömningen till de lagstiftande organen. Vi vill dock rikta uppmärksamheten på en viktig aspekt: Om någon skulle anse att rekonstruktionsmyndigheten eller handläggarna gjort sig skyldiga till allvarligt fel i yrkesutövningen har domarna en sorts immunitet när det gäller beslut som fattats i domstol, men ingen lag och inga bestämmelser kan utsträcka detta privilegium till en administrativ myndighet som rekonstruktionsmyndigheten, som därför skulle löpa risken att hållas ansvarig inför domstol för eventuella skador. I det fallet skulle eventuell ersättning betalas ur den offentliga kassan. |
4.6 Rekonstruktionsfinansiering
4.6.1 |
Kommissionen har redan behandlat rekonstruktionsfinansiering i två meddelanden, nämligen det om bankavvecklingsfonder och det om en EU-ram för krishantering inom finanssektorn (13). I det aktuella förslaget till direktiv lämnas ytterligare detaljer till förslagen i de tidigare meddelandena. EESK har redan presenterat sina åsikter om dessa meddelanden i två yttranden (14). I båda fallen uttryckte kommittén sitt stöd för kommissionens förslag att införa ett harmoniserat nätverk på basis av nationell förfinansiering till rekonstruktionsmedel, och vi rekommenderade att man utformar nätverket omsorgsfullt, med beaktande av de särskilda villkoren i de olika medlemsstaterna. |
4.6.2 |
I direktivet föreslås att rekonstruktionskostnader som inte tas ut av aktieägare och borgenärer bör täckas av extra finansiering som banksektorn står för. Insättningsgarantisystemets medel kan utnyttjas vid behov. EESK välkomnar förslagen till bestämmelser som möjliggör harmoniserade finansieringsregler på basis av förfinansiering till insättningsgarantimedel och rekonstruktionsmedel. Kriterierna för att på förhand bidra till rekonstruktionsfinansieringen tycks vara adekvata och realistiska med avseende på den aktuella situationen, men de ekonomiska och finansiella villkoren kan ändras oväntat, vilket vi har sett prov på under de senaste åren. Eftersom en rekonstruktionsfond tidigast om tio år kan erbjuda full täckning för kostnaderna, föreslår EESK att man inför en bestämmelse om regelbunden översyn av bidragskriterierna. |
4.6.3 |
EESK inser behovet av solidaritet och accepterar förslaget om lån mellan finansieringsarrangemang (artikel 97) och ömsesidig bolagsform för nationella finansieringsarrangemang i fall av koncernrekonstruktion (artikel 98). Genomförandet av den föreslagna ömsesidiga bolagsformen för nationella finansieringsarrangemang kommer emellertid att bli problematiskt innan finansieringsarrangemangen har nått sin målkapacitet och det finns en viss harmonisering. De flesta medlemsstater accepterar att deras insättningsgarantisystem/rekonstruktionsfonder baseras på förhandsfinansiering, men efterhandsfinansiering föredras fortfarande av vissa medlemsstater. Kraven i artiklarna 97.2 och 98 kommer att bli svåra att uppfylla i länder där centralbanken inte får lämna kredit i enlighet med artiklarna 96 och 98. Kommittén uppmanar kommissionen att införa särskilda steg och rekommendationer som syftar till att övervinna utmaningarna och påskynda harmoniseringsprocessen. |
4.6.4 |
Det kan visserligen finnas samordningsfördelar med ett gemensamt organ för insättningsgarantimedel och rekonstruktionsmedel, men ett sådant arrangemang tycks orealistiskt för vissa medlemsstater i dagsläget, då många insättningsgarantisystem är underfinansierade. Kommittén välkomnar kommissionens strategi att låta medlemsstaterna besluta om de vill ha ett eller två finansieringssystem (fonder). Samtidigt rekommenderar EESK att direktivet innehåller bestämmelser som säkerställer att insättningsgarantisystemen kan utföra sin huvuduppgift, nämligen att skydda icke-professionella insättare. |
4.6.5 EESK välkomnar kommissionens insatser för att inrätta ett europeiskt system för finansieringsordningar som bör säkerställa att alla institut som är verksamma inom unionen omfattas av lika effektiva finansieringsordningar för rekonstruktion. Säkerställande av en effektiv finansiering av rekonstruktionen på likvärdiga villkor i alla medlemsstater ligger inte bara i medlemsstaternas intresse utan gynnar också den inre finansiella marknaden genom att bidra till stabilitet och likvärdiga konkurrensvillkor. Kommittén skulle välkomna ett så snabbt införande som möjligt av en realistisk färdplan för ett framtida system för finansieringsordningar.
Bryssel den 12 december 2012
Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande
Staffan NILSSON
(1) COM(2012) 280 final.
(2) COM(2010) 579 final.
(3) Se FSB, ”Key Attributes of Effective Resolution Regimes for Financial Institutions”, oktober 2011.
(4) KOM(2012) 280 slutlig, punkt 4 i motiveringen.
(5) Enligt kommissionens uppskattning kan den högre finansieringskostnaden påverka investeringarna och minska BNP-tillväxten med 0,1–0,4 % årligen. Se kommissionens konsekvensanalys, SWD (2012) 166, s.69 och SWD (2012) 167.
(6) Se föregående fotnot, s. 68.
(7) Se Europeiska systemrisknämnden, Reports of the Advisory Scientific Committee, Forbearance, resolution and deposit insurance, Nr 1/juli 2012, s. 23.
(8) Se COM(2012) 510 final.
(9) Se COM(2010) 579 final, En EU-ram för krishantering inom finanssektorn, s. 6.
(10) Se kommissionens konsekvensanalys SWD (2012) 166, s. 26 och s. 64 samt SWD (2012) 167.
(11) Behöriga myndigheter ska bedöma när det ”föreligger en väsentlig försämring av ett instituts finansiella ställning eller när det föreligger allvarliga överträdelser av lag, föreskrifter och stadgar eller allvarliga administrativa oegentligheter, och när andra åtgärder som vidtagits i enlighet med artikel 23 inte är tillräckliga för att vända den förvärrade situationen”.
(12) I COM(2010) 579 final anges att varje medlemsstat ska utse en myndighet som ska utöva rekonstruktionsbefogenheterna. Medlemsstaterna kommer på så vis att kunna behålla befintliga nationella arrangemang där finansministeriet, centralbanken eller insättningsgarantisystemet kan fullgöra avvecklingen. Kommissionen noterar dock att det i många jurisdiktioner föreligger en ändamålsenlig åtskillnad mellan avvecklingsmyndigheter och tillsynsmyndigheter och anser att detta är viktigt för att minimera riskerna för återhållsamhet. Rekonstruktionsmyndigheten bör vara administrativ snarare än rättslig.
(13) Se COM(2010) 254 final och COM(2010) 579 final.
(14) Se EESK:s yttrande om ”Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Europeiska centralbanken: Bankavvecklingsfonder”, EUT C 107, 6.4.2011, s. 16, och EESK:s yttrande om ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, Regionkommittén och Europeiska centralbanken – En EU-ram för krishantering inom finanssektorn”, EUT C 248, 25.8.2011, s. 101.
15.2.2013 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
C 44/76 |
Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Ändrat förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om gemensamma bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden, Sammanhållningsfonden, Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling och Europeiska havs- och fiskerifonden som omfattas av den gemensamma strategiska ramen, om allmänna bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden och Sammanhållningsfonden samt om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1083/2006”
COM(2012) 496 final – 2011/0276 (COD)
2013/C 44/13
Föredragande: Stefano MALLIA
Medföredragande: Gerfried GRUBER
Den 27 september 2012 beslutade rådet och den 22 oktober 2012 Europaparlamentet att i enlighet med artiklarna 177 och 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om
”Ändrat förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om gemensamma bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden, Sammanhållningsfonden, Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling och Europeiska havs- och fiskerifonden som omfattas av den gemensamma strategiska ramen, om allmänna bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden och Sammanhållningsfonden samt om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1083/2006”
COM(2012) 496 final – 2011/0276 (COD).
Facksektionen för Ekonomiska och monetära unionen, ekonomisk och social sammanhållning, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 21 november 2012.
Vid sin 485:e plenarsession den 12–13 december 2012 (sammanträdet den 12 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 154 röster för, 3 emot och 3 nedlagda röster:
1. Slutsatser och rekommendationer
1.1 |
Sammanhållningspolitiken är ett av EU:s grundläggande politikområden och har som huvudmål att skapa ekonomisk, social och territoriell konvergens i hela EU och alla dess medlemsstater. EESK instämmer i att de politiska målen för de fonder som omfattas av den gemensamma strategiska ramen bör ligga i linje med Europa 2020-strategin. Detta får emellertid inte leda till att konvergensmålet, som är huvudsyftet med EU:s sammanhållningspolitik, försvagas. |
1.2 |
Med tanke på att sammanhållningspolitiken är den viktigaste källan till tillväxt och huvudinstrumentet för att uppnå målen i Europa 2020-strategin, särskilt för de länder som drabbats hårdast av den pågående krisen, bör åtminstone den nuvarande finansieringsnivån behållas, och medlen bör fördelas mellan medlemsstaterna på ett rättvist sätt för att säkerställa att finansieringen till de mindre utvecklade medlemsstaterna inte minskas. |
1.3 |
EESK stöder inrättandet av en gemensam strategisk ram, som syftar till att förbättra samordningen och komplementariteten mellan EU:s viktigaste finansieringsinstrument. En effektiv gemensam strategisk ram kommer även att leda till att den onödiga och ineffektiva uppdelning som i nuläget finns mellan de viktigaste fonderna försvinner. |
1.4 |
Kommittén är oroad för att de förseningar som uppstått när det gäller att nå en politisk överenskommelse om lagstiftningspaketet om sammanhållningspolitiken, vilket omfattar den gemensamma strategiska ramen, kommer att inverka negativt på utarbetandet av partnerskapsavtalen och därmed leda till en mindre effektiv start på programperioden 2014–2020. |
1.5 |
Det är viktigt att man inom ramen för de tänkbara åtgärder med högt europeiskt mervärde som fastställts inom varje tematiskt mål prioriterar investeringar som bidrar till den socioekonomiska och territoriella konvergensen i EU. För att medlemsstaterna ska kunna ta fram landsspecifika åtgärder är det också viktigt att förteckningen över tänkbara åtgärder inte betraktas som uttömmande. |
1.6 |
Den gemensamma strategiska ramen är till stor del inriktad på projekt som får stöd från flera fonder. Detta är en viktig förbättring jämfört med programperioden 2007–2013. Genomförandet av projekt inom flera tematiska områden nämns dock inte, trots att dessa sannolikt skapar ett större mervärde. Denna möjlighet bör uttryckligen tillåtas i den gemensamma strategiska ramen. |
1.7 |
Den mer intensiva samordning som krävs inom den gemensamma strategiska ramen måste emellertid leda till en minskning av den administrativa bördan för såväl förvaltnings- och genomförandemyndigheter som mottagare. Samordningen måste förbättras både inom medlemsstaterna och inom kommissionen för att man ska kunna utnyttja samverkanseffekter mellan politikområden och instrument samt minska överlappningar, komplexitet och byråkrati. Kommissionen måste göra en grundlig analys av de nya administrativa förfarandena innan de införs i praktiken. |
1.8 |
Det organiserade civila samhället (1) måste på ett meningsfullt sätt involveras i utarbetandet av partnerskapsavtalen. Samtidigt som man erkänner att enskilda medlemsstater och regioner har sina egna mekanismer och strukturer för att samarbeta med det civila samhället måste kommissionen övervaka sådana förfaranden. Om det konstateras att det civila samhället inte har involverats på ett meningsfullt sätt bör kommissionen inte godta partnerskapsavtalet innan ett reellt samråd har ägt rum. |
1.9 |
Partnerskapskonceptet bör emellertid inte begränsas enbart till programplaneringsskedet. Partnerskapsprincipen måste också tillämpas vid genomförandet, övervakningen och utvärderingen. |
1.10 |
Partnerskapsavtalen med koppling till Europa 2020-strategin bör inte inriktas på landsspecifika rekommendationer. De bör i stället baseras på olika delar, exempelvis de nationella reformprogrammen som är utformade utifrån medlemsstaternas landsspecifika situationer, i motsats till de landsspecifika rekommendationerna som inte nödvändigtvis är anpassade till varje lands särskilda förhållanden. Partnerskapsavtalen bör också inriktas på nationella strategier som rör fattigdomsbekämpning, jämställdhet och nationella strategier för funktionshindrade, liksom hållbar utveckling. |
1.11 |
Det krävs mer flexibilitet för att ge medlemsstaterna och regionerna möjlighet att så effektivt och ändamålsenligt som möjligt arbeta för de gemensamma mål som fastställts, samtidigt som man respekterar regionala, ekonomiska och sociala särdrag. Man måste dessutom i den gemensamma strategiska ramen ta särskild hänsyn till regionala skillnader som påverkar genomförandet av de fonder som ramen omfattar. |
2. Inledning
2.1 |
Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf), Europeiska socialfonden (ESF), Sammanhållningsfonden, Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU) och Europeiska havs- och fiskerifonden (EHFF) är de fem EU-fonder som förvaltas av medlemsstaterna och kommissionen. Kommissionen menar att målen för varje fond kan uppnås mer effektivt genom att fonderna samordnas närmare, för att på så sätt undvika överlappningar och maximera samverkanseffekterna. |
2.2 |
I syfte att underlätta utarbetandet av partnerskapsavtalen och de operationella programmen föreslår kommissionen att en gemensam strategisk ram utarbetas för att öka samstämmigheten mellan de fem fonderna när det gäller de politiska åtaganden som gjorts inom ramen för Europa 2020-strategin och lokala investeringar. Den gemensamma strategiska ramen bygger på de elva tematiska mål som fastställs i förordningen om allmänna bestämmelser. |
2.3 |
Den gemensamma strategiska ramen syftar till att förbättra samordningen och säkerställa en mer riktad användning av EU-medel. Genom ramen kommer även den onödiga och ineffektiva uppdelning som i nuläget finns mellan fonderna att försvinna. Detta är en positiv utveckling som bör leda till en effektivare sammanhållningspolitik med bättre resultat. EESK ställer sig fullständigt bakom en sådan utveckling. |
3. Lansering och antagande av den gemensamma strategiska ramen
3.1 |
Det krävs tydliga riktlinjer för hur fonderna som omfattas av ramen på ett så effektivt sätt som möjligt kan främja målen om smart och hållbar tillväxt för alla inom ramen för partnerskapsavtalen. |
3.2 |
Med anledning av de synpunkter som framförts av parlamentet och rådet föreslår kommissionen att vissa aspekter av den gemensamma strategiska ramen delas upp i a) en ny bilaga till förordningen om allmänna bestämmelser och b) en delegerad akt som främst kommer att omfatta ”tänkbara åtgärder med högt europeiskt mervärde”. |
3.3 |
EESK stöder kommissionens förslag under förutsättning att detta medför
|
3.4 |
Kommissionen föreslår emellertid också att alla delar av den gemensamma strategiska ramen i såväl bilagan som den delegerade akten i sin tur kan ändras genom en delegerad akt. EESK anser att detta är oacceptabelt och motverkar syftet med att inkludera ramens viktigaste beståndsdelar i en bilaga till förordningen om allmänna bestämmelser. |
3.5 |
Kommissionens roll vad gäller bedömningen av vad som utgör en teknisk respektive en mer innehållsmässig ändring bör tydligt fastställas i förordningen för att undvika eventuella tolkningsproblem. |
3.6 |
Vi är oroade över de förseningar som uppstått när det gäller att nå en politisk överenskommelse om lagstiftningspaketet om sammanhållningspolitiken, vilket omfattar den gemensamma strategiska ramen. Ytterligare förseningar kommer att påverka utarbetandet av partnerskapsavtalen negativt och därmed påverka en effektiv start på programperioden 2014–2020. |
3.7 |
Man måste tydligt fastställa de föreslagna partnerskapsavtalens karaktär och utformning. Även om förordningen om allmänna bestämmelser innehåller uppgifter om vilka olika delar som partnerskapsavtalen ska innehålla är den exakta formen för detta dokument ännu inte känd. |
4. Kopplingen mellan sammanhållningspolitiken och Europa 2020-strategin
4.1 |
Syftet med Europa 2020-strategin är att stimulera smart och hållbar tillväxt för alla. Det står helt klart att fonderna som omfattas av den gemensamma strategiska ramen på ett positivt sätt kan bidra till att uppnå Europa 2020-strategins överordnade mål, och därför är det logiskt att fondernas politiska mål ligger i linje med strategin. |
4.2 |
Europa 2020-strategin utgör en hörnsten när det gäller att skapa rätt balans mellan en sund budgetdisciplin samt tillväxt och utveckling i EU. Att uppnå målen i Europa 2020-strategin kommer att vara den största utmaningen för de minst utvecklade medlemsstaterna. Framför allt de stater som genomför en ansvarsfull budgetdisciplin kommer att behöva stöd och bevis på solidaritet från EU:s sida via sammanhållningspolitiken. Finansieringen måste förbli åtminstone på nuvarande nivå och ingen typ av tak får godkännas. |
4.3 |
Kommittén stöder denna strategi och framhåller återigen att all EU-politik måste vara inriktad på att skapa den tillväxt som så väl behövs. I samband med detta anser EESK även bestämt att huvudmålen med den ekonomiska, sociala och territoriella integrationen även fortsättningsvis måste vara högsta prioritet för EU:s sammanhållningspolitik. Sammanhållningspolitikens mervärde får aldrig äventyras. |
4.4 |
EESK anser bestämt att man inom ramen för tänkbara åtgärder med högt europeiskt mervärde under varje tematiskt mål måste prioritera initiativ som bidrar till den socioekonomiska och territoriella utvecklingen i EU. |
5. Den tematiska strategin
5.1 |
Vi välkomnar kommissionens förslag till tematisk koncentration som ett sätt att minska fragmenteringen i insatserna. Det krävs en stark samordning av insatserna mellan de olika fonder som omfattas av ramen, liksom alla andra EU-program och EU-initiativ. |
5.2 |
Man bör i den gemensamma strategiska ramen förtydliga och bekräfta att det inom varje tematiskt område är upp till den enskilda medlemsstaten att bestämma vilken fond som ska spela den viktigaste rollen för att uppnå huvudmålen. |
5.3 |
Även om de huvudmål som fastställs i den gemensamma strategiska ramen är välgrundade måste flexibiliteten ha en central roll. Partnerskapsavtalen måste ta hänsyn till lokala och regionala intressen. Det måste vara möjligt att tilldela medel för särskilda regionala prioriteringar. Kommittén framhåller eftertryckligen att subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna även i fortsättningen måste sättas i första rummet vid genomförandet av EU:s sammanhållningspolitik. |
5.4 |
De enskilda tematiska målen rör åtgärder som bör vidtas inom ramen för de specifika fonderna, men komplementaritetsaspekten behöver förtydligas, eftersom det inte står klart vilka instrument av dem som föreslås inom de olika fonderna och åtgärderna som faktiskt kompletterar varandra. EESK anser att de föreslagna åtgärderna för varje tematiskt mål måste leda till investeringar som främst är inriktade på att främja en snabbare utveckling mot socioekonomisk sammanhållning. Det är viktigt att tänkbara åtgärder kan läggas till för att göra det möjligt att ta fram landsspecifika åtgärder. |
5.5 |
Även om samtliga 11 tematiska områden som anges i förordningen om allmänna bestämmelser är välgrundade anser EESK att ett antal huvudområden bör fastställas. Dessa teman ska varje medlemsstat arbeta med. Utöver dessa huvudteman ska varje medlemsstat på ett flexibelt sätt kunna inrikta sitt partnerskapsavtal på andra teman (från den förteckning som upprättats) som är lämpliga utifrån det egna landets särskilda situation. |
5.6 |
Andra specifika teman som bör inkluderas utöver de nuvarande 11 områdena är:
Dessa nya tematiska områden bör tas med i förordningen om allmänna bestämmelser. |
5.7 |
Åtgärder som rör hållbara transportsätt och transportförvaltningssystem är i nuläget undantagna från det fjärde tematiska målet (att stödja övergången till en koldioxidsnål ekonomi). Detta bör åtgärdas med tanke på transporternas betydelse för utsläppen. |
5.8 |
De tematiska målen fastställs i artikel 9 i förordningen om allmänna bestämmelser, medan investeringsprioriteringar för de enskilda fonderna fastställs för var och en av de fonder som omfattas av den strategiska ramen i respektive förslag till förordning. De tematiska målen och investeringsprioriteringarna för de enskilda fonderna stämmer inte alltid överens. Detta skapar en viss osäkerhet och kan leda till förvirring när det gäller vilka mål och prioriteringar som ska följas. Det är särskilt viktigt att ta itu med denna fråga omgående med tanke på upprättandet av partnerskapsavtalen, som i vissa medlemsstater redan har inletts. |
5.9 |
Samtidigt som man i den gemensamma strategiska ramen fäster stor vikt vid projekt som får stöd från flera fonder nämns emellertid inget om genomförandet av projekt inom flera tematiska områden, trots att dessa sannolikt skapar ett större mervärde. Denna möjlighet bör uttryckligen tillåtas i den strategiska ramen. |
6. Europeiska regionala utvecklingsfonden och Sammanhållningsfonden
6.1 |
EESK har redan framfört detaljerade synpunkter på dessa två fonder i yttrandena Europeiska regionala utvecklingsfonden (3) och Sammanhållningsfonden (4). |
6.2 |
Eruf har öronmärkts för att bidra till samtliga 11 tematiska mål. |
6.3 |
Det är oklart vilket resultat denna fastställda inriktning kommer att få. Kommer ett område att ges företräde framför ett annat, eller kommer varje medlemsstat att kunna besluta om detta själv? EESK förespråkar eftertryckligen det sistnämnda alternativet, eftersom man på så sätt kan vidta specifika åtgärder som är anpassade till landet eller regionen i fråga. |
6.4 |
EESK anser bestämt att Eruf först och främst måste fortsätta att ge små och medelstora företag ett grundläggande stöd. Sådant stöd bör ges i form av tillhandahållande av finansieringsinstrument, upprättande av nätverk för små och medelstora företag samt uppbyggnad av grundläggande infrastruktur (5). |
6.5 |
Vi är emellertid bekymrade över förslaget att stora företag helt ska undantas från möjligheten att få stöd genom Eruf. Stora företag är en viktig källa till forskning och utveckling, och genomförandet av sådan verksamhet bör därför kunna ges stöd. I annat fall riskerar vi att försämra en redan kritisk situation där EU halkar efter i jämförelse med konkurrerande länder som USA och Japan. |
6.6 |
Med tanke på att nivån på de finansiella resurserna inte kan höjas nämnvärt anser EESK att man kan skapa nya möjligheter genom att formulera tydligare mål och säkerställa att de föreslagna investeringsprioriteringarna mer direkt kopplas till målen (6). |
6.7 |
Sammanhållningsfonden har öronmärkts för att bidra till fyra tematiska områden som rör miljö, hållbar utveckling och transport (TEN-T). |
6.8 |
För att undvika en upprepning av det tidigare misstaget att sprida ut Sammanhållningsfonden på alltför många projekt vill kommittén återigen framhålla att fonden i högre grad bör koncentreras på större projekt som förväntas få en mer omfattande effekt när det gäller att minska skillnaderna mellan medlemsstaterna och uppnå social, territoriell och ekonomisk sammanhållning. |
6.9 |
När sådana stora projekt upprättas måste medlemsstaterna se till att de stämmer överens med och kompletterar andra fonder och initiativ på EU-nivå (t.ex. Fonden för ett sammanlänkat Europa, Life-programmet och de olika makroregionala strategierna) för att på så sätt utnyttja de olika fondernas och initiativens fullständiga potential. Detta är till exempel oerhört viktigt när man utvecklar energi- och transportinfrastruktur. Det är avgörande att de olika instrumenten är förenliga i stället för att konkurrera med varandra. |
7. Europeiska socialfonden
7.1 |
ESF har öronmärkts för att bidra till fyra tematiska mål: sysselsättning och god arbetskraftsrörlighet; utbildning, kompetens och livslångt lärande; främjande av social integration och bekämpning av fattigdom; samt administrativ kapacitetsuppbyggnad. Fonden förväntas även bidra till andra tematiska mål. |
7.2 |
Detta ligger i linje med de synpunkter som EESK framförde i yttrandet Europeiska socialfonden (7), där kommittén menar att ESF bör vara förstahandsinstrumentet i strävan att uppnå målen i Europa 2020-strategin, i synnerhet avseende sysselsättning, utbildning, social inkludering och fattigdomsbekämpning. Denna ståndpunkt är särskilt relevant i dagens situation där arbetslösheten stiger och arbetstillfällen går förlorade i en helt ny omfattning. |
7.3 |
EESK ställer sig helt bakom Europeiska kommissionens förslag att minst 20 % av ESF:s totala nationella anslag öronmärks för social inkludering och fattigdomsbekämpning. |
8. Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling
8.1 |
Mot bakgrund av reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken fram till 2020, förslaget till en flerårig budgetram 2014–2020 och den nuvarande ekonomiska situationen har kommissionen lagt fram ett förslag till en ny förordning om EJFLU (8). Den nya jordbruksfonden stöder Europa 2020-strategins principer, baseras på förslaget i förordningen om allmänna bestämmelser och ligger i linje med EU:s ram för ekonomisk styrning. |
8.2 |
I sitt yttrande om reformpaketet för den gemensamma jordbrukspolitiken (9) välkomnade EESK förslaget att den gemensamma jordbrukspolitiken ska ha en närmare koppling till Europa 2020-strategin och hållbarhetsstrategin för landsbygdsutveckling. |
8.3 |
Det är dock viktigt att medlemsstaterna har möjlighet att fastställa sina prioriteringar på ett flexibelt sätt för att hitta en jämvikt mellan att främja den gemensamma jordbrukspolitikens specifika mål som fastställs i fördragen och förstärka Europa 2020-strategin. Samstämmigheten mellan de två pelarna måste alltid garanteras. |
8.4 |
Det är för närvarande oklart i vilken utsträckning som EJFLU:s prioriteringar kommer att passa ihop med den gemensamma strategiska ramen. Därför bör åtgärder som vidtas inom EJFLU ge jordbrukare, skogsägare och andra aktörer incitament att bidra till att skapa och bevara arbetstillfällen och uppnå ekonomisk tillväxt, samtidigt som man strävar efter en hållbar utveckling och bekämpning av klimatförändringarna. |
8.5 |
Detta bör åtföljas av en stark koppling till det europeiska innovationspartnerskapet för produktivitet och hållbarhet inom jordbruket, i syfte att främja en miljömässigt hållbar tillväxt i EU:s alla landsbygdsområden. |
8.6 |
EESK ser positivt på att minst 25 % av åtgärderna inom ramen för EJFLU ska röra miljö och klimatförändringar. Att avsätta 20 % för klimatrelaterade åtgärder tycks emellertid alltför mycket i detta avseende, och denna aspekt bör därför utvecklas närmare i den gemensamma strategiska ramen. |
9. Europeiska havs- och fiskerifonden
9.1 |
I linje med den fleråriga budgetramen och Europa 2020-strategin antog kommissionen den 2 december 2011 ett förslag till förordning om inrättande av en ny fond, som utgör finansieringsramen för den gemensamma fiskeripolitiken och EU:s integrerade havspolitik 2014–2020 (10). |
9.2 |
Vi stöder i princip de föreslagna huvudåtgärderna. Det är avgörande att man tillämpar en strategi där alla andra politikområden integreras. |
9.3 |
Liksom när det gäller EJFLU bör den gemensamma strategiska ramen bidra till att anpassa målen på ett flexibelt sätt, samtidigt som man ser till att det råder överensstämmelse mellan de specifika målen för den gemensamma fiskeripolitiken och Europa 2020-strategin. |
9.4 |
Den gemensamma strategiska ramen skulle kunna skapa ett tydligare läge när det gäller potentiella konflikter mellan EU:s politikområden, exempelvis ramdirektivet för vatten och bestämmelser om djurhygien. |
10. Övergripande principer och politiska mål
10.1 |
I den gemensamma strategiska ramen anges att jämställdhet, icke-diskriminering, tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning samt hållbar utveckling ska främjas som övergripande principer som ska tillämpas i alla fonder och därmed i alla operativa program. EESK stöder dessa principer och efterlyser en effektiv analys av alla projektförslag samt en effektiv övervakning av alla program för att säkerställa att dessa principer är väl integrerade. |
10.2 |
EESK anser att ännu en övergripande princip bör tillämpas, nämligen ”kommunikation om Europa”. Med tanke på att allmänhetens förtroende för EU generellt minskar måste varje projekt som genomförs inom ramen för sammanhållningspolitiken genom sitt mervärde visa hur EU kan förbättra livskvaliteten för människor i Europa. |
11. Behov av flexibilitet, förenkling och dynamik
11.1 |
Förenkling av förfaranden måste ligga högst upp på dagordningen för såväl kommissionen som medlemsstaternas förvaltningsmyndigheter. Även om det naturligtvis är viktigt att varje spenderad euro redovisas är det oacceptabelt att förfarandet för att förvalta och ansöka om EU-medel fortfarande är så betungande, vilket resulterar i att de mottagare som bäst behöver stöd (t.ex. små och medelstora företag samt icke-statliga organisationer) går miste om stöd (11). Dessutom måste man se till att det endast är projekt med ett verkligt mervärde som väljs ut för att finansieras. |
11.2 |
För att skapa mervärde måste den gemensamma strategiska ramen leda till en reell minskning av de administrativa bördorna och kostnaderna, både för mottagare och för genomförande myndigheter. Den mer intensiva samordning som krävs inom den gemensamma strategiska ramen skulle emellertid kunna leda till en ökning av de administrativa bördorna för myndigheter som ansvarar för förvaltning och genomförande, vilket i sin tur skulle kunna resultera i ytterligare bördor och komplicerade förfaranden för mottagarna. Kommissionen måste göra en grundlig och formell analys av de aktuella och de nya administrativa förfarandena innan de införs i praktiken. |
11.3 |
Samordningen måste stärkas, både inom medlemsstaterna och inom kommissionen, för att samverkanseffekter mellan politikområden och instrument ska kunna utnyttjas och för att överlappningar, komplexitet och byråkrati ska kunna minskas. Detta kräver närmare samordning mellan och inom de kommissionsenheter som ansvarar för GSR-fonderna i alla skeden av förhandlingar och genomförande för att en mer enhetlig och harmoniserad strategi ska kunna genomföras. Detta måste ske utan att den administrativa bördan ökar. |
11.4 |
Vi välkomnar den föreslagna användningen av e-förvaltning för att skapa större effektivitet. Ett sådant system bör emellertid inte begränsas till enbart de fonder som omfattas av den gemensamma strategiska ramen, utan bör omfatta alla EU:s finansieringsmöjligheter och vara tillgängligt för alla. |
11.5 |
För närvarande är tanken att Europaparlamentet och rådet ska kunna uppmana kommissionen att lägga fram ett förslag om en översyn av den gemensamma strategiska ramen när stora förändringar görs i Europa 2020-strategin. Vi anser detta vara alltför restriktivt. Kommittén menar att det bör finnas möjlighet att anpassa den gemensamma strategiska ramen utifrån förändrade omständigheter, särskilt om de socioekonomiska förutsättningarna ändras i en så betydande utsträckning att EU-insatser krävs. |
11.6 |
En liknande flexibilitet bör finnas för medlemsstaterna att anpassa sina nationella program till fler olika omständigheter än enbart de tematiska målen i strategin. |
11.7 |
EESK uppmanar kommissionen att införa en regelbunden och obligatorisk översyn av den gemensamma strategiska ramen, där det finns utrymme för meningsfulla förändringar. |
12. Partnerskapsavtal
12.1 |
Partnerskapsprincipen som presenteras i artikel 5 i förordningen om allmänna bestämmelser är en grundläggande princip som kommer att bidra till att göra EU:s sammanhållningspolitik mer effektiv och bör därför få starkt stöd av både rådet och parlamentet. |
12.2 |
Det är avgörande att samråd genomförs med berörda aktörer i samband med utarbetandet av partnerskapsavtalen i syfte att säkerställa att de tematiska målen omsätts i konkreta åtgärder och mål för smart och hållbar tillväxt för alla. |
12.3 |
Partnerskapsavtalen bör omsätta innehållet i den gemensamma strategiska ramen i ett nationellt sammanhang, och de bör innehålla fasta åtaganden för hur man ska genomföra de prioriteringar som fastställs i bestämmelserna om de fonder som omfattas av ramen. För att partnerskapsprincipen ska kunna tillämpas i praktiken krävs en nedifrån-och-upp-strategi i beslutsprocessen, där tillräcklig hänsyn tas till det civila samhällets synpunkter innan partnerskapsavtalen undertecknas av kommissionen och medlemsstaterna. |
12.4 |
Kommissionen har utfärdat ett förslag till en uppförandekod för utarbetandet av partnerskapsavtalen. Detta är ett välgrundat dokument som ger medlemsstaterna värdefull vägledning när det gäller kontakterna med det civila samhället. EESK förstår inte varför rådet har avvisat denna uppförandekod, och vi uppmanar rådet att återinföra denna. |
12.5 |
Även om det är upp till medlemsstaterna att anpassa sina egna förfaranden för att involvera det civila samhället är det kommissionens uppgift att se till att alla relevanta aktörer deltar på ett aktivt och meningsfullt sätt. EESK anser emellertid inte att kommissionen i nuläget har de övervakningsredskap och övervakningsmekanismer som krävs för att göra detta. Om en medlemsstat inte ser till att involvera det civila samhället på ett meningsfullt sätt bör detta leda till att partnerskapsavtalet inte ingås. Dessutom bör partnerskapskonceptet utvidgas bortom programplaneringsfasen och även tillämpas vid genomförandet, övervakningen och utvärderingen. |
12.6 |
EESK betonar vikten av att det civila samhället får tillgång till all information om den nya strategi som kommissionen kommer att tillämpa när det gäller fonderna som omfattas av den gemensamma strategiska ramen och partnerskapsavtalen. En förklaring av förfarandet och hur det civila samhället kommer att involveras under hela arbetet med att utforma och genomföra partnerskapsavtalen måste tillhandahållas inom ramen för en tydlig och effektiv kommunikationsprocess för att säkerställa att det civila samhället kan delta på ett effektivt sätt i hela partnerskapsprocessen. |
12.7 |
Europa 2020-strategins partnerskapsavtal bör inte inriktas på landsspecifika rekommendationer. De bör i stället baseras på olika delar, exempelvis de nationella reformprogrammen som är utformade utifrån medlemsstaternas landsspecifika situationer, i motsats till de landsspecifika rekommendationerna som inte nödvändigtvis är anpassade till varje lands särskilda förhållanden. Partnerskapsavtalen bör också inriktas på nationella strategier som rör fattigdomsbekämpning, jämställdhet och nationella strategier för funktionshindrade samt hållbar utveckling. |
13. Den gemensamma strategiska ramens regionala aspekt
13.1 |
Man måste dessutom i den gemensamma strategiska ramen ta särskild hänsyn till sådana regionala skillnader som påverkar genomförandet av de fonder som ramen omfattar, huvudsakligen när det gäller de ekonomiska, sociala och territoriella strukturernas storlek och karaktär. Detta är en viktig aspekt av den gemensamma strategiska ramen, eftersom det är med utgångspunkt i detta som medlemsstaterna kommer att kunna se till att partnerskapsavtalen utformas på ett sätt som motsvarar deras specifika utvecklingsbehov, och därmed även regionernas behov. |
13.2 |
För att säkerställa genomförandet av Europa 2020-strategin krävs mer flexibilitet i syfte att ge medlemsstaterna och regionerna möjlighet att så effektivt och ändamålsenligt som möjligt arbeta för de gemensamma mål som fastställts, samtidigt som man respekterar regionala, ekonomiska och sociala särdrag. |
13.3 |
Den gemensamma strategiska ramen bör därför ge ytterligare vägledning om hur partnerskapsavtalen kan användas för att hantera regionala utmaningar och särskilda behov. Detta gäller särskilt de regioner som anges i artikel 174 (EUF-fördraget). |
13.4 |
EESK rekommenderar att man tar större hänsyn till territoriella skillnader i den fördelningsnyckel som används för de fonder som omfattas av den gemensamma strategiska ramen. |
Bryssel den 12 december 2012
Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande
Staffan NILSSON
(1) Det organiserade civila samhället är den del av det civila samhället som tar sig uttryck i organisationer som i sig utgör byggstenar i samhället. Med andra ord inbegriper det organiserade civila samhället alla icke-statliga organisationer som är baserade på privata initiativ, och deras medlemmar tar aktiv del i samhällsutformningen utifrån sina egna perspektiv och använder sig av sina specifika kunskaper och färdigheter och sitt handlingsutrymme. Denna definition omfattar ett brett urval av organisationer: arbetsgivarorganisationer, fackföreningar, föreningar som inrättas för att driva vissa frågor i allmänhetens intresse, samt så kallade icke-statliga organisationer.
(2) Förslag 1 och 2 kommer från EESK:s yttrande Strukturfonderna – Allmänna bestämmelser, EUT C 191, 29.6.2012, s. 30.
(3) EUT C 191, 29.6.2012, s. 44.
(4) EUT C 191, 29.6.2012, s. 38.
(5) Exempelvis skapande av industriområden.
(6) Se EESK:s yttrande om Europeiska regionala utvecklingsfonden, EUT C 191, 29.6.2012, s. 44.
(7) EUT C 143, 22.5.2012, s. 82.
(8) COM(2011) 627 final, 19.10.2011.
(9) EUT C 191, 29.6.2012, s. 116.
(10) COM(2011) 804 final – 2011/0380 (COD).
(11) Enligt UEAPME är det bara 2–3 % av alla små och medelstora företag som mottar EU-medel, vilket endast motsvarar 1–2 % av den totala finansiering som finns tillgänglig för små och medelstora företag.
15.2.2013 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
C 44/83 |
Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén: Rapport om konkurrenspolitiken 2011”
COM(2012) 253 final
2013/C 44/14
Föredragande: Thomas PALMGREN
Den 30 maj 2012 beslutade Europeiska kommissionen att i enlighet med artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om
”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén: Rapport om konkurrenspolitiken 2011”
COM(2012) 253 final.
Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 4 december 2012.
Vid sin 485:e plenarsession den 12–13 december 2012 (sammanträdet den 12 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande enhälligt:
1. Sammanfattning och rekommendationer
1.1 |
Europeiska ekonomiska och sociala kommittén utvärderar årligen kommissionens rapport om konkurrenspolitiken, och vill i samband med detta ta tillfället i akt att framföra olika synpunkter och förslag. Det är positivt att kommissionen i rapporten valt en ny, välfungerande struktur, i enlighet med vad kommittén har förespråkat i tidigare yttranden. |
1.2 |
Däremot är det beklagligt att man i rapporten inte uppmärksammar en rad frågor som EESK tidigare har signalerat. Rapporten begränsar sig till de teman som GD Konkurrens normalt behandlar, och den vittnar därmed om en snäv och begränsad syn på vad som är konkurrenspolitikens viktigaste frågor. De problem som förtjänar att lyftas fram sträcker sig mycket längre än de områden man brukar ta upp i denna årsrapport. Det rör sig om problem som företagssammanslagningar och koncentrationer, monopolställningar, statsstöd och mekanismer för att främja konkurrensen ur konsumentperspektiv. |
1.3 |
En viktig prioritering är att bekämpa den illojala konkurrensen från utländska handelspartner, som utnyttjar det faktum att de inte följer grundläggande sociala och miljörelaterade principer och rättigheter till att förvärva marknadsandelar i EU-området. |
1.4 |
En åternationalisering av politiken till följd av krisen och medlemsstaternas eventuella motstridiga intressen samt protektionistiska åtgärder från regeringarnas sida utgör en potentiell hotbild, vilket kan få allvarliga konsekvenser för den inre marknaden och konkurrenspolitiken. I synnerhet mot bakgrund av den aktuella ekonomiska situationen är det viktigt att marknaden fungerar och att företagsklimatet skapar förutsättningar för ny ekonomisk tillväxt. Konkurrenspolitiken bör samordnas och integreras med övriga politikområden, på samma sätt som är fallet med utrikeshandelspolitiken och inremarknadspolitiken, i syfte att skapa en sammanhängande helhet som effektivt skyddar de europeiska konsumenternas och producenternas intressen inom ramen för en social marknadsekonomi och som ger resultat vad gäller ekonomisk tillväxt och sysselsättning. Konkurrenspolitiken, handelspolitiken, industripolitiken och inremarknadspolitiken måste skapa en balans mellan konsumenternas och företagens intressen, samtidigt som man alltid ser till att det råder rättvisa marknadsvillkor för alla parter. |
1.5 |
Konkurrenspolitiken bör avspegla EU:s integrerade industripolitik, eftersom det endast är möjligt att säkerställa hållbar tillväxt och välfärd för EU-medborgarna om EU har en stark, mångsidig och konkurrenskraftig industriell bas som skapar arbetstillfällen. |
1.6 |
Årets rapport är den 41:a i ordningen och innehåller de viktigaste milstolparna inom den konkurrenspolitiska utvecklingen och deras betydelse för EU:s målsättningar. |
1.7 |
EESK håller med kommissionen om att upprätthållandet och främjandet av konkurrens tjänar mer övergripande och långsiktiga syften, som att öka konsumentnyttan och stödja EU:s tillväxt, sysselsättning och konkurrenskraft i linje med Europa 2020-strategin för en smart och hållbar tillväxt för alla. |
1.8 |
Samarbetet mellan kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna är ytterst betydelsefullt. Detta gäller såväl övervakning av statsstöd som effekten av åtgärder rörande konkurrensbegränsning och trovärdigheten för hela det konkurrenspolitiska systemet. Myndigheternas samarbete måste präglas av flexibilitet och aktiv kommunikation. |
1.9 |
EESK uppmanar kommissionen att aktivt samarbeta med konkurrensmyndigheter utanför EU för att försvara öppna och rättvisa marknader. EESK stöder den pågående diskussionen om en modernisering av bestämmelserna för statligt stöd, eftersom EU bör sträva efter att säkerställa så enhetliga konkurrensförutsättningar som möjligt världen över, så att företag i EU inte får en konkurrensnackdel i förhållande till konkurrenter i tredje länder, som inte är skyldiga att följa strikta specifikationer och tillämpa stränga bestämmelser och begränsningar (t.ex. vad gäller livsmedelsmarknaden och den energiintensiva industrin), men som ändå har fri tillgång till EU:s marknad och den globala marknaden. |
1.10 |
EESK har upprepade gånger fäst uppmärksamhet vid behovet av att förbättra rättsmedlen för konsumenterna. Kommittén beklagar därför att lagstiftningsförslaget om skadeståndstalan vid brott mot antitrustreglerna inte antogs 2011. |
1.11 |
Det är viktigt att kommissionens antitruståtgärder och regleringsåtgärder har en kompletterande funktion, eftersom de syftar till att skapa säkra, stabila och effektiva finansmarknader, särskilt för det gemensamma eurobetalningsområdet (Sepa), inom finanstjänste- och kreditvärderingsinstitutsektorn. |
2. Innehållet i 2011 års rapport
2.1 |
År 2011 var ett turbulent år. I delar av euroområdet utvecklades finanskrisen till en statsskuldskris som hotade banksektorn och de offentliga finanserna i flera EU-länder. Den ledde även till att kreditflödet till den reala ekonomin minskade kraftigt. |
2.2 |
Kommissionens rapport är indelad i tre delar: konkurrenspolitiken i det rådande ekonomiska läget, konkurrenspolitiken i ett bredare sammanhang och konkurrensdialogen mellan EU-institutionerna. Särskild uppmärksamhet ägnas finansiella tjänster, livsmedelsbranschen och flygbranschen. Syftet med det nya upplägget är att ge en bättre redogörelse för hur kommissionen genomför konkurrenspolitiken och hur denna politik gynnar den europeiska ekonomin och EU-medborgarna. |
2.3 |
Den nya strukturen i kommissionens rapport verkar välfungerande och överensstämmer med kommitténs rekommendationer i tidigare yttranden. Rapporten är koncentrerad och inriktad på väsentliga frågor och utvecklingstrender. Rapporten utgör ett utmärkt tvärsnitt av det väsentliga innehållet i konkurrenspolitiken och innehåller mycket beskrivande exempel. Rapporten kunde utvecklas med kvantitativa data, så att man bättre kan bedöma betydelsen av olika åtgärder och frågeställningar. Det är värdefullt att det finns en stor mängd information tillgänglig på GD Konkurrens webbplats som komplement till rapporten. |
2.4 |
I meddelandet beskrivs hur kommissionen under 2011 använde konkurrenspolitiken som ett verktyg för att hantera finanskrisen och skuldkrisen, och hur konkurrenspolitiken och upprätthållandet av konkurrensreglerna under detta år rent generellt bidrog till de mera övergripande målen i Europa 2020-strategin. |
3. Konkurrenspolitiken i det rådande ekonomiska läget
3.1 Allmänna kommentarer
3.1.1 |
I dagsläget framförs krav på protektionistiska åtgärder. Detta är förståeligt med tanke på de många orättvisor som allmänheten bevittnar, i synnerhet det faktum att Europa fortsätter att låta bli att agera i denna fråga, precis som en del av våra internationella partner. Även om historien har visat att det är viktigt att fortsätta ansträngningarna att upprätthålla och främja konkurrens i ekonomiska kristider, så leder ett naivt och ensidigt tillvägagångssätt från Europas sida – där man respekterar principer som andra inte följer på detta viktiga område – till att konkurrensregelverket försvagas och till att tillväxtutvecklingen på medellång till lång sikt försämras ytterligare. |
3.1.2 |
Konkurrenspolitiken kan vara av stor betydelse för en framgångsrik strategi för att ta sig ur krisen och även bidra till att skapa förhållanden efter krisen som kan förhindra en eventuell snedvridning av konkurrensen. |
3.1.3 |
Finanskrisen har fått dramatiska effekter för den reala ekonomin genom att utlåningen till hushåll och företag har minskat. Detta har i sin tur fått allvarliga följder för investeringar och sysselsättning. Flera medlemsstater har tvingats göra åtstramningar och skära ned sina offentliga utgifter i stället för att göra ytterligare satsningar för att få i gång ekonomin. Krisen har inverkat och inverkar i sista hand på alla medborgare, konsumenter och arbetstagare samt på företagen och deras verksamhetsförutsättningar. En bra, effektiv och balanserad konkurrenspolitik har en stor inverkan på samtliga gruppers välfärd. |
3.2 Särskilda kommentarer
3.2.1 |
Från det att krisen inleddes fram till den 31 december 2011 hade 1,6 biljoner euro utbetalats i statligt stöd för att rädda och omstrukturera de europeiska bankerna. Kommissionen har fattat 39 beslut om omstrukturering och övervakar genomförandet av omstruktureringsplanerna. Trots gigantiska stödåtgärder har krisen stegvis fördjupats. |
3.2.2 |
Ur alla ekonomiska och sociala aktörers synvinkel är det viktigt att marknadernas funktion garanteras i en situation där stater och deras banksystem, dvs. bankerna, får ett massivt stöd. Det är också i medborgarnas intresse att övervakningen av bankstödet fungerar. |
3.2.3 |
Det gemensamma eurobetalningsområdets (Sepa) prestanda är nära bunden till hur utvecklat banksystemet är i de olika länderna. Skillnaderna är stora. I många länder är utmaningen att utveckla betalningssystemen, så att fördelarna med Sepa kan utnyttjas. Av banksektorn förutsätter detta kundorientering och en vilja att hjälpa speciellt de mindre företagen i förberedelserna. I många länder, bland annat Finland, har införandet av Sepa förlöpt nästan problemfritt. Ett problem som fick mycket publicitet var att bankförmedlingsavgifterna mångdubblades då sådana kort som enbart fungerade som bankkort avskaffades. |
3.2.4 |
Standardisering av e-betalningar är ett tema som kommissionen lyfter fram. Skalfördelarna är betydande när det gäller elektronisk betalningsservice. Koncentration är därför en inneboende egenskap inom denna sektor. Det är uppenbart att en effektiv betalningsförmedling gagnar hela ekonomin. Därför är det viktigt att kommissionen är uppmärksam när det gäller elektronisk betalningsservice som en näringsgren. Utgångspunkten bör vara jämlika konkurrensförhållanden. Det är skäl att notera att då det gäller betalningsförmedling samt kredit- och betalningskort domineras marknaden av ett fåtal aktörer. |
3.2.5 |
Finansmarknaderna fungerar bäst när de tillåter insyn, är öppna och konkurrensutsatta samt regleras på ett sätt som gör att de kan fylla sin funktion som finansiärer av realekonomin. Det är just detta som kommissionen försöker uppnå genom sina antitrustutredningar på marknaden för OTC-derivat, sektorn för betaltjänster och distributionen av transaktionsdata och finansiell information till marknaden. Rapporten kunde innehålla en numerär beskrivning av hur omfattande frågan med OTC-derivat är. När det gäller marknaden för derivat, är en strängare reglering och övervakning motiverad. |
3.2.6 |
I övrigt bör bankernas skärpta reglering, nu och under de närmaste åren, inte leda till att deras utlåning minskar. Detta hämmar företagens investeringar och försvårar tillgången till driftskapital. |
3.2.7 |
EESK vill uppmana kommissionen att fortsätta att övervaka konkurrenssituationen på kreditvärderingsinstitutens marknad med hänsyn till deras tillvägagångssätt och eventuella intressekonflikter med deras klienter som skulle kunna leda till konkurrenssnedvridningar. |
4. Konkurrenspolitiken i ett bredare sammanhang
4.1 Allmänna kommentarer
4.1.1 |
Många av kommissionens åtgärder på det konkurrenspolitiska området handlade om att motverka krisens effekter på finansmarknaden. Upprätthållandet och främjandet av konkurrensen tjänar emellertid även andra mera övergripande syften, som att öka konsumentnyttan och stödja EU:s tillväxt, sysselsättning och konkurrenskraft i linje med Europa 2020-strategin för en smart och hållbar tillväxt för alla. |
4.1.2 |
Kommissionen har för avsikt att främja konsumentnyttan och principen om lika möjligheter mellan de ekonomiska aktörerna genom sin policy när det gäller företagskoncentrationer, där man väger de ekonomiska fördelarna av ett samgående med andra parametrar som pris, utbud, kvalitet eller innovation. Denna metod har visat sig vara relativt effektiv inom telekommunikationssektorn, och bör utvidgas till att omfatta så många sektorer som möjligt. Man bör emellertid vara realistisk och konstatera att det under de senaste årtiondena har växt fram allt större konglomerat, vilket har minskat det tillgängliga utrymmet för små och medelstora företag inom många sektorer och avsevärt begränsat möjligheten för nya operatörer med stor potential att komma fram. Detta bromsar naturligtvis dynamiken och innovationer och framför allt den kreativitet som samhället som helhet kan dra nytta av på olika nivåer. |
4.1.3 |
Kommittén framhåller att konkurrenspolitiken har en stark anknytning till andra politikområden, speciellt åtgärder för en bättre reglering, industripolitiken samt SMF-politiken. Lagstiftning som beaktar mindre företags behov och verksamhetsomgivning är en garanti för att marknaderna fungerar. |
4.1.4 |
Positivt är att kommissionen detta år publicerat ett arbetsredskap för en branschspecifik bedömning av inverkan på konkurrensförmågan (Operatinal guidance for assessing impacts on sectorial competitiveness within the Commission Impact Assessment system). Detta är ett välkommet arbetsredskap även ur konkurrenspolitisk synvinkel. |
4.1.5 |
EESK understryker vikten av kommissionens ansträngningar i samarbetet med konkurrensmyndigheter utanför EU. Detta är grundförutsättningen för ett effektivt genomförande av konkurrenspolitiken och säkerställer samtidigt så enhetliga konkurrensförutsättningar som möjligt världen över. |
4.1.6 |
EESK vill uppmana kommissionen att fortsätta att förbättra reglerna om ersättning för skyldigheter att tillhandahålla offentliga nyttigheter som omfattar tjänster som uppfyller ett samhällsbehov, t.ex. sjukvård, långvård, barnomsorg, tillgång till/återanpassning till arbetsmarknaden, subventionerat boende, omsorg om och social integration av utsatta grupper. |
4.1.7 |
EESK anser att konkurrenspolitiken måste innefatta samordning med de andra generaldirektoraten, vars arbete i mycket hög grad påverkar konkurrenssituationen inom EU. Detta kommer att bidra till att modernisera Världshandelsorganisationen. Det behövs mekanismer för att balansera de olika situationerna och se till att sociala och miljörelaterade bestämmelser samt regler om produktsäkerhet m.m. efterföljs. Det krävs även åtgärder för att på ett effektivt sätt (i stället för endast i teorin) bekämpa missbruket av den dominerande ställningen hos stora distributionskedjor som successivt utplånar sina mindre konkurrenter och små leverantörer. Man bör även införa mekanismer för övervakning av förhandlingar, som ofta inte består i mer än att de stora företagen dikterar sina villkor, samt mekanismer för att stävja (och införa sanktioner mot) missbruk av en dominerande ställning, vilken sektor det än rör sig om. Man bör även införa mekanismer för att åtgärda den snedvridna konkurrenssituationen mellan de aktörer som ligger i stora köpcentrum jämfört med dem som ligger i ytterområdena och vars merkostnader bör beaktas. |
4.2 Särskilda kommentarer
4.2.1 |
EESK hoppas att ett enhetligt EU-patent kommer att förverkligas, och förväntar sig att kommissionens initiativ kraftigt minskar transaktionskostnaderna, särskilt för patent på uppfinningar (1). EU-patentet skulle ersätta det nuvarande systemet där patenten måste registreras separat i varje EU-land. Kostnaden för patent kan lätt uppgå till 32 000 euro enligt kommissionens bedömning, medan man i USA klarar sig med 1 850 euro. |
4.2.2 |
EESK anser att den europeiska standardiseringsprocessen bör bli snabbare, enklare och modernare samt involvera fler partner (2). Det är nödvändigt att mer regelbundet bedöma huruvida det europeiska standardiseringssystemet i tillräcklig utsträckning kan anpassas till förutsättningar som snabbt förändras samt bidra till EU:s strategiska interna och externa mål, särskilt när det gäller industripolitik, innovation och teknisk utveckling. |
4.2.3 |
Livsmedel är en av konsumenternas mest konkreta utgiftsposter i vardagen. Därför är det viktigt att konkurrensen fungerar väl inom livsmedelssektorn. Det är dock viktigt att komma ihåg att ett stort antal faktorer – av vilka de flesta faller utanför konkurrenspolitikens område – kan återverka på livsmedelspriserna, inte minst ökade råvarukostnader. |
4.2.4 |
Man bör även notera att alla länkar i livsmedelskedjan inte har samma förhandlingsmöjligheter. I detta sammanhang är producenterna och de små operatörerna i den svagaste positionen. EESK ser därför fram emot att ta del av resultaten från det högnivåforum som bildades 2010 med uppdrag att förbättra livsmedelskedjans funktionssätt. |
4.2.4.1 |
I anslutning till tillämpningen av konkurrensrätten och definitionen av en relevant marknad vore det även värdefullt att anta ett mer harmoniserat angreppssätt på EU-nivå med hänsyn till den inre marknaden. |
4.2.5 |
De europeiska producenterna är skyldiga att följa relativt strikta specifikationer medan konkurrenter från andra delar av världen som har fri tillgång till EU:s marknad omfattas av lagstiftning som inte alls är lika strikt. Resultatet av detta blir huvudsakligen en snedvridning av konkurrensen eftersom produktionskostnaderna i tredje länder är lägre. Detsamma gäller för den europeiska energiintensiva industrin som måste tillämpa strikta miljöbestämmelser och energieffektivitetsmål som kräver omfattande investeringar, medan dess konkurrenter inte behöver bära samma kostnadsbörda trots att de verkar på samma globala marknad. Följaktligen bör man modernisera systemet för statligt stöd i syfte att skapa likvärdiga förutsättningar på global nivå genom att samordna denna reform med kommissionens åtgärder med avseende på handelspolitiska instrument. (3) |
4.2.6 |
Konkurrensutsatta marknader är det bästa sättet att få fram långsiktigt framgångsrika företag. En stark konkurrenspolitik är ett viktigt inslag i en sammanhållen och samlad politik och gör Europas industrier mer konkurrenskraftiga. Utmaningen består i den globala konkurrensen liksom i att vara tvungen att konkurrera med länder där lagstiftningen inte alls är lika strikt och där kostnadsnivån, arbetsförhållandena och sociallagstiftningen är annorlunda. EESK anser i sitt yttrande CESE 1176/2011 (4) att vissa former av statsstöd till varvsindustrin är motiverade och att t.ex. miljövänlig teknik borde tas med i rambestämmelserna. EESK anser att det aktuella initiativet rörande statligt stöd är ett viktigt steg mot en ny dynamik i industripolitiken, i linje med Europa 2020-strategin. Vad gäller minskningen av växthusgasutsläppen, som är ett av de fem överordnade målen i denna strategi, stöder kommittén de riktlinjer kommissionen antagit beträffande nationellt stöd till industrier som är stora elkonsumenter, till exempel stål- och aluminiumproducenter, kemisk industri och pappersindustri (5). Avsikten med detta stöd är att förhindra koldioxidläckage, och att kompensera för de ökande elpriserna till följd av införandet av systemet för handel med utsläppsrätter för växthusgaser 2013 samt uppmuntra investeringar i högeffektiva kraftverk. |
4.2.7 |
Bokförlagsbranschen genomgår en moderniseringsprocess, speciellt på grund av digitaliseringen. Branschen är inte bara avgörande för att den europeiska kulturen ska blomstra utan också med tanke på innovationen. Branschen håller på att övergå till digitala media, en process med stora konsekvenser. Utbudet av e-böcker ökar och det är därför riktigt att kommissionen reagerar på försök att begränsa konkurrens och utveckling. |
4.2.8 |
Det finns en växande efterfrågan på lösningar som gör att energibehovet kan täckas med hjälp av hållbara energiformer. EESK stöder kommissionens förslag som syftar till att modernisera och bygga ut den europeiska energiinfrastrukturen som en förutsättning för en säker, stabil och hållbar energiförsörjning i EU. |
4.2.9 |
Energi kommer i framtiden oftare att behöva transporteras i större mängder och över längre sträckor än i dag. En transeuropeisk energiinfrastruktur är ett villkor för att alla EU-länder ska kunna utnyttja sina lokaliseringsfördelar med tanke på de nationella energikällorna. Detta gäller förnybara energikällor som vattenkraft, vindkraft och solenergi. På detta sätt skulle man också kunna optimera användningen av fossila energikällor, t.ex. olja, gas och kol (6). |
4.2.10 |
EESK förespråkar standardiserade EU-regler för hela luftfartssektorn, vilket förhindrar okontrollerad subventionering och säkrar likvärdiga villkor för alla marknadsdeltagare också på lokal nivå (7). Statliga stöd för investeringar i flygplatsinfrastruktur och startbidrag till flygbolag bör endast vara möjligt i tydligt definierade fall och begränsas på basis av tidsperiod och intensitet. Kommittén efterlyser vidare en långsiktig politik när det gäller utvecklingen av regionala flygplatser, och anser att riktlinjerna för luftfart kan tillämpas på ett framgångsrikt sätt endast om man kommer överens om tydliga politiska prioriteringar för utvecklingen av regionala flygplatser. Upprätthållandet av regionala flygfält är en stor företagspolitisk fråga. EESK hänvisar också till yttrandet om ”Flygplanspaketet”, som behandlar tilldelningen av ankomst- och avgångstider och marktjänster på flygplatser i EU. |
4.2.11 |
EESK har vid flera tillfällen fäst uppmärksamheten på behovet av att förbättra rättsmedlen för konsumenterna. Kommittén beklagar därför att lagstiftningsförslaget om skadeståndstalan vid brott mot antitrustreglerna inte antogs 2011, och att det inte heller förväntas bli antaget före slutet av 2012. |
4.2.12 |
EESK välkomnar förstärkningen av den institutionella ramen för att tillämpa konkurrenslagstiftningen, vilket innebär att ett administrativt organ som kommissionen fattar beslut som omfattas av fullständig domstolsprövning och garanterar ett fullgott skydd av de grundläggande rättigheterna för de personer som berörs av dessa beslut. |
5. Konkurrensdialog med andra institutioner
5.1 |
Även om kommissionen har full behörighet när det gäller att efterleva EU:s konkurrenslagstiftning, med förbehåll för EU-domstolarnas kontroll, deltar kommissionsledamoten med ansvar för konkurrens och dennes avdelningar i en ständig strukturerad dialog om konkurrensfrågor med Europaparlamentet. Kommissionen håller Europeiska ekonomiska och sociala kommittén informerad om viktiga policyinitiativ och deltar i studiegrupps- och sektionsmöten. EESK noterar med tillfredsställelse att samarbetet mellan kommittén och kommissionen uttryckligen har uppmärksammats i rapporten. |
Bryssel den 12 december 2012
Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande
Staffan NILSSON
(1) EUT C 68, 6.3.2012, s. 28.
(2) EUT C 68, 6.3.2012, s. 35.
(3) Modernisering av det statliga stödet i EU, EUT C 11, 15.1.2013, s. 49.
(4) EUT C 318, 29.10.2011, s. 62.
(5) ”Meddelande från kommissionen – Riktlinjer för vissa statliga stödåtgärder inom ramen för systemet för handel med utsläppsrätter för växthusgaser efter 2012”, EUT C 158, 5.6.2012, s. 4.
(6) EUT C 143, 22.5.2012, s. 125.
(7) EUT C 299, 4.10.2012, s. 49.
15.2.2013 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
C 44/88 |
Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – En europeisk strategi för viktig möjliggörande teknik: mot tillväxt och jobb”
COM(2012) 341 final
2013/C 44/15
Föredragande: Peter MORGAN
Den 26 juni 2012 beslutade Europeiska kommissionen att i enlighet med artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om
”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – En europeisk strategi för viktig möjliggörande teknik: mot tillväxt och jobb”
COM(2012) 341 final.
Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 4 december 2012.
Vid sin 485:e plenarsession den 12–13 december 2012 (sammanträdet den 12 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 102 röster för, 2 röster emot och 7 nedlagda röster.
1. Slutsatser och rekommendationer
1.1 |
Detta är kommissionens andra meddelande om viktig möjliggörande teknik. EESK utarbetade ett yttrande (1) om kommissionens tidigare meddelande (2) i september 2010. Där välkomnade EESK att EU sätter fokus på viktig möjliggörande teknik, men uttryckte även starka tvivel om förslagens ändamålsenlighet på grund av de brister som konstaterades i EU:s högteknologiska tillverkningsindustri. |
1.2 |
Punkt 1.10 i det yttrandet innehåller EESK:s rekommendationer om att
EESK upprepar dessa rekommendationer. |
1.3 |
I sitt senaste meddelande föreslår kommissionen att EU:s FoU-insatser ska göras om till en strategi som bygger på tre pelare och som ska stödja inte bara FoU utan även pilotverksamhet för att utveckla prototyper och avancerade tillverkningssystem i syfte att omvandla teknik till färdiga produkter. EESK vill i detta sammanhang framföra följande två rekommendationer: För det första bör de två nya pelarna i strategin inte få en inriktning som gör att satsningarna på EU:s FoU minskas, eftersom forskning – särskilt grundforskning – är den grogrund som behövs för att viktig möjliggörande teknik ska växa fram. För det andra bör detta system, som enbart verkar bygga på tanken att man så snabbt som möjligt måste få ut ny teknik på marknaden, kompletteras med en ökad efterfrågan från de etablerade tillverkarnas sida. Enligt EESK:s mening bör man alltså satsa mer på att bygga upp kapaciteten i EU:s tillverkningsföretag. |
1.4 |
EESK stöder generellt den handlingsplan som presenteras i avsnitt 3 nedan. Med tanke på de skillnader som finns mellan medlemsstaterna skulle EESK dock vilja se att det utformades handlingsprogram med utgångspunkt i den kompetens och de möjligheter som finns i de enskilda regionerna. |
1.5 |
Vissa delar i handlingsplanen kommer troligtvis att kräva större incitament, särskilt modernisering av det statliga stödet, riskkapital, förhandlingar om immateriella rättigheter på global nivå, handelsförhandlingar inom den högteknologiska industrin och förbättringar av utbildning och fortbildning på alla nivåer, i synnerhet när det gäller ingenjörer och forskare. |
1.6 |
Styrningen av projektet för viktig möjliggörande teknik tas visserligen upp i handlingsplanen, men metoderna är inte tillräckligt tydligt beskrivna, vilket innebär att programmets drivkraft kanske inte är tillräcklig. |
2. Inledning
2.1 |
Kommissionen inrättade en högnivågrupp som skulle undersöka reaktionerna på det första meddelandet och sammanställa en rapport (3), som offentliggjordes i juni 2011. I detta andra meddelande har ”En europeisk strategi för viktig möjliggörande teknik” utarbetats. |
2.2 |
I sin rapport kartlägger högnivågruppen de största problemen för EU när det gäller att omvandla idéer till produkter som kan marknadsföras – det som i internationella sammanhang kallas att ta sig igenom ”dödens dal”. För att göra det lättare att ta sig igenom denna dal rekommenderar högnivågruppen en strategi med tre pelare:
|
2.3 |
Förslaget går ut på att utveckla en industri för avancerad tillverkning som ska bli en källa till exportinkomster och fungera som stöd för företag längre fram i tillverkningskedjan som producerar maskiner som kan framställa de mest avancerade tillverkningsteknikerna i Europa (maskiner, mjukvara, tjänster osv.) samt utveckla och förbättra tillverkningssystemen (teknik och processer) för att kunna bygga effektiva, moderna och högteknologiska tillverkningsanläggningar i Europa. |
2.4 |
De elva rekommendationerna lyder som följer:
|
3. Sammanfattning av kommissionens meddelande
3.1 |
”Med utgångspunkt i aktuell forskning, ekonomiska analyser av marknadstendenser och bidragen till lösningen av samhällsutmaningar har mikro- och nanoelektronik, nanoteknik, fotonik, avancerade material, industriell bioteknik och avancerad tillverkningsteknik […] utpekats som EU:s viktiga möjliggörande teknik.” |
3.2 |
I lägesanalysen i meddelandet anges följande:
|
3.3 |
Följande förklaringar till att man inte har lyckats anges i meddelandet:
|
3.4 |
Strategin i detta meddelande har följande mål:
|
3.5 |
Här följer en sammanfattning av kommissionens handlingsplan: |
3.5.1 |
Anpassning av EU-instrumenten:
|
3.5.2 |
Samordning
|
3.5.3 |
Styrelseformer
|
3.5.4 |
Kompetens – kommissionen ska göra följande:
|
3.5.5 |
Handel
|
4. Europeiska högteknologiska tillverkningsföretag
4.1 |
Strategin för viktig möjliggörande teknik är utformad så att den ska främja tillverkning inom EU av högteknologiska produkter som är viktiga för EU:s medborgare och företag i den dagliga verksamheten fram till år 2020 och därefter. Den EU-baserade tillverkningen av högteknologiska produkter är för närvarande inte tillräckligt konkurrenskraftig på världsmarknaden, trots att europeisk FoU anses vara i världsklass. Problemet anses inte vara att det råder brist på kapacitet eller skicklighet inom den europeiska tillverkningen av högteknologiska produkter, utan att man har misslyckats med överföringen mellan FoU och tillverkningen. Kommissionens strategi går följaktligen ut på att främja överföringen av teknik till produktionsledet. EESK anser dock att en framgångsrik överföring förutsätter att det finns tillverkare som klarar av att utnyttja de nya teknikerna, och EU har enligt kommittén inte tillräckligt många företag som konkurrerar inom högteknologiska tillverkningssektorer på världsmarknaden. |
4.2 |
Tabellerna nedan är utdrag från 2012 års upplaga av Financial Times analys av de 500 främsta globala företagen och de 500 främsta företagen i varje större region. Endast sektorerna för högteknologisk tillverkning ingår i analysen. |
4.3 |
Börsnoterade företag ger ingen helhetsbild, men kommittén är övertygad om att de är en rättvisande indikator på den relativa tillverkningskapaciteten i världens regioner. Tabellen FT Global 500 nedan visar antalet företag i varje högteknologisk tillverkningssektor. Kategorin framväxande marknader inbegriper bl.a. de fyra Brik-länderna. På den här nivån är Europa bara ledande när det gäller industriteknik, men tabellen över regioner ger en mer heltäckande bild.
|
4.4 |
I tabellen FT Regional 500 visas antalet företag tillsammans med deras sammanlagda börsvärde. Detta ger en indikation på varje regions potential, medan angivelsen om marknadsvärde är en indikation på de enskilda regionala sektorernas storlek och relativa framgång. |
4.5 |
Europa är världsledande inom kemikalier och industriteknik. Europa har också en stark ställning när det gäller läkemedel och bioteknik, liksom inom fordonssektorn. USA dominerar inom utrustning för hälso- och sjukvård samt på området teknisk apparatur och mjukvara, medan både Japan och de framväxande marknaderna är starkare än EU när det gäller apparatur. |
4.6 |
Utifrån denna analys är det tydligt att programmet för viktig möjliggörande teknik bör ha en strategi för att stärka de sektorer där Europa är svagt och dra nytta av de sektorer där Europa har ett relativt övertag. Särskilda ansträngningar bör göras inom medicinteknik och utrustning för hälso- och sjukvård.
|
5. EESK:s synpunkter
5.1 |
Sedan 1957 har EU bara skapat tre globala högteknologiska företag: ASML, Nokia och SAP. Vi har hela tiden hamnat på efterkälken. Detta skulle kunna vara ett uttryck för ett misslyckat samspel mellan kapitalism och entreprenörskap vid en jämförelse med vad företagen i USA har uppnått under samma period, liksom de successiva asiatiska framgångarna i Japan, Taiwan, Korea och nu Kina. |
5.2 |
Det råder visserligen fri marknadskapitalism på många områden i USA, men samtidigt har landets militärindustriella komplex, med koppling till landets världsledande universitet, skapat en synnerligen gynnsam grogrund för uppfinningar och en stor idérikedom som kan utnyttjas inom den rådande företagskulturen och på en stor marknad. |
5.3 |
De asiatiska länderna tillhandahåller aktivt statligt stöd till och skydd av nya verksamheter till dess att de är etablerade. De har både varit öppna för och kunnat attrahera utländska investeringar på det högteknologiska området. De har tagit till sig den teknik som de utländska investeringarna har medfört och utnyttjat dem. |
5.4 |
Situationen i Europa ser helt annorlunda ut och bristen på homogenitet är en väsentlig faktor. Ur nästan alla aspekter, vare sig det rör sig om BNP per capita, arbetslöshetssiffror, företagsinfrastruktur, universitetsinfrastruktur, utbildningsresultat, kapitalmarknader, flexibilitet på arbetsmarknaden, internetspridning osv. ser man generellt ganska djupgående skillnader mellan de sex undergrupperingarna i EU enligt Världsbankens definition. Dessa undergrupperingar är EU 15 Nord (Brittiska öarna och de nordiska länderna), EU 15 Central (de ursprungliga sex länderna minus Italien plus Österrike), EU 15 Syd (fyra Medelhavsländer), EU 12 Nord (de baltiska staterna) EU 12 Central (PL, CZ, HU, SI, SK) och EU 12 Syd (ROoch BG). |
5.5 |
Om man vill försöka få till stånd en kompetens av världsklass när det gäller viktig möjliggörande teknik skulle det vara logiskt att skräddarsy politiska åtgärder och program för var och en av dessa sex grupperingar på ett sätt som beaktar den ställning som ländernas universitet och forskningsinrättningar har, den vetenskapliga och tekniska kompetensen hos arbetskraften, möjligheterna och de befintliga marknaderna för ländernas tillverkningsföretag osv. Om detta gjordes skulle man kunna prioritera åtgärder per region med de ledande regionerna i spetsen. De sammanhållningspolitiska åtgärder som föreslås i meddelandet bör beaktas mot denna bakgrund. |
5.6 |
Kommissionen styr EU med hjälp av lagstiftning och ekonomiskt stöd och stöds i sitt arbete av observationsgrupper och byråer. Detta sätt kan vara ändamålsenligt på områden där en enda kommissionsledamot kan ta fullt ansvar för ett initiativ. Minst sex kommissionsledamöter deltar i projektet för viktig möjliggörande teknik, och EESK tror inte att projektet kommer att lyckas om man inte koncentrerar ansvaret och uppnår en mer direkt styresform. |
5.7 |
Det är många gamla sanningar som måste ifrågasättas. En regional ansats är ett exempel. Man har både inom högnivågruppen och i meddelandet kommit fram till att mekanismerna för statligt stöd behöver omarbetas inför projekt för viktig möjliggörande teknik. Förslagen om immateriella rättigheter behandlas i meddelandet inte med det engagemang som beskrivs i högnivågruppens rapport (5). EESK välkomnar meddelandets innehåll i fråga om handel, men anser inte att den befintliga handelspolitiken har skyddat EU:s intressen i tillräcklig grad. Detta är ytterligare ett område som skulle dra nytta av en ny styresform och ett målinriktat arbete för att främja EU:s intressen. |
5.8 |
EESK välkomnar den förändrade inriktning som högnivågruppen har infört, där fokus skiftar från stöd till FoU till en välavvägd struktur med tre pelare. I detta avseende framstår sjunde ramprogrammet nu som otillräckligt. Kommittén är trots detta oroad över att det kanske inte finns tillräckligt många företag i EU som har den kapacitet, de produkter och den globala position som krävs för att kommersialisera resultaten från FoU-pelaren och få ut dem som produkter på marknaden. Hela förslaget bygger på att man inom pelarna två och tre kan få ut den viktiga möjliggörande tekniken på marknaden. I verkligheten är det dock vanligare att produkter inom viktig möjliggörande teknik förs ut på marknaden med hjälp av högteknologiska tillverkare som Apple, BMW, Bayer, Rolls Royce eller Airbus. EU måste tillsammans med medlemsstaterna utarbeta en strategi för att stödja och utveckla fler företag som kan tillverka slutprodukter i världsklass. Befintliga företag bör få incitament att utöka sitt sortiment med nya produkter som är högintensiva vad gäller viktig möjliggörande teknik och inriktade på världsmarknaden. I meddelandet anges flera gånger att viktig möjliggörande teknik kan skapa tillväxt och jobb. EESK ser saken ur ett annat perspektiv, nämligen att det är de företag som använder viktig möjliggörande teknik som kan skapa tillväxt och jobb. EU behöver fler företag med produkter och marknader som kan utnyttja viktig möjliggörande teknik. |
5.9 |
När viktig möjliggörande teknik inte förs ut på marknaden av etablerade företag som gör slutprodukter så förs de ut på marknaden av entreprenörer. De flesta entreprenörer har i sin tur blivit hjälpta av riskkapitalister eller etablerade företag som tycker att entreprenören har en attraktiv idé. IBM sponsrade Microsoft och räddade Intel, Apple har sponsrat ARM Holdings som nu konkurrerar med Intel, både Google och Facebook har mottagit investeringar från rika investerare i tekniksektorn. Riskkapitalister har stöttat Google och Microsoft har stöttat Facebook. I Europa har de nordiska entreprenörerna bakom Skype och Angry Birds fått stöd från riskkapitalister i London och Kalifornien. |
5.10 |
Projektet med viktig möjliggörande teknik är ett mikrokosmos för den större utmaning som EU står inför när det gäller att skapa välstånd. USA använder en marknadsstyrd metod och Asien tillämpar en statligt styrd politik. EU-medlemsstater såsom Tyskland och de nordiska länderna bedriver en framgångsrik politik, men det finns många andra medlemsstater som inte gör det. På den övergripande EU-nivån ställer meddelandet EU:s begränsade resurser bakom programmet för viktig möjliggörande teknik, men kommittén är orolig för att denna modell för att skapa välstånd inte kommer att vara tillräckligt effektiv i den globala konkurrensen. |
6. Särskilda kommentarer
6.1 |
Kommittén är bekymrad över att ett skifte mot pelarna två och tre skulle medföra en minskad omfattning av FoU i EU. EESK skulle inte ställa sig bakom detta. Det krävs stora insatser inom grundforskning för att lägga grunden till nästa generation av innovationer. Modern teknik bygger främst på oväntade resultat inom grundforskningen. |
6.2 |
Eftersom EU inte har ett militärindustriellt komplex i samma storleksordning som USA (eller Kina) måste vetenskapen stimuleras och utmanas på andra sätt inom EU. Det är detta som är betydelsefullt inom projekt som Galileo och Iter. |
6.3 |
EESK välkomnar inriktningen på utbildning och kompetens. Vi noterar dock att meddelandet betonar det minskade antalet studenter inom vetenskapliga ämnen och på ingenjörsområdet i EU. EU:s underskott på vetenskaps- och ingenjörskompetens på alla utbildningsnivåer är en akilleshäl för både EU:s konkurrenskraft i allmänhet och projektet för viktig möjliggörande teknik i synnerhet. De planer som skisseras i meddelandet är otillräckliga, med tanke på problemets storlek och angelägenhet. |
6.4 |
EESK har tidigare avgett ett yttrande som svar på meddelandet om modernisering av det statliga stödet (6). När det gäller viktig möjliggörande teknik är de problem som anges i punkterna 1.5.1 (definition av marknadsmisslyckande) samt 1.6.3 och 1.6.4 (lika villkor) relevanta. EU:s ansträngningar för att bevara konkurrensen på den inre marknaden har lett till att unionens globala konkurrenskraft har äventyrats. |
6.5 |
I meddelandet noteras att riskkapitalverksamheten har minskat i EU under de senaste tio åren, och man tar faktiskt sikte på att ersätta riskkapital med EU-medel. Detta är visserligen välkommet, men det är inte tillräckligt. EESK rekommenderar att EU arbetar tillsammans med medlemsstaterna för att skapa goda förutsättningar för riskkapitalverksamheten i Europa. |
6.6 |
Kommissionen har informerat EESK om sin avsikt med gruppen för frågor som rör viktig möjliggörande teknik, det organ som ersätter högnivågruppen. ”Förutom tekniska representanter för vart och ett av de sex områdena för viktig möjliggörande teknik (nanoteknik, mikroelektronik, bioteknik, fotonik, avancerade material och avancerade tillverkningssystem) föreslås att man ska ha med aktörer som företräder flera typer av viktig möjliggörande teknik (de flesta innovativa produkter är en kombination av olika viktiga möjliggörande tekniker) och fler industrianvändare längre fram i produktkedjan (t.ex. luftfartsindustrin, bilindustrin, rymdindustrin, byggindustrin, energi, livsmedel, medicinsk utrustning, maskiner, design osv.) än i den första högnivågruppen (eftersom målet med strategin för viktig möjliggörande teknik är att främja industriproduktion av produkter som bygger på viktig möjliggörande teknik).” |
6.7 |
Mycket kommer att bero på de företag som företräds, deras inflytande på den större (mycket större) gruppen för frågor som rör viktig möjliggörande teknik, hur gruppen lyckas hjälpa fler av de 118 regionala företagen på området för tillverkning av högteknologiska produkter att nå ut på världsmarknaden samt, framför allt, på om den lyckas bana väg för framväxten av 118 nya företag på regional nivå. |
Bryssel den 12 december 2012
Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande
Staffan NILSSON
(1) EUT C 48, 15.2.2011, s. 112.
(2) COM(2009) 512 final.
(3) http://ec.europa.eu/enterprise/sectors/ict/files/kets/hlg_report_final_en.pdf
(4) De företag som är försedda med asterisk (*) är schweiziska och står utanför EU.
(5) Högnivågruppen rekommenderar att EU anpassar bestämmelserna om statligt stöd för att underlätta verksamhet inom FoU och innovation och storskaliga investeringar i viktig möjliggörande teknik, särskilt genom införandet av en motsvarande övergripande klausul i EU:s ram för statligt stöd, översyn av nedtrappningsmekanismen för större investeringar, höjda trösklar för anmälan, snabbare förfaranden samt användning av projekt av gemensamt euroepiskt intresse.
(6) Modernisering av det statliga stödet (EUT C 11. 15.1.2013).
15.2.2013 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
C 44/95 |
Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om försäkringsförmedling” (omarbetning)
COM(2012) 360 final – 2012/0175 (COD)
2013/C 44/16
Föredragande: Ellen NYGREN
Den 11 september 2012 beslutade Europaparlamentet att i enlighet med artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om
”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om försäkringsförmedling” (omarbetning)
COM(2012) 360 final – 2012/0175 (COD).
Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 4 december 2012.
Vid sin 485:e plenarsession den 12-13 december 2012 (sammanträdet den 13 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande enhälligt.
1. Slutsatser och rekommendationer
1.1 |
EESK välkomnar kommissionens initiativ till översyn av försäkringsförmedlingsdirektivet och ställer sig i huvudsak positiv till förslagen. De bakomliggande syftena är motiverade och huvuddelen av förslagen skäliga. |
1.2 |
Några av förslagen är emellertid otillräckligt analyserade och kräver vidare överväganden innan de kan genomföras. I några fall krävs tydligare definitioner av begrepp för att reglerna ska kunna få avsedd verkan. |
1.3 |
De krav som förslaget ställer på information till kunden är i huvudsak rimliga och till förmån för konsumenten. |
1.4 |
Förslaget anger att försäkringsförmedlare och försäkringsföretag ska vidta åtgärder för att identifiera intressekonflikter som kan uppstå vid förmedling av försäkringsprodukter och att de ska informera kunden om förhållandet. EESK finner det viktigt och tillstyrker ambitionen bakom förslaget, men finner att förslaget skulle kunna förbättras i några delar som anges nedan. |
1.5 |
EESK ser positivt på att mer specifika krav ställs när det gäller konsumentskydd vid köp av försäkringsprodukter med investeringsinslag. Det rör sig ofta om pensionssparande, som har stort ekonomiskt värde för konsumenten och som gäller under långa tider. Utformningen av sådana produkter är oftast komplex, och skillnader i innehåll och villkor kan vara svåra att på förhand överblicka och bedöma. Därför är konsumentskyddsintresset betydligt större avseende denna kategori av försäkringsprodukter än vad gäller enklare försäkringsprodukter av mindre ekonomisk betydelse. |
2. Sammanfattning av kommissionens dokument
2.1 |
Försäkringsförmedlingsdirektivet är den enda EU-lagstiftning som reglerar försäljningen av försäkringsprodukter för att skydda konsumenternas rättigheter. Direktivet antogs 2002 och medlemsstaterna var skyldiga att införliva det senast i januari 2005. Det har som mål att uppnå en minimigrad av harmonisering med hjälp av vissa överordnade principer, men medlemsstaterna har genomfört direktivet på väldigt olika sätt. Behovet av en översyn framkom redan vid kommissionens genomförandekontroll 2005–2008. |
2.2 |
Turbulensen på finansmarknaderna har därtill visat på betydelsen av att skapa ett effektivt konsumentskydd på alla finansiella områden. 2010 begärde G20-gruppen att OECD tillsammans med andra berörda internationella organisationer skulle utforma gemensamma principer för att stärka konsumentskyddet vid köp av finansiella tjänster. Det nu föreliggande förslaget till omarbetning av försäkringsförmedlingsdirektivet bör ses även mot denna bakgrund. |
2.3 |
Förslaget till reviderat direktiv (det andra försäkringsförmedlingsdirektivet) syftar till att förbättra regleringen av försäkringsmarknaden genom att skapa lika villkor för alla som deltar i försäljning av försäkringsprodukter samt till att stärka skyddet för försäkringstagarna. |
2.3.1 |
De övergripande målen är en rättvis konkurrens, konsumentskydd och marknadsintegrering. Intressekonflikter ska identifieras, hanteras och reduceras. Säljarnas yrkeskvalifikationer ska svara mot komplexiteten i de produkter som säljs. Förfarandena för gränsöverskridande verksamhet ska förenklas. |
2.3.2 |
Genom förslaget utvidgas direktivets tillämpningsområde från enbart distribution genom försäkringsförmedlare som mellanhand till i stort sett all distribution av försäkringsprodukter. |
2.3.3 |
Enligt kommissionen är förslaget generellt sett ett minimiharmoniseringsdirektiv, vilket innebär att medlemsstaterna har ett utrymme för att ställa strängare krav till skydd för konsumenterna. |
3. EESK:s kommentarer till förslaget till direktiv
3.1 |
EESK välkomnar kommissionens initiativ till översyn av försäkringsförmedlingsdirektivet och ställer sig i huvudsak positiv till förslagen. De bakomliggande syftena är motiverade och huvuddelen av förslagen skäliga. Kommittén tillstyrker också förslaget att en bestämmelse införs om att direktivet ska ses över igen fem år efter det att det trätt i kraft. Emellertid är några av förslagen bristfälligt analyserade och kräver vidare överväganden innan de kan genomföras. |
3.2 Tillämpningsområde och definitioner
3.2.1 |
Med förslaget i artikel 1 sträcks tillämpningsområdet ut väsentligt jämfört med nuvarande rättsläge. Begreppet försäkringsförmedling blir med förslaget vidsträckt, och omfattar inte bara fristående förmedlare utan även anställda vid försäkringsföretag. Det kan vara positivt, genom att hela försäkringsmarknaden därmed omfattas av samma regler. Banker kommer att omfattas, i den omfattning som deras produktsortiment även omfattar försäkringsprodukter. |
3.2.2 |
Enligt EESK är det väsentliga att det är försäljningssituationen som regleras, oavsett vilken yrkeskategori inom försäkringsbranschen som utför försäljningen. Därför ter det sig märkligt att förslaget uttryckligen nämner yrkesmässig handläggning av skador och värdering av skador. |
3.3 Yrkeskrav och organisationskrav
3.3.1 |
EESK ser det som mycket positivt att medlemsstaterna föreslås se till att försäkringsförmedlare och anställda vid försäkringsföretag som utför försäkringsförmedling kontinuerligt uppdaterar sin kunskap och kompetens på området. Det är i sammanhanget viktigt att betona arbetsgivarnas ansvar för att de anställda får tillgång till den fortbildning som behövs för att de ska kunna utföra sina arbetsuppgifter på ett effektivt och tillfredsställande sätt. |
3.3.2 |
Därtill vill kommittén framföra att det vore önskvärt att det för alla försäkringsförmedlare, såväl anställda som de som arbetar i egen regi (”self employed”), på något sätt skulle föreskrivas att de ska kunna uppvisa dokumentation över vilken yrkesrelevant utbildning de har. |
3.3.3 |
I artikel 8.2 föreslås att ingen som utför direkt försäkringsförmedling får finnas i polisregistret för egendomsbrott eller andra brott som har samband med ekonomisk verksamhet. Denna tillsynsverksamhet anser kommittén borde kunna utföras av formella nationella myndigheter för att garantera integritet och undvika komplicerade och kostsamma procedurer. En svårighet i sammanhanget kan vara att olika länder har olika kriterier för vad som förs in i ett polisregister, och därmed kan regeln komma att få olika verkan i olika länder. |
3.4 Informationskrav
3.4.1 |
Förslaget ställer upp krav på att all information, inklusive marknadsföring, ska vara tydlig och att den inte får vara vilseledande. Det ska framgå av det tillhandahållna materialet om det utgör marknadsföring eller annan information. Försäkringsförmedlaren ska informera kunden om huruvida det är rådgivning om försäkringsprodukterna som tillhandahålls. Det ska vara tydligt huruvida förmedlaren arbetar på uppdrag av något försäkringsbolag eller agerar oberoende och vem som betalar ersättning till förmedlaren. Förslagen bör enligt EESK i huvudsak ses som rimliga och till förmån för konsumenten. |
3.4.2 |
Det kan finnas en risk för att förmedlare försöker friskriva sig från rådgivningsansvar genom att informera kunden om att rådgivning inte sker. Den föreslagna bestämmelsen kan därmed ge upphov till tolkningsproblem. Om regeln ska finnas måste den kompletteras med en regel som innebär att ifall det senare visar sig att förmedlaren faktiskt tillhandahållit rådgivning om de förmedlade produkterna, så ska detta inte påverka kundens möjlighet att erhålla ersättning för vårdslös rådgivning. |
3.4.3 |
Många enklare försäkringsprodukter säljs utan rådgivning, till exempel via internet. I artikel 18 behandlas försäljning utan rådgivning. I artikel 18.1 b anges att förmedlaren då ska informera kunden om skälen till varje råd som ges, trots att artikeln handlar om situationer där rådgivning inte äger rum. Ordalydelsen innebär en motsättning och förslaget behöver här förtydligas. |
3.4.4 |
Som formkrav för information till konsumenten anges i artikel 20 att all information ska lämnas på papper. Antalet undantag visar att det knappast längre handlar om en huvudregel. I stället skulle det vara bättre att ange att grundläggande information om produkten ska ges på papper, med hänvisning till var ytterligare information finns att hämta |
3.5 Intressekonflikter och öppenhet
3.5.1 |
Förslaget går ut på att försäkringsförmedlare och försäkringsföretag ska vidta åtgärder för att identifiera intressekonflikter som kan uppstå vid förmedling av försäkringsprodukter, och att de ska informera kunden om förhållandet. EESK finner det viktigt och tillstyrker ambitionen bakom förslaget, men finner att förslaget skulle kunna förbättras enligt nedan. |
3.5.2 |
I artikel 17.1 d–g föreslås regler kring den information som ska ges om vilken ersättning förmedlaren får för uppdraget. EESK tillstyrker att information ges om hur ersättningen bestäms, men befarar att en alltför detaljerad information om belopp enligt punkten f riskerar att vara missvisande för kunden i beslutssituationen. Det är viktigt att kunden har tydlig kännedom om det totala priset i relation till produkten, likväl som att kunden får kännedom om hur mycket han eller hon betalar till förmedlaren, samt vilken ersättning förmedlaren eventuellt får från försäkringsbolaget. |
3.5.3 |
Artikel 17.4 ställer upp ett krav på information om förmedlarens ersättning vid varje tillfälle som kunden gör betalningar av försäkringen efter dess ingående. Med automatiserade betalningsformer som nu är vanliga för långa försäkringsavtal, typ autogiro, framstår förslaget som överreglering. Årlig information till kunden om förmedlarens ersättning räcker gott. |
3.5.4 |
EESK tillstyrker förslaget i artikel 21 avseende korsförsäljning, som går ut på att försäkringsförmedlaren ska informera kunden om att det går att köpa beståndsdelarna i ett erbjudet paket separat. |
3.5.5 |
Införandet av den allmänna principen om lika villkor för distributionskanalerna är mycket viktigt för en välbalanserad information och öppenhet utan risk för konkurrenssnedvridning. |
3.6 Ytterligare konsumentskyddskrav för försäkringsprodukter med investeringsinslag
3.6.1 |
EESK ser positivt på att mer specifika krav ställs när det gäller konsumentskydd vid köp av försäkringsprodukter med investeringsinslag. Det är avgörande skillnader mellan enklare former av försäkringar och sådana som innehåller investeringsinslag. Det rör sig ofta om pensionssparande, som har stort ekonomiskt värde för konsumenten och som gäller under långa tider. Både sparandefasen och utbetalningsfasen kan spänna över flera decennier. Utformningen av sådana produkter är oftast komplex, och skillnader i innehåll och villkor kan vara svåra att på förhand överblicka och bedöma som konsument. Därför är konsumentskyddsintresset betydligt större avseende denna kategori av försäkringsprodukter än vad gäller enklare försäkringsprodukter av mindre ekonomisk betydelse. |
3.6.2 |
Kommittén efterfrågar dock en större tydlighet i fråga om vilka produkter som avses. Definitionen som ges i artikel 2.4 i förslaget refererar till förordningen om basfaktahandlingar för investeringsprodukter. Denna definition är enligt kommitténs mening alltför vag, med tanke på att förslaget anger mer specifika krav till skydd för konsumenten i dessa förmedlingsfall, och då är det viktigt att tillämpningsområdet för dessa regler blir tydligt och relevant så att det avsedda konsumentskyddet uppfylls i praktiken (1). |
3.6.3 |
När förmedlare informerar kunder om att råd om försäkringar ges på oberoende grund föreslås i artikel 24.5 b att förmedlaren inte får ta emot avgift, provision eller andra ersättningar från tredje part. EESK tillstyrker förslaget med hänvisning till det särskilda konsumentskyddsintresse som föreligger i nämnda situation. |
3.7 Tvistlösning utanför domstol
3.7.1 |
I artikel 13 anges att medlemsstaterna ska säkerställa att det finns tillräckliga, effektiva, oberoende och självständiga möjligheter för kunder att lösa tvister. I sammanhanget vill EESK framhålla betydelsen av att sådana institut ges reella prövningsmöjligheter, och att det ges tillfälle att vid muntlig förhandling pröva bevisfrågor, för att uppfylla direktivets krav. Kommittén vill också betona vikten av att möjlighet till tvistlösning i domstol samtidigt måste säkerställas, så att konsumenten inte enbart hänvisas till den alternativa formen av tvistlösning. |
3.8 Påföljder
3.8.1 |
Förslagets artikel 26 föreskriver att medlemsstaterna ska se till att administrativa påföljder och åtgärder vid överträdelser är effektiva, proportionella och avskräckande. EESK instämmer i detta mål. |
3.8.2 |
Emellertid finns i artikel 28.2 f ett förslag om att fysiska personer ska kunna bli föremål för administrativa ekonomiska påföljder på upp till 5 000 000 euro. Enligt kommittén är det en orimligt hög summa, även om det handlar om en yttersta ram för hur hög en administrativ påföljd ska kunna vara. Regeln kan ifrågasättas särskilt som det handlar om en administrativ påföljd och inte skadestånd till en skadelidande efter rättslig prövning. |
3.9 Rapportering av överträdelser
3.9.1 |
I artikel 30 beskrivs att det ska etableras effektiva system för rapportering av överträdelser. Här vill kommittén understryka att anställda måste ha möjlighet att utan arbetsrättsliga eller andra återverkningar rapportera om eventuella överträdelser av regler till relevant tillsynsmyndighet. Det är viktigt för rättssäkerheten, för en rättvis konkurrens och förstås för konsumentskyddet. Rapporteringsmöjligheten måste gälla även misstanke om brott mot gällande regelverk. Det räcker inte att anställda i försäkrings- och förmedlingsföretag endast hänvisas till företagsintern rapporteringsrutin av brister i verksamheten. |
4. Särskilda kommentarer
4.1 |
Definitionen av vad som utgör en försäkringsprodukt med investeringsinslag är av väsentlig betydelse, eftersom sådana omfattas av ett striktare regelverk än övriga försäkringsprodukter. I den definition som återfinns i berörd artikel är det därför olyckligt att definitionen formuleras med texten ”ett försäkringsavtal som också kan klassificeras som en”. Det öppnar för tolkningar om vad som skulle kunna vara en försäkringsprodukt med investeringsinslag. |
4.2 |
Definitionen av vad som utgör rådgivning är enligt kommittén otydlig. På olika ställen i förslaget görs olika försök att definiera rådgivning. Artikel 2.9 ger vid handen att rådgivning är tillhandahållande av en rekommendation till en kund. Detta är en mycket vid definition av rådgivning, och tvetydighet kan uppstå om det överhuvudtaget är möjligt att förmedla försäkringsprodukter utan rådgivning. |
4.2.1 |
Samtidigt görs på andra håll i förslaget andra försök till att definiera rådgivning. I kapitel VI artikel 17.1 c sägs att det ska meddelas kund om råd ges ”på grundval av en opartisk analys”. I kapitel 18.3 ges ett materiellt innehåll till hur råd på grundval av en opartisk analys ska utformas. Ett sådant råd ska ges på ”grundval av en analys av ett så stort antal av de försäkringsavtal som finns på marknaden som gör det möjligt för dem att ge en rekommendation i enlighet med yrkesmässiga kriterier om vilket försäkringsavtal som skulle passa kundens behov”. |
4.2.2 |
I artikel 24.3 och 24.5 används andra ord. Där talas om att ge råd ”på oberoende grund”. Enligt förslaget kan dessa råd på oberoende grund dessutom baseras på antingen en ”bred” eller ”mer begränsad analys av marknaden”. |
4.2.3 |
Sammanfattningsvis kan det därför sägas finnas ett antal olika förmedlingssituationer i förslaget:
|
4.2.4 |
Råd baserade på en oberoende grund har som ovan visats också åtföljande krav på hur dessa ska utformas. Om dessa formkrav ska följas både vid en bred analys av marknaden och vid en mer begränsad analys av marknaden är dock oklart. |
4.3 Artikel 17
4.3.1 |
Kommittén instämmer i att det är betydelsefullt för konsumenten att intressekonflikter förs upp till ytan och att det ska råda viss transparens kring ersättningsformerna. Fokus bör inte sättas enbart på öppenhet kring ersättningsfrågor utan också på de ”performance management”-system som ligger till grund för både rörliga ersättningar och utveckling av fast lön. Intressekonflikter kan uppstå utan att någon form av rörlig ersättning utbetalas, i de fall förmedlaren har att leva upp till verksamhetsmål. Många gånger kan dessa vara försäljningsmål för en viss produkt, men de kan också vara av en mer indirekt natur. Sådana mål kan medföra uppenbar risk för intressekonflikt mellan av försäkringsföretaget satta mål och kundens behov av en lämplig försäkringsprodukt. |
Bryssel den 13 december 2012
Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande
Staffan NILSSON
(1) EESK:s yttrande CESE 1841/2012 av den 14 november 2012 om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om faktablad för investeringsprodukter” (ännu inte offentliggjort i EUT).
15.2.2013 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
C 44/99 |
Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om kliniska prövningar av humanläkemedel och om upphävande av direktiv 2001/20/EG”
COM(2012) 369 final – 2012/0192 (COD)
2013/C 44/17
Föredragande: Ingrid KÖSSLER
Den 7 september och den 11 september 2012 beslutade rådet respektive Europaparlamentet att i enlighet med artiklarna 114 och 168.4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om
”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om kliniska prövningar av humanläkemedel och om upphävande av direktiv 2001/20/EG”
COM(2012) 369 final – 2012/192 (COD).
Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 4 december.
Vid sin 485:e plenarsession den 12–13 december 2012 (sammanträdet den 12 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 105 röster för, 1 röst emot och 5 nedlagda röster.
1. Slutsatser och rekommendationer
1.1 |
Klinisk forskning är ett mycket viktigt vetenskapligt verksamhetsområde som ständigt utvecklas och har som mål att skapa förståelse kring sjukdomar och utveckla läkemedel för patienterna. |
1.2 |
Mot bakgrund av de vetenskapliga framstegen inom klinisk forskning och utvecklingen av innovativa behandlingsformer, måste skydd av försökspersoner mot orimliga risker och bördor beaktas fullt ut, och de enskilda försökspersonernas välbefinnande måste ha företräde framför alla andra intressen. |
1.3 |
Under sin giltighetstid kommer förordningen att vara det system enligt vilket utformningen av kliniska prövningar som är nya eller håller på att utvecklas bedöms. Det bör finnas en bindande bestämmelse om att förordningen regelbundet ska utvärderas och vid behov ändras, med tanke på den vetenskapliga och tekniska utvecklingen och dess inverkan på hur läkemedel kommer att testas och kliniska prövningar genomföras i framtiden. |
1.4 |
EESK efterlyser ett gemensamt EU-förvaltningsområde för kliniska prövningar, där patienterna kan delta i olika kliniska prövningar i olika medlemsstater, oberoende av vilket land de kommer från eller bor i och där de universella etiska, vetenskapliga och tekniska principerna för bedömning av kliniska prövningar respekteras. |
1.5 |
EESK välkomnar och förespråkar med kraft införandet och användningen av en gemensam portal för kliniska prövningar, oavsett om de är multinationella eller genomförs i ett enda land, utan att data därefter måste föras in i något av de nationella systemen. Detta kommer att minska den administrativa börda som det gällande direktivet skapat och leda till en harmonisering av de nationella myndigheternas inlämningskrav. Dessutom kommer den gemensamma portalen att leda till en smidigare process för de kliniska prövningarnas livscykel, eftersom det kommer att bli lättare att inkludera ytterligare medlemsstater i en klinisk prövning. |
1.6 |
EESK ser positivt på att det samordnade bedömningsförfarandet delas upp i två underavdelningar såsom föreslås i förordningen. Detta kommer att skapa ett tydligt och begripligt system där dubbelarbete vid de berörda organens bedömningar kommer att undvikas, vilket kommer att ge patienterna tidigast möjliga tillgång till en klinisk prövning vid ungefär samma tidpunkt i alla berörda medlemsstater. |
1.7 |
EESK anser att förordningen uttryckligen ska inkludera bedömningar av den oberoende etikkommittén (i linje med kraven i punkt 15 i Helsingforsdeklarationen, kapitel II i förslaget och direktiv 2001/20/EG). Den etiska bedömningen är en avgörande del av tillståndförfarandet för kliniska prövningar, som garanti för att patienternas rättigheter respekteras. En klinisk prövning bör inte godkännas förrän en oberoende etikkommitté har avgett ett positivt yttrande. |
1.8 |
EESK uppmanar EU att stödja och underlätta samarbete och utbyte av vetenskaplig information mellan medlemsstaterna inom ett nätverk av etikkommittéer som medlemsstaterna utsett. EESK noterar att EurecNet existerar, men efterlyser ett formellt, patientfokuserat organ som ersättning för EurecNet. Bestämmelser om nätverket av etikkommittéer bör införas i förordningen. |
1.9 |
EESK ser mycket positivt på att låginterventionsprövningar ges en särskild ställning i förordningen. |
1.10 |
EESK välkomnar planerna på att stärka garantierna vid behandling av personuppgifter, förutsatt att det finns en lämplig balans mellan de enskildas rättigheter och en säker och trygg användning av patientuppgifter för hälsoforskning. |
1.11 |
EESK stöder inrättandet av en samordnande och rådgivande grupp för kliniska prövningar i enlighet med artikel 81. |
1.12 |
Kliniska prövningar genomförs visserligen för det mesta för läkemedel, men det är också värt att notera att kliniska prövningar – eller studier av kliniska prestanda – i vissa fall också kan göras när det gäller medicintekniska produkter och in vitro-diagnostik. Kommissionens nyligen framlagda förslag till en förordning om medicintekniska produkter (1) och till en förordning om medicintekniska produkter för in vitro-diagnostik (2) omfattar krav på studier av kliniska prestanda. Särskilt inom individanpassad medicin är det troligt att gemensamma prövningar med ett läkemedel och en diagnostisk medicinteknisk produkt kommer att bli vanligare. Man bör därför se till att kraven och ansökningsprocesserna för läkemedel och medicintekniska produkter är förenliga och minskar dubbelarbete i största möjliga utsträckning. |
1.12.1 |
Data från kliniska prövningar som lämnas i en ansökan om godkännande för försäljning ska bygga på kliniska prövningar som innan de inletts registrerats i ett offentligt register som är ett primärregister i Världshälsoorganisationens internationella registerplattform för kliniska prövningar eller ett register som godkänts av International Committee of Medical Journal Editors (ICMJE). |
2. Sammanfattning av kommissionens förslag
2.1 |
Under de senaste åren har antalet ansökningar om kliniska prövningar i EU minskat kraftigt (med 25 % mellan 2007 och 2011), medan kostnaderna för kliniska prövningar och den genomsnittliga fristen för att inleda en klinisk prövning har ökat. Enligt Europeiska kommissionen har direktiv 2001/20/EG fått många konsekvenser för kostnaderna och genomförbarheten för kliniska prövningar, vilket har lett till att verksamheten på detta område avtagit i EU. |
2.2 |
Syftet med det aktuella förslaget är att göra genomförandet av kliniska prövningar snabbare, lättare och billigare. Detta ska ske med hjälp av harmoniserade regler för godkännande och genomförande av kliniska prövningar, i syfte att öka EU:s attraktivitet som plats för kliniska prövningar, minska kostnaderna för kliniska tester och främja folkhälsan. |
2.3 |
Förslaget utgörs av en förordning som ska ersätta direktiv 2001/20/EG. Genom denna regleringsform kan man garantera att medlemsstaterna bedömer ansökningarna om tillstånd för kliniska prövningar på grundval av samma rättsakt, i stället för på grundval av olika nationella införlivandebestämmelser. Aktörerna kan också planera och genomföra (även multinationella) kliniska prövningar på basis av ett enda regelverk. |
2.4 |
Förslaget omfattar följande huvudpunkter: tillståndsförfarande för kliniska prövningar, säkerhetsrapportering, informerat samtycke, tillverkning och märkning av det testade läkemedlet, genomförande av prövningen, skadestånd, skyldigheter (prövare, sponsorer, medsponsorer), kontaktperson i EU och inspektioner. |
3. Allmänna kommentarer
3.1 |
EESK välkomnar översynen av EU-lagstiftningen om kliniska prövningar som en möjlighet för EU att visa att man agerar som en enda samstämmig region när det gäller att reglera och hantera genomförandet av kliniska prövningar och att EU är en attraktiv plats där sponsorer kan genomföra klinisk forskning och patienter kan delta i kliniska prövningar. |
3.2 |
Antalet kliniska prövningar i EU minskar (särskilt den akademiska forskningen i EU har minskat kraftigt). Denna minskning beror inte bara på EU-lagstiftningen, utan på ett antal störande faktorer. Även i USA har antalet kliniska prövningar minskat, och den ekonomiska krisen kan vara en bidragande orsak till denna minskning. EU-lagstiftningen kan dock bidra till att åtgärda situationen. |
3.3 |
Det aktuella förslaget kan bromsa denna minskning, men i sin nuvarande form kommer det inte att helt kunna hejda eller vända utvecklingen. Det innebär dock en möjlighet att skapa bättre förutsättningar för klinisk forskning i EU som skulle kunna underlätta en konkurrenskraftigare ram för klinisk forskning globalt. |
3.4 |
EESK framhåller att den vetenskapliga forskningen utvecklas i takt med att våra vetenskapliga och tekniska kunskaper förbättras. För att förordningen ska kunna fortsätta att stödja den kliniska forskningen i Europa måste den regelbundet ses över och kunna ändras om översynen visar att det är nödvändigt. Detta synsätt får stöd i kommissionens meddelande ”En integrerad industripolitik för en globaliserad tid – Med konkurrenskraft och hållbar utveckling i centrum” (3), där det står att ”systematiska utvärderingar av lagstiftning måste ingå i smart lagstiftning”. |
3.4.1 |
EESK menar att man bör fastställa bestämmelser om bedömning och rapportering av genomförandet av förordningen när erfarenheter har samlats in, med särskilt beaktande av de olika typer av klinisk prövning som beviljats tillstånd och den vetenskapliga och tekniska utvecklingen. |
3.4.2 |
EESK anser att följande översynsklausul bör införas: ”Fem år efter det att denna förordning har trätt i kraft och därefter vart femte år ska kommissionen för Europaparlamentet och rådet lägga fram en rapport om genomförandet av denna förordning som ska innehålla omfattande uppgifter om de olika typer av klinisk prövning som beviljats tillstånd enligt denna förordning samt förslag till lämpliga ändringar.” |
3.4.3 |
I rapporten bör kommissionen bedöma den vetenskapliga och tekniska utvecklingens inverkan på tillämpningen av förordningen. |
3.5 |
Den akademiska kliniska forskningen har minskat i Europa till följd av de nuvarande oproportionerliga administrativa kraven när det gäller låginterventionsprövningar. Låginterventionsprövningar genomförs huvudsakligen inom den akademiska världen och är av avgörande betydelse för framsteg och utveckling inom medicinsk praxis. |
3.5.1 |
EESK stöder klassificeringen av låginterventionsprövningar i artikel 5.2 d, eftersom det skulle minska sponsorernas betungande administrativa skyldigheter och således återupprätta patienternas tillgång till låginterventionsprövningar. |
3.6 |
EESK efterlyser en förordning där det inrättas ett gemensamt EU-förvaltningsområde för kliniska prövningar, där patienterna kan få tillgång till information om kliniska prövningar och delta i olika kliniska prövningar efter varandra i olika medlemsstater oberoende av vilket land de kommer ifrån eller bor i, och där det respekteras att de etiska, vetenskapliga och tekniska principer enligt vilka kliniska prövningar bedöms är universella. Man har enats om sådana principer i Internationella harmoniseringskonferensens riktlinjer för god klinisk sed, och de stämmer överens med principer som har sitt ursprung i Världsläkarförbundets Helsingforsdeklaration ”Etiska principer för medicinsk forskning som omfattar människor”. Det bör hänvisas till Helsingforsdeklarationen inte bara i skälen utan också i förordningens artikel 9. |
3.7 |
EESK anser att inrättandet av ett gemensamt EU-område utan gränser för genomförandet av prövningar skulle vara en genomgripande förändring som skulle göra stor skillnad för Europas attraktivitet som plats för genomförande av kliniska prövningar och ge patienterna i Europa tillgång till de mest innovativa behandlingsformerna. |
3.8 |
EESK betonar att man för att bidra till genomförandet av tidsfristerna inom mekanismen för tyst godkännande måste klargöra i texten att prövningen får inledas på underrättelsedagen, om inte medlemsstaten har lagt fram skäl för att inte godta den kliniska prövningen. De tidsfrister inom mekanismen för tyst godkännande som nämns i förslaget till förordning måste dock anses vara för korta och bör därför förlängas. |
3.9 |
Det behövs en mekanism för att hjälpa etikkommittéerna att utbyta sakkunskaper och erfarenheter och att lära av varandra. Plattformen för ett sådant nätverk måste samordnas och finansieras på EU-nivå. EESK anser att patientmedverkan bör vara obligatorisk, eftersom lämplig patientrepresentation kommer att leda till att besluten avspeglar patienternas intressen och villkor och deras medverkan i bedömningsförfarandet, i enlighet med artikel 9. |
3.10 |
EESK rekommenderar att samarbetet mellan etikkommittéerna intensifieras för att hjälpa medlemsstaterna att uppnå större effektivitet och stordriftsfördelar samt att undvika dubbelarbete. Förordningen bör underlätta skapandet av långsiktiga strukturer som omfattar alla relevanta myndigheter i medlemsstaterna och där man bygger vidare på befintliga pilotprojekt och samråd med en bred grupp berörda parter. Förordningen bör därför ligga till grund för fortsatt EU-stöd till sådant samarbete. Detta kommer att utgöra grunden för en effektivare bedömning av de aspekter som anges i artiklarna 6.1 och 7.1. |
3.10.1 |
Försäkringar för kliniska prövningar utgör en mycket stor kostnad för sponsorerna och kan på några års sikt leda till att kostnaderna för läkemedel ökar ytterligare. Kommissionens försök att minska kostnaderna för sponsorernas ansvarsförsäkringar får dock inte leda till försämrad säkerhet för deltagarna i händelse av skadeståndskrav, en försämring som skulle kunna bli följden om obligatorisk försäkring avskaffas. EESK motsätter sig ett allmänt avskaffande av obligatorisk försäkring, men vi håller med om undantag ska tillåtas i tydligt definierade fall. |
3.10.2 |
Införandet av en skadeståndsmekanism måste specificeras mer ingående, särskilt när det gäller hur denna mekanism ska finansieras och av vem. Det finns en risk för att skadeståndsnivåerna kommer att skilja sig åt mellan olika medlemsstater om man inför nationella skadeståndsmekanismer. Försökspersoner som skadas kan också komma att få det sämre om ansvarsförsäkringssystemen för läkemedel och medicintekniska produkter skiljer sig åt och om medlemsstaterna har olika ansvarsregler. |
3.11 |
Förenklingen av säkerhetsrapporteringen, i synnerhet centraliseringen av denna till Europeiska läkemedelsmyndigheten, är en viktig förbättring och torde minska den onödiga administrativa arbetsbelastningen när det gäller säkerhetsövervakning av läkemedel, samtidigt som EU:s förmåga att upptäcka relevanta händelser i tid maximeras. |
3.11.1 |
EESK rekommenderar att det inte införs specifika sjukdomskategorier eller typer av läkemedel i förordningen. Förordningen bör vara inriktad på att trygga deltagarnas säkerhet och tillförlitligheten hos de data som genereras. Om specifika sjukdomar får sin egen klassificering i förordningen finns det stor anledning att befara att det införs ett överflöd av nya klassificeringar, vilket skulle orsaka förvirring bland sponsorer och nationella behöriga myndigheter. Det finns stor risk för att ett omfattande klassificeringssystem skulle strida mot förordningens mål, dvs. förenkling och harmonisering. |
3.12 |
EESK stöder inrättandet av en samordnande och rådgivande grupp för kliniska prövningar som ett viktigt steg mot en verklig harmonisering av klinisk forskning inom hela Europa. För att göra gruppens arbete så effektivt som möjligt bör sammanträdena begränsas till de parter som anges i artikel 81. Man bör dock se till att parter som berörs av denna förordning kan lämna in frågor eller teman som denna rådgivande grupp kan diskutera. Det skulle möjliggöra ökad insyn och bättre balans mellan alla berörda parter i en klinisk prövning, inklusive patienter. |
3.12.1 |
EESK vill därför att följande text ska införas i artikel 81.5: ”På begäran av en grupp av berörda parter ska kommissionen för den samordnande och rådgivande gruppen för kliniska prövningar lägga fram en eller flera frågor som är relevanta enligt artikel 81.2 för diskussion vid tidigast möjliga sammanträde och vid behov sammankalla den samordnande och rådgivande gruppen i detta syfte. Om kommissionen vägrar att lägga fram en fråga för gruppen eller att sammankalla den i enlighet med begäran från en grupp av berörda parter ska kommissionen skriftligen underrätta den begärande gruppen om sin vägran och ange skälen för detta. Om den samordnande och rådgivande gruppen diskuterar en fråga enligt denna bestämmelse ska kommissionen se till att den begärande gruppen underrättas om resultatet av diskussionen.” |
3.13 |
EESK stöder kommissionens planer på att stärka garantierna vid behandling av personuppgifter, men betonar att det behövs en lämplig balans mellan de enskildas rättigheter och en säker och trygg användning av patientuppgifter för hälsoforskning. I synnerhet är det nödvändigt att följa god klinisk sed och etiska principer för användning av dessa uppgifter, när patienter som deltar i kliniska prövningar ha gett ett brett informerat samtycke som gör det möjligt att använda prover och data i framtida forskning. |
4. Särskilda kommentarer
4.1 |
EESK ser mycket positivt på en gemensam EU-förvaltningsstruktur för kliniska prövningar, som väsentligt ska underlätta genomförandet av klinisk forskning i EU och bör utgöra riktmärke och målsättning vid ändringar i och översyn av denna förordning. |
4.2 |
EESK anser att bestämmelser om nätverket av etikkommittéer bör införas i förordningen. |
4.2.1 |
Medlemmarna i nätverket ska utses av medlemsstaterna, som ska meddela kommissionen deras namn och kontaktuppgifter. Medlemmarna ska delta i och bidra till nätverkets verksamhet. Nätverket ska drivas enligt principerna för goda styrelseformer, däribland insyn, objektivitet, oberoende experter, rättvisa förfaranden och lämpligt samråd med berörda grupper, med ändamålsenlig patientmedverkan i alla steg. |
4.2.2 |
Målet för nätverket av etikkommittéer ska vara att
|
4.2.3 |
EESK ser positivt på att den kommittén finansieras via EU:s forskningsprogram. Endast de myndigheter och organ i nätverket som utsetts till stödmottagare av de deltagande medlemsstaterna ska vara berättigade till EU-stöd. |
4.3 |
Tidsfristerna för att lägga till en ny medlemsstat är inte konkurrenskraftiga och ligger inte i linje med tidsfristerna för de berörda medlemsstaternas del II-bedömning i enlighet med artikel 7. En ytterligare berörd medlemsstat får invända mot den rapporterande medlemsstatens slutsats men endast på följande grunder:
|
4.4 |
När det gäller utvärderingsprocessen rekommenderar EESK att varje medlemsstat, vid sidan av de villkor som anges i artikel 7.1, ska bedöma tillämpningen när det gäller att uppfylla de krav som rör skydd av försökspersoner. För att undvika långdragna tillståndförfaranden för kliniska prövningar som skulle försena patienternas tillgång till kliniska prövningar föreslår EESK följande ändring i artikel 7.2 första meningen: ”Varje berörd medlemsstat ska slutföra sin bedömning, inklusive yttrandet från den nationella etikkommittén, senast tio dagar efter valideringsdatum i enlighet med artikel 6.4.” |
4.5 |
I slutet av artikel 8.6 bör följande mening läggas till: ”Sponsorn får inleda den kliniska prövningen genast på underrättelsedagen, om inte den berörda medlemsstaten har meddelat att den har invändningar i enlighet med punkt 2.” |
4.6 |
Kommittén yrkar enträget på en förlängning av de tidsfrister som anges i förslaget till förordning, i syfte att garantera patienternas säkerhet. Framför allt följande tidsfrister bör förlängas: i artikel 5.2 från 6 till 14 dagar, i artikel 5.4 tredje stycket från 3 till 7 dagar, i artikel 6.4 från 10 till 25, från 25 till 35 och från 30 till 40 dagar samt i artikel 17.2 från 4 till 10 dagar. |
4.7 |
Skyddsnormerna i artiklarna 31 och 32 i förslaget till förordning bör baseras på bestämmelserna i direktiv 2001/20/EG, eller åtminstone bör man förutse en möjlighet för medlemsstaterna att göra undantag (”opt-out”) när det gäller skyddet av sårbara grupper. |
4.8 |
För dokumentation rörande överensstämmelse med god tillverkningssed i fråga om prövningsläkemedlet (bilaga I punkt 6) framhåller EESK att ansökan ska innehålla en försäkran om att all dokumentation rörande överensstämmelse med god tillverkningssed i fråga om prövningsläkemedlen återfinns i handlingarna och finns tillgänglig för inspektion för att säkerställa att patientsäkerheten upprätthålls. |
Bryssel den 12 december 2012
Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande
Staffan NILSSON
(1) COM(2012) 542 final.
(2) COM(2012) 541 final.
(3) COM(2010) 614 final.
15.2.2013 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
C 44/104 |
Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om kollektiv förvaltning av upphovsrätt och närstående rättigheter och gränsöverskridande licensiering av rättigheter till musikaliska verk för användning på nätet på den inre marknaden”
COM(2012) 372 final – 2012/0180 (COD)
2013/C 44/18
Föredragande: Jacques LEMERCIER
Rådet och Europaparlamentet beslutade den 10 september 2012 respektive den 11 september 2012 att i enlighet med artiklarna 50 och 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om
”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om kollektiv förvaltning av upphovsrätt och närstående rättigheter och gränsöverskridande licensiering av rättigheter till musikaliska verk för användning på nätet på den inre marknaden”
COM(2012) 372 final – 2012/0180 (COD).
Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 4 december 2012.
Vid sin 485:e plenarsession den 12–13 december 2012 (sammanträdet den 12 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 116 röster för och 1 nedlagd röst.
1. Slutsatser och rekommendationer
1.1 |
Europeiska ekonomiska och sociala kommittén välkomnar och stöder kommissionens förslag till ett direktiv om styrelseformer för upphovsrättsorganisationer med avseende på digitala rättigheter och gränsöverskridande licensiering av rättigheter till musik på den inre marknaden. |
1.2 |
Tillämpningsområdet är väl valt med hänsyn till den betydelse som musiken har på marknaderna för kulturellt innehåll på nätet. Det kan dessutom ge kunskap om en gränsöverskridande förvaltning av rättigheter, som senare kan stå som modell för, eller åtminstone ge inspiration till, internetförsäljning av multimediainnehåll och böcker. |
1.3 |
EESK har beaktat konsekvensanalysen (1) och reaktionerna från de yrkesverksamma och konsumenterna, och delar ståndpunkten att man bör införa en enhetlig rättslig ram för upphovsrättsorganisationerna och ett europeiskt licensieringspass för musik på nätet. |
1.4 |
Vi vill fästa uppmärksamheten på behovet av att ge upphovsrättsorganisationerna stöd under en övergångsperiod, så att de kan anpassa sig till denna form av gränsöverskridande förvaltning. Kommittén är väl medveten om att det innebär både tekniska och materiella problem för dem. |
1.5 |
Vi stöder den rättsliga grund som föreslås (artiklarna 50–54 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) som avser friheten att etablera och tillhandahålla tjänster på inre marknaden. Vad gäller tillämpningen av tjänstedirektivet bör man beakta att upphovsrättsorganisationerna saknar vinstsyfte och att de uppvisar vissa särdrag som skiljer dem från företag. |
1.6 |
Upphovsmännen befinner sig ofta i en mycket otrygg situation med osäker framgång och oregelbundna inkomster. Upphovsrättsorganisationerna kan hjälpa upphovsmännen att ägna sig åt sin kulturella verksamhet och stödja artister som har en svagare repertoar eller befinner sig i början av sin karriär. Eftersom de bygger på solidaritetsprincipen ger upphovsrättsorganisationerna stöd till artister som har det svårt och hjälper till att föra fram nya talanger. I själva verket bidrar dessa organisationer på ett väsentligt sätt till att utveckla den europeiska kulturella scenen och kulturekonomin. |
2. Kommissionens förslag
2.1 |
Enligt kommissionen inskränker sig gällande EU-lagstiftning på området för upphovsrätt till en definition av upphovsrätten och närstående rättigheter samt till begränsningar och undantag och till närstående bestämmelser. |
2.2 |
Endast i mycket få bestämmelser i direktivet om ”upphovsrätt” och därmed sammanhängande akter (2) tas frågan om kollektiv förvaltning av rättigheter upp, och det fastställs inte någon ram för upphovsrättsorganisationernas funktion. Bindande regler med avseende på deras styrelseformer och insynsfrågan har emellertid fastställts – och fortsätter att utvecklas – till följd av domstolens rättspraxis och kommissionens beslut. |
2.3 |
I praktiken varierar dock lagstiftningen mellan de olika medlemsstaterna. De regler som avser upphovsrättsorganisationerna varierar också, men framför allt är skillnaderna mycket stora när det gäller metoder och praxis för att kontrollera användningen av inkasserade intäkter och fördelningen av dessa till rättighetshavarna i praktiken, och ofta saknas insyn på området. I vissa länder har man till och med kunnat konstatera att man använder sig av metoder som gränsar till missbruk av tillgångar. |
2.4 |
Syftet med förslaget är att införa en lämplig rättslig ram för kollektiv förvaltning av rättigheter som upphovsrättsorganisationer förvaltar för rättighetshavarnas räkning, genom att
|
2.5 |
Det krävs en lämplig rättsakt (här ett direktiv) på EU-nivå för att man ska kunna nå de mål som ställts upp, med respekt för subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. |
2.6 |
EESK stöder förslagets mål och övriga rättsliga bestämmelser som ska bidra till att dessa mål uppnås. Vi stöder även den rättsliga grund som föreslås (artiklarna 50–54 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt), och ställer oss positiva till att förslaget inte kommer att få några budgetkonsekvenser. |
3. Allmänna kommentarer
3.1 |
EESK har redan uttalat sig (3) om de grundläggande regler som bör fastställas i form av bindande regler när det gäller kollektiv förvaltning av upphovsrätt och upphovsrättsorganisationernas funktionssätt, i syfte att säkerställa en rättvis fördelning av de inkasserade intäkterna till upphovsmännen och rättighetshavarna, en förvaltning som är öppen för insyn och som bör kontrolleras av upphovsrättsorganisationernas medlemmar och av en oberoende administrativ eller rättslig kontrollmyndighet när det gäller räkenskaperna. Denna myndighet bör regelbundet offentliggöra en rapport om varje upphovsrättsorganisations aktivitet, något som redan är praxis i flera medlemsländer. |
3.2 |
Förslaget till direktiv bör präglas av samma anda som direktivet om upphovsrätt, enligt vilket utgångspunkten för en harmonisering av upphovsrätt och närstående rättigheter måste vara en hög skyddsnivå. Skyddet av dessa rättigheter bidrar i själva verket till att bevara och utveckla kreativiteten och gagnar upphovsmän, utövande konstnärer, producenter, näringsliv och allmänhet. |
3.3 |
Att man valt musikmarknaden för ett lagstiftningsförslag kan förklaras av musikens relativa betydelse på den europeiska marknaden i förhållande till övrigt kulturutbud, samt av tekniska orsaker, eftersom musiken inte kräver någon språklig anpassning av innehållet. |
3.4 |
Det skulle kanske ha varit bättre att lägga fram två förslag till direktiv, ett mer allmänt om upphovsrättsorganisationer och ett annat om gränsöverskridande licensiering för distribution av musik på nätet. |
3.5 |
EESK kan emellertid godta ett enda direktiv med hänsyn till den viktiga roll som upphovsrättsorganisationerna spelar när det gäller musik på nätet. De är bäst placerade för att förvalta licenser och samla in ersättning till rättighetshavarna samt hantera fördelningen av ersättningen. Men om rättighetshavarna fritt väljer att ge en upphovsrättsorganisation i uppdrag att förvalta rättigheterna, bör de bibehålla möjligheten att övervaka tillämpningen och kontrollera att den finansiella förvaltningen är öppen för insyn och rättvis. |
3.6 |
EESK anser inte att frivilliga normer, som efterlyses av upphovsrättsorganisationerna, skulle vara tillräckligt för att garantera upphovsmännen och rättighetshavarna de öppna, tydliga och enhetliga förvaltningsregler som de eftersträvar. Icke-bindande regler (soft law) skulle i praktiken bidra till att bevara mångfalden, och det skulle ge de nationella reglerna som dominerar och fragmenterar den europeiska marknaden för distribution av kulturinnehåll på nätet en alltför stor roll. |
3.7 |
EESK anser att ett direktiv är en lämplig rättsakt, eftersom det unifierar lagstiftningen samtidigt som det ger medlemsländerna möjligheter att göra justeringar avseende tillämpningen, med hänsyn till nationella omständigheter och särdrag. |
3.8 |
När det gäller upphovsrättsorganisationerna håller EESK med om att förvaltningen av kollektiva rättigheter inom alla områden behöver ”anpassas för att förbättra tjänsterna till medlemmar och användare i fråga om effektivitet, noggrannhet, insyn och redovisningsskyldighet”. Dessa krav ingår som naturliga inslag i anslutning till den digitala agendan för Europa och Europa 2020-strategin ”för smart och hållbar tillväxt för alla”, samt kommissionens meddelanden ”En inre marknad för immateriella rättigheter” och ”Samstämmiga ramar för att öka tilltron till en inre e-marknad för e-handel och nättjänster” och uppföljningen till grönboken om distribution av audiovisuella verk i Europeiska unionen. |
3.9 |
”I kommissionens rekommendation 2005/737/EG om kollektiv gränsöverskridande förvaltning av upphovsrätt och närstående rättigheter i samband med lagliga musiktjänster på nätet uppmanas medlemsstaterna att främja en rättslig ram som är lämplig för förvaltning av upphovsrätt och närstående rättigheter när det gäller att tillhandahålla lagliga musiktjänster på nätet och förbättra normerna för upphovsrättsorganisationernas styrelseformer och insyn.” |
3.10 |
Men rekommendationerna innebär inte några bindande regler, och direktivförslaget rättar till denna brist. |
3.11 |
Dessutom anges att ”detta förslag kompletterar Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden, vars syfte är att inrätta en rättslig ram avsedd att säkerställa friheten att etablera och tillhandahålla tjänster mellan medlemsstaterna. Eftersom upphovsrättsorganisationerna levererar tjänster för kollektiv förvaltning omfattas de av direktiv 2006/123/EG.” EESK ställer sig frågande till att tjänstedirektivet i sin helhet tillämpas enligt principen ”mutatis mutandis” på upphovsrättsorganisationerna. Det behövs en mer djupgående undersökning av de utmärkande dragen hos dessa organisationer utan vinstsyfte. |
3.12 |
Förslaget till direktiv har alltså utformats helt i linje med den gällande lagstiftningen och de planer som skisseras i utvecklingsprogrammen för inre marknaden samt i överensstämmelse med de internationella avtal som medlemsstaterna undertecknat, och EESK ställer sig bakom de föreslagna bestämmelserna. |
3.13 |
Precis som kommissionen förespråkar vi (i överensstämmelse med våra tidigare yttranden) en ram för styrelseformer och insyn som skulle innebära en kodifiering av gällande principer och en mer detaljerad ram för regler om styrelseformer och insyn samt öka möjligheterna till kontroll över upphovsrättsorganisationer. Endast en årlig kontroll av förvaltningen av både samtliga anslutna medlemmar och en oberoende myndighet eller institution kan säkerställa respekten för de goda styrelseformerna. |
3.14 |
EESK undrar dock om inte många av de upphovsrättsorganisationer som för närvarande bedriver verksamhet inom EU saknar den nödvändiga tekniska kapaciteten för att utan svårigheter klara förvaltningen av gränsöverskridande licensiering. |
3.15 |
Ett annat viktigt problem rör aggregering av repertoarer. Kommissionen föreslår ett ”europeiskt licensieringspass” som skulle underlätta sådan aggregering avsevärt, och därmed också licensieringen av rättigheter. Detta ”skulle ge gemensamma regler (…) och därmed skapa konkurrenstryck på organisationerna att utveckla effektivare licensieringsmetoder”. Kommittén ser positivt på ett sådant tillvägagångssätt. |
3.16 |
Vi stöder också valet av artikel 50 i EUF-fördraget (f.d. artikel 44 i EG-fördraget) om etableringsfrihet, samt artiklarna 53 (f.d. 47) och 62 (f.d. 55) i EUF-fördraget – varav den senare hänvisar till artiklarna 51–54 i EUF-fördraget om fritt tillhandahållande av tjänster – som rättslig grund. |
4. Särskilda kommentarer
4.1 |
Upphovsrätt och närstående rättigheter bör främja konstnärligt skapande genom skälig eller proportionerlig ersättning till rättighetshavarna och deras arvingar under en period på 50–95 år beroende på de rättigheter som skyddas och lagstiftningen i de länder som är medlemmar i Wipo. Denna ersättning bör ge mottagarna tillräcklig materiell trygghet för att de ska kunna fortsätta sin konstnärliga verksamhet. Inom musiksektorn och andra branscher kan i praktiken mycket få upphovsmän leva av sina rättigheter, inte minst på grund av upphovsrättsorganisationernas funktionssätt – som de betraktar som svårgenomträngligt – och det faktum att transnationella oligopol kontrollerar produktionen och distributionen. |
4.2 |
I praktiken betalas huvuddelen av de belopp som licensanvändarna är skyldiga in till nationella eller internationella insamlings- och förvaltningsorgan som fördelar pengarna till de anslutna upphovsmännen
|
4.3 |
Den del som i praktiken går till rättighetshavare exempelvis i Frankrike är i allmänhet 9 %–10 % av intäkterna från musikindustrin, oavsett om det rör sig om CD-försäljning eller distribution via internet, trots att kostnaderna för distribution via internet är mycket lägre än för t.ex. CD-skivor. Produktionsbolagen, framför allt de största bolagen, får ca 50 % av intäkterna för köp utanför internet och mer än 60 % av intäkterna för onlineköp. Driftskostnaderna för upphovsrättsorganisationerna är ofta mycket höga, och den som ansluter sig måste ge organisationen ensamrätt till alla sina verk. Producenterna fakturerar dessutom upphovsmännen för reklamkostnader och andra utgifter, vilket minskar upphovsmännens andel ytterligare. |
4.4 |
EESK anser att direktivförslaget motsvarar inre marknadens krav på harmonisering, i enlighet med den valda rättsliga grunden, och samtidigt rättighetshavarnas krav på öppenhet, rättvisa och kontroll av förvaltningen. Det säkerställer dessutom rättvis ersättning till de rättighetshavare som är anslutna till upphovsrättsorganisationer. Alltför många av de anslutna har känslan av att de inte får något alls, medan ett litet antal anslutna roffar åt sig den största delen av kakan (4). Vi konstaterar även att de ojämlika kontrakt som de största producenterna och distributörerna i musikbranschen tvingar artisterna att skriva på fortfarande kommer att gälla, och de kommer även fortsättningsvis att hindra flertalet upphovsmän och rättighetshavare från att få en skälig ersättning för sitt arbete. Förslaget till lagstiftning är alltså inte tillräckligt vittgående, anser kommittén, för att genom en skälig ersättning till upphovsmännen säkerställa ett främjande av kulturen och de litterära och konstnärliga verken. |
4.5 |
Det handlar slutligen om minimibestämmelser som ger medlemsstaterna stort spelrum vid införlivandet, för att de bättre ska kunna reagera på upphovsmännens behov och för att man på bästa sätt ska främja kulturen och spridningen av den. EESK instämmer därför inte i den analys som görs av vissa lagstiftande församlingar, nämligen att förslaget till direktiv strider mot subsidiaritetsprincipen eftersom det är alltför styrande och detaljerat. Kommittén uppmanar dessutom kommissionen att fundera över hur de minskade kostnaderna för musikdistributionen på nätet faktiskt kan komma upphovsmännen till del. De ökade intäkterna beslagtas nämligen av en enda marknadsaktör som på så sätt hoppas kompensera de minskade intäkterna av den distribution som inte sker på nätet. Marknadsledarna försöker nämligen med hjälp av ojämlika kontrakt och med omfattande lobbying för mycket sträng lagstiftning för handeln på nätet att vidmakthålla exklusivitet i försäljningen som motdrag mot internet, som ju möjliggör obegränsad massdistribution till en mycket ringa kostnad. |
4.6 |
Konstnärerna borde ha bättre kontroll över hur försäljningen av deras verk främjas på nätet och över de intäkter som de genererar. De borde kunna distribuera vissa verk direkt, gratis eller till en ringa kostnad, i reklamsyfte. Internet har möjliggjort nya källor för finansiering av upphovsmännens arbete, t.ex. att man begär finansiering från dem som i framtiden kommer att lyssna på produktionerna. Direktivet borde ge upphovsmännen mer kontroll och större möjligheter. |
4.7 |
EESK välkomnar artikel 38, där medlemsstaterna uppmanas att fastställa påföljder för att se till att de bestämmelser som de införlivar i den egna lagstiftningen efterlevs. |
4.8 |
Avdelning II handlar om direktivets första delområde, om alla slags upphovsrättsorganisationers organisation och funktion. Kraven på insyn och information är frågor som EESK lägger särskilt stor tonvikt på, och dessa behandlas på tillfredsställande sätt i kapitel 5 i avdelning II (artiklarna 17–20). |
4.9 |
Kraven på insyn förstärks ytterligare av kompletterande bestämmelser. Artikel 8 handlar bland annat om övervakningsfunktionerna och garanterar medlemmarna god förvaltning, och EESK stöder de bestämmelser som planeras för ändamålet. Avdelning IV, som handlar om tvister (artiklarna 34–40), bl.a. klagomålsförfaranden (artikel 37), är ett komplement till bestämmelserna om upphovsrättsorganisationernas funktion och gör det möjligt för medlemmarna att ifrågasätta en ledning som enligt dem inte tillvaratar deras rättigheter. |
4.10 |
När det gäller vissa av de kriterier som föreslås för att inte små upphovsrättsorganisationer ska påtvingas gränsöverskridande licenser, konstaterar EESK att det finns risk för marknadskoncentration, och detta skulle kunna leda till konkurrenssnedvridningar till nackdel för mindre aktörer, t.ex. i vissa länder med en liten befolkning, eller för vissa nationella minoriteter, som för att kunna bidra till Europas kulturer kan behöva särskilda stödåtgärder för att delta på den europeiska licensmarknaden. EESK anser att små upphovsrättsorganisationer i dessa länder – med hänvisning till den kulturella mångfalden och i enlighet med artikel 107 i EUF-fördraget – borde komma i fråga för offentliga stöd för att omedelbart kunna marknadsföra sina kataloger på europeisk nivå och själva erbjuda gränsöverskridande licensiering. |
4.11 |
De bestämmelser som syftar till att undvika intressekonflikter och till att skapa insyn och effektivitet i styrningen och garantier för information till upphovsrättsorganisationernas medlemmar är viktiga, framför allt artikel 9, där skyldigheterna fastställs för de personer som har ansvar för den dagliga ledningen av upphovsrättsorganisationerna. |
4.12 |
Avdelning III (artiklarna 21–33) avser europeisk licensiering av näträttigheter till musikaliska verk. I artikel 21 (Gränsöverskridande licensiering på den inre marknaden) fastställs principen om att behöriga myndigheter effektivt ska kunna granska efterlevnaden av kraven i avdelning III (se definitionen i artikel 39). |
4.13 |
Artikel 22 (Resurser att hantera gränsöverskridande licenser) avser de främsta bestämmelserna på det andra delområdet. De upphovsrättsorganisationer som har behörighet att utfärda gränsöverskridande licenser måste elektroniskt och på ett effektivt sätt som medger insyn kunna behandla de uppgifter som krävs för förvaltningen av licenserna, faktureringen gentemot användarna, uppbörden av upphovsrättsavgifterna och fördelningen av utestående belopp till rättighetshavarna. EESK stöder de detaljerade kraven (punkt 2) och det faktum att det handlar om minimikrav men framhåller de praktiska svårigheter som kommer att uppstå när man ska bedöma huruvida de har upplösande verkan. |
4.14 |
Kraven på upphovsrättsorganisationerna är nödvändiga. Enligt artikel 23 (Insyn i uppgifter rörande gränsöverskridande repertoar) ska informationen ”omfatta de musikaliska verk och rättigheter som representeras, hela eller i delar, och de medlemsstater som representeras”, och enligt artikel 24 (Korrektheten hos uppgifter rörande gränsöverskridande repertoar) ska upphovsrättsorganisationen ”ha förfaranden som ger rättighetshavare och andra upphovsrättsorganisationer möjlighet att invända mot innehållet i de uppgifter som avses i artikel 22.2 eller mot uppgifter som tillhandahålls enligt artikel 23”. EESK anser att upphovsrättsorganisationen måste godta alla slags rättsligt giltiga bevis och skyndsamt göra alla nödvändiga korrigeringar. |
4.15 |
Genom kravet att kontrollera hur leverantörer som har tilldelats gränsöverskridande licenser använder rättigheterna måste upphovsrättsorganisationen erbjuda en möjlighet att på nätet rapportera om den faktiska användningen av rättigheten genom en erkänd metod som grundar sig på frivilliga normer och gällande praxis. EESK ser positivt på att det ska finnas möjlighet att vägra att godta rapporter som lämnas in i användardefinierat format, om organisationen har erbjudit möjlighet att göra rapporteringen med användning av en erkänd norm för elektroniskt utväxling av uppgifter. |
4.16 |
EESK framhåller att användningen av öppna och fria standarder, även för elektronisk fakturering (artikel 25), skulle vara en lämplig och godtagbar lösning under alla omständligheter, och detta bör påpekas här. |
4.17 |
EESK stöder de krav som ställs på faktureringen i artikel 25: en korrekt fakturering som sker omedelbart efter användningen av den gränsöverskridande licensen samt en skyldighet att ge leverantören av musiktjänster på nätet tillgång till förfaranden för att ifrågasätta fakturans korrekthet. Utbetalningen till rättighetshavarna ska vara korrekt och snabb (artikel 26). EESK stöder de detaljerade kraven på de upplysningar som ska ges till rättighetshavarna i samband med utbetalningen, samt motiveringen av arvodena. |
4.18 |
EESK stöder vidare bestämmelserna i artiklarna 27, 28 och 29 (Skyldighet att representera en annan upphovsrättsorganisation för gränsöverskridande licensiering) som gör det möjligt för en upphovsrättsorganisation som inte utfärdar eller erbjuder sig att utfärda gränsöverskridande licenser för rättigheter till verk i sin egen repertoar att begära att en annan upphovsrättsorganisation som uppfyller direktivets krav tecknar ett representationsavtal för att representera dessa rättigheter. |
4.19 |
EESK anser att lydelsen måste förtydligas: Har den andra upphovsrättsorganisationen en skyldighet att godta ett sådant uppdrag enligt artikel 29.1? |
4.20 |
EESK ser också positivt på bestämmelserna om gränsöverskridande licensiering i artikel 30 (Tillträde till gränsöverskridande licensiering), artikel 31 (Gränsöverskridande licensiering som görs av dotterbolag till upphovsrättsorganisationer) och artikel 32 (Licensvillkor för nättjänster). |
4.21 |
EESK stöder det undantag (i artikel 33) som innebär att kraven i avdelning III inte är tillämpliga på upphovsrättsorganisationer som, med frivillig aggregering av de rättigheter som krävs, utfärdar en gränsöverskridande licens för näträttigheter till verk som ett sändningsföretag måste ha för sina radio- eller teveprogram. |
Bryssel den 12 december 2012
Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande
Staffan NILSSON
(1) SWD(2012) 204 final (endast på engelska) och SWD(2012) 205 final.
(2) Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället; med detta direktiv sammanhängande akter (direktiv och rekommendationer), bl.a. Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/13/EU av den 10 mars 2010 om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (direktiv om audiovisuella medietjänster).
(3) EUT C 68, 6.3.2012, s. 28 och EUT C 318, 29.10.2011, s. 32.
(4) senat.fr/lc/lc30_mono.html – jämförande studie av upphovsrättsorganisationer i Europa.
15.2.2013 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
C 44/109 |
Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 443/2009 för att fastställa tillvägagångssätten för att till 2020 uppnå målet att minska koldioxidutsläppen från nya personbilar”
COM(2012) 393 final – 2012/0190 (COD)
och
”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EU) nr 510/2011 för att fastställa tillvägagångssätten för att till 2020 uppnå målet att minska koldioxidutsläppen från nya lätta nyttofordon”
COM(2012) 394 final – 2012/0190 (COD)
2013/C 44/19
Föredragande: Edgardo Maria IOZIA
Den 11 september 2012 beslutade Europaparlamentet respektive rådet att i enlighet med artiklarna 192.1 och 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om
”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 443/2009 för att fastställa tillvägagångssätten för att till 2020 uppnå målet att minska koldioxidutsläppen från nya personbilar”
COM(2012) 393 final – 2012/0190 (COD)
och
”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EU) nr 510/2011 för att fastställa tillvägagångssätten för att till 2020 uppnå målet att minska koldioxidutsläppen från nya lätta nyttofordon”
COM(2012) 394 final – 2012/0191 (COD).
Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 4 december 2012.
Vid sin 485:e plenarsession den 12–13 december 2012 (sammanträdet den 12 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 116 röster för, 1 röst emot och 4 nedlagda röster.
1. Rekommendationer och slutsatser
1.1 |
Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) har i sina yttranden alltid stött kommissionens initiativ om minskning av koldioxidutsläppen, med syftet att uppfylla målet om ett Europa utan koldioxidutsläpp före 2050, då transportsektorn ska ha minskat sina utsläpp med 60 %. |
1.2 |
EESK påminner om att Europeiska rådet i februari 2011 bekräftade EU:s mål att fram till 2050 minska växthusgasutsläppen med 80–95 % jämfört med nivån år 1990 (1). Enligt den mellanstatliga panelen för klimatförändringar bör industriländerna gemensamt uppnå utsläppsminskningsmålen med beaktande av de insatser som krävs från utvecklingsländernas sida. Detta bör göra det möjligt att minska utsläppen med 50 % på global nivå fram till 2050 genom att eftersträva ett minskningsmål för perioden efter Kyoto, inom en global rättslig ram som ska antas före 2015 och genomföras från år 2020. |
1.3 |
EESK stöder fastställandet av allt striktare mål för att bekämpa klimatförändringarna, främst för vägtransportsektorn, som står för 24 % av EU:s totala utsläpp av koldioxid (CO2), den viktigaste växthusgasen. Koldioxidutsläppen har ökat med nästan 23 % från 1990 till 2010. Denna tendens är inte hållbar i ljuset av EU:s klimatpolitik. |
1.4 |
EESK stöder ändringarna i de två förslagen, men påpekar att man bör agera på ett enhetligt och effektivt sätt och sträva efter en säker och konkurrenskraftig resursanvändning för att undanröja alla hinder för den inre transportmarknaden, främja ren teknik och modernisera transportnäten. Vi efterlyser ett snabbt antagande av förordningarna, med hänsyn tagen till våra förslag. |
1.5 |
Kommittén fäster särskild vikt vid att fastställa mål på lång sikt också för tiden efter 2020, så att den inre marknaden inte förlorar sin konkurrenskraft. Vi stöder förslaget att senast 2014 fastställa nya mål för tiden efter 2020, förutsatt att man genomför en noggrann och grundlig konsekvensbedömning. Kommittén rekommenderar att man ser över målen senast 2017 mot bakgrund av den tekniska utvecklingen, prognoserna om marknadsutvecklingen och behovet av att bekämpa växthusgasutsläppen. Företagen kräver med all rätta ett stabilt och förutsägbart regelverk, inom vilket man konkret bör kunna uppnå mycket ambitiösa mål. |
1.6 |
EESK rekommenderar, liksom i sina tidigare yttranden, att man utarbetar en modell som gör det möjligt att ta med alla utsläpp med koppling till fordonsproduktionen i beräkningarna av koldioxidutsläpp. Det koldioxidavtryck som uppstår under fordonets hela livscykel bör beaktas. |
1.7 |
EESK uppskattar kommissionens förslag att före 2014 utvärdera vilken nyttoparameter som ska användas. Kommittén har sedan länge ansett att det är ändamålsenligt att använda koldioxidavtrycket framför vikten för att understödja utvecklingen av fordon med mindre klimatpåverkan, som är lättare och har mindre förbrukning. |
1.8 |
Kommittén uppmanar kommissionen att ytterligare beakta förslaget om linjär funktion (lutningsprocent) med tanke på att en lutning på 60 % innebär extra koldioxidutsläpp på 4,6 gram från personbilar. Ju mer procentsatsen närmar sig 100, desto mer favoriseras de tyngre fordonen. |
1.9 |
För lätta nyttofordon föreslår kommissionen en lutning på 100 %, vilket underlättar bördan för tillverkare av lätta nyttofordon med större vikt. |
1.10 |
EESK stöder den avgiftspolitik som ska införas för tiden efter 2020, med en harmonisering på 95 euro per gram koldioxid för personbilar och lätta nyttofordon, och anser att intäkterna från detta bör öronmärkas för aktiviteter för att stärka bilindustrin. |
1.11 |
Det är viktigt att bevara det globala ledarskapet inom hållbar rörlighet. Därför kan ett sent och föga ambitiöst införande av nya tekniker döma EU:s transportindustri till en irreversibel nedgång på den globala marknaden, som utvecklas i snabb takt. |
1.12 |
EESK rekommenderar att man inför en märkning av de tekniska egenskaperna för de enskilda bilmodellernas utsläpp. Märkningen bör vara jämförbar, tydlig och uttömmande vad gäller alla skadliga utsläpp. Det nuvarande systemet, som överlåter valet av märkning till medlemsstaterna, bör ändras. Det behövs ett gemensamt märkningssystem i Europa, eventuellt överenskommet med de andra internationella partnerna. I dag kan samma bil få olika utsläppsmärkning beroende på om medlemsstaten till exempel har infört systemet med ”relativ märkning” i stället för att använda det som varje förnuftig människa skulle välja, dvs. ”absolut märkning”, som baseras på det absoluta värdet av producerade utsläpp och inte på en jämförelse med konkurrenterna i det berörda segmentet. |
1.13 |
Kommittén rekommenderar för framtida mål att övergångsperioden för lätta nyttofordon anpassas till sektorns ledtid (7–10 år i stället för 5–7 år som gäller för personbilar). Produktionsvillkoren för lätta nyttofordon gör det inte möjligt att anpassa konstruktionen så snabbt, särskilt inte i en tid när marknaden befinner sig i en mycket stor kris i flera länder. |
2. Kommissionens förslag
2.1 |
Europeiska kommissionen antog den 11 juli 2012 två förslag om ändring av förordningarna (EG) nr 443/2009 och (EU) nr 510/2011 för att fastställa tillvägagångssätten för att till 2020 uppnå målet att minska koldioxidutsläppen från personbilar och lätta nyttofordon. |
2.2 |
Kommissionen eftersträvar följande mål fram till 2020:
|
2.3 |
För att uppnå målet till 2020 fastställer kommissionen följande tillvägagångssätt för nya personbilar:
|
2.4 |
För att uppnå målet till 2020 fastställer kommissionen följande tillvägagångssätt för lätta nyttofordon:
|
2.5 |
De fastställda målen kommer att göra det möjligt att minska nya personbilars genomsnittliga utsläpp från 135,7 g koldioxid per km år 2011 till 95 g koldioxid per km år 2020, med ett bindande mål på 130 g koldioxid per km år 2015. Utsläppen från transportbilar minskas från 181,4 g koldioxid per km år 2010 (det sista året för vilket det finns uppgifter) till 147 g koldioxid per km år 2020, med ett bindande mål på 175 g koldioxid per km år 2017. |
3. Inledning
3.1 |
Liksom i tidigare yttranden om lagstiftningsförslag som rör mänskliga aktiviteter som ökar koldioxidutsläppen välkomnar EESK målet att fastställa allt striktare mål för minskningen av växthusgasutsläpp och anser att en anpassning av tillverkarnas och konsumenternas beteende är av grundläggande betydelse för att minska klimatförändringarna. I detta sammanhang kan man därför inte underlåta att vidta varje rimlig åtgärd som kan bidra till en konkret minskning av utsläppen från personbilar och lätta nyttofordon, som tillsammans står för ca 15 % av de totala koldioxidutsläppen i EU, inklusive utsläppen från bränsleförsörjningen. |
3.1.1 |
EESK anser att stärkandet av EU-lagstiftningen för tiden efter 2020 är avgörande för att bevara EU:s ledande position inom teknik, främst på grund av dess stora investeringar i innovation kombinerat med en krävande inre marknad. |
3.1.2 |
EESK stöder helhjärtat ändringarna i lagstiftningen om minskning av koldioxidutsläppen för nya personbilar och lätta nyttofordon efter 2020. De omfattar klara mål inom ramen för en effektiv lagstiftning och ger tydliga och stabila riktlinjer för investeringar som ytterligare kan stimulera fordonstillverkarnas och bildelsleverantörernas innovationsverksamhet och därmed stärka denna europeiska industris konkurrensfördel. |
3.1.3 |
Införandet av moderna och enhetliga regler kommer att göra det möjligt att övervaka marknaden bättre i syfte att skapa ett klimat med sund konkurrens mellan de europeiska tillverkarna av bränsleeffektiva och utsläppssnåla tekniker. |
3.1.4 |
Kommittén påpekar att åtgärderna innebär nettobesparingar för konsumenterna: Av kommissionens analys framgår det att målen för 2020 är möjliga att uppnå och att de är ekonomiskt rimliga. Målen är kostnadseffektiva, tekniken är lätt tillgänglig på marknaden och genomförandet av den förväntas främja sysselsättningen och vara till nytta för konsumenterna och industrin. |
4. Kommentarer
4.1 Personbilar – COM(2012) 393 final
4.1.1 |
EESK erinrar om att personbilarna står för ca 12,5 % av de totala koldioxidutsläppen i EU. Mängden producerad koldioxid står i direkt proportion till den mängd bränsle som förbrukas. Fordon med låga koldioxidutsläpp är alltså bränsleeffektivare och billigare i drift under deras livscykel. |
4.1.2 |
Bilmarknaden har drabbats hårt av den ekonomiska krisen under de senaste fem åren. Antalet nya registreringar minskade med 7,6 % under de första månaderna år 2012 och med 10,8 % i september, jämfört med samma period 2011. |
4.1.3 |
EESK noterar med tillfredsställelse utvecklingen av de genomförda åtgärderna och den ökade medvetenheten bland konsumenterna, såsom framgår av nya undersökningar av Europeiska miljöbyrån. Nyregistrerade bilar tenderar att visa allt bättre resultat i förhållande till utsläpp och har 2012 nästan uppnått delmålet för 2015. Utvecklingen av koldioxidutsläpp från nya personbilar enligt bränsletyp (EU-27) (2)
|
4.1.4 |
Kommittén anser att det är mycket viktigt att genomföra lönsamhetsanalyser av nettobesparingarna för konsumenter. För varje ny bil kommer ägaren att spara i genomsnitt ca 340 euro i bränslekostnader det första året, och totalt uppskattningsvis mellan 2 904 och 3 836 euro under bilens livstid (13 år) i förhållande till delmålet för 2015. |
4.2 EESK upprepar sitt förslag att använda koldioxidavtrycket som nyttoparameter i stället för vikten. Fördelarna skulle vara följande:
— |
Ytterligare minskning av utsläppen. |
— |
Minskning av fordonens vikt. |
— |
Betydlig bränslebesparing. |
— |
Materialutveckling och forskning. |
— |
Stimulering av sundare konsumtion som prioriterar funktion och effektivitet. |
4.3 EESK anser att valet att bibehålla den linjära funktionen på 60 % strider mot det uttalade syftet att ytterligare förbättra de tillverkade bilarnas utsläppsprofil. Denna politiska kompromiss skyddar några få europeiska företag, men är till skada för medborgarna som helhet.
4.4 Lätta nyttofordon – COM(2012) 394 final
4.4.1 |
EESK påminner om att de lätta nyttofordonen står för ca 1,5 % av de totala koldioxidutsläppen i EU. Mängden producerad koldioxid står i direkt proportion till den mängd bränsle som förbrukas. Fordon med låga koldioxidutsläpp är alltså bränsleeffektivare och billigare i drift under deras livscykel. |
4.4.1.1 |
Kostnaderna för bränsle (diesel), som utgör ca en tredjedel av ägarens utgifter, uppskattas till ca 2 400 euro per år. |
4.4.1.2 |
Utsläppen från lätta nyttofordon har ökat med 26 % mellan 1990 och 2010. |
4.4.2 |
Marknaden för lätta nyttofordon har drabbats hårt av den ekonomiska krisen under de senaste åren med ett särskilt stort fall i nya registreringar år 2009 (– 29,5 %), men till skillnad från personbilssektorn gick utvecklingen uppåt 2010 (+ 8,7 %) och 2011 (+ 7,5 %). Under de första tio månaderna 2012 föll försäljningen åter med 10,6 %. |
4.4.3 |
EESK anser att detta förslag, som bygger på effekterna av förordningen om personbilar, undervärderar skillnaderna mellan personbilar och lätta nyttofordon, som till exempel:
|
4.4.4 |
EESK anser att det är avgörande att genomföra lönsamhetsanalyser som tar hänsyn till dels de ökade kostnaderna för att anpassa de nya bilarna och lätta nyttofordonen till lagstiftningen, dels nettobesparingarna för konsumenterna. För varje nytt lätt nyttofordon kommer man att kunna spara i genomsnitt ca 400 euro i bränslekostnader det första året, och totalt uppskattningsvis mellan 3 363 och 4 564 euro under nyttofordonets 13-åriga livstid i förhållande till delmålet för 2017. |
4.4.5 |
Kommittén håller med om att man måste minska koldioxidutsläppen, men förespråkar mot bakgrund av kommentarerna ovan en ny övergångsperiod för framtida mål som är anpassad till sektorns ledtid (7–10 år i stället för 5–7 år som gäller för personbilar). |
4.5 Information och standardisering
4.5.1 EESK anser liksom kommissionen att slutanvändarna bör få tillförlitlig, tydlig och jämförbar information om de ekonomiska och miljömässiga besparingarna för de fordon som de tänker köpa.
4.5.2 Ett instrument som har visat sig vara mycket effektivt är märkning. EESK rekommenderar att kommissionen undersöker möjligheten att utvidga kravet på märkning för utsläpp, beräknat enligt livscykelprincipen (LCA). Tydlig, uttömmande, tillgänglig och framför allt omedelbart förståelig information skulle göra det möjligt för konsumenterna att göra välinformerade och medvetna val och därmed sätta igång en positiv kedjereaktion av god praxis.
4.5.3 Det gällande direktivet 1999/94 fastställer inga exakta krav, utan bara ett minimikrav för information av denna typ, vilket har gett de enskilda medlemsstaterna stor tolkningsfrihet. I några medlemsstater används ”relativ märkning”, som ger tvetydig information baserat på det segment som fordonet tillhör, utan att exakt ange utsläppen från fordonet i fråga. Med detta system vilseleds konsumenten, som, när denne ser en märkning för den bästa kategorin, förleds att tro att bilen totalt sett producerar lite utsläpp, trots att uppgiften i verkligheten bara rör den särskilda fordonskategorin. En lyxbil i segment F kan alltså producera 5 gånger mer utsläpp än ett transportfordon och få A-märkning, medan ett transportfordon i förhållande till sitt segment kan få D-märkning. Kommissionen bör, på samma sätt som man gjort med t.ex. hushållsapparater, föreslå vad varje förnuftig människa skulle göra, nämligen en ”absolut märkning”. Där skulle t.ex. A-märkning ges till fordon med utsläpp på mindre än 100 g/km, B-märkning till fordon med utsläpp på mellan 101 och 120 g/km, och utsläppen för varje enskilt fordon klart anges med samma färger i hela Europa.
4.5.4 EESK välkomnar åtgärderna för att sprida information till konsumenterna.
4.5.5 Kommittén stöder alla initiativ till konsumentutbildning som ska genomföras efter hand och som ska leda till medvetna val med tanke på ”koldioxidfria” fordon och ge ekonomiska fördelar tack vare de besparingar som man i slutändan kommer att uppnå.
4.5.6 EESK välkomnar att aktörerna uppmanas att fortsätta sina ansträngningar inom forskning och utveckling för att säkra investeringar i nya tekniker för gröna bilar. Det är mycket viktigt att hålla fast vid kommissionens förslag att investera de 80 miljarder euro som föreslås i budgeten för Horisont 2020 för perioden 2014–2020.
4.5.7
4.5.7.1 |
EESK betonar idén att utarbeta en strategi som främjar miljövänliga transportmedel (personbilar och lätta nyttofordon) för att bekämpa koldioxidutsläppen. |
4.5.7.2 |
Kommittén stöder möjligheten till en gradvis omvandling av den europeiska bilparken till utsläppsfria fordon, vilket bör leda till en ändring av bränsletypen som kan bidra till att de långsiktiga målen uppnås. |
4.5.8
EESK har vid flera tillfällen betonat den hållbara utvecklingens avgörande betydelse för Europas framtid. Kommittén välkomnar därför kommissionens riktlinjer för att utveckla mer hållbara produkter och uppmuntra en allmän miljövänlig design för alla produkter, särskilt sådana som använder fossila resurser.
Bryssel den 12 december 2012
Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande
Staffan NILSSON
(1) COM(2011) 885 final.
(2) http://www.eea.europa.eu/publications/monitoring-co2-emissions-from-new
15.2.2013 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
C 44/115 |
Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – EU:s strategi för utrotande av människohandel 2012–2016”
COM(2012) 286 final
2013/C 44/20
Föredragande: Béatrice OUIN
Den 19 juni 2012 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om
”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – EU:s strategi för utrotande av människohandel 2012–2016”
COM(2012) 286 final.
Facksektionen för sysselsättning, sociala frågor och medborgarna, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 23 november 2012.
Vid sin 485:e plenarsession den 12–13 december 2012 (sammanträdet den 13 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 104 röster för, 0 röster emot och 1 nedlagd röst.
1. Slutsatser och rekommendationer
1.1 |
Kommittén välkomnar strategin för utrotande av människohandel, och vill bidra till genomförandet. EESK framhåller dock att ordet ”utrotande” inte verkar särskilt realistiskt med tanke på företeelsens aktuella omfattning, den atmosfär av relativ tolerans som omger den och de begränsade resurser som avsätts för att bekämpa den. |
1.2 |
Kommittén betonar att strategin inte kan genomföras utan aktivt stöd från det civila samhället, i kontakt med offren. De organisationer som ger offren stöd behöver ekonomiska medel för att fullgöra sitt uppdrag. |
1.3 |
Kommittén föreslår att människohandel för sexuell exploatering särskiljs från övriga syften (arbete, tiggeri, skenäktenskap, organhandel) så att det tydligt framgår för alla vad som måste bekämpas. Kommittén föreslår också en märkning för städer som motsätter sig sexuell exploatering av kvinnor och barn. |
1.4 |
Kommittén önskar också en särskild behandling av barn (FN:s konvention om barnets rättigheter). |
1.5 |
De europeiska länderna bör snarast ratificera Internationella arbetsorganisationens (ILO) konvention om anständiga arbetsvillkor för hushållsarbetare och alla andra internationella konventioner om denna fråga. |
1.6 |
Offren måste få tillräckligt skydd för att de ska kunna återintegreras i rättssamhället, som de uteslutits från (skydd när de anmäler brott, tillgång till boende samt hälso- och sjukvård osv.). För att en sådan integration ska fungera på lång sikt bör offren ges möjlighet att hitta arbete på en inkluderande arbetsmarknad med offentlig finansiering. |
1.7 |
Kampen mot människohandel måste bygga på en tvärgående strategi med en verklig socialpolitik utöver bekämpningen av handeln. Man måste skapa samverkanseffekter med andra strategier, t.ex. för integrering av romer och mot fattigdom, narkotikamissbruk och sexuella övergrepp mot barn. |
2. Inledning
2.1 |
Slaveriet är inte förpassat till historieböckerna, utan förekommer fortfarande också i de mest utvecklade länderna. Att människohandeln fortbestår och till och med ökar inom EU är ett gissel som underminerar EU:s demokratiska grundvalar. När människor i rättsstater säljs av andra människor för sexuell exploatering, tvångsarbete eller påtvingat tiggeri eller nu också organhandel och skenäktenskap, när brottslingar som ägnar sig åt människohandel tjänar stora pengar på det, påverkas trovärdigheten för principerna om respekt för de mänskliga rättigheterna, som EU strävar efter att sprida i världen. |
2.2 |
Människohandel är förbjuden enligt artikel 5 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Direktiv 2011/36/EU om förebyggande och bekämpande av människohandel och om skydd av dess offer, som har ett övergripande synsätt och där de mänskliga rättigheterna och offren betonas och könsperspektivet beaktas, bör när medlemsstaterna införlivat det senast den 6 april 2013 möjliggöra en bättre bekämpning av människohandel. Även andra rättsinstrument om offrens rättigheter, jämställdhet, sexuell exploatering av barn och sanktioner mot arbetsgivare som medvetet anställer tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i EU kan göra det möjligt att ta itu med människohandlarna. |
2.3 |
Många spridda rättsinstrument kan överlappa varandra eller göra varandra överflödiga, och de utgör inte tillsammans en politik. Därför måste man anta en strategi för att fastställa prioriteringar, fylla luckor och göra de olika texterna samstämmiga. Det är syftet med denna strategi. |
2.4 |
En sak som man kan konstatera beträffande den rådande situationen är att avståndet mellan de fastställda principerna och verkligheten i vardagen är stort. Principiellt är EU, medlemsstaterna och medborgarna bestämda motståndare till människohandel, som betraktas som modernt slaveri. I vardagen kan alla – vanliga medborgare, socialarbetare, läkare, poliser, folkvalda osv. – stöta på offer, t.ex. mycket unga utländska flickor som prostituerar sig på de europeiska städernas gator och barn som tigger, eller indirekt bidra till att människor utnyttjas genom att köpa produkter som är så billiga att det är troligt att det förekommit tvångsarbete under åtminstone någon del av produktionskedjan. I praktiken finns det en utbredd kollektiv tolerans, och det råder en stor tystnad runt människohandel. De flesta människor blundar, vill inte se, känner sig inte berörda, trots att alla har en roll att spela. |
2.5 |
I det aktuella dokumentet föreslår kommissionen en handlingsstrategi för större effektivitet, vilket kommittén, som redan förespråkat detta i samband med förslaget till direktiv (1), inte kan annat än stödja. |
2.6 |
Strategin kan bara bli lyckad om det civila samhället är huvudpartnern i den. På detta område har organisationerna i det civila samhället den bästa förståelsen av frågan och kan hjälpa till att upptäcka offer och agera i förebyggande syfte. Polisen, rättsväsendet, yrkesinspektionen osv. är oumbärliga, men om de statliga myndigheterna på egen hand kunde utrota människohandeln skulle den redan ha försvunnit. Att göra det civila samhällets organisationer delaktiga i genomförandet av strategin är den enda effektiva metoden. Det behövs ekonomiskt stöd till de organisationer som hjälper offren. |
2.7 |
I dokumentet föreslås fem prioriteringar: identifiera, skydda och hjälpa offren, förbättra förebyggandet, lagföra människohandlare, förbättra samordningen, samarbetet och samstämmigheten samt bemöta nya problem, särskilt de kriminella nätverkens användning av internet. |
3. Kommitténs synpunkter
3.1 |
Kommittén har redan uttalat sig om frågor som hänger samman med människohandel i flera yttranden, bl.a. yttrandena om sexuell exploatering av barn (2), om brottsoffers rättigheter (3) och om den övergripande strategin för migration och rörlighet (4). |
Identifiera offren
3.2 |
I sitt yttrande från oktober 2010 insisterade kommittén på att offren måste få skydd så snart de erkänns som sådana. Problemets kärna ligger i detta erkännande och den bevisbörda som åligger utsatta personer som inte talar språket, som övervakas av dem som utnyttjar dem, som är rädda, som inte känner till sina rättigheter och som inte vet vart de ska vända sig. Det måste göras framsteg i identifieringen av offren, så att de kan göra sin röst hörd. Några fackförbund har vidtagit pilotåtgärder för att utbilda arbetstagare som kan komma i kontakt med offer för tvångsarbete så att de vet hur man upptäcker dem, tar kontakt med dem, stöder dem och skyddar dem. Offentliga myndigheter och organisationer bör utföra samma arbete bland personer som kan komma i kontakt med offer för människohandel för sexuell exploatering (närmare 80 % av offren). Befintliga instrument, utbildningar, riktlinjer och förfarandehandledningar måste få betydligt större spridning så att man vid misstanke om människohandel vet vad man ska göra och vart man kan vända sig. |
3.3 |
Den nuvarande utvecklingen måste vändas: när offer vänder sig till en hjälporganisation hänvisas de ofta till en annan organisation som anses vara bättre lämpad. Det gör att vissa offer måste berätta sin historia för dussintals personer innan de faktiskt får stöd. I stället måste alla känna sig rustade för att lyssna på och hjälpa offren. Detta förutsätter att man är informerad, utbildad och utrustad för att veta vad man ska säga och göra och att de sociala organisationerna och myndigheterna samarbetar i nätverk. |
3.4 |
Dessutom måste behandlingen specialiseras beroende på offer, särskilt när det gäller barn. Barnets bästa måste vara den överordnade principen. Kampen mot romska barns påtvingade tiggeri måste ingå i den europeiska strategin för integrering av romer. |
Förbättra förebyggandet
3.5 |
Kommittén välkomnar att könsperspektivet betonas. Närmare 80 % av offren för människohandel är kvinnor, och större delen av dem tvingas att prostituera sig. I 76 % av fallen av människohandel är syftet sexuell exploatering. Att människohandeln för sexuell exploatering fortbestår visar på bristen på jämlikhet mellan män och kvinnor. Det faktum att kvinnor, ofta unga, tas till EU:s rikaste städer i prostitutionssyfte ger upphov till frågan om hur kunderna ser på dessa kvinnor – och kvinnor i allmänhet – och motverkar de jämställdhetsåtgärder som vidtas på andra områden. |
3.6 |
Kommittén rekommenderar därför en tydlig åtskillnad mellan människohandel för sexuell exploatering och människohandel för tvångsarbete, påtvingat tiggeri och organhandel. Även sexuell exploatering av barn bör särskiljas. Huvuddelen av människohandeln (80 %) avser sexuell exploatering. Därför är det viktigt att nämna saken vid dess rätta namn. Det är viktigt för att göra det tydligt vad vi bekämpar. Människohandlarna kan tyckas tillhöra en diffus grupp som befinner sig långt borta och inte kan nås, men kunderna och offren är människor som vi alla möter på gatorna i Europas städer. |
3.7 |
Att förbättra förebyggandet innebär först och främst att ta itu med efterfrågan. Så länge det finns kunder kommer det att finnas människohandlare. För att minska efterfrågan krävs utbildning i jämställdhet från en mycket ung ålder och inom alla grupper. Det behövs också en jämnare könsfördelning på arbetsplatserna. När arbetsplatserna är könsblandade, när män och kvinnor utövar samma yrken och har lika stort ansvar, blir det svårare att ha en bild av kvinnor som bygger på sexuella fantasier, att se kvinnor som sexobjekt som kan köpas. Det är mycket viktigt med en sexualundervisning där de känslomässiga aspekterna och människovärdet beaktas. Om föräldrarna inte talar om sex söker ungdomarna efter information på internet och riskerar att utsättas för negativa bilder som kan påverka deras framtida uppfattning av förhållandet mellan män och kvinnor. |
3.8 |
Könsaspekten är viktig, men det är också viktigt att barn och vuxna behandlas olika. Det måste framhållas att det är ett brott att ha sex med barn. Det måste avsättas större resurser på detta område, särskilt som vissa vuxna inför de allt fler pornografiska webbplatser där barn visas upp tycks glömma bort eller bortse från lagarna. Det är också nödvändigt att upplysa barnen om sexualitet och den respekt som de har rätt till (5). |
3.9 |
Till förebyggandet hör också att bekämpa den fattigdom som driver människor hemifrån och de människosmugglare som utnyttjar situationen. Lockade av drömmen om att få del av det västerländska välståndet finner sig olagliga invandrare – som befinner sig i en utsatt situation, saknar dokument, pengar och möjlighet att meddela sig och är rädda för att gripas av polisen – vara utlämnade åt människohandlare som tvingar dem till slaveri, trots att de kommit av egen fri vilja och inte tagits med våld från sina hem. |
3.10 |
Ökningen i tvångsarbete är oroande. Man måste också ta itu med missbruk genom att förtydliga statusen som au pair och som pilgrim för vissa religiösa institutioner, eftersom gränsen mellan frivilligarbete och tvångsarbete ibland är otydlig. |
Lagföra människohandlare
3.11 |
I sitt tidigare yttrande framhöll kommittén utredningarnas ekonomiska aspekt, vilket fortfarande är aktuellt. Denna typ av brottslighet är nämligen en av de mesta lukrativa. De årliga vinsterna på global nivå från utnyttjandet av offer för människohandel för tvångsarbete uppskattas till 31,6 miljarder US-dollar. Av detta belopp genereras 15,5 miljarder US-dollar, d.v.s. 49 %, i de industrialiserade ekonomierna (6). Ekonomiska utredningar på europeisk nivå är ett viktigt inslag i jakten på människohandlare. Kommittén rekommenderar att tillgångar som uppkommit genom människohandel ska beslagtas och medlen användas för att gottgöra offren och bekämpa handeln. |
3.12 |
Att skydda offren med hänsyn till könsaspekten är en utmaning som måste antas. Offren spelar en avgörande roll för att få människohandlare fällda i domstol, och för det måste de känna sig trygga. Skyddet av offren måste också omfatta tillgång till boende, hälso- och sjukvård och personlig säkerhet. För att en sådan integration ska fungera på lång sikt bör offren ges möjlighet att hitta arbete på en inkluderande arbetsmarknad med offentlig finansiering, så att de kan få arbetslivserfarenhet och arbetsvana, vilket är en förutsättning för rehabilitering och en framgångsrik integrering på den öppna arbetsmarknaden. Efter att ha tvingats att leva i utkanten av samhället måste offren få hjälp att integreras i rättssamhället. |
3.13 |
Det är nödvändigt att underteckna konventioner med de olagliga invandrarnas ursprungsländer för att hjälpa dem att mer effektivt bekämpa människosmugglare, som inte åtalas för människohandel trots att de förser de kriminella nätverken med potentiella offer. |
Förbättra samordningen, samarbetet och samstämmigheten
3.14 |
Kommittén välkomnar förslaget om en europeisk företagssammanslutning mot människohandel. Företagens engagemang är avgörande för att bekämpa tvångsarbete både i tredjeländer och inom EU. Denna sammanslutning bör omfatta småföretag som är underleverantörer till stora koncerner inom de branscher där det är känt att svart arbete är vanligt: restaurang- och byggbranscherna samt jordbruket. Kampen mot människohandel är en grundläggande aspekt av företagens sociala ansvar. Det omfattar också olagligt arbete och tvångsarbete i tredjeländer, hos alla underleverantörer och i alla led av produktionskedjan. Processerna är världsomspännande, och därför spelar de multinationella företagen en viktig roll för att kontrollera hur alla produkter som de använder sig av tillverkas. |
3.15 |
På samma sätt måste handelsavtal innehålla klausuler som uttryckligen förbjuder handel med varor och tjänster från tvångsarbete. |
3.16 |
Det är känt att slaveriet inte har försvunnit inom tjänstesektorn, särskilt när det gäller hushållstjänster. ILO antog i juni 2011 ett instrument för att bekämpa missbruk, nämligen konvention nr 189 om anständiga arbetsvillkor för hushållsarbetare (7). EESK rekommenderar att de 27 medlemsstaterna snarast ratificerar denna konvention och alla internationella instrument om människohandel (8). |
3.17 |
Kommittén välkomnar inrättandet av en plattform för det civila samhället, vilket kan göra det möjligt att tillhandahålla information och utbildning om människohandel inom alla potentiellt berörda organisationer som har nödvändig sakkunskap. |
3.18 |
Förekomsten av nationella rapportörer och en bättre insamling av uppgifter är av stor vikt. Insamlingen av uppgifter måste vara enhetlig, så att alla länder handlar på samma sätt. De nationella rapportörerna kommer, i och med att de har huvudansvaret för kampen mot människohandel, att kunna samordna insatserna från de olika berörda myndigheterna och organisationerna, som inte alltid arbetar tillsammans: invandring, skydd för barn och ungdomar, yrkesinspektion, bekämpning av våld mot kvinnor osv. Europol har en viktig roll att spela, eftersom människohandlarna inte låter sig hindras av gränser. |
3.19 |
Genom att samordna EU:s yttre åtgärder och uttryckligen nämna människohandel i frihandelsavtalen kan man fästa uppmärksamheten på denna alltför ofta dolda eller underskattade företeelse. |
3.20 |
De lokala offentliga myndigheterna, särskilt de kommunala myndigheterna i stora städer, har särskilt goda förutsättningar för att bekämpa olaglig sexuell exploatering av offer för människohandel, eftersom de har bättre kännedom om de lokala förhållandena. Kommittén rekommenderar att det, genom en oberoende myndighet, inrättas en märkning för städer som särskilt motsätter sig människohandel och är särskilt aktiva i kampen mot tvångsprostitution och påtvingat tiggeri. Det finns märkningar för luft- och vattenkvalitet. Är inte den mänskliga miljön lika viktig? |
3.21 |
Det är nödvändigt att utvärdera effektiviteten hos EU:s finansiering samt utarbeta, sprida och översätta vägledningar med bra metoder och effektiva förfaranden som är anpassade till de olika aktörerna: polis, rättsväsende, kommuner och organisationer. |
Bemöta nya problem
3.22 |
Rekryteringen av offer och kunder på internet är en ny risk som måste analyseras och motverkas med hjälp av internet och de sociala nätverken för att sprida ett budskap om ansvar och respekt för människovärdet. Det vore synd att bara framhäva (de reella) farorna med internet, när detta nya verktyg också kan användas för att främja spridandet av positiva budskap och vara ett förebyggande redskap. |
Bryssel den 13 december 2012
Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande
Staffan NILSSON
(1) EUT C 51, 17.2.2011, s. 50–54.
(2) EUT C 48, 15.2.2011, s. 138–144.
(3) EUT C 43, 15.2.2012, s. 39–46.
(4) EUT C 191, 29.6.2012, s. 134–141.
(5) EUT C 24, 28.1.2012, s. 154–158.
(6) Patrick Belser, ”Forced Labor and Human Trafficking: Estimating the Profits”, arbetsdokument, Genève, Internationella arbetsbyrån, 2005.
(7) ILO-konvention som för närvarande inte ratificerats av något europeiskt land (två länder, Uruguay och Filippinerna, har ratificerat den).
(8) Tilläggsprotokoll om förebyggande, bekämpande och bestraffande av handel med människor, särskilt kvinnor och barn, till Förenta nationernas konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet, FN:s fördragssamling volym 2237, s. 319; Europarådets konvention om bekämpande av människohandel (CETS nr 197), Warszawa den 16 maj 2005; Förenta nationernas konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, New York den 18 december 1979, FN:s fördragssamling volym 1249, s. 13; Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter, den 20 november 1989, FN:s fördragssamling volym 1577, s. 3; ILO:s konvention (nr 29) angående tvångs- eller obligatoriskt arbete, 1930; ILO:s konvention (nr 105) angående avskaffande av tvångsarbete, 1957; ILO:s konvention (nr 182) om förbud mot och omedelbara åtgärder för att avskaffa de värsta formerna av barnarbete, 1999.
15.2.2013 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
C 44/119 |
Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om det europeiska innovationspartnerskapet för produktivitet och hållbarhet inom jordbruket”
COM(2012) 79 final
2013/C 44/21
Föredragande: Franco CHIRIACO
Den 29 februari 2012 beslutade Europeiska kommissionen att i enlighet med artikel 304 i EUF-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om
”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om det europeiska innovationspartnerskapet för produktivitet och hållbarhet inom jordbruket”
COM(2012) 79 final.
Facksektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 22 november 2012.
Vid sin 485:e plenarsession den 12–13 december 2012 (sammanträdet den 12 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 125 röster för och 2 nedlagda röster.
1. Rekommendationer och slutsatser
1.1 |
EESK anser att EU även fortsättningsvis måste säkra en tillfredsställande nivå i fråga om offentliga åtgärder för att främja innovation inom lantbruket. Enligt kommitténs uppfattning måste man också säkerställa en bättre samordning mellan forskningspolitiken i egentlig mening och jordbrukspolitiken i syfte att främja innovation, i synnerhet i fråga om åtgärder som finansieras via den gemensamma jordbrukspolitiken. Kommittén anser dessutom att diskussionerna om det europeiska innovationspartnerskapet för produktivitet och hållbarhet inom jordbruket även skulle kunna bidra till reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2013. |
1.2 |
Enligt EESK måste den strategi som lades fram tillsammans med detta europeiska innovationspartnerskap i tillräcklig utsträckning ta hänsyn till målet att stärka och konsolidera livsmedelsindustrin inom EU. En lämplig integrering av livsmedelskedjans olika delar är en förutsättning för att kunna säkra ett ökat utbud av jordbruksprodukter och samtidigt säkerställa att den europeiska primärproduktionen utnyttjas på bästa sätt och ges ett tryggat tillträde till marknaden. |
1.3 |
Vi anser emellertid att den indikator som kommissionen föreslagit för att utvärdera resultaten av innovationspartnerskapets åtgärder med avseende på hållbarhet bör analyseras. En tillfredsställande markfunktion kan visserligen i hög grad bidra till hållbarhet, men vi anser att man bör använda andra resultatindikatorer som gör det möjligt att bedöma vad en viss jordbrukspraxis kan bidra med, särskilt när det gäller bevarandet av naturresurserna. |
1.4 |
Det europeiska innovationspartnerskapet för produktivitet och hållbarhet inom jordbruket bör också stödja genomförandet av organisatoriska innovationer som kan optimera förbindelserna mellan aktörerna inom livsmedelssektorn på nationell och europeisk nivå. En rimlig lönsamhetsnivå för jordbrukarna, en förbättring av livsmedelsförsörjningskedjornas funktion, ett återförande av inflytandet på marknaden till jordbrukarna, samt en rättvisare värdefördelning mellan aktörerna i livsmedelskedjan är några av de viktigaste målsättningarna för att undvika att jordbruksverksamheten försvinner i många av EU:s landsbygdsområden. |
1.5 |
EESK uppmanar kommissionen att se till att företrädare för det ekonomiska, sociala och institutionella partnerskapet inom jordbruket involveras på lämpligt sätt i förvaltningen av det europeiska innovationspartnerskapet i syfte att göra den framtida verksamheten så effektiv som möjligt. |
1.6 |
Det europeiska innovationspartnerskapet kan endast ge positiva resultat om de operativa grupperna verkligen är i stånd att starta utvecklingsprocesser med konkreta mål snarare än nya partnerskap, som enbart har som mål att skaffa fram offentlig finansiering. Vidare stöder kommittén kommissionens förslag om att säkra en lämplig samordning mellan de olika operativa grupperna inom det europeiska innovationspartnerskapet för produktivitet och hållbarhet inom jordbruket genom inrättandet av ett nätverk för innovationspartnerskap inom ramen för det europeiska nätverket för landsbygdsområden. |
1.7 |
Detta europeiska innovationspartnerskap utgör ett viktigt bidrag till innovation inom jordbruket genom att man bildar nätverk för operatörer och upprättar förbindelser mellan de områden som skapar innovationer och de områden som använder dem. Denna åtgärd kommer att innebära att det finns aktörer som i egenskap av förmedlare utgör en förbindelselänk mellan de olika aktörerna inom innovationsprocessen. Vilka effekter innovationspartnerskapet kommer att få beror enligt EESK på om man aktivt involverar innovationsförmedlare som är i stånd att bygga upp och konsolidera innovationssamarbetet mellan ett stort antal olika aktörer. |
1.8 |
Kommittén anser att man måste prioritera en integrering av initiativen från de operativa grupperna inom innovationspartnerskapet på områden som generationsskifte, tekniskt bistånd, utbildning (i synnerhet för unga jordbrukare), stöd till strukturella investeringar, marknadsföring och utveckling av jordbruksproduktionen, skapande av nya avsättningsmöjligheter (exempelvis korta leveranskedjor) och diversifiering av företagens inkomster genom en prioriterad tillgång till resurserna i programmen för landsbygdsutveckling. |
1.9 |
EESK efterlyser specifika åtgärder som säkrar samordning och synergier mellan det europeiska innovationspartnerskapet för produktivitet och hållbarhet inom jordbruket och innovationspartnerskapen för råvaror respektive vatten. |
2. Europeiska innovationspartnerskap
2.1 |
I meddelandet ”Flaggskeppsinitiativ i Europa 2020-strategin – Innovationsunionen” lanserar kommissionen innovationspartnerskap (1). Kommissionen anser att innovationspartnerskap kan bidra till att lösa en rad viktiga samhällsproblem, bland annat tillhandahållande av hälsosamma livsmedel av hög kvalitet framställda med hållbara produktionsmetoder. |
2.2 |
Kommissionen har hittills uppmuntrat ett första pilotpartnerskap för aktivt åldrande med bibehållen god hälsa (2). Samtidigt föreslog man följande tre partnerskap:
|
2.3 |
Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) har redan visat intresse för europeiska partnerskap. Kommittén har emellertid påmint om de många åtgärder och förfaranden som redan införts på detta område. Vi har framhållit behovet av att ta hänsyn till de erfarenheter som gjorts och bygga vidare på de initiativ som har inletts. Det arbete som redan utförts av kommissionen och andra intressenter bör erkännas, konsolideras och användas vid planeringen av nya initiativ. EESK har rekommenderat att de föreslagna nya åtgärderna och instrumenten bör ligga i linje med de processer som redan pågår, att man bör undvika nya komplicerade förfaranden och dubbelarbete, samt att man bör respektera den kontinuitet, rättsliga säkerhet och stabilitet som är nödvändig (6). Vidare måste man värna om principen om frivillighet, variabel geometri, öppenhet och en tydlig och lätthanterlig förvaltning vid genomförandet av EU:s innovationspartnerskap (7). |
3. Sammanfattning av meddelandet
3.1 |
Kommissionen har i anslutning till initiativet innovationsunionen lagt fram ett meddelande för att främja ett nytt europeiskt innovationspartnerskap på området ”Produktivitet och hållbarhet inom jordbruket”. |
3.2 |
Kommissionen har fastställt följande två mål för det europeiska innovationspartnerskapet för produktivitet och hållbarhet inom jordbruket:
Avsikten med det europeiska innovationspartnerskapet är alltså att skapa effektiva förbindelser mellan den senaste forskningen, den modernaste tekniken och intressenterna, exempelvis jordbrukarna, företagen, industrin, rådgivningstjänsterna och de icke-statliga organisationerna. |
4. Allmänna kommentarer
4.1 |
EESK stöder kommissionens initiativ att lansera europeiska innovationspartnerskap och instämmer särskilt i kommissionens förslag om ett särskilt initiativ för produktivitet och hållbarhet inom jordbruket inom ramen för de europeiska innovationspartnerskapen. Detta initiativ kan även utgöra en viktig möjlighet att främja en diskussion bland aktörerna på jordbruks- och livsmedelsområdet i syfte att fastställa prioriterade, strategiska mål för utvecklingen av det europeiska jordbruket fram till 2050. I detta sammanhang uppmanar EESK kommissionen att även ta hänsyn till vissa av förslagen i kommitténs tidigare yttranden (8). |
4.2 |
Kommittén vill framhålla att en av de största utmaningarna när det gäller jordbrukets framtid är fastställandet av en produktionsmodell som gör det möjligt att förena jordbruksproduktionen med respekten för miljö och hållbarhet. Att uppnå detta mål är komplicerat på grund av flera faktorer som bidrar till den nuvarande livsmedelssituationen i världen. Fluktuationer i priserna på jordbruksprodukter, finansialiseringen av jordbrukssektorn, den ökande användningen av jordbruksprodukter för energiändamål och konsekvenserna av den globala ekonomiska krisen utgör allvarliga hinder för utvecklingen av nya, mer produktiva och mer hållbara jordbruksmetoder. Med tanke på forskningens och innovationernas stora betydelse anser EESK att det europeiska innovationspartnerskapet för produktivitet och hållbarhet inom jordbruket i hög grad kan bidra till att tackla denna utmaning, som är avgörande för det europeiska jordbrukets framtid. |
4.3 |
Konkurrenskraften hos EU:s hela livsmedelssystem påverkas i mycket hög grad av sektorerna för industriell beredning och marknadsföring av livsmedel. Vi uppmanar kommissionen att inte undervärdera det bidrag som importen av jordbruksråvaror innebär när det gäller de ekonomiska resultaten i EU:s livsmedelssektor. Detta innovationspartnerskaps strategi måste därför i tillräcklig utsträckning uppmärksamma målet att stärka och konsolidera den industriella beredningssektorn i EU. En lämplig integrering av livsmedelskedjans olika delar är en förutsättning för att kunna säkra ett ökat utbud av jordbruksprodukter och samtidigt säkerställa att den europeiska primärproduktionen utnyttjas på bästa sätt och ges ett tryggat tillträde till marknaden. |
4.4 |
I kommissionens meddelande saknas en definition av produktivitet inom jordbruket. En diskussion om produktivitetsbegreppet bör baseras på en överenskommen definition av jordbruksproduktion. Kommittén har i en rad yttranden (9) framhållit vikten av att bevara den europeiska jordbruksmodellen och påpekat att EU:s invånare intresserar sig för jordbrukets olika funktioner (livsmedels- och fiberproduktion, miljöskydd och skydd för landsbygdsutvecklingen, dess bidrag till livskvaliteten i landsbygdsområdena, en balanserad territoriell utveckling, livsmedelskvalitet och djurskydd). Alla ansträngningar för att främja och förbättra produktiviteten inom jordbruket bör fokuseras på att främja dess mångfunktionella karaktär och en balanserad utveckling inom sektorn utan att för den skull ignorera något av den europeiska jordbruksmodellens resultat. |
4.5 |
Enligt EESK bör begreppet produktivitet inom jordbruket omfatta olika faktorer som bidrar till produktionen. Många analyser av produktiviteten inom jordbruket tenderar att enbart mäta tekniska faktorer (mark, vatten, gödsel, växtskyddsmedel, utsäde), och man glömmer bort att framhålla den mänskliga faktorns grundläggande bidrag till en produktion av hög kvalitet. Följaktligen är det inte möjligt att utforma en strategi för att främja och utvärdera produktiviteten inom jordbruket utan att vidta lämpliga åtgärder (utbildning, säkerhet) som syftar till att förbättra jordbruksarbetets kvalitet. |
4.6 |
Inför genomförandet av det europeiska innovationspartnerskapet för produktivitet och hållbarhet inom jordbruket anser vi att man måste diskutera själva begreppet hållbarhet i syfte att ta hänsyn till den europeiska jordbruksmodellens särart samt tendenser och utmaningar på global nivå. När det gäller förhållandet mellan jordbruk och hållbarhet skulle kommittén först och främst vilja framhålla att multifunktionalitet bidrar till att man kan uppnå detta mål. Multifunktionalitet är en specifik, inneboende egenskap hos jordbruket som bör skyddas och främjas även i samband med hållbar utveckling. |
4.7 |
EESK påminner om de betydande framsteg som gjorts inom den europeiska jordbrukssektorn när det gäller tre aspekter av hållbar utveckling (ekonomiska, sociala och miljömässiga). En hållbar utveckling kan emellertid inte längre garanteras utan att man tar tillräcklig hänsyn till hållbarhetens institutionella dimension. Därför betonar kommittén att det är nödvändigt att säkerställa att alla aktörer inom jordbrukssektorn är involverade och deltar i tillräckligt hög grad i samband med åtgärder i anslutning till det europeiska innovationspartnerskapet för produktivitet och hållbarhet inom jordbruket i syfte att maximera den europeiska jordbruksmodellens bidrag till målet hållbar utveckling. |
4.8 |
EESK ställer sig bakom kommissionens beslut att jordbrukets hållbarhet ska vara ett prioriterat mål för det europeiska innovationspartnerskapet. Vi anser emellertid att den indikator som kommissionen föreslagit för att utvärdera resultaten av innovationspartnerskapets åtgärder med avseende på hållbarhet bör analyseras. En tillfredsställande markfunktion kan visserligen i hög grad bidra till hållbarhet, men vi anser att man bör använda andra resultatindikatorer som gör det möjligt att bedöma vad en viss jordbrukspraxis kan bidra med, särskilt när det gäller bevarandet av naturresurserna. |
4.9 |
Slutligen anser kommittén att det är viktigt att fördjupa konceptet om innovation inom jordbruket i syfte att kunna identifiera och ta hänsyn till den europeiska jordbruksmodellens särdrag. Mellan 1960-talet och 1980-talet noterades en avsevärd ökning av jordbruksproduktionen, som kan tillskrivas den gröna revolutionen och dess innovationer. Denna förbättring av produktionsresultaten har emellertid varit till nackdel för jordbrukets miljömässiga hållbarhet till följd av en allt mer omfattande användning av kemiska produkter (gödningsmedel och ogräs- och skadedjursbekämpningsmedel) samt av drivmedel till lantbruksmaskiner. Även om kommittén är fast övertygad om att livsmedelssäkerhet är en grundläggande mänsklig rättighet kan vi konstatera att den gröna revolutionen inte är den lämpligaste modellen för att i framtiden hantera denna mycket viktiga globala utmaning. Innovationerna inom jordbruket bör inriktas mot en övergripande utvecklingsstrategi inom denna sektor som stöder jordbrukets multifunktionella karaktär genom att sträva efter ett effektivt utnyttjande av samtliga produktionsfaktorer (mark, vatten, arbete, energi) och främja en produktion av hög kvalitet. |
4.10 |
Kommittén anser att det är mycket viktigt att framhålla och försvara den europeiska jordbruksmodellen. Det är nödvändigt att erkänna jordbrukets multifunktionella karaktär och framhålla dess bidrag till målet att säkra en hållbar utveckling. Denna utvidgning av jordbrukets funktioner och uppgifter innebär att man måste se över de innovativa strategierna för sektorn. Åtgärdernas räckvidd och användningsområden bör revideras på grund av en ökande samverkan mellan jordbruket och andra produktionssektorer. Strategierna för innovativa åtgärder bör i allt mindre omfattning fokuseras på en enskild sektor och i stället riktas mot de aktiviteter som benämns bioekonomi. |
4.11 |
EESK uppmanar kommissionen att inte försumma någon form av innovation som skulle kunna genomföras inom jordbrukssektorn. Vi undervärderar inte vikten av att säkra ett tillräckligt stöd till skapande och spridande av innovation inom jordbruket, men vi anser att man i högre grad bör uppmärksamma innovation som kan genomföras i distributionsledet, innovation knuten till försök med nya former av företagsorganisation och innovation som bidrar till att optimera förbindelserna mellan livsmedelskedjans aktörer på nationell och europeisk nivå. |
4.12 |
När det gäller produktinnovation påminner kommittén om den ökande uppmärksamhet som privata aktörer har visat beträffande utveckling, spridning och saluföring av mervärdesmat (functional foods). Vi bortser inte från dessa nya produkttypers ekonomiska och hälsorelaterade aspekter, men vi vill framhålla att det är nödvändigt att stödja produktinnovationsprocesser som tar större hänsyn till behovet av att skapa stora fördelar för samhället som helhet, även om de också kan omfatta privata initiativ. |
4.13 |
Enligt kommitténs uppfattning har kommissionen fastställt mycket ambitiösa mål för det europeiska innovationspartnerskapet för produktivitet och hållbarhet inom jordbruket. För att initiativet ska bli så framgångsrikt som möjligt är det nödvändigt att säkerställa största möjliga synergieffekter mellan detta innovationspartnerskap och EU:s övriga politikområden (företag, klimatåtgärder, sektorsövergripande politik, ekonomi, finanser och skatter, sysselsättning och sociala rättigheter, energi och naturresurser, miljö, konsumentfrågor och hälsa, yttre förbindelser och utrikesfrågor, regioner och lokal utveckling, vetenskap och teknik). I detta sammanhang bör man lägga särskild vikt vid att säkra överrensstämmelse mellan det europeiska innovationspartnerskapet och den gemensamma jordbrukspolitikens innehåll och verktyg. |
4.14 |
Det är viktigt att framhäva de effekter som EU:s beslut i fråga om handelspolitik kan få för jordbrukssektorns produktivitetsresultat. När det gäller exempelvis proteingrödor har EU:s beslut om att minska stödet lett till försämrad konkurrenskraft hos sektorns europeiska aktörer. Detta fall visar att en förbättrad produktivitet inom vissa jordbrukssektorer inte enbart beror på att mer resurser överförs till sektorn, utan att samma resultat också kan uppnås genom effektiva handelsåtgärder. Det är även viktigt att betona att det för att säkerställa jordbrukets lönsamhet är nödvändigt att man för varje strategi som syftar till att öka jordbrukets produktivitet antar åtgärder som innebär att den ökade jordbruksproduktionen i tillräcklig utsträckning kommer ut på marknaden. |
4.15 |
Kommittén erinrar om att både världen som helhet och de enskilda länderna haft enorma fördelar av den ökade produktiviteten inom jordbruket. Många av dessa fördelar kan tillskrivas de tekniska framstegen till följd av de offentliga investeringarna i forskning och utveckling inom jordbruket. Enligt tillgängliga empiriska data har fördelarna i vilket fall som helst varit mycket större än kostnaderna. EESK anser att EU måste fortsätta att säkerställa en adekvat nivå vad beträffar offentliga åtgärder för att främja innovation inom lantbruket. Enligt kommitténs uppfattning måste man också säkerställa en bättre samordning mellan forskningspolitiken i egentlig mening och jordbrukspolitiken, i synnerhet beträffande åtgärder som finansieras av den gemensamma jordbrukspolitiken. Bidraget från såväl det frikopplade direktstödet under den första pelaren som strukturåtgärderna för landsbygdsutveckling för att sprida den tekniska utvecklingen bör förbättras. |
4.16 |
Diskussionerna om det europeiska innovationspartnerskapet för produktivitet och hållbarhet inom jordbruket äger rum samtidigt med diskussionerna om EU:s nya fleråriga budgetram. Det är ännu inte fastställt vilka belopp EU kommer att avsätta till de olika politikområdena. Kommittén anser att det är viktigt att EU ger tillräckligt stöd till programmen för forskning och innovation på EU-nivå, i överensstämmelse med målen i Europa 2020-strategin. Vad gäller jordbrukssektorn framhåller EESK att man som minimum garanterar att beloppet 5,1 miljarder euro, som uttryckligen reserverats för forskning och innovation inom jordbruket, beviljas i förslaget till flerårig budgetram 2014–2020. |
5. Särskilda kommentarer
5.1 |
Kommittén välkomnar kommissionens strävan att införa en ny styrelseform för genomförandet av innovationsprocesserna, men vi skulle vilja ha ett klargörande beträffande vilka kriterier som ska användas vid val av medlemmar till den styrelse som ska övervaka utarbetandet av det europeiska innovationspartnerskapets fleråriga strategiska arbetsprogram. |
5.2 |
Kommittén anser att det är viktigt att säkerställa största möjliga samverkanseffekter mellan det europeiska innovationspartnerskapet för produktivitet och hållbarhet inom jordbruket och tidigare initiativ från kommissionen för att främja innovation inom sektorn (den ständiga kommittén för jordbruksforskning, Era-Net och europeiska teknikplattformar). EESK (10) har redan tidigare framhållit att en gemensam programplanering för jordbruksforskning ger ett mervärde och är positivt för EU:s konkurrenskraft. Vi skulle dessutom vilja ha ett klargörande beträffande de åtgärder som ska antas för att säkerställa samordning och synergier mellan detta europeiska innovationspartnerskap och innovationspartnerskapen om råvaror respektive vatten. |
5.3 |
Enligt kommitténs uppfattning har kommissionen fastställt mycket ambitiösa ramar för det europeiska innovationspartnerskapet för produktivitet och hållbarhet inom jordbruket. Förslaget om att använda ett nedifrån-och-upp-perspektiv när det gäller de operativa gruppernas verksamhet är en positiv innovation. Vi föreslår samtidigt att man inleder en diskussion om de potentiella förvaltningsrelaterade problem och svårigheter som kan uppstå i samband med genomförandet av det nya europeiska innovationspartnerskapet. Partnerskapet kan ge positiva resultat endast om de operativa grupperna blir aktörer som verkligen är i stånd att starta utvecklingsprocesser med konkreta mål, snarare än nya partnerskap som enbart har som mål att skaffa fram offentlig finansiering. |
5.4 |
Kommittén anser att man måste se till att innovationspartnerskapet kan genomföras utan att det uppstår ytterligare svårigheter och komplikationer för potentiella aktörer i de operativa grupperna. Vi vill särskilt betona att införandet av det europeiska innovationspartnerskapet kan ge upphov till administrativa kostnader för de förvaltningsmyndigheter och utbetalande organ som deltar i urval, utbetalning, övervakning och kontroll i samband med genomförandet av partnerskapet. Denna situation kan innebära en risk för att innovationspartnerskapets mervärde minskar, även när det gäller förhållandet mellan intäkter och kostnader. |
5.5 |
EESK ser positivt på att kommissionen, i samband med genomförandet av det europeiska innovationspartnerskapet för produktivitet och hållbarhet inom jordbruket, kommer att använda Världsbankens systematiska strategi Agricultural Innovation System – AIS, som syftar till att inrätta ett nätverk för organisationer, företag och enskilda personer. Målsättningen är att lansera nya produkter, nya processer och nya organisationsformer på marknaden i samarbete med de institutioner och i linje med den politik som påverkar det sätt på vilket olika aktörer samarbetar, gemensamt använder, tillägnar sig, utbyter och utnyttjar kunskaperna. Denna ansats visar hur viktigt det är att det finns aktörer som i egenskap av förmedlare utgör en förbindelselänk mellan de olika aktörerna inom innovationsprocessen. Vilka effekter det europeiska innovationspartnerskapet för produktivitet och hållbarhet inom jordbruket kommer att få beror på om man aktivt involverar innovationsförmedlare som är i stånd att bygga upp och konsolidera innovationssamarbetet mellan ett stort antal olika aktörer. |
5.6 |
Kommittén stöder kommissionens förslag om att säkra en lämplig samordning mellan de olika operativa grupperna inom det europeiska innovationspartnerskapet för produktivitet och hållbarhet inom jordbruket genom inrättandet av ett nätverk för innovationspartnerskap inom ramen för det europeiska nätverket för landsbygdsområden. Vi skulle vilja ha ett förtydligande när det gäller vilka aktiva åtgärder kommissionen har för avsikt att vidta för att förbereda det europeiska nätverket för landsbygdsområden för att ta itu med denna nya uppgift, särskilt åtgärder för utbildning av personal med lämpliga kunskaper och adekvat kompetens. |
5.7 |
De nya globala utmaningarna (liberaliseringen av marknaderna, befolkningsökningen och de knappa naturresurserna) leder till att innovation inom jordbruket bör få ökad uppmärksamhet. Tillgänglig information visar på problem i samband med att innovationen sker långsammare än väntat, och att det i övervägande grad handlar om klassiska former av innovation, såsom teknisk och sortrelaterad innovation, innovation knuten till nya marknader, direkt bearbetning samt nya odlingsmetoder och certifiering. Det europeiska innovationspartnerskapet för produktivitet och hållbarhet inom jordbruket utgör ett viktigt bidrag till innovation inom jordbruket genom att man bildar nätverk för operatörer och upprättar förbindelser mellan de områden som skapar innovationer och de områden som använder dem. |
5.8 |
Innovationsbenägenheten inom jordbruket påverkas också av de enskilda jordbrukarna och deras familjer, jordbruksföretagets strukturella särdrag samt marknadsvillkor och de generella förhållanden och omständigheter som råder där verksamheten bedrivs. Därför måste man prioritera en integrering av initiativen från de operativa grupperna inom innovationspartnerskapet med åtgärder inom området för generationsskifte, tekniskt bistånd, utbildning (i synnerhet för unga jordbrukare), stöd till strukturella investeringar, marknadsföring och uppvärdering av jordbruksproduktionen, skapande av nya avsättningsmöjligheter (exempelvis korta leveranskedjor) samt diversifiering av inkomsterna från företagen via en prioriterad tillgång till de tillgängliga resurserna i programmen för landsbygdsutveckling. |
5.9 |
EESK påminner om att det inom ramen för programplaneringen för utveckling av landsbygden 2007–2013 har införts en ny åtgärd i syfte att främja erfarenheter av ”samarbete om utveckling av nya produkter, processer och tekniker inom jordbruks- och livsmedelssektorn samt inom skogsbrukssektorn” (11). Man bör säkra samordning och synergier mellan åtgärderna inom det europeiska innovationspartnerskapet för produktivitet och hållbarhet inom jordbruket och erfarenheterna när det gäller landsbygdsutveckling. I detta sammanhang vore det lämpligt att med hjälp av resultaten av halvtidsöversynen av de regionala utvecklingsprogrammen analysera vilka svagheter och vilka starka sidor som har visat sig vid genomförandet av samarbetsprojekten och ta lärdom av dem inför den praktiska utformningen av åtgärderna inom detta innovationspartnerskap. |
Bryssel den 12 december 2012
Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande
Staffan NILSSON
(1) COM(2010) 546 final – ”Flaggskeppsinitiativ i Europa 2020-strategin – Innovationsunionen”.
(2) COM(2012) 83 final – ”Stöd till den strategiska genomförandeplanen inom det europeiska innovationspartnerskapet för aktivt och hälsosamt åldrande”.
(3) COM(2012) 82 final – ”Att trygga råvaruförsörjningen för Europas framtida välstånd – Förslag till ett europeiskt innovationspartnerskap om råvaror”.
(4) COM(2012) 79 final – ”Det europeiska innovationspartnerskapet för produktivitet och hållbarhet inom jordbruket”.
(5) COM(2012) 216 final – ”Europeiska innovationspartnerskapet om vatten”.
(6) EESK:s yttrande om ”Innovationsunionen” (EUT C 132, 3.5.2011, s. 39, punkt 3.5).
(7) EESK:s yttrande om ”Innovationsunionen” (EUT C 132, 3.5.2011, s. 39, punkt 4.4).
(8) EESK:s yttrande om ”Framtidsutsikterna för Europas unga jordbrukare” (EUT C 376, 22.12.2011, s. 19–24, punkt 3.5) och EESK:s yttrande om ”Kvinnors roll inom jordbruket och på landsbygden” (EUT C 299, 4.10.2012, s. 29–33).
(9) EESK:s yttrande om ”Reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken år 2013” (EUT C 354, 28.12.2010, s. 35–42),
EESK:s yttrande om ”Den gemensamma jordbrukspolitiken mot 2020” (EUT C 191, 29.6.2012, s. 116–129),
EESK:s yttrande om ”Den gemensamma jordbrukspolitikens framtid” (EUT C 132, 3.5.2011, s. 63–70).
(10) EESK:s yttrande om EU:s jordbruksforskningsagenda (EUT C 128, 18.5.2010, s. 107, punkt 1.3).
(11) Artikel 29 i förordning (EG) nr 1698/2005 om stöd för landsbygdsutveckling från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU).
15.2.2013 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
C 44/125 |
Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av rådets förordning (EG) nr 1342/2008 av den 18 december 2008 om upprättande av en långsiktig plan för torskbestånden och det fiske som utnyttjar de bestånden”
COM(2012) 498 final
2013/C 44/22
Föredragande utan studiegrupp: Brendan BURNS
Den 1 oktober 2012 beslutade rådet att i enlighet med artikel 43.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om
”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av rådets förordning (EG) nr 1342/2008 av den 18 december 2008 om upprättande av en långsiktig plan för torskbestånden och det fiske som utnyttjar de bestånden”
COM(2012) 498 final.
Facksektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 22 november 2012.
Vid sin 485:e plenarsession den 12–13 december 2012 (sammanträdet den 12 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 131 röster för, 1 röst emot och 2 nedlagda röster.
1. Slutsats
1.1 |
EESK välkomnar detta förslag. Det återstår dock ett litet antal viktiga problem. Det viktigaste just nu är att den nya förordningen antas snarast. |
2. Inledning
2.1 |
Översynen av den långsiktiga planen för torskbestånden (1) är en mycket viktig fråga inte bara för de berörda beståndens välbefinnande, utan också för att planen är en källa till kontroll av fiskeansträngningen (antal dagar till sjöss) för flera fiskeflottor. Planen innehåller årliga automatiska minskningar, under vissa biologiska förhållanden, av både fiskeansträngningen och den totala tillåtna fångstmängden (TAC). Dessa minskningar sker oavsett om bestånden förbättras eller ej, och initieras om förbättringarna inte överensstämmer fullt ut med de villkor som anges i planen. Minskningarna av fiskeansträngningen har varit extremt kännbara: De tillgängliga dagarna till havs för den skotska vitfiskeflottan ska exempelvis minska med 50 % fram till 2014 från 2011 års nivå. Medan minskningarna av fiskeansträngningen syftar till en motsvarande minskning av torskdödligheten, innebär halveringen av tiden till sjöss en halvering av all fiskeverksamhet. |
3. Bakgrund
3.1 |
En första återhämtningsplan för torsk trädde i kraft i början av 2004 (2) och följdes i början av 2009 av den nuvarande långsiktiga planen för torskbestånden. I syfte att minska fiskedödligheten har planernas förvaltningsinstrument utgjorts av minskningar av den totala tillåtna fångstmängden (mätt som landningar) och – det viktigaste inslaget i den nuvarande planen – automatiska årliga minskningar av fiskeansträngningen. För att återigen använda det exempel som nämndes ovan, har de åtgärder som syftar till torskens återhämtning fått djupgående effekter på den skotska fiskeflottan. Det är särskilt den automatiska minskningen av fiskeansträngningen enligt planen som har varit mycket skadlig ekonomiskt, samtidigt som de förväntade fördelarna för beståndet inte har förverkligats. |
3.2 |
I enlighet med artikel 34 i den nuvarande planen skulle planen ha blivit föremål för översyn ”senast denna förordnings tredje tillämpningsår”. Detta innebär att den pågående översynen är försenad. Efter några oklara meddelanden från kommissionären i slutet av 2012, är det nu kommissionens uttalade avsikt att lägga fram en flerårig plan som omfattar flera arter och som ska ersätta torskplanen. Detta kommer givetvis att ta tid, särskilt eftersom det vetenskapliga underlaget ännu inte är tillgängligt. Det föreligger dock i nuläget ett stabilt samförstånd i fiskande medlemsstater om att ytterligare automatiska minskningar av fiskeansträngningen inte är godtagbara. |
3.3 |
Eftersom det inte kommer att göras någon fullskalig översyn av planen inom en nära framtid, har kommissionen lagt fram detta förslag till kortfristig förändring. En komplikation i detta sammanhang är att man så snart som möjligt måste anpassa den nuvarande planen till EUF-fördraget, eftersom rådet inte längre har befogenhet att på egen hand fatta beslut om förfaranden inom ramen för planen. Detta kommer att medföra rättsliga svårigheter när det gäller rådets genomförande av omedelbara åtgärder före slutet av 2012 i syfte att mildra effekterna av alltför stora minskningar av fiskeansträngningen. |
4. Vetenskapliga faktorer
4.1 |
Torskplanen behandlades formellt av ICES (Internationella havsforskningsrådet) och STECF (vetenskapliga, tekniska och ekonomiska kommittén för fiskerinäringen) under 2011. Både den regionala rådgivande nämnden för Nordsjön och den regionala rådgivande nämnden för nordvästliga vatten har bidragit till denna process, och de vetenskapliga organen och de regionala rådgivande nämnderna har enats om följande:
|
5. Allmänna kommentarer
5.1 |
Förslaget välkomnas generellt. Ändringarna av den nuvarande planen bör om de genomförs korrekt kunna leda till att målen uppnås och till att man kan undvika ytterligare ekonomiska skador utan positiva effekter på ett biologiskt plan. |
6. Särskilda kommentarer
6.1 Baslinjer och utnyttjandegrad
6.1.1 |
Ändringarna i artikel 4 syftar till att undanröja den oavsiktliga möjligheten för medlemsstaterna att utnyttja högre fiskeansträngningsnivåer än vad som var tillåtet enligt planen, genom att helt enkelt använda olika metoder för att beräkna fiskeansträngningen när de fastställer baslinjer och när de beräknar utnyttjandet. |
6.1.2 |
EESK anser att kontrollen av fiskeansträngningen har visat sig vara ett trubbigt och i hög grad ineffektivt instrument, men anser att det är rimligt och logiskt att kräva att medlemsstaterna beräknar fiskeansträngningen utifrån en grund som ligger i linje med den som används för att fastställa baslinjerna för fiskeansträngningen. |
6.2 Bristfälliga uppgifter om bestånden
6.2.1 |
I artikel 9 (ett förfarande för att fastställa TAC om det inte finns tillräcklig information för att tillämpa artikel 7 eller 8) föreslås att man i stället för en automatisk minskning på 25 % ska använda en metod som är anpassad från fall till fall och därför är mer flexibel, samtidigt som den är baserad på tillgängliga vetenskapliga utlåtanden. |
6.2.2 |
Att ge rådet möjlighet att införa minskningar av fiskeansträngningen och av TAC som är mindre än den automatiska minskningen på 25 % för sådana bestånd som omfattas av den nuvarande planen när analytiska bedömningar inte föreligger, är ett välbetänkt och proportionerligt förslag som kommer att göra det möjligt för rådet att tillämpa en bedömning från fall till fall på basis av de mest uttömmande tillgängliga vetenskapliga utlåtandena. |
6.3 Undantag för fartyg som fångar försumbara mängder torsk
6.3.1 |
Den tidigare artikel 11 delas upp i artikel 11, artikel 11a och artikel 11b. I stället för att undanta fartygsgrupper som specificeras av varje medlemsstat baseras nu undantagen på kriterier som är tillämpliga på alla fartyg som uppfyller dem, oavsett vilken medlemsstat de tillhör. Genom denna ändring av artikeln undviker man dessutom att rådet måste göra kontinuerliga justeringar av baslinjen. |
6.3.2 |
De administrativa svårigheter som måste lösas för att erhålla undantag för fartyg som fångar försumbara mängder torsk har varit oproportionerliga, och de har undergrävt syftet med denna bestämmelse. EESK välkomnar därför denna rationalisering av bestämmelserna för beviljande av undantag. |
6.3.3 |
Det måste klargöras hur de nya undantagen skulle fungera tillsammans med den potentiella överlappningen mellan fiskeredskapens selektivitet, geografisk fördelning av fångster och djup. Vissa fiskeredskap som används inom mycket torsktäta områden kan t.ex. fånga mycket små mängder torsk, medan andra fiskeredskap som används i områden med relativt låg torsktäthet kan fånga stora mängder torsk. |
6.3.4 |
De regionala rådgivande nämnderna bör delta i utformningen av de kriterier som ska användas för att definiera torsktäta områden och hur den nya metoden ska tillämpas i praktiken. |
6.3.5 |
Övergångsåtgärder säkerställer att fartygsgrupper som redan undantagits kommer att omfattas av de kriterier som gällde när undantaget fastställdes. |
6.3.6 |
Det är rimligt att bibehålla kontinuiteten i sådana fall då fartygsgrupper redan uppfyller gällande undantagskriterier. |
6.4 Fullt dokumenterade fisken undantas från fiskeansträngningssystemet.
6.4.1 |
En ny artikel 11c införs. Fartyg som deltar i försöksverksamhet inom ett fullt dokumenterat fiske, där alla fångster räknas av mot en kvot, undantas från fiskeansträngningssystemet. |
6.4.2 |
Undantaget från fiskeansträngningssystemet för fartyg med fullt dokumenterade fångster är helt följdriktigt, eftersom deras bidrag till torskdödligheten är fullständigt belagt och inom den tillåtna kvoten. Det finns således inga motiv till att de ska fortsätta ingå i systemet. EESK kan dock inte förstå resonemanget bakom förbudet mot överföringar av kvoter till och från dessa fartyg. Det tydligaste argumentet är att det kan visas att fångst som kastas överbord har minskat kraftigt i Nordsjön sedan försöket med fullt dokumenterade fisken inleddes. EESK anser att denna illa genomtänkta åtgärd i värsta fall skulle kunna hindra fartyg från att ansluta sig till fångstkvotsförsök och att den därför helt skulle motverka sitt syfte. Vi anser att det krävs såväl ytterligare information från medlemsstaterna som fortsatt diskussion för att klargöra denna situation, men generellt faller kvotförvaltning inom medlemsstaternas ansvarsområde, och så bör det också förbli. |
6.5 Flexibilitet vid fastställandet av TAC och fiskeansträngningsnivåer
6.5.1 |
I artikel 12.4 görs ändringarna på samma grunder som för artikel 9. |
6.5.2 |
En ny punkt 6 införs i artikel 12. I denna punkt föreskrivs att rådet har möjlighet att besluta att inte tillämpa ytterligare minskningar av fiskeansträngningen när taket för fiskeansträngningen har minskat fyra år i rad. |
6.5.3 |
Den fakultativa rätten för rådet att frysa den minskning av fiskeansträngningen som krävs enligt planen är mycket viktig för att undvika allvarliga och oåterkalleliga socioekonomiska skador på fiskeföretag och fiskesamhällen. Medlemsstaterna och de regionala rådgivande nämnderna samt STECF har fäst uppmärksamheten på att denna strategi är trubbig och oproportionerlig och att den ofta har fått kontraproduktiva effekter. Den tydligaste effekten av denna nya flexibilitet är en förväntad minskning av mängden fisk som kastas över bord. |
6.6 Fångstsammansättningen under förvaltningsperioden
6.6.1 |
I artikel 13 har ordalydelsen ändrats för att undanröja skilda tolkningar mellan olika språkversioner. Nu tydliggörs att villkoret att torskfångsten ska vara mindre än 5 % av den totala fångsten avser fångstsammansättningen under förvaltningsperioden och inte per fångstresa. |
6.6.2 |
Mot bakgrund av reformen av den gemensamma fiskeripolitiken och en eventuell skyldighet att landa alla fångster, välkomnar vi de föreslagna ändringar som syftar till att minska den mängd lekmogen torsk som kastas överbord. Flexibilitet när det gäller regeln om en fångstsammansättning med högst 5 % torsk under hela förvaltningsperioden bör kunna bidra i detta hänseende. |
6.7 Minskning av fångst som kastas överbord
6.7.1 |
I artikel 14 förstärks medlemsstaternas skyldighet att ta itu med problemet med fångst som kastas överbord eftersom detta inte görs enligt det nuvarande systemet. Dessutom fastställs nivån på kontroll och övervakning i enlighet med principen om riskbaserad hantering. |
6.7.2 |
EESK anser att man för att kunna återställa torskbestånden måste se till att fiskefartygen på olika sätt undviker torskfångst och att de ekonomiska incitamenten inom fiskerinäringen anpassas till förvaltningsmålen. Undvikande av torskfångst sammanfaller i hög grad med ett undvikande av att fångst kastas över bord. Mot bakgrund av obalansen mellan TAC för Nordsjötorsk och det faktiska överflödet i dessa fiskeområden, har undvikande av torskfångst genom realtidsstängning, fångstkvoter, selektiva fiskeredskap, säsongs- och tidsrelaterade begränsningar varit de viktigaste sätten att minska fisketrycket på torsk. Övervakning och en riskbaserad ansats kommer utan tvekan att återspegla detta mönster. |
Bryssel den 12 december 2012
Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande
Staffan NILSSON
(1) Rådets förordning (EG) nr 1342/2008, EUT L 348, 24.12.2008, s. 20–33.
(2) Rådets förordning (EG) nr 423/2004, EUT L 70, 9.3.2004, s. 8–11.
15.2.2013 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
C 44/128 |
Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Trafiksäkerhetspaketet” bestående av följande tre dokument: ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om periodisk provning av motorfordons och tillhörande släpvagnars trafiksäkerhet och om upphävande av direktiv 2009/40/EG”
COM(2012) 380 final – 2012/0184 (COD),
”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 1999/37/EG om registreringsbevis för fordon”
COM(2012) 381 final – 2012/0185 (COD)
och ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om vägkontroller av trafiksäkerheten hos nyttofordon i trafik i unionen och om upphävande av direktiv 2000/30/EG”
COM(2012) 382 final – 2012/0186 (COD)
2013/C 44/23
Föredragande: Virgilio RANOCCHIARI
Rådet och Europaparlamentet beslutade den 7 och 10 september och 8 oktober 2012 respektive den 11 september 2012 att i enlighet med artiklarna 91 och 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om
”Trafiksäkerhetspaketet” bestående av följande tre dokument: ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om periodisk provning av motorfordons och tillhörande släpvagnars trafiksäkerhet och om upphävande av direktiv 2009/40/EG”
COM(2012) 380 final – 2012/0184 (COD)
”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 1999/37/EG om registreringsbevis för fordon”
COM(2012) 381 final – 2012/0185 (COD)
”Förslag till Europaparlamentet och rådets förordning om vägkontroller av trafiksäkerheten hos nyttofordon i trafik i unionen och om upphävande av direktiv 2000/30/EG”
COM(2012) 382 final – 2012/0186 (COD).
Facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 26 november 2012.
Vid sin 485:e plenarsession den 12–13 december (sammanträdet den 12 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 130 röster för, 2 röster emot och 2 nedlagda röster.
1. Slutsatser och rekommendationer
1.1 |
Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) välkomnar och understöder kommissionens förslag – med förbehåll för nedanstående anmärkningar – av åtminstone tre orsaker:
|
1.2 |
EESK noterar dock att även om utgångspunkten är en önskan om enhetlighet, ger kommissionens val att låta paketet innehålla en kombination av lagstiftningsåtgärder och icke-bindande åtgärder medlemsstaterna så stor frihet att det komplicerar och också fördröjer den fullständiga harmonisering som ska säkerställa att provningar som genomförts och trafiksäkerhetsintyg som utfärdats i en medlemsstat automatiskt erkänns i alla de andra. |
1.3 |
Dessutom anser kommittén att den harmoniseringsprocess som härmed inleds helt naturligt bör kompletteras med ett europeiskt trafiksäkerhetsintyg som ersätter de nuvarande nationella intygen, så att periodiska provningar kan genomföras i vilken medlemsstat som helst utan förpliktelse att sända tillbaka fordonet till den medlemsstat där det är registrerat. |
1.4 |
Kommittén välkomnar att man utökat de olika typerna av teknisk utrustning som ska omfattas av kontroll, och att det preciseras vilka provningar som ska göras. Kommittén stöder också att det ska införas provning av sådan utrustning som hittills endast varit på fordonstillverkarnas ansvar, såsom ABS och ESC. Dessutom är det riktigt att kategorisera fordonen enligt ålder och mätarställning, två faktorer som i hög grad påverkar fordonens säkerhetsnivå och behov av underhåll. |
1.5 |
EESK välkomnar även förslaget att man ska kunna genomföra vägkontroller av lätta nyttofordon (tillåten totalvikt högst 3,5 ton). Kommittén noterar för övrigt att denna kategori av fordon utgör en mycket stor del av fordonsparken. Bestämmelsen att minst 5 % av fordonen ska kontrolleras varje år verkar uppriktigt sagt mycket ambitiös. |
1.6 |
I detta sammanhang önskar kommittén att det i varje medlemsstat genomförs en undersökning av antalet mobila kontrollenheter, så att medlemsstaterna kan sörja för nödvändiga kompletteringar i god tid. |
1.7 |
Angående utökningen av de fordon som ska genomgå provning instämmer kommittén helt i att motorcyklar också ska ingå. Med tanke på dessa fordons mycket begränsade årliga körsträcka, anser kommittén dock att provningsfrekvensen (4 + 2 + 1) är överdriven. Kommittén föreslår därför att provningarna görs mindre ofta (4 + 2 + 2), åtminstone till en början. |
2. Inledning
2.1 |
Trafiksäkerhetsprovningar av fordon är av avgörande betydelse för trafiksäkerheten. Varje dag i Europa mister mer än 5 människor livet i olyckor som beror på tekniska brister i fordon. Det beräknas att dessa brister orsakar – eller åtminstone kan kopplas till – 6 % av alla bilolyckor och 8 % av alla motorcykelolyckor. |
2.2 |
Den europeiska lagstiftningen på området går tillbaka ända till 1977 och har under de senaste årtiondena bara genomgått mindre uppdateringar, samtidigt som vägtrafiken har tredubblats och fordonen har genomgått en djupgående teknisk utveckling. |
2.3 |
Kommissionen har utfört en jämförande analys av de befintliga nationella systemen för periodisk kontroll av fordon. I analysen identifieras ett antal brister, som enligt nya brittiska och tyska studier innebär att ca 10 % av bilarna kör i trafiken med tekniska defekter som inte skulle gå igenom genom bättre och modernare kontroller. |
2.4 |
Dessa och andra studier har visat följande:
|
2.5 |
Mot bakgrund av ovanstående stöder EESK kommissionens förslag, som utvidgar och uppdaterar tillämpningsområdet för trafiksäkerhetsprovningarna och därmed kan bidra till att målet att halvera antalet döda i trafiken till 2020 uppnås. Det kan också med hjälp av mer omfattande och frekventa utsläppskontroller bidra till att minska vägtrafikens miljöpåverkningar, i synnerhet vad gäller koldioxidutsläpp. |
3. Kommissionens förslagspaket
Paketet består av tre lagstiftningsförslag:
— |
En förordning (COM(2012) 380 final) om periodisk provning av motorfordons och tillhörande släpvagnars trafiksäkerhet och om upphävande av direktiv 2009/40/EG. |
— |
En annan förordning (COM(2012) 382 final) om vägkontroller av trafiksäkerheten hos nyttofordon i trafik i unionen och om upphävande av direktiv 2000/30/EG. |
— |
Ett direktiv (COM(2012) 381 final) om ändring av rådets direktiv 1999/37/EG om registreringsbevis för fordon. |
3.1 Nyheter i förslaget till förordning om periodisk trafiksäkerhetsprovning, COM(2012) 380 final
3.1.1 |
Tillämpningsområde. Tillämpningsområdet utvidgas till två- eller flerhjuliga motorcyklar i hela EU. Jordbrukstraktorer med en hastighet på över 40 km/h (kategori T5) och lätta släpvagnar på upp till 3,5 ton (kategori O1 och O2) undantas inte längre. |
3.1.2 |
Datum och frekvens för provning. För personbilar (kategori M1) (fordon i kategori M är sådana som har minst 4 hjul och som är konstruerade för personbefordran. De delas in i 3 klasser på grundval av antalet sittplatser och vikt: M1 9 sittplatser, M2 > 9 sittplatser och < 5 ton. Fordon i kategori N är sådana som har minst 4 hjul och som är konstruerade för godsbefordran. Också dessa delas in i 3 klasser baserade på vikt: N1 < 3,5 ton; N2 < 12 ton; N3 > 12 ton. Kategori O avser fordon med släpvagn och kategori T hjultraktorer) genomförs den första periodiska trafiksäkerhetsprovningen fyra år efter det att bilen har registrerats, den andra efter ytterligare två år och därefter varje år. Personbilar och lätta nyttofordon (N1) som vid tidpunkten för den första provningen har uppnått en körsträcka på 160 000 km ska kontrolleras varje år (4-1-1 i stället för 4-2-1). Detta kommer också att gälla för motorcyklar. Medlemsstater som redan nu har infört frekventare provningar kommer även fortsättningsvis att ha möjlighet till detta. Slutligen överlåts det till medlemsstaterna att besluta hur ofta fordon av historiskt intresse, inklusive motorcyklar, ska kontrolleras. De omfattas inte av den nya förordningen. För fordon i kategorierna M2, M3, N2, N3, O3, O4 och T5 ska den första trafiksäkerhetsprovningen däremot genomföras ett år efter registrering. Samma gäller för fordon i kategori M1 som är registrerade som taxi eller ambulans. |
3.1.3 |
Provningens innehåll, bedömning av brister och sanktioner. Säkerhetskomponenter (ABS och ESC) och miljörelaterade komponenter (utsläppskontroll) läggs till i förteckningen över saker som ska kontrolleras. De brister som konstaterats vid en provning klassificeras – enligt gemensamma krav som anges i bilaga III till förslaget – som mindre (ingen inverkan på säkerheten), större (kan påverka fordonets säkerhet eller säkerheten för andra trafikanter) eller farliga (utgör en direkt och omedelbar risk som gör att fordonet inte får användas). Mindre brister ska åtgärdas utan krav på efterföljande kontroll. Vid större brister ska den behöriga myndigheten besluta om de villkor enligt vilka ett fordon får användas så länge bristen inte har åtgärdats och innan det genomgår en ny provning inom 6 veckor. Vid farliga brister dras registreringsbeviset in tills bristerna har åtgärdats och ett nytt trafiksäkerhetsintyg har utfärdats. |
3.1.4 |
Provningsanläggningar och provningsutrustning. Provningscentrumen har fem år på sig efter förordningens ikraftträdande att anpassa sina anläggningar och sin utrustning till de minimikrav som ställs i förordningen. |
3.1.5 |
Samarbete mellan medlemsstaterna. Tre år efter förordningens ikraftträdande ska provningscentrumen enbart på elektronisk väg överlämna resultaten av sina provningar eller trafiksäkerhetsintyg till den behöriga myndigheten i medlemsstaten, som ska utse en nationell kontaktpunkt med ansvar för informationsutbytet med de andra medlemsstaterna och kommissionen med avseende på tillämpningen av förordningen. Beviset för att ett fordon har genomgått en trafiksäkerhetsprovning med godkänt resultat ska erkännas av varje medlemsstat. |
3.2 Nyheter i förslaget till förordning om vägkontroller av nyttofordon, COM(2012) 382 final
3.2.1 |
Förslagets syfte är att utvidga den gällande förordningens tillämpningsområde, men även att fokusera insatserna på företag med hög riskprofil och minska bördan för de operatörer som underhåller sina fordon på ett tillfredsställande sätt. Klassificeringen av riskprofilerna (bilaga I till förslaget) ska baseras på resultaten från tidigare trafiksäkerhetsprovningar som genomförts i ett provningscentrum eller vid vägkontroller och med beaktande av konstaterade brister. |
3.2.2 |
För närvarande genomförs vägkontroller på nyttofordon på över 3,5 ton. Förslaget utvidgar kontrollen till lätta nyttofordon (N1) och deras släpvagnar (O1 och O2). |
3.2.3 |
Varje medlemsstat ska årligen genomföra vägkontroller av minst 5 % av de nyttofordon som är registrerade inom medlemsstatens territorium. |
3.2.4 |
Så som nämnts ovan klassificeras varje företag på nationell nivå enligt en riskprofil (låg, medelstor eller hög risk) som bygger på tidigare provningar. Riskprofilen meddelas det berörda företaget, och det är företag med hög riskprofil som i första hand väljs ut för vägkontroll. |
3.2.5 |
Kontrollerna genomförs stegvis. En grundläggande kontroll genomförs för att kontrollera fordonets skick och dess dokumentation, och vid behov genomförs därefter en mer ingående kontroll genom att man använder mobila kontrollenheter eller det närmaste provningscentrumet. |
3.2.6 |
En annan nyhet i förordningen är kontroller av säkringen av last (bilaga IV), som enligt kommissionen ligger bakom en fjärdedel av de olyckor där nyttofordon är inblandade. |
3.2.7 |
Resultaten av vägkontrollerna ska sändas vidare av den behöriga myndigheten till den medlemsstat där fordonet är registrerat. |
3.3 Nyheter i förslaget till direktiv om registreringsbevis COM(2012) 381 final, som ändrar gällande direktiv 1997/37
3.3.1 |
Uppgifter om registrerade fordon ska bevaras i nationella elektroniska register, som också innehåller resultaten från de periodiska trafiksäkerhetsprovningarna. |
3.3.2 |
Tekniska data som ligger till grund för fordonets typgodkännande men inte framgår av registreringsbeviset, ska ställas till förfogande för inspektören i anslutning till trafiksäkerhetsprovningen. |
3.3.3 |
Av hänsyn till trafiksäkerheten ger förslaget mer konkreta definitioner avseende fall där en registrering dras in eller återkallas samt avseende nya registreringar och skrotning av fordon. |
4. Allmänna kommentarer
4.1 |
Det händer ofta att godstransportoperatörer tilldelas sanktioner vid vägkontroller i utlandet för brister som inte skulle medföra sanktioner i det land där fordonet är registrerat. Den väg som kommissionen har valt med detta förslagspaket, som bl.a. ska utgöra grunden för en harmonisering av trafiksäkerhetsprovningar i EU, förefaller därför riktig. Den process som därmed satts igång ska i ett andra skede leda till att alla medlemsstater ömsesidigt erkänner respektive lands trafiksäkerhetsintyg, och till att man inför ett europeiskt intyg som kan ersätta de nationella intygen. |
4.2 |
Förpliktelsen att sända tillbaka fordonet, både vad gäller personbilar och nyttofordon, till den medlemsstat där det är registrerat för att få ett intyg utgör fortfarande en stor börda. Med ömsesidigt erkännande bör det bli möjligt att genomföra provningen i vilken medlemsstat som helst. |
4.3 |
Mer allmänt noterar EESK att det finns risk för att kommissionens val att låta paketet innehålla en kombination av lagstiftningsåtgärder och icke-bindande åtgärder ger medlemsstaterna så stor frihet att det komplicerar och fördröjer den fullständiga harmonisering och standardisering som ska säkerställa att provningar som genomförts och trafiksäkerhetsintyg som utfärdats i en medlemsstat automatiskt erkänns i alla de andra. |
4.4 |
Ett exempel på att det fortfarande finns skillnader, även stora sådana, är bestämmelsen om att medlemsstaterna kan hålla fast vid en snabbare provningsfrekvens (punkt 3.1.2). Det är förståeligt att kommissionen inte vill införa sänkta krav för medlemsstater som sedan länge har infört mer frekventa provningar. Det är emellertid också ett faktum att man genom att godkänna de stora skillnaderna inte gör det lättare att skapa enhetliga bestämmelser om samma periodiska trafiksäkerhetsprovning i hela EU, vilket borde vara syftet med förslagen. |
4.5 |
Mot bakgrund av detta hoppas EESK att medlemsstaterna, trots att de fritt kan välja att införa mer frekventa provningar, förbinder sig att erkänna giltigheten hos provningar som genomförts i en annan medlemsstat och som uppfyller förordningens minimikrav om tidsfrister och kontroller. |
4.6 |
EESK ställer också frågan om det finns behov av att kontrollera fordon i kategori L (mopeder, motorcyklar, trehjuliga och fyrhjuliga motorfordon) lika ofta som bilar. |
4.6.1 |
Det är rätt att också fordon i kategori L bör genomgå periodiska trafiksäkerhetsprovningar för att åtgärda den orimliga situationen i många medlemsstater där fordon i kategori L inte kontrolleras. |
4.6.2 |
Provningen av dessa fordon, som i regel inte kostar mycket och som främst används i städer, bör dock förbli enkel för att begränsa investeringarna i särskild provningsutrustning, och provningsfrekvensen bör vara 4 + 2 + 2 i stället för 4 + 2 + 1, eftersom de i genomsnitt har en kortare årlig körsträcka. Fordon i kategori L körs mellan 2 800 och 5 300 km per år, jämfört med 15 000 km för bilar. |
4.6.3 |
Frekvensen kan eventuellt omvärderas i ett senare skede när man har samlat in uppgifter från de periodiska trafiksäkerhetsprovningarna i hela Europa, och här bör medlemsstaterna även fortsättningsvis kunna genomföra ytterligare eller mer frekventa provningar. |
4.7 |
Slutligen hoppas EESK att man vid sidan av att uppnå standardiserade och noggrannare provningar kan sätta igång en plan som med utgångspunkt i de nya bestämmelserna är inriktad på att göra allmänheten, i synnerhet de unga, mer medveten om att motorfordon ska användas med större försiktighet och ansvar, och som särskilt varnar för att göra tekniska ingrepp som kan ändra säkerhetsegenskaperna på fordon, särskilt motorcyklar. |
5. Särskilda kommentarer
5.1 |
EESK välkomnar kommissionens beslut att inkludera traktorer med en konstruktionshastighet som överstiger 40 km/h (T5) i systemet för trafiksäkerhetsprovning, men ställer sig frågande till varför dessa traktorer inte också ska genomgå eventuella vägkontroller. |
5.2 |
I de tekniska bilagorna till förslaget om provningar fastställs de minimikrav som provningscentren ska uppfylla, men det framgår inte klart i hur hög grad kraven också gäller för de mobila kontrollenheterna. |
5.3 |
Bestämmelsen om att 5 % av alla fordon i trafik ska genomgå vägkontroll (punkt 3.2.3) verkar ambitiös med tanke på det stora antalet lätta nyttofordon i trafik, som ska läggas till de medeltunga och tunga fordon som redan kontrolleras. Notera att bara under åren 2010–2011 registrerades mer än 3 miljoner lätta nyttofordon mot cirka 450 000 medeltunga och tunga fordon, och att de lätta nyttofordonen står för över 80 % av alla nyttofordon i trafik. I detta sammanhang anser kommittén att man borde undersöka antalet mobila kontrollenheter i EU, så att medlemsstaterna kan sörja för nödvändiga kompletteringar i god tid. |
Bryssel den 12 december 2012
Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande
Staffan NILSSON
15.2.2013 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
C 44/133 |
Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – Förnybar energi: en viktig faktor på den europeiska energimarknaden”
COM(2012) 271 final
2013/C 44/24
Föredragande: Ulla SIRKEINEN
Den 6 juni 2012 beslutade Europeiska kommissionen att i enlighet med artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om
”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – Förnybar energi: en viktig faktor på den europeiska energimarknaden”
COM(2012) 271 final.
Facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 26 november 2012.
Vid sin 485:e plenarsession den 12–13 december 2012 (sammanträdet den 13 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 163 röster för, 30 emot och 26 nedlagda röster.
1. Slutsatser och rekommendationer
1.1 |
Europeiska ekonomiska och sociala kommittén välkomnar meddelandet, som ger tillfälle att inleda en nödvändig diskussion om hur förnybara energikällor och de politiska strategierna på detta område ska kunna omformuleras. |
1.2 |
Kommittén är djupt oroad över de stigande priserna för energianvändarna, inbegripet de höga kostnaderna för många nationella stödsystem. Denna utveckling möter allt större motstånd. EESK uppmanar kommissionen att utföra en studie om den nuvarande och den förväntade framtida kostnadsutvecklingen på energiområdet som helhet. Vi stöder målsättningen att man ska minska kostnaderna eller hålla dem så låga som möjligt och säkerställa att de teknikformer som är kopplade till förnybara energikällor blir konkurrenskraftiga och i slutändan marknadsdrivna. |
1.3 |
Enligt kommitténs mening skulle ett system med gemensamma stödsystem, som omfattar hela EU och som är anpassade till varje teknik, vara det bästa sättet att uppfylla effektivitetskraven och den inre marknadens behov. Dessa stödsystem bör vara tidsbegränsade fram till dess att teknikformerna är konkurrenskraftiga och garantera skräddarsytt stöd till lokala, småskaliga lösningar, men de får inte leda till överkompensation. Så länge som den inre marknaden för energi inte fungerar ordentligt bör man dock specialutforma stödsystem för varje elprisområde eller medlemsstat. |
1.4 |
I stället för att fokusera de huvudsakliga ansträngningarna på en centraliserad modell bör man fästa större vikt vid att stimulera utvecklingen av decentraliserade lösningar på lokal nivå. De lokala vinsterna kan och bör vara deras drivkraft. Bestämmelser, stödåtgärder och tillgången till nät måste präglas av tydlighet, enkelhet och tillförlitlighet för att göra det lättare för små (egen)producenter att delta. |
1.5 |
Teknikformer med koppling till förnybara energikällor erbjuder stora möjligheter. Det gör också andra typer av teknik som leder till minskade utsläpp av växthusgaser – till exempel rent kol, lagring av el, efterfrågestyrning, kolanvändning, kärnklyvning och kärnfusion – liksom en minskning av andra växthusgaser såsom metan. I många fall är utvecklingen utan tvivel lovande, och därför måste den uppmuntras på lämpligt sätt. Framför allt bör man stödja demonstration och tidig spridning av nya teknikformer. |
1.6 |
EESK rekommenderar att kommissionen fokuserar sitt framtida arbete (efter år 2020) på en strategi som innebär minskade koldioxidutsläpp. Med denna strategi skulle man slutligen kunna överge mål för förnybar energi och i stället fastställa ett tydligt mål vad gäller minskningen av växthusgasutsläpp, i linje med den minskning av växthusgasutsläppen som krävs på lång sikt, samt ett pris för koldioxidutsläpp som är så pass högt att det får de berörda aktörerna att ta fram bättre effektivitetslösningar och bidra till forskning, utveckling och investeringar, medan det däremot inte är alltför högt för konsumenterna och industrins konkurrenskraft. Utöver detta krävs det riktade åtgärder för att främja utveckling och investering när det gäller teknikformer med koppling till förnybara energikällor, och i det långa loppet är det detta som kommer att leda till verklig förändring. Det idealiska vore att dessa åtgärder är gemensamma i hela EU och anpassas till varje teknik. |
1.7 |
Kommittén välkomnar kommissionens avsikter vad gäller de åtgärder som behöver vidtas inom den närmaste framtiden för att utöka den nuvarande ramen för förnybar energi. Åtgärder för att göra förnybar energi till en integrerad del av energimarknaden, vilket även omfattar frågor kring nätanslutning, balansering och nätavgifter, bör vidtas utan onödigt dröjsmål. |
2. Inledning
2.1 |
Den ökade användningen av förnybara energikällor spelar en central roll inom EU:s nuvarande energipolitik eftersom den förväntas bidra till minskade utsläpp av växthusgaser, en säker energiförsörjning och nya arbetstillfällen. Mot bakgrund av detta är EU:s mål avseende förnybara energikällor (20 % år 2020) ett av de överordnade målen inom Europa 2020-strategin. |
2.2 |
EESK har sedan mer än tio år tillbaka uttryckt sitt stöd för målet om en ökad användning av förnybara energikällor i ett flertal yttranden, och kommittén har dessutom framfört synpunkter och rekommendationer avseende föreslagna strategier på basis av det civila samhällets praktiska erfarenheter (1). |
2.3 |
Utvecklingen av användningen av förnybara energikällor har varit positiv och för närvarande är man enligt kommissionen på mycket god väg att nå målvärdet 20 %. Med hänsyn till energifärdplanen för 2050 måste man se till att det sker en fortsatt positiv utveckling. En stark ökning i användningen av förnybara energikällor är ett av färdplanens så kallade no regrets-alternativ. EESK lade fram sitt yttrande om färdplanen i juli 2012, och uttryckte i samband med detta sitt stöd för denna allmänna slutsats beträffande förnybara energikällor (2). |
2.4 |
Den snabba tillväxten när det gäller förnybara energikällor ger upphov till frågor om kostnader, inverkan på energimarknaden och infrastrukturrelaterade behov. Därför är det nu lämpligt att överväga framtida handlingsalternativ. Investerarna blickar redan bortom 2020 och behöver få tydliga signaler om den framtida politiken för att kunna bidra med de omfattande investeringar som behövs på detta område. |
3. Kommissionens förslag
3.1 |
Kommissionen avser att fortsätta utveckla den förnybara energin och främja innovativa lösningar. Enligt kommissionsledamoten med ansvar för energi är en kostnadseffektiv lösning på detta helt enkelt att producera vind- och solenergi där det är ekonomiskt lönsamt, och sedan sälja den vidare i Europa. |
3.2 |
Kommissionen efterlyser en mer samordnad europeisk strategi i fråga om stödsystem, och en ökad handel med förnybar energi mellan medlemsstaterna. |
3.3 |
I meddelandet diskuteras aktuella utmaningar och olika handlingsalternativ på följande områden:
|
3.4 |
Kommissionen kommer att lägga fram förslag till en politik för förnybar energi för perioden efter 2020. Som en inledning på arbetet med att utvärdera alternativ undersöker kommissionen tre handlingsalternativ för perioden efter 2020 i den konsekvensbedömning som är bifogad meddelandet:
En jämförelse av de olika alternativen visar mer eller mindre att alternativen 1) och 2) är lite bättre än alternativ 3) när det gäller att uppfylla de kriterier som kommissionen har fastställt. Inget av alternativen är dock problemfritt i förhållande till de fastställda kriterierna. |
3.5 |
I meddelandet pekar man avslutningsvis på fyra centrala områden där ytterligare åtgärder bör vidtas fram till år 2020: energimarknaden, stödsystem, samarbetsmekanismer och energisamarbete i Medelhavsområdet. |
4. EESK:s kommentarer
4.1 |
EESK välkomnar meddelandet, som ger tillfälle att inleda en nödvändig diskussion om hur förnybara energikällor och de politiska strategierna på detta område ska kunna omformuleras. I övrigt instämmer kommittén huvudsakligen i kommissionens analys av den nuvarande situationen och de aktuella utmaningarna och alternativen. Utöver detta vill kommittén framföra följande synpunkter: |
Integrering av förnybar energi i den inre marknaden
4.2 |
Kommittén välkomnar att kommissionen uppmärksammar de snabbt ökande utgifterna och kostnaderna för förnybara energikällor – trots att kostnaderna per enhet minskar – samt de planerade kostnaderna för investeringar i produktion, infrastruktur/energinät och elbalansering. Kommittén är djupt oroad över de stigande priserna för energianvändarna, som kan slå oproportionerligt hårt mot låginkomstkonsumenter, inbegripet de höga kostnaderna för många nationella stödsystem. Denna utveckling möter allt större motstånd. Det är också möjligt att kostnaderna per enhet inte kommer att fortsätta minska i nuvarande takt när de mest kostnadseffektiva alternativen har utnyttjats. Kommittén uppmanar kommissionen att utföra en studie om den nuvarande och den förväntade framtida kostnadsutvecklingen på energiområdet som helhet. Kommittén stöder målet om att man ska minska kostnaderna eller hålla dem så låga som möjligt och säkerställa att de teknikformer som är kopplade till förnybara energikällor blir konkurrenskraftiga och i slutändan marknadsdrivna. |
4.3 |
Vad gäller stödsystemen instämmer kommittén i att det har uppstått allvarliga problem till följd av att många nationella system har undergått förändringar under sin löptid. De kortsiktiga strategierna, som inte svarar mot behovet av att täcka de verkliga extrakostnaderna för investerare, är dessutom otillräckliga. Man måste se till att systemen är förutsebara och kostnadseffektiva samt uppmuntra teknisk konkurrenskraft. Därför är det mycket lämpligt att man fokuserar på exponeringen för marknadspriser. Kommissionen bör främja en reform av stödsystemen, för att också förebygga fragmentering av den inre marknaden och i det långa loppet bidra till en utfasning av subventioner. |
4.4 |
Det skulle knappast vara effektivt att införa ett enda europeiskt system för alla teknikformer som är kopplade till förnybara energikällor. Det behövs mer flexibla system som är skräddarsydda i förhållande till varje tekniks mognadsgrad och varierande förutsättningar. Enligt kommitténs mening skulle det bästa sättet att svara mot effektivitetskraven och den inre marknadens behov vara att införa ett system med gemensamma stödsystem som omfattar hela EU och som är anpassade till varje teknik. Systemen bör vara tidsbegränsade tills teknikformerna är konkurrenskraftiga, och de får inte leda till överkompensation. Det krävs lämpliga system för lokala, småskaliga lösningar (se punkt 4.11). |
4.5 |
Så länge som den inre marknaden inte fungerar ordentligt och prisnivåerna varierar på grund av att den befintliga EU-lagstiftningen inte har genomförts eller eftersom man inte har kommit till rätta med flaskhalsar i överföringsinfrastrukturen, bör emellertid stödsystemen specialanpassas till varje prisområde/medlemsstat för att man ska kunna uppnå bästa effektivitet och undvika överkompensation. |
4.6 |
Vad gäller frågan om främjande av samarbete och handel ställer sig kommittén mycket positiv till ett utökat energisamarbete mellan medlemsstaterna, och anser att det krävs en verklig gemensam energipolitik, en europeisk energigemenskap. Kommittén stöder också förslagen i detta kapitel i meddelandet. |
Öppning av marknaden för el – förnybara energikällor
4.7 |
Kommittén ställer sig bakom kommissionens kommentarer avseende behovet av att göra förnybara energikällor till en integrerad del av den inre energimarknaden, samt de utmaningar som detta innebär. Marknadens prissignaler, även i fråga om koldioxid inom ramen för utsläppshandelssystemet, måste vara omfattande för att kunna driva fram investeringar på ett lämpligt sätt. Kommittén stöder principen att alla elproducenter, inklusive de som producerar el med hjälp av förnybara energikällor, ska ta samma ansvar, även i fråga om balansering. |
4.8 |
”Kapacitetsbetalningar”, som bygger på att staten bestämmer vilken reservkapacitet som krävs, är problematiska eftersom de motiveras med att marknadssignaler inte borgar för dessa anläggningars kostnadseffektivitet. Om det finns ett behov av en kapacitetsmarknad bör denna omfatta hela Europa – och i ett första skede eventuellt vara regional, eller åtminstone samordnad med grannländerna inom EU. |
4.9 |
Problemet med grossistpriserna på el, som pressas alltför lågt av den ökande andelen vind- och solenergi som i princip inte har några marginalkostnader alls, måste utvärderas och kvantifieras ytterligare. Man bör beakta utsläppshandelns motsatta effekt. Mer el från förnybara energikällor skulle troligen leda till betydligt ökad volatilitet i grossistpriserna på el, och därmed ge upphov till andra problem. När allt kommer omkring leder låga marginalkostnader i samband med energiproduktion inte nödvändigtvis till lägre priser för elanvändarna, eftersom användarna på ett eller annat sätt kommer att få betala för all investering och produktion, vilket även omfattar överföring, balansering och stöd. |
Att omvandla vår infrastruktur
4.10 |
EESK har uttryckt sitt stöd för och utarbetat ett yttrande om energiinfrastrukturpaketet (COM(2011) 658) (3) och vill nu påpeka att detta paket måste antas och genomföras. Om det fastställda målet är att vind- och solenergi ska produceras där det är rimligt ur ekonomisk synpunkt och sedan säljas vidare i Europa, finns det en risk att kostnaderna för investeringar i nödvändig infrastruktur blir oacceptabelt höga. Dessutom kan problem när det gäller acceptansen bland allmänheten leda till ökade kostnader och politiska risker. |
4.11 |
Man bör fästa större vikt vid att stimulera utvecklingen av decentraliserade lösningar på lokal nivå. De lokala fördelarna kan och bör vara deras drivkraft, och de bör omfatta olika typer av teknik, såsom biomassa (inklusive restprodukter) och geotermisk energi parallellt med vind- och solenergi, beroende på de lokala förutsättningarna. Bestämmelser, stödåtgärder och tillgången till nät måste präglas av tydlighet, enkelhet och tillförlitlighet för att göra det lättare för små (egen)producenter att delta. Inrättande av lokala hybridenergisystem som är sammankopplade med smarta nät och förvaltning gör det möjligt att främja utvecklingen mot energioberoende på lokal nivå. Denna strategi har emellertid också sina begränsningar, eftersom det kommer att finnas ett behov av en balanserande elproduktion – huvudsakligen baserad på fossila bränslen – så länge som det inte finns någon fungerande och ekonomiskt överkomlig metod för elektricitetslagring (se Friedrich Wagner, Max-Planck-Institut für Plasmaphysik: Features of an electricity supply system based on variable input). |
Att stärka konsumenterna
4.12 |
Det säger sig självt att konsumenternas intressen står i centrum för EESK:s ståndpunkter på energiområdet, och denna aspekt har vidareutvecklats i flera tidigare yttranden (4). En relevant fråga i detta sammanhang är den om avvägningen mellan höga energipriser, som ett instrument för att uppmuntra sparande, respektive risken för energifattigdom. Kommittén stöder kommissionens strategi i fråga om att öka konsumenternas egenmakt – utan ett aktivt konsumentdeltagande är det omöjligt att nå goda resultat. En fråga som behöver uppmärksammas ytterligare är den om hur man ska garantera konsumenternas valfrihet i praktiken. |
4.12.1 |
Såsom kommittén vid flera tillfällen har påpekat är information och utbildning avgörande när det gäller att öka konsumenternas inflytande. Detta innebär att konsumenterna måste förses med tydlig och lättillgänglig information om deras egen andel av stödet till förnybara energikällor, vilket vanligtvis återges i total nationell utgift per capita för stöd till förnybara energikällor. Det bästa skulle vara om denna information fanns med på energiräkningarna. |
Att driva teknik och innovation framåt
4.13 |
Teknikformer med koppling till förnybara energikällor erbjuder stora möjligheter. Det gör också andra typer av teknik som leder till minskade utsläpp av växthusgaser – till exempel rent kol, lagring av el, efterfrågestyrning, kolanvändning, kärnklyvning och kärnfusion – liksom en minskning av andra växthusgaser såsom metan. I många fall är utvecklingen utan tvivel lovande, och därför måste den uppmuntras på lämpligt sätt. Såsom EESK har påpekat vid flera tidigare tillfällen är det viktigt att ge finansieringsinstrumenten rätt utformning och inriktning med hänsyn till varje tekniks mognadsgrad. Framför allt bör man stödja demonstration och tidig spridning av nya typer av teknik. Mot bakgrund av detta måste SET-planens resurser garanteras. Åtgärder måste vidtas snarast möjligt – det finns tecken på att näringslivssektorn i USA har ökat sina totala investeringar i forskning och utveckling på energiområdet på senare tid, vilket kan komma att påverka Europas konkurrenskraft. |
4.14 |
Det verkar som att kommissionen anser att tillräcklig gemensam finansiering och bindande mål är en lämplig drivkraft för innovation och följaktligen även för sysselsättning. Men ensamma utgör dessa åtgärder inte någon garanti för effektiva resultat. Utöver dem krävs det öppna marknader och en fungerande konkurrens, eftersom konkurrensen driver företagen att satsa på innovation och förnyelse. |
Att säkerställa hållbarhet hos förnybar energi
4.15 |
Hållbarhet i energisystemet som helhet är ett nödvändigt mål. Detta gäller alla områden, inte bara bioenergin. De konsekvenser för miljö och fysisk planering som hör samman med användning av olika förnybara energikällor skiljer sig åt. Det behövs därför kriterier för förnybara energikällors hållbarhet, och i linje med detta bör finansiellt stöd från EU:s fonder endast beviljas om utvinningen av energin från förnybara källor uppfyller dessa hållbarhetskriterier. Kommittén stöder ståndpunkterna i meddelandet vad gäller bioenergins hållbarhet, men vill också påpeka att eventuella nya förslag inte får öka den administrativa bördan för producenter och användare. Kraven bör så långt som möjligt bygga på befintliga relaterade system för övervakning och rapportering, till exempel de som används i fråga om hållbart skogsbruk i många medlemsstater. |
Politiken för förnybar energi efter 2020
4.16 |
Enligt EESK:s mening är det nödvändigt att påbörja arbetet med en hållbar energipolitik för perioden efter år 2020, såsom påpekades i punkt 2.4. |
4.17 |
I sin konsekvensbedömning (som i sig inte är helt oklanderlig – tabeller saknas, etc.) presenterar kommissionen först ett scenario som innebär att inga åtgärder vidtas, vilket kommittén förkastar. Vad gäller de tre övriga alternativen till en framtida politisk ram vill kommittén betona att den för närvarande ser problem med följande punkter: |
4.17.1 |
Det alternativ som innebär att fossila bränslen fasas ut utan användning av mål för förnybar energi för perioden efter år 2020 tycks inte garantera någon specifik ökning av användningen av förnybara energikällor. Detta alternativ är dock mest lämpat för en öppen energimarknad och skulle ge de mest kostnadseffektiva resultaten. Det skulle också kunna stärka utsläppshandelssystemet. En positiv utveckling av användningen av förnybara energikällor förefaller tryggad inom ramen för detta alternativ, med tanke på den hittills starka utvecklingen av förnybara energikällor, den nuvarande och växande framtida forskningen och utvecklingen samt andra investeringar, bindande klimatmål och framtida politiska strategier som kommissionen tecknar en bild av. |
4.17.2 |
En fortsättning av det nuvarande systemet med nationella bindande mål skulle vara effektivt och gynna åtminstone en del av den näringslivssektor som sysslar med förnybara energikällor. Detta skulle dock inte utgöra någon garanti för en kostnadseffektiv utfasning av fossila bränslen. Fastställda priser inom ramen för detta alternativ skulle också sätta utsläppshandelssystemet på spel på ett allvarligt sätt. Medlemsstaterna skulle än en gång vara tvungna att utarbeta egna strategier för att garantera efterlevnaden, vilket innebär att den inre energimarknadens funktion skulle hindras, trots alla ansträngningar för att främja samarbete och handel. De bindande målen har på ett framgångsrikt sätt bidragit till att snabbt få fart på utvecklingen av sådan teknik som är kopplad till förnybara energikällor inom EU, men detta kanske inte kommer att vara något starkt argument i framtiden. |
4.17.3 |
Det alternativ som omfattar en mer enhetlig förvaltning och ett ambitiöst mål på EU-nivå kan enligt EESK:s mening erbjuda flera starka fördelar som ligger i linje med idén om en europeisk energigemenskap (5). Så länge som man inte fastställt mål för en minskning av växthusgasutsläppen, i linje med den minskning av växthusgasutsläppen som krävs på lång sikt, bör detta alternativ i första hand tillämpas. De risker som kommissionen påpekar, vad avser högre kostnader och problem när det gäller acceptansen bland allmänheten, förefaller dock vara relevanta. Det skulle troligtvis också bli nödvändigt att bygga upp en stor ny administrativ struktur. |
4.18 |
EESK rekommenderar att kommissionen fokuserar sitt framtida arbete på att utarbeta en strategi för perioden efter år 2020 som huvudsakligen baserar sig på det första alternativet. Denna strategi för minskade koldioxidutsläpp skulle inte bygga på målsättningar i fråga om förnybar energi, utan på ett tydligt mål vad gäller minskningen av växthusgasutsläpp, samt på att priset för koldioxidutsläpp är så pass högt att det får de berörda aktörerna att ta fram bättre effektivitetslösningar och bidra till forskning, utveckling och investeringar, medan det däremot inte är alltför högt för konsumenterna och industrins konkurrenskraft. Utöver detta krävs det riktade åtgärder för att främja utveckling och investering när det gäller olika former av teknik med koppling till förnybara energikällor, och i det långa loppet är det detta som kommer att leda till verklig förändring. Det idealiska skulle vara om dessa åtgärder vore gemensamma i hela EU och anpassas till varje teknik. |
Nästa steg
4.19 |
Redan inom en snar framtid måste åtgärder vidtas för att få den nuvarande ramen för förnybara energikällor att fungera bättre. Kommittén välkomnar kommissionens avsikter. Åtgärder för att göra förnybar energi till en integrerad del av energimarknaden, vilket även omfattar frågor kring nätanslutning, balansering och nätavgifter, bör vidtas utan onödigt dröjsmål. |
Bryssel den 13 december 2012
Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande
Staffan NILSSON
(1) EUT C 65, 17.3.2006, s. 105–113.
(2) EUT C 229, 31.7.2012, s. 126–132.
(3) EUT C 143, 22.5.2012, s. 125–129.
(4) EUT C 44, 11.2.2011, s. 53–56, EUT C 48, 15.2.2011, s. 81–86, EUT C 68, 6.3.2012, s. 15–20.
(5) Se punkt 4.5 och www.eesc.europa.eu/eec
BILAGA
till Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande
Följande ändringsförslag, som fick minst en fjärdedel av de avgivna rösterna, avslogs under diskussionerna:
Punkt 1.5
Ändra enligt följande:
”Teknikformer med koppling till förnybara energikällor erbjuder stora möjligheter att minska växthusgasutsläppen. Det gör också andra typer av teknik som leder till minskade utsläpp av växthusgaser – till exempel rent kol, lagring av el, efterfrågestyrning, kolanvändning, kärnklyvning och kärnfusion – liksom en minskning av andra växthusgaser såsom metan. I många fall är utvecklingen utan tvivel lovande, och därför måste den uppmuntras på lämpligt sätt. Framför allt bör man stödja demonstration och tidig spridning av nya teknikformer.”
Resultat av omröstningen (punkterna 1.5 och 4.13 behandlades och avslogs tillsammans)
Röster för |
: |
68 |
Röster emot |
: |
113 |
Nedlagda röster |
: |
21 |
Ny punkt 4.3
Lägg till en ny punkt efter 4.2:
”I fråga om de stigande priserna på förnybar energi vill EESK framföra följande:
— |
Medan oljepriset under de senaste åren kontinuerligt har ökat, sjunker produktionskostnaderna för förnybar energi oupphörligt och snabbt. Det betyder att dess konkurrenskraft snart är ikapp den (delvis också subventionerade) fossila energin. |
— |
Det är troligt att priset på fossil energi kommer att stiga ytterligare på grund av den minskande tillgång och de högre utvinningskostnader som kan förutses. |
— |
Vid Rio+20-konferensen i juni i år åtog sig EU (se punkt 225 i slutdeklarationen) att fasa ut skadliga och ineffektiva subventioner till fossila bränslen som uppmuntrar slöseri och undergräver den hållbara utvecklingen. Världsbanken beräknar att subventionerna uppgår till ca 775 miljarder US-dollar per år. Om EU skulle uppfylla detta löfte skulle den nuvarande prisskillnaden mellan fossil och förnybar energi minska, även om man inte skulle uppfylla ett annat löfte, nämligen att internalisera externa kostnader. Kommissionen uppmanas att utföra och offentliggöra motsvarande beräkningar. |
— |
Tyskland är den medlemsstat som under de senaste åren har gjort de största insatserna för att utveckla den förnybara energin. Där har man antagit bestämmelser som innebär att stora energiförbrukare undantas från vissa kostnader som är kopplade till inmatningen av ström från förnybara energikällor. Därigenom äventyras inte deras internationella konkurrenskraft. Förteckningen över de företag som är befriade från denna avgift blir ständigt längre, vilket innebär att kostnaderna fördelas på allt färre förbrukare. Till och med golfbanor, pommes-frites-tillverkare och slakthus kan nu få befrielse från avgiften. Detta kan knappast förklaras med den internationella konkurrenskraften, och den tyska förbundsregeringen planerar därför att korta ner denna förteckning radikalt, vilket borde sänka kostnaderna. |
— |
Eftersom kapaciteten i Tyskland för elproduktion från förnybara energikällor i dag är hög (30 000 MW vindenergikapacitet, ca 29 000 MW solenergi jämfört med de ca 10 000 MW som kommer från kärnenergi) är priset på elbörsen särskilt mitt på dagen lägre än någonsin. Men elleverantörerna, som då kan köpa in billig el, låter inte detta lägre pris komma konsumenterna till godo. |
— |
Trots de ökade elkostnaderna är dock acceptansen för energiomställningen bland den tyska allmänheten mycket hög, vilket bl.a. beror på att många privatpersoner, nyetablerade energiföreningar och kommunala elverk själva producerar el, och därmed tjänar pengar och skapar lokala arbetsplatser.” |
Resultat av omröstningen
Röster för |
: |
69 |
Röster emot |
: |
105 |
Nedlagda röster |
: |
21 |
Punkt 4.13
Ändra enligt följande:
Teknikformer med koppling till förnybara energikällor erbjuder stora möjligheter att minska växthusgasutsläppen. Det gör också andra typer av teknik som leder till minskade utsläpp av växthusgaser – till exempel rent kol, lagring av el, efterfrågestyrning, kolanvändning, kärnklyvning och kärnfusion – liksom en minskning av andra växthusgaser såsom metan. I många fall är utvecklingen utan tvivel lovande, och därför måste den uppmuntras på lämpligt sätt. Såsom EESK har påpekat vid flera tidigare tillfällen är det viktigt att ge de finansiella instrumenten rätt utformning och inriktning med hänsyn till varje tekniks mognadsgrad. Framför allt bör man stödja demonstration och tidig spridning av nya typer av teknik. Mot bakgrund av detta måste SET-planens resurser garanteras. Åtgärder måste vidtas snarast möjligt – det finns tecken på att näringslivssektorn i USA har ökat sina totala investeringar i forskning och utveckling på energiområdet på senare tid, vilket kan komma att påverka Europas konkurrenskraft.
Resultat av omröstningen (punkterna 1.5 och 4.13 behandlades och avslogs tillsammans)
Röster för |
: |
68 |
Röster emot |
: |
113 |
Nedlagda röster |
: |
20 |
15.2.2013 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
C 44/140 |
Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet om de omfattande risk- och säkerhetsbedömningarna (’stresstester’) av kärnkraftverk i Europeiska unionen och därmed förbunden verksamhet”
COM(2012) 571 final
2013/C 44/25
Huvudföredragande: André MORDANT
Den 12 oktober 2012 beslutade Europeiska kommissionen att i enlighet med artikel 304 i EUF-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om
”Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet om de omfattande risk- och säkerhetsbedömningarna (”stresstester”) av kärnkraftverk i Europeiska unionen och därmed förbunden verksamhet”
COM(2012) 571 final.
Den 17 september 2012 gav kommitténs presidium i uppdrag åt facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället att förbereda ärendet.
Med hänsyn till ärendets brådskande karaktär (artikel 59 i arbetsordningen) utsåg Europeiska ekonomiska och sociala kommittén André MORDANT till huvudföredragande vid sin 485:e plenarsession den 12–13 december 2012 (sammanträdet den 13 december), och antog följande yttrande med 98 röster för och 6 nedlagda röster.
1. Slutsatser och rekommendationer
1.1 |
Trots att riskhanteringen i huvudsak är avhängig kärnkraftverkens tillförlitlighet anser EESK att man måste beakta alla risker, inbegripet yttre risker för befolkningen, miljön och ekonomin. |
1.2 |
EESK anser att man för varje kärnkraftverk måste planera hanteringen av potentiella olyckor genom utbildning av personalen, information till och samråd med närboende så att de kan delta i utarbetandet av säkerhetsanvisningarna och så att man kan dra nytta av deras kunskaper om trakten och samtidigt förbereda hanteringen av situationen efter en eventuell olycka (som är ett arbete på lång sikt). |
1.3 |
EESK ser positivt på kommissionens vilja att genomföra en ambitiös översyn av direktivet om kärnsäkerhet och anser att kommissionen inte bara bör beakta de tekniska aspekterna utan också de mänskliga aspekterna som berör arbetstagare och allmänheten (hälsofrågor, stress, psykologiska problem, nödsituationer osv.). |
1.4 |
EESK konstaterar att inte alla medlemsstater har en oberoende tillsynsmyndighet med ett lagstadgat ansvarsområde. Medlemsstaterna har inte heller någon gemensam strategi när det gäller bestämmelser om kärnsäkerhet. Av det skälet rekommenderar EESK en harmonisering genom direktivet. |
1.5 |
EESK anser att arbetet med att informera och involvera allmänheten i kärnkraftsfrågor skulle kunna utgå från en tillämpning av Århuskonventionen, som föreskriver information, deltagande/samråd och möjlighet till rättslig prövning. Konventionen har undertecknats av EU och medlemsstaterna. |
1.6 |
Kommittén anser att EU som en följd av kommissionens stresstester och rekommendationer bör inrätta mekanismer för övervakning och kontroll, inbegripet regelbundna rapporter från medlemsstaterna till EU-nivån. |
1.7 |
Nära samarbete och informationsutbyte mellan operatörer, säljare, nationella myndigheter och EU-institutioner är viktiga faktorer, och rekommenderas också i meddelandet. Man bör också inkludera allmänheten och personalen och dess företrädare, inte minst i gränsområden, där förfarandena måste harmoniseras. |
1.8 |
EESK anser att man i analyser av olycksscenarier absolut måste granska risken för stopp i alla reaktorer i ett kärnkraftverk beroende på att kylsystem och eltillförsel slås ut samtidigt. Vi rekommenderar också översyn av alla förfaranden som bygger på eltillförsel till olycksdrabbade reaktorer från en annan reaktor i samma kärnkraftverk, och översyn av säkerhetsutrustningen: yttre belysning som gör det möjligt för personalen att förflytta sig, dieseldrivna reservgeneratorer, förbättrade möjligheter till tillförsel av vatten till bränslekylbassänger. |
1.9 |
EESK understryker att kärnenergin även fortsättningsvis bör ingå i EU:s energimix eftersom tillräcklig produktion av koldioxidsnål baslastelektricitet inte kommer att finnas inom överskådlig framtid. Detta bör ske utan att elförsörjningen äventyras genom tekniska störningar eller olyckor. Av detta skäl uppmanar vi kommissionen att stödja en studie av de organisatoriska och mänskliga faktorerna, eftersom det är dessa faktorer som är viktigast för kärnsäkerhet och säkerhetskontroll. |
1.10 |
EESK ställer sig bakom kommissionens avsikt att föreslå en lagstiftningsakt om försäkring och skadeståndsansvar inom kärnenergiområdet, där riskerna för närvarande inte täcks fullt ut. Kommittén anser att inte minst de sociala, miljömässiga och ekonomiska aspekterna bör täckas av fonder som ska upprättas av de europeiska producenterna av kärnkraftsel. Eventuella olycksoffer riskerar annars att inte få skydd eller ersättning i tillräcklig omfattning. |
1.11 |
EESK hyser oro när det gäller den omfattande användningen av underleverantörer (ibland så mycket som 80 % av personalen) utan att detta arbetssätt har utvärderats tillräckligt med avseende på säkerheten. Detta resulterar i en kompetensförlust som försvagar arbetslagen. Kommittén anser att man bör lägga större vikt vid utbildningen av de personer som arbetar vid de olika anläggningarna. |
1.12 |
Kraftverkens livslängd behandlas inte, trots att frågan berör säkerheten. Vi anser att denna fråga är avgörande för utvärderingen av säkerheten vid anläggningarna och huruvida de eventuellt ska ersättas med nya kraftverk, vilket i så fall kräver att man redan nu planerar för denna förnyelse. Förslag från nationella lagstiftare om att förlänga kärnkraftverkens driftstid bör endast accepteras om de överensstämmer med erkänd bästa praxis på internationell nivå. |
1.13 |
EESK rekommenderar kommissionen att inleda harmoniserade åtgärder för att förhindra sköldkörtelskador genom intag av icke-radioaktiv jod i händelse av allvarliga olyckstillbud. Åtgärderna bör gälla inom hela EU. Utrymningszonerna bör också utvidgas till 20–30 km runt de europeiska anläggningar som ligger i tätbebyggda områden, som en följd av erfarenheterna från Fukushima. |
2. Inledning
2.1 |
Olyckan i Fukushima (11 mars 2011) ledde till översyner av säkerheten vid kärntekniska anläggningar, både i Europa och i resten av världen. I EU finns 145 reaktorer, varav 13 är avstängda eller under avveckling. Detta innebär att det finns 132 reaktorer i drift vid 58 anläggningar, varav vissa ligger i gränsområden. Även om ingen jämförbar olycka har inträffat i EU har det funnits skäl att göra en översyn av samtliga mekanismer för att säkerställa att skydd, säkerhet och strålskydd ligger på högsta möjliga nivå. Av grannländerna har Schweiz och Ukraina deltagit i stresstesterna. |
2.2 |
Vid Europeiska rådets möte i mars 2011 konstaterades att ”säkerheten vid EU:s samtliga kärnkraftverk bör ses över utifrån en genomgripande och transparent risk- och säkerhetsbedömning”. Följaktligen inleddes i alla EU-länder en översyn i tre faser:
I enlighet med de fastställda tidsfristerna har samtliga deltagande medlemsstater lämnat sina lägesrapporter till kommissionen (COM(2011 784 final). |
2.3 |
Dessutom uppmanade Europeiska rådet kommissionen att bjuda in EU:s grannländer för att delta i stresstestprocessen, och (för EU) ”att se över den befintliga lagstiftnings- och regleringsramen för säkerheten vid kärntekniska anläggningar och före slutet av 2011 föreslå eventuella nödvändiga förbättringar”. Denna översyn av säkerheten genomfördes sedan rådet gett kommissionen mandat att utföra uppdraget. |
3. Sammanfattning av kommissionens meddelande
3.1 |
I slutrapporten konstaterades att säkerhetsstandarderna för kärnkraftverken i Europa i allmänhet är höga, men man rekommenderade förbättringar i fråga om olika säkerhetsaspekter i nästan alla europeiska kärnkraftverk. |
3.2 |
De nationella tillsynsmyndigheterna kom dock till slutsatsen att inget kärnkraftverk behövde stängas. |
3.3 |
Testerna visade att de säkerhetsstandarder som Internationella atomenergiorganet (IAEA) rekommenderar och bästa internationella praxis inte alltid tillämpades i samtliga medlemsstater. |
3.4 |
Kommissionen kommer att noga följa upp genomförandet av rekommendationerna, och samtidigt föreslå lagstiftningsåtgärder som syftar till att ytterligare förbättra kärnsäkerheten i Europa. |
3.5 |
Stresstesterna resulterade alltså i rekommendationer om ett stort antal specifika tekniska förbättringar i kärnkraftverken, men visade dessutom att internationella normer och internationell praxis inte tillämpas systematiskt. Vi måste också lära oss av erfarenheterna från Fukushima, bland annat i fråga om följande: Risker kopplade till jordbävningar och översvämningar, tillgång till och användning av seismiska instrument på platsen, införandet av system för ventilation och filtrering för reaktorbyggnaden och tillhandahållande av särskild utrustning avsedd för akuta ingripanden i händelse av olycka samt ett kontrollrum utanför anläggningen för att kunna samordna hjälpinsatserna. |
3.6 |
Nationella åtgärdsplaner med tidsfrister för genomförandet kommer att utarbetas av de nationella tillsynsmyndigheterna och finnas tillgängliga i slutet av 2012. Kommissionen har för avsikt att rapportera om genomförandet av rekommendationerna i juni 2014, i partnerskap med de nationella tillsynsmyndigheterna. |
3.7 |
Kommissionen har analyserat den gällande rättsliga EU-ramen för kärnsäkerhet, och kommer att presentera en översyn av direktivet om kärnsäkerhet i början av 2013. De ändringar som föreslås rör i huvudsak säkerhetskrav, de nationella tillsynsmyndigheternas roll, oberoende och befogenheter samt öppenhet och uppföljning. |
3.8 |
Därefter kommer andra förslag om försäkring och skadeståndsansvar inom kärnenergiområdet och om gränsvärden för radioaktivitet i livsmedel och djurfoder. Stresstesterna har också klargjort behovet av ytterligare arbete på kärnsäkerhetsområdet (dvs. brottsförebyggande åtgärder), där huvudansvaret vilar på medlemsstaterna. |
4. Allmänna kommentarer
4.1 |
Europeiska ekonomiska och sociala kommittén vill understryka att stora ansträngningar och ekonomiska resurser har ägnats dessa tester, och arbetet har varit välorganiserat. Stresstesterna genomfördes i 14 av EU:s medlemsstater, och de kärnkraftsoperatörerna har deltagit i utvärderingen ”på frivillig bas”, vilket är en god utgångspunkt för genomförandet av gemensamma skydds- och säkerhetsbestämmelser. Utvärderingarna baseras dock på operatörernas självbedömningar, med uppföljning i form av en granskning av de nationella kärnsäkerhetsmyndigheterna och inbördes utvärdering. Som en följd av kommissionens stresstester och rekommendationer bör EU inrätta mekanismer för övervakning och kontroll. |
4.2 Den rättsliga ramen
4.2.1 |
Trots direktivet om kärnsäkerhet finns det inte någon enhetlig metod när det gäller regleringen av kärnsäkerheten och det fysiska skyddet. Det skulle behövas en mer genomgripande översyn av EU-direktivet, med en mer omfattande kodifiering av kärnsäkerheten. Genomförandet bör vara strikt, liksom tillämpningen av överträdelseförfarandet. |
4.2.2 |
Ändring av kärnsäkerhetsdirektivet. Två länder, Polen och Portugal, har ännu inte införlivat direktivet om kärnsäkerhet (Rådets direktiv 2009/71/Euratom av den 25 juni 2009 om upprättande av ett gemenskapsramverk för kärnsäkerhet vid kärntekniska anläggningar – tidsfristen för införlivandet gick ut den 22 juli 2011). ”Det är nödvändigt att säkerställa att erfarenheterna från Fukushimaolyckan och slutsatserna från stresstesterna utnyttjas på ett korrekt och enhetligt sätt i EU och att de speglas i den rättsliga ramen” (COM(2012) 571 final). EESK ställer sig bakom den pågående översynen och ser helst en större roll för EU i kontrollverksamheten. Man bör emellertid inte begränsa sig till de tekniska delar som stresstesterna omfattar. Säkerheten beror också på den mänskliga faktorn: allmänheten, arbetstagarna och deras företrädare. Bestämmelserna om öppenhet och allmänhetens deltagande i kärnsäkerhetsdirektivet borde utgå från Århuskonventionen, som EU och nästan alla medlemsstater har undertecknat, åtminstone vad gäller allmänhetens deltagande. |
4.2.3 |
Det är viktigt att framhålla behovet av en harmonisering av bestämmelserna om strålskydd och nödberedskap och insatsförmåga utanför anläggningarna i EU:s medlemsstater: ”I EU finns det 47 kärnkraftverk med 111 reaktorer med fler än 100 000 invånare inom en cirkel på 30 km. Detta visar att nödberedskap utanför anläggningarna är av största vikt. Ansvaret för sådana åtgärder delas av flera nationella, regionala och lokala myndigheter” (COM(2012) 571 final). Av det skälet stöder kommittén helhjärtat en översyn av EU-lagstiftningen på detta område och behovet av samråd med boende i området. |
4.2.4 |
Försäkring och skadeståndsansvar inom kärnenergiområdet. Ansvaret för detta ligger inte på EU-nivån, men ”i artikel 98 i Euratomfördraget föreskrivs emellertid rådsdirektiv om fastställande av bindande åtgärder för denna fråga. Baserat på konsekvensbedömningen ska kommissionen analysera i vilken omfattning situationen för eventuella offer för en kärnkraftsolycka i Europa bör förbättras inom ramen för EU:s befogenhet” (COM(2012) 571 final). Kommissionen planerar att lägga fram en lagstiftningsakt i frågan, och EESK stöder detta initiativ. För närvarande täcker försäkringarna inte i tillräcklig grad de risker som bör omfattas. Bl.a. har respektive stat fortfarande ansvar för de sociala, miljömässiga och ekonomiska aspekterna och ersättning ”i sista hand”. |
4.2.5 |
Översyn av lagstiftningen om livsmedel och djurfoder.”Erfarenheterna från händelserna i Fukushima och Tjernobyl visade att det finns ett behov av att skilja mellan instrument som reglerar importen av livsmedel från tredjeländer och de för saluföring av livsmedel vid olyckor i EU” (COM(2012) 571 final). Denna lagstiftning bör ses över. |
4.3 |
I specifikationerna till stresstesterna anges vad analysen ska omfatta, men inte vad som har uteslutits. Kärnkraftverkens åldrande, förlängningen av deras driftstid, deras säkerhetskultur och oberoende samt de nationella tillsynsmyndigheternas standarder och samstämmighet är frågor som har uteslutits och som alltså inte har utvärderats. Åtminstone vissa av dessa faktorer skulle kunna anses ha bidragit till omfattningen av Fukushimakatastrofen, som var den händelse som föranledde stresstesterna. |
4.4 |
Därför vill EESK stödja förslaget om att gemensamma forskningscentrumet ska involveras, och att man ska inrätta ett permanent europeiskt laboratorium för kärnsäkerhet, även om det fortfarande rör sig om tekniska analyser. Vi vill återigen framhålla att man måste ta fram utbildningar på hög nivå som rör kärnkraften. Dessutom behövs en behörig administrativ myndighet för kärnsäkerhet i Europa, utöver myndigheten för strålskydd och myndigheten för icke-spridning av kärnmaterial. |
4.5 |
Kommittén anser att man bör lägga större vikt vid utbildningen av de personer som arbetar vid de olika anläggningarna. I vissa länder anlitar man tämligen systematiskt underleverantörer, utan att verkligen utvärdera vad detta innebär i fråga om säkerhet. Detta resulterar i en kompetensförlust som försvagar arbetslagen. |
4.6 |
Ökat internationellt samarbete och en förbättring av den globala rättsliga ramen för kärnsäkerhet.”En majoritet av de länder som deltar i denna arbetsgrupp betonade behovet att beakta IAEA:s säkerhetsnormer, tillsynsoberoende och effektivitet, utvidgad användning av inbördes utvärderingar samt förbättrad öppenhet och transparens” (COM(2012) 571 final). Man bör notera att oberoende, öppenhet och insyn är vägledande principer för informationsutbytet och förstärkningen av bestämmelserna, men frågan är om detta är tillräckligt om inte bestämmelserna tillämpas. |
5. Särskilda kommentarer
5.1 Transparens
5.1.1 |
I Århuskonventionen föreskrivs de tre pelarna samråd, deltagande och möjlighet till rättslig prövning, men när det gäller att informera befolkningen, måste man konstatera att detta (med undantag för en hänvisning till öppenhet) inte ingår i stresstesterna. Allmänheten är emellertid en faktor man inte kan bortse från när det gäller kärnsäkerheten och det fysiska skyddet. EU-medborgarnas deltagande har inte motsvarat utmaningarnas storlek. Det har funnits olika svårigheter i samband med deltagandet. Tidsfristerna för att granska de olika frågorna har varit mycket korta. Vid offentliga möten har tolkning inte alltid skett, och flera sammanslutningar har inte kunnat delta av ekonomiska skäl. Den öppenhet som ändå funnits har möjliggjort en mycket detaljerad analys av rapporterna från vissa organisationer i det civila samhället. |
5.1.2 |
”Förekomsten av incidenter i kärnanläggningar, även i medlemsstater som i övrigt har god säkerhetshistorik, bekräftar behovet av grundliga och regelbundna säkerhetsgranskningar och av utvärderingen av driftserfarenhet, och belyser behovet av nära samarbete och informationsdelning mellan operatörer, säljare, tillsynsmyndigheter och europeiska institutioner som European Clearinghouse of Operating Experience, som drivs av kommissionens gemensamma forskningscentrum (JRC).” Informationsutbytet kan dock inte begränsas till ”operatörer, säljare, tillsynsmyndigheter och europeiska institutioner” (COM(2012) 571 final). EU-medborgarna bör få delta i denna process – det är en av pelarna i Århuskonventionen (information, samråd/deltagande, möjlighet till rättslig prövning). I Frankrike finns tre instanser som har till uppgift att hjälpa medborgarna: kommittén för öppenhet och information i fråga om kärnsäkerhet (Haut comité pour la transparence et l’information sur la sécurité nucléaire, HCTISN), lokala informationsorgan (Commissions locales d’information, CLI) och den nationella sammanslutningen av lokala informationsorgan (Association nationale des comités et commissions locales d’information, ANCCLI) (lag från juni 2006). Dessa instanser deltog i de kompletterande utvärderingar av säkerheten som genomfördes i Frankrike. HCTISN har deltagit i utarbetandet av specifikationerna, och har gett en arbetsgrupp i uppgift att genom hearingar ute på fältet undersöka personalens arbetsvillkor. CLI och ANCCLI har analyserat operatörernas rapporter, som bildat underlag för den franska kärnsäkerhetsmyndighetens rapport. I samband med incidenter har dessa instanser tillgång till uppföljningsbrev efter inspektioner, och de kan få tillgång till operatörernas svar. Mot bakgrund av dessa möjligheter kan den franska allmänheten delta i analysen av incidenter, vilket möjliggör en konstruktiv dialog med befolkningen. |
5.2 |
Ett viktigt påpekande från kommissionen är att de nationella tillsynsmyndigheterna drog slutsatsen ”att det inte finns några tekniska skäl för att kräva att något kärnkraftverk ska stängas i Europa” och att de ”identifierade en rad lyckade lösningar” (COM(2012) 571 final). Detta påpekande åtföljs dock av rekommendationer och krav på förbättringar som ska genomföras inom en fastställd tidsram. Vad händer om tidsfristerna inte respekteras? Vissa tekniska krav – tjockare bottenplatta (Fessenheim i Frankrike), förstärkning av byggnaderna (mellanlagringsbassänger) – kan vara omöjliga att genomföra. Vad ska länderna då göra? Man bör också erinra om att ett visst antal kraftverk inte har vidtagit de skyddsåtgärder som rekommenderades efter olyckorna i Three Mile Island och Tjernobyl. |
5.3 Resultat vad gäller säkerhetsförfaranden och ramar
Efter Fukushima är de viktigaste punkterna följande:
5.3.1
Man har aldrig förutsett att både kylsystem och eltillförsel skulle kunna slås ut samtidigt för alla reaktorer vid en anläggning. Följaktligen visade det sig att skyddssystemen (reservdieselgeneratorer, vattenbehållare) inte fungerade, och att de andra reaktorerna, som skulle ha övertagit den utslagna reaktorns funktioner, också stannade.
5.3.2 |
Säkerhetsbedömningarna”skiljer sig avsevärt” mellan medlemsstaterna (COM(2012) 571 final). De bör harmoniseras, och man bör välja det strängaste tillvägagångssättet. Man får inte låta lura sig av den låga sannolikheten, för en olycka är i allmänhet resultatet av små brister som uppträder i följd – eller, ännu värre, samtidigt. Analysen av Fukushima har dessutom visat att risken för en jordbävning och en tsunami hade underskattats, trots att specialister hade påpekat att liknande händelser inte bara var möjliga, utan också hade inträffat under 1930-talet. Tendensen har varit att betrakta vissa olyckor som ”omöjliga”. Ändå hade olyckan vid Three Mile Island redan visat att en reaktorhärd kan smälta. De undersökningar som genomfördes flera år efter olyckan visade sprickor i reaktorinneslutningen, som dock hade hållit. I Tjernobyl däremot hade den glödande radioaktiva massan (corium) spridit sig överallt. I Fukushima smälte de tre härdarna (nr 1, 2 och 3) delvis, och har troligtvis skadat bottenplattan. |
5.3.3
Man bör planera för alla situationer för att försöka ta fram åtgärder för att i största möjliga utsträckning lindra och begränsa olyckan. En av de viktigaste åtgärderna är utbildning av personalen. För att kunna säkerställa hantering av den externa situationen bör man också förbereda hanteringen av potentiella olyckor genom samråd med närboende så att de kan delta i utarbetandet av säkerhetsanvisningarna och bidra med kunskaper om trakten.
Fukushima visade också ännu en gång vikten av hanteringen av situationen efter en olycka, där de lokala, regionala och nationella myndigheterna kommer att delta. De boende i närområdet bör rådfrågas, delta i övningar och bidra med sina kunskaper. Hanteringen av situationen efter en olycka är ett långsiktigt åtagande.
5.4 Viktiga rekommendationer från stresstesterna om säkerheten
5.4.1
— |
Deltagarländernas uppföljning Införskaffande av mobil utrustning bör göra det möjligt att förebygga eller lindra allvarliga olyckor. Man bör också öka utrustningens tålighet (system med ”tålig kärna”) och förbättra utbildningen av personalen. |
— |
Åtgärdsplan för att säkerställa genomförandet av rekommendationerna Man bör först utvärdera de olika rekommendationernas betydelse ”för att prioritera och tilldela resurser till de områden som ger de största säkerhetsfördelarna” (COM(2012) 571 final). De senare generationernas reaktorer har utformats för att uppfylla i princip alla de krav som ställs i rekommendationerna, men regleringskapaciteten behöver stärkas i fråga om kärnsäkerheten i Europa. |
— |
Ansvar för uppföljning och kontroll: Medlemsstaterna har ansvar för uppföljning och kontroll, men ska lämna regelbundna rapporter till EU-nivån. |
5.4.2
— |
”Den europeiska vägledningen bör utvecklas mot bakgrund av utvärderingen av naturkatastrofer, inklusive jordbävning, översvämning och extrema väderförhållanden och säkerhetsmarginaler för att öka enhetligheten mellan medlemsstaterna” (COM(2012) 571 final). Kommissionen rekommenderar att man överlämnar denna uppgift till Wenra (den västeuropeiska sammanslutningen av kärnenergiorgan, Western European Nuclear Regulators Association). Det vore intressant att använda en samrådsprocess som ansluter sig till Århuskonventionen för att involvera åtminstone invånarna nära de platser där riktlinjerna utarbetas. |
— |
Man bör systematiskt göra besök och utvärderingar vart tionde år samtidigt som man bibehåller underhållsprogram som är anpassade till utrustningens betydelse. |
— |
Rapporterna om reaktorsäkerheten bör uppdateras minst vart tionde år. |
— |
Man bör ta fram utrustning för nödfall, skapa skyddade kriscentrum, och räddningsstyrkor med mobil utrustning. |
5.5 |
I analyser av olycksscenarier måste man absolut fastställa vem som ansvarar för en situation där alla reaktorer i ett kärnkraftverk stängts av beroende på att kylsystem och eltillförsel slås ut samtidigt. Man bör också se över alla förfaranden som bygger på eltillförsel till olycksdrabbade reaktorer från en annan reaktor i samma kärnkraftverk, och säkerhetsutrustningen: yttre belysning som gör det möjligt för personalen att förflytta sig, dieseldrivna reservgeneratorer. Man bör självklart också granska förvaringen i bränslekylbassänger, och förbättra möjligheterna att förse dessa bassänger med vatten. |
5.6 |
”Kommissionen anser att utvidgning av säkerhetsbedömningen till nödberedskap och insatsförmåga utanför anläggningarna är viktigt för att förbättra medborgarnas säkerhet” (COM(2012) 571 final). EESK anser också att man bör harmonisera förfarandena mellan länder som gränsar till varandra. När det gäller lokala informationsorgan som CLI: Schweizare och tyskar är medlemmar i organet i Fessenheim, deltagare från Tyskland och Luxemburg finns i informationsorganet i Cattenom. Belgare deltar i sammanträdena för CLI i Chooz och skulle kunna delta i organet i Gravelines. Det finns ett stort intresse av att förbereda hanteringen av incidenter med de närboende. Krisen efter en olycka skulle kunna bli mycket långvarig, och det är naturligtvis de närboende som drabbas hårdast av skadorna med svåra sociala, ekonomiska och miljömässiga konsekvenser. Operatörernas försäkringar täcker långt ifrån alla kostnader för en olycka: det blir staterna (dvs. medborgarna) som får stå för notan. |
5.7 Viktiga resultat och rekommendationer från bedömningarna av det fysiska skyddet
5.7.1 |
Rådets ad hoc-grupp för kärnsäkerhet (Ad-hoc Group on Nuclear Security, slutrapport: http://register.consilium.europa.eu/pdf/en/12/st10/st10616.en12.pdf) presenterade sin analys av fem områden: fysiskt skydd, avsiktliga flygkrascher (attentat), it-angrepp, planering för en nödsituation inom kärnenergiområdet, samt övningar och utbildning. Den nationella säkerheten faller fortfarande under medlemsstaternas ansvar. Följande bör göras:
Avsaknaden av undersökningar om de organisatoriska och mänskliga faktorerna är en brist. Dessa faktorer utgör hörnstenar i säkerheten och måste granskas. |
5.7.2 |
I samband med diskussionen om olyckor har man ställt frågor om behovet av att beakta sabotage och flygkrascher. Detta diskuterades vid ett seminarium på EU-nivå. Diskussionen (flygkrascher med stora flygplan) visade att EU-länderna har olika strategier. Oron i samhället är emellertid stor, och bör beaktas. De reaktorinneslutningar som nu finns skulle i själva verket inte stå emot en flygkrasch med ett stort flygplan, men de nya reaktorerna av typen Europeisk tryckvattenreaktor (EPR) bör uppfylla de nya byggkraven: Är de tillräckliga? |
5.7.3
— |
Minska hotet från avsiktliga CBRN-incidenter (kemiska, biologiska, radiologiska och nukleära incidenter), inklusive terrorhandlingar, och upptäckt av radioaktiva och nukleära material. |
— |
Ändring av direktiv 2008/114/EG om identifiering av, och klassificering som, europeisk kritisk infrastruktur, som planeras för 2013. |
— |
Kommissionen ska före årets slut lägga fram ett lagstiftningsförslag om nät- och informationssäkerhet. |
— |
Antagande om förslaget om granskning av unionens civilskyddsmekanism som underlättar samarbetet mellan medlemsstaterna vid biståndsinsatser vid allvarliga olyckor, inklusive radiologiska och nukleära olyckor. |
5.8 Framtidsutsikter
5.8.1 |
Man kan konstatera att de stresstester som Fukushimakatastrofen föranledde är de mest omfattande någonsin. Mycket dokumentation har också ställts till allmänhetens förfogande. En noggrann uppföljning bör dock göras även fortsättningsvis. Förbättringar måste göras i alla länder, och svagheter i lagstiftningen måste rättas till. |
5.8.2 |
Dessutom har inte de organisatoriska och mänskliga faktorerna analyserats tillräckligt, och deras betydelse för säkerheten har inte beaktats. När det gäller organisationen inför en kris och hanteringen av den på lång sikt måste man inleda samråd med alla aktörer och involvera den breda allmänheten. |
5.8.3 |
Kommittén rekommenderar här deltagande av/samråd med befolkningen. |
5.8.4 |
Europeiska ekonomiska och sociala kommittén anser att resultaten av stresstesterna bör vara att man antar striktare säkerhetsstandarder för kärnenergin, som står för 30 % av elproduktionen i EU. Det är av största vikt att denna viktiga koldioxidsnåla källa till el även fortsättningsvis ingår i EU:s energimix och bidrar till uppnåendet av målen om minskade växthusgasutsläpp. |
Bryssel den 13 december 2012
Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande
Staffan NILSSON
15.2.2013 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
C 44/147 |
Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén om det europeiska innovationspartnerskapet om vatten”
COM(2012) 216 final
2013/C 44/26
Föredragande: An LE NOUAIL-MARLIÈRE
Den 10 maj 2012 beslutade Europeiska kommissionen att i enlighet med artikel 304 i EUF-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om
”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén om det europeiska innovationspartnerskapet om vatten”
COM(2012) 216 final.
Facksektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 22 november 2012.
Vid sin 485:e plenarsession den 12–13 december 2012 (sammanträdet den 13 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 126 röster för, 5 röster emot och 11 nedlagda röster:
1. Slutsatser och rekommendationer
1.1 |
EESK välkomnar kommissionens meddelande om det europeiska innovationspartnerskapet om vatten, men vill föreslå ett par förtydliganden och förbättringar i syfte att undanröja de hinder som ligger i vägen för en tillfredssällande innovativ utveckling inom vattensektorn. |
1.2 |
Innovation när det gäller vatten i Europa bör bygga på en övergripande strategi som tar hänsyn till hela vattencykeln. I första hand bör den inriktas på målet om att i hela EU uppnå ”en god yt- och grundvattenstatus”, i enlighet med definitionen i EU:s ramdirektiv om vatten (1), samt på utvecklingen av skyddet av resursen. Det kan ske genom att man inför principen om att förorenaren betalar och ser till att den är tillräckligt avskräckande för att förorening inte ska löna sig och att den inte heller medger immunitet för dem som ska betala. |
1.3 |
Den strategiska planen för genomförandet av det europeiska innovationspartnerskapets prioriteringar måste ta hänsyn till det faktum att över en miljon människor i Europa inte har tillgång till rent dricksvatten till ett rimligt pris, samt till att flera miljoner människor inte har tillgång till avloppssystem. Dessa människors behov måste prioriteras med hänsyn till integreringssträvandena och kampen mot fattigdomen. |
1.4 |
Offentliga vattendistributörer, användarna och konsumenterna måste ges möjlighet att delta i beslutsprocessen om det europeiska innovationspartnerskapet om vatten. Dessutom måste innovationspartnerskapet om vatten leda till en bättre samordning av samtliga aktörer, den lokala nivån måste kunna dra nytta av innovationernas fördelar och det måste bli lättare för de organisationer som företräder det civila samhället att delta i de nya nätverk och grupper som kommer att skapas. |
1.5 |
Med hänsyn till vattnets avgörande betydelse för befolkningen är det enligt EESK nödvändigt att öppet redovisa resultaten av den forskning för innovationspartnerskap för vatten som finansierats genom det sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling. |
1.6 |
Innovationer på detta känsliga område får inte bara diskuteras med hänsyn till handelspolitiska skyddsaspekter. EESK anser att det bör vara lätt för olika instanser, organismer och lokala och regionala myndigheter liksom för företag inom den sociala ekonomin att få tillgång till dem. |
1.7 |
EESK uppmanar kommissionen att öka sina insatser för att säkerställa insyn och samordning i anslutning till vissa viktiga initiativ som håller på att utarbetas och som rör den komplicerade vattenproblematiken. Exempelvis bör kommissionen mer i detalj redogöra för vilka samverkanseffekter som de nyligen inrättade europeiska innovationspartnerskapen om vatten har, och för deras samarbete i fråga om vatten, jordbruk och råvaror. |
1.8 |
Man kan inte tala om någon egentlig forsknings- och innovationspolitik på vattenområdet om det saknas insyn. En annan förutsättning är en inkluderande sysselsättningspolitik som redan nu kan ge garantier om ett tillräckligt stort antal anställda, utbildning, erkännande av kvalifikationer och teknisk kunskap, som gör det möjligt att förbättra folkhälsan och säkerheten när det gäller såväl reningsmetoder och vattenbehandling som sanitära frågor och som kan säkerställa att de många olika uppgifterna hanteras på bästa möjliga sätt på respektive nivå. |
1.9 |
EESK vill framhålla den roll som det organiserade civila samhällets nätverk spelar. De bör ges erkännande och värdesättas, och även bidra med underlag till forskning eftersom de mot bakgrund av sin erfarenhet och kunskap har en innovationspotential. |
2. Inledning
2.1 |
Med Europa 2020-strategin har EU för avsikt att på nytt få den europeiska ekonomin på fötter, så att den åter kan främja sysselsättningen, konkurrenskraften och den sociala sammanhållningen. |
2.2 |
I Europa 2020-strategin för en smart och hållbar ekonomi för alla understryks den centrala roll som kunskap och innovation spelar för tillväxten. Kommissionen har i sitt föreslag till ett europeiskt ramprogram för forskning och innovation (2014–2020) (2), ”Horisont 2020”, föreslagit att EU:s budget för forskning och utveckling ska öka till 80 miljarder euro, och medlemsstaterna har åtagit sig att uppnå EU-målet att i genomsnitt 3 % av EU:s BNP ska investeras i forskning senast 2020 (se även EESK:s yttrande INT/571 Finansiering av forskning och innovation (3)). |
2.3 |
Därför är det europeiska området för forskningsverksamhet själva kärnan i Europa 2020-strategin och dess flaggskeppsinitiativ ”Innovationsunionen” (4), och det är också därför som Europeiska rådet har fastställt att det ska ha genomförts 2014 (5). ”Innovationsunionen” syftar till att nya kunskapsintensiva produkter och tjänster i stor utsträckning ska bidra till tillväxt och sysselsättning samt begränsa kunskapsflykt. En förutsättning för detta är en vetenskapsbas av riktig världsklass. |
2.4 |
Enligt det förslag som här granskas (6) ska de europeiska innovationspartnerskap som föreslås i flaggskeppsinitiativet ”Innovationsunionen” (7) inom ramen för Europa 2020-strategin tillhandahålla strategier och ramar för att åtgärda de inneboende bristerna i det europeiska forsknings- och innovationssystemet och dess metoder samt driva på innovationer som på ett betydande sätt kan bidra till att lösa samhällsproblem. Europeiska innovationspartnerskap skulle kunna sammanföra expertis och resurser inom viktiga politiska prioriteringar genom att mobilisera och koppla samman alla berörda aktörer över olika politikområden, sektorer och länder för att snabbare låta allmänheten få nytta av genombrott och innovation (vilket EESK framhåller i yttrandena INT/599 Partnerskap inom forskning och innovation (8) och NAT/546 Handlingsplan för miljöinnovation (9)). Det är viktigt att understryka att utöver de 40 miljoner euro som förordas inom ramen för sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling, finns det inom ramen för det europeiska innovationspartnerskapet om vatten inte någon ytterligare finansieringstyp i förhållande till de nuvarande resurserna, och målsättningen är begränsad till att eftersträva samverkanseffekter och samordna befintliga instrument. |
2.5 |
EU:s medlemsstater är medvetna om behovet av innovation när det gäller vattenförvaltningen. Den 21 juni 2011 uppmanade Europeiska unionens råd kommissionen ”att i nära samarbete med medlemsstaterna undersöka möjligheten till ett innovationspartnerskap för vatten i syfte att uppnå en hållbar och effektiv vattenanvändning” (10). |
2.6 |
I Europa 2020-strategins flaggskeppsinitiativ ”Ett resurseffektivt Europa” (11) framhålls hur betydelsefullt det är för EU att främja en hållbar förvaltning av vatten som en viktig resurs. I Färdplanen för ett resurseffektivt Europa (12) betonas de effektivitetsvinster som kan göras. Innovationspartnerskapets strategiska mål fram till 2020 är följande:
|
2.7 |
Kommissionen har utvecklat ett program för att skydda Europas vattentillgångar, som ett viktigt steg i färdplanen för resurseffektivitet. Strategin, som ska läggas fram under 2012, ska ge politiska lösningar på de genomföranderelaterade utmaningar och luckor som finns i den nuvarande ramen för EU:s politik för förvaltning av vattenresurserna. Strategin och innovationspartnerskapet kommer att genomföras i nära samordning. Dessutom kommer programmet och handlingsplanen för miljöinnovation (13) att utgöra ett stöd för innovationspartnerskapet. |
2.8 |
Politiken för skydd av vattenresurserna bör kunna inbegripa ersättning för de begränsningar som skyddet medför för de ekonomiska aktiviteterna i vissa områden med allvarliga föroreningar. I dessa specifika fall skulle de uppdaterade statliga stöden kunna anpassas så att den nya europeiska vattenskyddsplanen beaktas. |
3. Allmänna kommentarer
3.1 |
Vid sitt första sammanträde den 25 september fastställde arbetsgruppen om det europeiska innovationspartnerskapet om vatten åtta prioriterade områden:
|
3.2 |
Rapporten från WHO och Unicefs gemensamma vatten- och vattenreningsprogram anger att den andel av världens befolkning som har tillgång till renat dricksvatten (från vattenledningsnät eller skyddade brunnar) kommer att öka från 89 % år 2010 (6,1 miljarder människor) till cirka 92 % år 2015. |
3.3 |
Trots att FN erkänner den grundläggande rätten till vatten och vattenrening, har över 11 % av världens befolkning, dvs. cirka 783 miljoner människor, fortfarande inte tillgång till tjänligt dricksvatten, och 2,5 miljarder människor har inte tillgång till avloppsnät. |
3.4 |
Vatten är en förutsättning för nästan all mänsklig, ekonomisk och social aktivitet: industri- och energiproduktion, jordbruk, transport, fritidsaktiviteter samt bevarande av den biologiska mångfalden och av kultur- och naturarvet. För att säkerställa livsmedels- och energitryggheten på EU-nivå och på internationell nivå måste vi ta hand om den resurs som är viktigast: vattnet, som liksom marken, är en av 2000-talets största utmaningar. Den andra hälften av förra seklet har tyvärr lämnat efter sig en förstörd, försvagad, uttorkad och förorenad naturlig vattenmiljö. |
3.5 |
Denna resurs är allvarligt hotad av en ekonomisk utveckling som förstör miljön och som förutsätter att vatten är en naturtillgång som kan exploateras som andra, vilket förorsakar ett överutnyttjande av grundvattnet, förorening av mark, vattendrag och hav, förändringar av vattnets kretslopp och försämringar av resursens ekologiska status och dess effekter på den biologiska mångfalden, både på europeisk och på global nivå. För att en vattenpolitik ska vara rättvis, effektiv och hållbar måste man acceptera att vatten inte kan betraktas som en vara, utan som en global tillgång som måste skyddas och tas tillvara (14). |
3.6 |
Vattenförvaltningen måste göra det möjligt att möta allmänhetens behov, samtidigt som man säkerställer att resursen bevaras för kommande generationer. Det är angeläget att vi blir fullt införstådda med detta, och inom innovationsforskningen bör man ha detta i åtanke. Detta framhäver den betydelse som det europeiska innovationspartnerskapet om vatten har som ett instrument som konkret och ekonomiskt kan förbättra den integrerade vattenförvaltningen. |
3.7 |
Detta mål kan emellertid inte uppnås om man överlåter kontrollen och förvaltningen av resurserna till företagen och de stora internationella privata koncernerna, och inte heller genom en påskyndad privatisering av innovation och forskning inom denna avgörande sektor. Tvärtom är offentliga tjänster av kvalitet det bästa sättet att skapa rättvisa, hållbara, fredliga och demokratiska samhällen, och investeringar i offentliga tjänster av kvalitet – understödda av en rättvis skattepolitik som främjar innovation och forskning – kommer att bidra till en lösning på den ekonomiska krisen genom att främja tillgången för alla till väsentliga och grundläggande tjänster och skapa ekonomisk tillväxt. Detta är argument som talar för partnerskap för vatten i offentlig regi och för forskning finansierad av offentliga medel genom det sjunde ramprogrammet. |
3.8 |
På EU-nivå bör medlemsstaterna sätta sig emot en avreglering av vatten- och reningstjänsterna och framhålla att de ska definieras som tjänster i allmänhetens intresse, och de bör verka för att EU ska engagera sig mer på det internationella planet för ett effektivt genomförande av rätten till tillgång till vatten. Innovationer på detta känsliga område bör inte bara diskuteras med hänsyn till handelspolitiska skyddsåtgärder. EESK anser att det bör vara så lätt som möjligt för olika instanser, organismer och lokala och regionala myndigheter och för företag inom den sociala ekonomin att få tillgång till dem. |
3.9 |
De processer och lösningar som antas inom ramen för det europeiska innovationspartnerskapet om vatten bör integreras i de anpassningsåtgärder som syftar till att hantera de förväntade följderna av klimatförändringarna. |
4. Särskilda kommentarer
4.1 |
Kommittén noterar att det har inrättats en styrgrupp på hög nivå och en arbetsgrupp för att genomföra en strategi för innovativt partnerskap på vattenområdet. Detta bör göra det möjligt att fastställa riktlinjerna för innovationer inom vattenpolitiken och att stärka rätten till tillgång till tillräckligt med dricksvatten av god kvalitet samt att främja en hållbar resursförvaltning. |
4.2 |
Det här kan uppnås genom innovationsprocesser som använder sig av den senaste tekniken och tar hänsyn till situationen vad gäller den integrerade förvaltningen av vattenområden på regional nivå samt under förutsättning att det inte uppstår några föroreningar. En hållbar resursförvaltning bör säkerställas genom en fördelning mellan olika användningsområden som garanterar hållbar mänsklig, ekonomisk och miljömässig utveckling i regionerna, genom resursplanering inom ramen för en integrerad förvaltning av vattenresurserna, återställande av vattenmiljöns kvalitet, främjande av förfaranden för att styra förbrukningen och förebygga föroreningar i hela användningskedjan från konsumtion till upparbetning och slutligen förbud mot förorenande förfaranden och påföljder för förorenarna. |
4.3 |
Dessa målsättningar bör förverkligas genom en lämplig finansiering och ett rättvist och proportionerligt bidrag fördelat mellan samtliga förbrukare och användare (inom industri, jordbruk och i hemmen), och de bör förvaltas av de offentliga myndigheterna som ett led i deras strävan efter bättre styresformer, vilket redan förordades i EESK:s förberedande yttrande NAT/495, ”Integration av vattenpolitiken” (15). |
4.4 |
En rimlig och effektiv vattenpolitik liksom genomförandet av innovationspartnerskapet om vatten kräver en innovativ anställningspolitik, som innebär att utbildade och kvalificerade arbetstagare, framför allt när det gäller de nya arbetstillfällen som uppstår och de gamla arbetstillfällen som omvandlas, omfattas av en enhetlig status för deras uppgift som förvaltare av en allmän tillgång och att de tillerkänns rätten att ingripa på det ekonomiska, sociala och miljömässiga området. Nyskapande åtgärder bör vidtas för att minska arbetsbelastningen och begränsa hälsoeffekterna för anställda inom reningssektorn. |
4.5 |
Epidemiologiska enkäter riktade till arbetstagare inom den sanitära sektorn, förstärkta säkerhets- och arbetsmiljökommittéer, bättre hälsovård, bättre skyddsutrustning och gas- och föroreningsdetektorutrustning är frågor som tas upp i anslutning till social och teknisk forskning och som bör diskuteras i arbetsgruppen när den strategiska planen för genomförandet av det europeiska innovationspartnerskapets prioriteringar fastställs. |
4.6 |
Att säkerställa allmän tillgång, bevara resursen och värna om förenligheten med det allmänna intresset är frågor som arbetsgruppen bör beakta redan nu med tanke på utarbetandet av den strategiska plan för genomförandet av det europeiska innovationspartnerskapets prioriteringar som den ska lägga fram för antagande den 18 december 2012. |
4.7 |
Det europeiska innovativa partnerskapet, som ska arbeta enligt en föreslagen och antagen strategisk plan, måste omfatta lämpliga europeiska tekniska plattformar, som inte bara är källor till information om det faktiska läget på en viss plats eller inom en viss sektor utan också aktörer som deltar i forskning och utveckling och tillämpning av ny teknik (16). |
4.8 |
Vid sidan om de övergripande frågorna och de fastställda prioriteringarna rekommenderar EESK att man i vart och ett av de enskilda innovationsprojekten också uppmärksammar interaktionen mellan vatten och mark, framför allt när det handlar om förvaltning av ytvatten. |
4.9 |
Det kommer att bli allt vanligare med torka, eldsvådor och översvämningar av mer långvarigt och omfattande slag. Trots åtstramningspolitiken är det mycket viktigt att upprätthålla de offentliga vattenförsörjnings-, räddnings- och katastrofhanteringstjänsterna så att de kan svara mot utmaningarna i denna nya, oförutsägbara miljö. Innovationsforskningen bör även undersöka vilken roll som vattnet spelar för att bevara ekosystemen och den biologiska mångfalden. |
4.10 |
De offentliga organen och aktörerna inom vattenförvaltningen måste vidta åtgärder i syfte att förhindra att vatten förorenas, inte bara för att se till att kvaliteten på vattnet bibehålls på lång sikt utan också för att hindra eventuellt oåterkalleliga skador orsakade av kända riskfaktorer (långlivade organiska föroreningar, hormonstörande ämnen m.m.) eller okända riskfaktorer – till följd av ansamling av kemikalier, inklusive nanopartiklar, som det finns goda skäl att betrakta som ytterligare riskfaktorer. Man måste bedöma dessa nya risker som skulle kunna utgöra ett allvarligt hot mot folkhälsan. |
4.11 |
Vattenprissättningen har som mål att bidra till att bevara resursen kvantitativt sett. EESK förordar ett prissättningssystem där man tar hänsyn till tillgången för alla, med hänsyn till vattnets grundläggande betydelse och icke-kommersiella natur. Kommittén vill emellertid understryka att prissättningen inte löser problemet, eftersom det inte bara handlar om vattnets kvantitet utan även om dess kvalitet. Därför bör det vidtas offentliga åtgärder för att öka medvetenheten hos privatpersoner och förbrukare inom industrin och jordbruket om försämringen av vattenkvaliteten och mindre kostsamma sätt för att komma till rätta med det problemet, dvs. förebyggande åtgärder. |
4.12 |
Klimatförändringarna och mänsklig aktivitet påverkar vattenresurserna som minskar samtidigt som föroreningarna ökar och effekterna blir större. Det är ett problem som EU måste ta itu med, och nödvändig forskning måste bedrivas. EU bör bidra till den internationella gemenskapens framsteg på området och inom ramen för sin samarbets- och utvecklingspolitik mobilisera de medel som behövs för att utveckla tillgången till vatten och finna lösningar för att förhindra att kvaliteten försämras (17). |
4.13 |
EESK observerar att effekterna av de regionala skillnaderna inom EU är särskilt stora på detta område (torka och översvämningar) och anser att detta är ett område som bör beaktas i förslagsgruppernas riktlinjer: Man kan fråga sig om det inte finns möjlighet till en utjämning mellan de områden där det finns för mycket vatten och de där det inte finns tillräckligt. |
4.14 |
Man kan inte tala om någon egentlig forsknings- och innovationspolitik på vattenområdet om det inte finns någon insyn. En annan förutsättning är en inkluderande sysselsättningspolitik, som kan ge garantier om ett tillräckligt stort antal anställda, utbildning, erkännande av kvalifikationer och teknisk kunskap, som gör det möjligt att förbättra folkhälsan och säkerheten när det gäller såväl reningsmetoder och vattenbehandling som sanitära frågor och som kan säkerställa att de många olika uppgifterna hanteras på bästa möjliga sätt på respektive nivå. |
4.15 |
Enligt FN:s program Water Decade Programme on Capacity development och den nyligen publicerade boken (2012) om kapacitetsutvecklingsaspekter med avseende på vatten och grönekonomi (”Water and the Green Economy, Capacity development Aspects” (18)) gäller det att införa en ny dimension för att kunna anta de utmaningar som förorsakats av vattenbristen och den försämrade vattenkvaliteten till följd av aggressiva utvecklingsmodeller runt om i världen. Med andra ord kan man inte i det oändliga förneka föroreningarna eftersom vatten även är en vektor. Å andra sidan finns det redan ett stort utbud av ny teknik, men det finns en reell risk att denna teknik föråldras så fort den ser dagens ljus om man inte samtidigt tar hänsyn till samtliga faktorer. Det krävs t.ex. energi för att avsalta vatten, och för att återanvända vatten för sekundära användningsområden (jordbruk) får inte vattnet ha utsatts för ackumulerade föroreningar. |
4.16 |
Europeiska miljöbyrån ger i sin senaste årsrapport (2011) uttryck för samma oro. Man kan alltså konstatera att även om vattnet förnyas och används på nytt, är det inte en outtömlig resurs när det gäller vare sig kvantitet eller kvalitet, och forskning och innovation på vattenområdet bör utvidgas till att omfatta en hållbar användning på samtliga områden och till att stävja föroreningarna, främst föroreningar från diffusa källor (19). |
4.17 |
EESK vill framhålla den roll som spelas av det organiserade civila samhällets nätverk. De bör ges erkännande och värdesättas, och även bli föremål för forskning på grund av den innovationspotential som dessa nätverk har mot bakgrund av sin erfarenhet och kunskap. |
4.18 |
EESK vill understryka att vattenkvalitetsnormerna liksom bedömningskriterierna bör vara desamma i hela EU. |
4.19 |
Vattnet, dess användning, förvaltning och framtid väcker olika sorters känslor, intressen och oro beroende på vem man talar med. EESK vill därför åter framhålla betydelsen av att fästa vikt vid både det obligatoriska samrådet inom ramen för en integrerad förvaltning av avrinningsområdena och det obligatoriska samrådet med det civila samhällets organisationer om medborgarnas medverkan vid sådana beslut som berör dem på miljöområdet och deras möjligheter att väcka talan i enlighet med Århuskonventionen. Vi föreslår att kommissionen utarbetar en rapport om dessa båda frågor så att EU kan använda sig av lämpliga uppgifter som behövs i anslutning till innovationsforskningen och för det civila samhällets bidrag till partnerskapen. |
4.20 |
Innovationer på detta känsliga område bör inte bara behandlas med hänsyn till handelspolitiska skyddsåtgärder. EESK anser att det bör vara lika lätt för olika instanser, organ och lokala och regionala myndigheter som för företag inom den sociala ekonomin att få tillgång till dem. EESK ifrågasätter medverkan av det kinesiska ministeriet för vetenskap och teknik i högnivågruppen inom det europeiska innovationspartnerskapet om vatten (20). Eftersom det rör sig om externt utvecklingssamarbete skulle EESK kunna godkänna att ovannämnda ministerium direkt medverkar till utformningen av en EU-strategi, men varför företräds de andra tillväxtländerna endast av ett enda land? Och varför deltar inte andra länder som också är i behov av tekniköverföring i denna ”europeiska arbetsgrupp” (21)? |
Bryssel den 13 december 2012
Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande
Staffan NILSSON
(1) Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG av den 23 oktober 2000 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område.
(2) COM(2012) 392 final, Ett stärkt partnerskap för det europeiska området för forskningsverksamhet syftande till vetenskaplig excellens och tillväxt.
(3) EUT C 318, 29.10.2011, s. 121; EUT C 218, 23.7.2011, s. 87.
(4) COM(2010) 546 final, Flaggskeppsinitiativ i Europa 2020-strategin – Innovationsunionen.
(5) ”Europa behöver ett enat forskningsområde för att locka till sig talang och investeringar. Återstående brister måste därför åtgärdas snabbt och det europeiska forskningsområdet måste fullbordas senast 2014 för att kunna skapa en verklig inre marknad för kunskap, forskning och innovation.” Europeiska rådets slutsatser, februari 2011 respektive mars 2012.
(6) COM(2012) 216 final, Det europeiska innovationspartnerskapet om vatten.
(7) COM(2010) 546 final.
(8) EUT C 229, 31.7.2012, s. 39.
(9) EUT C 351, 15.11.2012, s. 65.
(10) Slutsatser från Europeiska unionens råds möte av den 21 juni 2011 (dok. 11308/11).
(11) COM(2011) 21 final, Ett resurseffektivt Europa.
(12) COM(2011) 571 final, Färdplan för ett resurseffektivt Europa.
(13) COM(2011) 899 final, Innovation för en hållbar framtid - Handlingsplanen för miljöinnovation.
(14) Europaparlamentet förklarar att vatten är en gemensam tillgång för mänskligheten och att tillgång till vatten bör vara en grundläggande och allmän rättighet, se resolution P7_TA2012-0273, utarbetad av Richard Seeber (PPE, AT) och antagen genom handuppräckning den 3 juli 2012.
(15) EUT C 248, 25.8.2011, s. 1.
(16) EUT C 299, 4.10.2012, s. 12–16.
(17) EUT C 229, 31.7.2012, s. 133–139.
(18) Water and the Green Economy: Capacity Development Aspects (2012). Redaktör: Reza Ardakanian, Dirk Jaeger, UNW-DPC, Bonn, Tyskland.
(19) EUT C 229, 31.7.2012, s. 116-118.
(20) Europeiska kommissionen: Det europeiska innovationspartnerskapet om vatten – högnivågruppen.
(21) EUT C 68, 6.3.2012, s. 28.
BILAGA I
till kommitténs yttrande
Följande ändringsförslag avslogs under debatten, men fick minst en fjärdedel av rösterna:
Punkt 2.8
Ändra enligt följande:
”Politiken för skydd av vattenresurserna bör kunna inbegripa ersättning för de begränsningar som skyddet medför för de ekonomiska aktiviteterna i vissa områden med allvarliga föroreningar för att se till att vattenresurserna bevaras. I dessa specifika fall skulle de uppdaterade statliga stöden kunna anpassas så att den nya europeiska vattenskyddsplanen beaktas.”
Resultat av omröstningen
För: |
46 |
Emot: |
63 |
Nedlagda röster: |
27 |
15.2.2013 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
C 44/153 |
Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, Europeiska rådet, rådet, Europeiska centralbanken, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, Regionkommittén och Europeiska investeringsbanken – Insatser för stabilitet, tillväxt och arbetstillfällen”
COM(2012) 299 final
2013/C 44/27
Föredragande: Xavier VERBOVEN
Den 14 augusti 2012 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om
”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, Europeiska rådet, rådet, Europeiska centralbanken, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, Regionkommittén och Europeiska investeringsbanken: Insatser för stabilitet, tillväxt och arbetstillfällen”
COM(2012) 299 final.
Den 10 juli 2012 gav kommitténs presidium styrgruppen för Europa 2020-strategin i uppdrag att utarbeta kommitténs yttrande.
Med hänsyn till ärendets brådskande karaktär utsåg Europeiska ekonomiska och sociala kommittén Xavier Verboven till huvudföredragande vid sin 485:e plenarsession den 12–13 december 2012 (sammanträdet den 13 december), och antog följande yttrande med 114 röster för, 40 röster emot och 9 nedlagda röster.
1. Rekommendationer
På kommissionens begäran har Europeiska ekonomiska och sociala kommittén beslutat att utarbeta ett yttrande om meddelandet om ”Insatser för stabilitet, tillväxt och arbetstillfällen”. EESK framhåller det nära sambandet mellan dessa tre aspekter som var och en kräver specifika ansvarsområden för de berörda parterna. Detta yttrande är i första hand inriktat på arbetsmarknadsparternas och det organiserade civila samhällets gemensamma ansvar och deras, framför allt arbetsgivarnas och arbetstagarnas, möjliga bidrag. I yttrandet framhålls den roll som de kan spela i utformningen och tillämpningen av politiska strategier som syftar till att återskapa ekonomisk tillväxt, skapa fler och bättre jobb och återställa finansiell stabilitet.
1.1 |
Kommittén betonar att deltagande och medbestämmande är en grundförutsättning för att man på rätt sätt ska kunna konkretisera, utforma och genomdriva politiska förändringar och strukturreformer. Kommittén framhåller följande:
|
1.2 |
Kommittén framhåller behovet av en starkare europeisk ekonomisk styrning för att förbättra förutsättningarna för en valutaunion som fungerar bättre och för alla. Samtidigt är det dock viktigt att man drar lärdom av det som har hänt. I det avseendet är social och civil dialog en nödvändighet för både ekonomin, statsfinanserna och den sociala sammanhållningen. |
1.3 |
Kommittén välkomnar kommissionens förslag att utarbeta en resultattavla med sysselsättningsindikatorer och strukturell uppföljning av de nationella sysselsättningsplanerna. De europeiska arbetsmarknadsparterna bör involveras på nära håll i utarbetandet av den här resultattavlan med indikatorer och kriterierna för bedömning av de nationella sysselsättningsplanerna. |
1.4 |
När det gäller lönebildningen vill kommittén göra kommissionen uppmärksam på att löner och löneförhandlingar faller inom arbetsmarknadspartnernas behörighetsområde enligt EU-fördraget. |
1.5 |
Kommittén uppmanar därför de politiska beslutsfattarna i Europa att strukturellt förankra den sociala dialogen och det civila samhällets delaktighet i de olika politiska processer som är kopplade till Europa 2020-strategin. Erfarenheterna i praktiken visar att tyngdpunkten har förskjutits från den nationella nivån till den europeiska, vilket innebär att funktionen hos och kvaliteten på den sociala dialogen och det civila samhällets delaktighet försvagas på nationell nivå. |
1.6 |
Kommittén anser att det är av största vikt att de europeiska arbetsmarknadsparterna inom ramen för den europeiska planeringsterminen, via den europeiska sociala dialogen och det organiserade civila samhället, i ett tidigt skede görs delaktiga i utarbetandet av den årliga tillväxtöversikten och i fastställandet av prioriteringar för sysselsättningsdirektiven och de breda ekonomiska riktlinjerna. |
2. Inledning
2.1 |
Den 30 maj 2012 publicerade Europeiska kommissionen ett meddelande om ”Insatser för stabilitet, tillväxt och arbetstillfällen” (COM(2012) 299). Meddelandet utgör en brytpunkt i den europeiska planeringsterminen. Denna inleds med den årliga tillväxtöversikten som kommissionen utarbetar och avslutas med konkreta landsspecifika rekommendationer som godkänns av Europeiska rådet. |
2.2 |
På kommissionens begäran har Europeiska ekonomiska och sociala kommittén beslutat att utarbeta ett yttrande om meddelandet om ”Insatser för stabilitet, tillväxt och arbetstillfällen”. Detta yttrande är inriktat på en specifik aspekt, i första hand arbetsmarknadsparternas och det organiserade civila samhällets gemensamma ansvar och deras möjliga bidrag. EESK understryker den roll som de kan spela i utformningen och tillämpningen av politiska strategier som syftar till att återskapa ekonomisk tillväxt, skapa fler och bättre jobb och återställa finansiell stabilitet. Med yttrandet avser kommittén att efter en analys av vissa bestämda politikområden utarbeta rekommendationer om hur arbetsmarknadsparterna och företrädare för det organiserade civila samhället i medlemsstaterna kan spela en större, effektivare och mer avgörande roll i samband med den europeiska planeringsterminen. Dessutom planerar kommittén att i nästa skede utarbeta ett yttrande om den årliga tillväxtöversikten 2013, där alla de stora politikområden som kommissionen tar upp kommer att analyseras. |
2.3 |
Kommittén konstaterar först och främst att kommissionen i sitt meddelande enbart hänvisar till arbetsmarknadsparternas och det organiserade civila samhällets roll på tre områden: humankapital, löner och ”förändring” som en allmän fråga (se vidare punkt 4.1). Här vill dock kommittén omedelbart betona att den sociala och civila dialogen omfattar betydligt fler frågor och områden, såsom innovation, ekonomiska reformer, industripolitik, hållbar utveckling, företagande, fler och bättre arbetstillfällen, fattigdomsbekämpning och socialt skydd. Med detta yttrande vill kommittén därför först understryka vikten av social och civil dialog (avsnitt 3) för att därefter gå in på de tre specifika områden där kommissionen i sitt meddelande uttryckligen hänvisar till dialogens roll (avsnitt 4). I den sista delen lägger kommittén fram ytterligare förslag till strukturell förankring av dialog och deltagande i den politiska dagordningen för Europa 2020. |
3. Social dialog och civil dialog är nyckeln till en framgångsrik politik
3.1 |
Kommittén betonar att deltagande och medbestämmande inte är något överflödigt krav, utan en grundförutsättning för att man på rätt sätt ska kunna konkretisera, utforma och genomdriva politiska förändringar och strukturreformer.
|
3.2 |
Kommittén vill med eftertryck framhålla för Europeiska kommissionen, Europeiska rådet och andra politiska aktörer på både nationell och europeisk nivå hur viktigt det är att den sociala och civila dialogen respekteras strikt. Det tjänar ingenting till att göra välformulerade uttalanden om vikten av deltagande och därefter ändå genomföra de ursprungliga politiska ambitionerna utan att beakta de bidrag och förslag som förts fram av arbetsmarknadsparterna på fältet. En sådan inställning skadar det sociala kapitalet och samhällets förtroende och leder i slutändan till sociala och ekonomiska låsningar. |
3.3 |
I det sammanhanget finns också den s.k. övergripande klausulen (i artikel 9 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt). Genom den åläggs Europeiska unionen att beakta specifika sociala kriterier och målsättningar i samband med utformningen och genomförandet av politik och aktiviteter. Det gäller i synnerhet främjandet av en hög sysselsättningsnivå, adekvat social trygghet, bekämpning av social marginalisering, hög utbildnings- och fortbildningsnivå samt högt hälsoskydd. Arbetsmarknadsparternas deltagande i politiken är en logisk och nödvändig följd av denna övergripande klausul. |
4. Specifika politikområden där kommissionen lyfter fram vikten av social och civil dialog
4.1 |
Kommittén konstaterar att kommissionen i sitt meddelande hänvisar till arbetsmarknadsparternas och det organiserade civila samhällets roll och betydelse på tre områden: Följande stycken citeras från kommissionens meddelande:
|
4.2 |
Kommittén ställer sig först och främst positiv till att kommissionen vill involvera arbetsmarknadens parter och organisationer inom det civila samhället på åtminstone de här tre specifika områdena. Samtidigt vill kommittén dock framföra följande anmärkningar. |
4.3 |
Kommittén framhåller behovet av en starkare europeisk ekonomisk styrning för att förbättra förutsättningarna för en valutaunion som fungerar bättre och för alla. Samtidigt är det viktigt att man drar lärdom av den pågående utvecklingen. Om det skulle visa sig att ett en viss ekonomisk politik leder till att tillväxten återigen saktar av och att olika ekonomier i Europa drabbas av ny ekonomisk nedgång som hotar både stabiliteten (underskott och skuldkvoter som förblir höga) och den sociala sammanhållningen (hög och växande arbetslöshet) måste de politiska beslutsfattarna ta detta på allvar och lägga om den politiska kursen. Syftet med den sociala dialogen är att utveckla en bättre politik som får stöd av en bred allmänhet och inte att mot bättre vetande envist hålla fast vid en politik som har visat sig vara ödesdiger för både ekonomin, statsfinanserna och den sociala sammanhållningen. |
4.4 |
Kommittén välkomnar kommissionens förslag att utarbeta en resultattavla med sysselsättningsindikatorer och strukturell uppföljning av de nationella sysselsättningsplanerna. De europeiska arbetsmarknadsparterna bör tilldelas en betydande roll i utarbetandet av den här resultattavlan med indikatorer och kriterierna för bedömning av de nationella sysselsättningsplanerna. |
4.5 |
Det tredje område där kommissionen uttryckligen hänvisar till aktörerna och parterna på arbetsmarknaden är löneområdet, där reformen av lönesättningssystemen, såsom kommissionen uttrycker det, ska ske i ”samråd” med arbetsmarknadens parter. Kommittén vill göra kommissionen uppmärksam på att inte bara löner och löneförhandlingar utan även själva lönesättningssystemen i ett stort antal medlemsstater faller inom det självständiga behörighetsområdet för arbetsmarknadens parter, som förhandlar fram och sluter kollektivavtal om dessa frågor. Arbetsmarknadsparternas självständiga förhandlingsroll får inte reduceras till en ren samrådsrunda. Rätten till dialog får inte begränsas till en ren rätt att ge råd. Arbetsmarknadsparternas och den sociala dialogens självständighet bekräftas för övrigt i artiklarna 152 och 153.5 i EU-fördraget, där det bl.a. fastställs att EU måste respektera de nationella systemen för relationer mellan arbetsmarknadens parter. Mot denna bakgrund är ”samråd” med arbetsmarknadens parter i samband med en reform av exempelvis indexeringsmekanismer fullständigt otillräckligt och rentav olämpligt, särskilt när sådana indexeringsmekanismer i den berörda nationella modellen för social dialog förhandlas fram och fastställs av arbetsmarknadsparterna själva genom kollektivavtal. När det gäller själva kärnfrågan undrar kommittén om kommissionen inte fäster alltför stor vikt vid betydelsen av negativa lönejusteringar. En närmare analys av de landsspecifika rekommendationer som åtföljer kommissionens meddelande visar att för 16 av de 17 medlemsstater som fått en rekommendation från kommissionen beträffande löner syftar rekommendationen till att försvaga lönedynamiken genom antingen reformer av indexeringen, begränsning av minimilönerna, decentralisering av löneförhandlingarna eller ökad löneflexibilitet för de lägsta lönerna. Den obalans som kännetecknar den europeiska valutaunionen är dock i första hand av strukturell karaktär och beror främst på att globaliseringen har påverkat olika medlemmar i valutaunionen på olika sätt (fotnot: hänvisning till IMF: External Imbalances in the Euro Area, arbetsdokument 12/136, 2012). Att man inte kan vinna konkurrensen med låglöneländerna genom att sänka lönerna är ett faktum. |
5. Strukturell förankring av social dialog och deltagarprocesser
5.1 |
Slutligen vill kommittén uppmana de politiska beslutsfattarna i Europa att strukturellt förankra den sociala dialogen och idén om det civila samhällets deltagande i de olika politiska processerna. Av olika skäl och inte minst på grund av de institutionella reformer som kommissionen hela tiden genomför på dessa politikområden visar erfarenheterna i praktiken ju att den europeiska beslutsprocessen får större och större inflytande på dialogen och det civila samhällets deltagande på nationell nivå. I detta sammanhang anser kommittén det vara helt oacceptabelt att dialogen och det civila samhällets delaktighet på nationell nivå degraderas till en ”skendialog” genom att de nationella dialogtraditionerna urholkas eller rentav inte alls respekteras längre (problem med beaktandet av tidsplanen vid dialogförfaranden och centralisering av utarbetandet av reformplaner till nationella instanser som har begränsade eller inga kopplingar till social eller deltagarinriktad dialog). |
5.2 |
I linje med den europeiska planeringsterminens tidsplan föreslår kommittén följande:
|
Bryssel den 13 december 2012
Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande
Staffan NILSSON
15.2.2013 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
C 44/157 |
Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av rådets förordning (EG) nr 2187/2005 om bevarande av fiskeresurser genom tekniska åtgärder i Östersjön, Bälten och Öresund”
COM(2012) 591 final – 2012/0285 (COD)
2013/C 44/28
Europaparlamentet och rådet beslutade den 22 oktober respektive den 5 november 2012 att i enlighet med artikel 43 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om
”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av rådets förordning (EG) nr 2187/2005 om bevarande av fiskeresurser genom tekniska åtgärder i Östersjön, Bälten och Öresund”
COM(2012) 591 final – 2012/0285 (COD).
Eftersom kommittén stöder förslaget beslutade man vid sin 485:e plenarsession den 12–13 december 2012 (sammanträdet den 12 december) med 129 röster för, inga röster emot och 1 nedlagd röst att avge ett positivt yttrande om förslaget.
Bryssel den 12 december 2012
Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande
Staffan NILSSON
15.2.2013 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
C 44/158 |
Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Ändring av kommissionens förslag COM(2011) 626 final/3 till Europaparlamentets och rådets förordning om upprättande av en samlad marknadsordning för jordbruksprodukter (förordningen om en samlad marknadsordning)”
COM(2012) 535 final – 2012/0281 (COD)
2013/C 44/29
Europaparlamentet och rådet beslutade den 22 oktober 2012 respektive den 24 oktober 2012 att i enlighet med artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om
”Ändring av kommissionens förslag COM(2011) 626 final/3 till Europaparlamentets och rådets förordning om upprättande av en samlad marknadsordning för jordbruksprodukter (förordningen om en samlad marknadsordning)”
COM(2012) 535 final – 2012/0281 (COD).
Eftersom kommittén stöder förslaget beslutade man vid sin 485:e plenarsession den 12–13 december 2012 (sammanträdet den 12 december 2012) med 124 röster för, 0 röster emot och 5 nedlagda röster att avge ett positivt yttrande om förslaget.
Bryssel den 12 december 2012
Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande
Staffan NILSSON
15.2.2013 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
C 44/159 |
Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Ändring av kommissionens förslag COM(2011) 625 final/3 till Europaparlamentets och rådets förordning om regler för direktstöd för jordbrukare inom de stödordningar som ingår i den gemensamma jordbrukspolitiken”
COM(2012) 552 final – 2011/0280 (COD)
2013/C 44/30
Europaparlamentet och rådet beslutade den 22 oktober respektive den 24 oktober 2012 att i enlighet med artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om
”Ändring av kommissionens förslag COM(2011) 625 final/3 till Europaparlamentets och rådets förordning om regler för direktstöd för jordbrukare inom de stödordningar som ingår i den gemensamma jordbrukspolitiken”
COM(2012) 552 final – 2011/0280 (COD).
Eftersom kommittén stöder förslaget beslutade man vid sin 485:e plenarsession den 12–13 december 2012 (sammanträdet den 12 december 2012) med 127 röster för, 2 röster emot och 2 nedlagda röster att avge ett positivt yttrande om förslaget.
Bryssel den 12 december 2012
Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande
Staffan NILSSON
15.2.2013 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
C 44/160 |
Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Ändring av kommissionens förslag COM(2011) 627 final/3 till Europaparlamentets och rådets förordning om stöd till landsbygdsutveckling från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU)”
COM(2012) 553 final – 2012/0282 (COD)
2013/C 44/31
Europaparlamentet och rådet beslutade den 22 oktober respektive den 24 oktober 2012 att i enlighet med artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om
”Ändring av kommissionens förslag COM(2011) 627 final/3 till Europaparlamentets och rådets förordning om stöd till landsbygdsutveckling från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU)”
COM(2012) 553 final – 2012/0282 (COD).
Eftersom kommittén stöder förslaget beslutade man vid sin 485:e plenarsession den 12–13 december 2012 (sammanträdet den 12 december) med 137 röster för och 4 nedlagda röster att avge ett positivt yttrande om förslaget.
Bryssel den 12 december 2012
Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande
Staffan NILSSON