ISSN 1977-1061

doi:10.3000/19771061.C_2013.044.swe

Europeiska unionens

officiella tidning

C 44

European flag  

Svensk utgåva

Meddelanden och upplysningar

56 årgången
15 februari 2013


Informationsnummer

Innehållsförteckning

Sida

 

I   Resolutioner, rekommendationer och yttranden

 

YTTRANDEN

 

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén

 

485:e plenarsessionen den 12 och 13 december 2012

2013/C 044/01

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Utveckla en makroregional strategi för Medelhavsområdet – fördelar för ömedlemsstater (förberedande yttrande på begäran av Cyperns ordförandeskap)

1

2013/C 044/02

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Integrering av EU:s energiöar: tillväxt, konkurrenskraft, solidaritet och hållbarhet inom EU:s inre energimarknad (förberedande yttrande på begäran av Cyperns rådsordförandeskap)

9

2013/C 044/03

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Den framtida utvecklingen inom sektorn för personanknutna sociala tjänster, hälso- och sjukvårdstjänster och utbildningstjänster i Europeiska unionen – tendenser och konsekvenser (yttrande på eget initiativ)

16

2013/C 044/04

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Partnerskapsprincipen vid genomförandet av de gemensamma strategiska ramfonderna – aspekter av en europeisk uppförandekod för partnerskap (yttrande på eget initiativ)

23

2013/C 044/05

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om EU-institutionernas genomförande och uppföljning av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och EESK:s roll i detta sammanhang (yttrande på eget initiativ)

28

2013/C 044/06

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Europaåret för psykisk hälsa – för ett bättre arbete och en högre livskvalitet (yttrande på eget initiativ)

36

2013/C 044/07

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Socialt hållbart jordbruk: grön omsorg samt social- och hälsopolitiken (yttrande på eget initiativ)

44

2013/C 044/08

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Kvaliteten på järnvägstjänster inom EU (yttrande på eget initiativ)

49

2013/C 044/09

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Frågeställningar som uppstår då subventionerat boende definieras som en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse (yttrande på eget initiativ)

53

2013/C 044/10

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Det civila samhällets framväxt i Kina: det civila samhällets bidrag till året för interkulturell dialog mellan EU och Kina och dess varaktiga resultat

59

2013/C 044/11

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Rio+20: utvärdering och framtidsutsikter (tilläggsyttrande)

64

 

III   Förberedande akter

 

EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN

 

485:e plenarsessionen den 12 och 13 december 2012

2013/C 044/12

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om inrättande av en ram för återhämtning och rekonstruktion av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 77/91/EEG och 82/891/EEG och direktiven 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG och 2011/35/EU samt förordning (EU) nr 1093/2012COM(2012) 280 final – 2012/0150 (COD)

68

2013/C 044/13

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Ändrat förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om gemensamma bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden, Sammanhållningsfonden, Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling och Europeiska havs- och fiskerifonden som omfattas av den gemensamma strategiska ramen, om allmänna bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden och Sammanhållningsfonden samt om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1083/2006COM(2012) 496 final – 2011/0276 (COD)

76

2013/C 044/14

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén: Rapport om konkurrenspolitiken 2011COM(2012) 253 final

83

2013/C 044/15

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – En europeisk strategi för viktig möjliggörande teknik: mot tillväxt och jobbCOM(2012) 341 final

88

2013/C 044/16

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om försäkringsförmedling (omarbetning) COM(2012) 360 final – 2012/0175 (COD)

95

2013/C 044/17

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om kliniska prövningar av humanläkemedel och om upphävande av direktiv 2001/20/EGCOM(2012) 369 final – 2012/0192 (COD)

99

2013/C 044/18

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om kollektiv förvaltning av upphovsrätt och närstående rättigheter och gränsöverskridande licensiering av rättigheter till musikaliska verk för användning på nätet på den inre marknadenCOM(2012) 372 final – 2012/0180 (COD)

104

2013/C 044/19

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 443/2009 för att fastställa tillvägagångssätten för att till 2020 uppnå målet att minska koldioxidutsläppen från nya personbilarCOM(2012) 393 final – 2012/0190 (COD) och Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EU) nr 510/2011 för att fastställa tillvägagångssätten för att till 2020 uppnå målet att minska koldioxidutsläppen från nya lätta nyttofordonCOM(2012) 394 final – 2012/0190 (COD)

109

2013/C 044/20

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – EU:s strategi för utrotande av människohandel 2012–2016COM(2012) 286 final

115

2013/C 044/21

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om det europeiska innovationspartnerskapet för produktivitet och hållbarhet inom jordbruketCOM(2012) 79 final

119

2013/C 044/22

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av rådets förordning (EG) nr 1342/2008 av den 18 december 2008 om upprättande av en långsiktig plan för torskbestånden och det fiske som utnyttjar de beståndenCOM(2012) 498 final

125

2013/C 044/23

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Trafiksäkerhetspaketet bestående av följande tre dokument: Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om periodisk provning av motorfordons och tillhörande släpvagnars trafiksäkerhet och om upphävande av direktiv 2009/40/EGCOM(2012) 380 final – 2012/0184 (COD),Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 1999/37/EG om registreringsbevis för fordonCOM(2012) 381 final – 2012/0185 (COD) och Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om vägkontroller av trafiksäkerheten hos nyttofordon i trafik i unionen och om upphävande av direktiv 2000/30/EGCOM(2012) 382 final – 2012/0186 (COD)

128

2013/C 044/24

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – Förnybar energi: en viktig faktor på den europeiska energimarknadenCOM(2012) 271 final

133

2013/C 044/25

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet om de omfattande risk- och säkerhetsbedömningarna (stresstester) av kärnkraftverk i Europeiska unionen och därmed förbunden verksamhetCOM(2012) 571 final

140

2013/C 044/26

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén om det europeiska innovationspartnerskapet om vattenCOM(2012) 216 final

147

2013/C 044/27

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, Europeiska rådet, rådet, Europeiska centralbanken, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, Regionkommittén och Europeiska investeringsbanken – Insatser för stabilitet, tillväxt och arbetstillfällenCOM(2012) 299 final

153

2013/C 044/28

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av rådets förordning (EG) nr 2187/2005 om bevarande av fiskeresurser genom tekniska åtgärder i Östersjön, Bälten och ÖresundCOM(2012) 591 final – 2012/0285 (COD)

157

2013/C 044/29

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Ändring av kommissionens förslag COM(2011) 626 final/3 till Europaparlamentets och rådets förordning om upprättande av en samlad marknadsordning för jordbruksprodukter (förordningen om en samlad marknadsordning)COM(2012) 535 final – 2012/0281 (COD)

158

2013/C 044/30

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Ändring av kommissionens förslag COM(2011) 625 final/3 till Europaparlamentets och rådets förordning om regler för direktstöd för jordbrukare inom de stödordningar som ingår i den gemensamma jordbrukspolitikenCOM(2012) 552 final – 2011/0280 (COD)

159

2013/C 044/31

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Ändring av kommissionens förslag COM(2011) 627 final/3 till Europaparlamentets och rådets förordning om stöd till landsbygdsutveckling från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU)COM(2012) 553 final – 2012/0282 (COD)

160

SV

 


I Resolutioner, rekommendationer och yttranden

YTTRANDEN

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén

485:e plenarsessionen den 12 och 13 december 2012

15.2.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 44/1


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Utveckla en makroregional strategi för Medelhavsområdet – fördelar för ömedlemsstater” (förberedande yttrande på begäran av Cyperns ordförandeskap)

2013/C 44/01

Föredragande: Dimitris DIMITRIADIS

Den 22 maj 2012 begärde den biträdande ministern hos Cyperns president med ansvar för Europafrågor, Andreas MAVROYIANNIS, på Cyperns EU-ordförandeskaps vägnar ett yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

Utveckla en makroregional strategi för Medelhavsområdet – fördelar för ömedlemsstater”.

Facksektionen för Ekonomiska och monetära unionen, ekonomisk och social sammanhållning, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 21 november 2012.

Vid sin 485:e plenarsession den 12 – 13 december 2012 (sammanträdet den 12 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 147 röster för, 1 röst emot och 5 nedlagda röster.

1.   Slutsatser

1.1

EESK anser att det trots den särskilt känsliga och för närvarande osäkra situation som råder i Medelhavsområdet ändå finns förutsättningar (1) för att inleda en flernivådialog mellan kommissionen, medlemsstaterna, de stater som deltar i Euromed-samarbetet, de lokala och regionala myndigheterna samt det civila samhället i syfte att inrätta en makroregional strategi för Medelhavsområdet (i två delar), som ska täcka behoven i området och stärka dess internationella konkurrenskraft.

1.2

Medelhavsområdet utgör ett särskilt vidsträckt område med olika ekonomiska, sociala, politiska och kulturella särdrag och består av länder med olika struktur och infrastruktur (EU-medlemmar, icke EU-medlemmar med status som ”kandidatland” och icke EU-medlemmar som deltar i Euromed-samarbetet). Av denna anledning föreslås att man inrättar två subregionala strategier (östra och västra Medelhavsområdet) som ska överlappa varandra och samarbeta såväl inbördes som med den makroregionala strategin för Joniska och Adriatiska havet.

1.3

EESK beaktar rådets beslut och parlamentets uttalade samstämmiga ståndpunkt att en makroregional strategi inte får innebära ytterligare finansiering, ny lagstiftning eller nya förvaltningsorgan (principen om ”tre nej”), men anser dock att det är nödvändigt att finansiera ett tekniskt bistånd för datainsamling och att främja de strukturprojekt som kommer att behövas.

1.4

EESK anser att användning av de avsevärda medel som EU redan har åtagit sig att betala ut för finansiering av insatser och program inom strukturfonderna och EIB:s finansieringsinstrument är tillräckligt. De bör dock användas på ett insynsvänligt, men också flexibelt sätt. Kommittén stöder dessutom att man skapar en investeringsbank för Euromed-området, genom Europeiska investeringsbankens försorg, men vill även se en politik som är öppen för finansiering från olika finansieringsinstitutioner (KfW, EBRD, Världsbanken, Afrikanska utvecklingsbanken och Muslimska utvecklingsbanken).

1.5

EESK anser att det är viktigt att stärka det subregionala samarbetet genom förbättrade handels-, turist- och näringslivsförbindelser mellan länderna vid södra Medelhavskusten.

1.6

EESK anser att rådet måste fatta de politiska beslut som krävs för att omgående finna en lösning på de olösta frågorna, så att Medelhavsunionen kan bli en plats för strategisk planering och genomförande av den nya makroregionala politiken.

1.7

EESK anser att om rådet omgående godkänner strategin för Adriatiska och Joniska havet (se rådets slutsatser av den 24 juni 2011) så kommer detta att öppna vägen för inrättande av den makroregionala strategin för Medelhavsområdet.

1.8

EESK anser att Cypern och Malta – precis som alla andra öar i Medelhavet – har en särskilt viktig roll att spela inom varje ny strategi som införs av EU. Dessa öar befinner sig i en särskilt ogynnsam situation eftersom de saknar förbindelser och kommunikation med medlemsstaterna på EU:s fastland.

1.9

EESK understryker att det är mycket viktigt för hela Medelhavsområdet att stödja jordbruksproduktionen.

1.10

EESK anser att färje- och flygförbindelserna mellan länderna vid Medelhavet – och mer generellt till övriga EU – bör förbättras.

1.11

EESK vill med detta yttrande inleda dialogen om den nya makroregionala strategin för Medelhavsområdet och diskussionerna om de viktigaste frågorna i samband med den. Kommittén kommer att fortsätta arbetet med denna mycket viktiga fråga genom nya yttranden som mer i detalj går in på och fördjupar de frågor som tas upp i det här yttrandet.

2.   Inledning

2.1

En av Cyperns prioriteringar då landet tog över EU-rådsordförandeskapet för det andra halvåret 2012 var utarbetande av ett yttrande med titeln ”Makroregional strategi för Medelhavsområdet”, med en särskild infallsvinkel på ”fördelar för de små östaterna”.

2.2

Valet av EESK för att utföra detta arbete sammanhänger med den roll som kommittén tidigare har spelat vid utarbetandet av rådgivande yttranden, där vi har gett uttryck för och införlivat synpunkter från organisationer i det civila samhället i medlemsstaterna och därmed stärkt deltagandedemokratin i EU.

2.3

Det valda ämnet är en följd av det framgångsrika inrättandet av ett makroregionalt synsätt för Östersjön (2), samt de makroregionala strategierna för Donauregionen, Adriatiska och Joniska havet samt Atlanten, mot bakgrund av att Medelhavsområdet är en region som uppvisar särskilda särdrag och därigenom medför särskilda krav.

2.4

Målet med strategin är att skapa en samordnad politik som hjälper länderna i området att stärka sina ekonomiska och sociala relationer samt att samarbeta för att lösa gemensamma problem, vilket skulle göra det möjligt för området att bli internationellt konkurrenskraftigt, blomstrande, säkert och miljömässigt hållbart. Dessutom gör makrostrategin att det blir möjligt att samordna EU-institutionernas politik, mål och åtgärder med medlemsstaterna, regionerna, de lokala ekonomiska och sociala råden och alla berörda parter i Medelhavsområdet, i synnerhet de små och isolerade östaterna.

2.5

Strategin förväntas också genom ökad tillväxt, nya arbetstillfällen och sänkt arbetslöshet lösa de problem som beror på dagens internationella ekonomiska kris.

2.6

I detta syfte ansluter sig yttrandet till kommissionens definition av makroregional strategi (3), enligt vilken en strategi är ”makroregional” när den avser en region som omfattar territorier i olika länder eller regioner som har gemensamma kännetecken, t.ex. ligger vid samma hav eller delar ett annat gemensamt område, eller som står inför samma utmaningar, t.ex. utvecklingsproblem, klimatförändring, begränsat ekonomiskt och kulturellt utbyte osv. De makroregionala strategierna är ett tillvägagångssätt som utnyttjar de verktyg, program och finansieringsmöjligheter som redan finns för att uppnå makroregionens särskilda mål, och de syftar till att i sin planering införliva offentliga och privata resurser, så att den bredare politiken utformas i samklang med tillgänglig finansiering (europeisk, nationell och regional). Dessutom möjliggör de konvergens mellan regionernas och de olika medlemsstaternas resurser genom användning av samordnade ”styresformer” och skapande av ”ömsesidig nytta” för alla områden som deltar.

2.7

Väl medveten om den omvandling som pågår och de osäkra politiska och sociala förhållanden som råder i länderna vid södra Medelhavskusten efter revolterna, har EU infört ett nytt förhållningssätt gentemot dem, det s.k. ”partnerskapet för demokrati och gemensamt välstånd”. Detta ska belöna de stater som gör framsteg vad gäller att genomföra de nödvändiga reformerna och uppnå konkreta och mätbara mål (4).

3.   Utmaningarna för Medelhavsområdet

3.1

Det bör noteras att med tanke på den mängd program och initiativ som redan har utformats både för det större Medelhavsområdet (Euromedpartnerskapet, även känt som ”Barcelonaprocessen”) och i de mer specifika regionerna i Medelhavsområdet, t.ex. Joniska och Adriatiska havet (territoriellt samarbete i Medelhavsområdet genom makroregionen Joniska och Adriatiska havet), bör den nya makroregionala strategin innefatta alla länder som ligger vid Medelhavet, dvs. EU-medlemsstaterna (Portugal, Spanien, Frankrike, Italien, Grekland, Cypern, Slovenien och Malta) och tredjeländerna (Kroatien, Montenegro, Albanien, Turkiet, Libanon, Syrien, de palestinska områdena, Jordanien, Israel, Egypten, Libyen, Algeriet, Tunisien och Marocko).

3.2

Innan ramen för målen och politiken fastställs, krävs det dock en kartläggning av de utmaningar som området står inför:

3.2.1

För det första har Medelhavsområdet, i synnerhet östra Medelhavsområdet, stor historisk betydelse. Där ingår EU-medlemsstater, men även tredjeländer, som befinner sig i olika utvecklingsstadier. På grund av att människor har varit bosatta i området under mycket lång tid samt att det har exploaterats ekonomiskt och haft en tät trafik av varor, personer och fartyg (sjöfarten) karaktäriseras Medelhavsområdet av intensiva handels- och människoströmmar. De ekonomiska förbindelserna mellan länderna i området fortsätter dock att vara tämligen begränsade. Det finns t.ex. inte några direkta flyg- och färjeförbindelser mellan länderna i östra Medelhavsområdet. Det är inte utan anledning som vissa anser att Euromed-samarbetet tyvärr är begränsat till samarbete mellan länderna vid södra Medelhavskusten och EU, eller till samarbete på bilateral nivå mellan vissa medlemsstater.

3.2.2

För det andra har den ekonomiska obalansen och skillnaderna i utveckling och välstånd, men även de ofta förekommande spänningarna, i synnerhet i dagsläget, gjort att människornas rörlighet utvecklats till en permanent ekonomisk migration (laglig eller olaglig) (5), vilket fått negativa följder både för ursprungs- och mottagarländerna. De som söker asyl av politiska skäl är en särskilt oroande aspekt av detta problem.

3.2.3

För det tredje fortsätter Medelhavsområdet att vara en härd av politisk instabilitet och väpnade konflikter, vilket leder till oönskade följder i form av förluster av människoliv och materiella skador samt konsekvenser för det ekonomiska och handelsrelaterade utbytet och för miljön. Efter inledandet av de arabiska revolterna fanns det dessutom ett akut behov av en strategi för att stärka de ekonomiska och sociala förbindelserna mellan länderna i området på initiativ av EU. Strategin ska struktureras genom en demokratisk dialog med medlemsstaterna, men även civilsamhället (6), och visa att EU till fullo stöttar folken i södra Medelhavsområdet (7).

3.2.4

För det fjärde finns det i området många och värdefulla råvarufyndigheter, i första hand energifyndigheterna i Mellanösternområdet och Nordafrika. Upptäckten nyligen av nya naturgaskällor är ett viktigt faktum som för EU:s del förväntas leda till ett nytt utbud av energi som vilar på en mer stabil bas. Det är dock nödvändigt att garantera säkerheten och att förbättra färje- och flygförbindelserna samt övrig kommunikation mellan länderna vid Medelhavet och övriga världen, och tyngdpunkten bör ligga på handelsflottan, som är en viktig ekonomisk verksamhet i området.

3.2.5

För det femte och på grund av den långvariga krisen har jordbruket, de återkommande perioderna av torka på senare tid och överfisket, men även den täta trafiken på havet, lett till föroreningar som fått negativa konsekvenser för livsbetingelserna i havet och längs kusterna och skadat turistnäringen. Jordbruket producerar mindre mängder jordbruksprodukter (8), vars värde ständigt sjunker, havets rikedom utplånas successivt och fångsterna inom fisket minskar.

3.2.6

För det sjätte är ett gemensamt särdrag för alla länder vid Medelhavet den stora betydelse som turistnäringen har fått som en sektor för sysselsättning och utveckling. Därför bör även främjande av samarbetet inom turismen mellan länderna i området vara ett grundinslag i strategin för att lösa viktiga problem, särskilt säsongsvariationerna.

3.2.7

För det sjunde kan man konstatera att användningen av internettekniken, framför allt på den södra sidan av Medelhavet, är mycket begränsad och att det saknas forskningsinsatser och innovation. Dessa områden är oumbärliga för en modern ekonomi. Länderna vid Medelhavet är mycket dåligt sammanlänkade.

3.3

Det bör understrykas att de ekonomiska, politiska och sociala förbindelserna mellan länderna i norra Afrika ligger på en särskilt låg utvecklingsnivå och att det s.k. Euromed-samarbetet i praktiken inskränker sig till vissa länder. Samtidigt har de program som EU genomför i området begränsad framgång på grund av bristen på kompetenta lokala samarbetspartner och korruptionen (9), men även på grund av bristande kunskaper om lokala seder och bruk, traditioner och samhällssyn. ”Barcelonaprocessen” från 1995 har gett svaga resultat, och inte heller Medaprogrammet och Medelhavsunionen har hittills producerat de förväntade resultat som krävs för att på lämpligt sätt främja EU:s samarbete med länderna vid Medelhavet.

4.   Målen för den makroregionala strategin för Medelhavsområdet

4.1

Mot bakgrund av ovanstående utmaningar föreslås följande mål för den makroregionala strategin för Medelhavsområdet:

4.1.1

Att uppnå hållbar utveckling genom stärkt konkurrenskraft för ekonomin i länderna i området i syfte att stå emot den rådande internationella ekonomiska krisen, skapa arbetstillfällen och minska arbetslösheten.

4.1.2

Att stärka förbindelserna mellan länderna vid Medelhavet och göra dem till en bro för kontakterna mellan EU, Mellanöstern och Afrika, i syfte att etablera fredliga förhållanden, välstånd och regional sammanhållning.

4.1.3

Att utforma en ambitiös energipolitik i syfte att tjäna både staterna i området och EU i övrigt, med tanke på att EU behöver se till att unionen har en mångfald av energileverantörer och minska sitt beroende av Ryssland.

4.1.4

Att öka den fria rörligheten för varor, tjänster, kapital och personer mellan de länder i Medelhavsområdet som inte tillhör EU.

4.1.5

Att förbättra nätet av förbindelser för att skapa snabb och obehindrad tillgång till varor, personer och tjänster, med tyngdpunkten lagd vid säker transport av energiresurser.

4.1.6

Att stärka rollen för de små ömedlemsstaterna i Medelhavet, dvs. Cypern och Malta, genom att lansera initiativ i syfte att förbättra deras förbindelser med partnerländerna vid Medelhavet, i synnerhet genom att utöka ländernas internetförbindelser med övriga världen.

4.1.7

Att stödja program som syftar till att skapa nya arbetstillfällen för särskilt utsatta grupper (kvinnor (10) ungdomar, personer med särskilda behov m.fl.)

4.2

Den makroregionala strategin för Medelhavsområdet (uppdelad i en subregional strategi för östra respektive västra Medelhavet) måste syfta till att omvandla området till en verklig föregångare i fråga om handel, turism, kultur, idéer, innovation, forskning och utbildningsverksamhet, och göra regionen till ett fredligt område som kan uppnå samhällsutveckling och välstånd.

5.   Strategiskt tillvägagångssätt för makroregionen Medelhavsområdet

5.1

Ovanstående analys bidrar till att fastställa huvuddelarna av strategin som koncentreras på följande sex pelare, vilka är förenliga med Europa 2020-strategin (11):

5.1.1

Den första pelaren avser det ekonomiska samarbetet och den ekonomiska utvecklingen i kombination med de hållbarhetsmål som får avsevärda följder för ekonomin, t.ex. följande:

Att inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken fastställa en långsiktig strategi för hållbar jordbruksverksamhet som ska basera sig på utbildning, teknik, innovation och forskning.

Åtgärder för att utöka fiskodlingen.

Stöd till de små och medelstora företagen, som utgör ryggraden i den lokala ekonomin.

Avreglering av handeln mellan länderna i området.

Bekämpning av korruptionen som förstör de ekonomiska och sociala strukturerna och minskar konkurrenskraften.

Främjande av utvecklingen inom turistnäringen och det kulturella området, med tyngdpunkten lagd vid bilateralt samarbete mellan stater, insatser för att locka till sig utländska investeringar, utökning av kryssningsturismen till en rad nya destinationer samt ökad satsning på kulturarvet och stränder med kvalitetsflaggan.

5.1.2

Den andra pelaren avser miljöskyddet och hanteringen av klimatförändringarna, särskilt följande:

Skydd av rikedomarna i havet genom att förnya fiskbestånden och begränsa de förväntade problemen på grund av klimatförändringen.

Ytterligare åtgärder för att skydda kusterna.

Förstärkt skyddssamarbete mellan länderna i området och en rättvis fördelning av de begränsade vattenresurserna.

Tillämpning av hållbarhetsprincipen för transporter till sjöss och användning av ny teknik för fartygstrafik för att minska verksamhetskostnaderna och koldioxidutsläppen.

5.1.3

Den tredje pelaren avser transporterna, och syftet är att säkerställa flyg- och färjeförbindelserna samt säkerhet vid transport av varor och personer. Inom denna ram gäller följande mål:

Att stärka och uppgradera handelsflottan genom samarbete mellan länderna vid Medelhavet, och garantera säkra förhållanden på de internationella rutterna till sjöss, längs kusterna och med flyg.

Att stärka flyg- och färjeförbindelserna mellan länderna inom området, men även mellan östra och västra Medelhavsområdet och med övriga EU.

Att skapa nya sjövägar eller förbättrade de befintliga, särskilt för att garantera säkra och konkurrenskraftiga förbindelser för de medlemsstater som består av öar.

5.1.4

Den fjärde pelaren avser energisamarbetet (12) för kolväten, naturgas, förnybara energikällor och säker transport från producentländerna till EU och andra delar av världen. Det långsiktiga målet att skapa en energigemenskap mellan EU och södra Medelhavsområdet är ett mycket ambitiöst projekt, men nödvändigt. För detta krävs det en energipolitik för Medelhavet på flera nivåer, som innebär

utnyttjande av de nyupptäckta naturgasfyndigheterna och de förnybara energikällorna, som sol- och vindkraft,

prospektering och exploatering av nya naturgasfyndigheter,

utveckling av förnybara energikällor genom regionala initiativ, t.ex. Medelhavsplanen för solenergi, Dii – förnybar energi som bro mellan kontinenter, samt Medgrid,

införlivande av södra Medelhavsområdet i EU:s inre energimarknad.

5.1.5

Den femte pelaren avser innovation och konkurrenskraft. Strategin måste utnyttja de tillfällen som de redan befintliga europeiska initiativen inom forsknings- och innovationsområdena erbjuder för att stärka konkurrenskraften och bidra till välfärden för folken i länderna i hela Medelhavsområdet genom åtgärder som

främjar utbildningsreformer och anpassar utbildningssystemen till nutida utvecklingskrav genom en politik för utbildning av arbetskraften,

leder till ett närmare samarbete mellan universitet, företag och forskningsinstitut inom forskning och teknik,

främjar utbytesprogram för forskare och studenter (programmen Erasmus, Leonardo da Vinci osv.),

förstärker ländernas samarbete för att förbättra de elektroniska förbindelserna och internettillgången.

5.1.6

Den sjätte pelaren avser migration och rörlighet (13), och handlar om att främja lagligheten, hantera migrationen, respektera internationell asylrätt, minska den illegala migrationen, bekämpa de kriminella nätverken för människohandel och skydda de mänskliga rättigheterna vid gränskontroller:

Förstärka samarbetet vid kontroll av invandringen och rörligheten mellan ursprungsländerna, transitländerna och mottagarländerna. De sistnämnda är vanligen EU-medlemsstater.

Förbättra rörligheten, säker transit, och utforma en ny, adekvat asylpolitik inom EU som stöder sig på

prioriteringarna inom det gemensamma europeiska asylsystemet,

förbättrat polissamarbete för att förebygga och bekämpa gränsöverskridande brottslighet.

6.   Nödvändiga förutsättningar för att uppnå den makroregionala strategins mål för utvecklingen av Medelhavsområdet

6.1

Den makroregionala strategin för Medelhavsområdet (uppdelad på två subregionala strategier) ska vara förenlig med EU-strategin Europa 2020, de befintliga programmen och EU:s finansieringsstöd (14) och använda sig av EU-initiativ som programmet Interact för tillhandahållande av tekniskt bistånd och utbildning (15). Det kommer dock att behövas en ny infrastruktur för att förvalta och stärka institutionernas funktionalitet. Den makroregionala strategin måste erbjuda nya tillvägagångssätt som blir till fördel för de berörda länderna genom att föreskriva praktiska åtgärder och en politik som kan tillämpas på ett effektivt sätt.

6.2

I utformningen av strategin för Medelhavsområdet (östra respektive västra Medelhavsområdet) måste man använda alla befintliga resurser och sammanbinda den med de delar som berör Medelhavsområdets yttre förbindelser. För att nå bra resultat ska strategin fokuseras på effektivast möjliga samordning av EU:s åtgärder och politik med insatser från medlemsstaternas, regionernas, de lokala myndigheternas och andra berörda aktörers sida.

6.3

EU erkände Medelhavets särskilt betydelsefulla roll vid toppmötet i Paris om Medelhavsområdet 2008, och fattade ett beslut om att omedelbart uppgradera samarbetet genom att skapa en permanent mekanism som fick namnet Medelhavsunionen (16). Denna mekanism lanserades i Barcelona och innebar stora förväntningar. Den fick i uppdrag att göra konkreta insatser med avseende på föroreningarna av havet, säkerheten till havs, energi samt utveckling av de ekonomiska förbindelserna mellan alla länder som ingår i Euromedpartnerskapet. Tyvärr har Medelhavsunionen hittills uppvisat ytterst nedslående resultat.

6.4

Makroregionerna har inte strikt fastställda gränser. Följaktligen måste de frågor som man väljer att främja fokuseras på de utmaningar man kommit överens om och de gemensamma faktorer som möjliggör lösningar. De måste även kopplas till andra makroregionala strategier, såsom EU har definierat dem, genom att man tillämpar en begränsad kombination av politik och insatser som de deltagande länderna väljer.

7.   Åtgärder som krävs för att genomföra den nya strategin

7.1

Inom ovanstående ram bör tillvägagångssättet inom den makroregionala strategin för Medelhavsområdet innehålla följande konkreta åtgärder:

7.1.1

Skapande av en lämplig mekanism för samordning och styrning för genomförandet av den makroregionala strategin, där man kan samordna det stora antalet europeiska myndigheter och lokala aktörer som kommer att vara involverade. Av denna anledning föreslås följande:

Kommissionen bör ges i uppdrag att samordna insatserna inom den makroregionala strategin (GD Regional- och stadspolitik i samarbete med Europeiska utrikestjänsten) så att den utgör en officiell EU-politik.

Två subregionala makrostrategier bör utformas för Medelhavsområdet, en för östra Medelhavet och en för västra Medelhavet, på grund av de skilda förhållanden som råder vad gäller ekonomi, samhälle, geografi och kultur. Dessa två subregionala strategier kommer tillsammans med strategin för Adriatiska och Joniska havet att täcka hela Medelhavsområdet.

Vi föreslår dessutom att man som arbetsexempel ska använda de strukturer som har använts i Atlantstrategin (GD Havsfrågor och fiske), dvs. följande:

1.

På initiativ av GD Regional- och stadspolitik skapa två forum för Medelhavsområdet (östra och västra) som ska beskriva den rådande situationen i dag i varje region och föreslå handlingsplaner. I dessa forum ska ingå företrädare för EU-institutionerna (kommissionen, parlamentet, EESK och Regionkommittén), företrädare för länderna vid Medelhavet samt företrädare för lokala och regionala myndigheter och det civila samhället.

2.

Forumen ska bistås av två styrkommittéer.

3.

Kommissionen och regeringarna ska utvärdera de slutliga förslagen från de två forumen.

7.1.2

Tillämpning av EU:s grannskapspolitik: Tillvägagångssättet hittills när det gäller de makroregionala strategierna har begränsats till tillämpningen av EU:s inrikespolitik. För att göra framsteg med en sådan strategi i Medelhavsområdet, som involverar många länder utanför EU, krävs det även tillämpning av externa aspekter av internationell politik, men tyngdpunkten ska förstås ligga på EU:s grannskapspolitik.

7.1.3

Lansera nya politiska initiativ:

7.1.3.1

Utbildning av arbetskraften.

7.1.3.2

Förbättring av internetförbindelser och elektronisk kommunikation och fortsatt förbättring av nättjänsterna inom den elektroniska förvaltningen.

7.1.3.3

Gemensam planering inom forskning och innovation för hållbar utveckling och yrkesutbildning.

7.1.3.4

Garanti för fri havstransit och fri rörlighet för varor, personer och energi, med tillämpning av en politik för säkra och billiga kommunikationer och skapande av nya havsrutter samt uppgradering av handelsflottan.

7.1.3.5

Effektiva flyg- och färjeförbindelser mellan alla områden runt Medelhavet och övriga världen.

7.1.3.6

Utvidgade handelsförbindelser och politiska förbindelser genom att skapa zoner för fritt utbyte på grundval av befintliga överenskommelser mellan EU och Medelhavsländerna och avskaffa importhinder med hjälp av samordnade insatser såsom konvergens i lagstiftningen.

7.1.3.7

Åtgärder på områdena för konkurrens, offentlig upphandling, investeringsskydd och sanitära och fytosanitära frågor.

7.1.4

Projekten för gränsöverskridande och interregionalt samarbete kan finansieras genom befintliga finansieringsresurser (17), dvs. EU:s strukturfonder, bidrag från medlemsstater, bidrag från andra givarländer (t.ex. Norge och Schweiz), via Europeiska investeringsbanken (EIB) (18), via FEMIP (19) (faciliteten för investering och partnerskap för Europa–Medelhavsområdet), samt genom användning av Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling (EBRD) och det stöd som planerats för Medelhavsunionen, med möjlighet till deltagande för lokala myndigheter, privata intressenter och icke-statliga organisationer.

7.1.5

Den nya makroregionala strategin måste funktionellt sett kopplas till annan EU-politik, såsom Europa 2020-strategin, sammanhållningspolitiken, den gemensamma jordbruks- och fiskepolitiken, Fonden för ett sammanlänkat Europa och de transeuropeiska näten för transport-, telekommunikations- och energisektorerna, programmet Horisont 2020, den digitala agendan, Cosmeprogrammet och, i synnerhet, den integrerade havspolitiken och politiken för det gemensamma europeiska asylsystemet (20).

8.   Öarnas roll i den nya makroregionala strategin

8.1

Det är ett obestridligt faktum att det fram till i dag inte har funnits en integrerad fast strategi på EU-nivå som tar särskild hänsyn till EU:s ömedlemsstater (Cypern och Malta), som har problem inom transport- och energiområdet. Det isolerade läget försvårar fullbordandet av den inre marknaden.

8.2

En ny makroregional strategi för Medelhavet fastställer exakt hur man ska sammanbinda Cypern och Malta och skapa lämpliga förutsättningar för användning av EU-medel.

8.3

Cypern (östra Medelhavet) och Malta (västra Medelhavet) kan spela en konkret roll vid genomförandet och förvaltningen av den nya makroregionala strategin som säten för fackorgan som etablerar sig i eller flyttar till området.

9.   EESK:s potentiella roll i den nya strategin för Medelhavsområdet

9.1

EESK har tillsammans med de ekonomiska och sociala råden i medlemsstaterna vid Medelhavet, och motsvarande organ i de nordafrikanska länderna (där sådana finns), men även med representativa organisationer i det civila samhället, beslutat att anordna ett möte för ekonomiska och sociala råd i EU–Medelhavsområdet, och det förväntas äga rum inom kort.

9.2

EESK har de erfarenheter och kunskaper som behövs för att vara en av medlemmarna när forumen för Medelhavsområdet grundas.

9.3

EESK har för avsikt att fortsätta att utarbeta sakkunniga yttranden om fördjupningen av den makroregionala strategin för Medelhavsområdet.

Bryssel den 12 december 2012

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON


(1)  Europaparlamentets betänkande om utvecklingen av EU:s makroregionala strategier: nuvarande praxis och framtidsutsikter, särskilt i Medelhavsområdet. Utskottet för regional utveckling, föredragande: François Alfonsi (A7-0219/2012).

Europaparlamentets resolution av den 3 juli 2012 om utvecklingen av EU:s makroregionala strategier: nuvarande praxis och framtidsutsikter, särskilt i Medelhavsområdet (2011/2179 (INI)).

(2)  Yttrande från EESK om ”Makroregionalt samarbete – Att tillämpa Östersjöstrategin på andra makroregioner i Europa”, EUT C 318, 23.12.2009, s. 6, och

Yttrande från EESK om ”Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén: EU:s strategi för Östersjöområdet”, COM(2009) 248 final, EUT C 339, 14.12.2010, s. 29.

(3)  Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén om EU:s strategi för Östersjöområdet, COM(2009) 248 final, EUT C 339, 14.12.2010.

(4)  Gemensamt meddelande till Europeiska rådet, Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – Ett partnerskap för demokrati och delat välstånd med södra Medelhavsområdet, COM(2011) 200 final, 8.3.2011.

(5)  Yttrande från EESK om ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén – Meddelande om migration”, COM(2011) 248 final, EUT C 248, 25.8.2011, s. 135.

(6)  Yttrande från EESK om ”Främjande av representativa civila samhällen i Euromed-regionen”, EUT C 376, 22.12.2011, s. 32, och

Yttrande från EESK om ”Östersjöområdet: Det organiserade civila samhällets roll för förbättrat regionalt samarbete och en regional strategi”, EUT C 277, 17.11.2009, s. 42.

(7)  Yttrande från EESK om ”Gemensamt meddelande till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – Ny respons på ett grannskap i förändring”, EUT C 43, 15.2.2012, s. 89.

Yttrande från EESK om ”EU:s fredsbyggande roll i de externa förbindelserna: bästa praxis och framtidsutsikter”, EUT C 68, 6.3.2012, s. 21.

(8)  Yttrande från EESK om ”Jordbruket inom Euromed (bland annat betydelsen av kvinnornas arbete inom jordbrukssektorn och kooperativens roll)”, EUT C 347, 18.12.2010, s. 41.

(9)  Yttrande från EESK om ”Det civila samhällets roll i kampen mot korruption i länderna söder om Medelhavet”, EUT C 351, 15.11.2012, s. 27.

(10)  Yttrande från EESK om «Främjande av kvinnors företagande i Euromed-regionen», EUT C 256, 27.10.2007, s. 144.

(11)  http://ec.europa.eu/europe2020/index_sv.htm

(12)  Yttrande från EESK om ”Främjande av förnybar energi och den europeiska grannskapspolitiken: EU och Medelhavsområdet”, EUT C 376, 22.12.2011, s. 1, och

Yttrande från EESK om ”Den externa dimensionen av EU:s energipolitik”, EUT C 182, 4.8.2009, s. 8.

(13)  Yttrande från EESK om ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén – En övergripande strategi för migration och rörlighet”, COM(2011) 743 final, EUT C 191, 29.6.2012, s. 134, och

Yttranden från EESK om följande förslag: ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande, som en del av fonden för inre säkerhet, av ett instrument för ekonomiskt stöd för yttre gränser och viseringar”, (COM(2011) 750 final – 2011/0365 (COD)), ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande av asyl- och migrationsfonden”, (COM(2011) 751 final – 2011/0366 (COD)), ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande, som en del av fonden för inre säkerhet, av ett instrument för ekonomiskt stöd till polissamarbete, förebyggande och bekämpande av brottslighet samt krishantering”, (COM(2011) 753 final – 2011/0368 (COD)), EUT C 299, 4.10.2012, s. 108.

(14)  Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1638/2006 av den 24 oktober 2006 om fastställande av allmänna bestämmelser för upprättandet av ett europeiskt grannskaps- och partnerskapsinstrument, EUT L 310, 9.11.2006.

(15)  

http://www.interact-eu.net/about_us/about_interact/22/2911

http://www.interact-eu.net/ipvalencia/ipvalencia/117/619 (avser den filial i Valencia som är specialiserad på Medelhavet).

(16)  http://www.eeas.europa.eu/euromed/index_en.htm

(17)  Fram till slutet av 2013 finns det ungefär 4 miljarder euro tillgängliga för stöd till grannländerna i söder inom ramen för det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet.

(18)  http://www.eib.europa.eu/projects/regions/med/index.htm?lang.en

(19)  http://www.eib.europa.eu/infocentre/publications/all/femip-2011-annual-report.htm

(20)  Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – Strategisk plan för asylpolitik – En ett integrerat grepp på skyddsfrågor över hela EU, COM(2008) 360 final.


15.2.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 44/9


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Integrering av EU:s energiöar: tillväxt, konkurrenskraft, solidaritet och hållbarhet inom EU:s inre energimarknad” (förberedande yttrande på begäran av Cyperns rådsordförandeskap)

2013/C 44/02

Föredragande: Pierre-Jean COULON

Den 18 juli 2012 beslutade Cyperns rådsordförandeskap att i enlighet med artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Integrering av EU:s energiöar: tillväxt, konkurrenskraft, solidaritet och hållbarhet inom EU:s inre energimarknad” (förberedande yttrande på begäran av Cyperns rådsordförandeskap).

Facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 26 november 2012.

Vid sin 485:e plenarsession den 12–13 december 2012 (sammanträdet den 13 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 159 röster för, 5 röster emot och 13 nedlagda röster.

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

”Ökaraktär i energihänseende” i vid bemärkelse inverkar negativt på de länder och regioner som berörs i Europa såväl ekonomiskt och socialt som i miljöhänseende, eftersom de ofta är starkt beroende av importerade fossila bränslen. Energiberoendet bidrar till stora prisskillnader som äventyrar solidariteten och den homogena utvecklingen i EU:s regioner.

1.2

EESK ställer sig bakom det mål som Europeiska rådet fastställde i februari 2011 om att komma till rätta med problemet med energiöar. EESK stöder mot den bakgrunden initiativ som syftar till att stärka prioriterade sammankopplingar av energinät mellan unionens länder. Sammankoppling mellan energiöar och nät i tredje land kan behöva prioriteras när detta alternativ är mer relevant för att trygga och diversifiera energiöarnas energiförsörjning.

1.3

Läget för de medlemsstater som berörs av fenomenet med energiöar skiljer sig åt när det gäller energiproduktion eller möjligheter till energiimport. Utöver ökad sammanlänkning, som är en nödvändighet både för alla energiöar och för EU:s övriga medlemsstater, bör lösningar som bygger på lokal energi tas fram från fall till fall.

1.4

Särskilt i fråga om de baltiska länderna och länderna i Central- och Östeuropa anser EESK att man bör undanröja skillnaderna när det gäller att tolka principerna för energimarknaderna och energiförsörjningen mellan Ryssland och EU och fastställa dessa tolkningar i de internationella avtalen, varav ett kan vara ett nytt partnerskaps- och samarbetsavtal med särskild tonvikt på energifrågorna. (Se Europaparlamentets resolution av den 12 september 2012 om årsrapporten från rådet till Europaparlamentet om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, 12562/2011 – 2012/2050(INI)).

1.5

Vad gäller energigemenskapen i sydöstra Europa önskar kommittén samråd och integration med omvärlden samt en ny dimension: det civila samhällets verksamhet.

1.6

Vissa europeiska stater eller regioner som är energiöar befinner sig i en särskild situation. Genom sitt geostrategiska läge skulle Cypern kunna bli ett verkligt energinav för både förnybar energi och gasflöden. Allmänt sett borde den inhemska energiproduktionen utvecklas på öarna. Mot den bakgrunden skulle de kunna utgöra prioriterade laboratorier för att ta fram och pröva ny energiteknik. Utvärderingskriterier som beaktar deras särart och behov skulle kunna tillämpas när gemenskapsfinansiering beviljas för utveckling och demonstration. Denna gemensamma satsning skulle kunna bidra till att man kommer till rätta med deras energihandikapp som beror på att de inte är tillräckligt sammankopplade med resten av Europa.

1.7

EESK rekommenderar att man samtidigt uppmuntrar bättre sammankoppling, utveckling av inhemsk förnybar energi och åtgärder för energieffektivitet och optimering av efterfrågan på energi. De utvärderingskriterier som tillämpas på EU-programmen på området bör ta hänsyn till målet om att komma till rätta med energiöarna, inte minst i urvalet av infrastrukturprojekt av allmänintresse på energiområdet.

1.8

Om inte EU – i samråd med medlemsstaterna, näringslivet och det civila samhället i de berörda regionerna – snabbt vidtar åtgärder som syftar till att successivt komma till rätta med energiöarna kommer det att bli mycket svårare att uppnå målen i Europa 2020-strategin och dra full nytta av de gemensamma insatser som redan gjorts för att öka tillväxten och konkurrenskraften i EU.

1.9

EESK anser mot den bakgrunden att energifattigdom inte längre kan betraktas som ett rent nationellt – eller lokalt – problem som enbart hanteras via socialpolitiken. Eftersom en del av de viktigaste orsakerna till energifattigdomen går utanför den nationella ramen önskar kommittén att EU:s energipolitik ska fokusera på de stora obalanser som bidrar till detta fenomen. De konkreta politiska åtgärderna bör alltså framöver utvärderas efter de konsekvenser de förväntas få för faktorer som kan förvärra eller minska energifattigdomen.

1.10

EESK anser att energiöarna innebär en samhällskostnad. Denna kostnad bör utvärderas, och lösningarna för att minska kostnaden bör ingå i en övergripande helhet: EU:s energipolitik bör fullföljas och tilldelas tillräckliga medel för åtgärder som är anpassade till både medlemsstaternas ömsesidiga beroende och de svårigheter de möter. För att till fullo kunna bedöma följderna av det nuvarande läget skulle EESK gärna se att kommissionen genomför en uttömmande studie om ”kostnaderna för uteblivna åtgärder på EU-nivå i fråga om energi” orsakade av dessa ”energiöar”.

1.11

EESK förespråkar en öppen, övergripande och detaljerad utvärdering av kostnaderna – inbegripet externa kostnader – för den fossila energin samt för den förnybara energin, inklusive indirekta kostnader kopplade till en förbättring av nätet, upprätthållande av reservkapacitet och erforderligt stöd till grön teknik. Denna utvärdering är nödvändig för att man ska kunna finna de bästa alternativen för investeringar och politiska åtgärder, särskilt om man vill ha en stark utveckling av produktionen av förnybar energi i vissa energiöar, som kan exporteras till EU-medlemsstater eller tredje land.

2.   Inledning: Geografiskt och politiskt varierande energiöar

2.1

Den begäran om yttrande som Cyperns rådsordförandeskap har lagt fram är ännu ett exempel på behovet av att europeisera energipolitiken och skapa en europeisk energigemenskap i enlighet med EESK:s rekommendationer (1). Detta förutsätter i praktiken en förstärkt regional sammanhållning och en gemensam vision för utvecklingen av EU:s regioner. Målet om en bättre integrering av EU:s energiöar ingår också i de konkreta riktlinjer för förbättrat samarbete på energiområdet som kommittén efterlyste i sitt yttrande om ”Det civila samhällets deltagande i genomförandet av en framtida europeisk energigemenskap” (2) från januari 2012.

2.2

Mot bakgrund av den begäran som Cyperns rådsordförandeskap har lagt fram och med tanke på diskussionerna på EU-nivå (se t.ex. punkt 5 i Europeiska rådets slutsatser av den 4 februari 2011, EUCO 2/1/11 REV 1), definieras begreppet ”energiö” i det här yttrandet som ett territorium (ö eller fastlandsområde) som har få eller inga egna energikällor, som är otillräckligt sammankopplat med energiöverföringsnäten och som därför ofta är beroende av en extern energikälla eller energileverantör. När det gäller diversifieringen i energimixen finns det fortfarande stora skillnader mellan medlemsstaterna. Begreppet ”energiö” har således både en teknisk och en (geo)politisk dimension (beroendet av en enda leverantör).

2.3

Bland de faktorer som bör beaktas finns bl.a. den bristande sammanlänkningen, beroendet av en enda energikälla eller energileverantör, avståndet till platsen för energiproduktion eller till energiöverföringsnäten, investeringskostnaderna i förhållande till storleken på marknaden, svårigheten att ändra den nationella energipolitikens huvudinriktning samt den geografiska/klimatrelaterade särarten.

2.4

Om man använder Eurostats definition finns det flera hundra öar av olika storlek i EU, med olika rättslig status. Utöver de fyra östaterna Cypern, Irland, Malta och Storbritannien finns det mer än 286 bebodda öar i Europa med en befolkning på mer än 10 miljoner invånare: öar i Nordsjön och Östersjön, och i yttre randområden tillhörande tre medlemsstater – Kanarieöarna (Spanien), Madeira och Azorerna (Portugal) samt Réunion, Mayotte, Guyana, Martinique, Guadeloupe och Saint-Martin (Frankrike). Öar som tillhör medlemsstater, inbegripet regioner i yttre randområden, behandlas inte individuellt i detta yttrande.

2.5

Det finns en annan typ av ”energiöar” vars ökaraktär i huvudsak har sitt ursprung i 1900-talets historia. Den iberiska halvön är fortfarande i princip en energiö eftersom Franco respektive Salazar prioriterade självständighet i fråga om nätverkspolitiken, t.ex. vad gäller transportnäten, bl.a. järnvägar, och elnäten som har mycket begränsade externa förbindelser, framför allt med resten av den europeiska kontinenten via Frankrike. Denna situation har inte helt kunnat rättas till under de senaste 20 åren på grund av lokal opposition mot olika projekt för att förstärka de nät som korsar Pyrenéerna. Problemet håller på att lösas – en ny likströmsledning kommer inom kort att möjliggöra ökade förbindelser med det sydvästra Medelhavsområdet. Men utöver den förbättrade sammankopplingen mellan Frankrike och Spanien (som kommer att innebära att transiteringskapaciteten går från 1 400 till 2 800 MW) kommer det troligtvis att inom de kommande åren behövas andra möjligheter till energiöverföring mellan den iberiska halvön och resten av den europeiska kontinenten. Målet är att förfoga över en överföringskapacitet på 4 000 MW senast 2020, bl.a. genom en ny anslutning för el vid Atlantkusten, och detta mål bör stödjas. Projektet bör ingå i den förteckning över projekt av gemensamt europeiskt intresse som ska fastställas i förordningen om riktlinjerna för det transeuropeiska transportnätet.

2.6

De baltiska länderna (Litauen, Lettland och Estland) utgör också energiöar i förhållande till EU eftersom deras nät är helt beroende av den tidigare ”monopolpartnern” Ryssland (i mindre utsträckning Vitryssland). Prioriteringen är här en europeisk energiintegration. Det är faktiskt motsägelsefullt att de tre baltiska länderna ingår i den politiska unionen utan att än så länge kunna dra nytta av fördelarna med integrationen och solidariteten inom EU vad gäller energi. Hur kan man acceptera att dessa länder är beroende av tredje land, ett land (numera medlem av WTO) som inte respekterar EU:s normer i fråga om tillträde till näten, som inte har skrivit under energistadgan och som inte främjar bättre sammanlänkning med länderna i Central- och Östeuropa? EESK efterlyser därför en minskning av skillnaderna mellan den ryska energimarknaden och den europeiska och ett nytt partnerskaps- och samarbetsavtal som är ambitiöst och heltäckande och som innehåller ett särskilt kapitel om samarbete på energiområdet. (Se Europaparlamentets resolution av den 12 september 2012 om årsrapporten från rådet till Europaparlamentet om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, 12562/2011 – 2012/2050(INI)).

2.7

Sydöstra Europa (Balkanregionen) är en transitregion och framstegen i vissa stater med avseende på anslutningen till EU (Kroatien, men också Serbien, Montenegro och f.d. jugoslaviska republiken Makedonien) kräver att förbindelserna utvecklas, framför allt med de grannländer som är medlemmar i EU (Rumänien, Bulgarien, Grekland, Slovenien, Österrike och snart även Kroatien). Inrättandet av en energigemenskap i denna region är ett tecken på ökad medvetenhet och bör uppmuntras och stärkas, inte minst genom effektivt och öppet samråd om energistrategin med organisationerna i det civila samhället i området.

2.8

Rent allmänt är EU:s samtliga medlemsstater starkt beroende av varandra. Vissa stater är visserligen inte energiöar i egentlig bemärkelse, men är ändå starkt beroende av grannstater. Detta gäller t.ex. länder i Central- och Östeuropa, i synnerhet Ungern. Kommittén anser att det med hänsyn till detta är av största vikt att föra en gemensam energipolitik. Mot den bakgrunden blir det viktigt att inom EU diskutera hur vi ska kunna öka solidariteten inom unionen. Artikel 194 i EUF-fördraget påminner för övrigt om denna aspekt.

3.   Energiöarna skadar Europas ekonomiska prestanda och bromsar sociala framsteg

3.1

Energiöarna ser visserligen olika ut, men följderna för dem är nästan identiska oavsett situationen. ”Ökaraktären” innebär nästan alltid följande:

Minskad försörjningstrygghet.

Prisfluktuationer, ofta uppåt, och variationer i de industriella och kommersiella verksamheter som är beroende av energipriset.

Ökad energifattigdom bland befolkningen i berörda länder eller regioner.

Negativ påverkan på deras ekonomiska konkurrenskraft.

Ökad miljöpåverkan.

Instabila politiska och ekonomiska förbindelser mellan EU och tredjeländer.

3.2

Efterfrågan på energi är stor och växande i energiöarna liksom i andra delar av EU. Mot den bakgrunden är följderna av en potentiellt sämre försörjningstrygghet till klart högre priser en mycket negativ faktor för energiöarnas konkurrenskraft. Vissa branscher – och därigenom deras arbetstillfällen – kan hotas, eftersom viss verksamhet inte blir tillräckligt lönsam.

3.3

På samma sätt är de höga energipriserna en tung post i hushållens budget. Energifattigdom har länge betraktats som ett rent nationellt eller till och med lokalt problem. Direkta satsningar på att hjälpa människor sker därför på dessa nivåer. Men eftersom några av de viktigaste orsakerna till energifattigdomen går utanför den nationella ramen borde EU:s energipolitik fokusera på de stora obalanser som medverkar till situationen och därmed bidra till att minska energifattigdomen.

3.4

Det stora beroendet av fossila bränslen, inte minst olja, bidrar också till att bibehålla koldioxidutsläppen på en hög nivå. Med tanke på miljönormerna (direktivet om industriutsläpp) och den allmänna omsorgen om folkhälsan bör investeringar göras för att minska dessa utsläpp. Dessa kostnader bör också inräknas i energiöarnas energikostnader.

3.5

Följderna av energiöarnas situation bör utvärderas bättre, med avseende på såväl tillväxt, konkurrenskraft och hållbar utveckling i de berörda områdena, som solidaritet, sammanhållning och ”uteblivna intäkter” för resten av EU som en följd av frånvaron av en fullständig och fungerande energimarknad för hela unionen. EESK anser att energiöarna innebär en samhällskostnad. Denna kostnad bör utvärderas, och lösningarna för att minska kostnaden bör ingå i en övergripande helhet: EU:s energipolitik bör fullföljas och tilldelas tillräckliga medel för åtgärder som är anpassade till både medlemsstaternas ömsesidiga beroende och de svårigheter de möter.

3.6

Syftet är inte bara att demonstrera fördelarna med större europeisk integrering, utan framför allt att främja industriell utveckling, och därmed sysselsättning. Den europeiska industrins konkurrenskraft är beroende av många faktorer som de offentliga myndigheterna har föga eller inget inflytande över. Utmaningen består alltså i att undvika att energipolitiken – där EU kan och bör agera – blir en faktor som begränsar tillväxt och sysselsättning. EESK uppmanar därför medlemsstaterna och kommissionen att inte ytterligare fördröja genomförandet av de åtgärder som redan tagits fram och som kan minska energikostnaderna och öka försörjningstryggheten, t.ex. bättre samordning av nationella beslut i energifrågor och en gemensam planering av infrastruktur och nät, inrättandet av inköpsgrupper för fossila bränslen och, vid behov, ett europeiskt mandat för förhandlingar med externa parter.

4.   Vilka lösningar finns det? Utveckla förnybar energi och förbättra nätinfrastrukturen

4.1

Två lösningar tycks vara de bästa i nuläget: Dels ökad sammankoppling mellan energiöarna och den inre marknaden för energi (infrastruktur och marknadsorganisation) för att öka den faktiska solidariteten och anpassa den tekniska organisationen av det europeiska nätet till EU:s politiska och lagstiftningsmässiga mål, dels främja alternativa energikällor, dvs. lokal produktion av förnybar energi. Detta förutsätter att man kan demonstrera potentialen (om den finns) och föreslå åtgärder för att fullt ut kunna utnyttja den på effektivt sätt. Slutligen bör man uppmuntra ökad energieffektivitet och en förvaltning av efterfrågan genom intelligenta nät, vilket kan bidra till att optimera efterfrågan på energi.

4.2

Europeiska kommissionen har redan inlett en stor reform av EU-politiken till stöd för energiinfrastruktur, särskilt i fråga om sammanlänkning (t.ex. Fonden för ett sammanlänkat Europa) som EESK har uttalat sig positivt om (3). Det kan därför finnas skäl att gå ännu längre i den gemensamma planeringen av infrastrukturen, i linje med EESK:s rekommendationer i yttrandet om den europeiska energigemenskapen (4). Vad gäller el fastställde Europeiska rådet 2002 ett mål för medlemsstaterna om en sammanlänkningskapacitet motsvarande 10 % av deras installerade produktionskapacitet. Det är ännu långt kvar till detta mål för vissa europeiska gränser, som fortfarande är överbelastade.

4.3

Den snabba utvecklingen vad gäller förnybar energi i Nordsjön samt sol- och vindenergi i södra Europa kommer att ställa krav på ny, ”smartare” infrastruktur för att denna energi ska kunna integreras på bästa sätt i de stora europeiska näten. Dessa framsteg i fråga om intelligenta energinät skulle kunna möjliggöra en minskning av förbrukningen med 9 % fram till 2020 och en minskning av koldioxidutsläppen med 9 –15 %. Utvecklingen av intelligenta nät och anordningar för styrning av efterfrågan kan fungera bättre på mindre marknader, och ge bättre resultat snabbare. Tillsammans med ökade åtgärder för energieffektivitet kan de bidra avsevärt till att optimera efterfrågan på energi. De stora investeringar som krävs måste vägas mot den totala kontrollen av åtgärderna på området, en minskning av energikostnaderna i ett läge där priserna ökar och ett minskat behov av att investera i konventionell produktionskapacitet (minskade driftsmarginaler) eller produktion av förnybar energi.

4.4

Sammanlagt bedömer ENTSO-E att vi i Europa under de kommande tio åren måste bygga 52 300 km nya högspänningsledningar med totala investeringar på 104 miljarder euro, med inriktning på ett hundratal prioriterade projekt, varav 80 % för utveckling av förnybar energi. Skalan är ett annat problem: Om nätet är litet i energiöar med potential på området blir integrationen av förnybar energi ännu svårare. Produktionskapaciteten för förnybar energi i industriella anläggningar (i motsats till decentraliserad produktion) kan utgöra en ganska stor andel av produktionen eller förbrukningen vars effekter, särskilt oregelbundenheten, är svårare att hantera.

4.5

Förbättrad sammanlänkning är alltså av största vikt för att öka försörjningstryggheten och för att möjliggöra bättre balans mellan produktion och konsumtion av energi i ett utvidgat nät i en situation där den förnybara energin utvecklas kraftigt. Detta gäller också konventionell kapacitet, som behövs om produktionen från förnybara energikällor saktar in avsevärt eller upphör helt.

4.6

Utvecklingen av förnybar energi förutsätter en flexibel reservkapacitet som har anpassats till och kan fungera vid låg elproduktion. Flytande naturgas (LNG) kan utgöra ett svar på beroendet av en enda gasleverantör och de höga priser som denna tillämpar, samtidigt som LNG erbjuder en lösning som är mer flexibel och billigare än olja och som därför kan användas i anslutning till utvecklingen av förnybar energi. Utvecklingen av LNG kräver emellertid investeringar i hamninfrastruktur och lagringskapacitet.

4.7

Kommittén är övertygad om att det europeiska energisystemets framtid bl.a. omfattar bättre sammanlänkning och utveckling av förnybar energi, inte minst för energiöarna, i syfte att förbättra försörjningstryggheten. Fossil energi kommer även fortsättningsvis att dominera, men den ökade produktionen av förnybar energi kommer att göra det nödvändigt att drastiskt förbättra nätet på nationell och europeisk nivå (se EESK:s yttrande om energifärdplanen för 2050 och de s.k. no regrets-alternativen (5)).

4.8

Detta behov kommer inte att konkretiseras i praktiken utan en öppen, övergripande och detaljerad utvärdering av kostnaderna. Så objektiva kunskaper som möjligt om kostnaderna – inbegripet externa kostnader – för den fossila energin samt för de extrakostnader som är kopplade till den förnybara energin bör finnas tillgängliga för att vi ska kunna fatta bästa möjliga investeringsbeslut och göra de bästa politiska valen. Studier av de indirekta kostnaderna är i många avseenden motstridiga, vilket gör behovet av kunskaper ännu viktigare.

4.9

När det handlar om förnybar energi är det viktigt att beakta såväl kostnaderna för investeringar i ny produktionskapacitet och kostnaderna för att förbättra nätet som eventuella subventionskostnader. För det sistnämnda kan det finnas behov av att stödja de regioner som är mest beroende vad avser energi och de regioner där den förnybara energin hittills har varit svagt utvecklad. Mot den bakgrunden är det viktigt att förbättringen av näten håller jämna steg med ökningstakten i produktionen av grön energi. Det är också viktigt att fastställa vilken reservkapacitet som krävs per produktionsenhet för förnybar energi. Reservkapaciteten kan täckas genom import, men detta kräver sammanlänkningar och ett effektivt regionalt och europeiskt samarbete. Formerna för stödet till förnybar energi bör ta hänsyn till denna aspekt så att man kan optimera utvecklingstakten och se till att stödkostnaderna ligger på en nivå som kan accepteras av skattebetalarna.

4.10

När alla dessa kostnader har utvärderats noggrant bör de jämföras med energikostnaderna för importerad fossil energi inbegripet alla kostnader, inklusive politiska och miljömässiga kostnader. Denna bedömning är helt nödvändig om man ska kunna utvärdera huruvida återverkningarna är positiva eller negativa för regionens konkurrenskraft. Det är mot denna bakgrund man kan få en stark utveckling av produktionen i vissa energiöar av förnybar energi som kan exporteras till EU-medlemsstater eller tredjeländer.

4.11

EESK anser att de medlemsstater och regioner som är energiöar självklart bör få delta i arbetet med att stärka infrastrukturen eftersom deras ökade beroende bör beaktas när man fastställer prioriterade områden. Planen för sammanlänkningen av den baltiska energimarknaden skulle t.ex. kunna utgöra de första riktmärkena för en bättre samordning av energipolitiken och energimixen i regionen. Detta skulle kunna öppna energinäten, inte minst Litauens, Lettlands och Estlands.

4.12

Framsteg har noterats på senare tid i samarbetet mellan Litauen och Lettland. Det finns ett flaggskeppsinitiativ på området: Litauen ska bygga en terminal för flytande naturgas (LNG) i Klaipėda som ska betjäna lagringsreservoaren i Inčukalns i Lettland. Litauen anser för övrigt att denna reservoar skulle kunna fungera som ”regional gasreserv”. I det sammanhanget vill EESK erinra om sitt förslag om gemensamt utnyttjande av resurserna i fråga om fossila bränslen, bl.a. inköpsgrupper för gas (6). Litauen, Lettland och Estland utvecklar och genomför projekt för sammanlänkning av elnäten (LitPol Link, NordBalt och Estlink 2) med övriga EU-länder, särskilt Polen. Samtidigt arbetar de tre baltiska staterna i riktning mot fullständig integrering i det europeiska energisystemet med en kombination av elkraftsystem och det kontinentaleuropeiska elnätet med synkrondrift (genomförbarhetsstudie pågår). De tre baltiska länderna utvecklar också gemensamt kärnkraftverket i Visaginas, som skulle kunna bidra till att trygga energiförsörjningen i dessa länder och utgöra en viktig beståndsdel i integrationen i det europeiska elsystemet.

4.12.1

Cyperns nya energisituation (upptäckt av stora gasfyndigheter i dess territorialvatten) skulle kunna göra landet till en viktig regional aktör. En avsevärd ökning av dess möjligheter att producera förnybar energi och stort deltagande i ovannämnda projekt skulle kunna göra landet till ett ”energinav”, inriktat på bättre regional integrering, och en aktör i grannskapspolitiken i energifrågor. Det val som aktörerna nyligen gjorde att i framtiden utnyttja de cypriotiska gasfälten ska möjliggöra en bättre integration i EU och en aktiv grannskapspolitik.

4.13

Dessutom skulle beroendet av en enda leverantör kunna minskas genom införandet av ett tredje energipaket. Frågan om en regional organisation av marknaden är också viktig: Litauen och Estland deltar i Nord Pool Spot, de baltiska och nordiska ländernas elbörs, och Lettland planerar att gå med nästa år. Utöver detta exempel uppmuntrar EESK de baltiska staterna att eftersträva gemensamma svar på sina behov och att utveckla den regionala energidialogen.

4.14

Sammanlänkningarna bör öka med EU:s grannländer som skulle kunna både producera och exportera energi till EU och säkerställa transit till EU från andra produktionsorter. Detta gäller särskilt energiprojekt runt Medelhavet (solenergiplanen för Medelhavsområdet, Medgrid, energidimensionen av unionen för Medelhavsområdet, Desertec, osv.), där man bör se till att berörda länder (Cypern, Malta) eller regioner (Kreta, Sardinien, Korsika, Sicilien, Balearerna osv.) involveras i projekten.

4.15

Energigemenskapen [i sydöstra Europa] bör omfatta samråd och integration med omvärlden samt en ny dimension: det civila samhällets verksamhet. Inom detta område bör EESK:s gemensamma rådgivande kommittéer (med f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, Montenegro och Kroatien) samt ekonomiska och sociala råd och liknande institutioner i dessa länder spela en roll.

4.16

För övrigt skulle demonstration och utveckling av förnybar energi kunna framhävas mer, bl.a. i samband med energifärdplanen för 2050 och det nyligen offentliggjorda meddelandet om integreringen av förnybar energi i den europeiska energimarknaden (COM(2012) 271 final).

4.17

Det krävs samordnade lösningar och förslag inom EU och i dess periferi som omfattar bl.a. följande:

Medlemsstaterna.

Europeiska kommissionen, självklar samordnare av debatter och förslag till lösningar.

Energioperatörerna, särskilt i fråga om nät (el, gas). Utan dessa kan ingenting genomföras (tekniska kunskaper, finansieringsmöjligheter).

Kommuner och regioner, som vid sidan av den nationella nivån är de nivåer som har beslutsbefogenheter och som i allt högre grad förvaltar transportnäten, framför allt distributionsnäten. Regionkommittén kan vara en lämplig förmedlare.

Det organiserade civila samhället och dess organisationer, som EESK återspeglar: konsumentorganisationer, arbetsmarknadsparterna, miljöorganisationer och organisationer för kampen mot otrygga arbetsvillkor, organisationer som företräder minoriteter osv.

4.18

Endast mellanstatliga lösningar som omfattar flera operatörer kan lyckas. Energipolitiken, oavsett om det gäller försörjningstrygghet, utbyggnad av nätverk eller forskning och utveckling, kan inte vara en fråga för några EU-stater som för en självständig energipolitik, eftersom återverkningarna av denna politik blir stora för de andra länderna. Ökad samordning av energimixen krävs, t.ex. mellan stater och regioner som utgör energiöar och vars energipolitik är kraftigt begränsad. Dessa stater och regioner skulle t.o.m. kunna visa vägen till ökat samarbete på EU-nivå, bortom tankarna om suveränitet på energiområdet.

4.19

Dessa lösningar – infrastruktur, produktion av förnybar energi, ökat samarbete mellan stater och regioner i energifrågor – bör åtföljas av ökat deltagande för det civila samhället när det gäller energimixen, marknadsorganisationer, prissättningen, konkurrenskraften, miljöhänsyn och acceptansen i samhället. EESK hänvisar här till förslaget om att inrätta ett forum för det civila samhället om energifrågor, som lades fram inom ramen för arbetet med den europeiska energigemenskapen (7).

Bryssel den 13 december 2012

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON


(1)  EUT C 68, 6.3.2012, s. 15–20.

(2)  Se föregående fotnot.

(3)  EUT C 143, 22.5.2012, s. 125–129.

(4)  Se fotnot 1.

(5)  EUT C 229, 31.7.2012, s. 126–132.

(6)  Se fotnot 1.

(7)  Se fotnot 1.


BILAGA

till yttrandet från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén

Följande ändringsförslag, som fått mer än en fjärdedel av de avgivna rösterna, avslogs under plenarsessionen:

Punkt 2.5

Ändra enligt följande:

”Det finns en annan typ av ’energiöar’som är förenad med svårigheter att bygga ut sammankopplingarna vars ökaraktär i huvudsak har sitt ursprung i 1900-talets historia. Den iberiska halvön är fortfarande i princip en energiö eftersom man under de senaste 20 åren inte har lyckats slutföra sammankopplingarna Franco respektive Salazar prioriterade självständighet i fråga om nätverkspolitiken, t.ex. vad gäller transportnäten, bl.a. järnvägar, och elnäten, som har mycket begränsade externa förbindelser, framför allt med resten av den europeiska kontinenten via Frankrike. Denna situation har inte helt kunnat rättas till under de senaste 20 åren på grund av lokal opposition mot olika projekt för att förstärka de nät som korsar Pyrenéerna. Problemet håller på att lösas – en ny likströmsledning kommer inom kort att möjliggöra ökade förbindelser med det sydvästra Medelhavsområdet. Men utöver den förbättrade sammankopplingen mellan Frankrike och Spanien (som kommer att innebära att transiteringskapaciteten går från 1 400 till 2 800 MW) kommer det troligtvis att inom de kommande åren behövas andra möjligheter till energiöverföring mellan den iberiska halvön och resten av den europeiska kontinenten. Målet är att förfoga över en överföringskapacitet på 4 000 MW senast 2020, bl.a. genom en ny anslutning för el vid Atlantkusten, och detta mål bör stödjas. Projektet bör ingå i den förteckning över projekt av gemensamt europeiskt intresse som ska fastställas i förordningen om riktlinjerna för det transeuropeiska transportnätet.”

Resultat av omröstningen:

Röster för

:

60

Röster emot

:

81

Nedlagda röster

:

18


15.2.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 44/16


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Den framtida utvecklingen inom sektorn för personanknutna sociala tjänster, hälso- och sjukvårdstjänster och utbildningstjänster i Europeiska unionen – tendenser och konsekvenser” (yttrande på eget initiativ)

2013/C 44/03

Föredragande: Antonello PEZZINI

Medföredragande: Dirk JARRÉ

Den 19 januari 2012 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett yttrande på eget initiativ om

”Den framtida utvecklingen inom sektorn för personanknutna sociala tjänster, hälso- och sjukvårdstjänster och utbildningstjänster i Europeiska unionen – tendenser och konsekvenser”.

Rådgivande utskottet för industriell omvandling, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 8 november 2012.

Vid sin 485:e plenarsession den 12–13 december 2012 (sammanträdet den 13 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 159 röster för, 3 röster emot och 11 nedlagda röster.

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) anser att personanknutna sociala tjänster, hälso- och sjukvårdstjänster och utbildningstjänster i Europa utgör en mycket viktig del av den europeiska sociala modellen. Dessa tjänster, som är ömsesidigt beroende och förstärker varandras effektivitet, bildar en ”gyllene triangel” som är mycket viktig för samhällets funktion och kvalitet.

1.2

EESK anser att dessa tjänster fyller en central roll dels för individens integration i samhället, dels för upprätthållandet av den sociala sammanhållningen. De innebär samtidigt en garanti för effektivt demokratiskt deltagande och social rättvisa. De är dessutom av grundläggande betydelse i strävan att uppnå Europa 2020-strategins mål om hållbarhet, smart sysselsättningsutveckling och förstärkt ekonomisk och social sammanhållning i Europeiska unionen.

1.3

Mot bakgrund av att befolkningen blir allt äldre och att vårdbehoven ökar på grund av att antalet anhöriga som kan ge sådan vård blir allt mindre (bl.a. eftersom kvinnors deltagande på arbetsmarknaden ökar), bör man enligt EESK rikta större uppmärksamhet mot det faktum att bättre planläggning och programmering har blivit viktigt, å ena sidan när det gäller vårdpersonalens kvalifikationer och utbildning och å andra sidan vad gäller prioriteringar av budgetanslag.

1.4

Kommittén är medveten om medlemsstaternas befogenheter på detta område och om de nationella, regionala och lokala myndigheternas bestämmanderätt vad gäller tillhandahållandet av dessa tjänster. Vi vill dock framhålla att EU:s medlemsstater har ett betydande delat ansvar på detta område. Genom Lissabonfördraget har det införts en viktig innovation, nämligen det protokoll om tjänster av allmänt intresse som fogats till fördraget. Vi anser att man måste satsa på en harmonisering mellan medlemsstaterna i syfte att minska de skillnader som finns i dag och garantera den grundläggande etableringsfriheten (med respekt för lagstadgade och avtalsenliga minimistandarder på arbetsmarknaden i det mottagande landet) och friheten att tillhandahåller tjänster.

1.5

Mot bakgrund av sektorns betydelse när det gäller dess bidrag till EU:s BNP, de viktiga sysselsättningsmöjligheter den erbjuder i form av nya arbetstillfällen och nya företag, samt dess förmåga att ge innovativ och högkvalitativ respons på de strukturella förändringarna och behoven i det europeiska samhället och på Lissabonfördragets mål på detta område, vill EESK rikta följande uppmaningar till kommissionen, rådet och Europaparlamentet:

Det bör lanseras en reell europeisk strategi för innovativa ”smarta” vårdtjänster och sociala tjänster i Europa, med bättre utnyttjande av personalresurserna, fortbildning av personalen, definition av kvalitetsprinciper, införande av lämplig teknik till stöd för mottagare och leverantörer av tjänster, utveckling av ett europeiskt område för integrerade tjänster och stödpolitik.

Ökad effektivitet bör främjas i användningen av de finansiella och mänskliga resurserna. effektiv förvaltning genom kollektiva avtalsförhandlingar, en lämplig medverkan från den privata sektorn och frivilligsektorn samt omsorgsfull utvärdering av tjänstens effektivitet och kostnadseffektivitet.

Kommissionen bör utarbeta en gemensam ram för personanknutna tjänster, med regelverk och kvalitetsprinciper, samt väldefinierade utbildningskrav, för att främja en effektiv yrkesmässig rörlighet på europeisk nivå.

1.6

EESK anser att man på EU-nivå på ett samordnat sätt bör anslå en del av strukturfondsmedlen till utveckling av infrastruktur för sociala tjänster och vårdtjänster där sådan saknas, och till lokala sysselsättningsinitiativ i sektorn, med en särskild budgetpost för landsbygdsområden. Samma sak gäller programmen Horisont 2020 och Kultur samt sådana insatser för livslångt lärande som rör ny teknik som används inom hälso- och socialvård. Dessutom bör man uppmuntra forskning som rör optimering av resultaten av tjänsterna, samt dokumentation och utbyte av goda erfarenheter.

1.7

Det är viktigt att få till stånd en konstruktiv och välstrukturerad social dialog mellan alla nivåer (lokal, nationell och europeisk) inom sektorn för personanknutna tjänster. Denna sociala dialog bör spela en avgörande roll när det gäller att

bidra till att analysera de ekonomiska och sociala utmaningarna inom sektorn,

undersöka olika vägar för att utveckla sektorn,

utarbeta projekt i syfte att harmonisera och skärpa de bestämmelser som tillämpas på sektorn,

bekämpa odeklarerat arbete,

förbättra professionaliseringen inom sektorn, liksom karriärmöjligheterna för de anställda,

förbättra de anställdas arbetsförhållanden och lön,

öka sektorns attraktionskraft och anseende,

kontrollera tillämpningen av kollektivavtal och andra bestämmelser.

Kommissionen och medlemsstaterna bör på ett konkret och aktivt sätt stödja inrättandet och utvecklingen av en sådan social dialog, liksom organisationen av arbetet. Till att börja med skulle detta stöd kunna ske i form av studier av dessa sektorer, liksom konferenser på EU-nivå för arbetsmarknadsparterna inom denna sektor.

2.   Inledning

2.1

Detta yttrande syftar till att identifiera hur de nuvarande trenderna förändras och att kartlägga den kommande utvecklingen när det gäller personanknutna sociala tjänster och vårdtjänster och till dessa kopplade utbildnings- och fortbildningstjänster, samt till att undersöka möjligheterna att skapa ny sysselsättning av hög kvalitet inom sektorn.

2.2

Sociala tjänster och vårdtjänster rör de enskildas grundläggande behov, och företagen i denna bransch antar olika former: alltifrån institutioner som ger medicinsk och psykosocial behandling till institutioner som erbjuder sociala tjänster och hälsotjänster, stödboende, vårdhem, mentalvårdsinrättningar, barnomsorg, äldreomsorg och handikappomsorg.

2.3

Sektorn utmärks bl.a. av omfattande migrationsströmmar från länder utanför EU och av en stark tendens att utnyttja svart arbetskraft med alla de negativa följder som detta får både för den enskilde och för samhället i stort.

2.4

EESK vill med detta yttrande bidra till att fastställa det mervärde som personanknutna tjänster kan ge Europa 2020-strategin, i syfte att kartlägga behoven av kvalificerad personal och av nya yrkesprofiler, med siktet inställt på innovativa sociala möjligheter, nya och bättre arbetstillfällen och större välfärd för samtliga invånare, tack vare bättre integration genom förstärkt sammanhållning i samhället.

2.5

I Europa utgör personanknutna sociala tjänster, vårdtjänster och utbildningstjänster en hörnsten i den europeiska sociala modellen. Dessa tjänster, som är ömsesidigt beroende och förstärker varandras effektivitet, bildar en ”gyllene triangel” som är mycket viktig för samhällets funktion och kvalitet.

2.6

EESK stöder konceptet om en ”gyllene triangel” med integrerade tjänster avsedda att uppnå högkvalitativ undervisning, effektiv hälsovård och full social integration och att säkerställa att dessa tre typer av tjänster har så hög effektivitetsnivå som möjligt i termer av utbud, allmän tillgång, individfokus, fullständig täckning, kontinuitet, hög kvalitetsnivå med tydlig resultatinriktning, respekt för de grundläggande rättigheterna, deltagande och partnerskap, integrerade styrelseformer, investeringar i humankapital och social infrastruktur, högkvalitativa prestationer, kvalificerade arbeten och goda arbetsvillkor med karriärmöjligheter, solidaritet och social sammanhållning.

2.7

Av just dessa skäl anser EESK att man måste ta särskild hänsyn till den gyllene triangeln av personanknutna kvalificerade tjänster för att kunna uppnå Europa 2020-strategins mål om hållbarhet, ekonomisk utveckling, ökad sysselsättning och ekonomisk och social sammanhållning i EU.

2.8

Yttrandet bygger på olika informationskällor, alltifrån generella studier till konkreta företagsanalyser. Vi vill framhålla att EESK redan i tidigare yttranden (1) har behandlat frågorna om demografiska tendenser och aktivt åldrande, samt den åldrande befolkningens konsekvenser för välfärdssystemen. Dessutom håller EESK på att utforma en färdplan för en rad initiativ som rör problemen med åldrandet i det europeiska samhället (inom ramen för åttonde ramprogrammet för forskning och utveckling) och de äldres deltagande i samhället (2).

2.9

I det här yttrandet behandlas personanknutna utbildningstjänster endast i den mån de är relevanta för tillhandahållande av tidsenliga sociala tjänster och vårdtjänster av hög kvalitet. För ytterligare upplysningar om tjänster för utbildning och livslångt lärande hänvisas till den mängd yttranden som EESK redan har utarbetat om denna fråga (3).

3.   Sektorns kännetecken och framtidsutsikter

3.1

År 2009 var enligt Eurostats EU-27-statistik mer än 21,5 miljoner personer anställda inom EU:s sektor för sociala tjänster och hälsotjänster samt därtill kopplade utbildningstjänster (4). Det finns fler anställda i de äldre EU-medlemsstaterna än i de nyare, och huvuddelen är kvinnor, som utgör 78 % av de anställda inom sektorn, och unga (mer än 43 % är under 40 år). Mellan 2000 och 2010 skapades det mer än 4 miljoner nya arbetstillfällen i sektorn för sociala tjänster och vård- och hushållstjänster – vilket står i skarp kontrast till sysselsättningsminskningen i EU i kölvattnet av den ekonomiska krisen – och under perioden 2008–2010 låg ökningen stadigt på cirka 770 000 nya arbetstillfällen per år (5).

3.2

Hälsosektorn är en av de viktigaste i EU. Den står för cirka 10 % av BNP och sysselsätter en arbetstagare av tio. Andelen högskoleutbildade arbetstagare är dessutom högre än genomsnittet i tjänstesektorn (6). Sysselsättningen inom sektorn stiger i takt med att befolkningen blir allt äldre (7), kvinnors deltagande på arbetsmarknaden tilltar och efterfrågan på hälsotjänster ökar. Det finns därför behov av harmoniserade definitioner och normer för utbildning på EU-nivå för att garantera geografisk rörlighet och yrkesdynamik och därmed säkerställa effektiva och hållbara tjänster av hög kvalitet i hela EU.

3.3

Personalen inom sektorn består bl.a. av vårdbiträden, sjuksköterskor, barn- och ungdomsvårdspersonal, socialassistenter och läkare. Nyare studier (8) visar att vårdpersonalen i alla delar av vårdsektorn, trots låga löner och bristande erkännande av utfört arbete, har mycket stor motivation och ansvarskänsla. Några studier visar dessutom att det råder brist på personal och ökande svårigheter att rekrytera och behålla lämplig och kvalificerad ledningspersonal.

3.4

En europeisk strategi inom ramen för Europa 2020-strategin (9) krävs för att säkerställa högre nivåer vad gäller tekniska och strukturella innovationer, minska kostnaderna och främja arbetstillfällen av hög kvalitet. Strategin ska förbättra tillgången till hälsotjänster, särskilt i mindre gynnade områden och på vissa medicinska områden som lider av personalbrist på nationell nivå. Detta ska ske med hjälp av europeiska nätverk för vårdinrättningar av hög kvalitet och med kvalificerad och högmotiverad personal, som ställs till samtliga EU-invånares förfogande.

3.5

Lönenivåerna i sektorn är i allmänhet lägre än det nationella genomsnittet för likvärdiga arbeten, och kvinnor – som utgör största delen av personalen och ofta är invandrare – är i regel underbetalda (10) och undervärderade, och har osäkra anställningsförhållanden, även om de är välkvalificerade. Detta framgår av nyare studier av följande delsektorer (11): hälsovård, barn- och ungdomsvård, äldrevård och andra former av stöd till personer med vårdbehov.

3.6

Sektorn har dessutom andra egenskaper som särskiljer den från andra sektorer (12):

Den genomsnittliga veckoarbetstiden är kortare än i andra sektorer i ekonomin, men skiftarbete, nattarbete, deltidsarbete och tillfälliganställning är vanligare än i ekonomin som helhet.

Det finns ökande efterfrågan på en enhetlig tjänst som kombinerar samtliga hälsovårdsrelaterade aspekter och kvalifikationer med centrala aspekter av social service.

Yrkes- och språkutbildning samt fortbildning har stor betydelse för ökad användning av datorstödd primärvård, telemedicin och telediagnos.

Infrastrukturen för de tre typerna av tjänster måste vara bättre och mer samordnade samt tillgängliga för alla via därtill anpassade instrument (och lokala referensstrukturer?).

3.7

Såsom tidigare har påpekats när det gäller personanknutna tjänster är det också viktigt att ”beakta de särskilda egenskaperna för små operatörer, som tillhandahåller tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, sociala tjänster och ideella tjänster. Man bör ta större hänsyn till dessa operatörers särdrag och särskilda bidrag till det allmänna intresset” (13) i den sociala dialogen med arbetsmarknadens parter och det civila samhället i allmänhet.

3.8

Situationen är särskilt allvarlig i landsbygdsområden och andra missgynnade områden, där bristen på social infrastruktur, vård- och utbildningsinfrastruktur ofta innebär att den kvalificerade arbetskraften flyttar, vilket påverkar upprättandet och etableringen av företag och utvecklingen av dessa områden. Man bör därför säkra en mer balanserad regional utveckling och främja större territoriell sammanhållning, särskilt vad gäller personanpassade sociala, hälso- och sjukvårdsrelaterade och utbildningsmässiga tjänster för barn i förskola och daghem (14).

3.9

För att främja en bättre integration av migrerande arbetstagare är det nödvändigt att upprätta finansiella och organisatoriska stödåtgärder i form av språkkurser, förbättring av arbetets image, mottagande och inkvartering samt praktisk vårdutbildning. Man bör beakta den efterföljande återintegreringen i ursprungslandet för att undvika kompetensflykt i hälsovårdssektorn (15).

3.10

Investeringskostnaderna i sektorn är därför ganska höga och ofta kontroversiella med tanke på hållbarheten, eftersom den finansiella krisen har gjort det nödvändigt att förbättra kostnadseffektiviteten för vårdtjänster och sociala tjänster. Medlemsstaterna står därmed under press för att hitta den rätta balansen mellan att tillhandahålla vårdtjänster för alla och se till att budgetramarna respekteras. Ser man på de uppnådda resultaten är det dock klart att investeringar i denna sektor är ytterst produktiva och lönsamma: arbetsstyrkan har bättre hälsa, är bättre integrerad, mer kvalificerad, mer motiverad, och har även mer stabila anställningsvillkor.

3.11

Genom Lissabonfördraget har det införts en viktig nyhet, nämligen det protokoll om tjänster av allmänt intresse som fogats till fördraget, ”eftersom det inbegriper samtliga tjänster av allmänt intresse och för första gången i ett fördrag inför begreppet ’icke-ekonomiska tjänster av allmänt intresse’ i motsats till ’tjänster av allmänt ekonomiskt intresse’” (16). Det är obestridligt att de personanknutna tjänsterna har både en ”ekonomisk” och en ”icke-ekonomisk” karaktär. Deras allmänna ekonomiska intresse är förknippat med att de är viktiga för att alla sektorer, tillverkningsindustrin och tjänstesektorn, ska fungera väl, medan deras icke-ekonomiska aspekt har betydelse för integrationen av alla individer och för sammanhållningen i samhället.

3.12

Enligt EESK är ”protokollet inte blott och bart en förklaring om hur fördragen och EU:s gemensamma värderingar ska tolkas i fråga om tjänster av allmänt intresse, utan en handledning för unionen och medlemsstaterna. I protokollet placeras användaren och hans eller hennes behov, preferenser och rättigheter i centrum av bestämmelserna. Det innehåller gemensamma principer om en hög nivå av kvalitet, säkerhet och överkomlighet samt principer om likabehandling och främjande av allmän tillgång” (17).

3.13

Därför är det framför allt viktigt att ge sektorn en stark europeisk dimension med hjälp av en harmoniserad EU-ram och en europeisk strategi för strukturella insatser, trots att kommittén redan har framhävt de ”nationella, regionala och lokala myndigheternas avgörande roll och stora handlingsutrymme när det gäller att tillhandahålla, beställa och organisera tjänster av allmänt ekonomiskt intresse så nära användarnas behov som möjligt” (18).

4.   I riktning mot en europeisk strategi för innovativa och ”smarta” vårdtjänster och sociala tjänster

4.1

Enligt EESK är det grundläggande att utveckla en europeisk strategi för att kunna planera och hantera aktuella förändringar i det europeiska samhället och i dess ekonomiska och sociala modell. Det förutsätter att man fastställer strategiska prioriteringar för den europeiska sektorn för personanknutna sociala tjänster, hälso- och sjukvårdstjänster och utbildningstjänster när det gäller

mänskliga resurser och deras utbildning och information,

lämpliga teknikformer,

ett europeiskt område för integrerade tjänster,

bättre villkor för rörlighet och utbyte,

antagande av europeiska kvalitetsprinciper,

fullt erkännande av examensbevis,

forskning i syfte att maximera tjänsternas effektivitet,

dokumentation och utbyte av positiva erfarenheter,

stöd-, struktur- och infrastrukturpolitik.

4.2

De mänskliga resurserna är den viktigaste hörnstenen i sektorn för personanknutna tjänster, vilket framgår av de medel som är avsatta för Europa 2020-strategins mål om att hålla EU:s medborgare aktiva, socialt integrerade och vid god hälsa en längre tid, vilket har positiva effekter på produktiviteten och konkurrenskraften. Denna sektor är bland de första som nämns i initiativet Ett pionjärmarknadsinitiativ för Europa, och den är en integrerad del av flaggskeppsinitiativet En agenda för ny kompetens och nya arbetstillfällen.

4.2.1

Med hänsyn till de berörda tjänsternas betydelse bör de strategiska åtgärderna på EU-nivå vad gäller personalresurser inriktas på

datasystem som kan användas för att ge en bild av nödvändiga yrkesprofiler och möjliga arbetstillfällen,

åtgärder för att främja och integrera kompetensutvecklingen,

internationellt erkännande av kvalifikationer/diplom för att underlätta rörlighet,

effektiva system för yrkesvägledning och kommunikation, inte minst när det gäller språkinlärning,

utbildning/kompetensutveckling på IT-området,

utbildning och fortbildning med fokus på ny teknik och nya behandlingsmetoder,

mekanismer för anställningstrygghet inom sektorn, attraktiva arbetsvillkor och karriärmöjligheter, bättre balans mellan könen,

en bättre bild av de olika yrkena inom denna tjänstesektor,

en regulativ överenskommelse i fråga om kvalitets- och tillämpningsstandarder, samt väldefinierade utbildningskrav,

införande av stödtjänster, till exempel tillfälliga ersättare, fortbildning och rådgivning för att säkra den sociala ekonomins och vårdens kvalitet, samt för att öka vårdgivarnas välbefinnande.

utnyttjande av värdefulla resurser inom frivilligsektorn, som kan bidra väsentligt när det gäller kvalitet och den emotionella aspekten samt oegennyttiga interpersonella relationer som är mycket viktiga för tjänstemottagarnas psykiska och fysiska välbefinnande.

Sådana åtgärder på EU-nivå bör kombineras med fortlöpande övervakningsåtgärder som bygger på en rigorös vetenskaplig utvärdering.

4.3

Införandet av lämplig teknik i sektorn för att stödja dels de som tillhandahåller tjänsterna, dels de som utnyttjar dem, utgör den andra hörnstenen i denna strategi: innovation (vad gäller struktur, metod och teknik) som tillämpas på vårdtjänster och sociala tjänster kan bidra till att ta itu med de hållbarhetsrelaterade utmaningarna, med hänsyn till de pågående förändringarna och till målet om tillväxt för alla.

4.3.1

Det är viktigt att informations- och kommunikationstekniken används för att främja oberoende och ett större ansvarstagande samt en personlig hälsokultur, liksom samordning mellan sociala tjänster och vårdtjänster för att åstadkomma mer integrerade, samordnade och långsiktiga kvalitetstjänster med individen i centrum.

4.3.2

När det gäller att förnya vård- och rehabiliteringsmetoderna är e-hälsovård, kunskaper inom informationsteknik och telemedicin avgörande faktorer eftersom de gör det möjligt för medborgarna att bära med sig sin medicinska bakgrund var de än befinner sig och därmed även kunna erbjudas en sjuk- och hälsovård som är så personligt anpassad som möjligt (19).

4.3.3

För att systemen för personanknutna tjänster ska vara effektiva måste det finnas tillgång till en avancerad teknisk plattform som gör det möjligt att utbyta kunskaper å ena sidan om bästa praxis mellan vårdmottagare och tillhandahållare av långtidsvård och å andra sidan om de vägledande riktlinjerna för beslutsprocessen och kvalitetsövervakningen på lokal nivå och, sist men inte minst, att optimera användningen av vårdplanering för att förbättra systemen för fördelning av kostnaderna för utförda sociala tjänster och hälso- och sjukvårdstjänster (20).

4.3.4

Det är viktigt att veta hur man ska dra största möjliga nytta av den informationsteknik som används på områdena sociala tjänster, vårdtjänster och undervisning, och i detta sammanhang spelar forskning och utveckling på nationell nivå och EU-nivå en viktig roll, inte minst när det gäller att ta fram nya yrkesprofiler som är anpassade till de varierande behoven när det gäller vård av barn, funktionshindrade, äldre personer samt personer med fysiska och psykiska sjukdomar.

4.4

Den tredje hörnstenen: frågan om utvecklingen av ett europeiskt område för integrerade tjänster bör övervägas mycket noga för att man ska komma till rätta med de befintliga skillnaderna och skapa verkliga garantier för den grundläggande rätten att etablera sig (med respekt för lagstadgade och avtalsenliga minimistandarder på arbetsmarknaden i det mottagande landet) och tillhandahålla tjänster (i synnerhet inom denna sektor, som är mycket viktig för att säkerställa fri rörlighet för tjänster) genom ömsesidigt godkännande, administrativt samarbete samt, när detta anses nödvändigt, harmonisering, för att garantera att man inom hela EU på ett ansvarsfullt sätt kan tillhandahålla en rad tjänster som sätter individen i fokus. För att detta mål ska kunna uppnås bör medlemsstaterna och EU gemensamt utöva sitt ansvar.

4.4.1

Omvandlingen av den europeiska ekonomin till en innovativ och modern ekonomi är en utmaning som förutsätter ett fullt genomförande av den fjärde friheten (fri rörlighet för tjänster) samt utvecklingen av en ”femte frihet”, det vill säga total och fri rörlighet för kunskaper, och den skulle göra det möjligt för Europa att dra full nytta av sin kreativa potential. I detta sammanhang bör resultaten av innovationens tillämpning på området sociala tjänster och vårdtjänster övervakas noggrant, med utgångspunkt i ett europeiskt bedömningssystem som är speciellt anpassat för detta ändamål.

4.4.2

Det krävs ett solidariskt europeiskt område som säkerställer tillgången till grundläggande tjänster av hög kvalitet inom hela EU när det gäller sociala tjänster, vårdtjänster och undervisning, vilket även omfattar införandet av en ”frivillig europeisk kvalitetsram i olika medlemsstater och inom olika sektorer” (21). Det är också viktigt att brukarna deltar när man definierar och utvärderar kvaliteten.

4.4.3

Ett system med integrerade tjänster fordrar – utöver harmoniserade kvalitetsprinciper – ett ömsesidigt erkännande av kvalifikationer, kontroll av tjänsternas kvalitet samt inrättande av en dialog mellan arbetsmarknadens parter på olika nivåer. Denna dialog måste äga rum nära medborgaren och omfatta alla berörda aktörer för att intensifiera det ömsesidiga samarbetet.

4.5

Stöd-, struktur- och infrastrukturpolitiken utgör den fjärde hörnstenen, som bör ligga till grund för den europeiska strategin för sektorn för personanknutna tjänster.

4.5.1

En grundläggande beståndsdel i denna pelare är målinriktad aktivering – vid sidan av åtgärderna i Europa 2020-strategin – av EU:s strukturpolitiska program och åtgärder, med särskild hänvisning till Europeiska socialfonden, Europeiska regionala utvecklingsfonden, och Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling, samt EU-programmet för kultur och programmet Horisont 2014–2020.

4.5.2

På EU-nivå bör man för övrigt planera åtgärder som syftar till att fastställa en europeisk ram som underlättar och uppmuntrar goda resultat vad avser yrkesmässiga kvalifikationer och kvalitet i tjänsterna, dokumentation och utbyte av positiva erfarenheter samt standardiserade system för övervakning av kvalitet, kundtillfredsställelse och ”valuta för pengarna” inom sektorn, vad avser såväl professionalisering, arbetsvillkor och karriärmöjligheter för dem som tillhandahåller tjänsterna, som offentliga och privata företag och företag ur den sociala ekonomin som är verksamma inom branschen, samt slutligen tjänstemottagarna och deras familjer samt den sociala ekonomin.

4.5.2.1

I detta sammanhang spelar frivilligsektorn en viktig roll och ger ett bidrag av hög kvalitet till de mänskliga, sociala och emotionella aspekterna, som bör stödjas och främjas: Europeiska stödåtgärder för utbyte av bästa praxis när det gäller frivilligarbete inom sektorn för personanknutna tjänster förtjänar särskild uppmärksamhet.

4.5.3

Det finns skäl att beakta investeringsåtagandenas betydelse, och i synnerhet behovet av diversifiering i fråga om ekonomisk täckning (skatter, olika former av bidrag för social trygghet (skydd), försäkringar, solidaritet mellan generationerna, offentlig-privata partnerskap), med tanke på kostnaderna för långsiktigt hälsorelaterat stöd och hjälp inte är ekonomiskt hållbart för majoriteten av befolkningen.

4.5.4

EESK anser att man på EU-nivå bör anslå en del av strukturfondsmedlen till utveckling av infrastruktur för sociala tjänster och vård- och stödtjänster där sådana saknas, och till lokala sysselsättningsinitiativ i sektorn, med en särskild budgetpost för landsbygdsområden och missgynnade områden genom Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling och initiativet Leader.

4.5.5

Det finns också skäl att på EU-nivå se över åtgärderna för stöd till familjepolitiken i syfte att säkerställa mer flexibla överenskommelser på arbetsplatsen för dem som ger hjälp i familjen.

5.   Avslutande anmärkningar

5.1

Kommittén instämmer helt i följande uttalande. ”På områden som hälso- och sjukvård, barn- och äldreomsorg, stöd till funktionshindrade personer och offentligt subventionerade bostäder skapar dessa tjänster ett viktigt skyddsnät för medborgarna och bidrar till att främja den sociala sammanhållningen” (22).

5.2

EESK vill understryka att personanknutna sociala tjänster, hälso- och sjukvårdstjänster och utbildningstjänster är av allmänt intresse – både ekonomiskt och i andra avseenden – och spelar en viktig roll för det europeiska samhällets kvalitet och funktion, eftersom de bidrar till trygghet och social integration och i hög grad till ekonomins effektivitet och konkurrenskraft. Samtidigt ökar efterfrågan på sådana tjänster medan möjligheterna att finansiera dem blir alltmer begränsade, som en konsekvens av den ekonomiska krisen och, på längre sikt, den demografiska trenden.

5.3

Kommittén vill på nytt med kraft peka på målen i Lissabonfördraget om utbildning, socialt skydd och hälsovård som avspeglar den breda allmänhetens hållning, och önskemålet att ge medborgarna en bättre levnadsstandard som ligger i linje med alla medlemsstaters ekonomiska potential.

5.4

EESK anser att ytterligare utveckling inom dessa sektorer under rådande omständigheter kräver följande:

Det bör lanseras en reell europeisk strategi för innovativa ”smarta” vårdtjänster, sociala tjänster och utbildningstjänster, med bättre utnyttjande av personalresurserna, införande av lämplig teknik till stöd för mottagare och leverantörer av tjänster, utveckling av ett europeiskt område för integrerade tjänster och stödpolitik, en politik till stöd för strukturer och infrastruktur förankrad i den sociala dialogen och en dialog med det civila samhället på olika nivåer.

Ökad effektivitet bör främjas i användningen av de finansiella och mänskliga resurserna, och i den befintliga infrastrukturen, med tillämpning av kvalitetsprincipen, och utvärdering av effektiviteten, med åtgärder som syftar till att främja och integrera kompetensutvecklingen, stärka konkurrenskraften genom kollektiva avtalsförhandlingar, öka medverkan från den privata sektorn, den sociala ekonomin och frivilligsektorn, nya former av partnerskap mellan sektorerna samt en noggrann utvärdering av utgifterna och en gemensam utvärdering av tjänstens effektivitet och kostnadseffektivitet.

Bryssel den 13 december 2012

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON


(1)  Se EESK:s yttrande om ”Konsekvenserna av en åldrande befolkning för sjukvårdssystemen och de sociala systemen”, EUT C 44, 11.2.2011, s. 10, EESK:s yttrande om ”Solidaritet i hälsa: att minska ojämlikhet i hälsa i EU”, EUT C 18, 19.1.2011, s. 74, EESK:s yttrande om ”Beaktande av de äldres behov”, EUT C 77, 31.3.2009, s. 115, EESK:s yttrande om ”Övergrepp mot äldre”, EUT C 44, 16.2.2008, s. 109.

(2)  Se EESK:s yttrande om ”Horisont 2020: Färdplaner för åldrande”, EUT C 229, 31.7.2012, s. 13, EESK:s yttrande om ”Äldres engagemang och delaktighet i samhället”, ännu ej offentliggjort i EUT.

(3)  Se EESK:s yttrande om ”Beaktande av de äldres behov”, EUT C 77, 31.3.2009, s. 115, EESK:s yttrande om ”Handlingsplan för vuxenutbildning”, EUT C 204, 9.8.2008, s. 89, EESK:s yttrande om ”Migration & rörlighet: utmaningar och möjligheter för EU:s utbildningssystem”, EUT C 218, 11.9.2009, s. 85, EESK:s yttrande om ”Kvalitetssäkring av yrkesutbildning”, EUT C 100, 30.4.2009, s. 136.

(4)  Eurostat, Labour Force Survey, DS-073433, 3/2010.

(5)  Joint contribution of EPSU and ETUC to the EC consultation on the employment potential of the personal and household services, Bryssel, 18 juni 2012 (EPSU: Europiska federationen för offentliganställdas förbund; EFS: Europeiska fackliga samorganisationen).

(6)  COM(2011) 709 final.

(7)  The 2012 Ageing Report (2012 års åldranderapport), serien European Economy n. 4/2011, Europeiska kommissionen, GD Ekonomi och finans.

(8)  Report of EPSU Study on pay in the care sector in relation to overall pay levels and the gender pay gap in different countries in the European Union, rapport från Europiska federationen för offentliganställdas förbund, J. Pillinger, 2/2010.

(9)  COM(2010) 2020 final, med flaggskeppsinitiativ som Innovationsunionen och En digital agenda för Europa.

(10)  Se EESK:s yttrande om ”Utjämna löneskillnaderna mellan kvinnor och män”, EUT C 211, 19.8.2008, s. 54, EESK:s yttrande om ”En färdplan för jämställdhet 2006–2010”, EUT C 318, 23.12.2006, s. 173; Charter on Gender Mainstreaming in Trade Unions, EFS kongress i Sevilla, 23 maj 2007, och Manual for Gender Mainstreaming of Employment Policies, Europeiska kommissionen, juli 2007.

(11)  Report of EPSU Study on pay in the care sector in relation to overall pay levels and the gender pay gap in different countries in the European Union, rapport från Europiska federationen för offentliganställdas förbund, J. Pillinger, 2/2010.

(12)  Banca dati AMECO (Annual macroeconomic database)– Employment in Europe – EU KLEMS Accounts (Capital (K), Labour (L), Energy (E), Material (M) and Service inputs (S)). Quarterly review, CE.

(13)  Rapport från EFS om förberedelsen av genomförandet av tjänstedirektivet, 2010.

(14)  COM(2011) 66 final.

(15)  Se EESK:s yttrande om ”Familjepolitikens roll i den demografiska förändringsprocessen”, EUT C 218, 23.7.2011, s. 7, EESK:s yttrande om ”Modernisering av Europas system för högre utbildning”, EUT C 181, 21.6.2012, s. 143–149.

(16)  Se EESK:s yttrande om ”Tjänster av allmänt ekonomiskt intresse: Hur bör ansvaret fördelas mellan EU och medlemsstaterna?”, EUT C 128, 18.5.2010, s. 65–68.

(17)  Se fotnot 16.

(18)  Se fotnot 16.

(19)  Konferens om e-hälsovård 2012, Köpenhamn.

(20)  OCSE, Help Wanted? Providing and Paying for Long-Term Care, 2011.

(21)  COM(2011) 900 final.

(22)  COM(2011) 900 final.


15.2.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 44/23


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Partnerskapsprincipen vid genomförandet av de gemensamma strategiska ramfonderna – aspekter av en europeisk uppförandekod för partnerskap”

(yttrande på eget initiativ)

2013/C 44/04

Föredragande: Aurel Laurențiu PLOSCEANU

Den 24 maj 2012 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett yttrande på eget initiativ om

”Partnerskapsprincipen vid genomförandet av de gemensamma strategiska ramfonderna – aspekter av en europeisk uppförandekod för partnerskap”

SWD(2012) 106 final.

Facksektionen för Ekonomiska och monetära unionen, ekonomisk och social sammanhållning, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 21 november 2012.

Vid sin 485:e plenarsession den 12–13 december 2012 (sammanträdet den 12 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 158 röster för och 1 nedlagd röst.

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

Kommittén är fast övertygad om att verkliga partnerskap, som innebär att alla partner och berörda aktörer i det organiserade civila samhället (1) deltar i förberedelserna, genomförandet och utvärderingen av program och projekt inom ramen för EU:s sammanhållningspolitik, direkt bidrar till att öka deras kvalitet och främjar ett effektivt genomförande. Partnerskapsprincipen är ett utmärkt exempel på hur goda styresformer kan tillämpas inom andra områden av EU:s politik och därmed bidra till ett effektivt genomförande av Europa 2020-strategin.

1.2

EESK, som har efterlyst en uppförandekod, stöder till fullo kommissionens initiativ och ställer sig i högsta grad bakom de rekommendationer som föreslås i initiativet. EESK är också tacksam för det stöd som Europaparlamentet och Regionkommittén (ReK) har gett, men vad avser partnerskapen vill vi samtidigt betona att samma villkor bör gälla för alla offentliga och privata partner.

1.3

Kommittén är dock ytterst besviken över att rådet nu har strukit den föreslagna uppförandekoden i kommissionens förslag. EESK och ReK bör vidta gemensamma åtgärder för att försvara uppförandekoden.

1.4

Kommittén är vidare djupt bekymrad över det organiserade civila samhällets ökande oro i fråga om genomförandet av partnerskapsprincipen, som tycks gå allt sämre i medlemsstaterna. Rapporter från vissa medlemsstater visar att utvecklingen går i riktning mot en urvattning av partnerskapsprincipen och ett minskande deltagande från det organiserade samhällets sida. Det faktum att uppförandekoden har strukits i kommissionens förslag är också mycket oroande. I dessa kristider krävs det ett starkare engagemang från arbetsmarknadens parter och övriga civilsamhällsorganisationer.

1.5

Även om det fortfarande endast handlar om ett arbetsdokument (SWD) från kommissionens avdelningar publiceras denna text vid en lämplig tidpunkt, eftersom man i åtskilliga medlemsstater och regioner redan har inlett arbetet med strukturfondernas programplanering för perioden 2014–2020. Arbetsdokumentet bör spridas aktivt av kommissionen så att de relevanta partnerna kan använda den. EESK uppmanar sina ledamöter att aktivt uppmuntra sina organisationer att delta i EU:s sammanhållningspolitiska projekt och program, med stöd av uppförandekoden.

1.6

EESK vill starkt betona vikten av att de operativa programmen inriktas på ”partnerskapsvänliga” insatser och åtgärder. Likabehandling och pluralism i partnerskapen, riktade partnerskap för riktade program samt mer omfattande kapacitetsuppbyggnad bör utgöra viktiga riktlinjer.

1.7

EESK anser att övervakningskommittéerna bör kompletteras med andra partnerskapsinstrument. I detta sammanhang vill kommittén erinra om att den formulering som föreslås i Europaparlamentets ändringsförslag avseende artikel 5 i förordningen om allmänna bestämmelser, ”cooperate with the partners” [”samarbeta med partnerna”] bör ersättas med ”involve the partners” [”engagera partnerna”].

1.8

EESK föreslår en ”partnerskapskontroll” under ledning av partnerna själva. Ett sådant europeiskt övervakningssystem bör bygga på en enkel checklista och expertgranskningar som utförs på uppdrag av kommissionen i samarbete med europeiska intresseorganisationer. EESK deltar mycket gärna aktivt i denna process.

1.9

Ett villkor för att kommissionen ska ingå partnerskapsavtal med de olika medlemsstaterna bör vara att partnerskapsprincipen genomförs på ett korrekt sätt i enlighet med uppförandekoden. I detta sammanhang skulle de operativa programmens resurser kunna kompletteras för att göra det mer attraktivt att uppfylla detta villkor.

2.   Bakgrund – ett partnerskap i utveckling

2.1

Genomförandet av partnerskapsprincipen har skett gradvis och långsamt sedan det lanserades 1988. Det organiserade civila samhället medverkade i processen, i synnerhet arbetsmarknadens parter. Det var lättare att inleda arbetet med att genomföra principen i de länder där partnerskap utgör ett vedertaget inslag i beslutsfattandet. Principen stärktes ytterligare när kommissionen fick ett ökat direkt ansvar på det sammanhållningspolitiska området och vid införandet av gemenskapsinitiativ såsom Equal och Leader.

2.2

I många fall var dock partnerskapen en ren formalitet. Under programperioden 2006–2013 skedde inga aktiva satsningar på partnerskap, även om medverkan av berörda aktörer vid samma tid kom att bli en av grundvalarna för genomförandet av Lissabonstrategin. EU:s sammanhållningspolitik ställdes inför nya utmaningar när tio nya länder gick med i EU år 2004, följda av Bulgarien och Rumänien år 2007.

2.3

Kommissionen konstaterade att det fanns flera brister, och parterna i det civila samhället kritiserade motgångarna. Till följd av det förändrade förhållandet mellan medlemsstaterna och kommissionen vad gäller styrningen av EU:s sammanhållningspolitik kom spridningen av bästa praxis att hamna i fokus.

2.4

År 2009 bad kommissionen EESK att utarbeta ett förberedande yttrande om hur partnerskap på strukturfondsområdet kan främjas med hjälp av bästa praxis. EESK:s yttrande kompletterades även inom kort med publikationen ”Det krävs två för att dansa tango”, som var en presentation av utvalda exempel på bästa praxis i medlemsstaterna. Kommissionen har därefter tagit fasta på EESK:s förslag om en uppförandekod.

2.5

Den nuvarande situationen visar att det sker en utveckling vad gäller partnerskapen med det organiserade civila samhället i de flesta medlemsstaterna. Den bästa praxis som håller på att utvecklas i Polen kan i vissa fall kan fungera som en förebild. Genomförandet av partnerskap är utan tvivel en utmaning i de nyaste medlemsstaterna såsom Bulgarien och Rumänien, och snart även Kroatien. Detta är också fallet i några av de medlemsstater som gick med i EU år 2004, samt i dem som är medlemmar sedan många år tillbaka, såsom Portugal och Grekland.

2.6

Det finns i nuläget en ökande oro i det organiserade civila samhället beträffande genomförandet av partnerskapsprincipen. Förväntningarna infrias inte. Rapporter från vissa medlemsstater visar att utvecklingen går i riktning mot en urvattning av partnerskapsprincipen och att deltagandet från det organiserade samhällets sida håller på att minska, samt att rådet har strukit uppförandekoden. I vissa länder har programplaneringen inför perioden 2014–2020 inletts utan att de privata aktörerna har erbjudits att medverka i egentlig mening. Denna politiska motvilja måste minska för att möjliggöra ett korrekt genomförande av den europeiska uppförandekoden för partnerskap.

3.   Kommissionens förslag

3.1

Enligt kommissionens förslag avseende de gemensamma strategiska ramfonderna (GSR-fonderna) under perioden 2014–2020 kommer medlemsstaterna klart och tydligt att ha en skyldighet att organisera partnerskap. Till stöd för detta kommer det att finnas en europeisk uppförandekod för partnerskap som ska fastställa målsättningar och kriterier för genomförandet av partnerskap, samt göra det lättare för medlemsstaterna att dela med sig av information, erfarenheter, resultat och bästa praxis. Den europeiska uppförandekoden för partnerskap kommer att antas av kommissionen i form av en delegerad akt senast tre månader efter antagandet av förordningen om allmänna bestämmelser.

3.2

Genom arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar tas ett första steg mot att göra partnerskapsprincipen effektiv. Under sex rubriker räknar man upp 18 detaljerade riktlinjer. De sex rubrikerna är:

Vilka partner som bör väljas ut.

Hur partnerna ska involveras i utarbetandet av programplaneringsdokumenten.

Hur partnerna ska involveras i genomförandefasen.

Hur partnerna ska involveras i utvärderingen.

Stöd till partnerna.

Utbyte av bästa praxis.

3.3

Värt att notera är att den föreslagna europeiska uppförandekoden för partnerskap har översatts till alla officiella EU-språk, vilket kommer att göra det lättare att sprida och tillämpa den.

4.   EESK:s tidigare arbete vad gäller partnerskap

4.1

År 2010 utarbetade EESK, på specifik uppmaning av kommissionen, ett yttrande om partnerskapsprincipen (ECO/258 – föredragande Jan Olsson (2)), och framförde omfattande synpunkter på kommissionens förslag om partnerskap i yttrandet om förordningen om allmänna bestämmelser (ECO/314 – föredragande Ioannis VARDAKATSANIS).

4.2

EESK föreslog att en uppförandekod skulle utarbetas på basis av ett antal riktlinjer, av vilka nästan alla har beaktats i arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar:

En informations-, samråds- och deltagandeplan med syftet att involvera partner.

Offentliga myndigheters ansvarsskyldighet.

Val av partner från flera olika områden i samhället.

Tekniskt stöd till partnerna.

Partnerskap som ett kriterium för projekt.

Förenkling av förfaranden och kontroller.

Snabbare utbetalningar.

4.3

Kommittén är övertygad om att partnerskap som innebär att alla partner, i enlighet med definitionen i artikel 5.1 i förordningen om allmänna bestämmelser, deltar i utformningen, genomförandet och utvärderingen av projekt inom ramen för EU:s sammanhållningspolitik, direkt bidrar till dess framgång. Kommittén ställer sig positiv till att partnerskap blir ett obligatoriskt inslag enligt artikel 5 i Europeiska kommissionens förslag, och erinrar om att det bör röra sig om ett faktiskt deltagande i alla skeden av genomförandet av fonderna. Deltagandet bör inkludera de partner som har rösträtt i övervakningskommittéerna.

4.4

EESK och ReK bör vidta gemensamma åtgärder för att försvara den europeiska uppförandekoden och kommittén uppmanar kommissionen och Europaparlamentet att se till att rådets strykning av uppförandekoden dras tillbaka. EESK påpekade detta med eftertryck vid det informella ministermötet i Nicosia den 6 november 2012.

5.   De första reaktionerna från andra EU-institutioner

Rådet

5.1

Rådet har avslagit kommissionens förslag till uppförandekod, vilket i praktiken otvivelaktigt kommer att försvaga genomförandet av partnerskapsprincipen.

Europaparlamentet

5.2

Europaparlamentet har föreslagit en omfattande ändring av uppförandekoden i artikel 5 i den allmänna förordningen, med utgångspunkt i nio specifika områden. EESK stöder detta förslag. Ändringarna sammanfattas nedan (3). EESK ser dock med oro på att Europaparlamentet gör åtskillnad mellan privata och offentliga partner, eftersom detta kan bana väg för en ojämlik behandling av partnerna.

Regionkommittén

5.3

ReK stöder den europeiska uppförandekoden för partnerskap och uppmanar de berörda lokala och regionala organen att organisera partnerskap. ReK betonar bland annat att man bör beakta de specifika förhållandena i medlemsstaterna, vikten av subsidiaritet och proportionalitet, förfaranden som bygger på att man väljer partner som stöder pluralismen så att även marginaliserade grupper inkluderas. ReK väcker frågan om partnernas rättigheter och skyldigheter, och gör i samband med detta åtskillnad mellan privata och offentliga partner.

6.   Det organiserade civila samhällets reaktioner

6.1

Europas organiserade civila samhälle anser att avsaknaden av partnerskap var en av de främsta anledningarna till strukturfondernas begränsade genomslagskraft i åtskilliga medlemsstater under perioden 2007–2013.

6.2

Man bör på ett ännu tydligare sätt framhålla att det organiserade civila samhället företräder allmänintresset, tillsammans med de offentliga myndigheterna.

6.3

Det organiserade civila samhället kan i många fall inte delta i äkta partnerskap i egentlig mening, på grund av hinder som beror på reglerna för samfinansiering, administrativa bördor, olämpliga mål i de nationella operativa programmen och bristande delaktighet i övervakningen av fonderna.

6.4

Det organiserade civila samhället är medvetet om de insatser kommissionen har gjort för att förenkla förfarandena, men anser att de fortfarande inte är tillräckliga för att ge den privata sektorn i stort möjlighet att på ett enkelt sätt utnyttja resurserna i rätt tid. Det finns fortfarande många komplicerade förfaranden och en alltför tung administrativ börda så byråkratin måste minska ytterligare. Följande aspekter måste beaktas:

Standardiserad dokumentation (läglig – lättillgänglig – lättförståelig).

Man bör undvika att göra ändringar under genomförandefasen.

Flexibla samfinansieringssatser.

Förseningarna vid betalningar bör minska.

6.5

Det organiserade civila samhället betonar vikten av kapacitetsuppbyggnad bland partnerna och anser att man bör inkludera en definition av kapacitetsuppbyggnad. Kapacitetsuppbyggnad bör definieras som ett ökat deltagande av partnerna i utformningen, genomförandet och övervakningen av strukturfonderna i alla skeden.

6.6

EESK framhåller behovet av att skapa ett brett partnerskap som företräder ett brett spektrum av olika intressen. Tydliga sätt att fastställa olika partners ansvarsområden och funktioner bör anges.

7.   Allmänna kommentarer

7.1

Ett effektivt genomförande av partnerskapsprincipen bör ses som en kontinuerlig process. Kommissionens förslag är ett första steg i riktning mot en formalisering och kodifiering av partnerskapsprincipen på EU-nivå. Kommittén ställer sig positiv till att både Europaparlamentet och Regionkommittén stöder en välfungerande partnerskapsprincip. Partnerskapsprincipen är i själva verket ett utmärkt exempel på hur goda styresformer kan tillämpas inom andra områden av EU:s politik och därmed bidra till ett effektivt genomförande av Europa 2020-strategin.

7.2

Kommittén är djupt oroad över att rådet vill begränsa partnerskapsprincipen genom att återgå till de nuvarande mer restriktiva reglerna avseende programperioden 2006–2013. EESK uppmanar kommissionen och Europaparlamentet att hjälpa till att vända denna utveckling.

8.   Särskilda kommentarer

8.1

Eftersom man i åtskilliga medlemsstater redan har inlett arbetet med strukturfondernas programplanering för perioden 2014–2020, är det viktigt att både de offentliga förvaltningarna och det organiserade civila samhället använder sig av arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar. EESK välkomnar att uppförandekoden har översatts till alla EU-språk. Kommissionen bör aktivt sprida sina förslag i medlemsstaterna i samarbete med både de offentliga förvaltningarna och det organiserade civila samhället

8.2

EESK anser att övervakningen inte har utvecklats i tillräckligt hög grad i kommissionens förslag. Ett europeiskt övervakningssystem som bygger på en enkel checklista och expertgranskningar bör inrättas i samarbete med de europeiska intresseorganisationerna. EESK deltar gärna aktivt i denna process.

8.3

Checklistan bör bygga på specifika minimikrav, i synnerhet avseende urval, deltagande i de olika skedena samt kapacitetsuppbyggnad bland partnerna. Man bör också granska hur intressekonflikter hanteras. En SWOT-analys (med fokus på starka och svaga sidor, möjligheter och hot) skulle kunna utgöra ett stöd för dessa specifika minimikrav för att underlätta förbättringar.

8.4

Inom ramen för detta system bör de privata aktörerna/partnerna utföra en ”partnerskapskontroll” med den föreslagna checklistan som utgångspunkt. EESK föreslår ett enkelt bedömningssystem med tre nivåer: otillräcklig, tillräcklig respektive utmärkt. En sådan kontroll skulle stärka partnernas deltagande i bedömningen, i enlighet med vad som föreslås i kommissionens arbetsdokument.

8.5

Kommittén erinrar om att den formulering som föreslås i Europaparlamentets förslag avseende artikel 5 i förordningen om allmänna bestämmelser, ”cooperate with the partners” [”samarbeta med partnerna”] bör ersättas med ”involve the partners” [”engagera partnerna”].

8.6

EESK upprepar sitt tidigare förslag om att de regioner som vill dela med sig av sina erfarenheter och sprida information om välfungerande metoder ska kunna inrätta ett nätverk för ”regioner med framgångsrika erfarenheter av partnerskap”.

8.7

De exempel på bästa praxis som presenteras i EESK:s broschyr ”Det krävs två för att dansa tango” rönte stor uppskattning, och det skulle kunna vara väldigt värdefullt att testa dem i andra länder (även om partnerskapen måste anpassas till de nationella förhållandena). EESK föreslår att denna broschyr uppdateras i form av en reviderad utgåva, som också bör berätta om vad man har lärt sig av exempel på dålig praxis.

8.8

EESK understryker vikten av att redan i ett mycket tidigt skede involvera partnerna i en dialog inom ramen för ett arbetsprogram (en informations-, samråds- och deltagandeplan) och en specifik färdplan, i enlighet med det förslag som har lagts fram av EESK med stöd av kommissionen. Processen måste också specificeras i partnerskapskontraktet. Ett villkor för att kommissionen ska ingå partnerskapsavtal med de olika medlemsstaterna bör vara att partnerskapsprincipen tillämpas på ett korrekt sätt i enlighet med den europeiska uppförandekoden för partnerskap. EESK föreslår att man använder sig av de operativa programmens resurser för att främja kapacitetsuppbyggnaden bland partnerna i syfte att göra det mer attraktivt att uppfylla detta villkor.

8.9

Valet av partner bör ske enligt principen om ”pluralism i partnerskapen”. Parallellt med ekonomiska och sociala partner och berörda organ i det civila samhället måste även andra aktörer inkluderas, såsom innovativa, framväxande och marginaliserade samhällssektorer som dels behöver ha tillgång till partnerskapet, dels måste fylla en funktion i det. När det gäller dessa sektorer är modellen med plattformar för samordning mycket användbar. Även de allra minsta mikroföretagen (som har en stor sysselsättningspotential) och den sociala ekonomin (som en uppföljning av initiativet för socialt företagande) måste involveras som ekonomiska partner i partnerskapet.

8.10

Programmens föreslagna tematiska koncentration kommer, i likhet med programmens övriga inriktning (till exempel på geografisk basis, per grupp eller per sektor), att underlätta mer fokuserade och effektiva partnerskap.

8.11

Arbetet i övervakningskommittéerna är ofta mycket formellt och svarar inte mot behovet av partnerskap i egentlig mening. Det bör kompletteras av rådgivande organ, arbetsgrupper och andra partnerskapsinstrument för att stärka partnerskapsprocessen.

8.12

Kapacitetsuppbyggnad är nödvändig för att partner i alla medlemsstater ska kunna bidra till processen på ett betydelsefullt sätt. Tekniskt stöd, men också medlemsstaternas egna medel, bör användas för detta ändamål.

Bryssel den 12 december 2012

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON


(1)  Enligt EESK:s definition avser uttrycket ”det organiserade civila samhället” den del av det civila samhället som tar sig uttryck i organisationer som i sig utgör byggstenar i samhället. Med andra ord inbegriper det organiserade civila samhället alla icke-statliga organisationer som är baserade på privata initiativ, och deras medlemmar tar aktiv del i samhällsutformningen utifrån sina egna perspektiv och använder sig av sina specifika kunskaper och färdigheter och sitt handlingsutrymme. Denna definition omfattar ett brett urval av organisationer: arbetsgivarorganisationer, fackföreningar, föreningar som inrättas för att driva vissa frågor i allmänhetens intresse, samt så kallade icke-statliga organisationer.

(2)  EESK:s yttrande om ”Effektivt partnerskap i sammanhållningspolitiken”, EUT C 44, 11.2.2011, s. 1.

(3)  

3a.

Den europeiska uppförandekoden ska bland annat fastställa huvudprinciperna på följande specifika områden:

a)

Minimikrav och principer för att säkerställa ett öppet urval av partner och tydlighet när det gäller deras roll i den politiska processen och deras ansvarsområden.

b)

Minimikrav, rekommendationer och upplysningar om hur man ska identifiera lämpliga partner, alltifrån myndigheter på olika territoriella nivåer, näringslivets och arbetsmarknadens parter, civilsamhället, religiösa samfund, vetenskapliga och tekniska organisationer till organ som är ansvariga för att främja jämställdhet, social inkludering och icke-diskriminering, eller som är aktiva inom kultur, utbildning och ungdomspolitik.

c)

Samarbetsförfarandet hos de behöriga nationella, regionala och lokala myndigheterna.

d)

Riktlinjer för hur man bör anpassa partnerskap till program, däribland särdragen hos program som får stöd från olika fonder, gemensamma åtgärdsplaner och integrerade territoriella investeringar.

e)

Minimikrav för att säkerställa meningsfullt deltagande av partner vid utformningen av partnerskapsavtalet och programmen.

f)

Minimikrav som ett led i de förfaranden som har fastställts för att säkerställa en effektiv organisation för partnerskap.

g)

Riktlinjer för deltagandet av partner i övervakningskommittéer, projektval, övervakning och utvärdering.

h)

Minimikrav om att ge riktlinjer till partner och hur man underlättar kapacitetsuppbyggnaden bland partnerna.

i)

En beskrivning av ramverket för utbyte av god praxis mellan medlemsstaterna.


15.2.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 44/28


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”EU-institutionernas genomförande och uppföljning av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och EESK:s roll i detta sammanhang” (yttrande på eget initiativ)

2013/C 44/05

Föredragande: Ioannis VARDAKASTANIS

Den 26 april 2012 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett yttrande på eget initiativ om

”EU-institutionernas genomförande och uppföljning av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och EESK:s roll i detta sammanhang”.

Facksektionen för sysselsättning, sociala frågor och medborgarna, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 23 november 2012.

Vid sin 485:e plenarsession den 12–13 december 2012 (sammanträdet den 12 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 144 röster för, inga röster emot och 2 nedlagda röster.

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén uppmanar rådet att återuppta förhandlingarna om att ansluta sig till det fakultativa protokollet till FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, för att säkerställa att funktionshindrade personer i EU till fullo kan dra nytta av konventionen.

1.2

EESK uppmanar Europeiska rådets och kommissionens ordförande samt Europaparlamentets talman att i samarbete med Europeiska handikappforumet anordna ett andra möte om funktionsnedsättning (State of the Union on Disability) i december 2013, för att se över genomförandet av FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter.

1.3

Kommittén framhåller att FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter innehåller skyldigheter som förutsätter en ändring av EU:s och medlemsstaternas lagstiftning och politik samt att den ekonomiska situationen inte får används som ursäkt för att fördröja åtgärder som rör funktionsnedsattas rättigheter.

1.4

EESK uppmanar kommissionen att låta utföra en grundlig och deltagarbaserad översyn av genomförandet av handikappstrategin som en integrerad del av EU:s framtida övergripande strategi, vilket också innefattar en översyn av existerande lagstiftning, politik och program samt utarbetande av nya förslag.

1.5

EESK uppmanar därför kommissionen att, via sitt generalsekretariat, utveckla ett redskap för konsekvensanalys för FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter.

1.6

EESK välkomnar att rådet inrättat en oberoende mekanism för att främja, skydda och övervaka genomförandet av FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter och efterlyser en särskild budgetpost som gör det möjligt för deltagarna att utföra sina uppgifter under fullständigt oberoende i förhållande till kontaktpunkten.

1.7

EESK ser fram emot att rådfrågas av kommissionen om ett ambitiöst lagstiftningsförslag om en europeisk rättsakt om tillgänglighet med ett så brett tillämpningsområde som möjligt, som omfattar krav på att offentliga och privata tjänsteleverantörer och tillverkare tillhandahåller full tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning och som innehåller en tydlig och omfattande definition av tillgänglighet.

1.8

Kommittén välkomnar att man i den digitala agendan inkluderar lagstiftning om tillgängligheten till offentliga webbplatser och webbplatser som tillhandahåller grundläggande tjänster för allmänheten, och ser fram emot att en gedigen lagstiftning presenteras på detta område under 2012.

1.9

Kommittén uppmanar rådet och Europaparlamentet att förstärka eller bevara bestämmelser som gynnar personer med funktionsnedsättning i strukturfondsbestämmelserna, Fonden för ett sammanlänkat Europa (1), TEN-T-förordningarna, Horisont 2020 (2), programmet Rättigheter och medborgarskap samt programmen på området utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd, genom att inbegripa åtgärder som säkerställer de funktionsnedsattas deltagande genom finansiering och kapacitetsuppbyggnad.

1.10

EESK uppmanar Europeiska utrikestjänsten, Europeiska kommissionen och rådet att se till att FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter beaktas i de externa förbindelserna och det internationella samarbetet samt i internationella handelsavtal bl.a. genom att man säkerställer samordning av EU:s och medlemsstaternas ståndpunkter beträffande funktionsnedsattas rättigheter i olika FN-organ.

1.11

Kommittén uppmanar EU-institutionerna att vidta lämpliga åtgärder för att internt genomföra FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter genom att man ser över sina förfaranden vad gäller anställning, arbetsvillkor, rekrytering, utbildning, tillgänglighet till fastigheter, arbetsmiljö och kommunikationsverktyg samt kraven på EU-finansierade organ.

1.12

EESK noterar José Manuel Barrosos åtagande i december 2011 att diskutera genomförandet av FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter under ett möte med kommissionskollegiet och generaldirektörerna, och anser att denna fråga årligen bör tas upp på dagordningen.

1.13

EESK välkomnar anordnandet av ett arbetsforum som sammanför regeringarnas kontaktpunkter, samordningsmekanismerna och oberoende mekanismer i EU och medlemsstaterna med ansvar för genomförandet av FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter samt det civila samhället, och framhåller sitt intresse för att delta i kommande möten.

1.14

Kommittén ser fram emot att kunna bidra med ett yttrande till EU:s rapport till FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning år 2013.

1.15

EESK anser att kommittén bör vidta lämpliga åtgärder för att internt genomföra FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter och fullgöra sina skyldigheter enligt konventionen genom att uppmuntra anställning av personer med funktionsnedsättning vid EESK, säkerställa att rekryteringsprocessen inte är diskriminerande, förbättra tillgängligheten till byggnader, webbplatser, IKT-verktyg och dokument, tillhandahålla rimliga anpassningar för anställda, ledamöter och sakkunniga, ordna utbildning för de anställda, vilket även omfattar utarbetandet av en broschyr om FN-konventionen, och integrera frågor om funktionsnedsättning i sin verksamhet.

1.16

EESK betonar behovet av att EU-institutionerna systematiskt övervakar och genomför FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter och därför förbinder sig att inrätta en styrkommitté för genomförandet och övervakningen av FN-konventionen. Styrkommittén skulle ha i uppgift att uppmana EU-institutionerna att rapportera om sitt arbete och samla in reaktioner från personer med funktionsnedsättning via deras representativa organisationer och det civila samhället för att skapa en oberoende uppfattning om de framsteg som gjorts beträffande genomförandet av FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter.

1.17

EESK föreslår att man anordnar ett möte för de nationella ekonomiska och sociala råden, det civila samhällets organisationer och nationella sammanslutningar för mänskliga rättigheter där man diskuterar genomförandet av FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter.

1.18

EESK uppmanar arbetsmarknadsparterna att integrera genomförandet av FN-konventionen i de kollektiva förhandlingarna på basis av de riktlinjer som man kommit överens om.

2.   Inledning

2.1

Personer med funktionsnedsättning omfattar bl.a. personer med varaktiga fysiska, mentala, intellektuella eller sensoriska funktionsnedsättningar, som i samspel med olika hinder kan motverka deras fulla och verkliga deltagande i samhället på samma villkor som andra.

2.2

Det finns cirka 80 miljoner personer med funktionsnedsättning i Europa, och enligt uppgifter från Eurostat löper de två till tre gånger större risk att inte bli anställda än personer utan funktionsnedsättning. Endast 20 % av alla personer med en allvarlig funktionsnedsättning har ett arbete, jämfört med 68 % av dem som inte har en funktionsnedsättning. Det är mer än 50 % mindre sannolikt att personer med funktionsnedsättning får en högskoleutbildning än personer utan funktionsnedsättning. Endast 38 % av alla personer med funktionsnedsättning i åldern 16–34 i EU har en förvärvsinkomst, jämfört med 64 % av alla personer utan funktionsnedsättning.

2.3

EESK vill påminna om sina tidigare yttranden Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och RegionkommitténEU:s handikappstrategi 20102020: Nya åtgärder för ett hinderfritt samhälle i EU  (3) och Unga funktionshindrade: sysselsättning, integration och deltagande i samhället  (4).

2.4

Kommittén konstaterar att FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter och dess fakultativa protokoll antogs den 13 december 2006 i FN:s högkvarter i New York, öppnades för undertecknande den 30 mars 2007 och trädde i kraft den 3 maj 2008.

2.5

EESK vill framhålla att FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter har fått ett brett internationellt stöd och att den redan har undertecknats av 154 länder och ratificerats av 126. Det fakultativa protokollet har hittills undertecknats av 90 länder och ratificerats av 76. Alla 27 EU-medlemsstater har undertecknat FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter och 24 medlemsstater har redan ratificerat den.

2.6

Kommittén betonar att FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter är ett väsentligt instrument för mänskliga rättigheter som omfattar civila, politiska, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Den bekräftar att alla personer med funktionshinder måste åtnjuta fullständiga mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.

2.7

EESK understryker att FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning omfattar alla personer med funktionsnedsättning. I konventionen erkänns uttryckligen att flerfaldig diskriminering baserad på funktionsnedsättning och andra faktorer såsom etnicitet, kön eller ekonomisk ställning är ett betydande problem som endast kan bekämpas genom flera olika infallsvinklar, där man beaktar att orsakerna till denna komplexa form av diskriminering varierar.

2.8

EESK betonar att FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter innehåller bestämmelser om bl.a. jämlikhet och icke-diskriminering, tillgänglighet, fri rörlighet och nationalitet, möjlighet till rättslig prövning, frihet från våld, självständigt liv och deltagande i samhällslivet, rätt till familjeliv, personlig rörlighet, utbildning, sysselsättning, hälsa, social trygghet, internationellt samarbete, civilskydd samt funktionshindrade personers deltagande i beslutsprocessen via deras representativa organisationer samt integrering av kvinnor och barn med funktionshinder.

2.9

EESK betonar att FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter innebär ett paradigmskifte, som innebär att man inte längre ser personer med funktionshinder som ”objekt” för välgörenhet och medicinsk behandling, utan att man snarare fokuserar på personer med funktionshinder som ”subjekt” med rättigheter, som är kapabla att kräva dessa rättigheter och fatta beslut i sina liv som grundar sig på fritt och informerat samtycke. Att göra de funktionsnedsattas röst hörd, förbättra deras valmöjligheter och utöka deras möjligheter i livet är nyckelfrågor i FN-konventionen.

2.10

EESK gläder sig över att man i konventionen klargör och fastställer hur alla kategorier av mänskliga rättigheter ska tillämpas på personer med funktionsnedsättning, oberoende av hur mycket stöd de behöver, samt att man fastställer områden där man måste införa ändringar för att rättigheterna för funktionsnedsatta ska kunna utövas och skyddas effektivt.

2.11

Kommittén är medveten om att FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter är det första internationella fördrag om de mänskliga rättigheterna som organisationer för regional integration, såsom EU, fått möjlighet att ratificera, och hänvisar till rådets beslut av den 26 november 2009 genom vilket Europeiska gemenskapen ingick FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (5) och kommissionen utsågs till kontaktpunkt för frågor rörande genomförandet av FN-konventionen.

2.12

EESK betonar att beslutet inbegriper ett antal områden som omfattas av unionens exklusiva eller delade behörighet. Listan ändras kontinuerligt och kommer sannolikt att utökas med tiden. Områden som omfattas av exklusiv behörighet inbegriper det statliga stödets förenlighet med den inre marknaden och den gemensamma tulltaxan. Områden med delad behörighet inbegriper åtgärder mot diskriminering på grund av funktionsnedsättning, fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital, jordbruk, transport på järnväg, väg och vattenvägar samt luftfart, beskattning, den inre marknaden, lika lön för likvärdigt arbete för kvinnliga och manliga arbetstagare, politiken för det transeuropeiska nätet samt statistik.

2.13

Kommittén noterar uppförandekoden mellan rådet, medlemsstaterna och kommissionen (6) i vilken man fastställer formerna för samarbetet mellan rådet, medlemsstaterna och kommissionen i fråga om olika aspekter av genomförandet av FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter och om representationen i de organ som inrättas genom konventionen, förfaranden för utarbetandet av EU:s rapport till FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning och förfarandet för att inrätta en ram för övervakning för en eller flera oberoende mekanismer som inbegriper det civila samhället.

3.   FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter: konsekvenserna av EU:s första anslutning till ett fördrag om de mänskliga rättigheterna

3.1

EESK välkomnar att Europeiska unionen, för första gången någonsin, anslöt sig till en internationell konvention om mänskliga rättigheter då man ingick FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter den 23 december 2010, och erkänner den ledande roll som EU och dess medlemsstater haft – liksom den europeiska handikappsrörelsen genom Europeiska handikappforumet – vid utarbetandet av konventionen. Kommittén anser att EU har ett särskilt ansvar när det gäller att stärka genomförande- och övervakningsinsatserna och skapa en modell för resten av världen.

3.2

Kommittén uppmanar rådet att återuppta förhandlingarna om att ansluta sig till det fakultativa protokollet till FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter, vilket skulle göra det möjligt för enskilda personer och grupper att lämna in klagomål till FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning då alla lagliga medel inom EU har utnyttjats, såsom kommissionen föreslog år 2008. På det här sättet skulle man kunna förebygga brister och avlägsna redan befintliga luckor i skyddet av personer med funktionsnedsättning då brott mot rättigheterna förekommer inom EU:s befogenhetsområden.

3.3

EESK uppmanar kommissionen att överväga en ratificering av andra fördrag om de mänskliga rättigheterna, såsom konventionen om barnets rättigheter och konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, inklusive de fakultativa protokollen. Kommittén uppmanar EU att delta i de pågående diskussionerna i FN:s öppna arbetsgrupp, där man behandlar utarbetandet av ett nytt temainriktat FN-fördrag om de mänskliga rättigheterna för äldre personer, och att se till att detta arbete ligger helt i linje med FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter.

3.4

Kommittén är medveten om att EU som part i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning måste uppfylla alla skyldigheter som fastställs i konventionen till den del unionen har befogenhet att göra detta, inbegripet skyldigheten att regelbundet rapportera till FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

3.5

EESK framhåller att artiklarna 10 och 19 i EUF-fördraget och artiklarna 21 och 26 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna tydligt hänvisar till skyddet av funktionsnedsattas rättigheter (7).

3.6

Kommittén uppmanar EU-institutionerna att anta lagstiftning, strategier och program för att fullt ut genomföra FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter när det gäller frågor som omfattas av unionens exklusiva eller delade behörighet samt att se över befintlig lagstiftning och politik för att säkerställa ett fullständigt skydd av alla personer med funktionsnedsättning i EU.

3.7

EESK uppmanar Europeiska rådets och kommissionens ordförande samt Europaparlamentets talman att, i samarbete med Europeiska handikappforumet, anordna ett andra möte om funktionsnedsättning (State of the Union on Disability) i december 2013 där man fokuserar på genomförandet av FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter (8).

3.8

EESK välkomnar att Europaparlamentet, tillsammans med Europeiska handikappforumet, anordnar ett Europaparlament för personer med funktionsnedsättning i december 2012, som ett bidrag till EU:s rapport till FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

3.9

EESK uppmanar EU-institutionerna att vidta lämpliga åtgärder för att internt genomföra FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter. Detta omfattar följande:

Uppmuntra anställning av personer med funktionsnedsättning vid EU-institutionerna och utveckla strategier för att förena arbete och familj.

Se över interna bestämmelser, förfaranden och arbetsmetoder i syfte att säkerställa lika möjligheter för anställda med funktionsnedsättning.

Säkerställa att personer med funktionsnedsättning har möjlighet att konkurrera med kandidater utan funktionsnedsättning på lika grunder i rekryteringsprocessen med hjälp av rimliga anpassningsåtgärder.

Tillhandahålla anpassade hjälpmedel för samtliga anställda med funktionsnedsättning i den mån sådana behövs för det dagliga arbetet, inklusive personlig assistans, teckenspråkstolkning, lämpliga transporter osv.

Säkerställa tillträde till fortgående yrkesutbildning.

Förbättra tillgängligheten till byggnader, webbplatser, IKT-verktyg och dokument.

Se till att alla EU-organ och EU-finansierade organ, inklusive Europaskolorna, tillämpar FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter.

Se till att organisationer för personer med funktionsnedsättning deltar i utarbetandet av lagstiftning och strategier, bl.a. genom lämplig finansiering.

4.   EU:s och medlemsstaternas genomförande av FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter

4.1

EESK välkomnade i sin resolution av den 21 september 2011 EU:s handikappstrategi 2010–2020 som ett centralt politiskt redskap för genomförandet av FN:s konvention om funktionsnedsattas rättigheter i EU. Samtidigt uppmanades kommissionen att se till att befintlig och framtida sekundärlagstiftning respekterar FN-konventionen och möjliggör funktionsnedsattas deltagande och medverkan (9).

4.2

EESK önskar att man tillsammans med berörda aktörer grundligt går igenom genomförandet av handikappstrategin, vilket även inbegriper fastställandet av nya målsättningar.

4.3

Kommittén uppmanar rådet och Europaparlamentet att integrera genomförandet av FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter i EU:s fleråriga budgetram för att säkerställa att inte en enda euro används till otillgängliga projekt och otillgänglig infrastruktur.

4.4

EESK uppmanar rådet och Europaparlamentet att

förstärka eller bevara bestämmelser i strukturfondsförordningarna som syftar till att genomföra FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter, särskilt vad gäller förhandsvillkoren (10), partnerskapsprinciperna och de övergripande principerna,

inbegripa tillgänglighetsbestämmelser i Fonden för ett sammanlänkat Europa och i TEN-T-förordningarna (11),

se till att Horisont 2020 (12) säkerställer att forskning som finansieras av EU inbegriper personer med funktionsnedsättning genom att främja användardeltagande och tillgång till forskningsresultat samt genom att frambringa nya och innovativa idéer om hur man ska genomföra FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter i EU:s lagstiftning och politik,

inbegripa bestämmelser rörande funktionsnedsättning i sina utvecklingsprogram och program för humanitärt bistånd.

4.5

EESK uppmanar kommissionen att skapa en mekanism som belönar särskilt stor överensstämmelse med FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter i samband med EU-finansierade projekt rörande utvecklingen av tillgängliga lösningar och integration av personer med funktionsnedsättning.

4.6

EESK påminner om de bestämmelser rörande funktionsnedsättning som ingår i Europa 2020-strategin, särskilt vad gäller den tredje pelaren för social integration samt den digitala agendan, och önskar att genomförandet av FN-konventionen integreras i alla huvudinitiativ.

4.7

Kommittén är oroad över de negativa konsekvenser som de åtstramningsåtgärder som införts i många medlemsstater får även för personer med funktionsnedsättning och deras familjer, vilket leder till ytterligare social utestängning, diskriminering, ojämlikhet och arbetslöshet. Kommittén betonar att krisen inte får användas som ursäkt för att senarelägga genomförandet av FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter.

4.8

Kommittén uppmanar Europeiska rådet att anta en verklig strategi för tillväxt med åtgärder som främjar missgynnade grupper, såsom personer med funktionsnedsättning. Detta omfattar åtgärder för att stimulera sysselsättningsmöjligheterna, främjande av tjänster som ger bättre möjlighet till självständigt liv och deltagande i samhället, med beaktande även av situationen för personer som får en funktionsnedsättning på äldre dagar, samt utvecklingen av tillgänglig infrastruktur.

4.9

ESK uppmanar medlemsstaterna att vidta åtgärder som säkerställer att personer med funktionsnedsättning har tillträde till arbetsmarknaden. Detta bör ske med hjälp av skatteincitament för företag, åtgärder som främjar företagande, möjligheten att växla mellan att arbeta och att stå utanför arbetsmarknaden samt lika tillgång till social trygghet och arbetstagares rättigheter.

4.10

EESK ser fram emot att rådfrågas av kommissionen om förslaget till en ambitiös europeisk rättsakt om tillgänglighet med ett så brett tillämpningsområde som möjligt, som omfattar krav på att offentliga och privata tjänsteleverantörer och tillverkare tillhandahåller full tillgänglighet samt med en tydlig och omfattande definition av tillgänglighet som inbegriper både virtuella miljöer och byggnadsmiljöer, som möjliggör interoperabilitet och kompatibilitet med tekniska hjälpmedel och som motsvarar de europeiska standarderna.

4.11

Kommittén uppmanar rådet att fortsätta arbeta med förslaget till direktiv om genomförande av principen om likabehandling av personer oberoende av kön, religion eller övertygelse, funktionsnedsättning, ålder eller sexuell läggning, och att samordna förslaget med FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter genom att inkludera en definition av funktionsnedsättning och diskriminering på grund av anknytning, förbjuda diskriminering i samband med tillgång till finansierings- och försäkringstjänster, behandla tillträde till utbildning samt genom att tydligt skilja mellan begreppet rimliga anpassningsåtgärder för att säkerställa enskilda individers tillgång och begreppet tillgänglighet, som innefattar en föregripande och gruppbaserad skyldighet.

4.12

EESK framhåller att de funktionsnedsattas behov bör integreras i alla program och strategier samt all politik på EU-nivå med inriktning på kvinnor, barn, diskriminerade grupper såsom etniska och religiösa minoriteter, homosexuella och äldre personer.

4.13

EESK betonar att man bör säkerställa så stor överensstämmelse som möjligt med EU:s interna lagar och politik genom att integrera FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter i de externa förbindelserna samt i utvecklingsstödet och det humanitära stödet, bl.a. genom att utarbeta särskilda riktlinjer för detta.

4.14

Kommittén uppmanar särskilt EU att samordna sin ståndpunkt med medlemsstaternas i diskussioner inom FN som får konsekvenser för de funktionsnedsattas rättigheter, exempelvis genom att se till att EU:s ståndpunkt beträffande ramen för tiden efter millennieutvecklingsmålen omfattar de funktionsnedsattas mänskliga rättigheter samt genom att säkerställa att personer med funktionsnedsättning nämns i den övergripande politiska översyn som utarbetas vart fjärde år.

4.15

EESK uppmanar EU att även respektera sitt åtagande beträffande FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter i andra pågående multilaterala forum, såsom de förhandlingar om reformen och liberaliseringen av lagen om upphovsrätt som för närvarande pågår inom Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten (Wipo).

4.16

EESK välkomnar det arbete som hittills åstadkommits inom ramen för den politiska dialogen i samband med den nya transatlantiska agendan mellan USA och EU om reformen rörande personer med funktionsnedsättning. Med tanke på den förestående ratificeringen i USA efterlyser kommittén en ytterligare förstärkning av den transatlantiska dialogen om handikappolitiken, för att ytterligare bidra till att föra den globala reformprocessen framåt.

4.17

EESK uppmanar kommissionen att se till att de berörda enheterna inom varje generaldirektorat får i uppgift att integrera genomförandet av FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter i utarbetandet av strategier och lagstiftning.

4.18

Kommittén uppmanar kommissionens generalsekretariat att utveckla ett redskap för konsekvensanalys som gäller funktionshindrades rättigheter och som kan tillämpas på alla nya lagstiftningsförslag samt att i utbildningen av ny personal och i fortbildningen inbegripa ett avsnitt om de rättigheter som ingår i FN-konventionen.

4.19

Kommittén betonar att personer med funktionsnedsättning, enligt punkt o i inledningen och artikel 4.3 i FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter, måste göras delaktiga i alla politiska processer och beslutsprocesser, strategier och program med anknytning till personer med funktionsnedsättning, och uppmanar EU-institutionerna och de nationella regeringarna att införa lämpliga förfaranden för detta.

5.   Övervakningen av FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter inom EU

5.1

EESK noterar att konventionsstaterna, enligt artikel 33.2 i FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter, är skyldiga att utse eller inom konventionsstaten upprätta en mekanism, bestående av ett eller flera oberoende instrument, för att ”främja, skydda och övervaka” genomförandet av konventionen.

5.2

EESK uppmanar rådet att genom ett beslut formellt upprätta en sådan mekanism.

5.3

Kommittén betonar att konventionsstaterna, då de utser eller upprättar en sådan mekanism, måste beakta Parisprincipen rörande de nationella institutionernas status och funktionssätt när det gäller att skydda och främja mänskliga rättigheter.

5.4

Kommittén framhåller särskilt att mekanismen måste vara oberoende från den kontaktpunkt och samordningsmekanism som har utsetts inom EU, samt att man bör fastställa ett mandat för alla deltagare i mekanismen och avsätta en budget som gör det möjligt för dem att utföra sina uppgifter.

5.5

EESK betonar att det bör upprättas tydliga bestämmelser för ett strukturerat samråd med deltagarna i mekanismen inom ramen för deras respektive roller, i synnerhet i samband med utarbetandet av lagstiftning.

5.6

EESK är medveten om att det civila samhället, enligt artikel 33.3 i FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter, och särskilt personer med funktionsnedsättning och de organisationer som representerar dem, ska involveras i och fullt ut medverka i övervakningsförfarandet, inbegripet i den kontaktpunkt och samordningsmekanism som utsetts av rådet med tanke på genomförandet av FN-konventionen.

5.7

Kommittén anser att Europeiska handikappforumet, i egenskap av europeisk paraplyorganisation som företräder de 80 miljoner EU-medborgare som har en funktionsnedsättning, bör involveras i övervakningen av FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter på EU-nivå samt i all politik och allt beslutsfattande på EU-nivå med anknytning till personer med funktionsnedsättning.

5.8

Kommittén är övertygad om att partnerskap utgör ett redskap för hållbar, ekonomisk och social utveckling som måste bygga på ett långsiktigt och verkligt deltagande från det civila samhällets sida genom att man även inkluderar kontinuerlig kapacitetsuppbyggnad för alla parter samt tillhandahåller lämpliga medel för deltagande (13).

5.9

Kommittén uppmanar EU att i sitt framtida finansieringsprogram för Rättigheter och medborgarskap inkludera finansiering som stöder genomförandet av FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter, vilket även bör inbegripa kapacitetsuppbyggnad och tillräcklig finansiering för organisationer som företräder personer med funktionsnedsättning.

5.10

EESK är medveten om vikten av att inrätta en mekanism på EU-nivå som är förenlig med FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter så att länder utanför EU, i synnerhet sådana som är medlemmar i regionala organisationer, kan använda EU-mekanismen som förebild.

5.11

EESK betonar att EU måste lämna in sin första periodiska rapport till FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning i början av 2013, samt att man ser fram emot att rådfrågas av kommissionen i samband med utarbetandet av rapporten, tillsammans med ett stort antal berörda aktörer, inklusive det civila samhället och framför allt handikapprörelsen.

5.12

Kommittén välkomnar alla åtgärder som kommissionen och Eurostat föreslår för att förbättra och öka insamlingen av uppgifter och detaljerad statistik och indikatorer om funktionsnedsättning, i syfte att utveckla effektivare strategier och en bättre övervakning av strategiernas genomförande. Kommittén ser fram emot offentliggörandet av uppgifterna från det särskilda avsnitt om funktionsnedsättning som ingår i arbetskraftsundersökningen 2011, och uppmanar kommissionen, Eurostat, byrån för grundläggande rättigheter och medlemsstaterna att systematiskt inbegripa frågor som rör funktionsnedsättning i alla större undersökningar samt att ta fram särskilda undersökningar och indikatorer som gör det möjligt att mäta interaktionen mellan personer med funktionsnedsättning och hindren i vardagslivet samt effekterna av de politiska instrument som utformats för att bryta ner dessa hinder.

5.13

EESK uppmanar EU och medlemsstaterna att utforma informationskampanjer om de rättigheter och skyldigheter som ingår i FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter. Kampanjerna bör riktas till offentliga myndigheter på alla nivåer, privata företag, medier, universitet och forskningscentrum, skolor samt sociala tjänster och vårdtjänster.

5.14

EESK uppmanar medlemsstaterna att säkerställa att FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter genomförs på de olika nivåerna i beslutsprocessen genom att integrera konventionens bestämmelser i lagstiftning, strategier och administrativa beslut och genom att utveckla handlingsplaner rörande funktionsnedsättning som är förenliga med FN-konventionen.

5.15

Kommittén uppmanar till partnerskap mellan fackföreningar, arbetsgivarorganisationer, den sociala ekonomins organisationer och organisationer som företräder personer med funktionsnedsättning för att främja tillträdet till arbetsmarknaden för personer med funktionsnedsättning i linje med FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter.

6.   EESK och FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter – internt genomförande

6.1

EESK anser att kommittén själv bör vidta lämpliga åtgärder för att internt genomföra FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter och fullgöra sina skyldigheter. Detta inbegriper särskilt följande:

Uppmuntra anställning av personer med funktionsnedsättning vid EESK, bl.a. genom att utforma praktikprogram och understödja ansökningar från utstationerade nationella experter med funktionshinder.

Säkerställa att rekryteringsprocessen inte diskriminerar sökande med funktionsnedsättning.

Ge personer med funktionsnedsättning tillträde till arbetsförmedlingar samt till yrkesutbildning och vidareutbildning.

Förbättra tillgängligheten till byggnader, webbplatser, IKT-verktyg och dokument.

Vidta rimliga anpassningsåtgärder, inbegripet personlig assistans för anställda, ledamöter och sakkunniga.

Ordna utbildning för de anställda för att öka medvetenheten om funktionsnedsättningsfrågor och FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter, vilket även bör inbegripa utarbetandet av en broschyr och en video om integreringen av genomförandet av FN-konventionen.

Delta i den interinstitutionella arbetsgrupp som behandlar genomförandet av FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter.

Integrera handikappsaspekten i kommitténs verksamhet.

6.2

EESK betonar att de funktionsnedsattas rättigheter bör vara en övergripande fråga som behandlas i alla de yttranden från kommittén som påverkar de funktionsnedsattas liv.

6.3

Kommittén betonar att de rättigheter som ingår i FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter måste integreras i arbetet inom kommitténs alla facksektioner, eftersom de berör alla områden av social, kulturell och ekonomisk verksamhet.

6.4

Kommittén framhåller därför behovet av att inrätta en styrkommitté för genomförandet och övervakningen av FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter, som skulle ha i uppgift att uppmana de olika EU-institutionerna att rapportera om sitt arbete och efterfråga det civila samhällets ståndpunkter, särskilt Europeiska handikappforumets eftersom det företräder personer med funktionsnedsättning, så att dessa kan beaktas i förberedelserna och presentationen av EU:s rapport till kommittén för rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Genom att involvera dessa olika aktörer skulle styrkommittén kunna ge en oberoende syn på de framsteg som görs när det gäller att genomföra FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter.

6.5

EESK påminner om den roll som kommittén spelar när det gäller att stärka EU:s demokratiska legitimitet genom att betona deltagardemokrati och de civila samhällsorganisationernas roll.

6.6

EESK efterlyser inrättandet av ett organ som ska stimulera och samordna dialogen mellan EU:s institutioner och organ och det civila samhället beträffande genomförandet av FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter på EU-nivå.

6.7

Kommittén rekommenderar att man genom sina yttranden bidrar till den rapport som EU ska lägga fram för FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Bryssel den 12 december 2012

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON


(1)  COM(2011) 665 final.

(2)  http://ec.europa.eu/research/horizon2020/index_en.cfm

(3)  EUT C 376, 22.12.2011, s. 81–86.

(4)  EUT C 181, 21.6.2012, s. 2–6.

(5)  2010/48/EG.

(6)  16243/10 av den 29 november 2010.

(7)  SEC(2011) 567 final.

(8)  State of the Union on Disability-mötet sammankallades av kommissionens ordförande José Manuel Barroso den 6 december 2011. I mötet deltog Europeiska rådets ordförande Herman Van Rompuy, Europaparlamentets talman Jerzy Buzek och ordföranden för Europeiska handikappforumet Ioannis Vardakastanis.

(9)  EUT C 376, 22.12.2011, s. 81–86.

(10)  Förhandsvillkor rörande FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter, tillgänglighet och självständigt liv har redan inkluderats i kommissionens förslag.

(11)  COM(2011) 665 final.

(12)  http://ec.europa.eu/research/horizon2020/index_en.cfm

(13)  EUT C 44, 11.2.2011, s. 1–9.


15.2.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 44/36


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Europaåret för psykisk hälsa – för ett bättre arbete och en högre livskvalitet” (yttrande på eget initiativ)

2013/C 44/06

Föredragande: Bernd SCHLÜTER

Den 12 juli 2012 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett yttrande på eget initiativ om

”Europaåret för psykisk hälsa – för ett bättre arbete och en högre livskvalitet”.

Facksektionen för sysselsättning, sociala frågor och medborgarna, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 23 november 2012.

Vid sin 485:e plenarsession den 12–13 december 2012 (sammanträdet den 13 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 74 röster för, 1 röst emot och 2 nedlagda röster.

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

Psykisk hälsa är viktigt för livskvaliteten och välbefinnandet hos alla människor i EU. Världshälsoorganisationen definierar psykisk hälsa som ett tillstånd av välbefinnande, i vilket en person använder sina färdigheter, klarar av de normala påfrestningarna i livet, kan arbeta produktivt och kan tillföra något till samhället omkring sig (1). Detta kan emellertid inte fullt ut uttryckas i ekonomiska termer, som t.ex. BNP. Den pågående krisen har gjort att miljontals människor drabbats av djup oro, psykiska problem och arbetslöshet. Risken för självmord har ökat. Psykisk stabilitet har därför större betydelse för många människors livskvalitet än abstrakta finanspolitiska frågor. Psykisk hälsa är en förutsättning för att en individ ska kunna förverkliga sin intellektuella och emotionella potential. För samhället är psykisk hälsa en grund för social sammanhållning och välfärd samt även för ekonomiskt välstånd.

1.2

Detta initiativ syftar till att stärka den psykiska hälsan och öka medvetenheten kring frågan i allmänhet. Utöver kroniska eller akuta psykiska sjukdomstillstånd eller funktionsnedsättningar omfattas även psykiska begränsningar som inte klassificeras som sjukdomar och som också kan ha fysiska orsaker eller konsekvenser. Temat ”psykisk hälsa” innefattar många olika aspekter som påverkas av medicinska och samhällspolitiska faktorer men även av livssituationen, t.ex. arbetsmiljö, ungdom, åldrande och fattigdom.

1.3

Psykiska funktionshinder kan ha olika orsaker och få olika följder, t.ex. trauman, svåra upplevelser i barndomen, drogmissbruk, utbrändhet, arbetslöshet, hemlöshet eller utanförskap – även i kombination med genetiskt arv. Detta innebär att lösningarna är lika vitt skilda och bör sökas inom olika politikområden. Orsakerna går ofta att påverka och bör därför beaktas på lämpligt sätt genom en politik och ett samhälle som är inkluderande. Den sociala ekonomin, det civila samhället och nya modeller för socialt företagande kan få en nyckelroll i detta sammanhang. Förebyggande, tidig upptäckt och behandling av psykisk ohälsa måste utgå från ett multidimensionellt perspektiv (med psykoterapeutiska, medicinska såväl som socioekonomiska åtgärder). I grundutbildningen för hälso- och sjukvårdspersonal, förskollärare, fritidspedagoger, lärare och ledningspersonal måste större uppmärksamhet ägnas åt psykiska funktionshinder och psykisk ohälsa. Offentligt understödda åtgärder för att främja hälsan på arbetsplatsen och en modern företagskultur kan vara till hjälp för människor med psykiska funktionshinder och minska uppkomsten av arbetsplatsrelaterade problem.

1.4

Det är viktigt att stärka medborgarnätverk, frivilligorganisationernas nätverk, familjenätverk och branschnätverk samt de drabbades och deras organisationers medverkan. Att öka medvetenheten om och förebygga psykisk ohälsa är en uppgift för hela samhället. Genom ambulerande tjänster i närsamhället och stödboende/gruppboende kan man ofta undvika inskränkt frihet och behandlingshem/slutenvård. Särskilt viktigt är det här med europeiska rekommendationer och god praxis som visar hur man på lämpligt sätt kan minska den slutna psykiatriska vården och läkemedelsanvändningen och bidra till att bygga upp stöd ute i samhället och andra alternativa stödformer. De resurser som går till vetenskap och forskning skulle också kunna riktas tydligare mot åtgärder för att värna den psykiska hälsan. Även medlemsstater med svagare ekonomi kan omstrukturera och göra omprioriteringar.

1.5

Man bör i hela EU främja ökad medvetenhet om denna fråga hos den breda allmänheten, t.ex. även i förskolor och skolor, på företagen, hos läkare och vid vårdinrättningar. Informationskampanjer mot stigmatisering och ett icke-diskriminerande språk i medierna kan leda till mindre diskriminering av psykiskt sjuka. Man bör också poängtera att psykisk ohälsa medför betydande kostnader för samhället, även om detta är sekundärt jämfört med de allvarliga följderna för individen (2). Dessutom måste man i högre grad fråga sig vilka sociala, politiska och ekonomiska intressen och strukturer som förvärrar problemen och hur man aktivt kan främja social delaktighet genom en effektiv vidareutveckling av individinriktade vårdstrukturer och genom att stödja familjen som den främsta platsen för lärande i en människas liv. De påtagliga framsteg som gjorts inom medicinsk forskning och när det gäller tjänster som tillhandahålls av såväl kommersiella som ideella aktörer samt olika hälsofrämjande företagsmodeller måste uppmärksammas och stödjas i högre grad.

2.   Bakgrund

2.1

De vanligaste psykiska problemen i Europa är ångeststörningar, depression och beroendesjukdomar. Undersökningar från 2010 har visat att 38 % av européerna lider av psykisk ohälsa (3). År 2005 var motsvarande andel 27 % (4). Varje år begår 58 000 personer självmord. Depression kommer att vara den näst vanligaste sjukdomen i i-länderna 2020 (5). Enligt en rapport från en större försäkringskassa i Tyskland (6) ökade antalet sjukdagar på grund av psykisk ohälsa mellan 2006 och 2009 med 38 % bland de yrkesverksamma försäkringstagarna och med 44 % bland de arbetslösa. Förskrivningen av ”läkemedel för behandling av nervsystemet”, där bl.a. antidepressiva läkemedel ingår, ökade under denna period med 33 % (7). Av arbetsgivarna i Storbritannien noterar 44 % att de psykiska problemen har ökat och 40 % att den stressrelaterade frånvaron har ökat (8).

2.2

Psykisk hälsa och välbefinnande har hittills inte uppmärksammats med ett Europaår. Fördomar om problem med den psykiska hälsan och psykosociala funktionshinder samt stigmatisering, t.ex. i samhället eller på arbetsplatsen, är emellertid fortfarande ett problem. Europa 2020-strategins mål om en hållbar tillväxt för alla handlar också om att öka integrationen av denna grupp i samhället och att utforma hälsofrämjande EU-program i enlighet med detta. Dessutom innehåller FN:s konvention om rättigheter för personer med psykosociala funktionshinder, som är det första internationella instrument för mänskliga rättigheter som EU ingått, en tydlig uppsättning rättigheter för personer med psykosociala funktionshinder. De rättigheter som ingår i konventionen måste respekteras och genomföras med hjälp av all relevant politik och verksamhet på EU-nivå. Genom att ägna ett Europaår åt psykisk hälsa och välbefinnande skulle man därför kunna fästa lämplig uppmärksamhet vid dessa krav.

2.3

Psykisk hälsa är sedan mitten av 1990-talet föremål för ett antal specifika projekt inom ramen för EU:s folkhälsopolitik och anges där som ett prioriterat område (9). Kommissionen inledde 2005 ett samråd med utgångspunkt i grönboken om psykisk hälsa (10).

2.4

EESK hänvisar till sitt yttrande om grönboken (11) och understryker att psykisk hälsa är en mycket viktig del av begreppet hälsa och har stor betydelse för samhället och individen. För EU, som definierar sig som en värdegemenskap, är psykisk hälsa en viktig grund för social sammanhållning och delaktighet för alla. Detta är också ett krav i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, vars syfte är att på grundval av de mänskliga rättigheterna skapa delaktighet och få till stånd en helhetssyn på människan.

2.5

Kommissionen tar upp denna fråga även i samband med den ekonomiska politiken och sysselsättnings- och folkhälsopolitiken. Att verka för en hög hälsoskyddsnivå hör också till EU:s övergripande uppgifter i enlighet med artikel 168 i EUF-fördraget. Genom att införa ett Europaår för psykisk hälsa skulle EU dessutom uppfylla sin uppgift enligt artikel 6 i EUF-fördraget, dvs. att på europeisk nivå ”vidta åtgärder för att stödja, samordna eller komplettera medlemsstaternas åtgärder [… för …] skydd för och förbättring av människors hälsa”.

2.6

EU:s strategi för psykisk hälsa ledde bland annat fram till den europeiska pakten för psykisk hälsa och välbefinnande, som upprättades 2008 (12). Rådets slutsatser från sitt möte i juni 2011 utgår också från denna europeiska pakt (13).

2.7

De tematiska konferenser som anordnades inom ramen för EU-strategin var inte utformade på det sätt som krävs för att man ska nå ut till en bredare allmänhet och kunna ta upp de frågor som rör EU-medborgarnas vardag. Detta skulle däremot kunna uppnås med ett Europaår. Då skulle offentliga myndigheter på alla nivåer ta upp denna fråga och likaså det civila samhällets aktörer med de olika roller de har som sakkunniga, informationsförmedlare och sociala företag. Ett Europaår för psykisk hälsa bör i första hand utformas i linje med FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Personer som lider av psykisk ohälsa eller nedsättning måste ges rätt att erkännas som personer i lagens mening och kunna åtnjuta fullständig rättskapacitet på lika villkor som andra i alla hänseenden (jfr artikel 12 i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning).

2.8

Trots de stora framsteg som gjorts på detta område inom sjukvården och socialtjänstområdet får många personer med psykiska funktionshinder ändå inte den behandling, rehabilitering eller hjälp till social delaktighet som de medicinskt och etiskt sett behöver. Inom folkhälsopolitiken är det är vanligt att psykisk hälsa inte prioriteras. I stället för att stödstrukturer byggs upp händer det ofta, särskilt vid bristande budgetresurser och i kristider, att nödvändiga tjänster och behandlingsmöjligheter antingen avskaffas eller blir för dyra. Men det är just under en ekonomisk kris som man måste investera i delaktighet och utbildning och i den sociala ekonomin. Staten får framför allt inte i kristider dra sig tillbaka från välfärdssektorn.

Det är kontraproduktivt med väntelistor och långa avstånd, särskilt vid akuta problem. Sluten vård och inskränkt frihet bör reduceras till lägsta möjliga nivå. I stället bör man främja ambulerande tjänster, träffpunkter, rådgivning och möjligheter till medicinsk behandling i närsamhället. Individens självbestämmande måste stärkas genom en lagstadgad rätt till vissa tjänster och genom koncept som inte ersätter egna beslut men som ger den berörda personen stöd att fatta egna beslut, även när det gäller stödbehov och behandling, så att man i slutändan inte behöver inskränka personens rättskapacitet. Indelningen i sjukdomskategorier, den ensidiga inslussningen i psykiatrins mekanismer, medicineringen med psykofarmaka och användningen av tvång är faktorer som systematiskt måste genomgå en kritisk granskning och uppfylla rättsstatliga och människorättsliga krav. Alla slags inrättningar och boendeformer måste ha ett koncept som går ut på att patienterna ska vara delaktiga i samhället och ha en meningsfull sysselsättning och struktur i vardagen. Man måste bli mer lyhörd när det gäller hur psykofarmaka inverkar på förmågan till delaktighet och på utbredningen av ohälsa i befolkningen. Tillgången till tjänster får inte begränsas av fragmenterade stödstrukturer eller byråkratiska och tidskrävande ansökningsförfaranden. Det behövs lättillgängliga och fackkompetenta tjänster för krisstöd och åtgärder för att förhindra självmord. Nödtelefonnummer som är kända i ett helt land och andra möjligheter att ingripa på ett sakkunnigt sätt måste införas i hela Europa.

2.9

Samtidigt måste man tänka på att faktorer som socioekonomisk livssituation, arbetslöshet och sjukdomsrelaterade problem samverkar och förstärker varandra. Dessutom finns det människor som behöver resurser och stöd för att kunna leva ett fullgott liv trots psykiska problem. Ett europeiskt år för psykisk hälsa bör därför ta fasta på sådana frågor som att främja möjligheter till delaktighet och stärka rättskapaciteten för personer med kronisk psykisk sjukdom och psykisk funktionsnedsättning.

2.10

I samband med stödinsatser för personer med psykiska funktionshinder bör hänsyn tas till behov och särdrag relaterade till världsåskådning, religion, själavårdsfrågor och andlighet.

2.11

Sociala faktorer har stor betydelse för den psykiska hälsan. Ett bra arbete har t.ex. en viktig stimulerande och identitetsskapande funktion. De dagliga levnads- och arbetsförhållandena styrs emellertid inte längre helt och hållet av tillförlitliga kulturella traditioner eller kommunala demokratiska beslut, utan av centraliserade ekonomiska vägval och strukturer. Den ekonomiska politiken och strukturpolitiken bör därför även ta hänsyn till människors psykiska hälsa och de positiva effekterna av värdiga och inkluderande bostads- och arbetsförhållanden.

2.12

Den moderna människan har nya möjligheter i valfrihets-, medie- och konsumtionssamhället men utsätts också för nya stressfaktorer. Exempelvis är utbildningssystemen många gånger inte kapabla att tillgodose det akuta behovet av etiska, kognitiva och sociala färdigheter av hög kvalitet. Sådana färdigheter skulle emellertid kunna bidra till den självständighet och psykiska balans som behövs i samhället. Upplösningen av sociala relationer ökar och leder till en förlust av yttre resurser såsom vänner, familj och kolleger. Att människor ofta byter arbets- och bostadsort, drabbas av arbetslöshet eller engagerar sig mindre i personliga relationer stärker knappast de sociala nätverken i den närmaste omgivningen. Så mycket viktigare är det därför att personer med psykisk funktionsnedsättning och deras organisationer alltid görs delaktiga i utformningen av stödstrukturer och nätverk.

2.13

När balansen mellan eget ansvar och social trygghet rubbas ökar risken för psykisk ohälsa. Detta gäller t.ex. så kallade arbetsincitament för arbetsmarknadsaktivering som inte ger någon effekt på grund av att arbetstillfällen saknas eller att de strukturella förhållandena inte främjar nya företagsetableringar. Det finns även en koppling mellan hemlöshet och psykiska funktionshinder, vilket gör att åtgärder behövs för att lösa båda dessa problem. Föräldrar i problematiska sysselsättningssituationer och deras barn utsätts för flera typer av påfrestningar i form av otrygghet, fattigdom, krav från skolan, tidsbrist och stress i familjen. Stödet måste därför vara flerdimensionellt och även omfatta t.ex. offentligfinansierade utbildningsinsatser och rehabiliteringsåtgärder för hela familjen. Hög statsskuld, ekonomiska problem, minskad social trygghet och hög arbetslöshet ger en tydligt ökad risk för depressioner, ångeststörningar och tvångssyndrom. I elva medlemsstater ökade självmordsfrekvensen med mer än 10 % under första halvåret 2011. Lämpliga investeringar i sociala skyddsnät och sociala tjänster skulle minska detta problem påtagligt (14).

3.   Psykisk hälsa i vissa miljöer och livssituationer

3.1   Arbetslivet

3.1.1

Tillfälliga anställningar, täta omstruktureringar, krav på att vara ständigt anträffbar, hög tidspress, överbelastning, höjda krav på flexibilitet och mobilitet påverkar ofta den psykiska hälsan (15). Enligt Nederländernas ”Disability Statistics” (statistik om funktionsnedsättningar) utgjorde problem med den psykiska hälsan den vanligaste orsaken till långtidssjukskrivningar 2010 (cirka 55 dagar). I Storbritannien gör HSE (16) bedömningen att arbetsrelaterad stress ledde till förlust av cirka 9,8 miljoner arbetsdagar 2009–2010, och att varje person som lider av arbetsrelaterad stress i genomsnitt är sjukskriven i 22,6 dagar. Under 2010–2011 gick 10,8 miljoner arbetsdagar förlorade (17). Om familj, vård av anhöriga och tid till kultur, motion och psykisk återhämtning inte går att kombinera med arbetslivet uppstår ytterligare risker. Vissa medlemsstater har infört rätt till ledighet för vård av anhöriga. Företag måste ofta hantera problem som inte har uppstått i samband med företagets verksamhet. Man bör öka det offentliga stödet till företagsmodeller som är föredömliga när det gäller hälsofrämjande åtgärder, integration, lämpliga deltidslösningar, stöd på arbetsplatsen och fortbildning för arbetstagare, även på managementnivå. Innovativa företagskulturer kan också höja kvaliteten på arbetet och på produkterna. En proaktiv hantering av risken för stress, som grundar sig på forskning om, undanröjande av och en minskning av stressfaktorn, bör ingå i en konsekvent hälsofrämjande strategi, i enlighet med bestämmelserna i fördraget, ramdirektiv 89/391/EEG om åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet samt det ramavtal om stress på arbetet som de europeiska arbetsmarknadsparterna ingick 2004.

Otrygghet i fråga om arbete och tillvaron i allmänhet samt alltför höga strukturella krav på arbetsmarknaden utgör ytterligare riskfaktorer. Det måste finnas tydliga gränser för den konkurrenssituation som kräver allt större arbetsinsats till allt sämre arbetsvillkor. Ofta får förlorarna på arbetsmarknaden själva bära skulden, trots att det inte är deras fel. Arbetstagarnas krav på flexibilitet på grund av familj, vårdbehov och individuella problem är lika berättigade som arbetsgivarnas krav på nödvändig och rimlig flexibilitet hos arbetstagarna (arbetsgivarens omsorg och ”individanpassning”). Personer som lider av psykisk ohälsa löper högre risk att förlora sitt arbete eller att bli arbetsoförmögna på grund av sin ohälsa. Även de fördomar som finns i samhället spelar har här en väsentlig roll. Resultatet blir förlust av arbetskraft, allmännyttiga resurser och mervärde.

3.1.1.1

De nuvarande kvoteringsregler för personer med funktionshinder som finns i vissa länder är t.ex. långtifrån tillräckliga som instrument. Vad som behövs är en djärv sysselsättningsintegrationspolitik i syfte att hjälpa de många personer som för närvarande är utestängda och att stödja samhället.

3.1.2

Partssammansatta och offentligfinansierade rådgivnings- och medlingsorgan kan leda till att dessa frågeställningar behandlas på ett öppnare sätt. Det bör finnas branschorganisationer eller andra oberoende organ som företräder personer med fysisk eller psykisk funktionsnedsättning. Man borde dessutom kunna minska riskerna med hjälp av lämpligt anställningsskydd, lagstadgat arbetsskydd, arbetslöshetsersättning, offentligt stöd till företagens hälsofrämjande åtgärder, planer för återanpassning till arbetslivet och en aktiv arbetsmarknads- och familjepolitik. För arbetsgivarens skull, särskilt när det gäller små och medelstora företag, måste man emellertid se till att företaget behåller sin konkurrenskraft, undvika byråkrati och se till att de offentliga stödstrukturerna är tillförlitliga. Allmännyttiga tjänster, välfärdsorganisationer och andra civila samhällskrafter kan spela en viktig roll i det politiska och praktiska stödet när det gäller såväl drabbade enskilda som företag och arbetsförmedlingar (18).

3.2   Barn och ungdomar

3.2.1

Det finns inte någon specifik statistik över psykisk ohälsa hos barn och ungdomar. Detta beror bl.a. på att det ofta är svårt att skilja mellan sjukdom och beteendestörning samt mellan behov av rådgivning, utbildningsstöd och behandling. Det är därför svårt att avgränsa de nämnda behoven; gränsen är snarast flytande. Det tyska psykoterapeutförbundet Psychoterapeutenkammer har exempelvis noterat en årlig prevalens på mellan 9,7 % (psykiskt sjuka) och 21,9 % (personer med psykiska problem) (19). När det gäller depression kan man konstatera en ökande risk för ett första insjuknande och en sjunkande ålder för det första insjuknandet. Sakkunniga på området konstaterar att ångest- och beteendestörningarna ökar bland barn och ungdomar och att användningen av psykofarmaka definitivt har ökat.

3.2.2

Samtidigt noterar man i förskolor och skolor en ökande andel barn och unga som t.ex. slutar skolan i förtid (14,4 % i hela EU), har en beteendestörning eller koncentrationssvårigheter eller är våldsbenägna. Problemen är ofta flerdimensionella och omfattar t.ex. psykisk funktionsnedsättning, bristande motståndskraft mot reklamerbjudanden (20), medie- eller datorberoende, andra typer av beroende eller allmänna utvecklingsstörningar. Förskrivningen ökar av antidepressiva läkemedel, metylfenidat och liknande läkemedel till barn och unga, och det är oroväckande med en ökning redan i så låga åldrar. Man bör snarast ta fram EU-täckande statistik över detta och utarbeta alternativa lösningar.

3.2.3

Den tilltagande oron såväl hos barn och unga som hos deras föräldrar är ett problem som barn- och ungdomspsykiatrin inte kan lösa, åtminstone inte på egen hand. Det är lika viktigt med stöd i den tidiga barndomen och stöd till familjen och den centrala roll som familjen har som att det finns sakkunnig personal på förskolor, skolor och barnläkarmottagningar. Det är knappast ändamålsenligt att definiera varje beteendestörning som ett psykiskt problem eller en psykisk sjukdom eller att se komplexa individuella eller samhällsrelaterade problem som rent medicinska problem (21). Individanpassning, differentierad tillgång till utbildning, arbetslöshet, fattigdom, socialt utanförskap, skuldkänslor och överbelastade föräldrar samt utbildningssystem som grundar sig på ständigt hårdare konkurrens från tidig ålder och minskade möjligheter för dem som inte klarar att ligga i täten kan vara faktorer att beakta vid förebyggande insatser. I detta sammanhang bör samtliga krafter i samhället ta ett gemensamt ansvar och verka för följande: en stimulerande närmiljö, ett lämpligt koncept för ungdomsutbildning, välutrustade skolor och förskolor, ett icke-kommersiellt standardutbud av fritidsaktiviteter, ungdomsgrupper, föreningar och kulturutbud och ett finmaskigt nät av professionella interdisciplinära stödtjänster såsom familjerådgivning och icke-formella utbildningsalternativ. Drogmissbruk ska hanteras konsekvent genom tidig upptäckt, förebyggande, rådgivning och behandling samt genom kontroll av leveranskanalerna. Genom investeringar på detta område kan man förhindra enorma personliga och sociala skador. Integration i utbildning, arbete eller andra former av meningsfull sysselsättning måste utgöra en rättslig garanti för ungdomar och unga vuxna. Inom alla dessa områden har allmännyttiga tjänster, välfärdsorganisationer och det civila samhällets organisationer en särskild politisk och praktisk funktion.

3.3   Äldre människor  (22)

3.3.1

Den förväntade livslängden har ökat och fortsätter att öka. Detta ses som en av flera rimliga förklaringar till att allt fler drabbas av psykisk ohälsa. I högre åldrar ökar multisjukligheten när det gäller somatiska sjukdomar, vilket också innebär ökad risk för depression. Likaså kommer ofta depression som en följdsjukdom i samband med vissa åldersrelaterade sjukdomar, som t.ex. alzheimer eller parkinson. En stimulerande närmiljö där delaktighet främjas, tillgängliga ambulerande sociala tjänster, möjlighet till ideellt arbete eller lämpligt deltagande i yrkes- och affärslivet samt vårdinrättningar som anpassats till detta är viktiga faktorer för att förhindra isolering och förebygga ohälsa. På det sociala området, när det gäller omsorgs- och sjukvårdstjänster, bör en tillräcklig geriatrisk-psykiatrisk kompetens byggas upp. Modeller för bästa praxis, särskilt för människor som drabbats av demenssjukdomar, bör uppmärksammas i högre grad på europeisk nivå.

3.3.2

Äldre behandlas i regel av husläkare med allmänspecialistkompetens som inte i tillräcklig utsträckning remitterar till neuropsykiatriska specialistläkare. Just när det gäller demenssjukdomar och depressioner är det viktigt med tidig upptäckt, vilket gör att det behövs riktlinjer för allmänvården. I de flesta allmänna äldreboenden saknas regelmässig psykiatrisk fackkompetens. Detta gäller även andra inrättningar för äldre, t.ex. olika rådgivningar. De framsteg som görs inom medicinsk forskning, särskilt inom geriatrik, och när det gäller tekniska hjälpmedel bör komma alla berörda till godo på lämpligt sätt.

3.3.3

Sammantaget bör dessa faktorer som kännetecknar barn- och ungdomspsykiatri och geriatrisk psykiatri beaktas i högre grad såväl inom allmänmedicinska och allmänpsykiatriska utbildningar som inom olika psykoterapiutbildningar.

4.   En politik som motverkar stigmatisering

4.1

Under ett europeiskt år för psykisk hälsa är det mycket viktigt att man utgår från ett människorättsligt perspektiv. De medicinska och psykosociala tjänsterna bör stödja de drabbade personerna och öka deras förmåga till självhjälp i den meningen att de tar makten över sitt eget liv. Fokus måste ligga på det människovärde och den rättskapacitet som ska utgöra normen för de personer som möter en individ i kris. Dessutom behöver man öka kapaciteten hos de yrkesverksamma inom olika tjänstesektorer för att öka deras kunskaper om psykiska hälsoproblem och psykosociala funktionshinder.

4.2

En människa i psykisk kris tar ofta inte itu med sina problem på grund av den stigmatisering av dessa problem som råder i samhället. Medierna bidrar i stor utsträckning till detta. Den bild som förmedlas av psykisk ohälsa skapar ofta rädsla och avståndstagande hos allmänheten samt misstro mot ändamålsenliga behandlingsalternativ. Det är absolut nödvändigt att man genomför EU-omfattande upplysningskampanjer för att motverka denna stigmatisering. Kampanjerna ska vara långsiktigt utformade och inriktade på förebyggande åtgärder. I dessa kampanjer bör man involvera medarbetare inom alla rättsligt inriktade samhällsområden (rättsväsen, polis, offentliga myndigheter etc.), för att ge dem så goda fackmässiga och yrkesmässiga förutsättningar som möjligt att möta psykiskt sjuka. Även vid organisation och finansiering av stöd bör man så långt möjligt undvika stigmatisering. I synnerhet bör man stimulera människor till att ta makten över sina egna liv, och detta bör gälla hela befolkningen. En central del av denna politik bör vara att främja möten och utbyte mellan drabbade och människor utan erfarenhet från psykiatriområdet.

4.3

Även på sysselsättningsområdet bör man om möjligt undvika att skapa en avskild värld för de drabbade utan hänsyn till deras egna önskemål och självbestämmanderätt. Först och främst måste den berörda personen själv få bestämma om han/hon ska utföra ett understött arbete i en skyddad inrättning eller på den ordinära arbetsmarknaden. Arbetsplatsintegrerat stöd för delaktighet i arbetslivet ökar nämligen chanserna att återfå arbetsförmågan (”supported employment”)  (23). Arbete ska i allmänhet ge en avtalsenlig lön, som bör förhandlas fram av arbetsmarknadens parter. Det är inte lämpligt med ”fickpengar” motsvarande existensminimum för personer som lider av psykisk ohälsa eller psykisk funktionsnedsättning. En relativt framgångsrik modell för stegvis återanpassning är den så kallade Hamburgmodellen (24).

4.4

Följande konkreta kränkningar av de mänskliga rättigheterna har rapporterats inom EU när det gäller personer med psykiska funktionshinder: oproportionerlig inskränkning av friheten och tvång som innebär att informerat samtycke saknas från den berörda. Ofta saknas dessutom möjlighet att utnyttja de rättsmedel som finns. Det är viktigt med program för avinstitutionalisering, ambulerande vårdtjänster i närsamhället, tillgång till stöd utan byråkratiskt krångel, behandlingsavtal som är förenliga med de mänskliga rättigheterna samt en politik mot stigmatisering där såväl drabbade som experter på olika livssituationer involveras.

4.5

EU:s strategi för psykisk hälsa behöver ses över. EESK anser för det första att man måste granska i vilken omfattning människor som lider av psykisk ohälsa utestängs från delaktighet i samhället i allmänhet och från arbetsmarknaden i synnerhet. Dessutom måste man undersöka hur man genom förebyggande åtgärder och bra vård kan undvika att människor helt eller delvis förlorar arbetsförmågan. För det andra bör man undersöka hur exempelvis språkbruket i sjukvården, medierna och samhället försvårar eller förhindrar en sådan delaktighet.

4.6

Detta initiativ kommer att förbättra möjligheterna att göra den breda allmänheten uppmärksam på temat ”psykisk hälsa”. Detta påverkar frågeställningarnas hierarki i den politiska dagordningen, och ett gynnsamt klimat skapas för innovativa idéer som kan komma alla till godo.

4.7

Vid sidan om EESK bör framför allt följande grupper delta i främjandet av ett europeiskt år för psykisk hälsa: relevanta aktörer från det civila samhället (inbegripet olika grupper och organisationer med psykiatrisk erfarenhet), aktörer på hälso- och sjukvårdsområdet samt berörda generaldirektorat inom kommissionen, Europaparlamentets ledamöter och Regionkommittén. På nationell nivå bör berörda ministerier och även de nationella parlamentens ledamöter delta. Vid utformningen av politiken på detta område måste man generellt sett involvera de drabbade i högre grad.

4.8

För att initiativet ska få synliga effekter även på medlemsstatsnivå bör man tillämpa ”handlingsramen för psykisk hälsa” samtidigt som man utarbetar en gemensam referensram för åtgärder för psykisk hälsa inom hälso- och sjukvårdssystemen och inom socialpolitiken samt inom relevanta områden som skolor och arbetsplatser. Som instrument för ett ömsesidigt lärande bör man använda sig av kollegial granskning (peer review) liknande den öppna samordningsmetoden. Åtgärderna ska genomföras med hjälp av rättsliga föreskrifter, finansiella regelsystem, t.ex. Europeiska socialfonden, och i enlighet med krav från dem som drabbats av psykisk ohälsa och från företagen. Man bör undersöka om det behövs ett ständigt övervakningsorgan som kan svara för det kontinuerliga arbetet med denna fråga. EU:s hälso- och sjukvårdsrapportering bör omfatta fler europeiska uppgifter om psykiska funktionshinder, särskilt när det gäller behandlingssätt, antalet fall i sluten vård och användningen av psykofarmaka. Potentiella samarbetspartner från olika samhällsområden bör med tiden bidra med varaktigt stöd. Enbart detta initiativ och inrättandet av ett särskilt europeiskt år torde inte få några effekter inom överskådlig tid. Syftet är snarare att bilda opinion kring denna fråga och skapa konkreta förbättringar för dem som drabbas av psykisk ohälsa.

Bryssel den 13 december 2012

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON


(1)  http://www.who.int/mediacentre/factsheets/fs220/en/ (per den 4 oktober 2012).

(2)  COM(2005) 484 final.

(3)  ”The size and burden of mental disorders and other disorders of the brain in Europe 2010”, H.U. Wittchen et al., European Neuropsychopharmacology (2011) 21, s. 655–679.

(4)  http://www.psychiatrie-psychotherapie.de/archives/14 (per den 15 augusti 2012).

(5)  Se fotnot 1.

(6)  ”Gesundheitsreport 2010”, Techniker Krankenkasse, Tyskland.

(7)  Se fotnot 6.

(8)  Catherine Kilfedder, British Telecom, EESK:s utfrågning den 30 oktober 2012.

(9)  ”Action for Mental Health. Activities co-funded from European Community Public Health Programmes 1997-2004”.

(10)  Se fotnot 1.

(11)  COM(2005) 484 final.

(12)  Den europeiska pakten för psykisk hälsa och välbefinnande, Bryssel, den 12–13 juni 2008.

(13)  3099:e mötet i rådet (sysselsättning, socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor) den 6 juni 2011.

(14)  Pressmeddelande: ”Ohanterbara skulder och psykisk ohälsa”, Europaparlamentets presstjänst, 25.6.2012.

(15)  ”Gesundheitsreport 2011”, Betriebskrankenkassen (BKK), Tyskland.

(16)  Health and Safety Executive (nationellt oberoende organ för övervakning av hälsa och säkerhet på arbetet och arbetsrelaterade sjukdomar), http://www.hse.gov.uk/

(17)  Europeiska arbetsmiljöbyrån, Bilbao, Spanien.

(18)  EUT C 351, 15.11.2012, s. 45–51.

(19)  Se uppgifter från Bundespsychotherapeutenkammer, Tyskland, http://www.bptk.de/presse/zahlen-fakten.html (hämtade den 15 augusti 2012).

(20)  EUT C 351, 15.11.2012, s. 6–11.

(21)  Arbeitsgemeinschaft Psychiatrie der AOLG – Bericht für die Gesundheitsministerkonferenz der Länder in Deutschland 2012 (rapport från de tyska delstaternas högsta hälso- och sjukvårdsmyndigheters arbetsgrupp för psykiatri till delstatskonferensen för hälso- och sjukvårdsministrar i Tyskland 2012), av den 15 mars 2012, s. 20.

(22)  EUT C 51, 17.2.2011, s. 55–58.

(23)  ”Stellungnahme der Verbände des Kontaktgespräches Psychiatrie zum Übereinkommen der Vereinten Nationen über die Rechte von Menschen mit Behinderungen” (yttrande från sammanslutning av tolv tyska förbund för psykiatriska kontaktsamtal om FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning), Freiburg/Berlin/Stuttgart, 15.5.2012.

(24)  Den tyska sociallagstiftningen: § 74 Sozialgesetzbuch V och § 28 Sozialgesetzbuch IX (för personer med funktionsnedsättning eller som löper en konkret risk att drabbas av funktionsnedsättning). Arbetstagaren kommer överens med en läkare om en återanpassningsplan som motsvarar arbetstagarens återhämtningstakt. Läkarintyget innehåller återanpassningsplanen och om möjligt en prognos för när personen kan förväntas återfå arbetsförmågan. Innan åtgärden inleds krävs godkännande från arbetsgivaren och försäkringskassan. Arbetstagaren får fortsatt sjukpenning från sin försäkringskassa eller en övergångspenning via pensionsförsäkringen.


BILAGA

till yttrandet från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén

Följande punkt i sektionens yttrande avslogs till förmån för ett ändringsförslag som antogs av plenarförsamlingen, men fick dock mer än en fjärdedel av de avgivna rösterna:

Punkt 3.1.1

”[… ledighet för vård av anhöriga]. När det gäller denna typ av åtgärder bör man ta hänsyn till företagens konkurrenskraft och hålla den administrativa bördan på en låg nivå. Även ekonomiska lättnader för inkluderande, familjevänliga och socialt ansvarstagande företag kan förbättra situationen.”

Resultat av omröstningen:

röster för en ändring av denna punkt

:

35

röster emot, och

:

26

nedlagda röster

:

6


15.2.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 44/44


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Socialt hållbart jordbruk: grön omsorg samt social- och hälsopolitiken” (yttrande på eget initiativ)

2013/C 44/07

Föredragande: Josiane WILLEMS

Den 19 januari 2012 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett initiativyttrande om

”Socialt hållbart jordbruk: grön omsorg samt social- och hälsopolitiken”.

Facksektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 22 november 2012.

Vid sin 485:e plenarsession den 12–13 december 2012 (sammanträdet den 12 december) antog Europeiska och ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 124 röster för och 3 nedlagda röster.

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

Socialt hållbart jordbruk är ett nydanande förfaringssätt som förenar två aspekter: mångsidigt jordbruk och sociala tjänster/hälsovård på lokal nivå. Inom jordbruksproduktionen bidrar det till välbefinnande hos och integration av personer med särskilda behov. Det socialt hållbara jordbrukets ökande betydelse är anledningen till att EESK utarbetar ett initiativyttrande i frågan.

1.2

Socialt hållbart jordbruk är ett fenomen som spridit sig över hela Europa och som uppvisar gemensamma drag, men även ett stort antal skillnader avseende infallsvinklar, förbindelser med andra sektorer samt finansiering.

1.3

Det ter sig dock nödvändigt att ta fram en definition för socialt hållbart jordbruk på EU-nivå i syfte att fastställa vilka verksamheter som ingår i det och för att ta fram en ram samt kriterier, inklusive kvalitativa kriterier, som verksamheten måste uppfylla för att kunna få stöd via olika politikområden. Definitionen får dock inte vara alltför snäv och lamslå ett område som är i ständig utveckling.

1.4

Det finns ingen lagstiftningsram för socialt hållbart jordbruk vare sig på EU-nivå eller på nationell nivå, varför det saknas samordning mellan olika politiska insatser och/eller berörda institutioner. EESK anser att EU-institutionerna samt de regionala och nationella myndigheterna och institutionerna bör uppmuntra och stödja socialt hållbart jordbruk genom att införa en lämplig och fördelaktig lagstiftningsram samt genom att vidta de åtgärder som beskrivs nedan.

1.5

Den tillgängliga statistiken på området för socialt hållbart jordbruk är knapphändig och splittrad. Enligt EESK vore det därför värdefullt att starta ett program för statistisk forskning med syfte att mer djupgående mäta och analysera förekomsten av detta fenomen i medlemsstaterna samt de olika former det kan uppträda i. Databasen skulle kunna utvidgas för att främja forskningsprogram i var och en av medlemsstaterna.

1.6

Socialt hållbart jordbruk måste stödjas av tvärvetenskaplig forskning på olika områden i syfte att säkerställa empiriska resultat, analysera återverkningarna och fördelarna ur olika synvinklar (social, ekonomisk, hälsomässig, personlig, etc.) och se till att de kunskaper som förvärvats sprids till berörda parter. Därför bör man främja och utveckla det samarbete som inletts på EU-nivå via projekten SoFar och COST Action inom nästa ramprogram Horisont 2020 för perioden 2014–2020.

1.7

EESK anser att det även är ytterst viktigt att inrätta och stärka nätverken för ett socialt hållbart jordbruk i syfte att dela med sig av uppnådda resultat, utbyta erfarenheter och gynna ökad medvetenhet. Det vore dessutom önskvärt att gemensamma intressen inom socialt hållbart jordbruk blir företrädda på politisk nivå med en paraplyorganisation på EU-nivå. Detta skulle kunna leda till att såväl diskussionerna mellan berörda parter som de civila samhällsorganisationernas roll förstärks.

1.8

I syfte att säkerställa en hög kvalitets- och kunskapsnivå inom det socialt hållbara jordbrukets verksamhet bör man dessutom fästa särskild uppmärksamhet vid fortbildningen av aktörer, såväl när det gäller dem som erbjuder tjänster som i fråga om personer med särskilda behov som använder dessa tjänster.

1.9

För att det socialt hållbara jordbruket ska utvecklas i hela Europa behövs det gynnsamma omständigheter, ett större deltagande från det civila samhällets sida och fruktbart samarbete mellan olika politikområden och myndigheter (hälsovård, sociala frågor, jordbruk, sysselsättning) på europeisk, nationell, regional och lokal nivå. Detta innebär att de offentliga myndigheterna bör ge erkänsla för socialt hållbart jordbruk och stödja det på ett målinriktat sätt genom att kontinuerligt tillförsäkra det finansiella medel som tillgodoser de olika aspekterna i denna typ av jordbruk.

1.10

Det vore även värdefullt om kommissionen kunde skapa en permanent struktur som omfattar samtliga berörda generaldirektorat. Motsvarande åtgärder kunde även vidtas i medlemsstaterna. Kommissionen bör dessutom uppmuntra utarbetandet av en jämförande studie om socialskyddssystem i medlemsstaterna och kostnaderna för dem, i syfte att undersöka vilka besparingar som skulle kunna göras inom projekten för socialt hållbart jordbruk.

1.11

EESK ser positivt på att kommissionens förslag för perioden 2014–2020 öppnar nya möjligheter för socialt hållbart jordbruk. Det ter sig dock nödvändigt med ett kraftigare stöd under kommande programperiod. I detta avseende bör EU och medlemsstaterna samordna verksamheten inom de politikområden som är relaterade till socialt hållbart jordbruk. Enligt EESK:s förmenande bör medlemsstaterna och de olika myndigheterna (på nationell nivå och på EU-nivå) med uppdrag att förvalta EU-fonderna och ansvara för dessa stärka sitt samarbete i syfte att undanröja hinder för tillgång till strukturfonderna och underlätta tillgången för aktörer på gräsrotsnivå.

1.12

Den gemensamma strategiska ramen ger möjlighet till att kombinera olika fonder som ett led i en strategi med finansiering från flera källor. I detta sammanhang bör kommissionen uppmana medlemsstaterna att inkludera socialt hållbart jordbruk i sin programplanering och att via en integrerad strategi utarbeta specifika program som ger sektorn möjlighet att i högre grad dra nytta av de olika strukturfonderna. En annan möjlighet vore att överväga temainriktade delprogram för socialt hållbart jordbruk eller som stöd till Leader-projekt på området.

2.   Allmänna synpunkter

2.1

Det socialt hållbara jordbruket har växt fram på olika håll på landsbygden i Europa sedan slutet av 1900-talet som en ny ekonomiskt hållbar metod, och nya erfarenheter görs kontinuerligt på området. Alla verksamheter samlas under begreppet ”socialt hållbart jordbruk”, och andra begrepp som avser dessa är ”Farming for health”, ”Care Farming”, ”Green care” och ”Green therapies”. Samtliga begrepp hänför sig till metoder eller verksamheter på områdena för hälsa, social återintegrering, utbildning och återanpassning av utsatta personer, samt fortbildning för personer med särskilda behov. Dessa verksamheter ger möjligheter för personer med svårigheter att återknyta kontakten till produktion och natur, bidrar till deras välbefinnande, förbättrar deras hälsa och deras sociala integration samt underlättar inlärning, ökar självkänslan och därmed även deltagandet i samhällslivet.

Socialt hållbart jordbruk är därmed ett nydanande förfaringssätt som förenar två aspekter: mångsidigt jordbruk och sociala tjänster/hälsovård på lokal nivå. Det är å ena sidan nära knutet till jordbrukets skiftande funktioner, samtidigt som det helt och hållet ingår i landsbygdsutvecklingen genom att jordbrukare ges möjlighet till mer varierande inkomstkällor. Å andra sidan är det gynnsamt för samhället, eftersom det tillhandahåller sociala tjänster och förbättrar befintliga tjänster för befolkningen på landsbygden genom att dra nytta av resurserna inom jordbruket och på landsbygden i vid bemärkelse.

2.2

Även om metoderna inom socialt hållbart jordbruk i Europa uppvisar många gemensamma drag genom att de är starkt förankrade i traditionell verksamhet inom landsbygdsekonomin och genomförs på lantgårdar (gårdar med biologisk odling, ”hög arbetskraftsintensitet”, stor variation i verksamheten, öppenhet gentemot omgivningen, betydande diversifiering och flexibilitet) finns det även stora skillnader mellan länderna beroende på historia, angreppssätt och inriktning. Sammanfattningsvis kan man utskilja tre infallsvinklar, även om angreppssätten naturligtvis kan variera:

den institutionella infallsvinkeln med offentliga institutioner och hälsoorganisationer som dominerande inslag (förhärskande i Tyskland, Frankrike, Irland, Slovenien),

den privata infallsvinkeln med utgångspunkt i omsorgsgårdar (förhärskande i Nederländerna, Belgien/Flandern), och

den blandade infallsvinkeln som bygger på sociala kooperativ och privata lantgårdar (förhärskande i Italien).

2.3

Även inriktningen kan variera. I Italien och Frankrike sammankopplas det socialt hållbara jordbruket framför allt med den sociala sektorn och omsorgssektorn, i Nederländerna ligger det närmare hälsovårdssystemet, i Flandern närmare jordbruket medan inriktningen i Tyskland, Storbritannien, Irland och Slovenien snarare ligger mellan den sociala/ hälsorelaterade sektorn och hälsosektorn.

2.4

Finansieringsformerna varierar från land till land:

offentliga projekt och välgörenhetsinsatser av frivilligorganisationer (Italien, Frankrike) och sociala kooperativ (Italien),

offentliga anslag (hälso-, vård- och utbildningssektorn) till offentliga strukturer (Tyskland, Irland, Slovenien), till lantbruk (Nederländerna) eller till sociala kooperativ (Italien),

landsbygdsutvecklingspolitik med syfte att starta och utveckla sociala lantgårdar under programperioden 2007–2013 (Italien), och

direkt tillgång till livsmedelsmarknaden när det gäller produkter som producerats på ett etiskt sätt samt gårdsförsäljning (Frankrike, Italien).

I verkligheten är finansieringsformerna dock ofta mer varierande och blandade.

2.5

Det socialt hållbara jordbruket är organiserat på många olika sätt. Det kan handla om privata jordbruksföretag som drivs av en egenföretagare som väljer socialt hållbart jordbruk i syfte att diversifiera inkomstkällorna samtidigt som den normala produktionen för marknaden fortgår, men det kan också vara fråga om företag eller kooperativ med social inriktning, om sammanslutningar och om stiftelser, dvs. organisationer utan vinstsyfte. I andra fall är det offentliga organ eller aktörer inom hälsosektorn som står bakom det socialt hållbara jordbruket, även om själva verksamheten försiggår på lantgårdar.

3.   Definition av socialt hållbart jordbruk

3.1

Det är inte lätt att definiera socialt hållbart jordbruk, eftersom det omfattar ett stort antal olika verksamhetsformer. Det är emellertid nödvändigt att ta fram en definition på EU-nivå för socialt hållbart jordbruk i syfte att fastställa vilka verksamheter som ingår och för att ta fram en ram samt kriterier, inklusive kvalitativa kriterier, som verksamheten måste uppfylla för att kunna få stöd via olika politikområden. Definitionen får dock inte vara alltför snäv och lamslå ett område som är i ständig utveckling. Tvärtom ska den erbjuda en ram som är tillräckligt flexibel och som omfattar den mångfald verksamheter och angreppssätt nedifrån-och-upp som förekommer inom det socialt hållbara jordbruket.

3.2

Även om aktiviteterna inom det socialt hållbara jordbruket är mycket varierande uppvisar de dock två gemensamma drag: a) verksamheten försiggår på en lantgård, och b) verksamheten riktar sig till personer som tillfälligt eller permanent har särskilda behov, inklusive i pedagogiskt hänseende. Därmed bidrar socialt hållbart jordbruk till individers välbefinnande och personliga utveckling, men även till landsbygdsområdenas utveckling och till en bättre samverkan mellan stad och landsbygd.

3.3

Socialt hållbart jordbruk kan därför i första hand definieras som en rad aktiviteter som använder sig av resurser inom jordbruket, såväl växter som djur, i syfte att skapa sociala tjänster på landsbygden eller i stadsnära områden. Exempel på detta är rehabilitering, terapi, skyddad anställning, livslångt lärande och andra verksamheter som bidrar till social integration (enligt definitionen Cost Action 866 – Green Care – initiativ till europeiskt samarbete inom vetenskap och teknik). I detta hänseende är det bl.a. fråga om att inom ramen för jordbruksverksamheten skapa förutsättningar som gör det möjligt för personer med särskilda behov att delta i de dagliga aktiviteterna på ett jordbruk i syfte att låta dem utvecklas och göra framsteg samt att öka deras välbefinnande.

3.4

I sin nuvarande form kan socialt hållbart jordbruk uppdelas fyra huvudområden:

a)

fortbildning och terapeutisk verksamhet,

b)

integrering i arbetslivet och social integration,

c)

pedagogisk verksamhet. och

d)

personliga stödtjänster.

4.   Avsaknaden av en rättslig ram på EU-nivå och i medlemsstaterna

4.1

Genom att socialt hållbart jordbruk omfattar integrering på arbetsmarknaden samt sociala och pedagogiska aktiviteter erbjuder det otvivelaktigt offentliga tjänster av högt värde och bidrar till hållbar utveckling. Den diversifiering av aktiviteter som det innebär samt den underliggande dynamiken kan dessutom kraftigt gynna den lokala utvecklingen.

4.2

Många erfarenheter på området har gjorts på gräsrotsnivå, vilket har skapat lokala nätverk som möjliggjort en övergripande utveckling på lokal nivå. Därför stämmer det socialt hållbara jordbruket överens med OECD:s publikation om ”New Rural Paradigm” från 2006 och nämns uttryckligen i ”Rural Policy Reviews” om OECD-länderna (exempelvis Italien). Det socialt hållbara jordbruket granskades även under OECD:s konferens om landsbygdsutveckling i Québec 2009. Därför finansieras en del initiativ på området för socialt hållbart jordbruk via landsbygdsutvecklingspolitiken 2007–2013 (de prioriterade områdena III och IV i Leader-programmet) och genom åtgärder inom ramen för socialfonden till förmån för social integration.

4.3

Det råder en allt större medvetenhet om det socialt hållbara jordbrukets möjligheter på alla nivåer inom jordbruket och dess organisationer samt på det lokala planet och inom organ som sysslar med sociala frågor och hälsa. Därmed uppkommer en ny syn på socialt hållbart jordbruk. Trots detta har bara några få länder infört sektorsspecifika bestämmelser, antingen på nationell nivå eller på regional nivå (Frankrike, Italien, Nederländerna). Dessutom kan man överallt konstatera en bristande överensstämmelse mellan olika politikområden och/eller institutioner som berörs av socialt hållbart jordbruk.

Aktörerna inom det socialt hållbara jordbruket börjar dock organisera sig i syfte att sprida sina erfarenheter. Det är viktigt att erkänna betydelsen av de spontana nätverk som bildats av jordbrukare som går in för ett socialt hållbart jordbruk.

4.4

Under de senaste åren har Europeiska kommissionen tagit en rad initiativ för att stödja dessa aktiviteter, bl.a. Cost Action 866 – Green Care, SoFar-projektet (initiativ finansierat av Europeiska kommissionen inom ramen för det sjätte ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling). I december 2009 lanserades ett temainriktat initiativ med sju deltagande medlemsstater inom ramen för det europeiska nätverket för landsbygdsutveckling i syfte att analysera möjligheter och hinder i de nationella och regionala planerna för landsbygdsutveckling som medfinansieras av EJFLU. Ett sammanfattande dokument om socialt hållbart jordbruk lades fram 2008 av Tyskland (professor Thomas VAN ELSEN) inom ramen för SoFar-projektet. Dokumentet uppdaterades 2009.

5.   Åtgärder

5.1   Erkänsla för socialt hållbart jordbruk på EU-nivå och införande av en rättslig ram

5.1.1

Mot bakgrund av att de kollektiva nyttigheter som det socialt hållbara jordbruket producerar och dess bidrag till hållbar utveckling bör det uppmuntras och stödjas av EU-organ och regeringar. Detta inbegriper utformning av en lämplig och gynnsam rättslig ram på olika nivåer, erkänsla för det socialt hållbara jordbrukets mervärde, förbättrad styrning av socialt hållbart jordbruk samt gynnsamma omständigheter och fruktbart samarbete mellan olika politikområden och myndigheter (hälsovård, sociala frågor, jordbruk, sysselsättning) på europeisk, nationell, regional och lokal nivå. Dessutom vore det önskvärt att de offentliga myndigheterna ger riktat stöd och att strukturfonderna används på ett integrerat sätt till förmån för socialt hållbart jordbruk, samtidigt som man bör främja och stödja tvärvetenskaplig forskning och stärka kommunikationen och utbytet av erfarenheter.

5.1.2

Vid utarbetandet av den rättsliga ramen vore det lämpligt att fästa särskild uppmärksamhet vid frågor i anslutning till kvaliteten inom socialt hållbart jordbruk och att fastställa allmänna kriterier, inklusive kvalitetskriterier, som verksamheten måste uppfylla. I samma anda är det värdefullt att vidta nödvändiga åtgärder som säkerställer lämplig uppföljning av verksamheterna inom socialt hållbart jordbruk.

5.1.3

Dessutom vore det värdefullt om Europeiska kommissionen kunde inrätta en permanent struktur med medverkan av berörda generaldirektorat för att uppmuntra, följa upp och samordna utvecklingen inom det socialt hållbara jordbruket i EU. Motsvarande strukturer skulle även kunna inrättas i medlemsstaterna.

5.2   Inrättande av en databas på EU-nivå

Även om antalet gårdar som är aktiva inom socialt hållbart jordbruk ökar i samtliga länder, utgör de vanligen mindre än 1 % av samtliga jordbruksföretag. Statistik om socialt hållbart jordbruk är dock bristfällig och sällsynt. Därför vore det lämpligt att lansera ett program för statistisk forskning på EU-nivå i syfte att närmare bedöma omfattningen och analysera förekomsten av socialt hållbart jordbruk i EU samt utröna vilken riktning utvecklingen tar. Kommissionen skulle kunna utvidga denna databas för att främja forskningsprogram i var och en av medlemsstaterna.

5.3   Främja integreringen av socialt hållbart jordbruk i forskningsprogrammen

5.3.1

Det samarbete som inletts på EU-nivå via SoFar och genom projektet Cost-Action 866 – Green Care på jordbruksområdet bör stödjas och utvecklas. Det är ytterst viktigt att ta fram och utbyta forskningsrön, yrkeserfarenheter och praxis över hela Europa.

För att det socialt hållbara jordbruket ska kunna analyseras mer djupgående behöver det få stöd av forskningen på områden som terapi och medicin, samt socialt arbete inom jordbruket och utbildning inom sektorn. Forskningen bör ske nära arbetet på gräsrotsnivå. De positiva empiriska resultat som erhållits i terapin med växter och djur bör bekräftas av noggranna vetenskapliga analyser för att de ska få erkänsla av den medicinska världen. De erfarenheter som samlats om effektiv integration av personer i den dagliga och årliga arbetsrutinen på en bondgård bör dokumenteras och användas för ytterligare utveckling av socialt hållbart jordbruk.

5.3.2

Tvärvetenskaplig forskning som undersöker resultaten och fördelarna med socialt hållbart jordbruk ur olika synvinklar (socialt, ekonomiskt, hälsomässigt och individuellt) kan säkerställa att tidigare inhämtad kunskap överförs och att de som utför arbetet involveras, vilket kan ge upphov till nydanande idéer och förstärka deltagandet i socialt hållbart jordbruk. Det vetenskapliga stödet till pilotprojekt kan bidra till att utveckla modeller som grundar sig på enskilda företag eller kooperativ för en hel region. Tvärvetenskapliga studier och forskning bör inledas för att analysera det socialt hållbara jordbrukets resultat, å ena sidan avseende eventuella inbesparingar i sjukförsäkringssystemen, och å andra sidan avseende förbättrad hälsa och ökat välbefinnande hos målgrupperna för socialt hållbart jordbruk. Dessa aspekter har redan tidigare varit föremål för analyser och studier i vissa länder, bl.a. i Nederländerna.

5.3.3

Denna forskning skulle kunna ingå i det framtida ramprogrammet Horisont 2020 (2014–2020), eftersom det även omfattar sociala aspekter på områdena forskning och innovation. Samordning och stöd när det gäller socialt hållbart jordbruk inom Horisont 2020 vore mycket välkommet, eftersom programmet kan underlätta möten och utbyten mellan forskare inom olika forskningsområden som berörs av denna typ av jordbruksverksamhet.

5.4   Främja integreringen av socialt hållbart jordbruk i utbildningsprogrammen

I syfte att säkerställa en hög kvalitets- och kunskapsnivå inom det socialt hållbara jordbruket bör man fästa särskild uppmärksamhet vid fortbildningen av aktörerna, såväl när det gäller dem som erbjuder tjänster som i fråga om dem som använder dem. Det vore därför lämpligt att i nära samarbete med utbildningsorgan och forskningsinstitut utarbeta och erbjuda kontinuerliga utbildningsprogram i syfte att säkerställa en hög kompetensnivå hos företagsledare och hos deras medarbetare som ansvarar för personer som deltar i socialt hållbart jordbruk. På motsvarande sätt vore det värdefullt att analysera och ta fram utbildningar som kan erbjudas personer som tar del i socialt hållbart jordbruk.

5.5   Förstärkt roll för det civila samhället och nätverksbyggande

5.5.1

Nydanande projekt inom socialt hållbart jordbruk uppstår ofta isolerat utan samband med liknande projekt eller utbyte av erfarenheter med dem. Därför är det desto viktigare att bygga upp och förstärka nätverk inom socialt hållbart jordbruk för utbyte av erfarenheter och som bidrag till att sprida kunskap om olika projekt samtidigt som man lyfter fram metoder som visat sig ge goda resultat. Ett första steg i denna riktning har tagits inom ramen för det europeiska nätverket för landsbygdsutveckling. Denna typ av nätverk bör förstärkas.

5.5.2

Samarbete bör gynnas, liksom även gemensamma publikationer och synlighet på internet.

5.5.3

Det vore dessutom önskvärt att arbeta för att det socialt hållbara jordbrukets intressen blir företrädda på politisk nivå och att uppmuntra bildandet av en paraplyorganisation på EU-nivå. En sådan organisation, som bör inkludera det civila samhället, skulle kunna underlätta diskussioner mellan aktörerna inom socialt hållbart jordbruk och ge dem såväl tekniskt som administrativt bistånd, samtidigt som man värnar om det socialt hållbara jordbrukets intressen på politisk nivå. I detta sammanhang kan jordbruksorganisationerna spela en viktig roll.

5.5.4

Alla dessa insatser skulle kunna planeras och genomföras inom ramen för den nya landsbygdsutvecklingspolitiken 2014–2020 och bl.a. grunda sig på det europeiska nätverket för landsbygdsutveckling samt på motsvarande nätverk i medlemsstaterna. Därmed skulle det temainriktade initiativ för socialt hållbart jordbruk som nämns ovan utvidgas till fler medlemsstater.

5.6   Det socialt hållbara jordbrukets integrering i strategin för hållbar utveckling och den gemensamma strategiska ramen

5.6.1

Det socialt hållbara jordbruket har kunnat räkna med ett visst stöd i den aktuella politiken för landsbygdsutveckling, i synnerhet inom prioritering III (diversifiering) och IV (Leader) samt inom Europeiska socialfondens prioritering för social integration. Erkänslan för socialt hållbart jordbruk som en del av utvecklingen av ekonomin på landsbygden bör dock motivera att det omfattas av samtliga insatser som främjas och finansieras av EU:s strukturfonder (EJFLU, ESF och Eruf) och att det därmed skapas möjligheter till nya finansieringskällor.

5.6.2

Även om kommissionens förslag inför strukturfondernas nästa programperiod kan öppna för nya möjligheter, eftersom fattigdomsbekämpning, social integrering och diversifiering av jordbruksverksamheterna nämns som uttryckliga mål för politiken (och med fördel kan kombineras med socialt hållbart jordbruk), är det nödvändigt att tydligare understryka det socialt hållbara jordbrukets roll såväl inom framtida programplanering som inom partnerskapsavtalen. På detta sätt kan det socialt hållbara jordbruket få ytterligare stöd. I detta avseende bör EU och medlemsstaterna samordna verksamheten inom de politikområden som är relaterade till socialt hållbart jordbruk. Enligt EESK:s förmenande bör medlemsstaterna och de olika myndigheterna (på nationell nivå och på EU-nivå) med uppdrag att förvalta EU-fonderna och ansvara för dessa stärka sitt samarbete i syfte att undanröja hinder för tillgång till strukturfonderna och underlätta tillgången för aktörer på gräsrotsnivå.

5.6.3

Den nya ramen för programplanering ger det socialt hållbara jordbruket en möjlighet att få tillgång till finansiering från ett flertal fonder under flera års tid. Den gemensamma strategiska ramen kan i själva verket ge möjlighet att kombinera olika fonder inom en strategi med flera finansieringskällor. Därför bör medlemsstaterna uppmanas att nämna det socialt hållbara jordbruket i sin programplanering och att utarbeta specifika program som ger detta jordbruk möjlighet att i högre grad dra nytta av de olika strukturfonderna. Det är nämligen ytterst viktigt att de nationella och regionala myndigheterna förmås att verkligen dra nytta av sådana finansieringsmöjligheter.

Med tanke på sin mångfacetterade och multifunktionella karaktär kan det socialt hållbara jordbruket och dess aktörer i hög grad dra nytta av en infallsvinkel som är integrerad i praktiken och som kan underlätta och samordna användningen av olika fonder samt tillhörande förfaranden och tillvägagångssätt.

5.6.4

Det skulle därför vara mycket värdefullt att utforma en kommunikationspolitik som riktar sig till medlemsstaterna inom ramen för landsbygdsutvecklingen. Detta kunde även inbegripa uppföljning och utarbetandet av rapporter. En annan möjlighet vore att överväga ett temainriktat delprogram i enlighet med artikel 8 eller att ytterligare förstärka Leader-projekt som riktar sig till socialt hållbart jordbruk.

5.6.5

Slutligen bör de olika generaldirektoraten förstärka sitt samarbete i syfte att underlätta det socialt hållbara jordbrukets tillgång till samtliga strukturfonder genom att undanröja de svårigheter som fram till nu har hindrat jordbrukare att få tillgång till regionalpolitiken.

Bryssel den 12 december 2012

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON


15.2.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 44/49


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Kvaliteten på järnvägstjänster inom EU” (yttrande på eget initiativ)

2013/C 44/08

Föredragande: Georges CINGAL

Den 12 juli 2012 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett yttrande på eget initiativ om

”Kvaliteten på järnvägstjänster inom EU”

(yttrande på eget initiativ).

Facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 26 november 2012.

Vid sin 485:e plenarsession den 12–13 december 2012 (sammanträdet den 13 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 137 röster för, 54 röster emot och 8 nedlagda röster.

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

Det här yttrandet behandlar passagerartransport med järnväg. Det har utarbetats – och bör läsas – mot bakgrund av de mål som fastställts i artikel 14 i Lissabonfördraget om tjänster i allmänhetens intresse samt i protokoll nr 26. Yttrandet följer rekommendationerna i vitboken om transporter, där man på nytt påpekar behovet av att uppfylla målen om minskade växthusgasutsläpp och vikten av att säkerställa en hållbar rörlighet som respekterar miljön.

1.2

Utöver att kontrollera i vilken utsträckning de rörlighetsmål som fastställts för operatörerna har uppfyllts och att granska rättigheter och skyldigheter för berörda parter, har detta yttrande alltså ambitionen att ta upp frågan om tillgängligheten för EU-medborgarna till tjänster i allmänheten intresse på järnvägsområdet inom unionen, samt kvaliteten på dessa tjänster.

1.3

Hög kvalitet på järnvägstjänsterna är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för utvecklingen av detta transportslag, och EESK anser att det finns skäl att förbättra resultaten på basis av konkreta observationer av de olika ingående faktorerna, i syfte att göra järnvägen mer lockande.

1.4

EESK anser att det bör finnas en flerårig planering för lån avsedda för investeringar i och underhåll av infrastruktur, och bestämmelser för att göra denna finansiering permanent. Utmaningarna i samband med den fysiska planeringen, infrastrukturens underhåll och tillgänglighet samt de medel som ska och kan uppbådas på kort och medellång sikt bör också beaktas.

1.5

EESK uppmanar också EU-organen och nationella och regionala instanser att ompröva finansieringsvillkoren för de olika delarna av infrastrukturen, med respekt för subsidiaritetsprincipen och i syfte att stärka solidariteten mellan regionerna. Vi förordar därför en ny inriktning för den transportfinansiering som tilldelas inom ramen för regionalpolitiken, som är ett verktyg med stor hävstångseffekt med avseende på den fysiska planeringen.

1.6

EESK efterlyser en undersökning av tillfredsställelsen bland användarna på grundval av objektiva fakta (punktlighet, turtäthet, prissättning, renhet, tillgänglighet osv.), genomförd av en oberoende instans på EU-nivå. Denna utvärdering bör utnyttja metoder som utarbetats av en styrkommitté där samtliga berörda parter ingår (användare, ansvariga myndigheter, operatörer, anställda osv.). Denna kommitté bör kunna genomföra kontroller.

1.7

EESK ser med oro på kommissionens vilja att göra en översyn av förordning (EG) nr 1370/2007 (om kollektivtrafik på järnväg och väg), som var frukten av många kompromisser på institutionsnivå. Denna förordning ger medlemsstaterna stor frihet att organisera järnvägstrafiken, med respekt för subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. Den jämvikt som förordningen skapat förtjänar en utvärdering mot bakgrund av erfarenheterna, i linje med artikel 8.2 i förordningen.

1.8

I fråga om bestämmelserna i förordning (EG) nr 1371/2007 och möjligheterna till framtida utveckling uppmanar vi kommissionen att studera följande förslag till förbättringar:

Förstärkning av rättigheterna till ersättning för förseningar genom att förseningen bedöms i förhållande till den totala restiden för resan i fråga.

Förstärkning av rättigheterna till ersättning för förseningar genom att ersättningen betalas ut direkt av berörd operatör, utan utredning av ansvarsfrågan.

Enklare tillgång till blanketter och förfaranden för klagomål i syfte att få ersättning, antingen för enskild talan eller för grupptalan (internetsida, kontaktpunkter osv.).

Förstärkning av rättigheterna vad gäller tillgängligheten för funktionshindrade genom krav på att bristande tillgänglighet ska åtgärdas snarast möjligt (inom ett dygn).

Förstärkning av rättigheterna på säkerhetsområdet genom krav på installation av system för att larma personal ombord i händelse av fara eller hälsoproblem.

Förstärkning av passagerarnas rättigheter med hjälp av medlare som kan utnyttjas i händelse av meningsskiljaktigheter mellan de olika parterna.

1.9

Kommittén uppmanar också kommissionen och medlemsstaterna att gemensamt studera följande förslag till förbättring:

Förstärkning av passagerarnas rätt till information om garantier i samband med anslutningar.

Förstärkning av rättigheterna i fråga om säkerhet genom att man anger vilka linjer och situationer som är riskutsatta, fastställer lämpliga förfaranden och placerar ut erforderlig personal.

1.10

Med beaktande av subsidiaritetsprincipen uppmanar EESK slutligen medlemsstaterna att granska följande förslag till förbättring:

Förstärkning av passagerarnas rättigheter genom att behöriga myndigheter, folkvalda i de kommuner som berörs, passagerare och deras företrädare samt arbetstagare och deras fackföreningar får möjlighet att i samråd utarbeta en ram för järnvägstjänsternas kvalitet och kontrollen av den (turtäthet, punktlighet, tillgänglighet, renhet osv.).

Förbättrade förfaranden för stöd och hjälp till passagerare i den händelse att ett tåg under resan blir stående en längre tid (mer än en timme).

2.   Allmänna kommentarer: Allmänhetens erfarenheter (nuvarande eller potentiella järnvägspassagerare)

2.1   Allmänna observationer

2.1.1

Det är svårt att göra en bedömning av passagerarnas tillfredsställelse och att urskilja en gemensam ståndpunkt för aktörerna eftersom det är järnvägsföretagen som förfogar över underlaget för analysen, och det är företagen själva som ensidigt fastställer tjänstekvalitetsnormerna och utvärderar sin egen verksamhet utifrån dessa (enligt artikel 28 i förordning (EG) nr 1371/2007). Detta gäller t.ex. bedömningen av respekten för de åtaganden som gjorts i fråga om punktlighet, turtäthet, renhet, mottagande, information, prissättning osv.

2.1.2

En stor del av de resenärer som drabbats av problem i samband med järnvägstjänster påpekar och beklagar de många orsakerna till störningar, oförutsägbarheten i trafiken, som inte går att bevaka i realtid, samt bristen på information i händelse av störningar. Det allmänna intrycket är att situationen gradvis försämras i enskilda medlemsstater. Operatörerna tillhandahåller inte enkel tillgång för passagerarna till bestämmelserna om ersättning för de järnvägstjänster som enligt förordning (EG) nr 1371/2007 omfattas av möjligheter till ersättning.

2.1.3

När det gäller de järnvägstjänster som omfattas av skyldigheten att tillhandahålla allmännyttiga tjänster – som utgör den största delen av de dagliga transporterna – finns flera exempel på fall där de transportansvariga myndigheterna eller behöriga myndigheter har behövt ingripa för att upprätthålla tjänstekvaliteten.

2.1.4

Det stora utbudet av tjänster från olika aktörer, utan koppling till varandra eller samverkan, har, i en organisatorisk miljö som har genomgått stora strukturförändringar och som saknar stabilitet och överblickbarhet, skapat ett system där de lokala operatörerna reagerar på olika situationer utan realtidsinformation. Detta medför vissa brister i funktionen, som i sin tur leder till missnöjda resenärer. Mot den bakgrunden finns det skäl att inventera läget i sektorn på medlemsstatsnivå för att ta fram förslag till lösningar.

2.2   Icke-uttömmande förteckning över faktorer som bidrar till försämrad funktion och som noterats av passagerare eller deras sammanslutningar:

Problem att få tillgång till information, bristfällig eller inadekvat skyltning.

Obegriplig eller oklar prissättning.

Bristande möjligheter att planera resor i tillräckligt god tid före tågets avgång på grund av tidsgränserna för bokning.

Problem med överbokning.

Förhållanden i tåg och på stationer, inadekvata perronger (trängsel i samband med av- och påstigning), förhållanden som inte uppfyller hygienkrav, avsaknad av sanitära utrymmen.

Dålig tillgänglighet för funktionshindrade till perronger, stationer, serviceanläggningar, tåg; alltför lång beställningstid (48 timmar) om man vill boka särskild assistans, alltför strikta krav för assistans (totalvikt).

Otrygghet på tåg och stationer.

Material som ställs till förfogande alltför sent, perrongbyten som inte beaktas i samband med byten.

Två tåg som avgår strax efter varandra från samma perrong, samtidigt som ett flertal andra perronger inte används.

Otillräckligt bagageutrymme.

Multimodala transporter beaktas inte (svårigheter att få cyklar omhändertagna, dålig organisation och förvaltning – eller frånvaro – av anslutningar till andra transportsätt, bristande information och frånvaro av gemensam prissättning och integration av tjänster).

Bristande punktlighet, bristande turtäthet på vissa sträckor, indragning av tåg utan föregående varning.

Dåligt omhändertagande av resenärer som drabbats av störningar, otillräcklig eller utebliven ersättning.

Tjänster eller sträckor som dras in eller omorganiseras utan föregående samråd med användarna, deras företrädare, de berörda lokala och regionala myndigheterna (t.ex. indragning av nattåg, ändrade tidtabeller, trafikeringsfrekvens osv.).

Förlängd restid mellan två stationer.

Dålig tillgång till försäljnings- och distributionsställen.

2.3   Huvudorsaker till icke-förutsägbara störningar:

Ogynnsamma väderförhållanden: Teknisk anpassning eller förfaranden inte planerade för att se till att tjänsten håller tillräcklig kvalitet.

Materielproblem: Följderna av otillräcklig uppföljning av utrustningens driftsförhållanden och livslängd, bristande kontroll av uttjänthet och frånvaro av planering och stabila underhållsbudgetar.

Mänskliga problem: självmord, händelser orsakade av tillgång till känsliga anläggningar vilkas följder och orsaker EESK inte har för avsikt att kommentera i det här yttrandet.

2.4   Positiva bedömningar och faktorer som kan bidra till en omfördelning mellan transportslagen:

Hög personsäkerhet och trafiksäkerhet

Professionell personal

Järnvägen kan bidra till den fysiska planeringen och den regionala utvecklingen.

3.   Särskilda kommentarer: Utvecklingen under de senaste årtiondena

3.1

Kommissionen har respekterat fördragets principer om fri rörlighet för medborgarna och gett stöd åt principen om hållbar rörlighet. Järnvägstransporter betraktas allmänt som en effektiv form av masstransport för personer. Järnvägen kan anpassas till de krav som fastställs av de behöriga myndigheterna, den är miljövänlig och den kan använda infrastruktur som fortfarande finns på plats och är väl underhållen – eller som lätt kan återtas i bruk.

3.2

EU har planerat ett europeiskt nätverk av internationella järnvägslinjer. Stora investeringar har gjorts och kommer att göras för att fullborda detta nätverk. Detta unionsinitiativ bör dock grunda sig på gemensamma investeringsbeslut med medlemsstaterna så att Europas resenärer kan erbjudas transport från dörr till dörr utan alltför många byten.

3.3

En granskning av utbudet i regionerna och den regionala planeringen visar dock att strategiska val har gjorts godtyckligt, och man har inte beaktat behovet av att ordna transporterna så att man minskar antalet byten, som har negativa följder för användningen av kollektivtransportmedel.

3.4

Denna förhandsgranskning före viktiga beslut blir nu allt vanligare bland de ansvariga myndigheterna, som dock står inför problem med oklar finansiering som saknar stabilitet på medellång och lång sikt.

3.5

Transporterna utgör dock en avsevärd del av staternas och regionernas budgetar. Allmänheten är medveten om detta, inte minst med tanke på den pågående krisen, och vill ha öppenhet och tillförlitlig information. Man är fortfarande orolig för bristen på kontroll i fråga om nya stora projekt. Såsom EESK påpekade i sitt yttrande TEN/479 är dialog mellan myndigheterna och det civila samhället mycket viktig, särskilt när det gäller investeringar i transportinfrastruktur.

4.   Frågan ligger i linje med kommitténs program för prioriterade åtgärder

4.1

Detta yttrande utgör en fortsättning på föregående arbeten:

TEN/432-433: Ett gemensamt europeiskt järnvägsområde

TEN/454: Färdplan för ett gemensamt europeiskt transportområde

TEN/471: Riktlinjer för det transeuropeiska transportnätet

TEN/479: Vitbok om transporter: För ett större deltagande och engagemang från det civila samhällets sida

TEN/480: Passagerares rättigheter inom alla transportsätt

4.2

Viljan att skapa ett europeiskt transportnät har av naturliga skäl lett till en koncentration av EU-medel till de stora rutterna. Man har valt att prioritera nya höghastighetslinjer, ibland på bekostnad av en modernisering av andra befintliga transportkorridorer eftersom budgeten är begränsad. De offentliga myndigheterna bör sträva efter att förstärka järnvägen som en transportmöjlighet för allmänheten, och till och med i vissa fall göra järnvägstransporterna till ryggraden i ett sammanhängande multimodalt system. Mot den bakgrunden behövs en gemensam europeisk finansiering av en sammanhängande politik för hållbar rörlighet (med utnyttjande av den transportfinansiering som GD Regionalpolitik disponerar över).

4.3

Kommittén efterlyser därför en objektiv utvärdering av den aktuella situationen vad avser järnvägstransporter (fördelar/nackdelar). Kommissionen bör genomföra denna utvärdering på ett öppet sätt genom att ta fram erforderlig information och inbjuda medborgarna att framföra sina förväntningar i frågan, som berör den absoluta majoriteten av dem (resor till och från arbetet, tillfälliga resor i tjänsten, privata resor, semesterresor osv.).

5.   EESK vill rikta uppmärksamheten på hela uppsättningen problem

5.1

I dessa kristider då de offentliga medlen blir allt mindre skulle en stimulanspolitik på basis av en strategi för hållbar utveckling få gynnsamma effekter för sysselsättningen och dess kvalitet, för arbetet med att uppfylla målen om en övergång till miljövänligare transportmedel och för EU-medborgarnas tillgång till transporttjänster i allmänhetens intresse. EESK påminner därför om att det är inom denna övergripande ram som de stora byggprojekten bör planeras.

5.2

Kommittén vill rikta uppmärksamheten på att om servicen försämras på grund av tidtabells- eller tågförändringar kan det leda till att människor flyttar eller byter jobb. Denna påtvingade rörlighet är inte den mobilitet som allmänheten önskar. Vi understryker att utvecklingen ofta innebär en omfördelning mellan transportslagen (till bil eller flyg) som står i strid med den rekommenderade politiken.

5.3

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén uppmanar kommissionen att överväga och utforma ett EU-program för upprustning av järnvägsnät eller stödja sådana program i medlemsstaterna. Ett EU-program som syftar till att uppfylla förväntningarna hos järnvägsföretagens kunder skulle lätt kunna integreras i EU:s strategier (strategin för hållbar utveckling, Horisont 2020 osv.). En dialog om transportpolitiken med det civila samhället skulle vara mycket uppskattad av allmänheten. En ny inriktning för den transportfinansiering som tilldelas inom ramen för regionalpolitiken skulle utgöra ett verktyg med stor hävstångseffekt till förmån för denna strategi.

Bryssel den 13 december 2012

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON


15.2.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 44/53


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Frågeställningar som uppstår då subventionerat boende definieras som en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse” (yttrande på eget initiativ)

2013/C 44/09

Föredragande: Raymond HENCKS

Den 19 januari 2012 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i sin arbetsordning utarbeta ett yttrande på eget initiativ om

”Frågeställningar som uppstår då subventionerat boende definieras som en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse”.

Den 21 februari 2012 gav kommitténs presidium i uppdrag åt facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället att förbereda ärendet. Facksektionen antog sitt yttrande den 26 november 2012.

Vid sin 485:e plenarsession den 12–13 december 2012 (sammanträdet den 13 december) antog Europeiska och ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 67 röster för, 5 röster emot och 4 nedlagda röster.

1.   Rätten till bostad – allmänna principer

1.1

Europeiska unionen måste ta i beaktande att rätten till bostad är en internationell skyldighet som medlemsstaterna ska respektera. Denna rätt erkänns i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna: ”Var och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster”. I Europarådets reviderade europeiska sociala stadga fastslås följande: ”För att trygga att den enskilde i praktiken kommer i åtnjutande av rätt till bostad, åtar sig parterna att vidta åtgärder som syftar till 1. att främja tillgången till bostäder med rimlig standard, 2. att förebygga och minska hemlösheten i syfte att successivt undanröja den, 3. att göra bostäder ekonomiskt tillgängliga för personer som saknar tillräckliga medel.” Rätten till bostad har även skrivits in i grundlagen i många medlemsstater och/eller är föremål för särskilda lagar som syftar till ett genomförande i praktiken.

1.2

I Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna fastställs följande: ”I syfte att bekämpa social utslagning och fattigdom skall unionen erkänna och respektera rätten till socialbidrag och till bostadsbidrag som, i enlighet med närmare bestämmelser i gemenskapsrätten samt i nationell lagstiftning och praxis, är avsedda att trygga en värdig tillvaro för alla dem som saknar tillräckliga medel.

1.3

Genomförandet av rättigheterna sker i de flesta medlemsstater via tjänster av allmänt ekonomiskt intresse i enlighet med artikel 36 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, som stipulerar följande: ”Unionen skall för att främja social och territoriell sammanhållning i unionen erkänna och respektera den tillgång till tjänster av allmänt ekonomiskt intresse som föreskrivs i nationell lagstiftning och praxis i enlighet med Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.

1.4

I enlighet med artikel 106.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och i fall då allmän rätt till bostad omfattas av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, ska företag som anförtrotts att tillhandahålla sådana tjänster endast vara underkastade konkurrensreglerna i gemenskapens lagstiftning samt förbudet mot och kontrollen av statligt stöd i den mån tillämpningen av dessa regler inte rättsligt eller i praktiken hindrar att de särskilda uppgifter som tilldelats dem av nationella, regionala eller lokala myndigheter fullgörs. Kommissionens beslut av den 20 december 2011 om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse begränsar tillgången till subventionerade bostäder till missgynnade medborgare eller socialt utsatta grupper, som på grund av bristande betalningsförmåga inte kan skaffa sig en bostad på marknadsvillkor.

1.5

Enligt protokoll nr 26 som fogats till Lissabonfördraget ansvarar i första hand medlemsstaterna och deras nationella, regionala och lokala myndigheter för att tillhandahålla, beställa, finansiera och organisera tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. Dessa myndigheter har stort handlingsutrymme på området och åtnjuter frihet och demokratisk valfrihet.

1.6

I protokollet åläggs medlemsstaterna bl.a. att säkerställa en hög nivå av överkomlighet samt främjande av allmän tillgång till tjänsterna av allmänt ekonomiskt intresse.

1.7

Rätten till bostad sammanhänger med andra grundläggande rättigheter såsom rätten till mänsklig värdighet, till skydd av privatlivet och hemmet, till familj, vatten, hälsa, energi osv. En förutsättning för att en människa ska kunna utvecklas och integreras i samhället är att hon har tillgång till en dräglig bostad.

1.8

Huruvida rätten till boende kan säkerställas beror oftast och framför allt på utbudet av lämpliga bostäder. Rätten till bostad definieras oftast som rätten till drägligt boende till rimligt pris.

1.9

Att säkerställa rätten till boende innebär inte alltid att de offentliga myndigheterna måste tillhandahålla en bostad till alla som ansöker om det. Staten eller den ansvariga offentliga myndigheten är skyldig att genom politiken och programmen förbättra hela befolkningens tillgång till bostäder.

1.10

Medlemsstaterna ingriper på mycket olika sätt och i mycket olika omfattning i sina bostadsmarknaders funktionssätt för att säkerställa denna grundläggande rättighet med målet att ge varje medborgare möjlighet till ett drägligt boende till överkomligt pris. Genom att blivande hyresgäster på lämpligt sätt deltar i byggandet av subventionerade bostäder blir boendet mer överkomligt samtidigt som dessa personers möjligheter på arbetsmarknaden förbättras.

1.11

Ur denna synvinkel är boendet en vara (offentlig eller offentligt förvaltad) för vilken medlemsstaterna med utgångspunkt i sina egna politiska val eller egna kollektiva kriterier fastställer miniminormer avseende lämplighet som bostad och bekvämlighet samt särskilda bestämmelser avseende stadsplanering, byggande och kostnad i förhållande till hushållets inkomster. I vissa fall, exempelvis i Tyskland, reglerar man hyresnivån. I andra fall förekommer socialt stöd till boende eller skatteåtgärder för att påverka denna oundvikliga utgiftspost, som är den största i hushållens ekonomi.

2.   Subventionerat boende

2.1

Trots dessa åtgärder kan man konstatera att många unionsmedborgare inte har råd med en dräglig bostad. År 2010 var 5,7 % av EU:s befolkning bostadslösa (källa: Europe Information Service S.A.), trots att Europarådets reviderade sociala stadga syftar till att minska hemlösheten för att successivt undanröja den, 17,86 % bodde i trånga eller olämpliga bostäder och 10,10 % av hushållen uppgav att boendekostnaderna överskred 40 % av den disponibla inkomsten.

2.2

Många medlemsstater har valt att utforma ett system med ett parallellt utbud av subventionerat boende (social housing) som komplement till det spontana utbudet på den privata bostadsmarknaden. Detta subventionerade boende tillhandahålls på särskilda villkor, framför allt av instanser utan vinstsyfte som inrättats uttryckligen i detta syfte, men även av privata investerare, juridiska eller fysiska personer med särskilda uppdrag och som subventioneras av nationella, regionala eller lokala offentliga myndigheter.

2.3

I samtliga medlemsstater förutom Grekland finns det subventionerade bostäder. 25 miljoner europeiska hushåll bor därmed i subventionerade bostäder som omfattas av villkor avseende territoriella program, tillgång och pris, som fastställs direkt av de offentliga myndigheterna i medlemsstaterna.

2.4

Tack vare det subventionerade boendets stabilitet och kontrollerade pris bidrar detta parallella utbud av bostäder framför allt till att dämpa cyklerna på bostadsmarknaden och begränsa fenomenet med prisbubblor. Medlemsstater med ett stort antal subventionerade bostäder har därför kunnat undvika fenomenet med prisbubblor på bostadsmarknaden och dess makroekonomiska följder.

2.5

Subventionerat boende är ett av de offentliga myndigheternas svar på bostadsmarknadens oförmåga att tillgodose alla behov av bostäder, samtidigt som de garanterar alla tillgång till drägliga bostäder till en rimlig kostnad. Genom att blivande hyresgäster på lämpligt sätt deltar i byggandet av subventionerade bostäder blir boendet mer överkomligt och invånarnas inställning till det boende som de erbjuds förbättras. Dessutom ger det dem möjlighet att förbättra sina arbetsvanor och färdigheter, och därigenom öka sina möjligheter på arbetsmarknaden.

2.6

Marknadens misslyckande att tillgodose samtliga bostadsbehov drabbar inte bara de bostadslösa, utan även personer som bor i bostäder som är osunda, olämpliga eller trånga samt personer som lägger större delen av sina inkomster på hyra eller månatliga lånekostnader.

2.7

Bostadsbehoven varierar kraftigt från en medlemsstat till en annan, och även inom en och samma medlemsstat, mellan länder i väst och länder i öst, mellan glesbygd och tätorter, samt mellan centrum och förorterna inom själva tätorterna.

2.8

EU:s medlemsstater utgår från tre olika principer

A)

Absolut rätt till boende

Boende som subventioneras av en offentlig myndighet och som uteslutande riktar sig till personer som otvetydigt kan konstateras vara missgynnade eller socialt utestängda. Reglerna för att få en sådan bostad är mycket stränga. Hyran betalas nästan helt och hållet av det sociala trygghetssystemet. Denna boendeform konkurrerar inte med den privata bostadssektorn och motsvarar fullt ut gemenskapens definition av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse i fråga om subventionerat boende, i enlighet med formuleringen i Europeiska kommissionens beslut av den 20 december 2011, genom vilket undantag från kravet på förhandsanmälan begränsas till kompensation för kostnader för offentliga tjänster för subventionerat boende riktade till ”missgynnade medborgare eller socialt utsatta grupper, som på grund av bristande betalningsförmåga inte kan skaffa sig en bostad på marknadsvillkor”.

Inom denna kategori faller Bulgarien, Cypern, Estland, Ungern, Irland, Litauen, Lettland, Malta, Portugal, Rumänien, Storbritannien, Slovakien och Spanien (till den del som avser sektorn för subventionerade hyror).

B)

Allmän rätt till boende

Boende som riktar sig till personer som är missgynnade eller socialt utestängda (absolut rätt) samt till personer med blygsamma resurser som har svårt att finna en lämplig bostad på grund av låga inkomster. Bostad beviljas vanligen på basis av inkomst och familjesammansättning. Hyrorna är reglerade och låga. Denna typ av boende inverkar vanligen inte på bostadsutbudet i stort eller på hyresnivåerna, och det påverkar inte alls den privata bostadsmarknaden eftersom antalet förmånstagare är synnerligen begränsat.

Större befolkningsgrupper faller inom denna princip, som även motsvarar gemenskapens krav på inriktning på socialt styrd efterfrågan. Den tillämpas i Tyskland, Österrike, Belgien, Spanien (med avseende på rätten att äga sin bostad), Frankrike, Finland, Italien, Luxemburg, Polen, Tjeckien och Slovenien.

C)

Universell rätt till boende (tillämpas i Danmark och Nederländerna, men på olika sätt)

I Nederländerna innebär denna princip att varje medborgare har rätt till boende oavsett inkomster (inklusive missgynnade personer och personer med låga inkomster). Det är fråga om ett utbud av bostäder som kompletterar den traditionella bostadsmarknaden. Det påverkar starkt marknadsvillkoren och hyrorna till följd av en hyrespolitik som utgår från reella kostnader och inte från marknadsvärde. Samtidigt erbjuds rätt till boende, som inte förekommer inom marknadens privata sektor.

Mot bakgrund av att det saknas inriktning på en specifik socialt relaterad efterfrågan, motsätter sig Europeiska kommissionen den universella rätten till boende, eftersom den inte svarar mot gemenskapens definition av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse avseende boende. Den universella rätten är inte längre aktuell i Sverige, där boende inte uttryckligen bedöms som en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse.

I Danmark är den universella rätten till boende djupt rotad i välfärdsmodellen. Begreppet missgynnade, sårbara och utestängda grupper eller personer begränsas inte till en viss inkomstnivå. Fokus ligger på att ge behövande tillgång till bostäder till rimliga priser. Den kompletterar den traditionella fastighetsmarknaden genom att bortse från lagstiftade sociala skyldigheter, säkerställa jämlikhet och social mångfald oberoende av etnisk tillhörighet, kön, ålder, funktionshinder och mentala eller fysiska behov. Prissättningspolitiken regleras med utgångspunkt i faktiska kostnader, vilket utesluter risken för överkompensation.

3.   Subventionerat boende och gemenskapsrätten

3.1

Eftersom marknadskrafterna inte klarar av att erbjuda alla medborgare en dräglig bostad faller frågan om subventionerat boende möjligen inom gemenskapsrättens område för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, om det betraktas som en sådan tjänst av berörda medlemsstat. I förekommande fall kan tjänsten omfattas av subventioner eller offentliga bidrag.

3.2

I protokoll nr 26 fogat till Lissabonfördraget bekräftas de nationella, regionala och lokala myndigheternas avgörande roll och stora handlingsutrymme när det gäller att tillhandahålla, beställa och organisera tjänster av allmänt ekonomiskt intresse som i största möjliga mån tillgodoser användarnas behov. Subventionerat boende omfattas av skyldigheten att tillhandahålla allmännyttiga tjänster som definieras av de nationella, regionala eller lokala offentliga myndigheterna, bland annat när det gäller programplanering, pris, tilldelningsvillkor och villkor för nyttjande. I protokollet åläggs medlemsstaterna bl.a. att säkerställa att tjänsterna av allmänt ekonomiskt intresse håller en hög nivå av överkomlighet, likabehandling samt främjande av allmän tillgång och användarnas rättigheter.

3.3

Om subventionerat boende fastställs vara en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse omfattas det av artiklarna 14 och 106.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt samt dess protokoll nr 26, som bland annat inför principen om kollektiva preferenser på det sociala och kulturella området och om tillgodoseende av behov som uttrycks lokalt i enlighet med medlemsstaternas definitioner av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. Enligt dessa bestämmelser ska genomförandet av uppdraget att tillhandahålla subventionerat boende ha företräde framför konkurrensbestämmelserna och inre marknadens bestämmelser, inom ramen för de villkor som fastställts i beslutet om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, såsom anges i punkt 3.6.

3.4

Tillämpningen av dessa bestämmelser i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt innebär att kommissionen har beviljat undantag avseende skyldigheten att på förhand informera om statligt stöd som riktas till företag som ansvarar för subventionerat boende.

3.5

Medlemsstaternas klassificering av subventionerat boende som en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse ska granskas av Europeiska kommissionens bara om det förekommer uppenbara fel, och detta sker då under EU-domstolens överinseende.

3.6

Med motiveringen att offentliga tjänster är kopplade till ett socialt uppdrag anser Europeiska kommissionen att subventionerat boende ska ha en direkt koppling till de mest utsatta medborgarna och de mest missgynnade grupperna i stället för att utgå från olika bostadsbehov på de lokala bostadsmarknaderna. Detta är en ständig källa till konflikter mellan kommissionen och vissa medlemsstater, företag som ansvarar för subventionerat boende och företrädare för de boende i subventionerade bostäder, som inte delar kommissionens inställning i denna fråga, medan andra stöder den.

4.   En rättslig ram som destabiliserar medlemsstaternas politik för subventionerade bostäder

4.1

Europeiska kommissionens beslutspraxis i fall av kontroll av uppenbara fel i definitionen av subventionerat boende som tjänst av allmänt intresse har lett till vissa förändringar i vissa medlemsstaters politiska vägval när det gäller organiseringen och finansieringen av subventionerade bostäder, varvid tvister har uppstått.

4.2

I Nederländerna har tillämpningen av denna beslutspraxis lett till att närmare 400 000 hushåll har fråntagits möjligheten till subventionerat boende, eftersom de av Europeiska kommissionen bedöms ha för stora tillgångar samtidigt som i praktiken de inte har råd att skaffa sig bostad på marknadens villkor.

4.3

I Sverige har vägran att tillämpa denna beslutspraxis lett till att de offentliga myndigheterna har uteslutit subventionerat boende från området för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, och därmed äventyras finansieringen i form av ersättning för tjänster av allmänt intresse, som är den enda form av finansiering som är förenlig med fördragets förbud mot statligt stöd.

4.4

I Frankrike har fastighetsägarnas organisation Union nationale de la propriété immobilière riktat ett klagomål till Europeiska kommissionen mot franska staten bl.a. med motiveringen att de inkomsttak som ger rätt till subventionerat boende är för höga och inte motsvarar kommissionens beslutspraxis på området.

4.5

Förslagen till direktiv om offentlig upphandling och om koncessioner innebär att samarbetet mellan företag som ansvarar för subventionerat boende – som omfattas av begreppen sociala företag och offentligrättsliga organ – ska följa bestämmelserna i direktiven och kraven på anbudsinfordran. Genom att Europeiska kommissionen utvidgar rättspraxisen avseende samarbete mellan offentliga myndigheter till att omfatta samtliga tilldelningsorgan äventyras metoderna för samarbete och ömsesidighet i fråga om medel som är nödvändiga för modernisering av subventionerat boende, för god förvaltning och för förstärkt lokal förankring.

4.6

Dessa konkreta exempel visar EU-rättens direkta återverkningar på hur subventionerat boende definieras, organiseras och finansieras av medlemsstaterna, och de ger anledning att fastställa en rättslig ram som gynnar utvecklingen av subventionerat boende i Europeiska unionen.

4.7

Genom att subventionerat boende har så många olika dimensioner och är så vida spritt i Europeiska unionen spelar det en nyckelroll i genomförandet av Europa 2020-strategin. Det medverkar aktivt till målet att göra unionen till en smart och hållbar ekonomi för alla genom att bidra till ökad sysselsättning, produktivitet, social integration och social sammanhållning samtidigt som det aktivt bidrar till att bekämpa fattigdom, klimatförändring och energifattigdom.

4.8

Varje medlemsstat måste visserligen anta sina egna nationella mål på vart och ett av dessa områden, inklusive när det gäller utvecklingen av utbudet av subventionerade bostäder, men konkreta åtgärder bör vidtas även på EU-nivå till stöd för Europa 2020-strategin, också i fråga om subventionerat boende.

5.   En politik för subventionerat boende som fullvärdigt integreras i målen för Europa 2020-strategin och i en bättre ekonomisk styrning

5.1

Subventionerat boende bidrar aktivt till att ett antal mål i Europa 2020-strategin kan uppnås, såväl när det gäller stöd till tillväxtstrategin, ökad regional attraktionskraft, genererade investeringar, nya lokalt förankrade arbetstillfällen, kampen mot fattigdom och social utslagning som åtaganden i kampen mot klimatförändring och energifattigdom.

5.2

Europeiska unionen kommer på andra plats i världen när det gäller subventionerat boende, efter Kina som ställt upp mål om subventionerat boende som åtföljer politiken för ekonomisk tillväxt och stadsutveckling och bidrar till att motverka fenomenet med prisbubblor på den privata bostadsmarknaden.

5.3

Det är i enlighet med Europeiska kommissionens förslag fullt möjligt att utnyttja medel ur strukturfonderna för perioden 2014–2020 för subventionerat boende, särskilt när det gäller värmeisolering och främjande av förnybar energi, integrerade åtgärder för en hållbar stadsutveckling och för bekämpning av utestängning genom att marginaliserade grupper får tillgång till boende och till sociala tjänster av god kvalitet och till rimlig kostnad.

5.4

Det subventionerade boendet kan utgöra ett konkret och effektivt svar på kommissionens och rådets önskan att förstärka den ekonomiska styrningen i euroområdet, särskilt genom övervakning av prisbubblor på bostadsmarknaden och dessa prisbubblors förödande återverkningar på den makroekonomiska och sociala balansen. Uppkomsten av ett parallellt utbud av subventionerade bostäder bidrar till att dämpa dessa fenomen (prisbubblor och cykler på bostadsmarknaden).

5.5

Om en medlemsstat av budgetskäl eller till följd av en alltför restriktiv definition av utsatta personer eller missgynnade sociala grupper inte längre kan anpassa utbudet på subventionerade bostäder till medborgarnas reella behov, trots att landet i fråga internationellt har åtagit sig att säkerställa rätten till boende, kan den universella rätten till dräglig bostad till rimligt pris inte genomföras utan kraftiga ingripanden av de offentliga myndigheterna på den privata marknaden.

6.   Att bemöta de nya energirelaterade och sociala utmaningarna

6.1

Det subventionerade boendet måste anpassas till nya klimatförhållanden och till nödvändig energieffektivitet i äldre och nya bostäder i sektorn. Den investeringspolitik för energieffektivitet som förs av företag inom sektorn för subventionerat boende måste stödjas av det offentliga, eftersom den ger möjlighet att motverka klimatförändringarna och bekämpa energifattigdomen i hushåll med låga inkomster samtidigt som den lokala sysselsättningen gynnas och den regionala ekonomin utvecklas. Sammanhållningspolitiken kan aktivt bidra till denna dynamik och ge upphov till hävstångseffekter avseende kompletterande finansieringsformer.

6.2

Den åldrande befolkningen utgör likaså en betydande utmaning genom att subventionerade bostäder måste anpassas för äldre och hjälpbehövande samt till nya integrerade tjänster som gör att hjälpbehövande personer kan bo kvar i sina hem och att subventionerat boende blir tillgängligt.

6.3

Fattigdomen bland hushåll som bor i eller ansöker om subventionerade bostäder ökar. Detta föranleder ökade krav på social blandning och på högre kvalitet på subventionerade bostäder i regionerna. Integrerade metoder för hållbar stadsutveckling måste utformas och omfatta sociala, ekonomiska, urbana och miljörelaterade dimensioner, vilket även framhålls i Europeiska kommissionens förslag till Eruf-förordning.

7.   Vilken roll kan EU spela?

7.1

Europeiska unionen måste framför allt utarbeta en rättslig ram som främjar utvecklingen av subventionerat boende i medlemsstaterna, både när det gäller finansieringen och i fråga om definitioner och funktioner. En gynnsam rättslig ram bör omfatta övervakning av uppenbara brott mot definitionen av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, bestämmelserna om förenlighet när det gäller statsstöd till företag som förvaltar subventionerat boende samt tillämpningen av bestämmelser om offentlig upphandling och samarbete mellan företag inom sektorn för subventionerat boende. Vidare bör den inbegripa sänkta momssatser i och med att boendet fyller ett grundläggande behov.

7.2

Europeiska kommissionen bör se över sin beslutspraxis vid kontroll av uppenbara brott i medlemsstaterna avseende definitionen av subventionerade bostäder eftersom det inte är säkert att den alltid är anpassad till villkoren på området. Kommissionen bör låta medlemsstaterna bära ansvaret för att fastställa villkoren för tillträdet till och priserna på subventionerade bostäder utifrån lokala behov och prioriteringar samt de verkliga behov som missgynnade medborgare eller socialt svagare grupper har, i enlighet med bestämmelserna i protokoll nr 26 om tjänster av allmänt intresse.

7.3

EESK välkomnar Europeiska kommissionens beslut att även fortsättningsvis göra undantag från skyldigheten att anmäla statligt stöd i form av ersättning för offentliga tjänster till företag inom sektorn för subventionerat boende. Det är även positivt att kommissionen väger in vissa särfall, exempelvis längden på uppdragens giltighetstid och långsiktiga investeringar.

7.4

EESK ser det som positivt att Europeiska kommissionen i ett meddelande om socialt företagande uttrycker viljan att främja ett ekosystem som gynnar framväxten av sociala företag i Europeiska unionen, bland annat företag som handhar subventionerat boende, och att kommissionen vill arbeta för uppkomsten av solidariska investeringsfonder. Kommittén understryker vikten av att värna om arbetsmarknadsparternas roll i de medlemsstater där den nationella praxisen innebär att de är involverade i fråga om subventionerat boende.

7.5

Kommissionen, Europaparlamentet och rådet bör i direktivförslagen om offentlig upphandling och koncessioner inbegripa samarbetet mellan företag som ansvarar för subventionerat boende i egenskap av offentligrättsliga organ och sociala företag. Samtidigt bör området omfatta samarbetet mellan offentliga instanser mot bakgrund av dessa organs allmännyttiga intressen och deras deltagande i offentliga och privata sammanhang.

7.6

Europeiska kommissionen bör se över sina förslag i fråga om det gemensamma momssystemets framtid och bevara möjligheten för medlemsstaterna att tillämpa skattelättnader för offentliga, sociala och privata tillhandahållare för utbyggnad och renovering av subventionerat boende, eftersom det fyller ett grundläggande behov på lokal nivå och inte påverkar handeln mellan medlemsstaterna och en välfungerande inre marknad.

7.7

Europeiska unionen bör även stödja medlemsstaterna i arbetet med att öka utbudet av subventionerade bostäder och att modernisera det i syfte att bemöta de nyuppkomna demografiska, sociala och klimatrelaterade utmaningarna och därmed aktivt bidra till att uppnå målen i Europa 2020-strategin.

7.8

EESK välkomnar i detta sammanhang kommissionens förslag till förordningar för Eruf och ESF. Syftet är att göra strukturfonderna för perioden 2014–2020 tillgängliga för prioriterade investeringar i värmeisolering i subventionerade bostäder, att vidta integrerade åtgärder för hållbar stadsutveckling, att ge marginaliserade befolkningsgrupper tillträde till subventionerade bostäder av hög kvalitet och till rimligt pris samt att främja sociala företag. Kommittén erinrar om att målet är att kunna erbjuda subventionerat boende av hög kvalitet till alla som behöver det.

7.9

EESK anser att dessa åtgärder är nödvändiga och att de bör åtfölja bestämmelserna i Europeiska kommissionens förslag till direktiv om energieffektivitet, som innebär att företag som ansvarar för subventionerade bostäder åläggs att årligen isolera 4 % av dessa bostäder. Ett sådant åliggande måste åtföljas av specifika åtgärder som syftar till finansiering av de tänkta investeringarna, i synnerhet via Eruf men även genom en investeringsfond på EU-nivå.

7.10

Europaparlamentet och rådet bör anta kommissionens förslag till förordningar för Eruf och ESF. De ingår i genomförandet av Europa 2020-strategin och innebär att man för första gången genom strukturfondsbestämmelserna erkänner den prioriterade ställning som boendet har inom medlemsstaternas investeringspolitik inom ramen för sammanhållningspolitiken under perioden 2014–2020.

7.11

Regleringen av bostadsmarknaden i medlemsstaterna är en viktig förutsättning för stabilitet i euroområdet mot bakgrund av de makroekonomiska och sociala återverkningar som prisbubblor på bostadsmarknaden får. Subventionerat boende bidrar till att stabilisera bostadsmarknaden och till att reglera dess cykler.

7.12

EESK ser positivt på kommissionens förslag att införa en förstärkt makroekonomisk övervakning i euroområdet där man även tar hänsyn till de makroekonomiska återverkningarna av prisbubblor på bostadsmarknaden. Enligt kommittén bör detta förstärkta övervakningsverktyg åtföljas av åtgärder för att främja en smart reglering av bostadsmarknaderna i medlemsstaterna och en utbyggnad av utbudet av subventionerade och privata bostäder som kan stabilisera och dämpa cyklerna på dessa marknader, i linje med en hållbar stadsutveckling.

7.13

Enligt kommitténs förmenande är det nödvändigt att inleda diskussioner om europeiska resurser för en stabilisering av finansieringen av subventionerat boende, som ingår i den europeiska sociala modellen. Idén om ett europeiskt sparkonto (med högsta sparbelopp) till stöd för subventionerat boende bör utredas. Det skulle kunna anslutas online till Europeiska investeringsbanken, som skulle ansvara för förvaltningen av medlen. Ett sådant förfarande kunde både stabilisera investeringarna i subventionerat boende och skapa en stark känsla av tillhörighet bland de medborgare som deltar.

Bryssel den 13 december 2012

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON


15.2.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 44/59


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Det civila samhällets framväxt i Kina: det civila samhällets bidrag till året för interkulturell dialog mellan EU och Kina och dess varaktiga resultat”

2013/C 44/10

Föredragande: Anne-Marie SIGMUND

Den 16 september 2010 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs presidium att utarbeta ett yttrande om

”Det civila samhällets framväxt i Kina: det civila samhällets bidrag till året för interkulturell dialog mellan EU och Kina och dess varaktiga resultat”.

Facksektionen för yttre förbindelser, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 20 november 2012. Föredragande var Anne-Marie SIGMUND.

Vid sin 485:e plenarsession den 12–13 december 2012 (sammanträdet den 13 december 2012) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 68 röster för, 1 röst emot och 5 nedlagda röster.

1.   Rekommendationer

1.1

Kommittén uppmanar kommissionen att involvera kommittén i de löpande aktiviteterna i de olika arbetsgrupper som har inrättats inom ramen för tredje pelaren, dialogen människor emellan. Som institutionell plattform för den civila dialogen i EU har kommittén redan samlat på sig omfattande kunnande och erfarenheter som den skulle kunna bidra med när denna dialog byggs upp med Kina. Kommittén konstaterade redan 1999 att ”kultur […] strukturerar fältet för det civila samhällets agerande” (1) och betraktar därför kultur som det övergripande temat i den breda begreppsdefinition som den har antagit. Med denna strategi är kommittén mycket lämpad att stödja soft power-politiken och den ”interkulturella diplomatin” mellan dialogpartnerna EU och Kina inom ramen för sina befogenheter.

1.2

Initiativen människor emellan borde i första hand om möjligt fördjupas på lägsta nivå genom ökat studentutbyte, eventuellt egna praktikantprogram och partnerskap mellan städer och kommuner.

1.3

Ökad kulturturism borde ägnas uppmärksamhet. Erfarenheter har visat oss att kulturturism inte bara stimulerar ekonomin utan dessutom också på ett varaktigt sätt bidrar till bättre ömsesidig förståelse.

1.4

Efterlevnad av internationella normer beträffande mänskliga rättigheter och demokratiska och grundläggande friheter som är viktiga förutsättningar för kulturyttringar, kulturutbyten och kulturell mångfald måste vara ett krav.

1.5

Utbildning (också vuxenutbildning) bör ingå bland de gemensamma aktiviteterna, eftersom den interkulturella dialogen öppnar många olika möjligheter på detta område. Det handlar om allt från språkinlärning till konsumentutbildning, miljöupplysning m.m.

1.6

För att skapa en medvetenhet på lång sikt föreslår kommittén att man varje år anordnar en dag för möten mellan EU och Kina, som firas med kulturevenemang på båda sidor.

1.7

Utbytet av god praxis bör främjas på så många områden som möjligt (man kan involvera viktiga aktörer inom samhällsekonomin, t.ex. arbetsmarknadsparterna, och människorättsorganisationer, både officiella och oppositionella, men också olika utbildningsinstitutioner och sakkunniga inom särskilda områden, t.ex. konsumentfrågor, miljöskydd och kriminalvård).

1.8

Under alla omständigheter bör man se till att pågående initiativ kopplas ihop bättre med varandra och att informationsutbytet mellan alla aktörer förbättras, eftersom det finns en rad initiativ som för närvarande mer eller mindre genomförs i isolering och där värdefulla samordningsvinster går förlorade (se t.ex. den kulturella dialogen mellan Eunic och Kina).

1.9

Man bör stärka samarbetet mellan medierna (tv och tryckta medier) och den gemensamma utbildningen och vidareutbildningen av journalister. Båda gör det lättare att nå fram till bredare befolkningslager (2).

1.10

Kommittén kommer i enlighet med artikel 167.3 i EUF-fördraget att undersöka vilka andra hållbara initiativ den skulle kunna vidta inom ramen för sitt nuvarande samarbete med Kina och är också beredd att erbjuda andra aktörer en plattform för informations- och åsiktsutbyte.

2.   Bakgrund

2.1

Sedan den europeiska agendan för kultur 2007 har det blivit allt viktigare med en ny strategisk ram för EU:s yttre åtgärder där kultur spelar en särskild roll.

Det pågående året för interkulturell dialog mellan EU och Kina och de varaktiga strukturer som planeras inom denna ram inom ramen för EU:s interkulturella strategi är en konsekvent fortsättning på denna soft power-politik.

För övrigt talade sig president Hu Jintao varm för denna europeiska strategi vid det kinesiska kommunistpartiets 17:e kongress. Hu Jintao förklarade i samband med detta att Kina borde investera mer i soft power-resurser.

2.2

EU:s och Kinas gemensamma förklaring om kultur av den 22 oktober 2007 har lett till mer samarbete och dialog på kulturområdet och har dessutom satt i gång ett ökat politiskt utbyte om allmän utbildning och yrkesutbildning, inklusive flerspråkighet.

2.3

I maj 2011 kom högt uppsatta företrädare för EU och Kina överens om att utvidga detta samarbete genom att skapa en tredje pelare i det strategiska partnerskapet mellan EU och Kina, nämligen genom högnivådialogen människor emellan (people-to-people dialogue) mellan EU och Kina. Det formella beslutet om denna tredje pelare fattades vid toppmötet mellan EU och Kina den 14–15 februari 2012.

2.4

Året för interkulturell dialog mellan EU och Kina 2012 ska också ses mot denna bakgrund. Beslutet om detta fattades av ledande företrädare för EU och Kina vid toppmötet mellan EU och Kina 2010, och året invigdes officiellt i Bryssel den 1 februari 2012.

2.5

Syftet med året är inte bara att öka de kulturella förbindelserna utan också att främja den politiska dialogen och dialogen mellan de civila samhällena för att bygga upp positiva och långsiktiga förbindelser mellan EU och Kina (3). Genom att kraftsamla och identifiera synergier hoppas man att året för interkulturell dialog ska stärka dialogen mellan det civila samhället i EU och Kina och få effekter på lång sikt.

3.   Inledning

3.1

Detta yttrande bygger vidare på yttrande CESE 413/2006 (föredragande: Sukhdev SHARMA) och resultaten av den studie som EESK därefter beställde (4) och som innehåller en heltäckande aktuell analys av det kinesiska civila samhället.

3.2

Det kopplar samman de insikter som studien ledde till med den historiska utvecklingen och med året för interkulturell dialog mellan EU och Kina 2012 och de uppgiftsområden och möjligheter som detta innebär.

3.3

Särskilt viktiga är enligt kommittén de förhoppningar som formuleras i konceptet bakom EU:s och Kinas år för interkulturell dialog, nämligen att året för interkulturell dialog ska bidra till dialogen mellan det civila samhället i EU och Kina. Kommittén är en institutionaliserad plattform för den civila dialogen på EU-nivå och därför beredd att spela en liknande roll i förbindelserna mellan EU och Kina.

3.4

Kommittén ställde sig redan 1999 bakom ett bredare kulturbegrepp som inte bara omfattar konst och kulturarv utan även områden som utbildning och vetenskap. Kommittén har vidare slagit fast att det civila samhällets politiska utveckling också är en kulturell process (5), som sätter sin prägel på medborgarnas vardagsliv.

3.5

EESK anser att rörlighet för personer är en grundläggande aspekt av kulturutbytet mellan olika länder. Alla hinder för sådan rörelsefrihet bör därför undanröjas.

3.6

Kommittén uttalade sig om Europeiska året för interkulturell dialog 2008 i ett yttrande (6), där kommittén bland annat också med eftertryck instämde i kommissionens påpekande om hur stort kulturarvets inflytande är på vårt sätt att leva. Detta inflytande är viktigt och måste beaktas redan på EU-nivå men är av särskild betydelse i den interkulturella dialogen mellan EU och Kina.

3.7

Om vi ser till den europeiska rättshistorien och rättsfilosofin hänvisade Montesquieu (7) redan 1748 till dels maktdelningsprincipen, som är grunden för alla demokratiska system, dels sambandet mellan rättsordning och både ett lands naturbetingelser (geografi och klimat) och ett folks ekonomiska, samhälleliga och kulturella utvecklingsnivå.

3.8

Enligt det kulturbegrepp som kommittén förespråkar med en gemenskap av värderingar måste man inom ramen för detta viktiga år för interkulturell dialog mellan EU och Kina också föra eller fördjupa dialogen om de värderingar som ligger till grund för EU:s politiska agerande (8). Detta är inte bara en absolut politisk nödvändighet utan har också en bindande rättslig förankring i artikel 21 i EU-fördraget (9).

3.9

Dessutom innehåller artikel 167.3 i avdelning XIII (”Kultur”) i EUF-fördraget följande uppmaning: ”Unionen och medlemsstaterna ska främja samarbetet med tredje land och behöriga internationella organisationer på kulturområdet, särskilt Europarådet”. Eftersom det rättsligt sett råder enighet om att ”unionen” inte bara avser EU-institutionerna utan – inom sitt respektive behörighetsområde – också de rådgivande organen, kan kommittén här hävda att den har ett primärrättsligt mandat att inom ramen för sin verksamhet vidta sådana initiativ.

3.10

Ett grundläggande referensdokument för året för interkulturell dialog mellan EU och Kina 2012 är också Europaparlamentets resolution av den 12 maj 2011 (10), där Europaparlamentet hänvisar till det civila samhällets starka roll i detta samarbete och ”betonar att demokratiska och grundläggande friheter som t.ex. åsiktsfrihet, pressfrihet, frihet från nöd, fruktan, intolerans och hat liksom tillgång till tryckt och digital information samt förmånsrätten att gå in på internet och kommunicera är en viktig förutsättning för kulturella uttryck, kulturella utbyten och kulturell mångfald”.

3.11

Med utgångspunkt i dessa premisser är kommittén övertygad om att den interkulturella dialogen mellan EU och Kina är ett värdefullt instrument som genom att ligga till grund för samarbetet på det ekonomiska, sociala, rättsliga eller politiska området kan bidra till att öka den ömsesidiga förståelsen och därmed också förtroendet. Denna grund för samarbetet stärker också varaktigheten i alla gemensamma åtgärder. För ändamålet måste man dock också på både europeisk och kinesisk sida skapa de samordnade strukturer som krävs samt utforma och genomföra konkreta projekt.

4.   Allmänna synpunkter

4.1   Medborgare och stat i Kina

4.1.1

I den kinesiska traditionen och framför allt i konfucianismens anda tillmäts individen ett annat värde än i den europeiska traditionen. Att individen underkastas större kollektiva enheter (förr i tiden primärfamiljen och klanen, nu för tiden partiet och staten) har präglat det kinesiska samhället i över två årtusenden. I Europa, med konkurrerande stater som har vuxit fram under hundratals år, måste idén om staten vara en annan än i Kina, där föreställningen om tian xia (”allt under himlen”) låg till grund för statens yttre gränser, innan kolonialmakterna gjorde den kinesiska (dvs. den dåvarande manchuriska) statsmakten medveten om principen om nationella gränser. Den historiska utvecklingen av Kinas politiska struktur återspeglar visserligen 1900- och 2000-talets globala internationella utveckling, men den interna övergången befinner sig ännu i sin linda. Det kinesiska kommunistpartiets makt över individen är förhärskande, eftersom partiet anser att den enskilde ännu inte är tillräckligt ”upplyst” för att anförtros ansvaret över sig själv, vilket förhindrar demokratiska framsteg. Under Kinas snabba väg in i den internationella gemenskapen (efter 1960-talets självpåtagna isolering) med kopplingar av olika slag (på internationell och bilateral nivå) uppstår allt fler kontaktmöjligheter människor emellan som utmanar denna uppfattning.

4.2   Individens rättigheter i Kina

4.2.1

I EU har utvecklingen till modern välfärdsstat främjat ett ”socialt medborgarskap”, där tonvikten läggs på individuella rättigheter men också kollektiva rättigheter garanteras. Man måste därför ta hänsyn till att de båda stora kulturområdena Kina och Europa (hur stora skillnaderna än är inom dessa områden) på grund av den historiska utvecklingen uppvisar stora skillnader, framför allt när det gäller förhållandet mellan individ och samhälle. Detta betyder naturligtvis inte att vi måste tolerera övergrepp mot de mänskliga rättigheterna. Dessa är under alla omständigheter förkastliga. Man bör dock stärka grunden för aktiv dialog som möjliggör ett pragmatiskt tillvägagångssätt – också genom exempel på bästa praxis.

4.2.2

Både EU och Kina påverkas av den ovannämnda effekt kulturarvet har på dagens livsinställning och livsföring samt av den växelverkan mellan geografiska, ekonomiska, sociala, historiskt betingade politiska strukturer och rådande rättsuppfattning och praktisk rättstillämpning som Montesquieu skisserade.

4.2.3

Som aktiv medlem av FN och dess organ (bl.a. ILO) och framför allt som ständig medlem i säkerhetsrådet har också Folkrepubliken Kina ett ansvar för att FN:s anda och värderingar omsätts i praktiken. Detta innebär också att man erkänner alla FN:s beslut i människorättsfrågor (FN:s stadga).

I vardagslivet, framför allt när det handlar om sociala och personliga medborgerliga rättigheter, men också om konsument- och arbetstagarrättigheter, befinner man sig i Kina dock fortfarande långt från ett sådant genomförande. Regelbundna kränkningar av internationella överenskommelser och normer kan konstateras (11); samma sak gäller på miljöområdet.

4.2.4

Enligt FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna (12) ska individen under alla omständigheter åtnjuta skydd. Kontrasten med den traditionella kinesiska samhällsmodellen är uppenbar, eftersom det i den kinesiska idén om ett harmoniskt samhälle är den enhet och den stabilitet som regeringen kräver som ligger till grund för och utgör en förutsättning för de mänskliga rättigheternas tillämpning. Kulturella skillnader kan trots detta inte rättfärdiga överträdelser av dessa rättigheter, som under alla omständigheter måste fördömas.

Det är tydligt att de stora förändringarna i samband med Kinas modernisering också påverkar förhållandet mellan samhälle och individ. Denna process befinner sig dock ännu i sin linda och detta gör det omöjligt att i nuläget uttala sig om den framtida utvecklingen.

4.2.5

I artikel 21 i EU-fördraget uppmanas EU:s institutioner och offentliga organ, dvs. även kommittén, att bidra till att de värderingar och principer som är bindande för EU, dvs. även de mänskliga rättigheternas och de grundläggande friheternas odelbarhet, förs fram i resten av världen. Detta sker i förekommande fall också genom att EU:s organ i fall där de anser att dessa värderingar och principer kränks eller inte respekteras gör offentliga uttalanden eller eventuellt reagerar med politiska åtgärder. Detta gäller också för förbindelserna mellan EU och Kina.

Kommittén betraktar det som en stor utmaning under året för interkulturell dialog att inleda en ”dialog om värderingar”, för att framför allt på människorättsområdet utarbeta exempel på bästa praxis som möjliggör de första framstegen.

I framtida arbeten bör man därför i samband med detta ta hänsyn till de erfarenheter som kommittén har skaffat sig inom ramen för rundabordskonferensen mellan EU och Kina och den internationella sammanslutningen för ekonomiska och sociala råd (Aicesis).

4.2.6

Målet för varje dialog är att bryta ned fördomar, att uppnå kunskap om och därmed förståelse för olika uppfattningar och metoder och att utforma konkreta lösningsförslag.

Om båda sidor är överens om att principen om människovärdet, som ligger till grund för de mänskliga rättigheterna, är av grundläggande betydelse för varje politisk ordning, kan man i den interkulturella dialogen mellan EU och Kina utan tvivel finna mekanismer för att på ett konstruktivt sätt diskutera människorättsfrågan (utan att EU avstår från rätten att protestera mot överträdelser som är oacceptabla i dess ögon).

4.3   Den aktuella situationen och det civila samhällets betydelse i Kina

4.3.1

En stor utmaning för Kina i framtiden är med stor sannolikhet att det vid sidan av den rådande fattigdomen har skett en rasande snabb ansamling av privatrikedom. Inkomst- och förmögenhetsklyftorna blir allt större. Detta problem förstärks ytterligare av den demografiska utvecklingen och får varaktig inverkan på det civila samhällets verksamhet.

4.3.2

Det sätt som de uppstår på och ramen för de befintliga politiska strukturerna gör att organisationer i det civila samhället i Kina inte kan agera som jämförbara organisationer inom EU. Även om några av dem faktiskt har viss autonomi är de dock underkastade en omfattande byråkratisk kontroll. I bästa fall har de en ”beroende autonomi” (13), vilket i klartext innebär att de rättigheter som organisationer eller aktörer inom det civila samhället har inte på långt när kan jämföras med dem som finns i EU eller i demokratiska länder rent generellt (detta gäller framför allt åsikts- och mötesfriheten).

4.3.3

Vid vissa kinesiska universitet finns det redan centrum för forskning kring människorättsfrågor, t.ex. vid CUPL (Chinese University of Political Science and Law), som hyser EU-China Law School, som EU och Folkrepubliken Kina tillsammans har inrättat och driver. Vid den juridiska fakulteten vid Renmin-universitet har man sett till att mänskliga rättigheter ingår i grundutbildningen för alla juridikstuderande. Dessutom håller man just på med att främja samarbetet med Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg genom publikationer, gästföreläsningar, praktikplatser m.m.

5.   Slutsatser

5.1

Att bygga ut de strukturer som redan finns för dialog mellan det civila samhället i EU och Kina och att skapa nya sådana till följd av året för interkulturell dialog är enligt kommittén ett lovande sätt att skapa förståelse för de skillnader som finns och vidta förtroendeskapande åtgärder.

5.2

Man måste ta hänsyn till att de båda stora kulturområdena Kina och Europa (hur stora skillnaderna än är inom dessa områden) till följd av den historiska utvecklingen och deras respektive politiska system uppvisar stora skillnader, framför allt i fråga om förhållandet mellan individ och samhälle. Den interkulturella dialogen bör därför föras i ett brett kreativt spektrum av plattformar, forum och aktiviteter, där inte bara de officiella organen utan även experter och företrädare för det civila samhället bör involveras, med utgångspunkt i internationellt erkända mänskliga rättigheter.

5.3

Det vore en förlorad chans om EU:s och Kinas år för interkulturell dialog inte leder till några konkreta och hållbara initiativ i lämpliga strukturer. Kommittén är som institutionaliserad plattform för det organiserade civila samhället på EU-nivå beredd att i stor utsträckning delta i arbetet med att utforma dessa strukturer och bidra till samordningseffekter.

Bryssel den 13 december 2012

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON


(1)  Se fotnot 3.

(2)  Se t.ex. samarbetet mellan CRI (China Radio International) och ORF (Österreichischer Rundfunk)/Alpha Bayern med regelbundna samproduktioner.

(3)  De främsta målsättningarna med året är

att främja och stärka den interkulturella dialogen och den ömsesidiga förståelsen mellan EU och Kina genom kontakter mellan människor,

att inleda en varaktig politisk dialog i frågor av gemensamt intresse,

att bidra till att stärka det strategiska partnerskapet mellan EU och Kina.

(4)  Baocheng Liu, University of International Business and Economics, Peking: Report on Civil Society, maj 2011.

(5)  ”Det organiserade medborgarsamhällets roll och bidrag vid byggandet av Europa”, CES EGT C 329, 17.11.1999, s. 30.

(6)  ”Europeiska året för interkulturell dialog (2008)”, CESE EUT C 185, 8.8.2006, s. 42.

(7)  Charles-Louis de Secondat, Baron de Montesquieu: ”Om lagarnas anda”.

(8)  Artikel 2 i EU-fördraget: ”Unionen ska bygga på värdena respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter. Dessa värden ska vara gemensamma för medlemsstaterna i ett samhälle som kännetecknas av mångfald, icke-diskriminering, tolerans, rättvisa, solidaritet och principen om jämställdhet mellan kvinnor och män.”

(9)  Artikel 21.1: ”Unionens åtgärder i internationella sammanhang ska utgå från de principer som har legat till grund för dess egen tillblivelse, utveckling och utvidgning och som den strävar efter att föra fram i resten av världen: demokrati, rättsstaten, de mänskliga rättigheternas och grundläggande friheternas universalitet och odelbarhet, respekt för människors värde, jämlikhet och solidaritet samt respekt för principerna i Förenta nationernas stadga och i folkrätten.”

(10)  A7-0112/2011: ”De kulturella aspekterna i EU:s yttre åtgärder”.

(11)  Se yttrande CESE EUT C 110, 9.5.2006, s. 68, punkt 2.2.6 ff.

(12)  ”Allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna”. Resolution 217(III) av den 10 december 1948.

(13)  Se Yiyi Lu: ”The Rise of Dependent Autonomy”.


15.2.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 44/64


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Rio+20: utvärdering och framtidsutsikter” (tilläggsyttrande)

2013/C 44/11

Föredragande: Hans-Joachim WILMS

Den 14 november 2012 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29 a i tillämpningsföreskrifterna till arbetsordningen utarbeta ett tilläggsyttrande om

”Rio+20: utvärdering och framtidsutsikter”

(tilläggsyttrande).

Facksektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 22 november 2012.

Vid sin 485:e plenarsession den 12–13 december 2012 (sammanträdet den 13 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 152 röster för och 1 nedlagd röst.

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1   Slutsatser

1.1.1

”Den framtid vi vill ha” är titeln på slutdokumentet från FN:s konferens för hållbar utveckling i Rio de Janeiro i år (Rio+20-konferensen), och det är svagare än EESK hade önskat. Framför allt har man inte tagit tillräcklig hänsyn till hur alarmerande krissituationen på vår planet är. Slutdokumentet innehåller dock flera inslag som även EU kan bygga vidare på. Man kan framför allt framhäva den globala enigheten om den ”gröna ekonomin” som ett viktigt instrument för hållbar utveckling, inklusive hänsynen till den sociala aspekten, samt överenskommelsen om en process som ska utmynna i globala hållbarhetsmål i nära anslutning till millennieutvecklingsmålen.

1.1.2

Kommittén konstaterar och ställer sig positiv till att det civila samhället i så stor utsträckning involverades inför och under Rio+20-konferensen. Detta har lett till att det har uppstått många innovativa idéer och nya allianser.

1.1.3

EESK har under förberedelserna inför och under Rio+20-konferensen fullgjort sin roll som medlare mellan det civila samhället och EU:s institutioner. EESK:s ansträngningar för att främja dialogen med det civila samhället inom och utanför EU har uppskattats av de andra EU-institutionerna.

1.2   Rekommendationer

1.2.1

EESK anser att det civila samhället måste involveras i och delta i uppföljningen av Rio+20-konferensen och genomförandet av dess beslut. Kommittén välkomnar därför uttryckligen alla de initiativ som de andra institutionerna har tagit för att detta ska ske. EESK kommer på samma sätt som inför Rio+20-konferensen att fortsätta främja dialogen om hållbarhetsfrågor med det civila samhället, och i samband med detta också involvera europeiska organisationer och nätverk inom det civila samhället samt de nationella ekonomiska och sociala råden och råden för hållbar utveckling.

1.2.2

EESK kommer aktivt att bidra till arbetet med att utarbeta de globala hållbarhetsmålen genom att liksom inför Rio+20-konferensen främja dialogen med civilsamhället inom EU, men också med våra partner inom civilsamhället utanför EU. Kommittén kommer i samband med detta framför allt att försöka föra samman aktörerna från processen för hållbarhetsmålen å ena sidan och processen för millennieutvecklingsmålen å andra sidan. Kommittén kan med sina erfarenheter och genom sin sammansättning dessutom framför allt bidra till den konkreta utformningen av den gröna ekonomin, inklusive den sociala aspekten, och till det civila samhällets rätt att delta på global nivå.

1.2.3

EESK välkomnar rådets slutsatser om Rio+20-konferensen av den 25 oktober 2012, där rådet som uppföljning på konferensen aviserar långtgående åtgärder som ska genomföras genom Europa 2020-strategin och EU:s hållbarhetsstrategi, samt den aviserade översynen av EU:s hållbarhetsstrategi. EESK anser att det krävs en bred debatt inom det civila samhället om hållbar utveckling, och vi kommer att fortsätta främja denna i vårt framtida arbete.

2.   EESK:s bidrag till Rio+20-konferensen

2.1

EESK bidrog till den mellaninstitutionella beslutsprocessen genom att i sitt yttrande av den 22 september 2011 om kommissionens meddelande ”Rio+20: mot en grön ekonomi och bättre styrning” (CESE 1386/2011) (1) redogöra för sina idéer kring de teman som hade fastställts för den FN-konferens för hållbar utveckling (Rio+20-konferensen) som hade planerats till i juni 2012, och genom att anta en handlingsplan för tiden fram till Rio+20-konferensen. Målet med detta var framför allt att främja dialogen med det civila samhället inom och utanför EU om de teman som hade fastställts för Rio+20-konferensen. Syftet med detta yttrande är att mot bakgrund av kommitténs krav utvärdera resultaten av Rio+20-konferensen och kartlägga framtidsutsikterna för uppföljningsåtgärder.

2.2

När det gäller Rio+20-konferensen har kommittén tillämpat en tvåspårsstrategi.

2.2.1

På EU-nivå har kommittén på grundval av det yttrande som den antog i september 2011 eftersträvat en dialog med europeiska organisationer och nätverk i det civila samhället, och kommittén anordnade framför allt i februari 2012 en stor konferens för det civila samhället. Denna konferens utmynnade i en rad grundläggande krav till Rio-förhandlarna, som EESK därefter antog i form av ett yttrande, ”EESK:s ståndpunkt vad gäller förberedelserna inför Förenta nationernas konferens om hållbar utveckling (Rio+20)” (CESE 486/2012) (2), i god tid innan rådet fastställde förhandlingsmandatet i mars 2012. På så sätt fullgjorde EESK sin roll som medlare mellan det europeiska civila samhället och EU:s institutioner.

2.2.2

Vid sidan av detta har EESK också fört bilaterala diskussioner om Rio-frågorna med sina institutionella partner i framför allt Brasilien, Kina och Ryssland. Vid en multilateral träff i maj 2012 kom man överens om ett antal gemensamma huvudbudskap, som i Rio de Janeiro sedan låg till grund för en dialog med det civila samhället, där även företrädare för andra länder deltog.

2.3

EESK deltog aktivt i Rio+20-konferensen och anordnade sammanlagt tre välbesökta evenemang: två dialoger om hållbarhetsfrågor tillsammans med det brasilianska rådet för ekonomisk och social utveckling, en med företrädare för det civila samhället i Brasilien och en med företrädare från alla Briks-länder, samt ett evenemang i EU:s paviljong om modeller för det civila samhällets medbestämmande, där även kommissionens ordförande deltog. Medlemmarna i EESK:s delegation ingick vid Rio+20-konferensen i EU-delegationen, och detta visade tydligt att det fanns en önskan om ökat mellaninstitutionellt samarbete också i fråga om uppföljningsåtgärderna efter Rio+20-konferensen.

3.   EESK:s bedömning av Rio+20-konferensen

3.1

Kommittén välkomnar slutdokumentet från FN:s konferens för hållbar utveckling i Rio de Janeiro i år (Rio+20-konferensen), ”Den framtid vi vill ha”. Det är ett globalt åtagande för hållbar utveckling ur ett miljömässigt, socialt och ekonomiskt perspektiv. EESK beklagar dock att förhandlingsresultatet generellt sett har blivit mindre bindande än vad det civila samhället och även EESK i sina yttranden hade uttryckt önskemål om. Man har framför allt inte tagit tillräcklig hänsyn till hur alarmerande situationen på vår planet är. EESK beklagar att vår planets begränsningar inte omtalas i sluttexten.

3.2

Samtidigt har Rio+20-konferensen lyckats åstadkomma en bred mobilisering av det civila samhället, som sträcker sig mycket längre än förhandlingarna på politisk nivå. Vi måste nu efter Rio+20-konferensen fortsätta att utnyttja denna mobilisering, också för att driva på och formge de processer som Rio+20-konferensen har satt i gång. Rio+20-konferensen var nämligen inte bara en mötesplats för politiska ledarfigurer utan också för de många villiga och kreativa personer som antingen oförtröttligt förespråkar ett paradigmskifte i vårt ekonomiska agerande eller inleder och lägger fram oräkneliga konkreta initiativ för en omstrukturering.

3.3

Slutdokumentet innehåller dock flera inslag som också vi här i EU kan bygga vidare på. Man bör framför allt framhäva den globala enigheten om den ”gröna ekonomin” som ett viktigt instrument för hållbar utveckling, inklusive hänsyn till den sociala aspekten, samt överenskommelsen om en process som ska utmynna i globala hållbarhetsmål i nära anslutning till millennieutvecklingsmålen.

3.4

Mot bakgrund av EESK:s kärnfrågor inför Rio+20-konferensen kan vi göra följande uttalanden om slutdokumentet:

3.4.1

En stor prioritering för EESK vid Rio+20-konferensen var att bekämpa fattigdom. Kommittén förespråkade tillgång till tillräcklig föda, rent vatten och hållbar energi. Detta område intar en stor plats i slutdokumentet, även om frågorna om finansieringsmöjligheterna i många fall inte har klargjorts i tillräcklig utsträckning. Millennieutvecklingsmålen och åtagandena upprepades. Kommittén beklagar dock att det inte läggs tillräcklig tonvikt på kvinnors rättigheter.

3.4.2

En annan prioritering för EESK vid Rio+20-konferensen var den sociala aspekten på övergången. EESK förespråkade en rättvis övergång till en mer hållbar ekonomi och välkomnar därför att detta för första gången omnämns i en FN-text. Andra saker i slutdokumentet som EESK välkomnar är att arbetsmarknadsparterna och framför allt arbetstagarna erkänns som aktiva aktörer i förändringsprocessen, att vikten av bra arbetstillfällen och jämställdhet bekräftas, att betydelsen av utbildning och vidareutbildning erkänns samt att den roll som sociala miniminormer kan spela omnämns i positiva ordalag.

3.4.3

EESK hänvisade både inför och under Rio+20-konferensen till vikten av att faktiskt involvera det civila samhället. Rio-texten innehåller i detta sammanhang ett antal positiva utvecklingstendenser. EESK hade dock önskat att de allmänna uttalandena varit mer konkreta, t.ex. att flerpartsforum såsom de ekonomiska och sociala råden borde involveras i utformningen av nationella politiska strategier för en hållbar ekonomi. När det gäller ett annat krav som EESK anslöt sig till i fråga om styrelseformer, närmare bestämt kravet om att införa en ombudsman för framtida generationer för att hänsyn ska tas till de långsiktiga perspektiv som krävs för hållbara politiska strategier, bad konferensen FN:s generalsekreterare om en ytterligare analys.

3.4.4

Med tanke på sina kärnfrågor i övrigt ställer sig kommittén positiv till att man har enats om en tioårig ram för hållbara konsumtions- och produktionsmönster, till att principen om skonsam resursanvändning nämns, till uttalandet om att BNP måste kompletteras med andra indikatorer och till att företagens roll erkänns.

4.   Uppföljningen av Rio+20 på FN- och EU-nivå

4.1

Kommittén är övertygad om att Rio+20-konferensens framgångar inte kommer att manifestera sig förrän de beslut som fattades och de processer som inleddes vid konferensen omsätts i praktiken. Kommittén anser att det civila samhället måste involveras och aktivt delta i denna process.

4.2

I början av FN:s generalförsamling i New York i år inleddes förfarandena för att inrätta ett politiskt högnivåforum för att integrera den hållbara utvecklingens tre aspekter och fastställa globala hållbarhetsmål. Enligt EESK bör man i samband med detta peka på att möjligheterna att involvera det civila samhället i dessa processer, trots de ganska positiva formuleringarna i slutdokumentet från Rio+20-konferensen, inte ser tillräckligt lovande ut.

4.3

När det gäller formuleringen av hållbarhetsmålen ligger fokus just nu framför allt på procedurfrågorna, inte bara när det gäller möjligheterna att involvera det civila samhället utan också när det gäller sambandet mellan den process för utvecklingsagendan efter 2015 som har inletts och den nya processen för hållbarhetsmål. I slutdokumentet från Rio+20-konferensen talas det om vikten av att koppla samman de båda processerna. Aktörerna håller fortfarande på att utarbeta sina ståndpunkter.

4.4

EESK anordnade redan i juli 2012 ett större evenemang för det civila samhället för att resultaten från Rio+20-konferensen skulle föras över till Bryssel. I samband med detta stod det klart att utarbetandet av hållbarhetsmålen i samband med uppföljningen av Rio+20-konferensen betraktas som en prioriterad fråga där det behövs en samhällsdebatt. Tydligt var också deltagarnas krav att fastställandet av hållbarhetsmålen och översynen av millennieutvecklingsmålen bör gå hand i hand redan från början, för att det efter 2015 ska finnas en övergripande utvecklingsagenda. Vidare betonades det ett flertal gånger under detta evenemang, på samma sätt som vid andra evenemang inom det civila samhället som anordnades efter Rio+20-konferensen, att vi här i EU måste göra det som vi krävde i Rio. Kommittén är därför övertygad om att vi måste granska de grundläggande EU-strategierna för att se huruvida de överensstämmer med de krav som EU ställde vid Rio+20-konferensen, oavsett om det nu handlar om Europa 2020-strategins hållbarhetsaspekt eller EU:s hållbarhetsstrategi.

4.5

Av de mellaninstitutionella samtal som EESK har anordnat efter Rio+20-konferensen framgår tydligt att det finns en vilja till samarbete och till att involvera det civila samhället.

4.6

EESK välkomnar det online-samråd som kommissionen inlett inför ett meddelande om uppföljningsåtgärder till Rio+20-konferensen som förväntas läggas fram under våren 2013, och kommer att stödja detta genom gemensamma evenemang. Under våren 2013 förväntas kommissionen också offentliggöra ett meddelande om utvecklingsagendan efter 2015. EESK håller på att utarbeta ett yttrande kring dessa frågor. Enligt den behöriga kommissionsledamoten ska de mer miljörelaterade aspekterna på Rio+20-konferensen omsättas i det sjunde miljöhandlingsprogrammet, som ska offentliggöras före årets slut.

4.7

EESK välkomnar de slutsatser om Rio+20-konferensen som rådet antog den 25 oktober 2012 och framför allt att rådet betonar vikten av att involvera det civila samhället. EESK välkomnar också förklaringen att långtgående åtgärder kommer att vidtas som uppföljning på Rio+20-konferensen inom ramen för Europa 2020-strategin och EU:s hållbarhetsstrategi. I fråga om den sistnämnda strategin konstaterar EESK med glädje att den kommer att ses över mot bakgrund av resultaten av Rio+20-konferensen. Detta var ett krav som EESK framförde i sitt yttrande av den 21 september 2011.

5.   EESK:s roll i processen efter Rio+20-konferensen

5.1

Både aktörer inom det civila samhället och de andra EU-institutionerna begär nu att EESK ska fortsätta delta aktivt i uppföljningen av Rio+20-konferensen.

5.2

EESK kan bidra genom att även i fortsättningen vara en plats för samhällsdialog i hållbarhetsfrågor och fungera som medlare mellan det civila samhället och EU:s institutioner och i samband med detta också involvera europeiska organisationer och nätverk inom det civila samhället samt de nationella ekonomiska och sociala råden och råden för hållbar utveckling.

5.3

Med sina erfarenheter kan EESK framför allt bidra i frågor om hur det civila samhällets medverkan bör utformas, t.ex. i fråga om konkreta rättigheter som rätten till information, rätten att bli hörd och rätten att få svar.

5.4

EESK är den enda EU-institution som har inrättat ett specifikt organ för hållbar utveckling för att ta hänsyn till frågans övergripande karaktär. Nu, efter Rio+20-konferensen, är detta mer lägligt än någonsin. I frågor om ”den gröna ekonomin” kan EESK tack vare sin sammansättning utarbeta konkreta förslag om vilka ramvillkor som måste skapas i detta syfte. EESK kan framför allt också bidra till utformningen av den hållbara utvecklingens sociala aspekt genom att utarbeta konkreta förslag till en rättvis övergång till hållbar utveckling. Ett område inom ramen för uppföljningen av Rio+20-konferensen där man så snart som möjligt efterlyser ett bidrag från EESK:s sida är utformningen av de globala hållbarhetsmålen. EESK kan på samma sätt som inför Rio+20-konferensen spela en viktig roll genom att främja dialogen med det civila samhället i EU, men också med sina partner i det civila samhället utanför EU.

5.5

EESK anser att det krävs en bred debatt inom det civila samhället om hållbar utveckling, och vi kommer att fortsätta främja denna i vårt framtida arbete, framför allt när det gäller de aspekter på Europa 2020-strategin som hänger samman med Rio+20-konferensen samt översynen av EU:s hållbarhetsstrategi.

Bryssel den 13 december 2012

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON


(1)  EUT C 376, 22.12.2011, s. 102–109.

(2)  EUT C 143, 22.5.2012, s. 39–42.


III Förberedande akter

EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN

485:e plenarsessionen den 12 och 13 december 2012

15.2.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 44/68


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om inrättande av en ram för återhämtning och rekonstruktion av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 77/91/EEG och 82/891/EEG och direktiven 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG och 2011/35/EU samt förordning (EU) nr 1093/2012”

COM(2012) 280 final – 2012/0150 (COD)

2013/C 44/12

Föredragande: Lena ROUSSENOVA

Europaparlamentet och rådet beslutade den 5 juli 2012 respektive den 10 juli 2012 att i enlighet med artikel 114 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om inrättande av en ram för återhämtning och rekonstruktion av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 77/91/EEG och 82/891/EG och direktiven 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG och 2011/35/EG samt förordning (EU) nr 1093/2010”

COM(2012) 280 final – 2012/0150 (COD).

Facksektionen för Ekonomiska och monetära unionen, ekonomisk och social sammanhållning, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 21 november 2012.

Vid sin 485:e plenarsession den 12–13 december 2012 (sammanträdet den 12 december 2012) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 153 röster för, 1 röst emot och 3 nedlagda röster.

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

EESK välkomnar lagstiftningsförslaget om en ram för att föregripa bankkriser, trygga den finansiella stabiliteten och minska bördan på de offentliga finanserna genom verktyg för förebyggande åtgärder, tidigt ingripande och rekonstruktion. Att säkerställa effektiv rekonstruktion av finansiella institut på obestånd inom EU utgör en väsentlig del i fullbordandet av den inre marknaden. EESK ställer sig bakom införandet av dessa verktyg men efterlyser större klarhet vad gäller de verktyg som är nya och inte har testats under systemkriser. EESK hoppas att innehållet i detta direktiv samordnas med innehållet i förslaget om en bankunion.

1.2

EESK accepterar förslaget att rekonstruktionsplaner ska utarbetas och uppdateras av rekonstruktionsmyndigheterna i samråd med behöriga myndigheter. Vi är övertygade om att planering och uppdatering av såväl individuella rekonstruktioner som rekonstruktion av koncerner skulle förbättras om även bankerna deltog i förfarandet. Om så är lämpligt bör man också söka professionell rådgivning i relevanta frågor från andra aktörer som skulle kunna beröras av rekonstruktionsplanerna, t.ex. konsumentorganisationer, fackföreningsföreträdare m.fl.

1.2.1

Centralbankerna, däribland ECB, har de bästa möjligheterna att utföra utvärderingar när det gäller frågor av allmänt intresse och EESK rekommenderar att man involverar dem i bedömningen av återhämtnings- och rekonstruktionsplanerna, samtidigt som deras oberoende respekteras fullt ut.

1.3

Konfidentialitetsbestämmelserna avseende kreditinstituten och deras återhämtnings- och rekonstruktionsplaner bör stärkas. Särskilda bestämmelser i direktivet bör säkerställa att alla myndigheter, institutioner och aktörer som deltar i utarbetande, uppdatering och bedömning av bankernas återhämtnings- och rekonstruktionsplaner strikt respekterar konfidentialiteten i all relevant information.

1.4

EESK välkomnar förslagen till bestämmelser som skulle möjliggöra harmoniserade regler och villkor för tillhandahållandet av koncerninternt finansiellt stöd, men anser samtidigt att man måste se till att skyddet av både den överförande och den mottagande partens intressen och rättigheter bör balanseras väl i händelse av åsiktsskillnader mellan dem avseende stödet. Kommittén stöder helt bestämmelserna i artikel 19.1 och föreslår att man utvidgar kravet i artikel 19.1 f så att det också omfattar eventuella högre kapitalbas- och likviditetskrav som fastställts av tillsynsmyndigheterna i det land där den överförande enheten finns.

1.5

De viktigaste utlösande villkoren för utnämningen av en särskild förvaltare bör bedömas av behöriga myndigheter. EESK godtar att de behöriga myndigheterna behöver ett visst manöverutrymme, men om man beaktar den viktiga roll och de befogenheter som den särskilda förvaltaren har, skulle kommittén vilja uppmuntra ökad säkerhet för institutionerna genom tydliga och mer väldefinierade bestämmelser och villkor för när en särskild förvaltare får utses.

1.6

Utnämningen av en särskild förvaltare är en mycket radikal åtgärd för tidigt ingripande som ska tillämpas först efter det att man har uttömt möjligheterna med mindre radikala åtgärder. Det kan emellertid uppstå en situation där en avsevärd försämring av ett instituts finansiella ställning utvecklas alltför snabbt och en särskild förvaltare måste utnämnas utan att man inväntar genomförandet av de mindre radikala åtgärder för tidigt ingripande som föreslås i artikel 23.1. Under dessa omständigheter bör det vara möjligt att utnämna en särskild förvaltare även om något av de utlösande villkor som fastställs i artikel 24 inte har uppfyllts (dvs. ”… när andra åtgärder som vidtagits i enlighet med artikel 23 inte är tillräckliga för att vända den förvärrade situationen”).

1.7

Rekonstruktionsmyndighetens befogenheter och ansvar behöver klargöras och fastställas mer i detalj. Den behöriga myndigheten/tillsynsmyndigheten ansvarar för tidiga åtgärder, men rekonstruktionsmyndigheten ansvarar för valet och tillämpningen av rekonstruktionsverktyg. I några fall ansvarar emellertid både tillsynsmyndighet och rekonstruktionsmyndighet för vissa åtgärder. Beroende på medlemsstaternas beslut skulle tillsynsmyndigheterna kunna utföra rekonstruktionsmyndighetens uppgifter, men de två funktionerna bör separeras för att minimera risken för ett alltför avvaktande förhållningssätt. EESK anser att man bör fastställa en tydlig åtskillnad mellan tillsynsmyndigheternas respektive rekonstruktionsmyndighetens uppgifter och tidpunkten för insatserna.

1.8

I direktivet föreslås att ett instituts ledning ska underrätta den behöriga myndigheten om de anser att institutet hamnat eller sannolikt kommer att hamna på obestånd. EESK anser att rekonstruktionsmyndighetens beslut kan komma för sent om initiativet överlämnas helt till bankens ledning. Det bör tydligt och klart framgå av direktivet att tillsynsmyndigheterna har rättighet och möjlighet att informera rekonstruktionsmyndigheten utan att avvakta bankledningens anmälan när de anser att de utlösande villkoren för rekonstruktion är uppfyllda men anmälan är försenad. Direktivet bör föreskriva att medlemsstaterna fastställer stränga påföljder för bankledningar som bryter mot god yrkessed.

1.9

Det breda spektrum av befogenheter som tillerkänns rekonstruktionsmyndigheten tillsammans med den begränsade rätten till överklagan för tredje part väcker frågor om den rättsliga stabiliteten i den ram som föreslås. I många medlemsstater, särskilt sådana som har common law-rättssystem, skulle domstolarna troligtvis skydda sin rätt att rättsligt pröva alla beslut som har fattats av en administrativ myndighet när en individ eller en grupp kan visa att de har lidit skada som en följd av beslutet. Om någon skulle anse att rekonstruktionsmyndigheten eller handläggarna gjort sig skyldiga till allvarligt fel i yrkesutövningen har domarna en sorts immunitet när det gäller beslut som fattats i domstol, men ingen lag och inga bestämmelser kan utsträcka detta privilegium till en administrativ myndighet som rekonstruktionsmyndigheten, som därför skulle löpa risken att hållas ansvarig inför domstol för eventuella skador.

1.10

Skuldnedskrivningsverktyget kräver ytterligare förklaringar och förtydliganden. För att förhindra eventuell osäkerhet bland investerare bör tydliga bestämmelser införas för kvalificerande skulder och tröskelvillkoren för skuldnedskrivning.

1.11

EESK välkomnar förslagen till bestämmelser som möjliggör harmoniserade regler på basis av förfinansiering till insättningsgarantimedel och rekonstruktionsmedel. Kriterierna för att bidra till rekonstruktionsfinansieringen förefaller korrekta och realistiska med avseende på den aktuella situationen, men de ekonomiska och finansiella villkoren kan ändras oväntat, vilket vi har sett prov på under de senaste åren. EESK föreslår att man inför en bestämmelse om regelbunden översyn av kriterierna för förhandsbidragen.

1.12

Det kan visserligen finnas samordningsfördelar med ett gemensamt organ för insättningsgarantimedel och rekonstruktionsmedel, men kommittén välkomnar också kommissionens strategi att låta medlemsstaterna besluta om de vill ha ett eller två finansieringssystem (fonder). Direktivet bör i båda fallen innehålla realistiska bestämmelser som säkerställer att insättningsgarantisystemen kan fylla sin huvuduppgift, nämligen att skydda ickeprofessionella insättare, med beaktande av vad som kommer att fastställas för bankunionen.

1.13

EESK välkomnar införandet av en effektiv rekonstruktion av finansiella institut på obestånd inom EU, eftersom detta utgör en väsentlig del av fullbordandet av den inre marknaden. Inrättande av ett europeiskt system för finansieringsordningar bör säkerställa att alla institut som är verksamma inom unionen omfattas av lika effektiva finansieringsordningar för rekonstruktion samtidigt som det ska bidra till den inre marknadens stabilitet och tillhandahålla lika konkurrensvillkor. Kommittén skulle välkomna ett så snabbt införande som möjligt av en realistisk färdplan för ett framtida system för finansieringsordningar.

1.14

Under alla omständigheter hoppas EESK att direktivet bidrar till målet att lagstiftningen i högre grad integreras och samordnas, till att börja med mellan länderna i euroområdet.

2.   Inledning

2.1

Med kommissionens förslag till direktiv (1) skapas en effektiv politisk ram för att på ett ordnat sätt hantera banker på obestånd och för att hindra en spridning till andra institut genom att man förser de behöriga myndigheterna med gemensamma och effektiva verktyg och befogenheter för att föregripa bankkriser, trygga den finansiella stabiliteten och minimera skattebetalarnas förluster. Det aktuella förslaget ger ytterligare detaljer när det gäller kommissionens synpunkter på ramverket för krishantering, som presenterades i ett tidigare meddelande från kommissionen (2). Den nya lagstiftningsramen är utformad som ett alternativ till de befintliga nationella insolvensförfarandena, i synnerhet kapitalinjektioner, och är förenlig med ”Grunddrag för effektiva rekonstruktionssystem för finansinstitut” från rådet för finansiell stabilitet (FSB) (3) och med de principer man enats om vid olika G-20-möten.

2.2

Stöd i form av kapitalinjektioner innebär en enorm belastning för de offentliga finanserna, orsakar en snedvridning av konkurrensen, ökar riskerna för överdrivet risktagande och erkänns nu allmänt som ett otillfredsställande alternativ i ett läge där en bankkonkurs hotar att skapa spridningseffekter. Den föreslagna ramen förväntas åstadkomma följande:

Minska skattebetalarnas risk för att få stå för kostnaderna för att rädda banker.

Ge de offentliga myndigheterna nödvändiga befogenheter för att kunna vidta förebyggande åtgärder, ingripa tidigt och möjliggöra en rekonstruktion för banker i kris.

Införa rekonstruktionsverktyg, bl.a. skuldnedskrivningsverktyget, som ger rekonstruktionsmyndigheterna befogenhet att för institut på obestånd skriva ner borgenärernas fordringar utan säkerhet och att konvertera fordringar till aktier.

2.3

Den 12 september 2012 föreslog kommissionen att man skulle inrätta en gemensam tillsynsmekanism för bankerna i euroområdet. Det slutgiltiga ansvaret för särskilda tillsynsuppgifter med koppling till den finansiella stabiliteten för alla banker i euroområdet åligger Europeiska centralbanken (ECB). Nationella tillsynsmyndigheter kommer även fortsättningsvis att spela en viktig roll i den dagliga tillsynen och när det gäller att förbereda och genomföra ECB:s beslut. ECB kommer att kunna vidta åtgärder för tidigt ingripande när en bank inte uppfyller eller riskerar att inte uppfylla de fastställda kapitalkraven. När en överenskommelse har nåtts i fråga om de befintliga insättningsgarantisystemen och direktivförslaget om återhämtning och rekonstruktion av kreditinstitut planerar kommissionen att utarbeta ett förslag till gemensam tillsynsmekanism som skulle ansvara för att samordna tillämpningen av alla rekonstruktionsverktyg för bankerna inom bankunionen.

3.   Allmänna kommentarer

3.1

De senaste årens händelser har visat att man så långt som möjligt måste förebygga bankkriser för att förhindra att banker hamnar på obestånd. Den dystra läxa världen har lärt sig efter den första krisen 2007 är att en enskild stor konkurs nästan alltid medför en systemkris, med välbekanta sociala och ekonomiska konsekvenser. Avvikelser från de etablerade och allmänt accepterade principerna för konkurslagstiftning motiveras då av allmänintresset.

3.2

EU-nivå finns det för närvarande ingen harmonisering av rekonstruktionsförfaranden för kreditinstitut. EESK välkomnar därför lagstiftningsförslaget om en ram för att föregripa bankkriser, trygga den finansiella stabiliteten och minska bördan på de offentliga finanserna genom verktyg för förebyggande, tidigt ingripande och rekonstruktion. Kommittén är medveten om att dessa verktyg för förebyggande åtgärder, tidigt ingripande och rekonstruktion knappast ensamma kan lösa systemkriser, men om de tillämpas på ett lämpligt och enhetligt sätt kan de bidra till att förebygga dem. Kommittén stöder införandet av återhämtnings- och rekonstruktionsverktygen, men vill påpeka att vissa av dem (skuldnedskrivning) inte har testats i systemkriser och att det inte finns tillräcklig erfarenhet av tillämpningen, vilket innebär att de bör behandlas med särskild vaksamhet.

3.3

EESK välkomnar försöket att inrätta en ram för att se till att en konkurs i ett insolvent finansinstitut handläggs på ett korrekt sätt och godtar att systemrisken och ”institutens viktiga ekonomiska funktion gör att det normala insolvensförfarandet i vissa fall kan vara olämpligt” (4). Vi konstaterar också att det är bättre att en specialiserad rekonstruktionsmyndighet, och inte en rättslig myndighet, hanterar förvaltningen när allmänintresset kräver en ordnad rekonstruktion av en bank på obestånd. En rekonstruktionsmyndighet är i praktiken en administrativ myndighet med befogenheter som normalt sett helt ligger inom de rättsliga myndigheternas område, och den befogenhetsöverföringen kräver vissa rättsliga ändringar. Befogenhetsöverföringen kan ge följande konsekvenser:

Den rättsliga ramen för rekonstruktionsmyndighetens befogenheter bör fastställas på EU-nivå.

På grundval av de bestämmelser som fastställts på EU-nivå bör rekonstruktionsmyndighetens befogenheter fastställas av nationella parlament, som samtidigt bör tillåta och reglera överföringen av befogenheterna från rättsväsendet till bankmyndigheterna.

Tredje parts rättigheter fastställs i konkurslagstiftningen, som bör ändras så att den beaktar de särskilda bestämmelserna för bankerna. Ett annat alternativ är att separat lagstiftning antas av de nationella parlamenten.

I alla händelser konstaterar kommissionen att en lagändring skulle vara förenlig med stadgan om de grundläggande rättigheterna, särskilt äganderätten, rätten till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol.

3.4

EESK godtar kommissionens slutsats att ramens kostnader består av eventuellt ökade finansieringskostnader för institut till följd av avskaffandet av implicit visshet om statligt stöd respektive kostnaderna för rekonstruktionsmedel. Kommittén delar kommissionens oro för att instituten kan låta kunder eller aktieägare betala dessa ökade kostnader genom sänkta insättningsräntor, höjda utlåningsräntor (5) och bankavgifter eller minskade utdelningar. Enligt kommissionens konsekvensanalys kommer bankerna att drabbas av en ”viss” ökning av driftskostnaderna, men de totala kostnaderna för verksamheten och för att utarbeta återhämtnings- och rekonstruktionsplaner kommer att bli ”försumbara” eller ”obetydliga” (6).

3.5

Bankernas farhågor för att kostnaderna kan bli avsevärda har tillbakavisats av både kommissionen och arbetsmarknadsparterna. Kommittén delar kommissionens åsikt rörande ramens potentiella långsiktiga fördelar. Kostnadskonsekvenserna på kort till medellång sikt för alla berörda aktörer bör utvärderas noggrant och övervägas av alla medlemsstater i arbetet med de nationella bestämmelserna, som bör beakta ländernas egna särskilda behov och förutsättningar.

3.6

EESK välkomnar kommissionens förslag att inrätta en bankunion med en gemensam tillsynsmekanism, och anser att den nuvarande ramen för återhämtning och rekonstruktion bör anpassas till den nya mekanismen. Samtidigt är kommittén medveten om att en kombination av europeisk tillsyn och lokal rekonstruktion knappast kan fungera väl, särskilt om systemviktiga institutioner med verksamhet i flera medlemsstater drabbas av problem. Helst skulle EU-behörigheten när det gäller reglering och tillsyn av banker kompletteras av EU-behörighet i fråga om rekonstruktion och insättningsgarantier (7). Kommissionen planerar att utarbeta ett förslag till gemensam tillsynsmekanism (8), men för närvarande är det svårt att bedöma när en sådan skulle kunna förverkligas.

4.   Särskilda kommentarer

4.1   Återhämtnings- och rekonstruktionsplaner

4.1.1

Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt behovet av mänskliga resurser. Att utarbeta återhämtnings- och rekonstruktionsplaner är ett mycket specialiserat arbete, och bankerna har vanligtvis inte experter med nödvändig sakkunskap och erfarenhet i personalen. Detsamma gäller offentliga myndigheter. Huvudproblemet för tillsynsmyndigheterna och rekonstruktionsmyndigheterna kommer att vara att få tag på tillräckliga personalresurser med erforderliga specialkunskaper. Detta problem kan inte undvikas eftersom tillförlitligheten i planerna och förtroendet för eventuella åtgärder båda är beroende av att hela konstruktionen präglas av hög yrkesmässig kvalitet.

4.1.2

EESK accepterar förslaget att rekonstruktionsplaner ska utarbetas och uppdateras minst en gång per år av rekonstruktionsmyndigheterna i samråd med behöriga myndigheter. Rekonstruktionsplanen bör ange alternativ när det gäller användningen av rekonstruktionsverktygen. Vi är övertygade om att planering och uppdatering av såväl individuella rekonstruktioner som rekonstruktion av koncerner skulle förbättras om bankerna också deltog i förfarandet i linje med vad som föreslås i kommissionens meddelande COM(2010) 579 final (9) och den konsekvensanalys som åtföljer direktivförslaget (10). Detta framgår dock inte uttryckligen i direktivet. Om så är lämpligt bör man också söka professionell rådgivning i relevanta frågor från andra aktörer som skulle kunna beröras av rekonstruktionsplanerna, t.ex. konsumentorganisationer, fackföreningsföreträdare m.fl.

4.1.3

Att involvera tillsyns- och rekonstruktionsmyndigheter tillsammans med kreditinstituten skulle inte vara tillräckligt när planerna måste bedömas med utgångspunkt i allmänintresset. Det lämpligaste är att centralbankerna genomför sådana bedömningar. Bedömningar om huruvida enskilda återhämtnings- och rekonstruktionsplaner för flera institut skulle kunna genomföras samtidigt i systemrelaterade situationer, och bedömningar av i vilken utsträckning de enskilda lösningarna skulle påverka det finansiella systemet som helhet inom ramen för en nationell eller internationell utveckling, kräver en övergripande tillsyn på makronivå. Centralbankerna har med sin sakkunskap och sina erfarenheter de bästa möjligheterna att klara detta, och EESK rekommenderar att man involverar dem i bedömningen av återhämtnings- och rekonstruktionsplanerna med utgångspunkt i allmänintresset, samtidigt som deras oberoende respekteras fullt ut. I framtiden kan eventuellt ECB genomföra liknande bedömningar av planerna, både i egenskap av centralbank och som gemensam europeisk tillsynsmyndighet.

4.1.4

Konfidentialitetsbestämmelserna avseende kreditinstituten och deras återhämtnings- och rekonstruktionsplaner bör stärkas. Särskilda bestämmelser i direktivet bör säkerställa att konfidentialiteten i all relevant information strikt respekteras av alla myndigheter, institutioner och aktörer som deltar i utarbetande, uppdatering och bedömning av bankernas återhämtnings- och rekonstruktionsplaner.

4.2   Finansiellt stöd inom koncerner

4.2.1

EESK välkomnar förslagen till bestämmelser som möjliggör harmoniserade regler och villkor för tillhandahållandet av koncerninternt finansiellt stöd, men anser samtidigt att man måste se till att skyddet av både den överförande och den mottagande partens intressen och rättigheter bör balanseras väl i händelse av åsiktsskillnader mellan dem avseende stödet. Kommittén stöder helt bestämmelserna i artikel 19.1 och påpekar att kravet i artikel 19.1 f bör utvidgas så att det också omfattar eventuella högre kapitalbas- och likviditetskrav som fastställs av tillsynsmyndigheterna i det land där den överförande enheten finns.

4.3   Särskild förvaltning

4.3.1

De främsta utlösande villkoren för utnämningen av en särskild förvaltare i enlighet med artikel 24.1 bör bedömas av behöriga myndigheter (11). Vi förstår att det finns ett behov av marginaler och flexibilitet när det gäller de utlösande villkoren som skulle ge de behöriga myndigheterna ett visst manöverutrymme, men om man beaktar den viktiga roll och de befogenheter som den särskilda förvaltaren har skulle kommittén vilja uppmuntra ökad säkerhet för institutionerna genom tydliga och mer väldefinierade bestämmelser och villkor för när en särskild förvaltare får utses. Erfarenheten visar att tidiga varningstecken ofta är av kvalitativ art, och att upptäckten av dem ofta inte beror på datorer och kvoter, utan på erfarenhet och färdigheter hos tillsynsmyndighetens personal, eller på effektiv övervakning. Om det i sådana fall saknas tydligt fastställda regler som friskriver dem från ansvar vad avser beslutet finns det en risk för att tillsynsmyndigheterna tvekar att inleda förfarandet och att de därmed förlorar en viktig möjlighet till tidigt ingripande i rätt tid. Tydliga och mer väldefinierade utlösande villkor och förutsättningar är viktigt eftersom tredje part kan ställa krav på ersättning från den särskilda förvaltaren, som då betraktas som personligt ansvarig, och dessutom väcka talan mot tillsynsmyndigheterna för bristande omdöme i beslutet om att ett förfarande för tidigt ingripande skulle inledas, eller i valet av särskild förvaltare.

4.3.2

I direktivet fastställs i vilken ordning de olika åtgärderna för tidigt ingripande ska vidtas. Utnämningen av en särskild förvaltare är en mycket radikal åtgärd för tidigt ingripande som ska tillämpas först efter det att man har uttömt möjligheterna med mindre radikala åtgärder. Det kan emellertid uppstå en situation där en avsevärd försämring av ett instituts finansiella ställning utvecklas alltför snabbt och en särskild förvaltare måste utnämnas utan att man inväntar genomförandet av de mindre radikala åtgärder för tidigt ingripande som föreslås i artikel 23.1. I dessa fall bör det vara möjligt att utnämna en särskild förvaltare trots att det utlösande villkor som fastställs i artikel 24 inte har uppfyllts (dvs. ”… när andra åtgärder som vidtagits i enlighet med artikel 23 inte är tillräckliga för att vända den förvärrade situationen”).

4.3.3

Kommittén skulle vilja uppmana kommissionen att granska ett scenario där utnämningen av en särskild förvaltare skulle kunna utlösa massuttag från banker, och föreslå lämpliga åtgärder för att förhindra detta. I vissa fall och situationer skulle utnämningen av en särskild förvaltare kunna utgöra en signal till marknaden att banken befann sig i allvarliga finansiella svårigheter, vilket skulle kunna utlösa massuttag av insättningar. Läget kan till och med bli ännu värre om man samtidigt utnämner flera särskilda förvaltare för flera banker, i ett land eller i flera länder, och branschen drabbades av massuttag och en förtroendekris. Vi är övertygade om att vissa bestämmelser bör fastställas i direktivet för att förhindra en sådan utveckling under den fas då åtgärder för tidigt ingripande vidtas. Den kommande europeiska tillsynsmyndigheten bör ha en stark ställning och lämpliga verktyg för att kunna hantera sådana situationer snarast möjligt.

4.4   Rekonstruktion

4.4.1

Rekonstruktionsmyndighetens befogenheter och ansvar behöver klargöras ytterligare. Den behöriga myndigheten/tillsynsmyndigheten ansvarar för tidiga åtgärder, men rekonstruktionsmyndigheten ansvarar för valet och tillämpningen av rekonstruktionsverktyg. I några fall ansvarar emellertid både tillsynsmyndighet och rekonstruktionsmyndighet för vissa åtgärder. I artikel 27.1 a anges t.ex. att den ”behöriga myndigheten eller rekonstruktionsmyndigheten fastställer att institutet är eller sannolikt kommer att komma på obestånd”. Beroende på medlemsstaternas beslut skulle tillsynsmyndigheterna kunna utföra rekonstruktionsmyndighetens uppgifter, men de två funktionerna bör separeras för att minimera risken för ett alltför avvaktande förhållningssätt (12). EESK anser att man bör fastställa en tydlig åtskillnad mellan tillsynsmyndigheternas respektive rekonstruktionsmyndighetens uppgifter och ansvar samt tidpunkten för insatserna. Kommittén anser att rutiner för bedömning och anmälan rörande rekonstruktionsvillkor bör baseras på en tydlig ansvarsfördelning mellan de olika berörda myndigheterna, och att de bör förenklas så att beslutet om och genomförandet av rekonstruktionen kan påskyndas.

4.4.2

Kravet på att ett instituts ledning underrättar den behöriga myndigheten om de anser att institutet hamnat eller sannolikt kommer att hamna på obestånd skulle vara i sin ordning om det inte vore för tvivlen när det gäller tidpunkten för institutets anmälan till den behöriga myndigheten. Tidigare erfarenheter har visat att anmälan kan försenas av olika skäl, varav ett är osäkerhet vad gäller respekten för kapitalkraven. EESK anser att rekonstruktionsmyndighetens beslut kan komma för sent om initiativet överlämnas helt till bankens ledning. Det bör tydligt och klart framgå av artikel 74 att tillsynsmyndigheterna har rättighet och möjlighet att informera rekonstruktionsmyndigheten utan att avvakta bankledningens anmälan när de anser att de utlösande villkoren för rekonstruktion är uppfyllda men anmälan är försenad. Artikel 101, punkterna 1 d och 2, bör föreskriva att medlemsstaterna fastställer stränga påföljder för bankledningar som bryter mot artikel 74.1, inte artikel 73.1 som det står i direktivet.

4.4.3

I artikel 27.1 c hänvisas till ett läge där en ”rekonstruktionsåtgärd är nödvändig av hänsyn till allmänhetens intresse”. Bedömningen av allmänintresset är ett område där centralbankerna har de bästa möjligheterna att lämna information eftersom de har den sakkunskap och de erfarenheter som behövs för att bedöma den finansiella stabiliteten, kontinuiteten i de nödvändiga tjänsterna, skyddet av offentliga medel och skyddet av insättarna. De bör ingå bland de myndigheter som måste bedöma huruvida de utlösande villkoren har uppfyllts, men detta bör ske i ett tidigare skede, särskilt när bedömningarna genomförs för ett flertal institut inom ramen för en nationell eller gränsöverskridande utveckling. I den framtida bankunionen skulle ECB, i nära samarbete med Europeiska systemrisknämnden, kunna ha bättre möjligheter och bättre verktyg för att genomföra liknande bedömningar mot bakgrund av allmänintresset, både i egenskap av centralbank och som gemensam europeisk tillsynsmyndighet. En eventuell gemensam tillsynsmekanism skulle vara till särskilt stor hjälp i detta avseende.

4.4.4

En bankkonkurs har allmänintresse, och motiverar en annan fördelning av förluster än den normala vid konkursförfaranden. I förslaget fastställs därför en särskild prioriteringsordning för fordringar där aktieägare står först, och därefter följer oprioriterade borgenärer i en rangordning som anges i artikel 43. EESK har inga invändningar mot den föreslagna prioriteringsordningen för fordringar, men vill rikta uppmärksamheten på att även alla insättare/kunder tekniskt och rättsligt sett är ”borgenärer”. Med undantag för uttrycket ”drabbad borgenär” ges inga definitioner i artikel 2 av de olika typerna av ”borgenär” och ”insättare”. EESK skulle välkomna tydliga definitioner av dessa begrepp, särskilt med tanke på att rangordningen av insättare/borgenärer för närvarande inte är harmoniserad i medlemsstaterna.

4.4.5

Statliga insättningar behandlas på olika sätt i olika medlemsstater. I vissa länder är de kvalificerande för skuldnedskrivning, i andra inte, beroende på om de tillhör de insättningar som – upp till ett visst belopp – täcks, och beroende på om de är värdepapperiserade. Dessutom är de statliga insättningar som är kvalificerande skulder och kan skrivas ned i själva verket skattebetalarnas pengar. Men kan en skuldnedskrivning som utnyttjar offentliga medel definieras som skuldnedskrivning?

4.4.6

Förslaget ger rekonstruktionsmyndigheten vidsträckta befogenheter när det gäller att fastställa prioriteringsordningen för de nedskrivna skulderna. Rekonstruktionsmyndigheten har till och med befogenhet att skriva ner skulder till en borgenär inom affärs- eller handelssektorn om de inte är ”av avgörande betydelse för dess löpande verksamhet” (artikel 38.2 e ii), vilket innebär att t.ex. leverantörer av cateringtjänster eller hotelltjänster kan få sina anspråk nedskrivna om rekonstruktionsmyndigheten inte anser att dessa tjänster är ”av avgörande betydelse”. Likabehandling av borgenärer är en hörnsten i konkursförfaranden och måste respekteras också i detta fall.

4.4.7

EESK inser behovet av att se till att institutionerna har en tillräcklig mängd kvalificerande skulder i balansräkningen som omfattas av befogenheterna gällande skuldnedskrivning. Att utfärda skuldinstrument som kan komma att skrivas ned kan bli svårt eftersom skillnaderna mellan efterställda skulder och prioriterade skulder utan säkerhet kommer att bli mindre. På mindre utvecklade marknader kommer det att bli svårare, dyrare eller t.o.m. omöjligt i kristider, särskilt vid systemkriser. Vi rekommenderar att förslaget om harmoniserad tillämpning av minimikrav för kvalificerande skulder på EU-nivå (som ska fastställas av kommissionen i delegerade akter) bör övervägas och justeras noggrant, med beaktande av utvecklingsgraden på den lokala finansmarknaden i de olika medlemsstaterna.

4.4.8

Skuldnedskrivningsverktyget kräver ytterligare förklaringar och förtydliganden. För att förhindra eventuell osäkerhet bland investerare bör tydliga bestämmelser införas för kvalificerande skulder och tröskelvillkoren för skuldnedskrivning.

4.5   Rättsliga frågor: Tredje parts rättigheter

4.5.1

Tredje parts rättigheter tycks komma i andra hand i förhållande till vad som är fallet i konkurslagstiftningen i de flesta medlemsstater. Allmänintresset betraktas som viktigare än skyddet av privaträttsliga rättigheter och fördelningen av förluster följer en annan logik. Enligt artikel 78 är det möjligt att begära rättslig prövning av rekonstruktionsmyndighetens beslut, men endast i fråga om huruvida beslutet om rekonstruktion var lagenligt, huruvida det sätt på vilket beslutet genomfördes var lagenligt och om den ersättning som beviljats var adekvat. Rekonstruktionsmyndighetens beslut kan inte stoppas och upphävs inte automatiskt. Även om rekonstruktionsmyndighetens beslut annulleras, begränsas tredje parts rättigheter till ersättning för den förlust som den sökande lidit (artikel 78.2 d).

4.5.2

I nödfall, t.ex. om en bank hotas av obestånd, är de normala insolvensförfarandena inte alls lämpliga, men den breda uppsättning befogenheter som rekonstruktionsmyndigheterna får, tillsammans med den begränsade överprövningsrätten för tredje part, väcker oro vad gäller den rättsliga grundvalen för den föreslagna ramen. I många medlemsstater, särskilt sådana som har common law-rättssystem, skulle domstolarna troligtvis skydda sin rätt att rättsligt pröva alla beslut som har fattats av en administrativ myndighet när en individ eller en grupp kan visa att de har lidit skada som en följd av beslutet.

4.5.3

De farhågor som uttrycks i ovanstående punkt har avfärdats i olika kretsar, med hänvisning till både rättsliga och sociala faktorer, varför EESK överlämnar bedömningen till de lagstiftande organen. Vi vill dock rikta uppmärksamheten på en viktig aspekt: Om någon skulle anse att rekonstruktionsmyndigheten eller handläggarna gjort sig skyldiga till allvarligt fel i yrkesutövningen har domarna en sorts immunitet när det gäller beslut som fattats i domstol, men ingen lag och inga bestämmelser kan utsträcka detta privilegium till en administrativ myndighet som rekonstruktionsmyndigheten, som därför skulle löpa risken att hållas ansvarig inför domstol för eventuella skador. I det fallet skulle eventuell ersättning betalas ur den offentliga kassan.

4.6   Rekonstruktionsfinansiering

4.6.1

Kommissionen har redan behandlat rekonstruktionsfinansiering i två meddelanden, nämligen det om bankavvecklingsfonder och det om en EU-ram för krishantering inom finanssektorn (13). I det aktuella förslaget till direktiv lämnas ytterligare detaljer till förslagen i de tidigare meddelandena. EESK har redan presenterat sina åsikter om dessa meddelanden i två yttranden (14). I båda fallen uttryckte kommittén sitt stöd för kommissionens förslag att införa ett harmoniserat nätverk på basis av nationell förfinansiering till rekonstruktionsmedel, och vi rekommenderade att man utformar nätverket omsorgsfullt, med beaktande av de särskilda villkoren i de olika medlemsstaterna.

4.6.2

I direktivet föreslås att rekonstruktionskostnader som inte tas ut av aktieägare och borgenärer bör täckas av extra finansiering som banksektorn står för. Insättningsgarantisystemets medel kan utnyttjas vid behov. EESK välkomnar förslagen till bestämmelser som möjliggör harmoniserade finansieringsregler på basis av förfinansiering till insättningsgarantimedel och rekonstruktionsmedel. Kriterierna för att på förhand bidra till rekonstruktionsfinansieringen tycks vara adekvata och realistiska med avseende på den aktuella situationen, men de ekonomiska och finansiella villkoren kan ändras oväntat, vilket vi har sett prov på under de senaste åren. Eftersom en rekonstruktionsfond tidigast om tio år kan erbjuda full täckning för kostnaderna, föreslår EESK att man inför en bestämmelse om regelbunden översyn av bidragskriterierna.

4.6.3

EESK inser behovet av solidaritet och accepterar förslaget om lån mellan finansieringsarrangemang (artikel 97) och ömsesidig bolagsform för nationella finansieringsarrangemang i fall av koncernrekonstruktion (artikel 98). Genomförandet av den föreslagna ömsesidiga bolagsformen för nationella finansieringsarrangemang kommer emellertid att bli problematiskt innan finansieringsarrangemangen har nått sin målkapacitet och det finns en viss harmonisering. De flesta medlemsstater accepterar att deras insättningsgarantisystem/rekonstruktionsfonder baseras på förhandsfinansiering, men efterhandsfinansiering föredras fortfarande av vissa medlemsstater. Kraven i artiklarna 97.2 och 98 kommer att bli svåra att uppfylla i länder där centralbanken inte får lämna kredit i enlighet med artiklarna 96 och 98. Kommittén uppmanar kommissionen att införa särskilda steg och rekommendationer som syftar till att övervinna utmaningarna och påskynda harmoniseringsprocessen.

4.6.4

Det kan visserligen finnas samordningsfördelar med ett gemensamt organ för insättningsgarantimedel och rekonstruktionsmedel, men ett sådant arrangemang tycks orealistiskt för vissa medlemsstater i dagsläget, då många insättningsgarantisystem är underfinansierade. Kommittén välkomnar kommissionens strategi att låta medlemsstaterna besluta om de vill ha ett eller två finansieringssystem (fonder). Samtidigt rekommenderar EESK att direktivet innehåller bestämmelser som säkerställer att insättningsgarantisystemen kan utföra sin huvuduppgift, nämligen att skydda icke-professionella insättare.

4.6.5   EESK välkomnar kommissionens insatser för att inrätta ett europeiskt system för finansieringsordningar som bör säkerställa att alla institut som är verksamma inom unionen omfattas av lika effektiva finansieringsordningar för rekonstruktion. Säkerställande av en effektiv finansiering av rekonstruktionen på likvärdiga villkor i alla medlemsstater ligger inte bara i medlemsstaternas intresse utan gynnar också den inre finansiella marknaden genom att bidra till stabilitet och likvärdiga konkurrensvillkor. Kommittén skulle välkomna ett så snabbt införande som möjligt av en realistisk färdplan för ett framtida system för finansieringsordningar.

Bryssel den 12 december 2012

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON


(1)  COM(2012) 280 final.

(2)  COM(2010) 579 final.

(3)  Se FSB, ”Key Attributes of Effective Resolution Regimes for Financial Institutions”, oktober 2011.

(4)  KOM(2012) 280 slutlig, punkt 4 i motiveringen.

(5)  Enligt kommissionens uppskattning kan den högre finansieringskostnaden påverka investeringarna och minska BNP-tillväxten med 0,1–0,4 % årligen. Se kommissionens konsekvensanalys, SWD (2012) 166, s.69 och SWD (2012) 167.

(6)  Se föregående fotnot, s. 68.

(7)  Se Europeiska systemrisknämnden, Reports of the Advisory Scientific Committee, Forbearance, resolution and deposit insurance, Nr 1/juli 2012, s. 23.

(8)  Se COM(2012) 510 final.

(9)  Se COM(2010) 579 final, En EU-ram för krishantering inom finanssektorn, s. 6.

(10)  Se kommissionens konsekvensanalys SWD (2012) 166, s. 26 och s. 64 samt SWD (2012) 167.

(11)  Behöriga myndigheter ska bedöma när det ”föreligger en väsentlig försämring av ett instituts finansiella ställning eller när det föreligger allvarliga överträdelser av lag, föreskrifter och stadgar eller allvarliga administrativa oegentligheter, och när andra åtgärder som vidtagits i enlighet med artikel 23 inte är tillräckliga för att vända den förvärrade situationen”.

(12)  I COM(2010) 579 final anges att varje medlemsstat ska utse en myndighet som ska utöva rekonstruktionsbefogenheterna. Medlemsstaterna kommer på så vis att kunna behålla befintliga nationella arrangemang där finansministeriet, centralbanken eller insättningsgarantisystemet kan fullgöra avvecklingen. Kommissionen noterar dock att det i många jurisdiktioner föreligger en ändamålsenlig åtskillnad mellan avvecklingsmyndigheter och tillsynsmyndigheter och anser att detta är viktigt för att minimera riskerna för återhållsamhet. Rekonstruktionsmyndigheten bör vara administrativ snarare än rättslig.

(13)  Se COM(2010) 254 final och COM(2010) 579 final.

(14)  Se EESK:s yttrande om ”Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Europeiska centralbanken: Bankavvecklingsfonder”, EUT C 107, 6.4.2011, s. 16, och EESK:s yttrande om ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, Regionkommittén och Europeiska centralbanken – En EU-ram för krishantering inom finanssektorn”, EUT C 248, 25.8.2011, s. 101.


15.2.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 44/76


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Ändrat förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om gemensamma bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden, Sammanhållningsfonden, Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling och Europeiska havs- och fiskerifonden som omfattas av den gemensamma strategiska ramen, om allmänna bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden och Sammanhållningsfonden samt om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1083/2006”

COM(2012) 496 final – 2011/0276 (COD)

2013/C 44/13

Föredragande: Stefano MALLIA

Medföredragande: Gerfried GRUBER

Den 27 september 2012 beslutade rådet och den 22 oktober 2012 Europaparlamentet att i enlighet med artiklarna 177 och 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Ändrat förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om gemensamma bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden, Sammanhållningsfonden, Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling och Europeiska havs- och fiskerifonden som omfattas av den gemensamma strategiska ramen, om allmänna bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden och Sammanhållningsfonden samt om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1083/2006”

COM(2012) 496 final – 2011/0276 (COD).

Facksektionen för Ekonomiska och monetära unionen, ekonomisk och social sammanhållning, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 21 november 2012.

Vid sin 485:e plenarsession den 12–13 december 2012 (sammanträdet den 12 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 154 röster för, 3 emot och 3 nedlagda röster:

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

Sammanhållningspolitiken är ett av EU:s grundläggande politikområden och har som huvudmål att skapa ekonomisk, social och territoriell konvergens i hela EU och alla dess medlemsstater. EESK instämmer i att de politiska målen för de fonder som omfattas av den gemensamma strategiska ramen bör ligga i linje med Europa 2020-strategin. Detta får emellertid inte leda till att konvergensmålet, som är huvudsyftet med EU:s sammanhållningspolitik, försvagas.

1.2

Med tanke på att sammanhållningspolitiken är den viktigaste källan till tillväxt och huvudinstrumentet för att uppnå målen i Europa 2020-strategin, särskilt för de länder som drabbats hårdast av den pågående krisen, bör åtminstone den nuvarande finansieringsnivån behållas, och medlen bör fördelas mellan medlemsstaterna på ett rättvist sätt för att säkerställa att finansieringen till de mindre utvecklade medlemsstaterna inte minskas.

1.3

EESK stöder inrättandet av en gemensam strategisk ram, som syftar till att förbättra samordningen och komplementariteten mellan EU:s viktigaste finansieringsinstrument. En effektiv gemensam strategisk ram kommer även att leda till att den onödiga och ineffektiva uppdelning som i nuläget finns mellan de viktigaste fonderna försvinner.

1.4

Kommittén är oroad för att de förseningar som uppstått när det gäller att nå en politisk överenskommelse om lagstiftningspaketet om sammanhållningspolitiken, vilket omfattar den gemensamma strategiska ramen, kommer att inverka negativt på utarbetandet av partnerskapsavtalen och därmed leda till en mindre effektiv start på programperioden 2014–2020.

1.5

Det är viktigt att man inom ramen för de tänkbara åtgärder med högt europeiskt mervärde som fastställts inom varje tematiskt mål prioriterar investeringar som bidrar till den socioekonomiska och territoriella konvergensen i EU. För att medlemsstaterna ska kunna ta fram landsspecifika åtgärder är det också viktigt att förteckningen över tänkbara åtgärder inte betraktas som uttömmande.

1.6

Den gemensamma strategiska ramen är till stor del inriktad på projekt som får stöd från flera fonder. Detta är en viktig förbättring jämfört med programperioden 2007–2013. Genomförandet av projekt inom flera tematiska områden nämns dock inte, trots att dessa sannolikt skapar ett större mervärde. Denna möjlighet bör uttryckligen tillåtas i den gemensamma strategiska ramen.

1.7

Den mer intensiva samordning som krävs inom den gemensamma strategiska ramen måste emellertid leda till en minskning av den administrativa bördan för såväl förvaltnings- och genomförandemyndigheter som mottagare. Samordningen måste förbättras både inom medlemsstaterna och inom kommissionen för att man ska kunna utnyttja samverkanseffekter mellan politikområden och instrument samt minska överlappningar, komplexitet och byråkrati. Kommissionen måste göra en grundlig analys av de nya administrativa förfarandena innan de införs i praktiken.

1.8

Det organiserade civila samhället (1) måste på ett meningsfullt sätt involveras i utarbetandet av partnerskapsavtalen. Samtidigt som man erkänner att enskilda medlemsstater och regioner har sina egna mekanismer och strukturer för att samarbeta med det civila samhället måste kommissionen övervaka sådana förfaranden. Om det konstateras att det civila samhället inte har involverats på ett meningsfullt sätt bör kommissionen inte godta partnerskapsavtalet innan ett reellt samråd har ägt rum.

1.9

Partnerskapskonceptet bör emellertid inte begränsas enbart till programplaneringsskedet. Partnerskapsprincipen måste också tillämpas vid genomförandet, övervakningen och utvärderingen.

1.10

Partnerskapsavtalen med koppling till Europa 2020-strategin bör inte inriktas på landsspecifika rekommendationer. De bör i stället baseras på olika delar, exempelvis de nationella reformprogrammen som är utformade utifrån medlemsstaternas landsspecifika situationer, i motsats till de landsspecifika rekommendationerna som inte nödvändigtvis är anpassade till varje lands särskilda förhållanden. Partnerskapsavtalen bör också inriktas på nationella strategier som rör fattigdomsbekämpning, jämställdhet och nationella strategier för funktionshindrade, liksom hållbar utveckling.

1.11

Det krävs mer flexibilitet för att ge medlemsstaterna och regionerna möjlighet att så effektivt och ändamålsenligt som möjligt arbeta för de gemensamma mål som fastställts, samtidigt som man respekterar regionala, ekonomiska och sociala särdrag. Man måste dessutom i den gemensamma strategiska ramen ta särskild hänsyn till regionala skillnader som påverkar genomförandet av de fonder som ramen omfattar.

2.   Inledning

2.1

Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf), Europeiska socialfonden (ESF), Sammanhållningsfonden, Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU) och Europeiska havs- och fiskerifonden (EHFF) är de fem EU-fonder som förvaltas av medlemsstaterna och kommissionen. Kommissionen menar att målen för varje fond kan uppnås mer effektivt genom att fonderna samordnas närmare, för att på så sätt undvika överlappningar och maximera samverkanseffekterna.

2.2

I syfte att underlätta utarbetandet av partnerskapsavtalen och de operationella programmen föreslår kommissionen att en gemensam strategisk ram utarbetas för att öka samstämmigheten mellan de fem fonderna när det gäller de politiska åtaganden som gjorts inom ramen för Europa 2020-strategin och lokala investeringar. Den gemensamma strategiska ramen bygger på de elva tematiska mål som fastställs i förordningen om allmänna bestämmelser.

2.3

Den gemensamma strategiska ramen syftar till att förbättra samordningen och säkerställa en mer riktad användning av EU-medel. Genom ramen kommer även den onödiga och ineffektiva uppdelning som i nuläget finns mellan fonderna att försvinna. Detta är en positiv utveckling som bör leda till en effektivare sammanhållningspolitik med bättre resultat. EESK ställer sig fullständigt bakom en sådan utveckling.

3.   Lansering och antagande av den gemensamma strategiska ramen

3.1

Det krävs tydliga riktlinjer för hur fonderna som omfattas av ramen på ett så effektivt sätt som möjligt kan främja målen om smart och hållbar tillväxt för alla inom ramen för partnerskapsavtalen.

3.2

Med anledning av de synpunkter som framförts av parlamentet och rådet föreslår kommissionen att vissa aspekter av den gemensamma strategiska ramen delas upp i a) en ny bilaga till förordningen om allmänna bestämmelser och b) en delegerad akt som främst kommer att omfatta ”tänkbara åtgärder med högt europeiskt mervärde”.

3.3

EESK stöder kommissionens förslag under förutsättning att detta medför

ett snabbare antagande av den gemensamma strategiska ramen,

större tydlighet avseende vad som kan och vad som inte kan finansieras,

en möjlighet för medlemsstaterna att genomföra åtgärder som är inriktade på särskilda regionala frågor.

3.4

Kommissionen föreslår emellertid också att alla delar av den gemensamma strategiska ramen i såväl bilagan som den delegerade akten i sin tur kan ändras genom en delegerad akt. EESK anser att detta är oacceptabelt och motverkar syftet med att inkludera ramens viktigaste beståndsdelar i en bilaga till förordningen om allmänna bestämmelser.

3.5

Kommissionens roll vad gäller bedömningen av vad som utgör en teknisk respektive en mer innehållsmässig ändring bör tydligt fastställas i förordningen för att undvika eventuella tolkningsproblem.

3.6

Vi är oroade över de förseningar som uppstått när det gäller att nå en politisk överenskommelse om lagstiftningspaketet om sammanhållningspolitiken, vilket omfattar den gemensamma strategiska ramen. Ytterligare förseningar kommer att påverka utarbetandet av partnerskapsavtalen negativt och därmed påverka en effektiv start på programperioden 2014–2020.

3.7

Man måste tydligt fastställa de föreslagna partnerskapsavtalens karaktär och utformning. Även om förordningen om allmänna bestämmelser innehåller uppgifter om vilka olika delar som partnerskapsavtalen ska innehålla är den exakta formen för detta dokument ännu inte känd.

4.   Kopplingen mellan sammanhållningspolitiken och Europa 2020-strategin

4.1

Syftet med Europa 2020-strategin är att stimulera smart och hållbar tillväxt för alla. Det står helt klart att fonderna som omfattas av den gemensamma strategiska ramen på ett positivt sätt kan bidra till att uppnå Europa 2020-strategins överordnade mål, och därför är det logiskt att fondernas politiska mål ligger i linje med strategin.

4.2

Europa 2020-strategin utgör en hörnsten när det gäller att skapa rätt balans mellan en sund budgetdisciplin samt tillväxt och utveckling i EU. Att uppnå målen i Europa 2020-strategin kommer att vara den största utmaningen för de minst utvecklade medlemsstaterna. Framför allt de stater som genomför en ansvarsfull budgetdisciplin kommer att behöva stöd och bevis på solidaritet från EU:s sida via sammanhållningspolitiken. Finansieringen måste förbli åtminstone på nuvarande nivå och ingen typ av tak får godkännas.

4.3

Kommittén stöder denna strategi och framhåller återigen att all EU-politik måste vara inriktad på att skapa den tillväxt som så väl behövs. I samband med detta anser EESK även bestämt att huvudmålen med den ekonomiska, sociala och territoriella integrationen även fortsättningsvis måste vara högsta prioritet för EU:s sammanhållningspolitik. Sammanhållningspolitikens mervärde får aldrig äventyras.

4.4

EESK anser bestämt att man inom ramen för tänkbara åtgärder med högt europeiskt mervärde under varje tematiskt mål måste prioritera initiativ som bidrar till den socioekonomiska och territoriella utvecklingen i EU.

5.   Den tematiska strategin

5.1

Vi välkomnar kommissionens förslag till tematisk koncentration som ett sätt att minska fragmenteringen i insatserna. Det krävs en stark samordning av insatserna mellan de olika fonder som omfattas av ramen, liksom alla andra EU-program och EU-initiativ.

5.2

Man bör i den gemensamma strategiska ramen förtydliga och bekräfta att det inom varje tematiskt område är upp till den enskilda medlemsstaten att bestämma vilken fond som ska spela den viktigaste rollen för att uppnå huvudmålen.

5.3

Även om de huvudmål som fastställs i den gemensamma strategiska ramen är välgrundade måste flexibiliteten ha en central roll. Partnerskapsavtalen måste ta hänsyn till lokala och regionala intressen. Det måste vara möjligt att tilldela medel för särskilda regionala prioriteringar. Kommittén framhåller eftertryckligen att subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna även i fortsättningen måste sättas i första rummet vid genomförandet av EU:s sammanhållningspolitik.

5.4

De enskilda tematiska målen rör åtgärder som bör vidtas inom ramen för de specifika fonderna, men komplementaritetsaspekten behöver förtydligas, eftersom det inte står klart vilka instrument av dem som föreslås inom de olika fonderna och åtgärderna som faktiskt kompletterar varandra. EESK anser att de föreslagna åtgärderna för varje tematiskt mål måste leda till investeringar som främst är inriktade på att främja en snabbare utveckling mot socioekonomisk sammanhållning. Det är viktigt att tänkbara åtgärder kan läggas till för att göra det möjligt att ta fram landsspecifika åtgärder.

5.5

Även om samtliga 11 tematiska områden som anges i förordningen om allmänna bestämmelser är välgrundade anser EESK att ett antal huvudområden bör fastställas. Dessa teman ska varje medlemsstat arbeta med. Utöver dessa huvudteman ska varje medlemsstat på ett flexibelt sätt kunna inrikta sitt partnerskapsavtal på andra teman (från den förteckning som upprättats) som är lämpliga utifrån det egna landets särskilda situation.

5.6

Andra specifika teman som bör inkluderas utöver de nuvarande 11 områdena är:

1.

Förbättrad tillgänglighet för personer med funktionshinder och personer med nedsatt rörlighet.

2.

Kapacitetsuppbyggnad för aktörer inom sammanhållningspolitiken (2).

3.

Den demografiska utmaningen.

Dessa nya tematiska områden bör tas med i förordningen om allmänna bestämmelser.

5.7

Åtgärder som rör hållbara transportsätt och transportförvaltningssystem är i nuläget undantagna från det fjärde tematiska målet (att stödja övergången till en koldioxidsnål ekonomi). Detta bör åtgärdas med tanke på transporternas betydelse för utsläppen.

5.8

De tematiska målen fastställs i artikel 9 i förordningen om allmänna bestämmelser, medan investeringsprioriteringar för de enskilda fonderna fastställs för var och en av de fonder som omfattas av den strategiska ramen i respektive förslag till förordning. De tematiska målen och investeringsprioriteringarna för de enskilda fonderna stämmer inte alltid överens. Detta skapar en viss osäkerhet och kan leda till förvirring när det gäller vilka mål och prioriteringar som ska följas. Det är särskilt viktigt att ta itu med denna fråga omgående med tanke på upprättandet av partnerskapsavtalen, som i vissa medlemsstater redan har inletts.

5.9

Samtidigt som man i den gemensamma strategiska ramen fäster stor vikt vid projekt som får stöd från flera fonder nämns emellertid inget om genomförandet av projekt inom flera tematiska områden, trots att dessa sannolikt skapar ett större mervärde. Denna möjlighet bör uttryckligen tillåtas i den strategiska ramen.

6.   Europeiska regionala utvecklingsfonden och Sammanhållningsfonden

6.1

EESK har redan framfört detaljerade synpunkter på dessa två fonder i yttrandena Europeiska regionala utvecklingsfonden  (3) och Sammanhållningsfonden  (4).

6.2

Eruf har öronmärkts för att bidra till samtliga 11 tematiska mål.

6.3

Det är oklart vilket resultat denna fastställda inriktning kommer att få. Kommer ett område att ges företräde framför ett annat, eller kommer varje medlemsstat att kunna besluta om detta själv? EESK förespråkar eftertryckligen det sistnämnda alternativet, eftersom man på så sätt kan vidta specifika åtgärder som är anpassade till landet eller regionen i fråga.

6.4

EESK anser bestämt att Eruf först och främst måste fortsätta att ge små och medelstora företag ett grundläggande stöd. Sådant stöd bör ges i form av tillhandahållande av finansieringsinstrument, upprättande av nätverk för små och medelstora företag samt uppbyggnad av grundläggande infrastruktur (5).

6.5

Vi är emellertid bekymrade över förslaget att stora företag helt ska undantas från möjligheten att få stöd genom Eruf. Stora företag är en viktig källa till forskning och utveckling, och genomförandet av sådan verksamhet bör därför kunna ges stöd. I annat fall riskerar vi att försämra en redan kritisk situation där EU halkar efter i jämförelse med konkurrerande länder som USA och Japan.

6.6

Med tanke på att nivån på de finansiella resurserna inte kan höjas nämnvärt anser EESK att man kan skapa nya möjligheter genom att formulera tydligare mål och säkerställa att de föreslagna investeringsprioriteringarna mer direkt kopplas till målen (6).

6.7

Sammanhållningsfonden har öronmärkts för att bidra till fyra tematiska områden som rör miljö, hållbar utveckling och transport (TEN-T).

6.8

För att undvika en upprepning av det tidigare misstaget att sprida ut Sammanhållningsfonden på alltför många projekt vill kommittén återigen framhålla att fonden i högre grad bör koncentreras på större projekt som förväntas få en mer omfattande effekt när det gäller att minska skillnaderna mellan medlemsstaterna och uppnå social, territoriell och ekonomisk sammanhållning.

6.9

När sådana stora projekt upprättas måste medlemsstaterna se till att de stämmer överens med och kompletterar andra fonder och initiativ på EU-nivå (t.ex. Fonden för ett sammanlänkat Europa, Life-programmet och de olika makroregionala strategierna) för att på så sätt utnyttja de olika fondernas och initiativens fullständiga potential. Detta är till exempel oerhört viktigt när man utvecklar energi- och transportinfrastruktur. Det är avgörande att de olika instrumenten är förenliga i stället för att konkurrera med varandra.

7.   Europeiska socialfonden

7.1

ESF har öronmärkts för att bidra till fyra tematiska mål: sysselsättning och god arbetskraftsrörlighet; utbildning, kompetens och livslångt lärande; främjande av social integration och bekämpning av fattigdom; samt administrativ kapacitetsuppbyggnad. Fonden förväntas även bidra till andra tematiska mål.

7.2

Detta ligger i linje med de synpunkter som EESK framförde i yttrandet Europeiska socialfonden  (7), där kommittén menar att ESF bör vara förstahandsinstrumentet i strävan att uppnå målen i Europa 2020-strategin, i synnerhet avseende sysselsättning, utbildning, social inkludering och fattigdomsbekämpning. Denna ståndpunkt är särskilt relevant i dagens situation där arbetslösheten stiger och arbetstillfällen går förlorade i en helt ny omfattning.

7.3

EESK ställer sig helt bakom Europeiska kommissionens förslag att minst 20 % av ESF:s totala nationella anslag öronmärks för social inkludering och fattigdomsbekämpning.

8.   Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling

8.1

Mot bakgrund av reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken fram till 2020, förslaget till en flerårig budgetram 2014–2020 och den nuvarande ekonomiska situationen har kommissionen lagt fram ett förslag till en ny förordning om EJFLU (8). Den nya jordbruksfonden stöder Europa 2020-strategins principer, baseras på förslaget i förordningen om allmänna bestämmelser och ligger i linje med EU:s ram för ekonomisk styrning.

8.2

I sitt yttrande om reformpaketet för den gemensamma jordbrukspolitiken (9) välkomnade EESK förslaget att den gemensamma jordbrukspolitiken ska ha en närmare koppling till Europa 2020-strategin och hållbarhetsstrategin för landsbygdsutveckling.

8.3

Det är dock viktigt att medlemsstaterna har möjlighet att fastställa sina prioriteringar på ett flexibelt sätt för att hitta en jämvikt mellan att främja den gemensamma jordbrukspolitikens specifika mål som fastställs i fördragen och förstärka Europa 2020-strategin. Samstämmigheten mellan de två pelarna måste alltid garanteras.

8.4

Det är för närvarande oklart i vilken utsträckning som EJFLU:s prioriteringar kommer att passa ihop med den gemensamma strategiska ramen. Därför bör åtgärder som vidtas inom EJFLU ge jordbrukare, skogsägare och andra aktörer incitament att bidra till att skapa och bevara arbetstillfällen och uppnå ekonomisk tillväxt, samtidigt som man strävar efter en hållbar utveckling och bekämpning av klimatförändringarna.

8.5

Detta bör åtföljas av en stark koppling till det europeiska innovationspartnerskapet för produktivitet och hållbarhet inom jordbruket, i syfte att främja en miljömässigt hållbar tillväxt i EU:s alla landsbygdsområden.

8.6

EESK ser positivt på att minst 25 % av åtgärderna inom ramen för EJFLU ska röra miljö och klimatförändringar. Att avsätta 20 % för klimatrelaterade åtgärder tycks emellertid alltför mycket i detta avseende, och denna aspekt bör därför utvecklas närmare i den gemensamma strategiska ramen.

9.   Europeiska havs- och fiskerifonden

9.1

I linje med den fleråriga budgetramen och Europa 2020-strategin antog kommissionen den 2 december 2011 ett förslag till förordning om inrättande av en ny fond, som utgör finansieringsramen för den gemensamma fiskeripolitiken och EU:s integrerade havspolitik 2014–2020 (10).

9.2

Vi stöder i princip de föreslagna huvudåtgärderna. Det är avgörande att man tillämpar en strategi där alla andra politikområden integreras.

9.3

Liksom när det gäller EJFLU bör den gemensamma strategiska ramen bidra till att anpassa målen på ett flexibelt sätt, samtidigt som man ser till att det råder överensstämmelse mellan de specifika målen för den gemensamma fiskeripolitiken och Europa 2020-strategin.

9.4

Den gemensamma strategiska ramen skulle kunna skapa ett tydligare läge när det gäller potentiella konflikter mellan EU:s politikområden, exempelvis ramdirektivet för vatten och bestämmelser om djurhygien.

10.   Övergripande principer och politiska mål

10.1

I den gemensamma strategiska ramen anges att jämställdhet, icke-diskriminering, tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning samt hållbar utveckling ska främjas som övergripande principer som ska tillämpas i alla fonder och därmed i alla operativa program. EESK stöder dessa principer och efterlyser en effektiv analys av alla projektförslag samt en effektiv övervakning av alla program för att säkerställa att dessa principer är väl integrerade.

10.2

EESK anser att ännu en övergripande princip bör tillämpas, nämligen ”kommunikation om Europa”. Med tanke på att allmänhetens förtroende för EU generellt minskar måste varje projekt som genomförs inom ramen för sammanhållningspolitiken genom sitt mervärde visa hur EU kan förbättra livskvaliteten för människor i Europa.

11.   Behov av flexibilitet, förenkling och dynamik

11.1

Förenkling av förfaranden måste ligga högst upp på dagordningen för såväl kommissionen som medlemsstaternas förvaltningsmyndigheter. Även om det naturligtvis är viktigt att varje spenderad euro redovisas är det oacceptabelt att förfarandet för att förvalta och ansöka om EU-medel fortfarande är så betungande, vilket resulterar i att de mottagare som bäst behöver stöd (t.ex. små och medelstora företag samt icke-statliga organisationer) går miste om stöd (11). Dessutom måste man se till att det endast är projekt med ett verkligt mervärde som väljs ut för att finansieras.

11.2

För att skapa mervärde måste den gemensamma strategiska ramen leda till en reell minskning av de administrativa bördorna och kostnaderna, både för mottagare och för genomförande myndigheter. Den mer intensiva samordning som krävs inom den gemensamma strategiska ramen skulle emellertid kunna leda till en ökning av de administrativa bördorna för myndigheter som ansvarar för förvaltning och genomförande, vilket i sin tur skulle kunna resultera i ytterligare bördor och komplicerade förfaranden för mottagarna. Kommissionen måste göra en grundlig och formell analys av de aktuella och de nya administrativa förfarandena innan de införs i praktiken.

11.3

Samordningen måste stärkas, både inom medlemsstaterna och inom kommissionen, för att samverkanseffekter mellan politikområden och instrument ska kunna utnyttjas och för att överlappningar, komplexitet och byråkrati ska kunna minskas. Detta kräver närmare samordning mellan och inom de kommissionsenheter som ansvarar för GSR-fonderna i alla skeden av förhandlingar och genomförande för att en mer enhetlig och harmoniserad strategi ska kunna genomföras. Detta måste ske utan att den administrativa bördan ökar.

11.4

Vi välkomnar den föreslagna användningen av e-förvaltning för att skapa större effektivitet. Ett sådant system bör emellertid inte begränsas till enbart de fonder som omfattas av den gemensamma strategiska ramen, utan bör omfatta alla EU:s finansieringsmöjligheter och vara tillgängligt för alla.

11.5

För närvarande är tanken att Europaparlamentet och rådet ska kunna uppmana kommissionen att lägga fram ett förslag om en översyn av den gemensamma strategiska ramen när stora förändringar görs i Europa 2020-strategin. Vi anser detta vara alltför restriktivt. Kommittén menar att det bör finnas möjlighet att anpassa den gemensamma strategiska ramen utifrån förändrade omständigheter, särskilt om de socioekonomiska förutsättningarna ändras i en så betydande utsträckning att EU-insatser krävs.

11.6

En liknande flexibilitet bör finnas för medlemsstaterna att anpassa sina nationella program till fler olika omständigheter än enbart de tematiska målen i strategin.

11.7

EESK uppmanar kommissionen att införa en regelbunden och obligatorisk översyn av den gemensamma strategiska ramen, där det finns utrymme för meningsfulla förändringar.

12.   Partnerskapsavtal

12.1

Partnerskapsprincipen som presenteras i artikel 5 i förordningen om allmänna bestämmelser är en grundläggande princip som kommer att bidra till att göra EU:s sammanhållningspolitik mer effektiv och bör därför få starkt stöd av både rådet och parlamentet.

12.2

Det är avgörande att samråd genomförs med berörda aktörer i samband med utarbetandet av partnerskapsavtalen i syfte att säkerställa att de tematiska målen omsätts i konkreta åtgärder och mål för smart och hållbar tillväxt för alla.

12.3

Partnerskapsavtalen bör omsätta innehållet i den gemensamma strategiska ramen i ett nationellt sammanhang, och de bör innehålla fasta åtaganden för hur man ska genomföra de prioriteringar som fastställs i bestämmelserna om de fonder som omfattas av ramen. För att partnerskapsprincipen ska kunna tillämpas i praktiken krävs en nedifrån-och-upp-strategi i beslutsprocessen, där tillräcklig hänsyn tas till det civila samhällets synpunkter innan partnerskapsavtalen undertecknas av kommissionen och medlemsstaterna.

12.4

Kommissionen har utfärdat ett förslag till en uppförandekod för utarbetandet av partnerskapsavtalen. Detta är ett välgrundat dokument som ger medlemsstaterna värdefull vägledning när det gäller kontakterna med det civila samhället. EESK förstår inte varför rådet har avvisat denna uppförandekod, och vi uppmanar rådet att återinföra denna.

12.5

Även om det är upp till medlemsstaterna att anpassa sina egna förfaranden för att involvera det civila samhället är det kommissionens uppgift att se till att alla relevanta aktörer deltar på ett aktivt och meningsfullt sätt. EESK anser emellertid inte att kommissionen i nuläget har de övervakningsredskap och övervakningsmekanismer som krävs för att göra detta. Om en medlemsstat inte ser till att involvera det civila samhället på ett meningsfullt sätt bör detta leda till att partnerskapsavtalet inte ingås. Dessutom bör partnerskapskonceptet utvidgas bortom programplaneringsfasen och även tillämpas vid genomförandet, övervakningen och utvärderingen.

12.6

EESK betonar vikten av att det civila samhället får tillgång till all information om den nya strategi som kommissionen kommer att tillämpa när det gäller fonderna som omfattas av den gemensamma strategiska ramen och partnerskapsavtalen. En förklaring av förfarandet och hur det civila samhället kommer att involveras under hela arbetet med att utforma och genomföra partnerskapsavtalen måste tillhandahållas inom ramen för en tydlig och effektiv kommunikationsprocess för att säkerställa att det civila samhället kan delta på ett effektivt sätt i hela partnerskapsprocessen.

12.7

Europa 2020-strategins partnerskapsavtal bör inte inriktas på landsspecifika rekommendationer. De bör i stället baseras på olika delar, exempelvis de nationella reformprogrammen som är utformade utifrån medlemsstaternas landsspecifika situationer, i motsats till de landsspecifika rekommendationerna som inte nödvändigtvis är anpassade till varje lands särskilda förhållanden. Partnerskapsavtalen bör också inriktas på nationella strategier som rör fattigdomsbekämpning, jämställdhet och nationella strategier för funktionshindrade samt hållbar utveckling.

13.   Den gemensamma strategiska ramens regionala aspekt

13.1

Man måste dessutom i den gemensamma strategiska ramen ta särskild hänsyn till sådana regionala skillnader som påverkar genomförandet av de fonder som ramen omfattar, huvudsakligen när det gäller de ekonomiska, sociala och territoriella strukturernas storlek och karaktär. Detta är en viktig aspekt av den gemensamma strategiska ramen, eftersom det är med utgångspunkt i detta som medlemsstaterna kommer att kunna se till att partnerskapsavtalen utformas på ett sätt som motsvarar deras specifika utvecklingsbehov, och därmed även regionernas behov.

13.2

För att säkerställa genomförandet av Europa 2020-strategin krävs mer flexibilitet i syfte att ge medlemsstaterna och regionerna möjlighet att så effektivt och ändamålsenligt som möjligt arbeta för de gemensamma mål som fastställts, samtidigt som man respekterar regionala, ekonomiska och sociala särdrag.

13.3

Den gemensamma strategiska ramen bör därför ge ytterligare vägledning om hur partnerskapsavtalen kan användas för att hantera regionala utmaningar och särskilda behov. Detta gäller särskilt de regioner som anges i artikel 174 (EUF-fördraget).

13.4

EESK rekommenderar att man tar större hänsyn till territoriella skillnader i den fördelningsnyckel som används för de fonder som omfattas av den gemensamma strategiska ramen.

Bryssel den 12 december 2012

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON


(1)  Det organiserade civila samhället är den del av det civila samhället som tar sig uttryck i organisationer som i sig utgör byggstenar i samhället. Med andra ord inbegriper det organiserade civila samhället alla icke-statliga organisationer som är baserade på privata initiativ, och deras medlemmar tar aktiv del i samhällsutformningen utifrån sina egna perspektiv och använder sig av sina specifika kunskaper och färdigheter och sitt handlingsutrymme. Denna definition omfattar ett brett urval av organisationer: arbetsgivarorganisationer, fackföreningar, föreningar som inrättas för att driva vissa frågor i allmänhetens intresse, samt så kallade icke-statliga organisationer.

(2)  Förslag 1 och 2 kommer från EESK:s yttrande Strukturfonderna – Allmänna bestämmelser, EUT C 191, 29.6.2012, s. 30.

(3)  EUT C 191, 29.6.2012, s. 44.

(4)  EUT C 191, 29.6.2012, s. 38.

(5)  Exempelvis skapande av industriområden.

(6)  Se EESK:s yttrande om Europeiska regionala utvecklingsfonden, EUT C 191, 29.6.2012, s. 44.

(7)  EUT C 143, 22.5.2012, s. 82.

(8)  COM(2011) 627 final, 19.10.2011.

(9)  EUT C 191, 29.6.2012, s. 116.

(10)  COM(2011) 804 final – 2011/0380 (COD).

(11)  Enligt UEAPME är det bara 2–3 % av alla små och medelstora företag som mottar EU-medel, vilket endast motsvarar 1–2 % av den totala finansiering som finns tillgänglig för små och medelstora företag.


15.2.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 44/83


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén: Rapport om konkurrenspolitiken 2011”

COM(2012) 253 final

2013/C 44/14

Föredragande: Thomas PALMGREN

Den 30 maj 2012 beslutade Europeiska kommissionen att i enlighet med artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén: Rapport om konkurrenspolitiken 2011”

COM(2012) 253 final.

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 4 december 2012.

Vid sin 485:e plenarsession den 12–13 december 2012 (sammanträdet den 12 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande enhälligt:

1.   Sammanfattning och rekommendationer

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén utvärderar årligen kommissionens rapport om konkurrenspolitiken, och vill i samband med detta ta tillfället i akt att framföra olika synpunkter och förslag. Det är positivt att kommissionen i rapporten valt en ny, välfungerande struktur, i enlighet med vad kommittén har förespråkat i tidigare yttranden.

1.2

Däremot är det beklagligt att man i rapporten inte uppmärksammar en rad frågor som EESK tidigare har signalerat. Rapporten begränsar sig till de teman som GD Konkurrens normalt behandlar, och den vittnar därmed om en snäv och begränsad syn på vad som är konkurrenspolitikens viktigaste frågor. De problem som förtjänar att lyftas fram sträcker sig mycket längre än de områden man brukar ta upp i denna årsrapport. Det rör sig om problem som företagssammanslagningar och koncentrationer, monopolställningar, statsstöd och mekanismer för att främja konkurrensen ur konsumentperspektiv.

1.3

En viktig prioritering är att bekämpa den illojala konkurrensen från utländska handelspartner, som utnyttjar det faktum att de inte följer grundläggande sociala och miljörelaterade principer och rättigheter till att förvärva marknadsandelar i EU-området.

1.4

En åternationalisering av politiken till följd av krisen och medlemsstaternas eventuella motstridiga intressen samt protektionistiska åtgärder från regeringarnas sida utgör en potentiell hotbild, vilket kan få allvarliga konsekvenser för den inre marknaden och konkurrenspolitiken. I synnerhet mot bakgrund av den aktuella ekonomiska situationen är det viktigt att marknaden fungerar och att företagsklimatet skapar förutsättningar för ny ekonomisk tillväxt. Konkurrenspolitiken bör samordnas och integreras med övriga politikområden, på samma sätt som är fallet med utrikeshandelspolitiken och inremarknadspolitiken, i syfte att skapa en sammanhängande helhet som effektivt skyddar de europeiska konsumenternas och producenternas intressen inom ramen för en social marknadsekonomi och som ger resultat vad gäller ekonomisk tillväxt och sysselsättning. Konkurrenspolitiken, handelspolitiken, industripolitiken och inremarknadspolitiken måste skapa en balans mellan konsumenternas och företagens intressen, samtidigt som man alltid ser till att det råder rättvisa marknadsvillkor för alla parter.

1.5

Konkurrenspolitiken bör avspegla EU:s integrerade industripolitik, eftersom det endast är möjligt att säkerställa hållbar tillväxt och välfärd för EU-medborgarna om EU har en stark, mångsidig och konkurrenskraftig industriell bas som skapar arbetstillfällen.

1.6

Årets rapport är den 41:a i ordningen och innehåller de viktigaste milstolparna inom den konkurrenspolitiska utvecklingen och deras betydelse för EU:s målsättningar.

1.7

EESK håller med kommissionen om att upprätthållandet och främjandet av konkurrens tjänar mer övergripande och långsiktiga syften, som att öka konsumentnyttan och stödja EU:s tillväxt, sysselsättning och konkurrenskraft i linje med Europa 2020-strategin för en smart och hållbar tillväxt för alla.

1.8

Samarbetet mellan kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna är ytterst betydelsefullt. Detta gäller såväl övervakning av statsstöd som effekten av åtgärder rörande konkurrensbegränsning och trovärdigheten för hela det konkurrenspolitiska systemet. Myndigheternas samarbete måste präglas av flexibilitet och aktiv kommunikation.

1.9

EESK uppmanar kommissionen att aktivt samarbeta med konkurrensmyndigheter utanför EU för att försvara öppna och rättvisa marknader. EESK stöder den pågående diskussionen om en modernisering av bestämmelserna för statligt stöd, eftersom EU bör sträva efter att säkerställa så enhetliga konkurrensförutsättningar som möjligt världen över, så att företag i EU inte får en konkurrensnackdel i förhållande till konkurrenter i tredje länder, som inte är skyldiga att följa strikta specifikationer och tillämpa stränga bestämmelser och begränsningar (t.ex. vad gäller livsmedelsmarknaden och den energiintensiva industrin), men som ändå har fri tillgång till EU:s marknad och den globala marknaden.

1.10

EESK har upprepade gånger fäst uppmärksamhet vid behovet av att förbättra rättsmedlen för konsumenterna. Kommittén beklagar därför att lagstiftningsförslaget om skadeståndstalan vid brott mot antitrustreglerna inte antogs 2011.

1.11

Det är viktigt att kommissionens antitruståtgärder och regleringsåtgärder har en kompletterande funktion, eftersom de syftar till att skapa säkra, stabila och effektiva finansmarknader, särskilt för det gemensamma eurobetalningsområdet (Sepa), inom finanstjänste- och kreditvärderingsinstitutsektorn.

2.   Innehållet i 2011 års rapport

2.1

År 2011 var ett turbulent år. I delar av euroområdet utvecklades finanskrisen till en statsskuldskris som hotade banksektorn och de offentliga finanserna i flera EU-länder. Den ledde även till att kreditflödet till den reala ekonomin minskade kraftigt.

2.2

Kommissionens rapport är indelad i tre delar: konkurrenspolitiken i det rådande ekonomiska läget, konkurrenspolitiken i ett bredare sammanhang och konkurrensdialogen mellan EU-institutionerna. Särskild uppmärksamhet ägnas finansiella tjänster, livsmedelsbranschen och flygbranschen. Syftet med det nya upplägget är att ge en bättre redogörelse för hur kommissionen genomför konkurrenspolitiken och hur denna politik gynnar den europeiska ekonomin och EU-medborgarna.

2.3

Den nya strukturen i kommissionens rapport verkar välfungerande och överensstämmer med kommitténs rekommendationer i tidigare yttranden. Rapporten är koncentrerad och inriktad på väsentliga frågor och utvecklingstrender. Rapporten utgör ett utmärkt tvärsnitt av det väsentliga innehållet i konkurrenspolitiken och innehåller mycket beskrivande exempel. Rapporten kunde utvecklas med kvantitativa data, så att man bättre kan bedöma betydelsen av olika åtgärder och frågeställningar. Det är värdefullt att det finns en stor mängd information tillgänglig på GD Konkurrens webbplats som komplement till rapporten.

2.4

I meddelandet beskrivs hur kommissionen under 2011 använde konkurrenspolitiken som ett verktyg för att hantera finanskrisen och skuldkrisen, och hur konkurrenspolitiken och upprätthållandet av konkurrensreglerna under detta år rent generellt bidrog till de mera övergripande målen i Europa 2020-strategin.

3.   Konkurrenspolitiken i det rådande ekonomiska läget

3.1   Allmänna kommentarer

3.1.1

I dagsläget framförs krav på protektionistiska åtgärder. Detta är förståeligt med tanke på de många orättvisor som allmänheten bevittnar, i synnerhet det faktum att Europa fortsätter att låta bli att agera i denna fråga, precis som en del av våra internationella partner. Även om historien har visat att det är viktigt att fortsätta ansträngningarna att upprätthålla och främja konkurrens i ekonomiska kristider, så leder ett naivt och ensidigt tillvägagångssätt från Europas sida – där man respekterar principer som andra inte följer på detta viktiga område – till att konkurrensregelverket försvagas och till att tillväxtutvecklingen på medellång till lång sikt försämras ytterligare.

3.1.2

Konkurrenspolitiken kan vara av stor betydelse för en framgångsrik strategi för att ta sig ur krisen och även bidra till att skapa förhållanden efter krisen som kan förhindra en eventuell snedvridning av konkurrensen.

3.1.3

Finanskrisen har fått dramatiska effekter för den reala ekonomin genom att utlåningen till hushåll och företag har minskat. Detta har i sin tur fått allvarliga följder för investeringar och sysselsättning. Flera medlemsstater har tvingats göra åtstramningar och skära ned sina offentliga utgifter i stället för att göra ytterligare satsningar för att få i gång ekonomin. Krisen har inverkat och inverkar i sista hand på alla medborgare, konsumenter och arbetstagare samt på företagen och deras verksamhetsförutsättningar. En bra, effektiv och balanserad konkurrenspolitik har en stor inverkan på samtliga gruppers välfärd.

3.2   Särskilda kommentarer

3.2.1

Från det att krisen inleddes fram till den 31 december 2011 hade 1,6 biljoner euro utbetalats i statligt stöd för att rädda och omstrukturera de europeiska bankerna. Kommissionen har fattat 39 beslut om omstrukturering och övervakar genomförandet av omstruktureringsplanerna. Trots gigantiska stödåtgärder har krisen stegvis fördjupats.

3.2.2

Ur alla ekonomiska och sociala aktörers synvinkel är det viktigt att marknadernas funktion garanteras i en situation där stater och deras banksystem, dvs. bankerna, får ett massivt stöd. Det är också i medborgarnas intresse att övervakningen av bankstödet fungerar.

3.2.3

Det gemensamma eurobetalningsområdets (Sepa) prestanda är nära bunden till hur utvecklat banksystemet är i de olika länderna. Skillnaderna är stora. I många länder är utmaningen att utveckla betalningssystemen, så att fördelarna med Sepa kan utnyttjas. Av banksektorn förutsätter detta kundorientering och en vilja att hjälpa speciellt de mindre företagen i förberedelserna. I många länder, bland annat Finland, har införandet av Sepa förlöpt nästan problemfritt. Ett problem som fick mycket publicitet var att bankförmedlingsavgifterna mångdubblades då sådana kort som enbart fungerade som bankkort avskaffades.

3.2.4

Standardisering av e-betalningar är ett tema som kommissionen lyfter fram. Skalfördelarna är betydande när det gäller elektronisk betalningsservice. Koncentration är därför en inneboende egenskap inom denna sektor. Det är uppenbart att en effektiv betalningsförmedling gagnar hela ekonomin. Därför är det viktigt att kommissionen är uppmärksam när det gäller elektronisk betalningsservice som en näringsgren. Utgångspunkten bör vara jämlika konkurrensförhållanden. Det är skäl att notera att då det gäller betalningsförmedling samt kredit- och betalningskort domineras marknaden av ett fåtal aktörer.

3.2.5

Finansmarknaderna fungerar bäst när de tillåter insyn, är öppna och konkurrensutsatta samt regleras på ett sätt som gör att de kan fylla sin funktion som finansiärer av realekonomin. Det är just detta som kommissionen försöker uppnå genom sina antitrustutredningar på marknaden för OTC-derivat, sektorn för betaltjänster och distributionen av transaktionsdata och finansiell information till marknaden. Rapporten kunde innehålla en numerär beskrivning av hur omfattande frågan med OTC-derivat är. När det gäller marknaden för derivat, är en strängare reglering och övervakning motiverad.

3.2.6

I övrigt bör bankernas skärpta reglering, nu och under de närmaste åren, inte leda till att deras utlåning minskar. Detta hämmar företagens investeringar och försvårar tillgången till driftskapital.

3.2.7

EESK vill uppmana kommissionen att fortsätta att övervaka konkurrenssituationen på kreditvärderingsinstitutens marknad med hänsyn till deras tillvägagångssätt och eventuella intressekonflikter med deras klienter som skulle kunna leda till konkurrenssnedvridningar.

4.   Konkurrenspolitiken i ett bredare sammanhang

4.1   Allmänna kommentarer

4.1.1

Många av kommissionens åtgärder på det konkurrenspolitiska området handlade om att motverka krisens effekter på finansmarknaden. Upprätthållandet och främjandet av konkurrensen tjänar emellertid även andra mera övergripande syften, som att öka konsumentnyttan och stödja EU:s tillväxt, sysselsättning och konkurrenskraft i linje med Europa 2020-strategin för en smart och hållbar tillväxt för alla.

4.1.2

Kommissionen har för avsikt att främja konsumentnyttan och principen om lika möjligheter mellan de ekonomiska aktörerna genom sin policy när det gäller företagskoncentrationer, där man väger de ekonomiska fördelarna av ett samgående med andra parametrar som pris, utbud, kvalitet eller innovation. Denna metod har visat sig vara relativt effektiv inom telekommunikationssektorn, och bör utvidgas till att omfatta så många sektorer som möjligt. Man bör emellertid vara realistisk och konstatera att det under de senaste årtiondena har växt fram allt större konglomerat, vilket har minskat det tillgängliga utrymmet för små och medelstora företag inom många sektorer och avsevärt begränsat möjligheten för nya operatörer med stor potential att komma fram. Detta bromsar naturligtvis dynamiken och innovationer och framför allt den kreativitet som samhället som helhet kan dra nytta av på olika nivåer.

4.1.3

Kommittén framhåller att konkurrenspolitiken har en stark anknytning till andra politikområden, speciellt åtgärder för en bättre reglering, industripolitiken samt SMF-politiken. Lagstiftning som beaktar mindre företags behov och verksamhetsomgivning är en garanti för att marknaderna fungerar.

4.1.4

Positivt är att kommissionen detta år publicerat ett arbetsredskap för en branschspecifik bedömning av inverkan på konkurrensförmågan (Operatinal guidance for assessing impacts on sectorial competitiveness within the Commission Impact Assessment system). Detta är ett välkommet arbetsredskap även ur konkurrenspolitisk synvinkel.

4.1.5

EESK understryker vikten av kommissionens ansträngningar i samarbetet med konkurrensmyndigheter utanför EU. Detta är grundförutsättningen för ett effektivt genomförande av konkurrenspolitiken och säkerställer samtidigt så enhetliga konkurrensförutsättningar som möjligt världen över.

4.1.6

EESK vill uppmana kommissionen att fortsätta att förbättra reglerna om ersättning för skyldigheter att tillhandahålla offentliga nyttigheter som omfattar tjänster som uppfyller ett samhällsbehov, t.ex. sjukvård, långvård, barnomsorg, tillgång till/återanpassning till arbetsmarknaden, subventionerat boende, omsorg om och social integration av utsatta grupper.

4.1.7

EESK anser att konkurrenspolitiken måste innefatta samordning med de andra generaldirektoraten, vars arbete i mycket hög grad påverkar konkurrenssituationen inom EU. Detta kommer att bidra till att modernisera Världshandelsorganisationen. Det behövs mekanismer för att balansera de olika situationerna och se till att sociala och miljörelaterade bestämmelser samt regler om produktsäkerhet m.m. efterföljs. Det krävs även åtgärder för att på ett effektivt sätt (i stället för endast i teorin) bekämpa missbruket av den dominerande ställningen hos stora distributionskedjor som successivt utplånar sina mindre konkurrenter och små leverantörer. Man bör även införa mekanismer för övervakning av förhandlingar, som ofta inte består i mer än att de stora företagen dikterar sina villkor, samt mekanismer för att stävja (och införa sanktioner mot) missbruk av en dominerande ställning, vilken sektor det än rör sig om. Man bör även införa mekanismer för att åtgärda den snedvridna konkurrenssituationen mellan de aktörer som ligger i stora köpcentrum jämfört med dem som ligger i ytterområdena och vars merkostnader bör beaktas.

4.2   Särskilda kommentarer

4.2.1

EESK hoppas att ett enhetligt EU-patent kommer att förverkligas, och förväntar sig att kommissionens initiativ kraftigt minskar transaktionskostnaderna, särskilt för patent på uppfinningar (1). EU-patentet skulle ersätta det nuvarande systemet där patenten måste registreras separat i varje EU-land. Kostnaden för patent kan lätt uppgå till 32 000 euro enligt kommissionens bedömning, medan man i USA klarar sig med 1 850 euro.

4.2.2

EESK anser att den europeiska standardiseringsprocessen bör bli snabbare, enklare och modernare samt involvera fler partner (2). Det är nödvändigt att mer regelbundet bedöma huruvida det europeiska standardiseringssystemet i tillräcklig utsträckning kan anpassas till förutsättningar som snabbt förändras samt bidra till EU:s strategiska interna och externa mål, särskilt när det gäller industripolitik, innovation och teknisk utveckling.

4.2.3

Livsmedel är en av konsumenternas mest konkreta utgiftsposter i vardagen. Därför är det viktigt att konkurrensen fungerar väl inom livsmedelssektorn. Det är dock viktigt att komma ihåg att ett stort antal faktorer – av vilka de flesta faller utanför konkurrenspolitikens område – kan återverka på livsmedelspriserna, inte minst ökade råvarukostnader.

4.2.4

Man bör även notera att alla länkar i livsmedelskedjan inte har samma förhandlingsmöjligheter. I detta sammanhang är producenterna och de små operatörerna i den svagaste positionen. EESK ser därför fram emot att ta del av resultaten från det högnivåforum som bildades 2010 med uppdrag att förbättra livsmedelskedjans funktionssätt.

4.2.4.1

I anslutning till tillämpningen av konkurrensrätten och definitionen av en relevant marknad vore det även värdefullt att anta ett mer harmoniserat angreppssätt på EU-nivå med hänsyn till den inre marknaden.

4.2.5

De europeiska producenterna är skyldiga att följa relativt strikta specifikationer medan konkurrenter från andra delar av världen som har fri tillgång till EU:s marknad omfattas av lagstiftning som inte alls är lika strikt. Resultatet av detta blir huvudsakligen en snedvridning av konkurrensen eftersom produktionskostnaderna i tredje länder är lägre. Detsamma gäller för den europeiska energiintensiva industrin som måste tillämpa strikta miljöbestämmelser och energieffektivitetsmål som kräver omfattande investeringar, medan dess konkurrenter inte behöver bära samma kostnadsbörda trots att de verkar på samma globala marknad. Följaktligen bör man modernisera systemet för statligt stöd i syfte att skapa likvärdiga förutsättningar på global nivå genom att samordna denna reform med kommissionens åtgärder med avseende på handelspolitiska instrument. (3)

4.2.6

Konkurrensutsatta marknader är det bästa sättet att få fram långsiktigt framgångsrika företag. En stark konkurrenspolitik är ett viktigt inslag i en sammanhållen och samlad politik och gör Europas industrier mer konkurrenskraftiga. Utmaningen består i den globala konkurrensen liksom i att vara tvungen att konkurrera med länder där lagstiftningen inte alls är lika strikt och där kostnadsnivån, arbetsförhållandena och sociallagstiftningen är annorlunda. EESK anser i sitt yttrande CESE 1176/2011 (4) att vissa former av statsstöd till varvsindustrin är motiverade och att t.ex. miljövänlig teknik borde tas med i rambestämmelserna. EESK anser att det aktuella initiativet rörande statligt stöd är ett viktigt steg mot en ny dynamik i industripolitiken, i linje med Europa 2020-strategin. Vad gäller minskningen av växthusgasutsläppen, som är ett av de fem överordnade målen i denna strategi, stöder kommittén de riktlinjer kommissionen antagit beträffande nationellt stöd till industrier som är stora elkonsumenter, till exempel stål- och aluminiumproducenter, kemisk industri och pappersindustri (5). Avsikten med detta stöd är att förhindra koldioxidläckage, och att kompensera för de ökande elpriserna till följd av införandet av systemet för handel med utsläppsrätter för växthusgaser 2013 samt uppmuntra investeringar i högeffektiva kraftverk.

4.2.7

Bokförlagsbranschen genomgår en moderniseringsprocess, speciellt på grund av digitaliseringen. Branschen är inte bara avgörande för att den europeiska kulturen ska blomstra utan också med tanke på innovationen. Branschen håller på att övergå till digitala media, en process med stora konsekvenser. Utbudet av e-böcker ökar och det är därför riktigt att kommissionen reagerar på försök att begränsa konkurrens och utveckling.

4.2.8

Det finns en växande efterfrågan på lösningar som gör att energibehovet kan täckas med hjälp av hållbara energiformer. EESK stöder kommissionens förslag som syftar till att modernisera och bygga ut den europeiska energiinfrastrukturen som en förutsättning för en säker, stabil och hållbar energiförsörjning i EU.

4.2.9

Energi kommer i framtiden oftare att behöva transporteras i större mängder och över längre sträckor än i dag. En transeuropeisk energiinfrastruktur är ett villkor för att alla EU-länder ska kunna utnyttja sina lokaliseringsfördelar med tanke på de nationella energikällorna. Detta gäller förnybara energikällor som vattenkraft, vindkraft och solenergi. På detta sätt skulle man också kunna optimera användningen av fossila energikällor, t.ex. olja, gas och kol (6).

4.2.10

EESK förespråkar standardiserade EU-regler för hela luftfartssektorn, vilket förhindrar okontrollerad subventionering och säkrar likvärdiga villkor för alla marknadsdeltagare också på lokal nivå (7). Statliga stöd för investeringar i flygplatsinfrastruktur och startbidrag till flygbolag bör endast vara möjligt i tydligt definierade fall och begränsas på basis av tidsperiod och intensitet. Kommittén efterlyser vidare en långsiktig politik när det gäller utvecklingen av regionala flygplatser, och anser att riktlinjerna för luftfart kan tillämpas på ett framgångsrikt sätt endast om man kommer överens om tydliga politiska prioriteringar för utvecklingen av regionala flygplatser. Upprätthållandet av regionala flygfält är en stor företagspolitisk fråga. EESK hänvisar också till yttrandet om ”Flygplanspaketet”, som behandlar tilldelningen av ankomst- och avgångstider och marktjänster på flygplatser i EU.

4.2.11

EESK har vid flera tillfällen fäst uppmärksamheten på behovet av att förbättra rättsmedlen för konsumenterna. Kommittén beklagar därför att lagstiftningsförslaget om skadeståndstalan vid brott mot antitrustreglerna inte antogs 2011, och att det inte heller förväntas bli antaget före slutet av 2012.

4.2.12

EESK välkomnar förstärkningen av den institutionella ramen för att tillämpa konkurrenslagstiftningen, vilket innebär att ett administrativt organ som kommissionen fattar beslut som omfattas av fullständig domstolsprövning och garanterar ett fullgott skydd av de grundläggande rättigheterna för de personer som berörs av dessa beslut.

5.   Konkurrensdialog med andra institutioner

5.1

Även om kommissionen har full behörighet när det gäller att efterleva EU:s konkurrenslagstiftning, med förbehåll för EU-domstolarnas kontroll, deltar kommissionsledamoten med ansvar för konkurrens och dennes avdelningar i en ständig strukturerad dialog om konkurrensfrågor med Europaparlamentet. Kommissionen håller Europeiska ekonomiska och sociala kommittén informerad om viktiga policyinitiativ och deltar i studiegrupps- och sektionsmöten. EESK noterar med tillfredsställelse att samarbetet mellan kommittén och kommissionen uttryckligen har uppmärksammats i rapporten.

Bryssel den 12 december 2012

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON


(1)  EUT C 68, 6.3.2012, s. 28.

(2)  EUT C 68, 6.3.2012, s. 35.

(3)  Modernisering av det statliga stödet i EU, EUT C 11, 15.1.2013, s. 49.

(4)  EUT C 318, 29.10.2011, s. 62.

(5)  ”Meddelande från kommissionen – Riktlinjer för vissa statliga stödåtgärder inom ramen för systemet för handel med utsläppsrätter för växthusgaser efter 2012”, EUT C 158, 5.6.2012, s. 4.

(6)  EUT C 143, 22.5.2012, s. 125.

(7)  EUT C 299, 4.10.2012, s. 49.


15.2.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 44/88


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – En europeisk strategi för viktig möjliggörande teknik: mot tillväxt och jobb”

COM(2012) 341 final

2013/C 44/15

Föredragande: Peter MORGAN

Den 26 juni 2012 beslutade Europeiska kommissionen att i enlighet med artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – En europeisk strategi för viktig möjliggörande teknik: mot tillväxt och jobb”

COM(2012) 341 final.

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 4 december 2012.

Vid sin 485:e plenarsession den 12–13 december 2012 (sammanträdet den 12 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 102 röster för, 2 röster emot och 7 nedlagda röster.

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

Detta är kommissionens andra meddelande om viktig möjliggörande teknik. EESK utarbetade ett yttrande (1) om kommissionens tidigare meddelande (2) i september 2010. Där välkomnade EESK att EU sätter fokus på viktig möjliggörande teknik, men uttryckte även starka tvivel om förslagens ändamålsenlighet på grund av de brister som konstaterades i EU:s högteknologiska tillverkningsindustri.

1.2

Punkt 1.10 i det yttrandet innehåller EESK:s rekommendationer om att

ta tag i den inre marknadens misslyckande när det gäller att uppmuntra företagande och utforma en industristrategi för att ta itu med den allvarliga bristen på högteknologiska företag i EU,

återföra tillverkningen till Europa och öka antalet nya företag i Europa,

göra det lättare för företagen att få finansiering till innovativ teknik,

skapa ekonomiska incitament så att EU blir en gynnsam plats för innovation och företagande inom viktig möjliggörande teknik,

inleda en radikal reform av skolor och universitet för att kunna tillhandahålla den kompetens som behövs,

stimulera kluster av högteknologiska innovativa företag i anslutning till universitet och forskningsinstitut,

erkänna att världen har förändrats och föra en offensiv internationell handelspolitik,

säkerställa att detta initiativ är övergripande och integrerar alla berörda initiativ från samtliga generaldirektorat.

EESK upprepar dessa rekommendationer.

1.3

I sitt senaste meddelande föreslår kommissionen att EU:s FoU-insatser ska göras om till en strategi som bygger på tre pelare och som ska stödja inte bara FoU utan även pilotverksamhet för att utveckla prototyper och avancerade tillverkningssystem i syfte att omvandla teknik till färdiga produkter. EESK vill i detta sammanhang framföra följande två rekommendationer: För det första bör de två nya pelarna i strategin inte få en inriktning som gör att satsningarna på EU:s FoU minskas, eftersom forskning – särskilt grundforskning – är den grogrund som behövs för att viktig möjliggörande teknik ska växa fram. För det andra bör detta system, som enbart verkar bygga på tanken att man så snabbt som möjligt måste få ut ny teknik på marknaden, kompletteras med en ökad efterfrågan från de etablerade tillverkarnas sida. Enligt EESK:s mening bör man alltså satsa mer på att bygga upp kapaciteten i EU:s tillverkningsföretag.

1.4

EESK stöder generellt den handlingsplan som presenteras i avsnitt 3 nedan. Med tanke på de skillnader som finns mellan medlemsstaterna skulle EESK dock vilja se att det utformades handlingsprogram med utgångspunkt i den kompetens och de möjligheter som finns i de enskilda regionerna.

1.5

Vissa delar i handlingsplanen kommer troligtvis att kräva större incitament, särskilt modernisering av det statliga stödet, riskkapital, förhandlingar om immateriella rättigheter på global nivå, handelsförhandlingar inom den högteknologiska industrin och förbättringar av utbildning och fortbildning på alla nivåer, i synnerhet när det gäller ingenjörer och forskare.

1.6

Styrningen av projektet för viktig möjliggörande teknik tas visserligen upp i handlingsplanen, men metoderna är inte tillräckligt tydligt beskrivna, vilket innebär att programmets drivkraft kanske inte är tillräcklig.

2.   Inledning

2.1

Kommissionen inrättade en högnivågrupp som skulle undersöka reaktionerna på det första meddelandet och sammanställa en rapport (3), som offentliggjordes i juni 2011. I detta andra meddelande har ”En europeisk strategi för viktig möjliggörande teknik” utarbetats.

2.2

I sin rapport kartlägger högnivågruppen de största problemen för EU när det gäller att omvandla idéer till produkter som kan marknadsföras – det som i internationella sammanhang kallas att ta sig igenom ”dödens dal”. För att göra det lättare att ta sig igenom denna dal rekommenderar högnivågruppen en strategi med tre pelare:

Pelaren för teknisk forskning som bygger på tekniska anläggningar med stöd från forskningstekniska organisationer.

Pelaren för produktutveckling som bygger på pilotverksamhet och demonstrationsprojekt som stöds av industrikonsortier.

Pelaren för konkurrenskraftig tillverkning som bygger på globalt konkurrenskraftiga tillverkningsanläggningar som stöds av s.k. ankarföretag.

2.3

Förslaget går ut på att utveckla en industri för avancerad tillverkning som ska bli en källa till exportinkomster och fungera som stöd för företag längre fram i tillverkningskedjan som producerar maskiner som kan framställa de mest avancerade tillverkningsteknikerna i Europa (maskiner, mjukvara, tjänster osv.) samt utveckla och förbättra tillverkningssystemen (teknik och processer) för att kunna bygga effektiva, moderna och högteknologiska tillverkningsanläggningar i Europa.

2.4

De elva rekommendationerna lyder som följer:

Viktig möjliggörande teknik bör göras till en prioriterad fråga på teknikområdet i EU.

EU bör tillämpa Technology Readiness Level-skalan vid definitionen av FoU.

Möjligheterna i relevanta FoU-definitioner ska utnyttjas fullt ut.

Man bör skapa en ny balans i EU:s FoU-program.

Man bör anlägga en strategisk ansats i fråga om programmen för viktig möjliggörande teknik.

Det bör inrättas ett lämpligt regelverk för genomförandet av programmen för viktig möjliggörande teknik.

Man bör använda kombinerade finansieringsmekanismer.

Det ska finnas bestämmelser för statligt stöd till viktig möjliggörande teknik.

EU bör föra en globalt konkurrenskraftig immaterialrättspolitik.

Kompetensen inom viktig möjliggörande teknik bör byggas upp, stärkas och behållas.

Ett observations- och rådgivningsorgan för viktig möjliggörande teknik bör inrättas på EU-nivå.

3.   Sammanfattning av kommissionens meddelande

3.1

”Med utgångspunkt i aktuell forskning, ekonomiska analyser av marknadstendenser och bidragen till lösningen av samhällsutmaningar har mikro- och nanoelektronik, nanoteknik, fotonik, avancerade material, industriell bioteknik och avancerad tillverkningsteknik […] utpekats som EU:s viktiga möjliggörande teknik.”

3.2

I lägesanalysen i meddelandet anges följande:

EU är världsledande inom utveckling av viktig möjliggörande teknik.

EU utnyttjar inte sin kunskapsbas.

EU:s stora svaghet ligger i att man inte har lyckats omsätta sin kunskapsbas i varor och tjänster.

Bristen på tillverkning med anknytning till viktig möjliggörande teknik är särskilt allvarlig för EU av två skäl: Man går miste om möjligheter till tillväxt och sysselsättning på kort sikt samtidigt som kunskapsbasen på lång sikt minskas.

3.3

Följande förklaringar till att man inte har lyckats anges i meddelandet:

Det finns ingen gemensam definition eller uppfattning om viktig möjliggörande teknik.

Man har inte gjort tillräckliga insatser för att utnyttja de möjliggörande teknikernas synergiverkan och påskynda den tid det tar att få ut dem på marknaden.

Man har inte utvecklat produktdemonstrations- och konceptprövningsprojekt.

Man har inte använt eller samordnat de offentliga medlen effektivt.

Tillgången till lämpligt riskkapital är inte tillräcklig.

Den inre marknaden i EU är splittrad och samordningen av regelverken i de olika regionerna och medlemsstaterna är bristfällig.

Det råder brist på arbetskraft och företagare som besitter kompetens.

3.4

Strategin i detta meddelande har följande mål:

Koncentrera EU:s politiska insatser under nästa fleråriga budgetram inom forskning och innovation och sammanhållningspolitik samt ställa om EIB:s utlåning så att utveckling av viktig möjliggörande teknik prioriteras.

Samordna EU:s och medlemsstaternas insatser för att nå samverkansfördelar och komplementaritet mellan insatserna och kraftsamla resurser där det krävs.

Inrätta en extern grupp för frågor som rör viktig möjliggörande teknik som ska ge kommissionen råd i frågor av betydelse för området.

Utnyttja befintliga handelspolitiska instrument för att garantera rättvis konkurrens och lika spelregler på världsmarknaden.

3.5

Här följer en sammanfattning av kommissionens handlingsplan:

3.5.1

Anpassning av EU-instrumenten:

Horisont 2020

Fördelning av 6,7 miljarder euro.

Omfördelning av medel till fördel för pilotverksamhet/demonstratorprojekt.

Sektorsövergripande projekt.

Urvalskriterier.

Europeiska regionala utvecklingsfonden

Smart specialisering.

Klusterspecifika åtgärder.

Modernisering av reglerna för statligt stöd.

Ett avtal med Europeiska investeringsbanken.

Främjande av den tvärvetenskapliga kompetens som behövs.

3.5.2

Samordning

Samverkanseffekter med medlemsstaternas politik för industriell innovation.

En avsiktsförklaring för parterna inom industrin.

3.5.3

Styrelseformer

Samordningsgrupp om viktig möjliggörande teknik inom ramen för Horisont 2020.

En extern grupp för frågor som rör viktig möjliggörande teknik.

3.5.4

Kompetens – kommissionen ska göra följande:

Inom ramen för Horisont 2020 fortsätta och utöka verksamheten för att locka unga till möjliggörande teknik.

Uppmuntra Europeiska institutet för innovation och teknik att inrätta en kunskaps- och innovationsgrupp för mervärdestillverkning, där näringsliv, forskning och högskolor ingår.

Offentliggöra ett meddelande om de föränderliga, snabbrörliga utmaningarna för kompetensförsörjningen i EU före utgången av 2012.

Utveckla partnerskap mellan utbildning och näringsliv, såsom kunskapsallianser i den högre utbildningen.

Undersöka möjligheter att öka tillgången på högutbildad arbetskraft på områden som rör möjliggörande teknik, bland annat genom att attrahera högutbildad personal från länder utanför EU.

3.5.5

Handel

Kommissionen kommer att sträva efter att skapa ett gynnsamt handelsklimat och likvärdiga förutsättningar på global nivå. Detta innebär att man ska underlätta marknadstillträdet och investeringsmöjligheterna, undvika att den internationella marknaden snedvrids, förbättra skyddet av immateriella rättigheter, främja ömsesidighet (särskilt vid offentlig upphandling), minska användningen av stöd och av tariffära och icke-tariffära handelshinder på världsmarknaden samt kontrollera att EU:s och WTO:s regelverk efterlevs.

4.   Europeiska högteknologiska tillverkningsföretag

4.1

Strategin för viktig möjliggörande teknik är utformad så att den ska främja tillverkning inom EU av högteknologiska produkter som är viktiga för EU:s medborgare och företag i den dagliga verksamheten fram till år 2020 och därefter. Den EU-baserade tillverkningen av högteknologiska produkter är för närvarande inte tillräckligt konkurrenskraftig på världsmarknaden, trots att europeisk FoU anses vara i världsklass. Problemet anses inte vara att det råder brist på kapacitet eller skicklighet inom den europeiska tillverkningen av högteknologiska produkter, utan att man har misslyckats med överföringen mellan FoU och tillverkningen. Kommissionens strategi går följaktligen ut på att främja överföringen av teknik till produktionsledet. EESK anser dock att en framgångsrik överföring förutsätter att det finns tillverkare som klarar av att utnyttja de nya teknikerna, och EU har enligt kommittén inte tillräckligt många företag som konkurrerar inom högteknologiska tillverkningssektorer på världsmarknaden.

4.2

Tabellerna nedan är utdrag från 2012 års upplaga av Financial Times analys av de 500 främsta globala företagen och de 500 främsta företagen i varje större region. Endast sektorerna för högteknologisk tillverkning ingår i analysen.

4.3

Börsnoterade företag ger ingen helhetsbild, men kommittén är övertygad om att de är en rättvisande indikator på den relativa tillverkningskapaciteten i världens regioner.

Tabellen FT Global 500 nedan visar antalet företag i varje högteknologisk tillverkningssektor. Kategorin framväxande marknader inbegriper bl.a. de fyra Brik-länderna. På den här nivån är Europa bara ledande när det gäller industriteknik, men tabellen över regioner ger en mer heltäckande bild.

FT Global 500

Sektor

Antal företag

 

 

Globalt

USA

Japan

Framväxande marknader

Europa

 

Läkemedel och

bioteknik

22

11

2

0

6

Novartis (4), Roche (4), GSK, Sanofi-Aventis, AstraZeneca, Novo Nordisk Shire

Teknisk apparatur

16

10

1

2

3

ASML, Ericsson, Nokia

Mjukvara och datortjänster

13

7

1