Europaparlamentet SESSIONEN 2010–2011 Sammanträdena den 21–22 september 2010 Protokollen för denna session har publicerats i EUT C 320 E, 25.11.2010. ANTAGNA TEXTER

21.2.2012

Europeiska unionens officiella tidning

CE 50/1

Tisdagen den 21 september 2010
Den inre marknaden för e-handel

P7_TA(2010)0320

Europaparlamentets resolution av den 21 september 2010 om fullbordandet av den inre marknaden för e-handel (2010/2012(INI))

2012/C 50 E/01

Europaparlamentet utfärdar denna resolution,

—

med beaktande av EU-domstolens avgöranden om Google (i domen av den 23 mars 2010 i de förenade målen C-236/08–C-238/08) och BergSpechte (domen i målet C-278/08 av den 25 mars 2010) som definierar begreppet ”normalt informerad och skäligen uppmärksam Internetanvändare” som den genomsnittliga Internetkonsumenten,

—	med beaktande av sin resolution av den 9 mars 2010 om konsumentskydd (1),

—

med beaktande av Solvits årsrapport för 2008 om Solvit-nätverkets utveckling och resultat under 2008 (SEK(2009)0142), arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar av den 8 maj 2008 om en handlingsplan när det gäller en integrerad strategi för att tillhandahålla stödtjänster för inremarknadsfrågor till medborgare och företag (SEK(2008)1882) och Europaparlamentets resolution av den 9 mars 2010 om Solvit (2),

—	med beaktande av kommissionens meddelande av den 3 mars 2010”Europa 2020 – En strategi för smart och hållbar tillväxt för alla” (KOM(2010)2020),

—	med beaktande av kommissionens arbetsdokument av den 3 december 2009 om vägledning om genomförandet/tillämpningen av direktiv 2005/29/EG om otillbörliga affärsmetoder (SEK(2009)1666),

—	med beaktande av kommissionens meddelande av den 22 oktober 2009 om gränsöverskridande e-handel mellan företag och konsumenter i EU (KOM(2009)0557),

—	med beaktande av undersökningen ”Mystery shopping evaluation of cross-border e-commerce in the EU”, som genomförts av YouGovPsychonomics på uppdrag av Europeiska kommissionen, GD Hälso- och konsumentfrågor, och som publicerades den 20 oktober 2009,

—	med beaktande av kommissionens arbetsdokument av den 22 september 2009 med titeln ”Retail financial services to the Consumer Markets Scoreboard” (SEK(2009)1251),

—	med beaktande av kommissionens meddelande av den 7 juli 2009 om en harmoniserad metod för klassificering och rapportering av klagomål och förfrågningar från konsumenter (KOM(2009)0346) och det åtföljande utkastet till kommissionens rekommendation (SEK(2009)0949),

—	med beaktande av kommissionens meddelande av den 2 juli 2009 om tillsyn av konsumentregelverket (KOM(2009)0330),

—

med beaktande av kommissionens rapport av den 2 juli 2009 om tillämpningen av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 av den 27 oktober 2004 om samarbete mellan de nationella tillsynsmyndigheter som ansvarar för konsumentskyddslagstiftningen (”förordningen om konsumentskyddssamarbete”) (KOM(2009)0336),

—	med beaktande av kommissionens arbetsdokument av den 5 mars 2009 om rapporten om gränsöverskridande e-handel i EU (SEK(2009)0283),

—	med beaktande av Europaparlamentets resolution av den 5 februari 2009 om internationell handel och Internet (3),

—	med beaktande av kommissionens meddelande ”Övervakning av den inre marknadens konsekvenser för konsumenten: Andra resultattavlan för konsumentmarknaderna” av den 28 januari 2009 (KOM(2009)0025) och kommissionens åtföljande arbetsdokumentet ”Second Consumer Markets Scoreboard” (SEK(2009)0076),

—	med beaktande av sin resolution av den 21 juni 2007 om konsumenternas förtroende för den digitala miljön (4),

—	med beaktande av artikel 20.2 i Europaparlamentets och rådet s direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden (5),

—	med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/114/EG av den 12 december 2006 om vilseledande och jämförande reklam (kodifierad version) (6),

—	med beaktande av sina resolutioner av den 23 mars 2006 om europeisk avtalsrätt och översynen av gemenskapens regelverk: utvecklingen i framtiden (7) och av den 7 september 2006 om europeisk avtalsrätt (8),

—	med beaktande av gällande gemenskapslagstiftning på områdena konsumentskydd, e-handel och informationssamhällets utveckling,

—	med beaktande av kommissionens meddelande om översynen av EU:s regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (KOM(2006)0334),

—	med beaktande av första rapporten av den 21 november 2003 om tillämpningen av direktivet för elektronisk handel (KOM(2003)0702),

—	med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/65/EG av den 23 september 2002 om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter och om ändring av rådets direktiv 90/619/EEG samt direktiven 97/7/EG och 98/27/EG (9),

—	med beaktande av Uncitrals modellag om elektronisk handel 1996, Uncitrals modellag om elektroniska signaturer 2001 och Uncitrals konvention om internationella avtalsslut i samband med användning av elektronisk kommunikation 2005 (10),

—	med beaktande av artikel 11 i EUF-fördraget vari fastställs att miljöskyddskraven ska integreras i utformningen och genomförandet av unionens politik och verksamhet, särskilt i syfte att främja en hållbar utveckling,

—	med beaktande av artikel 12 i EUF-fördraget vari fastställs att konsumentskyddskraven ska beaktas när unionens övriga politik och verksamhet utformas och genomförs,

—	med beaktande av artikel 14 i EUF-fördraget och tillhörande protokoll 26 om tjänster av allmänt (ekonomiskt) intresse,

—	med beaktande av artikel 48 i Europaparlamentets arbetsordning,

—	med beaktande av betänkandet från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd och yttrandena från utskottet för industrifrågor, forskning och energi och utskottet för rättsliga frågor (A7-0226/2010), och av följande skäl:

A.	EU bör inte bara söka vägar för att fortsätta utvecklingen av den inre marknaden för e-handel utan även undersöka hur den inre marknaden skulle kunna få en varaktig nystart genom en ytterligare utveckling av e-handeln.

I Mario Montis rapport om en ny strategi för den inre marknaden av den 9 maj 2010 betonas att den inre marknaden är mindre populär än någonsin men samtidigt behövs mer än någonsin. Vidare framhålls det i rapporten att e-handel, innovativa tjänster och eko-industri har den största tillväxt- och sysselsättningspotentialen inför framtiden och därmed utgör nya framåtdrivande områden på den inre marknaden.

C.	Den elektroniska handeln är en mycket viktig del av Internet och en betydelsefull katalysator för att uppnå målen med EU 2020-strategin för den inre marknaden. Det är av vikt att alla berörda parter samarbetar för att övervinna de återstående hindren.

D.	För de små och medelstora företagen underlättar och främjar e-handeln utveckling av nya marknadsnischer som annars inte skulle finnas.

E.	För att e-handlare fullt ut ska kunna utnyttja potentialen på EU:s inre marknad bör de uppmuntras att göra reklam för sina produkter i samtliga medlemsstater med hjälp av direkt marknadsföring eller andra kommunikationsverktyg.

E-handel är en nyckelmarknad för Europeiska unionen under tjugohundratalet. Den har potential att stöpa om EU:s inre marknad, bidra till kunskapsekonomin, ge värde och möjligheter till konsumenterna och näringslivet i Europa i denna tid av finansiell press, och ha stor och positiv inverkan på jobb och tillväxt. Utvecklingen av e-handeln kan förbättra EU-ekonomins konkurrenskraft som ett led i kommissionens EU 2020-strategi, inbegripet utveckling och främjande av nya sätt för entreprenörskap hos små och medelstora företag.

För att uppnå Lissabonagendans mål att öka tillväxten, konkurrensen och skapa konkurrenskraftiga och integrerande jobb till nytta för EU:s 500 miljoner konsumenter och deras välbefinnande, är det av största vikt att den inre marknaden fungerar effektivt. E-handel över gränserna ger viktiga samhällsekonomiska fördelar till konsumenterna i Europa, såsom ökad egenmakt och bekvämlighet, förstärkta konsumenträttigheter, ökad insyn och konkurrens, åtkomst till ett större utbud varor och tjänster att jämföra och välja mellan samt stora möjligheter att spara pengar.

Under den senaste ekonomiska krisen har utvecklingen av det digitala samhället och fullbordandet av den inre marknaden för informations- och kommunikationsteknik gjort det möjligt för e-handeln att fortsätta att växa och skapa arbetstillfällen, bidragit till att Internetföretag kunnat fortsätta sin ekonomiska aktivitet och gett konsumenter möjligheten att dra fördel av ett större utbud och bättre priser. Den gränsöverskridande e-handeln har betydelsefulla fördelar för EU-företag – särskilt små och medelstora – som kan leverera nyskapande och konsumentvänliga varor och tjänster av hög kvalitet för en inre EU-marknad på nätet. Den gränsöverskridande e-handeln stärker deras position och gör det möjligt för dem att behålla sin konkurrenskraft i den globala ekonomin.

E-handeln ger konsumenterna ett större utbud, särskilt människor som bor i svårtillgängliga, avlägsna eller perifera områden och personer med nedsatt rörlighet, vilka annars inte skulle ha tillgång till ett så brett utbud av varor. E-handeln är särskilt fördelaktig för människor på landsbygden eller i avlägset belägna områden, som annars kanske inte skulle få tillgång till ett stort utbud av varor på ett lika enkelt sätt eller till lika så lågt pris.

J.	Den andra rapporten om tillämpningen av e-handelsdirektivet skulle ha påbörjats 2005, det vill säga för fem år sedan (artikel 21 i direktiv 2000/31/EG).

K.	I den digitala agendan för Europa fastställs rimliga mål för bredbandstäckning med snabbt och ultrasnabbt bredband och för övergången till e-handel.

På grund av onödiga hinder för e-handeln, såsom en fragmenterad EU-marknad och konsumenternas osäkerhet vad avser dataskyddet, säkerheten i transaktionerna och konsumenträttigheterna i samband med eventuella problem, är förtroendet för den digitala miljön lågt bland Europas konsumenter och näringsidkare, och i vissa aspekter av e-handeln ligger Europa efter Förenta staterna och Asien. Att skapa en ”digital inre marknad” som underlättar transaktioner över nationsgränserna i en onlinemiljö för alla konsumenter i hela EU är en viktig del i vitaliseringen av den inre marknaden, eftersom människor härigenom får ett större utbud av produkter och tjänster. Att överbrygga hindren för e-handeln över gränserna och stärka konsumenternas förtroende är grundläggande om man vill uppnå en attraktiv, integrerad digital inre marknad för Europa och stimulera konsumentmarknaderna och den bredare ekonomin.

I kommissionens meddelande om en digital agenda sägs att konsumenterna inom EU många gånger väljer att handla med företag som har sin bas utanför EU, till exempel i Förenta staterna, vilket visar hur viktigt det är att utforma en politik för att uppmuntra global elektronisk handel och att framhålla nödvändigheten att internationalisera förvaltningsformerna för Internet i linje med Tunisagendan. Varken konsumenterna eller företagen kan utnyttja fördelarna med den digitala inre marknaden, eftersom endast ett litet fåtal onlinehandlare säljer sina produkter eller tjänster till andra medlemsstater, och de flesta av dessa endast till ett begränsat antal medlemsstater. Det är nödvändigt att bekämpa konsumentdiskriminering, bland annat i samband med betalning, genom bestämmelser om hur betalning och leverans ska gå till. E-handeln utgör nu en betydande del av det vanliga näringslivet, och näringsidkare och konsumenter använder sig i allt högre utsträckning av såväl näthandel som traditionell handel, allt efter vad de finner bäst.

N.	E-handeln är internationell till sin natur och kan inte begränsas till att omfatta bara EU.

O.	I den digitala agendan för Europa fastställs rimliga mål för bredbandstäckning med snabbt och ultrasnabbt bredband och för övergången till e-handel.

P.	Fragmenteringen av delar av den elektroniska marknaden inom EU är ett hot mot de rättigheter som fastställs i gemenskapens regelverk.

Konsumenter och näringsidkare i Europa har liten rättssäkerhet i gränsöverskridande e-handel inom EU, och en enda elektronisk transaktion omfattas av många rättsliga bestämmelser som medför sinsemellan olikartade krav, vilket inte förser vare sig näringslivets aktörer eller konsumenterna med tydliga och lättillämpade regler.

Detsamma gäller e-handel utanför EU eftersom konsumenterna inom EU ofta inte gör en skillnad mellan EU- och tredjeländer när de köper eller säljer varor på nätet. Det finns därför ett behov av att även involvera tredjeländer i projektet att öka insynen i e-handeln och göra den mera tillförlitlig och ansvarstagande.

S.	De allt fler gränsöverskridande inslagen på konsumentmarknaderna innebär nya utmaningar för tillsynsmyndigheter som är begränsade av jurisdiktionella gränser och fragmenteringen av regelverket.

Förekomsten av olagliga tjänster på nätet utgör ett allvarligt hinder för utvecklingen av lagliga marknader för vissa digitala tjänster, framför allt musik, film och i allt större utsträckning böcker och tidskrifter. De immateriella rättigheterna spelar en avgörande roll i den digitala världen och skyddet av dessa, framför allt på Internet, kvarstår som en särskild utmaning.

E-handelskonsumenter har rätt till ersättning om de drabbas till följd av olagliga förfaranden, men i praktiken är det mycket svårt att ta den här typen av ärenden till domstol på grund av dålig kunskap om vilka lagar som gäller i de olika medlemsstaterna, långa och komplexa förfaranden samt de risker som är förknippade med rättstvister, särskilt i gränsöverskridande fall, och de höga kostnaderna.

V.	Att den grundläggande mänskliga rätten till privatliv garanteras och att personuppgifter skyddas är viktiga förutsättningar för e-handeln.

W.	Trots möjligheter till alternativ tvistlösning utnyttjas dessa i genomsnitt bara av 5 procent av detaljhandlarna, och 40 procent av dem är inte ens medvetna om att sådana möjligheter finns.

Harmoniseringen av de mest grundläggande konsumenträttigheterna, liksom av porto- och bankkostnader, upphovsrättsavgifter, momsförfaranden och dataskyddspraxis, är ett viktigt steg mot att skapa en verklig inre marknad för näringsidkare och konsumenter. Medlemsstaterna måste behålla sina befogenheter på momsförfarandeområdet.

De olika systemen för upphovsrättsavgifter i medlemsstaterna behöver förenklas och förtydligas, så att onlineleverantörer lättare kan göra sina varor och tjänster tillgängliga för kunder i olika medlemsstater. En sådan översyn av systemen för upphovsrättsavgifter skulle ge onlineleverantörer större rättssäkerhet när de tillhandahåller varor och tjänster till konsumenter. Det är viktigt att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå för att öka förtroendet för varor och tjänster som säljs online, genom att se till att onlinemarknaden respekterar handelspraxis. Fortfarande finns en rad allvarliga struktur- och regleringshinder för att en inre EU-marknad för e-handel ska kunna fungera ordentligt, till exempel det faktum att konsumentskyddsbestämmelser, momsregler, återvinningsavgifter och skatter ser helt olika ut i de olika länderna, och att bestämmelser för avtal om ensamrätt och selektiv distribution inte följs.

Tillträde till tillförlitliga högkvalitativa posttjänster till ett rimligt pris i hela Europeiska unionen är en prioriterad fråga när det gäller att skapa en effektiv inre marknad för e-handel. De nuvarande vertikala distributionsavtalen används ofta för att undvika eller begränsa näthandel. På så sätt inskränks detaljhandlarnas tillträde till större marknader, konsumenterna nekas bättre utbud och priser och avtalen blir ett hinder för ökad handel. Den gränsöverskridande e-handeln mellan företag kan öka de europeiska företagens konkurrenskraft och göra det möjligt för dem att enkelt få tag på komponenter, tjänster och kunskap överallt på den inre marknaden (vilket även kan medföra nya samordningsvinster). Dessutom utgör den en möjlighet, särskilt för små och medelstora företag, att göra sin kundkrets mer internationell utan att behöva investera i fysisk närvaro i en annan medlemsstat.

AA.	Elektronisk handel gynnar utvecklingen av en ekologisk inre marknad genom användningen av teknik, standarder, märkning, produkter och tjänster som är koldioxidsnåla och miljövänliga.

AB.	Rättsskyddet och köparnas förtroende för e-handeln måste stärkas. Samtidigt får man inte glömma att även säljarna och näringsidkarna behöver rättssäkerhet.

AC.

Flexibilitet på marknaderna är det effektivaste sättet att skapa tillväxt. Det är viktigt att EU-institutionerna ser till att de nätbaserade marknaderna är så flexibla som möjligt så att ett ökat företagande och en allmän expansion inom denna sektor kan uppnås. Den digitala inre marknaden kan fullbordas endast om viktig lagstiftning om den inre marknaden, bland annat tjänstedirektivet, genomförs på ett korrekt sätt i alla EU:s medlemsstater. Det är mycket viktigt att skapa rättssäkerhet och öppenhet i fråga om rättighetsklarering när en e-handlare laddar upp upphovsrättsskyddat innehåll till en webbplats. Internet är den snabbast växande kanalen för detaljhandel, och e-handeln ökar ständigt på nationell nivå. Samtidigt blir klyftan mellan inhemsk och gränsöverskridande e-handel inom EU allt djupare, och konsumenterna i vissa medlemsstater i EU upplever geografiska, tekniska och organisatoriska begränsningar i utbudet.

AD.	Kommissionens resultattavla för konsumentmarknaden är ett bra verktyg för övervakning av situationen för gränsöverskridande e-handel i EU i och med att den anger i vilken grad konsumenterna kan ta del av varor och tjänster på den inre marknaden.

AE.	Det är väldigt viktigt att man uppnår målet att slutföra utbyggnaden av Internettjänster via bredband i EU-medlemsstaterna senast 2013, så att man kan ge både konsumenter och företag tillträde till den digitala ekonomin.

Inledning

1.	Europaparlamentet välkomnar kommissionens meddelande av den 22 oktober 2009 om gränsöverskridande e-handel mellan företag och konsumenter i EU.

2.	Europaparlamentet välkomnar kommissionens meddelande av den 19 maj 2010 om en digital agenda för Europa, där det fastställs att kommissionens strategi syftar bl.a. till en förenkling av transaktioner online och till en uppbyggnad av det digitala förtroendet.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att vidta åtgärder med anledning av den akuta situation som beskrivs i Montis rapport om en ny strategi för den inre marknaden, där en av slutsatserna är att EU – som ett grundläggande steg inför den framtida inre marknaden – utan dröjsmål och helhjärtat bör ta itu med frågan hur man på bästa sätt och senast 2012 kan undanröja de återstående hindren för skapandet av en detaljhandelsmarknad på nätet som omfattar hela EU.

Europaparlamentet välkomnar att EU 2020-strategin främjar en kunskapsbaserad ekonomi, och uppmuntrar kommissionen att vidta omedelbara åtgärder för att öka hastigheten på bredbandstjänster och för att harmonisera avgifterna för sådana tjänster i hela unionen, så att man bättre kan uppnå en inre marknad för e-handel.

5.	Europaparlamentet uppmanar kommissionen att harmonisera alla grundläggande definitioner på området under en rimlig tidsperiod och samtidigt uppmärksamma det hårda arbete som redan har utförts på områden som förknippas med e-handel.

Europaparlamentet betonar att fullbordandet av den inre marknaden för e-handel förutsätter en övergripande strategi från kommissionens sida, med bl.a. effektiv samordning mellan olika generaldirektorat. Därför välkomnar parlamentet kommissionens åtagande nyligen (i sitt meddelande om en digital agenda för Europa) att inrätta en kommissionärsgrupp för att uppnå en effektiv politisk samordning.

7.	Europaparlamentet påpekar att e-handel inte bör ses som ett självändamål, utan som ett extra verktyg för små och medelstora företag när det gäller att öka deras konkurrenskraft.

8.	Europaparlamentet betonar vikten av att fullt ut utnyttja e-handelns potential som en del i arbetet med att göra EU konkurrenskraftigare på global nivå.

9.	Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utan dröjsmål vidta åtgärder som syftar till att främja en välfungerande digital inre marknad för varor och tjänster för att utnyttja dess enorma outnyttjade potential i termer av tillväxt och sysselsättning.

10.

Europaparlamentet understryker att det behövs en aktiv politik för att medborgare och företag ska kunna dra största möjliga fördel av den inre marknaden som erbjuder varor och tjänster av hög kvalitet och till konkurrenskraftiga priser. Parlamentet anser att detta är ännu viktigare nu under den pågående ekonomiska krisen för att bekämpa växande orättvisor och skydda sårbara konsumenter som bor i avlägsna områden eller har nedsatt rörlighet, låginkomsttagare samt små och medelstora företag som visar stor vilja att bli verksamma inom den elektroniska handeln.

Motverka en uppdelad inre marknad för näthandel

11.

Europaparlamentet efterlyser en bättre tillnärmning av förhandsinformation för e-handel på en hög konsumentskyddsnivå, i den mån en sådan harmonisering kan anpassas för att säkerställa större insyn för och förtroende mellan konsumenter och säljare, samtidigt som principen om minimal harmonisering bibehålls när det gäller avtal inom vissa sektorer.

12.

Europaparlamentet påminner om att det finns stora skillnader i bestämmelser och praxis för dem som arbetar med distansförsäljning när det gäller de garantier och ansvar de erbjuder inom och utanför de nationella gränserna, och en harmonisering skulle vara av intresse för dem. Parlamentet efterlyser en djupanalys av konsekvenserna för e-handeln av en harmonisering av bestämmelser avseende de rättsliga garantierna för överensstämmelse med befintlig nationell lagstiftning.

13.	Europaparlamentet anser att en del bestämmelser och praxis bör göras enhetliga för att distansförsäljare ska kunna verka över de nationella gränserna när det gäller garantier och ansvar.

14.

Europaparlamentet förespråkar utveckling av ett lämpligt, effektivt, säkert och nyskapande system för betalning på nätet som ger konsumenten fria valmöjligheter när det gäller betalningssätt, inte lägger på några avgifter som hämmar eller begränsar valmöjligheterna och säkrar skyddet av konsumentens personuppgifter.

15.

Europaparlamentet betonar vikten av ett ökat förtroende för gränsöverskridande betalningssystem på Internet (t.ex. kreditkort, betalkort och e-plånböcker), som kan uppnås genom ett brett urval betalningsmetoder, ökad kompabilitet och fler gemensamma standarder, ett avlägsnande av tekniska hinder, stöd till den säkraste tekniken för elektroniska transaktioner, harmonisering och stärkande av lagstiftningen om integritets- och säkerhetsfrågor, bekämpande av bedrägerier samt information och utbildning till allmänheten.

16.	Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram ett förslag om inrättande av ett europeiskt finansinstrument för kredit- och betalkort, i syfte att underlätta behandlingen av korttransaktioner på nätet.

17.

Europaparlamentet framhåller betydelsen av den gränsöverskridande e-handeln mellan företag som ett sätt med hjälp av vilket europeiska företag, särskilt små och medelstora, kan växa, bli mer konkurrenskraftiga och skapa fler nyskapande varor och tjänster. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att erbjuda en sund och säker ram med lagar och regler som ger företagen de garantier de behöver för att i trygghet kunna genomföra gränsöverskridande e-handelstransaktioner mellan varandra.

18.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens förslag att främja elektronisk fakturering, och uppmanar rådet att snabbt uppnå en överenskommelse med parlamentet. Därutöver uppmanar parlamentet såväl kommissionen som medlemsstaterna att föreslå åtgärder och träffa överenskommelser för att förenkla och strömlinjeforma momsrapporteringsskyldigheter för gränsöverskridande e-handel och förenkla momsregistreringsförfaranden.

19.	Europaparlamentet välkomnar kommissionens förslag om att förenkla momsredovisningsskyldigheten och införa s.k. förenklad fakturering inom postorderhandeln, samt poängterar att subsidiaritetsprincipen bör respekteras inom skattelagstiftningen, inklusive momslagstiftningen.

20.	Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram ett integrerat system för momsuppbörd som uppmuntrar små och medelstora företag att bedriva gränsöverskridande handel till lägre administrativ kostnad.

21.

Europaparlamentet betonar behovet av att klargöra momspaketets inverkan på de gränsöverskridande posttjänsterna, så att man undviker juridisk osäkerhet och prisökningar. Parlamentet menar att momsundantaget för allmänna posttjänster enligt EU:s momsdirektiv inte får påverkas negativt av nya skattebestämmelser som grundas på var tjänsterna levereras.

22.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att göra en bedömning av vilka konsekvenser det skulle få om man inrättade eller utsåg nationella myndigheter att hantera registreringsansökningar för gränsöverskridande e-handel från företag eller näringsidkare i den egna medlemsstaten, och en EU-myndighet som skulle fungera som sambandscentral mellan de nationella myndigheterna, så att den inre marknaden snabbt kan fullbordas.

23.

Europaparlamentet understryker behovet av att förenkla och strömlinjeforma åtgärder för hantering av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter, gränsöverskridande förvaltning av upphovsrättsavgifter vid försäljning av tomma medier och inspelningsutrustning, licensiering av innehåll i hela EU samt EU:s regler för gränsöverskridande elektronisk fakturering (e-fakturering) vid distansförsäljning.

24.	Europaparlamentet stöder en förenkling av de nuvarande upphovsrättsavgifterna, med tanke på de kraftiga hinder för konsumenterna och för den inre marknadens funktion som det nuvarande systemet medför.

25.	Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utarbeta åtgärder för att stödja initiativet om e-fakturor i syfte att se till att hela EU använder elektroniska fakturor senast 2020.

26.	Europaparlamentet föreslår att man ska inrätta ett system med en gemensam kontaktpunkt för EU som gör det möjligt att finna gränsöverskridande lösningar för administrativ förvaltning av medlemsstaternas olika regler och bestämmelser, såsom deklaration eller betalning av moms eller andra avgifter.

27.	Europaparlamentet uppmanar kommissionen att undersöka olika möjligheter när det gäller att öka tillgången till kreativt innehåll på Internet, t.ex. musik och audiovisuellt material och att tillfredsställa medborgarnas efterfrågan på användarvänliga gränsöverskridande tjänster.

28.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och kommissionen att bättre integrera centrumen för den inre marknaden genom att låta dem omfatta Solvit, de gemensamma kontaktpunkter som krävs enligt tjänstedirektivet, liksom de övriga produktcentrum som föreskrivs i förordningen om ömsesidigt erkännande, och att tillhandahålla ytterligare upplysningar, däribland rättsliga krav som gäller för företag som ska sälja sina varor över gränserna och via Internet. Det är av central betydelse att denna enda kontaktpunkt fungerar för att den inre e-handelsmarknaden ska kunna fullbordas.

29.

Europaparlamentet erinrar kommissionen om att det fortfarande finns luckor i regelverket för onlinetjänster, och uppmanar kommissionen att lägga fram riktade lagstiftningsförslag för att förbättra konsumenternas tillgång till och förtroende för produkter och tjänster online och erbjuda konsumenterna ett enkelt förfaringssätt med en enda kontaktpunkt.

30.

Europaparlamentet pekar på vikten av enklare bestämmelser för gränsöverskridande handel och lägre kostnader för handlarnas och företagarnas regelefterlevnad genom praktiska lösningar i frågor som momsredovisning och fakturering, avgifter för elektroniskt avfall och återvinning, upphovsrättsavgifter, konsumentskydd, märkning och branschspecifika bestämmelser. Parlamentet efterlyser därför ett system med en enda kontaktpunkt och gränsöverskridande e-förvaltningslösningar såsom e-fakturering och e-upphandling.

31.

Europaparlamentet beklagar att tjänstedirektivet fortfarande inte har genomförts fullt ut i alla medlemsländer. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att sätta stopp för diskriminering av konsumenter grundad på deras elektroniska adress eller bostadsadress, säkerställa ett effektivt genomförande av artikel 20.2 i tjänstedirektivet och se till att nationella myndigheter och domstolar driver igenom de nationella bestämmelser som innebär ett genomförande av denna icke-diskrimineringsregel inom ramen för medlemsstaternas rättssystem.

32.

Europaparlamentet framhåller vikten av fri rörlighet för varor och tjänster för e-handelns fortsatta utveckling, med särskild betoning på principen om att det inte får ske någon diskriminering på den inre marknaden på grund av en mottagares nationalitet eller bostadsort. Parlamentet upprepar att denna princip om icke-diskriminering inte går att förena med rättsliga och administrativa tilläggskrav på medborgare från andra medlemsstater som vill dra nytta av en tjänst eller få mer fördelaktiga villkor eller priser. Kommissionen uppmanas därför att agera mot sådan diskriminering på grundval av artikel 20.2 i tjänstedirektivet.

33.

Europaparlamentet erinrar kommissionen om att det fortfarande finns luckor i regelverket för onlinetjänster, och uppmanar kommissionen att lägga fram riktade lagstiftningsförslag för att förbättra konsumenternas tillgång till och förtroende för produkter och tjänster online och erbjuda dem ett enkelt förfaringssätt med en enda kontaktpunkt.

34.

Europaparlamentet efterlyser en integrerad politisk strategi för fullbordande av den inre marknaden för transporter, omfattande alla transportsätt (inbegripet cabotage på väg och järnväg) och för miljölagstiftningen, i syfte att förhindra ineffektivitet i försörjningskedjan och onödiga kostnadsökningar för distansförsäljarna och e-handelns kunder.

35.

Europaparlamentet anser att reformerna av postväsendet och främjandet av driftskompatibilitet och samarbete mellan olika postsystem och posttjänster kan få stor betydelse för utvecklingen av den gränsöverskridande e-handeln, som kräver billig och effektiv distribution och spårning av produkter. Parlamentet betonar därför att det tredje direktivet om posttjänster (2008/6/EG) snarast måste genomförs.

Fullborda den inre marknaden genom e-handel

36.

Europaparlamentet begär att åtgärder vidtas för att öka antalet Internetanvändare samt förbättra kvaliteten, priset och hastigheten på nätet i de länder och regioner inom EU som inte har en nätanslutning av god kvalitet, så att bredbandstillgång garanteras i hela EU senast 2013. Parlamentet understryker behovet att utveckla bredbandsnätet så att det blir tillgängligt för samtliga medborgare, och understryker att det även bör finnas tillgång till snabb nätanslutning på landsbygden och i avlägset belägna områden, med särskild tanke på konsumenter och företagare som bor i bergsområden eller öregioner, där man förutom en mer begränsad Internetåtkomst även har väldigt höga kostnader och lång tidsåtgång för postförsändelser med köpta eller sålda varor.

37.

När det gäller översynen av det allmänna tjänstedirektivet konstaterar Europaparlamentet att man bör prioritera en vidareutveckling av snabb bredbandstillgång till rimligt pris, en nyckelfaktor för e-handelns utveckling, eftersom avsaknad av Internetåtkomst fortfarande är ett av de största hindren för EU-medborgarnas användning av e-handeln.

38.

Europaparlamentet stöder de bredbandsmål som kommissionen satt upp och som syftar till att senast 2013 ge alla EU-medborgare tillgång till basbredband, senast 2020 ge alla medborgare tillgång till bredband på 30 Mbps eller mer och samma år ge hälften av hushållen i EU bredbandsabonnemang som avser mer än 100 Mbps, samt efterlyser konkreta åtgärder för att säkerställa att dessa mål uppnås. Parlamentet betonar att särskilda åtgärder bör vidtas för skydd av barn och unga, framför allt genom utvecklingen av system för ålderskontroll och ett förbud mot metoder för marknadsföring på nätet vilka påverkar barn negativt.

39.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att börja utforma europeiska standarder för att underlätta gränsöverskridande e-handel, överbrygga skillnaderna mellan gällande lagstiftningar i de olika medlemsstaterna och inom selektiva distributionsnät avskaffa skyldigheten att ha en fysisk butik för att få bedriva näthandel, när det kan beläggas att en sådan skyldighet strider mot gällande konkurrenslagstiftning eller att en sådan skyldighet inte är motiverad av de sålda varornas eller tjänsternas art, så att såväl konsumenter som små och medelstora företag till fullo kan utnyttja den inre marknadens potential i den digitala miljön. Parlamentet uttrycker oro över kommissionens beslut om kravet på att man måste ha en fysisk butik innan man får bedriva onlinehandel, eftersom detta krav kraftigt hämmar onlineförsäljningen.

40.

Europaparlamentet anser att nätplattformar har spelat en stor roll för uppsvinget hos (särskilt den gränsöverskridande) e-handeln i Europa, eftersom de gett hundratusentals små och medelstora företag tillträde till marknaderna och skapat ett större utbud för konsumenterna, men även medfört ett antal utmärkta metoder för att öka förtroendet och införa tydligare information om rättigheter och skyldigheter samt, vid behov, god praxis för förenklad konfliktlösning mellan parterna i onlinetransaktioner. Parlamentet efterlyser plattformar som möjliggör en distribution av varor och tjänster till EU:s alla konsumenter utan territoriell diskriminering på grund av medlemsstatstillhörighet.

41.	Europaparlamentet framhåller vikten av ett öppet format för utbyte av handlingar när det gäller att få till stånd ett fullt ut kompatibelt elektroniskt system för affärsverksamhet, och uppmanar kommissionen att vidta konkreta åtgärder till stöd för ett sådant format och spridningen av det.

42.	Europaparlamentet betonar vikten av bättre riktlinjer och tillgång till finansiella arrangemang för små och medelstora företag när det gäller att stödja dem i arbetet med att skapa e-handelsstrukturer utöver deras respektive fysiska butiker.

43.	Europaparlamentet framhåller vikten av en öppen och neutral tillgång till höghastighetsinternet, utan vilken e-handeln inte kan fungera.

44.	Europaparlamentet framhåller att fullbordandet av den inre marknaden för e-handel inte får begränsas till att omfatta lagstiftningsåtgärder och motsvarande kontroller, utan även måste omfatta ett stärkande av andra Internetområden, närmare bestämt områdena e-förvaltning och e-lärande.

45.

Europaparlamentet betonar vikten av att kontrollera tillämpningen av de bestämmelser som nyligen antagits i kommissionens förordning (EU) nr 330/2010 av den 20 april 2010 om ensamrätt och selektiv distribution och som grundas på marknadsinformation från involverade aktörer och nationella konkurrensmyndigheter, och att vid behov se över dessa bestämmelser för att minska hindren för näthandeln. Kommissionen uppmanas att senast 2011 lägga fram förslag om hur dessa problem kan undanröjas.

46.	Europaparlamentet uppmanar kommissionen att stärka konsumenternas integritetsskydd och se till att alla konsumentuppgifter, även köp- och sökuppgifter, finns tillgängliga för konsumenterna på begäran och arkiveras av leverantörerna under en viss tid i enlighet med unionens lagstiftning.

47.	Europaparlamentet uppmanar vidare kommissionen att verka för bestämmelser och standarder som gör att bristande kompatibilitet hos mjukvaran på kommersiella webbplatser och webbplatser för socialt nätverkande inte hindrar konsumenterna från att ändra sina köpalternativ.

48.

Europaparlamentet betonar betydelsen av elektroniska signaturer och av infrastruktur för kryptering med öppen nyckel (PKI) för säkra e-förvaltningstjänster i hela Europa och uppmanar kommissionen att inrätta en europeisk nätport för valideringsmyndigheter för att garantera gränsöverskridande driftskompatibilitet för elektroniska signaturer.

49.

Med tanke på hur viktigt det är att förverkliga den inre marknadens fulla potential uppmanar Europaparlamentet kommissionen och medlemsstaterna att se till att minst hälften av alla förfaranden för offentliga upphandlingar sker elektroniskt senast 2015, i enlighet med den handlingsplan som man kom överens om vid ministerkonferensen om e-förvaltning i Manchester 2005.

50.

Europaparlamentet tror att m-handel (mobilhandel via sms) kan bli en stor del av e-handeln eftersom den kan nå de miljoner EU-medborgare som använder mobiltelefoner men inte har persondatorer. Den kan främja ökad konvergens mellan Internet och mobiltekniken och gynna en ledande ställning för EU i mobila kommunikationer.

51.

Europaparlamentet menar att utveckling av och stöd till gemensamma, öppna tekniska och operativa specifikationer och standarder (för kompatibilitet, tillgänglighet, säkerhet, logistik, leveranser osv.) kommer att underlätta gränsöverskridande e-handel genom att vara till hjälp för konsumenterna, särskilt sårbara och oerfarna datoranvändare, och genom att överbrygga de operativa, tekniska, kulturella och språkliga skillnader som finns mellan de olika medlemsstaterna.

52.

Europaparlamentet är medvetet om de särskilda rättsliga utmaningarna i samband med utvecklingen av en inre marknad för m-handel som kan garantera konsumenternas rättigheter, den personliga integriteten och skyddet för minderåriga kunder. Parlamentet uppmanar kommissionen att undersöka denna fråga noga.

53.

Europaparlamentet understryker behovet av att försörjningskedjan i den digitala miljön öppnas för ökad insyn så att konsumenten alltid känner till vem leverantören är, samt dennes företagsnamn, geografiska adress, kontaktuppgifter och skatteregistreringsnummer, och om leverantören är en mellanhand eller den slutgiltiga leverantören, vilket är särskilt viktigt i samband med Internetauktioner.

54.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att fastställa de tydliga normer som behövs för gränsöverskridande e-handel på EU-nivå, inklusive en skyldighet för handlare att kostnadsfritt ge sina kunder och myndigheterna enkel, direkt och permanent tillgång till information om sina egna eller tjänsteleverantörers namn och registreringsnummer, priset för varor och tjänster som erbjuds samt eventuella tillkommande fraktkostnader.

55.	Europaparlamentet uppmanar kommissionen att kräva att entreprenörer som frivilligt använder standardavtal och standardiserade allmänna handelsvillkor ska upplysa om avtalsvillkor som avviker från dessa.

56.

Europaparlamentet anser att reglerna för distansförsäljning bör utökas till att även omfatta avtal som ingås mellan konsumenter och yrkeshandlare vid Internetauktioner, och uppmanar kommissionen att i ytterligare utsträckning undersöka och granska reglerna för särskild distansförsäljning i samband med turisttjänster (flygbiljetter, hotellvistelse, biluthyrning, fritidsverksamhet osv.) som beställs individuellt via Internet, främst för att öka Internetauktionernas ansvarsskyldighet och därmed bättre värna om konsumenternas rättigheter.

57.	Europaparlamentet anser att kommissionen bör förtydliga reglerna för utbjudandet av varor och tjänster (direkt eller indirekt) vid användning av Internet i andra medlemsstater.

Förbättra rättsskyddet vid gränsöverskridande e-handel

58.	Europaparlamentet anser att man bör införa krav på oberoende granskning av vissa typer av elektroniska tjänster där det finns ett särskilt stort behov av att säkerställa att tjänsterna är helt säkra för att skydda personuppgifter och personlig information (exempelvis vid bankärenden över Internet).

59.

Europaparlamentet betonar att användarna (konsumenter och försäljare) måste ha juridisk säkerhet när de handlar på nätet, och välkomnar kommissionens förslag i meddelandet ”En digital agenda för Europa” om uppdatering av bestämmelser om begränsat ansvar för informationssamhällets tjänster, så att dessa följer den tekniska utvecklingen, inom ramen för direktivet om e-handel (se fotnot nr 13 i kommissionens meddelande).

60.	Europaparlamentet uppmanar kommissionen att vidta åtgärder för att skapa rättssäkerhet och ta itu med den allvarliga splittring som råder i fråga om rättighetsklarering samt jurisdiktion i flera medlemsstater i samband med att medieinnehåll laddas upp till webbplatser.

61.

Europaparlamentet anser att man bör gå in för att ta bort de administrativa och regleringsbetingade hindren för gränsöverskridande e-handel genom att senast 2013 införa samma regler för konsumenter och näringsidkare i samtliga 27 medlemsstater. Det skulle skapa en gynnsam digital miljö, ge rättslig trygghet åt såväl företag som konsumenter, förenkla förfarandena, minska kostnaderna för att uppfylla reglerna, minska illojal konkurrens och släppa loss den inneboende potentialen för EU:s marknad för e-handel. För detta syfte kan en enhetlig tolkning och tillämpning av lagstiftningsverktyg såsom ett konsumentskyddsdirektiv, direktivet om elektronisk handel (2000/31/EG), artikel 20.2 i tjänstedirektivet (direktiv 2006/123/EG) och direktivet om otillbörliga affärsmetoder (direktiv 2005/29/EG) vara av största vikt. Kommissionen uppmanas därför att fortsätta sin pågående granskning av EU-bestämmelser som påverkar den digitala inre marknaden och att föreslå riktade lagstiftningsåtgärder för att få bort de huvudsakliga hindren.

62.

Med tanke på att konsumtionen kommer att vara en viktig faktor för den ekonomiska återhämtningen anser Europaparlamentet att det för att stärka e-handelskonsumenternas förtroende är nödvändigt att förbättra marknadsövervakning, regelinsyn och tillsynsmekanismer. Parlamentet menar att offentliga myndigheter måste få mer resurser för att kunna utreda, och i slutänden stoppa, olagliga affärsmetoder. Kommissionen uppmanas att skapa ett europeiskt system för tidig varning, bland annat en databas, för att bekämpa bedrägeriverksamhet i den digitala miljön. Parlamentet anser att kommissionen efter behov bör uppdatera Rapex (ett system för snabbt informationsutbyte), och betonar att sådana initiativ måste respektera gällande dataskyddsbestämmelser.

63.

Europaparlamentet uppmanar myndigheterna att snabbt agera mot tvivelaktiga webbplatser genom att ägna ökad uppmärksamhet åt konsumenternas rättigheter, bland annat genom åtgärder för att införa märkning för trygga och säkra webbplatser och se till att företag som erbjuder sponsrade reklamtjänster inte gör reklam för olagliga webbplatser.

64.	Europaparlamentet anser att konsumenternas förtroende kan byggas upp genom normer och uppförandekoder som gör att leverantörer av onlinetjänster kan hålla jämna steg med den snabba tekniska utvecklingen.

65.	Europaparlamentet betonar att åtgärder för målgruppsval och profilering på nätet till fullo måste respektera gällande dataskyddsbestämmelser.

66.	Europaparlamentet framhåller vikten av en konsekvent tolkning av EU:s uppgiftsskyddsbestämmelser för att stärka uppgiftsskyddet och främja konsumenternas förtroende för onlinebetalningssystem.

67.	Europaparlamentet anser att förbättrade konsumentskyddssystem över hela EU, bland annat skydd mot kreditkortsbedrägerier, kan säkra konsumenternas förtroende för gränsöverskridande onlinetransaktioner.

68.	Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se till att en konsekvent rättslig tillämpning av upphovsrätten inte undergrävs på området för elektroniska handelstransaktioner.

69.

Europaparlamentet anser att gränsöverskridande webbsökning och webbannonsering skulle ge konsumenterna bättre information och större förmåga att göra jämförelser och hitta erbjudanden. Parlamentet är i detta sammanhang oroat över att konsumenter och företagare eventuellt kan erfara snedvridning av konkurrensen i vissa EU-medlemsstater. Parlamentet uppmanar kommissionen att i samarbete med branschen ta itu med bristerna när det gäller webbsökning och plattformar för annonsering och att uppmuntra deras gränsöverskridande funktion, till exempel genom främjande av eu-domäner.

70.	Europaparlamentet uppmanar kommissionen att genom övervakning se till att lagen tillämpas på ett enhetligt sätt på området för upphovsrätt inom e-handeln.

71.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ta initiativet och att snarast göra en konsekvensbedömning om den lämpligaste metoden att hantera upphovsrättsavgifter, bland annat möjligheten att ta ut avgiften vid den tidpunkt och på den plats där produkten för första gången släpps ut på marknaden i EU, detta eftersom de inblandade parterna inte lyckas nå enighet.

72.

Europaparlamentet delar kommissionens uppfattning att mekanismer för alternativ tvistlösning, såsom förlikning och skiljedom eller tvistlösning utanför domstol kan vara ett passande och tilltalande alternativ för många konsumenter, och noterar att flera privata aktörer, till exempel webbplattformar, har tagit framgångsrika initiativ för att öka konsumenternas förtroende och använder interna verktyg för tvistlösning. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att uppmuntra till alternativ tvistlösning för att förbättra konsumentskyddet och åstadkomma bästa möjliga lagefterlevnad. Parlamentet påminner om de positiva erfarenheterna av problemlösningsnätverket för den inre marknaden (Solvit) och nätverket av europeiska konsumentcentrum. Parlamentet efterlyser inrättandet av ett europeiskt informationssystem för e-handel som kan ge detaljerad vägledning och information om vilka rättigheter och skyldigheter som gäller för konsumenter och företag i den digitala miljön. Parlamentet understryker dock att dessa mekanismer enbart skulle komplettera, och inte ersätta, de administrativa och juridiska tillsynsmekanismerna.

73.

Europaparlamentet konstaterar att man måste öka konsumenternas för närvarande låga förtroende för gränsöverskridande transaktioner genom att förbättra efterlevnaden av befintliga regler, både över nationsgränserna och på nätet, ge konsumentskyddsmyndigheterna mer makt, främja samarbetet mellan offentliga myndigheter och inrätta effektiva mekanismer i hela EU för marknadsövervakning och revision samt klagomålshantering och tvistlösning.

74.	Europaparlamentet uppmuntrar alternativa tvistlösningsmekanismer, med en möjlighet att använda dessa via ett onlineförfarande som utan dröjsmål ska vara tillgängligt via den europeiska portalen för e-rättvisa, om och när denna inrättas.

75.

Europaparlamentet betonar behovet av att utforma och standardisera bestämmelser som ger ett starkt rättsligt skydd för minderåriga, och att främja informations- och utbildningskampanjer som vänder sig till föräldrar, vårdnadshavare och lärare i syfte att upplysa dem om deras ansvar att informera barnen om riskerna med e-handel samt om vikten av att ha kontroll över barnens Internetanvändning.

76.	Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att utan dröjsmål vidta åtgärder för att bekämpa olagliga onlinetjänster som inte respekterar gällande bestämmelser om konsumentskydd, skyddet av minderåriga, upphovsrätten, rådande skattelagstiftning och andra tillämpliga bestämmelser.

77.

Europaparlamentet betonar att man noga måste försöka se till att de risker som är förenade med olagliga produkterbjudanden på nätet kan undvikas – särskilt i fråga om förfalskade läkemedel och hälsovårdsprodukter – genom att främja kunskap om hälsa och genom särskilda webbplatser inom eu-domänerna för att fästa uppmärksamheten på vilseledande information.

78.	Europaparlamentet vill att kommissionen lägger fram ett förslag med lämpliga åtgärder eller påföljder för e-handel med förfalskade varor och läkemedel, bland annat märkning för trygga och säkra webbplatser, såsom certifieringssystem för godkända apotek.

79.	Europaparlamentet understryker att tjänstemän och juridiska myndigheter behöver ges lämplig utbildning och fortbildning om EU:s konsumentskyddsbestämmelser.

En strategi för e-förtroende för att stärka e-handelskonsumenternas förtroende

80.

Europaparlamentet begär att man ska utarbeta ett enhetligt juridiskt instrument som innehåller alla de texter som är i kraft, så att de bestämmelser som gäller för e-handel blir tydligare. Parlamentet välkomnar kommissionens förslag till direktiv om konsumenträttigheter, och anser att vissa aspekter av avtalsrätten i konsumentfrågor bör, i tillämpliga fall, vara föremål för ett lämpligt mått av harmonisering, särskilt vad avser hanteringen av garantianspråk. Parlamentet anser att detta bör innefatta andra direktiv, såsom direktiven om distansförsäljning av finansiella tjänster och e-handel.

81.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utvärdera om inrättandet av en e-handelsportal som övervakas av kommissionen under medverkan av intressenter och medlemsstater bättre skulle kunna bidra till att sprida bästa praxis och information och därmed stärka konsumenternas förtroende och öka den gränsöverskridande e-handeln.

82.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att fortsätta att undersöka orsakerna till att konsumenterna väljer bort e-handel, för att kunna utarbeta effektiva riktlinjer för lämplig lagstiftning, och föreslår att en resultattavla ska upprättas och användas endast för e-handeln för att man ska få en bild av nätkonsumenternas beteenden och få kunskap om vilka faktorer som påverkar och avgör dessa konsumenters val.

83.

Europaparlamentet konstaterar att medborgarna, om de inte har tillräckligt förtroende för regelverket inom det nya digitala området, kommer att avstå från att kommunicera, uttrycka sina åsikter fritt och ingå affärsuppgörelser. För att skapa förtroende hos medborgarna måste de grundläggande rättigheterna garanteras och upprätthållas, och för att skapa förtroende hos företagen måste de immateriella rättigheterna och andra rättigheter garanteras.

84.	Europaparlamentet uppmanar kommissionen att slopa kravet på att man måste ha en fysisk butik innan man får bedriva näthandel, eftersom det kraftigt hämmar näthandeln.

85.

Europaparlamentet betonar hur viktigt det är för den fortsatta utvecklingen av den gränsöverskridande e-handeln att man inom gränserna för EU-regelverket inrättar en enhetlig ram för hela EU för att skydda och säkra verkställigheten av den immateriella äganderätten, intensifierar kampen mot illegala och piratkopierade varor samt ökar medvetenheten om dessa frågor bland konsumenterna i EU.

86.	Europaparlamentet påpekar att det är nödvändigt att införa lagstiftning som kan tillämpas på alla elektroniska transaktioner, eftersom detta är grundläggande för att skydda rättigheterna hos dem som använder e-handelstjänster.

87.	Europaparlamentet vill att man inom ramprogrammen för forskning utvecklar banbrytande forskningsprojekt som syftar till att främja och ena EU:s marknad för e-handel genom att öka konsumenternas förtroende för, inflytande på och valmöjligheter i den digitala miljön.

88.

E-handelns rättsliga, tekniska och ekonomiska utveckling måste övervakas effektivt, och Europaparlamentet påpekar att man måste genomföra en konsekvensbedömning för alla beslut som påverkar den digitala inre marknaden och informationssamhället. För det ändamålet skulle en resultattavla för e-handeln vara ett användbart verktyg för bedömningen av den digitala internetmarknaden i EU.

89.

Europaparlamentet anser att man kan utveckla förtroendet genom att undanröja hinder för gränsöverskridande e-handel och samtidigt behålla ett maximalt konsumentskydd, och dessutom öka förtroendet genom europeiska certifierade organ eller förtroendemärkning som garanterar tillförlitligheten och kvaliteten hos varor som säljs på den gränsöverskridande e-handelsmarknaden. Parlamentet anser att kommissionen bör inrätta en hållbar förtroendemärkning med tydliga, insynsvänliga och kontrollerade regler. En sådan europeisk förtroendemärkning måste kombineras med ett system för kontroll av standarderna eller en tillsynsmekanism, vilket redan har gjorts på nationell nivå i vissa medlemsstater. Parlamentet tillstår att det kan vara så att en gränsöverskridande europeisk förtroendemärkning endast kommer att fungera i kombination med unionslagstiftning som den europeiska förtroendemärkningen kan grunda sig på. Parlamentet anser att en sådan europeisk förtroendemärkning måste under alla omständigheter bli föremål för en grundlig konsekvensbedömning, och genomföras på ett sätt som är förenligt med de system för förtroendemärkning som redan tillämpas i medlemsstaterna.

90.

Europaparlamentet betonar betydelsen av EU-omfattande logotyper samt kvalitets- och förtroendemärkningar, som skulle hjälpa konsumenterna att hitta ärliga handlare på nätet, belöna bra rutiner och uppmuntra nyskapande, och på så sätt stödja EU-företag i deras ansträngningar att nå kunder utanför sin hemmamarknad.

91.	Europaparlamentet understryker att det i onlinemiljön, där köparen och säljaren är långt från varandra och köparen har begränsade möjligheter att bedöma produkternas fysiska kvalitet, krävs noggrann och tydlig information för att skapa insyn.

92.

Europaparlamentet framhåller kommissionens och de nationella posttillsynsmyndigheternas ansträngningar för att utan dröjsmål och på ett korrekt sätt genomföra det tredje direktivet om posttjänster (2008/6/EG) i de 27 medlemsstaterna. Syftet med dessa åtgärder är att öka konkurrensen, sänka priserna och förbättra såväl utbudet av tjänster som leveransvillkoren för varor som inköpts inom ramen för gränsöverskridande e-handel. Parlamentet understryker också vikten av att trygga tillgången till försäkringstjänster i samband med leverans av varor.

93.

Europaparlamentet anser att man bör inrätta ett program – och utnyttja befintliga finansinstrument – för att genomföra projekt som ökar konsumenternas förtroende för e-handeln, såsom utbildnings- och informationskampanjer på både europeisk och internationell nivå, och projekt för att kontrollera hur nätbaserade tjänster fungerar i praktiken (exempelvis genom anonyma kundbesök). Parlamentet poängterar också behovet av att utveckla hjälpmedel på nätet för att utbilda konsumenterna i elektronisk handel och i ny digital teknik (konsumenternas viktigaste rättigheter på Internet, e-handel, bestämmelser om uppgiftsskydd etc.) såsom konsumenträttsprojektet Dolceta (Development of On-Line Consumer Education Tools for Adults). Detta skulle ge allmänheten möjlighet att öka sin digitala kompetens, få bättre kunskap om sina rättigheter och skyldigheter och dra nytta av de fördelar som e-handeln erbjuder i ett digitalt samhälle.

94.

Europaparlamentet anser att konsumenternas förtroende kan ökas ytterligare om man ser till att allmänheten kan lita på Internet, bemöter oron över skyddet av personuppgifter, reglerar uppgiftsinsamling och målgruppsanalyser utifrån beteendemönster, profilering och reklam samt ökar konsumenternas medvetenhet genom utbildnings- och informationskampanjer. Parlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram ett förslag om hur dataskyddsdirektivet kan anpassas till dagens digitala miljö.

95.

Europaparlamentet betonar behovet att göra försörjningskedjan och reglerna för gränsöverskridande näthandel enklare och tydligare genom att införa bestämmelser om vilseledande eller ofullständig information om konsumenträttigheter, totalkostnader och handlarens kontaktuppgifter, och genom att främja bra och ärliga rutiner, rekommendationer och riktlinjer för e-handlare. Parlamentet ser de ansträngningar som EU gjort på området för att klargöra regler, villkor och priser när det gäller flygbiljetter som ett positivt exempel som är värt att följa.

96.	Europaparlamentet betonar hur viktigt det är att snabbt och effektivt genomföra EU:s instrument för mikrokrediter, i bruk från och med juni 2010. Det skulle kunna ge nya impulser och främja affärsverksamhet på nätet, särskilt bland personer som nyligen blivit arbetslösa.

97.

Kunskap om och vana vid datorer och medier är grundläggande för utvecklingen av den digitala miljön inom EU. Europaparlamentet föreslår därför att man på EU- och medlemsstatsnivå lanserar en handlingsplan för digital kompetens och integration som framför allt ska omfatta följande: specifika möjligheter till digital kompetenshöjning för arbetslösa och grupper som riskerar att utestängas, incitament till initiativ inom den privata sektorn för att öka de anställdas digitala kompetens genom utbildning, ett europeiskt initiativ under rubriken ”Bli smart på nätet!” (”Be smart on-line!”) för att lära studenter, också studenter inom livslångt lärande och yrkesutbildning, säker användning av IKT- och Internettjänster, samt ett gemensamt IKT-certifieringssystem på EU-nivå.

98.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens åtagande att senast 2012 utfärda en uppförandekod för EU-onlinerättigheter, som på ett entydigt och lättillgängligt sätt sammanfattar de rättigheter och skyldigheter som gäller för dagens digitala användare i EU. Den ska kompletteras av en årlig översyn av överträdelser av lagen om skydd för onlinekonsumenter och lämpliga åtgärder för kontroll av efterlevnaden, i samordning med det europeiska nätverket för konsumentskyddsorgan.

99.

Europaparlamentet anser att rättigheter och skyldigheter för alla aktörer i informationssamhället skulle klargöras och konsumenternas förtroende för e-handeln därigenom öka om bransch-, yrkes- och konsumentorganisationerna tog fram uppförandekoder för självreglering och om man genomförde bestämmelserna i parlamentets betänkande ”En ny digital agenda för Europa: 2015.eu”, där en EU-stadga om medborgarnas och konsumenternas rättigheter i den digitala miljön, liksom en ”femte frihet” som skulle möjliggöra fri rörlighet för innehåll och kunskap, efterfrågades.

100.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utan dröjsmål vidta åtgärder och under 2012 avge rapport om de framsteg som den gjort när det gäller att undanröja de tio hinder för gränsöverskridande e-handel som anges i kommissionens meddelande av den 22 oktober 2009 om gränsöverskridande e-handel mellan företag och konsumenter i EU (KOM(2009)0557). Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att säkerställa ett fullgott konsumentskydd inom e-handeln och med hjälp av lagstiftning och andra åtgärder se till att alla de hinder för utvecklingen av e-handel undanröjs som anges i kommissionens digitala agenda från 2010 och dess meddelande från 2009 om gränsöverskridande e-handel mellan företag och konsumenter i EU. Parlamentet uppmanar kommissionen att få igång en dialog mellan berörda aktörer och Förenta staterna, för att analysera hur man kan utveckla en transatlantisk elektronisk marknad.

* *

101.	Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen samt till regeringarna och parlamenten i medlemsstaterna.

(1) Antagna texter, P7_TA(2010)0046.

(2) Antagna texter, P7_TA(2010)0047.

(3) EUT C 67 E, 18.3.2010, s. 112.

(4) EUT C 146 E, 12.6.2008, s. 370.

(5) EUT L 376, 27.12.2006, s. 36.

(6) EUT L 376, 27.12.2006, s. 21.

(7) EUT C 292 E, 1.12.2006, s. 109.

(8) EUT C 305 E, 14.12.2006, s. 247.

(9) EGT L 271, 9.10.2002, s. 16.

(10) http://www.un.or.at/unictral.

21.2.2012

Europeiska unionens officiella tidning

CE 50/19

Tisdagen den 21 september 2010
Tillämpningen av EU-lagstiftning som syftar till att bevara biologisk mångfald

P7_TA(2010)0325

Europaparlamentets resolution av den 21 september 2010 om tillämpningen av EU-lagstiftning som syftar till att bevara biologisk mångfald (2009/2108(INI))

2012/C 50 E/03

Europaparlamentet utfärdar denna resolution,

—	med beaktande av kommissionens meddelande: ”Att stoppa förlusten av biologisk mångfald till 2010 – och därefter: Att upprätthålla ekosystemtjänster för mänskligt välbefinnande” (KOM(2006)0216),

—	med beaktande av kommissionens meddelande ”En halvtidsutvärdering av genomförandet av gemenskapens handlingsplan för biologisk mångfald” (KOM(2008)0864),

—	med beaktande av kommissionens meddelande ”Förslag till en EU-strategi och EU-mål för biologisk mångfald efter 2010”, (KOM(2010)0004),

—	med beaktande av kommissionens rapport om bevarandestatus för livsmiljöer och arter i enlighet med artikel 17 i direktivet om bevarande av livsmiljöer (KOM(2009)0358),

—

med beaktande av rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar (1) (nedan kallat fågeldirektivet) och av Europaparlamentets resolution av den 17 januari 2001 (2) om genomförande av direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (3) (nedan kallat livsmiljödirektivet),

—	med beaktande av rådets (miljö) slutsatser av den 25 juni 2009 om en halvtidsutvärdering av genomförandet av EU:s handlingsplan för biologisk mångfald och en EU-strategi mot invasiva främmande arter,

—

med beaktande av det informella rådsmötet den 26–27 januari 2010 i Madrid som antog de så kallade Cibeles-prioriteringarna och rådets (miljö) slutsatser av den 15 mars 2010 om biologisk mångfald efter 2010 – Vision och mål inom EU och globalt samt internationellt system för tillträde och fördelning av nytta,

—	med beaktande av Europeiska rådets slutsatser av den 25–26 mars 2010, särskilt punkt 14,

—	med beaktande av sin resolution av den 22 maj 2007 om att stoppa förlusten av biologisk mångfald till 2010 (4),

—	med beaktande av toppmötet i Göteborg 2001, där man enades om att stoppa förlusten av biologisk mångfald fram till 2010 som ett led i en strategi för hållbar utveckling,

—	med beaktande av undersökningen om ekosystemens och den biologiska mångfaldens ekonomiska aspekter (TEEB) (http://www.teebweb.org),

—	med beaktande av kommissionens meddelande ”En EU-strategi mot invaderande arter” (KOM(2008)0789),

—	med beaktande av EU:s blåbok ”En integrerad havspolitik för Europeiska unionen” (KOM(2007)0575 och SEK(2007)1278) och de pågående förberedelserna inför reformen av den gemensamma fiskeripolitiken,

—	med beaktande av åtgärderna inriktade på att stärka naturskyddet och den biologiska mångfalden inom ramen för ”hälsokontrollen” av den gemensamma jordbrukspolitiken och de möjligheter som uppstår genom den reform av den gemensamma jordbrukspolitiken som för närvarande diskuteras,

—

med beaktande av oberoende experters forskningsresultat i studien om den nationella tillämpningen av rådets livsmiljödirektiv – studie PE 410.698, Utredningsavdelning C, 2009 – särskilt när det gäller bristen på utvärdering av alternativ till och kumulativa effekter av projekt och i samband med otillfredsställande skötsel av områden och beslut som ska fattas om kompensatoriska åtgärder, bristande verifiering av sådana åtgärder och det faktum att de ofta, om de överhuvudtaget genomförs, genomförs för sent,

—	med beaktande av att 2010 är FN:s år för biologisk mångfald,

—	med beaktande av konferensen för parterna (COP15) till konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter (CITES), som ägde rum i Doha i Qatar den 13–25 mars 2010,

—	med beaktande av det kommande femte mötet för partskonferensen i dess egenskap av möte mellan parterna till Cartagenaprotokollet om biosäkerhet (COP-MOP 5) och konferensen för parterna (COP 10) till FN:s konvention om biologisk mångfald,

—	med beaktande av Europeiska miljöbyråns rapport nr 4/2009 med titeln ”Progress towards the European 2010 biodiversity target”, särskilt bilagan ”SEBI 2010 Biodiversity indicator”,

—	med beaktande av kommissionens vägledande dokument ”Riktlinjer för inrättandet av Natura 2000-nätverket i havsmiljön. Tillämpningen av livsmiljödirektivet och fågeldirektivet” (maj 2007),

—	med beaktande av EU 2020-strategin,

—	med beaktande av den tredje ”Global Biodiversity Outlook” från FN,

—	med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—	med beaktande av betänkandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och yttrandena från utskottet för fiskeri och utskottet för framställningar (A7-0241/2010), och av följande skäl:

A.	EU-lagstiftningen bör påverka den biologiska mångfalden, med ramdirektivet om vatten (2000/60/EG) eller ramdirektivet om en marin strategi (2008/56/EG) som förebild.

B.	Genom kommissionens meddelande står det klart att EU inte har uppnått sitt mål för biologisk mångfald för 2010.

Hälsokontrollen av arter och livsmiljötyper som skyddas enligt livsmiljödirektivet visar att en majoritet av arterna och livsmiljötyperna har en ogynnsam bevarandestatus, att de dör ut oroande snabbt – enligt vissa beräkningar har den biologiska mångfalden minskat med 30 procent under de senaste 40 åren – och att drivkrafterna bakom denna alltför stora förlust av biologisk mångfald inte visar tecken på att försvagas. Livsmiljöer och arter av EU-intresse kan hotas av de antropogena klimatförändringarna. Forskare menar att det finns många oregistrerade arter vilket gör det svårt att få grepp om den verkliga omfattningen av förlusten av biologisk mångfald.

Flera faktorer har hindrat EU från att uppnå 2010-målet, bland annat oförmågan att erkänna och hantera de främsta orsakerna till den minskade biologiska mångfalden, ofullständigt genomförande av lagstiftningen, ofullständigt och bristfälligt införlivande i sektorspolitiken, otillräcklig vetenskaplig kunskap och uppgiftsluckor, avsaknad av politisk vilja, otillräcklig finansiering samt brist på ytterligare ändamålsenligt inriktade instrument för bestämda problem som invasiva främmande arter.

Biologisk mångfald som världens naturkapital är nödvändig för mänskligt liv på jorden och samhällenas välfärd, både direkt och indirekt genom dess ekosystemtjänster. Biologisk mångfald spelar en central roll i den globala kampen mot hunger och för tryggad livsmedelsförsörjning. Bevarandet och den hållbara användningen av biologisk mångfald är en förutsättning för mildrande av och anpassning till klimatförändringarna.

Den biologiska mångfalden utgör den oundgängliga grunden för den mänskliga utvecklingen och förlust av biologisk mångfald och den följaktiga förlusten av naturarv skapar obalans och leder till avsevärda ekonomiska förluster och minskad välfärd, i samma storlek som kostnaderna för att inte vidta åtgärder mot klimatförändringarna.

G.	I undersökningen om ekosystemens och den biologiska mångfaldens ekonomiska aspekter (TEEB) bekräftas också att förlust av biologisk mångfald leder till avsevärda ekonomiska förluster och minskad välfärd.

H.	En nyligen genomförd Eurobarometerundersökning visar att en majoritet av EU-medborgarna inte känner till begreppet biologisk mångfald och konsekvenserna av förlusten av biologisk mångfald.

I.	När arter dör ut kan det medföra att näringskedjan bryts, och denna är oumbärlig för andra växt- och djurarters överlevnad och av oerhört stor vikt för livsmedelsproduktionen, anpassningen till klimatförhållandena, motståndskraften mot yttre faktorer och bevarandet av genetiska värden.

Allmänt

Europaparlamentet är djupt oroat över den mycket snabba förlusten av biologisk mångfald på grund av mänsklig verksamhet. Om den fortsätter i samma takt som under de senaste årtiondena kommer naturen att vara kraftigt utarmad och oåterkalleligt skadad 2050. Parlamentet understryker att fungerande ekosystem är en förutsättning för vår existens.

2.	Europaparlamentet framhåller att biologisk mångfald är den viktigaste indikatorn för en god miljöstatus.

Europaparlamentet inser att det är oacceptabelt att inte stoppa förlusten av biologisk mångfald, inte endast ur ett etiskt men även ur ett ekologiskt och ekonomiskt perspektiv, eftersom den berövar framtida generationer den rika, naturliga biologiska mångfaldens ekosystemtjänster och välfärdsaspekter. Kommissionen och medlemsstaterna uppmanas därför att förbättra styrningen och efterlevnaden av föreskrifterna för den biologiska mångfalden inrikes såväl som utrikes.

Europaparlamentet är dessutom medvetet om att det krävs en samordnad lösning och en framtida strategi för biologisk mångfald i EU för att framgångsrikt hantera den trefaldiga krisen när det gäller livsmedelssäkerhet, förlust av biologisk mångfald och klimatförändringar, och att denna strategi måste integreras fullständigt i strategierna för att bekämpa fattigdom och hunger och för att mildra klimatförändringarna och genomföra nödvändiga anpassningar.

5.	Europaparlamentet konstaterar att icke-statliga organisationer har en viktig roll i skyddandet av den biologiska mångfalden genom att bidra till beslutsprocessen, som aktörer på fältet, och genom att öka den allmänna medvetenheten.

Europaparlamentet understryker att den förlust av välfärd som följer av förlusten av biologisk mångfald i pågående studier, till exempel undersökningen om ekosystemens och den biologiska mångfaldens ekonomi (TEEB), beräknas uppgå till cirka 50 miljarder euro per år (knappt 1 procent av BNP) och förmodas stiga till 14 biljoner euro per år eller 7 procent av den förväntade BNP år 2050.

Europaparlamentet instämmer dock i TEEB-rapportens slutsats att det finns metodologiska begränsningar för mätningen av det ekonomiska värdet av förlusten av biologisk mångfald och att de etiska och generationsövergripande aspekterna av att bevara den biologiska mångfalden inte får hamna i skymundan.

8.	Europaparlamentet är djupt bekymrat över att det inte alls framgår av den internationella politiska dagordningen att det är nödvändigt att så snart som möjligt stoppa förlusten av biologisk mångfald.

EU och den biologiska mångfalden

9.	Europaparlamentet beklagar djupt att EU:s mål att stoppa förlusten av biologisk mångfald fram till 2010, som man enades om vid toppmötet i Göteborg 2001, inte har uppnåtts och delar den oro som många framställare har uttryckt för Europaparlamentet.

10.	Europaparlamentet välkomnar kommissionens meddelande ”Förslag till en EU-strategi och EU-mål för biologisk mångfald efter 2010”.

11.

Europaparlamentet välkomnar dessutom rådets (miljö) slutsatser av den 15 mars 2010 om biologisk mångfald, inklusive det nya kapacitetsmålet för att få ett slut på förlusten av biologisk mångfald och förstörelsen av ekosystemtjänster i EU senast 2020 och att i görligaste mån återställa dem utan att det påverkar de naturliga förändringarna i den biologiska mångfalden, samt Europeiska rådets slutsatser av den 25–26 mars 2010 där man bekräftade det brådskande behovet av att motverka den pågående förlusten av biologisk mångfald och förstörelsen av ekosystemen.

12.	Europaparlamentet anser att den absolut minsta ambitionsnivån är att stoppa förlusten av biologisk mångfald fram till 2020.

13.	Europaparlamentet pekar på värdefulla och redan pågående initiativ för att återställa biologisk mångfald och ekosystemtjänster och anser att sådant återställande även måste vara en del av kapacitetsmålet för 2020.

14.	Europaparlamentet anser att det behövs en gedigen miljömässig, ekonomisk och social konsekvensanalys i sådana fall då det saknas data.

15.

Med tanke på den biologiska mångfaldens och ekosystemtjänsternas globala karaktär, och deras mycket viktiga roll i de globala målsättningarna om hållbar utveckling, minskad fattigdom och hunger samt förbättringar av folkhälsan och människors välbefinnande är Europaparlamentet övertygat om att en framtida EU-strategi även måste driva på EU:s internationella insatser för att undvika förlust av biologisk mångfald, eftersom TEEB-undersökningen och andra liknande studier har givit tillräckliga bevis för att detta är kostnadseffektivt och genomförbart och därmed på ett effektivare sätt bidrar till att millennieutvecklingsmålen uppnås senast 2015.

16.

Europaparlamentet betonar dessutom att det behövs gemensamma EU-åtgärder för att ta itu med problemet med invasiva främmande arter, som ett led i en politik för skydd och förbättring av den biologiska mångfalden, och påpekar att det finns ett mycket nära samband mellan transportkorridorer och den omfattande introduktionen av främmande arter.

Natura 2000

17.

Europaparlamentet inser att det är mycket viktigt att på ett fullständigt och korrekt sätt genomföra Natura 2000-lagstiftningen för att uppnå EU:s mål för biologisk mångfald, klimatförändringar och hållbar utveckling. Parlamentet anser därför att det är mycket viktigt att det framtida samarbetet med markanvändarna vid genomförandet av Natura 2000 stärks och präglas av samarbetsvilja. Parlamentet framhåller att avsevärda framgångar redan har uppnåtts genom Natura 2000-insatserna.

18.	Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att fullt ut genomföra artikel 6 i livsmiljödirektivet.

19.

Trots de positiva och påtagliga resultat som uppnåtts av vissa medlemsstater när det gäller flera arters bevarandestatus är Europaparlamentet fortfarande oroat över det fullständiga och grundliga genomförandet av Natura 2000-lagstiftningen. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att omgående ge högre prioritet åt genomförandet av Natura 2000.

20.

Europaparlamentet välkomnar det faktum att Natura 2000-nätverksområdena utgör 18 procent av EU:s territorium (på land) och de snabba framstegen med att utarbeta bevarandeåtgärder eller förvaltningsplaner. Parlamentet är bestört över att medlemsstaterna inte respekterat tidsfristerna i direktivet. Medlemsstaterna uppmanas därför att omedelbart vidta åtgärder för att fullt ut genomföra fågeldirektivet och livsmiljödirektivet.

21.	Europaparlamentet är oroat över bristen på framsteg när det gäller att inrätta Natura 2000-nätverket i havsmiljön och uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att påskynda nödvändiga förfaranden.

22.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att anta en nätverksmodell för marina skyddade områden som gör det möjligt att förena bevarandet av miljön med ett hållbart fiske. Kommissionen uppmanas vidare att lämna regelbundna rapporter om dels de framsteg som medlemsstaterna har gjort i tillämpningen av fågeldirektivet och livsmiljödirektivet, särskilt i fråga om upprättandet av Natura 2000-nätverket i havsmiljön, eftersom färre än 10 procent av de skyddade områdena i dagsläget är marina områden, dels medlemsstaternas rapporterings- och övervakningsskyldigheter.

23.

Europaparlamentet konstaterar att marina arter och livsmiljöer åtnjuter ett sämre skydd än landlevande arter och livsmiljöer i EU:s lagstiftning om biologisk mångfald, och uppmanar därför kommissionen att utvärdera bristerna i och genomförandet av denna lagstiftning och att skapa marina skyddade områden där ekonomiska aktiviteter som fiskeri omfattas av en förbättrad ekosystembaserad förvaltning.

24.	Europaparlamentet konstaterar vidare att konventionerna för de regionala farvattnen runt EU, såsom Ospar, Helcom och Barcelona, utgör en viktig ram för skyddet av marina ekosystem.

25.	Europaparlamentet anser att medlemsstaterna måste ha rätt att ta egna initiativ som går utöver vad som krävs i EU-lagstiftningen för att skydda den marina biologiska mångfalden.

26.

Europaparlamentet påminner om att det för ett genomförande av ett sammanhängande Natura 2000-område krävs att de särdrag i landskapet som är av stor betydelse för vilda djur och växter skyddas. Parlamentet uppmanar därför kommissionen och medlemsstaterna att aktivt engagera sig i att bevara och utveckla förbindelserna mellan skyddade områden, till lands såväl som till havs, samt jordbruksområden med högt naturskyddsvärde.

27.

Europaparlamentet stöder de slutsatser Europeiska miljöbyrån dragit om att bevarandestatusen för arter och livsmiljöer som skyddas av EU:s livsmiljödirektiv väcker oro och att man inte bör rikta in alla sina ansträngningar på att bevara öar med biologisk mångfald och samtidigt riskera att naturen går förlorad på alla andra ställen, vilket också avspeglar åsikter som EU-medborgare ofta ger uttryck för i sina framställningar till Europaparlamentet.

28.

Europaparlamentet påminner kommissionen och medlemsstaterna om att direktivet om en marin strategi inte begränsar användningen av marina skyddsområden till Natura 2000, och kräver därför att medlemsstaterna och kommissionen tar hänsyn till och skapar kopplingar mellan alla marina skyddsområden, inklusive de som utsetts inom ramen för regionala havskonventioner, i syfte att skapa ett enhetligt och omfattande nätverk.

29.

Europaparlamentet noterar en delvis oundviklig grad av subsidiaritet i EU:s miljölagstiftning, men oroas över att denna grad av flexibilitet kan missbrukas av medlemsstaterna när de ska genomföra den. Parlamentet beklagar att det finns slående skillnader mellan medlemsstaterna när det gäller exempelvis Natura 2000-områdenas ”externa effekt”, gruppundantag för viss ”befintlig verksamhet” eller tillämpning av försiktighetsprincipen. När sådana slående skillnader konstateras bör man också fastställa att de berörda medlemsstaterna inte tillämpar bestämmelserna på ett sätt som gör att målen för biologisk mångfald inte kan uppnås effektivt.

30.	Med tanke på dessa skillnader mellan medlemsstaterna uppmanar Europaparlamentet kommissionen att vid behov ytterligare förklara direktiven eller ge vägledning. Sådana förklaringar eller vägledningar ska helst bygga på och/eller beskrivas med bästa praxis.

31.	Europaparlamentet framhåller vikten av att tillämpa försiktighetsprincipen i fråga om miljö som är av vikt för den biologiska mångfalden i enlighet med EU-domstolens beslut.

32.	Europaparlamentet uppmuntrar medlemsstaterna att se till att miljökonsekvensbedömningar och strategiska miljöbedömningar håller tillräckligt hög kvalitet när det gäller den biologiska mångfalden så att man garanterar att Natura 2000-lagstiftningen genomförs väl.

33.

Europaparlamentet efterlyser ett stärkande av direktivet om miljökonsekvensbedömning och en mycket mer rigorös tolkning av dess målsättningar i syfte att undvika nettoförluster och om möjligt öka den biologiska mångfalden och införa särskilda krav för den pågående övervakningen av projektens inverkan på den biologiska mångfalden och effektiviteten i mildringsåtgärderna, med lämpliga bestämmelser om tillträdet till denna information och om efterlevnaden av föreskrifterna.

34.	Europaparlamentet anser att ett bättre gränsöverskridande samarbete avsevärt skulle kunna bidra till att Natura 2000-målen uppnås.

35.

Europaparlamentet är dessutom oroat över bristen på gränsöverskridande samarbete, vilket kan leda till att identiska områden hanteras på olika sätt, och understryker nyttan av att använda sig av befintliga instrument såsom det rättsliga instrumentet för Europeiska grupperingen för territoriellt samarbete (EGTS).

36.

Europaparlamentet uppmanar enträget kommissionen att inrikta sig mer på ekosystemtjänster i sin framtida strategi för biologisk mångfald och inom ramen för Natura 2000, men att också samtidigt fortsätta och öka ansträngningarna för att åstadkomma en gynnsam bevarandestatus för arterna och deras livsmiljöer.

Integrering i andra politikområden

37.	Europaparlamentet är övertygat om att Natura 2000-nätverket på land och till havs inte är det enda EU-instrumentet för bevarande av den biologiska mångfalden, utan att det behövs en mer övergripande helhetssyn för att EU:s politik för biologisk mångfald ska lyckas.

38.

Europaparlamentet uppmanar därför kommissionen att se till att biologisk mångfald ytterligare integreras med andra EU-politikområden – som jordbruk, skogsbruk, fiske, regional politik och sammanhållning, energi, industri, transport, turism, utvecklingssamarbete, forskning och innovation – på ett ömsesidigt stärkande sätt samt att göra Europeiska unionens sektorsinriktade politik och budgetpolitik mer samstämmiga med varandra. Parlamentet betonar att det framför allt i den gemensamma jordbrukspolitiken, regionalpolitiken och den gemensamma fiskeripolitiken finns stora möjligheter att ytterligare prioritera den biologiska mångfalden.

39.	Europaparlamentet vill framhålla kopplingen mellan vattenförvaltningen och den biologiska mångfalden som en central faktor för bevarande av liv och en hållbar utveckling.

40.

Europaparlamentet anser att jordbrukarna spelar en viktig roll för uppnåendet av EU:s mål för biologisk mångfald. Parlamentet påpekar att det 1992 gjordes en ansats för att integrera skyddet av den biologiska mångfalden i den gemensamma jordbrukspolitiken och att det därefter i samband med reformen av denna politik 2003 har införts åtgärder, däribland tvärvillkoren, det samlade gårdsstödet (frikoppling) och landsbygdsutveckling, som innebär fördelar för den biologiska mångfalden.

41.

Europaparlamentet uttrycker emellertid oro över EU-jordbrukarnas möjligheter att fortsätta att producera livsmedel av hög kvalitet på ett konkurrenskraftigt sätt. Parlamentet anser att reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken bör leda till att jordbrukarna får ordentlig ersättning för sina insatser för att EU:s mål för biologisk mångfald ska uppnås.

42.

Europaparlamentet påpekar att jord- och skogsbruket i Europa på ett avgörande sätt har bidragit till den rikedom när det gäller arter och biotoper och de mångsidiga kulturlandskap som idag betraktas som viktiga att bevara. Parlamentet betonar därför att man endast genom jord- och skogsbruket kan garantera ett öppet kulturlandskap och en bevarad biologisk mångfald i EU på lång sikt.

43.

Europaparlamentet välkomnar de tidigare försöken att göra miljöhänsyn, såsom införande av miljöåtgärder inom jordbruket samt goda jordbruks- och miljöförhållanden, till en integrerad del i den gemensamma jordbrukspolitiken. Parlamentet uppmanar kommissionen att utnyttja reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken till att ytterligare stärka denna utveckling och arbeta för ett hållbart jordbruk där värnande av naturen är en grundläggande princip genom exempelvis införande av ersättning för ekologiska tjänster och tillhandahållande av vissa tydligt definierade offentliga varor, inklusive hållbart jordbruk i ekologiskt känsliga områden, som Natura 2000-områden. På så sätt kan man säkerställa att hållbara jordbruksmetoder får stöd i framtiden, att när god praxis har etablerats kan den belönas och uppmuntras samt att jordbrukare inte får ekonomiska eller andra nackdelar och därmed skapa förhållanden som gör det möjligt för jordbrukare att fortsätta att bidra till den biologiska mångfalden i framtiden.

44.	Europaparlamentet uppmanar kommissionen att starkare kontrollera att alla EU:s förordningar och direktiv efterlevs, i synnerhet de som berör den biologiska mångfalden.

45.	Europaparlamentet konstaterar att Europeiska unionen inom ramen för sin jordbrukspolitik har fastställt tvärvillkor som ska bevara den biologiska mångfalden, men beklagar att dessa inte alltid genomförs och kontrolleras på ett enhetligt sätt inom EU.

46.

Europaparlamentet är medvetet om att markanvändningspolitiken är en annan central del av naturskyddet och uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att fortsätta att förbättra införlivandet av kriterier för biologisk mångfald i beslutsfattandet på lokal och regional nivå i frågor som rör markanvändning och territoriell politik, även i den regionala politiken och sammanhållningspolitiken.

47.	Europaparlamentet betonar att markanvändning och bevarande av biologisk mångfald inte står i motsats till varandra och att en integrerad markanvändning skapar livsmiljöer för biologisk mångfald.

48.

Europaparlamentet understryker vikten av att stoppa och vända förlusten av biologisk mångfald när det gäller odlade växtarter och växtsorter, som bryter ned den genetiska bas som människans livsmedelshållning och djurs foderhållning är beroende av. Parlamentet understryker att man måste främja användningen av traditionella jordbrukssorter som är specifika för vissa regioner.

49.

Med tanke på det ekonomiska, sociala och miljömässiga värdet av jordbruksväxternas och boskapens genetiska variation, uppmanar Europaparlamentet kommissionen att fastställa särskilda prioriteringsmål för att stoppa förlusten av genetisk variation och inhemska arter. Parlamentet vill också att man fastställer en definition för ”inhemska”/”främmande” arter och att man vidtar åtgärder för deras bevarande.

50.

Europaparlamentet anser att de jordbrukare som tillhandahåller ytterligare ekosystemtjänster till förmån för bevarandet av den biologiska mångfalden bör få ersättning via den gemensamma jordbrukspolitiken i form av en EU-finansierad direktbetalning baserad på den ytterligare ytan. Parlamentet upprepar sin begäran om ett bonussystem inom systemet för tvärvillkor för att tilldela jordbrukarna bonuspoäng för åtgärder som främjar den biologiska mångfalden och som vidtas utöver skyldigheterna att respektera god jordbrukssed och goda miljöförhållanden.

51.	Europaparlamentet konstaterar att miljölagstiftningen har uppnått många goda resultat, t.ex. införandet av ett integrerat växtskydd och ny EU-lagstiftning om bekämpningsmedel som möjliggör ett särskilt växtskydd som koncentreras mot skadliga organismer och samtidigt skyddar nyttodjur.

52.

Europaparlamentet välkomnar reformen av den gemensamma fiskeripolitiken som för närvarande förbereds och uppmanar kommissionen att integrera kriterier för biologisk mångfald i sina framtida lagförslag. Parlamentet kräver dessutom att hållbara modeller för vattenbruk utarbetas som ett möjligt alternativ till fiske, i linje med kommissionens förslag i dess meddelande ”Mot en hållbar framtid för vattenbruket” (KOM(2009)0162) med hänsyn till Europaparlamentets ståndpunkt i sin resolution av den 17 juli 2010.

53.	Europaparlamentet påpekar att de främsta verktygen för att uppnå målen för biologisk mångfald i den marina miljön, utöver fågeldirektivet och livsmiljödirektivet, är ramdirektivet för vatten för kustvattenområden och ramdirektivet om en marin strategi för alla havsområden.

54.

Europaparlamentet anser att ett av de viktigaste målen inom den gemensamma fiskeripolitiken bör vara att minska mängden fisk som kastas överbord, och uppmanar kommissionen att identifiera orsakerna till att fångst kastas överbord och att ta fram lösningar för varje form av fiske, särskilt genom införande av kvoter för flerartsfiske eller biomassa med hjälp av fiskeredskapens selektivitet, såsom en ökad användning av kvadratiska maskor och fysisk planering av bestånden.

55.

Europaparlamentet anser att de regionala fiskeriorganisationerna är ansvariga för fiskeriförvaltningen och att de är garanter för ett ansvarigt fiske på öppet hav. Parlamentet anser därför att deras befogenheter måste stärkas, i synnerhet vad beträffar kontroller och avskräckande sanktioner, och att de ska ha det huvudsakliga ansvaret för att förvalta bestånd av vissa kommersiellt viktiga marina arter och för att föreskriva användning av fångstintyg.

56.

Europaparlamentet understryker att det behövs ytterligare insatser på områdena för integrerad förvaltning av kustområden och fysisk planering i kust- och havsområden, eftersom dessa kan bli viktiga inslag i en deltagarorienterad ekosystembaserad strategi genom vilken bevarandet och en hållbar förvaltning av havs- och kustregioner garanteras och de naturliga processerna och ekosystemens bärförmåga respekteras.

57.

Med tanke på den omfattande förlusten av biologisk mångfald i vattenmiljöer och förstörelsen av vattenekosystemen framhåller Europaparlamentet att det är viktigt att ramdirektivet om vatten genomförs fullt ut och understryker att förlusten av biologisk mångfald måste tas upp i förvaltningsplaneringen för avrinningsdistrikt.

58.	Europaparlamentet uppmanar enträget medlemsstaterna att utforma sin skogsbrukspolitik på ett sätt som helt tar hänsyn till skogens roll som reserv för biologisk mångfald, för att bevara och forma marken, dess kolupptagnings- och luftreningsegenskaper samt dess roll för medborgarnas rekreation.

59.	Europaparlamentet välkomnar kommissionens meddelande ”Bekämpande av avskogning och skogsdegradering för att motverka klimatförändringen och minskningen av den biologiska mångfalden” (KOM(2008)0645) i vilket man efterlyser att minskningen av världens skogstäcke ska stoppas senast 2030.

60.

Europaparlamentet vill uppmärksamma det faktum att den växande efterfrågan på jordbruksbränsle och det därmed ökade trycket på produktionen av sådant bränsle hotar den biologiska mångfalden, särskilt i utvecklingsländer, på grund av förstörelsen och omställningen av livsmiljöer och ekosystem, bland annat våtmarker och skogar.

61.	Europaparlamentet betonar behovet av att öka budgeten för forskning om miljö och biologisk mångfald inom ramen för det åttonde ramprogrammet, i proportion till de enorma behoven och utmaningarna med att ta itu med både förlust av biologisk mångfald och klimatförändring.

62.

Europaparlamentet framhåller att kommissionen i punkt 8 i rådets slutsatser av den 21 oktober 2009 uppmanas att sektorsvis omgående se över de subventioner som innebär negativa konsekvenser för miljön. Parlamentet uppmanar kommissionen att omedelbart agera utifrån dessa slutsatser för att undvika att subventioner ges till en politik som har en negativ inverkan på den biologiska mångfalden i Europa.

63.	Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att utnyttja förberedelsefasen av utvecklingen av det sjunde miljöhandlingsprogrammet till att föra debatten framåt samt understödja konkreta åtgärder för biologisk mångfald i EU.

Biologisk mångfald och klimatförändring

64.	Europaparlamentet betonar den livsviktiga betydelsen av biologisk mångfald och motståndskraftiga ekosystem för mildrande av och anpassning till klimatförändringen, med tanke på att ekosystemen på land och i havet för närvarande absorberar omkring hälften av de antropogena koldioxidutsläppen.

65.	Europaparlamentet välkomnar det växande stödet för åtgärder som kan minska effekterna av klimatförändringarna och som även kan gynna den biologiska mångfalden, men de bör inte ha en negativ inverkan på de övriga ekonomiska medlen till den biologiska mångfalden.

66.	Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se till att de åtgärder som vidtas inom ramen för mildrande av och anpassning till klimatförändringarna inte får negativa effekter för den biologiska mångfalden av havs- och landlevande arter.

67.

Europaparlamentet understryker att marken spelar en viktig roll för uppnåendet av EU:s mål för biologisk mångfald. Parlamentet konstaterar att markförstöring i första hand har lokala och regionala orsaker och effekter och att subsidiaritetsprincipen följaktligen bör iakttas. Medlemsstaterna uppmanas att fullgöra sina skyldigheter att garantera markens kvalitet och se till att den är i gott skick och de medlemsstater som saknar markskyddslagstiftning uppmanas att ta sitt ansvar.

Det ekonomiska värdet av biologisk mångfald

68.

Europaparlamentet påminner om att fisket, i ekonomiskt och socialt hänseende, spelar en viktig roll för kustutvecklingen och, i miljömässigt hänseende, för de marina ekosystemen. Parlamentet anser att den gemensamma fiskeripolitiken inte bör hindra utan snarare göra det lättare för medlemsstaterna att uppfylla kraven i lagstiftningen om biologisk mångfald, särskilt vad gäller införandet av lämpliga skyddsåtgärder i marina Natura 2000-områden.

69.

Europaparlamentet är medvetet om de stora möjligheterna till arbetstillfällen och utvecklingen av en hållbar ekonomi och grön infrastruktur, som genom sin karaktär skulle medföra lokala arbetstillfällen (som inte kan omlokaliseras till tredjeländer) och därigenom avsevärt bidra till EU 2020-strategin.

70.	Europaparlamentet är dessutom fast övertygat om att resurseffektivitet, hållbar ekonomisk utveckling och naturskydd kan och bör gå hand i hand. Parlamentet fäster särskild uppmärksamhet vid utvecklingen av eko- och jordbruksturism där rekreation och bevarande ömsesidigt stärker varandra.

71.

Europaparlamentet understryker vikten av att bevara den biologiska mångfalden inom ramen för genomförandet av Europa 2020-strategin, inte bara på grund av de nya arbetstillfällen som detta kan förväntas medföra utan också på grund av att det bidrar till en effektiv och hållbar resursanvändning. Parlamentet konstaterar att den ökade materialproduktionen, handeln och konsumtionen är viktiga drivkrafter bakom förlusten av biologisk mångfald och uppmanar därför kommissionen och medlemsstaterna att anta åtgärder för att understödja och utveckla en resurseffektiv och hållbar konsumtions- och produktionspolitik.

Finansiering

72.	Europaparlamentet noterar kommissionens bedömning 2004 att den årliga kostnaden för förvaltning av Natura 2000 skulle uppgå till 6,1 miljarder euro. Parlamentet påpekar emellertid att enligt TEEB-undersökningen är vinsten av att bevara den biologiska mångfalden upp till hundra gånger högre.

73.

Europaparlamentet beklagar dock djupt att inga kompletterande finansieringskällor för genomförandet av Natura 2000-direktiven har tillhandahållits av kommissionen och att det inte finns någon tydlig analys av de faktiska belopp som varje år avsätts till bevarandet av biologisk mångfald i EU samt kräver att medlemsstaterna och kommissionen samarbetar för att förtydliga detta.

74.	Europaparlamentet förespråkar ett ökat gemenskapsansvar för skyddet av naturvärdena inom Natura 2000-nätverket, särskilt i fråga om finansieringen.

75.

Europaparlamentet välkomnar utgiftsökningen för Life+ (+ 8 procent i budgetförslaget för 2011), men betonar att detta instrument även fortsättningsvis endast utgör en mycket liten del av EU:s budget (0,2 procent). Parlamentet konstaterar även att de EU-finansierade bevarandeåtgärderna inte alltid fortgår efter det att EU-finansieringen upphör. Parlamentet uppmanar kommissionen att i större utsträckning beakta de olika faktorer som påverkar projektens hållbarhet samt att införa en systematisk uppföljning av projekten efter slutbetalningen.

76.

Europaparlamentet är medvetet om att ytterligare medel för bevarande av biologisk mångfald finns tillgängliga genom andra instrument, som strukturfonderna och fonden för landsbygdsutveckling, men beklagar djupt att de flesta medlemsstater utnyttjar denna möjlighet i begränsad omfattning. Parlamentet påminner om att det största bidraget i finansieringen av den biologiska mångfalden för närvarande ges av Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling.

77.

Utan att föregripa framtida diskussioner om den nya fleråriga budgetramen (från 2014 och framåt) och halvtidsöversynen av den nuvarande budgetramen (2007–2013) förväntar sig Europaparlamentet att nedskärningarna i budgeten kommer att göra det än mer nödvändigt att uppnå ett högt mervärde och ökad effektivitet i de europeiska utgifterna, inklusive utgifterna för biologisk mångfald.

78.	Europaparlamentet framhåller därför att det är viktigt att skapa en bättre inblick i om utgifterna för biologisk mångfald är ändamålsenliga och uppmanar kommissionen att ge exempel på bästa praxis i fråga om effektivitet och mervärde.

79.	Europaparlamentet välkomnar IUCN:s rekommendation att 0,3 procent av BNP ska ges till nationella åtgärder för att bevara den biologiska mångfalden.

80.

Europaparlamentet konstaterar med oro att antalet projekt som varje år finansieras inom ramen för LIFE+ ligger under den planerade tilldelningen i flera medlemsstater. Parlamentet uppmanar kommissionen att åtgärda orsakerna till denna brist på genomförande och att om nödvändigt föreslå ändringar av programbestämmelserna, särskilt bestämmelserna om hur stora summor samfinansieringen ska uppgå till.

81.

Europaparlamentet är övertygat om att endast de offentliga utgifterna inte kommer att räcka till för att uppnå EU:s kapacitetsmål och betonar vikten av att även företagen tar sitt ansvar för hänsynen till biologisk mångfald. Parlamentet uppmanar kommissionen att undersöka möjligheterna att genomföra strategier som uppmuntrar positiva investeringar för att bevara den biologiska mångfalden och som avråder från investeringar som påverkar den biologiska mångfalden, både i offentlig och privat sektor. Parlamentet välkomnar därför kommissionens inrättande av en plattform för företag och biologisk mångfald som ska engagera den privata sektorn i dagordningen för den biologiska mångfalden.

82.	Europaparlamentet rekommenderar ökad flexibilitet i fråga om reglerna för berättigande till finansiering av projekt som syftar till att bevara den biologiska mångfalden och att uppmuntra alla berörda aktörer att söka sådan finansiering.

83.

Europaparlamentet betonar dessutom behovet av att baka in externa kostnader, risker och effekter, som bevarandet av kulturlandskapet, skadorna på den biologiska mångfalden eller kostnaderna för att stödja biologisk mångfald, i produkternas slutliga marknadspris. Detta ligger också i företagens långsiktiga intressen om de vill behålla tillgången till naturresurser. Parlamentet uppmanar kommissionen att så snart som möjligt och allra senast före utgången av 2010 offentliggöra det meddelande om den framtida finansieringen av Natura 2000 som den aviserat, så att denna aspekt kan behandlas tillsammans med den nya strategin för biologisk mångfald för perioden fram till 2020.

Uppgifts- och kunskapsbas

84.

Europaparlamentet understryker vikten av en integrerad miljöredovisning så att man kan analysera sambanden mellan miljö och ekonomi på europeisk, nationell och regional nivå för att bedöma hur naturresurserna påverkas av produktions- och konsumtionsmönstren, och medlemsstaterna uppmanas att regelbundet förse Eurostat och Europeiska miljöbyrån med nödvändiga uppgifter.

85.

Europaparlamentet påpekar att forskning och utveckling är av central betydelse för att man ska kunna fylla de befintliga kunskapsluckorna och säkerställa regelbunden övervakning av den biologiska mångfaldens utveckling samt för utarbetandet av strategiska verktyg som stoppar förlusten av biologisk mångfald.

86.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens sammanfattande rapport 2001–2006 där man utvärderar statusen för skyddade livsmiljöer och arter i EU och medlemsstaternas framsteg i genomförandet av Natura 2000-lagstiftningen, men beklagar att statusen ofta klassificeras som ”okänd”. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att förbättra sin rapportering och Europeiska miljöbyrån och kommissionen att säkerställa en högre tillförlitlighet och jämförbarhet mellan uppgifter i sina framtida rapporter.

87.

Europaparlamentet betonar behovet av att ta fram ett klart referensvärde, med utgångspunkt från vilket kommissionen kan mäta framstegen i uppnåendet av (del-) målen, och välkomnar därför det grundscenario för biologisk mångfald som utvecklats av Europeiska miljöbyrån. Parlamentet välkomnar i detta sammanhang också Europeiska miljöbyråns arbete med det europeiska informationssystemet för biologisk mångfald (BISE) och grundscenariot för biologisk mångfald som kommer att tillhandahålla användbara verktyg för att förbättra och finjustera utformningen av politiken för biologisk mångfald, i synnerhet för den strategiska plan som kommissionen är i färd med att utarbeta. Befintliga uppgifter bör användas, i stället för att man insisterar på en ny uppgiftsinsamling.

88.	Med tanke på allmänhetens nuvarande brist på kunskap om betydelsen av biologisk mångfald välkomnar Europaparlamentet kommissionens informationskampanj och uppmanar medlemsstaterna att stärka sina insatser för att kraftigt öka kunskapen och utbyta bästa metoder.

Internationella aspekter

89.

Europaparlamentet uttrycker oro över misslyckandet att uppnå eller till och med närma sig det globala målet för minskning av förlusterna av biologisk mångfald fram till 2010, enligt definitionen från världstoppmötet om hållbar utveckling 2002, och över hur den pågående förlusten av biologisk mångfald och förstörelsen av ekosystemen påverkar uppnåendet av millennieutvecklingsmålen och 2015-målet om att minska fattigdomen och hungern och förbättra folkhälsan och människors välbefinnande. Parlamentet uppmanar också kommissionen och medlemsstaterna att stödja integreringen av biologisk mångfald i globala processer som millennieutvecklingsmålen.

90.

Europaparlamentet välkomnar konferensen för parterna i konventionen om biologisk mångfald i Nagoya i oktober 2010 och uppmanar EU att skicka en bred, välförberedd och samordnad delegation till denna konferens. Parlamentet understryker vikten av att EU i förväg fastställer en stark och enhetlig ståndpunkt. Det är emellertid oroande att endast miljöministrarna kommer att närvara vid konferensen. För att den internationella dagordningen för biologisk mångfald ska bli framgångsrik krävs en sektorsövergripande metod.

91.	Europaparlamentet uppmanar kommissionen att stödja inrättandet av en mellanstatlig plattform för strategier för forskning om biologisk mångfald och ekosystemtjänster under beskydd av FN:s miljöprogram, och att hjälpa till att skapa denna plattform.

92.

Europaparlamentet stöder den idé som diskuterades vid ett möte i juli 2008 under det franska ordförandeskapet om att utveckla Natura 2000-liknande nätverk i EU:s yttersta randområden och de utomeuropeiska länderna och territorierna, där några av världens rikaste platser för biologisk mångfald finns, och understryker behovet av att stödja denna utveckling genom EU:s politiska instrument, såsom utvecklingspolitiken.

93.	Europaparlamentet påpekar att avskogningen svarar för mer koldioxidutsläpp än hela transportsektorn och att bevarandet av skogarna är av grundläggande betydelse för bevarandet av den biologiska mångfalden och ekosystemtjänsterna globalt.

94.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att effektivt integrera miljöfaktorn i förbindelserna med tredjeländer tillsammans med respekten för sociala rättigheter och garantier rörande skydd av lokalbefolkningar och ursprungsbefolkningar och deras delaktighet i beslutsprocessen, särskilt när det gäller markanvändning och skogsskydd samt att fortsätta med den ”gröna diplomatin”. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna och kommissionen att se till att man i EU:s åtgärdsplan i tolv punkter till stöd för millennieutvecklingsmålen erkänner vikten av att ett hållbart miljöperspektiv integreras i utvecklingssamarbetet och i yttre åtgärder och tillhandahåller riktad finansiering till stöd för biologisk mångfald och ekosystemtjänster.

95.

Europaparlamentet framhåller att det behövs innovativa finansieringssystem för att främja erkännandet av (det ekonomiska) värdet av den biologiska mångfalden. Parlamentet uppmuntrar medlemsstaterna att delta i en global diskussion om behovet av och möjliga former för innovativa betalningssystem för ekosystemtjänster.

96.	Europaparlamentet kräver att handelsprodukternas hållbarhet ska vara en central del i internationella handelsavtal. Parlamentet betonar i detta avseende behovet av att införliva ”icke-kommersiella faktorer”, inklusive produktionsmetoder och respekt för biologisk mångfald, i alla framtida WTO-avtal.

97.	Europaparlamentet beklagar djupt det misslyckade resultatet av CITES-konferensen, där huvuddelarna av EU-mandatet, såsom skydd av marina arter av stort kommersiellt intresse, inte uppnåddes.

98.

Europaparlamentet uppmanar enträget kommissionen och medlemsstaterna att påskynda och effektivisera sitt interna beslutsförfarande och satsa mer resurser och tid på sina diplomatiska insatser gentemot tredjeländer samt att stärka kapaciteterna och samverkanseffekterna mellan konventioner. Parlamentet anser att många av Natura 2000-områdena direkt eller indirekt utsätts för föroreningar samt att skador på natur och miljö också kommer från områden som ligger utanför Europa, och framhåller därför nödvändigheten av att EU:s miljönormer införs i partnerskapsavtal med grannländerna.

* *

99.	Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

(1) EGT L 103, 25.4.1979, s. 1. Direktivet senast ändrat genom direktiv 2006/105/EG (EUT L 363, 20.12.2006, s. 368).

(2) EGT C 262, 18.9.2001, s. 132.

(3) EGT L 206, 22.7.1992, s. 7. Direktivet senast ändrat genom direktiv 2006/105/EG.

(4) EUT C 102 E, 24.4.2008, s. 117.

21.2.2012

Europeiska unionens officiella tidning

CE 50/30

Tisdagen den 21 september 2010
En gemenskapsstrategi för förebyggande av katastrofer

P7_TA(2010)0326

Europaparlamentets resolution av den 21 september 2010 om kommissionens meddelande: En gemenskapsstrategi för förebyggande av katastrofer (2009/2151(INI))

2012/C 50 E/04

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

—	med beaktande av kommissionens meddelande av den 23 februari 2009”En gemenskapsstrategi för förebyggande av katastrofer” (1) och dess konsekvensbedömning (2), samt kommissionens arbetsdokument av den 14 december 2007 om förstärkning av EU:s varningssystem (3),

—

med beaktande av sina resolutioner av den 16 september 2009 om skogsbränderna under sommaren 2009 (4), den 4 september 2007 om naturkatastrofer (5), den 7 september 2006 om skogsbränder och översvämningar (6), den 5 september 2002 om översvämningskatastrofen i Europa (7), den 14 april 2005 om torkan i Portugal (8), den 12 maj 2005 om torkan i Spanien (9), den 8 september 2005 om naturkatastrofer (bränder och översvämningar) i Europa (10), och sina resolutioner av den 18 maj 2006 om naturkatastrofer (bränder och översvämningar) – jordbruksaspekter (11), – regionala utvecklingsaspekter (12) och – miljöaspekter (13), sin resolution av den 11 mars 2010 om de stora naturkatastroferna i den autonoma regionen Madeira och effekten av stormen Xynthia i Europa (14) samt sin ståndpunkt av den 18 maj 2006 om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande av Europeiska unionens solidaritetsfond (15),

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 16 juni 2008 om förstärkning av unionens insatskapacitet vid katastrofer (16), och punkterna 12 till 15 i slutsatserna från ordförandeskapet efter Europeiska rådets möte den 15 och 16 juni 2006 i Bryssel om EU:s förmåga att hantera nödsituationer, kriser och katastrofer (17),

—	med beaktande av beslut 2007/162/EG, Euratom av den 5 mars 2007 om inrättande av ett finansiellt instrument för civilskydd (18),

—	med beaktande av rådets direktiv 96/82/EG av den 9 december 1996 om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår (19) (Seveso II-direktivet),

—	med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/60/EG av den 23 oktober 2007 om bedömning och hantering av översvämningsrisker (20) (översvämningsdirektivet),

—	med beaktande av rådets direktiv 85/337/EEG av den 27 juni 1985 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt (21) (MKB-direktivet),

—	med beaktande av Hyogo-handlingsplanen 2005–2015: Uppbyggnad av nationers och samhällens motståndskraft mot katastrofer, som antogs den 22 januari 2005 i Kobe, Hyogo (22),

—	med beaktande av konventionen om biologisk mångfald som antogs den 5 juni 1992 i Rio de Janeiro,

—	med beaktande av f.d. artikel 196 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

—	med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och yttrandena från utskottet för regional utveckling, utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling och utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor (A7-0227/2010), och av följande skäl:

A.	Det förebyggande arbetet måste bli en allt viktigare del av katastrofhanteringen och få ökad social betydelse.

B.	Naturkatastroferna drabbar ekosystemen och den biologiska mångfalden, påverkar den hållbara utvecklingen och äventyrar den sociala sammanhållningen.

Den intensiva markanvändningen, den oorganiserade tillväxten av industrier och städer, flykten från landsbygden, ökenspridningen och den ökade förekomsten av extrema väderfenomen bland andra faktorer, gör medlemsstaterna och särskilt konvergensregionerna mer sårbara för katastrofer, både naturkatastrofer och katastrofer orsakade av människan.

D.	Klimatförändringarna utgör grunden för allt fler naturkatastrofer (översvämningar, extrem torka och bränder). De orsakar förluster av människoliv och vållar allvarliga miljömässiga, ekonomiska och sociala skador.

E.	Katastroferna förorsakas i allmänhet av en mängd olika faktorer som inte alltid går att tillskriva extrema väderfenomen, och de förstärks ofta av en ohållbar relation mellan människan och den fysiska omgivningen.

F.	Katastrofer kan förorsakas av tekniska och industriella olyckor som kan medföra utsläpp av farliga kemiska, biologiska, radiologiska eller nukleära ämnen (CBRN) med stor påverkan på hälsa, grödor, infrastruktur och djurbesättning.

Ofta skulle skadorna av katastrofer som orsakats av naturen eller människan i stor utsträckning ha kunnat förhindras. EU måste dessutom se till att nationella, regionala och lokala myndigheter ges konsekventa incitament att utveckla, finansiera och genomföra en effektivare politik för förebyggande och bevarande.

H.	En holistisk, proaktiv, underrättelsestyrd och effektiv katastrofförebyggande strategi måste innehålla olika samarbetsnivåer mellan de lokala, regionala och nationella myndigheterna och även involvera andra aktörer med anknytning till området, som följaktligen har kännedom om detta.

I.	Gällande insatser för katastrofförebyggande har visat sig bristfälliga, och Europaparlamentets tidigare förslag har inte ännu genomförts helt. Detta har förhindrat genomförandet av en konsoliderad unionsstrategi för att förebygga naturkatastrofer och katastrofer som orsakas av människor.

Torka och ihållande bränder påskyndar ökenspridningen, särskilt i södra Europa, och påverkar framför allt skogsområden i Medelhavsområdet och i områden med stora skogar bestående av en enda inplanterad och mycket lättantändlig art. Detta utsätter medborgarna för livsfara och äventyrar livskvaliteten hos de drabbade befolkningarna.

Balanserat utnyttjande av marken, ekonomisk och social utveckling som är i harmoni med naturen, respekt för energi, naturresurser och miljö, stärkt sammanhållning i unionen, kampen mot avfolkning av landsbygden, ökenspridning och erosion samt bevarandet av ett miljömässigt hållbart jordbruk hör till katastrofförebyggandets grundläggande element.

L.	Skogarna spelar en avgörande roll för bevarandet av miljön genom den jämvikt som de skapar i både koldioxid- och vattenkretsloppen.

Europaparlamentet noterar att naturkatastrofer och katastrofer orsakade av människan kan ha mycket allvarliga följder för den ekonomiska och sociala utvecklingen i regioner och medlemsstater. Parlamentet påpekar att huvudmålet för förebyggandet av katastrofer är att skydda människoliv, enskilda individers säkerhet och fysiska integritet, de grundläggande mänskliga rättigheterna, miljön, de ekonomiska och sociala infrastrukturerna, inklusive allmänna tjänster, bostäder, kommunikationer, transporter och kulturarvet.

Europaparlamentet understryker att ett proaktivt tillvägagångssätt är effektivare och mindre kostsamt än ett tillvägagångssätt som grundar sig på att man enbart reagerar vid katastrofer. Parlamentet anser att kännedom om områdens lokala, geografiska, ekonomiska och sociala förhållanden är väsentlig för att förebygga naturkatastrofer och katastrofer orsakade av människor.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens åtagande om att se till att EU:s politiska strategier och program i högre grad tar konsekvent hänsyn till katastrofförebyggande aspekter. Parlamentet betonar att det behövs ett holistiskt tillvägagångssätt i fråga om förebyggande av katastrofer och erinrar om att hänsyn måste tas till alla typer av naturkatastrofer och katastrofer som orsakas av människor och som annat kan omfatta risker såsom (23) översvämningar, stormar, perioder av torka, tsunamier, jordbävningar, skogsbränder, extrema temperaturförändringar, vulkanutbrott, laviner, jordskred, tekniska och industriella olyckor, erosion samt förorening av underliggande jordlager, grundvatten, hav, sjöar och floder.

4.	Europaparlamentet uppmanar kommissionen att främja utbyte av bästa praxis mellan medlemsstaterna när det gäller förebyggande av katastrofer orsakade av människor, och uppmanar medlemsstaterna att se till att de regionala myndigheterna genomgår utbildning i katastrofhantering.

Europaparlamentet anser att det, med tanke på katastrofernas gränsöverskridande dimension och/eller omfattning, är lämpligt och nödvändigt att förstärka det regionala samarbetet och samarbetet på EU-nivå. Detta bör enligt parlamentet grundas på en överensstämmelse i åtgärder, spridning av bästa praxis och på principen om solidaritet mellan medlemsstaterna.

Europaparlamentet noterar förslaget om att inrätta ett nätverk bestående av företrädare för olika berörda nationella instanser i samtliga medlemsstater, och betonar att detta nätverk bör verka inom ramen för samarbetet mellan nationella, regionala och lokala myndigheter med ansvar för katastrofhantering, fysisk planering samt kartläggning och hantering av risker. Parlamentet framhåller nätverkets roll vid utbyte av erfarenheter och förebyggande åtgärder, liksom vid fastställandet av en gemensam metodik och minimikrav för kartläggning av hot och risker på EU-nivå. Parlamentet uppmanar att nätverket också bör omfatta företrädare för jordbruket, och att man bör överväga att höra UNEP, sociala och icke-statliga organisationer som arbetar inom detta område, liksom andra aktörer med kontakter och därmed med kunskap om detta område.

7.	Europaparlamentet anser att samarbete för att sprida information och erfarenheter samt tekniska och vetenskapliga tillämpningar är viktigt, liksom samordning av strategier för utveckling av insatskapaciteten.

Europaparlamentet uppmanar regioner att bygga vidare på befintliga territoriella och gränsöverskridande samordningsnätverk för att utveckla ett samarbete som är mer specifikt inriktat på förebyggande av katastrofer. Parlamentet anser att gränsöverskridande samarbetsstrukturer såsom makroregionerna, med sitt funktionellt inriktade samarbete, kan bli effektiva plattformer för samarbete för förebyggande av katastrofer. Parlamentet stöder nyttjandet av den värdefulla erfarenhet som erhållits på detta område genom tidigare genomförda projekt inom ramen för gemenskapsinitiativet Interreg.

Europaparlamentet anser att samordnade strategier och åtgärder mellan medlemsstaterna samt mellan de olika sektorer och aktörer som är inblandade i katastrofhanteringens olika stadier kan leda till verkliga framsteg när det gäller förebyggande av katastrofer. Parlamentet framhåller den roll som frivilligarbete kan spela i dessa strategier och uppmanar medlemsstaterna att främja samarbete i detta syfte på nationell, regional och lokal nivå. Parlamentet föreslår att man undersöker möjligheten att i samband med Europeiska året för frivilligarbete 2011 organisera samarbete inom frivilligarbetet på medlemsstatsnivå för förebyggande och hantering av katastrofer.

10.	Europaparlamentet efterlyser samarbete mellan medlemsstaterna, med EU:s grannländer och även med utvecklingsländer i gränsöverskridande projekt för att utbyta bästa praxis och sprida praktiska kunskaper genom utvecklingsprogram och program inom ramen för EU:s grannskapspolitik.

11.

Europaparlamentet betonar att principen om förbud mot diskriminering måste gälla vid tillhandahållande av stöd och noterar att bistånd bör ges utifrån behov, utan diskriminering på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller annan ställning.

12.

Europaparlamentet påpekar att miljöproblem som orsakats eller förvärrats av klimatförändringarna för närvarande ligger bakom en ökning av den ofrivilliga migrationen, och vill framhålla den allt starkare kopplingen mellan asylsökande och områden med miljöförstöring. Parlamentet efterlyser bättre skydd och vidarebosättning för ”klimatflyktingar”.

13.

Europaparlamentet betonar att det är de regionala och lokala befolkningarna som framför allt drabbas av naturkatastrofer, och att varken deras materiella och mänskliga resurser, kunskaper eller ekonomiska resurser i allmänhet är tillräckliga för att hantera dessa katastrofer med en rent nationell och/eller regional strategi, samt att dessa katastrofer kräver effektiva och solidariska åtgärder på EU-nivå.

14.

Europaparlamentet understryker betydelsen av att minska olikheterna mellan regioner och medlemsstater när det gäller deras förmåga att skydda befolkningen och deras egendom, medräknat kulturarvet, genom att stödja deras insatser för att förbättra de förebyggande insatserna, särskilt i de regioner och medlemsstater som är mycket sårbara i fråga om katastrofer. Parlamentet anser att särskild uppmärksamhet måste ägnas åt de mest isolerade, mest glesbefolkade bergs- och gränsområdena samt de ekonomiskt mest eftersatta regionerna i EU.

15.

Europaparlamentet understryker att man bör erkänna och ta vederbörlig hänsyn till naturförhållandena och de naturliga begränsningarna i isolerade områden, bergsområden, områden med låg befolkningstäthet, områden som är föremål för avfolkning, avsides belägna områden och de yttersta randområdena, öar, av naturen eftersatta områden och områden som karakteriseras av en kombination av risker. Parlamentet påpekar att det är ännu svårare för dessa områden att hantera naturkatastrofer, och kräver att områdena ska ges särskild uppmärksamhet genom de tillgängliga finansieringsinstrumenten, och att villkoren för utnyttjande av solidaritetsfonden till förmån för dessa områden ska göras mer flexibla.

16.

Europaparlamentet understryker att det behövs en översyn av förordningen om solidaritetsfonden genom att man anpassar stödkriterierna till egenskaperna hos varje enskild region och katastrof, medräknat katastrofer som t.ex. torka, som utvecklas långsamt, och att man i det sammanhanget bör ta särskild hänsyn till de produktiva sektorerna, de mest sårbara områdena och de berörda befolkningarna. Enligt parlamentet bör fonden också kunna utnyttjas mer flexibelt och snabbare. Parlamentet anser att de insatser för stödberättigande som förtecknas i artikel 4 i förordningen om Europeiska unionens solidaritetsfond (EUSF) är alltför restriktiva och att det vid fastställandet av trösklarna för stödberättigande absolut måste tas hänsyn till den regionala dimensionen, eftersom regioner som hotas av mycket allvarliga katastrofer annars eventuellt inte skulle vara stödberättigade, eftersom tröskeln för hela medlemsstaten inte har uppnåtts.

17.

Europaparlamentet betonar behovet av att inrätta en lämplig finansiell ram för katastrofförebyggande, med tillräckliga medel för att förebygga och bekämpa katastrofer, som stärker och knyter samman befintliga instrument som sammanhållningspolitiken, politiken för landsbygdens utveckling, regionalpolitiken, solidaritetsfonden, sjunde ramprogrammet och programmen Life+. I detta sammanhang kräver parlamentet att den förebyggande verksamheten ska beaktas i budgetplanen för perioden 2014–2020 och uppmanar kommissionen att bedöma möjligheten att föreslå mer systematisk sammanslagning av de tillgängliga resurserna i syfte att effektivisera mekanismerna för förebyggande i hela EU.

18.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se till att de resurser som avsätts för befintliga katastrofförebyggande strategier inte minskar på grund av den pågående budgetåtstramningen i samband med krisen, och att, som ett led i den pågående budgetöversynen, göra en noggrann bedömning av eventuella brister på det förebyggande området och förvissa sig om att alla typer av katastrofer omfattas av de tillgängliga instrumenten.

19.

Europaparlamentet betonar att sammanhållningspolitiken är ett grundläggande verktyg för att förebygga naturkatastrofer. Parlamentet anser att de olika fonderna och instrumenten måste kunna användas på ett flexibelt och samordnat sätt så att sammanhållningspolitiken kan fungera bättre och mer effektivt. Parlamentet betonar att riskförebyggande åtgärder även måste samordnas med övriga åtgärder som är inriktade på förebyggande, för att undvika splittrade åtgärder och höja åtgärdernas effektivitet och mervärde.

20.	Europaparlamentet står fast vid behovet att verifiera att EU-medel har använts på ett lämpligt sätt och vid att felaktigt använda medel måste återbetalas.

21.	Europaparlamentet betonar att det i första hand är medlemsstaterna som bär ansvaret för katastrofförebyggande, och att subsidiaritetsprincipen fortsättningsvis bör beaktas på detta område.

22.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna, som ansvarar för den fysiska planeringen, att införa kriterier och lagstiftning för att förhindra katastrofer i områden som hotas av översvämningar och jordskred och andra geologiska risker och beakta de problem som orsakas av urskillningslös avskogning samt även förhindra att sådana områden bebyggs.

23.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att bedöma möjligheten att förbättra integreringen av katastrofförebyggande åtgärder i nationell operativ programplanering av stöd från EU samt i nationella, regionala och lokala operativa program. Parlamentet anser att alla offentliga aktörer som är involverade i miljöskydd bör göras delaktiga och verkligen delta i denna process. Parlamentet uppmanar med kraft kommissionen att stödja nödvändiga omarbetningar av de operativa program medlemsstaterna har fastställt på detta område. När det gäller erfarenhetsutbyte uppmanar parlamentet med kraft kommissionen att kräva att medlemsstaterna ska tillhandahålla detaljerade uppgifter om sina operativa program för hantering av naturkatastrofer och katastrofer orsakade av människor.

24.

Europaparlamentet anser att EU bör prioritera stöd till medlemsstaterna för bland annat följande förebyggande åtgärder:

a)	Utformning och revidering av säkerhetsbestämmelser för byggande och markanvändning.

Åtgärder för att rätta till situationer som kan föranleda risker, dvs. återställa flodbäddars naturliga tillstånd, återställa och skydda flodområden, våtmarker och därtill hörande ekosystem, övervaka erosion och sedimentering i vattendrag, utöka genomströmningskapaciteten för broar och vattenledningar, återställa och omlägga skog, återplantera skog samt skydda kustlinjen.

c)	Skydd/omvandling av bebodda områden, främst städer som är särskilt sårbara för en viss typ av katastrofer, med deltagande från invånarnas sida.

d)	Bevarande och inspektion av säkerheten för befintliga storskaliga infrastrukturer, med särskild tonvikt på dammar, bränsleledningar, väg- och järnvägsbroar, energi, vattenförsörjning, sanitär infrastruktur samt kommunikations- och telekommunikationsanläggningar.

e)	Upprätthållande av jordbruksverksamheten i avfolkningsområden som löper risk att drabbas av naturkatastrofer och bidrag till återetablering av människors verksamhet genom att skapa infrastrukturer som gör det möjligt för dem som bor i sådana områden att stanna kvar där.

25.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att stödja medlemsstaterna att främja informationskampanjer om förebyggande och goda metoder, med relevant uppdaterad information och utbildning till allmänheten via kanaler som är lättillgängliga för samtliga medborgare, om fastställda risker och förfaranden som ska följas vid naturkatastrofer och katastrofer som orsakats av människor. Parlamentet uppmanar med kraft att man i samband med utbildning riktad till befolkningen särskilt bör fokusera på ungdomar i skolåldern och på landsbygdssamhällen. I det sammanhanget vill parlamentet även betona betydelsen av EU:s gemensamma larmnummer 112 och behovet av att utöka kunskapen om detta.

26.

Europaparlamentet påminner om att vatten ofta är en faktor vid naturkatastrofer, inte enbart vid översvämningar (ofta till följd av otillräcklig planering), frost, hagel och förorenade flodområden, utan även vid vattenbrist, vilket kan leda till betydande förändringar såsom den omfattande ökenspridningen i södra och sydöstra Europa.

27.	Europaparlamentet betonar att återkommande torka under de senaste åren har främjat spridning av skogsbränder i Europa och samtidigt förvärrat ökenspridningen i ett stort antal regioner.

28.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att mot bakgrund av sambandet mellan torka, skogsbränder och ökenspridning lägga fram ett förslag till direktiv, liknande direktivet om översvämningar, som främjar antagandet av en EU-politik som gäller vattenbrist, torka och anpassning till klimatförändringar.

29.

Europaparlamentet upprepar sin uppmaning till kommissionen om att främja driften av ett europeiskt observationsorgan mot torka och ökenspridning, som skulle ansvara för att undersöka, åtgärda och kontrollera effekterna av torka och ökenspridning, i syfte att stärka sunda, strategiska beslut och bättre samordning mellan medlemsstaterna. Parlamentet anser att hänsyn bör tas till sambanden mellan torka, skogsbränder, ökenspridning och anpassning till klimatförändringarna, och att man i samband med förebyggande av risker för torka och fastställande av politiska strategier för hantering av dessa bör slå fast seriösa och solidaritetsbaserade mål.

30.

Eftersom skogarna är viktiga för att producera virke, bevara den biologiska mångfalden, förebygga översvämningar, jordskred och erosion, hantera grundvattenresurserna och binda koldioxid, bör det faktum att de hotas av bränder enligt Europaparlamentet utgöra ett orosmoment för alla medlemsstater. Därför uppmanar parlamentet kommissionen att lägga fram och, tillsammans med medlemsstaterna, genomföra förslag till rättsakter och initiativ på området för skogsskydd och brandförebyggande. Parlamentet anser att projekt för skogsplantering och nyplantering bör stödjas, där inhemska arter och blandskog prioriteras för mångfaldens skull och för att man ska få större motståndskraft mot bränder, stormar och sjukdomar, liksom ett hållbart tillvaratagande och utnyttjande av biomassarester i skogar – en förnybar energikälla. Parlamentet anser att man inom ramen för genuint samarbete på detta område bör fortsätta med regelbunden insamling av uppgifter, utarbetande av riskkartor, upprättande av hanteringsplaner för brandrisker, inventering av erforderliga resurser och tillgängliga resurser i de 27 medlemsstaterna samt samordning på olika nivåer.

31.

Med tanke på att anlagda bränder har karaktär av miljöbrott och med tanke på att sådana bränder har ökat uppmanar Europaparlamentet kommissionen att undersöka och för rådet och parlamentet föreslå former för tillämpning av tvångsåtgärder som förhindrar vårdslöshet och avsiktliga handlingar som ger upphov till skogsbränder.

32.	Europaparlamentet framhäver behovet av att se de förebyggande åtgärderna i ett övergripande perspektiv och föra in dem i aktuell sektorsövergripande politik genom att främja ett balanserat utnyttjande av markområden och en sammanhängande ekonomisk och social utveckling som är i jämvikt med naturen.

33.	Europaparlamentet inser att politiken inom olika sektorer har lett till ökad riskexponering i vissa regioner, genom att man uppmuntrar utflyttning från landsbygden och alltför hög koncentration av befolkningen till stadsområden.

34.

Europaparlamentet anser att jordbruks- och skogsbruksproduktion är känsliga för väderförhållanden som torka, frost, is, hagel, skogsbränder, översvämningar, skyfall och stormar, för hälsorisker såsom pester, djursjukdomar, epidemier och epizootier, för ödeläggelse orsakad av vilda djur och för konsekvenser av mänsklig verksamhet som klimatförändringar, föroreningar, surt regn samt oavsiktlig och avsiktlig genetisk förorening, för jordskred till följd av problem med stadsplanering och regionplanering, för tekniska och transportrelaterade risker, för ökenspridning i bergsområden och skogsbränder främst till följd av bristande skogsförvaltning och brottsliga handlingar, samt för föroreningar av vattendrag genom utsläpp av kemikalier från fabriker, näringsläckage och vårdslöshet hos personer som uppehåller sig i skogar.

35.	Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att uppmuntra användning av korrekta jordbruksmetoder, som i vissa medlemsstater redan har lett till halvering av de kvävehaltiga gödningsmedlen utan att jordbrukets intäkter för den skull har minskat.

36.

Som en avgörande beståndsdel i effektivt förebyggande av naturkatastrofer förespråkar Europaparlamentet en miljömässigt och socialt balanserad jordbrukspolitik som tar hänsyn till behovet av att stödja och stimulera en hållbar jordbruksproduktion och landsbygdsutveckling i olika länder och regioner. Parlamentet förespråkar effektiv förstärkning av incitamenten för miljöåtgärder och landsbygdsutveckling och för att uppmuntra befolkningen att bo kvar på landsbygden. Detta är enligt parlamentet en väsentlig faktor för att bevara ekosystemen, bekämpa den rådande tendensen till avfolkning och utarmning av landsbygden samt lätta trycket på stadsområdena. Vidare betonar parlamentet jordbrukarnas roll som landsbygdens väktare och beklagar att nyckelelementen för jordbrukssektorn är otillräckliga i kommissionens meddelande.

37.

Europaparlamentet förespråkar inrättandet av ett offentligt försäkringssystem för det europeiska jordbruket. Parlamentet uppmanar med kraft kommissionen att lägga fram ett förslag till ett offentligt europeiskt försäkringssystem i syfte att bättre ta itu med riskerna och de instabila inkomsterna för jordbrukare i samband med naturkatastrofer och katastrofer som orsakas av människor. Parlamentet betonar att ett sådant system måste vara mer ambitiöst än den nuvarande modellen för att man ska kunna undvika många olika försäkringssystem i EU som leder till stor obalans mellan jordbrukarnas inkomster. Enligt parlamentet måste man omgående göra ett system för minimiersättningar vid naturkatastrofer eller katastrofer som orsakas av människor tillgängligt för jordbrukare i samtliga medlemsstater.

38.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att i beräkningen av miljöbidrag inom jordbruket inkludera jordbrukarnas extrautgifter för förebyggande av bränder (såsom upprätthållande av brandgator, bortrensning av döda trädplantor, jordbearbetning utefter jordlotternas gränser etc.) samt för vattenavledning (rensning av uppsamlingsdiken och kanaler).

39.

Europaparlamentet framhåller vikten av en studie om åtgärder för anpassning av landsbygd och stad, med tanke på den ökade förekomsten och omfattningen av extrema väderfenomen i olika geografiska områden. Parlamentet anser att sådana negativa effekter av klimatförändringarna som kan förutses kommer att utgöra ytterligare ett hinder för jordbruksverksamheten, livsmedelssäkerheten och självförsörjningen av livsmedel, och betonar att man måste ta itu med denna utmaning och andra utmaningar i samband med anpassning till klimatförändringarna och reducering av deras negativa effekter.

40.

Europaparlamentet betonar vikten av offentlig forskning och utveckling när det gäller förebyggande och hantering av katastrofer, och anser att samordningen och samarbetet mellan forsknings- och utvecklingsinstitutionerna i medlemsstaterna måste öka, särskilt i de länder som befinner sig i riskzonen. Parlamentet kräver att medlemsstaternas system för tidig varning ska förbättras och att befintliga förbindelser mellan de olika systemen för tidig varning ska stärkas. Parlamentet rekommenderar att kommissionen bör ta vederbörlig hänsyn till dessa behov och se till att tillräckliga ekonomiska medel avsätts.

41.	Europaparlamentet framhåller behovet av att förbereda medlemsstaternas hälso- och sjukvårdssystem i fråga om bemanning, god praxis och riskmedvetenhet så att de klarar av att hantera katastrofsituationer.

42.

Europaparlamentet understryker att det är viktigt att ha en omfattande insamling av uppgifter och information om risker med och kostnader för katastrofer och att dessa uppgifter delas på EU-nivå, i syfte att genomföra jämförande undersökningar och ta reda på vilka gränsöverskridande konsekvenser katastrofer kan ha, vilket därigenom gör det möjligt för medlemsstaterna att utbyta uppgifter om nationell civil kapacitet och medicinska resurser, och att vi bör använda och utveckla redan befintliga strukturer, som övervaknings- och informationscentrumet (Mic), snarare än att bygga upp nya.

43.

Europaparlamentet beklagar att kommissionen ännu inte har genomfört en studie av metoderna för kartläggning av faror och risker i medlemsstaterna så som framgår av dess meddelande av den 23 februari 2009 med rubriken ”En gemenskapsstrategi för förebyggande av katastrofer”. Parlamentet uppmanar kommissionen att på ett effektivt sätt fullgöra sitt åtagande under det första halvåret 2010.

44.	Europaparlamentet anser att en gemensam metodik och minimikrav för kartläggning av hot och risker behöver fastställas på EU-nivå.

45.	Europaparlamentet understryker vikten av att fastställa standarder för att analysera och uttrycka de socioekonomiska effekterna i samhället av katastrofer.

46.	Europaparlamentet rekommenderar att de katastrofförebyggande frågorna förs in mer fullständigt i översynen av MKB-direktivet, framför allt när det gäller bedömningen av samt meddelande om och offentliggörande av riskerna.

47.	Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen och medlemsstaterna.

(1) KOM(2009)0082.

(2) SEK(2009)0202.

(3) SEK(2007)1721.

(4) EUT C 224 E, 19.8.2010, s. 1.

(5) EUT C 187, 24.7.2008, s. 55.

(6) EUT C 305 E, 14.12.2006, s. 240.

(7) EUT C 272 E, 13.11.2003, s. 471.

(8) EUT C 33 E, 9.2.2006, s. 599.

(9) EUT C 92 E, 20.4.2006, s. 414.

(10) EUT C 193 E, 17.8.2006, s. 322.

(11) EUT C 297 E, 7.12.2006, s. 363.

(12) EUT C 297 E, 7.12.2006, s. 369.

(13) EUT C 297 E, 7.12.2006, s. 375.

(14) Antagna texter, P7_TA(2010)0065.

(15) EUT C 297 E, 7.12.2006, s. 331.

(16) 10128/08.

(17) 10633/1/06.

(18) EUT L 71, 10.3.2007, s. 9.

(19) EGT L 10, 14.1.1997, s. 13.

(20) EUT L 288, 6.11.2007, s. 27.

(21) EGT L 175, 5.7.1985, s. 40.

(22) A/CONF.206/6.

(23) Detta är inte en uttömmande uppräkning av naturkatastrofer och katastrofer som orsakas av människor, vilket betyder att även andra typer av naturkatastrofer och mänskligt orsakade katastrofer, som inte nämns i detta yttrande, kan tas med i förteckningen.

21.2.2012

Europeiska unionens officiella tidning

CE 50/37

Tisdagen den 21 september 2010
Minskning av fattigdomen och skapande av arbetstillfällen i utvecklingsländerna: åtgärder som ska vidtas

P7_TA(2010)0327

Europaparlamentets resolution av den 21 september 2010 om minskning av fattigdomen och skapande av arbetstillfällen i utvecklingsländerna: åtgärder som ska vidtas (2009/2171(INI))

2012/C 50 E/05

Europaparlamentet utfärdar denna resolution,

—	med beaktande av FN:s millenniedeklaration av den 8 september 2000, i vilken millennieutvecklingsmålen formuleras som kriterier som kollektivt fastställts av det internationella samfundet för att utrota fattigdomen,

—	med beaktande av de åtaganden om biståndsstorlek, bistånd till de afrikanska länderna söder om Sahara och biståndskvalitet som gjordes av G8-gruppen vid toppmötet i Gleneagles 2005,

—	med beaktande av Parisdeklarationen om biståndets effektivitet av den 2 mars 2005 och slutsatserna från högnivåforumet vid dess sammanträde i Accra den 2–4 september 2008 angående uppföljningen av Parisdeklarationen,

—	med beaktande av kommissionens meddelande med titeln ”EU:s bistånd: Mer, bättre och snabbare” (KOM(2006)0087),

—	med beaktande av FN-rapporten ”Rethinking poverty – Report on the World Social Situation 2010”,

—	med beaktande av FN:s generalsekreterares årsrapporter om genomförandet av målen i millenniedeklarationen,

—	med beaktande av det gemensamma uttalandet från rådet och representanter för medlemsstaternas regeringar församlade i rådet, Europaparlamentet och kommissionen om EU:s utvecklingspolitik: ”Europeiska samförståndet” (1), som undertecknades den 20 december 2005,

—	med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1905/2006 av den 18 december 2006 om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete (2) (Instrumentet för utvecklingssamarbete (DCI)),

—	med beaktande av Abujadeklarationen som antogs av de afrikanska stats- och regeringscheferna om hiv/aids, tuberkulos och andra relaterade smittsamma sjukdomar av den 27 april 2001,

—	med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1889/2006 av den 20 december 2006 om upprättande av ett finansieringsinstrument för främjande av demokrati och mänskliga rättigheter i hela världen (3),

—	med beaktande av rådets slutsatser av den 21 juni 2007”Främjande av sysselsättning genom EU:s utvecklingssamarbete”,

—	med beaktande av kommissionens meddelande med titeln ”Europeiska unionens roll i arbetet för att främja mänskliga rättigheter och demokratisering i tredje land” (KOM(2001)0252),

—	med beaktande av kommissionens meddelande om ”utbildningens betydelse för fattigdomsbekämpningen i utvecklingsländerna” (KOM(2002)0116),

—	med beaktande av den gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingens resolution av den 3 december 2009 om de internationella styrelseformerna och reformen av de internationella organisationerna,

—	med beaktande av ILO:s agenda för anständigt arbete och ILO:s globala sysselsättningspakt, som antogs i fullständig enighet den 19 juni 2009 vid Internationella arbetskonferensen,

—	med beaktande av ILO:s rapport med titeln ”World of Work Report 2009: The Global Jobs Crisis and Beyond”, som offentliggjordes i december 2009,

—	med beaktande av sin resolution av den 24 mars 2009 om millennieutvecklingsmålavtalen (4),

—	med beaktande av sin resolution av den 6 april 2006 om biståndets effektivitet och korruptionen i utvecklingsländerna (5),

—	med beaktande av sin resolution av den 23 maj 2007 om anständigt arbete för alla (6),

—	med beaktande av sin resolution av den 12 mars 2009 om en strategi för EG:s utvecklingsbistånd till hälso- och sjukvård i Afrika söder om Sahara (7),

—	med beaktande av de pågående reformerna av den gemensamma jordbrukspolitiken och av den gemensamma fiskepolitiken,

—	med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—	med beaktande av betänkandet från utskottet för utveckling och yttrandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor (A7-0192/2010), och av följande skäl:

A.	En stark och hållbar ekonomisk tillväxt i en stabil företagsvänlig miljö bidrar till att skapa rikedom och sysselsättning och är därför den säkraste och mest hållbara vägen ur fattigdom.

B.	En säker och korruptionsfri rättsmiljö är en förutsättning för att företagandet ska blomstra.

C.	Medlemsstaterna inom EU-15 har åtagit sig att avsätta 0,7 procent av sin BNI till offentligt utvecklingsbistånd senast 2015, jämfört med de nuvarande nivåerna för det offentliga utvecklingsbiståndet på omkring 0,4 procent.

D.	Minskad fattigdom och en konsekvent politik för utveckling är nu skyldigheter enligt EU-fördraget.

E.	Det är viktigt att stödja utvecklingsländernas strävanden för att uppnå ett så högt mervärde som möjligt i sina egna länder, vilket kräver en industriell utvecklingsstrategi som dock måste uppfylla kraven för en hållbar utveckling, särskilt i fråga om miljöskydd.

F.	Varken EU:s givare eller utvecklingsländernas regeringar har lyckats leva upp till sina riktmärken för utgifter för hälsa och utbildning.

Utvecklingsländerna står inför en allvarlig brist på kvalificerad hälso- och sjukvårdspersonal. Bristen på kvalificerad hälso- och sjukvårdspersonal i industriländerna är en faktor som försämrar utvecklingsländernas ömtåliga hälso- och sjukvårdssystem. Många yrkesarbetare inom hälso- och sjukvårdssektorn och andra sektorer återvänder av många olika skäl inte hem för att hjälpa sin egen hembygd.

H.	Den aktuella krisen i fråga om livsmedelspriser har visat på den fortsatta betydelsen av jordbruks- och livsmedelstryggheten i fattiga länder.

I.	90 procent av EU:s medborgare stöder utvecklingssamarbetet, även om den ekonomiska nedgången hotar att försvaga detta stöd.

J.	G20 har lovat att vidta stränga åtgärder mot skatteparadis.

K.	Skatteflykt och olaglig kapitalflykt från utvecklingsländerna motsvarar ett många gånger högre värde än utvecklingsbiståndet.

L.	Penningöverföringar står för ett större kapitalinflöde i utvecklingsländerna än det offentliga utvecklingsbiståndet.

M.	2,7 miljarder människor har för närvarande ingen tillgång till kredit.

N.	För att minska fattigdomen är det inte bara nödvändigt att skapa sysselsättning utan även arbetstillfällen av god kvalitet.

O.	De fattigaste länderna är allvarligt underrepresenterade i internationella institutioner och globala forum.

P.	Sociala skyddssystem har visat sig vara kraftfulla instrument för att minska fattigdomen och öka den sociala sammanhållningen. Majoriteten av jordens befolkning saknar ett tillräckligt socialt skydd.

Utmaningar för utvecklingsländerna

Beträffande ekonomin

1.	Europaparlamentet uppmanar utvecklingsländernas regeringar att diversifiera sina ekonomier genom att utveckla sin tillverkningssektor och att undvika att överbelasta företagen med alltför omfattande byråkrati – särskilt små och medelstora företag, som skapar arbetstillfällen och sysselsättning.

Europaparlamentet uppmanar alla utvecklingsländer att underteckna ILO:s agenda för anständigt arbete och FN:s initiativ ”Social Protection Floor” (om grundläggande socialt skydd) för att garantera tillfredsställande arbetsnormer, höga och omfattande sociala skyddsnivåer som når ut till de fattigaste och mest marginaliserade människorna och en verklig social dialog, samt att framför allt utnyttja arbetsintensiva projekt.

3.	Europaparlamentet understryker vikten av att underteckna och genomföra de olika ILO-konventionerna om internationella arbetsnormer, och rekommenderar att bestämmelserna i ILO:s resolution ”Recovering from the crisis: A Global Jobs Pact” tillämpas.

4.	Europaparlamentet begär att rätten till frihet från tvångsarbete och särskilt från barnarbete respekteras utan undantag, eftersom barn utan utbildning döms till ett liv i fattigdom.

5.	Europaparlamentet begär att särskild tyngdpunkt läggs på att bekämpa barnarbete och i stället skapa arbetstillfällen för vuxna och möjliggöra en passande skolutbildning för barnen.

Europaparlamentet uppmanar regeringarna att prioritera åtgärder för att tillgodose grundläggande sociala behov och att främja skydd av barn och utsatta kvinnor, som drabbats hårt av krisen, samt utsatta ungdomar, okvalificerade och invandrade arbetstagare med låg inkomst, arbetstagare på landsbygden och funktionshindrade.

Europaparlamentet påminner om att småföretag och mikroföretag, särskilt inom jordbrukssektorn, behöver tillräcklig finansiering för att bevara befintliga arbetstillfällen och skapa nya. Parlamentet uppmuntrar utvecklingsländerna att främja sparande och tillgång till lån, via mikrokrediter, mikroförsäkringar och innovativa lånemäklare, såsom postkontor på landsbygden eller mobila banktjänster.

8.	Europaparlamentet uppmanar EU att erkänna den sociala ekonomins (till exempel kooperativ) bidrag till skapandet av sysselsättning och främjandet av anständigt arbete i utvecklingsländerna, och att inkludera den sociala ekonomin i EU:s utvecklingsprogram och samarbetsstrategier.

9.	Europaparlamentet uppmanar utvecklingsländerna att utöka markägandet bland fattiga och fördrivna människor, till exempel genom att ge markockupanter i kåkstäder äganderätten till den mark där de lever.

10.	Europaparlamentet uppmuntrar utvecklingsländerna att så mycket som möjligt öka mångfalden i sina ekonomier så att de inte är helt beroende av ett begränsat antal varuslag, såsom jordbruksprodukter avsedda för export.

11.	Europaparlamentet uppmanar utvecklingsländerna att respektera lokala traditioner avseende gemensam markanvändning för jordbruk i syfte att underlätta för befintliga småjordbruk och skydda dem.

12.	Europaparlamentet uppmanar utvecklingsländerna att betrakta jordbrukssektorns utveckling och livsmedelstryggheten som prioriterade faktorer vid utarbetandet av landstrategier och nationella vägledande program.

13.

Europaparlamentet påminner om att styrelseformer ingår i begreppet ”en rättvis stat”, det vill säga en stat som garanterar demokrati och medborgerliga rättigheter. En rättvis stat sköter de grundläggande statliga funktionerna, såsom rättsväsende, sjukvård, utbildning och förvaltning, och främjar och skyddar samtidigt den enskilda individens rättigheter och grundläggande friheter.

Beträffande medborgarskap och styrelseformer

14.	Europaparlamentet uppmanar alla utvecklingsländer att omgående underteckna FN:s konvention mot korruption och att effektivt genomföra dess bestämmelser. Parlamentet uppmanar också EU:s medlemsstater och företag att respektera FN-konventionen.

15.	Europaparlamentet anser att EU:s medlemsstater bör vara förebilder för utvecklingsländerna när det gäller budgetdisciplin, skatteindrivning och god förvaltning.

16.	Europaparlamentet anser att åtgärder mot korruption även bör vidtas för den privata sektorn och att det internationella samarbetet bör fördjupas, till exempel genom informationsutbyte och program för återvinning av tillgångar.

17.

Europaparlamentet uppmanar alla utvecklingsländer att främja oberoende parlament som effektivt kan bidra till att fördjupa demokratin genom att fritt utöva sina lagstiftnings-, budget- och kontrollfunktioner. Parlamentet framhåller också att det finns ett enormt behov av en oberoende och ordentligt utbyggd rättsapparat.

18.	Europaparlamentet uppmanar utvecklingsländernas regeringar att maximera de civila samhällsorganisationernas delaktighet i utformningen och övervakningen av den offentliga politiken.

19.	Europaparlamentet betonar att arbetsmarknadsparterna spelar en viktig roll i den ekonomiska utvecklingen och kan stärka sammanhållningen i samhället. Därför bör inrättande och utvidgning av sådana representativa organisationer främjas.

20.	Europaparlamentet kräver att föreningsfriheten för fackföreningar och rätten till kollektivförhandlingar respekteras utan undantag, så att anständiga arbetsvillkor genomdrivs, förbättras och skyddas.

21.	Europaparlamentet uppmanar alla stater som har infört lagar som begränsar friheten för det civila samhällets organisationer att upphäva dessa lagar.

22.	Europaparlamentet begär att rätten till frihet från diskriminering – dvs. rätten att arbeta och behandlas lika oavsett kön, etniskt ursprung, ålder, funktionshinder eller sexuell läggning – respekteras som en nyckelprincip i kampen mot fattigdom.

23.	Europaparlamentet begär att kvinnornas rättsliga och sociala situation avsevärt förbättras, så att man undviker diskriminering och drar nytta av kvinnornas potentiella bidrag till den ekonomiska och sociala utvecklingen.

24.	Europaparlamentet stöder utvecklingsländernas insatser för att stärka och fördjupa den regionala integrationen genom frihandelsområden, regionala ekonomiska samfund, regionala utvecklingsbanker etc.

Gemensamma utmaningar

25.	Europaparlamentet upprepar sitt krav på att minst 20 procent av anslagen i utvecklingsländernas nationella budgetar och av EU:s utvecklingsbistånd ska avsättas till hälso- och sjukvård och grundläggande utbildning.

26.

Europaparlamentet efterlyser en omläggning av privatiseringspolitiken, särskilt när det gäller nyttigheter såsom vatten, sanitet och tjänster av allmänt intresse, och uppmanar till en omprövning av staternas sociala roll i utvecklingsförvaltningen, inklusive statligt ägda företags roll som arbetsgivare och leverantörer av sociala tjänster.

27.

Europaparlamentet uppmärksammar de sociala skyddssystemens viktiga roll såsom nämnts i ILO:s globala sysselsättningspakt och i FN:s initiativ for socialt skydd (Social Protection Floor Initiative). Parlamentet efterlyser därför en starkare tonvikt på sociala trygghetssystem för att förhindra ökad fattigdom och ta itu med sociala svårigheter, samtidigt som man bidrar till att stabilisera ekonomin och upprätthålla och främja anställbarheten.

28.	Europaparlamentet begär att alla ska ha fri och obegränsad tillgång till utbildningssystemen, det vill säga till grundskola och högre utbildning samt yrkesutbildning, så att de lokala invånarna kan bli kvalificerade yrkesarbetare.

29.	Europaparlamentet insisterar på att både biståndsgivande länder och utvecklingsländer måste uppfylla sina åtaganden om att genomföra millennieutvecklingsmålen till 2015.

30.

Europaparlamentet stöder åtgärder, som exempelvis lönebidrag och sysselsättnings- och utbildningsmöjligheter som uppmuntrar lokala forskare och andra kvalificerade yrkesarbetare att stanna kvar och utöva sitt yrke i sin hembygd och som stärker hälso- och sjukvårdssystem som är tillgängliga för alla.

31.	Europaparlamentet stöder skapandet av nya arbetsbefattningar inom utvecklingsländerna.

32.	Europaparlamentet stöder åtgärder som innebär att man investerar i och bygger upp offentliga tjänster i allmänhet för att skapa sysselsättning och stärka statens kapacitet, inrättningar och den sociala sammanhållningen, såsom det anges i FN-rapporten ”Rethinking poverty”.

33.	Europaparlamentet kräver att större fokus läggs på praktisk hälso- och sjukvård och att invånarna görs mer medvetna om fördelarna med medicinska behandlingar, t.ex. genom att man delar ut instrument för analys av blod och lär lokalbefolkningen att använda dem.

34.

Europaparlamentet framhåller att utvecklingen av mänskliga resurser är oumbärlig i alla utvecklingsstrategier och avgörande för att skapa sysselsättning. Parlamentet uppmanar EU och utvecklingsländerna att analysera sysselsättningsbehoven och arbetsmarknaden, göra prognoser och förutse de viktigaste utmaningarna när det gäller anpassningen av yrkesutbildningen till sysselsättningsläget.

35.	Europaparlamentet anser att alla utvecklingsstrategier särskilt ska uppmärksamma de mest utsatta och marginaliserade grupperna, framför allt kvinnor, barn, äldre och personer med funktionshinder.

36.	Europaparlamentet anser att det är nödvändigt att tillgodose de grundläggande behoven och prioriterar därför särskilt åtgärder som främjar livsmedelssäkerhet och tillgång till dricksvatten.

37.

Europaparlamentet framhåller problemet med barnarbete och bekräftar att det är ett av de största hindren för att uppnå en universell grundutbildning för alla barn och minska fattigdomen, och att det hindrar barnens sunda uppväxt och nödvändiga skolgång. Parlamentet kräver därför att man främjar samordningen mellan myndigheter och anpassningen av utbildningsbistånd och insatser mot barnarbete genom att stärka befintliga mekanismer, inklusive den globala arbetsgruppen för barnarbete och utbildning. Parlamentet uppmanar slutligen det internationella samfundet, alla berörda stater och EU att åta sig göra sitt yttersta för att utrota barnarbete som en särskild och brådskande åtgärd.

38.	Europaparlamentet understryker betydelsen av jämställdhet mellan män och kvinnor för staters ekonomiska framgång, och kräver därför större ansträngningar för att även säkerställa jämställdhet mellan könen i ekonomin.

39.	Europaparlamentet insisterar på att givare och partnerländer bör se till att jordbruksfrågor, särskilt frågor som rör småbrukare och små och medelstora, miljövänliga jordbruksindustriella företag, hamnar högre upp på utvecklingsagendan.

40.

Europaparlamentet betonar att små jordbruk som är baserade på decentraliserade, miljövänliga och hållbara produktionsmedel underlättar skapandet av arbetstillfällen och en hållbar utveckling, eftersom de sysselsätter fler per hektar än stora jordbruk. Inom de små jordbruken spenderar jordbrukarna och de anställda proportionellt sett mer på sysselsättningsintensiva icke-jordbruksprodukter.

41.

Europaparlamentet begär att arbetstillfällen och sysselsättningsskapande insatser ska stödjas mer effektivt genom samordning av sysselsättningspolitiken och den makroekonomiska politiken. Den senare bör inte begränsas till kontrollen av inflation, handel och finansiella underskott, utan också inriktas på stabiliteten i den reala produktionen och sysselsättningen och i realinkomsterna.

42.

Europaparlamentet stöder investeringar i miljövänliga arbetstillfällen och miljövänlig industri, exempelvis genom utveckling av förnybara energisystem och energieffektivitetssystem i fattiga länder, däribland solkraft till gagn för lokalsamhällen, som ett sätt att skapa hållbara energikällor och samtidigt skapa sysselsättning och skydda miljön.

43.	Europaparlamentet kräver mer jämlika möjligheter och tillgång till kompetensutveckling samt utbildning och undervisning av hög kvalitet. Parlamentet begär att tillgången till krediter förbättras (inklusive mikrofinansiering), så att skapandet av arbetstillfällen främjas.

44.	Europaparlamentet ser fram emot ett fördjupat samarbete mellan parlamentet och dess regionala motsvarigheter i utvecklingsländerna.

45.	Europaparlamentet understryker vikten av att främja alternativa indikatorer förutom BNP för att mäta de sociala framstegen i utvecklingsländerna, särskilt när det gäller Stiglitzkommissionens förslag om mått på ekonomiska resultat och sociala framsteg.

46.

Europaparlamentet begär att varje land och region utarbetar svar på den globala ekonomiska krisen och att dessa omfattar de åtgärder som nämns i Internationella arbetsorganisationens (ILO) politiska instrument ”A Global Jobs Pact”, så att investeringar i sysselsättningsintensiva och miljövänliga sektorer och sociala trygghetssystem underlättas.

Utmaningar för givarna

Beträffande bistånd

47.	Europaparlamentet uppmanar alla rika länder, särskilt EU-länderna, att hålla sina löften angående biståndsanslag, det vill säga minst 0,7 procent av BNP senast 2015.

48.	Europaparlamentet efterlyser en för medlemsstaterna gemensam fattigdomsdefinition för att identifiera relevanta arbetsområden och de parter som har rätt att ta emot utvecklingsbistånd från EU.

49.

Europaparlamentet anser att en konsekvent politik kan åstadkomma positiva resultat när det gäller att skapa sysselsättning i utvecklingsländerna. Parlamentet efterlyser därför en förändring av EU:s yttre politik, eftersom den direkt påverkar utvecklingsländernas ekonomier. Den bör utformas så att den stöder utvecklingsländernas hållbara behov i syfte att bekämpa fattigdom, garantera en anständig inkomst och försörjning samt uppfylla grundläggande mänskliga rättigheter, däribland sociala och ekonomiska rättigheter och miljöskydd.

50.	Europaparlamentet kräver att ytterligare och betydande finansiering avsätts för att hantera effekterna av klimatförändringarna och den globala ekonomiska krisen i utvecklingsländerna.

51.	Europaparlamentet begär att grundutbildning och folkhälsa ska ligga till grund för utvecklingspolitiken och understryker att den aktuella situationen inte berättigar till någon minskning av de nationella utgifterna och det internationella stödet till dessa områden.

52.	Europaparlamentet uppmanar EU att uppfylla sina handelsrelaterade åtaganden (Aid for Trade).

53.	Europaparlamentet betonar att EU måste se över sin subventioneringspolitik, särskilt inom jordbrukssektorn, så att den överensstämmer med behoven för de små och medelstora jordbruksföretagen i EU, i syfte att göra det lättare för utvecklingsländerna att bedriva rättvis handel.

54.	Europaparlamentet uppmanar återigen alla givare att bättre hålla sig till dagordningen för biståndseffektivitet, särskilt beträffande givarsamordning och ansvarsskyldighet.

55.	Europaparlamentet insisterar på att kommissionen ska se till att den yttre dimensionen av den pågående reformen av den gemensamma fiskeripolitiken anpassas till EU:s utvecklingspolitik, eftersom de båda är direkt knutna till försörjningen för befolkningen i utvecklingsländerna.

56.

Europaparlamentet understryker att fiskesektorn i många länder är av stor betydelse för sysselsättning och livsmedelstrygghet och att alla utvecklingsländer därför bör vara berättigade till EU:s sektorsstöd för att utveckla en egen hållbar fiskeindustri, forskning och åtgärder för att bekämpa illegalt, orapporterat och oreglerat fiske, oberoende av eventuella fisketillträdesavtal med Europeiska unionen.

57.

Europaparlamentet understryker att EU:s sektorsstöd till fiskeindustrin i tredjeländer syftar till att skapa nya arbetstillfällen genom att utrusta dessa länders hamnar med rätt infrastruktur för att underlätta lokal lossning och bearbetning av fisk, och uppmanar kommissionen att övervaka och bekräfta att dessa mål uppnås, samt erbjuda tredjeländer ekonomiskt och tekniskt stöd för att förbättra deras förmåga att övervaka fisket i sina vatten och beslagta fartyg som ertappas vid överträdelser.

58.	Europaparlamentet insisterar på att EU ska förenkla sin biståndsstruktur och därmed relaterade förfaranden.

59.	Europaparlamentet efterlyser bättre samordning av kommissionens och EU-medlemsstaternas utvecklingspolitik för att undvika att de olika politiska åtgärderna inverkar negativt på uppfyllandet av millennieutvecklingsmålen.

60.

Europaparlamentet förväntar sig, med tanke på att en konsekvent politik för utveckling nu är ett krav enligt fördraget, att EU:s politik på områden som jordbruk, handel, migration och fiskeri inte på något sätt kommer att undergräva utvecklingsinsatserna. Parlamentet avser att noga övervaka hur EU uppfyller denna skyldighet.

61.	Europaparlamentet uppmanar givarna att göra kloka investeringar i utvecklingsutbildning för sina medborgare.

62.

Europaparlamentet uppmuntrar givarländerna att utnyttja denna kris för att grundligt undersöka de befintliga möjligheterna till innovativa extra finansieringskällor för utveckling och fastställa nya sådana som gör det möjligt för utvecklingsländerna att diversifiera de egna inkomstkällorna och genomföra utgiftsprogram som är effektiva, konkreta och operativa.

63.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och EU-medlemsstaterna att främja hållbara företag med skapande av anständiga arbetstillfällen som en specifik sektor av utvecklingssamarbetet, i linje med det europeiska samförståndet om utveckling från 2005, och att främja integreringen av detta i mer traditionella sektorer för utvecklingssamarbete såsom infrastruktur, landsbygdsutveckling samt stöd som gäller förvaltning och handel.

Beträffande nya finansieringskällor

64.

Europaparlamentet uppmanar G20-länderna att hålla sina löften att avskaffa skatteparadisen, skärpa övervakningen av de finansiella marknaderna och påbörja ett utbyte av skatteinformation. G20-länderna bör dessutom uppdra åt International Accounting Standards Board att anta en ny standard som innefattar land för land-rapportering.

65.	Europaparlamentet uppmanar G20-länderna och EU-staterna att vidta åtgärder för att göra penningförsändelser billigare och enklare.

66.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att öka det ekonomiska stödet till småföretag och mikroföretag samt jordbrukare i utvecklingsländerna, inklusive till den informella sektorn, såsom efterfrågats av ILO:s globala sysselsättningspakt, för att bekämpa fattigdom och arbetslöshet.

Beträffande kapacitetsuppbyggnad och globala styrelseformer

67.

Europaparlamentet uppmanar EU att inrikta sitt bistånd på att främja kapacitetsuppbyggnad på områden som direkt kommer att gynna partnerländernas ekonomiska struktur och skapa sysselsättning, dvs. utveckla deras produktionskapacitet, skapa effektiva skattesystem, bekämpa korruption, stärka institutionerna och det civila samhället, underlätta tillgången till mikrokrediter och andra finansieringskällor etc.

68.

Europaparlamentet begär att alla EU:s utvecklingsstrategier som inverkar på skapandet av arbetstillfällen och fattigdomsbekämpningen ska fokusera på åtgärder som kräver att regeringar, det civila samhället, företag, stiftelser och lokalsamhällen uppfyller FN:s millennieutvecklingsmål senast år 2015.

69.	Europaparlamentet uppmanar EU att även inrikta sitt bistånd på att bygga upp sociala skyddssystem i utvecklingsländer, vilket är ett viktigt och effektivt sätt att minska fattigdomen.

70.

Europaparlamentet kräver att man prioriterar utbildning, uppföljning av situationen för ungdomar som avslutat sin skolgång, yrkesutbildning, teknikutbildning, kompetensutveckling, livslångt lärande, tillgång till finansiering, inrättande av meriterande praktikplatser, hälsovård och säkerhet, samt uppmuntran av projekt för entreprenörsinitiativ, särskilt för små företag och mikroföretag, i syfte att skapa en arbetsstyrka som räcker till. I detta sammanhang bör man särskilt fokusera på unga människor, äldre, funktionshindrade, kvinnor och andra marginaliserade grupper.

71.

Europaparlamentet anser att EU bör beakta kriterier i fråga om mänskliga rättigheter och styrelseformer vid utarbetandet av handelsavtal med utvecklingsländer och att unionen inte bör tveka att tillämpa sanktioner när stater underlåter att respektera sina skyldigheter i fråga om styrelseformer. Parlamentet påminner om att tvärvillkoren gäller både för Europeiska utvecklingsfonden och för finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete.

72.	Europaparlamentet uppmanar EU att noga övervaka att tvärvillkoren iakttas i enlighet med Cotonouavtalet.

73.	Europaparlamentet understryker att både Europeiska utvecklingsfonden och finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete måste uppfylla samma tvärvillkor.

74.

Europarlamentet uppmanar kommissionen att främja lämpliga metoder och tidsplaner för övervakningen av produktionen i de europeiska företag som är verksamma i utlandet i syfte att se till att barnarbete inte förekommer, att ILO:s konventioner respekteras samt att tillträdet till utbildning underlättas, vilket är en avgörande faktor för att bekämpa fattigdomen.

75.

Europaparlamentet begär med eftertryck att man upprättar ett tillförlitligt nätverk för nära förbindelser mellan större statliga och icke-statliga institutioner och organisationer som arbetar med att minska fattigdomen i alla utvecklingsländer, i syfte att utbyta åsikter om och erfarenheter av EU-biståndets utformning och genomförande samt kontrollen av det.

76.	Europaparlamentet stöder inrättandet av databaser på nationell nivå och EU-nivå för att samla in och jämföra grundläggande uppgifter som är relevanta för fattigdomen i utvecklingsländerna, i syfte att underlätta och intensifiera arbetet med att minska fattigdomen.

77.	Europaparlamentet betonar att det är nödvändigt att stärka den befintliga samordningen mellan internationella och regionala organisationer som en extrainsats för att ge tekniskt stöd vid genomförandet och övervakningen av en EU-handlingsplan för att minska fattigdomen.

78.	Europaparlamentet konstaterar att det är nödvändigt att inrätta ”rådgivande kommittéer” för specifika frågor som en konkret och tillförlitlig åtgärd för att erbjuda tekniskt stöd vid genomförandet av de mål som fastställts i en EU-handlingsplan för att minska fattigdomen i utvecklingsländerna.

79.

Europaparlamentet godkänner användningen av budgetstöd endast då det finns hållbara garantier för att medlen kommer att nå den avsedda destinationen och användas för det ursprungliga syftet och då mottagarna uppfyller kriterier i fråga om mänskliga rättigheter och demokratiska styrelseformer. Parlamentet ser fram emot en mer effektiv granskning av budgetstödet för att undersöka om det eftersträvade målet uppnåtts och om regeringarna i mottagarländerna uppfyller ovan nämnda kriterier. Parlamentet uppmanar kommissionen att upprätta en IT-baserad resultattavla under Europaparlamentets överinseende för att bedöma gemenskapsbiståndets effektivitet när det gäller att minska fattigdomen, främja utbildning och skapa sysselsättning. Uppfyllandegraden av förväntade finansiella nyckeltal och mål ska vara det utslagsgivande kriteriet för denna resultattavla.

80.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att inför parlamentet lägga fram ett sammanhängande och trovärdigt förslag till EU-politik efter genomförda val, som respekterar det fria val invånarna i respektive länder gör. Parlamentet befarar att den nuvarande bristen på sammanhängande politik efter val urholkar trovärdigheten för EU:s valobservationsuppdrag.

81.	Europaparlamentet stöder en mer demokratisk representation av utvecklingsländerna i globala institutioner.

82.	Europaparlamentet uppmanar de internationella finansinstituten att se över sin lånepolitik för att stödja utvecklingsländernas demokratiska och hållbara ekonomiska utvecklingsval.

83.	Europaparlamentet uppmanar EU och G20-länderna att vidta konkreta åtgärder för att avskaffa missbruket av skatteparadis, skatteflykt och olaglig ekonomisk flykt från utvecklingsländerna och engagera sig för att dessa resurser investeras i utvecklingsländer.

84.	Europaparlamentet efterlyser ett nytt bindande globalt finansiellt avtal, som tvingar transnationella företagsgrupper att automatiskt avslöja vilka vinster de har gjort och vilka skatter de har betalat, land för land.

85.

Europaparlamentet uppmanar EU att stöda FN:s initiativ för socialt skydd (Social Floor Initiative) för att utvidga eller genomföra system för ett hållbart socialt skydd i utvecklingsländerna genom att säkerställa en större utrikespolitisk sammanhållning, och utarbeta ett meddelande om socialt skydd i utvecklingssamarbete i enlighet med rådets slutsatser om främjande av sysselsättning genom EU:s utvecklingssamarbete.

Om utbildning

86.	Europaparlamentet håller med kommissionen om att ett jobb är det bästa sättet att undvika fattigdom och socialt utanförskap, och anser att åtgärdandet av utbildningsbristerna i utvecklingsländerna är en av de effektivaste strategierna för att bryta cirkeln av fattigdom och arbetslöshet.

87.

Europaparlamentet välkomnar Fast Track-initiativet om utbildning för alla och gläder sig över att kommissionen i princip stöder det. Parlamentet uppmanar kommissionen att klargöra vilka medel den för närvarande tillhandahåller till de länder som omfattas av detta initiativ, och med vilka syften, särskilt inom följande områden:

—	Omsorg och utbildning avseende småbarn.

—	Kostnadsfri och obligatorisk grundskola för alla.

—	Lärande och livskunskaper för ungdomar och vuxna.

—	Läskunnighet bland vuxna.

—	Jämställdhet mellan män och kvinnor.

—	Utbildningskvalitet.

88.	Europaparlamentet uppmanar EU att införa stödprogram för föräldrar på olika områden där fattigdom orsakar kunskapsbrist om barnuppfostran, så att barn i utvecklingsländer garanteras en verklig möjlighet.

89.

Europaparlamentet konstaterar att psykiskt och fysiskt välbefinnande inte bara handlar om utbildning, yrkesutbildning och ny informationsteknik, utan även är en fråga om tillgång till vatten, mat och läkemedel. EU bör därför rikta större uppmärksamhet på att inbegripa gratis undervisningsmaterial, måltider, skolbussar och examen i omfattande biståndsprojekt. Parlamentet anser att det är nödvändigt att efterlysa en tydlig koppling mellan skolbaserade projekt som finansieras av EU och livsmedels- och hälso- och sjukvårdsprogram i utvecklingsländerna.

90.	Europaparlamentet uppmanar EU att koncentrera sitt arbete på att identifiera grenar där utvecklingsländerna har en konkurrensfördel. Införandet av arbetsbaserade lärlingsplatser i dessa sektorer bör därför vara ett av de högst prioriterade områdena för EU:s utvecklingsbistånd.

91.	Europaparlamentet uppmanar EU att skapa fler utbildningsmöjligheter för studerande från utvecklingsländer, men att uppmuntra dem att återvända till sina hemländer för att gynna sin hembygd.

Tillgång till marknaden

92.	Europaparlamentet påpekar att utvecklingsländerna informerats om att deras produkter måste konkurrera på den öppna marknaden, medan samma princip ofta inte tillämpas på industriländerna.

93.	Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att utveckla en sammanhängande strategi som respekterar den fria marknadens grundprinciper och garanterar ömsesidighet inom handelsområdet.

94.	Europaparlamentet betonar att många utvecklingsländer kännetecknas av naturahushållning, särskilt inom jordbrukssektorn. Denna hushållning är ofta den enda inkomst- och försörjningskällan.

* *

95.	Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, medlemsstaternas regeringar och ILO.

(1) EUT C 46, 24.2.2006, s. 1.

(2) EUT L 378, 27.12.2006, s. 41.

(3) EUT L 386, 29.12.2006, s. 1.

(4) EUT C 117 E, 6.5.2010, s. 15.

(5) EUT C 293 E, 2.12.2006, s. 316.

(6) EUT C 102 E, 24.4.2008, s. 321.

(7) EUT C 87 E, 1.4.2010, s. 162.

21.2.2012

Europeiska unionens officiella tidning

CE 50/48

Onsdagen den 22 september 2010
Säkerställande av skydd för immateriella rättigheter på den inre marknaden

P7_TA(2010)0340

Europaparlamentets resolution av den 22 september 2010 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter på den inre marknaden (2009/2178(INI))

2012/C 50 E/06

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

—	med beaktande av kommissionens meddelande till rådet, Europaparlamentet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén av den 11 september 2009 om att stärka säkerställandet av skydd för immateriella rättigheter på den inre marknaden (KOM(2009)0467),

—	med beaktande av rådets (konkurrensfrågor) resolution av den 25 september 2008 om en övergripande europeisk plan för bekämpning av varumärkesförfalskning och pirattillverkning,

—	med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (”Direktiv om elektronisk handel”) (1),

—	med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället (2),

—	med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1383/2003 av den 22 juli 2003 om tullmyndigheternas ingripande mot varor som misstänks göra intrång i vissa immateriella rättigheter och om vilka åtgärder som skall vidtas mot varor som gör intrång i vissa immateriella rättigheter (3),

—	med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter (4),

—	med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/24/EG av den 23 april 2009 om rättsligt skydd för datorprogram (5),

—	med beaktande av sin ståndpunkt av den 25 april 2007 om det ändrade förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om straffrättsliga åtgärder till skydd för immateriella rättigheter (6),

—	med beaktande av kommissionens strategi för säkerställande av skyddet av immaterialrätt i tredjeländer från 2005 och kommissionens arbetsdokument ”IPR Enforcement Report 2009”,

—	med beaktande av sin rekommendation till rådet av den 26 mars 2009 om förstärkning av säkerheten och de grundläggande friheterna på Internet (7),

—	med beaktande av Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna,

—	med beaktande av den rättsligt bindande stadgan om de grundläggande rättigheterna,

—	med beaktande av sin resolution av den 10 april 2008 om kulturindustrin i Europa (8),

—

med beaktande av kommissionens meddelande till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén av den 25 juni 2008 om en småföretagsakt för Europa, där man slog fast principen ”Tänk småskaligt först”, som skulle ligga till grund för en ambitiös politisk agenda för de små och medelstora företagen,

—	med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—	med beaktande av betänkandet från utskottet för rättsliga frågor och yttrandena från utskottet för industrifrågor, forskning och energi och utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd (A7-0175/2010), och av följande skäl:

A.	Varje intrång i immateriella rättigheter utgör ett verkligt hot, inte bara mot konsumenternas hälsa och säkerhet, utan även mot vår ekonomi och våra samhällen.

B.	Vetenskapliga och tekniska innovationer, patent och kulturbranscher bidrar på ett avgörande sätt till den europeiska ekonomins konkurrenskraft genom att skapa många och varierande arbetstillfällen liksom välstånd. Kulturekonomin måste stödjas från skapandet till distributionen.

C.	I egenskap av medlem i Världshandelsorganisationen är Europeiska unionen bunden av avtalet om handelsrelaterade immateriella rättigheter (Trips). EU:s medlemsstater är därmed förpliktade att anta och genomföra ändamålsenliga åtgärder mot alla intrång i immateriella rättigheter.

D.	Kunskapsutbyte och spridning av innovationer har långa traditioner i EU. Tanken att så många som möjligt ska få tillgång till de tekniska framstegen och kulturyttringarna utgör fortfarande grundvalen för utbildnings- och utvecklingspolitiken.

För att på lämpligt sätt ta itu med frågan om skyddet för immateriella rättigheter på den inre marknaden är det viktigt att beakta inte bara det som sker på EU:s territorium, utan även situationen vid EU:s yttre gränser och i tredjeländer, så att skyddet för innehåll som skapats inom EU och för dess rättighetsinnehavare blir förenligt med konsumenternas tillgång till innehåll som har skapats utanför EU.

F.	Uppgifterna om omfattningen av intrången i de immateriella rättigheterna är osammanhängande, ofullständiga, otillräckliga och sporadiska. För varje nytt lagstiftningsförslag krävs en objektiv och oberoende konsekvensbedömning.

G.	Innovation och kreativitet har tillfört den europeiska ekonomin ett betydande mervärde och bör därför bevaras och utvecklas, med tanke på den ekonomiska situationen.

H.	Intrång i immateriella rättigheter är ett övergripande problem som slår mot alla industrisektorer, i synnerhet de kreativa och innovativa branscherna och idrotten.

I.	Ständiga intrång i immateriella rättigheter kommer att medföra att nyskapandet i EU minskar.

Det har blivit oroväckande vanligt med intrång i immateriella rättigheter på nätet, vilket framför allt drabbar de kreativa branscherna. Det har ännu inte klarlagts om de nuvarande lagarna effektivt kan skydda rättighetsinnehavarna på Internet och samtidigt trygga balansen mellan alla berörda parters intressen, däribland konsumenternas.

K.	Insatserna för att komma till rätta med intrång i upphovsrätten måste ha allmänhetens stöd. Annars riskerar man att medborgarnas stöd för immateriella rättigheter urholkas.

L.	Otillåten uppladdning av upphovsrättsskyddat material på Internet är ett klart intrång i immateriella rättigheter och förbjudet enligt WIPO:s fördrag om upphovsrätt (WCT) respektive framföranden och fonogram (WPPT), vilka Europeiska unionen har undertecknat.

Den kreativa sektorn bör fortsätta att ta fram modeller som ger tillgång till kreativt innehåll på Internet och som erbjuder konsumenterna bättre och kostnadseffektiva alternativ, bl.a. tillgång till obegränsade abonnemangstjänster. Att allt mer innehåll laddas upp olagligt försvårar framväxten av dessa lagliga tjänster.

För att behålla och öka intresset för vad de har att erbjuda sin kundkrets bör leverantörerna av audiovisuella medier kunna utnyttja alla nya distributionsmedel. Dagens regelverk för beviljande av licenser måste förbättras så att medlemsstaterna får ett flexibelt system som kan anpassas till nya tekniker.

O.	Med undantag av lagar om straffrättsliga påföljder finns det redan gemenskapsbestämmelser om varumärkesförfalskning och pirattillverkning av fysiska varor. Det finns dock alltjämt kryphål i reglerna för att bekämpa intrång i immateriella rättigheter på nätet.

P.	De åtgärder som fastställs i direktiv 2004/48/EG om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter på den inre marknaden har ännu inte utvärderats, varken med hänsyn till rättighetsskyddet eller dess inverkan på konsumenternas rättigheter.

Regelverket för telekommunikationer har nyligen ändrats och innefattar nu bestämmelser om standardiserad information av allmänintresse vilken bland annat kan handla om upphovsrätt och upphovsrättsliga intrång utan att äventyra rätten till dataskydd och skydd av den personliga integriteten. Det är angeläget att respektera grundläggande rättigheter i samband med tillgången till Internet.

R.	EU:s regelverk bör innehålla en möjlighet att vidta åtgärder mot dem som bryter mot upphovsrätten, eftersom de internationella fördragen inte är särskilt lämpade för att ta itu med intrång i immateriella rättigheter.

S.	Det är mycket viktigt att skydda patent, så att man effektivt kan bekämpa patentintrång. Frågan om ett gemensamt patentsystem på EU-nivå har fortfarande inte funnit någon lösning.

T.	Det har bevisats att det finns kopplingar mellan olika former av organiserad brottslighet och intrång i immateriella rättigheter.

U.	Enligt Lissabonfördraget ska Europaparlamentet ha medbeslutanderätt i handelsfrågor och tillgång till förhandlingsunderlag.

V.	Det är lämpligt att man tillsammans med åtgärder för att förebygga brott inom detta område inrättar ett skydd för de konsumenter som lagligt använder alster som omfattas av immaterialrättsligt skydd.

W.	I den nuvarande gemenskapslagstiftningen finns det inte några hinder för utvecklingen av multiterritoriella licenssystem.

X.	Inom olika områden, bl.a. text- och bildsektorn, finns affärsmodeller, handelskanaler och licensmekanismer som ger en omfattande tillgång till verk i många olika former och format, både inom nationella territorier och över nationsgränserna.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens meddelande av den 11 september 2009 som har till syfte att vidta kompletterande icke-lagstiftningsåtgärder, men beklagar att man i meddelandet inte tar upp frågan om att komplettera lagstiftningen genom att införa en uppsättning åtgärder som syftar till att bekämpa intrång i de immateriella rättigheterna på ett effektivt sätt. Parlamentet välkomnar de framsteg som EU gjort när det gäller samordningen av kampen mot varumärkesförfalskning. Kommissionen uppmanas att öka sina insatser på områden som är känsliga i fråga om hälsa och säkerhet, särskilt läkemedel.

2.	Europaparlamentet erinrar om att det på kulturområdet finns ett undantag från de immateriella rättigheterna, nämligen ”kopiering för privat bruk”.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att senast i slutet av 2010 lägga fram en övergripande strategi för immateriella rättigheter, där alla de frågor som rör immateriella rättigheter tas upp, bl.a. frågan om hur rättighetsskyddet ska verkställas och främjas. Framför allt bör man här slå fast att upphovsrätten inte är ett hinder, utan ett verktyg som kan hjälpa upphovsmännen att försörja sig och sprida sina arbeten.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att föreslå en övergripande strategi för immateriella rättigheter som avlägsnar hinder för skapandet av en inre marknad på Internet och anpassar EU:s rättsliga ram i fråga om immateriella rättigheter till aktuella trender i samhället samt till den tekniska utvecklingen.

Europaparlamentet betonar att alla åtgärder som vidtas för att säkerställa de immateriella rättigheterna måste respektera stadgan om de grundläggande rättigheterna, särskilt artiklarna 7 och 8, och Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, särskilt artiklarna 6, 8 och 10, och vara nödvändiga, proportionella och lämpliga i ett demokratiskt samhälle. I detta sammanhang påminner parlamentet om att det i artikel 17 i stadgan om de grundläggande rättigheterna står att immateriell egendom ska vara skyddad.

6.	Europaparlamentet anser att kommissionen i all relevant politik och alla relevanta lagstiftningsinitiativ bör ta hänsyn till de frågor som rör immateriella rättigheter. Dessa frågor bör även beaktas i alla konsekvensbedömningar när ett förslag har inverkan på de immateriella rättigheterna.

Europaparlamentet anser att kommissionen bör beakta de särskilda problem som små och medelstora företag har med att hävda immateriella rättigheter i linje med principen ”Tänk småskaligt först”, som införts genom en småföretagsakt för Europa, och bl.a. tillämpa principen om icke-diskriminering på små och medelstora företag.

Europaparlamentet är, mot bakgrund av rättighetsinnehavarnas erfarenheter i vissa av medlemsstaterna, inte lika övertygat som kommissionen om att den nuvarande civilrättsliga ramen för verkställighet i EU är tillräckligt effektiv och samordnad för att den inre marknaden ska kunna fungera väl. Kommissionen påminns om att rapporten om tillämpningen av direktiv 2004/48/EG är avgörande för att styrka de påståenden som den gjort.

Europaparlamentet anser att en möjlighet att vidta rättsliga åtgärder mot personer som gör intrång i immateriella rättigheter bör skapas inom EU:s rättsliga ram, och påminner kommissionen om att rapporten om tillämpningen av direktiv 2004/48/EG är avgörande för att styrka de påståenden som den gjort.

10.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utarbeta en rapport om tillämpningen av direktiv 2004/48/EG, som även ska innehålla en utvärdering av effektiviteten i de åtgärder som har vidtagits samt en bedömning av direktivets inverkan på innovation och utvecklingen av informationssamhället, i enlighet med artikel 18.1 i det direktivet. Kommissionen uppmanas också att vid behov lägga fram ändringsförslag. Rapporten bör dessutom innehålla en bedömning av hur reglerna kan stärkas och förbättras när det gäller Internet.

11.	Europaparlamentet rekommenderar kommissionen att beakta att det finns särskilda format som gör verk tillgängliga för personer med funktionshinder, och vidta lämpliga åtgärder för att främja spridningen av dessa.

12.	Europaparlamentet delar inte kommissionens uppfattning att huvuddelen av lagstiftningen om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter redan är på plats. Förhandlingarna om direktivet om straffrättsliga påföljder har inte kunna föras i hamn.

13.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se till att åtgärderna för att stärka säkerställandet av skyddet av immateriella rättigheter på den inre marknaden inte är till men för det legitima kravet på driftskompatibilitet, som är av central betydelse för en sund konkurrens på marknaden för digitala verk, bl.a. för dem som skapar och använder programvara som bygger på öppen källkod.

14.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utifrån artikel 118 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt lägga fram lämpliga lagstiftningsförslag om ett ändamålsenligt patentsystem i EU och ser rådets slutsatser av den 4 december 2009 om ett förbättrat patentsystem i EU som en mycket positiv utveckling.

EU:s observationscentrum för varumärkesförfalskning och pirattillverkning (”observationscentrumet”)

15.	Europaparlamentet inser vikten av att utförlig och tillförlitlig information lämnas om alla slags intrång i immateriella rättigheter, så att man kan utveckla en evidensbaserad och resultatinriktad politik.

16.

Europaparlamentet välkomnar inrättandet av observationscentrumet som ett verktyg för att centralt samla statistik och uppgifter som kan tjäna som underlag för de förslag som ska genomföras för att effektivt bekämpa varumärkesförfalskning och intrång i immateriella rättigheter på nätet. Kommissionen uppmanas att ta fram en rapport om hur man på bästa sätt kan använda Europol och de nuvarande strukturerna för samarbete mellan tullmyndigheterna på detta område för att effektivt bekämpa brottsliga intrång i immateriella rättigheter.

17.	Europaparlamentet hoppas att observationscentrumet ska bli ett instrument för insamling och utbyte av uppgifter och information om alla former av intrång i immateriella rättigheter, inklusive insamling av vetenskaplig forskning om varumärkesförfalskning och om reglering av immateriella rättigheter.

18.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att precisera vilka uppgifter som observationscentrumet ska få, och betonar att centrumets framgångar i hög grad är beroende av att samtliga berörda aktörer engageras och samarbetar, även de nationella myndigheterna, rättighetsinnehavarna, konsumentorganisationerna och de berörda branscherna. Syftet bör vara att öka insynen och undvika dubbelarbete.

19.	Europaparlamentet uppmanar kommissionen att helt och fullt informera parlamentet och rådet om resultaten av observationscentrumets verksamhet i årsrapporter där kommissionen drar slutsatser och föreslår de lösningar som krävs för att förbättra lagstiftningen om immateriella rättigheter.

Ökad konsumentmedvetenhet

20.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att i samråd med de berörda aktörerna anordna en informationskampanj på europeisk, nationell och lokal nivå om de risker som varumärkesförfalskade produkter kan medföra för konsumenternas hälsa och säkerhet. Kampanjen bör även ta fasta på de negativa effekter som varumärkesförfalskningen och intrången i immateriella rättigheter på nätet har på ekonomin och samhället. Parlamentet betonar hur viktigt det är att öka medvetenheten, särskilt bland unga europeiska konsumenter, om behovet av att respektera immateriella rättigheter.

21.

Europaparlamentet uppmanar samtliga berörda parter – bl.a. Internetleverantörerna, detaljhandeln på Internet, rättighetsinnehavarna och konsumentorganisationerna – att anta praktiska åtgärder när det gäller intrång i immateriella rättigheter och försäljning av varumärkesförfalskade varor på nätet för att upplysa och utbilda allmänheten om värdet av upphovsrätt och de konsekvenser för arbetstillfällen och tillväxt som intrång i immateriella rättigheter och varumärkesförfalskning får. Det skulle till exempel kunna bli aktuellt att införa korta, synliga och relevanta upplysnings- och varningsmeddelanden.

22.	Europaparlamentet betonar vikten av att utbilda ungdomar så att de får en inblick i immaterialrättsliga frågor och klart och tydligt förstår vad som är lagligt och vad som inte är det. Detta bör ske genom riktade informationskampanjer, särskilt mot intrång i immateriella rättigheter.

23.	Europaparlamentet uppmanar därför kommissionen att utöva påtryckningar på branschen att uppfinna ännu fler betalningshjälpmedel så att det blir lättare för de europeiska konsumenterna att köpa innehåll som erbjuds lagligt och den lagliga nedladdningen inom EU ökar.

Arbetet för att bekämpa intrång och skydda immateriella rättigheter på Internet

24.

Europaparlamentet håller med kommissionen om att kompletterande icke-lagstiftningsåtgärder, t.ex. diskussioner om möjliga förbättringar av den digitala marknaden i Europa genom frivillig samordning av förfaranden och standarder mellan de berörda aktörerna, kan behövas för att stärka säkerställandet av de immateriella rättigheterna, särskilt åtgärder som är en följd av en fördjupad dialog mellan de berörda parterna.

25.	Europaparlamentet understryker att den enorma ökningen av otillåten fildelning av upphovsrättsskyddade verk och inspelningar är ett växande problem för den europeiska ekonomin i termer av arbetstillfällen och intäkter för branschen och staten.

26.

Europaparlamentet understryker att flera faktorer har bäddat för fenomenet, inte minst de tekniska framstegen och bristen på lagliga alternativ. Fenomenet utgör dock ett intrång i de immateriella rättigheterna som man snarast måste komma tillrätta med genom lämpliga och sektorsanpassade lösningar som är förenliga med de grundläggande rättigheterna.

27.

Europaparlamentet betonar att stödet för och utvecklingen av ett lagligt utbud av varor och tjänster som är diversifierat, attraktivt och synligt för konsumenterna kan bidra till att reducera intrången på nätet. Parlamentet medger att avsaknaden av en fungerande inre digital marknad i EU är ett stort hinder för utvecklingen av ett lagligt utbud på nätet, och EU riskerar att omintetgöra alla försök att utveckla en laglig Internetmarknad om man inte inser detta och snarast lägger fram förslag för att lösa problemet.

28.	Europaparlamentet uppmanar därför kommissionen att försöka få branschen att ta fram nya betalningsmöjligheter så att det blir lättare för europeiska konsumenter att köpa lagligt innehåll och den lagliga nedladdningen i EU ökar.

29.

Europaparlamentet efterlyser särskilda regler där det säkerställs att en privat konsument som lagligen har kommit i besittning av kopior av upphovsrättsskyddade original för personligt bruk inte behöver bevisa att dessa kopior är lagliga. I stället ska det enligt dessa regler åligga de berörda parterna att bevisa ett eventuellt intrång i de immateriella rättigheterna.

30.

Europaparlamentet betonar att alla berörda parter, bl.a. Internetleverantörerna, måste delta i dialogen med intressenterna, så att man kan hitta lämpliga lösningar. Om detta misslyckas uppmanar parlamentet kommissionen att lägga fram ett lagstiftningsförslag eller ändra den aktuella lagstiftningen, särskilt direktiv 2004/48/EG, för att stärka den gemenskapsrättsliga ramen på detta område utifrån medlemsstaternas erfarenheter.

31.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att förutsättningslöst fundera på hur man med beaktande av varje sektors särdrag kan underlätta branschens tillgång till den digitala marknaden utan geografiska gränser genom att snarast ta upp frågan om multiterritoriella licenser i den mån det finns en betydande efterfrågan från konsumenterna samt bristen på harmoniserad upphovsrättslagstiftning och på ett effektivt och transparent system för förvaltning av rättigheter, vilket skulle komplettera den pågående framväxten av lagliga tjänster och möta konsumenternas efterfrågan på enklare, allmänt utbredd, omedelbar och kundanpassad tillgång till innehåll.

32.	Europaparlamentet framhåller att systemet för beviljande av licenser bör förbättras på grundval av teknikneutralitet så att medlemsstaterna får ett flexibelt, effektivt och transparent system som är anpassbart till nya tekniker.

33.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se över frågan om gränsöverskridande förvaltning av rättigheter och råda bot på det oklara rättsläge som uppstått till följd av kommissionens rekommendation 2005/737/EG av den 18 oktober 2005 om kollektiv gränsöverskridande förvaltning av upphovsrätt, och att därvid ta hänsyn till att upphovsrätten till sin natur är territoriell, av kulturella, traditionella och språkliga skäl, och se till att det skapas ett EU-omfattande licenssystem som ger konsumenterna tillgång till största möjliga utbud av innehåll utan att den europeiska lokala repertoaren blir lidande.

34.	Europaparlamentet framhåller vidare det växande problemet med industrispionage på Internet och stöld av data som omfattas av industriell äganderätt, särskilt teknisk dokumentation och källkod.

35.	Europaparlamentet föreslår att observationscentrumet i detalj analyserar problemet med datastöld och lägger fram förslag om hur det bör bekämpas.

36.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att kartlägga de små och medelstora företagens särskilda problem och behov, så att man kan utveckla specifika åtgärder för att hjälpa små och medelstora företag i kampen mot intrång i immateriella rättigheter och se till att de kan skydda sig på ett bättre sätt både inom EU och i tredjeländer.

37.

Europaparlamentet stöder de åtgärder som kommissionen har vidtagit för att kartlägga hur man på bästa sätt kan förbättra EU:s tullförordning, som gör det möjligt att beslagta varor som misstänks göra intrång i immateriella rättigheter och som därmed är en av hörnpelarna i unionens regler för att säkerställa skyddet för immateriella rättigheter.

38.	Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utveckla ett innovativt och stärkt samarbete mellan administrativa avdelningar och olika berörda sektorer.

39.	Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och kommissionen att utvidga samarbetet mellan kontoret för harmonisering i den inre marknaden och de nationella myndigheterna för immateriella rättigheter till att även omfatta kampen mot intrång i immateriella rättigheter.

40.

Europaparlamentet inser behovet av att använda de befintliga institutionella strukturerna i medlemsstaterna i kampen mot varumärkesförfalskade varor, och uppmanar därför de nationella patentmyndigheterna och andra myndigheter för immateriella rättigheter att erbjuda mer stöd och utbildning till små och medelstora företag och till allmänheten.

Den internationella dimensionen och påverkan på den inre marknaden

41.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att öka sitt samarbete med de prioriterade tredjeländerna om immateriella rättigheter och att verka för en balanserad linje under förhandlingarna om immateriella rättigheter inom Världshandelsorganisationen när det gäller immateriella rättigheter, särskilt inom ramen för avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter (Trips).

42.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se till att arbetet för att främja förhandlingarna om det multilaterala handelsavtalet om kampen mot varumärkesförfalskning (Acta), som syftar till att systemet för att kontrollera efterlevnaden av bestämmelserna om immateriella rättigheter mer effektivt ska kunna bekämpa varumärkesförfalskning, fortsätter med full hänsyn till parlamentets ståndpunkt, i synnerhet såsom den uttrycks i dess resolution av den 18 december 2008 om varumärkesförfalskningens inverkan på den internationella handeln. Kommissionen uppmanas också att informera parlamentet fullt ut om genomförandet och resultaten av förhandlingarna och att se till att Actabestämmelserna till fullo överensstämmer med gemenskapslagstiftningen om immateriella rättigheter och grundläggande rättigheter.

43.	Europaparlamentet stöder kommissionens insatser för att fullfölja och stärka initiativen för bilateralt samarbete, däribland dialogerna om immateriella rättigheter med tredjeländer och projekten för tekniskt bistånd.

44.

Europaparlamentet konstaterar att den största utmaningen för den inre marknaden ligger i att bekämpa intrång i immateriella rättigheter vid EU:s yttre gränser och i tredjeländer. I detta avseende uppmanas kommissionen att skapa fler stöd- och informationspunkter om immateriella rättigheter i tredjeländer (särskilt i Indien och Ryssland), för att hjälpa europeiska företagare att mer aktivt hävda sina immateriella rättigheter och bekämpa intrång i immateriella rättigheter i tredjeländer och införandet på den inre marknaden av varumärkesförfalskade varor som tillverkats i sådana tredjeländer.

Organiserad brottslighet

45.

Europaparlamentet betonar vikten av att bekämpa den organiserade brottsligheten på det immaterialrättsliga området, särskilt varumärkesförfalskning och intrång i immateriella rättigheter på nätet. I detta sammanhang behövs lämplig EU-lagstiftning om proportionella och rimliga påföljder. Parlamentet stöder ett nära strategiskt och operationellt samarbete mellan alla berörda parter inom EU, särskilt Europol, de nationella myndigheterna och den privata sektorn samt med tredjeländer och internationella organisationer.

* *

46.	Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt medlemsstaternas regeringar och parlament.

(1) EGT L 178, 17.7.2000, s. 1.

(2) EGT L 167, 22.6.2001, s. 10.

(3) EUT L 196, 2.8.2003, s. 7.

(4) EUT L 195, 2.6.2004, s. 16.

(5) EUT L 111, 5.5.2009, s. 16.

(6) EUT C 74 E, 20.3.2008, s. 526.

(7) EUT C 117 E, 6.5.2010, s. 206.

(8) EUT C 247 E, 15.10.2009, s. 25.

21.2.2012

Europeiska unionens officiella tidning

CE 50/73

Onsdagen den 22 september 2010
Utsläppande på marknaden och användning av biocidprodukter ***I

P7_TA(2010)0333

Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 22 september 2010 om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om utsläppande på marknaden och användning av biocidprodukter (KOM(2009)0267 – C7-0036/2009 – 2009/0076(COD))

2012/C 50 E/17

(Ordinarie lagstiftningsförfarandet: första behandlingen)

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

—	med beaktande av kommissionens förslag till Europaparlamentet och rådet (KOM(2009)0267),

—	med beaktande av artiklarna 251.2 och 95 i EG-fördraget, i enlighet med vilka kommissionen har lagt fram sitt förslag (C7-0036/2009),

—	med beaktande av kommissionens meddelande till Europaparlamentet och rådet ”Konsekvenser av Lissabonfördragets ikraftträdande för pågående interinstitutionella beslutsförfaranden” (KOM(2009)0665),

—	med beaktande av yttrandet från utskottet för rättsliga frågor om den föreslagna rättsliga grunden,

—	med beaktande av artiklarna 294.3 och 114 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

—	med beaktande av yttrandet från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén av den 17 februari 2010 (1),

—	med beaktande av artiklarna 55 och 37 i arbetsordningen,

—	med beaktande av betänkandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och yttrandena från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd och utskottet för industrifrågor, forskning och energi (A7-0239/2010).

1.	Europaparlamentet antar nedanstående ståndpunkt vid första behandlingen.

2.	Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram en ny text för parlamentet om kommissionen har för avsikt att väsentligt ändra sitt förslag eller ersätta det med ett nytt.

3.	Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända parlamentets ståndpunkt till rådet, kommissionen och de nationella parlamenten.

(1) Ännu inte offentliggjort i EUT.

Onsdagen den 22 september 2010
P7_TC1-COD(2009)0076

Europaparlamentets ståndpunkt fastställd vid första behandlingen den 22 september 2010 inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr …/2010 om utsläppande på marknaden och användning av biocidprodukter och upphävande av direktiv 98/8/EG

(Text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 114,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (1),

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet (2) och

av följande skäl:

(1)

Biocidprodukter är nödvändiga för att bekämpa både organismer som är skadliga för människors eller djurs hälsa och organismer som orsakar skada på naturprodukter eller tillverkade produkter. Biocidprodukters inneboende egenskaper och deras användningsmönster kan emellertid medföra risker för människor, djur och miljö.

(2)	Biocidprodukter bör inte släppas ut på marknaden eller användas om de inte är i överensstämmelse med ett godkännande som getts enligt denna förordning.

(3)

Denna förordnings syfte är att öka den fria rörligheten för biocidprodukter inom unionen och att garantera en hög skyddsnivå både för människors och djurs hälsa och för miljön . Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att skydda känsliga befolkningsgrupper, bland annat gravida kvinnor, spädbarn och barn. Bestämmelserna i denna förordning bör baseras på försiktighetsprincipen för att säkerställa att ämnen eller produkter som tillverkas eller släpps ut på marknaden inte har någon negativ inverkan på människors eller djurs hälsa eller några oacceptabla effekter på miljön. För att i så stor utsträckning som möjligt undanröja de hinder som finns för handeln med biocidprodukter ▐ bör det fastställas harmoniserade bestämmelser för godkännande av verksamma ämnen och utsläppande på marknaden och användning av biocidprodukter, bland annat bestämmelser om ömsesidigt erkännande av godkännanden och om parallellhandel.

(4)

Bestämmelser om utsläppande av biocidprodukter på marknaden i unionens antogs ursprungligen i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/8/EG av den 16 februari 1998 om utsläppande av biocidprodukter på marknaden (3). Dessa bestämmelser måste anpassas på grundval av den utvärdering av problem och brister med direktivet som presenteras i kommissionens rapport till rådet och Europaparlamentet ”Utvärdering av genomförandet av direktiv 98/8/EG om utsläppande av biocidprodukter på marknaden (överlämnad i enlighet med artikel 18.5 i direktivet) samt lägesrapport om det arbetsprogram som avses i artikel 16.2 i samma direktiv” som avser genomförandet av direktivet under de sju första åren.

(5)

Med hänsyn till de betydande ändringar som införs i det nuvarande regelsystemet är det lämpligt att ersätta direktiv 98/8/EG med en förordning eftersom det ger klara och detaljerade bestämmelser som inte kan införlivas på olika sätt i olika medlemsstater. Genom en förordning säkerställs det också att lagkraven införs samtidigt i hela unionen.

(6)

Man bör skilja mellan existerande verksamma ämnen som fanns på marknaden i biocidprodukter den 14 maj 2000 och nya verksamma ämnen som då ännu inte fanns på marknaden. Tidpunkten fastställdes ursprungligen i direktiv 98/8/EG som den dag då det direktivet skulle vara införlivat i nationell lagstiftning. I direktivet gjordes åtskillnad mellan ämnen som fanns på marknaden och ämnen som inte fanns på marknaden den dagen. Ett arbetsprogram genomförs för att granska alla existerande ämnen inför ett eventuellt upptagande i bilaga I till direktiv 98/8/EG. För att undvika en situation där det inte skulle finnas några biocidprodukter tillgängliga på marknaden kan biocidprodukter som innehåller existerande ämnen fortsätta att släppas ut på marknaden så länge granskningen pågår. För att endast säkra nya produkter ska kunna släppas ut på marknaden bör nya verksamma ämnen granskas innan biocidprodukter där de ingår kan släppas ut på marknaden.

(7)

Under arbetsprogrammets gång kan medlemsstaterna på vissa villkor tillfälligt godkänna biocidprodukter som inte överensstämmer med bestämmelserna i denna förordning, dock som längst fram till dess att det fattas ett beslut om upptagande av det verksamma ämnet i bilaga I till direktiv 98/8/EG. Efter beslutet om upptagande bör medlemsstaterna ge, upphäva eller ändra godkännanden i enlighet med denna förordning.

(8)

För att skapa rättslig säkerhet är det nödvändigt att upprätta en unionsförteckning över verksamma ämnen som får ingå i biocidprodukter. Det bör fastställas ett förfarande för att bedöma om ett verksamt ämne kan tas upp i unionsförteckningen. Det bör också specificeras vilken information berörda parter ska lämna in som stöd för upptagande av ett verksamt ämne i unionsförteckningen.

(9)

De risker som är förknippade med produktion, användning och bortskaffande av ett kemiskt verksamt ämne samt material och varor som behandlats med detta kommer att bedömas och hanteras på liknande sätt som i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 av den 18 december 2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach), inrättande av en europeisk kemikaliemyndighet (4).

(10)

För att uppnå en hög skyddsnivå för människors hälsa och miljön bör verksamma ämnen med de sämsta riskprofilerna inte godkännas för användning i biocidprodukter utom under vissa förhållanden. Detta bör vara situationer där ett godkännande är motiverat eftersom människors exponering för ämnet är obetydlig, eftersom ämnet måste användas av folkhälsoskäl eller eftersom oproportionella negativa konsekvenser skulle uppstå om ämnet inte tas upp i förteckningen och det inte finns några alternativ.

(11)

För att undvika användning av verksamma ämnen med de sämsta riskprofilerna är det lämpligt att begränsa godkännande av dessa till situationer där människors exponering för ämnet är obetydlig eller där ämnet måste användas av folkhälsoskäl. Detta gäller särskilt om användningen inte är godkänd enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1107/2009 av den 21 oktober 2009 om utsläppande av växtskyddsmedel på marknaden (5).

(12)

De verksamma ämnena i unionsförteckningen bör regelbundet granskas med hänsyn till vetenskapens och teknikens utveckling. Om det finns allvarliga indikationer på att ett verksamt ämne som används i biocidprodukter kan innebära en högre risk än man tidigare trott, bör kommissionen kunna ompröva upptagandet av det verksamma ämnet.

(13)

Verksamma ämnen kan, på grundval av sina inneboende farliga egenskaper, utses till kandidatämnen för substitution med andra verksamma ämnen, när det finns tillräckligt många olika ämnen som bedöms vara effektiva mot målorganismerna, detta för att undvika resistensutveckling hos skadliga organismer. För att möjliggöra en regelbunden granskning av ämnen som fastställts som kandidatämnen för substitution bör dessa ämnen inte tas upp i bilagan för en längre period än sju år , inte heller vid förnyelse. Fastställandet av kandidatämnen för substitution bör ses som ett första steg i en jämförande bedömning.

(14)

Vid godkännande av biocidprodukter och vid förnyelse av godkännanden bör det vara möjligt att jämföra två eller flera biocidprodukter med avseende på de risker och fördelar användningen innebär. Som ett resultat av en sådan jämförande bedömning kan godkända biocidprodukter som innehåller verksamma ämnen som fastställts som kandidatämnen för substitution ersättas med andra som har avsevärt mindre hälso- eller miljörisker om det inte innebär några betydande negativa ekonomiska eller praktiska konsekvenser. I sådana fall bör lämpliga utfasningsperioder fastställas.

(15)

För att undvika onödiga administrativa och ekonomiska bördor både för industrin och för behöriga myndigheter, bör en ansökan om förnyelse av upptagandet av ett verksamt ämne i unionsförteckningen eller av godkännandet genomgå en fullständig och fördjupad utvärdering endast om den behöriga myndighet som ansvarade för den ursprungliga utvärderingen beslutar detta på grundval av tillgänglig information.

(16)

Det är nödvändigt att sörja för en effektiv samordning och hantering av de tekniska, vetenskapliga och administrativa aspekterna av denna förordning på unionsnivå. Europeiska kemikaliemyndigheten (nedan kemikaliemyndigheten), inrättad enligt förordning (EG) nr 1907/2006, bör utföra vissa angivna arbetsuppgifter som rör utvärderingen av verksamma ämnen och godkännandet av vissa kategorier av biocidprodukter samt andra arbetsuppgifter i samband med detta inom unionens territorium. Inom kemikaliemyndigheten bör det därför inrättas en kommitté för biocidprodukter som ska utföra de arbetsuppgifter som läggs på myndigheten genom denna förordning.

(17)

Biocidprodukter som är avsedda att användas inte bara för denna förordnings syften, utan även i samband med medicintekniska produkter, exempelvis desinfektionsmedel för ytor på sjukhus och för medicintekniska produkter, kan innebära andra risker än dem som omfattas av denna förordning. Sådana biocidprodukter bör därför, utöver de krav som anges i denna förordning, även uppfylla de relevanta grundläggande kraven i rådets direktiv 90/385/EEG av den 20 juni 1990 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om aktiva medicintekniska produkter för implantation (6), rådets direktiv 93/42/EEG av den 14 juni 1993 om medicintekniska produkter (7) eller Europaparlamentets och rådets direktiv 98/79/EG av den 27 oktober 1998 om medicintekniska produkter för in vitro-diagnostik (8).

(18)

Denna förordning bör inte omfatta livsmedel och foder som används för biocidändamål, eftersom kostnaderna för att tillämpa förordningen på sådana livsmedel och foder inte skulle stå i proportion till fördelarna. Det finns också unionslagstiftning om säkerheten hos livsmedel och foder, särskilt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet (9).

(19)

Även processhjälpmedel omfattas av gällande unionslagstiftning, särskilt rådets direktiv 89/107/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om livsmedelstillsatser som är godkända för användning i livsmedel (10) och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1831/2003 av den 22 september 2003 om fodertillsatser (11). De bör därför inte omfattas av denna förordning.

(20)	Produkter som används för konservering av livsmedel eller djurfoder genom bekämpning av skadliga organismer ingick tidigare i produkttyp 20, men eftersom dessa produkter omfattas av direktiv 89/107/EEG och förordning (EG) nr 1831/2003 bör denna produkttyp inte längre behållas.

(21)

Eftersom den internationella konventionen om kontroll och hantering av fartygs barlastvatten och sediment föreskriver en effektiv bedömning av riskerna med system för behandling av barlastvatten, bör det slutliga godkännandet och det påföljande typgodkännandet av sådana system anses vara likvärdigt med det produktgodkännande som krävs enligt denna förordning.

(22)	Med hänsyn till vissa biocidprodukters speciella beskaffenhet och den låga risknivå som deras föreslagna användning innebär, och för att främja utvecklingen av biocidprodukter som innehåller nya verksamma ämnen, bör unionsgodkännande kunna ges för dessa produkter.

(23)

För att endast biocidprodukter som överensstämmer med de relevanta bestämmelserna i denna förordning ska släppas ut på marknaden, bör godkännande ges antingen av behöriga myndigheter för utsläppande på marknaden eller användning inom hela eller en del av en medlemsstats territorium, eller av kommissionen när det gäller utsläppande på marknaden eller användning i unionen.

(24)

För att underlätta tillträde till den inre marknaden och undvika den extra kostnad och tidsåtgång som är förknippad med att få nationella godkännanden i olika medlemsstater, bör tillämpningsområdet för förfarandet för unionsgodkännande utökas till alla kategorier av biocidprodukter, med undantag för biocidprodukter som innehåller vissa verksamma ämnen .

(25)

För att de behöriga myndigheterna ska tillämpa lågriskkriterierna på ett enhetligt sätt, är det nödvändigt att så långt som möjligt specificera kriterierna i denna förordning. Kriterierna bör baseras på biocidprodukternas farliga egenskaper och den exponering som produktens användning innebär. Lågriskbiocidprodukter bör inte användas om det innebär hög risk för att målorganismer utvecklar resistens.

▐

(26)

Med tanke på bestämmelserna om lågriskbiocidprodukter i denna förordning, är det lämpligt att verksamma ämnen som ingår i dessa produkter undantas från registreringskraven i förordning (EG) nr 1907/2006. Detta är nödvändigt i synnerhet eftersom dessa ämnen inte uppfyller villkoren i artikel 15.2 i den förordningen.

(27)	Det är nödvändigt att fastställa gemensamma principer för utvärdering och godkännande av biocidprodukter för att säkerställa ett enhetligt tillvägagångssätt hos de behöriga myndigheterna.

(28)

De sökande bör lämna in dokumentation med den information som är nödvändig för att kunna utvärdera riskerna med den föreslagna användningen av biocidprodukter. För att underlätta både för dem som ansöker om godkännande och för behöriga myndigheter som gör utvärderingen inför beslut om godkännande är det nödvändigt att fastställa ett dataset för verksamma ämnen och för biocidprodukter som dessa ingår i.

(29)

Mot bakgrund av den stora mångfalden av både verksamma ämnen och biocidprodukter bör uppgifts- och testkraven anpassas till förhållandena i det enskilda fallet och möjliggöra en samlad riskbedömning. Därför bör en sökande kunna begära att uppgiftskraven anpassas på lämpligt sätt, även genom undantag från krav på uppgifter som inte är nödvändiga eller som är omöjliga att lämna in på grund av produktens egenskaper eller föreslagna användning. Sökanden bör lämna en lämplig teknisk och vetenskaplig motivering till stöd för sin begäran.

(30)

För att den sökande effektivt ska kunna utöva sin rätt att begära ändring av uppgiftskraven, bör de behöriga myndigheterna informera sökanden om denna möjlighet och på vilka grunder en sådan begäran kan göras. För att underlätta utarbetandet av begäran, särskilt för små- och medelstora företag, bör den behöriga myndigheten om möjligt bistå den sökande i utarbetandet av begäran.

(31)	För att hjälpa de sökande, i synnerhet små och medelstora företag, att uppfylla kraven i denna förordning bör medlemsstaterna inrätta nationella stöd- och informationspunkter. Dessa bör inrättas utöver de tekniska vägledningsdokument som utfärdas av kemikaliemyndigheten.

(32)

För att underlätta marknadstillträde för biocidprodukter som tillhör en produktgrupp, bör det vara möjligt att godkänna sådana grupper av biocidprodukter med liknande användningar och att tillåta en viss variation i förhållande till referensbiocidprodukten förutsatt att dessa variationer inte påverkar produkternas risknivå och effektivitet.

(33)

När biocidprodukter godkänns är det nödvändigt att säkerställa att de, när de används på ett riktigt sätt för det avsedda syftet, är tillräckligt effektiva och inte medför några oacceptabla effekter på målorganismerna, exempelvis resistens och, när det gäller ryggradsdjur, onödigt lidande och onödig smärta, och att de mot bakgrund av aktuell vetenskaplig och teknisk kunskap inte har några oacceptabla effekter på miljön och på människors och djurs hälsa. Vid beslut om huruvida en biocidprodukt ska godkännas, bör vederbörlig hänsyn tas till fördelarna med användningen.

(34)

Angrepp av skadliga organismer bör undvikas genom lämpliga motåtgärder för att avlägsna eller stöta bort organismerna. Dessutom bör ytterligare försiktighetsmått vidtas, såsom att lagringen sköts ordentligt, hygiennormerna följs och avfall omedelbart bortskaffas. Endast om sådana åtgärder inte ger några resultat bör ytterligare åtgärder vidtas. Biocidprodukter som innebär lägre risker för människor, djur och miljö bör alltid ges företräde framför andra produkter om dessa lågriskprodukter utgör ett effektivt motmedel i en given situation. Biocidprodukter som syftar till att skada, döda eller förinta djur som kan känna smärta och ångest bör användas som en sista utväg.

(35)

För att undvika att utvärderingsförfaranden upprepas och för att säkerställa fri rörlighet inom unionens för såväl biocidprodukter som material och varor som behandlats med dessa, bör det fastställas förfaranden som innebär att produktgodkännanden som ges i en medlemsstat erkänns i alla andra medlemsstater.

(36)	Förfaranden bör fastställas i särskilda bestämmelser för att det ömsesidiga erkännandet av godkännanden som ges av medlemsstaterna ska fungera smidigt, särskilt när det gäller att så snabbt som möjligt lösa eventuella tvister.

(37)	För att medlemsstaterna ska kunna samarbeta i utvärderingen av biocidprodukter och för att underlätta biocidprodukters marknadstillträde, bör det vara möjligt att inleda förfarandet för ömsesidigt erkännande samtidigt med ansökan om det första godkännandet.

(38)

Ett unionsförfarande för tvistlösning behöver fastställas för att det ömsesidiga erkännandet ska fungera väl. Om en behörig myndighet vägrar att ge ömsesidigt erkännande av ett godkännande eller föreslår begränsningar, bör kommissionen ha rätt att fatta beslut i frågan. Kommissionen kan samråda med kemikaliemyndigheten om tekniska eller vetenskapliga frågor innan beslutet utformas.

(39)

Även om harmoniserade bestämmelser fastställs för alla biocidprodukttyper, däribland de som är avsedda för bekämpning av ryggradsdjur, kan den faktiska användningen av sådana produkttyper inge betänkligheter. Medlemsstaterna bör därför tillåtas att göra undantag från principen om ömsesidigt erkännande av biocidprodukter som ingår i vissa biocidprodukttyper när dessa är avsedda att bekämpa särskilda arter av ryggradsdjur, om dessa undantag är berättigade och inte motverkar denna förordnings syfte när det gäller en lämplig skyddsnivå för den inre marknaden.

(40)

För att förenkla förfarandena för godkännande och ömsesidigt erkännande är det lämpligt att införa ett system för ömsesidigt informationsutbyte, och medlemsstaterna, kommissionen och kemikaliemyndigheten bör på begäran förse varandra med de uppgifter och den vetenskapliga dokumentation som har lagts fram i samband med ansökningar om godkännande av biocidprodukter.

(41)

Om en medlemsstat har intresse av att en biocidprodukt används men det inte finns någon sökande som är intresserad av att släppa ut en sådan produkt på marknaden i medlemsstaten, bör organ för bekämpning av skadegörare och andra yrkesorganisationer få ansöka om godkännande. Om godkännande ges bör de ha samma rättigheter och skyldigheter som alla andra innehavare av ett godkännande.

(42)

För att ta hänsyn till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen och behoven hos innehavare av ett godkännande, bör det fastställas villkor för upphävande, omprövning eller ändring av godkännanden. Det bör också fastställas bestämmelser om anmälan och utbyte av information som kan påverka godkännanden så att behöriga myndigheter och kommissionen kan vidta lämpliga åtgärder.

(43)	Vid oförutsedda faror som hotar folkhälsan eller miljön och som inte kan avvärjas på annat sätt bör medlemsstaterna ha möjlighet att för en begränsad tidsperiod godkänna biocidprodukter som inte uppfyller kraven i denna förordning.

(44)

För att främja utvecklingen av nya verksamma ämnen bör förfarandet för utvärdering av ett nyutvecklat verksamt ämne inte hindra medlemsstaterna eller unionens att för en begränsad tidsperiod godkänna biocidprodukter som innehåller det verksamma ämnet innan det tas upp i bilaga I, förutsatt att dokumentation som uppfyller alla krav har lämnats in och det kan antas att det verksamma ämnet och biocidprodukten uppfyller gällande villkor.

(45)	För att främja forskning och utveckling på området verksamma ämnen och biocidprodukter är det nödvändigt att fastställa regler för när icke godkända biocidprodukter eller verksamma ämnen får släppas ut på marknaden för forsknings- och utvecklingsändamål.

(46)	Med tanke på fördelarna för den inre marknaden och för konsumenterna är det önskvärt att fastställa harmoniserade regler för parallellhandel med ▐ identiska biocidprodukter som är godkända i olika medlemsstater.

(47)

För att skydda människors och djurs hälsa och miljön och för att säkerställa icke-diskriminering mellan varor och material med ursprung i unionen och varor och material som importeras från tredjeländer, bör alla behandlade varor och material som släpps ut på den inre marknaden endast innehålla godkända biocidprodukter.

(48)	För att konsumenter ska kunna göra medvetna val och för att göra det lättare för behöriga myndigheter att tillämpa denna förordning, bör varor och material som behandlas med biocidprodukter märkas på lämpligt sätt.

(49)

Sökande som har haft utgifter för att stödja upptagande av ett verksamt ämne i bilaga I eller godkännandet av en biocidprodukt i enlighet med bestämmelserna i denna förordning eller med direktiv 98/8/EG bör kunna få tillbaka en del av sina utgifter genom att få en skälig ersättning om skyddad information som de lämnat som stöd för sådana upptaganden eller godkännanden används till fördel för senare sökande.

(50)

För att se till att all skyddad information som lämnas in som stöd för upptagande av ett verksamt ämne i bilaga I eller godkännande av en biocidprodukt är skyddad från och med inlämningen och för att förebygga situationer där viss information saknar skydd, bör bestämmelserna om skyddsperioder för information gälla även för information som lämnas in i enlighet med direktiv 98/8/EG.

(51)

För att stimulera utvecklingen av nya verksamma ämnen och biocidprodukter som innehåller dessa är det nödvändigt att den skyddsperiod som fastställs för skyddad information som lämnas in som stöd för upptagande av verksamma ämnen eller godkännanden av produkter är längre än skyddsperioden för information om existerande verksamma ämnen och produkter som innehåller dem.

(52)

Det är viktigt att minimera antalet djurförsök och att försöken med biocidprodukter eller verksamma ämnen som ingår i biocidprodukter anpassas till produktens ändamål och användning. Sökande bör mot rimlig ersättning dela med sig av undersökningar gjorda på ryggradsdjur, så att de inte behöver upprepas. I avsaknad av en överenskommelse om utbyte av resultat från undersökningar på ryggradsdjur mellan informationsägaren och den presumtive sökanden, bör kemikaliemyndigheten tillåta att den presumtive sökanden använder undersökningarna utan att det påverkar det beslut om ersättning som fattas av nationella domstolar. Kontaktuppgifter för ägarna av sådana undersökningar bör förtecknas i ett unionsregister som är tillgängligt för alla myndigheter i syfte att informera presumtiva sökande.

(53)	Framtagning av information på andra sätt som är likvärdiga med de föreskrivna testerna och testmetoderna men som inte innefattar djurförsök bör också uppmuntras. Dessutom bör det vara möjligt att anpassa uppgiftskrav för att undvika onödiga kostnader för testning.

(54)	För att säkerställa att de krav som ställs på godkända biocidprodukter är uppfyllda när dessa produkter släpps ut på marknaden bör medlemsstaterna införa lämpliga kontroll- och tillsynsåtgärder.

(55)

Det är nödvändigt att vidta åtgärder för en effektiv överföring av information om risker med biocidprodukter och för hantering av dessa risker, eftersom detta utgör en viktig del av det system som inrättas genom denna förordning. Samtidigt som informationen görs mer lättillgänglig bör behöriga myndigheter, kemikaliemyndigheten och kommissionen iaktta principen om konfidentialitet och undvika utlämnande av information som kan skada den berörda personens kommersiella intressen , såvida inte detta är nödvändigt för skyddet av människors hälsa och miljön .

(56)

För att få en effektivare övervakning och kontroll och för att få relevant information om hur riskerna med biocidprodukter kan mötas, bör producenter, importörer och yrkesmässiga användare åläggas att föra register över de produkter de tillverkar, släpper ut på marknaden eller använder. Kommissionen bör anta tillämpningsföreskrifter om insamling, överföring och bearbetning av data.

(57)	För att underlätta utbytet av information mellan behöriga myndigheter, kemikaliemyndigheten och kommissionen, bör unionsregister över biocidprodukter inrättas.

(58)

Det är nödvändigt att ange att bestämmelser om kemikaliemyndigheten i förordning (EG) nr 1907/2006 bör tillämpas på motsvarande sätt i samband med biocidprodukter och ingående verksamma ämnen. Om det behövs särskilda bestämmelser för kemikaliemyndighetens arbetsuppgifter och funktionssätt enligt denna förordning, bör detta anges i bestämmelserna i denna förordning.

(59)

Kostnaderna för förfaranden i samband med tillämpningen av denna förordning måste tas ut från dem som önskar släppa ut eller som släpper ut biocidprodukter på marknaden och från dem som stöder upptagande av verksamma ämnen i bilaga I. För att främja en väl fungerande inre marknad bör kommissionen, med beaktande av små och medelstora företags särskilda behov, anta åtgärder för att harmonisera strukturen hos avgiftssystem som inrättas av medlemsstaterna och kemikaliemyndigheten.

(60)

Det är nödvändigt att införa en möjlighet att överklaga vissa beslut som fattas av kemikaliemyndigheten. Den överklagandenämnd som inrättas inom kemikaliemyndigheten genom förordning (EG) nr 1907/2006 bör även handlägga överklaganden mot beslut som kemikaliemyndigheten fattar enligt den här förordningen.

▐

(61)

Det råder vetenskaplig osäkerhet kring hur säkra nanomaterial är för människors hälsa och miljön, och den vetenskapliga kommittén för nya och nyligen identifierade hälsorisker (SCENIHR) har identifierat ett antal specifika hälsorisker med vissa nanomaterial och deras toxiska inverkan på organismer i miljön. Kommittén har dessutom kommit fram till att det överlag saknas högkvalitativa exponeringsuppgifter rörande såväl människor som miljön och drar därför slutsatsen att kunskaperna om metoderna för både exponeringsbedömningar och kartläggning av risker måste öka, valideras och standardiseras ytterligare. Alltfler biocidprodukter innehåller nanosilver. I takt med att tekniken vidareutvecklas kan användningen av nanomaterial i biocidprodukter komma att öka. För att garantera en hög konsumentskyddsnivå, fri rörlighet för varor och rättssäkerhet för tillverkare behövs det en entydig definition av nanomaterial på internationell nivå. EU bör därför sträva efter att uppnå en överenskommelse om en definition inom lämpliga internationella forum. Om en sådan överenskommelse uppnås bör definitionen av nanomaterial i denna förordning anpassas i enlighet därmed. I dagsläget vet vi inte tillräckligt mycket om riskerna med att använda nanomaterial. För att bättre kunna bedöma hur säkra de är bör den vetenskapliga kommittén för konsumentsäkerhet (SCCS) tillsammans med relevanta organ ge vägledning om testmetoder som tar hänsyn till nanomaterialens särdrag. Kommissionen bör regelbundet se över bestämmelserna om nanomaterial mot bakgrund av den vetenskapliga utvecklingen.

(62)	Eftersom antifoulingprodukter kan påverka vattenmiljön bör kommissionen verka på det internationella planet för att ASF-konventionen om kontroll av skadliga antifoulingsystem på fartyg ratificeras i hela världen och anpassas efter denna förordning.

(63)

Enligt artikel 291 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt ska allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter i förväg fastställas genom en förordning som antas i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet. I avvaktan på att den nya förordningen antas och med beaktande av att den föreliggande förordningen bör antas så snabbt som möjligt bör rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (12) fortsätta att tillämpas, med undantag för det föreskrivande förfarandet med kontroll, som inte är tillämpligt. Så snart den nya förordningen träder i kraft bör dock hänvisningarna till bestämmelserna i det beslutet dock ersättas med hänvisningar till bestämmelserna och principerna i den nya förordningen.

(64)	Det är lämpligt att skjuta upp tillämpningen av denna förordning för att möjliggöra en smidig övergång till det nya systemet för upptagande av verksamma ämnen i bilaga I och godkännande av biocidprodukter.

(65)

På grund av det begränsade antalet nya ansökningar om upptagande av verksamma ämnen i bilaga I, bör kemikaliemyndigheten ta över arbetet med samordning och assistans för nya ansökningar från och med den dag då denna förordning blir tillämplig. Eftersom det finns ett stort antal tidigare ansökningar och för att ge kemikaliemyndigheten tid att förbereda sig för den nya rollen, bör den dock ta över de arbetsuppgifter som rör ansökningar inlämnade enligt direktiv 98/8/EG från och med den 1 januari 2014.

(66)

Med hänsyn till företags berättigade förväntningar om utsläppande på marknaden och användning av lågriskbiocidprodukter som omfattas av direktiv 98/8/EG, bör dessa företag få släppa ut sådana produkter på marknaden om de uppfyller kraven för registrering av lågriskbiocidprodukter enligt det direktivet. Denna förordning bör dock tillämpas efter utgången av den första registreringen.

(67)	Eftersom vissa produkter tidigare inte omfattades av unionens lagstiftning om biocidprodukter, är det lämpligt att medge en övergångsperiod så att företagen kan förbereda sig för att tillämpa reglerna om in situ-genererade verksamma ämnen samt behandlade varor och material ▐.

(68)

För att säkerställa likabehandling för personer som släpper ut biocidprodukter på marknaden som innehåller ett eller flera verksamma ämnen, bör de åläggas att ha dokumentation eller en fullmakt för dokumentation, eller för varje komponent i dokumentationen, för vart och ett av de verksamma ämnen som ingår i produkten. Personer som inte uppfyller detta krav senast den 1 januari 2014 bör inte längre tillåtas att släppa ut sina produkter på marknaden. Lämpliga utfasningsperioder för bortskaffande, lagring och användning av kvarvarande lager av biocidprodukter bör föreskrivas i sådana fall.

(69)	Denna förordning bör om så är lämpligt ta hänsyn till andra arbetsprogram som rör granskning eller godkännande av ämnen och produkter, eller relevanta internationella konventioner.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL I

TILLÄMPNINGSOMRÅDE OCH DEFINITIONER

Artikel 1

Syfte

Denna förordning innehåller bestämmelser om

(1)	utsläppande på marknaden och användning av biocidprodukter i medlemsstaterna eller unionen,

(2)	ömsesidigt erkännande av godkännanden inom unionen,

(3)	upprättande på unionsnivå av en förteckning över verksamma ämnen som får användas i biocidprodukter.

Syftet med denna förordning är att säkerställa en hög skyddsnivå både för människors och djurs hälsa och för miljön samt att förbättra den inre marknadens funktionssätt genom att harmonisera reglerna för utsläppande på marknaden och användning av biocidprodukter. Bestämmelserna i denna förordning baserar sig på försiktighetsprincipen för att säkerställa att verksamma ämnen eller produkter som släpps ut på marknaden inte har någon negativ inverkan på människor, icke-målorganismer eller miljön. Särskild uppmärksamhet ska ägnas åt skyddet för barn, gravida och sjuka.

Artikel 2

Tillämpningsområde

1. Denna förordning ska tillämpas på biocidprodukter enligt definitionen i artikel 3.1 a.

En förteckning över de typer av biocidprodukter som omfattas av denna förordning samt en beskrivning av dessa finns i bilaga V.

2. Denna förordning ska inte tillämpas på biocidprodukter som ingår i följande rättsakters tillämpningsområde:

a)	Rådets direktiv 76/768/EEG av den 27 juli 1976 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kosmetiska produkter (13).

b)	Rådets direktiv 82/471/EEG av den 30 juni 1982 om vissa produkter som används i djurfoder (14).

c)	Rådets direktiv 88/388/EEG av den 22 juni 1988 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om aromer för användning i livsmedel och om ursprungsmaterial vid framställning av sådana aromer (15).

d)	Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1333/2008 av den 16 december 2008 om livsmedelstillsatser (16).

e)	Rådets direktiv 90/167/EEG av den 26 mars 1990 om fastställande av villkor för framställning, utsläppande på marknaden och användning av foderläkemedel inom unionens (17).

f)	Direktiv 90/385/EEG.

g)	Rådets direktiv 91/414/EEG av den 15 juli 1991 om utsläppande av växtskyddsmedel på marknaden (18).

h)	Direktiv 93/42/EEG.

i)	Europaparlamentets och rådets direktiv 95/2/EG av den 20 februari 1995 om andra livsmedelstillsatser än färgämnen och sötningsmedel (19).

j)	Rådets direktiv 96/25/EG av den 29 april 1996 om avyttring och användning av foderråvaror (20).

k)	Direktiv 98/79/EG.

l)	Rådets direktiv 98/83/EG av den 3 november 1998 om kvaliteten på dricksvatten (21).

m)	Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/82/EG av den 6 november 2001 om upprättande av unionsregler för veterinärmedicinska läkemedel (22).

n)	Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/83/EG av den 6 november 2001 om upprättande av unionsregler för humanläkemedel (23).

o)	Förordning (EG) nr 1831/2003.

p)	Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 av den 29 april 2004 om livsmedelshygien (24).

q)	Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung (25).

r)	Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1935/2004 av den 27 oktober 2004 om material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel (26).

3. Om inget annat uttryckligen föreskrivs, ska denna förordning inte påverka tillämpningen av följande rättsakter:

a)	Rådets direktiv 67/548/EEG av den 27 juni 1967 om tillnärmning av lagar och andra författningar om klassificering, förpackning och märkning av farliga ämnen (27).

b)	Rådets direktiv 79/117/EEG av den 21 december 1978 om förbud mot att växtskyddsprodukter som innehåller vissa verksamma ämnen släpps ut på marknaden och används (28).

c)	Rådets direktiv 89/391/EEG av den 12 juni 1989 om åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet (29).

d)	Rådets direktiv 98/24/EG av den 7 april 1998 om skydd av arbetstagares hälsa och säkerhet mot risker som har samband med kemiska agenser i arbetet (fjortonde särdirektivet enligt artikel 16.1 i direktiv 89/391/EEG) (30).

e)	Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/45/EG av den 31 maj 1999 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om klassificering, förpackning och märkning av farliga preparat (31).

f)	Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/54/EG av den 18 september 2000 om skydd för arbetstagare mot risker vid exponering för biologiska agens i arbetet (sjunde särdirektivet enligt artikel 16.1 i direktiv 89/391/EEG) (32).

g)	Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG av den 23 oktober 2000 om upprättande av en ram för unionens åtgärder på vattenpolitikens område (33).

h)	Förordning (EG) nr 1907/2006.

i)	Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/114/EG av den 12 december 2006 om vilseledande och jämförande reklam (34).

j)	Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 689/2008 av den 17 juni 2008 om export och import av farliga kemikalier (35).

k)	Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/128/EG av den 21 oktober 2009 om upprättande av en ram för unionens åtgärder för att uppnå en hållbar användning av bekämpningsmedel (36).

l)	Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1272/2008 av den 16 december 2008 om klassificering, märkning och förpackning av ämnen och blandningar, ändring (37).

4. Artikel 58 ska inte gälla för transport av biocidprodukter på järnväg, väg eller inre vattenvägar, till havs eller med flyg.

5. Denna förordning ska inte gälla för livsmedel eller foder som används för biocidändamål.

6. Denna förordning ska inte gälla för processhjälpmedel som används för biocidändamål.

7. Om en biocidprodukt enligt tillverkaren är avsedd att användas för att utöva kontroll över skadliga organismer på medicintekniska produkter och för andra ändamål som omfattas av denna förordning, ska även de relevanta grundläggande kraven i direktiv 90/385/EEG, 93/42/EEG eller 98/79/EG uppfyllas.

8. Biocidprodukter som får ett slutligt godkännande enligt den internationella konventionen om kontroll och hantering av fartygs barlastvatten och sediment ska anses vara godkända enligt kapitel VII i denna förordning. Artiklarna 38 och 57 ska tillämpas i överensstämmelse med detta.

Artikel 3

Definitioner

1. I denna förordning gäller följande definitioner:

a) ”biocidprodukter”: verksamma ämnen eller blandningar som innehåller ett eller flera verksamma ämnen i den form de levereras till användaren, och i första hand är avsedda att på kemisk eller biologisk väg förstöra, hindra, oskadliggöra, förhindra verkningarna av eller på något annat sätt utöva kontroll över skadliga organismer.

Alla ämnen, blandningar och anordningar som släpps ut på marknaden i avsikt att generera verksamma ämnen ska också anses vara biocidprodukter.

b) ”mikroorganism”: varje mikrobiologisk enhet, cellulär eller icke-cellulär, som kan föröka sig eller överföra genetiskt material, inbegripet lägre svampar, virus, bakterier, jästsvampar, mögelsvampar, alger, protozoer och mikroskopiska parasitiska maskar.

c) ”verksamt ämne”: ett ämne eller en mikroorganism som har en verkan mot skadliga organismer.

d) ”existerande verksamt ämne”: ett ämne som fanns på marknaden den 14 maj 2000 som ett verksamt ämne i en biocidprodukt för andra ändamål än vetenskaplig eller produkt- och processinriktad forskning och utveckling.

e) ”nytt verksamt ämne”: ett ämne som inte fanns på marknaden den 14 maj 2000 som ett verksamt ämne i en biocidprodukt för andra ändamål än vetenskaplig eller produkt- och processinriktad forskning och utveckling.

f) ”potentiellt skadliga ämnen”: andra ämnen än det verksamma ämnet, som har den egenskapen att de omedelbart eller på sikt kan ha skadliga effekter på människor, framför allt barn, eller på djur eller miljön och som finns eller bildas i en biocidprodukt i tillräckligt hög koncentration för att innebära en risk för sådana effekter.

Om det inte finns annan anledning till betänkligheter skulle ett sådant ämne normalt vara ett ämne som klassificeras som farligt enligt direktiv 67/548/EEG och finnas i biocidprodukten i en sådan koncentration att denna anses farlig i den mening som avses i direktiv 1999/45/EG eller förordning (EG) nr 1272/2008.

g) ”skadliga organismer”: organismer, inbegripet patogener, vilkas närvaro omedelbart eller på sikt är oönskad eller skadlig för människor , särskilt barn , och för mänsklig verksamhet eller produkter som människor använder eller producerar eller för djur eller för miljön.

h) ”restsubstanser”: ämnen som på grund av att en biocidprodukt har använts förekommer i eller på växter, produkter som härrör från växter, ätliga animaliska produkter, i vattenresurser, i dricksvatten eller i miljön i övrigt, inklusive deras metaboliter och nedbrytnings- eller reaktionsprodukter.

i) ”utsläppande på marknaden”: tillhandahållande ▐ av en biocidprodukt , antingen mot betalning eller kostnadsfritt eller leverans till tredje part . Import ska betraktas som utsläppande på marknaden. Inget tillhandahållande till tredje part föreligger om behandlade material eller produkter tillverkas individuellt inom ramen för en kommersiell verksamhet och därefter byggs in av tillverkaren .

j) ”användning”: alla operationer som utförs med en biocidprodukt, t.ex. lagring, hantering, blandning och spridning, utom sådana operationer som utförs i syfte att exportera biocidprodukten ut ur unionen.

k) ”behandlade material eller varor”: varje ämne, blandning, material eller vara som har behandlats med eller som innehåller en eller flera biocidprodukter ▐.

l) ”extern biocidverkan”:

verkan av sådana användningar då den ingående biocidprodukten är avsedd att släppas ut under normala eller rimligtvis förutsebara användningsförhållanden.

m) ”nationellt godkännande”: ett administrativt beslut genom vilket den behöriga myndigheten i en medlemsstat godkänner att en biocidprodukt släpps ut på marknaden eller används inom statens territorium eller en del därav.

n) ”unionsgodkännande”: ett administrativt beslut genom vilket kommissionen godkänner att en biocidprodukt släpps ut på marknaden eller används inom unionens territorium eller en del därav.

o) ”godkännande”: nationellt godkännande eller unionsgodkännande.

p) ”unik produktsammansättning”: en biocidprodukt utan variationer i den procentuella andelen av det verksamma ämnet, den procentuella sammansättningen av icke verksamma ämnen, eller de parfymer, färgämnen eller pigment den innehåller.

q) ”ramformulering”: en grupp biocidprodukter med liknande användningar och med begränsad variation i sin sammansättning i förhållande till en referensbiocidprodukt i den gruppen som innehåller samma verksamma ämnen med samma specifikationer och där de tillåtna variationerna i sammansättningen inte negativt påverkar produkternas risknivå och effektivitet.

r) ”fullmakt”: en originalhandling som är undertecknad av ägaren eller ägarna av information eller av en befullmäktigad företrädare för ägaren eller ägarna , i vilken anges att den utsedda behöriga myndigheten , kemikaliemyndigheten eller kommissionen får använda informationen för att utvärdera ett verksamt ämne eller ge ett godkännande till fördel för tredje part .

s) ”livsmedel och foder”: livsmedel enligt definitionen i artikel 2 i förordning (EG) nr 178/2002, och foder enligt definitionen i artikel 3.4 i den förordningen.

t) ”material som kommer i kontakt med livsmedel”: alla material och varor som är avsedda att komma i kontakt med livsmedel och som omfattas av förordning (EG) nr 1935/2004.

u) ”processhjälpmedel”: varje ämne som

v) ”administrativ ändring”:

en ändring av ett befintligt godkännande av rent administrativ karaktär som inte inbegriper någon ny bedömning av risken för människors hälsa eller miljön eller av produktens effektivitet.

w) ”mindre ändring”:

en ändring av ett befintligt godkännande som inte kan betraktas som en administrativ ändring eftersom den inbegriper en mindre förnyad bedömning av risken för människors hälsa eller miljön eller av produktens effektivitet, samtidigt som den inte har någon negativ inverkan på risknivån för människors hälsa eller miljön och inte heller på produktens effektivitet.

x) ”större ändring”:

en ändring av ett befintligt godkännande som inte kan betraktas som en administrativ ändring eller mindre ändring.

y) ”teknisk ekvivalens”: likhet i fråga om kemisk sammansättning och riskprofil mellan ett ämne som producerats vid en ny framställningskälla och ämnet från den referenskälla för vilken den ursprungliga riskbedömningen genomförts.

z) ”nanomaterial”: avsiktligt tillverkat material som har en eller fler dimensioner i storleksordningen 100 nm eller mindre eller som består av åtskilda funktionella delar, antingen internt eller ytligt, varav många har en eller flera dimensioner i storleksordningen 100 nm eller mindre, inbegripet strukturer, koncentrationer eller aggregat, som kan vara i en storleksordning över 100 nm men bibehåller egenskaper som är utmärkande för nanonivån. Egenskaper som är utmärkande för nanonivån inbegriper:

za) ”tillverkare”:

i)	när det gäller ett verksamt ämne som framställs i unionen och släpps ut på marknaden: tillverkaren av det verksamma ämnet eller en person som är etablerad i unionen och som har utsetts av tillverkaren till ensam företrädare för denne för de ändamål som avses i denna förordning,

ii)

när det gäller ett verksamt ämne som framställs utanför unionen: en person som är etablerad i unionen och som har utsetts av tillverkaren av det verksamma ämnet till ensam företrädare för denne för de ändamål som avses i denna förordning eller, om ingen sådan person har utsetts, den som importerar det verksamma ämnet till unionen,

iii)

när det gäller en biocidprodukt som framställs utanför unionen: en person som är etablerad i unionen och som har utsetts av tillverkaren av biocidprodukten till ensam företrädare för denne för de ändamål som avses i denna förordning eller, om ingen sådan person har utsetts, den som importerar biocidprodukten till unionen.

zb) ”yrkesmässig användare”:

en fysisk eller juridisk person som använder biocidprodukter i sin yrkesverksamhet.

zc) ”känsliga befolkningsgrupper”:

personer som det måste tas särskild hänsyn till vid bedömningen av biocidprodukters akuta och kroniska hälsoeffekter. Det rör sig bland annat om gravida och ammande kvinnor, ofödda, spädbarn och barn, äldre personer, arbetstagare och boende som utsätts för hög långvarig exponering för biocider.

zd) ”små och medelstora företag”:

små och medelstora företag i den mening som avses i kommissionens rekommendation 2003/361/EG av den 6 maj 2003 om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora företag (38).

2. I denna förordning ska definitionerna i artikel 3 i förordning (EG) nr 1907/2006 gälla för följande termer:

Ämne.

b)	Blandning.

Vara.

d)	Produkt- och processinriktad forskning och utveckling.

e)	Vetenskaplig forskning och utveckling.

KAPITEL II

UPPTAGANDE AV ETT VERKSAMT ÄMNE I BILAGA I

Artikel 4

Villkor för upptagande

1. Ett verksamt ämne ska tas upp i bilaga I för en första period på högst 10 år om åtminstone en av de biocidprodukter som innehåller ämnet uppfyller villkoren i artikel 16.1 b. Ett verksamt ämne som avses i artikel 5 får tas upp i bilaga I enbart för en första period på fem år.

2. Upptagande av ett verksamt ämne i bilaga I ska begränsas till de produkttyper i bilaga V för vilka relevanta uppgifter har lämnats in i enlighet med artikel 6.

3. Verksamma ämnen, antingen som sådana eller ingående i biocidprodukter, får släppas ut på unionsmarknaden för att användas i biocidprodukter endast om de tagits upp i bilaga I i enlighet med bestämmelserna i denna förordning.

4. Om inte annat föreskrivs i denna förordning ska alla tillverkare av ett verksamt ämne som sådant eller i en biocidprodukt lämna in en ansökan till kemikaliemyndigheten om att ämnet ska tas upp i bilaga I.

5. Ett verksamt ämne och fastställandet av referenskällan för att bestämma dess tekniska ekvivalens ska, om så är lämpligt, tas upp i bilaga I tillsammans med villkor som avser något av följande:

a)	Det verksamma ämnets minsta renhetsgrad.

b)	Vissa föroreningars beskaffenhet och maximala halt.

c)	Produkttypen enligt bilaga V.

d)	Användningssätt och användningsområde.

e)	Uppgift om användarkategorier.

f)	Karaktärisering av den kemiska identiteten beträffande stereoisomerer.

g)	Andra särskilda villkor på grundval av utvärderingen av informationen om det verksamma ämnet.

6. Om så är lämpligt ska gränsvärden för högsta tillåtna restmängder fastställas för verksamma ämnen i bilaga I i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 396/2005 av den 23 februari 2005 om gränsvärden för bekämpningsmedelsrester i eller på livsmedel och foder av vegetabiliskt och animaliskt ursprung (39) och i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 470/2009 av den 6 maj 2009 om gemenskapsförfaranden för att fastställa gränsvärden för farmakologiskt verksamma ämnen i animaliska livsmedel (40).

Artikel 5

Uteslutningskriterier

1. Utan att det påverkar tillämningen av punkt 2 ska följande verksamma ämnen inte tas upp i bilaga I ▐:

a)	Verksamma ämnen som i enlighet med förordning (EG) nr 1272/2008 har klassificerats som cancerframkallande i kategori 1A eller 1B, eller som uppfyller kriterierna för att klassificeras som sådana .

b)	Verksamma ämnen som i enlighet med förordning (EG) nr 1272/2008 har klassificerats som mutagena i kategori 1A eller 1B, eller som uppfyller kriterierna för att klassificeras som sådana .

c)	Verksamma ämnen som i enlighet med förordning (EG) nr 1272/2008 har klassificerats som reproduktionsstörande i kategori 1A eller 1B, eller som uppfyller kriterierna för att klassificeras som sådana .

Verksamma ämnen som på grundval av en bedömning utifrån unionens eller internationellt överenskomna riktlinjer för provning eller andra sakkunniggranskade vetenskapliga uppgifter och information, inbegripet en genomgång av den vetenskapliga litteraturen, som granskats av kemikaliemyndigheten, konstaterats ha hormonstörande egenskaper och kunna ha skadliga effekter på människor, eller som i enlighet med artikel 57 f i förordning (EG) nr 1907/2006 har fastställts ha hormonstörande egenskaper .

Senast den 13 december 2013 ska kommissionen genom delegerade akter i enlighet med artikel 73 och med förbehåll för villkoren i artiklarna 74 och 75 anta åtgärder rörande specifika vetenskapliga kriterier för fastställande av hormonstörande egenskaper. I avvaktan på antagandet av dessa kriterier ska ämnen som i enlighet med bestämmelserna i förordning (EG) nr 1272/2008 klassificeras eller ska klassificeras som cancerogena i kategori 2 och reproduktionstoxiska i kategori 2 anses ha hormonstörande egenskaper. Dessutom får ämnen såsom de som i enlighet med bestämmelserna i förordning (EG) nr 1272/2008 klassificeras eller ska klassificeras som reproduktionstoxiska i kategori 2 och som har toxiska effekter på de endokrina organen anses ha sådana hormonstörande egenskaper.

e)	Verksamma ämnen som är långlivade, bioackumulerande och toxiska.

f)	Verksamma ämnen som är mycket långlivade och bioackumulerande.

g)	Långlivade organiska föroreningar i den bemärkelse som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 850/2004 av den 29 april 2004 om långlivade organiska föroreningar (41).

2. De verksamma ämnen som avses i punkt 1 får tas upp i bilaga I endast om minst ett av följande villkor uppfylls

a)	Människors eller miljöns exponering för det verksamma ämnet i en biocidprodukt är under normala användningsförhållanden försumbar, det vill säga att produkten används i slutna system eller under andra förhållanden som utesluter i kontakt med människor.

b)	Det är bevisat att det verksamma ämnet behövs för att förhindra eller bemästra ett allvarligt hot mot människors eller djurs hälsa eller mot miljön, livsmedels- och fodersäkerheten eller allmänintresset och att det inte finns några effektiva alternativa ämnen eller effektiv alternativ teknik .

Användningen av biocidprodukter som innehåller verksamma ämnen som tagits upp i bilaga I i enlighet med denna punkt ska omfattas av lämpliga riskbegränsande åtgärder för att minimera människors och miljöns exponering för ämnet .

En medlemsstat som i enlighet med denna punkt godkänner en biocidprodukt som innehåller ett verksamt ämne som ingår i bilaga I ska utarbeta en substitutionsplan för hur det allvarliga hotet ska bemästras på andra sätt, inbegripet icke-kemiska metoder som är lika effektiva som den aktuella biocidprodukten samt omedelbart översända denna plan till kommissionen. Användningen av biocidprodukter som innehåller det aktuella verksamma ämnet ska begränsas till de medlemsstater där det allvarliga hotet måste förebyggas eller, i förekommande fall, bemästras .

Artikel 6

Uppgiftskrav vid ansökan

1. Ansökan om att ta upp ett ämne i bilaga I ska minst omfatta följande:

a)	Dokumentation om det verksamma ämnet i enlighet med kraven i bilaga II eller en fullmakt för dokumentation .

b)	Dokumentation eller fullmakt för dokumentation om minst en representativ biocidprodukt som innehåller det verksamma ämnet, i enlighet med kraven i bilaga III.

I samband med ansökan ska de avgifter som avses i artikel 71 erläggas.

2. Utan hinder av punkt 1 behöver den sökande inte tillhandahålla uppgifter enligt den punkten om något av följande skäl kan åberopas:

a)	Informationen är överflödig eftersom all relevant exponering kan uteslutas i samband med den avsedda användningen.

b)	Det är inte vetenskapligt nödvändigt att lämna informationen.

c)	Det är inte tekniskt möjligt att lämna informationen.

3. De sökande får föreslå att de uppgifter som krävs enligt punkt 1 anpassas i enlighet med bilaga IV. Sådana förslag till anpassningar av uppgiftskraven ska motiveras tydligt i ansökan, med hänvisning till de särskilda bestämmelserna i bilaga IV.

Den behöriga myndigheten ska informera den sökande om möjligheten att föreslå anpassningar av uppgiftskraven och om de skäl som kan motivera sådana anpassningar; där så är möjligt ska myndigheten också bistå vid utarbetandet av sådana förslag.

4. ▐ För att fastställa ▐ vad som kan anses vara giltiga motiv för att anpassa de uppgifter som krävs enligt punkt 1 av de skäl som anges i punkt 2 a ska kommissionen anpassa kriterierna genom delegerade akter i enlighet med artikel 73 och med förbehåll för villkoren i artiklarna 74 och 75 .

Artikel 7

Inlämning och validering av ansökningar

1. Den sökande ska lämna in ansökan om att ta upp ett verksamt ämne i bilaga I, eller om senare ändringar av villkoren för att ta upp ett verksamt ämne, till kemikaliemyndigheten . Kemikaliemyndigheten ska uppge namnet på den behöriga myndigheten i den medlemsstat som den valt för utvärdering av ansökan. Denna behöriga myndighet (nedan kallad den utvärderande behöriga myndigheten) ska ansvara för utvärderingen av ansökan.

2. Kemikaliemyndigheten ska tilldela varje ansökan ett registreringsnummer som ska användas i all skriftväxling kring ansökan till dess att det verksamma ämnet tagits upp i bilaga I samt ett inlämningsdatum som ska vara det datum då ansökan inkommit till kemikaliemyndigheten.

3. Kemikaliemyndigheten ska inom en månad efter det att ansökan har inkommit underrätta den utvärderande behöriga myndigheten om att ansökan finns tillgänglig i kemikaliemyndighetens databas.

4. Kemikaliemyndigheten ska inom tre veckor efter det att en ansökan har inkommit validera ansökan om den uppfyller följande krav:

a)	All dokumentation enligt artikel 6.1 a och b har lämnats in.

b)	De avgifter som avses i artikel 71 har erlagts i samband med ansökan.

Valideringen ska inte omfatta en bedömning av kvaliteten på de inlämnade uppgifterna eller motiveringarna för anpassningen av uppgiftskraven, eller av huruvida de är tillräckliga.

5. Om kemikaliemyndigheten anser att ansökan är ofullständig ska den meddela den sökande vilken kompletterande information som behövs för validering av ansökan och fastställa en tidsfrist på högst två månader för inlämning av denna information.

Kemikaliemyndigheten ska inom tre veckor efter det att den kompletterande informationen har inkommit avgöra om denna information är tillräcklig för att ansökan ska kunna valideras.

Kemikaliemyndigheten ska avslå ansökan om den sökande inte lämnar in den begärda informationen inom tidsfristen och ska informera den sökande om detta. I sådana fall ska en del av den avgift som betalats till kemikaliemyndigheten enligt artikel 71 betalas tillbaka.

Inom två månader efter det att ansökan inkommit ska kemikaliemyndigheten förse alla uppgifter i dokumentationen med en unik id-kod.

6. De beslut som kemikaliemyndigheten fattar enligt punkt 5 tredje stycket får överklagas i enlighet med artikel 68.

7. Om kemikaliemyndigheten på grundval av valideringen enligt punkt 4 anser att ansökan är fullständig, ska den utan dröjsmål informera sökanden och den utvärderande behöriga myndigheten om detta.

Artikel 8

Utvärdering av ansökningar

1. Den utvärderande behöriga myndigheten ska inom 12 månader efter valideringen utvärdera dokumentationen i enlighet med artikel 4, och i förekommande fall även eventuella förslag om att anpassa uppgiftskraven som har lämnats in i enlighet med artikel 6.3.

Den utvärderande behöriga myndigheten ska ge den sökande möjlighet att inom två månader lämna skriftliga eller muntliga synpunkter på den genomförda utvärderingen. Den utvärderande behöriga myndigheten ska ta vederbörlig hänsyn till dessa synpunkter när utvärderingen färdigställs.

Den utvärderande behöriga myndigheten ska skicka slutsatserna av utvärderingen till kemikaliemyndigheten.

2. Om det vid utvärderingen av dokumentationen visar sig att det krävs kompletterande information för utvärderingen, ska den utvärderande behöriga myndigheten uppmana den sökande att lämna denna information inom en angiven tidsfrist på högst sex månader. I vederbörligen motiverade fall kan tidsfristen undantagsvis förlängas med upp till ytterligare sex månader. Den utvärderande behöriga myndigheten ska informera kemikaliemyndigheten om sin begäran till sökanden och om förlängningen av tidsfristen . Om sådan kompletterande information innefattar djurförsök ska sökanden få råd av experter från kemikaliemyndigheten eller de behöriga myndigheterna om lämpliga alternativa metoder och teststrategier för att ersätta, begränsa eller förfina användningen av ryggradsdjur.

Den tolvmånadersperiod som avses i punkt 1 ska upphöra att löpa den dag då begäran görs och återupptas dagen efter det att informationen inkommer.

3. Om den utvärderande behöriga myndigheten anser att de kumulativa effekterna av användningen av biocidprodukter som innehåller samma verksamma ämne eller olika ämnen med liknande eller gemensamma effekter på samma resultatmått, antingen genom samma eller olika verkningsmekanismer, inger betänkligheter ska den dokumentera sina synpunkter i enlighet med bestämmelserna i de berörda delarna av punkt II.3 i bilaga XV till förordning (EG) nr 1907/2006 och ta med denna dokumentation i sina slutsatser.

4. Kemikaliemyndigheten ska inom nio månader efter det att slutsatserna av utvärderingen har inkommit sammanställa och till kommissionen överlämna ett yttrande om upptagandet av det verksamma ämnet i bilaga I med beaktande av slutsatserna från den utvärderande behöriga myndigheten .

5. För att uppdatera förteckningen över godkända verksamma ämnen ska kommissionen, när kemikaliemyndighetens yttrande har inkommit , genom delegerade akter i enlighet med artikel 73 och med förbehåll för villkoren i artiklarna 74 och 75 fatta ett beslut om ansökan om att ta upp det verksamma ämnet i bilaga I ▐.

6. Utan hinder av artikel 7.1 får utvärderingen av ansökan göras av en annan behörig myndighet än den som tagit emot ansökan.

Den behöriga myndighet som har underrättats om ansökan om utvärdering får inom en månad efter det att den mottagit den underrättelse som avses i artikel 7.3 lämna in en väl motiverad begäran till kommissionen om att en annan utvärderande behörig myndighet ska utses. Kommissionen ska besluta i enlighet med det förfarande som avses i artikel 76.2. Den tolvmånadersperiod som avses i punkt 1 ska börja löpa samma dag som beslutet antas.

Artikel 9

Verksamma ämnen som är kandidatämnen för substitution

1. Verksamma ämnen som uppfyller minst ett av följande kriterier ska anses vara kandidatämnen för substitution i enlighet med det förfarande som avses i punkt 2:

a)	Det godtagbara dagliga intaget av ämnet, dess akuta referensdos eller dess godtagbara användarexponering är betydligt lägre än för de flesta verksamma ämnen som tagits upp i bilaga I för samma produkttyp.

b)	Ämnet uppfyller två av kriterierna för att anses vara långlivat, bioackumulerande och toxiskt enligt bilaga XIII till förordning (EG) nr 1907/2006.

Ämnets kritiska effekter, i synnerhet fosterskadande neurotoxiska eller immunotoxiska effekter, är av sådant slag att de i kombination med användningsmönstren innebär att användningen även med mycket stränga riskhanteringsåtgärder kan inge betänkligheter , exempelvis i form av en hög potentiell risk för grundvattnet .

d)	Ämnet är mycket långlivat och mycket bioackumulerande enligt kriterierna i bilaga XIII till förordning (EG) nr 1907/2006.

e)	Ämnet är klassificerat, eller uppfyller kriterierna för att klassificeras, som luftvägsirriterande, cancerframkallande i kategori 1A eller 1B, som mutagent i kategori 1A eller 1B eller som reproduktionsstörande i kategori 1A eller 1B enligt förordning (EG) nr 1272/2008.

f)	Ämnet anses, på grundval av bedömning utifrån testriktlinjer som överenskommits på unionsnivå eller internationellt, eller på grundval av andra tillgängliga uppgifter, ha hormonstörande egenskaper som kan ha skadliga effekter på människor eller på miljön.

2. När kemikaliemyndigheten förbereder ett yttrande om upptagande eller förnyelse av upptagandet av ett verksamt ämne i bilaga I ska kemikaliemyndigheten undersöka om det verksamma ämnet uppfyller något av kriterierna i punkt 1 och redovisa detta i sitt yttrande.

3. Innan kemikaliemyndigheten lämnar sitt yttrande om upptagande eller förnyelse av upptagandet av ett verksamt ämne i bilaga I till kommissionen ska kemikaliemyndigheten göra information om potentiella kandidatämnen för substitution allmänt tillgänglig under en rimlig tidsrymd under vilken relevant information, exempelvis om tillgängliga ersättningsämnen, kan lämnas av tredje parter. Kemikaliemyndigheten ska ta vederbörlig hänsyn till den mottagna informationen när yttrandet färdigställs.

4. Med avvikelse från artiklarna 4.1 och 10.3 ska upptagandet i bilaga I av ett verksamt ämne som anses vara ett kandidatämne för substitution beviljas eller förnyas med högst sju år .

5. Verksamma ämnen som anses vara kandidatämnen för substitution i enlighet med punkt 1 ska tillkännages som sådana i bilaga I.

KAPITEL III

FÖRNYELSE OCH OMPRÖVNING AV UPPTAGANDET AV ETT VERKSAMT ÄMNE

Artikel 10

Villkor för förnyelse

1. Om ett verksamt ämne fortfarande överensstämmer med de krav som avses i artiklarna 4 och 5 ska kommissionen förnya upptagandet av ämnet i bilaga I.

2. Till följd av nya faktorer som analyserats eller anpassningar till den tekniska utvecklingen får upptagandet om så är lämpligt omfattas av villkor och begränsningar.

3. Såvida det inte anges striktare föreskrifter i beslutet om att förnya upptagandet av ett verksamt ämne i bilaga I får förnyelsen förnyas för en tidsperiod på högst tio år .

Artikel 11

Inlämning och validering av ansökningar

1. Den sökande ska lämna in sin ansökan om förnyelse av upptagandet av ett verksamt ämne i bilaga I till kemikaliemyndigheten senast 18 månader innan upptagandet i bilaga I löper ut för den berörda produkttypen.

I samband med ansökan ska de avgifter som avses i artikel 71 erläggas.

Ansökan om förnyelse ska åtföljas av en förteckning över alla uppgifter om det verksamma ämnet som har framkommit sedan ämnet togs upp i bilaga I, och en motivering som visar att slutsatserna från den ursprungliga utvärderingen av det verksamma ämnet fortfarande är giltiga. Den utvärderande behöriga myndigheten får när som helst begära att sökanden lämnar in de uppgifter som avses i denna förteckning.

2. Kemikaliemyndigheten ska inom en månad efter det att ansökan har inkommit meddela den utvärderande behöriga myndighet som genomfört den ursprungliga utvärderingen av ansökan om upptagande i bilaga I att ansökan finns tillgänglig i kemikaliemyndighetens databas.

3. Kemikaliemyndigheten ska inom två månader efter det att en ansökan har inkommit validera ansökan om den uppfyller följande krav:

a)	Den information som avses i punkt 1 har lämnats in.

b)	De avgifter som avses i artikel 71 har erlagts i samband med ansökan.

Valideringen ska inte omfatta en bedömning av kvaliteten på de inlämnade uppgifterna eller motiveringarna för anpassningen av uppgiftskraven, eller av huruvida de är tillräckliga.

4. Om kemikaliemyndigheten anser att ansökan är ofullständig ska den meddela den sökande vilken kompletterande information som behövs för validering av ansökan och fastställa en ▐ tidsfrist på upp till två månader för inlämning av denna information.

Kemikaliemyndigheten ska inom två månader efter det att den kompletterande informationen har inkommit avgöra om den kompletterande informationen är tillräcklig för att ansökan ska kunna valideras.

5. De beslut som kemikaliemyndigheten fattar enligt punkt 4 tredje stycket får överklagas i enlighet med artikel 68.

6. Om kemikaliemyndigheten på grundval av valideringen enligt punkt 3 anser att ansökan är fullständig, ska den utan dröjsmål informera sökanden och den utvärderande behöriga myndigheten om detta.

Artikel 12

Utvärdering av ansökningar om förnyelse

1. Inom en månad efter den validering som avses i artikel 11 ska den utvärderande behöriga myndighet som genomförde den ursprungliga utvärderingen, på grundval av tillgänglig information och ett behov av att ompröva slutsatserna från den ursprungliga utvärderingen av ansökan om upptagande i bilaga I, besluta om en fullständig utvärdering av ansökan om förnyelse är nödvändig.

Om den utvärderande behöriga myndigheten beslutar att en fullständig utvärdering av ansökan krävs, ska denna genomföras i enlighet med artikel 8.1–8.4. Beslut om ansökan ska antas i enlighet med punkterna 5, 6 och 7 i den här artikeln.

2. Om den utvärderande behöriga myndigheten beslutar att en fullständig utvärdering av ansökan inte är nödvändig ska den inom sex månader sammanställa och till kemikaliemyndigheten inlämna en rekommendation om förnyelse av upptagandet av det verksamma ämnet i bilaga I.

Innan rekommendationen lämnas till kemikaliemyndigheten ska den utvärderande behöriga myndigheten ge den sökande möjlighet att inom en månad lämna skriftliga eller muntliga synpunkter på rekommendationen. Den utvärderande behöriga myndigheten ska ta vederbörlig hänsyn till dessa synpunkter när rekommendationen färdigställs.

3. När rekommendationen från den utvärderande behöriga myndigheten har inkommit ska kemikaliemyndigheten göra rekommendationen tillgänglig för kommissionen, de behöriga myndigheterna i andra medlemsstater och den sökande, och ge dessa möjlighet att inom tre månader lämna skriftliga synpunkter på rekommendationen.

4. Kommissionen får be kemikaliemyndigheten att yttra sig om vetenskapliga eller tekniska frågor som tas upp av behöriga myndigheter som har invändningar mot den rekommendation som avses i punkt 2. Kemikaliemyndigheten ska yttra sig inom sex månader från och med den dag då frågan hänsköts till den.

5. För att hålla förteckningen över godkända verksamma ämnen uppdaterad ska kommissionen, när den tidsfrist som avses i punkt 3 har löpt ut eller när kemikaliemyndighetens yttrande har inkommit , genom delegerade akter i enlighet med artikel 73 och med förbehåll för villkoren i artiklarna 74 och 75, fatta ett beslut om förnyelse av upptagandet av det verksamma ämnet i bilaga I. ▐

6. Om upptagandet av ett verksamt ämne i bilaga I utan den sökandes förskyllan sannolikt kommer att löpa ut innan ett beslut om förnyelse har fattats ska kommissionen i enlighet med det förfarande som avses i artikel 76.2 fatta ett beslut om att senarelägga det datum då upptagandet löper ut tillräckligt länge för att möjliggöra en granskning av ansökan.

7. Om kommissionen beslutar att inte förnya upptagandet av ett verksamt ämne i bilaga I får den ge anstånd för bortskaffande, lagring, utsläppande på marknaden och användning av kvarvarande lager av biocidprodukter som innehåller det verksamma ämnet.

Anståndet får inte överstiga sex månader för utsläppande på marknaden och ytterligare högst tolv månader för bortskaffande, lagring och användning av kvarvarande lager av biocidprodukter som innehåller det verksamma ämnet.

Artikel 13

Omprövning av upptagande av ett verksamt ämne i bilaga I

1. För att hålla förteckningen över godkända verksamma ämnen uppdaterad får kommissionen när som helst ompröva upptagandet av ett verksamt ämne i bilaga I om det föreligger ▐ indikationer på att något av kraven i artiklarna 4 och 5 inte längre uppfylls. Kommissionen ska ompröva upptagandet i sådana fall där det föreligger indikationer på att målen i artiklarna 4.1 a iv, 4.1 b i, 7.2 och 7.3 i direktiv 2000/60/EG eventuellt inte kommer att uppnås. Om dessa indikationer bekräftas ska kommissionen genom delegerade akter i enlighet med artikel 73 och med förbehåll för villkoren i artiklarna 74 och 75 fatta ett beslut om ändring av upptagandet av det verksamma ämnet i bilaga I eller stryka ämnet från bilagan.

▐

2. Kommissionen får rådfråga kemikaliemyndigheten om alla frågor av vetenskaplig eller teknisk karaktär som rör omprövningen av upptagandet av ett verksamt ämne i bilaga I. Kemikaliemyndigheten ska sammanställa ett yttrande inom nio månader från en sådan begäran, och överlämna detta till kommissionen.

3. Om kommissionen stryker ett verksamt ämne från bilaga I får den bevilja ett anstånd för bortskaffande, lagring, utsläppande på marknaden och användning av kvarvarande lager av biocidprodukter som innehåller det verksamma ämnet.

Artikel 14

Detaljerade förfaranden för förnyelse och översyn

För att förfarandena för förnyelse och översyn ska fungera smidigt får kommissionen anta ytterligare detaljerade åtgärder genom delegerade akter i enlighet med artikel 73 och med förbehåll för villkoren i artiklarna 74 och 75 .

▐

KAPITEL IV

ALLMÄNNA PRINCIPER FÖR GODKÄNNANDE AV BIOCIDPRODUKTER

Artikel 15

Utsläppande på marknaden och användning av biocidprodukter

1. Inga biocidprodukter får släppas ut på marknaden eller användas utan att ha godkänts i enlighet med denna förordning.

2. Ansökan om godkännande ska göras av, eller på uppdrag av, den person som kommer att vara innehavaren av godkännande. Denna person kan, men måste inte, vara den person som kommer att ansvara för att biocidprodukten släpps ut på marknaden i en viss medlemsstat eller i unionen.

▐

Ansökan om unionsgodkännande ska riktas till kemikaliemyndigheten. Vid ansökan om nationellt godkännande ska sökanden, enligt överenskommelse med den medlemsstat på vars territorium det nationella godkännandet skulle gälla, och i enlighet med artikel 22 i sin ansökan ange den behöriga myndighet som enligt sökanden ska vara ansvarig för utvärderingen av, och beslut om, ansökan (nedan kallad mottagande behörig myndighet).

Innehavare av godkännanden ska ha ett fast kontor inom unionen.

Sökanden får inge en enda ansökan om godkännande för en produktgrupp som ska godkännas genom en ramformulering.

3. Godkännanden får ges för unika produktsammansättningar eller för ramformuleringar.

4. Godkännanden ska ges för högst tio år.

5. Biocidprodukter ska användas korrekt. Korrekt användning innefattar uppfyllande av villkoren för godkännande, så som de fastställs i artikel 16, och av märkningskraven i artikel 58.

Korrekt användning ska också innebära rationell användning av en kombination av fysikaliska, biologiska, kemiska eller andra metoder, på lämpligt sätt, varigenom användningen av biocidprodukter begränsas till det absolut nödvändiga.

Angrepp av skadliga organismer ska undvikas genom lämpliga motåtgärder för att avlägsna eller stöta bort sådana organismer. Dessutom ska ytterligare försiktighetsmått vidtas, såsom att lagringen sköts ordentligt, hygiennormerna följs och avfall omedelbart bortskaffas. Endast om dessa åtgärder inte ger några resultat ska ytterligare åtgärder vidtas. Biocidprodukter som innebär låg risk för människor, djur och miljö ska alltid ges företräde. Biocidprodukter som syftar till att skada, döda eller förinta djur som kan känna smärta och ångest ska användas endast som en sista utväg.

Obligatoriska åtgärder ska fastställas genom ett ramdirektiv för unionsåtgärder och därefter genomföras för att uppnå yrkesmässig användning av biocidprodukter, inbegripet införande av nationella handlingsplaner, integrerad skadedjursbekämpning, åtgärder för riskminskning och främjande av alternativ.

Senast den … (42) ska kommissionen för Europaparlamentet och rådet lägga fram ett sådant förslag till ramdirektiv.

Artikel 16

Villkor för godkännande

1. En biocidprodukt ska godkännas endast om följande villkor är uppfyllda:

a)	De verksamma ämnen som ingår i produkten är upptagna i bilaga I, och alla villkor som anges för dessa verksamma ämnen i den bilagan är uppfyllda.

Det har fastställts, i enlighet med de gemensamma principer för utvärdering av dokumentationen för biocidprodukter som anges i bilaga VI, att biocidprodukten vid användning enligt godkännandet och med beaktande av de faktorer som anges i punkt 2 uppfyller följande kriterier:

i)	Den är tillräckligt effektiv.

ii)	Den har inte några oacceptabla effekter på målorganismerna, i synnerhet oacceptabel resistens eller korsresistens eller onödigt lidande och onödig smärta för ryggradsdjur.

iii)

Den har inte i sig eller till följd av restsubstanser några omedelbara eller fördröjda skadliga effekter på grundvattnet eller människors hälsa, inklusive känsliga befolkningsgruppers hälsa eller djurs hälsa , direkt eller genom dricksvatten (med beaktande av ämnen som bildas vid behandling av vatten), livsmedel, foder eller luft eller genom effekter i arbetsmiljön eller andra indirekta effekter, varvid kända kumulativa och synergistiska effekter ska beaktas om de vetenskapliga metoder som kemikaliemyndigheten godtagit för bedömning av sådana effekter finns tillgängliga .

iv)

Den har inte i sig eller till följd av restsubstanser oacceptabla effekter på miljön, särskilt i fråga om

—	omvandling, spridning och fördelning i miljön,

—	förorening av ytvatten (inbegripet flodmynningar och havsvatten), grund- och dricksvatten, luft och mark , inbegripet på platser långt bort från användningsstället till följd av långväga spridning i miljön ,

—	effekter på icke-målorganismer,

—	effekter på biologisk mångfald och ekosystem.

Kemisk identitet , mängd och teknisk ekvivalens för de verksamma ämnen som ingår i biocidprodukten och, i förekommande fall, föroreningar och icke verksamma ämnen av toxikologisk eller ekotoxikologisk betydelse samt metaboliter och restsubstanser av toxikologisk eller miljömässig betydelse som är en följd av användning som godkännandet avser, kan bestämmas i enlighet med de relevanta kraven i bilagorna II och III.

d)	Biocidproduktens fysikaliska och kemiska egenskaper har bestämts och bedömts vara acceptabla vid lämplig användning, lagring och transport av produkten.

e)	Om nanomaterial används i produkten har risken för miljö och hälsa undersökts separat.

2. Vid bedömning av huruvida biocidprodukten överensstämmer med kriterierna i punkt 1 b ska följande aspekter beaktas:

a)	Alla normala förhållanden under vilka biocidprodukten får användas.

b)	Hur material eller varor som behandlats med eller innehåller produkten kan komma att användas.

c)	Följderna av produktens användning och bortskaffande.

d)	Kumulativa eller synergistiska effekter.

3. Vid utvärderingen av huruvida kriterierna i punkt 1 b är uppfyllda ska information om möjligt härledas ur redan tillgängliga uppgifter om det potentiellt skadliga ämne som ingår i biocidprodukten, så att djurförsöken kan minskas till ett minimum. Framför allt bör bestämmelserna i direktiv 1999/45/EG eller förordning (EG) nr 1272/2008 om möjligt alltid användas för undersökning av skadeverkningarna av biocidprodukten samt för riskbedömningen i anslutning till denna.

4. Vid utvärdering av huruvida biocidprodukten överensstämmer med kriterierna i punkt 1 b och 1 c ska ett ämne i biocidprodukten inte beaktas om dess koncentration i beredningen är lägre än

a)	de tillämpliga koncentrationer som anges i artikel 3.3 i direktiv 1999/45/EG,

b)	de koncentrationsgränser som anges i bilaga I till direktiv 67/548/EEG,

c)	de koncentrationsgränser som anges i del B i bilaga II till direktiv 1999/45/EG,

d)	de koncentrationsgränser som anges i del B i bilaga III till direktiv 1999/45/EG,

e)	de koncentrationsgränser som anges i en given post i det klassificerings- och märkningsregister som inrättats enligt avdelning V i förordning (EG) nr 1272/2008,

f)	0,1 viktprocent, om ämnet uppfyller kriterierna i bilaga XIII till förordning (EG) nr 1907/2006.

5. Godkännande att släppa ut en lågriskbiocidprodukt på marknaden kan beviljas endast om de verksamma ämnena är utvärderade som verksamma ämnen med låg risk och finns förtecknade i bilaga I, i enlighet med artiklarna 4 och 5. Godkännandet ska ges på villkor att kraven i punkt 1 a–d är uppfyllda.

6. Biocidprodukter får endast godkännas för användningar för vilka relevant information har lämnats in i enlighet med artikel 18.

7. Biocidprodukter får inte godkännas för utsläppande på marknaden för allmänheten, eller för allmän användning, om de uppfyller något av följande klassificeringskriterier:

a)	Toxisk, mycket toxisk eller cancerframkallande, mutagen eller reproduktionsstörande i kategori 1 eller 2 enligt direktiv 1999/45/EG.

b)	Toxisk, mycket toxisk eller cancerframkallande, mutagen eller reproduktionsstörande i kategori 1A eller 1B enligt förordning (EG) nr 1272/2008.

c)	Det anses ha hormonstörande egenskaper.

d)	Det har fosterskadande neurotoxiska eller immunotoxiska effekter.

8. För ramformuleringar är det tillåtet med följande variationer i sammansättningen, jämfört med en referensbiocidprodukt:

a)	Om en referensbiocidprodukt har minst två verksamma ämnen får ett verksamt ämne utelämnas.

b)	Procentandelen av det verksamma ämnet får minskas.

c)	Ett eller flera icke-verksamma ämnen får utelämnas.

d)	Den procentuella sammansättningen av ett eller flera icke verksamma ämnen får ändras.

e)	Ett eller flera icke-verksamma ämnen får ersättas med andra sådana ämnen som medför likvärdig eller mindre risk.

9. Kommissionen ska i enlighet med förfarandet i artikel 76.2 ge teknisk och vetenskaplig vägledning i fråga om produktgodkännande och då särskilt ta hänsyn till harmoniserade uppgiftskrav, utvärderingsförfaranden och beslut från medlemsstaternas sida.

10. I syfte att underlätta harmoniseringen av godkännandeförfaranden inom unionen och minska företagens och de behöriga myndigheternas administrativa börda ska kommissionen, genom delegerade akter i enlighet med artikel 73 och med förbehåll för villkoren i artiklarna 74 och 75 anta åtgärder som specificerar villkoren, kriterierna och förfarandena för att reglera godkännande och utsläppande på marknaden av samma produkt för samma användning med olika handelsnamn och via olika företag. Kriterierna och förfarandena för sådana åtgärder ska grundas på, men inte begränsas till, följande principer:

a)	Ingen kompletterande utvärdering ska genomföras eftersom det rör sig om en redan godkänd produkt.

b)	Beslut om godkännande ska fattas inom en kort tidsram.

c)	Avgifterna för godkännande ska vara låga, i överensstämmelse med det begränsade administrativa arbete som krävs.

Artikel 17

Kriterier för lågriskbiocidprodukter

1. Biocidprodukter ska anses vara lågriskbiocidprodukter om det verksamma ämnet i dem är förtecknat i bilaga I och om samtliga följande villkor är uppfyllda:

a)	Förhållandet mellan PEC-värdet (predicted environmental concentration) och PNEC-värdet (predicted no-effect concentration) kan räknas ut för varje del av miljön, och överstiger inte 0,1.

b)	Exponeringsmarginalen (förhållandet mellan NOAEL [no-observed-adverse-effect level] och exponeringskoncentrationen) för alla eventuella effekter på människors hälsa ska vara över 1 000.

c)	De kumulativa effekterna av både verksamma ämnen och icke verksamma ämnen ska beaktas och fastställas medföra låg risk.

Biocidprodukter ska dock inte anses vara lågriskbiocidprodukter om minst ett av följande villkor är uppfyllda:

Produkten innehåller ett eller flera ▐ ämnen som uppfyller kriterierna för att anses vara långlivade organiska föroreningar i enlighet med förordning (EG) nr 850/2004, långlivade, bioackumulerande och toxiska (PBT) eller mycket långlivade och mycket bioackumulerande (vPvB) i enlighet med bilaga XIII till förordning (EG) nr 1907/2006.

b)	Produkten innehåller ett eller flera verksamma ämnen som klassificerats som hormonstörande.

Produkten innehåller ett eller flera verksamma ämnen som i enlighet med förordning (EG) nr 1272/2008 klassificerats som, eller som uppfyller kriterierna för att klassificeras som:

i)	cancerframkallande,

ii)

mutagena,

iii)	neurotoxiska,

iv)	immunotoxiska,

v)	reproduktionsstörande,

vi)	sensibiliserande,

vii)	korrosiva,

viii)

mycket toxiska eller toxiska.

d)	Produkten innehåller nanomaterial.

e)	Produkten är explosiv.

f)	Produkten innehåller ett potentiellt skadligt ämne.

g)	Produkten är mycket brandfarlig.

h)	Produkten självantänder vid användningstemperatur.

▐

2. För lågriskbiocidprodukter ska det visas att potentialen för utveckling av resistens hos målorganismer till följd av produktens användning är låg.

3. Utöver de verksamma ämnen som avses i artikel 15.2 i förordning (EG) nr 1907/2006 ska verksamma ämnen som framställs eller importeras för användning i lågriskbiocidprodukter som godkänts för utsläppande på marknaden i enlighet med artikel 15 anses vara registrerade (och registreringen anses vara fullbordad) för framställning eller import för användning i lågriskbiocidprodukter, och därmed anses uppfylla kraven i avdelning II, kapitlen 1 och 5 i den förordningen.

Artikel 18

Uppgiftskrav vid ansökan om godkännande

1. Den sökande ska tillsammans med sin ansökan lämna in följande handlingar:

a)	Dokumentation eller en fullmakt för biocidprodukten som uppfyller kraven i bilaga III.

b)	Förslag till en sammanfattning av biocidproduktens egenskaper som omfattar den information som avses i artikel 20.2 a, b och e–m.

c)	För andra biocidprodukter än lågriskbiocidprodukter: dokumentation eller en fullmakt för dokumentation som uppfyller kraven i bilaga II för varje verksamt ämne i biocidprodukten.

d)	För lågriskbiocidprodukter: all relevant information som styrker slutsatsen att produkten ska anses vara en lågriskbiocidprodukt.

e)	Om det verksamma ämnet i en lågriskbiocidprodukt har tagits upp i bilaga I måste också en fullmakt lämnas in såvida de skyddsperioder för information som avses i artikel 49 inte har löpt ut.

2. I samband med ansökan om godkännande ska de avgifter som avses i artikel 71 erläggas.

3. Kemikaliemyndigheten får begära att ansökningar om ett nationellt godkännande ska lämnas in på ett ▐ av de officiella språken i den medlemsstat där den behöriga mottagande myndigheten har sitt säte.

4. Om ansökan avser en biocidprodukt som enligt tillverkaren är avsedd att användas för de ändamål som anges i artikel 2.7, ska ansökan åtföljas av en överensstämmelseförklaring där det anges hur de gällande väsentliga kraven i direktiven 90/385/EEG, 93/42/EEG eller 98/79/EG uppfylls.

5. Kommissionen ska med tillämpning av det förfarande som avses i artikel 76.2 utarbeta tekniska riktlinjer för att underlätta genomförandet av punkt 1 d. Kommissionen ska i enlighet med förfarandet i artikel 76.2 utarbeta tekniska och vetenskapliga riktlinjer och redskap, framför allt till stöd för ansökningar om godkännande i enlighet med artiklarna 18, 19 och 20, i synnerhet för små och medelstora företag.

Dessa tekniska riktlinjer ska offentliggöras i C-serien av Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 19

Undantag från uppgiftskrav

1. Utan hinder av artikel 18 behöver den sökande inte tillhandahålla uppgifter enligt den artikeln om något av följande skäl kan åberopas:

a)	Informationen är överflödig på grund av den exponering som är förenad med den avsedda användningen.

b)	Det är inte vetenskapligt nödvändigt att tillhandahålla informationen.

c)	Det är inte tekniskt möjligt att tillhandahålla informationen.

2. De sökande kan föreslå att de uppgifter som krävs enligt artikel 18 anpassas i enlighet med bilaga IV. Sådana förslag till anpassningar av uppgiftskraven ska motiveras tydligt i ansökan, med hänvisning till de särskilda bestämmelserna i bilaga IV.

Den behöriga myndigheten ska informera den sökande om möjligheten att föreslå anpassningar av uppgiftskraven, och om de skäl som kan motivera sådana anpassningar; där så är möjligt ska myndigheten också bistå vid utarbetandet av sådana förslag.

3. ▐ För att fastställa vad som kan anses vara giltiga motiv för att anpassa de uppgifter som krävs enligt artikel 18 av de skäl som anges i punkt 1 a ska kommissionen anpassa kriterierna genom delegerade akter i enlighet med artikel 73 och med förbehåll för villkoren i artiklarna 74 och 75 .

Artikel 20

Godkännandets innehåll

1. I godkännandet ska de bestämmelser och villkor som gäller för utsläppandet på marknaden och användningen av biocidprodukten anges.

2. Godkännandet ska inkludera en sammanfattning av biocidproduktens egenskaper med följande information:

a)	Biocidproduktens handelsnamn.

b)	Namn och adress för innehavaren av godkännandet.

c)	Dag för godkännande och sista giltighetsdag.

d)	Godkännandenummer.

e)	Uppgifter om art och mängd av de verksamma ämnena och icke verksamma ämnena, med beaktande av koncentrationsgränsvärdena enligt artikel 16.4, om det är nödvändigt att känna till detta för att använda biocidprodukten korrekt.

f)	Biocidproduktens tillverkare (namn och adresser samt tillverkningsorter).

g)	De verksamma ämnenas tillverkare (namn och adresser samt tillverkningsorter).

h)	Biocidproduktens fysikaliska tillstånd och beskaffenhet.

i)	Faro- och skyddsangivelser.

j)	Produkttyp enligt bilaga V och målorganismer.

k)	Dosering och bruksanvisning.

l)	Användarkategorier.

m)	Redogörelse för sannolika direkta eller indirekta skadliga effekter och anvisningar för första hjälpen.

n)	Anvisningar för säkert bortskaffande av produkten och dess förpackning.

För biocidprodukter som enligt tillverkaren är avsedda att bland annat användas för de ändamål som anges i artikel 2.7: eventuella särskilda användningsvillkor och en förklaring om att biocidprodukten överensstämmer med de gällande väsentliga kraven i direktiven 90/385/EEG, 93/42/EEG eller 98/79/EG.

p)	För toxikologiskt och ekotoxikologiskt relevanta beståndsdelar av biocidprodukter och restsubstanser av sådana, analysmetoder inbegripet utbyte och bestämningsgränser.

3. Utöver vad som anges i punkt 2 ska godkännanden för ramformuleringar i förekommande fall även omfatta följande information:

a)	Referensbiocidprodukten inom den produktgrupp som omfattar ramformuleringen.

b)	Den tillåtna ändringen av sammansättningen av denna referensbiocidprodukt uttryckt som en minskad procentandel av de verksamma ämnena eller som en ändrad procentandel av de icke verksamma ämnen som ingår i de biocidprodukter som anses höra till den ramformuleringen.

c)	De icke verksamma ämnen som kan ersättas i de godkända biocidprodukter som hör till den ramformuleringen.

4. Om det rör sig om en ramformulering ska det fastställas ett enda godkännandenummer för samtliga biocidprodukter som omfattas av denna ramformulering.

Artikel 21

Jämförande bedömning av biocidprodukter

1. Den mottagande behöriga myndigheten, eller den utvärderande behöriga myndigheten om det gäller utvärdering av en ansökan om unionsgodkännande, ska göra en jämförande bedömning som del av utvärderingen av ansökan om förnyelse av godkännande av en biocidprodukt som innehåller verksamma ämnen som kan anses vara kandidatämnen för substitution i enlighet med artikel 9.1. Den jämförande bedömningen ska genomföras för samtliga biocidprodukter som tjänar samma syfte om det finns tillräcklig erfarenhet av användning av dessa och de har varit i användning under minst fem år .

2. Resultaten av den jämförande bedömningen ska utan dröjsmål skickas till de övriga medlemsstaternas behöriga myndigheter och till kemikaliemyndigheten samt, om det gäller utvärdering av en ansökan om unionsgodkännande, till kommissionen.

3. Den mottagande behöriga myndigheten, eller kommissionen om det gäller beslut om en ansökan om unionsgodkännande, ska förbjuda eller inskränka utsläppandet på marknaden av biocidprodukter som innehåller verksamma ämnen som kan anses vara kandidatämnen för substitution om den jämförande bedömningen vid avvägningen av alla risker och fördelar i enlighet med bilaga VI visar att följande kriterier uppfylls:

a)	Det finns redan andra godkända biocidprodukter för de användningsområden som specificeras i ansökan, som är mycket säkrare för människors och djurs hälsa eller miljön och som är lika effektiva och inte medför någon avsevärt högre risk gällande någon annan parameter .

b)	Den biocidprodukt eller den icke-kemiska bekämpnings- eller skyddsmetod som avses i led a medför inte några betydande ekonomiska eller praktiska nackdelar.

c)	De verksamma ämnenas kemiska olikhet är tillräcklig för att förekomsten av resistens hos målorganismerna ska begränsas till ett minimum.

4. Kommissionen ska på grundval av punkt 3 anta åtgärder för att specificera vilket förfarande som behövs för att utforma en ansökan om jämförande bedömning av biocidprodukter. I dessa åtgärder ska det anges vilka kriterier och algoritmer som ska användas vid jämförande bedömningar för att garantera att enhetliga ansökningar tillämpas i hela unionen.

5. Om den jämförande bedömningen omfattar en fråga som till följd av sin räckvidd eller sina konsekvenser bättre kan hanteras på unionsnivå, och i synnerhet om frågan berör två eller fler behöriga myndigheter, får den mottagande behöriga myndigheten hänskjuta frågan till kommissionen för beslut. Kommissionen ska fatta ett sådant beslut i enlighet med artikel 76.3.

För att fastställa förfarandena för jämförande bedömningar som omfattar frågor av unionsintresse ska kommissionen anta kriterier genom delegerade akter i enlighet med artikel 73 och med förbehåll för villkoren i artiklarna 74 och 75 .

6. Utan hinder av artikel 15.4 ska godkännanden för biocidprodukter som innehåller verksamma ämnen som kan anses vara kandidatämnen för substitution ges för högst fem år åt gången .

Medlemsstaterna ska upprätta och genomföra en substitutionsplan för att sörja för att den berörda biocidprodukten utfasas inom godkännandeperioden och att det verksamma ämnet eller produkten i fråga kan ersättas med goda kemiska eller icke-kemiska alternativ.

7. Om det i enlighet med punkt 3 beslutas att en biocidprodukt inte godkänns, eller att dess användning inskränks, ska upphävandet eller ändringen av godkännandet träda i kraft tre år efter beslutet eller vid slutet av upptagandeperioden för kandidatämnet för substitution, beroende på vilket som infaller först.

KAPITEL V

NATIONELLA GODKÄNNANDEN AV BIOCIDPRODUKTER

Artikel 22

Inlämning och validering av ansökningar

1. Den person som ansvarar för utsläppande på marknaden av en biocidprodukt, eller dennes företrädare, ska lämna in en ansökan om nationellt godkännande eller unionsgodkännande till kemikaliemyndigheten och meddela kemikaliemyndigheten namnet på den mottagande behöriga myndigheten. Kemikaliemyndigheten ska inom tre veckor efter det att ansökan har inkommit underrätta den mottagande behöriga myndigheten eller när det avser en ansökan om unionsgodkännande den utvärderande behöriga myndigheten om att ansökan finns tillgänglig i kemikaliemyndighetens databas.

2. Kemikaliemyndigheten ska inom tre veckor efter det att en ansökan har inkommit validera ansökan om den uppfyller följande krav:

a)	De handlingar som avses i artikel 18 har lämnats in.

b)	De avgifter som avses i artikel 71 har erlagts.

Valideringen ska inte omfatta en bedömning av kvaliteten på de inlämnade uppgifterna eller motiveringarna för anpassningen av uppgiftskraven eller av huruvida de är tillräckliga.

3. Om kemikaliemyndigheten anser att ansökan är ofullständig ska den informera den sökande om vilken kompletterande information som behövs för validering av ansökan och fastställa en rimlig tidsfrist för inlämning av denna information.

Kemikaliemyndigheten ska inom tre veckor efter det att den kompletterande informationen har inkommit avgöra om denna information är tillräcklig för att ansökan ska kunna valideras.

Kemikaliemyndigheten ska avslå ansökan om den sökande inte lämnar in den begärda kompletterande informationen i tid och ska informera sökanden och den mottagande behöriga myndigheten om detta.

I sådana fall ska en del av den avgift som betalats till kemikaliemyndigheten i enlighet med artikel 71 återbetalas.

4. En sökande får i enlighet med artikel 68 överklaga beslut som kemikaliemyndigheten fattar i enlighet med punkt 3 tredje stycket.

5. Om kemikaliemyndigheten på grundval av valideringen enligt punkt 2 anser att ansökan är fullständig ska den utan dröjsmål informera sökanden och den mottagande behöriga myndigheten om detta.

Artikel 23

Utvärdering av ansökningar

1. Inom sex månader efter den validering som avses i artikel 22 ska den mottagande behöriga myndigheten besluta om ansökan i enlighet med artikel 16.

2. Om en ansökan avseende samma biocidprodukt håller på att utvärderas av en annan medlemsstats behöriga myndighet, eller om den behöriga myndigheten i en annan medlemsstat redan har godkänt samma biocidprodukt, ska den mottagande behöriga myndigheten avstå från att utvärdera ansökan och informera den sökande om detta.

Den sökande får dock begära att ansökan utvärderas enligt artikel 25 eller 28.

3. Om det visar sig att det behövs kompletterande information för att en fullständig utvärdering av ansökan ska kunna genomföras, ska den mottagande behöriga myndigheten uppmana den sökande att lämna in denna information. Den sexmånadersperiod som avses i punkt 1 ska upphöra att löpa den dag då begäran görs och återupptas dagen efter det att informationen inkommer.

4. Den mottagande behöriga myndigheten ska utarbeta en rapport som sammanfattar slutsatserna av dess utvärdering och skälen för godkännande av biocidprodukten eller för att godkännande vägras. Den mottagande behöriga myndigheten ska skicka utkastet till utvärderingsrapporten till den sökande, som ska ges möjlighet att lämna skriftliga eller muntliga synpunkter inom en månad. Den mottagande behöriga myndigheten ska ta vederbörlig hänsyn till dessa synpunkter när utvärderingen färdigställs.

Den mottagande behöriga myndigheten ska godkänna sammanfattningen av biocidproduktens egenskaper enligt artikel 20.2. Den ska skicka ett exemplar av den slutliga utvärderingsrapporten till den sökande.

5. Så snart den mottagande behöriga myndigheten har fattat ett beslut om ansökan ska den föra in följande information i unionens register över biocidprodukter:

a)	En sammanfattning av biocidproduktens egenskaper.

b)	Den rapport som sammanfattar slutsatserna av utvärderingen av biocidprodukten och skälen för godkännande av biocidprodukten eller för att godkännande vägras.

c)	De administrativa beslut som den mottagande behöriga myndigheten fattat om ansökan.

Artikel 24

Förnyelse av ett nationellt godkännande

1. Innehavaren av godkännandet eller dennes företrädare ska lämna in en ansökan om förnyelse av nationella godkännanden till den mottagande behöriga myndigheten minst tolv månader innan godkännandet löper ut.

I samband med ansökan ska de avgifter som avses i artikel 71 erläggas.

2. Den mottagande behöriga myndigheten ska förnya det nationella godkännandet, förutsatt att villkoren i artikel 16 fortfarande är uppfyllda.

3. Ansökan om förnyelse ska åtföljas av en förteckning över alla uppgifter om biocidprodukten som har framkommit efter det tidigare godkännandet, och en motivering som visar att slutsatserna från den ursprungliga utvärderingen av biocidprodukten fortfarande är giltiga.

Den mottagande behöriga myndigheten får när som helst begära att sökanden lämnar in de uppgifter som avses i förteckningen.

4. Inom en månad efter det att en ansökan om förnyelse av ett nationellt godkännande har inkommit ska den mottagande behöriga myndigheten validera ansökan om den uppfyller följande krav:

		ISSN 1977-1061 doi:10.3000/19771061.CE2012.050.swe
Europeiska unionens officiella tidning		C 50E

Svensk utgåva	Meddelanden och upplysningar	55 årgången 21 februari 2012

Informationsnummer	Innehållsförteckning	Sida
	I Resolutioner, rekommendationer och yttranden
	RESOLUTIONER
	Europaparlamentet SESSIONEN 2010–2011 Sammanträdena den 21–22 september 2010 Protokollen för denna session har publicerats i EUT C 320 E, 25.11.2010. ANTAGNA TEXTER
	Tisdagen den 21 september 2010
2012/C 050E/01	Den inre marknaden för e-handel Europaparlamentets resolution av den 21 september 2010 om fullbordandet av den inre marknaden för e-handel (2010/2012(INI))	1

2012/C 050E/02	Handelsförbindelser och ekonomiska förbindelser med Turkiet Europaparlamentets resolution av den 21 september 2010 om handelsförbindelser och ekonomiska förbindelser med Turkiet (2009/2200(INI))	15

2012/C 050E/03	Tillämpningen av EU-lagstiftning som syftar till att bevara biologisk mångfald Europaparlamentets resolution av den 21 september 2010 om tillämpningen av EU-lagstiftning som syftar till att bevara biologisk mångfald (2009/2108(INI))	19

2012/C 050E/04	En gemenskapsstrategi för förebyggande av katastrofer Europaparlamentets resolution av den 21 september 2010 om kommissionens meddelande: En gemenskapsstrategi för förebyggande av katastrofer (2009/2151(INI))	30

2012/C 050E/05	Minskning av fattigdomen och skapande av arbetstillfällen i utvecklingsländerna: åtgärder som ska vidtas Europaparlamentets resolution av den 21 september 2010 om minskning av fattigdomen och skapande av arbetstillfällen i utvecklingsländerna: åtgärder som ska vidtas (2009/2171(INI))	37

	Onsdagen den 22 september 2010
2012/C 050E/06	Säkerställande av skydd för immateriella rättigheter på den inre marknaden Europaparlamentets resolution av den 22 september 2010 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter på den inre marknaden (2009/2178(INI))	48

2012/C 050E/07	Den europeiska strategin för ekonomisk och social utveckling i bergsregioner, öregioner och glesbefolkade regioner Europaparlamentets resolution av den 22 september 2010 om den europeiska strategin för ekonomisk och social utveckling i bergsregioner, öregioner och glesbefolkade regioner	55

	III Förberedande akter
	Europaparlamentet
	Tisdagen den 21 september 2010
2012/C 050E/08	Förslag till ändringsbudget nr 5/2010: Olaf och översyn av egna medel Europaparlamentets resolution av den 21 september 2010 om rådets ståndpunkt om förslaget till Europeiska unionens ändringsbudget nr 5/2010 för budgetåret 2010, avsnitt III – kommissionen (13473/2010 – C7-0260/2010 – 2010/2091(BUD))	58

2012/C 050E/09	Utredning och förebyggande av olyckor och tillbud inom civil luftfart ***I Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 21 september 2010 om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om utredning och förebyggande av olyckor och tillbud inom civil luftfart (KOM(2009)0611 – C7-0259/2009 – 2009/0170(COD))	59

	P7_TC1-COD(2009)0170Europaparlamentets ståndpunkt fastställd vid första behandlingen den 21 september 2010 inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr …/2010 om utredning och förebyggande av olyckor och tillbud inom civil luftfart och om upphävande av direktiv 94/56/EG	60
2012/C 050E/10	Tryggad gasförsörjning ***I Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 21 september 2010 om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om åtgärder för att trygga naturgasförsörjningen och om upphävande av direktiv 2004/67/EG (KOM(2009)0363 – C7-0097/2009 – 2009/0108(COD))	60

	P7_TC1-COD(2009)0108Europaparlamentets ståndpunkt fastställd vid första behandlingen den 21 september 2010 inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr …/2010 om åtgärder för att trygga naturgasförsörjningen och om upphävande av rådets direktiv 2004/67/EG	61
	BILAGA	61
2012/C 050E/11	Återtagandeavtal mellan EG och Pakistan *** Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 21 september 2010 om förslaget till rådets beslut om ingående av avtalet mellan Europeiska unionen och Islamiska republiken Pakistan om återtagande av personer utan uppehållstillstånd (05942/2010 – C7-0264/2009 – 2009/0036(NLE))	62

	BILAGA	63
	Onsdagen den 22 september 2010
2012/C 050E/12	Den fleråriga budgetramen för 2007-2013 Europaparlamentets resolution av den 22 september 2010 om förslaget till rådets förordning om den fleråriga budgetramen för 2007-2013 (KOM(2010)0072 – 2010/0048(APP))	64

2012/C 050E/13	Förslag till ändringsbudget nr 7/2010: garanti utfärdad av Europeiska unionen i enlighet med artikel 122 i EUF-fördraget - ekonomiskt bistånd till medlemsstaterna Europaparlamentets resolution av den 22 september 2010 om rådets ståndpunkt om förslaget till Europeiska unionens ändringsbudget nr 7/2010 för budgetåret 2010, avsnitt III – kommissionen (13476/2010 – C7-0261/2010 – 2010/2120(BUD))	68

2012/C 050E/14	Återbetalning av mervärdesskatt * Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 22 september 2010 om förslaget till rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 2008/9/EG om fastställande av närmare regler för återbetalning enligt direktiv 2006/112/EG av mervärdesskatt till beskattningsbara personer som inte är etablerade i den återbetalande medlemsstaten men i en annan medlemsstat (KOM(2010)0381 – C7-0201/2010 – 2010/0205(CNS))	69

2012/C 050E/15	Säkerhetsövervakning av humanläkemedel (ändring av förordning (EG) nr 726/2004) ***I Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 22 september 2010 om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring, när det gäller säkerhetsövervakning av humanläkemedel, av förordning (EG) nr 726/2004 om inrättande av gemenskapsförfaranden för godkännande av och tillsyn över humanläkemedel och veterinärmedicinska läkemedel samt om inrättande av en europeisk läkemedelsmyndighet (KOM(2008)0664 – C6-0515/2008 – 2008/0257(COD))	70

	P7_TC1-COD(2008)0257Europaparlamentets ståndpunkt fastställd vid första behandlingen den 22 september 2010 inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr …/2010 om ändring, när det gäller säkerhetsövervakning av humanläkemedel, av förordning (EG) nr 726/2004 om inrättande av gemenskapsförfaranden för godkännande av och tillsyn över humanläkemedel och veterinärmedicinska läkemedel samt om inrättande av en europeisk läkemedelsmyndighet, och förordning (EG) nr 1394/2007 om läkemedel för avancerad terapi	71
	BILAGA	71
2012/C 050E/16	Säkerhetsövervakning av humanläkemedel (ändring av direktiv 2001/83/EG) ***I Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 22 september 2010 om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring, när det gäller säkerhetsövervakning av humanläkemedel, av direktiv 2001/83/EG om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel (KOM(2008)0665 – C6-0514/2008 – 2008/0260(COD))	72

	P7_TC1-COD(2008)0260Europaparlamentets ståndpunkt fastställd vid första behandlingen den 22 september 2010 inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/…/EU om ändring, när det gäller säkerhetsövervakning av läkemedel, av direktiv 2001/83/EG om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel	73
2012/C 050E/17	Utsläppande på marknaden och användning av biocidprodukter ***I Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 22 september 2010 om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om utsläppande på marknaden och användning av biocidprodukter (KOM(2009)0267 – C7-0036/2009 – 2009/0076(COD))	73

	P7_TC1-COD(2009)0076Europaparlamentets ståndpunkt fastställd vid första behandlingen den 22 september 2010 inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr …/2010 om utsläppande på marknaden och användning av biocidprodukter och upphävande av direktiv 98/8/EG ( 1 )	74
	BILAGA I	143
	BILAGA II	150
	BILAGA III	174
	BILAGA IV	183
	BILAGA V	186
	BILAGA VI	188
	BILAGA VII	200
2012/C 050E/18	Europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten) ***I Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 22 september 2010 om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande av en europeisk försäkrings- och tjänstepensionsmyndighet (KOM(2009)0502 – C7-0168/2009 – 2009/0143(COD))	209

	P7_TC1-COD(2009)0143Europaparlamentets ståndpunkt fastställd vid första behandlingen den 22 september 2010 inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr …/2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/79/EG	210
	BILAGA	210
2012/C 050E/19	Makrotillsyn av finanssystemet och inrättande av en europeisk systemrisknämnd ***I Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 22 september 2010 om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om makroövervakning av det finansiella systemet på gemenskapsnivå och om inrättande av en Europeisk systemrisknämnd (KOM(2009)0499 – C7-0166/2009 – 2009/0140(COD))	210

	P7_TC1-COD(2009)0140Europaparlamentets ståndpunkt fastställd vid första behandlingen den 22 september 2010 inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr …/2010 om makrotillsyn av det finansiella systemet på EU-nivå och om inrättande av en europeisk systemrisknämnd	211
2012/C 050E/20	Befogenheterna för Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska bankmyndigheten), Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten) och Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten) ***I Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 22 september 2010 om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 98/26/EG, 2002/87/EG, 2003/6/EG, 2003/41/EG, 2003/71/EG, 2004/39/EG, 2004/109/EG, 2005/60/EG, 2006/48/EG, 2006/49/EG och 2009/65/EG med avseende på befogenheterna för Europeiska bankmyndigheten, Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten och Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (KOM(2009)0576 – C7-0251/2009 – 2009/0161(COD))	212

	P7_TC1-COD(2009)0161Europaparlamentets ståndpunkt fastställd vid första behandlingen den 22 september 2010 inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/…/EU om ändring av direktiv 98/26/EG, 2002/87/EG, 2003/6/EG, 2003/41/EG, 2003/71/EG, 2004/39/EG, 2004/109/EG, 2005/60/EG, 2006/48/EG, 2006/49/EG och 2009/65/EG, vad gäller befogenheterna för Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska bankmyndigheten), Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten) och Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten)	213
	BILAGA	213
2012/C 050E/21	Europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska bankmyndigheten) ***I Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 22 september 2010 om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande av en europeisk bankmyndighet (KOM(2009)0501 – C7-0169/2009 – 2009/0142(COD))	214

	P7_TC1-COD(2009)0142Europaparlamentets ståndpunkt fastställd vid första behandlingen den 22 september 2010 inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr …/2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska bankmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/78/EG	215
	BILAGA	215
2012/C 050E/22	Särskilda uppgifter för Europeiska centralbanken med avseende på Europeiska systemrisknämndens verksamhet * Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 22 september 2010 om förslaget till rådets förordning om särskilda uppgifter för Europeiska centralbanken med avseende på Europeiska systemrisknämndens verksamhet (05551/2010 – C7-0014/2010 – 2009/0141(CNS))	216

2012/C 050E/23	Europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten) ***I Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 22 september 2010 om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande av en europeisk värdepappers- och marknadsmyndighet (KOM(2009)0503 – C7-0167/2009 – 2009/0144(COD))	217

	P7_TC1-COD(2009)0144Europaparlamentets ståndpunkt fastställd vid första behandlingen den 22 september 2010 inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr …/2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/77/EG	218
	BILAGA	218