ISSN 1977-1061

doi:10.3000/19771061.C_2012.225.swe

Europeiska unionens

officiella tidning

C 225

European flag  

Svensk utgåva

Meddelanden och upplysningar

55 årgången
27 juli 2012


Informationsnummer

Innehållsförteckning

Sida

 

I   Resolutioner, rekommendationer och yttranden

 

YTTRANDEN

 

Regionkommittén

 

95:e plenarsessionen den 3 och 4 maj 2012

2012/C 225/01

Yttrande från Regionkommittén om Strategi för utvidgningen och huvudfrågor 2011–2012

1

2012/C 225/02

Yttrande från Regionkommittén om Grönbok om familjeåterförening

7

2012/C 225/03

Yttrande från Regionkommittén om Översynen av EU:s politik i fråga om luftkvalitet och utsläpp

11

2012/C 225/04

Yttrande från Regionkommittén om Lagstiftningsförslag om reformen av den gemensamma fiskeripolitiken

20

2012/C 225/05

Yttrande från Regionkommittén om Aktivt åldrande: Innovation – Smart hälsa – Bättre liv

46

2012/C 225/06

Yttrande från Regionkommittén om Energieffektivitet i städer och regioner – Fokus på skillnaderna mellan landsbygdsområden och städer

52

 

III   Förberedande akter

 

REGIONKOMMITTÉN

 

95:e plenarsessionen den 3 och 4 maj 2012

2012/C 225/07

Yttrande från Regionkommittén om Förslag till allmän förordning för de fonder som omfattas av den gemensamma strategiska ramen

58

2012/C 225/08

Yttrande från Regionkommittén om Förslag till förordning om Europeiska regionala utvecklingsfonden

114

2012/C 225/09

Yttrande från Regionkommittén om Förslag till förordning om Europeiska socialfonden

127

2012/C 225/10

Yttrande från Regionkommittén om Förslag till förordning om sammanhållningsfonden

143

2012/C 225/11

Yttrande från Regionkommittén om Översyn av lagstiftningen om transeuropeiska nät

150

2012/C 225/12

Yttrande från Regionkommittén om Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter (2014–2020)

159

2012/C 225/13

Yttrande från Regionkommittén om Europeiska unionens program för social förändring och social innovation

167

2012/C 225/14

Yttrande från Regionkommittén om Lagstiftningsförslag om reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken och landsbygdsutvecklingen efter 2013

174

2012/C 225/15

Yttrande från Regionkommittén om Erasmus för alla

200

2012/C 225/16

Yttrande från Regionkommittén om Transeuropeiska telekommunikationsnät

211

2012/C 225/17

Yttrande från Regionkommittén om Ett konsumentprogram 2014–2020

217

2012/C 225/18

Yttrande från Regionkommittén om Program för hälsa och tillväxt: Det tredje fleråriga programmet för EU-åtgärder på hälsoområdet för perioden 2014–2020

223

SV

 


I Resolutioner, rekommendationer och yttranden

YTTRANDEN

Regionkommittén

95:e plenarsessionen den 3 och 4 maj 2012

27.7.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 225/1


Yttrande från Regionkommittén om ”Strategi för utvidgningen och huvudfrågor 2011–2012”

2012/C 225/01

REGIONKOMMITTÉNS STÅNDPUNKT

Kommittén vill påminna om att samtliga länder (1) som omfattas av utvidgningsstrategin officiellt har ratificerat Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och Europarådets stadga om lokalt självstyre. Kommittén vill uppmuntra länderna att fullfölja och implementera dessa åtaganden.

Kommittén vill rikta uppmärksamheten på den verkliga betydelsen av en framväxt och utveckling av flernivåstyre, oberoende media och ett civilsamhälle i kandidatländerna, och uppmuntrar dem till att ytterligare understödja respekten för de medborgerliga friheterna och de demokratiska förfarandena i det politiska livet.

ReK vill understryka betydelsen av ett formaliserat samrådsförfarande mellan nationellt ansvariga myndigheter och lokala och regionala myndigheter i varje skede av EU:s utvidgningsprocess. Detta ökar det samhälleliga deltagandet och främjar tillämpningen av subsidiaritetsprincipen och ett närmande mellan medborgarna. Det underlättar också implementeringen av lagstiftning och bidrar till ett bättre tillvaratagande av IPA-medel om företrädare för lokal och regional nivå är väl informerade om integrationsprocessen.

Regionkommittén anser att man bör skapa eller stärka organisationer som för samman lokala och regionala myndigheter samt förbättra organisationernas samarbete med sina motsvarigheter i EU-medlemsstater. Detta kan leda till utbyte av erfarenheter och bidra till integrationsprocessen.

Kommittén ställer sig positiv till den pågående integrationsprocessen i kandidatländerna, som samtidigt bör tillvaratas som ett led i en decentraliseringsprocess byggd på transparens i genomförandet.

Kommittén vill understryka den centrala betydelsen av respekten för principen om goda grannskapsförbindelser mellan EU:s medlemsländer, kandidatländer och övriga länder, samt den roll och betydelse som utvecklingen av det gränsöverskridande och regionala samarbetet mellan dessa länder har.

Föredragande

Stanisław SZWABSKI (PL–EA), stadsfullmäktiges ordförande i Gdynia

Referensdokument

Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet – Strategi för utvidgningen och huvudfrågor 2011–2012

COM(2011) 666 final

I.   POLITISKA REKOMMENDATIONER

REGIONKOMMITTÉNS STÅNDPUNKT

Allmänna rekommendationer

1.

Regionkommittén vill erinra om att målet med unionens utvidgning är att vidga området för fredlig utveckling och samarbete i Europa. Europeiska unionen är därför öppen för alla europeiska länder som vill ansluta sig, som respekterar och verkar för demokratiska värderingar och som uppfyller medlemskapskriterierna. Kommittén vill understryka att en utvidgning endast är möjlig om man säkerställer att kandidatlandet integreras framgångsrikt i Europeiska unionen.

2.

Kommittén vill påminna om att samtliga länder (2) som omfattas av utvidgningsstrategin officiellt har ratificerat Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och Europarådets stadga om lokalt självstyre. Kommittén vill uppmuntra länderna att fullfölja och implementera dessa åtaganden.

3.

Kommittén välkomnar kommissionens förslag att i ökad utsträckning använda IPA-medel för att främja och påskynda ett resultatorienterat reformarbete. Genom att när så är relevant involvera lokala och regionala myndigheter kan mottagarlandets absorptionsförmåga och kapacitetsutveckling främjas och IPA-medel därmed nyttjas effektivare.

4.

Kommittén understryker att utvidgningsprocessen ska leda till en stabilisering och ökat välstånd bland medborgarna i EU och kandidatländerna samt ett solidariskt ansvar för utvecklingen i ett stadigt växande område med fred, frihet, säkerhet och rättvisa samt en inre marknad där man strävar efter att uppnå målen om ekonomisk, social och territoriell sammanhållning, icke-diskriminering, tolerans, rättvisa, solidaritet och jämställdhet.

5.

Kommittén påminner om att ett lyckat och hållbart reformarbete innebär inkluderande av alla samhällsnivåer. God samhällsstyrning – inklusive en modernisering av den offentliga sektorn som synkroniseras på nationell, regional och lokal nivå – skapar bättre förutsättningar för en allomfattande och fördjupad demokrati, ökad transparens och system som är mindre präglade av korruption och nepotism. Ett decentraliserat system ger medborgarna möjlighet att utkräva ansvar och underlättar också deras involvering i beslutsprocesser.

6.

Kommittén vill rikta uppmärksamheten på den verkliga betydelsen av en framväxt och utveckling av flernivåstyre, oberoende media och ett civilsamhälle i kandidatländerna, och uppmuntrar dem till att ytterligare understödja respekten för de medborgerliga friheterna och de demokratiska förfarandena i det politiska livet.

7.

ReK vill understryka betydelsen av ett formaliserat samrådsförfarande mellan nationellt ansvariga myndigheter och lokala och regionala myndigheter i varje skede av EU:s utvidgningsprocess. Detta ökar det samhälleliga deltagandet och främjar tillämpningen av subsidiaritetsprincipen och ett närmande mellan medborgarna. Det underlättar också implementeringen av lagstiftning och bidrar till ett bättre tillvaratagande av IPA-medel om företrädare för lokal och regional nivå är väl informerade om integrationsprocessen.

8.

Regionkommittén anser att man bör skapa eller stärka organisationer som för samman lokala och regionala myndigheter samt förbättra organisationernas samarbete med sina motsvarigheter i EU-medlemsstater. Detta kan leda till utbyte av erfarenheter och bidra till integrationsprocessen.

9.

Kommittén ställer sig positiv till den pågående integrationsprocessen i kandidatländerna, som samtidigt bör tillvaratas som ett led i en decentraliseringsprocess byggd på transparens i genomförandet.

10.

Utvidgningsprocessens framsteg och framgång beror i huvudsak på om kandidatländerna lyckas göra verkliga framsteg när det gäller att genomföra de reformer som krävs för att Köpenhamnskriterierna ska uppfyllas.

11.

Kommittén vill peka på vikten av att påskynda Europeiska rådets godkännande av den makroregionala strategin för regionen Adriatiska havet – Joniska havet, eftersom den medför ett mervärde genom att göra anslutningsprocessen för kandidatländerna och de potentiella kandidatländerna i EES-området smidigare och lättare. Den utgör dessutom en möjlighet att konsolidera de demokratiska processerna i områden som ingår i det större Medelhavsområdet.

12.

Kommittén vill understryka den centrala betydelsen av respekten för principen om goda grannskapsförbindelser mellan EU:s medlemsländer, kandidatländer och övriga länder, samt den roll och betydelse som utvecklingen av det gränsöverskridande och regionala samarbetet mellan dessa länder har.

13.

Kommittén uppmanar myndigheterna i de länder som ansöker om EU-medlemskap att i samarbete med administrativa organ på lokal och regional nivå skapa enhetliga bestämmelser och nationella strategier samt anslå tillräckliga medel till de lokala och regionala myndigheterna för genomförandet av strategier för integreringen av marginaliserade grupper.

14.

ReK vill understryka behovet av utförlig och balanserad information i kandidatländerna om EU, dess institutioner och integrationsprocessen, samt de förändringar denna process medför för enskilda länder, och samtidigt visa på utmaningar och möjligheter för invånarna. Denna information, som i stor utsträckning bör tillhandahållas av myndigheterna i kandidatländerna, är mycket viktig för att medborgarna aktivt ska kunna bidra till sitt lands integration i EU och inse fördelarna med det eventuella medlemskapet.

15.

Kommittén uppmanar alla kandidatländer att med utgångspunkt i de formella möjligheterna delta i utvecklingen och stärkandet av EU och dess institutioner.

16.

Regionkommittén vill rikta uppmärksamheten på behovet och betydelsen av att EU tydligt och klart bekräftar sitt engagemang beträffande utvidgningsprocessen och inbegriper alla kandidatländer som uppfyller kraven för medlemskap.

KROATIEN

Kroatiens framsteg i anslutningsprocessen

17.

Välkomnar med tillfredsställelse undertecknandet av Kroatiens anslutningsfördrag, vilket är en viktig händelse i den europeiska integrationens historia. I avvaktan på ett framgångsrikt slutförande av ratificeringsförfarandena ser Regionkommittén fram emot att få välkomna Kroatien som ny medlem från och med den 1 juli 2013.

18.

Regionkommittén vill uttrycka sin stora tillfredsställelse med de framsteg som Kroatien har gjort när det gäller att uppfylla kriterierna för medlemskap i Europeiska unionen, från det att ansökan om medlemskap lämnades in år 2003 fram till det att förhandlingarna avslutades framgångsrikt i juni 2011 och att kommissionen i oktober 2011 yttrade sig positivt om Kroatiens anslutning till EU.

19.

Vi ser positivt på att Slovenien och Kroatien har kommit överens om att överlämna den ouppklarade gränsfrågan till en skiljedomstol, och ser fram emot att det bilaterala skiljeavtalet om gränsfrågan genomförs.

20.

Kommittén understryker den höga nivån på Kroatiens beredskap inför medlemskapet, men uppmanar samtidigt Kroatien att ytterligare stärka och fullt ut genomföra EU-lagstiftningen, särskilt i fråga om rättsväsendet, kampen mot korruption, genomförandet av antidiskrimineringslagstiftning, konkurrenspolitiken samt mediernas frihet och mångfald.

21.

Kommittén välkomnar det positiva resultatet av folkomröstningen om Kroatiens EU-medlemskap i januari 2012.

ISLAND

Kandidatlandets framsteg

22.

Regionkommittén ser positivt på framstegen i anslutningsförhandlingarna med Island. Vi vill understryka det mycket goda samarbetet mellan Island och EU vad gäller EES och Schengenområdet.

23.

Kommittén anser att Island skulle kunna ansluta sig till EU inom kort i enlighet med principen om egna meriter, och uppmanar landet att snabbt föra vidare anpassningen inom de kvarvarande politikområdena.

24.

Vi ser positivt på att Island i viss utsträckning har åtgärdat sina ekonomiska problem framgångsrikt, och har fortsatt genomföra nödvändiga reformer.

25.

ReK anser att det är oroväckande att det bland allmänheten saknas starkt stöd för integrationsprocessen.

F.D. JUGOSLAVISKA REPUBLIKEN MAKEDONIEN

Framstegen för kandidatlandet på västra Balkan

26.

Regionkommittén ser positivt på de ansträngningar som f.d. jugoslaviska republiken Makedonien har gjort i anslutningsprocessen.

27.

Regionkommittén ser positivt på de åtgärder som regeringen i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien har vidtagit för att främja landets anslutning till EU, men ser med oro på de bristande insatserna för att finna en tillfredsställande lösning på den formella frågan om landets namn. Det är av grundläggande betydelse att bevara de goda grannförbindelserna, inbegripet förhandlingar om att nå en ömsesidigt godkänd lösning på namnfrågan, inom ramen för FN.

28.

Kommittén ser positivt på den successiva anpassningen av de nationella rättssystemen till EU:s lagstiftning. Vi vill emellertid uppmärksamma behovet av att fortsätta reformarbetet när det gäller rättsväsendet, kvinnors och etniska minoriteters grundläggande rättigheter samt offentlig förvaltning.

29.

Vi vill rikta uppmärksamheten på behovet av att bekämpa korruption på hög nivå och säkra mediernas frihet.

30.

Kommittén ser positivt på framstegen när det gäller samarbetet mellan regeringens organ, förvaltningarna på olika styresnivåer och icke-statliga organisationer.

31.

Kommittén välkomnar framstegen beträffande genomförandet av språklagen, decentraliseringen och en rättvis representation, och uppmuntrar till fortsatta insatser för att komma till rätta med aktuella utmaningar, t.ex. utbildning och harmoniska relationer mellan alla befolkningsgrupper.

MONTENEGRO

Framstegen för kandidatlandet på västra Balkan

32.

Mot bakgrund av att rådet planerar att inleda anslutningsförhandlingar i juni 2012 ser Regionkommittén positivt på Montenegros arbete med att förändra och anpassa lagstiftningen när det gäller reformen av den offentliga förvaltningen, sammanställning av nationell statistik, fria medier samt kampen mot korruption och organiserad brottslighet. Vissa förbättringar har också skett när det gäller respekt för mänskliga rättigheter, jämställdhet för kvinnor samt respekt för minoriteternas rättigheter.

33.

Regionkommittén ser positivt på de initiativ som har vidtagits för att minska korruptionen och rekommenderar ytterligare åtgärder i kampen mot korruption, särskilt i samband med privatisering, fysisk planering, utbildning och hälsovård samt inom de lokala och regionala myndigheterna.

34.

Kommittén välkomnar framstegen när det gäller skyddet av minoriteternas rättigheter och deras representation i alla lagstadgade organ och lokala och regionala organ.

35.

Regionkommittén ser med tillfredsställelse på beslutet att inrätta en gemensam rådgivande kommitté som forum för dialog mellan EU:s regionkommitté och de lokala myndigheterna i Montenegro.

TURKIET

Kandidatlandets framsteg

36.

Regionkommittén ser positivt på förändringarna i riktning mot en demokratisering av det politiska livet och samhället i Turkiet. Vi noterar att Turkiet har åtagit sig att upprätthålla goda grannförbindelser, och uppmanar landet att undvika alla former av åtgärder som riktas mot ett medlemsland och dess suveräna rättigheter, enligt Köpenhamnskriterierna och förhandlingsramen EU–Turkiet av den 3 oktober 2005. Kommittén är missnöjd med Turkiets uttalanden om att landet tänker frysa sina förbindelser med EU:s ordförandeskap under andra halvåret 2012 och hoppas på en utveckling av det regionala samarbetet.

37.

Kommittén är besviken över att Turkiet inte har lyckats uppfylla sina åtaganden enligt tilläggsprotokollet till associeringsavtalet mellan EU och Turkiet, och uppmanar Turkiet att uppfylla dessa åtaganden fullt ut.

38.

Kommittén noterar med oro den låga nivån vad gäller genomförandet av den lagstiftning som antagits i enlighet med Köpenhamnskriterierna. ReK beklagar bristen på tydliga framsteg när det gäller utvecklingen av lokalt självstyre och uppbyggnaden av det civila samhället. Kommittén hoppas dock att den pågående konstitutionella reformprocessen kommer att leda till betydande framsteg. Inrättandet av en gemensam rådgivande kommitté mellan Regionkommittén och de turkiska lokala och regionala myndigheterna borde kunna bidra till att EU:s krav på decentralisering beaktas.

39.

Kommittén oroas av de otillräckliga framstegen avseende yttrandefrihet, fria medier, religionsfrihet, kvinnors rättigheter, respekt för minoriteternas rättigheter samt bristen på framsteg mot en rättvis lösning av Cypernfrågan. ReK uppmanar den turkiska regeringen att ge sitt aktiva stöd till de pågående förhandlingarna och att vidta åtgärder för att nå en fullständig lösning av Cypernfrågan.

40.

Vi ser med stor oro på Turkiets bristande respekt för de grundläggande rättigheterna och friheterna både i lagstiftningen och i praktiken, och uppmanar landet att vidta åtgärder i detta avseende. Restriktionerna mot yttrandefrihet i medierna, domstolsärendena mot författare, journalister, akademiker, demokratiskt folkvalda och människorättsförsvarare och de ofta förekommande stängningarna av webbplatser har gett anledning till allvarlig oro och måste åtgärdas av de turkiska myndigheterna.

41.

Kommittén uppmanar Turkiet att intensifiera reformeringen av den lokala sektorn (Local Administrative Reform) för en ökad decentralisering och en effektivare användning av de lokala och regionala nivåerna. Viktiga element är en ökande och rättvis finansiering av den lokala sektorn, former för samråd mellan de olika nivåerna i enlighet med principerna för flernivåstyre och ett ökat stöd till den lokala sektorns EU-integration.

42.

Vi följer med oro den nedgång som kan noteras i allmänhetens och mediernas intresse för och tilltro till Turkiets anslutning till EU. Därför uppmanar vi EU att fortsätta förhandlingsprocessen genom den ”positiva dagordning” som ska leda till att Turkiet respekterar anslutningsvillkoren.

43.

Regionkommittén ser positivt på kommissionens förslag om att utvidga samarbetet mellan EU-ländernas lokala och regionala myndigheter och deras motparter i Turkiet.

44.

Vi vill understryka ReK:s intresse för en användning av de befintliga mekanismerna för samarbete mellan EU och Turkiet, gränsöverskridande program, regionalt samarbete, samarbete mellan lokala och regionala organ för utvecklingen av det lokala självstyret samt utvidgad tillämpning av subsidiaritetsprincipen och ökad demokratisering.

ALBANIEN

Det potentiella kandidatlandets framsteg

45.

ReK uppmanar de albanska myndigheterna att fortsätta reformerna, eftersom de reformer som genomförts hittills endast i viss utsträckning fört landet närmare ett uppfyllande av Köpenhamnskriterierna.

46.

Av central betydelse för integrationsprocessen är att man tillämpar principen om goda grannskapsförbindelser och regionalt samarbete samt utvecklar demokratiska förfaranden, lokalt självstyre och ett civilt samhälle.

47.

Vi uppmanar Albaniens regering och opposition att återupprätta och upprätthålla en konstruktiv politisk dialog för att se till att de grundläggande demokratiska institutionerna fungerar väl och är oberoende. Kommittén uppmanar vidare de albanska myndigheterna att öka sina ansträngningar för att främja och genomföra de reformer som är nödvändiga inför anslutningen, särskilt på områdena mänskliga rättigheter, jämställdhet för kvinnor, skydd av minoriteter och egendomsrätt, kampen mot korruption och organiserad brottslighet samt strävan efter en konstruktiv utvandringspolitik.

48.

Regionkommittén noterar med oro bristen på beslutsamma insatser mot den korruption som omfattar stora delar av det offentliga livet, och som i framtiden kan bli ett allvarligt problem för landets utveckling.

49.

Kommittén uppmanar den albanska regeringen att tillsammans med relevanta aktörer aktivt arbeta för decentralisering och EU-integration.

BOSNIEN OCH HERCEGOVINA

Det potentiella kandidatlandets framsteg

50.

Kommittén ser positivt på de reformer som genomförs av myndigheterna i Bosnien och Hercegovina, men vill peka på möjligheten att öka samordningen mellan alla myndighetsnivåer, också mellan myndigheter i Federationen Bosnien och Hercegovina respektive i Republika Srpska.

51.

Kommittén anser att Bosnien och Hercegovina bör öka ansträngningarna för att genomföra reformerna och riktar uppmärksamheten på att reformer i linje med Köpenhamnskriterierna på medellång sikt endast kan genomföras genom ett starkt engagemang från myndigheternas sida. Miljöreformer kan endast genomföras på lång sikt.

52.

ReK hyser oro för den politiska låsningen i landet och oförmågan att bortse från särintressen hos enskilda politiska grupperingar, vilket leder till avsevärda förseningar i Bosnien och Hercegovinas anslutningsprocess. Genom en bredare och djupare involvering av berörda aktörer, särskilt lokala myndigheter, kan IPA-medel användas effektivare och därmed vara medborgarna tydligare till gagn, vilket också tydliggör nyttan av ett närmande till EU för den enskilde.

53.

Kommittén instämmer i kommissionens situationsanalys av motsättningarna, låsningarna och det paralyserade politiska klimatet i Bosnien och Hercegovina och önskar därför understryka de kommentarer som kommittén framförde 2010 (3). Det delade Bosnien behöver ett ledarskap som förmår överbrygga motsättningar och i stället kan initiera gemensamma lösningar. Det krävs en tydlighet från EU:s sida om att det verkliga politiska alternativet är det som öppnar landet för den inre marknadens fyra friheter.

54.

Kommittén vill understryka att samarbetet mellan olika förvaltningsnivåer i landet är svagt utvecklat, något som bör rättas till med tydligt stöd från samtliga politiska krafter i landet.

55.

För att nå ett konstruktivt samarbetsklimat i landet krävs en funktionell förvaltningsstruktur där olika politiska nivåer kompletterar varandra och överbrygger motsättningar. Kommittén upprepar att den nationella nivån i Bosnien och Hercegovina bör stärkas inom flera områden. Reformkrafter för såväl en starkare stat som en decentraliseringsprocess med stärkta kommuner behöver stödjas.

56.

Regionkommittén är övertygad om behovet av att intensifiera det praktiska gränsöverskridande samarbetet och samarbetet mellan å ena sidan de centrala myndigheterna och å andra sidan de lokala och regionala myndigheterna.

KOSOVO  (4)

Det potentiella kandidatlandets framsteg

57.

Regionkommittén välkomnar Kosovos åtagande att närma sig EU, inom ramen för den europeiska integrationsprocessen.

58.

Kommittén hoppas att den allmänna bristen på enighet om Kosovos formella status bland EU-medlemsstaterna inte kommer att hindra utvecklingen av förbindelser i form av avtal mellan Kosovo och EU. ReK anser att man för närvarande skulle kunna söka och verka för praktiska ad hoc-lösningar på grundval av ett neutralt synsätt i fråga om Kosovos status.

59.

Regionkommittén vill understryka att EU i enlighet med sina principer har gjort ett uttryckligt åtagande att verka för ett europeiskt perspektiv för västra Balkan, inklusive Kosovo.

SERBIEN

Kandidatlandets framsteg

60.

Regionkommittén ser positivt på kommissionens rekommendation att ge Serbien status som kandidatland.

61.

Kommittén välkomnar rådets beslut att ge Serbien status som kandidatland för EU-medlemskap och uppmanar Serbien att fortsätta de systeminriktade och strukturella reformerna. ReK vill understryka behovet av att vidta åtgärder för att normalisera förbindelserna med Kosovo i linje med villkoren i stabiliserings- och associeringsprocessen, genom fullständig efterlevnad av bestämmelserna för det regionala samarbetet och med deltagande av alla berörda parter. ReK hoppas i detta sammanhang att inga åtgärder vidtas som skulle kunna äventyra deras europeiska framtidsutsikter.

62.

Vi uppmuntrar de serbiska myndigheterna att fortsätta med sina konstruktiva åtgärder för att främja samarbete och stabilitet i regionen.

63.

Vi välkomnar Serbiens framsteg i föranslutningsprocessen, bl.a. anpassning på en rad områden, från mänskliga rättigheter, rättsväsen och fria medier till Helsingforskriterierna.

64.

Vi vill rikta uppmärksamheten på den stora betydelse som genomförandet av principerna om goda grannskapsförbindelser och regionalt samarbete har i integrationsprocessen, liksom utvecklingen av demokratiska förfaranden, respekt för minoriteternas och de lokala myndigheternas rättigheter samt utvecklingen av ett civilt samhälle.

65.

Kommittén ser positivt på skyddet av de traditionella minoriteternas språkliga rättigheter och på att man i september 2011 antog en lag om offentlig egendom och överföring av vissa befogenheter till provinsen Vojvodina och till de lokala myndigheterna.

Bryssel den 3 maj 2012

Regionkommitténs ordförande

Mercedes BRESSO


(1)  Med undantag av Kosovo, enligt FN:s resolution 1244/1999.

(2)  Med undantag av Kosovo, enligt FN:s resolution 1244/1999.

(3)  CdR 345/2009.

(4)  I enlighet med FN:s säkerhetsråds resolution 1244/1999.


27.7.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 225/7


Yttrande från Regionkommittén om ”Grönbok om familjeåterförening”

2012/C 225/02

REGIONKOMMITTÉNS STÅNDPUNKT

Behovet av att noggrannare behandla problemet med familjeåterförening visar sig också i samband med att man behandlar den nya europeiska agendan för integration (CdR 199/2011) och en kultur av flernivåstyre i Europa (CdR 273/2011), som i hög grad förutsätter åtgärder av Regionkommittén.

ReK noterar att man i grönboken anger att direktivet ibland tillämpas i avskräckande syfte och påpekar mot denna bakgrund att förfarandena för familjeåterförening inte får användas som ett instrument för att begränsa migrationsströmmarna. Återföreningens specifika mål är att på bästa sätt integrera legala invandrare och respektera rätten till familjeliv.

Kommittén betonar att individens rätt till ett gemensamt liv med sin familj samt rätten, men också skyldigheten, att sörja för, undervisa och uppfostra barnen, och därmed att ha dem hos sig, är grundläggande rättigheter och skyldigheter, oberoende av medborgarskap. Kommittén påminner om att detta erkänns i ett flertal nationella och internationella rättsliga uttalanden som är eniga på denna punkt.

Kommittén påminner om att medlemsstaternas konkreta åtgärder bör vidtas med respekt för proportionalitets- och subsidiaritetsprinciperna, både för att ge regionerna och de lokala myndigheterna en större roll när det gäller genomförandet av integrationspolitiken, och för att erbjuda dem en stabil och juridiskt hållbar referensram.

Regionkommittén efterlyser större deltagande från den lokala nivåns sida i ett flernivåstyre, vilket är ett absolut krav om man vill uppnå en enhetlig invandringspolitik som respekterar de grundläggande rättigheterna och främjar de mottagande samhällenas och invandrarnas välfärd.

Föredragande

Sergio SOAVE (IT–PSE), borgmästare i Savigliano (CN)

Referensdokument

Grönbok om rätt till familjeåterförening för tredjelandsmedborgare som är bosatta i Europeiska unionen (direktiv 2003/86/EG)

COM(2011) 735 final

I.   POLITISKA REKOMMENDATIONER

REGIONKOMMITTÉNS STÅNDPUNKT

Bakgrund

1.

Regionkommittén ser positivt på kommissionens initiativ att inleda en debatt om familjeåterförening, som redan behandlats i direktiv 2003/86/EG, för att bedöma vissa problem som framkommit i genomförandet av direktivet och se närmare på den kritik som framförts av flera olika instanser (icke-statliga organisationer, lokala myndigheter, forskare).

2.

Kommittén anser att det är ändamålsenligt att använda grönboken som grund för diskussionen, eftersom den betonar några viktiga aspekter av direktivet och framför en rad frågor. Kommittén ser positivt på att kommissionen kommer att besluta om vilka konkreta åtgärder som eventuellt ska vidtas först efter att samrådet har avslutats.

3.

De lokala och regionala myndigheterna spelar en väsentlig roll i förvaltningen av integrationspolitiken och politiken för social sammanhållning, och de bör därför involveras fullt ut i diskussionen om genomförandet av bestämmelserna om familjeåterförening i syfte att underlätta både full integration av invandrare i destinationsländerna och en eventuell reform av direktivet.

4.

Kommittén understryker att detta initiativ är i linje med Stockholmsprogrammet från december 2009 och den europeiska pakten för invandring och asyl från september 2008.

5.

Behovet av att noggrannare behandla problemet med familjeåterförening visar sig också i samband med att man behandlar den nya europeiska agendan för integration (CdR 199/2011) och en kultur av flernivåstyre i Europa (CdR 273/2011), som i hög grad förutsätter åtgärder av Regionkommittén.

Den politiska bakgrunden till yttrandet

6.

Kommittén är medveten om att den ekonomiska krisen, som så våldsamt skakar om Europa, kan förvränga bedömningen av direktivet. Till detta bidrar att Europa nu är målet för nya migrationsströmmar, utlösta till exempel av den politiska rörelse som kallas den arabiska våren, som i sig dock är ett betydande och positivt fenomen som har berört många länder söder om Medelhavet.

Principer och bedömning

7.

ReK noterar att man i grönboken anger att direktivet ibland tillämpas i avskräckande syfte och påpekar mot denna bakgrund att förfarandena för familjeåterförening inte får användas som ett instrument för att begränsa migrationsströmmarna, ett problem som måste angripas vid källan och med andra metoder. Återföreningens specifika mål är att på bästa sätt integrera legala invandrare och respektera rätten till familjeliv, en rätt som finns inskriven i alla rättighetsstadgor.

8.

Kommittén betonar att individens rätt till ett gemensamt liv med sin familj samt rätten, men också skyldigheten, att sörja för, undervisa och uppfostra barnen, och därmed att ha dem hos sig, är grundläggande rättigheter och skyldigheter, oberoende av medborgarskap. Kommittén påminner om att detta erkänns i ett flertal nationella och internationella rättsliga uttalanden som är eniga på denna punkt. I synnerhet konstateras det i artikel 16 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna från 1948 att familjen är ”den naturliga och grundläggande enheten i samhället” och att den ”har rätt till samhällets och statens skydd”. I artikel 9 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna nämns rätten att bilda familj bland individens grundläggande rättigheter.

9.

Kommittén hoppas att politiken för migrationsförvaltning fullt ut respekterar dessa grundläggande rättigheter i enlighet med den rättspraxis som tillämpas av domstolarna i Strasbourg och Luxemburg, som upprepade gånger har uttalat sig otvetydigt i frågan.

10.

ReK uppmanar dessutom till en utvärdering av effekterna av familjeåterförening på ett praktiskt plan. I direktivet konstateras det att familjeåterförening bidrar till att skapa en sociokulturell stabilitet som främjar integrationen och bidrar till den ekonomiska och sociala sammanhållningen, till förmån för de lokala värdsamhällena. Man bör erkänna att genomförandet av rätten till familjeåterförening utgör ett stort steg framåt för migrationspolitiken, eftersom man på detta sätt bättre tar hänsyn till stabiliseringen av invandrarnas situation som ett oumbärligt instrument för en effektiv socioekonomisk integration i värdlandet. Detta är också ett avgörande steg – även med tanke på de praktiska effekterna – för att begränsa den olagliga invandringen och farliga former av social utestängning.

11.

Kommittén framhäver att familjeband i alla europeiska länders grundlag är förknippade med särskilda skyldigheter som rör ekonomisk och social solidaritet. Att framhäva familjebanden inom invandrarfamiljer genom ett starkare erkännande av rätten till familjeåterförening framstår därför som ett specifikt sätt att främja invandrarnas uppfattning att de många krav som ställs på dem (både administrativa och organisatoriska) inte bara är resultatet av en repressiv politik eller polisiära krav, utan ett led i ett mer allmänt projekt att utveckla hela samhället. De uppmanas således att aktivt bidra till samhället, inte bara genom att hävda sina rättigheter utan också genom att erkänna sina skyldigheter, som bärs upp av principerna om samhällslojalitet och ansvar gentemot andra.

12.

Mot denna bakgrund hoppas kommittén att man ägnar särskild uppmärksamhet åt skyddet av den så kallade kärnfamiljen, som redan står i centrum i direktivet, och inom denna referensram åt rätten till familjeåterförening för underåriga barn, som förtjänar särskilt och ökat skydd. När det gäller andra typer av familjer, också med beaktande av bestämmelser och bruk i migrantens ursprungsland, anser kommissionen att medlemsstaterna själva bör kunna bedöma enskilda fall eller allmänna omständigheter. Om kommissionen dock till följd av samrådet anser att det är nödvändigt att anta en gemensam definition av termen ”familj” på EU-nivå, måste denna definition överensstämma med de definitioner som ingår i andra EU-instrument.

13.

Med beaktande av betydelsen av dessa allmänna principer och utvärderingar anser Regionkommittén att det inte är nödvändigt att i någon större utsträckning begränsa enskilda medlemsstaters utrymme för fria bedömningar, som erkänns i direktivet och bekräftas i Lissabonfördraget. Kommittén påminner dock om att medlemsstaternas konkreta åtgärder bör vidtas med respekt för proportionalitets- och subsidiaritetsprinciperna, både för att ge regionerna och de lokala myndigheterna en större roll när det gäller genomförandet av integrationspolitiken, och för att erbjuda dem en stabil och juridiskt hållbar referensram.

II.   FRÅGOR I GRÖNBOKEN

Familjebegreppet och kraven i fråga om familjeanknytning

14.

Utan att det påverkar den rätt som alla tredjelandsmedborgare som vistas lagligen i EU har att återförenas med sin familj anser kommittén att det är begripligt om denna rätt omfattas av vissa villkor, under förutsättning att det inte påverkar syftet i direktivet, nämligen att underlätta integration och stabilitet.

15.

Kommittén anser att direktivet i sin nuvarande lydelse i detta avseende kan skapa rättslig och tolkningsmässig osäkerhet och anser att man bör granska möjligheterna att på europeisk nivå fastställa en lägsta tidsgräns för vistelsen som förenar stabilitetskraven med respekten för rättigheten till familjeliv och med användning av modeller liknande dem som tillämpas vid cirkulär migration i de fall då man använder sig av program för frivilligt återvändande.

16.

Regionkommittén anser att minimiåldern för återförening med make eller maka i princip bör sammanfalla med den legala myndighetsåldern enligt den nationella lagstiftningen i det mottagande landet. Undantag för personer som inte har uppnått myndighetsåldern kan beviljas i särskilda fall. Därmed säkerställer man största möjliga enhetlighet och undviker eventuell diskriminering på grundval av ålder.

17.

ReK vill rikta uppmärksamheten på att de två begränsningarna av rätten till familjeåterförening för underåriga barn (artikel 4.1 sista stycket och artikel 4.6) skulle kunna avskaffas eftersom de knappast har använts i praktiken. I alla händelser vill kommittén rekommendera att beslut i frågan alltid fattas med hänsyn till barnets bästa och för att säkerställa skyddet av underåriga. ReK rekommenderar dessutom av samma skäl att rätten till återförening med underåriga barn ska säkerställas även om föräldrarna inte är gifta, så att man utesluter alla former av diskriminering mellan barn som är födda inom respektive utom äktenskapet.

18.

När det gäller den frivilliga bestämmelsen om andra familjemedlemmar än make/maka eller registrerad partner och barn anser Regionkommittén att de enskilda medlemsländerna bör lämna utrymme för skönsmässiga bedömningar i fastställandet av kriterier. Kommittén konstaterar att det gällande direktivet inte tydligt redovisar konsekvenserna för familjemedlemmarna om referenspersonen skulle avlida eller äktenskapet förklaras ogiltigt, eller i händelse av skilsmässa eller om referenspersonen lämnar landet eller vid bestridande av faderskap som godkänts av domstol, vilket är en brist som borde åtgärdas.

Integrationsåtgärder

19.

Regionkommittén rekommenderar förebyggande kontroll av effektiviteten i de olika åtgärder som redan vidtagits (åtgärder före avresa och åtgärder som vidtagits i det mottagande landet). På grundval av denna första undersökning rekommenderar ReK dock att man undviker åtgärder före avresan som kan vara omöjliga att genomföra för referenspersonens familjemedlemmar pga. analfabetism, materiella kostnader, långt avstånd till tätorter etc., och som i praktiken innebär ett utestängande från rätten till återförening. Vi anser dessutom att det vid behov vore lämpligt att erbjuda gratis språkkurser och/eller kurser i medborgarkunskap och/eller om värdsamhällets historia och kultur efter ankomsten till värdlandet, för att undvika diskriminering på grundval av förmögenhet, och att sådana kurser skulle anordnas delvis på basis av de europeiska integrationsmodulerna (”European Integration Modules”).

Väntetid och mottagningskapacitet

20.

När man utvärderar de övriga materiella villkor som gäller för referenspersonen i medlemsstaten (tillgång till bostad, sjukförsäkring, stabila försörjningsmedel) rekommenderar ReK att dessa ska värderas i överensstämmelse med proportionalitetsprincipen och inte ge upphov till godtyckliga restriktioner. Kommittén hoppas särskilt att medlemsstaterna när de genomför direktivet ser till att kontrollen av villkoren bygger på objektiva och kontrollerbara kriterier, inte allmänna klausuler som kan tolkas på ett godtyckligt strikt sätt.

21.

Regionkommittén föreslår att man stryker kriteriet om medlemsstatens mottagningskapacitet i bedömningen av möjligheterna att tillåta familjeåterförening eftersom det fungerar som ytterligare ett verktyg för att kontrollera migrationsflödena, i strid med principerna i EU:s lagstiftning.

22.

Kommittén anser att varaktigheten i familjemedlemmars uppehållstillstånd bör anpassas till referenspersonens uppehållstillstånd och att man bör överväga möjligheterna att använda lösningar som ligger i linje med modeller för cirkulär migration i de fall då man använder sig av program för frivilligt återvändande.

Asylfrågor

23.

När det gäller familjeåterförening för tredjelandsmedborgare som har särskilt skydd (asyl, flyktingstatus, status som skyddsbehövande) anser vi att de olika formerna av skydd bör behandlas, i enlighet med Stockholmsprogrammet, i överensstämmelse med särskilda fristående bestämmelser som beaktar den särskilda situation som den person befinner sig i som har ett sådant skydd (också med tanke på de praktiska svårigheterna i samband med att tillhandahålla information och dokument). Direktivet om den övergripande ramen för återförening bör alltså inte tillämpas på familjemedlemmar till tredjelandsmedborgare som åtnjuter någon form av skydd, utan återförening bör i sådana fall regleras i ett särskilt system som också beaktar familjeband som eventuellt knutits efter inresan i värdlandet.

Vilseledande, missbruk, procedurfrågor

24.

Regionkommittén anser att det beslut som fattats i vissa stater om att utföra DNA-prov vid identifieringen av underåriga kan innebära en kränkning av proportionalitetsprincipen, om det inte utförs som en sista utväg, och dessutom av grundläggande rättigheter, t.ex. respekten för privatlivet och familjelivet (artikel 8 i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna)

25.

När det gäller farhågorna om bedrägerier i form av skenäktenskap anser vi att kommissionen och/eller medlemsstaterna bör ta fram uppgifter om företeelsens faktiska omfattning. I avsaknad av konkreta uppgifter anser kommittén att det vore bra att genomföra riktade undersökningar i alla medlemsstater i syfte att få en mer korrekt bild av verkligheten och främja bästa praxis vid hanteringen av sådana problem.

26.

I fråga om kostnaderna för den sökande i anslutning till familjeåterföreningen vill kommittén peka på risken för att de administrativa kostnaderna kan höjas oskäligt mycket i medlemsstater som vill använda detta instrument för att införa en godtycklig begränsning av rätten till inresa, helt i strid med proportionalitetsprincipen som kräver att medlen ska vara avpassade efter syftet. Syftet är att främja och inte hindra utövandet av den rättighet som behandlas här. Medlemsstaterna bör därför uppmanas att i förväg fastställa kostnadernas storlek så att de inte undergräver den konkreta tillämpningen av direktivet.

27.

Regionkommittén anser att man bör rekommendera medlemsstaterna att respektera den tidsgräns som fastställs i direktivet när det gäller beslut om en ansökan om återförening. Eventuella undantagsförfaranden som beslutas i medlemsstaterna i syfte att senarelägga tidsgränsen på ett orimligt sätt utgör ett hinder för ett fullständigt genomförande av direktivet.

Respekt för övergripande bestämmelser

28.

När det gäller de påstådda svårigheterna vad avser efterlevnaden av de två övergripande obligatoriska bestämmelserna i direktivet, anser vi att kommissionen bör anta alla instrument och åtgärder som föreskrivs i fördragen i syfte att säkerställa full respekt för EU-lagstiftningen från medlemsstaternas sida.

III.   SLUTLIGA ÖVERVÄGANDEN

29.

Regionkommittén efterlyser större deltagande från den lokala nivåns sida i ett flernivåstyre, vilket är ett absolut krav om man vill uppnå en enhetlig invandringspolitik som respekterar de grundläggande rättigheterna och främjar de mottagande samhällenas och invandrarnas välfärd. Goda exempel på integration har registrerats i många av Europas regioner och samhällen, och många tvetydigheter i den nationella lagstiftningen när det gäller den konkreta tolkningen av direktivet har kunnat lösas på ett positivt sätt just med utgångspunkt i de lokala instansernas praktiska erfarenheter. Regionkommittén vill understryka behovet av att samla in så mycket information som möjligt i frågan och förklarar sig villig att samarbeta till fullo med medlemsstaterna och de övriga EU-institutionerna när det gäller insamling och spridning av information och god praxis i den mån dessa uppgifter finns på lokal och regional nivå.

Bryssel den 3 maj 2012

Regionkommitténs ordförande

Mercedes BRESSO


27.7.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 225/11


Yttrande från Regionkommittén om ”Översynen av EU:s politik i fråga om luftkvalitet och utsläpp”

2012/C 225/03

REGIONKOMMITTÉNS STÅNDPUNKT

Regionkommittén drar slutsatsen att tendensen mot avtagande förbättringar på luftkvalitetsområdet i stor utsträckning kan skyllas på bristande ambition i EU-politiken när det gäller att angripa problemen vid källan och på alltför begränsade nationella insatser. En stor börda och ett stort ansvar läggs på de lokala och regionala myndigheterna när det gäller att lösa problemen. Det krävs en flernivåstrategi där varje myndighetsnivå (EU, nationell, regional och lokal) måste ta sitt ansvar och vidta de åtgärder som kan och måste vidtas av myndighetsnivån i fråga.

ReK anser att EU:s immissions- och utsläppspolitik måste kopplas samman. Det är därför av största vikt att ambitionsnivåer och tidsgränser ligger i linje med varandra när man utvecklar EU:s insatser riktade mot källan och immissionspolitiken.

Kommittén rekommenderar att man stärker EU:s utsläppspolitik, särskilt genom att göra en tillräckligt ambitiös översyn av direktivet om nationella utsläppstak för att minska bakgrundskoncentrationerna, genom att skärpa euronormer för fordon beträffande NO2/NOx och fina partiklar och utsläppskraven för andra mobila utsläppskällor, genom att minska glappet mellan EU:s normer för utsläpp från fordon och de faktiska utsläppen och genom att ta itu med utsläpp från sjöfarten och luftfarten och utsläppen av ammoniak från jordbruk.

Regionkommittén rekommenderar att översynen av direktiven om luftkvalitet (2008/50/EG och 2004/107/EG) framför allt leder till en minskning av antalet ämnen och mål- och gränsvärden genom att man inriktar insatserna på de mest förorenande ämnena och de indikatorer som på bästa sätt avspeglar hälsoaspekterna. Man bör undersöka om elementärt kol/sot som norm är lämpligare som indikator och huruvida en norm för partikelkoncentration och elementärt kol/sot kan införas, och undersöka om kontrollen av det genomsnittliga gränsvärdet per år för PM10 skulle kunna ske på grundval av det genomsnittliga gränsvärdet för flera år. Möjligheterna till kompletterande undantag måste vidgas, med tanke på de specifika problemen med att minska NO2-nivåerna. Det bör finnas mer specifika bestämmelser om utplacering av mätstationer för att på så sätt säkerställa att de uppmätta värdena är jämförbara.

Föredragande

Cor LAMERS (NL–PPE), borgmästare i Houten

Referensdokument

Brev från Europeiska kommissionens vice ordförande av den 19 juli 2011

I.   POLITISKA REKOMMENDATIONER

REGIONKOMMITTÉNS STÅNDPUNKT

A.    Allmänna kommentarer

1.

Kommittén känner till Europeiska kommissionens föresatser att under 2013 lägga fram en fullständig översyn av den europeiska luftkvalitetspolitiken med nya långsiktiga målsättningar för perioden efter 2020. Översynen inbegriper följande ytterst omfattande målsättningar:

En översyn av den tematiska strategin för luftförorening (COM(2005) 446 final).

En skärpning av EU:s politik för att angripa problemen vid källan.

En sammanslagning av följande direktiv till ett direktiv:

Översynen av direktiven om luftkvalitet och renare luft i Europa (2008/50/EG och 2004/107/EG) och

Översynen av direktivet om nationella utsläppstak (direktiv 2001/81/EG).

2.

ReK välkomnar Europeiska kommissionens begäran om ett förberedande yttrande från kommittén om framtiden för EU:s politik för luftkvalitet.

3.

ReK konstaterar att yttrandet (1), som är ett förberedande yttrande i expertfasen av EU:s beslutsprocess, omfattar såväl administrativa och politiska som tekniska aspekter (rekommendationer beträffande lagstiftning och förslag till förfarande).

4.

Luftkvaliteten påverkar invånarna och deras hälsa i deras dagliga liv, både i städerna och på landsbygden. Människors hälsa och miljön måste stå i centrum för de åtgärder som vidtas för att förbättra luftkvaliteten. Samtidigt måste man försöka uppnå jämvikt mellan den ekonomiska utvecklingen och de insatser som görs för att komma till rätta med luftföroreningarna. En förbättring av miljö- och hälsoskyddet kan samtidigt också stimulera ekonomin och sänka de ekonomiska kostnaderna för hälsoproblem och hälsoskador.

5.

Kommittén gläder sig åt att luftkvaliteten i Europa har förbättrats avsevärt till följd av en kombination av EU:s luftkvalitetspolitik och medlemsstaternas politik och insatser (på nationell, regional och lokal nivå). Under de två senaste årtiondena har ständiga förbättringar skett. En försämring har dock kunnat konstateras på sistone, vilket bekymrar kommittén.

6.

Luftföroreningarna är källan till de största problemen och flaskhalsarna i tätorterna. Trots alla lokala och regionala åtgärder lyckas många europeiska städer inte i tid uppfylla normerna för fina partiklar (PM10 och PM2,5) och NO2, vilket innebär att ett stort antal européer bor i områden med skadliga koncentrationer av luftföroreningar.

7.

Även landsbygds- och förortsområdena berörs av luftföroreningarna som påverkar miljön, odlingarna och naturområdena.

8.

Kommittén konstaterar att luftföroreningarna måste minskas samtidigt som våra städer måste kunna fortsätta att fungera socialt och ekonomiskt. I de flesta medlemsstater är den motordrivna vägtrafiken för person- och varutransporter (som huvudsakligen använder sig av diesel och bensin) en av de största direkta orsakerna till luftföroreningarna i form av NO2 vid så kallade hotspots. Det krävs effektivare åtgärder, både i fråga om utsläppsnormerna och i fråga om trafikstyrningen.

9.

Kommittén anser att tonvikten vid översynen av EU:s luftkvalitetspolitik måste ligga på hur EU-lagstiftningen kan bidra till att förbättra luftkvaliteten (dvs. genom vilken typ av lagstiftning eller vilka åtgärder). I det sammanhanget är åtminstone följande aspekter av vikt: en flernivåstrategi, ett helhetsperspektiv och det konkreta genomförandet av EU:s lagstiftning i Europas städer. Man måste därför lägga tyngdpunkten på EU-direktivets genomförbarhet och problemen med genomförandet i städerna och regionerna.

10.

Styrelseformerna måste ses som en viktig aspekt när det gäller hur EU:s nya lagstiftning om luftkvalitet utformas. Luftföroreningar har gränsöverskridande och nationella aspekter, och därför krävs det åtgärder på alla styresnivåer (europeisk, nationell, regional och lokal nivå). Kommittén rekommenderar en strategi med flernivåstyre där varje myndighetsnivå tar sitt ansvar och vidtar de åtgärder som bäst vidtas, och som måste vidtas, på denna nivå.

11.

Kommittén betonar helhetsperspektivet i samband med utformningen av den nya EU-lagstiftningen. I största möjliga utsträckning måste man försöka förebygga föroreningar. Det är viktigt att orsakerna till föroreningarna identifieras och att utsläppen behandlas vid källan, på det mest ekonomiskt effektiva och miljövänliga sättet.

12.

Bättre folkhälsa förutsätter en ambitiös luftkvalitetspolitik från EU:s sida. En immissionspolitik med EU-gränsvärden för förorenande ämnen kan dock inte fungera utan en effektiv utsläppspolitik med EU-åtgärder riktade mot källan. Ambitionsnivån i det omarbetade direktivet måste därför stämmas av noga mot ambitionsnivån i de nationella utsläppstaken och EU:s utsläppspolitik (för att angripa problemen vid källan). Sammanslagningen av luftkvalitetsdirektiven (2008/50/EG och 2004/107/EG) med översynen av direktivet om nationella utsläppstak (2001/81/EG) kommer i samband med detta att främja en avstämning mellan de olika ambitionsnivåerna.

B.    Den tematiska strategin om luftkvalitet och genomförandet i medlemsstaterna

Den tematiska strategin

13.

Kommittén anser att den tematiska strategin om luftföroreningar har bidragit till att minska invånarnas exponering för luftföroreningar och förbättra miljön.

14.

Kommittén beklagar att inte alla de åtgärder som tas upp i strategin och som syftar till att angripa problemen vid källan har genomförts i praktiken. De mest uppenbara bristerna är följande:

Utvecklingen av en integrerad strategi för kvävets kretslopp.

Översynen av direktivet om nationella utsläppstak (2001/81/EG, NEC-direktivet) som är en viktig förutsättning för hanteringen av bakgrundkoncentrationer, men som dessvärre har skjutits på framtiden vid upprepade tillfällen.

Genomförandet på lokal och regional nivå

15.

Kommittén drar slutsatsen att kommuner och regioner gör stora insatser för att förbättra luftkvaliteten genom sina åtgärder för att

främja hållbarare former av transporter, t.ex. en mer effektiv och attraktiv kollektivtrafik, cykelbanor, begränsat tillträde för (de) bilar och/eller lastbilar (som släpper ut mest föroreningar) (miljözoner) och främjande av rena(re) bilar med hjälp av t.ex. förmånligt tillträde och/eller förmånlig parkeringspolitik,

förbättra trafikhanteringen och skapa ett bättre trafikflöde genom hastighetsbegränsningar och genom att man utvecklar innovativa logistiska koncept för leverans av varor i innerständerna,

förhindra svävande partiklar genom bättre vägbeläggning och ett förbud mot användning av dubbdäck i innerstäderna,

förbättra infrastruktur och bebyggelse, t.ex. genom att utfärda lokala bestämmelser om värmeanvändning (om den nationella lagstiftningen medger detta), minska utsläppen vid uppvärmning av lokaler, främja fjärrvärme, modernisera värmeanläggningar och skapa större fria ytor mellan vägar och bebyggelse samt större grönområden. I det sistnämnda fallet bör det påpekas att grönområden utmed vägar och vägrenar (isolerande grönska) bara har en begränsad effekt. Endast stora gröna ytor, t.ex. parker och skogar, har ett påvisbart mervärde.

16.

Kommittén konstaterar att den europeiska politiken på alla nivåer i fortsättningen i högre grad bör förmås att framför allt bidra till en minskning av mängden transporter och till en geografisk och sektoriell förskjutning av de privata persontransporter och godstransporter som nu sker på väg. Man bör dock framhålla att det inte räcker med sådana åtgärder för att uppfylla normerna för PM10, PM2,5 och NO2. Det beror framför allt på tre typer av hinder: begränsat inflytande, begränsade möjligheter och begränsat politiskt spelrum (se punkterna 17, 19 och 22).

17.

Kommittén anser att enskilda lokala och regionala myndigheter enbart i geografiskt begränsad utsträckning kan bidra till att förbättra den lokala luftkvaliteten (första kategorin hinder). Avsikten med politiken på lokal och regional nivå är att minska utsläppen från lokala föroreningskällor, men orsaken till lokala koncentrationer särskilt av fina partiklar PM10 och PM2,5 samt ozon är i stor utsträckning gränsöverskridande och transregionala utsläpp.

18.

Kommittén konstaterar att de höga bakgrundskoncentrationer av luftförorenande ämnen som registrerats och den ofta otillräckliga tillämpningen och översynen av direktivet om nationella utsläppstak (2001/81/EG) kan begränsa de framtida effekterna av de lokala och regionala myndigheternas åtgärder för att uppfylla EU:s luftkvalitetsnormer. Alla utsläpp (lokala, regionala, nationella och internationella) leder tillsammans till de s.k. bakgrundskoncentrationerna. Dessa bakgrundskoncentrationer kan vara så höga att det inte behövs mer än ett litet utsläpp av föroreningar på lokal nivå för att komma i närheten av eller överskrida gränsvärdena. I dessa fall har de berörda städerna och regionerna naturligtvis mycket begränsat manöverutrymme.

19.

Kommittén konstaterar vidare att de lokala och regionala myndigheternas möjligheter att vidta åtgärder är begränsade (andra kategorin hinder). Stadspolitiken är inriktad på rörlighet, fysisk planering och specifika åtgärder för att komma till rätta med ”hotspots”. Rent generellt är det ovanligt att de lokala och regionala myndigheterna kan vidta effektiva åtgärder på basis av utsläppskällans karaktär.

20.

Kommittén konstaterar att de lokala och regionala myndigheterna vid utformningen av luftkvalitetspolitiken har utgått från de fördelar som skulle kunna uppstå till följd av åtgärder riktade mot källan. I efterhand måste man dock konstatera att en alltför slätstruken källpolitik – som inte heller har fått de avsedda effekterna på Europas vägar (se del D) – i hög grad har bidragit till att gränsvärdena har överskridits på lokal och regional nivå.

21.

Det står klart att ytterligare minskningar av lokala koncentrationer genom enbart lokala åtgärder kan få långtgående konsekvenser för människors vardag och medföra avsevärda kostnader. För det krävs finansiella medel som kommunerna och regionerna ofta inte förfogar över och formella befogenheter som de inte heller hari alla medlemsstater. Dessutom är det mycket mer kostnadseffektivt med en internationell och europeisk politik för att angripa problemen vid källan.

22.

Vi konstaterar att lokala och regionala myndigheter har begränsade befogenheter (tredje kategorin hinder), och beklagar att det i många medlemsstater inte vidtas stödåtgärder på nationell nivå, eller i alla fall inte i tillräcklig utsträckning, vilket ytterligare försvagar de lokala och regionala myndigheterna. Exempelvis har inte alla medlemsstater utarbetat en luftkvalitetsplan. Ofta har man inte antagit integrerade luftkvalitetsstrategier som är bindande på alla myndighetsnivåer. Det finns också fall där de nationella myndigheterna har avrått från och till och med hindrat lokala och regionala myndigheter att anta kompletterande och strängare åtgärder. I vissa medlemsstater har de lokala myndigheterna inte befogenheter att införa zoner med lägre utsläpp, utan det är de nationella myndigheterna som beslutar i sådana frågor. Även EU:s interna marknadsbestämmelser utgör ett hinder för lokala och regionala politiska alternativ. Den fria rörligheten för varor och personer begränsas genom införandet av stora miljözoner (exempelvis regionala miljözoner) och avstängning av vägar och broar. Därför är inte heller möjligt att införa ett nationellt förbud mot användning av miljöskadliga fordon.

23.

I olika medlemsstater utarbetas nationell lagstiftning för att göra det möjligt att låta böter för överträdelse av EU-lagstiftningen betalas av kommuner och regioner. De lokala och regionala myndigheterna måste uppfylla gränsvärdena med de begränsade möjligheter och medel de förfogar över. Myndigheter på EU-nivå och nationell nivå har betydligt större och effektivare möjligheter och medel. Därför bör medlemsstaterna även fortsättningsvis ha det yttersta ansvaret för betalning av böter i de fall gränsvärdena inte har respekterats. Kommittén anser att det är orättvist att ålägga de lokala och regionala myndigheterna böter och motsätter sig sådan praxis.

Flernivåstrategi

24.

Kommittén drar slutsatsen att tendensen mot avtagande förbättringar på luftkvalitetsområdet i stor utsträckning kan skyllas på bristande ambition i EU-politiken när det gäller att angripa problemen vid källan och på alltför begränsade nationella insatser. En stor börda och ett stort ansvar läggs på de lokala och regionala myndigheterna när det gäller att lösa problemen.

25.

Kommittén konstaterar också att åtgärderna för att bekämpa luftföroreningarna inte samordnas i tillräckligt hög grad mellan de olika medlemsstaterna. Informations- och varningsgränserna är inte desamma i grannländer, det ordnas inte något utbyte av information i realtid mellan olika medlemsstater i samband med omfattande föroreningar och handlingsplanerna samordnas inte i stora föroreningsområden som omfattar flera stater.

26.

Kommittén betonar att varken lösningen av luftkvalitetsproblematiken eller genomförandet av EU-politiken kan ske på en enda förvaltningsnivå. Det krävs en flernivåstrategi där varje myndighetsnivå (EU, nationell, regional och lokal) måste ta sitt ansvar och vidta de åtgärder som kan och måste vidtas av myndighetsnivån i fråga.

27.

Kommittén menar att de lokala och regionala myndigheterna delvis är beroende av nationella och internationella åtgärder riktade mot källan för att minska utsläppen och därmed även kraftigt minska bakgrundskoncentrationerna. Utifrån det kan de lokala och regionala myndigheterna utforma sin egen politik, exempelvis i form av skärpta tillträdesvillkor för miljözoner.

28.

Enligt kommitténs uppfattning är genomförandet av luftkvalitetslagstiftning inte enbart en fråga om juridisk tillämpning (att omsätta den i nationell lagstiftning). Kommittén anser att man, i den mån som medlemsstaternas interna strukturer medger det, bör utarbeta samordnade nationella och/eller federala övergripande luftkvalitetsstrategier och/eller minskningsprogram som beaktar de gränsöverskridande aspekterna av det fenomen som ska motverkas. Vi förespråkar en flernivåstrategi och pekar på att det inrättas myndighetsövergripande team i medlemsstaterna där sakkunniga från olika förvaltningsnivåer tillsammans utarbetar nationella planer och program (2). Härigenom främjas helheten och avstämningen mellan nationella, regionala och lokala åtgärder.

29.

ReK värdesätter Europeiska kommissionens insatser när det gäller att göra lokala och regionala myndigheter uppmärksamma på bästa metoder och ser gärna att denna praxis fortsätter.

30.

Kommittén anser att konsekvens och synergi i förhållande till utvecklingen på internationell nivå är av stor betydelse och påpekar att utsläppstaken i det reviderade Göteborgsprotokollet bör utgöra ett nödvändigt komplement till översynen av EU-direktivet om nationella utsläppstak (2001/81/EG).

C.    Konsekvens och synergi mellan EU:s utsläpps- och immissionspolitik

Ett övergripande förhållningssätt  (3)

31.

Kommittén anser att det är viktigt att värna om samstämmigheten och synergin mellan de åtgärder som vidtas för att komma till rätta med de olika förorenande ämnena. Det är således avgörande med ett övergripande perspektiv på EU:s luftkvalitetspolitik och övrig politik, i synnerhet med avseende på klimat, industri, transporter, boende och energi. Genom en hållbarare transportpolitik och införande av hållbara former av energiproduktion och energikonsumtion kan man uppnå en avsevärd minskning av luftföroreningarna.

32.

Kommittén beklagar att samverkanseffekter mellan åtgärderna ofta saknas. Åtgärder som påverkar ett område positivt kan påverka ett annat område negativt. Den ökade användningen av biomassa – t.ex. biodiesel i småskaliga anläggningar – kan exempelvis leda till ökade utsläpp av sot, och detta innebär en risk för luftkvaliteten och folkhälsan. Ökningen av antalet dieselfordon kan leda till en minskning av koldioxidutsläppen men ökar utsläppen av fina partiklar. Metoder för att minska utsläppen av fina partiklar kan i sin tur få negativa effekter på NO2-utsläppen från dieselfordon, vilket innebär att minskningen av NO2-koncentrationerna saktas av. Tanken med ökad politisk integration är att man i största möjliga utsträckning ska motverka sådana negativa effekter. I samband med detta bör man sträva efter en situation som gynnar alla politikområden eller åtminstone fastställa kriterier för när man bör prioritera en målsättning framför en annan.

33.

Regionkommittén framhåller att politiken för luftkvalitet borde kopplas till politiken för att främja användning av alternativa energikällor. Användningen av alternativa energikällor (anläggningar för utnyttjande av jordvärme, solfångare m.m.) skulle kraftigt bidra till att förbättra luftens kvalitet.

34.

Kommittén vill peka på den bristande samordningen av politiken för kampen mot klimatförändringarna och politiken för luftkvaliteten. Luftkvalitetspolitiken inverkar i allmänhet positivt på åtgärderna mot klimatförändringarna. Klimatpolitikens inverkan på luftföroreningarna är däremot begränsad. Klimatpolitiken har nämligen sin egen dynamik och sin egen tidslinje. Klimatpolitiken är mer fokuserad på långsiktiga åtgärder än luftkvalitetspolitiken, som framför allt omfattar åtgärder på kort och medellång sikt.

35.

Det kan uppstå mycket stora samverkanseffekter mellan luftkvalitetspolitiken och politiken mot omgivningsbuller, framför allt om man kan minska trafikvolymen. Även här bör man sträva efter en situation som gynnar alla politikområden (4).

36.

Regionkommittén anser att registreringen av utsläpp och immissioner bör utvidgas genom s.k. integrerad övervakning, som innebär en inbördes avstämd registrering och bedömning av utsläpp, en utvidgad ämnespalett – under förutsättning att man på ett lämpligt sätt har bevisat att de verkligen påverkar människors hälsa eller miljön, samt att man när det gäller utvärderingar inskränker sig till uppföljning genom modellering, spridningsmodeller samt registrering av belastningen och effekten i tid och rum. Detta får emellertid under inga omständigheter leda till ökade administrativa bördor.

Kopplingen mellan EU:s utsläpps- och immissionspolitik

37.

Kommittén betonar att samstämmighet och synergi mellan immissionspolitiken (EU:s gränsvärden) och utsläppspolitiken (EU-åtgärder riktade mot källan) är av avgörande betydelse. Immission är nämligen resultatet av utsläppsnivåer, utsläppens belägenhet och överföringen eller spridningsförhållandena. Vidare kan minskad immission (koncentrationsnivåer) effektivast tryggas genom en ambitiös utsläppspolitik.

38.

ReK drar slutsatsen att EU:s ambitiösa immissionspolitik inte automatiskt har lett till en ambitiös utsläppspolitik, och att detta har resulterat i en obalans mellan de både olika politikområdena. Följaktligen kan de problem som många städer i Europa har med genomförandet (se del B) och de långsamma resultaten i arbetet för att förbättra luftkvaliteten till stor del skyllas på bristande samstämmighet mellan EU:s immissionspolitik och utsläppspolitik. Detta problem måste därför tas upp vid all framtida utveckling av politik och åtgärder på området, i syfte att få dem i balans.

a)

Ambitionsnivån i luftkvalitetsdirektivet stämmer hittills inte överens med ambitionsnivån i och det praktiska resultatet av EU:s insatser riktade mot källan (se del D), och dessa två mål måste därför vara i linje med varandra.

b)

Tidsgränserna i EU:s utsläpps- och immissionspolitik ligger inte i linje med varandra. Medlemsstaterna måste uppfylla luftkvalitetsnormerna innan exempelvis Euronormerna för vägtrafiken i EU i praktiken genomförs. Effekterna av euronormerna (utsläppsgränsvärdena) märks inte och kan inte mätas förrän efter ett par år. Euronormerna är definitionsmässigt enbart tillämpliga på en begränsad del av fordonsparken, nämligen nya fordon. Nya utsläppsnormer får inte effekt förrän äldre fordon har ersatts med nya, och att byta ut fordonsparken (och ge de nya normerna genomslag) tar flera år (real world-förbättringar).

c)

Kommittén uppmanar kommissionen att i översynen av den tematiska strategin ange hur lång ersättningscykeln beräknas bli av de planerade källåtgärderna, dvs. när man räknar med att gränsvärdena kommer att uppfyllas i praktiken efter det att åtgärder riktade mot källan har införts. Det är också viktigt att göra en bedömning av hur lång tid det kommer att ta innan fordonsparken har ersatts med renare fordon. Anpassningen av immissionspolitiken bör stämmas av mot ersättningsperioden.

39.

ReK konstaterar att nya målsättningar för att uppnå önskade luftkvalitetsnivåer (skärpta gränsvärden) måste vara realistiska och genomförbara, och därför måste åtföljas av åtgärder (riktade mot källan) som resulterar i en verklig minskning av utsläppen i hela EU. EU:s immissions- och utsläppspolitik måste länkas samman. Det är därför av största vikt att man utvecklar liknande ambitionsnivåer och synkroniserade tidsplaner för EU:s politik för att angripa problemen vid källan och för immissionspolitiken (se föregående punkt). Kommittén vill också rikta uppmärksamheten mot genomförandefasen där det kan uppstå en situation där vissa av de åtgärder riktade mot källan som anges i den tematiska strategin inte vidtas eller i praktiken inte leder till den eftersträvade utsläppsminskningen (som fastställts i utsläppspolitiken). Kommittén föreslår att kommissionen i en sådan situation ska vidta kompenserande åtgärder. Det kan förhindra den nuvarande obalansen mellan utsläppspolitiken och immissionspolitiken från att uppträda på nytt och åter ställa de regionala och lokala myndigheterna inför en omöjlig uppgift.

40.

Kommittén föreslår följande tidsplan för utvecklingen av EU:s framtida luftkvalitetspolitik, för att skapa den önskade samstämmigheten mellan immissions- och utsläppspolitiken:

a)

Översynen av den tematiska strategin för luftkvalitet läggs fram i början av 2013. Därefter kan strategin behandlas inom ramen för EU:s beslutsprocess 2013.

b)

Översynen av luftkvalitetsdirektivet och EU:s åtgärder riktade mot källan presenteras mot slutet av 2013.

c)

Utvärdering efter halva tiden och möjligheter till anpassning 2017 mot bakgrund av nya indikatorer (se del E).

D.    Utsläppspolitik

EU:s politik riktad mot källan

41.

Luftföroreningar förorsakas först och främst av väg- och lufttrafiken, sjöfarten, uppvärmningen, hushållen, industrin och intensiv djuruppfödning. Det krävs alltså en ambitiös politik som angriper problemen vid källan (5). I samband med detta måste man ta hänsyn till att den motordrivna vägtrafiken är en av de direkta orsakerna till flaskhalsar när det gäller luftföroreningar i tätorterna.

42.

När det gäller luftkvaliteten välkomnar kommittén ambitionsnivån i vitboken ”Färdplan för ett gemensamt europeiskt transportområde – ett konkurrenskraftigt och resurseffektivt transportsystem” (COM(2011) 144) final). För att uppfylla målsättningarna anser kommittén att man bör utarbeta en handlingsplan med delmål, konkreta åtgärder (såsom EU-åtgärder som angriper källan) och utvärderingsmoment (6).

43.

Regionkommittén anser att EU mer systematiskt än hittills inte bara bör minska utsläppen från varje enskild rörlig eller stationär källa utan även sträva efter en minskning av den sammanlagda mängden från de olika källorna. Sådana mängdrelaterade åtgärder har hittills i hög grad överlåtits åt kommunerna och regionerna. EU:s bidrag skulle till en början kunna sträcka sig till följande åtgärder:

Man bör prioritera kollektiva framför individuella transportmedel när man planerar och främjar utbyggnaden av de transeuropeiska näten.

Man bör lägga till en komponent i EU:s produktkvalitetsbegrepp, som hittills har varit begränsat till produkters hälso- och miljöeffekter (”ekodesign”), nämligen minskad material- och energianvändning.

44.

Enligt kommitténs uppfattning bör EU:s utsläppspolitik utgå från normer (och en målinriktad politik med målsättningar) så att den inte bromsar andra tekniska innovationer.

45.

Regionkommittén anser att man i analogi med vad som gäller inom ramlagstiftningen för avfall bör införa ett reduktionspåbud som gör det möjligt att hushålla med befintliga resurser på ett lämpligt sätt.

46.

Kommittén påpekar att det utbredda överskridandet av gränsvärdena för NO2 huvudsakligen beror på EU:s otillräckliga eller fördröjda utsläppsbegränsningar (för motorfordon) och rekommenderar därför starkt skärpta euronormer för fordon beträffande NO2, NOx och fina partiklar. Det är viktigt att man respekterar tidsgränsen för införande av Euro VI/6-normerna.

47.

Kommittén rekommenderar vidare att man även skärper utsläppskraven för andra mobila utsläppskällor, till exempel terrängfordon, installation av filter i fordon som redan är i bruk, eller en uppdatering av EU-lagstiftningen för motorcyklar.

48.

Kommittén pekar på glappet mellan EU-lagstiftningen och de faktiska utsläppen från vägfordon. Euro V/5-normerna var (och är) ambitiösa, men ändå har denna ambition inte resulterat i någon kraftig minskning av luftföroreningarna. Den största anledningen till detta är att det finns ett glapp mellan den juridiska verkligheten i EU-lagstiftningen och de faktiska utsläppen från vägfordonen. Redan när Euro-III-normerna för lastbilar infördes stod det klart att utsläppen under faktiska körförhållanden var större än väntat och att den eftersträvade utsläppsminskningen inte kunde uppnås. Problemet kan också konstateras i samband med Euro-IV/4 och Euro-V/5 för diesellastbilar respektive dieselpersonbilar och, om än i mindre utsträckning, NOx-utsläpp från personbilar. För att förverkliga målet med EU-lagstiftningen måste Euro VI/6-normerna för utsläpp från fordon i testfasen stämma bättre överens med de faktiska utsläppen vid en genomsnittlig färd i staden.

49.

Kommittén vill påpeka att nylevererade lastbilar i praktiken ofta genomgår tekniska justeringar, vilket innebär att utsläppen av kväve och fina partiklar är större än vad man kan vänta sig utifrån typgodkännandetestet. I samband med införandet av Euro VI-lastbilar bör denna praxis förekommas och bötfällas i så stor utsträckning som möjligt. För att undvika problemet uppmanar kommittén Europeiska kommissionen och medlemsstaterna att skärpa lagstiftningen, typgodkännandet och besiktningen av lastbilar i det här hänseendet. Vidare bör man undersöka om sådana tekniska justeringar kan göras tekniskt omöjliga i framtiden.

50.

Särskild uppmärksamhet måste ägnas åt tunga fordon (bussar och lastbilar), som i allmänhet förorsakar störst föroreningar. Även medeltunga fordon (bl.a. skåpbilar) släpper ut betydligt mer NO2 än fordonsparken i genomsnitt. EU borde i sin utsläppspolitik därför särskilt överväga att skärpa normerna för utsläpp från tunga fordon och medeltunga fordon samt personbilar med dieselmotor, i kombination med lämpliga stödjande åtgärder för förvaltningen av handelslogistiken samt för att stimulera och förbättra den lokala kollektivtrafiken.

51.

Kommittén konstaterar att slitage på däck, bromsskivor och vägbeläggning samt uppvirvlande partiklar från körbanorna bidrar till de höga koncentrationerna av fina partiklar och rekommenderar att man inom ramen för EU:s ramprogram för forskning undersöker möjligheterna att minska sådana utsläpp. Kommittén föreslår också att det utarbetas en handledning för bästa praxis med rekommendationer om användning av lösningar som binder damm för att undvika att luftföroreningar virvlar upp igen.

52.

Industrin står fortfarande för en stor del av de sammanlagda utsläppen i Europa. Frågan om hur dessa utsläpp ska minskas behandlas i direktivet om industriutsläpp (2010/75/EU). Ambitiösa referensdokument för bästa tillgängliga teknik (BAT-referensdokument) och slutsatserna från dessa är avgörande instrument för att minska bakgrundskoncentrationerna. För att också i framtiden kunna arbeta med bästa tillgängliga tekniska metoder måste man regelbundet se över BAT-referensdokumenten och slutsatserna från dessa, och de måste vara tillräckligt ambitiösa för att sänka bakgrundskoncentrationerna i hela Europa. Man måste också i största möjliga utsträckning begränsa användningen av undantag (7).

53.

Jordbruksföretagen bidrar också till luftföroreningarna. Utsläppen av ammoniak bidrar i hög grad till försurning och eutrofiering. För att naturmålen ska uppnås, bland annat skyddet av Natura 2000-områden, måste NH3-utsläppen minska ytterligare. Frågan om hur dessa utsläpp ska minskas behandlas i direktivet om industriutsläpp (2010/75/EU). Också för de stora jordbruksföretagen med industriliknande produktion är det viktigt att de i framtiden kan arbeta med bästa tillgängliga tekniska metoder, och därför måste man regelbundet se över referensdokumenten för bästa tillgängliga teknik (BAT-referensdokumenten).

54.

Utsläppen från sjöfarten kan ha stor påverkan på koncentrationen av luftförorenande ämnen i hamnstäder och hamnområden och längs starkt trafikerade inre vattenvägar samt i kustnära städer och regioner. Kommittén insisterar på att de nationella myndigheterna tillämpar Internationella sjöfartsorganisationens (IMO) riktlinjer i alla europeiska kustvatten. För fartyg i inlandssjöfart bör utsläppsminskande åtgärder föreskrivas för såväl partikel- som NOx-utsläpp.

55.

Utsläppen från luftfarten bidrar till bakgrundskoncentrationerna av luftförorenande ämnen. Kommittén uppmanar EU och de nationella myndigheterna att vidta nödvändiga åtgärder och skärpa kraven i samband med föroreningar från flygplan.

Översyn av direktivet om nationella utsläppstak (direktiv 2001/81/EG)

56.

Kommittén framhåller att direktivet om nationella utsläppstak är det bäst lämpade instrumentet för att minska bakgrundskoncentrationer. Gränsöverskridande luftföroreningar står för en mycket stor del av bakgrundskoncentrationerna i många medlemsstater, och nivån på vissa föroreningar kan uppgå till mer än 50 % (i genomsnitt över landet). Det är av största vikt att översynen av detta direktiv är tillräckligt ambitiös för att minska bakgrundskoncentrationerna i hela Europa. Därigenom blir luftkvalitetspolitiken på lokal och regional nivå också realistisk och genomförbar.

57.

Kommittén konstaterar att direktivet om nationella utsläppstak är ett viktigt instrument för att tvinga medlemsstater att vidta åtgärder som angriper källan. En förutsättning för detta är emellertid att översynen av direktivet om utsläppstak och EU:s politik för åtgärder riktade mot källan håller samma ambitionsnivå som direktiven om luftkvalitet (2008/50/EG och 2004/107/EG). Det är enbart genom en hög ambitionsnivå på dessa områden som man kan förverkliga ambitiösa målsättningar i luftkvalitetsdirektiven. I det sammanhanget anser kommittén att en sammanlänkning av direktivet om utsläppstak med direktiven om luftkvalitet kan bidra till att avpassa de olika ambitionsnivåerna till varandra.

58.

Kommittén beklagar medlemsstaternas låga ambitionsnivå när det gäller den förestående översynen av Göteborgsprotokollet (i vilket internationella överenskommelser om utsläppstak fastställs). Denna översyn får konsekvenser för översynen av direktivet om nationella utsläppstak och därmed även för ambitionsnivån i EU:s nya luftkvalitetslagstiftning. Kommittén uppmanar medlemsstaterna att eftersträva en högre ambitionsnivå vid den kommande översynen av Göteborgsprotokollet.

59.

Kommittén begär att man åtminstone kartlägger utsläppen av elementärt kol eller sot, och att man inför övervakning för att identifiera nya luftföroreningar som i framtiden skulle kunna omfattas av detta protokoll.

E.    Immissionspolitik: Översyn av luftkvalitetsdirektiven (2008/50/EG och 2004/107/EG)

Allmänna utgångspunkter vid översynen av direktiven

60.

Kommittén konstaterar att direktiven om luftkvalitet (2008/50/EG och 2004/107/EG) är mycket viktiga instrument när det gäller att minska invånarnas och miljöns exponering för luftföroreningar. Fastställandet av lägsta skyddsnivåer har i alla EU-länder lett till åtgärder för att minska utsläppen och koncentrationen kring ”hotspots”. En minskning av utsläppen i ett land leder samtidigt till en minskning av de gränsöverskridande luftföroreningarna. Grannländer hjälper alltså varandra med att iaktta gränsvärdena.

61.

Kommittén anser att folkhälsan och miljöskyddet måste vara utgångspunkten vid översynen av luftkvalitetsdirektiven. För att folkhälsan ska förbättras bör en högre ambitionsnivå övervägas. Kommittén anser dock att en förutsättning för detta är att ambitionsnivån i det reviderade direktivet noggrant bör avpassas efter ambitionsnivån i direktivet om de nationella utsläppstaken och EU:s utsläppspolitik (riktad mot utsläppskällan), som tidigare nämnts i punkt 57.

62.

Kommittén konstaterar att luftkvalitetsdirektiven för tillfället omfattar 27 gräns- och målvärden. Vidare konstaterar kommittén att olika gränsvärden överlappar varandra (exempelvis gränsvärdena för PM10 per dag och per år och gränsvärdena för PM10 och PM2,5 per år) och att en del gränsvärden i stora delar av EU inte har överskridits på många år. Därför föreslår kommittén att man undersöker huruvida begreppet målvärde egentligen medför något mervärde för ämnen, för vilka gränsvärden redan fastställts i direktiven.

63.

Den rapporteringsplikt om registrerade koncentrationer och utformning och utveckling av luftkvalitetsstrategier som fastställs i direktiven är ytterst tidskrävande och innebär en stor administrativ börda för de lokala och regionala myndigheterna.

64.

Utifrån ett vetenskapligt och folkhälsorelaterat perspektiv, och i syfte att förbättra lagstiftningen, begränsa byråkratin och underlätta kommunikationen med medborgarna anser kommittén att antalet ämnen och mål- och gränsvärden möjligen kan minskas. Det kan göras genom att inrikta insatserna på de mest förorenande ämnena och de indikatorer som på bästa sätt avspeglar hälsoaspekterna.

Elementärt kol/sot

65.

När det gäller trafikrelaterade föroreningar rekommenderar kommittén att man använder den indikator som bäst avspeglar hälsoaspekterna. I nuvarande direktiv används normer för PM10, PM2,5 och NO2, men vissa studier indikerar dock att elementärt kol (EC/sot) och partikelkoncentration (aerosol som genereras vid förbränning) är en bättre indikator för de komponenter i luftföroreningar som härstammar från biltrafiken och som är relevanta för folkhälsan. Elementärt kol/sot är den sotrest som frigörs vid förbränning av alla kolbaserade bränslen (exempelvis dieselolja och bensin), bland annat i motorer i fordon och fartyg. Kommittén rekommenderar därför att man undersöker huruvida en norm för partikelkoncentration och elementärt kol/sot kan införas.

66.

Ett större fokus på elementärt kol/sot skulle dessutom ligga i linje med rekommendationerna i FN:s miljöprogram och konventionen om gränsöverskridande luftföroreningar över större avstånd.

67.

Kommittén föreslår att direktivet ska omfatta en möjlighet till översyn under giltighetstiden (i form av en omarbetning). Om det finns forskning (se punkt 65) och positiva erfarenheter i praktiken som visar att elementärt kol/sot som norm är lämpligare som indikator kan man överväga om och på vilket sätt denna norm ska införas i direktivet.

Partikelformiga luftföroreningar

68.

ReK påpekar att det nuvarande direktivet innehåller tre gränsvärden och ett reduktionsmål för fina partiklar (PM10 och PM2,5). Utöver det gäller för fina partiklar olika värden, årliga genomsnittsvärden och dygnsmedelvärden. Det gör att det praktiska genomförandet är invecklat och onödigt byråkratiskt. Kommittén har tagit del av diskussionerna om att förenkla den nuvarande situationen genom att avskaffa en av normerna för fina partiklar (PM10 eller PM2,5), under förutsättning att detta anses motiverat mot bakgrund av studier av effekterna på hälsan och miljön. Kommittén tar inte ställning i frågan.

69.

Kommittén är medveten om att gränsvärdena för PM10 är mycket svåra att uppnå på vissa platser. Det kan bero på lokala förhållanden eller lokala utsläppskällor, vissa specifika meteorologiska förhållanden eller perioder med höga luftföroreningsnivåer. Även långväga godstransporter kan i stor utsträckning bidra till den sammanlagda belastningen. För att skapa önskvärd flexibilitet anser kommittén att man bör undersöka om kontrollen av det genomsnittliga gränsvärdet per år skulle kunna ske på grundval av det genomsnittliga gränsvärdet för flera år.

70.

ReK välkomnar införandet av en norm för PM2,5, eftersom denna komponent förmodligen stämmer bättre överens med effekterna på folkhälsan än PM10. Det finns emellertid många olika värden för PM2,5, både för exponeringsgraden allmänt och för reduktionsmålet. Det gör det svårt för myndigheter att uppfylla alla aspekter av dessa värden. Det är ännu oklart huruvida lokala och regionala myndigheter kan uppfylla gränsvärdet och reduktionsmålet för PM2,5. Det saknas fortfarande information och effekterna av de åtgärder som vidtas kan ännu inte mätas. Kommittén anser att man vid utvärderingen av PM2,5-normerna bör ta hänsyn till detta, och eventuellt bevilja förlängda frister för att normerna ska kunna uppfyllas.

NOx / NO2

71.

Kommittén föreslår att Europeiska kommissionen, i väntan på forskningsresultat om en annan utformning av normen, på nytt överväger behovet av ett timgränsvärde för koncentrationen NO2 med tanke på att det årliga gränsvärdet förefaller ”strängare”, och att det inte är realistiskt med lokala åtgärder för att begränsa de timgenomsnittliga koncentrationerna av NO2.

72.

Kommittén föreslår att man i direktivet fastställer att medborgarna har rätt att kräva att det utarbetas en handlingsplan för det fall att gränsvärdena för föroreningar överskrids.

73.

Det är kommitténs uppfattning att möjligheterna till förlängda tidsfrister (kompletterande undantag) måste vidgas, med tanke på de specifika problemen med att minska NO2-nivåerna. En förutsättning för det är att medlemsstaten i fråga kan bevisa att den vidtagit alla rimliga åtgärder, även för att begränsa de sträckor som tillryggaläggs av motorfordon, men att den trots det inte lyckats uppnå EU:s gränsvärde, eftersom motorerna i fordonen i praktiken inte uppfyller de utsläppsnivåer som fastställs i euronormerna (med andra ord på grund av brister i EU-politiken för att angripa problemet vid källan).

Ozon

74.

Ozon (O3) bildas i luften under inflytande av solljuset genom en reaktion mellan s.k. ozonprekursorer: kväveoxider, koloxid, metan och andra flyktiga organiska beståndsdelar. Höga koncentrationer av ozon förekommer fortfarande i flera städer, framför allt i Sydeuropa. De lokala myndigheterna har dock knappast någon möjlighet att påverka koncentrationerna av ozon i den egna staden, men genom att minska utsläppen från trafiken kan de däremot bidra till att minska koncentrationerna på annat håll. Kommittén anser att uppgiften att minska de höga koncentrationerna av ozon i städerna framför allt är en fråga för den nationella och europeiska luftkvalitetspolitiken. Utsläppspolitik för flyktiga organiska ämnen betraktas som den mest effektiva åtgärden.

75.

Kommittén vill hänvisa till en analys som har gjorts av det nederländska miljö- och hälsoinstitutet (8) och som visar att medlemsstaterna har små möjligheter att påverka de årliga genomsnittskoncentrationerna av ozon och nästan ingen möjlighet alls att påverka toppkoncentrationerna av ozon inom det egna territoriet. Samtidigt verkar de storskaliga bakgrundskoncentrationerna av ozon öka något. Detta måste man ta hänsyn till när man bedömer målvärdena för ozon (målsättningar på lång sikt) och följderna för hur politik och rapportering utvecklas. I synnerhet i länderna i Sydeuropa, som har fler soltimmar, mer solstrålning och en högre medeltemperatur – företeelser som stimulerar uppkomsten av marknära ozon – är det svårt att respektera målvärdena för ozon på längre sikt. ReK rekommenderar att det undersöks om detta fenomen kan klassificeras som en ”naturlig” luftförorening, så att det behandlas på samma sätt som havssalt och sand från Sahara.

76.

För att minska koncentrationerna av ozon bör man framför allt satsa på att minska utsläppen av ozonbildande gaser genom att se över direktivet om nationella utsläppstak för vissa luftföroreningar (2001/81/EG) och skärpa den sektorsrelaterade lagstiftningen för viktiga källor.

Flexibilitet

77.

Kommittén betonar att väderförhållanden har ett viktigt negativt inflytande på luftföroreningsnivåerna. Den extrema torkan under de första månaderna 2011 resulterade till exempel i höga koncentrationer PM10 i stora delar av Västeuropa. Lokala och regionala åtgärder kan omöjligen bekämpa effekterna av det, och EU-lagstiftningen bör ta hänsyn till det genom särskilda överenskommelser för år med extrema väderleksförhållanden, till exempel genom att man inför ett flerårigt genomsnittsvärde.

78.

Kommittén pekar i sammanhanget på sambandet mellan ekonomiska tendenser och luftföroreningar, vilket bör beaktas vid utarbetandet av framtida strategier. Den rådande ekonomiska krisen leder till mindre ekonomisk aktivitet (rörlighet, industri och sjöfart) och därmed till minskade utsläpp. Samtidigt står också betydligt mindre finansiella medel till buds för innovation, både på privat nivå (t.ex. förnyande av värmesystem eller fordon) och på industriell nivå. När ekonomin väl kommer på fötter kan dessa trender mycket väl vända igen.

Övervakning (mätning) och kalkyleringsmodeller (beräkning)

79.

Sättet att placera ut mätstationer kan variera mellan medlemsstaterna. Eftersom de geografiska förhållandena varierar mellan de olika platserna, vilket kan påverka luftkvalitetsvärdena, rekommenderar kommittén att det även i fortsättningen bör finnas en skyldighet till övervakning (mätning), men denna bör förbättras genom mer specifika bestämmelser om utplacering av mätstationer för att på så sätt säkerställa att de uppmätta värdena är jämförbara.

80.

Kommittén föreslår i detta sammanhang att det inrättas en plattform för utbyte och information i realtid om luftföroreningsnivån samt att tröskelvärdena för information och för larm harmoniseras i syfte att bättre samordna medlemsstaternas åtgärder vid akuta situationer med ökade luftföroreningar.

Bryssel den 3 maj 2012

Regionkommitténs ordförande

Mercedes BRESSO


(1)  ReK genomförde ett samråd med sitt nätverk för övervakning av subsidiaritetsprincipen med anledning av yttrandet. Rapporten om samrådet offentliggjordes i december 2011.

(2)  Sådana samarbeten rekommenderas i CdR 164/2010 fin.

(3)  En återkommande rekommendation från ReK: CdR 164/2010 fin och CdR 140/2011 fin.

(4)  Denna rekommendation återfinns också i ReK:s yttrande om ”Direktivet om omgivningsbuller: den framtida utvecklingen” (CdR 190/2011 rév. 2).

(5)  Det är ett önskemål som ReK länge har framfört: CdR 190/2011 rév. 2, CdR 140/2011 fin, CdR 101/2011 fin, CdR 164/2010 fin, CdR 159/2008 fin.

(6)  Denna rekommendation ges även i yttrande CdR 101/2011 fin.

(7)  Denna rekommendation återfinns också i ReK:s yttrande om ”Industriutsläpp” (CdR 159/2008 fin).

(8)  RIVM, ”Dossier Ozon 2011: een overzicht van de huidige stand van kennis over ozon op leefniveau in Nederland”, juni 2011 [Ozonakten 2011: en översikt av den kunskap vi har i dag om marknära ozon].


27.7.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 225/20


Yttrande från Regionkommittén om ”Lagstiftningsförslag om reformen av den gemensamma fiskeripolitiken”

2012/C 225/04

REGIONKOMMITTÉNS STÅNDPUNKT

Regionkommittén stöder kommissionens åtgärder, som är ett resultat av världstoppmötet om hållbar utveckling i Johannesburg 2002, i syfte att begränsa minskningen av många bestånd och säkerställa utnyttjandet av de marina biologiska resurserna på nivåer som möjliggör ett maximalt hållbart uttag senast 2015 där så är möjligt.

När så är möjligt bör ett förbud mot utkast införas successivt och i huvudsak beröra arter som används industriellt. Man bör emellertid tillåta att sådana marina organismer kastas överbord som kan överleva när de återvänder till havet.

Regionkommittén riktar uppmärksamhet på de potentiella hot och negativa effekter som ett obligatoriskt införande av systemet med överlåtbara fiskenyttjanderätter kan medföra och rekommenderar att sådana system ska vara frivilliga och falla inom medlemsstaternas behörighetsområde.

Med hänsyn till vattenbrukets ekonomiska och strategiska betydelse anser ReK att det är motiverat att vidta åtgärder för att främja detta område genom en separat förordning.

Regionkommittén efterlyser en ökad regionalisering av den gemensamma fiskeripolitiken och stöder till fullo införandet av en ordning som tar hänsyn till regionernas särart och behov, inbegripet samarbete med de regionala rådgivande nämnderna i syfte att anta bevarandeåtgärder och tekniska åtgärder för genomförandet av den gemensamma fiskeripolitiken så att det i fiskeripolitiken kan tas bättre hänsyn till faktiska förhållanden och särdrag vad gäller de enskilda fiskena, inbegripet problem av gränsöverskridande art.

Regionkommittén välkomnar att Europeiska havs- och fiskerifonden (EMFF) kommer att ingå i den nya gemensamma strategiska ramen och anpassas till de övriga regionala och landsbygdsanknutna fonderna. Kommittén kräver dock garantier om finansiering som främjar fisket och vattenbruket samt regionalt deltagande i deras strategiska genomförande.

Föredragande

Mieczysław STRUK (PL–PPE), regionpresident i Pomorskie-regionen (Pommern)

Referensdokument

Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om den gemensamma marknadsordningen för fiskeri- och vattenbruksprodukter

COM(2011) 416 final

Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén om den gemensamma fiskeripolitiken

COM(2011) 417 final

Rapport från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén om rapporteringskrav enligt rådets förordning (EG) nr 2371/2002 av den 20 december 2002 om bevarande och hållbart utnyttjande av fiskeresurserna inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken

COM(2011) 418 final

Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om den gemensamma fiskeripolitikens internationella dimension

COM(2011) 424 final

Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om den gemensamma fiskeripolitiken

COM(2011) 425 final

I.   POLITISKA REKOMMENDATIONER

REGIONKOMMITTÉNS STÅNDPUNKT

Långsiktig förvaltning

1.

Regionkommittén anser att den gemensamma fiskeripolitiken bör bidra till långsiktiga balanserade miljömässiga, ekonomiska och sociala förhållanden. Den bör också möjliggöra en förbättrad levnadsstandard i fiskesektorn, en stabil marknad, tryggad livsmedelsförsörjning och skäliga konsumentpriser.

2.

ReK stöder kommissionens åtgärder, som är ett resultat av världstoppmötet om hållbar utveckling i Johannesburg 2002, i syfte att begränsa minskningen av många bestånd och säkerställa utnyttjandet av de marina biologiska resurserna på nivåer som möjliggör ett maximalt hållbart uttag senast 2015 där så är möjligt.

3.

Kommittén vill rikta uppmärksamhet på att det för vissa bestånd är särskilt bråttom med insatser för att nå målen. Den brådskan kan föra med sig negativa sociala och ekonomiska konsekvenser. Det är angeläget att det parallellt med begränsnings- och skyddsåtgärder görs ett aktivt omställningsarbete med insatser avseende t.ex. näringslivsutveckling, utbildning och trygga pensionsvillkor. Finansiering för detta arbete bör sökas såväl på nationell och regional nivå, i linje med regionernas kapacitet och befogenheter, som på EU-nivå.

4.

ReK instämmer i att ett balanserat utnyttjande av de biologiska resurserna bör bygga på försiktighets- och ekosystemansatsen i syfte att begränsa fiskeriverksamhetens inverkan på miljön samt minimera och gradvis eliminera oönskade fångster.

5.

Kommittén framhåller att målet om ett hållbart utnyttjande av de marina biologiska resurserna måste uppnås genom en flerårig strategi för fiskeriförvaltningen, med i första hand fleråriga förvaltningsplaner som tar hänsyn till de enskilda fiskenas särdrag och innehåller skyddsåtgärder som möjliggör nödvändiga beslut i händelse av oförutsedd utveckling.

6.

ReK anser att de fleråriga planerna som ett led i ett ekosystembaserat synsätt om möjligt bör omfatta flera bestånd om dessa bestånd utnyttjas samtidigt. För de bestånd för vilka det inte har fastställts några fleråriga planer bör man fastställa indikatorer för utnyttjandet som ger maximalt hållbart uttag genom att det anges begränsningar för fångst och/eller fiskeansträngning.

a.

I de fleråriga planerna bör det anges tydliga tidsfrister för när målen ska uppnås, utvecklingskurvor samt regelbundna kontroller. Såväl tidsfristerna som utvecklingskurvorna bör anpassas till dynamiken hos den art det rör sig om.

b.

Vid utformning och tillämpning av de fleråriga planerna bör man föreslå åtgärder som grundar sig på ekonomisk försiktighet med tanke på att det är nödvändigt att successivt genomföra lämpliga anpassningsåtgärder och undvika att införa alltför korta tidsfrister om det inte föreligger ett akut behov. I ett sådant fall bör beslutet vara grundat på objektiva skäl, och det bör vara försvarbart ur socioekonomisk synpunkt. Parallellt ska det genomföras en socioekonomisk konsekvensbedömning som är öppen för de berörda aktörerna eller deras rättsligt erkända företrädare.

7.

För att kunna förvalta fisket utifrån bästa tillgängliga vetenskapliga rådgivning, och med beaktande av de traditionella ekologiska kunskaper som överförts mellan fiskare generation efter generation, krävs harmoniserade, tillförlitliga och korrekta data. Kommittén vill peka på vikten av att samarbeta med fiskerisektorn vid insamlingen av uppgifter och uppmanar Europeiska kommissionen och medlemsstaterna att anslå extra budgetmedel till forskning och expertis. Vi vill understryka betydelsen av Vetenskapliga, tekniska och ekonomiska kommittén för fiskerinäringen (STECF) som en vetenskaplig instans med möjlighet att stödja kommissionens åtgärder för en hållbar förvaltning av fisket.

8.

Datainsamlingen är nödvändig för den ekonomiska och socioekonomiska bedömningen av de aktörer som är verksamma inom fiske, vattenbruk och beredning av fiskeri- och vattenbruksprodukter och uppgifter om sysselsättningstrender inom sektorn. EU bör därför anslå tillräckliga resurser till de nationella och regionala organ som ska samla in dessa uppgifter.

Tillträde till kustvatten

9.

Regionkommittén välkomnar kommissionens ståndpunkt att de regler som finns och som innebär att en medlemsstat kan begränsa tillträdet till ett område tolv sjömil från dess baslinje har fungerat bra och har gjort det möjligt att bevara resurserna genom att fiskeansträngningen begränsas i de mest känsliga områdena av unionens vatten. Kommittén anser därför att de reglerna bör fortsätta att gälla.

10.

Mot bakgrund av de strukturella, sociala och ekonomiska villkor som gäller för de yttersta randområdena bör de marina biologiska resurserna i vattnen kring de yttersta randområdena omfattas av särskilt skydd även i framtiden, då dessa bidrar till att bevara de yttersta randområdenas lokala ekonomier.

11.

ReK påminner om principen om ursprungsstat i FN:s havsrättskonvention och uppmuntrar medlemsstaterna att efterleva dess bestämmelser i sina egna ekonomiska zoner för att bevara livskraften hos utrotningshotade vilda bestånd av vandringsfisk (anadroma bestånd).

12.

Kommittén anser också att medlemsstaterna inom sin territorialvattengräns på tolv nautiska mil, och med hänsyn till de miljörelaterade och socioekonomiska konsekvenserna inom ett geografiskt delområde eller på en lägre nivå, bör ha rätt att anta bevarande- och förvaltningsåtgärder som gäller för alla unionsfiskefartyg, förutsatt att dessa åtgärder – när de gäller unionsfiskefartyg från andra medlemsstater – inte är diskriminerande och har föregåtts av lämpligt samråd med och adekvat information till berörda medlemsstater, och att unionen inte har antagit särskilda bevarande- och förvaltningsåtgärder inom just det tolvmilsområdet.

Minskning av utkasten

13.

Regionkommittén instämmer i att det behövs åtgärder som kan begränsa och om möjligt eliminera de nu mycket stora andelarna oönskade fångster och bruket att kasta fisk överbord. Oönskade fångster och utkast är ett stort slöseri med resurserna och motverkar ett hållbart utnyttjande av de marina biologiska resurserna och de marina ekosystemen och påverkar också fiskets ekonomiska livskraft negativt. Mot den bakgrunden anser kommittén att man bör uppmuntra en förstärkning av fiskeredskapens selektivitet och förbättrade fiskemetoder för att i möjligaste mån minska utkasten. När så är möjligt bör ett förbud mot utkast införas successivt och i huvudsak beröra arter som används industriellt. Man bör emellertid tillåta att sådana marina organismer kastas överbord som kan överleva när de återvänder till havet.

14.

Aktörerna bör inte få full ekonomisk vinst för landning av oönskade fångster. ReK anser inte heller att tillverkning av fiskmjöl av dessa fångster är rätt lösning för att uppnå kommissionens miljömål.

15.

Kommittén anser inte att grundförordningen är rätt plats för en detaljerad förteckning över arter för vilka landning är obligatorisk. Ett sådant krav skulle kunna specificeras på ett bättre sätt i enskilda, artspecifika förvaltningsplaner (som omfattar en eller flera arter).

Tillträde till resurserna

16.

De medlemsstater som så önskar har redan med den nuvarande lagstiftningen möjlighet att införa system med individuellt överförbara kvoter, med de risker detta innebär med avseende på både spekulation och koncentrationer. Mot denna bakgrund är det olämpligt att införa krav på att alla medlemsstater ska införa fiskenyttjanderätter som kan överlåtas eller leasas.

17.

När det gäller alla system med överlåtbara fiskenyttjanderätter anser kommittén dessutom att det bör vara medlemsstaternas sak att fastställa giltighetstiden.

18.

ReK riktar uppmärksamhet på de potentiella hot och negativa effekter som ett obligatoriskt införande av systemet med överlåtbara fiskenyttjanderätter kan medföra och rekommenderar att sådana system ska vara frivilliga och falla inom medlemsstaternas behörighetsområde.

19.

Vi anser att innan medlemsstaterna inför ett frivilligt system med överlåtbara fiskenyttjanderätter bör fastställa egna bestämmelser för att på lämpligt sätt värna kustfiskets intressen och samtidigt skydda mot negativa följder av införandet av systemet, t.ex. alltför stor koncentration eller spekulation.

20.

I samband med diskussionen om avveckling av överkapacitet vill kommittén påminna om de positiva erfarenheterna av stöd till fartygsnedmontering.

21.

Kommittén anser att sektorns särskilda egenskaper och socioekonomiska sårbarhet i många medlemsstater och skillnaderna mellan medlemsstaterna i fråga om prioriteringarna för fiskeripolitiken gör det olämpligt med ett obligatoriskt system med överlåtbara fiskenyttjanderätter och att beslut om hur fiskemöjligheter ska fördelas och om alla regler för överlåtelse av dessa även i fortsättningen bör fattas på medlemsstatsnivå.

22.

Man måste också ta hänsyn till de särskilda omständigheterna i de yttre randområdena när taken för fiskekapaciteten fastställs för flottan för småskaligt fiske genom att man bibehåller de nuvarande referensnivåerna.

Den externa dimensionen

23.

Regionkommittén anser att unionen bör främja den gemensamma fiskeripolitikens mål på internationell nivå. Unionen bör i detta syfte sträva efter att förbättra regionala och internationella organisationers insatser vad gäller bevarande och förvaltning av internationella fiskbestånd genom att främja vetenskapsbaserat beslutsfattande, bättre efterlevnad, ökad insyn och större delaktighet från olika aktörers sida, särskilt fiskares, samt genom att bekämpa olagligt, orapporterat och oreglerat fiske (IUU).

24.

Kommittén instämmer i att avtalen med tredjeländer om hållbart fiske bör ge tillträdesrätter i utbyte mot ett ekonomiskt bidrag från unionen, och bör säkra att det i dessa länder inrättas en högkvalitativ styrningsram som inriktas på effektiv övervakning, kontroll och tillsyn av ett hållbart utnyttjande av fiskeriresurserna. Dessutom bör avtalen med tredje land leda till stabilitet, förbättrad bärkraft och lönsamhet för EU:s fiskeflotta, som är beroende av dessa avtal, och därmed trygga dess framtid.

25.

Kommittén hävdar att partnerskapsavtalen för fiske med tredjeländer bör utgöra en rättslig, ekonomisk och miljömässig ram för det fiske som bedrivs av fartyg från EU och för de investeringar som görs av EU-företag på fiskeriområdet i enlighet med gällande bestämmelser som antagits av internationella organisationer, bland annat regionala fiskeorganisationer. Avsikten med fiskeavtalen är bland annat att säkra att fisket i tredjeländer är hållbart och sker på ömsesidigt tillfredsställande villkor.

Vattenbruk

26.

Med hänsyn till vattenbrukets ekonomiska och strategiska betydelse anser ReK att det är motiverat att vidta åtgärder för att främja detta område genom en separat förordning som omfattar EU-riktlinjer för nationella strategiska planer i syfte att stärka vattenbrukets konkurrenskraft, genom att främja utveckling och innovation för ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet i hela produktions- och saluföringskedjan, främja lokal förädling och diversifiering och därmed också främja bättre livskvalitet i kust- och landsbygdsområden; vidare bör det upprättas mekanismer för utbyte av information och goda metoder mellan medlemsstaterna genom en öppen metod för samordning av nationella åtgärder rörande företagssäkerhet, tillträde till unionens vatten och områden, särskilt med avseende på dess förenlighet med bevarandet av den marina miljön och utvecklingen av verksamheten i områden som ingår i nätverket Natura 2000, samt förenkling av förfarandena för beviljande av licenser och tillstånd.

27.

ReK konstaterar att det finns ett behov av att inrätta en rådgivande nämnd för vattenbruk som verkligen representerar sektorn och därmed har ett tillräckligt antal representanter för näringslivet (branschorganisationer, producentorganisationer eller handelskammare).

Marknaden för fiske

28.

Eftersom fisket är oförutsägbart instämmer ReK i att det bör inrättas en mekanism för lagring av fiskeriprodukter avsedda att användas som livsmedel för att skapa större stabilitet på marknaden och öka produktavkastningen, särskilt genom att skapa mervärde. Denna mekanism bör även omfatta vattenbruksprodukter.

29.

Tillämpningen av gemensamma handelsnormer bör innebära att marknaden förses med hållbara produkter, att potentialen på den inre marknaden för fiskeri- och vattenbruksprodukter utnyttjas fullt ut och att det blir lättare med handel baserad på sund konkurrens, vilket hjälper till att förbättra produktionens lönsamhet.

30.

Kommittén anser att det allt större utbudet av fiskeri- och vattenbruksprodukter gör det nödvändigt att ge konsumenterna viss obligatorisk information om produkternas viktigaste egenskaper som är tydlig, lättförståelig och lättillgänglig.

31.

Den gemensamma marknadsordningen bör genomföras i enlighet med unionens internationella åtaganden, särskilt Världshandelsorganisationens bestämmelser, utan att det påverkar fastställandet av enhetliga hygieniska och sanitära bestämmelser när det gäller produkter från tredjeländer samt utarbetandet av en handelspraxis för produkter från havet som underlättar utrotandet av det olagliga, orapporterade och oreglerade fisket.

32.

Kommittén menar att det där så är möjligt bör införas en offentlig certifiering av fiskeriprodukter från EU för att säkerställa att de kommer från ett ansvarsfullt förvaltat fiske.

Regionalisering

33.

Regionkommittén efterlyser en ökad regionalisering av den gemensamma fiskeripolitiken så att alla aktörers kunskap och erfarenheter, särskilt de lokala och regionala myndigheternas, kommer den gemensamma fiskeripolitiken till godo. Kommittén vill framhålla betydelsen av makroekonomiska strategier.

34.

Kommittén betonar det växande samspelet mellan sportfisket, yrkesfiskare och fiskesamhällen.

35.

ReK stöder till fullo införandet av en ordning som tar hänsyn till regionernas särart och behov, inbegripet samarbete med de regionala rådgivande nämnderna i syfte att anta bevarandeåtgärder och tekniska åtgärder för genomförandet av den gemensamma fiskeripolitiken så att det i fiskeripolitiken kan tas bättre hänsyn till faktiska förhållanden och särdrag vad gäller de enskilda fiskena, inbegripet problem av gränsöverskridande art.

36.

ReK anser att de regionala rådgivande nämnderna eller andra liknande partnerskap bör stärkas för att garantera att lokalsamhällen inte bara rådfrågas, utan också deltar i förvaltningen av de lokala fiskeresurserna.

37.

Vid genomförandet av den gemensamma fiskeripolitiken bör hänsyn tas till hur den samverkar med andra havsfrågor. Kommittén konstaterar att alla frågor som rör Europas hav påverkar varandra, även fysisk planering i kust- och havsområdena, vilket stärker den integrerade havspolitiken.

38.

Vi betonar att den gemensamma fiskeripolitiken inte får bortse från skyddet av akvatiska ekosystem, deras komplexitet och interaktion, med tanke på att vatten i övergångszonen och i miljökorridorer i floder och sjöar är känsligt. Samma sak gäller fiskbestånden i det. Särskild uppmärksamhet bör riktas mot att bibehålla och stärka utrotningshotad ädelfisk, och framför allt anadroma och katadroma arter.

Europeiska fonden för sjöfart och fiske

39.

Regionkommittén är medveten om att medlemsstaterna själva inte helt kan uppnå den gemensamma fiskeripolitikens mål utan lämpligt finansiellt stöd, på grund av problemen när det gäller utvecklingen och förvaltningen av fiskerinäringen och på grund av medlemsstaternas begränsade ekonomiska resurser.

40.

Av ovanstående skäl anser kommittén att inrättandet av ett lämpligt, flerårigt EU-finansieringsstöd med inriktning på prioriteringarna i fiskeripolitiken i syfte att bidra till att målen uppnås, särskilt när det gäller en förbättring av den ekonomiska effektiviteten i sektorn (särskilt fiskeflottan), skapandet av nya arbetstillfällen och ökad modernisering och innovation, bl.a. utveckling av säkra och miljövänliga fartyg.

41.

Kommittén begär att de ekonomiska stöden till upprustning och modernisering av fiskeflottan i de yttersta randområdena ska återinföras under perioden 2014–2020.

42.

Ekonomiskt stöd från unionen bör endast beviljas på villkor att medlemsstaterna och aktörerna efterlever den gemensamma fiskeripolitikens bestämmelser. Det ekonomiska stödet bör därför avbrytas, dras in eller korrigeras om medlemsstaterna inte iakttar reglerna i den gemensamma fiskeripolitiken och om aktörerna vid upprepade tillfällen begår allvarliga överträdelser av bestämmelserna.

43.

Kommittén välkomnar att Europeiska havs- och fiskerifonden (EMFF) kommer att ingå i den nya gemensamma strategiska ramen och anpassas till de övriga regionala och landsbygdsanknutna fonderna för att möjliggöra inrättande av integrerade lokala utvecklingsramverk och göra det lättare att få tillgång till fondmedel på lokal och regional nivå. Kommittén kräver dock garantier om finansiering som främjar fisket och vattenbruket samt regionalt deltagande i deras strategiska genomförande.

44.

Kommittén erkänner det biologiska, produktiva och historiska värdet av fiskbestånd och livsmiljöer i sjöar och floder och anser att man bör överväga att införa EU-stöd till sektorn, även för att minska de marina fångsterna, minska importen och stärka regionernas konkurrenskraft.

Europeiska kommissionens befogenheter

45.

För att nå målen för den gemensamma fiskeripolitiken bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i fördraget delegeras till kommissionen när det gäller att komplettera eller ändra icke väsentliga delar av grundförordningen. ReK rekommenderar ändå att en så omfattande användning av delegerade akter från kommissionens sida utvärderas noggrant och ingående med avseende på de rättsliga och politiska aspekterna och att man säkerställer att denna befogenhet är tydligt definierad vad gäller mål, innehåll, omfattning och varaktighet.

46.

ReK anser att det är synnerligen viktigt att kommissionen genomför relevanta samråd under sitt förberedande arbete inför antagandet av delegerade akter, även på expertnivå och med regionala myndigheter.

47.

Kommissionen bör, då den förbereder och utarbetar delegerade akter, se till att relevanta handlingar översänds samtidigt, i god tid och på lämpligt sätt till Europaparlamentet och rådet.

48.

ReK uppmuntrar och stöder kraftfullt användningen av lokalt ledd utveckling, enligt kommissionens allmänna förordning om den gemensamma strategiska ramen, som en metod för den lokala och regionala nivån att kunna utnyttja resurser från Europeiska havs- och fiskerifonden (EMFF), jämsides med strukturfonderna och fonderna för landsbygdsutveckling. Samordningen av fonderna bör ske med hjälp av en flexibel ram och tillåta att man stärker åtgärdsmöjligheterna inom fonderna. Lokala och regionala myndigheter bör delta aktivt vid utarbetandet av den strategiska ramen och de operativa programmen.

49.

Kommittén understryker att det för en framgångsrik fiskeripolitik krävs ett effektivt system för kontroll, inspektion och tillsyn, även för att bekämpa olagligt, orapporterat och oreglerat fiske. Inom ramen för unionssystemet för kontroll, inspektion och tillsyn bör användningen av modern teknik främjas. Medlemsstaterna och kommissionen bör ha möjlighet att genomföra pilotprojekt avseende ny kontrollteknik och system för datahantering.

50.

Regionkommittén anser att en översyn av efterlevnaden av EU:s förordning bör genomföras vart femte år.

II.   ÄNDRINGSREKOMMENDATIONER

COM(2011) 425 final

Ändringsrekommendation 1

Skäl 5

Kommissionens förslag

ReK:s ändringsrekommendation

Vid världstoppmötet om hållbar utveckling i Johannesburg 2002 förband sig unionen och dess medlemsstater att vidta åtgärder mot att många fiskbestånd fortsätter att minska. Unionen bör därför se det som ett prioriterat mål att förbättra sin gemensamma fiskeripolitik på ett sådant sätt att det är möjligt att återställa och bevara utnyttjandenivåerna för de marina biologiska resurserna på sådana nivåer att man till 2015 kan uppnå maximalt hållbart uttag från de bestånd som fiskas. Om vetenskaplig information saknas kan det vara nödvändigt att använda approximativa värden för maximalt hållbart uttag

Vid världstoppmötet om hållbar utveckling i Johannesburg 2002 förband sig unionen och dess medlemsstater att vidta åtgärder mot att många fiskbestånd fortsätter att minska. Unionen bör därför se det som ett prioriterat mål att förbättra sin gemensamma fiskeripolitik på ett sådant sätt att det är möjligt att återställa och bevara utnyttjandenivåerna för de marina biologiska resurserna på sådana nivåer att man till 2015, , kan uppnå maximalt hållbart uttag från de bestånd som fiskas. Om vetenskaplig information saknas kan det vara nödvändigt att använda approximativa värden för maximalt hållbart uttag.

Motivering

I överenskommelsen från Johannesburg 2002 erkände man att det för vissa arter och bestånd kanske inte skulle vara möjligt att uppnå maximalt hållbart uttag till 2015, och uttrycket ”where possible” lades till för att ta hänsyn till detta. EU bör inte försöka gå längre än sina internationella förpliktelser.

Ändringsrekommendation 2

Skäl 6

Kommissionens förslag

ReK:s ändringsrekommendation

Mål för fisket har fastställts i det beslut som fattades av partskonferensen till konventionen om biologisk mångfald om en strategisk plan för biologisk mångfald 2011–2020[20] och den gemensamma fiskeripolitiken bör därför utformas på ett sådant sätt att den överensstämmer med de mål för den biologiska mångfalden som antagits av Europeiska rådet[21] och med de mål som fastställs i kommissionens meddelande Vår livförsäkring, vårt naturkapital - en strategi för biologisk mångfald i EU fram till 2020 [22], särskilt vad gäller målet att uppnå maximalt hållbart uttag till 2015.

Mål för fisket har fastställts i det beslut som fattades av partskonferensen till konventionen om biologisk mångfald om en strategisk plan för biologisk mångfald 2011–2020[20] och den gemensamma fiskeripolitiken bör därför utformas på ett sådant sätt att den överensstämmer med de mål för den biologiska mångfalden som antagits av Europeiska rådet[21] och med de mål som fastställs i kommissionens meddelande Vår livförsäkring, vårt naturkapital - en strategi för biologisk mångfald i EU fram till 2020 [22], särskilt vad gäller målet att, uppnå maximalt hållbart uttag till 2015.

Motivering

I överenskommelsen från Johannesburg 2002 erkände man att det för vissa arter och bestånd kanske inte skulle vara möjligt att uppnå maximalt hållbart uttag till 2015, och uttrycket ”where possible” lades till för att ta hänsyn till detta. EU bör inte försöka gå längre än sina internationella förpliktelser.

Ändringsrekommendation 3

Skäl 15

Kommissionens förslag

ReK:s ändringsrekommendation

Mot bakgrund av de strukturella, sociala och ekonomiska villkor som gäller för Azorerna, Madeira och Kanarieöarna bör de marina biologiska resurserna i vattnen kring öarna skyddas även i framtiden, då dessa bidrar till att bevara öarnas lokala ekonomier. Det är därför lämpligt att behålla bestämmelserna om att viss fiskeverksamhet i vattnen kring Azorerna, Madeira och Kanarieöarna är begränsad till fiskefartyg som är registrerade i hamnar på öarna.

Mot bakgrund av de strukturella, sociala och ekonomiska villkor som gäller för bör de marina biologiska resurserna i vattnen kring öarna skyddas även i framtiden, då dessa bidrar till att bevara öarnas lokala ekonomier. Det är därför lämpligt att behålla bestämmelserna om att viss fiskeverksamhet i vattnen är begränsad till fiskefartyg som är registrerade i hamnar .

Motivering

Situationen för de yttersta randområdena är svår, och man bör ta hänsyn till alla regioner av denna typ för att bättre kunna följa deras utveckling, som i hög grad är beroende av att de marina resurserna (och den marina miljön rent generellt) befinner sig i ett gott skick. Genom denna ändringsrekommendation beaktas också EU:s yttersta randområden som helhet.

Ändringsrekommendation 4

Skäl 18

Kommissionens förslag

ReK:s ändringsrekommendation

Det behövs åtgärder som kan begränsa och eliminera den nu mycket stora andelarna oönskade fångster och bruket att kasta fisk överbord. Oönskade fångster och utkast är ett stort slöseri med resurserna och motverkar ett hållbart utnyttjande av de marina biologiska resurserna och de marina ekosystemen och påverkar också fiskets ekonomiska livskraft negativt. Det bör införas en skyldighet att landa alla fångster av förvaltade bestånd som görs vid fiske i unionsvatten eller som görs av unionsfiskefartyg, och skyldigheten bör genomföras gradvis.

Det behövs åtgärder som kan begränsa och eliminera den nu mycket stora andelarna oönskade fångster och bruket att kasta fisk överbord. Oönskade fångster och utkast är ett stort slöseri med resurserna och motverka ett hållbart utnyttjande av de marina biologiska resurserna och de marina ekosystemen och påverkar också fiskets ekonomiska livskraft negativt. bör införas en skyldighet att landa alla fångster av förvaltade som antingen i unionsvatten eller av unionsfiskefartyg, och skyldigheten bör genomföras gradvis.

Ändringsrekommendation 5

Skäl 29

Kommissionens förslag

ReK:s ändringsrekommendation

Senast den 31 december 2013 bör det införas ett system med överlåtbara fiskenyttjanderätter för merparten av de bestånd som förvaltas inom den gemensamma fiskeripolitiken och systemet bör gälla för alla fartyg med en längd på tolv meter eller mer och för alla fiskefartyg med släpredskap. Medlemsstaterna får utesluta fartyg på upp till 12 meters längd som inte har släpredskap från systemet med överlåtbara fiskenyttjanderätter. Systemet bör bidra till att fiskerinäringen själv reducerar flottkapaciteten och ökar den ekonomiska lönsamheten samtidigt som det skapas ett juridisk säkert och exklusivt system med överlåtbara fiskenyttjanderätter för medlemsstaternas årliga fiskemöjligheter. Då de marina biologiska resurserna är en gemensam tillgång bör de överlåtbara fiskenyttjanderätterna endast avse nyttjanderätt till en medlemsstats del av årliga fiskemöjligheter och den bör kunna återkallas i enlighet med fastställda regler.

tt system med överlåtbara fiskenyttjanderätter för merparten av de bestånd som förvaltas inom den gemensamma fiskeripolitiken alla fartyg med en längd på tolv meter eller mer och alla . Systemet bör bidra till att fiskerinäringen själv reducerar flottkapaciteten och ökar den ekonomiska lönsamheten samtidigt som det skapas ett juridisk säkert och exklusivt system med överlåtbara fiskenyttjanderätter för medlemsstaternas årliga fiskemöjligheter. Då de marina biologiska resurserna är en gemensam tillgång bör de överlåtbara fiskenyttjanderätterna endast avse nyttjanderätt till en medlemsstats del av årliga fiskemöjligheter och den bör kunna återkallas i enlighet med fastställda regler.

Motivering

Införandet av överlåtbara fiskenyttjanderätter bör överlåtas till medlemsstaterna och inte vara obligatoriskt.

Ändringsrekommendation 6

Skäl 31

Kommissionens förslag

ReK:s ändringsrekommendation

Mot bakgrund av vissa småskaliga flottors särskilda egenskaper och socioekonomiska sårbarhet är det motiverat att det obligatoriska systemet med överlåtbara fiskenyttjanderätter begränsas till stora fartyg. Systemet med överlåtbara fiskenyttjanderätter bör endast gälla för bestånd för vilka det tilldelas fiskemöjligheter.

Mot bakgrund av vissa småskaliga flottors särskilda egenskaper och socioekonomiska sårbarhet är det motiverat att systemet med överlåtbara fiskenyttjanderätter stora fartyg. Systemet med överlåtbara fiskenyttjanderätter bör endast gälla för bestånd för vilka det tilldelas fiskemöjligheter.

Motivering

Detta skäl ändras för att stämma överens med artikel 27.1 och för att bekräfta att tillämpningen av överlåtbara fiskenyttjanderätter är frivillig.

Ändringsrekommendation 7

Artikel 2

Kommissionens förslag

ReK:s ändringsrekommendation

Allmänna mål

1.   Den gemensamma fiskeripolitiken ska säkerställa att fiske- och vattenbruksverksamheterna skapar långsiktigt hållbara miljömässiga, ekonomiska och sociala villkor och bidrar till att trygga livsmedelsförsörjning.

2.   Den gemensamma fiskeripolitiken ska tillämpa försiktighetsansatsen i fiskeriförvaltningen och målet ska vara att säkerställa att utnyttjandet av de levande marina biologiska resurserna återupprättas till och upprätthålls på nivåer som säkerställer att populationerna av de skördade arterna ger maximalt hållbart uttag senast 2015.

3.   Den gemensamma fiskeripolitiken ska införa en ekosystemansats i fiskeriförvaltningen för att säkerställa att fiskeverksamhetens inverkan på de marina ekosystemen begränsas.

4.   Den gemensamma fiskeripolitiken ska integrera kraven i unionens miljölagstiftning.

Allmänna mål

1.   Den gemensamma fiskeripolitiken ska säkerställa att fiske- och vattenbruksverksamheterna skapar långsiktigt hållbara miljömässiga, ekonomiska och sociala villkor och bidrar till att trygga livsmedelsförsörjning.

2.   Den gemensamma fiskeripolitiken ska tillämpa försiktighetsansatsen i fiskeriförvaltningen och målet ska vara att säkerställa att utnyttjandet av de levande marina biologiska resurserna återupprättas till och upprätthålls på nivåer som säkerställer att populationerna av de skördade arterna ger maximalt hållbart uttag senast 2015 .

3.   Den gemensamma fiskeripolitiken ska införa en ekosystemansats i fiskeriförvaltningen för att säkerställa att fiskeverksamhetens inverkan på de marina ekosystemen begränsas.

4.   Den gemensamma fiskeripolitiken ska integrera kraven i unionens miljölagstiftning.

Motivering

I överenskommelsen från Johannesburg 2002 erkände man att det för vissa arter och bestånd kanske inte skulle vara möjligt att uppnå maximalt hållbart uttag till 2015, och uttrycket ”where possible” lades till för att ta hänsyn till detta. EU bör inte försöka gå längre än sina internationella förpliktelser.

Ändringsrekommendation 8

Artikel 2.3

Kommissionens förslag

ReK:s ändringsrekommendation

Den gemensamma fiskeripolitiken ska införa en ekosystemansats i fiskeriförvaltningen för att säkerställa att fiskeverksamhetens inverkan på de marina ekosystemen begränsas.

Den gemensamma fiskeripolitiken ska införa en ekosystemansats i fiskeriförvaltningen för att säkerställa att fiskeverksamhetens inverkan på de marina ekosystemen begränsas.

Motivering

I Johannesburgöverenskommelsen från 2002 erkändes att man för vissa arter och bestånd kanske inte skulle kunna uppnå maximalt hållbart uttag till 2015. För att täcka in sådana fall tog man med orden ”där så är möjligt”.

Ändringsrekommendation 9

Artikel 3

Kommissionens förslag

ReK:s ändringsrekommendation

Särskilda mål

För att uppnå de allmänna mål som fastställs i artikel 2 ska den gemensamma fiskeripolitiken bland annat

a)

eliminera oönskade fångster av kommersiella bestånd och gradvis se till att alla fångster av sådana bestånd landas,

b)

skapa förutsättningar för effektiv fiskeverksamhet i en ekonomiskt livskraftig och konkurrenskraftig fiskerinäring,

c)

främja utvecklingen av vattenbruksverksamheten i unionen i syfte att bidra till tryggad livsmedelsförsörjning och sysselsättningen i kust- och landsbygdsområden,

d)

bidra till en rimlig levnadsstandard för dem som är beroende av fiskeverksamheten,

e)

ta hänsyn till konsumenternas intressen,

f)

säkerställa systematisk och harmoniserad insamling och hantering av data.

Särskilda mål

För att uppnå de allmänna mål som fastställs i artikel 2 ska den gemensamma fiskeripolitiken bland annat

a)

eliminera oönskade fångster av kommersiella och se till att – alla fångster av sådana landas,

b)

skapa förutsättningar för effektiv fiskeverksamhet i en ekonomiskt livskraftig och konkurrenskraftig fiskerinäring,

c)

främja utvecklingen av vattenbruksverksamheten i unionen i syfte att bidra till tryggad livsmedelsförsörjning och sysselsättningen i kust- och landsbygdsområden,

bidra till en rimlig levnadsstandard för dem som är beroende av fiskeverksamheten,

ta hänsyn till konsumenternas intressen,

säkerställa systematisk och harmoniserad insamling och hantering av data

Ändringsrekommendation 10

Artikel 4

Kommissionens förslag

ReK:s ändringsrekommendation

Principerna om god förvaltning

Den gemensamma fiskeripolitiken ska genomsyras av följande principer om god förvaltning:

a)

En tydlig avgränsning av ansvaret på unionsnivå, på nationell, regional och lokal nivå.

b)

Antagande av åtgärder i enlighet med bästa tillgängliga vetenskapliga rådgivning.

c)

Ett långsiktigt perspektiv.

d)

Ett brett deltagande av aktörer i alla stadier av politiken från grundidé till genomförande av åtgärder.

e)

Flaggstatens primära ansvar.

f)

Förenlighet med den integrerade havspolitiken och annan EU-politik.

Principerna om god förvaltning

Den gemensamma fiskeripolitiken ska genomsyras av följande principer om god förvaltning:

a)

En tydlig avgränsning av ansvaret på unionsnivå, på nationell, regional och lokal nivå.

b)

Antagande av åtgärder i enlighet med bästa tillgängliga vetenskapliga rådgivning .

c)

Ett långsiktigt perspektiv.

)

Ett brett deltagande av aktörer i alla stadier av politiken från grundidé till genomförande av åtgärder.

)

Flaggstatens primära ansvar.

)

Förenlighet med annan EU-politik.

Motivering

Vi anser att rådets och parlamentets politiska beslutanderätt vad gäller genomförandet av målsättningar och principer bör respekteras när man fattar beslut på detta område, för att trygga ett gott styre.

Lägg till en ny punkt c) till principerna om god förvaltning av den gemensamma fiskeripolitiken. Det är absolut nödvändigt att utgångspunkten för den gemensamma fiskeripolitiken är principerna för ett gradvist genomförande och en gradvis övergång.

Syftet är att betona vikten av regionaliseringen i den gemensamma fiskeripolitiken genom att ge de regionala rådgivande nämnderna en större roll.

Punkt g) förbryllar oss, eftersom den innebär att man placerar den integrerade havspolitiken på samma nivå som den gemensamma fiskeripolitiken och annan unionspolitik. Vi anser att den gemensamma fiskeripolitiken är en integrerad del av den integrerade havspolitiken, och det viktigaste är den interna överensstämmelsen inom ramen för samma politik under ledning av samma personer.

Ändringsrekommendation 11

Artikel 5

Kommissionens förslag

ReK:s ändringsrekommendation

Definitioner

I denna förordning gäller följande definitioner:

—   unionsvatten: de vatten som omfattas av medlemsstaternas överhöghet eller jurisdiktion, med undantag för vatten som gränsar till de territorier som anges i bilaga II till fördraget.

—   marina biologiska resurser: tillgängliga och åtkomliga levande marina akvatiska arter, inklusive anadroma och katadroma arter under samtliga stadier i deras livscykel.

—   limniska biologiska resurser: tillgängliga och åtkomliga levande limniska akvatiska arter.

—   fiskefartyg: varje fartyg som är utrustat för yrkesmässigt fiske efter marina biologiska resurser.

—   unionsfiskefartyg: varje fiskefartyg som för en medlemsstats flagg och är registrerat i unionen.

—   maximalt hållbart uttag: den maximala fångst som kan tas ur ett bestånd under obegränsad tid.

—   försiktighetsansatsen i fiskeriförvaltningen: en ansats som innebär att avsaknaden av tillförlitlig vetenskaplig information inte får tas som intäkt för att skjuta upp eller avstå från att vidta förvaltningsåtgärder för att bevara målarter, associerade arter eller arter som är beroende av dessa, icke-målarter samt deras livsmiljö.

—   ekosystemansatsen i fiskeriförvaltningen: en ansats som säkerställer hög nytta från levande akvatiska resurser samtidigt som fiskeinsatsernas direkta och indirekta inverkan på de marina ekosystemen är låg och inte skadar ekosystemens framtida funktion, mångfald och struktur.

—   fiskeridödlighet: fångsterna av ett bestånd under en viss period i förhållande till det genomsnittliga bestånd som finns tillgängligt för fisket under den perioden.

—   bestånd: en marin biologisk resurs med särskiljande egenskaper i ett visst förvaltningsområde.

—   fångstbegränsning: en kvantitativ begränsning av landningarna av ett bestånd eller en grupp av bestånd under en viss tidsperiod.

—   referenspunkt för bevarande: de värden på populationsparametrar för fiskbestånd (t.ex. biomassa eller fiskeridödlighet) som används i fiskeriförvaltningen, t.ex. med avseende på en godtagbar biologisk risknivå eller en önskvärd uttagsnivå.

—   skyddsåtgärd: en åtgärd som är avsedd att förebygga eller förhindra en oönskad händelse.

—   tekniska åtgärder: bestämmelser som reglerar fångsternas artsammansättning, storlekssammansättning och fiskets inverkan på delar av ekosystemen genom att fastställa villkor för fiskeredskapens användning och utformning och genom att begränsa tillträdet till fiskeområden.

—   fiskemöjlighet: en kvantifierad laglig rätt att fiska, uttryckt som fångst och/eller fiskeansträngning, och de villkor som är funktionellt förbundna därmed och som är nödvändiga för att kvantifiera dem på en viss nivå.

—   fiskeansträngning: produkten av ett fiskefartygs kapacitet och aktivitet. För en grupp av fartyg är fiskeansträngningen summan av fiskeansträngningen för alla fartyg i gruppen.

—   överlåtbara fiskenyttjanderätter: återkallbara rätt till en viss del av de fiskemöjligheter som en medlemsstat tilldelats eller som fastställts i en förvaltningsplan som antagits av en medlemsstat i enlighet med artikel 19 i förordning (EG) nr 1967/2006 (1), som innehavaren får överlåta till andra godkända innehavare av överlåtbara fiskenyttjanderätter.

—   individuella fiskemöjligheter: de årliga fiskemöjligheter som tilldelas innehavare av överlåtbara fiskenyttjanderätter i en medlemsstat på grundval av medlemsstatens fiskemöjligheter.

—   fiskekapacitet: ett fartygs dräktighet i bruttoton och dess maskinstyrka i kW enligt artiklarna 4 och 5 i rådets förordning (EEG) nr 2930/86 (2).

—   vattenbruk: uppfödning eller odling av vattenlevande organismer med metoder som är avsedda att öka produktionen av organismen i fråga utöver miljöns naturliga kapacitet, varvid organismerna förblir en fysisk eller juridisk persons egendom under uppfödningen eller odlingen och fram till och med skörden.

—   fiskelicens: en licens i enlighet med artikel 4.9 i förordning (EG) nr 1224/2009.

—   fisketillstånd: ett tillstånd i enlighet med artikel 4.10 i förordning (EG) nr 1224/2009.

—   fiske: insamling eller fångst av vattenlevande organismer i dessas naturliga miljö, eller avsiktlig användning av varje metod för sådan insamling eller fångst.

—   fiskeriprodukter: vattenlevande organismer som erhålls genom fiskeverksamhet.

—   aktör: en fysisk eller juridisk person som driver eller innehar ett företag som bedriver verksamhet som har samband med produktion, beredning, saluföring, distribution av eller detaljhandel med fiskeri- och vattenbruksprodukter i något skede.

—   allvarlig överträdelse: en överträdelse enligt definitionen i artikel 42.1 i rådets förordning (EG) nr 1005/2008 och i artikel 90.1 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009.

—   slutanvändare av vetenskapliga data: ett organ med forsknings- eller förvaltningsrelaterat intresse av vetenskaplig analys av data inom fiskerisektorn.

—   återstoden av den tillåtna fångstmängden: den del av den tillåtna fångstmängden som en kuststat inte har kapacitet att skörda.

—   vattenbruksprodukter: vattenlevande organismer som, oavsett i vilket stadium i livscykeln de befinner sig, erhålls genom vattenbruksverksamhet.

—   lekbiomassa: en uppskattning av den biomassa av en viss resurs som reproducerar sig vid en viss tidpunkt, inbegripet både hon- och hanfiskar och levandefödande fiskar.

—   blandfiske: fiske där det i området förekommer flera arter som kan fångas i fiskeredskapen.

—   avtal om hållbart fiske: internationella avtal som ingåtts med en annan stat för att få tillträde till resurser eller vatten i utbyte mot ekonomisk ersättning från unionen.

Definitioner

I denna förordning gäller följande definitioner:

—   unionsvatten: de vatten som omfattas av medlemsstaternas överhöghet eller jurisdiktion, med undantag för vatten som gränsar till de territorier som anges i bilaga II till fördraget.

—   marina biologiska resurser: tillgängliga och åtkomliga levande marina akvatiska arter, inklusive anadroma och katadroma arter under samtliga stadier i deras livscykel.

—   limniska biologiska resurser: tillgängliga och åtkomliga levande limniska akvatiska arter.

—   fiskefartyg: varje fartyg som är utrustat för yrkesmässigt fiske efter marina biologiska resurser.

—   unionsfiskefartyg: varje fiskefartyg som för en medlemsstats flagg och är registrerat i unionen.

—   maximalt hållbart uttag: den maximala fångst som kan tas ur ett bestånd .

—   försiktighetsansatsen i fiskeriförvaltningen: en ansats som innebär att avsaknaden av tillförlitlig vetenskaplig information inte får tas som intäkt för att skjuta upp eller avstå från att vidta förvaltningsåtgärder för att bevara målarter, associerade arter eller arter som är beroende av dessa, icke-målarter samt deras livsmiljö.

—   ekosystemansatsen i fiskeriförvaltningen: en ansats som säkerställer hög nytta från levande akvatiska resurser samtidigt som fiskeinsatsernas direkta och indirekta inverkan på de marina ekosystemen är låg och inte skadar ekosystemens framtida funktion, mångfald och struktur.

—   fiskeridödlighet: fisket .

—   bestånd: en .

—   fångstbegränsning: en kvantitativ begränsning av landningarna av ett bestånd eller en grupp av bestånd under en viss tidsperiod.

—   referenspunkt för bevarande: de värden på populationsparametrar för fiskbestånd (t.ex. biomassa eller fiskeridödlighet) som används i fiskeriförvaltningen, t.ex. med avseende på en godtagbar biologisk risknivå eller en önskvärd uttagsnivå.

—   skyddsåtgärd: en åtgärd som är avsedd att förebygga eller förhindra en oönskad händelse.

—   tekniska åtgärder: bestämmelser som reglerar fångsternas artsammansättning, storlekssammansättning och fiskets inverkan på delar av ekosystemen genom att fastställa villkor för fiskeredskapens användning och utformning och genom att begränsa tillträdet till fiskeområden.

—   fiskemöjlighet: en kvantifierad laglig rätt att fiska, uttryckt som fångst och/eller fiskeansträngning, och de villkor som är funktionellt förbundna därmed och som är nödvändiga för att kvantifiera dem på en viss nivå.

—   fiskeansträngning: produkten av ett fiskefartygs kapacitet och aktivitet. För en grupp av fartyg är fiskeansträngningen summan av fiskeansträngningen för alla fartyg i gruppen.

—   överlåtbara fiskenyttjanderätter: återkallbara rätt till en viss del av de fiskemöjligheter som tilldelats eller som fastställts i en förvaltningsplan som antagits av i enlighet med artikel 19 i förordning (EG) nr 1967/2006 (1), som innehavaren får överlåta till andra godkända innehavare av överlåtbara fiskenyttjanderätter.

—   individuella fiskemöjligheter: de årliga fiskemöjligheter som tilldelas innehavare av överlåtbara fiskenyttjanderätter i på grundval av fiskemöjligheter.

—   fiskekapacitet: ett fartygs dräktighet i bruttoton och dess maskinstyrka i kW enligt artiklarna 4 och 5 i rådets förordning (EEG) nr 2930/86 (2).

—   vattenbruk: uppfödning eller odling av vattenlevande organismer med metoder som är avsedda att öka produktionen av organismen i fråga utöver miljöns naturliga kapacitet, varvid organismerna förblir en fysisk eller juridisk persons egendom under uppfödningen eller odlingen och fram till och med skörden.

—   fiskelicens: en licens i enlighet med artikel 4.9 i förordning (EG) nr 1224/2009.

—   fisketillstånd: ett tillstånd i enlighet med artikel 4.10 i förordning (EG) nr 1224/2009.

—   fiske: insamling eller fångst av vattenlevande organismer i dessas naturliga miljö, eller avsiktlig användning av varje metod för sådan insamling eller fångst.

—   fiskeriprodukter: vattenlevande organismer som erhålls genom fiskeverksamhet.

—   aktör: en fysisk eller juridisk person som driver eller innehar ett företag som bedriver verksamhet som har samband med produktion, beredning, saluföring, distribution av eller detaljhandel med fiskeri- och vattenbruksprodukter i något skede.

—   allvarlig överträdelse: en överträdelse enligt definitionen i artikel 42.1 i rådets förordning (EG) nr 1005/2008 och i artikel 90.1 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009.

—   slutanvändare av vetenskapliga data: ett organ med forsknings- eller förvaltningsrelaterat intresse av vetenskaplig analys av data inom fiskerisektorn.

—   återstoden av den tillåtna fångstmängden: den del av den tillåtna fångstmängden som en kuststat inte har kapacitet att skörda.

—   vattenbruksprodukter: vattenlevande organismer som, oavsett i vilket stadium i livscykeln de befinner sig, erhålls genom vattenbruksverksamhet.

—   lekbiomassa: en uppskattning av den biomassa av en viss resurs som reproducerar sig vid en viss tidpunkt, inbegripet både hon- och hanfiskar och levandefödande fiskar.

—   blandfiske: fiske där det i området förekommer flera arter som kan fångas i fiskeredskapen.

—   avtal om hållbart fiske: internationella avtal som ingåtts med en annan stat för att få tillträde till resurser eller vatten i utbyte mot ekonomisk ersättning från unionen.

—   småskaligt kustfiske:

—   fiskproduktion:

Motivering

Fiskerisektorn har breddats och fått fler verksamhetsformer. Definitionen av ”aktör” få inte begränsas endast till sådan fysiska eller juridiska personer som driver eller innehar ett företag. Det finns även föreningar och andra sammanslutningar. Exempelvis fritidsfiskets betydelse för tillvaratagande av fiskeresurserna är stor i vissa delar av Europa. Som en följd av urbaniseringen kan fritidsfisket erbjuda goda möjligheter för människan att öka sina naturkunskaper. Fritidsfisket lockar människor ut i naturen och samtidigt tar de bättre hand om sin fysiska och psykiska rekreation och hälsa. Fiske med guide och fisketurismen i allmänhet har ökat, även i ekonomiskt hänseende. Fiske utgör även ett viktigt bidrag till utvecklingen av turistnäringen, och därmed upprätthålls livskraften för samhällen vid kusten och kring älvar. Det är alltså skäl att utvidga begreppet ”aktör”. Detta kan även motiveras genom att exempelvis fritidsfisket redan nu är en del av den gemensamma fiskeripolitiken såväl via tillsynsförordningen som via de nya planerna för bruk och vård av nya fiskarter.

För att kunna beakta den variation och de särdrag som fisket i Europas olika regioner uppvisar bör det finnas flexibilitet i en eventuell EU-definition av ”småskaligt småfiske”.

Fiskproduktion börjar få en avgörande roll när det gäller att bibehålla fiskarter med högt marknadsvärde genom utplantering, och begränsa främmande arter som upptar viktiga nischer i habitaten.

Ändringsrekommendation 12

Artikel 6

Kommissionens förslag

ReK:s ändringsrekommendation

Allmänna regler för tillträde till vatten

1.   Unionsfiskefartyg ska ha lika tillträde till vatten och resurser i alla unionens vatten utom de som avses i punkterna 2 och 3, med förbehåll för de åtgärder som vidtas enligt del III.

2.   Medlemsstaterna ska från och med den 1 januari 2013 till och med den 31 december 2022 ha rätt att begränsa fisket i vatten upp till tolv sjömil från baslinjerna under deras överhöghet eller jurisdiktion till fiskefartyg som traditionellt fiskar i dessa vatten från hamnar vid den angränsande kusten, utan att det påverkar tillämpningen av arrangemangen för de unionsfiskefartyg som för andra medlemsstaters flagg, enligt befintliga grannförbindelser mellan medlemsstater samt arrangemangen i bilaga I i vilka det för varje medlemsstat fastställs geografiska områden inom andra medlemsstaters kustband där fiskeverksamhet bedrivs samt berörda arter. Medlemsstaterna ska informera kommissionen om de begränsningar som införs enligt denna punkt.

3.   Berörda medlemsstater ska från och med den 1 januari 2013 till och med den 31 december 2022 ha rätt att i vatten upp till 100 sjömil från baslinjerna för Azorerna, Madeira och Kanarieöarna begränsa fisket till fartyg som är registrerade i dessa öars hamnar. Begränsningarna ska inte gälla för unionsfartyg som traditionellt fiskar i de vattnen, förutsatt att de inte överskrider fiskeansträngningens traditionella nivå. Medlemsstaterna ska informera kommissionen om de begränsningar som införs enligt denna punkt.

4.   Senast den 31 december 2022 ska de bestämmelser som ska följa efter de arrangemang som anges i punkterna 2 och 3 antas.

Allmänna regler för tillträde till vatten

1.   Unionsfiskefartyg ska ha lika tillträde till vatten och resurser i alla unionens vatten utom de som avses i punkterna 2 och 3, med förbehåll för de åtgärder som vidtas enligt del III.

2.   Medlemsstaterna ska från och med den 1 januari 2013 till och med den 31 december 2022 ha rätt att begränsa fisket i vatten upp till tolv sjömil från baslinjerna under deras överhöghet eller jurisdiktion till fiskefartyg som traditionellt fiskar i dessa vatten från hamnar vid den angränsande kusten, utan att det påverkar tillämpningen av arrangemangen för de unionsfiskefartyg som för andra medlemsstaters flagg, enligt befintliga grannförbindelser mellan medlemsstater samt arrangemangen i bilaga I i vilka det för varje medlemsstat fastställs geografiska områden inom andra medlemsstaters kustband där fiskeverksamhet bedrivs samt berörda arter. Medlemsstaterna ska informera kommissionen om de begränsningar som införs enligt denna punkt.

3.   Berörda medlemsstater ska från och med den 1 januari 2013 till och med den 31 december 2022 ha rätt att i vatten upp till 100 sjömil från baslinjerna för begränsa fisket till fartyg som är registrerade i dessa öars hamnar. Begränsningarna ska inte gälla för unionsfartyg som traditionellt fiskar i de vattnen, förutsatt att de inte överskrider fiskeansträngningens traditionella nivå. Medlemsstaterna ska informera kommissionen om de begränsningar som införs enligt denna punkt.

4.   Senast den 31 december 2022 ska de bestämmelser som ska följa efter de arrangemang som anges i punkterna 2 och 3 antas.

Motivering

Med tanke på att de yttersta randområdena befinner sig i en svår situation är det viktigt att man tar hänsyn till alla sådana områden för att på ett bättre sätt stödja deras utveckling, som är mycket beroende av en god miljöstatus i de marina resurserna och den marina miljön i allmänhet. Genom denna ändringsrekommendation tar man hänsyn till samtliga av EU:s yttersta randområden.

Ändringsrekommendation 13

Artikel 8

Kommissionens förslag

ReK:s ändringsrekommendation

Typer av tekniska åtgärder

b i)

ändringar eller tilläggsutrustning för att göra redskapen mer selektiva eller för att minska deras inverkan på den bentiska zonen,

Typer av tekniska åtgärder

b i)

ändringar eller tilläggsutrustning för att eller för att minska deras inverkan ,

Motivering

Det är inte alltid bättre med mer selektivitet. Vi skulle hellre vilja tala om förbättrad selektivitet, vilket bekräftas av artikel 14 a. Artikel 8 begränsas inte till den bentiska zonen utan omfattar också den pelagiska zonen och de fiskeredskap som används i det området.

Ändringsrekommendation 14

Artikel 9

Kommissionens förslag

ReK:s ändringsrekommendation

Fleråriga planer

1.   Det ska som högsta prioritet upprättas fleråriga planer med bevarandeåtgärder för att bevara eller återupprätta fiskbestånden över de nivåer som krävs för att ge maximalt hållbart uttag.

2.   I de fleråriga planerna ska fastställas

(a)

en grund för fastställandet av fiskemöjligheterna för de berörda fiskbestånden, utifrån fastställda referenspunkter för bevarande, och

(b)

åtgärder som effektivt motverkar överskridande av referenspunkterna för bevarande,

3.   De fleråriga planerna ska, om möjligt, omfatta antingen fiske som utnyttjar ett enda bestånd eller fiske som utnyttjar en blandning av bestånd, varvid vederbörlig hänsyn ska tas till växelverkan mellan bestånden och fisket.

4.   De fleråriga planerna ska grundas på försiktighetsansatsen i fiskeriförvaltningen och ska på ett vetenskapligt sätt ta hänsyn till tillgängliga datas och bedömningsmetodernas begränsningar och till samtliga kvantifierade osäkerhetskällor.

Fleråriga planer

1.   Det ska som högsta prioritet upprättas fleråriga planer med bevarandeåtgärder för att bevara eller återupprätta fiskbestånden över de nivåer som krävs för att ge maximalt hållbart uttag .

2.   I de fleråriga planerna ska fastställas

(a)

en grund för fastställandet av fiskemöjligheterna för de berörda fiskbestånden, utifrån fastställda referenspunkter för bevarande,

(b)

åtgärder som effektivt motverka överskridande av referenspunkterna för bevarande,

3.   De fleråriga planerna ska, om möjligt, omfatta antingen fiske som utnyttjar ett enda bestånd eller fiske som utnyttjar en blandning av bestånd, varvid vederbörlig hänsyn ska tas till växelverkan mellan bestånden och fisket .

4.   De fleråriga planerna ska grundas på försiktighetsansatsen i fiskeriförvaltningen och ska på ett vetenskapligt sätt ta hänsyn till tillgängliga datas och bedömningsmetodernas begränsningar och till samtliga kvantifierade osäkerhetskällor.

Motivering

De regionala rådgivande nämnderna inrättades 2004 av EU för att på ett relevant sätt belysa en regionaliserad strategi för den gemensamma fiskeripolitiken. Man bör involvera dem på ett bättre sätt i beslutsfattandet genom att be dem att formulera synpunkter på de fleråriga planerna. Planerna skulle på så sätt också få större acceptans bland de yrkesverksamma och bli lättare att genomföra.

I överenskommelsen från Johannesburg 2002 erkände man att det för vissa arter och bestånd kanske inte skulle vara möjligt att uppnå maximalt hållbart uttag till 2015, och uttrycket ”where possible” lades till för att ta hänsyn till detta. EU bör inte försöka gå längre än sina internationella förpliktelser. I de fleråriga planerna anges mål för en gradvis minskning av den andel av fångsten som kastas överbord genom åtgärder på regional nivå. Åtgärderna för att minska utkastnivåerna bör baseras på en rad olika verktyg som de berörda aktörerna skulle kunna föreslå, till exempel selektivitet, fredningsperioder och fredade områden, införande av fångstkvoter för vissa känsliga arter i vissa områden. Aktörerna bör spela en viktig roll på detta område via de förstärkta regionala rådgivande nämnderna. De fleråriga planerna bör formellt ta hänsyn till frågor rörande marina skyddsområden, eftersom det i vissa av dem pågår ett omfattande fiske. De måste även omfatta en ekosystemdimension för att säkerställa fiskbeståndens fortlevnad.

Det är viktigt att påpeka att de fleråriga planerna också måste omfatta åtgärder för att återställa en god miljö. Annars finns det risk för att miljön försämras ytterligare, till skada för de marina ekosystemens naturliga produktionsförmåga.

God förvaltning av de skyddade marina områdena är en av målsättningarna i konventionen om biologisk mångfald. Det är därför naturligt att man i den gemensamma fiskeripolitiken tar hänsyn till dessa.

Ändringsrekommendation 15

Artikel 10

Kommissionens förslag

ReK:s ändringsrekommendation

Mål för de fleråriga planerna

1.   De fleråriga planerna ska innehålla anpassningar av fiskeridödligheten, vilka ska resultera i en fiskeridödlighet som återställer och bevarar bestånden på nivåer över vad som krävs för maximalt hållbart uttag till 2015.

2.   Om det inte är möjligt att fastställa en fiskeridödlighet som återställer och bevarar bestånden på nivåer över vad som krävs för maximalt hållbart uttag ska de fleråriga planerna innehålla säkerhetsåtgärder som säkerställer en jämförbar bevarandenivå för de berörda bestånden.

Mål för de fleråriga planerna

1.   De fleråriga planerna ska innehålla anpassningar av fiskeridödligheten, vilka ska resultera i en fiskeridödlighet som återställer och bevarar bestånden på nivåer över vad som krävs för maximalt hållbart uttag till 2015.

2.   Om det inte är möjligt att fastställa en fiskeridödlighet som återställer och bevarar bestånden på nivåer över vad som krävs för maximalt hållbart uttag ska de fleråriga planerna innehålla säkerhetsåtgärder som säkerställer en jämförbar bevarandenivå för de berörda bestånden.

Ändringsrekommendation 16

Artikel 11

Kommissionens förslag

ReK:s ändringsrekommendation

De fleråriga planernas innehåll

En flerårig plan ska innehålla följande:

a)

Uppgift om den fleråriga planens räckvidd, dvs. vilka bestånd, fisken och marina ekosystem som den gäller för.

b)

Mål som är förenliga med de mål som fastställs i artiklarna 2 och 3.

c)

Kvantifierbara mål uttryckta som

i)

fiskeridödlighet, och/eller

ii)

lekbiomassa, och

iii)

stabila fångster.

d)

Tydliga tidsramar för när de kvantifierbara målens ska vara uppnådda.

e)

Tekniska åtgärder, inbegripet åtgärder för att eliminera oavsiktliga fångster.

f)

Kvantifierbara indikatorer för periodisk övervakning och utvärdering av de framsteg som har gjorts för att uppnå den fleråriga planens mål.

g)

Särskilda åtgärder och mål för den del av livscykeln som anadroma och katadroma arter tillbringar i sötvatten.

h)

Åtgärder för minimering av fiskets effekter på ekosystemen.

i)

Skyddsåtgärder och kriterier för när skyddsåtgärderna ska tillämpas.

j)

Andra åtgärder som är lämpliga för att uppnå den fleråriga planens mål.

De fleråriga planernas innehåll

En flerårig plan ska innehålla följande:

a)

Uppgift om den fleråriga planens räckvidd, dvs. vilka bestånd, fisken och marina ekosystem som den gäller för.

b)

Mål som är förenliga med de mål som fastställs i artiklarna 2 och 3.

c)

Kvantifierbara mål uttryckta som

i)

fiskeridödlighet, och/eller

ii)

lekbiomassa, och

iii)

stabila fångster.

d)

Tydliga tidsramar för när de kvantifierbara målens ska vara uppnådda.

e)

Tekniska åtgärder, inbegripet åtgärder för att eliminera oavsiktliga fångster.

f)

Kvantifierbara indikatorer för periodisk övervakning och utvärdering av de framsteg som har gjorts för att uppnå den fleråriga planens mål.

g)

Särskilda åtgärder och mål för den del av livscykeln som anadroma och katadroma arter tillbringar i sötvatten.

Åtgärder för minimering av fiskets effekter på ekosystemen.

Skyddsåtgärder och kriterier för när skyddsåtgärderna ska tillämpas.

Andra åtgärder som är lämpliga för att uppnå den fleråriga planens mål.

m)

Motivering

För att trygga den naturliga mångfalden och en hållbar fiskehushållning krävs det att åtgärder vidtas i fråga om vandrande fiskbestånd. Anadroma fiskbestånd, dvs. sådana som stiger upp i älvar för att föröka sig, bör få eget utrymme inom EU:s gemensamma fiskeripolitik. Man bör skapa en tudelning inom den gemensamma fiskeripolitiken, för vård av anadroma fiskbestånd å ena sidan och skötsel av andra fiskbestånd å den andra. Principerna för reglering av fiske av vandrande fiskbestånd bör tillämpas i enlighet med artikel V.66 i FN:s havsrättskonvention, där det fastställs att anadroma fiskbestånd ska regleras separat från andra fiskarter.

Förvaltningen av levande resurser är en dynamisk process och det är ibland nödvändigt att fatta snabba beslut, vilket med tanke på det mycket byråkratiska och långsamma medbeslutandeförfarandet kan visa sig bli särskilt svårt, vilket har visat sig tidigare i fråga om Östersjön och Nordsjön. Fleråriga planer innehåller en klausul om utvärdering efter 3–5 år av hur planen fungerar. Man har emellertid inte formellt tagit fram någon beredskapsmekanism för oförutsedda situationer som kräver snabba insatser. Det bör vara medlemsstaternas sak att fastställa i vilka fall och på vilket sätt åtgärder ska vidtas i sådana situationer.

Ändringsrekommendation 17

Artikel 15

Kommissionens förslag

ReK:s ändringsrekommendation

Skyldighet att landa alla fångster

1.   Alla fångster av följande fiskbestånd, som omfattas av fångstbegränsningar, som görs vid fiskeverksamhet som bedrivs i unionens vatten eller av unionsfiskefartyg i vatten utanför unionens vatten, från och med de datum som anges nedan, ska tas ombord och behållas ombord på fiskefartygen samt registreras och landas, utom om fångsterna används som levande bete:

(a)

Senast från och med den 1 januari 2014:

makrill, sill, taggmakrill, blåvitling, trynfisk, ansjovis, silverfisk, sardinell och lodda,

blåfenad tonfisk, svärdfisk, långfenad tonfisk, storögd tonfisk och andra segelfiskar.

(b)

Senast från och med den 1 januari 2015: torsk, kummel och tunga.

(c)

Senast från och med den 1 januari 2016: kolja, vitling, glasvar, marulk, rödspätta, långa, gråsej, lyrtorsk, bergskädda, piggvar, slätvar, birkelånga, dolkfisk, skoläst, atlantisk soldatfisk, liten hälleflundra, lubb, kungsfisk och demersala bestånd i Medelhavet.

2.   Minimireferensstorlekar för bevarande ska fastställas för de bestånd som anges i punkt 1. Fisk ur de bestånden som är mindre än minimireferensstorleken ska endast få säljas för beredning till fiskmjöl eller djurfoder.

3.   Handelsnormer för fisk som fångats utöver de fastställda fiskemöjligheterna ska fastställas i enlighet med artikel 27 i [förordningen om den gemensamma marknadsordningen för fiskeri- och vattenbruksprodukter].

4.   Varje medlemsstat ska se till att de unionsfiskefartyg som för dess flagg är utrustade på ett sådant sätt att allt fiske och all beredningsverksamhet kan dokumenteras fullständigt för att kontrollera efterlevnaden av skyldigheten att landa alla fångster.

5.   Punkt 1 ska gälla utan att det påverkar internationella åtaganden.

6.   Kommissionen ska ha befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 55 för att närmare ange den åtgärd som anges i punkt 1 så att unionens internationella åtaganden fullgörs.

1.    fångster av följande , som omfattas av fångstbegränsningar, som görs vid fiskeverksamhet som bedrivs i unionens vatten eller av unionsfiskefartyg i vatten utanför unionens vatten

(a)

Senast från och med den 1 januari 2014:

makrill, sill, taggmakrill, blåvitling, trynfisk, ansjovis, silverfisk, sardinell och lodda,

blåfenad tonfisk, svärdfisk, långfenad tonfisk, storögd tonfisk och andra segelfiskar.

(b)

Senast från och med den 1 januari 2015: torsk, kummel och tunga.

(c)

Senast från och med den 1 januari 2016: kolja, vitling, glasvar, marulk, rödspätta, långa, gråsej, lyrtorsk, bergskädda, piggvar, slätvar, birkelånga, dolkfisk, skoläst, atlantisk soldatfisk, liten hälleflundra, lubb, kungsfisk och demersala bestånd i Medelhavet.

2.   Minimireferensstorlekar för bevarande ska fastställas för de bestånd som anges i punkt 1. Fisk ur de bestånden som är mindre än minimireferensstorleken ska endast få säljas för beredning till fiskmjöl eller djurfoder.

3.   Handelsnormer för fisk som fångats utöver de fastställda fiskemöjligheterna ska fastställas i enlighet med artikel 27 i [förordningen om den gemensamma marknadsordningen för fiskeri- och vattenbruksprodukter].

4.   Varje medlemsstat ska se till att de unionsfiskefartyg som för dess flagg är utrustade på ett sådant sätt att allt fiske och all beredningsverksamhet kan dokumenteras fullständigt för att kontrollera efterlevnaden av .

5.   Punkt 1 ska gälla utan att det påverkar internationella åtaganden.

6.   Kommissionen ska ha befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 55 för att närmare ange den åtgärd som anges i punkt 1 så att unionens internationella åtaganden fullgörs.

   

   

Motivering

I ändringsrekommendationen föreslås att man utarbetar fleråriga planer för minskning av utkast, men det dokument som behandlas innehåller inget sådant förslag. Kommissionen föreslår ett beslut som innebär en skyldighet att landa alla fångster av kommersiella arter från ett visst datum. Åtgärder för att genomföra ett sådant kommissionsbeslut bör utarbetas av de regionala rådgivande nämnderna eller medlemsstaterna, beroende på situationen. Det är därför kanske olämpligt att tala om fleråriga planer eftersom sådana skulle behöva vara långsiktigare.

Det är av olika orsaker vanligt att fiskar kastas tillbaka i sjön. Genom att utveckla fiskemetoderna och genom att ta fram tekniska lösningar för att uppnå större selektivitet i fångsten, kan man minska oavsiktlig fångst. Innehållet i detta tilläggsförslag ingår redan bland Regionkommitténs ståndpunkter i de politiska rekommendationerna i början av yttrandet, varför det även bör läggas till i ändringsrekommendationerna.

Ändringsrekommendation 18

Artikel 16

Kommissionens förslag

ReK:s ändringsrekommendation

Fiskemöjligheter

1.   De fiskemöjligheter som tilldelas medlemsstaterna ska tillförsäkra var och en av medlemsstaterna relativ stabilitet i fisket för vart och ett av bestånden eller fiskena. Vid fördelningen av nya fiskemöjligheter ska hänsyn tas till de enskilda medlemsstaternas intressen.

2.   Fiskemöjligheter för bifångster får reserveras inom de samlade fiskemöjligheterna.

3.   Fiskemöjligheterna ska överensstämma med de kvantifierbara mål, tidsramar och marginaler som fastställs i enlighet med artikel 9.2 och 11 leden b, c och h.

4.   Efter anmälan till kommissionen kan medlemsstaterna utbyta alla eller delar av de fiskemöjligheter som tilldelats dem.

Fiskemöjligheter

1.   De fiskemöjligheter som tilldelas medlemsstaterna ska tillförsäkra var och en av medlemsstaterna relativ stabilitet i fisket för vart och ett av bestånden eller fiskena. Vid fördelningen av nya fiskemöjligheter ska hänsyn tas till de enskilda medlemsstaternas intressen.

2.   Fiskemöjligheter för bifångster får reserveras inom de samlade fiskemöjligheterna.

3.   Fiskemöjligheterna ska överensstämma med de kvantifierbara mål, tidsramar och marginaler som fastställs i enlighet med artikel 9.2 och 11 leden b, c och h.

4.   Efter anmälan till kommissionen kan medlemsstaterna utbyta alla eller delar av de fiskemöjligheter som tilldelats dem.

5.   

Motivering

Den nya punkt som lagts till återspeglar den nuvarande förordningen om den gemensamma fiskeripolitiken. Fördelningen av fiskemöjligheter bör även fortsättningsvis falla inom medlemsstaternas behörighetsområde, eftersom denna fördelning är det viktigaste tillgängliga instrumentet när det gäller att påverka fiskesektorns struktur och kapacitet. Det är en fråga om prioriteringsbeslut som bör fattas på medlemsstatsnivå i enlighet med motsvarande socioekonomiska prioriteringar.

Ändringsrekommendation 19

Artikel 17

Kommissionens förslag

ReK:s ändringsrekommendation

Bevarandeåtgärder som antas i enlighet med fleråriga planer

1.   I en flerårig plan som antas enligt artiklarna 9, 10 och 11 får medlemsstaterna ges tillåtelse att anta bestämmelser, som är förenliga med den fleråriga planen och som närmare anger vilka bevarandeåtgärder som gäller för de fartyg som för medlemsstatens flagg och för de bestånd i unionens vatten för vilka medlemsstaten har tilldelats fiskemöjligheter.

2.   Medlemsstaterna ska se till att de bevarandeåtgärder som antas enligt punkt 1

(a)

är förenliga med de mål som fastställs i artiklarna 2 och 3,

(b)

är förenliga med den fleråriga planens tillämpningsområde och mål,

(c)

är sådana att den fleråriga planens övergripande och kvantifierbara mål nås på ett effektivt sätt, och

(d)

inte är mindre strikta än övrig unionslagstiftning

Bevarandeåtgärder som antas i enlighet med fleråriga planer

1.   

   I en flerårig plan som antas enligt artiklarna 9, 10 och 11 får medlemsstaterna ges tillåtelse att anta bestämmelser, som är förenliga med den fleråriga planen och som närmare anger vilka bevarandeåtgärder som gäller för de fartyg som för medlemsstatens flagg och för de bestånd i unionens vatten för vilka medlemsstaten har tilldelats fiskemöjligheter.

.   Medlemsstaterna ska se till att de bevarandeåtgärder som antas enligt punkt

(a)

är förenliga med de mål som fastställs i artiklarna 2 och 3,

(b)

är förenliga med den fleråriga planens tillämpningsområde och mål,

(c)

är sådana att den fleråriga planens övergripande och kvantifierbara mål nås på ett effektivt sätt, och

(d)

inte är mindre strikta än övrig unions–lagstiftning.

Motivering

De regionala rådgivande nämnderna inrättades 2004 av EU för att på ett relevant sätt belysa en regionaliserad strategi för den gemensamma fiskeripolitiken. Man bör involvera dem på ett bättre sätt i beslutsfattandet genom att be dem att formulera synpunkter på de fleråriga planerna. Planerna skulle på så sätt också få större acceptans bland de yrkesverksamma och bli lättare att genomföra.

Ändringsrekommendation 20

Artikel 21

Kommissionens förslag

ReK:s ändringsrekommendation

Tekniska åtgärder

I det ramverk för tekniska åtgärder som inrättas genom artikel 14 får medlemsstaterna ges tillåtelse att anta bestämmelser, som är förenliga med ramverket för tekniska åtgärder och som närmare anger vilka tekniska åtgärder som gäller för de fartyg som för medlemsstatens flagg och för de bestånd i dess vatten för vilka medlemsstaten har tilldelats fiskemöjligheter. Medlemsstaterna ska se till att de tekniska åtgärderna

(a)

är förenliga med de mål som fastställs i artiklarna 2 och 3,

(b)

är förenliga med de mål som fastställs för de åtgärder som antas i enlighet med artikel 14,

(c)

uppfyller de mål som fastställts för de åtgärder som antas i enlighet med artikel 14 på ett effektivt sätt, och

(d)

inte är mindre strikta än övrig unionslagstiftning.

Tekniska åtgärder

I det ramverk för tekniska åtgärder som inrättas genom artikel 14 får medlemsstaterna ges tillåtelse att anta bestämmelser, som är förenliga med ramverket för tekniska åtgärder och som närmare anger vilka tekniska åtgärder som gäller för de fartyg som för medlemsstatens flagg och för de bestånd i dess vatten för vilka medlemsstaten har tilldelats fiskemöjligheter. Medlemsstaterna ska se till att de tekniska åtgärderna

(a)

är förenliga med de mål som fastställs i artiklarna 2 och 3,

(b)

är förenliga med de mål som fastställs för de åtgärder som antas i enlighet med artikel 14,

(c)

uppfyller de mål som fastställts för de åtgärder som antas i enlighet med artikel 14 på ett effektivt sätt, och

(d)

inte är mindre strikta än övrig unions–lagstiftning.

Motivering

De regionala rådgivande nämnderna inrättades 2004 av EU för att på ett relevant sätt belysa en regionaliserad strategi för den gemensamma fiskeripolitiken. Man bör involvera dem på ett bättre sätt i beslutsfattandet genom att be dem att formulera synpunkter på de fleråriga planerna. Planerna skulle på så sätt också få större acceptans bland de yrkesverksamma och bli lättare att genomföra.

Ändringsrekommendation 21

Artikel 27.1

Kommissionens förslag

ReK:s ändringsrekommendation

Varje medlemsstat ska senast den 31 december 2013 inrätta ett system med överlåtbara fiskenyttjanderätter för

(a)

alla fartyg med en längd på tolv meter eller mer, och

(b)

alla fiskefartyg med en längd på mindre än tolv meter som fiskar med släpredskap.

Varje medlemsstat inrätta ett system med överlåtbara fiskenyttjanderätter för

(a)

alla fartyg med en längd på tolv meter eller mer, och

(b)

alla fiskefartyg med en längd på mindre än tolv meter som fiskar .

Motivering

Införande av överlåtbara fiskenyttjanderätter bör uppmuntras, men det bör falla inom medlemsstaterna behörighetsområde och de bör själva få avgöra tidpunkten. De överlåtbara fiskenyttjanderätterna bör omfatta reglerade bestånd, och det har konstaterats ovan att fartygets storlek inte är relevant för utnyttjandegraden när det gäller sådana bestånd.

Ändringsrekommendation 22

Artikel 27.2

Kommissionens förslag

ReK:s ändringsrekommendation

Medlemsstaterna får utvidga systemet med överlåtbara fiskenyttjanderätter till att även omfatta fiskefartyg med en längd på mindre än tolv meter som använder andra redskap än släpredskap och ska i så fall underrätta kommissionen om detta.

Medlemsstaterna får utvidga systemet med överlåtbara fiskenyttjanderätter till att även omfatta fiskefartyg med en längd på mindre än tolv meter som använder andra redskap än släpredskap och ska i så fall underrätta kommissionen om detta.

Motivering

[Ändringsrekommendationen berör inte den svenska språkversionen.]

Ändringsrekommendation 23

Artikel 28.1

Kommissionens förslag

ReK:s ändringsrekommendation

Tilldelning av överlåtbara fiskenyttjanderätter

En överlåtbar fiskenyttjanderätt ska medföra en rätt att utnyttja de individuella fiskemöjligheter som tilldelas i enlighet med artikel 29.1.

Tilldelning av överlåtbara fiskenyttjanderätter

n överlåtbar fiskenyttjanderätt medföra en rätt att utnyttja de individuella fiskemöjligheter som tilldelas i enlighet med artikel 29.1.

Motivering

Antagandet av ett system med överlåtbara fiskenyttjanderätter bör vara frivilligt för medlemsstaterna. Texten bör därför ändras, så att det framgår att de rättsliga ramarna för förvaltningen av överlåtbara fiskenyttjanderätter endast är tillämplig om man valt att införa dem.

Ändringsrekommendation 24

Artikel 28.2

Kommissionens förslag

ReK:s ändringsrekommendation

Varje medlemsstat ska tilldela överlåtbara fiskenyttjanderätter på grundval av öppna kriterier, för alla de bestånd eller grupper av bestånd för vilka fiskemöjligheter tilldelas enligt artikel 16, med undantag för de fiskemöjligheter som följer av avtal om hållbart fiske.

arje medlemsstat tilldela överlåtbara fiskenyttjanderätter på grundval av öppna kriterier, för alla de bestånd eller grupper av bestånd för vilka fiskemöjligheter tilldelas enligt artikel 16, med undantag för de fiskemöjligheter som följer av avtal om hållbart fiske.

Ändringsrekommendation 25

Artikel 28.5

Kommissionens förslag

ReK:s ändringsrekommendation

Tilldelning av överlåtbara fiskenyttjanderätter

Medlemsstaterna får begränsa de överlåtbara fiskenyttjanderätternas giltighetstid till minst 15 år i syfte att omfördela nyttjanderätterna. Begränsar medlemsstaterna inte de överlåtbara fiskenyttjanderätternas giltighetstid får de återkalla nyttjanderätterna med minst 15 års varsel.

Tilldelning av överlåtbara fiskenyttjanderätter

Medlemsstaterna får begränsa de överlåtbara fiskenyttjanderätternas giltighetstid .

Motivering

De enskilda medlemsstaterna borde ha befogenhet att bestämma hur fiskenyttjanderätterna ska överlåtas. I Lettland och flera andra medlemsstater finns det redan lagstiftning som på ett effektivt sätt reglerar överlåtandet av fiskenyttjanderätter. Införandet av ett nytt system skulle leda till en ökad administrativ börda och behov av ytterligare ekonomiska anslag, men det finns inga garantier för att det skulle vara mer effektivt än det nuvarande systemet.

Ändringsrekommendation 26

Artikel 28.6

Kommissionens förslag

ReK:s ändringsrekommendation

Medlemsstaterna får återkalla överlåtbara fiskenyttjanderätter med kortare varsel, om det konstateras att innehavaren har begått en allvarlig överträdelse. Nyttjanderätter som återkallas på detta sätt ska, om så krävs, göras med omedelbar verkan och på ett sätt som ger full verkan åt den gemensamma fiskeripolitiken och proportionalitetsprincipen.

Medlemsstaterna får återkalla överlåtbara fiskenyttjanderätter med kortare varsel, om det konstateras att innehavaren har begått en allvarlig överträdelse . Nyttjanderätter som återkallas på detta sätt ska, om så krävs, göras med omedelbar verkan och på ett sätt som ger full verkan åt den gemensamma fiskeripolitiken och proportionalitetsprincipen.

Ändringsrekommendation 27

Artikel 28.7

Kommissionens förslag

ReK:s ändringsrekommendation

Utan att det påverkar tillämpningen av punkterna 5 och 6 får medlemsstaterna återkalla överlåtbara fiskenyttjanderätter som ett fiskefartyg inte har utnyttjat under period på tre på varandra följande år.

Utan att det påverkar tillämpningen av punkterna 5 och 6 får medlemsstaterna återkalla överlåtbara fiskenyttjanderätter som ett fiskefartyg inte har utnyttjat under period på på varandra följande år.

Motivering

Den föreslagna perioden på tre år är för lång och börjar redan bli föremål för spekulation. Man måste dock visa flexibilitet med hänsyn till varaktigheten för att inte på lång sikt äventyra de företag som befinner sig i en speciell situation.

Ändringsrekommendation 28

Artikel 28.8

Kommissionens förslag

ReK:s ändringsrekommendation

 

Lägg till en ny punkt:

Ändringsrekommendation 29

Artikel 29

Kommissionens förslag

ReK:s ändringsrekommendation

Tilldelning av individuella fiskemöjligheter

1.   Medlemsstaterna ska tilldela innehavarna av överlåtbara fiskenyttjanderätter enligt artikel 28 individuella fiskemöjligheter på grundval av de fiskemöjligheter som tilldelats medlemsstaterna eller som fastställts i de förvaltningsplaner som antas av medlemsstaterna i enlighet med artikel 19 i förordning (EG) nr 1967/2006.

2.   Medlemsstaterna ska fastställa vilka fiskemöjligheter avseende arter för vilka rådet inte har fastställt några fiskemöjligheter som mot bakgrund av bästa tillgångliga vetenskapliga rådgivning kan tilldelas fiskefartyg som för deras flagg.

3.   Fiskefartyg får endast bedriva fiskeverksamhet om de förfogar över tillräckliga individuella fiskemöjligheter för att täcka hela den potentiella fångsten.

4.   Medlemsstaterna får reservera upp till 5 % av fiskemöjligheterna. De ska fastställa mål och öppna kriterier för fördelningen av de reserverade fiskemöjligheterna. De fiskemöjligheterna får endast tilldelas godkända innehavare av överlåtbara fiskenyttjanderätter enligt artikel 28.4.

5.   När en medlemsstat tilldelar överlåtbara fiskenyttjanderätter i enlighet med artikel 28 och fiskemöjligheter i enlighet med punkt 1 i denna artikel får medlemsstaten erbjuda fiskefartyg som använder selektiva redskap som eliminerar oönskade bifångster incitament inom ramen för de fiskemöjligheter som tilldelats medlemsstaten.

6.   Medlemsstaterna får fastställa avgifter för utnyttjandet av de individuella fiskemöjligheterna som ett bidrag till kostnaderna för fiskeriförvaltningen.

Tilldelning av individuella fiskemöjligheter

   

   

   

   

.   När en medlemsstat tilldelar överlåtbara fiskenyttjanderätter i enlighet med artikel 28 och fiskemöjligheter i enlighet med punkt 1 i denna artikel får medlemsstaten erbjuda fiskefartyg som använder selektiva redskap som eliminerar oönskade bifångster incitament inom ramen för de fiskemöjligheter som tilldelats medlemsstaten.

.    Medlemsstaterna får fastställa avgifter för utnyttjandet av de individuella fiskemöjligheterna som ett bidrag till kostnaderna för fiskeriförvaltningen.

Motivering

Fördelningen av fiskemöjligheterna borde även i fortsättningen vara en fråga för medlemsstaterna.

Ändringsrekommendation 30

Artikel 31.1

Kommissionens förslag

ReK:s ändringsrekommendation

Överlåtande av överlåtbara fiskenyttjanderätter

1.   Godkända innehavare av överlåtbara fiskenyttjanderätter får i en medlemsstat sinsemellan överlåta överlåtbara fiskenyttjanderätter, både avseende hela nyttjanderätten eller delar av denna.

2.   Medlemsstaterna får tillåta överlåtande av överlåtbara fiskenyttjanderätter till och från andra medlemsstater.

[Artikel 31.3 saknas i kommissionens dokument, ö.a.]

Överlåtande av överlåtbara fiskenyttjanderätter

1.   odkända innehavare av överlåtbara fiskenyttjanderätter i en medlemsstat sinsemellan överlåta överlåtbara fiskenyttjanderätter, både avseende hela nyttjanderätten eller delar av denna.

   

[Artikel 31.3 saknas i kommissionens dokument, ö.a.]

Motivering

Systemet med överlåtbara fiskeutnyttjanderätter borde vara frivilligt för medlemsstaterna. Ramarna för förvaltningen av överlåtbara fiskenyttjanderätter är endast tillämpliga när detta alternativ väljs.

Överlåtbara fiskenyttjanderätter kan överlåtas inom en medlemsstat, men av de skäl rörande relativ stabilitet i fisket som nämns i artikel. 16.1 tycks det tycks inte vara lämpligt att tillåta överlåtelse av överlåtbara fiskenyttjanderätter eftersom det kan strida mot den allmänna och icke-ifrågasatta principen om relativ stabilitet i fisket.

Ändringsrekommendation 31

Artikel 32.2

Kommissionens förslag

ReK:s ändringsrekommendation

Leasing av individuella fiskemöjligheter

1.   Individuella fiskemöjligheter får leasas inom en medlemsstat, både avseende hela fiskemöjligheter eller delar av dessa.

2.   Medlemsstaterna får tillåta leasing av individuella fiskemöjligheter till och från andra medlemsstater.

Leasing av individuella fiskemöjligheter

1.   Individuella fiskemöjligheter får leasas inom en medlemsstat, både avseende hela fiskemöjligheter eller delar av dessa.

   

Motivering

Överlåtbara fiskenyttjanderätter kan överlåtas inom en medlemsstat, men av de skäl rörande relativ stabilitet i fisket som nämns i artikel. 16.1 tycks det tycks inte vara lämpligt att tillåta överlåtelse av överlåtbara fiskenyttjanderätter eftersom det kan strida mot den allmänna och icke-ifrågasatta principen om relativ stabilitet i fisket.

Ändringsrekommendation 32

Artikel 35

Kommissionens förslag

ReK:s ändringsrekommendation

Förvaltning av fiskekapaciteten

1.   Samtliga medlemsstaters flottor ska omfattas av de tak för fiskekapacitet som anges i bilaga II.

2.   Medlemsstaterna får begära att kommissionen undantar fiskefartyg som omfattas av systemet med överlåtbara fiskenyttjanderätter enligt artikel 27 från de fiskekapacitetstak som fastställs i enlighet med punkt 1. I sådana fall ska fiskekapacitetstaken räknas om så att endast de fartyg ingår som inte omfattas av systemet med överlåtbara fiskenyttjanderätter.

3.   Kommissionen ska ha befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 55 vad gäller omräkningen av fiskekapacitetstaken enligt punkterna 1 och 2.

Förvaltning av fiskekapaciteten

1.   Samtliga medlemsstaters flottor ska omfattas av de tak för fiskekapacitet som anges i bilaga II.

2.   Medlemsstaterna får begära att kommissionen undantar fiskefartyg som omfattas av systemet med överlåtbara fiskenyttjanderätter enligt artikel 27 från de fiskekapacitetstak som fastställs i enlighet med punkt 1. I sådana fall ska fiskekapacitetstaken räknas om så att endast de fartyg ingår som inte omfattas av systemet med överlåtbara fiskenyttjanderätter.

3.   Kommissionen ska ha befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 55 vad gäller omräkningen av fiskekapacitetstaken enligt punkterna 1 och 2.

Motivering

Flottan i de yttre randområdena består huvudsakligen av mindre fartyg som huvudsakligen används för kustfiske, verksamheten är småskalig och avkastningen osäker. De nya referensnivåer som föreslås och som grundar sig på flottans situation den 31 december 2010 skulle få en förödande effekt på fiskets livskraft i de yttre randområdena.

Ändringsrekommendation 33

Artikel 53

Kommissionens förslag

ReK:s ändringsrekommendation

De rådgivande nämndernas uppgifter

1.   De rådgivande nämnderna får

(a)

lämna rekommendationer och förslag till kommissionen eller berörda medlemsstater om frågor som rör fiskeriförvaltning och vattenbruk,

(b)

informera kommissionen och medlemsstaterna om problem som rör fiskeriförvaltning och vattenbruk inom deras behörighetsområde, och

(c)

i nära samarbete med forskare bidra till insamling, tillhandahållande och analys av de data som behövs för utvecklingen av bevarandeåtgärder.

2.   Kommissionen och, när så är lämpligt, den berörda medlemsstaten, ska inom rimlig tid lämna svar på varje rekommendation, förslag eller information som mottas i enlighet med punkt 1.

De rådgivande nämndernas uppgifter

1.   De rådgivande nämnderna

(a)

lämna rekommendationer och förslag till kommissionen eller berörda medlemsstater om frågor som rör fiskeriförvaltning och vattenbruk,

informera kommissionen och medlemsstaterna om problem som rör fiskeriförvaltning och vattenbruk inom deras behörighetsområde, och

i nära samarbete med forskare bidra till insamling, tillhandahållande och analys av de data som behövs för utvecklingen av bevarandeåtgärder.

2.   Kommissionen och, när så är lämpligt, den berörda medlemsstaten, ska inom rimlig tid lämna svar på varje rekommendation, förslag eller information som mottas i enlighet med punkt 1.

Motivering

Det är viktigt att uppmuntra en decentraliserad förvaltning, och denna bör införas inom ramen för utarbetandet av bestämmelserna för den gemensamma fiskeripolitiken genom en förstärkning av den regionala nivån, både i utarbetandefasen och i genomförandefasen. De rådgivande nämnderna bör spela en viktig roll i denna decentraliserade förvaltning (större befogenheter att lägga förslag, ökat beaktande av deras yttranden), vilket också förutsätter att medlemsstaterna och de olika berörda parterna involveras mer i deras arbete. De rådgivande nämnderna skulle då få större legitimitet och utgöra en lämplig ram för diskussioner i enlighet med ett fiskesektorsbaserat arbetssätt, och de skulle kunna genomföra vetenskapliga uppföljningar utgående från de regionala utmaningarna. Nämnderna skulle få tillgång till Europeiska havs- och fiskerifondens finansiella stöd, och sammansättningen skulle utvidgas till att omfatta medlemsstater och relevanta vetenskapliga institut. Inom ramen för detta nya arbetssätt skulle ett yttrande från en ”utvidgad” rådgivande nämnd, där medlemsstaterna och de berörda parterna ingick, kunna antas i samförstånd. Kommissionen skulle slutligen kunna lägga fram ett nytt förslag för lagstiftaren med beaktande av de ståndpunkter som framförts. I förekommande fall skulle nämnderna också kunna utarbeta lagförslag till kommissionen.

Ändringsrekommendation 34

Artikel 45

Kommissionens förslag

ReK:s ändringsrekommendation

De rådgivande nämndernas sammansättning, funktion och finansiering

1.   Rådgivande nämnder ska bestå av organisationer som företräder fiskeriaktörer och andra intressegrupper som påverkas av den gemensamma fiskeripolitiken.

2.   Varje rådgivande nämnd ska bestå av en generalförsamling och en verkställande kommitté och ska anta de åtgärder som krävs för dess organisation och för att säkerställa öppenhet och insyn och respekt för alla åsikter som uttrycks.

3.   Rådgivande nämnder får såsom organisationer som arbetar för mål av allmänt europeiskt intresse ansöka om ekonomiskt bistånd från unionen.

4.   Kommissionen ska ha rätt att anta delegerade akter i enlighet med artikel 55 vad gäller de rådgivande nämndernas sammansättning och funktion.

De rådgivande nämndernas sammansättning, funktion och finansiering

1.   Rådgivande nämnder ska bestå av organisationer som företräder fiskeriaktörer och andra intressegrupper som påverkas av den gemensamma fiskeripolitiken.

2.   Varje rådgivande nämnd ska bestå av en generalförsamling och en verkställande kommitté och ska anta de åtgärder som krävs för dess organisation och för att säkerställa öppenhet och insyn och respekt för alla åsikter som uttrycks.

3.   Rådgivande nämnder får såsom organisationer som arbetar för mål av allmänt europeiskt intresse ansöka om ekonomiskt bistånd från unionen.

4.   Kommissionen ska ha rätt att anta delegerade akter i enlighet med artikel 55 vad gäller de rådgivande nämndernas sammansättning och funktion.

Motivering

För att bli effektivare och få större legitimitet bör de rådgivande nämnderna utvidgas så att de omfattar medlemsstater och relevanta vetenskapliga institut, vilket ger möjlighet till mer givande debatter avseende regionala utmaningar på fiskeriområdet.

COM(2011) 416 final

Ändringsrekommendation 35

Artikel 8

Kommissionens förslag

ReK:s ändringsrekommendation

a)

Använda oönskade fångster av kommersiella bestånd på bästa sätt genom att

avyttra landade produkter som inte överensstämmer med de minsta handelsstorlekar som avses i artikel 39.2 a till andra ändamål än användning som livsmedel,

släppa ut landade produkter på marknaden som överensstämmer med de minsta handelsstorlekar som avses i artikel 39.2 a,

kostnadsfritt distribuera landade produkter till filantropiska eller välgörande ändamål.

a)

Använda oönskade fångster av kommersiella bestånd på bästa sätt genom att

avyttra landade produkter som inte överensstämmer med de minsta handelsstorlekar som avses i artikel 39.2 a till andra ändamål än användning som livsmedel,

släppa ut landade produkter på marknaden som överensstämmer med de minsta handelsstorlekar som avses i artikel 39.2 a,

kostnadsfritt landade produkter till filantropiska eller välgörande ändamål.

Motivering

Det är en grundläggande skillnad mellan att kostnadsfritt distribuera (producentorganisationen står helt för kostnaderna) och kostnadsfritt tillhandahålla (producentorganisationen eller mottagaren kan stå för kostnaderna).

Bryssel den 4 maj 2012

Regionkommitténs ordförande

Mercedes BRESSO


(1)  EUT L 409, 30.12.2006, s. 11.

(2)  EGT L 274, 25.9.1986, s. 1.


27.7.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 225/46


Yttrande från Regionkommittén om ”Aktivt åldrande: Innovation – Smart hälsa – Bättre liv”

2012/C 225/05

REGIONKOMMITTÉNS STÅNDPUNKT

Europeiska kommissionen bör sammankalla en europeisk borgmästarförsamling för att diskutera förändringarna i befolkningsstrukturen i anslutning till Europaåret 2012 med uppdraget att samla lokala och regionala myndigheter som vill främja innovation, smart hälsa och lösningar för ett bättre liv som stöd för ett aktivt och hälsosamt åldrande. Kommissionen bör tillhandahålla administrativt och finansiellt stöd för borgmästarförsamlingen i detta syfte.

Kommittén ställer sig bakom samlingen av intressegrupper i anslutning till Europaåret 2012 som vill se ett samhälle för alla åldrar där var och en har kapacitet att spela en aktiv roll i samhället och åtnjuter samma rättigheter och möjligheter i alla livssituationer, oavsett ålder, kön, ras och etnisk tillhörighet, religion och övertygelse, social och ekonomisk ställning, sexuell läggning, fysisk och psykisk hälsa eller vårdbehov.

Kommittén understryker behovet av att aktivt rådfråga och involvera äldre och äldrevårdare i kartläggningen av behov, utformningen av nya lösningar och utvärderingen av insatserna. Sådan deltagandeverksamhet stöder social integration och säkerställer att erbjudna tjänster så nära som möjligt svarar mot mottagarnas reella behov.

ReK rekommenderar Europeiska kommissionen att mer aktivt involvera lokala och regionala myndigheter i processen när EU gör sina sociala konsekvensbedömningar av olika initiativ som genomförs för att stödja aktivt och hälsosamt åldrande i syfte att se till att inverkan på äldre kvinnor och män bedöms på ett lämpligt sätt på gräsrotsnivå.

Huvudföredragande

Arnoldas ABRAMAVIČIUS (LT–PPE), ordförande för distriktsfullmäktige i Zarasai och kommunfullmäktigeledamot

Referensdokument

/

I.   INLEDNING

REGIONKOMMITTÉNS STÅNDPUNKT

1.

Regionkommittén välkomnar det danska rådsordförandeskapets initiativ att integrera territoriella myndigheter i dialogen på EU-nivå om hur den demografiska utmaningen ska bemötas och hur fördelarna med en åldrande befolkning kan användas på bästa sätt. Som det redan tidigare konstaterats i ReK:s yttrande om ”Hanteringen av effekterna av en åldrande befolkning i EU” (1) och i Europaparlamentets resolution om ”Europaåret för aktivt åldrande (2012)” (2) har lokala och regionala myndigheter i många medlemsstater stora befogenheter på de tre områden som Europaåret för aktivt åldrande och solidaritet mellan generationerna bygger på, nämligen sysselsättning, samhällsdeltagande och självständigt boende.

2.

Kommittén understryker att ett av målen i Europa 2020-strategin är att möta utmaningen med en åldrande befolkning. Eftersom lokala och regionala myndigheter står närmast medborgarnas behov och ansvarar för de flesta tjänster som äldre behöver för att kunna leva värdigt under sin ålderdom, är dessa myndigheters direkta deltagande i alla diskussioner om åldrande av avgörande betydelse för att målen för Europa 2020-strategin ska kunna uppnås. Det skulle även bidra till ökad social, ekonomisk och territoriell sammanhållning.

3.

Kommittén ser positivt på det europeiska innovationspartnerskapet för aktivt och hälsosamt åldrande, vars syfte är att engagera en bred samling intressegrupper på alla nivåer med målet att öka antalet levnadsår vid god hälsa med två år (Health Life Year Indicator). Det är skäl att erinra om lokala och regionala myndigheters nyckelroll i de tre pelarna inom innovationspartnerskapen för aktivt och hälsosamt åldrande, nämligen förebyggande, analys och tidig diagnos, vård och tillfrisknande samt aktivt åldrande och självständigt boende.

4.

Kommittén ställer sig bakom samlingen av intressegrupper i anslutning till Europaåret 2012 som vill se ett samhälle för alla åldrar där var och en har kapacitet att spela en aktiv roll i samhället och åtnjuter samma rättigheter och möjligheter i alla livssituationer, oavsett ålder, kön, ras och etnisk tillhörighet, religion och övertygelse, social och ekonomisk ställning, sexuell läggning, fysisk och psykisk hälsa eller vårdbehov.

5.

Kommittén rekommenderar en positiv infallsvinkel i frågor om åldrande och delar uppfattningen att innovation kan bidra till bättre tjänster för en åldrande befolkning. Man måste dock understryka att innovation inte bör eftersträvas bara för att uppnå förändring, utan att den snarare ska ses som en värdefull pådrivare för bättre kvalitet och kostnadseffektivitet i reaktionen på ökade och förändrade behov i en tid av ekonomiska åtstramningar.

6.

Den ekonomiska och finansiella krisen gör det mer angeläget än någonsin med en grundläggande översyn av hur vårt samhälle fungerar. Vi behöver göra allt vi kan för att ge både yngre och äldre möjlighet att aktivt delta på arbetsmarknaden och i samhället samt att leva ett självständigt liv så länge som möjligt. Den bästa infallsvinkeln i fråga om den åldrande befolkningen är att främja åldersbejakande samhällen där offentliga platser, transporter, boende och lokala tjänster är utformade med utgångspunkt i alla generationers behov, och där solidaritet och samarbete mellan generationer uppmuntras. Samtidigt är sådana samhällen ofta mer miljövänliga och bidrar till större social sammanhållning och till att andra utsatta grupper i högre grad deltar i samhällslivet.

7.

Kommittén understryker behovet av att aktivt rådfråga och involvera äldre och äldrevårdare i kartläggningen av behov, utformningen av nya lösningar och utvärderingen av insatserna. Sådan deltagandeverksamhet stöder social integration och säkerställer att erbjudna tjänster så nära som möjligt svarar mot mottagarnas reella behov.

8.

Under det senaste årtiondet har begreppet silverekonomi börjat användas på olika håll i Europa. Tanken är att ta fram ett brett sortiment av produkter och tjänster för det ökande antalet äldre med behov av sjukvård och omsorg samt nedsatt rörlighet och begränsningar i det dagliga livet. Silverekonomin har utvidgats till andra marknadssegment som friskvård, gymträning, fritid, resor, kultur, kommunikation, nöjen och tillgång till ny teknik. Många små och medelstora företag och företagskluster i åtskilliga medlemsstater är också specialiserade på innovativ teknik för äldre, såsom intelligenta bostäder, vilket innebär positiva tillväxtmöjligheter. Samtidigt som man bejakar behoven av specifika produkter och tjänster för personer med särskilda behov bör man dock också notera att de flesta äldre föredrar sedvanliga varor och tjänster. Därför bör man främja en bredare metod som utgår från konceptet ”utformat för alla” (Design-for-All) som innebär att behoven och förväntningarna bland äldre och funktionshindrade sammanjämkas, samtidigt som man utvecklar specialprodukter för enskilda, specifika behov.

9.

Allt fler regionala och lokala myndigheter tenderar att överväga social innovation och IKT-baserade lösningar för att förbättra kvaliteten och kostnadseffektiviteten i hälsovården och den långsiktiga omsorgen, både i tätorter och i glesbygden. Sådana lösningar kan bidra till viktiga tjänster för äldre till en kostnad som är skonsammare för de offentliga och privata finanserna. Sådana initiativ kräver dock ett visst mått av investeringar och åtgärder som måste genomföras på andra myndighetsnivåer för att övergå från pilotprojekt till storskaliga modeller som kan utnyttjas på nationell nivå eller på andra håll i unionen. På detta område behöver de lokala och regionala myndigheterna så mycket stöd de kan få både från regeringen i hemlandet och från EU.

10.

Det finns många lokala exempel på innovativa åtgärder som stöder ett aktivt och hälsosamt åldrande. Företagskuvöser uppstår ofta ur lokala initiativ och ligger nära de behov de avser fylla. Men ett projektbaserat angreppssätt är inte alltid effektivt för att uppnå en kritisk massa och hållbarhet på längre sikt. Det behövs en övergripande strategisk vision som inbegriper aspekter från hela fältet, och på så sätt kan man uppnå inkluderande och stödjande miljöer. Ett tydligt exempel på social innovation har lanserats av kommunen Fredericia i Danmark. Där eftersträvas upprätthållen eller återerövrad självhjälp bland äldre som behöver stöd i sina vardagssysslor. Detta sker genom förebyggande, rehabilitering, teknik och sociala nätverk. Metoden grundar sig på en ändrad uppfattning av äldre, som inte längre betraktas som hjälplösa patienter, utan som medborgare med resurser. Initiativet stöddes som ett pilotprojekt av danska finansministeriet, och kommer nu att stå som modell för andra kommuner i Danmark.

11.

Kommittén understryker att utmaningarna i anslutning till den åldrande befolkningen har en framträdande könsaspekt som kräver särskild uppmärksamhet, eftersom översynen av socialskyddet och nedskärningarna i de sociala tjänsterna (i synnerhet barnomsorg och äldrevård) påverkar kvinnors arbetsmöjligheter och könsrelaterade skillnader i lön och pension eftersom den tunga anhörigvården kommer att falla på informella vårdare, som oftast är kvinnor. Dessa löper i framtiden högre risk för fattigdom och social utestängning om ingenting görs för att rätta till bristen på jämställdhet. Stress och belastningsproblem inom vård- och omsorgssektorn, som är kvinnodominerad, kan i framtiden också innebära nya problem för äldre kvinnor.

II.   REKOMMENDATIONER FRÅN REGIONKOMMITTÉN TILL RÅDET OCH EUROPEISKA KOMMISSIONEN

12.

Regionkommittén anser att det är nödvändigt med bättre samordning mellan olika berörda nivåer i arbetet på att ta fram lösningar för ett aktivt och hälsosamt åldrande. Det behövs ett utökat flernivåstyre på detta område. Lokala och regionala myndigheter får inte bara betraktas som verkställande aktörer, utan även involveras i hela beslutsfattande- och utvärderingsprocessen.

13.

Kommittén är övertygad om att en EU-ram som ger offentliga myndigheter och aktörer på alla nivåer möjlighet att dra nytta av varandras erfarenheter vore ett genuint mervärde. Utifrån detta kunde man ta exempel av framgångsrika initiativ och dra lärdom av misslyckanden. På så sätt undviker man att upprepa misstag, och de begränsade resurserna kan investeras i innovativa lösningar som har visat sig vara effektiva.

14.

Regionkommittén önskar bli kallad till styrgruppen inom det europeiska innovationspartnerskapet för aktivt och hälsosamt åldrande. På så sätt kan de lokala och regionala myndigheterna bli adekvat företrädda inom partnerskapets beslutsfattandeprocess. Samtidigt kunde Regionkommittén uppbåda ett större intresse hos ett stort antal lokala och regionala myndigheter att involveras i genomförandet av partnerskapet, eftersom de har befogenheter på samtliga av de sex viktigaste insatsområdena.

15.

Förslaget från det europeiska innovationspartnerskapet för aktivt och hälsosamt åldrande att skapa ett europeiskt nätverk för miljöer som bejakar åldrande är positivt. Kommittén välkomnar även ansträngningarna inom AGE Platform Europe och Världshälsoorganisationen WHO för att stödja uppkomsten av sådana nätverk. ReK rekommenderar att EU-medel anslås för en ändamålsenlig utformning av ett sådant europeiskt nätverk i nära samarbete med WHO.

16.

Regionkommittén föreslår att kommissionen satsar på kunskap om de allra äldsta – en grupp som är delvis ny och som olika aktörer behöver mer kunskap om. Forskning behövs för att bedöma effektivitet och kostnadseffektivitet av hälsofrämjande och förebyggande insatser under hela livscykeln, men särskilt under senare delen av livet. Forskningen behöver också förstärkas om hur äldre som är svåra att nå motiveras till förändringar i levnadsvanor och livsstil. Data om mycket gamla människor bör inkluderas i statistik och forskning. Forskningsresultaten behöver spridas till dem som arbetar praktiskt med de äldre.

17.

Europeiska kommissionen bör sammankalla en europeisk borgmästarförsamling för att diskutera förändringarna i befolkningsstrukturen i anslutning till Europaåret 2012 med uppdraget att samla lokala och regionala myndigheter som vill främja innovation, smart hälsa och lösningar för ett bättre liv som stöd för ett aktivt och hälsosamt åldrande. Kommissionen bör tillhandahålla administrativt och finansiellt stöd för borgmästarförsamlingen i detta syfte.

18.

Även om medlemsstaterna samt deras lokala och regionala myndigheter bär det största ansvaret på området för aktivt åldrande, kan Europeiska unionen lagstifta i frågor som påverkar den inre marknaden i syfte att undanröja hinder för fri rörlighet för personer. Unionen ska också främja friheten att tillhandahålla tjänster och se till att konsumenterna skyddas på ett ändamålsenligt sätt. EU:s ratificering av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionshinder skapar nya rättsliga skyldigheter för EU att se till att personer med handikapp och äldre med nedsatt funktionsförmåga ska ha möjlighet att åtnjuta sina rättigheter till fri rörlighet och till fullödigt deltagande i det ekonomiska och sociala livet i samhället på samma sätt som alla andra medborgare. Detta kräver att EU vidtar åtgärder för att samordna svaren på europeisk, nationell, lokal och regional nivå. Dessutom kan EU underlätta erfarenhetsutbyte över gränserna och främja mjuka åtgärder såsom riktlinjer för goda metoder som stöd för ett optimalt genomförande av de grundläggande friheter som anges i EU-fördragen.

19.

Europeiska kommissionen planerar att lägga fram ett förslag till ny lagstiftning om tillgänglighet. Kommittén understryker att en EU-ram behövs för att förbättra tillgängligheten runtom i Europa för alla viktigare varor och tjänster, och för att skapa handlingsutrymme för alla näringsformer, inklusive små och medelstora företag. Detta förslag bör vara proportionerligt och inte medföra ytterligare administrativ börda för små och medelstora företag. Nya breda EU-standarder vore även värdefulla för att stödja industrin och skapa en effektiv inre marknad för varor och tjänster som kan användas av alla. Ett övervakningssystem bör utformas för att säkerställa efterlevnaden av lagstiftningen. Detta bör åtföljas av åtgärdsplaner för nationella, regionala och lokala myndigheter samt av stöd till lokala aktörer och små och medelstora företag.

20.

En ändamålsenlig lagstiftningsram för offentlig upphandling är av avgörande betydelse på europeisk, nationell och lokal nivå för att säkerställa att offentliga investeringar förbättrar tillgängligheten för alla. Tillgängligheten bör även bli ett viktigt förhandsvillkor för mottagande av EU-medel (strukturella åtgärder, projekt och forskning). Mindre utvecklade regioner behöver dessutom stöd för att nå upp till EU:s lagstiftning och standarder. Finansiella incitament bör övervägas i arbetet för bättre tillgänglighet, i synnerhet för att offentliga myndigheter ska kunna bygga om befintliga fastigheter och bostäder och för att stödja investeringar i innovativa lösningar.

21.

Större medvetenhet behövs i kölvattnet av viktiga rättsliga åtgärder, som bör fungera som en väckarklocka. Detta arbete bör inriktas på lokala och regionala myndigheter, tillverkare, leverantörer och tillhandahållare av tjänster samt medborgarna i stort. Utbildnings- och fortbildningspolitiken är viktig för att förstärka och stödja ökad tillgänglighet. Det är ett viktigt krav att ingenjörer, arkitekter, webbplanerare, byggentreprenörer, stadsplanerare osv. har tillräcklig kunskap för att göra tillgänglighetsfrågor till en naturlig del av sitt arbete och använda sig av lösningar som passar alla.

22.

Livslångt lärande och frivilligarbete är viktiga drivkrafter bakom aktivt och hälsosamt åldrande. Vuxenutbildning och äldre personers frivilligarbete kan stödjas på europeisk, nationell och lokal nivå i syfte att bidra till ett förlängt arbetsliv, ett aktivt pensionärsliv och ett självständigt boende.

23.

Därför rekommenderar Regionkommittén att målen för Europaåret 2012 för aktivt åldrande och solidaritet mellan generationerna å ena sidan, och det europeiska innovationspartnerskapet för aktivt och hälsosamt åldrande å den andra, framöver sammankopplas till alla relevanta finansieringsinstrument på EU-nivå, inklusive strukturfonderna. De förfaranden som lokala och regionala aktörer ska tillämpa bör förenklas. ReK välkomnar den europeiska dagen för solidaritet mellan generationerna, som är särskilt betydelsefull under Europaåret 2012 och som främjar generationsövergripande projekt mellan skolelever och äldre och därigenom ger ett viktigt bidrag till dialogen mellan generationerna.

24.

Regionkommittén välkomnar lanseringen av kunskaps- och innovationsgruppen (KI-gruppen) för innovation till förmån för ett hälsosamt liv och aktivt åldrande 2014. Kommittén uppmanar Europeiska institutet för teknik och innovation (EIT) att göra sitt yttersta för att involvera lokala och regionala myndigheter och aktörer i genomförandet av dessa kunskaps- och innovationsåtgärder.

25.

ReK rekommenderar Europeiska kommissionen att mer aktivt involvera lokala och regionala myndigheter i processen när EU gör sina sociala konsekvensbedömningar av olika initiativ som genomförs för att stödja aktivt och hälsosamt åldrande i syfte att se till att inverkan på äldre kvinnor och män bedöms på ett lämpligt sätt på gräsrotsnivå.

26.

Aktivt och hälsosamt åldrande är ett centralt mål i Europa 2020-strategin och stöds av olika flaggskeppsinitiativ (”Ny kompetens och nya arbetstillfällen”, ”Plattformen mot fattigdom” och ”Den digitala agendan”) och ett brett utbud av finansieringsinstrument för EU-medel som finns tillgängliga för de lokala och regionala myndigheterna, såsom anges i den broschyr som Regionkommittén, Europeiska kommissionen och AGE Platform Europe har utarbetat tillsammans, ”How to promote active ageing in Europe - EU support to local and regional actors”, som publicerades i september 2011 som ett bidrag till Europaåret 2012 (3).

27.

Därför verkar det inte finnas något i de föreslagna initiativen som strider mot principerna om subsidiaritet och proportionalitet som de definieras i EU-fördragen.

III.   UTMANINGAR

28.

Fram till år 2060 tror man att den unga befolkningen kommer att minska med 9 % i hela EU-27 (4) och generationen i arbetsför ålder (15–64) med 15 %. Dessutom förväntas antalet äldre människor öka med hela 79 %. Dessa demografiska förändringar beror på ett antal olika faktorer, exempelvis lägre fertilitet, ökad medellivslängd, total nettomigration och en åldrande ”babyboom-generation”, dvs. personer som föddes efter andra världskriget. Det är uppenbart att dessa demografiska förändringar kommer att få betydande ekonomiska, sociala och budgetmässiga konsekvenser på nationell och regional/lokal nivå. I ReK:s studie om aktivt åldrande Active Ageing: local and regional solutions  (5) förklaras dessa konsekvenser på ett bra sätt med att tillgången på arbetskraft och sysselsättningen kommer att minska, vilket kommer att innebära en utmaning för den ekonomiska tillväxten, medan efterfrågan på tjänster kommer att öka från den åldrande befolkningen. Dessutom förväntas de offentliga utgifterna öka för att tillhandahålla kvalitativa tjänster till den åldrande befolkningen, samtidigt som hälso- och sjukvården och pensionerna för en allt större åldrande befolkning också måste finansieras. De flesta lokala och regionala myndigheter har dock fått utstå kraftiga budgetrestriktioner som redan gör det mycket svårt för dem att tillhandahålla dynamiska och moderna tjänster med en rimlig standard.

29.

Det finns stora skillnader mellan länder och regioner när det gäller medellivslängd för kvinnor och män, indikatorn för friska levnadsår, medianålder och försörjningskvoter. En åldrande befolkning förutspås i nästan alla 281 regioner i EU-27, där bara sju regioner inte förväntas få en ökad medianålder fram till 2030: Wien i Österrike, Hamburg och Trier i Tyskland, Sterea Ellada och Peloponessos i Grekland samt West Midlands och nordöstra Skottland i Storbritannien (6). Under 2008 var försörjningskvoterna i vissa regioner nästan tre gånger så höga som i andra (9,1–26,8 %). År 2030 kommer skillnaden att vara nästan fyrdubbel (10,4–37,3 %) (7). Detta innebär att alla regioner inte är lika när det gäller demografiskt åldrande och detta, i kombination med den rådande ekonomiska krisen, påverkar vissa lokala och regionala myndigheter mer än andra.

30.

Kommittén vill framhålla att det finns stora skillnader mellan länder och regioner avseende statsskuld, och några av dem måste göra mycket stora nedskärningar av sina budgetar vilket kan komma att hindra deras förmåga att dra fördel av EU-finansieringen genom strukturfonderna eller åldersrelaterade gemensamma program.

31.

Kommittén vill också påminna om sitt yttrande om tillräckliga, långsiktigt bärkraftiga och trygga pensionssystem i EU (8) där det framgår att lokala och regionala myndigheter kommer att vara den största arbetsgivaren inom den offentliga sektorn och att de offentliga pensionerna som en följd av detta även i fortsättningen kommer att ha en grundläggande roll för att säkra pensionssystemen. Dessa pensioner kommer dock att påverkas allt mer av budgetåtgärder och budgetreformer. Därför bör man beakta lokala och regionala myndigheters förmåga att kompensera för denna effekt i syfte att garantera alla äldre kvinnor och män en tillräcklig inkomst, inbegripet genom hushållsnära tjänster och vårdtjänster. ReK föreslog en social dimension för makroekonomisk övervakning som ett sätt att hantera dessa effekter.

32.

Regionkommittén angav i sitt yttrande om att åldras väl i informationssamhället (9) att lösningar med hjälp av IKT kan höja produktiviteten i social- och hälsovården om den anpassas på rätt sätt efter de äldres behov. ReK påminner också om att lokala och regionala myndigheter bör involveras i forskning som bedrivs på nationell nivå och EU-nivå om IKT-baserade lösningar för äldre, eftersom det kommer att vara de som främst kommer att använda resultaten.

33.

ReK påminner emellertid om att lokala och regionala myndigheter inte ensamma kan understödja ett aktivt och hälsosamt åldrande. Om de ska lyckas måste de verka i en kontext som stöder dem på det rättsliga, finansiella och strukturella planet. Detta kräver att det vidtas åtgärder på nationell nivå och EU-nivå. För att till exempel sjösätta IKT-initiativ till stöd för innovation, smart hälsa och bättre liv i alla EU:s regioner behövs strukturella investeringar på EU-nivå och nationell nivå så att bredbandstillgången kan utökas. Det behövs också EU-lagstiftning som kan harmonisera tillgänglighetskriterierna och interoperabilitetsnormerna.

34.

Det ökande antalet förhandsvillkor och förfaranden för redovisning, finansiering och granskning som krävs för att få tillgång till strukturfondsstöd har lett till ett större antal projekt som riktas in på mätbara resultat i stället för mer innovativa och riskorienterade projekt som i praktiken behöver längre tid för att uppnå positiva resultat och är svårare att mäta. Sociala innovationer möter i praktiken hinder som ofta beror på stora skillnader avseende revisions- och lagstiftningskultur. Detta problem berör inte bara utnyttjandet av strukturfonderna utan även många andra finansieringsinstrument på EU-nivå eller nationell nivå.

35.

Strukturfondernas genomförande måste dock förändras så att man använder faktabaserade villkor för att inte undergräva de ansträngningar som görs för att öka mervärdet och effektiviteten i EU-finansieringen på detta område. I Danmark och Sverige tillämpas sådana bevisunderbyggda förfaranden för att övervaka resultaten i förhållande till en uppsättning överenskomna indikatorer och återkoppla information till övervakningssystemet, så att kvaliteten och kostnadseffektiviteten hos de tjänster som tillhandahålls och finansieras ständigt förbättras. Storbritanniens regering införde nyligen s.k. social-impact bonds som ska attrahera nya investeringar genom resultatbaserade avtal för enskilda personer och gemenskaper. Genom social-impact bonds används privata investeringar för att betala för interventioner som tillhandahålls av tjänsteleverantörer som kan framvisa goda resultat. Den finansiella avkastningen till investerarna betalas ut av den offentliga sektorn på grundval av förbättrade samhällsresultat. Om resultaten inte förbättras får investerarna inte tillbaka sina investeringar (10).

IV.   MÖJLIGHETER

36.

Regionkommittén noterar att länder med en hög tillgänglighetsstandard i den byggda miljön, transporter och IKT är länder där äldre kvinnor och män arbetar i högre grad än i övriga länder, och det är även dessa länder som har det bästa resultaten i fråga om indikatorn för friska levnadsår. Dessa länder har också de högsta sysselsättningsnivåerna för kvinnor och funktionshindrade och de bästa resultaten för jämställdhetsindikatorerna (inkomstskillnaderna mellan könen, pensionsskillnaderna mellan könen osv.). Detta visar att ett aktivt främjande av en miljö där hänsyn tas till äldre inte utgör ett hinder för ekonomin utan tvärtom gynnar samhället och ekonomin i stort. Sådana miljöer gör livet enklare för alla och främjar kvinnors, äldres och funktionshindrades deltagande på arbetsmarknaden samt ett produktivt deltagande av pensionärer i samhället. De stöder också anhörigvårdare och gör det lättare för dem att få arbete och vård av anhöriga att gå ihop.

37.

Regionkommittén välkomnar det faktum att hundratals lokala och regionala myndigheter från många olika EU-medlemsstater redan är delaktiga i WHO:s program Age-Friendly Cities. Några medlemsstater har också infört nationella program för att stödja lokala och regionala myndigheter som vill gå med i WHO:s AFC-nätverk.

38.

På grund av det ökade antalet äldre som lider av Alzheimers och andra former av demenssjukdomar välkomnar kommittén det initiativ som vissa lokala och regionala myndigheter har tagit för att främja en bättre integration av äldre med demenssjukdomar och deras anhörigvårdare i samhället.

39.

ReK vill framhålla att skapandet av miljöer som är utformade för alla och som främjar möjligheten för äldre personer med funktionshinder eller aktivitetsbegränsningar att leva ett självständigt liv har visat sig vara kostnadseffektivt. Det svenska exemplet visar att det minskade behovet av vård i Sverige under de senaste 15 åren inte kan förklaras med folkhälsoförbättringar, eftersom det inte finns några bevis för sådana bland de äldre under denna period i landet. Den troligaste förklaringen för det minskade behovet av vård av äldre hör ihop med en bättre tillgänglighetsstandard för boende och transport och bättre tillgång till tekniska hjälpmedel som gör det lättare för äldre att klara sig utan hjälp. Det är värt att notera att Sverige har den högsta sysselsättningsnivån för äldre och äldre kvinnor av alla EU-medlemsstater.

40.

Vi vill framhålla att lokala och regionala myndigheter visserligen har en viktig roll som inköpare av varor och tjänster, särskilt genom offentlig upphandling, och därför kan agera som en politisk drivkraft för att främja en positiv syn på åldrande. Men samtidigt måste man ta itu med fragmenteringen av befintliga och framväxande marknader för innovativa lösningar som främjar ett aktivt och hälsosamt åldrande om man ska kunna skapa en verklig inre marknad för den s.k. silverekonomin och möjliggöra skalfördelar för offentliga anbudsgivare och för konsumenter. Genom den kommande lagstiftningen om tillgänglighet ska man försöka ta itu med de hinder som står i vägen för skapandet av en EU-marknad där lokala och regionala innovativa lösningar lättare kan utformas och införas i större skala i andra EU-regioner. Små och medelstora företag är ofta i framkant när det gäller innovation och befinner sig närmare de lokala marknaderna. De levererar ofta tjänster som är personligt anpassade efter konsumenternas behov. De små och medelstora företagen skulle gynnas om det fanns tydliga regler och standarder som kunde garantera dem tillgång till en marknad som omfattade hela EU och underlätta interoperabiliteten med andra varor och tjänster för ett optimalt resultat.

V.   SLUTSATSER

41.

Regionkommittén drar slutsatsen att utvecklingen av tillgängliga och stödjande lokala miljöer som grundar sig på synsättet att vår miljö ska utformas för alla kommer att hjälpa äldre arbetande män och kvinnor att arbeta längre och minska efterfrågan av vård och assistans för den snabbt växande äldre befolkningen. ReK är övertygad om att EU:s åtgärder för att främja aktivt och hälsosamt åldrande samt solidaritet mellan generationerna kommer att öka tillväxtmöjligheterna i hela EU och innebära ekonomiska fördelar både för offentliga och privata aktörer på lokal och nationell nivå samt EU-nivå.

42.

Kommittén delar det danska ordförandeskapets syn på åldrande och vill understryka att om man ska använda social innovation som en lösning på problemet med den åldrande befolkningen är det av yttersta vikt att EU skapar en gemensam ram som gör det möjligt att utnyttja sociala innovationer till fullo i framtiden. En gemensam EU-ram till stöd för social innovation skulle göra det lättare för människor som arbetar med sociala innovationer i hela Europa att agera, få finansiering, nätverka och låta sina företag växa.

Bryssel den 4 maj 2012

Regionkommitténs ordförande

Mercedes BRESSO


(1)  CdR 212/2009.

(2)  Kastler, P7_TA(2011) 0332.

(3)  http://bibli.reseauope.net/opac_css/index.php?lvl=author_see&id=264.

(4)  Källa: Eurostats statistik om befolkningsstruktur och åldrande.

(5)  www.cor.europa.eu/COR_cms/ui/ViewDocument.aspx?siteid=default&contentID=a18962c0-1f8f-44e9-9f3d-bfa7955830db.

(6)  Eurostats regionala EUROPOP 2008.

(7)  Se föregående fotnot.

(8)  CdR 319/2010.

(9)  CdR 84/2007.

(10)  http://www.socialfinance.org.uk/work/sibs.


27.7.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 225/52


Yttrande från Regionkommittén om ”Energieffektivitet i städer och regioner – Fokus på skillnaderna mellan landsbygdsområden och städer”

2012/C 225/06

REGIONKOMMITTÉNS STÅNDPUNKT

Regionkommittén anser att energieffektivitet ska vara en central och integrerad del av energipolitiken och att den måste prioriteras i tillräcklig utsträckning inom den energipolitiska hierarkin.

ReK stöder en bättre kombination av finansiella stödåtgärder för energieffektivitet och energihushållning i framtida EU-finansieringsprogram.

Kommittén uppmanar till starkare åtgärder för att påverka mänskligt beteende och energiförbrukningsmönster och menar att det behövs en kombination av åtgärder likt ”morot och piska” där man lyfter fram det ekonomiska motivet men också, vid behov, lägger större betoning på tvingande krav.

ReK konstaterar att fokus för politiken i dag ligger på städerna, som ska uppnå de fastställda målen, men understryker att man också behöver hantera de utmaningar och möjligheter som landsbygdsområden står inför på ett mer omfattande och samordnat sätt när det gäller energiförbrukning och energiproduktion.

Regionkommittén uppmanar lokala och regionala myndigheter att dela med sig av bästa praxis för energieffektivitet och energihushållning och att stärka energiflexibiliteten genom att planera och leda genomförandet av sina tjänster med så låg energiförbrukning som möjligt.

Föredragande

Brian MEANEY (IE–EA), Clare County Council och Mid-West Regional Authority

Referensdokument

Remiss från det danska ordförandeskapet av den 12 januari 2012.

I.   POLITISKA REKOMMENDATIONER

REGIONKOMMITTÉNS STÅNDPUNKT

A.   Inledning

1.   Regionkommittén understryker att Europa 2020-strategin med rätta sätter effektiv energianvändning i centrum för att uppnå målet smart och hållbar tillväxt för alla, något som kräver en övergång till en resurseffektiv ekonomi. Energieffektivitet handlar inte om att minska produktionen eller den ekonomiska verksamheten, utan om att uppnå samma produktion men minska energiförbrukningen per produktionsenhet. Detta inbegriper kartläggning och undanröjande av onödig energiförbrukning samt effektivare produktionsmetoder.

2.   Vi noterar med oro att EU beräknas uppnå endast hälften av den föreslagna besparingen på 20 % av primärenergikonsumtionen fram till 2020. Om 2020-målen ska uppnås, krävs en samordnad satsning på alla nivåer: europeisk, nationell, regional och lokal nivå. Energieffektivitet är en central prioritering och kräver förstärkt politik på alla nivåer.

3.   Vi upprepar att EU för att uppnå sitt mål om en hållbar, konkurrenskraftig och trygg energiförsörjning måste agera tillsammans på ett solidariskt och effektivt sätt för att kartlägga och vidareutveckla befintliga och ny teknik och verka för beteendeförändringar som främjar ökad energieffektivitet. I detta sammanhang bör EU på kort och medellång sikt prioritera införandet av de tekniker som är mest effektiva och mest konkurrenskraftiga ur kommersiell synpunkt.

4.   Genom lokala och regionala energiorgan har städer, regioner och kommuner inte minst fått en viktig underlättande, främjande och reglerande roll i syfte att uppnå en mer effektiv energianvändning inom de egna aktiviteterna och den egna infrastrukturen, och bland konsumenter och producenter av energi. För att myndigheterna ska kunna utföra detta arbete anser ReK att de måste ges de finansieringsresurser och det stöd som krävs för att bidra till arbetet med att genomföra åtgärder för att förbättra energieffektiviteten.

5.   ReK betonar den roll som de regionala och lokala myndigheterna spelar när det gäller att fungera som förebild, uppmuntra investeringar och skapa arbetstillfällen, och uppmanar EU att skapa mekanismer för att stärka utarbetandet av regionala och lokala planer för energieffektivitet som bidrar till de nationella och europeiska energimålen samt till en förbättring av deras system för energiinformation.

6.   Kommittén välkomnar FN-initiativet ”Internationella året för hållbar energi för alla” som innebär ett lämpligt tillfälle att öka medvetenheten på lokal, nationell, regional och internationell nivå om betydelsen av bättre energieffektivitet och förnybar energi. Bristande tillgång till ren och tillförlitlig energi till rimligt pris står i vägen för mänsklig, social och ekonomisk utveckling och utgör ett betydande hinder när det gäller att uppnå millennieutvecklingsmålen. En fullständig omställning till förnybar energi måste genomföras samtidigt med insatser för att minska energiförbrukningen och utveckla nya energikällor, vilket också leder till en minskning av beroendet av importerade fossila bränslen.

7.   Indiens och Kinas ekonomier befinner sig bara i startgroparna, och Kinas energibehov förväntas stiga kraftigt med 75 % fram till 2035 (1). Som ett resultat kommer konkurrensen om den energi som nu importeras till EU att öka, med åtföljande utbuds-, distributions- och kostnadsrelaterade problem, och detta skulle kunna få allvarliga ekonomiska och sociala konsekvenser på flera nivåer. Konkreta och genomförbara handlingsplaner för att kunna hantera sådana situationer måste utarbetas i syfte att så snart som möjligt uppnå behovstäckning genom lokalt tillgängliga förnybara energikällor. Städer och regionala och lokala myndigheter bör delta fullt ut i utformningen av sådana handlingsplaner.

8.   Vi påpekar att gröna omställningsprojekt i kommuner och regioner är en outnyttjad möjlighet till samhälleliga vinster. I detta syfte bör Europeiska kommissionen och de nationella regeringarna anslå betydande finansiella medel för energieffektivisering av offentliga byggnader.

9.   Vi menar att den pågående debatten om energieffektivitetsdirektivet måste leda fram till antagandet av en stark och ambitiös text. Städer och regioner har allt att vinna på att bli mer energieffektiva och minska energiförbrukningen: De skulle kunna minska sitt beroende av importerat bränsle, skapa upp till 2 miljoner lokala arbetstillfällen genom byggnads- och eftermodifieringsarbeten (2) och ge hushållen möjlighet att sänka sina årliga energikostnader avsevärt. Dessutom skulle EU kunna minska sina utsläpp av växthusgaser ytterligare och ställa upp ännu mer ambitiösa mål på området. Direktivförslaget är därför ett första steg på vägen mot att lindra den rådande krisen. Det är dock inte tillräckligt, eftersom direktivet mål främst är av ekonomisk art, dvs. att minska importen av utländsk olja och gas och injicera alla dessa miljarder euro i EU-ekonomierna, utan att samtidigt utveckla konkreta förslag för den nödvändiga massiva utbyggnaden av förnybara energikällor. Ett avgörande sätt för att nå detta är att varje medlemsstat tillåts agera utifrån sina förutsättningar för att på så sätt skapa de mest effektiva åtgärderna för varje land.

10.   Kommittén beklagar särskilt att det i detta sammanhang inte bara saknas en sammanhållen framtidsvision för renovering av det bostadsbestånd som behöver renoveras, utan även uttalade och specifika ekonomiska stödåtaganden för lokala och regionala myndigheter i syfte att främja investeringar i ökad energieffektivitet på lokal och regional nivå. Det är viktigt att i detta sammanhang förhålla sig till skillnaden mellan samhällsnyttiga och företagsekonomiska mål. Renovering av en byggnad måste på företagsnivå utgå från vad som är företagsekonomiskt möjligt samtidigt som samhället måste möjliggöra de samhällsnyttiga målen.

11.   Vi rekommenderar att EU stärker systemen för information om energieffektivitet. som bör omfatta information om nationella och regionala energieffektivitetsstrategier, system för utvärdering av regionala sparåtgärder, energieffektivitetsindikatorer, databaser med uppgifter om gällande standarder för sparåtgärder, riktlinjer för bästa praxis, genomförandestandarder, etc. Vi håller med Energy Cities, den europeiska sammanslutningen av lokala myndigheter, om att finansiering är ”av avgörande betydelse” för att de föreslagna åtgärderna ska kunna få resultat. ReK noterar också att det föreslagna energieffektivitetsdirektivet inte innehåller bindande mål eller någon meningsfull översynsprocess men däremot ger rikliga möjligheter till undantag. ReK välkomnar därför de polska och danska ordförandeskapens arbete med att inkludera behövlig finansiering och andra komponenter som ännu saknas i förslaget. ReK stöder också det danska ordförandeskapets insatser för att finna en politisk kompromiss som säkerställer att de offentliga myndigheterna kan fortsätta arbetet med att göra sina byggnader mer energieffektiva samtidigt som man tar hänsyn till lokala och regionala förhållanden i medlemsstaterna. Vi välkomnar särskilt förslaget att energibolag ska vara skyldiga att göra genomsnittliga energibesparingar på 1,5 % per år.

12.   Vi understryker att energieffektivitet inte bara kan uppnås genom centralt fastställda stela insatsområden som inte tar hänsyn till lokala och regionala förhållanden i medlemsstaterna. Därför bör man skapa möjligheter att tillämpa alternativa metoder för att uppnå målen för minskad energiförbrukning, under förutsättning att en likvärdig minskning av energiförbrukningen därmed uppnås. Dessutom bör kommuner och regioner få möjlighet att lägga fram förslag på energibesparande strategier.

13.   Vi konstaterar att politiken och tänkandet om energi i EU i stor utsträckning är uppdelade i avgränsade underområden. Det finns en uppdelning per sektor (transporter, byggnader, osv.) som gör det svårt att ta hänsyn till geografiska och territoriella olikheter och möjligheter som måste beaktas om hela EU ska kunna göra framsteg.

14.   Vi anser att lämpliga åtgärder för energisparande/energihushållning måste utformas som komplement till den förbättrade energieffektiviteten, och vi efterlyser mål för energisparande/ energihushållning med riktmärken för minskad energiförbrukning, vilket skulle kunna innebära ett stöd och leda till att energisparmålen kan överträffas genom att energieffektiviteten förbättras.

15.   Vi uppmanar det danska ordförandeskapet att erkänna de lokala och regionala myndigheternas roll när det gäller att uppnå Europa 2020-strategins energieffektivitetsmål. De lokala och regionala myndigheterna nämns nästan inte alls i rådets aktuella utkast till diskussionsdokument om det framtida energieffektivitetsdirektivet och inte heller i Europeiska kommissionens meddelande ”Energifärdplan för 2050”. Vi anser också att de reviderade nationella reformprogrammen och de landsspecifika rekommendationerna på ett tydligare sätt måste återspegla de energieffektivitetsrelaterade åtagandena.

16.   Vi välkomnar finansieringsinitiativet Intelligent energi – Europa (IEE) och dess satsningar på att övervinna marknadshinder. IEE-programmet bör fokusera på att främja insatser för beteendeförändring. Kommittén anser dock att IEE-projektets resultat och rekommendationer bör spridas på ett bättre sätt (information, lagstiftning osv.) i hela EU, och att finansieringen för 2014–2020 för IEE-programmet eller de program som ersätter det säkerställs på samma sätt.

17.   Mot bakgrund av den särskilda territoriella dimensionen av problemet vill ReK vilja framhålla följande:

I EU:s landsbygdsområden används mer förorenande energikällor än i stadsområden, och därför bör särskilt stöd ges till övergång från kraftigt förorenande fossila bränslen till mindre förorenande fossila bränslen som en övergångslösning, och därefter framför allt till förnybar energi.

Trots landsbygdsområdenas upphämtning är deras ekonomiska utvecklingsnivå fortfarande lägre än EU-genomsnittet, särskilt i jämförelse med stadsområden. Denna klyfta mellan landsbygd och städer är mycket tydlig i Öst- och Centraleuropa och blir alltmer allvarlig eftersom den ökade mellan år 2000 och år 2007 till följd av storstädernas och huvudstädernas snabba expansion.

B.   Städer, regionala och lokala myndigheter

18.   Regionkommittén upprepar att det måste skapas bättre balans mellan stad och landsbygd när det gäller politik för hållbar energi i EU och framhåller behovet av att utnyttja landsbygdsområdenas potential för att kunna uppnå Europa 2020-strategins energieffektivitetsmål. Det finns verkligen en betydande potential i landsbygdsområdena, både för energiproduktion och för att minska förbrukningen – större markområden för vindkraftparker eller solkraftverk finns bara på landsbygden. Samtidigt behöver det moderna jordbruket avsevärda mängder energi för sin verksamhet. Potentialen för energisparande och utveckling av nya energikällor har dock i stort sett förbisetts.

19.   Det finns påtagliga skillnader mellan stad och landsbygd. Energieffektiviteten i landsbygdsområdena är kritiskt låg och detta måste skyndsamt åtgärdas. Hushållen och småföretagen på landsbygden är på många sätt missgynnade vad gäller energianvändning, särskilt på grund av hushållens karaktär och byggnadsbeståndets skick. Byggnader på landsbygden är betydligt äldre och det är dyrt och därför ofta omöjligt för ägarna att renovera dem. Befolkningstätheten är en orsak till detta: Isolering av enskilda bostäder på landsbygden kan inte uppnå samma skalfördelar som hyreshus i städerna. Denna situation, som i varierande utsträckning gäller samtliga medlemsstater, leder till proportionellt sett högre energikostnader på landsbygden, där inkomsten per invånare är mellan 21 % och 62 % lägre (3).

20.   EU:s energipolitik har dock bestämts av de större städernas behov. Investerare riktar fortfarande uppmärksamheten nästan uteslutande mot infrastruktur som är utformad för stadsområden.

21.   Tillgång till energi är generellt sett dyrare i landsbygdsområden och i avlägsna regioner. Ineffektiv isolering och svag marknadspenetration av ren teknik leder dessutom till att energieffektiviteten är lägre, och kommittén efterlyser därför lämpliga lösningar för styrning och finansiering för att göra det möjligt för landsbygdsområdena i EU att hämta in stadsområdenas försprång i detta avseende, framför allt den kapacitet som Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU) och dess Leadermodell utgör. En mängd undersökningar av bästa praxis och pilotprojekt som genomförts i EU har redan tydligt visat att landsbygdsområdena har potential att täcka sitt eget energibehov från olika källor, som koldioxidneutrala energikällor utan utsläpp av växthusgaser, biomassa, bränsleceller, osv.

22.   Vi anser att stöd från Europeiska socialfonden till kapacitetsuppbyggnad, och särskilt när det gäller att höja arbetstagarnas kompetens – vilket även kan avse användning av traditionella tekniska metoder med material som är typiska för området – bör erkänna och beakta städernas och landsbygdsområdenas skilda behov, så att arbetstagarna på landsbygden inte hamnar på efterkälken. I annat fall skulle detta leda till ett underskott av de färdigheter som krävs för införandet av lämplig teknik i landsbygdsområden och till en förvärrad energiklyfta mellan stad och landsbygd.

23.   ReK betonar att utbildningspolitiken kan spela en viktig roll när det gäller att öka medvetenheten om energieffektivitet och påverka de nödvändiga förändringarna i mänskligt beteende. Kommittén föreslår att en jämförelse av nuvarande utbildningsinitiativ ska genomföras för att identifiera bästa praxis och utveckla läroplaner som kan omfatta hållbarhetsstudier på de tidigaste stadierna av den formella inlärningsprocessen. Vidare anser kommittén att man i nästa ”Erasmus för alla”-program bör utveckla kunskapsallianser mellan högre utbildning och miljövänliga företag för att ta fram nya kursplaner i syfte att komma till rätta med innovations- och kompetensbrister i sektorn för energieffektivitet och energihushållning.

24.   Vi betonar att de lokala och regionala myndigheterna också kan bidra till ökad energieffektivitet genom att integrera miljöhänsyn i förfarandena för offentlig upphandling. Vi välkomnar det direktivförslag om nya regler för offentlig upphandling som kommissionen antagit (4). Enligt förslaget ska lokala och regionala myndigheter kunna beakta miljöfaktorer, inbegripet energieffektivitet, i den offentliga upphandlingen. De lokala och regionala myndigheterna bör uppmuntras att beakta energibesparingar under hela den tid upphandlingen gäller när de bedömer anbud med utgångspunkt i vilket som är mest ekonomiskt fördelaktigt.

C.   Konsumenter

25.   Kommittén vill understryka att det även finns en social dimension, eftersom energifattigdomen i synnerhet riskerar att drabba låginkomstgrupper, i högre grad i vissa länder än i andra. Också när det gäller orsakerna till och följderna av energifattigdom finns det viktiga skillnader mellan städer och landsbygd som måste beaktas i åtgärderna. Dessa skillnader överensstämmer inte nödvändigtvis med den övergripande energieffektiviteten i ett visst land eller en viss region.

26.   Vi efterlyser åtgärder som ger konsumenterna möjligheter att vid kontakter med producenter och leverantörer förhandla fram fördelar i utbyte mot ändrade konsumtionsmönster. Om många enskilda förbrukare t.ex. lägger om förbrukningen till perioder med låg belastning, måste de kunna ges stöd för att få sådan rabatt som beviljas vid massinköp. Med hänsyn till allmänhetens bästa bör man också stödja användningen av avancerade, intelligenta nät med metoder för förbrukningsmätning och fakturering som gör det möjligt att öka energieffektiviteten hos leverantörer (genom effektiv förvaltning av näten, bättre underhåll av nät och utrustning etc.) och konsumenter (genom att man ökar förståelsen av förbrukningsmätning, fakturering, kontrakteringsstjänster, nättjänster, intelligent interaktiv förbrukning etc.). Ett kommersiellt motstånd mot detta ska inte tolereras, och dess allmänna införande bör genomföras tidigare än vad som anges i den nuvarande planeringen. Det är viktigt att se till att inte konsumenterna drabbas av stora avgiftshöjningar i samband med installation av den avancerade mätutrustningen.

27.   ReK ser positivt på den förnyelse och fortsättning av programmet för Energy Star-märkningen som kopplats till programmet för energieffektivitetsmärkning av kontorsutrustning och noterar att det i förslaget till förordning COM(2012) 109 final föreskrivs att Energy Star-avtal ska förnyas genom rådets beslut om ingående av avtalet mellan Amerikas förenta staters regering och Europeiska unionen om samordning av program för energieffektivitetsmärkning av kontorsutrustning (COM(2012) 108 final). Användningen av Energy Star-märkningar bör uppmuntras. Det har noterats att de höga energikostnaderna kommer att stimulera försäljningen av mycket energieffektiva apparater. Kommissionen bör överväga att införa märkning som visar energiåtgång vid tillverkning.

D.   Finansiering

28.   ReK vill erinra om yttrandet om klimatfrågor och EU:s framtid (5), och oroas fortfarande över den fortsatta fokuseringen på åtstramningsåtgärder, som överskuggar frågor som rör realekonomin mot bakgrund av den kommande EU-budgeten 2014–2020. Särskilt gäller detta det brådskande behovet av en ökning av den budget som EU avsätter för lokala och regionala hållbara energiinvesteringar på landsbygden och i städerna, vilket redan framförts i tidigare ReK-yttranden. Kommittén ser emellertid positivt på att ”övergången till en koldioxidsnål ekonomi inom alla sektorer” ingår som en investeringsprioritering i den gemensamma strategiska ramen (6), men vill framhålla att även om medlen under den gemensamma strategiska ramen ska användas för att komma till rätta med identifierade regionala problem, måste det även råda balans mellan hållbar energiproduktion och energieffektivitet.

29.   Det är beklagligt att rådet inte har övervägt öronmärkningen av medel, t.ex. i form av nationella energieffektivitetsfonder, som en åtgärd som bör ingå i energieffektivitetsdirektivet. Kommittén understryker att Europeiska investeringsbankens (EIB) roll måste främjas påtagligt via de nationella och lokala kreditinstituten i syfte att finansiera investeringar i energieffektivitet.

30.   Det danska ordförandeskapet bör säkerställa att framtida stöd till åtgärder för att effektivisera rumsuppvärmning och -avkylning kopplas till mätbara besparingar i varje enskild anläggnings energiförbrukning.

31.   Kommittén vill uppmana Europeiska kommissionen att avsätta medel till det föreslagna energieffektivitetsdirektivet i den kommande EU-budgeten samt se till att tillräckliga medel avsätts för energieffektivitet i bostäder på landsbygden.

32.   Ett stort problem för landsbygdsområdena är de lokala och regionala nivåernas kapacitet att få tillgång till redan befintliga medel:

Finansiella mekanismer (Elena m.fl.) och fonder som är avsedda för att förbättra energieffektiviteten (fonden för energieffektivitet m.fl.).

Erfarenheterna från den innevarande finansieringsperioden visar att de medel som avsatts för energieffektivitet i strukturfonderna av en rad olika skäl inte kan användas fullständigt. Därför bör man när det gäller budgetramen för 2014–2020, där en ännu högre andel avsätts för energieffektivitet, se till att underlätta de lokala och regionala myndigheternas möjligheter att få tillgång till dessa medel.

33.   Det finns också andra finansieringsverktyg, t.ex. energiprestandakontrakt, offentlig-privata partnerskap och nationella eller regionala energieffektivitetsfonder som främjar energieffektivitetsarbete under en period då offentlig finansiering är sällsynt. Med hänsyn till den rådande situationen med begränsade offentliga resurser och de svårigheter som många små och medelstora företag står inför, bör i själva verket särskild uppmärksamhet fästas vid att säkerställa största möjliga balans i EU:s utgifter mellan å ena sidan storskalig infrastruktur och å andra sidan decentraliserad energiproduktion, som är hörnstenen i landsbygdsområdenas energilösningar. Vidare bör EU på europeisk nivå främja och reglera energitjänsteföretagens roll som aktörer som finansierar investeringar i effektivitet och som därmed bör kunna få tillgång särskilda europeiska fonder.

34.   För att förbättra tillgången till finansiering krävs det instrument för att hjälpa konsumenterna och de offentliga myndigheterna att uppfylla krav på samfinansiering samt upprätta innovativa program som lockar till sig kredittillgångar.

35.   Vi vill erinra om att ReK:s enkät om ”Hållbar energipolitik”, som utfördes i början av 2010 i anslutning till Europa 2020-strategin, visade att lokala och regionala initiativ oftast är sektorsövergripande, integrerade insatser som samtidigt bidrar till ökad konkurrenskraft, tillväxt och sysselsättning. Det är därför viktigt att denna realitet återspeglas korrekt i den framtida utformningen av EU:s budget.

36.   De lokala och regionala myndigheterna måste ges kapacitet att låta energieffektivitet ingå i sina krav inom ramen för landsbygds- och stadsplaneringen.

E.   Logistik

37.   ReK vill lyfta fram betydelsen av att utveckla EU-omfattande logistiksystem som kan innebära större effektivitet vid godstransporter, t.ex. CELS (Central European Logistics System). Det skulle innebära ett enhetligt kartläggningssystem som ger en enda bild av alla europeiska transportmedel på järnvägar och vägar, i luften samt till havs och på inre vattenvägar.

38.   CELS skulle kunna ge stöd avseende visuell kartläggning och kostnadsanalys i syfte att främja en grön, ekonomisk och effektiv sammankoppling av olika transportmedel. Det skulle röra sig om ett online-register över godstransporter där operatörer i luften, på väg, järnväg, inre vattenvägar och hav kan registrera sig och göra det till det mest omfattande registret över alla godstransporter. Det har även potential att kartlägga vilka vägar som passar för kombinerade transporter och som innebär de kortaste vägsträckorna.

39.   Vi vill framhålla värdet av en integrerad sektorsövergripande hållbar energipolitik för landsbygdsområden, som inbegriper både energieffektivitet i byggnader, transporter osv., och en decentraliserad produktion av förnybar energi.

F.   Slutsatser

40.   ReK anser att sammanhållningspolitiken kan utgöra ett ramverk för en samordnad strategi när det gäller denna komplexa utmaning. De inbördes kopplingarna mellan Europa 2020-strategins olika målsättningar kräver att beslutsfattarna i EU är klart medvetna om att man kan uppnå förbättringar på alla de områden som Europa 2020-strategin omfattar, om åtgärder som ökar en effektiv energianvändning får en bred tillämpning i EU.

41.   ReK vill framhålla behovet av att verka för en bättre balans mellan de inre och yttre dimensionerna när det gäller energiförsörjningen i EU genom att främja forskning och ett praktiskt genomförande av energieffektivitet i åtminstone lika hög grad som investeringar i nya ledningar för fossilt bränsle från tredjeländer, och vi vill erinra Europeiska kommissionen om att energieffektivitet fortfarande kräver att flera miljarder euro investeras i bostads- och transportsektorerna. Energiförvaltning/energibesparingar måste erkännas som en ständig nödvändighet och hanteras på detta vis.

42.   Medlemsstaterna bör införa en samrådsprocess som involverar lokala och regionala aktörer i utarbetandet av de nationella energieffektivitetsplanerna (ett nedifrån och upp-perspektiv), så att de nationella planerna utformas i enlighet med lokala och regionala mål och medel. Dessutom anser ReK att de regionala och lokala aktörerna även bör delta i uppföljningsfasen eftersom de har behörighet när det gäller deras utveckling.

43.   ReK vill än en gång erinra om borgmästaravtalet, ett initiativ som utgör ett konkret bevis på de lokala myndigheternas åtagande att främja energieffektivitet och tackla klimatförändringarna, men vi noterar att undertecknarna av borgmästaravtalet inte har använt sig av någon gemensam metod för rapportering. Borgmästaravtalet är ett initiativ som innebär att regionerna måste rapportera om sin energieffektivitetsprestanda i enlighet med strikta gemensamma kriterier (7).

44.   ReK uppmanar kommissionen att skyndsamt vidta åtgärder för att realisera tanken på EU-vida distributionsnät sammanlänkade för energi. På så sätt kan EU säkra tillgången till en tillförlitlig energiförsörjning för EU:s alla medborgare. Frågan är även viktig ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv, för att göra Europa mer oberoende av fossila bränslen från auktoritära regimer.

45.   Huvudpunkter – åtgärdspunkter

a)

Regionkommittén anser att energieffektivitet ska vara en central och integrerad del av energipolitiken och att den måste prioriteras i tillräcklig utsträckning inom den energipolitiska hierarkin.

b)

ReK stöder en bättre kombination av finansiella stödåtgärder för energieffektivitet och energihushållning i framtida EU-finansieringsprogram.

c)

Kommittén uppmanar till starkare åtgärder för att påverka mänskligt beteende och energiförbrukningsmönster och menar att det behövs en kombination av åtgärder likt ”morot och piska” där man lyfter fram det ekonomiska motivet men också, vid behov, lägger större betoning på tvingande krav.

d)

ReK konstaterar att fokus för politiken i dag ligger på städerna, som ska uppnå de fastställda målen, men understryker att man också behöver hantera de utmaningar och möjligheter som landsbygdsområden står inför på ett mer omfattande och samordnat sätt när det gäller energiförbrukning och energiproduktion.

e)

Regionkommittén uppmanar lokala och regionala myndigheter att dela med sig av bästa praxis för energieffektivitet och energihushållning och att stärka energiflexibiliteten genom att planera och leda genomförandet av sina tjänster med så låg energiförbrukning som möjligt.

Bryssel den 4 maj 2012

Regionkommitténs ordförande

Mercedes BRESSO


(1)  IEA Global Energy Report 2011.

(2)  Europeiska kommissionen.

(3)  Eurostat.

(4)  COM(2011) 896 final.

(5)  Förberedande yttrande om ”Integrering av klimatfrågor och EU:s framtida budget” (CdR 104/2011).

(6)  Förslag till förordning om gemensamma bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden, Sammanhållningsfonden, Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling och Europeiska havs- och fiskerifonden som omfattas av den gemensamma strategiska ramen (COM(2011) 615 final).

(7)  http://ec.europa.eu/energy/publications/doc/2012_thinkbooklet.pdf.


III Förberedande akter

REGIONKOMMITTÉN

95:e plenarsessionen den 3 och 4 maj 2012

27.7.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 225/58


Yttrande från Regionkommittén om ”Förslag till allmän förordning för de fonder som omfattas av den gemensamma strategiska ramen”

2012/C 225/07

REGIONKOMMITTÉNS STÅNDPUNKT

Regionkommittén efterlyser en ambitiös budget för den framtida sammanhållningspolitiken (2014–2020) i syfte att förverkliga målsättningarna i fördraget och i Europa 2020-strategin. Kommittén anser även att man bör ta hänsyn till andra kriterier än BNP när man utvärderar utvecklingsnivåer och resursfördelning.

Kommittén stöder den struktur som kommissionen föreslår, dvs. fastställandet av två centrala mål (”investering för tillväxt och sysselsättning” och ”europeiskt territoriellt samarbete”), samtidigt som ESF bibehålls inom ramen för sammanhållningspolitiken, samt inrättandet av en ny kategori, nämligen ”övergångsregioner”, som ett säkerhetsnät för regioner som inte längre är berättigade till fullt konvergensstöd.

ReK efterlyser en större flexibilitet när det gäller fördelningen av strukturfonderna, så att de anpassas till regionernas behov på ett mer realistiskt sätt genom en direkt medverkan av de lokala och regionala myndigheterna. Denna flexibilitet bör tillämpas i fråga om fördelningen mellan Eruf och ESF och fondernas tematiska koncentration när det gäller vissa av Europa 2020-strategins mål. Vi hävdar att de minimivärden som fastställts i de särskilda bestämmelserna avsevärt bör minskas eller göras mer flexibla.

Kommittén stöder det strategiska tillvägagångssättet i den gemensamma strategiska ramen som syftar till att sammanföra alla regionalstöd, vilket kommer att förbättra samordningen med EJFLU och EHFF. Man bör även ta större hänsyn till principen om territoriell sammanhållning genom åtgärder för stadsområden, lokala utvecklingsinsatser, internationella märknings- och spårningsinstrument och gemensamma handlingsplaner, samt uppmärksamma regioner som genomgår en omstrukturering eller har demografiska handikapp.

Vi anser att man bör främja möjligheterna att inrätta flerfondsprogram (Eruf, ESF, Sammanhållningsfonden, EJFLU och EHFF), och att kommissionen bör anta åtgärderna för utarbetande och genomförande av dessa program med vederbörlig respekt för proportionalitetsprincipen.

Kommittén förkastar makroekonomiska villkor liksom inrättandet av en resultatreserv, eftersom vi anser att de motverkar sammanhållningspolitikens viktigaste mål. Omvänt stöder vi inrättandet av en flexibilitetsreserv bestående av medel som uppstått på grund av automatiska tillbakadragningar och stöd till försöksinitiativ. Vi stöder också principen om förhandsvillkor, som är effektiv och förebyggande snarare än hämmande.

ReK vill poängtera att det behövs en reell förenkling av förvaltningsbestämmelserna, särskilt vad gäller kontroll- och revisionsmyndigheterna, intäktsgenererande verksamhet och schablonmässiga kostnader.

Föredragande

Catiuscia MARINI (IT–PSE), Regionpresident i Umbrien

Referensdokument

Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om gemensamma bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden, Sammanhållningsfonden, Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling och Europeiska havs- och fiskerifonden som omfattas av den gemensamma strategiska ramen, om allmänna bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden och Sammanhållningsfonden samt om upphävande av förordning (EG) nr 1083/2006

COM(2011) 615 final

I.   POLITISKA REKOMMENDATIONER

A.    Unionsbudgeten och fördelningen av fondmedel

REGIONKOMMITTÉNS STÅNDPUNKT

För en skälig och balanserad unionsbudget

1.

Kommittén påminner om att Europeiska unionen bör ha en budget som gör det möjligt att säkerställa effektiviteten i sammanhållningspolitiken och uppfylla ambitionerna i Europa 2020-strategin.

2.

Kommittén anser att EU-stödet per regionkategori åtminstone bör ligga kvar på samma nivåer som under den nuvarande programplaneringsperioden.

3.

ReK vill understryka att den aktuella situationen med en allvarlig ekonomisk, finansiell och social kris på EU-nivå kan innebära en fara för att den höga arbetslösheten befästs, vilket får stora, om än olika, konsekvenser i hela Europa. Mot bakgrund av detta är strukturfonderna en oumbärlig finansieringskälla om man vill motverka krisen och upprätthålla utvecklingen i EU:s regioner.

Begränsa svårigheterna att utnyttja medlen

4.

Vi vill uppmana kommissionen att vidta lämpliga åtgärder för att begränsa de svårigheter att utnyttja medlen som har funnits i vissa medlemsstater, genom att förbättra förvaltningen av EU-fonderna – särskilt vad avser förenkling och nytänkande i fråga om förvaltnings- och kontrollsystemen – och uppmuntra ett resultatinriktat arbetssätt.

Mer rättvisa och balanserade fördelningskriterier

5.

ReK anser att den ekonomiska och finansiella krisen bidrar till att framhäva behovet av att använda aktuella och jämförbara BNP-uppgifter och andra kompletterande indikatorer för att på ett mer korrekt sätt bedöma den verkliga utvecklingsnivån i de europeiska regionerna (1). Det krävs också en lämplig koncentration av resurser för att hjälpa regioner som släpar efter i utvecklingen.

6.

När det gäller fördelningen av resurser anser kommittén att man i lämplig utsträckning bör beakta den särskilda situation som råder i medlemsstater som kännetecknas av tydliga interna ekonomiska skillnader. Vi hyser särskilt farhågor när det gäller fördelningskriteriet för de medel som anslagits för den gemensamma jordbrukspolitiken – se förslaget till flerårig budgetram – eftersom det inte beaktar sociala, ekonomiska och strukturella skillnader i tillräckligt hög grad.

B.    Sammanhållningspolitikens struktur

Förenklad struktur

7.

Regionkommittén ställer sig bakom de två centrala målen: ”investering för tillväxt och sysselsättning” och ”europeiskt territoriellt samarbete”, som bidrar till att förenkla sammanhållningspolitikens struktur.

8.

ReK stöder inrättandet av kategorin övergångsregioner, som framför allt finansieras med resurser från regioner och länder som inte längre omfattas av konvergensmålet och sammanhållningsfonden, utan att stödet till de båda andra kategorierna av regioner minskas. Kommittén välkomnar också det skyddsnät som föreslås för regioner som inte längre fullt ut omfattas av konvergensmålet. Detta gör det möjligt att bättre stödja de regioner som inte längre omfattas av konvergensmålet, men även andra regioner som har en BNP per capita på mellan 75 och 90 % av genomsnittet i EU. Denna nya kategori gör det möjligt att anpassa EU-stödet i förhållande till utvecklingsnivå och att minska de tröskeleffekter som konstaterats under den innevarande programperioden. Denna bestämmelse bör gälla för alla GSR-fonder.

9.

Regionkommittén anser att bestämmelserna om riktlinjerna för regionalstöd för 2014–2020 i fråga om statligt stöd måste anpassas till den kommande sammanhållningspolitikens struktur och att det inte får uppstå några motsägelser mellan sammanhållningspolitiken och konkurrensbestämmelserna när stödområdena fastställs.

En lämplig roll för Europeiska socialfonden i sammanhållningspolitiken

10.

Vi gläder oss åt att ESF bibehålls inom ramen för sammanhållningspolitiken som ett grundläggande instrument för sysselsättning, kompetenshöjning och social inkludering.

11.

ReK anser emellertid att valet av investeringsprioriteringar och fördelningen av strukturfondsmedel mellan Eruf och ESF bör göras av regionerna och behöriga lokala myndigheter, i enlighet med subsidiaritetsprincipen.

C.    Gemensamma principer för alla fonder

Ett förstärkt partnerskap och flernivåstyre

12.

Kommittén anser att de lokala och regionala myndigheterna i medlemsstaterna i enlighet med principen om flernivåstyre och den nationella fördelningen av befogenheter bör involveras fullt ut i utarbetandet av, förhandlingarna om och genomförandet av olika strategiska dokument, t.ex. den gemensamma strategiska ramen (GSR) och i synnerhet partnerskapsavtalet. Territoriella pakter mellan nationella, regionala och lokala myndigheter bör också utgöra ett alternativ för att formalisera partnerskapsarrangemangen tillsammans med de nationella regeringarna.

13.

Vad gäller partnerskapen ser Regionkommittén det som orättfärdigt att de regionala och lokala myndigheterna behandlas på samma sätt som aktörerna inom ekonomi och samhälle – de regionala myndigheterna är ändå företrädare för de allmänna intressena inom sina områden, och de deltar, utifrån medlemsstaternas institutionella struktur, i förvaltningen och finansieringen av projekt inom sammanhållningspolitiken.

En lämplig samfinansieringssats i förhållande till regionernas utvecklingsnivå

14.

Regionkommittén stöder principen om samfinansiering från EU, som säkerställer ansvarstagande från de lokala och regionala aktörernas sida.

15.

Kommittén anser att mervärdesskatt bör vara stödberättigande i de fall den inte kan återbetalas.

16.

ReK anser att det bör göras en distinktion mellan aktörer från det civila samhället och partner i den offentliga sektorn. De behöriga lokala och regionala myndigheterna, eller deras företrädare, bör delta fullt ut i förhandlingarna inför utarbetandet av partnerskapskontrakten eller partnerskapsavtalen på medlemsstatsnivå och inte bara på regional nivå.

D.    Kopplingar mellan sammanhållningspolitiken och europa 2020-strategin

En harmonisk och flexibel tematisk koncentration

17.

Regionkommittén noterar principen om tematisk koncentration på de viktigaste målen i Europa 2020-strategin och de mål som nämns i artikel 174 i EUF-fördraget, enligt den tematiska översikten av EU:s intresseområden. ReK oroas dock av bristen på flexibilitet i valet av de tematiska mål som bör fastställas på grundval av en territoriell analys.

18.

Kommittén efterlyser därför en verklig flexibilitet för alla GSR-fonderna, som ger alla förvaltningsmyndigheter största möjliga marginal att välja vilka tematiska mål de vill koncentrera resurserna på. Vi anser däremot generellt att de minimivärden som fastställts i de särskilda bestämmelserna avsevärt bör minskas eller göras mer flexibla.

E.    Sammanhållningspolitiken – strategi och styressätt

En gemensam strategisk ram: mot större integration av fonder med regional inriktning

19.

Regionkommittén stöder bättre integrering av EU-fonderna och ser positivt på att EJFLU och EHFF omfattas av den gemensamma strategiska ramen, samtidigt som man bör bevara varje fonds särart.

20.

Kommittén anser att det är lämpligt att den gemensamma strategiska referensramen (GSR) godkänns av parlamentet och Europeiska rådet med tanke på att detta dokument bör godkännas i största möjliga samförstånd mellan EU-institutionerna. Av det skälet stöder kommittén infogandet av den gemensamma strategiska ramen som bilaga till den allmänna förordningen.

21.

Vi anser att det är nödvändigt att de mekanismer som lagts fram inom GSR är tillräckligt flexibla för att möjliggöra en verklig integrering med regionalpolitiken och politiken för lokal utveckling.

22.

Kommittén anser att den gemensamma strategiska ramen framför allt ska främja en territoriell nedifrån-och-upp-strategi och en integrering av finansieringen. Rekommendationerna inom ramen bör inte vara alltför normativa utan ge tillräcklig flexibilitet när det gäller metoderna för hur de tematiska mål och investeringsprioriteringar som fastställs i förordningarna om struktur- och sammanhållningsfonderna ska uppnås.

23.

Kommittén betonar att den gemensamma strategiska ramen på ett lämpligt sätt bör koppla samman målen i artikel 9 i den allmänna förordningen med de investeringsprioriteringar som anges i förordningarna om Eruf, ESF, Sammanhållningsfonden, EJFLU och EHFF, vilket skulle skapa rättslig förutsebarhet när det gäller överensstämmelsen mellan olika prioriteringar och göra att luckor eller överlappningar kan undvikas, så att prioriterade projekt som rör flera fonder men också flera tematiska områden kan genomföras på ett integrerat och smidigt sätt.

Partnerskapsavtal: mer avtal än partnerskap

24.

De regionala och behöriga lokala myndigheter som finansierar och genomför sammanhållningspolitiken bör i enlighet med gällande institutionella system delta fullt ut i partnerskapsavtalens utarbetande, förhandlingar, genomförande och ändringar (art. 13.2).

25.

Kommittén anser särskilt att de regionala myndigheterna i enlighet med gällande institutionella system bör involveras direkt i arbetet med avtalet när det gäller utarbetandet av interna villkor och de påföljder som följer av dessa (art. 14).

26.

Kommittén hyser farhågor för de eventuella förseningar som kan bli följden av att både partnerskapsavtalet och de operativa programmen ska läggas fram samtidigt, och vi anser därför att programmen bör presenteras inom sex månader efter det att kontraktet lagts fram.

De operativa programmen: en regionaliserad och integrerad förvaltning

27.

Vi rekommenderar att de regionala och lokala myndigheterna – i linje med gällande institutionella system – i hög grad ska vara involverade i förvaltningen av EU-fonderna och uppmuntrar kraftigt användningen av flerfondsprogram.

28.

En ökad harmonisering av de gemensamma bestämmelserna om genomförandet av olika fonder skulle främja integreringen av dem och öka effektiviteten och genomslagskraften i användningen samt minska de administrativa bördorna för den slutliga stödmottagaren.

29.

Vi anser att kommissionen bör genomföra en utvärdering av de nuvarande makroregionala strategierna vad avser funktion, effekter och mervärde.

F.    En programplanering med fokus på resultat och utvärdering

Makroekonomiska villkor: ”dubbelbestraffning” av medlemsstaterna

30.

Kommittén avvisar helt alla förslag som syftar till att koppla sammanhållningspolitiken till stabilitetspakten (makroekonomiska villkor). Regionkommittén anser att de makroekonomiska villkoren lämpar sig bättre för andra mål än sammanhållningspolitikens.

31.

Vi anser därför att de regionala och lokala myndigheterna inte bör bestraffas för att vissa medlemsstater inte uppfyller sina åtaganden, särskilt med avseende på statsskulden (art. 21).

Enklare förhandsvillkor som är mer förebyggande och mindre bestraffande

32.

Vi stöder principen om förhandsvillkor, som syftar till att säkerställa att förhandsvillkor som är nödvändiga för ett effektivt utnyttjande av investeringarna sammanställs, på basis av en utvärdering av de föregående erfarenheterna. Man bör samtidigt undvika att belasta sammanhållningspolitiken med ansvarsområden som inte hör hemma där, och man bör inte heller öka den administrativa bördan.

33.

Kommittén hyser oro för att villkor som hänför sig till tredje part (t.ex. att EU-direktiv inte införlivats) kan hindra utarbetandet och genomförandet av program och projekt på lokal och regional nivå. Rek anser därför att förhandsvillkoren måste vara begränsade till sådant som är direkt tillämpligt på genomförandet av sammanhållningspolitiken.

34.

Vi vill också uppmärksamma kommissionen på att sådana förhandsvillkor inte får leda till inställning av betalningar och beslut om finansiella korrigeringar, utom för sådana villkor som medlemsstaterna åtagit sig att uppfylla.

Resultatreserv

35.

Regionkommittén ser med oro på inrättandet av en resultatreserv, eftersom kommittén fruktar att en sådan mekanism kan leda till att man fastställer resultatmål som är mycket blygsamma och därmed lätta att uppnå, för att kunna få extra finansiering. Följden skulle kunna bli att man uppmuntrade projekt med små ambitioner, vilket skulle bromsa innovationen. ReK vill fästa uppmärksamheten på revisionsrättens yttrande nr 7/2011, där det konstaterades att en ”resultatreserv fanns under perioden 2000–2006. Den hade begränsad framgång på grund av det mycket begränsade utgiftsbelopp som hade avslutats i tid till halvtidsöversynen och avsaknaden av en lämplig metodologi för att bedöma programmens framsteg”.

36.

Vi stöder däremot inrättandet av en flexibilitetsreserv som skulle bestå av medel som uppstått på grund av automatiska tillbakadragningar av medel. Reserven skulle användas för att finansiera försöksinitiativ för smart och hållbar tillväxt för alla, eller utnyttjas i händelse av kris.

Resultatramen som styrinstrument

37.

Kommittén noterar att ramen för resultatöversynen omfattar fastställande av delmål för varje prioritering för åren 2016 och 2018. Kommittén anser att den bör vara en styr- och kontrollmekanism för de mål som fastställts för hela programperioden, och att den inte får leda till en tillämpning av finansiella korrigeringar för de berörda prioriteringarna om man inte har uppnått de mål som fastställts på grundval av slutrapporten om genomförandet, eftersom detta kan bero på socioekonomiska omständigheter och politiska ändringar som nationella och regionala myndigheter tvingas göra.

38.

Denna nya bestämmelse innebär ett onödigt tillägg till de olika villkor (makroekonomiska villkor, förhands- och efterhandsvillkor) som kommissionen föreslår, och till systemet med förhandskontroll, fortlöpande kontroll och efterhandskontroll, och till de mätbara mål och resultatindikatorer som fastställts. Kommittén efterlyser dessutom en närmare koppling till de utvärderingar som beskrivs i artiklarna 48, 49 och 50.

Höjning av förskotten

39.

Regionkommittén välkomnar förslaget om att förvaltningsmyndigheterna ska vara skyldiga att göra utbetalningarna till stödmottagarna innan de begär ersättning från kommissionen. Detta kräver ett flexiblare och generösare förskottssystem och en ökning av förskotten i syfte att förbättra förvaltningsmyndigheternas likviditet.

Påföljder och finansiella korrigeringar: mot ett arbetssätt som är mer förebyggande och mindre bestraffande

40.

Om en medlemsstat som befinner sig i djup finansiell kris får stöd från EU bör kommissionen ha möjlighet att ändra partnerskapsavtalet och de operativa programmen inom ramen för en konstruktiv dialog med medlemsstaten och de berörda lokala och regionala myndigheterna. Kommittén hoppas att kommissionens experter ska stödja de nationella och regionala myndigheterna och stärka deras kapacitet att på ett effektivt sätt förvalta EU-fonderna.

G.    Förstärkningen av sammanhållningsprincipen

Främja åtgärder för stadsutveckling, lokal utveckling och integrerad territoriell investering

41.

ReK stöder fullständigt fokuseringen på en integrerad stadsutveckling och välkomnar särskilt kommissionens förslag till åtgärder för lokal utveckling och integrerad territoriell investering, som bör fungera som centrala genomförandeinstrument under den kommande programperioden. Kommittén efterlyser samtidigt klargöranden i fråga om genomförandet av dessa nya bestämmelser.

42.

Dessa bestämmelser bör tillämpas med särskild uppmärksamhet för att säkerställa ett effektivt genomförande av den integrerade territoriella utvecklingen, t.ex. samordning av insatser från olika fonder (särskilt från Eruf och EJFLU i stadsnära och funktionella områden), integreringen av dem, fastställande av projektområden och utarbetande av en sammanhängande strategi.

43.

ReK välkomnar eftertryckligen incitament för lokalt ledd utveckling som ger en extra samfinansiering på 10 % och anser att detta även bör omfatta integrerade territoriella investeringar. Förvaltningsmyndigheterna och de lokala partnerna på nationell nivå bör gemensamt besluta hur de lokala aktionsgrupperna ska organiseras och fungera.

44.

ReK anser att regeln om att offentliga myndigheter inte får ha mer än 49 % av rösterna bör ses över i de fall då institutionella lokala utvecklingspartnerskap redan inrättats.

45.

Kommittén betonar att lokal utveckling måste ses som ett helhetsbegrepp för genomförande av integrerade territoriella investeringar, stadsåtgärder och gemensamma handlingsplaner.

Lämpliga insatser till stöd för regioner med geografiska och demografiska särdrag

46.

Regionkommittén anser att man bör fästa särskild uppmärksamhet vid de områden som genomgår en industriell omvandling och regioner med allvarliga och permanenta naturbetingade eller demografiska nackdelar som leder till att de relativt sett halkar efter i den ekonomiska och regionala sammanhållningen, samt de yttersta randområden (art. 174 och 349 i EUF-fördraget).

Fortsatt stöd till inrättandet av förbindelser mellan regioner med hjälp av finansiering av infrastruktur

47.

Kommittén ser med oro på att man inte har beaktat finansieringen av infrastruktur, särskilt IKT-nätverk med hög kapacitet, när det gäller de utvecklade regionerna.

H.    Förenkling av bestämmelserna för förvaltning, kontroll och revision

Förenkling av förvaltningen och delat ansvar för kontrollen

48.

ReK efterlyser en verklig förenkling av bestämmelserna för genomförandet av fonderna, vilket skulle gynna de myndigheter som sysslar med förvaltning, kontroll och revision. Det skulle samtidigt förenkla stödmottagarnas tillgång till finansiering.

49.

Kommittén är bekymrad över att stödet till administrativ kapacitet är begränsat för ESF till medlemsstater med mindre utvecklade regioner eller med regioner som är berättigade till stöd från Sammanhållningsfonden, medan detta inte är fallet när det gäller Eruf, trots att de nationella systemen för de båda fonderna omfattas av liknande krav.

50.

Vi hoppas att en större resultatinriktning kommer att leda till större uppmärksamhet på resultat, kvalitet och effektivitet i användningen av fonderna, inte bara formell respekt för normer och utgiftsvolymer.

51.

ReK anser att en alltför stor användning av delegerade akter (ca 50 hänvisningar i förordningen) från kommissionens sida kan skapa förseningar i utnyttjandet av fonderna, och föreslår därför att kommissionen planerar en tillämpningsförordning som till en början fastställer alla genomförandebestämmelser.

Ökad samordning och proportionalitet i kontrollerna

52.

Kommittén har vissa tvivel när det gäller förslaget att en ackrediteringsmyndighet ska utses på ministernivå, vilket är en onödig extra kontrollnivå. Dess roll skulle vara att ackreditera förvaltningsmyndigheten och attesteringsmyndigheten på grundval av en preliminär kontroll. Ackrediteringen ska i första hand gälla systemen, inte förvaltningsmyndigheten.

53.

Det finns en risk för att en felaktig tillämpning av proportionalitetsprincipen kan resultera i att medlemsstaterna behandlas olika. Kontrollerna och revisionerna riskerar att bli mycket mer omfattande för de medlemsstater som är de främsta mottagarna av stöd från strukturfonderna. En kontrollnivå som står i proportion till programmens finansiella dimension skulle dessutom kunna få myndigheterna att undvika flerfondsprogrammen.

54.

ReK anser att den föreslagna årliga räkenskapsavslutningen bör vara frivillig, så att endast de förvaltningsmyndigheter som så önskar får möjlighet att förenkla avslutningsprocessen vid slutet av perioden och förkorta den tid som redovisningsdokument måste sparas (artiklarna 67, 76, 77 och 131).

55.

Kommittén vill undvika att kontroller genomförs flera gånger, av nationella eller regionala revisionsmyndigheter, kommissionen eller revisionsrätten samt av operatörerna själva. Vi föreslår att man systematiskt anordnar gemensamma revisionsuppdrag lokalt för att undvika dubbelarbete och främja en gemensam ”diagnos” (art. 65.2).

Verkligt förenklade finansieringstekniska lösningar som främjar företagande

56.

Regionkommittén anser att ytterligare förtydliganden krävs avseende användningen av finansieringsinstrument när det gäller redovisning av dem vid användning av EU-medel samt övervakning och egenansvar. Kommittén stöder emellertid användningen av finansieringstekniska instrument för att öka fondernas hävstångseffekt, förutsatt att det sker vid sidan av och inte på bekostnad av sammanhållningspolitikens bidragsaspekt, och att stödet begränsas till konventionella former av finansieringsinstrument (kapitalandelar, lån och garantier) och inte omfattar mindre transparenta finansieringsinstrument, till exempel derivat eller strukturerade finansieringsinstrument.

57.

Kommittén anser att bestämmelserna om att finansieringsinstrumenten ska användas inom två år efter det att de aktiverats i överensstämmelse med programmets syfte och under minst tio år efter det att programmet avslutats är alltför restriktiva.

Gemensam handlingsplan: en nyhet som behöver prövas

58.

Regionkommittén gläder sig åt kommissionens förslag om gemensamma handlingsplaner som innehåller flera projekt som stödmottagaren genomför inom ramen för ett eller flera operativa program, i utbyte mot en avsevärd minskning av antalet bestämmelser för förvaltning och kontroll. Kommittén beklagar dock att detta inte inbegriper infrastrukturprojekt.

59.

Kommittén anser att den gemensamma handlingsplanen ska beslutas tillsammans av kommissionen samt de medlemsstater och de regionala och lokala myndigheter som deltar i programmet, bl.a. med tanke på den resursnivå det gäller, och begär att tröskeln sänks till 5 miljoner euro.

Inkomstgenererande projekt: större flexibilitet krävs

60.

Regionkommittén anser att man bör återinföra de bestämmelser som gällde under perioden 2000–2006, som stipulerade tillämpningen av en enda specifik (lägre) finansieringsgrad för inkomstgenererande projekt.

Schablonisering av kostnader: en förenkling som vi har väntat länge på

61.

ReK välkomnar kommissionens förslag om olika former av förenklat stöd, och uppmuntrar förvaltningsmyndigheterna och stödmottagarna att i större utsträckning använda standardiserade skalor av enhetskostnader, standardbelopp och finansiering till schablonsats.

62.

Kommittén anser att kommissionen och medlemsstaterna snarast möjligt bör anta en metod för korrekt, rättvis och kontrollerbar beräkningsmetod och metoder och standardskalor för enhetskostnader för att ge projektoperatörerna möjlighet att använda dessa i början av programperioden, med beaktande av de erfarenheter som redan gjorts under den aktuella programperioden.

II.   ÄNDRINGSREKOMMENDATIONER

Ändringsrekommendation 1

Skäl 14

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

Kommissionen bör genom en delegerad rättsakt anta en gemensam strategisk ram för att omsätta unionens mål i nyckelåtgärder för GSR-fonderna, i syfte att ge programplaneringen i medlemsstaterna och regionerna en klarare strategisk riktning. Den gemensamma strategiska ramen bör underlätta den sektorsvisa och territoriella samordningen av unionens insatser genom GSR-fonderna och med andra relevanta politikområden och instrument inom unionen.

Kommissionen en gemensam strategisk ram för att omsätta unionens mål i nyckelåtgärder för GSR-fonderna, i syfte att ge programplaneringen i medlemsstaterna och regionerna en klarare strategisk riktning. Den gemensamma strategiska ramen bör underlätta den sektorsvisa och territoriella samordningen av unionens insatser genom GSR-fonderna och med andra relevanta politikområden och instrument inom unionen.

Motivering

Delegerade akter ger lagstiftaren möjlighet att till kommissionen delegera befogenheten att anta akter med allmän räckvidd som inte är lagstiftningsakter och som kompletterar eller ändrar vissa icke väsentliga delar av en lagstiftningsakt. Den gemensamma strategiska ramen syftar till att fastställa riktlinjer och allmänna bestämmelser för alla fonder med gemensam förvaltning, och innehåller därmed väsentliga delar, som bör läggas fram för alla EU-institutioner och ändras vid behov.

Ändringsrekommendation 2

Skäl 16

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

På grundval av kommissionens gemensamma strategiska ram bör varje medlemsstat utarbeta ett partnerskapsavtal i samarbete med sina partner och i dialog med kommissionen. Partnerskapsavtalet bör omsätta innehållet i den gemensamma strategiska ramen till ett nationellt sammanhang och innehålla fasta åtaganden för hur unionens mål ska uppnås genom GSR-fondernas programplanering.

På grundval av kommissionens gemensamma strategiska ram bör varje medlemsstat utarbeta ett partnerskapsavtal i samarbete med sina partner och i dialog med kommissionen. Partnerskapsavtalet bör omsätta innehållet i den gemensamma strategiska ramen till ett nationellt sammanhang och innehålla åtaganden för hur unionens mål ska uppnås genom GSR-fondernas programplanering.

Motivering

ReK anser att de lokala och regionala myndigheterna, som finansierar och genomför sammanhållningspolitiken, bör delta fullt ut i avtalet när det gäller utarbetande, förhandlingar, genomförande och ändringar.

Ändringsrekommendation 3

Skäl 18

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

En resultatram bör fastställas för varje program, i syfte att övervaka måluppfyllelsen för varje program under programperioden. Kommissionen bör genomföra en resultatöversyn i samarbete med medlemsstaterna 2017 och 2019. En resultatreserv bör avsättas och anslås under 2019 i de fall då delmålen i resultatramen uppnåtts. Det bör inte finnas någon resultatreserv för program inom målet Europeiskt territoriellt samarbete, eftersom dessa program är av olika typ och omfattar flera olika länder. I de fall då man är långt ifrån målen och delmålen bör kommissionen kunna ställa in betalningarna till programmet eller, vid programperiodens slut, tillämpa finansiella korrigeringar för att inte unionens budget ska användas på ett slösaktigt eller ineffektivt sätt.

En resultatram bör fastställas för varje program, i syfte att övervaka måluppfyllelsen för varje program under programperioden. Kommissionen bör genomföra en resultatöversyn i samarbete med medlemsstaterna 2017 och 2019.

Motivering

Ändringsrekommendationen återspeglar ett motstånd mot inrättandet av en resultatreserv på nationell nivå eftersom kommittén fruktar att en sådan mekanism kan leda till att man fastställer resultatmål som är mycket blygsamma och därmed lätta att uppnå, för att kunna få extra finansiering. Följden skulle bli att man uppmuntrade projekt med små ambitioner, vilket skulle missgynna innovation.

Vi stöder däremot inrättandet av en flexibilitetsreserv bestående av medel som uppstått på grund av automatiska tillbakadragningar av medel. Reserven skulle användas för att finansiera försöksinitiativ för smart och hållbar tillväxt för alla, eller utnyttjas i händelse av kris.

Ändringsrekommendation 4

Skäl 19

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

Genom att skapa en närmare koppling mellan sammanhållningspolitiken och unionens ekonomiska styrning kan man säkerställa att genomslagskraften för GSR-fondernas utgifter stöds av en sund ekonomisk politik och att GSR-fonderna kan styras om för att hantera ekonomiska problem i ett land, om det skulle behövas. Denna process måste genomföras gradvis och inledas med ändringar av partnerskapsavtalet och av programmen för att stödja rådets rekommendationer om att åtgärda makroekonomiska obalanser och sociala och ekonomiska problem. Om en medlemsstat, trots ökad användning av GSR-medel, misslyckas med att vidta effektiva åtgärder i samband med processen med ekonomisk styrning, bör kommissionen ha rätt att helt eller delvis ställa in betalningar och åtaganden. Beslut om inställande bör vara proportionella och effektiva samt ta hänsyn till de enskilda programmens effekter på den ekonomiska och sociala situationen i den berörda medlemsstaten och tidigare ändringar i partnerskapsavtalet. När kommissionen fattar beslut om inställande bör den följa principen om likabehandling av medlemsstaterna och särskilt beakta hur inställandet påverkar den berörda medlemsstatens ekonomi. Upphävandena ska ställas in och medlen göras tillgängliga igen så snart medlemsstaten vidtar nödvändiga åtgärder.

Genom att skapa en närmare koppling mellan sammanhållningspolitiken och unionens ekonomiska styrning kan man säkerställa att genomslagskraften för GSR-fondernas utgifter stöds av en sund ekonomisk politik och att GSR-fonderna kan styras om för att hantera ekonomiska problem i ett land, om det skulle behövas. Denna process måste genomföras gradvis och inledas med ändringar av partnerskapsavtalet och av programmen för att stödja rådets rekommendationer om att åtgärda makroekonomiska obalanser och sociala och ekonomiska problem.

Motivering

Regionkommittén motsätter sig helt alla bestämmelser om makroekonomiska villkor. Det finns risk för att finansiella sanktioner eller incitament kopplade till stabilitets- och tillväxtpakten, med syftet att se till att de makroekonomiska villkoren respekteras, främst bestraffar de lokala och regionala myndigheterna, som inte bär ansvaret för att medlemsstaterna inte fullgör sina skyldigheter.

Ändringsrekommendation 5

Skäl 29

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

Det är nödvändigt att samordna övervakningen och rapporteringen inom GSR-fonderna för att förenkla förvaltningen på alla nivåer. Det är viktigt att rapporteringskraven är proportionella men också att det finns omfattande information om vilka framsteg som gjorts vid viktiga översynstillfällen. Rapporteringskraven måste därför återspegla informationsbehovet under vissa bestämda år, och de ska samordnas med resultatöversynerna.

Det är nödvändigt att samordna övervakningen och rapporteringen inom GSR-fonderna för att förenkla förvaltningen på alla nivåer. Det är viktigt att rapporteringskraven är proportionella men också att det finns omfattande information om vilka framsteg som gjorts vid viktiga översynstillfällen. Rapporteringskraven måste därför återspegla informationsbehovet under vissa bestämda år.

Motivering

I fråga om ramen för resultatöversyn anser kommittén att det bör finnas en styr- och kontrollmekanism för de mål som fastställts för hela programperioden.

Ändringsrekommendation 6

Skäl 43

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

I enlighet med principerna om delad förvaltning bör medlemsstaterna ha huvudansvaret, genom sina förvaltnings- och kontrollsystem, för att genomföra och kontrollera verksamheten inom programmen. Förvaltningsmyndighetens roll måste fastställas för att förbättra kontrollen över urval och genomförande av insatser samt förvaltnings- och kontrollsystemens funktioner.

I enlighet med principerna om delad förvaltning bör medlemsstaterna ha huvudansvaret, genom sina förvaltnings- och kontrollsystem, för att genomföra och kontrollera verksamheten inom programmen. Förvaltningsmyndighetens roll måste fastställas för att förbättra kontrollen över urval och genomförande av insatser samt förvaltnings- och kontrollsystemens funktioner.

Motivering

Fonderna inom den gemensamma strategiska ramen omfattas av regionalpolitiken, och då man räknar upp de deltagande myndigheterna i förordningen om dessa fonder får man inte glömma huvudaktörerna, det vill säga de lokala och regionala myndigheterna.

Ändringsrekommendation 7

Skäl 44

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

För att i förväg få säkerhet för att de viktigaste systemen för förvaltnings- och kontroll inrättats och utformats korrekt bör medlemsstaterna utse ett ackrediteringsorgan som svarar för ackreditering och återkallande av ackreditering av förvaltnings- och kontrollorgan.

Motivering

Syftet är att undvika en mångfald organ och instanser som gör förvaltnings- och kontrollsystemet än mer komplext.

Ändringsrekommendation 8

Nytt skäl efter skäl 55

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

 

Motivering

Hittills har man inte lyckats genomföra gemensamma bestämmelser för de olika fonderna när det gäller övergångsbestämmelser och EU:s deltagande i sammanhanget (medfinansieringsnivåer). För Eruf och ESF har övergångsbestämmelser (inbegripet skyddsnät) införts, men inte för EJFLU. Därmed gäller helt olika stödvillkor för de olika fonderna. Detta står i strid mot den harmonisering som eftersträvas. Dessa övergångsbestämmelser bör också gälla EJFLU.

Ändringsrekommendation 9

Skäl 58

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

För att stärka inriktningen på resultat och på att uppnå målen för Europa 2020 bör 5 % av medlen för målet Investering för tillväxt och sysselsättning avsättas som en resultatreserv för varje fond och regionkategori i varje medlemsstat.

Motivering

Ändringsrekommendationen återspeglar ett motstånd mot inrättandet av en resultatreserv på nationell nivå eftersom kommittén fruktar att en sådan mekanism kan leda till att man fastställer resultatmål som är mycket blygsamma och därmed lätta att uppnå, för att kunna få extra finansiering. Följden skulle bli att man uppmuntrade projekt med små ambitioner, vilket skulle missgynna innovation.

Vi stöder däremot inrättandet av en flexibilitetsreserv som skulle bestå av medel som uppstått på grund av automatiska tillbakadragningar av medel. Reserven skulle användas för att finansiera försöksinitiativ för smart och hållbar tillväxt för alla, eller utnyttjas i händelse av kris. Reserven skulle kopplas till fonden för justering för globaliseringseffekter och Europeiska unionens solidaritetsfond.

Ändringsrekommendation 10

Skäl 84

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

Den årliga räkenskapsavslutningen bör åtföljas av ett årligt avslutande av genomförda insatser (för Eruf och Sammanhållningsfonden) och utgifter (för ESF). För att minska kostnaderna i samband med avslutandet av operativa program, minska den administrativa bördan för stödmottagarna och skapa rättslig förutsebarhet bör det årliga avslutandet vara obligatoriskt, för att på så sätt begränsa den period då underlag måste sparas, insatser kan revideras och finansiella korrigeringar genomföras.

Den årliga räkenskapsavslutningen åtföljas av ett årligt avslutande av genomförda insatser (för Eruf och Sammanhållningsfonden) och utgifter (för ESF). För att minska kostnaderna i samband med avslutandet av operativa program, minska den administrativa bördan för stödmottagarna och skapa rättslig förutsebarhet, för att på så sätt begränsa den period då underlag måste sparas, insatser kan revideras och finansiella korrigeringar genomföras.

Motivering

Vi anser att den föreslagna årliga räkenskapsavslutningen i verkligheten innebär att man inför ett årligt avslutande som ökar den administrativa bördan, obligatoriska finansiella korrigeringar för oriktigheter som upptäcks av kommissionen och/eller revisionsrätten och minskar den flexibilitet i deklarationen och ersättandet av ”överbokningsutgifter” som finns i den aktuella perioden 2007–2013.

Ändringsrekommendation 11

Skäl 87

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

Intervallerna mellan revisionerna bör stå i proportion till omfattningen av unionens stöd från fonderna. Framför allt bör antalet revisioner minskas när de stödberättigade utgifterna för en insats inte överstiger 100 000 euro. Det bör dock vara möjligt att utföra revisioner när som helst när det finns tecken på oriktigheter eller oegentligheter eller, när en genomförd insats avslutats, som en del i ett granskningsurval. För att nivån på kommissionens revision ska stå i proportion till risken bör kommissionen kunna minska sitt revisionsarbete rörande de operativa programmen, om det inte finns några större brister eller om revisionsmyndigheten är tillförlitlig.

Intervallerna mellan revisionerna bör stå i proportion till omfattningen av unionens stöd från fonderna. Framför allt bör när de stödberättigade utgifterna för en insats inte överstiger euro. Det bör dock vara möjligt att utföra revisioner när som helst när det finns tecken på oriktigheter eller oegentligheter eller, när en genomförd insats avslutats, som en del i ett granskningsurval. För att nivån på kommissionens revision ska stå i proportion till risken bör kommissionen kunna minska sitt revisionsarbete rörande de operativa programmen, om det inte finns några större brister eller om revisionsmyndigheten är tillförlitlig.

Motivering

För att säkerställa en proportionell kontroll av de operativa programmen föreslår kommittén att insatser för vilka de stödberättigande utgifterna är högst 250 000 euro inte ska omfattas av mer än en revision.

Ändringsrekommendation 12

Skäl 88

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

För att komplettera och ändra vissa icke-väsentliga delar av denna förordning, bör befogenhet att anta akter i enlighet med artikel 290 i fördraget delegeras till kommissionen avseende en uppförandekod om de mål och kriterier som ska stödja genomförandet av partnerskapet, antagandet av en gemensam strategisk ram, kompletterande regler om tilldelning av tillväxt- och konkurrenskraftsreserven, avgränsningen av de områden och den befolkning som omfattas av lokala utvecklingsstrategier, närmare regler om finansieringsinstrument (förhandsbedömning, stödberättigande utgifter, typer av verksamhet som inte kan få stöd, kombinering av stödformer, överlåtelse och förvaltning av tillgångar, betalningsansökningar samt kapitalisering av årliga delbetalningar), fastställande av schablonbelopp för vinstdrivande verksamhet, medlemsstaternas ansvar för förfarandet för rapportering av oegentligheter och återkrav av otillbörligt utbetalda belopp, mallen för förvaltningsförklaringen om förvaltnings- och kontrollsystemets funktion, villkoren för nationella revisioner, ackrediteringskrav för förvaltningsmyndigheter och attesteringsmyndigheter, angivande av allmänt godkända databärare, nivå för tillämpliga finansiella korrigeringar, ändringar av bilagor samt de särskilda åtgärderna som krävs för att underlätta övergången från förordning (EG) nr 1083/2006. Kommissionen bör också ges befogenheter att ändra bilagorna I och IV för att göra de anpassningar som kan komma att krävas i framtiden. Det är särskilt viktigt att kommissionen under det förberedande arbetet genomför lämpliga samråd, även på expertnivå.

För att komplettera och ändra vissa icke-väsentliga delar av denna förordning, bör befogenhet att anta akter i enlighet med artikel 290 i fördraget delegeras till kommissionen avseende en uppförandekod om de mål och kriterier som ska stödja genomförandet av partnerskapet, närmare regler om finansieringsinstrument (förhandsbedömning, stödberättigande utgifter, typer av verksamhet som inte kan få stöd, kombinering av stödformer, överlåtelse och förvaltning av tillgångar, betalningsansökningar samt kapitalisering av årliga delbetalningar), fastställande av schablonbelopp för vinstdrivande verksamhet, medlemsstaternas ansvar för förfarandet för rapportering av oegentligheter och återkrav av otillbörligt utbetalda belopp, mallen för förvaltningsförklaringen om förvaltnings- och kontrollsystemets funktion, villkoren för nationella revisioner, ackrediteringskrav för förvaltningsmyndigheter och attesteringsmyndigheter, angivande av allmänt godkända databärare, nivå för tillämpliga finansiella korrigeringar, ändringar av bilagor samt de särskilda åtgärderna som krävs för att underlätta övergången från förordning (EG) nr 1083/2006. Kommissionen bör också ges befogenheter att ändra bilagorna I och IV för att göra de anpassningar som kan komma att krävas i framtiden. Det är särskilt viktigt att kommissionen under det förberedande arbetet genomför lämpliga samråd, även på expertnivå.

Motivering

Med delegerade akter kan lagstiftaren till kommissionen delegera befogenheten att anta akter med allmän räckvidd som inte är lagstiftningsakter och som kompletterar eller ändrar vissa icke väsentliga delar av en lagstiftningsakt. Den föreslagna strykningen i skälet är en följd av de ståndpunkter som kommittén framfört i yttrandet om bl.a. artikel 12, den gemensamma strategiska ramen, artikel 18, resultatreserven, och artikel 29 om lokala utvecklingsstrategier.

Ändringsrekommendation 13

Skäl 90

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

Kommissionen bör ha befogenhet att för alla GSR-fonder genom genomförandeakter anta beslut om godkännande av partnerskapsavtal, beslut om tilldelning av resultatreserven och beslut om inställande av betalningar kopplade till medlemsstaternas ekonomiska politik, och för fonderna beslut om antagande av operativa program, beslut om godkännande av större projekt, beslut om inställande av betalningar och beslut om finansiella korrigeringar.

Kommissionen bör ha befogenhet att för alla GSR-fonder genom genomförandeakter anta beslut om godkännande av partnerskapsavtal, beslut om antagande av operativa program, beslut om godkännande av större projekt, beslut om inställande av betalningar och beslut om finansiella korrigeringar.

Motivering

Ändringsrekommendationen återspeglar ett motstånd mot inrättandet av en resultatreserv på nationell nivå eftersom kommittén fruktar att en sådan mekanism kan leda till att man fastställer resultatmål som är mycket blygsamma och därmed lätta att uppnå, för att kunna få extra finansiering. Följden skulle bli att man uppmuntrade projekt med små ambitioner, vilket skulle missgynna innovation.

Ändringsrekommendation 14

Artikel 5.1

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

Partnerskap och flernivåstyre

1.   För partnerskapsavtalet och för varje program ska medlemsstaten organisera ett partnerskap med följande deltagare:

a)

Behöriga regionala, lokala och andra myndigheter.

b)

Näringslivets och arbetsmarknadens organisationer.

c)

Företrädare för civilsamhället, även miljöorganisationer, icke-statliga organisationer och organisationer som arbetar för icke-diskriminering och jämställdhet.

Partnerskap och flernivåstyre

1.   För partnerskapsavtalet och för varje program ska medlemsstaten organisera ett partnerskap med följande deltagare:

a)

ndra myndigheter.

b)

Näringslivets och arbetsmarknadens organisationer.

c)

Företrädare för civilsamhället, även miljöorganisationer, icke-statliga organisationer och organisationer som arbetar för icke-diskriminering och jämställdhet.

Motivering

Syftet med ändringsrekommendationen är att fastslå att de lokala och regionala myndigheterna i medlemsstaterna i enlighet med principen om flernivåstyre bör få delta till fullo i utarbetandet av, förhandlingarna om och genomförandet av olika strategiska dokument, t.ex. den gemensamma strategiska ramen, (GSR)partnerskapsavtalet och de operativa programmen. Regionkommittén ser det som orättfärdigt att de regionala och lokala myndigheterna när det gäller partnerskap behandlas på samma sätt som aktörerna inom ekonomi och samhälle, då de, i egenskap av företrädare för de medborgare och territorier som de administrerar, ansvarar för förvaltning och finansiering av strukturfondsverksamhet.

Ändringsrekommendation 15

Artikel 9, punkterna 6 och 11

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

Tematiska mål

[…]

6)

Att skydda miljön och främja ett effektivt resursutnyttjande.

[…]

11)

Att förbättra den institutionella kapacitet och effektiviteten hos den offentliga förvaltningen.

Tematiska mål

[…]

6)

Att skydda miljön och främja ett effektivt resursutnyttjande.

[…]

11)

Att förbättra den institutionella kapacitet och effektiviteten hos den offentliga förvaltningen .

Motivering

Punkt 6:

Det är av grundläggande betydelse att införa skyddet av kulturarvet bland de tematiska målen för GSR-fonderna. Förslaget ligger också i linje med artikel 5.6 c i förslaget till förordning om Europeiska regionala utvecklingsfonden.

Punkt 11:

Det tekniska stödet ska också underlätta åtgärder nerifrån och upp. Den territoriella agendan för 2020, som godkändes av medlemsstaterna 2011, innehåller mycket användbara rekommendationer när det gäller den territoriella utvecklingen i EU.

Ändringsrekommendation 16

Artikel 11

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

I den gemensamma strategiska ramen ska följande fastställas:

a)

För varje tematiskt mål, de nyckelåtgärder som ska få stöd från varje GSR-fond.

b)

De viktigaste territoriella utmaningarna som GSR-fonderna ska ägna sig åt för stads-, landsbygds-, kust- och fiskeriområden samt för regioner med särskilda territoriella drag som avses i artiklarna 174 och 349 i fördraget.

c)

Övergripande principer och mål för genomförandet av GSR-fonderna.

d)

Prioriterade områden för samarbetsverksamhet inom var och en av GSR-fonderna, där så är relevant med hänsyn till makroregionala strategier och havsområdesstrategier.

e)

Samordningsmekanismer mellan GSR-fonderna och med unionens andra relevanta politikområden och instrument, inklusive externa samarbetsinstrument.

f)

Mekanismer för att säkerställa att programplaneringen i GSR-fonderna är sammanhängande och överensstämmer med de landsspecifika rekommendationerna i enlighet med artikel 121.2 i fördraget och med relevanta rådsrekommendationer som antagits i enlighet med artikel 148.4 i fördraget.

I den gemensamma strategiska ramen ska följande fastställas:

a)

För varje tematiskt mål, de nyckelåtgärder som ska få stöd från varje GSR-fond.

)

Övergripande principer och mål för genomförandet av GSR-fonderna.

)

Samordningsmekanismer mellan GSR-fonderna och med unionens andra relevanta politikområden och instrument, inklusive externa samarbetsinstrument.

)

Mekanismer för att säkerställa att programplaneringen i GSR-fonderna är sammanhängande och överensstämmer med de landsspecifika rekommendationerna i enlighet med artikel 121.2 i fördraget och med relevanta rådsrekommendationer som antagits i enlighet med artikel 148.4 i fördraget.

Motivering

Kommittén anser att de nyckelåtgärder som kommissionen föreslår inom den gemensamma strategiska ramen utgör en ny form av koncentration. Dessutom bör de territoriella dragen beaktas inom ramen för de operativa programmen. Detsamma gäller samverkan mellan de regionala strategier som finns inskrivna i programmen och de makroregionala strategierna, där sådana finns.

Ändringsrekommendation 17

Artikel 12

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

Kommissionen ska ha befogenhet att anta en delegerad akt i enlighet med artikel 142 om den gemensamma strategiska ramen inom tre månader efter det att denna förordning antagits.

Vid större ändringar i unionens strategi för smart och hållbar tillväxt för alla ska kommissionen se över och vid behov anta en ny version av den gemensamma strategiska ramen genom en delegerad akt i enlighet med artikel 142.

Inom sex månader efter det att en ny version av den gemensamma strategiska ramen har antagits ska medlemsstaterna föreslå ändringar av sina partnerskapskontrakt och operativa program om det behövs för att de ska överensstämma med den nya versionen av ramen.

Kommissionen denna förordning .

Vid större ändringar i unionens strategi för smart och hållbar tillväxt för alla ska kommissionen se över och vid behov anta en ny version av den gemensamma strategiska ramen genom en delegerad akt i enlighet med artikel 142.

Inom sex månader efter det att en ny version av den gemensamma strategiska ramen har antagits ska medlemsstaterna föreslå ändringar av sina partnerskapskontrakt och operativa program om det behövs för att de ska överensstämma med den nya versionen av ramen.

Motivering

Delegerade akter ger lagstiftaren möjlighet att till kommissionen delegera befogenheten att anta akter med allmän räckvidd som inte är lagstiftningsakter och som kompletterar eller ändrar vissa icke väsentliga delar av en lagstiftningsakt. Den gemensamma strategiska ramen syftar till att fastställa riktlinjer och allmänna bestämmelser för alla fonder med gemensam förvaltning, och innehåller därmed väsentliga delar, som bör läggas fram för alla EU-institutioner och ändras vid behov.

Ändringsrekommendation 18

Artikel 13

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

Utarbetande av partnerskapsavtalet

1.   Varje medlemsstat ska utarbeta ett partnerskapsavtal för perioden 1 januari 2014–31 december 2020.

2.   Medlemsstaterna ska upprätta partnerskapsavtalet i samarbete med de partner som avses i artikel 5. Partnerskapsavtalet ska utarbetas i dialog med kommissionen.

3.   Partnerskapsavtalet ska omfatta allt stöd från GSR-fonderna i medlemsstaten.

4.   Varje medlemsstat ska överlämna sitt partnerskapsavtal till kommissionen inom tre månader efter det att den gemensamma strategiska ramen har antagits.

Utarbetande av partnerskapsavtalet

1.   Varje medlemsstat ska utarbeta ett partnerskapsavtal för perioden 1 januari 2014–31 december 2020.

.   

   Medlemsstaterna ska upprätta partnerskapsavtalet i samarbete med de partner som avses i artikel 5. Partnerskapsavtalet ska utarbetas i dialog med kommissionen.

   Partnerskapsavtalet ska omfatta allt stöd från GSR-fonderna i medlemsstaten.

.   Varje medlemsstat ska överlämna sitt partnerskapsavtal till kommissionen inom månader efter det att den gemensamma strategiska ramen har antagits.

Motivering

ReK anser att de lokala och regionala myndigheterna, som finansierar och genomför sammanhållningspolitiken, bör delta fullt ut i avtalet när det gäller utarbetande, förhandlingar, genomförande och ändringar. Med tanke på mängden information och detaljer som krävs innebär det faktum att programmen ska läggas fram samtidigt som avtalet (se artikel 23.3) och behovet av att se till att partnerskapet fungerar effektivt, anser kommittén att det krävs längre tid.

Ändringsrekommendation 19

Artikel 14

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

Partnerskapsavtalets innehåll

Partnerskapsavtalet ska innehålla följande:

a)

Bestämmelser som säkerställer att avtalet överensstämmer med unionens strategi för smart och hållbar tillväxt för alla, inklusive följande:

i)

En analys av skillnader och utvecklingsbehov med hänvisning till de tematiska mål och nyckelåtgärder som fastställs i den gemensamma strategiska ramen samt de mål som anges i de landsspecifika rekommendationerna i enlighet med artikel 121.2 i fördraget och de relevanta rådsrekommendationer som antagits i enlighet med artikel 148.4 i fördraget.

ii)

En sammanfattande analys av förhandsutvärderingarna av programmen som motiverar urvalet av tematiska mål samt en vägledande fördelning av GSR-fondernas bidrag.

iii)

För varje tematiskt mål, en sammanfattning av de viktigaste resultaten som förväntas för var och en av GSR-fonderna.

iv)

En vägledande fördelning av unionens stöd per tematiskt mål på nationell nivå för var och en av GSR-fonderna, samt det preliminära sammanlagda stödbeloppet för klimatförändringsmål.

v)

De viktigaste prioriterade områdena för samarbete, där så är relevant med hänsyn till makroregionala strategier och havsområdesstrategier.

vi)

Övergripande principer och mål för genomförandet av GSR-fonderna.

vii)

Förteckningen över program inom Eruf, ESF och Sammanhållningsfonden, utom program inom målet Europeiskt territoriellt samarbete, samt inom EJFLU och EHFF, med preliminära anslag per fond och per år.

b)

Ett integrerat tillvägagångssätt vid territoriell utveckling som stöds av GSR-fonderna, där följande anges:

i)

Mekanismer på nationell och regional nivå för samordningen mellan GSR-fonderna och andra finansieringsinstrument på unionsnivå och nationell nivå samt med EIB.

ii)

Bestämmelser för att säkerställa en integrerad användning av GSR-fonderna för den territoriella utvecklingen av stads-, landsbygds- och kustområden, områden som är beroende av fiske och regioner med särskilda territoriella drag, särskilt genomförandebestämmelserna för artiklarna 28, 29 och 99; när så är lämpligt ska dessa åtföljas av en förteckning över städer som ska delta i den plattform för stadsutveckling som avses i artikel 8 i Eruf-förordningen.

[….]

e)

Bestämmelser för att säkerställa ett effektivt genomförande av GSR-fonderna, inklusive följande:

i)

En bedömning av om det finns behov av att förbättra den administrativa kapaciteten hos myndigheterna och där så är relevant stödmottagarna, samt åtgärder som ska vidtas av denna anledning.

ii)

En sammanfattning av de åtgärder som planeras och motsvarande mål i programmen för att minska den administrativa bördan för stödmottagarna.

iii)

En bedömning av befintliga system för elektroniskt datautbyte, och planerade åtgärder för att allt utbyte av information mellan stödmottagare och de myndigheter som ansvarar för förvaltning och kontroll av programmen ska kunna genomföras helt och hållet på elektronisk väg.

Partnerskapsavtalets innehåll

Partnerskapsavtalet ska innehålla följande:

a)

Bestämmelser som säkerställer att avtalet överensstämmer med unionens strategi för smart och hållbar tillväxt för alla, inklusive följande:

i)

En analys av skillnader och utvecklingsbehov med hänvisning till de tematiska mål och nyckelåtgärder som fastställs i den gemensamma strategiska ramen samt de mål som anges i de landsspecifika rekommendationerna i enlighet med artikel 121.2 i fördraget och de relevanta rådsrekommendationer som antagits i enlighet med artikel 148.4 i fördraget.

ii)

ii)

För varje tematiskt mål, en sammanfattning av de viktigaste resultaten som förväntas för var och en av GSR-fonderna.

)

Övergripande principer och mål för genomförandet av GSR-fonderna.

v)

Förteckningen över program inom Eruf, ESF och Sammanhållningsfonden, utom program inom målet Europeiskt territoriellt samarbete, samt inom EJFLU och EHFF, med preliminära anslag per fond och per år.

b)

Ett integrerat tillvägagångssätt vid territoriell utveckling som stöds av GSR-fonderna, där följande anges:

i)

Mekanismer på nationell och regional nivå för samordningen mellan GSR-fonderna och andra finansieringsinstrument på unionsnivå och nationell nivå samt med EIB.

ii)

Bestämmelser för att säkerställa en integrerad användning av GSR-fonderna för den territoriella utvecklingen av , stads-, landsbygds- och kustområden, områden som är beroende av fiske och regioner med särskilda territoriella drag, särskilt genomförandebestämmelserna för artiklarna 28, 29 och 99; när så är lämpligt ska dessa åtföljas av en förteckning över städer som ska delta i den plattform för stadsutveckling som avses i artikel 8 i Eruf-förordningen.

[….]

e)

Bestämmelser för att säkerställa ett effektivt genomförande av GSR-fonderna, inklusive följande:

i)

En sammanfattning av de åtgärder som planeras och motsvarande mål i programmen för att minska den administrativa bördan för stödmottagarna.

ii)

En bedömning av befintliga system för elektroniskt datautbyte, och planerade åtgärder för att allt utbyte av information mellan stödmottagare och de myndigheter som ansvarar för förvaltning och kontroll av programmen ska kunna genomföras helt och hållet på elektronisk väg.

Motivering

Partnerskapsavtalet behöver inte innehålla samma uppgifter som man redan har lämnat in och förhandlat om när det gäller de operativa programmen. Dessa bestämmelser tycks överflödiga och leder inte till förenkling. Dessutom kan inte medlemsstaterna i förväg ta på sig åtaganden som gjorts på lokal och regional nivå.

När det gäller det integrerade tillvägagångssättet vid utnyttjandet av medlen från GSR-fonderna är det också av avgörande betydelse i de stadsnära områdena, annars finns det risk för att dessa inte bara går miste om landsbygdsstöd utan även om stöd som tilldelas städer, trots att de stadsnära områdena blir allt fler inom EU.

Beträffande det europeiska territoriella samarbetet kan man slutligen konstatera att det på grund av sin multilaterala karaktär inte kan styras genom partnerskapsavtalsinstrumentet. Det bör därför uttryckligen undantas från tillämpningsområdet.

Ändringsrekommendation 20

Artikel 16

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

Tematisk koncentration

Medlemsstaterna ska, i enlighet med de fondspecifika bestämmelserna koncentrera sitt stöd till de insatser som tillför det största mervärdet i förhållande till unionens strategi för smart och hållbar tillväxt för alla, och samtidigt tackla de utmaningar som identifieras i de landsspecifika rekommendationerna enligt artikel 121.2 i fördraget och de rådsrekommendationer som antagits enligt artikel 148.4 i fördraget, samt beakta nationella och regionala behov.

Tematisk koncentration

Medlemsstaterna ska, i enlighet med de fondspecifika bestämmelserna koncentrera sitt stöd till de insatser som tillför det största mervärdet i förhållande till unionens strategi för smart och hållbar tillväxt för alla, och samtidigt tackla de utmaningar som identifieras i de landsspecifika rekommendationerna enligt artikel 121.2 i fördraget och de rådsrekommendationer som antagits enligt artikel 148.4 i fördraget, samt beakta nationella och regionala behov.

Motivering

Kommittén ställer sig bakom principen att koncentrera merparten av resurserna på ett begränsat antal tematiska mål eller investeringsprioriteringar, men anser att valet av dessa mål och prioriteringar bör överlämnas till förvaltningsmyndigheterna, på grundval av en lokal anpassning av målen i Europa 2020-strategin och den gemensamma strategiska ramen.

Ändringsrekommendation 21

Artikel 17

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

Förhandsvillkor

1.   Förhandsvillkoren ska fastställas för varje GSR-fond i de fondspecifika bestämmelserna.

2.   Medlemsstaterna ska bedöma om de relevanta förhandsvillkoren är uppfyllda.

3.   Om förhandsvillkoren inte är uppfyllda den dag då partnerskapsavtalet lämnas in ska medlemsstaterna i partnerskapsavtalet sammanfatta de åtgärder som ska vidtas på nationell eller regional nivå och ange en tidsplan för åtgärderna, för att säkerställa att villkoren är uppfyllda inom två år efter det att partnerskapsavtalen antagits, dock senast den 31 december 2016.

4.   Medlemsstaterna ska i detalj ange de åtgärder som behövs för att uppfylla förhandsvillkoren, samt en tidsplan för dessa, i de relevanta programmen.

5.   Kommissionen ska bedöma de uppgifter den fått om hur förhandsvillkoren uppfylls i samband med sin bedömning av partnerskapsavtalen och programmen. Den kan, när den antar ett program, besluta om att helt eller delvis ställa in de mellanliggande utbetalningarna till ett program i väntan på att åtgärderna för att uppfylla förhandsvillkoren genomförts på ett tillfredsställande sätt. Om åtgärderna för att uppfylla förhandsvillkoren inte är genomförda när den tidsfrist som anges i programmet löper ut ska detta utgöra en grund för kommissionen för att ställa in betalningarna.

6.   Punkterna 1–5 ska inte gälla för programmen inom målet Europeiskt territoriellt samarbete.

Förhandsvillkor

1.   Förhandsvillkoren ska fastställas för varje GSR-fond i de fondspecifika bestämmelserna.

2.   Medlemsstaterna ska bedöma om de relevanta förhandsvillkoren är uppfyllda .

3.   Om förhandsvillkoren inte är uppfyllda den dag då partnerskapsavtalet lämnas in ska medlemsstaterna i partnerskapsavtalet sammanfatta de åtgärder som ska vidtas på nationell eller regional nivå och ange en tidsplan för åtgärderna, för att säkerställa att villkoren är uppfyllda inom år efter det att partnerskapsavtalen antagits, dock senast den 31 december 2016.

4.   Medlemsstaterna ska ange de åtgärder som behövs för att uppfylla förhandsvillkoren, samt en tidsplan för dessa, i de relevanta programmen.

5.   Kommissionen ska bedöma de uppgifter den fått om hur förhandsvillkoren uppfylls i samband med sin bedömning av partnerskapsavtalen och programmen. Om åtgärderna för att uppfylla förhandsvillkoren inte är genomförda när den tidsfrist som anges i programmet löper ut detta utgöra en grund för kommissionen för att ställa in betalningarna.

6.   Punkterna 1–5 ska inte gälla för programmen inom målet Europeiskt territoriellt samarbete.

Motivering

Vi anser att sådana förhandsvillkor inte får leda till inställande av betalningar och beslut om finansiella korrigeringar, utom för sådana villkor som medlemsstaterna åtagit sig att uppfylla. Om sådana förhandsvillkor inte uppfylls innan programperioden inleds kan inte relevanta investeringar planeras, och då finns inget skäl att besluta om påföljder i efterhand. Dessutom är det av grundläggande betydelse att kommissionen beaktar det institutionella sammanhanget i de olika medlemsstaterna och befogenhetsfördelningen inom dem. En medlemsstat får ju inte göra åtaganden som rör befogenheter som tillhör de lokala och regionala myndigheterna eller omvänt.

Ändringsrekommendation 22

Artikel 18

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

Resultatreserv

Fem procent av de medel som anslagits till varje GSR-fond och medlemsstat, med undantag av de medel som anslagits till målet Europeiskt territoriellt samarbete och till avdelning V i EHFF-förordningen, ska utgöra en resultatreserv som ska anslås i enlighet med artikel 20.

reserv

Motivering

Ändringsrekommendationen återspeglar ett motstånd mot inrättandet av en resultatreserv på nationell nivå eftersom kommittén fruktar att en sådan mekanism kan leda till att man fastställer resultatmål som är mycket blygsamma och därmed lätta att uppnå, för att kunna få extra finansiering. Följden skulle bli att man uppmuntrade projekt med små ambitioner, vilket skulle missgynna innovation.

Vi stöder däremot inrättandet av en flexibilitetsreserv som skulle bestå av medel som uppstått på grund av automatiska tillbakadragningar av medel. Reserven skulle användas för att finansiera försöksinitiativ för smart och hållbar tillväxt för alla, eller utnyttjas i händelse av kris, samtidigt som de anslag som beviljas de olika medlemsstaterna skulle beaktas.

Ändringsrekommendation 23

Artikel 19

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

Resultatöversyn

1.   Kommissionen ska i samarbete med medlemsstaterna se över resultaten av programmen i varje medlemsstat under 2017 och 2019, med hänvisning till de resultatramar som anges i respektive partnerskapsavtal och program. Hur resultatramen ska fastställas anges i bilaga I.

2.   Vid översynen ska man undersöka hur man uppnått delmålen i programmen när det gäller prioriteringarna, på grundval av uppgifter och bedömningar i de lägesrapporter som medlemsstaterna lämnar in 2017 och 2019.

Resultatöversyn

1.   Kommissionen ska i samarbete med medlemsstaterna se över resultaten av programmen i varje medlemsstat under 2017 och 2019, med hänvisning till de resultatramar som anges i respektive partnerskapsavtal och program. Hur resultatramen ska fastställas anges i bilaga I.

2.   Vid översynen ska man undersöka hur man uppnått delmålen i programmen när det gäller prioriteringarna, på grundval av uppgifter och bedömningar i de lägesrapporter som medlemsstaterna lämnar in 2017 och 2019.

   

Motivering

Ändringsrekommendationen återspeglar ett motstånd mot inrättandet av en resultatreserv på nationell nivå eftersom kommittén fruktar att en sådan mekanism kan leda till att man fastställer resultatmål som är mycket blygsamma och därmed lätta att uppnå, för att kunna få extra finansiering. Följden skulle bli att man uppmuntrade projekt med små ambitioner, vilket skulle missgynna innovation.

I fråga om ramen för resultatöversyn anser kommittén att det bör finnas en styr- och kontrollmekanism för de mål som fastställts för hela programperioden. Om de uppställda målen inte uppnås bör kommissionen inte tillgripa finansiella korrigeringar, utan tillämpa en mekanism för tekniskt stöd.

Ändringsrekommendation 24

Artikel 20

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

Tilldelning av resultatreserven

1.   Om resultatöversynen 2017 visar att man inom en prioritering inom ett program inte har uppnått delmålen för 2016 ska kommissionen lämna rekommendationer till den berörda medlemsstaten.

2.   På grundval av översynen 2019 ska kommissionen anta ett beslut genom genomförandeakter för att för varje GSR-fond och medlemsstat fastställa för vilka program och prioriteringar som delmålen uppnåtts. Medlemsstaten ska föreslå en tilldelning av resultatreserven för de program och prioriteringar som anges i det kommissionsbeslutet. Kommissionen ska godkänna ändringar av de berörda programmen i enlighet med artikel 26. Om en medlemsstat inte lämnar in uppgifter i enlighet med artikel 46.2 och 46.3 ska resultatreserven för de berörda programmen eller prioriteringarna inte anslås.

3.   Om det vid en resultatöversyn framgår att man inom en prioritering har misslyckats med att uppnå de delmål som anges i resultatramen kan kommissionen helt eller delvis ställa in en mellanliggande utbetalning till en prioritering inom ett program i enlighet med det förfarande som fastställs i de fondspecifika bestämmelserna.

4.   Om kommissionen utifrån en granskning av den slutliga genomföranderapporten för programmet fastställer att man allvarligt misslyckats med att uppnå målen i resultatramen, kan den göra finansiella korrigeringar för de berörda prioriteringarna i enlighet med de fondspecifika bestämmelserna. Kommissionen ska ha befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 142 för att fastsälla kriterier och metoder för att avgöra hur omfattande finansiella korrigeringar som ska göras.

5.   Punkt 2 ska inte gälla för program inom målet Europeiskt territoriellt samarbete eller för avdelning V i EHFF-förordningen.

   

   

   

   

   

Motivering

Ändringsrekommendationen återspeglar ett motstånd mot inrättandet av en resultatreserv på nationell nivå eftersom kommittén fruktar att en sådan mekanism kan leda till att man fastställer resultatmål som är mycket blygsamma och därmed lätta att uppnå, för att kunna få extra finansiering. Följden skulle bli att man uppmuntrade projekt med små ambitioner, vilket skulle missgynna innovation.

Ändringsrekommendation 25

Artikel 21

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

Villkor kopplade till samordningen av medlemsstaternas ekonomiska politik

 

   […]

4.   När medlemsstaten får ekonomiskt stöd i enlighet med punkt 1 d som är kopplat till ett saneringsprogram kan kommissionen genom undantag från punkt 1 ändra partnerskapsavtalet och programmen utan något förslag från medlemsstaten, i syfte att maximera de tillgängliga GSR-medlens effekt på tillväxt och konkurrenskraft. För att säkerställa ett effektivt genomförande av partnerskapsavtalet och relevanta program ska kommissionen delta i förvaltningen av dem enligt vad som anges i saneringsprogrammet eller i det samförståndsavtal som undertecknats med den berörda medlemsstaten.

5.   Om en medlemsstat underlåter att svara på den begäran från kommissionen som avses i punkt 1 eller inte svarar på ett tillfredsställande sätt inom en månad efter att kommissionen lämnat de synpunkter som avses i punkt 2 får kommissionen inom tre månader efter att ha lämnat sina synpunkter anta ett beslut genom genomförandeakter om att helt eller delvis ställa in utbetalningarna till de berörda programmen.

6.   Kommissionen ska genom genomförandeakter helt eller delvis ställa in betalningarna och åtagandena för de berörda programmen i följande fall:

a)

Rådet beslutar att medlemsstaten inte uppfyller de särskilda åtgärder som rådet fastställt i enlighet med artikel 136.1 i fördraget.

b)

Rådet beslutar i enlighet med artikel 126.8 eller 126.11 i fördraget att medlemsstaten inte har vidtagit effektiva åtgärder för att korrigera sitt alltför stora underskott.

c)

Rådet drar slutsatsen i enlighet med artikel 8.3 i förordning (EU) nr […]/2011 [om förebyggande och korrigering av makroekonomiska obalanser] att medlemsstaten vid två på varandra följande tillfällen inte har lämnat in en tillräcklig plan för korrigerande åtgärder eller rådet antar ett beslut om bristande uppfyllelse i enlighet med artikel 10.4 i den förordningen.

d)

Kommissionen drar slutsatsen att medlemsstaten inte har vidtagit åtgärder för att genomföra det saneringsprogram som avses i rådets förordning (EU) nr 407/2010 eller rådets förordning (EG) nr 332/2002 och beslutar följaktligen att inte tillåta utbetalningen av det ekonomiska stöd som beviljats medlemsstaten.

e)

Styrelsen för den europeiska stabilitetsmekanismen drar slutsatsen att villkoren för ekonomiskt stöd från ESM i form av ESM-lån till medlemsstaten i fråga inte uppfyllts och beslutar följaktligen att inte betala ut det stabilitetsstöd som beviljats.

7.   När kommissionen beslutar att helt eller delvis ställa in utbetalningarna eller åtagandena i enlighet med punkterna 5 respektive 6 ska kommissionen se till att inställandet är proportionerligt och effektivt med hänsyn till de ekonomiska och sociala förhållandena i den berörda medlemsstaten, samt att principen om likabehandling av medlemsstaterna följs, särskilt när det gäller hur den berörda medlemsstatens ekonomi påverkas.

8.   Kommissionen ska utan dröjsmål häva inställandet av utbetalningar och åtaganden om medlemsstaten föreslår ändringar av partnerskapsavtalet och relevanta program enligt vad kommissionen begärt och om kommissionen godkänner ändringarna, samt om något av följande villkor uppfylls:

a)

Rådet har beslutat att medlemsstaten genomfört de särskilda åtgärder som rådet fastställt i enlighet med artikel 136.1 i fördraget.

b)

Förfarandet vid alltför stora underskott hålls vilande i enlighet med artikel 9 i förordning (EC) nr 1467/97 eller rådet har beslutat i enlighet med artikel 126.12 i fördraget att upphäva beslutet om att ett alltför stort överskott föreligger.

c)

Rådet har godkänt den plan för korrigerande åtgärder som den berörda medlemsstaten har lämnat in i enlighet med artikel 8.2 i förordning (EU) nr […] [förordningen om förfarandet vid alltför stora obalanser] eller förfarandet vid alltför stora obalanser hålls vilande i enlighet med artikel 10.5 i den förordningen eller rådet har avslutat förfarandet vid alltför stora obalanser i enlighet med artikel 11 i den förordningen.

d)

Kommissionen har dragit slutsatsen att medlemsstaten har vidtagit åtgärder för att genomföra det saneringsprogram som avses i rådets förordning (EU) nr 407/2010 eller rådets förordning (EG) nr 332/2002 och har därför tillåtit utbetalningen av det ekonomiska stöd som beviljats medlemsstaten.

e)

Styrelsen för den europeiska stabilitetsmekanismen har dragit slutsatsen att villkoren för ekonomiskt stöd i form av ESM-lån till medlemsstaten i fråga har uppfyllts och har därför beslutat att betala ut det stabilitetsstöd som beviljats.

Samtidigt ska rådet på förslag av kommissionen besluta att ombudgetera de inställda åtagandena i enlighet med artikel 8 i rådets förordning (EU) nr […] om den fleråriga budgetramen för 2014–2020.

Villkor kopplade till samordningen av medlemsstaternas ekonomiska politik

 

   […]

   

   

   

   

   

Motivering

Kommittén avvisar helt alla förslag som syftar till att koppla sammanhållningspolitiken till stabilitetspakten (makroekonomiska villkor). Regionkommittén anser att de makroekonomiska villkoren lämpar sig bättre för andra mål än sammanhållningspolitikens. Vi anser därför att de regionala myndigheterna inte bör bestraffas för att vissa medlemsländer inte uppfyller sina åtaganden, särskilt med avseende på statsskulden. I vissa fall kan avtal och operativa program behöva ändras, men ReK avvisar partiell eller total betalningsinställelse.

Ändringsrekommendation 26

Artikel 23

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

Utformning av programmen

1.   GSR-fonderna ska genomföras genom program i enlighet med partnerskapsavtalen. Varje program ska omfatta perioden 1 januari 2014–31 december 2020.

2.   Programmen ska upprättas av medlemsstaterna eller av en myndighet de utser, i samarbete med partnerna.

3.   Medlemsstaterna ska lämna in programmen samtidigt med partnerskapsavtalen, med undantag av program inom Europeiskt territoriellt samarbete som ska lämnas in inom sex månader efter godkännandet av den gemensamma strategiska ramen. Alla program ska åtföljas av den förhandsutvärdering som avses i artikel 48.

Utformning av programmen

1.   GSR-fonderna ska genomföras genom program i enlighet med partnerskapsavtalen. Varje program ska omfatta perioden 1 januari 2014–31 december 2020.

2.   Programmen ska upprättas av medlemsstaterna eller av en myndighet de utser, i samarbete med partnerna.

3.   

   Medlemsstaterna ska lämna in programmen partnerskapsavtalen, med undantag av program inom Europeiskt territoriellt samarbete som ska lämnas in inom sex månader efter godkännandet av den gemensamma strategiska ramen. Alla program ska åtföljas av den förhandsutvärdering som avses i artikel 48.

Motivering

Kommittén anser att valet att utarbeta flerfondsprogram (något som kommittén stöder helhjärtat) bör uppmuntras och stödjas konkret av samtliga aktörer (kommissionen, medlemsstaterna och de lokala och regionala myndigheterna). Kommissionen bör därför undanröja administrativa hinder och undvika en ökning av kontrollerna som, med hänvisning till proportionalitetsprincipen, skulle kunna orsakas av att ett flerfondsprogram har större ekonomiska dimensioner. ReK hyser också farhågor för att kravet på att samtidigt lämna in avtal och program skulle kunna leda till att inledningen av driften försenas. Därför föreslås en tidsgräns på 6 månader.

Ändringsrekommendation 27

Artikel 25.1

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

Antagande av program

1.   Kommissionen ska, med beaktande av förhandsbedömningen, bedöma hur programmen överensstämmer med denna förordning och med de fondspecifika bestämmelserna samt om de effektivt bidrar till de tematiska målen och unionens prioriteringar för varje GSR-fond, det gemensamma strategiska ramverket, partnerskapsavtalet, de landsspecifika rekommendationerna i enlighet med artikel 121.2 i fördraget och de rådsrekommendationer som antagits i enlighet med artikel 148.4 i fördraget. I bedömningen ska man särskilt beakta programstrategins lämplighet, motsvarande mål, indikatorer och fördelningen av budgetmedel.

Antagande av program

1.   Kommissionen ska, med beaktande av förhandsbedömningen, bedöma hur programmen överensstämmer med denna förordning och med de fondspecifika bestämmelserna samt om de effektivt bidrar till de tematiska målen och unionens prioriteringar för varje GSR-fond, det gemensamma strategiska ramverket, partnerskapsavtalet, de landsspecifika rekommendationerna i enlighet med artikel 121.2 i fördraget och de rådsrekommendationer som antagits i enlighet med artikel 148.4 i fördraget. I bedömningen ska man särskilt beakta programstrategins lämplighet , motsvarande mål, indikatorer och fördelningen av budgetmedel.

Motivering

ReK anser att det är nödvändigt att understryka att utvärderingen också måste visa om strategin är praktiskt genomförbar, inte bara lämplig.

Ändringsrekommendation 28

Artikel 28.1

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

Lokalt ledd utveckling

1.   Lokalt ledd utveckling, som valts till Leaders strategi för lokal utveckling inom EJFLU, ska

a)

vara inriktad på specifika subregionala territorier,

b)

ledas av lokala aktionsgrupper som består av företrädare för offentliga och privata lokala socioekonomiska intressegrupper och där varken den offentliga sektorn eller någon enskild intressegrupp får ha mer än 49 % av rösterna,

Lokalt ledd utveckling

1.   Lokalt ledd utveckling, som valts till Leaders strategi för lokal utveckling inom EJFLU, ska

a)

vara inriktad på specifika subregionala territorier,

b)

ledas av lokala aktionsgrupper som består av företrädare för offentliga och privata lokala socioekonomiska intressegrupper och där varken den offentliga sektorn eller någon enskild intressegrupp får ha mer än 49 % av rösterna,

Motivering

De lokala partnerskap som redan finns bör inte orimligt bestraffas för att deras interna omröstningssystem inte exakt motsvarar kraven i förslaget till direktiv. Förordningen bör ge tillräckligt med spelrum för partnerna att hitta en fungerande lösning under förberedelsen av partnerskapsavtalet.

Ändringsrekommendation 29

Artikel 29

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

Lokala utvecklingsstrategier

1.   En lokal utvecklingsstrategi ska innehålla åtminstone följande delar:

a)

Uppgifter om område och befolkning som omfattas av strategin.

b)

En analys av områdets utvecklingsbehov och möjligheter, inklusive en analys av starka och svaga sidor, möjligheter och hot.

c)

En beskrivning av strategin och dess mål, en beskrivning av på vilket sätt strategin är integrerad och innovativ samt en hierarki av mål, inklusive tydliga och mätbara mål för utfall eller resultat. Strategin ska överensstämma med relevanta program inom samtliga berörda GSR-fonder.

d)

En beskrivning av hur lokalsamhället ska göras delaktigt i utvecklingen av strategin.

e)

En handlingsplan som visar hur målen omsätts i åtgärder.

f)

En beskrivning av förvaltnings- och övervakningsbestämmelserna för strategin, som visar att den lokala aktionsgruppen har kapacitet att genomföra strategin, samt en beskrivning av de särskilda bestämmelserna om utvärdering.

g)

Strategins finansieringsplan, inklusive planerade anslag från var och en av GSR-fonderna.

2.   Medlemsstaterna ska fastställa kriterierna för urvalet av lokala utvecklingsstrategier. De fondspecifika bestämmelserna kan innehålla urvalskriterier.

[….]

6.   Kommissionen ska ha befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 142 om fastställande av område och befolkning som omfattas av den strategi som avses i punkt 1 a.

Lokala utvecklingsstrategier

1.   En lokal utvecklingsstrategi ska innehålla följande delar:

a)

Uppgifter om område och befolkning som omfattas av strategin.

b)

En analys av områdets utvecklingsbehov och möjligheter, inklusive en analys av starka och svaga sidor, möjligheter och hot.

c)

En beskrivning av strategin och dess mål, en beskrivning av på vilket sätt strategin är integrerad .

)

En handlingsplan som visar hur målen omsätts i åtgärder.

)

En beskrivning av förvaltnings- och övervakningsbestämmelserna för strategin, som visar att den lokala aktionsgruppen har kapacitet att genomföra strategin, samt en beskrivning av de särskilda bestämmelserna om utvärdering.

)

Strategins finansieringsplan, inklusive planerade anslag från var och en av GSR-fonderna.

2.   Medlemsstaterna ska fastställa kriterierna för urvalet av lokala utvecklingsstrategier. De fondspecifika bestämmelserna kan innehålla urvalskriterier.

[….]

   

Motivering

ReK välkomnar kommissionens förslag till åtgärder för lokal utveckling och integrerad territoriell investering, men efterlyser samtidigt en förenkling av arrangemang och förfaranden i samband med genomförandet av dessa nya bestämmelser så att inte de lokala aktörerna avskräcks från att använda dem. ReK ser det därför som onödigt att stipulera en delegerad akt också för fastställandet av de regioner och befolkningsgrupper som berörs av den lokala utvecklingsstrategin eftersom sådana åtaganden i normalfallet faller under de lokala och regionala myndigheternas behörighet eftersom det krävs särskilda kunskaper om den berörda regionens utveckling och problem. Dessutom bör det vara helt möjligt att kombinera lokala utvecklingsstrategier med integrerade territoriella investeringar och gemensamma handlingsplaner.

Det är viktigt att de lokala utvecklingsstrategier som införs kan främja förbindelserna mellan stad och landsbygd och att de lokala aktörerna i stadsnära områden kan delta fullt ut som partner i dessa lokala utvecklingsstrategier.

Ändringsrekommendation 30

Artikel 35

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

Ansökningar om utbetalningar som innehåller utgifter för finansieringsinstrument

2.   När det gäller de finansieringsinstrument som avses i artikel 33.1 b och som genomförs i enlighet med artikel 33.4 a och b, ska det sammanlagda belopp av stödberättigande utgifter som anges i betalningsansökningar omfatta och separat ange det sammanlagda stödbelopp som betalats ut eller som ska betalas ut till finansieringsinstrumentet för investeringar i slutmottagare under en förutbestämd period på högst två år, inklusive förvaltningskostnader och avgifter.

3.   Det belopp som fastställts i enlighet med punkt 2 ska anpassas i efterföljande ansökningar om utbetalningar för att beakta differensen mellan det stödbelopp som tidigare betalats ut till det berörda finansieringsinstrumentet och de belopp som verkligen investerats i slutmottagarna, plus förvaltningskostnader och avgifter som betalats. Dessa belopp ska anges separat i ansökan om utbetalning.

[….]

Ansökningar om utbetalningar som innehåller utgifter för finansieringsinstrument

2.   När det gäller de finansieringsinstrument som avses i artikel 33.1 b och som genomförs i enlighet med artikel 33.4 a och b, ska det sammanlagda belopp av stödberättigande utgifter som anges i betalningsansökningar omfatta och separat ange det sammanlagda stödbelopp som betalats ut eller som ska betalas ut till finansieringsinstrumentet för under en förutbestämd period på högst två år, inklusive förvaltningskostnader och avgifter.

3.   

[….]

Motivering

Texten i förslaget till förordning främjar användningen av kommissionens standardinstrument med det lovvärda syftet att hindra alltför stor användning av finansieringsinstrument endast för att certifiera utgifter. Kommitténs ändringsförslag syftar till att återställa balansen genom ökad diversifiering av villkoren och till att införa en toleransmarginal med avseende på förmågan att respektera prognoserna.

Ändringsrekommendation 31

Artikel 39

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

Användning av kvarvarande medel när programmet avslutats

Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att kapital och vinster och andra inkomster som kan härledas från GSR-fondernas stöd till finansieringsinstrumenten används i överensstämmelse med programmets syfte under minst tio år efter det att programmet avslutats.

Användning av kvarvarande medel när programmet avslutats

Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att kapital och vinster och andra inkomster som kan härledas från GSR-fondernas stöd till finansieringsinstrumenten används i överensstämmelse med programmets syfte under minst år efter det att programmet avslutats.

Motivering

Kommittén anser att kravet på användning av finansieringsinstrumenten och de resurser de ger upphov till inte bör gälla så länge. En period på tio år efter det att programmet avslutats innebär en lång tid av rättsosäkerhet.

Ändringsrekommendation 32

Artikel 40.2

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

Rapport om genomförande av finansieringsinstrument

2.   Den rapport som avses i punkt 1 ska för varje finansieringsinstrument omfatta följande uppgifter:

a)

Från vilket program och vilken prioritering GSR-fondernas stöd kommer.

[….]

e)

Stödbelopp som finansieringsinstrumentet betalat ut eller anslagit i garantikontrakt till slutmottagarna per program och prioritering eller åtgärd som omfattas av betalningsansökningar som lämnats in till kommissionen.

f)

Finansieringsinstrumentets inkomster och återbetalningar till det.

g)

Multiplikatoreffekt för finansieringsinstrumentets investeringar samt värdet av investeringar och deltagande.

h)

Finansieringsinstrumentets bidrag till att uppnå indikatorerna för programmet och prioriteringen i fråga.

[….]

Rapport om genomförande av finansieringsinstrument

2.   Den rapport som avses i punkt 1 ska för varje finansieringsinstrument omfatta följande uppgifter:

a)

Från vilket program och vilken prioritering GSR-fondernas stöd kommer.

[….]

e)

Stödbelopp som finansieringsinstrumentet betalat ut eller anslagit i garantikontrakt till slutmottagarna per program och prioritering eller åtgärd som omfattas av betalningsansökningar som lämnats in till kommissionen.

)

Multiplikatoreffekt för finansieringsinstrumentets investeringar samt värdet av investeringar och deltagande.

[….]

Motivering

Syftet är att förenkla kraven på vad som måste rapporteras årligen till kommissionen vad avser genomförandet av finansieringsinstrumenten.

Ändringsrekommendation 33

Artikel 42.1

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

Övervakningskommitténs sammansättning

1.   Övervakningskommittén ska bestå av företrädare för förvaltningsmyndigheten och förmedlande organ samt företrädare för partnerna. Varje ledamot av övervakningskommittén ska vara röstberättigad.

I övervakningskommittén för ett program inom målet Europeiskt territoriellt samarbete ska det också finnas företrädare för de eventuella tredjeländer som deltar i programmet.

Övervakningskommitténs sammansättning

1.   Övervakningskommittén ska bestå av företrädare för förvaltningsmyndigheten och förmedlande organ samt företrädare för partnerna. Varje ledamot av övervakningskommittén ska vara röstberättigad.

I övervakningskommittén för ett program inom målet Europeiskt territoriellt samarbete ska det också finnas företrädare för de eventuella tredjeländer som deltar i programmet

Motivering

Det framstår inte klart hur man i det europeiska territoriella samarbetet ska inlemma deltagande av tredjeländer och territorier som gränsar till de yttersta randområdena. När det gäller program som, förutom från Eruf, får medel från det europeiska grannskapsinstrumentet eller föranslutningsinstrumentet, som det hänvisas till i artikel 28 i förordningen om territoriellt samarbete, är tredjeländers deltagande en nödvändighet. När det gäller de yttersta randområdena omfattas dock inte tredjeländer och angränsande territorier (förutom undantagen Kanarieöarna och Marocko) av vare sig det europeiska grannskapsinstrumentet eller föranslutningsinstrumentet. Dessa länder får stöd från EUF, och de bidrar inte med några extramedel till det europeiska territoriella samarbetet. Följaktligen, även om det krävs samarbete med tredjeländer, får de territoriella samarbetsprogrammen för de yttersta randområdena bara stöd från Eruf, och även om 30 % av dessa medel kan utnyttjas utanför EU bör inte dessa tredjeländer delta i övervakningskommittéerna.

Ändringsrekommendation 34

Artikel 43.1

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

Övervakningskommitténs uppgifter

1.   Övervakningskommittén ska sammanträda minst en gång om året och ska granska genomförandet av programmet och framstegen när det gäller att uppnå dess mål. Vid granskningen ska den ta hänsyn till ekonomiska uppgifter och allmänna och programspecifika indikatorer, inklusive förändringar i resultatindikatorerna och framsteg i riktning mot kvantifierade målvärden och de delmål som anges i resultatramarna.

Övervakningskommitténs uppgifter

1.   Övervakningskommittén ska sammanträda minst en gång om året och ska granska genomförandet av programmet och framstegen när det gäller att uppnå dess mål. Vid granskningen ska den ta hänsyn till ekonomiska uppgifter och allmänna och programspecifika indikatorer, inklusive förändringar i resultatindikatorerna och framsteg i riktning mot kvantifierade målvärden och de delmål som anges i resultatramarna.

Motivering

För att kunna utvärdera genomförandet av programmet måste man beakta också den utvärdering som genomförs fortlöpande under programperioden enligt artikel 49.

Ändringsrekommendation 35

Artikel 47, ny punkt 2

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

Allmänna bestämmelser

1.   Syftet med utvärderingar är att förbättra kvaliteten på programmens utformning och genomförande samt att bedöma deras effektivitet och verkan. Programmens verkan ska utvärderas i enlighet med de respektive GSR-fondernas uppdrag i förhållande till målen i unionens strategi för smart och hållbar tillväxt för alla (2) och i förhållande till deras bruttonationalprodukt per capita och arbetslöshet, där så är lämpligt.

2.   Medlemsstaterna ska tillhandahålla de resurser som krävs för att genomföra utvärderingarna, och säkerställa att förfaranden finns för att framställa och samla in de uppgifter som krävs för utvärderingarna, inklusive uppgifter rörande allmänna och, där så är lämpligt, programspecifika indikatorer.

Allmänna bestämmelser

1.   Syftet med utvärderingar är att förbättra kvaliteten på programmens utformning och genomförande samt att bedöma deras effektivitet och verkan. Programmens verkan ska utvärderas i enlighet med de respektive GSR-fondernas uppdrag i förhållande till målen i unionens strategi för smart och hållbar tillväxt för alla (2) och i förhållande till deras bruttonationalprodukt per capita och arbetslöshet, där så är lämpligt.

   

   Medlemsstaterna ska tillhandahålla de resurser som krävs för att genomföra utvärderingarna, och säkerställa att förfaranden finns för att framställa och samla in de uppgifter som krävs för utvärderingarna, inklusive uppgifter rörande allmänna och, där så är lämpligt, programspecifika indikatorer.

   

Motivering

Det är viktigt att konsekvensbedömningarna beaktar också andra aspekter som är viktiga, enligt strategin ”bortom BNP”, i linje med Regionkommitténs yttrande ”Bortom BNP – Att mäta framsteg i en föränderlig värld” (ReK 163/2010 fin).

Ändringsrekommendation 36

Artikel 48.3

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

3.   Genom förhandsutvärderingarna ska man bedöma

[….]

g)

om de kvantifierade målvärdena för indikatorerna är realistiska i förhållande till det planerade stödet från GSR-fonderna,

h)

vilket skäl som finns för den förslagna formen av stöd,

i)

hur väl personalen och den administrativa kapaciteten har anpassats till förvaltningen av programmet,

j)

hur lämpliga förfarandena är för övervakning av programmet och för att samla in de uppgifter som krävs för utvärderingarna,

k)

hur lämpliga de utvalda delmålen är för resultatramarna,

l)

hur lämpliga de planerade åtgärderna är för att främja jämställdhet mellan män och kvinnor och förhindra diskriminering, och

m)

hur lämpliga de planerade åtgärderna är för att främja hållbar utveckling.

3.   Genom förhandsutvärderingarna ska man bedöma

[….]

g)

om de kvantifierade målvärdena för indikatorerna är realistiska i förhållande till det planerade stödet från GSR-fonderna,

h)

vilket skäl som finns för den förslagna formen av stöd,

i)

hur väl personalen och den administrativa kapaciteten har anpassats till förvaltningen av programmet,

)

hur lämpliga de planerade åtgärderna är för att främja jämställdhet mellan män och kvinnor och förhindra diskriminering, och

)

hur lämpliga de planerade åtgärderna är för att främja hållbar utveckling.

Motivering

Kommittén anser att förhandsutvärderingar inte rimligtvis kan innehålla faktorer som inte kan mätas på ett korrekt sätt innan programmen inletts eller sådana faktorer som redan redovisats i andra dokument (t.ex. förvaltnings- och kontrollsystem, partnerskapsavtal). Därför föreslås att vissa uppgifter stryks.

Ändringsrekommendation 37

Artikel 49, ny punkt 4

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

Utvärdering under programperioden

1.   En plan för utvärdering ska upprättas av förvaltningsmyndigheten för varje program och lämnas in enligt de fondspecifika reglerna.

2.   Medlemsstaterna ska säkerställa att lämplig utvärderingskapacitet finns att tillgå.

3.   Under programperioden ska förvaltningsmyndigheterna genomföra utvärderingarna, inklusive utvärderingar av effektivitet och verkan för varje program med utgångspunkt i utvärderingsplanen. Åtminstone en gång under programperioden ska man med hjälp av en utvärdering bedöma hur stödet från GSR-fonderna har medverkat till målen för varje prioriterat område. Alla utvärderingar ska granskas av övervakningskommittén och sändas till kommissionen.

4.   Kommissionen får på eget initiativ genomföra utvärderingar av program.

Utvärdering under programperioden

1.   En plan för utvärdering ska upprättas av förvaltningsmyndigheten för varje program och lämnas in enligt de fondspecifika reglerna.

2.   Medlemsstaterna ska säkerställa att lämplig utvärderingskapacitet finns att tillgå.

3.   Under programperioden ska förvaltningsmyndigheterna genomföra utvärderingarna, inklusive utvärderingar av effektivitet och verkan för varje program med utgångspunkt i utvärderingsplanen. Åtminstone en gång under programperioden ska man med hjälp av en utvärdering bedöma hur stödet från GSR-fonderna har medverkat till målen för varje prioriterat område. Alla utvärderingar ska granskas av övervakningskommittén och sändas till kommissionen.

   

.   Kommissionen får på eget initiativ genomföra utvärderingar av program.

Motivering

För en ökad resultatinriktning är det lämpligt att de resultat som utvärderingarna under programperioden ger upphov till används konkret för att förbättra programmens effektivitet.

Ändringsrekommendation 38

Artikel 54.1

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

Inkomstgenererande projekt

1.   Genererad nettoinkomst efter avslutandet av en insats under en specifik referensperiod ska fastställas i förväg genom en av följande metoder:

a)

Tillämpning av ett inkomstprocentsats enligt en schablonsats för den berörda typen av insats.

b)

Beräkning av det aktuella värdet av nettointäkten av insatsen, med hänsyn till principen om den som förorenar ska betala och, där så är lämpligt, mot bakgrund av överväganden om skälighet kopplade till den berörda medlemsstatens relativa välstånd.

De stödberättigande utgifterna för insatsen som ska samfinansieras får inte överstiga det aktuella värdet av investeringskostnaderna minus det aktuella värdet av nettoinkomsten, fastställd enligt en av dessa metoder

Kommissionen ska ha befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 142 rörande definitionen av den schablonsats som avses i punkt a ovan.

Kommissionen ska anta metoderna i punkt b ovan genom genomförandeakter i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 143.3.

Inkomstgenererande projekt

1.   Genererad nettoinkomst efter avslutandet av en insats under en specifik referensperiod ska fastställas i förväg genom en av följande metoder:

a)

Tillämpning av ett inkomstprocentsats enligt en schablonsats för den berörda typen av insats.

b)

Beräkning av det aktuella värdet av nettointäkten av insatsen, med hänsyn till principen om den som förorenar ska betala och, där så är lämpligt, mot bakgrund av överväganden om skälighet kopplade till den berörda medlemsstatens relativa välstånd.

De stödberättigande utgifterna för insatsen som ska samfinansieras får inte överstiga det aktuella värdet av investeringskostnaderna minus det aktuella värdet av nettoinkomsten, fastställd enligt en av dessa metoder

örande definitionen av den schablonsats som avses i punkt a ovan

Kommissionen ska anta metoderna i punkt b ovan genom genomförandeakter i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 143.3.

Motivering

Regionkommittén anser att man bör återinföra de bestämmelser som gällde under perioden 2000–2006, som stipulerade tillämpningen av en enda särskild (lägre) finansieringsgrad för inkomstgenererande projekt för att inte avskräcka initiativtagare till projekt.

Ändringsrekommendation 39

Artikel 55

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

Stödberättigande

1.   Stödberättigande för utgifter ska fastställas utifrån nationella bestämmelser, utom när särskilda bestämmelser har fastställts i eller på grundval av den här förordningen eller de fondspecifika bestämmelserna.

[…]

6.   Nettoinkomst som genererats av en insats medan den pågår och som inte tagits med i beräkningen vid godkännandet av en insats ska dras av från de stödberättigande utgifterna för insatsen i den ansökan om slutbetalning som lämnas in av stödmottagaren. Denna bestämmelse ska inte gälla finansieringsinstrument och priser.

Stödberättigande

1.   Stödberättigande för utgifter ska fastställas utifrån nationella bestämmelser, utom när särskilda bestämmelser har fastställts i eller på grundval av den här förordningen eller de fondspecifika bestämmelserna.

[…]

   

[…]

   

Motivering

För att inte öka kontrollbördan medan verksamheten genomförs bör punkt 6 strykas. En ny punkt 9 bör införas, eftersom det territoriella samarbetet förtjänar ett särskilt system, då tillämpningen eller harmoniseringen av olika nationella regler skulle innebära ett alltför stort administrativt hinder för ett korrekt genomförande av projekten.

Ändringsrekommendation 40

Artikel 59.3

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

Särskilda bestämmelser för stödberättigande

3.   Följande kostnader ska inte berättiga till bidrag från GSR-fonderna:

a)

Skuldräntor.

b)

Förvärv av obebyggd och bebyggd mark för ett belopp som överskrider 10 % av de totala stödberättigande utgifterna för insatsen i fråga. I väl motiverade undantagsfall kan en högre procentsats beviljas för miljöbevarande insatser.

c)

Återbetalningsbar mervärdesskatt. Mervärdesskatt ska emellertid vara stödberättigande i de fall den inte kan återbetalas enligt nationell lagstiftning för mervärdesskatt och betalas av en icke-beskattningsbar person i den mening som avses i artikel 13.1 första stycket i direktiv 2006/112/EG, förutsatt att sådana mervärdesskattebelopp inte hänför sig till tillhandahållandet av infrastruktur.

Särskilda bestämmelser för stödberättigande

3.   Följande kostnader ska inte berättiga till bidrag från GSR-fonderna:

a)

Skuldräntor.

b)

Förvärv av obebyggd och bebyggd mark för ett belopp som överskrider 10 % av de totala stödberättigande utgifterna för insatsen i fråga. I väl motiverade undantagsfall kan en högre procentsats beviljas för miljöbevarande insatser.

c)

Återbetalningsbar mervärdesskatt. .

Motivering

Kommittén anser att enbart återbetalningsbar mervärdesskatt inte ska berättiga till bidrag från GSR-fonderna. Om den mervärdesskatt som inte är återbetalningsbar betraktas som icke-stödberättigade utgifter i alla projekt som genomförs av offentliga institutioner kommer det att avsevärt öka den nationella medfinansieringen och äventyra de regionala och lokala myndigheternas möjligheter att genomföra projekt. Vidare anser ReK att bestämmelserna om icke stödberättigande kostnader för mervärdesskatt i samband med tillhandahållandet av infrastruktur är diskriminerande i förhållande till andra typer av verksamhet.

Ändringsrekommendation 41

Artikel 64

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

Ackreditering och samordning

 

   […]

3.   Ackrediteringen ska grundas på ett yttrande från ett oberoende revisionsorgan som ska bedöma om organet uppfyller ackrediteringskriterierna. Det oberoende revisionsorganet ska utföra sitt arbete i enlighet med internationellt vedertagna redovisningsnormer.

[…]

5.   Medlemsstaten får utse ett samordnande organ vars ansvar är att stå i nära kontakt med och lämna information till kommissionen, främja en harmoniserad tillämpning av unionens bestämmelser, utarbeta en sammanfattande rapport med en översikt på nationell nivå över alla förvaltningsförklaringar och revisionsyttranden samt samordna genomförandet av korrigerande åtgärder rörande alla brister av allmän karaktär.

Ackreditering och samordning

 

   […]

   

[…]

   

Motivering

Syftet är att undvika en mångfald organ och instanser som gör förvaltnings- och kontrollsystemet än mer komplext.

Ändringsrekommendation 42

Artikel 67

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

Gemensamma regler för utbetalningar

1.   Kommissionens utbetalning av GSR-fondernas bidrag till varje program ska göras i enlighet med budgetanslagen och under förutsättning att det finns medel tillgängliga. Varje betalning ska överföras till det tidigaste öppna budgetåtagandet för den berörda fonden.

2.   Betalningarna ska ske i form av förfinansiering, mellanliggande betalningar och utbetalning av ett eventuellt årligt saldo samt av slutsaldot.

3.   När det gäller stödformer i enlighet med artikel 57.1 b, c och d ska de belopp som betalats ut till stödmottagaren betraktas som stödberättigande utgifter.

Gemensamma regler för utbetalningar

1.   Kommissionens utbetalning av GSR-fondernas bidrag till varje program ska göras i enlighet med budgetanslagen och under förutsättning att det finns medel tillgängliga. Varje betalning ska överföras till det tidigaste öppna budgetåtagandet för den berörda fonden.

2.   Betalningarna ska ske i form av förfinansiering, mellanliggande betalningar och utbetalning av slutsaldot.

3.   När det gäller stödformer i enlighet med artikel 57.1 b, c och d ska de belopp som betalats ut till stödmottagaren betraktas som stödberättigande utgifter.

Motivering

Vi är emot hänvisningen till ett ”årligt saldo”, eftersom det inför principen om ett årligt avslutande av räkenskaperna. Vi anser att den föreslagna årliga räkenskapsavslutningen i verkligheten innebär att man inför ett årligt avslutande som ökar den administrativa bördan, obligatoriska finansiella korrigeringar för oriktigheter som upptäcks av kommissionen och/eller revisionsrätten och minskar den flexibilitet i deklarationen och ersättandet av ”överbokningsutgifter” som finns i den aktuella perioden 2007–2013.

Ändringsrekommendation 43

Artikel 75.1 a

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

Inlämnande av uppgifter

1.   Senast den 1 februari året efter räkenskapsperiodens slut ska medlemsstaten lämna in följande dokument och uppgifter till kommissionen, i enlighet med [artikel 56] i budgetförordningen:

a)

Attesterade årsredovisningar för relevanta organ som ackrediterats i enlighet med artikel 64.

Inlämnande av uppgifter

1.   Senast den 1 februari året efter räkenskapsperiodens slut ska medlemsstaten lämna in följande dokument och uppgifter till kommissionen, i enlighet med [artikel 56] i budgetförordningen:

a)

Attesterade årsredovisningar för relevanta organ som ackrediterats i enlighet med artikel 64

Motivering

Det skulle vara bra om beslutet om den årliga redovisningen, liksom under innevarande programperiod, kan fattas fritt av attesteringsmyndigheten själv. De tidsramar som fastställs i artikel 75 är svåra att respektera, eftersom de är för snäva.

Ändringsrekommendation 44

Artikel 82.2

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

Investering för tillväxt och sysselsättning

 

   […]

2.   Medel för målet Investering för tillväxt och sysselsättning ska anslås till följande tre kategorier av Nuts 2-regioner:

a)

Mindre utvecklade regioner, vars BNP per capita är mindre än 75 % av genomsnittlig BNP i EU-27.

b)

Övergångsregioner, vars BNP per capita är mellan 75 % och 90 % av genomsnittlig BNP i EU-27.

c)

Mer utvecklade regioner, vars BNP per capita är mer än 90 % av genomsnittlig BNP i EU-27.

Regioner delas in i de tre kategorierna utifrån hur deras BNP per capita, mätt i köpkraftspariteter och beräknad på grundval av uppgifter för unionen för perioden 2006–2008, förhåller sig till genomsnittlig BNP i EU-27 under samma period.

Investering för tillväxt och sysselsättning

 

   […]

2.   Medel för målet Investering för tillväxt och sysselsättning ska anslås till följande tre kategorier av Nuts 2-regioner:

a)

Mindre utvecklade regioner, vars BNP per capita är mindre än 75 % av genomsnittlig BNP i EU-27.

b)

Övergångsregioner, vars BNP per capita är mellan 75 % och 90 % av genomsnittlig BNP i EU-27.

c)

Mer utvecklade regioner, vars BNP per capita är mer än 90 % av genomsnittlig BNP i EU-27.

Regioner delas in i de tre kategorierna utifrån hur deras BNP per capita, mätt i köpkraftspariteter och beräknad på grundval av uppgifter för unionen för , förhåller sig till genomsnittlig BNP i EU-27 under samma period.

Motivering

För att precisera att man ska använda de senaste tillgängliga uppgifterna för att fastställa om en region är stödberättigad, och inte uppgifter från 2006–2008, som är före krisen.

Ändringsrekommendation 45

Artikel 83.2

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

Samlade medel

2.   Kommissionen ska genom genomförandeakter anta ett beslut om årlig fördelning per medlemsstat av de samlade medlen, utan att det påverkar tillämpningen av punkt 3 i den här artikeln eller artikel 84.7.

Samlade medel

2.   Kommissionen ska genom genomförandeakter anta ett beslut om årlig fördelning per medlemsstat av de samlade medlen, utan att det påverkar tillämpningen av punkt 3 i den här artikeln eller artikel 84.7

Motivering

ReK vill säkerställa att de medel som avsätts för territoriellt samarbete kommer att tilldelas av kommissionen per samarbetsområde och inte utifrån en fördelning per medlemsstat.

Ändringsrekommendation 46

Artikel 84

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

Medel för Investering för tillväxt och sysselsättning och för Europeiskt territoriellt samarbete

2.   Följande kriterier ska användas vid fördelningen per medlemsstat:

a)

Stödberättigande befolkning, regionalt välstånd, nationellt välstånd och arbetslöshetsnivå för mindre utvecklade regioner och övergångsregioner.

b)

Stödberättigande befolkning, regionalt välstånd, sysselsättningsgrad, utbildningsnivå och befolkningstäthet för mer utvecklade regioner.

c)

Befolkning, nationellt välstånd och ytareal för Sammanhållningsfonden.

3.   Minst 25 % av strukturfondernas medel för mindre utvecklade regioner, 40 % av medlen för övergångsregioner och 52 % av medlen för mer utvecklade regioner i varje medlemsstat ska tilldelas ESF. För tillämpningen av denna bestämmelse ska stödet till en medlemsstat genom [programmet för livsmedelsstöd för de mest utsatta människorna] betraktas som en del av de medel från strukturfonderna som anslås till ESF.

[….]

5.   Stödet från strukturfonderna för [programmet för livsmedelsstöd för de mest utsatta människorna] inom målet Investering för tillväxt och sysselsättning ska uppgå till 2 500 000 000 euro.

Kommissionen ska genom en genomförandeakt anta ett beslut där den fastställer det belopp som ska överföras från strukturfondsanslaget för varje medlemsstat för hela perioden. Strukturfondsanslaget för varje medlemsstat ska minskas med motsvarande belopp.

De årliga anslagen för det stöd från strukturfonderna som avses i första stycket ska föras in i tillämpliga budgetposter för [programmet för livsmedelsstöd för de mest utsatta människorna] vid 2014 års budgetförfarande.

6.   Av de medel som avsatts för målet Investering för tillväxt och sysselsättning ska 5 % utgöra en resultatreserv som ska anslås i enlighet med artikel 19.

[….]

8.   Medlen för målet Europeiskt territoriellt samarbete ska uppgå till 3,48 % av de samlade medel som är tillgängliga för budgetåtaganden från fonderna under perioden 2014–2020 (dvs. 11 700 000 004 euro).

Medel för Investering för tillväxt och sysselsättning och för Europeiskt territoriellt samarbete

2.   Följande kriterier ska användas vid fördelningen per medlemsstat:

a)

Stödberättigande befolkning, regionalt välstånd, nationellt välstånd och arbetslöshetsnivå för mindre utvecklade regioner och övergångsregioner.

b)

Stödberättigande befolkning, regionalt välstånd, sysselsättningsgrad, utbildningsnivå befolkningstäthet för mer utvecklade regioner.

c)

Befolkning, nationellt välstånd och ytareal för Sammanhållningsfonden.

3.   Minst 2 % av strukturfondernas medel för mindre utvecklade regioner,  % av medlen för övergångsregioner och 40 % av medlen för mer utvecklade regioner i varje medlemsstat ska tilldelas ESF. För tillämpningen av denna bestämmelse ska stödet till en medlemsstat genom [programmet för livsmedelsstöd för de mest utsatta människorna] betraktas som en del av de medel från strukturfonderna som anslås till ESF.

[….]

5.   Stödet för [programmet för livsmedelsstöd för de mest utsatta människorna] ska uppgå till 2 500 000 000 euro.

Kommissionen ska genom en genomförandeakt anta ett beslut där den fastställer det belopp som ska överföras från .

   

[….]

8.   Medlen för målet Europeiskt territoriellt samarbete ska uppgå till 3,48 % av de samlade medel som är tillgängliga för budgetåtaganden från fonderna under perioden 2014–2020 (dvs. 11 700 000 004 euro).

Motivering

Utöver de traditionella kriterierna för att bevilja medlemsstaterna stöd, anser kommittén att man bör beakta kompletterande kriterier, såsom allvarliga och permanenta naturbetingade eller demografiska nackdelar i regionerna, i enlighet med artikel 174 i EUF-fördraget. Andra demografiska kriterier bör också tas i beaktande, såsom stora obalanser i den demografiska fördelningen, avfolkning i vissa områden inom regionen (i synnerhet landsbygds- och gränsområden) och befolkningens åldrande. Dessa faktorer kan få betydande konsekvenser för den ekonomiska utvecklingen och kostnaderna för offentliga tjänster.

Kommittén anser att den föreslagna minsta procentsatsen för tilldelningen till ESF är för hög. Därför bör tröskeln sänkas för de olika regionkategorierna. ReK anser att det är viktigt att låta alla regioner investera i sektorer som har eller kan skapa sysselsättningstillfällen, samtidigt som man säkerställer en ambitiös finansiering till sysselsättning och sociala frågor.

Regelramen för strukturfonderna kan utgöra en ny rättslig grund för EU:s program för livsmedelsstöd till de mest utsatta människorna, men ur finansiell synpunkt kan det inte i något fall ersätta detta program (för livsmedelsstöd), vars mål hör hemma i den gemensamma jordbrukspolitiken.

Slutligen vill ReK säkerställa att de medel som avsätts för territoriellt samarbete kommer att tilldelas av kommissionen per samarbetsområde.

Ändringsrekommendation 47

Artikel 86.4

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

Additionalitet

4.   En kontroll av om de offentliga eller motsvarande utgifterna för strukturåtgärder inom målet Investering för tillväxt och sysselsättning har bibehållits under perioden ska endast göras i de medlemsstater där minst 15 % av befolkningen lever i mindre utvecklade regioner och övergångsregioner.

I de medlemsstater där minst 70 % av befolkningen lever i mindre utvecklade regioner och övergångsregioner ska kontrollen göras på nationell nivå.

I de medlemsstater där mer än 15 % och mindre än 70 % av befolkningen lever i mindre utvecklade regioner och övergångsregioner ska kontrollen göras på nationell och regional nivå. Medlemsstaterna ska i detta syfte förse kommissionen med information om utgifterna i de mindre utvecklade regionerna och övergångsregionerna vid varje etapp i kontrollförfarandet.

Additionalitet

4.   En kontroll av om de offentliga eller motsvarande utgifterna för strukturåtgärder inom målet Investering för tillväxt och sysselsättning har bibehållits under perioden ska endast göras i de medlemsstater där minst % av befolkningen lever i mindre utvecklade regioner och övergångsregioner.

I de medlemsstater där mer än  % och mindre än 70 % av befolkningen lever i mindre utvecklade regioner och övergångsregioner ska kontrollen göras på nationell och regional nivå. Medlemsstaterna ska i detta syfte förse kommissionen med information om utgifterna i de mindre utvecklade regionerna och övergångsregionerna vid varje etapp i kontrollförfarandet.

Motivering

ReK anser att det är onödigt och överflödigt att genomföra kontrollen på grundval av befolkningsstorlek eftersom det faller inom medlemsstaternas befogenhet att fastställa hur principen ska kontrolleras. Att kontrollen av additionalitetsprincipen ska ske i medlemsstater där endast en liten andel av befolkningen lever i mindre utvecklade regioner och övergångsregioner välkomnas. Med beaktande av proportionalitetsprincipen bör tröskelvärdet höjas till 20 % för att förenkla förvaltningen.

Ändringsrekommendation 48

Artikel 87.2 c och h

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

Innehållet i och antagandet av de operativa programmen inom målet Investering för tillväxt och sysselsättning

2.   Ett operativt program ska innehålla följande:

[…]

c)

Det bidrag till det integrerade tillvägagångssättet för territoriell utveckling som anges i partnerskapsavtalet, inklusive

i)

mekanismerna för samordningen mellan fonderna, EJFLU, EHFF och andra finansieringsinstrument på unionsnivå och nationell nivå samt EIB,

ii)

när så är lämpligt, ett planerat samordnat tillvägagångssätt för den territoriella utvecklingen av stads-, landsbygds- kust- och fiskeriområden samt områden med särskilda territoriella drag, särskilt förfarandena för genomförandet av artiklarna 28 och 29,

iii)

en förteckning över städer där integrerade åtgärder för en hållbar stadsutveckling kommer att genomföras, en vägledande årlig fördelning av Eruf-stödet till dessa åtgärder, inklusive medel som delegeras till städer för förvaltning enligt artikel 7.2 i förordning (EU) nr [Eruf] och en vägledande årlig fördelning av ESF-stödet till integrerade åtgärder,

iv)

angivande av de områden där lokalt ledd utveckling ska genomföras,

v)

bestämmelser för mellanregionala och transnationella åtgärder, där stödmottagarna finns i mer än en medlemsstat,

vi)

om tillämpligt, en beskrivning av hur de planerade insatserna bidrar till makroregionala strategier och havsområdesstrategier.

d)

En beskrivning av hur programmet bidrar till det i partnerskapsavtalet angivna integrerade tillvägagångssättet för att möta särskilda behov i områden med störst fattigdom eller hos målgrupper som är särskilt utsatta för diskriminering eller utestängning, med särskilt beaktande av marginaliserade befolkningsgrupper och med preliminära finansiella anslag.

[…]

h)

Genomförandebestämmelserna för det operativa programmet, som ska innehålla

i)

uppgifter om ackrediteringsorgan, förvaltningsmyndighet, eventuell attesteringsmyndighet och revisionsmyndighet,

ii)

uppgifter om det organ som kommissionen kommer att göra utbetalningarna till.

Innehållet i och antagandet av de operativa programmen inom målet Investering för tillväxt och sysselsättning

2.   Ett operativt program ska innehålla följande:

[…]

c)

Det bidrag till det integrerade tillvägagångssättet för territoriell utveckling som anges i partnerskapsavtalet, inklusive

i)

mekanismerna för samordningen mellan fonderna, EJFLU, EHFF och andra finansieringsinstrument på unionsnivå och nationell nivå samt EIB,

ii)

när så är lämpligt, ett planerat samordnat tillvägagångssätt för den territoriella utvecklingen av stads-, landsbygds- kust- och fiskeriområden samt områden med särskilda territoriella drag, särskilt förfarandena för genomförandet av artiklarna 28 och 29,

iii)

en förteckning över städer där integrerade åtgärder för en hållbar stadsutveckling kommer att genomföras en vägledande årlig fördelning av Eruf-stödet till dessa åtgärder, inklusive medel som delegeras till städer för förvaltning enligt artikel 7.2 i förordning (EU) nr [Eruf] och en vägledande årlig fördelning av ESF-stödet till integrerade åtgärder,

iv)

angivande av de områden där lokalt ledd utveckling ska genomföras,

v)

bestämmelser för mellanregionala och transnationella åtgärder, där stödmottagarna finns i mer än en medlemsstat,

vi)

om tillämpligt, en beskrivning av hur de planerade insatserna bidrar till makroregionala strategier och havsområdesstrategier .

En beskrivning av hur programmet bidrar till det i partnerskapsavtalet angivna integrerade tillvägagångssättet för att möta särskilda behov i områden med störst fattigdom eller hos målgrupper som är särskilt utsatta för diskriminering eller utestängning, med särskilt beaktande av marginaliserade befolkningsgrupper och med preliminära finansiella anslag.

[…]

)

Genomförandebestämmelserna för det operativa programmet, som ska innehålla

i)

uppgifter om förvaltningsmyndighet, eventuell attesteringsmyndighet och revisionsmyndighet,

ii)

uppgifter om det organ som kommissionen kommer att göra utbetalningarna till.

Motivering

Kommissionens förslag att fastställa ett fast antal städer är för normativt. Vi föreslår därför att förteckningen ska vara vägledande. Vidare borde den utarbetas tillsammans med de lokala och regionala myndigheterna.

ReK föreslår att punkt d) ska ingå som punkt c viii), som på så vis blir uttömmande vad gäller det integrerade tillvägagångssättet. I linje med ändringsrekommendationen till artikel 64.3 föreslås att hänvisningen till det externa ackrediteringsorganet stryks.

Ändringsrekommendation 49

Artikel 91.2

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

Uppgifter som ska lämnas till kommissionen

2.   Större projekt som lämnas in till kommissionen för godkännande ska ingå i förteckningen över större projekt i ett operativt program. Förteckningen ska granskas av medlemsstaten eller förvaltningsmyndigheten två år efter det att det operativa programmet har antagits och kan ändras på begäran av medlemsstaten i enlighet med förfarandet i artikel 26.2, särskilt för att lägga till större projekt som förväntas avslutas vid slutet av 2022.

Uppgifter som ska lämnas till kommissionen

2.   Större projekt som lämnas in till kommissionen för godkännande ska ingå i förteckningen över större projekt i ett operativt program. törre projekt vid slutet av 2022.

Motivering

Regionkommittén anser att de större projekt som presenteras under programperioden bör kunna inledas utan att man inväntar kommissionens godkännande, såsom har föreslagits inom ramen för nuvarande programperiod. Kommittén anser att utgifterna för ett större projekt ska kunna redovisas innan kommissionen godkänner projektet, för att undvika att genomförandet försenas.

Ändringsrekommendation 50

Artikel 93.1

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

1.   En gemensam handlingsplan är en insats som fastställts och förvaltas utifrån de utfall och resultat som den ska uppnå. Den omfattar en grupp av projekt, dock inte satsningar på infrastruktur, som genomförs under stödmottagarens ansvar som en del i ett eller flera operativa program. Medlemsstaterna och kommissionen ska tillsammansenas om den gemensamma handlingsplanens utfall och resultat och de ska bidra till de specifika målen för de operativa programmen och ligga till grund för stödet från fonderna. Resultaten ska hänföra sig till den gemensamma handlingsplanens direkta effekter. Stödmottagaren ska vara ett offentligrättsligt organ. Gemensamma handlingsplaner ska inte betraktas som större projekt.

1.   En gemensam handlingsplan är en insats som fastställts och förvaltas utifrån de utfall och resultat som den ska uppnå. Den omfattar en grupp av projekt, som genomförs under stödmottagarens ansvar som en del i ett eller flera operativa program. Medlemsstaterna och kommissionen ska tillsammans enas om den gemensamma handlingsplanens utfall och resultat och de ska bidra till de specifika målen för de operativa programmen och ligga till grund för stödet från fonderna. Resultaten ska hänföra sig till den gemensamma handlingsplanens direkta effekter. Stödmottagaren ska vara ett offentligrättsligt organ. Gemensamma handlingsplaner ska inte betraktas som större projekt.

Motivering

Kommittén anser att gemensamma handlingsplaner underlättar genomförandet av ESF när det gäller precisa och begränsade åtgärder, men beklagar att användningen av en sådan mekanism försvåras för Eruf genom att infrastrukturprojekt utesluts.

Ändringsrekommendation 51

Artikel 93.2

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

Tillämpningsområde

2.   Det offentliga stöd som anslås till en gemensam handlingsplan ska vara minst 10 000 000 euro eller 20 % av det offentliga stödet till det eller de operativa programmen, om det beloppet är lägre.

Tillämpningsområde

2.   Det offentliga stöd som anslås till en gemensam handlingsplan ska vara minst 000 000 euro eller  % av det offentliga stödet till det eller de operativa programmen, om det beloppet är lägre.

Motivering

Många anser att en lägre tröskel är bättre för att säkra att instrumentet är anpassat efter den tillgängliga kritiska massan. Man bör dock påpeka att detta är ett rättsligt minimivärde som under förhandlingsprocessen i många medlemsstater kommer att bli märkbart högre.

Ändringsrekommendation 52

Artikel 102.1

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

Överföring av ekonomiska uppgifter

1.   I övervakningssyfte ska förvaltningsmyndigheten senast den 31 januari, den 30 april, den 31 juli och den 31 oktober för vart och ett av de operativa programmen, och efter prioriterat område, på elektronisk väg överlämna följande uppgifter till kommissionen:

a)

De sammanlagda offentliga stödberättigande kostnaderna för insatserna och antalet insatser som valts ut för stöd.

b)

De sammanlagda offentliga stödberättigande kostnaderna för kontrakt eller andra rättsliga åtaganden som stödmottagarna ingått i samband med genomförandet av de insatser som valts ut för stöd.

c)

Det sammanlagda belopp av stödberättigande utgifter som stödmottagarna har redovisat till förvaltningsmyndigheten.

Överföring av ekonomiska uppgifter

1.   I övervakningssyfte ska förvaltningsmyndigheten senast den 31 januari den 31 juli för vart och ett av de operativa programmen, och efter prioriterat område, på elektronisk väg överlämna följande uppgifter till kommissionen:

a)

De sammanlagda offentliga stödberättigande kostnaderna för insatserna och antalet insatser som valts ut för stöd.

b)

De sammanlagda offentliga stödberättigande kostnaderna för kontrakt eller andra rättsliga åtaganden stödmottagarna .

c)

Det sammanlagda belopp av stödberättigande utgifter som stödmottagarna har redovisat till förvaltningsmyndigheten.

Motivering

Kommittén önskar förenkla överföringen av uppgifter genom att minska antalet rapporteringstillfällen från 4 till 2 gånger per år. Detsamma gäller överföringen av uppgifter om de insatser som valts ut för stöd. Endast det sammanlagda beloppet av stödberättigande utgifter, de offentliga stödberättigande kostnaderna, kontrakt eller andra rättsliga åtaganden mellan förvaltningsmyndigheterna och stödmottagarna ska redovisas.

Ändringsrekommendation 53

Artikel 105

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

Information och offentlighetsåtgärder

1.   Medlemsstaterna och förvaltningsmyndigheterna ska göra följande:

a)

Inrätta en enda webbplats eller en enda webbportal med information om, och tillgång till, alla operativa program i den medlemsstaten.

b)

Informera potentiella stödmottagare om vilka finansieringsmöjligheter som finns inom de operativa programmen.

c)

Hålla allmänheten i unionen underrättad om den roll som sammanhållningspolitiken och fonderna spelar samt om vilka resultat som uppnåtts, genom informations- och kommunikationsåtgärder som belyser resultaten och effekterna av partnerskapskontrakt, operativa program och verksamheter.

2.   För att garantera insyn i stödet från fonderna ska medlemsstaterna upprätthålla en förteckning över verksamheterna inom varje operativt program och inom varje fond i csv- eller xml-format, som ska finnas tillgänglig via en enda webbsida eller webbportal, där det ska finnas en förteckning och en kort beskrivning av alla operativa program i den medlemsstaten.

Förteckningen över verksamheterna ska uppdateras minst var tredje månad.

Vilka uppgifter som minst måste anges i förteckningen över verksamheter anges i bilaga V.

Information och offentlighetsåtgärder

1.   Medlemsstaterna och förvaltningsmyndigheterna ska göra följande:

a)

Inrätta en enda webbplats eller en enda webbportal med information om, och tillgång till, alla operativa program i den medlemsstaten.

b)

Informera potentiella stödmottagare om vilka finansieringsmöjligheter som finns inom de operativa programmen.

c)

Hålla allmänheten i unionen underrättad om den roll som sammanhållningspolitiken och fonderna spelar samt om vilka resultat som uppnåtts, genom informations- och kommunikationsåtgärder som belyser resultaten och effekterna av partnerskapskontrakt, operativa program och verksamheter.

2.   

.   För att garantera insyn i stödet från fonderna ska medlemsstaterna upprätthålla en förteckning över verksamheterna inom varje operativt program och inom varje fond i csv- eller xml-format, som ska finnas tillgänglig via en enda webbsida eller webbportal, där det ska finnas en förteckning och en kort beskrivning av alla operativa program i den medlemsstaten.

Förteckningen över verksamheterna ska uppdateras minst var månad.

Vilka uppgifter som minst måste anges i förteckningen över verksamheter anges i bilaga V.

Motivering

Förordningarna bör göra det möjligt för Europeiska kommissionen och Regionkommittén att gemensamt vidta åtgärder för att öka medvetenheten i syfte att stödja lokala och regionala myndigheter när det gäller att förklara hur sammanhållningspolitiken fungerar: före, under och efter projekten. ReK bör ha möjlighet att stödja de lokala och regionala myndigheternas insatser, som mottagare av sammanhållningsmedel som ska leverera resultat på lokal nivå. ReK bör också ha möjlighet att förklara för allmänheten hur strukturfondsmedlen utnyttjats och vilken roll EU spelar i denna process.

Vidare vill kommittén förenkla informations- och offentlighetsförfarandena, och därför förefaller det tillräckligt att uppdatera förteckningen över verksamheterna två gånger per år.

Ändringsrekommendation 54

Artikel 110.3

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

Fastställande av samfinansieringssatser

Samfinansieringssatsen för varje prioriterat område för operativa program inom målet Investering för tillväxt och sysselsättning får utgöra högst

a)

85 % för Sammanhållningsfonden,

b)

85 % för de mindre utvecklade regionerna i medlemsstater vars genomsnittliga BNP per capita för perioden 2007–2009 låg under 85 % av genomsnittet för EU-27 under samma period, samt för de yttersta randområdena,

c)

80 % för de mindre utvecklade regioner i medlemsstaterna som inte avses i led b och som är berättigade till stöd från Sammanhållningsfondens övergångsordning den 1 januari 2014,

d)

75 % för de mindre utvecklade regioner i medlemsstaterna som inte avses i leden b eller c och för alla regioner vars BNP per capita för perioden 2007–2013 var lägre än 75 % av genomsnittet i EU-25 för referensperioden men vars BNP per capita ligger över 75 % av genomsnittlig BNP i EU-27,

e)

60 % för övergångsregioner som inte avses i led d,

f)

50 % för mer utvecklade regioner som inte avses i led d.

Samfinansieringssatsen för varje prioriterat område för operativa program inom målet Europeiskt territoriellt samarbete får utgöra högst 75 %.

Fastställande av samfinansieringssatser

Samfinansieringssatsen för varje prioriterat område för operativa program inom målet Investering för tillväxt och sysselsättning får utgöra högst

a)

85 % för Sammanhållningsfonden,

b)

85 % för de mindre utvecklade regionerna i medlemsstater vars genomsnittliga BNP per capita för perioden 2007–2009 låg under 85 % av genomsnittet för EU-27 under samma period, samt för de yttersta randområdena,

c)

80 % för de mindre utvecklade regioner i medlemsstaterna som inte avses i led b och som är berättigade till stöd från Sammanhållningsfondens övergångsordning den 1 januari 2014,

d)

75 % för de mindre utvecklade regioner i medlemsstaterna som inte avses i leden b eller c och för alla regioner vars BNP per capita för perioden 2007–2013 var lägre än 75 % av genomsnittet i EU-25 för referensperioden men vars BNP per capita ligger över 75 % av genomsnittlig BNP i EU-27,

e)

60 % för övergångsregioner som inte avses i led d,

f)

50 % för mer utvecklade regioner som inte avses i led d.

Samfinansieringssatsen för operativa program inom målet Europeiskt territoriellt samarbete får utgöra högst %.

Motivering

Den föreslagna samfinansieringsgraden (75 %) för operativa program under målet ”Europeiskt territoriellt samarbete” är lägre än samfinansieringsgraden för mindre utvecklade regioner under målet ”Investering för tillväxt och sysselsättning”. Denna lägre samfinansieringsgrad gör programmen för europeiskt territoriellt samarbete mindre attraktiva i dessa mindre utvecklade regioner. Regionkommittén håller därför inte med om att programmen för europeiskt territoriellt samarbete bör samfinansieras till bara 75 %. Det finns ingen anledning att göra någon skillnad mellan dessa, och samfinansieringsgraden för båda målen bör fastställas till 85 %. För att kvaliteten på samarbetet ska förbli densamma måste man bevara de nuvarande villkoren, som fastställdes genom rådets förordning (EG) nr 1083/2006 (den allmänna förordningen), artikel 53.3 och 53.4 – citat:

”3.   För operativa program under målet europeiskt territoriellt samarbete där minst en deltagare tillhör en medlemsstat vars BNP-genomsnitt per capita under perioden 2001–2003 understeg 85 % av genomsnittet för EU-25 under samma period får stödet från ERUF inte överstiga 85 % av de totala stödberättigande utgifterna. Stödet från ERUF till samtliga övriga operativa program får inte överstiga 75 % av de offentliga stödberättigande utgifter som medfinansieras av ERUF.

4.   Stödet från fonderna på de prioriterade områdenas nivå skall inte underställas taken i punkt 3 och i bilaga III. Det skall dock fastställas så att det ligger under det maximala stödbeloppet från fonderna och den maximala stödsatsen per fond som fastställts på det operativa programmets nivå”.

Regionkommittén anser också att man bör fastställa en maximal samfinansieringsgrad för varje prioriterat område. Denna åtgärd gör det nämligen inte möjligt att differentiera storleken på samfinansieringen inom ramen för vart och ett av de prioriterade områdena i syfte att motivera stödmottagarna till att uppfylla ett antal strategiska prioriteringar.

Ändringsrekommendation 55

Artikel 111.4

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

Anpassning av samfinansieringssatser

 

   […]

4.   Områden med allvarliga och permanenta, naturbetingade eller demografiska nackdelar definieras enligt följande:

a)

Öar som är medlemsstater och berättigade till stöd från Sammanhållningsfonden och andra öar med undantag av sådana där medlemsstatens huvudstad är belägen eller som har en fast förbindelse till fastlandet.

b)

Bergsområden enligt definitionen i medlemsstatens nationella lagstiftning.

c)

Glest (mindre än 50 invånare per kvadratkilometer) och mycket glest (mindre än åtta invånare per kvadratkilometer) befolkade områden.

Anpassning av samfinansieringssatser

 

   […]

4.   Områden med allvarliga och permanenta, naturbetingade eller demografiska nackdelar definieras enligt följande:

a)

Öar som är medlemsstater och berättigade till stöd från Sammanhållningsfonden och andra öar med undantag av sådana där medlemsstatens huvudstad är belägen eller som har en fast förbindelse till fastlandet.

b)

Bergsområden enligt definitionen i medlemsstatens nationella lagstiftning.

c)

Glest (mindre än 50 invånare per kvadratkilometer) och mycket glest (mindre än åtta invånare per kvadratkilometer) befolkade områden.

Ändringsrekommendation 56

Artikel 112.2

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

Medlemsstaternas ansvar

2.   Medlemsstaterna ska förebygga, spåra och korrigera oriktigheter och återkräva belopp som betalats ut på otillbörliga grunder, tillsammans med eventuell ränta på försenade betalningar. De ska informera kommissionen om dessa oriktigheter och hålla kommissionen underrättad om hur relaterade administrativa och rättsliga förfaranden fortskrider.

Medlemsstaternas ansvar

2.   Medlemsstaterna ska förebygga, spåra och korrigera oriktigheter och återkräva belopp som betalats ut på otillbörliga grunder, tillsammans med eventuell ränta på försenade betalningar. De ska informera kommissionen om dessa oriktigheter och hålla kommissionen underrättad om hur relaterade administrativa och rättsliga förfaranden fortskrider.

Motivering

Preciseringen av kommissionens text välkomnas, men vi anser inte att man bör begränsa antagandet av system för elektroniskt uppgiftsbyte enbart till offentliga stödmottagare.

Ändringsrekommendation 57

Artikel 113

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

Utnämning av myndigheter

 

   […]

5.   Förutsatt att principen om åtskillnad av funktioner respekteras kan förvaltningsmyndigheten, attesteringsmyndigheten, i förekommande fall, och revisionsmyndigheten vara en del av samma offentliga myndighet eller organ. För operativa program för vilka det sammanlagda stödet från fonderna överstiger 250 000 000 euro får dock attesteringsmyndigheten inte vara en del av samma offentliga myndighet eller organ som förvaltningsmyndigheten.

[…]

7.   Medlemsstaten eller förvaltningsmyndigheten får anförtro förvaltningen av en del av ett operativt program till ett förmedlande organ genom ett skriftligt avtal mellan det förmedlande organet och medlemsstaten eller förvaltningsmyndigheten (nedan kallat ett samlat bidrag). Det förmedlande organet ska lämna garantier för sin solvens och sin kompetens inom det berörda området samt inom administrativ och ekonomisk förvaltning.

Utnämning av myndigheter

 

   […]

5.   Förutsatt att principen om åtskillnad av funktioner respekteras kan förvaltningsmyndigheten, attesteringsmyndigheten, i förekommande fall, och revisionsmyndigheten vara en del av samma offentliga myndighet eller organ.

[…]

7.   Medlemsstaten eller förvaltningsmyndigheten får anförtro förvaltningen av en del av ett operativt program till ett förmedlande organ genom ett skriftligt avtal mellan det förmedlande organet och medlemsstaten eller förvaltningsmyndigheten (nedan kallat ett samlat bidrag). Det förmedlande organet ska lämna garantier för sin solvens och sin kompetens inom det berörda området samt inom administrativ och ekonomisk förvaltning.

Motivering

Det vore bättre att behålla det nuvarande systemet där attesteringsmyndigheten, även för program över 250 miljoner euro, kan vara en del av samma offentliga organ som förvaltningsmyndigheten.

ReK anser dessutom att de garantier som krävs inte ska tillämpas om det förmedlande organet är ett offentligrättsligt organ.

Ändringsrekommendation 58

Artikel 114.2

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

Förvaltningsmyndighetens uppgifter

2.   När det gäller det operativa programmets förvaltning ska förvaltningsmyndigheten göra följande:

a)

Stödja övervakningskommitténs arbete och förse den med de uppgifter den behöver för att utföra arbetet, särskilt uppgifter om framsteg när det gäller det operativa programmets måluppfyllelse, ekonomiska uppgifter och uppgifter om indikatorer och delmål.

b)

Utarbeta och, efter godkännande av övervakningskommittén, skicka årsrapporterna och slutrapporterna om genomförandet till kommissionen.

c)

Ge förmedlande organ och stödmottagare tillgång till de uppgifter som de behöver för att utföra sina uppgifter och genomföra verksamheter.

d)

Upprätta ett system för att i elektronisk form registrera och lagra uppgifter om varje verksamhet som är nödvändiga för övervakning, utvärdering, ekonomisk förvaltning, kontroller och revisioner, inklusive uppgifter om enskilda deltagare i verksamheterna, när så är lämpligt.

e)

Se till att de uppgifter som avses i led d samlas in, matas in och lagras i systemet och att uppgifter om indikatorer delas upp efter kön, när detta krävs i bilaga I i ESF-förordningen.

Förvaltningsmyndighetens uppgifter

2.   När det gäller det operativa programmets förvaltning ska förvaltningsmyndigheten göra följande:

a)

Stödja övervakningskommitténs arbete och förse den med de uppgifter den behöver för att utföra arbetet, särskilt uppgifter om framsteg när det gäller det operativa programmets måluppfyllelse, ekonomiska uppgifter och uppgifter om indikatorer och delmål.

b)

Utarbeta och, efter godkännande av övervakningskommittén, skicka årsrapporterna och slutrapporterna om genomförandet till kommissionen.

c)

Ge förmedlande organ och stödmottagare tillgång till de uppgifter som de behöver för att utföra sina uppgifter och genomföra verksamheter.

d)

Upprätta ett system för att i elektronisk form registrera och lagra uppgifter om varje verksamhet som är nödvändiga för övervakning, utvärdering, ekonomisk förvaltning, kontroller och revisioner.

e)

Se till att de uppgifter som avses i led d samlas in, matas in och lagras i systemet och att uppgifter om indikatorer delas upp efter kön, när detta krävs i bilaga I i ESF-förordningen.

Motivering

Det är viktigt att kunna behålla uppgifter om verksamheten som kan vara till nytta av olika skäl, t.ex. i händelse av tvist.

Ändringsrekommendation 59

Artikel 117

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

Ackreditering och återkallande av ackreditering av förvaltningsmyndigheten och attesteringsmyndigheten

1.   Ackrediteringsorganet ska anta ett formellt beslut om att ackreditera de förvaltningsmyndigheter och attesteringsmyndigheter som uppfyller de ackrediteringskrav som kommissionen fastställt genom delegerade akter i enlighet med artikel 142.

2.   Det formella beslut som avses i punkt 1 ska vara baserat på en rapport och ett utlåtande från ett oberoende revisionsorgan som utvärderar förvaltnings- och kontrollsystemet, inklusive den roll som de förmedlande organen spelar, och dess överensstämmelse med artiklarna 62, 63, 114 och 115. Ackrediteringsorganet ska ta hänsyn till om förvaltnings- och kontrollsystemen för det operativa programmet liknar de som tillämpades under föregående programperiod, samt till handlingar som styrker att de fungerar effektivt.

3.   Medlemsstaten ska lämna in det formella beslut som avses i punkt 1 till kommissionen senast sex månader efter antagandet av beslutet om antagande av det operativa programmet.

4.   Om det totala stödet från fonderna till ett operativt program överstiger 250 000 000 euro kan kommissionen inom två månader efter mottagandet av det formella beslut som avses i punkt 1 begära att få det oberoende revisionsorganets rapport och utlåtandet samt beskrivningen av förvaltnings- och kontrollsystemet.

Kommissionen kan lämna synpunkter inom två månader efter det att den tagit emot dessa handlingar.

När kommissionen beslutar om den ska begära dessa handlingar ska den ta hänsyn till om det operativa programmets förvaltnings- och kontrollsystem liknar de som tillämpades under föregående programperiod, om förvaltningsmyndigheten också utför attesteringsmyndighetens uppgifter samt till eventuella handlingar som styrker att de fungerar effektivt.

   

   

   

   

Motivering

Den planerade ackrediteringen av förvaltnings- och tillsynsmyndigheter avvisas. Att genomförandet av sammanhållningspolitiken hanteras av medlemsstaterna ligger i linje med subsidiaritetsprincipen i EU. En ackreditering av statliga myndigheter genomförd av andra statliga myndigheter har inget förvaltningsrättsligt stöd i vissa medlemsstater och innebär ett intrång i rätten att bestämma hur arbetet i organiseras.

Ändringsrekommendation 60

Artikel 118, ny punkt 4

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

Samarbete med revisionsmyndigheterna

Samarbete med revisionsmyndigheterna

   

Motivering

ReK föreslår att man återinför f.d. artikel 74.1 för programperioden 2007–2013 för att förenkla förfarandet med avseende på det proportionella i kontrollen.

Ändringsrekommendation 61

Artikel 121.1

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

Betalningsansökningar

1.   Ansökningarna om utbetalning ska för varje prioriterat område innehålla följande:

a)

Summan av stödberättigande utgifter som stödmottagarna haft i samband med genomförandet, som de bokförts av attesteringsmyndigheten.

b)

Summan av offentligt stöd i samband med genomförandet, som det bokförts av attesteringsmyndigheten.

c)

Motsvarande stödberättigande offentligt stöd som betalats ut till stödmottagaren, som det bokförts av attesteringsmyndigheten.

Betalningsansökningar

1.   Ansökningarna om utbetalning ska för varje prioriterat område innehålla följande:

a)

Summan av stödberättigande utgifter som stödmottagarna haft i samband med genomförandet, som de bokförts av attesteringsmyndigheten.

b)

Summan av offentligt stöd i samband med genomförandet, som det bokförts av attesteringsmyndigheten.

Motivering

ReK anser att uppgifter om offentligt stöd som betalats ut till stödmottagaren inte bör inkluderas i betalningsansökningar till kommissionen. Kommittén föreslår därför en förenkling i fråga om denna information.

Ändringsrekommendation 62

Artikel 124.1

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

Utbetalning av förfinansiering

1.   Den inledande förfinansieringen ska delas upp i flera delbetalningar enligt följande:

a)

2014: 2 % av fondernas stöd till det operativa programmet för hela programperioden.

b)

2015: 1 % av fondernas stöd till det operativa programmet för hela programperioden.

c)

2016: 1 % av fondernas stöd till det operativa programmet för hela programperioden.

Om ett operativt program antas 2015 eller senare ska de första delbetalningarna betalas ut under det år då programmet antas.

Utbetalning av förfinansiering

1.   Den inledande förfinansieringen ska delas upp i flera delbetalningar enligt följande:

a)

2014: 2 % av fondernas stöd till det operativa programmet för hela programperioden.

b)

2015:  % av fondernas stöd till det operativa programmet för hela programperioden.

c)

2016:  % av fondernas stöd till det operativa programmet för hela programperioden.

Om ett operativt program antas 2015 eller senare ska de första delbetalningarna betalas ut under det år då programmet antas.

Motivering

ReK välkomnar förslaget att förvaltningsmyndigheterna ska göra utbetalningarna till stödmottagarna innan de begär ersättning från kommissionen. Detta kräver dock större flexibilitet i förskottssystemet för att förvaltningsmyndigheterna ska ha tillräckliga resurser för att kunna ge stödmottagarna förskott. När det gäller den ökning av resurserna som kommissionen föreslår anser kommittén att den ytterligare kan minska de svårigheter som vissa medlemsstater har haft i samband med krisen i fråga om nationella offentliga bidrag.

Ändringsrekommendation 63

Artikel 128.1

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

Årsredovisningens innehåll

1.   Den attesterade årsredovisningen för varje operativt program ska omfatta räkenskapsåret och ska för varje prioriterat område omfatta följande:

a)

Summan av stödberättigande utgifter som attesteringsmyndigheten bokfört som utbetalda av stödmottagarna i samband med genomförandet och motsvarande stödberättigande offentliga stöd som betalats ut, samt summan av offentligt stöd i samband med genomförandet.

b)

De belopp som dragits tillbaka och återvunnits under räkenskapsåret, de belopp som ska återvinnas vid räkenskapsårets slut, de återvinningar som gjorts i enlighet med artikel 61 samt belopp som inte kan återvinnas.

c)

För varje prioriterat område, en förteckning över insatser som slutförts under räkenskapsåret och som fått stöd från Eruf och Sammanhållningsfonden.

d)

För varje prioriterat område, en avstämning mellan utgifter enligt punkt a och utgifter som deklarerats för samma räkenskapsår i betalningsansökningarna, samt en förklaring av eventuella skillnader.

Årsredovisningens innehåll

1.   

Den attesterade årsredovisningen för varje operativt program ska omfatta räkenskapsåret och ska för varje prioriterat område omfatta följande:

a)

Summan av stödberättigande utgifter som attesteringsmyndigheten bokfört som utbetalda av stödmottagarna i samband med genomförandet och motsvarande stödberättigande offentliga stöd som betalats ut, samt summan av offentligt stöd i samband med genomförandet.

b)

De belopp som dragits tillbaka och återvunnits under räkenskapsåret, de belopp som ska återvinnas vid räkenskapsårets slut, de återvinningar som gjorts i enlighet med artikel 61 samt belopp som inte kan återvinnas.

c)

För varje prioriterat område, en förteckning över insatser som slutförts under räkenskapsåret och som fått stöd från Eruf och Sammanhållningsfonden.

d)

För varje prioriterat område, en avstämning mellan utgifter enligt punkt a och utgifter som deklarerats för samma räkenskapsår i betalningsansökningarna, samt en förklaring av eventuella skillnader.

Motivering

Det skulle vara bra om beslutet om den årliga redovisningen, liksom under innevarande programperiod, kan fattas fritt av attesteringsmyndigheten själv. De tidsramar som fastställs i artikel 75 är svåra att respektera, eftersom de är för snäva.

Ändringsrekommendation 64

Artikel 134

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

Inställande av utbetalningar

1.   Kommissionen kan helt eller delvis ställa in de mellanliggande utbetalningarna för prioriterade områden eller operativa program i följande fall:

a)

Det operativa programmets förvaltnings- och kontrollsystem uppvisar allvarliga brister, men inga korrigerande åtgärder har vidtagits.

b)

Utgifterna i en utgiftsdeklaration står i samband med en oriktighet med allvarliga ekonomiska följder som inte har korrigerats.

c)

Medlemsstaten har inte vidtagit nödvändiga åtgärder för att åtgärda den situation som har föranlett ett avbrott i enlighet med artikel 74.

d)

Det finns allvarliga brister i kvaliteten och tillförlitligheten hos övervakningssystemet eller uppgifterna om allmänna och särskilda indikatorer.

e)

Medlemsstaten har underlåtit att vidta de åtgärder som anges i det operativa programmet när det gäller att uppfylla förhandsvillkor.

f)

Det framgår av en resultatöversyn att man inom ett prioriterat område inte har lyckats uppnå de delmål som anges i resultatramen.

g)

Medlemsstaten underlåter att svara eller svarar på ett icke tillfredsställande sätt i enlighet med artikel 20.5.

h)

Ett av villkoren i artikel 21.6 a–e är uppfyllda.

2.   Kommissionen får genom genomförandeakter besluta att ställa in de mellanliggande utbetalningarna helt eller delvis, efter att ha gett medlemsstaten möjlighet att framföra sina synpunkter.

3.   Kommissionen ska häva inställandet av hela eller delar av de mellanliggande utbetalningarna om medlemsstaten har vidtagit de åtgärder som krävdes för detta.

Inställande av utbetalningar

1.   Kommissionen kan helt eller delvis ställa in de mellanliggande utbetalningarna för prioriterade områden eller operativa program i följande fall:

a)

Det operativa programmets förvaltnings- och kontrollsystem uppvisar allvarliga brister, men inga korrigerande åtgärder har vidtagits.

b)

Utgifterna i en utgiftsdeklaration står i samband med en oriktighet med allvarliga ekonomiska följder som inte har korrigerats.

c)

Medlemsstaten har inte vidtagit nödvändiga åtgärder för att åtgärda den situation som har föranlett ett avbrott i enlighet med artikel 74.

d)

Det finns allvarliga brister i kvaliteten och tillförlitligheten hos övervakningssystemet.

   

   

Motivering

Regionkommittén anser att det är motiverat att kommissionen helt eller delvis kan ställa in de mellanliggande utbetalningarna endast när programmets förvaltnings- och kontrollsystem uppvisar allvarliga brister.

Ändringsrekommendation 65

Artikel 140.1

Kommissionens textförslag

ReK:s ändringsrekommendation

Proportionell kontroll av operativa program

1.   Insatser för vilka de stödberättigande utgifterna inte överstiger 100 000 euro ska inte omfattas av mer än en revision, av antingen revisionsmyndigheten eller kommissionen, för avslutandet av alla utgifter som berörs i enlighet med artikel 131. Övriga insatser ska inte omfattas av mer än en revision per räkenskapsår, av revisionsmyndigheten och av kommissionen, före avslutandet av alla utgifter som berörs i enlighet med artikel 131. Dessa bestämmelser ska inte påverka tillämpningen av punkt 4.

Proportionell kontroll av operativa program

1.   Insatser för vilka de stödberättigande utgifterna inte överstiger euro ska inte omfattas av mer än en revision för avslutandet av alla utgifter som berörs i enlighet med artikel 131. Övriga insatser ska inte omfattas av mer än en revision per räkenskapsår före avslutandet av alla utgifter som berörs i enlighet med artikel 131. Dessa bestämmelser ska inte påverka tillämpningen av punkt 4.

Motivering

För att säkerställa en proportionell kontroll av de operativa programmen föreslår kommittén att insatser för vilka de stödberättigande utgifterna är högst 250 000 euro inte ska omfattas av mer än en revision.

Ändringsrekommendation 66

BILAGA IV

Förhandsvillkor

Tematiska förhandsvillkor punkterna 1, 2, 3, 6, 7, 8, 9, 10, 11

Tematiska mål

Förhandsvillkor

Bedömningskriterier

1.

Att stärka forskning, teknisk utveckling och innovation (FoU-mål)

(artikel 9.1)

1.1.

Forskning och innovation: Att det finns smart specialisering i enlighet med det nationella reformprogrammet för att ta vara på privata forsknings- och innovationsmedel, som överensstämmer med väl fungerande nationella eller regionala forsknings- och innovationssystem (3).

Det finns smart specialisering som

bygger på en swot-analys för att styra resurserna till en begränsad mängd prioriteringar inom forskning och innovation,

har åtgärder för stimulans av privata FoU-investeringar,

har ett system för övervakning och översyn.

Medlemsstaten har antagit en ram för tillgängliga budgetmedel för forskning och innovation.

2.

Att öka tillgången till, användningen av och kvaliteten på informations- och kommunikations- teknik (Bredbandsmål)

(artikel 9.2)

2.1.

Digital tillväxt: Att det smart specialisering finns ett särskilt kapitel om digital tillväxt för att stimulera efterfrågan på överkomliga, bra, driftskompatibla IKT-stödda privata och offentliga tjänster och öka allmänhetens användning av dem, inklusive utsatta grupper, företag och offentlig förvaltning, även i form av gränsöverskridande initiativ.

Det finns ett kapitel om digital tillväxt smart specialisering som innehåller

budget och prioritering av åtgärder genom en swot-analys i enlighet med resultattavlan för den digitala agendan för Europa (4),

en analys av avvägningen mellan stöd till efterfrågan och utbud av informations- och kommunikationsteknik (IKT),

en bedömning av behovet av stärkt IKT-kapacitetsutbyggnad.

2.2.

Nästa generations accessinfrastruktur: Att det finns nationella planer för nästa generations accessinfrastruktur där man tar hänsyn till regionala åtgärder för att nå EU:s mål för tillgång till internet med hög kapacitet (5), i överensstämmelse med EU:s regler om konkurrens och statligt stöd, och erbjuda tillgängliga tjänster till utsatta grupper.

Det finns en nationell plan för nästa generations accessinfrastruktur som innehåller

en regelbundet uppdaterad plan för infrastrukturinvesteringar genom aggregering av efterfrågan och kartläggning av infrastruktur och tjänster,

långsiktiga investeringsmodeller som uppmuntrar konkurrens och ger tillgång till öppna, överkomliga, bra och framtidssäkra infrastrukturanläggningar och tjänster,

åtgärder för att stimulera privata investeringar.

3.

Att öka konkurrenskraften hos små och medelstora företag

(artikel 9.3)

3.1.

Att särskilda åtgärder har vidtagits för ett verkningsfullt genomförande av småföretagsakten och översynen av denna av den 23 februari 2011 (6), inklusive principen om att tänka småskaligt först.

I de särskilda åtgärderna ingår

en mekanism för övervakning av genomförandet av småföretagsakten, inklusive ett organ med ansvar för att samordna frågor som rör små och medelstora företag på olika förvaltningsnivåer (småföretagarombud),

åtgärder för att minska tiden att starta ett företag till tre arbetsdagar och kostnaden till 100 euro,

åtgärder för att minska den tid det tar att få licenser och tillstånd att inleda och bedriva företagets verksamhet till tre månader,