29.6.2012

Europeiska unionens officiella tidning

C 191/1

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Sjunde miljöhandlingsprogrammet och uppföljning av sjätte miljöhandlingsprogrammet” (förberedande yttrande)

2012/C 191/01

Föredragande: Lutz RIBBE

Den 11 januari 2012 beslutade det danska rådsordförandeskapet att i enlighet med artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Sjunde miljöhandlingsprogrammet och uppföljning av sjätte miljöhandlingsprogrammet”

(förberedande yttrande).

Facksektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 10 april 2012.

Vid sin 480:e plenarsession den 25–26 april 2012 (sammanträdet den 25 april) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 129 röster för, 2 röster emot och 6 nedlagda röster.

1. Sammanfattning av kommitténs slutsatser och rekommendationer

1.1 De första sex miljöhandlingsprogrammen har varit viktiga för utformningen av den europeiska miljöpolitiken, men har ändå inte kunnat förhindra att många miljöproblem i Europa fortfarande är olösta. Detta beror dock inte på att det saknas insikt om problemens orsaker, eller på att det saknas förslag på lösningar, utan på att det saknas en politisk vilja till genomförande.

1.2 Sjätte miljöhandlingsprogrammet (som löper ut i mitten av 2012) har varit det miljöpolitiska svaret – och Lissabonstrategin det ekonomiska svaret – på EU:s hållbarhetsstrategi från 2001. Kommissionen har obemärkt – och utan att rådet har fattat beslut om det – låtit hållbarhetsstrategin falla i glömska. Kommissionen betraktar Europa 2020-strategin som det nya politiska och strategiska instrument där miljöpolitiken samordnas genom flaggskeppsinitiativet ”Ett resurseffektivt Europa”.

1.3 EESK ser inget skäl till att vid sidan av flaggskeppsinitiativet nu genomföra ytterligare ett miljöpolitiskt instrument i form av ett sjunde miljöhandlingsprogram, där de miljöpolitiska sektorer tas med som inte i tillräcklig grad har tagits upp Europa 2020-strategin. Kopplingen mellan ett sjunde miljöhandlingsprogram, Europa 2020-strategin och flaggskeppsinitiativet ”Ett resurseffektivt Europa” skulle förbli otydlig.

1.4 EESK rekommenderar kommissionen, rådet och Europaparlamentet att väcka nytt liv i hållbarhetsstrategin, att som miljöpolitisk genomförandestrategi välja ett heltäckande och genomförandeinriktat sjunde miljöhandlingsprogram, att integrera flaggskeppsinitiativet ”Ett resurseffektivt Europa” i detta tillsammans med alla enskilda initiativ och att verka för en nära och samordnad avstämning mellan miljöpolitiska och ekonomiska överväganden. Den viktiga Europa 2020-strategin skulle på så sätt få den centrala uppgiften att förbereda och genomföra de ekonomiska och finanspolitiska vägval på kort och medellång sikt som måste göras i strävan att uppnå en långsiktig hållbar utveckling.

2. EU:s tidigare miljöhandlingsprogram och deras betydelse

2.1 År 1972 beslutade Europeiska rådet vid toppmötet i Paris att vidta åtgärder för att förbättra levnadsstandarden, levnadsförhållandena och livskvaliteten i Europa. År 1973 antogs därefter dåvarande Europeiska ekonomiska gemenskapens första miljöhandlingsprogram (löptid: 1974–1975). Detta första miljöhandlingsprogram var en stor framgång, eftersom det ledde till att den s.k. försiktighetsprincipen etablerades. Denna innebär som bekant att förebyggande av miljöförstöring ska ha företräde framför bekämpning av konsekvenserna i efterhand.

2.2 Andra miljöhandlingsprogrammet (löptid: 1977–1981) innebar att första miljöhandlingsprogrammets mål fördes vidare med fem vägledande principer, nämligen följande: a) kontinuitet i miljöpolitiken, b) utformning av mekanismer för förebyggande åtgärder, framför allt när det gäller föroreningar, inom fysisk planering och avfallshantering, c) skydd och rationellt utnyttjande av landområden, d) prioritering av åtgärder för att skydda insjöar, vattendrag och hav och för att bekämpa luftföroreningar och buller, e) beaktande av miljöaspekter vid samarbetet mellan Europeiska gemenskapen och utvecklingsländerna.

2.2.1 Andra miljöhandlingsprogrammet lade alltså en viktig grund för stora delar av miljöpolitiken som är aktuella än i dag, t.ex. skydd av vattendrag, avfallspolitik och internationellt samarbete.

2.3 I tredje miljöhandlingsprogrammet (löptid: 1982–1986) togs för första gången ett skonsamt utnyttjande av naturresurserna med som ett mål för den europeiska miljöpolitiken.

2.4 Fjärde miljöhandlingsprogrammet (löptid: 1987–1992) antogs under det europeiska miljöskyddsåret 1987. Det präglades av att man en kort tid dessförinnan hade fattat beslut om ”europeiska enhetsakten”, som markant utökade Europeiska gemenskapens miljöpolitiska befogenheter, samtidigt som nationella miljönormer och gränsnormer inskränktes – med genomförandet av den inre marknaden. Den miljöpolitiska debatten var vid denna tid mycket intensiv, och mot slutet av fjärde miljöhandlingsprogrammet anordnades Riokonferensen om ”global hållbarhet”.

2.4.1 I en rapport om miljösituationen som offentliggjordes 1992 klargjordes dock att man trots alla tidigare ansträngningar och trots de fyra miljöhandlingsprogrammen kunde konstatera eller urskilja försämringar på de flesta områden inom miljöpolitiken. Man tog bland annat upp kvaliteten på vatten och luft och den biologiska mångfalden (på den tiden talade man fortfarande om ”artrikedom”).

2.5 Det var delvis som ett slags reaktion på Riokonferensen och den ganska desillusionerande beskrivningen av miljösituationen som femte miljöhandlingsprogrammet med en löptid från 1992 till 2000 antogs i början av 1993.

2.5.1 I detta program formulerades – i linje med diskussionerna vid Riokonferensen – målet att ändra gemenskapens tillväxtmodell för att slå in på vägen mot hållbar utveckling – en föresats som sedan dess inte har förlorat något av sin politiska aktualitet. Femte miljöhandlingsprogrammet kan betraktas som ett av EU:s första initiativ i fråga om hållbar utveckling. Detta framgick också av programmets undertitel ”Mot en hållbar utveckling”.

2.5.2 I femte miljöhandlingsprogrammet föreslogs strategier för sju områden, nämligen

—	den globala uppvärmningen,

—	försurningen,

—	artskyddet,

—	vattenhushållningen,

—	stadsmiljön,

—	kustområdena, och

—	avfallshanteringen.

Det ska noteras att en del av dessa områden redan tagits upp i tidigare miljöhandlingsprogram.

2.5.3 Vid utvärderingen av femte miljöhandlingsprogrammet 1996 identifierade kommissionen själv bristen på konkreta målsättningar och bristen på engagemang från medlemsstaternas sida som programmets svagaste punkter. Också Ekonomiska och sociala kommittén konstaterade i sitt yttrande av den 24 maj 2000 att ”programmet har gett en rad positiva resultat” men förklarade samtidigt att det var ”klart oroande att Europas miljökvalitet fortsätter att försämras; detta är det viktigaste enstaka kriteriet för att bedöma effekterna av raden av europeiska miljöhandlingsprogram och av den europeiska miljöpolitiken generellt”.

2.5.4 Femte miljöhandlingsprogrammet banade politiskt och strategiskt sett vägen för den hållbarhetsstrategi som stats- och regeringscheferna antog i Göteborg 2001.

2.6 Denna hållbarhetsstrategi skulle sedan i sin tur få sin konkreta miljöpolitiska form i sjätte miljöhandlingsprogrammet (löptid: 2002–21 juli 2012) och sin konkreta ekonomiska form i den s.k. Lissabonstrategin.

2.6.1 Också sjätte miljöhandlingsprogrammet hade en undertitel: ”Vår framtid – vårt val”. I programmet nämndes fyra tematiska prioriteringar för den europeiska miljöpolitiken: 1) bekämpning av klimatförändringarna, 2) skydd av naturen och den biologiska mångfalden, 3) miljö, hälsa och livskvalitet samt 4) hållbar användning och förvaltning av naturresurser samt avfall.

2.6.2 Vidare aviserades – precis som i femte miljöhandlingsprogrammet – sju tematiska strategier, som senare antogs. Dessa strategier rör

—	luftkvaliteten,

—	havsmiljön,

—	förebyggande och återvinning av avfall,

—	hållbar användning av naturresurser,

—	stadsmiljön,

—	markskydd och

—	hållbar användning av bekämpningsmedel.

2.6.3 Det är påfallande att ”gamla” teman tas upp också i sjätte miljöhandlingsprogrammet.

3. Nuläget i miljöpolitiken och i hållbarhetsdebatten i Europa i slutet av sjätte miljöhandlingsprogrammet

3.1 För det första måste man nu i slutet av löptiden för sjätte miljöhandlingsprogrammet konstatera att många miljöpolitiska insatsområden, som har stått på miljöhandlingsprogrammens dagordningar i åratal, inte har varit föremål för tillräckliga åtgärder eller knappt har behandlats överhuvudtaget. För att bara nämna två exempel:

—	”Markskydd” har i åratal varit föremål för olika miljöhandlingsprogram, men det har inte lett till några verkliga ”åtgärder” på EU-nivå, bland annat eftersom man inte har lyckats uppnå någon överenskommelse inom rådet om det förslag till direktiv som kommissionen har lagt fram.

—

Temat ”artskydd/biologisk mångfald” går nästan som en röd tråd genom miljöhandlingsprogrammens historia. År 2001 lovade Europeiska rådet att fram till 2010 hejda minskningen av den biologiska mångfalden. Inte ens med ett handlingsprogram för biologisk mångfald med 160 åtgärder har man dock kunnat uppnå målet. År 2011 lades det sedan fram en ny strategi för biologisk mångfald, som nu innehåller löftet om att det ursprungliga målet ska uppnås med tio års försening.

3.2 EESK har behandlat sjätte miljöhandlingsprogrammets mer eller mindre desillusionerande resultat i sitt yttrande av den 18 januari 2012 (NAT/528, CESE 152/201: ”Sjätte miljöhandlingsprogrammet – Slutbedömning”). I detta yttrande tar kommittén också upp en ny rapport om miljösituationen, som i grund och botten inte ger EU:s miljöpolitik något bra betyg.

3.3 EU har ännu inte på allvar undersökt och besvarat frågan varför så många miljöproblem fortfarande är olösta, trots flera mångåriga miljöhandlingsprogram. För EESK är saken klar: Det beror inte på en brist på kunskap om problemen eller en brist lösningar utan ofta på en bristande vilja till beslutsamt agerande. De kunskaper som finns, och till viss del också de politiska beslut som man fattar, omsätts inte i praktisk handling. Anledningen till detta kan vara att det delvis uppstår intressekonflikter mellan miljöpolitiskt nödvändiga åtgärder och kortsiktiga ekonomiska intressen, och att de ekonomiska intressena väger tyngst när beslut ska fattas.

3.4 Nu i slutet av löptiden för sjätte miljöhandlingsprogrammet anser EESK att det är av stor betydelse att man kan konstatera att kommissionen tydligen har gett upp hållbarhetsstrategin, där sjätte miljöhandlingsprogrammet utgjorde miljöpelaren.

3.5 Om hållbarhetsstrategin av kommissionen och rådet tidigare betecknades som en överordnad strategi, som bland annat också skulle vara vägledande för Lissabonstrategin, har det i dag blivit anmärkningsvärt tyst kring den. I kommissionens arbetsprogram nämns den inte längre (även om Europeiska rådet inte har fattat något formellt beslut härom). Kommittén har vid flera tillfällen beklagat detta. Vi upprepar här denna kritik ännu en gång, och vill återigen klargöra att vi anser det vara fel att låta hållbarhetsstrategin så att säga gå upp i Europa 2020-strategin. Kommittén har flera gånger lagt fram motiv för detta, utan att kommissionen, rådet eller Europaparlamentet har reagerat.

3.6 Den struktur som hittills har funnits i EU:s politiska programplanering, nämligen att man har försökt stämma av de tre pelarna ekonomi, miljö och sociala frågor mot varandra med hållbarhetsstrategin som tak, har på så sätt brutits upp. Och nu uppstår därför frågan om vilken ram som kommissionen, rådet och Europaparlamentet tänker använda för att samordna hållbarhets- och miljöpolitiken i framtiden.

4. Europa 2020-strategin och utsikterna till ett eventuellt sjunde miljöhandlingsprogram

4.1 Europa 2020-strategin, som enligt kommissionen är det absolut centrala politiska planerings- och styrningsinstrumentet, ger åtminstone ett mer eller mindre tydligt svar på hur kommissionen ser på detta.

4.2 I Europa 2020-strategin nämns som bekant sju flaggskeppsinitiativ, nämligen:

—	Innovationsunionen.

—	Unga på väg.

—	En digital agenda för Europa.

—	Ett resurseffektivt Europa.

—	En integrerad industripolitik för en globaliserad tid.

—	En agenda för ny kompetens och nya arbetstillfällen.

—	Europeisk plattform mot fattigdom.

4.3 Det råder inga tvivel om att flaggskeppsinitiativet ”Ett resurseffektivt Europa” enligt kommissionens uppfattning är det ”nya” miljöhandlingsprogrammet. Och detta är nog orsaken till att det ännu inte har lagts fram något utkast till ett nytt sjunde miljöhandlingsprogram, trots att det sjätte miljöhandlingsprogrammet löper ut i juli 2012.

4.4 Det är därför inte någon slump att kommissionen just har påbörjat sitt arbete med ett sjunde miljöhandlingsprogram nu när rådet (miljö) och Europaparlamentet har ställt den kritiska frågan var sjunde miljöhandlingsprogrammet har tagit vägen.

4.5 Kommissionen har inom ramen för den ”nya strukturen” för sin politik- och programplanering valt Europa 2020-strategin till överordnad strategi. Strategin ska genomföras genom de sju flaggskeppsinitiativen, och miljöpolitiken behandlas i initiativet ”Ett resurseffektivt Europa”.

4.6 Nu blir det dock allt tydligare

—	å ena sidan att vissa överordnade sektorer som hittills har omfattats av hållbarhetsstrategin (t.ex. frågor som global rättvis fördelning och rättvisa mellan generationerna) inte behandlas i Europa 2020-strategin i tillräcklig utsträckning, och

—	å andra sidan att vissa miljöpolitiska områden inte återfinns i flaggskeppsinitiativet ”Ett resurseffektivt Europa”.

4.7 Bland de sammanlagt 20 enskilda miljöpolitiska initiativ som återigen ska blåsa liv i strategin ”Ett resurseffektivt Europa” hittar man visserligen en mängd ”gamla bekanta” från tidigare miljöhandlingsprogram, t.ex. politiken för biologisk mångfald, vattenpolitiken och politiken för luftkvalitet (inklusive transportpolitiken), men frågan om ”miljö och människors hälsa” beaktas exempelvis i lika otillräcklig utsträckning som kemikaliepolitiken eller nanotekniken.

4.8 EESK har yttrat sig om både flaggskeppsinitiativet ”Ett resurseffektivt Europa” i sig och om dess färdplan, och vi har i samband med detta just uppmärksammat de missförhållanden som hittills har kännetecknat miljöhandlingsprogrammen: många välklingande målsättningar och löften, få konkreta åtgärder, nästan inga indikatorer, samt brister i det konkreta genomförandet.

4.9 Kommittén hade bland annat förväntat sig att kommissionen ”i de 20 enskilda initiativen mycket exakt beskriver

—	vad man menar med ’resurseffektiv’,

—	vad som kan uppnås med enbart tekniska förbättringar,

—	i vilka sektorer man måste uppnå den ’avsevärda omställning’ som aviseras, hur denna bör se ut och med vilka instrument man tänker uppnå den,

—	vilka beteendeförändringar man anser vara nödvändiga hos producenter och konsumenter och hur man kan påskynda dessa.” (1)

Kommissionen har dock inte infriat detta önskemål utan är återigen snarast vag och avvaktande.

4.10 För EESK är detta en bekräftelse på att kommissionen, med den strategi som man hittills har valt, inte i tillräcklig utsträckning beaktar alla de miljöpolitiska kraven och framför allt inte heller de krav som hållbarheten ställer. Vad skulle ett sjunde miljöhandlingsprogram därför kunna uträtta?

4.11 De tider är förbi då man behövde miljöhandlingsprogram för att ta reda på och beskriva vad som måste ske. De ansvariga i Europa vet mycket väl vad som behöver göras. Det finns bara ett litet fåtal nya områden där nya idéer behöver utvecklas. Nanotekniken kan betraktas som ett sådant. För detta behövs det dock inget eget miljöhandlingsprogram.

4.12 I Europa är det framför allt omsättningen av insikterna som är otillräcklig. Det finns en extrem eftersläpning i genomförandet, som alla nivåer (EU, medlemsstaterna, regionerna, kommunerna och medborgarna) medverkar till. EESK vill i samband med detta klargöra följande: Hur bra program kommissionen än utarbetar och vilka tillkännagivanden den än gör så är det ändå i grund och botten de politiska organen i medlemsstaterna som har ansvaret för att genomföra dem.

4.13 För EESK är det inte något alternativ att bara komma med ett sjunde miljöhandlingsprogram som ett ”tak” för de miljöpolitiska områden som inte omfattas av flaggskeppsinitiativet ”Ett resurseffektivt Europa”. Kopplingen mellan ett sådant sjunde miljöhandlingsprogram och a) flaggskeppsinitiativet, men också b) Europa 2020-strategin skulle förbli otydlig.

4.14 Ändå står kommittén öppen för ett sjunde miljöhandlingsprogram. Det borde stå klart 1) vad man vill uppnå med det, 2) hur man kan se till att det i slutänden blir en större framgång än sina föregångare samt – och detta är mycket viktigt – 3) vilken överordnad politisk sektor det ska främja.

4.15 EESK rekommenderar kommissionen, rådet och Europaparlamentet att väcka nytt liv i EU:s hållbarhetsstrategi, att som miljöpolitisk genomförandestrategi välja ett heltäckande och genomförandeinriktat sjunde miljöhandlingsprogram, att integrera flaggskeppsinitiativet ”Ett resurseffektivt Europa” i detta tillsammans med alla enskilda initiativ och att verka för en nära och samordnad avstämning mellan miljöpolitiska och ekonomiska överväganden. Den viktiga Europa 2020-strategin skulle på så sätt få den centrala uppgiften att förbereda och genomföra de ekonomiska och finanspolitiska vägval på kort och medellång sikt som krävs i strävan mot att uppnå en långsiktigt hållbar utveckling.

4.16 I ett sådant sjunde miljöhandlingsprogram borde tyngdpunkten enligt EESK därför också ligga på att fatta absolut bindande genomförandebeslut på de områden som i många fall har stått öppna i flera år.

4.17 Frågan är om Europa vill och kan klara av detta. Man kan inte blunda för att man från politiskt håll gång på gång fastställer ambitiösa mål och krav på initiativ. När de läggs fram – av t.ex. kommissionen – är det dock samma politiker som hittar orsaker till att de inte kan antas eller genomföras. Listan över sådana exempel är lång. Oavsett om det handlar om energieffektivitetsdirektivet, som blockeras i rådet, eller om ett gammalt löfte som inte infrias (från hållbarhetsstrategin), nämligen att sammanställa en förteckning över subventioner som är skadliga för miljön och avskaffa dessa, finns det ett stort gap mellan ord och handling, och kommissionen, rådet och Europaparlamentet uppmanas att klargöra för allmänheten hur man avser att överbrygga detta gap.

Bryssel den 25 april 2012

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) Se EUT C 376, 22.12.2011, s. 97, punkt 1.2.

29.6.2012

Europeiska unionens officiella tidning

C 191/6

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Främjande av en hållbar produktion och konsumtion i EU” (förberedande yttrande)

2012/C 191/02

Föredragande: An LE NOUAIL-MARLIÈRE

Den 11 januari 2012 beslutade det danska ordförandeskapet att i enlighet med artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Främjande av en hållbar produktion och konsumtion i EU”

(förberedande yttrande).

Facksektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 10 april 2012.

Vid sin 480:e plenarsession den 25–26 april 2012 (sammanträdet den 26 april) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 124 röster för, 8 röster emot och 5 nedlagda röster.

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1 På uppmaning av det danska ordförandeskapet har Europeiska ekonomiska och sociala kommittén utvärderat de instrument och åtgärder som behövs för en övergång till en hållbar produktion och konsumtion. EESK vill ge EU:s institutioner en eloge för de ansträngningar de har gjort på området och för deras medvetenhet om dessa frågor. I syfte att säkra en hållbar övergång rekommenderar kommittén att man utarbetar en ny gemensam vision av den ekonomiska modellen där alla aktörer inom det organiserade civila samhället samarbetar inom ramen för ett särskilt samrådsforum och där ställer upp mål och utarbetar en uppdaterad uppföljningsprocess.

1.2 Vi rekommenderar att följande görs:

—	Integrera strategier för en hållbar produktion och konsumtion med genomförandet av en ”Färdplan för ett resurseffektivt Europa” (1) samt uppmana medlemsstaterna att genomföra dessa strategier med hjälp av färdplanen och den europeiska planeringsterminen.

—

Använda sig av övergripande metoder för genomförande och incitament, såsom att successivt överge icke hållbara produkter, utarbeta en mer rättvis skattepolitik, främja en grön offentlig upphandling, successivt överge subventioner som inte tar hänsyn till negativ miljöpåverkan, stödja forskning och miljöinnovation, internalisera miljökostnaderna, ta fram nya marknadsbaserade incitament samt uppmuntra konsumenter och arbetstagare att aktivt delta i övergångsprocessen.

1.3 Man bör också se över finanssystemet (2) så att det kan användas för en hållbar produktions- och konsumtionsekonomi med fokus på de områden där det ekologiska fotavtrycket är störst, till exempel livsmedelsindustri, jordbruk, boende, infrastruktur och transporter.

1.4 Dessutom måste man gå utanför ett strikt fokus på energi och utsläpp av växthusgaser och rikta uppmärksamheten även mot andra resurser och annan miljöpåverkan, såsom förvaltning och skydd av vatten, markpåverkan och luftföroreningar, samt beakta produkternas globala miljöpåverkan.

1.5 Genom att stödja en förbättring av produktionsprocesserna och själva produkterna kan man erbjuda konsumenter och användare de produkter och tjänster som de vill använda i och med att de ändrar beteenden eller åsikter

1.6 För att främja hållbara konsumtionsmönster och livsstilar måste man, genom att stärka den roll som konsumentorganisationerna och producenterna inom rättvis handel har, främja och skydda alternativ till en konsumtion som skadar miljön samt stödja bästa praxis.

2. Inledning

2.1 I syfte att finna en väg ut ur krisen som kan förenas med återhämtningsinsatserna och EU:s engagemang i kampen mot klimatförändringarna, bad den danska regeringen i december 2011 EESK att utarbeta ett förberedande yttrande om främjande av en hållbar konsumtion och produktion. Mot bakgrund av ”Färdplan för ett resurseffektivt Europa” och dess riktmärken för en hållbar produktion och konsumtion (3) ber den danska regeringen EESK att bedöma vilka instrument som behövs för att säkra den europeiska ekonomins omställning till en hållbar produktion och konsumtion inom EU.

2.2 Hittills har den ekonomiska utvecklingen grundat sig på icke-förnybara energikällor och resurser enligt synsättet att människan äger och härskar över naturen. Produktionen av varor och tjänster kännetecknas fortfarande av en externalisering av kostnader som borde kopplas till användningen av icke-förnybara naturresurser samt till utsläpp av växthusgaser och förorenande ämnen i naturen. Inom marknadsekonomin bör internalisering av dessa kostnader åläggas de ekonomiska aktörerna genom tvingande regler som i största möjliga utsträckning ska vara allmänt gällande.

2.3 Strategierna för att öka resurseffektiviteten och främja en grön ekonomi ska utgå från en hållbar produktion och konsumtion, vilket innebär användning av tjänster och produkter med större värde men lägre utnyttjande av naturresurser. Kommissionen antog 2008 sin första handlingsplan för en hållbar produktion och konsumtion som omfattar en uppsättning strategier för att främja en hållbar produktion och konsumtion (4). Mot bakgrund av dessa riktmärken ser kommissionen nu över sina strategier för en hållbar produktion och konsumtion 2012.

3. Hållbar konsumtion och produktion: nödvändiga strategier och instrument

3.1 Utarbeta en ny gemensam vision av den ekonomiska modellen

3.1.1 En orsak till att politiken för en hållbar produktion och konsumtion hittills har haft begränsade effekter är att begreppet hållbarhet visserligen är väl integrerat i Europa 2020-strategin men ofta lämnas därhän vid den konkreta tillämpningen av politiken. I den nuvarande ekonomiska modellen är det fortfarande viktigast att skapa tillväxt och uppmuntra konsumtion, och de globala resultaten värderas efter BNP. En omställning till en hållbar produktion och konsumtion skulle kräva en öppen och tydlig debatt om en självförsörjande ekonomisk modell vars resultat värderades med hjälp av indikatorer som ”går utöver” BNP och som mäter det ekologiska fotavtrycket, mänskligt och socialt välbefinnande samt välstånd. I tidigare yttranden har EESK föreslagit ett samarbete med kommissionen för att starta ett forum om hållbar konsumtion som gör det möjligt att studera värden som skulle kunna ligga till grund för en hållbar ekonomi och vilka faktorer som hindrar medborgarna från att välja hållbara konsumtionsmönster samt samlade erfarenheter av livsstilar med låg miljöpåverkan (5).

3.2 Fastställa tydliga mål och utarbeta ett uppföljningsförfarande

3.2.1 Flera politikområden berörs. För att kunna övervaka de framsteg som görs när det gäller att uppfylla målen beträffande en hållbar produktion och konsumtion och för att kunna utvärdera den aktuella situationen bör det inrättas en solid databas över miljöpåverkan från produktion och konsumtion i syfte att mäta hur effektiva de politiska instrumenten är, vidareutveckla strategierna och målen, justera prioriteringarna och etablera ett uppföljningsförfarande.

3.3 Engagera det civila samhället

3.3.1 Att engagera det civila samhället på global, nationell och lokal nivå är av avgörande betydelse för att säkra en lyckad omställning till en grön och hållbar ekonomi. Omställningen kan bara lyckas om företagen, konsumenterna och arbetstagarna ser en hållbar produktion och konsumtion som en möjlighet och ett mål som man vill förverkliga. Lämpliga former för dialog och demokratiskt deltagande bör införas på alla nivåer (6).

3.3.2 I detta avseende måste man sluta att ställa investeringar i industrin, de europeiska företagens konkurrenskraft och konsumenternas köpkraft mot varandra. Att höja konsumenternas krav är det säkraste sättet att stimulera EU:s inre marknad. Detta kan åstadkommas om man använder de europeiska forskningsresultaten och uppnår målen om att bevara miljön. För detta krävs också att investeringarna stannar i Europa.

3.4 Integrera strategier för en hållbar produktion och konsumtion med en ”Färdplan för ett resurseffektivt Europa”

3.4.1 Med sitt flaggskeppsinitiativ ”Färdplan för ett resurseffektivt Europa” (7) har kommissionen gjort främjandet av ett effektivt utnyttjande av resurser till en fråga av högsta prioritet för de europeiska ekonomierna. Genomförandet av färdplanen ingår i Europa 2020-strategin och den europeiska planeringsterminen. EESK rekommenderar att översynen av handlingsplanen för en hållbar produktion och konsumtion knyts nära samman med genomförandet av färdplanen och med det sjunde handlingsprogrammet för miljön (8), så att politiken för en hållbar produktion och konsumtion kan dra nytta av den ökade politiska betydelsen av ett effektivt resursutnyttjande och av uppföljningsramen i samband med den europeiska planeringsterminen. Genom att lägga till vissa indikatorer för en hållbar produktion och konsumtion till indikatorerna för ett effektivt resursutnyttjande skulle man skapa en grund för målen och uppföljningsförfarandena avseende hållbar produktion och konsumtion.

3.5 Uppmuntra medlemsstaterna

3.5.1 De mål för en hållbar produktion och konsumtion som har föreslagits ovan skulle kunna bidra till att medlemsstaternas strategier på detta område vidareutvecklas. Medlemsstaterna skulle kunna dra nytta av att strategierna för en hållbar produktion och konsumtion integreras i arbetet med att genomföra färdplanen och i uppföljningsförfarandena inom ramen för den europeiska planeringsterminen.

3.6 Använda ett brett spektrum av politiska instrument för en hållbar produktion och konsumtion

3.6.1 Med tanke på att strategierna för en hållbar produktion och konsumtion är övergripande och att det finns så många aspekter att beakta, måste man införa eller mobilisera ett brett spektrum av politiska instrument på olika nivåer i syfte att förändra produktions- och konsumtionsmönstren så att de blir hållbarare. Aktiva strategier måste utvecklas på EU-nivå, av medlemsstaterna och av de lokala och regionala myndigheterna. Instrumenten måste innehålla en kombination av lagstiftningsåtgärder och frivilliga åtgärder, till exempel lagstiftningsåtgärder som syftar till att successivt fasa ut icke hållbara produkter; instrument som syftar till att skapa en rättvisare skattepolitik; främjande av en grön offentlig upphandling: successiv utfasning av stöd som inte tar hänsyn till negativ miljöpåverkan; forskning och miljöinnovation; internalisering av miljökostnaderna; nya marknadsbaserade incitament samt ett aktivt deltagande av konsumenter och arbetstagare i omställningsprocessen (9).

3.6.2 Kommissionens handlingsplan för 2008 för en hållbar produktion och konsumtion grundade sig på en sådan blandad politisk metod och bör bibehållas i samband med revisionen. Ambitionsnivån skulle dock kunna höjas och instrumenten justeras, med tanke på de mål som ska uppnås och de mycket små framsteg som hittills har gjorts samt med tanke på den möjlighet att ta sig ur krisen som omställningen till en ekonomi med låg kolförbrukning och ett lägre utnyttjande av icke-förnybara resurser utgör.

3.6.3 De instrument som används inom ramen för politiken för en hållbar produktion och konsumtion är i stor omfattning frivilliga och informationsbaserade (ekologisk märkning, Emas, kampanjer för att öka medvetenheten hos konsumenterna etc.). Företagen och konsumenterna använder sig dock endast i begränsad utsträckning av dessa instrument och endast på vissa områden och inom vissa sociala grupper. Det är inte troligt att användningen kommer att öka om man fortsätter med samma åtgärder. Det krävs lagstiftningsåtgärder för att gradvis fasa ut icke hållbara produkter och konsumtionsmönster.

3.7 Rikta in sig på områden där det ekologiska fotavtrycket är störst

3.7.1 Negativ miljöpåverkan orsakas främst av konsumtion av mat och dryck, boende, infrastruktur och rörlighet samt av energi- och industriproduktion. Framtidens politik för en hållbar produktion och konsumtion bör från och med nu riktas in på alla dessa områden. Med tanke på att den starka miljöpåverkan från mat och dryck hör nära samman med jordbrukssektorn bör politiken på detta område vara nära sammanbunden med politiken för ett hållbart jordbruk.

3.7.2 Ett hållbart jordbruk förutsätter en genomtänkt användning av naturliga produktionsmedel, stöd till ekologiska jordbruksföretag och en livsmedelsindustri som garanterar konsumenterna i mellanliggande och slutliga distributionsled hälsosamma och rena produkter. EESK ser nyckeln till ett hållbart jordbruk i bibehållandet av en kvantitativt tillräcklig, högkvalitativ och regionalt differentierad, heltäckande och miljövänlig livsmedelsproduktion, där landsbygdsområdena skyddas och vårdas, mångfalden och de särskiljande kännetecknen hos produkterna bibehålls och mångfalden och artrikedomen i kulturlandskapen och landsbygdsområdena främjas (10).

3.8 Gå utanför ett strikt fokus på energi och utsläpp av växthusgaser och rikta uppmärksamheten mot andra naturresurser och annan miljöpåverkan

3.8.1 De senaste åren har man inom politiken för en hållbar produktion och konsumtion särskilt uppmärksammat frågor om energikonsumtion och utsläpp av växthusgaser. Produktionen och konsumtionen ger dock upphov även till annan påverkan som inte kan negligeras på områden som förvaltning och skydd av vatten samt markpåverkan och luftföroreningar. Den framtida politiken för en hållbar produktion och konsumtion bör alltså utöka tillämpningen av politiska instrument till att även omfatta konsumtion av andra resurser än elektricitet, och beakta den globala miljöpåverkan.

3.9 Förbättra produktionsprocesserna och själva produkterna

3.9.1 För att uppmuntra producenterna att förbättra sina produkters miljöprestanda genom hela livscykeln bör man förankra principen om utökat producentansvar, enligt vad som anges i vissa lagstiftningsakter, som en allmän princip och en grund för företagens rättsliga ansvar.

3.9.2 Man bör prioritera en tvådelad strategi för att övergå till hållbara produkter. Forskning om miljövänliga produkter och utvecklingen av dessa bör främjas genom offentliga forskningsmedel och incitamentbaserade åtgärder till förmån för innovation. Vidare måste man använda lagstiftningsåtgärder, såsom direktivet om ekodesign, för att gradvis fasa ut icke hållbara produkter. I detta syfte bör direktivets tillämpningsområde utökas och dess genomförande påskyndas.

3.9.3 Det är mycket viktigt att värna om öppenhet när det gäller produkternas och tjänsternas miljöprestanda om vi vill att företag och konsumenter i ökad utsträckning ska satsa på hållbarhet. Kommissionens förslag vid samrådet om hållbar produktion och konsumtion om att använda en metod för att bedöma produkternas ekologiska fotavtryck verkar vara en lämplig strategi i detta syfte. Denna strategi bör dock kompletteras med andra instrument (t.ex. sociala kriterier utöver BNP) för att förbättra förmedlingen av information om hållbarhet under hela försörjningskedjan.

3.9.4 För att skapa värden och välbefinnande bör nya kommersiella modeller främjas för att ersätta den nuvarande betoningen på materialflöden, till exempel genom att gynna leasing i stället för köp av varor, program för samåkning och system som minskar tomtransporterna genom samarbete mellan företagen.

3.10 Främja hållbara konsumtionsmönster och livsstilar

3.10.1 Förändrade konsumtionsmönster måste uppmärksammas mycket mer än hittills. Uppgiften består i att successivt frikoppla konsumtion från negativ miljöpåverkan. En kombination av politiska instrument måste införas för att främja hållbara konsumtionsmönster som tar hänsyn till hur snabbt resurserna kan förnyas och till deras begränsningar samt till den europeiska inre marknadens totala påverkan (import och export).

3.10.2 Politiken för en hållbar produktion och konsumtion bör beakta det faktum att det måste finnas långsiktigt hållbara produkter och tjänster till rimliga priser på marknaden, tydlig och tillförlitlig konsumentupplysning och lämpliga ekonomiska incitament om konsumenterna ska kunna göra hållbara val. Man måste framför allt vidta åtgärder för att förbättra konsumentupplysningen och undvika motsägelsefull information och ”grönmålning”.

3.10.3 Åtgärderna bör stärka konsumentorganisationernas roll som aktiva deltagare i omställningen och främja dialogen om hållbara livsstilar inom det civila samhället genom att skapa diskussionsplattformar där man kan diskutera olika ståndpunkter i frågan och utbyta erfarenheter och bästa praxis.

3.10.4 Omställningen till en hållbar livsstil kräver också lämpliga investeringar i offentlig infrastruktur: Främjande av kollektivtrafik som ett alternativ till bil kräver till exempel att det införs ett modernt system för kollektivtrafik, hållbara transporter förutsätter infrastruktur för elektricitet och biobränslen och en kretsloppsekonomi förutsätter effektiva insamlingssystem och uppsamlingsplatser för produkter som har nått slutet på sin livscykel.

3.10.5 EESK har vid flera tillfällen framhållit vikten av utbildningsprogram som ska leda till verkligt hållbara beteenden. Kommittén upprepar att sådana program inte bör riktas in enbart på skolor och ungdomar, som givetvis är viktiga, utan på alla medborgare oberoende av deras ålder eller sociala situation, och särskilt uppmärksamma den ackumulerade ojämlikhet som miljöriskerna och miljöskadorna medför.

3.10.6 Befraktare, detaljhandlare och andra aktörer i försörjningskedjan har ett mycket stort inflytande över valmöjligheterna avseende en hållbar konsumtion genom sina krav när det gäller global produktion, logistik, osv. Kommissionen har förut arbetat med de största detaljhandlarna i Europa inom ramen för rundabordssamtal om distribution. Denna strategi skulle kunna utvidgas till att omfatta andra befraktare, logistikoperatörer, osv.

3.10.7 Grön upphandling är en viktig pådrivande faktor för utvecklingen av marknaden för hållbara produkter. Det måste undersökas hur politiken på området för grön upphandling kan effektiviseras.

3.11 Införa ekonomiska incitament i skattepolitiken

3.11.1 De åtgärder för att främja en hållbar produktion och konsumtion som nämns ovan kan stärkas om företagen och konsumenterna uppmuntras till ett hållbart beteende med hjälp av ekonomiska incitament som, vilket alla vet, inte enbart speglar marknadspriserna. Politiken för en hållbar produktion och konsumtion bör från och med nu kompletteras med en ”ekologisering” av skattesystemet i form av ekonomiska incitament som syftar till en jämn fördelning av omställningsinsatserna mellan stora företag och små och medelstora företag samt mellan medborgare, företag och konsumenter genom en gradvis utfasning av stöd som skadar miljön. Dessa åtgärder skulle emellertid vara fruktlösa om finansieringen av den europeiska sociala modellen ersattes med nya skatter och avgifter på icke-förnybara resurser utan några garantier för att dessa skulle användas till att finansiera det sociala skyddet. Detta skulle vara farligt, kostsamt och onödigt. Under alla omständigheter ansvarar medlemsstaterna för skattepolitiken, och det skulle med tanke på den långsiktiga hållbarheten inte vara bra att öka skattekonkurrensen mellan medlemsstaterna.

3.12 Säkra en rättvis omställning

3.12.1 Omställningen till en grön ekonomi blir långsiktigt hållbar om den skapar s.k. gröna arbetstillfällen och om den gör existerande arbetstillfällen inom produktionsprocessen miljövänligare, vilket är fallet med produktion av förnybar energi, hållbara transporter och energieffektivt boende. Om man vill dra fördel av denna omställning är det emellertid viktigt att vidta aktiva politiska åtgärder som grundar sig på social dialog, är inriktade på de sociala aspekterna och syftar till att skapa arbetstillfällen av hög kvalitet med anständiga villkor för arbetstagarna (löner, arbetsförhållanden och utvecklingsmöjligheter). Den ekonomiska verksamheten och de gröna marknaderna bör utvecklas aktivt, och motsvarande yrkeskvalifikationer bör stimuleras med hjälp av ett lämpligt stöd och anpassade åtgärder på området för yrkesutbildning och omskolning (11) som främjar jämställdhet mellan män och kvinnor och stimulerar deltagande i lika mått i omställningen.

Bryssel den 26 april 2012

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) COM(2011) 571 final.

(2) EESK:s yttrande om ”Reglering av finansiella tjänster för en hållbar tillväxt”, föredragande: Edgardo Maria Iozia (EUT C 107, 6.4.2011, s. 21) och EESK:s yttrande om ”Förstärkt samordning av den ekonomiska politiken för stabilitet, tillväxt och nya arbetstillfällen: Verktyg för en kraftfullare ekonomisk styrning i EU”, föredragande: Stefano Palmieri (EUT C 107, 6.4.2011, s. 7).

(3) COM(2011) 571 final; s. 6 och 7.

(4) COM(2008) 397 final.

(5) EESK:s yttrande ”Skapa en hållbar ekonomi – förändra konsumtionsmönstren”, föredragande: Anna Maria Darmanin, EUT C 44, 11.2.2012, s. 57 och CESE (ännu ej publicerat i EUT), EESK:s yttrande ”Bortom BNP/ kompletterande indikatorer” (initiativyttrande), föredragande: Stefano Palmieri.

(6) EUT C 44, 11.2.2012, s. 57.

(7) COM(2011) 571 final, EESK:s yttrande ”Färdplan för ett resurseffektivt Europa”, föredragande Siobhán Egan (ännu ej publicerat i EUT).

(8) EESK:s yttrande ”Sjunde miljöhandlingsprogrammet och uppföljning av sjätte miljöhandlingsprogrammet”, föredragande Lutz Ribbe, (Se sidan 1i detta nummer i EUT).

(9) Se även EESK:s yttrande ”EESK:s ståndpunkt vad gäller förberedelserna inför Förenta nationernas konferens om hållbar utveckling (Rio+20)”, föredragande: Hans-Joachim Wilms, EUT C 143, 22.5.2012, 39.

(10) EESK:s yttrande ”Rio+20: mot en grön ekonomi och bättre styrning”, föredragande: Hans-Joachim Wilms, EUT C 376, 22.12.2011, s. 102.

(11) EESK:s yttrande ”Att skapa hållbara gröna jobb för EU:s energi- och klimatförändringspaket”, föredragande: Edgardo Maria Iozia,. EUT C 44, 11.2.2011, s. 110.

29.6.2012

Europeiska unionens officiella tidning

C 191/11

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Energiutbildning” (förberedande yttrande)

2012/C 191/03

Föredragande: Edgardo Maria IOZIA

Den 11 januari 2012 beslutade det danska ordförandeskapet att i enlighet med artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Energiutbildning”

(förberedande yttrande).

Facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 11 april 2012.

Vid sin 480:e plenarsession den 25–26 april 2012 (sammanträdet den 25 april) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén enhälligt följande yttrande:

1. Rekommendationer och slutsatser

1.1 Connie Hedegaard, kommissionsledamot med ansvar för klimatåtgärder har framhållit följande: ”Utmaningarna i samband med den globala utvecklingen kan inte övervinnas om inte världens ekonomiska stormakter omprövar sin utvecklingsmodell.”

1.2 Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) är medveten om den strategiska roll som energiutbildningen spelar. Det krävs en avsevärd beteendeförändring om vi ska klara övergången till den koldioxidsnåla ekonomi som föreskrivs i kommissionens färdplan fram till 2050. Det civila samhällets deltagande är nödvändigt för att EU ska uppnå sina mål, särskilt målet om att på medellång sikt minska energiförbrukningen med minst 20 % före 2020.

1.3 De viktigaste målen för energiutbildningen rör kampen mot klimatförändringarna och återställandet av balansen mellan människa och natur. Vi har ansvar för att se framåt, att förstå och föregripa det framtida samhällets behov. Vi befinner oss i dag i ett mycket viktigt och avgörande ögonblick där Europeiska unionen, de nationella regeringarna, de lokala myndigheterna, skolor, universitet, forskningscentra, företag, industrier, banker, fackföreningar, icke-statliga organisationer och medier deltar i en integrerad strategi på olika nivåer.

1.4 Direkta erfarenheter från icke-statliga organisationer när det gäller att fördjupa modeller och instrument för energiutbildning är av största betydelse. Erfarenhetsutbyte mellan de olika branschorgan som finns inom det breda spektrumet av sammanslutningar och lärare med olika utbildningsnivå kan göra energiutbildningen särskilt effektiv. En sammanställning av goda metoder och utbildningserfarenheter är av central betydelse för att uppnå resultat av hög kvalitet.

1.5 EESK anser att det är nödvändigt att utveckla innovativa metoder för olika typer av utbildning som kan kombineras med de befintliga välfungerande metoderna. Informations- och kommunikationsteknik spelar här en grundläggande roll.

1.6 EESK stöder SET-planens nya initiativ för energiutbildning (”Energy Education and Training Initiative”) som för samman den akademiska världen, forskningsinstitut och näringslivet. Det offentlig-privata samarbetet har gett utmärkta resultat, i synnerhet i fråga om forskning och innovation, och bör understödjas också i framtiden. EESK rekommenderar kommissionen att själv stödja dessa initiativ.

1.7 Energiutbildning kan bidra till att lösa problem i samband med fattigdom och energifattigdom. Alla medborgare bör ha rätt till energi till rimliga priser.

1.8 EU bör i tillräcklig utsträckning beakta prioriteringen av energiutbildning och tilldela lämpliga resurser inom ramen för nästa fleråriga budgetram.

1.9 Med detta yttrande vill EESK ytterligare understryka det nödvändiga i att stödja ”EDEN”, det europeiska nätverket för nationella forum för utbildning i energi- och miljöfrågor, som baseras på befintliga initiativ på lokal, nationell, europeisk och internationell nivå inom denna sektor.

2. Inledning

2.1 Utbildning är en av de viktigaste faktorerna när det gäller att förändra beteenden. I detta yttrande vill vi lyfta fram den grundläggande roll som denna process spelar, och understryka tanken att ”den bästa energin är den som sparas” (1).

2.2 År 2009 utarbetade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén ett förberedande yttrande på kommissionens begäran om ”Utbildningsbehoven inför ett samhälle med koldioxidfri energi” (2). EESK upprepar nu de rekommendationer som formulerades i detta sammanhang och föreslår ytterligare punkter som bör beaktas mot bakgrund av den utveckling som har skett.

2.3 De genomgripande förändringar som vi upplever i dag och som framtida generationer kommer att uppleva på global nivå gör frågan om hållbar energi till en allt viktigare faktor i våra politiska, industriella, kollektiva och individuella beslut. Denna övergångsperiod, som nästan kan liknas vid en revolution, kommer att leda till ett nytt system som helt och hållet kommer att förändra våra vanor och tänkesätt. Vi har begränsad tid på oss att hantera denna övergång, och därför måste vi inleda långsiktiga program och initiativ så snart som möjligt

2.4 Energi och miljö

2.4.1 Energi har alltid varit något grundläggande i människans liv. I synnerhet har den radikala förändringen i människors livsstil och konsumtion i hög grad bidragit till ökad efterfrågan på energi. Under de kommande årtiondena kommer Europa att ställas inför ett stort antal energiutmaningar, till exempel följande:

—	Hantering av effekterna av klimatförändringarna.

—	Befolkningsökning och en åldrande befolkning.

—	Migration.

—	Tryggad tillgång till energikällor.

—	Minskat importberoende.

—	Energieffektivitet.

—	Kampen mot fattigdom och energifattigdom.

—	Säker tillgång till energi för alla konsumenter (privatpersoner och näringsliv).

—	Hållbara transporter.

—	Naturkatastrofer (översvämningar, jordbävningar, tsunamier).

—	Resursknapphet (energi, vatten, råvaror).

—	Ökad global efterfrågan på energi.

—	Främjande av förnybar energi.

—	IKT (intelligenta nät osv.).

—	Den mänskliga faktorn (utbildning, beteenden/vanor).

—	Globaliseringen.

—

Säkerhet.

—	Konkurrenskraft.

2.5 EU:s prioriteringar och energiutbildning

2.5.1 För att nå den europeiska energipolitikens viktigaste mål, till exempel försörjningstrygghet, konkurrenskraft och hållbarhet, bör Europeiska unionen noga beakta dessa kommande utmaningar och genomföra alla erforderliga förändringar.

2.5.2 Det är därför nödvändigt att ge denna process nya impulser. Alla medborgare bör vara medvetna om energifrågorna och de risker som är förbundna med ett misslyckande att uppnå de fastställda målen. En väl genomtänkt energiutbildning är nyckeln till förändrade beteenden: Det är till exempel nödvändigt att vidta särskilda energiutbildningsåtgärder när det gäller joniserande strålning från radioaktivt avfall som kan vara skadligt för människan och miljön (3).

3. Energiutbildning: Några iakttagelser

3.1 Energiutbildning är ett viktigt verktyg för att bygga upp en ny hållbar utvecklingsmodell och för att främja en ny kultur. Eftersom frågan är sektorsövergripande kräver den ett integrerat arbetssätt som omfattar olika aspekter av det moderna livet och det civila samhället, där alla branscher (jordbruk, tjänster, industri och byggnation) och alla medborgare måste involveras.

3.2 Behovet av fortlöpande utbildning, i form av utbildning av individer under hela livet, både under skolåren och senare, är i dag större än någonsin. Kommittén vill understryka vikten av att sätta samman en väl genomtänkt utbildningsgång när det gäller energi som förenar de olika delarna av livet, till exempel familj, skola, arbetsplats, kultur- och fritidsinstitutioner.

3.3 För att skapa ett rationellt och ansvarstagande beteende krävs åtgärder som underlättar, motiverar och förstärker effektivare energianvändning. Det behövs tydlig, begriplig, trovärdig och framför allt tillgänglig information om energikrävande teknik. Utbildning spelar en avgörande roll, eftersom det är en förutsättning för att få allmänhetens stöd till lagstiftningen om energisparande och åtgärder för energieffektivitet såväl på EU-nivå som i medlemsstaterna.

3.4 Energiutbildningen bör inledas redan i förskolan och lågstadiet. Barnen är väl medvetna om energifrågorna, och mycket mottagliga för nya idéer och vanor. De kan påverka föräldrarnas och omgivningens attityder och agerande. Dagens elever är morgondagens arbetare, anställda, lärare, ingenjörer, arkitekter, politiker och företagare. De beslut som de kommer att fatta under sitt liv kommer att ha en dramatisk påverkan på vårt samhälles resursanvändning.

3.5 Alla aspekter av energifrågorna och klimatförändringarna bör inkluderas i läroplanerna i alla medlemsstater redan i grundskolan, och vidare på universitetsnivå och i specialistutbildningar. Det är av grundläggande betydelse att utbilda dagens unga inom alla yrken. Energiutbildning kan ge praktiska kunskaper som kan användas i samband med de framtida behoven inom energisektorn, och därmed underlätta skapandet av nya arbetstillfällen på kort, medellång och lång sikt.

3.6 Liberaliseringen av energimarknaden och den nya tekniken inom denna sektor innebär nya utmaningar för konsumenterna, som hittills har köpt sin energi från företag med monopol. Energiutbildningen kan också ta upp frågor som ”Hur använder man smarta mätare för att spara energi?”, ”Vilka rättigheter och skyldigheter har man som konsument när man undertecknar ett avtal med en energileverantör?”, ”Hur beräknar man sitt koldioxidavtryck?” samt ”miljömärkning”. Erfarenheterna från Dolceta-projektet (www.dolceta.eu) har varit extremt viktiga, och EESK rekommenderar kraftfullt att man inte förskingrar denna kunskap, utan ser till att allmänheten blir medveten om den.

3.7 Energiutbildningen bör fortsätta även utanför skolan. Barn och ungdomar kan påverka en bredare social krets genom familj och vänner, och på detta sätt öka medvetenheten bland vuxna om vikten av goda vanor. För att uppnå viktiga och betydande resultat bör utbildningsinsatserna därför fortsätta och nå alla medborgare. Energiutbildningen bör utvidgas och förstärkas avsevärt så att så många som möjligt, vuxna och yrkesarbetande (till exempel ingenjörer, arkitekter och opinionsbildare) nås. Det krävs dessutom politiska åtgärder med inriktning på utbildning av utbildarna.

3.8 Inlärningsprocessen är mycket komplex. Många aktörer ingår i processen, alla med sin särskilda roll. EESK understryker betydelsen av att för varje referensgrupp fastställa den lämpligaste utbildningsmetoden och därmed utveckla lämpliga utbildningsprogram och läroplaner som tar hänsyn till ålder, kön, kulturella skillnader och skillnader i utbildningsnivå. Nya verktyg, bland annat sociala nätverk, bör utvecklas och utforskas omsorgsfullt.

4. EU:s roll

4.1 Europeiska unionen kan bidra till utvecklingen av en utbildning av god kvalitet genom att främja samarbetet mellan medlemsstaterna och genom att vid behov stödja och komplettera deras insatser (artiklarna 149 och 150 i fördraget). Vid sidan av det ständiga behovet av att höja utbildningsnivån på alla områden borde EU lägga särskild uppmärksamhet vid behovet av kunskaper och färdigheter inom energisektorn. På webbplatsen www.energy.eu finns redan viktiga bidrag. Europa behöver kemister som arbetar med utvinning av solenergi och ingenjörer som utformar och konstruerar intelligenta nät, med mera. Däremot måste man på europeisk nivå undvika att bara följa de senaste trenderna, vilket man t.ex. gjorde när det gällde stöd till produktion av biobränslen i utvecklingsländer, något som har medfört icke önskade effekter, bl.a. odling av jatropha, en vildväxande, oljehaltig ökenväxt som finns i vissa afrikanska länder.

4.1.1 EESK anser att kommissionen inom ramen för utarbetandet av nästa fleråriga budgetram bör beakta energiutbildningen som en del i en europeisk strategi för att uppnå de energi- och klimatmål som unionen har fastställts för 2020 och 2050.

4.2 De offentliga myndigheternas roll

4.2.1 Med utgångspunkt i subsidiaritetsprincipen är utbildning ett område där de enskilda medlemsstaterna har exklusiv behörighet – länderna har själva fullt ansvar för de egna utbildningssystemens innehåll och organisation. De nationella regeringarna bör främja deltagande av alla samhällsaktörer i utformningen av prioriteringar och inrättandet av program för energifrågor. Dessutom bör de övervaka informationen och göra olika instrument tillgängliga för konsumenterna, till exempel webbplatser där man kan jämföra priser eller finna uppdaterad information om olika energiaspekter.

4.2.2 Den offentliga förvaltningen bör utgöra ett gott exempel. Regionerna bör, tillsammans med provinserna och de lokala myndigheterna, säkerställa effektiv samordning av verksamheten för att bidra till att bygga upp en utbredd energibesparingskultur. Medvetenheten om de förändringar som krävs, om teknik för energieffektivitet och användning av förnybara energikällor måste bli en del av den allmänna kulturen. Vid sidan av de lagstiftningsmässiga och tekniska åtgärderna bör institutionerna därför planera omfattande informationssatsningar och medvetandehöjande åtgärder inriktade på allmänheten, företagen och branschorganisationerna. EESK föregår i detta sammanhang med gott exempel med sitt interna EMAS-program (Eco-Management and Audit Scheme). Tack vare detta program har kommittén erhållit den högsta miljöcertifieringen av Brysselregionens miljöorgan (IBGE ”Ecodynamic Entreprise label”).

4.3 Skolornas roll

4.3.1 Mycket av våra tänkesätt och kunskaper inhämtar vi under skolgången. Dagens skola bygger på ett traditionellt inlärningssystem där det finns vissa brister på nationell nivå. Frånsett några få undantag finns det inga program för energi- och miljöutbildning, och ofta saknas det lärarpersonal med formell, lämplig utbildning på dessa områden. Av bl.a. dessa skäl bör framtidens skola ge möjlighet till fördjupade kunskaper om energibesparingar, energi, naturvetenskap, miljö och klimat, och på så sätt bidra till ökad medvetenhet om energieffektivitet som ger studenterna sådana sociala och analytiska färdigheter att de kan göra rationella bedömningar som leder till förändrade beteenden i framtiden. Kunskaper på energi- och miljöområdet bör införlivas med nyckelkompetenserna i den europeiska referensramen för livslångt lärande. Lärarna spelar en avgörande roll i detta sammanhang, och de behöver läromedel som är avpassade för elevernas nivå och det ämne som behandlas. Utbildningsprogrammen bör innehålla uppdaterade resurser och klart definierad utbildnings- och stödverksamhet för lärarna. Universitetens roll är helt avgörande, vilket också fastställdes i Bologna-processen, som bl.a. har som mål att skapa ett utbildningssystem som i högre grad överensstämmer med den snabba utvecklingen i den globala världen och med EU:s intressen, i syfte att säkra att examensbevisen i gengäld är mer relevanta i förhållande till arbetsmarknaden i hela EU.

4.4 Företagens roll

4.4.1 Partnerskapet mellan utbildningsinrättningar och företag, som EESK uttalade sitt stöd för redan 2009 (4), har en grundläggande roll. Tack vare den flexibilitet som är typisk för näringslivet, och i synnerhet de små och medelstora företagen, kan detta partnerskap utgöra en av de viktigaste resurserna för skapandet av nya arbetstillfällen i kristider, och ge betydande impulser till utvecklingen av företagarandan och kreativiteten. Forskning och utveckling bör ingå som en del i detta partnerskap i syfte att främja snabb överföring av ny teknik. De yrkesverksamma (ingenjörer, arkitekter osv.) bör fortbildas fortlöpande om nya utvecklingstendenser inom relevanta områden. Särskilda seminarier om hur man sparar energi bör genomföras på arbetsplatsen.

4.5 Bankernas roll

4.5.1 Banksektorn har en central roll för ekonomin och samhället. Bankerna är involverade i många delar av folks dagliga liv, och utöver att vara ekonomiska förmedlare bör de också stå för tillförlitlighet. Genom särskilda, förmånliga lån, kompletterade med lämplig upplysningsverksamhet, skulle de kunna stödja utbildning om energi och miljö, och på så vis stimulera gröna investeringar i många olika ekonomiska sektorer (byggnation, transporter osv.).

4.6 Fackföreningarnas roll

4.6.1 Arbetstagarorganisationerna kan i hög grad bidra till en process där allmän utbildning och yrkesutbildning är instrument i en överordnad plan för medborgarutbildning och hållbar utveckling. Till exempel den gröna ekonomin behöver kvalificerade arbetstagare som kan anpassa sig till de förändringar som den tekniska utvecklingen, forskningen och innovationen medför. Fackföreningar kan spela en strategisk roll också när det gäller individers beteende genom att upplysa sina egna medlemmar och genomföra initiativ, bl.a. i form av avtal som belönar ansvarsfullt beteende och uppnådda energibesparingar. Samarbetet mellan företag och arbetstagarorganisationer inom detta område kan ge viktiga resultat.

4.7 Det civila samhällets (de icke-statliga organisationernas) roll

4.7.1 Konsument- och miljöorganisationerna har en avgörande roll på grund av deras särskilda funktion som förmedlare av färdigheter och kunskap. De bör involveras i arbetet med att främja medvetenheten om konsumtionsfrågor och energieffektivitet på alla nivåer: planering, utformning, beslut om innehåll, spridning av information, förslag, förmedling och bedömning av resultaten.

4.7.2 De icke-statliga organisationerna bör vara de nationella myndigheternas naturliga samtalspartner och de bör ges stöd i sina utbildningsaktiviteter, som gynnar hela samhället. Informella utbildningsprogram, kontakter med lärare, anordnande av studiebesök på fältet, skräddarsydda universitetskurser och publikationer avpassade för olika åldersgrupper är aktiviteter som bör anförtros organisationer som arbetar och har sakkunskap på energiutbildningsområdet.

4.8 Mediernas och de sociala nätverkens roll

4.8.1 I spridningen av korrekt information och i massupplysningsaktiviteter för alla åldrar har medierna ett strategiskt värde och en strategisk funktion. Budskapen i informationskampanjerna om energi- och miljöfrågor ska alltid ha en vetenskaplig grund och vara kulturellt neutrala. Man bör undvika att använda medieverktyg, i synnerhet tv, utan att först grundligt undersöka informationsinnehållet. Det finns ett enormt intresse kring miljö- och energifrågor, som kan påverka folk i den ena eller andra riktningen om de inte har de kognitiva och kritiska redskap som behövs för att göra en välgrundad bedömning av den information som ges.

4.8.2 De sociala nätverken har också en viktig och känslig funktion med tanke på att de riktar sig främst till en ung publik, som är lätt att påverka och som tenderar att intressera sig för så viktiga frågor. Alla som använder dessa medier bör följa vissa uppföranderegler och acceptera att ”övervakas” och eventuellt att ändra tvivelaktig eller partisk information.

4.8.3 Det råder inget tvivel om att dessa instrument i framtiden kommer att bli allt viktigare. (I dag är fler personer kopplade till sociala nätverk än det fanns människor på jorden i början av 1900-talet.) Den stora mängden tillgänglig information kommer att ändra på språkbruket och typen av information. Utbildningsområdet kommer att känna av dessa ändringar och det blir nödvändigt att kunna omvandla detaljerad och komplex information till enkla och lättförståeliga budskap för alla. Se http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_social_networking_websites.

5. Kommitténs prioriteringar

EESK anser att man bör fokusera på följande prioriteringar:

5.1

Hantering av effekterna av klimatförändringarna, anpassning och behov av nödvändig kompetens. Förekomsten av klimatförändringar är vetenskapligt bevisad och allmänt erkänd i hela världen. Vissa händelser, såsom översvämningar, kommer att inträffa allt oftare. Att anpassa sig till dessa fenomen kommer att bli avgörande för vår överlevnad. Dessutom kan bristen på tillräckligt kvalificerade yrkespersoner allvarligt äventyra uppnåendet av EU:s mål på kort, medellång och lång sikt.

5.2

Energieffektivitet. Energieffektivitet är ett centralt inslag i Europa 2020-strategin. Ett fullständigt genomförande av befintliga och nya åtgärder kommer att leda till en förändring av vårt dagliga liv och kan enligt kommissionen generera ekonomiska besparingar på upp till 1 000 euro per hushåll och år, förbättra Europas industriella konkurrenskraft, skapa upp till två miljoner arbetstillfällen och minska de årliga utsläppen av växthusgaser med 740 miljoner ton (5). Energikunderna spelar en viktig roll när det gäller att stödja denna process. Alla, även vuxna människor, bör ändra sitt beteende, och det är därför nödvändigt att tillhandahålla tillräcklig och pålitlig information om energi.

5.3

Kampen mot fattigdom och energifattigdom. Kampen mot fattigdom och energifattigdom är en ny social prioritering som man bör ta itu med på alla nivåer. Priserna på de viktigaste fossila bränslena fortsätter att stiga och det ser ut som om trenden kommer att fortsätta under de kommande åren. Om man inte agerar snabbt och effektivt kommer också antalet sårbara energikonsumenter att öka betydligt (6).

5.4

Säker tillgång till energi för alla konsumenter (privatpersoner och näringsliv). Energi är en gemensam resurs som har en central roll när det gäller att säkra ett lands ekonomiska välfärd. Det är av avgörande vikt att garantera tillgång till energi till ett rimligt pris, som inte varierar för mycket och för oförutsägbart under de kommande åren, samt att se till att alla medborgare och konsumenter har tillgång till energi.

5.5

Hållbara transporter. Det ökade behovet av att transportera personer och varor ökar risken för förorening och trafikstockning i synnerhet i stadsmiljöer. Det är nödvändigt att utveckla transportformer som är hållbara, miljövänliga och energieffektiva. Frågan om sammodalitet är ytterst viktig för denna sektor.

5.6

Resursknapphet (energi, vatten, råvaror). Ökningen av världens befolkning från sex till nio miljarder kommer att göra den globala konkurrensen om naturresurser intensivare och utsätta miljön för påfrestningar (7). Att skydda grundläggande resurser som luft, vatten, mark, skog och livsmedel är därför en avgörande faktor för att främja en hållbar utveckling och skapa en modern ekonomi.

5.7	IKT. Informations- och kommunikationsteknik är i dag en väsentlig del av informations- och kunskapssamhället. Till exempel kommer smart energidistribution till ekonomiskt hållbara priser att på ett betydande sätt bidra till att ändra kommande generationers beteende.

6. Några exempel

6.1 Det finns talrika initiativ och god praxis i både Europa och världen för utbildningsaktiviteter som syftar till att främja energiutbildning och miljöskydd och ofta är knutna till minskningen av gasformiga föroreningar.

6.2 Projektet Défi Énergie, som samordnades av energi- och miljömyndigheten i Bryssel, Bruxelles Environnement, som en del av kampanjen Sustainable Energy Europe, omfattade omkring 4 000 personer i 1 400 hushåll och minskade koldioxidutsläppen med ett ton per år, vilket motsvarar en besparing på 380 euro på energiräkningen. (www.ibgebim.be)

6.3 Den italienska stiftelsen Carlo Collodi har genomfört ett projekt som vänder sig till barn i grundskolan, ”Pinocchio ripensa il mondo” (”Världen enligt Pinocchio”), som består av tre faser: avfallssortering, energibesparing och etiska val i enlighet med hållbarhetsprincipen. (http://www.pinocchio.it/fondazionecollodi/).

6.4 Den internationella stiftelsen Yehudi Menhuin genomför programmet MUS-E® Arts at School, där man använder olika konstformer – musik, dans, sång, teater och bildkonst – för att utveckla nya inlärningsprocesser. Projektet pågår i 11 länder och involverar 1 026 konstnärer som arbetar med 59 189 barn i 623 grundskolor. (www.menuhin-foundation.com/).

6.5 Det spanska forumet för en social dialog om energimixen (Spanish Energy Mix Forum, SEMF), är öppen för alla aktörer inom energiområdet och behandlar Spaniens olika energikällor. (http://www.semforum.org/).

6.6 Sommaruniversitetet UMET (Università Mediterranea d'estate) för hållbar energi i Medelhavsområdet involverar universitet i Frankrike, Italien, Portugal, Spanien, Grekland och även i Marocko, Algeriet, Tunisien, Egypten, Turkiet m.fl. Under de kommande åren vill sommaruniversitetet utvidga sin verksamhet till andra städer. (http://www.ome.org/index.php)

6.7 La Belle Verte, en film från 1996 av Coline Serrau, handlar om det västerländska samhällets problem, bland annat den hektiska livsrytmen, maktmissbruk, föroreningar och det okontrollerade utnyttjandet av naturresurser och mark. (http://www.youtube.com/watch?v=TTvoZkHugr0)

6.8 Kommissionens program ”Intelligent energi – Europa” har sedan 2004 stött olika energiutbildningsprojekt. Som exempel kan nämnas ”KidsCorner”, ”U4energy”, ”Flick the Switch”, ”Kids4future”, ”Rainmakers”, ”Youngenergypeople”, ”My Friend Boo” osv. När det gäller yrkesutbildning för byggsektorn kan man nämna projektet ”Build Up Skills”. (http://ec.europa.eu/energy/intelligent/)

6.9 My Friend Boo är en rolig tecknad serie som gjorts under IEE-programmet och är den första i sitt slag i Europa. Den har som mål att hjälpa unga att förstå teman som energi, klimatförändringar, miljö, bevarande och hälsa. (http://www.myfriendboo.com/)

6.10 Andra europeiska projekt är bland annat borgmästaravtalet, som undertecknats av mer än tre tusen städer. EESK har ända från starten stött spridningen av detta verktyg till ett så stort antal europeiska kommuner som möjligt (8), vilket har fått kommissionen att ändra sin strategi. Concerto, Civitas och det nya initiativet ”Smarta städer och samhällen” är verktyg för att dela god praxis inom området för hållbara transporter och ansvarsfull och smart energianvändning. Energiutbildningsinitiativet under den strategiska EU-planen för energiteknik (SET-plan) ger och utvecklar ett viktigt mervärde för hela planen.

6.11 På internationell nivå har man redan inlett olika initiativ, som t.ex. NEED (National Energy Education Development Project), ett nätverk för studerande, lärare, företag, myndigheter och samhällen som inleddes för redan 30 år sedan i USA (http://www.need.org/), programmet Energy Education and Workforce Development under USA:s energidepartement (http://www1.eere.energy.gov/education/) och webbplatsen EnergyQuest, som handlar om energiutbildning (http://www.energyquest.ca.gov/).

7. Offentlig hearing om energiutbildning

7.1 Under den offentliga hearing som EESK anordnade presenterades många nya och intressanta erfarenheter från energi- och miljöutbildningsområdet.

7.2 Företrädare för EACI, EU-ASE (European Alliance to save energy), Carlo Collodi-stiftelsen, Yehudi Menuhin-stiftelsen, Solvay, CIRCE, Business Solutions Europa, ELISAN-nätverket samt den ansvariga för borgmästaravtalet i kommissionens generaldirektorat för energi betonade var och en från sin egen synvinkel hur viktigt detta ämne är.

7.3 Teman som behandlades var den allmänna utbildningens och yrkesutbildningens roll, utbildning av tekniker och akademiker i vetenskapliga discipliner, behovet av att stärka förbindelserna mellan universitet, forskning och industri, betydelsen av de offentliga myndigheternas engagemang i kampen mot fattigdom och energifattigdom, den lokala nivåns deltagande i utvecklingen av verksamheten och upplysningen om en smart och hållbar energianvändning, samt innovativa verktyg för formell och informell utbildning utanför utbildningssystemet.

7.4 I anslutning till behovet av att inrätta ett gemensamt och omfattande utvärderingssystem för energi har det framförts ett särskilt förslag om att till exempel för alla energiförbrukande produkter använda förhållandet EUR/MWh som måttenhet så att man omedelbart ska kunna mäta produktens kostnadseffektivitet.

7.5 Informationens kvalitet och utbildningens innehåll är ytterst viktiga. Det finns en konkret risk för att dessa kan manipuleras för att försvara intressen i stället för att främja medvetna val. De offentliga myndigheterna bör därför ägna särskild uppmärksamhet åt att garantera oberoende och korrekta informations- och utbildningsprocesser.

7.6 En av de viktigaste punkterna som togs upp var svårigheten med att systematiskt inarbeta energiutbildningsmaterial i skolornas läroplaner på grund av tidsbrist, alltför intensiva program och olika prioriteringar.

8. EDEN: det europeiska nätverket för energi- och miljöutbildning. Samarbetsprotokollet mellan EESK och den italienska Carlo Collodi-stiftelsen

8.1 Det europeiska nätverket för nationella forum för energi- och miljöutbildning, EDEN, kan, som redan föreslagits i det förberedande yttrandet Utbildningsbehoven inför ett samhälle med koldioxidfri energi, hjälpa till med att åtgärda några av de befintliga hindren för att uppnå EU:s mål om att minska energiförbrukningen med minst 20 %, bidra till att genomföra EU:s vision för 2050 om en resurseffektiv och koldioxidsnål ekonomi och stärka energioberoendet och en trygg energiförsörjning.

8.2 För att konkret sätta i gång de förslag som ingår i yttrandet och för att stödja inrättandet av ett europeiskt nätverk, undertecknade EESK och Collodi-stiftelsen den 26 mars 2010 ett samarbetsprotokoll, där båda parterna förbinder sig att samarbeta. Pinocchio, den världsberömda figuren från Carlo Collodis bok, valdes till maskot och symbol för initiativet.

8.3 Detta europeiska nätverk, som inkluderar organisationer som arbetar inom området för utbildning i energieffektivitet, förnybara energikällor och miljö, är en kanal för nationell spridning av lämpliga program och material. Det främjar användningen av rena energiformer, effektivare utnyttjande av naturresurser och höga standarder för miljöskydd i de nationella läroplanerna.

8.4 Många organisationer har redan anslutit sig till nätverket. Förutom de grundande medlemmarna EESK och Carlo Collodi-stiftelsen (IT) består nätverket för närvarande av följande: Terra Mileniul III-stiftelsen (RO), Arene Île de France (FR), Les Péniches du Val de Rhône (FR), Municipality of Greenland (Grönland), Climate Action Network (RO), Mosaic Art and Sound (UK), Art For Green Live (UK/BE), CECE (ES), Intercollege (CY), Business Solutions Europa (BE), EU-ASE (BE), CIRCE (ES) och Menuhin-stiftelsen (BE).

Bryssel den 25 april 2012

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) EUT C 77, 31.3.2009, s. 54-59.

(2) EUT C 277, 17.11.2009, s. 15.

(3) EUT C 218, 23.7.2011, s. 135.

(4) EUT C 228, 22.9.2009, s. 9–13.

(5) COM(2011) 109 final.

(6) EUT C 44, 11.2.2011, s. 53.

(7) COM(2010) 2020 final.

(8) EUT C 10, 15.1.2008, s. 22.

29.6.2012

Europeiska unionens officiella tidning

C 191/18

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Bokförlagsbranschen under utveckling” (yttrande på eget initiativ)

2012/C 191/04

Föredragande: Grace ATTARD

Medföredragande: Hilde VAN LAERE

Den 14 juli 2011 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen att utarbeta ett yttrande på eget initiativ om

”Bokförlagsbranschen under utveckling”

(yttrande på eget initiativ).

Rådgivande utskottet för industriell omvandling (CCMI), som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 12 april 2012. Föredragande var Grace Attard och medföredragande Hilde Van Laere.

Vid sin 480:e plenarsession den 25–26 april 2012 (sammanträdet den 25 april) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 156 röster för, 2 röster emot och 1 nedlagd röst.

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1 Bokförlagsbranschen genomgår en moderniseringsprocess som medför viktiga konsekvenser i den digitala eran.

1.2 Europeiska ekonomiska och sociala kommittén understryker att det är mycket viktigt att snarast genomföra en övergripande analys på EU-nivå av bokförlagsbranschens roll för Europas sociala, ekonomiska, kulturella, vetenskapliga och konstnärliga utveckling, samt att ta upp rättigheter och behov när det gäller aktörer såsom bokhandlare, författare, forskare, illustratörer, företag inom tryckeribranschen, bibliotek, organisationer för reproduktionsrättigheter och konsumenter. Kommissionen måste inkludera bokförlagsbranschen när den utarbetar strategier för industrin inom ramen för ett digitalt Europa.

1.3 EESK vill framhålla att det är viktigt att ta itu med behovet av en lämplig EU-lagstiftning och EU-politik som påverkar bokförlagsbranschen på områden som immaterialrätt (särskilt upphovsrätt) och dess genomförande, skattepolitiken, informationssamhället och kulturpolitiken.

1.4 EESK upprepar att det finns ett behov av att ta bort det diskriminerande system som för närvarande gäller inom EU, där online-versioner av samma kulturella produkt beskattas enligt standardsatser, vilket skapar en oberättigad snedvridning mellan produkter med jämförbart innehåll, och i jämförelse med USA, där online-publikationer inte beskattas alls, vilket leder till orättvisa konkurrensvillkor.

1.5 EESK anser att den grafiska sektorn bör uppmuntras till att lägga om kursen när det gäller de ekonomiska och tekniska modeller som har kännetecknat dess utveckling genom att inta en central roll inom hantering och distribution av information, utan att begränsa sig till rollen som tjänsteleverantör, i enlighet med EU:s plan för den grafiska industrin.

1.6 EESK står fast vid att ett observationscentrum på EU-nivå måste inrättas i syfte att mäta tryckeribranschens nuvarande och framtida kompetensbehov så att yrkesutbildning, rörlighet och omskolning kan uppmuntras med hjälp av offentlig finansiering till sektorn, särskilt via ESF, Eruf och Europeiska globaliseringsfonden, inbegripet forskning inom ramen för sjunde ramprogrammet och Horisont 2020. Detta behövs för att tryckeribranschen ska bibehålla sin konkurrenskraft.

1.7 Förvaltningen av immateriella rättigheter är avgörande för att den europeiska kulturen, vetenskapen och konsten ska blomstra och medborgarna även i fortsättningen ska kunna ta del av den livskvalitet som finns i Europa. Dessutom är förvaltningen av immateriella rättigheter en nyckelfaktor när det gäller teknisk och kommersiell innovation.

1.8 Om konsumenterna får tillgång till en säker digital miljö, med bland annat en effektiv kontroll över sina personuppgifter och sin personliga integritet, anser kommittén att detta kommer att leda till digitala marknader som gynnar användarna.

1.9 Det är viktigt att beakta de sociala och ekonomiska skyldigheterna vid övergången till digital teknik, så att man kan garantera att det största möjliga antalet människor i alla åldrar i alla medlemsstater kan dra fördel av den digitala revolutionen.

1.10 EESK framhåller att arbetstagarna, även egenföretagare och entreprenadarbetare, måste garanteras anständiga arbetsvillkor som bör bli föremål för social dialog och kollektivavtal på medlemsstats- och unionsnivå.

1.11 Det är viktigt att anta öppna, driftskompatibla elektroniska standarder för att öka konkurrenskraften och förebygga att marknader stängs och att dominerande ställningar skapas.

1.12 Det är viktigt att den inre marknaden för tjänster blir mer integrerad inom ramen för Europa 2020-strategin (1) så att alla aktörer och intressenter inom bokförlagsbranschen kan växa och skapa nya arbetstillfällen.

1.13 EESK skulle vilja att kommissionen uppmuntrar bokförlagsbranschen och tryckeribranschen att fortsätta sina ansträngningar för att utveckla en modell som främjar större deltagande och att utarbeta en öppen gemensam ram som möjliggör bättre samordning mellan de ekonomiska, sociala och tekniska områdena samt miljöområdet.

1.14 EESK uppmanar kommissionen att inleda en strategisk dialog med bokförlagsbranschen i Europa i syfte att ta fram strategier som på ett konkret sätt tar itu med behoven avseende tryckta böcker och e-böcker i den digitala eran, och på så sätt även stärka den globala konkurrenskraften inom denna sektor. EESK uppmanar åter kommissionen att inrätta en högnivågrupp med bland annat företrädare för bokförlagsbranschen, den grafiska industrin och pappersindustrin för att analysera vilka investeringsalternativ och sysselsättningsmöjligheter som dessa sektorer kan erbjuda inom ramen för den revolutionerande utvecklingen inom multimedia.

2. Inledning och bakgrund

2.1 I egenskap av den största kultursektorn i Europa är bokförlagsbranschen en central kraft bakom Europas ekonomiska, sociala, politiska, etiska, utbildningsmässiga, konstnärliga och vetenskapliga utveckling. Europeisk litteratur hör till Europas viktigaste konstnärliga och kulturella arv och rymmer den rika mångfald som finns inom varje land – eftersom varje språk, region och minoritet i Europa finns bevarad för eftervärlden i böcker – samtidigt som den också främjar dialog mellan kulturerna.

2.2 De europeiska bokförlagen (i EU:s medlemsstater plus Norge och Island) omsatte uppskattningsvis 23,5 miljarder euro (2010), gav ut totalt cirka 525 000 nya titlar och sysselsatte sammanlagt ungefär 135 000 personer på heltid. Nästan 7,5 miljoner titlar fanns tillgängliga i lager. Bokutgivningen bidrar också indirekt till att skapa arbetstillfällen: Det finns fler än 100 000 författare, illustratörer och översättare av skönlitteratur i Europa och fler än 25 000 bokhandlar. Det finns ett behov av att samla in mer specifika uppgifter för att få en tydligare bild av sektorn.

2.3 Metoderna för framställning av böcker, dvs. beställning, redigering, tryckning och distribution, har rent principiellt förblivit desamma under århundradena även om de i praktiken har genomgått betydande förändringar, och själva boken som kulturprodukt är i stort sett oförändrad. Med utvecklingen av den digitala utgivningen förändras dessa metoder helt.

2.4 De viktigaste kreativa sektorerna bidrog med 4,5 % till EU:s BNP 2008 och stod för 8,5 miljoner arbetstillfällen (2), medan hela den kulturella sektorn bidrog med 6,9 % till EU:s BNP samma år. Inom dessa sektorer bidrog bokförlagsbranschen med 1,07 % till EU:s BNP 2003, vilket kan jämföras med 0,14 % från radio-, tv-, film- och videosektorerna och 0,06 % från musikindustrin.

2.5 På den internationella marknaden är den europeiska bokförlagsbranschen värd mer än USA:s, som haft en årlig omsättning på 24–25 miljarder dollar de senaste åren (17–19 miljarder euro). Vidare dyker varje år mellan sex och åtta företag med europeiska ägare upp bland de tio största förlagsgrupperna i världen. De tre största internationella bokmässorna – Frankfurt, London och Bologna – äger dessutom rum i EU-länder.

2.6 Den positiva påverkan som läsning har på samhället framhålls av OECD, som anser att läsning är den bästa indikatorn på ett barns framtidsmöjligheter. Utgivning av böcker främjar också en mångfald av åsikter, utbyten och dialog, samt yttrandefrihet som är en av det demokratiska samhällets hörnstenar.

3. Den digitala övergången

3.1 Den digitala övergången inom bokförlagsbranschen innebär att de flesta dynamiska mönster, förhållanden och ekonomiska och kulturella modeller i denna bransch bryts upp.

3.2 Den europeiska marknaden för e-böcker är fragmenterad och mångskiftande. Tillväxttakten på de utvecklade marknaderna är mycket hög, men till och med där är den digitala utgivningen mycket liten i jämförelse med marknaden för tryckta böcker (från 1 till högst 5 % av marknaden för böcker). Bristen på bra bärbara e-bokläsare bidrog avsevärt till den långsamma utvecklingen fram till för några år sedan.

3.3 Allt fler förlag erbjuder dock sina böcker i elektroniskt format på andra områden. Många olika modeller för att ta del av innehållet i digitala böcker har uppkommit på marknaden efter några års experimenterande med teknik och innovation. Läsarna får tillgång till böckerna via datorer, särskilda läsplattor, surfplattor och även smartphones, som blir allt mer sofistikerade och användarvänliga och – viktigast av allt – billigare. Det förväntade lägre priset på elektroniska läsare kommer troligtvis att bredda marknaden.

3.4 Nya aktörer kommer in i produktionskedjan tack vare att de har en stark ställning i förhållande till slutanvändarna på andra områden, till exempel sökmotorer/portaler såsom Google, aktörer på internet, inbegripet andra typer av online-butiker såsom Amazon, som också tillverkar den elektroniska läsaren Kindle. Tillverkare av elektroniska apparater, såsom Apple, riktar in sin utrustning mot marknaderna för innehåll och levererar på så vis både till sina egna e-bokhandlar och till nätoperatörer eller internetleverantörer.

3.5 E-böcker erbjuder kunskap, kultur och fritidsaktiviteter på ett lättillgängligt sätt även för utsatta grupper som har lässvårigheter, såsom äldre och personer med fysiska funktionshinder samt personer som inte läser på sitt modersmål.

3.6 Den digitala boken förändrar också miljöpåverkan från bokförlagsbranschen. Papper är ett förnybart och återvinningsbart råmaterial, medan miljöpåverkan från elektroniska apparater med deras råmetaller och den elektricitet som deras bruk kräver behöver utvärderas ytterligare.

3.7 Förläggarens roll förblir avgörande i den digitala eran. Urval och sållande av manuskript är en central del av förläggarens uppgift, oavsett leveransform, för att kvaliteten ska garanteras. Redigering och marknadsföring är andra centrala delar där förläggarens sakkunskap inte kan undvaras.

3.8 Kostnaderna för att åtgärda intrång i upphovsrätten, investera i digitaliseringssystem, personal och teknik samt kostnaderna för filkonvertering till särskilda format är nya kostnader som elektronisk utgivning medför. Kostnader sparas in på tryckeriverksamhet, fysiska lagringsutrymmen och fysisk distribution. Hittills har dessa utgjort mindre än en sjättedel av de totala kostnaderna, eftersom kostnaderna för royaltyer, redigering, marknadsföring, distribution, digital lagring och arkivering finns kvar i den digitala världen.

4. Utmaningar för bokförlagsbranschen i den digitala eran

4.1 År 2009 inrättade rådet (3) och kommissionen (4) ett europeiskt observationscentrum mot varumärkesförfalskning och pirattillverkning för att sprida kunskap om överträdelser av den immateriella äganderätten (5).

4.2 För en kulturell bransch som förlagsbranschen utgör upphovsrätten grunden för det rättsliga erkännandet av det värde som branschen skapar; en välavvägd upphovsrättslagstiftning är därför ytterst viktig för att branschens investeringar ska bli bärkraftiga och stimulera upphovsmännens skapande arbete.

4.3 EESK betonar att det krävs en effektiv tillämpning av den immateriella äganderätten, såväl online som offline – piratkopiering försvagar kulturen, kreativiteten och uppkomsten av nya affärsmodeller samt hämmar marknadens utveckling eftersom den försvagar förläggares och upphovsmäns förtroende för att få ersättning för sina ekonomiska och intellektuella investeringar (6).

4.4 Upphovsrättslagstiftningen tillkom före den digitala revolutionen, och de praktiska frågorna rörande nedladdning, fildelning och förvaltning av digitala rättigheter beaktas inte alltid, något som har konstaterats i den digitala agendan för Europa, som syftar till att anpassa EU:s regler för den inre marknaden till den digitala eran (7). En övergripande EU-lagstiftning, som nu är föremål för diskussion, är nödvändig för att hantera skillnaderna mellan reglerings- och tillämpningspraxis i de olika medlemsstaterna.

4.5 En snabb och konsekvent tvistlösning, inbegripet åtal mot förfalskning och piratkopiering genom kraftfull kontroll av lagstiftningens efterlevnad, skulle öka konsumenternas förtroende. EU:s lagstiftning innehåller bestämmelser om kontroll av efterlevnaden i artikel 8.3 i direktivet om upphovsrätt (2001/29/EG), som ger rättsinnehavare möjlighet att begära ett föreläggande gentemot mellanhänder vars tjänster utnyttjas av en tredje part för att begå intrång i en upphovsrätt, och i artikel 8 i direktivet om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter (2004/48/EG), som ger rättsinnehavare rätt till all information om intrångsgörarens identitet.

5. De utmaningar som digitaliseringen och globaliseringen medför för Europas tryckeribransch

5.1 Europas tryckeribransch står inför stora utmaningar på grund av den ökande och utbredda användningen av internet och attraktionskraften hos de nya medierna som gradvis förändrar marknaden som källa till information och reklam.

5.2 Andra viktiga faktorer som påverkar konkurrensen är dels import från lågkostnadsländer (t.ex. Kina) av böcker som kan tryckas utan några särskilda tidsrestriktioner, dels den höga koncentrationen av pappers- och tryckfärgsproducenter som skapar en intensiv global konkurrens, särskilt från Indien och Kina där de lägsta priserna kan garanteras. EESK understryker att man måste följa liknande sociala och miljömässiga kriterier i alla produktionsländer.

5.3 Dessa faktorer och det svåra ekonomiska klimatet har ibland lett till prisfall och påverkar sysselsättningen inom sektorn väsentligt.

5.4 Enligt uppgifter från Eurostat för 2009 utgörs Europas tryckeribransch av 119 000 företag (en minskning från 132 571 år 2007). Branschen sysselsätter 735 000 personer (en minskning från 853 672 år 2007) och omsätter 88 miljarder euro (en minskning från 110 miljarder euro år 2007).

5.5 Införandet av digitaltryck har dock gjort att nya former för samarbete mellan förläggare, tryckerier och användare har blivit möjliga; till exempel kan böcker tryckas på beställning i så liten upplaga som en enda bok.

5.6 Tryckerierna vidtar nu åtgärder för att även ta hand om tjänster längre fram i värdekedjan, såsom lagring, databashantering, webbdesign eller grafisk design och e-böcker, och utvecklar också egna avdelningar för tjänster före tryckning.

5.7 EESK stöder förslagen i kommissionens rapport från 2007 om den europeiska tryckeribranschens konkurrenskraft, men uppmanar kommissionen att inrätta en kommitté för social dialog i Europa för sektorn som helhet. För närvarande förekommer social dialog bara mellan arbetsgivare och fackföreningar på företagsnivå och nationell nivå.

5.8 EESK ställer sig bakom rekommendationerna från Intergraf, särskilt när det gäller en oberoende studie av teknikutvecklingen (tryckteknik samt mobil teknik och internetteknik), demografiska influenser och konsumentbeteende.

6. Utmaningar för bokhandlare

6.1 Det har uppstått svårigheter på grund av att större återförsäljare har infört geografiska begränsningar vid onlineförsäljning. Helt avgörande är att konventionella distributionssystem kringgås i takt med att de digitala onlinebokhandlarna tar över ledningen.

6.2 Traditionella bokhandlare har stort kulturellt värde – de bibehåller kontakten och relationerna till konsumenterna även online och erbjuder tjänster som internet inte kan erbjuda.

6.3 Dagens bokhandlar fungerar som skyltfönster för böcker som sedan köps av konsumenterna online – detta innebär att deras konkurrenter med onlineverksamhet får kostnadsfri marknadsföring och reklam. Vissa traditionella bokhandlar behöver dock fortbildning, eftersom de saknar kunskap om sociala medier på internet och måste bli innovativa i sin marknadsföring och sitt produkturval. Standarderna i den digitala världen är fortfarande svaga: t.ex. har praktiskt taget alla tryckta böcker ett ISBN-nummer, men inte alla e-böcker har det.

6.4 Man måste försöka hitta och uppmuntra samordningsvinster mellan europeiska bibliotekssammanslutningar och bokhandlare. Digitaliseringen skapar en motsättning mellan å ena sidan bokhandlarnas och förläggarnas oro för piratkopiering av e-böcker och å andra sidan bibliotekens entusiasm för att främja utlåning av e-böcker. Det finns en rättslig skillnad mellan utlåning (av tryckta böcker) och e-utlåning, och denna måste lyftas fram och tillämpas i praktiken av alla berörda parter. Berörda aktörer bör undersöka möjligheterna att införa ett regelverk som kombinerar skydd mot piratkopiering och främjande av e-utlåning inom ramen för legitim biblioteksutlåning.

6.5 Amazon och Apple har tillsammans marknadsdominans för försäljningsplattformar och e-bokläsare (Kindle och iPad) och har skaffat en ledning som gör det möjligt för dem att diktera priser, villkor och bestämmelser för andra aktörer i branschen. Denna icke-europeiska dominans är också negativ för mindre förläggare, som inte har den tyngd som behövs för att förhandla om de villkor som Amazon och Apple infört.

6.6 Antagandet av öppna, driftskompatibla standarder kommer att förhindra att aktörer utestängs från marknaderna eller att det skapas dominerande positioner av vissa större aktörer som nu använder patentskyddad teknik som inte är öppen för alla och som binder användningen av vissa apparater till de egna produktkatalogerna eller vice versa – införandet av sådana standarder kommer därigenom att öka konkurrensen.

7. Beskattning och prissättning

7.1 En stor majoritet av länderna i EU och globalt tillämpar en reducerad momssats på försäljning av tryckta böcker, som ett erkännande av den nytta som läsandet innebär för kulturen, utbildningen, vetenskapen och samhället i stort.

7.2 Ett diskriminerande system finns dock nu i EU, eftersom onlineversioner av samma kulturella produkter beskattas enligt normalskattesats, vilket skapar en omotiverad snedvridning av konkurrensen mellan jämförbart innehåll.

8. Att bevara anonyma verk och utgångna verk (8)

8.1 EESK ställer sig i huvudsak bakom det föreslagna direktivet om en rättslig ram för att säkerställa laglig och gränsöverskridande elektronisk tillgång via internet till anonyma verk (9).

8.2 Mycket få medlemsstater har infört lagstiftning om anonyma verk, och även där sådan finns begränsas tillgången till invånare som bor inom landets gränser.

8.3 Enligt artikel 5.2 c i direktivet om upphovsrätt får offentliga bibliotek, utbildningsanstalter, museer och arkiv offentliggöra upphovsrättsskyddade verk utan föregående tillstånd, under förutsättning att dessa institutioner inte har något direkt eller indirekt ekonomiskt eller kommersiellt syfte och att processen uppfyller Bernkonventionens trestegstest. Alla andra former för offentliggörande via internet kräver dock klarering av upphovsrätten i förväg.

8.4 När det gäller utgångna verk initierade bokförläggare en dialog som ledde till att ett samförståndsavtal om ”Huvudprinciper för digitalisering och tillgängliggörande av utgångna verk” undertecknades av alla berörda aktörer. Hittills finns inga rättsliga strukturer för gränsöverskridande erkännande av dessa frivilliga avtal mellan olika berörda aktörer om utgångna verk.

8.5 En lyckad utgång för denna dialog kommer att främja utvecklingen av digitala bibliotek, t.ex. Europeana och andra offentliga institutioner med ett allmännyttigt uppdrag.

8.6 ”Arrow” är ett system som byggts upp av ett konsortium av aktörer i bokbranschen och som med stöd av Europeiska kommissionen erbjuder en praktisk lösning eftersom det tillhandahåller ett kostnadseffektivt verktyg som kan användas för att snabbt och effektivt hitta information om ett verks upphovsrättsliga status och om vem som har rättigheterna till verket.

8.7 Offentlig-privata partnerskap mellan bibliotek och förläggare kan öka tillgången till böcker som fortfarande finns på marknaden via digitala bibliotek. Flera sådana partnerskap har redan inletts.

8.8 Man måste också diskutera frågan om obligatorisk deposition av e-böcker med samtliga berörda aktörer för att skapa balans mellan å ena sidan bibliotekens intresse av att samla in, bevara och tillgängliggöra dessa e-böcker och å andra sidan skydd mot olovlig elektronisk spridning.

9. Språk och rörlighet

9.1 Språk och förläggande hänger oupplösligt samman, och därför finns det problem med rörlighet inom bokförlagsbranschen, särskilt vad gäller små och medelstora förlag.

9.2 Med undantag för förlag som ger ut böcker på engelska står förläggare och anställda inom bokbranschen inför stora utmaningar om de vill flytta från en medlemsstat till en annan, eftersom de flesta förlag är medelstora företag som bara ger ut böcker på ett enda språk (10).

9.3 Några av de plattformar för e-böcker som nyligen har uppstått fungerar som hinder för språklig rörlighet. Den största producenten av e-bokläsare – Amazon, ett amerikanskt företag – blockerar tillgången till sin läsare Kindle för alla mindre språk, bland annat 18 av EU:s 23 officiella språk. Alltså blockeras i praktiken litteratur på 18 EU-språk från världens största e-bokplattform.

10. Tryggare och mer välinformerade konsumenter

10.1 Konsumenternas förhållande till boken förändras när lagring av digitala böcker inte lämnar några fysiska spår efter sig och bokinköpen sker på ett ögonblick.

10.2 EESK anser att alla politiska initiativ avseende immateriell äganderätt måste ta hänsyn till konsumenterna som aktörer i debatten om immateriell äganderätt.

10.3 Utvecklingen av digitala böcker vid sidan av fysiska böcker måste ske gradvis och som ett komplement till en hållbar utgivning av tryckta böcker. Det är fortfarande många europeiska medborgare som inte känner sig trygga med elektroniska transaktioner och/eller med nedladdning och digitalt användande av innehåll. Åtgärder för att öka tryggheten och minska den digitala klyftan kan öka den sociala inkluderingen.

10.4 EESK stöder den europeiska konsumentorganisationen (BEUC) i deras arbete för att nätneutralitet ska bli en rättslig princip. Kommissionen bör utgå från det pågående arbetet vid Organet för europeiska regleringsmyndigheter för elektronisk kommunikation (Berec) och anta ett rättsligt bindande instrument som kan garantera att nätneutraliteten skyddas på ett enhetligt och ändamålsenligt sätt i hela Europa.

11. De små och medelstora företagens tillgång till marknaden

11.1 De stora bokhandelskedjornas dominans på EU:s marknad har lett till vissa begränsningar av de mindre förläggarnas tillgång till marknaden. Förläggare som inte har tillräckliga ekonomiska resurser för att förhandla sig in på kedjornas hyllor upplever att de till stor del blockeras just för att de är underrepresenterade i bokhyllorna.

11.2 De små förlagen har traditionellt varit mycket viktiga för innovation och kreativitet, och deras begränsade tillgång till marknaden kan få allvarliga konsekvenser för vitaliteten i denna kreativa sektor.

11.3 Nischade förlag måste ofta få finansiering och stöd utifrån för att kunna överleva ekonomiskt.

11.4 Företagen, särskilt små och medelstora företag, måste investera i forskning, utveckling och innovation (11) som stöds av lämpliga rättsliga, administrativa, skattemässiga och finansiella ramvillkor.

11.5 För närvarande gör bara cirka 8 % av EU:s små och medelstora företag affärer i andra medlemsstater. 92 % av företagen är mikroföretag (12) som är verksamma på ett antal mycket olika marknader. I småföretagsakten måste det därför fokuseras mer på hur deras specifika behov kan uppfyllas.

11.6 Bokförlagsbranschen är speciell eftersom den är ekonomiskt beroende av ett relativt litet antal bästsäljare för sin överlevnad. Dessa finansierar litterära genrer som är mindre ekonomiskt bärkraftiga men som har ett stort kulturellt och socialt värde.

11.7 Små och medelstora förlag behöver ekonomiskt och organisatoriskt stöd eftersom kostnadsmodellen för smalare litteratur vanligtvis inte är ekonomiskt lönsam. Dessutom har de flesta små och medelstora förlag inte tillräckliga resurser för att lägga fram genomförbara förslag för att få tillgång till FoU-finansiering från EU.

11.8 EESK vill framhålla att det är viktigt att den inre marknaden för tjänster blir mer integrerad inom Europa 2020-strategin (13). Detta är nödvändigt för att man ska kunna hjälpa företagen, däribland små och medelstora företag, inom bokförlagsbranschen att växa och skapa arbetstillfällen.

Bryssel den 25 april 2012

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) COM(2010) 2020 final.

(2) EESK:s yttrande om skyddet av immateriella äganderätter och kontoret för harmonisering i den inre marknaden, EUT C 376, 22.12.2011, s. 62.

(3) Rådets resolution av den 25 september 2008 (EUT C 253, 4.10.2008).

(4) Kommissionens meddelande av den 11 september 2009 om att stärka säkerställandet av skydd för immateriella rättigheter på den inre marknaden, COM(2009) 467 final.

(5) EESK:s yttrande om skyddet av immateriella äganderätter och kontoret för harmonisering i den inre marknaden, EUT C 376, 22.12.2011, s. 62.

(6) Europeiska kommissionens generaldirektorat för skatter och tullar, Report on EU Customs enforcement of intellectual property rights – 2009, http://ec.europa.eu/taxation_customs/resources/documents/customs/customs_controls/counterfeit_piracy/statistics/statistics_2009.pdf. Technopolis (2007), Effects of counterfeiting on EU SMEs, se http://ec.europa.eu/enterprise/enterprise_policy/industry/doc/Counterfeiting_Main%20Report_Final.pdf. http://counterfeiting.unicri.it/report2008.php. EESK:s yttrande om skyddet av immateriella äganderätter och kontoret för harmonisering i den inre marknaden, EUT C 376, 22.12.2011, s. 62.

(7) Europa 2020: En europeisk strategi för smart och hållbar tillväxt för alla, 3.3.2010.

(8) EESK:s yttrande om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om viss tillåten användning av anonyma verk”, EUT C 376, 22.12.2011, s. 66.

(9) EESK:s yttrande om skyddet av immateriella äganderätter och kontoret för harmonisering i den inre marknaden, EUT C 376, 22.12.2011, s. 62.

(10) EESK:s yttrande om ”Hur kan man stödja små och medelstora företag i anpassningen till globala marknadsförändringar?”, EUT C 255, 22.9.2010, s. 24–30.

(11) EESK:s yttrande om ”Samarbete och kunskapsöverföring mellan forskningsorganisationer, näringslivet samt små och medelstora företag – en viktig förutsättning för innovation”, EUT C 256, 27.10.2007, s. 17.

(12) EESK:s yttrande om ”Översyn av småföretagsakten för Europa”, EUT C 376, 22.12.2011, s. 51.

(13) EESK:s yttrande om ”Mot en bättre fungerande inre marknad för tjänster”, EUT C 318, 29.10.2011, s. 109–112.

29.6.2012

Europeiska unionens officiella tidning

C 191/24

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Kooperativ och omstrukturering” (yttrande på eget initiativ)

2012/C 191/05

Föredragande: Marie ZVOLSKÁ

Medföredragande: Jan OLSSON

Den 14 juli 2011 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett yttrande på eget initiativ om

”Kooperativ och omstrukturering.”

Rådgivande utskottet för industriell omvandling, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 12 april 2012. Föredragande var Marie ZVOLSKÁ och medföredragande var Jan OLSSON.

Vid sin 480:e plenarsession den 25–26 april 2012 (sammanträdet den 25 april) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 148 röster för och 1 nedlagd röst.

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1

Kooperativen bidrar genom sin utformning och affärsmodell till Europa 2020-strategin. De hanterar förändringar på ett ekonomiskt effektivt och socialt ansvarsfullt sätt. De bidrar till social och territoriell sammanhållning. De utvecklar nya och innovativa affärsmodeller för att öka konkurrenskraften. Allt detta bör uppmärksammas under år 2012, det internationella året för kooperativ.

1.2

Med undantag för vissa sektorer utgör kooperativen en begränsad del av den europeiska ekonomin. Uppgifter i detta yttrande visar dock att kooperativen i kristider är mer motståndskraftiga och stabila än andra företagsformer, och att de utvecklar nya företagsinitiativ. Detta kan tillskrivas de kooperativa företagens särdrag: deras långsiktiga perspektiv och starka geografiska rötter, deras främjande av medlemmarnas intressen och inriktning på samarbete sinsemellan. Denna tydliga kooperativa spetskompetens måste spridas och utvecklas i nationell politik och i EU:s politik.

1.3	Mångfalden av företagsformer erkänns i fördraget, och särdragen i den kooperativa modellen har nyligen konstaterats av EU-domstolen (domstolens dom (första avdelningen) av den 8 september 2011 i de förenade målen C-78/08–C-80/08), som legitimerar riktade åtgärder.

Rekommendationer för EU:s politik

1.4

Hänsyn bör därför tas till kooperativ i all EU-politik som bidrar till smart och hållbar tillväxt för alla samt i de relevanta flaggskeppsinitiativen i Europa 2020-strategin. Lika villkor för kooperativ och andra företagsformer måste säkerställas, samtidigt som man bevarar kooperativens mål och arbetsmetoder.

1.5	För att lyfta fram de specifikt kooperativa erfarenheterna av omstruktureringar bör kooperativa företag inbegripas i målsättningarna och åtgärderna i EU:s industripolitik, även i det specifika flaggskeppsinitiativet.

1.6

Europeiska kommissionen och EIB/EIF måste se till att finansiella mekanismer på EU-nivå – bland annat den handlingsplan för finansiering av små och medelstora företag som föreslås i inremarknadsakten – blir tillgängliga även för de kooperativa företagen, och de bör göra en särskild insats tillsammans med den kooperativa banksektorn för att se till att de verkligen blir det genom utveckling av specifika instrument. Den förmedlande funktion som EIB:s finansiella instrument har för små kooperativa banker bör också underlättas, särskilt genom att de administrativa kraven förenklas.

1.7

De nya reglerna för offentlig upphandling och statligt stöd (Almunia-paketet) bör träda i kraft snarast. Dessa regler och deras tillämpning i medlemsstaterna bör förenklas, och de bör innehålla särskilda åtgärder för att förbättra möjligheterna för sociala kooperativ som anställer personer med funktionshinder eller från andra missgynnade grupper. De bör också omfatta erfarenheterna från kooperativ som sköter egendomar som har konfiskerats från illegal verksamhet (jfr det italienska fallet med maffiaegendomar).

1.8

Åtgärder för att underlätta överlåtelse av företag till anställda bör vidtas i enlighet med EESK:s förslag om ett ramverk för att underlätta arbetstagarnas ekonomiska deltagande. Arbetstagarkooperativ/arbetstagares uppköp bör stödjas av en särskild EU-budgetpost som också inkluderar finansiella instrument.

1.9

De program och fonder som har fastställts för EU:s kommande budgetperiod 2014–2020 måste bli viktiga instrument för att stödja kooperativen, särskilt strukturfonderna. När operativa program definieras bör prioriteringar och åtgärder inriktas på att ge stöd till hållbar utveckling av företag och ansvarsfull omstrukturering, och de bör inbegripa åtgärder för företagsöverlåtelser till anställda och för sociala kooperativ, lokal utveckling och social innovation med hjälp av globala stöd och andra finansiella instrument.

1.10	EESK anser att en förenklad förordning för europeiska kooperativ bör antas under 2012. Den bör kompletteras av en uppdatering av hur kooperativa principer tillämpas i nationella lagar.

1.11	EESK uppmanar Eurofound (Europeiska fonden för förbättring av levnads- och arbetsvillkor), och i synnerhet dess Europeiska centrum för övervakning av förändringar, att samarbeta med den kooperativa sektorn för att ingående undersöka kooperativens roll i omstruktureringen.

1.12	EU:s nya forskningsprogram Horisont 2020 bör också innehålla specifika hänvisningar beträffande studier av faktorer bakom motståndskraften i kristider.

1.13

Kooperativens mål och ledningsmodell gör dem till en naturlig part i det initiativ för socialt företagande som nyligen lanserades av kommissionen. De viktigaste föreslagna åtgärderna bör därför också inriktas på den kooperativa sektorn. En viktig fråga är att ta hänsyn till kooperativens erfarenheter av skräddarsydda finansiella instrument också i det förslag som nyligen lagts fram om Europeiska fonder för socialt företagande.

Rekommendationer för medlemsstaternas politik

1.14

I enlighet med ILO:s rekommendation 193/2002 om främjande av kooperativ, bör medlemsstaterna skapa en gynnsam miljö för erkännande och utveckling av kooperativ inom alla områden och sektorer och anta en sammanhängande politik för att stödja den kooperativa affärsmodellen. De bör i synnerhet främja utbildning om kooperativ för både studerande och arbetstagare, förbättra statistiken för att kartlägga den kooperativa sektorn och göra den mer synlig, modernisera lagstiftningen för kooperativ, införa lämpliga finansiella verktyg och erkänna kooperativens roll i den nationella sociala dialogen. De bör undersöka möjligheten att lagstifta om odelbara tillgångar eller ”asset lock” för kooperativ, något som redan gjorts i många av EU:s medlemsstater och har visat sig vara ett viktigt utvecklingsverktyg.

1.15	EESK rekommenderar de nationella ekonomiska och sociala råden att anta yttranden i anslutning till det internationella året för kooperativ.

Rekommendationer för kooperativ

1.16

Kooperativen bör sträva efter att bli mer synliga och förstärka det ömsesidiga lärandet både inom och utanför den kooperativa rörelsen. Internt bör de fokusera på ”samarbete mellan kooperativa föreningar”. De bör utarbeta riktlinjer och aktivt sprida bästa praxis med särskilt fokus på förändringshantering. Externt bör de inleda partnersamarbeten med andra privata företag, offentliga myndigheter och andra aktörer.

1.17

Rapporter om kooperativt socialt ansvarstagande (företagens sociala ansvar ur kooperativ synvinkel) bör utgöra ett viktigt verktyg för synliggörande och marknadsföring. Den kooperativa sektorn bör också införa regler för god förvaltning och strikt internrevision i syfte att undvika missbruk av den kooperativa företagsformen.

2. Inledning

2.1

Målet med detta yttrande är att belysa hur kooperativa företag genom sin unika affärsmodell förutser och hanterar förändringar inom industri- och tjänsteverksamheter under den nuvarande krisen, som har haft särskilt allvarliga effekter på sysselsättningen, vilket har påpekats i nyligen utkomna ILO-rapporter. Det syftar till att öka kunskapen om den roll kooperativen har som en form av verksamhet som ger nya perspektiv på social innovation och bidrar till ett hållbart skapande och en hållbar fördelning av välstånd.

2.2

I den kooperativa affärsmodellen står människan i centrum. Kooperativa företag har definierats av International Cooperative Alliance (ICA) och erkänts av olika internationella institutioner (FN, ILO, EU) som ”en självständig sammanslutning av personer som frivilligt gått samman för att tillgodose sina gemensamma ekonomiska, sociala och kulturella behov och önskemål genom ett gemensamt ägt och demokratiskt kontrollerat företag”.

2.2.1

Yttrandet bör också utgöra underlag för CCMI:s aktuella arbete med frågan om strukturomvandling (1).

2.3

Den kooperativa identiteten förstärks genom värderingar om demokrati, jämlikhet, rättvisa, solidaritet, öppenhet och socialt ansvar. ICA har fastställt sju principer som kooperativ ska följa: ”frivilligt och öppet medlemskap, demokratisk medlemskontroll, medlemmarnas ekonomiska deltagande, självständighet och oberoende, medlemmarnas rätt till utbildning, praktik och information, samarbete mellan kooperativa föreningar och samhällshänsyn.”

2.4	Den kooperativa företagsmodellen är helt i linje med värderingarna i EU-fördraget och målen i Europa 2020-strategin. Med sina både ekonomiska och sociala mål är kooperativen en oumbärlig del av den ”sociala marknadsekonomin”.

2.5

Kooperativen har som långsiktigt mål att nå ekonomisk och social hållbarhet genom att ge människor möjlighet till inflytande, förutse förändringar och använda resurserna så effektivt som möjligt. Deras vinster används inte för att maximera avkastningen på kapitalet utan för att placera resurserna i långsiktigt hållbara investeringar.

2.6	Eftersom kooperativa företag är inriktade på människor och styrs av medlemmarna har de en stark lokal förankring. Detta hindrar inte att de kan vara verksamma på nationella och internationella marknader.

2.7	Den kooperativa metodens flexibilitet och kreativitet har gjort det möjligt för kooperativ att vara verksamma inom alla ekonomiska sektorer, både traditionella och nya.

2.8	I Europa finns det 160 000 kooperativa företag som ägs av 123 miljoner medlemmar och ger arbete åt 5,4 miljoner människor.

2.9

Kooperativet som företagsform är inte välkänt bland medborgarna i allmänhet, och inte heller i det privata näringslivet eller i den offentliga sektorn. I vissa länder har ordet ”kooperativ” till och med dålig klang, särskilt i länderna i Central- och Östeuropa. Kooperativen ses inte som fullvärdiga företag på samma sätt som vanliga bolag. I vissa medlemsstater har hindren för kooperativens utveckling blivit större på senare år (till exempel i Polen, där ett förslag till ny lagstiftning om kooperativ innebar ett försök att minska kooperativens autonomi och oberoende, och i Italien, där de skattefördelar som kooperativen får som kompensation för den samhällsroll de spelar kraftigt har reducerats).

2.10	Det är svårt för kooperativen att få tillgång till riskkapital och lån på den vanliga kapitalmarknaden.

2.11	Villkoren är inte alltid lika, eftersom man inte alltid tar hänsyn till kooperativens särskilda förutsättningar i nationella och europeiska lagstiftningar och program för företagsstöd.

3. Utmaningar vid omstrukturering av företag i Europa

3.1

Vi bevittnar just nu en storskalig omstrukturering som en konsekvens av krisen i den europeiska ekonomin. Det är mycket viktigt att använda socialt ansvarsfulla omstruktureringsstrategier för att undvika fler företagsnedläggningar och konkurser, för att bevara och skapa arbetstillfällen och organisera en social välfärd genom att förstärka konkurrenskraften och den lokala utvecklingen.

3.2

Europeiska kommissionen anser att en omstrukturering inbegriper en mer omfattande definition av företagsinnovationer som bör ”integreras i en långsiktig vision av utvecklingen och styrningen av EU:s ekonomi, för att förändringarna verkligen ska vara ett sätt att stärka konkurrenskraften”, inklusive organisationsrelaterade och sociala mönster, så att en hållbar territoriell utveckling kan säkerställas. I detta syfte ser kommissionen innovationer som något som inte bara ”genereras […] genom forskning och ny teknik utan också genom nya lösningar som rör marknadsföring och företagsledning”.

3.3	Kommissionen har konstaterat att ”företag som kan hantera omstruktureringar på ett ansvarsfullt sätt från social synpunkt ofta är de som har bättre resultat i fråga om konkurrenskraft på marknaden och återhämtningsförmåga” (2).

3.3.1

Kommissionen har också uttryckt en önskan om att en ansvarsfull omstrukturering ska innefatta arbetstagarnas engagemang och delaktighet (3). Arbetsmarknadens parter på EU-nivå har slagit fast principerna för en ”socialt intelligent” omstrukturering i en gemensam text där man betonar vikten av att skapa och rädda arbetstillfällen.

3.4

Kommissionen vill göra det lättare att överlåta företag till anställda:

—

”De anställda har ett särskilt intresse av att deras företag är lönsamt och begriper sig ofta på branschen. De saknar dock ofta tillräckliga ekonomiska medel och stöd för att ta över och driva ett företag. Med omsorgsfulla och successiva förberedelser av överlåtelser till de anställda, om dessa är organiserade som ett arbetskooperativ, kan andelen företag som klarar sig öka. (4)” ”Om ingen efterträdare står att uppbringa i familjen kan kontinuiteten ändå tryggas i stor utsträckning genom överlåtelse till de anställda. Men endast några få medlemsstater uppmuntrar sådana överlåtelser genom särskilda skattelättnader …” (5).

3.5

Kommissionen har uppmanat medlemsstaterna att utveckla ett ramverk för företagsöverlåtelser till anställda baserat på bästa praxis för att undvika nedläggning. Två exempel på detta är engångsutbetalningarna i Spanien (pago unico) och Legge Marcora i Italien, som gör det möjligt för nystartade kooperativ att använda arbetslöshetsersättning som finansiering.

4. Den kooperativa ekonomins särdrag: motståndskraft och nya utvecklingstendenser också i kristider

4.1

Kooperativa företag visar större återhämtningsförmåga i kristider jämfört med vanliga bolag. Detta gäller särskilt kooperativa banker, arbetstagarkooperativ inom industrin och tjänstesektorn, sociala kooperativ och kooperativ bildade av små och medelstora företag. Kooperativet som affärsmodell börjar också användas i nya sektorer (energibranschen, fria yrkesutövare osv.). Genom omstruktureringen har kooperativen fått fler möjligheter att bidra till en verklig mångfald i ekonomin, och särskilt i näringslivet då man söker efter mer hållbara modeller för produktion och konsumtion.

4.2

Enligt ILO-rapporten ”Resilience of the Cooperative Business Model in Times of Crisis” förblir finanskooperativ finansiellt stabila, konsumentkooperativ rapporterar ökad omsättning och arbetskooperativ upplever tillväxt då människor väljer kooperativet som företagsform för att hantera en ny ekonomisk verklighet.

4.3

Detta är särskilt tydligt i banksektorn. Ingen kooperativ bank har ännu gått omkull inom EU. Data från European Association of Cooperative Banks visar att de har en marknadsandel på cirka 20 % av inlåningen. De finansierar cirka 29 % av de små och medelstora företagen i Europa. De har stadigt ökat sin marknadsandel de senaste åren. I Storbritannien har de kooperativa bankerna fyrdubblat sin marknadsandel från 1,2 % 2009 till 5 % 2010. I Italien ökade BCC – Banche di credito cooperativo system – insättningarna de senaste fem åren med 49 %, utlåningen med 60 % och personalstyrkan med 17 % (samtidigt som sysselsättningen i resten av den italienska banksektorn minskade med 5 %). I Cypern ökade de kooperativa kreditinstituten enligt myndigheten för övervakning och utveckling av kooperativa föreningar sin marknadsandel under 2011 (från 35 till 38 % av inlåningen och från 27 till 29 % av utlåningen), vilket visar att invånarna i Cypern ser de kooperativa kreditinstituten som säkra i kristider.

4.4

Internationella valutafonden (”Redesigning the Contours of the Future Financial System”, IMF:s arbetsdokument av den 16 augusti 2010, SPN/10/10) betonar de kooperativa bankernas grundläggande roll: ”Mindre, kooperativa banker eller ömsesidiga institutioner kan också vara framgångsrika. Dessa banker, som inte är lika beroende av aktieägarnas förväntningar, kunde generellt undvika många av de misstag som gjordes av större institutioner i den privata sektorn. Även om de inte alltid ses som de mest effektiva, spännande eller nyskapande institutionerna tillgodoser de i många länder på ett pålitligt och säkert sätt de små och medelstora företagens och många hushålls kreditbehov.”

4.5

Europeiska federationen för arbetskooperativ, sociala kooperativ och sociala och medarbetarägda företag (Cecop) har sedan 2009 granskat effekterna av krisen på företagen i dess nätverk. Kooperativ i länder med mer omfattande kooperativ företagsverksamhet och med större kooperativa erfarenheter (Frankrike, Italien, Spanien) verkar ha bättre motståndskraft mot krisens effekter än vanliga företag som är verksamma i samma sektorer och samma territorier.

4.6

Olika typer av sociala kooperativ spelar en viktig roll i omstruktureringsprocessen och har fungerat som viktiga tillskyndare till social innovation. Kooperativ för arbetsintegration anställer många personer som har permitterats och inte kunnat komma tillbaka till den vanliga arbetsmarknaden. I vissa länder är sociala kooperativ stora arbetsgivare för funktionshindrade (till exempel Bulgarien, Tjeckien, Polen och Italien). Kooperativ som erbjuder sociala tjänster är aktiva i samband med omstruktureringen av den offentliga sektorn. En specifik ny företeelse är de italienska kooperativen, som sköter egendom som konfiskerats från illegal verksamhet.

4.7

I en sektor som drabbats allvarligt av krisen har bostadsrättsföreningarna visat sig vara mycket mer motståndskraftiga än den privata sektorn när det gäller produktionen av nya bostäder. De arbetar också mycket aktivare med att minska utsläppen av växthusgaser genom att öka energieffektiviteten. Denna roll är särskilt viktig i vissa EU-länder, till exempel i Tjeckien och Polen, där stora kooperativa upprustningsprojekt genomförs, ofta finansierade via Europeiska regionala utvecklingsfonden.

4.8

En snabböversikt över några europeiska länder visar att kooperativa företag når relativt sett bättre resultat när det gäller tillväxt, antal anställda, överlevnadsgrad och nystarter (se särskilt Zevi, A., Zanotti, A., Soulage, F., och Zelaia, A., ”Beyond the crisis: Cooperatives, Work, Finance”, Cecop Publications, Bryssel, 2011).

4.8.1

År 2009 ökade omsättningen i de brittiska kooperativen med 10 % samtidigt som den brittiska ekonomin krympte med 4,9 %. År 2010 fortsatte den kooperativa sektorn att växa med 4,4 %, medan hela den brittiska ekonomin hade en tillväxttakt på 1,9 %. Antalet kooperativ i Storbritannien ökar stadigt, och ökade 2010 med 9 %. Det råder kooperativ tillväxt i alla delar av ekonomin.

4.8.2

I Tyskland växer den kooperativa sektorn, särskilt på områdena energi, små och medelstora företag och hälso- och sjukvård. De tre senaste åren har det tillkommit ovanligt många nya kooperativ: 370 under 2011, 289 under 2010 och 241 under 2009 (enligt ”Genossenschaften in Deutschland” från DZ-Bank). Enligt DGRV Geschäftsbericht 2010, baserat på siffror från Creditreform-Datenbank, var 2010 endast 0,1 % av de företag som kom på obestånd kooperativa, vilket är den lägsta siffran för någon företagsform. Det har emellertid också konstaterats att medlemskap i ett kooperativ minskar konkursrisken betydligt för de enskilda medlemsföretagen.

4.8.3

I Frankrike är överlevnadsgraden för arbetstagarkooperativ efter tre år 74 %, vilket ska jämföras med det nationella genomsnittet på 66 %. 329 företag omvandlades till arbetstagarkooperativ mellan 2000 och 2009. Fler än 250 av dem har överlevt. Siffrorna för 2010 bekräftade den uppåtgående tendens som kunnat ses särskilt de tre senaste åren. Fler än 50 nya omvandlingar gjordes (CG Scop, årsrapport 2010).

4.8.4

I Italien ökade sysselsättningen i kooperativen med 3 % år 2010, samtidigt som sysselsättningen i hela den privata sektorn minskade med 1 %. Välfärdskrisen har gjort att antalet sociala kooperativ har ökat snabbt. De flesta nya kooperativ är nystartade, men ungefär ett av fyra är avknoppningar från andra kooperativ. Kooperativ är generellt mer långlivade. En tredjedel av alla kooperativ som bildades 1970–1989 finns fortfarande kvar, att jämföra med en fjärdedel av övriga företag. Färre av dem läggs ned: 4 % av kooperativen lades ned mellan 2006 och 2009, vilket ska jämföras med över 6 % av övriga företag. Konkurs var den mest dramatiska orsaken till nedläggning, vilket berörde 2 promille av kooperativen under 2009, att jämföra med 6 promille för övriga företag. Sysselsättningen i kooperativen är säkrare med avseende på anställningsform. 6 % av de nyanställda har tillfällig anställning, jämfört med 11 % i övriga företag. Utbildning gavs till 40 % av personalen i kooperativen, jämfört med det nationella genomsnittet på 26 %.

4.8.5

I Spanien, som har drabbats särskilt hårt av krisen, minskade antalet arbetstillfällen 2008 och 2009 med 4,5 % i den kooperativa sektorn, jämfört med 8 % i vanliga företag. År 2010 ökade dock antalet anställda i arbetstagarkooperativ med 0,2 % samtidigt som den totala sysselsättningen minskade med 3,2 % i vanliga företag.

4.8.6

I vissa länder liknar situationen den som beskrivs ovan. I t.ex. Sverige har antalet nystartade kooperativ varit proportionellt högre än antalet andra nystartade företag. Färre kooperativ än vanliga företag läggs ned. Också i Cypern växer de kooperativa företagen. Regeringen understryker att deras bidrag till samhällets ekonomiska och sociala uppbyggnad är av mycket stor betydelse.

5. Hur kooperativen hanterar förändring

5.1

Den specifikt kooperativa styrningsmodellen, som bygger på gemensamt ägande, demokratiskt deltagande och medlemskontroll samt kooperativens möjlighet att förlita sig på egna finansiella resurser och stödnätverk är förklaringen till varför kooperativen är mer flexibla och innovativa i hanteringen av omstruktureringar i det långa loppet och när det gäller att skapa nya affärsmöjligheter.

5.2	Ett långsiktigt perspektiv är grundläggande i ett kooperativt företag. Krisen har förstärkt denna långsiktighet för att uppnå ekonomisk och social hållbarhet för medlemmarna. Ett kooperativt företag offrar kapitalavkastningen för att skydda sysselsättningen och göra investeringar.

5.3	Ett annat grundläggande drag i kooperativens styrning är att de är förankrade i det område där de är verksamma. Till skillnad från privata företag flyttar de inte, men detta utesluter inte globalisering.

5.4

Beroende på kooperativens lokala förankring blir deras roll allt viktigare, eftersom de främjar en lokalt hållbar utveckling, skapar nya arbetstillfällen och därigenom arbetar för det allmänna intresset. Då omstrukturering sker lokalt är det viktigt att använda kooperativens erfarenhet för att hitta lösningar. På landsbygden upprätthåller kooperativen ekonomiska och sociala verksamheter och minskar därmed också mängden utflyttningar.

5.5

Deras territoriella förankring och deras inriktning på medlemmarnas (hushållens eller småföretagens) intressen är förklaringen till varför de kooperativa bankerna har klarat sig bra under finanskrisen. Kooperativa banker har också en mycket stark inriktning på hållbar och socialt ansvarsfull finansiering. Effekterna av deras agerande har förstärkts av att kunder flyttar sina tillgångar och lån från privatbanker till kooperativa banker.

5.6

Kooperativen skyddar arbetstillfällen genom en modell där intern rörlighet kombineras med sysselsättningstrygghet. Arbetskooperativ och sociala kooperativ föredrar att anpassa lönenivåerna eller antalet arbetade timmar framför att minska antalet anställda. När det har varit möjligt har de införlivat verksamheter som de tidigare utkontrakterat. Anställningstryggheten har förstärkts genom att man har fördelat tillgängliga arbetstillfällen mellan företag inom samma kooperativa nätverk eller koncern. Modellen för att skapa trygghet för de anställda under övergångsprocessen stöds genom yrkesutbildning, då kooperativen inriktar sig på kompetensutveckling.

5.7

Kooperativen har under lång tid utvecklat olika sätt att samarbeta permanent med varandra, både genom representantorganisationer på alla nivåer och genom företagskonstruktioner som koncerner, konsortier och sekundära kooperativ. De senaste åren och årtiondena har vi kunnat se en stark konsolidering av denna tendens, med ett tydligt positivt samband mellan kooperativens tillväxt och utvecklingen av de institutioner som knyter ihop dem med varandra.

5.8

Möjligheterna med representantorganisationer framgår tydligt av exemplet Italien. Italien kännetecknas av att det finns flera kooperativa sektoröverskridande förbund. Alla typer av kooperativ (arbetskooperativ, konsumentkooperativ, jordbrukskooperativ osv.) är medlemmar i något av dessa förbund. Detta mönster har underlättat skapandet av gemensamma ekonomiska strukturer mellan olika sektorer, vilka är mycket viktiga faktorer. Tack vare möjligheten att överföra mänskliga och ekonomiska resurser, och dessutom erfarenhet, mellan olika sektorer kan många kooperativa företag och sektorer klara sig igenom även mycket svåra perioder.

5.9

Med hjälp av koncerner, konsortier och sekundära kooperativ kan enskilda företag förbli små samtidigt som de utnyttjar stordriftsfördelar. Italien är ett bra exempel på konsortier i bygg- och tjänstesektorerna och på området sociala kooperativ, som ger ett betydande bidrag till utvecklingen av små och nya kooperativ. Små konsortier av sociala kooperativ finns också i andra länder, till exempel Sverige. Viktiga kooperativa koncerner finns i andra sektorer, till exempel inom jordbruket, tillverkningsindustrin, banksektorn och distributionsbranschen i vissa andra EU-länder, till exempel Frankrike, Tyskland, Spanien och Nederländerna.

5.10

Den spanska Mondragon-koncernen är ett mycket bra exempel på hur enskilda kooperativa företag på frivillig grund kan organisera sig till en storskalig företagsgrupp som omfattar områden som industri, jordbruk, distribution, finans, forskning och utveckling samt högre utbildning. En slående egenskap hos Mondragon är förmågan att bevara arbetstillfällen i globaliserade industrisektorer och att kontinuerligt omstrukturera produkter, processer och service efter köpet, via företagets industriella plattformar över hela världen och via en innovationstriangel som omfattar koncernens industriföretag, universitet och forsknings- och utvecklingscentrum.

5.11	Små och medelstora företag kan också organisera sig i kooperativ, genom att använda samma metod för att öka verksamhetens skala. Detta har gjorts med stor framgång i bland annat Tyskland, där kooperativ bestående av småföretag är viktiga i exempelvis bageri- och slakteribranscherna.

5.12

Nya företeelser uppstår som svar på behoven hos vissa grupper. De kooperativ bildade av läkare i Tyskland som nämnts tidigare är ett exempel på detta. Särskilt i Italien börjar en yngre generation specialister använda kooperativet som företagsmodell för att utnyttja möjligheterna på marknaden. På så sätt kombinerar de egenföretagande med en kollektiv form av entreprenörskap. En nyligen antagen italiensk yrkeslag, som ingick i det allmänna paketet med ekonomiska reformer, stöder dessa initiativ.

5.13	Så kallade ”aktivitets- och sysselsättningskooperativ” har skapats i Frankrike och i mindre utsträckning i Belgien och Sverige. I dessa får arbetslösa personer hjälp att bli egna företagare, och både deras affärsverksamhet, yrkesutbildning och sociala trygghet organiseras i ett kooperativt företag.

5.14

Kooperativ kan normalt inte få in stora mängder kapital från sina medlemmar och har ingen enkel tillgång till kapitalmarknaderna. Kooperativen har utvecklat egna finansieringsmekanismer. Kooperativa aktier är vanligen inte överlåtbara och vinsterna används inte för att ge avkastning på kapitalet, utan återinvesteras normalt i företaget i form av reserver, vilket är en återspegling av den långsiktiga strategin: Det ligger i medlemmarnas intresse att undvika stora risker och att investera i verksamheter som direkt tillgodoser deras behov.

5.15

I vissa EU-länder, som Frankrike, Spanien och Italien, är dessa reserver odelbara, vilket betyder att de inte får delas ut till medlemmarna ens vid likvidation, utan måste användas för kooperativrörelsens utveckling. Odelbara tillgångar har visat sig ha en starkt avskräckande effekt på upphörande av ömsesidigheten.

5.16

Rättsliga föreskrifter har införts i vissa länder för att göra det möjligt för utomstående parter att tillföra riskkapital, antingen med eller utan rösträtt, till kooperativ (till exempel ”socio sovventore” i den italienska lagen 59/1992). Särskilda institutioner har inrättats för detta syfte, i Italien t.ex. kooperativutvecklingsfonderna (Fondi mutualistici) och Cooperazione Finanza Impresa (CFI), i Frankrike Ides och i Spanien investeringsstrukturerna i Mondragon Corporation. Detta har också gjort det möjligt för kooperativen att förbättra sin dialog med andra finansinstitut.

Bryssel den 25 april 2012

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) COM(2012) 7. Omstruktureringar och planering för förändringar: Vilka lärdomar kan vi dra av de senaste årens erfarenheter?

(2) COM(2005) 120. Omstruktureringar och sysselsättning – Att förutse omstruktureringar och ge stöd i samband med dem i syfte att utveckla sysselsättningen: Europeiska unionens roll.

(3) COM(2001) 366. Främjande av en europeisk ram för företagens sociala ansvar.

(4) COM(2004) 18. Om främjande av kooperativa föreningar i Europa.

(5) COM(2006) 117. Genomförande av gemenskapens Lissabonprogram för tillväxt och sysselsättning: Företagsöverlåtelser – Kontinuitet genom en ny start.

29.6.2012

Europeiska unionens officiella tidning

C 191/30

Yttrande från Europeiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om gemensamma bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden, Sammanhållningsfonden, Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling och Europeiska havs- och fiskerifonden som omfattas av den gemensamma strategiska ramen, om allmänna bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden och Sammanhållningsfonden samt om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1083/2006”

COM(2011) 615 final – 2011/0276 (COD)

2012/C 191/06

Föredragande: Ioannis VARDAKASTANIS

Den 25 och den 27 oktober 2011 beslutade Europaparlamentet respektive rådet att i enlighet med artiklarna 177 och 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om gemensamma bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden, Sammanhållningsfonden, Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling och Europeiska havs- och fiskerifonden som omfattas av den gemensamma strategiska ramen, om allmänna bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden och Sammanhållningsfonden samt om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1083/2006”

COM(2011) 615 final – 2011/0276 (COD).

Facksektionen för Ekonomiska och monetära unionen, ekonomisk och social sammanhållning, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 3 april 2012.

Vid sin 480:e plenarsession den 25–26 april 2012 (sammanträdet den 25 april 2012) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 162 röster för, 9 röster emot och 9 nedlagda röster.

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1 EESK anser att den ekonomiska politik som för närvarande förs i EU (sparåtgärder, budgetåtstramning på nationell nivå, begränsning av EU-budgeten, finanspakten, begränsning av ECB osv.) inleder en konjunkturnedgång med oförutsägbara konsekvenser vid en tidpunkt när motsatsen i stället behövs, dvs. åtgärder som vidtas samtidigt, eller helst före, för att stödja tillväxt och sysselsättning, med ett modigare, mer verkningsfullt förslag. Strukturfonderna (och delvis och på tillfällig basis strukturfonderna inom den gemensamma jordbrukspolitiken) skulle i väsentlig utsträckning kunna bidra till detta mål, såsom redan föreslagits vid toppmötet den 30 januari 2012, om än i begränsad form.

1.2 En europeisk tillväxtplan – en ”ny giv” – bör lanseras, med stora målinriktade projekt inom några nyckelsektorer som kan få igång EU:s ekonomi igen. En sådan plan skulle kunna finansieras genom att återstående medel från 2007–2013 utnyttjas med omedelbar verkan, till vilka en del av de medel som planeras för 2014–2020 så snart som möjligt skulle kunna läggas för en begränsad tid. En sådan fond bör stödjas och stärkas genom en obligationsemission (1) från EIB (artikel 87 i den nya förordningen). Det skulle ge en multiplikatoreffekt på investeringarna, eftersom det skulle locka kapital utifrån och inverka positivt på utlandsskulden och på euron, som skulle stärkas.

1.3 EESK är övertygad om att partnerskap, som inbegriper alla partner, i enlighet med definitionen i artikel 5.1 i den allmänna förordningen, i utformning, genomförande och utvärdering av projekt inom ramen för EU:s sammanhållningspolitik, direkt bidrar till dess framgång. EESK välkomnar att horisontella partnerskap är ett obligatoriskt inslag enligt artikel 5 i Europeiska kommissionens förslag, och erinrar om att det bör röra sig om ett faktiskt deltagande i alla skeden av genomförandet av fonderna. Deltagandet bör inkludera dessa partner, med rösträtt i övervakningskommittéerna. Mot bakgrund av detta anser EESK att artikel 5 i den allmänna förordningen bör ses över och omformuleras så att de bestämmelser om partnerskap som ingår i artikeln, särskilt i punkt 2, tillämpas effektivt på alla förvaltningsnivåer: nationellt, regionalt och lokalt.

1.3.1 EESK vill gärna bidra till den uppförandekod som nämns i artikel 5, och är djupt oroad över signaler från rådet, där medlemsstaterna vill begränsa tillämpningen av partnerskapsprincipen. EESK uppmanar kommissionen och Europaparlamentet att vända denna utveckling. Uppförandekoden bör inkludera en tydlig, allomfattande definition av icke-statliga organisationer, även organisationer som företräder utsatta grupper enligt artiklarna 10 och 19 i EUF-fördraget, såsom kvinnor, äldre och unga, personer som är utsatta på grund av sexuell läggning, funktionsnedsättning och trosuppfattning samt etniska minoriteter. Uppförandekoden bör vidare innehålla tydliga regler för genomförandet av projekt och program, krav på snabb handläggning samt ett förfarande för klagomål, så att sammanhållningspolitikens program kan genomföras och utnyttjas på ett effektivt och obyråkratiskt sätt. EESK anser att ytterligare godkännandekriterier som tillämpas av medlemsstaterna först bör granskas offentligt, så att ytterligare byråkrati (och nationell ”gold-plating”) undviks.

1.4 EESK stöder ökad användning av för- och efterhandsvillkor i samband med EU:s strukturfonder, för att åstadkomma tydligare och konkreta, hållbara resultat. EESK tillbakavisar dock makroekonomiska villkor för att straffa regioner och medborgare som inte ska ges skulden för makroekonomiska beslut fattade på nationell eller europeisk nivå.

1.5 EESK erkänner de insatser som gjorts av kommissionen för att förenkla förfaranden, men anser att de är otillräckliga. Förfarandena är fortfarande alltför komplicerade. Genom att lägga alltför stor vikt vid revision och förfaranden motverkar både nationella och europeiska myndigheter fortfarande enkel tillgång till EU-finansiering för små och medelstora företag och icke-statliga organisationer. Byråkratin måste minskas, särskilt i länder där federala territoriella system skapar olika lager av byråkrati.

1.6 EESK föreslår att man överväger tanken att inrätta en enda kontaktpunkt för stödmottagare, för att göra sammanhållningspolitiken mer ”stödmottagarstyrd” (klientbaserad inriktning). EESK anser också att det är nödvändigt att höja tröskeln under vilken projekt bara omfattas av en revision enligt artikel 140, från nuvarande 100 000 euro till 250 000 euro. Detta belopp bör avse andelen EU-finansiering av sådana projekt, i syfte att förenkla reglerna ytterligare.

1.7 EESK välkomnar kommissionens förslag till tematisk koncentration, så att inte arbetet delas upp för mycket. I detta sammanhang förespråkar EESK en stark samordning av insatserna mellan de olika strukturfonderna för att skapa en gemensam och enhetlig sammanhållningspolitik som till fullo kan bidra till att Europa 2020-målen uppnås. EESK anser att i) förbättrad tillgänglighet och ii) kapacitetsuppbyggnad hos sammanhållningspolitikens intressenter (partner i enlighet med definitionen i artikel 5.1 i den allmänna förordningen) bör bli särskilda tematiska områden.

1.8 EESK framhåller på nytt vikten av att ändra artikel 7 i den allmänna förordningen för att inkludera tillgång till fonderna och tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning i enlighet med FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

1.9 EESK betonar vikten av kapacitetsuppbyggnad för partnerna i enlighet med definitionen i artikel 5.1 i den allmänna förordningen, och vill att en definition av kapacitetsuppbyggnad införs i artikel 2. Med kapacitetsuppbyggnad bör förstås ökat i utformningen, genomförandet och övervakningen av strukturfonderna i alla skeden deltagande av partnerna i enlighet med definitionen i artikel 5.1 i den allmänna förordningen.

1.10 EESK vill att den gemensamma strategiska ramen ska läggas fram av kommissionen så att EU-institutionerna och politiska organ kan delta i förhandlingen om och antagandet av ramen.

1.11 EESK rekommenderar att det klargörs hur aktörerna i den sociala ekonomin kan medverka i strävan mot fondernas olika mål.

1.12 EESK anser att möjligheten till flexibilitet i strukturåtgärderna inte bör undermineras av villkor eftersom ingen lösning passar alla regioner. Gemensamma mål om ökad sammanhållning genom gemensamma regler bör behållas.

1.13 EESK stöder starkt förslaget att minst 20 % av ESF:s totala nationella anslag öronmärks för social inkludering och fattigdomsbekämpning.

1.14 EESK välkomnar strävan att få till stånd en mer resultatinriktad allmän förordning, och kommittén anser att indikatorer som endast baseras på makroekonomiska faktorer som BNP uppenbart är otillräckliga när det gäller att fastställa graden av sammanhållning.

1.15 Med avseende på artikel 51 i den allmänna förordningen efterlyser EESK en förstärkning av kapaciteten hos partnerna, i enlighet med definitionen i artikel 5.1 i den allmänna förordningen. Genom att alla dessa partner inkluderas i denna process av stöd, studier, utvärderingar, expertstöd och andra åtgärder som får tekniskt stöd, blir deltagandet mer meningsfullt och alla partner kan ta del av strukturfonderna. Det kommer i slutändan att främja ett framgångsrikt genomförande av sammanhållningspolitiken. EESK beklagar förslaget att miljöåtgärder, lika möjligheter och jämställdhet mellan kvinnor och män inte behöver ingå där tekniskt stöd ges inom ett operativt program. Detta undantag bör strykas i artikel 87.

1.16 EESK anser definitivt att de begränsade tillgängliga medlen måste utnyttjas på bästa möjliga sätt genom genomtänkta finansieringslösningar, och att man måste försöka få största möjliga behållning av varje euro som görs tillgänglig som medel för sammanhållningspolitiken. EESK betonar vikten av en noggrann samordning av verksamheten inom de olika strukturfonderna och behovet av att se över samfinansieringssatserna för att bättre återspegla stödmottagarnas behov i samband med den aktuella krisen.

1.17 I enlighet med artikel 174 i EUF-fördraget är sammanhållningspolitiken central i EU och medför en stärkning av unionens ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållning. För medlemsstater som hade en negativ genomsnittlig BNP-tillväxt under perioden 2007–2009 och som uppvisar en god utnyttjandegrad under den innevarande perioden kommer taket att sättas på minst samma nivå som för den nuvarande nivån. Taket för sammanhållningspolitiken ska inte tillämpas för stödmedel till fiskeri och landsbygdsutveckling.

2. EU:s utmaningar till följd av krisen: nya strukturfonder för en utmanande tid

2.1 Arbetslösheten i EU har stigit till 10,3 % på grund av den ekonomiska krisen (mer än fem miljoner är unga – den ”förlorade generationen”) och andelen människor som riskerar social utestängning har ökat med mer än 4 % i vissa EU-länder och 3 % för svårt utsatta människor.

2.2 Trots insatserna hittills inom EU:s sammanhållnings-, landsbygdsutvecklings- och fiskeripolitik ökar ojämlikheten mellan regionerna på nytt. Enligt den femte sammanhållningsrapporten har olikheterna generellt sett ökat, i synnerhet inom länderna (huvudstäder blir rikare och mindre utvecklade regioner blir fattigare) – i vissa fall rätt dramatiskt. Rapporten visar också de stora skillnaderna mellan städer och landsbygd när det gäller utvecklingsnivå (2).

2.3 På grundval av vad som överenskoms under toppmötet den 30 januari 2012 uppmanar EESK kommissionen och rådet att anta ett ”särskilt förfarande” för att skjuta upp tillämpningen av de gällande förordningarna i fem år och därmed möjliggöra ett omedelbart och påskyndat utnyttjande av fonderna och undanröja meningslösa hinder och administrativt godtycke. Det skulle vara särskilt fördelaktigt för små och medelstora företag som sysslar med innovation och produktutveckling och projekt där unga människor deltar.

2.4 Sammanhållningspolitiken är central för EU. Enligt artikel 174 i EUF-fördraget ska EU utveckla och fullfölja sin verksamhet för att stärka sin ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållning. Framför allt ska unionen sträva efter att minska skillnaderna mellan de olika regionernas utvecklingsnivåer och eftersläpningen i de minst gynnade regionerna.

2.5 Mot denna bakgrund betonar kommittén att för medlemsstater som hade en negativ genomsnittlig BNP-tillväxt under perioden 2007–2009 och som har uppvisat en god utnyttjandegrad under den nuvarande perioden kommer taket att sättas på minst samma nivå som för den nuvarande nivån. Taket för sammanhållningspolitiken ska inte tillämpas för stödmedel till fiskeri och landsbygdsutveckling.

2.6 EESK har i hög grad betonat vikten av att integrera strukturfonderna i Europa 2020-strategin. Dess syften och mål bör därför överensstämma med sammanhållningspolitiken (3), och det bör på ett tydligare och synligare sätt framgå hur framtidens strukturfonder ska bidra till målen för flaggskeppsinitiativen inom Europa 2020-strategin. Dessa måste ses över inom den närmaste framtiden om EU ska kunna genomföra dem i den rådande djupa krisen.

2.7 EESK har i flera yttranden (4) framhållit att strukturfondernas målsättningar är mer omfattande än Europa 2020-strategin. Strukturfonderna bör därför vara en mekanism för att se till att EU-ekonomin stärker sin sysselsättnings- och utbildningspolitik för att bevara och stärka sitt humankapital och de investeringar som behövs för att säkra tillväxt, sysselsättning och social inkludering. Den bör bidra till förverkligandet av andra strategier och annan politik i EU, bl.a. strategin för jämställdhet 2010–2015, småföretagsakten, energistrategin för EU, EU:s handikappstrategi 2010–2020, EU-ramen för nationella strategier för integrering av romer och strategin för hållbar utveckling.

2.8 EESK är djupt oroad över krisens effekter och anser att strukturfonderna kan bidra till att få slut på krisen, förutsatt att det vid översynen av EU:s ekonomiska styrning, som i nuläget inte genererar tillväxt, sysselsättning och social inkludering, betonas att åtstramningsåtgärder för makroekonomisk stabilitet inte får undergräva arbetet med att öka sammanhållningen i EU. Strukturåtgärder bör ge resultat i form av tillväxt, social inkludering och ökad sysselsättning.

2.9 Den ekonomiska krisens allvar gör att det står klart att det belopp (376 miljarder euro) som kommissionen nu föreslår för strukturfonderna 2014–2020 inte kommer att vara tillräckligt för att få till stånd ökad ekonomisk, social och territoriell sammanhållning i EU. EESK uppmanar därför kommissionen och Europaparlamentet att ompröva det aktuella strukturfondsförslaget i den fleråriga budgetramen och uppmanar institutionerna att koncentrera EU-medlen till de mindre utvecklade regionerna och inte skapa ytterligare byråkrati och splittring.

2.10 Krisen bör inte hindra EU från att respektera internationella åtaganden och konventioner, t.ex. FN:s ramkonvention om klimatförändringar och FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

3. Verkningsfulla strukturfonder kräver sunda principer

3.1 Strategisk programplanering

3.1.1 EESK anser att den gemensamma strategiska ramen är central och kommer att säkerställa en bättre samordning av insatserna för genomförande av sammanhållningspolitiken med hjälp av de olika strukturfonderna.

3.1.2 EESK välkomnar den gemensamma strategiska ramen men efterlyser ett ”stödmottagarstyrt” förhållningssätt. I dag möts potentiella stödmottagare av olika förfaranden för subventioner (t.ex. olikheter mellan Eruf och EJFLU), vilket ger upphov till en administrativ börda för potentiella stödmottagare. Den gemensamma strategiska ramen, såsom förslaget ser ut i dag, är bara en administrativ uppsättning kriterier, men tanken på en enda kontaktpunkt för stödmottagare saknas. Den gemensamma strategiska ramen bör också ligga till grund för tydlig dokumentation och en enhetlig tolkning av de regler som ska tillämpas i alla medlemsstater. Genom en sådan skulle det säkerställas att den gemensamma strategiska ramen blir ett instrument för att öka effektiviteten i utnyttjandet av fonderna och inte medför ytterligare administrativa bördor.

3.1.3 EESK anser att den gemensamma strategiska ramen bör innehålla närmare uppgifter om de investeringsprioriteringar som härrör från målen för Europa 2020-strategin. Framför allt bör den beskriva kanalerna för social inkludering av de människor som befinner sig längst från arbetsmarknaden, däribland kvinnor, ungdomar, invandrare, äldre och personer med funktionsnedsättning.

3.1.4 EESK anser vidare att den gemensamma strategiska ramen bör utformas med deltagande av alla EU-institutioner och rådgivande organ, så att alla tar största möjliga ansvar.

3.1.5 Införandet av partnerskapsavtal är välkommet för att se till att gemensamma mål på europeisk, nationell och regional nivå uppnås.

3.1.6 EESK vill att varje partnerskapsavtal och dess program ska kopplas till de nationella reformprogrammen. De nationella reformprogrammen bör återspegla samtliga mål i Europa 2020-strategin, liksom andra skyldigheter som har sin grund i andra internationella åtaganden och konventioner, t.ex. FN:s ramkonvention om klimatförändringar och FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

3.1.7 Medverkan av partnerna (i enlighet med definitionen i artikel 5.1 i den allmänna förordningen) vid utformningen och antagandet av partnerskapsavtal och i samband med föreslagna ändringar av partnerskapsavtalen (artikel 15) kommer att vara centralt för strukturfondernas framgång. Den föreslagna allmänna förordningen bör därför ändras i enlighet med detta.

3.1.8 EESK kräver att artikel 14 i den föreslagna allmänna förordningen ändras med hänsyn till artiklarna 10 och 19 i EUF-fördraget, så att det i punkt c införs lämpliga hänvisningar till utsatta grupper som kvinnor, äldre och unga, personer som är utsatta på grund av sexuell läggning, funktionsnedsättning och trosuppfattning samt etniska minoriteter.

3.2 Tematisk koncentration och förenkling

3.2.1 EESK välkomnar den föreslagna allmänna förordningen, som beskriver en gemensam uppsättning regler för strukturfonderna. Detta kommer att ge ett EU-gemensamt perspektiv och göra sammanhållningspolitiken i EU mer konsekvent och verkningsfull.

3.2.2 EESK välkomnar de elva tematiska områdena. EESK anser dock att även andra tematiska områden, t.ex. 1) förbättrad tillgänglighet och 2) kapacitetsuppbyggnad hos partnerna i enlighet med definitionen i artikel 5.1 i den allmänna förordningen bör läggas till. EESK vill att de införs i artikel 9 i den föreslagna allmänna förordningen.

3.2.3 EESK framhåller att alla länder bör inrikta sig på de områden som anges i den allmänna förordningen för att säkra synergieffekter och mer sammanhållen och inkluderande tillväxt.

3.2.4 EESK erinrar om att man har förespråkat enklare förfaranden för förvaltning, redovisning och revision – ”förenkling bör utgöra sammanhållningspolitikens främsta mål” (5) – och därför välkomnar kommittén åtgärderna i det aktuella förslaget för att införa denna princip. Onödig byråkrati måste undvikas, och fler insatser bör göras för att de slutliga stödmottagarna ska kunna dra nytta av åtgärderna. Förenklingen bör resultera i ökad tydlighet i fråga om stödberättigande, revision, betalningar och användning av IKT. Här ingår att förenkla förordningens text och minska antalet artiklar.

3.2.5 Tröskelvärdet på 100 000 euro för tillämpning av förenklade regler bör höjas till 250 000 euro för andelen EU-finansiering av projekt som bara omfattas av en revision enligt artikel 140 i förslaget till allmän förordning. De flesta projektbudgetar överstiger det finansieringsbelopp som föreslås i förordningen, på grund av den alltför stora administrativa bördan. Denna förenkling med det nya tröskelvärdet skulle kunna få positiv effekt för tillämpningen av denna regel på mekanismer för samlat bidrag.

3.2.6 EESK föreslår att man överväger tanken att inrätta en enda kontaktpunkt för stödmottagare, för att göra sammanhållningspolitiken mer ”stödmottagarstyrd” (klientbaserad inriktning).

3.2.7 Tillämpning av en rad olika återbetalningsalternativ och av e-förvaltning välkomnas också. EESK framhåller vikten av att se till att tillämpningen av e-förvaltning inkluderar tillgänglighet för alla, även äldre, personer från etniska minoriteter och personer med funktionsnedsättning.

3.3 Resultatram och villkor

3.3.1 EESK anser att införandet av villkor i den allmänna förordningen är en lämplig mekanism för att se till att gemensamma EU-mål verkligen nås.

3.3.2 EESK välkomnar förhandsvillkoren, vilket påpekats i tidigare yttranden (6), eftersom detta anses vara ett sätt att förbättra kvaliteten på utgifterna för sammanhållningspolitiken. Sådana villkor bör dock inte ge upphov till ytterligare administrativa bördor utan säkerställa ett mer konsekvent och effektivt utnyttjande av strukturfonderna.

3.3.3 EESK motsätter sig dock metoden att tillämpa makroekonomiska villkor (7), eftersom den ”straffar” fel partner. EESK stöder inga tvångsåtgärder inom sammanhållningspolitiken (t.ex. inställande av utbetalningar) i det kommande sjätte paketet om ekonomisk styrning. Åtgärder som vidtas i anslutning till makroekonomiska villkor bör inte påverka strukturfondernas stödmottagare.

3.3.4 Resultatöversynen måste inkludera deltagande och erkännande av partnerna i enlighet med definitionen i artikel 5.1 i den allmänna förordningen som faktiska aktörer i genomförandet av sammanhållningspolitiken.

3.4 Flexibilitet

3.4.1 EESK anser att villkorsprincipen inte bör undergräva möjligheten till flexibilitet i strukturåtgärderna eftersom ingen lösning passar alla regioner.

3.4.2 Flexibiliteten bör inte undergräva de gemensamma sammanhållningsmålen genom att gemensamma regler tillämpas på alla stödmottagare.

3.5 Flernivåstyre

3.5.1 EESK välkomnar principen om flernivåstyre som ett sätt att säkra ansvaret för fonderna och målen om social sammanhållning. Partnerna, i enlighet med definitionen i artikel 5.1 i den allmänna förordningen, bör i enlighet med artikel 5 delta till fullo i alla skeden av genomförandet av fonderna, även på lokal och regional nivå. EESK erinrar om den betydelse som de territoriella pakterna tidigare har haft för det civila samhällets deltagande.

3.5.2 EESK betonar vikten av att säkra synergieffekter mellan alla instrument i anslutning till strukturfonderna.

4. EU:s sammanhållningspolitiska principer kräver lämpliga instrument för att åstadkomma sammanhållning

4.1 Partnerskap: med det civila samhället – partnerskapsavtalet

4.1.1 EESK har stött tillämpningen av partnerskapsprincipen inom sammanhållningspolitiken (8). Alla relevanta intressenter bör vara företrädda när partnerskapsavtal och tekniskt stöd utformas.

4.1.2 EESK välkomnar därför varmt artikel 5 i den föreslagna allmänna förordningen och förslaget om att på EU-nivå utarbeta en uppförandekod för partnerskap som beskriver de olika ansvarsområdena och rättigheterna i samband med deltagandet av olika partner i enlighet med definitionen i artikel 5.1 i den allmänna förordningen. Dessa partner bör vara fullt delaktiga i utarbetandet av uppförandekoden.

4.1.3 EESK betonar att det civila samhällets deltagande även bör säkras när det gäller lika tillgång till finansiering och genom en tydlig, inkluderande definition. Det civila samhället kan i många fall inte få tillgång till fonderna på grund av hinder som skapas av reglerna för samfinansiering, administrativa bördor, otillräckliga mål i de nationella operativa programmen och bristande delaktighet i övervakningen av fonderna.

4.1.4 Uppförandekoden bör innehålla tydliga regler för genomförandet, krav på snabb handläggning och ett förfarande för klagomål, så att sammanhållningspolitikens program kan genomföras och utnyttjas på ett effektivt och obyråkratiskt sätt. EESK anser att ytterligare godkännandekriterier som tillämpas av medlemsstaterna först bör göras till föremål för granskning, så att ytterligare byråkrati (och nationell ”gold-plating”) undviks.

4.1.5 I uppförandekoden bör de olika ansvarsområdena och rättigheterna i samband med deltagandet av olika partner i enlighet med definitionen i artikel 5.1 i den allmänna förordningen tydligt anges.

4.1.6 EESK har i detta sammanhang också förespråkat ett partnerskapsavtal mellan varje medlemsstat och dess regioner och det civila samhället (9).

4.1.7 EESK framhåller behovet av att skapa ett brett partnerskap som företräder ett brett spektrum av olika intressen. Tydliga sätt att fastställa olika partners ansvarsområden och funktioner bör anges.

4.1.8 EESK beklagar att den allmänna förordningen inte innehåller bestämmelser om en europeisk mekanism för partnerskap med partner på europeisk nivå i enlighet med definitionen i artikel 5.1 i den allmänna förordningen, och vill därför att en sådan mekanism införs i den föreslagna förordningen.

4.1.9 EESK välkomnar kommissionens förslag om att stärka lokalt ledda initiativ utifrån erfarenheterna från Leader-strategin. EESK vill att relevanta intressenter från det civila samhället ska vara företrädda i de lokala aktionsgrupperna inom Leader.

4.2 Övervakningskommittéer

4.2.1 EESK stöder starkt att man i övervakningskommittéerna med hänvisning till artikel 42 i den allmänna förordningen inför rösträtt för alla partner i enlighet med definitionen i artikel 5.1 i den allmänna förordningen, och understryker återigen vikten av att se till att alla partner har lika rättigheter i kommittéerna. EESK kräver att alla partner i övervakningsmekanismerna snarast ska likställas, och vill att konkreta riktlinjer införs i den gemensamma strategiska ramen.

4.2.2 EESK upprepar vikten av en ordentlig utvärdering och analys av utnyttjandet av fonderna, och framhåller att detta är centralt för att förstå fondernas olika effekter beroende på de varierande förhållandena i de europeiska regionerna.

4.3 Tekniskt stöd

4.3.1 EESK efterlyser med avseende på artikel 51 i den allmänna förordningen en förstärkning av kapaciteten hos partnerna i enlighet med definitionen i artikel 5.1 i den allmänna förordningen. Genom att dessa partner inkluderas i denna process av stöd, studier, utvärderingar, expertstöd och andra åtgärder som får tekniskt stöd blir deltagandet mer meningsfullt och alla partner ges möjlighet att ta del av strukturfonderna. Detta bör vara en förutsättning för deltagande.

4.3.2 EESK beklagar förslaget att miljöåtgärder, lika möjligheter och jämställdhet mellan kvinnor och män inte behöver ingå där tekniskt stöd ges inom ett operativt program. Detta undantag bör strykas i artikel 87.

4.3.3 EESK erinrar om att Europeiska socialfonden kommit längre när det gäller tekniskt stöd för deltagande av partner i enlighet med definitionen i artikel 5.1. EESK anser att partnerskapsprincipen bör tillämpas på samma sätt för alla strukturfonder.

4.4 Kapacitetsuppbyggnad

4.4.1 EESK vill att en definition av kapacitetsuppbyggnad införs i artikel 2. Med kapacitetsuppbyggnad bör förstås ökat deltagande av partnerna i enlighet med definitionen i artikel 5.1 i den allmänna förordningen i utformningen, genomförandet och övervakningen av strukturfonderna i alla skeden, inklusive bl.a. utbildning, deltagande i tekniskt stöd, inkluderande av organisationer som företräder utsatta grupper och stöd vid genomförandet av fonderna. Definitionen bör också införas i den gemensamma strategiska ramen.

4.4.2 Kapacitetuppbyggnaden hos de partner som definieras i artikel 5.1 i den allmänna förordningen bör även inkludera tillgång till fonderna i enlighet med artikel 87 i den allmänna förordningen. EESK beklagar att icke-diskriminering i samband med tillgång till fonderna inte finns med i artikel 7.

4.5 Icke-diskriminering och tillgång till fonderna

4.5.1 EESK välkomnar att icke-diskriminering tagits med i det aktuella förslaget till allmän förordning. Det är dock beklagligt att principen om tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning i artikel 16 i den gällande allmänna förordningen inte har behållits i den föreslagna framtida allmänna förordningen.

4.5.2 Sökande, stödmottagare och partner bör ha föreskrivna rättigheter gentemot myndigheterna i medlemsstaterna och tillgång till en klagomålsmekanism för att göra invändningar.

4.5.3 EESK erinrar om att tillgång till fonderna kommer att kräva insatser i form av kapacitetsuppbyggnad hos de partner som definieras i artikel 5.1 i den allmänna förordningen samt en bred användning av mekanismer för samlat bidrag. EESK upprepar att utbildning, som samordnas av kommissionen, kan underlätta tillgången avsevärt.

4.6 Stöd till den sociala ekonomin

4.6.1 EESK välkomnar de föreslagna bestämmelserna avseende aktörerna i den sociala ekonomin och rekommenderar att deras medverkan i strävan mot strukturfondernas mål klargörs. Bestämmelserna bör inte innebära att aktörerna i den sociala ekonomin endast kan delta i program för social inkludering utan bör även gälla andra viktiga prioriteringar för alla fonder, t.ex. att främja sysselsättning, bekämpa fattigdom, förbättra utbildningsnivåerna och etablera företag, företagande, näringslivets konkurrenskraft och stöd till näringslivet, lokal utveckling, forskning, utveckling och innovation samt utbildning.

4.7 Kombinerade fonder – finansieringslösningar

4.7.1 EESK välkomnar möjligheten att kombinera fonder för att nå bättre resultat vid genomförandet.

4.7.2 EESK tror på den hävstångseffekt som strukturfonderna bör ha för att främja resultat på lokal nivå, och rekommenderar att en lämplig andel av medlen avsätts till blandade fonder som kan mobilisera lokala inneboende resurser så att hållbara, mångsidiga lokala finansieringsmöjligheter skapas. Därmed garanteras även hållbarheten i EU:s insats.

4.7.3 EESK anser definitivt att de begränsade tillgängliga medlen bör utnyttjas på bästa möjliga sätt genom finansieringslösningar, och att man bör försöka få största möjliga behållning av varje euro som görs tillgänglig som medel för sammanhållningspolitiken. Projektobligationer inom ramen för Europa 2020-strategin bör utnyttjas i större utsträckning. EESK föreslår att man noga undersöker möjligheten att utnyttja framtida strukturfonder som omfattas av åtaganden, liksom outnyttjade pengar från programplaneringsperioden 2007–2013, som en garantibuffert för återbetalningspliktiga EIB-lån som ställs till förfogande för små och medelstora och andra företag för att snabbt få igång den europeiska ekonomin. I detta sammanhang bör även revolverande fonder och mikrokrediter undersökas.

4.8 Öronmärkning

4.8.1 EESK stöder förslaget om att minst 20 % av ESF:s totala nationella anslag ska öronmärkas för social inkludering och fattigdomsbekämpning. EESK motsätter sig en sänkning av detta mål. Med hänsyn till den rådande ekonomiska krisen måste ett socialt Europa förbli synligt för medborgarna. I synnerhet sociala företag bidrar till förverkligandet av dessa mål och har stor betydelse för inkluderingen av särskilt utsatta grupper i samhället och på arbetsmarknaden.

4.8.2 Kommittén föreslår att man ska behålla nuvarande praxis där transportprojekt finansieras genom en separat budgetpost. Det öronmärkta stöd inom ramen för Sammanhållningsfonden som kommissionen föreslår skulle innebära att man minskar det belopp som avsätts till sammanhållning.

4.9 Samfinansieringssatser

4.9.1 Bestämmelserna om samfinansiering bör anpassas till omständigheterna (10). Olika stödmottagares absorptionsförmåga bör övervägas.

4.9.2 EESK stöder den höjning av samfinansieringssatserna till högst 95 % för medlemsstater i ekonomiska svårigheter (11) som föreslogs av kommissionen redan 2011 och som inbegripits i den allmänna förordningen. EESK anser att samfinansiering även bör erbjudas som en möjlighet för lokala organ som inte har tillgång till lån eftersom de inte har sin egen budget och därför inte kan erbjuda något eget bidrag.

4.9.3 EESK stöder tanken att projekt som är inriktade på behoven hos utsatta grupper och grupper som riskerar utestängning bör ha högre samfinansieringssatser. Med tanke på den ökande risken för budgetnedskärningar i nationell socialpolitik till följd av åtstramningsåtgärder bör denna sats vara så hög som 100 % för de medlemsstater som drabbas hårdast av den ekonomiska krisen.

4.10 Öka kunskapen

4.10.1 EESK framhåller behovet av strategier för att öka kunskapen om kraven i den allmänna förordningen och innebörden av de huvudsakliga principer och mekanismer som införts.

4.10.2 Tekniskt stöd och andra instrument bör användas för att se till att alla aktörer som deltar i processen (särskilt för att inkludera de partner som definieras i artikel 5.1 i den allmänna förordningen), från förvaltningsmyndigheter till projektansvariga, har tillräcklig kännedom om de huvudsakliga syftena med förordningen.

4.11 Subventionerat boende

4.11.1 EESK erinrar om vikten av att inkludera subventionerat boende i den allmänna förordningen och om hur detta område skulle kunna gynnas av en tydligare definition i den gemensamma strategiska ramen, som bifogas förordningen.

4.12 Makroregional politik – stadspolitik

4.12.1 EESK stöder principen om att stärka rollen för makroregionala samarbetsstrategier i sammanhållningspolitiken. Samarbetet mellan makroregioner har stor potential att säkra bättre valuta för investerade pengar i de regionerna.

4.12.2 EESK stöder till fullo en större lyhördhet för behoven i stadsområden: 5 % av finansieringen från Eruf avsätts också för stadsutveckling och inrättande av en stadsplattform (12).

4.12.3 Stadspolitiken bör inriktas på större hållbara miljöer med bättre rörlighet för alla invånare, medborgarvänliga miljöer och en miljövänlig stadspolitik, särskilt för äldre, personer med begränsad rörlighet och personer med funktionsnedsättning.

4.12.4 EESK betonar vikten av den forskning och utveckling som bedrivs av Espon när det gäller territoriell utveckling i Europa.

4.13 Indikatorer

4.13.1 EESK välkomnar strävan efter en mer resultatinriktad förordning. En resultatinriktad förordning kräver lämpliga indikatorer.

4.13.2 EESK anser definitivt att indikatorer som endast baseras på makroekonomiska faktorer som BNP uppenbart är otillräckliga när det gäller att fastställa graden av sammanhållning. Andra indikatorer bör användas för sammanhållningspolitiken (13). All användning av indikatorer av detta slag bör ses över när halva programplaneringsperioden har gått.

4.13.3 EESK rekommenderar att kommissionen tar vederbörlig hänsyn till resultatindikatorer som definieras på lokal nivå och gemenskapsnivå och att den förbättrar användningen av kvalitativa indikatorer vid sidan av kvantitativa indikatorer, för en bättre mätning av lokalt socialt mervärde som skapas av programmen och åtgärderna.

4.13.4 Indikatorerna bör mäta långsiktiga effekter. De bör inte enbart baseras på kostnads/nytto-metoden utan även andra sociala överväganden bör tas i beaktande. Det är viktigt att alla aktörer inom sammanhållningspolitiken får utbildning i användningen av nya indikatorer.

4.14 Geografiskt tillämpningsområde (artikel 89)

4.14.1 EESK kräver att åtgärder inom ramen för strukturfonderna som avser social inkludering, utbildning och sysselsättning ska inkludera alla utsatta grupper, t.ex. kvinnor, invandrare och personer med funktionsnedsättning, och ska organiseras och genomföras oberoende av det geografiska tillämpningsområdet.

4.15 Strategiska framsteg

4.15.1 EESK erinrar om att framstegsrapporter bör innehålla en utvärdering av framstegen för åtgärderna avseende inkludering av utsatta grupper i de regioner som berörs av åtgärderna.

4.15.2 EESK anser att artiklarna 49 och 101 i den föreslagna allmänna förordningen även bör innehålla bestämmelser om en utvärdering av de övergripande prioriteringarna tillsammans med de tematiska prioriteringarna.

4.15.3 Uppgifterna för den förvaltningsmyndighet som avses i artikel 114 bör innefatta information uppdelad på grupper som riskerar utestängning.

4.16 Gemensamma handlingsplaner

4.16.1 EESK anser att deltagande av alla partner i enlighet med definitionen i artikel 5.1 tydligt bör fastställas i de gemensamma handlingsplanerna.

4.16.2 I de gemensamma handlingsplanerna bör också alla partner i enlighet med definitionen i artikel 5.1 i den allmänna förordningen inkluderas som potentiella stödmottagare för denna typ av åtgärder.

5. Transnationellt samarbete

5.1 EESK framhåller behovet av att ytterligare stödja operativa program som främjar transnationellt samarbete inom alla fonder som ett sätt att stärka kommissionens roll när det gäller att underlätta erfarenhetsutbyte och samordna genomförandet av relevanta initiativ.

Bryssel den 25 april 2012

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) För närmare upplysningar, se EESK:s yttranden om Förnyad tillväxt, EUT C 143, 22.05.2012, s. 10, och Sammanhållningsfonden, (Se sidan 38i detta nummer i EUT).

(2) Se EESK:s yttranden om Storstadsområden och stadsregioner i Europa 2020-strategin, EUT C 376/02, 22.12.2011, s. 7, och Jordbruk och hantverk, EUT C 143, 22.05.2012, s. 35.

(3) Se EESK, Femte sammanhållningsrapporten, EUT C 248/12, 25.8.2011, s. 68, Sammanhållningspolitikens roll och prioriteringar inom Europa 2020-strategin, EUT C 248/01, 25.8.2011, s. 1, och Storstadsområden och stadsregioner i Europa 2020-strategin, EUT C 376/02, 22.12.2011, s. 7.

(4) EESK:s yttranden om Regionalpolitik och smart tillväxt, EUT C 318/13, 29.10.2011, s. 82, och Femte sammanhållningsrapporten, EUT C 248/12, 25.8.2011, s. 68.

(5) EESK:s yttranden om Femte sammanhållningsrapporten, EUT C 248/12, 25.8.2011, s. 68, och Effektivt partnerskap i sammanhållningspolitiken, EUT C 44/01, 11.2.2011, s. 1.

(6) Yttrandet om Femte sammanhållningsrapporten, EUT C 248/12, 25.8.2011, s. 68.

(7) EESK:s yttrande om Regionalpolitik och smart tillväxt, EUT C 318/13, 29.10.2011, s. 82.

(8) EESK:s yttranden om Effektivt partnerskap i sammanhållningspolitiken, EUT C 44/01, 11.2.2011, s. 1, och Femte sammanhållningsrapporten, EUT C 248/12, 25.8.2011, s. 68.

(9) EESK:s yttrande om Femte sammanhållningsrapporten, EUT C 248/12, 25.8.2011, s. 68, punkterna 2.1.6, 6.1 och 6.2.

(10) EESK:s yttrande om Femte sammanhållningsrapporten, EUT C 248/12, 25.8.2011, s. 68, punkterna 2.2.1 och 6.10.

(11) EESK:s yttranden i EUT C 24, 28.1.2012, från 2012/C/24/17 till 2012/C/24/19.

(12) I enlighet med tidigare yttranden som Storstadsområden och stadsregioner i Europa 2020-strategin, EUT C 376/02, 22.12.2011, s. 7, och Sammanhållningspolitikens roll och prioriteringar inom Europa 2020-strategin, EUT C 248/01, 25.8.2011, s. 1.

(13) Jämför Gini-koefficienten som nämns i yttrandet om Fjärde rapporten om ekonomisk och social sammanhållning, EUT C 120/17, 16.5.2008, s. 73, och yttrandet om Femte sammanhållningsrapporten, EUT C 248/12, 25.8.2011, s. 68. EESK:s yttrande om Bortom BNP – det civila samhällets medverkan vid valet av kompletterande indikatorer, (ännu ej publicerat i EUT), punkt 1.5.1: ”I detta syfte måste man främja en debatt om själva betydelsen av begreppet framsteg som, utöver att omdefiniera utvecklingsbegreppet, även behandlar aspekter på politiskt ansvarstagande. Denna nya strategi erfordrar att man fastställer de olika dimensioner som framstegsbegreppet består av genom i) en utvidgning av nationalräkenskaperna till samhälleliga företeelser och miljöfenomen, ii) användning av sammansatta indikatorer, och iii) fastställande av nyckelindikatorer.”

29.6.2012

Europeiska unionens officiella tidning

C 191/38

Yttrande från Europeiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om Sammanhållningsfonden och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1084/2006”

COM(2011) 612 final – 2011/0274 (COD)

2012/C 191/07

Föredragande: Carmelo CEDRONE

Den 25 oktober 2011 och den 27 oktober 2011 beslutade Europaparlamentet respektive rådet att i enlighet med artiklarna 177 och 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om Sammanhållningsfonden och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1084/2006”

COM(2011) 612 final – 2011/0274 (COD).

Facksektionen för Ekonomiska och monetära unionen, ekonomisk och social sammanhållning, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 3 april 2012.

Vid sin 480:e plenarsession den 25–26 april 2012 (sammanträdet den 25 april) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 180 röster för, 9 röster emot och 7 nedlagda röster:

1. Slutsatser och förslag

1.1 EESK stöder generellt kommissionens strategi när det gäller förslaget till ny förordning om Sammanhållningsfonden. Vi stöder särskilt satsningen på att harmonisera förfarandena för de olika fonderna med dem som anges i den allmänna förordningen. Det finns dock flera svaga punkter som bör fördjupas och förbättras, särskilt i ljuset av den situation med finansiell kris och statsskuldskris som EU nu befinner sig i.

1.2 Kommittén välkomnar dock att fonden kommer att kunna användas för att främja produktion och spridning av förnybara energikällor, energieffektivitet, miljöskydd och anpassning till klimatförändringarna, samt till att återställa den biologiska mångfalden och förbättra stadsmiljön. Detta skulle kunna få positiva effekter på andra sektorer, t.ex. turismen. Sammantaget skulle detta gynna den hållbara utvecklingen.

1.3 EESK anser att det är viktigt att kommissionen i dessa kristider försöker minska de finansiella interventionerna genom tematisk koncentration – ett betydelsefullt verktyg för att minska onödiga utgifter, koncentrera resurserna på specifika aktiviteter och stärka hävstångseffekten till förmån för ökad tillväxt och sysselsättning.

1.4 EESK stöder förslaget att finansiera projektet ”Fonden för ett sammanlänkat Europa”, men detta får inte bli en specifik fond, eftersom det skulle kunna leda till onödiga överlappningar.

1.5 Kommittén vill också ge uttryck för sina farhågor och reservationer när det gäller de föreliggande förslagen om villkorlighetsprincipen (särskilt makroekonomiska villkor), som inte får bygga på en idé om ett bestraffningsinstrument, utan i stället bör fokusera på ansvar och belöning, så att man kan undvika att konvergensmålet undergrävs och äventyras.

1.6 EESK anser att det är helt nödvändigt att förbättra samordningen mellan olika typer av fonder och även samordningen mellan sammanhållningspolitiken och EU:s ekonomiska politik i övrigt – inbegripet den gemensamma jordbrukspolitiken – inom den förstärkta ramen för en gemensam finanspolitik. Detta skulle ge en multiplikatoreffekt och göra investeringarna mer effektiva. Målet bör vara ett stärkt ekonomisk-politiskt samarbete (inbegripet sammanhållningspolitiken) i syfte att skapa en ”gemensam ekonomisk styrning”, åtminstone inom euroområdet, något som EESK flera gånger har efterlyst – denna fråga fick tyvärr ingen lösning vid toppmötet i december 2011.

1.7 Det är dessutom absolut nödvändigt att komma tillrätta med skevheterna i det ”institutionella partnerskapet” mellan kommissionen, medlemsstaterna och regionerna, så att kommissionen kan återfå rollen som stöd och vägvisare. Detta partnerskap bör i varje skede åtföljas av ett partnerskap i enlighet med definitionen i artikel 5.1 i förslaget till förordning om gemensamma bestämmelser, som ännu i dag ofta endast får spela en rådgivande och informerande roll – det bör utformas både en uppförandekod för hela EU och kriterier för bedömning av det mervärde som partnerskapet ger.

1.8 EESK anser att högsta prioritet bör ges åt frågan om förenkling såväl av Sammanhållningsfonden som av samtliga strukturfonder, både i tidigare och senare faser; för att minska de administrativa bördorna skulle man t.ex. kunna införa ett fast belopp för vissa typer av projekt. Man bör under alla omständigheter tillämpa ”engångsprincipen”.

1.9 För de länder som drabbats hårdast av krisen utgör sammanhållningspolitiken ett av de viktigaste instrument som medlemsstaterna har för att minska de sociala, ekonomiska och territoriella skillnaderna samt för att skapa ny tillväxt och främja hållbarhet.

1.10 Samfinansiering: Kriterierna för samfinansiering bör bli föremål för ingående översyn och revision. De bör vara knutna till de lokala och regionala myndigheternas reella budgetramar för att undvika situationer där de svagaste myndigheterna står helt utan finansieringsmöjligheter.

1.11 EESK anser att det i den nuvarande situationen med reformer och skuldsanering inom ramen för en politik i ”två etapper” (först åtstramning, som ett hot, och därefter tillväxt) inte finns utrymme för en investerings- och tillväxtpolitik. Vi menar också att tillväxt och åtstramning bör gå hand i hand. Därför bör sammanhållningspolitiken ges denna inriktning, t.ex. genom stöd till sådana företag som har en stor teknikkomponent och en stark påverkan på sysselsättningen bland ungdomar.

1.12 EESK anser att den ekonomiska politik som för närvarande förs i EU (med budgetåtstramningar, finansiella problem i medlemsstaterna, EU:s budgetbegränsningar, budgetpakten, ECB:s begränsade handlingsutrymme osv.) leder till en konjekturnedgång med effekter som är svåra att förutspå när man i stället borde göra tvärtom, dvs. stödja – åtminstone samtidigt om inte innan – tillväxten och sysselsättningen genom att lägga fram ett ambitiösare och kraftfullare förslag. Strukturfonderna (samt delvis och tillfälligt även jordbruksfonderna) skulle på ett avgörande sätt kunna bidra till detta, vilket även togs upp – om än marginellt – vid toppmötet den 30 januari 2012.

1.12.1 Med andra ord finns det anledning att lansera en ”europeisk tillväxtplan” (New Deal) (1) tillsammans med omfattande och målinriktade projekt som inbegriper vissa centrala sektorer som kan sätta fart på EU:s ekonomi på relativt kort sikt. Denna plan bör utgöra ett komplement till Europa 2020-strategin, som är mer inriktad på resultat på medellång sikt. En sådan plan skulle kunna

—	finansieras genom att man redan nu utnyttjar kvarvarande medel för perioden 2007–2013, och så snart som möjligt och under en begränsad period lägger till de medel som avsatts för perioden 2014–2020,

—	genomföras med hjälp av projekt som omedelbart går att omsätta i praktiken, tack vare ett påskyndat förfarande grundat på subsidiaritetsprincipen, eller genom en genomgripande och tillfällig ändring av nuvarande förordningar, vilket skulle möjliggöra ett snabbt genomförande,

—

stödjas och konsolideras tack vare insatser av EIB i form av utfärdande av obligationer (artikel 87 i den nya förordningen). Detta skulle innebära en multiplikatoreffekt med avseende på investeringarna, eftersom det skulle dra till sig kapital utifrån, och få en positiv effekt på statsskulden och även på euron som skulle stärkas.

1.12.2 Denna tillväxtplan bör genomföras på grundval av gemensamma kriterier, åtminstone under nästa programperiods första tre år.

2. Inledning

2.1 EESK har vid flera tillfällen i tidigare yttranden erinrat om principerna för och betydelsen av politiken för ekonomisk och social sammanhållning och solidaritet, som befästs i fördraget och som kommissionen återkommande hänvisar till i sina dokument.

2.1.1 Dessa principer har aldrig varit mer aktuella än i dag, och kanske har de heller aldrig varit så hotade som nu, inte ens av utvidgningspolitiken när de gamla medlemsstaterna fruktade att de skulle behöva offra en del av sina resurser medan de nya medlemsstaterna oroade sig över att sakna resurser för att kunna uppfylla sammanhållningskraven.

2.2 Mot denna bakgrund finns det anledning att välkomna kommissionens försök att ta hänsyn till olika samverkande faktorer vid ändringen av förordningarna, t.ex. förslaget avseende EU:s framtida budget, Europa 2020-strategin och, i finanskrisens kölvatten, statsskuldkrisen som sätter inre marknaden och därmed även EU på prov.

3. Den nya sammanhållningspolitiken: kontext, frågor, iakttagelser och strategiska punkter

3.1 Som bekant antog kommissionen i juni 2011 ett förslagspaket om den fleråriga budgetramen, som kommer att utgöra grunden för EU:s finansiering under perioden 2014–2020. Ramen ska först och främst stödja Europa 2020-strategin och borde ge extra finansiering vid sidan av budgeten, eventuellt via EIB (projektobligationer och/eller euroobligationer).

3.2 Dessutom ska man ta hänsyn till att den aktuella ekonomiska krisen har tvingat många medlemsstater att vidta drastiska konsolideringsåtgärder och därmed stoppa offentliga och privata investeringar i infrastruktur, med allvarliga följder på tillväxten och sysselsättningen. Härtill kommer att medlemsstaterna i planeringsfasen tenderar att prioritera ”nationella projekt” i stället för gränsöverskridande projekt som har europeisk betydelse.

3.3 Diskussionen om sammanhållningspolitikens nya bestämmelser förs alltså i en mycket speciell och ovanlig kontext och bör behandlas därefter. Man måste t.ex. undersöka om sammanhållningspolitiken fortfarande ska vara så splittrad och om det är tillräckligt och förnuftigt att ställa frågan om villkorlighet för att förbättra sammanhållningen och hjälpa de medlemsstater som lider mest av krisen.

3.4 Med tanke på den mycket svåra situation som EU befinner sig i, med små resurser att inrikta på tillväxt, skulle det däremot kanske vara bättre att undvika fler bestämmelser och kontroller, som i stället borde minskas för att säkra genomförandet av igångsatta projekt. Resurserna bör utnyttjas och rationaliseras genom en ny, särskild europeisk tillväxtplan, en europeisk New Deal (2).

3.5 Om man inte gör radikala ändringar i den aktuella EU-strategin – vilket inte togs upp på toppmötet den 8–9 december 2011 – kommer också sammanhållningspolitiken att förändras i grunden. Det mest oroväckande är dock att den inte längre kommer att kunna fylla sin viktigaste funktion, att minska de ekonomiska och sociala skillnaderna mellan områden och regioner i EU. Skillnaderna kommer däremot att öka på grund av den recession som politiken för begränsning av de offentliga underskotten medför. EU behöver därför en radikal omställning och en gemensam ekonomisk styrning.

3.6 EESK:s viktigaste iakttagelser vad gäller den metod som kommissionen föreslår i förslaget till ändring av förordningarna om förvaltning av sammanhållningspolitiken för perioden 2014–2020, särskilt de gemensamma bestämmelserna för alla fonder som omfattas av den gemensamma strategiska ramen, är följande:

3.6.1 Definitionen av den gemensamma strategiska ramen: EESK ska granska det nya förslaget till en gemensam strategisk ram när det lagts fram av kommissionen 2012. Kommissionen bör dock fortfarande fastställa, bland annat med utgångspunkt i den diskussion om sammanhållningspolitiken som fördes i Europeiska rådet den 7 december 2011 (3), på vilket sätt den kommer att omsätta ”målen för unionens prioriteringar när det gäller smart och hållbar tillväxt för alla i nyckelåtgärder för Eruf, Sammanhållningsfonden, ESF, EJFLU och EHFF”.

3.6.1.1 I tidigare yttranden har EESK betonat vikten av att sammanhållningspolitiken, trots att den anpassas till och överensstämmer med målen för Europa 2020-strategin, behåller sitt särdrag som en politik som ska stärka den sociala, ekonomiska och territoriella sammanhållningen i EU:s medlemsstater.

3.6.1.2 Kopplingen mellan dessa mål är avgörande för Europa 2020-strategins framgång, men kommissionen har ännu inte förklarat hur den på ett funktionellt, samordnat och finansiellt hållbart sätt kommer att säkra kopplingen mellan de strategier som fastställs i den gemensamma strategiska ramen och de reformprogram som genomförs på nationell nivå.

3.6.2 Partnerskapsavtalet: EESK delar Europaparlamentets och Regionkommitténs åsikt om att avtalet först bör förhandlas mellan medlemsstaterna och regionerna och sedan diskuteras mellan medlemsstaterna och kommissionen.

3.6.2.1 I anslutning till de förhandlingar som ska inledas med medlemsstaterna betonar EESK betydelsen av det tillvägagångssätt för flernivåstyre som kommissionen föreslår, men efterlyser samtidigt en bättre definition av de institutionella aktörer (på nationell och lokal nivå) som ska upprätta och underteckna partnerskapsavtalen med kommissionen, samt ett omfattande deltagande av företrädare för det civila samhället i utarbetandet av dessa avtal.

3.6.3 Tematisk koncentration: Kommittén stöder kommissionens förslag att minska antalet åtgärder som finansieras av sammanhållningspolitiken genom att koncentrera de finansiella resurserna till strategiska projekt som anses vara viktiga för sammanhållningens och de ekonomiska utvecklingsprocessernas hållbarhet, vare sig de genomförs i mindre utvecklade regioner, övergångsregioner eller de mest utvecklade regionerna.

3.6.3.1 Valet av de tematiska områden som man ska investera i under följande sjuåriga programperiod bör överlåtas till medlemsstaterna, även om beslutet måste fattas i samarbete med kommissionen efter en ordentlig bedömning av förslagens överensstämmelse med Europa 2020-strategin.

3.7 Villkorlighet: Kommittén är medveten om att detta är en av de punkter om vilka EU:s institutioner (parlamentet, rådet, Regionkommittén osv.) är mest oeniga vad gäller kommissionens förslag, och påpekar att man inte gjort tillräckligt klart vad villkorlighetsbegreppet innebär, vilka dess mål är och hur det ska genomföras. Trots att några förslag om förhandsvillkor kan anses lämpliga (även social villkorlighet borde ingå), kan kommittén inte stödja den makroekonomiska villkorligheten i sin nuvarande formulering.

3.7.1 Trots behovet att garantera kommissionen att strukturfondsmedlen används i överensstämmelse med de principer, mål och tidsfrister som fastställs i EU:s förordningar, anser EESK att kommissionen bör se över sitt förslag mot bakgrund av följande iakttagelser:

—	Villkorlighet är ett redskap som bör utformas och genomföras metodologiskt för att hjälpa medlemsstaterna att använda resurserna på det sätt som kommissionen avsett. Det ska inte användas som ett sätt att ”straffa” medlemsstaterna.

—

Vad gäller villkorlighetsprinciperna (förhandsvillkor, makroekonomiska villkor) bör uppmärksamheten därför först och främst riktas på åtgärder som kan uppmuntra medlemsstaterna att bättre (vad gäller resultat och effektivitet) och snabbare använda de resurser som tilldelats de regioner som skiljer sig mest från EU-genomsnittet.

—

Kommissionen bör i synnerhet fästa mer uppmärksamhet vid programmens förberedelsefas, dvs. den strategiska planeringsfasen, där man fastlägger prioriteter och ansvarsfördelningen mellan de nationella institutionerna och de regionala institutionerna i syfte att nå målen för territoriell utveckling. Kommissionen bör mer aktivt hjälpa länderna och regionerna i användningen av medlen.

—

Lika stor uppmärksamhet bör ges den fas där förhandsvillkoren kontrolleras och där det ska säkras att medlemsstaterna har de nödvändiga förutsättningarna att efterleva proportionalitets- och subsidiaritetsprinciperna när sammanhållningspolitiken genomförs. EESK vill även i detta fall bekräfta att användningen av villkorlighetsprincipen är ett ändamålsenligt redskap för att uppmuntra medlemsstaterna till en korrekt tillämpning av strukturfondens regler. Bara i mycket speciella fall, där medlemsstaten tydligt och upprepade gånger försöker fördröja de reformer som kommissionen kräver, är det möjligt att använda sanktioner.

3.7.2 Med avseende på den makroekonomiska villkorligheten delar EESK Europaparlamentets och vissa medlemsstaters farhågor om att regionerna och gemenskapsprogrammens stödmottagare kan komma att bestraffas på grund av centralregeringarnas underlåtenhet att följa bestämmelserna eller ineffektivitet när det gäller politiken för att minska statsskulden. Alternativa lösningar måste tas fram om man vill undvika att ansvaret för den nationella budgetpolitiken läggs på regionala organ och aktörer som inte har något inflytande över den. I det syftet vore det lämpligt att skapa större samordning mellan och inom medlemsstaterna.

3.8 Sammanhållningspolitiken behöver därför ta itu med inte bara villkorligheten, utan också vissa kärnfrågor som berör alla fonder. Detta gäller särskilt följande:

—	Fondernas samordning och komplementaritet och samordningen mellan dem och EU:s övriga ekonomiska politik.

—	Institutionell samordning av sammanhållningspolitiken, bl.a. genom förstärkt samarbete.

—	Radikal förenkling av förfaranden och bestämmelser, i både tidigare och senare skeden, eftersom dessa är komplicerade i dag.

—	Ett verkligt och kraftfullt ekonomiskt och socialt partnerskap (utöver det institutionella).

—	Anpassning av samfinansieringen på grundval av villkoren i de lokala förvaltningarna.

—	Förnyad roll för kommissionen och prioritet åt europeiska eller makroregionala projekt.

—	En resultatreserv kan ge upphov till ytterligare byråkrati och försena inflödet av medel till de nödvändiga sammanhållningsprojekten.

—	Möjligheten att ta ut mervärdesskatt.

4. Centrala mål för Sammanhållningsfonden

4.1 Sammanhållningsfonden inrättades 1993 för medlemsstater med en bruttonationalinkomst (BNI) lägre än 90 % av EU-genomsnittet. Den var huvudsakligen avsedd för transportinfrastruktur, miljöfrågor, energieffektivitet och förnybar energi. Investeringarna inriktas därför mot genomförandet av de transeuropeiska transport- och energinäten till stöd för energieffektivitet, användning av förnybar energi och bättre allmänna kommunikationer.

4.2 Fonden står för cirka 18 % av alla utgifter för sammanhållningspolitiken och bidrar till att genomföra denna politik i enlighet med fördraget. Man bör dock framhålla att resultaten har överträffat detta, eftersom Sammanhållningsfonden har haft ett mervärde i investeringarna genom att den har främjat tillväxt och sysselsättning i de regioner där den har utnyttjats, trots stora spridningseffekter på grund av det mycket stora antal projekt som har finansierats (1 192 under perioden 2000–2006).

4.3 Den nya förordningen innebär mycket lite: I artikel 2 fastställer man bara fondens tillämpningsområde med två förteckningar, där man fastställer vad som är stödberättigat och vad som inte är det. Lustigt nog fastställs vad som inte omfattas, t.ex. nedläggning av kärnkraftverk och stöd till bostadsbyggande. I artikel 3 anges investeringsprioriteringar: Fyra insatsområden med underrubriker, utan angivande av huruvida dessa är vägledande eller föreskrivande, trots att sådana upplysningar skulle göra användningen av fonderna flexiblare och lättare. I artikel 4 och dess bilaga behandlas indikatorer.

4.4 För de stater som har drabbats hårdast av krisen är sammanhållningspolitiken ett av medlemsstaternas viktigaste instrument för att minska sociala, ekonomiska och regionala skillnader och för att få i gång tillväxten igen och göra den varaktig.

5. Det nya förslaget till förordning: kommentarer

5.1 Våra kommentarer, utöver de som återfinns i punkt 3.3, berör i huvudsak projektens urvalskriterier, de resurser som tilldelas Fonden för ett sammanlänkat Europa för finansiering av de viktigaste transportnäten, och indikatorerna.

5.2 När det gäller urvalet av de projekt som ska finansieras anser EESK, utan att det påverkar deras överensstämmelse och förenlighet med de riktlinjer som antagits av parlamentet och rådet på området (transeuropeiska transportnät, miljöprojekt och energiprojekt), att kommissionen bör ange både vilka typer av aktiviteter som är berättigade att erhålla stöd från Sammanhållningsfonden och kriterier som hjälper mottagarländerna att välja de projekt som bäst lämpar sig för att uppnå (de alltför många) målen för Sammanhållningsfonden (elva mål!).

5.3 Kommittén anser särskilt att de resurser som Sammanhållningsfonden har använt i det föregående planeringsskedet har fördelats på ett alltför stort antal projekt, till nackdel för den förväntade sammanlagda påverkan när det gäller att förbättra transportinfrastrukturen. Det vore lämpligt att beakta den särskilda situationen i medlemsstaterna för att urvalet ska inriktas på ett noggrannare och mer fokuserat sätt på projekt som har större dimensioner och genomslagskraft, inom både transport-, miljö- och energisektorn. Detta skulle kunna vara ett effektivare bidrag till de infrastrukturskillnader som fortfarande finns mellan unionens regioner.

5.4 När det gäller de resurser som tilldelas Fonden för ett sammanlänkat Europa för finansiering av projekt på transport-, energi- och kommunikationsområdena, sammanlagt 50 miljarder euro, varav 10 miljarder euro från Sammanhållningsfonden som redan är inriktad mot dessa mål (proportionalitetsprincipen), anser EESK att detta beslut bör diskuteras ytterligare eftersom det är oklart varför kommissionen har valt att göra följande:

—

Inrätta ytterligare en fond, centralt förvaltad av ett genomförandeorgan som kommer att behöva samordnas med alla övriga strategiska program inom sektorn, såväl europeiska som nationella, och dessutom med sammanhållningspolitikens gemensamma strategiska ram och partnerskapsavtalen med medlemsstaterna. Detta innebär en till synes onödig överlappning av verksamhetsområden och befogenheter.

—

Öronmärka avsevärda resurser till fonden, även om de är blygsamma i förhållande till kommissionens beräkningar av vad som krävs för att tillgodose framtida behov när det gäller transporter av varor och passagerare (500 miljarder euro fram till 2020), energi (1,5 biljoner euro under perioden 2010–2030) och kommunikationer (250 miljarder euro). Dessa resurser skulle tas både från strukturfonderna och – i mindre utsträckning – från Sammanhållningsfonden. Detta skulle minska det belopp som finns tillgängligt för transport- och miljöinfrastruktur och innebära onödiga komplikationer. Om man betänker det stora antal regioner som skulle kunna få tillgång till denna finansiering ser det inte ut som om man skulle få den multiplikatoreffekt av dessa resurser (nya projekt och ny finansiering, bl.a. från privata aktörer) som kommissionen hoppats på, utan resultatet skulle bli ytterligare fragmentering av fonderna. För att uppnå önskat resultat rekommenderar kommittén vidare att resurserna även ska omfatta medel från den privata sektorn och att åtgärder vidtas för att undvika en fragmentering.

5.5 EESK ser positivt på att kommissionen har infört indikatorer, även om vi anser att de är för allmänna och otillräckliga. T.ex. anges ingenting om miljöpåverkan, och endast kvantitativa värden (”indikatorer”) anges. Detsamma gäller avfall, antal kilometer väg som byggs osv.

Bryssel den 25 april 2012

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) Se EESK:s yttrande om ”Tillväxt och statsskuld i EU: två innovativa förslag” (EUT C 143, 22.05.2012, s. 10).

(2) Se föregående fotnot.

(3) COM(2011) 615 final – 2011/0276 (COD).

BILAGA

Till Yttrandet från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén

Följande ändringsförslag avslogs av plenarförsamlingen, men fick minst en fjärdedel av rösterna:

Ändringsförslag 1 – förslagsställare Reet Teder

Punkt 1.11

Ändra enligt följande:

—

”EESK anser att – tillväxten och sysselsättningen genom att lägga fram ett ambitiösare och kraftfullare förslag. Strukturfonderna (samt delvis och tillfälligt även jordbruksfonderna) skulle på ett avgörande sätt kunna bidra till detta, vilket även togs upp – om än marginellt – vid toppmötet den 30 januari 2012.”

Motivering

Vi kan inte godta påståendet att medlemsstaternas krav på lämplig och korrekt kontroll av budgetförvaltningen kommer att leda till en konjunkturnedgång. Kommitténs yttrande bör inte innehålla kritiska kommentarer om medlemsstaternas ansträngningar att sanera de offentliga budgetarna.

Resultat av omröstningen:

Röster för	:	78
Röster emot	:	98
Nedlagda röster	:	18

29.6.2012

Europeiska unionens officiella tidning

C 191/44

Yttrande från Europeiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om särskilda bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden och målet Investering för tillväxt och sysselsättning samt om upphävande av förordning (EG) nr 1080/2006”

COM(2011) 614 final – 2011/0275 (COD)

2012/C 191/08

Föredragande: Etele BARÁTH

Europaparlamentet och rådet beslutade den 25 respektive den 27 oktober 2011 att i enlighet med artiklarna 178 och 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om särskilda bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden och målet Investering för tillväxt och sysselsättning samt om upphävande av förordning (EG) nr 1080/2006”

COM(2011) 614 final – 2011/0275 (COD).

Facksektionen för Ekonomiska och monetära unionen, ekonomisk och social sammanhållning, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 3 april 2012.

Vid sin 480:e plenarsession den 25–26 april 2012 (sammanträdet den 25 april) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 178 röster för, 1 röst emot och 2 nedlagda röster.

1. Slutsatser och synpunkter i yttrandet

1.1 Lagstiftningsförslagen för sammanhållningspolitiken för perioden 2014–2020, som kommissionen antog den 6 oktober 2011 (”sammanhållningspaketet”), inför omfattande förändringar i fråga om sammanhållningspolitikens utformning och genomförande. Huvudmålet för denna politik och för ett av dess grundläggande verktyg, Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf), är att använda investeringar som ett medel för att uppnå målen i Europa 2020-strategin. Eruf-investeringar måste därför gynna EU:s alla medborgare.

1.2 Det är dock viktigt att inte glömma bort reglerna i den föreslagna förordning som fastställer allmänna bestämmelser för fonderna. En del av dessa har direkt relevans för Eruf. De allmänna bestämmelserna har en betydande inverkan på användningen av finansiering från Eruf:

—	En koncentrering av medlen till ett mindre antal prioriteringar.

—	En närmare koppling av dessa prioriteringar till Europa 2020-strategin.

—	En resultatfokusering.

—	En övervakning av de framsteg som görs mot de överenskomna målen.

—	En ökning av användningen av villkorat stöd.

—	En förenkling av genomförandet.

Detta gäller emellertid även mer specifika bestämmelser, t.ex. de som främjar användningen av ett mer integrerat tillvägagångssätt, eller de som mer uttryckligt reglerar användningen av de finansiella instrumenten.

1.3 Man bör också hålla i minnet att kommissionen den 29 juni 2011 lade fram ett förslag om den fleråriga budgetramen för perioden 2014–2020, d.v.s. Europeiska unionens budget för den kommande programperioden. EESK har också lagt fram ett antal yttranden om unionens egna medel.

1.4 I sitt yttrande om ”Gemensamma bestämmelser för strukturfonderna” (1) framför EESK ett antal huvudbudskap med avseende på sammanhållningspaketet som helhet. Det föreliggande yttrandet stöder helt och fullt dessa budskap och bygger vidare på dem med särskilt avseende på Eruf.

1.4.1 Partnerskap

1.4.1.1 EESK anser bestämt att ett genuint partnerskap, i vilket alla partner i enlighet med artikel 5.1 i förordningen om gemensamma bestämmelser medverkar i förberedelserna, utförandet och efterhandsutvärderingen av projekt som genomförs inom ramen för EU:s sammanhållningspolitik, direkt bidrar till framgången för dessa projekt. Kommittén välkomnar därför att olika partner har definierats i artikel 5.1 i kommissionens förslag samt att partnerskap ska bli ett obligatoriskt inslag i EU:s sammanhållningspolitik.

1.4.1.2 EESK ser positivt på att genomförandet av Lissabonfördraget kan stärkas, inte bara genom att den europeiska identiteten framhävs utan också genom att de partner som definieras i artikel 5.1 i förordningen om gemensamma bestämmelser medverkar i projektet, vilket bidrar till att öka effektiviteten.

1.4.1.3 EESK är djupt oroad över signaler från rådet, där vissa medlemsstater verkar begränsa principen om partnerskap, och uppmanar därför kommissionen och Europaparlamentet att bidra till att motverka detta.

1.4.1.4 EESK anser att utkastet till förordning, när det antas, kommer att respektera subsidiaritetsprincipen, eftersom Erufs uppgifter fastställs i fördraget och politiken genomförs i enlighet med principen om delad förvaltning och med beaktande av medlemsstaternas och regionernas institutionella behörighet.

1.4.2 Villkorlighet

1.4.2.1 EESK anser att en ökad användning av villkorlighet i EU:s sammanhållningspolitik kommer att innebära att mer riktade, konkreta och hållbara resultat uppnås. I många av sina analyser har EESK uppehållit sig vid frågor rörande genomförandets ”villkorlighet”, vilket bör gå hand i hand med ökad effektivitet, förbättrad kvalitet och nödvändig förenkling.

1.4.2.2 Systemet med på förhand fastställda villkor bör kopplas till ett korrekt genomförande av partnerskapsprincipen.

1.4.2.3 EESK har invändningar mot makroekonomisk villkorlighet såsom den för närvarande definieras, eftersom denna sänder ut fel signaler och i slutändan straffar regioner och medborgare som inte kan förebrås för makroekonomiska excesser som begåtts på nationell nivå.

1.4.3 Förenkling

1.4.3.1 EESK uppskattar kommissionens insatser för att förenkla förfarandena inom och i samband med EU:s sammanhållningspolitik. Trots detta återstår emellertid alltför stor komplexitet.

1.4.3.2 Genom en överdriven betoning på revision och förfaranden blockerar både nationella myndigheter och EU-myndigheter tillgången till EU-finansiering för små och medelstora företag och icke-statliga organisationer. Alltför mycket handlingskraft går förlorad på grund av den administrativa bördan. Kommittén tar starkt avstånd från införandet av ytterligare regler utöver direktiven på alla nivåer.

1.4.3.3 Kommittén ställer sig helt och fullt bakom insatserna för att samordna Europa 2020-strategin och sammanhållningspolitiken, betona nyckelfrågor och öka inriktningen på resultat.

1.4.3.4 EESK instämmer också helt och fullt i att det finns ett behov av att förenkla de ekonomiska och administrativa reglerna samt procedur- och övervakningsreglerna med avseende på användningen av strukturfonderna.

1.4.4 Samordning av politiken

1.4.4.1 EESK välkomnar även kommissionens förslag om tematisk inriktning som ett sätt att minska splittringen av insatserna.

1.4.4.2 EESK rekommenderar dock att man visar större flexibilitet när det gäller tematisk inriktning, i huvudsak för att göra det enklare att tillämpa den territoriella ansatsen och därmed öka politikens effektivitet.

1.4.4.3 EESK anser att den gemensamma strategiska ramen är ett viktigt verktyg för att samordna de åtgärder som finansieras genom strukturfonderna, och beklagar att kommittén inte kan framföra någon synpunkt om den gemensamma strategiska ramen i dess nuvarande formulering.

1.4.5 Finansiering och finansieringslösningar

1.4.5.1 EESK anser definitivt att man ska försöka få ut så mycket som möjligt av varje euro som anslås till sammanhållningsstöd.

1.4.5.2 Resultaten av det offentliga samrådet kring den femte sammanhållningsrapporten visar att det råder bred enighet om att medlen bör koncentreras. EESK anser att flera farhågor som uttrycktes beträffande vissa frågor är välgrundade och kräver ett svar innan den framtida allmänna förordningen träder i kraft.

1.4.5.3 Det krävs garantier för att säkerställa att överdriven koncentrering, särskilt en strikt tolkning av de elva tematiska målen och av den minsta procentandel resurser som ska användas till att finansiera vissa prioriterade tematiska mål (t.ex. energieffektivitet och förnybar energi, forskning och innovation samt stöd till små och medelstora företag) inte förhindrar stöd till utvecklingsrelaterade projekt till följd av lokala och regionala skillnader.

1.4.5.4 EESK har ofta framhållit att Europa 2020-strategin och sammanhållningspolitiken kompletterar varandra. För att kunna samordna stabilitetspolitiken (som kräver strukturreformer), sammanhållningspolitiken (som är inriktad på konvergens) och tillväxtstrategierna behöver dock unionen ytterligare resurser.

1.4.5.5 Man bör i detta sammanhang verka för en ökad användning av Europa 2020-projektobligationer, något som EESK har framfört i nyligen antagna yttranden.

1.4.5.6 EESK föreslår vidare att man noggrant ska undersöka möjligheten att använda framtida finansiering som är öronmärkt för sammanhållningspolitiken, samt outnyttjade medel från den nuvarande programperioden, i syfte att sätta fart på den europeiska ekonomiska tillväxten NU!

2. Allmänna kommentarer och rekommendationer

2.1 Kommittén är medveten om de ytterst ingående och omsorgsfulla förberedelser som Europeiska kommissionen har gjort när det gäller bestämmelserna om genomförandet av sammanhållningspolitiken och Europa 2020-strategin för perioden 2014–2020.

2.2 EESK har i sina olika undersökningar och yttranden gjort ett antal iakttagelser om innehållet i fjärde och femte sammanhållningsrapporterna, om användningen av strukturfonderna under det senaste decenniet, om deras effektivitet och om huruvida de är ändamålsenliga eller inte. Många av dessa iakttagelser har beaktats vid utarbetandet av sammanhållningspolitiken för perioden 2014–2020.

2.3 Kommissionens förslag om de allmänna bestämmelserna för användningen av strukturfonderna under perioden 2014–2020 har offentliggjorts vid en tidpunkt då åsikterna om den eskalerande europeiska krisens karaktär och orsaker går vitt isär.

2.4 EESK anser att den pågående ekonomiska och finansiella krisens historiska rötter gör det nödvändigt att genomföra strukturreformer i de institutionella, sociala och politiska systemen. Eruf kan spela en avgörande roll när det gäller att omvandla välfärdssystemen så att de blir mer kostnadseffektiva och hållbara. För att kunna åstadkomma förändringar i dessa system kommer det dock tillfälligt att behövas ytterligare ekonomiska resurser. EESK är medveten om att den begränsade tillgången till resurser och tillämpningen av principen om koncentration har lett till en svagare betoning av de investeringsprioriteringar som är inriktade på strukturförändringar i de sociala välfärdssystemens infrastruktur. EESK påpekar också att sammanhållningspolitiken utan sådana investeringar får begränsad inverkan på dessa system.

2.5 Som en följd av krisen kan en brist på både offentliga och privata resurser leda till svårigheter att tillhandahålla nödvändig samfinansiering för insatser som är avgörande för att de önskade förändringarna ska kunna genomföras. EESK anser att ett flexibelt och ansvarsfullt tillvägagångssätt vad gäller medfinansieringsnivåer och villkorsklausuler skulle öka chanserna att de insatser som finansieras av fonderna får bestående verkan.

2.6 Europa 2020-strategin, och utkastet till Eruf-förordningen som den föranledde, avspeglar en ekonomisk ansats som är i linje med de egenskaper och behov som finns i utvecklade ekonomier, som utmärks av långsam tillväxt, och har en betydande forsknings- och utvecklingskapacitet. I utvecklade länder råder det inget tvivel om att forskning, utveckling och innovation spelar en viktig roll i den ekonomiska tillväxten. Konkurrenskraft står inte i motsättning till sammanhållningspolitiken som sådan, men gör den ändå mindre betydelsefull.

2.7 Sammanhållningspolitiken är tänkt att vara det huvudsakliga investeringsinstrumentet för att stödja unionens huvudprioriteringar såsom de fastställs i Europa 2020-strategin. Sammanhållningspolitiken gör det genom att den inriktas på de länder och regioner där behoven är störst. EESK stöder i grund och botten denna strategi, men pekar samtidigt på några inslag i den föreslagna förordningen som kan förhindra att Europa 2020-målen uppnås.

2.7.1 Eruf kan få en betydande inverkan både på arbetet med konvergensmålen och på alleuropeiska mål inom området konkurrenskraft. Eftersom att anslagsnivån inte kan höjas nämnvärt anser EESK att det finns ytterligare potential att formulera tydligare mål och att säkerställa att de föreslagna investeringsprioriteringarna mer direkt kopplas till målen. Eftersom det territoriella förhållningssättet lämpar sig för att fastställa mer exakta mål anser EESK att större tyngd måste läggas på EU-omfattande territoriebaserade strategier, såsom befintliga eller framtida makroregionala strategier som kan fungera som referens för områdesspecifika mål.

2.7.2 Makroekonomisk villkorlighet kan hindra ekonomisk tillväxt och på så sätt minska antalet tillgängliga instrument, vilket kan leda till att stöd upphävs och att de upphävda instrumenten omfördelas till förmån för mer utvecklade regioner. Det kommer sannolikt att uppstå en avsevärd motsättning mellan strävan efter konkurrenskraft å ena sidan och sammanhållningspolitiken å andra sidan. Tematiska och institutionella förhandsvillkor, som nämns i bilaga IV i förordningen om allmänna bestämmelser för fonderna, kan dock användas för att förbättra Erufs effektivitet.

2.7.3 I vissa mindre utvecklade medlemsstater eller regioner kan den andel på 50 % av Eruf-anslagen som öronmärkts för särskilda ändamål leda till en minskning av effektiviteten. Denna inverkan kan vara ett resultat av att ”obligatoriska” investeringsmål kanske inte är det bästa sättet att uppnå optimal utveckling i regionen eller medlemsstaten i fråga. I sådana fall minskar effektiviteten i resursanvändningen. Det finns till och med en risk för problem med utnyttjandet då den kritiska massa som behövs för att effektivt ta itu med de verkliga utvecklingshindren inte kan uppnås. Dessutom kan åtgärder som inte har någon verkan på faktiska utvecklingsproblem leda till en växande brist på förtroende från allmänhetens sida. Alla dessa omständigheter understryker att regionernas specifika utvecklingsmål och behov ska förvaltas på ett flexibelt sätt inom ramen för Erufs investeringsprioriteringar.

3. Särskilda kommentarer och rekommendationer

3.1 Särskilda territoriella särdrag (stadsutveckling, de yttersta randområdena)

3.1.1 EESK ser positivt på att extra uppmärksamhet har ägnats åt att åtgärda särskilda problem beträffande hållbar stadsutveckling och de yttersta randområdena.

3.1.2 EESK välkomnar den uttryckliga skyldigheten att tillämpa ett integrerat förfaringssätt på stadsutvecklingsområdet. Kommittén anser dock att den förteckning över städer som ska få stöd och den årliga fördelningen av resurser för detta ändamål som ingår i partnerskapskontraktet endast bör vara vägledande, så att det blir möjligt för varje land att förvalta projekten på ett mer flexibelt sätt, vilket också kan få en positiv inverkan på resultaten i städer som tar emot understöd.

3.1.3 Beträffande förvaltningen av integrerade åtgärder betonar EESK att det i fråga om dessa komplexa åtgärder finns en risk att man inför överdrivet byråkratiska och stelbenta projekturvals- och administreringsrutiner. Detta kan minska medlemsstaternas och förmånstagarnas förmåga att till fullo dra nytta av dessa möjligheter. EESK rekommenderar därför att kommissionen försäkrar sig om att medlemsstaterna är i stånd att genomföra dessa integrerade åtgärder utan för mycket byråkrati.

3.1.4 EESK samtycker till att man ska upprätta en europeisk stadsutvecklingsplattform inom ramen för hållbar stadsutveckling. EESK anser inte att det nödvändigtvis är kommissionen som ska besluta om vilka städer som deltar i plattformen. Ett fastställt antal kriterier borde vara tillräckligt.

3.1.5 Vad gäller upprättandet av stadsutvecklingsplattformen anser EESK att det inte är nödvändigt att inrätta ett nytt organ. Arbetet kan utföras med hjälp av befintliga sammanslutningar i europeiska städer. Kommittén rekommenderar att kommissionen undersöker möjligheterna att i så hög grad som möjligt få befintliga organisationer att medverka i plattformens verksamhet.

3.1.6 Plattformen skulle också kunna stödja skapandet av nätverk mellan alla städer som vidtar innovativa åtgärder på kommissionens initiativ. EESK anser att även grupper av medlemsstater – utöver kommissionen – bör ha möjlighet att ta initiativ till nyskapande åtgärder eller etablering av nätverk inom ramen för plattformen.

3.1.7 EESK välkomnar förslaget att minst 5 % av Erufs medel ska användas till integrerad stadsutveckling. Detta sänder ett viktigt och uppmuntrande budskap från EU till medlemsstaterna och deras regioner. Fördelningen av detta belopp och dess koppling till användningen av andra resurser är dock ännu inte klarlagd.

3.1.8 EESK anser att det finns anledning att fastställa en definition av stadssystem bestående av små, medelstora och stora städer på europeisk nivå, på grundval av en alleuropeisk strategi för territoriell utveckling. Det är också viktigt att utarbeta riktlinjer för utvecklingen av ett polycentriskt nätverk av tätorter i enlighet med målen för Europa 2020-strategin.

3.2 Territoriell utveckling

3.2.1 Som har påpekats även i tidigare yttranden från EESK är en förstärkning av territoriella förbindelser och stöd för alla typer av rörlighet de bästa sätten att hjälpa regioner att komma ikapp. Konkurrenskraften stärks om geografiska nätverk av tätorter och tillverkningsindustri tillåts utvecklas. Önskvärda förbindelser begränsas dock inte till transport och kommunikation, och närliggande mål skiljer sig från region till region.

3.2.2 EESK rekommenderar att man fastställer ett nytt europeiskt ramverk för integrerade projektidéer av särskilt europeiskt intresse. Detta ramverk ska ha särskilda territoriella målsättningar. Det är lämpligt att i den gemensamma strategiska ramen hänvisa till detta nya europeiska ramverk. EESK rekommenderar att man överväger om det finns ett behov av en formell europeisk territoriell utvecklingsstrategi. Förutom prioriteringarna i de makroregionala strategierna bör särskild uppmärksamhet ägnas åt målen rörande Europas stadsnätverk.

3.2.3 När det gäller integrerad stadsutveckling eller makroregionala strategier är det värt att undersöka om det inte är nödvändigt att utarbeta och främja nya mål som krävs för att storskaliga projekt inte ska hämmas i sin utveckling. Välformulerade dokument som bygger på förberedande arbete och som utarbetats till exempel som en del av förberedelserna för EU:s territoriella agenda eller Espon-programmet, finns att tillgå och kan användas vid formuleringen av dessa mål, vilka helst bör vara lokalt baserade.

3.2.4 Inom ramen för den territoriella utvecklingsstrategin skulle det kunna fastställas mål som uppmuntrar till makroregionalt ekonomiskt och socialt samarbete på områden som

—	förbättring av infrastrukturen för forskning och innovation (forskningsområden): sammanlänkning av europeiska spetskompetenscentrum och främjande av kompetenscentrum för att stärka Europas utvecklingscentrum,

—	investeringar i forskning och innovation inom företag, produkt- och tjänsteutveckling o.s.v., internationalisering av lokala produktionssystem (kluster) och stöd för utvecklingen av europeiska nätverk,

—	transportsystem förutom infrastrukturnätverket TEN-T (förvaltning av vattenresurser, miljöskydd, energi, informations- och kommunikationssystem o.s.v.),

—	det institutionella nätverket, för utveckling nedifrån och upp av makroregionala och transnationella myndighetsnivåer, osv.

3.2.5 I detta avseende hyser EESK stora förhoppningar beträffande kommissionens förslag om den gemensamma strategiska ramen. Dessa förslag är ännu inte tillgängliga, men kommittén förväntar sig att bli informerad och rådfrågad.

3.3 Att länka samman Europa

3.3.1 EESK har ofta framhållit att det, med tanke på koncentrationen av resurser, finns behov av att tillhandahålla resurser och ett tydligt rättsligt ramverk för att stödja transnationellt samarbete och därmed stärka förbindelserna inom Europa. EESK förslår dock att kommissionen överväger att utvidga omfattningen av de potentiella insatserna inom Fonden för ett sammanlänkat Europa så att de kan samfinansiera projekt av särskilt europeiskt intresse utöver transport- och kommunikationsprojekt. Dessutom rekommenderar kommittén att man inför mekanismer för att säkerställa att finansierade projekt faktiskt bidrar till en bättre ekonomisk, social och territoriell sammanhållning i Europa.

3.3.2 EESK anser att en utveckling av Fonden för ett sammanlänkat Europa till en finansieringsram som finansierar genomförandet av projekt av särskilt europeiskt intresse skulle vara i överensstämmelse med fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. En sådan utveckling har sammanfattats i punkt 3.2.2 av detta yttrande. Fonden bör omfatta initiativ som rör transport, energi och informations- och kommunikationsteknik.

3.4 Ekonomisk verksamhet

3.4.1 EESK samtycker till att prioritera fyra mål som är särskilt viktiga med avseende på Erufs bidrag till det allmänna bästa:

—	Bidrag till sysselsättning, FoU och innovation genom stöd till företagen.

—	Investeringar i grundläggande infrastruktur (t.ex. transport-, energi-, miljö- och vårdinfrastruktur samt social infrastruktur).

—	Bildande, och lika viktigt, överlåtelse av företag.

—	Utveckling av små och medelstora företags konkurrenskraft, med särskilt stöd till mikroföretag och hantverksföretag.

3.4.2 EESK anser också att områden såsom utbildning och turismutveckling är viktiga och kommer att stå i fokus för Erufs insatser, beroende på de särskilda utvecklingsbehoven i vissa medlemsstater eller regioner.

3.4.3 När det gäller stöd till företag håller EESK med om att det kan hävdas att små företag, innovativ verksamhet och områden som befinner sig i industriell nedgång eller genomgår strukturella förändringar har störst behov av sådant stöd, särskilt i form av bidrag. EESK anser att begreppet ”företag” inte enbart bör avse små och medelstora företag i vissa regioner som har hamnat på efterkälken.

3.4.4 I fråga om innovationskedjor, eller kluster som de också kallas, och lokala produktionssystem, vilka fungerar utmärkt, är frågan huruvida det inte skulle vara bättre om det fanns större flexibilitet för företag som är väletablerade i ett område, och även för leverantörer, att öka andelen återbetalningsbara resurser i form av stöd (till exempel räntesubventioner) vid finansiering från flera håll och gemensam finansiering.

3.4.5 Detta ger anledning till att fråga huruvida det inte finns behov av stöd till grundläggande infrastruktur i utvecklade områden. Undantag och ett flexibelt förhållningssätt bör övervägas, t.ex. i fall där utvecklingen av en central, mer utvecklad region är nödvändig för att omgivande områden ska kunna utvecklas.

3.4.6 Vad gäller de föreslagna prioriteringarna rörande stöd till företag och företagens konkurrenskraft upprepar EESK att företag inom den sociala ekonomin utgör ett viktigt bidrag till territoriell och regional utveckling, vilket EU:s institutioner har erkänt i flera officiella dokument. EESK rekommenderar att man innefattar den sociala ekonomin i ramverket för åtgärder inriktade på företagens konkurrenskraft, entreprenörskap, nya affärsmodeller, praktisk och teoretisk utbildning, forskning, teknisk utveckling och innovation, främjande av sysselsättning, stöd till energieffektivitet och förnybar energi och social integration.

3.5 Budgetram

3.5.1 EESK stöder kommissionens förslag om den nya nomenklaturen för regioner och beloppen för strukturfondsstöd.

3.5.2 EESK anser att det är nödvändigt att använda en del av de Eruf-medel som för närvarande är öronmärkta för Fonden för ett sammanlänkat Europa till målsättningar rörande utvidgade gränsöverskridande förbindelser i allmänhet, som föreslås i punkt 3.2.2 ovan.

3.5.3 EESK instämmer i kommissionens förslag som fastställer minimiandelar för varje regionkategori med avseende på Europeiska socialfonden för att öka fondens bidrag till att uppnå huvudmålen i Europa 2020-strategin. EESK rekommenderar att de resurser som är öronmärkta för Europeiska socialfonden, som kan investeras i utbildning och social infrastruktur, i första hand bör användas till integrerade tillväxtfrämjande åtgärder.

3.5.4 EESK anser att koncentrationen av investeringsprioriteringar på ett bra sätt avspeglar målen i Europa 2020-strategin, och hänvisar i detta avseende till punkterna 1.4.5.3, 2.4, 2.5, 2.6 och 2.7 i detta yttrande.

Bryssel den 25 april 2012

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) Gemensamma bestämmelser för strukturfonderna (Se sidan 30 i detta nummer i EUT).

29.6.2012

Europeiska unionens officiella tidning

C 191/49

Yttrande från Europeiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om särskilda bestämmelser för stöd från Europeiska regionala utvecklingsfonden till målet Europeiskt territoriellt samarbete”

COM(2011) 611 final – 2011/0273 (COD)

2012/C 191/09

Föredragande: Viliam PÁLENÍK

Den 25 oktober 2011 beslutade Europaparlamentet och den 27 oktober 2011 rådet att i enlighet med artiklarna 178 och 304 i EUF-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om särskilda bestämmelser för stöd från Europeiska regionala utvecklingsfonden till målet Europeiskt territoriellt samarbete”

COM(2011) 611 final – 2011/0273 (COD).

Facksektionen för Ekonomiska och monetära unionen, ekonomisk och social sammanhållning, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 3 april 2012.

Vid sin 480:e plenarsession den 25–26 april 2012 (sammanträdet den 25 april) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 162 röster för, 5 röster emot och 14 nedlagda röster.

1. Sammanfattning av EESK:s slutsatser och rekommendationer

1.1 Den 29 juni 2011 antog kommissionen ett förslag till flerårig budgetram för 2014–2020: en budget för genomförandet av Europa 2020-strategin. I sitt förslag fastställde kommissionen att sammanhållningspolitiken bör fortsätta att vara en väsentlig del av nästa budgetplan och stödja Europa 2020-strategin.

1.2 Europeiskt territoriellt samarbete är ett av sammanhållningspolitikens mål och bildar en ram för genomförandet av gemensamma åtgärder och politiskt utbyte mellan aktörer på nationell, regional och lokal nivå i olika medlemsstater.

1.3 Kommissionen nämner många exempel på mervärde och tillväxt- och sysselsättningsskapande investeringar som inte skulle ha genomförts utan stöd från EU-budgeten. Resultaten av utvärderingen visar dock också att det har förekommit spridning och brist på prioritering och att detta har haft sina följder. I en tid när medlemsstaternas offentliga medel inte räcker till är tillväxtfrämjande investeringar viktigare än någonsin.

1.4 Det europeiska territoriella samarbetet är om man ser till dess natur och dess uppgift inom ramen för sammanhållningspolitiken särskilt viktigt och ett bidrag till det gränsöverskridande, transnationella och mellanregionala samarbetet.

1.5 Den föreslagna fördelningen av de finansiella medlen mellan enskilda komponenter i det europeiska territoriella samarbetet, t.ex. mellan gränsöverskridande, transnationellt och mellanregionalt samarbete, ger de enskilda samarbetskomponenterna tillräcklig finansiell kapacitet.

1.6 EESK stöder också tendensen till tematisk koncentration i åtgärder och investeringsprioriteringar i de enskilda samarbetskomponenterna. Det är dock viktigt att beakta enskilda staters och regioners särdrag och behov.

1.7 EESK välkomnar och stöder strävan att harmonisera bestämmelserna på alla berörda nivåer: stödmottagare, programmyndigheter, deltagande medlemsstater och tredjeländer samt kommissionen.

1.8 Kommittén ställer sig framför allt positiv till idén om att förena förvaltningsmyndigheter och attesteringsmyndigheter, förenkla kostnadsredovisningen, införa elektronisk inlämning av rapporter och att bara utarbeta årsrapporter 2017 och 2019.

1.9 Fastställandet av gemensamma indikatorer (som nämns i bilagan till förordningen) som är specifika för de enskilda programmen är också ett viktigt inslag som gör det möjligt att bättre bedöma effekterna och effektiviteten hos specifika strukturåtgärder.

1.10 Kommittén stöder idén om att direkt involvera det civila samhället i hela programcykeln (programplanering, genomförande, övervakning och utvärdering) på grundval av principen om jämlikt partnerskap.

1.11 Det är viktigt att involvera det civila samhällets aktörer också i mindre projekt som kan öka åtgärdernas mervärde, framför allt inom det gränsöverskridande samarbetet.

1.12 Det tekniska stödet bör framför allt användas för att öka förmågan att tillgodogöra sig stödet hos alla aktörer inom ramen för det europeiska territoriella samarbetet och för att öka effektiviteten i den administrativa kapaciteten, utan ytterligare administrativa bördor.

2. Huvuddragen i och bakgrunden till yttrandet

2.1 Den rättsliga ramen för genomförandet av sammanhållningspolitiken är artikel 174 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget).

2.2 Enligt artikel 175 i EUF-fördraget ska medlemsstaterna bedriva och samordna sin ekonomiska politik för att även uppnå de mål som anges i artikel 174. Vid utformningen och genomförandet av unionens politik och åtgärder och vid genomförandet av den inre marknaden ska de beakta målen i artikel 174 och bidra till att dessa uppnås.

2.3 Målen för Europeiska socialfonden (ESF), Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf) och Sammanhållningsfonden anges i artiklarna 162, 176 och 177 i EUF-fördraget.

2.4 Enligt artikel 174 i EUF-fördraget ska också särskild hänsyn tas till landsbygdsområden, områden som påverkas av strukturomvandlingar samt regioner med allvarliga och permanenta, naturbetingade eller demografiska nackdelar, såsom de nordligaste regionerna med mycket låg befolkningstäthet, öregioner, gränsregioner och bergsregioner.

2.5 Enligt artikel 349 i EUF-fördraget ska specifika åtgärder vidtas för att beakta situationen i de yttersta randområdena, vilken förvärras av specifika faktorer som allvarligt hämmar områdenas utveckling.

2.6 Den 29 juni 2011 antog kommissionen ett förslag till flerårig budgetram för 2014–2020: en budget för genomförande av Europa 2020-strategin. I sitt förslag fastställde kommissionen att sammanhållningspolitiken även fortsättningsvis bör vara en väsentlig del av nästa finansieringspaket och underströk sammanhållningspolitikens centrala roll för genomförandet av Europa 2020-strategin.

2.7 Förslaget utgör en del av lagstiftningspaketet (1) för sammanhållningspolitiken för perioden 2014–2020. Europeiskt territoriellt samarbete är ett av sammanhållningspolitikens mål och bildar en ram för genomförandet av gemensamma åtgärder och politiskt utbyte mellan aktörer på nationell, regional och lokal nivå i olika medlemsstater.

2.8 Kommissionens utvärdering av tidigare satsningar på sammanhållningspolitiken visar många exempel på mervärde och tillväxt- och sysselsättningsskapande investeringar som inte skulle ha genomförts utan stöd från EU-budgeten. Resultaten visar dock också att det förekommit spridning och brist på prioritering och att detta har haft sina följder. I en tid när de offentliga medlen inte räcker till och behovet av tillväxtfrämjande investeringar är större än någonsin har kommissionen beslutat att föreslå en rad viktiga förändringar av sammanhållningspolitiken.

2.9 Det europeiska territoriella samarbetet är särskilt viktigt på grund av följande:

—	Det effektivaste sättet att lösa gränsöverskridande problem är genom samarbete mellan alla berörda regioner, för att undvika att vissa drabbas av oproportionerliga kostnader medan andra åker snålskjuts (t.ex. gränsöverskridande förorening).

—	Samarbetet kan åstadkomma ett effektivt system för utbyte av goda tillämpningar och spridning av kunnande (vilket t.ex. ökar konkurrenskraften).

—	Samarbete står som garanti för att specifika problem kan lösas effektivare tack vare skalfördelar och förekomsten av en kritisk massa (inrättandet av kluster för att främja forskning och innovation).

—	Styrelseformerna kan förbättras tack vare samordning av sektorspolitik, åtgärder och investeringar på gränsöverskridande och transnationell nivå.

—	Relationerna med EU:s grannländer kan genom samarbetsprogram om EU:s yttre gränser bidra till säkerhet och stabilitet samt ömsesidigt gynnsamma relationer.

—	I vissa sammanhang såsom havsområden och kustregioner är samarbete och transnationella åtgärder oumbärliga som stöd för tillväxt, sysselsättning och ekosystembaserad förvaltning.

—	Det skapar förutsättningar för genomförandet av makroregionala utvecklingsstrategier.

3. Allmänna synpunkter och kommentarer

3.1 EESK stöder kommissionens planer på att inom ramen för en separat förordning för europeiskt territoriellt samarbete möjliggöra en tydligare presentation av det europeiska territoriella samarbetet och underlätta både genomförandet och fastställandet av räckvidden för Europeiska regionala utvecklingsfonden när det gäller målet Europeiskt territoriellt samarbete (2).

3.2 En tydlig fördelning av de finansiella medlen mellan enskilda komponenter i det europeiska territoriella samarbetet, t.ex. mellan gränsöverskridande, transnationellt och mellanregionalt samarbete, ger de enskilda samarbetskomponenterna tillräcklig finansiell kapacitet. Av fördelningen framgår att störst tonvikt läggs vid gränsöverskridande samarbete (73,24 % på gränsöverskridande samarbete, 20,78 % på transnationellt samarbete och 5,98 % på mellanregionalt samarbete). Det finansiella stödet till de yttersta randområdena är också tillräckligt.

3.3 Ur de yttersta randområdenas synvinkel vore det lämpligt att mer explicit definiera vad som menas med grannar, dvs. möjliga partner till de yttersta randområdena (t.ex. i fallet med de franska utomeuropeiska departementen).

3.4 EESK stöder också tendensen till tematisk koncentration i åtgärder och investeringsprioriteringar i de enskilda samarbetskomponenterna (3). Också på detta område är det dock viktigt med flexibilitet, och man måste beakta de enskilda staternas behov i enlighet med subsidiaritetsprincipen.

3.5 Inriktningen på konkreta prioriteringar inom ramen för olika tematiska områden och urvalet av dessa beroende på de enskilda programmens (projektens) behov inom ramen för europeiskt territoriellt samarbete kan bidra till målet att öka mervärdet i det europeiska territoriella samarbetet.

3.6 EESK välkomnar och stöder strävan att harmonisera bestämmelserna på alla berörda nivåer: stödmottagare, programmyndigheter, deltagande medlemsstater och tredjeländer samt kommissionen. En förenkling av de administrativa rutinerna kan markant öka sammanhållningspolitikens mervärde inom ramen för det europeiska territoriella samarbetet (4).

3.7 En förenkling av bestämmelserna måste dock också genomföras konsekvent även på nationell och regional nivå, så att den administrativa bördan inte blir alltför stor. Kommittén rekommenderar kommissionen att inom ramen för sina befogenheter och möjligheter övervaka och aktivt verka för minskade administrativa bördor på nationell och regional nivå.

3.8 När det gäller övervakning och utvärdering är ett viktigt inslag att det skapas en gemensam ram för utarbetande av årsrapporter 2017 och 2019 och att dessa inriktas på de resultat som fastställs i artikel 13.3 i förordningen om särskilda bestämmelser för stöd från Europeiska regionala utvecklingsfonden till målet Europeiskt territoriellt samarbete.

3.9 Fastställandet av gemensamma indikatorer (som nämns i bilagan till förordningen) som är specifika för de enskilda finansieringsprogrammen inom ramen för det europeiska territoriella samarbetet är också ett viktigt inslag som gör det möjligt att bättre bedöma effekterna och effektiviteten hos specifika strukturåtgärder.

4. Särskilda synpunkter och kommentarer

4.1 EESK stöder kommissionens strävan att förenkla bestämmelserna, framför allt idén om att förena förvaltningsmyndigheter och attesteringsmyndigheter, förenkla kostnadsredovisningen, inlämning av elektroniska rapporter och bara utarbeta årsrapporter 2017 och 2019.

4.2 Av erfarenheter av territoriellt samarbete i de enskilda medlemsstaterna framgår att det är viktigt med ett större engagemang från det civila samhällets sida, framför allt för att de finansiella medel som avsätts för åtgärder på detta område ska vara inriktade på projekt inom det civila samhället.

4.3 Kommittén stöder idén om att direkt involvera det civila samhället i hela programcykeln på grundval av principen om jämlikt partnerskap:

—	strategisk analys och programplanering,

—	genomförande av projekt, samt

—	övervakning och utvärdering.

4.4 I detta sammanhang bör man överväga möjligheten att fastställa den procentuella fördelningen av medlen mellan projekt för aktörer med territoriellt självstyre (dvs. projekt för de regionala myndigheterna) och projekt för enskilda aktörer inom det civila samhället. På vissa områden bör de regionala myndigheterna uppmana det organiserade civila samhället att engagera sig i projektpartnerskap och detta redan under förberedelsen av projektet.

4.5 Inom ramen för partnerskapsprincipen (5) är det viktigt att man koncentrerar sig på att stödja specifika projekt från aktörer inom det civila samhället (t.ex. mikroprojekt) som på sikt kan öka åtgärdernas mervärde inom ramen för det territoriella samarbetet (framför allt inom det gränsöverskridande samarbetet) och på så sätt involvera också mindre aktörer i det civila samhället i samarbetet.

4.6 EESK framhåller behovet av att öka medvetenheten om och främja dessa instrument och denna förordning i de enskilda medlemsstaterna. Det är också viktigt att informera om exempel på god praxis som har framkommit i projekt som redan har genomförts.

4.7 Det är också viktigt att överväga möjligheten att involvera privata ideella organisationer och diskutera deras roll som ledande partner i projekten.

4.8 Det tekniska stödet inom ramen för målet för det europeiska territoriella samarbetet bör framför allt användas för att öka förmågan att tillgodogöra sig stödet hos de potentiella slutliga mottagarna av stödet och öka effektiviteten i förvaltningsorganens administrativa förmåga, med tyngdpunkt på att undanröja alltför betungande administrativa bördor.

Bryssel den 25 april 2012

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) Förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om särskilda bestämmelser för stöd från Europeiska regionala utvecklingsfonden till målet Europeiskt territoriellt samarbete utgör tillsammans med förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om gemensamma bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden, Sammanhållningsfonden, Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling och Europeiska havs- och fiskerifonden som omfattas av den gemensamma strategiska ramen, om allmänna bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden och Sammanhållningsfonden samt om upphävande av förordning (EG) nr 1083/2006 (COM(2011) 615 final) den främsta lagstiftningsramen och underlag för diskussionen om sammanhållningspolitikens framtida form under perioden 2014–2020.

(2) Se även EESK:s yttrande om ”Europeisk gruppering för territoriellt samarbete – ändringar” (Se sidan 53i detta nummer i EUT).

(3) EESK har också uttryckt sitt stöd för principen om tematisk koncentration i yttrandet ”5:e sammanhållningsrapporten” (EUT C 248/12, 25.8.2011, s. 68), punkterna 2.2.5 och 6.14. EESK har också länge framhållit behovet av förenklade rutiner för administration och redovisning, t.ex. i yttrandet om ”Effektivt partnerskap i sammanhållningspolitiken” (EUT C 44/01, 11.2.2011, s. 1), eller i yttrandet om 5:e sammanhållningsrapporten (EUT C 248/12, 25.8.2011, s. 68).

(4) Frågan om en förenkling av sammanhållningspolitikens bestämmelser har behandlats i flera EESK-yttranden (EUT C 248/12, 25.8.2011, s. 68; EUT C 44/01, 11.2.2011, s. 1).

(5) Kommittén har uttryckt stöd för denna princip i yttrandena, EUT C 248/12, 25.8.2011, s. 68 och EUT C 44/01, 11.2.2011, s. 1 och genom sina företrädares offentliga framträdanden i Gödöllő i juni 2011 och i Gdańsk i oktober 2011.

29.6.2012

Europeiska unionens officiella tidning

C 191/53

Yttrande från Europeiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1082/2006 om en europeisk gruppering för territoriellt samarbete (EGTS) för att förtydliga, förenkla och förbättra bildandet och genomförandet av sådana grupperingar”

COM(2011) 610 final – 2011/0272 (COD)

2012/C 191/10

Föredragande: Luis Miguel PARIZA CASTAÑOS

Europaparlamentet och rådet beslutade den 25 respektive 27 oktober 2011 att i enlighet med artiklarna 175 tredje stycket och 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1082/2006 om en europeisk gruppering för territoriellt samarbete (EGTS) för att förtydliga, förenkla och förbättra bildandet och genomförandet av sådana grupperingar”

COM(2011) 610 final – 2011/0272 (COD).

Facksektionen för Ekonomiska och monetära unionen, ekonomisk och social sammanhållning, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 3 april 2012.

Vid sin 480:e plenarsession den 25–26 april 2012 (sammanträdet den 25 april) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 172 röster för, och 4 nedlagda röster.

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1 Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) delar kommissionens engagemang i de europeiska grupperingarna för territoriellt samarbete (EGTS) och ser positivt på den nya förordningens fokus, som kommer att bidra till att EGTS blir ett effektivare, enklare och flexiblare instrument, vilket i sin tur kommer att främja en förbättring av det territoriella samarbetet, som stärktes genom Lissabonfördraget. Föreliggande yttrande utgör ett komplement till yttrandet om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om särskilda bestämmelser för stöd från Europeiska regionala utvecklingsfonden till målet Europeiskt territoriellt samarbete” (1).

1.2 EESK ser positivt på att man genom denna förordning stärker EGTS roll som rättsligt instrument på basis av gemensamma lösningar på EU-nivå. Enligt kommitténs mening kommer EGTS i framtiden att vara ett centralt instrument för det territoriella samarbetet och den territoriella sammanhållningen.

1.3 Förordningen säkerställer EGTS framtida existens, och tack vare ändringarna av förordningen kommer det rättsliga instrumentet att medge större flexibilitet vid genomförandet av den territoriella och sektorsspecifika politiken.

1.4 Regionerna får allt större politisk tyngd i Europa. EESK stöder till fullo att EU:s politik för territoriellt samarbete gör det möjligt för de regionala myndigheterna att spela en ny roll. Medlemsstaterna företräds i rådet, och EESK hoppas att också de europeiska regionerna kan medverka på ett lämpligt sätt. På det institutionella planet spelar ReK och EESK en viktig roll som rådet måste respektera.

1.5 Den framtida utmaningen kommer att bestå i att få de lokala och regionala myndigheterna och det civila samhället att delta i genomförandet av Europa 2020-strategin, som kräver ett omfattande samarbete mellan de olika styresnivåerna.

1.6 EESK har alltid beaktat det mervärde som systemen för flernivåstyre tillför, och stöder därför bildandet av EGTS som ger alla berörda aktörer inom ett makroregionalt, euroregionalt eller gränsöverskridande område möjlighet att delta.

1.7 För att stärka flernivåstyret bör dock de ekonomiska och sociala aktörerna delta, och därför föreslår EESK att man i ändringen av förordningen gör det lättare för arbetsmarknadens parter och andra organisationer i det organiserade civila samhället att delta i EGTS. Kopplingen mellan EGTS, Europa 2020-strategin och de sektorsspecifika politiska strategierna kommer att förbättras genom att det civila samhället medverkar.

1.8 Det är mycket viktigt att tjänstemän inom de nationella, regionala och lokala offentliga förvaltningar som deltar i EGTS ges möjlighet att vidareutbilda sig och delta i utbyten. Därför föreslår EESK att kommissionen ska främja införandet av gemensamma utbildningsprogram för att förbättra den politiska och administrativa förvaltningen.

1.9 EESK föreslår att rådet och Europaparlamentet snarast antar denna ytterst specifika förordning utan att invänta godkännandet av hela paketet om sammanhållningspolitiken. På så sätt kan förordningens ikraftträdande tidigareläggas.

2. Europeisk gruppering för territoriellt samarbete (EGTS)

2.1 En europeisk gruppering för territoriellt samarbete (EGTS) är en juridisk form som används för att upprätta samarbetsstrukturer mellan offentliga organ inom EU. EGTS infördes genom rådets förordning (EG) nr 1082/2006 inom ramen för de sammanhållningspolitiska bestämmelserna för programperioden 2007–2013.

2.2 Under denna programperiod kom samarbetsåtgärder som tidigare medfinansierades genom EU-initiativet Interreg att få status som sammanhållningspolitiskt mål. Detta gällde såväl gränsöverskridande som transnationella och interregionala åtgärder. De utgör det tredje målet på området för europeiskt territoriellt samarbete.

2.3 Territoriellt samarbete anses vara ett avgörande instrument för de sammanhållningspolitiska målsättningarna, och därför ges detta område en ny impuls samtidigt som man ökar de finansiella resurserna. Parallellt med detta måste man dock vidta åtgärder för att undanröja de hinder som bromsar samarbetets utveckling.

2.4 För att kunna utveckla sin samarbetsverksamhet måste de offentliga organen i EU:s medlemsstater – inte minst de regionala och lokala myndigheterna – i nuläget ta itu med ett stort antal rättsliga och praktiska hinder eftersom lagstiftningar och förfaranden skiljer sig åt, vilket inverkar negativt på förvaltningen av denna verksamhet.

2.5 Förordningen om inrättande av EGTS (2) antogs i syfte att ge de aktörer som arbetar med territoriellt samarbete nya instrument för att kunna komma till rätta med dessa problem och genomföra åtgärder på området territoriellt samarbete på ett bättre sätt.

2.6 EGTS juridiska form gör det möjligt för sammanslutningar av enheter som arbetar tillsammans kring gemensamma projekt och åtgärder om territoriell sammanhållning, med eller utan medfinansiering från EU, att utgöra en egen juridisk person som är fristående i förhållande till de medverkande enheterna och som kan handla i eget namn i rättsliga förfaranden inom EU.

2.7 Fem år senare, och i ljuset av de erfarenheter som har gjorts under denna tid, har kommissionen lagt fram ett förslag till ändring av förordningen i syfte att förtydliga, förenkla och förbättra tillämpningen av EGTS.

3. Förslag till förordning om ändring av förordning (EG) 1082/2006 om EGTS

3.1 För att uppfylla åtagandet att lägga fram en rapport om den nuvarande förordningens tillämpning, och mot bakgrund av de samrådsförfaranden som har genomförts på institutionell nivå och med befintliga EGTS i samarbete med ReK, har kommissionen slagit fast att EGTS utgör en lämplig struktur för långsiktigt territoriellt samarbete (3).

3.2 EGTS rättsliga utformning ger det territoriella samarbetet ”en formell ram […] med större rättssäkerhet, en mer officiell grund och en mer hållbar institutionell struktur”.

3.3 Responsen från befintliga EGTS är positiv. Det har bildats 26 EGTS, med deltagande av 15 medlemsstater och mer än 550 regionala och lokala organ.

3.4 Samtidigt har man kunnat konstatera att det finns en rad brister, vilket har lett till slutsatsen att ”användningen av EGTS inte alls motsvarar förväntningarna”. Bristerna har också lett till att man inte har skapat så många EGTS som man hade kunnat. Syftet med ändringen av förordningen är att lösa dessa problem.

3.5 Det har uppstått problem i samband med EGTS inrättande och funktion samt de långsamma och komplexa förfarandena vid sammansättning och ändringar. Dessutom har det uppstått oönskade situationer när nationella och regionala myndigheter har tolkat reglerna på olika sätt och utvecklat olika praxis.

3.6 De rättsliga och organisatoriska skillnaderna mellan enheterna som deltar i dessa grupperingar, liksom skillnaderna i deras befogenheter, gör det svårt att hitta en modell som passar alla deltagande parter.

3.7 Vidare tillämpas förordningens bestämmelser olika på olika områden, t.ex. i fråga om begränsat eller obegränsat ansvar, arbetsvillkor för anställda vid EGTS, samt regler för upphandling av entreprenader och tjänster.

3.8 Dessutom kan det vara svårt för tredjeländer att delta i de fall då det skulle vara lämpligt att bilda en gruppering mellan enheter från en enda medlemsstat och ett tredjeland.

3.9 Man har också gjort olika tolkningar av förordningens innehåll, t.ex. vad gäller deltagande av privata enheter, som bör vara upphandlande enheter i samband med offentlig upphandling.

4. Allmänna kommentarer

4.1 Som EESK redan har påpekat inom ramen för samrådet (4) om förordning (EG) 1082/2006, är EGTS ett användbart och värdefullt instrument som kan bidra till ett effektivare, aktivare och synligare territoriellt samarbete.

4.2 Även om det finns nationella skillnader kommer regionerna att spela en mycket viktig roll i EU:s framtida styressystem, och i denna roll behöver de institutionernas stöd.

4.3 EESK välkomnar det nya förslaget till förordning, som kommer att göra grupperingarna till ett mer funktionsdugligt instrument för regionerna och förbättra och underlätta användningen av dem. Grupperingarna kräver ett instrument som ger det regionala europeiska samarbetet stabila och strukturerade grunder som är juridiskt effektiva och solida.

4.4 Den nya förordningen kommer att underlätta inrättandet av nya EGTS och förbättra deras funktionssätt, eftersom den kommer att stärka en strukturerad ram med full operativ kapacitet som gör det möjligt att övervinna de juridiska och praktiska svårigheter som det transnationella samarbetet kommer att ställas inför. Den kommer att etablera organisatoriska enheter som är specifikt inriktade på planering, samordning och förvaltning.

4.5 EESK anser att förordningen utgör ett steg framåt för att stärka det gränsöverskridande, transnationella och mellanregionala samarbetet.

4.6 På så vis främjas ett mer långtgående samarbete. De insatser som medfinansieras med hjälp av EU-fonderna inom ramen för det territoriella samarbetet kommer att vara mer strategiska och baseras på det mervärde som ligger i det gemensamma europeiska intresset och på samarbetets permanenta karaktär.

4.7 Det vore önskvärt att samarbetet mellan regionerna i framtiden utvecklas inom ramen för Europa 2020-strategin och att man stärker målsättningarna om fler arbetstillfällen, stärkt konkurrenskraft, hållbarhet och samarbete mellan företag, även små och medelstora sådana, universitet och teknikcentrum.

4.8 Det är också EESK:s uppfattning att det territoriella samarbetet stärker gemensamma tematiska och sektorsspecifika åtgärder i regioner och städer.

4.9 Kommittén framhåller att EGTS redan nu gör det möjligt för regionala myndigheter att samarbeta i ekonomiska och teknologiska frågor, som även är relevanta för Europa 2020-strategin. Denna form av samarbete bör bli mer synligt.

4.10 EESK värdesätter de olika insatser som samarbetsinstrumenten, däribland EGTS, främjar, dvs. alltifrån Interregprojekt till inrättande av gränsöverskridande offentliga tjänster eller sektorsövergripande strategiska planer.

4.11 EESK stöder den institutionella roll som Regionkommittén spelar när det gäller uppföljningen av EGTS och utbytet av bästa praxis. ReK:s EGTS-plattform bör fullfölja sin verksamhet efter antagandet av den nya förordningen.

4.12 EESK vill gärna samarbeta med ReK så att det civila samhället och arbetsmarknadens parter engageras i uppföljningen och utvärderingen av EGTS. Kommittén uppmanar kommissionen att utarbeta en rapport om tillämpningen av den nya förordningen och det civila samhällets och de ekonomiska och sociala aktörernas deltagande i EGTS (5).

4.13 Kommittén ställer sig även positiv till att man i framtiden förenklar förfarandet för att bilda grupperingar och att avtalen ska godkännas inom en sexmånadersperiod, även utan medlemsstaternas uttryckliga godkännande.

4.14 EESK uppskattar EGTS mångsidighet det gäller förvaltningen av infrastruktur och tjänster av allmänt ekonomiskt intresse till förmån för medborgare som bor i regioner i olika medlemsstater.

4.15 EESK vill framhålla att territoriellt samarbete, vars främsta mål är att förbättra den ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningen, även bedrivs inom ramen för ambitiösa och politiskt sett komplexa samarbetsinitiativ på hög nivå, t.ex. i fråga om makroregioner, euroregioner och havsområdesstrategier inom ramen för den integrerade havspolitiken.

4.16 EESK anser att det makroregionala och mellanregionala samarbetet, tack vare korrekt fungerande EGTS, även kan spela en roll när det gäller att förverkliga EU:s sektorsspecifika mål. Europa 2020-strategin kommer utan att tvekan att kunna dra nytta av dessa nya impulser. Förordningen bör främja en starkare koppling mellan EGTS och EU:s politiska och finansiella instrument för sektorspolitiken.

4.17 Både kommissionen och medlemsstaterna bör se till att det blir enklare för de yttersta randområdena och de utomeuropeiska territorierna att använda sig av EGTS, även i kontakterna med angränsande tredjeländer.

4.18 Mot bakgrund av principen om att EGTS bör bygga på frivillighet vill EESK uppmana kommissionen att i högre grad agera proaktivt när det gäller att underlätta, förenkla och förbättra grupperingarna, som bör ha en koppling till EU:s strategiska mål.

5. Särskilda kommentarer

5.1 EESK välkomnar Europeiska kommissionens tillvägagångssätt i förslaget till ändring av den gällande förordningen. Vi vill understryka att EGTS bör vara ett instrument som är enkelt att använda, och medlemmarna i varje gruppering bör kunna utforma grupperingen och dess funktioner på det sätt som bäst överensstämmer med dess särdrag, eftersom situationen och villkoren är specifika för varje gruppering. EGTS bör vara ett instrument som kan förverkliga grupperingens samarbetsambitioner.

5.2 Ett stort antal europeiska regioner utnyttjar för närvarande inte de möjligheter till internt samarbete inom ramen för EU:s regionalpolitik som EU-rätten ger genom EGTS rättsliga form. EESK vill uppmana kommissionen att göra en kraftansträngning för att främja detta instrument och sprida det till de regionala myndigheterna och det civila samhället.

5.3 Den förenklingsprincip som kommissionen vill att den framtida sammanhållningspolitiken ska präglas av, och därmed även det europeiska territoriella samarbetet, bör inspirera de olika instrumenten, särskilt EGTS.

5.4 EESK konstaterar att de rättsliga, administrativa och förfaranderelaterade svårigheterna har en avskräckande effekt på de aktörer som bedriver territoriellt samarbete, i synnerhet på de regionala och lokala myndigheter som förfogar över begränsade resurser och administrativa instrument.

5.5 De långsamma administrativa rutinerna för att bilda en EGTS och det faktum att man måste upprepa förfarandet varje gång en ny medlem tillkommer är oförenliga med kravet på ett dynamiskt samarbete och utgör ett påtagligt hinder för användningen av EGTS. EESK gläder sig åt att dessa problem kommer att lösas genom den nya förordningen.

5.6 Flexibilitet är en annan önskvärd egenskap som efterfrågas av de aktörer som vill skapa en samarbetsstruktur som kan anpassa organisationen och funktionen till grupperingens behov och särskilda karaktär.

5.7 För att underlätta arbetet för de regionala och lokala myndigheterna föreslår EESK att kommissionen upprättar ett system för rådgivning, utbildning och erfarenhetsutbyte i syfte att underlätta utarbetandet av avtal och bestämmelser.

5.8 Enligt kommitténs bedömning har de åtgärder som vidtagits varit otillräckliga för att undvika en digital fragmentering mellan de offentliga förvaltningar som deltar i EGTS. Det är viktigt att säkerställa att det finns ett system av sammankopplade och interaktiva regionala offentliga förvaltningar som är tillgängliga via EU:s ISA-program (6). Därmed skulle man stärka mervärdet av systemet med flernivåstyre och deltagande av alla berörda parter i ett makroregionalt, euroregionalt och gränsöverskridande område.

5.9 EESK välkomnar att det är avtalen som ska fastställa arbets- och sociala trygghetsnormer för EGTS personal och reglerna för anställning och personaladministration.

5.10 EESK vill uppmärksamma att EGTS är ett exempel på flernivåstyre där medlemmarna, som har olika lokal, regional, nationell och institutionell bakgrund, organiserar de styrande organen och förvaltningen av samarbetet. Kommittén anser dock att även arbetsmarknadens parter och andra aktörer från det civila samhället bör delta.

Bryssel den 25 april 2012

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) Se sidan 49 i detta nummer av EUT.

(2) Enligt artikel 159 i EG-fördraget, nuvarande artikel 175 i EUF-fördraget, om vidtagande av särskilda åtgärder, utanför ramen för fonderna, i syfte att uppnå målet om ekonomisk och social sammanhållning.

(3) Rapport från kommissionen till Europaparlamentet och rådet: Tillämpning av förordning (EG) nr 1082/2006 om en europeisk gruppering för territoriellt samarbete (EGTS). COM(2011) 462 final.

(4) EESK:s yttrande om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om europeiska grupperingar för gränsöverskridande samarbete (EGGS)”, EUT C 255, 14.10.2005, s. 76.

(5) EESK:s yttrande om ”Effektivt partnerskap i sammanhållningspolitiken”, EUT C 44, 11.2.2011, s. 1.

(6) Lösningar för att uppnå interoperabilitet mellan offentliga förvaltningar i EU.

29.6.2012

Europeiska unionens officiella tidning

C 191/57

Yttrande från Europeiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om införlivande av ett europeiskt föreläggande om bevarande av bankkontotillgångar för att underlätta gränsöverskridande skuldindrivning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur”

COM(2011) 445 final – 2011/0204 (COD)

2012/C 191/11

Föredragande: Jorge PEGADO LIZ

Den 14 september 2011 beslutade rådet att i enlighet med artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om införlivande av ett europeiskt föreläggande om bevarande av bankkontotillgångar för att underlätta gränsöverskridande skuldindrivning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur”

COM(2011) 445 final – 2011/0204 (COD).

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 17 april 2012.

Vid sin 480:e plenarsession den 25–26 april 2012 (sammanträdet den 26 april) antog Europeiska och ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande enhälligt.

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1 EESK välkomnar det aktuella förslaget och kan bara anmärka på att förslaget har dröjt i förhållande till grönboken om kvarstad på bankmedel från 2006.

1.2 EESK anser emellertid att detta förslag bör åtföljas av ett parallellt initiativ, som av logiska skäl borde ha presenterats tidigare. Initiativet bör handla om insyn i gäldenärers konton, i enlighet med grönboken om insyn i gäldenärers tillgångar från 2008.

1.3 EESK ser positivt på att kommissionen, på ett område med stora tekniska svårigheter, har lyckats föreslå ett rättssystem som skapar jämvikt mellan de olika intressen som står på spel och mellan olika berörda parters rättigheter.

1.4 EESK konstaterar med tillfredsställelse att kommissionen har beaktat en stor del av de rekommendationer som kommittén lade fram i sitt yttrande om grönboken om insyn i gäldenärers tillgångar, bland annat utvidgningen av syftet till att inte enbart omfatta de belopp som är insatta på bankkonton utan även andra finansiella instrument, utfärdandet av ett europeiskt föreläggande om bevarande av bankkontotillgångar efter det att en exekutionstitel erhållits, en bred definition av behörig domstol, uteslutandet av andra belopp i ansökan än de ej återbetalda belopp som fordran gäller, tillsammans med dröjsmålsränta och erkända utgifter. Kommissionen har även tagit upp en tydlig definition av systemet för bestridande av och invändning mot åtgärden och möjliga rättsmedel i syfte att säkerställa lagenligheten i förfarandet och skydda rättigheterna för käranden, svaranden och tredje part.

1.5 EESK välkomnar särskilt att man tydligt har valt att föreslå ett alternativt eller frivilligt system, att man har valt en förordning, som är det EU-instrument som bäst garanterar förverkligandet av den inre marknaden, att tillämpningen av åtgärden i medlemsstaterna begränsas till situationer som har gränsöverskridande följder och, slutligen, att man har valt en lämplig rättslig grund (artikel 81.2 i EUF-fördraget) – allt detta är även rekommendationer som har utarbetats av EESK. EESK förordar vidare antagandet av ett lämpligt, enkelt och proportionerligt system i fråga om kostnader och vinster, eftersom det är nödvändiga kriterier med anledning av mekanismens gränsöverskridande karaktär och de medel som krävs av den som använder systemet eller konfronteras med det.

1.6 EESK ställer sig för övrigt tveksam till om åtgärden verkligen är oundgänglig, särskilt med beaktande av att Storbritannien inte har antagit den, och mot bakgrund av att osäkerheten om totalkostnaderna för förfarandet samt arbetet med att hitta behörig domstol i utlandet kommer att utgöra hinder även fortsättningsvis, särskilt för små företag. Likaså är EESK tveksam till om åtgärden till fullo respekterar subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna, med tanke på att man planerar att avskaffa exekvaturförfarandet i samband med översynen av Bryssel I-förordningen, och med anledning av bristande precision i uppskattningarna av förväntade resultat i konsekvensanalysen.

1.7 EESK anser slutligen att innehållet i ett antal bestämmelser bör ses över och kan förbättras för att göra bestämmelserna tydligare, mindre tvetydiga och mer lämpade för det som föreskrivs och beslutas. Det finns även anledning att rätta översättningsfel och stavfel. EESK uppmanar med kraft kommissionen att beakta dessa särskilda iakttagelser.

2. Förslagets bakgrund och syfte

2.1 Med det aktuella förslaget till förordning följer kommissionen upp grönboken från 2006 om kvarstad på bankmedel (1). Kommissionen föreslår att man i EU-lagstiftningen som alternativ till de nationella förfarandena inför ett rättsligt instrument – kallat ett europeiskt föreläggande om bevarande av bankkontotillgångar – i form av en förordning, för att snabbt och kostnadseffektivt kunna beslagta skuldsatta gäldenärers bankkontotillgångar i samband med penningfordringar av civil eller kommersiell natur. Syftet är att förhindra att gäldenären tar ut eller överför tillgångar som finns på bankkonton någonstans inom EU:s territorium, i den mån någon av parterna eller de berörda tillgångarna befinner sig i mer än en medlemsstat (gränsöverskridande följder enligt artikel 3) oberoende av vilket slag av domstol det är fråga om.

2.2 Systemet har införts på frivillig basis (ett andra system, allmänt känt som ”28:e ordningen”). Det ska utgöra ett alternativ till, och användas parallellt med, de skyddsåtgärder som redan finns i medlemsstaterna, som är av samma slag och har samma syfte.

2.3 Följande områden ska, av olika anledningar, inte omfattas av systemet:

a)	Skatte- eller tullfrågor och förvaltningsrättsliga frågor.

b)	Konkurs, ackord och liknande förfaranden.

c)	Social trygghet.

d)	Skiljeförfaranden.

e)	Bankkontotillgångar som enligt lagstiftningen i den medlemsstat där kontot finns, inte kan beslagtas.

f)	System för överföring av värdepapper i enlighet med artikel 10 i direktiv 98/26/EG (2).

2.4 Däremot ska förordningen tillämpas på mål om makars förmögenhetsförhållanden, om arv och om förmögenhetsrättsliga verkningar av registrerade partnerskap (3).

2.5 Ansökan om och utfärdande av ett europeiskt föreläggande om bevarande av bankkontotillgångar kan ske vid olika tidpunkter:

a)	Före inledandet av ett rättsligt förfarande mot svaranden för prövning av ärendet eller före inledandet av ett verkställighetsförfarande.

b)	När som helst under loppet av det rättsliga förfarandet.

c)	Efter det att svaranden har erhållit en dom eller en exekutionstitel som kan verkställas i ursprungsmedlemsstaten, men som ännu inte kan verkställas i den stat där kontot befinner sig.

d)	Efter erhållandet av en exekutionstitel som kan verkställas i den stat där kontot befinner sig.

2.6 Bestämmelserna i avsnitt 1 (artiklarna 6–13) ska gälla i de tre första fallen. I det fjärde fallet ska avsnitt 2 (artiklarna 14–15) gälla. Avsnitt 3 (artiklarna 16–22) innehåller förfarandebestämmelser som är gemensamma för samtliga situationer.

2.7 I kapitel 3 fastställs principen att det inte krävs något exekvaturförfarande i absoluta termer (artikel 23) och utförliga bestämmelser anges om hur man kan garantera att alla europeiska förelägganden om bevarande av bankkontotillgångar verkställs effektivt, genom att fastställa rättigheter och skyldigheter för olika intressenter (banker, domstolar, behöriga nationella myndigheter, svaranden, käranden, andra fordringsägare och annan skadelidande tredje part).

2.8 Kapitel 4 (artiklarna 34–40) behandlar olika rättsliga åtgärder, från överklagande av ett beslut att inte utfärda ett europeiskt föreläggande om bevarande av bankkontotillgångar (artikel 22), till översyn av det föreslagna föreläggandet i syfte att ändra och/eller avgränsa dess syfte, ogiltigförklaring av föreläggandet, dess upphävande eller indragning, och slutligen, allmänna eller särskilda rättsliga åtgärder, som parterna behåller full tillgång till enligt tillämplig nationell lagstiftning om sådana rättsmedel (artikel 37). I detta kapitel fastslås även regler för att avge en garanti för det berörda beloppet eller en motsvarande garanti som ett sätt att avsluta verkställandet av det europeiska föreläggandet om bevarande av bankkontotillgångar.

2.9 I kapitel 5 anges slutligen ett antal allmänna bestämmelser för det föreslagna systemet, bland annat att det inte ska vara obligatoriskt för parterna att låta sig företrädas av en advokat, samt kostnader och tidsfrister.

2.10 I detta kapitel fastställs också regler för kopplingar till andra EU-instrument och andra kompletterande tillämpliga nationella bestämmelser samt de skyldigheter som medlemsstaterna måste uppfylla för att säkerställa att instrumentet tillämpas effektivt och korrekt.

2.11 Av den konsekvensanalys kommissionen tidigare genomfört framgår att

a)	osäkra fordringar över gränserna uppgår till mellan 1,12 miljarder och 2 miljarder euro per år,

b)	icke betalade underhållsbidrag kan uppskattas till 268 miljoner euro per år,

c)	osäkra fordringar i samband med gränsöverskridande transaktioner utgör cirka 55 miljoner euro per år,

d)	endast 11,6 % av företagen har försökt att driva in skulderna utanför gränserna genom ett nationellt förfarande för bevarande av tillgångar, och

e)	uppskattningsvis 34 000 förelägganden om bevarande av bankkontotillgångar när det gäller skulder över gränserna, motsvarande ett belopp på 640 miljoner euro årligen, har verkställts.

Enligt samma analys kommer det europeiska förfarandet för bevarande av bankkontotillgångar att innebära

a)	att ytterligare osäkra fordringar för 373–600 miljoner euro drivs in varje år,

b)	att kostnadsbesparingar för företag som är verksamma inom gränsöverskridande handel beräknas motsvara 81,9–149 miljoner euro per år.

3. Allmänna kommentarer

3.1 Vi har länge varit vana vid att generaldirektoratet för rättsliga frågor utarbetar formmässigt väl utformade tekniska och juridiska texter som håller hög kvalitet och är tydligt formulerade, vilket har främjat programmet ”Bättre lagstiftning” och lett till ökad tillförlitlighet och rättssäkerhet.

3.2 Det aktuella förslaget är inget undantag, och EESK välkomnar därför framläggandet av förslaget och kan bara anmärka på att förslaget har dröjt.

3.3 Dessutom har kommissionen lyckats föreslå ett rättssystem, på ett område med stora tekniska svårigheter, som skapar jämvikt mellan de olika intressen som står på spel och mellan olika berörda parters rättigheter. Dessa rättigheter är föremål för en noggrann, detaljerad och välstrukturerad granskning i den konsekvensanalys som åtföljer förslaget, och som länge efterlysts av EESK.

3.4 Det bör tilläggas att kommissionen har beaktat en stor del av de rekommendationer som EESK lagt fram i sina yttranden om ovannämnda grönbok och om grönboken om insyn i gäldenärers tillgångar (COM(2008) 128 final) (4). Dessa rekommendationer omfattar exempelvis utfärdandet av ett europeiskt föreläggande om bevarande av bankkontotillgångar efter det att en exekutionstitel har erhållits (avsnitt 2), en bred definition av behöriga domstolar (artikel 6), uteslutande av andra belopp i ansökan än de ej återbetalda belopp som fordran gäller, tillsammans med dröjsmålsränta och erkända utgifter (såsom advokatarvoden och andra kostnader), och tydligt fastställda regler för bestridande av och invändning mot åtgärden och för möjliga rättsmedel, för att säkerställa lagenligheten i förfarandet och skydda rättigheterna för käranden, svaranden och tredje part.

3.5 Kommissionen har även i stor utsträckning tagit hänsyn till de rekommendationer som Europaparlamentet nyligen antog på området (5) och som också välkomnas.

3.6 EESK välkomnar särskilt att man tydligt har valt att föreslå ett alternativt eller frivilligt system, som EESK uppmanat till, och att detta system ger käranden full frihet att välja den nationella domstolen. Kommittén gläder sig också över att man valt en förordning som EU-instrument för att bäst säkerställa den harmonisering av lagstiftningen som är nödvändig för att förverkliga den inre marknaden och uppnå större enhetlig tillämpning i medlemsstaterna, ökad tillförlitlighet och rättssäkerhet, vilket också förordats av EESK. Slutligen välkomnar kommittén att åtgärden endast gäller gränsöverskridande situationer och att man valt en lämplig rättslig grund (artikel 81.2 i EUF-fördraget).

3.7 EESK välkomnar även utvidgningen av tillämpningsområdet till att inte enbart omfatta likvida medel insatta på bankkonton utan även andra finansiella instrument (6), i enlighet med vad EESK tidigare föreslagit.

3.8 EESK ställer sig dock fortfarande tveksam till om åtgärden verkligen är nödvändig och förenlig med subsidiaritetsprincipen.

3.8.1 Först och främst eftersom kommissionen själv erkänner att ett likvärdigt resultat teoretiskt sett kan uppnås med andra medel.

3.8.2 För det andra eftersom man kan utgå från att den viktiga frågan om ”exekvatur” är löst i och med att Bryssel I-förordningen kommer att ses över, i enlighet med kommissionens förslag och med stöd från EESK.

3.8.3 Slutligen eftersom det inte finns något i den tidigare nämnda konsekvensanalysen, som för övrigt är väl utformad, som tyder på att de extra kostnader som tillkommer på grund av införandet av ett nytt rättsligt förfarande i rättssystemen i alla medlemsstater har analyserats fullt ut och utvärderats korrekt med tanke på olika aspekter som rör genomförande, information till företag och konsumenter, utbildning av domare, advokater och andra jurister samt andra tjänstemän inom offentlig förvaltning i allmänhet, och rättsväsendet i synnerhet, för att inte tala om de ökade driftskostnaderna för rättsliga organ som är en följd av hanteringen av olika formulär på de 23 EU-språken. Detta är kostnader som inte går att jämföra, sett till kostnads-/nytto-aspekten, med företagens beräknade besparingar och ytterligare indrivning av skulder som, beroende på uppskattningarna, uppmäts till mellan 373 miljoner euro och 600 miljoner euro. Dessutom kommer osäkerheten beträffande totalkostnaden för förfarandet samt problemen att hitta en behörig domstol att utgöra hinder även fortsättningsvis. Detta kan påverka företagen negativt, särskilt små företag.

3.9 EESK håller fast vid uppfattningen att initiativet i vilket fall bör åtföljas – eller, vilket vore mer logiskt, föregås – av ett annat initiativ, som Europaparlamentet rekommenderade, och som avser insyn i gäldenärers tillgångar. EESK förstår fortfarande inte varför kommissionen prioriterar (eller uteslutande satsar på) detta förslag och inte ett annat, parallellt förslag.

3.10 Till sist måste EESK beklaga Danmarks ståndpunkt att inte anta instrumentet, i enlighet med landets väl kända principiella uttalande. EESK beklagar dessutom särskilt Storbritanniens beslut att inte heller anta instrumentet, trots att just denna medlemsstat saknar ett likvärdigt rättsligt instrument. Den här bristen i det anglosaxiska rättssystemet var en av de huvudfrågor som togs upp under diskussionen om grönboken.

4. Särskilda kommentarer

4.1 Artikel 2.2 c

Det faktum att förordningen inte ska tillämpas på skiljeförfaranden bör klargöras så att inte situationen försvåras för skiljedomstolar, som, i flera medlemsstater, fattar beslut som utgör en exekutionstitel på samma nivå som domar i vanliga domstolar.

4.2 Artiklarna 2.3 och 32

Inga bankkonton ska undantas föreläggandet om bevarande, men belopp som motsvarar inkomster kan utgöra undantag.

4.3 Artiklarna 4.1 och 29

Med anledning av situationens känslighet är det lämpligt att bättre definiera och klargöra begrepp som ”bankkonton som innehas av en tredje part på svarandens vägnar” och ”bankkonton som innehas av svaranden på en tredje parts vägnar”, för att undvika osäkerhet i fråga om begreppens omfattning, vilket skulle kunna skada rättigheterna för tredje part.

4.4 Artikel 7.1 a

Översättningen av detta stycke överensstämmer inte i alla språkversioner.

4.5 Artikel 8.2 f

[Övers. anmärkning: Gäller inte den svenska versionen. Föredraganden påpekar att hänvisningen till artikel 17.1 b är felaktig i den portugisiska versionen. Hänvisningen bör vara artikel 7.1 b.]

4.6 Artikel 13

I det system som man föreslår att införa bör det inte överlåtas åt medlemsstaterna att bestämma olika tidsfrister eftersom detta inte skulle garantera enighet, vilket i sin tur kan leda till rättsosäkerhet.

4.7 Artikel 20.1

Det bör stå att domstolarna ”måste samarbeta” i stället för att de ”får samarbeta”.

4.8 Artikel 25.1

Uttrycket ”utan otillbörligt dröjsmål” är alltför vagt och bör därför ersättas med en angiven minsta möjliga tidsfrist, t.ex. ”följande arbetsdag”.

4.9 Artikel 27.3

Möjligheten att använda säkra elektroniska kommunikationsmedel bör utökas så att samtliga instrument fungerar elektroniskt, däribland förbindelser domstolar emellan, inom ramen för kommissionens e-Justice-program, vilket skulle innebära snabbare handläggning.

4.10 Artikel 41

Följande bör läggas till i slutet av artikeln: ”utom i de fall där den nationella lagstiftningen för behörig domstol kräver att en advokat utses.”

4.11 Artikel 44

Den här bestämmelsen kan tolkas på olika sätt och därmed leda till osäkerhet beträffande förfarandena. Den bör därför strykas.

4.12 Fastställande av tidsfrister

Tidsfrister anges på olika sätt i olika bestämmelser i förslaget. De refererar ibland till ”kalenderdagar” (artikel 21), ibland till ”arbetsdagar” (artiklarna 24.3 c och 27, eller, kort och gott, till ”dagar” (artikel 35.4). Fastställandet av tidsfrister bör standardiseras av rättssäkerhetsskäl.

4.13 Bilagor och artikel 47

Innehållet i bilagorna, och särskilt de språk som måste användas i dessa, samt behovet av att översätta dem för att säkerställa att de blir ordentligt förstådda, måste granskas mer ingående och testas i praktiken i förväg. Detsamma gäller för ytterligare bevisning och muntliga vittnesmål (artikel 11).

Bryssel den 26 april 2012

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) COM(2006) 618 final, 24.10.2006.

(2) EGT L 166, 11.6.1998, s. 45.

(3) Jämför förordning (EU) nr 1259/2010 (EUT L 343, 29.12.2010, s. 10) (ROM III) (äktenskapsskillnad och hemskillnad), förordning (EG) nr 44/2001 (EUT L 12, 16.1.2001. s. 1) (privaträttens område), förordning (EG) nr 2201/2003 (EUT L 338, 23.12.2003, s. 1) (äktenskapsmål), förslag till förordning (COM(2011) 127 final, 16.3.2011, registrerade partnerskap) och förslag till förordning (COM(2011) 126 final, 16.3.2011, makars förmögenhetsförhållanden). Jämför yttranden från EESK: EUT C 325, 20.12.2006, s. 65 (barns rättigheter), EUT C 325, 20.12.2006, s. 71 (äktenskapsmål), EUT C 44, 11.2.2011, s. 148 (arv och testamenten), och EUT C 376, 22.12.2011, s. 87 (förmögenhetsrättsliga verkningar av registrerade partnerskap).

(4) Yttranden från EESK: EUT C 10, 15.1.2008, s. 2, och EUT C 175, 28.7.2009, s. 73.

(5) Initiativbetänkande A7-0147/2011, 14.4.2011, föredragande Arlene McCarthy, Europaparlamentets resolution av den 10 maj 2011 (TA(2011)0193).

(6) Enligt definitioner i artikel 4.1.17 i direktiv 2004/39/EG och bilaga I, avsnitt C (EUT L 145, 30.4.2004, s. 1).

29.6.2012

Europeiska unionens officiella tidning

C 191/61

Yttrande från Europeiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2006/43/EG om lagstadgad revision av årsbokslut och sammanställd redovisning”

COM(2011) 778 final – 2011/0389 (COD)

och ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om särskilda krav avseende lagstadgad revision av företag av allmänt intresse”

COM(2011) 779 final – 2011/0359 (COD)

2012/C 191/12

Föredragande: Peter MORGAN

Den 13 december 2011 beslutade Europaparlamentet och den 26 januari 2012 beslutade Europeiska unionens råd att i enlighet med artikel 50 i EUF-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2006/43/EG om lagstadgad revision av årsbokslut och sammanställd redovisning”

COM(2011) 778 final – 2011/0389 (COD).

Den 15 december 2011 beslutade Europaparlamentet och den 26 januari 2012 beslutade Europeiska unionens råd att i enlighet med artikel 114 i EUF-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om särskilda krav avseende lagstadgad revision av företag av allmänt intresse”

COM(2011) 779 final – 2011/0359 (COD).

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 17 april 2012.

Vid sin 480:e plenarsession den 25–26 april 2012 (sammanträdet den 26 april) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 110 röster för, 18 röster emot och 63 nedlagda röster.

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1 Efter yttrandet om grönboken om revisionspolitik (1) hade kommittén förväntat sig att det nuvarande revisionsdirektivet 2006/43/EG (2) skulle uppdateras. I stället föreslår kommissionen nu dels en delvis revision av direktivet, dels en förordning.

1.2 Kommittén stöder förslaget till direktiv som överensstämmer med kommitténs yttrande om grönboken. I många avseenden stöder vi även förordningen.

1.3 Det tycks finnas två avsikter med denna tekniska utformning, nämligen dels att införa grundläggande ändringar på revisionsmarknaden, dels att mycket detaljerat föreskriva vilka förfaranden som ska gälla för företagsrevisioner och förhållandet mellan styrelsen och revisionskommittén.

1.4 Man har endast i ringa omfattning beaktat EESK:s rekommendation att revisionsreformen borde införlivas med rekommendationerna i fråga om företagsstyrning. Frågan om hur både lagstadgade revisorer och revisionskommittéer ska förbättra sin kommunikation med intressenter och aktieägare diskuteras inte.

1.5 Kommissionen föreslår en grundläggande förändring av revisionsmarknaden genom ett obligatoriskt byte av lagstadgade revisorer efter sex år och genom strukturella bestämmelser som omfattar icke-revisionstjänster i syfte att begränsa specifika företags marknadsandelar i vissa medlemsstater.

1.6 I stället för att lösa problemen på revisionsmarknaden genom en förordning föreslog kommittén att man skulle hänvisa till konkurrensmyndigheterna. Dessa myndigheter är rustade för att genomföra omfattande ekonomiska bedömningar och föreslå lämpliga lösningar. För ett par månader sedan blev situationen i Storbritannien remitterad till de brittiska konkurrensmyndigheterna. I enlighet med yttrandet om grönboken vill EESK uppmuntra Tyskland och Spanien att följa samma linje. Kommittén erkänner ändå att den aktuella förordningen möjliggör bättre samstämmighet mellan den lagstadgade revisionen av verksamheter av allmänt intresse inom Europa, vilket är av avgörande betydelse med tanke på den ekonomiska stabiliteten och en förstärkning av den inre marknaden.

1.7 I yttrandet om grönboken stödde inte kommittén ett obligatoriskt byte av lagstadgade revisorer. Vi föreslog istället en obligatorisk ny upphandling av kontraktet vart sjätte till åttonde år. Kommittén står fast vid denna ståndpunkt efter noggrant övervägande av de nya förslagen, men vi välkomnar andra bestämmelser i förordningen. Eftersom den huvudansvarige revisorn ska bytas ut efter sju år föreslår EESK att den obligatoriska nya upphandlingen också ska äga rum efter sju år.

1.8 I sitt yttrande om grönboken framförde kommittén en mycket tydlig synpunkt gällande andra tjänster än revision. Lagstadgade revisorer bör inte till de kunder för vilka de utför lagstadgad revision tillhandahålla tjänster som kan ge upphov till intressekonflikter för den lagstadgade revisorn, eller med andra ord situationer där den lagstadgade revisorn skulle kontrollera sitt eget arbete. Lagstadgade revisorer bör dock ha frihet att tillhandahålla ett komplett utbud av andra tjänster än revision till icke-revisionskunder. Dessa erfarenheter skulle gagna såväl revisions- som icke-revisionskunder.

1.9 Kommittén stöder inte förslaget om att företag endast ska erbjuda revisionstjänster. Metoden för att fastställa om ett revisionsföretag ska fråntas rätten att erbjuda icke-revisionstjänster bör utgå. Kommissionen är bekymrad över de eventuella riskerna i samband med vissa företags dominerade ställning i tre länder. EESK rekommenderar att kommissionen tar itu med dessa få fall direkt eller via de relevanta behöriga myndigheterna och/eller konkurrensmyndigheterna.

1.10 I likhet med alla EESK-yttranden framhåller vi att de små och medelstora företagens ställning måste beaktas. Om ett sådant företag är börsnoterat är det per definition ett företag av allmänt intresse och omfattas följaktligen av förordningens omfattande, stränga bestämmelser som utformats för revision av banker. Punkt 4.1.1 innehåller en analys av företag som är börsnoterade på London Stock Exchange. Londonbörsen har kommit längre än andra EU-börser när det gäller att tillhandahålla kapital till mindre företag. Aktiekapital är flexiblare än banklån. Hälften av de företag som är börsnoterade i London bör i likhet med små och medelstora företag som är börsnoterade på andra ställen i Europa beviljas befrielse eller undantag från denna förordning.

1.11 EESK framhåller att punkt 2 i artikel 14 i hög grad innebär en begränsning av vad intressenterna annars kunnat förvänta sig av den lagstadgade revisionen och väcker frågan om vilken roll revisionen ska spela.

1.12 Förordningen omfattar även de etiska normer och de revisions- och kvalitetsstandarder som redan gäller inom branschen och hänvisar inte till relevanta ändringar av standarder. Har kommissionen för avsikt att inte ta hänsyn till arbetet inom dessa organ?

1.13 Sammanfattningsvis stöder kommittén till fullo det reviderade direktivet, och vi ställer oss positiva till många bestämmelser i förordningen. Kommittén är dock mycket bekymrad över att förordningen även ska gälla små och medelstora företag och rekommenderar att de mer genomgripande förslagen bör övervägas ytterligare.

2. Inledning

2.1 Detta yttrande är en reaktion på två parallella förslag från kommissionen, dels en förordning som syftar till att höja kvaliteten på revisioner av årsbokslut gällande företag av allmänt intresse, dels ett direktiv i syfte att främja den inre marknaden för lagstadgad revision. Dessa förslag utarbetades efter ett omfattande samråd baserat på ”Grönbok – Revisionspolitik: Lärdomar från krisen” (3). EESK har utarbetat ett omfattande yttrande om grönboken som detta yttrande bygger på.

2.2 Det finns för närvarande ett gällande revisionsdirektiv (2006/43/EG) (4). Kommissionens förslag innebär att detta direktiv ändras genom det nya direktivet, och att revisionen av företag av allmänt intresse ska förbättras i och med den nya förordningen. Följaktligen föreslås det att bestämmelserna om lagstadgad revision av företag av allmänt intresse i direktiv 2006/43/EG (5) ska utgå ur det direktivet och i stället regleras genom den nya förordningen.

2.3 Samtliga synpunkter som EESK skulle vilja framföra om revisionens samhälleliga betydelse, dess roll i samband med den finansiella krisen, marknaden för revisionstjänster, osv., har redan framförts i yttrandet om grönboken. Detta yttrande koncentreras på de detaljerade förslag som ingår i de nya lagförslagen.

3. EESK:s syn på direktivet

3.1 De viktigaste ändringarna av direktivet om lagstadgad revision är följande:

3.1.1

Uppdelning mellan direktivet om lagstadgad revision och ytterligare en rättsakt om särskilda krav avseende lagstadgad revision av företag av allmänt intresse

3.1.2

Definition av lagstadgad revision för att ta hänsyn till det nya redovisningsdirektivet

3.1.3

Ändring av bestämmelserna om ägande

Medlemsstaterna får inte längre kräva att ett lägsta kapitalbelopp i ett revisionsföretag innehas av lagstadgade revisorer eller revisionsföretag, under förutsättning att endast de deltagande lagstadgade revisorerna eller revisionsbyråerna har inflytande över utfärdandet av revisionsutlåtanden. Medlemsstaterna bör dock kunna besluta om lämpligheten i ett sådant externt deltagande i kapitalplaceringen med tanke på nationella förhållanden.

3.1.4

Pass för revisionsföretag

3.1.5

Pass för lagstadgade revisorer och en ”uppmjukning” av villkoren för att en lagstadgad revisor ska godkännas i en annan medlemsstat

3.1.6

Krav på att behöriga myndigheter ska samarbeta i fråga om utbildningskrav och lämplighetsprov

3.1.7

Revisionsstandarder och revisionsrapportering

3.1.8

Nya bestämmelser beträffande behöriga myndigheter

EESK stöder inrättandet av behöriga myndigheter i medlemsstaterna med uppgift att fungera som oberoende nationella lagstiftnings- och tillsynsorgan samt Esmas nationella motparter. Om det redan finns välfungerande behöriga oberoende organ för tillsyn av revisorer i medlemsstaterna (inbegripet revisorsnämnder) anser dock EESK att dessa organ bör omfattas på samma villkor av den nya tillsynsramen och inte ställas utanför.

3.1.9

Förbud mot avtalsklausuler som kan påverka valet av lagstadgade revisorer eller revisionsföretag

3.1.10

Särskilda regler för lagstadgad revision av små och medelstora företag.

3.2 EESK stöder samtliga ändringar. De flesta överensstämmer med EESK:s yttrande om grönboken.

4. EESK:s syn på förordningen

Detta avsnitt följer förordningens struktur. Viktiga delar av texten återges eller sammanfattas och kommenteras därefter efter behov i enlighet med EESK:s yttrande.

AVDELNING I: SYFTE, TILLÄMPNINGSOMRÅDE OCH DEFINITIONER

4.1 Artiklarna 1 till 3 – Syfte, tillämpningsområde och definitioner

”Denna förordning är tillämplig på revisorer som utför lagstadgad revision av företag av allmänt intresse och på granskade företag av allmänt intresse, t.ex. när det gäller reglerna för de revisionskommittéer som sådana företag ska ha. Allteftersom finanssektorn utvecklas inrättas nya kategorier av finansinstitut enligt unionslagstiftningen, och det är följaktligen lämpligt att definitionen av företag av allmänt intresse även omfattar värdepappersföretag, betalningsinstitut, företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag), institut för elektroniska pengar och alternativa investeringsfonder.”

4.1.1 Utöver kreditinstitut, försäkringsbolag och alla andra finansiella tjänsteföretag definieras företag av allmänt intresse som bolag vars aktier är börsnoterade på offentliga börser. EESK anser att kraven i denna förordning är alltför omfattande för de små och medelstora företagen. I definitionen av små och medelstora företag ingår sysselsättning, inkomst och/eller balansräkning. I förordningen används börsvärde för att definiera större företag, och EESK föreslår att börsvärdet även ska användas för att definiera små och medelstora företag i samband med lagstadgad revision. Befrielse eller undantag bör vara tillåtet för företag med ett marknadsvärde på upp till 120 miljoner euro. Nedan redovisas en analys av företag som är börsnoterade på London Stock Exchange. Fördelningen av företag enligt marknadsvärdet är förmodligen ungefär densamma på andra EU-börser. Liknande överväganden bör även gälla små och medelstora företag som erbjuder finansiella tjänster, vars verksamhet troligtvis saknar betydelse för marknaden.

Företagens egna kapitalbas (Kurs £1 = EUR 1,20)
	Huvudmarknad: 985 företag Värde av eget kapital: EUR 2 336 055 m			Alternativ investeringsmarknad:1 122 företag Värde av eget kapital: EUR 85 107 m
Storlek (milj. euro)	Antal företag	% av företagen	Marknadsvärde %	Antal företag	% av företagen	Marknadsvärde %
Mer än 2 400	116	11,8	86,2	1	0,1	4,2
1 200-2 400	87	8,8	6,4	6	0,5	13,1
600-1 200	91	9,2	3,4	16	1,4	16
300 – 600	106	10,6	2	34	3	15,4
120 – 300	169	17,2	1,4	92	8,2	20,4
60 – 120	101	10,3	0,4	133	11,9	13
30– 60	79	8	0,2	200	17,4	9,9
12 – 30	88	8,9	0,1	229	20,4	5,3
6 – 12	40	4,1	0	156	13,9	1,5
0 - 6	61	6,1	0	240	21,4	0,9
Other	47	4,7		15	1,3
> 120	569	57,7	99,4	149	13,2	69,3
< 120	369	37,5	0,6	958	85,4	30,7
< 60	268	27,2	0,2	825	73,5	17,7
< 30	189	19,2	0,1	625	55,7	7,8
Källa: London Stock Exchanges webbplats / Statistics”

4.2 Artikel 4 – Stora företag av allmänt intresse

”a)	De tio största emittenterna av aktier i varje medlemsstat, mätt genom börsvärde, och alla emittenter av aktier som hade ett genomsnittligt börsvärde på över 1 000 000 000 euro under de tre föregående kalenderåren.

b) och c)

Alla enheter inom finanssektorn som balansdagen har en balansomslutning på över 1 000 000 000 euro.”

4.2.1 Dessa definitioner gäller bestämmelserna i artikel 10.5.

AVDELNING II: VILLKOR FÖR UTFÖRANDE AV LAGSTADGAD REVISION AVFÖRETAG AV ALLMÄNT INTRESSE

KAPITEL I: Oberoende och undvikande av intressekonflikter

4.3 Artiklarna 5–8

4.3.1 EESK stöder i princip dessa 4 artiklar.

4.4 Artikel 9 – Revisionsarvoden

”2. Om en lagstadgad revisor eller ett revisionsföretag tillhandahåller relaterade finansiella revisionstjänster i enlighet med artikel 10.2, ska arvodena för sådana tjänster vara begränsade till högst 10 procent av de arvoden som den lagstadgade revisorn eller revisionsföretaget erhåller från den granskade enheten för den lagstadgade revisionen.

3. Om de totala arvoden som erhålls från ett företag av allmänt intresse som är föremål för en lagstadgad revision antingen uppgår till mer än 20 procent, eller till mer än 15 procent under två år i följd av de totala inkomster som erhålls av den lagstadgade revisor eller det revisionsföretag som utför den lagstadgade revisionen, ska revisorn eller revisionsföretaget rapportera [detta] till revisionskommittén.

Revisionskommittén ska överväga huruvida revisionsuppdraget ska bli föremål för en kvalitetssäkringskontroll av en annan lagstadgad revisor eller ett annat revisionsföretag före utfärdandet av revisionsberättelsen.

Om de totala inkomster som erhålls från ett företag av allmänt intresse som är föremål för en lagstadgad revision under två år i följd uppgår till 15 procent eller mer av de totala årliga inkomster som erhålls av den lagstadgade revisor eller det revisionsföretag som utför den lagstadgade revisionen, ska revisorn eller revisionsföretaget informera den behöriga myndighet[en].”

4.4.1 EESK stöder förslagen om öppenhet och insyn. Den gräns på 10 % som anges i punkt 2 är emellertid godtycklig. EESK föreslår att tjänster i anslutning till revision (se punkt 10.2 nedan) ska utgöra en del av revisionsplanen (se punkt 4.16.2 nedan) och prissättas utan godtyckliga gränser inom ramen för den totala revisionen.

4.5 Artikel 10 – Förbud mot tillhandahållande av andra tjänster än revision

”1. En lagstadgad revisor eller ett revisionsföretag som utför lagstadgad revision av företag av allmänt intresse får till den granskade enheten tillhandahålla lagstadgade revisionstjänster och relaterade finansiella revisionstjänster.

2. För tillämpningen av denna artikel avses med relaterade revisionstjänster

a)	utföra revision eller granskning av delårsredovisningar,

b)	utfärda revisionsförklaringar av företagsstyrningsberättelser,

c)	utfärda revisionsförklaringar i frågor som rör företagens sociala ansvar,

d)	intyga riktigheten hos eller attestera regelbunden rapportering när det gäller finansinstitut,

e)	intyga att skattebestämmelserna följs,

f)	alla andra obligatoriska uppgifter som ska fullgöras i anslutning till revisionsarbetet.

3. En lagstadgad revisor eller ett revisionsföretag som utför lagstadgad revision av företag av allmänt intresse får varken direkt eller indirekt till den granskade enheten tillhandahålla andra tjänster än revision. I denna artikel avses med andra tjänster än revision

Alla tjänster som medför intressekonflikter:

(i)	Experttjänster som inte är förknippade med revision, skatterådgivning, allmän förvaltning och andra rådgivande tjänster.

(ii)	Bokföring och utarbetande av redovisningshandlingar och årsbokslut.

(iii)

Utformning och införande av förfaranden för internkontroll eller riskhantering samt riskrådgivning.

(iv)	Värderingstjänster, utfärdande av oberoende bedömningar eller rapporter om bidrag in natura.

(v)	Aktuarietjänster och juridiska tjänster, däribland tvistlösning.

(vi)	Utformning och införande av finansiella informationstekniska system för företag av allmänt intresse.

(vii)

Deltagande i revisionsklientens interna revision och tillhandahållande av tjänster i anknytning till den interna revisionsfunktionen.

(viii)

Mäklar- eller handlartjänster, investeringsrådgivning eller investeringsbanktjänster.

Tjänster som kan medföra intressekonflikter:

(i)	Personalledningstjänster.

(ii)	Utfärdande av administrativa skrivelser för investerare i samband med emittering av ett företags värdepapper.

(iii)

Utformning och införande av finansiella informationstekniska system.

(iv)	Tillhandahållande av tjänster som rör företagsbesiktning till säljaren eller köparen vid eventuella sammanslagningar och förvärv.”

4.5.1 I sitt yttrande om grönboken framhöll EESK att lagstadgade revisorer inte bör tillhandahålla tjänster som kan ge upphov till intressekonflikter till de kunder för vilka de utför lagstadgad revision. Även om beskaffenheten av de tjänster som förtecknas i 3 a) och b) ovan borde diskuteras stöder EESK syftet med förordningen.

4.5.2 Det kan inte uteslutas att det kan uppstå situationer där det vore högst rimligt att en lagstadgad revisor erbjöd en av de tjänster som förtecknas under punkt (i) till (v) i förteckning a) till en kund för vilken han utför en lagstadgad revision. Oförutsebara händelser – force majeure – kan inträffa, och företagskatastrofer inträffar då och då. Tjänster från förteckning b) bör kunna tillhandahållas efter revisionskommitténs eller den behöriga myndighetens godkännande. Det samma bör gälla tjänsterna på förteckning a) under exceptionella omständigheter.

”5. Om ett revisionsföretag genererar mer än en tredjedel av sina årliga revisionsinkomster från stora företag av allmänt intresse, och tillhör ett nätverk vars medlemmar har sammanlagda årliga revisionsinkomster som överstiger 1 500 miljoner EUR inom Europeiska unionen, ska det uppfylla följande villkor:

a)	Det får varken direkt eller indirekt tillhandahålla andra tjänster än revision till företag av allmänt intresse.

b)	Det får inte tillhöra ett nätverk som tillhandahåller andra tjänster än revision inom unionen.

e)	Ett sådant revisionsföretag får varken direkt eller indirekt inneha mer än 5 procent av kapitalet eller rösträtterna i någon enhet som tillhandahåller de tjänster som anges i punkt 3.”

4.5.3 Enligt EESK:s åsikt är avsikten med dessa bestämmelser att ta itu med de fyra stora revisionsföretagens dominerande marknadsställning i Storbritannien, Tyskland och Spanien (olika företag i varje enskilt fall) och att de ska ha en avskräckande verkan när det gäller att skaffa sig en sådan ställning i framtiden. I yttrandet om grönboken föreslog EESK att problemet med en dominerande marknadsposition skulle hänvisas till konkurrensmyndigheterna. I Storbritannien pågår redan en utredning, och vi föreslår att Tyskland och Spanien följer detta exempel i väntan på att den aktuella förordningen antas.

4.5.4 Kommittén stöder inte förslaget om att ett företag endast ska få erbjuda revisionstjänster. Vi anser att en sådan förändring troligtvis kommer att påverka kvaliteten på revisionspersonalen och de lagstadgade revisionerna negativt. EESK håller fast vid sin ståndpunkt att revisorer bör ha frihet att tillhandahålla ett komplett utbud av andra tjänster än revision till icke-revisionskunder.

4.5.5 I sitt yttrande om grönboken framhöll kommittén att vi stöder att en revisor eller ett revisionsföretag kan tillhandahålla vissa andra tjänster än revision till små och medelstora företag för vilka de utför lagstadgad revision. Mindre företag skulle få bättre kvalitet, service och valuta för pengarna från en enda rådgivare. EESK håller fast vid denna ståndpunkt.

4.6 Artikel 11 – Förberedelse för lagstadgad revision och bedömning av hot mot oberoendet

4.6.1 EESK stöder dessa bestämmelser.

KAPITEL II: Konfidentialitet och tystnadsplikt

4.7 Artiklarna 12 och 13

4.7.1 EESK stöder dessa bestämmelser.

KAPITEL III: Utförande av lagstadgad revision

4.8 Artikel 14 – Den lagstadgade revisionens omfattning

”2. Utan att det påverkar de rapporteringskrav som avses i artiklarna 22 och 23, ska den lagstadgade revisionen inte omfatta försäkringar om den granskade enhetens framtida lönsamhet eller hur effektivt och ändamålsenligt enhetens lednings- eller förvaltningsorgan har bedrivit eller kommer att bedriva enhetens verksamhet.”

4.8.1 EESK vill framhålla punkten ovan, eftersom den i hög grad innebär en begränsning av vad intressenterna annars kunnat förvänta sig av den lagstadgade revisionen och väcker frågan om vilken roll revisionen ska spela.

4.9 Artikel 15 – Professionell skepticism

”Den lagstadgade revisorn eller revisionsföretaget ska agera med yrkesmässig skepticism under revisionsuppdraget. Med professionell skepticism avses en ifrågasättande inställning, att vara uppmärksam på förhållanden som eventuellt kan tyda på felaktigheter till följd av bedrägeri eller oegentligheter och att göra en kritisk bedömning av revisionsunderlag.”

4.9.1 Liksom i yttrandet om grönboken stöder EESK betoningen på professionell skepticism.

4.10 Artiklarna 16–20

4.10.1 EESK stöder användandet av internationella revisionsstandarder och övriga bestämmelser i artiklarna 16–20.

KAPITEL IV: Revisionsrapportering

4.11 Artikel 21 – Resultat av lagstadgade revisioner

”Den lagstadgade revisorn ska redovisa resultaten av en lagstadgad revision i följande rapporter:

—	En revisionsberättelse i enlighet med artikel 22.

—	En kompletterande revisionsberättelse som överlämnas till revisionskommittén i enlighet med artikel 23.”

4.12 Artikel 22 – Revisionsberättelse

”2. Revisionsberättelsen ska vara i skriftlig form. Den ska åtminstone innehålla följande uppgifter:

k)	En beskrivning av de områden där det finns störst risk för väsentliga felaktigheter i årsbokslutet eller i den sammanställda redovisningen, inklusive kritiska uppskattningar och bedömningar eller områden med mätosäkerhet.

l)	Ett utlåtande om situationen för den granskade enheten, särskilt en bedömning av enhetens förmåga att uppfylla sina skyldigheter inom överskådlig framtid och följaktligen dess förmåga att fortsätta verksamheten.

m)	En bedömning av enhetens interna kontrollsystem, inklusive väsentliga kontrollbrister som påvisats under den lagstadgade revisionen samt bokförings- och redovisningssystem.

o)	Uppgifter om och beskrivning av eventuella överträdelser av redovisningsregler, relevant lagstiftning eller bestämmelser i bolagsordningen, beslut om redovisningspolicy och andra frågor som är viktiga för styrningen av enheten.

Om den lagstadgade revisionen har utförts av ett revisionsföretag ska alla medlemmar i revisionsgruppen namnges i revisionsberättelsen och den ska även innehålla en försäkran om att samtliga medlemmar har varit fullständigt oberoende och att de varken har något direkt eller indirekt intresse i den granskade enheten.

t)	Ett revisorsutlåtande i vilket klart ska anges de lagstadgade revisorernas uppfattning om huruvida årsbokslutet eller den sammanställda redovisningen ger en sann och rättvisande bild i enlighet med den relevanta föreställningsramen för den finansiella rapporteringen som följts.

u)	En hänvisning till varje förhållande som de lagstadgade revisorerna fäst särskild uppmärksamhet på utan att det föranlett att revisionsberättelsen lämnats med reservation.

4. Revisionsberättelsen får inte vara längre än fyra sidor eller 10 000 tecken (utan mellanslag).”

4.12.1 Denna revisionsberättelse ersätter det revisionsuttalande som för närvarande publiceras som en del av årsrapporten och årsbokslutet för företag av allmänt intresse. I punkt 2 anges 23 element, a) till w), som ska inkluderas i revisionsberättelsens fyra sidor. I EESK:s yttrande om grönboken om revisionspolitik kritiserades de meningslösa och intetsägande standardfraserna i revisionsuttalandena, som visade på mycket lite variation mellan företagen och mellan sektorerna. Denna revisionsberättelse kommer att avslöja mer, vilket kanske inte välkomnas av de granskade enheterna.

4.12.2 Det finns ett krav om att revisionsgruppens medlemmar ska namnges. För de största företagen av allmänt intresse kan detta gälla hundratals personer. Det måste ändå vara så att en revisionsberättelse från ett mycket stort företag kan skilja sig, i fråga om storlek och omfattning, från en revisionsberättelse från ett företag som bara är en hundradel så stort. Ett antal av kraven verkar inte överensstämma med de internationella revisionsstandarderna. I förordningen hänvisas det inte till dessa standarder.

4.13 Artikel 23 – Kompletterande revisionsberättelse till revisionskommittén

”1. Den kompletterande revisionsberättelsen får lämnas till den granskade enhetens bolagsstämma om lednings- eller förvaltningsorganet så beslutar.”

4.13.1 EESK anser att det inte är troligt att de granskade enheterna skulle lämna ut hela revisionsberättelsen. Enligt EESK:s mening bör revisionsberättelsen delges företagets arbetsmarknadsparter, med beaktande av de olika nationella systemen för arbetstagarinflytande.

”2. Den kompletterande revisionsberättelsen ska innehålla en utförlig och explicit redogörelse för resultaten av den lagstadgade revision som utförts och ska åtminstone innehålla följande uppgifter:

f)	En redogörelse för och en förklaring av bedömningar av väsentliga osäkerhetsfaktorer som kan kasta tvivel över den granskade enhetens förmåga att fortsätta verksamheten.

g)	En detaljerad bedömning av huruvida bokföringen, redovisningen, samtliga granskade dokument, årsbokslutet eller den sammanställda redovisningen samt eventuella kompletterande revisionsberättelser är korrekta.

h)	En redogörelse för och en detaljerad förklaring av alla fall av bristande efterlevnad, inklusive icke-väsentliga fall om de anses vara av betydelse för att revisionskommittén ska kunna fullgöra sina uppgifter.

i)	En bedömning av de värderingsmetoder som har tillämpats på de olika posterna i årsbokslutet eller den sammanställda redovisningen, inklusive eventuella följder av ändringar av metoderna.

j)	Fullständig information om alla garantier, administrativa skrivelser och offentliga ingripanden som har beaktats i bedömningen av den granskade enhetens förmåga att fortsätta verksamheten.

k)	En bekräftelse av deltagande vid inventeringar samt andra exempel på fysisk kontroll.

n)	En uppgift om huruvida alla förklaringar och dokument som begärts har överlämnats.”

4.13.2 Denna revisionsberättelse bygger på den utförliga revisionsberättelse som används av revisionsföretag i Tyskland. Om den tillämpas i hela Europa torde både kvaliteten på den lagstadgade revisionen och den granskade enhetens uppföljning av revisionen förbättras. EESK stöder denna revisionsberättelse.

4.14 Artikel 24 – Revisionskommitténs tillsyn av lagstadgade revisioner Artikel 25 – Rapportering till myndigheter som har ansvar för tillsyn av företag av allmänt intresse

4.14.1 Artiklarna 24–25 överensstämmer med EESK:s yttrande om grönboken.

KAPITEL V: Rapportering om insyn och öppenhet av lagstadgade revisorer samtdokumentering

4.15 Artiklarna 26–30

4.15.1 Kapitel V överensstämmer med EESK:s yttrande om grönboken.

AVDELNING III: VAL AV LAGSTADGADE REVISORER AV FÖRETAG AV ALLMÄNT INTRESSE

4.16 Artikel 31 – Revisionskommitté

”1. Revisionskommittén ska bestå av icke arbetande ledamöter av den granskade enhetens förvaltningsorgan och/eller ledamöter av dess kontrollorgan, och/eller av ledamöter utsedda av den granskade enhetens bolagsstämma.

Minst en ledamot av revisionskommittén ska ha revisionskompetens och minst en ledamot ska ha redovisnings- och/eller revisionskompetens. Samtliga ledamöter ska ha kompetens som är relevant för den sektor som den granskade enheten är verksam inom.

En majoritet av ledamöterna av revisionskommittén ska vara oberoende. Ordföranden ska utses av kommitténs ledamöter och ska vara oberoende.”

4.16.1 Punkt 1 är helt i överensstämmelse med rekommendationerna i EESK:s yttrande om grönboken, under förutsättning att ”samtliga ledamöter” tolkas som ”kommittén som helhet”.

4.16.2 I punkt 5 ges en utförlig beskrivning av revisionskommitténs ansvarsuppgifter. EESK föreslår ytterligare två ansvarsuppgifter: godkännande av revisionsplanen, inbegripet tillhandahållande av revisionsrelaterade tjänster, och godkännande av de tillhörande budgetarna.

4.17 Artikel 32 – Val av lagstadgade revisorer

”2. Revisionskommittén ska överlämna en rekommendation om val av lagstadgad revisor. Rekommendationen ska innehålla minst två alternativa valmöjligheter och revisionskommittén ska vederbörligen motivera vilken revisor den föredrar.

3. Rekommendationen från revisionskommittén ska utarbetas enligt ett urvalsförfarande som anordnas av den granskade enheten. Urvalsförfarandet ska uppfylla följande kriterier:

a)	Den granskade enheten får inbjuda alla lagstadgade revisorer att lämna anbud på villkor att minst en av de revisorer som inbjuds att lämna anbud inte erhöll mer än 15 procent av sina totala arvoden från stora företag av allmänt intresse i den berörda medlemsstaten under föregående räkenskapsår.

b)	Den granskade enheten får välja metod för att kontakta de lagstadgade revisorer som inbjuds att lämna anbud.

c)	Den granskade enheten ska utforma de upphandlingsspecifikationer som ska tillämpas av den granskade enheten i bedömningen av de anbud som lämnas in av de lagstadgade revisorerna.

d)	Den granskade enheten får själv fastställa det urvalsförfarande som ska tillämpas och får föra direkta förhandlingar med intresserade anbudsgivare under förfarandets gång.

f)	Den granskade enheten ska bedöma de anbud som lämnas in av de lagstadgade revisorerna i enlighet med de kriterier som anges i specifikationerna.

g)	Den granskade enheten ska kunna visa för den behöriga myndigheten att urvalsförfarandet har genomförts på ett rättvist sätt.

5. Om förvaltnings- eller kontrollorganets förslag skiljer sig från revisionskommitténs rekommendation ska skälen till att revisionskommitténs rekommendation inte har följts anges i förslaget.

6. Om företaget av allmänt intresse är ett kreditinstitut eller ett försäkringsföretag ska förvaltnings- eller kontrollorganet lägga fram sitt förslag till den behöriga myndigheten.

10. För att underlätta den granskade enhetens uppgift att anordna ett urvalsförfarande för val av lagstadgad revisor ska EBA, Eiopa och Esma utfärda riktlinjer.”

4.17.1 Oberoende av hur länge revisionsuppdraget pågår kan sådana riktlinjer vara användbara för stora företag av allmänt intresse, men i sin nuvarande form är de alltför normativa när det gäller små och medelstora företag. Dessa företag följer ofta inte förfarandet under a) och anlitar vanligtvis revisionsföretag som är mindre än de fyra största. Små och medelstora företag kommer att uppleva att de har den frihet som anges i b) och d). Dessa företag utformar ofta inte formella upphandlingsspecifikationer, använder sig kanske sällan av anbudsförfaranden och känner inte att de är skyldiga att förklara sig inför de behöriga myndigheterna. Punkt 5 ska inte tillämpas på små och medelstora företag. Dessa regler är utformade för banker, inte för små och medelstora företag. Små och medelstora företag kommer inte att behöva input från den mängd institutioner som anges i punkt 10 för att sköta sina affärer.

4.17.2 Det finns ett krav om att inbjudan att lämna in anbud ska skickas till minst ett revisionsföretag förutom de fyra största. Detta kan ge de mindre revisionsföretagen tillgång till större kunder. Det är dock tydligt att detta innebär en rad problem för de mindre revisionsföretagen, eftersom de tillsammans bara har tillräckliga resurser för att lämna in anbud i ett begränsat antal fall.

4.18 Artikel 33 – Revisionsuppdragets varaktighet

”1. Första gången ett företag av allmänt intresse väljer en lagstadgad revisor för ett revisionsuppdrag ska uppdraget vara i minst två år. Företag av allmänt intresse får förnya detta revisionsuppdrag endast en gång. Den sammanlagda maximala varaktigheten av dessa två uppdrag får inte överstiga sex år. Om två lagstadgade revisorer fortlöpande anlitats under sex år får varje lagstadgad revisors eller revisionsföretags uppdrag uppgå till högst nio år.”

4.18.1 I yttrandet om grönboken stödde inte kommittén ett obligatoriskt byte av lagstadgade revisorer. Vi föreslog istället en obligatorisk ny upphandling av kontraktet vart sjätte till åttonde år. Kommittén står fast vid denna ståndpunkt efter noggrant övervägande av de nya förslagen, men vi välkomnar andra bestämmelser i förordningen.

4.18.2 Eftersom den huvudansvariga revisorn ska bytas ut efter sju år (se punkt 4 nedan) föreslår EESK att den obligatoriska nya upphandlingen också ska äga rum efter sju år. En fråga som diskuteras är om den lagstadgade revisor som innehar uppdraget ska ha en fast uppdragsperiod på sju år. I många medlemsstater utses en ny lagstadgad revisor varje år, och förordningen bör lämna utrymme för detta förfarande även i fortsättningen. Följaktligen bör det finnas flexibilitet när det gäller den sjuåriga uppdragsperioden, men det bör vara obligatoriskt att göra en ny anbudsinfordran när någon har innehaft uppdraget kontinuerligt i sju år. Vi vill framhålla att förfarandena måste vara öppna när den obligatoriska upphandlingen inleds på nytt och att den behöriga myndigheten, när det gäller kreditinstitut, måste godkänna resultatet.

”4. Den revisor eller de revisorer som är huvudansvariga för utförandet av en lagstadgad revision ska bytas ut från uppdraget när en period på sju år har förflutit. Den lagstadgade revisorn ska inrätta en lämplig gradvis rotationsmekanism med avseende på personer med höga befattningar som deltar i en lagstadgad revision.”

4.18.3 Denna rotationsmekanism stöddes i EESK:s yttrande om grönboken, men gradvis rotation av resten av revisionsmedarbetarna bör avgöras av den lagstadgade revisorn.

4.19 Artikel 34 – Lagstadgade revisorers entledigande och avgång

AVDELNING IV: ÖVERVAKNING AV LAGSTADGADE REVISORER ELLER REVISIONSFÖRETAG SOM UTFÖR LAGSTADGAD REVISION AV FÖRETAG AV ALLMÄNT INTRESSE

KAPITEL I: Behöriga myndigheter

4.20 Artiklarna 35–39

4.20.1 EESK stöder bestämmelserna om de behöriga myndigheterna.

KAPITEL II: Kvalitetssäkring, utredningar, marknadsövervakning, beredskapsplanering och insyn i de behöriga myndigheterna

4.21 Artiklarna 40–44

”De behöriga myndigheterna ska bland annat utföra följande uppgifter:

—	Utföra kvalitetssäkringskontroller av lagstadgade revisioner.

—	Genomföra utredningar av lagstadgade revisioner i syfte att upptäcka, korrigera och förebygga oriktiga lagstadgade revisioner av sådana företag.

—	Övervaka utvecklingen på marknaden för lagstadgad revision.

—	Regelbundet övervaka möjliga hot mot den fortsatta driften av stora revisionsföretag, inklusive risker till följd av hög koncentration. Stora revisionsföretag ska vara skyldiga att upprätta beredskapsplaner för att hantera sådana hot.”

4.21.1 Förslaget om att de behöriga myndigheterna ska samarbeta med de största revisionsföretagen inom varje jurisdiktion vid utarbetandet av beredskapsplaner överensstämmer med EESK:s yttrande om grönboken.

KAPITEL III: Samarbete mellan behöriga myndigheter samt förbindelser med tillsyns myndigheter på unionsnivå

4.22 Artiklarna 45–56

”a)

Förordningen kräver ett EU-täckande samarbete mellan de behöriga myndigheterna inom ramen för Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (Esma), som således tar över ansvaret för den befintliga EU-omfattande samarbetsmekanismen under ledning av Europeiska gruppen av tillsynsorgan för revisorer (Egaob).

Esma ska också utfärda riktlinjer om olika frågor, t.ex. innehåll i och presentation av revisionsberättelser samt den kompletterande revisionsberättelse som ska lämnas till revisionskommittén, revisionskommittéernas tillsynsverksamhet samt utförandet av kvalitetssäkringskontroller.

b)	Under överinseende av Esma ska en ’frivillig’ europeisk kvalitetscertifiering införas i syfte att öka synligheten för, erkännandet av och anseendet för alla revisionsföretag som utför högkvalitativa revisioner av företag av allmänt intresse.”

4.22.1 EESK ställer sig bakom detta förslag.

KAPITEL IV: Samarbete med revisorer från tredjeländer och med internationella organisationer och organ

4.23 Artiklarna 57–60

”De behöriga myndigheterna och Esma får endast ingå samarbetsavtal om utbyte av information med behöriga myndigheter i tredjeland om den utlämnade informationen omfattas av garantier om tystnadsplikt och på villkor att reglerna om uppgiftsskydd uppfylls.”

4.23.1 EESK ställer sig bakom förslagen i kapitel IV.

AVDELNING V: ADMINISTRATIVA SANKTIONER OCH ÅTGÄRDER

4.24 Artikel 61 – Administrativa sanktioner och åtgärder

4.25 Artikel 62 – Sanktioneringsbefogenheter

”1. Denna artikel ska tillämpas på överträdelser av de bestämmelser i denna förordning som anges i bilagan.

2. De behöriga myndigheterna ska ha befogenhet att utfärda minst följande administrativa åtgärder och sanktioner:

b)	Ett offentligt utlåtande på de behöriga myndigheternas webbplats som anger vem som är skyldig till överträdelsen och dess art.

f)	Administrativa böter på upp till två gånger beloppet för den vinst som erhållits eller de förluster som undvikits genom överträdelsen.

g)	I fråga om en fysisk person, administrativa böter på upp till 5 000 000 euro.

h)	I fråga om en juridisk person, administrativa böter på upp till 10 procent av företagets totala årsomsättning under det föregående räkenskapsåret.”

4.26 Artikel 63 – Effektiv tillämpning av sanktioner

”1. När de behöriga myndigheterna fastställer typ av administrativa sanktioner och åtgärder ska de beakta alla relevanta omständigheter, inklusive följande:

a)	Överträdelsens allvarlighetsgrad och varaktighet.

b)	Den ansvariga personens grad av ansvar.

c)	Den ansvariga personens finansiella ställning.

d)	Omfattningen av erhållen vinst eller undvikande av förluster.”

4.27 Artikel 64 – Administrativa sanktioner och åtgärder

”Alla administrativa åtgärder och sanktioner som utfärdats för överträdelser av denna förordning ska offentliggöras utan onödigt dröjsmål. Offentliggörandet ska minst innehålla vilken typ av överträdelse det rör sig om och vilka som begått den, om offentliggörandet inte innebär ett allvarligt hot mot stabiliteten på de finansiella marknaderna.”

4.28 Artikel 65 – Överklagande

4.29 Artikel 66 – Rapportering av överträdelser

4.29.1 EESK föreslog i sitt yttrande om grönboken att ett yrkesmässigt disciplinärt organ skulle inrättas i varje medlemsstat. EESK stöder dessa förslag. De utgör i praktiken en grund för att namnge och peka ut dem som begår överträdelser.

AVDELNING VI: DELEGERADE AKTER, RAPPORTERING SAMT ÖVERGÅNGS BESTÄMMELSER OCH SLUTBESTÄMMELSER

4.30 Artiklarna 68–72

4.30.1 En övergångsordning införs för ikraftträdandet av skyldigheten att byta revisionsföretag, kravet på urvalsförfarande för val av revisionsföretag samt etablering av revisionsföretag som endast tillhandahåller revisionstjänster.

4.31 BILAGA: I. Överträdelser av lagstadgade revisorer eller huvudansvariga revisorer

De överträdelser som avses gäller främst förfaranden och administration i samband med intressekonflikter, organisatoriska eller operativa krav, utförandet av lagstadgad revision, revisionsberättelser, bestämmelser om offentliggörande, utseende av lagstadgade revisorer eller revisionsföretag av företag av allmänt intresse samt kvalitetssäkring. Det framgår inte hur försummelser i revisionen (såsom nyligen när det inte fick några följder att JP Morgan hade misskött kundernas finanser) ska hanteras enligt dessa bestämmelser.

4.32 BILAGA: II. Överträdelser av företag av allmänt intresse

De överträdelser som avses gäller val av lagstadgade revisorer eller revisionsföretag.

Bryssel den 26 april 2012

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) EUT C 248, 25.8.2011, s. 92.

(2) EUT L 157, 9.6.2006, s. 87.

(3) COM(2010) 561 final.

(4) EUT L 157, 9.6.2006, s. 87.

(5) Se fotnot 4.

BILAGA

till yttrandet från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén

Följande punkt i facksektionens yttrande ändrades i enlighet med det ändringsförslag som antogs av plenarförsamlingen, men fick minst en fjärdedel av rösterna (artikel 54.4 i arbetsordningen):

Punkt 3.1.8:

” Nya bestämmelser beträffande behöriga myndigheter

EESK stöder inrättandet av behöriga myndigheter i medlemsstaterna med uppgift att fungera som oberoende nationella lagstiftnings- och tillsynsorgan samt Esmas nationella motparter. Om det redan finns välfungerande behöriga oberoende organ för tillsyn av revisorer i medlemsstaterna anser dock EESK att dessa organ bör omfattas av den nya tillsynsramen och inte ställas utanför.”

Resultat av omröstningen:

För	:	88
Emot	:	60
Nedlagda röster	:	37

29.6.2012

Europeiska unionens officiella tidning

C 191/72

Yttrande från Europeiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om Europeiska riskkapitalfonder”

COM(2011) 860 final – 2011/0417 (COD)

2012/C 191/13

Föredragande: Anna NIETYKSZA

Den 20 och den 17 januari 2012 beslutade rådet respektive Europaparlamentet att i enlighet med artikel 114 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om europeiska riskkapitalfonder”

COM(2011) 860 final – 2011/0417 (COD).

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 17 april 2012.

Vid sin 480:e plenarsession den 25–26 april 2012 (sammanträdet den 26 april) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 131 röster för, 2 röster emot och 5 nedlagda röster.

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1 Kommittén välkomnar förordningen om europeiska riskkapitalfonder, i vilken det föreslås att man ska upprätta ett europeiskt juridiskt investeringsinstrument, som med hjälp av ett EU-pass ska underlätta för den europeiska riskkapitalmarknaden att dra till sig internationella investerare och underlätta tillgången till finansiering för innovativa små och medelstora företag. I och med denna förordning fastställs enhetliga regler för olika kategorier av investerare, och den innehåller enhetliga krav på förvaltare av kollektiva investeringar som opererar under beteckningen ”Europeiska riskkapitalfonder”. Den innehåller också krav på investeringsportföljen, på investeringsteknik och på för riskkapitalfonder godkända företag.

1.2 Initiativet är en uppföljning till målsättningarna i den överordnade Europa 2020-strategin och inremarknadsakten i syfte att säkra att riskkapitalfonder som etablerats i en medlemsstat senast 2012 ska kunna investera fritt i hela EU och finansiera nystartade, innovativa EU-företag och skapandet av nya arbetstillfällen på ett hållbart sätt.

1.3 Syftet med förordningen om europeiska riskkapitalfonder är att dra till sig internationella, privata investerare, även privatpersoner, och uppmuntra dem att investera i riskkapitalfonder i någon av EU:s medlemsstater. Detta är mycket viktigt, eftersom den europeiska riskkapitalsektorn i alltför hög grad är beroende av offentliga medel, som utgör över 50 % av den totala finansieringen. EESK anser att de offentliga myndigheterna i stället bör fokusera på att skapa ett stabilt regelverk.

1.4 I och med förordningen fastställs enhetliga bestämmelser om vilka investerarkategorier som betraktas som tillåtna. De föreslagna åtgärderna måste vara mer flexibla och tillgodose de privata internationella investerarnas behov, så att de kan genomföra gränsöverskridande investeringar. EESK anser att åtgärderna bör vara attraktiva för såväl icke-europeiska som europeiska investerare, om vi vill öka det disponibla kapitalet för de små och medelstora företagen i EU.

1.5 Det europeiska riskkapitalpasset är oerhört viktigt med avseende på tillsynsbestämmelser, som exempelvis Basel III, kapitalkravsdirektiv IV och Solvens II, för viktiga privata kreditgivare till riskkapitalindustrin, som banker, pensionsfonder och försäkringsbolag, som begränsar sina investeringar i innovativa små och medelstora företag, eftersom dessa betraktas som högrisktillgångar.

1.6 Kommittén gläder sig särskilt över den roll som europeiska riskkapitalfonder förväntas spela när det gäller att skapa sysselsättning i innovativa, högteknologiska små och medelstora företag. Fonderna, vars förvaltade tillgångar inte bör överstiga ett tröskelvärde på 500 miljoner euro, måste avsätta minst 70 % av sitt sammanlagda kapital direkt till investeringar i små och medelstora företag och erbjuda finansiering med egenkapital eller hybridkapital till små och medelstora företag.

1.7 Kommittén välkomnar också de enhetliga kraven när det gäller registrering av fonder i hela EU, samt det EU-omfattande marknadsföringspasset som bör underlätta gränsöverskridande investeringar, företagens efterlevnad och de organisatoriska och etiska kraven för förvaltarna av EU:s riskkapitalfonder

1.8 EESK vill dock poängtera att det finns åtskilliga begränsningar som kan försvaga den förväntade effekten, exempelvis begränsas en godkänd riskkapitalfonds handlingsutrymme till att endast omfatta investeringar i egenkapital- eller hybridkapitalinstrument som emitteras direkt av ett företag (t.ex. nyemission av aktier eller andra former av deltagande). EESK föreslår att förslaget till förordning utvidgas till att också omfatta aktier eller andelar av andra europeiska riskkapitalfonder samt fondandelsfonder (funds of funds), vilket skulle kunna öka det sammanlagda kapital som är tillgängligt för investeringar när det gäller små och medelstora företag.

1.9 Dessa begränsningar innebär att en så kallad fondandelsfond inte kan erhålla ett EU-pass inom ramen för förordningen.

1.10 EESK vill fästa uppmärksamheten på det faktum att EUI-passet inte löser problemet med skattemässig insyn beträffande investeringsinstrumenten, vilket är av avgörande betydelse om riskkapitalinvesteringar och investeringar i onoterade bolag ska kunna genomföras effektivt. Man bör undersöka problemet med skattemässiga hinder för gränsöverskridande riskkapital och föreslå lösningar.

1.11 EESK vill framhålla att det centrala i ett effektivt investeringsverktyg är att det möjliggör för olika sorters investerare att göra gemensamma investeringar, samtidigt som det säkerställer skatteoptimering, särskilt när det gäller att undvika dubbelbeskattning (vad som här kommer i fråga är skatten på portföljinvesteringar och skatten på utdelning av fonder till fondernas investerare).

1.12 EESK efterlyser en övergångsperiod för genomförandet av tröskelvärdena i syfte att ta hänsyn till olika inkomstnivåer i medlemsstaterna.

1.13 EESK anser att europeiska riskkapitalfonder bör vara företag med sluten struktur som investerar minst 70 % av sammanlagt kapital och utfäst ej infordrat kapital i tillgångar som utgör godkända investeringar, i syfte att säkerställa att deras andelar inte kan lösas in mot kontanter eller värdepapper innan de avvecklas. Vidare bör europeiska riskkapitalfonder vara lokaliserade inom Europeiska unionen för att undvika att det inrättas fonder som förvaltas av europeiska förvaltare i skatteparadis i syfte att kringgå skattereglerna.

1.14 Skyddssystemet för investerare bör stärkas genom att förvaringsinstitut utses och ansvarar för att säkerställa förvaring av tillgångar, övervakning av penningflöden och tillsyn. Fondföretagsdirektivet kräver att förvaringsinstitut utses för företag för kollektiva investeringar.

1.15 Kommittén vill framhålla att det är mycket viktigt att öka användningen av EU-medel på riskkapitalmarknaden, samt att se till att det finns tillgång till finansiering för företag som befinner sig i sådd- och startfaserna, vilka på grund av risknivån inte finansieras av privat kapital.

1.16 Förordningens förslag om att införa ett europeiskt riskkapitalpass är ett steg i rätt riktning. Detta förslag bör slutföras och främjas för att undvika att effekten blir mycket mindre än förväntningarna.

2. Marknaden för riskkapitalinvesteringar och investeringar i onoterade bolag i EU

2.1 Förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning utarbetades i samband med en specifik utvärdering. Enligt dokumentet är riskkapitalmarknaden i Europa svag i jämförelse med marknaden i Förenta staterna. Den europeiska marknaden är väsentligt mindre och uppsplittrad på en rad nationella marknader som kännetecknas av avsaknaden av enhetliga bestämmelser. Endast ett fåtal medlemsstater har särskilda ordningar för riskkapitalfonder, med regler om portföljsammansättning, investeringsteknik och tillåtna investeringssyften. Detta betyder att det är besvärligt och kostsamt för investerare, exempelvis privatpersoner, pensionsfonder och försäkringsbolag att investera i riskkapital.

2.2 Av tradition har brittiska fondförvaltare anskaffat och investerat den största delen av det europeiska kapitalet i sektorn för riskkapital och i onoterade bolag. Britterna har systematiskt lyckats anskaffa cirka 30 % av medlen från marknaden till nya investeringar, och 2009 lyckades de anskaffa 34 %. När framgångarna var som störst 2007 investerade brittiska fondförvaltare 34 miljarder euro, vilket utgjorde 46 % av de sammanlagda investeringarna inom EU. Under krisåret 2009 var siffran 9 miljarder, vilket utgjorde nästan 40 % av marknaden. När det gäller investeringar investerades endast 52 % av dessa 9 miljarder i brittiska företag, medan merparten av det återstående kapitalet överfördes till andra EU-länder.

2.3 De övriga betydelsefulla aktörerna på EU-marknaden är de största ekonomierna på den gamla kontinenten, nämligen Frankrike, Tyskland och Italien. Deras position på marknaden är stabil. År 2009 anskaffade dessa tre länder cirka 31 % av allt nytt kapital och investerade 6,7 miljarder euro, vilket motsvarade cirka 29 % av alla investeringar. I deras fall anskaffades de flesta medlen på de nationella marknaderna, där de också förblivit i form av investeringar som kompletterats med importerat kapital, vilket var fallet i Italien och Tyskland 2009.

2.4 Det har även skett stora förändringar när det gäller investerarnas struktur. År 2008 utgjorde pensionsfonderna den största kapitalkällan (28 %), medan bankernas betydelse gradvis minskat (22 % år 2000 och 7 % år 2008). År 2009 vände denna utveckling, och bankernas andel ökade till 18 %. Dessa förändringar är resultatet av att kapitalflödet från pensionsfonderna plötsligt upphörde, eftersom denna sektor försökte begränsa sin exponering för osäkra tillgångar.

2.5 En indikator på svårigheterna när det gäller att anskaffa kapital är den tid som krävs för fondförvaltarna att stänga en fond (dvs. samla en beslutsmässig grupp av investerare). Mellan 2005 och 2007 tog det i genomsnitt högst ett år. År 2009 tog det 18 månader, och under det första halvåret 2010 tog det 20 månader.

2.6 Under flera år har det varit en tydlig nedåtgående trend i samband med investeringar i riskkapital i Europa. År 2009 uppgick riskkapitalinvesteringarna till 9 miljarder euro, medan investeringar i företag som befann sig i sådd- och startfaserna endast uppgick till 2 miljarder. Under det första kvartalet 2010 uppgick investeringarna till 7 miljarder euro.

2.7 En viktig konsekvens av de minskande investeringarna var nedgången i genomsnittsvärdet av investeringar i ett enda företag från 8,8 miljoner euro 2008 till 4,7 miljoner euro ett år senare. Siffror från det första halvåret 2010 visar att detta belopp därefter ökade till 7,9 miljoner euro.

2.8 Investeringarna är koncentrerade till fem sektorer. Under 2009 och 2010 gick 19 % av investeringarna till sektorn för varor och tjänster för kommersiellt bruk, 13 % investerades i konsumtionsvaror, detaljhandeln och telekommunikationer, och 15 % investerades i biovetenskap. Vad gäller riskkapital investerades 65 % i biovetenskap, IT-sektorn samt elektronik och telekommunikationer.

3. Översikt över Europeiska kommissionens förslag

3.1 Till följd av finanskrisen 2008–2009 och nya tillsynskrav som Basel III, kapitalkravsdirektiv IV (CRD IV) och Solvens har bankerna väsentligt minskat sin kreditgivning och förlängning av krediter till små och medelstora företag. De små och medelstora företagens sökande efter och behov av alternativa finansieringskällor har blivit akut.

3.2 Det finns därför behov av att tillhandahålla alternativa finansieringskällor för små och medelstora företag. Riskkapitalfonder kan här spela en avgörande roll för att åtgärda denna finansieringstorka för innovativa investeringar. Dessa fonder erbjuder egetkapital- eller hybridkapitalfinansiering till uppstartsföretag som uppfattas ha en långsiktig tillväxtpotential, typiskt sett för att finansiera deras tidiga marknadsutveckling. I motsats till private equity-fonder (som framför allt fokuserar på utköp) investerar riskkapitalfonder i företag på långsiktig basis, tillsammans med entreprenörerna.

3.3 Den europeiska riskkapitalbranschen är splittrad och utspridd. Det leder till att investerare har en statistiskt signifikant ovilja att investera i riskkapitalfonder. Splittrade rättsregler gör att potentiella ”riskkapitalinvesterare”, exempelvis förmögna privatpersoner, pensionsfonder eller försäkringsbolag, finner det besvärligt och kostsamt att ge sig på riskkapitalinvesteringar.

3.4 Den nuvarande bristen på riskkapitalmedel är en direkt orsak till att EU:s riskkapitalfonder är underdimensionerade. Riskkapital spelar på detta stadium en mindre roll i små och medelstora företags finansiering. Avsaknaden av en effektiv riskkapitalsektor gör att europeiska innovatörer och innovativa företagssatsningar inte kan frigöra sin affärspotential. Detta är i sin tur negativt för EU:s konkurrenskraft i världen.

3.5 Detta minskar betydligt investeringspotentialen, dvs. medlen, och begränsar kapitalflödet till små och medelstora företag, särskilt innovativa företag. Detta i sin tur gör att de små och medelstora företagen ”tvingas” bli beroende av banksektorn. Denna situation är ännu svårare för små och medelstora företag eftersom bankerna, mot bakgrund av nya tillsynskrav, är betydligt mindre benägna att finansiera småföretag i det tidigaste skedet av deras utveckling, och det gäller även innovativa företag.

3.6 En i EU blomstrande riskkapitalmarknad är ett mål i den övergripande Europa 2020-strategin. Europeiska kommissionen åtog sig i inremarknadsakten (1) att se till att riskkapitalfonder som är etablerade i en medlemsstat ska kunna anskaffa kapital och investera fritt i hela EU senast år 2012.

3.7 I ett dokument av den 7 december 2011 presenterade kommissionen ett förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om Europeiska riskkapitalfonder. Sammanfattningsvis innebär förslagen att riskkapitalfonder inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet kan ges ett s.k. riskkapitalpass (EU-pass), under förutsättning att de uppfyller vissa rättsliga bestämmelser. Detta pass skulle ge dem större handlingsutrymme och möjligheter till kapitalanskaffning i enskilda länder. Det skulle säkerställa att investerare ges grundläggande investeringstrygghet, och för förvaltningsbolag skulle det sänka kostnaderna för efterföljandereglerna i samband med tillgång till enskilda investerings- och marknadskategorier.

3.8 I den föreslagna förordningen löses dessa problem genom följande åtgärder:

—

I förslaget införs en definition av en ”Europeisk riskkapitalfond” med följande grundläggande krav: (i) 70 % av dess sammanlagda kapitaltillskott går till små och medelstora företag, (ii) den förvaltar tillgångar som totalt sett inte överstiger tröskelvärdet 500 miljoner euro, (iii) den tillhandahåller finansiering i form av eget kapital eller hybridkapital i dessa små och medelstora företag (d.v.s. ”färskt kapital”), och (iv) den använder sig inte av belåning (dvs. fonden investerar inte mer kapital än det som investerare tillskjutit och den är därmed inte skuldsatt). Kortfristig upplåning bör endast tillåtas för att fonden ska kunna täcka extraordinära likviditetsbehov.

—

Förslaget innehåller enhetliga regler för de investerarkategorier som tillåts investera i ”Europeiska riskkapitalfonder”. De godkända fonderna får endast marknadsföras till investerare som erkänns som yrkesmässiga investerare i direktiv 2004/39/EG och vissa andra traditionella riskkapitalister (såsom förmögna privatpersoner (HNWI, dollarmiljonär) eller affärsänglar).

—	Förslaget innebär att alla förvaltare av godkända riskkapitalfonder omfattas av enhetliga registreringskrav samt ett EU-omfattande marknadsföringspass som kommer ge tillträde till tillåtna investerare runt om i EU och bidra till att skapa lika spelregler för alla deltagare på riskkapitalmarknaden.

—	Förslaget inför minimiregler för transparens, organisation och affärsmetoder som måste uppfyllas av alla förvaltare.

4. Allmänna och särskilda kommentarer

4.1 Förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om Europeiska riskkapitalfonder utgör en del av regleringsansträngningarna för att skapa gynnsammare villkor för det sätt på vilket riskkapitalmarknaden fungerar och för att få större inverkan på små och medelstora företag. EESK anser att det är ett mycket bra första steg i riktning mot utvecklingen av en europeisk innovativ och hållbar modern teknisk industri med högkvalificerade och välutbildade europeiska arbetstagare och att det även kan gynna skapandet av nya arbetstillfällen.

4.2 EESK vill framhålla att det centrala i ett effektivt investeringsverktyg är att det möjliggör för olika sorters investerare att göra gemensamma investeringar, samtidigt som det säkerställer skatteoptimering, särskilt när det gäller att undvika dubbelbeskattning (vad som här kommer i fråga är skatten på portföljinvesteringar och skatten på utdelning av fonder till fondernas investerare). Avsaknaden av hänvisning till frågan om skattetransparens kan tyda på att intresse för passet kommer att vara begränsat.

4.3 Att hjälpa institutionella investerare att få tillgång till riskmarknaden kan gå mycket snabbare och enklare om man använder fond i fond-mekanismer, med en betydande riskspridning av portföljinvesteringarna. Fondandelsfonder ger goda möjligheter till investeringar i riskkapital för institutionella investerare med små riskkapitaltilldelningar eller för institutionella investerare som inte har byggt upp en omfattande kompetens för direktinvestering i fonder. Enligt uppgifter från Europeiska riskkapitalföreningen (EVCA), svarade år 2009 fondandelsfonder för cirka 13,5 % av det kapital som avsattes för riskkapitalfonder och private equity- fonder, medan genomsnittet under perioden 2005–2009 låg på 14,1 % (samtidigt var fondandelsfonderna den andra största tillhandahållaren av kapital efter pensionsfonderna).

4.4 EESK efterlyser en övergångsperiod för genomförandet av tröskelvärdena i syfte att ta hänsyn till olika inkomstnivåer i medlemsstaterna.

4.5 EESK anser att europeiska riskkapitalfonder bör vara företag med sluten struktur som investerar minst 70 % av sammanlagt kapital och utfäst ej infordrat kapital i tillgångar som utgör godkända investeringar, i syfte att säkerställa att deras andelar inte kan lösas in mot kontanter eller värdepapper innan de avvecklas. Vidare bör europeiska riskkapitalfonder vara lokaliserade inom Europeiska unionen för att undvika att det inrättas fonder som förvaltas av europeiska förvaltare i skatteparadis i syfte att kringgå skattereglerna.

4.6 Skyddssystemet för investerare bör stärkas genom att förvaringsinstitut utses och ansvarar för att säkerställa förvaring av tillgångar, övervakning av penningflöden och tillsyn. Fondföretagsdirektivet kräver att förvaringsinstitut utses för företag för kollektiva investeringar. Denna princip finns även med i direktivet om förvaltning av alternativa investeringsfonder (AIF-fonddirektivet). I syfte att säkerställa kontinuiteten i gemenskapens ramverk, bör förvaringsinstitut även utses för de europeiska riskkapitalfonderna.

4.7 Den nya förordningen ger ingen lösning på problemet med riskkapitalmarknadens formella svaghet. Det finns två fenomen som styr investeringsfondernas ekonomi: För det första har den dynamiska tillväxten av pensionsfondsektorn lett till en systematisk tillväxt av värdet på det kapital som investerarna avsätter för fonder (riskfonder, private equity-fonder). De regler som styr investeringsriskernas fördelning i värdepappersportföljen innebär emellertid att en optimal fondportfölj omfattar 8–12 företag. Ett mindre antal investeringar ökar portföljens risk, medan ett större antal ökar kostnaden för tillsynen av portföljen. Den kombinerade effekten av växande kapitaltillgång och reglerna för att optimera portföljerna leder oundvikligen till en stadig trend mot större fonder, vilket i sin tur kräver en ökning av värdet på de enskilda investeringarna i portföljföretaget. I slutändan har det ökade pensionssparandet (långtidssparande) lett till att investeringarna flyttats över från riskkapitalsektorn till private equity-sektorn.

4.8 Det andra fenomenet är kopplat till det sätt på vilket fondförvaltarna avlönas, dvs. att de erhåller en procentandel av det förvaltade kapitalet. Ett sådant ersättningssystem innebär att ju större fonden är, desto större är ersättningen. Det innebär att det för en given förvaltningsgrupp är lönsammare (!) att tillgå en (stor) privat investeringsfond än en (liten) riskkapitalfond, där investeringsrisken liksom förvaltningskostnaderna är mycket högre. Dessa båda fenomen innebär att riskkapitalmarknaden håller på att bli jämförelsevis svagare (växer saktare), eftersom kapitalet tenderar att gå till större fonder och investeringar, vilket samtidigt kan vara i linje med opportunistiska fondförvaltares intressen.

4.9 Den föreslagna förordningen lyckas inte dämpa dessa båda mönster, och EESK vill uppmana kommissionen att diskutera denna fråga ytterligare.

4.10 Investeringar som görs av ett riskkapitalförvaltningsföretags ledare när det rör sig om investeringar i godkända riskkapitalfonder som de förvaltar, och som vittnar om deras engagemang och ansvar, bör tillåtas.

4.11 EESK stöder de riskkapitalfonder som är inriktade på informationssamhällets teknik, energieffektivitet och nya energikällor och som kan bidra till att uppnå målen i den övergripande Europa 2020-strategin.

4.12 EESK välkomnar initiativet att ge kommissionen befogenheter att anta delegerade akter, och kommittén vill uppmana kommissionen att fortsätta att övervaka utvecklingen på riskkapitalmarknaden.

Bryssel den 26 april 2012

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) http://ec.europa.eu/internal_market/smact/docs/20110413-communication_en.pdf, 13 april 2011.

29.6.2012

Europeiska unionens officiella tidning

C 191/76

Yttrande från Europeiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om motorfordons ljudnivå”

COM(2011) 856 final – 2011/0409 (COD)

2012/C 191/14

Föredragande utan studiegrupp: Virgilio RANOCCHIARI

Den 19 januari 2012 och den 15 december 2011 beslutade rådet respektive Europaparlamentet att i enlighet med artikel 114 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om motorfordons ljudnivå”

COM(2011) 856 final – 2011/0409 (COD).

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 17 april 2012.

Vid sin 480:e plenarsession den 25–26 april 2012 (sammanträdet den 25 april) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 106 röster för, inga röster emot och 1 nedlagd röst.

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1 EESK stöder kommissionens initiativ om att uppdatera och sänka gränsvärdena för buller från motorfordon, trots att förslaget kommer i en tid då den europeiska bilindustrin är mitt i en marknadskris, som började 2008 och inte ser ut att ge vika, vilket tydligt framhäver problemet med överkapacitet i de europeiska produktionsanläggningarna.

1.2 EESK stöder också förslagets ambitiösa mål, som enligt kommissionen kommer att minska bullerföroreningarna från fordon med ca 25 %. Det råder inget tvivel om att den enorma trafikökningen, som skett i synnerhet under de senaste 20 åren, kräver åtgärder för att skydda medborgarnas hälsa och välfärd.

1.3 Kommittén konstaterar dock att det också i detta fall saknas en övergripande strategi som omfattar åtgärder inom andra relaterade sektorer och som skulle ha gjort det möjligt att uppnå ännu större bullerminskningar, vilket skulle ha ökat allmänhetens stöd och otvivelaktigt gett bättre kostnadseffektivitet.

1.4 EESK ställer sig mycket tveksam till att de nya gränsvärdena tillämpas på basis av en klassificering av fordon från 1985. Den tar därför inte hänsyn till marknadsutvecklingen som lett till ett större antal och flera olika typer av modeller för olika användning. Man bör lägga till nya kategorier med gränsvärden som passar deras särdrag.

1.5 Kommittén anser slutligen att förslaget inte tar vederbörlig hänsyn till hur lång tid det kommer att ta att anpassa fordonen till de nya bullergränserna. Tillverkarna måste omedelbart se över fordonens hela konstruktion och försöka uppnå en svår kompromiss mellan bullerminskning och efterlevnad av andra befintliga föreskrifter vad gäller säkerhet, förbrukning, utsläpp osv.

1.6 Mot bakgrund av detta önskar EESK att den föreslagna tidsplanen ses över och att den första fasen tas bort (2 år efter antagandet av förordningen), eftersom den medför högre kostnader för nya typgodkännanden osv. Tidsplanen bör direkt fokusera – med bättre kostnadseffektivitet – på slutresultatet med en lämplig ledtid (1), som bör vara 7 år (i stället för 5) för nya typgodkännanden och 9 år (i stället för 7) för nya registreringar.

2. Inledning och lagstiftningsmässigt sammanhang

2.1 Buller, som vanligen identifieras som ”ett oönskat ljud” eller som ”ett obehagligt och störande ljud”, är en av de viktigaste orsakerna till sämre livskvalitet i städerna, och kan ha skadliga och även allvarliga effekter på medborgarnas hälsa (2).

2.2 Omgivningsbuller eller bullerföroreningar mäts som känt i A-viktade decibel (dB(A)), och de ljud som människan uppfattar varierar mellan 0 dB(A) och 140 dB(A), med en smärttröskel på 120 dB(A). Enligt Världshälsoorganisationen är 55 dB(A) den godtagbara maximigränsen för buller utanför bebyggd miljö (hus, kontor). Enligt Europeiska miljöbyrån utsätts dock hälften av befolkningen i stadsområden för högre bullernivåer. För att ha något att jämföra med kan det nämnas att en väg i ett bostadsområde har en bullernivå på 50 dB(A), ett jetplan 120 dB(A), ett höghastighetståg 100 dB(A) och en bil högst 74 dB(A), men på en väg med mycket trafik kan bullret uppgå till 80 dB(A).

2.3 När det gäller personer som utsätts för trafikbuller finns det flera olika möjligheter att förbättra situationen, men den första är helt klart att minska bullret vid källan, dvs. sänka gränsvärdena för buller från enskilda fordon.

2.4 Ljudnivån från fyrhjuliga motorfordon behandlas i direktiv 70/157/EEG, som redan år 1970 fastställde förfaranden för mätning och begränsning av buller för typgodkännande av fordon. Under årens lopp har man gjort ett antal ändringar i det ursprungliga direktivet genom att sänka bullergränsvärdena för att minska omgivningsbullret. Den senaste ändringen gjordes 1996, då man fastställde gränsen till 74 dB(A) för bilar och 80 dB(A) för tunga fordon för varutransport.

2.5 Denna långa process har lett till betydande resultat, bland annat att bulleremissionen från bilar har minskat med 85 % jämfört med de gränsvärden som fastställdes i direktivet från 1970 (– 8 dB(A)) och över 90 % för tunga fordon (– 11 dB(A)).

Minskningen av bullerföroreningar är dock av flera skäl inte proportionell med de nya gränsvärdena, framför allt på grund av den ökade vägtrafiken, som har tredubblats från 1970-talet fram till i dag. Denna ökning har också gjort att man börjat ifrågasätta giltigheten i de provningsmetoder som använts fram till nu för att mäta bulleremissionen, särskilt från bilar.

2.6 Av denna orsak har FN/ECE:s (3) arbetsgrupp för buller utarbetat en ny provningsmetod, som offentliggjordes 2007 och som under de tre senaste åren har övervakats parallellt med den nuvarande metoden. Detta har gjort det möjligt att upprätta en databas med resultat från provningarna både med den nuvarande metoden (A) och med den nya metoden (B) och att beräkna skillnaderna mellan resultaten från de bägge metoderna.

2.7 Europeiska kommissionen har därför låtit det nederländska forskningsinstitutet TNO göra en jämförelse mellan de två provningsmetoderna. Arbetet slutfördes i mars 2011, då TNO lade fram sin rapport ”Venoliva” (Vehicle noise limit values) för kommissionen. Förslaget till förordning som behandlas i detta yttrande bygger i stor utsträckning på denna rapport.

2.8 Vad gäller personbilar testade TNO 653 fordon, och konstaterade en genomsnittlig skillnad på – 2 dB(A) mellan metod B och metod A. I praktiken visade det sig att 90 % av de testade fordonen redan låg under gränsvärdet på 74 dB(A), medan tunga nyttofordon hade svårt att hålla sig inom de nuvarande gränserna när man använde provningsmetod B.

3. Kommissionens förslag

3.1 I ljuset av ovanstående vill kommissionen upphäva direktivet från 1970 med senare ändringar och föreslår en förordning som innehåller fyra nya krav jämfört med gällande lagstiftning:

—	Nya provningsprotokoll

—	Nya gränsvärden

—	Ytterligare bestämmelser om ljudemission

—	Minimiljudnivå för el- och elhybridfordon.

3.1.1 Nya provningsprotokoll. Som nämndes i inledningen ligger den nya metodens (B) provningsresultat, beroende på fordonskategori, upp till 2 dB(A) lägre än motsvarande resultat med den gamla metoden (A) i ca 90 % av de genomförda provningarna. Detta har övertygat kommissionen att fastställa gränsvärdet till 72 dB(A) i stället för nuvarande 74 dB(A).

3.1.2 Nya gränsvärden i två steg. I den först fasen (2 år efter offentliggörandet av förordningen) sänks gränserna för typgodkännande för lätta fordon för persontransport med 2 dB(A) och för tunga fordon för varutransport med 1 dB(A). I den andra fasen (5 år efter offentliggörandet) ska gränsen sänkas med ytterligare 2 dB(A) för både lätta och tunga fordon. Sju år efter offentliggörandet ska alla fordon uppfylla de nya gränsvärdena för att kunna registreras och säljas.

3.1.3 Ytterligare bestämmelser om ljudemission (ASEP). Den nya provningsmetoden (B) anses vara realistisk under normala trafikförhållanden, men kan enligt kommissionen vara mindre tillförlitlig vid mycket tung trafik. Därför vill kommissionen införa kompletterande provningsbestämmelser till de bestämmelser som används under den redan nämnda övervakningsperioden på tre år (provningar med konstant acceleration på 2,0 m/s2). Utöver detta används ASEP-provningen (maximal acceleration på 3,0 m/s2) för att tillnärma den ljudemission som registrerats vid typgodkännande till de reella värdena på vägar med tung trafik.

3.1.4 Minimiljudnivå för el- och elhybridfordon. På grund av att dessa fordon är mycket tysta vid låga hastigheter kan de utgöra en fara för synskadade personer och andra, eftersom de inte hör fordonen närma sig. Därför föreslår kommissionen, utan att göra det till en lagstadgad förpliktelse för tillverkarna, att man installerar ett akustiskt fordonsvarningssystem (AVAS) på dessa fordon, och fastställer vissa krav på systemet.

4. Allmänna kommentarer

4.1 EESK uppskattar och stöder kommissionens förslag om en förordning som uppdaterar gränsvärdena för ljudemission från motorfordon med beaktande av den nämnda trafikökningen i Europa och i synnerhet i större bostadsområden.

4.2 Kommittén beklagar dock att problemet inte har undersökts i syfte att utveckla en övergripande strategi, vilket borde vara den vägledande principen för alla lagstiftningsåtgärder i EU, såväl i denna som i andra sektorer, och som i detta fall skulle ge snabbare och mer betydande resultat som också skulle vara synligare för medborgarna och dessutom kostnadseffektivare.

4.3 De föreslagna minskningarna för nya fordon kommer att ge fördelar bara på medellång till lång sikt, efterhand som den befintliga bilparken byts ut. Man skulle uppnå långt större minskningar genom att se över vägbeläggningarna och de lokala infrastrukturerna, använda en smart trafikstyrning och utföra mer regelbundna och grundliga kontroller av fordon i trafik. Adekvat vägunderhåll kan ge en minskning på över 5 dB(A) och användning av en särskild typ av asfalt kan minska trafikbullret med upp till 10 dB(A). Liknande minskningar kan uppnås genom att få trafiken att flyta smidigare genom att man bygger omfartsvägar, bussfiler, intelligenta transportsystem (ITS) osv. Man ska dock inte glömma betydelsen av att undervisa bilisterna, som ofta är de primärt ansvariga för det överdrivna bullret från bilarna.

4.4 Man ska heller inte glömma att man aldrig, oavsett hur mycket man tekniskt kan minska bullret från fordon (motor, luftintag, avgassystem osv.), kommer att komma under däckbullernivån på vägarna. Detta gäller också för el- och elhybridfordon, som är nog så tystlåtna vid låga varvtal, till och med till den grad att kommissionen föreslår att dessa fordon utrustas med ett akustiskt fordonsvarningssystem. Ett test som genomfördes på sex olika modeller av el- och elhybridfordon som finns tillgängliga på marknaden (4) visade i själva verket att vid högre hastigheter (50 km/h) ligger den genomsnittliga ljudnivån från dessa fordon på 68,3 dB(A), dvs. högre än de 68 dB(A) som fastställs i den nya förordningen för fordon med förbränningsmotor.

4.5 EESK har en del frågor och betänkligheter vad gäller den föreslagna förordningens innehåll, som kan tas upp under debatten i Europaparlamentet och rådet.

4.6 Den första frågan gäller ”kategoriindelningen” av fordon för att sänka ljudnivån. De fastställda kategorierna är de ”gamla” kategorierna från 1985. Man har inte beaktat marknadsutvecklingen som lett till ett större antal och flera olika typer av modeller för olika användning. Utan att gå in på detaljer anser EESK att om kategorierna ses över för att omfatta nya underkategorier, självklart med gränsvärden som passar deras särdrag, skulle man få en klarare bild av den aktuella och framtida fordonsparken. Bara för att ge ett exempel skiljer man inte i underkategori M3 mellan stadsbussar och turistbussar.

Situationen är ännu mer kritisk för högpresterande bilar, dvs. sportbilar. Det är en nischsektor i förhållande till produktionsvolym, men också en sektor där den europeiska bilindustrin har kompetens i världsklass, med innovativa effekter på utvecklingen av masstillverkade bilar. Om underkategorin M1 (bilar) inte revideras blir det mycket svårt att fortsätta tillverka och sälja sådana fordon, eftersom de måste sänka ljudnivån med 6/7 dB(A) på bara 5 år.

4.7 Den andra och större betänkligheten som EESK har gäller den tidsplan som kommissionen föreslår för att kompensera för avsaknaden av uppdateringar under de senaste åren, eftersom den inte tar tillräcklig hänsyn till den ledtid som tillverkarna behöver.

4.7.1 En sänkning på 2 dB(A) i den första fasen för alla lätta fordon och på 1 dB(A) för tunga fordon förutsätter att fordonens konstruktion ändras, vilket kräver en enorm insats från industrin, som ska sänka bullret och samtidigt följa andra gällande bestämmelser (säkerhet, utsläpp, förbrukning osv.). Till exempel kommer de nödvändiga förändringarna att betydligt öka fordonens vikt (större avgasrörsvolym, ökat skydd och ljudabsorberande material), vilket kommer att leda till ökad förbrukning och därmed förorenande utsläpp. Det är viktigt att inse att varje åtgärd på detta område påverkar fordonet som helhet, eftersom alla dess delar kan utgöra en källa till externt buller. Det är helt enkelt omöjligt att uppnå resultat bara genom att genomföra enskilda åtgärder.

4.7.2 Fördelarna med att sänka däckrullningsbullret, som fastställs i förordning 661/2009, kommer inte heller att bidra till att uppnå de förväntade resultaten i den första fasen (som en del hävdar, åtminstone för M1 och N1). Sådana däck finns faktiskt i stor omfattning redan på marknaden och kommer att bli obligatoriska för nya fordon från november 2013. Hur som helst beräknar man att den genomsnittliga fördelen vad gäller bullerminskning kommer att ligga på 0,5 dB(A) redan 2016.

4.7.3 Fordonen måste alltså tänkas om, utvecklas och konstrueras på nytt. Att fullständigt omkonstruera en hel bil tar i allmänhet, beroende på typ, 5–7 år för lätta fordon och upp till 10 år för tunga fordon, på grund av behovet av ett nytt typgodkännande.

4.8 Mot bakgrund av ovanstående frågar sig EESK om man inte borde se över tidsfristerna och metoderna för att uppnå den önskade bullerminskningen. Detta skulle kunna göras genom att man tar bort den första fasen, som innebär större kostnader för nya typgodkännanden med mera, och direkt fokuserar på slutresultatet (med bättre kostnadseffektivitet), ser över underkategorierna, åtminstone i de mest problematiska fallen, och fastställer en lämpligare ledtid på 7 år för nya typgodkännanden och 9 år för nyregistreringar.

4.9 Detta skulle dock medföra att man måste göra successiva investeringar av betydande storlek i en tid då nästan alla europeiska tillverkare står inför en marknadskris som inleddes 2008 och bara ser ut att bli värre. Dessa investeringar kommer oundvikligen att få bäras av konsumenterna, med risken att fordonsparken kommer att ersättas långsammare, i synnerhet vad gäller tunga fordon för varutransport. Detta skulle underminera den nya förordningens syfte.

Bryssel den 25 april 2012

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) Ledtid: Den tid som industrin behöver för att uppfylla nya krav som medför strukturella förändringar av fordonen.

(2) EUT C 317, 23.12.2009, s. 22.

(3) Förenta nationernas ekonomiska kommission för Europa, Genève (www.unece.org).

(4) Källa: ACEA (Föreningen för europeiska biltillverkare).

29.6.2012

Europeiska unionens officiella tidning

C 191/80

Yttrande från Europeiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om marknader för finansiella instrument och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG (omarbetning)”

COM(2011) 656 final – 2011/0298 (COD)

2012/C 191/15

Föredragande utan studiegrupp: Edgardo Maria IOZIA

Den 2 december 2011 beslutade rådet att i enlighet med artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om marknader för finansiella instrument och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG (omarbetning)”

COM(2011) 656 final – 2011/0298 (COD).

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 17 april 2012.

Vid sin 480:e plenarsession den 25–26 april 2012 (sammanträdet den 25 april) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 115 röster för, 1 röst emot och 6 nedlagda röster:

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1 Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) välkomnar omarbetningen av direktiv 2004/39/EG (MiFID-direktivet), som fastställer rättsliga ramar för utbudet av finansiella instrument som t.ex. mäkleri, rådgivning, portföljförvaltning, teckning i samband med nyemissioner, verksamheten i affärsbanker och investeringsbanker samt för marknadsaktörernas handel på reglerade marknader.

1.2 Det främsta syftet med direktivet är att öka öppenheten och handelns effektivitet och att begränsa volatiliteten på marknaderna, men också att stärka god affärssed hos förmedlarna och öka skyddet av investerarna samt att öppna de europeiska marknaderna för en faktisk konkurrens i fråga om utbudet av finansiella tjänster. EESK stöder dessa mål och anser att förslaget som helhet går i rätt riktning.

1.3 Kommittén anser dock att den rättsliga grund som kommissionen har valt kan vara otillräcklig mot bakgrund av det nya fördraget och inte fullt ut återspeglar de följder som direktivet leder till. Konsumentskyddet, konsolideringen och utvecklingen av inre marknaden, som utgör den grundläggande delen av direktivet, vilar på en rättslig grund som är mer detaljerad och komplex och säkerställer bättre förfaranden för de representativa organens deltagande och roll.

1.4 Förslaget till omarbetning av direktivet beaktar den utveckling av lagstiftningen som har skett, och man föreslår nya och bättre lösningar rörande operatörernas ansvar. EESK ställer sig bakom valet att omarbeta direktivet, mot bakgrund av den ökade komplexiteten på finansmarknaden, utvecklingen på marknaden och av de tekniska instrument som används och som har gjort vissa tidigare bestämmelser föråldrade, och framför allt på grund av den svaga regleringen av instrumenten i förhållande till aktiemarknaden, som förvaltas av finansaktörerna.

1.5 EESK anser att förslaget uppnår målet att stärka en EU-finansmarknad som är mer integrerad, effektiv och konkurrenskraftig genom en kombination av ökad öppenhet och ökat konsumentskydd samtidigt som man minskar möjligheterna till ohämmad spekulation, vilket är ett mål i sig som inte är kopplat till det ekonomiska och sociala sammanhanget, i synnerhet i fråga om de instrument som i huvudsak handlas utanför marknaden (OTC).

1.6 Även i detta fall vill EESK understryka sitt motstånd mot överdriven och oproportionerlig användning av delegerade akter enligt artikel 94. De bör avse begränsade och väl avgränsade områden och en fastställd tidsperiod. Kommittén hoppas på ett klargörande från EU-lagstiftarna om den korrekta användningen av detta instrument, med efterhandsutvärdering och överensstämmelse med fördragets bokstav och anda.

1.7 EESK stöder med övertygelse avsikten att stärka principen om oberoende rådgivning, som innebär att operatörerna i förväg förklarar om de erbjuder en oberoende tjänst eller om den är knuten till en säljorganisation. Spararna kommer att få möjlighet att välja den typ av rådgivning som de vill ha efter sina behov.

1.8 EESK har redan tidigare begärt tydlig reglering av ”försäljning med rådgivning”, dvs. ett förbud mot kommersiella påtryckningar från finansföretagens sida om försäljning av finansprodukter till operatörer och säljorganisationer. Det föreliggande förslaget utgör ett första steg i rätt riktning, och EESK ser positivt på att kommissionen har sett det lämpligt att öka skyddet för investerare och operatörer, som bör arbeta ”uteslutande” i kundens intresse och ge lämpliga råd utan att påverka kunden på något sätt.

1.9 Kommittén rekommenderar kommissionen att i förteckningen över upplysningar införa ytterligare en bestämmelse om kvaliteten på de uppgifter som utbyts mellan uppgiftslämnarna. Känsligheten och betydelsen av dessa upplysningar innebär att det bör vara obligatoriskt att presentera dem, vilket skulle få uppenbara positiva återverkningar på öppenheten på marknaden.

1.10 Kommittén ser positivt på att Esma får nya ansvarsområden. Organet ska bl.a. ta fram en rad obligatoriska tekniska standarder, utarbeta yttranden, förbjuda produkter och metoder i nödsituationer och samordna de nationella myndigheternas verksamhet, ta fram riktlinjer för administrativa åtgärder och påföljder som ska vidtas i särskilda fall.

2. Förslaget: De viktigaste nyheterna

2.1 Även om MiFID-direktivets struktur är oförändrad i förslaget uppdateras direktivet med hänsyn till de nya bestämmelserna i de direktiv som införts efterhand, och nytt innehåll har lagts till med följande huvudsyften:

—	Främja ökad konkurrens mellan operatörer och marknader.

—	Främja ökad öppenhet och effektivitet på marknaderna.

—	Stärka skyddet av investerare.

2.2 De medel som används för att uppnå dessa mål berör de risker som bör minskas genom olika mekanismer. Tidigare har vissa förutsedda risker faktiskt förverkligats, vilket har visat på svagheterna i de föregående mekanismerna för undanröjande av risker.

2.3 De viktigaste nyheterna i MiFID II rör särskilt följande:

—	Tillämpningsområdet och systemet för hanteringen av undantag.

—	De nya handelsplattformarna.

—	Regleringen av värdepappersföretagens och operatörernas verksamhet på gemenskapsmarknaden.

—	De regler som ska tillämpas på värdepappersföretag utanför EU.

—	De nya befogenheterna för EU-medlemsstaternas tillsynsmyndigheter.

—	De delegerade akterna.

3. Kommentarer

3.1 Reformen består av två delar: Den första rör marknadens struktur och den andra koncentrerar sig på frågorna om öppenhet. Det står uttryckligen att ett viktigt syfte med förslaget är att ”se till att all organiserad handel bedrivs på reglerade handelsplatser”, med fullständig insyn.

3.2 En viktig punkt i bestämmelserna rör införandet av oberoende rådgivning. Kommittén anser att bestämmelserna om oberoende rådgivning är välskrivna. Med de nya reglerna måste förmedlarna tydligt redovisa för spararna vilken typ av rådgivning de avser att ge, om den är oberoende eller inte, vad den kännetecknas av och olika andra uppgifter.

3.3 Genom denna bestämmelse kan alla investerare, oberoende av ekonomiska tillgångar, få en rådgivning som är avpassad för den egna profilen. EESK välkomnar denna bestämmelse.

3.4 Den princip om insyn som används ger kunderna möjlighet att få reda på vem rådgivaren arbetar för. Därigenom harmoniserar man läget som hittills har varierat i de olika medlemsstaterna, ökar öppenheten, ser till att de involverade operatörerna tillämpar god affärssed och stärker därmed i slutändan investerarskyddet.

3.5 Med undantag för just verksamheten inom portföljförvaltningen ger direktivet dessutom de nuvarande nätverken av (icke oberoende och oberoende) rådgivare möjlighet att samexistera, men det ställs krav på att de måste redovisa sin ställning. EESK välkomnar dessa bestämmelser när det gäller skyddet av både konkurrens och investerare, eftersom direktivet ger kunderna möjlighet att välja vilken typ av rådgivningstjänster de föredrar.

3.6 Kommissionsdokumentet innebär generellt skydd för kunden och öppnar vägen för fredlig samexistens mellan aktörerna inom finansrådgivning, från banker till nätverk för finansiell marknadsföring och oberoende rådgivare som enbart får betalt av sin kund (”fee only advisors”).

3.7 EESK föreslår att definitionen av rådgivning förtydligas och att man fastställer att rådgivning måste ske i samband med alla investeringstjänster (även av allmän art). Om man fastställer att rådgivning endast får utföras av yrkesverksamma inom sektorn skulle detta kunna innebära ytterligare en förstärkning av principen om investerarskydd.

3.8 Det bör förtydligas att rådgivning är en rekommendation av en produkt som är lämplig för kundens profil och att rådgivarens integritet bedöms efter lämpligheten i rekommendationen. EESK anser därför att denna bestämmelse också har en ”utbildningsaspekt” som är oavhängig organisationsmodellen. Integriteten beror inte, åtminstone inte helt, på om rekommendationen sker i form av vertikal integration eller flermärkesintegration, eller om den sker mot avgift (”fee only”) eller inom ramen för mäkleri. Det faktum att det finns en, tio eller trettio produkter säkerställer inte att rekommendationen till kunden är korrekt.

3.9 Kriteriet om egenklassificering av kunden, som infördes i det tidigare MiFID-direktivet, lämnas nästan orört (förmedlarna ska klassificera de egna detaljhandelskunderna på grundval av de kunskaper och erfarenheter i fråga om investeringar som kunderna uppger sig ha). Esma tillhandahåller en förteckning över riktlinjer som kan användas för utformningen av det frågeformulär som ska lämnas till kunderna. Där fastställs olika kundkategorier: icke-professionella kunder, professionella kunder och godtagbara motparter.

3.10 EESK ser positivt på förbättringarna eftersom förmedlarna nu har möjlighet att klassificera kunderna på ett ändamålsenligt sätt, men kommittén vill samtidigt påpeka att direktivet inte ger marknaden lämpliga instrument för att skydda kunderna på alla nivåer.

3.11 Systemet kommer att göra det möjligt att utbilda kunderna på plats genom lämpligt utbildad personal. EESK anser emellertid att det är alltför ambitiöst att tro att en icke-professionell kund ska kunna göra en sann och korrekt bedömning av sin egna finansiella kompetens, inte minst mot bakgrund av den bristande ekonomiska utbildningen och de förseningar som har drabbat de planerade utbildningsprogrammen på det finansiella området på EU-nivå. Kommittén föreslår därför att man ser över de förfaranden som anges i direktivet och eventuellt föreskriver att man inför externt stöd i ”utbildningen” av kunden.

3.12 Genom direktivet införs en ny modell för ersättning till oberoende rådgivare. Oberoende rådgivning ska betalas direkt av kunden, till skillnad från rådgivning som inte är oberoende.

3.13 Kommittén anser att detta nya ersättningssystem kommer att höja kvaliteten i den tjänst som erbjuds, erbjuda nytt skydd och garantier för den yrkeskunniges ärlighet. EESK föreslår i detta sammanhang att man gör åtskillnad mellan ”rådgivning” och ”försäljning”.

3.14 Eftersom rådgivning faktiskt innebär en kostnad är det dessutom rimligt att tänka sig att rådgivning om mer komplexa produkter är dyrare. EESK vill därför inleda en diskussion om det faktum att mindre komplexa (och därmed billigare) produkter skulle kunna främjas och spridas i större utsträckning.

3.15 Många av de nya bestämmelserna syftar till att säkerställa att bankernas metoder är hederliga och korrekta – de kommer att tvingas att se över sina affärsmetoder i grunden. Kommittén ser positivt på detta, eftersom det möjliggör ett bättre investerarskydd. Samtidigt rekommenderar kommittén kommissionen att föra en politik för ökat ansvarstagande bland finansföretagen, i stället för att lägga ansvaret på kunderna.

3.16 En viktig nyhet i förslaget är det specifika börssegmentet för små och medelstora företag, med lättare regleringsbörda. Kommittén ser positivt på detta förslag, eftersom det ger detta specifika segment ökad synlighet.

3.17 EESK hyser emellertid tvivel när det gäller kapaciteten att genomföra denna bestämmelse. Det rör sig i själva verket inte om något nytt förslag. I mer än 20 år har man försökt utveckla en bredare marknad för små och medelstora företag, men man har aldrig lyckats få den att fungera på ett effektivt sätt. Kommittén föreslår därför att man planerar särskilda åtgärder och bestämmelser som möjliggör ett effektivt och ändamålsenligt genomförande.

3.18 I allmänhet fastställs i direktivet tydligare förvaltningsregler för all handelsverksamhet. Handelsplattformarna bör säkerställa att alla uppgifter i samband med en transaktion ska finnas tillgängliga gratis inom 15 minuter och spridas i realtid till en kostnad som fastställs av kommissionen på grundval av ”rimliga affärsvillkor”. Denna åtgärd utgör ett steg i rätt riktning, mot ökad öppenhet i fråga om prisbildningen.

3.19 Kommittén stöder det förfarande som innebär att alla plattformar måste använda fastställda förmedlare för att föra ut uppgifter om transaktioner. EESK anser dock att bestämmelsen i alltför hög grad förlitar sig på spontant informationsutbyte mellan operatörerna, och föreslår att kommissionen fastställer en särskild punkt om kvaliteten i de uppgifter som utbyts mellan uppgiftslämnarna.

3.20 När det gäller råvaruderivat syftar MiFID II till att förebygga ohämmad spekulation, vilket är ett mål i sig. Kommissionen har för avsikt att uppnå detta mål genom att begränsa det kontraktsbelopp som en investerare kan sluta avtal om under en viss tidsperiod. EESK har redan flera gånger framfört att spekulation inte nödvändigtvis är något ont för finansmarknaden, eftersom den ökar likviditeten och utvecklingen på marknaden. Det krävs förvisso åtgärder för att motverka högspekulativa transaktioner som återverkar på slutpriserna för konsumenterna, men vi rekommenderar samtidigt att åtgärderna är balanserade och noga övervägda så att man undviker negativa effekter på marknaden.

3.21 EESK anser för övrigt att de nya bestämmelserna inte innebär någon särskild samordning mellan Europa och USA, även om kommissionen har eftersträvat harmonisering mellan länderna. Kommittén stöder den harmoniseringsprincip som har följts, men föreslår samtidigt att man uppmärksammar de extra kostnader som aktörer på olika marknader kan drabbas av på grund av skillnader i lagstiftningen, t.ex. vad gäller derivatmarknaderna.

3.22 EESK ställer sig bakom utökningen av tillämpningsområdet för öppenhetsprincipen så att det även omfattar skedet före handeln vad gäller värdepapper och strukturerade produkter. Kommittén föreslår emellertid att man beaktar de avsevärda skillnader som finns mellan aktiemarknaden och andra marknader. Insyn före handel är viktigare för orderbaserade marknader (t.ex. aktiemarknaden), medan insyn efter handel är lämpligare för budbaserade marknader (t.ex. obligationsmarknaden). EESK ser därför gärna att man gör en skillnad mellan marknader när det gäller tillämpningen av principen om insyn före respektive efter handel.

Bryssel den 25 april 2012

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

29.6.2012

Europeiska unionens officiella tidning

C 191/84

Yttrande från Europeiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om upphandling av enheter som är verksamma på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster”

COM(2011) 895 final – 2011/0439 (COD),

”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om offentlig upphandling”

COM(2011) 896 final – 2011/0438 (COD)

och ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om tilldelning av koncessioner”

COM(2011) 897 final – 2011/0437 (COD)

2012/C 191/16

Föredragande: Miguel Ángel CABRA DE LUNA

Den 19 januari 2012 och den 10 februari 2012 beslutade Europaparlamentet respektive rådet att i enlighet med artiklarna 53.1, 62 och 114 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om upphandling av enheter som är verksamma på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster”

COM(2011) 895 final – 2011/0439 (COD).

Den 17 januari 2012 och den 10 februari 2012 beslutade Europaparlamentet respektive rådet att i enlighet med artiklarna 53.1, 62 och 114 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om offentlig upphandling”

COM(2011) 896 final – 2011/0438 (COD).

”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om tilldelning av koncessioner”

COM(2011) 897 final – 2011/0437 (COD).

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 17 april 2012.

Vid sin 480:e plenarsession den 25–26 april 2012 (sammanträdet den 26 april) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 179 röster för, 33 röster emot och 12 nedlagda röster.

1. Sammanfattning och slutsatser

1.1 Översynen av direktiven om offentlig upphandling ingår i ett övergripande program som ska leda till en omfattande modernisering av den offentliga upphandlingen inom unionen. I detta sammanhang avses både offentlig upphandling rent generellt och upphandlingar som görs av enheter som är verksamma på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster. Vidare har man lagt till ett nytt förslag till direktiv om koncessioner, vilka hittills endast delvis har reglerats på unionsnivå.

1.2 Som framgår av resultatet av omröstningen fick EESK:s yttrande INT/570 om ”Grönbok om en modernisering av EU:s politik för offentlig upphandling med sikte på en effektivare europeisk upphandlingsmarknad” i det närmaste ett enhälligt stöd, och i ljuset av detta bör samma principer och synpunkter ligga till grund för föreliggande yttrande. Detta förhindrar dock inte att vi, med detta breda samförstånd som utgångspunkt, i det här yttrandet vidareutvecklar de principer och ståndpunkter som vi har kommit fram till i detta läge när vi har specifika och konkreta lagstiftningsförslag att ta ställning till.

1.3 EESK betonar vikten av att ta hänsyn till Europa 2020-strategins innovativa, miljömässiga och sociala aspekter när det gäller offentlig upphandling.

1.4 Rent konkret anser vi att man måste höja den offentliga upphandlingens kvalitet och främja innovation på detta område, minska onödig byråkrati, inkludera miljömässiga och sociala aspekter (för att främja anställningsskydd och goda arbetsvillkor samt stödja personer med funktionshinder och andra missgynnade grupper) samt uppmuntra användningen av kriteriet ”det ekonomiskt sett mest fördelaktiga anbudet” i stället för kriteriet ”lägsta pris”, som snarare borde vara undantag än regel. Syftet med alla dessa åtgärder är bl.a. att göra den offentliga upphandlingen smartare och mer effektiv, öka professionaliseringen, öka deltagandet av små och medelstora företag (däribland sociala företag), bekämpa favorisering, bedrägeri och korruption samt främja europeiska gränsöverskridande avtal inom offentlig upphandling. Med tanke på behovet av att främja en hållbar utveckling är kommittén positiv till att man tillämpar principen om livscykelkostnader.

1.5 EESK anser att gemensamma förfaranden för offentlig upphandling inom EU kan utgöra en garanti för ökad öppenhet och objektivitet. Förslagen innebär att varje medlemsstat ges en betydande administrativ flexibilitet i fråga om att anpassa förfarandena och instrumenten till landets egna särskilda förhållanden. Alla dessa parametrar kommer tillsammans med kvalitets- och professionalismaspekterna utan tvivel att vara till nytta för medborgarna och allmänintresset.

1.6 Efter en lång debatt om tjänster i allmänhetens intresse kom man fram till att de inte är offentliga kontrakt i egentlig mening, utan att de är tjänster som utförs av myndigheter eller i myndigheters namn. EESK upprepar att myndigheterna har full frihet att själva utföra alla eller några av sina funktioner, eller att lägga ut dem de önskar på entreprenad.

1.7 Med hänsyn till målen om att garantera lika möjligheter för alla och främja social integration vill EESK än en gång uttrycka sitt stöd för tilldelning av kontrakt som är reserverade för skyddade verkstäder för personer med funktionshinder och sociala företag som skapar sysselsättning för andra missgynnade grupper.

1.8 Sekretessbestämmelserna vad avser informationen i företagens anbud bör skärpas.

1.9 De tekniska specifikationerna bör vid behov breddas till att omfatta produktions- och processegenskaper. Detta skulle medföra att de upphandlande myndigheterna på ett lättare och tydligare sätt kan göra viktiga val i syfte att främja hållbarhetsmålen, inklusive en hållbar miljö, och att genomdriva kollektivavtal, arbetsregler, arbetsvillkor och lika lön för lika arbete.

1.10 Vad gäller de tekniska specifikationerna anser EESK vidare att det är mycket positivt att man kräver att dessa ska utformas på ett sätt som, utom i vederbörligen motiverade fall, tar hänsyn till kriterier avseende tillgänglighet för funktionshindrade eller formgivning med tanke på samtliga användares behov.

1.11 När det gäller skäl till uteslutning enligt artikel 55.3 i förslaget till direktiv om offentlig upphandling är det positivt att de upphandlande enheterna får besluta om att utesluta anbudsgivare som inte uppfyller de skyldigheter som unionen har fastställt på det social- och arbetsrättsliga området, i miljölagstiftningen eller i de internationella sociala och miljörelaterade bestämmelser som anges i bilaga XI. Givetvis bör det uttryckligen anges att man ska utesluta de anbudsgivare som inte uppfyller kraven i den enskilda medlemsstatens nationella lagstiftning på det sociala och arbetsrättsliga området, miljölagstiftningen samt de kollektivavtal som gäller på den plats där arbetet utförs, tjänsten tillhandahålls eller leveransen sker. Enligt EESK:s åsikt bör det vara obligatoriskt att utesluta anbudsgivare av ovan angivna skäl.

1.12 Som påpekades redan i EESK:s tidigare yttrande (INT/570) borde man i artikel 57 i förslaget till direktiv om offentlig upphandling uttryckligen ställa ett krav på en egencertifiering från anbudsgivaren, som visar att den gällande lagstiftningen i varje stat följs vad gäller funktionshindrade personers integrering på arbetsmarknaden, exempelvis skyldigheten att rekrytera en viss andel funktionshindrade personer, i de länder där en sådan lagstadgad skyldighet finns. Detta är naturligtvis inte nödvändigt i de länder där det inte föreligger någon sådan skyldighet.

1.13 Såsom påpekades i yttrandet INT/570 är ILO-konvention C94 om arbetsklausuler (offentlig upphandling) från 1949 i dag bindande i 10 EU-medlemsstater, medan den i andra EU-länder – däribland Irland – tillämpas frivilligt vid offentlig upphandling. EESK noterar principerna i konventionen och föreslår att medlemsstaterna uppmuntras att ratificera konventionen och att tillämpa dess principer.

1.14 EESK anser att man i direktivet fortfarande fokuserar alltför mycket på urvalskriteriet ”lägsta pris” eller ”lägsta kostnad”, som används i alltför stor utsträckning. En överdriven användning av detta kriterium hämmar innovation och strävan efter högre kvalitet och en bättre balans mellan kvalitet och pris, vilket krävs enligt Europa 2020-strategin, och leder inte nödvändigtvis till högre värde. Kriteriet ”lägsta pris” bör därför endast utgöra ett undantag från regeln.

1.15 EESK anser att underentreprenadsbestämmelserna bör förstärkas. Flera nivåer av underleverantörer kan skapa svårigheter i samband med tillämpningen av kollektivavtal, arbetsvillkor samt förfaranden för hälsa och säkerhet. De offentliga myndigheterna bör ges större möjlighet att påverka avtalen för att uppnå kvalitetsmässiga, sociala och miljömässiga mål. Detaljer kring anlitandet av underleverantörer bör anges innan kontraktet tilldelas, och den offentliga myndigheten bör specificera ansvaret och skyldigheterna för att möjliggöra effektiv övervakning och kontroll av avtalet. De offentliga myndigheterna bör ha tillgång till mekanismer för att granska och refusera underleverantörer när det finns betänkligheter.

1.16 Kommittén är positiv till att bevara skillnaden mellan A- och B-tjänster på villkor att rättssäkerheten bibehålls, och anser också att man bör behålla möjligheten att utvidga gränsöverskridande avtal om B-tjänster. Redan i yttrande INT/570 rekommenderade EESK att kommissionen genomför en regelbunden översyn av förteckningen över B-tjänster för att undersöka om vissa av dessa med fördel skulle kunna övergå till A-tjänster. I alla händelser är kommittén bekymrad över att de olika offentliga tjänstekontrakt som tidigare fanns med i förteckningen över B-tjänster och som nu har strukits i bilaga XVI respektive XVII i förslagen till direktiv. I dessa bilagor anges vilka tjänster som ska omfattas av det förfarande som fastställs i artiklarna 74–76 respektive 84–86 i de båda förslagen till direktiv. Däremot anser EESK att hänvisningen till tjänster i samband med religionsutövande och tjänster avseende intressebevakning inom arbetstagarorganisationer, som för närvarande omnämns i bilaga XVI respektive XVII i förslagen till direktiv, bör strykas.

1.17 Kommittén noterar att det fortfarande råder avsevärda tvivel om huruvida det behövs ett EU-direktiv om tilldelning av koncessioner och erinrar om Europaparlamentets resolution av den 25 oktober 2011 om modernisering av offentlig upphandling (2011/2048(INI)), där man framhåller att ”förslag till rättsakter som rör tjänstekoncessioner är motiverade endast om deras syfte är att avhjälpa snedvridningar av den inre marknadens funktion” och att ”inga sådana snedvridningar har identifierats hittills”. Enligt EESK:s mening krävs det ytterligare en fullständig konsekvensbedömning innan dessa förslag kan gå vidare.

1.18 Tjänster av allmänt ekonomiskt intresse omfattas ofta av särskilda EU-bestämmelser och nationella regleringar som syftar till att trygga tillgång, kostnadsnivå och kvalitet, likabehandling, allmän tillgång samt användarnas säkerhet och rättigheter. Förslaget bör beakta och säkerställa dessa bestämmelser. I linje med protokollet om tjänster av allmänt intresse, som bifogas Lissabonfördraget, får de nationella, regionala och lokala myndigheterna behålla stor frihet när det gäller att besluta om hur dessa tjänster ska organiseras, tillhandahållas och vara beskaffade för att kunna uppnå målen med avseende på allmänt intresse.

1.19 De offentliga myndigheterna kan med rätta välja att genomföra offentliga kontrakt in house (egna resurser) eller att samarbeta med andra offentliga myndigheter i enlighet med EU:s fördrag, EU-domstolens rättspraxis och principerna om öppenhet.

1.20 EESK förespråkar inrättandet av nationella tillsynsmekanismer i medlemsstaterna som ska ansvara för genomförande och övervakning av offentlig upphandling.

2. Översikt över Europeiska kommissionens förslag

2.1 Offentliga myndigheter spenderar varje år ungefär 18 % av BNP på varor, tjänster och bygg- och anläggningsarbeten. I dessa tider av budgetrestriktioner bör politiken för offentlig upphandling garantera att medlen används optimalt för att främja tillväxten och sysselsättningen, så att de därmed bidrar till att Europa 2020-strategins mål uppnås.

2.2 De nu gällande upphandlingsdirektiven är resultatet av en lång utveckling som inleddes 1971 med antagandet av direktiv 71/305/EEG (1). En omfattande ekonomisk utvärdering har visat att målen för direktiven om offentlig upphandling har uppnåtts i betydande utsträckning. Det krävs dock fortfarande stora framsteg för att målen om social och miljömässig hållbarhet ska kunna uppnås. Dessa mål har utan tvivel lett till större öppenhet, ökad konkurrens och lägre priser, men man bör också fokusera på sysselsättningen och löne- och arbetsvillkoren för att se till att detta inte inverkar negativt på Europa 2020-strategins mål om tillväxt och nya arbetstillfällen eller de övergripande sociala och miljömässiga krav som fastställs i Lissabonfördraget.

2.3 När det gäller detta område vill EESK också uppmärksamma möjligheten att analysera den vikt eller betydelse som ekonomiskt beroende egenföretagare kan ha (2).

2.4 De berörda parterna har efterlyst en översyn av direktiven om offentlig upphandling för att förenkla bestämmelserna, öka deras effektivitet och ändamålsenlighet samt göra dem bättre anpassade till den föränderliga politiska, sociala och ekonomiska situationen.

2.5 Översynen av direktiven om offentlig upphandling ingår i ett övergripande program som ska leda till en omfattande modernisering av den offentliga upphandlingen inom unionen. I detta sammanhang avses både offentlig upphandling rent generellt och upphandlingar som görs av enheter som är verksamma på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster. Reformen av lagstiftningen om offentlig upphandling är en av de tolv prioriterade åtgärderna i kommissionens meddelande ”Inremarknadsakten – Tolv åtgärder för att stimulera tillväxten och stärka förtroendet för inre marknaden”, som antogs i april 2011.

2.6 Vidare har man lagt till ett nytt förslag till direktiv om koncessioner, vilka hittills endast delvis har reglerats på unionsnivå. Ett flertal olika organisationer (både arbetsgivarorganisationer och fackliga organisationer), politiska aktörer och offentliga myndigheter har dock redan ställt sig klart negativa till detta förslag, eftersom de betvivlar att det kommer att leda till större rättslig säkerhet och att det tar tillräcklig hänsyn till de offentliga myndigheternas befogenhet att fatta beslut på basis av de rättigheter som de tillerkänns i EU:s fördrag.

2.7 När det gäller såväl offentlig upphandling som koncessioner vill Europeiska ekonomiska och sociala kommittén generellt sett betona att den välkomnar att kommissionen har beaktat de sociala tjänsternas särskilda karaktär och föreslår ett förenklat förfarande. Kommittén beklagar dock att det fortfarande saknas en tydlig gränsdragning mellan ”upphandlingar” och ”koncessioner” och andra former av tillhandahållande av offentliga och inte minst sociala tjänster. EESK föreslår därför att man i båda direktiven för in följande ändring: ”De förfaranden i medlemsstaterna som tillämpar principen att rätt att tillhandahålla tjänster beviljas alla tjänsteleverantörer som uppfyller de i förväg fastställda rättsliga villkoren, oavsett deras juridiska form och i enlighet med principerna om öppenhet och icke-diskriminering, inte ska betraktas som tjänstekoncessioner eller offentliga upphandlingar.”

3. EESK:s yttrande INT/570: ”Med sikte på en effektivare europeisk upphandlingsmarknad”

3.1 Den 27 januari 2011 beslutade Europeiska kommissionen att i enlighet med artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Grönbok om en modernisering av EU:s politik för offentlig upphandling med sikte på en effektivare europeisk upphandlingsmarknad” (COM(2011) 15 final).

3.2 Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 23 juni 2011.

3.3 Vid plenarsessionen den 13 juli 2011 antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén yttrande INT/570 om grönboken med 164 röster för, 1 röst emot och 4 nedlagda röster.

3.4 Som framgår av resultatet av omröstningen stöddes yttrandet i det närmaste av alla, och således bör samma principer och synpunkter ligga till grund för det nya yttrande som kommittén har ombetts att utarbeta, dels eftersom omständigheterna inte har utvecklats på ett sätt som motiverar att de ändras, dels eftersom man bör upprätthålla den enighet och vilja att samarbeta för det gemensamma bästa som ledde till att hela Europeiska ekonomiska och sociala kommittén kom överens om det föregående yttrandet. Detta förhindrar dock inte att vi, med detta breda samförstånd som utgångspunkt, vidareutvecklar de principer och ståndpunkter som vi har kommit fram till i detta läge när vi har specifika och konkreta lagstiftningsförslag att ta ställning till.

3.5 Redan i det nämnda yttrandet (INT/570) välkomnade EESK den debatt som kommissionen hade inlett i sin grönbok med sikte på att modernisera EU:s politik för offentlig upphandling för att göra den mer effektiv på en inre marknad som fungerar bättre och som är mer innovativ, miljövänlig och social.

3.6 I yttrandet betonade man bl.a. att man måste höja den offentliga upphandlingens kvalitet och främja innovation på detta område, minska onödig byråkrati, inkludera miljömässiga och sociala aspekter (för att främja anställningsskydd och goda arbetsvillkor samt stödja personer med funktionshinder och andra missgynnade grupper) samt uppmuntra användningen av kriteriet ”det ekonomiskt sett mest fördelaktiga anbudet” i stället för kriteriet ”lägsta pris”. Syftet med alla dessa åtgärder är att göra den offentliga upphandlingen smartare och mer effektiv, öka professionaliseringen, öka deltagandet av små och medelstora företag, däribland sociala företag, bekämpa favorisering, bedrägeri och korruption samt främja europeiska gränsöverskridande avtal inom offentlig upphandling.

4. Förslag till direktiv om offentlig upphandling (COM(2011) 896 final) och förslag till direktiv om upphandling av enheter som är verksamma på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster (COM(2011) 895 final))

4.1 Syftet med den föreslagna reformen är att på ett genomgripande sätt modernisera de befintliga verktygen och instrumenten för att på ett bättre sätt anpassa dem till den politiska, sociala och ekonomiska utvecklingen. Mot bakgrund av detta har man ansett det vara nödvändigt att, på basis av EU:s fördrag, utarbeta två separata direktiv: ett om offentlig upphandling och ett om upphandling av enheter som är verksamma på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster.

4.2 Den reform som föreslås av kommissionen har två mål som kompletterar varandra:

—

Att öka effektiviteten i offentliga utgifter för att säkra bästa möjliga upphandlingsresultat när det gäller att få valuta för pengarna. Detta innebär framför allt att förenkla de nuvarande reglerna för offentlig upphandling. Rationaliserade och mer effektiva förfaranden är till fördel för alla ekonomiska aktörer och gör det lättare för små och medelstora företag och anbudsgivare från andra länder att delta.

—

Att ge upphandlare bättre möjligheter att använda offentlig upphandling till stöd för gemensamma samhälleliga mål, såsom skyddet av miljön, högre resurs- och energieffektivitet, kampen mot klimatförändringar, främjande av innovation, sysselsättning och social integration samt säkerställande av bästa tänkbara villkor för tillhandahållande av sociala tjänster av hög kvalitet.

4.3 EESK anser att gemensamma förfaranden för offentlig upphandling inom EU kan utgöra en garanti för ökad öppenhet och objektivitet, och därmed förebygga favorisering vid tilldelning av kontrakt. Förslagen innebär att varje medlemsstat ges en betydande administrativ flexibilitet i fråga om att anpassa förfarandena och instrumenten till landets egna särskilda förhållanden. Alla dessa parametrar kommer tillsammans med kvalitets- och professionalismaspekterna utan tvivel att komma medborgarna och allmänintresset till godo.

4.4 Det framgår inte klart vad som avses med begreppet offentligrättsligt organ. Man måste ytterligare förtydliga begreppet offentligt organ, som förekommer i artikel 2 i de båda förslagen till direktiv (om offentlig upphandling respektive upphandling av enheter som är verksamma på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster).

4.5 EESK anser att tröskelvärdena för genomförandet av de två direktiven, som fastställs i artiklarna 4 och 12 i de båda förslagen, är korrekta.

4.6 Efter en lång debatt om tjänster i allmänhetens intresse kom man fram till att de inte är offentliga kontrakt i egentlig mening, utan att de är tjänster som utförs av myndigheter eller i myndigheters namn. EESK upprepar att myndigheterna har full frihet att själva utföra alla eller några av sina funktioner, eller att lägga ut dem de önskar på entreprenad. Man måste också ta hänsyn till de system i medlemsstaterna som respekterar principerna om likabehandling, icke-diskriminering och öppenhet, som fastställs i EU:s primärrätt och ligger till grund för en generell rätt att tillgå tillhandahållandet av tjänster. Tjänsterna i allmänhetens intresse (3) i sig omfattas därmed i princip inte av direktivet, men all outsourcing eller upphandling av myndigheten eller på myndighetens vägnar i samband med dem skulle omfattas av direktivet.

I EUF-fördragets artikel 14 och protokoll nr 26 om tjänster av allmänt intresse erkänns de offentliga tjänsternas särart och betydelse, och de nationella, regionala och lokala myndigheternas stora handlingsutrymme när det gäller att besluta om hur dessa tjänster ska tillhandahållas, beställas och organiseras. Detta omfattar tillhandahållande av tjänster som sker internt eller inom ramen för offentlig-offentliga partnerskap. Det är ytterst viktigt att garantera en hög nivå av kvalitet, säkerhet, överkomlighet, likabehandling samt främjande av allmän tillgång och användarrättigheter. Dessa principer bör beaktas i alla förslag till direktiv på området offentlig upphandling.

4.7 Direktiven bör inte innehålla bestämmelser om vad en upphandlande myndighet bör eller inte bör köpa in eller lägga ut på entreprenad, utan endast fastställa de förfaranden som ska följas vid inköp eller utläggning på entreprenad. Enligt EESK får denna handlingsfrihet inte begränsas. Upphandlingar måste i alla händelser genomföras på ett öppet och proportionerligt sätt som inte lämnar utrymme för missbruk eller bedrägerier.

4.8 De offentliga myndigheterna kan med rätta välja att genomföra offentliga kontrakt in house (egna resurser) eller att samarbeta med andra offentliga myndigheter i enlighet med EU:s fördrag, EU-domstolens rättspraxis och principerna om öppenhet.

4.9 De allmänna bestämmelserna om ekonomiska aktörer i artiklarna 16 respektive 30 i de båda förslagen till direktiv är korrekta i den mån som de främjar deltagande från de små och medelstora företagens sida, och dessa måste i alla händelser respektera de sociala och miljörelaterade standarderna.

4.10 Med hänsyn till målen om att garantera lika möjligheter för alla och främja social integration vill EESK, såsom betonades i yttrande INT/570, än en gång uttrycka sitt stöd för tilldelning av kontrakt som är reserverade för skyddade verkstäder för personer med funktionshinder. Kommittén noterar att man i artiklarna 17 respektive 31 i förslagen till direktiv har utökat tillämpningsområdet för skäl 28 och artikel 19 i direktiv 2004/18/EG i syfte att nu även inkludera missgynnade personer. I ljuset av detta föreslår EESK att man i förslagen till direktiv gör följande åtskillnad mellan dessa två aspekter: ”Medlemsstaterna får reservera deltagandet i upphandlingsförfaranden för:

skyddade verkstäder eller föreskriva att kontrakten ska fullgöras inom ramen för program för skyddad anställning, förutsatt att en majoritet av de berörda arbetstagarna är personer med funktionshinder som på grund av funktionshindrens karaktär eller grad inte kan utöva yrkesverksamhet under normala omständigheter eller har svårt att hitta arbete på den ordinarie arbetsmarknaden.

sociala företag eller program vars främsta syfte är social och yrkesmässig integration av missgynnade arbetstagare, förutsatt att över 30 % av de anställda hos de ekonomiska aktörerna eller inom programmen är missgynnade arbetstagare. Meddelandet om upphandling ska innehålla en hänvisning till denna bestämmelse.”

EESK anser vidare att man i förslagen till direktiv uttryckligen bör fastställa att en viss andel eller ett visst antal sådana avtal ska tilldelas i de medlemsstater där det är motiverat, t.ex. om där finns ett stort antal funktionshindrade personer som har arbetsförmåga men ändå är inaktiva.

4.11 EESK anser under alla omständigheter att man i förslagen borde nämna möjligheten att reservera kontrakt för skyddade verkstäder och ekonomiska aktörer vars främsta mål är att främja funktionshindrade eller missgynnade arbetstagares integration i samhället och arbetslivet och som ”huvudsakligen bör stödjas av de enheter utan vinstintresse som engagerar sig i dessa”, vilket i än högre grad skulle motivera att de på detta sätt ges en förmånlig och privilegierad tillgång till stöd från myndigheterna.

4.12 Sekretessbestämmelserna beträffande informationen i företagens anbud bör skärpas i artiklarna 18 respektive 32 i de båda förslagen, framför allt i de fall då förfarandet för konkurrenspräglad dialog tillämpas. Kommittén anser att det är ytterst viktigt att de upphandlande myndigheterna inte sprider vidare den sekretessbelagda information som de ekonomiska aktörerna förser dem med, men de bör inte heller sprida vidare övrig information som de förses med om det inte föreligger särskilda skäl för att göra detta. På samma sätt bör de upphandlande myndigheterna inte heller använda denna information från de ekonomiska aktörerna i andra konkurrenspräglade förfaranden.

4.13 Reglerna för förhandlade förfaranden i artikel 27 i förslaget till direktiv om offentlig upphandling är oklara, och det finns en risk att denna typ av förhandlingar används som täckmantel för annan oönskad praxis. Mot bakgrund av detta vore det bättre att stryka detta förfarande i direktivförslaget eller, om detta visar sig omöjligt, att åtminstone fastställa tydliga kriterier för en restriktiv användning av detta förfarande i syfte att förebygga alla former av missbruk av denna användning.

4.14 Vid alla upphandlingsförfaranden, och i synnerhet när man använder förfarandet för konkurrenspräglad dialog, måste man skydda anbudsgivarnas immateriella äganderätt.

4.15 Förfarandet för konkurrenspräglad dialog, som regleras i artikel 28 i förslaget till direktiv om offentlig upphandling, brukar vara komplext och tidskrävande. Därför borde användningen av detta förfarande inskränkas ytterligare så att det endast används i de fall då det verkligen anses motiverat, dvs. vid särskilt komplicerade kontrakt och när den upphandlande myndigheten anser att användningen av öppna eller selektiva förfaranden inte medger tilldelning av kontrakt, såsom anges i artikel 29 i nuvarande direktiv 2004/18/EG. Man skulle också kunna se över möjligheten att begränsa tidsfristen för kontraktstilldelning genom att införa en högsta gräns för hur lång tid denna process får ta.

4.16 EESK anser att innovationspartnerskapsförfarandet regleras på ett lämpligt sätt i artikel 29 respektive 43 i de båda förslagen till direktiv, eftersom en alltför strikt reglering skulle hindra dess användning. Av samma anledning bör detta förfarande vara flexibelt vad gäller bestämmelserna om statligt stöd.

4.17 Användningen av ramavtal (artikel 31 respektive 45 i de båda förslagen till direktiv) får inte leda till oskäliga prissänkningar som kan inverka negativt på entreprenadarbetenas, produkternas och tjänsternas kvalitet. En lämplig reglering av ramavtalen skulle också kunna bidra till att man tar större hänsyn till målen om hållbarhet och bättre kvalitet på basis av bestämmelser som tryggar investeringssäkerheten.

4.18 I bestämmelserna om elektroniska auktioner i artiklarna 33 respektive 47 i förslagen ges kriteriet ”lägsta pris” alldeles för stor betydelse. En omfattande användning av detta kriterium går stick i stäv med EESK:s förslag på detta område i såväl föreliggande yttrande som det föregående yttrandet INT/570. Kriteriet kan också leda till att europeiska företag hamnar i ett avsevärt underläge i förhållande till konkurrenter från tredjeländer där kostnaderna är mycket lägre. Mot bakgrund av detta anser EESK att metoden bör tillämpas med tillbörlig varsamhet.

4.19 Såsom påpekades redan i yttrandet INT/570 bör de tekniska specifikationerna vid behov breddas till att omfatta produktions- och processegenskaper. Detta skulle medföra att de upphandlande myndigheterna på ett lättare och tydligare sätt kan göra viktiga val i syfte att främja hållbarhetsmålen, inklusive en hållbar miljö, och att genomdriva kollektivavtal, arbetsregler, arbetsvillkor och lika lön för lika arbete. Grön elektricitet är ett tydligt exempel på hur och varför produktionsegenskaper bör inkluderas i de tekniska specifikationerna och inte hänföras enbart till genomförandevillkoren (se domstolens dom av den 4 december 2003 i målet C-448/01, EVN AG och Wienstrom GmbH mot Republiken Österrike, rättsfallssamling 2003 s. I-145279).

4.20 Vidare anser EESK vidare att det är mycket positivt att man i artikel 40.1 respektive 54.1 i de båda förslagen till direktiv kräver att de tekniska specifikationerna ska utformas på ett sätt som, utom i vederbörligen motiverade fall, tar hänsyn till kriterier avseende tillgänglighet för funktionshindrade eller formgivning med tanke på samtliga användares behov. Uttrycket ”utom i vederbörligen motiverade fall” ersätter uttrycket ”då det är möjligt”, som användes i direktiv 2004/18/EG. EESK anser att detta är en lämplig ändring och tolkar det som att man i högre grad vill göra det bindande att ta hänsyn till kriterierna om tillgänglighet och formgivning med tanke på samtliga användares behov vid utformningen av de tekniska specifikationerna. För att på ett tydligt sätt stärka denna bindande karaktär anser EESK emellertid att man måste fastställa att detta endast gäller i undantagsfall, oavsett om de är motiverade. Vi föreslår därför att man i artikel 40 respektive 54 i förslagen till direktiv ska använda uttrycket ”utom undantagsvis i vederbörligen motiverade fall”.

4.21 När det gäller de märken som behandlas i artikel 41 respektive 55 och i skäl 28 respektive 36 i de båda förslagen till direktiv är bestämmelserna inte helt konsekventa, eftersom man i skälen 28 respektive 36 talar om ”upphandlande enheter som vill köpa byggentreprenader, varor eller tjänster med särskilda miljömässiga, sociala eller andra egenskaper (…)”, men samtidigt endast nämner miljöorganisationer bland de berörda parterna. Följaktligen omnämns inte sociala organisationer, och detta är något som man bör rätta till. Man bör också lägga till ett omnämnande av sociala organisationer i texten i artiklarna 41.1 c respektive 55.1 c, där de inte heller omnämns i nuläget.

4.22 Man skulle kunna lägga till ett nytt stycke i artiklarna 41 respektive 55 i förslagen till direktiv, där man med hänsyn till märkenas särdrag och det syfte man vill uppnå med regleringen av dem anger att ”upphandlande myndigheter kan kräva att det ska finnas – eller se positivt på förekomsten av – märken som intygar att man har beaktat tvärgående tilldelningskriterier av social eller miljömässig karaktär, även om dessa inte har en direkt koppling till föremålet för kontraktet”.

4.23 Vad beträffar de varianter som omfattas av artikel 43 respektive 58 i de båda förslagen anser EESK att i stället för att det endast ska vara tillåtet att lämna alternativ i anbuden då detta uttryckligen anges bör det alltid vara tillåtet att lämna alternativ, utom då detta uttryckligen är förbjudet. Detta skulle leda till ett ökat främjande och förbättring av anbudsförfarandena.

4.24 Som kommittén framhöll i yttrandet INT/570 är vi positiva till att skapa lika villkor inom offentlig upphandling så att små och medelstora företag kan ”säkra en ’rättvis andel’ av offentliga avtal”, men vi ställer oss inte positiva till åtgärder som innebär positiv särbehandling av små och medelstora företag, bland annat därför att det kan leda till artificiella konstruktioner och därmed till eventuell korruption. Däremot är vi positiva till en eventuell uppdelning av avtalen i olika delkontrakt i enlighet med artikel 44 respektive 59 i de båda förslagen, eftersom det kommer att göra de små och medelstora företagens möjligheter tydligare och därigenom mer tillgängliga.

4.25 Man bör dock införa tydliga bestämmelser när det gäller uppdelning av avtal i olika delar för att garantera att anbudsgivarna till olika avtalsdelarna respekterar de sociala och miljömässiga normerna och för att förhindra illojal konkurrens mellan företagen. Enligt kommittén är kravet att de upphandlande myndigheterna ska motivera sitt beslut att inte dela upp kontrakten i delar opraktiskt, och det överensstämmer inte heller med målet att förenkla de olika förfarandena för offentlig upphandling. Kommittén anser även att bestämmelsen om begränsningen av det antal delkontrakt som kan erbjudas eller tilldelas är onödigt komplicerad, och att det vore bättre att utelämna den i förslaget.

4.26 När det gäller skäl till uteslutning i enlighet med artikel 55.3 i förslaget till direktiv om offentlig upphandling är det positivt att de upphandlande enheterna får besluta om att utesluta anbudsgivare som inte uppfyller de skyldigheter som unionen har fastställt på det social- och arbetsrättsliga området, i miljölagstiftningen eller i de internationella sociala och miljörelaterade bestämmelser som anges i bilaga XI. Givetvis bör det uttryckligen anges att man ska utesluta de anbudsgivare som inte uppfyller kraven i den enskilda medlemsstatens nationella lagstiftning på det sociala och arbetsrättsliga området, miljölagstiftningen samt de kollektivavtal som gäller på den plats där arbetet utförs, tjänsten tillhandahålls eller leveransen sker. Enligt EESK:s åsikt bör det vara obligatoriskt att utesluta anbudsgivare av ovan angivna skäl.

4.27 Dessa krav, vars bristande efterlevnad kan leda till uteslutning, kan annars komma att inskränka sig till ett par alltför generella och diffusa parametrar, i likhet med dem som fastställs i bestämmelserna i bilaga XI i förslaget till direktiv, eller i den nuvarande EU-lagstiftningen.

4.28 Som EESK påpekade redan i yttrandet INT/570 är ILO-konvention C94 om arbetsklausuler (offentlig upphandling) från 1949 i dag bindande i 10 EU-medlemsstater, medan den i andra EU-länder – däribland Irland – tillämpas frivilligt vid offentlig upphandling. EESK noterar principerna i konventionen och föreslår att medlemsstaterna uppmuntras att ratificera konventionen och att tillämpa dess principer.

4.29 För att kunna kartlägga uppfyllandet av de sociala och miljömässiga åtagandena borde artikel 57.1 i förslaget till direktiv om offentlig upphandling innehålla ett krav på en certifiering som visar att de berörda parterna uppfyller de sociala och miljömässiga åtagandena och som skulle utgöra ett preliminärt intyg på att dessa åtaganden har uppfyllts. Syftet med detta skulle vara att göra det lättare för företagen (och, mer konkret, de små och medelstora företagen) att uppfylla dessa krav utan att öka deras administrativa börda.

4.30 Vi påpekade redan i yttrandet (INT/570) att det är nödvändigt att i artikel 57 i förslaget till offentlig upphandling uttryckligen kräva en försäkran från anbudsgivaren, som ”visar att den gällande lagstiftningen i varje stat följs vad gäller funktionshindrade personers integrering på arbetsmarknaden, exempelvis skyldigheten att rekrytera en viss andel funktionshindrade personer, i de länder där en sådan lagstadgad skyldighet finns”. Detta är naturligtvis inte nödvändigt i de länder där det inte föreligger någon sådan skyldighet.

4.31 I det yttrandet framhöll vi också att det skulle gå tvärt emot de europeiska och nationella regelverken om de offentliga myndigheterna ingick avtal med enheter som inte följer gällande lagstiftning. Dessutom skulle det innebära att de företag som uppfyller detta rättsliga krav utsätts för en diskriminerade och orättvis behandling, och att de som inte respekterar det ges en godtycklig fördel. Detta skulle kunna leda till en snedvridning av konkurrensen mellan de företag som bryter mot reglerna och de företag som följer dem.

4.32 Kommittén ställer sig positiv till att urvalskriterierna för det ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet fortfarande är kopplade till föremålet för upphandlingen, även om denna koppling bör bli något flexiblare för att de sociala och miljömässiga kriterier som anges i Europa 2020-strategin, liksom åtagandena när det gäller en mer omfattande hållbar tillväxt, ska kunna införlivas på ett mer effektivt sätt.

4.33 Vi anser att man i de båda förslagen till direktiv (artiklarna 66 respektive 76) fortfarande fokuserar alltför mycket på urvalskriteriet ”lägsta pris” eller ”lägsta kostnad”, som används i alltför stor utsträckning. Vi påpekade redan i vårt föregående yttrande att en överdriven användning av detta kriterium hämmar innovation och strävan mot bättre kvalitet och mer valuta för pengarna i enlighet med Europa 2020-strategins krav, och att det inte nödvändigtvis leder till en värdeökning. Kriteriet ”lägsta pris” bör därför endast utgöra ett undantag från regeln.

4.34 Mot bakgrund av detta bör man oftare använda kriteriet ”det ekonomiskt sett mest fördelaktiga anbudet” i syfte att utvärdera det ur ett hållbarhetsperspektiv mest fördelaktiga anbudet, ur såväl ekonomisk som miljömässig och social synvinkel. På så sätt kan tilldelningskriterierna också beakta dessa aspekter på ett bredare, innovativt och icke-restriktivt sätt, genom att det blir mer allmänt accepterat att de är kopplade till föremålet för upphandlingen och att de vägs samman med övriga kriterier.

4.35 Rent konkret innebär detta att de kriterier med koppling till föremålet för upphandlingen som kan användas för att fastställa det ekonomiskt sett mest fördelaktiga anbudet uttryckligen (artiklarna 66.2 respektive 76.2 i de båda förslagen) bör inbegripa ”de aspekter av arbetslagstiftningen som, vad avser de personer som ansvarar för att fullgöra kontraktet, har till syfte att skydda arbetstagarnas hälsa eller att främja utsatta eller funktionshindrade personers integrering i samhället”. Detta framhålls i skälen i direktivet (skäl 41 respektive 47), men tas inte upp i textdelen.

4.36 Konceptet livscykelkostnad för produkter, tjänster och byggentreprenader i direktivet är också lämpligt. I vilket fall som helst bör de livscykelkostnader som definieras i artiklarna 67 respektive 77 i förslagen även omfatta de därmed förknippade sociala kostnaderna. Beräkningsmetoden för livscykelkostnad ska tillhandahållas av den upphandlande myndigheten. Metoden ska vara anpassad till små och medelstora företag.

4.37 De upphandlande myndigheterna bör vara särskilt uppmärksamma på anbud som förefaller onormalt låga med hänsyn till den aktuella entreprenaden, varan eller tjänsten. Dessa anbud bör granskas ingående. EESK har redan påpekat att det bör finnas ett krav på att de upphandlande myndigheterna ska begära en förklaring till det fastställda priset om ett anbud är mycket lägre än de övriga. Om anbudsgivaren inte kan ge en tillfredsställande förklaring bör den upphandlande myndigheten ha rätt att avslå anbudet. Kommittén ställer sig positiv till att den upphandlande enheten, i enlighet med artiklarna 69.4 respektive 79.4 i förslagen, ska förkasta anbudet när det inte uppfyller de skyldigheter som har fastställts på det social- och arbetsrättsliga området och i miljölagstiftningen, men vi anser att man inte bör begränsa sig till EU:s lagstiftning eller förteckningen i bilaga XI respektive XIV i förslagen utan även ta hänsyn till nationell lagstiftning på detta område.

4.38 EESK anser att underentreprenadsbestämmelserna bör förstärkas. Flera nivåer av underleverantörer kan skapa svårigheter i samband med tillämpningen av kollektivavtal, arbetsvillkor samt förfaranden för hälsa och säkerhet. De offentliga myndigheterna bör ges större möjlighet att påverka avtalen för att uppnå kvalitetsmässiga, sociala och miljömässiga mål. Detaljer kring anlitandet av underleverantörer bör anges innan kontraktet tilldelas, och den offentliga myndigheten bör specificera ansvaret och skyldigheterna för att möjliggöra effektiv övervakning och kontroll av avtalet. De offentliga myndigheterna bör ha tillgång till mekanismer för att granska och refusera underleverantörer då de har betänkligheter. Man måste gå försiktigt till väga när det gäller underentreprenadsbestämmelserna, eftersom möjligheten att upphandlande myndigheter överför betalningar direkt till underleverantörer ökar antalet problem mellan företagen och med de upphandlande myndigheterna.

4.39 Kommittén är positiv till att bevara skillnaden mellan A- och B-tjänster på villkor att rättssäkerheten bibehålls, och anser också att man bör behålla möjligheten att utvidga gränsöverskridande avtal om B-tjänster. Redan i yttrandet INT/570 rekommenderade EESK att kommissionen genomför en regelbunden översyn av förteckningen över B-tjänster för att undersöka om vissa av dessa med fördel skulle kunna övergå till A-tjänster. I alla händelser är kommittén bekymrad över att de olika offentliga tjänstekontrakt som tidigare fanns med i förteckningen över B-tjänster och som nu har strukits i bilaga XVI respektive XVII i förslagen till direktiv. I dessa bilagor anges vilka tjänster som ska omfattas av det förfarande som fastställs i artiklarna 74–76 och 84–86 i båda förslagen till direktiv.

4.40 Man bör däremot stryka hänvisningarna till tjänster i samband med religionsutövande och tjänster avseende intressebevakning inom arbetstagarorganisationer, som för närvarande omnämns i bilaga XVI respektive XVII i förslagen till direktiv.

4.41 Oberoende av detta välkomnar kommittén tillämpningen av ett förenklat förfarande för sociala tjänster och andra särskilda tjänster, höjningen av tröskelvärdena och att man ger medlemsstaterna större frihet vad gäller införandet av tillhörande förfaranden, eftersom det i första hand är i fråga om tjänster till privatpersoner som man med hjälp av de tillämpliga processrättsliga bestämmelserna bör försöka skapa jämvikt mellan primärrättens konkurrensprinciper och sociallagstiftningens krav.

4.42 Vad gäller direktivets bestämmelser på styrningsområdet anser EESK att man tar upp för många åtgärder som är svåra att tillämpa i praktiken, vilket kan leda till att de goda avsikterna inte får någon praktisk verkan.

4.43 När det gäller den offentliga tillsyn som avses i artiklarna 84 respektive 93 i de båda förslagen och den därmed sammanhängande årliga rapporten, är det viktigt att denna rapport omfattar en årlig jämförelse mellan de priser som angetts och den verkliga kostnaden för de kontrakt som redan fullgjorts, samt en indikation beträffande utländska leverantörers etablering inom EU med avseende på de offentliga myndigheternas årliga upphandling.

4.44 Kommittén är bekymrad över att kommissionen har strukit artikel 27 i det nuvarande direktivet med bestämmelser om anställningsskydd, arbetsvillkor och miljöskydd. Artiklarna 87 respektive 96 i de båda förslagen innehåller en bestämmelse som behandlar denna fråga, men innehållet har urvattnats. Den nuvarande artikel 27 bör återinföras i sin helhet, och den bör även tillämpas på underleverantörer och på hela leverantörskedjan.

5. Förslaget till direktiv om tilldelning av koncessioner, COM(2011) 897 final

5.1 Förslaget till direktiv om tilldelning av koncessioner reglerar partnerskapsavtal mellan en i allmänhet offentlig enhet och ett oftast privat företag, där företaget tar på sig verksamhetsrisken för underhåll och utbyggnad av infrastruktur (hamnar, vattendistribution, parkeringar, avgiftsbelagda vägar osv.) eller för tillhandahållandet av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse (energi, hälsa, distribution och rening av vatten, bortskaffande av sopor osv.). Förslaget omfattar alla slags koncessioner, avseende såväl tjänster som byggentreprenader, men tar inte tillräcklig hänsyn till skillnaderna mellan deras särskilda egenskaper: förslaget handlar endast om koncessioner avseende byggentreprenader och offentliga tjänster rent allmänt, men tar inte fasta på den särskilda karaktär som betecknar koncessioner avseende sociala tjänster, som varken är ”marknader” eller ”köp” utan ett sätt att delegera ut förvaltningen av tjänster i allmänhetens intresse, och som många gånger utgör ett extra instrument för finansiering av ny verksamhet på området tjänster i allmänhetens intresse i enlighet med de offentliga myndigheternas beslut.

5.2 Kommittén noterar att det fortfarande råder avsevärda tvivel om huruvida det behövs ett EU-direktiv om tilldelning av koncessioner och erinrar om Europaparlamentets resolution av den 25 oktober 2011 om modernisering av offentlig upphandling (2011/2048(INI)), där man framhåller att ”förslag till rättsakter som rör tjänstekoncessioner är motiverade endast om deras syfte är att avhjälpa snedvridningar av den inre marknadens funktion” och att ”inga sådana snedvridningar har identifierats hittills”. Enligt EESK:s mening krävs det ytterligare en fullständig konsekvensbedömning innan dessa förslag kan gå vidare. EESK anser att EU-domstolens rättspraxis i hög grad har klargjort hur fördragets principer om likabehandling, icke-diskriminering och öppenhet ska tillämpas när det gäller tilldelning av koncessionskontrakt. Domstolen har klargjort att dessa principer ska tillämpas vid tilldelning av koncessionskontrakt gällande alla typer av gränsöverskridande tjänster, bland annat tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.

5.3 I direktiv 2004/18/EG definieras koncessioner som ett kontrakt av samma typ som ett offentligt kontrakt med den skillnaden att ersättningen för arbetet eller för tjänsternas utförande endast utgörs av rätten att utnyttja anläggningen eller av dels en sådan rätt, dels betalning. Denna definition till trots finns det emellertid grundläggande skillnader mellan koncessioner och offentlig upphandling, eftersom koncessionshavaren anses överta den väsentliga driftsrisken när det gäller den tjänst som ska utföras och är utsatt för marknadens växlingar. Detta gäller även vissa koncessioner, exempelvis ”dolda avgifter”, där koncessionshavaren får betalt av den upphandlande myndigheten på grundval av konsumenternas användning av tjänsterna. Bestämmelser som utarbetats speciellt för offentlig upphandling är av denna anledning inte lämpliga för tilldelning av koncessioner, och kan till och med innebära att offentliga myndigheter och ekonomiska aktörer avstår från sådana arrangemang.

5.4 EESK påminner om artikel 14 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt som handlar om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, där det fastställs att ”utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4 i fördraget om Europeiska unionen och artiklarna 93, 106 och 107 i det här fördraget och med beaktande av den betydelse som tjänster av allmänt ekonomiskt intresse har för unionens gemensamma värderingar och den roll som dessa tjänster spelar när det gäller att främja social och territoriell sammanhållning, ska unionen och medlemsstaterna, var och en inom ramen för sina respektive befogenheter och inom fördragens tillämpningsområde, sörja för att sådana tjänster utförs på grundval av principer och villkor, särskilt ekonomiska och finansiella, som gör det möjligt för dem att fullgöra sina uppgifter”.

5.5 Tjänster av allmänt ekonomiskt intresse omfattas ofta av särskilda EU-bestämmelser och nationella regleringar som syftar till att trygga tillgång, kostnadsnivå och kvalitet, likabehandling, allmän tillgång samt användarnas säkerhet och rättigheter. Det aktuella förslaget bör beakta och säkerställa dessa bestämmelser. I linje med protokollet om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, som bifogas Lissabonfördraget, får de nationella, regionala och lokala myndigheterna behålla stor frihet när det gäller att besluta om hur dessa tjänster ska organiseras, tillhandahållas och vara beskaffade, inbegripet vad gäller villkoren för tjänsternas kvalitet och pris, för att kunna uppnå sina mål av allmänt intresse. Dessa myndigheter bör också fritt få fastställa vilka sociala, miljörelaterade och kvalitetsmässiga kriterier de finner lämpligast med avseende på föremålet för upphandlingen. De offentliga myndigheterna bör inte under några omständigheter tvingas att liberalisera och lägga ut tillhandahållandet av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse på entreprenad mot sin vilja eller sitt omdöme. EESK erinrar om att man måste se till att företag som åtar sig att sköta förvaltningen av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse följer bestämmelserna om konkurrens och inre marknaden i enlighet med artikel 106 i EUF-fördraget. En förutsättning för detta är dock att tillämpningen av dessa bestämmelser varken i praktiken eller ur rättslig synpunkt utgör ett hinder för företagens förmåga att utföra det tilldelade uppdraget.

5.6 De offentliga myndigheterna bör kunna samarbeta när det gäller att utföra de uppgifter av allmänintresse som åligger dem genom att använda sina egna medel – administrativa, tekniska och andra – utan att behöva vända sig till enheter utanför sin organisation. Detta anses inte utgöra koncessioner, och därför bör det klart framgå i förslaget till direktiv om koncessioner att dessa inte omfattas av direktivets tillämpningsområde i enlighet med EU-domstolens rättspraxis. Vissa koncessioner, som tilldelats företag som är anknutna till en upphandlande enhet och som har som sin huvudsakliga verksamhet att tillhandahålla dessa tjänster till den grupp som de tillhör, och koncessioner som tilldelats av en upphandlande enhet till ett samföretag, bildat av ett antal upphandlande enheter för en verksamhet som omfattas av detta direktiv (exempelvis vatten- och hamntjänster), och som enheten ingår i, bör inte omfattas av de föreslagna bestämmelserna.

5.7 De offentliga myndigheterna kan med rätta välja att genomföra offentliga kontrakt in house (egna resurser) eller att samarbeta med andra offentliga myndigheter i enlighet med EU:s fördrag, EU-domstolens rättspraxis och principerna om öppenhet.

5.8 När det gäller koncessioner som tilldelats ett anknutet företag bör det följaktligen finnas restriktiva bestämmelser för att undvika att systemet missbrukas och för att tilldelningsförfarandet ska vara öppet.

5.9 I enlighet med relevant rättspraxis från EU-domstolen kan bindande krav med koppling till allmänintresset inom spelsektorn, som innebär att medlemsstaterna vidtar åtgärder för att skydda den allmänna ordningen och konsumenterna, rättfärdiga inskränkningar av de principer i fördraget som reglerar tilldelningen av koncessionskontrakt. Följaktligen vore det lämpligt att detta direktiv inte omfattar koncessionskontrakt avseende spelverksamhet som tilldelas en aktör på grund av att denne har ensamrätt enligt gällande nationell lagstiftning eller en administrativ handling som har utfärdats i enlighet med fördraget och EU-domstolens rättspraxis, eftersom ensamrätten gör det omöjligt att genomföra en konkurrensutsatt upphandling. Därför anser EESK att man i artikel 8.5 i förslaget, som handlar om vissa tjänstekoncessioner som inte bör omfattas av detta direktiv, bör lägga till ”spelverksamhet som innebär att insatser med penningvärde görs i hasardspel, inbegripet lotterier och vadslagningar”.

5.10 Det finns ett antal aspekter (definitionen av koncessioner, överföring av risker till privata aktörer, ändringar av koncessionsavtal under deras giltighetsperiod eller upphävande av koncessionsavtal) som i förslaget till direktiv bör definieras på ett sätt som förebygger att de längre fram visar sig utgöra ett hinder för finansieringen eller utvecklingen av denna sorts kontrakt, eftersom de med hänsyn till de planer för anpassning och begränsning av offentliga investeringar som för närvarande styr medlemsstaternas ekonomier lär komma att spela en avgörande roll för att få fart på aktiviteten och skapa nya arbetstillfällen.

5.11 Metoderna för att beräkna värdet av koncessionskontrakten bör harmoniseras och förenklas i syfte att öka rättssäkerheten. Trots att den metod som används för att beräkna värdet av byggentreprenader är väletablerad och välkänd anser EESK att en enda metod bör tillämpas vid beräkning av värdet av alla typer av koncessioner. EESK efterlyser i detta sammanhang en metod som baseras på koncessionshavarens beräknade omsättning (före skatt) för den specifika koncessionen under hela koncessionstiden och som innebär att man i samband med upphandlingen tar hänsyn till både kostnaderna för arbetet och det uppskattade värdet av de varor som behövs för att arbetet ska kunna utföras.

5.12 För att förstärka anbudsgivarnas konfidentialitet bör man i direktivet ange att de upphandlande enheterna ska hållas ansvariga om de försummar att fullgöra nämnda skyldigheter.

Bryssel den 26 april 2012

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) EGT L 185, 16.8.1971, s. 5. EESK:s yttrande: EGT 63, 13.4.1965, s. 929.

(2) EUT C 18, 19.1.2011, s. 44-52.

(3) Se artiklarna 14 och 106 i EUF-fördraget och protokoll nr 26 till EUF-fördraget.

BILAGA

till yttrandet från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén

I. Följande ändringsförslag avslogs under debatten, men fick minst en fjärdedel av rösterna (artikel 39.2 i arbetsordningen):

a) Punkt 4.21:

Ändra enligt följande:

””

Motivering:

Självförklarande.

Resultat av omröstningen:

För	:	77
Emot	:	99
Nedlagda röster	:	20

b) Punkt 4.26

Ändra enligt följande:

”När det gäller skäl till uteslutning i enlighet med artikel 55.3 i förslaget till direktiv om offentlig upphandling är det positivt att de upphandlande enheterna får besluta om att utesluta anbudsgivare som inte uppfyller de skyldigheter som unionen har fastställt på det social- och arbetsrättsliga området, i miljölagstiftningen eller i de internationella sociala och miljörelaterade bestämmelser som anges i bilaga XI. Givetvis bör det uttryckligen anges att man ska utesluta de anbudsgivare som inte uppfyller kraven i den enskilda medlemsstatens nationella lagstiftning på det sociala och arbetsrättsliga området miljö. Enligt EESK:s åsikt bör det vara obligatoriskt att utesluta anbudsgivare av ovan angivna skäl.”

Motivering

Uppfyllande av kraven i den enskilda medlemsstatens nationella lagstiftning på det sociala och arbetsrättsliga området och på miljöområdet utgör en tillräcklig garanti för rättvisa förfaranden, eftersom det omfattar gällande allmänna kollektivavtal. Formuleringen ”de kollektivavtal som gäller på den plats där arbetet utförs, tjänsten tillhandahålls eller leveransen sker” är tvetydig och kan tolkas på en mängd olika sätt. Kollektivavtal som sluts mellan arbetsgivare och arbetstagare i ett företag rör dessa båda parter och kan inte tillämpas på tredje man.

Yttrandet är inte heller konsekvent i denna punkt. I INT-sektionen föreslogs begreppet kollektivavtal i flera ändringsförslag och godkändes inte i punkt 4.38 men däremot i punkt 4.26 och följaktligen i punkt 1.11.

Resultat av omröstningen:

För	:	78
Emot	:	110
Nedlagda röster	:	16

c) Punkt 4.32

Ändra enligt följande:

”Kommittén ställer sig positiv till att urvalskriterierna för det ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet fortfarande är kopplade till föremålet för upphandlingen. ”

Motivering

Det är viktigt att bevara den direkta kopplingen mellan kriterierna för att utvärdera anbudet och föremålet för upphandlingen i syfte att säkerställa insynen och undvika godtycklighet.

Resultat av omröstningen:

För	:	78
Emot	:	116
Nedlagda röster	:	13

d) Punkt 4.35

Stryk denna punkt:

””

Motivering

De gällande bestämmelserna om hälsa och säkerhet och social integrering av personer med funktionshinder är tillämpliga och obligatoriska för företag, och det finns därför ingen anledning att inkludera dem i tilldelningskriterierna.

Resultat av omröstningen:

För	:	81
Emot	:	119
Nedlagda röster	:	7

e) Punkt 4.38

Ändra enligt följande:

””

Motivering

EU:s regler om offentlig upphandling bör inte reglera frågor som rör avtalens verkställande, eftersom det bör ske på nationell nivå. Dessutom är det inte reglerna om offentlig upphandling som ska styra underentreprenadsbestämmelserna.

Resultat av omröstningen:

För	:	80
Emot	:	114
Nedlagda röster	:	21

f) Punkt 1.15

Ändra enligt följande:

””

Motivering

Resultat av omröstningen:

För	:	80
Emot	:	114
Nedlagda röster	:	21

II. Följande punkt i sektionens yttrande ändrades till förmån för ett ändringsförslag som antogs av plenarförsamlingen, men fick dock mer än en fjärdedel av de avgivna rösterna (artikel 54.4 i arbetsordningen):

a) Punkt 5.8

”När det gäller koncessioner som tilldelats ett anknutet företag bör det följaktligen finnas restriktiva bestämmelser för att undvika att systemet missbrukas och att företag som är i sin fulla rätt att tilldelas koncessionskontrakt utestängs från marknaden.”

Resultat av omröstningen:

För	:	126
Emot	:	71
Nedlagda röster	:	22

29.6.2012

Europeiska unionens officiella tidning

C 191/97

Yttrande från Europeiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén – Straffrätt i EU: garantier för ett effektivt genomförande av EU:s politik genom straffrättsliga åtgärder”

COM(2011) 573 final

2012/C 191/17

Föredragande: Edouard DE LAMAZE

Den 20 september 2011 beslutade Europeiska kommissionen att i enlighet med artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén – Straffrätt i EU: garantier för ett effektivt genomförande av EU:s politik genom straffrättsliga åtgärder”

COM(2011) 573 final.

Facksektionen för sysselsättning, sociala frågor och medborgarna, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 22 mars 2012.

Vid sin 480:e plenarsession den 25–26 april 2012 (sammanträdet den 25 april 2012) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 131 röster för, inga röster emot och 2 nedlagda röster.

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1 Europeiska ekonomiska och sociala kommittén stöder kommissionens mål att sörja för att EU kan utöva sin straffrättsliga behörighet på nya områden som omfattas av harmoniseringsåtgärder, i enlighet med artikel 83.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). EU skulle på detta sätt kunna få ett effektivt verktyg för att förbättra och stärka tillämpningen av sin politik, i linje med framstegen när det gäller EU-domstolens rättspraxis under 2005 och de två direktiven från 2008 och 2009 om inrättande av en miljöstraffrätt.

1.2 Kommissionens meddelande innebär obestridligen ett framsteg såtillvida att EU för första gången föreslår att en politik som ska ligga till grund för unionens insatser på det straffrättsliga området ska utarbetas. Dessa insatser bör, enligt EESK:s uppfattning, understödjas av kraftfulla politiska impulser.

1.3 Mot bakgrund av ovan nämnda utveckling på rättsområdet vill kommittén inledningsvis påminna om att viljan att genomföra EU-politiken inte i sig själv i tillräcklig grad berättigar till att tillämpa straffrätten, eftersom utvidgningen av EU-straffrätten är underordnad subsidiaritetsprincipen och proportionalitetsprincipen.

1.4 Eftersom straffrättsliga påföljder är förknippade med lidande och vanära bör kriminalisering vara en absolut sista utväg (ultima ratio) för unionen att tillgripa mot en medlemsstat. De svårigheter som medlemsstaterna kan stöta på vid genomförandet av EU-politiken, och som gör genomförandet mindre effektivt, bör i sig inte vara tillräckligt för att tillgripa straffrättsliga åtgärder. För detta krävs att agerandet i fråga allvarligt skadar intressen som anses vara grundläggande.

1.5 Enligt EESK:s uppfattning innebär kommissionens förslag att det på förhand görs en bättre definiering av vad begreppet allmänintresse på EU-nivå ska omfatta. Begreppet existerar ännu inte i juridiken men är nödvändigt för att rättfärdiga att straffrättsliga åtgärder som fastställts på EU-nivå tillgrips mot unionens medborgare. Enbart konsumentintresset kan inte räcka för att berättiga sådana åtgärder.

1.6 Det måste göras mer omfattande undersökningar av hur de grundläggande rättigheterna, inbegripet de sociala rättigheterna, i framtiden kan skyddas genom straffrättsliga åtgärder som fastställts på EU-nivå. Detta innebär när det gäller de sociala rättigheterna att man överväger hur man kan harmonisera dem mellan de olika medlemsstaterna. Eftersom definitionen av brott och påföljder kan skilja sig åt mellan medlemsstaterna i en sådan utsträckning att det strider mot de grundläggande rättigheterna såtillvida att principerna om proportionalitet och rättssäkerhet överträds anser kommittén att det i sådana fall är nödvändigt med en harmonisering på det straffrättsliga området.

1.7 Beslutet att anta nya straffrättsliga åtgärder på EU-nivå bör först och främst berättigas genom en konsekvensanalys som utarbetas i samarbete med sakkunniga från olika medlemsstater. Analysen bör innefatta en jämförande studie av de rättssystem i medlemsstaterna som har ansvaret för tillämpningen av den aktuella lagstiftningen samt en analys av behovet av förbättring av rättsstaten som visar att dessa nya bestämmelser måste antas på EU-nivå.

1.8 Med andra ord bör man med hjälp av analysen kunna styrka behovet av straffrättslagstiftning på EU-nivå med hänsyn till principerna om subsidiaritet, nödvändighet och proportionalitet (kravet på ultima ratio). Det är bra att kommissionen intar detta synsätt när det gäller utvidgande av EU:s insatser på straffrättsområdet.

1.9 EESK anser att det måste göras en oberoende vetenskaplig undersökning av effektiviteten hos den straffrättsliga lagstiftning som fastställs på EU-nivå samt av hur denna påverkar de grundläggande rättigheterna. Denna undersökning bör ingå som en nödvändig del i den inledande konsekvensanalysen.

1.10 Det är nödvändigt att precisera vad en eventuell harmoniseringspolitik på det straffrättsliga området ska omfatta, särskilt med avseende på om den ska syfta till att harmonisera definitionerna av påföljder och lagbrott.

1.11 De minimibestämmelser som införs på EU-nivå bör inte inkräkta på de nationella myndigheternas definitioner av brottskategorier som dessutom är kopplade till rättssystemet, och medlemsstaterna måste få utarbeta sina egna strategier på det straffrättsliga området, helt i enlighet med subsidiaritetsprincipen.

1.12 Under alla omständigheter kan en gradvis tillnärmning av sådana bestämmelser på det straffrättsliga området bara genomföras på ett genomgripande sätt utifrån ett nära samarbete mellan de brottsbekämpande myndigheterna (justitieministerier och åklagare) samt mellan de rättsliga myndigheterna. Sådant samarbete torde kunna garanteras med hjälp av en särskild budget. Tillnärmningen kan emellertid inte påverka det faktum att de nationella processrättsliga reglerna skiljer sig åt, särskilt vad gäller garantin för rätten till försvar (t.ex. rätten att överklaga). Processrättsliga frågor omfattas för övrigt inte av meddelandet. Detta betyder att de straffrättsliga processerna och praxisen i de olika straffrättssystemen kan leda till varianter som lagstiftarna på EU-nivå inte kan förutse. Mot bakgrund av detta anser EESK att det är särskilt viktigt att EU:s framtida åklagarmyndighet får till uppgift att inom ramen för sin behörighet övervaka den gradvisa tillnärmningen av medlemsstaternas straffrättslagstiftningar, vilka ligger till grund för myndigheternas rättsliga åtgärder.

1.13 Vidare anser kommittén att man bör diskutera frågan om juridiska personers rättsliga ansvar, som för närvarande inte erkänns av alla medlemsstater. Med tanke på denna ojämlikhet inför lagen bör frågan prioriteras, eftersom många allvarliga lagöverträdelser på det ekonomiska och sociala området samt på miljöområdet begås av industrin och företagen.

1.14 Utvidgandet av EU:s insatser på det straffrättsliga området kräver först och främst en diskussion av frågor som exempelvis följande:

—	Straffrättens företräde framför alla andra system för förebyggande åtgärder eller ersättning, såsom system för administrativa påföljder, t.ex. skattepåföljder, möjligheten till kollektiv talan och medling.

—	Fastställande av lämplig straffnivå, som ska definieras på EU-nivå, utan vilken den straffrättsliga lagstiftningen skulle ha en mycket mindre avskräckande effekt i förhållande till många av de lagstiftningar som den ersätter.

—	Eurojusts roll och den framtida EU-åklagarmyndighetens roll.

1.15 Slutligen anser EESK att en diskussion om principen för utvidgandet av den europeiska straffrätten bör åtföljas av en diskussion om respekten för rätten till försvar som visar sig ha sämre skydd utanför den juridiska ramen för straffprocessrätten. Om utvidgningen av den europeiska straffrätten ska kunna genomföras på ett effektivt sätt krävs det att rätten till försvar stärks, särskilt inom ramen för Eurojust och Europol. Dessa rättigheter bör garanteras på ett effektivt sätt i praktiken och för samtliga EU-medborgare. Det är bara så den europeiska straffrättslagstiftningen kan uppfylla det krav på respekt för de grundläggande rättigheterna som anges i fördraget (artikel 67.1 och artikel 83.3 i EUF-fördraget).

2. Innehållet i meddelandet

2.1 Kommissionen anser att straffrättsliga åtgärder på EU-nivå är nödvändiga om man ska åstadkomma en mer effektiv tillämpning av EU-politiken inom finanssektorn och på området för skydd av unionens finansiella intressen, skydd av euron och kampen mot penningförfalskning.

2.2 Kommissionen uppmanar till en utvärdering av hur lämpligt det skulle vara att utvidga dessa åtgärder så att de omfattar följande områden: vägtransporter, uppgiftsskydd, tullregler, miljöskydd, fiskeripolitiken och politik för den inre marknaden (förfalskning, korruption och offentlig upphandling). Denna uppräkning är inte uttömmande.

2.3 Dessa åtgärder skulle grundas på artikel 83.2 i EUF-fördraget där följande föreskrivs: ”Om en tillnärmning av medlemsstaternas straffrättsliga lagar och andra författningar visar sig nödvändig för att säkerställa att unionens politik på ett område som omfattas av harmoniseringsåtgärder ska kunna genomföras effektivt, får minimiregler för fastställande av brottsrekvisit och påföljder på det berörda området meddelas i direktiv.”

2.4 Även om Lissabonfördraget ger en rättslig grund som underlättar antagandet av direktiv på det straffrättsliga området, måste dessa direktiv fullt ut respektera inte bara de grundläggande rättigheter som fastställs i stadgan och i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, utan även de grundläggande principerna om subsidiaritet och proportionalitet. Som det betonas i meddelandet ska straffrätten användas som en sista utväg (ultima ratio).

2.5 Enligt subsidiaritetsprincipen kan EU endast ingripa om, som det förklaras i meddelandet, medlemsstaterna inte klarar av att genomföra EU-lagstiftningen eller om det på området uppstår stora skillnader mellan medlemsstaterna som medför att tillämpningen inte blir konsekvent.

2.6 I enlighet med kravet på ultima ratio anger kommissionen att valet mellan straffrättsliga eller administrativa åtgärder ska grunda sig på en djupgående konsekvensanalys. En grupp sakkunniga ska hjälpa till med denna uppgift och även tillhandahålla en tolkning av vissa grundläggande straffrättsliga begrepp (”effektiva, proportionerliga och avskräckande påföljder”, ”ringa fall” eller ”medhjälp och främjande”).

2.7 Kommissionen utvärderar mervärdet av en EU-åtgärd på det straffrättsliga området i förhållande till följande fyra mål:

—	Främja fri rörlighet för personer och inköp över gränserna (genom minimiregler för processuella rättigheter).

—	Undvika att det skapas ”tillflyktsorter”.

—	Stärka det ömsesidiga förtroendet mellan de rättsliga myndigheterna samt samarbetet mellan de brottsbekämpande myndigheterna.

—	Förebygga och bestraffa allvarliga överträdelser av EU-lagstiftningen (miljö, kampen mot illegalt arbete etc.).

2.8 Meddelandet tar inte upp de åtgärder som enligt artikel 83.1 i EUF-fördraget kan antas för att bekämpa de brott som räknas upp och som kallas ”eurobrott” på grund av deras särskilt allvarliga natur och gränsöverskridande inslag (1).

3. Allmänna överväganden

3.1 Ämnet för detta meddelande är särskilt känsligt på grund av att politiken på det straffrättsliga området härstammar från en suveränitet som sträcker sig tillbaka till staternas begynnelse och att de straffrättsliga normerna direkt påverkar de individuella friheterna och alla medborgares rättigheter.

3.2 På vissa områden, särskilt kampen mot människohandel och sexuellt utnyttjande av kvinnor och barn, som omfattas av artikel 83.1 i EUF-fördraget, finns det tveklöst en önskan om EU-insatser på det straffrättsliga området, men kommittén är inte säker på att en liknande önskan finns när det gäller de områden som omfattas av artikel 83.2 i EUF-fördraget.

3.3 Grunderna för en EU-lagstiftning på det straffrättsliga området.

3.3.1 Det måste finnas ett tillräckligt legitimt intresse.

3.3.1.1 Kommittén välkomnar det nya regelverk som infördes genom Lissabonfördraget. Det är nu lättare att anta direktiv om straffrättsliga frågor och att skydda de grundläggande rättigheterna.

3.3.1.2 EESK vill ändå undvika eventuella missförstånd: Artikel 83.2 i EUF-fördraget får inte ge uppfattningen att en önskan om att garantera genomförandet av EU-politiken i sig skulle räcka för att straffrättsliga åtgärder ska kunna vidtas.

3.3.1.3 Den ”ekonomiska återhämtning” som kommissionen hänvisar till i samband med planerna på att utvidga EU:s insats på det straffrättsliga området (s. 10) är ett nog så viktigt mål som alla är eniga om att prioritera, men det kan inte i sig utgöra ett tillräckligt legitimt intresse för att rättfärdiga straffrättsliga åtgärder. Detta mål är avhängigt av så mycket mer än kampen mot ”den svarta ekonomin och ekonomisk brottslighet”, något som kommissionen för övrigt inte anser att EU:s insatser på det straffrättsliga området bör inskränka sig till.

3.3.1.4 Enligt EESK:s uppfattning innebär kommissionens förslag att det på förhand görs en bättre definition av vad begreppet allmänintresse på EU-nivå ska omfatta. Begreppet existerar ännu inte i juridiken men är nödvändigt för att rättfärdiga att straffrättsliga åtgärder som fastställts på EU-nivå ska vidtas mot unionens medborgare. Enbart konsumentintresset kan inte räcka för att berättiga sådana åtgärder.

3.3.1.5 Det måste göras mer omfattande undersökningar av hur de grundläggande rättigheterna och de sociala rättigheterna i framtiden kan skyddas genom straffrättsliga åtgärder som fastställts på EU-nivå. Detta innebär när det gäller de sociala rättigheterna att man överväger hur man kan harmonisera dem mellan de olika medlemsstaterna. Eftersom definitionen av brott och påföljder kan skilja sig åt mellan medlemsstaterna i en sådan utsträckning att det strider mot de grundläggande rättigheterna såtillvida att principerna om proportionalitet och rättssäkerhet överträds anser kommittén att det i sådana fall är nödvändigt med en harmonisering på det straffrättsliga området.

3.3.2 ”Metaprincipen” om subsidiaritet och kravet på tillämpning enbart som sista utväg (ultima ratio)

3.3.2.1 Inom ramen för en EU-lagstiftning på det straffrättsliga området anser EESK att subsidiaritetsprincipen är särskilt viktig eftersom de sociala värden som är skyddade enligt lagen är intimt förbundna med medlemsstaternas sociala struktur och själva identitet. Denna identitet är stadfäst i EUF-fördraget, där det anges att medlemsstaterna inte bör tveka att använda sina privilegier och ”dra i nödbromsen” om de bedömer att den föreslagna lagstiftningen berör grundläggande aspekter av deras straffrättsliga system (artikel 83.3).

3.3.2.2 De minimiregler som införs på EU-nivå bör inte inkräkta på de nationella myndigheternas definitioner av brottskategorier som dessutom är kopplade till rättssystemet, och medlemsstaterna måste få utarbeta sina egna strategier på det straffrättsliga området, helt i enlighet med subsidiaritetsprincipen.

3.3.2.3 Kommissionen preciserar att EU-insatser på det straffrättsliga området enligt subsidiaritetsprincipen enbart är berättigade om alla eller en väsentlig del av medlemsstaterna inte kan garantera att EU-lagstiftningen respekteras med hjälp av den egna lagstiftningen. Det är berättigat att ställa den hypotetiska frågan om huruvida EU bör ingripa i ett fall som rör en enda medlemsstat eller ett litet antal medlemsstater som inte klarar av att garantera detta.

3.3.2.4 Eftersom EU-lagstiftning på det straffrättsliga området kan kränka individens rättigheter bör denna dessutom alltid grunda sig på proportionalitetsprincipen, och inte minst på kravet på tillämpning som sista utväg (ultima ratio), vilket innebär att det först måste konstateras att det inte finns något annat, mindre restriktivt sätt att uppnå det önskade målet.

3.3.2.5 I meddelandet framhävs betydelsen av att tillämpa dessa principer, vilket förutsätter att det genomförs analyser där alla tänkbara alternativ beaktas.

3.3.2.6 EESK noterar att kommissionen verkar vilja genomföra sådana analyser. Kommissionen anger att den ”kommer att utarbeta planer för hur man kan samla in ytterligare statistiska uppgifter och bevisning för att hantera de områden som behandlas i artikel 325.4 och artikel 83.2 i EUF-fördraget” (punkt 2.2.2).

3.3.2.7 I enlighet med kravet på ultima ratio påpekar kommissionen att lagstiftaren ska basera sig på konsekvensanalyser som innehåller ”en bedömning av om medlemsstaternas sanktionssystem leder till önskade resultat och vilka svårigheter som möter de nationella myndigheter som ansvarar för genomförandet av EU-lagstiftningen på fältet” (punkt 2.2.1).

3.3.2.8 Det måste erkännas att det hittills har gjorts mycket få bedömningar av medlemsstaternas genomförande och tillämpning av EU-lagstiftningen och jämförande studier av de olika rättssystemen. Den första uppgiften måste bestå i att genomföra sådana. Det är först när man ser resultaten av dessa bedömningar och studier som man enligt EESK:s uppfattning kan avgöra om harmoniseringsåtgärder verkligen är ”nödvändiga”.

3.3.2.9 EESK vill betona att det är nödvändigt att påvisa både bristerna i medlemsstaternas rättssystem och vilka svårigheter som uppkommer på EU-nivå på grund av de olika synsätten på i vilken grad något är kriminellt, vilka påföljder som ska tillämpas och vilken effekt påföljderna får.

3.3.2.10 EESK anser att även det straffrättsliga EU-instrumentet bör bli föremål för en oberoende vetenskaplig bedömning i syfte att utvärdera dess effektivitet och inverkan på de grundläggande rättigheterna. Endast en sådan bedömning kan göra det möjligt att stärka de åtgärder som verkligen är effektiva och lämna de andra åt sidan. Detta förutsätter att medlemsstaterna inrättar specifika finansiella instrument som gör det möjligt att inom ramen för deras budgetar avsätta nödvändiga finansiella medel. Det förutsätter även att man på EU-nivå fastställer en gemensam metod som inbegriper de mest centrala indikatorerna och mätinstrumenten.

3.3.2.11 Kommittén är medveten om att diskussionen om subsidiaritet i anslutning till lagstiftningen på det straffrättsliga området ännu är i sin linda. Rättspraxisen håller fortfarande på att ta form. Vi vill i sammanhanget understryka att det är viktigt att utveckla diskussionen för att bättre ringa in detta begrepp. På ett mer generellt plan vill vi också uppmana till en fördjupad diskussion om de principer som ligger till grund för all EU-lagstiftning på det straffrättsliga området.

3.3.2.12 De argument som framförs i meddelandet för att understryka mervärdet av en EU-åtgärd på det straffrättsliga området (sidan 4) bör enligt EESK:s uppfattning granskas mer ingående.

3.3.2.12.1 I anslutning till skillnaderna i påföljder inom EU tar man framför allt upp diskrimineringen mellan EU-medborgare med avseende på de grundläggande rättigheterna. Detta bör emellertid relativiseras, dels med hänsyn till domstolens handlingsfrihet i många länder, dels för att den avskräckande effekten främst beror på hur effektiva de straffrättsliga instanserna är.

3.3.2.12.2 EESK vill understryka att under alla omständigheter förutsätter en genomgripande och gradvis tillnärmning av de grundläggande bestämmelserna på det straffrättsliga området ett samarbete mellan de rättsliga myndigheterna, vilket bör säkerställas med hjälp av en särskild budget. Vi vill fästa uppmärksamheten på att den eftersträvade harmoniseringen inte helt kan sudda ut skillnaderna när det gäller de straffrättsliga förfarandena, särskilt inte när det gäller utformningen av kontradiktoriska förfaranden och rätten till försvar.

3.3.2.12.3 Eftersom åtgärder på det straffrättsliga området förefaller erforderliga, vill vi fästa uppmärksamheten på nödvändigheten av att eftersträva harmonisering med avseende på bevisframläggningen.

3.3.2.13 Eftersom straffrättslig lagstiftning alltid ska vara en sista utväg, vill EESK även erinra om att man bör undersöka möjligheterna till förebyggande åtgärder, bland annat i form av insatser på det sociala området. Sådana kan på ett effektivt sätt kombineras med straffrättsliga påföljder.

3.3.3 Andra principer

3.3.3.1 EESK vill erinra om att det vid tillämpningen av stadgan om de grundläggande rättigheterna och konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna ställs krav på att lagstiftaren ska vara tydlig och exakt i sin formulering av grunderna för åtal, vilket återspeglar det allmänna kravet på rättssäkerhet. Detta krav bör enligt EESK:s uppfattning utsträckas till att omfatta även anknytande brott som försök att begå brott och medhjälp, som definieras olika i de olika länderna.

3.3.3.2 Som kommissionen påpekar är syftet med att harmonisera lagstiftningen inte att påföljderna i medlemsstaterna ska skärpas. Mot bakgrund av principen om (vertikal) överensstämmelse vill EESK erinra om att de minimipåföljder som planeras på EU-nivå inte får leda till en höjning av de maximipåföljder som är möjliga i en medlemsstat, eftersom det skulle strida mot rättssystemet i denna stat (artikel 67.1 i EUF-fördraget). Kommittén anser att man bör göra åtskillnad mellan begreppen stränghet och effektivitet vid bedömningen av påföljder.

3.3.3.3 När det gäller de påföljder som EU förordar, vill EESK erinra om att det med hänsyn till den horisontella överensstämmelsen vore lämpligt att även beakta de påföljdsnivåer som redan fastställts i europeiska rättsakter.

3.4 Rättsliga begrepp som bör förtydligas

3.4.1 Kommissionen har uppenbarligen velat lansera en debatt innan man ens har fastställt vissa grundläggande begrepp. Detta har lett till vissa oklarheter i meddelandet. Kommittén är medveten om dokumentets politiska betydelse, men beklagar att diskussionen inte kan ske på de solida grunder som man kunde ha önskat. Kommittén vill bland annat understryka svårigheterna att göra den nödvändiga åtskillnaden mellan begreppen straffrättsliga och administrativa påföljder, och undrar vad som avses med ”allvarliga överträdelser” i EU:s lagstiftning.

3.4.2 Arbetet inom sakkunniggruppen torde bidra till att reda ut vissa oklarheter. Som tidigare meddelats kommer EESK att se till att de sakkunniga utses bland jurister, advokater, domare och kriminologer.

3.5 Vilka sektorer bör omfattas av EU:s åtgärder på det straffrättsliga området?

3.5.1 I meddelandet ges med rätta exempel på alternativ till straffrätten, utan att man enligt EESK:s mening ser till samtliga konsekvenser. EU:s reaktion på oönskade beteenden på de finansiella, sociala och ekonomiska områdena bör enligt kommittén inbegripa en ekonomisk aspekt, dvs. administrativa och civila påföljder (t.ex. förbud att utöva ett yrke).

3.5.2 Avsaknaden av en övergripande strategi på det straffrättsliga området på EU-nivå leder till avsaknad av en noggrann motivering med avseende på förteckningen över sektorer där kommissionen skulle kunna lägga fram initiativ.

3.5.3 EU:s insatser bör enligt EESK:s mening grunda sig på tre kriterier: graden av allvar (ska fastställas) och överträdelsernas gränsöverskridande dimension samt det gemensamma kriteriet avseende överträdelsernas ”kränkande karaktär” med beaktande av det intresse som skadas.

3.6 Vilken harmoniseringsnivå?

3.6.1 EESK noterar att meddelandets målsättning är att fastställa minimibestämmelser. Fördraget gör det inte möjligt att gå längre än så och utesluter även varje form av total harmonisering. Minimibestämmelser kan emellertid vara uttryck för en vilja till en mer eller mindre långtgående harmonisering. EESK anser att det är viktigt att noggrant fastställa den önskade harmoniseringsnivån, med utgångspunkt i de sektorer det är fråga om. Europaparlamentet kan ge den politiska impuls som krävs och samtidigt säkerställa den demokratiska legitimiteten, men på nationell nivå är det viktigt att parlamenten tar sig an frågan och uttalar sig i den, i linje med sina nya befogenheter, i syfte att stärka förtroendet för den europeiska straffrätten.

3.6.2 Detta är mycket viktigt, för även om det rör sig om en minimiharmonisering innebär en harmonisering av definitionerna av överträdelser och påföljder ett mycket stort arbete som ständigt börjas om på nytt, och som enligt EESK:s uppfattning inte kan undgå att påverka varje nationellt rättssystems identitet.

3.7 Rätten till försvar

3.7.1 EESK vill fästa uppmärksamheten på att även om Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna anser att oavsett påföljder, antingen de är administrativa eller straffrättsliga, är garantierna desamma för den som ställs inför rätta (tillämpning av artikel 6 i Europakonventionen för skydd av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna). I realiteten kan det uppstå skillnader när det gäller skyddet av svarandens rättigheter beroende på vilken typ av påföljd som valts. Denna situation talar enligt EESK:s uppfattning för en tydlig definition av när administrativa respektive straffrättsliga påföljder ska komma i fråga.

3.7.2 För att ge svarandens rättigheter ett bättre skydd vid administrativa påföljder, förordar EESK principer som syftar till att införa rättsbefogenheter på detta område.

3.7.3 EESK vill understryka att frågan om rätten till försvar även är aktuell inom ramen för samarbetet mellan rättsliga och brottsbekämpande organ (bland annat Eurojust och Europol).

3.8 Andra viktiga frågor

3.8.1 Frågan om vilket ansvar (straffrättsligt eller civilt) som juridiska personer ska ha.

3.8.1.1 Det faktum att vissa länder i dag inte erkänner juridiska personers straffrättsliga ansvar skapar en snedvridning med avseende på de möjliga påföljderna och möjligheten att hänvända sig till behörig domstol (straffrättslig eller civilrättslig beroende på den internationella privaträtten, därav risken för s.k. forum shopping (val av den mildaste domstolen)). Det är exempelvis onödigt att understryka att när det gäller vilka påföljder som ska gälla vid stora gränsöverskridande föroreningar är det mycket effektivare att vidta rättsliga åtgärder mot de ansvariga, i regel företag, i stället för att bara väcka talan mot företagsledning eller tjänstemän. Detta är en fråga som bör diskuteras mer ingående, särskilt möjligheten att delegera ansvaret inom företagen, för annars gäller inte likhet vare sig inför lagen eller i anslutning till de förebyggande åtgärdernas avskräckande effekt.

3.8.1.2 Eftersom harmoniseringen av tillämpningen av straffrätten på företag stöter på begreppsmässiga problem i de olika medlemsstaterna, kommer brottsbekämpningen när det gäller överträdelse av de grundläggande rättigheterna, som ligger till grund för de europeiska standarderna, även i fortsättningen att vara av uteslutande administrativ art, oavsett om det rör sig om initiativ från kommissionen, medlemsstaterna och/eller oberoende myndigheter. När juridiska personer kallas till dessa instanser, som har sanktionsbefogenheter, är det viktigt att de har samma rätt till försvar som vid en straffdomstol.

3.8.2 Även andra frågor tas upp i meddelandet.

3.8.2.1 Ska begreppet ”grov oaktsamhet” definieras i EU-lagstiftningen?

3.8.2.2 I enlighet med princip nulla poena sine lege (inget straff utan skuld) anser EESK att även om EU:s lagstiftning på det straffrättsliga området kan definiera rekvisitet uppsåt, är det dock bara medlemsstaterna som har befogenheter att införa sanktioner vid grov oaktsamhet (ska diskuteras).

3.8.3 Bör man införa bestämmelser om förverkande i EU-lagstiftningen?

3.8.3.1 Även om det inte förefaller finnas någon princip som strider mot att man i EU-lagstiftningen inför påföljder i anslutning till förverkande (ej att förväxla med beslagtagande av tillgångar), bl.a. i samband med narkotikahandel, bör frågan diskuteras ingående om man överväger åtgärder, till exempel konfiskation av tillgångar, något som är ett okänt begrepp i många rättssystem och som kan väcka frågor om proportionalitet och osäkerhet när det gäller påföljderna.

Bryssel den 25 april 2012

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) Terrorism, människohandel och sexuellt utnyttjande av kvinnor och barn, olaglig narkotikahandel, olaglig handel med vapen, penningtvätt, korruption, förfalskning av betalningsmedel och organiserad brottslighet.

29.6.2012

Europeiska unionens officiella tidning

C 191/103

Yttrande från Europeiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2005/36/EG om erkännande av yrkeskvalifikationer och förordning […] om administrativt samarbete genom informationssystemet för den inre marknaden”

COM(2011) 883 final – 2011/0435 (COD)

2012/C 191/18

Huvudföredragande: Arno METZLER

Den 19 januari 2012 och den 27 januari 2012 beslutade Europaparlamentet respektive rådet att i enlighet med artiklarna 46 och 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2005/36/EG om erkännande av yrkeskvalifikationer och förordning […] om administrativt samarbete genom informationssystemet för den inre marknaden”

COM(2011) 883 final – 2011/0435 (COD).

Den 17 januari 2012 gav kommitténs presidium facksektionen för sysselsättning, sociala frågor och medborgarna i uppdrag att utarbeta ett yttrande i ärendet.

Med tanke på ärendets brådskande karaktär utnämnde kommittén vid sin 480:e plenarsession den 25–26 april 2012 (sammanträdet den 26 april) Arno METZLER till huvudföredragande och antog följande yttrande med 164 röster för, 1 röst emot och 3 nedlagda röster:

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1 Erkännande av yrkeskvalifikationer från andra medlemsstater är ett viktigt instrument för att främja EU-medborgares rörlighet och därmed genomföra den inre marknaden. Detta bidrar till att förbättra medlemsstaternas konkurrensförmåga, stödja en hållbar tillväxt och minska arbetslösheten. De nationella ekonomierna drar nytta av de olika yrkeserfarenheter som deras medborgare skaffar sig när de bedriver yrkesverksamhet i olika medlemsstater.

1.2 Potentialen hos EU-medborgare som vill bedriva yrkesverksamhet i en annan medlemsstat utnyttjas ännu inte till fullo. Orsaken till detta är de olika hinder som finns för erkännande av yrkeskvalifikationer från andra medlemsstater. EU-medborgarna anser att de nuvarande förfarandena är alltför utdragna och svåröverskådliga.

1.3 Därför ställer sig kommittén i princip positiv till förslaget om ändring av direktiv 2005/36/EG, som syftar till att undanröja dessa hinder vid erkännande av yrkeskvalifikationer med hjälp av förenklade förfaranden och ökad insyn för EU-medborgarna. Förslaget till direktiv stöder effektivt de mål om ökad rörlighet för EU-medborgarna som formuleras i Europa 2020-strategin.

1.4 EESK välkomnar det europeiska yrkeskortet som en markant förenkling av förfarandena. Vissa enskilda bestämmelser kan ur EESK:s perspektiv dock leda till att konsumenters och patienters säkerhet och hälsa äventyras. Framför allt borde därför de föreslagna bestämmelserna om det europeiska yrkeskortet ses över:

—	De viktigaste allmänna kriterierna och förfarandereglerna för införandet av det europeiska yrkeskortet måste fastställas i själva direktivet.

—	Man måste utesluta varje möjlighet till missbruk av ett europeiskt yrkeskort genom en begränsad giltighetstid och särskilda åtgärder för förfalskningsskydd.

—

EESK har kraftiga invändningar mot en bestämmelse som innebär att ett europeiskt yrkeskort ska anses vara giltigt om en värdmedlemsstat inte har fattat beslut om huruvida det ska erkännas. Om tidsfristen inte iakttas borde man välja andra former av rättsligt skydd, t.ex. rätt till besked eller skadestånd.

1.5 Med tanke på de många europeiska system som finns för personliga kvalifikationer befarar EESK överlappningar, konkurrerande bestämmelser eller till och med motstridigheter. Man måste därför klargöra var i hierarkin direktivet om erkännande av yrkeskvalifikationer står i förhållande till den europeiska referensramen för kvalifikationer och de europeiska normerna. Dessutom måste det europeiska systemet för överföring och ackumulering av studiemeriter (ECTS) tillämpas i större utsträckning.

1.6 Kommittén välkomnar de utökade möjligheterna till automatiskt erkännande genom gemensamma utbildningsprinciper. Förfarandevillkoren, själva förfarandet och de kriterier som kommissionen ska tillämpa för att fastställa gemensamma utbildningsprinciper borde dock fastställas i själva direktivet. Minimiantalet medlemsstater borde dock höjas till 50 % + 1 medlemsstat.

2. Sammanfattning av kommissionens dokument

2.1 Kvalificerade yrkesutövare i Europeiska unionen har för låg rörlighet. Det finns en stor outnyttjad potential för rörlighet. Erkännandet av yrkeskvalifikationer är en förutsättning för att EU:s befolkning i praktiken ska kunna utnyttja den inre marknadens friheter. Samtidigt får rörligheten inte medföra negativa konsekvenser för konsumenterna. Sjukvårdspatienter har exempelvis rätt att förvänta sig att vårdpersonalen har tillräckliga språkkunskaper.

2.2 Modernisering av direktivet skulle också tillgodose behoven i de medlemsstater som upplever en ökande brist på kvalificerad arbetskraft. Rörlighet för EU-medborgare på den inre marknaden är en viktig fråga i detta hänseende. Brist på arbetskraft kommer inte bara att förekomma även i framtiden utan förväntas också öka, inte minst i hälso- och sjukvårdssektorn, inom utbildningssektorn, samt i tillväxtsektorer som byggbranschen och företagstjänster.

2.3 Den föreslagna moderniseringen av de befintliga bestämmelserna har följande målsättningar:

—	Mindre komplexa förfaranden genom ett europeiskt yrkeskort som ytterligare skulle utnyttja fördelarna med det redan framgångsrika informationssystemet för den inre marknaden (IMI).

—	Reformer av de allmänna reglerna för etablering i en annan medlemsstat eller tillfällig flytt.

—	Modernisering av systemen för automatiskt erkännande, särskilt för sjuksköterskor, barnmorskor, apotekare och arkitekter.

—	Tillhandahållande av en rättslig ram, i direktivet, för delvis kvalificerade yrkesutövare och för notarier.

—	Tydliga garantier för patienter vars krav på yrkesutövarnas språkkunskaper och oro för felbehandlingar bättre bör återspeglas i den rättsliga ramen.

—	Rättsliga krav för tillhandahållande av användarvänlig och ämnesspecifik information om reglerna för erkännande av kvalifikationer, baserade på omfattande e-förvaltningstillämpningar för hela erkännandeprocessen.

—	En systematisk genomgång och ömsesidig utvärdering för alla reglerade yrken i medlemsstaterna.

3. Allmänna kommentarer

3.1 I Europa 2020-strategin (1) formulerades målet att underlätta och stödja arbetstagarnas rörlighet i EU. I ”En agenda för ny kompetens och arbetstillfällen: EU:s bidrag till full sysselsättning” (2) identifierade kommissionen bristen på kvalificerade yrkesarbetare som ett hinder för hållbar tillväxt. Å ena sidan finns det en brist på kvalificerade arbetstagare i områden med konstant hög tillväxt, och å andra sidan finns det områden med konstant hög arbetslöshet. Geografisk rörlighet är därför av stor betydelse när det handlar om att minska regional arbetslöshet. Som en av tolv åtgärder för att främja tillväxt och förtroende nämner kommissionen i inremarknadsakten ”Tolv åtgärder för att stimulera tillväxten och stärka förtroendet” (3) också medborgarnas rörlighet. Den europeiska ekonomin kan bli mer konkurrenskraftig om arbetskraftens rörlighet ökar. För att detta ska ske måste man i tider av brist på arbetskraft förbättra möjligheterna att föra samman arbetsgivare och kvalificerade arbetstagare från olika medlemsstater. EESK förväntar sig därför att direktivet bidrar till kraftigt ökad tillväxt.

3.2 Det nuvarande yrkeskvalifikationsdirektivet uppvisar fortfarande en rad brister. EU-medborgarna har t.ex. flera olika möjligheter att få sina yrkeskvalifikationer erkända. Det är dock svårt för EU-medborgarna att ta reda på vilka förfaranden de kan använda sig av, till vilken myndighet de kan vända sig och vilka handlingar de måste lägga fram. Dessa brister i det nuvarande yrkeskvalifikationsdirektivet är ett hinder för EU-medborgarnas rörlighet och därmed också för genomförandet av den inre marknaden (4). Långa erkännandeförfaranden gör att EU-medborgare ofta inte har någon möjlighet att reagera snabbt på platsannonser, eftersom de måste ta sig igenom erkännandeförfarandet innan de kan tacka ja. Det krävs därför en reform av de administrativa förfarandena och ökad insyn i samband med erkännandet av yrkeskvalifikationer. Slutligen har de gemensamma plattformerna visat sig vara ogenomförbara och sakna effekt. Sedan direktivet infördes har inte en enda gemensam plattform inrättats.

3.3 EESK välkomnar därför förslaget om ändring av direktiv 2005/36/EG. Friheten att tillhandahålla tjänster, etableringsfriheten och den inre marknaden främjas ytterligare genom förenklade förfaranden för ett ömsesidigt erkännande av yrkeskvalifikationer och genom ökad insyn. De mål som kommissionen formulerar i Europa 2020-strategin och i åtföljande dokument främjas genom förslaget till direktiv.

3.4 I princip betraktar EESK de förenklingar av förfarandena som planeras inom ramen för reformen som ett lämpligt instrument för att främja EU-medborgarnas rörlighet inom EU. På så sätt kan man få i gång en ny dynamik som efter den senaste tidens kriser skapar möjlighet till större tillväxt och rörlighet samt nya arbetstillfällen i medlemsstaterna.

3.5 Framför allt unga förvärvsarbetande är intresserade av att skaffa sig yrkeserfarenheter i olika medlemsstater. De tar på så sätt med sig en mängd yrkeserfarenheter av olika slag till andra medlemsstater och inverkar på yrkesutövningen både i värdländerna och, efter återvändandet, i sina hemländer.

3.6 De positiva effekterna av rörligheten väger tyngre än de möjliga negativa effekterna i form av kompetensflykt. Även om risken för kompetensflykt inte kan uteslutas har erfarenheterna fram tills nu visat att detta fenomen är betydligt ovanligare än väntat och att EU-medborgarna på grund av sina kulturella band och familjeband ofta återvänder till sina hemländer efter en period av yrkesmässig rörlighet.

3.7 Den yrkesmässiga rörligheten mellan medlemsstaterna måste ske med respekt för de sociala normerna. Framför allt får ett tillfälligt migrationstryck som kan uppstå i en medlemsstat inte missbrukas för att sänka de sociala normerna i en annan medlemsstat.

3.8 Det europeiska yrkeskortet leder till en välkommen förenkling av förfarandena. Sökanden kan vända sig till myndigheterna i sitt ursprungsland. Dessa är i princip bättre lämpade att granska de handlingar som läggs fram än myndigheterna i andra medlemsstater. Handlingar som har granskats och arkiverats i IMI-akten kan användas i senare förfaranden. Konsumenternas och patienternas säkerhet måste dock garanteras genom att värdlandet därefter erkänner det europeiska yrkeskortet.

3.9 EESK välkomnar direktivets inriktning på IMI. Ändå finns det redan strukturer för nationella yrkesintyg i medlemsstaterna. För att undvika onödiga administrativa bördor, kostnader och byråkrati borde man involvera dessa strukturer i förfarandet för utfärdande av det europeiska yrkeskortet. Man borde framför allt göra det möjligt att inkorporera en utskrift av ett erkänt europeiskt yrkeskort i ett av de befintliga nationella yrkesintygen. I direktivet måste man framför allt fastställa kriterierna inom ramen för artikel 58 (artikel 4a VI) och de förfaranden som kommissionen ska använda för att fastställa vilka yrken som ska få använda sig av det europeiska yrkeskortet. Samma sak gäller ansvaret för översättningarna av nödvändiga förfaranden och handlingar.

3.10 Bolognaprocessen och den europeiska kvalifikationsramen ökar överskådligheten och jämförbarheten hos nationella utbildningsbevis, framför allt från högskolan. De får dock inte leda till överlappningar med bestämmelserna i yrkeskvalifikationsdirektivet. I yrkeskvalifikationsdirektivet måste man därför klargöra att erkännandet av yrkeskvalifikationer endast får ske enligt bestämmelserna i det direktivet eller enligt bestämmelserna i särskilda direktiv. Ett erkännande av yrkeskvalifikationer får varken underlättas eller försvåras av bestämmelser i den europeiska kvalifikationsramen. Samma sak gäller förhållandet mellan yrkeskvalifikationsdirektivet och europeiska normer.

3.11 Yrkeskvalifikationsdirektivet avser endast yrkeskvalifikationer som har förvärvats i en medlemsstat. I ”En agenda för ny kompetens och arbetstillfällen: EU:s bidrag till full sysselsättning” (5) formulerade kommissionen målet om att förbättra integrationen av invandrare på arbetsmarknaden. Detta mål ska bl.a. uppnås genom att man avvecklar sysselsättningshinder som uppstår till följd av att kvalifikationer inte erkänns. Kommissionen uppmanas att vidta åtgärder för att förenkla erkännandet av yrkeskvalifikationer som har förvärvats i tredjeländer.

4. Särskilda kommentarer

4.1 Europeiskt yrkeskort

4.1.1 EESK välkomnar inrättandet av det europeiska yrkeskortet enligt förslaget i artiklarna 4a–4e. Genom att det europeiska yrkeskortet inrättas i anslutning till IMI-systemet förenklas och påskyndas erkännandeförfarandena i många fall betydligt.

4.1.2 Genom artikel 4a.7 görs det möjligt att ta ut avgifter för att utfärda det europeiska yrkeskortet. Kommissionen bemyndigas att fastställa kriterier för beräkning och fördelning av avgifterna i enlighet med artikel 58a. Kostnaderna får dock inte vara så höga att de avskräcker sökande från att utnyttja förfarandet.

4.1.3 EESK har kraftiga invändningar mot den föreslagna bestämmelsen i artikel 4d.5, enligt vilken ett europeiskt yrkeskort anses ha erkänts om den behöriga myndigheten inte fattat något beslut inom fristerna i artikel 4d.2 och 4d.3. Den ytterst korta fristen uppgår i allmänhet till en månad, och två månader om kompensationsåtgärder begärs. Detta skulle kunna göra att de behöriga myndigheterna nekar erkännande också när de på grund av eftersläpning i handläggningen av ansökningar eller avsaknad av ytterligare uppgifter inte anser sig kunna fatta ett välgrundat beslut. Det medför i praktiken att förfarandet förlängs snarare än påskyndas, eftersom ett sådant beslut kan överklagas.

4.1.4 Om det faktiskt skulle bli så att många europeiska yrkeskort godkänns enligt artikel 4d.5 skulle det medföra en risk för konsumenternas och patienternas säkerhet. Man kan nämligen inte utesluta att sökande på detta sätt får ett europeiskt yrkeskort på felaktiga grunder. Det skulle dessutom vara svårt att i efterhand ogiltigförklara europeiska yrkeskort som godkänts på felaktiga grunder.

4.1.5 För att tillgodose såväl den sökandes som konsumenternas intresse föreslås ett överklagandeförfarande enligt nationell lagstiftning. Medlemsstaterna bör i direktivet åläggas att införa ett sådant överklagandeförfarande. Möjliga instrument skulle kunna vara rätt till beslut och rätt till ersättning. En sådan rätt bör endast kunna hävdas när den behöriga myndigheten underlåter att fatta ett positivt beslut eller fastställa en kompensationsåtgärd inom den föreskrivna fristen.

4.1.6 Dessutom bör fristerna fastställas så att hela förfarandet (granskningen av ansökan i ursprungsmedlemsstaten och erkännandet i den mottagande medlemsstaten) inte varar längre än fyra månader. Om den behöriga myndigheten i den mottagande medlemsstaten begär information av den behöriga myndigheten i ursprungsmedlemsstaten bör fristen upphöra att löpa, i motsats till vad som föreskrivs i artikel 4d.3 tredje meningen.

4.1.7 Enligt artikel 4e.5 ska innehavaren av ett europeiskt yrkeskort bl.a. påminnas om sina rättigheter enligt artikel 4e.5 vartannat år efter utfärdandet av kortet. Denna påminnelse utgör en ytterligare administrativ börda utan att innebära något mervärde för innehavaren. Det är brukligt och tillräckligt att informationen ges en gång.

4.1.8 En förutsättning för att förfarandena och fristerna ska efterlevas är att IMI-systemet fungerar smidigt. Med tanke på det förväntat stora antalet ärenden måste IMI-systemets effektivitet säkerställas när direktivet träder i kraft. Ett fel i IMI-systemet kan hanteras betydligt bättre med det rättsskyddssystem som föreslås här än med automatiskt godkännande, som måste anses vara oförenligt med systemet.

4.1.9 Det europeiska yrkeskortet bör inte enbart finnas som en fil i IMI-systemet. Den sökande bör få en utskrift av yrkeskortet efter erkännandet. Utskriften kommer att kunna användas som legitimationshandling i rättsliga sammanhang. Därför måste minimikrav på förfalskningsskydd för en sådan utskrift fastställas.

4.1.10 Dessutom får utskriften av ett europeiskt yrkeskort inte ha obegränsad giltighet. Annars kan den missbrukas som legitimationshandling fastän utövandet av yrket förbjudits på grundval av uppgifter som lämnats till medlemsstaterna enligt artikel 56.2 första stycket eller enligt varningsmekanismen i artikel 56a. Utskriften bör därför upphöra att gälla efter tio år – fem år för vårdyrken – och innehavaren måste lämna in en ny ansökan. Det europeiska yrkeskortets obegränsade giltighet i IMI-systemet bör dock inte påverkas av utskriftens begränsade giltighet. Vid förbud mot yrkesutövning bör även utskriften dras tillbaka.

4.2 Partiellt tillträde

4.2.1 Genom kodifieringen av partiellt tillträde i artikel 4f övertas de villkor som EU-domstolen fastställt i mål C-330/03. En begränsning skulle strida mot artiklarna 45 och 49 i EUF-fördraget.

4.2.2 Det praktiska tillämpningsområdet för partiellt tillträde är begränsat. Kodifieringen får inte leda till social dumpning.

4.3 Även i fallen i artikel 5.1 b måste missbruk förhindras på ett effektivt sätt. EESK föreslår därför att det inrättas en strängare kontrollmekanism.

4.4 I artikel 7.4 femte stycket övertas bestämmelsen från den tidigare lagstiftningen, enligt vilken tjänsten får tillhandahållas om den behöriga myndigheten inte reagerar. Liksom i artikel 4d.5 är andra rättsmedel att föredra för att få myndigheten att fatta ett beslut (se punkt 4.1.3f. ovan).

4.5 I artikel 11 fastställs fem kvalifikationsnivåer för tillämpningsområdet för direktivet om yrkeskvalifikationer. Dessa kvalifikationsnivåer har ingen koppling till den europeiska referensramen för kvalifikationer (EQR) eller det europeiska systemet för meritöverföring inom yrkesutbildningen (Ecvet). Vid fastställandet av minimikraven i avdelning III kapitel III hänvisas det till ECTS-meritpoäng. För att skapa större tydlighet för de sökande och de behöriga myndigheterna bör kommissionen utveckla ett förfarande som utesluter olikheter och överlappningar och gör det möjligt att inordna de fem kvalifikationsnivåerna i EQR, Ecvet och den europeiska referensramen för kvalitetssäkring av yrkesutbildning (EQAVET, tidigare EQARF) samt Bolognaprocessen och Köpenhamnsprocessen.

4.6 Lämplighetsprov enligt artikel 14.1 ska anordnas av medlemsstaterna minst två gånger per år enligt artikel 14.7. Denna skyldighet kan medföra en börda för små medlemsstater i synnerhet och yrkesgrupper med mycket få sökande i allmänhet. Det skulle vara bättre med en bestämmelse om att medlemsstaterna ska se till att ingen sökande måste vänta längre än sex månader på att få genomgå ett lämplighetsprov efter beskedet om att han eller hon måste genomgå provet.

4.7 Genom ändringen av artikel 31.1 blir tolv års allmän skolutbildning en förutsättning för utbildning till sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård. Detsamma gäller enligt artikel 40.2 för utbildning till barnmorska. EESK framhåller att detta inte får leda till att mindre kvalificerade unga människor utesluts från utbildningsutbudet. Kommittén uppmanar kommissionen att se till att de höga kvalitetskrav som ställs står i proportion till yrkeskraven.

4.8 I artikel 24.2 sänks minimilängden på den medicinska grundutbildningen med ett år, från sex till fem, medan kravet på minst 5 500 timmars undervisning bibehålls. Även om antalet undervisningstimmar förblir detsamma leder förkortningen av minimiutbildningstiden till fem år till en minskning av de förmedlade teoretiska och praktiska kunskaperna, på grund av den rationalisering som blir nödvändig. För patientsäkerhetens skull bör minimiutbildningstiden därför förbli sex år. Tandläkarna anser fem år och 5 000 timmar vara lämpligt.

4.9 Kapitel IIIa – Automatiskt erkännande på grundval av gemensamma utbildningsprinciper

4.9.1 Erkännande på grundval av en gemensam utbildningsram eller ett gemensamt slutprov måste välkomnas, eftersom detta främjar tjänsteleverantörernas rörlighet, samtidigt som tjänsternas kvalitet säkras genom en enhetlig utbildningsnivå.

4.9.2 Kommissionen ska i enlighet med artikel 58a fastställa den gemensamma uppsättning av kunskaper, färdigheter och kompetenser samt de kvalifikationer som ska gälla för en gemensam utbildningsram (artiklarna 49a.3 och 49b.3). I detta sammanhang får det inte ske en anpassning till den lägsta kvalifikationsnivån i EU. Förfarandereglerna, förfarandet och de kriterier som kommissionen ska tillämpa för att besluta om den gemensamma uppsättningen av kunskaper, färdigheter och kompetenser måste fastställas i direktivet.

4.9.3 Minimiantalet medlemsstater där den gemensamma uppsättningen av kunskaper, färdigheter och kompetenser ska gälla (artikel 49a.2 c), för närvarande en tredjedel, är för lågt. Det finns en risk för att minimistandarderna för utbildningens längd och kvalitet sänks till den minsta gemensamma nämnaren. Minimiantalet medlemsstater borde höjas till minst 50 % + 1 medlemsstat. Därigenom undanröjs risken för att en minoritet medlemsstater blir dominerande, och det säkerställs att de gemensamma utbildningsprinciperna accepteras.

4.9.4 I motsats till det tidigare systemet med gemensamma plattformar har kommissionen exklusiv initiativrätt i förfarandet enligt artikel 58a. Initiativrätten beträffande de gemensamma utbildningsprinciperna bör ligga kvar hos medlemsstaterna eller de representativa yrkessammanslutningarna och yrkesorganisationerna på nationell eller europeisk nivå.

4.9.5 Artikel 55a gör det lättare att få avlönad praktik som genomförts utomlands erkänd i ursprungsmedlemsstaten. EESK välkomnar denna bestämmelse, som främjar de utexaminerades rörlighet mellan medlemsstaterna.

4.10 Enligt artikel 57a.4 ska alla frister börja löpa vid den tidpunkt då en elektronisk ansökan lämnas in till den enda kontaktpunkten. Eftersom de frister som fastställs i direktivet är mycket korta (se punkt 4.1.3 ovan) verkar det bli mycket svårt för de behöriga myndigheterna att behandla ärendena ordentligt. EESK förstår dock viljan att skapa överensstämmelse med tjänstedirektivet.

Bryssel den 26 april 2012

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) Se Meddelande från kommissionen ”Europa 2020: En strategi för smart och hållbar tillväxt för alla” av den 3 mars 2010, COM(2010) 2020 final.

(2) Meddelande från kommissionen av den 23 november 2010, COM(2010) 682 final, punkt 2.

(3) Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén av den 13 april 2011: ”Inremarknadsakten – Tolv åtgärder för att stimulera tillväxten och stärka förtroendet för inre marknaden: ’Gemensamma insatser för att skapa ny tillväxt’ ”, COM(2011) 206 final.

(4) Enligt kommissionen i rapporten om EU-medborgarskapet 2010 ”Att undanröja hindren för EU-medborgarnas möjligheter att utöva sina rättigheter” av den 27 oktober 2010, COM(2010) 603 final.

(5) Meddelande från kommissionen av den 23 november 2010, COM(2010) 682 final, punkt 2.5.

29.6.2012

Europeiska unionens officiella tidning

C 191/108

Yttrande från Europeiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande av programmet Rättigheter och medborgarskap för perioden 2014–2020”

COM(2011) 758 final – 2011/0344 (COD)

2012/C 191/19

Huvudföredragande: Seamus BOLAND

Den 9 februari 2012 beslutade rådet att i enlighet med artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande av programmet Rättigheter och medborgarskap för perioden 2014–2020”

COM(2011) 758 final – 2011/0344 (COD).

Den 29 februari 2012 gav presidiet facksektionen för sysselsättning, sociala frågor och medborgarna i uppdrag att utarbeta ett yttrande i ärendet.

Med tanke på ärendets brådskande karaktär utnämnde kommittén vid sin 480:e plenarsession den 25–26 april 2012 (sammanträdet den 26 april) Seamus BOLAND till huvudföredragande och antog följande yttrande med 127 röster för och 4 nedlagda röster.

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1 Europeiska ekonomiska och sociala kommittén välkomnar förslaget att fortsätta programmet för rättigheter och medborgarskap och rekommenderar att det får fullt stöd från alla aktörer som svarar för dess genomförande.

1.2 Kommittén rekommenderar att programmets titel ska innehålla ordet ”jämlikhet”. På så sätt säkerställer man att programmet skyddar rättigheterna för dem som diskrimineras på grund av ojämlikhet. Kommittén rekommenderar också att programmets mål ska omfatta bekämpning av våld, särskilt våld i hemmet.

1.3 Kommittén rekommenderar att programmets mål ska omfatta ett kraftfullare, specifikt omnämnande av jämlikhet, jämställdhet, bekämpning av våld och genomförandet av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

1.4 EESK välkomnar att det föreslås en budget för programmet. Kommittén rekommenderar dock starkt en realistisk ökning av budgeten till ett belopp som motsvarar de ytterligare aspekter som läggs till i programmet.

1.5 Kommittén rekommenderar att GD Rättsliga frågor ser till att det har nödvändiga uppgifter för att mäta effekterna på ett korrekt sätt och att det tar fram rättvisa och objektiva indikatorer som möjliggör en ordentlig analys av programmet.

1.6 Kommittén noterar att förvaltningen av programmet flyttats från GD Sysselsättning, socialpolitik och inkludering till GD Rättsliga frågor. Även om det finns goda skäl för denna förändring bör man vara medveten om att den kan innebära risker i fråga om den övergripande hanteringen. Kommittén rekommenderar att det görs en ordentlig riskanalys för att minimera svårigheterna till följd av flytten från GD Sysselsättning, socialpolitik och inkludering till GD Rättsliga frågor.

1.7 EESK rekommenderar att programmet genomförs i hela EU på ett sätt som är förenligt med stadgan om de grundläggande rättigheterna.

1.8 Kommittén anser att varje program som genomförs får tillräckligt stöd i de enskilda årsplanerna. I detta avseende rekommenderar kommittén att medel öronmärks så att inget program missgynnas. EESK rekommenderar att kommissionens förslag kompletteras med en mening som säkerställer att det i varje årligt arbetsprogram föreskrivs en lämplig och rättvis fördelning av medlen mellan olika områden och att en tillräcklig finansiering bibehålls inom alla områden.

1.9 Att konsumentområdet läggs till i programmet leder till stor oro bland de berörda aktörerna. Framför allt är man orolig för att befintliga program kan trängas undan och/eller att deras finansiering kan försämras. Kommittén förstår visserligen att konsumentområdet måste inkluderas, eftersom det är ett av GD Rättsliga frågors ansvarsområden, men rekommenderar starkt att programmets budget inte minskas på grund av detta ytterligare område.

1.10 Här är det viktigt att påpeka att man i program som syftar till att förbättra situationen för människor som diskrimineras med hänsyn till jämlikhet och mänskliga rättigheter ofta hanterar fattigdom. Kommittén inser att det också finns andra program för att bekämpa fattigdom och utestängning, men är av den bestämda uppfattningen att detta program till fullo bör beakta den roll som fattigdom spelar som orsak till diskriminering.

1.11 Det befaras att en strikt tillämpning av medborgarskap skulle kunna utesluta vissa av de ”personer” som det hänvisas till i programmets mål. EESK tror att denna oro skulle minska om principer för inkludering främjas i planerna för genomförandeprogrammen. Kommittén rekommenderar att det klargörs för sökande att användningen av begreppet ”personer” i de allmänna målen är avsedd att säkerställa att alla inkluderas.

1.12 EESK uttrycker sitt starka stöd för arbetet i de befintliga nätverk som stöder och leder informationsprogram som hjälper stödmottagare och beslutsfattare på nationell nivå och EU-nivå. Det är ytterst viktigt att nätverk som ansöker om finansiering under det nya programmet inte missgynnas genom att deras erfarenhet av arbete med mänskliga rättigheter och jämlikhet inte beaktas. Kommittén anser också att detta arbete är föremål för en ordentlig utvärdering, så att lärdomarna från programmet kan utnyttjas i det framtida arbetet med jämlikhet och mänskliga rättigheter.

1.13 Det råder stor oro för att en lucka mellan slutet av det nuvarande programmet för 2007–2013 och det nya programmet för 2014–2020 skulle skada hela programmet och leda till att viktiga erfarenheter går förlorade. Kommittén betonar att sådana luckor måste undvikas.

2. Bakgrund

2.1 Kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande av programmet Rättigheter och medborgarskap för perioden 2014–2020 (1) antogs den 15 november 2011. I förslaget anges de föreslagna ändringarna för det nya programmet på grundval av lärdomarna från det nuvarande programmet för perioden 2007–2013.

2.2 Efter det att förslaget antagits ombads Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att utarbeta ett yttrande, som ska antas vid dess 480:e plenarsession den 25–26 april 2012.

2.3 Förslaget baseras på artiklarna 19.2, 21.2, 114, 168, 169 och 197 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

2.4 Finansieringsramen för genomförandet av programmet Rättigheter och medborgarskap under perioden 1 januari 2014–31 december 2020 ska uppgå till 439 miljoner euro (löpande priser).

2.5 Programmet omfattar alla EU-länder.

2.6 Deltagandet av tredjeländer är begränsat till EES, anslutningsländer, kandidatländer och potentiella kandidatländer. Även andra tredjeländer, särskilt länder som omfattas av den europeiska grannskapspolitiken, kan dra nytta av programmet.

2.7 Samtliga berörda aktörer anser att det nya programmet inte bör skjutas upp och att det bör vara fullt utbyggt till början av 2014.

3. Kommissionens förslag

3.1 I kommissionens förslag ges en detaljerad översikt över det föreslagna programmet för perioden 2014–2020.

3.2 I förslaget fastställs en ram som syftar till att förenkla och rationalisera programmet Rättigheter och medborgarskap, som ska ersätta tre befintliga program.

3.3 Dessa program är: a) Grundläggande rättigheter och medborgarskap, b) Daphne III och c) avsnitten ”Antidiskriminering och mångfald” och ”Jämställdhet” i programmet för sysselsättning och social solidaritet (Progress).

3.4 Efter en konsekvensbedömning av det nuvarande programmet för perioden 2007–2013 beslutade kommissionen att slå ihop de för närvarande sex programmen till två. Detta möjliggör en övergripande finansieringsstrategi och en effektivare förvaltning av programmet.

3.4.1 Syftet med programmet är att bidra till att skapa ett område där personers rättigheter enligt fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna främjas och skyddas.

3.4.2 Programmets fem särskilda mål är att

—	stärka de rättigheter som grundar sig på EU-medborgarskapet,

—	främja ett effektivt genomförande av principen om förbud mot diskriminering på grund av kön, ras eller etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning, inklusive jämställdhet mellan kvinnor och män samt funktionshindrades och äldres rättigheter,

—	garantera ett starkt skydd av personuppgifter,

—	stärka respekten för barnets rättigheter,

—	göra det möjligt för konsumenter och företag att idka näringsverksamhet och handla med förtroende på den inre marknaden.

3.5 I förslaget beskrivs halvtidsutvärderingen och ges rekommendationer till förbättringar.

4. Allmänna kommentarer

4.1 EESK delar kommissionens uppfattning att utvecklingen av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa fortsätter att vara en prioritering för EU. Kommittén är dock också bekymrad över det ojämna genomförandet av stadgan om de grundläggande rättigheterna i EU.

4.2 Det nya programmet syftar främst till att tillhandahålla finansiering på 439 miljoner euro under perioden 2014–2020. Det är en liten minskning jämfört med den tidigare budgeten, och EESK anser att det utgör en försvagning av EU:s åtagande att förbättra situationen för dem som utsätts för diskriminering.

4.3 Kommittén fruktar att de växande ”extremistiska tendenserna” kan motverka tillämpningen av de grundläggande mänskliga rättigheterna (2), och det är därför viktigt att grupper som arbetar för att förbättra denna situation ges tillräckliga resurser. Det finns visserligen medel för att fortsätta detta arbete, men kommittén betonar att den föreslagna budgeten är lägre än vad som krävs för att bevara kontinuiteten i det arbete som inletts under det föregående programmet.

4.4 Kommittén befarar att prioriteringen i de årliga program som kommissionen ska anta enligt artikel 8 i kommissionens förslag kan missgynna vissa delar eller områden av projektet. Detta skulle kunna åtgärdas genom att se till att alla arbetsprogram får den finansiering som krävs för att det pågående arbetet ska kunna fortsätta.

4.5 Programmens synlighet måste även fortsättningsvis vara stor, så att de uppfattas som effektiva verktyg för att främja antidiskriminering inom alla berörda områden.

4.6 Kommittén befarar att GD Rättsliga frågors förmåga att mäta effekterna undergrävs av dess uttalande om att det inte har tillräcklig information.

4.7 Kommittén anser att det ytterligare området om konsumenters rättigheter kan innebära en onödig extra belastning för programmet. Bland annat kan program som direkt rör grundläggande mänskliga rättigheter trängas undan, och det finns risk för att värdefulla medel dras bort från program för mänskliga rättigheter och rättsliga frågor.

4.8 Kommittén anser att programmets titel inte fullt ut avspeglar programmets innehåll. I synnerhet ser kommittén avsaknaden av ordet ”jämlikhet” i titeln som en försvagning av programmen för lika rättigheter.

4.9 EESK vill att programmets mål ska omfatta bekämpning av våld, särskilt våld i hemmet.

4.10 Kommittén befarar att definitionen av medborgarskap i ett av programmets fem särskilda mål kommer att utesluta människor som bor i EU men som inte är EU-medborgare. EESK välkomnar att det i programmets allmänna mål hänvisas till ”personer”. Vi begär dock att målen förstärks så att programmet omfattar alla människor.

4.11 Det finns en utbredd önskan om att de befintliga nätverk som ägnar sig åt att stödja och att informera om programmet inte får missgynnas när de ansöker om att få delta i det nya programmet. Kommittén anser att de har stor erfarenhet av arbete med mänskliga rättigheter och jämlikhet. Kommittén godtar också att nätverkens roll utvärderas ordentligt, som alla delar av programmet.

4.12 En central del i utvecklingen av programmet bör vara behovet av att anpassa programmen utifrån lärdomarna från andra erfarenheter, såsom långfredagsavtalet, så att rättigheter omprövas och förbättras mot bakgrund av förändrade omständigheter.

4.13 EESK anser att man alltid måste finna en balans i genomförandet av rättigheter och jämlikhet, så att rättigheterna för samhället i stort också beaktas. Kommittén betonar även att alla måste ha tillgång till förfaranden som säkerställer att diskriminering aldrig äger rum.

Bryssel den 26 april 2012

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) COM(2011) 758 final – 2011/0344 (COD).

(2) Staffan Nilsson, ”Europe’s snail syndrome”, 10 maj 2011, http://www.eesc.europa.eu/?i=portal.en.news.18276.

29.6.2012

Europeiska unionens officiella tidning

C 191/111

Yttrande från Europeiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättandet av ett program för miljö och klimatpolitik (Life)”

COM(2011) 874 final – 2011/0428 (COD)

2012/C 191/20

Föredragande: Pedro NARRO

Europaparlamentet och rådet beslutade den 15 december 2011 respektive den 23 januari 2012 att i enlighet med artikel 192 och artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättandet av ett program för miljö och klimatpolitik (Life)”

COM(2011) 874 final.

Facksektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 10 april 2012.

Vid sin 480:e plenarsession den 25–26 april 2012 (sammanträdet den 25 april) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 127 röster för, 2 röster emot och 4 nedlagda röster:

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1 Programmet Life är ett framgångsrikt gemenskapsprogram som under de senaste 20 åren tillsammans med andra fonder och initiativ har lett till synnerligen positiva resultat. Därför bör programmet ges en fortsättning och förstärkas i syfte att gå vidare på ett strategiskt och samstämmigt sätt på området för miljö och klimat i EU.

1.2 Förslaget till ökade anslag för programmet Life (2014–2020) är ett steg i rätt riktning, men vägen är ännu lång innan man effektivt kan integrera miljöfrågorna i all EU-politik. EESK uppmanar medlemsstaterna, som befinner sig i en djup ekonomisk kris, att beslutsamt investera på miljö- och klimatområdet för att lindra krisens återverkningar.

1.3 Inrättandet av ett delprogram för klimatpolitik kan visa sig vara ett positivt verktyg för att bättre belysa dessa initiativ som syftar till anpassning till och lindring av klimatförändringen. Delprogrammet Miljö bör å sin sida även i fortsättningen bidra till skydd av biologisk mångfald och i första hand finansiera Natura 2000-nätverket, utan att därmed förringa bidrag från andra fonder såsom Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU).

1.4 Lanseringen av en ny typ av projekt i stor skala, ”integrerade projekt”, måste ske med deltagande av medborgarorganisationer och småföretag, samtidigt som man ser till att ”traditionella projekt” ges en fortsättning och att samordning sker mellan organ på nationell nivå och gemenskapsnivå. I detta syfte föreslår EESK att kommissionen utökar förslaget till förordning med en tydlig anslagsfördelning mellan de två projekten och att den specificerar vilka kriterier som gäller vid geografisk spridning av integrerade projekt. Kommissionen bör även klarlägga hur de fleråriga programmen ska utarbetas utan att skada flexibiliteten i programmet.

1.5 Kommittén ställer sig positiv till att projektfördelningen sker med utgångspunkt i förtjänst och inte i geografiska kriterier. EESK noterar dock att vissa länder knappt deltar i Life-programmet, eftersom de varken har erfarenhet eller tillräckliga resurser för ett aktivt deltagande. Därför är det ytterst viktigt att kommissionen underlättar deras deltagande genom mer rådgivning och bättre institutionell samordning.

1.6 Ökningen av medfinansiering i traditionella och integrerade projekt får inte under några som helst omständigheter leda till att momsen eller kostnaderna för fast personal inte längre kan beaktas. Om dessa kostnader faller utanför kan mindre organisationer i det civila samhället skadas allvarligt, och deras deltagande kan äventyras eller begränsas trots att det är ytterst värdefullt.

1.7 Införandet av enhetsbelopp är en god förenklingsåtgärd. EESK anser att kommissionen bör överväga förbättringar i rådgivningsfunktionerna, förenkling av finansiella formulär och införande av en förhandsutvärdering för de traditionella projekten.

1.8 Kommittén anser att man inte kan frångå Life-programmets gemenskapskaraktär och dess europeiska mervärde. Därför bör kommissionen på förhand klarlägga vilka åtgärder som ska vidtas genom delegerade akter, vilken roll medlemsstaterna ska ha i Life-kommittén och vilka nya befogenheter som tillerkänns genomförandeorganet för konkurrenskraft och innovation (EACI).

1.9 Trots att Life-programmet har rönt stor framgång bör Europeiska kommissionen göra ytterligare ansträngningar för att sprida kunskap om programmet och uppmuntra organisationerna i det civila samhället till aktivt deltagande. I detta sammanhang är det av grundläggande betydelse att förbättra spridningskanalerna, insynen i hur projekten väljs ut och medborgarnas medvetenhet om hur viktigt ett gemenskapsverktyg som Life-programmet är för samhället och vilket mervärde det tillför.

2. Bakgrund

2.1 Den 12 december 2011 publicerade Europeiska kommissionen förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättandet av ett program för miljö och klimatpolitik (Life). Den övergripande finansieringsramen för Life-programmet för perioden 2014–2020 uppgår till 3 618 miljoner euro uttryckt i löpande priser.

2.2 Life-programmet ingår i kommissionens förslag om den fleråriga budgetramen för perioden 2014–2020, där man fastställer budgetramen och de huvudsakliga riktlinjerna i Europa 2020-strategin. Kommissionen har beslutat att betrakta miljön och klimatpolitiken som integrerade delar av samtliga viktigare instrument och interventioner.

2.3 Ända från starten 1992 har Life-programmet varit en av de främsta drivkrafterna för miljöfinansiering i Europeiska unionen. Den nya förordning som kommissionen föreslår avses ersätta Europaparlamentets och rådets nuvarande förordning nr 614/2007 av den 23 maj 2007 om det finansiella instrumentet för miljön (Life+).

2.4 Förslaget till ny Life-förordning har byggts upp utgående från ett Life-program med två delprogram, nämligen Miljö och Klimatpolitik. Delprogrammet Miljö består av tre prioriterade områden: 1. Biologisk mångfald, 2. Miljö- och resurseffektivitet, och 3. Miljöstyrning och miljöinformation.

2.5 Delprogrammet Miljö tilldelas 2 713,5 miljoner euro. Hälften av de medel som avsätts för stöd till projekt som innehåller konkreta åtgärder riktas till Natur och biologisk mångfald. Delprogrammet Klimatpolitik har tilldelats en budget på 904,5 miljoner euro och är uppbyggt kring tre prioriterade områden: Begränsning av klimatförändringar, Klimatanpassning och Klimatstyrning och klimatinformation.

2.6 Europeiska ekonomiska och sociala kommittén har alltid fäst stor vikt vid Life-programmet inom utvecklingen och utformningen av EU:s miljöpolitik. I de tre senaste EESK-yttrandena om Life har kommittén upprepat att projektet är ett värdefullt men begränsat bidrag till miljöskyddet i Europa (1).

3. Allmänna kommentarer

3.1 Budget

3.1.1 Budgeten för Life-programmet i förslaget till flerårig finansiell ram innebär en betydande ökning av de tilldelade medlen jämfört med perioden 2007–2013. Life-programmets anslag ökar från 2 143 till 3 200 miljoner euro i 2011 års priser (3 618 miljoner i nuvarande priser). Delprogrammet Miljö får 2 713,5 miljoner euro (hälften för insatser för biologisk mångfald och natur) och delprogrammet Klimatpolitik 904,5 miljoner euro.

3.1.2 De planerade anslagen utgör 0,3 % av EU:s totala budget. De ökade anslagen är en positiv signal med tanke på miljöomsorgen, även om man måste tänka på hur den ekonomiska krisen påverkar möjligheterna till lokal privat och offentlig finansiering, i synnerhet inom ambitiösa projekt som kräver större anslag. EESK vill under alla omständigheter understryka behovet av att satsa på miljöskydd och klimatåtgärder för att motverka den ekonomiska krisens följder. Kommittén anser att finansieringen av Life-programmet inte bör inverka negativt på andra anslag som möjligen kan användas på samma område, till exempel EJFLU eller strukturfonderna.

3.1.3 Kommissionen bör fästa särskild uppmärksamhet vid behovet av tilläggsfinansiering för att fullfölja verksamheten på områdena kommunikation, spridning och överföring av kunnande. Den särskilda finansieringen av samråd och utbildning bidrar inte bara till en förenklad styrning av programmet, utan framför allt även till ökad effektivitet och en bättre resursanvändning.

3.2 De viktigaste nyheterna i förslaget

3.2.1 Genom samråd med berörda parter och konsekvensanalyser har kommissionen beslutat att införa tre betydande förändringar i den nuvarande praxisen. Tanken är att förbättra strukturen, förenkla funktionen, öka flexibiliteten och tydligare fastställa mål och strategier. Förändringarna är följande:

1)	Mer specifika prioriteringar.

2)	Två delprogram: Miljö och Klimatpolitik.

3)	En ny typ av projekt, ”Integrerade projekt”.

3.3 Fastställande av prioriteringar

3.3.1 En av de frågor som diskuterats mest under den förhandsrådfrågning som Europeiska kommissionen anordnade gällde huruvida det är lämpligt att fastställa prioriteringar i det nya programmet. Kommissionen har med rätta avvisat fasta årliga prioriteringar som kunde hindra sökande från att genomföra planering, förberedelser och presentation av förslagen på ett korrekt sätt. Kommissionen beslutade sig till sist för att – utan närmare preciseringar – tillsammans med medlemsstaterna utarbeta arbetsprogram som löper över minst två år. EESK kan inte för närvarande yttra sig om denna arbetsplanering eftersom det saknas tydliga uppgifter om detta i det förslag till förordning som är föremål för föreliggande yttrande. Trots avsaknaden av uppgifter bör fastställandet av arbetsprogram i huvudsak följa Life-programmet i fråga om flexibilitet och anpassning till förändringar.

3.3.2 EESK stöder koncentrationen av insatser på bestämda politiska prioriteringar och på verksamhetsområden som sammanhänger med miljö och klimat. Kommissionen bör lägga fram mer information om hur programkommittén för Life ska fungera, om översynen av de nationella kontaktpunkterna och om användningen av delegerade akter för att fastställa kriterier för lämpligheten i projekt och för geografisk balans i fråga om de integrerade projekten.

3.4 Delprogrammet Klimatpolitik

3.4.1 Inrättandet av ett särskilt delprogram för klimatfrågorna och dess tre prioriteringar (begränsning, anpassning och klimatstyrning) bör stimulera en förbättring av genomförandet av EU-lagstiftningen på klimatområdet, stärka styrningen och befästa nya nät och plattformar. Det nya delprogrammet är av största vikt för att uppnå målen för Europa 2020-strategin (2) och ”Färdplan för ett konkurrenskraftigt utsläppssnålt samhälle 2050” (3).

3.4.2 Det nya delprogrammet bör, trots den begränsade finansieringen, inriktas på en rad specifika mål som möjliggör en förbättring av kunskaperna ute på fältet om klimatfrågorna, och se till att denna prioritering ingår som en del i EU:s instrument och åtgärder. Samverkanseffekterna mellan miljömålen och klimatmålen är uppenbara. Som kommissionen påpekar i sitt förslag till förordning kan klimatprojekt uppnå en rad mål.

3.4.3 Kommittén anser att beslutet att uppgradera det tidigare tematiska området klimatförändringar inom ramen för Life+ Miljöpolitik och miljöstyrning är lämpligt och positivt. Det handlar inte bara om att förbättra synligheten, utan om att inse dess strategiska och sektorsövergripande värde.

3.5 Integrerade projekt.

3.5.1 Ett integrerat projekt är ett traditionellt Life-projekt som täcker ett geografiskt område som är större än en region, där de sökande avser skapa den nödvändiga kapaciteten för att förvalta en särskild sektor, och använda finansiering från Life-programmet, men också annan EU-finansiering liksom nationella och regionala medel och finansiering från den privata sektorn.

3.5.2 I allmänhet handlar det om omfattande projekt (5–10 miljoner euro i medfinansiering från EU) med syftet att lösa miljöproblem och förbättra tillämpning och integrering av miljöaspekter inom andra politikområden. De prioriterade åtgärdsområdena är lämpliga (Natura 2000-nätverket, vatten, luft, avfall osv.), men kommissionen bör inte marginalisera den roll som vissa traditionella projekt har spelat – de har skapat många fördelar till minimal kostnad. De integrerade projekten kommer att innebära en ny genomförandemekanism med flera syften vad avser tillämpningen av miljö- och klimatlagstiftningen, men det finns rimliga farhågor för att de i praktiken ska öka komplexiteten i förvaltningen och skapa svårigheter att samordna de olika fonder som utnyttjas samtidigt.

3.5.3 De integrerade projekten kommer att fördelas geografiskt, men man har ännu inte fastställt hur detta ska ske. Kommissionen kommer att fastställa geografiska kriterier genom delegerade akter, men det vore positivt om förordningen innehöll grundläggande riktlinjer om hur man kan stimulera länder som av tradition inte är särskilt aktiva inom ramen för Life att förbättra sitt deltagande i programmet. Man bör därför erbjuda dessa länder rådgivning i större utsträckning och förbättra samordningen med behöriga nationella organ. Kommittén anser att man i samband med valet av integrerade projekt bör prioritera meritkriterier framför geografiska kriterier eller liknande. Att öka medfinansieringen upp till 80 % av de stödberättigande kostnaderna är kanske inte tillräckligt för att främja deltagande från offentliga och privata aktörer i dagens krissituation, då det är mycket svårt att ta fram tillräckliga medel för så ambitiösa projekt.

3.5.4 De integrerade projekten bör på ett mer beslutsamt sätt försöka involvera organisationer i det civila samhället för att underlätta utveckling och genomförande ute på fältet, så att man undviker att de blir instrument som uteslutande används av myndigheter. Det är av grundläggande betydelse att man ökar deltagandet från organisationer i det civila samhället och främjar skapandet av nätverk som möjliggör utbyte av goda metoder och kunskapsöverföring mellan medlemmarna.

4. Särskilda kommentarer

4.1 Förenklingar

4.1.1 Kommissionen betonar större förenkling genom ökad användning av schablonsatser och enhetsbelopp. Dessa åtgärder är positiva och kan undanröja onödiga byråkratiska bördor.

4.1.2 Kommittén kan emellertid inte ställa sig bakom förslaget om en omprövning av de stödberättigande kostnaderna så att de inte längre omfattar mervärdesskatt eller kostnader för fast personal (kostnader som i allmänhet uppgår till 30 %). Om dessa kostnader inte beaktas ökar man svårigheterna för projekt som i huvudsak utvecklas av små aktörer i det civila samhället eller på lokal nivå. Förenklingarna bör bestå i en avsevärd förändring av formulären, bättre rådgivning i utformningsfasen, flexibilitet vad avser budgetändringar i efterhand samt en utvärdering i förhand (screening). Enligt kommitténs mening bör en del av de åtgärder som tagits fram för de integrerade projekten också användas för de traditionella projekten, t.ex. att ha två faser i projekturvalsprocessen.

4.1.3 Förslaget till förordning förbättrar avsevärt komplementariteten mellan finansinstrumenten när det gäller den otydliga utformningen av nuvarande artikel 9. EESK ställer sig bakom principen att Life-programmet bör komplettera andra EU-finansieringsprogram (Europeiska regionala utvecklingsfonden, Sammanhållningsfonden, Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling, Horisont 2020 osv.), vilket skulle förbättra samordningen i syfte att förhindra dubbelfinansiering.

4.1.4 De nya åtgärderna för att förenkla programmets funktion och förvaltning bör åtföljas av ökad öppenhet vad gäller urvalskriterierna för projekten, och av en förstärkning av de befintliga instrumenten för rådgivning och vägledning för potentiella stödmottagare.

4.2 Unionens strategi/Verksamhet utanför unionen

4.2.1 De vägledande nationella anslagen kommer att tas bort (artikel 6 i den nuvarande förordningen) för att ersättas enbart av ännu icke fastställda kriterier rörande geografisk balans i de integrerade projekten. De nationella anslagen har inte gett de förväntade resultaten, och fungerade inte som incitament för de minsta länderna eller för länder med liten erfarenhet av fondförvaltning. Avskaffandet förefaller logiskt och kompenseras av kommissionen med geografiska kriterier för större projekt (integrerade projekt). För närvarande är Italien, Tyskland och Spanien de stora stödmottagarna, men man bör aktivt främja deltagande av länder med mindre erfarenhet eller teknisk beredskap.

4.2.2 Utvidgningen av Life-programmets geografiska tillämpningsområde förefaller lämplig, men bör inte få påverka programmets gemenskapskaraktär negativt. Undantag från den allmänna regeln bör begränsas till mycket specifika fall på särskilda områden, till exempel marina eller migrerande arter eller internationellt samarbete mellan organisationer. EESK ställer sig bakom att minst 15 % av programmets finansiering bör kanaliseras via transnationella projekt.

4.2.3 Hittills har kommissionen till fullo svarat för förvaltningen av Life-programmet, men det framgår inte tydligt i det nya förslaget vilken roll de nya genomförandeorganen, i synnerhet genomförandeorganet för konkurrenskraft och innovation, kommer att få inom ramen för traditionella projekt. I det sammanhanget är det relevant att be kommissionen förklara vilka befogenheter genomförandeorganen kommer att få i samband med urval av projekt och vilka instrument som kommer att användas för att stärka de nationella kontaktpunkterna.

4.3 Natura 2000-nätverket

4.3.1 Life-programmets bidrag till finansieringen av utvecklingen av Natura 2000-nätverket är en prioritering som har gett avsevärda resultat. Under nästa period bör Life-programmet fortsätta att bidra till förbättrat utnyttjande av nätverket hos lokala aktörer och förvaltningar. Av den anledningen är det viktigt att Life-programmet bidrar till att befästa de gemensamma kriterierna för förvaltning och administration av Natura 2000-områden. Denna uppgift bör samordnas av kommissionen och inriktas på de länder där genomförandet har skett nyligen.

4.4 Samfinansiering

4.4.1 Den maximala finansieringsandelen för Life-projekt kommer att vara 70 % av de stödberättigande kostnaderna, mot tidigare 50 %. När det gäller integrerade projekt kan andelen stiga ända till 80 %, en procentandel som också kommer att tillämpas på särskilda stödprojekt för speciella behov i samband med genomförandet och utvecklingen av EU:s politik eller lagstiftning, med beaktande av det strategiska värdet. Ökningen av medfinansieringsgraden syftar till att kompensera det faktum att vissa betydande kostnader nu inte längre är stödberättigande, till exempel mervärdesskatt och utgifter för fast anställd personal. Under den nuvarande perioden åtnjuter emellertid vissa projekt som avser biologisk mångfald redan medfinansiering på 75 %, och kommissionen bör därför analysera om denna medfinansiering är tillräcklig som kompensation eller om man borde fastställa en fast medfinansieringsandel i stället för en högsta andel.

4.5 Miljöinnovationer

4.5.1 Under den nuvarande perioden har projekt för miljöpolitik och miljöförvaltning varit inriktade på tillämpning av innovativa affärsmetoder eller förvaltningsmetoder. Konsekvensbedömningen har utfallit mycket positivt när det gäller framstegen inom miljöinnovationer. Trots detta föreslår kommissionen en begränsning av innovation i den privata sektorn eftersom det finns andra särskilda instrument, till exempel Horisont 2020, som ansvarar för detta.

4.6 Främjande av deltagande av små och medelstora företag och icke-statliga organisationer

4.6.1 I det nya Life-programmet har man övergivit nedifrån-och-upp-strategin och valt att använda en flexibel uppifrån-och-ned-strategi. Resultatet av denna filosofi är de integrerade projekten. EESK avvisar inte kommissionens nya synsätt, men vill peka på vikten av att främja projekt på lokal och regional nivå, som involverar småföretag och icke-statliga organisationer som kan åstadkomma stora resultat med minimala kostnader.

4.6.2 EESK:s instämmer i att projekt som finansieras av Life-programmet på ett effektivt sätt kan främja användningen av grön offentlig upphandling.

4.7 Finansiering av icke-statliga miljöorganisationer

4.7.1 Kommissionen använder Life-instrumentet för att finansiera icke-statliga miljöorganisationer som deltar i den europeiska beslutsprocessen. Traditionellt har ett trettiotal organisationer dragit nytta av dessa medel, och resultatet har varit mycket positivt enligt kommissionens bedömning. Kommittén lovordar i det avseendet det arbete som utförts av dessa organisationer men anser att det kan finnas skäl att ändra urvalskriterierna för tilldelningen av medel, så att andra organisationer som lämnar viktiga bidrag på miljö- och klimatområdet kan få stöd.

Bryssel den 25 april 2012

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) CESE (EUT C 80, 30.3.2004, s. 57), CESE (EUT C 255, 14.10.2005, s. 52), CESE (EUT C 132, 3.5.2011, s. 75).

(2) COM(2010) 2020 final.

(3) COM(2011) 112 final.

29.6.2012

Europeiska unionens officiella tidning

C 191/116

Yttrande från Europeiska och sociala kommittén om

”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om regler för direktstöd för jordbrukare inom de stödordningar som ingår i den gemensamma jordbrukspolitiken”

COM(2011) 625 final – 2011/0280 (COD),

”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om upprättande av en samlad marknadsordning för jordbruksprodukter (förordningen om en samlad marknadsordning)”

COM(2011) 626 final – 2011/0281 (COD),

”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om stöd till landsbygdsutveckling från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU)”

COM(2011) 627 final – 2011/0282 (COD),

”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om finansiering, förvaltning och övervakning av den gemensamma jordbrukspolitiken”

COM(2011) 628 final – 2011/0288 (COD),

”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av rådets förordning (EG) nr 73/2009 vad gäller tillämpningen av direktstöd till jordbrukare avseende år 2013”

COM(2011) 630 final – 2011/0286 (COD)

och ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av rådets förordning (EG) nr 1234/2007 vad gäller systemet med samlat gårdsstöd och stödet till vinodlare”

COM(2011) 631 final – 2011/0285 (COD)

2012/C 191/21

Föredragande: Dilyana SLAVOVA

Medföredragande: Franco CHIRIACO

Rådet och Europaparlamentet beslutade den 14 november respektive den 25 oktober 2011 att i enlighet med artiklarna 43.2 och 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om regler för direktstöd för jordbrukare inom de stödordningar som ingår i den gemensamma jordbrukspolitiken”

COM(2011) 625 final – 2011/0280 (COD)

”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om upprättande av en samlad marknadsordning för jordbruksprodukter (förordningen om en samlad marknadsordning)”

COM(2011) 626 final – 2011/0281 (COD) (A-21)

”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om stöd till landsbygdsutveckling från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU)”

COM(2011) 627 final – 2011/0282 (COD)

”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om finansiering, förvaltning och övervakning av den gemensamma jordbrukspolitiken”

COM(2011) 628 final – 2011/0288 (COD)

”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av rådets förordning (EG) nr 73/2009 vad gäller tillämpningen av direktstöd till jordbrukare avseende år 2013”

COM(2011) 630 final – 2011/0286 (COD)

”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av rådets förordning (EG) nr 1234/2007 vad gäller systemet med samlat gårdsstöd och stödet till vinodlare”

COM(2011) 631 final – 2011/0285 (COD).

Facksektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö, som svarat för kommitténs beredning av arbetet, antog sitt yttrande den 10 april 2012.

Vid sin 480:e plenarsession den 25–26 april 2012 (sammanträdet den 25 april) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 132 röster för, 14 röster emot och 21 nedlagda röster.

1. Sammanfattning och slutsatser

Ändring av EU:s jordbruksmodell

1.1 Europeiska ekonomiska och sociala kommittén tar med stort intresse del av kommissionens lagstiftningsförslag och noterar att vissa – men långtifrån alla – rekommendationer som framförts i kommitténs tidigare yttranden har tagits i beaktande. Framför allt har kommittén upprepade gånger, i sina yttranden NAT/449 och NAT/481, påpekat att den framtida gemensamma jordbrukspolitiken måste styras av en vilja att försvara den europeiska jordbruksmodellen, som bygger på principerna om livsmedelssuveränitet, hållbarhet och anpassning till jordbrukarnas och konsumenternas verkliga behov.

1.2 EESK uppmärksammar kommissionens omfattande arbete med den framtida gemensamma jordbrukspolitiken för att föreslå ett genuint europeiskt projekt utifrån konceptet inkluderande mångfald. När det gäller kommissionens insatser för att bygga upp ett nytt partnerskap mellan EU och de europeiska jordbrukarna anser kommittén att förslagen visserligen har rätt inriktning men att det krävs betydande ändringar på flera punkter.

1.3 Den rådande finansiella och ekonomiska krisen och de extrema klimatförändringarna kräver ett radikalt ändrat tillvägagångssätt för att överbrygga klyftan mellan löften och den verklighet som präglar jordbrukarnas vardag. Jordbrukarna är under allt större tryck från marknadens sida, vilket leder till att hela regioner överges. En europeisk jordbruksmodell är nu mer oumbärlig än någonsin tidigare. EESK anser att det är avgörande att den gemensamma jordbrukspolitiken 2014–2020 bidrar till att överbrygga de stora hindren för utvecklingen av jordbrukssektorn, men beklagar att det saknas ett tydligare engagemang från kommissionens sida till stöd för den europeiska jordbruksmodellen.

1.4 EESK välkomnar kommissionens planer på att förbättra konkurrenskraften hos ett multifunktionellt inriktat jordbruk i EU i den europeiska jordbruksmodellens anda genom olika insatser som forskning, utveckling och rådgivning samt belöning av de samhällsåtaganden som hittills inte återspeglats i konsumentpriserna. Kommittén anser emellertid att de planerade insatserna är lång ifrån tillräckliga för att säkerställa fortsatt goda resultat när det gäller produktion och sysselsättning och därmed möjligheten att bidra till att tillgodose det ständigt ökande behovet av livsmedel i världen. Den framtida gemensamma jordbrukspolitiken måste ta hänsyn till att en sjättedel av alla arbeten i Europa har direkt eller indirekt anknytning till jordbruksproduktionen, och att siffran i vissa medlemsstater är mycket högre. Den gemensamma jordbrukspolitiken bör bidra till att säkra arbetstillfällena inom EU, särskilt på landsbygden, men för närvarande innebär den snarare att arbetstillfällen går förlorade. Vid ett faktiskt produktionsbortfall inom jord- och skogsbruket i en region försvinner även arbetstillfällen inom de områden som ligger före och efter i produktionskedjan, inklusive livsmedelsindustrin och träförädlingen. Framtidens gemensamma jordbrukspolitik måste vara inriktad på att förbättra jordbrukshushållens och jordbrukskooperativens ekonomiska resultat och hjälpa dem till bättre marknadstillgång och bättre marknadsföring av sina produkter.

1.5 Den nya gemensamma jordbrukspolitiken bör bidra till att förbättra de socioekonomiska förhållandena, sysselsättningen och arbetarskyddet inom jordbruket genom att garantera att sociala bestämmelser, lagar och anställningskontrakt efterlevs fullt ut vid tilldelningen av stöd. Detta bör ske i ett sammanhang där man sätter jordbruks- och livsmedelsföretagen i centrum av systemet för att gynna realekonomin, uppmuntra forskning och innovation, underlätta generationsskifte och främja livsmedelsproduktionen, också med hjälp av regionernas mervärde.

1.6 EESK upprepar sin uppmaning till Europaparlamentet, rådet och kommissionen att bibehålla en solid budget för den gemensamma jordbrukspolitiken. Anslagen bör åtminstone vara lika stora som under pågående budgetperiod. Vi ser för närvarande särskilda problem i samband med utvecklingen av andra pelaren, eftersom många medlemsstater tydligen inte vill eller kan stå för den samfinansiering som krävs. Detta kommer att leda till en oacceptabel försvagning av politiken för landsbygdsområdena, däribland också de miljöpolitiska åtgärderna, som ska finansieras genom andra pelaren.

1.7 Kommittén anser att man i hela reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken framför allt måste fokusera på förenklade förfaranden och ett flexibelt genomförande som återspeglar de olika jordbruksförhållandena i medlemsstaterna, samt att minska byråkratin för jordbrukarna och problemen för de organ som administrerar utbetalningarna.

Direktstöd

1.8 EESK ställer sig bakom planerna på att överge användningen av tidigare referensperioder som utgångspunkt för stödets storlek för jordbrukare i enskilda länder eller regioner. Kommittén anser dock att en fast arealersättning inte alltid är det effektivaste politiska instrumentet, särskilt om argumentet om inkomststöd beaktas (se punkt 4.3.2). Därför bör denna interna konvergens inom varje land eller region ge utrymme för flexibilitet, en längre övergångsperiod och successivt införda ändringar under denna period.

1.9 EESK välkomnar strävan att överbrygga skillnaderna mellan nivån på det stöd som jordbrukare i olika medlemsstater mottar. De viktigaste dragen för den framtida gemensamma jordbrukspolitiken vad gäller omfördelningen av finansiella resurser mellan medlemsstaterna bör vara balans, rättvisa och pragmatism, med hänsyn till jordbrukets mångfald i Europa. Kostnads- och intäktsstrukturen för jordbruket i de olika medlemsstaterna måste här tas i betraktande. Det är viktigt att omfördelningsprocessen på ett varsamt sätt beaktar jordbrukarnas problem i såväl gamla som nya medlemsstater. Därför rekommenderar EESK en omfördelning av de nationella anslagen till direktstöd på grundval av objektiva, icke-diskriminerande kriterier och en balanserad och lämplig övergångsperiod för den planerade rättvisa anpassningen när man går bort från principen om tidigare referensuppgifter. Målet är att garantera att inget land ligger under 90 % av genomsnittet i EU:s 27 medlemsstater i fråga om direktstöd vid utgången av budgetramen 2014–2020.

1.10 EESK ställer sig bakom beslutet att införa ett förenklat stödprogram för småskaligt jordbruk, men befarar att det stöd som kommissionen föreslår inte är tillräckligt med tanke på utvecklingen av småskaligt jordbruk. Samtidigt uppmanar kommittén kommissionen att klargöra kriterierna för vad som ska betecknas som småskaligt jordbruk. Systemet kunde beroende på förhållandena i medlemsstaten vara frivilligt.

1.11 Kommittén stöder den princip som ligger till grund för kommissionens förslag om att jordbruksstödet inom första pelaren ska riktas till aktiva jordbrukare. Man bör fastslå tydliga definitioner av begreppen jordbruksverksamhet, stödberättigande mark och aktiv jordbrukare. Dessutom bör kopplingarna mellan utbetalningar och verksamhet bli bättre så att man kan förhindra att den begränsade budgeten går till jordbruksmark som inte brukas eller till personer som inte är verksamma inom jordbruket (förutom om det gäller ett vederbörligen berättigat arealuttag). Med medlemsstaterna måste man klarlägga om denna princip faktiskt kan omsättas i praktiken. Det är också viktigt att definitionen av aktiva jordbrukare inte utesluter stödmottagare som får mindre än 5 000 euro i stöd.

1.12 EESK ger sitt stöd till en stegvis minskning genom införande av ett tak för direktstödet, vilket även framgår av tidigare yttranden, och uppmanar kommissionen att anta en genomförandemetod som tar hänsyn till särdragen hos företag som utgörs av kooperativ eller sammanslutningar av jordbruksproducenter (1). Oanvända direktstöd bör förbli i medlemsstaternas anslag och användas för att stödja svagare jordbrukssektorer på nationell nivå genom första pelaren eller andra pelaren, vilket ska beslutas på medlemsstatsnivå. EESK föreslår att de medel som överförs på detta sätt inte ska behöva samfinansieras.

1.13 EESK anser att det bör finnas två sätt att få tillgång till grundstöd baserat på befintlig jordbruksverksamhet under 2011 och innehav av stödberättigande mark vid startdatumet 2014. Kriteriet ”att en stödrättighet har utbetalats under 2011” är enligt EESK inte korrekt.

1.14 Kommittén välkomnar den flexibilitet mellan pelarna som kommissionen föreslår. Det är ytterst viktigt att de medlemsstater där direktstödet ligger på en nivå under 90 % av EU-genomsnittet ges möjlighet att överföra medel som avsatts för landsbygdsutveckling till anslaget under första pelaren. Denna möjlighet bör finnas även för medlemsstater som har ett oproportionerligt litet anslag under första pelaren eller naturbetingade svårigheter. EESK föreslår att sådana överföringar ska kunna göras upp till en gräns på 10 %.

1.15 Kommittén har konsekvent betonat den roll som jordbrukarna borde och skulle kunna spela för markskyddet, den biologiska mångfalden, naturlandskapet och miljön, men att de att de inte kan göra detta i tillräcklig utsträckning på grund av de nuvarande ramvillkoren. Kommittén har därför (se NAT/449) uttalat sig för målinriktade direktstöd. Miljöanpassningskomponenten är ett steg just i denna riktning. EESK uppmanar kommissionen att utvärdera konsekvenserna av de nya åtgärderna så att man om de skulle visa sig skapa obalanser i jordbruksföretagens ekonomi kan åtgärda detta. Om möjligt bör miljöanpassningsåtgärderna utgå från lösningar som gynnar både miljön och tillväxten. EESK vägrar att acceptera en situation där EU ökar kostnaderna för att efterleva reglerna för de europeiska jordbrukarna men via handelsavtal godkänner billiga importer som inte behöver efterleva samma regler.

1.16 Miljöanpassningskomponenten i första pelaren är ett sätt att skapa en starkare och tydligare koppling mellan direktstöden och de kollektiva miljömässiga nyttigheter som jordbruket ger. Kommittén anser att detta system bör vara enkelt och säkerställa miljöresultat från alla jordbrukare i hela EU. Missgynnade regioners särdrag måste kunna beaktas i besluten om stöd. Åtgärden ”områden med ekologiskt fokus” bör genomföras på ett sätt som förhindrar att odlingsbar mark tas ur produktion. Åtgärder som redan har vidtagits för ett miljövänligt jordbruk borde erkännas i enlighet med de nya miljökraven (första pelaren), på samma sätt som generellt sett ska ske för det ekologiska jordbruket.

1.17 EESK välkomnar att medlemsstaterna får möjlighet att använda ett frivilligt program med kopplat stöd för att hantera specifika situationer. För att öka flexibiliteten och i enlighet med subsidiaritetsprincipen föreslår vi emellertid att man upphäver den slutna listan över sektorer och produkter som kan beviljas kopplat stöd och ger medlemsstaterna rätt att själva avgöra vilka sektorer och produkter som de vill stödja.

Marknadsinstrument

1.18 Kommittén anser att kommissionens förslag inte räcker till för att hantera problemet med den ökande volatiliteten på marknaden och de problem som denna leder till. Det mål för den gemensamma jordbrukspolitiken som beskrivs i Lissabonfördragen, nämligen att stabilisera jordbruksmarknaderna, tas inte upp i lagstiftningsförslagen.

1.19 EESK är övertygad om att också verktyg för utbudsstyrning kan vara effektiva i vissa jordbrukssektorer. Kommittén rekommenderar därför en ingående analys av marknadsutvecklingen när man överväger möjligheten att skjuta upp avskaffandet av systemet för planteringsrätter för vin samt möjligheten att behålla sockerkvoterna en längre period.

1.20 Det är synnerligen viktigt att stärka jordbrukarnas och deras organisationers ställning i livsmedelskedjan för att kunna garantera bättre avkastning på marknaden. EESK välkomnar utvidgningen av produkttäckningen för erkännande av producentorganisationer, sammanslutningar av producentorganisationer samt branschorganisationer. Med tanke på de olika strukturer och traditioner som finns i medlemsstaterna borde de nya bestämmelserna bara vara frivilliga. Kommittén stöder också kommissionens förslag när det gäller mjölksektorn, men rekommenderar att kommissionen ger en tydlig definition av begreppet producentorganisation. Det är även av största vikt att EU:s konkurrensregler anpassas så att producentorganisationer och kooperativ kan stärka sin marknadsställning. För att stärka jordbrukarnas förhandlingsstyrka i livsmedelsproduktionskedjan anser EESK dessutom att det är nödvändigt att skapa förutsättningar för utveckling av korta livsmedelskedjor som förvaltas direkt av jordbrukarna.

Landsbygdsutveckling

1.21 EESK välkomnar förslaget att den gemensamma jordbrukspolitiken ska ha en närmare koppling till EU 2020-strategin och hållbarhetsstrategin för landsbygdsutveckling, särskilt när det gäller forskning, innovation och utbildning. Särskilt måste man lyfta fram utbildning av de mest utsatta grupperna (t.ex. outbildade invandrare och jordbruksarbetare) samt av unga och kvinnor, som utgör viktiga grupper när det gäller yrkeskvalifikationer och konkurrenskraft inom jordbruket. Därför är det viktigt att förbättra kvaliteten, tillgängligheten och bruket av informations- och kommunikationsteknik på landsbygden. Landsbygdsutvecklingspolitiken bör i första hand inriktas på jordbrukets innovation och konkurrenskraft i enlighet med den europeiska jordbruksmodellen, särskilt för att stödja företagens investeringar, främja generationsskifte, stödja genomförandet av åtgärder för integrering av livsmedelskedjan och integrerade territoriella projekt, förbättra förbindelserna mellan jordbruksföretagen och livsmedelsförädlingsindustrins tjänster, stödja åtgärder och förfaranden som är skonsamma för miljö och klimat samt befästa och främja sysselsättningen inom jordbruket genom kompetenshöjning.

1.22 Ett mycket positivt inslag i kommissionens förslag är de europeiska innovationspartnerskapen, som ska förbättra kontakterna mellan forskare, jord- och skogsbrukare och rådgivare för att säkra ett kunskapsbaserat jord- och skogsbruk där man använder sig av professionella rådgivningstjänster. Sådan forskning borde också inriktas på utveckling av landsbygdens ekonomiska verksamhet, inklusive turism, hantverk och annan verksamhet som kan skapa arbetstillfällen på landsbygden.

1.23 EESK välkomnar övergången från ett tillvägagångssätt med prioriterade områden till ett tematiskt tillvägagångssätt i förslagen som gäller politiken för landsbygdsutveckling. Vi tror att detta kommer att ge medlemsstaterna och regionerna mer flexibilitet att ta hänsyn till deras egna särskilda förhållanden. Ändå måste man se till att viktiga aspekter av andra pelaren inte helt och hållet kan ignoreras. Därför är principen om att 25 % av medlen ska avsättas för miljö- eller klimatskyddsåtgärder viktig. Det borde också fastställas en minimimarginal för Leader-strategin.

1.24 EESK anser att medlemsstaterna i god tid måste garantera den medfinansiering från andra pelaren som krävs. Kommittén motsätter sig förslaget att placera riskhanteringsåtgärder under den andra pelaren. Medlemsstaterna måste verka för tillräcklig nationell medfinansiering (2).

1.25 EESK anser att det behövs en ny separat åtgärd för att synliggöra det ekologiska jordbruket. Denna åtgärd bör ha lika hög medfinansieringsgrad som den som föreslås för mindre utvecklade regioner (85 %). EESK anser också att man bör främja integrerad produktion och bevarandejordbruk på grund av deras positiva miljöpåverkan.

1.26 Med hänsyn till de svåra villkor som råder inom jordbruket i bergs- och öregionerna föreslår EESK att kommissionen utökar den medfinansieringsgrad på 85 % som gäller för mindre utvecklade regioner till att även gälla bergs- och öregioner. Detta nämns inte uttryckligen i förslaget men ligger i linje med förslagets syfte. Den nya avgränsning som föreslås av ”andra missgynnade områden” bör ses över.

1.27 EESK påminner kommissionen, Europaparlamentet och rådet om att vattenbrist och torka redan är ett allvarligt problem i många europeiska regioner och att situationen väntas bli värre som en följd av klimatförändringarna. Kommittén betonar att det är viktigt att säkra integrerad planering och hållbar utveckling när man behandlar frågor om vattenanvändning, vattenbrist och torka genom integration av sektorspolitiken samt att det är viktigt med territoriell planering i områden som ofta drabbas av vattenbrist och torka. Samtidigt bör man även beakta de tilläggskostnader som uppstår till följd av torrläggning av jordbruksmark i EU-länderna i norr.

1.28 EESK uppmanar till att skapa en framtida gemensam jordbrukspolitik som är balanserad, förutsägbar, genomförbar, mindre byråkratisk, flexibel och transpartent för att man ska kunna locka yngre generationer till denna sektor.

2. Bakgrund

2.1 Jordbrukspolitiken spelar en central roll i EU – inte bara för att jordbruksmark och skog utgör mer än 90 % av markanvändningen och spelar en stor roll i en hållbar användning av resurser och bevarandet av naturliga livsmiljöer, men i synnerhet för att jordbruket genom den gemensamma jordbrukspolitiken kan hjälpa EU att tackla utmaningar såsom den ekonomiska och finansiella krisen, klimatförändringar, miljöskydd och upprätthållandet av verksamhet på landsbygden samt tryggandet av konsumenternas tillgång till säkra livsmedel av hög kvalitet till ett överkomligt pris.

2.2 De kommande åren kommer att vara avgörande när det gäller att lägga grunden för en stark jord- och skogsbrukssektor som kan hantera klimatförändringarna och den internationella konkurrensen och samtidigt leva upp till allmänhetens förväntningar. EU behöver sitt jord- och skogsbruk, och jord- och skogsbruket behöver stöd från EU. Dessutom blir sysselsättningsfrågan i en tid av ekonomisk kris mer avgörande än någonsin. Detta är orsaken till att kommissionen har föreslagit ett nytt partnerskap mellan EU:s medborgare och jord- och skogsbrukare för att vi ska kunna klara av utmaningarna när det gäller livsmedelstrygghet, ett hållbart nyttjande av naturresurserna, tillväxt och sysselsättning.

2.3 EESK har i tidigare yttranden redogjort för sin uppfattning om de utmaningar som EU:s jordbrukssektor troligen kommer att ställas inför, vilka mål man bör ha för den gemensamma jordbrukspolitiken och hur denna politik bör reformeras för att dessa mål ska kunna nås. I ett meddelande som kommissionen offentliggjorde 2010 har de flesta av rekommendationerna från EESK:s tidigare yttrande i frågan (NAT/449) tagits med (3). Efter detta meddelade har EESK lagt fram ytterligare förslag i sitt yttrande NAT/481 (4). Kommittén har dessutom nyligen tagit upp ett antal specifika frågor inom den gemensamma jordbrukspolitiken, t.ex. utmaningarna för unga jordbrukare (5) och områden med naturbetingade svårigheter (6). EESK framhåller att kommissionen vid utarbetandet av sina förslag har valt en helt annan ansats än den som EESK föreslår. Kommittén hade begärt att man först tydligt skulle fastställa tydliga mål för den gemensamma jordbrukspolitiken, därefter ange vilka instrument som krävs för genomförandet och sedan beskriva finansieringsbehovet. Kommittén ansåg det vara fel att fastställa en budget och sedan fördela medlen på ett eller annat sätt. Det är dock precis detta som kommissionen har gjort, och detta leder nu till svårigheter.

2.4 EESK vill gärna betona jordbrukssektorns betydelse för sysselsättningen. Jordbrukets livsmedelsindustri i EU sysselsätter cirka 40 miljoner människor på landsbygden och utgör områdets ryggrad. Den förser 500 miljoner konsumenter med livsmedel av hög kvalitet. Ändå är de europeiska jordbrukarnas inkomst i allmänhet bara hälften så stor som medelinkomsten i EU. Enligt uppgifter från Eurostat från september 2011 uppgår den totala arbetskraften inom jordbruket i EU-27 till 11,7 miljoner heltidsanställda, av vilka 10,8 miljoner (92 %) är fastanställda. Jordbruket är fortfarande i hög grad en familjeorienterad aktivitet i de flesta medlemsstater; fyra femtedelar (80 %) av den totala arbetskraften inom jordbruket är gårdsägare eller familjemedlemmar till ägaren. Lite mer än en tredjedel (34 %) av de fastanställda jordbruksarbetarna i EU-27 är kvinnor. Bland gårdsägarna i EU-27 är relativt få (6 %) under 35 år, medan en relativt stor andel (34 %) är 65 år eller mer. Dessutom är en betydande del av de 30 miljoner migrerande arbetstagarna i EU säsongsarbetare inom jordbruket (7).

3. Allmän bakgrund

3.1 Lagstiftningsförslagen grundar sig på den gemensamma jordbrukspolitikens budgetram som fastställs i kommissionens förslag till flerårig budgetram för perioden 2014–2020. I förslaget hölls den totala budgeten för den gemensamma jordbrukspolitiken på samma nivå som 2013 i löpande priser, vilket i fasta priser motsvarar en mindre budget för jordbrukspolitiken.

3.2 Enligt förslaget till flerårig budgetram ska en betydande del av EU:s budget även fortsättningsvis avsättas till jordbrukspolitiken, som utgör en gemensam politik av strategisk betydelse. I löpande priser föreslås det alltså att den gemensamma jordbrukspolitiken ska fokusera på kärnverksamheten med 317,2 miljarder euro avsatta till första pelaren (76 %) och 101,2 miljarder euro till andra pelaren (24 %), dvs. totalt 418,4 miljarder euro under perioden 2014–2020.

3.3 EESK framhåller att denna budgetstrategi för jordbruket endast har kunnat godtas internt inom kommissionen med hänvisning till att jordbruket måste miljöanpassas. Detta måste nu omsättas i verklig politik.

3.4 I lagförslagen planeras en komplettering av finansieringen i den första och andra pelaren med ytterligare medel på 17,1 miljarder euro, varav 5,1 miljarder ska gå till forskning och innovation, 2,5 miljarder euro till livsmedelsstygghet och 2,8 miljarder euro till livsmedelsstöd till de mest utsatta under andra poster i den fleråriga budgetramen, samt 3,9 miljarder euro till en ny krisreserv för jordbrukssektorn. Detta innebär att den totala budgeten uppgår till 432,8 miljarder euro för perioden 2014–2020.

4. Allmänna anmärkningar

4.1 EESK välkomnar kommissionens reformmål om ökad konkurrenskraft, bättre hållbarhet och högre effektivitet.

4.2 EU-budgeten och finansiella resurser för den gemensamma jordbrukspolitiken

4.2.1 EESK upprepar sin uppmaning till Europaparlamentet, rådet och kommissionen att se till att den gemensamma jordbrukspolitiken får en lika stor andel av EU-budgeten som tidigare (8). Detta är nödvändigt för att stödja den europeiska jordbruksmodellen och de olika tjänster som jord- och skogsbruksaktiviteterna erbjuder samhället, såsom att säkra livskraftiga landsbygdssamhällen och landsbygdsinfrastruktur, en balanserad regional utveckling och sysselsättning på landsbygden, bevarande av traditionella landskap, nationella kulturarv och traditioner, biologisk mångfald, miljöskydd och högsta möjliga standarder för djurens välmående och livsmedelstrygghet. Dessa tjänster återspeglar de europeiska konsumenternas och skattebetalarnas intressen. Eftersom de europeiska jord- och skogsbrukarna tillhandahåller dessa multifunktionella tjänster som gynnar samhället som helhet och detta ofta orsakar dem extra kostnader utan motsvarande marknadsavkastning, är det nödvändigt och motiverat att stödja dem genom offentliga interventioner. Med miljöanpassningskomponenten försöker man definiera dessa tjänster för att motivera och legitimera de nya betalningskrav som jordbruket kan ställa på samhället.

4.2.2 De konsekvenser och framtida följder som den finansiella och ekonomiska krisen har på såväl EU:s ekonomi som den globala ekonomin och besluten om den nya stabilitetspakten innebär att alla offentliga budgetposter måste ses över. EESK vill än en gång betona att den europeiska jordbruksmodellen inte fungerar med de priser och villkor som gäller på världsmarknaden och att den inte är gratis. Därför måste den politik som ska främja denna jordbruksmodell få tillräckliga finansiella medel. Det är därför särskilt viktigt att man tydligt motiverar varje instrument som kostar pengar (t.ex. direktstöd). Enligt de befintliga förslagen om unionens budget för perioden 2014–2020 (9) skulle de resurser som öronmärkts för den gemensamma jordbrukspolitiken emellertid minskas avsevärt uttryckt i fasta priser. Samtidigt som kommissionen erkänner den gemensamma jordbrukspolitikens strategiska betydelse för målet om hållbar tillväxt i EU 2020-strategin minskar man den gemensamma jordbrukspolitikens andel av unionens budget från 39,2 % 2014 till 33,3 % 2020. Kommissionen har gjort detta val utan att ta hänsyn till EESK:s uppmaning att garantera att den gemensamma jordbrukspolitikens andel av EU:s budget åtminstone förblir oförändrad.

4.3 Direktstöd

4.3.1 EESK har tidigare hållit med kommissionen om att vi i varje medlemsstat bör sluta att tillämpa tidigare referensuppgifter som utgångspunkt för storleken på stödet till jordbrukare, eftersom det inte längre går att motivera de stora skillnaderna i arealersättning, inte minst eftersom de leder till konkurrenssnedvridningar på den inre marknaden (10).

4.3.2 Kommittén anser att direktstöd i framtiden kan beviljas med tre goda argument: Det handlar om tjänster som upprätthåller den europeiska jordbruksmodellen (t.ex. via miljöanpassningskomponenten), det blir i viss mån möjligt att göra inkomstöverföringar och det sker en kompensation för högre europeiska normer. Fasta arealersättningar är inte alltid det effektivaste politiska instrumentet i detta sammanhang, för varför skulle t.ex. ett jordbruk på 1 000 hektar få en inkomstöverföring × 1 000 och ett jordbruk på 25 hektar bara en inkomstöverföring × 25. Inkomstöverföringarna måste bero på antalet arbetstillfällen eller personer och inte på arealen. Och nackdelar för europeiska djuruppfödare kompenseras inte med hektarpremier som också ges till icke-djuruppfödare. Därför skulle man på medlemsstatsnivå kunna undersöka och tillåta sätt att differentiera utbetalningarna på basis av ytterligare kriterier. I vissa medlemsstater som fortfarande använder sig av den tidigare betalningsmodellen kommer dessutom kravet på konvergens både mellan de nationella anslagen och inom landet att skapa problem. I dessa fall kommer det att krävas flexibilitet när det gäller den interna konvergensen samt en längre övergångsperiod och successivt införda ändringar under denna period (11).

4.3.3 Ett av de viktiga syftena med denna reform är att lägga fram förslag till hur en rättvisare fördelning av anslagen mellan medlemsstaterna ska kunna uppnås. EESK välkomnar strävan att överbrygga skillnaderna medlemsstaterna emellan när det gäller nivån på det stöd som jordbrukarna mottar. Kommittén hoppas att anslagen för landsbygdsutveckling ses över utifrån objektivare kriterier och att de inriktas bättre enligt de politiska målen. Kommittén välkomnar möjligheten att överföra medel mellan pelarna.

4.3.4 EESK är medveten om skillnaderna vad gäller fördelning av direktstöd mellan gamla och nya medlemsstater. Kommittén anser att det är nödvändigt att stödja jordbruks- och livsmedelssektorns konkurrenskraft på samma sätt i alla medlemsstater för att bevara samstämmigheten i EU:s jordbruksmodell. Vid en eventuell omfördelning av direktstöden måste kostnads- och intäktsstrukturen för jordbruket i medlemsstaterna tas i betraktande.

4.3.5 EESK vill undvika ytterligare snedvridning av konkurrensen, eftersom det har sociala konsekvenser för ett antal medlemsstater, i synnerhet de baltiska länderna, inte bara med tanke på jordbrukarnas intressen utan också konsumenternas och allmänhetens. Kommittén rekommenderar att direktstöd i den första pelaren omfördelas mellan medlemsstaterna på ett sätt som garanterar att inget land ligger under 90 % av EU-genomsnittet vid utgången av budgetperioden.

4.3.6 Miljöanpassningskomponenten i första pelaren är ett sätt att skapa en starkare och tydligare koppling mellan direktstöden och de kollektiva miljömässiga nyttigheter som jordbruket ger. Det är också ett viktigt steg på vägen att lösa de problem som jordbruket orsakar den biologiska mångfalden. Kommittén välkomnar denna punkt, men rekommenderar följande:

—

Kommissionen har strävat efter att hålla systemet så enkelt som möjligt: åtgärderna begränsas till endast tre stycken, som kommer att vara enkla att satellitövervaka. Med hjälp av genomförandebestämmelserna ska man emellertid se till att dessa åtgärder inte orsakar någon ytterligare administrativ börda för jordbrukarna.

—

Det är viktigt att miljöanpassningsåtgärderna kan genomföras av alla jordbrukare i hela EU på ett liknande sätt, för att säkra omfattande effekter på miljöområdet och undvika snedvridning mellan jordbrukare i olika regioner. Det kommer kanske att behövas en del flexibilitet i genomförandet på nationell eller regional nivå. Man borde generellt sett beakta åtgärder för ett miljövänligt jordbruk, som ligger i linje med miljöanpassningskomponenten.

—

Det råder en viss oro om risken för överlappning mellan miljöanpassningsåtgärderna och åtgärderna för miljövänligt jordbruk inom den andra pelaren (12). Man måste göra en tydlig åtskillnad för att säkra att de jordbrukare som redan är engagerade i program för miljövänligt jordbruk effektivt kan fortsätta att dra nytta av detta politiska verktyg utan att förlora inkomster. Jordbrukare som deltar i åtgärder inom miljöprogrammen för jordbruket med syftet att uppnå det obligatoriska gröna inslaget bör anses uppfylla detta. Åtgärder som redan har vidtagits för ett miljövänligt jordbruk (i den andra pelaren) borde erkännas i enlighet med de nya miljökraven (i den första pelaren), på samma sätt som generellt sett ska ske för det miljövänliga jordbruket.

4.3.7 Miljöanpassningsåtgärderna bör anpassas och genomföras på följande sätt:

—

Förslaget att använda 7 % av arealen för ”områden med ekologiskt fokus” skulle inte vara acceptabelt om betydande delar av odlingsbar mark tas ur produktion. Detta vore också kontraproduktivt med tanke på den globalt växande efterfrågan på livsmedel. Kommissionen bör så snabbt som möjligt föreslå en förteckning över faktorer som kännetecknar mark som brukas ekologiskt. Samtidigt bör kommissionen klargöra att definitionen främst täcker egenskaper som är viktiga för att bevara eller förbättra den biologiska mångfalden. Dessa omfattar självklart befintliga träd, terrasseringar, strandområden, blomrika områden osv. Dessa områden bör betraktas som stödberättigade även i de länder där nationell lagstiftning inte klassificerar dem som jordbruksmark. En lämplig förteckning skulle också snabbt klargöra att den oro som ofta kommer till uttryck om att kommissionen önskar att helt ta 7 % av marken ur produktion är ogrundad. Det bör också bli möjligt att betrakta odlingar med de viktigaste permanenta grödorna som ”områden med ekologiskt fokus”, så att dessa grödors betydande miljömässiga och ekologiska värde kan beaktas.

—

Kommissionen bör klargöra att åtgärden att diversifiera grödor inte kommer att orsaka svårigheter för jordbrukare med lite odlingsbar mark, jordbrukare med boskapsbestånd utan betesmark och jordbrukare i sådana klimatbetingade och jordmånsrelaterade förhållanden där ingen annan gröda kan produceras. EESK rekommenderar i sådana fall att det införs flexibilitet i genomförandet, vilket bör föreslås av medlemsstaterna och godkännas av kommissionen.

4.3.8 EESK påpekar att situationen varierar mycket när det gäller biologisk mångfald, inte bara mellan medlemsstaterna utan också från region till region. Till en början tycks ett fast procenttal på 7 % för mark som ska brukas ekologiskt i alla EU-regioner vara ganska byråkratiskt och olämpligt. Om åtgärderna emellertid väljs på ett sätt som gör det möjligt att beakta alla befintliga strukturer på jordbruksföretag som ger ett positivt bidrag till artutvecklingen kommer jordbrukarna i regioner som har många olika strukturer (med en stor biologisk mångfald) att ha mycket mindre svårigheter med anpassning och genomförande än jordbrukare i ”öppna” områden (med liten biologisk mångfald). Just därför är det rätt strategi av kommissionen att för att främja den europeiska jordbruksmodellen lägga åtgärderna på gårdsnivå (med undantag av små jordbruksföretag).

4.3.9 EESK stöder kommissionens förslag om att medlemsstaterna fortfarande ska ha möjlighet att bevilja stöd till jordbrukare i bergsområden eller andra områden med särskilda eller andra naturliga begränsningar som omfattas av åtgärderna inom andra pelaren. Kommittén välkomnar likaså att medlemsstaterna ska få möjlighet att dessutom bevilja stöd till områden med naturliga begränsningar inom ramen för direktstöd inom första pelaren. EESK uppmanar kommissionen att se till att förfarandena förenklas så att det blir möjligt för alla potentiella stödmottagare att utnyttja dessa nya möjligheter. Förslagen om en ny avgränsning av de missgynnade områdena (”andra områden”) verkar inte helt utvecklade och bör ses över. Kommittén ställer sig dock kritisk till kommissionens förslag om en ny avgränsning av ”andra missgynnade områden” som grundar sig på åtta biologisk-fysiska kriterier och en minimiandel motsvarande 66 % av den utnyttjade jordbruksarealen. I nuvarande form skulle dessa bestämmelser i vissa regioner, där flera faktorer skulle samverka till att missgynna dem, leda till en försämring av situationen som inte är motiverad i sak. Den nya ramen borde vara utformad på ett sådant sätt att man på lämpligt sätt tar hänsyn till samspelet mellan dessa faktorer.

4.3.10 EESK stöder att man inför ett tak för direktstöd på basis av landets eller den berörda regionens jordbruksstruktur. Kommittén håller med om att stödtaken bör tillämpas flexibelt, samtidigt som subsidiaritetsprincipen respekteras. Förslaget om att gradvis införa tak för stöden välkomnas, under förutsättning att det minskade beloppet riktas till de svagare jordbrukssektorerna i varje land. Det belopp som avses i förslaget bör räknas fram genom att man drar av högst 50 % av de löner, anställningsrelaterade skatter och sociala avgifter som jordbrukaren faktiskt har betalat och deklarerat under föregående år. Man bör dessutom beakta arbete utfört av familjemedlemmar.

4.3.11 Kommittén är väl medveten om svårigheterna med att definiera begreppet aktiv jordbrukare, men vill ändå föreslå att faktorer som produktion och saluföring av jordbruksprodukter, även genom direktförsäljning på lokala marknader, samt skapandet av allmännyttiga varor och tjänster bör ingå i denna definition (13). Definitionen bör också ta hänsyn till om regionen är missgynnad och till om människor måste bedriva jordbruk som deltidssysselsättning för att kunna bibehålla en genomsnittlig familjeinkomst. EESK anser att enskilda medlemsstater bör ges ökad flexibilitet när det gäller beslutet om hur begreppet aktiv jordbrukare ska definieras, för att kunna fastställa vilka som ska beviljas direktstöd. I samband med detta borde man utgå från den stödberättigade arealen. Det är också viktigt att definitionen av aktiva jordbrukare inte utesluter stödmottagare som får mindre än 5 000 euro i stöd.

4.3.12 EESK stöder kommissionens förslag att man bör överväga att göra unga jordbrukare till en av unionens prioriteringar för landsbygdsutveckling, bl.a. genom att införa tematiska delprogram inom landsbygdsutvecklingsprogrammen. Kommittén är mycket positiv till förslaget att inom ramen för första pelaren i den gemensamma jordbrukspolitiken införa inkomststöd till unga jordbrukare som startar jordbruksföretag. Vi uppmanar kommissionen att se till att förfarandena förenklas så att det blir möjligt för alla potentiella stödmottagare att utnyttja dessa nya möjligheter.

4.3.13 För att medlemsstaterna ska kunna stärka sin politik för landsbygdsutveckling ska det bli möjligt för dem att överföra medel från direktstödanslagen till landsbygdsutvecklingsanslagen. Samtidigt bör de medlemsstater vars direktstöd ligger på en nivå under 90 % av EU-genomsnittet ha möjlighet att överföra medel från landsbygdsutvecklingsanslagen till direktstödsanslagen. Sådana val bör, med vissa begränsningar, kunna göras en enda gång och för förordningens hela tillämpningsperiod. Kommittén rekommenderar att kommissionen ökar flexibiliteten för överföring av medel mellan första och andra pelaren från 5 % till 10 %.

4.3.14 EESK uppmanar kommissionen att se över den planerade utvidgningen av de miljömässiga tvärvillkoren. Om de miljömässiga tvärvillkoren ska omfatta alla krav och restriktioner som gäller Natura 2000-områdena och vattenramdirektivet finns det risk för att detta skapar stora och oberättigade ojämlikheter mellan jordbrukarna. De miljömässiga tvärvillkoren bör omfatta vissa baskrav, men inte kraven på jordbrukare i vattenskyddsområden eller andra områden med särskilt skydd. Dessa krav bör omfattas av ett särskilt stöd inom den andra pelaren.

4.4 Marknadsinstrument

4.4.1 Det huvudsakliga förslaget om en marknadsstyrningspolitik rör budgeten (inrättandet av en krisreserv) och förvaltningen (kommissionen får större inflytande). Själva instrumenten präglas dock inte av någon större förnyelse. EU bör inrikta sin ekonomiska forskning på denna fråga för att kunna ta fram moderna instrument för att motverka prisvolatiliteten. Dessa instrument bör användas på EU:s marknad, men också till att reglera internationella marknader, vilket är en stor utmaning som betonas i G20-slutsatserna från juni 2011.

4.4.2 EESK påminner kommissionen, parlamentet och rådet att den extrema prisvolatiliteten under senare år är ett tecken på att det behövs effektivare marknadsstyrningsinstrument. Kommittén anser att de föreslagna marknadsinstrumenten är otillräckliga, och efterlyser bättre samordning av utbud och efterfrågan och återskapande av balansen i marknadsinflytandet i livsmedelskedjan. Stabilisering av marknaden är enligt EU-fördraget ett av målen i den gemensamma jordbrukspolitiken. Stabila marknader är viktiga. Därför anser kommittén att uppsättningen marknadsinstrument bör vara mycket ambitiösare för att undvika stora prisfluktuationer.

4.4.3 Kommissionen föreslår att man fortsätter den successiva utfasning av verktygen för utbudsstyrning som inleddes 2009. EESK anser emellertid att det vore ett misstag att göra sig av med dessa verktyg. Verktygen syftar till att säkerställa stabilare priser och inkomster inom jordbruket genom att åstadkomma en bättre anpassning av utbud och efterfrågan. I många fall har de visat sig effektiva. Det finns ett stort antal olika verktyg för utbudsstyrning: förhandskontroller (t.ex. tilldelning av produktionsrättigheter), efterhandskontroller (t.ex. destruktion av skörden), kontroll av produktionsfaktorerna (t.ex. planteringsrätter), restriktioner för stödrättigheter (t.ex. nationella tak) etc.

4.4.4 EESK rekommenderar att det genomförs en ordentlig analys av följderna av att skjuta upp avslutandet av sockerkvoterna, som planerats till 2015. När det gäller rättigheterna att plantera vin, som löper ut senast 2018, välkomnar kommittén – samtidigt som den anser att planteringsrätterna bör bibehållas – kommissionens beslut att tillsätta en högnivågrupp för att diskutera de åtgärder som behövs inom vinsektorn och understryker behovet av att behålla planteringsrättigheterna även efter 2018 för att förbättra förvaltningen av marknaden. Högnivågruppen väntas ge sina rekommendationer före utgången av 2012.

4.4.5 Eftersom 77 % av livsmedelsmarknaden kontrolleras av bara 15 handelskoncerner i de 27 medlemsstaterna, anser EESK att det krävs insatser för att skapa balans mellan det kommersiella utbudet och detaljhandelns marknadsstyrka, och att man bör se över om konkurrenslagstiftningen räcker till för att förhindra marknadsdominerande strukturer och tvivelaktig avtalspraxis. Det är viktigt att alla berörda parter involveras i översynen (14). Detta bör leda till ändringar i EU:s konkurrenslagstiftning om jordbrukets livsmedelsindustri i syfte att säkra att man tar hänsyn till sektorns särdrag och anpassar denna lagstiftning till konkurrenslagstiftningen i de konkurrerande länderna på den globala marknaden, såsom beslutades av högnivågruppen för mjölk.

4.4.6 De senaste årens stora prisvolatilitet har väckt frågor om den framtida gemensamma jordbrukspolitiken och de möjliga fördelarna med fler riskhanteringsverktyg och ett mer övergripande tillvägagångssätt vad gäller hela livsmedelskedjans funktion.

4.4.7 I syfte att stärka producenternas ställning i livsmedelskedjan bör kommissionen också tillhandahålla de redskap och den finansiering som krävs för bättre, mer öppen och uppdaterad information om marknaden och marginalerna inom alla sektorer. I tidigare yttranden har EESK understrukit behovet av att främja skriftliga avtal, anpassa konkurrensreglerna, förbjuda illojala och konkurrensbegränsande metoder, förbättra producentorganisationernas marknadsföringskapacitet och stärka branschorganisationerna (15). Lokala och regionala initiativ, jordbruksmarknader, korta försäljningskanaler (också när det gäller matsalar, storkök m.m.) och direktförsäljning borde få starkare stöd än hittills.

4.4.8 För att säkerställa den flexibilitet som krävs för att kunna hantera oväntade krissituationer föreslår kommissionen att det skapas en krisreserv för jordbruket med en budget på cirka 500 miljoner euro. Det vore bra om kommissionen kunde ta med detta instrument i den fleråriga budgetramen och bättre förklara hur detta nya instrument ska fungera och samtidigt redogöra för vilka förfaranden som ska gälla i samband med att åtgärder mot störningar på marknaden vidtas. Det är absolut nödvändigt att detta instrument är tillräckligt flexibelt för att kunna reagera snabbt och i rätt tid.

4.4.9 Kommissionen vill stärka producent-, aktörs- och branschorganisationernas roll genom att utöka deras verksamhet till samtliga produkter som omfattas av den gemensamma organisationen av jordbruksmarknaderna. Bland annat med tanke på revisionsrättens (16) tidigare kommentarer anser EESK att kommissionens riktlinjer för villkoren för erkännandet av sådana organisationer och för åtgärderna för övervakning av deras verksamhet måste klargöras i detalj. Man borde också undersöka i vilken mån de enskilda jordbrukarnas frihet att fatta egna beslut komprometteras av kollektiva förklaringar om allmän giltighet.

4.4.10 EESK stöder kommissionens förslag om skriftliga avtal mellan parterna. Kooperativ och liknande sammanslutningar kan dock undantas. Enligt kommissionen är detta något som krävs endast för mejeriprodukter men som kan tillämpas på frivillig basis i medlemsstaterna även när det gäller andra produkter. Det vore lämpligt om kommissionen utökade detta krav så att det gällde alla övriga jordbruksprodukter som omfattas av den gemensamma organisationen av jordbruksmarknaderna, bl.a. produkter med begränsad hållbarhet.

4.4.11 Kommittén ställer sig kritiskt till möjligheten att använda Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter för att stödja jordbrukare som påverkas negativt av internationella handelsavtal. EESK erinrar om att denna fond främst bör användas för att ge stöd till arbetstagare som blivit arbetslösa till följd av genomgripande strukturella förändringar inom världshandeln på grund av globaliseringen, om denna arbetslöshet får betydande negativa konsekvenser för den regionala eller lokala ekonomin (17). För att Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter ska få största möjliga effekt bör den enligt EESK inte användas för att stödja EU:s jordbruk.

4.4.12 Enligt de senaste uppskattningarna lever cirka 16,3 % av EU-medborgarna på eller under fattigdomsgränsen. EESK vill här erinra om EU-programmet för livsmedelsutdelning till behövande, som innebär att tiotals miljoner matportioner delas ut till de sämst ställda varje år (under 2009 fick mer än 18 miljoner människor stöd genom detta program). EESK välkomnar att EU-programmet för stöd till de mest behövande i den preliminära budgeten för 2014–2020 klart anges som stående utanför den första och andra pelaren. Programmets operativa mekanismer bör likväl förbättras i enlighet med revisionsrättens synpunkter (18). Enligt kommitténs uppfattning är solidaritet med missgynnade grupper en princip som EU alltid har följt i sina olika politikområden, och det bör man fortsätta med.

4.5 Landsbygdsutveckling

4.5.1 EESK betraktar andra pelaren som det centrala styrelementet för upprätthållandet av den europeiska jordbruksmodellen. Den dramatiska finansiella situationen i många medlemsstater kommer att leda till att många åtgärder inte längre eller åtminstone inte längre i tillräcklig utsträckning kan samfinansieras, vilket kommer att leda till en avsevärd försvagning. Detta är ett grundläggande problem som måste tas upp under förhandlingarna om den finansiella planeringen för 2014–2020.

4.5.2 Om man frångår den princip som hittills har gällt i andra pelaren, att ha tre axlar med finansiella minimiandelar (plus Leader), och övergår till sex prioriterade områden, så ger detta i grund och botten (ännu) större svängrum åt medlemsstaterna. Kommittén ställer sig dock positiv till att miljö och klimatskyddsåtgärder i fortsättningen ska tilldelas minst 25 % av budgetanslaget och föreslår också att Leader ska få en minimiandel. I praktiken borde man förhindra att medlemsstater t.ex. bara främjar investeringar och för detta ändamål minskar stödet till miljöåtgärder inom jordbruket, miljövänligt jordbruk eller nedifrån- och upp-initiativ som Leader till noll.

4.5.3 För att öka jordbrukets konkurrenskraft föreslår kommissionen att den gemensamma jordbrukspolitiken ska kopplas till EU:s strategi för tillväxt och sysselsättning, med fokus på utbildning, innovation och forskning. Kommittén ser positivt på ett sådant tillvägagångssätt.

4.5.4 EESK stöder införandet av ett europeiskt innovationspartnerskap i samband med politiken för landsbygdsutveckling. Ett sådant redskap kommer i första hand att främja och stödja forskning som syftar till att öka produktiviteten och hållbarheten inom jord- och skogsbruket, säkerställa att miljöresurser används på ett effektivt sätt, öka jord- och skogsbrukets bidrag till kampen mot klimatförändringarna, förbättra kvaliteten och säkerheten inom jord- och skogsbruket som arbetsplats, trygga konsumenternas hälsa och säkerhet, stimulera till att innovativa jord- och skogsbruksmetoder prövas, förbättra transporterna och logistiken för livsmedelsprodukter samt ta fram miljövänliga livsmedelsförpackningar. Enligt EESK kommer det europeiska innovationspartnerskapet inom jord- och skogsbruket att leda till gränsöverskridande synergieffekter och samarbete i EU mellan de olika offentliga och privata aktörer som ingår i partnerskapet, genom att forsknings- och innovationsarbetet blir effektivare.

4.5.5 Kommittén ser mycket positivt på förslagen om åtgärder för landsbygdsutveckling och uppmanar kommissionen att ge medlemsstaterna möjlighet och frihet att utforma särskilda åtgärder för de sektorer som är av störst betydelse för dem genom att erbjuda ett alternativ till dessa regioner. Detta är nödvändigt för upprätthållandet och bevarandet av vår natur och för utformningen av våra kulturlandskap. EESK noterar att kommissionen avser att tillämpa skärpta urvalskriterier för att få tillgång vissa åtgärder. Kommittén vill understryka att dessa kriterier inte bör utgöra ett hinder för utvecklingen när det gäller jordbruksföretag som redan har uppnått en viss konkurrenskraft.

4.5.6 Kommittén stöder stärkandet av riskhanteringsverktygen i den gemensamma jordbrukspolitiken. Dessa verktyg bör hjälpa till att minska inkomstfluktuationerna och instabiliteten på marknaden. Förbättrade försäkringsprodukter och upprättande av gemensamma fonder bör hjälpa jordbrukare som upplever större volatilitet på marknaden och i högre grad är utsatta för nya djur- och växtsjukdomar samt mer ofta förekommande dåliga väderförhållanden. EESK kan godta att riskhanteringen tas med i andra pelaren, men anser att medlemsstaterna måste lösa den nationella samfinansieringen på förhand.

4.5.7 EESK ser positivt på att man håller fast vid en politik som är inriktad på områden med naturbetingade svårigheter. Det är dock beklagligt att kommitténs rekommendationer i yttrandet (19) om meddelandet COM(2009) 161 ”Mot bättre riktat stöd till jordbrukare i områden med naturbetingade svårigheter” inte har beaktats när det gäller områdesavgränsningen. De åtta biologisk-fysiska kriterier som kommissionen föreslår är inte tillräckliga för att göra en omdefiniering som är relevant, legitim och godtagbar i hela EU.

4.5.8 EESK har redan tillkännagett att bevarandet av den biologiska mångfalden är en nödvändig och central uppgift som inte bara är en etiskt och moralisk förpliktelse, utan också har strategiskt betydelse på lång sikt. Det finns tillräckligt med ekonomiska orsaker till att agera snabbare och effektivare.

4.5.9 EESK betonar att översikten för 2012 är en unik möjlighet att inarbeta vattenbrist och extrema händelser, såsom torka, i en gemensam politisk ram för förvaltning av vattenresurser.

4.5.10 Kommittén anser att man inom den andra pelaren bör beakta det enorma problemet med torka, jorderosion och ökenspridning i EU:s områden i söder och kring Medelhavet och rekommenderar att en särskild åtgärd utformas för att hantera detta problem. Samtidigt bör man beakta de tilläggskostnader som uppstår till följd av torrläggning av jordbruksmark i EU-länderna i norr.

4.5.11 EESK uppmanar kommissionen, parlamentet och rådet att överväga att utarbeta en integrerad proteinstrategi för EU för att säkra tillgången till djurfoder och minska beroendet av import av protein.

4.5.12 Livsmedelsavfall är en allt viktigare fråga när det gäller livsmedelstrygghet och resurseffektivitet. EESK rekommenderar att kommissionen undersöker de bästa förfarandena för att minska livsmedelsavfallet i länder som Tyskland och stöder dem med lagstiftningsåtgärder på EU-nivå.

4.5.13 Flyttning av ekonomiska aktiviteter kommer att vara en central fråga under de kommande åren, och inom jordbruket bör mervärdet när det är möjligt bevaras i områdena. Enligt revisionsrätten är lokala aktionsgrupper under Leader-programmen inte tillräckligt fokuserade på att uppnå målen i sina egna lokala strategier (20). Det skulle därför vara nyttigt för den gemensamma jordbrukspolitiken 2014–2020 om man införde korrigerande åtgärder med hjälp av ett nytt politiskt verktyg som gör det möjligt att stödja de lokala projekten i större skala jämfört med Leader.

4.5.14 EESK anser att GJP torde vara ett särskilt lämpligt instrument för samarbete med konsumenterna och främjandet av relevant information om livsmedlen genom hela förädlings- eller produktionskedjan. Spårbarheten bör vara tydlig för konsumenterna, som kan visa sig vara de bästa samarbetspartnerna när det gäller att uppnå en hållbarare och miljövänligare europeisk jordbruksproduktion där bättre arbetstillfällen skapas.

Bryssel den 25 april 2012

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) CESE, EUT C 132, 3.5.2011, 63.

(2) CESE, EUT C 132, 3.5.2011, s. 63, punkt 4.2.

(3) CESE, EUT C 354, 28.12.2010.

(4) CESE, EUT C 132, 3.5.2011, 63.

(5) CESE, EUT C 376, 22.12.2011, s. 19-24.

(6) CESE, EUT C 255, 22.9.2010, s. 87.

(7) Eurostat, undersökning av företagsstrukturen inom jordbruket.

(8) CESE, EUT C 132, 3.5.2011, s. 63, punkt 1.10.

(9) COM(2011) 500 final – ”En budget för Europa 2020”.

(10) CESE, EUT C 354, 28.12.2010, s. 35, punkt 5.6.11.

(11) CESE, EUT C 132, 3.5.2011, s. 63, punkt 1.4).

(12) CESE, EUT C 132, 3.5.2011, s. 63, punkt 3.4.3.

(13) CESE, EUT C 132, 3.5.2011, s. 63, punkt 1.5.

(14) CESE, EUT C 354, 28.12.2010, s. 35.

(15) CESE, EUT C 48, 15.2.2011, s. 145.

(16) Europeiska revisionsrätten, ”Särskild rapport nr 8/2006: Växa med framgång? Ändamålsenligheten i Europeiska unionens stöd till verksamhetsprogram som genomförs av frukt- och grönsaksproducenter, samt kommissionens svar”.

(17) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1927/2006 av den 20 december 2006 om upprättande av Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter.

(18) Europeiska revisionsrätten, ”Särskild rapport nr 6/2009: Europeiska unionens livsmedelsstöd till de medborgare som har det sämst ställt i gemenskapen: en bedömning av de mål, medel och metoder som används”.

(19) CESE, EUT C 255, 22.9.2010, s. 87-91.

(20) Europeiska revisionsrätten, särskild rapport nr 5/2011.

BILAGA I

till kommitténs yttrande

Följande ändringsförslag avslogs under debatten, men fick minst en fjärdedel av rösterna:

Punkt 1.25

Ändra enligt följande:

”EESK anser att det behövs en ny separat åtgärd för att synliggöra det ekologiska jordbruket. Denna åtgärd bör ha lika hög medfinansieringsgrad som den som föreslås för mindre utvecklade regioner (85 %). ”

Resultat av omröstningen:

För	:	75
Emot	:	81
Nedlagda röster	:	8

Punkt 4.3.6

Ändra enligt följande:

”Miljöanpassningskomponenten i första pelaren är ett sätt att skapa en starkare och tydligare koppling mellan direktstöden och de kollektiva miljömässiga nyttigheter som jordbruket ger. Det är också ett viktigt steg på vägen att lösa de problem som jordbruket orsakar den biologiska mångfalden. Kommittén välkomnar denna punkt, men rekommenderar följande:

—

Det råder en viss oro om risken för överlappning mellan miljöanpassningsåtgärderna och åtgärderna för miljövänligt jordbruk inom den andra pelaren (1) . Man måste göra en tydlig åtskillnad för att säkra att de jordbrukare som redan är engagerade i program för miljövänligt jordbruk effektivt kan fortsätta att dra nytta av detta politiska verktyg utan att förlora inkomster. ”

Resultat av omröstningen:

För	:	71
Emot	:	90
Nedlagda röster	:	11

Punkt 4.3.7

Ändra enligt följande:

”Miljöanpassningsåtgärderna bör anpassas och genomföras på följande sätt:

—

Förslaget att använda 7 % av arealen för ’områden med ekologiskt fokus’ skulle inte vara acceptabelt om betydande delar av odlingsbar mark tas ur produktion. Detta vore också kontraproduktivt med tanke på den globalt växande efterfrågan på livsmedel. Kommissionen bör så snabbt som möjligt föreslå en förteckning över faktorer som kännetecknar mark som brukas ekologiskt. Samtidigt bör kommissionen klargöra att definitionen främst täcker egenskaper som är viktiga för att bevara eller förbättra den biologiska mångfalden. Dessa omfattar självklart befintliga träd, terrasseringar, strandområden, blomrika områden osv. Dessa områden bör betraktas som stödberättigade även i de länder där nationell lagstiftning inte klassificerar dem som jordbruksmark. En lämplig förteckning skulle också snabbt klargöra att den oro som ofta kommer till uttryck om att kommissionen önskar att helt ta 7 % av marken ur produktion är ogrundad. Det bör också bli möjligt att odlingar med permanenta grödor som ’områden med ekologiskt fokus’.

—

Resultat av omröstningen:

För	:	64
Emot	:	88
Nedlagda röster	:	14

(1) EESK:s yttrande om Den gemensamma jordbrukspolitiken mot 2020E (EUT C 132, 3.5.2011, s. 63, punkt 3.4.3).

29.6.2012

Europeiska unionens officiella tidning

C 191/129

Yttrande från Europeiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2003/98/EG om vidareutnyttjande av information från den offentliga sektorn”

COM(2011) 877 final – 2011/0430 (COD)

2012/C 191/22

Föredragande: Isabel CAÑO AGUILAR

Den 17 januari 2012 respektive den 18 januari 2012 beslutade Europaparlamentet och rådet att i enlighet med artikel 114 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2003/98/EG om vidareutnyttjande av information från den offentliga sektorn”

COM(2011) 877 final – 2011/0430 (COD).

Facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 11 april 2012.

Vid sin 480:e plenarsession den 25–26 april 2012 (sammanträdet den 25 april) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 133 röster för, 2 röster emot och 2 nedlagda röster.

1. Slutsatser

1.1 Europeiska ekonomiska och sociala kommittén välkomnar översynen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/98/EG av den 17 november 2003 om vidareutnyttjande av information från den offentliga sektorn (1) (PSI-direktivet), eftersom det gör det lättare att använda offentliga uppgifter ändamålsenligt och är en av flera åtgärder för att uppfylla målen inom Europa 2020-strategin.

1.2 Kommittén vill understryka att ändringen av PSI-direktivet behövs på grund av den digitala revolutionen, den växande mängd information som myndigheterna innehar och områdets stora ekonomiska betydelse, med ett värde som sammanlagt beräknas uppgå till 140 miljarder euro. Man måste också komma till rätta med brister i gällande bestämmelser, och integrera de principer som OECD antog 2008.

1.3 De nya bestämmelserna – där aspekter som föreslagits av EESK i det tidigare yttrandet införlivas – är en del av det åtgärdspaket som utgör den digitala agendan för Europa, en av EU:s viktigaste strategier.

1.4 I de nya bestämmelserna fortsätter rätten till fri tillgång till offentliga handlingar att uteslutande regleras av de enskilda medlemsstaterna, men en grundläggande förändring införs genom att vidareutnyttjande blir en skyldighet för medlemsstaterna.

1.5 Kommittén anser att vidareutnyttjandet av offentlig information bör regleras genom en förordning så att medlemsstaternas lagstiftningar standardiseras och de skillnader som har konstaterats när det gäller införlivandet av PSI-direktivet kan åtgärdas.

1.6 Med reformen utökas räckvidden för vidareutnyttjandet så att det omfattar museum, bibliotek och arkiv, samtidigt som de praktiska arrangemangen för att underlätta sökandet efter information förbättras.

1.7 EESK anser att reformen av PSI-direktivet också rättfärdigas genom den enorma och hittills inte tillräckligt utnyttjade potential som offentlig information har på tre nyckelområden, eftersom den kan bidra till att

—	främja inre marknaden, stärka de europeiska företagen och skapa arbetstillfällen,

—	främja samordning med Europeiska unionens politik på andra områden,

—	främja öppenhet, effektivitet och ansvar inom offentlig förvaltning.

1.8 Genom de nya reglerna för avgifter förkastas idén om obligatoriskt kostnadsfri tillgång. Varje medlemsstat får bestämma om en avgift ska tas ut eller inte. Om en medlemsstat beslutar att ta ut en avgift bör den inte överstiga marginalkostnaden, även om det finns exceptionella fall när en högre avgift kan tas ut. Den nu gällande principen om kostnadstäckning behålls som sekundär princip. EESK välkomnar ändringarna på detta område.

1.9 När det gäller inrättande av en oberoende myndighet som ska besluta om överklaganden av avslag i ärenden om vidareutnyttjande, anser kommittén att en sådan myndighet inte nödvändigtvis måste byggas upp från grunden. En redan befintlig myndighet skulle kunna ges i uppdrag att utföra denna uppgift, under förutsättning att opartiska och oberoende beslut kan garanteras.

1.10 De nya bestämmelserna innehåller en hänvisning till de ekonomiska eller moraliska rättigheter som de anställda vid offentliga myndigheter eventuellt åtnjuter, med hänsyn till särskilda situationer i vissa av unionens medlemsstater.

1.11 Kommittén betonar att texten i förslaget måste skärpas med avseende på personuppgiftsskydd, och kräver en noggrann bedömning från fall till fall för att göra en avvägning mellan rätten till skydd för den personliga integriteten och allmänhetens rätt till tillgång.

2. Bakgrund

2.1 Direktiv 2003/98/CE (PSI-direktivet) utgjorde en milstolpe i arbetet med att främja vidareutnyttjande av den stora mängden information inom den offentliga sektorn, eftersom det lade grunden för en europeisk rättslig ram för harmonisering av de grundläggande villkoren för vidareutnyttjande och för ett undanröjande av eventuella hinder som skulle kunna försvåra vidareutnyttjandet.

2.2 Enligt artikel 13 i PSI-direktivet var kommissionen skyldig att göra en översyn av direktivet senast den 1 juli 2008. Översynen skulle ”särskilt gälla direktivets räckvidd och konsekvenser, bland annat i vilken utsträckning vidareutnyttjandet av handlingar från den offentliga sektorn har ökat, följderna av de tillämpade avgiftsprinciperna och vidareutnyttjandet av officiella handlingar av lagstiftningskaraktär och administrativ karaktär samt ytterligare möjligheter att förbättra den inre marknadens funktion och utvecklingen av den europeiska innehållsindustrin”. Denna översyn presenterades i meddelande COM(2009) 212. Kommissionen kom fram till att det trots de framsteg som gjorts fortfarande kvarstod ett antal hinder för tillämpningen, t.ex. försök från offentliga myndigheters sida att maximera kostnadstäckningen i stället för att ta hänsyn till vinsterna för ekonomin i stort, konkurrensen mellan offentlig och privat sektor, praktiska frågor som hindrar vidareutnyttjande (t.ex. brist på information om tillgänglig information från den offentliga sektorn) samt synen hos offentliga organ som inte inser den ekonomiska potentialen.

2.3 Andra faktorer som enligt kommissionen berättigar översynen av direktivet är följande:

—	Den enorma ökningen av informationsmängden.

—	Den pågående digitala revolutionen som ökar värdet av den offentliga sektorns tillgångar på området för information och innehåll.

—	Den allt större ekonomiska betydelsen av information från den offentliga sektorn uttryckt i sammanlagd, direkt och indirekt ekonomisk vinst, baserat på tillämpning och användande av denna information i EU27-ekonomin. Detta värde beräknas uppgå till cirka 140 miljarder euro per år (2).

—

Det faktum att det fortfarande finns stora möjligheter när det gäller vidareutnyttjande av information från den offentliga sektorn. Även om vissa medlemsstater har gjort stora framsteg finns det mycket kvar att göra, med tanke på bland annat utvecklingen av vidareutnyttjande av information från den offentliga sektorn i vissa internationella sammanhang.

2.4 De viktigaste aspekter som kommissionen genom sitt förslag till direktiv vill förändra berör räckvidden, den allmänna principen som tillämpas för vidareutnyttjande, de ekonomiska eller moraliska rättigheter som anställda vid offentliga myndigheter eventuellt åtnjuter, principerna för avgifter och de praktiska arrangemangen för att underlätta sökningen.

3. Allmänna kommentarer

3.1 Information från den offentliga sektorn och den digitala agendan

3.1.1 EESK anser att den föreslagna reformen i stort är lämplig när det gäller att komma till rätta med de brister som har konstaterats i PSI-direktivet. Förutom ett tillmötesgående av kraven från EU:s aktörer, som har lyft fram allvarliga problem med den gällande lagstiftningen, innehåller ändringen principer som anges i OECD:s rekommendation från Seoul av den 17-18 juni 2008 (3) om ett ökat och effektivare användande av information från den offentliga sektorn.

3.1.2 Kommittén vill också understryka att översynen är en del av det åtgärdspaket som utgör den digitala agendan och som består av tre typer av åtgärder: anpassning av den rättsliga ramen för vidareutnyttjande av information från den offentliga sektorn, mobilisering av finansieringsinstrument och förbättring av samordningen mellan alla EU:s medlemsstater (4).

3.2 Rätten till vidareutnyttjande

3.2.1 I de nya bestämmelserna fastställs att vidareutnyttjande är en rättighet, vilket innebär en stor förändring. I det nuvarande systemet faller beslutet om huruvida vidareutnyttjande ska godkännas eller inte på varje enskild medlemsstat. Det faktum att kopplingen mellan rätten till fri tillgång och rätten till vidareutnyttjande är explicit i vissa medlemsstaters lagstiftningar men inte tillräckligt tydlig i andra ger upphov till en viss rättsosäkerhet.

3.2.2 EESK vill därför lyfta fram och stödja de föreslagna ändringarna på detta område, nämligen följande:

—	Rätten till fri tillgång till offentlig information fortsätter att uteslutande regleras av de enskilda medlemsstaterna och omfattas inte av PSI-direktivet (5).

—

När information är offentlig och tillgänglig i enlighet med den nationella lagstiftningen blir vidareutnyttjande av offentlig information för kommersiella eller icke-kommersiella ändamål – med de undantag som uttryckligen anges – en skyldighet för medlemsstaterna enligt den nya ordalydelsen i artikel 3, där det fastställs att dessa ska ”se till att dessa handlingar kan vidareutnyttjas”. Detta innebär ett stort steg mot att utveckla en homogen europeisk ram.

3.2.3 Rätten till vidareutnyttjande bygger på de tankegångar som EESK förde fram i sitt tidigare yttrande (6) så till vida att skyldigheten att vidareutnyttja information inte endast innebär ”att informationen lämnas ut på begäran utan också […] aktiva insatser för att allmänheten skall få tillförlitlig information på ett rationellt sätt”.

3.2.4 Med tanke på skillnaderna i införlivandet av PSI-direktivet anser kommittén att det är nödvändigt med en större tillnärmning, vilket skulle kräva ett förslag till förordning.

3.3 Utvidgning av tillämpningsområdet

3.3.1 Såsom redan föreslogs i EESK:s yttrande om PSI-direktivet kommer de nya bestämmelserna att omfatta befintlig dokumentation på museer, bibliotek och arkiv. Detta inbegriper också universitetsbibliotek, med undantag för dokument som omfattas av immateriella rättigheter enligt den nya formuleringen av artikel 1.2 e, vilket innebär att en betydande mängd information kommer att omfattas av direktivets tillämpningsområde och följaktligen göra det mer effektivt.

3.4 Förbättrade sökfunktioner

3.4.1 EESK anser att den förslagna regleringen av praktiska hjälpmedel för att göra det lättare att söka information är lämplig (artikel 9) eftersom den omfattar metadata, tillhandahållande av information ”i maskinläsbart format” och portaler som är kopplade till decentraliserade tillgångsförteckningar.

3.5 Behovet av en reform mot bakgrund av den offentliga informationens potential

3.5.1 Den information som lagras av offentliga organ kan vara användbar på åtskilliga områden med koppling till bl.a. kunskap, sociala förhållanden, vetenskap, ekonomi och kultur. Som exempel kan man nämna geografiska, meteorologiska och ekonomiska uppgifter, samt information om miljö, trafik, transporter, turism, jordbruk, juridiska publikationer och rättspraxis, statistik, sociala förhållanden etc. (7) Användningen av denna information kan följaktligen stimulera den ekonomiska tillväxten och inre marknadens utveckling, stärka företagen och skapa nya arbetstillfällen.

3.5.2 En ökad användning av offentlig information är förenlig med andra av EU:s politiska strategier, t.ex. i fråga om konkurrenspolitiken, den integrerade havspolitiken, den gemensamma transportpolitiken, behovet av att främja en öppen tillgång till vetenskaplig information och politiken om digitalisering och kulturarv.

3.5.3 Genom att främja vidareutnyttjandet bidrar man också till att främja öppenhet, effektivitet och ansvar inom den offentliga förvaltningen.

4. Särskilda kommentarer

4.1 Avgifter (8)

4.1.1 Den mest omstridda frågan när det gäller de befintliga reglerna handlar om vilket pris intresserade parter ska betala för att få åtkomst till information. Det faktum att man tar ut alltför höga avgifter och att det inte framgår tillräckligt tydligt hur avgifterna fastställs har lett till klagomål från användarna och utgör ett allvarligt hinder för främjandet av vidareutnyttjande av offentlig information.

4.1.2 I förslaget till reform förkastas idén om obligatoriskt kostnadsfri tillgång (nollkostnad) som vissa intressenter har föreslagit. I stället förespråkas nya principer för avgiftsbeläggning som innebär att:

—	Varje medlemsstat får bestämma om en avgift ska tas ut eller inte.

—	Om man bestämmer att en avgift ska tas ut, bör denna begränsas till marginalkostnaderna för kopiering och spridning.

—

Man kan bortse från marginalkostnadsprincipen och följaktligen ta ut högre avgifter i de undantagsfall som omnämns i den nya artikeln 6.2, dvs. i synnerhet när offentliga myndigheter tar en väsentlig del av täckningen för sina driftskostnader från utnyttjandet av sina immateriella rättigheter. Detta undantag omfattas av strikta krav: avgifterna måste fastställas ”i enlighet med objektiva, öppet redovisade och kontrollerbara kriterier, förutsatt att detta sker i allmänhetens intresse och godkänns av den oberoende kontrollmyndigheten” mot bakgrund av reformen av direktivet.

—	Dessutom får ”bibliotek (även universitetsbibliotek), museer och arkiv” ta ut avgifter som överskrider marginalkostnaderna.

—	Ansvaret för att bevisa att avgifterna överensstämmer med direktivets krav ligger hos den offentliga myndighet som ger information till användarna.

4.1.3 Detta innebär att man inför en allmän princip om marginalkostnader och att man som sekundär princip behåller den om kostnadstäckning i nuvarande artikel 6, trots att man anser den vara ”olämplig som incitament för verksamheter som baseras på vidareutnyttjande av information från den offentliga sektorn” (3. Rättsliga aspekter. 3.2. Subsidiaritet och proportionalitet, femte stycket).

4.1.4 EESK, som välkomnar denna ändring, anser att man bör förtydliga formuleringen av den föreslagna ändringen i fråga om principerna för avgiftsdebitering i artikel 6 för att uttryckligen påpeka att principen om kostnadstäckning endast bör tillämpas i undantagsfall.

4.1.5 EESK anser att principen om total kostnadsfrihet skulle kunna införas åtminstone när det gäller vissa fall av vidareutnyttjande för icke-kommersiella ändamål.

4.2 Oberoende myndighet

4.2.1 Om man får avslag på en ansökan om vidareutnyttjande fastställer de nya bestämmelserna att mekanismerna ”ska inbegripa möjligheten till en utvärdering utförd av en oberoende myndighet som har givits särskilda rättsliga befogenheter vad gäller vidareutnyttjandet av information från den offentliga sektorn, och vars beslut är bindande för den berörda offentliga myndigheten” (tillägg till artikel 4.4).

4.2.2 Förslaget specificerar inte hur denna ”oberoende myndighet” ska vara utformad och sammansatt, och de enskilda medlemsstaterna ges således rätt att fatta beslut om detta, vilket vi anser vara lämpligt. Kommittén anser att en sådan myndighet inte nödvändigtvis måste byggas upp från grunden. En befintlig myndighet skulle kunna ges i uppdrag att utföra denna uppgift, under förutsättning att opartiska och oberoende beslut kan garanteras. Med hänsyn till erfarenheterna sedan PSI-direktivets ikraftträdande – i vissa fall har man gjort en restriktiv tolkning av systemet för tillgång till och spridning av offentlig information – bör man i det nya stycket lägga till (efter ”information från den offentliga sektorn”):

4.2.3 I alla händelser vill EESK understryka att man måste ta hänsyn till EU-domstolens påpekanden i fråga om begreppet oberoende, som inte bara utesluter alla former av påverkan som de kontrollerade organen kan tänkas utöva, utan också alla uppmaningar och alla former av påverkan från yttre part, direkt eller indirekt, som skulle kunna sätta de oberoende myndigheternas förmåga att sköta sitt uppdrag på spel (9).

4.3 Immateriella rättigheter och de anställdas ekonomiska eller moraliska rättigheter

4.3.1 Vad gäller de nationella och internationella bestämmelserna om immateriella rättigheter anges i förslaget till reform att man ska skydda ”de ekonomiska eller moraliska rättigheter som anställda inom offentliga myndigheter eventuellt åtnjuter inom ramen för nationella regler” (tillägg till artikel 1.5). Detta är en aspekt som inte behandlas i PSI-direktivet, och genom att inkludera den avspeglar man den särskilda situation som råder i vissa medlemsstater i fråga om innehav av rättigheter till uppgifter som den offentliga sektorn förfogar över.

4.3.2 Frågorna om immateriella rättigheter, subsidiaritetsprincipen och principen om minsta möjliga ingrepp är komplexa, och därför bör man låta lagstiftnings- och rättssystemen i varje land lösa de tvister som uppstår. Detta föreslås också mycket lämpligt i det dokument som är föremål för detta yttrande.

4.4 Skydd av personuppgifter

4.4.1 PSI-direktivet tar upp frågan om behandling av personuppgifter (artikel 1.4), och man påpekar att man inte på något sätt ska ”påverka skyddsnivån för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter enligt bestämmelserna i gemenskapslagstiftningen och nationell lagstiftning, och i synnerhet ändras inte genom denna förordning de skyldigheter och rättigheter som anges i direktiv 95/46/EG” (10).

4.4.2 Detta är en rimlig bestämmelse, men med tanke på betydelsen av denna fråga och den kontinuerliga tekniska utvecklingen måste man fokusera på den i ännu högre grad eftersom den ger upphov till frågor kring legitimiteten i offentlig spridning, särskilt skydd av känsliga uppgifter, överföring till tredjeländer och ändamålsprincipen. EESK anser, i överensstämmelse med de synpunkter beträffande behandling av personuppgifter som arbetsgruppen för uppgiftsskydd har framfört, att texten i förslaget måste innehålla ett krav på att de offentliga organen ska genomföra ”en noggrann bedömning från fall till fall för att göra en avvägning mellan rätten till skydd för den personliga integriteten och allmänhetens rätt till tillgång.” (11).

Bryssel den 25 april 2012

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) EUT L 345, 31.12.2003, s. 90.

(2) ”Vickery-rapporten” innehåller en djupgående analys i detta ämne. Se ”Review of Recent Studies on PSI Re-Use and Related Market Developments” – Final Version - Graham Vickery, 2010. http://ec.europa.eu/information_society/policy/psi/docs/pdfs/report/final_version_study_psi.docx.

(3) Antogs i Seoul den 17–18 juni 2008.

(4) ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, europeiska ekonomiska och sociala kommittén och regionkommittén – Öppna uppgifter – En drivkraft för innovation, tillväxt och öppen styrning”, COM(2011) 882 final, Bryssel den 12 december 2011.

(5) Artikel 1.3.

(6) EESK:s yttrande: ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om vidareutnyttjande och kommersialisering av handlingar från den offentliga sektorn”, EUT C 85, 8.4.2003, s. 25.

(7) I Vickery-rapporten identifieras 13 områden som i sin tur omfattar flera olika teman.

(8) Jfr ”Deloitte Pricing of PSI Study”, Luxemburg 2011. http://ec.europa.eu/information_society/policy/psi/docs/pdfs/minutes_psi_group_meetings/presentations/15th/03_01_study_economic_deloitte.pdf.

(9) Dom av den 9 mars 2010 (C-518/07).

(10) Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter. EGT L 281, 23.11.1995, s. 31.

(11) http://ec.europa.eu/justice/policies/privacy/docs/wpdocs/2003/wp83_en.pdf

29.6.2012

Europeiska unionens officiella tidning

C 191/134

Yttrande från Europeiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén – En övergripande strategi för migration och rörlighet”

COM(2011) 743 final

2012/C 191/23

Föredragande: Luis Miguel PARIZA CASTAÑOS

Medföredragande: Brenda KING

Den 18 november 2011 beslutade kommissionen att, i enlighet med artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén – En övergripande strategi för migration och rörlighet”

COM(2011) 743 final.

Facksektionen för yttre förbindelser, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 4 april 2012.

Vid sin 480:e plenarsession den 25–26 april 2012 (sammanträdet den 25 april) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 125 röster för, 1 röst emot och 7 nedlagda röster.

1. Slutsatser

1.1 Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) ställer sig bakom den övergripande strategin för migration och rörlighet, genom vilken det upprättas en nära förbindelse mellan EU:s invandrings- och asylpolitik och EU:s utrikespolitik.

1.2 EESK anser att EU:s utrikespolitik bör innehålla ett starkt engagemang för att stimulera en förvaltning på global nivå av den internationella migrationen inom ramen för FN på grundval av, bland övriga tillämpliga internationella rättsliga instrument, den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, FN:s internationella konvention om skydd av alla migrerande arbetares och deras familjers rättigheter (som kommittén har föreslagit att EU ska ratificera (1)), konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och ILO:s konventioner.

1.3 Kommittén uppmanar kommissionen att utarbeta en rapport om det nuvarande läget för EU:s diskussioner om FN-konventionen. Kommissionen bör bana väg för ratificeringen av denna konvention, och EESK kan bidra genom att utarbeta ett nytt yttrande på eget initiativ.

1.4 Kommittén föreslår att EU ska spela en mycket aktiv roll vid utvecklingen av FN:s högnivådialog om internationell migration och utveckling.

1.5 Huvudmålet för EU:s dialoger om migration och rörlighet med tredjeländer bör vara att främja en laglig och ordnad migration, garantera den internationella asylrätten, minska den olagliga invandringen och bekämpa kriminella nätverk som ägnar sig åt människohandel.

1.6 Partnerskapen för rörlighet, som är gemensamma politiska förklaringar, bör omvandlas till internationella avtal. Enligt EESK:s mening kan EU bidra till förhandlingarna med tredjeländer på ett mycket värdefullt sätt.

1.7 Kommittén vill betona vikten av att ge ny fart åt dialogen med de regionala institutionerna och att bredda innehållet i de nuvarande avtalen så att de även omfattar rörlighet och migration.

1.8 Partnerskapen för rörlighet bör omfatta den övergripande strategins fyra pelare, d.v.s. organisering och underlättande av laglig migration och rörlighet, förebyggande och minskning av irreguljär migration och människohandel, främjande av internationellt skydd och stärkande av asylpolitikens externa dimension, samt maximering av migrationens och rörlighetens utvecklingseffekter.

1.9 Arbetskraftsinvandringsavtalen utgör den främsta utmaningen, och arbetsmarknadens parter i såväl EU som tredjeländer bör medverka på detta område. Kommittén stöder ILO:s principer och icke bindande riktlinjer avseende en strategi för arbetskraftsinvandring (2), och föreslår att dessa ska beaktas av partnerskapen för rörlighet.

1.10 Partnerskapen för rörlighet bör ta hänsyn till genusaspekten, eftersom kvinnliga migranter ibland befinner sig i ett mer utsatt läge och ofta utsätts för övergrepp, diskriminering och hänsynslöst utnyttjande. Kvinnliga migranter spelar också en mycket viktig roll för den ekonomiska och sociala utvecklingen i ursprungsländerna (3).

1.11 För att undvika att migrationen får en negativ inverkan på den ekonomiska och sociala utvecklingen i ursprungsländerna måste EU vara särskilt uppmärksamt på de negativa konsekvenserna av kunskapsflykt och införa kompensationsmekanismer.

1.12 EU bör stödja diasporagrupperna, och EESK föreslår att man inrättar en stödtjänst för dessa grupper.

1.13 Skyddet av de mänskliga rättigheterna måste respekteras i samband med kontrollen av gränserna och förebyggandet av olaglig invandring. Frontex behöver få mer resurser och dess verksamhet bör utvärderas av byrån för de grundläggande rättigheterna och omfattas av Europaparlamentets demokratiska kontroll.

1.14 EU:s politik för att ta emot invandrare måste vara öppen och utgå från en strategi på medellång sikt, bortom den rådande ekonomiska krisen, och ta hänsyn till den demografiska situationen. Förfarandena avseende arbetskraftsinvandring måste vara lagenliga och öppna för insyn, och man måste göra det lättare för arbetsmarknadens parter i EU och ursprungsländerna att delta.

1.15 EESK anser att lagstiftningen på EU-nivå och nationell nivå måste garantera att principen om likabehandling gäller på området arbetsrelaterade och sociala rättigheter. Systemen för cirkulär invandring får inte användas på ett diskriminerande sätt för att kringgå principen om likabehandling.

1.16 Vad gäller förfarandena för återvändande ska partnerskapen för rörlighet åta sig att i första hand använda förfarandet för frivilligt återvändande och tillhörande stödsystem (4). När man i undantagsfall måste inleda tvångsavvisningsförfaranden måste man fullt ut respektera varje individs mänskliga rättigheter och beakta Europarådets rekommendationer (5).

1.17 EESK anser att EU bör införa ett gemensamt asylsystem som bygger på en omfattande rättslig harmonisering. Kommittén stöder även att EU samarbetar med tredjeländer för att förbättra deras asylsystem och uppfylla internationella normer. Avtalen mellan EU och tredjeländer bör omfatta förfaranden som effektivt garanterar rätten till internationellt skydd för de personer som begär detta.

1.18 De tredjeländer med vilka partnerskap för rörlighet ingås ska ha skrivit under Genèvekonventionen om flyktingars ställning, ha lämpliga strukturer för asyl och vara säkra länder i fråga om de mänskliga rättigheterna. De bör också ha ratificerat FN:s konvention om gränsöverskridande organiserad brottslighet och dess tilläggsprotokoll om människohandel och smuggling av migranter (6).

1.19 EU måste förstärka integrationsåtgärderna samt kampen mot rasism, främlingsfientlighet och diskriminering av invandrare och minoriteter. Kommittén föreslår att EU:s institutioner ska vara mycket aktiva när det gäller att bekämpa rasism, främlingsfientlighet och diskriminering, i synnerhet när dessa tendenser underblåses av makthavare och lagstiftare i medlemsstaterna (7).

1.20 EESK, i samarbete med Europeiska kommissionen, kommer även i fortsättningen att stödja europeiska integrationsforumets verksamhet, eftersom kommittén bedömer att integrationen under de kommande åren kommer att vara en utmaning av strategiskt intresse för Europa, personer med invandrarbakgrund och befolkningen som helhet.

2. Allmänna kommentarer

2.1 Meddelandet utgör ett nytt initiativ från kommissionen, och syftet med det är att strategin för migrationspolitik ska bli mer övergripande och samstämmig med annan EU-politik, särskilt utrikespolitiken.

2.2 EESK värdesätter denna strategi, som tar hänsyn till de förslag som EESK har utarbetat under de senaste åren. Flera yttranden har en direkt anknytning till detta meddelande (8).

2.3 EESK har föreslagit att EU ska utveckla en gemensam asylpolitik med en harmoniserad lagstiftning och en gemensam invandringspolitik med en lagstiftning som ger utrymme för laglig invandring via gemensamma och öppna förfaranden, som beaktar EU:s och ursprungsländernas intressen och respekterar de grundläggande rättigheterna.

2.4 Sedan 2006 utarbetas en ny internationell strategi för att hantera migration, särskilt i samband med FN:s högnivådialog om internationell migration och utveckling (9). EESK har deltagit i de regeringskonferenser som anordnats av det globala forumet för migration och utveckling, där även en rad civilsamhällsorganisationer deltar (10). EESK föreslår att EU ska spela en mycket aktiv roll vid utvecklingen av FN:s högnivådialog.

2.5 Det är förvånande att EU:s medlemsstater fortfarande inte har ratificerat den internationella konventionen om skydd av alla migrerande arbetares och deras familjers rättigheter, som antogs av FN:s generalförsamling genom resolution 45/158 av den 18 december 1990 och som trädde i kraft den 1 juli 2003. EESK har redan i ett initiativyttrande (11) föreslagit att EU och dess medlemsstater ska ratificera konventionen. Kommittén uppmanar kommissionen att utarbeta en rapport om det nuvarande läget för debatten och medlemsstaternas ståndpunkter för att bana väg för ratificeringen av denna konvention.

2.6 EESK föreslår att kommissionen, Europaparlamentet och rådet inom ramen för utrikespolitiken ska främja en internationell lagstiftningsram avseende migration som bygger på genomförandelagstiftning, i synnerhet den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, FN:s internationella konvention om skydd av alla migrerande arbetares och deras familjers rättigheter, konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Denna internationella lagstiftningsram bör även omfatta följande:

—	Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor.

—	Konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering.

—	Konventionen om barnets rättigheter.

—	ILO:s konvention om migrerande arbetstagare (C 97 och C 143).

—	Konvention C 100 om lika lön för män och kvinnor.

—	Konvention C 189 om kvinnliga hushållsarbetare.

—	ILO:s deklaration om principer och grundläggande rättigheter i arbetslivet.

—	ILO:s multilaterala bestämmelser avseende arbetskraftsinvandring.

—	Durban-deklarationen och handlingsprogrammet från FN:s världskonferens mot rasism 2001.

2.7 Under de senaste åren har EU:s gemensamma invandrings- och asylpolitik utvecklats, men de rättsliga och politiska instrumenten är fortfarande otillräckliga. Medlemsstaterna driver var och en sin egen politik, som emellanåt strider mot EU:s strategier och avtal. EESK uppmanar samtliga medlemsstater att ansluta sig till den gemensamma politiken, som fastställs i fördraget och i Stockholmsprogrammet.

2.8 Det krävs en strategi på medellång sikt eftersom EU trots den rådande ekonomiska krisen och stigande arbetslöshet behöver en öppnare politik för mottagande av nyinvandrad arbetskraft, vilket EESK konstaterade i sitt förberedande yttrande (12)”Den legala invandringens roll mot bakgrund av den demografiska utmaningen”, som utarbetades på begäran av det belgiska ordförandeskapet i EU. I meddelandet anser även kommissionen att det kommer att bli nödvändigt att ta emot nya invandrare mot bakgrund av den demografiska situationen och arbetsmarknaderna.

2.9 EESK anser att EU inte kan möta denna nya etapp med en restriktiv och osammanhängande migrationspolitik, liknande den som medlemsstaterna har utvecklat i det förflutna. EU:s invandringspolitik måste befrias från gamla restriktioner och anpassas till de rådande behoven.

2.10 I kommissionens meddelande föreslås en övergripande strategi för migration och rörlighet som är anpassad till en bredare och mer sammanhängande politik, vilken bör utvecklas i samarbete med de länder där invandringen har sitt ursprung samt med transitländerna.

2.11 Meddelandets centrala inslag och mervärde utgörs av partnerskapen för rörlighet mellan EU och tredjeländer eller grupper av länder i vissa regioner, såsom södra Medelhavsområdet, Östeuropa, AVS-länderna, Latinamerika osv., med vilka EU har grannskaps- och partnerskapsförbindelser.

2.12 EESK har redan i ett annat yttrande (13) lagt fram ett antal förslag som bör beaktas i samband med partnerskapen för rörlighet, däribland flexibla visumbestämmelser, en öppnare mottagningslagstiftning, erkännande av yrkeskvalifikationer, undvikande av kompetensflykt samt rätten till social trygghet.

2.13 Kommittén stödjer denna övergripande strategi eftersom den anser att det är nödvändigt att skapa en starkare koppling mellan den inre och yttre dimensionen av politiken för migration och rörlighet. Dessutom är samstämmighet mellan EU:s invandrings- och asylpolitik och politiken för utvecklingssamarbete en av den övergripande strategins operativa prioriteringar.

2.14 Migration och rörlighet är två olika begrepp. Tredjelandsmedborgares rörlighet över EU:s yttre gränser är inte liktydigt med arbetskraftsinvandring. Huvuddelen av de personer som passerar dessa gränser gör det som besökare, turister och för att göra affärer, dvs. kortvariga vistelser som inte utgör ett migrationsprojekt. Invandring av ekonomiska skäl förutsätter tillträde till arbetsmarknaden.

2.15 EESK ser positivt på en förstärkning av dialogerna om visering inom ramen för den övergripande strategin för migration och rörlighet. Den dialog om visering som EU för med tredjeländer och EU:s gemensamma viseringspolitik gäller både kortvariga vistelser och migration.

2.16 Hittills har det varit lättare att uppnå överenskommelser om viseringar för kortare vistelse, men svårare vad gäller viseringar som innebär migration (för att bo och arbeta), där medlemsstaterna fortfarande har behörighet. Nyligen har en överenskommelse uppnåtts i rådet och parlamentet avseende direktivet om ett ”kombinerat tillstånd” som kommer att innebära en viss rättslig harmonisering av förfarandena för inresetillstånd. Lagstiftning håller också på att utarbetas i fråga om specifika migrantkategorier (säsongsarbetare, utstationerad personal).

2.17 Om den hittillsvarande situationen består kommer det bli svårt att göra framsteg inom den övergripande strategin. Risken finns att partnerskapen för rörlighet bara kommer att tjäna till att förbättra förvaltningen av korta vistelser, utan att i någon större utsträckning förbättra förfarandena för arbetskraftsinvandring.

2.18 De bilaterala överenskommelser som redan finns med tredjeländer avseende migration (som inbegriper inresa för arbetskraft, förebyggande av olaglig invandring, återtagande osv.) är överenskommelser som ingåtts mellan regeringarna i medlemsstaterna och tredjeländerna. EU har även inlett några pilotprojekt. EESK hoppas att utvecklingen av den övergripande strategin ska utgöra ett steg framåt i utvecklingen mot bilaterala ramar mellan EU och tredjeländer.

2.19 EESK anser att den regionala dimensionen är avgörande och föreslår därför att de befintliga regionala institutionerna – i synnerhet de som EU har associeringsavtal och samarbetsavtal med – ska delta i den övergripande strategin för migration och rörlighet. Ett antal regionala institutioner i Sydamerika, Asien och Afrika håller på att utarbeta interna avtal om rörelsefrihet, immigration och rörlighet, som också kan göra det lättare att organisera migrationen i Europa.

2.20 EESK stödjer kommissionens geografiska prioriteringar och instämmer i att de regionala dialogerna ska utgå från EU:s grannskapspolitik, i synnerhet partnerskapet med södra Medelhavsområdet och det östliga partnerskapet. Partnerskapet mellan EU och Afrika och med de 19 länder som ingår i Pragprocessen bör också prioriteras. Likaledes bör förhållandet till de 27 länderna i Rabatprocessen samt till länderna vid Afrikas horn prioriteras.

2.21 EESK föreslår att dialogen med AVS-länderna ska stärkas vad gäller migrations- och rörlighetsfrågor och att dialoger även ska inledas med länderna i Central- och Sydamerika.

De bilaterala dialogerna med kandidatländerna på Balkan samt Turkiet bör förstärkas, liksom med Ryssland, Indien och Kina.

Dialogen med USA, Kanada och Australien är av särskild karaktär.

2.22 De fyra pelare som den övergripande strategin bygger på i kommissionens förslag är följande:

—	Organisering och underlättande av laglig migration och rörlighet

—	Förhindrande och minskning av irreguljär migration och människohandel.

—	Främjande av internationellt skydd och stärkande av asylpolitikens externa dimension.

—	Maximering av migrationens och rörlighetens utvecklingseffekter.

2.23 EESK instämmer i att detta utgör de pelare utifrån vilka en övergripande strategi som hänger samman med andra politikområden bör utvecklas, såsom skyddet av de mänskliga rättigheterna, asylpolitiken, politiken för utvecklingssamarbete respektive för kampen mot människohandel och människosmuggling osv.

3. Organisering och underlättande av laglig migration och rörlighet

3.1 Partnerskapen för rörlighet med tredjeländer bör ha som främsta målsättning att underlätta att migrationen sker på ett lagligt och organiserat sätt. De invandringsmöjligheter som EU erbjuder måste vara trovärdiga och förfarandena måste vara öppna, så att man i ursprungsländerna kan stärka uppfattningen att laglig migration är möjlig och att man bör avstå från olagliga tillvägagångssätt.

3.2 För närvarande är dialogen med tredjeländerna starkt begränsad eftersom behörigheten att ta emot nya invandrare tillhör medlemsstaterna. EESK föreslår att medlemsstaterna och rådet ska ge kommissionen större befogenhet i dessa frågor eftersom EU kan bidra på ett mycket värdefullt sätt.

3.3 Mottagningen av arbetskraft från tredjeländer är i dag starkt begränsad av nationella lagar. Utarbetandet av EU-lagstiftningen medför stora politiska svårigheter. De direktiv som antagits måste införas i nationell lagstiftning och andra direktiv håller fortfarande på att förhandlas fram mellan rådet och parlamentet.

3.4 EESK har i ett annat yttrande (14) dragit slutsatsen att EU med hänsyn till vissa nationella skillnader behöver en öppen lagstiftning som möjliggör arbetskraftsinvandring via lagliga och öppna kanaler, både vad gäller högkvalificerad arbetskraft och för mindre kvalificerade verksamheter. Många invandrare kommer att få långvariga tillstånd medan andras tillstånd kommer att vara tillfälliga. Detta är något som partnerskapen för rörlighet alltid måste ta hänsyn till.

3.5 Inom ramen för partnerskapen för rörlighet bör man införa ”beledsagningssystem” för invandrare, från det att de lämnar ursprungslandet till dess att de integreras i arbetslivet och samhället i mottagarlandet. Beledsagningssystemen bör hanteras inte bara av de offentliga myndigheterna utan också av fackföreningar, arbetsgivarorganisationer, diasporagrupper och andra organisationer i civilsamhället. De bör inbegripa information och rådgivning under hela migrationsprocessen samt undervisning i landets språk, lagar och sedvänjor och bruk.

3.6 EESK upprepar sitt förslag från andra yttranden om att systemen för erkännande av kvalifikationer hos invandrad arbetskraft samt för godkännande av examensbevis och kunskaper bör förbättras och omfattas av partnerskapen för rörlighet.

3.7 I enlighet med EESK:s förslag i tidigare yttranden bör man på ett effektivt sätt garantera möjligheten att överföra invandrares socialförsäkringsförmåner inom EU och i ursprungsländerna, och av denna anledning måste socialförsäkringsfrågorna inbegripas i partnerskapen för rörlighet. Även om de europeiska invandringslagarna begränsar rätten till socialförsäkringsförmåner kan dessa avtal användas för att lösa många problem. Detta är ännu en anledning till att partnerskapen för rörlighet bör vara rättligt bindande instrument.

3.8 EESK vill framhålla integrationsinsatsernas betydelse. EESK engagerar sig starkt i att stimulera integration och i den roll som civilsamhällets organisationer har. Europeiska integrationsforumet, som sammanträder var sjätte månad i EESK:s lokaler, är ett mycket viktigt instrument för EU:s institutioner. Integrationsfonden är ett centralt finansiellt instrument som bör utvidgas.

3.9 Integrationspolitiken omfattar såväl invandrarna som värdsamhällena. Den utgör en grund för jämlika rättigheter och skyldigheter, främjar dialog mellan kulturella, etniska och religiösa grupper samt har en koppling till skyddet av grundläggande rättigheter och kampen mot rasism, främlingsfientlighet och diskriminering. EESK vill framhålla att EU:s invandringslagstiftning måste garantera den invandrade arbetskraften likabehandling på arbetsmarknaden och på det sociala området (15).

3.10 EESK har i sina yttranden föreslagit att invandrade arbetstagares arbetsrelaterade och sociala rättigheter ska omfattas av den europeiska lagstiftningen för att garantera anständiga arbetsvillkor och förhindra att människor utnyttjas som arbetskraft.

3.11 Situationen är särskilt svår för ”papperslösa” invandrare. Yrkesinspektionen bör övervaka arbetsmarknadsnormernas efterlevnad i samarbete med arbetsmarknadens parter. EESK vill erinra om den rapport som Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter i Wien har utarbetat om situationen för invandrade arbetstagare som befinner sig illegalt i EU (16).

3.12 EESK har föreslagit att familjeåterföreningsdirektivet ska ändras eftersom det är otillräckligt. Kommissionen har publicerat en grönbok om vilken EESK håller på att utarbeta ett yttrande (17).

3.13 Under de senaste åren har vi bevittnat händelser, uttalanden och politiska beslut som är mycket oroväckande eftersom de tyder på att en gammal och välkänd sjukdom bland européerna än en gång håller på att spridas i Europa: främlingsfientlighet och en nationalism som utesluter andra. Minoriteter och invandrare förringas och utsätts för förolämpningar och en aggressiv och diskriminerande politik.

3.14 Tidigare spreds främlingsfientlighet och populism bara från extrema politiska grupper i minoritetsställning. I dagsläget finns denna politik emellertid med på dagordningen och i programmen för vissa regeringar som använder politiken mot invandrare och minoriteter som vapen i valkampanjer. EESK uppmanar EU:s institutioner att se till att EU:s dagordning inte smittas av främlingsfientlighet och populism.

4. Förebyggande och minskning av irreguljär migration och människohandel

4.1 EESK delar kommissionens uppfattning att förebyggande av irreguljär invandring är mycket viktig.

4.2 Det är nödvändigt att bekämpa odeklarerat arbete och att inom nationell lagstiftning effektivt tillämpa direktivet om sanktioner mot arbetsgivare som utnyttjar illegala invandrare (18). Invandrare som befinner sig illegalt i Europa utnyttjas ofta som arbetskraft och bör betraktas som offer. Arbetsmarknadens parter bör tillsammans med yrkesinspektionen samarbeta för att motverka svartarbete och utnyttjande av arbetskraft.

4.3 EESK har påpekat (19) att EU behöver en politik för de yttre gränserna som är trovärdig, effektiv, legitim och som omfattas av demokratisk kontroll och oberoende utvärderingar. Medlemsstaterna bör ge Frontex större operativa befogenheter och självständighet vad gäller dess verksamheter och resurser (teknisk utrustning).

4.4 Gemensamma insatser som samordnas av Frontex och deras konsekvenser för de grundläggande rättigheterna samt de förvaltningsmässiga garantier som föreskrivs i kodex om Schengengränserna måste dock vara underställda demokratisk kontroll av parlamentet och Europeiska unionens byrå för de grundläggande rättigheterna. Detta måste åtföljas av en fortlöpande utvärdering, särskilt av Frontex verksamheter i och överenskommelser med tredjeländer, samt av de gemensamma insatsernas effektivitet och riskanalysernas kvalitet.

4.5 EESK anser att det är avgörande att Frontex uppfyller sina skyldigheter avseende tillgången till internationellt skydd för asylsökande och principen att ingen som riskerar förföljelse ska avvisas (”non-refoulement”).

4.6 I sitt meddelande påpekar kommissionen att ”[om] inte gränskontrollerna fungerar väl, den irreguljära migrationen minskar och återvändandepolitiken är effektiv, blir det omöjligt för EU att erbjuda fler möjligheter till laglig migration och rörlighet” (20). EESK delar denna uppfattning, men påpekar att situationerna är nära förbundna.

4.7 EESK har i flera yttranden (21) redan påvisat ett klart samband mellan laglig invandring och irreguljär invandring, eftersom den irreguljära invandringen ökar när det saknas adekvata, öppna och flexibla kanaler för laglig invandring.

4.8 Samtidigt som de flesta personer som befinner sig i EU som irreguljära invandrare har rest in på laglig väg, är andra offer för kriminella nätverk. I partnerskapen för rörlighet bör EU ta upp kampen mot kriminella nätverk samt människohandel och människosmuggling. Skyddet av offren bör garanteras.

4.9 Dialogerna bör även omfatta förfaranden för återvändande och återtagande, vilka alltid bör grundas på respekt för de mänskliga rättigheterna. EESK föreslår att Europeiska unionens byrå för de grundläggande rättigheterna ska utarbeta en etisk uppförandekod för tvångsavvisningar på basis av de 20 principer för påtvingat återvändande som Europarådets ministerkommitté har utarbetat (22).

4.10 Vad gäller förvar av irreguljära invandrare instämmer EESK i kommissionens synpunkt att ”[åtgärder] bör vidtas för att garantera anständiga levnadsvillkor för migranter vid mottagningsanläggningarna och för att undvika förvar som är godtyckligt eller inte tidsbestämt” (23). EESK anser inte att personer som befinner sig i en administrativt sett irreguljär situation är brottslingar och beklagar att direktivet om återvändande, som enligt EESK:s mening bör ändras för att skydda de grundläggande rättigheterna på ett lämpligt sätt, missbrukas i samband med vissa nationella åtgärder.

4.11 EESK förkastar särskilt att minderåriga ska kunna inhysas i samma mottagningsanläggningar som vuxna, eftersom minderåriga bör leva i öppna sociala miljöer och alltid med sina familjer om det är möjligt.

4.12 Kampen mot människohandel bör prioriteras och ingå i alla dialoger. Man bör kräva att de länder som har för avsikt att ingå ett partnerskap för rörlighet med EU först ska ratificera och i sin lagstiftning tillämpa FN:s konvention om gränsöverskridande organiserad brottslighet och dess tilläggsprotokoll om människohandel och smuggling av migranter.

4.13 EESK kräver att myndigheterna ska skärpa kampen mot brottsliga organisationer som tjänar pengar på människohandel och smuggling av invandrare. Personer som råkar ut för dessa nätverk bör betraktas som offer och måste erbjudas skydd.

5. Främjande av internationellt skydd och stärkande av asylpolitikens externa dimension

5.1 I många fall lyckas de asylsökande inte lägga fram sina ansökningar inom EU:s territorium, eftersom de kontroller som införts för att bekämpa den irreguljära invandringen hindrar dem från att komma in i EU. Det föreligger en uppenbar motsättning mellan de åtgärder som vidtagits i kampen mot den irreguljära invandringen och rätten till asyl.

5.2 Principen att ingen som riskerar förföljelse ska avvisas (”non-refoulement”) måste garanteras vid gränsen, så att alla personer som behöver internationellt skydd får möjlighet att lägga fram sina ansökningar inom EU för behandling av behöriga nationella myndigheter.

5.3 EESK stödjer kommissionens arbete för att förbättra EU:s asyllagstiftning (24), som bör leda till att lagstiftningen harmoniseras i hög grad, på basis av enhetliga regler och öppna och effektiva förfaranden. Personer som befinner sig inom EU av skyddsskäl eller för att söka asyl bör ges möjlighet att etablera sig på arbetsmarknaden på villkor som tryggar likabehandling.

5.4 EESK stödjer även samarbetet med tredjeländer för att förstärka deras asylsystem och för att de ska uppfylla internationella normer.

5.5 Samtidigt måste de tredjeländer med vilka partnerskap för rörlighet ingås ha skrivit under Genèvekonventionen om flyktingars ställning, ha tillgång till asylstrukturer och vara säkra länder i fråga om de mänskliga rättigheterna. EU bör samarbeta med dessa länder för att förbättra deras asylsystem.

5.6 EESK stödjer utvecklingen av de regionala skyddsprogrammen och anser att förbättringen av tredjeländernas asylstrukturer inte får förhindra att asylsökande som behöver lägga fram sina ansökningar i ett EU-land ska kunna göra det.

5.7 Partnerskapen för rörlighet behöver inte innebära att partnerskapsländerna ska stå för hela kostnaden för asylförfarandet för de personer som passerar deras territorium. EU bör samarbeta genom asylfonderna.

5.8 EU måste fortsätta att ta emot asylsökande och bevilja asyl samt förstärka solidariteten mellan medlemsstaterna och utöka programmen för vidarebosättning.

6. Maximering av migrationens och rörlighetens utvecklingseffekter

6.1 EU bör samarbeta för att se till att arbetsvillkoren i migranternas ursprungsländer är anständiga för alla arbetstagare, vilket skulle kunna främja frivillig migration, eftersom migration i nuläget inte är ett frivilligt val för de flesta människor. Kommittén stöder ILO:s insatser för att främja anständiga arbetsvillkor.

6.2 EESK ser med tillfredsställelse på att kommissionen har upprättat en tydlig förbindelse mellan politiken för mottagande av högkvalificerad arbetskraft och politiken för utvecklingssamarbete, med målet att bland annat förhindra kompetensflykt och förlust av mänskliga resurser i ursprungsländerna.

6.3 EESK efterlyser emellertid ett större åtagande. Kommissionen pekar på behovet av särskilda ansträngningar för att minska kompetensflykt, men när det gäller politiken i fråga om inresa för arbetskraft har man som mål att göra särskilda satsningar för att locka till sig kvalificerade invandrare i den globala konkurrensen om talanger. Dessa två mål står ofta i strid med varandra. I meddelandet fastställs dock inte några gränser för rekryteringen av talanger för att uppnå målet om att minska kompetensflykten. Det finns bara en hänvisning till detta dilemma i samband med omnämnandet av sjukvårdpersonal, där man stödjer WHO:s uppförandekod och satsar på sjukvårdpersonalens cirkulära migration.

6.4 Kunskapsflykten sker dock inte enbart på sjukvårdsområdet och följaktligen behövs det en mer omfattande uppförandekod som begränsar rekryteringen av högkvalificerad arbetskraft i vissa länder och inom vissa yrken. EESK anser att partnerskapen för rörlighet bör begränsa kompetensflykten, för att på så sätt göra migrationsprocessen positiv för båda parter.

6.5 EU bör upprätta kompensationssystem för länder som på grund av emigration till EU förlorar mänskliga resurser. Denna kompensation bör bland övriga åtgärder omfatta stöd till utbildningssystemen och till utvecklingen av arbetsmarknadsinstitutioner för att skapa nya arbetstillfällen och förbättra arbetsvillkoren.

6.6 EESK har föreslagit att direktivet om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning ska bli mer flexibelt för att möjliggöra cirkulär rörlighet för många yrkesarbetande mellan EU och ursprungsländerna, utan att de förlorar rätten till permanent uppehållstillstånd, så att man därmed kan upprätthålla och stärka förbindelser som kan vara till stor nytta för utvecklingen.

6.7 För närvarande leder systemen för cirkulär migration till en förlust av mänskliga resurser i ursprungsländerna eftersom migrationen till övervägande del sker under oorganiserade former. EESK anser att man kan stärka de mänskliga resurserna genom välstrukturerade förfaranden som kombinerar utbildning, yrkeskvalifikationer, sociala rättigheter och anställning.

6.8 Kommittén är i likhet med ILO bekymrad över att det finns en risk för att cirkulär migration kan användas för att inskränka arbetsrelaterade och sociala rättigheter och hindra personer från att få permanent uppehållstillstånd. Därför föreslår EESK att man ska garantera att principen om likabehandling i fråga om löner och arbetsvillkor även gäller för tillfälliga invandrare.

6.9 EESK har i tidigare yttranden (25) pekat såväl på den betydelse som diasporagrupperna har som på deras roll i utvecklingen. EU bör stödja diasporagruppernas verksamhet.

6.10 Dessutom bör man fortsätta med initiativen för att sänka kostnaden för penningöverföringar och för att använda dessa i utvecklingssyften. EESK stödjer inrättandet av ett årligt forum om penningöverföringar och av en gemensam portal.

6.11 EESK föreslår att det inrättas en stödtjänst för diasporagrupper, som ska främja samordningen mellan alla de organisationer som arbetar för utvecklingen i ett land eller en region samt dess samordning med internationella organisationer för utvecklingssamarbete. Denna tjänst bör kanalisera resurser till projekten. EU bör stödja diasporagrupperna och underlätta upprättandet av representativa plattformar.

7. Finansiering och utvärdering

7.1 Genomförandet av den övergripande strategin bör främjas genom den framtida programplaneringen för de finansiella instrumenten. Kommittén håller på att utarbeta ett yttrande på uppmaning av kommissionen.

7.2 EESK föreslår att det genomförs en oberoende undersökning om effektiviteten hos och inverkan av de befintliga partnerskapen för rörlighet. EESK stödjer kommissionens initiativ i fråga om att se till att partnerskapen för rörlighet har en effektiv utvärderingsmekanism.

7.3 De bilaterala avtal som hittills har genomförts visar att partnerskapen för rörlighet används för att underlätta visering för kortare vistelse och för avtal om återtagande, medan de andra aspekterna av den övergripande strategin hamnar i bakgrunden. I utvärderingen av partnerskapen bör den övergripande strategins fyra pelare beaktas.

7.4 Samtidigt är partnerskapen för rörlighet, som utgör gemensamma politiska förklaringar, inte rättsligt bindande för de undertecknande staterna, varför EESK föreslår att de ska omvandlas till rättsligt bindande internationella avtal.

Bryssel den 25 april 2012

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) EESK:s initiativyttrande av den 30 juni 2004 om ”Internationella konventionen om migrerande arbetstagare” (föredragande: Luis Miguel Pariza Castaños), EUT C 302, 7.12.2004.

(2) ILO:s multilaterala bestämmelser avseende arbetskraftsinvandring, 2007.

(3) EESK:s förberedande yttrande om ”Hälsa och migration”, EUT 2007 C 256, 27.10.2007.

(4) I samarbete med Internationella migrationsbyrån.

(5) ”20 principer för påtvingat återvändande”, CM(2005)40.

(6) Palermoprotokollen från 2000.

(7) Med utgångspunkt i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna.

(8) EUT C 248, 25.8.2011, s. 135–137, EESK:s yttrande av den 15 juni 2011 om ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén – Meddelande om migration” COM(2011) 248 final. Huvudföredragande: Luis Miguel Pariza Castaños.

EUT C 120, 16.5.2008, s. 82–88, EESK:s yttrande av den 12 december 2007 om ”Migration och utveckling: möjligheter och utmaningar” (initiativyttrande). Föredragande: Sukhdev Sharma.

EUT C 48, 15.2.2011, s. 6–13, EESK:s yttrande av den 15 september 2010 om ”Den legala invandringens roll mot bakgrund av den demografiska utmaningen” (förberedande yttrande). Föredragande: Luis Miguel Pariza Castaños.

EUT C 44, 16.2.2008, s. 91–102, EESK:s yttrande av den 25 oktober 2007 om ”EU:s invandringspolitik och utvecklingssamarbete med ursprungsländerna” (initiativyttrande). Föredragande: Luis Miguel Pariza Castaños.

EUT C 128, 18.5.2010, s. 29–35, EESK:s yttrande av den 4 november 2009 om ”Respekten för de grundläggande rättigheterna i EU:s politik och lagstiftning i fråga om invandring” (initiativyttrande). Föredragande: Luis Miguel Pariza Castaños.

(9) Den 14–15 september 2006.

(10) Konferenser i Bryssel, Manilla och Aten.

(11) EESK:s initiativyttrande av den 30 juni 2004 om ”Internationella konventionen om migrerande arbetstagare”. Föredragande: Luis Miguel Pariza Castaños. EUT C 302, 7.12.2004.

(12) EUT C 48, 15.2.2011, s. 6–13.

(13) EUT C 120, 16.5.2008, s. 82.

(14) EUT C 48, 15.2.2011, s. 6–13.

(15) EESK:s yttrande om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets beslut om Europeiska året för interkulturell dialog (2008)”, EUT 2006 C 185, 8.8.2006.

(16) Rapport från Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter om ”Migrants in an irregular situation employed in domestic work: Fundamental rights challenges for the European Union and its Member States” [Irreguljära migranter anställda som hushållsarbetare: utmaningar för EU och medlemsstaterna avseende grundläggande rättigheter] (juli 2011), www.fra.europa.eu.

(17) ”Grönbok om rätt till familjeåterförening för tredjelandsmedborgare som är bosatta i Europeiska unionen (direktiv 2003/86/EG)” och EESK:s yttrande om ”Grönbok om rätt till familjeåterförening för tredjelandsmedborgare som är bosatta i Europeiska unionen (direktiv 2003/86/EG)”– ännu ej publicerat i EUT.

(18) Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/52/EG av den 18 juni 2009 om minimistandarder för sanktioner och åtgärder mot arbetsgivare för tredjelandsmedborgare som vistas olagligt, EUT L 168, 30.6.2009, s. 24.

(19) EUT C 248, 25.8.2011, s. 135–137.

(20) Sidan 5 i meddelandet COM(2011) 743 final i dess svenska version.

(21) EUT C 157, 28.6.2005, s. 86.

(22) ”20 principer för påtvingat återvändande”, CM(2005) 40.

(23) Sidan 17 i kommissionens meddelande COM(2011) 743 final.

(24) EESK:s yttrande om ”Grönbok om det framtida gemensamma europeiska asylsystemet”, EUT C 204, 9.8.2008, s. 17.

EESK:s yttrande om ”Mervärdet av ett gemensamt europeiskt asylsystem såväl för de asylsökande som för EU:s medlemsstater (förberedande yttrande)”, EUT C 44, 11.2.2011.

EESK:s yttrande om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om miniminormer för mottagande av asylsökande i medlemsstaterna (omarbetning)”, EUT C 24, 28.1.2012.

(25) EUT C 120, 16.5.2008, s. 82–88 och EUT C 44, 16.2.2008, s. 91–102.

		ISSN 1977-1061 doi:10.3000/19771061.C_2012.191.swe
Europeiska unionens officiella tidning		C 191

Svensk utgåva	Meddelanden och upplysningar	55 årgången 29 juni 2012

Informationsnummer	Innehållsförteckning	Sida
	I Resolutioner, rekommendationer och yttranden
	YTTRANDEN
	Europeiska ekonomiska och sociala kommittén
	480:e plenarsessionen den 25 och 26 april 2012
2012/C 191/01	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Sjunde miljöhandlingsprogrammet och uppföljning av sjätte miljöhandlingsprogrammet (förberedande yttrande)	1

2012/C 191/02	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Främjande av en hållbar produktion och konsumtion i EU (förberedande yttrande)	6

2012/C 191/03	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Energiutbildning (förberedande yttrande)	11

2012/C 191/04	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Bokförlagsbranschen under utveckling (yttrande på eget initiativ)	18

2012/C 191/05	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Kooperativ och omstrukturering (yttrande på eget initiativ)	24

	III Förberedande akter
	EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN
	480:e plenarsessionen den 25 och 26 april 2012
2012/C 191/06	Yttrande från Europeiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om gemensamma bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden, Sammanhållningsfonden, Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling och Europeiska havs- och fiskerifonden som omfattas av den gemensamma strategiska ramen, om allmänna bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden och Sammanhållningsfonden samt om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1083/2006COM(2011) 615 final – 2011/0276 (COD)	30

2012/C 191/07	Yttrande från Europeiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om Sammanhållningsfonden och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1084/2006COM(2011) 612 final – 2011/0274 (COD)	38

2012/C 191/08	Yttrande från Europeiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om särskilda bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden och målet Investering för tillväxt och sysselsättning samt om upphävande av förordning (EG) nr 1080/2006COM(2011) 614 final – 2011/0275 (COD)	44

2012/C 191/09	Yttrande från Europeiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om särskilda bestämmelser för stöd från Europeiska regionala utvecklingsfonden till målet Europeiskt territoriellt samarbeteCOM(2011) 611 final – 2011/0273 (COD)	49

2012/C 191/10	Yttrande från Europeiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1082/2006 om en europeisk gruppering för territoriellt samarbete (EGTS) för att förtydliga, förenkla och förbättra bildandet och genomförandet av sådana grupperingarCOM(2011) 610 final – 2011/0272 (COD)	53

2012/C 191/11	Yttrande från Europeiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om införlivande av ett europeiskt föreläggande om bevarande av bankkontotillgångar för att underlätta gränsöverskridande skuldindrivning i mål och ärenden av civil eller kommersiell naturCOM(2011) 445 final – 2011/0204 (COD)	57

2012/C 191/12	Yttrande från Europeiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2006/43/EG om lagstadgad revision av årsbokslut och sammanställd redovisningCOM(2011) 778 final – 2011/0389 (COD) och Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om särskilda krav avseende lagstadgad revision av företag av allmänt intresseCOM(2011) 779 final – 2011/0359 (COD)	61

2012/C 191/13	Yttrande från Europeiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om Europeiska riskkapitalfonderCOM(2011) 860 final – 2011/0417 (COD)	72

2012/C 191/14	Yttrande från Europeiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om motorfordons ljudnivåCOM(2011) 856 final – 2011/0409 (COD)	76

2012/C 191/15	Yttrande från Europeiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om marknader för finansiella instrument och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG (omarbetning)COM(2011) 656 final – 2011/0298 (COD)	80

2012/C 191/16	Yttrande från Europeiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om upphandling av enheter som är verksamma på områdena vatten, energi, transporter och posttjänsterCOM(2011) 895 final – 2011/0439 (COD),Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om offentlig upphandlingCOM(2011) 896 final – 2011/0438 (COD) och Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om tilldelning av koncessionerCOM(2011) 897 final – 2011/0437 (COD)	84

2012/C 191/17	Yttrande från Europeiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén – Straffrätt i EU: garantier för ett effektivt genomförande av EU:s politik genom straffrättsliga åtgärderCOM(2011) 573 final	97

2012/C 191/18	Yttrande från Europeiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2005/36/EG om erkännande av yrkeskvalifikationer och förordning […] om administrativt samarbete genom informationssystemet för den inre marknadenCOM(2011) 883 final – 2011/0435 (COD)	103

2012/C 191/19	Yttrande från Europeiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande av programmet Rättigheter och medborgarskap för perioden 2014–2020COM(2011) 758 final – 2011/0344 (COD)	108

2012/C 191/20	Yttrande från Europeiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättandet av ett program för miljö och klimatpolitik (Life)COM(2011) 874 final – 2011/0428 (COD)	111

2012/C 191/21	Yttrande från Europeiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om regler för direktstöd för jordbrukare inom de stödordningar som ingår i den gemensamma jordbrukspolitikenCOM(2011) 625 final – 2011/0280 (COD),Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om upprättande av en samlad marknadsordning för jordbruksprodukter (förordningen om en samlad marknadsordning)COM(2011) 626 final – 2011/0281 (COD),Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om stöd till landsbygdsutveckling från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU)COM(2011) 627 final – 2011/0282 (COD),Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om finansiering, förvaltning och övervakning av den gemensamma jordbrukspolitikenCOM(2011) 628 final – 2011/0288 (COD),Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av rådets förordning (EG) nr 73/2009 vad gäller tillämpningen av direktstöd till jordbrukare avseende år 2013COM(2011) 630 final – 2011/0286 (COD) och Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av rådets förordning (EG) nr 1234/2007 vad gäller systemet med samlat gårdsstöd och stödet till vinodlareCOM(2011) 631 final – 2011/0285 (COD)	116

2012/C 191/22	Yttrande från Europeiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2003/98/EG om vidareutnyttjande av information från den offentliga sektornCOM(2011) 877 final – 2011/0430 (COD)	129

2012/C 191/23	Yttrande från Europeiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén – En övergripande strategi för migration och rörlighetCOM(2011) 743 final	134

2012/C 191/24	Yttrande från Europeiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ett program för energieffektivitetsmärkning av kontorsutrustning för Europeiska unionen om ändring av förordning (EG) nr 106/2008 om ett gemenskapsprogram för energieffektivitetsmärkning av kontorsutrustningCOM(2012) 109 final – 2012/0049 (COD)	142