4.10.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 299/1

—

EESK uppmanar EU-institutionerna och de nationella regeringarna att förnya sitt politiska åtagande att samarbeta med alla relevanta partner (Europaparlamentet, Regionkommittén, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, nationella parlament, regionala och lokala myndigheter, arbetsmarknadens parter, det organiserade civila samhället, nationella ekonomiska och sociala råd eller liknande organ, kommuner och alla andra typer av lokala myndigheter) inom ramen för Europa 2020-strategin.

—

EESK åtar sig att bygga vidare på arbetet med de nationella ekonomiska och sociala råden och liknande organ och nationella företrädare för det organiserade civila samhället genom att fungera som en gemensam europeisk kontaktpunkt och tillhandahålla ett forum där de kan utveckla sitt eget arbete med Europa 2020-strategin.

—

På lång sikt anser EESK att EU bör utveckla en långsiktig vision av det slutgiltiga målet för de berörda parternas deltagande och arbeta för att successivt utveckla detta.

—

På kort sikt menar EESK att ett antal mindre förändringar skulle leda till betydande förbättringar. I synnerhet bör medlemsstaterna och Europeiska kommissionen omgående se över tidsplanen samt typerna av förfaranden så att alla berörda parter verkligen kan delta och gemensamt ansvara för dem.

2.1

Den 18 april 2012 bad det kommande cypriotiska ordförandeskapet Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att utarbeta ett yttrande om en förstärkning av de lokala myndigheternas, de icke-statliga organisationernas och arbetsmarknadsparternas deltagande och roll i genomförandet av Europa 2020-strategin, eftersom Cypern har för avsikt att prioritera frågan under sitt ordförandeskap och vid det informella mötet i rådet (sysselsättning, socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor) i juli 2012.

När den europeiska planeringsterminen nu är inne på sitt tredje år är det lämpligt att se över förfarandena för deltagande i Europa 2020-strategin för att fastställa hur dessa kan utvecklas.

2.2

EESK:s styrgrupp för Europa 2020-strategin har till uppgift att övervaka arbetet och sammanföra nationella ekonomiska och sociala råd och liknande organ i medlemsstaterna för att utbyta erfarenheter av hur förfarandena för deltagande i Europa 2020-strategin kan förbättras.

2.3

EESK:s roll i genomförandet av Europa 2020-strategin (1) erkänns nu fullt ut, och kommittén skulle vilja framföra sina rekommendationer om hur förfarandena för deltagande i Europa 2020-strategin och den europeiska planeringsterminen kan förbättras.

3.1

Europeiska unionen och dess invånare befinner sig i en allvarlig ekonomisk och finansiell kris som har fått svåra konsekvenser för EU som helhet och för medborgarna. Många medlemsstater har ställts inför mycket pressade situationer, och den stigande arbetslösheten förblir ett problem. EESK anser därför, vilket kommittén framfört i en lång rad yttranden under de senaste tre åren, att Europa 2020-strategin är viktigare än någonsin, eftersom den innehåller en heltäckande agenda för reformer som syftar till att säkerställa en hållbar tillväxt och bygga upp ett mer motståndskraftigt EU.

3.2

Europa 2020-strategin för smart och hållbar tillväxt för alla är den viktigaste tillväxtstrategin med målsättningar inom centrala politikområden på EU-nivå och nationell nivå. Det är en mycket bred strategi, vars övergripande syfte är att stödja smart och hållbar tillväxt för alla och som omfattar utveckling inom innovation, forskning och utveckling, klimatförändringar, energi, arbetslöshet, industripolitik, social och territoriell sammanhållning, fattigdomsbekämpning och sammanhållningspolitik, för att bara nämna några områden.

3.3

Förvaltningen av Europa 2020-strategin har som syfte att föra samman europeiska, nationella och delade befogenheter i ett flernivåsystem och på så sätt öka den fördjupade europeiska integrationens legitimitet. Jämfört med Lissabonstrategin har Europa 2020-strategin sammankopplade flaggskeppsinitiativ, som skapar fokus och ger stöd inom viktiga tematiska områden, prioriteringar och överordnade mål och ett förstärkt och strikt övervakningssystem – med en möjlighet att kritiskt granska utvecklingen (eller bristen på utveckling) på nationell nivå.

3.4

Rapporteringsmekanismen skiljer sig från den i Lissabonstrategin, inte bara genom att den är mer fokuserad utan även genom att den nu ligger i linje med förfarandena inom de nya och förbättrade systemen för ekonomisk styrning. Detta innebär exempelvis att stabilitets- och konvergensprogrammet och de nationella reformprogrammen lämnas in samtidigt till Europeiska kommissionen, vilket ger en fullständigare bild av var enskilda medlemsstater befinner sig och i vilken riktning de vill utvecklas.

3.5

En förändring av förfarandet togs först upp i själva meddelandet om Europa 2020-strategin, där man slog fast att "vi behöver större egenansvar" och att det därför även krävs att aktörer på nationell och regional nivå och arbetsmarknadens parter bidrar mer. Ett särskilt åtagande gjordes om att både EESK och Regionkommittén skulle knytas närmare. Behovet av förfaranden för deltagande har påtalats vid flera tillfällen, främst i Europeiska rådets slutsatser från mars 2010 och i riktlinjerna för att utforma, genomföra och övervaka de nationella reformprogrammen i Europa 2020-strategin (Guidance for drafting, implementing and monitoring National Reform Programmes under the Europe 2020 Strategy) från Europeiska kommissionen, där man slår fast att det kommer att vara viktigt att upprätta ett nära samarbete med nationella parlament, arbetsmarknadens parter, regioner och andra berörda parter vid utarbetandet av de nationella reformprogrammen i syfte att öka egenansvaret för strategin.

4.1

Efter tre år med Europa 2020-strategin står det klart att många medlemsstater satsar på att involvera arbetsmarknadens parter och det organiserade civila samhället i den europeiska planeringsterminen och att de har samarbetat med dessa partner i de nationella förfarandena. Dessa satsningar är emellertid ojämna och engagemanget varierar. Även i de fall då detta engagemang existerar varierar partnernas verkliga deltagande i förfarandet. Trots att många medlemsstater faktiskt informerar och rådfrågar sina partner saknar förfarandet ofta fokus, och deltagarna kan få intrycket av att det är osammanhängande och saknar en övergripande strategi. EESK har tillsammans med andra framfört att man är bekymrad över de mycket snäva tidsgränserna, som ofta i praktiken innebär att det inte finns någon som helst tid för ordentliga diskussioner med arbetsmarknadens parter, organisationer inom det civila samhället eller regionala och nationella parlament. Dessa problem har inte bara uppmärksammats på nationell nivå. Många organisationer på europeisk nivå har ifrågasatt om inte förfarandet för och styrningen av den europeiska planeringsterminen liksom övervakningen inom Europa 2020-strategin skulle kunna förbättras. Europaparlamentet har lagt fram politiska rekommendationer i syfte att bättre definiera sin egen roll och på vilket sätt parlamentet kan bidra (2), och Regionkommittén kommer också inom kort att lägga fram sina riktlinjer.

4.2

Inom EESK har upprättandet av styrgruppen för Europa 2020-strategin skapat en viktig samlingspunkt för kommitténs arbete och gett EESK en grupp som har överblick över allt som rör Europa 2020-strategin och de förslag som är kopplade till denna, i stället för att kommittén endast har en fragmenterad bild. Representanter från kommissionen och andra aktörer deltar löpande i styrgruppens möten. För att förstärka den nationella länken bjuder styrgruppen regelbundet in de nationella ekonomiska och sociala råden och liknande organ i viktiga skeden av den europeiska planeringsterminen samt anordnar lokala evenemang i anslutning till Europa 2020-strategin i samarbete med nationella civilsamhällsaktörer. Detta arbete bör förstärkas och vidareutvecklas.

4.3

Även om fokus inte uteslutande har legat på den europeiska planeringsterminen och Europa 2020-strategin har den roll som EESK spelat när det gäller att sammanföra nationella ekonomiska och sociala råd och liknande organ också visat sig värdefull när det gäller att utveckla kommitténs och rådens analyser och förståelse av situationerna runt om i EU och stärka de förslag som såväl EESK som råden lägger fram.

5.1

I syfte att göra den europeiska planeringsterminen så effektiv som möjligt står det klart att bättre och mer omfattande deltagande i Europa 2020-strategin skulle gynna själva strategin och i slutändan medborgarnas välfärd.

5.2

Europeiska unionen och dess medlemsstater tar ofta upp vikten av deltagande och medverkan från det organiserade civila samhället. Arbetsmarknadens parter och den bredare allmänheten har redan tillgång till ett antal olika förfaranden och system. Det är viktigt att vara tydlig med varför detta faktiskt är så viktigt och vad man kan uppnå genom ett välfungerande system som ökar deltagandet. Genom att proaktivt involvera arbetsmarknadens parter och det organiserade civila samhället kan man skapa

6.1

Efter att ha tittat på de förfaranden som hittills använts på både europeisk och nationell nivå menar EESK att mycket behöver göras och att dessa förfaranden kan utvecklas till ett system som verkligen kan säkerställa ett stabilt partnerskap mellan EU-institutionerna, nationella regeringar, arbetsmarknadens parter, organisationer inom det civila samhället, nationella och regionala parlament och andra berörda parter. Mycket av detta kommer att kräva riktade och gemensamma insatser och kommer inte att kunna genomföras snabbt. EESK anser emellertid att sådana system bör utvecklas genom att man gradvis bygger upp en strategisk och heltäckande partnerskapsprocess på flera nivåer, samtidigt som man snabbt genomför enkla åtgärder som kan leda till förbättringar på kort sikt.

6.2

Framför allt uppmanar EESK samtliga EU-institutioner och nationella regeringar att bekräfta sitt politiska åtagande att mer regelbundet och systematiskt involvera arbetsmarknadens parter, organisationer inom det civila samhället, nationella parlament, regionala och lokala myndigheter och alla andra berörda parter och se till att detta sker på ett så heltäckande sätt som möjligt inom ramen för stabila, fungerande och hållbara förfaranden för deltagande i Europa 2020-strategin. I Lissabonfördraget framhålls behovet av att rådfråga det civila samhället på EU-nivå i beslutsprocessen. Om medlemsstaterna ska få ett större egenansvar och engagemang i såväl Europa 2020-strategin som den europeiska planeringsterminen bör de visa samma disciplin genom att rådgöra med sina ekonomiska och sociala råd och liknande organ så ofta som möjligt.

7.1

När det gäller vår egen roll anser EESK att det är avgörande att kommittén fortsätter att fokusera på och strategiskt engagera sig i alla områden av Europa 2020-strategin för att även i fortsättningen kunna se möjliga samverkanseffekter som skapas genom strategin och dess enskilda delar.

7.2

EESK anser att det arbete som kommitténs egen styrgrupp för Europa 2020-strategin utför bör fortsättas och vidareutvecklas. Styrgruppen bör fortsätta att fokusera på strategin och dess konsekvenser för allmänheten och bör bygga vidare på sin interna kommunikation med de ledamöter som inte deltar i styrgruppens arbete för att se till att alla kan dra nytta av gruppens övergripande perspektiv och inblick.

7.3

EESK anser att det arbete som kommittén successivt har genomfört när det gäller att samordna förbindelserna mellan och arbetet inom de nationella ekonomiska och sociala råden, där sådana finns, har gett mycket goda resultat, men att det skulle kunna förbättras. Många av dessa organisationer har också en roll att spela på nationell nivå i Europa 2020-strategin, vilket också gäller för många av deras medlemmar. När det gäller att förbättra deltagandet i Europa 2020-strategin anser EESK att detta är ett område där snabba och enkla åtgärder skulle kunna ge mycket positiva effekter. EESK anser att kommittén har idealiska förutsättningar att fungera som en kontaktpunkt på europeisk nivå för de nationella ekonomiska och sociala råden och liknande organ, särskilt för att hjälpa dem med deras eget arbete inom Europa 2020-strategin. Kommittén är beredd att göra ett sådant åtagande och att inleda processen att ytterligare förstärka kontakten och samarbetet genom att så snart som möjligt involvera de nationella ekonomiska och sociala råden och liknande organ i ett evenemang som kretsar kring Europa 2020-strategin.

8.1

EESK ställer sig fullständigt bakom det cypriotiska ordförandeskapets planer på att förstärka deltagandeförfarandena inom Europa 2020-strategin och att ägna en del av det informella mötet i rådet (sysselsättning, socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor) i juli 2012 åt att diskutera denna fråga. EESK stöder detta fullt ut som en bra utgångspunkt för medlemsstaterna och Europeiska kommissionen att grundligt överväga hur de själva kan förbättra sina insatser.

8.2

EESK uppmanar alla medlemsstater att skapa klarhet på nationell nivå om vilka offentliga organ som ansvarar för vilka åtgärder i Europa 2020-strategin och förhållandet mellan de organ som ansvarar för samordningen och övervakningen av de nationella reformprogrammen och de organ som ansvarar för det faktiska genomförandet. Även en enkel precisering av detta i varje medlemsstat skulle ge aktörerna möjlighet att samarbeta med rätt organ på ett effektivare sätt.

8.3

EESK menar att fullständig öppenhet om vilka former av deltagande som används i varje medlemsstat liksom beskrivningar av de förfaranden och instrument som regeringarna har för avsikt att använda kommer att ge alla en överblick över vad som händer, varför och på vilket sätt.

8.4

EESK anser att Europeiska kommissionen och medlemsstaterna omgående bör se över tidsplanen för de olika åtgärderna inom den europeiska planeringsterminen. Det viktigaste ständiga problem som nästan alla berörda parter har påtalat inom de befintliga strukturerna är att det inte finns tid att ta fram välgrundade svar eller hålla en ordentlig debatt. Medlemsstaterna bör snarast möjligt se över de tidsfrister som de för närvarande tillämpar för att undersöka om dessa kan göras mer rimliga.

8.5

EESK uppmanar kraftfullt lokala och regionala myndigheter att öka sitt engagemang i arbetet med Europa 2020-strategin, dels inom sina nationella ramverk, dels direkt på EU-nivå. Regionkommitténs inrättande av övervakningsplattformen för Europa 2020 är ett utmärkt steg i riktning mot detta mål. EESK anser att detta större engagemang bör stödjas av de nationella regeringarna. Den kunskap som lokala och regionala myndigheter har om lokal utveckling och möjliga tillämpningar är en viktig del av allt det som ska på plats för att Europa 2020-strategin ska få full effekt.

9.1

EESK menar att det redan finns mycket användbara modeller för att skapa stabila strukturer för permanent dialog. EESK anser att Europeisk kod för idéburna organisationers medverkan i beslutsprocessen från Europarådet (3) utgör en utmärkt ram och uppsättning principer för detta arbete, som kan användas i samband med Europa 2020-strategin. Genom att tillämpa dessa principer kommer EU och medlemsstaterna gradvis att kunna flytta diskussionerna från en ganska låg nivå av deltagande, som främst är inriktad på att ge information, via ett öppet samråd och en utveckling av dialogen mellan deltagarna till att slutligen skapa ett verkligt partnerskap – de fyra viktigaste stegen i deltagandeprocesserna som beskrivs i koden. EESK anser att förfarandena i Europa 2020-strategin successivt bör röra sig genom dessa deltagarstadier. I koden presenteras också en rad mycket användbara verktyg, som skulle kunna användas i Europa 2020-processerna.

9.2

Det organiserade civila samhället i medlemsstaterna bör involveras i hela den europeiska planeringsterminen. En mycket viktig process i utformningen är utarbetandet av de nationella reformprogrammen. Medlemsstaternas process för att utarbeta dessa bör bygga på en bred och mer samarbetsinriktad dialog med arbetsmarknadens parter och det organiserade civila samhället. Dessa aktörer kan inte bara bistå med sakkunskap när det gäller att fastställa mål och utforma program och strategier för områden som sysselsättning, utbildning och social delaktighet, utan de är även grundläggande aktörer när det gäller att genomföra dessa strategier.

9.3

Ett annat centralt steg i den europeiska planeringsterminen är offentliggörandet och översynen av de landsspecifika rekommendationerna. Arbetsmarknadens parter och det organiserade civila samhället i Europa måste informeras och rådfrågas om de landsspecifika rekommendationerna för varje medlemsstat. I detta sammanhang är tidsramarna avgörande för att det organiserade civila samhället ska få möjlighet att delta i ett tidigt skede i utarbetandet av kommande projekt för de följande cyklerna.

9.4

EESK har i tidigare yttranden föreslagit benchmarking som ett sätt att mäta framstegen i genomförandet av Europa 2020-strategin. Här genomför de nationella ekonomiska och sociala råden eller liknande organ analyser och fastställer egna prioriterade kriterier med hjälp av statistik som finns fritt tillgänglig på Eurostats webbplats. Vissa ekonomiska och sociala råd arbetar redan på detta sätt, och andra nationella ekonomiska och sociala råd bör uppmuntras att ta efter. Genom denna benchmarking kan de berörda aktörerna kontinuerligt övervaka genomförandet av reformerna. Detta utgör ett värdefullt bidrag till översynen av de nationella reformprogrammen.

9.5

Det bör vidtas åtgärder för att vitalisera debatten om genomförandet av Europa 2020-strategin i medlemsstaterna, och regeringarna bör utveckla effektivare processer för återkoppling beträffande resultaten av den bredare civila och sociala dialogen om strategin. Här kan det civila samhället spela en särskilt viktig roll i uppföljningen. Regelbundna konferenser i medlemsstaterna där alla relevanta aktörer deltar skulle kunna innebära ett viktigt bidrag, liksom offentliga utfrågningar i parlamentet där de nationella reformprogrammen presenteras.

9.6

Den ökande medvetenheten inom EU-institutionerna om behovet av samråd med det organiserade civila samhället står i kontrast till de svårigheter som majoriteten av de nationella ekonomiska och sociala råden och liknande organ i dag står inför. Dessa organisationer finansieras ofta huvudsakligen med offentliga medel. I många medlemsstater har de fått sina budgetar kraftigt nedskurna. Detta har lett till att de nationella ekonomiska och social råden och liknande organ endast inriktar sig på nationella prioriteringar och har minskat sitt deltagande på EU-nivå. EU-institutionerna bör undersöka hur de kan stödja och bistå dessa organisationer, åtminstone när det gäller deras bidrag till den europeiska planeringsterminen.

9.7

Eftersom det kan vara särskilt värdefullt att ha en huvudsaklig kontaktpunkt för uppföljningen med de nationella ekonomiska och sociala råden och liknande organ skulle Europeiska kommissionen kunna överväga att ge EESK ansvar och stöd för att anordna en konferens med samtliga nationella ekonomiska och sociala råd och liknande organ och institutioner minst en gång om året. Tidpunkten för konferensen bör planeras noga för att passa in i den europeiska planeringsterminen, och syftet skulle vara att diskutera planeringsterminen, Europa 2020-strategin och deras bidrag och bästa praxis inom detta område.

10.1

EESK anser att de berörda parterna också själva skulle kunna förnya sitt engagemang i Europa 2020-strategin. Även om huvudansvaret ligger på medlemsstaterna, som behöver se över sina förfaranden för att involvera partnerna, skulle de berörda parterna själva kunna lära mer från varandra och satsa mer på att ta direkta kontakter med såväl EU-institutionerna som nationella regeringar. Trots att regeringarna omgående bör se över tidsramarna för förfarandena bör även de berörda parterna förbättra sin egen förhandsplanering när de gäller de olika stadierna i den europeiska planeringsterminen.

11.1

I sin förfrågan till EESK framhöll det cypriotiska ordförandeskapet specifikt behovet av input för att bättre involvera civilsamhället i implementeringen och uppföljningen inom politikområden som fattigdom och utanförskap. EESK anser att de berörda aktörernas deltagande i en strukturerad och regelbunden dialog, på EU-nivå och nationell nivå, på ett avgörande sätt påverkar möjligheterna att finna effektiva lösningar inom dessa politikområden.

11.2

Det är av värde att utveckla partnerskapsarbetet (stakeholder approach) och den strukturerade dialogen med civilsamhällets aktörer avseende politikutformning, genomförande och uppföljning i arbetet med plattformen mot fattigdom och utanförskap. Inom områden som fattigdom och utanförskap är det ofta civilsamhällets aktörer som i första led möter och väcker uppmärksamhet om trender och samhällsutveckling. Deras fokuserade arbete i framhållandet av brukarperspektivet, det preventiva arbetet, men också utvecklandet och utförandet av innovativa tjänster till dessa målgrupper, ger en värdefull kunskap och erfarenhet i strategiarbetet mot fattigdom och utanförskap. Här vill EESK betona vikten av den sociala ekonomins och de icke-statliga organisationernas strategiska roll som syftar till att minska fattigdom, främja skapandet av nya arbetstillfällen och utveckla tjänster som på ett kreativt sätt uppfyller samhällets behov.

11.3

Viktigt att nämna inom dessa politikområden är medlemsstaternas s.k. socialrapport (National Social Reports, NSR) som är ett komplement till de nationella reformprogrammen och tas fram av kommittén för socialt skydd (Social Protection Committee). Denna rapport, som bygger på den öppna samordningsmetoden, utvärderar den sociala dimensionen av Europa 2020-strategin. Rapporten identifierar de mest omedelbara reformerna utifrån den årliga tillväxtstrategin samt lägger fram förslag på konkreta insatser. Det är centralt att ta fram en process för att på ett bättre sätt involvera berörda aktörer i processen med NSR, vilket inte sker i tillräcklig mån samt att bättre knyta dessa till de nationella reformprogrammen. Det är av största vikt att den öppna samordningsmetoden för socialt skydd stärks med utgångspunkt i integrerade nationella strategier i syfte att etablera en starkare koppling till den europeiska plattformen mot fattigdom.

11.4

Det på EU-nivå årliga evenemanget mot fattigdom och utanförskap bör följas upp med en motsvarande hearing på nationell nivå i samarbete med det offentliga, personer som lever i fattigdom, icke-statliga organisationer, organisationer inom den sociala ekonomin, arbetsmarknadens parter och andra aktörer inom det civila samhället i syfte att tillsammans undersöka framsteg och brister inom dessa politikområden och rekommendera reformer. Detta bör ske tidsmässigt i takt med skrivandet av de nationella reformprogrammen.

11.5

Även anordnandet av löpande dialogmöten och samråd om specifika frågor bör schemaläggas i förväg så att intresserade aktörer kan anmäla sitt intresse. Partnerskapsarbetet bör även omfatta en granskning av de sociala effekterna av den årliga tillväxtöversikten och de framsteg som gjorts.

11.6

De nationella reformprogrammen och fastställandet av nationella mål är nyckelkomponenter i strävan att genomföra Europa 2020-strategin och de politiska strategierna för att minska fattigdom. Viktigt är att säkerställa att fattigdomsmålet är rätt dimensionerat så att det inkluderar grupper i risk för fattigdom och det kumulativa utanförskapet för att säkerställa att strategier och reformer riktas effektivt till dessa grupper. Här är involvering och partnerskap med aktörer inom civilsamhället centralt då de ofta tidigt upptäcker nya riskgrupper eller identifierar ökande risker för grupper i utanförskap.

4.10.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 299/6

1.1

Banksektorn, som i genomsnitt står för 5 % av EU:s BNP, bör ha som sin huvudsakliga uppgift att finansiera realekonomin, i synnerhet innovativa företag och tillväxten inom små och medelstora företag som utgör en drivkraft för den europeiska ekonomin, samt att trygga spararnas besparingar.

1.2

EESK välkomnar Europeiska kommissionens och medlemsstaternas ansträngningar att stärka banksektorn och förhindra nya finansiella kriser genom att minska riskerna och mildra deras följder.

1.3

EESK anser att man måste dra lärdom av de senaste ekonomiska och finansiella kriserna och anta en ny strategi med målet att göra de nationella, europeiska och internationella myndigheternas övervakning effektivare och tilldela finansinstituten större ansvar.

1.4

EESK stöder de åtgärder som syftar till att stärka bankernas kapitalstruktur och deras kapacitet att finansiera ekonomin, och varnar bankledningarna för frestelsen att eftersträva mycket kortsiktiga vinster och utföra spekulativ verksamhet som destabiliserar marknaderna.

Bankledningarnas samt de nationella, europeiska och interna banktillsynsorganens ansvar måste fastställas på ett tydligt och bättre sätt, för att främja ett etiskt agerande som grundar sig på överskådliga regler.

1.5

EESK vill uppmärksamma de svårigheter som anhopningen av regleringsåtgärder innebär och de utmaningar som de 8 000 europeiska bankerna måste hantera för att kunna finansiera ekonomin i en svår ekonomisk situation i ett Europa där det råder en skuldkris vars omfattning och följder ännu inte är under kontroll.

1.6

De europeiska bankerna ställs inför ökad konkurrens från banker i tredjeländer, som i sina ursprungsländer inte utsätts för samma lagstiftnings- och regleringsbördor som bankerna i Europa.

1.7

Åtgärderna för att stärka kapitalstrukturen omfattar större eget kapital av högre kvalitet, bättre risktäckning, införande av en skuldsättningskvot och ett nytt synsätt på likviditet. Dessa åtgärder kan komma att påverka bankernas balansräkningar och i hög grad minska deras lönsamhet.

1.8

Bankerna har därför en tendens att bli mindre i syfte att öka stabiliteten, inrikta sig på den mest lönsamma verksamheten och begränsa utbudet på finansiella tjänster i syfte att minska riskerna.

Vissa förespråkar en återgång till verksamhetens rötter, nämligen att ta emot insättningar från kunderna, skydda spararna och finansiera realekonomin.

1.9

EESK anser att det är önskvärt att man gradvis återgår till en situation där bankernas kommersiella verksamhet åtskiljs från deras finansierings- och investeringsverksamhet. Den pågående globala krisen visar att ett globalt finanssystem som baserar sig på obegränsad liberalisering innebär risker för att man förlorar kontrollen på grund av att marknaderna missbrukar denna frihet:

1.10

De nya skyldigheterna i fråga om eget kapital, framför allt att höja andelen eget kapital av mycket hög kvalitet till 9 % som gäller 60 systembanker fr.o.m. den 30 juni 2012 och övriga banker med början mellan 2015 och 2018, skulle kunna få ödesdigra följder för de lokala bankerna och för kooperativa banker, som i allmänhet välkomnar små och medelstora företag och mikroföretag som kunder. Kapitalkraven får inte diskriminera en viss grupp banker.

1.11

Om det blir svårt för bankerna att få fram kapital blir det besvärligare för små och medelstora företag att få tillgång till nödvändig finansiering. Man bör undvika en kreditbegränsning och en höjning av bankavgifterna. EESK uppmanar kommissionen, Europeiska bankmyndigheten och de nationella tillsynsmyndigheterna att se till att de små bankernas kapitalbuffertar anpassas till deras ekonomiska modell.

1.12

Tillsynsreglerna medför redan att krediterna minskar och blir dyrare för små företag, framför allt unga företag, innovativa företag och företag med större risker. Europa kommer inte att kunna uppnå målen för Europa 2020-strategin, den digitala agendan, ett "molnaktivt" Europa (Cloud-active Europe), Energifärdplanen för 2050 eller småföretagsakten om den finansiering som är avsedd för små och medelstora företag minskar till följd av tillämpningen av de nya tillsynsåtgärderna.

EESK uppmanar kommissionen att mycket noga följa utvecklingen av krediter och bankavgifter för företag och privatpersoner.

1.13

Åtgärderna för att göra de nationella, europeiska och internationella myndigheternas tillsyn av marknaderna mer effektiv kommer att få stor inverkan på bankernas organisation och interna kontroller, samt leda till ett ökat ansvar för ledningen och en skyldighet att noggrannare utvärdera avkastningen på eget kapital och förbättra riskhanteringen. Då bankerna utarbetar sina försäljningsprognoser och strategier för utveckling av produkter och värdepappersportföljer måste de ta hänsyn till avkastningen och utvärdera det egna kapitalets absorptionsförmåga. Detta kommer att leda till en strukturell omorganisation där IT-, kontroll- och riskhanteringsavdelningarna får större betydelse och fler anställda, på bekostnad av andra mer traditionella områden.

1.14

EU:s banker har över 3 miljoner anställda, varav den stora merparten arbetar med banktjänster till privatpersoner och mindre företag. Sedan början av 2011 har över 150 000 arbetstillfällen försvunnit och ett stort antal bankkontor har stängts. Ett antal prognoser visar att ytterligare 100 000 arbetstillfällen kommer att försvinna under 2012. EESK uppmanar kommissionen att främja en fördjupad sektorsvis social dialog och i samråd med arbetsmarknadens parter utarbeta initiativ som påverkar bankyrkets utveckling.

1.15

EESK hoppas att man vid genomförandet av de nya bestämmelserna beaktar de varierande förhållandena i olika medlemsstater, framför allt de nya medlemsstaterna vars kreditmarknader ännu inte har nått sin fulla potential och där de flesta bankerna ägs av stora europeiska och globala bankgrupper. För att förbättra resultaträkningen och fullgöra de nya skyldigheterna kan dessa bankgrupper frestas att överföra medel från sina dotterbolag och begränsa deras investeringar, vilket avsevärt minskar finansieringen av dessa länders ekonomi. EESK vill i detta sammanhang påminna om det åtagande om att inte minska likviditeten som gjorts inom ramen för Wieninitiativet. Det är nödvändigt att skydda vissa ursprungsmodeller, som exempelvis de kooperativa bankerna i Tyskland och Polen. Denna sektor omfattar fler än 300 banker enbart i Polen, och den djupgående reform som de nya bestämmelserna innebär kan inte genomföras utan en övergångsperiod.

1.16

Det är nödvändigt att förstärka Europeiska bankmyndighetens befogenheter för att gynna harmoniseringen. EESK erinrar om att den fria rörligheten för kapital garanteras på EU-nivå, medan bankernas insättningsskydd och solvens faller under de nationella myndigheternas behörighetsområde. Medlemsstaternas kreditmarknader ser olika ut. I de länder där krediterna är otillräckligt utvecklade kan ett alltför snabbt uppnående av skuldsättningsnivån skapa en finansbubbla. Om tillsynsregler genomförs på ett enhetligt sätt på EU-nivå kommer de nationella myndigheterna inte att kunna ingripa tillräckligt snabbt. Det vore dock värdefullt att överväga det förslag som flera europeiska ledare lagt fram om att skapa en europeisk bankunion i syfte att på EU-nivå införa en systematisk övervakning av bankerna och en insättningsgaranti i fall av konkurs.

1.17

På global nivå riskerar de europeiska bankerna att bli allt mindre konkurrenskraftiga jämfört med sina konkurrenter. De banker som skaffar fram ytterligare egna medel får merparten av kapitalet från statliga investeringsfonder och banker i Asien och Mellanöstern. Det finns en verklig fara för att ägandet av banksystemen inom EU kommer att hamna utanför EU-medlemsstaternas kontroll. EESK uppmanar därför de europeiska myndigheterna att stärka insatserna för att samma tillsynsregler ska gälla internationellt, i syfte att uppnå verklig reglering på global nivå.

1.18

Den nya IT-tekniken. såsom e-banktjänster, banktjänster från hemmet, virtuella säkra transaktioner (elektroniska underskrifter) och datormoln, håller på att revolutionera de traditionella banktjänsterna. Det kommer att bli svårt för bankerna att finansiera realekonomin samtidigt som de ställs inför högre finansieringskostnader till följd av den nya tekniken samt lägre avkastning. EESK anser att alla aktörer inom banksektorn bör få hjälp och stöd vid denna djupgående förändring.

2.1

Den finansiella krisen och dess följder för ekonomin har tvingat regeringarna och finansmyndigheterna att undersöka de djupliggande orsakerna till kollapsen av ett finansiellt system som man trodde var etablerat, väl reglerat och effektivt kontrollerat.

2.2

De första finansiella åtgärderna och valutaåtgärderna (betydande sänkning av basräntan, likviditet, statligt stöd) vidtogs som akuta nödinsatser. De mer långsiktiga åtgärderna har syftat till att stärka marknadernas struktur och undvika framtida systemkriser, och de bestod därför av reglerings-, tillsyns- och skatteåtgärder. De överstatliga organisationerna – IMF, G-20, BIS, Europeiska kommissionen – har varit öppna för ömsesidigt samarbete, dock med vissa meningsskiljaktigheter.

2.3

Sedan krisen 2008 har EU antagit över 50 lagstiftningsåtgärder. 99 % av de föreslagna reformerna skulle ha genomförts i slutet av 2011 och ska träda i kraft 2013, med undantag för andelen bundet eget kapital, grupp ett (T1), som de 60 systembankerna ska ha genomfört senast den 30 juni 2012. För övriga banker träder denna bestämmelse i kraft mellan 2015 och 2018.

2.4

I Basel III-avtalet, som offentliggjordes i november 2010, krävs att bankerna ska ha större och bättre kapitalreserver för att kunna stå emot framtida kriser. Framför följande krävs:

Dessutom införs genom Basel III en minimiskuldsättningskvot på 3 % och två obligatoriska likviditetstäckningskvoter: den kortsiktiga likviditetstäckningskvoten som innebär krav på att banken ska ha tillräckligt högkvalitativa likvida tillgångar för att kunna täcka det totala likviditetsbehovet under 30 dagar, och den långsiktiga likviditetstäckningskvoten som innebär krav på att banken ska ha tillgång till stabil finansiering som är större än likviditetsbehoven under ett år.

2.4.1

Europeiska kommissionen föreslog i juli 2011 att Basel III skulle införlivas i ett fjärde kapitalkravsdirektiv (CRD IV) i syfte att stärka den europeiska banksektorn, samtidigt som bankerna uppmanas att fortsätta att finansiera den ekonomiska tillväxten. Kommissionen har emellertid inte tagit några konkreta initiativ för att främja kreditgivning.

2.5

Målet är att uppmuntra bankerna att ha större kapitalreserver för att kunna stå emot kriser samt att föreslå en ny ram som gör det möjligt för tillsynsmyndigheterna att övervaka banker och vidta åtgärder när de upptäcker risker.

2.6

CRD IV omfattar de områden som regleras genom det gällande direktivet för de nya kapitalkraven, men det måste genomföras på ett sätt som är anpassat till varje medlemsland.

2.7

Trots förseningarna och bristerna beträffande de antagna reglerna sker verkliga framsteg mot en ny reglering, även om vissa frågor fortfarande kvarstår:

3.1

De europeiska bankerna står nu inför plötsliga lagstiftningsmässiga och konjunkturrelaterade förändringar som väcker farhågor om bankernas förmåga att utföra sin uppgift att finansiera ekonomin i en försämrad ekonomisk situation orsakad av skuldkrisen, som drabbat euroområdet särskilt hårt.

3.2

I och med genomförandet av Baselkommitténs bestämmelser (Basel III) är bankerna skyldiga att stärka sin kapitalbas, tillämpa mycket höga stabila nettofinansieringskvoter för långsiktig likviditet och inneha reservkapital.

3.3

De stresstester som bankerna har genomgått i två etapper har inte skingrat farhågorna om effekten av en betalningsinställelse i en eller flera medlemsstater i euroområdet.

3.4

Ett klimat som präglas av misstro råder inom det internationella finansiella samfundet, vilket har skapat likviditetsproblem på interbankmarknaden och fått bankerna att rikta in sig på de säkraste placeringarna.

3.5

Europeiska centralbanken (ECB) har i detta sammanhang ingripit två gånger. Den har erbjudit banksektorn en kreditkapacitet på sammanlagt 1 000 miljarder euro med en räntesats på 1 % och en löptid på tre år. Detta var nödvändigt för att kunna återupprätta förtroendet på interbankmarknaden och bevara kreditvolymen för ekonomin. En stor del av dessa medel har ändå återförts till ECB, medan en annan del har använts till köp av statsskulder. EESK anser att ECB bör skapa en mekanism för att kontrollera hur dessa medel används.

3.6

Behovet att återkapitalisera bankerna, vilket enligt Europeiska bankmyndighetens uppskattning skulle kräva över 100 miljarder euro, blir allt större.

3.7

Villkoren för beviljande av krediter till företag, särskilt små och medelstora företag, till myndigheter samt till privatpersoner blir allt strängare. Bankerna granskar de relaterade riskerna mycket noga, vilket leder till högre avgifter för denna finansiering. Samtidigt visar det sig vara ännu svårare för företag att få finansiering på de finansiella marknaderna. Denna situation underblåser tillsammans med åtstramningsåtgärderna prognoserna om svag tillväxt eller nolltillväxt, förutom i vissa sällsynta fall, för hela Europeiska unionen under 2012.

4.1

I detta sammanhang är det viktigt att komma ihåg subprime-krisen. Varningstecknen för utlösandet av subprime-krisen borde ha fått kontrollmyndigheterna att reagera. Ingen ifrågasatte lönsamheten hos en investering som var gynnsam för bankerna och deras kunder. FDIC påpekade dock faran med dessa produkter, men den amerikanska centralbanken vidtog inga åtgärder mellan 2002 och 2006.

4.2

Konkursen för banken Lehman Brothers hade kunnat undvikas om kontrollorganen i tid hade upptäckt att banken hade allvarliga likviditetsproblem. Faran med hypotekslån till 100 % av garantins värde som säljs i "paket" av finansiella mellanhänder upptäcktes inte heller. För att undvika framtida kriser måste man vidta åtgärder för personligt ansvar för finansinstitutens ledning när det gäller bristen på lämplig övervakning.

4.3

Även om krisen utbröt på grund av alltför komplexa eller tvivelaktiga produkter, har det dessutom visat sig att kontrollorganen med stöd i de gällande bestämmelserna hade kunna förbjuda införandet av dessa produkter eller deras spridning.

De nya bestämmelserna kan inte helt säkert garantera att en ny kris kommer att undvikas, om kontrollmyndigheterna inte har tillräckliga medel för att de ska kunna utföra sitt uppdrag och om de interna kontrollerna fortsätter att vara ineffektiva.

4.4

Vid en avreglering av de finansiella marknaderna måste regeringarna uppfylla sina åtaganden om samarbete på internationell nivå för att undvika områden med olika bestämmelser.

4.5

Nya bestämmelser bör bygga på följande principer:

4.6

Tillsynsmyndigheternas verksamhet bör regelbundet utvärderas av ett oberoende organ bestående av experter som inte längre har några yrkesmässiga förpliktelser inom finanssektorn. Vid utvärderingen bör man bland annat fästa särskild uppmärksamhet vid vilka följder deras beslut får för styrningen av bankerna.

5.1

Bankerna är för närvarande utsatta för stora påfrestningar eftersom de måste omdefiniera sin företagsmodell till följd av de nya bestämmelserna. Den kombinerade effekten av bestämmelserna och det svåra finansiella och ekonomiska klimatet har lett till följande:

5.2

Allt detta får följande konsekvenser:

5.3

De nya bestämmelserna omfattar utan åtskillnad både stora och små banker. De kan visa sig vara dåligt anpassade till vissa länder, exempelvis de nya medlemsländerna i Central- och Östeuropa där tillväxten är hög.

5.4

Medlemsstaternas kreditmarknader ser olika ut. I de länder där krediterna är otillräckligt utvecklade kan ett alltför snabbt uppnående av skuldsättningsnivån skapa en finansbubbla. Om tillsynsregler tillämpas på EU-nivå kommer de nationella myndigheterna inte att kunna ingripa tillräckligt snabbt. Det är nödvändigt att förstärka Europeiska bankmyndighetens befogenheter för att stödja harmoniseringen.

5.5

Det är nödvändigt att beakta vissa ursprungsmodeller, som exempelvis kooperativa banker som fungerar på ett smidigt och autonomt sätt. Den reform som de nya bestämmelserna innebär kan inte genomföras utan en övergångsperiod. De kooperativa bankerna är ett viktigt inslag i den lokala utvecklingen, eftersom de agerar till förmån för sina medlemmar, som är såväl insättare som låntagare, dvs. små och medelstora företag, jordbrukare, kommuner och många andra lokala aktörer.

5.6

De stora bankerna eftersträvar investeringar med begränsad risk och större vinster. Därtill finns det en oro för högre beskattning och skuldförluster med avseende på vissa statsskulder.

5.7

Konsolideringsprocessen kommer sannolikt att accelerera. Sparbankerna och de kooperativa bankerna har tillgång till (fristående) finansieringskällor, men de banker som behöver marknaden för sin återfinansiering kommer att tvingas slå sig samman, vilket kommer att inverka negativt på de små och medelstora företagen och på konsumenterna. Vissa banker har köpts upp och därefter åter sålts efter att deras lokala eller regionala nätverk har nedmonterats. Den nationella bankkoncentrationen har varit stor i sektorerna med kooperativa banker och föreningsbanker samt sparbanker.

5.8

En lägre avkastning för bankerna, bland annat på grund av högre finansieringskostnader, och de mycket restriktiva principerna för likviditetsförvaltningen kan medföra höjda bankkostnader och räntesatser för fasta placeringar och för kunders privatkonton.

5.9

Inom ramen för de nya bestämmelserna sker det allt oftare omstruktureringar inom bankerna och användningen av ny teknik ökar (internetbanker, virtuella bankkontor och mobiltelefonbanktjänster).

5.10

Utvecklingen av distributionskanalerna kommer på sikt att leda till färre bankkontor och färre arbetstillfällen. Tillämpningen av CRD IV-direktivet kommer att innebära fler arbetstillfällen vid bankernas it-avdelningar och inom riskhantering, på bekostnad av annan bankverksamhet. En kvalitativ social dialog om sysselsättnings- och utbildningsfrågor måste inledas på alla nivåer för att den pågående utvecklingen ska kunna hanteras.

6.1

Europaparlamentet har antagit principen om en skatt på finansiella transaktioner och kommissionen undersöker för närvarande möjligheterna att genomföra den. Medlemsstaterna har dock inte lyckats enas i frågan och de amerikanska myndigheterna är negativt inställda. Den låga planerade skattesatsen torde inte utgöra en ohanterlig kostnad för bankerna eller ett internationellt konkurrenshinder. Som EESK har påpekat i två tidigare antagna yttranden (1) är syftet med denna skatt dels att få in nya skatteintäkter, bland annat för att finansiera utvecklingsstödet, dels att nå en förändring av bankernas handlande till förmån för prioriterad finansiering av ekonomin på medellång och lång sikt snarare än spekulativ verksamhet på mycket kort sikt.

6.2

Frågan om att separera banktjänster för privatpersoner och mindre företag från tjänster som tillhandahålls av finansierings- och investeringsbanker är föremål för en studie på initiativ av kommissionsledamot Michel Barnier, vilket innebär att modellen med universalbanker ifrågasätts. Total åtskillnad, en avgränsning av investeringsbankernas verksamhet och förbud för bankerna att investera för egen räkning diskuteras. Vissa experter motsätter sig dessa förslag, och betonar att universalbanker behövs för att garantera omfattningen och likviditeten på marknaderna samt en bättre finansiering av ekonomin.

6.3

Utvecklingsscenariot för finansvärlden och banksektorn har ändrats under de senaste trettio åren. Öppnandet av marknaderna har lett till en globalisering av finanserna, som i sin tur har bidragit till utvecklingen och spridningen av skatte- och lagstiftningsparadis. Den ökade konkurrensen på global nivå har gynnat uppkomsten av nya finansinstitut, produkter och tjänster.

6.4

De stora bankgrupperna har visat på bristerna och begränsningarna med en tillväxt som gör att goda styresformer är svåra att tillämpa. De kommer att ha en tendens att bli mindre i syfte att bli stabilare, med inte så markanta men mer förutsägbara vinstvariationer och inga överdrivna bonusar. De kommer att inrikta sin verksamhet på bastjänster, som exempelvis mottagande av insättningar och kreditgivning samt begränsa utbudet av andra tjänster. De kommer också att begränsa sin internationella expansion och inrikta sin verksamhet på marknader med högre tillväxt, vilket kommer att begränsa deras avkastning.

6.5

Tack vare de nya bestämmelserna kommer utdelningen av bonusar och förfarandena för att belöna personer i chefsställning att omfattas av ett större ansvarstagande och underställas strängare kontroller.

6.6

En bankkontroll som omfattar alla typer av finansiella företag skulle göra det möjligt att kontrollera verksamheten vid institut som bedriver bankliknande verksamhet (t.ex. skuggbanker).

6.7

Bindande regler måste införas för tillträde till bankyrket så att man möjliggör anställning av personal med en kompetens som skapar tillförsikt hos kunderna och investerarna.

6.8

När det statliga och internationella stöd som är en följd av de finansiella kriserna upphör, kommer sektorn i sin helhet sannolikt att utvecklas i linje med det ekonomiska läget och utvecklingen av ny teknik, men framför allt enligt strategier som är anpassade till varje välstyrt företag. Bankerna kommer att ha den svåra uppgiften att bevara sin trovärdighet som långivare till realekonomin samtidigt som de ställs inför högre finansieringskostnader och lägre avkastning.

4.10.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 299/12

—

påskynda kunskapsutvecklingen, överföringen och spridningen av teknik,

—

upprätthålla EU:s industriella ledarskap inom energiteknik med låga koldioxidutsläpp,

—

främja forskning som syftar till att förändra energiteknik för att uppnå energi- och klimatförändringsmålen senast 2020,

—

bidra till en global övergång till en ekonomi med låga koldioxidutsläpp senast 2050.

—

ETP sammanför alla aktörer: forskningscentra och universitet, industrin (storföretag och små och medelstora företag), anläggningsföretag, ideella såväl som kommersiella organisationer, sammanslutningar, offentliga myndigheter och fackföreningar.

—

I plattformen finns det en klar bild av rollfördelningen och hierarkin inom sektorn. Aktörerna har en gemensam vision, färdplan och genomförandeplan.

—

ETP får ett viktigt bidrag och stöd från industrin, en av grundpelarna i EU:s ekonomi. ETP är industridrivna, vilket garanterar att deras initiativ är relevanta för industrin. Bidragen från ETP rör inte bara behov av teknik och forskning utan också tekniköverföring.

—

ETP har en smidig ledningsstruktur och är flexibla samt samlar "krafter" och sammanför resurser.

—

ETP-relaterade industrisektorer har en grundläggande ställning i värdekedjan. Många innovationer är beroende av basprocesser (t.ex. tillverkning, bearbetning, skogsindustrin, robotteknik) och av material (kemikalier och stål). Innovationer av processer och material har därför en katalysatoreffekt på innovationer i EU.

—

ETP arbetar redan med samhällsproblem. ETP täcker ett område som har stor samhällspåverkan när det gäller tillväxt och arbetstillfällen med högt mervärde. De kan hitta lösningar på centrala åtgärdsområden (t.ex. bioekonomi, råmaterial och effektiv resursanvändning).

—

Några ETP har nationella eller regionala teknikplattformar på plats i alla EU-länder.

—

Utbildning betraktas som ett strategiskt inslag i plattformarna.

—

Det finns redan en rad genomförandeverktyg (t.ex. offentlig-privata partnerskap och kluster) som har sitt ursprung i befintliga ETP.

—

ETP bör tänka strategiskt och undvika att bli en snäv lobbygrupp som förlorar fokus. ETP kan drabbas av dubbelarbete och deras verksamhet kan bli allt för splittrad.

—

I några fall domineras verksamheten inom ETP av de stora aktörerna inom sektorn.

—

Det är inte lätt att tillerkänna och tillskriva ETP de slutliga tillämpningarna och innovationerna:

—

Det krävs ytterligare insatser för att skapa ett tvärsektoriellt perspektiv och samordna de berörda parternas intressen och deras interaktion.

—

ETP bör förbättra sin kommunikation och spridningen av sina resultat.

—

ETP är centrala för att stärka EU:s "industripolitik". De relaterade nationella och regionala plattformarna avspeglar ETP:s struktur på medlemsstatnivå och förbättrar plattformarnas samordning och effektivitet. Samordning och harmonisering av europeiska, nationella och regionala FoI-program bör bli bättre i samarbete med ETP.

—

ETP:s roll som förmedlare av lösningar när det gäller samhällsförändringar kommer att få ökad betydelse i och med att den förstärkta strategin bygger på innovation utöver forskning.

—

Särskilda prioriteringar har fastställts för att öka innovationen i den offentliga och privata sektorn: resurs- och energieffektivitet inom bearbetningsindustrin (SPIRE), biobaserade industrier i offentlig-privata partnerskap, Europeiska innovationspartnerskapet om vatten, råvaror, smarta städer (tillsammans med den europeiska strategiska planen för energiteknik (SET-planen)) och initiativet för forskning inom energimaterialindustrin (EMIRI).

—

ETP ber kommissionen att öka användningen av samordnade stödåtgärder för att uppmuntra samarbetet i värdekedjan och förbättra förenklingsinsatserna. Att förbättra det internationella samarbetet och attrahera de mest avancerade internationella kunskaperna till kommersialisering och utnyttjande i EU skulle kunna bli ett viktigt bidrag till arbetet inom ETP.

—

ETP bör sammanlänka innovationsverktyg på efterfrågesidan till kompletterande forsknings- och innovationsinsatser för att påskynda introduktionen på marknaden.

—

ETP skulle kunna höja medvetenheten om hur viktiga de olika industriella tillverkningsprocesserna är för att bevara välfärden i Europa.

—

En människocentrerad praktisk och teoretisk utbildning bör bibehållas inom ETP-strukturen.

—

ETP hävdar att de saknar ekonomiska resurser för att driva plattformarna.

—

ETP kan påverkas negativt av industrins nedgång i EU. Industrierna i EU håller på att förlora sin världsledande position och genomgår en period av lågt risktagande och brist på entreprenörskap jämfört med andra delar av världen.

—

ETP:s skulle kunna bli effektivare genom ett effektivare genomförande av EU:s åtgärder för att förenkla ramlagstiftningen (inklusive deltagande i EU-projekt), ökade insatser för att minska splittring och konkurrens mellan institutionernas initiativ, bättre samordnade politikområden och ökad synlighet i framtiden på institutionell nivå.

—

Tillverkningsprocesser och tillverkningsrelaterade FoI-aktiviteter är i dag inte lika attraktiva för allmänheten, särskilt inte för ungdomar, vilket bland annat beror på utlokaliseringen av tillverkningsverksamhet till länder utanför Europa.

—

Stärka EU:s position inom forskning.

—

Stärka industrins ledande position inom innovation. Det gäller bland annat stora investeringar i nyckelteknologier, ökad tillgång till kapital och stöd till små och medelstora företag.

—

Bidra till att hitta lösningar på viktiga frågor som berör alla européer, däribland klimatförändringar och utveckling av hållbara transporter och hållbar rörlighet.

4.10.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 299/17

1.1

Vi befinner oss i en tid av snabba geopolitiska förändringar. Västvärldens dominerande ställning utmanas både ekonomiskt och politiskt. Samtidigt som försvarsbudgetarna i EU krymper ökar försvarsutgifterna i Kina, Indien, Brasilien, Ryssland och andra länder. EESK uppmanar därför rådet och kommissionen att göra en övergripande bedömning av de avgörande aspekterna för EU:s ställning och roll i världen, för att på ett övertygande sätt kunna uppdatera EU:s utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik.

1.2

Försvarspolitiken formas av ländernas strategiska intressen, uppfattade hot och politiska mål, som i EU i huvudsak definieras i nationella termer. Inaktuella strategier leder till märkbart ökande fragmentering, luckor, överkapacitet och en bristande interoperabilitet mellan de olika EU-ländernas försvarskapacitet. Argumenten för att förbättra situationen är överväldigande: Det handlar om politisk vilja. Detta framfördes med övertygande argument redan 1986! (1) Situationen är nu mycket mer brådskande i fråga om politik, ekonomi och försvar. EESK uppmanar rådet att på allvar börja utveckla ett försvarsparaply för EU.

1.3

Säkerhets- och försvarspolitiken bör stärka EU:s och medlemsstaternas självförtroende. Den bör verka förtroendegivande för samhället och allmänheten, korrekt utrustade soldater, näringslivet samt för de anställda inom sektorn. EU-medborgarna har rätt till ett ordentligt skydd. Ändamålsenlig europeisk försvarsmateriel som fungerar även i framtiden behövs i allt högre grad. Därför är medlemsstaternas nuvarande isolerade metoder fullständigt otillräckliga och ett slöseri med skattebetalarnas pengar.

1.4

Mot bakgrund av USA:s och andra (framväxande) globala aktörers politik och nuvarande praxis samt regeringarnas exklusiva ansvar att skydda medborgarna och garantera säkerheten, betonar EESK behovet av att fastställa europeiska strategiska intressen inom ramen för den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken (2). I slutändan kan de tre områdena utrikes- och säkerhetspolitik, försvarspolitik samt industrikapacitet inte hållas i isär, eftersom de stöder EU:s ställning i världen liksom EU:s ekonomiska och politiska intressen och värderingar (t.ex. mänskliga rättigheter och demokrati). Europeiska utrikestjänsten bör involveras direkt.

1.5

EESK understryker att om EU ska kunna behålla en solid säkerhets- och försvarsindustri som skapar en kritisk massa för att uppnå effektivitet och kostnadseffektivitet, krävs det en radikal omläggning av attityder och politiken. Det krävs en stabil och förutsägbar framtid för väpnade styrkor som är i nivå med EU:s ekonomiska och tekniska tyngd. På grund av de stora skillnaderna mellan medlemsstaterna faller det huvudsakliga ansvaret i detta avseende på de medlemsstater som är de största producenterna.

1.6

EESK anser att det finns starka argument för att stärka EU:s planering och samordning:

1.7

EESK efterlyser en väl genomtänkt europeisk industripolitik för försvarssektorn som kännetecknas av att den ska uppfylla krav från regeringar och får offentligt stöd, till stöd för Europeiska försvarsbyråns (EDA) åtgärder och försvarspaketet från 2007 (3). Inom ramen för Europa 2020-strategin måste denna industripolitik baseras på delade nationella befogenheter och EU-befogenheter – med EDA och kommissionen som fullvärdiga partner – samt på samråd med försvarsindustrin och andra berörda aktörer, inbegripet arbetsmarknadsparterna, och omfatta en välorganiserad social dialog.

1.8

Genom EU:s politik och finansiering bör man koppla samman investeringar på EU-nivå och nationell nivå och därigenom minska fragmentiseringen och överlappningen av de offentliga utgifterna samt förbättra kvaliteten och interoperabiliteten.

1.9

Toppmodern forskning och utveckling är av avgörande betydelse för utvecklingen av den "nya generationens" försvarsmateriel, som det finns ett enormt behov av. Sådan forskning och utveckling kan aldrig bli en fråga enbart för industrin. Det huvudsakliga ansvaret ligger på regeringarna. Det är därför ett område som är mycket sårbart för de aktuella budgetnedskärningarna. Rådet och de berörda aktörerna bör omedelbart utforma och så fort som möjligt inleda forskningsprogram som skulle kunna hjälpa den europeiska industrin att minska det oönskade beroendet av andra länder. Teknik med dubbla användningsområden är nödvändig. EU:s FoU-program bör erbjuda ett stöd och säkerställa ett effektivt gränsöverskridande samarbete inom forskning och utveckling.

1.10

En ytterligare förstärkning av den europeiska försvarssektorns tekniska och industriella bas måste planeras så noggrant som möjligt. För detta behövs adekvata åtgärder på EU-nivå (4).

1.11

Det behövs ökad samordning mellan kommissionen, EDA och andra berörda EU-aktörer. Det förnyade åtagandet från kommissionens ordförande José Manuel Barroso (5), vice ordförande Antonio Tajani och kommissionsledamot Michel Barnier liksom inrättandet av försvarsarbetsgruppen kommer vid en mycket lämplig tidpunkt. EESK välkomnar också Europaparlamentets framåtblickande resolution från december förra året om försvarssektorn i EU och det breda spektrum av frågor att ta hänsyn till (6).

1.12

I samma anda och i en strävan att stärka EU:s initiativ beträffande en försvarsarbetsgrupp, uppmanar EESK kommissionen att offentligt ta upp dessa frågor. Kommissionen bör också försöka bidra till att hitta lämpliga sätt att hantera följderna av att det finns skillnader mellan medlemsstaternas industriella och teknologiska kapacitet och skillnader beträffande graden av investeringar i forskning och försvaret i allmänhet.

2.1

I artikel 42 i fördraget om Europeiska unionen fastställs att den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken ska utgöra en integrerad del av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. I artikel 42.3 anges det dessutom att medlemsstaterna ska göra den militära kapaciteten tillgänglig för EU för genomförandet av denna politik. Sedan 2005 har Europeiska försvarsbyrån (EDA) arbetat för att stärka försvarssektorns industriella och tekniska bas och för att förse soldaterna med bättre utrustning. Det görs dock mycket få framsteg.

2.2

Fullbordandet av den inre marknaden liksom en effektiv finansiell samordning är numera högsta prioritet. Europa 2020-strategin ger båda målen ett starkt stöd. Detta kliv framåt bör även inspirera till nya framsteg inom EU:s försvar.

2.3

Ändå finns det ingen liknande utveckling inom försvarssektorn. Militärpakten mellan Frankrike och Storbritannien 1998 såg ut att bli startpunkten och bana väg för en ny attityd. I samma anda av tätare försvarssamarbete grundades Europeiska försvars- och rymdkoncernen (EADS) 2003. Detta åtföljdes dock inte av någon ytterligare konsolidering. Det är talande att LoI-länderna (grupp länder med stor produktionskapacitet, dvs. Frankrike, Tyskland, Storbritannien, Italien, Spanien och Sverige), i motsats till tidigare avsikter, ännu inte har presenterat några hållbara förslag till rationalisering eller konsolidering.

2.4

Stagnationen har lett till nationella strategier och en betoning på nationell produktion. Det råder en viss åternationalisering. Europabaserade industriföretag fokuserar alla på exportmarknaderna. Det finns inget gemensamt strategiskt koncept, varken bland regeringar eller industriella partner.

2.5

Samtidigt kommer nya utmaningar att i allt större grad påverka de potentiella marknaderna. Utvecklingen av försvarsmateriel i framväxande ekonomier innebär en enorm utmaning. Kina, Ryssland, Indien och Brasilien (BRIK-länderna), samt några mindre länder, är allt mer aktiva på detta område. Kinas försvarsbudget förväntas öka från 120 miljarder euro i dag till 250 miljarder euro 2015. Ryssland har meddelat en stor ökning i sin försvarsbudget fram till 2015. USA:s försvarsbudget är dubbelt så stor som EU:s med 450 miljarder euro mot 204 miljarder euro (2007), och EU:s budget minskar alltmer. EU:s totala budget för FoU är högst 20 % av den amerikanska budgeten. 50 % av EU:s försvarsbudget går till personal jämfört med 25 % i USA. Europa har fler soldater, men de är betydligt sämre utrustade. De globala villkoren kommer aldrig att bli vad de en gång varit. Tiden håller på att rinna ut.

2.6

Under de senaste decennierna har man i många studier förespråkat en anpassning av försvarsindustrin till den globala marknaden. Samtliga studier visar på bestående brister på grund av mycket bristfälliga försvarsmarknader, där de flesta staterna fortsätter att stödja sin "egen" industri. Försök att förbättra marknaderna, t.ex. EU:s försvarspaket från 2007, syftar till att undanröja vissa marknadsbrister och olika nationella förfaranden.

2.7

De frågor som man måste ta hänsyn till är komplicerade, delvis på grund av det mycket långa tidsintervallet mellan designfasen och användningen av produkterna. EESK anser därför att en bred strategi ur ett tekniskt, ekonomiskt och socialt perspektiv skulle vara ett lämpligare sätt att diskutera detta område än att endast se det ur ett försvarsperspektiv.

2.8

En central fråga är skillnaderna i strategiska koncept mellan de länder som har en betydande försvarsmaterielsindustri, särskilt definitionen av "väsentligt nationellt säkerhetsintresse" och förhållandet mellan nationell säkerhet och exportmarknader. Några mindre länder har en någorlunda välutvecklad industri, samtidigt som andra praktiskt taget inte har några produktionsanläggningar alls. Det är uppenbart att strategierna hos samtliga länder skiljer sig åt utifrån deras behov och potential. Resultatet blir fragmentisering och en försvarsindustri som är som ett lapptäcke. Insatser som exempelvis den i Libyen visar på ett smärtsamt tydligt sätt de ökade skillnaderna i tillgängliga vapensystem. Konsekvenserna av detta bör tydligt erkännas och utvärderas.

2.9

Denna utveckling gäller både investeringar och sysselsättning. Försvarsindustrin är en högteknologisk sektor som direkt sysselsätter 600 000 kvalificerade människor och indirekt ytterligare två miljoner. Det finns oroväckande påtryckningar om fler nedskärningar. Produktionsanläggningar har ofta en stark regional koncentrering, vilket skulle kunna göra dem till spetskompetenscentrum, men istället riskerar de att drabbas av ekonomiska nedskärningar. Dessa anläggningar kommer att drabbas hårt om omorganisering och nedskärningar får ske på ett oplanerat och ostrukturerat sätt.

2.10

Den aktuella sysselsättningen är självklart ett stort orosmoment även för enskilda regeringar. Detta kan i sin tur hindra utvecklingen av den gemensamma vision som krävs för att verkligen ta tag i de sociala konsekvenserna av en krympande försvarsindustri, däribland kompetensförlusten och effekterna på humankapitalet. Med en gemensam vision skulle man däremot på ett balanserat sätt kunna bidra till att skapa arbetstillfällen och undvika risken att EU förlorar forskare och högt specialiserade tekniker och vetenskapsmän till tredjeländer, i strid med de mål som EU försöker uppnå med Europa 2020-strategin.

2.11

EU:s strategier och de mellanstatliga ramarna kan och bör ha samma perspektiv. Så länge nationell suveränitet är förhärskande kommer resultaten av en gemensam ram att vara begränsade, med få förbättringar när det gäller överkapacitet, överlappning och fragmentisering. Motstridigheterna mellan filosofin om nationell suveränitet å ena sidan och finansiella, tekniska, ekonomiska och sociala behov å andra sidan är uppenbara.

2.12

Det är därför oroväckande att målet om "sammanslagning och gemensamt utnyttjande", dvs. organiseringen av det ömsesidiga beroendet i EU, inte har omsatts i en gemensam strategi. Trots en utbredd medvetenhet om den förändrade internationella kontexten är trycket utifrån tydligen ännu inte tillräckligt starkt för att främja gemensamma strategier och lösningar. Märkligt nog är europeiska länder däremot villiga att förbli beroende av USA vid inköp av försvarsmateriel i stället för att köpa inom EU.

2.13

Om EU vill behålla en solid säkerhets- och försvarsindustri som kan utveckla och tillverka spjutspetssystem, och därmed garantera sin egen säkerhet, krävs det en radikal förändring av attityd och politik. Att vänta ännu längre skulle påskynda en kapacitetsminskning inom de grundläggande områdena till nivåer som EU sedan inte skulle kunna resa sig från. Situationen skulle förvärras ännu mer eftersom minskade resurser till FoU direkt påverkar en generation av forskare och kvalificerad personal. Om EU inte lyckas kan industrier, arbetstillfällen och sakkunskap försvinna och EU:s öde överlåtas till andra. De som intresserar sig för EU och EU:s säkerhet måste inse att det nu krävs handling och detta omedelbart.

3.1

I fördraget om Europeiska unionen understryks mycket riktigt den oupplösliga kopplingen mellan utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken. En effektiv utrikespolitik måste bygga på en övertygande försvarskapacitet. En tillräcklig försvarskapacitet måste i sin tur utformas och utvecklas mot bakgrund av de uppfattade hoten och överenskomna målen i ett mycket komplicerat och sårbart internationellt sammanhang.

3.2

Själva kärnfrågan är EU:s ställning och roll i morgondagens värld, med hänsyn till den snabbt skiftande geopolitiska verkligheten där ett ökat antal globala aktörer växer fram. Mot denna bakgrund anser EESK att det är hög tid för en samordnad insats i Europa. Tidigare och aktuella erfarenheter visar att fortsatta traditionella strategier riskerar att marginalisera EU och medlemsstaterna.

3.3

EESK uppmanar till en stabil och överblickbar framtid för EU:s väpnade styrkor som är i nivå med EU:s nuvarande ekonomiska och tekniska tyngd. De stora eftersläpningarna från att systemen utformas till att de tas i bruk förstärker behovet av att fatta beslut från och med i år.

3.4

EESK vill ur ett socialt och politiskt perspektiv betona följande fyra viktiga aspekter av en effektiv europeisk försvarskapacitet:

3.5

Det pågår en debatt om framtiden för den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken, även om det sällan formuleras på detta sätt. Många frågor som t.ex. användningen av stridsgrupper, kontroversen om utvecklingen av ett gemensamt operativt högkvarter, finansieringen av EU:s uppdrag inom ramen för den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken, bidragssökande för dessa uppdrag och uppmaningen om en översyn av EU:s säkerhetsstrategi är redan i praktiken en diskussion om den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken. Det skulle vara ett steg framåt att ta sig an frågorna på detta sätt. I samtliga överväganden om dessa viktiga frågor bör man dessutom beakta de industriella konsekvenserna av att fatta ett beslut (eller inte fatta ett beslut). Det visar även på den starka kopplingen mellan industriell kapacitet och genomförandet av en gemensam säkerhets- och försvarspolitik. Det huvudsakliga ansvaret ligger på regeringarna.

3.6

Det transatlantiska partnerskapet och Nato är av avgörande betydelse. Under lång tid har amerikanerna starkt kritiserat EU:s hantering av sina försvarsskyldigheter inom alliansen. Det finns en kontinuerlig uppmaning från båda sidor av Atlanten om en "europeisk pelare" i Nato. Hittills har det motsatta varit fallet.

3.7

Avsaknaden av en verklig "europeisk pelare" har djupa politiska rötter. Det saknas fortfarande en tillräcklig politisk vilja att definiera europeiska "strategiska" intressen eller en gemensam central militär kapacitet. USA och andra länder använder däremot begreppet strategisk verksamhet, som omfattar all forskning och alla industrier som bidrar till den övergripande säkerheten för medborgarna, både civilt och militärt.

3.8

Mot denna bakgrund anser EESK att EU:s överdrivna beroende av militär kapacitet från USA kommer att ersättas av ett mer balanserat förhållande om EU inrättar en "europeisk pelare". Parallellt med en mycket välbehövlig diskussion om gemensamma europeiska strategiska intressen, som utgör regeringarnas exklusiva behörighet, bör en ordnad planering genom samarbete mellan EU:s institutioner, medlemsstaterna och försvarsindustrierna och en stegvis översyn av medlemsstaternas vana att automatiskt köpa färdiga produkter från USA påbörjas så snart som möjligt.

3.9

Bättre villkor för ett industriellt samarbete med den amerikanska industrin på ett mer jämbördigt sätt skulle vara en fördel ur såväl ett industriellt som ett finansiellt perspektiv.

4.1

Det finns en nära koppling mellan utrikes- och försvarspolitiken samt säkerhetspolitiken och försvarsindustrin. Trots privatiseringar har regeringarna stora intressen i försvarsindustrin i egenskap av kund, tillsynsmyndighet och utfärdare av exportlicenser.

4.2

Försvarsindustrin har ett betydande handlingsutrymme på exportmarknaderna. Detta beror delvis på privatiseringen och delvis på stödet från regeringarna. Den ekonomiska krisen gör vissa försvarsministrar till uttalade exportförespråkare. Krisen tvingar i varje fall försvarssektorn att räkna in export som ett centralt inslag i sina affärsmodeller. I genomsnitt var 2011 ett mycket lönsamt år för EU:s försvarsindustri. Företagen är även relativt framgångsrika när det gäller att utveckla tillverkningen av produkter med dubbla användningsområden.

4.3

Globala aktörer, som exempelvis Kina, Indien och Brasilien, har sina egna utrikespolitiska ambitioner, vilket leder till allt större försvarsbudgetar. För närvarande kan detta ses som möjligheter för EU:s export. Hur länge kommer detta att vara? Industrin klarar sig fortfarande ganska bra, men resultaten baseras till stor del på investeringar som gjordes för 20–25 år sedan. Ytterligare minskade eller stagnerande investeringar i nuläget skulle redan få oåterkalleliga konsekvenser under den närmaste framtiden.

4.4

Det är dessutom realistiskt att förvänta sig att blivande stormakter kommer att börja bygga upp sin industri oberoende av de västerländska industrierna. Följaktligen kommer de att i egenskap av EU:s framtida konkurrenter på marknaderna i tredjeländerna i allt större utsträckning blockera import från västländerna eller ställa krav vid import.

4.5

För tillfället finns det inga nya omfattande program i EU och detta kommer utan tvivel att påverka den framtida exportframgången. Dessutom var det ett tag sedan något av de stora tillväxtländerna begärde en betydande nivå av tekniköverföring och produktion.

4.6

Engångskontrakt för export kommer med största sannolikhet att användas för att kopiera teknik från den västerländska industrin. Ett alternativ till att blockera importen skulle kunna vara att starta produktionsanläggningar (och anläggningar för utveckling) i de berörda länderna. För närvarande är det till stor del en fråga om spekulation i vilken utsträckning en sådan utveckling kommer att påverka anläggningarna och sysselsättningsmöjligheterna i Europa. På längre sikt är det troligt att den europeiska industrins ställning kommer att undergrävas av framväxande giganter. Förbättrad teknik och produktion i dessa länder kommer också att påverka EU:s (potentiella) exportmarknader i andra tredjeländer. Konkurrensen när det gäller produkter liksom priser kommer att hårdna.

4.7

På grund av långa eftersläpningar i utveckling och produktion liksom tekniska investeringar och kontinuerliga innovationer behöver EU en riktad samordning för att garantera en uppdaterad och oberoende försvarsindustri. Så länge som marknadens storlek till stor del avgörs av nationsgränser befinner den sig nästan automatiskt under en kritisk massa, även i stora medlemsstater. Export till tredjeländer kan i viss utsträckning lösa detta problem, men framtiden är osäker och marknadsvillkoren är ofta långt ifrån stabila.

4.8

Fortsatt minskade budgetar, som under rådande omständigheter innebär stora begränsningar, bör utgöra en tankeställare. De påverkar budgetarna för investeringar och upphandlingar, inte minst som drifts- och underhållskostnaderna är kvar på samma nivå eller ökar som ett resultat av pågående militära operationer (t.ex. Afghanistan, Libyen och insatser mot pirater).

4.9

Detta leder till att investeringar, som är avgörande för industrin för att se till att produktionen och utvecklingskapaciteten upprätthålls eller förnyas, senareläggs eller ställs in. I svåra tider kommer dessutom själva industrin att vara mindre benägen att investera i sådan upprätthållande eller ny verksamhet. Endast genom ett gemensamt samarbete kan de investeringar som behövs säkerställas.

4.10

EESK förespråkar en välutformad europeisk industripolitik för försvarssektorn, från utformningen av system till den operativa fasen. Detta handlar om en särskild industripolitik, som till sin natur är en offentlig marknad: FoU måste finansieras mer än bara genom ett startkapital på grund av olönsamma marginaler i början och särskilda statliga krav. Det är nödvändigt att identifiera viktig europeisk industrikapacitet liksom att bedriva en investeringspolitik för att främja en solid europeisk produktion. Eftersom ett enskilt land inte har tillräckliga resurser för att kunna finansiera den nya generationens försvarsmateriel är det nödvändigt att samordna nationella och europeiska mål liksom nationella och europeiska resurser, finansiella såväl som industriella. Styrningen bör baseras på delade EU-befogenheter och nationella befogenheter i enlighet med den överenskomna Europa 2020-strategin. Detta är även en effektiv metod för att optimera den samordning mellan EU-institutionerna och internt i kommissionen, som fortfarande långt ifrån utnyttjar sin potential. I detta avseende kan den arbetsgrupp som snart startar som en plattform – bestående av kommissionen, Europeiska försvarsbyrån och Europeiska utrikestjänsten – med målet att diskutera prioriteringar, kapacitet och brister, tillhandahålla ett värdefullt stöd.

4.11

FoU är en central fråga. Försvarsindustrin är en högteknologisk, kunskapsintensiv industriell verksamhet, som också är nödvändig vid utvecklingen av prototyper. FoU är nästan aldrig uteslutande industrins ansvar. Utvecklings- och systemlivscyklerna är helt enkelt för långa och de finansiella konsekvenserna alltför stora för att industrin ska kunna bära alla finansiella risker. Historien visar att alla framgångsrika program genomförs gemensamt av staten och industrin.

4.12

En mycket hög procentandel av den globala forsknings- och utvecklingsverksamheten inom försvarssektorn finansieras av regeringarna antingen direkt eller indirekt via inköp. Föga förvånande undviker försvarsindustrierna generellt alltför stora finansiella risker med tanke på produkternas karaktär. FoU inom försvarssektorn är särskilt sårbar för offentliga nedskärningar.

4.13

Följaktligen krävs det utöver en industriell konsolidering även en tillräcklig finansiering och sammanslagning av resurser som avtalats mellan medlemsstaterna, kommissionen och industrin i syfte att främja forskning, teknik och utveckling. Investeringar i försvarssektorn kräver en omfattande finansiering av FoU och tekniska projekt. Dessutom måste tillgången till kritisk teknik säkras. Om kritisk teknik för utveckling och produktion inte längre skulle vara tillgänglig på grund av exportbegränsningar som införts av andra, skulle det bli svårt att uppnå EU:s säkerhetsmål.

4.14

FoU som utförs utanför försvarsorganisationerna spelar en allt viktigare roll på grund av de framsteg som görs i fråga om oberoende forskning och teknik på många områden. Ofta är det endast i de sista utvecklingsfaserna som den slutliga tillämpningen avgör om FoU kan beskrivas som "militär" eller "civil". FoU med dubbla användningsområden (dual-use) får allt större betydelse för försvarstillämpningar, exempelvis IT. Det är därför av största vikt för det europeiska försvarets industriella och tekniska bas att uppmuntra till FoU med dubbla användningsområden, särskilt som det möjliggör finansiering utanför försvarssektorn.

4.15

Medlemsstaterna bör gemensamt komma överens om den offentliga FoU-finansieringen på EU-nivå. Den kan genomföras via det kommande åttonde ramprogrammet (FP8) eller genom en separat fond, helst via paket för avancerade forskningsområden, t.ex. nanoteknik och artificiell intelligens. Särskilda förfaranden måste planeras mot bakgrund av förbindelserna mellan försvarsindustrin och den offentliga sektorn.

4.16

Europeiska försvarsbyrån och kommissionen bör ha en framträdande roll, vilket fastställs i den europeiska samarbetsramen, även för att undvika daglig politisk inblandning. Europeiska försvarsbyrån bör få möjlighet att fullt ut axla sin roll i enlighet med Lissabonfördraget (7).

4.17

En kompetent arbetsstyrka med uppdaterade kvalifikationer är avgörande för ett industriprogram och ett FoU-program för försvaret (8). Detta är ytterligare ett viktigt argument för en stabil ram för FoU och industrin istället för en okontrollerad omstrukturering. Man måste komma ihåg att försvarets arbetsstyrka är den grund som framtidens försvarskapacitet bygger på. Samråd och kommunikation med industrin, FoU-institut, institutioner för högre utbildning, militära organisationer samt berörda fackföreningar ska bidra till att både den pågående omstruktureringen och den framtidsorienterade produktionen av försvarsmateriel inom EU organiseras på ett effektivt sätt.

4.18

Budgetbegränsningar gör det nödvändigt att ta itu med överlappningar och ineffektivitet. En kontrollerad konsolidering är inte nödvändigtvis lika med etablering av stora företag. Det handlar om att bygga upp en tillräckligt stor kritisk massa och kvalitet i enlighet med internationella standarder som säkrar en konkurrenskraftig position på hemmamarknaden och i tredjeländer. Det blir mer och mer nödvändigt att medlemsstaterna, relevanta EU-aktörer och industrin samordnar projektplaneringen på EU-nivå.

4.19

Det är ett faktum att det finns skillnader mellan industriernas storlek och resultat. Det är stor skillnad på medlemsstaternas industriella betydelse. En del av överenskommelsen mellan de deltagande länderna bör vara att se till att industrierna i icke-LoI-länder (dvs. stora producenter) kopplas samman med relevanta projekt. Denna strategi är inte bara politiskt önskvärd utan den främjar även ett fruktbart samarbete mellan större och mindre företag samt forskningsinstitut. Som leverantörer bör små och medelstora företag framgångsrikt bidra till smarta specialiseringskedjor.

4.20

Särskild vikt bör läggas vid att vissa länder i Centraleuropa känner sig sårbara på grund av sitt utsatta geografiska läge. Med tanke både på att medborgarna i dessa länder måste kunna känna sig väl skyddade och att det är önskvärt att till fullo använda specifik teknisk kunskap på försvarsområdet, understryker EESK att man på lämpligt sätt bör integrera de kunskaper och den kompetens som finns i de centraleuropeiska länderna i pågående och framtida försvarsprojekt.

4.21

En integrerad europeisk marknad för försvarsprodukter skulle skapa en stabilare hemmamarknad. Förutom att kombinera existerande nationella marknader skulle en europeisk marknad kunna uppmuntra till harmonisering eller standardisering av krav och upphandlingsregler mellan de olika medlemsstaterna. En större harmonisering eller standardisering skulle även förbättra de finansiella och ekonomiska villkoren och främja konkurrenskraften för europeiska företag på den globala marknaden.

4.22

En europeisk marknad för försvarsmateriel bör ha en kritisk massa. Mot den bakgrunden påpekar EESK de skadliga konsekvenserna om medlemsstaterna fortsätter att köpa färdiga produkter utanför EU, särskilt från USA. För det första undergräver det fördelarna med en europeisk industrimarknad. Priserna för sådana försvarsprodukter skulle följaktligen stiga för deras europeiska kunder om industrin hindras från att sälja på tredjelandsmarknader där (den statliga) konkurrensen definitivt kommer att bli hårdare. För det andra betalar europeiska länder som köper färdiga produkter i USA för amerikanska tekniska kostnader som är inkluderade i priset för sådana produkter.

4.23

Med tanke på de finansiella och internationella politiska perspektiven är det oumbärligt att det förs en grundläggande debatt på EU-nivå och att operativa slutsatser dras. Om inte samtliga medlemsstater är villiga att delta inom en gemensam ram bör principen om fördjupat samarbete tillämpas. Ökad integration och en positiv hållning till att köpa europeiskt kommer i slutändan att visa sig vara det enda sättet att komma i närheten av marknadsstorlekar som är jämförbara med dem i USA. Utan en effektiv hemmamarknad finns det anledning att allvarligt tvivla på om EU:s industri kan konkurrera på global nivå.

5.1

Det industriella landskapet mellan olika väpnade styrkor – land, sjö, luft – är mycket olika från land till land. På en rad områden finns det inte längre något land som har möjlighet att ensamt utveckla den nya generationens försvarsmateriel.

5.2

Inom landsektorn kan endast ett fåtal stora systemintegrerade företag utveckla och tillverka huvudstridsvagnar (MBT) och lättare militärfordon. Stora europeiska producenter finns i Frankrike, Tyskland och Storbritannien. Det finns ett brett spektrum av tillverkare av delsystem och tillverkare på tertiärmarknaderna, där Centraleuropa är underrepresenterat.

5.3

Många länder utvecklar sin "egen" varvsindustri och bygger fartyg i en mängd olika storlekar och komplexitet som varierar från land till land. LoI-länderna och Nederländerna är ledande, även när det gäller konceptdesign och komplicerade forskningsanläggningar för militär sjöfart som i hög grad skiljer sig från byggandet av civila fartyg. Här finns det återigen ett brett spektrum av tillverkare av delsystem och tillverkare på tertiärmarknaderna.

5.4

Militära flygplan utvecklas och tillverkas endast i ett fåtal länder. Industrin är koncentrerad till ett litet antal multinationella företag som är verksamma på både EU-nivå och global nivå. Industrin är främst koncentrerad kring EADS, BAE Systems, Dassault och Saab-Aircraft. Avancerad aerodynamisk forskning är begränsad till ett fåtal länder.

5.5

Elektroniksektorn, däribland kommando, kontroll och kommunikation, har fått ökad betydelse för försvaret med stora industriella aktörer som t.ex. Thales, BAE Systems och Finmeccanica. För de största europeiska elektronikindustrikoncernerna, Philips and Siemens, är försvarsindustrin mindre viktig. För dem är produktionsvolymen för en kostnadseffektiv masstillverkning av specifika elektroniska komponenter, som t.ex. integrerade kretsar för försvarsändamål, ändå alldeles för liten. Ett samarbete med dessa stora industrikoncerner understryker dock vikten av produkter med dubbla användningsområden inom denna sektor.

5.6

När det gäller ammunition och sprängämnen har antalet industrier gradvis minskat under de senaste decennierna, delvis på grund av miljöbetingade begränsningar. Den allmänna säkerheten tvingar dessa industrier att antingen flytta äldre produktionsanläggningar eller helt enkelt stänga dem.

5.7

Tillgången till kritisk teknik är avgörande och bör stödjas inom ramen för den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken. Detsamma gäller vissa material som t.ex. kolfibrer eller material till elektroniska komponenter.

5.8

Försvarspaketet från 2007, som antogs 2009, kan ge värdefullt stöd. Medlemsstaterna skulle ha införlivat direktiven sommaren 2011. Det är fortfarande för tidigt att vara positiv eller kritisk till deras dominoeffekter när det gäller att skapa en inre marknad. Processen är ännu inte slutförd, och det återstår att se om målet om överföring av försvarsprodukter mellan EU-länderna och begrepp som väsentliga nationella säkerhetsintressen kan förverkligas.

5.9

Artikel 346 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt innehåller ett undantag från EU:s lagstiftning om skydd av viktiga nationella säkerhetsintressen. Denna allmänna formulering kan förhindra en positiv utveckling av marknaden, särskilt när det gäller önskvärda försörjningskedjor. Kommittén efterlyser en mer specifik tolkning av artikel 346 som ger tillräckliga möjligheter för europeiska lösningar och optimala europeiska försörjningskedjor, och som främjar försörjningstrygghet och tillgänglig specialteknik i medlemsstaterna samt ger valuta för pengarna.

5.10

Den nationella säkerheten när det gäller information orsakar problem liknande dem som nämns i punkt 5.9 och måste också ses över. Det är även en viktig och känslig fråga i samband med den europeiska industrins deltagande i försvarsprojekt i USA.

5.11

"Sammanslagning och gemensamt utnyttjande", däribland gemensamma utbildningsprogram, bör vara ett framåtblickande program. En grundläggande förutsättning är att avsiktsförklaringar ersätts med konkret planering och en målinriktad strategi som innehåller klart definierade åtgärder. Så länge det inte finns någon enighet om försvarsdoktriner kommer det dock att vara mycket svårt att förverkliga "sammanslagning och gemensamt utnyttjande" på ett effektivt sätt.

4.10.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 299/24

—

involvera män i diskussionerna och kommunikationen,

—

motverka stereotypa könsroller, i synnerhet inom utbildning och när det gäller karriärmöjligheter,

—

främja akademiska studier som kan få kvinnor att starta nya företag,

—

säkerställa en rättvis tillgång till finansiering och resurser på lika villkor,

—

förbättra det sociala skyddet för egenföretagare.

—

Europeiska nätverket av mentorer för kvinnliga företagare, som inrättades vid ett evenemang anordnat av det polska ordförandeskapet den 15 november 2011. Nätverket är en av de åtgärder som föreslagits i översynen av småföretagsakten 2011, och det genomför och kompletterar åtgärderna för att främja, stödja och uppmuntra kvinnligt företagande.

—

Europeiska nätverket för politiska beslutsfattare för att främja kvinnors företagande (WES).

—

Webbportalen för kvinnligt företagande (6).

—

att olaglig diskriminering och trakasserier på grund av könstillhörighet inte förekommer,

—

att lika möjligheter för kvinnor och män främjas.

5.1.3.1

Inrätta en europeisk byrå för kvinnligt företagande inom Europeiska kommissionen och medlemsstaternas behöriga ministerier. Den bör helst inte placeras vid jämställdhetsministerier, eftersom en åtskillnad bör göras mellan ansvaret för ekonomiska näringslivsfrågor och ansvaret för jämställdhetsarbetet. Byrån ska ges ett betydande mandat med mål och resurser. Av GD Näringslivs 900 anställda arbetar för närvarande endast en person med kvinnligt företagande i Europa!

5.1.3.2

Utnämna en direktör, ett ombud eller en hög representant för kvinnligt företagande inom Europeiska kommissionen och medlemsstaternas näringsministerier, med en avdelningsövergripande roll när det gäller att öka medvetenheten om den ekonomiska nyttan av att uppmuntra fler kvinnor att starta och utveckla företag. Dessa uppdrag bör vara tidsbegränsade (4–10 år beroende på ekonomin och finansieringsstrukturerna) och bör ha ett mycket tydligt ansvarsområde med specifika mål och ansvarsskyldighet. Direktören, ombudet eller den höga representanten för kvinnligt företagande skulle också kunna ansvara för att främja sådana områden inom näringslivet och den akademiska världen som leder till ett ökat antal kvinnliga företagare, exempelvis forskning, vetenskap, högteknologi, direktförsäljning samt webb- och it-utveckling.

5.1.3.3

Samla in viktiga data som gör det möjligt att mäta och kvantifiera anslagen av resurser till kvinnliga företagare – en av de viktigaste orsakerna till att kvinnor diskrimineras i näringslivet, särskilt i uppstartsfasen. Stödja framtagandet av årliga uppdateringar om politik och forskning som rör kvinnligt företagande i olika europeiska regioner. Öka insamlingen av och tillgången till könsuppdelade uppgifter inom statliga departement och myndigheter. Det är helt avgörande att GD Näringsliv och medlemsstaternas ministerier för ekonomisk utveckling genomför en konsekvensanalys ur ett jämställdhetsperspektiv genom att samla in relevanta data, t.ex. antalet kvinnliga företagare, antalet företag som ägs av kvinnor, antalet anställda inom dessa företag samt tilldelningen av anslag till dessa företag och företagare. Det är viktigt att notera att länder som Australien, Kanada och USA på ett framgångsrikt sätt har lyckats öka andelen kvinnliga företagare genom insamling och analys av denna typ av data.

5.1.3.4

Se till att gällande lagstiftning på jämställdhetsområdet efterlevs. Nya siffror visar att arbetslöshetsnivån bland kvinnor är den högsta i Europa på 23 år. Antalet unga människor, däribland många nyutexaminerade kvinnor, som inte förvärvsarbetar är också rekordhögt. Det finns en löneklyfta mellan kvinnor och män, och kvinnor är underrepresenterade i beslutsprocesserna runt om i Europa. Det är mycket viktigt att EU och medlemsstaterna fullgör sina skyldigheter på jämställdhetsområdet genom att ta fram könsuppdelade uppgifter, särskilt när det gäller datainsamling och tilldelning av resurser.

5.2.1.1

Eftersom alla insatser som syftar till att främja kvinnligt företagande och företag som ägs av kvinnor medför samhälleliga och ekonomiska fördelar som gynnar alla, måste även män uppmuntras att delta i debatten och inse mervärdet i att främja kvinnors företagsverksamhet. Kommunikation, nätverk och utbildning som är av relevans för denna fråga bör omfatta båda könen, och socialskyddssystemet bör också garantera att alla i samhället behandlas lika.

5.2.1.2

Man bör se till att företagande blir ett möjligt alternativ för alla genom att stereotypa uppfattningar av företagare undviks på alla utbildningsnivåer och att det språk och de termer som används för att beskriva företagare ses över. Det är även viktigt att se till att det stöd som universitet och högskolor i dag erbjuder företagare är attraktivt och användbart för unga kvinnor för att på så sätt minska skillnaden mellan antalet unga män och unga kvinnor som startar företag.

5.2.1.3

Både traditionella och otraditionella karriärvägar för kvinnor i alla åldrar bör främjas på ett könsneutralt sätt. Europa har många högkvalificerade universitetsutbildade kvinnor, varav många i dag på grund av krisen är arbetslösa, som kanske inte har övervägt alternativet att starta eget.

5.2.1.4

Särskilda företagarcentrum för kvinnor bör inrättas för att tillhandahålla grundläggande företagsinformation, nätverk, kunskapsutbyte, utbildning och mentorssystem. Sådana saknas i vissa EU-länder och utgör ofta en del av näringslivsorganisationer och handelskammare runt om i EU där de tilldelas för lite resurser. Centrum som tilldelas öronmärkta resurser kan dock på ett mycket effektivt sätt främja kvinnligt företagande. I Tyskland finns många goda exempel på detta.

5.2.1.5

Kvinnor som vill starta eget eller vidareutveckla sin forskning eller sina innovationer måste ges stöd och tillgång till information, finansiering och resurser för forskning, vetenskap och teknik.

5.2.1.6

Finansinstitut bör se över offentliggörandet av uppgifter om utlåning utifrån kön. Forskning visar att utlåningen till kvinnor är låg och att kvinnor ofta betalar mycket högre ränta än män (15).

5.2.1.7

Socialförsäkringsbestämmelserna bör ses över för alla företagare men i synnerhet de praktiska aspekterna av bestämmelserna för kvinnliga företagare under graviditeten och som mödrar och vårdgivare. I kommissionens handlingsplan En europeisk dagordning för entreprenörskap  (16) uppmärksammas behovet av bättre socialförsäkringssystem, men kommissionen går inte tillräckligt långt när det gäller att lägga fram relevanta förslag.

5.2.1.8

Ett offentligt radio- och tv-avtal som omfattar hela EU bör utformas och genomföras i syfte att uppmuntra offentliga radio- och tv-bolag i medlemsstaterna att åta sig att fastställa mål om en jämn medierapportering om kvinnor och mäns företagande – kvinnorna ska inte förekomma på "kvinnosidorna" utan på näringslivssidorna! Forskning har visat att mediebevakning kan ha en betydande positiv inverkan på inställningen och attityderna till kvinnliga företagare. En ökad rapportering i medierna om framgångsrika kvinnliga företagare som förebilder skulle få en mätbar effekt på hur samhället ser på kvinnligt företagande.

4.10.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 299/29

1.1

Möjligheterna för kvinnor som arbetar eller driver företag inom jordbruket och på landsbygden bör analyseras, undersökas och främjas på EU:s samtliga politikområden och får inte missgynnas inom något av dessa områden: Detta är förutsättningen för att kvinnor ska kunna bli drivande för utveckling och innovation och därmed hjälpa hela sektorn att ta sig ur krisen.

1.2

Likabehandling, lika möjligheter och åtgärder för att främja kvinnors villkor måste garanteras i all lagstiftning och i EU-programmen genom att man faktiskt integrerar jämställdhetsfrågorna och förenklar förfarandena för att få tillgång till resurser och regelbundet kontrollera resultaten.

1.3

Kvinnor måste medverka i planerna för utveckling av sektorn på lokal och regional nivå, vilket förutsätter att de har möjlighet att delta och uttrycka sina behov, erfarenheter och projekt (kapacitetsuppbyggnad).

1.4

Det bör finnas en samverkan mellan universitet och forskningscentrum och de berörda kvinnorna i syfte att undersöka kvinnors möjligheter och behov, tillhandahålla verktyg för utbildning och teknik för att stödja utvecklingen av företag som drivs av kvinnor och förbättra arbets- och livskvaliteten för kvinnor inom jordbruket.

1.5

IKT (1) är grundläggande för att utveckla och förbättra kvinnors verksamhet i jordbruket, under förutsättning att denna teknik är effektiv, tillgänglig och billig (bredband) samt har en god geografisk täckning. Detta kan också skapa arbete för IKT-specialister.

1.6

Bildandet av nätverk mellan kvinnor med hjälp av väl fungerande IKT utvecklar kontakter och främjar deltagande, relationer och utbyte av god praxis mellan kvinnor i EU och kvinnor i kandidatländer och tredjeländer, vilket gynnar internationellt samarbete och handel.

1.7

Utbildningen bör vara inriktad på de berörda kvinnornas behov och möjligheter. De kan själva vara ansvariga för att sprida information genom att använda innovativa metoder (grupper för diskussioner och självstudier, tidningsartiklar, informationsinsatser i utbildningsinstitutioner osv.).

1.8

För att kvinnor ska organisera sig, delta och medverka till att utveckla sin potential behövs det effektiva, tillgängliga och flexibla tjänster som kan frigöra deras tid från omsorgstjänster. Det gäller hälsovård, transporter, kreditgivning, distribution, marknadsföring, omvårdnad av äldre och barn, men också social trygghet för kvinnor som inte omfattas av trygghetssystemen. Även i detta fall kan arbetstillfällen skapas inom de berörda tjänsteområdena.

1.9

EU:s samtliga medlemsstater bör främja ett juridiskt erkännande av medhjälpande makars rätt när det gäller social trygghet och hälso- och sjukvård. På EU-nivå bör det fastställas en ramlagstiftning som säkrar dem samma status, eventuellt genom en särskild stadga för kvinnor i jordbruks- och lantbruksområden

1.10

Kvinnor kan bidra till att jordbruket och den omgivande miljön blir mer hållbar om de har tillgång till de kunskaper och den teknik som krävs (grön teknik, effektiv förvaltning och användning av resurser och framställning av ren energi). För att starta denna typ av innovativa och hållbara företag planeras ett snabbförfarande (fast track) som förenklar tillgången till resurser (särskilt under den gemensamma jordbrukspolitikens (GJP) andra pelare).

1.11

Kvinnor kan driva på en återupplivning av hantverkssektorn samt traditionella och ekologiska produkter av hög kvalitet, bland annat genom ett närmare samspel mellan producenter och konsumenter, vilket bör undersökas och utnyttjas (t.ex. korta produktionskedjor).

1.12

Reformen av GJP och politiken för landsbygdsutveckling måste dra åt samma håll för att främja kvinnors arbete och företagande, särskilt genom tematiska program för kvinnor (andra pelaren).

1.13

Medlemsstater, regioner, lokala förvaltningar och arbetsmarknadens parter delar ansvaret för att främja möjligheterna för kvinnor som lever i jordbruks- och landsbygdsområden genom att garantera rättssäkerhet och införa en adekvat rättslig ram som säkerställer att principen om likabehandling och representation tillämpas också i deras interna verksamhet. Positiva exempel i enskilda medlemsstater bör tjäna som sporre för att kvinnor – såsom också Europaparlamentet krävt – ska bli väl företrädda i alla politiska, ekonomiska och sociala organ inom jordbrukssektorn och på landsbygden.

2.1

Kvinnors potential i jordbruket och på landsbygden är underskattad: I rapporten om den gemensamma jordbrukspolitiken 2010 (2) hänvisas till kvinnor endast genom statistik från Eurostat, och i rapporten om landsbruksutveckling 2010 nämns bara i förbigående klyftan i sysselsättningsgraden (76 % män, 62 % kvinnor) (3). Även i rådets intressanta beslut av den 20 februari 2006 om gemenskapens strategiska riktlinjer för landsbygdsutvecklingen (4) nämns kvinnor endast i anslutning till behovet av att underlätta deras inträde på arbetsmarknaden.

2.2

I Europaparlamentets resolution från 2011 om kvinnors roll inom jordbruket och på landsbygden (5) beskrivs däremot helt riktigt de viktigaste problem som kvinnor konfronteras med, och några strategiska vägar föreslås för att förbättra kvinnors sociala och ekonomiska situation. EESK instämmer i Europaparlamentets analys och slutsatser, men vill också fästa uppmärksamheten på en rad egna yttranden (6).

2.3

EESK välkomnar kommissionens förslag till förordning om gemensamma bestämmelser för strukturfonderna och de åtföljande arbetsdokumenten från kommissionen avdelningar (7) samt meddelandet om det europeiska innovationspartnerskapet inom jordbruket (8). Dessa texter innehåller intressanta punkter som inger hopp om att institutionerna kommer att ägna större uppmärksamhet åt könsfrågor. Kommittén hoppas att de kommer att åtföljas av adekvata beslut av rådet.

2.4

EESK värdesätter uttryckligen verksamheten inom organisationer för kvinnor på landsbygden och jämförbara nätverk i en rad medlemsstater. En del av dessa organisationer är fristående, medan andra ingår i jordbrukarorganisationer. Dessutom finns det organisationer för landsbygdsungdomar med ett betydande engagemang för jämställdhet. Därigenom får många kvinnor kvalifikationer och motiveras till ytterligare företagsmässigt, socialt, yrkesmässigt och politiskt engagemang. Dessa organisationer har också bidragit starkt till de framsteg som hittills gjorts, t.ex. i fråga om jordbrukarfamiljernas sociala trygghet. Inom vissa jordbrukarorganisationer – som hittills traditionellt dominerats av män – finns det numera aktiva kvinnor med stort inflytande (9). Sådana exempel bör tjäna som förebild i alla medlemsstater.

2.5

Parallellt med ovannämnda texter syftar det här yttrandet till att kartlägga kriterier och åtgärder som kan hjälpa kvinnor att frigöra sin potential som arbetstagare och företagare samt driva på innovativa åtgärder för hållbar utveckling och arbeten av hög kvalitet. Genom en klarare bild av kvinnors potential och behov på arbetsmarknaden och av företagsamheten i jordbruket och på landsbygden kan man förbättra produktiviteten och dess kvalitet, utveckla strategiskt framtidsperspektiv, främja diversifiering och utveckla en bättre överensstämmelse mellan GJP och politiken för landsbygdsutveckling och territoriell sammanhållning.

3.1

De successiva reformerna av GJP har suddat ut de begreppsliga gränserna mellan jordbruksekonomi, lantbruksekonomi och förvaltning/utnyttjande av landsbygdsområdena. Detta har skapat ett bredare underlag (10) för att analysera kvinnors problem, men det har också ökat behovet av korrekta, uppdelade och kvalitativa uppgifter, som fördjupar det arbete som redan utförts av Eurostat. I Europaparlamentets resolution från 2011 anges att 26,7 miljoner personer är fast sysselsatta inom jordbruket, varav 42 % (dvs. 11,2 miljoner) är kvinnor. Denna sysselsättning omfattar alla aktiviteter i jordbruket och på landsbygden där personer gör en arbetsinsats av någon form (som ofta inte är deras enda arbete eller deras huvudsysselsättning). Eurostat mäter däremot sysselsättningen inom jordbruket på grundval årsarbetsenheter, vilket minskar det totala antalet män och kvinnor som har någon typ av arbete inom sektorn till 11,1 miljoner år 2010 (för jordbruk, skogsbruk, jakt och fiske) och följaktligen antalet kvinnor till cirka 4,7 miljoner (11).

3.2

Denna hänvisning till statistiska metoder visar tydligt att problemet inte handlar om hur många personer det gäller utan om jordbrukets och landsbygdens strategiska roll i samspelet med städer och stadsnära områden och deras hållbara utveckling (miljömässigt och socialt). Kvinnors villkor i jordbruket och på landsbygden bör således betraktas ur ett dubbelt perspektiv: Det europeiska jordbrukets höga produktionsstandarder och den potential som kvinnor har och som kan frigöras genom utnyttjande av begränsade resurser, om de används effektivt och målinriktat. Man ska också beakta att vi fortfarande befinner oss i en allvarlig kris som skapar svårigheter – men också möjligheter – för kvinnor som lever och arbetar i jordbruks- och landsbygdsområden.

4.1

Nya analyser av situationen inom jordbruk och landsbygd visar att sektorn har börjat växa igen, med ökade intäkter som följd, efter en nedgång i produktion och sysselsättning som orsakades av minskad konsumtion och export. Särskilt den inre marknaden har visat en viss preferens för kvalitet och hållbarhet: till exempel är lokala produkter (utan transportsträckor eller med kort livsmedelskedja (12)) och/eller ekologiska produkter allt mer efterfrågade bland konsumenterna.

4.2

Vad gäller sysselsättningen förlorade jordbrukssektorn ca 900 000 arbetstillfällen mellan 2007 och 2008, medan nettoförlusten mellan 2008 och 2009 var 200 000 årsarbetsenheter (13). Den negativa sysselsättningsutvecklingen kan således plana ut på en nivå som återspeglar den naturliga minskningen av antalet arbetstagare på grund av företagens rationaliseringar, så att antalet mindre kvalificerade arbetare minskar och antalet högt kvalificerade arbetare ökar.

4.3

Trots att detta ger orsak till hopp, är krisen helt klart inte över och kvinnornas roll har inte förbättrats. Inom stora delar av jordbruksproduktionen används fortfarande informell kvinnlig arbetskraft, som redan har en mycket missgynnad ställning både vad gäller heltidsarbete (26 % kvinnor mot 52 % män) och deltidsarbete (9,7 % män mot 11,8 % kvinnor) (14). Vid sidan av detta förekommer det också säsongsarbete (som berör en mycket stor andel av arbetstagarna i förhållande till det begränsade antalet fast anställda) samt informellt och olagligt arbete, vilket är ett utspritt, osynligt och problematiskt fenomen som inte kan mätas, och som man bör motverka genom att främja omvandlingen av olagligt arbete till lagligt och i möjligaste mån stabilisera kvinnornas sysselsättning.

4.3.1

De kvinnliga invandrarnas situation är mycket oroväckande (oavsett om de kommer från länder i eller utanför EU). De förnekas ofta de mest grundläggande rättigheterna och får finna sig i försenad löneutbetalning eller omotiverade och orimliga löneminskningar. Situationen har förvärrats sedan krisen började och kan inte rättfärdigas med hänvisning till de svårigheter att få tillgång till kredit som drabbat det småskaliga jordbruket och förädlingsindustrin. Det finns många fall där kvinnliga arbetstagare har varit tvungna att återvända till sitt hemland utan att ha fått sin lön eller har blivit offer för utnyttjande, kriminalitet eller handel med arbetskraft, som tyvärr fortfarande inte är straffbart i vissa EU-länder.

4.3.2

Eftersom jordbruksföretagen är utspridda över ett stort område och många av dem är små kan det vara svårt att fullständigt kontrollera att anställningsförhållandena uppfyller kraven. Bra förvaltning från de lokala myndigheternas sida tillsammans med arbetsmarknadens parter och organisationer i det civila samhället kan dock vara en utgångspunkt för att bekämpa oegentligheter och brottslighet och således säkra alla parters rättigheter och säkerhet.

5.1

Jordbruksproduktionens kvalitetsdimension är en viktig aspekt av kvinnornas arbete, både som producenter, medhjälpande makor, konsumenter och förmedlare av traditioner, kreativitet och gamla och beprövade metoder. För att utnyttja detta faktum krävs en samordning på lokal nivå.

5.2

För att utveckla och tillämpa avancerade produktionstekniker, forskning, yrkesvägledning och utbildning måste forskningsinstituten och universiteten samarbeta med jordbruks- och landsbygdsområdena och inkludera kvinnornas behov och en analys av deras potential i sina studier.

5.3

Man tror ofta att alla utmaningar som gäller att förbättra kvaliteten och främja konkurrenskraften kan lösas med hjälp av någon typ av utbildning. Detta kan leda till ett större utbud av utbildningsprogram, i stället för bättre inriktade utbildningsprogram av högre kvalitet, som ofta inte motsvarar de särskilda behoven hos vare sig näringslivet eller berörda aktörer, eller gemensamt avtalade strategier för hållbar utveckling. För att växa behöver jordbruks- och landsbygdssektorn kvinnliga arbetstagare och företagare med den nödvändiga utbildningsbakgrunden, men utbildning räcker inte i sig för att omedelbart göra arbetet, verksamheten och levnadsförhållandena bättre om det saknas strukturer och tjänster eller hållbara anställningar av hög kvalitet.

6.1

Varje typ av utbildning, tillhandahållande av tjänster eller rationalisering bör utgå från en analys av de konkreta villkoren och resurserna hos de kvinnor som bor och arbetar på landsbygden. Detta innebär en noggrann analys av regionen och befolkningens potential och förväntningar, och den bör genomföras med de berörda kvinnornas aktiva deltagande. Deltagande är en process som de nationella, regionala och lokala myndigheterna, men också organisationer i näringsliv och samhälle, är ansvariga för. Den totala potentialen i en region kan ökas om man frigör potentialen hos de kvinnor som bor där. Målinriktade och effektiva program för att utveckla innovationen, företagandet och sysselsättningen bland kvinnor kan skapa arbetstillfällen (i synnerhet för unga) och därmed bromsa och ibland till och med vända tendensen till avfolkning av landsbygden.

6.1.1

Både universiteten och regionerna bör medverka i undersökningen av denna potential: forskningscentrumen bör tas med i utformningen och utvärderingen av utvecklingsplanerna. Detta kräver att man skapar effektiva kontakter via avancerade och tillgängliga IKT-tjänster mellan universiteten och kvinnorna i syfte att genomföra noggranna undersökningar och testa resultaten i praktiken (15).

6.1.2

De regionala utvecklingsplanerna bör innehålla särskilda utbildningsåtgärder som är inriktade på kvinnliga arbetstagare, medhjälpande makor och företagare och som syftar till att öka deras förmåga att anpassa sig, skapa innovationer och förmedla kunskap och beprövade metoder. De kvinnor som har fått yrkesutbildning bör uppmuntras till att föra den vidare till andra genom formella kanaler (kooperativ, strukturer för att påverka lokala myndigheters beslut, aktionsgrupper för landsbygdsutveckling osv.) och informella kanaler (grupper för diskussioner och självstudier, insatser i skolor och på universitet, radio- och tv-sändningar, tidningskolumner, sociala företag osv.). Den stimulans som behövs består inte bara av finansiella medel, utan också av att man frigör kvinnornas tid med hjälp av stöd och bra lokala tjänster (betald ledighet, barnpassningsstrukturer, effektiv och gratis transport (16), tillfälliga ersättare i förbindelse med vårduppgifter, barndagvård på jordbruk osv.).

6.2

En effektiv, snabb (bredband) och inte för dyr internettillgång är en förutsättning, med tanke på att det fortfarande är mindre än 60 % av hushållen i vissa EU-länder som är anslutna till nätet. Mer utbredd användning av IKT kan också underlätta tillgången till distansutbildning och kommunikation mellan geografiskt avlägsna områden och främja kontakter med kvinnor i jordbruks- och landsbygdssektorn i andra länder, och därmed väcka intresse också för språkstudier och erfarenhetsutbyte.

6.2.1

Dessutom kan IKT främja upprättandet av nätverk av kvinnliga företagare, medhjälpande makor och kvinnliga arbetstagare som – inspirerade av närvaron av invandrare från länder utanför EU – också kommunicerar och samarbetar med kvinnor från kandidatländer och tredjeländer. Detta kan leda till ett fruktbart utbyte av erfarenheter, ett bättre utvecklingssamarbete och till och med en större handelsintegration, och dessutom bidra till att lösa livsmedelsutmaningen på global nivå.

6.3

Kvinnornas hälsa i landsbygdsområdena bör prioriteras. Genom effektiva hälsovårdstjänster bör man bland annat med hjälp av telemedicin och fjärrdiagnos och högklassig medicinsk utrustning övervaka hälsa, säkerhet och yrkessjukdomar på arbetsplatserna, vilket också kan skapa arbetstillfällen för specialiserad personal. Sådana tjänster (i synnerhet vad gäller reproduktiv hälsa och förebyggande gynekologiska undersökningar) bör vara gratis. Under alla omständigheter bör kostnaderna alltid stå i förhållande till inkomst och familjesituation. En viktig aspekt är att äldre kvinnor utgör en stor andel av befolkningen: I vissa länder med en stor jordbrukssektor har kvinnorna en mycket längre förväntad medellivslängd än män, och därför är kvinnorna i majoritet i åldersgruppen över 60 år (17). För dessa kvinnor är det viktigt att det finns läkartjänster, stöd och hemhjälp tillgängliga också för att inte yngre kvinnor ska behöva ta på sig ytterligare familjeansvar.

6.4

Ställningen för medhjälpande makor varierar fortfarande mycket från land till land. De erkänns inte formellt som arbetstagare, trots att de utför mycket arbete inom sektorn, och i vissa medlemsstater har de fortfarande inte tillgång till sjukvård eller pension (bortsett från en allmän pension, om socialskyddssystemet omfattar en sådan). Det behövs instrument för att säkra skydd för dessa kvinnor, till exempel särskilda pensionsfonder som främjas av arbetsmarknadens parter eller de lokala och regionala myndigheterna. Man bör också fastställa en rättslig ram som säkrar dem samma status, eventuellt via en särskild europeisk stadga för kvinnor som arbetar inom jordbruket och på landsbygden.

6.5

Kvinnorna spelar en central roll när det gäller rationell energianvändning och avfallshantering, eftersom de sköter om hushållets ekonomi. Avfallssortering och lämpliga strukturer för kompostering och bearbetning (biomassa) kan bidra till målen för energibesparing och till att det uppstår självförstärkande positiva tendenser i jordbruksproduktionen och den ekologiska produktionen, som i praktiken är självförsörjande i fråga om energi. Tillgång till nya gröna produktionstekniker och effektiv resursanvändning bör underlättas och stödjas med särskilda incitament för företag och verksamheter som drivs av kvinnor.

6.6

I många länder har man tack vare initiativ som startats av kvinnogrupper fått positiva erfarenheter av landsbygdsturism, i synnerhet i form av kooperativ, som kvinnorna har förvaltat med utmärkta resultat. Med tanke på det ökande intresset för denna typ av turism bör man inrätta nätverk för denna verksamhet och utbyta bästa praxis.

6.7

För att bidra till hållbar utveckling och stödja kvinnornas arbete (som ofta utförs på små jordlotter) bör distributionen hålla hög kvalitet och vara funktionell och flexibel: lokala distributionskooperativ, där kostnaderna hålls nere, kan främja försäljningen av lokala kvalitetsprodukter till mer överkomliga priser. Särskilda säljfrämjande evenemang för dessa produkter har också visat sig vara fördelaktiga.

6.8

Det är viktigt att främja den lokala hantverksproduktion som är på väg att försvinna. Informations- och marknadsföringsåtgärder kan bidra till att bevara och skapa företag och arbetstillfällen och därmed motverka avfolkningen av landsbygden och den kvalitetsförsämring som följer av massimport. Därför behövs det ett effektivt samspel mellan lämpliga tjänster, tekniker och transport för att förbinda landsbygdsområdena med marknaderna i städerna (18).

6.9

Det är nödvändigt att förbättra tillgången till krediter för att inrätta jordbruks- och hantverksföretag och kooperativ och ge mer ansvar till de traditionella bankerna (i synnerhet lokala föreningsbanker och sparbanker) och också främja mikrokreditprogram som främst riktas till kvinnor.

7.1

I väntan på antagandet av förslaget till förordning om gemensamma bestämmelser för strukturfonderna (19) bör vi hålla i minnet att rådet i EJFLU-förordningen understryker att fondens medel ska utnyttjas för att främja jämställdhet och information till och delaktighet för jämställdhetsorganisationer (20). Den nya gemensamma förordningen skulle kunna stärkas om man inför ett snabbförfarande för kvinnor som startar innovativa och hållbara jordbruksföretag eller hantverksföretag på landsbygden. Detta skulle ge de organisationer i det civila samhället som deltar i det partnerskap som omfattas av artikel 6 i den nämnda förordningen större kraft och kapacitet att lägga fram förslag.

7.2

När det gäller förslaget till gemensam förordning om fonderna, som EESK redan har behandlat i ett yttrande (21), vill vi bekräfta att kommittén är mycket bekymrad över de konsekvenser som markoekonomiska villkor kan få (artikel 21) för projekt som syftar till utveckling av initiativ för kvinnor. EESK begär att man inför en specifik bestämmelse för att undvika att de svagaste i samhället, däribland kvinnor, drabbas direkt eller indirekt.

7.3

EESK hoppas att kommissionen, utöver den insats som den redan gjort i de ovannämnda förslagen, kommer att bli bättre på att i ett tidigt skede uppfatta kvinnors förändrade villkor och krav och framför allt undvika en rigid utformning av innehållet och metoderna i programmen för att främja kvinnors villkor i jordbruket och på landsbygden.

7.4

Kvinnors ökade deltagande i utvecklingen av jordbruket och landsbygden bör systematiskt integreras även i EU:s program för forskning och utveckling, utbildning (bl.a. Europeiska socialfonden) och för arbetstagarnas rörlighet samt, naturligtvis, i genomförandet av politiken för ekonomisk, social och territoriell sammanhållning.

7.5

Bestämmelser, program och projekt som rör genomförandet av andra pelaren bör regelbundet kontrolleras i samband med förfarandena för övervakning av GJP för att säkerställa att de på ett effektivt sätt bidrar till lika möjligheter och ett lämpligt utnyttjande av resurserna.

7.6

Det bör också införas tematiska delprogram för kvinnor inom ramen för politiken för landsbygdsutveckling, och de erfarenheter som vunnits genom Leader-programmet bör utnyttjas och spridas.

7.7

För att kunna utveckla program som huvudsakligen syftar till att frigöra kvinnors potential bör lokal- och regionalområdena – i fysisk, administrativ och sociologisk mening – stå i centrum för en utveckling som bygger på delaktighet. Arbetsmarknads- och civilsamhällsorganisationerna bör vara medansvariga som centrala aktörer i valet av lösningar och deras genomförande. För att göra detta måste de också visa att de har förmåga att konkret och effektivt företräda kvinnors intressen och integrera dem på alla organisationsnivåer och därigenom medverka till deras kapacitetsuppbyggnad.

7.7.1

EESK uppmanar alla organisationer som är representerade inom kommittén att rikta stor uppmärksamhet mot kvinnor som arbetar och lever i en jordbruks- och landsbygdsmiljö och att göra sig till tolk för deras behov och önskemål samt att systematiskt integrera kvinnor i de olika horisontella och vertikala samarbetsstrukturerna.

4.10.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 299/34

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén är medveten om EU:s och Republiken Moldaviens ömsesidiga intresse av närmare relationer, och efter studiebesöket i mars 2012 åtog sig kommittén att utarbeta föreliggande yttrande med rekommendationer avseende följande mål:

1.2

I sina rekommendationer till kommissionen och Europaparlamentet vill EESK se att ett balanserat frihandelsavtal ingås. Organisationerna i det civila samhället bör involveras i alla skeden av processen. För att ett frihandelsavtal ska kunna slutas måste kommissionens insatser samverka med utrikestjänstens verksamhet. Kommittén förespråkar följande:

1.3

I sina rekommendationer till de offentliga myndigheterna i Moldavien vill EESK uppmuntra regeringen och parlamentet att vidta följande åtgärder:

1.4

I sina rekommendationer till organisationerna i det moldaviska civila samhället önskar EESK utveckla sina relationer med civilsamhället i Moldavien inom ramen för det Östliga partnerskapet. Kommittén lägger för det civila samhället fram följande förslag som kommittén hoppas få presentera i Moldavien vid en konferens som ger konkret form åt målet Kontakt mellan folken inom partnerskapet. Förutom inrättandet av ett råd för ekonomiska, sociala och miljörelaterade frågor vill EESK rekommendera parterna på arbetsmarknaden och i det civila samhället följande:

2.1

Det civila samhället i Moldavien deltar redan i en rad befintliga mekanismer för tillnärmning till EU. Ett rådgivande organ med 30 medlemmar, nationella deltagarrådet, inrättades i januari 2011 och arbetar tillsammans med regeringen. Dessutom finns det ett annat rådgivande organ vid parlamentet. Det nationella konventet för europeisk integration grundades i november 2010 och samlar ett flertal organisationer som strävar efter att lägga fram förslag och sprida information om den europeiska integrationsprocessen i syfte att möjliggöra en direkt och öppen debatt med deltagande parter. Dessutom har det skapats flera temainriktade plattformar inom det civila samhället på nationell nivå.

2.2

Moldaviska organisationer är involverade i olika grupper vid forumet för det civila samhället inom ramen för det Östliga partnerskapet: demokrati, mänskliga rättigheter, goda styresformer, stabilitet, allmänna rekommendationer, miljö, energi och klimatförändring samt kontakt mellan människor. EESK önskar uppmuntra utvecklingen av den femte arbetsgruppen om den sociala dialogen, som mer allmänt behandlar ekonomiska och sociala frågor (3).

2.3

Arbetsmarknadens parter har en avgörande roll att spela i tillnärmningen mellan EU och Moldavien. Fackorganisationernas oavhängighet är garanterad i grundlagen och styrs av en lag från juli 2000 som garanterar facklig frihet, kollektivförhandlingar och skydd av fackliga tillgångar. Det fackliga landskapet har genomgått stora förändringar under de senaste åren. De två befintliga fackorganisationerna CSRM och Solidaritate har gått samman och bildat ett enda fackligt centralförbund, Moldaviens nationella facksammanslutning (CNSM). CNSM har blivit medlem av Internationella fackliga samorganisationen och deltar därmed i internationella aktiviteter och möten. CNSM skulle även kunna anhålla om observatörsstatus vid Europeiska fackliga samorganisationen.

2.3.1

Den mest representativa arbetsgivarorganisationen är Moldaviens nationella arbetsgivarförbund som grundades 1996 och består av 32 medlemmar. Organisationen betecknar sig som opolitisk och obunden. Den nationella arbetsmarknadsmyndigheten ansvarar för projektet "Mobility Partnership" mellan EU och Moldavien. Partnerskapets mål är att se till att den moldaviska arbetsmarknadens integration sker på ett smidigt sätt. Arbetsgivarorganisationerna deltar i denna integration genom att verkställa besluten inom projektet på lokal och regional nivå.

2.3.2

Det vore alltså värdefullt att förstärka arbetsmarknadens parters enheter för information om frihandelsavtalet i samarbete med motsvarande branschorganisationer på EU-nivå eller i medlemsstaterna.

2.4

Vissa befolkningsgrupper lever fortfarande i en utsatt situation, i synnerhet på landsbygden. Den försämrade sociala situationen drabbar i synnerhet kvinnor i form av hög arbetslöshet, kunskapsförlust, sänkta löner, säsongsarbete och svagt socialskydd. Kvinnorna åtnjuter liknande rättigheter som männen men är mer utsatta på arbetsmarknaden. Dessutom utgör kvinnorna endast 14 % av de moldaviska företagarna. Landsbygdsbefolkningen är fortfarande överrepresenterad bland de grupper som faller under fattigdomsgränsen (4), och de fattiga på landsbygden ökade år 2009. Barnen i Moldavien är drabbade av många olika problem, exempelvis avsaknad av fast bostad, barnarbete, smuggling och prostitution, och situationen är oroväckande. Fenomenet "socialt föräldralösa", dvs. barn som lämnas bort till barnhem av sina familjer på grund av fattigdom, är fortfarande vanligt.

2.5

Medieverksamheten har förbättrats sedan ett antal år tillbaka. Rådet för audiovisuell samordning antog en ny övervakningsmetod för politisk rapportering i slutet av 2010 med bistånd från EU och Europarådet. Dessutom började två nya TV-kanaler sända 2010 (Jurnal TV och Publika TV) liksom fyra nya radiostationer (Radio Sport, Aquarelle FM, Publika FM och Prime FM). Det bör vara en prioritet att utbilda journalister i EU-frågor. Framstegen avseende yttrandefrihet kommer att leda till bättre information till medborgarna och näringslivet om tillnärmningens utmaningar, i synnerhet i fråga om jordbruket.

2.6

Trots otvivelaktiga framsteg lider det civila samhället fortfarande av djupgående organisationssvårigheter. Obalansen mellan olika områden finns kvar. Den icke-statliga sektorn är aktiv i större tätorter som Chișinău, Bălți, Cahul och Ungheni, men förekommer blygsamt i större delen av landet. Däremot har fackföreningarna en bättre täckning i landet. Till följd av den kvardröjande uppdelningen av landet är samarbetet mellan de två delarna på vardera sidan av Dnestr ännu mycket begränsat. Dessutom är de icke-statliga organisationerna i relativ hög grad beroende av utländska donatorer, vilket kan hota deras oavhängighet och fortlevnad. Sakkunnignätverken är visserligen av hög kvalitet, men bygger på ett alltför lågt antal specialister, och förteckningen över befintliga större icke-statliga organisationer har inte utökats under de senaste åren.

3.1

Förberedelserna inför frihandelsavtalet mellan EU och Moldavien berör varor, tjänster och investeringar, men dess fulla och djupgående uppgift omfattar även överföring och effektiv tillämpning av gemenskapslagstiftningen på handelsområdet. Detta förutsätter lämpliga åtföljande åtgärder och genomgripande reformer. Den moldaviska ekonomin lider nämligen av en brist på konkurrenskraft som beror på ett antal olika faktorer såsom eftersatt transportinfrastruktur (särskilt vägar), en liten inre marknad, svag innovationsanda, bestående politisk instabilitet, svårigheter att få tillgång till finansiering samt korruption. Exporten går dock inte längre uteslutande till marknaderna i de tidigare Sovjetrepublikerna. Omläggningen av utrikeshandeln i riktning mot Europa har konkretiserats; närmare hälften av exporten går västerut. Detta har lett till en ökning av textilsektorns andel av exporten (från 10 % 1999 till 22,7 % 2008 (5)) tack vare den låga kostnaden för kvalificerad arbetskraft.

3.2

En hållbarhetsbedömning pågår vid sidan av förhandlingarnas första stadium och torde i september 2012 kunna ge information om positiva och negativa återverkningar av en eventuell öppnad handel (6). I konsultens uppdrag (7) bör rådfrågning av EESK ingå i fråga om föremålen för förhandlingarna och om bidragen till det offentliga samrådet. Dessutom bör särskild uppmärksamhet fästas vid kommissionens ståndpunkt då hållbarhetsbedömningen har slutförts samt vid de åtföljande åtgärderna.

3.3

Riskerna i anslutning till avtalet är små för EU:s vidkommande, och gäller snarast sanitära och fytosanitära normer samt investeringsgarantier. Förbättrade affärsförutsättningar krävs för att locka europeiska investeringar, inklusive intensifierad korruptionsbekämpning. Mätningen av omfattningen av korruption från 2011 placerar Moldavien på 112:e plats i världen med ett betyg på 2,9 av 10 (8). De berörda institutionerna är centrumet för bekämpning av ekonomisk brottslighet och korruption samt ett särskilt åklagarorgan för korruptionsfrågor. Gällande lagstiftning är ändamålsenlig, men genomförandet av politiken för korruptionsbekämpning är bristfälligt. Bristen på finansiering i det politiska livet, medborgarnas uppgivna inställning och civilsamhällets bristfälliga närvaro på detta område är beklagligt. Korruptionsbekämpningen är en av de främsta prioriteringarna för internationella donatorer (Europarådet, EU, Sida, Världsbanken, FN:s utvecklingsprogram UNDP, USAID osv.). Flera icke-statliga organisationer har dessutom i samverkan arbetat på detta område (centrum för analys och förebyggande av korruption, Transparency International Moldova, antikorruptionsalliansen och centrumet för undersökande journalistik). Politiska förändringar har hittills inte lett till några tydliga resultat på detta område.

3.4

Frihandelsavtalet kommer att få stora återverkningar på socialområdet. I detta sammanhang vill EESK understryka den sociala dialogens betydelse för landets utveckling. Kommittén rekommenderar att man antar protokollet för grupptalan i Europarådets sociala stadga och att man förbättrar arbetsinspektionen och inrättar en arbetsdomstol. De moldaviska myndigheterna samarbetar med ILO i fråga om svartarbete, och strävar efter att uppnå europeiska standarder. De deltar även i Europaåret 2012 för aktivt åldrande och solidaritet mellan generationer. Det gäller även att förbättra mottagningen av återvändande migranter i Moldavien och att förbättra moldaviers rättigheter utomlands. Utbildning och fortbildning av arbetskraften är andra aspekter som måste prioriteras.

3.5

Jordbruks- och livsmedelssektorn i Moldavien är av väsentlig betydelse i förhandlingarna om ett frihandelsavtal. Det moldaviska jordbruket måste göra ytterligare framsteg i fråga om ursprungsmärkning, kontroller av överensstämmelse med sanitära och fytosanitära bestämmelser samt efterlevnaden av konkurrensreglerna om branschen vill exportera till EU-marknaden och garantera livsmedelssäkerheten. Det finns i dag antagna normer, men ett genomförande av dem i praktiken är en lång och dyr process, i synnerhet när det gäller djurhållning (under 2008 var honung den enda djurhållningsprodukt som kunde exporteras från Moldavien). Anpassningen till EU-normer medför höga kostnader för små producenter, och myndigheterna måste vidta institutionella reformåtgärder och se över stöden till sektorn för jordbruk, livsmedel och vin. Projekt som finansieras via Europeiska kommissionens program för handelsbistånd kunde i hög grad bidra till moderniseringen.

3.6

Industrierna var länge tynande men verkar ha dragit nytta av fördelaktiga konkurrensförhållanden och priser i EU-marknadernas närhet. Ett exempel på detta är den snabba utvecklingen inom textilsektorn. Denna lätta industri kan etablera sig i hela landet, särskilt i de eftersatta områdena i söder. Bilindustrin har nyligen fått ett genombrott i landets norra delar tack vare tyska investerare. Moldaviens deltagande i strategin för Donauregionen samt moderniseringen av större industrikomplex (i synnerhet på högra stranden av floden Dnestr) kan leda till en framgångsrik utveckling.

3.7

För att ett frihandelsavtal med EU ska kunna uppfattas som djupgående och fullständigt måste det bygga på Moldaviens förmåga att anpassa sig till gemenskapslagstiftningen. Detta krav måste även åtföljas av lämpliga finansiella resurser. Erfarenheterna av den inre marknadens utvidgningar har tydligt visat på strukturfondernas betydelse för att säkerställa social och territoriell sammanhållning. Kommittén rekommenderar alltså att åtföljande åtgärder av motsvarande värde vidtas för att minska risken för ökad social ojämlikhet eller geografiska skillnader. Därför bör kommittén för uppföljning av frihandelsavtalet fästa särskild uppmärksamhet vid genomförandet av programmet för europeiskt grannskapsstöd till jordbruk och landsbygdsutveckling – Enpard.

3.8

Miljöns hälsotillstånd i Moldavien ger anledning till framtida oro (marken, vattnet, energin), och detta måste beaktas i förhandlingarna om ett frihandelsavtal. Det sovjetiska arvet på detta område är särskilt betungande, i synnerhet när det gäller hanteringen av giftigt avfall. Den ihållande torkan under de senaste åren visar att Moldaviens ekonomi är känslig för miljöföroreningar och klimatförändringar. Dessutom är över hälften av grundvattenlagren förorenade, samtidigt som grundvattnet försörjer två tredjedelar av befolkningen med dricksvatten. Miljöpolitiken karaktäriseras av brist på anslag trots ett antal internationella åtaganden, bl.a. från EIB. Dessutom finns det ett stort behov av att öka medvetenheten bland samtliga ekonomiska aktörer som fortfarande fäster liten vikt vid utmaningarna på transportområdet och i byggsektorn. Moldavien har anslutit sig till den europeiska energigemenskapen, och är starkt beroende av import av fossila bränslen samtidigt som energieffektiviteten fortfarande är låg. EESK förespråkar stöd till miljöorganisationer avseende energisparande, rationellt bruk av resurser och avfallshantering.

3.9

I hållbarhetsbedömningen måste särskild uppmärksamhet fästas vid Transnistriens situation i syfte att med utgångspunkt i frihandelsavtalet utröna vilka återverkningarna kan bli i fråga om gränsbevakningen samt på det ekonomiska och sociala området. Frihandelsavtalet skulle kunna bidra till att jämna ut interna skillnader och leda till territoriell integration.

4.1

I syfte att uppmuntra det civila samhällets framsteg mot bredare dialog och utökat samråd, rekommenderar EESK att ett råd för ekonomiska, sociala och miljörelaterade frågor inrättas med förebild i motsvarande organ i andra länder i regionen. Ett studium av olika europeiska erfarenheter kunde bidra till att skapa en egen väg för Moldavien.

4.2

Förslaget om ett råd för ekonomiska, sociala och miljörelaterade frågor svarar mot behovet av bättre struktur i det civila samhället och kan förstärka civilsamhällets inflytande och relevans. De tillfälliga strukturerna mångfaldigas i dagens läge, och detta ger en flexibel och experimentell ram, men det är osäkert om de kan fortleva och deras verksamhet är obeständig. Synpunkterna från arbetsmarknadens parter, olika sammanslutningar och icke-statliga organisationer är spridda och de är svåra att avläsa i den offentliga debatten.

4.3

Ett moldaviskt råd för ekonomiska, sociala och miljörelaterade frågor kunde utgöra ett intressant bidrag i arbetet med att nå samförstånd om vilken väg samhället ska slå in på samtidigt som olika intressen kan beaktas i utvecklingsmodellen. Ett gemensamt arbete som grundar sig på samråd bör byggas upp kring de tre pelarna inom hållbar utveckling. Detta är även en viktig etapp i arbetet för en fungerande strategi för integrering av Transnistrien.

4.4

Detta råd skulle kunna tillhandahålla oberoende analyser och hålla dem isär från partistrider och resurskonflikter samtidigt som det tillåter ett utbyte av synpunkter. Dessutom vore det motiverat att inom rådet bekämpa diskriminering på grund av kön, ursprung eller religion.

4.5

Moldaviens råd för ekonomiska, sociala och miljörelaterade frågor kunde svara mot den offentliga politikens behov av utvärdering i anslutning till övertagandet av gemenskapslagstiftningen. Inom rådet kunde en kommitté inrättas med uppdraget att följa upp frihandelsavtalet i samarbete med Europeiska ekonomiska och sociala kommittén.

4.10.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 299/39

4.10.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 299/45

3.2.1

En omvänd produktionspyramid, med ett gränsöverskridande kooperativt fokus och en kritisk massa som säkrar att produktionen sker i nödvändig skala och omfattning. Med utgångspunkt i enskilda producenter eller familjeföretag bör man främja jordbruksföreningar och kooperativ på basnivå – aktörer med en dynamisk inverkan på landsbygdsekonomin. Dessa bör integreras i mer omfattande strukturer – regionala nätverk och konkurrenskraftiga poler – som minskar avstånden mellan lantbrukarna och de delar av distributionskedjorna där värdetillväxten är störst. En sådan kooperativ struktur skulle göra det möjligt att maximera avkastningen och ta hänsyn till efterfrågans mångfald genom att distributionskedjorna mellan produktions- och konsumtionscentra blir kortare (8). På samma sätt utgör den kooperativa integrationen (9) en garanti för större spårbarhet under hela processen när det gäller både kvalitet och prissättning, vilket i sin tur leder till ett bättre utnyttjande av resurserna och högre effektivitet.

3.2.2

Kooperativens positiva sociala effekter. Det överskott som kooperativnätverken ger upphov till återinvesteras i de deltagande kooperativen, vilket ökar deras möjligheter att stärka sin marknadsstyrka. Detta har en positiv inverkan på sysselsättningen och bidrar till en mer generell tillgång till grundläggande resurser på bättre villkor för såväl producenter som konsumenter, och bidrar till att skapa synergier inom ramen för de nya handelsförbindelserna.

3.2.3

Koncentration av efterfrågan  (10). Med hjälp av konsumentkooperativ och främjandet av konsumentnätverk som bidrar till att koncentrera medborgarnas efterfrågan har man för avsikt att underlätta tillgången till produkter på mer fördelaktiga villkor vad avser pris och kvalitet. Den direkta kontakten med producenterna inleds redan på de lokala marknaderna och närmarknaderna, och kan sedan vidareutvecklas i syfte att optimera de virtuella handelstransaktionerna på internet. Denna strategi sammanfaller med de målsättningar som har fastställts av EU:s främsta organisationer för jordbrukare och jordbrukskooperativ: "Syftet är att stimulera/stödja jordbrukarnas initiativ vad gäller direktförsäljning av produkter till slutkonsumenterna (t.ex. direkt gårdsförsäljning, via jordbrukskooperativ, på de lokala marknaderna, med hjälp av gemensamma plattformar eller företag som kontrolleras av producenterna)" (11).

3.2.4

En cirkulär marknadsmodell  (12) med kortare distributionskedjor som utgångspunkt. Vissa aktörer som inte tillför något värde i distributionskedjan för jordbruksprodukter har kommit att få en överdriven tyngd, och för att motverka detta bör man främja möjligheten till distributionskedjor som så långt det är möjligt minskar avstånden mellan produktions- och konsumtionsenheterna (med detta avses primärproducenterna respektive slutkonsumenterna) (13). På så sätt kan man skapa "marknadsslingor" som gör det möjligt att anpassa medlen och kostnaderna till befolkningens behov och produktionsresurserna, så att man undviker över- eller underskott som riskerar att leda till att priserna fluktuerar på ett konstlat sätt. Allt detta kommer att leda till att livsmedelskedjan fungerar på ett mer rättvist, öppet och balanserat sätt som bidrar till att förebygga orimliga och otillbörliga metoder som sätter den rättvisa konkurrensen på spel.

3.2.5

Ny teknik  (14) Teknisk innovation är hörnstenen i utvecklingen av en mer kooperativ marknad när det gäller såväl den innovativa utvecklingen av teknik för jordbruksproduktion som de logistiska strukturer som behövs för att kunna optimera effektiviteten i kommunikationsprocesserna i samband med införandet av intelligenta nätverk för produktion, distribution och konsumtion (som organisationsformer med en hög grad av egenorganisation och utvecklingsfrihet samt kapacitet att lära sig att agera för att nå sina mål). Deras virala karaktär, interoperabilitet och ömsesidiga kontakter gör att de kan ersätta tomma mellanled i en digitaliserad omvärld. Följaktligen bör de nya teknikerna användas som verktyg för att utforma en process som leder till ökad kollektiv effektivitet, eftersom de kan stimulera utvecklingen och bidra till att innovationer kommer till användning inom livsmedelskedjorna.

3.3.1

Vidtagande av åtgärder inom ramen för EU-politiken. Genom en reform av den rättsliga ramen och en lämplig incitamentstrategi bör man främja åtgärder med syftet att stödja och uppmuntra kooperativ med hjälp av utvecklingsorgan, finansiella krediter, etc., åtgärder för kooperativ integration och internationalisering, åtgärder med fokus på social sammanhållning och innovation, åtgärder för att skapa starkare partnerskap mellan offentliga institutioner och små och medelstora företag, kooperativ, konsumentorganisationer eller andra kollektiv.

3.3.2

Kooperativ offentlig upphandling  (15). De framsteg som har gjorts på senare år vad gäller grön offentlig upphandling – och mer nyligen även i fråga om antagandet av etiska kriterier för offentliga myndigheters upphandlingsförfaranden – har haft en avsevärd inverkan på de hållbarhets- och samarbetsrelaterade åtgärdernas sociala och ekonomiska betydelse. Offentlig upphandling kan fungera som ett exempel och är förknippad med stora inköpsvolymer, och utgör därför ett mycket viktigt instrument när det gäller att främja de fastställda målen. Att stimulera marknadsflödena mellan de offentliga förvaltningarna och kooperativnätverken kan visa sig avgörande för en ny modell för hållbar produktion och konsumtion.

3.3.3

Kvalitetsmärkning  (16). Kvalitetsmärkning är ett instrument som indirekt främjar saluförda produkter och utgör ett intyg på produkternas ursprung, egenskaper och kännetecken, och som i detta fall framhäver det mervärde som den kooperativa produktionens sociala aspekter ligger till grund för ("kooperativ märkning"). Denna märkning bidrar till att göra produkterna mer välbekanta och gör det möjligt för jordbruksföreningar att gå över från ett produktionsorienterat till ett marknadsorienterat arbetssätt.

3.3.4

Öppenhet och konsumentinformation  (17). När det gäller informationskampanjer och medvetandehöjande kampanjer som riktar sig till allmänheten, med fokus på inköpsbeslut på en kooperativ marknad, är öppenheten (i synnerhet vad avser kvalitet och spårbarhet) en faktor som bidrar till jämvikten i värdekedjan. Den leder till en bättre informationsmässig symmetri och en samordnad verksamhet i produktions- och konsumtionsleden, vilket är nödvändigt för att en hållbarhetsbaserad modell ska vara effektiv, genom att utbud och efterfrågan passas ihop tids- och rumsmässigt i samband med integreringen av relevanta saluföringsprocesser. Man bör också prioritera konsumentorganisationer och distributionskanaler som leder till en lämplig koncentration av den slutliga efterfrågan på jordbruksprodukter.

3.3.5

Utbildning med inriktning på socialt företagande och kooperativism  (18). Det handlar visserligen om ett instrument som klart och tydligt är proaktivt och som inte ger omedelbara resultat, men det är likväl avgörande för att man ska kunna befästa de förändringar som äger rum på marknaden. Att elever får kunskap om och tillägnar sig kooperativa principer i skolan innebär inte bara att de redan i tidig ålder får en positiv inställning till den kooperativa modellen eller kooperativ verksamhet som en källa till förtroende, utan också att dessa principer sprids vidare till föräldrarna som därmed kan uppmuntras att konsumera på ett sätt som ligger i linje med de åtgärder som föreslås. Det är i detta hänseende särskilt viktigt att främja ungdomars företagaranda för att uppmuntra och stimulera inrättandet och konsolideringen av kooperativ, oavsett om de är verksamma inom produktions-, försäljnings- eller konsumtionsfasen. Allt detta kommer utan tvivel att gynnas av kännedom om samt utbyte och spridning av exempel på bästa praxis vad gäller kooperativ verksamhet.

3.3.6

Differentierad beskattning  (19). Det är viktigt att ett mer rättvist skattesystem gör det möjligt att styra konsumtionen i riktning mot ett mer effektivt utnyttjande av resurserna (20), så att man tar större hänsyn till varje produkts sociala och miljömässiga inverkan och det sociala mervärde som den kooperativa modellen kan tillföra. Inom en specifik skattemässig ram är skattemässiga stimulansåtgärder och kompenserande stöd några av de mer direkta instrumenten, och de har en större potential när det gäller att uppnå de eftersträvade målen. Tidigare erfarenheter i olika medlemsstater visar att införandet av differentierad beskattning främjar ekonomiskt självbestämmande och oberoende, men denna åtgärd kräver i likhet med några av de initiativ som vi redan har föreslagit att man gör en förhandsanalys av dess konsekvenser.

3.3.7

Användning av teknik. Teknikens framsteg och en allmän tillgång till tekniken är de faktorer som har störst betydelse när det gäller att uppnå de fastställda målen. I detta sammanhang bör man erinra om följande initiativ: tillämpning av forskning och innovation på jordbruksproduktionsområdet, skapandet av nya försäljningsplatser och distributionskanaler, och slutligen ökad användning av kvalitetsmärkning, som innebär att extra poäng tilldelas beroende på produktens näringsinnehåll, garantier för att varan finns att tillgå och andra aspekter som är till nytta för samhället, samt att poäng dras av om produkten t.ex. har negativa effekter ur samhälls- och miljösynpunkt. På så sätt kan man använda kriterier såsom hälsa och livsmedelssäkerhet samt ekologiskt fotavtryck eller social inverkan som försäljningsargument, och dessutom kan konsumenterna sätta dessa faktorer i relation till produktens pris samt produktions- och distributionskostnader. För att ett sådant certifieringsinstrument ska kunna införas krävs det också andra verktyg såsom intelligent telefoni, specifika IT-applikationer och sociala nätverk.

3.4.1

Det ekonomiska området: en stabil och trygg tillgång till marknaderna för jordbrukarnas produkter, hållbar finansiering, socialt ansvarstagande investeringar, en mer dynamisk marknad, främjad konkurrens, skydd av konsumenternas rättigheter och intressen, etc.

3.4.2

Det sociala området: fysisk planering, landsbygdsutveckling och integration, kulturarvet och den lokala och regionala identiteten, tryggad livsmedelsförsörjning och livsmedelssäkerhet, förebyggande av överproduktion, livsmedelstillgänglighet, produkters sociala spårbarhet, förebyggande av utlokalisering av företag, garantier för skäliga löner och förbättrade arbetsvillkor, socialt ansvarstagande och ansvarsfull konsumtion, folkhälsa och hälsosamma livsstilar, medborgarnas direkta medverkan i beslutsfattandet vid de institutioner som företräder dem, etc.

3.4.3

Miljöområdet: energisparande, bevarande av ekosystem, ekologiska fotavtryck, agroekologi, en rationell och ansvarsfull användning av råmaterial och naturresurser, jordbruksprodukters livscykel, skapandet av gröna arbetstillfällen som en strategi för en utvidgning av marknaden, etc.

4.10.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 299/49

—

förespråkar EESK standardiserade EU-regler för hela luftfartssektorn, som förhindrar okontrollerad subventionering och säkrar likvärdiga villkor för alla marknadsdeltagare också på lokal nivå,

—

håller kommittén med om att privata investeringar generellt sett inte kan betraktas som statligt stöd; samtidigt kan en offentlig aktör agera som privat investerare om investeringen kan rättfärdigas ur kommersiell synpunkt,

—

rekommenderar EESK att statligt stöd för investeringar i flygplatsinfrastruktur och startbidrag till flygbolag endast bör vara möjligt i tydligt definierade fall och begränsas på basis av tidsperiod och intensitet,

—

bekräftar EESK att det behövs full öppenhet i fråga om det stöd som kan beviljas flygplatser och flygbolag och de villkor under vilka stödet kan utbetalas,

—

uppmanar kommittén till att stimulera den sociala dialogen och undvika social dumpning i denna sektor,

—

betonar EESK vikten av ett korrekt genomförande av riktlinjerna och att efterlevnad är en avgörande faktor,

—

efterlyser EESK en långsiktig politik när det gäller utvecklingen av regionala flygplatser; riktlinjerna för luftfart kan tillämpas på ett framgångsrikt sätt endast om man kommer överens om tydliga politiska prioriteringar för utvecklingen av regionala flygplatser.

—

Behovet av att förenkla riktlinjerna och göra dem med transparenta.

—

Stöd för bättre verkställighet av reglerna om statsstöd till flygbolag och flygplatser.

—

En ny kategori av regler för att förhindra konkurrenssnedvridning mellan flygplatser i samma upptagningsområde.

—

Mer klarhet och förutsägbarhet när det gäller regler om investeringsstöd (tydliga definitioner av finansiella parametrar).

—

Det får inte ske någon konkurrenssnedvridning.

—

Man bör förbättra regionernas utveckling och åtkomlighet genom att ytterligare stärka den regionala lufttransporten.

—

Man bör undvika fördubbling av olönsamma flygplatser.

—

Man bör undvika att skapa och upprätthålla överkapacitet.

4.10.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 299/54

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) vill först och främst framhålla att det är företagen som är de viktigaste aktörerna i samband med anpassningsstrategier för de aktörer som är verksamma på marknaderna. Företagen står följaktligen i centrum för omstruktureringarna.

1.2

Kommittén understryker den viktiga roll som Rådgivande utskottet för industriell omvandling (CCMI) har spelat och spelar som forum för konstruktiv dialog och utarbetande av idéer och förslag till kommissionen, rådet och Europaparlamentet i frågor som rör industriell omstrukturering.

1.3

EESK erinrar om att omstruktureringar i allmänhet är komplexa processer. Att förutse förändringar innebär att förbereda företag och anställda inför nya utmaningar så att förändringarnas sociala konsekvenser minimeras och möjligheterna till framgång maximeras, samtidigt som man skapar en anda av ömsesidigt förtroende och ser till att arbetsmarknadens parter och det organiserade civila samhället konsekvent involveras.

1.4

Arbetstagarna och företagen i EU står nu inför följande situation:

1.5

EESK välkomnar därför grönboken som läggs fram vid en lämplig tidpunkt. Kommittén hoppas emellertid att dessa synpunkter och debatter kommer att följas av konkreta och effektiva åtgärder och en integrerad strategi på alla produktions-, konsumtions- och tjänstenivåer. Detta kräver samspel och informationsutbyte mellan de olika nivåerna i produktions- och distributionskedjan, samt utbyte av god praxis på detta område och en tidsplan med exakta tidsgränser för genomförandet av riktlinjer, normer och referensramar på grundval av EU:s bestämmelser och gemensamma värderingar.

1.6

Enligt kommitténs åsikt är det mycket viktigt att i samband med prognoserna och omstruktureringsprocesserna uppvärdera den roll som arbetsmarknadsparterna, det organiserade civila samhället och konsumenterna spelar på EU-nivå och på nationell, regional och lokal nivå samt på företagsnivå, under medverkan av de lokala och regionala myndigheterna och kunskaps- och kompetensnätverk.

1.7

Enligt EESK är social dialog, förhandlingar och deltagande inte bara grundläggande värden för den europeiska sociala modellen utan även instrument som verkligen främjar och stöder social sammanhållning, sysselsättning av hög kvalitet, skapandet av arbetstillfällen samt förstärkt innovation och ökad konkurrenskraft i de europeiska ekonomierna.

1.8

EU:s struktur- och sammanhållningspolitik liksom innovations- och forskningspolitiken bör enligt EESK fokusera på ett proaktivt stöd till prognosmekanismer och kompletterande omstruktureringar i syfte att omvandla dem till system som gagnar både de anställda och företagen.

1.9

EESK anser att det är mycket viktigt att de socioekonomiska aktörerna i större utsträckning deltar i de organ som övervakar strukturfonderna för att garantera att EU:s strukturpolitik får ett positivt resultat.

1.10

Kommittén rekommenderar att de strukturpolitiska åtgärderna ska vara nära förbundna och samordnade med de åtgärder som är avsedda att stödja forskning och innovation, och som genom investeringar och industripolitiska strategier stöder övergången till en europeisk ekonomi med låga koldioxidutsläpp.

1.11

EU:s program för allmän utbildning, yrkesutbildning och livslångt lärande bör enligt EESK vara de offentliga myndigheternas och företagens främsta verktyg för att proaktivt föregripa denna förändring, tillsammans med de ekonomiska aktörernas ständiga ansträngningar, i synnerhet de små och medelstora företagens och de anställdas.

1.12

EESK rekommenderar en bättre samordning på EU-nivå mellan kommissionens politikområden och olika avdelningar, byråerna och de många observatörerna för att entydigt och konsekvent kunna stödja de beslut som fattas av företag under omstrukturering. Lämpliga mekanismer för stöd och mentorskap bör finnas tillgängliga särskilt för små och medelstora företag och mikroföretag som har uppenbara svårigheter när det gäller att föregripa omstruktureringar.

1.13

Kommittén framhåller att statligt stöd för att rädda sysselsättningen i företag som drabbats av problem i samband med globaliseringen bör vara baserat på villkor som säkrar fri och rättvis konkurrens.

1.14

Slutligen efterlyser kommittén förstärkta EU-åtgärder för utarbetande av participativa framtidsanalyser på territoriell nivå och på sektorsnivå i syfte att formulera gemensamma visioner, bland annat genom att i större utsträckning utnyttja de regionala och lokala möjligheterna i syfte att skapa fler och bättre arbetstillfällen i sunda och konkurrenskraftiga företag.

1.15

Mot bakgrund av den demografiska utvecklingen i Europa är en aktiv politik i fråga om åldrande och den så kallade ”silverekonomin” mycket viktig i syfte att anpassa produktion och tjänster till dessa nya möjligheter.

2.1

Det kommer att ta tid för den europeiska ekonomin att återhämta sig och ta sig ur den svåraste konjunkturnedgång som Europa drabbats av på många decennier. Krisen sätter hård press på de offentliga nationella finanserna och regeringarna och leder till företagskriser, rationaliseringar, omstruktureringar och nedläggningar inom realekonomin, med dramatiska konsekvenser för arbetslöshetssiffrorna.

2.2

Omstruktureringar är komplexa och mycket olikartade processer som innebär en anpassning av företagens strategier till följd av omorganisationer och ändringar när det gäller företagsform, storlek och verksamhet.

2.2.1

Särskilt på sektorsnivå bör man fastställa en rad olika ekonomiska och driftsmässiga mål som är anpassade efter situationen på den globala marknaden och de sektorer där verksamheten bedrivs.

2.3

I praktiken bör denna process innebära att man kan förutse sysselsättningsmöjligheter i nya sektorer, med vederbörlig hänsyn till konsumenternas intressen och beteenden, samt med särskild hänsyn till de små och medelstora företagen, som är hårdast drabbade av den nuvarande krisen.

2.4

Att föregripa förändringar innebär inte bara att förbereda företagen och de anställda på de utmaningar som den framtida utvecklingen innebär utan även att genomföra nödvändiga omstruktureringar för att möta dessa utmaningar, samtidigt som man minimerar de sociala konsekvenserna av förändringarna, säkrar stabiliteten och minskar kostnaderna. Miljöskydd och hållbar utveckling ska också vägas in. De europeiska teknikplattformarna och de studier som dessa genomför kan tillhandahålla konkreta framtidsutsikter för både de anställda och företagen.

2.5

Under de senaste tjugo åren har vi bevittnat en ökad omorientering på marknaderna, utlokaliseringar, omstruktureringar och/eller stängningar av produktionsenheter, fusioner, samt uppköp och/eller outsourcing av verksamhet. Under de senaste fyra åren har emellertid behovet av att bättre kunna förutse denna utveckling blivit allt större till följd av de snabba förändringar och omstruktureringar som den fördjupade ekonomiska och finansiella krisen på marknaderna har tvingat fram. Även andra fenomen som den explosionsartade ökningen av försäljning via internet och handeln över gränserna påverkar marknaderna i de olika länderna.

2.6

Den ekonomiska och finansiella krisen har inte bara påskyndat omstruktureringar på olika nivåer utan även resulterat i åtstramningar av och nedskärningar i de offentliga utgifterna, med stora förluster av arbetstillfällen inom den offentliga sektorn som följd. I många länder har dessutom de olika skyddssystemen för arbetstagare, lokalsamhällen och företag underminerats.

2.7

Kommissionens målsättning i förhållande till omstruktureringar är att medverka till att stärka och främja en kultur där åtstramningar föregrips och där man tänker i nya banor med avseende på hur förändringarna genomförs. EU och medlemsstaterna har ett gemensamt ansvar för att nå de mål som anges i artikel 3 i EU-fördraget (artikel 145 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt).

2.8

Redan i sitt meddelande från 2005 om omstruktureringar och sysselsättning konstaterade kommissionen att det vid omstruktureringar uppstår problem i form av sociala omkostnader, inte enbart för de anställda, vars arbetsvillkor blir allt osäkrare, utan även för de olika ekonomiska sektorerna.

2.9

Även om omstruktureringar i första hand regleras i den nationella och regionala lagstiftningen har unionen ett stort ansvar i samband med styrning, kontroll och påskyndande av omstruktureringarna, eftersom den dels ska övervaka att EU-lagstiftningen på detta område fungerar korrekt både i fråga om information och samråd för att skydda de anställda (1), dels spela en aktiv roll i enlighet med Europa 2020-strategin och förpliktelserna i fördraget.

2.10

Om EU ska kunna hantera de utmaningar som är en följd av den finansiella och ekonomiska krisen, globaliseringen, klimatförändringarna, den demografiska utvecklingen och den växande ojämlikheten till följd av åtstramningsprogrammens sociala kostnader måste man utveckla och förstärka proaktiva strategier för att kunna förutse och hantera omstruktureringar på grundval av gemensamma värderingar och gemensam praxis som är i linje med de överordnade socioekonomiska målen i fördraget.

2.11

Inom ramen för de "integrerade riktlinjerna" för Europa 2020-strategin (antogs av rådet den 22 april 2010) bör medlemsstaterna och EU genomföra reformer som syftar till "smart tillväxt", baserade på kunskap och innovation och med fokus på konsumenternas behov och beteende samt:

2.12

Omstruktureringen av företag och sektorer bör stödjas genom tidiga varningssystem (se European Restructuring Monitor (ERM, omstruktureringsfrågor)) inom företagen, vilket är en förutsättning för att alla berörda parter gemensamt ska kunna planera omstruktureringsprocessen på ett effektivt sätt. Detta ger de anställda möjlighet till en lämplig vidareutbildning samt säkrar att det inrättas nätverk inom samma sektor och mellan olika sektorer, så att omställningen kan ske på ett samordnat sätt. Man bör även erbjuda karriärrådgivning som säkrar en hög grad av anställbarhet.

2.13

Den 18 april 2012 lade kommissionen i Strasbourg fram sitt nya sysselsättningspaket (som EESK kommer att utarbeta ett yttrande om längre fram), där medlemsstaterna uppmanas att stärka den nationella sysselsättningspolitiken, och där man förbereder en förstärkt samordning och övervakning av denna politik.

3.1

Kommissionen har inlett ett offentligt samråd om företagsomstruktureringar och planering för förändringar i syfte att "kartlägga framgångsrik praxis och politik för omstrukturering och anpassning till förändringar".

3.2

I grönboken formuleras ett antal frågor om vilka lärdomar vi kan dra av krisen, möjliga ekonomiska och industriella anpassningar, företagens och arbetstagarnas anpassningsförmåga, de regionala och lokala myndigheternas roll, hur yrkesutbildning kan användas i förvaltningen av mänskliga resurser och dialogen mellan de ekonomiska och sociala aktörerna.

4.1

Enligt kommittén bör grönboken ses som en fortsättning på meddelandet från 2005 om omstrukturering och sysselsättning, som siktade på att definiera EU:s roll när det gäller att planera och hantera omstruktureringar i syfte att utveckla sysselsättningen.

4.2

Meddelandet från 2005 har enligt kommittén lett till en positiv utveckling av olika aktiviteter på EU-nivå för att främja ett europeiskt tillvägagångssätt för planering av förändringar och omstrukturering, såsom de många tematiska konferenserna på hög nivå och seminarier för sakkunniga (omstruktureringsforum), initiativ inom ramen för ESF, olika jämförande studier, utarbetande av "verktygslådor" och riktlinjer, vilket kommissionens arbetsdokument Restructuring in Europe 2011, som fogats till grönboken, är ett tydligt exempel på.

4.3

Kommittén är oroad över att grönboken inte innehåller några förslag till åtgärder med en strikt och noga fastställd tidsplan i syfte att hantera den aktuella allvarliga krisen. I stället framförs ett antal öppna frågor utan att man närmare preciserar tider och former för genomförande. Däremot förefaller de åtgärder som föreslås i andra instrument, bland annat sysselsättningspaketet som lanserades i maj 2012, att vara effektivare. EESK tar ställning till dessa senare.

4.4

Trots att företagen är de viktigaste aktörerna när det gäller genomförandet av marknadsaktörernas anpassningsstrategier och därmed de omstruktureringar som följer av dessa operativa strategier, kan man inte bortse från

4.5

EESK upprepar sina synpunkter som framförts tidigare (2), att för att genomföra en utvecklingsstrategi på europeisk nivå bör arbetsmarknadsparterna och det civila samhället tillsammans arbeta för att utveckla regioner med socialt ansvar där man kan genomföra olika sinsemellan samordnade strategier:

4.6

EU:s struktur- och sammanhållningspolitik liksom innovations- och forskningspolitiken bör enligt EESK fokusera på ett proaktivt stöd till mekanismer som föregriper och åtföljer omstruktureringar i syfte att omvandla dem till system som gagnar både de anställda och företagen. Strukturfonderna, i synnerhet Europeiska socialfonden, Europeiska regionala utvecklingsfonden och Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter, kan spela en betydande roll för att förbättra arbetstagarnas anställbarhet och så långt som möjligt minska de sociala konsekvenserna av uppsägningar.

4.7

EESK anser att det är viktigt att de ekonomiska och sociala parterna samt aktörer från det organiserade civila samhället allt mer deltar i strukturfondernas partnerskaps- och övervakningsorgan, och framhåller att det är de särskilda kompetenserna hos de berörda parterna i området som avgör om EU:s strukturpolitik blir framgångsrik.

4.8

Kommittén anser att det är särskilt viktigt att samordna omstruktureringspolitiken och industripolitiken för en övergång till en europeisk ekonomi med låga koldioxidutsläpp, så att man tar hänsyn till klimat- och miljökrav, och så att man kan utveckla och på lämpligt sätt finansiera nya gröna arbetstillfällen och färdigheter, så som EESK har betonat i tidigare yttranden (4).

4.8.1

Bland annat eftersom 2012 är det europeiska året för aktivt åldrande anser EESK att det är viktigt att man inom de icke-statliga organisationerna, den sociala ekonomin och företagen utvecklar yrkeskunskaperna inom tjänster som stöder ett sunt, aktivt och värdigt åldrande, och att man utvecklar produkter och tjänster som uppfyller dessa konsumenters behov (5).

4.9

Dessutom bör EU:s program för allmän utbildning, yrkesutbildning och livslångt lärande enligt EESK utgöra de främsta verktygen för att proaktivt föregripa denna förändring, vid sidan av företagens och arbetsgivarnas ständiga ansträngningar: Som nämndes av Businesseurope har 72 % av företagen i EU identifierat ett behov av att systematiskt utbilda sina anställda, och 32 % av arbetstagarna i EU deltog år 2010 i fortbildningskurser som finansierades av arbetsgivarna.

4.10

När det gäller att hantera krisens sociala aspekter har de nationella stimulanspaketen och de åtgärder som hittills vidtagits varit otillräckliga. Man har inte i tillräcklig mån beaktat hur viktigt det är att skapa sysselsättning och vidta efterfrågestimulerande åtgärder (t.ex. mer samordnade skattelättnadspaket och lönepolitiska åtgärder).

4.10.1

Statligt stöd och stöd från strukturfonderna för att stödja sysselsättningen i företag som påverkats av globaliseringen eller kreditproblem bör bygga på villkor som garanterar att stödet inte skapar hinder för den fria konkurrensen. Man bör framför allt se till att sysselsättningsnivån bibehålls och att kollektivavtalen respekteras. Man måste beakta den välfungerande modell som används i Nederländerna, där egenföretagare arbetar självständigt utan personal. Via detta system får arbetslösa en möjlighet att utnyttja sin yrkeskunskap och skapa sitt eget arbete.

4.11

Enligt EESK bör det finnas en bättre samordning på EU-nivå mellan kommissionens politikområden och enheter så att man på ett entydigt och samstämmigt sätt kan stödja de val som träffas i företag under omstrukturering.

4.12

EESK anser att det är helt avgörande att arbetsmarknadens parter och det organiserade civila samhällets roll stärks på alla nivåer. Den sociala dialogen, förhandlingar och deltagande är inte bara grundläggande värden i den europeiska sociala modellen, som alltid har understötts av EESK, utan även instrument som framgångsrikt stöder och gynnar social sammanhållning, sysselsättning av hög kvalitet, skapande av arbetstillfällen samt förstärkt innovation och ökad konkurrenskraft i de europeiska ekonomierna.

4.13

Kommittén vill i sammanhanget understryka den viktiga roll som Rådgivande utskottet för industriell omvandling (CCMI) spelar som forum för konstruktiv dialog och utarbetande av idéer och förslag, tack vare den erfarenhet som detta organ har lyckats bygga upp ända sedan EKSG-fördraget.

4.14

Såsom många studier och analyser av god praxis visar, är förtroende mellan arbetsmarknadens parter och en effektiv social dialog på både EU-nivå och nationell nivå grundläggande förutsättningar för att man så bra som möjligt ska kunna planera och hantera förändringar.

4.15

EESK anser i synnerhet att dialog, samråd och förhandlingar är centrala förutsättningar för att genomföra reformer och övergången till flexicurity. Å ena sidan bör man fastställa ramvillkor som med hänsyn till de olika nationella förhållandena ger företag möjlighet att snabbt och flexibelt anpassa sig till innovationer, marknader och användarnas/konsumenternas önskemål, och å andra sidan bör arbetstagarna stödjas och hjälpas så att de kan anpassa sig och utveckla sin yrkeskunskap.

4.16

Dessutom, såsom EESK tidigare har framhållit, kan flexicurity endast fungera om arbetstagarna är ordentligt utbildade. Det råder ett starkt samband mellan nya färdigheter och skapandet av nya arbetstillfällen. EESK anser också att åtgärder som förbättrar trygghetsaspekten (i dess vidaste bemärkelse) i flexicurity – med stabila anställningsförhållanden – är en fråga som bör få högsta prioritet.

4.17

Det är viktigt att offentliga myndigheter, utbildningsinstitutioner och företag gör en gemensam insats för att förbättra utbudet av arbete och utbildning genom att utveckla nya mångsidiga yrkesprofiler och färdigheter och stödja livslångt lärande.

4.18

Kommittén vill i sammanhanget understryka den grundläggande betydelsen av att säkerställa mekanismer för tillträde till utbildning och fortbildning som svarar mot nya yrkesprofiler och behovet av nya kvalifikationer. Detta gäller särskilt ungdomar, i linje med den vision som beskrivs i "Agenda för ny kompetens och arbetstillfällen" som EESK har uttalat sig om (6).

4.19

EESK betonar vikten av ett nära samarbete mellan de olika aktörerna på lokal nivå, med tanke på att en god social dialog, som bygger på förtroende, och en positiv inställning till förändringar är viktiga faktorer, särskilt på denna nivå, för att förebygga eller begränsa de negativa sociala effekterna.

4.20

Enligt EESK bör man ägna särskild uppmärksamhet åt små och medelstora företag. Offentliga myndigheter och privata organisationer såsom arbetsgivarorganisationer och branschorganisationer, handelskammare, industri och hantverk och övriga institutioner bör – i synnerhet på lokal och regional nivå – vidta lämpliga åtgärder så att de får lättare tillgång till kredit och utbildning, samt lämpliga åtgärder för att minska byråkratin.

4.21

Ytterligare samråd och en definition av en framtidsinriktad omstruktureringspolitik bör bygga på resultaten av de undersökningar, studier och rapporter som i mer än sju års tid har genomförts i EU.

4.22

Medan fokus hittills klart har legat på analyser och utbyte av information om bästa praxis (7) och erfarenheter inom innovation, bör EU i framtiden i högre grad koncentrera sig på konkreta åtgärder, dvs. utveckling och tillväxt och på att främja genomförandet av gemensamma riktlinjer, normer och referensramar som utarbetats på grundval av EU:s normer och gemensamma värderingar. Sist men inte minst understryker EESK den mänskliga aspektens betydelse: de människor – och deras familjer – som drabbats av omstruktureringar i sektorer och företag upplever ofta personliga tragedier som det inte alltid tas tillräcklig hänsyn till. Förutom att eftersträva nödvändig återhämtning i investeringar och återgång till tillväxt och utveckling av hållbara arbetsplatser måste man beakta åtgärder för psykologiskt och socialt stöd.

4.10.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 299/60

—

Med vissa typer av stabilitetsobligationer skulle skyldigheten att upprätthålla budgetdisciplinen försvagas eller helt försvinna, i och med att euroområdets medlemsstater gemensamt skulle bära kreditriskerna för hela eller delar av sin offentliga skuld. Om alla deltagare skulle dela kreditrisken till följd av bristande enskild finanspolitisk disciplin, skulle det medföra risker för överdrivet risktagande.

—

Eftersom emissioner av stabilitetsobligationer kan försvaga marknadsdisciplinen, krävs det betydande ändringar av de ekonomiska styrningsramarna i euroområdet, vilket skulle påverka det finanspolitiska oberoendet.

—

För att accepteras av investerare måste stabilitetsobligationer ha hög kreditkvalitet.

—

En hög kreditkvalitet blir också viktig för att alla medlemsstater i euroområdet ska acceptera stabilitetsobligationer.

Kreditbetyget för stabilitetsobligationer skulle i första hand bero på kreditvärdigheten på de deltagande medlemsstaterna och den underliggande garantistrukturen.

3.2.1.1

Metod nr 1: Fullständig ersättning av nationella emissioner med stabilitetsobligationer som garanteras solidariskt

Enligt denna metod skulle euroområdets offentliga finansiering fullt ut tillgodoses genom emission av stabilitetsobligationer, och nationella emissioner skulle upphöra. Kreditbetygen för viktigaste medlemsländerna i euroområdet skulle troligen väga tungt då stabilitetsobligationerna värderas, vilket gör att stabilitetsobligationer som emitteras i dag sannolikt skulle få ett högt kreditbetyg. Fördelarna med emission av stabilitetsobligationer kan på effektivast sätt uppnås med denna metod, men det skulle också öka riskerna för överdrivet risktagande. Denna metod skulle kräva mycket fasta ramar för budgetdisciplin, ekonomisk konkurrenskraft och minskade makroekonomiska obalanser på nationell nivå.

3.2.1.2

Metod nr 2: Delvis ersättning av nationella emissioner med stabilitetsobligationer som garanteras solidariskt

Genom denna metod understöds emitteringen av stabilitetsobligationer med solidarisk säkerhet, men obligationerna skulle enbart ersätta en begränsad andel av de nationella emitteringarna.

Den emittering som inte är stabilitetsobligationer skulle även fortsättningsvis omfattas av respektive nationella garantier. Detta innebär att marknaden för statsobligationer i euroområdet skulle bestå av två separata delar: stabilitetsobligationer och nationella statsobligationer. Ett centralt problem med denna metod är de särskilda kriterierna för att fastställa de relativa andelarna av stabilitetsobligationer och nationella obligationer.

3.2.1.3

Metod nr 3: Delvis ersättning av nationella emissioner med stabilitetsobligationer som garanteras proportionellt men inte solidariskt

Enligt detta alternativ skulle stabilitetsobligationer återigen endast delvis ersätta nationell emission och de skulle stödjas av proportionella garantier från euroområdets medlemsstater. Detta alternativ skiljer sig från alternativ nr 2 genom att medlemsstaterna skulle behålla ansvaret för sina respektive andelar av stabilitetsobligationsemissionen samt för sin nationella emission.

4.10.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 299/72

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) upprepar sitt starka stöd för den europeiska rymdpolitiken, särskilt de stora europeiska projekten Galileo och GMES som kommittén betraktar som strategiska för EU:s ekonomiska och vetenskapliga utveckling. I alla sina yttranden på detta område (1) har EESK betonat behovet av att ägna rymdaktiviteterna ökad uppmärksamhet och fler resurser, eftersom detta är ett område där EU måste fortsätta att bevara sin framträdande position.

1.2

EESK motsätter sig starkt kommissionens förslag om att den nödvändiga finansieringen av utvecklingen och genomförandet av GMES-programmet ska kanaliseras via en särskild fond.

1.3

EESK framhäver att det är absolut nödvändigt att fortsätta ett program som går in i sin driftsfas, och som annars riskerar att misslyckas. Hela förslaget om innovativa mekanismer för finansiering, förvaltning och styrning, som skiljer sig från de vanliga och konsoliderade europeiska mekanismerna, förefaller olämpliga, omotiverade och mycket riskabla. Inrättandet av nya organ och finansieringsmodeller kräver i själva verket att man ger sig in i säkerligen flera års utmattande och osäkra förhandlingar och undersökningar, vilket är oförenligt med det operativa genomförandet av ett program som GMES och onödigt, eftersom kommissionen och EU-organen redan har alla kompetenser och befogenheter som behövs för att genomföra programmet.

1.4

EESK begär att finansieringen av programmet ska ingå i den fleråriga budgetramen för 2014–2020, och att styrningen ska utformas på ett sådant sätt att man tar hänsyn till Europas nuvarande kapacitet och undviker uppsplittring av förvaltningsverksamheter och inrättandet av nya organ, som inte är lämpliga för förvaltningen av ett program som utvecklats under det senaste årtiondet. Denna begäran har redan framförts i ett tidigare yttrande (2).

1.5

Meddelandet om detaljer i genomförandet av förslaget till mellanstatligt avtal om aktiviteter inom GMES-programmet (3), som offentliggjordes under diskussionen av föreliggande yttrande, ändrar inte kommitténs slutsatser. Tvärtom stärker det dem, eftersom det gör det möjligt för EESK att än en gång fästa uppmärksamheten på den stora risk som är förbunden med att införa en ny och oprövad finansierings- och förvaltningsmetod utanför den fleråriga budgetramen och EU:s egna konsoliderade förvaltningskanaler.

1.6

EESK ser med stor oro på den konkreta risken att GMES-programmet kan drabbas av stora svårigheter som omintetgör de investeringar på 3,2 miljarder euro som redan har gjorts. Om man ser till diskussionerna mellan medlemsstaterna handlar det snarare om en visshet än om en risk.

1.7

EESK fäster uppmärksamheten på att det ett år före det planerade genomförandet (år 2013 ska man enligt planen lansera A-satelliterna i satellitsystemen Sentinel 1, Sentinel 2 och Sentinel 3) förefaller mycket riskabelt och omotiverat att omdefiniera programmets komplexa finansierings- och förvaltningssystem som beskrivs i föreliggande meddelande, inte minst i ljuset av programmets strategiska betydelse för EU.

1.8

Meddelandet innehåller ingen genomförbarhetsanalys som gör det möjligt att bedöma genomförandets effektivitet. Motiveringen till behovet av ett nytt system är också oklar.

1.9

EESK påpekar att de två flaggskeppsprogrammen inom den europeiska rymdpolitiken, Galileo och GMES, behandlas olika, eftersom det första ingår i den fleråriga budgetramen medan det andra inte gör det.

1.10

När det gäller styrningen är det överraskande att konstatera att Europeiska rymdorganisationen (ESA) endast tilldelas en marginell roll i detta komplexa system, trots att den hittills har svarat för det mesta av utformningen, förvaltningen och driften av de europeiska satellitsystemen, samt att den i samarbete med kommissionen har stått för nästan hela finansieringen. Att ersätta den med nya organ eller med organ som har en begränsad erfarenhet av förvaltning av satellitsystem och av insamlade data verkar vara en dåligt underbyggd målsättning.

1.11

EESK anser att med mindre än ett år kvar före införandet av GMES-programmets finansieringsmodell utgör en så radikal omdefiniering av befogenheterna i programmet som föreslås i meddelandet en ytterst stor risk för det operativa genomförandet av systemet.

1.12

Det finns en osäkerhet och en obeslutsamhet i kommissionens förslag om styrning. De svårigheter som skapas av den föreslagna modellen är uppenbara; den ekonomiska samordningen lämnas till organ som varken har praktisk erfarenhet av rymdverksamhet eller en verksamhetskultur som delas av andra organ. Rymdverksamhet utgör dessutom 80 % av de aktiviteter som planeras för GMES. Kommittén uppmanar kommissionen att se över den föreslagna modellen och behålla en enhetlig styrning samt att fortsätta anförtro Europeiska rymdorganisationen det tekniska ansvaret för programmet under kommissionens övervakning och kontroll, i enlighet med de ursprungliga planerna.

2.1

I meddelandet av den 30 november 2011 framförs kommissionens förslag beträffande finansieringen utanför den fleråriga budgetplanen 2014–2020 (4) av driftsfasen i det strategiska programmet Global övervakning av miljö och säkerhet (GMES), såsom det har definierats och lagts fram till den slutliga genomförandefasen. Meddelandet innehåller dessutom ett förslag om styrningen. Det handlar således om ett meddelande av grundläggande betydelse för GMES-programmet.

2.2

Det senare meddelandet om vissa detaljer i samband med genomförandet av förslaget till mellanstatligt avtal om aktiviteter inom GMES-programmet (5) som offentliggjordes under utarbetandet av detta yttrande, ändrar inte kommitténs kommentarer och slutsatser om detta meddelande, eftersom det är ett tillägg som mer i detalj redovisar den föreslagna fondens finansiella aspekter och inför ett nytt organ, GMES-rådet, som fördubblar de befogenheter som hittills har varit gällande i förvaltningen av de europeiska rymdprogrammen, vilket skapar uppenbara befogenhetskonflikter och dubbla beslutsstrukturer i EU:s beslutsprocess.

2.3

GMES-programmet är, tillsammans med Galileo, ett av unionens två flaggskeppsprogram inom rymdsektorn. Det är avgörande för jordövervakningen och tillhandahåller metoder för att förstå och övervaka klimatförändringar, för civilförsvar och civil säkerhet och för hållbar utveckling och krishantering.

2.4

Att finansieringen av GMES-programmet inte finns med i förslaget till den fleråriga budgetramen för 2014–2020 har gett upphov till starka farhågor att det finns en konkret risk att vi kan förlora ett av EU:s strategiska program, som hittills har krävt ett årtionde av arbete och en totalinvestering på 3 miljarder euro.

2.5

EESK har redan i sin analys från december 2011 (6) uttryckt starka farhågor om framtiden för detta program på grund av bristande kontinuitet i dess finansiering.

2.6

Europaparlamentet påpekade i sin resolution från februari 2012 om framtiden för GMES (7) att "Europaparlamentet ser inte en finansiering av GMES utanför den fleråriga budgetramen – med den finansiering och de styrstrukturer som kommissionen föreslår i sitt meddelande – som ett gångbart alternativ".

2.7

GMES rymdkomponent bygger på tre satellitsystem, Sentinel 1, 2 och 3, och på instrument (Sentinel 4 och 5) ombord på andra satelliter. De första satelliterna i satellitsystemen kommer att skjutas upp under 2013. Det är därför brådskande att fastställa den finansieringsram som ska säkerställa finansieringen av de snart förestående aktiviteterna.

2.8

Eftersom det inte förelåg ett förslag till presskonferensen den 9 januari 2012 bekräftade Europeiska rymdorganisationens generalsekreterare att ESA inte kommer att utföra de planerade uppskjutningarna så länge det inte finns ett beslut om finansieringen av GMES-aktiviteterna (8).

2.9

I sitt meddelande anger kommissionen att den kommer att hitta den finansiering som behövs för att genomföra och etablera hela infrastrukturen genom inrättandet av en ny särskild fond för GMES. Detta kräver ett mellanstatligt avtal mellan EU:s medlemsstater församlade i rådet.

2.10

EU:s samtliga 27 medlemsstater ska bidra till fonden på basis av sin bruttonationalinkomst (BNI). Meddelandet innehåller en modell för ett internt avtal, som senare kommer att specificeras i det efterföljande meddelandet (9).

2.11

I förslaget om styrning i meddelandet, som inte är mindre viktigt än finansieringsförslaget, beskrivs en rad aktörer som ska ansvara för olika aspekter och sektorer som berörs av GMES.

2.12

Införandet av ett nytt, komplext finansieringssystem och ett nytt förvaltningsorgan för rymdprogrammet (GMES-rådet) förefaller inte motiverat och kommer för sent, bara ett år före uppskjutningen av de första satelliterna.

3.1

GMES-programmet för global övervakning av miljö och säkerhet och satellitnavigeringssystemet Galileo är EU:s stora strategiska program som unionen använder för att bevara sin oavhängighet och ledande ställning i rymdsektorn.

3.2

Det anses strategiskt viktigt för Europas framtid att bibehålla en stark ledning och oavhängighet inom rymdsektorn på grund av de mycket olikartade och betydande ekonomiska, teknologiska, geopolitiska och, i ordets vidaste bemärkelse, kulturella följderna av aktiviteter som utvecklas inom rymdsektorn.

3.3

GMES är ett strategiskt EU-program som inrättades genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 911/2010.

3.4

Meddelandet bekräftar att "för att kunna möta de allt större globala utmaningarna behöver Europa ett eget väl samordnat och tillförlitligt jordövervakningssystem som GMES".

3.5

I meddelandet föreslås en ny finansieringsmodell utanför det konsoliderade förvaltningssystemet under EU:s budget, vilket kräver deltagande och godkännande av alla 27 medlemsstater. I den aktuella ekonomiska situationen (t.ex.– men inte enbart – situationen i Grekland och den möjliga likviditetsbristen i Frankrike och Italien) är det om inte säkert, så åtminstone mycket sannolikt att den blockeras, vilket skulle vara slutet för GMES-programmet.

4.1

Enligt meddelandet ska GMES uteslutas från den fleråriga budgetramen 2014–2020.

4.2

I stället ska finansieringen säkras genom ett internt avtal mellan representanter för medlemsstaternas regeringar församlade i rådet.

4.3

Enligt avtalet ska varje EU-medlemsstat slutföra de förfaranden som krävs för att avtalet ska kunna träda i kraft och underrätta rådets generalsekretariat när detta är gjort.

4.4

Ett villkor för att avtalet ska träda i kraft är att unionens samtliga medlemsstater ratificerar det.

4.5

Avtalet kan träda i kraft först när den sista medlemsstaten har godkänt det. På grund av den aktuella ekonomiska situationen – i EU i allmänhet och i vissa medlemsstater i synnerhet – tycks denna bestämmelse i sig vara tillräcklig för att GMES-programmet ska misslyckas.

4.6

Tidpunkten och förfarandena för anordnandet av detta rådsmöte har ännu inte fastställts, vilket innebär en risk med tanke på att uppskjutningen av satelliterna Sentinel 1, 2 och 3 (2013) närmar sig.

4.7

I meddelandet föreslås att rådet på förslag av kommissionen antar en förordning om programplanering, förvaltning och genomförande av GMES-fonden. Något utkast till förordning finns ännu inte tillgängligt.

4.8

Enligt meddelandet ska rådet på förslag av kommissionen anta en budgetförordning för GMES-fonden med bestämmelser om hur den ska inrättas och utnyttjas samt om hur räkenskaperna ska föras och kontrolleras. Något utkast till förordning finns ännu inte tillgängligt.

4.9

Hittills har utvecklingen av programmet kostat 3,2 miljarder euro, som nästan helt har finansierats av ESA (1,89 miljarder euro) och EU (1,3 miljarder euro).

4.10

Genomförandet av programmet i sin helhet, inklusive underhåll, utveckling och uppdatering, kräver enligt uppskattning en budget på 5,8 miljarder euro för perioden 2014–2020, dvs. ca 0,6 % av EU:s budget för samma period, som enligt den fleråriga budgetramen 2014–2020 uppgår till 1 025 miljarder euro. Det är värt att påminna om att EU:s budget i sin tur motsvarar ca 1 % av BNI.

4.11

Förslaget om att finansiera GMES-programmet utanför EU:s budget tycks dock inte innebära några ekonomiska fördelar, eftersom de 27 medlemsstaterna fortfarande ska säkra finansieringen, även om det rör sig om en ny finansieringskanal som bygger på ett komplicerat mellanstatligt avtal. Kommittén anser därför inte att detta är lämpligt.

4.12

När det gäller rymdkomponenten har ESA en budget för att sända upp alla tre A-satelliterna i satellitsystemen Sentinel 1, 2 och 3. Uppskjutningen av Sentinel 1 är redan betald och det förväntas inga finansieringsproblem vad gäller uppskjutningen av de två andra. Budgeten efter 2013 täcker därmed enligt planerna utnyttjandet av satellitsystemen som helhet för att garantera att de kan leverera de tjänster som de planerats för.

4.13

Enligt meddelandet ska man införa många olika organ för att förvalta GMES-programmets driftsfas.

4.14

Kommissionen ska ha ansvar för den politiska förvaltningen och övervakningen.

4.15

Enligt ett senare meddelande om detaljerna vad gäller genomförandet av det behandlade förslaget (COM(2012) 218 final av den 11 maj 2012) ska det styrande organet för GMES-programmet vara GMES-rådet, vars befogenheter blir så omfattande att de överstiger både dem som är typiska för den vanliga förvaltningen av EU-program och dem som är typiska för en rymdorganisation. Detta skapar dubbla befogenheter och beslutsorgan som inte är i linje med en effektiv förvaltning av EU:s begränsade medel.

4.16

Vad gäller tjänsterna delegeras den tekniska samordningen av markövervakningstjänsterna till Europeiska miljöbyrån, den tekniska samordningen av krishanteringstjänsterna till EU:s centrum för krisberedskap och den tekniska samordningen av atmosfärtjänsterna till det europeiska centrumet för medellånga väderprognoser. För klimatförändringar, övervakning av havsmiljön samt säkerhet har man ännu inte fastställt de ansvariga organen. För övriga tjänster av intresse för kommissionen och andra europeiska aktörer föreslås Europeiska sjösäkerhetsbyrån, Europeiska unionens satellitcentrum, EU:s gränsbevakningsbyrå Frontex och Europeiska försvarsbyrån.

4.17

Vad gäller rymdkomponenten ska driften tillsvidare anförtros Europeiska rymdorganisationen (ESA) när det gäller mark- och områdesobservationer genom bilder med hög upplösning, och Europeiska organisationen för utnyttjande av meteorologiska satelliter (Eumesat) för systematisk och global observation av atmosfären och haven. Utvecklingsarbetet ska utföras av Europeiska rymdorganisationen (ESA) och kommissionen.

4.18

Det tillfälliga arrangemang som anges ovan motsvarar förvaltningen av hela satellitsystemen Sentinel 1 och 2 och markkomponenten i Sentinel 3. Det är uppenbart att det innebär svårigheter att påta sig så tunga bördor vad gäller organisation och resurser om arrangemanget bara är tillfälligt.

4.19

Det föreslås att den tekniska samordningen för den markbaserade komponenten ska skötas av Europeiska miljöbyrån.

4.20

Det framgår inte tydligt hur dessa organs särskilda befogenheter och förvaltningskapaciteten ska kunna täcka de operativa behoven hos ett program som GMES, som har en stark rymdkomponent som kräver särskild kompetens.

4.21

I det senare GMES-meddelandet (10) föreslås ett GMES-råd, vars befogenheter överlappar många av de befogenheter som hör till förvaltningen av EU:s rymdprogram. Detta skapar tydliga kompetenskonflikter och överlappande beslutsstrukturer i Europa, eftersom man på detta sätt skulle skapa en slags parallell rymdorganisation, vilket strider mot bestämmelserna i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.